Redog. 1983/84:15 (Framställning / redogörelse 1983/84:15)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1983/84:15

Redogörelse

1983/84:15

Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1983

1 Riksdagen 1983/84. 2 sami. Nr 15

ISBN 91-85456-25-x
ISSN 0347-3198

mlnab/gotab Stockholm 1984 77465

Redog. 1983/84:15

Till Riksdagen

Jämlikt föreskrifterna i 37 § lagen för Sveriges riksbank får fullmäktige
avge härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1983.

Stockholm den 26 januari 1984

OLLE GÖRANSSON

BENGT DENNIS GRETHE LUNDBLAD KARL BOO

INGEGERD TROEDSSON BO LUNDGREN ERIK ÅSBRINK

IT. af Jochnick

Redog. 1983/84:15

Innehåll

Inledning 5

Kredit- och valutapolitiken 6

Den realekonomiska utvecklingen 6

Politikens huvuddrag 8

Räntepolitiken 9

Statsskuldpolitiken 13

Kapitalmarknaden 14

Bankerna 16

Finansbolagen 18

Valutaflöde och kapitalrörelser 18

Likviditetsutvecklingen 21

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 23

Internationellt finansiellt samarbete 28

Riksbankens bokslut 34

Förvaltningsåtgärder, m m 39

Valutastyrelsens berättelse Bilaga 1 50

Redog. 1983/84:15

Inledning

Sveriges riksbank är myndighet under riksdagen och står under dess garanti.
Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige, varav sex utses av riksdagen och en
av regeringen. Den av regeringen utsedde fullmäktigeledamoten är ordförande.
Fullmäktige utser inom sig riksbankschef och inom eller utom sig en
vice riksbankschef.

Riksbankens uppgift som centralbank består i att

- utge sedlar,

- ansvara för betalningsmedelsförsörjningen,

- förvalta guld- och valutareserven,

- fungera som statens och bankernas bank,

- föra kredit- och valutapolitik inom ramen för den allmänekonomiska
politiken.

Riksbanken administrerar vidare valutaregleringen.

Riksbankens verksamhet bedrivs från och med den 1 januari 1984 vid
huvudkontoret i Stockholm, åtta regionkontor samt under dessa fjorton
kassakontor.1

Vidare sker försöksvis ut- och inlämning av sedlar vid en s k sedeldepå i
postverkets regi. Ytterligare en sådan sedeldepå beräknas öppnas under
1984. Regionkontorens och kassakontorens arbetsuppgifter består främst av
betalningsmedelsförsörjning.

Grundläggande bestämmelser om riksbanken och dess uppgifter finns i
lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och i lagen (RFS 1975:6) med
reglemente för riksbanken (Bankoreglementet).

I lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel regleras de kreditpolitiska
instrument som regeringen genom förordnande kan ställa till riksbankens
förfogande. Har förordnande om kreditpolitiska medel givits utfärdar riksbanken
de tillämpningsföreskrifter som behövs för användningen av sådant
medel.

De valutareglerande bestämmelserna återfinns dels i valutalagen (SFS
1939:350), dels i valutaförordningen (SFS 1959:264). Riksbanken har utfärdat
föreskrifter om tillämpning av valutaförordningen vilka återfinns i riksbankens
författningssamling, serie B.

Vid utgången av år 1983 hade fullmäktige i riksbanken följande sammansättning: Ordinarie

ledamöter:

Gunnar Sträng, ordförande, Olle Göransson, vice ordförande och
deputerad, Bengt Dennis, riksbankschef, Grethe Lundblad, Staffan
Burenstam Linder, Karl Boo och Ingegerd Troedsson.

Suppleanter:

Erik Åsbrink, personlig suppleant för ordföranden, Gunnar Nilsson, Bo
Lundgren, Marianne Stålberg, Bertil Jonasson, Ivar Nordberg, Johan
Gernandt och Kurt Eklöf, vice riksbankschef

1 Under en övergångsperiod består avdelningskontoren i Karlskrona och Kristianstad,
vilka från årsskiftet är organiserade som kassakontor. Dessa kommer att vara avvecklade
senast vid utgången av år 1985.

Redog. 1983/84:15

Kredit- och valutapolitiken

Den realekonomiska utvecklingen

Den ekonomiska utvecklingen under 1983 blev i flera avseenden mer positiv
än väntat. Bruttonationalprodukten (BNP) steg med nära 2 % i volym,
medan den officiella prognosen vid årets början löd på 1 %. Den uppgång i
prisstegringstakten som väntades följa efter devalveringen hösten 1982 blev
svagare än beräknat och bytesbalansutvecklingen blev avsevärt gynnsammare
än förutsett främst till följd av en stark exportuppgång.

Ett centralt drag i strategin för den ekonomiska politiken hösten 1982 var
att genom devalveringen av den svenska kronan med 16 % åstadkomma en
kraftig förbättring i näringslivets internationella konkurrenskraft och därigenom
göra det möjligt för svenska företag att återvinna marknadsandelar på
såväl export- som hemmamarknaden. Även åtgärder för att stimulera investeringsefterfrågan
och dämpa den inhemska konsumtionsefterfrågan vidtogs.

Exporten och den internationella konjunkturen

Prognoserna för exportutvecklingen byggde på förväntningar om en försiktig
konjunkturuppgång i omvärlden. Tillväxten i OECD-länderna blev emellertid
något starkare än väntat.

Den internationella konjunkturen passerade sitt bottenläge kring årsskiftet
1982-83. Den strama ekonomiska politik som förts i olika länder med
främsta syfte att pressa ned inflationstakten hade givit resultat. Penningpolitiken
i USA lättades något under hösten 1982 och en markant nedgång
skedde i det internationella ränteläget. Därigenom skapades förutsättningar
för en vändning i efterfrågeutvecklingen.

Återhämtningen inleddes och blev starkast i USA, påverkad av en
expansiv finanspolitik. I Västeuropa var konjunkturbilden länge mera oklar
men i länder som är Sveriges viktigaste handelspartners såsom Västtyskland,
Storbritannien och de nordiska länderna kom tillväxten att överträffa
prognoserna för året som helhet.

Konjunkturuppgången i omvärlden var i hög grad konsumtionsledd.
Hushållens konsumtionsefterfrågan steg snabbare än de disponibla
inkomsterna och sparkvoten sjönk markant i flera länder. Även
lagerinvesteringarna bidrog i betydande omfattning till konjunkturomsvängningen.
Bostadsbyggandet, som hållits tillbaka av det höga ränteläget, steg
kraftigt i flera länder, medan övriga fasta investeringar visade en svagare
utveckling.

De förväntningar om den internationella konjunkturutvecklingen som
prognosen för den svenska exporten byggde på överträffades sålunda på
viktiga områden. Devalveringen gav emellertid också en avsevärt kraftigare
stimulans åt exporten än förutsett. Exporten av varor och tjänster steg i
volym med 10 %, vilket var nära 4 procentenheter mer än förväntat.

Kraftigast blev exportökningen på råvarusidan. Den totala råvaruexporten
steg med mer än 20 % i volym.

Trävaruexporten steg med 10 % och massaexporten med 25 %.
Framgångarna för råvaruexporten berodde till en del på lageromsvängningen
i omvärlden. Uppgången i bostadsbyggandet, främst i Storbritannien,
innebar också en stimulans för svensk trävaruexport.

Redog. 1983/84:15

Vissa tillfälliga faktorer, koncentrerade till första halvåret, bidrog också
till den starka exporttillväxten. Exporten av petroleumprodukter ökade
kraftigt i samband med att ny raffineringskapacitet togs i bruk.
Exportvolymen påverkades även av tillfälligt stora leveranser av oljeriggar
och begagnade fartyg.

Exporten av bearbetade varor steg ungefär i den omfattning som
förväntats. Utvecklingen skilde sig emellertid avsevärt mellan olika
länderområden. Exporten av bearbetade varor till OECD-området
expanderade starkt. Dels blev marknadstillväxten i dessa länder betydligt
kraftigare än förutsett, dels vann de svenska exportföretagen också
marknadsandelar i större omfattning än beräknat. Däremot skedde det en
oförutsedd stark tillbakagång i exporten av bearbetade varor till länderna
utanför OECD. Detta sammanhängde dels med en minskad importefterfrågan
i OPEC-länderna dels med att den internationella skuldkrisen tvingade
fram en snabb neddragning i importefterfrågan i övriga utvecklingsländer.
Tillväxten av den totala exporten av bearbetade varor stannade därför vid
drygt 7 % trots att exporten till OECD-området av dessa varor ökade med
drygt 13 % i volym.

Inhemsk efterfrågan, lager och import

Den inhemska efterfrågan föll tillbaka relativt starkt 1983. Såväl de fasta
bruttoinvesteringarna som den privata konsumtionen sjönk, medan den
offentliga konsumtionen ökade något.

En fortsatt stark nedgång i hushållens reala disponibla inkomster hade
förutsetts för 1983. Devalveringens genomslag på de inhemska konsumentpriserna
blev emellertid mindre än väntat. Den lägre prisstegringstakten
bidrog till att nedgången i hushållens reala disponibla inkomster blev mindre
än beräknat. Den privata konsumtionsefterfrågan föll emellertid tillbaka
kraftigare än inkomsterna. Hushållen ökade därmed sitt sparande och
använde således inte sparandet som buffert för att hålla uppe konsumtionen.
Nedgången i den privata konsumtionen under 1983 var delvis en följd av en
tidigareläggning av konsumtionen till 1982 för att begränsa effekterna av en
beslutad höjning av mervärdeskatten vid årsskiftet 1982/83.

Bruttoinvesteringarna i såväl byggnader som maskiner fortsatte att falla
under 1983. En uppgång skedde i stort sett endast inom den statliga sektorn.
Bostadsbyggandet föll tillbaka kraftigare än väntat, främst på grund av att
ombyggnadsinvesteringarna inte fick den omfattning som förutsetts. Inom
industrin sjönk investeringarna med 7 % vilket var något mer än i
näringslivet i övrigt. Den kraftiga vinstförbättringen inom industrin fick
således under 1983 ännu ingen positiv inverkan på de fasta investeringarna.

Lagerawecklingen fortsatte under 1983 i ungefär samma takt. Särskilt blev
neddragningen i industrins lager betydande. Trots att lageravvecklingen
inom industrin pågått sedan början av 1981 låg lagerstockarna enligt
företagens bedömning fortfarande på en för hög nivå. Produktionsnivån
justerades därför inte upp i takt med leveranserna. Sammantaget drog
lagerinvesteringarna i ekonomin som helhet ned tillväxttakten i BNP något.

Importen av varor och tjänster, som ökat kraftigt i volym under 1982, låg
kvar på ungefär oförändrad nivå under 1983. Varuimporten steg emellertid
mer än vad som kunde förväntas mot bakgrund av devalveringen och den
svaga inhemska efterfrågan. Volymuppgången blev 1 % under 1983. En
förklaring till den förhållandevis starka importefterfrågan var dels att

Redog. 1983/84:15

exporten ökade starkt dels att det i den totala efterfrågan skedde en
förskjutning mot en större andel importintensiva områden. Det faktum att
importpriserna inte steg i den utsträckning som kunde förväntas med hänsyn
till devalveringens storlek, torde vidare ha lett till att inhemsk
importkonkurrerande industri inte heller under 1983 kunde återta
marknadsandelar på hemmamarknaden i beräknad omfattning.

Produktion och priser

Tillväxten i den totala produktionen följdes av en svag stegring av
sysselsättningen, men den var inte tillräcklig för att förhindra att
arbetslösheten ökade ytterligare något jämfört med föregående år. Samtidigt
ökade de arbetsmarknadspolitiska insatserna i form av beredskapsarbeten
och arbetsmarknadsutbildning.

Genomslaget av devalveringen på den inhemska konsumentprisnivån blev
under året mindre än väntat. Årsgenomsnittet för konsumentprisindex steg
med 9,0 % mellan 1982 och 1983, ett par procentenheter lägre än enligt
bedömningarna vid årets ingång. Den genomsnittliga prisstegringstakten
blev därmed endast obetydligt högre än 1982. Prisstegringstakten under 1983
drogs emellertid upp genom höjningar i mervärdeskatten och andra indirekta
skatter vid årets början. Stegringstakten i årsgenomsnittet för nettoprisindex,
dvs konsumentpriserna rensade från indirekta skatter och subventioner,
sjönk därför mellan åren.

Bytesbalansen

Utvecklingen i export och import av varor ledde till ett överskott i
handelsbalansen på 11 miljarder kr 1983. Detta var en förbättring med 17
miljarder kr jämfört med föregående år. Effekten av en ökad exportvolym
var något större, ca 19 miljarder kr, men totaleffekten drogs ner av den
försämring i bytesförhållandet som normalt följer efter den devalvering.

Tjänstebalansen fortsatte att försvagas främst till följd av ökande
räntebetalningar. En förbättring i resevalutanettot verkade i motsatt
riktning. Den förstärkning i konkurrenskraften på turistområdet, som
uppnåddes genom devalveringarna 1981 och 1982, bidrog till att underskottet
i denna post sjönk med 2,5 miljarder kr mellan åren 1981 och 1983. Detta
utgör ett markant brott i den tidigare trenden av ständigt ökande underskott.

Sammantaget skedde 1983 en mycket kraftig minskning i underskottet i
bytesbalansen, från 22 miljarder kr till 6 miljarder. Uttryckt i procent av BNP
minskade underskottet från ca 3 1/2 % till knappt 1 %.

Politikens huvuddrag

Utvecklingen under 1983 blev, som framgått, i flera avseenden - bl a vad
gäller priser och bytesbalans - gynnsammare än väntat. Detta innebar
emellertid inte att förutsättningarna för kreditpolitikens uppläggning
förändrades på något avgörande sätt. Underskottet i statens budget var stort
och valutautflödet blev genom ett inte obetydligt privat kapitalutflöde också
stort trots den kraftiga minskningen i bytesbalansunderskottet.

Nödvändigheten att begränsa budgetunderskottens likviditetsskapande
effekt var styrande för kreditpolitikens utformning även under 1983.
Ansträngningarna att finna vägar för att finansiera budgetunderskottet på ett

Redog. 1983/84:15

likviditetsindragande sätt, dvs utanför banksystemet, stod därvid i
förgrunden.

Möjligheten till traditionell statsupplåning i kreditinstituten utanför
banksystemet, dvs hos AP-fonden och försäkringsbolagen, har inte på långt
när motsvarat statens upplåningsbehov. Samtidigt framstår en fortsatt
statsupplåning i bankerna som olämplig. Därför har nya vägar fått sökas. Ett
nytt låneinstrument, statsskuldväxeln, introducerades sommaren 1982 och i
oktober 1983 emitterades för första gången s k riksobligationer. Avsikten
med dessa instrument är att attrahera placerare utanför banksystemet. För
att nå detta syfte måste staten erbjuda en mer attraktiv ränta på dessa
statspapper än på prioriterade statslån.

För att förhindra en ytterligare likviditetspåspädning via en kreditexpansion
pålades banker och andra finansinstitut en viss återhållsamhet i sin
utlåning under året. För finansbolagen gällde ett lagstadgat utlåningstak.
Bankernas utlåning styrdes fram till hösten av en kombination av
rekommendationer och lividitetskrav. Då likviditetskraven under senare år
visat sig allt svårare att hantera som styrinstrument beslöt riksbanken i
september att avskaffa kraven. Avskaffandet medförde inga ändringar i
riktlinjerna för bankernas utlåning.

Uppläggningen av statsupplåningen och kreditpolitiken i övrigt för att
begränsa de inhemska likviditetstillskotten syftade också till att förhindra ett
alltför omfattande valutautflöde. Rådande höga likviditet inom företagssektorn
i kombination med en svag investeringsaktivitet medförde att företagens
kreditefterfrågan var låg och företagens intresse för utlandsupplåning därför
begränsat. Erfarenheterna av de senaste årens kursutveckling har framförallt
skapat en obenägenhet att uppta nya långa utlandslån. För att motverka
valutautflödet hölls den allmänna räntenivån fortsatt på en högre nivå än
omvärldens. Penningmarknadsräntorna anpassades dessutom fortlöpande
för att stabilisera rörelserna i valutaflödet.

Som framgått har under en tid en förändring skett i fråga om
penningspolitikens medel. Mest påtagligt är att räntor i lägre grad än tidigare
styrs administrativt, att likviditetskraven avskaffats och att statliga
låneinstrument av typen statsskuldväxlar och riksobligationer kommit till
användning. I dessa instrument gör riksbanken operationer för att påverka
räntan och likviditeten på marknaden.

Denna utveckling har ägt rum under ett skede då de internationella
räntorna och den inhemska inflationen ej utövat någon allvarlig press uppåt
på den svenska räntenivån. Användningen av en mer ränteinriktad
penningpolitik - av stor betydelse i ett läge med ett omfattande statligt
budgetunderskott - har därför kunnat ske utan större utslag på olika räntor
och utan mer påtagligt tryck uppåt på den allmänna räntenivån i vårt land.

Räntepolitiken

Diskonto och penningmarknadsräntor

Obalanserna i den svenska ekonomin medför att de inhemska räntorna måste
anpassas till den internationella utvecklingen. Ett mönster har utvecklats där
diskontot anpassats till mer långsiktiga trender i utländska räntor och
inhemskt konjunkturläge. Straffräntan i kombination med ändrade
kassakrav har använts för de kortsiktiga anpassningar av räntorna på
penningmarknaden som valutasituationen krävt.

Devalveringen av kronan den 8 oktober 1982 åtföljdes av ett kraftigt

Redog. 1983/84:15 10

Diagram 1. Penningmarknadsräntor och riksbankens diskonto

rti

—^Straffränta

: *.•••••''

:3-mån.

• :bankcertifikat

lUf1

Riksbankens diskonto

1980

1981

1982

1983

1 Straffränta, inkl den extra avgift som under perioden 1982.06.17-1982.09.09 togs ut
av banker, som under minst sex dagar hade straffräntebelagd upplåning i riksbanken.

valutainflöde. Det möjliggjorde en sänkning av straffräntan strax efter
devalveringen från 17 till 15 %, följt av ett fall i penningmarknadsräntorna.
(Diagram 1.) Ränteläget internationellt hade då under en längre period varit
fallande. (Diagram 2.)

Räntorna sänktes ytterligare efterhand. Kassakraven för bankerna hade
nedjusterats i december 1982 från 5 till 2 % och sänktes ytterligare i mars
1983 till 1 %. Straffräntan togs ned i två steg - i januari från 15 till 12 % och i
mars till 11 %, motsvarande 11,7 % i effektiv ränta på årsbasis. Diskontot
sänktes i januari samtidigt med straffräntan, från 10 till 9 %. Ett fortsatt
räntefall i Västeuropa skapade utrymme för ytterligare en diskontosänkning i
april till 8,5 %. Straffräntan hölls då oförändrad.

Den internationella räntenedgången stannade sedan av och förbyttes före
halvårsskiftet i en viss uppgång med utvecklingen i USA som ledande. Också
i Sverige avstannade räntesänkningarna under första halvåret. Statsskuldväxelräntan
för 6-månadersväxlar låg på 11 % (effektiv årsränta 11,3 %)och
bankcertifikaträntan låg på samma nivå. Under juni och juli steg de korta
räntorna utomlands. Mot denna bakgrund justerades i mitten av juli räntan
på statsskuldväxlar upp med 0,6 procentenheter till 11,6 % (effektiv årsränta
11,9 %).

Ett visst ökat valutautflöde med början i augusti föranledde riksbanken att
höja straffräntan från 11 till 12 % i september. Straff räntehöjningen
medförde en ytterligare höjning av räntenivån på penningmarknaden. När
valutautflödet stannade av kunde straffräntan dras ned med 1/2 procentenhet
till 11,5 % den 1 december.

Redog. 1983/84:15 11

Diagram 2. Penningmarknadsräntor i Sverige och utlandet

SEK

USD''

1982

1983

1980

1981

1 3-mån. bankcertifikatränta.

2 Eurocurrency deposit rate, bindningstid tre månader.

3 Eurocurrency deposit rate, bindningstid tre månader.

Bankernas in- och utlåningsräntor

Bankernas utlåningsräntor styrdes under perioden april 1980 - april 1983
genom tillämpning av ränteregleringen. Denna var utformad så att ett visst
medeltal för räntorna på utlåningen i svenska kronor inte fick överskridas.
Till att börja med var utrymmet olika för olika grupper av banker med hänsyn
till utlåningsstrukturen. 1982 fick samtliga grupper samma utrymme.
Medelräntan fick inte överskrida diskontot plus 4 procentenheter. I syfte att
höja de korta räntorna för att dämpa ett pågående valutautflöde medgavs
bankerna därutöver vid ett par tillfällen under 1982 att höja räntorna på
checkräkningskrediter. När den senaste förordningen om ränteregleringen
löpte ut i april 1983 valde riksbanken att ersätta regleringen med en
rekommendation av samma innebörd. Den innefattade även ett påslag på
checkräkningsräntan om 1 procentenhet. Räntetrenden hade då sedan en
längre tid varit fallande och riksbanken ville i detta läge låta bankerna arbeta
utan en formell reglering av utlåningsräntorna.

Räntorna för bankernas inlåning följde nedgången i riksbankens diskonto
och justerades sålunda ner med 1,5 procentenheter under 1983.

Redog. 1983/84:15

Diagram 3. Kapitalmarknadsräntor

13 -

Industriobligationer

V.j-l

Statsobligationer

■i r

IV.

Riksobligationer -

1980

1981

1982

1983

Industriobligationer; 15 års löptid. Effektiv ränta beräknad efter gällande

basränta.

Statsobligationer: 10 års löptid. Emissionsränta.

Riksobligationer: 5 års löptid. Effektiv ränta beräknad vid emissionstill fället.

Kapitalmarknadsräntor

Sedan några år har räntesättningen på kapitalmarknaden blivit alltmer
marknadsbestämd, med undantag för de prioriterade stats- och bostadslånen.
Det första steget togs i april 1980, då marknadsparterna gavs frihet att
bestämma villkoren för industriobligationslån. Det ledde till en stegring av
räntan på industrilånen med ca 1 procentenhet. För försäkringsbolagen
avskaffades ränteregleringen från ingången av 1982 med undantag för lån
med indexkonstruktion. 1983 började även staten emittera obligationslån till
marknadsränta, de s. k. riksobligationerna. Vid den första emissionen sattes
räntan ca 1,7 procentenheter över räntan på långfristiga prioriterade
statsobligationer.

Räntorna för de prioriterade obligationerna, statens och bostadsinstitutens,
nådde en toppnivå på 13,5 % i början av 1981 och sänktes i december
samma år till 12,75. Först i januari 1983 skedde en ytterligare nedjustering
och då till 12,50 %. I samband med diskontosänkningen i april justerades
dessa räntor ned en halv procentenhet till 12 %. Den s. k. basräntan för
industriobligationer,1 som före devalveringen tillfälligt hade legat på
14,75 % sänktes i omgångar under våren 1983 och låg i maj på 13 %.

1 Basräntan avser lån med bästa säkerhet, 15-årig löptid och räntejusteringsintervall
på 2 1/2 år. Den utgör riktmärke för räntesättningen på industriobligationer.

Redog. 1983/84:15

När staten i oktober introducerade riksobligationen emitterades två lån
med löptider på 3,5 respektive 5 år. Emissionsräntorna för dessa lån var 13,2
respektive 13,4 %. Lånen såldes till underkurs och den effektiva räntan låg
vid emissionstillfället på 13,65 respektive 13,69 %.

Efter emissionen av riksobligationerna sjönk den effektiva räntan på dessa
lån och i november följde även en nedgång i basräntan för industriobligationer.
I detta läge, med dämpande inflationsförväntningar, bedömde
riksbanken det som angeläget att även sänka räntan för de prioriterade
lånen. Den 1 december beslöt riksbanken att sänka denna ränta från 12 till
11,5 % och Riksgäldskontoret emitterade ett statslån till den nya lägre
räntesatsen. Industriobligationsräntan (basräntan) sänktes vid detta tillfälle
med ytterligare 1/4 procentenhet till 12,5 %, motsvarande en effektiv
årsränta på 12,9 %.

Efter sänkningen av den prioriterade räntan emitterades två riksobligationslån
med 5 och 7 års löptid utan räntejusteringsklausul. Emissionsräntan
på dessa lån låg på 12,5 respektive 12,75 %, dvs. under den effektiva räntan
för industriobligationslån, trots längre räntebindningstid.

Statsskuldpolitiken

Statens budgetunderskott fortsatte att stiga 1983 och ansträngningarna att
finansiera underskotten på marknaden utanför bankerna var ett
huvudelement i kreditpolitiken.

Genom placeringsplikt för försäkringsbolagen och placeringsrekommendationer
för Allmänna Pensionsfonden har en stor del av deras resurser
kunnat tas i anspråk för placeringar i statspapper. Möjligheterna att
framtvinga en ökad finansiering på den institutionella marknaden har nått en
gräns som knappast kan höjas i någon avsevärd grad. En omfattande
statsupplåning i bankerna framstår som olämplig och även om
placeringskraven för försäkringsbolagen och AP-fonden skulle skärpas
ytterligare vore deras kapacitetstillväxt inte på långt när tillräcklig för att
möjliggöra en ur likviditetssynpunkt acceptabel finansiering av budgetunderskotten.
Det har därför blivit alltmer uppenbart att en ökning av
budgetunderskottets finansiering utanför banksystemet förutsätter att även
andra källor utnyttjas.

En ökad upplåning utanför den institutionella sektorn kräver emellertid
att staten erbjuder marknadsmässiga lånevillkor. Vad gäller upplåningen
från hushållen har staten också möjligheter att erbjuda förmånliga
skatteregler, såsom för närvarande är fallet med spar- och premieobligationslånen.
I december 1983 fattade riksdagen beslut om det s. k.
allemanssparandet, som när det införs 1984 kan förväntas ge ett icke
obetydligt bidrag till statens upplåning från hushållen.

Tidigare har nämnts att statsskuldväxlar och riksobligationer kommit till
användning i finansieringen av budgetunderskottet. Statsskuldväxlar
emitterades ursprungligen med endast 6 och 12 månaders löptid. Fr. o. m.
början av 1983 emitterades även 18-månadersväxlar och från hösten 1983
24-månadersväxlar. Vid årets slut hade utanför bankerna placerats 32,7
miljarder kr. i statsskuldväxlar. Ett år tidigare var motsvarande siffra 27,6
miljarder kr. Nettoplaceringen av statsskuldväxlar på marknaden utanför
bankerna uppgick således till 5,1 miljarder kr. De första två lånen av
riksobligationer inbringade efter nedskärning av de tecknade beloppen
sammanlagt 19 miljarder kr. För de två lånen i december var

Redog. 1983/84:15

Tabell 1. Statens inhemska upplåning
Fördelning på kort- och långfristig upplåning. Mkr

		1981	1982	1983
Skattkammarväxlar, etc		- 728	- 904	- 29 429
Statsskuldväxlar		-	37 810	20 491
Korta obligationer		27 676	- 13 501	10 224
Långa obligationer		25 570	26 925	18 199
Riksobligationer		-	-	25 000
Premieobligationer		300	1 700	4 825
Sparobligationer		3 657	4 148	4 378
Övrigt1		193	5 144	3 623
	Summa	56 668	61 322	57 311

1 Lån från statsinstitutioner, fonder m. m.

emissionsbeloppet begränsat till 6 miljarder kr., hälften på vardera lånet.
Nettoplaceringen av riksobligationer på marknaden utanför bankerna
uppgick till nära 18 miljarder kr; riksbanken och bankerna skaffade sig ett
visst handelslager av dessa obligationer.

Under 1983 förvärvade bankerna också statsskuldväxlar, ca 6 miljarder
kr., för att ha ett tillfredsställande handelslager. Innehavet av statsobligationer
ökade samtidigt medan innehavet av övriga statspapper sjönk.
Riksbankens totala innehav av statspapper minskade under året med nära 15
miljarder kr. Statens upplåning på svensk marknad skedde således under
1983 väsentligen på marknaden utanför bankerna.

Statens upplåning utomlands 1983 blev på transaktionsbasis 19,4 miljarder
kr mot 17,5 miljarder 1982. Vid slutet av året uppgick den statliga
utlandsskulden beräknad till rådande marknadskurser till 126 miljarder kr.

Kapitalmarknaden

Allmänna Pensionsfondens placeringskapacitet har under senare år stagnerat
till följd av kraftigt stigande pensionsutbetalningar och en långsammare
tillväxt av avgifterna. Under 1983 var pensionsutbetalningarna större än
influtna avgifter. Genom en höjd medelförräntning ökade däremot
ränteinkomsterna kraftigt, trots att räntenivån på kapitalmarknaden blev
lägre 1983 än 1982. Genom den allmänna förkortningen av räntebindningstider
och löptider som skett på kapitalmarknaden har fonden nämligen fått
räntorna uppjusterade på en relativt stor del av sina placeringar och kunnat
göra nyplaceringar till högre räntor.

På samma sätt som tidigare styrdes fondens placeringar till den
prioriterade sektorn genom överenskommelse med riksbanken. Denna
innebar att 73 % av nettoplaceringarna 1983, exklusive fondens
refinansiering av bankernas återlån, skulle ske i prioriterade obligationer.
Under loppet av året skedde icke obetydliga svängningar i fondens
placeringar och likviditet.

Fondens refinansiering av återlån minskade jämfört med 1982.
Återbetalningarna var större än nyutlåningen varför den utestående stocken
refinansieringslån minskade.

Försäkringsbolagens placeringar har i motsats till AP-fonden ökat kraftigt

Redog. 1983/84:15

under senare år och blev 1982 för första gången något större än
pensionsfondens, ca 2 miljarder kr. År 1983 då AP-fondens placeringar
uppgick till 18 miljarder beräknas differenserna ha ytterligare ökat. Den
snabba tillväxten av försäkringsbolagens placeringskapacitet sammanhänger
bl. a. med kraftigt ökade nyteckningar av pensionsförsäkringar. Av samma
skäl som för AP-fonden har även förräntningen blivit högre.

För försäkringsbolagen tillämpades under 1983 något ändrade placeringsregler
som i sak innebar något strängare krav än 1982 trots en sänkning av
kvoterna med ett par procentenheter; 73 % av livbolagens och 62 % av
sakbolagens nettoplaceringar skulle avse prioriterade placeringar. Särskilda
placeringskvoter om 28 respektive 23 % tillämpades för att säkra tillförseln
av långfristiga lån till bostadssektorn.

Under första delen av året låg bolagens placeringskvoter avsevärt under
den för året som helhet föreskrivna nivån men de ökade efterhand och
försäkringsbolagen kunde vid slutet av året uppfylla placeringskraven.

Riksbanken hemställde under hösten 1983 hos regeringen om förlängning
av förordnandet om placeringsplikt för försäkringsbolag. Sedan detta
godkänts fattade riksbanken den 15 december beslut om att samma krav som
gällde för 1983 skulle fortsätta att gälla för 1984.

Mellanhandsinstituten och obligationsmarknaden. Samtliga grupper av
mellanhandsinstitut ökade under året sin kreditgivning jämfört med 1982.
Bostadsinstitutens upplåning på obligationsmarknaden för finansiering av
prioriterade projekt ökade; den nedgång i bostadsbyggandet som ägt rum har
motvägts av en uppgång i kostnaderna. Även den oprioriterade
fastighetsfinansieringen inom av riksbanken angivna ramar ökade.
Ramkonstruktionen medger ökat utlåningsutrymme beroende på i vilken
omfattning insituten anskaffar medel utanför den organiserade marknaden.
Liksom 1982 skedde större delen av institutens upplåning 1983 utanför denna
marknad.

Kommunernas ökade kreditbehov täcktes i ökad utsträckning genom
upplåning i kommuninstituten. Utlåningen från Svensk Exportkredit som
expanderat mycket kraftigt under senare år sjönk 1983. Utlåningen från
detta institut utgörs praktiskt taget helt av statligt stödd kreditgivning som
refinansieras utomlands. Dessa lån blev under 1983 mindre attraktiva till
följd av höjningen av den s. k. consensusräntan som i stort anger den nivå
över vilken räntekostnaderna subventioneras. Övriga företagsinstitut ökade
sin utlåning 1983.

Företagens upplåning genom emission av egna obligationer ökade jämfört
med 1982. Genom att amorteringarna ökade kraftigt 1983 blev dock
nettoupplåningen lägre än 1982. Företagens kapitalanskaffning genom
aktieemissioner uppgick liksom 1982 till stora belopp. Medan emissionerna
1982 praktiskt taget uteslutande ägde rum på inhemsk marknad företogs
under 1983 omkring hälften på utländsk marknad.

I juni 1983 informerade riksbanken banker och fondkommisionsbolag att
emissionskontrollen skulle tillämpas mindre restriktivt. Det skulle
fortfarande krävas riksbankens tillstånd för obligations- och förlagslåneemissioner.
Prövningen av enskilda företag skulle dock mildras i olika avseenden.
Den regel, som föreskrev att 80 % av låntagarnas likvida tillgångar skulle
vara placerade i bank eller i statspapper avvecklades. Denna regel syftade till
att begränsa den ”grå” kreditmarknaden. Kontrollen av finansbolagens
utlåning och framväxten av en reguljär penningmarknad motiverade dess
upphävande. Kravet på utlandsupplåning, som en förutsättning för att få

Redog. 1983/84:15

tillgång till den svenska obligationsmarknaden, avskaffades för de flesta
låntagare. Mot bakgrund av den generellt sett mycket låga kreditefterfrågan
hade denna regel inte längre någon stimulerande effekt på utlandsupplåningen.

Bankerna

Riksbankens styrning av utlåningen

Sedan mitten av 1970-talet har styrningen av bankutlåningen skett med
användning av likviditetskrav och riktlinjer för den utlåning som kan
medges. Effektiviteten i likviditetskvotssystemet började dock efter hand
försvagas genom den kraftiga likviditetsökning som budgetunderskotten gav
upphov till. En omedelbar anledning till att likviditetskraven under våren
1982 ej fungerade som styrmedel för utlåningen var att den övre legala
gränsen 50 % då överskreds av ett antal storbanker. Därigenom kom i
praktiken enbart den av riksbanken lämnade utlåningsrekommendationen
att bli vägledande för utlåningen. Under fjärde kvartalet 1982 användes
variationer i kostnaderna för bankernas upplåning i riksbanken som
styrmedel för utlåningen.

Sedan riksdagen i december 1982 ändrat den övre gränsen för
likviditetskrav till 55 % kunde riksbanken återgå till att använda
likviditetskrav som styrinstrument. Tonvikten lades emellertid på den
utlåningsrekommendation som samtidigt lämnades. Denna styrmetod
tillämpades fram till september 1983 då riksbanken beslutade att avskaffa
likviditetskraven och styra utlåningen enbart med en rekommendation.

En förutsättning för att likviditetskraven kunde avskaffas var att bankerna
skulle följa den ovan nämnda utlåningsrekommendationen. En annan var att
bankerna skulle fullgöra sina tidigare gjorda åtaganden om köp av
bostadsobligationer.

Huvudmotivet till att riksbanken beslutade att avskaffa likviditetskraven
var de konsekvenser som följde av statens ansträngningar att öka sin
upplåning utanför banksystemet. Denna upplåning och den samtidiga
tillämpningen av likviditetskvoter skärpte konkurrensen om företagens,
hushållens och kommunernas likvida medel. Bankernas uppgift att sälja de
nya statspapperen på marknaden gav dem därvid en dubbelroll som kunde
vara svår att praktisera.

Den utlåningsrekommendation som tillämpades 1983 angav att ökningen i
bankernas utlåning skulle begränsas till 15 % jämfört med 1981. Ökningen
skulle beräknas på medeltalet av det utestående beloppet vid varje
månadsskifte under respektive år. Definitionen på den utlåning som
rekommendationen avsåg var densamma som gällt under fjärde kvartalet
1982, dvs. utlåning i svenska kronor exklusive prioriterade byggnadskrediter
(den s. k. övrigutlåningen), fordran på finansbolag i svenska kronor samt
fordran på utländska banker i svenska kronor för finansiering av svensk
export och import. De två sistnämnda fordringarna inkluderades för att i
möjligaste mån förhindra en överflyttning av långivningen från att ske direkt
från bankerna till att kanaliseras över dessa institut.

Motivet till att riksbanken valde att beräkna ökningstakten med
utgångspunkt från 1981 var att utvecklingen då var likartad för de olika
bankerna. Under större delen av 1982 var däremot utlåningstillväxten kraftig
och låg över riksbankens rekommendationer. Dessutom varierade

Redog. 1983/84:15

utlåningen mellan olika banker och bankgrupper. Skulle 1982 ha valts till bas
hade de banker som de ej uppfyllde riksbankens utlåningsrekommendation
premierats.

Utlåningstillväxten

Utlåningens ökningstakt för samtliga bankgrupper låg under större delen av
1983 över den av riksbanken rekommenderade. En högre ökningstakt under
någon eller några månader kunde emellertid kompenseras med lägre
ökningstakt under andra månader. I början av året var ökningstakten hög -för vissa banker över 30 % jämfört med 1981 - för att sedan kraftigt avta mot
slutet av året.

Den genomsnittliga ökningstakten över 24 månader låg för 1983 som
helhet för affärsbankerna på 15,2 %, för större sparbanker på 18,5 % och för
föreningsbanker på 16,6 %, allt jämfört med 1981. För samtliga banker
innebar detta en genomsnittlig ökningstakt på 16,3 %.

Övrigutlåningen i svenska kronor uppgick under 1983 till 16,4 miljarder kr.
mot 11,7 miljarder kr. 1982. Under senare år har en övervägande del av
kreditgivningen skett till hushållen. Under tvåårsperioden t. o. m.
september 1983 - den senaste för vilken uppgifter föreligger om
låntagarkategorier - avsåg närmare två tredjedelar av nettokreditgivningen
lån till hushållen.

Lånestocken för den övrigutlåning som företas i utländsk valuta, växte i
lägre takt under 1983 än under året före, 10,7 miljarder mot 20,2 miljarder
kr. 1982. Värdeförändringen i utestående lån omräknat till svenska kronor
var emellertid osedvanligt stor under 1982 till följd av devalveringen i
oktober det året. På transaktionsbasis, dvs. efter justering för värdeförändring
av utestående lån, beräknas övrigutlåningen i utländsk valuta ha uppgått
till ca 9,4 miljader kr. under 1982 medan den under 1983 kan beräknas till ca 9
miljarder kr.

Utlåningsrekommendationen för 1984

Den 15 december 1983 fastställde riksbanken riktlinjerna för bankernas
utlåning 1984. Realiter innebär dessa att bankernas utlåning i svenska
kronor, med undantag för prioriterade byggnadskrediter, inte bör öka med
mer än ca 4 % under 1984. Detta utgör en åtstramning jämfört med 1983.

Rekommendationen till bankerna är tekniskt utformad så att medeltalet
av det utestående beloppet vid månadsskiftena 1984 bör öka med högst 20 %
jämfört med motsvarande värden 1981. Basåret är alltså detsamma som
gällde för rekommendationen 1983. De banker som inte följde riksbankens
rekommendationer 1983 har ett mindre utrymme till förfogande 1984 än de
fem procentenheter varmed taket höjdes. Rekommendationen bör inte
medföra några svårigheter för företagen att erhålla erforderliga lån. Den
totala utlåningen tillåts visserligen växa endast i begränsad omfattning, men
som nämnts gick större delen av bankutlåningen under de närmast
föregående åren till hushållen, varför det finns ett betydande utrymme för
omfördelning av krediterna till förmån för större andel lån till företag.

Redog. 1983/84:15

Finansbolagen

Sedan 1981 har finansbolagens utlåning i växlande grad styrts med
användande av utlåningsreglering. 1983 var denna mer heltäckande än under
1982 då enbart kontokortskrediter reglerades. Eftersom bankernas
kreditexpansion begränsades under 1983 ville riksbanken i möjligaste mån
förhindra att långivning överflyttades till finansbolagen. Regleringen
omfattade därför samtliga finansbolag. Den utformades så att finansbolagens
utestående beviljade krediter, leasingverksamhet undantagen, vid utgången
av 1983 ej fick överstiga motsvarande belopp vid utgången 1982 med mer än
8 %. Räknat från årets början t. o. m. september uppgick ökningstakten till
7,3 %.

Förordnandet om utlåningsreglering för finansbolag löpte ut med
utgången av 1983. Riksbanken hade under hösten hemställt om förnyat
förordnande för 1984. Sedan detta erhållits utfärdade riksbanken nya
tillämpningsföreskrifter den 15 december.

Det utestående beloppet beviljade krediter i svenska kronor till
allmänheten, mätt som medelvärdet av ställningsuppgifterna ultimo mars,
juni, september och december får under 1984 ej överstiga motsvarande
medelvärde 1983 med mer än 4 %. Den genonsnittliga ökningen för
disponerade krediter beräknad på samma sätt får ej överstiga 5 %. Tecknade
leasingkontrakt i svenska kronor får under 1984 uppgå till högst 80 % av
kontrakt tecknade under 1983.

De nya föreskrifterna innebar en väsentlig skärpning jämfört med 1983,
eftersom både beviljade och disponerade krediter i svenska kronor samt
tecknade leasingkontrakt i svenska kronor omfattas av regleringen.

Valutaflöde och kapitalrörelser

Den svenska valutapolitiken innebär att kronans kurs skall hållas oförändrad
gentemot en index baserad på en vägd korg av valutor. Inbördes variationer i
kurserna mellan de i korgen ingående valutorna kan vara betydande.
Kronans kurs måste då anpassas så att dessa kursändringar i stort balanserar
varandra. Oftast rör sig kronkursen för USD och DEM, de tyngst vägande
valutorna i korgen, i sinsemellan motsatta riktningar. Den kraftiga
uppgången i dollarn, som var det mest framträdande draget i utvecklingen på
valutamarknaden under 1983, medförde sålunda att USD steg med 10 %
gentemot kronan medan DEM sjönk med 5 %.

Eftersom endast små variationer kring valutakursindexens riktvärde tillåts
måste större obalanser på valutamarknaden mötas med interventioner från
riksbankens sida. Det är sålunda snarare omfattningen av interventionerna
än utslagen på valutakursindex som anger hur stort trycket på kronan varit
under en viss period.

Interventionsbehovet bestäms av det valutaflöde1 som den privata och
kommunala sektorns nettotransaktioner med omvärlden ger upphov till.
Under en följd av år har underskotten i bytesbalansen varit stora samtidigt
som dessa endast i begränsad omfattning balanserats av överskott i den
privata kapitalbalansen. För 1983 uppvisade den privata kapitalbalansen
t. o. m. underskott. Statens upplåning utomlands fick därför, trots

1 Valutaflödet definieras som valutareservens transaktionsförändring minus statens
och riksbankens nettoupplåning utomlands och minus tilldelning av SDR.

Redog. 1983/84:15 19

Diagram 4. Vissa valutors kursutveckling gentemot svenska kronan

SEK/100 NOK
SEK/GBP

SEK/100 DEM
SEK/USD

8,00 -320 -

USD,

7.75

310

7.50

DEM

300

7.25

290

7,00

110

12,0

GBP

280

6,75

11.5- ''<*

270

NOK

i.50

260

11,0- 100

6,25

250

10,5.

6,00

240

1982

1983

förbättringen av bytesbalansen, hållas på en hög nivå för att täcka det
efterfrågeöverskott på utländska valutor som rådde på valutamarknaden.
Upplånade medel tillfördes riksbanken som via sina interventioner slussade
dessa vidare till marknaden.

Valutautflödet under 1983 uppgick till 13,6 miljarder kr., jämfört med 17
miljarder kr. 1982 (Tabell 2). Den kraftiga reduktionen av bytesbalansunderskottet
motverkades som nämnts av att den privata kapitalbalansen
svängde från ett överskott på 5,3 miljarder kr 1982 till ett underskott på ca
71/2 miljarder 1983. Statens upplåning utomlands inte bara täckte
valutautflödet utan de upplånade medlen användes också för en uppbyggnad
av valutareserven.

Den privata sektorns långfristiga upplåningstransaktioner ledde totalt sett
till ett svagt inflöde av kapital, betydligt lägre än föregående år. Däri är då
inräknat den upplåning som Svensk Exportkredit företar med statlig
subventionering. Om man enbart beaktar de lån som upptas på basis av
marknadsmässiga förutsättningar blir bilden en annan. Företagen
amorterade eller återbetalade under 1983 sina långa lån i något större
omfattning än de tog upp nya. Amorteringarna skulle ha varit större om inte
valutaregleringen varit mycket restriktiv i sin behandling av förtida
återbetalningar. Av den långa nyupplåning som förekom framkallades en
stor del av de krav som riksbanken ställde på utlandsfinansiering av

Redog. 1983/84:15

Tabell 2. Bytesbalans och valutaflöden
Miljarder kr.

	1981	1982	1983
A. Bytesbalans B. Privata kapitaltransaktioner	- 14,2	-22,2	- 6,2
netto	7,5	5,3	- 7,4
Valutaflöde (A+B = C-D-E)	- 6,7	- 16,9	- 13,6
C. Valutareservens transaktions-
förändring D. Riksbankens övriga utlands-	1,1	0,3	5,1
transaktioner	0,3	- 0,3	-0,7
E. Statens upplåning, netto	7,5	17,5	19,4

Diagram 5. Valutaflöde samt riksbankens valutakursindex
Veckomedelvärde för index, summa per månad för valutaflödet (staplarna)

Procent Miljarder kr.

132

131

130

1982

1983

Anm. Valutaflödet (staplarna) avläses mot skalan till höger. Observera skalans
indelning med positiva värden nedåt och negativa uppåt. Valutaflödet är definierat
som valutareservens transaktionsförändring minus statens och riksbankens
utlandsupplåning och minus tilldelningen av särskilda dragningsrätter.

direktinvesteringar. Under 1983 skedde denna finansiering för första gången
också genom emission av aktier utomlands. Även i övrigt blev
aktieförsäljningen till utlandet, som sköt fart under fjärde kvartalet 1982, av
stor omfattning under 1983.

Valutaflödena varierade som vanligt kraftigt under året. (Diagram 5.)
Detta berodde bl. a. på svängningar i handelsbalansen och en ojämn
fördelning av räntebetalningar och privata amorteringar till utlandet.

Redog. 1983/84:15

Tabell 3. Penningmängden - påverkande faktorer

Nettobelopp, miljarder kr.

	1981	1982	1983
Tillskott från
Staten	46,1	27,6	22,3
Statens utgiftsöverskott	66,0	81,5	83,1
Upplåning utanför bankerna
i Sverige (ökning = -)	- 18,1	- 51,3	- 54,6
Realiserade valutaförluster	- 1,8	- 2,6	-6,2
Riksbanken	- 2,6	- 5,3	- 2,4
Företagens konton (ökning = -)	1,5	0,3	0,6
Övriga transaktioner	- 4,1	- 5,6	- 3,0
Banker	8,2	22,4	25,0
Bostadsbyggnadskrediter	- 3,3	5,3	- 0,8
Övrig utlåning (Sv. kr.)	12,2	11,7	16,4
Hypoteksobligationer	5,7	5,7	8,1
Övrigt	- 6,4	- 0,3	1,3
Summa inhemskt tillskott	51,7	44,7	44,9
Nettoflöde gentemot utlandet	- 6,7	- 16,9	- 13,6
Bytesbalans	- 14,2	-22,8	-6,2
Privata kapitalrörelser	7,5	5,9	-7,4
Total penningmängdökning	45,0	27,8	31,3
I procent av penningmängden vid periodens början
Inhemskt tillskott	16,5	12,5	11,6
Nettoflöde gentemot utlandet	- 2,1	- 4,7	-3,5
Total penningmängdökning	14,4	7,8	8,1

Förväntningar om förändringar i kursrelationen mellan utländska valutor
kan också ha påverkat flödena.

Den ökning i valutautflödet som kunde noteras under hösten
motverkades, som nämndes under avsnittet om räntepolitiken, genom en
uppdragning i ränteläget inom landet. Mot slutet av året var valutaflödena
åter i stort sett i balans.

Likviditetsutvecklingen

Likviditetstillväxten i ekonomin har alltsedan andra hälften av 1970-talet
varit mycket kraftig och haft sin främsta grogrund i de ständigt växande
budgetunderskotten. Underskottens likvidiserande effekt har begränsats
genom ökad statlig upplåning utanför banksystemet. Av stor betydelse
härvidlag var tillkomsten av statsskuldväxlarna i juli 1982 och riksobligationerna
hösten 1983.

Från 1978 och fram till halvårsskiftet 1982 då statsskuldväxeln
introducerades finansierades budgetunderskotten till större delen genom
upplåning i banksystemet och i utlandet. De stora likviditetstillskotten från
staten gjorde det nödvändigt att begränsa den andra viktiga inhemska
likviditetsskapande källan nämligen bankutlåningen.

Fram till halvårsskiftet 1982 låg tillväxten i de inhemska likviditetstillskot -

Redog. 1983/84:15 22

Diagram 6. Penningmängden
12-månadersförändringar. Procent

1980 1981 1982 1983

ten på en mycket hög nivå. Genom de valutautflöden som förekom tillväxte
penningmängden1 i något lägre takt. Vid nyssnämnda tidpunkt nådde
penningmängdstillväxten en högsta nivå på drygt 17 % (mätt över 12
månader). Under andra halvåret 1982 dämpades de inhemska likviditetstillskotten
mycket kraftigt och penningmängdstillväxten var vid slutet av året
nere i 7,8 %. Den främsta orsaken härtill var den kraftigt ökade
statsupplåningen utanför banksystemet genom försäljningar av statsskuldväxlar
men också att den tidigare under året snabbt expanderande
bankutlåningen drogs ner.

De inhemska likviditetstillskotten såväl som valutaflödet blev av ungefär
samma storleksordning 1983 som 1982. Under loppet av året ökade
därigenom penningmängden i ungefär samma takt som 1982, dvs. ca 8%.
Den genomsnittliga ökningen blev dock lägre 1983 än 1982, 9,6% mot
13,4%.

1 Penningmängden används som mått på likviditeten. Den definieras som
allmänhetens innehav av sedlar och mynt, deras innestående medel i bank samt
bankcertifikat.

Redog. 1983/84:15

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 1983

4 januari

Riksbanksfullmäktige beslutade att med verkan fr. o. m. januari 1983 ändra
ändra likviditetskraven för bankerna som ett led i strävan att under 1983 hålla
tillbaka kreditgivningen. Stegringen i bankernas övrigutlåning i svenska
kronor skulle under 1983 i genomsnitt inte få öka med mer än 15 % jämfört
med 1981. Dessförinnan - i mitten av december 1982 - ändrade riksdagen
lagen om kreditpolitiska medel så att det maximala likviditetskrav som kan
åläggas bankerna höjdes från 50 till 55 %.

De nya likviditetskraven sattes till:

PKbanken	53 %	Skaraborgsbanken	41 %
SE-banken	55 %	Jämtlands Folkbank	41 %
Sv Handelsbanken	55 %	Bohusbanken	41 %
Götabanken	43 %	Sparbankernas Bank	55 %
Sundsvallsbanken	43 %	Föreningsbankernas Bank	55 %
Skånska banken	41 %
Wermlandsbanken	41 %	Större sparbanker	38 %
Uplandsbanken	41 %	Mindre sparbanker	37 %
Östgötabanken	41 %	Föreningsbanker	38 %

Riksbanksfullmäktige beslutade samma dag att införa utlåningstak för
finansbolagen. Finansbolagens beviljade krediter tilläts öka 8 % under 1983.
Finansbolagens kreditgivning i form av leasing berördes dock ej av
utlåningstaket.

10 januari

Efter överläggningar angående bostadsbyggandets finansiering 1983 mellan
delegationen för bostadsfinansiering och bankerna - de privata affärsbankerna,
PKbanken, sparbankerna och föreningsbankerna - förklarade sig
bankerna villiga att svara för de byggnadskrediter som behövdes för statligt
belånade nybyggnader och ombyggnader, inklusive energisparåtgärder,
samt allmänna samlingslokaler som finansieras med statligt stöd. Bankerna
förklarade sig härutöver villiga att medverka till att byggnadskrediter ställdes
till förfogande även för bostadsbyggandet utan statliga lån och för
tomträttsmark.

Ifråga om den slutliga finansieringen förklarade bankerna sig villiga att
medverka till avlyft i färdiga fastigheter genom att under 1983 öka sitt
nettoinnehav av bostadsobligationer med 5 750 mkr.

12 januari

Riksbanken meddelade ramar för bostadsinstitutens emissioner av
prioriterade bostadsobligationer att gälla för 1983. Högsta medgivna belopp
sattes enligt följande: Stadshypotekskassan 10 000, Spintab 6 000 och Bofab
6 000 mkr.

20 januari

Riksbanksfullmäktige beslutade att:

- med verkan från 21 januari sänka diskontot från 10 till 9 %,

- med verkan från 21 januari sänka straffräntan från 15 till 12 %,

- sänka räntesatsen för prioriterade bostadsobligationer från 12,75 till
12,50 %.

Redog. 1983/84:15

26 januari

Riksbanken informerade bankerna om skärpta villkor för utländska företags
försäljning av aktier i Sverige.

I april 1982 beslutade riksbanksfullmäktige att tillåta försäljning av
utländska aktier i Sverige i begränsad omfattning. Beslut om tillstånd skulle
fattas på industripolitisk grund; företag med industriell verksamhet i Sverige
eller som i övrigt betraktades vara av särskilt intresse för svenskt näringsliv
skulle få introduceras på svensk aktiemarknad.

Mot bakgrund av bytesbalansens utveckling och storlek av dittills
medgivna tillstånd, kompletterade nu riksbanksfullmäktige det tidigare
beslutet. Även i fortsättningen skulle grunden för tillstånd vara
industripolitisk. Krav ställdes dock på att engagemanget i eller samarbetet
med svensk industri skulle vara väsentligt och det svenska industripolitiska
intresset betydande.

2 februari

Riksbanken utfärdade rekommendationer för AP-fondens placeringar 1983.
Liksom under tidigare år följde rekommendationerna de regler som enligt
placeringsplikten föreskrivs för liv- och pensionsförsäkringsföretag. Under
1983 skulle sålunda 73 % av AP-fondens totala placeringar avse prioriterade
placeringar och den särskilda bostadsobligationskvoten vara 28 %.

10 mars

Riksbanken beslutade att:

- med verkan fr. o. m. den 11 mars minska det belopp till vilket bank kan
låna i riksbanken till diskontot från 75 till 25 % av bankens eget kapital,

- med verkan fr. o. m. 11 mars sänka straffräntan från diskontot plus 3
procentenheter till diskontot plus 2 procentenheter, dvs. från 12 till 11 %,

- medverkanfr. o. m. 14 mars sänka kassakraven för samtliga banker från 2
till 1 %.

Riksbanken beslutade också att ändra likviditetskravets innehåll så att bl. a.
bankernas refinansiering i Allmänna pensionsfonden blev likviditetsgrundande.
Ändringarna gällde fr. o. m. den 1 april 1983.

För att neutralisera effekten av ändringarna i kravets innehåll sänktes
likviditetskravet fr. o. m. april för samtliga bankinstitut med undantag av
Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank för vilka kravet hölls
oförändrat.

De nya kraven blev:

PKbanken	48 %	Skaraborgsbanken	37 %
SE-banken	48 %	Jämtlands Folkbank	37 %
Sv Handelsbanken	48 %	Bohusbanken	37 %
Götabanken	39 %	Sparbankernas Bank	55 %
Sundsvallsbanken	37 %	Föreningsbankernas Bank	55 %
Skånska banken	37 %
Wermlandsbanken	37 %	Större sparbanker	37 %
Uplandsbanken	37 %	Mindre sparbanker	36 %
Östgötabanken	37 %	Föreningsbanker	37 %

Redog. 1983/84:15

7 april

Riksbanken beslutade att:

- sänka diskontot från 9 till 8,5 % med verkan fr. o. m. 8 april,

— sänka räntesatsen för prioriterade obligationer från 12,5 till 12 %.
Straffräntan bibehölls oförändrad vid 11 %. Fr. o. m. den 8 april var

således straffräntan lika med diskontot plus 2,5 procentenheter mot tidigare
diskontot plus 2 procentenheter.

28 april

Riksbanken beslutade att inte hemställa hos regeringen om förlängning av
förordnandet om räntereglering för banker som löpte ut den sista april 1983.
Regleringen ersattes med en rekommendation av motsvarande innebörd.

25 maj

Valutastyrelsen beslutade att upphäva regeln att kommuner - utom de allra
största - och kommunägda bolag inte tillåts uppta finansiella lån i utländsk
valuta direkt i utlandet eller hos svensk valutabank.

2 juni

Riksbanksfullmäktige beslutade att mer verkan fr. o. m. 1 juli höja
likviditetskraven med 2 procentenheter för de tre största affärsbankerna och
med 1 procentenhet för övriga banker med undantag av Sparbankernas Bank
och Föreningsbankernas Bank för vilka kravet hölls oförändrat.

De nya likviditetskraven sattes till:

PKbanken	50 %	Skaraborgsbanken	38 %
SE-banken	50 %	Jämtlands Folkbank	38 %
Sv Handelsbanken	50 %	Bohusbanken	38 %
Götabanken	40 %	Sparbankernas Bank	55 %
Sundsvallsbanken	38 %	Föreningsbankernas Bank	55 %
Skånska Banken	38 %	Större sparbanker	38 %
Wermlandsbanken	38 %	Mindre sparbanker	37 %
Uplandsbanken	38 %	Föreningsbanker	38 %
Östgötabanken	38 %

Höjningen av likviditetskraven var en anpassning till likviditetstillväxten i
banksystemet och innebar ingen ändring av kreditpolitikens inriktning.

16 juni

Riksbanken informerade banker och fondkommissionsbolag att emissionskontrollen
skulle komma att tillämpas mindre restriktivt. Regler för s. k.
penningsmarknadslån fastställdes också.

Även i fortsättningen skulle riksbankens tillstånd krävas för obligationsoch
förlagslåneemissioner men prövningen av enskilda företag mildrades i
följande avseenden:

- Krav på att företag skulle kunna uppvisa konkreta investeringsplaner
skulle inte längre ställas.

- Kraven på låntagarens likviditetsplacering upphörde. Tidigare krävdes att
80 % av låntagarens likvida tillgångar skulle vara placerade i bank eller i
statspapper.

- Kravet på utlandsupplåning som ett villkor för tillträde till den svenska
obligationsmarknaden släpptes för de flesta låntagare.

Redog. 1983/84:15

Regler för penningsmarknadslän specificerades också. Även för dessa lån
skulle tillstånd från riksbanken krävas.

Utgivandet av penningmarknadslån baseras på ett avtal mellan
emissionsinstitutet (banken/fondkommissionsbolaget) och låntagaren. Om
avtalet har en giltighet på högst 6 månader, skulle riksbanken inte komma att
göra någon prövning av den enskilda låntagaren. Önskas förlängning av
avtalet efter det att 6-månadersperioden löpt ut krävs nytt tillstånd från
riksbanken. Om parterna önskar teckna avtal som löper på längre perioder
än 6 månader i taget skulle samma bedömning av den enskilda låntagaren
tillämpas som i fråga om obligationslån.

De skuldbrev, varav penningmarknadslånen består, skulle få ha en löptid
på högst 12 månader.

Riksbanken förbehöll sig emellertid rätten att reducera lånebeloppet
liksom att avslå ansökan om penningmarknadslån.

22 september

Riksbanken beslutade att höja straffräntan från diskontot plus 2,5
procentenheter till diskontot plus 3,5 procentenheter, dvs. från 11 till 12 %.

Riksbanken beslutade också att avskaffa användningen av likviditetskvoter
för styrning av bankernas utlåning. I fortsättningen skulle styrningen ske
enbart genom rekommendationer om högsta utlåningstakt för bankernas
övrigutlåning i svenska kronor. Det förutsattes att bankerna uppfyllde
kraven på köp av bostadsobligationer.

Samma dag hemställde riksbanken att regeringen skulle föreslå riksdagen
att förlänga giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel att
gälla till utgången av 1986. Vidare hemställdes hos regeringen om fortsatt
förordnande om allmän placeringsplikt och räntereglering för försäkringsföretag,
utlåningsreglering för finansbolag och kassakrav för bankinstitut under
förutsättning att riksdagen beslutade att förlänga giltighetstiden för lagen om
kreditpolitiska medel.

19 oktober

I en gemensam kommuniké meddelade Riksgäldskontoret och riksbanken
att en ny typ av statsobligationer - Svenska Statens Riksobligationer - skulle
börja emitteras av Riksgäldskontoret.

24 november

Riksbanken fastställde ramarna för 1984 för bostadsinstitutens upplåning
avseende oprioriterad utlåning. För instituten sammantaget sattes ramen för
upplåning i försäkringsbolagen, Allmänna pensionsfonden och bankerna till
3,3 miljarder kr.

Den fastställda ramen svarar i stort mot tidigare års s. k. basram.
Skillnaden bestod däri att obligationer placerade utanför försäkringsbolagen,
Allmänna pensionsfonden och bankerna inte längre skulle räknas in i
ramen.

1 december

Riksbanken beslutade att

- sänka straffräntan från 12 till 11,5 %,

- sänka den prioriterade obligationsräntan från 12 till 11,5 %.

Redog. 1983/84:15

15 december

Riksbanken fastställde riktlinjerna för bankernas och finansbolagens
utlåning 1984.

Bankernas utlåning i svenska kronor, med undantag av byggnadskrediter,
bör under 1984 öka med högst 4 %. Riksbankens rekommendation till
bankerna är tekniskt utformad så att utlåningen under 1984 bör öka med
högst 20 % i jämförelse med 1981.

Reglerna för finansbolagens utlåning under 1984 har i sak ungefär samma
innebörd som för bankerna. Finansbolagens utlåning får under 1984 öka med
högst 5 % och de beviljade krediterna med högst 4 %. För 1983 hade gällt att
finansbolagens beviljade krediter fick öka med högst 8 %. Under 1983 hade
inte leasingverksamheten varit belagd med några restriktioner. För 1984
gäller vissa begränsningar vad gäller nya kontrakt även för leasing.

Riksbanken fastställde även riktlinjer för försäkringsbolagens placeringar i
stats- och bostadsobligationer 1984.

För försäkringsföretagen bibehölls placeringskvoterna 1984 oförändrade
jämfört med 1983. Detta innebär att 73 % av liv- och pensionsförsäkringsföretagens
totala placeringsökning skall utgöras av placeringar i statsobligationer,
bostadsobligationer samt i Allmänna Hypoteksbankens obligationer.
För sakförsäkringsföretag är motsvarande andel 62 %.

Redog. 1983/84:15

Internationellt finansiellt samarbete

Den internationella skuldkrisen

Det internationella finansiella samarbetet under 1983 inriktades till
betydande del på att söka bemästra den fortgående skuldkrisen. De
samordnade finansiella räddningsaktioner som inletts redan 1982 för
Argentina, Brasilien, Mexico och Jugoslavien fullföljdes. Därutöver
genomfördes mindre omfattande stödinsatser för ett stort antal latinamerikanska
länder samt traditionella skuldomförhandlingar för i första hand
afrikanska u-länder. Sammanlagt har ett trettiotal länder under 1983
genomfört eller begärt omförhandling av utlandsskulden.

I de stora samordnade räddningsaktionerna ingick stöd från Internationella
valutafonden (IMF), Internationella regleringsbanken (BIS), regeringarna
i i-länderna samt de internationellt verksamma bankerna. Aktionerna
baserades på de ekonomiska anpassningsprogram för låntagarländerna som
fastställdes i anknytning till IMFs långivning. BIS lämnade - med stöd av ett
antal centralbanker i i-ländema, däribland riksbanken - s. k. överbryggningskrediter
i väntan på att låntagarländerna skulle kunna utnyttja IMFs
resurser. Regeringarna bidrog i huvudsak med exportkreditgivning och
genom att gå med på skuldomförhandling. Bankerna, slutligen, medverkade
med åtaganden om nyutlåning, upprätthållande av viss kortfristig
kreditgivning samt skuldomförhandling. IMF uppställde bankmedverkan
som ett villkor för den egna långivningen vad gäller samtliga fyra
ovannämnda skuldländer.

Denna första fas av den internationella skuldkrisen kan sägas ha klarats av
på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Erforderlig finansiering har kunnat
ordnas. Samtliga överbryggningskrediter från BIS har nu till fullo
återbetalats. Skuldländerna har inlett nödvändig anpassning och har - främst
genom drastiska importnedskärningar - starkt reducerat sina

bytesbalansunderskott. Också i övrigt har anpassningsprogrammen i stora
delar följts med undantag för Brasilien som efter kort tid tvingades ta upp
förhandlingar med IMF om långtgående revideringar av programmet.

Denna relativt gynnsamma utveckling under 1983 betyder dock inte på
något sätt att de grundläggande skuldproblemen har lösts. Tre centrala
förutsättningar brukar anges för varaktiga framsteg på detta område,
nämligen en klar återhämtning i världsekonomin, tillträde till ilandsmarknaderna
för u-ländernas export och fortsatt tillräcklig finansiering.
Utöver dessa allmänna förutsättningar är den framtida ränteutvecklingen av
speciell betydelse. En internationell räntenedgång skulle ge en omedelbar
förbättring av skuldländernas situation.

Den positiva förändring som inträffat under 1983 är att en ekonomisk
återhämtning har inletts. I övrigt finns det knappast några tecken på sådana
förändringar. Särskilt stor osäkerhet råder i fråga om den framtida
bankutlåningen till skuldländerna. IMF har räknat med att bankutlåningen
till u-länderna under 1983 behövde öka med ca 7 %. Fullständig statistik för
1983 föreligger ännu inte. Den s. k. spontana bankutlåningen, dvs. den som
sker utöver mer eller mindre framtvingade insatser i finansiella
räddningsaktioner, har emellertid ökat i mycket långsam takt under 1983.
Det är därför osäkert om ens den av IMF angivna, relativt blygsamma
ökningen faktiskt uppnåtts. En ytterligare osäkerhetsfaktor är hur
skuldländerna kommer att klara en fortsatt hård ekonomisk anpassning.
Hittills har de koncentrerat sina ansträngningar på att få till stånd en snabb

Redog. 1983/84:15

importneddragning. I nästa steg måste interna anpassningar genomföras som
sannolikt blir betydligt mödosammare.

Förstärkning av IMFs resurser och SDR-tilldelning

Förhandlingarna inom ramen för den åttonde kvotöversynen om en höjning
av medlemsländernas insatser i IMF avslutades under 1983. Valutafondens
styrelse godkände den 31 mars 1983 en resolution som innebar att
medlemsinsatserna, kvoterna, höjdes från ca SDR 61 miljarder1 till SDR 90
miljarder, motsvarande 47,5 %. För att kvothöjningen skulle träda i kraft
fordrades dessutom att medlemmar med en sammanlagd kvotsumma
uppgående till minst 70 % av den totala kvotsumman skulle samtycka till
föreslagen höjning. Denna gräns uppnåddes den 30 november 1983, såsom
föreskrivits i resolutionen. Vid denna tidpunkt hade länder med totalt 96 %
av kvotsumman godtagit de för dem föreslagna kvoterna. Därefter gavs
medlemsländerna möjlighet att under trettio dagar fullgöra inbetalningarna
av de höjda insatsbeloppen. (Valutafondens direktion beslöt att förlänga
perioden för enskilda medlemsländers godkännande av kvothöjningarna till
den 31 januari 1984.) Av de ca SDR 29 miljarder som inflyter om samtliga
länder godkänner och inbetalar sina höjda kvoter beräknas ca hälften bli
användbara i fondens utlåningsverksamhet. Resten är svaga valutor som ej
kan lånas ut.

Samtidigt med kvotöversynen har en revidering av de generella
länearrangemangen, GAB2, skett. De föreslagna ändringarna av GAB hade
den 26 december godkänts av samtliga de tio ursprungliga deltagarna.
Schweiz, som i och med revideringen skall inträda som fullvärdig medlem i
GAB, väntas lämna sitt godkännande under första kvartalet 1984.
Revideringen av GAB består dels i en ökning av den totala kreditramen till
SDR 17 miljarder, dels i att reglerna för aktivering av GAB utvidgas. Vid
årsskiftet 1983/84 trädde dessutom ett särskilt låneavtal mellan Saudi
Arabien och IMF i kraft. Enligt avtalet, som ingåtts i anknytning till GAB,
åtar sig Saudi Arabien att låna ut upp till SDR 1,5 miljarder till IMF.

För Sveriges del behandlades såväl kvothöjningen som förslaget om
ändringar i GAB i riksdagen den 23 november. Resultatet av
riksdagsbehandlingen blev att riksbanken bemyndigades dels att erlägga
erforderligt insatsbelopp för kvothöjningen, dels att biträda förslaget om
revidering av GAB. Erforderliga kvotinbetalningar fullgjordes av
riksbanken i december. Av höjningen inbetalades 75 % i svenska kronor och
25 % i SDR. Sveriges IMF-kvot har därmed höjts från SDR 675 miljoner till
SDR 1 064,3 miljoner. Utlåningsåtagandet i GAB uppgår efter revideringen
till SDR 382,5 miljoner.

Den kraftiga expansionen i IMFs utlåning under 1982 och 1983 har medfört
att fonden - utöver ovan redovisade resursförstärkningar - måste genomföra
extraordinär upplåning från medlemsländerna för att täcka gjorda

1 1 SDR motsvarade den 30 december 1983 8,41 kronor.

2 Kreditramarna inom GAB har hittills uppgått till totalt ca SDR 6,5 miljarder
fördelat på tio deltagare (Sverige representeras av riksbanken). Dessutom har Schweiz
ett s. k. parallellavtal. Hittills har gällt att GAB kan aktiveras när ett deltagarland
önskar utnyttja valutafondens resurser och fonden behöver resursförstärkning för att
förebygga eller motverka en försvagning av det internationella betalningssystemet.
Förslaget till revidering av GAB innebär på denna punkt att aktivering skall kunna ske
även vid fondkrediter till länder som inte är deltagare i GAB.

Redog. 1983/84:15

utlåningsåtaganden. En principöverenskommelse har träffats om ett
lånearrangemang med ett antal av de finansiellt starkare medlemsländerna.
Arrangemanget skall träda i kraft under första kvartalet 1984. Det totala
lånebeloppet uppgår till SDR 6 miljarder, varav Saudi Arabien svarar för
hälften. Huvuddelen av återstående SDR 3 miljarder utlånas av
Internationella regleringsbanken, BIS, med stöd av ett antal centralbanker i
i-ländema. Inte mindre än 19 centralbanker i i-länderna deltar i någon form i
den särskilda utlåningen till IMF; det enda viktiga undantaget är den
amerikanska centralbanken. Riksbankens garantiåtagande inom ramen för
BIS-arrangemanget uppgår till SDR 80 miljoner.

Medlemsländerna i SDR-systemet har ej heller under 1983 kunnat enas om
tilldelningar av SDR under den s k fjärde basperioden, som inleddes 1982.

Valutafondens löpande verksamhet

Under 1983 gjordes kreditåtaganden uppgående till SDR 11,3 miljarder
(härav 4,0 miljarder under valutafondens ordinarie resurser) mot 6,5
miljarder under 1982. Utbetalningarna till medlemsländerna uppgick till
SDR 12,6 miljarder - att jämföra med 1982 års utbetalningar om 7,4
miljarder. Återbetalningarna från medlemsländerna utgjorde SDR 2,0
miljarder under 1983 mot 1,8 miljarder 1982.

Utlåningsräntan för fondens ordinarie resurser bibehölls under 1983
oförändrad vid 6,6 %. Räntan förde upplånade, icke ordinära, resurserna är
lika med upplåningskostnaden plus en mindre marginal.

IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF, vilken inräknas i
valutareserven, framgår av Tabell 1.

Tabell 1 IMFs kronbehållning, Sveriges nettoställning i IMF och
SDR-innehav.

Uppgifter vid slutet av respektive år. Miljoner SDR,

	Kronbehållning		Nettoställning1	SDR- innehav, belopp
belopp	% av kvoten	belopp
1980	511,7	76	193,9	174
1981	527,5	78	165,6	225
1982	531,8	79	143,2	233
1983	823,6	77	240,7	122

1 Nettoställningen motsvarar summan av egentlig reservtranch (i reservtillgångar
inbetalt insatskapital), särskild reservtranch (det belopp fonden netto disponerat av
det i kronor inbetalda insatskapitalet) och långivning till IMF. Vid utgången av 1983
innefattade nettoställningen icke någon långivning till IMF.

Riksbankens innehav av SDR har under 1983 kraftigt reducerats.
Inbetalningen av 25 % av kvothöjningen i SDR, försäljning av SDR till
andra medlemsländer samt andra transaktioner har minskat SDRbehållningen
med SDR lil miljoner till 122 miljoner.

Antalet medlemsländer var vid årets slut 146, oförändrat från föregående
år.

Redog. 1983/84:15

Världsbanksgruppen

I Världsbanksgruppen ingår Världsbanken (IBRD), Internationella
utvecklingsfonden (IDA) och Internationella finansieringsbolaget (IFC).
Omfattningen av gruppens finansieringsverksamhet framgår av Tabell 2.

Världsbanken får medel till sin utlåning huvudsakligen genom upplåning.
Vid utgången av bankens budgetår 1982/83 uppgick den utestående
upplåningen till drygt USD 39 miljarder. Enbart under detta budgetår lånade
banken upp ca USD 10 miljarder till en genomsnittlig kostnad om 8,75 %.

I juli 1982 införde Världsbanken ett nytt system för fastställande av räntan
på nyutlåningen. Systemet innebär att utlåningsräntan bestäms två gånger
årligen på grundval av den genomsnittliga kostnaden för viss del av bankens
upplåning med ett tillägg om 0,5 %. Utlåningsräntan fastställdes den 1 juli
1983 till 10,47 %. Den särskilda avgift (”front-end fee”) som banken införde
1982 reducerades i mars 1983 till 0,25 %.

Tabell 2 Världsbanksgruppens långivning under budgetåren 1978/79-1982/831

Miljarder USD

		1978/79	1979/80	1980/81	1981/82	1982/83
Utfästelser
IBRD		7,0	7,6	8,8	10,3	11,1
IDA		3,0	3,8	3,5	2,7	3,3
IFC		0,4	0,7	0,8	0,6	0,8
	Summa	10,4	12,1	13,1	13,6	15,2
Utbetalningar
IBRD		3,6	4,4	5,1	6,3	6,8
IDA		1,2	1,4	1,9	2,1	2,6
IFC		0,2	0,3	0,6	0,5	0,4
	Summa	5,0	6,1	7,6	8,9	9,8

1 Världsbanksgruppens budgetår löper 1 juli - 30 juni. För IFC ingår även bidrag till
riskkapital.

Under 1983 har diskussioner inletts om ännu en höjning av Världsbankens
kapital. Kapitalhöjningar har traditionellt genomförts parallellt med
kvotökningar i IMF. Kapitalhöjningen i banken kommer sannolikt att ske i
två steg, dvs först en selektiv höjning, uppgående till ett mindre belopp och
därefter en mera omfattande allmän ökning. Vid ett möte med IMFs och
IBRDs gemensamma utvecklingskommitté i september 1983 kunde flertalet
medlemsländer ansluta sig till förslag om en selektiv höjning på ca USD 8
miljarder. Från amerikansk sida har man dock ej hittills varit beredd att
godta en så stor selektiv kapitalökning.

ID As kreditgivning, som går till u-länder med låg inkomst per capita,
baseras så gott som helt på gåvobidrag från de ekonomiskt starka
medlemsländerna. Enligt de ursprungliga planerna skulle en sjunde
påfyllnad av ID As resurser ha trätt i kraft den 1 juli 1983. På grund av att den
största bidragsgivaren, USA, har utsträckt inbetalningarna till den sjätte
påfyllnaden (IDA 6) över fyra i stället för tre år, som var fastställd
avtalsperiod, har emellertid den sjunde påfyllnaden allvarligt försenats.

Redog. 1983/84:15

För budgetåret 1983/84 har överenskommelse träffats mellan övriga
bidragsgivare om extrabidrag på närmare USD 2 miljarder för att så långt
möjligt upprätthålla ID As kreditgivningskapacitet. Sverige betalade under
1983 in ett extrabidrag om 500 miljoner kronor, vilket motsvarar en tredjedel
av vår insats under IDA 6. Inbetalningen skedde liksom tidigare via
skuldsedlar deponerade i riksbanken.

Förhandlingarna om den sjunde påfyllnaden har pågått i över ett år utan
att en överenskommelse kunnat nås. Motsättningar föreligger i första hand
mellan USA och övriga bidragsgivare om påfyllnadens storlek. Från
amerikansk sida önskar man begränsa sitt årliga bidrag till USD 750
miljoner, vilket - med gjorda antaganden om fördelningen - skulle ge en
total påfyllnad om USD 9 miljarder över en treårsperiod. Detta skall
jämföras med avtalet om den sjätte påfyllnaden som innebar ett totalbelopp
om USD 12 miljarder och med ID A-ledningens ursprungliga förslag om en
sjunde påfyllnad uppgående till USD 16 miljarder. Kompromissförslag från
övriga bidragsgivare om en påfyllnadsnivå motsvarande IDA 6 har avvisats
från amerikansk sida.

Övrigt internationellt finansiellt samarbete

Till Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) inbetalade Sverige under
1983 dels 3,2 miljoner kronor under den femte påfyllnaden av bankens
grundkapital, det s k interregionala kapitalet, dels 25,4 miljoner kronor till
fonden för särskild verksamhet. Inbetalningarna skedde i form av
skuldsedlar.

Under året inträdde Sverige som medlem i Afrikanska utvecklingsbanken.
En första delbetalning av insatskapitalet gjordes i form av en skuldsedel, som
uppgick till 18,3 miljoner kronor. Till Afrikanska utvecklingsfonden
inbetalades i form av en skuldsedel 104,9 miljoner kronor. Detta utgjorde
den andra delbetalningen under den tredje påfyllnaden. Till Asiatiska
utvecklingsfonden, slutligen, inbetalades 63,1 miljoner kronor som en första
delbetalning under den tredje påfyllnaden.

Nordiska ministerrådet beslöt i maj 1983 att Nordiska Investeringsbanken
grundkapital skulle höjas med SDR 400 miljoner till SDR 800 miljoner. Av
höjningen, som gäller från januari 1984, skall 10 % eller SDR 40 miljoner
inbetalas. Detta sker dels genom överföring av SDR 10 miljoner från
bankens reservfond till grundkapitalet, dels genom inbetalningar om SDR 30
miljoner från medlemsländerna. Den svenska inbetalningen uppgår
sammanlagt till SDR 12,1 miljoner och skall genomföras i tre poster under
åren 1984-86.

Överenskommelsen mellan de nordiska centralbankerna om ömsesidiga
kreditfaciliteter har reviderats med effekt från den 1 januari 1984. De
maximala lånegränserna har höjts från SDR 60 miljoner till 150 miljoner för
Danmark, Finland, Norge och Sverige och från SDR 10 miljoner till 30
miljoner för Island. Gränserna för utlåningsskyldigheten har höjts från SDR
60 miljoner till 100 miljoner respektive från SDR 10 miljoner till 20 miljoner
för Island.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of New
York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av dollar och kronor förlängdes
1983 för ytterligare ett år. Det belopp som överenskommelsen omfattar
uppgår till USD 300 miljoner. Arrangemanget har inte utnyttjats under året.

Redog. 1983/84:15
Riksbankens bokslut

Tillgångar, Mkr

Balans

	1982	1983
Guld och utländska tillgångar
Guld och valutareserv	25 115	32 153
Guld	1 168	1 168
Särskilda dragningsrätter i
Internationella valutafonden	1 537	991
Reservposition i Internationella valutafonden	943	1 951
Lån till Internationella valutafonden	37	-
Utländska banker m. m., nettobelopp	8 795	9 577
Utländska värdepapper	12 635	18 466
Sveriges andel i Internationella återuppbyggnads-
bankens grundfond, inbetalt belopp	375	375
Övriga	313	379
Inhemska tillgångar
Skattkammarväxlar och obligationer	48 372	35 315
Statspapper	48 052	35 004
Övriga	320	311
Utlåning	327	13 690
Banker	-	13 064
Allmänheten	327	626
Skiljemynt	109	115
Checkar och postväxlar m. m.	353	11
Övriga	17	6

Summa 74 981 82 044

Redog. 1983/84:15 35

räkning Skulder Mkr

Utländska skulder	1982	1983
Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter i
Internationella valutafonden	1 624	1 998
Övriga	1 900	1 146
Inhemska skulder
Utelöpande sedlar	38 985	42 719
Checkräkning	5 632	2 501
Staten	75	24
Banker	5 158	1 579
Övriga	399	898
Särskilda räkningar Konton för investering i skogsbruk och rörelse	3 889	4 502
m. m.	1 009	757
Konton för allmän investeringsfond	2 402	3 543
Tillfälliga vinstkonton	478	202
Övriga	189	57
Värderegleringskonto för valutor	4 500	6 000
Värderegleringskonto för svenska statspapper	-	2 500
Eget kapital	18 262	20 621
Grundfond	1 000	1 000
Reservfond	500	500
Dispositionsfond	9 687	12 761
Övriga egna fonder	125	-
Reserverade vinstmedel	1	1
Årets resultat	6 949	6 359

Summa

74 981

82 044

Redog. 1983/84:15 Resultaträkning Mkr		36
	1982	1983
Utländska rörelsen
Ränteintäkter	2 255	2 284
Räntekostnader	-218	- 185
Kursdifferenser	3 514	1 498
Övriga inkomster	1	1
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av skattkammarväxlar och obligationer	5 889	5 009
Övriga ränteintäkter	874	1 284
Övriga räntekostnader	-986	-914
Övriga inkomster	8	29
Summa	11 337	9 006
Förvaltningskostnader
Sedelkostnader	- 52	- 48
Personalkostnader	- 129	- 140
Övriga förvaltningskostnader	- 62	- 66
Summa	-243	-254
Resultat före bokslutsdisposition	11 094	8 752
Bokslutsdisposition
Avsättning till värderegleringskonto för valutor Avsättning till värderegleringskonto för	-2 500	-1 500
svenska statspapper	-	-2 500
Upp/nedskrivning av statspapper och obligationer	-1 645	1 607

Årets resultat

6 949

6 359

Redog. 1983/84:15

Kommentarer till 1983 års bokslut

I riksbankens bokslut för år 1983 redovisas ett resultat på 6 359 mkr (f. å.
6 949 mkr).

Riksbanken är inte ett vinstdrivande verk utan det överskott som
uppkommer är en naturlig följd av riksbankens uppgifter som centralbank
och sedelutgivande institution. Sedelutgivningen kan ses som en helt räntelös
inlåning. Riksbankens övriga uppgifter som centralbank tar sig i riksbankens
balansräkning framför allt uttryck i ett innehav av utländska valutor, den
svenska valutareserven, ett innehav av svenska statspapper samt under vissa
perioder en utlåning till de svenska affärsbankerna. Samtliga dessa tillgångar
ger upphov till betydande ränteinkomster.

Trots att riksbankens valutareserv legat på en högre nivå under 1983 än
under 1982 var den utländska rörelsens ränteintäkter av ungefär samma
omfattning, 2 284 mkr 1983 mot 2 255 mkr 1982. Ett allmänt lägre ränteläge
under året är förklaringen härtill.

Inom en totalt sett större valutareserv 1983 än 1982 har riksbankens
innehav av särskilda dragningsrätter i Internationella valutafonden (SDR)
minskat. Den 30 december 1983 inbetalades det belopp som följde av
beslutet att höja Sveriges kvot i IMF1. I enlighet med resolutionen om
kvotöversynen erlades 25 % av höjningen eller motvärdet av 789 mkr i SDR.
Denna inbetalning ledde till en motsvarande ökning av reservpositionen i
IMF. Dessutom såldes till andra medlemsländer i IMF mot betalning i
utländsk valuta SDR till ett motvärde av 166 mkr.

Vid beräkningen av bokföringskurserna för riksbankens utländska
tillgångar och skulder tillämpas en princip som baseras på ett genomsnitt av
marknadskurserna under de senaste sex månaderna. Framför allt på grund av
kursuppgången för den amerikanska dollarn har riksbankens valutatillgångar
under året skrivits upp med 1 947 mkr och de utländska skulderna med 449
mkr Nettot härav -1 498 mkr - redovisas under rubriken utländska rörelsen,
kursdifferenser. Ett motsvarande belopp - 1 500 mkr - har avsatts till
värderegleringskonto för valutor.

Riksbankens innehav av guld har - liksom under tidigare år - värderats till
6 190,08 kr./kg fint.

Inom den inhemska rörelsen uppgick ränteintäkterna av skattkammarväxlar
och obligationer under 1983 till ett lägre belopp än under 1982,5 009 mkr
mot 5 889 mkr. Riksbankens innehav av svenska värdepapper har under 1983
varit mindre än under året innan samtidigt som det svenska ränteläget varit
lägre 1983 än 1982.

Som en direkt följd av att en allt större del av statens upplåning börjat ske
mot statsskuldväxlar och riksobligationer har även riksbankens innehav av
dessa statspapper ökat. För att i någon mån balansera detta innehav har 2 500
mkr avsatts till ett värderegleringskonto för svenska statspapper

Någon upp- eller nedskrivning av innehavet av statsskuldväxlar och
riksobligationer har ej gjorts i samband med bokslutet. Övriga obligationer

1 Se avsnitt ”Internationellt finansiellt samarbete” sid. 29.

Redog. 1983/84:15

värderas beroende på återstående löptid. Riksbankens förvärv av
räntebärande statsobligationer har under 1983 varit mycket ringa. Den
återstående genomsnittliga löptiden på innehavet har därför förkortats. Till
följd härav har innehavet skrivits upp med 1 607 mkr. Beloppet redovisas
under rubriken uppskrivning/nedskrivning av statspapper och obligationer.

Av övriga inhemska ränteintäkter om 1 284 mkr utgörs övervägande delen
av ränteintäkter på riksbankens utlåning till affärsbankerna.

Övriga inhemska räntekostnader utgörs huvudsakligen av ersättning till
affärsbankerna för medel innestående i riksbanken till följd av
kassakra vsbestämmelserna.

I riksbankens balansräkning har tidigare redovisats under eget kapital ett
belopp om 125 mkr som övriga egna fonder. Denna fond har avsatts för
riksbankens avbetalningslån. Under 1983 upphörde denna låneform.
Beloppet har vid bokslutet förts från övriga egna fonder till dispositionsfonden.

Inom linjen har förts riksbankens fastigheter, aktierna i AB Tumba bruk,
aktier i Banken för internationell betalningsutjämning m.fl. samt
riksbankens mynt och medaljsamling och lån till riksbankspersonalens
semesterförening.

Förslag till disposition av riksbankens resultat för år 1983

Fullmäktige föreslår att 1983 års resultat - 6 358 836 194 kr. - tillsammans
med från föregående år reserverade vinstmedel - 810 225 kr. - disponeras
enligt följande (1982 års uppgifter inom parentes):

Årsresultat inkl. reserverade
vinstmedel
Inleverans till statsverket
Överföring till dispositionsfond
Reserverade vinstmedel

6 359 646 419 (6 949 810 225)

4 000 000 000 (4 000 000 000)

2 359 646 419 (2 949 000 000)

- ( 810 225)

Redog. 1983/84:15

Förvaltningsåtgärder m m

I detta avsnitt redovisas viktigare beslut och åtgärder under året som inte
faller inom kredit- och valutapolitiken eller det internationella finansiella
samarbetet. Vidare lämnas uppgifter om riksbankens personal samt en
sammanställning över under året avgivna remissyttranden.

Ny regional organisation för riksbanken

Bakgrund

Med ställningstagandet till riksdagens revisorers förslag 1982/83:11 till
riksdagen angående riksbankens regionala organisation avslutades många
års diskussioner och utredningar. Riksdagens revisorers förslag behandlades
av finansutskottet i betkänkandet 1982/83:27 och plenum 1983-03-23.
Riksdagen fastslog då att riksbankens nya regionala organisation fr o m
1984-01-01 skall bestå av åtta regionkontor, högst 14 kassakontor samt på
försök två sedeldepåer.

Några viktiga datum

- oktober 1983. Försöksverksamhet med en sedeldepå öppen för både
post och banker påbörjas i Norrköping

- januari 1984. Den nya regionala organisationen träder i kraft. Åtta
regionkontor finns i Göteborg, Malmö, Gävle, Härnösand, Jönköping,
Linköping, Luleå och Örebro.

14 kassakontor påbörjar verksamheten. Av dessa har 13 tidigare varit
avdelningskontor.

inom region Göteborg Borås, Vänersborg och Skövde

inom region Malmö Halmstad

inom region Gävle Falun och Uppsala

inom region Härnösand Östersund

inom region Jönköping Kalmar och Växjö

inom region Linköping Nyköping och Visby

inom region Luleå Umeå

inom region Örebro Västerås och Karlstad

Kontoret i Nyköping kommer senare att läggas ned och ett nytt kassakontor
etableras i Eskilstuna. På samma sätt kommer kassakontoret i Vänersborg
att flyttas till Trollhättan.

En påtaglig yttre förändring är att de nya kassakontoren inte är öppna för
allmänheten. Inriktningen av verksamheten (jämför nedan) innebär att det
endast är bankerna och posten som expedieras vid det nya kassakontoret.

- juni 1984. Försöksverksamheten med den andra sedeldepån beräknas
starta. Efter samråd med bankerna och postverket har beslut fattats om att en
sedeldepå skall öppnas i Karlskrona. En särskild lokal kommer att uppföras i
anslutning till den nya postterminalen i Karlskrona.

- 1984-12-31. Verksamheten vid riksbankens förutvarande avdelningskontor
i Karlskrona skall vara helt avslutad.

- senast december 1985. Riksbankens tidigare avdelningskontor i
Kristianstad läggs ned.

Redog. 1983/84:15

Verksamheten

Huvuduppgiften för riksbankens regionala organisation är betalningsmedelsförsörjning.
Den primära uppgiften är att tillhandahålla sedlar och mynt
av tillfredsställande kvalitet för post och banker. Riksbanken skall verka för
en rationell och säker betalningsmedelsförsörjning.

Verksamheten får enligt riksdagens beslut utvecklas därhän att
avgiftsbelagda tjänster erbjuds banker och posten. Bakgrunden är
riksdagens revisorers kritik av att post och banker på olika sätt övervältrat
arbetet med bl a packning av sedlar på riksbanken. En strikt tillämpning av
bestämmelser om hur sedlar och mynt skall vara ordnade vid leverans till
riksbanken skulle medföra att post och banker fick mycket högre kostnader
för hanteringen av sedlar och mynt. Denna kostnadsökning kan begränsas
om vissa av tidigare tjänster även fortsättningsvis kan utföras av riksbanken
men mot avgift. Förklaringen till detta är att riksbanken har stordriftsfördelar
som den enskilda banken eller postkontoret saknar. Riksbankens avgifter
för olika servicetjänster beträffande sedlar och mynt skall täcka samtliga
uppkommande särkostnader plus ett pålägg. Tjänsterna skall således
erbjudas i konkurrens med bankerna och posten.

Enligt riksdagens beslut har också en utredning om mynthanteringen i
Sverige satts igång i samråd med företrädare för myntverket, postverket och
bankerna. Ett omfattande arbete har lagts ned på att kartlägga
myntströmmarna totalt i landet. Utredningens principförslag är f n på
remiss. Förslagen innebär att en helhetssyn för första gången anlägges på
myntdistributionen i landet. Ett genomförande kommer att leda till
omfattande förändringar när det gäller transportsätt, emballage m m .

Utöver ansvaret för betalningsmedelsförsörjningen har riksbankens
kontorsorganisation vissa andra uppgifter. Där kan nämnas handläggningen
av olika former av investeringskon ton, försäljning och belåning av
premieobligationer samt arbete med beredskapsplanering. Däremot har i
enlighet med riksdagens beslut all utlåning till allmänheten av s k borgenslån
upphört. Med anledning härav upphörde lånedelegationen och lånestyrelsen
vid huvudkontoret med sin verksamhet vid utgången av 1983. Förvaltningen
av tidigare utgivna borgenslån och bosättningslån görs under en
övergångsperiod inom ramen för den nya kontorsorganisationen.

Personal

Det stod tidigt klart att den nya kontorsorganisationen skulle komma att
innebära mycket stora förändringar för riksbankens personal. I samråd med
de fackliga organisationerna startades ett särskilt projekt för att genomföra
den nya organisationen. Riksdagens revisorers skrivelse till riksdagen
innehöll ingen färdig organisation för enheterna i den nya kontorsorganisationen.
Det krävdes därför omfattande kompletterande insatser inom
riksbanken för att kunna genomföra organisationen på det sätt som
riksdagen avsett. En strävan i planeringsarbetet var att så tidigt som möjligt
kunna tillsätta chefstjänsterna i den nya organisationen. Under våren
genomfördes därför nödvändiga förhandlingar för detta och fr o m juni 1983

Redog. 1983/84:15

har de utnämnda regioncheferna kunnat delta i genomförandearbetet.

Riksdagens revisorers granskningsrapport och skrivelse till riksdagen
behandlar inte betalningsmedelsförsörjningen i region Stockholm. Men
självfallet får den nya regionala organisationen direkt konsekvenser för hur
dessa frågor handläggs inom bankavdelningen vid huvudkontoret (som utgör
region Stockholm). Bankavdelningen har därför tillförts en kvalificerad
tjänsteman bl a för att biträda i arbetet med den nya organisationen för
penningmedelsförsörjningen i region Stockholm.

Under hösten 1983 har ett omfattande arbete lagts ned på resursfördelningen
för olika arbetsuppgifter på de olika enheterna i den nya
organisationen. Riksdagens revisorers uppskattningar av personalbehov för
de grundläggande uppgifterna beträffande kassavård och sedelräkning är
vägledande för detta planeringsarbete. Ett förslag till personalstat för
samtliga enheter i den nya regionala organisationen behandlades av
fullmäktige i januari 1984. Förslaget till personalstat innehåller 431
heltidstjänster (varav 361,5 tjänster avser de grundläggande uppgifterna
kring kassa vård och sedelräkning). Den nya organisationen föreslås således
minskad med 77 heltidstjänster jämfört med tidigare personalstat. En viss
ytterligare minskning följer av att arbetet med indrivning av borgenslån och
bosättningslån minskar de kommande åren. I gengäld visar gjorda prognoser
att antalet inströmmande sedlar liksom myntinströmningen beräknas
fortsätta att öka. F n beräknas ökningstakten i fråga om antalet sedlar som
banker och post lämnar in till riksbanken för hantering till 5 % årligen. Den
värdemässiga ökningen är större.

Fullmäktige har under våren 1983 gett riktlinjer för hur personalfrågorna
skall hanteras vid övergången till en ny och mindre organisation.
Målsättningen har varit att genom olika personaladministrativa åtgärder
underlätta för personal att övergå till annan anställning vid huvudkontoret
eller utanför riksbanken. Någon garanti för att uppsägningar inte skulle
behöva tillgripas har fullmäktige inte kunnat ställa ut. I samråd med de
fackliga organisationerna har riksbanken beslutat om t ex generösa regler för
tjänstledighet, bidrag till kostnaderna för att besöka annan arbetsplats,
ersättning för flyttningskostnader utöver avtal, betalda kortare utbildningar
för att öka personalens kompetens för andra arbetsuppgifter, mellanskillnadslön
vid övergången till annan anställning med lägre lön, avgång med
årlig ersättning (beslut av trygghetsnämnden) m m. Intentionerna i de
trygghetsavtal som under hösten 1983 träffades på arbetsmarknaden har i
praktiken tillämpats redan från våren 1983. I enlighet med finansutskottets
uttalande har en förordning utfärdats vari statens arbetsmarknadsnämnd
(SAMN) ges möjlighet att biträda riksbanken med omplacering till annan
statlig tjänst (omplaceringsförordningen).

Målsättningen är att så långt som möjligt klara övergången till en ny
kontorsorganisation utan uppsägning av personal. Risken för uppsägning av
tjänstemän på grund av arbetsbrist är dock fortfarande påtaglig vid de
enheter där verksamheten helt skall läggas ned, dvs i Karlskrona och
Kristianstad. Aven om uppsägning av personal kan begränsas till ett litet
antal tjänstemän blir övergången till ny organisation möjlig endast genom att
ett mycket stort antal av de anställda i kontorsorganisationen får förändrade

Redog. 1983/84:15

arbetsuppgifter. Detta gäller framför allt personal som tidigare arbetat med
lånehantering och som övergår till kassaverksamhet, framför allt
sedelräkningsarbete.

En framgångsrik utveckling av de servicetjänster som riksbanken f n
erbjuder postverket och bankerna beträffande sedlar och mynt ställer å
andra sidan krav på personal. Tillfälligt kräver genomförandet av ett
omfattande byggnadsprogram (jämför nedan) särskilda resurser. Den
övertalighet som f n finns är ojämnt fördelad över landet. Svårigheter att
omplacera personal till andra orter samt trygghetsavtalets inriktning på att
omplacering i första hand skall ske till andra arbetsuppgifter på respektive ort
gör att nyrekrytering måste ske till vissa kontor redan under första delen av
1984.

Övrigt

Fullmäktige i riksbanken kommer i enlighet med riksdagens beslut att
senast under 1986 redovisa sin bedömning av det fortsatta behovet av
styrelser vid regionkontoren. Styrelser vid de nya kassakontoren skall inte
finnas enligt riksdagens beslut. Däremot skall det vid regionkontoren finnas
styrelser under den besvärliga övergångsperioden till ny organisation.

Enligt riksdagens beslut skall en försöksverksamhet bedrivas vid två
sedeldepåer som komplement till riksbankens regionala organisation. En
sedeldepå öppen för både post och banker finns i bruk sedan oktober 1983 i
Norrköping. På den andra försöksorten, Karlskrona, kan försöket starta
först sedan en särskild lokal ställts i ordning. Enligt nuvarande planer
kommer försöket med en sedeldepå i Karlskrona att påbörjas i juni 1984.
Försöksverksamheten bedöms böra pågå minst ett år och kan således
preliminärt utvärderas under hösten 1985.

Nytt byggprogram för riksbanken

Osäkerheten beträffande riksbankskontorens framtid har sedan länge
skapat svårigheter vid planeringen för att upprusta och förnya riksbankens
fastighetsbestånd. Har risk för indragning av ett kontor förelegat, något som
gällt det stora flertalet avdelningskontor, har det ansetts oriktigt att starta en
mera genomgripande ombyggnad eller nybyggnad.

Efter den s k avdelningskontorsutredningens avslutande upprättades
emellertid 1979 en plan för investeringar och ombyggnader vid kontoren.
Vissa av där upptagna projekt har också senare genomförts och redovisats för
riksdagen. Genom att kontorsfrågan åter togs upp till utredning kunde
planen dock ej fullföljas såsom ursprungligen avsetts. Läget är därmed för
närvarande att några riksbankskontor fått nya och rymliga lokaler; i några
fall rentav alltför rymliga för den numera inskränkta verksamheten. Flertalet
kontor arbetar emellertid i äldre lokaler som utformats för en annan typ av
verksamhet än den nuvarande. De orationella arbetsförfaranden som
framtvingas härav gör vid dessa kontor kassahanteringen mycket
betungande. Lokalerna är också i många fall för trånga och starkt nedslitna, i
vissa fall också av undermålig säkerhetsstandard.

Redog. 1983/84:15

Genom riksdagens beslut om riksbankens regionala organisation har en
fast grund lagts för den fortsatta lokalplaneringen. Fullmäktige har antagit en
preliminär huvudplan för förnyelsen av kontorens lokaler. Denna innebär
sammanfattningsvis att fram till och med 1990 tretton riksbankskontor skall
erhålla nya eller ombyggda lokaler. Den totala investeringskostnaden för
detta program har i 1983 års prisläge uppskattningsvis bedömts vara 250-300
miljoner kronor.

Som underlag för den upprättade huvudplanen har fastlagts vissa
grundläggande principer för lokalisering och dimensionering av riksbankens
kontorslokaler m m. För regionkontorens del har sålunda uttalats att ett
relativt centralt läge bör eftersträvas. För kassakontorens del gäller att
möjligheten att lokalmässigt ansluta ett kassakontor till ett postkontor alltid
skall undersökas. Dock anses långt i framtiden liggande postala byggprojekt
som skulle kunna möjliggöra samlokalisering inte böra få försena önskvärda
snara bygginsatser för riksbanken.

Dimensioneringen av lokalerna skall bestämmas av riksdagsrevisorernas
bemanningsförslag. Därutöver skall hänsyn tas till uppskattad ökning av
sedel- och myntgenomströmningen bl a under inverkan av försäljningen av
tjänster på kassaområdet. I lokalprogrammet skall också inarbetas vissa
reserver. Som utgångspunkt för sådana reservutrymmen har antagits att
huvudvalven beträffande regionkontoren bör kunna rymma volymökning i
värden under minst trettio år, även inberäknat viss bufferthållning för
kassakontoren. Sedelräkningsutrymmena skall för kassakontorens del
kunna med fortsatt manuell sortering inrymma en volymökning på 100 %.
För regionkontoren skall därutöver finnas vissa ytterligare reservytor för
sedelräkning. För såväl sedel- som mynträkning kan ytterligare vissa
reservytor komma att läggas in för utförande av förutsedda avgiftsbelagda
tjänster på kassahanteringsområdet. Övergång till pallhanteringssystem vid
myntdistribution kräver därjämte vissa ytor för den truckhantering som
därmed blir nödvändig. Vad gäller behovet av arbetsplatser utanför sedeloch
mynträkningen utgår programplanen från de schabloner för
personalbehovet som fastlagts av riksdagsrevisorerna med ett tillägg av
utrymme för sju arbetsplatser vid regionkontor och två vid kassakontor.

Uppställda säkerhetskrav medför att i programplanen upptages ytor för
spalt runt valven och för skyddade lastzoner med tillhörande värdeslussar.
Gällande beredskapsplanering föranleder att kontoren bör byggas med
skyddsrum.

Beträffande de närmast aktuella byggprojekten är läget följande.

I Karlskrona pågår arbete med uppförande av en riksbankens sedeldepå i
anslutning till den postterminal som där uppföres.

För Härnösands- och Falukontoren har skisser upprättats för ombyggnad
av riksbankens fastigheter.

Beträffande kontoren i Halmstad och Kalmar pågår diskussioner med
postverket om möjligheterna att ansluta riksbankens kassakontor till postens
lokaler; i Halmstad genom att bygga på samma tomt som postverket och i
Kalmar genom att inrymma riksbankslokalerna inom huvudpostkontoret.

Diskussioner om tomtförvärv pågår beträffande riksbankskontoren i
Linköping, Örebro, Karlstad, Växjö, Borås och Trollhättan.

Redog. 1983/84:15

Huvudkontorets organisation

Under året har två viktigare förändringar skett av organisationen vid
huvudkontoret.

Den ena, sorn innebär att alla fastighetsfrågor i samband med
nybyggnation överförts från intendenturkontoret till ett särskilt byggnadskontor,
skall ses mot bakgrunden av det omfattande nybyggnadsprogram
som ovan redovisats. Byggnadskontorets arbete leds av en byggnadskommitté
med deputeraden som ordförande. Kommittén svarar inom av fullmäktige
givna ramar för byggverksamheten. I byggnadskommittén ingår också
tjänstemän från riksbankens administration, byggteknisk personal och
centralt utsedda personalföreträdare, liksom även personal från det kontor
som är föremål för byggverksamhet.

Den andra omorganisationen avsåg avskaffande av internationella
avdelningen. Bakgrunden härtill var att huvuddelen av internationella
avdelningens arbetsuppgifter bedömdes mer naturligt höra till andra
avdelningar. Sålunda överfördes bevakningen av den internationella
kapitalmarknaden och avdelningens medverkan vid den statliga utlandsupplåningen
till utrikesavdelningen och bevakning och analys av den
internationella konjunkturutvecklingen till ekonomiska avdelningen. De
kvarvarande arbetsuppgifterna, vilka främst var av stabskaraktär och avsåg
frågor rörande det internationella monetära samarbetet och Sveriges
medlemskap i internationella finansiella organisationer, överfördes till ett
nyinrättat sekretariat benämnt internationella sekretariatet, vilket organisatoriskt
inordnades direkt under vice riksbankschefen.

Sedelfrågor

Fullmäktige har beslutat utge en ny sedelserie. De nya sedlarna kommer att
utges i valörerna 50, 100, 500 och 1 000 kronor. Motiven på sedlarna har
fastställts efter förslag av historisk och konstnärlig expertis. Den första
sedeln som kommer att utlämnas är 500-kronorssedeln. Detta beräknas
kunna ske under andra halvåret 1985.

Under året har riksbanken fortsatt att regionvis successivt upphöra lämna
ut femkronorssedlar och utlämning av femkronorssedlar har helt upphört i
hela landet vid utgången av år 1983.

Riksbankens personal

Nedan lämnas uppgifter om antalet anställda, den faktiska bemanningen och
personalstaten fördelat på olika personalkategorier. I redovisningen har
timanställda lokalvårdare och fastighetsskötare ej medtagits.

Med personalstaten avses det av fullmäktige fastställda antalet
årsarbetskrafter. Den faktiska bemanningen anger antalet anställda
tjänstemän omräknat till årsarbetskrafter.

Redog. 1983/84:15

Antal anställda
tjänstemän

Faktisk bemanning
Årsarbetskrafter

Personalstat

Årsarbetskrafter

dec -82 dec -83

Huvudkontoret Direktion och avdelnings-chefer	13	12	13	12	15	15
Handläggande personal i övrigt	191	202	186	195	196	200
Biträdespersonal1	303	292	270	271	295	287
Övrig personal2	4	4	4	4	-	-
Summa huvudkontoret	511	510	473	482	506	502
Regionkontoren
Handläggande personal	102	91	100	89	lil	lil
Biträdespersonal1	415	394	352	348	398	397
Övrig personal2	4	4	3	3	-	-
Summa regionkontoren	521	489	455	440	509	508
Totalt 1 0323	9994	928	922	1 015	1 010

1 Riksbanksassistenter, sedelräknare, expeditionsassistenter m fl

2 Arvodister och tillfälligt anställd personal

3 Exklusive 41 tjänstemän som var tjänstlediga

4 Exklusive 46 tjänstemän som är tjänstlediga

Remissyttranden avgivna av fullmäktige under 1983

13.1, § 2. Statusrapport från den nordiska ämbetsmannakommittén för
valuta- och finansfrågor och en rapport från den svensk-norska
arbetsgruppen för kapitalfrågor.

20.1, § 2. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om att få förvärva
ytterligare aktier i Banque de Développement Economique de Tunisie.

20.1, § 3. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om att få förvärva
ytterligare aktier i Dillon, Read & Co Inc.

20.1, § 4. Ansökan från Sundsvallsbanken om att få förvärva ytterligare
aktier i Dow Seandia Holdings Ltd m m.

20.1, § 5. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om att få förvärva
ytterligare aktier i Deutsch-Skandinavische Bank AG, Frankfurt.

27.1, § 8. Ansökan om koncession m m från stiftarna av ett nytt
kreditförsäkringsbolag benämnt Allmänna Kreditförsäkringsaktiebolaget.

27.1, § 9. Ansökan från Sparbanken Östergötland om att få förvärva aktier
i ett med Industrifinans AB Ifab samägt finansbolag.

3.2, § 2. Delbetänkandet Avveckling av statliga fonder (SOU 1982:62)
avgivet av utredningen angående översyn av den statliga fondförvaltningen
m m.

3.2, § 3. Betänkandet Föreskrifter om import och export (Ds H 1982:4)
avgivet av utredningen om import- och exportförfattningar.

17.2, § 2. Betänkandet Kortare kredittid för mervärdeskatt m m (Ds B
1982:12).

3.3, § 2. Framställning från Svenska Sparbanksföreningen om ändring av

Redog. 1983/84:15

24 § fjärde stycket 1 p lagen (1955:416) om sparbanker.

3.3, § 3. Skrivelse från Konungariket Sveriges stadshypotekskassa med
hemställan om höjning av grundfonden m m.

10.3, § 4. Betänkandet Översyn av RFKs organisation avgivet av
RFK-utredningen.

17.3, § 3. Ansökan från Penningmarknadsmäklarna AB om tillstånd att få
driva fondkommissionsrörelse.

24.3, § 3. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1982/83:158 om företagens utlandsupplåning,
1982/83:856 om utlandslån till småföretag och 1982/83:1589 (1588) yrkande 2
om nya kreditpolitiska ramar m m.

7.4, § 2. Betänkandet En effektivare kreditpolitik (SOU 1982:52) avgivet
av den kreditpolitiska utredningen (E 1980:03).

21.4, § 2. Förslag av riksförsäkringsverket dels om uttag av avgift till
försäkringen för allmän tilläggspension för åren 1985-1989, dels om
avgiftsuttag och förvaltningskostnadsandel för arbetsskadeförsäkringen för
åren 1985-1989.

21.4, § 3. Ansökan från Uplandsbanken och Wermlandsbanken om
tillstånd att driva bankrörelse under firma Inter Swede Bank m m.

21.4, § 4. Ansökan från PKkredit AB om godkännande av ändring av
bolagsordningen.

28.4, § 2. Ansökan från Svenska Flandelsbanken om tillstånd att förvärva
aktier i en planerad bank i London m m.

5.5, § 2. Betänkandet Återinvestera i bostäder (SOU 1982:65)
slutbetänkande av underhållsfondsutredningen.

19.5, § 2. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1982/83:1705 om gemensam tull- och valutaunion med
Norge m m och motion 1982/83:1712 om gemensam nordisk aktiemarknad
m m.

19.5, § 3. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
aktier i ett planerat amerikanskt bolag.

26.5, § 2. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1982/83:430 om svenska företags investeringar i
utlandet och motion 1982/83:862 om åtgärder för att begränsa svenska
företags investeringar i utlandet.

2.6, § 4. Betänkandet Real beskattning (SOU 1982:1-3) avgivet av
realbeskattningsutredningen.

2.6, § 5. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1982/83:1706 om den reala förräntningen av
livförsäkringskapital.

2.6, § 6. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1982/83:429 om skärpta regler om utlänningars
aktieförvärv i svenska företag.

30.6, § 2. Promemorian Informationsutbyte mellan myndigheter.
Författningsförslag, avgiven av brottsförebyggande rådet (BRÅ PM 1982:6).

30.6, § 3. Betänkandet En modell för vinstdelning (Ds Fi 1983:13) avgivet
av vinstdelningsgruppen.

Redog. 1983/84:15

30.6, § 4. Ansökan från The Hong Kong and Shanghai Banking
Corporation om tillstånd att upprätta ett representationskontor i Stockholm.

14.7, § 2. Ansökan från Union Bank of Finland Ltd, Helsingfors, om
tillstånd att öppna representationskontor i Stockholm.

14.7, § 3. Ansökan från Göteborgs Intecknings Garanti AB Gigab om
godkännande av ändringar av bolagsordningen.

14.7, § 4. Ansökan från Bohusbanken om medgivande att förvärva aktier i
Svensk Fastighetskredit AB.

14.7, § 5. Delbetänkandet Identitets- och legitimationskontroll vid
utfärdande och användande av kontokort (Ds Fi 1983:9) avgivet av
kontokortskommittén.

28.7, § 2. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att få förvärva
aktier i ett planerat helägt dotterbolag i USA.

28.7, § 3. Delbetänkandet Det formella säkerhetskravet och banks rätt att
medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom
förvärv av aktier m m (Ds E 1982:3) avgivet av banklagsutredningen.

28.7, § 4. Betänkandet Konkurrensneutral skatteredovisning (Ds Fi
1983:10) avgivet av mervärdeskatteutredningen.

11.8, § 2. Promemorian Utvärderingen om stöd till svensk projektexport
(Ds UD 1983:1).

11.8, § 3. Betänkandet Allemanssparande - Förslag till nytt sparsystem
för hushållen (Ds Fi 1983:15) avgivet av expertgruppen för att stimulera
hushållens sparande.

11.8, § 4. Delbetänkandet Koncession för försäkringsrörelse (SOU
1983:5) avgivet av Försäkringsverksamhetskommittén.

25.8, § 2. Skrivelse från myntverket angående ändringar i myntserien.

25.8, § 3. Rapporten Statligt stöd till oljeersättning. Utvärdering av OEF:s
insatser och förslag till fortsatt verksamhet (Ds I 1983:4).

25.8, § 5. Skrivelse från arbetsgruppen för översyn av besvärsstadgan för
riksdagen och dess verk.

8.9, § 2. Betänkandet Bättre bostäder (Ds Bo 1983:2) avgivet av
stadsförnyelsegruppen.

22.9, § 4. Promemorian Löntagarfonder i ATP-systemet (Ds Fi 1983:20)
och betänkandet Kapitalplaceringar på aktiemarknaden (SOU 1983:44).

22.9, § 5. Ansökan från Skaraborgsbanken om tillstånd att förvärva
ytterligare aktier i dotterbolaget Skaraborgsbankens Finans AB.

22.9, § 6. Ansökan från Sundsvallsbanken om tillstånd att förvärva
ytterligare aktier i dotterbolaget Sundsvallsbankens Finans AB.

22.9, § 7. Ansökan från Östgötabanken om tillstånd att förvärva
ytterligare aktier m m i dotterbolaget Östgötabankens Finans AB.

22.9, § 8. Ansökan från Första Sparbanken och Post- och Kreditbanken,
PKbanken, om tillstånd att förvärva aktier m m i ett planerat aktiebolag,
Visa Sweden AB.

6.10, § 2. Betänkandet Kortare kredittid för skatter på energi m m (Ds Fi
1983:23).

6.10, § 3. Inom Nordiska rådet väckt medlemsförslag om nordiska mjuka
projektinvesteringslån.

Redog. 1983/84:15

6.10, § 4. Betänkandet U-krediter - en del av vårt u-landssamarbete (Ds
UD 1983:2) avgivet av u-kreditutredningen.

6.10, § 5. Skrivelse från Konungariket Sveriges stadshypotekskassa med
förslag om ändringar i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

6.10, § 6. Framställning från Sveriges allmänna hypoteksbank om
ändringar i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om
landshypoteksföreningar.

6.10, § 7. Skrivelse från kommissionen mot ekonomisk brottslighet
angående förbättrad kontroll av export.

20.10, § 3. Ansökningar från Skånska Banken och Skandinaviska Enskilda
Banken om tillstånd att förvärva ytterligare aktier i Scandinavian Bank
Limited, London.

20.10, § 4. Ansökan från Aktiv Placering AB om tillstånd att bilda ett
dotterbolag på Guernsey.

27.10, § 2. Delbetänkandet Reavinst på konvertibla skuldebrev (Ds Fi
1983:25) avgivet av kapitalvinstkommittén.

27.10, § 3. Skrivelse från exportkreditnämnden med begäran om höjning
av den rörliga krediten i riksgäldskontoret m m.

17.11, § 2. Betänkandet Näringspolitiska effekter av internationella
investeringar (SOU 1983:17) avgivet av direktinvesteringskommittén.

8.12, § 2. Skrivelse från Allmänna pensionsfonden Första, andra och
tredje fondstyrelserna med förslag till ändringar av 12, 14, 15 och 16 §§
reglementet (1959:293) angående Allmänna pensionsfondens förvaltning.

8.12, § 3. Ansökningar från Svenska Handelsbanken om tillstånd att
förvärva aktier i Nordfinanz-Bank, Ziirich, och Nordic Asia Ltd, Hong
Kong.

8.12, § 4. Skrivelse från Västfinans AB med besvär över bankinspektionens
beslut att avslå bolagets ansökan om ändring i bolagsordningen.

8.12, § 5. Promemorian Ändringar i räntelagen (Ds Ju 1983:16).

15.12, § 3. Betänkandet Meritvärderingen vid statliga tjänstetillsättningar
m m (Ds C 1983:16).

15.12, § 5. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få inbetala ytterligare GBP fem miljoner för sina aktier i Enskilda Securities,
London, m m.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne

Sorn ett led i celebrerandet av riksbankens 300-årsjubileum instiftade banken
ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Priset skall årligen
utdelas såsom belöning till den som inom ekonomisk vetenskap utfört ett
arbete av den framstående betydelse, som avses i Alfred Nobels den 27
november 1895 upprättade testamente. Priset utdelas av Kungliga
Vetenskapsakademien enligt de grunder, som gäller för utdelandet av de
genom testamentet instiftade Nobelprisen och prisbeloppet överensstämmer
med det för dessa pris fastställda beloppet.

Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne
utdelades år 1983 till professor Gerard Debreu, University of California,

Redog. 1983/84:15

Berkeley, USA, för införandet av nya analytiska metoder i nationalekonomisk
teori och för en rigorös omformulering av teorin för allmän jämvikt.

Riksbankens jubileumsfond

Riksbankens jubileumsfond tillkom genom en riksbankens donation till
hugfästande av bankens 300-årsjubileum. Fondens syfte är att främja och
understödja till Sverige anknuten vetenskaplig forskning. Den ursprungliga
donationen utgjordes av värdepapper till ett bokfört värde om 250 miljoner
kronor. Därefter har i två omgångar överförts värdepapper till ett bokfört
värde om sammanlagt 200 miljoner kronor. Fondens värdepapper förvaltas
av riksbanken som tillgodogör stiftelsen avkastningen. För år 1983 uppgick
den till fonden överförda avkastningen till 46,7 miljoner kronor.

För en närmare redogörelse för fondens verksamhet och ekonomi hänvisas
till den verksamhetsberättelse styrelsen årligen avger till riksdagen.

Redog. 1983/84:15

Bilaga 1

Valutastyrelsens berättelse

Till fullmäktige i Sveriges riksbank

Valutastyrelsen får härmed avge verksamhetsberättelse för år 1983.
Valutaförfattningarna

Förordnande om fortsatt valutareglering meddelades under året för
ytterligare ett år, dvs till utgången av juni 1984 (prop 1982/83:121, FiU 41,
SFS 1983:388, 389). Inga ändringar gjordes i valutalagen eller valutaförordningen.

Tillämpningen av valutaförfattningarna

Valutaregleringen fortsatte under 1983 efter i stort sett samma principer som
under senare år. Viktigare ändringar i riksbankens föreskrifter om
tillämpning av valutaförordningen behandlas nedan i anslutning till
redogörelsen för respektive område.

Finansiell upplåning i utlandet

Tillstånd till långfristig upplåning i utländsk valuta i utlandet lämnades under
året enligt samma praxis som föregående år. Tillstånd lämnades således ej till
finansieringsföretag och ej för förvärv i kapitalplaceringssyfte av fastigheter,
värdepapper eller andra tillgångar eller för finansiering av bostads- och
fritidshus. I övriga fall kunde, som tidigare, dels företag normalt erhålla
tillstånd att själva eller genom valutabank uppta lån i utlandet under
förutsättning att lånet uppgick till minst 10 milj kronor, dels valutabanker,
enligt generella tillstånd, uppta lån i utlandet för vidareutlåning till företag
under förutsättning att vidareutlåningen i varje enskilt fall ej översteg 10 milj
kronor. I båda fallen skulle löptiden för företagens lån vara genomsnittligt
minst fem år. Kommunernas (utom de största) och kommunägda företags
upplåning förutsattes tidigare ske genom kommunlåneinstituten. I mars
upphörde denna särbehandling vilket innebar att även dessa låntagare
därefter kunde få låna direkt i utlandet eller hos valutabank.

Behovet av att bibehålla den svenska upplåningen i utlandet på en hög nivå
nödvändiggjorde en fortsatt restriktiv praxis för tillstånd till förtida inlösen
av lån i utländsk valuta. Förtidsinlösen medgavs om nytt lån upptogs i
utlandet på minst samma genomsnittliga löptid som det inlösta lånets
återstående genomsnittliga löptid. Tillstånd lämnades till uppköp av egna
obligationer som förföll inom nio månader. Förtidsinlösen medgavs också
som en följd av att låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation, om
långivaren för att skydda sin fordran sagt upp lånet till förtida betalning eller
om låntagarens rörelse upphört och lånet avsåg mindre belopp. Även i andra
fall medgavs förtida återbetalning när synnerliga skäl ansågs tala för bifall,
särskilt vid mindre belopp. I februari beslutades att lån i utländsk valuta som
valutabank lämnat till svenskt företag enligt förutnämnda generella tillstånd

Redog. 1983/84:15

fick återbetalas i förtid, utan att riksbankens tillstånd inhämtades, om
låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation.

Däremot medgavs ej förtidsinlösen av lån genom utnyttjande av likvid som
erhållits vid emission av aktier i utlandet.

Kommersiella krediter

Svenska exportörer och importörer lämnades, liksom tidigare, normalt
tillstånd att uppta lån i utländsk valuta i utlandet eller hos valutabank för
finansiering av egen leverantörskredit respektive finansiering av import.
Villkoren för upplåning skulle överensstämma med villkoren för normal
leverantörskredit. Lån på upp till sex månader fick dock upptas även om
normal leverantörskredit understeg sex månader. Sådant lån fick även
upptas hos valutabank utan särskilt tillstånd om det avsåg finansiering av
varuexport eller varuimport.

Vid större exportorder kunde exportör även erhålla tillstånd till upplåning
i utländsk valuta för finansiering av upparbetningskostnader. Återbetalning
av sådant lån skulle ske antingen med inflytande likvid för leveransen eller
med nytt lån för finansiering av lämnad exportkredit enligt gällande regler.

Den kreditgivning som AB Svensk Exportkredit bedriver med statligt stöd
kan ske enligt av riksbanken utfärdade generella dispenser.

Direkta investeringar

Ansökningar om tillstånd till direkta investeringar i utlandet behandlades
under året enligt de allmänna riktlinjer som gällt sedan oktober 1981.
Tillstånd lämnades sålunda normalt alltid, varvid krav på utlandsfinansiering
vanligen ställdes. Finansieringen skulle ske genom upplåning i utlandet i
utländsk valuta på genomsnittligt minst fem år. Undantag från
upplåningskravet gäller dels för investering i försäljningsföretag och andra
företag som i betydande omfattning avsätter export från Sverige, dels
investeringar understigande 1 milj kronor dels också investeringar i länder
som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Sedan 1981 gäller också att
undantag från det principiella kravet på utlandsfinansiering av direkta
investeringar i utlandet kan medges i vidgad omfattning, i första hand vid
investeringar i Norden.

Sedan bytesbalanskriteriet avskaffats i oktober 1981 är Sveriges
undantagsställning enligt artikel 7 c i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga
föranledd endast av kravet på finansiering av direkta investeringar i utlandet
genom upplåning i utlandet.

Valutautlänningars direkta investeringar i Sverige medges normalt. Den
utländska investeraren kan därvid få låna upp till hälften av erforderligt
belopp i Sverige.

I april upphävdes bestämmelsen att vid direkt investering genom
övertagande av företag i Sverige som regel högst en tredjedel av likviden fick
utgöras av aktier i det utländska företaget. Framställningar skulle i
fortsättningen prövas efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Värdepappershandel

Valutainlänningar får i princip ej köpa utländska värdepapper i
kapitalplaceringssyfte. Efter beslut av fullmäktige i april och december 1982,

Redog. 1983/84:15

vars innebörd närmare redogjorts för i berättelsen för 1982, har tillstånd
lämnats till försäljning av utländska aktier i Sverige i begränsad omfattning.
Under 1983 lämnades två tillstånd på sammanlagt 69 milj kronor, mot fyra
1982 om tillsammans ca 185 milj kronor.

Tillstånd till försäljning till utlandet av aktier i svenska börsnoterade
företag lämnades under året i enlighet med de förutsättningar som
fastställdes av valutastyrelsen 1979. Dessa förutsättningar innebär att
tillstånd får lämnas när aktieöverlåtelserna bedömes medföra fördelar från
exportförsäljnings- eller kapitalförsörjningssynpunkt eller när speciella skäl
anses föreligga. Inga ansökningar om tillstånd har avslagits.

I juni yttrade sig fullmäktige över en riksdagsmotion beträffande skärpta
regler om utlänningars aktieförvärv i svenska företag. Fullmäktige fann inte
tillräckliga skäl att nu återgå till en mera restriktiv tillämpning inom
valutaregleringen i fråga om utlänningars aktieförvärv. Fullmäktige ansåg
däremot att ett bättre täckande skydd borde skapas mot utländskt inflytande
i svenska företag genom en utvidgning av lagen (1982:617) om utländska
förvärv av svenska företag m m.

Reseutgifter och resevaluta

I december beslöts att förenkla valutaföreskrifterna om reseutgifter och
resevaluta. Dessa föreskrifter har ej till syfte att begränsa allmänhetens
tillgång till valuta för betalning av reseutgifter i utlandet. Syftet är endast att
hindra att andra slag av betalningar sker under sken av reseutgifter. För detta
ändamål har gällt olika beloppsbegränsningar för olika slag av resor och
reseutgifter. Genom att resevaluta fått anskaffas i flera olika former - köp av
resevaluta hos valutabank eller annat försäljningsställe, s k eurocheck, uttag
på bank i de nordiska länderna och kontokort - har beloppsbegränsningarna
minskat i betydelse. För tjänste- och affärsresor har valuta fått köpas hos
valutabanker och andra försäljningsställen för resevaluta till belopp som
bedömts skäligt med hänsyn till resans ändamål och varaktighet. Denna
bedömningsgrund har nu ansetts kunna få tillämpas av försäljningsställena
även vid försäljning av resevaluta för andra resor än tjänste- och affärsresor.
Därigenom har en betydande förenkling av valutaföreskrifterna blivit
möjlig. I huvudsak innebär de nya föreskrifterna att alla beloppbegränsningar
upphävts utom i fråga om s k inköpsresa - resa vars huvudsakliga syfte är
inköp av vara för personligt bruk - då resevaluta utan särskilt tillstånd från
riksbanken under vissa förutsättningar får köpas till ett från 75 000 till
100 000 kronor höjt belopp. Därutöver har införts föreskrift som gör det
möjligt för resande att under vistelse i utlandet få resevaluta överförd till sig
genom valutabank. Vidare har det sedan 1976 gällande förbudet mot utförsel
och införsel av svenska sedlar av högre valör än 100 kronor upphävts. Vid
köp av resevaluta för mer än 6 000 kronor skall alltjämt inköpsanmälan
avlämnas. Utförselbestämmelserna har ändrats så att varje resande med fast
bostad i Sverige får utan särskilt tillstånd som resevaluta medföra dels högst
6 000 kronor i svenska sedlar och mynt dels ock högst motvärdet av 6 000
kronor i utländsk valuta. Vid utförsel av högre belopp i utländsk valuta skall
den resande kunna uppvisa kopia av inköpsanmälan för resevaluta godkänd
av försäljningsställe. För i utlandet bosatt resande gäller därutöver som förut
vissa andra föreskrifter. De nya föreskrifterna trädde i kraft den 1 januari
1984.

Redog. 1983/84:15

Övriga transaktioner

Bestämmelserna om ränta på valutakonto för valutainlänning modifierades i
oktober. Enligt hittills gällande bestämmelser hade medel som insatts på
sådant konto fått vara räntebärande under längst den tid riksbanken
medgivit, vilken i meddelande till valutabankerna fastställts till 60 dagar, och
under förutsättning att medlen vid insättningen bundits på viss tid, vilken
bestämts till minst sju dagar. Det senare villkoret, bindning på viss tid,
avskaffades. Ändringen trädde i kraft 1 januari 1984. Valutakonton för
rederier, försäkringsbolag och valutabanker får som förut vara räntebärande
utan begränsning.

Föreskrifterna om valutatilldelning för förvärv av rekreationsbostad i
utlandet ändrades i november så att valuta normalt kan tilldelas för köp av
fastighet eller lägenhet som är värd högst 250 000 kronor, mot tidigare
gällande 175 000 kronor. Motsvarande värde vid köp av tomt höjdes från
70 000 till 100 000 kronor. Det belopp som kan tilldelas för betalning av
handpenning höjdes från 15 000 till 25 000 kronor.

I februari infördes en dispens för bank att lämna valutautlänning som ej
har fast bostad i Sverige kredit utan beloppsbegränsning för finansiering av
förvärv av fritidsbostad i Sverige. Enligt tidigare bestämmelse fick bank
lämna nytt lån med högst 50 000 kronor.

Valutaregleringens administration

Ca 38 000 ansökningar om tillstånd och andra ärenden handlades på
valutaavdelningen under året, vilket är något fler än under de närmast
föregående åren.

I februari började ett nytt system för valutabankemas rapportering till
riksbanken av betalningar till utlandet att tillämpas. Det nya systemet
innebär bl a att blanketten inköpsanmälan, som hittills avlämnats av den
betalande vid betalningar till utlandet, slopats och att uppgifterna till
riksbanken hämtas från valutabankens blankett för beställning av betalning
till utlandet (betalningsuppdraget) samt att rapportering från bankerna till
riksbanken sker på magnetband.

Utredning om rapporteringen av betalningar från utlandet pågick under
året.

På valutaavdelningen har tjänstgjort ca 100 personer.

I valutastyrelsen har följande personförändringar skett.

Bankofullmäktigen Olle Göransson har ersatt avlidne bankofullmäktigen
Erik Wärnberg. Utredningschefen Olle Hammarström har ersatt l:e
sekreteraren Sören Lindebro som suppleant för utredningssekreteraren Clas
Nykvist, sekreteraren Gösta Dahlström har ersatt sekreteraren Lars-Olof
Lindgren som suppleant för 2:e ordföranden i LO Rune Molin och
bankofullmäktigen Johan Gernandt har ersatt bankofullmäktigen Staffan
Burenstam Linder som suppleant för bankofullmäktigen Olle Göransson.

Valutastyrelsens och valutadirektionens sammansättning vid utgången av
1983 framgår av bilaga.

Statistiska uppgifter om tillståndsgivningen

I Tabell 1 redovisas tillståndsgivningens utveckling för vissa transaktionskategorier
under den senaste femårsperioden. När det gäller tillstånd som
medför kapitalimport har utvecklingen avseende försäljning av svenska

Redog. 1983/84:15 54

Tabell 1. Tillstånd för vissa transaktions kategorier
Mkr

	1979	1980	1981	1982	1983
Tillstånd som vid utnyttjande resulterar i kapital-import Utländska direkta investe-ringar i Sverige	787	1 586	1 373	1 801	2 267
Medel- och långfristig nyupp-låning i utlandet1	8 566	10 603	17 075	25 140	22 840
Försäljning av svenska aktier till utlandet	49	350	1 472	1 109	12 098
Tillstånd som vid utnyttjan-de resulterar i kapitalexport Svenska direkta investe-ringar i utlandet Totalt	3 506	3 796	6 409	8 668	11 902
Utan krav på utlands-finansiering	(1 492)	(1 448)	(1 457)	(2 780)	( 2 587)
Emigranters överföringar Totalt	436	448	476	647	902
Grundtilldelning	108	126	115	165	142
Rekreationsbostäder i utlandet	134	128	90	96	100

1 Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år. Posten
inkluderar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade lån
eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige.

Observera att beloppen enbart avser tillstånd avseende nyupplåning, dvs. exkl
tillstånd avseende ersättningslån vid förtidsinlösen av tidigare upptagna lån. Den
statliga upplåningen ingår ej. Ej heller lån via valutabank som får tas upp utan
riksbankens tillstånd sedan de s.k. ramtillstånden avskaffats i mars 1980. (Se Tabell 2)

aktier till utlandet varit mycket kraftig under 1983. Tillståndsgivningen, som
sker enligt de förutsättningar som valutastyrelsen angav 1979, uppgick till
12,1 miljarder kronor 1983 mot 1,1 miljarder kronor 1982. Tillståndsgivningen
avseende utländska direkta investeringar i Sverige visade också en ökning
1983 medan tillståndsgivningen för medel- och långfristig upplåning i
utlandet stagnerat. Beträffande tillstånd som medför kapitalexport framgår
av tabellen att den under de närmaste föregående åren kraftiga ökningen av
tillstånd till direkta investeringar i utlandet fortsatte även under 1983. Sedan
1980 har tillståndsgivningen tredubblats i löpande priser. Kravet på
utlandsfinansiering medför dock att den omedelbara kapitalexporten
reduceras väsentligt.

I det följande lämnas en mer detaljerad redovisning för tillståndsgivningen
avseende lån, direkta investeringar och försäljning av svenska aktier till
utlandet. Belopp i utländsk valuta har omräknats till svenska kronor efter
den kurs som gällde då tillstånden gavs.

Uppgifter om faktiskt genomförda transaktioner återfinns i den av
riksbanken redovisade betalningsbalansstatistiken.

Redog. 1983/84:15 55

Tabell 2. Tillstånd till medel- och långfristig nyupplåning i utlandet
Mkr

	1979	1980	1981	1982	1983
Kommunupplåning	208	593	1 091	383	1 192
Finansiering av direkta in-
vesteringar i utlandet	2 373	2 437	3 097	4 011	8 389
Fartygsfinansiering	2 451	1 603	1 983	1 117	1 757
Exportfinansiering	254	1 253	5 235	12 596	6 138
Ovrig upplåning	3 280	4 717	5 669	7 033	5 364
Summa	8 566	10 603	17 075	25 140	22 840
Staten och riksbanken1
Kontrakterade lån	12 186	19 958	17 006	19 470	39 297
Valutabanker2
Upptagna lån	-	1 750	3 266	2 968	1 247

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här av staten
kontrakterade lån.

2 Valutabankernas ramtillstånd ingår i tillståndssiffrorna fram till mars 1980 då
beloppsramarna upphävdes. Lån av denna typ som tagits upp efter denna tidpunkt
redovisas här som valutabankers upptagna lån.

Anm. Uppgifterna avser tillstånd till nyupplåning, dvs. exklusive tillstånd avseende
ersättningslån vid förtidsinlösen av tidigare upptagna lån.

Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige och redovisas i Tabell 9.

Upplåning i utlandet

Riksbankens tillståndssiffror ger en långt ifrån fullständig bild av hur den
medel- och långfristiga upplåningen i utlandet utvecklats. Den statliga
utlandsupplåningen omfattas inte av tillståndsgivningen. En del av den
upplåning som sker genom valutabankerna kräver inte heller tillstånd.
Tabell 2 som visar tillståndsgivningen under den senaste femårsperioden har
därför kompletterats med av staten kontrakterade lån samt valutabankernas
lån som ej krävt riksbankens tillstånd.

Tillståndsgivningen avseende nyupplåning uppgick till 22,8 miljarder
kronor 1983 jämfört med 25,1 miljarder kronor 1982. Tillståndsgivningen har
därmed stagnerat totalt sett. Därutöver har lämnats tillstånd till
ersättningslån för förtidsinlösen av tidigare upptagna lån på 2,2 miljarder
kronor 1983 jämfört med 1,4 miljarder kronor 1982. Därtill kommer av
staten kontrakterade lån med 39,3 miljarder kronor 1983 mot 19,5 miljarder
kronor 1982 samt icke tillståndspliktig upplåning via valutabank med 1,2
miljarder kronor 1983 jämfört med 3,0 miljarder kronor 1982.
Exportfinansieringen, dvs AB Svensk Exportkredits upplåning, har minskat
kraftigt, medan näringslivets upplåning i övrigt ökat inte oväsentligt, främst
som ett resultat av ökade direktinvesteringar i utlandet med krav på
utlandsfinansiering.

Av det redovisade tillståndsbeloppet för 1983 på 22,8 miljarder kronor
avser 32 % obligationslån och 68 % övriga lån.

Valutabankernas andel av tillståndsbeloppet utgjorde 8,0 miljarder

Redog. 1983/84:15 56

Diagram 1. Utestående medel- och långfristiga utlandslån fördelade på
sektorer

Miljarder kr. Stockuppgifter vid slutet av varje halvår

Näringslivet

Staten

och riksbanken

LJ i I i I i I i I i I '' l ■ I

1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983

Kommuner

Totalt

Tabell 3. Utestående medel- och långfristiga utlandslån
Miljarder kr. Stockuppgifter vid utgången av 1983

	Staten och Kommuner Övriga riksbanken	Totalt	Procen-tuell andel
USD	87,2	2,1	44,2	133,5	57
DEM	12,3	0,3	7,1	19,7	8
CHF	9,1	1,2	8,1	18,4	8
JPY	6,0	0,9	2,4	9,3	4
GBP	4,1	-	2,8	6,9	3
NLG	2,5	0,8	1,9	5,2	2
Övriga	1.1	0,8	7,4	9,3	4
Multicurrencylån1	3,8	0,6	28,2	32,6	14
Summa	126,1	6,7	102,1	234,9	100

1 Lån som under löptiden kan byta valuta.

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån eller
utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag.

Redog. 1983/84:15 57

Tabell 4. Förfallande amorteringar på utestående medel- och
långfristiga utlandslån

Miljarder kr

	Staten och riksbanken	Kommuner Övriga	Krediter utan fastställd amorteringsplan	Totalt
1984	9,0	0,3	10,8		20,1
1985	9,5	0,5	13,9		23,9
1986	18,3	0,7	16,7		35,7
1987	15,8	0,8	17,2		33,8
1988	17,6	1,0	12,7		31,3
1989	16,2	0,7	6,7		23,6
1990	8,8	0,7	9,2		18,7
1991	3,7	0,8	3,6		8,1
1992	2,6	0,4	2,3		5,3
1993-	24,6	0,8	6,0		31,4
Summa	126,1	6,7	99,1	3,0	234,9

kronor 1983 mot 6,8 miljarder kronor 1982. Därtill kommer den icke
tillståndspliktiga upplåningen på ca 1,2 miljarder kronor.

Den vid årsskiftet 1983/84 utestående medel- och långfristiga låneskulden
beräknas ha uppgått till ca 235 miljarder kronor mot ca 200 miljarder kronor
vid föregående årsskifte. Beräkningarna bygger på uppgifter avseende
faktiskt upptagna lån under 1983 och tidigare. Av Diagram 1 framgår
låneskuldens utveckling och fördelning på sektorer. De senaste årens
kraftiga statliga upplåning för att finansiera bytesbalansunderskotten har
resulterat i att staten nu har en större låneskuld mot utlandet än näringslivet
eller drygt 50 % av den totala låneskulden. Det bör framhållas att
förändringar i låneskulden delvis beror på valutakursförändringar. Under
året beräknas låneskuldens kronvärde ha ökat med närmare 15 miljarder
kronor, framförallt beroende på uppgången av dollarkursen. Omräkning till
svenska kronor har skett efter de kurser som gällde vid slutet av respektive
period. Låneskuldens fördelning på valutor framgår av Tabell 3. En
sammanställning över förfallande amorteringar på låneskulden har gjorts på
grundval av uppgifter från låntagarna (Tabell 4).

De svenska företagens kortfristiga export- och importfinansiering i
utländsk valuta sker numera i huvudsak i svensk bank. I mindre omfattning
upptas krediter direkt i utländsk bank. Vid årsskiftet 1983/84 beräknas de
svenska bankernas utestående krediter av detta slag ha uppgått till 31,1
miljarder kronor jämfört med 24,5 miljarder kronor vid föregående
årsskifte. Företagens motsvarande krediter i utländska banker låg under
1983 kvar på ca 2,5 miljarder kronor.

Kommersiella krediter till utlandet

Krediter till svensk exportörs eller importörs utländske motpart eller dennes
bank lämnas av valutabankerna och AB Svensk Exportkredit (SEK). Det
gäller främst längre krediter vid leverans av kapitalvaror framför allt till

Redog. 1983/84:15

u-länder och statshandelsländer. Tillstånd för valutabankerna att ge sådana
krediter lämnades under 1983 med 2,9 miljarder kronor mot 2,0 miljarder
kronor 1982. Krediterna avsågs till övervägande del bli refinansierade i
utlandet. Krediter med löptider på fem år eller mer uppgick till 1,1 miljarder
kronor. Under det statsstödda systemet för exportkreditfinansiering lämnas
krediter av AB Svensk Exportkredit och av valutabankerna med
refinansiering hos SEK. Sådan kreditgivning som sker med dispens från
riksbanken uppgick 1983 till drygt 5 miljarder kronor mot ca 7 miljarder
kronor 1982.

Direkta investeringar i utlandet

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet ökade
kraftigt både 1981 och 1982. Denna tendens fortsatte under 1983 då

Tabell 5. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet, totalt
och försäljningsföretag
Mkr. Fördelning på länder och ländergrupper

	1979		1980		1981		1982		1983
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
Norge	169	95	151	22	181	24	510	56	3 037	78
USA	988	142	1 194	134	1 862	109	2 497	156	2 339	253
Storbri- tannien	243	72	313	36	1 086	58	978	96	1 380	59
Frankrike	334	72	249	43	303	50	558	44	738	89
Västtysk- land	291	64	lil	49	450	63	750	74	592	142
Italien	52	41	82	18	33	21	85	15	390	85
Brasilien	142	30	106	1	80	-	289	7	376	4
Danmark	179	58	192	43	237	72	440	63	312	41
Finland	94	48	143	35	132	11	121	20	261	33
Mexico	42	7	26	2	130	4	243	14	259	2
Schweiz	55	16	54	9	438	15	200	26	252	18
Neder- länderna	121	11	105	8	144	18	335	21	201	4
Luxemburg 36	-	143	-	108	-	180	-	197	-
Övriga	760	161	927	105	1 225	167	1 482	194	1 568	214
Summa	3 506	817	3 796	505	6 409	612	8 668	786	11 902 1 022
Norden	442	201	486	100	550	107	1 073	139	3 610	152
Övriga OECD	2 436	516	2 711	363	4 911	407	6 341	549	6 717	774
U-länder1	596	100	574	42	936	98	1 248	98	1 496	87
Övriga länder	32	-	25	-	12	-	6	-	79	9

1 Enligt FN:s definition.

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1983 överstigit 150
Mkr, ordnande efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag, dvs företag vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen svenska exportvaror i utlandet. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Redog. 1983/84:15

Tabell 6. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning efter transaktionsform

	1979	1980	1981	1982	1983
Betalning från Sverige	17	16	15	21	17
Upplåning i utlandet	58	62	77	68	67
Aktiemission i utlandet	-	-	-	-	11
Insats av varor och tjänster	1	-	-	4	-
Disposition av varufordran	12	5	5	3	2
Disposition av vinstmedel	6	4	1	2	1
Övrigt	6	13	2	2	2
Summa	100	100	100	100	100

tillståndsgivningen uppgick till 11,9 miljarder kronor. Detta innebar en
ökning på ca 35 % i löpande priser medan antalet tillstånd ökade med ca
10 %. Tabell 5 visar tillståndsgivningen med fördelning på länder och
ländergrupper under den senaste femårsperioden. Norge är under 1983 det
största mottagarlandet av svenska direktinvesteringar. Det höga beloppet på
Norge, 3,0 miljarder kronor, förklaras i hög grad av ett enskilt tillstånd.
Detta avser tillstånd för Svenska Petroleum att delta i och finansiera
oljeutvinning i norska oljefält. Den beloppsmässiga koncentrationen till ett
fåtal länder är liksom tidigare stor. De tre största mottagarländerna Norge,
USA och Storbritannien står för 57 % av det totala tillståndsbeloppet.
Genom den kraftiga ökningen för Norge har de nordiska ländernas andel av
tillståndsbeloppet ökat från 12 % 1982 till 30 % 1983. Tillståndsbeloppet för
u-länder uppgick till 1 496 mkr mot 1 248 mkr under föregående år. Av
beloppet avser 88 mkr (föregående år 116 mkr) Afrika, 1 065 mkr (905 mkr)
Latinamerika och 343 mkr (227 mkr) Asien.

Av det totala tillståndsbeloppet 1983 avsåg 25 % tillstånd till
nyetableringar, ungefär detsamma som föregående år. Antalet nyetableringar
uppgick till 999 mot 870 1982. Med nyetableringar avses här både
nyförvärv av existerande bolag och nybildning av bolag. Av tillståndsbeloppet
avsåg 57 % insatser i form av eget kapital och resten lån och annat
obundet kapital

Utlandsinvesteringarnas fördelning på transaktionsformer framgår av
Tabell 6. För 78 % av tillståndbeloppet krävdes utlandsfinansiering. Sådan

Tabell 7. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning på investeringsobjekt

	1979	1980	1981	1982	1983
Produktionsföretag1	54	50	62	53	42
Försäljningsföretag	23	13	10	9	9
Rederier2	6	4	3	5	6
Övriga3	17	33	25	33	43
Summa	100	100	100	100	100

1 Härmed avses utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag.

2 Svenska varvs och rederiers investeringar i utländska rederier.

3 Inkl. investeringar i oljesektorn.

Redog. 1983/84:15 60

utlandsfinansiering kan ske dels genom långfristig upplåning i utlandet dels
med medel från aktieemissioner till utlandet. Tabell 7 visar investeringstillstånden
beloppsmässigt fördelade på investeringsobjekt.

De uppgifter som lämnas här gäller direkta investeringar. I debatten talas
ofta om svenska multinationella företags investeringar i utlandet. Därmed
avses i regel de investeringar i maskiner och anläggningar som görs i
utländska dotterbolag. Detta får ej förväxlas med begreppet direkta
investeringar som betecknar kapitaltillskott från moderbolag i ett land till
hel- eller delägda bolag i annat land och som är det begrepp som är av intresse
i valutareglerings- och betalningsbalanssammanhang. Dotterbolaget kan
finansiera sina investeringar genom en kapitalinsats från moderbolaget
(direkt investering) men också med egna överskott och med egen upplåning.
Sådan upplåning kan ske utan eller med borgen eller garanti från
moderbolaget. Tillståndsgivningen till borgens- och garantiåtaganden, som
till övervägande del avser lånegarantier, är betydande och redovisas i

Tabell 8. Tillstånd till svenska företag att ställa borgen/garanti för
utländska dotterbolag

Mkr

	1979	1980	1981	1982	1983
Norden	353	912	675	1 176	1 564
Övriga OECD	2 169	2 909	5 619	5 619	18 294
U-länder	965	1 598	2 141	2 676	1 903
Övriga	2	1	177	11	40
Ej länderfördelat	-	-	148	398	1 341
Summa	3 489	5 420	8 760	9 880	23 142

Anm. Tillstånd till borgen/garanti i tabellen ovan avser till övervägande del
dotterbolags upplåning.

Tabell 8. För 1983 var tillståndsbeloppet 23,1 miljarder kronor och översteg
klart de redovisade direktinvesteringstillstånden. För dotterbolagens
upplåning utan säkerhet från moderbolagen krävs ej riksbankens tillstånd
och statistik över sådan upplåning kan därför ej redovisas.

Utländska direkta investeringar i Sverige

Tillståndsgivningen för utländska direkta investeringar i Sverige ökade från
1,8 miljarder kronor 1982 till 2,3 miljarder 1983. Som framgår av Tabell 9
svarar USA, Finland och Norge för de största tillståndsbeloppen. Även
Danmark tillhörde under året de största investerarna och de nordiska
länderna svarade därmed för drygt 40 % av det totala tillståndsbeloppet mot
25 % föregående år. Lån från moderbolag eller koncernbolag ingår med
1099 mkr. Andelen nyetableringar uppgick till 31 % jämfört med 51 %
1982. Antalet nyetableringar uppgick till 325 mot 294 föregående år.
Tillstånd för lån från svenska kreditinstitut till utlandsägda bolag i Sverige
mot borgen av utländska moderbolag och banker ingår ej i de redovisade
tillståndsbeloppen för direkta investeringar i Sverige. Sådan tillståndsgivning
uppgick till 1273 mkr 1983 mot 1 181 mkr 1982.

Redog. 1983/84:15 61

Tabell 9. Tillstånd till utländska direkta investeringar i Sverige, totalt
och försäljningsföretag.

Mkr. Fördelning på länder och ländergrupper

	1979		1980		1981		1982		1983
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
USA	118	63	404	127	273	75	392	211	547	221
Finland	83	4	83	14	123	32	275	39	529	23
Norge	58	11	15	5	317	14	130	41	335	201
Storbri- tannien	119	14	86	40	134	35	224	50	157	36
Västtysk- land	109	51	239	27	178	53	37	30	140	75
Belgien	24	24	63	62	5	5	58	7	110	3
Danmark	67	30	39	29	71	18	44	29	109	26
Schweiz	50	21	38	29	44	21	342	27	99	34
Japan	11	11	28	28	18	18	27	21	73	64
Neder- länderna	23	7	23	3	25	6	83	22	56	10
Frankrike	57	2	524	36	147	99	33	3	51	25
Övriga	68	33	44	28	38	27	156	43	61	25
Summa	787	271	1 586	428	1 373	403	1 801	523	2 267	743
Norden	210	46	137	48	511	64	449	109	973	250
Övriga OECD	561	213	1 425	358	834	319	1 233	398	1 268	482
Övriga länder	16	12	24	22	28	20	119	16	26	11

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1983 överstigit 25
Mkr, ordnade efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag, dvs företag vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen utländska varor i Sverige. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Redog. 1983/84:15 62

Tabell 10. Tillstånd till försäljning av svenska aktier till utlandet
Mkr

	1979 1980	1981	1982	1983
Aga		107		288 (288)
Alfa Laval	56			795 (230)
Asea		25	125	1 500
Atlas Copco	14	29		65
Cardo		225 (150)		75
Electrolux	1 100	100		858
Ericsson	100	200	400	4 532 (1 800)
Esselte		50	135 (135)
Gambro				493 (296)
LKB				200 (200)
Perstorp				100 (100)
Pharmacia		400 (320)	200	1 390 (770)
SCA		41		548
Sonesson				260 (200)
Volvo	25 16	14	120	805 (375)
Övriga	23 64	281	129	189 ( 30)
Summa	49 350	1 472	1 109	12 098
		( 470)	( 135)	( 4 289)

Anm. Inom parentes anges i tillståndsbeloppet ingående riktade emissioner till
utlandet.

Redog. 1983/84:15 63

Tabell 11. Export och import av svenska aktier 1979-1983
Mkr

	Export	Import	Netto	därav riktade emissioner till utlandet
1979	90	194	- 104
1980	220	400	- 180
1981	1 531	1 116	415	303
1982	2 704	1 335	1 369	128
1983	11 951	5 840	6 lil	3 904
1982 1 Kv	407	304	103	128
1982 2 Kv	250	126	124
1982 3 Kv	527	286	241
1982 4 Kv	1 520	619	901
1983 1 Kv	2 444	1 319	1 125	102
1983 2 Kv	4 671	1 317	3 354	2 440
1983 3 Kv	2 364	1 749	615	509
1983 4 Kv	2 472	1 455	1 017	853

Försäljning av svenska aktier till utlandet

Genom beslut i valutastyrelsen 1979 lämnas numera under vissa
förutsättningar tillstånd till försäljning av svenska börsnoterade aktier till
utlandet (se vidare sid 52). Tillståndsgivningen fick först under sista kvartalet
1982 någon större omfattning för att under 1983 öka mycket kraftigt till 12,1
miljarder kronor (Tabell 10). Handel med svenska aktier sker därutöver
enligt dispenser i valutaföreskrifterna dels genom s k switch (omplacering av
aktier), dels genom återköp av svenska värdepapper från utlandet. Denna
handel har före 1981 normalt gett ett mindre importöverskott (p g a
återköpen). Genom tillståndsgivningen till försäljning av svenska aktier till
utlandet har ett kraftigt exportöverskott uppstått. Detta exportöverskott
uppgick under 1983 till 6,1 miljarder kronor. Tabell 11 visar handeln med
svenska värdepapper sedan 1979.

På valutastyrelsens vägnar:

Olle Göransson

ICharlotte Linton
Stockholm den 17 januari 1984

Redog. 1983/84:15

Valutastyrelsens sammansättning 1983-12-31

Förordnade för samtliga i styrelsen förekommande ärenden:
Ledamöter Personliga suppleanter

Kurt Eklöf, ordförande
Vice riksbankschef
Olle Göransson, vice ordförande
Bankofullmäktig
Åke Gustafsson
Riksbanksdirektör
Claes-Göran Källner
Direktör

Svenska Bankföreningen
Lars Lidén
Direktör
Esselte AB
Lennart Ribohn
Direktör
AB Electrolux
Erik Åsbrink
Statssekreterare
Finansdepartementet

Lars Nyström
Bankokommissarie
Johan Gernandt
Bankofullmäktig
Robert Sparve

Avdelningsdirektör
Bengt-Göran Löwenthal
Direktör

Svenska Bankföreningen
Hans Möller
Direktör

Möllers Kafferosteri AB
Thomas Hagdahl
Direktör

Sveriges Industriförbund
Kurt Malmgren
Rättschef

Finansdepartementet

Förordnade för ärenden rörande direkta investeringar i utlandet:

Bert Ekström
Statssekreterare
Industridepartementet
Rune Molin
2:e Ordförande
Landsorganisationen i Sverige
Clas Nykvist
U tredningssekreterare
Tjänstemännens centralorganisation
Berit Rollén
Statssekreterare
Arbetsmarknadsdepartementet

Olle Stångberg
Kansliråd

Industridepartementet
Gösta Dahlström
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Olle Hammarström
Utredningschef

Tjänstemännens centralorganisation
Monica Ulfhielm
Departementsråd
Arbetsmarknadsdepartementet

Valutadirektionens sammansättning 1983-12-31

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande
Åke Gustafsson, vice ordförande
Lars Nyström
Robert Sparve

Föredragande gruppchef (eller motsvarande)

Suppleanter

Nils Bjärtun
Jan Nipstad