Redog. 1982/83:23 (Framställning / redogörelse 1982/83:23)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83:23

Redogörelse

1982/83:23

från svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska (rådgivande)
församling rörande församlingsmötena under tiden april

1982-januari 1983 (34:e sessionen)

1983-04-05

Till riksdagen

Riksdagens Europarådsdelegation överlämnar bifogade redogörelse för
de tre församlingsmötena i Strasbourg (april 1982, september-oktober 1982
och januari 1983) som ägde rum under församlingens 34:e årssession. Till
redogörelsen är fogad en förteckning över församlingens samtliga rekommendationer,
resolutioner och andra beslut under samma tidrymd.

På delegationens vägnar:

ANDERS BJÖRCK

John HM Hagard

1 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 23

Redog. 1982/83:23 2

Innehållsförteckning

1. Allmänt om församlingens arbete 3

2. Den svenska representationen 5

3. Politiska frågor och frågor om europeiska icke-medlemsländer .... 7

4. Ekonomi - utvecklingssamarbete 16

5. Sociala frågor - hälsovård 19

6. Juridiska frågor 21

7. Kultur och utbildning 24

8. Vetenskap, teknologi, miljö, kommunala myndigheter 25

9. Befolknings- och flyktingfrågor 26

10. Jordbruk 28

Bilaga: Förteckning över församlingens beslut 29

Redog. 1982/83:23

Redogörelse från riksdagens Europarådsdelegation avseende tiden
april 1982-januari 1983 (34:e sessionen)

1. Allmänt om församlingens arbete

Europarådets parlamentariska församlings 34: e session var stadgeenligt
fördelad på tre delsessioner. De ägde rum under tiden den 26-den 30 april
1982, den 29 september-den 7 oktober 1982 och den 24-den 28 januari 1983.
Dessa plenarmöten hölls i Strasbourg.

Församlingens s. k. minisession hölls i år i Dublin under tiden den 29
juni-den 2 juli 1982. Då sammanträdde församlingens ständiga utskott och
flertalet av dess övriga utskottet.

Under den 34:e sessionen dominerade åter frågor med anknytning till
utvecklingen i Turkiet. Särskilt intresse knöts till den folkomröstning om en
ny författning, som genomfördes i landet den 7 november 1982. Församlingen
konstaterade vid januarimötet att Turkiets fortsatta medlemskap i
Europarådet var avhängigt återupprättade fri- och rättigheter i landet Man
uppmanade också den turkiska regeringen att avstå från att utnyttja sin
rösträtt i ministerkommittén till dess att parlamentarisk demokrati helt
återupprättats och till dess Turkiet ånyo företräddes i Europarådets
parlamentariska organ.

Vid januarisessionen medverkade för första gången San Marino med en
observatörsdelegation.

Cyperns utrikesminister Nicos A. Rolandis framträdde vid aprilmötet som
gästtalare och var besviken över att en delegation från Cyperns parlament
ännu inte kunnat återta sin plats i Europarådsförsamlingen. Geografiskt,
historiskt och kulturellt hörde Cypern till Europa. Det var därför med en viss
bitterhet Rolandis tecknade bilden av Cyperns belägenhet och inte minst
landets behandling i Europarådet. Flan frågade hur Europarådets trovärdighet
skulle kunna bevaras obefläckad när under den grekiska juntan rådet
med rätta tvingade Grekland ur organisationen samtidigt som man i fallet
med Turkiet, där varje demokratisk institution upphävts och mänskliga
rättigheter försummas, låter sig nöja med vänliga förebråelser. Flur skulle
Europarådet kunna behålla sin glans när dess högsta politiska organ i
praktiken lagt åt sidan den rapport som den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna lagt fram i fallet Cypern-Turkiet? Rolandis förstod
inte hur man kunde tala om opartiskhet när man i Europarådet fördömde
förhållandena i Afghanistan, Polen och på Falklandsöarna och samtidigt
tvådde sina händer inför invasionen av Cypern och ockupationen av en del av
landet av en annan medlem av Europarådet.

Vid höstmötet framträdde Frankrikes president Francois Mitterrand som
gästtalare. Hans anförande blev en omfattande och saklig förklaring varför
han ansåg att Europarådet har spelat och även i framtiden har en viktig roll
att spela inte bara i Västeuropa. Bland Europarådets framgångar räknade

Redog. 1982/83:23

han bl. a. tillkomsten av den europeiska sociala stadgan och initiativen på
migrationsområdet, ansträngningarna att enrollera ungdomen i Europabyggandet
och främjandet av samarbetet över gränserna mellan kommuner och
andra lokala myndigheter.

Särskilt angeläget fann presidenten skyddet och utbyggnaden av de
mänskliga rättigheterna. I det sammanhanget erinrade han kanske inte med
stolthet utan med en känsla av ansvar om att Frankrike nyligen erkänt
Europarådskonventionens om mänskliga rättigheter möjlighet för enskilda
att vända sig till den europeiska mänskliga rättighetskommissionen. Från
svensk utgångspunkt var det glädjande att notera Mitterrands tillfredsställelse
över att Frankrike avskaffat dödsstraffet. Han önskade dessutom att
man i den europeiska mänskliga rättighetskonventionen skulle inskriva ett
förbud mot dödsstraff. Efter att ha erinrat om Europas lysande vetenskapsoch
vitterhetshistoria frågade han om det egentligen var nödvändjgt för det
europeiska vetenskapssamhället att alltid gå över Atlanten för att finna
resurser för forskningen. Han ifrågasatte om det inte vore bättre att man
bevarade de europeiska hjärnorna i Europa. För att möjliggöra detta borde
europeiska forskningscentra bindas samman starkare så att mera samlade
forskningsresurser i Europa kunde samverka för att möta morgondagens
utmaningar.

Som gästtalare vid januarimötet framträdde Förbundsrepubliken Tysklands
president Karl Carstens, som förklarade att Strasbourg var den plats
där tyskarna åter tillvann sig respekt bland de europeiska nationerna och där
Förbundsrepubliken tog sina första steg på den internationella politiska
scenen. Han ansåg att Europarådets största framgång låg i att organisationen
blivit synonym med mänskliga rättigheter. Genom den unika utformningen
av den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter hade för första
gången individen blivit ett subjekt i den internationella rätten. Ett mera
sentida exempel härpå utgjorde slutakten från Helsingfors. Europarådets
andra innovation låg i inrättandet av dess parlamentariska församling, som
han betecknade som drivkraften inom organisationen.

Carstens behandlade de svåra ekonomiska problemen och varnade för
protektionistiska strömningar, som, om de vann fotfäste, allvarligt skulle
riskera att Europa endast erbjöds en andrarangsroll i framtidens världsekonomi.
Han varnade för de sociala, psykologiska och i slutändan också
politiska konsekvenser som blev följden av varaktig arbetslöshet.

Redog. 1982/83:23

2. Den svenska representationen

Till den 34:e årssessionen anmälde riksdagen följande valda ombud och
suppleanter i församlingen och dess organ.

Ombud:

Bengt Sjönell (c), delegationens ordförande till den 27 september
Anders Björck (m), delegationens ordförande från den 27 september
Stig Alemyr (s), delegationens vice ordförande
Nils Erik Wååg (s)

Kerstin Anér (fp)

Anita Gradin (s) till den 18 oktober
Lennart Pettersson (s), från den 18 oktober

Suppleanter:

Inger Lindquist (m), till den 18 oktober
Margaretha af Ugglas (m), från den 18 oktober
Lennart Pettersson (s), till den 18 oktober
Anita Persson (s), från den 18 oktober
Einar Larsson (c)

Kurt Hugosson (s)

Daniel Tarschys (fp)

Doris Håvik (s)

Ombuden och suppleanterna är fördelade på församlingens fjorton
utskott, vilka sammanträder i samband med församlingens plenarmöten och
även mellan dessa. I utskotten bereds ärenden som församlingen har att
besluta om. På grundval av utskottens betänkanden och förslag antar
församlingen rekommendationer till ministerkommittén, resolutioner,
yttranden och direktiv. Ett av utskotten, kallat det ständiga utskottet, har
fullmakt att besluta på församlingens vägnar under tider då församlingen inte
sammanträder i plenum.

Redog. 1982/83:23

De svenska ombuden och suppleanterna har under verksamhetsperioden
varit fördelade på församlingens utskott på följande sätt:

Ordinarie Suppleanter

Ständiga utskottet Wååg Sjönell

Gradin1 Björck2

Politiska utskottet Sjönell Tarschys

Alemyr Gradin3

Utskottet för ekonomi och Björck Tarschys

och utveckling Pettersson Hugosson

Social- och hälsovårdsutskottet Lindquist4 Larsson

Hugosson Gradin5

Juridiska utskottet Lindquist4 Tarschys

Håvik Hugosson

Kultur- och utbildningsutskottet Anér Björck

Alemyr Håvik

Utskottet för vetenskap och Sjönell Anér

teknologi Pettersson Wååg

Utskottet för regionplanering Tarschys Larsson

och kommunala frågor Wååg Pettersson

Utskottet för befolknings- och Anér Lindquist4

flyktingfrågor Gradin6 Håvik

Utskottet för procedurfrågor Lindquist4 Wååg

Jordbruksutskottet Larsson Hugosson6

Utskottet för europeiska Gradin7 Sjönell

icke-medlemsländer

Utskottet för förbindelserna Björck Alemyr

med de nationella parlamenten
och allmänheten

Budgetutskottet Wååg Lindquist4

1 Sedan oktober Björck.

2 Sedan oktober Alemyr.

3 Sedan oktober Pettersson.

4 Sedan oktober af Ugglas.

5 Sedan oktober Håvik.

6 Sedan oktober Persson.

7 Sedan oktober Hugosson.

Redog. 1982/83:23

Vid aprilmötet valdes Nils Erik Wååg till vicepresident i församlingen och
ledamot av dess styrande organ, byrån. Lennart Pettersson omvaldes vid
samma möte till förste vice ordförande i utskottet för vetenskap och
teknologi. Kurt Hugosson omvaldes till vice ordförande i utskottet för socialoch
hälsovårdsfrågor.

Flertalet utskott har tillsatt underutskott, vilka i många fall är tämligen
permanenta år från år medan andra kan utses med anledning av en särskild
fråga. Följande svenska ledamöter har under verksamhetsperioden eller del
av den varit ledamöter av sådana underutskott:

Bengt Sjönell av politiska utskottets underutskott för läget i Turkiet samt
av dess underutskott för mänskliga rättigheter i Latinamerika. Stig Alemyr
av dess underutskott för läget i Mellanöstern med Bengt Sjönell som
suppleant. Anders Björck med Lennart Pettersson som suppleant av
ekonomiska utskottets underutskott för förbindelserna med internationella
organisationer. Kurt Hugosson ordförande i socialutskottets underutskott
för den europeiska sociala stadgan. Doris Håvik av juridiska utskottets
underutskott för mänskliga rättigheter och av dess underutskott om
terrorismen i Europa och Kurt Hugosson av dess underutskott för
havsrätten. Lennart Pettersson ordförande och Kerstin Anér suppleant i
vetenskapskommitténs underutskott för rymdfrågor, informationsteknologi
och teleförbindelser, Bengt Sjönell med Lennart Pettersson som suppleant
av dess underutskott för energifrågor, Kerstin Anér och Lennart Pettersson
av dess underutskott för en hearing om experiment med djur, Lennart
Pettersson och Nils Erik Wååg med Bengt Sjönell som suppleant av dess
underutskott för vetenskapligt samarbete. Nils Erik Wååg av regionalutskottets
underutskott för Europapriset, Lennart Pettersson av dess underutskott
för europeiska regionalproblem, Daniel Tarschys av dess underutskott för
naturskydd. Kerstin Anér av befolkningsutskottets underutskott för internationell
folkvandring och av dess underutskott för den afghanska krisen.
Einar Larsson av jordbruksutskottets underutskott för förbindelserna med
FAO och WFP. Anders Björck ordförande i det samlade utskottet för
förbindelser mellan parlamentariker och icke statliga organisationer under
utskottet för förbindelserna med de nationella parlamenten och allmänheten.

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemsländer

Turkiet

Ludwig Steiner, österrikiska folkpartiet, ansåg i sin rapport till höstsessionen
(dok. 4965) att debatten om läget i Turkiet skulle komma att föras i ett
vakuum. Detta hade skapats av att den turkiska författningsförsamlingen
visserligen hade utarbetat och antagit ett utkast till ny konstitution men man
svävade fortfarande i okunnighet om just denna text blev den som slutligen
skulle komma att bli föremål för folkomröstning den 7 november eller om

Redog. 1982/83:23

folkomröstningen verkligen skulle komma att genomföras då. Debatten,
som samlade ett tjugotal talare, blev stundtals livlig och åsikterna gick flera
gånger starkt isär mellan å ena sidan konservativa talesmän som hyllade de
turkiska militärerna för att de åstadkommit lugn i landet och för att hittills ha
efterlevt den av dem själva fastställda tidtabellen för återgång till demokrati i
Turkiet. Å andra sidan instämde socialistiska, liberala och moderata
företrädare i den omfattande kritik som kommit till uttryck i turkisk press
mot författningsförslaget. Ett samfällt omdöme bland dessa kritiker var att
författningen inte var av det slag man hade rätt att vänta i ett västeuropeiskt
land i detta århundrade.

Inger Lindquist anmärkte att den turkiska regeringen begärt fyra
månaders uppskov med att gå i svaromål inför Europarådets mänskliga
rättighetskommission på Sveriges, Norges, Danmarks, Nederländernas och
Frankrikes anklagelse av Turkiet för brott mot konventionen om de
mänskliga rättigheterna. Detta visade att läget i landet i enlighet med
rapportörens försiktiga uttalande var flytande. Det var angeläget att
församlingens ledamöter och andra bekymrade grupper protesterade mot
övergreppen i Turkiet så att alla de som led i landet fick klart för sig att den
internationella opinionen följde utvecklingen. Lindquist uppmanade militärregeringen
att göra allt som stod i dess makt för att upprätthålla respekten för
individen så att människorna inte blev föremål för omänsklig och förnedrande
behandling.

Utan att gå in på en detalj granskning av det föreliggande författningsförslaget
hade Inger Lindquist grund för kritik på fem områden. För det första
syntes det finnas få möjligheter för allmänheten att granska lagändringar,
inkl. författningsändringar. Därför befann sig konstitutionsutkastet i detta
stycke på gränsen mellan verklig och nominell demokrati. För det andra
inskränktes parlamentets lagstiftningsrätt i stor utsträckning till förmån för
presidentmakten. Här kunde man tala om kvasidemokrati. Starka inskränkningar
hade utformats, för det tredje, gällande valbarhet till representativa
församlingar. Därför kunde man tala om modifierad demokrati.

Kraftiga begränsningar hade, för det fjärde, föreslagits för yttrande- och
församlingsfriheten. Föreningar kunde bildas så länge de inte hade politiska
målsättningar, inte bedrev politisk verksamhet, inte mottog stöd från
politiska partier och inte stödde dem eller agerade i samverkan med fackliga
organisationer eller yrkessammanslutningar. Hon ifrågasatte om författningstexten
i detta stycke hade utarbetats i vår del av världen under detta
århundrade. Legalitetsprincipen hade avskaffats. Den personliga friheten
inskränktes. Personer skulle kunna anhållas i femton dagar utan att få se en
domare vid fall av s. k. kollektiva brott. Domstolarnas frihet kunde starkt
ifrågasättas och specialdomstolar skulle kunna inrättas utan svårigheter för
att kringgå det ordinarie domstolsväsendet. Författningsförslaget kunde
knappast, enligt Inger Lindquist, sägas uppfylla grundkraven för ett samhälle
som skall byggas med lag. Inte heller kunde man säga att utvecklingen vid

Redog. 1982/83:23

sidan om författningsreformen bådade gott. Genom att säga ja till
författningsförslaget skulle väljarna också komma att välja en namngiven
person till president i ytterligare sju år. Detta var att blanda ihop två olika
saker och metoden visade att militärregeringen inte ens brydde sig om att
låtsas att valmanskåren hade ett val. Vad för slags demokrati skulle komma
att utvecklas efter sådana händelser frågade Lindquist.

Församlingen antog, trots relativt många nejröster, en resolution (nr 786)
där bl. a. erinras om att det är av mycket stor vikt för Turkiets medlemskap i
Europarådet att den nya författningen uppfyller kraven på en parlamentarisk
demokrati och på mänskliga rättigheter i samklang med Europarådets
stadga. Församlingen uttrycker förhoppningen att den turkiska regeringen
gör allt för att tortyr avskaffas och att den rättsliga prövningen av de fall som
uppdagas fullföljs. Man hoppas också att den nya författningen skall ge
utrymme för ett flerpartisystem, att fackföreningar tillåts och att den
garanterar mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i enlighet med
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Folkomröstningen bör
föregås av en valkampanj i vilken individer och grupper har full frihet att
framföra sin uppfattning och att påverka väljarna.

På förslag av Anita Gradin och Inger Lindquist kom resolutionen också att
innehålla en rekommendation innebärande att de två miljoner turkar som
vistas utomlands skall få möjlighet att delta i folkomröstningen.

Vid januarimötet behandlade församlingen läget i Turkiet för första
gången sedan folkomröstningen i landet om den nya författningen den 7
november 1982. En rapport i frågan hade utarbetats av Ludwig Steiner och
en annan av den tyske socialdemokraten Hans Bardens (dok. 5008 resp.
5014). Också denna gång gick skiljelinjen i debatten, i vilken inte mindre än
59 inlägg gjordes, mellan dem som främst bland konservativa talare ansåg att
Turkiets återgång till demokrati bäst främjades genom att Europarådet intog
en mild och förstående attityd och dem, särskilt bland socialister och
liberaler, som hävdade att organisationen borde agera mera kritiskt.

Stig Alemyr pekade på de allmänt kända svagheterna i den konstitution
som var föremål för folkomröstning och på att politiker som tidigare varit
verksamma i landet nu var utestängda från all politisk aktivitet. Inte heller
förhållandena i övrigt i landet stod i samklang med Europarådets stadga eller
den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Dessa brister var
enligt Alemyr i och för sig allvarliga för Turkiet och för dess förbindelser med
Europarådet men huvudfrågan gällde nu Europarådets egen trovärdighet.
Hur skulle organisationen i framtiden kunna agera i mänskliga rättighets- och
demokratifrågor utanför Västeuropa om man inte höll rent framför egen
dörr. Han vädjade till regeringen i Ankara att förstå detta grundläggande
faktum, som var utgångspunkten för den kompromiss om resolutionstexten
som utarbetats i politiska utskottet.

Församlingen antog med bred majoritet en resolution (nr 794). I denna
konstaterar församlingen att konstitutionen har en lång rad svagheter såsom

1* Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 23

Redog. 1982/83:23

inskränkningar av mänskliga rättigheter, vittgående maktbefogenheter åt
statschefen och bristande självständighet för domstolarna. Det erinras om att
landet ännu inte återgått till en situation förenlig med Europarådets stadga
och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Bekymmer
yppas över att tidigare politiker uteslutits från medverkan i den demokratiska
processen. Församlingen understryker att Turkiets fortsatta medlemskap i
Europarådet är avhängigt återupprättade grundläggande fri- och rättigheter,
inkl. minoriteters rättigheter.

Bland besluten märks att församlingen allvarligt överväger rekommendera
ministerkommittén åtgärder enligt Europarådets stadgas artikel 8, som
handlar om uteslutning av medlemsland. Den turkiska regeringen uppmanas
att avstå från att utnyttja sin rösträtt i ministerkommittén till dess att
parlamentarisk demokrati helt återupprättats och till dess Turkiet ånyo
representeras i Europarådets parlamentariska organ.

Övriga politiska frågor

Den italienske kommunisten Franco Calamandrei hade till aprilmötet
utarbetat en rapport (dok. 4878) om demokratins skydd mot terrorism i
Europa. Rapporten innehöll ett avsnitt om förekomsten av terrorism i vissa
av Europarådets medlemsstater och behandlade möjligheterna och svårigheterna
för samarbete staterna emellan att bekämpa terrorismen. Debatten
samlade huvudsakligen deltagare från de länder som haft mera omfattande
erfarenheter av terroristaktiviteter. I församlingens rekommendation (nr
941) noteras att terrorismen inte bara drabbat pluralistiska värden och
institutioner, parlamentarisk demokrati och mänskliga rättigheter utan
tenderar att sprida sig till andra samhällsområden. Det observeras att olika
terroristorganisationer inte bara upprättar förbindelser med likasinnade
organisationer i Västeuropa utan också med subversiva krafter i andra
regioner och världsdelar. Ministerkommittén uppmanas verka för att den
europeiska konventionen mot terrorism träder i kraft och att Wienkonventionerna
om diplomatiska och konsulära förbindelser resp. FN-konventionen
om internationellt skyddade personer vinner ökad anslutning både bland
europeiska och icke-europeiska stater. Samarbete med Förenta staterna och
Canada förespråkas, liksom ökade ansträngningar i samma syfte inom ramen
för ESK-mötet i Madrid. Församlingen antog samtidigt ett direktiv (nr
408).

I oktober 1981 ägde i Madrid rum ett kollokvium om Europa och
Latinamerika: hotet mot mänskliga rättigheter. Anita Gradin, som ledde
kollokviet och den spanske socialisten Luis Yanez-Barnuevo hade utarbetat
en gemensam rapport från kollokviet (dok. 4876 och 4879). I denna
tecknades läget för mänskliga rättigheter i Latinamerika med bl. a. en
genomgång landvis. Ett kortare avsnitt belyste några av de många orsakerna
till rådande förhållanden. Ett särskilt kapitel ägnades främmande makters

Redog. 1982/83:23

strategiska och ekonomiska intressens inflytande på förhållandena för
mänskliga rättigheter på kontinenten. I sin introduktion av rapporten
underströk Anita Gradin de svåra flyktingproblem som följt i spåren på att
mänskliga rättigheter skjutits åt sidan i ökad utsträckning.

I sin resolution (nr 774) uppmanar församlingen Europarådsstaternas
regeringar att avbryta all militär hjälp till och militärt besöksutbyte med
repressiva regimer och koncentrera ekonomiskt bistånd till de fattigaste
sektorerna i dessa samhällen, att inom ILO vidta åtgärder för att s. k.
fackföreningsrepresentanter från förtryckarregimer förhindras medverka i
denna organisations arbete så länge fackföreningsledare sitter fängslade och
fackföreningarna förhindras utöva sina fackliga rättigheter, att främja en
förhandlingslösning i El Salvador, att söka förmå Förenta staterna att
ompröva sin politiska inställning till läget i Latinamerika på ett sådant sätt att
man inte bara analyserar denna i ett traditionellt öst-västperspektiv, att verka
för att regeringarna i Centralamerika och Förenta staterna trappar ned de
militära styrkorna och i detta syfte utarbetar icke-angreppspakter, att stödja
nationalkommittéer för skydd av de mänskliga rättigheterna i Latinamerika
och bistå konflikternas offer med humanitärt stöd, att särskilt uppmärksamma
flyktingarnas öden och främja deras yrkesmässiga och politiska
aktiviteter samt att särskilt bistå de få demokratiska staterna i Latinamerika i
syfte att förmå dem att avhjälpa sin allvarliga ekonomiska obalans.

Församlingen antog samtidigt ett direktiv (nr 409) som ger det juridiska
utskottet uppdraget att söka medverka till att försvinnanden avskaffas som
straff och befolknings- och flyktingutskottet att söka bidra till en harmonisering
av de europeiska staternas lagstiftning rörande levnadsomständigheterna
och möjligheterna till arbete för latinamerikanska flyktingar.

Efter rapport från den tyske kristdemokraten Gerhard Reddemann (dok.
4893) och en realtivt kort debatt antog församlingen en rekommendation om
krisen i Sydatlanten. Församlingen uttrycker oro för försämringen av läget i
området och för risken att människoliv kan komma att spillas samt för
försämringen av det internationella läget och särskilt förhållandet mellan
Europa och Latinamerika. Den argentinska krigsmaktens ockupation av
Falklandsöarna/Malvinerna förklaras utgöra ett brott mot grundläggande
principer i den internationella rätten, särskilt dem som avser fredligt
biläggande av tvister, förbudet mot bruk av våld och rätten till självbestämmande
såsom de kommer till uttryck i FN:s stadga och de internationella
mänskliga rättighetskonventionerna. Församlingen stöder därför FN:s
säkerhetsråds resolution nr 502 och kräver omedelbart upphörande av
fientligheterna och omedelbart tillbakadragande av de argentinska trupperna
från öarna samt uppmanar de argentinska och brittiska regeringarna att
söka en diplomatisk lösning på tvisten. Församlingen uttrycker solidaritet
med Storbritanniens förklarade målsättning att uppnå en fredlig och rättvis
lösning och välkomnar EG:s energiska åtgärder. Befolkningen på de
ockuperade öarna omfattas av församlingens sympati. Det noteras att

Redog. 1982/83:23

Argentina f. n. är en militärdiktatur i vilken mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter inte existerar. Det noteras också att frågan om
framtida status för öarna, inkl. frågan om suveränitet hade varit föremål för
förhandlingar mellan Argentina och Storbritannien innan Argentina invaderade
samt att parterna så sent som i februari 1982 offentligt understrukit den
konstruktiva och hjärtliga atmosfär som präglade dessa förhandlingar.
Församlingen uppmanar ministerkommittén att vädja till parterna i tvisten
att tillämpa säkerhetsrådets resolution nr 502 och att åter förhandla i syfte att
nå en fredlig lösning samtidigt beaktande FN:s stadga, de internationella
mänskliga rättighetskonventionerna och befolkningens legitima rättigheter.

Politiska utskottets generalrapportör, gaullisten Jacques Baumel hade
utarbetat en rapport (dok. 4880) om läget i Polen och öst-västrelationerna.
Församlingen antog en resolution (nr 775) i vilken man beklagar interventionen
mot en stor och folklig rörelse i den ”nationella räddningens namn” av
den polska armén, som stod under yttre tryck. Interventionen förklaras
allvarligt ha försämrat läget inte bara för mänskliga rättigheter och då särskilt
församlingsfriheten och yttrandefriheten utan också för ekonomin. Församlingen
hyllar det mod som fortfarande karakteriserar den polska katolska
kyrkans roll. Den har behållit det polska folkets förtroende genom att särskilt
kräva frigivande av medlemmarna i Solidaritet som en förutsättning för
nationell försoning. Det noteras att ESK-mötet i Madrid suspenderades som
en följd av utvecklingen i Polen och att som en konsekvens därav en
förbättring av läget är en förutsättning för den klimatförändring som är
nödvändig för att det möte som återupptas i Madrid den 9 november 1982
skall bli framgångsrikt. I resolutionen tas avstånd från den utpressning som
bedrivs av dem som behandlar all opposition till läget i Polen som en hållning
som är fientlig till fred i Europa. Församlingen beklagar att supermakternas
förhandlingar om begränsning av eurostrategiska kärnvapen ajournerats.

Efter Israels inmarsch i Libanon antog det ständig utskottet vid minisessionen
en resolution (nr 776) om krisen i Libanon. En rapport hade
utarbetats av den holländske liberalen Wint van Eekelen (dok. 4933). I
resolutionen fördöms Israels invasion av Libanon och uttrycks bestörtning
över de stora förlusterna av liv bland libanesiska och palestinska civila.

Resolutionen, som tillkom på ursprungligt initiativ av de svenska
ledamöterna tar i övrigt sikte på att förmå Israel att acceptera de
internationella hjälporganisationernas insatser bland libanesiska och palestinska
flyktingar. Dessutom uppmanas Israel att uppfylla sina åtaganden att
ge fullständig autonomi åt innevånarna på Västbanken och i Gaza som ett
steg i självbestämmandeprocessen. I samband med omröstningen om
resolutionen förkastade en bred majoritet ett tilläggsförslag av den belgiske
socialisten Claude Dejardin, som föreslog att Israels observatörsstatus i
Europarådsförsamlingen borde avbrytas.

När frågan ånyo behandlades vid höstsessionen skedde det också mot

Redog. 1982/83:23

bakgrunden av massakrerna i flyktinglägren i västra Beirut. Den österrikiske
socialdemokraten Karl Reinhart hade framlagt en rapport på politiska
utskottets uppdrag (dok. 4960) och Lord McNair, liberal, en på uppdrag av
befolkningsutskottet (dok. 4967). Debatten samlade ett trettiotal talare, som
genomgående ställde sig kritiska till Israels engagemang i Libanon.

Anita Gradin ansåg att det var lätt för ett land att slå dövörat till när man
kritiserades från alla håll. Genom att hålla alla kritiker för illasinnade fiender
avskärmade man sig från åsiktsbyte. Som Israelvän fruktade hon att hennes
meningsfränder skulle vara för finkänsliga för att yppa sina verkliga känslor
för israelerna och att de senare slutade att lyssna till sina vänner. Hon kunde
inte hålla med dem som hävdade att Israel snarare behövde goda vänner än
goda råd. Hon uppmanade i stället Israel att lyssna när världsopinionen
sörjde och var chockerad över massakrerna i Sabra och Chatila, när krav
restes på att dessa fruktansvärda brott måste utredas och de ansvariga ställas
till svars, när världsopinionen skulle komma att lägga ansvaret för massakern
på Israels regering intill dess alla fakta framkommit, särskilt som handlingarna
utfördes med stöd och tyst medgivande av israelisk trupp. Israel borde
också lyssna när krav restes på säkerhet för palestinierna i Libanon och då det
hävdades att våld mot försvarslösa äldre, kvinnor och barn i flyktinglägren
och på annat håll aldrig kunde tolereras.

Hon gav uttryck för solidaritet med alla dem som i Israel demonstrerade
mot den israeliska regeringens politik. Hon framhävde inte bara Israels utan
också Europarådets ansvar för att det som inträffat i Beiruts flyktingläger
inte upprepades. Hon syftade då på israeliska parlamentarikers observatörsstatus
i Europarådsförsamlingen. Om något liknande tilläts inträffa igen
varnade hon för att detta skulle kunna komma att innebära ett dråpslag mot
stabiliteten i Israel, ja, t. o. m. mot landets existens. Den nyvalde libanesiske
presidentens planer på att avväpna privatarméerna och på att förmå alla
främmande trupper att lämna landet stöddes av Anita Gradin. Hon
hoppades att, om planerna kunde förverkligas, detta skulle kunna leda till ett
återupprättande av ett fritt och oberoende Libanon. Detta skulle också
utgöra den bästa garantin för lugn vid Israels nordgräns. Hon hoppades att de
israeliska observatörerna skulle medföra det intrycket hem, att, om inte en
allvarligt menad sinnesändring kom till stånd i Israel, landet skulle komma
att ställas inför en helt ny internationell situation präglad av den svaghet som
ligger i isolering.

Församlingen antog utan nejröster och med ett fåtal avståenden en
omfattande resolution (nr 783) som bl. a. fördömer att israeliska trupper,
genom att infalla i västra Beirut i strid med ett internationellt avtal, påtog sig
hela ansvaret för lag och ordning i området och således måste dela ansvaret
för massakern av oskyldiga människor i Sabra och Chatila. Dessutom anses
att FN borde överväga att tillgripa sanktioner i enlighet med FN-stadgans
artikel 41 eftersom alla främmande oinbjudna trupper vägrat lämna landet.
En varaktig fred i Mellanöstern kan, enligt församlingen, endast åstadkom -

Redog. 1982/83:23

mas genom att det palestinska folket får utöva sin självbestämmanderätt
innefattande dess oförytterliga och legitima rättighet till ett eget hemland. I
en andra avdelning vädjas om allt möjligt stöd åt UNRWA, UNICEF,
Internationella röda kors-kommittén och WHO och dessa organisationers
ansträngningar att bistå flyktingarna i Libanon.

Tanken på att vidga Europarådets kontakter utanför medlemskretsen är
lika gammal som Europarådet självt. Bakgrunden har varit att man velat
samla parlamentariker från parlamentariska demokratiska system kring
frågor av gemensamt intresse. Hittills har denna strävan tagit sig två konkreta
uttryck dels har Israel observatörer i Europarådets parlamentariska församling,
dels samlas parlamentariker från OECD-länderna varje höst i
Europarådsförsamlingen för att avhandla OECD:s årsrapport.

Församlingspresidenten, den spanske ledamoten José Maria de Areilza,
demokratiska koalitionen, har under något års tid verkat för att man borde
förnya tanken på ett bredare tankeutbyte också om politiska frågor med
särskild anknytning till demokratispörsmål. Till detta borde inbjudas en
vidare krets än parlamentsledamöter i Europarådets medlemsländer.

Vid minisessionen förelåg rapporter i saken från politiska utskottet av den
irländske ledamoten James Leonard, Fianna Fail, (dok. 4916) och från
ekonomiska utskottet av gaullisten Jean Valleix (dok. 4924). Ständiga
utskottet antog en resolution (nr 777) i vilken man erinrar om att
parlamentariker från OECD-kretsen årligen befinner sig i Strasbourg och att
man därför borde utnyttja detta tillfälle för att med dem diskutera och där så
är möjligt också enas om gemensamma ståndpunkter om politiska problem
som alla demokratier möter. Beslut fattas om att hösten 1983 inkalla en
Strasbourgkonferens om ett begränsat antal politiska frågor och till vilken
parlamentariska delegationer från OECD:s medlemsländer inbjuds. Enligt
Leonards rapport är avsikten att det skall ges möjlighet för exempelvis
andinska parlamentet och andra latinamerikanska parlament att sända
observatörer.

Den holländske liberalen Wim van Eekelen hade till /tövmötet på politiska
utskottets uppdrag utarbetat en rapport om europeiskt samarbete under
1980-talet. Där tecknades i korta drag den europeiska samarbetstankens
historia, och när det gällde framtiden skildrades på numera klassiskt vis de
inbyggda farorna av dubbelarbete och konkurrens mellan Europarådet och
de europeiska gemenskaperna EG. Den s. k. Genscher-Colomboplanen om
utvidgat EG-samarbete på kulturens område nämndes tillsammans med
planerna på intensifierat samarbete om de mänskliga rättigheterna inom EG
som två områden som till synes står i konflikt med Europarådets strävanden.
Församlingen antog ett direktiv (nr 414), i vilket församlingens politiska
utskott får i uppdrag att till våren 1983 utarbeta detaljförslag om hur man från
Europarådets sida bör gripa sig an problemen på detta område.

En omfattande katalog om bristerna i flera östeuropeiska staters
efterlevnad av slutakten från Helsingfors var huvudinnehållet i den brittiske

Redog. 1982/83:23

konservative ledamoten David Atkinsons rapport om tanke-, samvets- och
religionsfrihet i Östeuropa och ESK-uppföljningsmötet i Madrid (dok. 4970).
Församlingen fattade tre beslut. I en rekommendation (nr 955) uppmanas
ministerkommittén att söka skapa ett system enligt vilket alla i den
europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen deltagande staterna ges
möjlighet att inför den felande regeringen påvisa brott mot mänskliga
rättigheter.

I en resolution (nr 787) uppmanas de i Madrid deltagande Europarådsstaterna
att verka för inkallandet av en konferens om mänskliga rättigheter
och en avspännings- och nedrustningskonferens inom ramen för ESKprocessen.
Vidare bör en särskild översynskommitté tillsättas i Madrid med
syfte att genomföra fullständiga undersökningar av all information, varifrån
den än må komma, om förföljelser för någons tros skull. Avsikten är att
resultatet av dessa undersökningar skall offentliggöras och hänskjutas till
FN:s kommission om mänskliga rättigheter. Europarådets medlemsregeringar
uppmanas att verka för frisläppande och rehabilitering av alla som
fängslats för att de klagat med hänvisning till 1975 års slutakt från
Helsingfors. Medlemsregeringarna uppmanas att välja plats för ett nytt
uppföljningsmöte i ett land som uppträder i enlighet med Helsingforsaktens
princip 7 i korg I om tanke-, samvets- och religionsfrihet. I ett direktiv (nr
415) inbjuds Europarådsförsamlingens utskott för europeiska icke-medlemsländer
att diskutera möjligheten att upprätta ett Europarådsregister omfattande
alla klagomål som församlingens ledamöter erhåller om brott mot
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i samtliga europeiska
icke-medlemsländer.

Den judiska befolkningens situation i Sovjetunionen var föremål för en
rapport av Anita Gradin år 1980. Kurt Hugosson presenterade vid
januarimötet en rapport (dok. 4936 rev. 2) i samma ämne. Också denna hade
ursprungligen utarbetats av Anita Gradin. I sin introduktion av rapporten
underströk Hugosson bestämmelserna om rörelsefrihet i FN-konventionen
om civila och politiska rättigheter. Trots dessa hade de sovjetiska myndigheterna
i det närmaste avbrutit möjligheterna för judar att lämna Sovjetunionen.
1979 hade mer än 50 000 judar fått lämna landet under det att tre år
senare knappt 3 000 beretts samma möjlighet. Hugosson ansåg att den
judiska befolkningen dömts till en tillvaro som andra rangens medborgare.
Särskilt allvarligt var det att judarna inte fick återupprätta de skolor och
andra kulturinstitutioner som de tidigare haft tillgång till.

I den av församlingen enhälligt antagna resolutionen (nr 795) uttrycks
bekymmer över den våg av antisemitism som drar över samhällslivet i
Sovjetunionen, särskilt inom det högre utbildningsväsendet. Församlingen
anser att den världspolitiska situationen inte bör påverka de sovjetiska
judarnas rätt att lämna landet. Regeringen i Sovjetunionen uppmanas att
upphäva de släktskapsregler som tillämpas för att begränsa utresemöjligheterna.
Ett upphävande anses åstadkomma ett bättre förhandlingsklimat vid

Redog. 1982/83:23

ESK:s uppföljningsmöte i Madrid. Regeringen uppmanas bevilja fler
utresevisa så att familjer kan återförenas i Israel eller på annat håll. De som
fängslats eller förvisats för att de sökt utresa bör beviljas amnesti.
Församlingsledamöterna uppmanas att agera i sina nationella parlament och
uppvakta sina regeringar för att trycket skall öka på Sovjetunionen att följa
sina åtaganden på emigrationsområdet och för att dessa frågor tas upp vid det
återupptagna mötet i Madrid.

4. Ekonomi - utvecklingssamarbete

I en gemensam debatt behandlade församlingen vid aprilmötet fyra
rapporter om relationerna mellan u-länderna och i-länderna. Den tyske
kristdemokraten Wilfried Böhm hade utarbetat en rapport (dok. 4875) om
utvecklingstendenser och förutsättningar för befolkningsförändringar i Europa
och mindre utvecklade länder. Böhm sammanfattade i denna resultatet av
det kollokvium som ägt rum i Strasbourg i december 1981. I egenskap av
ordförande i befolknings- och flyktingutskottet sammanfattade Anita Gradin
debatten i detta stycke och pekade därvid särskilt på att gapet mellan
industrialiserade och icke industrialiserade länder ökar kontinuerligt. Som
en följd av denna olyckliga utveckling ökade ständigt antalet fattiga
människor. I den av församlingen enhälligt antagna resolutionen (nr 771)
uppmanas Europarådsstaternas regeringar att bättre samordna befolkningspolitiken,
att stödja 1983 års konferens i Europarådsförsamlingens regi om
Europas bidrag till en mera rättvis fördelning och bevarande av jordens
fysiska resurser och om en förbättring av förbindelserna mellan länderna på
norra resp. södra halvklotet samt att ge sitt fulla stöd till den demografikonferens
som genomförs i Strasbourg i september 1982.

Livsmedelssituationen i världen tecknades i en rapport (dok. 4870) av den
österrikiske socialdemokraten Johann Windsteig. Han konstaterade bl. a.
att även om den gröna revolutionen ökade per capita-utbudet av livsmedel
sett i ett globalt perspektiv så inträffade det i några länder att de fattigaste och
mest felnärda delarna av befolkningen fick det sämre än tidigare. Frågan var
inte bara hur mycket föda som skulle produceras utan också vilken och på
vilket sätt den skulle frambringas. Församlingen uppmanar i sin resolution
(nr 772) sina medlemmar att i resp. parlament söka förmå regeringarna att
öka sina bidrag i enlighet med 1980 års internationella livsmedelskonvention,
att ytterligare höja sina bidrag till FN:s livsmedelsprogram, FN:s flyktingkommissarie,
den Internationella jordbruksutvecklingsfonden och Internationella
valutafonden, som nyligen börjat finansiera spannmålsimport till en
rad u-länder, att verka för återupptagna förhandlingar om ett internationellt
spannmålsavtal mellan producent- och konsumentländer, att inom FAO
främja radikala landreformer samt att internationellt verka för en minskad
befolkningsökning.

Christian Lenzer, tysk kristdemokrat, framlade en rapport (dok. 4874) om

Redog. 1982/83:23

FN:s konferens i Nairobi i augusti 1981 om nya och förnybara energikällor. I
församlingens rekommendation (nr 939) uttrycks stöd för de slutsatser man
kom fram till vid Nairobikonferensen.

Som en uppföljning till debatten i maj 1981 om människans behov och
jordens resurser (se dok. 4706 och res. 747) framlade den isländske
ledamoten Olafur Grimsson, folkalliansen, en rapport (dok. 4882) om en
konferens om Europas bidrag till förbättrade nord-sy dförbindelser och bättre
skydd av jordens resurser. Rapporten spann på temat ömsesidigt beroende
mellan i- och u-länderna och behovet av gemensamma lösningar. I ett
direktiv (nr 407) beslutar församlingen att 1983 anordna en konferens om
Europas bidrag till förbättrade nord-sydförbindelser och bättre skydd av
jordens resurser. Vid konferensen skall följande huvudämnen avhandlas:
livsmedelssituationen i världen, de sammanhängande problemen mellan
befolkningstillväxten och den snabba förbrukningen av resurser nödvändiga
för människans överlevnad samt de föreslagna överläggningarna om
internationella ekonomiska reformer.

När Anders Björck sammanfattade debatten i plenum av sin rapport om
europeisk luftfartspolitik (dok. 4883 rev.) framhöll han att problemet för de
europeiska flygbolagen är att de gör vinster på trafiken i Europa, där det inte
råder konkurrens, under det att de förlorar dessa vinster på rutterna över
Nordatlanten där ett regelfritt system råder. Detta betydde att européerna
betalade för turister och andra som färdades över Atlanten. Detta kunde inte
få fortgå. Därför sökte man nu införa ett nytt system för prissättning av
flygresor för Nordatlanten och Europa i syfte att åstadkomma mer likartade
konkurrensvillkor.

Församlingen uppmanar i sin resolution (nr 773) Europarådets medlemsregeringar
och den europeiska luftfartsorganisationens (ECAC) medlemsstater
bl. a. att söka nå en överenskommelse med myndigheterna i Förenta
staterna om en stabil tariffordning för Nordatlantrutterna och därmed få slut
på den kontrovers som åstadkommits av den process som den amerikanska
luftfartsmyndigheten driver mot ett antal europeiska flygbolag. Det förordas
att man inom ECAC snarast slutför överläggningarna som avser att leda till
större frihet för bolagen att konkurrera och att man tar hänsyn till både
positiva och negativa effekter som åstadkoms av vissa bolags poolarrangemang.
Församlingen önskar också att konsumentintressena skall få komma
till tals bättre i de förhandlingar som avser fastställande av tariffer.

Församlingens årliga granskning av OECD.s verksamhet ägde som vanligt
rum under höstmötet. I debatten deltog förutom församlingsledamöterna,
generalsekreteraren i OECD, Emile van Lennep samt parlamentariker från
Australien, Canada, Finland, Japan, Nya Zeeland och Förenta staterna.
Inför debatten hade framlagts en huvudrapport från ekonomiska utskottet
(dok. 4951) samt yttranden från andra utskott, nämligen utskottet för
vetenskap och teknologi (dok. 4968), jordbruksutskottet (dok. 4952) och
utskottet för regionplanering och lokala myndigheter (dok. 4956). Försam -

Redog. 1982/83:23

lingen antog en omfattande resolution (nr 785) vari OECD:s olika
verksamhetsgrenar kommenteras.

Till minisessionen hade den brittiske labourledamoten Ronald Brown
utarbetat en rapport om ekonomiska förbindelser mellan Öst- och Västeuropa
(dok. 4919). I denna beskrevs den ekonomiska situationen i Östeuropa
och hindren för ökad handel mellan de båda Europahalvorna. Ett avsnitt
behandlade dumpingfrågor och ett annat de politiska övertonerna i
samhandeln. Handeln mellan de båda tyska staterna, handeln med
energiråvaror och livsmedelshandeln ägnades särskild uppmärksamhet.
Ständiga utskottet antog en resolution (nr 778), som bl. a. uppmanar
Europarådets medlemsregeringar att uppmuntra handeln med Östeuropa av
både ekonomiska och politiska skäl. Därvid bör särskilt uppmärksammas
antidumpingåtgärder och kompensationsarrangemang. Medlemsregeringarna
uppmanas att, inom ramen för OECD:s energiorgan IEA, verka för en
ökad diversifiering av energiförsörjningen inom vissa Europarådsstater i
syfte att minska deras beroende av gasleveranser från Sovjetunionen.

Efter rapport från Franz Oehri, Liechtenstein, patriotiska unionen, (dok.
4920) antog ständiga utskottet vid minisessionen en resolution (nr 947) om
skydd av konsumenternas ekonomiska och sociala intressen.

Förbindelserna mellan Europa och Japan diskuterades för första gången
med deltagande av japanska parlamentariker under höstsessionen. Den
tyske kristdemokraten Hermann Josef Unland hade utarbetat en rapport om
de ekonomiska förbindelserna (dok. 4955), gaullisten Jacques Baumel en om
förbindelserna i allmänhet med tonvikt på de politiska (dok. 5459) och den
tyske kristdemokraten Gunther Muller en om de kulturella förbindelserna
(dok. 4943). I debatten, som samlade 17 talare, hävdade några européer
vikten av att Japan öppnar sin marknad för europeiska produkter, under det
att andra ansåg att det var för lättvindigt att göra Japan till syndabock.
Europa borde i stället lära av Japans framgångar och bl. a. satsa mer på
utveckling och forskning samt åstadkomma en bättre ekonomisk demokrati,
som skulle skapa samhörighetskänsla mellan kapital och arbete, vilket i sin
tur skulle öka produktiviteten i Europa. Från japansk sida konstaterade man
att länken Japan-Europa var den svagare i de nya strävandena efter
trilaterala förbindelser Japan-USA-Europa. Man välkomnade därför tillfället
att ha en öppen diskussion i Strasbourg. Delegationsledaren förklarade
att den japanska marknaden faktiskt var öppnare än de flesta i Europa och att
det ankom på europeiska säljare att söka penetrera den enorma japanska
marknaden. En delegationsmedlem erkände dock att icke-tariffära handelshinder
utgjorde ett både komplicerat och svårgenomträngligt problemkomplex.
Åter en tredje hade hoppats att européerna inte skulle förblindas av
handelsproblem utan se möjligheterna till en utveckling av förbindelserna
också på de politiska och kulturella områdena.

Församlingen antog en rekommendation (nr 954) i vilken ministerkommittén
uppmanas vidta en rad åtgärder till förmån för ökat kulturellt utbyte

Redog. 1982/83:23

med Japan främst med tonvikten på personellt utbyte mellan ungdomar.
Rekommendationen tar också upp vissa flyktingfrågor. I den samtidigt
antagna och mycket omfattande resolutionen (nr 784) ligger tonvikten vid
handelsförbindelserna och möjliga åtgärder att förbättra dessa.

Den tyske socialdemokraten Uwe Holtz hade till januarimötet utarbetat
en rapport på ekonomiska utskottets uppdrag om utvecklingssamarbete och
mänskliga rättigheter (dok. 4997). Från juridiska utskottet förelåg ett
yttrande (dok. 5009) utarbetat av den holländske kristdemokraten Jan Nico
Schöl ten. Vid introduktionen av rapporten framhöll Holtz att utskottet
visserligen var positivt till ökat samarbete med u-länderna, men bistånd
skulle paras med stöd för mänskliga rättigheter. Skyddet av individen var en
internationell uppgift och biståndspolitik borde därför också innefatta en
dimension om mänskliga rättigheter. En sådan politik borde användas som
ett instrument för att främja respekten för mänskliga rättigheter i hela
världen. Regeringar borde därför, enligt Holtz, som biståndspolitiska mål
inte bara ha tillfredsställelse av basbehov utan också skyddet av civila och
politiska rättigheter.

Debatten samlade ett trettiotal talare, som huvudsakligen instämde i de
slutsatser som Holtz dragit. Margaretha af Ugglas sade att man i Sverige
erkänt att man också måste stödja strävandena att främja ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter när man ville stärka mänskliga rättigheter.
En relativt låg ekonomisk och social standard fick emellertid inte vara en
ursäkt för att åsidosätta civila och politiska rättigheter, af Ugglas kritiserade
utvecklingsstrategier som byggde på kollektivisering och tvång och förordade
frigörandet av den individuella drivkraften. Hon föredrog rent
humanitärt bistånd via icke statliga organisationer i de fall då mottagarländer
kränkte grundläggande mänskliga rättigheter. Detta var bättre än att avbryta
biståndet. Avbrott skulle riskera att drabba den fattigare delen av
befolkningen i dubbel bemärkelse.

Församlingen antog en omfattande rekommendation (nr 962) med 15
punkter, som medlemsregeringarna bör iaktta vid den konkreta utformningen
av biståndspolitiken.

5. Sociala frågor - hälsovård

Vid minisessionen förelåg en rapport av den schweiziske socialisten Willy
Donzé (dok. 4917) om vissa bestämmelser i den europeiska sociala stadgan,
vilka inte ratificerats. I ständiga utskottets yttrande (nr lil) uppmanas
ministerkommittén att verka för att de stater, vars lagstiftning nära
överensstämmer med stadgan, förmås att snarast ändra lagstiftningen så att
de kan ansluta sig till stadgan eller de bestämmelser i denna som de gjort
undantag för. De stater som ännu inte anslutit sig till stadgan är f. n. Belgien,
Grekland, Liechtenstein, Luxemburg, Malta, Portugal, Schweiz och Turkiet.

Redog. 1982/83:23

17 miljoner arbetslösa i Europarådets medlemsländer, deras personliga,
sociala och ekonomiska problem jämte samhällets sociala och ekonomiska
svårigheter både som orsak och följder utgjorde bakgrunden till en stundtals
livlig debatt om arbetslöshetsproblem vid /löstsessionen. Den tyske socialdemokraten
Peter Buchner hade utarbetat en rapport på uppdrag av
socialutskottet (dok. 4953) och den schweiziske socialisten Richard Muller
ett yttrande för befolkningsutskottets del (dok. 4946). Debattens 30
deltagare fördelades mellan dem som i Keynes anda förespråkade samhällsåtgärder
och kraftfulla åtgärder från regeringarna i syfte att låta den
offentliga sektorn generera ekonomisk aktivitet, konservativa, huvudsakligen
britter, som agerade till förmån för monetaristiska lösningar och liberaler
som ansåg att rapporten och det vidfogade förslaget till rekommendation var
för ensidiga och inte tog hänsyn till de djupgående ekonomiska obalansproblem
som låg till grund för den rådande svåra situationen.

Kurt Hugosson kritiserade dem som ansåg att arbetslösheten kunde
nedbringas bara genom att minska arbetstiden för dem som i dag har arbete. I
stället borde man öka antalet anställda i en rad sysselsättningar. Inom den
offentliga sektorn fanns det flera områden som borde kunna tillfredsställa
behov som ännu inte uppfyllts. Detta gällde hälso- och sjukvården,
äldreomsorgen, utbildningsområdet och transportsektorn.

I Sverige hade man nu stora budgetunderskott och underskott i betalningsbalansen,
vilka var uttryck för att landets totala produktion var för liten i
förhållande till den totala konsumtionen, vilket i sin tur utgjorde bevis för
behovet av ökad produktion. Han underströk att en förkortning av
arbetstiden var oförenlig med den svenska arbetarrörelsens sociala analys.
Arbete skulle även i framtiden vara det viktigaste elementet när det gällde att
omstrukturera samhället. Målsättningen var alltså inte mindre arbete utan
arbete åt alla. Hugosson framlade ett ändringsförslag i syfte att i rekommendationsförslaget
stryka den passus som talade om arbetstidsförkortningar,
men församlingsmajoriteten förkastade det.

Daniel Tarschys ansåg att rekommendationsförslaget syntes vilja få bukt
med arbetslösheten huvudsakligen med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Dessa var i och för sig nödvändiga men inte tillräckliga. Genom att lägga
tonvikten vid ökade offentliga stödåtgärder förbisåg förslaget de brännande
problemen, nämligen bristande betalningsbalans, kostnadsproblem, skattetrycksfrågor,
ökade sociala avgifter, den svarta arbetsmarknaden, nationella
budgetunderskott, de protektionistiska tendenserna samt ekonomiska flaskhalsar.

Många av kommitténs förslag hade prövats och befunnits otillräckliga.
Rekommendationen krävde ökade bidrag till den privata sektorn, som om
denna inte vore översubsidierad redan. Den västtyska social-liberala
koalitionen hade försökt finna en väg bort från subsidieringspolitiken. Det
vore en mera löftesrik väg att gå, menade Tarschys.

Med smalaste möjliga marginal både i vad avser kravet på antalet

Redog. 1982/83:23

närvarande ledamöter och erforderlig majoritet antog församlingen en
rekommendation (nr 948).

Den portugisiske socialdemokraten Antonio Queiroz hade till januarimötet
utarbetat en rapport om den sjunde översynsperioden av tillämpningen av
den europeiska sociala stadgan (dok. 4983). I församlingens yttrande (nr 113)
uppmanas ministerkommittén att på en rad punkter erinra flera medlemsländer
om att de bättre bör tillämpa den europeiska sociala stadgan. Även
Sverige bör i ett avseende efterleva stadgan striktare, nämligen när det gäller
att tillförsäkra mödrar som ammar sina barn tillräcklig ledighet under
arbetstiden för detta ändamål. Enligt en inom Europarådet verksam
expertkommitté brister efterlevnaden i detta stycke i Sverige och Italien, där
hushållsanställda inte ansetts skyddade i den utsträckning som stadgan
föreskriver.

6. Juridiska frågor

Den 10 september 1982 beslöt församlingens byrå att inte vidta den
sedvanliga åtgärden att sända en motion till vederbörande utskott för
beredning. Det gällde en motion om utarbetandet av en militär uppförandekod.
Vid /lös/mötet beslöt församlingen emellertid att dess juridiska
utskott skulle utreda möjligheterna att utarbeta en sådan kod (direktiv nr
411).

Yttrandefrihet och kontroll av skadlig annonsering, en problemställning
som ökat i aktualitet framför allt sedan televisionen slog igenom, var föremål
för rapporter av den holländske kristdemokraten Jan Nico Scholten (dok.
4940) och den schweiziske socialisten Willy Donzé (dok. 4966). I församlingens
rekommendation (nr 952) uttrycks en önskan att motverka missbruk
av mänskliga rättigheter och därför uppmanas ministerkommittén att i ljuset
av artikel 10 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter
undersöka möjligheterna att åstadkomma internationella åtgärder för att
skydda yttrandefriheten genom att reglera kommersiell annonsering, särskilt
i radio och television.

Den brittiske konservative ledamoten Percy Grieve presenterade i en
rapport de hittills uppnådda resultaten i FN:s havsrättskonferens (dok. 4958).
Grieve ansåg att parlamenten förr eller senare skulle komma att ställas inför
ratifikationsspörsmålet sedan konventionen undertecknats. Det vore därför
värdefullt om de europeiska staterna kunde närma sig en gemensam
ståndpunkt och om så mycket information som möjligt kunde erhållas från så
många som möjligt. Han ville därför inte gå in på en detaljanalys av
konventionsutkastet utan föreslog i stället att Europarådet anordnade ett
symposium om havsrättskonventionen. Detta blev också församlingens
beslut (direktiv nr 413). Avsikten var att detta skulle äga rum under första
halvan av år 1983.

I en rapport beskrev den holländske socialisten Pieter Stoffelen vad som

Redog. 1982/83:23

gäller vid utlämning av brottslingar i Europarådets medlemsstater (dok.
4950). I församlingens rekommendation (nr 950) konstateras att de
existerande utlämningsavtalen visat sig vara obsoleta i stora stycken. Därför
uppmanas ministerkommittén verka för att Europarådsstaterna harmoniserar
sin straffrättslagstiftning samt att den europeiska brottskommittén
(CDPC) får i uppdrag att undersöka möjligheterna att förenkla den procedur
som i dag finns inskriven i den europeiska utlämningskonventionen.

Inte alla medborgare i Europarådsstaterna äger rösta när de vistas
utomlands. Inte heller tillåter alla Europarådsstater att utländska medborgare
som vistas i ett land därifrån deltar i sitt hemlands val genom röstning
t. ex. på ambassader eller konsulat. Dessa, som vi vill kalla, missförhållanden
hade den oberoende schweiziske ledamoten Claudius Alder behandlat i
en rapport om rösträtt för medborgare i Europarådsstater (dok. 4934).
Synpunkter från befolkningskommittén på ärendet hade framlagts av
irländaren Niall Andrews, Fianna Fail (dok. 4945).

Daniel Tarschys tyckte sig finna en rörelse i riktning mot att medborgare
som vistas utomlands inte förlorar intresset för vad som sker i hemlandet.
Därför borde de ges möjlighet att medverka i den politiska processen och
uttrycka sin uppfattning i val. Hittills hade medborgarna i Frankrike,
Grekland, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz erhållit
dessa möjligheter. Vilande förslag i samma riktning fanns i Belgien,
Förbundsrepubliken Tyskland och Luxemburg. Han hoppades att också
andra länder skulle följa detta mönster. Det fanns emellertid ett problem i
detta sammanhang, nämligen därför att ett fåtal länder i Europa hindrade
utlänningar från att utnyttja sina möjligheter att rösta i sina hemländers val.
Detta gällde Schweiz och därför fann Tarschys det tillfredsställande att en
schweizare hade presenterat en så positiv rapport. Tyvärr måste Daniel
Tarschys konstatera att ett land som tidigare tillåtit utlänning att rösta nu
plötsligt ändrat uppfattning. Förbundsrepubliken Tysklands attitydförändring
hade inneburit att man i Sverige hade måst stifta undantagsbestämmelser
inför valet 1982 för att göra det möjligt för svenskar bosatta i Tyskland att
delta i septembervalen. Eftersom han ansåg att det var av mycket stor vikt att
i utlandet boende medborgare fick möjlighet att utnyttja sin rösträtt hemma
hoppades han att Schweiz och Förbundsrepubliken Tyskland skulle ta
intryck av rapporten och den rekommendation som församlingen skulle
komma att anta och ändra sin negativa inställning.

I församlingens rekommendation (nr 951) uppmanas ministerkommittén
stödja församlingens vädjan till medlemsregeringarna att tillåta utlänningar,
åtminstone från Europarådsstater, att rösta när de är bosatta utomlands.
Ministerkommittén uppmanas att studera vilket instrument som är bäst
lämpat att skapa en europeisk juridisk garanti i detta hänseende. Vidare bör
om möjligt medlemsstaternas vallagstiftning harmoniseras på detta område.
Ministerkommittén bör överväga möjligheten att låta utarbeta ett tilläggsprotokoll
till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter i syfte

Redog. 1982/83:23

att också den vägen förmå medlemsstaterna att respektera sådan rösträtt för
sina medborgare som vistas i en annan medlemsstat och förmå dem att avstå
från att hindra utövandet av denna rösträtt på något sätt.

Omröstningen om rekommendationen skedde inte helt utan missljud och
många avståenderöster avgavs vid slutomröstningen. Anledningen härtill var
att ett stort antal ledamöter som tillägg till rekommendationsförslaget
önskade se uttalanden till stöd för att invandrare skall få delta i åtminstone
lokala val i de stater där de vistas. Häremot invändes att detta var en annan i
och för sig viktig fråga som inte borde behandlas samtidigt.

Under åren 1974-1977 hölls fyra möten med diplomatkonferensen om
krigets lagar i Genéve. Som bekant var den svenska regeringsdelegationen
initiativtagare till konferensen och mycket aktiv under hela förhandlingsarbetet,
som resulterade i två tilläggsprotokoll till de fyra Genévekonventionerna
om krigets lagar från den 12 augusti 1949. De båda tilläggsprotokollen
öppnades för undertecknande den 12 december 1977. Ett dussintal länder
hade till mars 1982 undertecknat tilläggsprotokollen och färre än tio hade
anslutit sig till dem. Det ena tilläggsprotokollet avser skydd av offren för
internationella väpnade konflikter och det andra skyddet av offren för
icke-internationella väpnade konflikter.

Till minisessionen hade den schweiziske kristdemokraten Odilo Guntern
sammanställt en rapport om krigets lagars historia och i korthet sammanfattat
resultatet av diplomatkonferenserna som ledde till tilläggsprotokollen
(dok. 4905). Ständiga utskottet antog en rekommendation till ministerkommittén
(nr 945) i vilken denna uppmanas inbjuda medlemsregeringarna att
påskynda ratifikationen av de båda tilläggsprotokollen samt att se till att
krigets lagar blir kända genom att militär personal och civila undervisas om
1949 års Genévekonventioner och de båda tilläggsprotokollen.

Efter rapport av irländaren Oliver J. Flanagan, Fine Gael, (dok. 4804)
antog ständiga utskottet en rekommendation (nr 946) om ansvar för
oljeplattformars skador på havsmiljön. Ministerkommittén uppmanas studera
civilt, straffrättsligt och administrativt ansvar för de skador som åstadkoms
på den marina miljön av verksamheten på oljeplattformar till havs och att
söka åstadkomma ett enhetligt system för detta ansvar.

På uppdrag av utskottet för förbindelserna med de nationella parlamenten
och allmänheten hade den belgiske ledamoten Raoul Bonnel, frihets- och
framstegspartiet, utarbetat en rapport om de nationella parlamentens roll vid
ratifikation av Europarådskonventioner och andra avtal inom Europarådet
(dok. 4915). Ständiga utskottets resolution (nr 779) vänder sig till de
nationella parlamenten som uppmanas söka påskynda ratifikationsproceduren
för Europarådskonventioner och att ta hänsyn till de uttalanden som
Europarådets parlamentariska församling till äventyrs gjort om dessa
konventioner. Dessutom bör de nationella parlamenten avkräva sina
regeringar regelbundna rapporter om varför vissa konventioner icke ännu
blivit föremål för ratifikation eller varför reservationer fortfarande gäller

Redog. 1982/83:23

beträffande redan ratificerade konventioner.

Den 25 januari förrättade församlingen, efter förslag från ministerkommittén,
val av ledamöter i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter
från Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Italien, Malta, Storbritannien
och Sverige. Domarnas ämbetsperiod utgår den 20 januari 1992 med
följande undantag: Den brittiske domarens mandat utgår under år 1990 då an
uppnår 75 års ålder. Gunnar Lagergren, som valdes som domare från
Sverige, kommer att lämna uppdraget under år 1987 då han uppnår 75 års
ålder.

7. Kultur och utbildning

Det nya intresset för kulturellt samarbete i Europa som visats av EG var en
utmaning för Europarådets arbete på kultur- och utbildningsområdet. Detta
intresse bidrog till att skapa medvetande om Europarådets arbete och
garantier för att det också fortsättningsvis speglar dagens relationer. Det
kunde också bidra till utvecklingen av samarbetet med EG så att ett
förutsättningslöst kulturellt samarbete åstadkoms. På detta sätt sammanfattade
den norske ledamoten Jakob Aano, kristeleg folkparti, sin rapport till
aprilmötet (dok. 4868) om europeiskt kultursamarbete. I debatten deltog
bl. a. en ledamot från Finlands riksdag och den förre medlemmen av
Europarådsförsamlingen, Norges kulturminister Lars Roar Langslet. I
församlingens rekommendation (nr 940) till ministerkommittén önskas
bättre samordning inom Europarådet av stödet till kulturen.

Kulturpolitik i städerna (dok. 4944) och experiment på stadsplaneområdet
(dok. 4957) var två rapporter till /lösfsessionen av den franske socialisten
Lucien Pignion resp. den holländska kristdemokraten Anna-Maria van der
Werf-Terpstra. Församlingen noterar i sin resolution (nr 781) att grundläggande
förändringar inom den ekonomiska och sociala strukturen i Europa
har påverkat städernas struktur och givit upphov till allvarlig social spänning.
Församlingen är övertygad om att alla europeiska städer, förutom sina
ekonomiska och sociala funktioner, också borde bli centra för kulturell
utveckling. Därför bör städerna åter bli mötesplatser för politiska, administrativa,
kommersiella och kulturella aktiviteter. Gamla byggnader bör
bevaras och restaureras, biltrafiken inskränkas och områden enbart för
fotgängare bör utvidgas.

Den franske socialisten André Delehedde hade utarbetat en rapport om
hantverk (dok. 4938). Av denna och debatten kring den framgick att man ser
med stort allvar på det förhållandet att antalet kunniga hantverkare drastiskt
minskat i industrialismens spår. Visserligen frodades konsthantverk för
avsalu men vad flera talare efterhörde var en vilja bland unga människor att
satsa på hantverksyrken. Samtidigt uttrycktes förståelse för att ungdomarna
var tveksamma till detta eftersom attityden bland många människor till
arbete med händerna lämnade mycket att önska. En attitydförändring i

Redog. 1982/83:23

samhället i stort var därför något att sträva efter. Församlingen antog en
resolution (nr 783).

Kerstin Anér, den brittiske konservative ledamoten David Atkinson och
den franske ledamoten Alain Mayoud, franska demokratiska unionen, hade
till januarimötet lagt fram en gemensam rapport om våld (dok. 5013
+ addendum). Den synnerligen omfattande rapporten behandlade terrorism,
våld i media, våld inom idrotten, utbildningsfrågor m. m.

Kerstin Anér ansåg i sin introduktion att det viktigaste förslaget som lades
fram var att regeringarna tillsammans med massmedierna borde söka komma
fram till en gemensam etisk kod för hur medierna skall behandla våld i sina
framställningar. När det gällde skolundervisningen var det angeläget att
förbättra undervisningen så att eleverna fick lära sig konfliktlösning utan
bruk av våld.

Församlingen antog en detaljrik rekommendation (nr 963) som, utöver de
ovan nämnda förslagen, bl. a. innehåller uppmaning till förbud av skolaga
och rätt för elever att slippa delta i experiment med djur. Samtidigt antogs en
rekommendation (nr 964) om ett europeiskt icke-våldspris.

8. Vetenskap, teknologi, miljö, kommunala myndigheter

Efter rapport (dok. 4877) av den österrikiske socialdemokraten Johann
Windsteig antog församlingen vid aprilmötet ett yttrande (nr 108) med
anledning av de texter som antogs vid det 16:e mötet med konferensen för
lokala och regionala myndigheter i Europa.

Återvinning av icke biologiskt nedbrytbart avfall var föremål för en rapport
av den brittiske labourledamoten Peter Hardy (dok. 4821). Rapporten och
församlingens rekommendation (nr 943) vill främja återanvändning och ser
generösa skattelagar som ett medel att förmå företagen att tänka om och
satsa på resurssnåla processer.

Efter rapport av den portugisiska socialdemokraten Angela Maria Roseta
(dok. 4871) och en relativt kort debatt utan medverkan från den danska
delegationens sida antog församlingen vid /lösrmötet en rekommendation om
koncentration av industri- och kärnkraftsanläggningar i gränstrakter (nr 949).
Ministerkommittén uppmanas verka för att medlemsregeringarna förenhetligar
lagstiftningen på en rad områden till skydd för medborgarna i
gränsområdena. Därvid bör beaktas att allmänheten konsulteras om alla
aktiviteter som medför olycksrisker i gränsregionerna. Snabbt och ömsesidigt
informationsutbyte bör planeras och regleras. Befolkningarna i gränszonerna
bör ges likvärdig klagorätt och bilaterala avtal ingås om varningssystem.
Regelbyggnaden på detta område bör fotas på principen om strikt
ansvar för den som förorsakar skador. Som modell för avtal om konsultationer
med befolkningen i gränstrakter bör användas den nordiska miljöskyddskonventionen.

Efter rapport av den brittiske labourledamoten Peter Hardy (dok. 5010)

Redog. 1982/83:23

antogs vid januarimötet en rekommendation (nr 958) om miljövårdspolitik i
Europa. Församlingen inbjuder medlemsregeringarna att ge ökade resurser
åt miljövården, att stärka lokala och regionala myndigheters roll i
miljöskyddet och att vidta praktiska åtgärder för att komma till rätta med den
nedsmutsning som industrin orsakar. Rekommendationen innehåller en
särskild punkt om miljöriskerna som de kommande två årtiondenas ökning
av lastbilstrafiken kommer att medföra.

Den österrikiske socialdemokraten Johann Windsteig hade utarbetat en
rapport om resolutioner som antogs vid det 17:e mötet med den europeiska
konferensen för lokala och regionala myndigheter. Församlingen antog ett
yttrande (nr 112).

Församlingen antog en resolution (nr 791) om konferensen för den
pyreneiska regionen efter rapport (dok. 4991) av den tyske socialdemokraten
Karl Ahrens och den spanske ledamoten Llibert Cuatrecasas, medlem i det
katalanska partiet samarbete och union.

Den schweiziske socialisten Anton Muheim hade sammanställt en rapport
om den europeiska kommunministerkonferensen (nr 5012), och församlingen
antog en rekommendation (nr 960), vari medlemsregeringarna uppmanas
anta den europeiska stadgan för lokalt självstyre.

Utan debatt antog församlingen ett direktiv (nr 417) om miljörörelserna
och miljövård i Europarådets medlemsländer. Miljörörelserna kritiseras för
att inte vara beredda att dra konsekvenserna på alla samhällsområden av sina
aktioner till skydd för miljön. Utskottet för regionalplanering och kommunala
myndigheter ges uppdraget att till januari 1984 framlägga en rapport om
miljörörelserna, deras politiska inflytande i medlemsstaterna och de
konsekvenser som skulle följa om deras krav tillgodosågs.

9. Befolknings- och flyktingfrågor

Vid minisessionen introducerade Anita Gradin en rapport (dok. 4922) om
polska flyktingar. Rapporten innehöll främst statistiskt material, som visade
från vilka östeuropeiska stater flyktingar kommit under senare år och i vilka
länder de sökt asyl. Materialet pekade på den kraftiga ökningen av andelen
polacker under det sista året. Ständiga utskottet antog en resolution (nr 780) i
vilken Europarådets medlemsregeringar och regeringar i andra stater
uppmanas att öka den humanitära hjälpen till det polska folket, att ta emot
polska flyktingar och bistå vid deras integrering i deras nya hemvist, att ge
fortsatt stöd åt de internationella organisationer som ger humanitärt bistånd
åt polska flyktingar, att öka det ekonomiska biståndet till de stater till vilka
flyktingarna anländer först samt att öva påtryckningar på den polska
regeringen i syfte att förmå den att släppa de tusentals polacker som
fortfarande är internerade.

FN:s flyktingkommissaries rapport avseende verksamheten under åren
1980-1981 (dok. 4911) kommenterades inför /jäv/sessionen i en rapport av

Redog. 1982/83:23

Lord McNair, liberal (dok. 4947).

Aven om massakern i Västra Beirut inte var en fråga för flyktingkommissarien
måste Poul Hartling dock konstatera att offrens öden var
ytterligare ett exempel av många bland flyktingar över hela världen. De hade
på senare tid i ökad utsträckning blivit föremål för våld och andra övergrepp.
Annars kunde han glädjande nog konstatera att under den senaste
tolvmånadersperioden hade ökningstakten i flyktingströmmen i världen
avtagit. Efter en genomgång av de stora flyktingområdena i världen svarade
Hartling på frågor. Kerstin Anér syftade på läget i Etiopien och frågade hur
någon i dag kunde veta att flyktingar återvände från platser utanför Etiopien
till Eritrea samt hur man kunde förvissa sig om att vete, som lossas i Massawa
i Eritrea verkligen nådde dessa återvändande flyktingar. Hartling försäkrade
att det fanns de som återvände även om det kunde råda delade meningar om
antalet. Beträffande vetet förklarade han att UNHCR:s samarbetspartner,
Röda kors-ligan, verkligen hjälpte de återvändande.

När Anita Gradin i egenskap av utskottsordförande sammanfattade
debatten fann hon det tillfredsställande att åtskilliga stater nu antagit regler
för fastställande av flyktingstatus i enlighet med UNHCR:s rekommendationer.
Hon vädjade särskilt till stater som tog emot flyktingar att inte blott
bistå när flyktingar lämnade eller just lämnat sina forna hemländer utan än
mer följa upp deras integrering på deras nya uppehållsorter.

I församlingens rekommendation (nr 953) uppmanas flyktingkommissarien
att se till att flyktingar inte tvingas tillbaka till länder där de kan frukta
förföljelse, att värna om flyktingarnas fysiska säkerhet och att förmå staterna
att i ökad utsträckning ansluta sig till de internationella flyktingavtalen.
Medlemsregeringarna uppmanas bl. a. verka för att varaktiga lösningar
åstadkoms för de flyktingar som inte kan återvända dit varifrån de kommit
och att inskrida mot den utveckling som synes utvecklas att flyktingar likställs
med migrerande arbetskraft, vilket leder till för snäva kriterier för
flyktingstatus.

När Kerstin Anér vid januarimötet introducerade sin rapport om in- och
utvandring i de nordiska länderna (dok. 4999) förklarade hon att anledningen
till att en sådan rapport alls framlades var att det samarbete som utvecklats i
Norden kunde vara av intresse för övriga Europa. De problem som
folkvandringen medfört hade de nordiska länderna sökt lösa så som endast
var möjligt när länderna hade gemensamma intressen och stort förtroende
för varandra. Även om rapporten innehöll mycket statistik var Anérs syfte
att förmedla de djupt mänskliga och individuella problem som krävde
omedelbara åtgärder.

I församlingens resolution (nr 790) fästs uppmärksamheten på nödvändigheten
av några åtgärder som erfarenheterna i Norden påvisat, nämligen
behovet av överenskommelser mellan in- och utvandringsstaterna om
rörelsefrihet, likalön, pension och social välfärd, samordnad arbetsmarknad
samt gemensam politik för god integration. Finland rekommenderas

Redog. 1982/83:23

erbjudas delta i den europeiska återuppbyggnadsfonden samt knytas
närmare Europarådets arbete på folkvandringsområdet, hävdar församlingen
i en rekommendation till ministerkommittén (nr 959).

10. Jordbruk

Vid januarimötet behandlades en rapport av den spanske ledamoten
Carlos Calatayud, demokratiska centerunionen, om jordbruk i Medelhavsområdet
(dok. 5001) en gemensam rapport av den franske gaullisten Emile
Bizet och den brittiske konservative ledamoten Keith Stainton om vattenbruk
(dok. 5004) samt ytterligare en rapport av Calatayud om jordbruk i
Östeuropa (dok. 5002). I debatten redovisade den norske senterpartisten Ole
Gabriel Ueland de stora framgångar man i Norge haft med fiskodlingar.
Församlingen antog två resolutioner (nr 792 och 793) och en rekommendation
(nr 961).

Redog. 1982/83:23

Bilaga

Beslut fattade av Europarådets parlamentariska församling och dess
ständiga utskott under 34:e årssessionen (april 1982-mars 1983)

Rekommendationer

939 om FN-konferensen om nya och förnybara energikällor

940 om europeiskt kultursamarbete

941 om skyddet av demokratin mot terrorism i Europa

942 om krisen i Sydatlanten

943 om återvinning

944* om lönepolitik gentemot de anställda i Europarådssekretariatet

945* om krigets lagar

946* om ansvar för oljeplattformars skador på havsmiljön

947* om skydd av konsumenternas ekonomiska och sociala intressen

948 om kampen mot arbetslösheten

949 om industri- och kärnkraftsanläggningar i gränstrakter

950 om utlämning av brottslingar

951 om rösträtt för medborgare i Europarådets medlemsländer

952 om internationella åtgärder för att skydda yttrandefriheten genom

att reglera kommersiell annonsering

953 om FN:s flyktingkommissaries 23:e verksamhetsrapport

954 om kulturella förbindelser mellan Europa och Japan

955 om skydd av mänskliga rättigheter i europeiska icke-medlemslän der 956*

om migrerande kvinnor

957 om förslaget om en internationell satellitvarningsorganisation

958 om miljövårdspolitik i Europa

959 om Finlands associering i Europarådets arbete på folkvandringsom rådet 960

om den europeiska kommunministerkonferensen

961 om vattenbruk i Europa och världen

962 om utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter

963 om insatser inom kultur och utbildning för att minska våld

964 om ett europeiskt icke-våldspris

Resolutioner

771 om befolkningsförändringar i Europa och mindre utvecklade län der 772

om livsmedelssituationen i världen

773 om europeisk luftfartspolitik

774 om Europa och Latinamerika: hotet mot mänskliga rättigheter

775 om läget i Polen och öst-västrelationerna

Redog. 1982/83:23

776*	om
777*	om
778*	om
779*	om
780*	om
781	om
782	om
783	om
784	om
785	om
786	om
787	om
788	om
789	om
790	om
791	om
792	om
793	om
794	om
795	om

Direktiv

407 om

408 om

409 om
410* om

411 om

412 om

413 om

414 om

415 om

416 om

417 om

den libanesiska krisen
Strasbourgkonferensen

handelsförbindelser mellan Öst- och Västeuropa
de nationella parlamentens roll vid ratifikation av Europarådskonventioner

polska flyktingar
stadsbyggnadsfrågor
hantverk

den libanesiska krisen
förbindelserna mellan Europa och Japan
OECD:s verksamhet under år 1981
läget i Turkiet

tanke-, samvets- och religionsfrihet i Östeuropa

framtiden för det europeiska rymdprogrammet

FN:s andra konferens om rymdens fredliga utnyttjande

folkvandring i Norden

konferensen för den pyreneiska regionen

jordbruket i Medelhavsområdet

jordbruk i Östeuropa

läget i Turkiet

den judiska befolkningens situation i Sovjetunionen

en konferens om Europas bidrag till förbättrade nord-sydförbindelser
och bättre skydd av jordens resurser
skyddet av demokratin mot terrorism i Europa
Europa och Latinamerika

budgetaspekter på församlingens rekommendationer
förberedelser för en europeisk militär uppförandekod
FN:s havsrättskonvention
läget i Turkiet

europeiskt samarbete under 1980-talet

skyddet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i
europeiska icke-medlemsländer
utvidgningen av Europarådets plenisal

miljörörelserna och miljövårdspolitiken i Europarådsstaterna

Redog. 1982/83:23

Yttranden

108 om konferensen för lokala och regionala myndigheter i Europa

109* om programbudgeten för Europarådsförsamlingens verksamhet

under år 1980

110* om Europarådets räkenskaper och budgetar för åren 1980,1982 och
1983

lil* om den europeiska sociala stadgan

112 om den europeiska konferensen för lokala och regionala myndig heter 113

om den europeiska sociala stadgan

*Antagna av ständiga utskottet.

1983 75128