Redog. 1982/83:13 (Framställning / redogörelse 1982/83:13)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83:13

Redogörelse
1982/83:13

Fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltningsberättelse för första
halvåret 1982

Till Riksdagen

Fullmäktige i riksgäldskontoret får härmed jämlikt riksdagens beslut
1982-12-08 om ny lagstiftning beträffande riksgäldskontoret m. m. (rskr
1982/83:52) avge berättelse över förvaltningen av riksgäldskontoret under
första halvåret 1982.

Enligt tidigare gällande lagstiftning skulle fullmäktige varje år före
utgången av januari till riksdagen avge en berättelse om kontorets ställning
och förvaltning under det senaste kalenderåret. Den nya lagen innebär bl. a.
att fullmäktige i fortsättningen varje år före den 15 oktober skall avge
berättelse till riksdagen över förvaltningen av riksgäldskontoret under det
senaste budgetåret. Den nya lagen har aktualiserat frågan om hur
övergången från kalenderår till budgetår skall ske beträffande fullmäktiges
berättelse. Enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagen andra
punkten skall fullmäktige före utgången av januari 1983 till riksdagen avge
berättelse för första halvåret 1982. Eftersom den perioden täcks av
riksgäldskontorets verksamhetsberättelse för budgetåret 1981/82 och berättelsen
dessutom ger i stort sett motsvarande information som de av
fullmäktige under tidigare år angivna berättelserna, har fullmäktige beslutat
att som förvaltningsberättelse för första halvåret 1982 överlämna nämnda
verksamhetsberättelse. Mer detaljerade uppgifter återfinns i riksgäldskontorets
statistiska årsbok för budgetåret 1981/82.

SVEN HEURGREN

PAUL JANSSON

VALTER KRISTENSON

TAGE SUNDKVIST

MAJ-LIS LANDBERG

ERIK HOVHAMMAR

LARS TOBISSON

LARS KALDERÉN
Riksgäldsdirektör

Jan Skogström

1 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 13

minab/gotab Stockholm 1983

Riksgäldskontoret
V erksamhetsberättelse
1981/82

Förord

Riksgäldsfullmäktige har i olika sammanhang
uttalat sin oro inför problemen med
finansieringen av fortsatta stora budgetunderskott
och valutautflöden, bland annat i
samband med fullmäktiges remissvar på
avstämningen av 1980 års Långtidsutredning.
Upplåningen inom Sverige har medfört
allt större problem för den svenska kreditmarknaden
och tenderar därmed att skapa
svårigheter för möjligheterna att förverkliga
centrala ekonomisk-politiska mål
som ökad real tillväxt, minskad inflation
och minskat underskott i bytesbalansen.

Trots genomförandet av strikta placeringskrav
för de svenska kapitalmarknadsinstituten
har det inte varit möjligt att mer
än marginellt öka statsupplåningen hos
dessa institut, vilkas placeringskapacitet
har vuxit väsentligt långsammare än statens
finansieringsbehov. Någon förändring
i detta avseende är knappast att vänta och
en ytterligare skärpning av placeringskraven
kan få oönskade effekter på industrins
möjligheter att finansiera sig på den svenska
obligationsmarknaden.

Trots att villkoren på upplåningsinstrument
som sparobligationer och premieobligationer,
vilka riktar sig direkt till hushållen,
har förbättrats avsevärt, har det
inte heller varit möjligt att öka upplåningen
hos hushållen.

Upplåningen i de svenska bankerna har
därigenom med nödvändighet fått ökas
mycket kraftigt under senare år. Detta har
möjliggjorts genom utnyttjandet av den
kreditpolitiska lagstiftningen och omfattande
höjningar av bankernas likviditetskvoter.
Då nuvarande lagstiftning enbart
medger att dessa likviditetskvoter höjs
till 50 procent och detta utrymme för närvarande
är i det närmaste helt utnyttjat, är
möjligheterna att gå vidare på denna väg
väsentligen begränsade.

Den omfattande upplåningen i de svenska
bankerna, inklusive riksbanken, har
dessutom medfört att budgetunderskottets
likvidiserande effekter har varit mycket
kraftiga och därmed försämrat möjligheterna
att begränsa såväl inflationstakten
som underskottet i bytesbalansen.

Fortsatta budgetunderskott av samma
storleksordning som de senaste åren - eller
större - kan därmed inte finansieras enligt
hittillsvarande riktlinjer.

Det finns två alternativa huvudvägar att
följa för att möjliggöra en fortsatt finansiering
av omfattande budgetunderskott:
antingen en skärpning och utvidgning av
placeringskrav och likviditetskvoter eller
accepterandet av högre räntenivåer.

En skärpning av nuvarande placeringskrav
och en höjning av bankernas likviditetskvoter
över 50 procent medför med nödvändighet
att tillgången på finansiering för
andra sektorer inom samhället försvåras,
vilket kan komma att medföra svårigheter
för industrins kreditförsöijning.

Den alternativa vägen, att acceptera
högre räntenivåer, har visat sig framgångsrik
sedan böljan av innevarande budgetår.
Genom att kunna erbjuda statsskuldväxlar
till räntor i nivå med t ex
bankcertifikat har det varit möjligt för riksgäldskontoret
att kraftigt öka sin upplåning
på den svenska marknaden utanför
bankerna och nå ut till företagssektorn, som
tidigare inte i nämnvärd utsträckning placerat
sina tillgångar i statspapper. Detta
har underlättat budgetfinansieringen och
begränsat budgetunderskottets likviditetsskapande
effekter och därigenom varit positivt.
Denna utveckling är dock inte odelat
positiv. Dels har de korta statsskuldväxlarna
varit så attraktiva att möjligheterna
att genomföra en långfristig statsupplåning
till gällande räntenivåer har begränsats
och därmed har en förkortning av statsupplåningens
löptid uppstått, dels leder de
högre räntenivåerna till att räntekostnaden
för statsskulden ökar och därmed även
ökar budgetunderskottet. Dessutom torde
statsskuldväxlarna ha en allmänt räntehöjande
effekt på den svenska kreditmarknaden.

Detta statsskuldpolitiska dilemma förvärras
av att statsupplåningen under det
gångna budgetåret, som visas i kapitel 3 av
föreliggande verksamhetsberättelse, har
bidragit till att bygga upp en alltför hög
likviditet i den svenska ekonomin. Om man
önskar undvika att detta likviditetsöverskott
medverkar till ökat inflationstryck
och ökat valutautflöde, är det nödvändigt
att finna vägar för att neutralisera detta
likviditetsöverskott, samtidigt som man
kraftigare än tidigare begränsar likviditetseffekten
av de fortsatta budgetunderskotten.
Härigenom är behovet av en kre -

ditpolitisk och statsskuldpolitisk skärpning
större än vad budgetunderskottet ensamt
motiverar.

Inte heller utlandsfinansieringen är problemfri
och det torde vara väsentligt att
inse att det finns gränser för hur stor utlandsupplåning
som kan bedrivas utan att
kreditvärdigheten minskar och/eller kostnaderna
ökar markant. Dessa problem har
förvärrats genom utvecklingen på de internationella
kreditmarknaderna och i världsekonomin.

De kontinuerliga underskotten i den
svenska bytesbalansen och därmed sammanhängande
statlig utlandsupplåning
under senare år har medfört att Sverige
blivit allt mer beroende av att de internationella
kreditmarknaderna fungerar friktionsfritt
samt av att bibehålla dessa marknaders
förtroende för den svenska ekonomin
och för den svenska ekonomiska politiken.
Detta beroende kommer att öka under
åren framöver i och med att de senaste årens
statliga utlandslån efter hand förfaller till
betalning, vilket i avsaknad av ett överskott
i bytesbalansen ställer krav på arrangerandet
av ersättningsfinansiering utomlands.

De internationella kreditmarknaderna
har dock inte fungerat friktionsfritt på senare
år och det finns all anledning att befara
att problemen kan komma att öka framöver.

Flertalet kapitalmarknadsländer har
ekonomiska problem vilka negativt påverkar
förutsättningarna för den svenska utlandsupplåningen.
Dessa problem har medfört
att det internationella ränteläget stigit
kraftigt i förhållande till inflationen. Därigenom
har de reala räntekostnaderna för
utlandsupplåningen ökat avsevärt. Till detta
kommer att utrymmet på flertalet internationella
obligationsmarknader har begränsats
på olika sätt. Denna utveckling
har medfört att möjligheterna för svenska
staten att utge obligationslån är starkt begränsade.

Likaså har de internationella bankkreditmarknaderna
utsatts för störningar på
senare tid genom att många stater - främst
sådana utanför OECD-området - drabbas
av akuta betalningsproblem och i allt större
utsträckning tvingats omförhandla sina utlandslån
eller till och med inställa betalningarna.

LARS LINDMARK

BERNT EKINGE ERIK ADAMSSON

TAGE MAGNUSSON VALTER KRISTENSON

PAUL JANSSON TAGE SUNDKVIST

LARS KALDERÉN
Riksgäldsdirektör

Ingmar Jansson

Organisation

UPPLÅNINGS ENHET -

Emissions grupp -

Spargrupp

Premiegrupp

Riksgäldsfullmäktige

Revisionsenhet

Riksgäldssekreterare

Riksgäldskommissarie

Chefekonom

Riksgäldsdirektör

EKONOMI ENHET -

GARANTI- o RÄTTSENHET
Fartygskred itgarantier
Avtalsjuridik m m

ADMINISTRATIONS ENHET -

AU/ADB grupp -

Informations funktion -

PA-grupp

Verksamhets planerings funktion -

Samhälls ekonomisk grupp -

Utlandslåne funktion -

Prognos grupp -

Redovisnings grupp -

Kassagrupp

Statsskuld boksgrupp -

Uppgifter, organisation
och resurser

Riksgäldskontoret, som är ett riksdagens
verk och leds av riksgäldsfullmäktige, har
hand om statens upplåning inom och utom
landet samt förvaltningen av statsskulden.
Kontoret har också till uppgift att utfärda
statliga kreditgarantier, bl a till svenska
varv och till rederier. Enligt gällande bestämmelser
kan riksgäldskontoret ta upp
lån för bl a följande ändamål:

- för att täcka underskott i statsbudgeten

- för att tillhandahålla rörliga krediter till
vissa statliga myndigheter

- för att amortera och konvertera statslån.

I riksgäldskontorets uppgifter ingår vidare
att administrera lönsparandet, att betala
ut statligt bidrag till politiska partier
samt att vara redovisnings- och revisionsinstans
för riksdagens samtliga verk utom
riksbanken.

Låneformer

De viktigaste låneformerna är ränteobligationer,
sparobligationer, premieobligationer,
statsskuldförbindelser, skattkammarväxlar
och s k dagslån hos bankerna. Från
och med 1 juli 1982 ger riksgäldskontoret
dessutom ut statsskuldväxlar.

Med dessa olika låneformer vänder sig
riksgäldskontoret för sin upplåning till kapitalmarknadsinstituten,
främst försäkringsbolagen
och AP-fonden, liksom till
bankerna, företagen och hushållen. En viss
upplåning sker dessutom direkt i riksbanken.

Ur kreditpolitisk synvinkel är det av betydelse
hur statsupplåningen sker med avseende
på tidpunkt, villkor, låneformer,
lånebelopp och lånegivare. Riksgäldskontoret
agerar därför i nära kontakt med riksbanken.
Statsskuldpolitiken har därigenom
kunnat samordnas med riksbankens kreditpolitik.

Utlandsupplåning

Sedan 1977 har riksgäldskontoret bedrivit
en omfattande upplåning utomlands för att
därmed säkerställa finansieringen av underskottet
i Sveriges bytesbalans. Under
det gångna budgetåret ökade den statliga
utlandsskulden i ungefär samma takt som
budgetåret dessförinnan.

Garantigivning

Det statliga stödet till varv och rederier
omfattar numera en rad garanti- och stödåtgärder
från statens sida. Bland stödåtgärderna
ingår garantier, avskrivningslån,
likviditetsstöd till rederier i form av garantier
och ett system med värdegarantier för
de statsägda varven.

Riksgäldskontorets verksamhet i samband
med garantigivningen har under senare
år ökat kraftigt i volym och komplexitet,
vilket hänger samman med ökningen
av fartygskreditgarantierna och andra
ärenden på varvs- och rederiområdet.

Organisation

Riksgäldskontorets nuvarande organisation
förbereddes genom en översyn under
senare delen av 1970-talet. Organisationen
framgår av vidstående organisationstablå.

Kontoret leds under riksgäldsfullmäktige
av riksgäldsdirektören. Till dennes förfogande
finns en riksgäldssekreterare, en
riksgäldskommissarie och en chefekonom.

Verksamheten är i huvudsak organiserad
i fyra enheter.

- Upplåningsenheten sköter bevakning av

kreditmarknaden, planerar och genomför
den inhemska upplåningen samt efterarbetar
inlösta värdepapper. Personalstyrkan
motsvarar 51 årsverken.

- Ekonomienheten arbetar med redovis ning,

kassafunktion, statsskuldbok och
vissa prognoser. Personalstyrkan motsvarar
36 årsverken.

- Garanti- och rättsenheten har hand om
kreditgarantier, juridiska frågor i anslutning
till upplåning både i Sverige och
utlandet, visst remissarbete, statligt
partistöd och övrig juridisk service. Personalstyrkan
motsvarar 13,5 årsverken.

- Administrationsenheten arbetar med
personaladministration, verksamhetsplanering,
administrativ service samt
administrativ utveckling och datordrift.
Personalstyrkan motsvarar 28,7 årsverken.

För intern revision av riksgäldskontoret
och övriga riksdagens verk utom riksbanken
finns en revisionsenhet underställd
riksgäldsfullmäktige. Personalstyrkan
motsvarar 3,3 årsverken.

För särskilda arbetsuppgifter såsom
samhällsekonomiskt utredningsarbete, utlandsupplåning,
informationsverksamhet
samt fullmäktigeservice har kontoret vissa
tjänstemän som är funktionellt underställda
riksgäldsdirektören. Personalstyrkan
motsvarar 12,7 årsverken.

Riksgäldskontorets personalstyrka (fast
anställda) uppgick budgetåret 1981/82 till
cirka 150 årsverken. Vid arbetstoppar har
dessutom tillfälligt anställda anlitats.

Utöver den egna organisationen anlitar
riksgäldskontoret utomstående för olika
arbetsinsatser. En del av kontorets datorbearbetningar
utförs av DAFA. För utveckling
av datasystem och för rådgivning i
samband med utlandsupplåning m m har
konsulter anlitats. Marknadsföring i samband
med den inhemska upplåningen utförs
i samarbete med annonsbyråer. Både utländska
och inhemska banker m fl medverkar
vid emission Och inlösen av olika lån.
Större delen av vinsterna på premieobligationer
betalas ut via bankerna eller posten.

Anslag

Kostnaderna för riksgäldskontorets verksamhet
belastar i huvudsak fyra anslag,
nämligen under XVI:e huvudtiteln ”Riksdagen
och dess verk, m m” anslagen
Dl. Riksgäldskontoret: Förvaltningskostnader D2.

Riksgäldskontoret: Vissa kostnader vid
emission av statslån m m
D3. Riksgäldskontoret: Administrationskostnader
för lönsparandet
samt som en särskild huvudtitel anslaget
”Räntor på statsskulden, m m.”

På anslaget ”Riksgäldskontoret: Förvaltningskostnader”
förs bl a utgifter för löner,
resor, lokaler, expenser, personalutbild -

ning, information och automatisk databehandling
(ADB). Här redovisas också vissa
inkomster.

En del av de utgifter som belastar detta
anslag är starkt volymberoende och påverkas
av kortsiktiga svängningar i verksamheten.
Exempel på volymberoende utgifter
är sådana som avser tryck och blanketter,
tillfällig personal, resor och ADB.

Anslaget ”Vissa kostnader vid emission
av statslån, m m” skall täcka kostnaderna
för obligationspapper, värdepapperstryck,
reklam, annonser, PR-verksamhet, vissa
konsulter m m.

Under anslaget ”Administrationskostnader
för lönsparandet” redovisas kostnader
för bl a vinstutlottning och information
om vinstresultat vid vinstsparandet. Lönekostnaderna
för riksgäldskontorets arbete
med lönsparandet redovisas däremot under
anslaget ”Förvaltningskostnader”. Kostnader
för vinster, sparpremier och kampanjer i
samband med lönsparandet redovisas på ett
särskilt anslag under sjunde huvudtiteln
”Lönsparande, m m”.

Banker m fl medverkar vid försäljning
och inlösen av obligationer och andra lån
samt vid inlösen av premieobligationsvinster.
Provisionerna för detta redovisas under
anslaget ”Räntor på statsskulden, m m”.
Där redovisas också kostnader för börsnotering
av obligationer.

Kostnader i samband med statsupplåningen
kan således belasta tre anslag: ”Förvaltningskostnader”,
”Vissa kostnader vid
emission av statslån, m m” samt ”Räntor på
statsskulden, m m”.

De praktiska dispositionerna i verksamheten
kan leda till omfördelningar av utgifter
mellan anslagen. T ex kan ändrad arbetsfördelning
mellan riksgäldskontoret
och bankerna vad gäller utbetalning av premieobligationsvinster
betyda att utgifterna
ökar under anslaget ”Räntor på statsskulden,
m m”, men minskar under förvaltningskostnadsanslaget.

För budgetåret 1981/82 anvisade riksdagen
följande anslag:

Dl. Riksgäldskontoret:

Förvaltningskostnader 34 873tkr

D2. Riksgäldskontoret:

Vissa kostnader vid emission
av statslån mm 30 403 tkr

D3. Riksgäldskontoret:

Administrationskostnader för
lönsparandet 760 tkr

Utgifterna under de tre anslagen var under
1981/82 följande:

Förvaltningskostnader

Löner

Lokaler m m

Resor, sjukvård, utbildning,
information och expenser
Automatisk databehandling
Summa utgifter
Avgår: inkomster

20 434tkr
6 896 tkr

2925tkr
4 493 tkr
34 748tkr
- 346tkr
34 402 tkr

Vissa kostnader vid emission av statslån
m m

För upplåning inom landet
Obligationspapper och
värdepapperstryck 3 180 tkr

Reklam mm 17 225tkr

20 405 tkr

886 tkr
8 885 tkr
30 176tkr

569 tkr

För upplåning utom landet
Obligationspapper och
värdepapperstryck
Prospekt, annonser,
konsulter m m

Summa

Administrationskostnader
för lönsparandet

Som nämnts ovan redovisas provisioner
till banker m fl under anslaget Räntor på
statsskulden, m m. Under 1981/82 uppgick
dessa till följande:

Försäljningsprovisioner m m

Lån utomlands 186 782 tkr

Lån inom landet: Sparobliga tionslån

8 673 tkr

Premieobligationslån
28 277 tkr

Ränteobligationslån
31 621 tkr

Skattkam marväxlar

74 tkr
Summa 255 427 tkr

Inlösenprovisioner m m

Lån utomlands 5 543 tkr

Lån inom landet: Premie obligationsvinster

55 633 tkr

Inlösen av
lån och
räntekuponger m

m 3 109 tkr

Summa 64 285 tkr

Kostnader för börsnotering
av obligationslån 4 094 tkr

Den ekonomiska
utvecklingen

Budgetunderskottets
utveckling

Statens inkomster under budgetåret 1981/
82, mätta i fasta priser, låg på ungefär samma
nivå som för fem år sedan, budgetåret
1976/77 (se figur 1). Under samma period
ökade statsutgifterna med 30 procent i fasta
priser. Ungefär en tredjedel av denna utgiftsökning
berodde på den snabba expansionen
av statens räntekostnader. Denna
kombination av stagnerande statsinkomster
och snabbt ökade statsutgifter ledde under
perioden till en avsevärd ökning av budgetunderskottet.

De senaste tre budgetåren har emellertid
statsutgifternas ökningstakt bromsats.
Statens utgifter i fasta priser, frånräknat
räntekostnaderna, ökade med i genomsnitt
drygt 11/2 procent per år under dessa tre år
och endast obetydligt under det senaste

Fig 1. Statens inkomster och utgifter
1975 års priser

Miljarder kronor

Utgifter

120-

110-

f Utgifter,

100-

90-

Inkomster

70-

80/81 81/82

76/77

78/79

72/73

74/75

70/71

budgetåret. Detta kan jämföras med en genomsnittlig
ökningstakt på omkring 5 procent
per år både under den föregående femårsperioden
och under hela 1970-talet. Eftersom
utgifterna för statsskuldräntorna
samtidigt fortsatt att öka har uppbromsningen
inte varit lika påtaglig ifråga om de
totala statsutgifterna. Även där kan man
dock se en minskning av den reala ökningstakten,
till cirka 4 procent per år under den
senaste treårsperioden, jämfört med ungefär
6 procent per år under såväl den föregående
femårsperioden som hela 1970-talet.

Det senaste budgetåret kännetecknades
av att de totala statsutgifterna, inklusive
räntor, ökade med cirka 1 procent i fasta
priser samt att statsinkomsterna minskade
med nästan lika mycket. Ökningstakten i
statsutgifterna var den lägsta under den
senaste tioårsperioden och detta torde spegla
de olika besparingsåtgärder som genomförts
sedan våren 1980. Cirka två tredjedelar
av den reala utgiftsökningen under det
senaste budgetåret berodde på de ökande
ränteutgifterna. Den reala minskningen av
statsinkomsterna var till stor del en följd av
lågkonjunkturens negativa effekter på den

Fig 2. Det statliga budgetunderskottet,
löpande 12-månadersvärden1’

70-

50-

30-

20-

10-

1980

1982

1978

1979

1976

'') Den oregelbundna utvecklingen av tolvmånaderskurvan under budgetåret 1981/82

. * .* , uibetalningsrutinerna tör kommunalskattemedlen den 1 juli

i 1981 betalas dessa ut varje månad istället för som tidigare va -

budgetåret

under

1981/82

Den oregelbundna utvecklingen

:c: på en omläggning.—“—

1981. Från och med juli

beror på en omläggning av utbeTalningsrutinerna för kommunalskattemedlen den 1 juli

iden

i av i

ieni

Tabell 1.''Kassamässigt budgetunderskott 1977/78- 1981/82 (miljarder kronor)

	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82
Inkomster	112,1	119,7	132,5	155,3	167,1
Utgifter Transaktioner vid sidan om statsbudgeten	-137,3	-158,3	-182,5	-215,2	- 235,2
m m	- 0,4	3,1	- 2,8	- 1,1	1,4
Underskott	- 25,6	- 35,5	- 52,8	- 61,0	- 66,7

Finansiering

Ökning av statsskulden 22,9 33,8 53,0 60,9 66,7

Förändring av kassa11 2,7 1,7 - 0,2 0,1 0,0

1) Minustecken anger ökad kassabehållning

svenska inkomstutvecklingen.

Som ett resultat av dessa faktorer ökade
det statliga budgetunderskottet under budgetåret
1981/82 i löpande priser väsentligt
långsammare än under något av de föregående
fem åren, se figur 2. Det kassamässiga
budgetunderskottet uppgick till 66,7
miljarder kronor - en ökning med nära 6
miljarder kronor från föregående budgetår,
se tabell 1. Den genomsnittliga ökningen
av budgetunderskottet under de fem föregående
budgetåren (1976/77 - 1980/81) var
dubbelt så stor - nära 12 miljarder kronor
per år. Budgetunderskottet uttryckt i procent
av bruttonationalprodukten (BNP)
steg från 10,4 procent kalenderåret 1980 till
11,6 procent kalenderåret 1981, se figur 3.

Det kassamässiga budgetunderskottet
1981/82 finansierades genom en lika stor
statlig upplåning och därmed en fortsatt
snabb ökning av statsskulden, se tabell 1.
Statsskulden ökade sålunda med 26 procent
under budgetåret 1981/82 till cirka 320 mil Fig

3. Budgetunderskott i procent av
BNP

järder kronor. Vid budgetårets slut motsvarade
statsskulden 52 procent av BNP jämfört
med endast 22 procent fem år tidigare.

Den snabba ökningen av statsskulden, i
förening med ett höjt ränteläge, har lett till
att ränteutgifterna för statsskulden har stigit
dramatiskt, se figur 4. Dessa uppgick
under det senaste budgetåret till närmare
28 miljarder kronor - en ökning med cirka 4
miljarder kronor från närmast föregående
budgetår och med över 22 miljarder kronor
under de senaste fem åren. För fem år sedan
var räntebetalningarna till utlandet obetydliga,
medan de budgetåret 1981/82 uppgick
till drygt 8 1/2 miljarder kronor.11

Cirka en fjärdedel av budgetunderskottet
finansierades utomlands, medan tre fjärdedelar
finansierades genom upplåning i Sverige
- ungefär samma proportioner som föregående
budgetår. En fjärdedel av budgetunderskottet
finansierades på marknaden
utanför bankerna, medan cirka hälften pia 11

Inklusive realiserade valutakursförluster om 1,4 miljarder
kronor.

Fig 4. Räntebetalningar på statsskulden

Procent

1975

1976

1979

1981

Miljarder kronor

30-, , 1

| Utländska lån

75 75/76 76 76/77 77 77/78 78 78/79 79 79/80 80 80/81 81 81/82

cerades i det svenska banksystemet — en
fortsättning på den trend mot ökad finansiering
inom banksystemet som gjort sig
gällande under senare år.

Bytesbalansen
och dess finansiering

Omfattningen av riksgäldskontorets upplåning
utomlands bestäms dels av utvecklingen
av den svenska bytesbalansen, dels av de
icke-statliga sektorernas (dvs i huvudsak
foretag och kommuner) nettoupplåning utomlands.
Riksbanken har i allmänhet önskat
hålla valutareserven ungefär på oförändrad
nivå och detta förutsätter att den
totala svenska upplåningen utomlands
motsvarar underskottet i bytesbalansen.
Statens andel av denna upplåning bestäms
därmed av hur mycket företag och kommuner
lånar upp och/eller återbetalar i utlandet.
De icke-statliga sektorernas nettokapitalflöden
påverkas i sin tur starkt av kreditoch
räntepolitiken i Sverige och utomlands.
På grund av relativt stor utlandsupplåning
av företag och kommuner i mitten av
1970-talet har dessa sektorer haft stora
återbetalningar till utlandet de senaste
åren. En kred Opolitisk målsättning har varit
att dessa återbetalningar i största möjliga
utsträckning skall kompenseras genom
en motsvarande nyupplåning utomlands av
företag och kommuner. Därmed skulle den
statliga utlandsupplåningen i princip motsvara
storleken av det svenska bytesbalansunderskottet.
Denna målsättning har
inte varit möjlig att förverkliga annat än på
något års sikt; för t ex ett enskilt kvartal
kan betydande avvikelser förekomma.

Som framgår av tabell 2 ökade under -

skottet i bytesbalansen budgetåret 1981/82
med knappt 2 miljarder kronor till 15 miljarder
kronor. Handelsbalansen förbättrades
visserligen med 3 miljarder kronor, men
detta räckte inte till för att kompensera de
hastigt växande räntorna på utlandsskulden.
Dessa steg från 8 miljarder kronor budgetåret
1980/81 till cirka 13 miljarder kronor
budgetåret 1981/82. Denna utveckling
beror på de senaste årens snabbt växande
utlandsskuld och höga ränteläge.

Den icke-statliga nettokapitalimporten
uppgick budgetåret 1980/81 till 0,7 miljard
kronor. Under budgetåret 1981/82 skedde
i stället en nettokapitalexport på 1,5
miljarder kronor. Därmed uppgick valutaflödet
(som är definierat som summan av
bytesbalansens underskott och de icke-statliga
sektorernas kapitaltransaktioner) till
drygt 16 miljarder kronor budgetåret 1981/
82 jämfört med 12,5 miljarder budgetåret
1980/81. Av figur 5 framgår att valutautflödet
ökade starkt under första halvåret
1982. Denna berodde på en omsvängning
från en nettokapitalimport under 1981 till
en nettokapitalexport under första halvåret
1982 inom den icke-statliga sektorn. Under
första halvåret 1982 var alltså företagens
och kommunernas nyupplåning utomlands
mindre än deras''amorteringar till utlandet.
Anledningarna till denna omsvängning
torde ha varit flera. Stora återbetalningar
på äldre utlandslån kompenserades inte genom
en nyupplåning av företag och kommuner
på grund av dels en relativt hög
likviditet i de svenska företagen, dels en
svag kreditefterfrågan från företagen och
dels en relativt kraftig kreditexpansion
från de svenska bankernas sida. Därmed

Tabell 2. Bytesbalansen och dess finansiering, miljarder kronor

	1979	1980	1981	1980/81	1981/82
A. Handelsbalans	- 5,1	- 11,4	- 2,2	- 4,0	- 1,0
B. Räntebetalningar, netto	- 3,4	- 6,0	- 11,2	- 7,9	- 12,7
C. Övriga tjänster och transfereringar, netto	- 1,4	- 1,1	- 1,2	- 1,3	- 1,2
D. Bytesbalans (A+B+C)	- 9,9	- 18,5	- 14,6	- 13,2	- 14,9
E. Icke-statliga kapitaltransaktioner (1)	- 2,5	- 3,4	7,8	0,7	- 1,5
F. Valutaflöde (D+E)	- 12,4	- 21,9	- 6,8	- 12,5	- 16,4
G. Statlig upplåning (2)	9,2	21,5	7,8	13,2	14,4
H. Riksbankstransaktioner (3)	0,0	0,4	4,3	2,4	2,7
I. Förändring av valutareserven (F+G+H)	- 3,2	0,0	5,3	3,1	0,7

(1) Inkluderar statligt u-landsbistånd och restposten.

(2) Kan skilja sig från riksgäldskontorets uppgifter p g a bokföringskurser m m.

(3) Inkluderar riksbankens kapitaltransaktioner, tilldelning av speciella dragningsrätter samt valutareservens kursförändring.

Källa: Riksbanken

torde företagen i tämligen stor utsträckning
ha finansierat sina återbetalningar till utlandet
genom upplåning i Sverige eller en
minskning av sin likviditet. Till detta kan
också ha kommit att det svenska ränteläget
tidvis uppfattats som alltför lågt i förhållande
till de internationella räntorna för att
göra det attraktivt för företagen att ådra sig
den valutarisk som utlandsupplåning medför.

Den statliga upplåningen budgetåret
1981/82 kunde dock begränsas till drygt 14
miljarder kronor, då kursförändringarna på
valutareserven samt riksbankens transaktioner
sammanlagt gav ett positivt netto
på knappt 3 miljarder kronor. Valutareserven
ökade därmed med 0,7 miljard kronor
under budgetåret.

Sambandet mellan valutaflöde, statlig
upplåning samt valutareservens förändring
framgår av figur 6. Valutareserven har
alltså kunnat hållas relativt stabil under
den senaste femårsperioden tack vare att
valutautflödet motverkats av en omfattande
statlig upplåning utomlands. Valutareserven
uppgick 30 juni 1982 till nära 20
miljarder kronor och den statliga utlandsskulden
till 62,5 miljarder kronor11. Denna
skuld har i sin helhet tillkommit sedan
1977. Bytesbalansunderskotten 1977 tom

" Beräknat i rådande växelkurser vid vaije upplåningstillfälle.

Fig 5. Bytesbalans, icke statliga kapitaltransaktioner
och valutaflöde

Miljarder kronor
+6(-

[ Bytesbalans (A)

□ Icke-statliga
kapitaltransaktioner (B)

■ Valutaflöde (= A+B)

+2-

-3-

-4-

— 10-

1978

1979

1980

1981

1982

första halvåret 1982 uppgick sammanlagt
till knappt 60 miljarder kronor.

Sveriges utlandsskuld har medfört att
den totala skuldtjänsten, dvs summan av
räntor och amorteringar till utlandet har
vuxit från 7 1/2 miljarder kronor 1977 till
cirka 29 miljarder kronor 1981. Det vanligaste
internationella måttet på skuldsättningsgraden
är skuldtjänstkvoten, dvs räntor
och amorteringar i procent av exporten
av varor och tjänster. Denna kvot har ökat
från 7 procent 1977 till cirka 15 procent

1981.

Den svenska
ränteutvecklingen

Den svenska ränte- och kreditpolitiken har
inriktats på att begränsa den statliga upplåningen
utomlands till vad som motiveras
av bytesbalansunderskotten. Riksbanken
har alltså velat hålla en räntenivå anpassad
så att näringslivets och kommunernas nyupplåning
utomlands motsvarar amorteringarna
av dessa sektorers utlandslån.

Fig 6. Valutaflöde, statlig upplåning
samt förändring av valutareserven

Miljarder kronor

j | Statlig

upplåning (A)
Riksbankens
transaktioner'') (B)

| Valutaflöde (C)

valutareservens
förändring (= A+B+C)

’) inklusive valutareservens kursförändring m.m.

Denna målsättning innebär att den svenska
räntepolitiken blir starkt beroende av den
internationella ränteutvecklingen. En lägre
räntenivå i Sverige än utomlands gör det
billigare att låna i Sverige än i utlandet,
vilket kan leda till att t ex utrikeshandelns
finansiering förskjuts från utländska valutor
till svenska kronor.

Det svenska diskontot sänktes från 12
procent till 11 procent i oktober 1981 och till
10 procent i mars 1982. Som framgår av
figur 7 har de korta penningmarknadsräntorna
som t ex bankernas specialinlåningsränta
och bankcertifikaträntan inte sänkts
i samma utsträckning som diskontot. Detta
sammanhänger med att riksbankens straffränta,
som i hög grad styr utvecklingen på
den korta penningmarknaden, endast
sänktes i samband med den första diskontosänkningen-från
15 procent till 14 procent.
Vid den andra diskontosänkningen bibehölls
straffräntan oförändrad. Syftet med
detta var just att hålla de korta penningmarknadsräntorna
uppe, för att begränsa
valutautflödet från den privata sektorn.
Denna politik fortsatte över sommaren
1982 genom införandet i juni av ett särskilt
tillägg på 2 procent till straffräntan för banker
som lånat i riksbanken sex dagar i
sträck eller längre. Dessutom höjdes kassakvotskraven
för bankerna i april och i
augusti, vilket bland annat syftade till att
göra strafifräntesatsema effektiva.

Skattkammarväxeldiskontot sänktes vid
flera tillfällen under andra halvåret 1981 -vid mitten av 1981 låg räntan för 3 månaders
skattkammarväxlar på 13,5 procent

Fig 7. Den svenska ränteutvecklingen

Procent

■ Riksbankens diskonto
— Specialinlåningsränta
• « ♦ Skattkammarv eff ränta, ca 3 mån
Bankcert räntan 90 dgr, slutet mån

13-

10-

\ i

1977

1978

19B0

1982

1976

och vid slutet av året på 9 procent. Denna
nivå bibehölls sedan oförändrad under första
halvåret 1982.

Som framgår av figur 8 har den förda
räntepolitiken medfört att den svenska
marknadsräntan (i figur 8 representerad av
bankernas specialinlåningsränta) under
senare år rört sig i intervallet mellan räntorna
för US dollar och tyska mark, två av
de viktigaste valutorna för Sveriges del.
Under sommaren 1981 vidgades gapet mellan
den amerikanska och den svenska räntenivån.
Mot slutet av 1981 föll de amerikanska
räntorna snabbt — till en nivå ungefär
i närheten av den svenska marknadsräntan.
Under första halvåret 1982 vidgades
gapet något genom att dollarräntoma
åter steg i böljan av året, medan den svenska
räntan var ungefär oförändrad. Det
svenska ränteläget förstärktes under budgetåret
gentemot det tyska. I maj 1981 låg
den svenska specialinlåningsräntan 2 procentenheter
över den tyska LIBOR-räntan.
Ett år senare hade skillnaden ökat till 4
procentenheter.

En jämförelse mellan utvecklingen av det
relativa svenska ränteläget under det första
halvåret 1982 och det stora nettokapitalutflöde
från de icke-statliga sektorerna som
då ägde rum, tyder på att dessa sektorer

Fig 8. De korta räntorna för SEK, USD
och DEM

Procent

16-

15-

13-

10-

1977

1978

1979

1981

1982

1976

numera kräver ett högre ränteläge i förhållande
till omvärlden än tidigare för att
förhindra ett nettokapitalutflöde.

Utvecklingen av den långa räntan belyses
i figur 9 , där den effektiva räntan för
långa statsobligationer i Sverige jämförs
med motsvarande i USA, Tyskland och
Schweiz. Som framgår har den långa svenska
räntan sedan 1976 legat över motsvarande
räntor i de andra länderna, med undantag
av att räntorna på amerikanska
statspapper fr o m våren 1981 legat över
motsvarande svenska räntor.

Emissionsräntan för tioåriga svenska
statsobligationer, som legat på 13,5 procent
sedan januari 1981, sänktes i januari 1982
till 12,75 procent. Under första halvåret
1982 låg emissionsräntan kvar på denna
nivå - diskontosänkningen i mars 1982 föranledde
alltså ingen sänkning av den långa
räntan. Detta innebar att räntan på skattkammarväxlar
under större delen av budgetåret
hölls väsentligt lägre än räntan på
statsobligationer. Motivet bakom detta var
att förskjuta statsupplåningen från de kortfristiga
skattkammarväxlarna till de räntelöpande
obligationerna. Någon försäljning
av skattkammarväxlar på marknaden
skedde inte heller under vårhalvåret 1982.

Fig 9. Effektiv ränta för 10-åriga statsobligationer -

Procent

■16-1

Sverige

USA

— Tyskland
Schweiz

14-

13-

12-

10-

1977

1978

1979

1980

1981

1982

Budgetunderskottets
effekter på likviditet
och valutaflöde

De stora statliga budgetunderskotten påverkar
i växande utsträckning den svenska
kreditmarknaden och likviditetsökningen i
ekonomin. Därigenom har budgetunderskotten
och deras finansiering blivit alltmer
betydelsefulla för utvecklingen av bytesbalansen,
inflationen och det finansiella
utrymmet för andra sektorer, främst näringslivet
och bostadsbyggandet.

Figur 10 belyser dessa samband för de
två senaste budgetåren. Det statliga budgetunderskottet
leder till ett motsvarande
tillskott av likviditet till den svenska ekonomin.
En del av detta likviditetstillskott
kan dock dras tillbaka genom riksgäldskontorets
upplåning på den svenska marknaden
utanför bankerna, dvs främst från
AP-fonden, försäkringsbolagen och all -

mänheten (huvudsakligen företag och hushåll).
Under de senaste åren har statsskuldpolitiken
syftat till att öka denna upplåning,
men som framgår av figuren visade
sig detta inte möjligt under det gångna budgetåret.

Den del av budgetunderskottet som inte
kan finansieras på marknaden utanför bankerna
kan kallas statens nettoeffekt och är
lika med summan av riksgäldskontorets
upplåning utomlands, i riksbanken och i de
svenska bankerna. Denna nettoeffekt motsvarar
den likviditetsökning i ekonomin,
dvs det tillskott av köpkraft, som budgetunderskottet
och dess finansiering ger upphov
till.

Den andra huvudsakliga orsaken till att
likviditeten ökar i den svenska ekonomin är

Fig 10. Penningmängdspåverkande faktorer budgetåren 1980/81 och 1981/82, miljarder
kronor

1980/81 1981/82

Bankernas
utlåning, 24.1

Statens budgetunderskott,
66.7

Statens budgetunderskott.
61.1

Bankernas
utlåning, 5.0

Upplåning

utanför

bankerna, 15.8

Upplåning

bankerna, 18.7

Riksbankstransaktioner,
6.4

Riksbankstransaktioner,
5.9

Valutaflöde, 15.1

Valutaflöde, 11.6

ökning i penning- ökning i penningmängden,
29.9 mängden 53.5

bankernas utlåning. I figuren utgörs denna
av en nettoberäkning, bestående dels av
expansiva faktorer såsom bankernas förvärv
av bostadsobligationer och deras utlåning
till företag, kommuner och hushåll,
dels av kontraktiva faktorer i bankernas
balansräkningar. Jämfört med 1980/81 var
bankernas utlåning kraftigt expansiv under
budgetåret. Detta förklaras dock helt av
att bankernas utlåning sjönk mycket kraftigt
mot slutet av förra budgetåret för att
därefter återhämta sig och öka relativt
kraftigt under våren 1982. För budgetåret
som helhet blev resultatet i samma storleksordning
som under budgetåret 1979/80.

Riksbanken kan genom sina egna transaktioner
antingen minska eller öka likviditeten
i den svenska ekonomin. En minskning
kan ske t ex genom indragning av likviditet
till investeringskonton, likviditetskonton
eller vinstutjämningskonton och en
ökning genom att frisläppa sådana medel.
Riksbankstransaktionerna har normalt varit
likviditetsindragande under senare år.

Under det gångna budgetåret accelererade
likviditetsökningen i den svenska ekonomin
kraftigt, till över 68 miljarder kronor

Fig 11. Budgetunderskottets likvidiserande
effekt, löpande 12-månadersvärden Årlig

förändring i procent

av M3 vid periodens början

Statens nettoeffekt

Penningmängdens

ökning
—— Likviditetsökning

20-

15-

1981

1979

från drygt 41 miljarder kronor under förra
budgetåret och cirka 48 miljarder kronor
under 1979/80. Jämförelsen mellan årets
resultat och förra budgetåret blir lätt missvisande
på grund av de snabba kasten i
bankernas utlåning. En mer rättvisande
jämförelse är mellan det senaste budgetåret
och situationen för två år sedan, budgetåret
1979/80. Likviditetstillskottet under det senaste
budgetåret var 20 miljarder kronor
större än för två år sedan. Av denna ökning
svarade staten för 16 miljarder kronor och
bankerna för 4 miljarder kronor.

Likviditetsökningen i den svenska ekonomin
blev därmed mycket kraftig under
budgetåret 1981/82 och motsvarade en ökning
av penningmängden med över 22 procent,
se figur 11. Valutautflödet - som finansierades
av en del av likviditetsökningen
- växte dock endast måttligt, och ökningen
av penningmängden i Sverige blev
därmed över 17 procent under budgetåret.
Som framgår av figuren svarade budgetunderskottets
nettoeffekt för merparten av
denna ökning, som är den snabbaste sedan
slutet av 1978.

Med hänsyn till att den svenska ekonomin
samtidigt stagnerade och inflationstakten
avtog måste denna penningmängdsökning
betraktas sorn anmärkningsvärt stor.

Detta förhållande belyses också i figur
11. Den snabba ökningen av statens nettoeffekt
under 1978 ledde till en snabb ökning
av likviditetstillväxten. Detta medförde initialt
en snabb acceleration i penningmäng Fig

12. Likviditet, penningmängd och
valutaflöde, löpande 12-månadersvärden -

Miljarder kronor

——— Likviditetsökning

| 1 Valutaflöde

— « ökning av penningmängden

30-

20-

1977 dec 1978

1979

den, från 9 procents ökningstakt under 1977
till över 17 procent under 1978. Under samma
period förekom i det närmaste inget
valutautflöde alls. Från och med 1979 började
tillväxten i penningmängden avta, trots
att likviditetstillväxten låg kvar på en hög
nivå. Detta sammanföll med en kraftig ökning
av valutautflödet. Utvecklingen under
budgetåret 1981/82 påminner starkt om utvecklingen
under 1978 i detta avseende.

Denna parallell belyses ytterligare av figur
12, som visar sambandet mellan likviditetsökning,
penningmängdstillväxt och
valutautflöde under de senare åren.

Riksgäldskontorets
upplåning i Sverige

Allmän översikt

Under den senaste femårsperioden har
riksgäldskontorets totala upplåning ökat
kraftigt. För budgetåret 1981/82 uppgick
den till närmare 67 miljarder kronor jämfört
med 61 miljarder under föregående
budgetår, se tabell 3. Av totalupplåningen
finansierades knappt 16 miljarder kronor
eller 24 procent på utländska marknader.
Detta innebar en ökning med drygt 1 miljard
kronor jämfört med föregående år. Eftersom
samtidigt det totala upplåningsbehovet
steg med 6 miljarder kronor kom staten
att ställa ökade anspråk på den svenska
kreditmarknaden med nära 51 miljarder
kronor jämfört med drygt 46 miljarder kronor
för föregående budgetår.

De riktlinjer för statsskuldpolitiken som
antogs av riksdagen för såväl 1981 som
1982 innebar att statsupplåningen skall
sträva efter att minska budgetunderskottets
likviditetsskapande effekter. Detta
skall ske genom en ökning av statsupplåningen
på den svenska marknaden utanför
bankerna. Samtidigt har det dock ansetts
angeläget att begränsa budgetunderskottets
räntedrivande effekter. Eftersom
budgetunderskottet under senare år har
ökat väsentligt snabbare än utlåningskapaciteten
på den svenska kapitalmarkna -

den har det inte varit möjligt med den förda
räntepolitiken att undvika en snabb ökning
av statens upplåning i bankérna. Denna
ökning har möjliggjorts genom en gradvis
höjning av bankernas likviditetskvotskrav,
och därmed har bankernas innehav av
statspapper ökat mycket kraftigt på senare
år.

Under budgetåret 1981/82 föll upplåningen
utanför bankerna med cirka 3 miljarder
kronor till cirka 16 miljarder kronor
eller från 31 procent till 24 procent av budgetunderskottet.
Då samtidigt den totala
statsupplåningen inom landet ökade med
drygt 4 miljarder kronor ökades också statsupplåningen
i banksystemet med drygt 7
miljarder kronor till cirka 35 miljarder kronor
eller 52 procent av budgetunderskottet,
jämfört med 45 procent föregående budgetår.

Den snabbt ökade upplåningen i banksystemet
har inneburit att bankernas effektiva
likviditetskvoter vid budgetårets slut
närmade sig 50 procent, vilket är den högsta
nivå som förutsatts i existerande lagstiftning.
Därmed torde möjligheterna till en
fortsatt upplåning i bankerna vara begränsad.
Den omfattande upplåningen i bankerna
har också medfört att budgetunderskottets
likviditetsskapande effekter inte har

Tabell 3. Finansiering av statens budgetunderskott

	1980 mkr	1981	1979/80	1980/81	1981/82	1980/81 1981/82 Procentuell fördelning
Budgetunderskott = total upplåning (1+2)	54 429	66 014	52 793	61 041	66 689	100	100
1. Finansiering i utlandet	22 057	9 368	17 258	14 650	15 848	24	24
2. Finansiering i Sverige (3+4)	32 372	56 646	35 535	46 391	50 841	76	76
3. Marknaden utanför bankerna	14 978	18 115	17 777	18 687	15 803	31	24
4. Banksystemet (5+6)	17 394	38 531	17 758	27 704	35 038	45	52
5. Riksbanken	- 178	10 908	11 069	10 499	21 247	17	32
6. Övriga banker (inkl kassarörelser)	17 572	27 623	6 689	17 205	13 791	28	20

Källa: Riksbanken

kunnat begränsas i den utsträckning statsmakterna
önskat. Mot denna bakgrund
påbörjades under budgetåret diskussioner
om införandet av bankanknutna obligationsfonder,
vars syfte är att öka möjligheterna
att placera statspapper utanför banksystemet.
Som ett första steg infördes den 1
juli 1982 ett nytt upplåningsinstrument, så
kallade statsskuldväxlar. Dessa vänder sig
i första hand till foretag och andra större
kapitalplacerare som tidigare i endast
mycket begränsad omfattning köpt statspapper.
Statsskuldväxlar emitteras vaije
vecka till löptider om 180 och 360 dagar och
med en lägsta valör på 1 miljon kronor. Då
riksgäldskontoret haft möjlighet att erbjuda
en marknadsmässig ränta på statsskuldväxlarna
uppgick försäljningen av dessa till
14,8 miljarder kronor under juli och augusti

1982.

Den svenska
kreditmarknaden

I riksbanksstatistiken definieras den organiserade
kreditmarknaden på långivarsidan
som bestående av riksbanken, bankerna,
enskilda försäkringsbolag, offentliga
försäkringsinrättningar (främst AP-fonden)
samt allmänheten. Denna sista post är
en restpost. Till detta kommer fyra låntagarsektorer:
staten, kommunerna, bostadssektorn
och näringslivet. Inom denna definition
av kreditmarknaden ryms både den
korta penningmarknaden och den långfristiga
kapitalmarknaden för obligationer,
förlagslån, reverslån samt aktier.

Den svenska kreditmarknaden har i allt
större utsträckning påverkats av hur det
statliga budgetunderskottet finansierats.
Statens roll på kreditmarknaden har ökat

Fig 13. Låntagare på kreditmarknaden

Mdrkr

110-,

I Näringsliv

90-

j Stalén

70-

60-

40-

30-

20-

10-

1980

1981

Källa: Riksbanken

kraftigt under senare år. Som framgår av
figur 13 och 14 samt tabell 4 har den svenska
kreditmarknaden vuxit mycket snabbt
och dess omslutning ökade under 1981 med
över en tredjedel, från cirka 80 miljarder
kronor 1980 till närmare 110 miljarder kronor
1981. Samtidigt ökade staten sin låneandel
på kreditmarknaden till över 50 procent,
jämfört med cirka 40 procent per år
under de föregående tre åren och mindre än
20 procent för fyra år sedan. Med en upplåning
på närmare 57 miljarder kronor under
1981 fortsatte staten att vara den störste
låntagaren på den svenska kreditmarknaden
för fjärde året i följd. Självfallet har
statens snabbt ökade upplåningsbehov varit
en bidragande orsak till kreditmarknadens
snabba tillväxt.

Medan statens anspråk på den svenska
kreditmarknaden ökade med 24 miljarder
kronor eller cirka 75 procent under 1981,
ökade näringslivets upplåning med enbart
5 miljarder kronor eller cirka 17 procent.
Kommunernas upplåning ökade med cirka
1/2 miljard kronor och bostadssektorns
upplåning förblev i stort sett oförändrad,
jämfört med 1980.

Översikt av
lånemarknaderna

Riksgäldskontorets upplåning i Sverige
sker på flera delmarknader och med hjälp
av olika låneinstrument som t ex räntelöpande
obliglationer på kapitalmarknaden
och premie- och sparobligationer vid upplåning
hos hushållen. De främsta instrumenten
för kortfristig upplåning är skattkammarväxlar,
statsskuldväxlar och lån på den
s k dagslånemarknaden.

Fig 14. Långivare på kreditmarknaden

Mdr kr

| Allmänheten 1)
IHilÉ Off. försäkringsinr. 2)

M Försäkringsbolag

| Banksystemet

100-

90-

80-

70-

30-

20-

10-

1981

1977

1978

’) Restpost 2) Främst AP-fonden

Tabell 4. Statens andel av olika långivares nettoutlåning

	Nettoutlåning (mkr)			Därav nettoutlåning till staten (i procent)
	1977	1978	1979	1980	1981	1977	1978	1979	1980	1981
Bankerna l)	23 505	43 394	48 704	45 293	70 089	-1,4	45,8	35,5	38,6	55,0
Enskilda försäkringsbolag Offentliga försäkrings-	8 067	11 208	12 242	12 619	13 690	19,0	28,9	32,6	27,4	33,1
inrättningar 21	13 526	12 904	14 287	15 050	16 238	31,4	36,5	35,6	44,9	47,1
Allmänheten 3)	3 762	5 142	10 313	6 989	8 846	85,5	64,5	83,2	67,0	67,1
Totalt	48 860	72 648	85 546	79 951	108 863	17,7	42,9	40,8	40,5	52,0

1) Inkl Riksbanken

2) Huvudsakligen AP-fonden

3) Exkl banktillgodohavanden

Källa: Riksbanken

Den totala upplåningen under budgetåret
1981/82 var 67 miljarder kronor, varav
närmare 51 miljarder lånades i Sverige och
resten utomlands. Fördelningen av den inhemska
upplåningen på olika upplåningsinstrument
framgår av tabell 5. Under de
senaste budgetåren har stora omkastningar
i de olika instrumentens betydelse inträffat.
Höjningen av de korta räntorna, inklusive
diskontot på skattkammarväxlar, under
vintern 1980 ledde till en kraftigt ökad
statsupplåning mot kortfristiga skattkammarväxlar
under våren 1981. Samtidigt
dämpades den mer långfristiga upplåningen
mot ränteobligationer, då kapitalplacerarna
föredrog de högre avkastande
och mer kortfristiga skattkammarväxlarna.
Det allmänna ekonomiska läget tillät
emellertid en successiv nedtrappning av
den korta räntan. Samtidigt uppstod under
hösten 1981 förväntningar om sjunkande
lång ränta. Dessa faktorer möjliggjorde en
konsolidering av den kortfristiga statsskulden.
Hela skattkammarväxelskulden på
drygt 22 miljarder kronor kom under budgetåret
1981/82 att utbytas mot mer lång -

fristiga ränteobligationer. Likaså företogs
en mycket stor andel av nyupplåningen under
året genom försäljning av ränteobligationer.
Följden av denna utveckling blev en
rekordhög nettoemissionsvolym av ränteobligationer,
drygt 52 miljarder kronor, eller
något mer än hela statsupplåningen inom
landet. Nyupplåning mot skattkammarväxlar
på marknaden var å andra sidan i det
närmaste obefintlig under budgetåret. Däremot
ökades upplåningen i riksbanken mot
skattkammarväxlar kraftigt till 15 miljarder
kronor. Premieobligationsmarknaden
återhämtade sig under budgetåret så att tre
lån kunde ges ut. Det ökade intresset berodde
i stor utsträckning på att den försämring
av skattereglerna som vidtogs hösten 1980
delvis mildrades i december 1981.

Olika låneformers
kostnader

För de olika upplåningsformerna har följande
räntesatser tillämpats under budgetåret: -

Tabell 5. Förändring av inhemsk statsskuld fördelad på låneinstrument (miljarder
kronor)

	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82
Räntelöpande obligationslån	+ 10,8	+ 26,1	+ 19,4	+ 9,5	+ 52,2
Premieobligationslån	+ 1,8	+ 3,0	+ 3,7	+ 1,3	+ 2,0
Sparobligationslån	+ 1,3	+ 2,0	+ 1,9	+ 4,9	+ 3,4
Skattkammarväxlar på marknaden	+ 3,2	- 4,8	+ 0,5	+ 21,9	- 22,4
Dagslån	- 0,6	+ 0,9	- 0,9	-	-
Upplåning i riksbanken mot skattkammarväxlar	+ 0,6	+ 1,9	+ 9,5	+ 8,4	+ 15,0
Övriga lån	- 0,3	+ 1,1	+ 1,7	+ 0,2	+ 0,7
Totalt	+ 16,8	+ 30,2	+ 35,8	+ 46,3	+ 50,9

ränteobligationer 11,75-13,5%

premieobligationer 9%

sparobligationer 14,75-15,0%

skattkammarväxlar (effektivt) 9-13,5%
Kostnaderna för de olika låneformerna
påverkas dessutom av skattereglerna. Avkastningen
på premieobligationer utbetalas
i form av vinster, vilka inte inkomstbeskattas
men där en vinstskatt på 20 procent
dras av vid utbetalning av vinster över 50
kronor. För sparobligationer består avkastningen
dels av en räntedel som beskattas
enligt inkomstbestämmelsema, dels av
en skattefri bonus. Om hänsyn tas till dessa
skatteeftergifter ökar statens effektiva
kostnad för premieobligationer med några
procentenheter och på sparobligationer med
någon procentenhet. Aven efter en sådan
justering av den effektiva kostnaden för de
olika låneinstrumenten torde premieobligationerna
vara den billigaste låneformen,
följd av ränteobligationerna. Sparobligationema
är den dyraste låneformen. Detta
hänger samman med att ränteobligationerna
till största delen köps av banker och
försäkringsbolag, inklusive AP-fonden, vilka
är tvungna att köpa dessa obligationer
för att fylla sina likviditetskvots- och placeringskrav.
Något motsvarande tvång existerar
inte för hushållen, varför en högre
avkastning måste erbjudas dessa, t ex vad
beträffar sparobligationer. Att premieobligationer
har kunnat ges ut till lägre avkastning
än sparobligationer torde bero på att
hushållen är beredda att betala för premieobligationens
roll som lottsedel och därmed
chansen till relativt stora vinster. Den effektiva
kostnaden för upplåning mot skattkammarväxlar
varierar från tid till annan
beroende på räntepolitiken. Under senare
år torde skattkammarväxlarna mer ha fungerat
som ett räntepolitiskt instrument än
som ett upplåningsinstrument.

Obligationsmarknaden

De dominerande låntagarna på den svenska
obligationsmarknaden är staten och de bostadsfinansierande
instituten. Obligationer
ges också ut av företag, företagsfinansierande
institut, banker, kommuner och
kommuninstitut. För att säkra statens och
bostadssektorns finansiering och för att
hindra att obligationsräntan stiger till oönskade
höjder måste banker, försäkringsbolag
och AP-fonden enligt den kreditpolitiska
lagstiftningen - såsom den tillämpas
av riksbanken—köpa stats- och bostadsobli -

gationer (s k prioriterade obligationer) i
viss utsträckning och till en reglerad ränta.
Räntelöpande obligationslån noteras på
Stockholms fondbörs. Regleringen av räntan
på nyutgivna obligationer och kraven
på kapitalmarknadsinstituten att företa
stora obligationsköp har dock medfört att
handeln på andrahandsmarknaden är begränsad
och den registrerade omsättningen
på börsen liten. Den handel i ränteobligationer
som ändock sker äger oftast rum direkt
mellan institutioner och därmed utanför
fondbörsen.

Staten har under senare år varit den helt
dominerande emittenten på den svenska
obligationsmarknaden, se figur 15. Under
budgetåret 1980/81 skedde en viss nedgång
av statens emissionsverksamhet som följd
av den kraftigt ökade kortfristiga upplåningen
(se ovan). Under budgetåret
1981/82 noterades på nytt en stark stegring
av statens emissionsverksamhet, se tabell
6. Nyemissionsvolymen av obligationer
uppgick till 76 miljarder kronor brutto från
15 miljarder kronor föregående budgetår
och 25 miljarder kronor året dessförinnan.
Även bostadsinstituten, kommuner och
kommuninstitut samt näringslivet ökade
sina nyemissionsvolymer under budgetåret
1981/82, jämfört med de två tidigare budgetåren.
Bankerna hade dock ingen nyemission.
Trots ökningen kom dessa sektorer
att minska sin andel av den totala nyemissionsvolymen
under budgetåret 1981/
82, medan statens andel kraftigt ökade.
Staten kom därmed att svara för inte mindre
än 73 procent av nyemissionsvolymen
under 1981/82 jämfört med 50 procent under
de två föregående budgetåren.

De 76 miljarder som riksgäldskontoret
under 1981/82 lånade mot obligationer fördelades
på 14 lån. Samtidigt löste kontoret
in och amorterade utelöpande obligationslån
med 24 miljarder kronor; därmed uppgick
nettoupplåningen mot ränteobligationer
till drygt 52 miljarder kronor.

Emissionsprogrammet har bestått av sex
traditionella tioåriga amorteringsfria lån
med klausul om möjlighet till räntejustering
efter fem år. Därutöver emitterades
fyra lån med löptider mellan tre och ett
halvt och fyra och ett halvt år samt fyra lån
med löptider mellan ett och ett halvt och två
och ett halvt år. De långa lånen har främst
varit avsedda för AP-fonden och försäkringsbolagen.
De korta och medelfristiga
lånen har främst varit avsedda för banksektorn.
Vid utgivning av ränteobligationslån

Fig 15. Obligations- och förlagslåneemissioner fördelade på
låntagarkategorier

Banker

Näringslivet

Bostadsinstitut

Kommuner o. kommuninstitut

Staten

110-

100-

90-

80-

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10-

78/79

79/80

81/82

77/78

80/81

Källa: Riksbanken

fastställs på förhand inte något lånebelopp.
Jämfört med tidigare år var teckningsresultatet
vid flera av emissionerna exceptionellt
högt. Den genomsnittliga räntesatsen
uppgick till 13,1 procent, eller något mindre
än de 13,4 procent som utgjorde genomsnittet
under det föregående budgetåret.Samtidigt
förlängdes den genomsnittliga löptiden
till 7,3 år för årets obligationslån, mot 6,6 år

för föregående budgetårs upplåning.

Premiemarknaden

Premieobligationer har sedan lång tid varit
ett av de viktigaste låneinstrumenten för
statens upplåning hos hushållen. Genom
att hushållen har varit beredda att avstå
från hög avkastning i utbyte mot vinstchansen
har premieobligationer också varit

Tabell 6. Utgivna räntelöpande obligationslån under budgetåret 1981/82

Nr	Lånets datering	Räntesats %	Löptid	Lånebelopp mkr
167	1981-08-01	13 1/2 l)	10 år	600
168	1981-07-31	13 1/2	2 år 6 mån	9 000
169	1981-10-09	13	2 år 7 mån	11 000
170	1981-10-15	13 1/4	4 år 6 mån	2 000
171	1981-10-10	13 1/2 11	10 år	23 000
172	1981-12-10	12 1/4	3 år 5 mån	1 600
173	1982-01-10	12 3/4 11	10 år	3 100
174	1982-02-10	11 3/4	1 år 6 mån	400
175	1982-02-08	12 1/4	3 år 6 mån	3 000
176	1982-02-12	12 3/4 "	10 år	11 600
177	1982-04-15	12 3/4 11	10 år	8 500
178	1982-04-18	12 1/4	3 år 6 mån	1 000
179	1982-04-20	11 3/4	1 år 6 mån	500
180	1982-06-10	12 3/4 *»	10 år	1 200
Vägt genomsnitt		13,1	7,3 år

11 Räntan kan justeras efter 5 år (räntejusteringsklausul)

Premieobligationslån

	1981 års lån	1982 års forsta lån	1982 års andra lån
Lånebelopp:	600 mkr	800 mkr	900 mkr
Löptid:	5 år	5 år	5 år
Vinstutlottning:	9% av lånebeloppet	9% av lånebeloppet	9%av lånebeloppet
	per år	per år	per år
Högsta vinsten:	750 000 kr	750 000 kr	750 000 kr
Dragningar:	2 gånger per år i	2 gånger per år i	2 gånger per år i
	mars och september	januari och juli	januari och juli
Första försäljningsdag:	81-09-08	82-02-23	82-05-24
Försäljningspris:	200 kr	200 kr	200 kr

en relativt billig upplåningsform. Intresset
för premieobligationer ökade starkt från
mitten av 1970-talet, vilket möjliggjorde
gradvis stigande nyemissionsbelopp. Denna
utveckling bröts dock i slutet av 1980, på
grund av den förändring i skattereglerna
för premieobligationer som infördes i december
1980. Förändringen innebar bland
annat att realisationsvinster vid t ex försäljning
av fastigheter och aktier inte längre
kunde kvittas mot förluster på premieobligationer.
För 1981 bestämdes dock att
kvittningsrätten skulle få bestå ifråga om
börsnoterade svenska aktier. I december
1981 beslöts att kvittningsrätten mot börsnoterade
aktier skulle bestå för premielånen
utgivna före 1981 under deras
återstående löptid.

Förändringarna i skattereglerna påverkade
kursutvecklingen på premiemarknaden.
Vid böljan av budgetåret 1981/82 låg
den genomsnittliga kursnivån cirka 7 procent
under det nominella värdet (pari) för
enstaka obligationer och knappt 6 procent
under pari för serier (1 000 obligationer).
Figur 16 visar den genomsnittliga kursut -

vecklingen för så kallade 100-följder. Denna
ligger mellan kurserna för serier och enstaka
obligationer. Under större delen av året
låg börskurserna under pari men med en
något stigande trend och under större delen
av våren 1982 låg kurserna omkring eller
något över pari. Mot budgetårets slut sjönk
dock kurserna igen under pari. Figur 16
visar också den genomsnittliga omsättningen
av premieobligationer på Stockholms
fondbörs. Efter en genomsnittlig volym
om 980 miljoner kronor per månad under
hösthalvåret 1980 mer än halverades
omsättningen till cirka 430 miljoner kronor
under vårhalvåret 1981. Under budgetåret
1981/82 stabiliserades marknaden och den
genomsnittliga månatliga börsvolymen
uppgick till cirka 510 miljarder kronor.

Stabiliseringen av premieobligationsmarknaden
gjorde det möjligt att emittera
tre nya premielån under budgetåret. För att
stimulera intresset för dessa lån förbättrades
också lånevillkoren. Löptiden halverades
från 10 år till 5 år. Avkastningen
höjdes från 8 procent till 9 procent. Den
vinstgaranti som tidigare gällt 1 000-följ -

Fig 16. Kursnivå och börsomsättning för premieobligationer 1981/82

Kursnivå1)

(kurva)

Börsomsättning per månad mkr
(stapeldiagram)

-1000

-900

110-

-800

700

-600

-500

-400

-300

-200

Sept

Okt

Juli

Aug

Nov

Dec

Jan

Febr

Mars

Maj

Juni

April

'') Kurvan över kursnivån avser en sammanvägning av köpkurserna i mitten av varje vecka för 100-följder.

der ersattes av en vinstgaranti för
100-följder. Samtidigt ökades högsta vinsten
till 750 000 kronor från tidigare
625 000 kronor.

Budgetårets första premielån gavs ut i
september 1981, ett år efter det närmast
föregående premielånet. Såväl septemberlånet
som budgetårets andra lån, i februari
1982, med lånebelopp på 600 miljoner kronor
respektive 800 miljoner kronor blev
snabbt slutsålda. Dessa positiva resultat
föranledde ytterligare en emission i slutet
av maj 1982 på 900 miljoner kronor. Efterfrågan
för det senare lånet visade sig dock
bli något lägre än beräknat och lånet tog
förhållandevis lång tid att placera. Detta
torde ha bidragit till att kursutvecklingen
på premiemarknaden försvagades mot slutet
av budgetåret.

Sparobligationer

Riksgäldskontoret har under budgetåret
gjort fortsatta ansträngningar att låna upp
pengar från hushållen mot sparobligationer.
Detta har blivit särskilt angeläget sedan
premieobligationerna mist en del av sin
dragningskraft. Trots dessa ansträngningar
minskade upplåningen mot sparobligationer
till cirka 3 1/2 miljarder kronor under
budgetåret från närmare 5 miljarder kronor
under föregående budgetår, se figur 17.

Under budgetåret steg sparobligationsskulden
med cirka 3 1/2 miljarder kronor
till närmare 19 miljarder. Denna nettoförändring
bestod dels av ökning i ränta och
bonus, som läggs till lånebeloppet på utelöpande
lån, dels av utgivningen av två nya
lån, Spar81 och Spar 82 Vårlånet samt inbetalningarna
på det under föregående budgetår
utgivna Spar Extra 81. Å andra sidan

Fig 17. Utgivna sparobligationslån
1977/78-1981/82

Mdr kr

Spar
Extra 80

Spar 77

Spar 78

Spar 79

Spar
Extra 81

Spar 82
Vårlånet

Sparobligationer

Spar 81
Löpande ränta: 9%

Bonus: 46,61’

Effektiv ränta:

(ränta+bonus) 15%

Löptid: 4 år 11,5 mån

Emissionstidpunkt:
1981-11-23

Inlösentidpunkt: 1986-12-01
Tecknat belopp: 1 655 mkr
Antal tecknare: 170 529
Medelbelopp per
teckning: 9 703 kr

Spar 82 Vårlånet
9%

42,62’

14 3/4%

5 år

1982-04-19
1987-05-04
1 496 mkr
109 345

13 679 kr

Spar 80 Spar 81

77/78 78/79 79/80 80/81 81/82

11 Skattefritt räntetillägg i procent av det ursprungliga värdet
- läggs till kapitalet 1986-12-01.

21 Skattefritt räntetillägg i procent av det ursprungliga värdet
- läggs till kapitalet en gång per år t o m 1987-05-04.

minskade skulden genom förtidsinlösen
från långivare (se tabell 8 i tabellbilagan).

Spar 81 emitterades på traditionellt sätt i
november-december för att sammanfalla
med utbetalningen av skatteåterbäringen.
På lånet tecknades 1,7 miljarder kronor.
Detta var en halvering av föregående budgetårs
rekordsumma och även mindre än
1978 och 1979 års lån. Sammanlagt
170 500 personer köpte obligationer för i
genomsnitt cirka 9 700 kronor. Löptiden för
Spar 81 är närmare 5 år, och dess effektiva
ränta 15 procent.

Liksom under de tre föregående åren
emitterades under våren 1982 ett extra lån
kallat Spar 82 Vårlånet. Försäljningsresultatet
för lånet som utgavs i april blev bättre
än för både 1980 och 1981 års extra lån.
Cirka 110 000 personer köpte nu obligationer
till ett sammanlagt belopp av knappt
1,5 miljarder kronor. Lånets löptid är fem år
och den effektiva räntan 14,75 procent.
Lånet konstruerades med en skattefri bonus,
som läggs till kapitalet varje år.

I samband med emissionen av Spar 81
beslöt fullmäktige i riksgäldskontoret att
förlänga ett av de äldre sparlånen, Spar 74,
på marknadsmässiga villkor i ytterligare
drygt fyra år. Dessutom beslutade man att
lösa in Spar 67.

Skattkammarväxlar och annan
kortfristig upplåning

Den kortfristiga upplåningen under
1981/82 skedde främst i form av skattkammarväxlar
och operationer på dagslånemarknaden.
På denna marknad opererar
främst bankerna.

Riksgäldskontorets dagliga avstämning
av ”statens kassa” leder till omedelbara

kortfristiga låneoperationer. Det kan vara
upplåning eller i vissa lägen utlåning på
dagslånemarknaden. Vanligare är dock att
riksgäldskontoret lånar kortfristigt i riksbanken.
Upplåningsinstrumentet benämns
av hävd ”skattkammarväxlar”, men dessa
växlar har i allmänhet en lägre ränta än de
växlar som säljs på marknaden och kan
snarare betraktas som särskilda skuldbevis.
" Denna upplåning från riksbanken
ökade kraftigt under budgetåret, till 15 miljarder
kronor eller närmare 30 procent av
den inhemska upplåningen från cirka 8 1/2
miljarder kronor eller 18 procent föregående
budgetår.

Den korta upplåningen sker dessutom i
form av försäljning av skattkammarväxlar
på marknaden. Dessa skattkammarväxlar
har vanligen löptider mellan två och sju
månader. Skattkammarväxlarnas attraktivitet
för marknaden har varierat mycket
kraftigt från tid till annan. Detta har berott
på att skattkammarväxelräntan spelar en

"Räntesatsenpå riksgäldskontoretsupplåning i riksbanken
är lika med riksbankens diskonto.

Fig 18. Skattkammarväxelskulden, utom riksbanken, vid slutet
av varje månad under budgetåret 198/82

Skattkammarväxeldiskonto
Procent
r 14

■■■■ Skattkammarväxeldiskonto
(växlar med
omkring 3 mån. löptid)

Övriga
Affärsbanker

Mdrkr

-13

-12

24-

22-

-10

20-

-9

18-

-8

16-

-7

14-

-6

12-

-5

10-

-4

-3

-2

n n

1982

1981

viktig roll inom räntepolitiken samt att det
från tid till annan har bedömts som mer
eller mindre önskvärt att öka den kortfristiga
statsskulden.Till skillnad från vintern
och våren 1981, då skattkammarväxeldiskontot
låg högt i syfte att bidra till att hålla
uppe de korta marknadsräntorna, hölls
skattkammarväxelräntan under större delen
av budgetåret 1981/1982 under de korta
penningmarknadsräntorna. Räntan på 3
månaders skattkammarväxlar sänktes sålunda
successivt från 13,5 procent i juli
1981 till 9 procent i oktober. Räntan bibehölls
på denna låga nivå till budgetårets
slut, huvudsakligen för att bidra till att
överföra den mycket höga kortsiktiga upplåningen
som uppkommit 1980/81 till mer
långfristig skuldsättning. Detta syfte uppnåddes
också i och med att affärsbanker och
försäkringsinstitut övergick till placeringar
i långfristiga räntebärande obligationer
allteftersom växlarna löstes in. (Se figur
18).

Övriga upplåningsformer

Av de mindre betydande upplåningsformerna
statsskuldforbindelser respektive lån
hos statsinstitutioner och fonder m m utnyttjades
endast den senare under budgetåret
1981/82. Lån hos statsinstitutioner och
fonder avser i huvudsak olika typer av statliga
fonder som genom riksdagsbeslut har

att placera medel i riksgäldskontoret till för
respektive fond särskilda villkor. Ståtsskuldförbindelser
är ett kapitalmarknadsinstrument
(reverslån) där riksgäldskontoret
kan komma överens med en individuell
långivare om särskilda löptider och räntesatser.
Denna upplåningsform har ej använts
sedan 1977.

Riksgäldskontorets
utlandsupplåning

De internationella
kreditmarknaderna

Fortsatt försämring
av det internationella
konj unkturläget

Det redan sommaren 1981 mycket svaga
konjunkturläget i OECD-länderna undergick
en ytterligare försvagning under andra
halvåret 1981 och första halvåret 1982. I
Förenta staterna sjönk produktionen kraftigt
under vinterhalvåret 1981/82 för att
därefter plana ut på låg nivå. I Japan gick
tillväxten ned från cirka 4 procent i årstakt
under 1980 och första halvåret 1981 till
cirka 2 procent under den senaste tolvmånadersperioden
och i Västeuropa fortsatte
den ekonomiska stagnationen utan
klara tecken på en förestående konjunkturuppgång.

Den svaga utvecklingen får i stor utsträckning
återföras på de senaste årens
mycket restriktiva uppläggning av den eko Fig

19. Effektiv kursutveckling" för
några valutor. Procentuella förändringar
från juni 1980.

+ 30-,

USD

JPY

CHF

GBP
DEM

+20-

+ 10-

-10-

1980

’) Enligt IMFs Multilateral Exchange Rate Model
Anm. Diagrammet visar respektive valutas utveckling gentemot en handelsvägd

nomiska politiken i OECD-länderna. Politiken
har sålunda varit starkt inriktad på
inflationsbekämpning. Smärre lättnader i
penningpolitiskt hänseende vidtogs visserligen
under andra halvåret 1981 och första
halvåret 1982 och det nominella ränteläget
sjönk en del. Nedgången var emellertid snarast
mindre markerad än den uppbromsning
av prisstegringstakten som samtidigt
ägde rum, varför de reala räntorna tenderade
att stiga ytterligare. Budgetpolitiken
präglades av fortsatta strävanden att nedbringa
budgetunderskotten - åtminstone i
förhållande till BNP-utvecklingen - i syfte
att dämpa de mer långsiktigt hållna inflationsförväntningarna
och skapa utrymme
för en icke inflationsdrivande expansion av
den privata sektorn. Den s k budgetautomatiken
medförde emellertid att de faktiska
budgetunderskotten fortsatte att växa
snabbare än den totala produktionen.

Den internationella ränteoch
valutakursutvecklingen

Under större delen av 1981 - närmare bestämt
fram till hösten - styrdes penningpolitiken
i Västeuropa i hög grad av utvecklingen
i Förenta staterna. Understödd av ett
högt relativt ränteläge och en jämfört med
övriga OECD-länder stark amerikansk bytesbalans
steg dollarkursen snabbt fram till
hösten 1981 - från december 1980 till augusti
1981 uppgick den effektiva apprecieringen
till cirka 18 procent (se figur 19).

Dollarapprecieringen fick till resultat att
inflationen i Västeuropa (och Japan) via
ökade importpriser späddes på. För att
åtminstone bromsa denna utveckling tvingades
de västeuropeiska länderna vidta en
ytterligare åtstramning av penningpolitiken
och höjning av ränteläget - det förhärskande
mycket svaga konjunkturläget till
trots.

Under hösten 1981 var det en allmän
uppfattning att uppgången i dollarkursen

kulminerat och att beroendet av den amerikanska
penningpolitiken efterhand skulle
komma att minska i Västeuropa och Japan.
Den främsta anledningen härtill var att de
valutakursrörelser som skett väntades resultera
i en kraftigt förändrad bytesbalanskonstellation
i OECD-länderna: överskottet
i Förenta staternas bytesbalans skulle
vändas i ett betydande underskott, underskottet
i Västtysklands bytesbalans skulle
elimineras och Japan skulle komma att
uppvisa ett mycket stort bytesbalansöverskott.
Dessa förväntningar kom dock bara
att infrias till en mindre del fram till sommaren
1982. Efter en mindre tillbakagång
under senare delen av 1981 kom dollarkursen,
tvärtemot dessa allmänna förväntningar,
att på nytt stiga kraftigt under första
halvåret 1982 - från december 1981 till
juni 1982 med närmare 11 procent i effektiva
termer. Detta berodde till stor del på att
den amerikanska bytesbalansen kom att
undergå en kraftig förbättring första halvåret
1982 (i stället för den förutsedda försämringen),
samtidigt som höstens nedgång
i det amerikanska ränteläget följdes
av en förnyad uppgång under vintern och -efter en smärre nedgång under våren - försommaren
1982. Det visade sig också att
den amerikanska kapitalbalansen undergått
en exceptionell förbättring under 1981;
direkt- och portföljinvesteringarna i Förenta
staterna blev avsevärt större än motsvarande
amerikanska investeringar utomlands
- dvs tvärtemot vad som varit fallet
under en lång följd av år. Detta skedde trots
att de oljeproducerande ländernas överskott,
vilket till stor del traditionellt investerades
i Förenta staterna, snabbt minskade.

Trots den kraftigt stigande dollarkursen

valde de penningvårdande myndigheterna i
Västeuropa att i stor utsträckning koppla
loss från den amerikanska ränteutvecklingen
under första halvåret 1982. Denna
frigörelse underlättades dels av att dollarpriserna
på råolja och andra råvaror böljat
falla (vilket motverkade de inflationsimpulser
som härrörde från dollarapprecieringen),
dels av att myndigheterna i flera
länder med gynnsam bytesbalansutveckling
- Västtyskland, Nederländerna,
Schweiz och Storbritannien - kunde enas
om att genomföra en serie koordinerade
räntesänkningar. I Japan kom utvecklingen
mot ett lägre ränteläge att brytas under
våren och försommaren i samband med att
den japanska valutan utsattes för en betydande
press på valutamarknaden. Detta
deprecieringstryck sammanhängde bl a
med en oväntat svag utveckling av den japanska
bytesbalansen under första halvåret
1982 och en mycket kraftig och oväntad
ökning av nettoexporten av långfristigt kapital,
främst till högavkastande dollarinvesteringar.

I tabell 7 visas vilket uttryck det senaste
årets penningpolitiska åtgärder i
OECD-området tagit sig när det gäller utvecklingen
av affärsbankernas bästa utlåningsränta
i några av de i detta sammanhang
viktigaste länderna. För att få ett perspektiv
på de senaste årens genomgående
mycket höga räntenivåer har utlåningsräntorna
vid årsskiftet 1978/79 inkluderats i
tabellen. Som framgår var räntorna vid slutet
av juni 1982 avsevärt högre - i storleksordning
5—6 procentenheter högre i flertalet
länder - än vid årsskiftet 1978/1979. I
Schweiz och Frankrike har höjningen varit
mindre accentuerad - cirka 2 procentenheter-
och i Storbritannien och Nederländer -

Tabell 7. Affärsbankernas bästa utlåningsränta i vissa OECD-länder

Ränta i slutet av

dec 1978 juni 1981 dec 1981 juni 1982

Förenta staterna	11,75	20,00	15,75	16,50
Japan	4,50	7,18	6,95	6,40
Västtyskland	5,50	14,25	13,00	11,50
Frankrike	9,80	15,90	14,00	14,00
Storbritannien	13,50	13,00	14,50	12,50
Italien	15,00	22,50	22,50	21,75
Belgien	10,00	17,50	18,00	17,50
Nederländerna	12,00	13,25	12,00	9,75
Schweiz	5,00	7,00	8,00	7,00
Sverige	8,50	13,75	13,50	12,50

De internationella kreditmarknaderna Man

skiljer mellan olika låneformer
på de internationella kreditmarknaderna.
De begrepp som används i detta
avsnitt är euroobligationer (eurobonds),
utländska obligationer på nationella
kapitalmarknader (foreign
bonds), medel- och långfristiga eurobankkrediter
och utländska banklån.

Euroobligationer emitteras genom
en tillfälligt sammansatt grupp (konsortium)
av banker från olika länder.
Obligationerna säljs till långivare
(placeras) runtom i världen utan anknytningtill
någon bestämd marknad.
Lånevalutan är övervägande US
dollar.

S k foreign bonds emitteras på en
bestämd nationell marknad genom
(ett konsortium av) nationella banker
till förmån för en utländsk låntagare.
Emissionen sker i långivarnas hemlandsvaluta.
De största marknaderna
för utländska emissioner finns i Förenta
staterna, Schweiz och Västtyskland.

Medel- och långfristiga eurobankkrediter
är geografiskt av samma karaktär
som euroobligationslån och
lämnas i allmänhet av internationella
banksyndikat. Lånevalutan kan här
vara en annan än långivarnas hemlandsvaluta.

Utländska banklån, slutligen, lämnas
av banker i enskilda länder i landets
egen valuta till utländska låntagare.

na har räntorna faktiskt sjunkit något under
perioden. Höjningen av det reala ränteläget
har snarast varit större, eftersom inflationstakten
sommaren 1982 låg på en
något lägre nivå än under senare delen av
1978 och böljan av 1979. Det bör dock noteras
att många nationella kreditmarknader
blivit föremål för omfattande liberaliseringar
under de senaste åren samtidigt som
en mängd finansiella innovationer ägt rum
- innovationer som bl a inneburit ett ökat
inslag av rörlig räntesättning på delar av
den mer långfristiga kreditgivningen. En
hög realräntenivå kan därför antagas verka
något mindre restriktivt nu än vad fallet
skulle ha varit för några år sedan.

Utvecklingen på
eurokreditmarknaden

OPEC-ländernas sammantagna bytesbalanser
undergick en drastisk försämring
under det senaste året - från ett överskott
på närmare 100 miljarder dollar i årstakt
första halvåret 1981 till ett preliminärt
uppskattat mindre underskott första halvåret
1982 - och under senare delen av 1981
böljade många OPEC-länder uppträda som
nettolåntagare på eurokreditmarknaden.
En ytterligare dränering av likviditeten på
eurokreditmarknaden uppkom genom att
centralbanker utanför Förenta staterna
minskade sina depositioner på marknaden
för att i stället öka sina placeringar i amerikanska
statspapper. Marknaden kom emellertid
samtidigt att tillföras mycket stora
belopp till följd av amerikanska bankers och
andra amerikanska placerarkategoriers
dispositioner - en utveckling som möjliggjorde
en fortsatt snabb utlåningsexpansion
under 1981 och en bibehållen hög marknadsaktivitet
under första halvåret 1982.
Den kraftiga ökningen av amerikanska
bankers externa tillgångar får bl a ses mot
bakgrund av en dämpad kreditefterfrågan i
Förenta staterna samt att räntesättningen
på syndikerade eurokrediter i ökad utsträckning
kommit att baseras på den amerikanska
prime-räntan" i stället för på
LIBOR-räntan2’.

Den snabba nedgången ifråga om
OPEC-ländernas bytesbalansöverskott
kom - en smula oväntat - inte att resultera i
någon påtaglig försvagning i efterfrågan på
eurokrediter. Det finns emellertid ett
mycket stort statistiskt problem i detta
sammanhang. Den statistiskt uppmätta
förändringen i OPEC-ländernas sammantagna
bytesbalanser har nämligen inte alls
sammanfallit med en motsvarande - statistiskt
registrerad - förbättring ''ifråga om
övriga länders sammantagna bytesbalanser.
Den internationella statistiken visar
istället en endast måttlig nedgång när det
gäller OECD-ländernas bytesbalansunderskott
och ett oförändrat mycket stort underskott
i de sammantagna bytesbalanserna
för de icke oljeproducerande utvecklingsländerna.

Efterfrågan på eurokrediter har alltså —
något paradoxalt — ökat påtagligt från
OPEC-ländernas sida samtidigt som den

11 Prime-räntan = affärsbankernas bästa utlåningsränta

2’ LIBOR = de Londonbaserade bankernas korta ränta för
upplåning sinsemellan

förblivit hög bland övriga ländergrupper.
Det är inte bara inom gruppens högabsorberande
OPEC-länder11 som upplåningen
ökat; även länder som Saudiarabien och
Kuwait har tidvis valt att öka sin upplåning
istället för att dra ned sina valutareserver.

OECD-ländernas upplåning förefaller
emellertid inte att i samma utsträckning
som under de närmaste föregående åren ha
styrts av behovet att finansiera stora bytesbalansunderskott.
Privata företag - och ofta
företag i OECD-länder med en förhållandevis
stark bytesbalanssituation - har sålunda
varit de mest aktiva låntagarna på
eurokreditmarknaden - en utveckling som
kan sägas spegla denna marknads konkurrensfördelar
gentemot de nationella kreditmarknaderna
liksom den allt närmare
kopplingen mellan de internationella och de
nationella marknaderna.

De icke oljeproducerande utvecklingsländerna
har drabbats mycket hårt av den
långvariga internationella recessionen
(med därav följande kraftigt dämpade efterfrågan
på råvaror) samt av de senaste årens
högt uppdrivna dollarräntor. Ländergruppen
har kunnat bibehålla en hög upplåningstakt
på eurokreditmarknaden, men
lånevillkoren har efterhand kommit att undergå
en kraftig försämring (högre räntemarginaler
och/eller kortare löptider). Utvecklingen
mot sämre lånevillkor var särskilt
accentuerad ifråga om Mexikos upplåning
under första halvåret 1982. Här inverkade
naturligtvis det mycket stora mexikanska
bruttoupplåningsbehovet-drygt 20
miljarder dollar under 1982. Ett stort antal
länder har drabbats av akuta likviditetssvårigheter.

Den internationella
obligationsmarknaden

Nedgången i det internationella ränteläget
under hösten 1981 åtföljdes av en kraftigt
ökad aktivitet på de internationella obligationsmarknaderna.
Trots att ränteutvecklingen
i Förenta staterna därefter kom att
divergera från den som ägde rum i de övriga
större OECD-länderna - i Förenta staterna
gick kapitalmarknadsräntorna åter upp
mot slutet av 1981 och den tendens till ett
lägre ränteläge som kunde skönjas under
första halvåret 1982 var mindre tydlig än i
de övriga länderna - fortsatte de emitterade
volymerna av såväl dollarobligationer som

3) Högabsorberande OPEC-länder är de som bedömts ha befolkningsmässiga
och andra förutsättningar att snabbt öka
sin import vid ökade exportintäkter.

obligationer i andra valutor att expandera
kraftigt under första halvåret 1982. Den
amerikanska marknaden för s k foreign
bonds - den s k y ankee-marknaden - undergick
visserligen en avsevärd försvagning
under första halvåret 1982, men denna
kompenserades mer än väl av en brant stigande
emissionsvolym av dollarobligationer
på den s k euroobligationsmarknaden.
Här inverkade säkerligen den - jämfört
med yankee-marknaden - större flexibiliteten
vad gäller lånekonstruktioner m m på
euroobligationsmarknaden liksom det förhållandet
att räntorna för dollarobligationer
på euroobligationsmarknaden under
våren och försommaren 1982 kom att ligga
inte obetydligt lägre än på yankeemarknaden.
En mycket stor del - närmare bestämt
en tredjedel - av emissionsvolymen på
euroobligationsmarknaden utgjordes av
s k floating rate notes, dvs obligationer med
rörlig ränta. Den höga andelen för denna
typ av dollarobligation får naturligtvis ses
mot bakgrund av den stora osäkerheten
kring den framtida ränteutvecklingen i
Förenta staterna — under första halvåret
1982 ytterligare ökad till följd av allt sämre
utsikter till en minskning av det stora budgetunderskottet
och en i böljan av året
oväntat snabb ökning av penningmängden.

Utanför dollarsektorn - där obligationer
i schweiziska francs, tyska mark ochjapanska
yen är de dominerande - ägde som
nämnts en betydande nedgång i ränteläget
rum under det senaste året. Nedgången var
särskilt markerad för obligationer i tyska
mark - från närmare 11 procent hösten
1981 till cirka 8 1/2 procent våren 1982 för
förstklassiga offentliga låntagare från
OECD-länderna. På de schweiziska och japanska
marknaderna för foreign bonds kom
nedgången att inskränka sig till drygt 1
respektive knappt 1 procentenhet - eller till
cirka 6 procent för lån i schweiziska francs
och cirka 8 procent för lån i japanska yen.

Den livaktiga efterfrågan från kapitalplacerarna
på dessa obligationer torde dels
ha sammanhängt med förväntningar om
fortsatta räntesänkningar, dels ha underbyggts
av apprecieringsförväntningar
kring ifrågavarande valutor. Sådana förväntningar
om kommande växelkursförändringar
torde också ha bidragit till att
låntagarna på den internationella obligationsmarknaden
i så hög grad valde att
emittera dollarobligationer trots de internationellt
och realt sett mycket höga räntorna
på dessa. De kvantitativa reglering -

arna utanför dollarsektorn - av respektive
myndigheter.införda begränsningar avseende
den totala emissionsvolymen under en
viss tidsperiod och/eller storleken på enskilda
låneoperationer - var naturligtvis
också av betydelse i detta sammanhang.

Utlandsupplåningens
inriktning

Målet för den statliga utlandsupplåningen
har varit att denna i stort sett skall motsvara
underskottet i bytesbalansen. För budgetåret
1981/82 som helhet uppfylldes denna
målsättning, då den statliga utlandsupplåningen
uppgick till drygt 14 miljarder
kronor och bytesbalansunderskottet till cirka
15 miljarder kronor. Nettoutflödet av
kapital från den icke-statliga sektorn på 1,5
miljarder kronor motverkades nämligen av
riksbankens transaktioner (inklusive uppskrivning
av valutareserven), som gav ett
positivt netto på drygt 3 miljarder kronor.

Förändringarna har emellertid varit
stora under loppet av budgetåret. Under
hösthalvåret 1981 genererade den ickestatliga
sektorn ett nettokapitalinflöde på
cirka 6 miljarder kronor. Trots ett bytesbalansunderskott
på cirka 11 miljarder kronor
under samma period kunde därmed statens
bidrag till dess finansiering begränsas till 4
1/2 miljarder kronor. Under vårhalvåret
svängde dock utvecklingen. Visserligen
blev underskottet i bytesbalansen endast
cirka 4 miljarder kronor, men samtidigt
uppstod ett omfattande utflöde av valutor
genom den icke-statliga sektorns kapitaltransaktioner
och därigenom måste statens
utlandsfinansiering ökas mycket kraftigt,
till cirka 10 miljarder kronor under första
halvåret 1982.

Dessa kraftiga svängningar i anspråken
på valutaupplåning genom riksgäldskontoret,
som alltså gick i motsatt riktning från
bytesbalansens utveckling, kunde inte förutses
när upplåningsprogrammet för 1981
lades upp. De sammanföll inte heller med de
likaså kraftiga variationer i de internationella
kreditmarknadernas tillgänglighet
som inträffade under perioden. Om kontoret
försökt att löpande anpassa sin upplåning
helt efter de aktuella kraven hade detta
kunnat framtvinga kraftigt ökade kostnader
och i längden försämrad svensk kreditvärdighet.
Det kan också ifrågasättas om en
sådan politik över huvud taget kunnat fullföljas
med hänsyn till den långa tid som

större låneoperationer kräver för planering
och genomförande.

Riksgäldskontoret har därför valt att i
största möjliga utsträckning anpassa sin
nyupplåning på de olika delmarknaderna
till de marknadsmässigt mest gynnsamma
tidpunkterna i stället för att anpassa nyupplåningen
till finansieringsbehovets fördelning
i tiden. Härigenom har det varit
möjligt att uppnå kostnadsfördelar och att
planera och genomföra nyupplåningen.

För att samtidigt kunna tillgodose behovet
av finansiering av valutaflödet från tid
till annan har kontoret efter hand byggt upp
reserver i form av odragna krediter, vilka
kan utnyttjas med kort varsel och där kontoret
har möjlighet att helt eller delvis återbetala
krediten för att sedan åter utnyttja
densamma vid behov. Dessa lån fungerar
därigenom på ungefär samma sätt som en
checkräkningskredit.

Vid budgetårets böljan uppgick dessa
odragna krediter, tillsammans med några
lån där valutan ännu inte tagits hem, till
13,4 miljarder kronor. Under budgetåret
har de odragna rörliga krediterna hållits
mellan 10 och 15 miljarder kronor. Vid budgetårets
slut uppgick beloppet till drygt 15
miljarder kronor om en kredit om US dollar

1,2 miljarder (7,3 miljarder kronor) inkluderas.
Denna kredit slutförhandlades under
budgetåret men undertecknades först någon
vecka efter budgetårsskiftet.

Riksgäldskontorets upplåning utomlands
har i övrigt kännetecknats av fortsatta
försök att diversifiera upplåningen vad
avser såväl marknader som valutor. På detta
sätt har det varit möjligt att undvika ett
alltför flitigt utnyttjande av enstaka delmarknader,
att försäkra sig mot situationer
där någon marknad är tillfälligt stängd
samt att dra fördel av gynnsamma marknadsförhållanden.
Detta har bidragit till att
den svenska kreditvärdigheten bibehållits
hög och att lånekostnaderna fortsatt att
vara lägre än för flertalet andra låntagare.

Nyupplåningen
under budgetåret

Under budgetåret 1981/82 uppgick riksgäldskontorets
nyupplåning utomlands till
drygt 10 miljarder kronor. Till detta kan
läggas den kredit på över 7 miljarder kronor
som slutförhandlades under budgetåret
men som undertecknades någon vecka efter
budgetårsskiftet. Därmed kom årets nyupplåning
att omfatta cirka 17 1/2 miljarder

kronor, nästan helt i form av medel- och
långfristiga lån. Detta var en avsevärd
minskning från föregående budgetår, då
nyupplåningen uppgick till 32 miljarder
kronor, varav cirka 27 miljarder kronor var
medel- och långfristig upplåning och närmare
5 miljarder kronor utgjordes av kortfristiga
lån. Även antalet lånetransaktioner
sjönk under budgetåret 1981/82, till 16
mot inte mindre än 36 under föregående
budgetår. (Se figur 20).

Drygt hälften eller 55 procent av årets
nyupplåning skedde i form av tre lån till
rörlig ränta. Detta var väsentligt mindre än
under föregående budgetår, då 72 procent
av nyupplåningen skedde på detta sätt.
Räntekostnaden för lånen till rörlig ränta
baseras vanligen på LIBOR-räntan (se sid
28). Liksom under förra budgetåret fick
riksgäldskontoret betala ett påslag över
LIBOR-räntan på i genomsnitt 0,4 procentenhet.
Årets upplåning har dock skett till
längre genomsnittliga löptider än under
förra budgetåret, 7,2 år i stället för 6,3 år.

Nyupplåningen till fast ränta utgjordes
av 13 nya lån i fem olika valutor jämfört
med 19 lån i sju olika valutor under det
föregående budgetåret. Den genomsnittliga
årliga effektiva kostnaden för de fastförräntande
lånen var 11,5 procent eller lika
mycket som under året före. Denna beräk Fig

20. Storlek och genomsnittlig löptid
för kontrakterade utlandslån 1981/82

Miljoner

enheter

lånevaluta

I 1 Fast ränta Rörlig ränta KoKST

JPY20000
JPY 5000

NLG100
NLG 50
NLG100

CHF100
CHF 90
CHF100

DEM 100
DEM 75
DEM 125
DEM 75

SEK 480
SEK 120

SEK 225
-.SEK 112
SEK 225

SEK 290
SEK 261
SEK 290

SEK 248
SEK 186
SEK 281
SEK 186

SEK 1650

Summa SEK 101206

7 8 9 10

genomsnittlig löptid (år)

ning tar hänsyn till de provisioner och andra
upplåningskostnader som betalats i samband
med upplåningen. Även för nyupplåningen
till fast ränta var det möjligt att
erhålla längre genomsnittliga löptider under
1981/82 än under förra budgetåret (7,5
år mot 6,7 år).

Till största delen, 56 procent, företogs
budgetårets nyupplåning i US dollar. Detta
utgjorde dock en minskad andel, jämfört
med förra budgetåret då hela 70 procent av
den medel- och långfristiga nyupplåningen
bestod av dollarlån. I övrigt skedde årets
nyupplåning i brittiska pund (16 procent)
och mellan 5 och 10 procent i vardera tyska
mark, schweiziska francs, japanska yen och
holländska floriner.

Upplåning i US dollar

Dollarupplåningen har helt skett på euromarknaden
där tre lån upptogs. Till skillnad
från de föregående åren har någon upplåning
inte skett i Förenta staterna.

Endast ett av lånen var ett obligationslån
till fast ränta. På grund av marknadsläget
fick lånet en ganska ovanlig utformning.
Det totala lånebeloppet sattes till USD 400
miljoner. Löptiden var sju år och räntesatsen
14,5 procent. Riksgäldskontoret förklarade
att man vid försälj ningsstarten bara
bjöd ut USD 150 miljoner samt att kvarvarande
lånebelopp skulle kunna komma att
utbjudas i olika trancher under resten av
budgetåret. Under återstoden av budgetåret
låg emellertid obligationsräntorna för
dollarlån på en så hög nivå att det bedömdes
vara för dyrt att till betydande underkurser
ge ut nya trancher av lånet. Under våren
1982 yppades dock vissa möjligheter för
riksgäldskontoret att utnyttja detta dollarlån
för att i praktiken öka sin upplåning i
schweiziska francs, vilket på grund av skillnaderna
i räntenivå mellan de två valutorna
bedömdes som gynnsamt. Detta valutabyte
skedde genom att riksgäldskontoret
ingick så kallade swap-avtal med andra
låntagare, vilka hade lånat i schweiziska
francs men föredrog att få en skuld i US
dollar. Därigenom kunde riksgäldskontoret
under våren sälja ytterligare två trancher
om totalt USD 120,3 miljoner och genom
bankförmedling konvertera denna skuld
till schweiziska francs. Härigenom fick
kontoret tillgång till cirka 243 miljoner
schweizerfrancs till en effektiv kostnad av
drygt 7,5 procent per år.

Det största enskilda lånet under budgetåret
var ett obligationslån med rörlig

ränta på euromarknaden. Lånebeloppet på
USD 650 miljoner (cirka 4 miljarder kronor)
var vid emissionstillfället i februari det
största som någonsin hade bjudits ut på
denna marknad. Lånets löptid är sju år och
räntan baseras på LIBOR.

Under året har de två amerikanska instituten
Standard & Poor’s Corporation och
Moody’s Investors Service fortsatt sin analys
av Sveriges kreditvärdighet. Sverige
har därvid behållit högsta möjliga betyg,
AAA (tripple A rate).

Upplåning i tyska mark

Den besvärliga situation som rådde på den
tyska marknaden under förra budgetåret
och särskilt under våren 1981 fortsatte under
hösten. Marknaden förbättrades dock
under våren 1982. Under perioden februari-juni
gav sålunda riksgäldskontoret ut
fyra lån i tyska mark. Alla lånen är till fast
ränta. Två av dessa är offentligt utbjudna
obligationslån och två är privata placeringar.
Jämfört med föregående år blev den genomsnittliga
effektiva kostnaden något
högre, 10 procent jämfört med 8,7 procent.
Den genomsnittliga löptiden blev 7,4 år
jämfört med förra budgetårets 9 år.

Upplåning i
schweiziska francs

Under budgetåret har tre lån upptagits i
schweiziska francs. Alla löper med fast ränta.
Ett av lånen var ett obligationslån på
den schweiziska kapitalmarknaden och två
var privata placeringar. Den genomsnittliga
effektiva kostnaden ökade från 6,2 procent
till 7,8 procent. Samtiigt steg den genomsnittliga
löptiden från 5,8 år till 7,8 år.

Upplåning i japanska yen

Upplåningen i yen under året bestod av två
lån. I november 1981 erbjöds en möjlighet
att göra en kortfristig privat placering om 5
miljarder yen (120 miljoner kronor) till villkor
som bedömdes som förmånliga. I april
1982 gjorde riksgäldskontoret sin femte
emission på den japanska obligationsmarknaden.
Lånebeloppet var 20 miljarder yen
(480 miljoner kronor). Den genomsnittliga
effektiva kostnaden för årets två lån blev

8,3 procent, vilket är lägre än föregående år.
Den genomsnittliga löptiden minskade
dock från 9,7 till 7,4 år.

Upplåning i
holländska floriner

I floriner upptogs under året tre lån. Två av

dessa var privata placeringar av samma typ
som riksgäldskontoret gjort under tidigare
år i denna valuta. I mars 1982 emitterade
kontoret dessutom för första gången i modern
tid ett offentligt obligationslån på den
holländska marknaden. Lånebeloppet var
100 miljoner floriner (225 miljoner kronor).
Löptiden är åtta år och räntesatsen 10,75
procent. Den genomsnittliga effektiva kostnaden
för årets upplåning blev 12,3 procent,
vilket är något högre än föregående år. Den
genomsnittliga löptiden ökade något till 8,4
år.

Upplåning i brittiska pund

Vid budgetårets början bestod den utländska
statsskulden i brittiska pund endast av
ett obligationslån som gavs ut under föregående
budgetår. Under året har skulden ökat
med ytterligare ett lån genom att en s k
syndikerad bankkredit upptogs i januari
1982. Svenska staten var då den första större
utländska låntagare som prövade den då
nya bankkreditmarknaden i pund. Lånet
blev en framgång och lånebeloppet kunde
sättas till 150 miljoner pund (1,6 miljarder
kronor). Löptiden är 7,5 år. Lånet löper med
rörlig ränta baserad på LIBOR.

Betalningsströmmarna
för utlandslånen

Hemtagningen av valuta på kontrakterade
utlandslån höll en hög takt under budgetåret
1979/80 och första hälften av 1980/81.
Detta avspeglas i en jämn och kraftig ökning
av den bokförda utlandsskulden se
figur 21. Efter ett kraftigt valutautflöde
under början av 1981 ägde dock ett visst
valutainflöde rum från mitten av februari
1981 till mitten av oktober 1981 och den
utländska statsskulden förblev i stort sett
oförändrad under denna period. Från senhösten
1981 ökade dock valutautflödet
snabbt igen. Nettoökningen av utlandsskulden
fortsatte därefter under återstoden
av 1981/82 i samma höga takt som under
1979/80 och första hälften av 1980/81, dvs
med nästan 2 miljarder kronor per månad.
För budgetåret 1981/82 som helhet uppgick
nettoinflödet av valuta genom statsupplåningen
till drygt 14 miljarder kronor, se
tabell 8, eller 350 miljoner kronor mer än
under föregående budgetår.

Tabell 8 visar de betalningsströmmar
som ägt rum under budgetåret i samband
med statens utlandsupplåning. Här är den
utländska valutan omräknad till svenska
kronor enligt den valutakurs som gällde

den dag transaktionen skedde, dvs den dag
valutan kom riksgäldskontoret tillhanda
respektive betalades ut. Tabellen visar därför
riksgäldskontorets verkliga valutaflöde.
Det skiljer sig från kontorets bokföring, där
visserligen upplåningen redovisas på detta
sätt, men där återbetalningar på lån redovisas
som en nedskrivning av skulden i
svenska kronor med samma belopp som flöt
in när lånet togs.

Amorteringar och återbetalningar på de
statliga utlandslånen har hittills varit relativt
små. Under budgetåret 1981/82 uppgick
dessa till 2,5 miljarder kronor, jämfört
med 3,8 miljarder kronor under förra budgetåret
och enbart 170 miljoner kronor un -

Fig 21. Statens utlandsskuld

Utlandsskulden till aktuella
kurser vid slutet av resp. kvartal
— Utlandsskulden till bokförda
kurser (dvs. kurser vid
upplåningstillfällena)

50-

30-

10-

1977

1979

1982

1978

1981

der budgetåret 1979/80. Återbetalningarna
under 1980/81 var osedvanligt höga då de
inkluderade 2,7 miljarder kronor i återbetalning
av kortfristiga krediter. Däremot
utgjorde återbetalningarna på de medeloch
långfristiga utlandslånen enbart 1,1
miljarder kronor. Under 1981/82 uppgick
återbetalningarna på de kortfristiga krediterna
till 1,8 miljarder kronor, varför återbetalningarna
på den medel- och långfristiga
statliga utlandsskulden begränsades till
0,7 miljard kronor.

Likviden för bland annat obligationslån
måste i allmänhet tas hem i samband med
själva upplåningen, medan likviden för
bankkrediter i många fall kan tas hem vid
senare tidpunkt. Hela nyupplåningen under
året skedde i form av lån som krävde
omedelbar hemtagning av lånelikviden.
Därigenom uppstod ett bruttoinflöde av valuta
om 8,3 miljarder kronor. Till detta kom
att de rörliga krediterna utnyttjades under
året till ett totalt nettobelopp om 6,1 miljarder
kronor.

Utlandsskulden
och dess kostnader

Storlek och sammansättning

De statliga utlandslånen bokförs till de valutakurser
som rådde vid vaije upplåningstillfälle.
Redovisat på detta sätt ökade utlandsskulden
under budgetåret 1981/82
från 46,7 till 62,5 miljarder kronor. Denna
ökning på 15,8 miljarder motsvarar en årlig
tillväxt med en tredjedel. Utlandsskuldens
andel av den totala statsskulden ökade
något under budgetåret till 19,6 procent.

Som framgår av figur 21 har den bokförda
utlandsskulden sedan böljan av 1979 haft
en mycket jämn och stadig tillväxt. Utlandsskulden
har i genomsnitt ökat med
1,5-2 miljarder kronor varje månad sedan

Tabell 8. Betalningsströmmar för statens utlandslån under budgetåret 1981/82

	Inflöde mkr1''	Uflöde mkr1''	Nettoflöde mkr11
Tidigare kontrakterad upplåning	13 193	8 073	5 120
till fast ränta	-	(679)	(-679)
till rörlig ränta	13 193	(7 394)	(5 799)
Årets kontrakterade upplåning	9 330	_	9 330
till fast ränta	(4 481)	-	(4 481)
till rörlig ränta	(4 849)	-	(4 849)
Uppköp av obligationer för amortering	-	109	- 109
Totalt	22 523	8 182	14 341

11 Enligt valutakurser vid upplåningstillfälle respektive återbetalningsdag.

april 1979 med undantag av åtta månader
under 1981 då skulden var i stort sett oförändrad.
- Eftersom de enskilda valutornas
växelkurs mot den svenska kronan ständigt
varierar förändras också värdet av den samlade
skuldstocken. För att belysa detta visar
figuren även det totala marknadsvärdet av
utlandsskulden dvs skulden omräknad enligt
valutakurserna vid respektive tidpunkt.
Denna kurva visar en ännu jämnare
tillväxt av skulden. Skillnaden mellan kurvorna
visar de orealiserade kursvinster och
(på senare år) kursförluster som uppstår.
Effekterna på skulden av valutakursrörelserna
beskrivs närmare på sid 36.

Statens utlandsskuld består av lån i nio
olika valutor. I figur 22 framgår fördelningen
mellan dessa. Förutom de sex valutor
som har specificerats i figuren finns under
”Övriga” också lån i franska francs, belgiska
francs och i särskilda dragningsrätter,
SDR1''. Jämfört med föregående år är det
ganska små förändringar som ägt rum i
fördelningen mellan de olika valutorna.
Den amerikanska dollarn är helt dominerande
som upplåningsvaluta för Sveriges
del, liksom den dominerar på de internationella
kreditmarknaderna. De övriga valutorna
svarar var och en för mindre än 15
procent av utlandsskulden.

Av figur 23 framgår också hur den statliga
utlandsskulden fördelar sig på lån med
fast ränta och på lån med rörlig ränta. To 11

Av internationella valutafonden fastställd korgvaluta innehållande
US dollar (42%), tyska mark (19%), brittiska
pund (13%), japanska yen (13%) och franska francs (13%).

Fig 22. Statens utlandsskuld 1982-06-30,
procentuell fördelning på valutor

Övriga

Japanska
.yen 5 %

Schweizer francs

Tyska mark 13 %

tält motsvarar lånen med rörlig ränta i olika
valutor 46,5 procent av skulden, vilket
innebär en ökning från föregående år då
andelen var 39 procent. På de internationella
marknaderna är utlåning till rörlig ränta
betydligt vanligare i US dollar än i andra
valutor. I statens utlandsskuld mot rörlig
ränta är US dollar också den helt dominerande
lånevalutan. Lånen i dollar till rörlig
ränta utgör cirka 39 procent av hela utlandsskulden.

Genomsnittlig löptid

På grund av situationen på många marknader
under budgetåret 1980/81 förkortades
den genomsnittliga löptiden för den utestående
skulden till fast ränta från 7,9 till 7,5
år. Under 1981/82 blev den genomsnittliga
löptiden för nyupplåningen till fast ränta
också 7,5 år varför fastränteskuldens löptid
vid budgetårets slut blev oförändrad, se tabell
9. Årets nyupplåning till rörlig ränta
skedde till löptider som var något kortare
än den genomsnittliga löptiden för skulden
till rörlig ränta vid årets böljan. Vid budgetårets
slut hade därför den genomsnittliga
löptiden för denna del av skulden minskat
till 7,1 år från 7,7 år ett år tidigare.
Sammanlagt var vid årets slut den genomsnittliga
löptiden för hela utlandsskulden

7,3 år, jämfört med 7,6 år ett år tidigare.

Utlandsskuldens kostnader

Kostnaderna för utlandsskulden har ökat
mycket snabbt under senare år. Dessa kostnader
består huvudsakligen av räntor och
valutaförluster.

1981/82 var ränteutgifterna för utlandsskulden
7,2 miljarder kronor. Föregående
budgetår uppgick räntorna till 4,4 miljarder
kronor och året dessförinnan till 1,8 miljarder
kronor. Denna snabba ökning beror givetvis
på den stora tillväxten av skulden
men också på de senaste årens höga ränteläge.

Fig 23. Statens utlandsskuld 1982-06-30,
fördelad på valutor och räntevillkor

Lån till rörlig ränta
~~| Särskilda dragningsrätter
Belgiska francs
Brittiska pund

Japanska yen

Tyska mark

Det höga internationella ränteläget har
medfört att den genomsnittliga effektiva
kostnaden har legat kvar på en hög nivå.
Den effektiva kostnaden beräknas genom
att lånens nominella räntesats justeras med
hänsyn till provisioner, försäljningskurs
och genomsnittlig löptid. Vid budgetårets
böljan uppgick den genomsnittliga effektiva
kostnaden för den utestående utlandsskulden
till 9,9 procent för fasträntelånen.
Lånen till rörlig ränta var samtidigt väsentligt
dyrare, 17,7 procent, och genomsnittet
för hela utlandsskulden var 12,7
procent.

Det fortsatt höga ränteläget på fasträntemarknaderna
ledde till att nyupplåningen
blev dyrare i nästan alla valutor. Den
högsta kostnaden fick riksgäldskontoret
betala för den betydelsefulla dollarupplåningen:
15,5 procent. Detta medförde att
genomsnittskostnaden för den utestående
skulden av fastförräntade lån steg till 10,1
procent.

Den effektiva kostnaden för lånen till
rörlig ränta sjönk dock under budgetåret till

15,3 procent. Denna minskning med 2,4
procentenheter sedan föregående år beror
på en viss sänkning av den internationella
räntenivån mot slutet av budgetåret. Sam -

mantaget sjönk den genomsnittliga effektiva
kostnaden för den totala medel- och
långfristiga utlandsskulden till 12,5 procent.

Förutom räntekostnader kan utlandsskulden
dra kostnader för valutaförluster
eller ge intäkter på grund av valutavinster.
Utlandslånen är bokförda till den valutakurs
som rådde vid vaije upplåningstillfälle.
Eftersom de olika valutornas växelkurs
mot den svenska kronan varierar, förändras
också värdet på den samlade skulden. På
detta sätt uppstår orealiserade kursvinster
eller kursförluster. När återbetalningar
sker realiseras dessa vinster eller förluster.
Under året har praktiskt taget alla återbetalningar
skett i dollar. Den fortsatt kraftiga
uppgången i växelkursen för dollar mot
kronan under året har därför medfört att
riksgäldskontoret redovisar realiserade
kursförluster för nästan alla återbetalningar
under budgetåret. Totalt uppgick de realiserade
kursförlusterna till 1,4 miljarder
kronor netto. Föregående budgetår var
motsvarande siffra 950 miljoner kronor. En
stor del av de realiserade förlusterna har
uppstått vid återbetalningar på rörliga
krediter. Ett sådant utflöde har dock i vissa
fall direkt motsvarats av ett inflöde i sam -

Tabell 9. Löptid och kostnad för utlandsskulden

Medel- och långfristig skuld ''"N.	Genomsnittlig löptid (år)	Genomsnittlig effektiv kostnad (%)
Skulden 1981-06-30	Ny upp-låningen 1981/82	Skulden 1982-06-30	Skulden 1981-06-30	Nyupp- låningen 1981/82	Skulden 1982-06-30
Lån till fast ränta
US dollar	6,9	7,0	7,0	11,9	15,5	12,4
Tyska mark	8,9	7,4	8,8	8,5	10,0	8,6
Schweiziska francs	6,2	7,8	6,5	5,2	7,8	5,6
Japanska yen	9,8	7,4	9,4	8,5	8,3	8,4
Holländska floriner	8,2	8,4	8,3	9,5	12,3	10,4
Franska francs	5,2	_	5,2	13,8	-	13,8
Brittiska pund	5,0	-	5,0	14,3	-	14,3
Totalt fasträntelån	7,5	7,5	7,5	9,9	11,5	10,1
Lån till rörlig ränta
US dollar	7,6	6,7	7,3	18,1	-	15,7
Tyska mark	8,0	-	8,0	12,1	-	9,5
Schweiziska francs	7,5	-	7,5	6,1	-	6,1
SDR	-	5,0	5,0	-	-	14,1
GBP	-	7,5	7,5	-	-	13,9
Totalt lån till rörlig ränta	7,7	6,2	7,1	17,7	-	15,3
Total medel- och	7,6	6,6	7,3	12,7		12,5
långfristig skuld
Kortfristig skuld US dollar	0,4			18,2
Japanska yen	1,0	(0,9)*»	1,9	7,5	-	7,3
Totalt kortfristig skuld	0,5	(0,9)*’	1,9	15,7	-	7,3

*’ Förlängningen av en kortfristig yen-kredit

ma valuta på ett nykontrakterat lån, varför
båda transaktionerna skett till nästan samma
valutakurs. Det är tveksamt om man i
ett sådant fall kan tala om verkliga kursförluster
i samband med utflödet. Om man i
stället enbart ser till årets definitiva amorteringar
kan den realiserade kursförlusten
beräknas till cirka 450 miljoner kronor,
jämfört med cirka 300 miljoner kronor under
förra budgetåret.

Tabell 10 sammanfattar den utländska
statsskulden vid slutet av budgetåret
1981/82. Skulden är här redovisad både enligt
bokförda kurser och omräknad enligt de
valutakurser som rådde vid slutet av budgetåret.
Skillnaden mellan beloppen är den
orealiserade kursvinsten eller kursförlusten.
I figur 21 illustreras samma sak för
hela skulen över en längre period. Där
framgår att valutakurseffekterna var ganska
små fram till början av 1981. Orealiserade
förluster i vissa valutor balanserades då
ganska väl av vinster i andra valutor. Den
utländska skulden består sedan länge av
dollarlån till ungefär två tredjedelar. Detta
tillsammans med den starka uppgången i

dollarkursen mot den svenska kronan under
1981 och första halvåret 1982 har medfört
att en stor orealiserad valutaförlust har
uppstått. Under budgetåret (september
1981) devalverades dessutom den svenska
kronan med 10 procent mot den ”valutakorg”
till vilken kronan är knuten. Detta
medförde att den då utestående skulden
ökade med 5,4 miljarder kronor.1’

Vid budgetårets slut uppgick den orealiserade
nettokursförlusten till nästan 12,5
miljarder kronor eller nästan 20 procent av
skuldens bokförda värde. Motsvarande beräkning
vid budgetårets böljan visade en
orealiserad förlust på nära 4,2 miljarder
eller 8,9 procent av skuldens bokförda värde.
Av tabell 10 framgår att det är dollarlånen
som svarar för den största delen av
kursförlusten vid årets slut, eller närmare

10 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka
26 procent av bokföringsvärdet. För alla
övriga valutor utom franska francs förekom
också mindre kursförluster.

11 Devalveringen av den svenska kronan med 16 procent i
oktober 1982 medförde att marknadsvärdet på den då utestående
utlandsskulden ökade med 13,2 miljarder kronor.

Tabell 10. Den utländska statsskulden 1982-06-30

	Milj enh lånevaluta	Bokfört värde 11 mkr	Motvärde 1982-06-30 *'' mkr	Procentuell fördelning
Medel- och långfristig skuld 31 US dollar	7 810,3	37 747	47 662	63,6
därav rörlig ränta	(4 755)	(23 874)	(29 017)	(38,7)
Tyska mark	3 855	8 870	9 576	12,8
därav rörlig ränta	(300)	(666)	(745)	(1,0)
Schweiziska franc	2 139	5 404	6 213	8,3
därav rörlig ränta	(100)	(249)	(290)	(0,4)
Japanska yen	146 000	3 007	3 504	4,7
Holländska floriner	790	1 659	1 774	2,4
Franska francs	650	633	583	0,8
Brittiska pund	150	1 559	1 592	2,1
därav rörlig ränta	(100)	(1 047)	(1 062)	(1,4)
SDR (rörlig ränta)	(500)	(2 972)	(3 327)	(4,4)
Totalt		61 851	74 231	99,0
Kortfristig skuld 4) (endast rörlig ränta) Japanska yen	20 000	459	480	0,6
Totalt	20 000	459	480	0,6
Upplåning för statens vattenfallsverk US dollar	24	107	149	0,2
Belgiska francs	997	119	130	0,2
Totalt		225	279	0,4
Totalt		62 536	74 990	100,0
därav rörliga		(29 268)	(34 922)	(46,6)

1) Enligt valutakurser vid upplåningstillfallet

2) Enligt valutakurser 1982-06-30

3) Lån med längre löptid än ett år

4) Lån med en löptid på ett år eller mindre, detta lån är dock förlängt till 1,9 år

I vilken utsträckning dessa orealiserade
kursförluster och kursvinster kan komma
att förverkligas beror naturligtvis på valutakurserna
vid de framtida återbetalningstillfällena.
De vinster och förluster som då
uppstår kan användas för att i efterhand
kalkylera de utländska lånens verkliga
kostnad.

Statsskulden

Storlek och utveckling

Den 30 juni 1982 uppgick statsskulden till
320 miljarder kronor och var därmed ungefär
nio gånger större än för tio år sedan, se
figur 24. Den statliga utlandsskulden, som
samtidigt uppgick till 63 miljarder kronor,
har praktiskt taget i sin helhet tillkommit
sedan 1977.

Statsskulden ökade under budgetåret
1981/82 med 67 miljarder kronor eller 26
procent, en lägre procentuell ökningstakt
än under de senaste fyra åren. Under budgetåren
1977/78 tom 1980/81 ökade statsskulden
med i genomsnitt 32 procent per år
(se tabell 11) och under de fem budgetåren
dessförinnan med i genomsnitt 17 procent
årligen. Statsskulden har därmed ökat väsentligt
snabbare än inflationen under den
senaste tioårsperioden. I reala termer var
statsskulden vid slutet av budgetåret

Fig 24. Statsskuldens storlek

Total statsskuk

| Lån utomlands
Wiå Lån inom landet

1981/82 drygt tre gånger större än tio år
tidigare.

Detta förhållande belyses ytterligare i
figur 25, som visar statsskulden i relation

Tabell 11. Statsskuldens ökningstakt.
Procentuell förändring från
föregående budgetår.

Totala Inhemsk
stats- stats- Utlandsskulden
skuld skuld

1971/72 tom 1976/77
genomsnitt	17,2	15,7
1977/78 t o m 1980/81
genomsnitt	32,3	27,8	74,3
1977/78	28,0	22,1	120,0
1978/79	32,4	31,9	36,4
1979/80	38,1	29,0	113,3
1980/81	31,8	28,8	46,9
1981/82	26,5	24,8	34,0

Fig 25. Statsskuld i procent av BNP

-• Sverige
♦ Norge

40-

20-

15-

10-

till bruttonationalprodukten (BNP). Den
svenska statsskulden ökade under åren
1970-1976 i måttlig takt från att motsvara
21 procent av BNP 1970 till 24 procent av
BNP 1976. Under de följande fem åren accelererade
utvecklingen och vid slutet av 1982
motsvarade statsskulden 52 procent av
BNP. I diagrammet visas också utvecklingen
i Danmark, Finland och Norge. Jämförelsen
är dock vansklig, då begreppet statsskuld
inte är detsamma i de olika länderna.
Detta påverkar framför allt kurvornas nivåer
men inte i samma utsträckning utvecklingen
över tiden. Diagrammet antyder
dock att alla fyra länderna från mitten av
1970-talet ökat sin statsskuld i förhållande
till bruttonationalprodukten. Framförallt
gäller detta Sverige och Danmark. De stora
norska investeringarna i oljeindustrin ökade
Norges statsskuld kraftigt. De två senaste
åren har dock oljeinkomsterna vänt kurvan
nedåt. Den finska utvecklingen förefaller
att ha varit den mest balanserade bland

Fig 26. Statsskuldens sammansättning

de nordiska länderna, medan Sverige och
Danmark framstår som de mest utpräglade
underskottsländerna.

Statsskuldens sammansättning
Figur 26, 27 och tabell 1 och 2 i tabellbilagan
belyser utvecklingen av statsskuldens
sammansättning under den senaste femårsperioden.
De räntelöpande obligationernas
andel av statsskulden minskade successivt
från 63 procent 30 juni 1977 till 47
procent 30 juni 1981, trots en stark tillväxt i
absoluta tal. Under budgetåret 1981/82 steg
denna andel åter till 53 procent. Skulden
mot premieobligationslån har under den senaste
femårsperioden minskat i betydelse.
Premieobligationslånen svarade 30 juni
1982 för enbart 7 procent av statsskulden
jämfört med 14 procent fem år tidigare.
Däremot har sparobligationslånens andel
av statsskulden varit relativt oförändrad
under den senaste femårsperioden - kring 6
procent. Skulden mot skattkammarväxlar

320-,

300-

280-

260

240-

220-

200-

180-

160-

140-

120-

100-

20H

Mdrkr

A Utländska lån

B Skattkammarväxlar
i riksbanken

C Skattkammarväxlar
på marknaden

D Övriga inhemska lån

E Sparobligationer

F Premieobligationer

G Ränteobligationer

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82

på marknaden varierar starkt mellan olika
år, liksom skulden mot skattkammarväxlar
i riksbanken. Under budgetåret 1981/82
minskade skulden mot skattkammarväxlar
på marknaden från 22 miljarder kronor till
6 miljoner kronor. Anledningen till denna
omsvängning är att långivarna under budgetåret
1980/81 föredrog korta placeringar i
skattkammarväxlar till de relativt höga
räntor som gällde då, hellre än långfristiga
räntelöpande obligationer. Under budgetåret
1981/82 var förhållandet det motsatta,
då avkastningen på räntelöpande obligationer
var högre än på skattkammarväxlar.
Skattkammarväxelskulden i riksbanken
svarade 30 juni 1982 för 12 procent av statsskulden,
medan övriga inhemska låneformer
endast svarade för en obetydlig del.
Utlandslånen ökade sin andel av statsskulden
från 18 till 20 procent under budgetåret.

Statsskuldens placering

Statsskuldens placering " vid slutet av december
1981 framgår av figur 27 och mer i
detalj i tabell 3 och 4 i tabellbilagan. Det
svenska banksystemet svarade för 44 procent
av statsskulden, varav riksbanken för
17 procent och affärs- och sparbankerna för
27 procent. Banksystemets andel av statsskulden
har under de senaste fem åren
uppgått till i genomsnitt 42 procent. Affärs 1

Beträffande de räntelöpande obligationslånen grundar sig
uppgifterna i fråga om vissa grupper uteslutande på de i
statsskuldboken inskrivna obligationsbeloppen. Utelöpande
premieobligationer har - med undantag av de premieobligationer
som innehas av affärsbankerna - hänförts till
gruppen enskilda personer.

bankernas andel har ökat under 1981, vilket
avspeglar en ökning av statspappersinnehavet
i absoluta tal med drygt 24 miljarder
kronor. Den största enskilda långivaren
till staten efter riksbanken är AP-fonden
med 15 procent av den totala skulden. APfondens
andel var som högst 1977 med 20
procent och har sedan dess successivt minskat.
Försäkringsbolagen har hållit sin andel
på 8 å 9 procent under de senaste åren,
medan för gruppen enskilda personer har
andelen gradvis sjunkit från 18 procent
1977 till 13 procent 1981. Motposten till
minskningarna är den statliga utlandsupplåningen,
vars andel har stigt från 0 till 18
procent på fem år.

I tabell 5 i tabellbilagan har statsskulden
per den 30 juni 1982 uppdelats på förfalloår.
Här och i figur 28 ingår inte 7,1 miljarder
kronor avseende lån hos statsinstitutioner
och fonder som inte har någon i förväg bestämd
återbetalningstid.

Sparobligationslånen är formellt sett en
avistaskuld, då obligationerna kan lösas in
när som helst på innehavarens begäran. I
praktiken löses sparobligationerna in successivt
och i regel förblir större delen utelöpande
till löptidens slut. Här antas därför
att hela lånebeloppet inlöses först vid löptidens
slut.

Statsskulden förfaller nästan i sin helhet
under den kommande tioårsperioden, se figur
28. Detta är en följd av att en mycket
stor del av upplåningen sedan början av
1970-talet har skett mot tioåriga amorteringsfria
ränte- och premieobligationslån.

Fig 27. Statsskulden fördelad pä låneinstrument och långivare
Statsskuldens sammansättning Statsskuldens placering 1981-12-31.

1982-06-30. Låneinstrument Långivare

Övriga 1.0%

Den stora förfallande inhemska skulden
1984 förklaras till stor del av att då inlöses
två lån som utgavs under hösten 1981 och
som sammanlagt inbringade 20 miljarder
kronor. På hösten 1981 utgavs också det
hittills största statslånet på 23 miljarder
kronor, vilket förfaller till inlösen år 1991.
En del av de inhemska lån som förfaller på
1990-talet är återstående rester av lån från
1940- och 1950-talen, då man på obligationsmarknaden
fortfarande kunde ge ut
lån med mycket långa löptider. Den inhemska
statsskuldens genomsnittliga löptid förlängdes
under budgetåret 1981/82. Anledningen
var dels den förskjutning i upplåningen
från de kortfristiga skattkammarväxlarna
till räntelöpande obligationer som
diskuterats tidigare, dels en ökad popularitet
för de tioåriga ränteobligationerna. Den
utländska skulden har längre genomsnittlig
löptid än den inhemska, och de största
amorteringarna inträffar under åren
1986-1989.

Statsskuldens kostnader

De helt övervägande kostnaderna för stats Fig

28. Statsskuldens fördelning på förfallotider
per 1982-06-30

Mdrkr

42-

40-

38-

36-

34-

32-

30-

28-

26-

24-

| Inhemsk skuld
Utländsk skuld

20-

18-

83 84 85 86 87

89 90 91 92 93 94 95

upplåningen är räntor på statsskulden, se
tabell 12. Därutöver finns kostnader för
främst försäljnings- och inlösenprovisioner
samt kapitalrabatter (som uppstår vid försäljning
av obligationer till underkurs). I
riksgäldskontorets verksamhet uppstår
också en del jämförelsevis små inkomster,
som t ex räntor på kortfristig utlåning och
rörliga krediter samt överkurser vid obligationsförsäljning.
Förutom dessa typer av
kostnader och intäkter kan det för utlandslånen
också uppkomma valutaförluster
och valutavinster. Nettobeloppet av alla
dessa poster utgör kostnaden för förräntningen
av statsskulden. Detta belopp belastar
statsbudgeten under rubriken ”Räntor
på statsskulden, m m”. Riksgäldskontorets
förvaltningskostnader ingår inte här utan
redovisas särskilt på sidan 6.

Posten ”Räntor på statsskulden, m m” i
statsbudgeten har ökat mycket kraftigt på
senare år. Budgetåret 1975/76 uppgick räntorna
till drygt 4 miljarder kronor, vilket
motsvarade drygt 4 procent av statsutgifterna.
Budgetåret 1981/82 var motsvarande
siffror närmare 28 miljarder kronor eller 12
procent av statsutgifterna. Härav utgjorde
nära 9 miljarder kronor räntor och valutaförluster
på utlandsskulden. De realiserade
valutakursförlusterna ökade kraftigt från
cirka 1 miljard kronor under 1980/81 till
närmare 1 1/2 miljarder kronor under budgetåret
1981/82. Räntekostnaderna steg
med cirka 65 procent under såväl 1979/80
som 1980/81. Ökningstakten sjönk dock till
knappt 17 procent 1981/82, då också statsskuldens
tillväxt dämpades. Statsskuldrän Tabell

12. Riksgäldskontorets inkomster
och utgifter 1981/82

Miljoner kronor

	Inkomster	Utgifter
Räntor på statsskulden		-26 468
Räntor på rörliga krediter	+ 380
Övriga ränteinkomster	+ 25
Över- och underkurser vid
obligationsförsäljning		58
Kursvinster	+ 56
F örsäljningsprovisioner		- 255
Inlösenprovisioner		64
Realiserade valutavinster
och valutaförluster	+ 5	- 1419
Avgifter för
fartygskreditgarantier	+ 59
Övrigt	+ 19	4
Summa	+ 544	-28 268
Summa nettoutgifter		-27 724
(beloppet täcks med anslag
över statsbudgeten).

torna är likväl en av budgetens snabbast
växande poster. Huvudorsaken till detta är
givetvis de senaste årens stora budgetunderskott
och därmed växande statsskuld.
En bidragande orsak är också det fram till
hösten 1981 successivt stigande ränteläget,
som gjort att nyupplåningen blivit betydligt
dyrare än förfallande skuld.

Statsskuldräntornas ökande betydelse
bland statsutgifterna framgår av figur 29.
Budgetåret 1975/76 var anslagen under
åtta av budgetens s k huvudtitlar (främst
departement och därunder hörande verksamhet)
större än räntorna på statsskulden.
Budgetåret 1981/82 var det bara två av anslagen
som var större än räntorna, nämligen
för social- och utbildningsdepartementen
och för budgetåret 1982/83 är det bara
socialdepartementets budget som är större
än anslaget för statsskuldräntorna. På sex
år har räntorna på statsskulden ökat i runda
tal från 4 till 12 procent av de totala
budgetutgifterna.

Fig 29. Procentuella andelar av statsbudgetens
totala utgifter.

Procent

30-,

>—» Försvarsdepartementet
•*** Socialdepartementet
»••• Utbildningsdepartementet
Räntor på statsskulden

22-

20-

18-

16-

12-

10-

75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83

Anm : Prognosen för 1982/83 grundas på statsbudgeten för detta år.

Garantigivning

Allmänt

Staten genom riksgäldskontoret lämnar i
enlighet med riksdagens beslut garanti för
lån som upptas av såväl privata som helt
eller delvis statsägda företag, organisationer
och stiftelser. Garanti kan lämnas för
lån upptagna i Sverige eller utomlands och
kan avse såväl obligationslån som banklån
eller andra former av krediter. Statliga garantier
utfärdas förutom av riksgäldskontoret
även av ett antal andra myndigheter. I
fråga om lån upptagna utomlands svarar
riksgäldskontoret för den helt dominerande
garantigivningen. Detta ger påtagliga samordningsfördelar
inte minst mot bakgrund
av riksgäldskontorets roll som företrädare
för staten vid dess egen utlandsupplåning.

Kreditgarantigivningen kan vara ett alternativ
till att ge anslag över statsbudgeten
till viss verksamhet och kan således
vara ett sätt att möjliggöra angelägen verksamhet,
vilken annars inte skulle kunnat
komma till stånd eller fortleva. Särskilt på
senare tid har emellertid uppmärksammats
de faktiska riskerna för kostnader för staten
i de fall låntagaren inte kan uppfylla sina
förpliktelser. För riksgäldskontorets del
har kostnadsriskerna hittills framför allt
gällt garantier inom det statliga varvs- och
rederistödet. Sålunda har riksgäldskontoret
i anslutning till Johansson Gruppens
konkurser i år nödgats infria kreditgarantier
uppgående till totalt cirka 400 miljoner
kronor. Statens totala förlust orsakade av
dessa konkurser är idag svår att uppskatta.
Den beräknas emellertid komma att bli
betydande. Den slutliga förlusten är bl a
beroende av vad försäljningen av de fartyg, i
vilka staten har pantsäkerheter, kan inbringa.
I Kalmar Varvs konkurs 1981 infriade
riksgäldskontoret garantier om totalt
cirka 110 miljoner kronor. Den slutliga
förlusten i denna konkurs för riksgäldskontorets
del kan idag uppskattas till cirka 60
miljoner kronor. Totalt har riksgäldskontoret
under årens lopp infriat garantier om
totalt cirka 560 miljoner kronor inom det

statliga varvs- och sjöfartsstödet. Inom övriga
garantiområden har riksgäldskontoret
inte behövt infria några garantier.

Den potentiella risk som dep statliga garantiverksamheten
innebär har berörts i
såväl budget- som kompletteringspropositionen
för innevarande budgetår och även
särskilt kommenterats av finansutskottet.
En restriktiv prövning av kreditgarantiernas
omfattning har gjorts från regeringens
sida. Utskottet som tidigare konstaterat
att garantiåtagandena nu nått en ansenlig
höjd ”förutsätter att regeringen noggrant
följer den fortsatta utvecklingen”. Riksdagens
revisorer, som avser att genomföra en
studie av nämnden för fartygskreditgarantier
kommer i detta sammanhang också att
närmare granska formerna för fartygskreditgarantigivningen.
Regeringen har vidare
uppdragit åt riksrevisionsverket att i
samråd med riksgäldskontoret utarbeta rutiner
för en kontinuerlig redovisning av
verksamheten med statliga kreditgarantier
och upptagna avgifter för lämnade kreditgarantier.

Vid utgången av budgetåret uppgick de
av statens utfärdade garantierna i sin helhet
till drygt 68 miljarder kronor, varav
riksgäldskontorets andel var drygt 57 miljarder
kronor, se tabell.

Statligt stöd till varvsförétag m m

Stödet till svenska varvsförétag infördes
1963, då riksdagen uppdrog åt riksgäldskontoret
att utfärda statliga kreditgarantier
på i första omgången 400 miljoner kronor.
Stödet skulle medge svenska varvsföretag
att i fråga om kreditvillkor för beställda
fartyg konkurrera med den internationella
varvsindustrin. En förutsättning för
varvens kreditgivning var att motsvarande
belopp kunde lånas upp i banker m m från
varvens sida. Staten har genom stödsystemet
medverkat till att sådan upplåning har
kunnat ske genom att med garanti, dvs borgen,
säkerställa upplåningen gentemot

bankerna. Statens säkerheter härför har
väsentligen utgjorts av varvens fordringar
på fartygsbeställare samt pantsäkerheter i
de beställda fartygen. För att kostnader
skall kunna uppkomma för staten fordras
att såväl varvet som beställaren inte kan
fullgöra sina förpliktelser samt att det fartyg
som finansieras har förlorat i värde.
Risken för kostnader för staten inom denna
stödform är därför till stor del beroende av
det internationella konjunkturläget för
varvs- och sjöfartsnäringarna. Den osedvanligt
långa konjunkturnedgång inom
dessa näringar, som med vissa svängningar
gällt sedan den s k oljeprischocken i mitten
av 1970-talet, har inneburit att riskerna för
kostnader för staten numera är betydande.

För närvarande gäller att riksdagen bemyndigat
riksgäldskontoret att till utgången
av 1983 utfärda kreditgarantier inom
varvsstödet till ett sammanlagt belopp
av högst 23 665 miljoner kronor. Vid utgången
av budgetåret var riksgäldskontorets
garantiåtagande 16 208 miljoner kronor.
Åtagandet avsåg till 81 procent upplåning
i utländska valutor, främst US dollar.
Garantier för Svenska Varv AB:s upplåning
svarade för 54 procent av den totala garantigivningen,
eller 8 823 miljoner kronor
medan garantier om 140 miljoner kronor
avsåg de privata varvens upplåning. Resterande
garantier är ställda för fartygsbeställarnas
upplåning.

Från och med den 1 juli 1980 regleras
aktuella stödformer i förordningen
(1980:561) om statligt stöd till varvsföretag
m m. Garanti kan utställas för lån, som
svenskt varv tar upp för finansiering av
fartygsbyggnad eller refinansiering av
kundkredit eller för sådant lån som en beställare
tar upp i samband med betalning
till svenskt varvsföretag. Genom förordningen
infördes vissa nya stödformer, nämligen
kreditgaranti för finansiering av alternativ
produktion, stöd för exportfrämjande
åtgärder samt räntestöd. Särskilda
s k varvslån har ersatt det tidigare s k avskrivningslånet
till beställare av fartyg. De
tre sistnämnda stödformerna handläggs av
nämnden för fartygskreditgarantier och
förbigås därför i detta sammanhang. Beträffande
kreditgaranti för finansiering av
alternativ produktion gäller att sådan garanti
kan lämnas de svenska varvsföretagen
för att finansiera annan produktion än
fartyg. Bestämmelserna tar i första hand
sikte på att möjliggöra finansiering inom
garantisystemet av vissa projekt inom

offshoresektorn samt produktion i form av
bl a flytande fabriker o dyl.

Rederistöd

År 1977 infördes det s k rederistödet, som
regleras i förordningen (1977:497) om statlig
kreditgaranti till svenskt rederiföretag.
Stödet syftade i början till att motverka att
svenska rederiföretag av likviditetsskäl
skulle tvingas sälja sådant tonnage till utlandet,
som ansågs vara livsdugligt inom
svensk sjöfartsnäring. Senare har en sådan
försäljning i viss utsträckning accepterats.
Stödet har numera till syfte att medverka
till en ur samhällets synvinkel önskvärd
strukturrationalisering av svensk rederinäring.
Riksdagen har anslagit en garantiram
för rederistödet uppgående till 500 miljoner
kronor. Det aktuella garantiåtagandet
uppgick den 30 juni 1982 till 82 miljoner
kronor.

Övriga garantier

Utöver den verksamhet som ovan beskrivits
som stöd till den svenska varvs- och rederinäringen
utfärdar också riksgäldskontoret
garanti- och ansvarsförbindelser m m på ett
antal andra områden, däribland energiområdet.

År 1975 infördes ett stärskilt garantisystem,
vilket i första hand syftade till att
underlätta finansieringen av utbyggnaden
av oljefält i bl a Nordsjön. Garanti kan ställas
för såväl svenska som utländska företags
lån för finansiering av investeringar i
utvinning m m av råolja samt för svenska
företags ekonomiska åtaganden i samband
med prospekterings- och utvinningsverksamhet
utomlands.

Garantisystemets tillämpningsområde
har successivt utvidgats och regleras sedan
1981 i förordning om statlig garanti för utvinning
m m av olja, naturgas eller kol.
Garantiramen fastställdes ursprungligen
till 2 miljarder kronor och höjdes''1981 till 4
miljarder kronor. Garanti har hittills ställts
i fyra fall. Det ianspråktagna garantibeloppet
uppgår till sammanlagt 478,7 miljoner
kronor.

1973 bildades Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB med uppgift att främja landets
försörjning med kärnbränsle. Riksgäldskontoret
ställer garanti för bolagets finansiella
åtaganden i samband med upphandlingar
inom kärnbränslecykeln m m. Riksdagen
har fastställt en garantiram uppgående
till totalt 800 miljoner kronor varav
548 miljoner kronor utnyttjats.

Riksgäldskontoret garanterar Forsmarks
Kraftgrupp AB:s utlandsupplåning.
Av den av riksdagen beslutade garantiramen
uppgående till cirka 10 miljarder kronor
har hittills 1 752 miljoner kronor utnyttjats.

Riksgäldskontoret utfärdar även garantier
för ett stort antal helt eller delvis statsägda
svenska foretag verksamma på andra
områden än inom energisektorn. Utestående
garantier till dessa uppgår till 23 048
miljoner kronor.

Vidare utfärdar och administrerar riksgäldskontoret
garantigivningen i form av
garantifondsförbindelser och grundfondsförbindelser
för vissa finansieringsinstitut

såsom exempelvis Sveriges Allmänna Hypoteksbank,
Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa
och Svenska Skeppshypotekskassan.
Satens engagemang för denna
typ av förbindelser uppgår till 18 113 miljoner
kronor.

Slutligen må nämnas att Sveriges åtaganden
gentemot vissa internationella
organisationer såsom Internationella utvecklingsfonden
(IDA), Interamerikanska
utvecklingsbanken (IDB), Asiatiska utvecklingsbanken
och Afrikanska utvecklingsfonden
bl a fullgörs genom att riksgäldskontoret
utfärdar skuld- och garantiförbindelser
till dessa organ.

Tabell 13. Statens kreditgarantiförbindelser (miljarder kr)

Vid budgetårets slut	1979/80	1980/81	1981/82
Statens totala garantiengagemang
Svenska kronor	45,5	50,7	52,9
Utländsk valuta	10,8	13,4	17,6
TOTALT	56,3	64,1	70,5
Statens garantiåtagande genom riksgäldskontoret
Svenska kronor	35,7	42,0	44,0
Utländsk valuta	9,0	11,5	15,7
TOTALT	44,7	53,5	59,7
Av riksgäldskontoret garanterad skuld för varvs- och sjöfartsnäringar
Svenska kronor	3,7	4,1	3,1
Utländsk valuta	8,7	10,6	13,3
TOTALT	12,5	14,7	16,4

• •

Övriga uppgifter

Lönsparandet

Statsmakterna har sedan slutet av 1940-talet på olika sätt stött lönsparandet i bankerna.
Riksgäldskontoret har fått riksdagens
uppdrag att svara för administration
och marknadsföring av detta statsstödda
lönsparande. För närvarande finns fyra former
av lönsparande: vinstsparkonto, skattesparkonto,
skattefondkonto samt företagsanknutna
aktiesparfonder. Lönsparandet
har ökat mycket kraftigt sedan skattesparandet
infördes i oktober 1978. Totalt
fanns 30 juni 1982 2,6 miljoner konton med
en sammanlagd behållning på 20,8 miljarder
kronor. Vid slutet av år 1978 var motsvarande
tal 1,6 miljoner konton resp 6 miljarder
kronor. Denna utveckling belyses
närmare i figur 30 och 31.

Vinstsparkonto

Tidigare lönsparformer ersattes 1972 av
Nya lönsparandet. Liksom tidigare finansierade
staten här ett årligt lotteri bland
deltagarna i ett regelbundet sparande. När
nya former av lönsparande (se skattespar -

Fig 30. Antal konton i lönsparandet

Antal konton

(tusental)

1400-1

1 I Vinstsparkonto
I "" "I Skattesparkonto
I I Skattefondkonto
|H Företagsanknutna
aktiesparfonder

1100-

100-

1982

1977

1978

och skattefondkonto nedan) infördes 1978,
bytte Nya lönsparandet namn till Vinstsparkonto.
Begreppet lönsparande används
nu som samlingsnamn för alla de statsstödda
sparformerna.

Vinstsparandet fick en god start med cirka
350 000 öppnade konton under det första
året 1972. Utvecklingen har därefter karakteriserats
av en stadig ökning av antalet
konton tom 1978. Ökningstakten har därefter
minskat avsevärt. En anledning härtill
är den hårdnande konkurrensen om
banksparamas pengar t ex i form av skattesparandet
samt spar- och premieobligationer.
Den 30 juni 1982 fanns 1 371 300 konton.
Den sammanlagda behållningen på
Vinstsparkontona ökar med cirka 1,5 miljarder
kronor per år och var vid budgetårets
slut cirka 10,5 miljarder kronor. Den genomsnittliga
behållningen på Vinstsparkonto
var den 30 juni 1982 7 690 kronor.

För att få spararen att under lång tid
hålla kvar sina pengar på sitt Vinstsparkonto
fanns tidigare regler om s k sparpremier.
Dessa regler blev med tiden besvärliga
att hantera och att informera allmänheten
om. Med böljan 1 januari 1982 utgick
därför denna sparpremie och ersattes med

Fig 31. Totalt innestående på lönsparkonton
vid slutet av respektive år

Miljarder

kronor

1 Vinstsparkonto
i i Skattesparkonto

1 i Skattefondkonto

IH| Företagsanknutna
aktiesparfonder

10-

en vinstutlottning under mars månad för
konton med pengar som kvarstår under en
längre tid. Vinstsumman är 1 procent av det
totala beloppet på vinstsparkontona och den
bekostas till 70 procent av staten och till 30
procent av bankerna. (Liksom tidigare sker
en utlottning i september där den av staten
helt bekostade vinstsumman är 4 procent av
saldoökningen under sparåret på samtliga
konton.) Den högsta vinsten i marsutlottningen
blir 250 000 kronor och i septemberdragningen
höjs den till 400 000 kronor.
Vidare förenklades en del detaljregler och
harmoniserades med skattesparandet.

Skattesparandet

- nya former för lönsparande

För att ytterligare främja det privata
hushållssparandet infördes två nya lönsparformer
från den 1 oktober 1978. Den
ena formen avser ett skattebefriat sparande
i bank och kallas Skattesparkonto. I den
andra formen, som kallas Skattefondkonto,
placeras sparandet i speciella aktiesparfonder.
Från den 1 januari 1981 finns ett till
skattesparandet anslutet system med företagsanknutna
aktiesparfonder för anställda
i svenska börsnoterade företag (inkl
sådana som noteras på den s k fondhandlarlistan).
Dessa senare aktiesparfonder köper
endast aktier i det egna företaget.

Under introduktionsmånaden (oktober
1978) öppnades 314 000 skattesparkonton.
Ökningstakten avtog därefter under 1979
men har åter vuxit, sannolikt på grund av
den förbättring av räntevillkoren som infördes
1 juli 1980. Den 30 juni 1982 fanns
742 900 konton med en sammanlagd behållning
av 7,7 miljarder kronor.

Vid introduktionen i oktober 1978 öppnades
37 000 skattefondkonton. Efter en
måttlig tillväxt under de följande månaderna
uppgick antalet konton vid slutet av
1979 till knappt 50 000, en utveckling som
var sämre än de bedömningar som de flesta
experter gjorde vid starten. I det dubbla
syftet att förbättra villkoren för aktieplaceringar
och att förbättra företagens möjligheter
att attrahera nytt riskvilligt kapital
förbättrades villkoren för skattefondkonto.
Från 1980 höjdes därför skattereduktionen
från 20 till 30 procent. Från 1
januari 1981 höjdes det högsta sparbeloppet
för skattefondkonto från 400 till 600 kronor
per månad. Samtidigt infördes som nämnts
de företagsanknutna aktiesparfonderna.

Regeländringarna tillsammans med utökad
information och offentlig debatt ledde

under 1981 till en fyrdubbling av antalet
skattefondkonton. Antalet skattefondkonton
fortsatte att öka under första halvåret
1982 och den 30 juni fanns 442 700 konton
med en sammanlagd behållning på 2,3 miljarder
kronor. Vid samma tidpunkt fanns
det till de företagsanknutna fonderna
52 000 kontoanslutna med en behållning av
288 miljoner kronor.

Administration och marknadsföring
av lönsparandet

Riksgäldskontoret har fått riksdagens uppdrag
att administrera de olika lönsparformerna.
Riksgäldsfullmäktige har därför
fastställt för samtliga banker och aktiefonder
gällande regler. Upplåningsenheten inom
riksgäldskontoret svarar beträffande
Vinstsparandet för vinstutlottningarna
mm. För Skattesparandet svarar kontoret
för kontroller och återföringar till staten
när sparbeloppet tas ut före femårsperiodens
utgång m m. Vinstsparkonto och skattesparkonto
kan öppnas i alla affärs-, förenings-
och sparbanker samt i HSBs och KFs
sparkassor. Skattefondkonto erbjuds av
flertalet banker.

Information till allmänheter. om dessa
statsstödda sparformer sker genom lönsparkommitten,
som utses av riksgäldsfullmäktige
och som består av representanter för
riksgäldskontoret, bankerna, arbetsmarknadens
parter m fl. För budgetåret 1981/82
har anslagits 2,5 miljoner kronor till informationsinsatser.

De fyra sparformernas utveckling redovisas
ytterligare i tabell 10-12 i tabellbilagan.

Statligt stöd till
politiska partier

Enligt lagen om statligt stöd till politiska
partier fördelas detta stöd av partibidragsnämnden.
Nämnden består av tre ledamöter
och utses av riksgäldsfullmäktige.
Nämnden sammanträder normalt i oktober
varje år för att besluta om fördelning av
stödbeloppet för en period på ett år räknat
fr o m den 15 oktober. Utbetalning av bidragen
görs sedan av riksgäldskontoret.
Nämnden fördelade i oktober 1981 och i
mars 1982 det statliga stödet för tiden
fr o m 15 oktober 1981 t o m 14 oktober
1982 enligt följande:

Sveriges Socialdemokratiska
Arbetarparti	Kronor
Partistöd	26 642 000
Kanslistöd, grundstöd	3 025 000
tilläggsstöd	1 948 100
	31 615 100
Moderata Samlingspartiet
Partistöd	12 110 000
Kanslistöd, grundstöd	3 025 000
tilläggsstöd	923 450
	16 058 450
Centerpartiet
Partistöd	11 764 000
Kanslistöd, grundstöd	3 025 000
tilläggsstöd	540 800
	15 329 800
Folkpartiet
Partistöd	6 574 000
Kanslistöd, grundstöd	3 025 000
tilläggsstöd	321 100
	9 920 100
Vänsterpartiet
Kommunisterna
Partistöd	3 460 000
Kanslistöd, grundstöd	3 025 000
tilläggsstöd	253 000
6 738 000

Rörliga krediter

Riksdagen har uppdragit åt riksgäldskontoret
att tillhandahålla så kallade rörliga
krediter åt vissa statliga myndigheter, företag
och affärsdrivande verk. Dessa rörliga
krediter är avsedda att utgöra rörelsekapital
och kan närmast liknas vid de checkräkningskrediter,
privata foretag har hos bankerna.

Den totala ramen för rörliga krediter utgjorde
den 1 juli 1981 drygt 9 miljarder
kronor. Under budgetåret 1981/82 har följande
förändringar skett: Ramen för televerkets
rörliga kredit har under budgetåret
1981/82 minskat från 2 200 till 1 950 miljoner
kronor. Riksförsäkringsverket har
medgivits en ny rörlig kredit på högst 100
miljoner kronor för finansiering av utbildningsbidrag
samt för kontant stöd vid arbetslöshet.
Ramen för skogsstyrelsens rörliga
kredit för att täcka tillfälliga behov av
likvida medel i den löpande driften av uppdragsverksamheten
och av frö- och plantverksamheten
har ökats från 15 till 55 miljoner
kronor. Ramen för lantbruksstyrel -

sens rörliga kredit för att finansiera förvärv
av mark, främst skogsmark, har minskats
från 250 till 200 miljoner kronor. Forskningsstiftelsen
Svensk Gruvteknik har
medgivits en rörlig kredit på högst 16 miljoner
kronor för genomförande av ett projekt
som avser inrättande och drift av en forskningsstation
i gruvbrytning vid Luossavaara-gruvan
i Kiruna. Krediten är avsedd
för en inledande period innan stiftelsen erhåller
beräknade inkomster av malmförsäljning.
Den till exportkreditnämndens
förfogande stående krediten för täckande av
förluster på exportkreditgarantier har
ökats från 800 till 1 600 miljoner kronor.
Nettoresultatet av dessa ändringar ledde
till en ökning av den totala kreditramen
med 656 miljoner kronor till närmare 10
miljarder kronor.

På utestående kreditbelopp erläggs ränta
efter en räntesats som fullmäktige bestämmer
med hänsyn till förhållandena på den
allmänna kreditmarknaden. Denna räntesats
uppgick vid budgetårets böljan till 17
procent och sänktes den 15 oktober 1981 till
16 procent och igen den 12 mars 1982 till 15
1/2 procent. Till detta kan läggas att kontoret
under budgetåret medgivit exportkreditnämnden
(EKN) att i samband med
skuldkonsolideringsavtal med Polen utnyttja
den rörliga krediten i utländsk valuta.
I dessa fall har räntesatsen bestämts så
att den skall motsvara den räntesats Polen
skall betala enligt skuldkonsolideringsavtalet.
De totala ränteintäkterna uppgick
under budgetåret till 380 miljoner kronor.

Riksgäldskontorets fordran för ianspråktagna
krediter utgjorde 3 420 miljoner
kronor den 30 juni 1981 och minskade
under budgetåret 1981/82 med 1 242 miljoner
kronor till 2 178 miljoner kronor den 30
juni 1982.

De ramar riksdagen fastställt för de rörliga
krediterna samt utnyttjandet av desamma
framgår av tabell 13 i tabellbilagan.
Av tabellen framgår att riksdagen beviljat
ett totalt belopp av 175 miljoner kronor för
statliga myndigheter med uppdragsverksamhet.
Inom denna ram hade regeringen
vid budgetårets slut ställt 153,9 miljoner
kronor till förfogande för de myndigheter
som anges i tabell 14 i tabellbilagan.

Statsskuldboken

För att underlätta hanteringen av obligationer
har riksgäldskontoret sedan länge
tillhandahållit möjligheten för kapitalpla -

cerare att registrera sitt obligationsinnehav
i statsskuldboken. Denna motsvarighet
till aktiemarknadens värdepapperscentral
har medfört att kapitalplacerarnas obligationshantering
har förenklats, medan den
för riksgäldskontoret innebär dels att kostnaderna
för obligationstryck och -distribution
har minimerats, dels att ränteutbetalningsrutinerna
kunnat förenklas och därmed
förbilligas. All inskrivning i statsskuldboken
sker kostnadsfritt.

Merparten av inskrivningarna i statsskuldboken
representeras av räntelöpande
obligationer. Ägare av ränteobligationer
har rätt, att utan avgift överlämna sina
obligationer till riksgäldskontoret för inskrivning
i statsskuldboken. Denna möjlighet
har inneburit att över 90 procent av alla
obligationer direkt inskrivs i statsskuldboken,
vilket i motsvarande mån begränsat
behovet av att trycka obligationer. Med
några få undantag är samtliga utelöpande
obligationslån inskrivna i statsskuldboken
till praktiskt taget hela sitt utelöpande belopp.

Det i statsskuldboken inskrivna beloppet
av statens räntelöpande obligationslån
ökade under budgetåret 1981/82 med 48 1/2
miljarder kronor till över 160 miljarder kronor
den 30 juni 1982, fördelat på 4 509 deponenter.
Under budgetåret 1981/82 utbetalades
ränta på inskrivna obligationer med

sammanlagt 12 miljarder kronor mot drygt
10 miljarder kronor under närmast föregående
budgetår.

I begränsad utsträckning tillåts inskrivning
av premie- och sparobligationer i
statsskuldboken. Inskrivning i statsskuldboken
av premieobligationer kan ske endast
i sådana fall då obligationerna tillhör
omyndig, som inte själv äger råda över dem,
eller då obligationerna förvaltas av god
man. Inskrivning får också göras av premieobligationer
som ingår i av statsinstitutioner
förvaltade donationsmedel. Det i
statsskuldboken inskrivna premieobligationsbeloppet
uppgick den 30 juni 1982 till
322 miljoner kronor fördelat på 5 413 depositioner
mot 466 miljoner kronor den 30 juni
1981.

Sparobligationer, som utfärdas för omyndig
vilken inte själv får förfoga över obligationen,
kan också inskrivas i statsskuldboken.
Därvid spärras obligationsbeloppet så
att det inte får lyftas utan överförmyndarens
tillstånd. I övrigt mottas sparobligationer
inte till inskrivning i statsskuldboken.
Den 30 juni 1982 var sparobligationer
inskrivna i statsskuldboken till ett nominellt
belopp av 142 miljoner kronor fördelat
på 8 509 depositioner. Samma tid året före
uppgick beloppet till 99 miljoner kronor respektive
6 355 depositioner.

TABELLBILAGA

Tabell 1. Den svenska statsskulden

Tabell 2. Förändringen av den svenska statsskulden

Tabell 3. Statsskuldens placering 31 december 1981 (mkr)

Tabell 4. Statsskuldens placering vid slutet av åren 1977-1981
Tabell 5. Statsskuldens fördelning på förfallotider (per 1982-06-30)

Tabell 7. Antal tecknare, influtna belopp och genomsnitt per tecknare för Spar 66 -Spar Extra 81

Tabell 8. Sparobligationslånen under budgetåret 1981/82
Tabell 9. Medel - och långfristig upplåning 1981/82
Tabell 10. Vinstsparandets utveckling
Tabell 11. Skattesparkontots utveckling
Tabell 12. Skattefondkontots utveckling

Tabell 13. Disponerad rörlig kredit vid slutet av budgetåren 1978/79-1981/82 (mkr)
Tabell 14. Myndigheter med uppdragsverksamhet. Av regeringen medgivna kreditramar
för rörlig kredit den 1 juli 1982.

Tabell 1. Den svenska statsskulden

	78-06-30	79-06-30	80-06-30	81-06-30	82-06-30
	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%
Räntelöpande obligationslån	62 888	59,8	89 025	64,0	108 385	56,4	117 878	46,6	170 047	53,2
Premieobligationslån	13 100	12,4	16 150	11,6	19 900	10,4	21 225	8,4	23 225	7,3
Sparobligationslån	6 494	6,2	8 504	6,1	10 419	5,4	15 347	6,1	18 767	5,9
Statsskuldförbindelser	2 553	2,4	2 615	1,9	2 513	1,3	1 263	0,5	1 263	0,4
Skattkammarväxlar	6 829	6,5	3 882	2,8	13 885	7,2	44 155	17,4	36 781	11,5
Lån hos statsinstitutioner	2 168	2,1	3 167	2,3	4 878	2,5	6 376	2,5	7 066	2,2
och fonder
Övriga lån	4		868	0,6	3	0,0	3	0,0	2	0,0
Totalt i Sverige	94 036	89,4	124 211	89,3	159 983	83,3	206 247	81,5	257 151	80,4
Lån utomlands	11 203	10,6	14 876	10,7	32 105	16,7	46 721	18,5	62 536	19,6
Totalt	105 238	100,0	139 086	100,0	192 088	100,0	252 968	100,0	319 686	100,0

Tabell 2. Förändringen av	den svenska statsskulden
	1977/78	1978/79	1979/80	1980/81	1981/82
	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%
Räntelöpande obligationslån	10 831	47,3	26 138	77,2	19 360	36,5	9 493	15,6	52 168	78,2
Premieobligationslån	1 800	7,9	3 050	9,0	3 750	7,1	1325	2,2	2 000	3,0
Sparobligationslån	1 284	5,6	2 010	5,9	1 915	3,6	4 928	8,1	3 420	5,1
Statsskuldförbindelser	-220	-1,0	62	0,2	-102	-0,2	-1 250	-2,1	-	-
Skattkammarväxlar	3 813	16,7	-2 947	-8,7	10 003	18,9	30 270	49,7	-7 374	-11,0
Lån hos statsinstitutioner	-146	-0,6	1 000	3,0	1 710	3,2	1498	2,5	689	1,0
och fonder
Övriga lån	-600	-2,6	864	2,6	-865	-1,6	-0	0	-0	0
Totalt i Sverige	16 762	73,2	30 177	89,1	35 772	67,5	46 264	76,0	50 904	76,3
Lån utomlands	6 136	26,8	3 673	10,9	17 229	32,5	14 616	24,0	15 814	23,7
Totalt	22 897	100,0	33 848	100,0	53 002	100,0	60 880	100,0	66 718	100,0

Tabell 3. Statsskuldens placering 31 december 1981 (mkr)

	Ränte- löpande obligations- lån	Statsskuld- förbin- delser	Skattkam-marväxlar (33 243) Kortfristig upplåning hos banker m fl (15)	Premie-obligationer (21 525) Spar- obligationer (16 139)	Lån hos stats-institutioner och fonder m m (4 860) Övrigt (23 631)	Summa	%
Inom landet Riksbanken	20 000	16	30 470			50 486"	17
Affärsbanker	69 690	247	2 499	405	1	72 842	25
Sparbanker	5 769	1	243	-	-	6 013	2
Statliga myndigheter	8582’	546	-	-	4 302	5 706	2
och fonder Försäkringsanstalter	23 9493''	401	_			24 350	8
Allmänna pensionsfonden	43 245	50	-	-	-	43 295	15
Övriga kreditinrättningar	312’	-	-	-	-	31	0
Kommuner och av kommuner 1292’	-	-	-	-	129	0
förvaltade fonder Aktiebolag o ekonomiska	7182''		15		36	769	0
föreningar Fonder o d	292’				523	552	0
Understödsföreningar o d	4412.	1	-	-	-	442	0
Enskilda personer	2682’	-	31"	38 059	-	38 358	13
Ej specificerat (restpost)	984"	-	-	-	-	984"	0
Utom landet	28 003		-	-	23 629	51 632	17
Totalt	194 114	I 263	33 258	38 464	28 491	295 590	100
1) Uppskattat belopp 2) I statsskulden inskrivet belopp 3) Riksbolag

Tabell 4. Statsskuldens placering vid slutet	av åren 1977-1981
Den 31 december	1977		1978		1979		1980		1981
	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%	mkr	%
Inom landet Riksbanken 1)	19 380	20	24 406	19	38 956	22	38 316	17	50 486	17
Affärsbanker	15 920	16	30 061	23	31 980	18	48 450	21	72 842	25
Sparbanker	1 838	2	2 291	2	3 345	2	4 396	2	6 013	2
Övriga kreditinrättningar	80	0	71	0	244	0	40	0	31	0
Statliga myndigheter	4 540	5	4 262	3	4 892	3	4 960	2	5 706	2
och fonder Försäkringsanstalter	9 015	9	12 245	9	15 826	9	19 598	9	24 350	8
AP-fonden	19 119	20	23 650	18	28 633	16	35 110	15	43 295	15
Kommuner och av kommuner	125	0	217	0	180	0	84	0	129	0
förvaltade fonder Aktiebolag och ek föreningar	198	0	443	0	2 615	1	430	0	769	0
Fonder o d	343	0	284	0	574	0	444	0	552	0
Understödsföreningar o d	490	1	483	0	519	0	452	0	442	0
Enskilda personer	17 458	18	20 657	16	26 636	15	34 413	15	38 358	13
Ej specificerat (restpost) 1)	277	0	871	1	472	0	598	0	984	0
Utom landet	9 199	9	11 233	9	20 272	12	42 297	18	51 632	17
Summa	97 982	100	131 175	100	175 146	100	229 589	100	295 590	100

1) Uppskattade belopp

Tabell 5. Statsskuldens fördelning på förfallotider (per 1982-06-30)

Är	Inhemsk skuld 11 mkr	Utländsk skuld Miljoner enheter lånevaluta
		USD	DEM	FFR	CHF	BEC	NLG	JPY	GBP	SDR	Motsvarar i svenska kronor, mkr	Total skuld mkr
1982	42 735	277	_	-	21	77	_	27 100	_	_	2411	45 146
1983	12 916	743	20	-	21	154	-	-	-	-	4 667	17 583
1984	33 519	398	330	-	807	154	90	-	-	-	5 816	39 335
1985	16 702	859	20	400	240	154	50	6 000	-	-	6 625	23 327
1986	22 213	1 080	255	130	525	154	115	8 400	50	500	13 201	35 414
1987	13 415	990	825	120	93	154	130	10 000	18	-	9 211	22 626
1988	22 807	1 556	350	-	307	75	105	12 000	18	-	11986	34 793
1989	19 106	989	550	-	73	75	50	22 000	18	-	8 455	27 561
1990	10 930	342	1 130	-	93	1	50	34 900	18	-	6 309	17 239
1991	30 911	270	50	-	153	-	50	6 000	18	-	2 666	33 577
1992	23 709	29	175	-	60	-	50	29 200	9	-	1 691	25 400
1993	253	29	50	-	-	-	30	10 400	-	-	615	868
1994	699	29	50	-	-	-	20	-	-	-	343	1 042
1995	153	29	50	-	-	-	20	-	-	-	343	496
1996	8	29	-	-	-	-	20	-	-	-	219	227
1997	8	28	-	-	-	-	10	-	-	-	193	201
1998	-	21	-	-	-	-	-	-	-	-	127	127
1999	-	13	-	-	-	-	-	-	-	-	79	79
2000	-	6	-	-	-	-	-	-	-	-	38	38

Anm. Omräkning till svenska kronor har skett efter växelkurserna den 30 juni 1982

1)1 sammanställningen ingår inte 7 066 mkr avseende lån hos statsinstitutioner och fonder för vilka någon uppsägningstid
inte är fastställd.

Tabell 6. Några uppgifter om premieobligationslånen

Lån av år	Lånebelopp mkr	Årlig vinstutlottning i % av lånesumman	Antal obligationer st	Högsta vinsten kr
19721	600	5,90	6 000 000	2 x 400 000
1972II	300	5,90	3 000 000	400 000
19731	550	5,90	5 500 000	2 x 400 000
1973II	425	5,93	4 250 000	2 x 400 000
19741	600	5,93	6 000 000	2 x 400 000
1974II	400	5,94	4 000 000	2 x 400 000
1974III	700	6,00	7 000 000	2 x 400 000
19751	750	6,40	3 750 000	500 000
1975II	550	6,40	2 750 000	500 000
1975III	550	6,75	2 750 000	500 000
19761	600	6,90	3 000 000	500 000
1976II	650	6,90	3 250 000	500 000
1976III	950	6,90	4 750 000	500 000
19771	600	7,25	3 000 000	500 000
1977II	500	7,25	2 500 000	500 000
1977III	1 200	7,30	6 000 000	2 x 500 000
19781	550	7,36	2 750 000	500 000
1978II	650	7,36	3 250 000	500 000
1978III	1 400	7,36	7 000 000	2 x 500 000
19791	1 000	7,40	5 000 000	625 000
1979II	1 200	7,40	6 000 000	625 000
1979III	1 900	7,40	9 500 000	2 x 625 000
19801	1 300	8,00	6 500 000	625 000
1980II	1 000	8,00	5 000 000	625 000
1980III	2 000	8,00	10 000 000	2 x 625 000
1981	600	9,00	3 000 000	750 000
19821	800	9,00	4 000 000	750 000
1982II	900	9,00	4 500 000	750 000

Löptiden för lån av år 1972-1980 är tio år. För lån av år 1981-1982 är löptiden fem år. Vinstutlottningen sker två gånger
om året vid olika tidpunkter för olika lån. Obligationer tom 1974 års lån är nominellt på 100 kronor och de därefter
utgivna på 200 kronor.

Tabell 7. Antal tecknare, influtna
belopp och genomsnitt per tecknare
för Spar 66 - Spar Extra 81

	Antal tecknare st	mkr	Medel-belopp per teckning kr
Spar 66	103 823	424,2	4 086
Spar 67	64 178	227,6	3 546
Spar 68	97 584	339,3	3 477
Spar 69	77 842	306,8	3 942
Spar 72	109 846	556,7	5 068
Spar 73	102 568	531,5	5 182
Spar 74	107 526	582,4	5 417
Spar 75	146 721	912,5	6 219
Spar 76	147 006	908,6	6 181
Spar 77	192 795	1 248,3	6 475
Spar 78	256 035	2 149,7	8 396
Spar 79	220 160	1 967,3	8 936
Spar Extra 80	100 575	980,2	9 746
Spar 80	333 890	3 634,5	10 885
Spar Extra 81	99 606	1 084,6	10 889
Spar 81	170 529	1 645,7	9 703
Spar 82 Vårlånet 109 345	1 495,8	13 679

Tabell 8. Sparobligationslånen under budgetåret 1981/82

	Låneskuld den 30 juni 1981 tkr	Krediterade Sålda obligationer räntor (inköpsvärde) (värdestegr. netto) tkr tkr	Inlösta obligationer (inköpsvärde) tkr	Låneskuld 30 juni 1982 tkr
Spar 66	343 259	12 194	_	9 504	345 949
Spar 67	172 447	-76 066	-	96 381	0
Spar 68	196 509	7 294	-	5 124	198 679
Spar 69	188 248	5 738	-	4 849	189 137
Spar 72	396 100	21 011	-	8 246	408 865
Spar 73	286 422	7 863	-	14 lil	280 174
Spar 74	747 805	-37 239	-	230 655	479 911
Spar 75	1 108 802	65 191	-	11 305	1 162 688
Spar 76	1 046 079	65 018	-	22 117	1 088 980
Spar 77	1 223 544	67 715	-	50 124	1 241 135
Spar 78	1 725 275	99 382	-	65 258	1 759 399
Spar 79	2 023 298	227 120	-	98 573	2 151 845
Spar Extra 80	1 040 942	106 863	-	35 519	1 112 286
Spar 80	3 773 020	392 738	-	129 328	4 036 430
Spar Extra 81	1 075 000	125 477	9 604	21 236	1 188 845
Spar 81	-	-	1 654 741	12 305	1 642 436
Spar 82 Vårlånet	-	-	1 480 000 1	-	1 480 000
Totalt	15 346 750	1 090 299	3 144 345	814 635	18 766 759

1) Lånet slutredovisas efter budgetårets utgång.

Tabell 9. Medel- och långfristig utlandsupplåning 1981/82

Valuta	Antal lån	Löptid Effektiv (genomsnitt, kostnad år) (genomsnitt, %)	Belopp miljoner i resp lånevaluta	Belopp1'' mkr	Procentuell fördelning
Lån till fast ränta US dollar Tyska mark Schweiziska francs Japanska yen Holländska floriner	1 4 3 2 3	7,0 7.4 7,8 7.4 8.4	15,5 10,0 7,8 8,3 12,3	270,3 375 290 25 00Ö 250	1 650 932 842 600,0 562	16,2 9,1 8,3 5,9 5,5
Totalt	13	7,5	11,5		4 585	44,9
Lån till rörlig ränta US dollar Brittiska pund	2 1	7,0 7,5		660 150	4 028 1592	39.5 15.6
	3	7,2			5 620	55,1
Total Medel- och långfristig upplåning	16	7,3			10 205	100,0
1) Enligt valutakurser 1982-06-30
Tabell 10. Vinstsparandets utveckling
År Antal konton vid årets slut	Innestående vid årets slut mkr	Insatt under året (inkl räntor och sparpremier) mkr	Uttaget under året Vinstplangrun-mkr dande saldoökningar mkr
1972 348 344 1973 482 068 1974 568 747 1975 659 700 1976 799 600 1977 1 045 850 1978 1 135 400 1979 1 194 240 1980 1 254 657 1981 1 333 500 1982 juni 1 371 300	124,3 983,0 1 565,1 2 240,1 3 010,9 4 270,1 5 635,0 6 980,1 8 440,2 10 079,7 10 541,9	130.2 983.2 774,6 1 014,2 1 285,8 1 940,3 2 369,4 2 747,3 2 881,0 3 330,1		5,9 124.5 278,0 339,2 514.8 668.6 999.9 1 442,7 1 410,7 1 654,7	126,2 778,1 667,0 819,9 1 013,0 1 653,3 2 281,5 2 206,5 2 718,8 3 143,7

Tabell 11. Skattesparkontots utveckling

År Antal konton Innestående sparbelopp Antal sparbevis Bundet sparbelopp

(inkl bundet sparande) mkr

mkr

1978 dec	386 200	306,0	(ingår för 1979)
1979 dec	461 900	1 910,9	436 000	1 968,1
1980 dec	556 400	4 038,4	476 100	1 843,9
1981 dec	658 300	6 611,1	522 700	2 050,1
1982 juni	742 900	7 673,4

Tabell 12. Skattefondkontots utveckling

År	Antal konton	Innestående sparbelopp Antal sparbevis (inkl bundet sparande) mkr	Bundet sparbelopp mkr
1978 dec	43 100	27,6	(ingår för 1979)
1979 dec	47 200	157,1	44 900	151,2
1980 dec	75 600	307,3	53 700	160,4
1981 dec	307 300	1 403,9	269 450	1 100,2
1982 juni	442 700	2 270,5

Tabell 13. Disponerad rörlig kredit vid slutet av budgetåren 1978/79 (mkr)	- 1981/82
Myndighet m fl	Av riksdagen beviljad högsta kredit den 1/7 1982	Den 30 juni utnyttjad kredit 1979 1980 1981	1982
Televerket	1950,0	975,0	1 255,0	1 140,0	743,0
Televerket: Abonnentutrustningar	800,0	-	-	72,7	550,0
Statens järnvägar	500,0	-	120,0	408,0	138,0
Statens vattenfallsverk	350,0	245,0	-	-	-
Domänverket	600,0	5,4	-	-	-
Postverket	120,0	-	_	-	-
Luftfartsverket	40,0	-	-	-	-
Förenade fabriksverken	300,0	131,5	115,0	172,0	-
Riksförsäkringsverket Statens jordbruksnämnd	100,0	-	-	-	-
Prisreglering på jordbruksområdet	120,0	8,0	19,6	27,3	51,6
Säsongsmässig lagring av jordbruksprodukter 250,0	-	133,3	193,1	59,9
Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö	50,0	-	-	50,0	-
Rå varukostnadsutj åmning Lantbruksstyrelsen	40,0	-	-	-	-
Förvärv av skogsmark	200,0	132,3	137,3	164,0	181,5
Markförvärv för jordbrukets rationalisering	25,0	-	-	-	-
Skogsstyrelsen	55,0	-	-	-	-
Kammarkollegiet	200,0	150,0	93,0	-	45,0
Svenska reproduktions AB	0,7	0,7	-	-	-
Karlskronavarvet AB	8,0	8,0	-	-	-
Svenska skeppshypotekskassan	139,0	16,0	12,5	12,9	20,4
Svenska Tobaks AB	10,0	-	-	-	-
AB Vin- och spritcentralen	10,0	-	-	-	-
Svensk spannmålshandel	35,0	-	-	-	-
Sveriges exportråd	10,0	-	-	-	10,0
Allmänna bevakningsaktiebolaget	3,0	-	-	-	-
Norrbottens järnverk AB	125,0	-	-	-	-
Stiftelsen Samhällsföretag	400,0	-	136,0	100,0	-
Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling	3,0	-	-	-	-
Forskningsstiftelsen Svensk Gruvteknik	16,0	-	-	-	-
Statliga myndigheter med uppdragsverksamhet 175,0 Regeringen (JoU 1970:3, FOU 1974:8 och 11,	35,1	36,8	20,8	14,3
NU 1975/76:49 och 1981/82:52)	3 300,0	200,2	906,2	1 059,0	364,6
Summa	9 934,7	1 907,1	2 964,6	3 419,9	2 178,3

Tabell 14. Myndigheter med uppdragsverksamhet. Av regeringen
medgivna kreditramar för rörlig kredit den 1 juli 1982

Myndighet
domstolsverket
försvarets datacentral
flygtekniska försöksanstalten
statens hundskola

statens bakteriologiska laboratorium
statens trafiksäkerhetsverk

sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
statens väg- och trafikinstitut
statens geotekniska institut
myntverket

statistiska centralbyrån

datamaskincentralen för administrativ databehandling

statens institut för personaladministration och personalutbildning

statens veterinärmedicinska anstalt

lantbruksstyrelsen, djurens sjuk- och hälsovård

statens lantbrukskemiska laboratorium

statens maskinprovningar

statens utsädeskontroll

konsumentverket

patent- och registreringsverket

statens löne- och pensionsverk

statens planverk

statens lantmäteriverk

sveriges geologiska undersökning

styrelsen för teknisk utveckling

sprängämnesinspektionen

statens provningsanstalt

marintekniska institutet

Kronor
7 000 000

4 000 000
6 000 000

1 500 000
18 000 000

1 000

15 000 000
3 000 000

2 000 000
500 000

12 000 000

16 000 000

2 500 000

3 000 000
1 000 000
1 000 000
2 000 000
2 000 000

200 000
100 000
1 000 000
500 000
26 000 000
20 000 000
1 000 000
100 000
2 000 000

5 000 000
2 500 000

t o m 1982-12-31
fr o m 1983-01-01