Redog. 1982/83:14 (Framställning / redogörelse 1982/83:14)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83:14

Redogörelse

1982/83:14

Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1982

1 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 14

ISBN 91-85456-22-5
ISSN 0347-3198

minab/gotab Stockholm 1983 73295

Redog. 1982/83:14

Till Riksdagen

Riksbankens uppgifter som centralbank består i att utge sedlar, förvalta
guld- och valutareserven, fungera som statens och bankernas bank, samt föra
kredit- och valutapolitik inom ramen för den allmänekonomiska politiken.
Riksbanken administrerar vidare valutaregleringen.

Jämlikt föreskrifterna i 37 § lagen för Sveriges riksbank får fullmäktige
avge härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1982.

Förvaltningsberättelsens centrala avsnitt Kredit- och valutapolitiken
beskriver hur riksbanken bedrivit kreditpolitiken under året. Därefter
redovisas riksbankens bokslut och vissa förvaltningsmässiga åtgärder.
Riksbanken är den myndighet i Sverige som handlägger frågor rörande
Internationella Valutafonden (IMF). En redogörelse för samarbetet med
IMF och andra internationella finansiella organ lämnas i bilaga 1. Tillämpningen
av valutaregleringen beskrivs i valutastyrelsens årsberättelse till
fullmäktige, vilken utgör bilaga 4.

I bilagorna 2 respektive 3 lämnas en redogörelse för utvecklingen under år
1982 av Riksbankens jubileumsfond och Fonden för riksbankens pris i
ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Stockholm den 27 januari 1983

G. E. STRÄNG

ERIK WÄRNBERG BENGT DENNIS GRETHE LUNDBLAD

STAFFAN BURENSTAM INGEGERD TROEDSSON KARL BOO

LINDER

/ Thomas af Jochnick

Redog. 1982/83:14

Innehåll

Kredit- och valutapolitiken 5

Den internationella utvecklingen 5

Det inhemska konjunkturläget 8

Politikens uppläggning 11

Statsskuldpolitiken 16

Kapitalmarknaden 17

Finansbolagen 20

Bankerna 20

Likviditeten i ekonomin 23

Appendix 1 25

Appendix 2 26

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 28

Riksbankens bokslut 32

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder 36

Internationellt finansiellt samarbete Bilaga 1 ... 42

Riksbankens Jubileumsfond Bilaga 2 ... 46

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap

till Alfred Nobels minne Bilaga 3 ... 48

Valutastyrelsens berättelse Bilaga 4 ... 49

Redog. 1982/83:14

Kredit- och valutapolitiken

Den internationella utvecklingen

År 1982 blev ett besvikelsens år beträffande den internationella ekonomiska
utvecklingen. Förhoppningarna om att en väl hävdad återhämtning i USA
skulle inleda en internationell konjunkturuppgång infriades inte och någon
stimulans i form av ökad efterfrågan från länderna utanför OECD erhölls
heller inte. Den samlade bruttonationalprodukten för OECD-området
nådde därför under 1982 inte upp till 1981 års nivå. I spåren av den låga
ekonomiska aktiviteten följde en alltmer ökande arbetslöshet. Under den
senare delen av 1982 beräknas närmare 32 miljoner ha varit arbetslösa inom
OECD-området, en ökning med 6 miljoner över ett år.

Ett viktigt inslag i OECD-ländernas ekonomiska politik under senare år
har varit strävandena att få ned inflationen. Det har man också lyckats med i
viss utsträckning. Inflationen har avtagit successivt. Mätt med prisindex för
privat konsumtion beräknas den för 1982 ha uppgått till ca 7,5 %, vilket kan
jämföras med 9,5 % 1981 och 11 % 1980. Dämpningen av prisstegringstakten
i industriländerna har underlättats av den svaga utvecklingen på
oljemarknaden och andra råvarumarknader. Prisökningstakten var dock
mot slutet av 1982 fortfarande högre än vad den var före oljekriserna och
spännvidden i ländernas inflationstakt betydande.

Den inflationsbekämpande politiken har framför allt förts med penningpolitiska
medel. Stramheten i penningpolitiken - lågkonjunkturen till trots -har kommit till uttryck i ett högt internationellt ränteläge. Av särskild
betydelse i sammanhanget har varit den omläggning av penningpolitiken som
Federal Reserve inledde i oktober 1979 och som ledde till ett mycket högt
ränteläge i USA. Med hänsyn till den starka uppgång som skett i dollarn
under de senaste två åren har det framstått som klart att Förenta staterna
måste inta en ledande ställning vid en nedtrappning av räntenivån. När den
amerikanska penningpolitiken efter hand lättades markant, med början
under sommaren 1982, utgjorde detta också inledningen till en sänkning av
räntorna även i andra länder (Diagram 1).

Minskningen i det sammantagna bytesbalansunderskottet för OECDområdet
synes ha ersatts med en viss ökning av underskottet, från ca 30
miljarder USD till omkring 40 miljarder 1982. Försämringen hänför sig
framför allt till Förenta staterna. Frankrike och Storbritannien. För gruppen
små länder som helhet skedde ingen väsentlig förändring. OPEC-ländernas
underskott synes samtidigt i stort ha eliminerats, medan icke-oljeproducerande
u-länder beräknas ha haft fortsatt stora underskott.

Under 1982 liksom under de närmast föregående åren var dollarns
kursutveckling den dominerande faktorn på valutamarknaden. Dollarn
stärktes successivt under större delen av året och nådde upp till historiskt sett
mycket höga nivåer. Denna utveckling har främst förklarats av det, i
förhållande till andra länder, höga ränteläget i USA. Trots att dollarräntorna
vände nedåt från sommaren höll sig emellertid dollarkursen väl uppe. Härtill
bidrog den oroliga politiska utvecklingen samt finansiella problem i flera

Redog. 1982/83:14

Diagram 1. Räntor på utländska kreditmarknader

1980 1981 1982

A: Ränta på industriobligationer i dollar på euromarknaden.

B: Ränta på industriobligationer i Förenta staterna.

C: Prime rate i Förenta staterna.

D: Ränta på 3-månaders eurodollarinlåning.

E: Ränta på industriobligationer i Västtyskland.

länder varvid US-dollarn som så många gånger förut fick spela rollen av
”tillflyktsvaluta”. I november inträdde dock en viss avmattning i dollarns
styrka som fortsatte året ut. (Diagram 2.)

Inom det europeiska monetära systemet (EMS) blev 1982 ett år med
betydande spänningar mellan de deltagande ländernas valutor främst
beroende på olikheter i ländernas ekonomiska utveckling. Kursjusteringar
inom systemet genomfördes vid två tillfällen under året, den första i februari
och den andra i juni. Den sammantagna effekten av dessa justeringar
motsvarade med utgångspunkt från tyska marken och holländska florinen en
devalvering av irländska pundet med 4,1%, liran med 6,7 %, danska kronan
med 7,0%, franska francen med 9,6% och belgiska francen med
12,2 %.

Upplåningen på de internationella kreditmarknaderna uppgick 1982 till
totalt 166 miljarder USD, vilket innebär en minskning med 15 % jämfört
med 1981. Minskningen ligger helt på bankkreditmarknaden, medan
obligationsmarknaderna visade en kraftig ökning.

Upplåningen på bankkreditmarknaden minskade under 1982 med 35 %
till 95 miljarder USD. Den kraftiga nedgången får dock ses mot bakgrund av

Redog. 1982/83:14

Diagram 2 Dollarkursens procentuella förändring i olika länder
Bas: Juli 1981. Veckomedelvärden.

+20

+ 16

Japan

+ 12

/ /\y/-''y

: Stor britannien -

Västtyskland

M 4

Schweiz

-4

-8

-12

-16

1981

1982

att bankupplåningen 1981 var stor på grund av vissa tillfälliga faktorer. Den
minskade bankupplåningen hänger också i betydande grad samman med de
betalningssvårigheter som under året drabbat flera stora låntagare såsom
Mexiko, Brasilien och Argentina. Den oro som detta skapat inom den
internationella bankvärlden har haft en dämpande effekt på kreditgivningen.
En annan bidragande orsak har varit den utdragna lågkonjunkturen, som
gjort att företagens kreditefterfrågan varit låg.

Ränteläget på bankkreditmarknaden var lägre 1982 än 1981 men var ändå
högt, historiskt sett. Under senare delen av året sjönk dock interbankräntan i
London (LIBOR) väsentligt som en följd av nedgången i den amerikanska
räntenivån.

Emissionsvolymen för utländsk upplåning på obligationsmarknaderna
ökade med 45 % jämfört med 1981 och uppgick till 71 miljarder USD. En
jämförelse mellan olika låntagarkategorier visar att industriländerna och
internationella organisationer svarade för huvuddelen av denna ökning. Av
den totala emissionsvolymen svarade emissioner på eurobondmarknaden för
65 % och utländska emissioner på nationella kreditmarknader för resterande
35 %, vilket innebär att eurobondmarknadens andel ökade ytterligare
jämfört med 1981.1 likhet med 1981 varUS-dollarn och schweizerfrancen de
viktigaste lånevalutorna med 64 % respektive 15 % av den totala volymen.

Redog. 1982/83:14

På obligationsmarknaderna var ränteläget fortsatt högt under 1982.1 såväl
Förenta staterna som på euromarknaden varierade räntan på industriobligationer
under större delen av året mellan 14 % och 16 %. Under senare
hälften av året var dock tendensen fallande även för dessa räntor.

Det internationella finansiella samarbetet under 1982 kom, liksom
utvecklingen på kreditmarknaderna, att domineras av de svåra finansieringsproblem
som en rad u-länder och vissa östeuropeiska länder besväras av.
Särskilt allvarlig blev situationen mot slutet av året när Mexiko, Brasilien och
Argentina, vilka tillsammans svarar för drygt 40 % av u-ländernas utestående
upplåning från de internationella kreditmarknaderna, drabbades av akuta
betalningssvårigheter. Omfattande stödaktioner igångsattes för de tre
länderna med deltagande av Internationella valutafonden ''(IMF) och
Internationella regleringsbanken (BIS), regeringarna och de monetära
myndigheterna i en rad i-länder samt bankerna.

Grundvalen för dessa finansieringsaktioner var att de tre länderna skulle
ingå låneöverenskommelser med IMF, vilka innefattade långtgående program
för ekonomisk anpassning. IMFs låneavtal med Mexiko och Brasilien,
som totalt väntas komma att uppgå till 3,9 resp. 6,0 miljarder USD, tillhör de
mest omfattande i IMFs verksamhet. I avvaktan på att Mexiko och Brasilien
skulle kunna utnyttja IMF-lånen arrangerade BIS - med stöd av ett antal
i-landscentralbanker - överbryggningskrediter. BIS-arrangemanget för
Mexiko uppgick, tillsammans med ett parallellt lån från Förenta Staterna, till
1,85 miljarder USD, medan Brasilien erhöll en kredit om 1,2 miljarder
USD.

I anknytning till förhandlingarna om IMF-lån framförde fondens ledning
krav på att bankerna genom viss nyutlåning under 1983 skulle bidra till att
lösa Argentinas, Brasiliens och Mexikos betalningsproblem. Denna direkta
sammankoppling av IMF-kreditgivning och bankutlåning utgör ett helt nytt
inslag i IMFs verksamhet. I finansieringspaketen ingår slutligen också att en
del av de tre ländernas utlandsskuld skall omförhandlas samt att kortfristig
handelskreditgivning och interbankutlåning skall upprätthållas.

De extraordinära insatserna för de stora latinamerikanska länderna har
accentuerat behovet av en förstärkning av de internationella finansiella
institutionernas, främst IMFs, resurser. Under 1982 har vissa framsteg i de
pågående förhandlingarna om höjning av medlemsländernas insatser i IMF
kunnat noteras (jfr bilaga 1 om internationellt finansiellt samarbete). En
sådan insatshöjning kan emellertid inte träda i kraft förrän under 1984.
Under mellantiden måste IMF - vid fortsatt hög låneefterfrågan - förstärka
sina resurser genom upplåning i medlemsländerna eller på de internationella
kreditmarknaderna.

Det inhemska konjunkturläget

I Sverige blev liksom i omvärlden den ekonomiska utvecklingen 1982 sämre
än förutsett. Förväntningarna om en exportledd tillväxt, om än svag,
infriades inte utan i stället följde ännu ett år präglat av stagnation.

Devalveringen under hösten 1981 väntades medverka till en förstärkning
av utlandsefterfrågan. Prognoserna för 1982 byggde på förutsättningen att

Redog. 1982/83:14

svensk industri skulle lyckas återta marknadsandelar. Den inhemska slutliga
efterfrågan väntades fortsätta att utvecklas svagt men en starkare tillväxt i
exporten än i importen skulle leda till en tillväxtstimulans från utlandet.
Samtidigt förväntades ett lageromslag medverka till en produktionsuppgång.

Exporten utvecklades relativt gynnsamt under första halvåret. Den privata
konsumtionsefterfrågan var också relativt stark, vilket kanske får ses mot
bakgrund av sänkningen av mervärdeskatten i november 1981. Industriproduktionen
hölls därigenom uppe fram till sommaren. Under sommarmånaderna
skedde emellertid en tydlig försämring i det ekonomiska läget. Den
internationella konjunkturen försvagades, vilket återspeglades i att exportutvecklingen
dämpades. Aven den inhemska privata konsumtionsefterfrågan
mattades. Industriproduktionen föll och arbetslösheten steg.

Exporten kom för året som helhet att utvecklas svagare än förväntat. Den
svenska kronan devalverades med 16 % i oktober 1982. Denna åtgärd
utgjorde ett viktigt led i det ekonomisk-politiska program som framlades i
samband med att den nya regeringen tillträdde. Enligt den tillträdande
regeringen hade devalveringen hösten 1981 och den relativt återhållsamma
kostnadsstegringen 1982 inte varit tillräcklig för att förbättra industrins
konkurrenskraft och åstadkomma en vändning i bytesbalansutvecklingen (se
vidare sid. 15). Några stimulanseffekter på exporten av devalveringen i
oktober hann dock inte uppträda under 1982 utan tillväxten i exportvolymen
för varor och tjänster för helåret stannade vid drygt 3 %.

Den inhemska slutliga efterfrågan blev i stort sett oförändrad 1982 jämfört
med året före. Utmärkande för utvecklingen var att konsumtionsefterfrågan,
såväl offentlig som privat, ökade något medan de fasta bruttoinvesteringarna
föll tillbaka. Volymtillväxten i den offentliga konsumtionen begränsade sig
till drygt 1 %. Det var främst den statliga konsumtionen som genom
budgetåtstramningen pressades ned. Den privata konsumtionen ökade svagt
- ca 1/2 % - efter en mindre tillbakagång 1981.

Hushållen fick för andra året i rad vidkännas en sänkning i de reala
disponibla inkomsterna; för åren 1981 och 1982 tillsammans ca 4 % jämfört
med 1980. Det oaktat hölls, som framgått ovan, den privata konsumtionen
relativt väl uppe. En kraftig neddragning skedde alltså i sparkvoten.

De fasta bruttoinvesteringarna sjönk 1982 för andra året i rad. Nedgången
var procentuellt ungefär lika stor för byggnader och maskiner och berörde i
stort sett samtliga sektorer. Särskilt kraftig var nedgången i industrins
investeringar, vilka sjönk med 15 %. Lageravvecklingen i den svenska
ekonomin fortsatte i något tilltagande takt. Lagerinvesteringarna drog
således ned tillväxten i bruttonationalprodukten.

Importen av varor och tjänster, som sjunkit kraftigt under 1981, ökade i
volym under 1982 med drygt 4 %. Med hänsyn till devalveringen under
hösten 1981 och den svaga efterfråge- och produktionsutvecklingen i
ekonomin under året, var detta en förhållandevis stark importstegring. Den
inhemska importkonkurrerande industrin synes inte ha fått den konkurrenskraftsförstärkning
av devalveringen 1981, som förväntades.

Efterfrågeläget förblev sålunda fortsatt svagt 1982 och för andra året i följd
noterades en nedgång i den totala produktionen. Enligt preliminära

Redog. 1982/83:14

Tabell 1. Bytesbalans och valutaflöden
Miljarder kr.

	1980	1981	19821
A. Bytesbalans	- 18,5	-14,2	-23,3
Handelsbalans	-11,4	- 2,2	- 6,9
Sjöfart	4,2	4,7	5,3
Resevaluta	- 5,3	- 6,3	- 6,2
Avkastning på kapital	- 4,7	- 9,8	-13,7
Övriga tjänster	4,1	4,6	4,1
Transfereringar	- 5,4	- 5,4	- 5,9
B. Kapitaltransaktioner2, netto	- 4,0	7,5	6,4
Långfristig upplåning, netto Kortfristig finansiering av export	2,4	9,4	10,3
och import, netto	2,5	4,5	7,1
Direkta investeringar Övriga kapitaltransaktioner3,	- 1,6	- 3,3	- 3,5
netto	- 1,3	- 1,1	- 6,0
Restpost	- 6,0	- 2,0	- 1,5
Valutaflöde (A+B = C-D-E) C. Valutareservens transaktions-	-22,5	- 6,7	-16,9
förändring D. Riksbankens övriga utlandstransak-	0,0	1,1	0,3
tioner	0,4	0,3	- 0,3
E. Statens upplåning, netto4	22,1	7,5	17,5

1 Definitiva uppgifter för posterna C, D och E i övrigt preliminära uppgifter och
uppskattningar. 2 Andra kapitaltransaktioner än de som redovisas under punkterna
D och E, dvs. huvudsakligen den icke-statliga sektorns kapitaltransaktioner. 3 Inkl.
valutabankers långfristiga lån till utlandet och motsvarande upplåning utomlands för
refinansiering av dessa. 4 Transaktionsvärde

beräkningar minskade bruttonationalprodukten med ca 1/2 % i volym (f. å.
-0,7 %). Den svaga produktionsutvecklingen innebar också en ytterligare
försämring av sysselsättningsläget och mot slutet av året beräknas ca 140 000
personer, eller drygt 3 % av arbetskraften, ha varit arbetslösa. Därtill
kommer att ett växande antal personer var sysselsatta i beredskapsarbete
eller genomgick arbetsmarknadsutbildning.

Konsumentpriserna steg under 1982 fram t. o. m. september i en
avtagande takt. Jämfört med december 1981 hade prisnivån då höjts med
7,3 %. Under samma period 1981 var prisökningen 9,2 %. Devalveringen i
oktober innebar (trots ett samtidigt införande av prisstopp) en oundviklig
vändning uppåt efterhand som devalveringens effekter på importpriserna
fick genomslag och för perioden december 1981-december 1982 registrerades
en prisuppgång på 10,0 %, dvs. något större än 1981 (9,4 %).

Handelsbalansens underskott ökade med 4,7 miljarder kronor till 6,9
miljarder kronor. Hälften av denna försvagning kan hänföras till en större
volymökning för importen än exporten. Den återstående delen sammanhänger
med att importpriserna ökade mer än exportpriserna, delvis som ett

Redog. 1982/83:14

resultat av de genomförda devalveringarna. Tillsammans med underskottet i
tjänste- och transfereringsbalansen på ca 16,5 miljarder innebär det ett
bytesbalansunderskott 1982 på ca drygt 23 miljarder kronor, en försvagning
från 1981 med 9 miljarder kronor.

Bytesbalansunderskottet finansierades under 1982 endast i mycket
begränsad utsträckning med privat nettokapitalimport. I allt väsentligt
skedde finansieringen genom statlig upplåning, vilken på transaktionsbasis
uppgick till 17,5 miljarder kronor, medan valutareserven - bortsett från
kursjusteringar - i stort sett varit oförändrad.

Genom att staten under senare år finansierat betydande delar av
bytesbalansunderskotten genom att låna upp utomlands, svarar också staten
för en växande del av utlandsskulden. Av den totala långfristiga låneskulden
på 200 miljarder kronor i slutet av 1982 svarade staten för ca 50 %, en mindre
ökning jämfört med slutet av 1981.

Politikens uppläggning

Grunddragen

Kreditpolitikens uppläggning under 1982 var i sina grunddrag densamma
som gällt under en lång följd av år. I allt väsentligt har de bakgrundsproblem
som bestämmer politikens utformning varit oförändrade. Den ekonomiska
utvecklingen präglas av en djupgående balansbrist vars uttryck numera är
välkända. Budgetunderskottet har under den senaste femårsperioden ökat
med mer än 10 miljarder kr. per år och uppgick 1982 till 81,5 miljarder
kronor. Bytesbalansen har också under senare år uppvisat kraftiga underskott.
För 1982 beräknas detta ha uppgått till drygt 23 miljarder kronor.
Bakom uppkomsten av dessa underskott ligger svårhanterliga realekonomiska
problem.

En väsentlig uppgift för kreditpolitiken har varit och är att så långt möjligt
begränsa de kraftiga likviditetstillskott som underskotten i statens budget ger
upphov till. Ett led i denna politik är att finna passande former för att öka
statsupplåningen utanför banksystemet. I detta syfte introducerades i juli i år
ett nytt statligt upplåningsinstrument - statsskuldsväxeln - för försäljning till
andra än banker. Statsskuldväxlar försåldes till stora belopp, vilket innebar
att statsupplåningen i helt annan omfattning än tidigare kunde placeras på
den inhemska marknaden utanför bankerna. 1 övrigt följde statsupplåningen
på den inhemska marknaden utanför banksystemet ett från tidigare år känt
mönster. För försäkringsbolagen gällde placeringsplikten i stort sett oförändrad
1982 jämfört med 1981 och med AP-fonden slöts överenskommelse om
dess prioriterade placeringar medan Riksgäldskontoret emitterade spar- och
premielån avsedda främst för hushållen. Introduktionen av statsskuldsväxlar,
vilka löper på 6 och 12 månader, torde knappast ha inkräktat på
utrymmet för emission av dessa mer långfristiga lån.

För att förhindra en alltför stor likviditetspåspädning via en expansiv
bankutlåning styrde riksbanken liksom tidigare den s. k. övrigutlåningen,
dvs. kreditgivningen i svenska kronor till andra ändamål än bostadsbyggande.
Då likviditetskraven närmade sig det lagstadgade maximala kravet

Redog. 1982/83:14

(50 %) avstod man från att utnyttja dem. I stället arbetade riksbanken med
rekommendationer som direkt avsåg utlåningen och som för fjärde kvartalet
förenades med sanktioner. För att skapa större utrymme för en utlåningsstyrning
med likviditetskrav höjdes genom riksdagens beslut den 16
december den övre gränsen för likviditetskrav till 55 %.

De stora bytesbalansunderskotten ställer krav på en betydande utlandsupplåning.
Den kraftiga likviditetsökningen i kombination med låg aktivitetsnivå
inom näringslivet och relativt högt ränteläge internationellt innebar
ett svagt intresse för utlandsupplåning från den privata sektorns sida under
1982. Valutautflödet1 var under en stor del av året större än bytesbalansens
underskott och staten lånade betydande belopp i utlandet. Dessa valutor
såldes till riksbanken att användas till dess interventioner på valutamarknaden
för att stödja den svenska kronan. Räntepolitiken utformades främst
med hänsyn till den externa situationen. Under sommaren skedde en
uppdragning av den inhemska räntenivån, samtidigt som ränteutvecklingen
internationellt var nedåtriktad.

Flexibel räntepolitik

Den svenska ekonomins utlandsberoende medförde sålunda att räntapolitiken
i hög grad fick anpassas till valutaläget och mindre hänsyn tas till det
interna efterfrågeläget.

Den tidigare mycket kraftiga uppgången i de internationella räntorna bröts
under senare delen av 1981. Under våren 1982 företogs räntesänkningar i
flera länder och under sommaren förstärktes den nedåtgående rörelsen. I
Sverige hade diskontot sänkts i oktober 1981 från 12 till 11 % och i mars i år
följde en sänkning till 10 %. Straffräntan hade trappats ned långt dessförinnan.
Denna ränta, som höjts till 17 % i samband med det kreditpolitiska
åtgärdspaketet i januari 1981, sänktes stegvis så snart valutaflödet stabiliserats.
Sänkningarna företogs i mars, juni och oktober 1981 då den kom att
ligga på 14 %. Denna nivå hölls oförändrad vid diskontosänkningen i mars
1982. Avsikten var att möjliggöra en snabb anpassning av de korta räntorna
vid en eventuell försvagning i valutaläget. Diskontot bibehölls oförändrat
10 % under resten av året. Den räntepolitiska anpassningen till valutaläget
som följde under sommaren och hösten 1982 skedde sålunda helt och hållet
genom variationer i de korta penningmarknadsräntorna.

Regleringen av bankernas utlåningsräntor bibehölls oförändrad under
1982. Den högsta tillåtna genomsnittliga räntan för bankernas lån i svenska
kronor fick sålunda inte överstiga diskontot plus 4 procentenheter. För ränta
på kredit i räkning gavs utrymme för vissa extra höjningar under sommaren
och hösten.

Räntan på prioriterade obligationer sänktes i december 1981 från 13,5 till
12,75 % och var sedan oförändrad under 1982. Räntan på industriobligationer
(räntesättningen för dessa är relativt fri) sänktes i december 1981 med

1 Valutaflödet utgörs i huvudsak av nettot av betalningar för varor, tjänster och
transfereringar samt nettot av privata kapitaltransaktioner.

Redog. 1982/83:14

Diagram 3. Korta räntor i Sverige

Procent

Bankcertifikat1

Straffränta

rx-o^°

Special- 2
inlåningsränta

Riksbankens diskonto

i—o

1981

1979

1980

1982

1 3-mån. bankcertifikat. 2 Medelränta, inkl bonus. 3 Straffränta, inkl den
extra avgift som under perioden 1982.06.17-1982.09.09 togs ut av banker,
som under minst sex dagar hade straffräntebelagd upplåning i riksbanken.

endast 1/4 % till 14 3/8 men därefter följde ytterligare nedjusteringar under
våren 1982 och den lägsta nivån, 13 3/8 %, för den s. k. basräntan nåddes i
april. Under sommaren justerades denna ränta uppåt och i augusti var den
14 1/4 % där den sedan låg oförändrad under resten av året med undantag för
en tillfällig höjning till 14 3/4 % i oktober. För försäkringsbolagen modifierades
ränteregleringen från ingången av 1982 så att den endast avsåg
realräntelån.

Valutautflödet var under hela första halvåret väsentligt större än
bytesbalansens underskott. För att dämpa detta utflöde och den kraftiga
kreditexpansionen i bankerna skärptes räntepolitiken ånyo under sommaren

Redog. 1982/83:14

Diagram 4. Statens upplåningsräntor

180-dagars
statsskuldväxlar1

Långfristiga

statsobligationer

3-mån skattkammarväxlar

1980

1981

1982

Anm. Under veckorna 50 och 51 emitterades inga statsskuldväxlar. När
emissionerna återupptogs vecka 52 låg räntan på 12,90 %.

1982. Skärpningen företogs stegvis. I juni infördes en särskild avgift på 2 %
utöver gällande straffränta om 14 %. Avgiften uttogs av banker som under
minst sex dagar i följd hade straffräntebelagd upplåning i riksbanken.
Införandet av avgiften drev upp bankcertifikaträntorna med ca en procentenhet.
För tremånaderscertifikat närmade sig räntan 14,5 %. När statsskuldväxeln
introducerades sattes räntan relativt högt: 14,75 och 14,5 % för 6
respektive 12-månadersväxlar. I mitten av juli vidtog riksbanken ytterligare
en räntepolitisk skärpning. Bankerna medgavs då att höja räntan för
checkräkningskrediter med två procentenheter utöver den då gällande
nivån. I slutet av juli skärptes politiken ytterligare genom att kassakraven
höjdes från 4 till 5 % efter att ha justerats upp från 2 till 4 % i april.

Som framgår av Diagram 3 medförde åtgärderna en relativt kraftig höjning
av penningmarknadsräntorna - bankcertifikat och specialinlåning - vilka är
av strategisk betydelse för valutaströmmarna. Vid mitten av juli hejdades
valutautflödet och ett mindre valutainflöde följde. Den lugnare valutasituationen
och den relativt kraftiga räntenedgången utomlands utnyttjades till
lättnader i räntepolitiken även i Sverige. Med början vid emissionstillfället

Redog. 1982/83:14

den 23 augusti företogs successiva sänkningar av räntan på statsskuldväxlar.
Vidare beslutade riksbanken den 9 september att avveckla den i juni införda
särskilda avgiften på straffräntebelagd upplåning i riksbanken varvid
straffräntan dock höjdes med 1 procentenhet till 15 %. Samtidigt reducerades
den höjning av räntan för checkräkningskrediter om 2 procentenheter,
som medgavs i juli till 1 procentenhet.

Stabiliteten på valutamarknaden visade sig vara kortvarig. I samband med
en mindre nedjustering av värdet på den norska kronan och rykten om en
förestående devalvering av den danska uppstod en viss oro kring svenska
kronan, som återspeglades i ett förnyat utflöde. Detta tilltog snabbt i styrka
efter riksdagsvalet. Straffräntan höjdes den 30 september från 15 till 17 %
och bankerna tilläts höja räntan för krediter i räkning med 2 procentenheter
utöver då gällande nivå. Denna skärpning av räntepolitiken kunde inte hejda
valutautflödet.

Devalveringen den 8 oktober

Den finska marken devalverades med 4 % den 6 oktober 1982. Riksbanken
beslöt påföljande dag att tills vidare inte delta i valutahandeln. Riksbanksfullmäktige
fattade sedan beslut morgonen den 8 oktober att devalvera den
svenska kronan med 16 %. Rent tekniskt innebar detta att riktvärdet för
riksbankens valutakursindex höjdes från lil till 132.1 Under första tiden låg
valutakursindex strax under 130 för att därefter successivt stiga och mot slutet
av året nå riktvärdet 132.

Från november 1981 fram till mitten av juli hade valutautflödet legat kring
en nivå av 2 miljarder kronor per månad. Det upphörde sedan en tid för att
åter tillta markant. Från början av september till den 7 oktober uppgick
utflödet till ca 7 miljarder kronor. Även om devalveringen föregicks av ett
kraftigt valutautflöde var det emellertid andra mer grundläggande förhållanden
som bestämde åtgärden. Denna ingick som ett viktigt led i det
ekonomiska program som den tillträdande regeringen presenterade samma
dag som devalveringsbeslutet tagits.

Regeringen har också i sin proposition (1982/83:15) ”Vissa ekonomiskpolitiska
åtgärder m. m.” mer i detalj redogjort för bakgrund och motiv till
devalveringen. Därvid framhålls bl. a. följande.

Bakom uppkomsten av de stora underskotten i statsbudget och bytesbalans
ligger allvarliga realekonomiska problem, som klart kan utläsas på olika
områden. Såväl på hemmamarknaden som på utlandsmarknaderna har
svensk industri drabbats av stora andelsförluster. Endast genom massiva
arbetsmarknadspolitiska insatser har arbetslösheten kunnat hållas nere på
en, vid internationell jämförelse, låg nivå. Därtill kommer att en del av den
arbetsstyrka, som f. n. arbetar inom industrin, hållits kvar där genom stora
statliga stödinsatser, som i främsta rummet riktats till de värst utsatta
branscherna (varv, järn och stål m. fl.). Dessa har dock inte kunnat hindra en
mycket stark försvagning av vår industrikapacitet. Industriproduktionen har

1 Andra valutor stiger i värde med 18,9 % när kronan devalveras med 16 %.

Redog. 1982/83:14

sjunkit tillbaka till 1972 års nivå, vilket i jämförelse med andra industriländer
innebär en betydligt sämre utveckling. Sedan mitten av 1970-talet har
industrins investeringsvolym reducerats med en tredjedel och antalet
sysselsatta i industrin minskat dramatiskt; 160 000 arbetstillfällen har fallit
bort. Denna starkt negativa trend i den svenska ekonomins utveckling måste
brytas. Tillsammans med de övriga åtgärder regeringen presenterat, är
devalveringen därvid avsedd att ge ett kraftfullt bidrag till den nödvändiga
förstärkningen av svensk industris konkurrenskraft.

Lättare penningmarknad efter devalveringen

Det mycket kraftiga återinflöde av valuta som ägde rum omedelbart efter
devalveringen medförde automatiskt en lättnad i läget på penningmarknaden.
Samtidigt justerades diskontot ned i flera länder bl. a. Förenta staterna
och Västtyskland, och Federal Reserve medgav en tillväxt i penningmängden
som översteg tidigare uppsatta mål. Mot denna bakgrund återtogs de
åtgärder som vidtagits i det mer akuta krisläget. Den 14 oktober beslutade
fullmäktige i riksbanken sålunda att sänka straffräntan till 15 %, dvs. samma
nivå som gällde före den 30 september. Även räntan på bankernas krediter i
räkning fördes tillbaka till den nivå som rått före sistnämnda datum, medan
räntan på statsskuldsväxlar justerades ned stegvis.

Bankernas kassaställning förbättrades ytterligare mot slutet av året, såväl
genom stora statliga utgiftsöverskott som genom en sänkning av kassakraven.
Det lättare likviditetsläget återspeglades bl. a. i bankcertifikaträntan
(30-dagars återstående löptid), som efter att ha närmat sig 17 % i början av
oktober, sjönk till 11 % mot slutet av året, dvs. inte mer än en procentenhet
över diskontot.

Statsskuldpolitiken

Det statliga budgetunderskottet växte kraftigt från 1981 till 1982 - från 66
miljarder kronor till 81,5 miljarder kronor. Samtidigt som statens totala
upplåningsbehov ökade ändrades upplåningens struktur. Upplåningen i
utlandet mer än fördubblades jämfört med 1981. Den steg från 10 miljarder
kronor 1981 till drygt 20 miljarder kronor 1982 för att finansiera ett växande
valutautflöde. Vidare försköts den statliga upplåningen i Sverige mot en
kraftigt ökad andel upplåning utanför banksystemet. Ökningen i upplåningen
utanför banksystemet skedde huvudsakligen i kortfristig form.

Det växande statliga upplåningsbehovet tillgodosågs endast till ringa del
genom en ökning av upplåningen i de traditionella formerna utanför
banksystemet. Placeringen av statspapper i allmänna pensionsfonden och
försäkringsbolagen ökade sålunda från 13 miljarder kronor 1981 till 15
miljarder kronor 1982 och emissionerna av premie- och sparobligationer från
ca 4 miljarder till knappt 6 miljarder kronor (Tabell 2).

Den helt övervägande delen av ökningen i upplåningen utanför banksystemet
skedde i stället genom försäljning av statsskuldsväxlar som introducerades
den 1 juli 1982. Statsskuldväxeln är ett låneinstrument, som framför
allt vänder sig till större placerare utanför bankerna, såsom större företag,

Redog. 1982/83:14

Tabell 2. Statens inhemska upplåning
Fördelning på kort- och långfristig upplåning. Mkr

	1980	1981	1982
Skattkammarväxlar, etc. Statsskuldväxlar Korta obligationer	7 244 13 300	- ''728 27 676	- 904 37 810 -13 501
Långa obligationer Premieobligationer Sparobligationer Övrigt1	7101 3 625 4 253 - 3 105	25 570 300 3 657 192	26 925 1 700 4 148 5 144
Summa	32 418	56 667	61 322
1 Lån från statsinstitutioner, fonder m. m.
kommuner etc., med behov att kortfristigt placera större belopp. Det minsta belopp, till vilket en statsskuldväxel kan köpas, är 1 milj. kr. Statsskuldväx-eln, som har en konstruktion liknande skattkammarväxelns och bankcerti-fikatets, har under 1982 emitterats med löptider om 6 och 12 månader. Från ingången av 1983 utges också växlar med en löptid om 18 månader. Ett viktigt inslag är att bankerna inte kan förvärva statsskuldväxlar utöver de begränsade belopp de får hålla som handelslager. De agerar som återförsäl-jare för Riksgäldskontoret. Större försäkringsbolag köper sina växlar direkt hos Riksgäldskontoret. Från den 1 juli till årets slut emitterades statsskuld-växlar till ett sammanlagt belopp om ca 38 miljarder kronor.
Tabell 3. Statens upplåning fördelad på placerare Mkr
	1980	1981	1982
Riksbanken Bankerna Försäkringsbolag Allmänna Pensionsfonden Övriga	- 593 18 057 3 459 6 764 4 685	11912 26 650 4 500 8185 5 399	8 620 1350 7 000 8 144 36 192
Summa i Sverige	32 372	56 646	61 306
Utlandet1	22 057	9 368	20 211
Summa	54 429	66 014	81517

1 Upplåning enligt Riksgäldskontorets bokföring.

Kapitalmarknaden

För att säkra volymen prioriterade placeringar under 1982 förlängdes vid
ingången av året förordnandet om allmän placeringsplikt för försäkringsbolag.
Enligt tillämpningsföreskrifterna skulle placeringskvoten för liv- och

2 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 14

Redog. 1982/83:14

pensionsbolag utgöra 75 % och för sakförsäkringsbolag 64 % innebärande
oförändrade krav jämfört med 1981. Inom detta allmänna krav på
prioriterade placeringar specificerades att 28 % av liv- och pensionsbolagens
och 23 % av sakförsäkringsbolagens nettoplaceringar för året skulle ske i
form av prioriterade bostadsobligationer. Detta skulle uppskattningsvis
innebära ett nettoförvärv av sådana obligationer till ett belopp om ca 5
miljarder kronor.

Förordnandet om placeringsplikt har förlängts till att gälla även för 1983.1
de nya tillämpningsföreskrifterna har det placeringspliktsgrundande beloppet
vidgats. Nettoförvärven av statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bankcertifikat,
bankinlåning och kassa inkluderas i sin helhet mot för 1982 endast
den del som översteg 6 % av de totala nettoplaceringarna. Bland de
placeringspliktsgrundande placeringarna räknas sålunda fr. o. m. 1983 alla
typer av placeringar i svenska kronor med undantag för livlån, STP-lån och
placeringar i annat bolag inom samma koncern.

Regeln om att korta nettoplaceringar överstigande 6 % av de totala
nettoplaceringarna skulle räknas som placeringspliktsgrundande hade
införts den 1 juli 1982 att gälla för hela åert. Tidigare hade alla de nämnda
korta placeringarna legat utanför de placeringspliktsgrundande placeringarna.

Den genomförda förändringen från 1982 till 1983 avseende de nämnda
korta placeringarna svarar mot en höjning av placeringskravet med 4 å 5
procentenheter. Placeringskravet sänks emellertid samtidigt med 2 procentenheter-till73
% resp. 62 %. Nettoförändringen för försäkringsbolagen blir
sålunda att kravet på prioriterade placeringar ökar med 2 å 3 procentenheter.
Prioriterade bostadsobligationer skall som tidigare förvärvas till ett belopp
som svarar mot minst 28 % av det placeringspliktsgrundande beloppet för
liv- och pensionsförsäkringsbolag och 23 % för sakförsäkringsbolag, vilket
ger ett något större belopp 1983 än 1982.

I likhet med tidigare år träffade riksbanken överenskommelse med
AP-fonden beträffande placeringarna 1982. Den totala placeringskvoten
bibehölls oförändrad vid 75 %. Liksom för försäkringsbolagen infördes en
bostadsobligationskvot. Den sattes till 28 % av de totala nettoplaceringarna.
Det motsvarade ett belopp om ca 5 miljarder. Överenskommelsen med
AP-fonden svarade således mot de regler som gäller för liv- och pensionsbolag.

I januari 1982 träffades den sedvanliga överenskommelsen mellan
delegationen för bostadsfinansiering och bankerna beträffande deras bidrag
till årets bostadsfinansiering. Bankerna förklarade sig villiga att medverka till
avlyft i färdiga fastigheter genom att under året öka sitt nettoinnehav av
prioriterade bostadsobligationer med 5,2 miljarder kronor.

Tillsammans med Allmänna Pensionsfondens och försäkringsbolagens
åtaganden ökade därmed utrymmet för långfristig prioriterad bostadsfinansiering
med några hundra miljoner kronor 1982 jämfört med 1981.

Överenskommelsen med bankerna 1982 inkluderade som tidigare även
åtaganden om byggnadskrediter. Bankerna förklarade sig villiga att svara för
de byggnadskrediter som behövdes för statligt belånade nybyggnader och
ombyggnader, inklusive energisparåtgärder, samt allmänna samlingslokaler

Redog. 1982/83:14 19

Tabell 4. Obligations- och förlagslåneemissioner
Mkr

	1980	1981	1982
Staten	28 346	58 234	18 587
Långfristiga lån	7 326	25 794	27 148
Kortfristiga lån	13 300	27 676	-13 501
Premielån	3 625	300	1 700
SPAR-lån	4 095	4 464	3 240
Kommuner	150	270	230
Kommuninstitut	280	380	485
Bostadsinstitut Prioriterade lån	13 413	19 100	15 073
Oprioriterade lån	-	375	900
Företag	1 265	2 515	3 290
Företagsinstitut	1 557	2154	1 833
Allmänna hypoteksbanken	1407	1 604	1433
Skeppshypotekskassan	150	400	400
AB Svensk Exportkredit	-	150	-
Banker	342	213	150
Utländska låntagare	-	-	-
Summa	45 353	83 241	40 548

Anm.: Siffrorna avser inbetalda belopp på nya emissioner minus inlösta lån
(amorteringar av lån ej fråndragna).

som finansieras med statligt stöd. Bankerna förklarade sig härutöver villiga
att medverka till att byggnadskrediter ställs till förfogande även för
bostadsbyggandet utan statliga lån och för tomträttsmark. De för 1982
uppgjorda planerna fullföljdes och bostadsfinansieringen fungerade praktiskt
taget helt friktionsfritt under året.

För bostadsinstitutens oprioriterade upplåning förlängdes det system med
ramar som introducerades 1980. Basramen, dvs. det utrymme som föreligger
för upplåning på den organiserade kreditmarknaden, höjdes från 2,3
miljarder 1981 till 2,6 miljarder 1982. Därutöver fick instituten låna upp lika
mycket på den icke organiserade marknaden. Outnyttjat belopp av
basramen fick kompenseras med ett dubbelt så stort belopp på den icke
organiserade marknaden. Om instituten hade valt att låna upp allt på den
icke organiserade marknaden, skulle deras totala upplåning sålunda ha
kunnat uppgå till 7,8 miljarder kronor 1982. För 1983 har ramarna vidgats
något. På den organiserade marknaden får 2,9 miljarder kronor lånas upp
och på den icke organiserade 4,2 miljarder kronor med samma möjlighet till
substitution mellan upplåningsformerna som tidigare. I beloppen för 1983
ingår finansiering av underhållslån till flerbostadshus till ett belopp om ca 900
mkr. Underhållslån har tidigare finansierats över statsbudgeten.

Industrins upplåning på den svenska obligationsmarknaden, som under
1980 fallit till en mycket låg nivå, ökade något 1981 och 1982. Kraftföretagens

Redog. 1982/83:14

upplåning på denna marknad var särskilt omfattande. Tillstånd till emission
kunde beviljas efter hand som ansökningarna inkom. Någon kö uppstod
sålunda inte. Styrningen av emissionsverksamheten har använts för att så
långt möjligt påverka företagens utlandsupplåning.

Som framgått har staten utgjort den stora låntagaren på obligationsmarknaden.
I fråga om långfristiga lån ökade upplåningen från 1981 till 1982,
medan för de kortfristiga följde en nettoinlösen 1982 efter en betydande
emissionsverksamhet 1980 och 1981 (Tabell 4).

Emissionerna av prioriterade bostadsobligationer hade mot slutet av 1981
fått en betydande omfattning, varvid stora avlyft av bostadsbyggnadskrediter
skett. Under 1982 avtog emissionerna. De nådde likväl en sådan omfattning
att avlyften av bostadsbyggnadskrediter fortgick på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Finansbolagen

Förordnandet om utlåningsreglering för finansbolag förnyades för 1982.
Något generellt utlåningstak för samtliga finansbolag bedömdes dock inte
nödvändigt med hänsyn till den låga kreditefterfrågan. Regleringen kom att
gälla enbart kontokortskrediter.

Det totala beviljade beloppet utestående kontokortskrediter vid utgången
av 1982 fick ej överstiga nivån per den 30 september 1981 med mer än 14 %.
Vid utgången av september 1982 var ökningen mätt över 12 månader
9%.

Förordnandet om utlåningsreglering löpte ut vid utgången av 1982. I
början av december hemställde fullmäktige om förnyat förordnande om
utlåningsreglering att gälla för samtliga finansbolag under 1983. Fullmäktige
framhöll bl. a. att avsikten är att begränsa bankernas kreditexpansion
framöver. För att undvika att effekterna härav motverkas av att kreditefterfrågan
i stället tillgodoses av finansbolag, skulle samtliga finansbolag
omfattas av regleringen.

Efter det att regeringen bifallit fullmäktiges hemställan utfärdade riksbanken
tillämpningsföreskrifter. Enligt dessa skall finansbolagens utestående
beviljade krediter, leasingverksamheten undantagen, ej få öka med mer än
8 % från årets början till dess slut. Den nu införda styrningen var av samma
slag som den som tillämpades 1981. Den medgivna stegringstakten är dock
halverad jämfört med 1981.

Bankerna

Den vanliga formen för styrning av bankernas utlåning har sedan länge
utgjorts av likviditetskrav. Under korta perioder har dock utlåningsreglering
använts, såsom under första halvåret 1981. En 5-procentig kreditexpansion
från juni 1980 till juni 1981 var då tillåten. Under andra halvåret 1981
övergick riksbanken till rekommendationer och angav en högsta ökningstakt
om 6 % på årsbasis. Någon hårdare styrning än en rekommendation ansågs
då inte erforderlig med hänsyn till den anpassning av kreditefterfrågan som
kunde väntas som en följd av skatteuppgörelsen i april 1981. Denna innebär

Redog. 1982/83:14

Diagram 5. Bankernas övriga utlåning''

Procent

12-mån förändring

12-mån förändring, beräknad

glidande 3-mån genomsnitt

Affärsbanker

Sparbanker

Föreningsbanker

1981

1982

1 Utlåning till allmänheten, exkl. prioriterade byggnadskrediter och mellankrediter.
Inkl. fordringar på finansbolag och på utländska banker i svenska kronor för
finansiering av svensk export och import.

Anm. De horisontella linjerna indikerar högsta ökningstakt enligt riksbankens
utlåningsrekommendation.

att värdet av ränteavdragen liksom av övriga underskottsavdrag skulle
komma att reduceras. Kreditexpansionen blev ockå mycket svag under en
stor del av 1981. Likviditetskvoternas funktionsduglighet som styrinstrument
försvagades under andra halvåret 1981 då de faktiska likviditetskvoterna för
några banker översteg 50 % vilket då utgjorde övre gräns för likviditetskrav.

Enligt riksbankens rekommendation för första halvåret 1982 skulle

Redog. 1982/83:14

bankernas utlåningstakt hålla sig inom intervallet 5-9 %. Efter ett par lugna
månader i början av året blev ökningstakten mycket hög i mars men föll
tillbaka i april. Uppgången uppfattades då som närmast tillfällig. I maj steg
emellertid ökningstakten åter och förblev hög under samtliga månader
t. o. m. september. Kreditexpansionen var oroande eftersom den bidrog till
det betydande valutautflöde som samtidigt ägde rum.

Riksbanken kompletterade under våren och sommaren sin utlåningsrekommendation
med en kraftig åtstramning av bankernas likviditet och med
höga räntor för upplåning i riksbanken. Kostnaderna för bankernas
upplåning i riksbanken skulle utgöra styrinstrumentet. Tenderade bankernas
utlåning å ena sidan att bli för stor, skulle likviditeten stramas åt, omfattande
straffräntebelagd upplåning uppkomma och kostnaderna för denna upplåning
bli hög. Vid vikande tendens i fråga om bankutlåningen skulle å andra
sidan kostnaderna för bankernas upplåning i riksbanken sänkas. Utvecklingen
nödvändiggjorde, som tidigare framgått, en rad skärpningar av politiken i
form av kassakravshöjningar, särskild avgift vid upplåning i riksbanken samt
en press på bankerna att höja sina checkräkningskrediträntor. Vidare
användes statsskuldväxelinstrumentet i räntehöjande syfte.

Bankernas upplåning i riksbanken blev stor under en följd av månader, vid
vissa tillfällen mycket stor, som störst 15 miljarder kronor. Bankernas
kostnader för upplåning på penningmarknaden blev mycket höga. Lån i
riksbanken betingade en ränta på upp till 16 % och specialinlånings- och
bankcertifikaträntan låg på nästan samma nivå.

I september 1982 utformades ett nytt system för styrning av bankernas
utlåning, innebärande att bank, vars utlåning överskred den rekommenderade
stegringstakten, fick sin straffräntefria upplåning i riksbanken reducerad.
Styrsystemet gällde för fjärde kvartalet 1982 och avsåg att föra ned
medeltalet av envar banks utestående krediter för ultimo oktober, november
och december 1982 till högst 7 % över motsvarande medeltal 1981. Den
styrda kreditgivningen innefattade annan utlåning i svenska kronor än
prioriterade byggnadskrediter. I kreditgivningsbegreppet inkluderades även
utlåningen till finansbolag och till utländska banker i svenska kronor för
finansiering av svensk export och import. Syftet med denna utvidgning av
utlåningsbegreppet var dels att i möjligaste mån förhindra en överflyttning av
krediter till finansbolag, dels att motverka en ökning av kronkrediter till
utländska banker. Styrsystemet beskrivs närmare i Appendix 1 till detta
kapitel.

Utlåningens stegringstakt, som för affärsbankerna varit uppe i över 15 %
med stor spridning mellan bankerna, för sparbankerna över 10 % och för
föreningsbankerna över 17 %, föll snabbt i oktober (Diagram 5). Den föll
avsevärt också i november och december. Även de affärsbanker, som haft en
mycket hög stegringstakt för utlåningen under våren, sommaren och hösten,
bringade nu ned denna till låga nivåer. Likväl var det några affärsbanker som
ej fick ned stegringstakten till rekommenderade 7 %.Sparbankerna och
föreningsbankerna med förhållandevis små möjligheter att ersätta krediter i
kronor med lån i utländsk valuta kunde ej heller pressa ned sin utlåningstakt
till den angivna 7-procentsnivån. Stegringstakten blev för affärsbanker

6,5 %, för sparbanker 8,7 % och för föreningsbanker 9,9 %.

Redog. 1982/83:14

Den ovan beskrivna utvecklingen under en stor del av 1982 visar de
svårigheter riksbanken haft att utan ett effektivt styrmedel hålla bankernas
utlåning inom angivna ramar. Det bör framhållas att det styrsystem som
tillämpades under fjärde kvartalet 1982 förutsätter att bankerna kontinuerligt
står i skuld till riksbanken.

För att kunna återgå till en styrning med likviditetskrav höjdes som
framgått genom beslut av riksdagen hösten 1982 den övre gränsen för
likviditetskrav från 50 till 55 %. Riksbanken meddelade i december
bankerna att den under 1983, under förutsättning av fullmäktiges godkännande,
avsåg att återgå till styrning av utlåningen medelst likviditetskrav.
Dessa krav skulle komma att utformas så att de gav utrymme för en
utlåningsökning om ca 15 % mätt över löpande 24-månadersperioder. Högre
stegringstakt under någon eller några månader skulle kompenseras med en
lägre stegringstakt under andra månader. Styrningen medelst likviditetskrav
medger denna flexibilitet i utlåningen. Beslut om höjda likviditetskrav
fattades den 4 januari 1983.

Likviditeten i ekonomin

De senaste årens kraftiga allmänna likviditetsökning i svensk ekonomi har
framför allt kommit till uttryck i en ökning av likviditeten hos företagen.
Vinsterna hos dessa har i minskad grad använts för reala investeringar. Detta
tillsammans med en fortgående upplåning från företagens sida har medfört
en stark ökning av deras finansiella tillgångar. Den årliga ökningen av
företagens banktillgodohavanden och innehav av bankcertifikat har under
senare år legat kring 25 % (Tabell 5).

Hushållens banktillgodohavanden har ökat i en lägre takt eller med lia
12 % per år. Beloppsmässigt har dock ökningen varit större än för företagen
- under 12-månadersperioden t. o. m. juni 1982 ca 20 miljarder kronor mot
för företagen ca 14 miljarder kronor. Kommunernas likviditetstillväxt visar
kraftiga variationer. Under de senaste fyra å fem åren har ökningen dock
varit betydande.

Den stora ansvällningen av likviditet i ekonomin har haft sin främsta källa i

Tabell 5. Bankernas inlåning, inklusive bankcertifikat
Fördelning på insättarkategorier

Förändring 12-mån. t. o. m. juni Ställning

	1981		1982
Mkr	%	Mkr	%	Mkr
Kommuner	270	1,4	6,200	32,6	25 203
Företag	11 864	27,5	14 429	26,3	69 388
Hushåll	17 604	11,1	20 434	11,6	196 621
Övriga	2 533	11,5	10 997	44,9	35 468

Summa 32 271 13,3 52 060 19,0 326 680

Redog. 1982/83:14

det växande statliga budgetunderskottet. Detta underskott har endast i en
mycket begränsad omfattning kunnat finansieras utanför banksystemet i
Sverige. Så var fallet fram till halvårsskiftet 1982 då statsskuldväxeln
introducerades. Sedan 1978 och fram till dess finansierades underskottet till
större delen genom upplåning i banksystemet och i utlandet.

Den andra betydelsefulla faktorn i fråga om likviditetstillskotten har
utgjorts av bankernas utlåning. Under lång tid var kreditflödet från bankerna
den helt avgörande källan till likviditetsökningen. De växande budgetunderskotten
har förändrat situationen. Det har gjort det nödvändigt att hålla
tillbaka kreditexpansionen hos bankerna. Så skedde som framgår av Tabell 6
i hög grad under 12-månadersperioden t. o. m. juni 1981. Under den
följande 12-månadersperioden, t. o. m. juni 1982, blev bankernas kreditexpansion
emellertid mycket kraftig.

De totala inhemska likviditetstillskotten - av stor betydelse för ekonomin,
för inflationstrycket och valutaflödena- har ökat mycket kraftigt med början
under andra hälften av 1970-talet. Då bröts den långsiktstrend som uppvisat

Tabell 6. Penningmängden - påverkande faktorer
12 månader t. o. m. juni resp. år. Nettobelopp, miljarder kronor

1979/1980 1980/1981 1981/1982

Tillskott från
Staten	35,0	42,3	50,9
Statens utgiftsöverskott	52,8	61,0	66,7
Upplåning utanför bankerna i
Sverige (ökning = -)	-17,8	-18,7	-15,8
Riksbanken	- 7,1	- 4,3	- 5,1
Företagens konton (ökning = -)	- 3,5	0,0	1,3
Övrigt	- 3,6	- 4,3	- 6,4
Banker	20,3	5,0	24,1
Byggnadskrediter	5,2	4,6	- 4,5
Övrig utlåning (sv.kr.)	11,9	4,4	22,7
Hypoteksobligationer	9,2	4,3	7,2
Övrigt	- 6,0	- 8,3	- 1,3
Summa inhemskt tillskott	48,2	43,0	69,9
Nettoflöde gentemot utlandet	- 18,5	-13,1	-16,4
Bytesbalans	- 17,0	-13,2	-15,7
Privata kapitalrörelser	- 1,5	0,1	- 0,7
Total penningmängdökning	29,7	29,9	53,5
I procent av penningmängden vid perio-
dens början
Inhemskt tillskott	19,3	15,4	22,6
Nettoflöde gentemot utlandet	- 7,4	- 4,7	- 5,3

Total penningmängdökning

11,9 10,7 17,3

Redog. 1982/83:14

inhemska likviditetstillskott på ca 7 % per år. Siffrorna kom därefter att mer
än fördubblas. Utvecklingen från 1976 framgår av nedanstående tablå
(siffrorna anger hur de inhemska likviditetstillskotten ökat penningmängden
per 12-månadersperiod t. o. m. juni resp. år):

1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982

1 procent av penningmängden
vid
periodens början:

Totalt inhemskt

likvidtillskott

8,2

6,5

15,5

16,3

19,3

15,4

22,6

Valutaflöde

1,8

-3,0

-0,3

-2,5

-7,4

- 4,7

-5,3

Penningmängds-

ökning

10,0

3,5

15,2

13,8

11,9

10,7

17,3

Under senare år har betydande valutautflöden ägt rum, vilket inneburit att
penningmängden ökat i en avsevärt lägre takt än vad de inhemska
likviditetstillskotten uppgått till och varierat mellan 11 och 17 %.

Under andra halvåret 1982 ökade statens upplåning utanför bankerna
kraftigt genom statsskuldväxelns tillkomst. Samtidigt minskade bankerna sin
kreditexpansion mot slutet av året på grund av det sanktionssystem som
infördes i slutet av september 1982. De inhemska likviditetstillskotten avtog.
För året som helhet kan de beräknas ha uppgått till 12,5 % av penningmängden
vid årets ingång (f. å. 16,5 %). Valutautflödet uppgick till -4,7 %
räknat på samma sätt (f. å. —2,1 %). Penningmängden ökade därigenom
med 7,8 % för året som helhet jämfört med 14,4 % för år 1981. Till bilden hör
emellertid att statsskuldväxeln, som svarat för neddragningen av penningmängdens
stegringstakt, är ett låneinstrument med ganska kort löptid.
Likviditeten i ekonomin har därför under 1982 stigit mer än vad ökningen av
penningmängden utvisar.

Appendix 1

Fullmäktiges beslut den 30 september 1982 om styrning av bankernas
utlåning under fjärde kvartalet 1982

Riksbanken har som riktlinje för bankernas utlåning angivit att medeltalet
för en banks övriga utlåning i svenska kronor för ultimo oktober, november
och december 1982 ej bör överstiga medeltalet av motsvarande månadsvärden
1981 med mer än 7 %.

Den styrda utlåningen innefattar:

Bankernas övriga utlåning i svenska kronor till allmänheten
Fordran på finansbolag

Fordran på utländsk bank i svenska kronor för finansiering av svensk
export och import.

Redog. 1982/83:14

Riksbanken höjer det belopp, vartill bank kan låna i riksbanken till
diskontot, från 50 % av bankens egna kapital till 75 % av det egna kapitalet.
Denna gräns gäller bank, vars utlåningsexpansion ligger inom den av
riksbanken angivna riktlinjen. För bank som överskridit den av riksbanken
angivna riktlinjen sker reduktion av bankens straffräntefria upplåning i
riksbanken enligt följande.

Den ökning av utlåningen, som överstiger 7 %, indelas i intervall. För
varje intervall minskas den andel, som banken kan låna i riksbanken till
diskontot, på sätt som framgår av nedanstående uppställning. Upplåning
därutöver sker till straffränta.

Överskridande av utlånings-rekommendation (procentenheter)	Upplåningsrätt till diskontot (procent av en banks eget kapital)
0 -0,5	73
0,5-1,0	69
1,0-1,5	62
1,5-2,0	55
2,0-2,5	45
2,5-3,0	30
3,0-3,5	20
3,5-4,0	10
4,0-	0

Överskrider bank riksbankens riktlinje för utlåningsökning med mer än 4 %
kommer riksbanken att ta upp en diskussion med banken i fråga om en
begränsning av bankens totala upplåning i riksbanken.

Plöjningen av straffräntegränsen till 75 % av det egna kapitalet och
reduktion av denna gräns enligt ovan gäller under fjärde kvartalet 1982.
Slutlig beräkning av räntan för en banks upplåning i riksbanken under fjärde
kvartalet 1982 sker i januari 1983.

För underskridande av likviditetskraven under månaderna september,
oktober, november och december 1982 uttages inte någon avgift.

Appendix 2

Ordförklaringar

Upplåning utanför banksystemet i Sverige = upplåning hos AP-fonden,
försäkringsbolagen och allmänheten.

Likviditetskrav: krav på att kvoten mellan en banks likvida tillgångar i
form av kassa, statspapper och bostadsobligationer och dess förbindelser i (i
huvudsak inlåning från allmänheten) skall uppgå till ett fastställt lägsta
procenttal.

Prioriterade obligationer: obligationer som får medräknas vid beräkning av
likviditetskrav och placeringskrav. (Statspapper, bostadsobligationer som
avser bostadsinstitutens lån till prioriterade ändamål och Allmänna Hypo -

Redog. 1982/83:14

teksbankens obligationer.)

Basräntan, som utgör riktmärke för räntesättningen på industriobligationer,
är den ränta som uttas för lån med förstklassig säkerhet med 15 års
löptid, rak amortering och räntejustering vart femte år.

Kassakrav: förhållandet mellan en banks inneliggande kassa -I- tillgodohavande
i riksbanken och dess förbindelser (nämnaren överensstämmer med
den för likviditetskrav).

Placeringsplikt föreskriver hur stor del av ett kreditinstituts ökning i de
totala placeringarna som skall ske i priorterade placeringar.

Penningmängden definieras som allmänhetens (dvs hushåll och ickefinansiella
företag) innehav av sedlar och mynt plus dess banktillgodohavanden
(alla typer av konton) och innehav av bankcertifikat.

Redog. 1982/83:14

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 1982

12 januari

Överenskommelse träffades mellan delegationen för bostadsfinansiering och
företrädare för bankerna beträffande bostadsfinansieringen 1982.

Bankerna - de privata affärsbankerna, PKbanken, sparbankerna och
föreningsbankerna - förklarade sig villiga att svara för de byggnadskrediter
som skulle behövas för statligt belånade nybyggnader och ombyggnader,
inklusive energisparåtgärder, samt allmänna samlingslokaler som finansieras
med statligt stöd. Bankerna förklarade sig härutöver villiga att medverka till
att byggnadskrediter ställdes till förfogande även för bostadsbyggandet utan
statliga lån och för tomträttsmark.

I fråga om den slutliga finansieringen förklarade sig bankerna villiga att
medverka till avlyft i färdiga fastigheter genom att de under 1982 skulle öka
sitt nettoinnehav av bostadsobligationer med 5 200 mkr.

20 januari

Valutastyrelsen beslutade att inlånade medel på valutakonto skulle få
deponeras hos annan valutabank och att sådan deponering skulle få vara
räntebärande.

28 januari

Fullmäktige hemställde hos regeringen om förlängd valutareglering.

28 januari

Fullmäktige beslutade att höja likviditetskraven med 1 procentenhet för
samtliga bankinstitut utom Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas
Bank. Kraven för sistnämnda banker höjdes med 3 procentenheter.

18 februari

Sedan regeringen förlängt förordnandet om utlåningsreglering för finansbolagen
till utgången av år 1982, utfärdade riksbanken tillämpningsföreskrifter.
Dessa innebar att finansbolagens beviljade kontorkortskrediter under
perioden 1 oktober 1981 till 31 december 1982 inte fick öka med mer än 14 %.
För att i viss mån ta hänsyn till nystartade företag tilläts ökningen i
kreditbeviljningen dock alltid uppgå till 10 mkr.

11 mars

Riksbanksfullmäktige beslutade med verkan fr. o. m. den 12 mars

- sänka diskontot från 11 till 10 %

- bibehålla räntesatsen för bankernas upplåning i riksbanken över en viss
nivå, den s. k. straffräntan vid 14 % och

- sänka den högsta medgivna genomsnittsräntan för bankernas utlåning i
svenska kronor från 15 till 14 %.

12 mars

Överenskommelse träffades med AP-fonden beträffande placeringarna

1982. Den totala placeringskvoten bibehölls oförändrad, 75 %. Vidare

Redog. 1982/83:14

fastställdes en särskild kvot, 28 % av placeringskapaciteten, för förvärv av
bostadsobligationer.

1 april

Fullmäktige beslutade att med verkan fr o m 15 april 1982 höja kassakraven
för samtliga bankinstitut från 2 % till 4 %.

15 april

I skrivelse till regeringen hemställde fullmäktige om förordnande om fortsatt
räntereglering för bankinstitut.

15 april

Fullmäktige fattade principbeslut om introduktion av utländska aktier på den
svenska aktiemarknaden.

6 maj

Sedan regeringen utfärdat förordning om fortsatt räntereglering utfärdade
riksbanken tillämpningsföreskrifter att gälla t o m 30 april 1983. Enligt dessa
fick den högsta medigvna medelräntan för bankernas utlåning inte överstiga
riksbankens diskonto med mer än 4 procentenheter.

17 juni

Riksbanksfullmäktige beslutade att införa en särskild avgift om 2 % utöver
den gällande straffräntan om 14 %. Avgiften skulle uttas av banker som
under minst sex dagar i följd hade straffräntebelagd upplåning i riksbanken.

Riksbanken angav också att bankernas utlåningsexpansion under andra
halvåret 1982 skulle sänkas till 7 % i årstakt. Tidigare angivna riktmärke
hade givit utrymme för en ökningstakt om högst 9 %.

I augusti gavs en ytterligare precisering av riktlinjerna för utlåningen
innebärande att bankernas genomsnittliga lånestock avseende den s k
övrigutlåningen i svenska kronor för ultimo oktober, november och
december 1982 inte fick överstiga medeltalet för motsvarande månadsvärden
1981 med mer än 7 %.

1 juli

I samband med att det nya statliga upplåningsinstrumentet - statsskuldväxeln
- introducerades beslutade riksbanken att låta en banks kostnad för
upplåning i riksbanken bli beroende av bankens vidareförsäljning av
statsskuldväxlar till allmänheten. För att öka bankernas incitament att aktivt
medverka i försäljningen av statsskuldväxlar beslutades nämligen att från det
belopp på vilket det extra straffräntetillägget om 2 % uttas (se punkten ovan)
fråndra ett belopp motsvarande en banks försäljning av statsskuldväxlar.

1 juli

Riksbanken utfärdade ändrade föreskrifter för tillämpning av allmän placeringsplikt
för försäkringsbolag.

Den allmänna placeringsplikten avser ett lägsta värde för en kvot
(placeringskvot) mellan ökningen av försäkringsbolags prioriterade place -

Redog. 1982/83:14

ringar och ökningen av dess placeringsgrundande placeringar. De placeringsgrundande
placeringarna utgjordes tidigare av alla placeringar med undantag
för vissa lån samt för kassahållningsposterna, banktillgodohavanden, bankcertifikat
och skattkammarväxlar. Någon specificerad gräns för kassahållningen,
definierad på detta sätt, förelåg inte.

Enligt de föreskrifter, som nu utfärdades, skulle statsskuldväxlama ingå i
kassahållningsposterna. Med viss begränsning skulle dessa även i fortsättningen
exkluderas vid beräkningen av placeringskvoten. Begränsningen
innebar att i den mån nettoökningen av kassahållningsposterna översteg 6 %
av nettoökningen av de totala placeringarna, skulle det överskjutande
beloppet inräknas i de placeringsgrundande placeringarna.

Denna begränsningsregel tillkom för att förhindra att placeringar i
statsskuldväxlar inverkade negativt på försäkringsbolagens prioriterade
placeringar.

15 juli

Riksbanken beslöt att ge bankerna tillåtelse att höja räntan för checkräkningskrediter
med 2 procentenheter.

29 juli

Riksbanksfullmäktige beslutade att höja kassakraven för samtliga banker
med 1 procentenhet till 5 % fr. o. m. 3 augusti 1982.

9 september
Riksbanken beslutade

att från den 13 september reducera den i juli genomförda höjningen av
räntan på bankernas checkräkningskrediter från 2 procentenheter till 1
procentenhet,

att borttaga den särskilda avgiften om 2 % utöver straffräntan vid straffräntebelagd
utlåning i riksbanken under längre tid,
att sätta straffräntan till 15 % att gälla fr. o. m. den 10 september,
att reducera straffräntan med 1 procentenhet till 14 % på det belopp som
motsvarar bankens nettoförsäljning av statsskuldväxlar till marknaden
under innevarande och föregående månad.

30 september
Fullmäktige beslutade

att höja straffräntan från 15 till 17 % fr. o. m. 1 oktober
att låta bankerna höja räntan på kredit i räkning 2 procentenheter utöver
gällande nivå fr. o. m. 18 oktober
att begränsa utrymmet för straffräntefri upplåning i riksbanken för de
banker som ligger över den av riksbanken rekommenderade utlåningstakten.

8 oktober

Fullmäktige beslutade att devalvera kronan med 16 % genom att ändra
riktvärdet för riksbankens valutakursindex från lil till 132.

Redog. 1982/83:14

14 oktober

Fullmäktige beslutade att återföra straffränta och ränta för räkning i kredit
till nivån som gällde före höjningarna den 30 september.

2 december

Fullmäktige hemställde till regeringen om fortsatt förordnande om allmän
placeringsplikt och räntereglering för försäkringsföretag att gälla under

1983.

2 december

Fullmäktige hemställde till regeringen om fortsatt förordnande om utlåningsreglering
för finansbolag under 1983.

9 december

Riksbanken beslutade att sänka kassakraven för samtliga bankinstitut från
5 % till 2 % med verkan fr. o. m. den 10 december 1982. Samtidigt
emitterade Riksgäldskontoret tre nya räntebärande obligationslån. Genom
frisläppandet av kassakravsmedlen fick bankerna ökade möjligheter till
placering av sina kassaöverskott i statspapper.

22 december

Sedan regeringen förlängt förordnandet om placeringsplikt och räntereglering
för försäkringsbolag utfärdade riksbanken tillämpningsföreskrifter.
Ränteregleringen tillämpas på samma sätt som 1982, dvs. endast s. k.
indexlån omfattas. Tillämpningsföreskrifterna för placeringsplikten ändrades
så att fr. o. m. 1983 alla typer av placeringar i svenska kronor med
undantag för livlån, STP-lån och placeringar i annat bolag inom samma
koncern, inräknas i det placeringsgrundande beloppet. Placeringskravet
fastställdes till lägst 73 % för liv- och pensionsförsäkringsföretag och lägst
62 % för sakförsäkringsföretag. Bostadsobligationskvoten för de båda
kategorierna försäkringsföretag fastställdes till 28 respektive 23 %.

Redog. 1982/83:14
Riksbankens bokslut

Tillgångar, Mkr Balans

	1981	1982
Guld och utländska tillgångar
Guld och valutareserv	20 464	25 115
Guld	1 168	1 168
Särskilda dragningsrätter i
Internationella valutafonden	1433	1 537
Reservposition i Internationella valutafonden	941	943
Lån till Internationella valutafonden	116	37
Utländska banker m. m., nettobelopp	7 489	8 795
Utländska värdepapper	9 317	12 635
Sveriges andel i Internationella återuppbyggnadsban-
kens grundfond, inbetalt belopp	196	375
Övriga	367	313
Inhemska tillgångar
Skattkammarväxlar och obligationer	41 447	48 372
Statspapper	41 107	48 052
Övriga	340	320
Utlåning	1 672	327
Banker	1 231	-
Allmänheten	441	327
Skiljemynt	59	109
Checkar och postväxlar m. m.	329	353
Övriga	15	17

Summa 64 549 74 981

Redog. 1982/83:14

räkning Skulder, Mkr

1981 1982

Utländska skulder Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter i Interna-
tionella valutafonden	1 573	1 624
Övriga	1 567	1 900
Inhemska skulder
Utelöpande sedlar	37 055	38 985
Checkräkning	4 755	5 632
Staten	60	75
Banker	4 648	5 158
Övriga	47	399
Särskilda räkningar	4169	3 889
Konton för investering i skogsbruk och rörelse	1459	1009
m. m.
Konton för allmän investeringsfond	1 150	2 402
Tillfälliga vinstkonton	1 560	478
Övriga	117	189
Värderegleringskonto för valutor	2 000	4 500
Eget kapital	13 313	18 262
Grundfond	1000	1 000
Reservfond	500	500
Dispositionsfond	6 263	9 687
Övriga egna fonder	125	125
Reserverade vinstmedel	0	1
Årets resultat	5 425	6 949
Summa	64 549	74 981

3 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 14

Redog. 1982/83:14 Resultaträkning Mkr		34
Intäkter	1981	1982
Utländska rörelsen
Ränteintäkter	2 231	2 255
Räntekostnader	- 312	- 218
Kursdifferenser	3 678	3 514
Avsättning till värderegleringskonto för valutor	-2 000	-2 500
Övriga inkomster	0	1
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av skattkammarväxlar och obligationer	4 039	5 889
Övriga ränteintäkter	821	874
Övriga räntekostnader	- 705	- 986
Nedskrivning av statspapper och obligationer	-2 061	-1 645
Övriga inkomster	6	8
Summa	5 697	7 192
Kostnader
Sedelkostnader	- 60	- 52
Personalkostnader	- 135	- 129
Övriga förvaltningskostnader	- 77	- 62
Summa	- 272	- 243
Årets resultat	5 425	6 949

Redog. 1982/83:14

Kommentarer till 1982 års bokslut.

Vid beräkning av bokföringskurserna för riksbankens utländska tillgångar
och skulder tillämpas en princip som baseras på ett genomsnitt av
marknadskurserna under en viss period. Med anledning härav har riksbankens
valutareserv uppskrivits med 4 172 mkr och utländska skulder med 445
mkr. Härav sammanhänger 2 764 respektive 289 mkr med devalveringen av
kronan 82-10-08. Dessa förändringar redovisas i resultaträkningen under
rubriken ”utländska rörelsen, kursdifferenser”. Ett belopp om 2 500 mkr har
avsatts till värderegleringskonto för valutor.

Riksbankens innehav av obligationer har under året nedskrivits med 1 645
mkr.

Av beloppet på övriga räntekostnader ingår räntor på kassakravsmedel
med 959 mkr.

Inom linjen har förts riksbankens fastigheter, aktierna i AB Tumba bruk,
aktier i Banken för internationell betalningsutjåmning m. fl. samt riksbankens
mynt- och medaljsamling och lån till riksbankspersonalens semesterförening.

Redog. 1982/83:14

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder
m. m.

Fullmäktige

Vid utgången av år 1982 hade fullmäktige följande sammansättning.

Gunnar Sträng, ordförande

Erik Wärnberg, vice ordförande och deputerad

Bengt Dennis, riksbankschef

Grethe Lundblad

Staffan Burenstam Linder

Karl Boo

Ingegerd Troedsson
Suppleanter

Erik Åsbrink, personlig suppleant för ordföranden

Gunnar Nilsson

Bo Lundgren

Marianne Stålberg

Bertil Jonasson

Mats Svegfors

Kurt Eklöf, vice riksbankschef
Valutastyrelsen

Beträffande valutastyrelsens sammansättning vid utgången av år 1982
hänvisas till styrelsens berättelse till fullmäktige.

Riksbankens organisation

För att bättre anpassa riksbankens organisation till förändrade arbetsuppgifter
inom penningpolitiken beslöt fullmäktige i maj månad att dåvarande
kreditpolitiska avdelningen skulle delas i två avdelningar, den ena, som
alltjämt skulle betecknas kreditpolitiska avdelningen omfattande bankinstitutgruppen,
och den andra, betecknad kapitalmarknadsavdelningen, omfattande
dåvarande kapitalmarknadsgrupp och fondgrupp. Den nya kapitalmarknadsavdelningen
kommer att handha värdepappersfrågor från emittentsidan
men också i stor utsträckning från placerarsidan liksom kapitalmarknadsinstitutens
placeringsverksamhet i stort. Den nya avdelningen skall
också handha riksbankens operationer på kapitalmarknaden. På hemställan
av fullmäktige beslöt riksdagens förvaltningsstyrelse den 9 juli 1982 inrätta en
tjänst som bankokommissarie och chef för avdelningen.

I anslutning till att fullmäktige beslöt införa ett databaserat system för
utrikesredovisningen m. m. (se nedan) beslöt fullmäktige även genomföra
vissa organisatoriska förändringar på utrikesavdelningen. Dessa innebar i
huvudsak följande. Utrikesavdelningen indelas i två grupper: arbitrage och
utlandsredovisningen. På arbitrage har samlats de operativa funktionerna,
valutamarknad, placering av valutareserven, betalningar och därutöver

Redog. 1982/83:14

analyser och utredningar i anslutning till dessa uppgifter. Till utlandsredovisningen
har förts s. k. ”back-office”-funktioner, dvs. slutlig handläggning
och första kontroll av affärsavslut och betalningsuppdrag. Avdelningens
internkontroll ligger likaså under utlandsredovisningen. Den nya organisationen
träder i kraft vid månadsskiftet februari/mars 1983.

Under året har vidare tidigare beslutad sammanläggning av depositaexpeditionen
med låneexpeditionen slutförts.

Inom administrativa avdelningen har en ny enhet, redovisningskontoret,
inrättats genom sammanslagning av ekonomikontoret och de delar av
bankavdelningens låneexpedition som handhaft clearingverksamheten och
bokföringen avseende checkräkningar och postväxlar.

Riksbankens personal

Riksbankens personalstat, vilken fastställes av fullmäktige för ett år i
taget, upptog för år 1982 1 015 tjänster fördelade på sätt som framgår
nedan.

	Huvudkontoret	Avdelnings- kontoren	Totalt
Direktion och avdelnings-
chefer Handläggande personal i	15	—	15
övrigt	196	lil	307
Biträdespersonal	295	398	693
Ovrig personal	-	-	-
Summa	506	509	1 015

Antalet anställda uppgick vid utgången av år 1982 till 1 096 personer fördelade på sätt som framgår nedan.
	Avdelnings-
Huvudkontoret	kontoren	Totalt
Direktion och avdelnings-
chefer 13	-	13
Handläggande personal i
övrigt 191	102	293
Biträdespersonal1 303	415	718
Övrig personal2 5	26	31
Summa 512	543	1 0553

1 Riksbanksassistenter, sedelräknare, expeditionsassistenter m. fl.

2 Ej lönegradsplacerad personal: arvodister, lokalvårdare och tillfälligt anställd
personal

3 Exklusive 41 tjänstemän som är tjänstlediga

Den faktiska bemanningen vid utgången av år 1982 omräknat till antal
årsarbetskrafter utgjorde 928 varav 473 vid huvudkontoret och 455 vid
avdelningskontoren.

Redog. 1982/83:14

Avgivna remissyttranden

Fullmäktige har under året efter remiss avgivit yttrande över följande
betänkanden, utredningar och skrivelser.

14.1, §5. Ansökan från Finans AB Cartos om undantag från aktiefondslagen.

21.1, §2. Betänkandet Från hyresrätt till bostadsrätt (SOU 1981:74)
avgivet av 1978 års bostadsrättskommitté.

28.1, §8. Betänkandet Samverkan vid uppgiftslämnande (SOU 1981:58)
avgivet av delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU).

4.2, § 4. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om att få
förvärva aktier i ett planerat finansbolag.

11.2, §2. Delbetänkandet Tillväxtkapital (SOU 1981:95) avgivet av
utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation
samt promemorian Tillväxtinvest, ett system att förse mindre företag med
eget kapital, utarbetad av styrelsen för teknisk utveckling.

11.2, § 4. Betänkandet Bankernas roll i industripolitiken (Ds I 1981:25)
avgivet av en arbetsgrupp inom industridepartementet.

18.2, § 3. Promemorian Ökad bankmedverkan vid statsstödd exportkreditgivning
(Ds I 1981:27)

18.2, §5. Ansökan från AB Göteborgs Tomträttskassa om godkännande
av ny bolagsordning.

25.2, § 2. Närsjöfartsutredningens betänkande Sjöfartens roll i trafikpolitiken
(SOU 1981:103).

25.2, § 3. Ansökan från PKbanken om tillstånd till vissa utlandstransaktioner.

11.3, §3. Delbetänkandet Statlig fondförvaltning m. m. (SOU 1982:12)
avgivet av utredningen angående översyn av den statliga fondförvaltningen
m. m.

11.3, §4. Hemställan från Sveriges allmänna hypoteksbank om ändring i
lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar.

18.3, § 2. Betänkandet Statliga lån eller kreditgarantier - Administration
av bostadslångivningen (SOU 1981:104) avgivet av bostadslånekommittén.

18.3, § 3. Skrivelse från AB Svensk Exportkredit om inrättande av
garantifond, m. m.

25.3, § 2. Ansökan från Skånska Banken att få förvärva ytterligare aktier
i Scandinavian Bank Ltd, London.

25.3, § 3. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att få förvärva
ytterligare aktier i Scandinavian Bank Ltd, London.

25.3, § 4. Ansökan från Föreningsbankernas Bank att få förvärva förlagsbevis
i LCB Eurofinance BV i Amsterdam.

29.4, § 2. Utredningen Obligationskontroll m. m.

6.5, §4. Skrivelse från riksdagens lagutskott med hemställan om
yttrande över motion 1981/82:1236 om räntesatserna i växel- och checklagarna.

10.6, § 3. Ansökningar från Sundsvallsbanken, Östgötabanken, Werm -

Redog. 1982/83:14

landsbanken och Skaraborgsbanken om att få förvärva aktier i ett av
respektive bank helägt finansbolag.

10.6, § 4. Skrivelse från fondkommissionsbolagen med hemställan om
vissa ändringar i fondkommissionslagen.

10.6, § 6. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken m. fl. banker
om att få teckna garantifondförbindelser för AB Svensk Exportkredit.

17.6, § 3. Stadsförnyelsekommitténs betänkande Stadsförnyelse och
bostadsförbättring (SOU 1981:99).

17.6, § 4. Ansökan från Svenska Handelsbanken om att få förvärva
ytterligare aktier i sin helägda dotterbank i Luxemburg.

17.6, § 5. Ansökan från BOFAB om godkännande av ändring i bolagsordningen.

1.7, §3. Skrivelse från generaltullstyrelsen angående ADB-system för
tulltaxering, m. m.

1.7, § 4. Skrivelse från Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa med
förslag till ändring i 15 kap. 4 § föräldrabalken, m. m.

29.7, §3. Betänkandet Jordbrukets kapitalförsörjning (Ds E 1981:14)
avgivet av Utredningen om jordbrukets kapitalförsörjning.

12.8, §2. Ansökningar från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd
att få förvärva aktier i Banque Marocaine du Commerce Extérieur,
Casablanca, Skandinaviska Enskilda Banken (South East Asia) Ltd,
Singapore, Ship Mortgage International Bank N.V., Amsterdam, Banco del
Atlåntico, Mexico City, Skandinaviska Enskilda Banken (Luxembourg)
S.A., Luxemburg, och Scandinavian Bank Ltd, London.

12.8, § 3. Ansökan från Skånska Banken om att få förvärva aktier i
Scandinavian Bank Ltd, London.

9.9, § 3. Ansökan från Gunvor Björkman m. fl. om tillstånd att driva
bankrörelse.

9.9, § 4. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
aktier i ett nybildat aktiebolag.

9.9, § 5. Ansökningar från Skånska Banken och Uplandsbanken om
tillstånd att förvärva aktier i ett av respektive bank helägt finansbolag.

9.9, § 6. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
förvärva aktier i ett planerat kapitalmarknadsinstitut i London.

23.9, § 2. Rapporten Tillväxt eller stagnation (SOU 1982:14).

23.9, § 3. Rapporten Riksbankens avdelningskontor, Rapport 1981/82:6
avgiven av riksdagens revisorer.

23.9, § 4. Betänkandet Lagstiftning om obligationsfonder (Ds E 1982:1)
avgivet av utredningen om obligationsfonder.

23.9, § 5. Ansökan från Forretningsbanken A/S, Trondheim, om tillstånd
att öppna representationskontor i Sundsvall.

30.9, § 3. Skrivelse från riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över en Promemoria med förslag till ny Lag om riksgäldskontoret.

7.10, §2. Ansökan från Skaraborgsbanken om tillstånd att bilda ett
dotterbolag för värdepappersförvaltning m. m.

21.10, §2. Ansökan från Banque Indosuez om tillstånd att öppna
representationskontor i Stockholm.

Redog. 1982/83:14

21.10, § 3. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att förvärva
aktier i en planerad bank i London.

21.10, §5. Skrivelse från SHIO-Familjeföretagen om styrelsesammansättningen
för Stockholms fondbörs.

28.10, § 2. Skrivelse från Exportkreditnämnden angående vissa ändringar
för garantigivningen m. m.

28.10, §3. Betänkandet Prisutvecklingen inom bostadsbyggandet och
dess orsaker (SOU 1982:34-35) avgivet av byggprisutredningen.

18.11, §2. Ansökan från Morgan Grenfell & Co Ltd, London, om
tillstånd att öppna representationskontor i Sverige.

18.11, §3. Promemorian Beskattning av vissa aktievinster vid utlandsflyttning
m. m. (BRÅ PM 1982:4) upprättad inom Brottsförebyggande
rådet.

9.12, §3. Framställningar från bankinspektionen och från Svenska
Realkapital AB med förslag till vissa ändringar i lagen om finansbolag.

16.12, §2. Framställning från Svensk Fastighetskredit AB om godkännande
av ändring i bolagsordningen.

Valutafrågor

Fullmäktige har, efter underställning av valutastyrelsen, fastställt valutastyrelsens
beslut att under vissa förutsättningar medge att valutainlämningar
förvärvar aktier i utländska företag. Sedan viss erfarenhet vunnits i
hithörande frågor beslöt fullmäktige i december ange vissa kompletterande
förutsättningar för sådana tillstånd. För den närmare innebörden av besluten
hänvisas till valutastyrelsens årsberättelse.

Fullmäktige har vidare beslutat införa ett system för bankernas rapportering
av betalningar till utlandet baserat på automatisk databehandling. För en
närmare redogörelse av systemet hänvisas till valutastyrelsens årsberättelse.
Fullmäktige har också beslutat att fortsätta att studera rapporteringen av
betalningar frän utlandet för att undersöka hur ett i princip heltäckande
system skulle kunna utformas.

A U-verksamhet

Beslut har tagits om att installera en andra s. k. stordator. Den nya
utrustningen, som kommer att fördubbla riksbankens centrala datorkapacitet,
kommer att levereras under sommaren 1983.

Fullmäktige har beslutat införa ett gemensamt datorbaserat system dels för
utrikesbokföringen, investeringar av valutareserven och övervakning av
valutamarknaden, dels för huvudbokföringen, checkräkningar, obligationsredovisning
och clearing.

Sedelfrågor

Utvecklingen av den av riksbanken beställda prototypen av en helautomatisk
sedelsorteringsmaskin har kraftigt försenats. Detta har nödvändiggjort
ytterligare anskaffning av halvautomatiska sedelsorteringsmaskiner. Beslut

Redog. 1982/83:14

har därför tagits om inköp av åtta sådana maskiner av märket ISS 300 för en
kostnad om ca 8,2 milj. kr. Av dessa avses sex skola ersätta motsvarande
äldre maskiner som utgår.

Fullmäktige har vidare beslutat att regionvis successivt upphöra att utväxla
femkronorssedlar och i stället övergå till att utväxla femkronorsmynt. I
enlighet härmed upphörde riksbankens huvudkontor samt avdelningskontoren
i Göteborg, Malmö, Falun, Gävle, Jönköping, Skövde och Västerås den
18 oktober att utväxla femkronorssedlar. Under senare delen av år 1983
kommer utväxlingen av femkronorssedlar att helt ha upphört.

Riksbankens fastigheter

Några nya beslut om investeringar vid riksbankens avdelningskontor har, i
avvaktan på riksdagens revisorers rapport om riksbankens kontorsorganisation,
inte skett. Tre tidigare påbörjade investeringar har under året
slutförts.

I Jönköping har en ny fastighet tagits i bruk under våren. Kostnaden för
fastigheten, vilken beräknades till totalt 26 milj. kr. i 1979 års priser, uppgick
till 29,8 milj. kr.

En större ombyggnad av riksbankens fastighet i Gävle avslutades under
våren. Kostnaden för ombyggnaden uppgick till 15,2 milj. kr.

Under året har vidare vissa smärre ombyggnadsarbeten på riksbankens
fastighet i Visby avslutats. Kostnaden för dessa har uppgått till 2,8 milj.
kr.

Vid huvudkontoret har på grund av förvärv av ytterligare datorutrustning
ombyggnadsarbeten beslutats i datorhallen till en beräknad kostnad om
850 000 kr.

Utidningsverksamhet

Långivningen från statens bosättningslånefond upphörde enligt riksdagens
beslut vid utgången av år 1981. Utestående lånebelopp vid utgången av år
1982 uppgick till 167,9 mkr. fördelade på 44 118 lån.

Utlåningen från riksbankens avbetalningslånefond, vilken uppgår till 125
milj. kr., uppgick vid utgången av år 1982 till 94,9 mkr. fördelade på 10 595
lån.

Vid årets utgång uppgick antalet utestående hypotekslån, vilka beviljats
för förvärv av premieobligationer i samband med nyemission, till 12 704 med
en sammanlagd lånesumma om 197,8 mkr.

Disposition av riksbankens vinst för år 1981

På förslag av fullmäktige beslöt riksdagen att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel - 5 424 831 990 kronor - skulle 2 000 mkr. inlevereras till
statsverket under budgetåret 1981/82, 3 424 mkr. överföras till dispositionsfonden
och återstående 831 990 kr. kvarstå på räkning för odisponerade
vinstmedel.

Redog. 1982/83:14

Bilaga 1

Internationellt finansiellt samarbete

Förstärkning av IMFs resurser och SDR-tilldelning

Efterfrågan på betalningsbalansstöd från Internationella valutafonden
(IMF) var under större delen av 1982 betydligt lägre än för motsvarande
period året innan. Mot slutet av året ökade dock utlåningen avsevärt då bl. a.
några av de större medlemsländerna - Argentina, Brasilien och Mexico -ansökte om valutafondkrediter. Fondens likviditet är f. n. relativt låg. För att
IMF skall kunna möta en fortsatt hög efterfrågan på betalningsbalansstöd har
det under året framstått som alltmer nödvändigt med en förstärkning av dess
resurser. En sådan kan ske i olika former - som en ökning av det inbetalda
insatskapitalet eller som upplåning. Båda dessa vägar att öka resurserna har
diskuterats.

Den åttonde kvotöversynen pågår sedan 1981. Dess syfte är att fastställa
om någon ökning av det totala insatskapitalet, kvotsumman, är befogad och i
så fall hur stor höjning som bör förordas. I kvotöversynen ingår även att
fördela den totala kvotökningen på de enskilda medlemsländerna. I fråga om
ökningen av kvotsumman råder olika uppfattningar bland medlemsländerna.
Vid valutafondens årsmöte i september 1982 stödde en majoritet, däribland
Sverige, en till 100 å 125 miljarder SDR1 ökad kvotsumma, vilket innebär en
höjning på mellan 65 och 105 procent. Vissa större länder, främst USA, intog
en mer återhållsam attityd. När kvotfrågan diskuterades vid senare tillfällen
under hösten har olika länders positioner närmat sig varandra och en
kompromisslösning väntas kunna ingås inom en nära framtid. Även med
optimistiska antaganden synes det dock ej troligt att de nya kvoterna kan
träda i kraft förrän tidigast sommaren 1984.

USAs representant vid årsmötet framlade förslag om upprättandet av ett
finansiellt sidoarrangemang för att komplettera IMFs resurser. Sidoarrangemanget
skulle användas i situationer som ansågs hota stabiliteten i det
internationella monetära systemet när, samtidigt, fondens egna resurser var
otillräckliga. När denna fråga diskuterats ytterligare under hösten har
intresset inriktats på möjligheterna att revidera och utöka existerande
GAB-arrangemang2 snarare än att inrätta någon ny facilitet.

En snabbare väg för resursförstärkning än via kvotökningar eller
sidoarrangemang är att fonden lånar medel från medlemsstater, vilka
befinner sig i en tillfredsställande betalningsbalans- och reservposition.
Sådana bilaterala lån har sedan maj 1981, då den s. k. Enlarged Access Policy
inleddes, upptagits till ett totalt belopp om ca 9,3 miljarder SDR.

Härav svarar Saudi Arabien för 8 miljarder SDR. Huvuddelen av
återstående belopp ställdes till IMFs förfogande via ett arrangemang ordnat
av Internationella regleringsbanken, BIS. Riksbanken medverkade därvid
med ett utlåningsåtagande om 35 miljoner SDR.

1 1 SDR motsvarade den 30 december 1982 8,06 kronor.

2 Kreditramarna inom GAB (General Arrangements to Borrow) uppgår till totalt ca
6,5 miljarder SDR fördelat på tio deltagare (Sverige representeras av riksbanken).
Dessutom har Schweiz ett s. k. parallellavtal. GAB kan aktiveras när ett deltagarland
önskar utnyttja valutafondens resurser och fonden behöver resursförstärkning för att
förebygga eller motverka en försvagning av det internationella betalningssystemet.

Redog. 1982/83:14

BIS har även under 1982 nära samarbetat med IMF i strävandena att
främja en lösning av vissa medlemsländers finansieringsproblem. I väntan på
att Ungern, Mexiko och Brasilien skulle erhålla betydande IMF-lån
arrangerade BIS - med garanti av ett antal centralbanker - kortfristiga s. k.
överbryggningskrediter.

Medlemsländerna i SDR-systemet har hittills ej kunnat enas om tilldelningar
av SDR under den s. k. fjärde basperioden, som påbörjades 1982.

Valutafondens löpande verksamhet

Under 1982 gjordes kreditåtaganden uppgående till 6,5 miljarder SDR
(härav 2,7 miljarder under valutafondens ordinarie resurser) mot 15,2
miljarder 1981. Utbetalningarna till medlemsländerna uppgick till 7,4
miljarder SDR - att jämföra med 1981 års utbetalningar om 7,1 miljarder.
Återbetalningarna från medlemsländerna utgjorde 1,8 miljarder SDR under
1982 mot 2,1 miljarder 1981.

Utlåningsräntan för fondens ordinarie resurser höjdes den 1 maj 1982 till

6,6 procent. Räntan för de upplånade, icke ordinära, resurserna är lika med
upplåningskostnaden plus en mindre marginal. Det konto som skapades
under 1981 för att subventionera särskilt fattiga u-länders räntebetalningar
till fonden har under 1982 ytterligare fyllts på. Sveriges bidrag under 1982
uppgick till 1,1 miljoner SDR (8,8 milj. kr.). Sverige har härmed totalt erlagt
2,2 miljoner SDR. Detta har finansierats via biståndsbudgeten och inbetalats
via konto i riksbanken.

IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF, vilken inräknas i
valutareserven, framgår av Tabell 1.

Tabell 1. IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF
Uppgifter vid slutet av resp. år. Miljoner SDR

	Kronbehållning belopp	% av kvoten	Nettoställning1
1979	312,4	69	180,7
1980	511,7	76	193,9
1981	527,5	78	165,6
1982	531,8	79	143,2

1 Nettoställningen motsvarar summan av egentlig reservtranch (i reservtillgångar
inbetalt insatskapital), särskild reservtranch (det belopp fonden netto disponerat av
det i kronor inbetalda insatskapitalet) och långivning till IMF.

Riksbanken, som äger de SDR som tilldelats Sverige, har hittills inte använt
SDR för att anskaffa valuta.

Riksbankens SDR-innehav ökade under 1981 med 9 miljoner SDR som en
följd av transaktioner med övriga medlemsländer och med valutafonden.

Under 1982 inträdde Antigua och Barbuda, Belize samt Ungern som nya
medlemmar i IMF. Antalet medlemsländer uppgick vid årets slut till 146.

Världsbanksgruppen

I Världsbanksgruppen ingår Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden
(IDA) samt Internationella finansieringsbolaget (IFC). Omfattningen
av gruppens finansieringsverksamhet framgår av Tabell 2.

Redog. 1982/83:14

Världsbanken får medel till sin utlåning huvudsakligen genom upplåning.
Vid utgången av bankens budgetår11981/82 var den utestående upplåningen
totalt nära 32 miljarder USD. Kostnaden för den totala upplåningen under
budgetåret var i genomsnitt nära 11 %. Utlåningsräntan var under större
delen av budgetåret 11,6 %.

I början av 1982 infördes en särskild avgift (”front- end fee”) på 1,5 % på
nya lån. I december 1982 sänktes denna till 0,75 %. Avgiften tillkom i syfte
att förekomma den minskning i bankens inkomster som kunde bli följden av
de kraftiga svängningarna i räntenivåer och växelkurser. Av liknande skäl
beslöt man i juli 1982 att införa en typ av rörlig ränta på nya lån. Nya
räntenivåer beslutas två gånger om året.

År 1980 trädde ett beslut i kraft om en ungefärlig fördubbling av
Världsbankens kapital. Den svenska andelen tecknades 1981. Under 1982
gjorde riksbanken de inbetalningar som följer med andelsteckningen.
Kontant inbetalades motvärdet av 18,4 milj. kr. En skuldsedel utfärdades för
resterande inbetalningspliktigt belopp, 160,8 milj. kr.

IDA.s kreditgivning, som ges på mycket gynnsamma villkor till u-länder
med låg inkomst per capita, baseras i huvudsak på gåvobidrag från de
ekonomiskt starka medlemsländerna. Verksamheten har under 1982 starkt
påverkats av inställningen i USA till en påfyllnad av organisationens
resurser. I slutet av 1981 beslöt kongressen att kraftigt reducera det andra
årsbidraget under den sjätte påfyllnaden. Därmed trädde den undantagsklausul
i kraft som ger övriga givarländer rätt att anpassa inbetalningstakten
efter den amerikanska. IDA drabbades av en drastisk minskning av
resurserna. Trots att vissa givarländer, bland dem de nordiska, inte använde
undantagsklausulens möjligheter tvingades IDA ändå att reducera det
tidigare planerade utlåningsprogrammet för 1981/82 med 35 %. För att i viss
mån motverka detta beslöt Världsbanken i början av 1982 att utöka sitt
planerade låneprogram under samma budgetår.

I början av 1982 stod det klart att USA skulle utsträcka inbetalningarna
under den sjätte påfyllnaden över åtminstone fyra år. Avtalsperioden hade
avsett tre år. Innan dessa inbetalningar gjorts, ansåg man från amerikansk
sida att man inte kunde göra några nya utfästelser om bidrag. En sjunde
påfyllnad av IDA:s resurser kommer därför inte som tidigare planerats att
börja gälla från den 1 juli 1983 utan i bästa fall först ett år senare.

För att motverka den kraftiga minskning av utlåningen som detta skulle
medföra, beslöt samtliga givarländer utom USA vid årsmötet 1982 att under
1983/84 lämna extrabidrag på sammanlagt knappt 2 miljarder USD.
Bidragen kan betalas in till ett särskilt konto inom ramen för IDA eller till en
särskild fond. Vidare meddelade ett antal givarländer att man inte längre
avsåg att använda sig av den ovannämnda undantagsklausulen. Trots dessa
åtgärder kommer IDA att tvingas minska den tidigare planerade nivån på
utlåningen under såväl 1982/83 som 1983/84 med 25 %.

Sverige betalade under 1982 in det andra och tredje årsbidraget under IDA
6 (500 milj. kr. resp. drygt 537 milj. kr.). Inbetalningarna skedde via
skuldsedlar deponerade i riksbanken.

Beträffande inriktningen av bankens verksamhet kan nämnas att de s. k.
strukturanpassningslånen utgjorde 8,2 % av totala åtaganden under 1981/82.
Under föregående budgetår var motsvarande siffra 5,8 %. F. n. finns ett tak
för denna utlåning på 10 %. Syftet med dessa lån är i korthet att göra det

1 Världsbanksgruppens budgetår omfattar perioden 1 juli till 30 juni.

Redog. 1982/83:14

möjligt för berörda länder att utan att få ökade betalningsbalanssvårigheter
hålla en högre tillväxt än som annars skulle varit möjligt. De infördes 1979/80
då det stod klart att den internationella ekonomiska situationen skulle
medföra betydligt försämrade villkor för u-länderna under 1980-talet.

Vidare har banken och IDA vidtagit flera åtgärder för att öka olika former
av samfinansiering. De privata bankerna har här stått för huvudparten av den
ökning som ägt rum.

IFCs verksamhet syftar till att främja den ekonomiska utvecklingen i
u-länderna geom stöd till privata företag. År 1977 beslöts om en höjning av
IFC:s kapital. Sverige betalade under 1982 in den svenska andelen härav,
drygt 1 % av höjningen eller något över 5,8 miljoner USD.

Tabell 2 Världsbanksgruppens långivning1 avseende hela femårsperioder
1969-1978 samt enskilda år 1979-1982

Miljarder USD	1969- 1973	1974— 1978	1979	1980	1981	1982
Nya utfästelser
IBRD	8,9	24,4	7,0	7,6	8,8	10,3
IDA	3,9	7,9	3,0	3,8	3,5	2,7
IFC	0,6	1,2	0,4	0,7	0,8	0,6
Summa	13,4	33,5	10,4	12,1	13,1	13,6
Utbetalningar, netto
IBRD	2,9	8.4	3,6	4.4	5,1	6,3
IDA	1,4	5,3	1,2	1.4	1,9	2,1
IFC	0,3	0,8	0,2	0,3	0,6	0,4
Summa	4,6	14,5	5,0	6,1	7.6	8,8

Anm. Uppgifterna i tabellen avser Världsbanksgruppens räkenskapsår, som löper 1
juli—30 juni.

1 För IFC ingår även bidrag till riskkapital.

Övrigt internationellt finansiellt samarbete

Till Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB) inbetalades under 1982 dels
2,95 milj. kr. under den femte påfyllnaden av bankens grundkapital, det s. k.
interregionala kapitalet, dels 23,7 milj. kr. till fonden för särskild verksamhet.
Inbetalningarna skedde i form av skuldsedlar.

Till Asiatiska utvecklingsfonden inbetalades i form av en skuldsedel 30,6
milj. kr. Den utgjorde det fjärde och sista årsbidraget inom ramen för den
andra påfyllnaden av fondens resurser. Till Afrikanska utvecklingsfonden
inbetalades i form av en skuldsedel 120 milj. kr. Detta utgjorde den första
inbetalningen under den tredje påfyllnaden.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of New
York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av swaptransaktioner i dollar och
kronor förlängdes under 1982 för ytterligare ett år. Det belopp som
överenskommelsen omfattar, uppgår till 300 miljoner USD. Faciliteten har
inte utnyttjats under året.

Redog. 1982/83:14

Bilaga 2

Riksbankens jubileumsfond

Fondens intäkter 1982 var 51 891 305:88 kronor. Förvaltningskostnaderna
uppgick till 1 744 152:99 kronor och projektomkostnaderna till 1 188 919:84
kronor. Under året beviljades anslag till ett sammanlagt belopp av 42 051 000
kronor. Resterande 6 906 233:05 kronor överföres till kommande års
forskningsmedel.

Under året upplupna men ej uppburna räntor har ej bokförts. Obligationerna
upptages på tillgångssidan till nominella värden, medan som motpost
på skuldsidan redovisas ”Kapital" och "Värdereglering donationskapital”.
Sistnämnda konto motsvarar skillnaden mellan obligationernas nominella
och tidigare bokförda värden.

Med anledning av omarbetade rubriker i balans- och resultaträkning mot
tidigare år anges ej föregående år som jämförelse.

Redog. 1982/83:14

Balansräkning
per den 31 december 1982. Kronor

	1982
Tillgångar Obligationer Checkräkning i riksbanken Postgiro Kassa	684 312 000:-46 278 055:83 66 873:26 500:-
Summa	730 657 429:09
Skulder Beviljade, ej utbetalda anslag Innehållen skatt För pensionsavgifter m. m. reserverade medel Disponibla forskningsmedel Från tidigare år Årets avsättning Donationsmedel Kapital Värdereglering donationskapital	27 203 950:98 39 603:-1 691 959:65 49 104 736:45 6 907 233:05 450 000 000:-195 709 945:96
Summa	730 657 429:09
Resultaträkning per den 31 december 1982. Kronor
	1982
Intäkter Räntor på obligationer Övriga räntor Övriga intäkter Ej utnyttjade anslag	46 191 124:60 5 139 142:34 260 587:31 300 451:63
Summa	51 891 305:88
Kostnader Förvaltningskostnader Projektomkostnader Beviljade anslag Årets avsatta forskningsmedel	1 744 152:99 1 188 919:84 42 051 000:-6 907 233:05
Summa	51 891 305:88

Redog. 1982/83:14

Bilaga 3

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne

Fondens innehav av obligationer uppgick den 31 december 1982 till nominellt
27 320 000 kronor. Under året har fonden uppburit ränta på totalt 2 162 450
kronor. Under året har utbetalats 1 150 000 kronor i prisbelopp och 747 500
kronor i administrationsbidrag.

Redog. 1982/83:14

Bilaga 4

Valutastyrelsens berättelse

Till fullmäktige i Sveriges riksbank

Valutastyrelsen får härmed avge verksamhetsberättelse för år 1982.

Valutaförfattningarna

Förordnande om fortsatt valutareglering meddelades under året för ytterligare
ett år, dvs. till utgången av juni 1983 (prop. 1981/82:161, FiU 27, SFS
1982:295, 296). Inga ändringar gjordes i valutalagen eller valutaförordningen.

Tillämpningen av valutaförfattningarna

Valutaregleringen fortsatte under 1982 efter i stort sett samma principer som
under senare år. Viktigare ändringar i riksbankens föreskrifter om tillämpningen
av valutaförordningen behandlas nedan i anslutning till redogörelsen
för respektive område.

Finansiell upplåning i utlandet

Tillstånd till långfristig upplåning i utlandet lämnades under året enligt
samma praxis som föregående år. Tillstånd lämnades således ej till
finansieringsföretag och ej för förvärv i kapitalplaceringssyfte av fastigheter,
värdepapper eller andra tillgångar eller för finansiering av bostads- och
fritidshus. I övriga fall kunde, som tidigare, dels företag normalt erhålla
tillstånd att själva eller genom valutabank uppta lån i utlandet under
förutsättning att lånet uppgick till minst 10 milj. kr., dels valutabanker enligt
generella tillstånd uppta lån i utlandet för vidareutlåning till företag, främst
mindre och medelstora sådana, under förutsättning att vidareutlåningen i
varje enskilt fall ej översteg 10 milj. kr. I båda fallen skulle löptiden för
företagens lån vara genomsnittligt minst fem år.

Kommunernas (utom de största) och kommunägda företags upplåning
förutsattes liksom tidigare ske genom kommunlåneinstituten.

Behovet av att bibehålla den svenska upplåningen i utlandet på en hög nivå
nödvändiggjorde en fortsatt restriktiv praxis för tillstånd till förtida inlösen
av lån i utländsk valuta. Förtidsinlösen medgavs om nytt lån upptogs i
utlandet på minst samma genomsnittliga löptid som det inlösta lånets
återstående genomsnittliga löptid. Tillstånd lämnades till uppköp av egna
obligationer som förföll inom nio månader. Förtidsinlösen medgavs också
som en följd av att låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation, om
långivaren för att skydda sin fordran sagt upp lånet till förtida betalning eller
om låntagarens rörelse upphört och lånet avsåg mindre belopp. Därtill
medgavs förtida återbetalning när synnerliga skäl ansågs tala för bifall,
särskilt vid mindre belopp.

4 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 14

Redog. 1982/83:14

Kommersiella krediter

Svensk exportör eller importör lämnades liksom tidigare normalt tillstånd att
uppta lån i utländsk valuta i utlandet eller hos valutabank för finansiering av
egen leverantörskredit respektive finansiering av import. Villkoren för
upplåning skulle överensstämma med villkoren för normal leverantörskredit.
Lån på upp till sex månader fick dock upptas även om normal
leverantörskredit understeg sex månader. Sådant lån fick även upptas hos
valutabank utan särskilt tillstånd om det avsåg finansiering av varuexport
eller varuimport.

Vid större exportorder kunde exportör även erhålla tillstånd till upplåning
i utländsk valuta för finansiering av upparbetningskostnader. Återbetalning
av sådant lån skulle ske antingen med inflytande likvid för leveransen eller
med nytt lån för finansiering av lämnad exportkredit enligt gällande
regler.

Den kreditgivning som AB Svensk Exportkredit bedriver med statligt stöd
kan ske enligt av riksbanken utfärdade generella dispenser.

Direkta investeringar

Vid behandling av ansökningar om tillstånd till direkta investeringar i
utlandet gällde från 1969 och fram till oktober 1981 att tillstånd lämnades
under förutsättning att investeringen bedömdes vara exportfrämjande eller
eljest förmånlig från bytesbalanssynpunkt. Dessutom ställdes krav på
utlandsfinansiering genom upplåning på genomsnittligt minst fem år.

Restriktionerna, både såvitt avsåg bytesbalanskriteriet som upplåningskravet,
upprätthölls med stöd av artikel 7 c i OECDrs kapitalliberaliseringsstadga.

Sedan oktober 1981 krävs ej längre för tillstånd till direkt investering i
utlandet att investeringen skall visas vara förmånlig från bytesbalanssynpunkt.
Därefter har i huvudsak alla ansökningar om tillstånd till direkta
investeringar i utlandet bifallits. Sveriges undantagsställning enligt artikel 7c
i OECD-stadgan har sålunda upphört i vad avser bytesbalanskriteriet.

Kravet på utlandsfinansiering av investeringar i utlandet kvarstod.
Upplåningen skulle ske på genomsnittligt minst fem år. Undantag från
upplåningskravet gäller dels för investering i försäljningsföretag och andra
företag som i betydande omfattning avsätter export från Sverige, dels
investeringar understigande 1 milj. kr., dels också investeringar i länder som
är huvudmottagare av svenskt bistånd. Sedan 1981 gäller också att undantag
från det principiella kravet på utlandsfinansiering av direkta investeringar i
utlandet kan medges i vidgad omfattning, i första hand vid investeringar i
Norden.

Vid bankers direkta investeringar i utlandet utsträcktes under året kravet
på utlandsfinansiering från minst fem års upplåning till finansiering tills
vidare. Å andra sidan skall banker inte som tidigare behöva avtala om minst
femåriga lånelöften utan finansieringen får ske genom fortlöpande kortfristig
upplåning.

Sedan bytesbalanskriteriet avskaffats är Sveriges undantagsställning enligt
artikel 7 c i OECD-stadgan föranledd endast av kravet på finansiering av
direkta investeringar i utlandet genom upplåning i utlandet.

Valutautlänningars direkta investeringar i Sverige medges normalt. Den
utländska investeraren kan därvid få låna upp till hälften av erforderligt
belopp i Sverige.

Redog. 1982/83:14

Övriga transaktioner

Valutainlänningar får i princip ej köpa utländska värdepapper i kapitalplaceringssyfte.
I april beslöt fullmäktige, sedan frågan jämlikt 6a § 4 st.
valutalagen av valutastyrelsen underställts fullmäktiges prövning, att försäljning
av utländska aktier i begränsad omfattning skulle få ske i Sverige.
Beslutet innebar att ett utländskt företag skulle kunna få tillstånd till
försäljning av sina aktier på den svenska marknaden när detta kan bedömas
vara av särskilt intresse för svenskt näringslivs utveckling. Det skulle vara
fråga om ett fåtal större poster aktier som därmed skulle kunna introduceras
på Stockholms fondbörs för att ges en mera allmän spridning i Sverige.
Innehav av dessa aktier skulle inte ge någon rätt till byte till andra utländska
värdepapper, dvs. de gav inte någon switchrätt. Tillstånd skulle endast
lämnas i ett fåtal fall efter en tämligen fri diskretionär prövning. I december
beslöt fullmäktige att villkoren för sådana tillstånd skulle kompletteras. Mot
bakgrund av bytesbalansens utveckling och storleken på hittills medgivna
tillstånd, fyra stycken om tillsammans ca 185 milj. kr., skulle en restriktivare
hållning intas vid tillståndsgivningen. Sålunda skulle fortsättningsvis krav
ställas på att engagemanget i eller samarbetet med svensk industri är
väsentligt. Vidare bör det svenska industripolitiska intresset vara betydande.
Dessa skärpningar av villkoren bör leda till att takten i tillståndsgivningen
skärs ned.

Vissa tillstånd till försäljning till utlandet av svenska aktier lämnades under
året i enlighet med de förutsättningar som fastställdes av valutastyrelsen
1979. Dessa förutsättningar innebar att tillstånd fick lämnas när aktieöverlåtelserna
bedömdes medföra fördelar från exportförsäljnings- eller kapitalförsörjningssynpunkt
eller när speciella skäl ansågs föreligga. Under 1982
lämnades sådana tillstånd till försäljning till utlandet av svenska aktier till ett
belopp av ca 1 100 milj. kr. Försäljningen under dessa tillstånd uppgick under
året till 1 600 mkr.

Beloppsgränsen för s. k. småbetalningar, vilka oavsett ändamålet är
löpande betalningar, höjdes från 100 till 3 000 kronor. Som förut skall dock
gälla att det skall vara fråga om enstaka betalning som inte utgör en
delbetalning av ett större belopp eller en upprepad betalning för ett och
samma ändamål. Ändringen träder i kraft den 1 februari 1983.

I april beslöts att s. k. eurocheck skall få användas som resevaluta. Som för
övriga former av resevaluta gäller att eurocheckar endast får användas för
betalning av normala reseutgifter, dvs. för uppehållskostnader och inköp för
''■pgjs.pnligt bruk under vistelse utomlands.

En ny dispens infördes i valutaföreskrifterna avseende valutatilldelning till
privatpersoner för köp av varor i utlandet under resa, s. k. inköpsresa, om
varorna är avsedda för personligt bruk. Dispensen innebär att valuta får
tilldelas av valutabank med upp till 75 C00 kronor eller motvärdet i utländsk
valuta i check, ställd till kunden, eller i utländska sedlar.

Valutaregleringens administration

Ca 37 000 ansökningar om tillstånd och andra ärenden handlades på
valutaavdelningen.

Under året beslöt fullmäktige att ett nytt system för valutabankernas
rapportering till riksbanken av betalningar till utlandet skulle genomföras
med början den 1 februari 1983. Det nya systemet innebär bl. a. att
blanketten inköpsanmälan, som hittills avlämnats av den betalande vid

Redog. 1982/83:14

betalningar till utlandet, slopas och att uppgifterna till riksbanken hämtas
från bankens blankett för beställning av betalning till utlandet (betalningsuppdraget)
samt att rapportering från bankerna till riksbanken sker på
magnetband. Systemet innebär således en betydande lättnad i allmänhetens
uppgiftslämnande. En särskild blankett för inköpsanmälan vid köp av
resevaluta över 6 000 kronor kommer att behållas.

Rapporteringen av betalningar från utlandet omfattas inte av ovannämnda
beslut. Detta område är föremål för fortsatt utredning.

På valutaavdelningen har tjänstgjort ca 100 personer.

I valutastyrelsen har följande personförändringar skett.

Bankofullmäktigen Erik Wärnberg har ersatt bankofullmäktigen Allan
Hernelius som vice ordförande med bankofullmäktigen Staffan Burenstam
Linder som suppleant. Statssekreterarna Erik Åsbrink, Bert Ekström och
Berit Rollén har ersatt statssekreterarna Sten Westerberg, Robert Nilsson
och Marianne Wahlberg. Till suppleant för riksbanksdirektören Åke
Gustafsson har utsetts avdelningsdirektören Robert Sparve.

Valutastyrelsens och valutadirektionens sammansättning vid utgången av
1982 framgår av bilaga.

Tabell 1. Tillstånd för vissa transaktionskategorier
Mkr

1978 1979 1980 1981 1982

Tillstånd som vid utnyttjande
resulterar i kapitalimport Utländska

direkta investe -

ringar i Sverige	788	787	1 586	1 373	1 801
Medel- och långfristig upp-låning i utlandet1: Totalt	13 992	11912	12 506	19 338	26 370
Nyupplåning	10 398	8 566	10 603	17 075	25 165
Tillstånd som vid utnyttjan-de resulterar i kapitalexport Svenska direkta investe-ringar i utlandet: Totalt	3 005	3 506	3 796	6 409	8 668
Utan krav på utlands-finansiering	1 328	1492	1 448	1457	2 780
Emigranters överföringar Totalt	246	436	448	. 476	647
Grundtilldelning	76	108	126	115	165
Rekreationsbostäder i utlandet	75	134	12S	90	96

1 Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år. Posten
upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade lån eller
utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda räknas
som utländska företags direkta investeringar i Sverige.

Observera att beloppen enbart avser tillstånd. Sålunda ingår ej statens upplåning. Ej
heller lån via valutabank som får tas upp utan riksbankens tillstånd sedan de s. k.
ramtillstånden avskaffats i mars 1980. (Se Tabellerna 2 och 3.)

Redog. 1982/83:14

Statistiska uppgifter om tillståndsgivningen

I tabell 1 redovisas tillståndsgivningens utveckling för vissa transaktionskategorier
under den senaste femårsperioden. Tillståndsbeloppet för direkta
investeringar i utlandet som steg mycket kraftigt 1981 har gjort så även under
1982. Tillståndsbeloppet har mer än fördubblats sedan 1980. Även tillståndsbeloppet
för medel- och långfristig upplåning i utlandet visar en avsevärd
ökning som liksom föregående års ökning främst avser exportfinansiering.
Övriga transaktionskategorier i tabell 1 visar också ökningar jämfört med
föregående år.

I det följande lämnas en mer detaljerad redovisning för tillståndsgivningen
avseende lån och direkta investeringar. Belopp i utländsk valuta har
omräknats till svenska kronor efter den kurs som gällde då tillstånden

gavs.

Uppgifter om faktiskt genomförda transaktioner återfinns i den av
riksbanken redovisade betalningsbalansstatistiken. I denna ingår även övriga
typer av kapitaltransaktioner, t. ex. desinvesteringar och värdepappershandel
som inte behandlas här.

Upplåning i utlandet

Riksbankens tillståndssiffror ger ingen fullständig bild av hur den medel- och
långfristiga upplåningen i utlandet utvecklats. Den statliga utlandsupplåningen
omfattas inte av tillståndsgivningen. En del av den upplåning som
sker genom valutabankerna kräver inte heller tillstånd. Tabellerna 2 och 3
som visar tillståndsgivningen under den senaste femårsperioden har därför
kompletterats med av staten kontrakterade lån samt valutabankernas lån
som ej krävt riksbankens tillstånd.

Tillståndsgivningen till medel- och långfristig upplåning i utlandet
redovisas dels totalt i tabell 2 dels avseende nyupplåning i tabell 3. I den
senare redovisningen har tillstånd avseende ersättningslån för förtidsinlösen
av tidigare upptagna lån exkluderats. För 1982 visar tillståndsgivningen för
den totala upplåningen obetydligt högre belopp än för nyupplåningen.
Tillståndsgivningen för nyupplåning uppgick 1982 till 25,2 miljarder kronor
jämfört med 17,1 miljarder kronor 1981. Därtill kommer av staten
kontrakterade lån med 19,5 miljarder kronor 1982 jämfört med 17,0
miljarder kronor 1981 samt icke tillståndspliktig upplåning via valutabank
med 2,6 miljarder kronor 1982 jämfört med 3,2 miljarder kronor 1981.
Tillståndsgivningen har som synes ökat kraftigt även 1982. De olika
låntagarkategoriernas andel av lånetillstånden avseende nyupplåning framgår
av Tabell 3.1 likhet med föregående år är det tillståndsgivningen till AB
Svensk Exportkredit avseende exportfinansiering som förklarar ökningen.
Tillståndsgivningen till varv och rederier har minskat medan tillståndsgivningen
till näringslivet i övrigt visar en viss ökning. Finansieringen av
bytesbalansunderskottet sker dock främst genom statlig upplåning.

Av tillståndsbeloppet för 1982 avser 16 % finansiering av svenska direkta
investeringar i utlandet. En fördelning på lånetyper för 1982 visar att 37 % av
tillståndsbeloppet avser obligationslån och 63 % övriga lån.

I tillståndsbeloppen avseende nyupplåning ovan utgjorde valutabankernas

Redog. 1982/83:14 54

Tabell 2. Tillstånd till medel- och långfristig upplåning i utlandet,
totalt

Fördelning på låntagare. Mkr.

	1978	1979	1980	1981	1982
Kommuner	553	365	742	1094	390
Rederier	1 436	1 438	2 201	3 286	1 264
Varv	3 365	2 244	440	1070	394
AB Svensk Exportkredit	333	254	1 253	5 235	12 582
Övriga	8 305	7 611	7 870	8 653	11 740
Summa	13 992	11912	12 506	19 338	26 370
Staten och riksbanken1
Kontrakterade lån	6 333	12 186	20 417	17 006	19 470
Valutabanker2
Upptagna lån	-	-	1 750	3 157	2 601

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här av staten kontrakterade
lån.

2 Valutabankernas ramtillstånd ingår i tillståndssiffrorna fram till mars 1980 då
beloppsramarna upphävdes. Lån av denna typ som tagits upp efter denna tidpunkt
redovisas här som valutabankers upptagna lån.

Anm. Uppgifterna inkluderar tillstånd avseende ersättningslån vid förtidsinlösen av
tidigare upptagna lån.

Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige och redovisas i
Tabell 10.

andel 7,1 miljarder kronor 1982 jämfört med 5,1 miljarder kronor 1981.
Därtill kommer den icke tillståndspliktiga upplåningen på ca 2,6 miljarder
kronor. Kommuninstituten deltog på motsvarande sätt med 0,2 miljarder
kronor 1982 jämfört med 0,1 miljarder kronor 1981.

Den vid årsskriftet 1982/83 utestående medel- och långfristiga låneskulden
beräknas ha uppgått till ca 200 miljarder kronor mot ca 132 miljarder kronor
vid föregående årsskifte. Beräkningarna bygger på uppgifter avseende
faktiskt upptagna lån under 1982 och tidigare. Av Diagram 1 framgår
låneskuldens utveckling och fördelning på sektorer. De senaste årens
kraftiga statliga upplåning för att finansiera bytesbalansunderskotten har
resulterat i att staten nu har en större låneskuld mot utlandet än näringslivet
eller ca 50 % av den totala låneskulden. Det bör framhållas att förändringar i
låneskulden delvis beror på valutakursförändringar. Omräkning till svenska
kronor har skett efter de kurser som gällde vid slutet av respektive period.
Devalveringen i oktober samt den av andra orsaker kraftiga uppgången av
dollarkursen under 1982 beräknas ha uppjusterat låneskuldens kronvärde
med ca 40 miljarder kronor. Låneskuldens fördelning på valutor framgår av
Tabell 4. En sammanställning över förfallande amorteringar på låneskulden
har gjorts på grundval av uppgifter från låntagarna (Tabell 5).

Redog. 1982/83:14

Tabell 3. Tillstånd till medel- och långfristig nyupplåning i utlandet
Fördelning på låntagare. Mkr.

	1978	1979	1980	1981	1982
Kommuner Rederier Varv AB Svensk Exportkredit Övriga	553 1 152 2 500 333 5 860	208 1 264 1 187 254 5 653	593 1 682 278 1 253 6 797	1 091 2 731 815 5 235 7 203	383 1092 235 12 582 10 873
Summa	10 398	8 566	10 603	17 075	25 165
Staten och riksbanken1
Kontrakterade lån	2 043	12 186	19 958	17006	19 470
Valutabanker2 Upptagna lån	-	-	1 750	3 157	2 601

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här av staten kontrakterade
lån.

Anm. Uppgifterna avser tillstånd till nyupplåning, dvs. exklusive tillstånd avseende
ersättningslån vid förtidsinlösen av tidigare upptagna lån.

Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte tillstånd avseende bankers re finansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige och redovisas i
Tabell 10.

Tabell 4. Utestående medel- och långfristiga utlandslån. Stockuppgifter
vid utgången av 1982
Miljarder kr.

Procentu -

	Staten och riksbanken	Kommu- ner	Övriga	Totalt	eli andel
USD	66,2	1,6	39,1	106,9	53
DEM	12,1	0,5	8,1	20,7	10
CHF	8,7	1,2	8,4	18,3	9
JPY	4,2	0,5	1,8	6,5	3
NLG	2,2	1,0	1,8	5,0	3
Övriga	2,9	0,8	8,7	12,4	6
Multi- currency- lån1	3,7	0,5	27,1	31,3	16
Summa	100,0	6,1	95,0	201,1	100

1 Lån som under löptiden kan byta valuta.

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån
eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag.

Redog. 1982/83:14 56

Diagram 1. Utestående medel- och långfristiga utlandslån fördelade
på sektorer

Stockuppgifter vid slutet av varje halvår. Miljarder kr.

190

170

150

130

110

Totalt

Näringslivet

Staten och riksbanken

Kommuner

1977 1978 1979 1980 1981 1982

De svenska företagens kortfristiga export- och importfinansiering i
utländsk valuta sker numera i huvudsak i svensk bank. I mindre omfattning
upptas krediter direkt i utländsk bank. Vid årsskiftet 1982/83 beräknas de
svenska bankernas utestående krediter ha uppgått till 24,5 miljarder kronor
jämfört med 14,3 miljarder kronor vid föregående årsskifte. Omräkningskurserna
förklarar även här en betydande del av skuldökningen. Företagens
motsvarande krediter i utländska banker låg under 1982 kvar på ca 2,5
miljarder kronor.

Kommersiella krediter till utlandet

Krediter till svensk exportörs eller importörs utländske motpart eller dennes
bank lämnas av valutabankerna. Det gäller främst längre krediter vid
leverans av kapitalvaror framför allt till statshandelsländer och u-länder.
Tillstånd för valutabankema att ge sådana krediter lämnades under 1982 med
2,0 miljarder kronor mot 1,5 miljarder kronor 1981. Krediterna avsågs till
övervägande del bli refinansierade i utlandet. Krediter med löptider på fem
år eller mer uppgick till 0,9 miljarder kronor. Under det statsstödda systemet
för exportkreditfinansiering lämnas krediter av AB Svensk Exportkredit

Redog. 1982/83:14 57

Tabell 5. Förfallande amorteringar på utestående medel- och långfristiga
utlandslån
Miljarder kr.

	Staten och riksbanken	Kommu- ner	Övriga	Krediter utan fast-ställd amor-teringsplan	Totalt
1983	6,5	0,5	12,6		19,6
1984	7,8	0,4	10,2		18,4
1985	7,9	0,5	13,0		21,4
1986	17,6	0,7	16.3		34,6
1987	15,1	0,7	15,6		31,4
1988	15,7	0,8	5,1		21,6
1989	13,0	0,5	5,8		19,3
1990	7,8	0,6	5,1		13,5
1991	3,3	0,7	2,9		6,9
1992	5,3	0,7	5,6		11,6
Summa	100,0	6,1	92,2	2,8	201.1

(SEK) och av valutabankerna med refinansiering hos SEK. Sådan kreditgivning
sker med dispens från riksbanken och ingår således inte i
tillståndsbeloppen ovan.

Direkta investeringar i utlandet

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet ökade
mycket kraftigt 1981 till 6,4 miljarder kronor efter att tidigare legat på en nivå
kring 3,5 miljarder kronor. Under 1982 ökade tillståndsgivningen åter
kraftigt och uppgick till 8,7 miljarder kronor. Tabell 6 visar tillståndsgivningen
med fördelning på länder och ländergrupper under den senaste
femårsperioden. 1981 ökade tillståndsbeloppet med ca 70 % och antalet
tillstånd med ca 10 % vilket innebar att ett mindre antal stora investeringar
bidrog till den kraftiga ökningen i belopp. 1982 har ökningen varit mer
likartad, ca 35 % i belopp och ca 20 % i antal. En genomgång av tillstånd på
större belopp indikerar att ökningen av totalbeloppet inte förklaras av att
bytesbalanskriteriet vid tillståndsprövningen avskaffats i oktober 1981.

Av Tabell 6 framgår att USA liksom tidigare är det överlägset största
mottagarlandet av svenska direkta investeringar under 1982. Tillsammans
med Storbritannien och Västtyskland står USA för ca 50 % av tillståndsbeloppet.
De nordiska ländernas andel av tillståndsbeloppet var 12 % 1982,
något högre än 1981. Tillståndsbeloppet för u-länder uppgick till 1 248 mkr
mot 936 mkr under föregående år. Av beloppet avser 116 mkr (föregående år
78 mkr) Afrika, 905 mkr (512 mkr) Latinamerika och 227 mkr (346 mkr)
Asien.

Redog. 1982/83:14

Tabell 6. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet, totalt
och försäljningsföretag
Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr.

	1978		1979		1980		1981		1982
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
USA	576	83	988	142	1 194	134	1 862	109	2 497	156
Storbri- tannien	317	46	243	72	313	36	1086	58	978	96
Västtysk- land	148	87	291	64	lil	49	450	63	750	74
Frankrike	301	107	334	72	249	43	303	50	558	44
Norge	94	61	169	95	151	22	181	24	510	56
Danmark	118	63	179	58	192	43	237	72	440	63
Neder- länderna	200	11	121	11	105	8	144	18	335	21
Brasilien	305	4	142	30	106	1	80	-	289	7
Mexico	19	1	42	7	26	2	130	4	243	14
Kanada	9	4	73	6	110	7	90	14	207	33
Schweiz	66	33	55	16	54	9	438	15	200	26
Luxem- burg	87	_	36		143		108	_	180
Spanien	67	25	36	6	52	8	62	7	175	12
Belgien	83	20	49	11	128	12	107	23	174	18
Cayman- Öarrta	1								135
Finland	89	52	94	48	143	35	132	11	121	20
Australien	35	2	70	34	90	10	88	4	106	14
Övriga	490	135	584	145	629	86	911	140	770	132
Summa	3 005	734	3 506	817	3 796	505	6 409	612	8 668	786
Norden	301	176	442	201	486	100	550	107	1 073	139
Övriga OECD	1 982	454	2 436	516	2711	363	4911	407	6 341	549
U-länder1	709	104	596	100	574	42	936	98	1 248	98
Övriga länder	13	-	32	-	25	-	12	-	6	-

1 Enligt FN:s definition.

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1982 överstigit 100
Mkr, ordnade efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs. företag Vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen svenska exportvaror i utlandet. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Av det totala tillståndsbeloppet 1982 avsåg 26 % tillstånd till nyetableringar.
1981 var motsvarande andel 38 %. Antalet nyetableringar uppgick till
8701982 jämfört med 678 under föregående år. Med nyetableringar avses här
både nyförvärv av existerande bolag och nybildning av bolag.

Av tillståndsbeloppet avsåg 63 % insatser i form av eget kapital och resten
lån och annat obundet kapital.

Redog. 1982/83:14

Tabell 7. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning efter transaktionsform

	1978	1979	1980	1981	1982
Betalning från Sverige	17	17	16	15	21
Upplåning i utlandet	56	58	62	77	68
Insats av varor och tjänster	-	l	-	-	4
Disposition av varufordran	8	12	5	5	3
Disposition av vinstmedel	11	6	4	1	2
Övrigt	8	6	13	2	2
Summa	100	100	100	100	100

Tabell 8. Tillstånd till svenska direkta investeringar i Procentuell fördelning på investeringsobjekt	utlandet
	1978	1979	1980	1981	1982
Produktionsföretag1	49	54	50	62	53
Försäljningsföretag	25	23	13	10	9
Rederier2	7	6	4	3	5
Övriga	19	17	33	25	33
Summa	100	100	100	100	100

1 Härmed avses utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag.

2 Svenska varvs och rederiers investeringar i utländska rederier.

Utlandsinvesteringarnas fördelning på transaktiönsformer framgår av
Tabell 7. För 68 % av tillståndsbeloppet krävdes finansiering genom
upplåning i utlandet med i regel genomsnittlig löptid på minst fem år mot
77% 1981.

Tabell 8 visar investeringstillstånden beloppsmässigt fördelade på investeringsobjekt.
Utvecklingen visar på en återgång för andelen produktionsbolag
till den nivå som gällde före 1981. Övrig-postens andel av tillståndsbeloppet
har under de senaste åren stabiliserat sig på en nivå kring 30 % av
totalbeloppet. Här återfinns bl. a. försäkringsbolag, banker, oljeprospektering
och s. k. agenturbolag, dvs. bolag med försäljningsverksamhet som
domineras av utländska varor. Försäljningsföretag avser företag vilkas enda
ändamål är försäljning av huvudsakligen svenska exportvaror.

De uppgifter som lämnas här gäller direkta investeringar, dvs. kapitaltillskott
från moderbolag till dotterbolag i annat land. Förutom att moderbolaget
finansierar dotterbolaget genom att tillföra medel (direkt investering),
kan dotterbolaget finansiera sig genom egen upplåning i utlandet. Sådan
upplåning kan ske med borgen eller garanti från moderbolaget. Tillståndsgivningen
till borgens- och garantiåtaganden, som till övervägande del avser
lånegarantier är betydande och redovisas i Tabell 9. För 1982 var
tillståndsbeloppet 9,9 miljarder kronor och översteg klart de redovisade

Redog. 1982/83:14

Tabell 9. Tillstånd till svenska företag att ställa borgen!garanti för
utländska dotterbolag

Mkr

	1978	1979	1980	1981	1982
Norden	411	353	912	675	1 176
Övriga OECD	2 623	2 169	2 909	5 619	5 642
U-länder	752	965	1 598	2 141	2 676
Övriga	8	2	1	325	409
	Summa 3 794	3 489	5 420	8 760	9 903

Tillstånd till borgen/garanti-åtaganden i tabellen ovan avser till övervägande del
dotterbolags upplåning.

Tabell 10. Tillstånd till utländska direkta investeringar i Sverige, totalt
och försäljningsföretag

Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr

	1978		1979		1980		1981		1982
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
USA	204	34	118	63	404	127	273	75	392	211
Schweiz	56	31	50	21	38	29	44	21	342	27
Finland	48	13	83	4	83	14	123	32	275	39
Storbri- tannien	134	119	119	14	86	40	134	35	224	50
Norge	132	26	58	11	15	5	317	14	130	41
Neder- länderna	6	2	23	7	23	3	25	6	83	22
Brasilien	-	-	-	-	-	-	-	-	72	-
Belgien	5	-	24	24	63	62	5	5	58	7
Danmark	55	33	67	30	39	29	71	18	44	29
Västtysk- land	56	34	109	51	239	27	178	53	37	30
Frankrike	10	1	57	2	524	36	147	99	33	3
Japan	19	19	11	11	28	28	18	18	27	21
Övriga	63	61	68	33	44	28	38	27	84	43
Summa	788	373	787	271	1 586	428	1 373	403	1 801	523
Norden	235	72	210	46	137	48	511	64	449	109
Övriga OECD	521	270	561	213	1 425	358	834	319	1 233	398
Övriga länder	32	31	16	12	24	22	28	20	119	16

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1982 överstigit 25
Mkr, ordnade efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs. företag vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen utländska varor i Sverige. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Redog. 1982/83:14

direktinvesteringstillstånden. För dotterbolagens upplåning utan säkerhet
från moderbolagen krävs ej riksbankens tillstånd och statistik över sådan
upplåning kan därför ej redovisas.

Utländska direkta investeringar i Sverige

Tillståndsgivningen för utländska direkta investeringar i Sverige fördubblades
mellan 1979 och 1980. Under 1981 sjönk tillståndsgivningen något för
att åter öka 1982 till'' 1 801 mkr. Som framgår av Tabell 10 svarar USA,
Schweiz och Finland för de största tillståndsbeloppen, tillsammans drygt
50 % av totalbeloppet. Lån från moderbolag eller koncernbolag ingår i
siffrorna med 691 mkr. Andelen nyetableringar uppgick till 51 % jämfört
med 42 % 1981. Antalet nyetableringar uppgick till 294 mot 228 föregående
år. Tillstånd för lån från svenska kreditinstitut till utlandsägda bolag i Sverige
mot borgen av utländska moderbolag och banker ingår ej i de redovisade
tillståndsbeloppen för direkta investeringar i Sverige. Sådan tillståndsgivning
uppgick till 1 181 mkr 1982 mot 912 mkr 1981.

På valutastyrelsens vägnar:

Kurt Eklöf

IM Belaieff

Stockholm den 19 januari 1983

Redog. 1982/83:14

Valutastyrelsens sammansättning 1982-12-31

Förordnade för samtliga i styrelsen förekommande ärenden:

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande
Vice riksbankschef
Erik Wärnberg, vice ordförande
Bankofullmäktig
Åke Gustafsson
Riksbanksdirektör
Claes-Göran Källner
Direktör

Svenska Bankföreningen
Lars Lidén
Direktör
Esselte AB
Lennart Ribohn
Direktör
AB Electrolux
Erik Åsbrink
Statssekreterare
Ekonomidepartementet

Förordnade för ärenden rörande direk
ta investeringar i utlandet:

Ledamöter

Bert Ekström
Statssekreterare
Industridepartementet
Rune Molin
2:e Ordförande
Landsorganisationen i Sverige
Clas Nykvist

Utredningssekreterare
Tjänstemännens centralorganisation

Berit Rollén
Statssekreterare
Arbetsmarknadsdepartementet

Personliga suppleanter

Lars Nyström
Bankokommissarie
Staffan Burenstam Linder
Bankofullmäktig
Robert Sparve
Avdelningsdirektör
Bengt-Göran Löwenthal
Direktör

Svenska Bankföreningen
Hans Möller
Direktör

Möllers Kafferosteri AB
Thomas Hagdahl
Direktör

Sveriges Industriförbund
Kurt Malmgren
Rättschef

Budgetdepartementet

Personliga suppleanter

Olle Stångberg
Kansliråd

Industridepartementet
Lars-Olof Lindgren
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Sören Lindebro
l:e sekreterare

Svenska Industritjänstemannaförbundet

Monica Ulfhielm
Departementsråd
Arbetsmarknadsdepartementet

Redog. 1982/83:14

Valutadirektionens sammansättning 1982-12-31

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande
Åke Gustafsson, vice ordförande
Lars Nyström
Robert Sparve

Föredragande gruppchef (eller motsvarande) Suppleant

Nils Bjärtun