Redog. 1982/83: 2Redogörelse1982/83:2 (Framställning / redogörelse 1982/83:2)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1982/83: 2
Redogörelse
1982/83:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret 1981/82

1 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Riksdagens revisorers skrivelse 3

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation m. m 5

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 5

1.3 Arbetsformer 6

1.4 Medelstilldelning 7

2 Granskningsverksamheten 7

2.1 Granskningsplanen 8

2.2 Slutförda granskningsärenden 9

2.3 Ej slutbehandlade granskningsrapporter 13

2.4 Pågående huvudstudier 17

2.5 Förstudier m. m 20

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen 22

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden 22

3 Särskilda föredragningar och besök m. m 24

3.1 Särskilda föredragningar 24

3.2 Länsresorna 31

3.3 Besvarade remisser 34

Bilagor

Till riksdagen under verksamhetsåret 1981/82 avlåtna skrivelser .. 35

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1981/82 139

Till RIKSDAGEN

Riksdagens revisorer får härmed avge berättelse över sin verksamhet
under budgetåret 1981/82. Vår förra berättelse avsåg första halvåret 1981.
Denna berättelse är alltså den första som omspänner ett helt budgetår
sedan vårt verksamhetsår ändrades från kalenderår till budgetår.

Stockholm den 23 september 1982

INGEGERD TROEDSSON

STURE PALM

BERTIL JONASSON

HUGO BENGTSSON

ROLF SELLGREN

HAGAR NORMARK

ALLAN ÅKERLIND

RALF LINDSTRÖM

IVAN SVANSTRÖM

JOHN JOHNSSON

WIGGO KOMSTEDT

KJELL NILSSON

/Göran Hagbergh

1 Riksdagens revisorers uppgift
och organisation m. m.

1.1 Uppgift

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska
den statliga verksamheten. Den administrativa praxis som tillämpas vid
regeringsarbetet är dock undantagen från revisorernas granskning. Revisorerna
har inte heller rätt att granska statlig verksamhet som bedrivs i form
av aktiebolag eller stiftelse.

Den av revisorerna bedrivna granskningen har företrädesvis en ekonomisk
inriktning. Den berör framför allt frågor som är av mera väsentlig
betydelse för den statsfinansiella och den förvaltningsekonomiska utvecklingen.

1.2 Organisation

Riksdagen utser för varje valperiod tolv revisorer och lika många suppleanter.
Endast den som är ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

Bland revisorerna väljer riksdagen en ordförande och två vice ordförande.
Dessa är samtidigt ordförande på var och en av de tre avdelningar på
vilka revisorerna sammanträder för att förberedande behandla de ärenden i
fråga om vilka fattats beslut om granskning.

Vid utgången av verksamhetsåret 1981/82 var revisorerna fördelade på
avdelningar enligt följande.

FORSTA AVDELNINGEN

Ledamöter

Ingegerd Troedsson (m), ordförande
John Johnsson (s), vice ordförande
Hagar Normark (s)

Ivan Svanström (c)

Suppleanter
Joakim Ollén (m)
Ingemar Konradsson (s)
Yngve Nyquist (s)

Hans Petersson (fp)

ANDRA AVDELNINGEN

Ledamöter

Bertil Jonasson (c), ordförande
Hugo Bengtsson (s), vice ordförande
Ralf Lindström (s)

Wiggo Komstedt (m)

Suppleanter
Maj Pehrsson (c)
Margit Sandéhn (s)
Stig Alftin (s)
Birgitta Rydle (m)

TREDJE AVDELNINGEN
Ledamöter

Sture Palm (s), ordförande
Rolf Sellgren (fp), vice ordförande
Kjell Nilsson (s)

Allan Åkerlind (m)

Wivi-Anne Radesjö (s)
Rune Gustavsson (c)
Bengt Silfverstrand (s)
Olle Aulin (m)

Suppleanter

Ett av revisorerna inrättat arbetsutskott består av revisorernas ordförande,
revisorernas båda vice ordförande, en av revisorerna för vaije valperiod
inom sig utsedd ledamot och revisorernas kanslichef. Revisorerna har
till ledamot utsett Hugo Bengtsson, varför arbetsutskottet har följande
sammansättning.

Ingegerd Troedsson, ordförande
Sture Palm, l:e vice ordförande
Bertil Jonasson, 2:e vice ordförande
Hugo Bengtsson
Göran Hagbergh, kanslichef

Revisorerna biträds av ett kansli. Kansliet är uppdelat på två utredningsenheter
och en administrativ enhet.

1.3 Arbetsformer

De arbetsformer som tillämpas i revisionsarbetet kännetecknas av en
fortlöpande samverkan mellan revisorerna och tjänstemännen vid kansliet.

Förslag till nya granskningsärenden inhämtas bl. a. från riksdagsutskotten
vid de överläggningar som revisorerna varje år har med utskotten.
Framställningar med anledning av vad som har uppmärksammats vid
granskningen görs alltid till riksdagen.

Under budgetåret 1981/82 har revisorerna hållit 20 plenisammanträden
och 26 avdelningssammanträden. Arbetsutskottet har sammanträtt 22
gånger.

Som ett led i personalsamarbetet med riksdagen och dess utskott har
under våren 1982 två utredare vid revisorernas kansli varit utlånade till
försvarsutskottet respektive utbildningsutskottet. En utredare har varit
utlånad till riksdagens förvaltningskontor för att biträda den s. k. RFKutredningen.

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas under statsbudgetens XVI
huvudtitel, Riksdagen och dess verk m. m. Utgifterna under budgetåret
1981/82 samt de för samma och efterföljande budgetår anvisade medlen
framgår av nedanstående sammanställning. Beloppen är angivna i tusental
kronor.

	1981/82 utgift	anslag	1982/83 anslag
Arvoden till revisorerna	269	270
Lönekostnader	4 119	4 247
Sjukvård m. m.	16	10
Reseersättningar	81	95
Lokalkostnader	880	930	976
Expenser	200	260
./. Uppbördsmedel	./.89	-	-
Totalt	5477	5 812	6195*

* Medlen för budgetåret 1982/83 har anvisats fördelade endast på två anslagsposter,
nämligen Förvaltningskostnader, 5 219000 kr., och Lokalkostnader, 976000 kr. Av
den förstnämnda anslagsposten får högst 4 163 000 kr. disponeras för lönekostnader
inkl. lönekostnadspålägg.

2 Granskningsverksamheten

Den granskningsplan som gällt för verksamhetsåret 1981/82 upptar 27
ärenden av vilka 18 fanns med i den föregående planen och återstående nio
är nya.

Under verksamhetsåret har revisorerna slutbehandlat sex granskningsärenden.
Också i tre andra ärenden förelåg granskningsrapporter. Dessa
tre ärenden kunde emellertid inte slutbehandlas under verksamhetsåret
1981/82. Vid verksamhetsårets slut pågick därutöver undersökningar i tolv
ärenden.

2.1 Granskningsplanen

De på granskningsplanen uppförda ärendena fördelar sig på riksdagsutskottens
ansvarsområden enligt följande.

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Konstitutionsutskottet

1. Informationen om statliga publikationer 10

Finansutskottet

2. Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen 13

3. Riksbankens avdelningskontor 15

4. Statens utlåningsverksamhet 17

Skatteutskottet

5. Kontrollenavmervärdeskattocharbetsgivaravgifterm. m.

a) Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter
och källskatt 12

b) Uppbördsstatistiken 17

6. Taxering i första instans 20

Justitieutskottet

7. Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter
17

Försvarsutskottet

8. Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av försvarsmateriel
21

9. Försvarets planerings- och ekonomisystem: planeringssystemet
17

10. ÖEF:s beredskapsåtgärder i form av lån och kreditgarantier
21

Kulturutskottet

11. Statens kulturråd 21

12. Statens stöd till idrotten 11

13. Analys av anslagsutvecklingen vid Operan 18

Utbildningsutskottet

14. Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid
högskolan, STUDOK 18

15. Administrationskostnaden för högskoleutbildning 21

Trafikutskottet

16. Viss omorganisation vid statens järnvägars banavdelning 10

17. Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser 18

18. Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten 19

Näringsutskottet

19. Det statliga stödet till industrin 13

20. Intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket 15

21. Nämnden för fartygskreditgarantier

22. Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet
av Svenskt Stål AB (SSAB)

Arbetsmarknadsutskottet

23. Det statliga förhandlingssystemet

24. Arbetsmarknadsverkets personalsituation

25. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga

myndigheter

Civilutskottet

26. Exekutionsväsendet:

a) Indrivningsstatistiken

b) Kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser -

2.2 Slutförda granskningsärenden

Som nämnts i det föregående har revisorerna under verksamhetsåret
1981/82 tagit slutlig ställning i sex granskningsärenden; i samtliga fall utom
ett genom att tillställa riksdagen skrivelse med förslag till åtgärder i de
behandlade frågorna. En av framställningarna har behandlats vid riksmötet
1981/82. Under detta riksmöte tog riksdagen även ställning till förslag som
revisorerna fört fram i en dessförinnan lämnad skrivelse.

De sju ärendena har berört följande förhållanden.

Det statliga redovisningssystemet

I februari 1981 lämnade revisorerna en skrivelse till riksdagen (förs.
1980/81:16) angående det statliga redovisningssystemet. Skrivelsen är redovisad
i 1981 års verksamhetsberättelse (s. 10). I skrivelsen framfördes
förslag som syftade till

- ett mera effektivt utnyttjande av system S, t. ex. genom förbättrad
kontering, tydligare redovisning av anslagsöverskridanden och fördjupad
ekonomiadministrativ utbildning,

- ett fortsatt utvecklingsarbete med inriktning bl. a. på att tillgodose olika
myndighetskategoriers redovisningsbehov samt att åstadkomma ökad
decentralisering av ADB-bearbetningen och bättre redovisning av personalkostnaderna,

- en bättre uppföljning av större rationaliseringsprojekt.

Riksdagen har nu behandlat framställningen (FiU 1981/82:10. rskr 1981/
82:79) och därvid beslutat att som sin mening ge regeringen till känna vad
revisorerna och finansutskottet uttalat i ärendet.

Viss omorganisation vid statens järnvägars banavdelning

Revisorernas beslut den 15 oktober 1981.

Granskningspromemoria 1980:4.

En redogörelse för granskningen och för de i anslutning till denna framlagda
förslagen har lämnats i 1980 års berättelse (s. 15 f.).

Den i ärendet upprättade granskningspromemorian har remissbehandlats.
Kompletterande synpunkter har därefter inhämtats från statensjärnvägar
(SJ) dels skriftligen, dels vid ett besök som revisorerna gjort vid
elektroverkstaden i Nässjö i samband med resa i Jönköpings län i juni
månad 1981.

SJ har påbörjat en översyn av sin organisation och sina arbetsformer.
Härvid kommer man att ta upp de förhållanden som har berörts vid
revisorernas granskning. Med hänsyn härtill har revisorerna beslutat att
den hittills bedrivna granskningen inte skulle föranleda annan åtgärd för
revisorernas del än att handlingarna i ärendet — under åberopande av
uttalandet av riksdagens trafikutskott under riksmötet 1980/81 i denna
fråga (TU 1980/81:19, s. 19) - skulle överlämnas till SJ för att beaktas vid
verkets fortsatta utredningsarbete.

Information om statliga publikationer

Revisorernas beslut den 12 november 1981 (förs. 1981/82:5).
Granskningspromemorior 1980: 8 och 1981:1.

Riksdagsbibliotekets publikation Årsbibliografi över Sveriges offentliga
publikationer är den viktigaste källan för informationen om statliga publikationer.
Utgivningen av bibliografin har dock med tiden kommit att släpa
efter, vilket föranlett revisorerna att granska den årsbibliografiska verksamheten.

Revisorerna har härvid funnit att det föreligger ett klart behov av information
om de statliga publikationerna genom en årsbibliografi. Revisorerna
har också kommit fram till att riksdagsbiblioteket även fortsättningsvis
bör svara för den årsbibliografiska verksamheten men att produktionen av
bibliografin bör rationaliseras i såväl administrativt som tekniskt avseende.
När det gäller övrig information om statliga publikationer har revisorerna
inte funnit sådana brister att särskild granskning varit motiverad.

Revisorerna har i en skrivelse till riksdagen föreslagit att riksdagens
förvaltningskontor skulle ges i uppdrag att framställa årsbibliografin med
hjälp av ADB-rutiner enligt LIBRIS-systemet senast från och med den
1 januari 1983.

På förslag av konstitutionsutskottet har riksdagen biträtt revisorernas
mening, dock med den ändringen att den förändrade produktionsmetoden
får införas under loppet av år 1983 (KU 1981/82:23; rskr 1981/82:200).

Revisorernas skrivelse är som bilaga I fogad till denna berättelse.

Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB

Revisorernas beslut den 21 januari 1982 (förs. 1981/82:8).

Rapport 1981/82:2.

År 1977 träffade Gränges AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och
Statsföretag AB/Norrbottens Järnverk AB en överenskommelse om att
parterna skulle bilda ett nytt handelsstålsbolag, sedermera kallat Svenskt
Stål AB (SSAB). I överenskommelsen ingick att den av Gränges AB ägda
TGOJ-rörelsen skulle överlåtas på det nybildade bolaget.

Avtalet godkändes av riksdagen under våren 1978. På framställning av
riksdagens näringsutskott har revisorerna ur statens synvinkel granskat
den ekonomiska uppgörelse som träffades mellan parterna vid bolagsbildningen.

I en skrivelse till riksdagen har revisorerna anmält att de inte haft något
att anmärka mot uppgörelsen utom i vad avser den ersättning som utgått
för förvärvet av TGOJ-rörelsen. Ersättningen har enligt revisorernas mening
varit omotiverat hög.

På förslag av näringsutskottet har riksdagen beslutat att skjuta upp
behandlingen av revisorernas skrivelse till riksmötet 1982/83 (NU 1981/
82:37).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 2 fogad till denna berättelse.
Statens stöd till idrotten

Revisorernas beslut den 25 februari 1982 (förs. 1981/82:16).
Granskningspromemoria 1981:2.

Revisorerna har undersökt det stöd som staten ger idrotten. Huvudintresset
har härvid varit att undersöka om anslagna medel använts i enlighet
med statsmakternas intentioner.

Revisorerna har efter sin granskning funnit att idrottsrörelsen väl följer
de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga verksamheten och användningen
av det statliga stödet. Revisorerna har emellertid framhållit att den
statliga tillsynen och kontrollen av idrottsrörelsens verksamhet bör förenklas,
att det statliga stödet till mindre föreningsägda idrotts- och friluftsanläggningar
bör utredas i förenklingssyfte samt att planeringen av nya
idrotts- och friluftsanläggningar, särskilt större anläggningar av regional
betydelse, bör förbättras.

Revisorerna har i en skrivelse till riksdagen hemställt att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna revisorernas synpunkter och förslag
avseende

— avskaffandet av kravet på statliga revisorer för granskning av Sveriges
riksidrottsförbunds verksamhet,

— en översyn av det administrativa förfarandet vid utanordnande av lokalt
aktivitetsstöd och

— bättre planering inför anläggandet av såväl lokalt som regionalt betjänande
idrotts- och friluftsanläggningar.

Om ett i annat sammanhang föreslaget rekreationsråd ej inrättas bör
enligt revisorernas mening ett samarbetsorgan inrättas för de organisationer
som uppbär organisationsstöd genom Riksidrottsförbundet utan att
tillhöra förbundet. I ett sådant läge bör också en översyn göras av reglerna
för stödet till mindre idrotts- och friluftsanläggningar.

Riksdagen har på förslag av kulturutskottet beslutat att skjuta upp behandlingen
av revisorernas skrivelse till riksmötet 1982/83 (KrU 1981/
82:28).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 3 fogad till denna berättelse.

Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

Revisorernas beslut den 31 mars 1982 (förs. 1981/82:20).

Rapport 1981/82:1.

Revisorerna granskar f. n. organisationen för kontrollen av arbetsgivaravgifter.
Granskningen utgör ett led i en allmän genomgång av organisationen
för debitering, uppbörd och indrivning av skatter och avgifter.

Den nu avslutade delen av granskningen har avsett organisationen för
kontrollen vid de lokala skattemyndigheterna (LSM) av arbetsgivarnas
redovisning av skatter och avgifter. Med anledning av vad som kommit
fram har revisorerna i skrivelse till riksdagen sammanfattningsvis förordat
att

— kvarstående vakanser i bemanningsplanen för de lokala skattemyndigheterna
snarast fylls ut,

— de för kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter tillsatta tjänsterna
används endast för avsedda uppgifter,

— utbildningen av nyanställda handläggare intensifieras,

— frågan om att inrätta särskilda rekryteringstjänster övervägs och

— åtgärder vidtas i syfte att öka tjänsternas attraktivitet.

Vidare hemställer revisorerna i skrivelsen att riksdagen för sin del ger
regeringen till känna vad revisorerna i skrivelsen förordat.

På förslag av skatteutskottet har riksdagen beslutat att skjuta upp behandlingen
av revisorernas skrivelse till riksmötet 1982/83 (SkU 1981/
82:73).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 4 fogad till denna berättelse.

Det statliga stödet till industrin

Revisorernas beslut den lOjuni 1982 (förs. 1982/83:4).

Rapport 1981/82:3.

Granskningen av det statliga stödet till industrin har visat att industristödet
lämnas via många olika organ och har ett stort antal former och
beteckningar. Stödverksamhetens uppsplittring har gjort att verksamheten
är svår att överblicka och att utvärderingen av vidtagna stödåtgärder
försvåras. Den organisatoriska splittringen har gjort det svårare också för
företagen att orientera sig i stödsystemet.

Revisorerna har i en skrivelse till riksdagen konstaterat att det nu är hög
tid att se över den statliga stödverksamheten i dess helhet. Denna översyn
bör ha till mål att begränsa det stora antalet stödorgan och stödformer, att
minska detaljregleringen av stödmedlens användning samt att förenkla
ansökningsförfarandet och minska handläggningstiderna.

Bevakningen av den internationella utvecklingen inom områden som är
av betydelse för svensk industri behöver effektiviseras. Revisorerna anser
att uppläggningen av denna informationsverksamhet bör ses över så att
dubbelarbete undviks och att materialet struktureras på sådant sätt att
olika intressentgruppers informationsbehov kan tillgodoses.

Revisorerna behandlar vidare vissa exportfrämjande åtgärder. I skrivelsen
konstateras bl. a. att en översyn även av den exportfrämjande verksamheten
är nödvändig. Samordningsaspekten bör därvid träda i förgrunden,
men även den administrativa hemvisten av olika funktioner bör kunna
prövas.

Revisorernas skrivelse är som bilaga 5 fogad till denna berättelse.

2.3 Ej slutbehandlade granskningsrapporter

Tre under första halvåret 1981 upprättade rapporter hade inte slutbehandlats
vid verksamhetsårets utgång. Över två av rapporterna hade begärda
remissyttranden avgetts, medan den återstående rapporten då fortfarande
var under remissbehandling.

Följande upplysningar kan lämnas om de tre ärendena.

Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen

Granskningsrapport 1981/82:5

Sedan 1978 års budgetarbete gäller att myndigheterna i sina anslagsframställningar
som huvudförslag skall presentera ett besparingsalternativ. Huvudförslaget
skall utgå från en anslagsnivå som ligger två procent under
det pris- och löneomräknade myndighetsanslaget för närmast föregående
budgetår.

Granskningen har syftat till att klarlägga i vilken utsträckning förutsatta
besparingar faktiskt har genomförts, på vilket sätt så har skett och vilka
sakliga effekter vidtagna åtgärder har fått. Den har omfattat sex myndigheter
inom handelsdepartementets område och två budgetår, 1979/80 och
1980/81. Genom en enkät har inhämtats uppgifter om de undersökta myndigheternas
syn på bl. a. besparingsarbetet i framtiden.

I granskningsärendet har Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan
i Stockholm, EFI, på revisorernas uppdrag gjort en undersökning
om rationaliseringsarbetet inom näringslivet.

Av granskningen framgår att besparingskrav i mera nämnvärd omfattning
ålagts myndigheterna först budgetåret 1980/81 och att besparingarna
genomförts vid vissa myndigheter med i stort sett oförändrad ambitionsnivå
och vid andra med varierande grad av ambitionsnivåsänkningar.
Besparingsutrymmet synes också variera från myndighet till myndighet
bl. a. beroende på storlek och tidigare sparsamhet. Att med någon större
exakthet fastställa hur stora besparingar som uppnåtts har varit svårt.
Detta hänger samman bl. a. med beräkningen av kompensationen för höjda
priser och löner samt förekomsten av engångsanvisningar och verksamhet
finansierad utanför den normala budgetprocessen.

I rapporten ifrågasätts om myndigheterna kan leva upp till de ökande
krav på rationaliseringar, analyser och långsiktigt omprioriterings- och
planeringsarbete som ställs av statsmakterna. Svårigheter har påvisats i
dessa avseenden.

Erfarenheter från rationaliseringsverksamheten i såväl offentlig förvaltning
som i näringslivet visar att många angreppssätt är gemensamma.
Dessa erfarenheter bör, enligt rapporten, sammanfattas i någon form av
handbok till vägledning för myndigheterna. I samband med chefsutbildning
bör vidare information om myndigheternas problem i besparings- och
omprioriteringsarbetet fångas upp och vidarebefordras till budgetdepartementet.

Beträffande konsekvenserna av kommande besparingar om totalt tio
procent i ett femårigt perspektiv förutspår samtliga undersökta myndigheter
ambitionsnivåsänkningar. De förutsebara nedskärningarna beräknas
vidare få till följd avsevärda personalminskningar. I rapporten understryks
vikten av att prioriteringsdiskussioner tidigt kommer i gång mellan myndighet
och departement. De speciella problem som är förknippade med ett
enhetligt besparingskrav för alla myndigheter bör uppmärksammas. 1 budgetdialogen
bör myndigheterna även rapportera de hinder för en rationell
ärendehandläggning som kan finnas inom den samhällssektor där myndigheten
är verksam.

Vid granskningen har gjorts vissa iakttagelser som avser riksdagens
insyn i och möjlighet att påverka besparingsverksamheten. Flera åtgärder
föreslås för att riksdagens beslutsunderlag skall bli bättre.

Rapporten har remissbehandlats. Revisorerna beräknas ta ställning i
ärendet hösten 1982.

Riksbankens avdelningskontor

Rapport 1981/82:6

Riksbanken är genom huvudkontoret i Stockholm och sina 23 avdelningskontor
representerad i varje län.

Avdelningskontorsorganisationen byggdes upp under 1800-talets senare
del med huvudsaklig uppgift att bedriva utlåning till allmänheten. Verksamheten
har efter hand fått en annan inriktning och domineras nu helt av
betalningsmedelsförsörjningen. dvs. av arbetet med att tillhandahålla sedlar
och mynt regionalt.

Organisationen har dock inte anpassats till utvecklingen. Detta har lett
till att arbetssituationen vid avdelningskontoren i dag alltmer präglas av en
kraftigt ökande hantering av sedlar och mynt, medan i övrigt bristen på
mer kvalificerade uppgifter blivit påfallande stor för vissa befattningshavare
vid kontoren.

Syftet med granskningen har varit att finna en ändamålsenlig organisation
för betalningsmedelsförsörjningen. Från denna utgångspunkt har olika
lösningar prövats. De går alla ut på att riksbankens kontorsnät anpassas till
vad som erfordras för den nämnda arbetsuppgiften. Granskningen har
bl. a. gett vid handen att en ytterligare decentralisering av sedellagringen
bör eftersträvas.

I en rapport över granskningen redovisas tre olika organisationsmodeller.
Var och en är uppbyggd kring en basorganisation med ett begränsat
antal avdelningskontor. Denna kompletteras med ett antal mindre personalkrävande
regionala enheter, nämligen sedeldepåer och/eller kassakontor.
Sedeldepåer kan kortfattat beskrivas som små enheter som betjänas av
postens personal och är inrymda i postens lokaler men som står under
riksbankens tillsyn och kontroll. Kassakontor är mindre riksbanksenheter
som betjänas av riksbankspersonal och som är inrymda i egna eller av
riksbanken förhyrda lokaler.

1 rapporten ställs de tre organisationsmodellerna mot varandra. Deras
för- och nackdelar redovisas och en bedömning görs i vilken mån var och
en av dem ger såväl en lämpligt avvägd regional organisation som en
ändamålsenlig grund för betalningsmedelsförsörjningen. Revisorerna har i
detta skede av granskningsarbetet stannat för att som huvudalternativ föra
fram en modell som - såsom den utformats i rapporten — innefattar 7
avdelningskontor, 8 kassakontor och 19 sedeldepåer.

Rapporten var vid halvårsskiftet under remissbehandling.

Intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket

Rapport 1981/82:4

Detta ärende ansluter sig till den granskning av affärsverken som riksdagens
revisorer tidigare genomfört och som redovisats i granskningspromemorian
3/1979, Affärsverkens kostnads- och intäktsutveckling; Del I:
Kommunikationsverken.

Granskningen har omfattat en undersökning av domänverkets intäkter
och kostnader samt analyser av intäkts- och kostnadsposternas utveckling.
Domänverkets huvudsakliga verksamhet avser skogsbruk. Granskningen
har därför koncentrerats till frågor om verkets skogskapital, virkestillväxt,
virkesuttag samt de begränsningar i ett rationellt skogsbruk som hänsynen
till miljö- och naturvård ger. Vidare har frågan om domänverkets ansvar
som brukare av de mindre avkastningsrika skogarna i övre Norrland tagits
upp.

Granskningen, som i princip omfattar åren 1970-1980, har som utgångspunkt
de av riksdag och regering beslutade riktlinjerna för domänverkets
verksamhet såsom de framgår av verkets instruktion och antagna verksamhetsplaner
samt, när det gäller skogsbruket, av lagar och förordningar på
skogsområdet.

Domänverket utgör i dag en del av den s. k. Domänkoncernen som,
förutom affärsverket, består av ett antal till verket hörande aktiebolag.
Denna organisatoriska struktur har påverkat uppläggningen av granskningen,
då revisorerna inte utan riksdagens särskilda tillstånd har rätt att
granska statsverksamhet som bedrivs i aktiebolagsform. Någon total bild
av den rörelse som Domänkoncernen bedriver har inte kunnat ges utan
granskningen har begränsats till affärsverksdelen av koncernen. Det senare
förhållandet har i sin tur gett anledning till att den från granskningen av
domänverkets verksamhet artskilda frågan om en utvidgning av revisorernas
granskningsbefogenhet till att omfatta även statliga aktiebolag behandlats
i rapporten.

Granskningen har inte gett anledning till anmärkningar mot domänverkets
verksamhet. Den har inte heller gett vid handen att det f. n. behövs
någon ytterligare precisering av målen för verksamheten.

I samband med granskningen har emellertid vissa frågor angående domänverkets
planering för virkestillväxt, virkesuttag och skogsvård aktualiserats.
I anslutning härtill framförs i rapporten vissa synpunkter på domänverkets
verksamhet som närmast bör ses som inlägg i en diskussion om
verkets framtida handlande.

Även vissa frågor av mera allmänt skogligt intresse, vilkas lösning också
har stor betydelse för domänverkets fortsatta verksamhet, har aktualiserats
i anslutning till granskningen.

I frågan om riksdagens insyn i affärsverkskoncernerna föreslås åtgärder
som berör såväl riksrevisionsverkets som riksdagens revisorers insyn i
affärsverkskoncerner och revisorernas insyn i statliga bolag.

Rapporten har remissbehandlats. Revisorerna beräknas ta ställning i
ärendet under hösten 1982.

2.4 Pågående huvudstudier

Inom revisorernas kansli pågick vid verksamhetsårets slut undersökningar
i följande tolv ärenden.

Statens utlåningsverksamhet

På grundval av en förstudie har revisorerna beslutat att som första steg i
en utredning låta kartlägga statens utestående fordringar och de amorteringar,
räntor och övriga villkor som är knutna till dem. Därjämte skall
låneadminjstrationen studeras.

En rapport beräknas föreligga under år 1983.

Uppbördsstatistiken

Granskningen avser de principer och administrativa former som tillämpas
av myndigheterna vid kontrollen av uppgifter som näringsidkare lämnar
till grund för debitering av skatter och arbetsgivaravgifter. Härvid
kommer man också att undersöka hur kontrollen av arbetsgivares inbetalning
till staten av avgifter och preliminärskatter är anordnad.

Som ett led i granskningsarbetet har tidigare frågan om debitering och
uppbörd av preliminära arbetsgivaravgifter utretts. En skrivelse i ämnet
har avgetts till riksdagen (se 1981 års berättelse s. 9). Vidare har personalresurserna
för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt granskats.
Skrivelse till riksdagen i ämnet redovisas på s. 12.

Granskningen fortsätter med en undersökning av ändamålsenligheten
med den statistik som finns tillgänglig över avgifter och skatter. Revisorerna
beräknas i denna del ta ställning under hösten 1982.

Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter

Granskningen koncentreras på vissa områden av verksamheten vid ett
antal utvalda kriminalvårdsanstalter. Bl. a. skall kostnaderna vid verkstäder
studeras. Vidare skall möjligheterna till samarbete i fråga om produktutveckling
och marknadsföring undersökas samt lagerhållningen, lagerredovisningen
och utnyttjandet av intern kostnadsstatistik granskas.
Granskningen beräknas pågå under verksamhetsåret 1982/83.

Försvarets planerings- och ekonomisystem: Planeringssystemet

Sedan den 1 juli 1972 tillämpas inom försvaret ett planerings- och ekonomisystem
(FPE) som bygger på programbudgeteringens idéer. Granskningens
syfte är att få klarlagt om FPE är rationellt uppbyggt och fungerar
tillfredsställande.

FPE består dels av ett övergripande planeringssystem, dels av ett produktionsledningssystern.
Granskningen är uppdelad i tre led. Riksdagen

2 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 2

har hösten 1980 tagit ställning till revisorernas förslag om produktionsledningssystemet
(se 1980 års berättelse s. 9) och våren 1981 till revisorernas
förslag om planeringssystemet vid civilförsvarsstyrelsen (se 1981 års berättelse
s. 11).

Den långsiktiga ledningen och utvecklingen av den omfattande samhällssektor
som totalförsvaret utgör hålls samman genom FPE:s planeringssystem.
I den kvarvarande delen av granskningen är syftet att i första hand
studera om planeringssystemet förser beslutsfattarna med lämplig styrinformation
för beslut av långsiktig karaktär. Härvid avses erfarenheter från
arbetet med 1982 års försvarsbeslut utnyttjas.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under våren 1983.

Analys av utvecklingen av anslagen till Operan

Revisorerna har på initiativ av riksdagens kulturutskott genomfört en
förstudie om utvecklingen av anslagen till Operan och Dramaten. På
grundval av förstudien har beslutats om fortsatt granskning avseende
Operans verksamhet. Granskningen skall i första hand inriktas på beräkningen
av de medel som begärs på tilläggsbudget till statsbudgeten och om
det är nödvändigt med flera tilläggsanslag varje budgetår.

En rapport beräknas föreligga under våren 1983.

Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid högskolan,
STUDOK

Det datorbaserade systemet för studiedokumentation, STUDOK, innehåller
uppgifter om de studerande och deras studier. Det är ett hjälpmedel
för den lokala studiedokumentationen. De till STUDOK anslutna högskolorna
använder sig av systemet på mycket olika sätt. Vissa högskolor har
haft en livlig lokal utveckling av egna datorprogram i samband med STUDOK-verksamheten,
medan andra har haft svårt att tillämpa grundrutinerna.
Vidare har påtalats att vissa felaktigheter belastar systemet.

Vid granskningen skall främst institutionernas behov och nytta av systemet
undersökas. Förekommande problem inom STUDOK-enheterna och
UHÄ:s systemförvaltning kommer härvid också att kunna bedömas.

Granskningsarbetet beräknas pågå under verksamhetsåret 1982/83.

Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser

Antalet lotsplatser har sedan första hälften av 1930-talet minskat från 95
till 30. Under de senaste tjugo åren har också ett femtiotal fyrplatser
avbemannats.

Revisorerna har, med anledning av viss mot sjöfartsverket riktad kritik,
genom en förstudie utrett behovet av en granskning av hur de fastigheter
och byggnader används som blivit disponibla efter avbemanning av fyroch
lotsplatser.

Revisorerna har beslutat om fortsatt granskning i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som föreslagits i förstudien.

En rapport beräknas bli framlagd under våren 1983.

Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten

Trafiksäkerhetsarbetet berör ett stort antal myndigheter och organisationer.
Det bedrivs såväl centralt som regionalt och lokalt.

Avsikten med granskningen är att kartlägga vilka organ som tar del i
trafiksäkerhetsarbetet, deras uppgifter samt de samarbetsformer och styrsystem
som tillämpas. Eventuella samverkansproblem och tendenser till
dubbelarbete skall belysas.

En rapport beräknas föreligga under år 1983.

Nämnden för fartygskreditgarantier

Nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) har till uppgift att handlägga
vissa frågor om statligt stöd till svenska varvsföretag och rederier. Det
åligger FKN särskilt att handlägga ärenden om statligt stöd till varvsföretag
m.m., statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag och statlig värdegaranti
för fartyg.

I de frågor om ekonomiskt stöd till varv och rederier som handläggs vid
FKN delas ansvaret för beslut med fullmäktige i riksgäldskontoret. Ansvarsfördelningen
kan i korthet beskrivas så att FKN:s verksamhetsområde
har en i första hand branschpolitisk anknytning medan riksgäldskontoret
bedömer ärenden från finansiella utgångspunkter. Stödärenden kan i
vissa fall hänskjutas till regeringen eller till riksdagens besvärsnämnd för
ytterligare prövning.

Handläggningen av varvsstöd m. m. har nyligen setts över. Denna utredning
ledde dock inte till någon minskning av antalet ansvariga instanser.
Revisorerna har beslutat undersöka om den nu gällande fördelningen av
ansvar och arbetsuppgifter i fråga om statligt stöd till varv och rederier är
ändamålsenlig. Därvid skall även undersökas om stödverksamheten har
fått en utformning och inriktning som stämmer överens med riksdagens
beslut om åtgärder rörande varven och sjöfartspolitiken.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under våren 1983.

Arbetsmarknadsverkets personalsituation

Arbetsmarknadsverket har under 1970-talet fått vidgade arbetsuppgifter
och samtidigt tillförts ett stort antal nya tjänster.

Vid granskningen skall belysas hur de nya tjänsterna har disponerats.
Dessutom skall personalfrånvarons storlek och orsaker klarläggas liksom
det sätt på vilket uppkomna vakanser fylls.

Granskningen inriktas främst på befattningarna vid arbetsmarknadsstyrelsen,
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. Vidare skall bl. a.

beröras hur användningen av ADB på arbetsförmedlingarna påverkar behovet
av personal.

En rapport beräknas föreligga hösten 1982.

Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga civila myndigheter

Åren 1971 och 1973 beslutade riksdagen om en utlokalisering från Stockholmsområdet
av 43 centrala myndigheter med sammanlagt över 10000
tjänster. Inflyttningsortemas antal var 16.

Granskningen är begränsad till att få belyst utlokaliseringens konsekvenser
på myndigheternas effektivitet. En sammanställning skall göras av de
erfarenheter av utlokaliseringen som redan finns dokumenterade. Vidare
skall en utförligare undersökning företas av statens löne- och pensionsverks,
statens provningsanstalts och f. d. skogshögskolans möjligheter att
på de nya orterna fullgöra sina uppgifter.

En rapport beräknas föreligga under år 1983.

Exekutionsväsendet

Hittills har i ärendet redovisats revisorernas uppfattning om behandlingen
av allmänna resp. enskilda mål vid exekution. (Se 1981 års berättelse s.
10).

Den fortsatta granskningen är nu koncentrerad på två frågor. Den ena
gäller behovet av en mer lättillgänglig och rättvisande statistik över indrivningen
av skatter och avgifter. I detta arbete ingår att belysa bristerna i den
nuvarande indrivningsstatistiken, att klarlägga informationsbehoven och
att redovisa förslag till förbättringar. Arbetet bedrivs i nära anslutning till
granskningen av informationsbehovet på uppbördsområdet. Den andra
frågan gäller vilka specifika förutsättningar för framgångsrika indrivningsåtgärder
som finns i olika typer av allmänna mål samt tillgången på och
utnyttjandet av personal- och andra resurser.

Ifrågavarande del av granskningen av exekutionsväsendet beräknas
kunna avslutas under hösten 1982.

2.5 Förstudier m. m.

Av resterande ärenden på granskningsplanen var fyra vilande vid verksamhetsårets
slut. Samtidigt hade i ytterligare två ärenden någon huvudstudie
inte påbörjats.

Taxering i första instans

Utifrån de erfarenheter som har vunnits i de båda granskningsärendena
om och kontrollen av skatter och avgifter (12) och exekutionsväsendet (20)
skall en bedömning göras av den nuvarande organisationen för taxering i

första instans till inkomst- och förmögenhetsskatt. Härvid skall beaktas
bl. a. de utredningsarbeten som bedrivits och bedrivs inom skatteområdet.
Granskningen har ännu inte påbörjats.

Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av försvarsmateriel

Ärendet är vilande. Mot bakgrunden av genomförda utredningar m. m.
avser revisorerna att under hösten 1982 ta förnyad ställning till ärendet.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvars handhavande av avskrivningslån och
försörj ningsberedskapslån

På grundval av en förstudie rörande överstyrelsen för ekonomiskt försvars
beredskapsåtgärder inom textil- och konfektionsområdet har revisorerna
beslutat att närmare granska styrelsens handläggning av beredskapsåtgärder
i form av industristöd, främst verkets lånegivning.
Granskningen har ännu inte påbörjats.

Statens kulturråd

En förstudie gjordes under hösten 1980 rörande statens kulturråd för att
ge underlag för beslut om eventuell fortsatt granskning av rådet och dess
verksamhet. Med anledning av att kulturrådet då påbörjat en brett upplagd
intern översyn av rådets organisation och arbetsformer beslutade revisorerna
att tills vidare inte fullfölja granskningen av kulturrådet. I en skrivelse
till kulturrådet har revisorerna uttalat att de förutsätter att kulturrådets
egen undersökning skall bli föremål för en bred och allsidig remissbehandling.
Kulturrådets interna översyn är nu avslutad och utredningsresultatet
är översänt till berörda instanser för yttranden.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning

Utbildningsutskottet har föreslagit att administrationskostnaden för högskoleutbildning
skall granskas. Med anledning härav har revisorerna genomfört
en förstudie i detta ärende. Frågan om fortsatt granskning har
förklarats vilande i avvaktan på resultatet av visst annat utredningsarbete.

Det statliga förhandlingssystemet

En förstudie har upprättats i ärendet. I avvaktan på pågående utredningsarbete
inom ämnesområdet vid riksrevisionsverket och statskontoret
har revisorerna beslutat att bordlägga ärendet till innevarande verksamhetsår.

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Riksdagens revisorer skall för varje avslutat räkenskapsår verkställa
extern revision av riksbankens, riksgäldskontorets och Riksbankens jubileumsfonds
tillstånd, styrelse och förvaltning. Resultatet av granskningen
delges riksdagen i särskilda berättelser, vilka ingår i det material som ligger
till grund för finansutskottets och utbildningsutskottets årligen återkommande
förslag i fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
respektive styrelsen för jubileumsfonden.

Uppdraget att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
har anförtrotts Bohlins Revisionsbyrå AB med aukt. revisorn
Björn Markland som huvudansvarig för granskningen.

De under verksamhetsåret 1981/82 avlämnade berättelserna har avsett
riksbankens och Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1981
och riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret 1980/81. Beträffande
den närmare innebörden av granskningen och de iakttagelser som därvid
gjorts hänvisas till revisorernas berättelser (redogörelserna 1981/82:13, 14
och 15) samt till finansutskottets betänkanden 1981/82:25 och 44 och
utbildningsutskottets betänkande 1981/82: 30.

I detta sammanhang kan nämnas att formerna för revisionen av riksdagsförvaltningen
f. n. prövas av den s. k. RFK-utredningen.

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden

Revisorernas arbetsutskott har under verksamhetsåret 1981/82 behandlat
ett femtontal anmälningar från i första hand enskilda personer. Flertalet
av anmälningarna har varit av den arten att de inte föranlett någon åtgärd
från revisorernas sida.

Sålunda har arbetsutskottet, oftast efter att i ärendet ha inhämtat berörda
myndigheters yttranden, inte funnit anledning föreslå revisorerna att ta
upp till granskning vare sig SJ:s satsning på snabbtåg eller verksamheten
vid byggforskningsrådet, centrala studiestödsnämnden, Sveriges Radio
AB eller delegationen för hybrid-DNA-frågor, liksom ej heller formerna
för distributionen av riksdagstryck eller upphandlingen av underhåll av
statsisbrytare. Andra ärenden av detta slag har gällt omläggningen av viss
väg i norra Halland och anskaffningen av lokaler för tingsrätten i Göteborg
och länsrätten i Mariestad.

De kommunalvalda revisorerna i Stockholm har för kännedom översänt
en skrivelse om underhållet av Prins Eugens Waldemarsudde. Av skrivelsen
framgår att byggnaderna är i behov av upprustning. På grund av i
ärendet inhämtade uppgifter gjorde arbetsutskottet i december 1981 den
bedömningen att någon ytterligare åtgärd från revisorernas sida inte påfordrades.

En mer ingående behandling har givits en anmälan rörande utnyttjandet
av vägverkets tidigare lokaler vid Västerbroplan i Stockholm. I detta
ärende har arbetsutskottet hört byggnadsstyrelsens chef generaldirektör
Hans Löwbeer. Arbetsutskottet har funnit att frågan om upplåtelsen av de
aktuella lokalerna till ny brukare efter vägverkets avflyttning inte handlagts
på ett tillfredsställande sätt. Bl.a. hade byggnadsstyrelsen åsamkats
betydande hyresförluster. Arbetsutskottet beslöt emellertid att inte göra
något ytterligare i ärendet då det vid överläggningen med byggnadsstyrelsens
chef framkom att styrelsen på eget initiativ sett över och skärpt de
handläggningsrutiner som används vid upplåtelser av detta slag.

I en annan anmälan hade riksgäldskontoret kritiserats för att dess ADBbaserade
adressregister kunnat användas av ett västtyskt lotteri. Arbetsutskottet
kunde vid sin behandling av ärendet konstatera att riksgäldskontoret
inte hade handlat i strid med gällande bestämmelser då kontoret
lämnat ut uppgifter ur sitt register. Arbetsutskottet fann emellertid frågan
vara så principiellt intressant att materialet i ärendet överlämnades till
konstitutionsutskottet som en illustration till de problem som utskottet
hade att överväga vid behandlingen av propositionen 1981/82:33 om offentlighetsprincipen
och ADB.

Arbetsutskottet har också tagit upp två revisionskontors årsberättelser
till närmare behandling liksom frågan om det svenska biståndet till kraftverskprojektet
Kotmale i Sri Lanka.

Beträffande Kotmale-projektet kan nämnas att en informationspromemoria
har sammanställts. Som ett led i detta arbete hörde arbetsutskottet
chefen för biståndsorganet SIDA, generaldirektör Anders Forsse, och
chefen för exportkreditnämnden, generaldirektör Axel Wallén. Resultatet
av informationsinsamlingen redovisades för revisorerna i plenum som
beslöt att informationspromemorian skulle tillställas konstitutions- och
utrikesutskotten. Konstitutionsutskottet har som särskild bilaga fogat promemorian
till sitt dechargebetänkande (KU 1981/82: 35).

Med anledning av de iakttagelser som kammarkollegiets revisionskontor
gjort vid sin granskning av konsumentverkets anslagsdispositioner under
budgetåret 1980/81 tog arbetsutskottet på eget initiativ upp de påtalade
förhållandena till prövning.

Dessförinnan hade arbetsutskottet bett konsumentverket att kommentera
den kritik som revisionskontoret riktade mot verket för det sätt på vilket
verket gjort förskottsutbetalningar och utnyttjat s.k. utgiftsrester. Arbetsutskottet
kunde notera att konsumentverket vidgick att felaktigheter gjorts
i redovisningen och att verket antagit ett åtgärd sprogram för att förhindra
framtida felaktigheter.

Arbetsutskottet har på snarlikt sätt också tagit upp till behandling den
berättelse som bostadsstyrelsens revisionskontor lagt fram om bostadsverket.
Som ett resultat härav har revisorerna beslutat göra en förstudie
avseende de statliga räntebidragen till bostadslån.

3 Särskilda föredragningar och besök m. m.

Även under verksamhetsåret 1981/82 har revisorerna kallat verkschefer
och andra chefstjänstemän till särskilda föredragningar i plenum. Revisorerna
har också liksom under tidigare år företagit studieiesor i två län.
Dessa föredragningar och länsresor har i regel inte någon anknytning till
det löpande granskningsarbetet. Deras syfte är i stället att till revisionen
förmedla allmän information om utvecklingstendenser, aktuella problem
och andra praktiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen.

3.1 Särskilda föredragningar

De särskilda föredragningarna har i första hand tagit sikte på den generella
och principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda myndigheters
och institutioners löpande förvaltningsarbete har behandlats mer
som en konkret bakgrund.

Statssekreteraren i ekonomidepartementet Sten Westerberg och riksbankschefen
Lars Wohlin har var för sig belyst olika aspekter på det
statsfinansiella och samhällsekonomiska läget.

En särskild överläggning har hållits om revisionskontorens ställning och
organisation. I överläggningen deltog bland andra från riksrevisionsverket
avdelningscheferna Åke Gustafsson och Ivan Wahlgren samt revisionsdirektör
Mats Tunbjörk, från kammarkollegiets revisionskontor avdelningsdirektör
Olle Hawor, från AMS revisionskontor avdelningsdirektör Torbjörn
Wittkull, från byggnadsstyrelsens revisionskontor Bengt Åke Söderström,
från skolöverstyrelsens revisionskontor avdelningsdirektör Göran
Wikell och från försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå byråchef Kurt
Edman.

Företrädare för riksantikvarieämbetet, riksförsäkringsverket, konsumentverket,
televerket, statensjärnvägar och socialstyrelsen har informerat
revisorerna om respektive institutions verksamhet. Av de upplysningar
som därvid lämnades kan nedanstående redogörelser vara av intresse att
vidarebefordra i detta sammanhang.

Riksantikvarieämbetets verksamhet och problem redovisades av ämbetets
chef, riksantikvarien Roland Pålsson.

Roland Pålsson gav en historisk tillbakablick på den utveckling av opinionen
i bevarandefrågor som skett under 1970-talet. Han erinrade om de
reformer som genomförts under samma tid beträffande kulturminnesvårdens
organisation och resurser och berörde konsekvenserna av saneringsutredningens
arbete och förslag, kulturpropositionen 1974 och förändringen
av kulturminnesvårdens regionala organisation 1976 och dess samband

med fysisk riksplanering och allmän samhällsplanering i länsstyrelserna.

Enligt riksantikvariens mening hade en god grund skapats för bevarandeplanering
som ytterligare skulle komma att förstärkas om intentionen i
det pågående arbetet med PBL-lagstiftning förverkligades. Det lånesystem
för saneringsombyggnad som sedan 1970-talets mitt innefattar möjligheten
för tilläggslån avseende extra kulturhistoriskt motiverade kostnader var nu
ett verksamt instrument.

Slutligen underströk riksantikvarien att genomförandet av byggnadsvårdsreformen
våren 1981 från hans sida sågs med stor tillfredsställelse.
Om den inte hade kommit till stånd hade sista ledet i bevarandearbetet
saknats helt i fråga om statens insatser. Riskerna hade därmed varit uppenbara
för att hela ansträngningen för att nå resultat misslyckats. Trots att
reformen genomförts på en nivå som utgjorde endast mindre än 1/3 av den
som föreslagits av byggnadsvårdsutredningen förelåg nu möjligheter för
riksantikvarieämbetet att arbeta operativt med påtagliga resultat. Pålsson
slutade dock med att understryka nödvändigheten av att reformen inte
finge ytterligare uttunnas utan i stället borde kompletteras med vissa
resurser — särskilt avseende utvecklingen av teknisk kompetens att handha
ombyggnader och restaureringar på ett rationellt och verkningsfullt sätt.

Den verksamhet som riksförsäkringsverket har att svara för redovisades
av verkets generaldirektör Karl Gustaf Scherman samt av överdirektören
Marianne Sjönell och byråcheferna Göran Smedmark och Einar Edvardsson.

Föredragningen inleddes med en genomgång av socialförsäkringens
kostnader och finansiering och de samhällsekonomiska förutsättningarna
för den fortsatta verksamheten. Nödvändigheten av utökade resurser för
forsknings- och utvecklingsverksamhet betonades. Vid redovisningen av
viktiga aktuella socialförsäkringsfrågor framkom bl.a. att sjukfrånvaron
sedan 1978 visat en nedåtgående trend. Det framhölls i samband med detta
att sjukdomsbegreppet inte är entydigt och att det ofta - inte minst i de
längre sjukfallen - kan vara svårt att bedöma arbetsförmågans nedsättning.
Det underströks också att samhällets resurser för rehabilitering är
otillräckliga och splittrade. Angelägenheten av en förenkling av lagstiftningen
framhölls. Detta gäller inte minst föräldraförsäkringen. Tillämpningen
av arbetsskadeförsäkringen försvåras av det oklara skadebegreppet
och de stora ärendebalanserna hos försäkringsrätterna. Också rätten till
delpension för egenföretagare kan vara svår att bedöma.

Beträffande riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas arbetsuppgifter
och organisation påpekades att en statlig utredning - RFV-översynen
- avlämnat sitt betänkande som ännu ej behandlats av statsmakterna.
Till de angelägna frågorna i detta sammanhang hör att precisera
verkets tillsynsansvar och ansvar som central förvaltningsmyndighet. Det

framhölls vidare att arbetet med att genomföra riksdagsbeslutet om ett
rambudgetsystem för försäkringskassorna per den 1 juli 1982 skedde under
mycket stor tidspress. Vid föredragningen underströks också att ett omfattande,
planmässigt rationaliserings- och effektiviseringsarbete pågick inom
såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassorna. Detta kommer bl.a.
att innebära ökad datoranvändning.

Konsumentombudsmannen, generaldirektör Sven Heurgren, inledde sin
föredragning med att erinra om att konsumentverket är central förvaltningsmyndighet
för konsumentfrågor och har till uppgift att stödja konsumenterna
och förbättra deras ställning på marknaden. Det åligger verket
bl.a.

— att undersöka konsumenternas förhållanden och uppmärksamma konsumentgrupper
som på olika sätt är eftersatta,

— att granska marknadens utbud av varor och tjänster samt genomföra
undersökningar och provningar,

— att bevaka företagens marknadsföring och säljvillkor och vid behov
ingripa med stöd av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen eller
konsumentkreditlagen,

— att ta fram riktlinjer för marknadsföring och utformning av varor, tjänster
och andra nyttigheter samt påverka näringslivet att anpassa sin
verksamhet efter konsumenternas behov,

— att informera konsumenterna om fakta och förhållanden som är väsentliga
för dem och hjälpa dem att bäst utnyttja sina resurser,

— att främja och medverka vid utbildning i konsumentfrågor,

— att göra andra organ uppmärksamma på konsumentproblem vilka kräver
åtgärder som verket inte kan vidta,

— att stödja och samarbeta med kommunernas och länsstyrelsernas konsumentverksamhet,

— att arbeta med distributions- och varuförsöijningsfrågor,

— att med glesbygdsnämnden som rådgivande organ arbeta med frågor
som rör servicen i glesbygd.

Verkets arbete är i hög grad inriktat på att förebygga problem för
konsumenterna. Genom att ingripa emot farliga produkter, vilseledande
marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor etc. förbättrar verket konsumenternas
situation. Frågor angående produkters säkerhet ägnas härvid särskild
uppmärksamhet. Förbättringarna uppnås i första hand genom förhandlingar
och överenskommelser med företag och näringslivsorganisationer. Endast
i undantagsfall behöver hårdare åtgärder vidtas, då i första hand
genom att KO som åklagare för talan mot företag i marknadsdomstolen.

En tyngdpunkt i verkets arbete ligger i att på olika vägar fa fram bättre
information om varor och tjänster till konsumenterna. Det sker delvis i
anslutning till varuprovningar och tester. Viktiga informationskällor är

verkets tidskrift Råd och Rön (upplaga ca 210000 ex.) och olika faktablad,
handböcker m.m.

Verket söker också påverka företagen att förbättra sin information
(marknadsföring) till konsumenterna. Kontakterna med massmedia är också
av stor betydelse när det gäller att sprida information till konsumenterna.

Verkets samarbete med länsstyrelsernas konsumentverksamhet och
med den kommunala konsumentverksamheten bör särskilt nämnas. Genom
att utbilda konsumentvägledare och förse dem med material för
information kan konsumentinformationen få önskad bredd. (1981 hade
konsumentverket, länsstyrelserna och kommunerna mer än 400000 direktkontakter
med konsumenter.) Bl. a. rådgivning i hushållsekonomiska frågor
har under senare tid ägnats ökad uppmärksamhet.

Konsumentverket har, framhöll Sven Heurgren, under de senaste åren
fått vidkännas relativt kraftiga minskningar i sin budget. Innevarande
budgetår uppgår verkets anslag till 38 milj. kr. Till detta belopp skall läggas
de ca 8 milj. kr. som verket tar in genom försäljning av informationsmaterial.
Antalet tjänster i verket nedbringas successivt från 234 till 198. I
samband med besparingarna har det varit nödvändigt att beskära verksamheten
på olika områden. Bl. a. gäller detta rådgivningen till enskilda konsumenter,
ärendehandläggningen och utredningsverksamheten. Alltjämt
finns dock en slagkraftig organisation till konsumenternas förfogande.

Riksdagens beslut i december 1980 om vissa åtgärder på teleområdet
bildade utgångspunkt för generaldirektör Tony Hagströms föredragning
om televerket. Genom detta beslut erhöll televerket väsentliga riktlinjer för
sin verksamhet. Vidare gavs televerket ökade möjligheter att möta marknadens
krav och att arbeta på ett kommersiellt effektivt sätt.

Televerket möter ökad konkurrens. Detta ökar betydelsen av att televerkets
myndighetsuppgifter hanteras på ett korrekt och förtroendeingivande
sätt, ansåg Tony Hagström. Den av riksdagen i december 1980 beslutade
”överklagningsnämnden” för provnings- och tillståndsfrågor borde enligt
Tony Hagström öka de sökandes förtroende för att de får en riktig behandling.

Riksdagsbeslutet innebar också att det för första gången gjordes en klar
åtskillnad mellan den konkurrensutsatta och den icke konkurensutsatta
sektorn på telekommunikationsområdet. Därmed har, framhöll Tony Hagström,
ordentliga spelregler skapats för alla berörda parter. Fallet Comvik
illustrerar att det trots detta ibland kan uppstå oklarheter. Genom regeringsbeslut
har denna oklarhet eliminerats.

Efter riksdagsbeslutet har ett intensivt arbete inletts med att bygga upp
Teleinvest-gruppen på ett effektivt sätt. Inriktningen är att hålla nere de
centrala kostnaderna till ett minimum och satsa hårt på resultatansvar för

de ingående dotterbolagen. Tele-invests bildande har redan fått gynnsamma
effekter. Så t. ex. pekade Tony Hagström på att gruppen hade goda
möjligheter att erhålla två stora exportorder.

För att refinansiera kundernas (framför allt företagens) investeringar i
modem telekommunikationsutrustning har televerket genom riksdagsbeslut
tilldelats en särskild rörlig kredit på 800 Mkr i riksgäldskontoret.
Denna kredit blev alternativet till ett av televerket föreslaget finansieringsbolag,
med uppgift att refinansiera dessa investeringar genom lån på den
öppna kapitalmarknaden. Den rörliga krediten tillgodoser televerkets behov
de närmaste 1-2 åren. Enligt Tony Hagström kvarstår dock den
principiella invändningen att denna lösning innebär att staten direkt finansierar
näringslivets investeringar i moderna telekommunikationer.

Tony Hagström framhöll också att televerket söker på olika sätt aktivt
påverka intäktssidan. Ett viktigt inslag har därvid varit att via annonser
och på annat sätt informera om de faktiska kostnaderna för att telefonera.
Olika undersökningar visar nämligen att många människor tror att telefonsamtal
är dyrare än vad som faktiskt är fallet.

Chefen för statens järnvägar, generaldirektör Bengt Furbäck, inledde
sin föredragning med att ge en översiktlig redogörelse för SJ-koncernens
uppbyggnad och för de olika enheternas ekonomiska resultat.

En av regeringen fastställd strukturplan för SJ innebär krav på att SJ
skall drivas företagsekonomiskt och att verket skall uppnå ekonomisk
balans under budgetåret 1983/84. Från och med detta budgetår skall således
SJ:s resultat efter avdrag för förräntningskravet inte längre vara negativt.
Som ett led i omstruktureringen har statsmakterna ställt upp och
medgivit att SJ får öka sina investeringar med 5 % per år.

Bengt Furbäck gjorde nu den bedömningen att det skulle bli mycket
svårt för SJ att uppnå det ekonomiska målet redan till budgetåret 1983/84,
framförallt p.g. a. att den väntade konjunkturuppgången blivit kraftigt
försenad.

Bengt Furbäck redogjorde också för den nya organisation som höll på att
införas och vars yttre kännetecken är att den på alla nivåer skall vara
resultat- och marknadsinriktad och genomsyrad av en ökad delegering.
Den nya organisationen skulle för huvudkontorets del vara helt införd den
1 juni 1982 och få till följd att huvudkontoret under den närmaste femårsperioden
bantades med 400—500 personer. För den regionala/lokala verksamheten
skulle den nya organisationen stå klar den 1 februari 1983.

De framtida investeringarna i rullande materiel och fasta anläggningar
belyste Bengt Furbäck dels genom att visa investeringsprogram för 1980-talet, dels genom att kommentera en rad tilltänkta projekt såsom satsningen
på snabbtåg och nya pendeltåg och motorvagnar, liksom på de åtgärder
som vidtagits för att höja SJ:s vinterberedskap.

Bengt Furbäck kommenterade avslutningsvis också resultatet av den

lågprissatsning som SJ gjorde i juni 1979 och som kraftigt ökat tillströmningen
av tågresenärer.

Socialstyrelsen och dess verksamhet presenterades av verkets generaldirektör
Barbro Westerholm med biträde av bl. a. överdirektör Sven-Olof
Hedengren, avdelningscheferna Kjell Strandberg och Gunnar Wennström
samt byråchef Håkan Mandahl.

Omorganisationen av socialstyrelsen bildade utgångspunkt för föredragningen.
Denna omorganisation inleddes 1979 och beräknas vara avslutad
1985, eventuellt senare. Den innebär en omstrukturering av verket och en
nedskärning med 1/3 av tjänsterna. Nedskärningen sker dels genom rationalisering,
dels genom överföring av uppgifter till annan huvudman. Det
sistnämnda innebär problem, framhöll Barbro Westerholm, eftersom överenskommelsen
om övertagande ej är klar i en del fall samtidigt som
socialstyrelsens resursram minskar i den ursprungligt planerade takten.
Bland övriga problem kan nämnas att anställningsstopp måste införas för
att klara medelsramen. Detta medför en kompetenssänkning i verket och
att vissa uppgifter inte längre kan utföras. Socialstyrelsen har t. ex. inte
kunnat anställa de tillsynsläkare som skulle ersätta länsläkarna och inte
heller kunnat bemanna de nya tjänster som var avsedda för handikappfrågor.
Omorganisation och neddragning innebär också oro och vantrivsel
bland personalen. Som positivt framhöll Barbro Westerholm den nya
organisatoriska strukturen.

Bland de slutsatser som Barbro Westerholm drog var att en omorganisation
av detta slag bör gå mycket fortare och att förutsättningarna skall vara
klara innan man sätter igång. Det är sannolikt bättre att inte skapa nya
tjänster och få den tillsättningskarusell som socialstyrelsen haft. Extra
medel borde ha funnits för personalstöd och viss externrekrytering.

Under perioden 1977—1982 har en viss uppbyggnad kunnat ske av läkemedelsberedskapen.
Den är dock mycket ojämn och bl. a. återstår att
säkerställa beredskapen för flera viktiga utländska läkemedel.

Läkemedelsavdelningens arbetsuppgifter domineras av urval och kontroll
av läkemedel, men avdelningen har också ansvar för naturmedel,
naturmedel för injektion, kemiska och mekaniska preventivmedel, sterila
engångsartiklar och i vissa avseenden även kosmetiska och hygieniska
artiklar. Avdelningen finansieras helt av avgifter.

Registreringen av nya läkemedel har ökat och balansen av oavgjorda
ärenden minskat. Övervakningen av det befintliga läkemedelssortimentet
ligger på en miniminivå och kan ej minskas utan att säkerheten äventyras.

Avdelningens resurser minskas med 2%, vilket innebär en sänkning av
inregistreringstakten. En minskning av insatserna på övriga områden är av
olika skäl ej möjlig.

Den nuvarande finansieringsformen är ett bekymmer för såväl läkemedelsavdelningen
som de yttre finansiärerna framhöll Barbro Westerholm.

Socialstyrelsen anser att man bör överväga andra former såsom 1000-kronors anslag eller finansiering inom ramen för socialförsäkringen. Det är
enligt socialstyrelsen angeläget att denna fråga utreds vidare.

I enlighet med de huvudprinciper som socialstyrelsen antog 1979 i Riktlinjer
för utvecklingen av 80-talets psykiatri sker en successiv minskning
av slutenvårdspatienter inom psykiatrin. Sedan mitten av 1970-talet minskar
antalet med ca 1000 patienter per år.

För en väl fungerande vård fordras en utbyggd samverkan mellan landsting
och primärkommuner. Primärkommunerna måste i större utsträckning
bli ansvariga för att personer med psykiatriska behandlingsbehov får hjälp
med boende och social service tillsammans med andra grupper människor i
samhället. Delaktighet i arbetslivet är en annan viktig fråga.

Ett särskilt problem är rättspsykiatrin som genom sin särorganisation
försvårar effektiviseringen av detta vårdområde. Socialstyrelsen har föreslagit
att huvudmannaskapet för rättspsykiatrin går över till landstingen.

Nya förutsättningar för narkomanvården har skapats dels genom tillkomsten
av lagen om vård av missbruk, dels genom att huvudmannaskapet
för ungdomsvård och missbrukarvård går över till kommuner och landstingskommuner
år 1983. Därmed skapas förutsättningar för en bättre fungerande
vårdkedja.

Barbro Westerholm påpekade att många såväl psykiska som somatiska
vårdfall har sin grund i alkoholism. Som exempel nämnde hon att år 1976
gjordes drygt 45000 utskrivningar från sluten psykiatrisk vård under diagnoserna
alkoholism och alkoholpsykos. Detta utgjorde nära 40% av alla
utskrivningar det året. När det gäller kroppssjukvård är det svårt att få
fram exakta uppgifter eftersom alkohol som orsak till sjukdom ofta döljs
bakom andra diagnoser. Olika lokala studier visar emellertid att mellan 20
och 25% av alla patienter som söker vård på sjukhusmottagning är alkoholpå
verkade.

Enligt Barbro Westerholm torde erfarenheterna av systemet med ATläkare
överlag vara positiva. Vissa problem har dock uppmärksammats.

Så t. ex. har vissa lärosätesrepresentanter framfört önskemål om att
förlänga läkarnas grundutbildning genom att också ta i anspråk AT-tid.
Här erinrade Barbro Westerholm om att AT består av praktisk läkarverksamhet
under fullt professionellt ansvar — även om denna sker i underordnad
ställning. Om man tar i anspråk delar av AT för grundutbildningen
innebär detta i praktiken en reell förlängning av grundutbildningen.

Vissa sjukvårdshuvudmän — framför allt inom glesbygdsområden — har
anmält problem med rekryteringen av läkare till AT-block. Dessa problem
har underlättats genom kravet på blocktvång och bör kunna ytterligare
begränsas genom en bättre anpassning av AT-blockfördelningen till tillgångssituationen
på läkarexaminerade (motsvarande).

Önskemål har slutligen framförts om förbättrade dispensmöjligheter från
blocktvånget för att bl. a. ge ökade möjligheter för läkare att fullgöra AT
inom högskoleorterna. Syftet med blocktvånget är emellertid att söka

förbättra rekryteringen av läkare till sjukvårdsområden med rekryteringssvårigheter.
Om möjligheterna till dispens ökar, så kommer andelen vakanta
AT-block även fortsättningsvis att vara hög och till och med öka i
glesbygdsområden medan sjukvårdsområden vid högskoleorterna dels får
full bemanning på blocken, dels får ett stort antal läkare som vikarierar
ihop sin AT.

3.2 Länsresorna

Revisorerna har besökt Örebro län under tre dagar i augusti 1981 och
Hallands län under två dagar i juni 1982.

Örebro län

Den första dagen av revisorernas resa i Örebro län ägnades åt miljöfrågor
samt åt ett besök på kriminalvårdsanstalten i Kumla.

De nutida kraven på den yttre miljön och svårigheten att anpassa viss
industriell verksamhet till dessa belystes ingående, då revisorerna besökte
Svensk avfallskonvertering AB:s (SAKAB) anläggning i Norrtorp, Kumla
kommun. Enligt ett då nyligen fattat regeringsbeslut skall en ny riksanläggning
för hantering av miljöfarligt avfall byggas på platsen. Revisorerna
underrättades om de olika turerna i ärendet och om det motstånd som
visats från lokalbefolkningen.

Under färden till Norrtorp gjordes ett uppehåll vid naturreservatet Kvismaren.
Revisorerna fick information om den restaurering av området som
pågår med bidrag från naturvårdsverket och världsnaturfonden samt med
AMS-medel.

På kriminalvårdsanstalten i Kumla framhölls för revisorerna att anstalten
anses som den största och säkraste i hela landet. Klientelet är också
det mest belastade och besvärliga i landet. I isoleringsceller placeras
”svåra” klienter. Vid tiden för revisorernas besök var endast två klienter
isolerade av anstaltledningen, medan 25 isolerats på egen begäran för att
de ville undkomma narkotikatvång från medfångar.

Den inre miljön, arbetsmiljön, är arbetsfält för den yrkesmedicinska
kliniken vid regionsjukhuset i Örebro. Bl. a. blev revisorerna där förevisade
yrkeshygieniska laboratoriet som har en kvalificerad utrustning för
analys av såväl luftprover som biologiska prover. 10000 analyser görs
vaije år i laboratoriet.

Påföljande dag inleddes med ett besök vid riksbankens avdelningskontor
i Örebro. Besöket var av särskilt intrese för revisionen på grund av aktuell
granskning av avdelningskontorens verksamhet. En utförlig information
lämnades om verksamheten, som domineras av sedel- och mynthanteringen.
Vidare diskuterades säkerhetsfrågor och rationaliseringsmöjligheter
samt eventuella nya arbetsuppgifter.

På länsstyrelsen i Örebro informerades revisorerna om situationen för
skoindustrin i landet i allmänhet och i länet i synnerhet. Särskilt berördes
effekterna av dittills utgående produktionsstöd till branschen, bl. a. till
Skogruppen AB. Den inhemska produktionens andel av skokonsumtionen
utgjorde trots stödet endast 19%. Farhågor uttrycktes för en fortsatt
nedgång i svensk skoproduktion om produktionsstödet slopades.

Vid ett besök på Bofors AB, Bofors, fick revisorerna — förutom en
allmän information om Bofors-koncernen — också en inblick i företagets
syn på tillverkningen av försvarsmateriel och på vapenexport. Under en
rundtur på skjutfältet demonstrerades företagets miljöprovningsanläggning.

Även i Loka brunn, en kurort med anor från 1720 besöktes av revisorerna.
Huvudman för anläggningen, som består av ett 50-tal byggnader, är en
stiftelse i vars styrelse ingår representanter för riksmarskalksämbetet och
Örebro läns landsting. Revisorerna blev informerade om att Loka brunn
utnyttjas av flera landsting för rehabilitering m. m. av upp emot 300
brunnsgäster åt gången. Anläggningen används även för konferenser.

Revisorerna gjorde ett besök vid Stalans snickerifabrik i Hällefors, en av
de 16 skyddade verkstäder i länet som ingår i Samhällsföretagsgruppen.
Särskilt berördes frågor om prissättning och ekonomi, varvid framhölls att
en social redovisning över verksamheten egentligen borde lämnas vid
sidan av den krasst ekonomiska.

Från Hällefors fortsatte revisorerna till Nora. Under färden informerades
om det forskningsprojekt med atomavfall som KBS (projekt kärnbränslesäkerhet)
i samarbete med ett amerikanskt företag driver i den
nedlagda järnmalmsgruvan i Stripa.

I Nora blev revisorerna förevisade äldre trähusbebyggelse i den gamla
stadskärnan. Information gavs om gjorda insatser för att bevara miljön och
hålla den levande.

Resan i Örebro län avslutades i länsstyrelsens lokaler på Örebro slott
med en summering av tredagarsbesöket. Landshövdingen jämte tjänstemän
från länsstyrelsen besvarade revisorernas frågor med anledning av
iakttagelser under resan. Dessutom diskuterades bl. a. arbetslösheten i
länet, nedläggningen av regementet i Örebro, besparingsarbetet inom länsstyrelsen,
utvecklingsfondens verksamhet och användningen av Örebro
slott.

Hallands län

Resan i Hallands län inleddes med ett besök på Hylte Bruk AB. Därvid
redogjordes för bl. a. den ökande pappersåtervinningen inom landet och
för genomförda miljövårdsinsatser vid pappersbruket.

Vid bussresan från Hyltebruk till Falkenberg lämnades information om
Hallands skogar. Bl. a. pekades på möjligheterna att öka skogsavverkningen
i länet.

Vin- och Spritcentralens anläggningar i Falkenberg utgjorde nästa programpunkt.
Revisorerna informerades vid detta besök om det terminalbaserade
distributionssystemet samt om det automatiserade orderplockningssystem
som skall införas vid fabriken.

Revisorerna fick därefter ta del av pågående och planerad byggnadsverksamhet
inom länet för Europaväg 6 (E6) vid ett besök på en byggarbetsplats
på vägsträckan Gunnarstorp—Åskloster. Vissa avsnitt av denna
trafikpulsåder har på grund av bristande trafikkapacitet och alltför låg
trafiksäkerhet en otillfredsställande standard.

Vid Ringhals kraftstation orienterades revisorerna om anläggningens
driftsförhållanden och ekonomi, varvid särskilt driftsstoppsproblematiken
behandlades. Under resan till Ringhals lämnades en redogörelse för beredskapen
mot kärnkraftsolyckor.

Vid återfärden till Halmstad orienterades om fritidsbebyggelsen i länet.
Turismen är av stor betydelse och det finns ca 27000 fritidshus i länet.
Vidare berördes förslaget att bygga en bilfri cykelled genom Halland.

Revisorerna sammanträffade även med företrädare för Halmstads och
Falkenbergs kommuner. I samband därmed lämnade kommunernas representanter
översiktliga redogörelser för aktuella problem och förhållanden.

Vid revisorernas besök vid regionmusikens musikavdelning i Halmstad
förde avdelningens ledning fram önskemål om en närmare anknytning till
landstinget. Man uttryckte också oro över att de generella besparingarna
inom statsförvaltningen skulle få negativa återverkningar på ensemblernas
sammansättning.

Revisorerna informerade sig vidare om järnvägsomläggningen mellan
Halmstad och Getinge. Två mil av västkustbanan läggs nu om sedan bl. a.
sex dödsolyckor inträffat på sträckan under loppet av knappt två år. Vid
Fastarp kunde revisorerna på ort och ställe studera pågående byggnadsarbeten.

Revisorerna begagnade även tillfället att göra en rundtur i Halmstad
hamn. Av den presentation som lämnades om hamnen framgick bl. a. att
den lokala godsomsättningen numera uppgår till nära 2 miljoner ton och att
hamnen är en av de största i landet i vad avser export av trävaror och
import av bilar. Hamnen har vidare förberetts för en betydande import av
kol.

Vid revisorernas besök vid flygvapnets Halmstadsskolor F14 belystes i
en översiktlig framställning verksamhetens historik och organisation. Rådande
problem med brist på lämpliga lokaler och i viss mån även lärarpersonal
togs upp till särskild behandling.

Vid de avslutande överläggningarna mellan revisorerna och företrädare
för länsstyrelsen lämnades en rapport om miljöproblem i Laholmsbukten
— den s. k. bottendöden - samt en föredragning om taxering, kontroll och
skatterevision i länet. Bland det 10-tal frågeställningar som väcktes av
revisorerna kan följande nämnas.

3 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 2

— Ungdomsarbetslösheten i länet.

— Möjligheterna att vid en olycka vid Ringhals kraftstation vidta förutsatta
åtgärder.

— Hur skall man komma till rätta med problemen i Laholmsbukten?

— Huruvida de obligatoriska arkeologiska utgrävningarna vid nybygge är
nödvändiga.

3.3 Besvarade remisser

Under verksamhetsåret har revisorerna avgett yttranden i följande ärenden.

— Till riksdagens finansutskott den 23 september över riksgäldsfullmäktiges
förslag (förs. 1980/81:19) till lag med instruktion för riksgäldskontoret.

— Till riksdagens finansutskott den 15 oktober över motion 1980/81:407
om avskaffande av riksbankens lokalkontor.

— Till riksdagens finansutskott den 11 mars över motion 1981/82:1171 om
viss ändring i lagen med instruktion för riksdagens revisorer.

— Till riksgäldskontorets revisionsenhet den 31 mars över rapport om
reseärendenas handläggning inom riksdagsförvaltningen.

— Till riksdagens konstitutionsutskott den 10 juni över motion 1981/82:255
om förbättrad kontroll över de statliga utgifterna.

Bilagor

Till riksdagen under verksamhetsåret 1981/82 avlåtna skrivelser

Bilaga 1 Skrivelse angående information om statliga publikationer
37

Bilaga 2 Skrivelse angående den ekonomiska uppgörelsen i samband
med bildandet av Svenskt Stål AB 55

Bilaga 3 Skrivelse angående statens stöd till idrotten 61

Bilaga 4 Skrivelse angående personalresurserna för kontrollen av

arbetsgivaravgifter och källskatt 94

Bilaga 5 Skrivelse angående det statliga stödet till industrin ... 118

BILAGA 1

Riksdagens revisorers skrivelse angående information om statliga
publikationer

1981-11-12
Till riksdagen
1 Inledning

Riksdagens revisorer har undersökt behovet av information om statliga
publikationer. Den viktigaste informationskällan är i dag riksdagsbibliotekets
Årsbibliografi över Sveriges offentliga publikationer. Granskningen
har främst varit föranledd av att årsbibliografins utgivning har kommit att
alltmera släpa efter. När det gäller övrig information om statliga publikationer
har vi inte funnit sådana brister att särskild granskning varit motiverad.

Revisorerna har efter granskning funnit

dels att det föreligger ett klart behov av information om de statliga
publikationerna genom en årsbibliografi,
dels att riksdagsbiblioteket även fortsättningsvis bör svara för den årsbibliografiska
verksamheten,
dels att produktionen av årsbibliografin bör rationaliseras i såväl administrativt
som tekniskt avseende.

Som ett led i granskningen har upprättats två granskningspromemorior,
nämligen Behovet av information om statliga publikationer (1980:8) och
Produktion av årsbibliografi över Sveriges offentliga publikationer
(1981:1). Promemoriorna har i sedvanlig ordning remissbehandlats. En
sammanfattning av promemoriorna och remissvaren är som bilaga fogad
till denna skrivelse.

I granskningspromemorian om behovet av information om statliga publikationer
redovisas resultatet av en undersökning av informationsbehovet
och möjligheterna att rationalisera spridningen av informationen. Informationsbehovet
har klarlagts bl.a. genom en enkätundersökning och en telefonintervjuundersökning.

Efter att ha konstaterat att det väsentliga behovet av information bör
tillgodoses av samhället genom att en årsbibliografi utges diskuteras i
promemorian olika möjligheter att påskynda och rationalisera den årsbibliografiska
produktionen. I promemorian föreslås att en översyn av produktionsformen
görs i en följande utredningsetapp.

Hörda remissinstanser instämmer i promemorians synpunkter, såväl i
vad gäller behoven av information om statliga publikationer som beträffande
framförda förslag.

Mot denna bakgrund har en genomgång gjorts av produktionsformen för
årsbibliografm. Dessutom har undersökts om det är mest fördelaktigt att
riksdagsbiblioteket eller kungl, biblioteket (KB) svarar för den årsbibliografiska
verksamheten.

I granskningspromemorian förordas att riksdagsbiblioteket även fortsättningsvis
svarar för produktionen av de årsbibliografiska produkterna.

Vad beträffar den tekniska framställningen av årsbibliografm har en
jämförelse mellan manuell och maskinell produktion visat att en övergång
till det datorbaserade LIBRIS-systemet1 skulle medföra en snabbare informationsspridning
om de statliga publikationerna samt vissa rationaliseringsvinster.
Därför föreslås att riksdagsbiblioteket lämnar de nuvarande
manuella rutinerna och går över till att använda ADB-rutiner för att framställa
årsbibliografm m.fl. bibliografiska produkter.

Förslaget om bibliografins fortsatta organisatoriska anknytning till riksdagsbiblioteket
tillstyrker samtliga remissinstanser utom statskontoret.
Riksdagsbiblioteket, riksdagens förvaltningskontor och KB biträder alltså
förslaget.

Samtliga remissinstanser anser att datorbaserade rutiner i någon form
bör införas. Förslaget om en övergång till LIBRIS-rutiner för produktionen
tillstyrks av nästan samtliga remissinstanser. Dock anser flera att de
ekonomiska vinsterna är alltför optimistiskt beräknade.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Behovet av information om statliga publikationer

Enligt revisorernas mening har den genomförda granskningen gett vid
handen att det finns behov av en kontinuerlig information om nya statliga
publikationer och att detta behov bäst tillgodoses genom en årsbibliografi.
För att årsbibliografm skall kunna fylla sin informationsuppgift är det dock
uppenbart att produktionen av bibliografin måste rationaliseras och att den
bör komma ut snabbare än den har gjort under senare år. Hörda remissinstanser
delar denna uppfattning.

I samband med granskningen har förslag lagts fram om vissa rationaliseringsåtgärder
som kan vidtas oberoende av om produktionen sker manuellt
eller maskinellt. Sålunda föreslås åtgärder beträffande publikationens
namn, visst urval av det material som skall ingå, vissa översättningar till
engelska, vissa ändringar av riksdagsbibliotekets arbetsrutiner m.m. Därutöver
föreslås i den första promemorian att en översyn av produktionsfor -

1 LIBRary Information System.

men skulle göras i en följande etapp. En sådan översyn har gjorts och
redovisas i den andra promemorian.

Vissa av de föreslagna administrativa rationaliseringsåtgärderna har redan
genomförts. Andra planeras bli genomförda i samband med utgivningen
av nästa årgång av bibliografin. I fortsättningen behandlar revisorerna
därför främst de två huvudfrågorna i ärendet, nämligen frågan om huvudmannaskapet
för bibliografin och frågan om den tekniska processen vid
produktionen.

2.2 Huvudmannaskapet för årsbibliografin

I promemorian angående produktion av årsbibliografin förordas att riksdagsbiblioteket
även fortsättningsvis svarar för bibliografin. Fördelarna
härmed är främst att bibliotekets årsbibliografiredaktion redan är väl förtrogen
med materialet, samt att riksdagens ledamöter och tjänstemän
snabbt får tillgång till de statliga publikationerna. En mindre nackdel är att
de statliga myndigheternas s.k. pliktleveranser även fortsättningsvis blir
något större än om KB svarade för utgivningen. Behovet av personal och
medel för verksamheten torde vara lika stort oavsett huvudmannaskapet.

Samtliga remissinstanser, utom statskontoret, har också kommit till
slutsatsen att en fortsatt organisatorisk anknytning till riksdagsbiblioteket
— åtminstone f.n. — är förmånligare än en överföring av den årsbibliografiska
verksamheten till KB. Riksdagens förvaltningskontor, riksdagsbiblioteket
och KB, som är närmast berörda av förslaget, instämmer sålunda.

KB konstaterar att det inte finns något som direkt talar för att all
nationell bibliografisk verksamhet måste bedrivas av KB. Visst nationellt
bibliografiskt arbete utförs redan i dag utanför KB av Bibliotekstjänst AB
utan olägenheter. Vidare pågår genom delegationen för vetenskaplig och
teknisk informationsförsöijning (DFI) en utveckling mot ökad spridning av
ansvaret på biblioteksområdet genom inrättande av s.k. ansvarsbibliotek,
vilket system också bör kunna inbegripa katalogiseringsarbetet. KB pekar
också på att en samordning av katalogiseringen mellan KB och riksdagsbiblioteket
för att undvika dubbelarbete mycket väl går att åstadkomma
utan att ändra huvudmannaskapet. Utifrån dagens lokal- och personalsituation
instämmer således KB i förslaget men tillägger, att en mer förutsättningslös
prövning av sakläget kan behöva göras senare.

Statskontoret, som har avvikande mening, pekar på att KB redan i dag
har den kompetens och de kunskaper som fordras för katalogisering av
årsbibliografimaterialet om den tekniska produktionen kommer att bygga
på rutinerna i LIBRIS. Inom de närmaste åren kommer vidare KB:s arbete
med de egna restantierna från 1970-talet att vara avklarat och personal
kunna frigöras för nya uppgifter, t.ex. framställningen av årsbibliografin.
Riksdagsbibliotekets personalstyrka bör även på kort sikt kunna anpassas
till en förändrad arbetssituation i vilken den årsbibliografiska verksamhe -

ten inte längre ingår bland arbetsuppgifterna. En personalminskning kan
ske genom att eventuell övertalig personal bereds möjligheter att flytta till
andra bibliotek, anser statskontoret.

Enligt revisorernas mening behöver riksdagen få snabb information om
de statliga publikationerna och ha tillgång till materialet sorn sådant. Denna
service garanteras bäst genom att riksdagsbiblioteket även fortsättningsvis
svarar för framställningen av årsbibliografin. Revisorerna vill
påminna om KB:s uppfattning att en samordning av katalogiseringen mellan
KB och riksdagsbiblioteket för att undvika dubbelarbete mycket väl
går att åstadkomma utan att ändra huvudmannaskapet. Då det inte heller
har kunnat påvisas att en överföring av verksamheten till KB skulle leda
till samordningsfördelar eller ekonomiska vinster i övrigt finns det inte
någon anledning att föreslå ett ändrat huvudmannaskap för den årsbibliografiska
verksamheten.

Revisorerna delar DFI:s synpunkter att den förordade ansvarsfördelningen
förutsätter ett nära och kontinuerligt samarbete mellan årsbibliografiredaktionen
och KB.

2.3 Den tekniska framställningen av årsbibliografin

2.3.1 Val av jämförelsealternativ

Granskningen har lett fram till förslag om en övergång från den nuvarande
manuella framställningen av årsbibliografin till användande av ADB-behandling
enligt LIBRIS-rutiner. Förslaget baseras på en jämförelse mellan
de båda produktionsalternativen. Valet av LIBRIS-systemet för ADB-behandlingen
motiveras av att detta är ett befintligt system som redan används
av de svenska forskningsbiblioteken. Systemet har också den fördelen
att det är anpassat till internationella standards.

Det finns visserligen även andra ADB-baserade bibliotekssystem i Sverige,
bl.a. folkbibliotekens ADB-system, BUMS. Det senare är emellertid i
första hand konstruerat för de kommunala bibliotekens behov. Då det inte
torde vara realistiskt att utveckla ytterligare ett ADB-baserat nationellt
bibliotekssystem i Sverige har jämförelsen mellan en manuell produktion
och en ADB-produktion skett från den utgångspunkten att LIBRIS är det
enda tänkbara ADB-alternativet.

Av remissmyndigheterna är det enbart DFI och universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) som sätter i fråga valet av LIBRIS-systemet som
ADB-alternativ. DFI anser att LIBRIS troligen är det intressantaste alternativet
till nuvarande manuella rutiner men framhåller att en belysning av
ett tredje alternativ (mikrodatortillämpning) borde ha gett en bättre bedömningsgrund.

UHÄ:s svar är grundat på yttranden från fyra universitetsbibliotek, av
vilka två enbart har diskuterat LIBRIS-alternativet. Det tredje biblioteket

önskar en ytterligare diskussion om alternativen, medan det fjärde vill se
LIBRIS kompletterat med ett system med bättre sökmöjligheter.

Enligt revisorernas mening torde framtagandet av ett tredje alternativ
för en jämförelse med nuvarande manuella system kräva onödigt stora
utredningskostnader, bl.a. för att man med någon säkerhet skall kunna
bedöma systemets funktioner och kostnader. Valet av ett redan befintligt
system som jämförelsealternativ är därför försvarbart.

I förhållande till BUMS har LIBRIS många fördelar. LIBRIS-systemet
omfattar f. n. 21 forskningsbibliotek, varav riksdagsbiblioteket är ett.
Dessutom har även bibliotek som står utanför forskningsbibliotekens krets
möjlighet att ansluta sig till systemet via uppringd telefonförbindelse.
LIBRIS-biblioteken katalogiserar vidare sitt material via terminalförbindelse
till databasen. De gjorda katalogiseringarna kan sedan omedelbart
utnyttjas av övriga LIBRIS-bibliotek i landet.

Revisorerna anser att det finns vägande skäl att utgå från LIBRIS som
jämförelsealternativ. Dessutom förutsätter revisorerna att LIBRIS-systemet
vidareutvecklas i de delar som systemet inte kan anses vara effektivt.

2.3.2 Jämförelsen mellan manuella rutiner och LIBRIS-rutiner

I upprättad granskningspromemoria redovisas en jämförelse mellan manuella
rutiner och LIBRIS-rutiner såväl i vad gäller arbetsformer som
samhällsekonomiska konsekvenser och konsekvenser i övrigt.

Sett ur samhällsekonomisk synvinkel bör samtliga kostnader för produktionen
inkluderas i kalkylen, oavsett om det är riksdagsbiblioteket, KB
eller någon annan som skall stå för dem. Kalkylarbetet har emellertid
endast kunnat drivas så långt att de olika myndigheternas kostnader kvantifierats
och värderats. Sålunda ingår inte de enskildas kostnader i form av
utlägg, tid eller besvär.

Den kalkylmetod som använts bygger på att de bibliografiska slutprodukterna
är desamma i de båda produktionsalternativen och att det inte
finns några kvalitetsskillnader att ta hänsyn till. Möjligheten till en snabbare
framställning av årsbibliografin med hjälp av LIBRIS har inte kunnat
värderas i kronor. Denna kvalitetsaspekt ligger alltså utanför sifferkalkylens
ram.

Med utgångspunkt i identiska slutprodukter i de båda alternativen har de
årliga kostnaderna för alternativen jämförts. Jämförelsen har utfallit till
LIBRIS-alternativets fördel med ca 80000 kr. per år. Detta belopp måste
dock ställas i relation till nödvändiga initiala investeringskostnader för
utbildning, systemarbete och installationer på ca 80000 kr., om LIBRIS
införs.

På grundval av kalkylerna i promemorian har förslag lagts fram om att
årsbibliografin fortsättningsvis skall produceras med hjälp av ADB enligt
LIBRIS-systemet. Nästan samtliga remissinstanser instämmer i detta förslag.

I vissa fall reserverar man sig dock för vad som kan komma fram vid
utarbetandet av en fördjupad kravspecifikation. Den genom LIBRIS-alternativet
ökade snabbheten i informationsspridningen är för flera remissinstanser
ett vägande skäl för att välja detta alternativ. Därutöver värdesätts
från bibliotekshåll att visst katalogiseringsarbete bara behöver utföras av
ett LIBRIS-bibliotek samt att man får en ökad möjlighet att lokalisera det
statliga materialet. För de bibliotek som erhåller s.k. pliktleveranser innebär
en LIBRIS-registrering även ett visst stöd vid leveranskontrollen.

Göteborgs universitetsbibliotek tillstyrker förslaget om en övergång till
L1BRIS enbart under förutsättning att dess genomförande inte kommer att
försena behandlingen av nuvarande restantier. Lunds universitetsbibliotek
framhåller att det är angeläget att en övergång snarast sker till datamaskinell
behandling. Eftersom LIBRIS-systemet i dag inte ger tillräckliga
sökmöjligheter, har man i Lund startat ett projekt med registrering av tio
årgångar av SOU-betänkanden enligt det s.k. 3Rip-systemet. Utöver den
information som finns i LIBRIS registreras då innehållsförteckningar samt
figur- och tabelltexter i betänkandena. Biblioteket anser att detta system
till försvarbara kostnader ger långt större sökmöjligheter än vad LIBRIS
erbjuder. För registreringen krävs förutom LIBRIS-terminalen även ordbehandlingsdator.

Av de invändningar som i övrigt förts fram av remissinstanserna finns
det anledning att beröra följande.

De kalkyler som upprättats följer enligt statskontorets mening inte vedertagen
praxis för investeringskalkylering. bl.a nuvärdeskalkylering. Detta
försvårar utvärderingen av kalkylerna, anser statskontoret.

Vissa remissinstanser uttrycker vidare tveksamhet beträffande tillförlitligheten
av ett par kalkylposter. Sålunda anser såväl KB som statskontoret,
Linköpings universitetsbibliotek och Riksdagens SACO/SR-förening
att de beräknade investeringskostnaderna för kravspecifikation, systemoch
programutveckling är osäkra eller underskattade.

Tre universitetsbibliotek, nämligen Uppsala, Linköpings och Göteborgs
universitetsbibliotek, hävdar att erfarenheterna av LIBRIS visar att förkalkylerade
ekonomiska besparingar inte har kunnat förverkligas vid drift.
Två av biblioteken anser sålunda att registreringskostnadema kommer att
bli väsentligt högre än vad som beräknats i granskningspromemorian.
Samtliga tre bibliotek finnér dock att den ökade snabbheten ger så stor
vinst från samhällsekonomisk synpunkt att detta motiverar en övergång.

Revisorerna vill understryka att den kalkylmetod som använts speglar
den årliga skillnaden i driftkostnader mellan LIBRIS-rutiner och manuella
rutiner. Kalkylresultatet är att LIBRIS-systemet ger en 80000 kr. lägre
årskostnad samt en investeringskostnad på ungefär samma belopp. Statskontorets
synpunkt att uppläggningen av kalkylen försvårar utvärderingen
har vi inte funnit belägg för. En nuvärdeskalkyl är givetvis ett värdefullt
beslutsunderlag men har i detta fall inte tillämpats på grund av osäkerheten

om investeringsperiod och adekvat kalkylränta. Kalkylunderlaget torde
dock visa att LIBRIS-alternativet är den ekonomiskt mest förmånliga
produktionsformen oavsett vilken kalkylmodell som tillämpas.

Med den osäkerhet som normalt präglar förkalkyler för ADB-investeringar
måste man godta att viss osäkerhet häftar vid de upprättade kalkylerna.
Dessutom bör det - som också påpekats av flera remissinstanser -beaktas att den största fördelen ligger i att de registrerade bibliografiska
uppgifterna omedelbart blir tillgängliga för de ca 50 bibliotek som söker i
LIBRIS databas samt att den tryckta årsbibliografin kan ges ut utan
eftersläpning. När det gäller ADB-kostnaderna för registrering i LIBRIS
har det visat sig att man bör räkna med högre kostnader än de i kalkylen
ingående minimikostnadema. Eftersom kostnadsbilden beror på lokala
rutiner, katalogiseringsobjektens art, katalogiseringsnivå m.m., krävs en
provverksamhet för att kostnaderna skall kunna bedömas.

Kalkylerna bör alltså utvecklas när förutsättningarna enligt kravspecifikation
och systemarbete är mera penetrerade än i dag.

Statskontoret pekar å andra sidan på att besparingsmöjligheterna vid
katalogisering av statliga publikationer inom andra bibliotek inte är medräknade
i LIBRIS-alternativet. Dessutom bör enligt statskontoret den
besparingen göras att antalet katalogkort per publikation begränsas till
maximalt två i LIBRIS-alternativet i stället för de tre katalogkort som
förutsatts i kalkylen. Statskontoret finner också att LIBRIS-alternativet -men inte det manuella alternativet — i sig innehåller vissa inbyggda kontroller
och att alternativen därför ej är jämförbara. LIBRIS-alternativet
skulle alltså här innebära vissa fördelar utöver de i promemorian nämnda.

Statskontorets uppfattning är dock inte helt korrekt då den minskade
dubbelkatalogiseringen hos riksdagsbiblioteket och KB har värderats och
ingår i kalkylen. Däremot har inte de eventuella ytterligare vinsterna i
LIBRIS-alternativet på grund av minskad dubbelkatalogisering vid andra
bibliotek kunnat bedömas. Den mest väsentliga vinsten torde dock ligga i
att riksdagsbibliotekets katalogiseringar i fortsättningen blir tillgängliga för
KB och övriga LIBRIS-bibliotek. Givetvis förutsätter uppdelningen mellan
KB och riksdagsbiblioteket ett nära och kontinuerligt samarbete mellan
årsbibliografiredaktionen och KB. Statskontorets synpunkt att antalet katalogkort
per publikation bör begränsas till två är värd att uppmärksammas.

Övriga synpunkter som framförs i remissvaren är bl.a. att det angående
tryckningen av bibliografin inte torde vara realistiskt att räkna med en årlig
offertförfrågan hos olika tryckerier med tanke på den begränsade upplagan
samt tidsåtgången för att fatta beslut. Flerårskontrakt anses vara mer
förmånliga. Vidare betonas vikten av noggrannhet vid utarbetande av
kravspecifikation och vid systemarbete. Man anser också att effekterna av
den nu pågående utredningen om taxesystem för LIBRIS bör klarläggas
innan slutligt beslut fattas. Flera remissinstanser instämmer särskilt i

granskningspromemorians förslag att den nuvarande eftersläpningen i den
årsbibliografiska verksamheten bör behandlas i särskild ordning och oberoende
av de planerade LIBRIS-rutinerna.

Mot bakgrunden av att årsbibliografin hittills tillhandahållits de statliga
myndigheterna m.fl. kostnadsfritt togs frågan om prissättning av bibliografin
upp i den första promemorian. Där konstateras att vid bedömning av
frågan om prissättning avgörande vikt bör läggas vid de samhällsekonomiska
konsekvenserna. Om en självkostnadsprissättning medför att avnämarna
av ekonomiska skäl inte utnyttjar bibliografin, uppkommer negativa
samhällsekonomiska konsekvenser i form av försämrad service på biblioteken
och onödiga kostnadsökningar inom myndigheterna. Dessa kostnadsökningar
kan uppstå dels på grund av dubbelarbete myndigheterna
emellan, dels på grund av att vissa myndigheter kan förväntas göra upp
egna små kataloger över det statliga trycket.

En annan principiell synpunkt är att existerande kunskap eller information
bör vara tillgänglig för alla.

Revisorerna förordar i dag inte en avgiftsbeläggning av årsbibliografin.
När bibliografin inlemmas i LIBRIS-systemet uppstår emellertid en ny
situation, vid vilken information om de statliga publikationerna antingen
kan erhållas via den tryckta årsbibliografin eller via terminalsökning av ett
LIBRIS-bibliotek. I detta läge bör den tryckta årsbibliografin prissättas
enligt samma grunder som andra katalogprodukter som tas ut ur LIBRISsystemet.

Övriga förslag från remissinstansernas sida att öka effektiviteten vid
användningen av LIBRIS-alternativet bör också uppmärksammas. Bl. a.
bör givetvis det på lång sikt bästa tryckningskontraktet eftersträvas.

2.3.3 Konsekvenserna för riksdagsbiblioteket

Vid granskningen har vidare aktualiserats vissa konsekvenser för riksdagsbiblioteket
vid en övergång till LIBRIS-systemet.

Arbetsmiljön på riksdagsbiblioteket påverkas i huvudsak positivt av en
övergång till LIBRIS-rutiner. Så t.ex. minskar sorteringsarbetet och ökar
utlåningsarbetet. Från vaktexpeditionen försvinner stencildragningen,
som anses vara en oattraktiv arbetsuppgift.

Under förutsättning att personalstyrkan vid riksdagsbiblioteket hålls
oförändrad kan övergången till LIBRIS beräknas medföra en ökad medelsförbrukning
på ca 5000 kr. per år. Jämförs arbetsuppgifterna i de båda
produktionsalternativen medför LIBRIS en minskad arbetstidsåtgång på
ca 2000 timmar per år inom biblioteket.

Såväl riksdagsbiblioteket som riksdagens ST-förening och SACO/SRförening
anser att tidsinbesparingarna i LIBRIS-alternativet förefaller något
optimistiskt beräknade. En orsak härtill är att den förbättrade service
som den nya tekniken medför torde öka efterfrågan på riksdagsbibliotekets
tjänster. De fackliga remissorganen understryker därutöver personalens
krav på godtagbar fysisk arbetsmiljö i samband med att LIBRIS införs.

Revisorerna finnér för sin del att de farhågor som man fört fram från
riksdagsbibliotekets och de berörda fackliga organens sida angående den
kalkylerade arbetstidsbesparingen har sin grund i en motiverad osäkerhet
inför en ny teknik. Eftersom de i promemorian gjorda bedömningarna ändå
baseras på faktiska erfarenheter inom KB och LIBRlS-sekretariatet torde
denna osäkerhet dock inte vara så stor att den bör få hindra en övergång till
ADB-teknik.

Den beräknade arbetstidsbesparingen bör inte direkt påverka den nuvarande
personaldimensioneringen inom årsbibliografiredaktionen. För en
bedömning av personaldimensioneringen krävs en arbetsmätning av redaktionens
totala uppgifter. Den i kalkylen framräknade samhällsekonomiska
vinsten bygger på att personalen under den sålunda inbesparade tiden
fullgör andra angelägna arbetsuppgifter. Utlåningsarbete och omhändertagande
av restantierna är sådana uppgifter.

Vid själva övergången till nytt system bör årsbibliografiredaktionen helt
satsa på att få till stånd en löpande årsbibliografisk prdoduktion med hjälp
av LIBRIS. Den nuvarande eftersläpningen i framställningen av årsbibliografin
bör därför avarbetas i särskild ordning.

3 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts angående behovet av information
om de statliga publikationerna och bibehållandet av riksdagsbiblioteket
som huvudman för utgivning av en årsbibliografi över de statliga publikationerna
samt vikten av att årsbibliografin hålls aktuell hemställer revisorerna att

riksdagen uppdrar åt riksdagens förvaltningskontor att vidta
åtgärder så att den av riksdagsbiblioteket utgivna årsbibliografin
senast från och med den 1 januari 1983 framställs med hjälp av
ADB-rutiner enligt LIBRIS-systemet.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Sture Palm (s), Bertil
Jonasson (c). Hugo Bengtsson (s). Rolf Sellgren (fp). Hagar Normark (s),
Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström (s), Ivan Svanström (c), John Johnsson
(s), Wiggo Komstedt (m), Olle Aulin (m) och Margit Sandéhn (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och byrådirektören Susanne Gåje
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Susanne Gåje

Underbilaga
till bilaga I

RIKSDAGENS REVISORER

Sammanfattning av granskningspromemoriorna 1980:8 Behovet av
information om statliga publikationer och 1981:1 Produktion av
år sbibliografi över Sveriges offentliga publikationer — Jämförelse
mellan två produktionsmetoder — samt däröver avgivna remissyttranden 1

Granskningspromemoriorna1

1.1 Bakgrund

Bakgrunden till granskningen har varit att den väsentliga delen av information
om statliga publikationer, nämligen den av riksdagsbiblioteket utgivna
Årsbibliografi över Sveriges offentliga publikationer, efter hand blivit
mer och mer försenad. Förseningarna har allvarligt minskat årsbibliografins
värde som informationskälla. I årsbibliografm förtecknas årsvis de
statliga myndigheternas publikationer.

Granskningen har inte enbart avsett de speciella problemen med årsbibliografm
utan omfattar därutöver den övriga information som ges om
statliga publikationer. I en första etapp av granskningen har behoven av
information om statliga publikationer undersökts. Denna etapp har redovisats
i granskningspromemorian 1980:8 Behovet av information om statliga
publikationer.

I nämnda promemoria konstateras att bibliotek, myndigheter m.fl. behöver
information om de statliga publikationerna och att bl.a. riksdagsbibliotekets
årsbibliografi kan fylla detta behov. Samtidigt framförs vissa förslag
beträffande årsbibliografins namn, urvalet av det material som skall ingå i
den, vissa engelska översättningar, vissa ändringar beträffande riksdagsbibliotekets
arbetsrutiner m.m. Vidare föreslås att det i en följande etapp
undersöks huruvida produktionen av årsbibliografm kan rationaliseras
med hjälp av ADB. Enligt promemorian är det främst LIBRIS,2 ett befintligt
ADB-system för de svenska vetenskapliga biblioteken, som bör prövas
från tekniska, ekonomiska och personalmässiga utgångspunkter.

Granskningspromemorian har remissbehandlats. Remissorganen instämmer
såväl i vad gäller behoven av information om statliga publikationer
som beträffade de övriga förslagen.

Mot bakgrunden härav har i en följande etapp (etapp två), vilken redovisas
i promemorian 1981:1, produktionsformen undersökts. De nuvarande
manuella rutinerna på riksdagsbiblioteket har jämförts med grovt skisserade
LIBRIS-rutiner. Dessutom har undersökts om det är mest fördelaktigt
att riksdagsbiblioteket eller kungl, bibliotekt (KB) svarar för den
årsbibliografiska verksamheten.

1 Utredare: byrådirektören Susanne Gåje.

2LIBRary Information System.

1.2 Jämförelse mellan två produktionsmetoder

Syftet har varit att jämföra de samhällsekonomiska kostnaderna för den
nuvarande manuella produktionen av det årsbibliografiska materialet med
motsvarande kostnader för produktion med hjälp av LIBRIS. LIBRIS-alternativet
är dock inte ett färdigutformat systemförslag utan endast ett
underlag som tagits fram för kostnadsjämförelsen. Därvid har förutsatts att
de slutliga bibliografiska produkterna är jämförbara i båda alternativen
men att årsbibliografin framställs snabbare med hjälp av LIBRIS.

Kalkylarbetet har emellertid endast omfattat de olika berörda myndigheternas
— ej de enskildas - kostnader. Konsekvenserna för samhället i
övrigt, t. ex. konsekvenserna av den ökade snabbheten vid ADB-framställning
av årsbibliografin, har inte kunnat värderas i kronor.

De antaganden och förutsättningar som kalkylen i övrigt bygger på
baseras huvudsakligen på, riksdagsbibliotekets och KB:s erfarenheter. Vidare
förutsätts att förordningen (1978:910) om leverans till riksdagsbiblioteket
av skrifter som ges ut av statliga myndigheter även fortsättningsvis
kommer att gälla och att riksdagsbiblioteket svarar för att det årsbibliografiska
materialet blir förtecknat och bekantgjort.

Det antas vidare att de svenska katalogiseringsreglernas miniminivå
används. I vissa fall kan dock mera utförlig katalogisering behövas. Såväl
svaren på en enkät som kansliet ställt till mottagarna av årsbibliografin
som diskussionerna vid en konferens som kansliet hållit under utredningsarbetet
har visat att de allra flesta intressenterna anser att det är en fullt
tillräcklig ambitionsnivå att tillämpa de svenska katalogiseringsreglernas
miniminivå. Även remissvaren bestyrker denna uppfattning.

I jämförelsen räknas med exakt samma produktionsplan för det manuella
alternativet och LIBRIS-altemativet. Samtliga kostnader anges i 1981
års prisnivå.

Enligt uppgifter, inhämtade via en offert avseende ADB-produktion, kan
tiden för framställning av årsbibliografin beräknas bli väsentligt förkortad
om man använder LIBRIS. Under förutsättning att de inkommande statliga
publikationerna katalogiseras löpande under ett kalenderår kan efter
en inkörningsperiod årsbibliografin beräknas vara klar i augusti månad
påföljande år.

En mer aktuell årsbibliogafi antas leda till ökad utlåning, dvs. till ökad
kunskap och ökad nytta. Samtidigt leder den utökade utlåningen även till
högre kostnader. Nettoeffekten av den ökade snabbheten vid framställningen
bedöms vara positiv, även om den inte har kunnat värderas.

En anslutning till LIBRIS-systemet kräver vissa investeringar. För det
första behöver riksdagsbiblioteket en styrenhet med större kapacitet än
den befintliga styrenheten. För det andra behöver årsbibliografiredaktionen
ytterligare en textskärmsterminal med arbetsbord och belysning.
För det tredje krävs kravspecifikation samt systemarbete och projektledarskap
under en inkörningsperiod. Ytterligare en post är utbildning av
årsbibliografiredaktionens personal i de nya rutinerna.

Den ekonomiska jämförelsen visar att en övergång till LIBRIS skulle
medföra en vinst för de statliga myndigheterna på sammantaget ca 80000
kr. per år, huvudsakligen bestående av minskad arbetstidsåtgång på ca
2000 timmar per år på riksdagsbiblioteket. Denna arbetstidsminskning
avser endast de jämförda arbetsuppgifterna. Eftersom årsbibliografiredaktionens
övriga arbetsuppgifter inte har tidsstuderats ger beräkningarna inte
underlag för bedömning av arbetsstyrkans framtida storlek.

Kostnaderna för samtliga investeringsinsatser beräknas till ca 80000 kr.

Övriga konsekvenser av en övergång till LIBRIS är bl.a. en beräknad
ökad medelsförbrukning inom riksdagsförvaltningen på ca 5 000 kr. per år.
(Personalstyrkan förutsätts vara oförändrad.)

Vid en övergång till LIBRIS förändras arbetsmiljön ganska kraftigt för
den berörda personalen. En övergång från de olika manuella rutinerna till
nytt arbetssätt, bl.a. vid textskärmsterminal, kan upplevas både positivt
och negativt. Experter poängterar att arbetsbord och belysning måste vara
riktigt utformade och att personalen ej bör sitta vid terminalen mer än två
timmar åt gången.

En positiv arbetsmiljöeffekt av övergången till LIBRIS är att vaktexpeditionen
slipper stencildragningen av katalogkort, ett arbetsmoment som
ansetts smutsigt och tråkigt.

För att uppnå full rationaliseringseffekt bör en övergång till LIBRIS
helst ske vid ett kalenderårsskifte och då tidigast vid årsskiftet 1982/83.

I en fullständig samhällsekonomisk bedömning bör även de arbetsmiljöfaktorer
som innebär för- eller nackdelar kvantifieras och värderas. Likaså
bör värdet för årsbibliografins nyttjare av betydligt snabbare information
tas med i kalkylen. Som tidigare nämnts har dock inte kalkylarbetet kunnat
drivas så långt.

Den sammanfattande bedömningen är att såväl samhället i stort som
riksdagen och biblioteksväsendet skulle vinna på att välja LIBRIS-systemet
som produktionsmetod för det årsbibliografiska materialet.

1.3 Huvudmannaskapet för den årsbibliografiska produktionen

I delpromemorian 1980:8 Behovet av information om statliga publikationer
påpekas att nuvarande dubbelarbete beträffande katalogisering mellan
riksdagsbiblioteket, KB och Bibliotekstjänst AB bör inskränkas så
långt som möjligt. Två remissorgan tar upp frågan om ansvarsfördelningen
i sina remissvar, nämligen statskontoret och Bibliotekstjänst AB.

Statskontoret sätter i fråga om inte ansvaret för årsbibliografiutgivningen
bör överföras till KB bl.a. för att uppnå en organisatorisk samordning
av utgivningen av de nationalbibliografiska publikationerna och annan,
därmed jämförbar, bibliografisk verksamhet.

Bibliotekstjänst AB framhåller i sitt remissvar att man är övertygad om
att riksdagsbiblioteket med sina kanaler till myndigheterna bör vara den
instans som samlar in materialet och svarar för katalogiseringen.

Mot bakgrunden av synpunkterna i remissvaren gjordes en särskild
utredning av denna fråga under etapp 2. På grundval av resultatet av denna
konstateras i promemorian 1981:1 att det synes vara rationellt att riksdagsbiblioteket
även fortsättningsvis svarar för framställningen av årsbibliografin.
Fördelarna härmed består främst i att bibliotekets årsbibliografiredaktion
är väl förtrogen med materialet, samt att riksdagens ledamöter och
tjänstemän har möjligheter att snabbt komma åt materialet. En mindre
nackdel är att de statliga myndigheternas s.k. pliktleveranser är något
större än de skulle vara om pliktexemplar enbart lämnades till KB och sex
universitetsbibliotek (SFS 1978:487). Behov av personal och medel för
verksamheten torde inte påverkas av huvudmannaskapet.

Dubbelarbetet mellan riksdagsbiblioteket och KB vad gäller katalogisering
inskränks automatiskt vid en övergång till LIBRIS. Ett ökat samarbete
mellan de båda biblioteken vid produktion av bibliografin är ändå en
förutsättning.

1.4 Slutsatser och förslag

Sammanfattningsvis ger granskningen till resultat att riksdagsbiblioteket
även fortsättningsvis bör svara för den årsbibliografiska verksamheten.

En jämförelse mellan manuell och maskinell produktion av årsbibliografin
talar för en övergång till LIBRIS för produktion av bibliografin. En
sådan övergång medför:

- snabbare spridning av informationen om de statliga myndigheternas
publikationer, vilket ger ökad nytta

- möjligheter till en löpande produktion av det årsbibliografiska materialet,
vilket innebär att registrering och publicering av informationen
håller samma takt som inflödet av statliga publikationer

- en tidsinbesparing på ca 2 000 timmar per år inom riksdagsbiblioteket
vid framställning av årsbibliografin (Däremot har inte den totala arbetsbelastningen
på årsbibliografiredaktionen kunnat kartläggas.)

- en samlad vinst för de statliga myndigheterna på ca 80 000 kr. per år,
huvudsakligen bestående av värdet av tidsinbesparingen enligt ovan

- i huvudsak positiva förändringar i arbetsmiljön på riksdagsbiblioteket,
t.ex. minskat sorteringsarbete och ökat utlåningsarbete samt avskaffande
av stencildragning på vaktexpeditionen.

För att dessa fördelar skall kunna uppnås måste man dock räkna med

- en ökad medelsförbrukning på ca 5000 kr. per år (I beräkningarna
förutsätts att riksdagsbibliotekets personalstyrka är oförändrad.)

- initiala investeringar för utbildning, kravspecifikation, systemarbete
och installationer till en sammanlagd kostnad av ca 80000 kr.
Riksdagsbiblioteket bör sålunda lämna de nuvarande manuella rutinerna

och gå över till LIBRIS-rutiner för att framställa de årsbibliografiska
produkterna. Utbildning och installationer bör göras i så god tid att produktion
i full skala kan påbörjas vid ingången av kalenderåret 1983.

Vid själva övergången till nytt system bör årsbibliografiredaktionen helt
satsa på att få till stånd en löpande årsbibliografisk produktion med hjälp
av LIBRIS. Den nuvarande eftersläpningen i framställningen av årsbibliografin
bör avarbetas i särskild ordning.

2 Remissyttrandena

Yttrandena över granskningspromemorian (1980:8) Behovet av information
om statliga publikationer har lämnats av riksdagens förvaltningskontor
(RFK), riksdagsbiblioteket, kungl, biblioteket (KB), statskontoret, delegationen
för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI),
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), forskningsrådsnämnden, Sveriges
allmänna biblioteksförening, Svenska kommunförbundet, Bibliotekstjänst
AB och Tekniska Litteratursällskapet (TLS).

Över den andra granskningspromemorian (1981:1) Produktion av årsbibliografi
över Sveriges offentliga publikationer har yttranden inhämtats från
RFK, KB, statskontoret, DFI, UHÄ, Svenska Kommunförbundet, Statsanställdas
förbund - avd. 2203, Riksdagens ST- förening - avd. 419 av
Statstjänstemannaförbundet samt Riksdagens SACO/SR-förening.

RFK har hört riksdagsbibliotekets överbibliotekarie, till vilkens yttrande
förvaltningskontoret hänvisar.

UHÄ har bilagt yttranden från universitetsbiblioteken i Uppsala, Linköping,
Lund och Göteborg. Ämbetet instämmer i huvudsak med vad dessa
universitetsbibliotek framfört.

4 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 2

2.1 Behov av information om statliga publikationer

Remissinstanserna har genomgående instämt i granskningsresultatet att
det finns ett behov av information om statliga publikationer.

Således anser KB att den utförda enkätundersökningen och intervjuerna,
utan att vara särskilt ingående eller omfattande, dock gett klara belägg
för att det finns ett uttalat behov av information om statligt tryck i ungefär
samma utsträckning som hittills.

KB, DFI, UHÄ, Sveriges allmänna biblioteksförening, Svenska kommunförbundet,
Bibliotekstjänst AB och TLS understryker särskilt behoven
av aktuell sådan information. Den nuvarande eftersläpningen i utgivningstakten
har varit ett stort problem för avnämarna.

I den förstnämnda promemorian föreslås vissa rationaliseringsåtgärder,
som kan vidtas utan att en eventuell omläggning av produktionen till ADB
sker, bl.a. namnändring av årsbibliografin, visst urval av det material som
tas med i bibliografin, vissa översättningar till engelska, inskränkning av
dubbelkatalogisering samt ändringar beträffande vissa administrativa rutiner
hos riksdagsbiblioteket. Dessa förslag har nästan genomgående lämnats
utan erinran.

I förslaget om att ändra publikationens namn till Bibliografi över Sveriges
statliga publikationer för år 19XX instämmer alla utom TLS. Sällskapet
anser att det i ett datorstött registersystem är olämpligt att publikationstitlar
böljar med ord som är alltför generella och föreslår i stället
namnet Sveriges statliga publikationer. Bibliografi för år 19XX.

Beträffande urvalet av det material som skall tas med i årsbibliografin
anser DFI att det är ytterst viktigt att urvalsprinciperna klart redovisas.
UHÄ finner att det visserligen behövs en gallring av innehållet, jämfört
med nuläget, men också att det i vissa fall finns behov av en utökning,
bland annat med sådana publikationer som de statliga myndigheterna ger
ut genom kommersiella förlag.

Förslaget att publikationerna i årsbibliografin bör katalogiseras enligt
SKR:s miniminivå (Svenska katalogiseringsreglers miniminivå) i stället för
nuvarande mer omfattande katalogisering tas upp av ett par remissinstanser.
Sålunda anser KB att SKR:s miniminivå är möjlig att generellt använda
för årsbibliografin. TLS förordar att enkla registreringsprinciper tillämpas
även om man härigenom förbigår bibliografisk fulländning. Gentemot
detta hävdar Bibliotekstjänst AB att tidsvinsten vid katalogisering av
svenskt material på miniminivå är obetydlig. Att med trycket i handen
registrera samtliga uppgifter går snabbt. Att i efterhand komplettera en
minimipost med övriga uppgifter tar mycket längre tid och det förutsätter i
regel att man har tillgång till trycket anser bolaget.

2.2 Utredning om ADB-framställning av årsbibliografin

I den förstnämnda promemorian framhölls att en utredning borde göras
angående den tekniska framställningen av årsbibliografin. Detta borde ske
i en andra utredningsetapp med den inriktningen att de nuvarande manuella
rutinerna på riksdagsbiblioteket jämfördes med en ADB-produktion
inom LIBRIS ram. Beträffande detta förslag har remissinstanserna haft
följande synpunkter.

KB anser att LIBRIS är det enda tänkbara alternativet för ADB-produktion.
Om årsbibliografin framställs med hjälp av LIBRIS, skulle riksdagsbiblioteket,
KB och vissa universitetsbibliotek genom en lämplig arbets -

fördelning kunna göra besparingar i form av minskad dubbelkatalogisering.
Ett annat skäl är att materialet snabbt skulle bli tillgängligt för samtliga
LIBRIS-bibliotek.

Även riksdagsbiblioteket anser att det troligen är riktigt att det enda
ADB-system som kan komma i fråga är LIBRIS, men biblioteket anser att
ett slutligt omdöme bör anstå tills frågan har prövats förutsättningslöst.
Enligt DFI är LIBRIS ett intressant alternativ. Dock bör ett tredje alternativ,
mini- eller mikrodatortillämpning, också tas med i jämförelsen.

Det enda remissorgan som anser att LIBRIS ej bör komma i fråga i
jämförelsen är TLS som motiverar sin inställning med att en anslutning till
LIBRIS ytterligare kommer att försena och i längden fördyra utgivningen
av årsbibliografin. Behovet av snabbhet i utgivningen och en effektivare
distribution av informationen till samhällets och näringslivets organisationer
kan enligt TLS lösas genom en enklare databehandling.

Ett par remissorgan anknyter till promemorians diskussion om prissättning
av årsbibliografin, nämligen Sveriges allmänna biblioteksförening och
Svenska kommunförbundet, som betonar vikten av en kostnadsfri distribution
av årsbibliografin till bl.a. de kommunala biblioteken. DFI anser
dock att om man ser frågan om prissättningen i ett längre perspektiv, så är
det inte självklart att man skall räkna med en fortsatt gratisdistribution. Så
t. ex. tar ju KB ut avgifter för de nationalbibliografiska publikationer som
KB svarar för.

Statskontoret sätter för sin del i fråga om inte ansvaret för årsbibliografiutgivningen
bör föras över till KB bl.a. för att uppnå en organisatorisk
samordning av utgivningen av de nationalbibliografiska publikationerna
och annan, därmed jämförbar, bibliografisk verksamhet. Enligt statskontorets
mening föreligger en klar risk för att statsmyndigheternas publikationer
ägnas ett oproportionerligt stort bibliografiskt intresse om uppgiften
med årsbibliografin ligger kvar hos riksdagsbiblioteket. Å andra sidan
anser dock statskontoret att kraven från de vetenskapliga biblioteken på en
omfattande och djupgående redovisning talar för att ansvaret för årsbibliografin
bör föras över till KB.

Statskontoret föreslår därför att riksdagens revisorer i en fortsatt översyn
helt förutsättningslöst prövar om riksdagen behöver hålla resurser för
årsbibliografin inom riksdagsbiblioteket.

Bibliotekstjänst AB framhåller däremot i sitt remissvar att man är övertygad
om att riksdagsbiblioteket med sina kanaler till myndigheterna bör
vara den instans som skall samla in materialet och svara för katalogiseringen.

2.3 Produktionen av årsbibliografin

I den andra granskningspromemorian (1981:1) föreslås en övergång från
de nuvarande manuella rutinerna till LIBRIS-rutiner för framställningen av
årsbibliografin m.m. Förslaget baseras på en jämförelse mellan de båda
produktionsalternativen. Valet av LIBRIS-systemet för ADB-behandlingen
motiveras i granskningspromemorian av att det är ett redan befintligt
system som används av de svenska forskningsbiblioteken.

När det gäller LIBRIS-systemet som ADB-altemativ är det enbart DFI
och UHÄ som sätter i fråga detta val. DFI anser att LIBRIS troligen är det
intressantaste alternativet till nuvarande manuella rutiner men framhåller
att en jämförelse med ett tredje alternativ (mikrodatortillämpning) borde
gett en bättre bedömningsgrund.

Bakom UHÄ:s svar ligger yttranden från fyra universitetsbibliotek, av
vilka två enbart diskuterar LIBRIS-alternativet. Det tredje biblioteket
skulle ha önskat en ytterligare diskussion om alternativen, medan det
fjärde vill att LIBRIS kompletteras med ett system med bättre sökmöjligheter.

KB däremot finnér att det inte finns anledning att i detta skede överväga
andra alternativ än LIBRIS.

Promemorians huvudförslag är att riksdagsbiblioteket lämnar de nuvarande
manuella rutinerna och går över till LIBRIS-rutiner för framställningen
av de årsbibliografiska produkterna.

Samtliga remissmyndigheter, utom Lunds universitetsbibliotek, instämmer
häri. Man reserverar sig dock för vad som senare kan komma fram vid
en fördjupad kravspecifikation. Den i LIBRIS-alternativet ökade snabbheten
i informationsspridningen om de statliga publikationerna är för flera
remissinstanser ett vägande skäl för detta alternativ. Därutöver värdesätts
från bibliotekshåll att visst katalogiseringsarbete bara behöver utföras av
ett LIBRIS-bibliotek samt att man får en ökad möjlighet att lokalisera de
statliga publikationerna. För de bibliotek som erhåller s.k. pliktleveranser
skulle en LIBRIS-registrering även innebära ett visst stöd vid leveranskontroll,
anser man.

Göteborgs universitetsbibliotek tillstyrker förslaget om en övergång till
LIBRIS enbart under förutsättning att genomförandet inte kommer att
försena behandlingen av nuvarande restantier.

Lunds universitetsbibliotek framhåller att det är angeläget att en övergång
snarast sker till datamaskinell behandling. Eftersom LIBRIS-systemet
i dag inte ger tillräckliga sökmöjligheter har Lunds universitetsbibliotek
startat ett projekt med registrering av tio årgångar av SOU-betänkanden
enligt det s.k. 3Rip-systemet. Förutom den information som finns i
LIBRIS registreras då innehållsförteckningar samt figur- och tabelltexter i
betänkandena. Biblioteket anser att detta system till försvarbara kostnader
ger långt större sökmöjligheter än vad LIBRIS erbjuder. För registreringen
krävs dock förutom LIBRIS-terminalen även en ordbehandlingsdator.

Statskontoret anför när det gäller kostnadsberäkningarna att de redovisade
kalkylerna inte följer vedertagen praxis för investeringskalkylering,
bl.a. nuvärdeskalkylering. Avsaknaden av en sådan försvårar utvärderingen
av kalkylerna, anser verket.

Flera andra remissinstanser uttrycker viss tveksamhet beträffande ett
par av kalkylposterna. Sålunda anser såväl KB som statskontoret, Linköpings
universitetsbibliotek och Riksdagens SACO/SR-förening att de beräknade
investeringskostnaderna för kravspecifikation, system- och programutveckling
är svårbedömbara. I vissa fall anses investeringskostnaderna
underskattade.

Tre universitetsbibliotek, nämligen Uppsala, Linköpings och Göteborgs,
hävdar att erfarenheterna av LIBRIS visar att förkalkylerade ekonomiska
besparingar inte kan förverkligas vid drift. Två av biblioteken
anser också att registreringskostnaderna bör vara väsentligt högre än vad
som beräknats i granskningspromemorian. Samtliga tre bibliotek finner
dock att den samhällsekonomiska vinsten på grund av den ökade snabbheten
vid hanteringen är så uppenbar att den motiverar en övergång.

Statskontoret pekar på att besparingsmöjligheterna vid katalogisering av
statliga publikationer inom andra bibliotek inte är medräknade i LIBRISalternativet.
Dessutom bör enligt statskontoret den besparingen göras att
antalet katalogkort per publikation begränsas till maximalt två i LIBRIS -

alternativet, i stället för de tre katalogkort som förutsatts i kalkylen.
Statskontoret finnér också att LIBRIS-alternativet - i motsats till det
manuella alternativet - omfattar automatiska kontroller av materialet och
att alternativen därför inte är helt jämförbara. LIBRIS-alternativet skulle
alltså innebära ytterligare fördelar.

Riksdagsbiblioteket tar i sitt remissvar upp frågan om användandet av
SKR:s miniminivå vid katalogiseringen. Användandet av denna skulle
enligt biblioteket innebära att den bibliografiska beskrivningen inte motsvarar
nyförvärvslistans nivå. I miniminivån tas exempelvis vid samfälld
utgivning av ett alster från flera myndigheter blott med den förstnämnda
myndigheten, medan man i årsbibliografin måste ta med samtliga. Vid
katalogisering på miniminivå utelämnas vidare i de flesta fall undertitlar
och deltitlar. Katalogiseringsnivån för de statliga publikationerna bör enligt
riksdagsbiblioteket ingående diskuteras vid utarbetandet av kravspecifikation.

Statskontoret och Uppsala universitetsbibliotek anser att den föreslagna
årliga offertförfrågan hos olika tryckerier inte torde vara ett bra alternativ
med tanke på den begränsade upplagan samt den tid som går åt för att få
fram beslut. Flerårskontrakt anses vara mer förmånliga. Erfarenheterna
från KB:s produktion av nationalbibliografin bör utnyttjas. Vidare betonar
riksdagsbiblioteket vikten av noggrannhet vid kommande kravspecifikation
och systemarbete.

Göteborgs universitetsbibliotek, Svenska kommunförbundet, Riksdagens
ST-förening samt Riksdagens SACO/SR-förening instämmer samtliga
i granskningspromemorians förslag om att en engångsinsats görs för att
katalogisera restantierna. Göteborgs universitetsbibliotek anser att möjligheterna
att erhålla särskilda medel för en sådan engångsinsats, inte bara
från DFI utan också från andra tänkbara källor, bör undersökas.

Beträffande frågan om prissättning av de årsbibliografiska produkterna
finner statskontoret att en avgiftsbeläggning av årsbibliografin bör övervägas.
För LIBRIS-framställda produkter gäller att vaije produkts särkostnader
skall ligga till grund för prissättningen. DFI påpekar att effekterna av
den nu pågående utredningen om ett taxesystem för LIBRIS bör studeras
närmare innan man definitivt beslutar om produktionsmetod.

I granskningspromemorian har vidare redovisats de direkta konsekvenserna
för riksdagsbiblioteket vid en övergång till LIBRIS.

När det gäller de tidsinbesparingar som räknats fram anser såväl riksdagsbiblioteket
som riksdagens ST-förening och SACO/SR-förening att
dessa enligt LIBRIS-alternativet förefaller något optimistiskt beräknade.

Riksdagens ST-förening påpekar att den genom LIBRIS ökade tillgängligheten
av årsbibliografimaterialet kan förväntas medföra ökade förfrågningar,
fotokopieringar och utlåningar. Den särskilda tillämpningen av
SKR-katalogiseringen kan bli något mer komplicerad vid LIBRIS-tilllämpning.
Årsbibliografiredaktionen har redan reducerats med en deltidsarbetande
till tre personer. För terminalarbete rekommenderas maximalt
två timmar per dag och person. Föreningen sätter därför i fråga om någon
reell arbetsminskning är att påräkna. Föreningen utgår från att den fysiska
arbetsmiljön skall anpassas för terminalarbete innan terminalen börjar
användas.

Riksdagens SACO/SR-förening förutsätter därutöver att de speciella
krav på lokalernas utformning som den framtida datorbaserade årsbibliografiverksamheten
kan komma att ställa, beaktas vid projekteringen av
riksdagsbibliotekets lokaler på Helgeandsholmen.

Statsanställdas förbund, avd. 2203 vid riksdagen instämmer i förslaget
om en övergång till LIBRIS och framhåller att för deras medlemmar skulle
en sådan övergång enbart innebära fördelar.

2.4 Huvudmannaskapet för årsbibliografln

Ett andra huvudförslag är huvudmannaskapet för årsbibliografln. Därvid
har konstaterats att det förefaller vara rationellt att riksdagsbiblioteket
även fortsättningsvis svarar för årsbibliografln.

Samtliga remissinstanser utom statskontoret kommer också till den slutsatsen
att en fortsatt organisatorisk anknytning till riksdagsbiblioteket -åtminstone f. n. - är förmånligare än en överföring av den årsbibliografiska
verksamheten till KB.

KB anser att det inte finns något som direkt talar för att all nationell
bibliografisk verksamhet måste bedrivas av KB. Viss nationell bibliografering
utförs redan av Bibliotekstjänst AB utan olägenheter. Vidare pågår
genom DFI en utveckling mot ökad spridning av ansvaret på biblioteksområdet
genom inrättande av s.k. ansvarsbibliotek, något som också borde
kunna inbegripa katalogiseringsarbetet. KB påpekar också att en samordning
av katalogiseringen mellan KB och riksdagsbiblioteket för att undvika
dubbelarbete mycket väl går att åstadkomma utan att ändra huvudmannaskapet.
Utifrån dagens lokal- och personalsituation instämmer således KB
i förslaget men tillägger att en en mer förutsättningslös prövning av sakläget
kan behöva göras senare.

Uppsala universitetsbibliotek motiverar sitt ställningstagande till förmån
för riksdagsbiblioteket med att detta bibliotek har en långvarig erfarenhet
av att framställa årsbibliografln och att arbetet baseras på ett material som
delvis går utanför normala pliktleveranser. Materialet måste även under
alla förhållanden finnas tillgängligt inom riksdagsbiblioteket för riksdagens
behov. F. n. katalogiserar KB mindre än 15% av detta material och någon
väsentlig förändring är ej att förutse.

Statskontoret å andra sidan påpekar att KB i dag har den kompetens och
de kunskaper som fordras för katalogisering av årsbibliografimaterialet
enligt rutinerna i LIBRIS. Inom de närmaste åren kommer bibliotekets
arbete med sina egna restantier från 1970-talet att vara avklarat och personal
kunna frigöras för nya uppgifter t.ex. framställningen av årsbibliografrn.
Statskontoret anser också att riksdagsbibliotekets personalstyrka även
på kort sikt bör kunna anpassas till en förändrad arbetssituation i vilken
den årsbibliografiska verksamheten inte längre ingår bland arbetsuppgifterna.
En personalminskning kan ske genom att eventuell övertalig personal
bereds möjlighet att flytta till andra bibliotek.

Statskontoret föreslår att man i anslutning till det fortsatta arbetet med
en kravspecifikation även undersöker möjligheterna till gemensam produktion
av Svensk Bokförteckning och årsbibliografln.

DFI understryker särskilt att den föreslagna ansvarsfördelningen förutsätter
ett nära och kontinuerligt samarbete mellan årsbibliografiredaktionen
och KB.

BILAGA 2

Riksdagens revisorers skrivelse angående den ekonomiska uppgörelsen
i samband med bildandet av Svenskt Stål AB

1982-01-21
Till riksdagen

På framställning av riksdagens näringsutskott har riksdagens revisorer ur
statens synvinkel granskat den ekonomiska uppgörelse som år 1977 träffades
mellan Norrbottens Järnverk AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och
Gränges AB om att bilda ett svenskt handelsstålsbolag, benämnt SSAB
Svenskt Stål AB. Genom avtalet, som godkändes av riksdagen under våren
1978, förvärvade Norrbottens Järnverk/Statsföretag 50 % av aktiekapitalet
och de övriga parterna vardera 25 % i det nybildade bolaget.

Genomförd granskning redovisas i bilagda rapport 1981/82:2 Den ekonomiska
uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB.1

Under hänvisning till vad som har anförts i rapporten och de slutsatser som
där redovisas får revisorerna anmäla för riksdagen, att revisorerna, från de
utgångspunkter revisorerna granskat bolagsbildandet, inte har något att
anmärka mot uppgörelsen utom i vad avser den ersättning som utgått för
överlåtelsen till bolaget av TGOJ-rörelsen. Enligt revisorernas mening har
sålunda den överenskomna överlåtelsesumman varit omotiverat hög.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hugo Bengtsson (s), Rolf
Sellgren (fp), Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m). Ralf Lindström (s),
John Johnsson (s), Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Olle Aulin (m)
och Maj Pehrsson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart (föredragande) och revisionsdirektören
Percy Björklund.

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Bo Willart

'' I föreliggande berättelse återges endast en sammanfattning av rapporten. Hela
rapporten finns återgiven som en bilaga till förs. 1981/82:8.

RIKSDAGENS REVISORER

Den ekonomiska uppgörelsen i samband
med bildandet av Svenskt Stål AB

Rapport 1981/82:2

Underbilaga
till bilaga 2

Utredare: Percy Björklund

RIKSDAGENS REVISORER

RAPPORT 1981/82:2

1981-11-23 Dnr 1980:50

Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt stål AB

Innehåll Sida

0 Sammanfattning 4

1 Inledning 7

1.1 Utredningens bakgrund och syfte 7

1.2 Utredningens genomförande 7

2 Bakgrundsfakta om stålmarknaden och SSAB 8

2.1 Översikt av utvecklingen av stålmarknaden 8

2.1.1 Bakgrunden till stålindustrins uppbyggnad 8

2.1.2 Den internationella stålindustrins utveckling .. . 13

2.1.3 Den svenska stålindustrins utveckling 19

2.2 Redovisat resultat för stålverksrörelsen åren 1975-1977

hos avtalsparterna 22

2.3 Bakgrunden till bildandet av SSAB 23

2.4 SSAB:s struktur-och investeringsplan av år 1978 24

3 Avtalet om bildande av SSAB 29

3.1 Bolagsbildningsavtalet 29

3.2 Konsortialavtal^ med inlösningsregler för aktier 30

4 Riksdagens beslut om finansiellt stöd till SSAB 33

4.1 Beslut med anledning av prop. 1977/78:87 33

4.2 Beslut med anledning av prop. 1978/79:126 35

4.3 Beslut med anledning av prop. 1980/81:67 35

5 Redovisning av speciella områden i avtalet om bildandet av

SSAB 36

5.1 Apportegendomen 36

5.2 Inlösen av aktier 41

5.3 SSAB:s strukturomvandling 45

6 Uppgifter om det statliga ekonomiska engagemanget i SSAB . 54

6.1 Disposition av statliga medel för SSAB:s strukturplan . 54

6.2 Resultatet av verksamheten hos SSAB 57

6.3 Sammanställning av statens ekonomiska engagemang i
samband med bildandet av SSAB 58

7 Överväganden 60

Bilagor: 1 Kompletterande utredningar om stålmarknaden 64

2 Kompletterande text till SSAB:s strukturplan av år 1978. 78

0 Sammanfattning

På våren 1978 godkände riksdagen det avtal som träffats mellan
Norrbottens Järnverk AB (NJA), Stora Kopparbergs Bergslags AB (Stora
Kopparberg) och Gränges AB (Gränges) om att bilda ett svenskt handelsstålsbolag,
benämnt SSAB Svenskt Stål AB (SSAB). Enligt avtalet
förvärvade NJA/Statsföretag AB 50 % av aktiekapitalet och de övriga
parterna 25 % vardera.

På framställning av riksdagen näringsutskott har riksdagens revisorer
beslutat granska den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av
SSAB. Revisorerna har valt att begränsa granskningen till följande områden
som bedömts vara väsentliga för ställningstagandena vid tidpunkten för de
ingångna bolagsavtalen, nämligen

- marknadsläget för stålindustrin,

- fördelningen av akticna i SSAB,

- rätten till inlösen av aktierna i SSAB,

- värdet av tillskjuten apportegendom och

- förvärvet av TGOJ-rörelsen.

Av marknadsöversikten framgår att man i huvudsak fram t. o. m. år 1957
hade haft en efterfrågan på stål på världsmarknaden som överstigit tillgänglig
kapacitet hos stålverken. Därefter och fram till år 1977 hade visserligen
efterfrågan på stål fortsatt att stiga, men utbyggnaden av produktionskapaciteten
hos stålverken hade gått mycket snabbare än ökningen av
stålförbrukningen. Därigenom hade ett avsevärt kapacitetsöverskott skapats
hos stålverken, vilket medfört stark priskonkurrens på stålmarknaden. Såväl
oljekrisen som den dåliga lönsamheten inom stålindustrin resulterade i en
kris för en stor del av stålverken i världen. I detta marknadsläge bildades
SSAB år 1978.

Fördelningen av aktier mellan parterna skedde så att Statsföretag tecknade
50 % av aktiekapitalet och de övriga två parterna vardera 25 %. Betalning
för aktierna erlades dels i form av apportegendom från samtliga parter, dels i
form av kontanter på 700 milj. kr. från Statsföretag. Den sammanlagda
apportegendomen bestod av stålverken i Luleå, Oxelsösund och Borlänge
samt Gränges och Stora Kopparbergs gruvrörelser. Utöver likviden för
aktieförvärvet utfäste man sig från statens sida att till SSAB lämna lån på
totalt 3 100 milj. kr. Av dessa utgjorde 1 800 milj. kr. s. k. rekonstruktionslån
avsedda för att täcka förluster i SSAB under perioden 1978-1982. Dessa
lån skulle efter viss tid kunna efterges av regeringen. Beaktas de från statens
sida deklarerade önskemålen att i SSAB samarbeta med det privata
näringslivet under gemensamt ansvar för verksamheten kan någon principiell
invändning knappast resas mot fördelningen av aktierna i SSAB.

Rätten till inlösen av aktierna i SSAB reglerades i ett konsortialavtal mellan
parterna. I avtalet anges tre fall då inlösen av parts aktieinnehav kan yrkas,
nämligen:

1. Om bolagets verksamhet gett så stor förlust att bolagets hela reservfond
och mer än 1/3 av aktiekapitalet förbrukats och tillskott för förlusttäckning
krävts samt överenskommelse om fördelningen av sådant tillskott inte kan
träffas, kan den part som är beredd att täcka förlust kräva inlösen av de aktier
som innehas av part som inte deltar i förlusttäckningen.

2. Blir Statsföretag och/eller annat statligt bolag ägare till 80 % av
aktierna, äger Statsföretag lösa in de två andra parternas aktier. I en sådan
situation äger också envar av Gränges och Stora Kopparberg påfordra
inlösen av sitt aktieinnehav, dock först efter år 1982.

3. Genomdriver Statsföretag beslut som står i uppenbar strid mot de
grundläggande förutsättningarna för bolagets verksamhet, kan de övriga
parterna kräva inlösen av sina aktieinnehav. Förutsättning härför är dock att
beslutet har eller sannolikt kommer att medföra avsevärda negativa
ekonomiska konsekvenser för bolaget. Denna inlösenrätt kan åberopas först
efter år 1982.

I avtalet finns också regler om hur aktierna i bolaget skall värderas vid
inlösen. Som huvudregel anges att aktiernas matematiska värde skall vara
riktvärde för priset. Justering av detta värde kan dock i de flesta fall ske för
vissa poster, bl. a. tas hänsyn till de statliga rekonstruktionslån som bolaget
utnyttjat vid inlösentillfället. Därutöver kan genom särskilt skiljeförfarande
fastställas en modifierad ersättning för aktierna under ett antal i avtalet
angivna förutsättningar.

Rätten att begära inlösen av parts aktier i SSAB har i konsortialavtalet
begränsats till att gälla under mycket preciserade förutsättningar. De privata
aktieägarnas möjligheter att med stöd av avtalet kräva tvångsinlösen av sitt
aktieinnehav i SSAB måste därför bedömas som mycket begränsade.

En värdering av parternas apportegendom utfördes före bolagets bildande
av utländska konsulter. Av naturliga skäl är det svårt att objektivt värdera
komplexa industrianläggningar av denna storleksordning då det samtidigt
råder en akut strukturkris. Konsulterna har också kommit till varierande
resultat för anläggningarnas värde beroende på vilken värderingsprincip som
tillämpats. I stort sett anges bruksvärdena för parternas apportegendom till
mellan 3 och 4 miljarder kronor per komplett anläggning. Värdet på
TGOJ-rörelsen, som ägdes av Gränges, har ingått i konsulternas värdering.

De vid värderingen presenterade anläggningsvärdena ansågs av parterna
inte kunna förräntas vid driften av det planerade stålbolaget. Man stannade
därför för ett överlåtelsevärde på 700 milj. kr. för vardera partens
apportegendom. Med hänsyn tagen dels till de investeringar som parterna
gjort i sina anläggningar under de sista åren före överlåtelsen, dels till de av
konsulterna framräknade bruksvärdena bör överlåtelsepriset för apportegendomen
kunna godtas.

Från Gränges förvärvade SSAB förutom apportegendomen TGOJrörelsen
för ett belopp av 343 milj. kr. (480 milj. kr. om en pensionsskuld

räknas med i ersättningsbeloppet). Ersättning lämnades i form av en av
staten utfärdad skuldförbindelse på 343 milj. kr. att amorteras på 12 år.
Huruvida denna köpeskilling stod i rimlig relation till det värde som
tillgången kunde få i SSAB:s verksamhet torde vara tvivelaktigt. Uppgörelsen
förefaller snarare ha ett inslag av näringspolitiskt stöd till Gränges som
vid denna tidpunkt (år 1978) befann sig i en mycket svår ekonomisk situation.
Av genomgånget utredningsmaterial framgår att stor risk tycks ha förelegat
för att Gränges skulle ha tvingats gå i likvidation om betalningen för
apportegendomen och TGOJ-rörelsen understigit 1 180 milj. kr. Gränges
skulle nämligen överlåta sina ifrågavarande anläggningar skuldfria till SS AB,
vilket medförde att upptagna lån på anläggningarnna måste stanna kvar i
Gränges, något som för övrigt även gällde för övriga parter.

För Gränges var situationen den att bolaget för upptagna obligationslån
hade lämnat säkerheter i form av inteckningar i Oxelösunds Järnverk. För att
Gränges skulle undgå att eventuellt tvingas lösa in dessa lån måste bolaget
kunna ställa annan godtagbar säkerhet. Den revers på köpeskillingen för
TGOJ som Gränges erhöll kunde utnyttjas som säkerhet för de aktuella
lånen. Under granskningen har inhämtats att de svenska möjligheterna att
låna investeringsmedel på den internationella marknaden kunde påverkas
negativt om Grängesbolagets utländska lån inte sköttes enligt träffade avtal.
Ser man transaktionen från ren företagsekonomisk synpunkt torde den
erlagda köpeskillingen på 343 milj. kr. (alt. 480 milj. kr.) för SSAB:s del
kunna sättas i fråga. Det bör dock i detta sammanhang nämnas att också
Statsföretag/NJA kom i åtnjutande av en förmånlig behandling. Företaget
erhöll nämligen kompensation av statliga medel med 686 milj. kr. för de
förluster som uppkom vid överlåtelsen av NJA:s anläggningstillgångar till
SSAB.

I samband med granskningen har vidare noterats att SSAB i sitt årsbokslut
för år 1980 redovisningsmässigt disponerat 200 milj. kr. av det rekonstruktionslån
som riksdagen först i april månad 1981 beviljat SSAB för disposition
under budgetåret 1981/82. Detta redovisningsförfarande måste anses vara
anmärkningsvärt.

Det totala statliga ekonomiska engagemanget till följd av SSAB-avtalet
har för tiden från bolagets bildande t. o. m. 30 juni 1981 uppgått till ca 6 500
milj. kr.

Granskningen har gett till resultat att det såvitt avser fördelningen av
aktierna i SSAB. inlösen av aktierna och värderingen av apportegendomen
inte finns anledning att göra någon anmärkning. När det gäller SSAB:s
förvärv av TGOJ-rörelsen kan det starkt sättas i fråga om inte den
överenskomna överlåtelsesumman var omotiverat hög.

BILAGA 3

Riksdagens revisorers skrivelse angående statens stöd till idrotten

1982-02-25

Till riksdagen
1 Inledning

Idrotten har under senare årtiondena fått ökad betydelse i samhället. I
anslutning härtill har också samhällets intresse för och stöd till idrotten
ökat. Mot denna bakgrund har riksdagens revisorer beslutat att undersöka
det stöd som staten ger idrotten. Huvudintresset har härvid varit att
undersöka om anslagna medel använts i enlighet med de intentioner som
legat bakom statsmakternas beslut.

Revisorerna har efter sin granskning funnit

att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga
verksamheten och användningen av det statliga stödet,
att den statliga tillsynen och kontrollen av idrottsrörelsens verksamhet
bör förenklas,

att det statliga stödet till mindre föreningsägda idrotts- och friluftsanläggningar
bör utredas i förenklingssyfte och
att planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar, särskilt större
anläggningar av regional betydelse, bör förbättras.

Som ett led i granskningen har upprättats en granskningspromemoria
med titeln Statens stöd till idrotten (1981:2). Promemorian har i sedvanlig
ordning remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och remissvaren
är som bilaga fogad till denna skrivelse.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

Idrottsrörelsen är en etablerad folkrörelse. Den ställning som idrotten
med tiden fått i samhället återspeglas i det stöd i olika former som ges åt
idrotten.

Den nuvarande inriktningen av statens stöd fastställdes år 1970 av riksdagen
vid behandlingen av regeringens proposition (1970:79) om stöd till
idrotten. Propositionen byggde till övervägande delen på de förslag som
idrottsutredningen lagt fram i sitt betänkande Idrott åt alla (SOU 1969:29).

Regeringen föreslog i sin proposition inte någon ändring i de principer
som tidigare gällt och kring vilka den svenska idrottsrörelsen slutit upp. En
ökad satsning på breddidrott innebär å andra sidan inte något förringande
av elitidrotten anfördes det i propositionen. Elitidrotten har ett värde såväl
för de aktiva som för den stora del av vårt folk som i egenskap av åskådare
visar den sin uppskattning. Den är också av stort värde för att väcka och
bredda intresset för motion och fysisk fostran över huvud taget. Särskilt
gäller detta ungdomen.

Som grund för stödet skulle således även i fortsättningen ligga en strävan
att stimulera motions- och breddidrotten. Regeringens förslag om inriktningen
av det statliga stödet godtogs av riksdagen. Dessa riktlinjer för
stödet har sedan varit vägledande för utvecklingen av idrotten och jämställda
aktiviteter från början av 1970-talet och framåt.

Mot denna bakgrund har revisorerna granskat det statliga stödet till
idrotten.

Det statliga stödet ges i olika former. Det kan ges direkt till de idrottsliga
organisationerna eller indirekt som ett led i annan verksamhet som helt
eller delvis bedrivs med statliga medel. Det direkta stödet har under de
senaste tio åren utgått dels från 10:e huvudtiteln (jordbruksdepartementet)
i form av organisationsstöd till idrottens organisationer och anläggningsstöd
till idrottsanläggningar, dels från 9:e huvudtiteln (utbildningsdepartementet)
i form av bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet,
s.k. statligt lokalt aktivitetsstöd. Under budgetåret 1980/81 uppgick stödet
till idrotten i form av organisationsstöd till 143,8 milj. kr., anläggningsstöd
till 25 milj. kr. och lokalt aktivitetsstöd till närmare 85 milj. kr.

Som exempel på indirekt stöd från statens sida kan nämnas de medel
som anslås till försöksverksamhet med kombination av gymnasieskolstudier
och idrott, idrottsplutonerna inom försvaret samt arbetsmarknadsstödet
till byggande av idrottsanläggningar och sporthallar.

Granskningen har i första hand koncentrerats till organisationsstödet
och anläggningsstödet. Det lokala aktivitetsstödet som ges för all organiserad
ungdomsverksamhet men som till den övervägande delen går till
ungdom som idrottar i någon form har dock granskats endast i vad avser
vissa av de administrativa formerna för stödet. Det indirekta stödet till
idrotten har också berörts mera kortfattat, huvudsakligen för att ge en total
bild av det statliga stödet.

Det statliga stödet för den löpande verksamheten i form av organisationsstöd
och lokalt aktivitetsstöd utgör endast en del av idrottsorganisationernas
intäkter. Redan hos Sveriges riksidrottsförbund (RF) - idrottens
topporganisation — som får sin verksamhet till större delen finansierad
med statliga medel främst i form av organisationsstöd finns det även andra
intäkter. Ju längre ner man kommer i organisationen, från RF sett, ökar
tillflödet av andra medel än direkt statligt stöd. Sålunda tillkommer landstingsstöd,
kommunalt stöd, indirekt statligt stöd och egna inkomster.

Vid granskningen har försök gjorts att klarlägga medlemsstrukturen
inom idrottsrörelsen, främst ålders- och könsfördelningen inom idrottsföreningarna.
Vidare har intäkter och kostnader hos specialförbunden (SF),
distriktsförbunden (DF), specialdistriktsförbunden (SDF) och idrottsföreningarna
studerats. Här har särskilt undersökts satsningen på elitidrott,
den internationella verksamheten såväl i form av tävlingsverksamhet som
kongresser och konferenser samt ersättningarna till aktiva idrottsutövare.
Antalet anställda och förtroendevalda inom förbund och föreningar och
deras förhållanden har också granskats. Därutöver har vissa speciella
frågor tagits upp, bl.a. kostnaderna för olika slag av information, kvinnornas
roll inom idrotten och satsningarna på handikappidrott.

När det gäller anläggningsstödet har vid granskningen såväl det direkta
som det indirekta statliga stödet till planering och byggande av idrottsanläggningar,
kommunernas investeringar i och drift av anläggningarna, den
geografiska fördelningen och utnyttjandet av dem samt anläggningarnas
skötsel och öppethållande berörts.

Granskningen har inte gett anledning till annan bedömning än att idrottsrörelsen
väl följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga verksamheten
och användningen av det statliga stödet. I övrigt har det inte heller
funnits anledning till anmärkningar. Vid granskningen har emellertid uppmärksammats
vissa förhållanden, främst av administrativ art, som bör tas
upp till närmare överväganden. Dessa frågor redovisas i det följande.

2.2 Statens kontroll av RF:s verksamhet och statsbidragen till utanför RF
stående organisationer

Statens insyn i RF:s och dess förbunds verksamhet erhålls genom att
regeringen utser två ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen och
dessutom genom statliga revisorer med uppgift att för statens räkning
granska verksamheten. Regeringens ombud skall särskilt följa RF:s behandling
av de ärenden som RF ”i myndighets ställe” handlägger i vad
gäller organisationsstödet till de utanför förbundet stående organisationerna.

Granskningen har visat att de kontrollfunktioner som RF och dess
förbund som självständiga organisationer har byggt upp inom sig väl tillgodoser
även statens krav på erforderlig kontroll. Den granskning som regeringens
revisorer därutöver gör synes därför knappast behöva bibehållas.
Det bör vara tillräckligt att RF till regeringen för granskning ger in sina
verksamhetsberättelser och de av de egna revisorerna avgivna revisionsberättelserna.
Slopandet av revisorerna har också tillstyrkts vid remissbehandlingen.

Regeringens ombud i riksidrottsstyrelsen följer som nämnts särskilt
RF:s behandling av ärenden angående anslag till de utanför RF stående
organisationerna. Från RF:s sida ser man helst att även den verksamhet

sorn dessa organisationer bedriver ryms inom RF:s ram. Anledningen till
att utvecklingen inte gått åt detta håll är att de utanförstående organisationerna
anser att deras verksamhet är av sådan art att den inte bör inordnas
under RF. Verksamheten hos dem skiljer sig från RF-förbundens bl.a.
genom att konkurrens- och tävlingsaspekterna inte finns med. Var och en
av de tio organisationerna kan dessutom sägas utgöra en folkrörelse i sig,
och organisationerna anser därför att det principiellt sett är fel att en
folkrörelse fördelar statsmedel till en annan.

Den nu genomförda granskningen tyder på att de utanförstående organisationerna
kan ha fått en något mer restriktiv behandling än de till RF
anslutna förbunden. Ett bestämt uttalande härom fordrar dock djupare
studier än de nu utförda.

Under granskningen har väckts förslag om att bilda ett särskilt samarbetsorgan
för de utanför RF stående organisationerna för att öka deras
möjligheter att gentemot RF bevaka sina intressen.

Vid remissbehandlingen har RF och Svenska fotbollförbundet avstyrkt
detta förslag. RF som finnér det angeläget att genom olika åtgärder försöka
utveckla samarbetsformerna mellan dessa organisationer och de egna specialförbunden
anser att en ändring av den nuvarande ordningen som fastställdes
av 1970 års riksdag kräver starkare motiv än de som nu framförts.
Nuvarande system fungerar enligt RF bra.

Svenska fotbollförbundet anför för sin del:

SvFF är tveksamt till nyskapandet av en särskild samarbetsorganisation
för de utanförstående organisationerna. Enligt vår mening innebär redan
dagens situation en ”kamp” om statsanslagen på ett ”slagfält” där skiljelinjerna
är mycket svaga i konturerna mellan t.ex. ett SF och en främjandeorganisation.
En ytterligare polarisering kan i stället försämra förutsättningarna
för ändamålsenlig fördelning av statsanslagen och effektivt utnyttjande
av dessa begränsade resurser.

I förekommande fall kan det snarast övervägas om det inte är lämpligast
att sammanslå närstående specialförbund med resp. främjandeorganisation.

Övriga RF-förbund har inte haft något att erinra eller också avstått från
att yttra sig.

Friluftsfrämjandet och Ridfrämjandet, som representerar de organisationer
som står utanför RF, har i sina remissvar redovisat starkt missnöje
med det nuvarande stödet. Båda organisationerna är vidare kritiska mot
RF:s myndighetsfunktion och anser att regeringens ombud i riksidrottsstyrelsen
inte garanterat dem lika behandling med RF-förbunden, Ridfrämjandet
anser också att principerna för medelstilldelningen borde vara helt
annorlunda än de nuvarande.

I årets budgetproposition (prop. 1981/82:100, bilaga 13 s. 156 ff.) föreslås
att ett statens rekreationsråd inrättas den 1 juli 1982. I rådets ämbetsuppgifter
ingår bl.a. att ta över det statliga stödet till de utanför RF stående

organisationerna. De problem som här behandlats rörande statsbidragets
fördelning till bl.a. främjandeorganisationerna skulle då få sin lösning. I
väckta motioner yrkas dock avslag på förslaget, som f.n. behandlas i
riksdagen.

Genomförs emellertid förslaget bör samtidigt även frågan om statens
ombud i RF:s styrelse tas upp till prövning. Enligt revisorernas mening
finns det i ett sådant läge inte kvar arbetsuppgifter för ombuden som
motiverar ett bibehållande av kontrollfunktionen.

Sker ej någon ändring bör det förordade samarbetsorganet införas. Det
skall då fungera som samarbetspartner med RF-kansliet och regeringens
ombud i riksidrottsstyrelsen. Det bör ställa samman organisationernas
anslagsäskanden och bevaka deras intressen hos RF. Om en sådan ordning
visar sig fungera, kan samarbetsorganet med tiden ta egna initiativ till
hävande av den nuvarande anknytningen till RF om så anses erforderligt.

Det bör ankomma på regeringen att ta initiativet till bildandet av förordat
samarbetsorgan.

2.3 Det lokala aktivitetsstödet

Det lokala aktivitetsstödet fördelas av statens ungdomsråd. På idrottsområdet
administreras det centralt av distriktsförbunden. Omkring sex
heltidstjänster per år behövs för att ta hand om idrottsföreningarnas redovisningar
och kontrollen av redovisningen. Någon kritik mot de administrativa
formerna för stödet har ej kommit fram vid granskningen. Det
finns dock anledning att vidareutveckla följande synpunkter.

Redovisningen av bidragsberättigade aktiviteter sker på följande sätt.
Samtidigt som föreningarna sänder sina redovisningsblanketter för det
statliga lokala aktivitetsstödet till resp. distriktsförbund, skickar de en
kopia av samma blankett till den egna kommunen för att få kommunalt
aktivitetsbidrag. Samma underlag används således för de två bidragen, och
kontrollen av underlaget görs både inom distriktsförbunden och inom
kommunerna. Det nuvarande förfarandet utgör ett dubbelarbete som bör
undanröjas. Vidare bör redovisningen och kontrollen av det statliga aktivitetsstödet
kunna underlättas om samarbetet mellan förbunden och kommunerna
vidgas.

Dessutom bör undersökas om arbetet med stödet inte kan underlättas
och eventuella möjligheter till oegentligheter vid bidragsgivningen hindras
genom införande av ADB-rutiner. En genom revisorernas försorg utförd
studie på området talar härför.

Här framförda synpunkter har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Det bör ankomma på regeringen att ta vidare initiativ i frågan.

Revisorerna noterar att regeringen avser att skärpa kontrollen vid utbetalningarna
av det centrala och lokala aktivitetsstödet genom särskilda
krav på att det underlag som lämnas in till statens ungdomsråd som grund
5 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 2

för utbetalning av bidrag i princip skall vara bestyrkt av auktoriserad
revisor (prop. 1981/82:100, bilaga 12 s. 141).

2.4 Statligt stöd till idrotts- och friluftsanläggningar

I fråga om det statliga stödet till idrotts- och friluftsanläggningar har
granskats, förutom stödets omfattning under åren 1970-1980, kommunernas
investeringar i och drift av idrottsanläggningar, anläggningarnas utnyttjande,
den geografiska fördelningen av olika anläggningar samt deras
skötsel och öppethållande. I två avseenden har granskningen i denna del
gett anledning till särskilda påpekanden, nämligen när det gäller stödet till
mindre föreningsanläggningar och planeringen vid byggandet av olika slag
av anläggningar.

2.4.1 Stödet för uppförande av mindre föreningsanläggningar

Fr.o.m. den 1 juli 1980 utgår statligt stöd till idrotts- och friluftsanläggningar
endast i form av stöd till riksanläggningar och till mindre föreningsanläggningar.

Den nu genomförda granskningen har visat att statsbidraget till lokala
anläggningar täcker endast en ytterst liten del av anläggningarnas totalkostnader.
Bidraget är därför av tämligen liten ekonomisk betydelse för
mottagarna av stödet även om stödet i och för sig har betydelse. I granskningspromemorian
föreslogs att stödet skulle slopas.

Vid remissbehandlingen har förslaget avstyrkts av RF och övervägande
flertalet av de idrottsförbund som yttrat sig. Även Svenska kommunförbundet
avstyrker förslaget. Statens naturvårdsverk tillstyrker för sin del.

Kommunförbundet noterar i remissyttrandet att stödet för budgetåret
1981/82 uppgår till 3 milj. kr. och utgår till anläggningar med en investeringskostnad
mindre än 500000 kr. och att det f.n. finns ett 100-tal ansökningar
som skall behandlas. Förbundet anför vidare:

Självklart är detta statliga stöd av marginell ekonomisk betydelse både
när det gäller den totala investeringsvolymen inom fritidssektorn och ofta
också när det gäller finansieringen av enskilda objekt. Dessutom finns som
också påpekas i granskningspromemorian negativa konsekvenser i form av
långa väntetider, stora administrationskostnader osv. Enligt förbundet bör
bidraget dock inte utan vidare avvecklas. Bidragsgivningen har en viss
stimulerande effekt genom att engagera organisationerna i arbetet på att
skaffa anläggningar. Ett slopande av bidraget kan dessutom väntas leda till
krav på att kommunerna i ökad utsträckning skall stödja föreningslivet,
vilket i nuvarande ekonomiska läge ligger utanför kommunernas möjligheter.

Trots avstyrkandena från remissinstansernas sida anser revisorerna att
det knappast finns skäl för att bibehålla stödet i dess nuvarande form. De
ytterligare kostnader som kommunerna skulle få vidkännas uppgår till

obetydliga belopp, sett i relation till kommunernas driftskostnader för hela
sport-, idrotts- och friluftssektorn. Det torde för övrigt finnas goda möjligheter
att genom besparingar inom denna sektor bringa ner kostnaderna,
t.ex. genom ytterligare utnyttjande av fritidsengagerade för skötsel av
anläggningar, energisparåtgärder, sänkning av den materiella standarden
och, framför allt, ökat samutnyttjande av lokaler för idrott och andra
ändamål.

Revisorerna är dock inte nu beredda att utan närmare utredning föreslå
ett slopande av stödet men förordar att frågan utreds. Vid en sådan
utredning bör särskilt beaktas de små och ofta avlägset belägna föreningarnas
intressen.

2.4.2 Planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar

Den genomförda granskningen har visat att det ur samhällsekonomisk
synvinkel finns skäl att se till att vissa synpunkter — främst av regionalpolitisk
karaktär - beaktas vid planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar.

Vid planeringen av större idrotts- och friluftsanläggningar bör således
stor vikt läggas vid anläggningarnas placering från geografisk synpunkt.
Det upptagningsområde en anläggning skall täcka bör särskilt kartläggas.
Därutöver bör undersökas om inte en anläggning kan betjäna flera kommuner
som ligger nära varandra. Härigenom kan man uppnå att nya
anläggningar får en sådan placering att de inte till alltför stor del konkurrerar
med redan befintliga anläggningar. Såväl bygg- som driftskostnaderna
kan också fördelas på ett större antal kommuner, vilket medför besparingar.
I planeringsarbetet bör berörda kommuner, kommunförbundet, idrottens
distriktsförbund och specialdistriktsförbund m.fl. organisationer delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, såsom skidbackar,
viss markareal och stora avstånd till bebyggelse, t. ex. motorbanor, eller i
övrigt har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som
på grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras att det, såväl vad beträffar lokala som
regionala anläggningar, finns avsevärda skillnader mellan länen när det
gäller förekomsten av olika typer av anläggningar. Även med hänsyn tagen
till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet — avvikelser betingade av
de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena — finns det sålunda
stora skiljaktigheter i fråga om tillgången per invånare till olika anläggningar.
Detta gäller bl.a. sådana anläggningstyper som fotbollsplaner, inomhusbassänger,
ishockey-, bandy- och tennisbanor, sporthallar, elljusspår
och friluftsgårdar.

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till de önskemål om anläggningstyp och lokalisering som förs
fram av nyttjarna av anläggningarna. Här framförda synpunkter delas av
samtliga remissinstanser.

Revisorerna anser att de nu anförda synpunkterna bör beaktas vid
planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar.

3 Övrigt

Vid granskningen har också vissa frågor rörande idrottsrörelsens organisation
berörts, bl.a. RF:s ställning i organisationen samt distriktsförbundens
arbetsområden och uppgifter.

Inom RF och dess förbund arbetar man f.n. genom redan tillsatta eller
planerade utredningar med frågor om idrottsrörelsens organisation. Revisorerna
förutsätter att de i granskningspromemorian framförda synpunkterna
därvid övervägs.

4 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna i denna
skrivelse redovisade synpunkter och förslag avseende

a) avskaffandet av kravet på statliga revisorer för granskning av
Sveriges riksidrottsförbunds verksamhet,

b) översyn av det administrativa förfarandet vid utanordnande
av lokalt aktivitetsstöd och

c) bättre planering inför anläggandet av såväl lokalt som regionalt
betjänande idrotts- och friluftsanläggningar.

2. att riksdagen - om förslaget i propositionen 1981/82:100 att
inrätta ett rekreationsråd ej bifalles - som sin mening ger regeringen
till känna vad revisorerna i skrivelsen förordat om

a) inrättande av ett samarbetsorgan för de organisationer som
uppbär organisationsstöd genom riksidrottsförbundet utan att
tillhöra förbundet och

b) översyn av reglerna om stödet till mindre idrotts- och friluftsanläggningar.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Ingegerd Troedsson (m), Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c),
Hugo Bengtsson (s). Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m). Ralf Lindström
(s), Ivan Svanström (c). John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Maj
Pehrsson (c) och Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh och byråchefen Bo Willart (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
INGEGERD TROEDSSON

Bo Willart

RIKSDAGENS REVISORER Underbilaga

till bilaga 3

1982-02-12 Dnr 1980:45

Sammanfattning av granskningspromemoria (1981:2) om statens
stöd till idrotten och de remissyttranden som avgetts över den

1 Granskningspromemorian

1.1 Bakgrund

Det statliga stödet ges i olika former. Det kan ges direkt till de idrottsliga
organisationerna eller indirekt som ett led i annan verksamhet som helt
eller delvis bedrivs med statliga medel. Det direkta stödet har under de
senaste tio åren utgått dels från 10:e huvudtiteln (jordbruksdepartementet)
i form av organisationsstöd till idrottens organisationer och anläggningsstöd
till idrottsanläggningar, dels från 9:e huvudtiteln (utbildningsdepartementet)
som bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet, s.k.
statligt lokalt aktivitetsstöd.

Som exempel på indirekt stöd kan nämnas pågående försöksverksamhet
med kombination av gymnasieskolstudier och idrott, de idrottsplutoner
som sätts upp inom försvaret samt arbetsmarknadsstödet till byggande av
idrottsanläggningar och sporthallar.

Granskningen har i första hand koncentrerats till organisationsstödet
och anläggningsstödet. Det lokala aktivitetsstödet, som utgår för all organiserad
ungdomsverksamhet men som till övervägande delen fördelas
bland idrottande ungdom, har endast granskats från administrativ synpunkt,
bl.a. huruvida stödet medför onödigt administrativt merarbete.
Indirekt statligt stöd har berörts mera kortfattat, huvudsakligen för att ge
en total bild av det statliga stödet.

Granskningen har bedrivits i etapper och redogörelser för de olika etapperna
har lämnats separat i fyra delpromemorior avhandlande

— idrottsrörelsens verksamhet och organisation

— organistionsstöd och lokalt aktivitetsstöd

— stödet till idrottsanläggningar

— administrativa former för det lokala aktivitetsstödet.1

1 Granskningen har utförts på första utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Anne-Charlotte Karlsson (idrottsrörelsens verksamhet och organisation), Elizabeth
Malmberg (organisationsstödet m.m.), Sven Mellstrand (stödet till idrottsanläggningar)
samt Bengt Wahlström - Data-service (administrativa former för del lokala
aktivitetsstödet).

1.2 Allmänna synpunkter

Idrottsrörelsen i vårt land är en etablerad folkrörelse som utvecklats
efter skilda linjer. Den ställning som idrotten med tiden fått återspeglas i
det stöd i olika former som samhället i dag ger idrotten.

Den nuvarande inriktningen av statens stöd fastlogs år 1970 av riksdagen
vid behandlingen av propositionen (1970:79) om stöd till idrotten. Propositionen
byggde till övervägande delen på de förslag som idrottsutredningen
lagt fram i sitt betänkande Idrott åt alla (SOU 1969:29). Dessa riktlinjer har
varit vägledande för utvecklingen av idrotten och jämställda aktiviteter
från början av 1970-talet och framåt.

Inför 1980-talet har huvudorganisationen på idrottsområdet, Sveriges
riksidrottsförbund (RF), utarbetat riktlinjer för den fortsatta idrottsliga
verksamheten. Dessa riktlinjer ansluter sig i allt väsentligt till vad som
hittills gällt men har anpassats till den utveckling som samhället genomgår.

Vid den nu genomförda granskningen har undersökts hur idrottsrörelsen
följt de av riksdagen i böljan av 1970-talet uppdragna riktlinjerna och hur
de statliga medlen kommit till användning.

Statens direkta stöd till idrotten utgörs av organisationsstöd, anläggningsstöd
och övervägande delen av det statliga lokala aktivitetsstödet.

Fr.o.m. budgetåret 1981/82 har den förändringen i anslagsgivningen
genomförts att anslagen organisationsstöd och anläggningsstöd slagits
samman till ett anslag, benämnt Stöd till idrotten. I samband härmed har
också det statliga stödet till idrottsanläggningar förändrats såväl när det
gäller anslagets storlek som den administrativa formen för dess fördelning.
Sålunda ger RF från det nya idrottsanslaget bidrag till s.k. riksanläggningar
samt idrotts- och friluftsanläggningar som ägs av idrottsföreningar anslutna
till förbundet, medan statens naturvårdsverk från anslaget Stöd till friluftslivet
m.m. ger bidrag till övriga friluftsanläggningar.

Budgetåret 1971/72 anvisades som organisationsstöd 45,4 milj. kr. Motsvarande
stöd för budgetåret 1980/81 uppgick till 143,8 milj. kr. Under
denna period har anslaget ökat med något över 98 milj. kr. Görs jämförelsen
i fasta priser med utgångspunkt i dagens prisnivå har anslaget ökat med
37-38%.

Anläggningsstödet till idrottsanläggningar och därmed jämförliga anläggningar
inkl. utvecklingsarbete uppgick budgetåret 1971/72 till 13,5 milj. kr.
och budgetåret 1979/80 till 36,65 milj. kr. Det årliga stödet har under denna
period ökat med ca23 milj. kr. Anläggningsstödets del av anslaget Stöd till
idrotten för budgetåret 1980/81 uppgick till 25 milj. kr. Det minskade
anslaget för detta budgetår har bl.a. sin grund i de ändrade reglerna för
medelstilldelningen.

Görs för anläggningsstödet motsvarande fastprisberäkning av förändringarna
i stödet visar det sig att stödet mellan budgetåren 1971/72 och
1980/81 ökat med något över 3%.

Det statliga bidraget i form av lokalt aktivitetsstöd uppgick budgetåret
1971/72 till 18,5 milj. kr., varav 14,0 milj. kr. eller 75,7% tillföll idrottsrörelsen.
Budgetåret 1979/80 var bidraget 90,4 milj. kr. Av detta belopp fick
idrottsrörelsen 72,4 milj. kr. eller 80,1%. En fastprisberäkning grundad på
konsumentprisindex visar att idrottens andel av anslaget ökat med 134%
mellan budgetåren 1971/72 och 1979/80.

För budgetåret 1978/79 har gjorts en undersökning av samhällets totala
stöd till idrotten för den löpande verksamheten. Under detta budgetår
uppgick stödet i form av organisationsstöd, lokalt aktivitetsstöd och arbetsmarknadspolitisk!
stöd sammanlagt till 185,5 milj. kr. Kommunerna
bidrog med 190,3 milj. kr., huvudsakligen i form av kommunalt lokalt
aktivitetsbidrag. Landstingen tillsköt 24,8milj. kr. Kommunerna var som
synes de största bidragsgivarna för den löpande verksamheten.

Även när det gäller stödet för byggande, underhåll och drift av idrottsanläggningar
dominerar kommunerna som bidragsgivare. Medan staten samma
budgetår totalt anvisade 36,6 milj. kr. i anläggningsstöd, kunde kommunernas
nettodriftskostnader enligt 1979 års bokslut för sport-, idrottsoch
friluftssektorn beräknas till ca 2,5 miljarder kronor. Därtill kommer de
kommunala investeringarna inom denna sektor.

Som tidigare nämnts ges också statligt indirekt stöd till idrotten. Sedan
läsåret 1972/73 har sålunda i omgångar bedrivits försöksverksamhet med
att kombinera studier vid gymnasieskolan och idrottsverksamhet. Målet
för denna försöksverksamhet har varit att förbättra möjligheterna för idrottande
ungdom att under eller efter en period av intensiv träning eller
tävlande skaffa sig en utbildning. Det har framförallt från social synpunkt
ansetts motiverat att söka former för att kombinera utövandet av idrott och
gymnasieskolstudier, då det visat sig att ungdomar som väljer att ägna sig
åt idrott framför skolgång på grund av brister i sin skolunderbyggnad
riskerar att få svårigheter att finna sysselsättning när den aktiva idrottstiden
är slut. Under budgetåret 1980/81 bedrevs försöksverksamheten inom
en medgiven ram av 400 intagningsplatser.

Vidare har det sedan år 1967 funnits möjlighet för ungdomar som satsar
på elitidrott att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring vid speciellt organiserade
idrottsplutoner. Sådana finns f.n. vid nio förband. Det militära målet för
utbildningen är att de värnpliktiga efter genomgången utbildning skall
kunna krigsplaceras i spaningsbefattningar. I idrottsligt avseende är målet
att idrottsmannen skall nå vad han i sin idrottsgrens tekniska-, konditionsoch
styrkemässiga delar har planerat.

Till det indirekta stödet skall också räknas det stöd som ges på anläggningssidan
i form av arbetsmarknadspolitiskt stöd och bidrag till byggande
av skolornas gymnastiksalar m.m.

1.3 Idrottsrörelsens organisation

Idrottsrörelsens högsta organ är riksidrottsmötet och riksidrottsstyrelsen.
De är de beslutande organen inom riksidrottsförbundet (RF).

Riksidrottsmötet är idrottens riksdag till vilken 206 ombud från specialoch
distriktsförbunden samlas vartannat år. Riksidrottsstyrelsen är idrottsrörelsens
högsta verkställande organ och RF:s beslutande organ mellan
riksidrottsmötena. RF:s kansli har ca 140 anställda.

Till RF är anslutna 56 specialförbund (SF). Dessa representerar med
några undantag vart och ett sin särskilda idrott. Riksidrottsmötet beslutar
om inval av nya specialförbund i RF. Varje SF sköter sin egen idrott inom
landet och är också anslutet till resp. idrotts internationella förbund.

Inom RF Finns dessutom 23 distriktsförbund (DF) som är RF:s motsvarighet
på det regionala planet. Dessa skall ge service till specialdistriktsförbund
och föreningar. DF:s distriktsgränser överensstämmer i stort sett
med de gamla landskapsgränserna.

Specialdistriktsförbunden (SDF), som är ca 1 000 till antalet, tar inom
varje distrikt till vara resp. idrotts intressen. Vissa SF har specialdistriktsförbund
i landets alla 23 distrikt. De flesta SDF har en förtroendevald
styrelse.

Den minsta organisatoriska enheten inom idrottsrörelsen är föreningen.
Där bedrivs också den egentliga idrottsverksamheten. Till RF finns i dag
omkring 37000 idrottsföreningar anslutna.

Vid sidan av RF med anslutna förbund och föreningar finns det ett antal
organisationer som bedriver verksamhet likartad med idrottsrörelsens.
Dessa organisationer jämställs när det gäller det statliga organisationsstödet
med de i RF ingående förbunden och erhåller sitt statliga stöd genom
RF. De utanför RF stående organisationerna är f.n. tio till antalet.

Statens kontroll av RF:s verksamhet, särskilt fördelningen av stödet till
de utanför RF stående organisationerna, utövas genom två av regeringen
utsedda ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen. Dessutom tillsätter
regeringen två revisorer med uppdrag att för statens räkning granska RF:s
verksamhet.

1.4 Organisationsstödet och det statliga aktivitetsstödet

Granskningen av det statliga organisationsstödet och det lokala aktivitetsstödet
till idrotten har skett genom undersökningar av verksamheten
hos RF och till RF anslutna förbund och föreningar samt de tio utanför RF
stående organisationerna. RF:s verksamhet har granskats genom studier
av RF:s anslagsäskanden och verksamhetsberättelser. Dessutom har intervjuer
gjorts med förtroendevalda och anställda inom förbundet. De till RF
knutna förbunden och deras föreningar har huvudsakligen granskats genom
en postenkät, kompletterad med intervjuer med representanter för

förbund och föreningar. De tio utanför RF stående organisationernas verksamhet
har granskats genom intervjuer med företrädare för organisationerna.

Vid granskningen har försök gjorts att klarlägga medlemsstrukturen
inom idrottsrörelsen, främst ålders- och könsfördelningen. Vidare har
intäkter och kostnader samt antalet förtroendevalda och anställda hos
special-, distrikts- samt specialdistriktsförbund och hos idrottsföreningarna
studerats. Därutöver har vissa speciella frågor tagits upp, såsom kostnaderna
för olika slag av information och specialförbundens internationella
verksamhet. Enkätundersökningen har huvudsakligen omfattat budgetåren
1976/77-1978/79.

De medel som satsas på svenskt deltagande i OS-spel har inte gjorts till
föremål för särskild granskning.

Organisationsstödet ges till RF och disponeras av förbundet dels för den
egna verksamheten, dels för gemensam verksamhet inom RF och anslutna
förbund med föreningar, dels för fördelning till special- och distriktsförbund,
dels slutligen för fördelning i enlighet med regeringens beslut till de
tio utanför RF stående organisationerna.

Det statliga lokala aktivitetsstödet är ett stöd som ges till all ungdomsverksamhet.
För att en ungdomsorganisation skall få lokalt bidrag fordras
att den också får statsbidrag för sin centrala verksamhet. Det centrala
bidraget ges till organisationer som huvudsakligen är verksamma bland
barn och ungdom och har minst 3000 medlemmar i åldern 7-25 år och
dessutom har lokalavdelningar i minst hälften av landets 23 landstingskommuner.

Det statliga lokala stödet kompletteras i regel med ett kommunalt aktivitetsbidrag.
Varje kommun bestämmer själv storleken och utformningen av
detta, sålunda kan t.ex. andra särskilda åldersgränser och bidragsregler
gälla.

Aktivitetsstödet utbetalas av statens ungdomsråd. Bidraget förmedlas
till lokalavdelningarna eller föreningarna genom deras riksorganisationer,
för idrottens del RF.

1.4.1 RF:s verksamhet

RF:s totala budgeterade omslutning under budgetåret 1980/81 uppgick
till 252,5 milj. kr. Av detta belopp gick drygt 28 miljoner till RF:s egen
verksamhet. RF-kansliets egentliga administrations- och lönekostnader,
för budgetåret 1980/81 ca 9,5 milj. kr., utgör ca 4% av de för RF totalt
budgeterade medlen.

Inom RF-kansliet arbetar ett 80-tal personer, fördelade på fyra särskilda
enheter. Till dessa kommer ytterligare 56 utbildnings- och idrottskonsulenter
som tjänstgör inom distriktsförbunden, i undantagsfall även inom
specialförbund, men är centralt anställda.

1.4.2 Utanför RF stående organisationer

Som tidigare nämnts fördelar RF ”i myndighets ställe” organisationsstöd
också till organisationer som inte tillhör RF men som bedriver verksamhet
av idrottskaraktär. Till denna grupp hör i dag följande tio organisationer,
nämligen Svenska båtunionen, Cykelfrämjandet, De svenska lantliga
ryttarföreningarnas centralförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund,
Friluftsfrämjandet, Svenska livräddningssällskapet/Simfrämjandet,
Svenska pistolskytteförbundet, Svenska ponnyföreningen och Ridfrämjandet
samt, som en enhet kårortsnämnderna i Göteborg, Karlstad, Linköping,
Luleå, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala, Växjö, Örebro, Östersund,
Sundsvall, Kalmar, Jönköping, Falun och Borås.

De utanförstående organisationernas andel av organisationsstödet har
ökat med 16% under de senaste tio åren, medan organisationsstödet totalt
ökat med 217%. En förklaring till detta låga procenttal för de tio utanförstående
organisationerna är bl.a. att sammansättningen av denna grupp
under perioden förändrats. År 1976 lämnade sålunda Svenska korporationsidrottsförbundet
gruppen och gick in i RF som ett särskilt specialförbund.
Något senare lämnade också Skytteförbundens överstyrelse gruppen
samtidigt som förbundet i enlighet med riksdagsbeslut blev inräknat i
totalförsvaret och därigenom fick medel för sin verksamhet från försvarshuvudtiteln.
Ungefär samtidigt har dock två andra organisationer godkänts
av regeringen som berättigade till organisationsstöd, nämligen Sveriges
fritidsfiskares riksförbund och Svenska båtunionen.

Studeras anslagsutvecklingen för de utanförstående organisationerna
synes de vara missgynnade i förhållande till RF-förbunden. Medan specialförbundens
tilldelning av medel under en tio-årsperiod ökat med något
över 230% och distriktsförbundens med 350%, stannar de utanförstående
organisationernas ökning vid omkring 200%.

1.4.3 Verksamheten inom SF, DF och SDF

Den egentliga idrottsverksamheten bedrivs inom föreningarna. Dessa
tillhör allt efter sin verksamhet specialdistriktsförbund (SDF) och specialförbund
(SF). Rent geografiskt tillhör de samtidigt något distriktsförbund
(DF) — idrottsförbund. Enligt enkäten till föreningarna var deras totala
antal medlemmar 4,5 miljoner. I detta antal ingick emellertid också ett
visst antal dubbelanslutna. I RF:s medlemsregister upptogs år 1979 mer än
4 miljoner medlemmar. Även denna notering innefattade dubbelanslutna
och kollektivt anslutna medlemmar. Antalet medlemmar för år 1979 kan
beräknas reellt uppgå till omkring 2,5 miljoner.

Hur stor andel av dessa medlemmar som är män resp. kvinnor ger
undersökningen inte helt klart besked om, men det är troligt att av de två
tredjedelar av medlemmarna som är aktiva är en tredjedel kvinnor. Av
medlemmarna är ungefär två tredjedelar under 25 år. Såväl köns- som

åldersfördelningen bland medlemmarna har i stort sett varit oförändrad
över de tre år som studerats. Däremot ökade antalet medlemmar, inkl.
dubbelanslutningar, från ca 4 miljoner år 1976 till 4,5 miljoner år 1979.

När det gäller SF:s, DF:s och SDF:s ekonomi kan man beträffande
inkomstsidan säga att ungefär en tredjedel av verksamheten inom förbunden
bekostas med statsmedel, grovt räknat.

Vad beträffar användningen av resurserna bestod verksamheten inom
såväl SF, DF som SDF till en tredjedel av administration och till en
tredjedel av vad som kan kallas aktiv idrott.

Elitidrott i form av landslagsverksamhet tog 20% av SF:s resurser i
anspråk. Kostnader för landslagsverksamhet fanns endast hos specialförbunden.
Bredd- och motionsidrotten med tyngdpunkt på ungdomsverksamhet
utgjorde omkring 22% av verksamheten mätt i kostnader.

Inom SF, DF och SDF fanns det sammanlagt ca 1000 anställda. Huvuddelen
av dem hade resp. organisation som arbetsgivare, medan närmare
300 personer fick sin lön från statskassan (228 från AMS, 55 från RF).

En stor del av arbetet inom idrottsrörelsen utförs med hjälp av frivilligas
insatser - förtroendevalda och ledare. RF räknar med att mellan 300000
och 400000 personer är engagerade som frivilliga ledare. Av erfarenhet vet
man att ledarna är aktiva under 3-4 år, vilket medför att omkring 100000
nya ledare måste rekryteras och utbildas varje år.

Det finns därutöver ungefär 15000 förtroendevalda inom SF, DF och
SDF, om man inte bara räknar med ledamöter i styrelser och sektioner
utan även tar med dem som har särskilda uppdrag.

Internationell tävlingsverksamhet i landslagssammanhang bedriver endast
specialförbunden. De tar ungefär 20% av sina resurser till sådan
verksamhet. Landslagen kostar i genomsnitt något mer vid verksamhet
inom landet än utomlands. Huvuddelen av de resurser som åtgår för
verksamheten utomlands används för tävlingsändamål. Det har inte gått
att närmare precisera varför landslagsverksamheten inom landet är dyrare
än utomlands.

När det gäller annat internationellt utbyte såsom deltagande i kongresser
och konferenser utomlands deltar i genomsnitt sju personer varje år.
Kostnaderna för representationen vid kongresser är ungefär dubbelt så
höga som kostnaderna för tävlingar utomlands.

Beträffande ersättningar till aktiva idrottsutövare har en jämförelse
gjorts angående villkoren för män och kvinnor samt villkoren för yngre och
äldre bland de aktiva. Det visade sig då att de flesta SF inte ersätter
förlorad arbetsinkomst. Resor till tävlingar betalas dock i allmänhet. Resekostnaderna
ersätts i högre utsträckning när manliga idrottsutövare reser.
Av enkätundersökningen har framgått att traktamenten utbetalas av ungefär
hälften av alla SF och att dessa även inom samma förbund är högre för
män än för kvinnor.

I träningsbidrag betalade specialförbunden ut 7,2 milj. kr. under budget -

året 1978/79. Av dessa fick kvinnorna mellan 3000 och 5000 kr. var och
männen mellan 18000 och 38000 kr., allt beroende på om utbetalningarna
gällde juniorer eller seniorer.

1.4.4 Verksamheten inom föreningarna

Verksamheten inom de idrottsföreningar som studerats vid enkätundersökningen
finansierades till ungefär en tredjedel med samhällsstöd. Av
detta kom dock endast en tiondel från statskassan och då i form av lokalt
aktivitetsstöd. Resten av samhällsstödet utgjordes av kommunala bidrag.
Föreningarnas viktigaste inkomstkällor var bingospel, lotterier och liknande
anordningar.

Föreningarnas verksamhet avsåg självfallet i hög utsträckning aktiv
idrott. Närmare hälften av resurserna satsades på bredd- och motionsidrott
och ytterligare en tredjedel på vad föreningarna själva har kallat elitidrott.
Administrationskostnaderna uppgick endast till ca 13%.

Inom de undersökta föreningarna fanns drygt 2 000 anställda eller arvoderade,
av vilka ungefär hälften avlönades med AMS-medel. Därutöver
fanns det 150000 förtroendevalda. De förtroendevaldas arbetsinsatser varierade
mellan 100 och 300 timmar per år. I genomsnitt arbetade de ungefär
130 timmar per år.

1.4.5 Särskilda frågor

Särskilt intresse har riktats mot kvinnornas roll inom idrotten. Av enkätsvaren
från specialdistriktsförbunden kunde utläsas att två tredjedelar av
förbundens medlemmar var aktiva idrottsutövare och att av de aktiva en
tredjedel var kvinnor. Av de enligt enkäten något över 3 miljoner aktiva
utgjordes sålunda något över 980000 av kvinnor.

Vid SF: s internationella tävlingar utomlands utgjorde kvinnorna ca 20%
av de medverkande.

När det gäller den ekonomiska ersättningen till de kvinnliga idrottsutövarna
visar enkätundersökningen att dygnstraktamentena för kvinnliga
seniorer avsevärt har understigit de manliga seniorernas. Sålunda har SF
till de manliga juniorerna och de kvinnliga seniorerna betalat ungefär lika
mycket i traktamenten.

Träningsbidragen till de aktiva idrottsutövarna uppgick under senaste
verksamhetsåret till 7,2 milj. kr. Av detta belopp fick kvinnorna dela på
250000 kr. Också på tränarsidan har kvinnornas andel legat lägre. Av de
närmare 3 milj. kr. som satsades på tränare fick sålunda kvinnornas tränare
700000 kr.

Vad beträffar den kvinnliga representationen inom idrottsrörelsens olika
organ visar enkätsvaren inom special- och distriktsförbunden att antalet
förtroendevalda kvinnor uppgick till mellan 12 och 14% under det senaste
av de undersökta verksamhetsåren. Kvinnornas andel av utbetalade arvoden
till de förtroendevalda inom SF uppgick i stort sett till samma procent -

satser. Inom DF fick dock kvinnorna endast 1% av det sammanlagda
arvodet, vilket torde tyda på att kvinnorna inom dessa förbund inte innehaft
de högst betalda posterna, t.ex. varit ordförande eller kassör. Inom
föreningarna utgjorde kvinnorna i genomsnitt 25% av de förtroendevalda.

Satsningarna inom handikappidrotten har vidare närmare studerats,
dock inte genom en enkätundersökning.

Som tidigare nämnts uppgick organisationsstödet till idrotten budgetåret
1971/72 till 45,4 milj. kr. Tio år senare, budgetåret 1980/81, var det 143,85
milj. kr. I fast pris har stödet mellan nämnda budgetår ökat med ca 37-38%.

Handikappidrottens andel av stödet har i stort sett följt denna utveckling.
Det av RF till Handikappidrottsförbundet fördelade stödet, som budgetåret
1971/72 var 863 000 kr., beräknas för budgetåret 1980/81 uppgå till
ca 2,8 milj. kr. I fast pris har stödet ökat med ca 40% mellan nämnda
budgetår.

När det gäller det lokala aktivitetsstödet har granskningen visat att ett
DF — den nivå i organisationen som centralt mest sysslar med stödet — i
genomsnitt använder 53 arbetsdagar per år för att administrera stödet. De
flesta DF tycker att bidragsformen är bra. Några DF vill emellertid ha
bättre samordning av redovisningen av verksamheten med den redovisning
som lämnas till kommunerna eller att kommunerna helt tar över ansvaret
för det lokala stödet.

Även inom föreningarna är man tillfreds med bidragsformen. Den tid
som åtgår för administration av stödet anses vara måttlig. Mellan 27 och
100 timmar per år går åt för hanteringen av stödet beroende på hur stor
föreningen är. Bidragsreglerna uppfattas som enkla, och aktivitetsstödet
anses ha stor och i vissa fall avgörande betydelse för föreningarna.

1.5 Stödet till idrottsanläggningar

1.5.1 Genomförd granskning

Syftet med denna del av granskningen har, i likhet med vad som gällt
granskningen i övrigt, varit att undersöka om det statliga stödet använts på
ett ändamålsenligt sätt. Härvid har som utgångspunkt tagits de beslut på
området som riksdagen fattat samt av regeringen och centrala ämbetsverk
meddelade föreskrifter. Vidare har utnyttjats de utredningar om anordnande
av idrottsanläggningar som på skilda håll genomförts. Därutöver har
genom en särskild enkät till fritidsförvaltningarna i landets samtliga kommuner
undersökts tillgången på olika slag av idrottsanläggningar och hur
dessa finansieras i vad avser driftskostnaderna. Enkäten gav en nästan
fullständig bild av antalet idrottsanläggningar och sådana friluftsanläggningar
i vilka idrottsaktiviteter bedrivs. Vidare erhölls uppgifter om ägandeförhållanden,
geografisk belägenhet, driftskostnader och kommunalt
driftstöd. Aktuell riksomfattande officiell statistik rörande dessa förhållanden
har tidigare inte funnits.

Under den senaste tioårsperioden har direkt statligt stöd utgått för
följande här aktuella idrotts- och friluftsanläggningar, nämligen

— riksanläggningar för den samlade idrottsrörelsens behov,

— mindre idrottsanläggningar som uppförs av idrottsföreningar,

— näranläggningar för friluftsliv och

— större friluftsanläggningar av rikskaraktär.

Dessutom har stöd getts för utvecklingsarbete avseende sådana anläggningar.

Det statliga anläggningsstödet har ökat från 11,5 milj. kr. budgetåret
1970/71 till 36,65 milj. kr. budgetåret 1979/80. Fr.o.m. den 1 juli 1980
genomfördes den förändringen att bidragen till kommunala friluftsanläggningar
upphörde och att kommunerna som ersättning härför ges skatteutjämningsmedel.
Däremot får riksanläggningar och mindre föreningsägda
idrottsanläggningar fortsatt stöd. Anläggningsstödet minskades bl.a. därför
för budgetåret 1980/81 till 25 milj. kr.

Fram till den 1 juli 1981 var statens naturvårdsverk huvudman för
anläggningsstödet. Från sistnämnda dag sammanfördes anslagen organisationsstöd
och anläggningsstöd till ett anslag, benämnt Stöd till idrotten.
Samtidigt överfördes till RF handläggningen av frågor om anläggningsstöd
rörande riksanläggningar och mindre idrotts- och friluftsanläggningar som
ägs av idrottsförening ansluten till förbundet. Uppgår investeringskostnaderna
totalt till mindre än 500000 kr. anses anläggningen vara en mindre
anläggning.

Anläggningsstöd till övriga friluftsanläggningar ges alltjämt av naturvårdsverket.
Dessa medel kommer fr.o.m. den 1 juli 1981 från anslaget
Stöd till friluftslivet m.m.

För byggande av idrottsanläggningar utgår från statens sida, utöver det
direkta stödet, indirekt stöd i form av statsbidrag för beredskapsarbeten,
för uppförande av gymnastiksalar och för förbättring av boendemiljön.

Det ojämförligt största bidraget för byggande och drift av idrottsanläggningar
ger som tidigare framhållits kommunerna.

1.5.2 Resultatet av granskningen

Vid granskningen har berörts såväl det direkta som indirekta statliga
stödet till planering och byggande av idrottsanläggningar, kommunernas
investeringar i och drift av anläggningarna, den geografiska fördelningen
och utnyttjandet av dem samt anläggningarnas skötsel och öppethållande.

Härvid har framkommit att statsstödet för uppförandet av mindre, lokala
idrotts- och friluftsanläggningar på grund av sin ringa storlek — sett i
relation till de totala investeringarna - är av tämligen liten ekonomisk
betydelse för mottagarna av stödet även om stödet i och för sig har
betydelse. Det är i stället kommunerna som svarar för merparten av
kostnaderna för anläggningarna. Medan de årliga kommunala driftskostnaderna
uppgår till drygt sex gånger de årliga investeringskostnaderna, är

statens stöd till anläggningarnas drift lägre än investeringsstödet. Statens
bidrag utgör således en ytterst liten del av anläggningarnas totalkostnader.

Därutöver kan tilläggas att vissa negativa erfarenheter varit förknippade
med det hittillsvarande stödet till lokala anläggningar. Av dessa bör särskilt
följande nämnas, nämligen

- de långa väntetiderna för besked om bidrag resp. förnyat besked om
bidrag för dem som erhållit avslag på tidigare ansökan,

- den pågående minskningen av de statliga bidragen till dessa objekt, sett i
relation till deras totala investeringskostnader,

- avsaknaden av noggrannare utredningar om de lokala behoven av olika
slags anläggningar före bidragsgivningen,

- bidragsreglernas inverkan på beståndet av anläggningar då enligt reglerna
endast vissa anläggningstyper - numera endast sådana för vilka
investeringskostnaderna understiger 0,5 milj. kr. och ej kan anses vara
ett kommunalt åtagande - är bidragsberättigade oberoende av de lokala
behoven,

- den förmånligare behandlingen av nyinvesteringar i förhållande till underhåll
och förbättringar,

- den för handläggningen av bidragsärendena alltför kraftigt dimensionerade
administrationen, sett i relation till bidragens omfattning och betydelse,

- de negativa konsekvenserna för den kommunala markplaneringen vid
långa väntetider på besked om bidrag och

- den i många fall olämpliga lokaliseringen inom kommunerna av nya
anläggningar på grund av brister i beslutsunderlaget när det gäller prioriteringen
av bidragsobjekt.

Mot denna bakgrund framstår statens stöd för nyinvesteringar i mindre
lokala anläggningar inte längre lika självklart som förr. Utan tvekan har
dock statsstödet inneburit och innebär fortfarande en viss hjälp för den
enskilda idrottsföreningen som bygger en ny idrotts- och friluftsanläggning.

Den nu genomförda granskningen har vidare gett vid handen att det ur
samhällsekonomisk synvinkel är angeläget att man särskilt beaktar vissa
synpunkter av regional karaktär vid planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar.

Sålunda bör vid planeringen av större idrotts- och friluftsanläggningar
stor vikt läggas vid deras placering från geografisk synpunkt. Det upptagningsområde
anläggningen skall täcka bör särskilt övervägas. Därutöver
bör undersökas om inte näraliggande kommuner kan betjäna varandra,
Härigenom kan man uppnå att nya anläggningar får en sådan placering att
de inte till alltför stor del konkurrerar med redan befintliga anläggningar.
Såväl bygg- som driftskostnaderna kan sannolikt fördelas på ett större
antal kommuner, vilket medför besparingar för varje enskild kommun. I
planeringsarbetet bör berörda kommuner, Svenska kommunförbundet,

idrottens distriktsförbund och specialdistriktsförbund m.fl. organisationer
delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, såsom skidbackar,
viss markareal och stora avstånd till bebyggelse, såsom motorbanor, eller i
övrigt har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som
på grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras, såväl vad beträffar lokala som regionala
anläggningar, att det finns avsevärda skillnader ute i länen när det gäller
förekomsten av olika anläggningar räknat per invånare. Även med hänsyn
tagen till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet — avvikelser betingade
av de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena - finns det
stora skiljaktigheter i fråga om tillgången per invånare till olika slag av
anläggningar i olika län. Detta gäller t.ex. sådana anläggningstyper som
fotbollsplaner, inomhusbassänger, ishockey-, bandy- och tennisbanor,
sporthallar, elljusspår och friluftsgårdar.

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till önskemål beträffande lämpligt val av anläggningstyp och
lokalisering från dem som kan komma att utnyttja anläggningarna för sin
idrottsutövning.

1.6 Överväganden och förslag

1.6.1 Allmänt

Som inledningsvis redovisats gäller för användningen av det statliga
stödet till idrottens organisationer de riktlinjer som drogs upp av riksdagen
år 1970. Riksdagsbeslutet innebar en förstärkning av det statliga stödet till
idrotten samtidigt som en samordning av medelsanvisningen till idrottsändamål
genomfördes. En grundläggande tanke vid förstärkningen av stödet
var att öka insatserna för motions- och breddidrott.

Angelägenheten av ökade satsningar på bredd- och motionsverksamhet
har därefter under hela 1970-talet framhållits i regeringens årliga budgetförslag.
Vid riksdagsbehandlingen av förslagen har också särskilt betonats
den samlade idrottsrörelsens uppgift att söka nya grupper för regelbunden
motion och att ytterligare stärka breddidrotten, se bl.a. kulturutskottets
betänkande 1975/76:11.

Vad beträffar ökade insatser för kvinnlig idrott har kulturutskottet varje
år fr.o.m. 1977 som sin uppfattning anfört att det är angeläget att man inom
6 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 2

idrottsrörelsen energiskt fullföljer strävandena att öka utrymmet för kvinnoidrotten
och att skapa jämlika förhållanden för män och kvinnor. Utskottet
har därvid också pekat på de specialsatsningar som RF under de
senare åren gjort för den kvinnliga idrotten.

Granskningen har inte kunnat koncentreras till enbart användningen av
de statliga medlen, eftersom idrottsrörelsen även tillförs andra medel för
sin verksamhet och de statliga medlen sålunda i de olika leden utgör större
eller mindre del av intäkterna. Granskningen har därför fått avse idrottsrörelsens
verksamhet i dess olika former oavsett hur stor del av denna som
finansierats med statsmedel.

Vid bedömningen av verksamheten har det förhållandet att RF, dess
förbund och föreningar är privaträttsliga subjekt med vad därav följer av
självständighet i fråga om användandet av anförtrodda medel måst beaktas.

Den genomförda granskningen har totalt sett inte gett anledning till
annan bedömning än att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits
upp för den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga
stödet. Vid granskningen har emellertid uppmärksammats vissa förhållanden,
främst av administrativ art, som bör tas upp till närmare överväganden.

1.6.2 Särskilda frågor

Statens insyn i RF:s och anslutna förbunds verksamhet uppnås genom
att regeringen utser två ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen och
dessutom två statliga revisorer att för statens räkning granska verksamheten.
Regeringens ombud skall särskilt följa RF:s behandling av de ärenden
som RF ”i myndighets ställe” handlägger i vad gäller det statliga idrottsstödet
till de utanför RF stående organisationerna.

Granskningen har visat att de kontrollfunktioner som RF och dess
förbund som självständiga organisationer har byggt upp inom sig väl tillgodoser
även de krav på kontroll som från statens sida är erforderliga. Den
revisionella granskning som statens revisorer därutöver utför kan därför
knappast behöva bibehållas. Det bör vara tillräckligt att RF för kontrollen
av verksamheten till regeringen inger sina verksamhetsberättelser och de
av de egna revisorerna avgivna revisionsberättelserna.

Från RF:s sida ser man helst att även de utanför RF stående organisationerna
ryms inom ramen för förbundets verksamhet. Anledningen till att så
inte sker är att de utanförstående organisationerna inte anser att de bör
inordnas i RF. Verksamheten hos dem skiljer sig från den som bedrivs
inom RF, främst genom att konkurrens- och tävlingsaspekten inte finns
med. Var och en av de tio organisationerna kan dessutom sägas utgöra en
folkrörelse i sig, och man anser därför att det principiellt sett är fel att en
folkrörelse fördelar statsmedel till en annan. 1 bakgrunden ligger dock
sannolikt bl.a. förhoppningar om att kunna få en generösare tilldelning av

statsmedel om man inte behöver gå via RF. Den nu genomförda granskningen
ger viss antydan om att de utanförstående organisationerna kan ha
fått en något restriktivare behandling än de till RF anslutna förbunden. Ett
bestämt uttalande härom fordar dock djupare studier.

Gällande ordning för statsbidragens fördelning infördes år 1970. Det har
inte funnits skäl att föreslå en ändring och därmed ett skiljande i övrigt av
de utanförstående organisationerna från RF. En sådan åtgärd skulle knappast
medföra förenklingar för någon part. Däremot bör de utanförstående
organisationerna kunna skapa en egen samarbetsorganisation med uppgift
att fungera som samarbetspartner med RF-kansliet och regeringens ombud
i riksidrottsstyrelsen, inkomma med anslagsäskanden och ställa krav i
övrigt på RF. Om en sådan samarbetsorganisation visar sig fungera, bör
den med tiden själv kunna ta initiativ till att den nuvarande anknytningen
till RF hävs.

Det lokala aktivitetsstödet, som fördelas av statens ungdomsråd, sköts
på idrottsområdet centralt av distriktsförbunden. Sammanlagt omkring sex
heltidstjänster per år behövs för att ta hand om idrottsföreningarnas redovisningar
och kontrollen av dem. Någon kritik mot bidragssystemet från
t.ex. föreningarnas sida har ej kommit fram vid granskningen. Följande
synpunkter torde dock böra beaktas.

Redovisningen av bidragsberättigade aktiviteter går så till att samtidigt
som föreningarna sänder sina redovisningsblanketter för det statliga lokala
aktivitetsstödet till resp. DF skickar de en kopia av samma blankett till sin
kommun för att erhålla kommunalt aktivitetsbidrag. Samma underlag används
således för de två bidragen, och kontrollen av underlaget görs både
inom distriktsförbunden och inom kommunerna. Det nuvarande förfarandet
utgör ett dubbelarbete som bör undanröjas. Vidare bör redovisningen
och kontrollen av det statliga aktivitetsstödet kunna underlättas om samarbetet
mellan distriktsförbunden och kommunerna vidgas. Även övriga
ideella organisationer som får lokalt aktivitetsstöd bör vara naturliga samarbetspartner.

Dessutom bör undersökas om arbetet med stödet inte kan underlättas
och eventuella möjligheter till oegentligheter vid bidragsgivningen hindras
genom införande av ADB-rutiner. En i samband med granskningen utförd
studie på området talar härför.

När det gäller kvinnornas roll inom idrotten har vid olika tillfällen kritik
riktats mot bl.a. den sneda fördelningen av förtroendeuppdrag mellan
kvinnor och män och mot att de idrottsligt aktiva kvinnorna i vissa fall ges
sämre förmåner. Genomförd granskning ger i viss mån belägg för denna
kritik.

Såväl de uttalanden till kvinnornas förmån som gjorts vid riksdagsbehandlingen
av idrottsfrågor som det inom samhället i övrigt pågående
arbetet på jämställdhetsområdet påverkar självfallet även utvecklingen
inom idrotten positivt. Det finns vidare anledning att notera att jämställd -

hetskommittén i samband med att den fått utökade direktiv även fått till
uppgift att verka för en jämställd idrott. De initiativ som RF tagit på detta
område och det arbete förbundet i övrigt lägger ner bör självfallet noteras.

RF, dess förbund och föreningar utgör privata rättssubjekt med rätt att
självständigt besluta bl.a. om sin verksamhets organisatoriska former.
Med hänsyn till storleken av de bidrag som det allmänna ställer till idrottsrörelsens
förfogande har det dock ansetts att följande synpunkter böra
läggas på de nuvarande organisatoriska formerna inom idrottssrörelsen.

RF:s kansli med sitt 80-tal anställda fungerar mera som ett topporgan för
idrottsrörelsen än som det administrativa samordningsorgan det formellt
är. På senare tid har från flera håll också påpekats att man genom effektiviteten
hos kansliet pressar fram en utveckling som övriga inom idrottsrörelsen
har svårt att följa.

Förhållandet bör uppmärksammas och RF-kansliets roll i organisationen
mera noggrant fastställas.

Revisionen av RF:s verksamhet bör vidare utföras av auktoriserade
revisorer och avse såväl räkenskaper som förbundets förvaltning, varvid
betydligt större vikt bör läggas på förvaltningsrevision än vad som görs i
dag. Revisionen bör utföras som ett vanligt konsultuppdrag mot ordinarie
arvode och inte som ett oavlönat förtroendeuppdrag. Samma revisor bör
vidare inte få sköta revisionen för en längre sammanhängande period än
sju år. Härigenom undviks risken för lojalitetskonflikter. Sju år motsvarar
den period som bankinspektionen rekommenderat för en och samma revisors
verksamhet vid revision av affärsbankerna.

En utökad, regelbunden förvaltningsrevision av RF torde också kunna
ersätta det arbete som RF:s dechargeutskott i dag utför. Dechargeutskottets
ordförande och dess tio ledamöter, valda på två år av riksidrottsmötet,
kan härigenom frigöras för mer angelägna uppgifter. Dechargeutskottets
förslag till förenklingar och förbättringar har för övrigt hittills till övervägande
delen haft karaktären av åtgärder på den administrativa rationaliseringens
område. Sådana arbetsuppgifter bör läggas på en tjänsteman inom
RF-kansliet med ansvar för den administrativa utvecklingen.

Distriktsförbunden har en mycket viktig roll att spela i den idrottsliga
organisationen. De har nämligen möjlighet att fungera som komplement till
specialförbunden. Medan specialförbunden i allmänhet endast intresserar
sig för en särskild idrott och ofta har en utpräglad elitprofil, har distriktsförbunden
möjlighet att ta initiativ till tvärkontakter, att värna om breddoch
motionsverksamhet och att över huvud taget se framåt. Genom sina
mer allmänna arbetsuppgifter kan förbunden till den övriga idrottsrörelsen
förmedla de allmänna stämningarna inom samhället och därigenom bl.a.
verka som motvikt till de starka konserverande krafter som kan förmärkas
inom idrottsrörelsen.

Distriktsförbunden är RF:s regionala organisation. De har inom sina
resp. distrikt samma uppgifter som RF har centralt. Idrottsutredningen

föreslog att distriktens verksamhet skulle finansieras med landstingsmedel
i enlighet med principen att staten stöder på central nivå (RF och SF),
landstingen på regional nivå (DF och SDF) och kommunerna på lokal nivå
(idrottsföreningarna).

Under budgetåret 1978/79 utgjorde landstingens stöd till distrikten 55%
av intäkterna, medan ca 20% kom från statskassan via RF och AMS. RF
bekostar också med statsmedel lönerna för drygt 50 idrotts- och utbildningskonsulenter
som arbetar inom distriktsorganisationen. Mot denna
bakgrund — bl.a. distriktens såväl finansiella som personella integration
med RF — kan distriktens representation vid riksidrottsmötena sättas i
fråga. Sett mot den tänkta utvecklingen att landstingen till allra största
delen svarar för bidragen till förbunden är deras representation emellertid
helt naturlig.

Distriktens gränser följer i dag de gamla landskapsgränserna. Som ett led
i en eventuell ökad finansiell anknytning till landstingen bör förbunden
snarast anpassa sina verksamhetsområden till landstingens gränser.

Varje DF bör också med RF:s hjälp gå igenom förekommande administrativa
stödfunktioner, varvid man särskilt bör beakta möjligheterna att
låta RF sköta en större del av administrationen, så att distriktsförbunden i
högre utsträckning kan ägna sig åt sina övriga uppgifter.

I samband med en översyn av uppgifter och organisation bör man också
beakta RF-konsulenternas ställning. Särskilt bör övervägas om inte konsulenternas
insatser skulle kunna bli ännu effektivare om de gavs en gentemot
RF mer självständig ställning.

Specialförbunden inom RF är många och starka — RF:s existens byggde
ju från början på samarbetet mellan vissa specialförbund. Man kan dock
fråga sig om inte specialiseringen gått väl långt. På samma sätt som det
t.ex. inom Skidförbundet finns olika grenar inom verksamheten kunde
man tänka sig att utövarna av de s.k. kraftsporterna slog sig ihop i ett
specialförbund med olika grupperingar. Varför skulle inte Gångförbundet
kunna samordna sin verksamhet med Friidrottsförbundet? En sammanslagning
av specialförbund skulle kunna minska en del dubbelarbete, t.ex.
vid spridandet av information och vid annat administrativt pappersarbete,
och därmed frigöra resurser för andra och viktigare uppgifter.

Specialdistriktsförbunden är också många till antalet. Vissa har bara en
ombudsman som sköter verksamheten men de flesta har förtroendevalda
styrelser. Tillsammans uppgår dessa förbund till ca 1 000, vilket innebär att
det i vart och ett av de 23 distrikten finns 43 specialförbund eller att alla 56
specialförbunden är representerade i 18 av de 23 distrikten. Det kan sättas i
fråga om antalet specialdistriktsförbund verkligen motsvaras av ett uttalat
behov.

Skulle för övrigt möjligen en effektivisering av distriktsförbunden och en
ökad samverkan inom specialförbunden kunna minska antalet specialdistriktsförbund
och därmed också minska t.ex. det pappersarbete som i
dag kraven på effektiv information och kommunikation för med sig.

Genom den ändring av statsstödet som genomfördes den 1 juli 1980
består stödet för uppförande av mindre idrotts- och friluftsanläggningar i
dag - bortsett från det indirekta stöd som ges i form av arbetsmarknadspolitisk!
stöd, bidragen till bättre boendemiljö och den kompensation som ges
via den kommunala skatteutjämningen — endast av stödet till riksanläggningar
och till mindre föreningsanläggningar. Härtill kommer de tidigare
angivna negativa erfarenheterna av tillämpningen av stödet. Det kan därför
sättas i fråga om stödet inte skulle kunna överlåtas på kommunerna.
Härigenom skulle för övrigt de lokala behoven av åtgärder kunna tillgodoses
bättre tack vare den större kännedom om lokala förhållanden som de
kommunala fritidsnämnderna och fritidsförvaltningarna besitter. De ytterligare
kostnader som kommunerna skulle få vidkännas uppgår till obetydliga
belopp, sett i relation till kommunernas driftskostnader för hela sport-,
idrotts- och friluftssektorn. Det torde för övrigt finnas goda möjligheter att
genom besparingar inom denna sektor bringa ner kostnaderna, t.ex. genom
ytterligare utnyttjande av fritidsengagerade för skötseln av anläggningar,
energisparåtgärder, sänkning av den materiella standarden och, framför
allt, ökat samutnyttjande av lokaler för idrott och andra ändamål.

Beträffande planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar har det
direkta intresset från statens sida med åren blivit mindre rent ekonomiskt
och förmodas nu bli ännu mindre.

Granskningen har emellertid gett vid handen att det ur samhällsekonomisk
synvinkel är angeläget att vissa synpunkter — främst av regional
karaktär — beaktas vid planeringen. Sålunda bör vid planeringen av större
idrotts- och friluftsanläggningar stor vikt läggas vid deras placering från
geografisk synpunkt. Det upptagningsområde anläggningen skall täcka bör
särskilt övervägas. Därutöver bör undersökas om inte näraliggande kommuner
kan betjäna varandra. Härigenom kan man uppnå att nya anläggningar
får en sådan placering att de inte till alltför stor del konkurrerar med
redan befintliga anläggningar. Såväl bygg- som driftskostnaderna kan då
fördelas på ett större antal kommuner, vilket medför besparingar för varje
enskild kommun. I planeringsarbetet bör berörda kommuner, Svenska
kommunförbundet, idrottens distriktsförbund och specialdistriktsförbund
m.fl. organisationer delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, som skidbackar, viss
markareal och stora avstånd till bebyggelse som motorbanor eller i övrigt
har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som på
grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras, såväl vad beträffar lokala som regionala
anläggningar, att det länsvis finns olika avsevärda skillnader, om man går
ut från tillgången på anläggningar per invånare inom de olika länen. Även

med hänsyn tagen till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet - avvikelser
betingade av de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena —
är skiljaktigheterna stora. Detta gäller t.ex. sådana anläggningstyper som
fotbollsplaner, inomhusbassänger, ishockey-, bandy- och tennisbanor,
sporthallar, elljusspår och friluftsgårdar.

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till önskemål beträffande lämpligt val av anläggningstyp och
lokalisering från dem som kan komma att utnyttja anläggningarna för sin
idrottsutövning.

1.7 Sammanfattning av framförda förslag

Följande förslag till åtgärder har framförts beträffande

statens insyn i och kontroll av idrottsrörelsen

— avskaffande av den kontrollfunktion inom riksidrottsförbundet som regeringens
revisorer svarar för

de utanför riksidrottsförbundet stående organisationerna

— inrättande av samarbetsorganisation

det lokala aktivitetsstödet

— översyn av det administrativa förfarandet vid utanordnande av stöd
stödet till idrottsanläggningar

— slopandet av det statliga stödet till mindre föreningsanläggningar

— genomförande av bättre planering såväl regionalt som lokalt vid byggande
av idrotts- och friluftsanläggningar.

Vidare förordas att riksidrottsförbundet beträffande RF:s organisation

— ser över RF-kansliets roll i organisationen

— lägger om revisionen av RF och dess verksamhet

— ger RF:s dechargeutskott förändrade arbetsuppgifter

— utreder distriktsförbundens roll i organisationen

— minskar antalet specialförbund genom sammanslagningar

— ser över antalet specialdistriktsförbund med utgångspunkt i uttalade
behov.

2 Remissyttrandena

Yttranden över granskningspromemorian har avgetts av Sveriges riksidrottsförbund
(RF), skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, statens naturvårdsverk,
statens planverk, Svenska friidrottsförbundet, Svenska fotbollförbundet,
Svenska simförbundet, Dalarnas idrottsförbund. Göteborgs
distrikts idrottsförbund, Ångermanlands idrottsförbund, Stockholms
idrottsförbund. Skånes handbollförbund, Stockholms tennisförbund. Friluftsfrämjandet,
Ridfrämjandet, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

2.1 Allmänt

Remissinstanserna ställer sig positiva till de resultat som redovisas i
granskningspromemorian. 1 vissa enskildheter har dock några instanser
framfört avvikande mening i förhållande till vad som förordats i promemorian.

Riksidrottsförbundet noterar med tillfredsställelse att det i promemorian
konstateras att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits upp för
den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga stödet.
Uttalandet är värdefullt för förbundet anser man.

Även Göteborgs distrikts idrottsförbund uttalar tillfredsställelse över
denna slutsats i promemorian och Ångermanlands idrottsförbund finnér
det positivt att statsmakterna visat intresse för hur statens stöd till idrotten
används.

Stockholms idrottsförbund noterar med tillfredsställelse den positiva
bild av idrottens verksamhet på olika nivåer som kommit fram. Utredningen
belyser väl de ideellt arbetande ledarnas avgörande betydelse för
idrottsrörelsens fortlevnad och utveckling. Den visar vidare hur idrotten
totalt men främst på föreningsnivå varit beroende av anställda som avlönas
med AMS-medel. Samtidigt framhåller förbundet att det sociala åtagande
idrottsrörelsen tagit på sig genom att under årens lopp bereda meningsfull
sysselsättning åt arbetshandikappade bör beaktas.

Fotbollförbundet framhåller att statsmakterna snarast bör precisera sina
mål och ambitioner för idrottsrörelsen liksom motsvarande krav på elitoch
breddidrottsverksamheten. Först därefter torde en meningsfull förvaltningsrevision/utvärdering
kunna avlämnas beträffande idrotten som en
betydande samhällspolitisk (social, kulturell och även ekonomisk) faktor,
anser förbundet.

2.2 Statens insyn i och kontroll av idrottsrörelsen

Samtliga remissinstanser som yttrat sig tillstyrker förslaget om avskaffande
av den kontrollfunktion som tillsättandet av regeringens revisorer i
RF utgör.

2.3 Samarbetsorgan för de utanför RF stående organisationerna

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av naturvårdsverket, Friidrottsförbundet,
Simförbundet, Ångermanlands idrottsförbund och Ridfrämjandet.

Däremot avstyrks förslaget av RF och Fotbollförbundet. Friluftsfrämjandet
som är kritiskt mot den nuvarande ordningen för bidragsgivningen
uttalar sig inte direkt angående samarbetsorganet.

Simförbundet hoppas att förslaget om ett samarbetsorgan för de utanför
RF stående organisationerna inte skall skapa ett motsatsförhållande till
specialförbunden. Förbundet hoppas också att, när det gäller bedömningen
av bidrag, hänsyn tas till att de utom RF stående organisationerna
erhåller statliga bidrag från olika titlar i statsbudgeten och inte enbart
tillgodoses genom idrottsanslaget.

RF finnér det angeläget att hänvisa till de diskussioner som fördes av
idrottsutredningen (SOU 1969:29) och till 1970 års riksdagsbeslut med
anledning av utredningens förslag. Beslutet innebar att RF gavs ansvaret
att till idrottsorganisationerna inom och utom RF fördela statsmedel och i
övrigt fungera ”i myndighets ställe”.

Idrottsutredningen diskuterade flera tänkbara alternativ beträffande
handläggningen på myndighetsplanet, framhåller RF vidare. Utredningen
stannade för att myndighetsfunktionen skulle anförtros idrottens eget
topporgan, riksidrottsförbundet. En sådan ordning ansåg utredningen vara
en organisatorisk rationalisering och den bästa garantin mot idrottsrörelsens
splittring, en följdverkan som skulle försvåra samordning och effektivitet.

RF understryker vidare att man givetvis finnér det angeläget att genom
olika åtgärder försöka utveckla samarbetsformerna mellan utanför RF
stående organisationer och specialidrottsförbunden (SF).

Fotbollförbundet är tveksamt till nyskapandet av en särskild samarbetsorganisation
för de utanförstående organisationerna. Enligt förbundets
mening innebär redan dagens situation en ”kamp” om statsanslagen på ett
”slagfält” där skiljelinjerna är mycket svaga i konturerna mellan t.ex. ett
SF och en främjandeorganisation. En ytterligare polarisering kan i stället
försämra förutsättningarna för en ändamålsenlig fördelning av statsanslagen
och ett effektivt utnyttjande av de begränsade resurserna. I förekommande
fall kan det närmast övervägas om det inte är lämpligast att slå
samman närstående specialförbund med resp. främjandeorganisation, anser
förbundet.

Friluftsfrämjandet finnér redovisningen i granskningspromemorian av
svaren som getts vid förekommande intervjuer vara bristfällig och anför
bl.a. följande i remissvaret:

I stället för att ironisera över att utanför RF stående organisationer
verkar ”sorn om var och en satt och gruffade på sitt håll” borde framförts
följande:

att Friluftsfrämjandet inte instämmer i idrottspropositionens uttalande
att det inte är meningsfullt att dra någon gräns mellan idrott och friluftsliv
att ifråga om RF:s myndighetsfunktion uppvaktningar gjorts hos regeringens
idrottssakkunniga Rolf Rämgård och Rune Ångström

att nackdelarna för och den styvmoderliga behandlingen av de utomstående
organisationerna påtalats för regeringens ombud i Riksidrottsstyrelsen
vid ett flertal tillfällen
att den filosofi rörande utnyttjande av idrottens utbildningskonsulenter
och samordning av ledarutbildning m.m. som presenteras i idrottsproposition
visat sig ohållbar i den praktiska verkligheten
att därför talet om bidrag till den samlade idrottens gemensamma verksamhet
och anläggningar är missvisande.

Friluftsfrämjandet finner det vidare otillfredsställande att granskningen
av stödet till utanför RF stående organisationer har gjorts mera ofullständig
än övrig granskning. Då ifrågasättandet av oväldig behandling varit
allmän borde denna fråga studerats mera ingående, anser främjandet.

Ridfrämjandet (RidF) anser att RF brustit i objektivitet vid medelstilldelningen
och att detta skett av skäl som inte är acceptabla mot bakgrund
av RF:s myndighetsfunktion. Främjandet anför i sitt remissyttiande vidare.

Ehuru formuleringarna i granskningspromemorian är försiktiga synes
det som om RR kommit till en likartad uppfattning vad gäller Ö10 i
allmänhet. Det framgår av rekommendationen på sidan 23, stycket två. där
RR föreslår en egen samarbetsorganisation för dessa. Enligt RidF:s mening
måste en sådan samarbetsorganisation — sedan den visat sig funktionsduglig
- få någon form av befogenheter i relationen till RF, antingen
genom ett riksdags- eller ett departementsbeslut. Enligt RidF:s mening
måste en formell befogenhet till. Det nuvarande systemet med regeringens
representanters i RS uppdrag att föra Ö10:s talan är kraftlöst. Under årens
lopp har flera av dessa representanter förklarat att de är överens med Ö10
om att diskriminering sker, men de har inte kunnat påverka RS, i varje fall
inte mer än marginellt.

Ännu väsentligare än att Ö10 nästan hela tiden fått sämre medelstilldelning
än SF:en är dock enligt vår mening att hela fördelningsgrunden
numera är fel. Detta beror i första hand på den kraftiga och medelskrävande
utvecklingen av RF:s centrala organisation sedan 1970.

Ridfrämjandet förordar vidare andra fördelningsgrunder för statsbidraget.

2.4 Det lokala aktivitetsstödet

Förslaget om en översyn av det administrativa förfarandet vid utanordning
av det lokala aktivitetsstödet och införande av ett ADB-system för att
underlätta hanteringen tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Statens ungdomsråd förklarar att rådet inte har något att erinra mot att

organisationerna tar datatekniken till hjälp vid administreringen av det
lokala aktivitetsstödet. Revisorernas studie visar att flera fördelar kan
vinnas med ett sådant system. Eftersom studien endast omfattar RF:s
hantering går det dock inte att dra den slutsatsen att samtliga bidragsmottagande
organisationer skulle uppnå samma fördelar genom att använda sig
av ADB. RF erhåller ca 80% av det lokala stödet. Övriga 68 bidragsberättigade
organisationer delar på resterande 20% och har därmed en betydligt
mindre omfattande administration.

Ungdomsrådet framhåller vidare att rådet i sina anvisningar till bidragsförordningen
inte ger några direktiv till hur bidraget skall administreras
internt i organisationerna. För kontrollen av bidraget finns dock klara
regler. Det ankommer på riksorganisationen att gentemot ungdomsrådet
ansvara för att en tillfredsställande kontroll sker. Vid rekvireringen av
bidraget skall organisationerna på redovisningsblanketten ange hur den
interna kontrollen går till. Ungdomsrådet gör sedan stickprovskontroller.
Eftersom samma blankett används både för rekvisition av det statliga och
det kommunala stödet har kommunernas kontroll betydelse också för det
statliga bidraget.

1 granskningspromemorian har anförts att den kontroll som sker dels i
organisationerna och dels i kommunerna medför ett dubbelarbete som bör
undanröjas. Mot bakgrund av den betydelse som den kommunala kontrollen
har även för det statliga stödet motsätter sig ungdomsrådet en förändring
av kontrollsystemet. Det dubbelarbete som förvisso utförs bör inte
betraktas som en belastning utan som en tillgång i kontrollarbetet. Däremot
skulle det vara positivt om redovisningen och kontrollen kan förenklas
genom det vidgade samarbete som förordas mellan organisationerna
och kommunerna, framhåller rådet.

Kommunförbundet delar uppfattningen om att det är önskvärt med
kontakter och samverkan mellan idrottens distriktsförbund och kommunerna.
Bl.a. kan dubbelarbete undvikas vid kontroll av bidragsunderlagen,
anser förbundet. Samverkan förekommer sedan lång tid i många distrikt
men kan säkerligen generellt förbättras. Vad beträffar införande av
ADB-rutiner för just behandling av det lokala aktivitetsstödet påpekar
förbundet att det i många av de större kommunerna diskuterats införandet
av ADB som hjälpmedel, bl.a. inom bidragshanteringen. Några kommuner
har också infört sådana rutiner. Detta bör alltså beaktas vid en eventuell
undersökning av ADB-behovet.

2.5 Slopande av det statliga stödet till mindre föreningsanläggningar

Till detta förslag ställer sig remissinstanserna genomgående negativa.
Naturvårdsverket tillstyrker dock förslaget. Däremot avstyrks det av RF,
Fotbollförbundet, Simförbundet, Dalarnas idrottsförbund, Göteborgs distrikts
idrottsförbund, Ångermanlands idrottsförbund. Skånes handbollförbund
och Svenska kommunförbundet.

Kommunförbundet påpekar i sitt remissyttrande att stödet självklart är
av marginell ekonomisk betydelse både när det gäller den totala investeringsvolymen
inom fritidssektorn och ofta också när det gäller finansieringen
av enskilda objekt. Dessutom finns det, som också påpekats i
granskningspromemorian, negativa konsekvenser i form av långa väntetider,
stora administrationskostnader osv. Enligt förbundet bör bidraget
dock inte utan vidare avvecklas. Bidragsgivningen har en viss stimulerande
effekt genom att den engagerar organisationerna i arbetet på att skaffa
anläggningar. Ett slopande av bidraget kan dessutom väntas leda till krav
på att kommunerna i ökad utsträckning skall stödja föreningslivet, vilket i
nuvarande ekonomiska läge ligger utanför kommunernas möjligheter.

Naturvårdsverket påpekar att verket inte delar vissa av de negativa
synpunkter på stödet som redovisas i promemorian. Verket anför i yttrandet: Att

exempelvis avsaknaden av utredningar om de lokala behoven av
anläggningar skulle ha medfört olämpliga lokaliseringar stämmer inte med
verkets erfarenheter. De anläggningar som erhållit bidrag har varit sådana
som har passat in i kommunernas planering för idrott och friluftsliv.
Yttranden från berörd kommun över föreningsprojektens lokalisering har
regelmässigt inhämtats innan beslut fattats om bidrag.

Vidare anges i promemorian att ansökningar om nyinvesteringar behandlats
förmånligare än om- och tillbyggnader. Denna uppgift måste
grunda sig på en missuppfattning eftersom verket vid sin prövning av
bidragen aldrig gjort någon åtskillnad mellan nybyggnad, ombyggnad eller
upprustning. Bidraget har under en längre tid i princip fördelats så att till
anläggningar med en kostnad under 100 000 kronor har bidrag utgått med
30%. När investeringen överstigit 100 000 kronor har bidraget maximerats
till 30 000 kronor. Detta gynnar inte stora investeringar, utan snarare
mindre såsom till- och ombyggnader. Därtill kommer att bidrag inte beviljats
för ansökningar med investeringskostnader över 350000 kronor.

I anslutning till revisorernas påpekande att administrationen av bidragsärendena
under hela perioden skulle ha varit överdimensionerad sedd i
relation till bidragens omfattning och effekt vill verket nämna följande.
Under större delen av 70-talet, då bidragen fortfarande hade betydelse och
antalet ansökningar följaktligen var väsentligt större krävdes en omfattande
arbetsinsats vid hanteringen av dessa ärenden. Eftersom föreningarna
oftast är ovana att hantera ärenden av det här slaget krävdes vidare ofta
ingående granskning av ritningar och beskrivningar, kompletteringar av
inlämnade handlingar samt samråd med såväl föreningarna som kommunerna.
Detta medförde avsevärda arbetsinsatser. Under senare år har dock
arbetet med föreningsansökningarna minskat.

2.6 Bättre planering vid byggande av idrotts- och friluftsanläggningar

Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen.

2.7 Vissa organisatoriska frågor berörande RF och dess förbund

I granskningspromemorian förordas att RF

- ser över RF-kansliets roll i organisationen,

- lägger om revisionen av RF och dess verksamhet,

- ger RF:s dechargeutskott förändrade arbetsuppgifter,

- utreder distriktsförbundens roll i organisationen,

- minskar antalet specialförbund genom sammanslagningar och

- ser över antalet specialdistriktsförbund med utgångspunkt i uttalade
behov.

Förslaget om en översyn av RF-kansliets roll i organisationen har endast
kommenterats av fem remissinstanser. Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet,
Dalarnas idrottsförbund och Landstingsförbundet tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran, medan Ångermanlands idrottsförbund avstyrker
det.

En omläggning av ordningen för revisionen av RF tillstyrks eller lämnas
utan erinran av Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet och Landstingsförbundet,
medan förslaget avstyrks av Dalarnas, Ångermanlands och Stockholms
idrottsförbund.

Förslaget om ändrade arbetsuppgifter för RF:s dechargeutskott biträds
eller lämnas utan erinran av Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet, Dalarnas
och Stockholms idrottsförbund samt Landstingsförbundet. Ångermanlands
idrottsförbund avstyrker för sin del förslaget.

Förslaget om utredning av distriktsförbundens roll i organisationen tar
RF ej ställning till under hänvisning till pågående utredning på området.
Även Göteborgs distrikts idrottsförbund hänvisar till pågående utredning.
Ångermanlands idrottsförbund avstyrker förslaget, medan Friidrottsförbundet,
Dalarnas idrottsförbund och Landstingsförbundet i princip inte
har något att invända mot det.

Förslaget om sammanslagning av specialförbund (SF) lämnas utan erinran
av Friidrottsförbundet och Simförbundet, medan RF inte tar ställning.
Förbundet redovisar dock i princip en positiv syn på förslaget. Det avstyrks
av Dalarnas och Ångermanlands idrottsförbund samt Stockholms
tennisförbund. Friluftsfrämjandet och Landstingsförbundet.

En sammanslagning av specialdistriktsförbund (SDF) tillstyrks eller
lämnas utan erinran av Friidrottsförbundet, Simförbundet, Stockholms
idrottsförbund och Landstingsförbundet, medan Dalarnas och Ångermanlands
idrottsförbund samt Stockholms tennisförbund avstyrker förslaget.
RF tar ej ställning i frågan.

BILAGA 4

Riksdagens revisorers skrivelse angående personalresurserna för
kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt

1982-03-31
Till Riksdagen
1 Inledning

Riksdagens revisorer granskar f.n. organisationen för kontrollen av arbetsgivaravgifter.
Granskningen utgör ett led i den allmänna genomgång av
organisationen för debitering, uppbörd och indrivning av skatter och avgifter
som revisorerna arbetar med.

Granskningen har omfattat kontrollen vid de lokala skattemyndigheterna
(LSM) av arbetsgivarnas redovisning av skatter och avgifter. Med
anledning av vad som härvid kommit fram noterar revisorerna i denna
skrivelse att den förstärkning av kontrollen som beslutats ännu inte helt
genomförts på vissa håll och att den därför bör förbättras bl.a. genom att

- kvarstående vakanser i bemanningsplanen för LSM snarast fylls ut,

— de för kontrollen tillsatta tjänsterna endast används för avsedda uppgifter,
och att

— ett inrättande av särskilda rekryteringstjänster och åtgärder i syfte att
öka tjänsternas attraktivitet övervägs.

Granskningen har omfattat samtliga LSM i landet utom de i Stockholm,
Göteborg och Malmö och avsett personalresurserna såväl för kontrollen av
källskatteinbetalningar som inbetalningar av arbetsgivaravgifter då dessa
arbetsuppgifter sammanfaller vid myndigheterna.

Sammandrag av en i samband med granskningen upprättad rapport
(1981/82:1) Personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och av
de över rapporten avgivna remissyttrandena redovisas i bilaga till denna
skrivelse.

Ett annat led i revisorernas genomgång av kontrollen av arbetsgivaravgifterna
har varit revisorernas granskning av debiteringen och uppbörden
av preliminära arbetsgivaravgifter som föranlett skrivelse till riksdagen
den 13 november 1980 (Förs. 1980/81:7) med förslag om att det med förtur

- i förhållande till övrigt pågående utredningsarbete - skulle arbetas fram
en ny ordning för debitering och uppbörd av preliminära arbetsgivaravgifter
som bygger på källskatteredovisningen. Förslaget har hittills föranlett
att en statlig utredning, socialavgiftsutredningen (S 1981:04), fr.o.m. mitten
av år 1981 arbetar med bl.a. denna fråga.

Revisorernas särskilda intresse för debitering, kontroll, uppbörd och

indrivning av arbetsgivaravgifter är bl.a. betingad av de stora och starkt
stigande restförda avgiftsbelopp som redovisats på senare år.

2 Genomförd granskning

2.1 Besluten om förstärkning av kontrollen

Som utgångspunkt för granskningen har tagits det beslut som riksdagen i
mars månad 1979 fattade om förstärkning av de lokala skattemyndigheternas
resurser när det gäller kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter
(prop. 1978/79:100. bil. 18, CU 1978/79:24, rskr 1978/79:211).

Beslutet innebar att minst en, i vissa fall flera, handläggartjänster skulle
inrättas hos varje LSM för att i huvudsak användas för kontrollen. Propositionen
utgår från riksdagens beslut vid samma riksmöte om ändring
i uppbördsförfarandet (prop. 1978/79:161, SkU 1978/79:50, rskr
1978/79:379). Genomförandet av en personalförstärkning kom i tiden att
sammanfalla med de personalförändringar, främst personalbesparingar,
som beslutats i anslutning till övriga ändringar i uppbördsförfarandet.

De nu gällande personalplanerna för LSM och uppbördsenheterna vid
länsstyrelserna fastställdes den 2 oktober 1980 av regeringen (kommundepartementet)
att gälla fr.o.m. den 1 november samma år. Beslutet grundades,
förutom på ovannämnda beslut om förstärkning av resurserna, på
ett av riksskatteverket (RSV) på regeringens uppdrag utarbetat förslag till
uppbyggnads- och avvecklingsplan för LSM och uppbördsenheterna.

RSV:s plan hade enligt uppdraget utformats med utgångspunkt i den
organisation och bemanning som redovisats i RS-projektets delrapport
(1978:1) Bemanning och inre organisation vid lokal skattemyndighet och
uppbördsmyndighet. Enligt uppdraget borde utökningen av handläggande
personal ske successivt i takt med minskningen av övrig personal. Utbyggnaden
borde vidare - om möjligt — vara slutförd under budgetåret 1982/83
och uppbyggnadsplanen redovisas så att utbyggnaden kunde påbörjas den
1 januari 1980. LSM i Stockholm, Göteborg och Malmö berördes inte av
planen.

Uppbyggnaden av handläggarresurserna på bl.a. LSM för till större
delen arbetsgivarkontroll sker sålunda.

Budgetår	Tjänster
1979/80	184 (härav skall 30 tjänster avse deklarationsgranskning)
1980/81	53
1981/82	59
1982/83	29
S:a.	325 tjänster

Bemanningsplanen bygger på bl.a. ett utökat ADB-stöd och att den nya
granskningsorganisationen (med total tjänstemannagranskning) är genomförd.
I planen har hänsyn tagits till det successiva genomförandet av
ADB-stöd m.m. genom beräkning av övergångsvisa resursbehov.

Regeringens beslut innebär för LSM totalt att personalbehovet på längre
sikt kommer att minska, bl.a. genom att myndigheternas stödjande funktioner
gentemot s.k. fritidsgranskare m.m. upphör och genom att nya
ADB-rutiner införs för uppbörd av direkt skatt. För kontrollen av källskatt
och arbetsgivaravgifter är det dock en förstärkning.

I regeringsbeslutet hänvisas vidare till ett den 24 juni 1980 träffat avtal
om lönegradsplacering av tjänsterna vid berörda myndigheter/enheter. Av
förhandlingsunderlaget för detta beslut framgår bl.a. att en avdelad organisatorisk
enhet för arbetsgivarkontrollen inrättas vid de LSM som tidigare
inte haft en sådan. Enheten benämns arbetsgivargrupp och utgör en del av
granskningsenheten.

Regeringen lämnar vidare i beslutet vissa föreskrifter om tillsättning av
tjänsterna. Länsstyrelserna bemyndigas sålunda att inom ramen för tillgängliga
medel tillsätta samtliga tjänster. Några särskilda medel anslogs
alltså inte för de ökade lönekostnader som blev följden av beslutet. Tjänsterna
är placerade i lönegraderna F8 — Fl 1.

I 1981 årsbudgetproposition (prop. 1980/81:100, bil. 18, CU 1980/81:24,
rskr 1980/81:193) meddelar föredragande departementschefen att medel för
budgetåret 1981/82 beräknats för kostnadstäckning för tillsättning av tjänsterna.
Han framhåller vidare bl.a. att en strävan bör vara att den nya
organisationen, med bl.a. de beräknade personalminskningarna, skall vara
fullt genomförd före utgången av budgetåret 1982/83. Framlagda förslag
antogs av riksdagen.

2.2 Revisorernas undersökningar

Under granskningen har bl.a. under våren 1981 länsstyrelserna genom
en enkät tillfrågats angående uppbyggnaden av kontrollen. Av de nyinrättade
närmare 300 handläggartjänsterna hade enligt länsstyrelserna 189
placerats inom LSM:s arbetsgivargrupper/enheter. I mars-april 1981 var
44% av dem eller 84 tjänster tillsatta. Tillsättningsförfarandet pågick beträffande
ytterligare 69 tjänster. Förutom de 84 tillsatta tjänsterna hade
tillsättningsförfarandet beträffande ytterligare 6 tjänster avancerat så långt
att resultatet i princip var klart. Återstående 36 tjänster, motsvarande
närmare 20%, beräknades inte bli tillsatta under budgetåret 1980/81.

Fram till november månad 1981 har ett fåtal ytterligare tjänster tillsatts.
En kompletterande undersökning under mars månad 1982 visar att alltjämt
ett 20-tal tjänster är obesatta.

Vad beträffar den teoretiska kompetensen hos de tillsatta befattningsha -

varna1 var läget i mars månad 1981 att närmare 25% var långtidsutbildade,
dvs. hade akademisk utbildning. Hela 45% eller 39 befattningshavare hade
lägre utbildning än gymnasium. Det bör dock uppmärksammas att 30 av
dessa 39 genomgått eller påböijat den s.k. skatteutbildningen innan de
erhöll tjänsterna. För övrigt hade 16 av de 39 tjänst som landskanslist i
befordringsgång eller som handläggare i lönegrad F8 eller högre. Endast i
ett fåtal fall synes det ha förekommit att en tjänst tillsatts med personal
direkt från kontorskarriären.

Det kan vidare noteras att 64% av befattningshavarna helt genomgått
skatteutbildningen innan de erhöll de aktuella befattningarna.

Vid enkäten hade länsstyrelserna också angett de huvudsakliga orsakerna
till att tjänsterna ej blivit tillsatta eller utnyttjade för kontrollen.

Härvid har noterats att anledningen till att tjänster förblivit vakanta i
allmänhet inte har varit att penningmedel saknats. Den huvudsakliga anledningen
sägs i stället ha varit brist på kvalificerade sökande.

Av svaren framgår emellertid också att länsstyrelserna i hög grad styrt
de kvalificerade handläggarresurserna till arbetet med taxering i första
instans. Den senare verksamheten har således prioriterats högre än kontrollen
av arbetsgivarnas redovisning.

Det har till och med förekommit att tjänster över huvud taget inte
utannonserats, då man inte velat riskera att de resurser som redan inplanerats
för arbetet med 1981 års inkomsttaxering skulle rubbas. Inom vissa län
har man tillsatt tjänsterna men samtidigt beslutat att de befattningshavare
som erhållit dem i större eller mindre omfattning skulle delta i arbetet med
1981 års inkomsttaxering.

Att tjänsterna under budgetåret 1980/81 endast fått inrättas inom ramen
för befintliga medel har varit en annan anledning till att tjänsterna inte
tillsatts, eftersom andra tjänster inte har kunnat dras in.

Ytterligare en anledning till att tjänster inte ledigförklarats och tillsatts
har varit att man ansett det meningslöst att ledigförklara vakanta tjänster
då det inte funnits några reserver av utbildad personal inom skatteavdelningar
och LSM. Ledigförklarande och tillsättning av tjänsterna skulle då
enbart ha medfört överflyttning av vakanserna till granskningsgrupperna,
vilket i sin tur skulle ha medfört en utläggning på fritidsgranskare av
deklarationer som redan varit överförda till tjänstemannagranskning. Ett
sådant förfaringssätt har inte ansetts önskvärt.

I flera av enkätsvaren uppges att länsstyrelserna och LSM saknar medel
för rekryteringstjänster för handläggare och att detta medfört brist på
kvalificerad personal. Inom det allmänna utbildningsväsendet finns det
vidare inte utbildningsvägar som lämpar sig för dem som önskar arbeta vid
skatteförvaltningen. Den interna utbildning som därför fordras som komplettering
sträcker sig över en tid av tre år.

1 Förutom de formellt tillsatta har här också räknats med sex befattningshavare för
vilka tillsättningsförfarandet påbörjats men ännu ej avslutats.

7 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 2

Vidare anförs att skatteförvaltningarna efter RS-reformens genomförande
successivt byggts ut med åtföljande rekryterings- och utbildningsbehov.

I rapporten redovisade resultat av undersökningen har verifierats vid
remissbehandlingen av rapporten.

3 Revisorernas överväganden

I anslutning till omorganisationen på uppbördsområdet tog riksdagen
ställning till kontrollen av inbetalningen av källskatt och arbetsgivaravgifter
och fördelningen av ansvaret i detta avseende mellan länsstyrelse och
LSM. I den av riksdagen godkända propositionen angående omorganisationen
(prop. 1978/79:161) föreslogs sålunda att länsstyrelserna även fortsättningsvis
skulle ha det övergripande ansvaret för avräkningen av inbetalad
skatt och för kontroll av arbetsgivarnas redovisning. Det ansågs också
ligga i sakens natur att länsstyrelsen skulle svara för den del av kontrollen
som kan utföras på maskinell väg. Vid behov av fördjupad kontroll skulle
dock LSM kopplas in. Beslutanderätten i fråga om arbetsgivares ansvar
för skatte- och avgiftsredovisningen ligger tills vidare kvar hos LSM.

I propositionen tas inte ställning till vilka resurser som behövs för
verksamheten. Det konstateras emellertid att det krävs en faltkontroll i
direkt anslutning till LSM:s befattning med de olika skatterna och avgifterna.
LSM bör sålunda företa revisioner i fråga om källskatt om impulser
härtill fås genom det maskinella avstämningsförfarandet eller på andra
sätt. LSM bör också i förekommande fall mer ingående kontrollera att
arbetsgivaravgift redovisas på rätt sätt. I övrigt hänvisas till det inom RSV
pågående utvecklingsarbetet beträffande fördelning och avvägning av kontrollinsatser.

Skatteutskottet påpekade i betänkande (SkU 1978/79:50) över propositionen
att vissa arbetsgivare systematiskt underlåter att betala in egna och
arbetstagares skatter, arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt, och att det
ofta rör sig om uppseendeväckande stora belopp. Man pekade vidare på att
statsmakterna under senare år intensifierat sina ansträngningar att försvåra
skatteundandraganden och annan ekonomisk brottslighet, bl.a. genom
successiva förbättringar av lagstiftningen. Utskottet understryker att det
är givet att dessa och andra ansträngningar i kampen mot skatteundandraganden
delvis förlorar sin verkan om inte myndigheterna får tillräckliga
resurser för att fullgöra sin uppbördskontroll. Enligt utskottet borde denna
kontroll skyndsamt förbättras.

Som tidigare redovisats har personalresurserna för fullgörande av bl.a.
arbetsgivarkontrollen inom samtliga LSM utom de i Stockholm, Göteborg
och Malmö beräknats till närmare 300 handläggande befattningshavare. Av
dessa tjänster beräknas 189 vara placerade inom LSM:s arbetsgivargrupper/enheter.
Under budgetåret 1980/81 fick dessa tjänster, placerade i

lönegraderna F8-F11, tillsättas inom ramen för tillgängliga medel, medan
för budgetåret 1981/82 särskilda medel avsatts för tjänsterna.

Revisorernas granskning har visat att antalet obesatta tjänster på LSM:s
arbetsgivargrupper/enheter vid utgången av budgetåret 1980/81 kunde uppskattas
till 50 å 60 och att det i mitten av mars 1982 ännu fanns ett 20-tal
tjänster obesatta. Granskningen har vidare visat att av de befattningshavare
som tillsatts för arbetsgivarkontrollen flera använts för andra ändamål,
främst deltagande i 1981 års taxeringsarbete. Angivna förhållanden har i
stort sett verifierats av remissinstanserna.

I sina remissyttranden har flera av länsstyrelserna påpekat att det funnits
fullgoda skäl för deras handlande. Främst har angetts att bristen på
kvalificerade sökande gjort att befattningarna inte har kunnat tillsättas och
att det fortfarande är fråga om en anpassning av organisationen till de nya
uppgifterna.

Att befattningshavare använts för andra arbetsuppgifter såsom granskning
av deklarationer och andra uppgifter inom taxeringen vill länsstyrelserna
förklara med att de utsatts för press att inom utsatt tid fullgöra sina
uppgifter och att organisationen för arbetsgivarkontroll ännu inte varit
uppbyggd. I övrigt anmärker såväl RSV som länsstyrelserna att de är
besvärade av de allmänna krav som statsmakterna ställer på skattemyndigheterna
- ofta i form av uttalanden om att vissa arbetsuppgifter särskilt
skall prioriteras — utan att anvisningar ges om var resurser till dessa
insatser skall tas.

Man har vid remissbehandlingen också understrukit att förhållandet på
kontrollområdet bör ses i sitt sammanhang, dvs. utifrån den totala arbetsgivargranskning
som sker av länsstyrelsernas revisionsavdelningar och
LSM tillsammans.

Revisorerna är självfallet medvetna om att den nu genomförda undersökningen
skett under ett uppbyggnadsskede och att resultatet av genomförda
kontroller av arbetsgivarnas redovisning måste ses i ett större sammanhang.

Å andra sidan får man inte bortse från det förhållandet att riksdagen
förutsatt att det skall finnas en grundorganisation för kontrollen av arbetsgivarnas
redovisning. Det är därför av vikt att denna så snabbt som möjligt
kommer till stånd. Skatteutskottet har tydligt angett behovet av en fungerande
organisation. Regeringen har i regleringsbrevet för 1981/82 (kommundepartementet)
också betonat angelägenheten av att LSM:s arbete
med uppbördsärenden och arbetsgivarkontroll intensifieras. Därutöver
finns det anledning att framhålla att arbetsgivarna under budgetåret
1980/81 svarade för en total uppbörd av A-skatt, kvarstående skatt och
arbetsgivaravgifter på något över 170 miljarder kronor.

En väl fungerande grundorganisation för arbetsgivarkontrollen kommer
för övrigt uppenbarligen att vara ett utomordentligt gott stöd och ett
expertorgan att ha till hands för länsstyrelsernas revisionsavdelningar vid
deras integrerade revisioner.

100

Ett par remissinstanser har även satt i fråga om inte arbetsgivarkontrollens
ställning organisatoriskt bör stärkas genom att det hos alla LSM
inrättas en särskild, fristående arbetsgivarenhet. Revisorerna anser att det
finns skäl att överväga en sådan åtgärd men vill tills vidare avvakta
utvecklingen och lägger därför inte fram något förslag i ärendet.

Vissa remissinstanser har tagit upp frågan om huvudmannaskapet för
den totala skatte- och avgiftskontrollen sett ur arbetsgivarkontrollens synvinkel.
Revisorerna har i anslutning härtill tagit del av riksrevisionsverkets
(RRV:s) rapport Skattemyndigheterna och deras revisionsverksamhet och
RSV:s yttrande till RRV i anledning av rapporten. Revisorerna har dock
inte funnit skäl att f.n. ta närmare ställning i frågan.

I granskningsrapporten har satts i fråga om det inte från centralt håll
(vederbörande departement) bör utfärdas konkreta riktlinjer för hur personalresurserna
skall användas från rationell synpunkt, t.ex. genom uppställande
av vissa minimikrav på utförda revisioner angående redovisningen
av källskatt och arbetsgivaravgifter. Mot dessa krav kan sedan RSV följa
upp användningen av resurserna. Förslaget är närmast föranlett av det
förhållandet att utsatta fatalietider vid den årliga taxeringen medfört att
personalresurser förts över från arbetsgivarkontrollen till taxeringsarbetet.
Det senare skulle motverkas om det även fanns krav på omfattningen av
genomförda revisioner avseende arbetsgivarnas redovisning. Under hand
har inhämtats att sådana krav på revisionsverksamheten i dag sätts upp vid
vissa länsstyrelser. Förslaget har avstyrkts av de remissinstanser som
yttrat sig, RSV och länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län. Revisorerna
anser dock att det finns skäl att överväga ett sådant system men
vill f.n. inte lägga fram något förslag härom.

I rapporten har i övrigt följande förslag för erhållande av en effektivare
arbetsgivarkontroll lagts fram, nämligen att utbildningen av nyanställda
handläggare intensifieras samt att frågorna om inrättande av särskilda
rekryteringstjänster och åtgärder i syfte att öka tjänsternas attraktivitet
övervägs.

Samtliga förslag — utom förslaget om en intensifierad utbildning - har i
det närmaste genomgående tillstyrkts av remissinstanserna.

Såvitt gäller förslaget om en intensifierad utbildning har RSV anfört att
sådana åtgärder ryms inom nu gällande regler. Med anledning härav vill
revisorerna endast understryka vikten av att det så snabbt som möjligt
utbildas kvalificerade befattningshavare för arbetsgivarkontrollen. Revisorerna
vill samtidigt notera att det ligger inom länsstyrelsernas möjligheter
att vid de årliga L-ATF-förhandlingarna lönemässigt tillgodose LSM:s
behov av kvalificerade befattningshavare på detta område.

Revisorerna förordar sammanfattningsvis att

— kvarstående vakanser i bemanningsplanen för LSM snarast fylls ut,

— de för kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter tillsatta tjänsterna

endast används för avsedda uppgifter,

101

— utbildningen av nyanställda handläggare intensifieras,

— frågan om inrättande av särskilda rekryteringstjänster övervägs och

— åtgärder vidtas i syfte att öka tjänsternas attraktivitet.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen för
sin del ger regeringen till känna vad revisorerna i skrivelsen förordat.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Ingegerd Troedsson (m). Sture Palm (s). Hugo Bengtsson (s),
Rolf Sellgren (fp), Hagar Normark (s). Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström
(s), Ivan Svanström (c), John Johnsson (s). Kjell Nilsson (s). Birgitta Rydle
(m) och Maj Pehrsson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh och byråchefen Bo Willart (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
INGEGERD TROEDSSON

Bo Willart

102

Underbilaga
till bilaga 4

RIKSDAGENS REVISORER

1982-03-31

Sammanfattning av rapport (1981/82:1) om personalresurserna för
kontrollen av arbetsgivaravgifter och över rapporten avgivna remissyttranden 1

Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

Som ett led i riksdagens revisorers granskning av organisationen för
kontroll av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter har en undersökning
gjorts angående de lokala skattemyndigheternas (LSM:s) personalresurser
för kontrollen av bl.a. arbetsgivaravgifterna. Granskningen har även avsett
personalresurserna för kontroll av källskatteinbetalningar, eftersom dessa
arbetsuppgifter sammanfaller vid LSM.

Som utgångspunkt för granskningen har tagits det beslut som riksdagen i
mars månad 1979 fattade om förstärkning av LSM:s resurser när det gäller
kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter (prop. 1978/79:100, bil. 18;
CU 1978/79:24, rskr 211). Beslutet innebar att minst en, i vissa fall flera
handläggartjänster skulle inrättas hos varje LSM för att i huvudsak användas
på detta område.

Vid granskningen har undersökts om den beslutade förstärkningen kommit
till stånd och om den fått avsedd effekt. Bl.a. har genom en skriftlig
enkät samtliga länsstyrelser tillfrågats hur de avsedda personalförstärkningarna
genomförts.

1.2 Statsmakternas beslut om organisationen på uppbördsområdet

I propositionen 1978/79:161 om ändring i uppbördsförfarandet enligt
uppbördslagen (1953:272) m.m. redovisar regeringen förslag till ändringar i
uppbördsförfarandet, i huvudsak grundade på rapporter från RS-projektet1.

Vad beträffar källskattekontrollen tar föredragande departementschefen
ställning till bl.a. arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och LSM. Han
anser att länsstyrelserna även fortsättningsvis bör ha det övergripande
ansvaret för avräkningen av inbetalad skatt och för kontroll av arbetsgivar ''

Gemensamt utredningsarbete av statskontoret och riksskatteverket angående vissa
frågor rörande taxeringen i första instans.

103

nas redovisning. Det ligger också i sakens natur att länsstyrelsen svarar för
den del av kontrollen som kan utföras på maskinell väg. Vid behov av
fördjupad kontroll skall dock LSM kopplas in. Han anser vidare att beslutanderätten
i fråga om arbetsgivares ansvar för skatte- och avgiftsredovisningen
tills vidare bör ligga kvar hos LSM.

I propositionen tas inte ställning till erforderliga resurser för verksamheten.
Departementschefen konstaterar emellertid att det krävs en fältkontroll
i direkt anslutning till LSM:s befattning med de olika skatterna och
avgifterna. LSM bör sålunda företa revisioner i fråga om källskatt om
impulser härtill fås genom det maskinella avstämningsförfarandet eller på
andra sätt. LSM bör också i förekommande fall mer ingående kontrollera
att arbetsgivaravgift redovisas på rätt sätt. I övrigt hänvisas till det inom
riksskatteverket (RSV) pågående utvecklingsarbetet beträffande fördelning
och avvägning av kontrollinsatser. Det anses ännu inte möjligt att
ange i vilken utsträckning taxeringsrevisioner eller annan granskning i
samband med taxeringsarbetet också kan tillgodose behovet av kontroll
beträffande källskatt m.m.

Skatteutskottet påpekar i sitt betänkande (SkU 1978/79:50) över propositionen
att vissa arbetsgivare systematiskt underlåter att betala in egna
och arbetstagares skatter, arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt, och att
det ofta rör sig om uppseendeväckande stora belopp. Det har också blivit
vanligt att arbetstagare betecknar sig som egna företagare i avsikt att bl.a.
kringgå uppbördsreglerna, undvika arbetsgivaravgifter och uppnå andra ej
avsedda fördelar. Man pekar vidare på att statsmakterna under senare år
intensifierat sina ansträngningar att försvåra skatteundandraganden och
annan ekonomisk brottslighet, bl.a. genom successiva förbättringar av
lagstiftningen. Utskottet understryker att det är givet att dessa och andra
ansträngningar i kampen mot skatteundandraganden delvis förlorar sin
verkan om inte berörda myndigheter får tillräckliga resurser för att fullgöra
sin uppbördskontroll. Enligt utskottet bör denna kontroll skyndsamt förbättras.
Vilka personalförstärkningar som behövs och var de bör sättas in
bör bedömas mot bakgrunden av de erfarenheter som vinns av den nya
taxeringsorganisationen och resultatet av det arbete som RSV svarar för.

Genom beslut den 2 oktober 1980 fastställde regeringen (kommundepartementet)
nya personalplaner för LSM och uppbördsenheterna vid länsstyrelserna
med giltighet fr.o.m. den 1 november 1980. Beslutet grundades
dels på riksdagens beslut om förstärkning av LSM:s resurser för kontrollen
av källskatt och arbetsgivaravgifter i anledning av 1979 års budgetproposition,
dels på ett av RSV på regeringens uppdrag utarbetat förslag till
uppbyggnads- och avvecklingsplan för LSM och uppbördsenheterna.

104

personal ske successivt i takt med minskningen av övrig personal. Uppbyggnaden
borde vidare - om möjligt — vara slutförd under budgetåret
1982/83 och uppbyggnadsplanen redovisas så att utbyggnaden kunde påbörjas
den 1 januari 1980. LSM i Stockholm, Göteborg och Malmö berördes
inte av planen.

I RSV:s förslag utgår man från skillnaden mellan bemanningen på resp.
myndighet den 1 juli 1979 och den bemanning som föreslagits i delrapporten
1978:1. Sammantaget innebär planen för LSM:s del ett tillskott av 325
handläggartjänster och 141 biträdestjänster. Avvecklingsplanen omfattar
823 årsarbetskrafter, varav 156 biträdestjänster och 74 landskanslisttjänster
på personalplan samt medel motsvarande 593 årsarbetskrafter. Under
den prognosperiod planen omfattar, budgetåren 1979/80-1982/83, avser
avvecklingen 570 årsarbetskrafter.

Uppbyggnaden av handläggarresurserna sker sålunda.

Budgetår	Tjänster
1979/80	184 (varav 30 för deklarationsgranskning)
1980/81	53
1981/82	59
1982/83	29
S:a	325 tjänster

I anslutning till planen noteras att bemanningen bygger på bl.a. ett
utökat ADB-stöd och att den nya granskningsorganisationen (med total
tjänstemannagranskning) är genomförd. I planen har hänsyn tagits till det
successiva genomförandet av ADB-stöd m.m. genom beräkning av övergångsvisa
resursbehov.

Regeringens beslut innebär, totalt sett, att personalbehovet hos LSM på
sikt kommer att minska, bl.a. genom att myndigheternas stödjande funktioner
gentemot s.k. fritidsgranskare m.m. upphör och genom att nya
ADB-rutiner införs för uppbörd av direkt skatt. För kontrollen av källskatt
och arbetsgivaravgifter beslutas dock en förstärkning. Sålunda utökas den
handläggande personalen hos LSM med närmare 300 tjänster. I regeringsbeslutet
hänvisas vidare till ett den 24 juni 1980 träffat avtal om lönegradsplacering
av tjänsterna vid berörda myndigheter/enheter. Av förhandlingsunderlaget
för detta beslut framgår bl.a. att en avdelad organisatorisk
enhet för arbetsgivarkontrollen inrättas vid de LSM som tidigare inte haft
en sådan. Enheten benämns arbetsgivargrupp och utgör en del av granskningsenheten.

Regeringen lämnar vidare i beslutet vissa föreskrifter om tillsättning av
tjänsterna. Länsstyrelserna bemyndigas att inom ramen för tillgängliga
medel tillsätta samtliga tjänster. Några särskilda medel anslås således inte
för de ökade lönekostnader som blir följden av beslutet.

I 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100, bil. 18, CU 1980/81:24,
rskr 1980/81:193) meddelar föredragande departementschefen beträffande

105

avtalet om lönegradsplaceringen av vissa tjänster hos bl.a. LSM att medel
för budgetåret 1981/82 beräknats för kostnadstäckning för avtalet. Han
framhåller vidare bl.a. att en strävan bör vara att den nya organisationen,
med bl.a. de beräknade personalminskningarna, skall vara fullt genomförd
före utgången av budgetåret 1982/83.

I propositionen berörs samtidigt den fortsatta utbyggnaden av den s.k.
RS-organisationen för taxering i första instans. Enligt tidigare fastställda
planer återstod 160 tjänster för att organisationen vid LSM skulle vara fullt
utbyggd. RSV hade också tillstyrkt en utbyggnad under budgetåret 1981/82
med 144 tjänster. Departementschefen hänvisar dock till regeringens omnämnda
beslut den 2 oktober 1980 om en kraftig förstärkning av den
handläggande personalen hos LSM med ca 300 tjänster för arbetsgivarkontrollen
m.m. och att rekryteringen av denna personal i stor utsträckning
väntades ske under budgetåret 1981/82. Enligt departementschefens mening
skulle det inte vara lämpligt att öka rekryteringsbehovet utöver dessa
300 med en samtidig utbyggnad av RS-organisationen. Han hänvisar vidare
till att LSM dessutom till stor del har löntagargranskning att utföra inom
taxeringsområdet för vilken s.k. fritidsgranskare bör kunna anlitas i samma
omfattning som hittills. Någon utbyggnad av RS-organisationen föreslås
således inte under budgetåret 1981/82.

Propositionens förslag bifölls vid riksdagsbehandlingen.

1.3 Tillsättning av tjänsterna för arbetsgivarkontrollen

Genom en enkät i mars månad 1981 till länsstyrelserna har försök gjorts
att kartlägga dels i vilken mån den beslutade resursförstärkningen till
arbetsgivarkontrollen vid LSM - med undantag för LSM i Stockholm,
Göteborg och Malmö — kommit till stånd, dels huruvida de erhållna
resurserna verkligen använts för det avsedda ändamålet, dvs. kontroll av
arbetsgivares redovisning av källskatt och arbetsgivaravgifter. Det skall
understrykas att den totala personalförstärkningen inte enbart har avsett
det direkta kontrollarbetet utan också gällt viss administrativ verksamhet
såsom serviceverksamhet m.m. Förstärkningen har dock inte avsett
granskning av deklarationer och andra taxeringsuppgifter.

I allmänhet har enkätsvaren varit kortfattade. Uppgifter har sålunda
lämnats huvudsakligen om de inrättade tjänsterna och tillsättningen av
dem. Kommentarer därutöver är sparsamma. Svaren är dock tillräckligt
entydiga för att visa den rådande situationen inom kontrollområdet.

Av de nyinrättade handläggartjänsterna, som tidigare totalt angetts till
300, har enligt länsstyrelserna 189 placerats inom LSM:s arbetsgivargrupper/enheter.
I mars-april 1981 var 44% av dem eller 84 tjänster tillsatta.
Tillsättningsförfarandet pågick beträffande ytterligare 69 tjänster. Förutom
de 84 tillsatta tjänsterna hade tillsättningsförfarandet beträffande ytterligare
sex tjänster avancerat så långt att resultatet i princip var klart. Åter -

106

stående 36 tjänster, motsvarande närmare 20%, beräknades inte bli tillsatta
under budgetåret 1980/81. Fram till november månad 1981 hade ett fåtal
ytterligare tjänster tillsatts. Läget var sålunda i november månad 1981
tämligen oförändrat.

Tjänsterna är placerade i lönegraderna F8-F11.

Vad beträffar den teoretiska kompetensen hos de tillsatta befattningshavarna1
visar enkäten att närmare 25% var långtidsutbildade, dvs. hade
akademisk utbildning. Hela 45% eller 39 befattningshavare hade lägre
utbildning än gymnasium. Det bör dock uppmärksammas att 30 av dessa 39
genomgått eller påbörjat den s.k. skatteutbildningen innan de erhöll tjänsterna.
16 av de 39 innehade för övrigt tjänst som landskanslist i befordringsgång
eller som handläggare i lönegrad F8 eller högre. Endast i ett fåtal
fall synes det ha förekommit att en tjänst tillsatts med personal direkt från
kontorskarriären.

Det kan vidare noteras att 64% av befattningshavarna helt genomgått
skatteutbildningen innan de erhöll de aktuella befattningarna.

Som anledning till att tjänster förblivit vakanta har i allmänhet inte
angetts att penningmedel saknats. Den huvudsakliga anledningen sägs i
stället vara brist på kvalificerade sökande. Av svaren framgår emellertid
också att länsstyrelserna i hög grad styrt de kvalificerade handläggarresurserna
till arbetet med taxering i första instans. Den senare verksamheten
har således prioriterats högre än kontrollen av arbetsgivarnas källskatteoch
avgiftsredovisning. Det har förekommit att tjänster över huvud taget
inte utannonserats, då man inte velat riskera att de resurser som redan
inplanerats för arbetet med 1981 års inkomsttaxering skulle rubbas. Inom
vissa län har man visserligen tillsatt tjänsterna men samtidigt beslutat att
de befattningshavare som erhållit dem i större eller mindre omfattning
skulle delta i arbetet med 1981 års inkomsttaxering.

Att tjänsterna under budgetåret 1980/81 endast fått inrättas inom ramen
för befintliga medel har också varit en anledning till att tjänsterna inte
tillsatts eftersom inga andra tjänster har kunnat dras in.

En annan anledning till att tjänster inte ledigförklarats och tillsatts har
varit att man ansett det meningslöst att ledigförklara vakanta tjänster i Fe 9
då det inte funnits några reserver av utbildad personal inom skatteavdelning
och LSM. Ledigförklarande och tillsättning av tjänsterna skulle då
enbart ha medfört överflyttning av vakanserna till granskningsgrupp, vilket
i sin tur skulle ha medfört en utläggning på fritidsgranskare av deklarationer
som redan varit överförda till tjänstemannagranskning. Ett sådant
förfaringssätt har inte ansetts önskvärt.

1 Förutom de formellt tillsatta har här också räknats med sex för vilka tillsättningsförfarandet
påböljats men ännu ej avslutats.

107

vidare inte utbildningsvägar som lämpar sig för anställning vid skatteförvaltningen,
och den interna utbildning som därför fordras som komplettering
sträcker sig över en tid av tre år.

Vidare anförs att skatteförvaltningarna efter RS-reformens genomförande
successivt byggts ut med åtföljande rekryterings- och utbildningsbehov.
Då såsom nämnts någon anslagstilldelning för rekryteringstjänster hos
LSM inte finns, har nyanställning på rekryteringsbasis inte kunnat ske i
tillräcklig omfattning. Utbildade landskanslister har därför inte funnits till
samtliga handläggartjänster. För nyrekryteringen av landskanslister har
man tvingats använda medel som erhållits genom att handläggartjänster
inom skatteorganisationen hållits vakanta.

1.4 Synpunkter och förslag

Vid granskningen har genom enkäten till länsstyrelserna undersökts hur
personalresurserna utnyttjas. Även om enkätundersökningen varit begränsad
till sitt innehåll och genomfördes vid en tidpunkt när tillsättningsförfarandet
ännu inte var helt avslutat inom samtliga län, anses den dock ge
en tillräckligt klar bild av läget på området. Generellt visar enkäten att i
vissa avseenden förhållandena inte synes vara helt tillfredsställande. Fortsättningsvis
tas följande frågor upp, nämligen de ej tillsatta tjänsterna,
behovet av utbildning, användningen av tilldelade personalresurser för
andra ändamål och bristen på rekryteringstjänster.

1.4.1 Ej tillsatta tjänster

Minst 36 av de nyinrättade tjänsterna för arbetsgivarkontroll beräknas
ha varit obesatta under budgetåret 1980/81. Med hänsyn till att tillsättningsförfarandet
ännu pågick beträffande ytterligare 69 tjänster då enkäten
gjordes, beräknas det verkliga antalet obesatta tjänster vid budgetårets
utgång ha varit högre, uppskattningsvis mellan 50 och 60 eller omkring 25-30% av det totala antalet tjänster. Vid en underhandsundersökning under
hösten 1981 har det också visat sig att endast ett fåtal ytterligare tjänster
tillsatts.

Den viktigaste frågan på kort sikt är därför hur man skall få dels samtliga
tjänster besatta, dels så fort som möjligt kunna ge de nyanställda den
kompetens som erfordras för kontrollarbetet inom källskatte- och avgiftsområdet.

Enligt enkätsvaren är medelsbrist inte den vanligaste orsaken till de
uteblivna tillsättningarna. Man hänvisar från länsstyrelsernas sida i stället
till brist på kvalificerad personal. Det finns dock ett klart samband mellan
dessa båda företeelser. Eftersom löneanslagen inte medger inrättande av
s.k. rekryteringstjänster, har det uppenbarligen inte funnits utbildad personal
att tillgå när vakanta handläggartjänster uppkommit. Man kan också
utläsa av enkätsvaren att det funnits en medveten strävan från länsstyrel -

108

sernas sida att vid besluten om nya tjänster prioritera arbetet med taxeringen
i första instans. På sina håll har detta lett till att de nu aktuella tjänsterna
över huvud taget inte har ledigförklarats.

Den arbetssituation som råder inom taxeringsorganisationen är besvärande.
Det anses därför i och för sig inte finnas anledning att utan närmare
undersökningar kritisera de gjorda prioriteringarna även om tillgodoseendet
av behovet av arbetskraft för taxeringsarbetet på bekostnad av övriga
arbetsuppgifter på sina håll kan tyckas ha varit mindre väl motiverat.

Det anses som högst angeläget att man på länsstyrelsehåll fortsättningsvis
vidtar alla tänkbara åtgärder för att få kontrollorganisationen utbyggd
och satt i funktion. Ett minimikrav härvidlag bör vara att de inrättade
tjänsterna ledigförklaras. Skulle medel saknas, får en omfördelning av
resurserna inom länsstyrelseorganisationen göras.

1.4.2 Utbildningsfrågor

Oavsett vilken grundutbildning den nyanställda handläggande personalen
har fordrar arbetet inom skatteförvaltningen att de nyanställda ges en
intern utbildning i skattefrågor. Denna utbildning varvas i dag med praktiskt
arbete hos länsstyrelse och LSM och sträcker sig över en tid upp till
tre år. Därutöver finns tillgång till vidareutbildningar inom olika specialområden
efter några års arbetserfarenhet.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som nu råder inom vissa län på
källskatte- och avgiftskontrollområdet anses det dessutom finnas anledning
att allvarligt överväga en modifiering av utbildningen, så att den så
snabbt som möjligt ger nyrekryterad personal tillräcklig kompetens för att
delta i kontrollarbetet. Detta kan i princip ske på två sätt. Det ena sättet är
att bryta ut de delar av utbildningen som bedöms nödvändiga för arbetet
med kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter och genomföra dessa
med förtur.

De återstående delarna av utbildningen får då komma i ett senare skede.
Utbildningen får dock i sådant fall inte reduceras, vare sig i omfattning
eller i kvalitet. Avsikten får endast vara att få utbildningen anpassad till det
aktuella arbetsområdets primära behov.

Det andra sättet är att genomföra den nuvarande utbildningen tidsmässigt
så att ”omloppstiden” om två till tre år förkortas.

En tidsmässig komprimering av den totala utbildningen anses vara att
föredra. En sådan åtgärd får dock inte helt utesluta principen med varvad
utbildning och praktik. Praktiken bör emellertid här koncentreras till arbetet
med kontroll av källskatt och arbetsgivaravgifter.

Riksskatteverket bör ges i uppdrag att, i samråd med länsstyrelserna,
planlägga utbildningen och se till att den kommer till stånd i tillräcklig
omfattning. Då antalet deltagare är begränsat, torde utbildningen få samordnas
med utbildningen av övriga handläggare.

109

1.4.3 Användning av anslagna resurser för annat ändamål

Av enkätsvaren har framgått att några länsstyrelser har använt de nyinrättade
kontrolltjänsterna i större eller mindre grad för taxeringsarbete, i
vart fall vid 1981 års taxering. Ett sådant förfarande innebär ofrånkomligen
att granskningen av arbetsgivares källskatter och avgifter eftersätts. Att
döma av enkätsvaren menar flera länsstyrelser att det är fråga om tillfälliga
dispositioner som i första hand avsett 1981 års taxering.

I rapporten framhålls att det är svårt att utan en fördjupad utredning ta
ställning till det befogade i att prioritera taxeringsarbetet på detta sätt. Med
hänsyn till de stora förändringar i olika avseenden som genomförts och
fortfarande genomförs inom skatteförvaltningen är det över huvud taget
mycket svårt att göra bedömningar av resursanvändning o.d. Har inte
särskilda metoder och mått för angivande av ambitionsnivåer m.m. fastställts,
bör enligt rapporten de av regering och riksdag direkt anvisade
resurserna för taxering resp. för källskatte- och avgiftskontroll användas
för sina resp. ändamål. Länsstyrelserna och LSM skall således kunna gå ut
ifrån att den resurstilldelning som skett även får ses som ett uttryck för
statsmakternas uppfattning om önskvärd ambitionsnivå.

I rapporten framhålls vidare att det i en tid med knappa resurser och hög
arbetsbelastning då prioriteringar måste göras mellan olika arbetsuppgifter
är nödvändigt att myndigheterna ges någon form av konkret vägledning i
sitt prioriteringsarbete. Regeringen har i regleringsbrevet för budgetåret
1981/82 betonat angelägenheten av att arbetet med uppbördsärenden och
arbetsgivarkontroll intensifieras. Mot bakgrund av vad som framkommit i
enkätsvaren synes det inte ha varit tillräckligt med enbart sådana uttalanden.
En konkret bedömning av åtgärderna i form av uppföljning av resursanvändningen
måste därför tillgripas. Lämpligast anses vara att ge riksskatteverket
i uppdrag att göra sådana efterkontroller. Vidare förordas att
man från centralt håll (vederbörande departement) utfärdar konkreta riktlinjer
för hur personalresurserna bör användas från rationell synpunkt,
t.ex. genom uppställande av vissa minimikrav på utförda revisioner angående
redovisningen av källskatt och arbetsgivaravgifter. Mot dessa krav
kan sedan riksskatteverket göra sina kontroller.

1.4.4 Rekryteringstjänster

Av enkätsammanställningen har framgått att flera länsstyrelser påtalat
bristen på rekryteringstjänster inom skatteförvaltningen. Denna brist
uppges vara anledningen till att man på många håll saknat kompetent
personal för de nu aktuella tjänsterna. Bilden är dock inte helt entydig.
Sålunda har vissa länsstyrelser haft en sådan framförhållning i rekryteringen
att man haft färdigutbildad eller delvis utbildad personal att tillgå inom
länet när tjänsterna utlysts. Det har då rört sig om s.k. landskanslister i
reglerad befordringsgång eller i ett fåtal fall om internrekryterad personal
från kontorskarriären.

110

Tidigare har man inom länsstyrelserna och LSM haft ett antal tjänster
som landskanslist i reglerad befordringsgång. Dessa tjänster har fungerat
som rekryteringstjänster, dvs. nyanställda handläggare har placerats som
landskanslister under sin utbildning och i avvaktan på att tjänster skulle bli
lediga. Utöver de landskanslisttjänster som funnits i personalplanerna har
myndigheterna dessutom ofta inom ramen för tillgängliga medel inrättat
extra landskanslisttjänster för att tillgodose det rekryteringsbehov som
kunnat förutses. I de nya personalplaner som hösten 1980 fastställdes för
LSM har landskanslisttjänsterna fallit bort. De landskanslisttjänster som
ursprungligen fanns placerade inom länsstyrelsernas skatteavdelningar
försvann tidigare i samband med genomförd omorganisation.

Detta innebär att länens skatteförvaltningar nu helt saknar rekryteringstjänster
och är hänvisade till att söka lösa rekryteringsfrågorna inom ramen
för anvisade anslag. I rapporten ifrågasätts om det inte finns skäl att
överväga återinrättande av särskilda rekryteringstjänster inom skatteförvaltningen.
Då behovet av tjänster antalsmässigt kan tänkas variera mellan
länen bör dock en kartläggning först göras av personalomsättning m.m.
inom olika myndigheter. Som skäl för inrättandet av tjänsterna anförs bl.a.
följande.

Från anställningstillfället tills den tidpunkt nås när en nyanställd handläggare
kan sägas vara utbildad för sitt arbete går det ett par år. Detta
förhållande innebär naturligtvis problem för myndigheterna, inte minst när
man som i förevarande fall skall inrätta tjänster på ett område där man
genom snabba insatser önskar komma till rätta med missförhållanden.
Motsvarande problem uppkommer självfallet när vakanser uppstår genom
att befattningshavare går över till annat arbete, högre tjänst eller till annan
arbetsgivare, exempelvis inom den privata sektorn. Personalomsättningen
är enligt vad som erfarits högst i storstadsregionerna, där den kvalificerade
utbildning som skatteförvaltningens handläggare erhåller värderas högt av
exempelvis revisionsbyråer och privata företags ekonomiavdelningar.

För LSM:s del tillkommer dessutom den avtappning av personal till
länsstyrelsen som delvis är en följd av den bättre lönesättning sorn gäller
där.

Vidare noteras att möjligheterna att rekrytera kvalificerad personal till
de aktuella tjänsterna också är beroende av tjänsternas attraktivitet lönemässigt.

1.4.5 Förslag

Sammanfattningsvis föreslås att

— kvarstående vakanser i bemanningsplanen så fort som möjligt fylls ut,

— utbildningen av nyanställda handläggare intensifieras,

— de för kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter erhållna tjänsterna
används för avsedda uppgifter,

lil

— minimikrav på utförda revisioner angående redovisningen av källskatt

och arbetsgivaravgifter uppställs,

— frågan om inrättande av särskilda rekryteringstjänster övervägs och

— åtgärder i syfte att öka tjänsternas attraktivitet övervägs.

2 Remissyttrandena

Över den i anledning av granskningen upprättade rapporten har yttranden
avgetts av riksskatteverket, arbetsgivarverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Centralorganisationen SACO/SR och Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) genom TCO:s Statstjänstemannasektion (TCO-S).

Remissinstanserna har genomgående vitsordat den allmänna bild av
förhållandena rörande personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter
som lämnats i rapporten. Förslagen till åtgärder för att åstadkomma
förbättringar har också i allt väsentligt biträtts vid remissbehandlingen. Till
förslaget om en komprimerad utbildning av nya befattningshavare för
kontrollen har dock flera remissinstanser ställt sig tveksamma eller rent
negativa.

2.1 Allmänna synpunkter

Flera av remissmyndigheterna har berört statsmakternas samlade krav
på skattemyndigheternas insatser och de svårigheter som sammanhänger
med ökade krav och begränsade personalresurser.

Riksskatteverket framhåller i sitt yttrande att statsmakterna under de
senaste åren genom bl.a. uttalanden i budgetpropositioner har ställt krav
på ökade insatser inom område efter område såsom taxering, arbetsgivarkontroll,
mervärdeskattekontroll etc. Under budgetåret 1982/83 avser satsningen
bl.a. kvalificerad revision. Varje sådan satsning kräver i regel
ökade personalresurser. Detta kan ske antingen genom internrekrytering
av redan utbildad och för arbetsuppgiften kvalificerad personal eller också
genom externrekrytering, varvid en kompletterande utbildning måste ges
de nyanställda. Denna utbildning är såväl resurs- som tidskrävande. Dessa
satsningar har dessutom medfört att snart sagt varje område inom skatteförvaltningen
har förklarats vara ett område som är prioriterat. Det vore
därför enligt verket från skatteförvaltningens synpunkt önskvärt om statsmakterna
— i samband med att nya satsningar tillkännages — ville informera
om på vilka områdens bekostnad satsningen skall ske.

Verket anför vidare att det är ett berättigat krav från statsmakternas sida
att de resurser som tilldelas skatteförvaltningen används för avsett ända -

112

mål och så att full effekt nås så snabbt som möjligt inom resp. område. Då
resultatet av myndigheternas ansträngningar härvidlag skall bedömas är
det emellertid viktigt att man inte enbart betraktar ett isolerat område utan
ser till den samlade kravbilden på myndigheterna och till de förutsättningar
myndigheterna har att leva upp till dessa krav.

Av länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) framförs likartade synpunkter.
LON finner det sålunda vanskligt att ta ställning till förslag som
avser endast en del av en verksamhet som består av flera av varandra
beroende led och där konsekvenserna för övriga led inte går att överblicka
utan kompletterande utredningar. LON anser sig dock i princip kunna ta
ställning till de i rapporten framförda förslagen och biträder alla utom
förslaget om inrättande av rekryteringstjänster.

TCO-S understryker också de problem som sammanhänger med de
totala resurser som finns avsatta för arbetsgivarkontrollen och arbetssituationen
i samband med taxeringsarbetet inom skatteförvaltningen.

Förbundet anför i sitt yttrande följande.

Det är ingen tvekan om att man försätter myndigheterna i en praktiskt
taget omöjlig prioriteringssituation om man begär både att taxeringsarbetet
ska fungera enligt RS-reformens målsättningar och att det ska kunna finnas
en nämnvärd kontroll inom källskatte- och arbetsgivaravgiftsområdet. Det
är således inte rimligt att - med oförändrade resurser och med oförändrad
mängd arbetsuppgifter — endast genom uttalanden om prioriteringar vänta
sig att myndigheterna ska kunna utföra arbetsuppgifterna inom dessa områden.
Denna problematik förstärks i och med att regeringen gett riksskatteverket
i uppdrag att upprätta länsvisa avvecklingsplaner för fritidstaxeringen.

Det finns enligt TCO-S anledning att överväga de totala resurser som
finns avsatta för källskatte- och arbetsgivaravgiftskontroll. Det är säkerligen
så framhåller förbundet att en förstärkning inom området skulle vara
direkt lönsam från statsfinansiella utgångspunkter.

Förbundet framhåller vidare att både bedömningen av de totala resurserna
för kontrollverksamheten och avvägningen mellan olika arbetsuppgifter
inom skatteförvaltningen kräver ett samlat och mer komplett beslutsunderlag
och därefter en samlad politisk bedömning av mål och medel för
skattekontrollen. En sådan bedömning bör omfatta kontrollen inom såväl
samtliga lokala skattemyndigheter som länsstyrelsernas skatteavdelningar
och riksskatteverket. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att göra
en översyn, främst vad avser källskatte- och arbetsgivarkontrollen.

Likartade synpunkter har också förts fram i yttrandena från nästan
samtliga länsstyrelser.

113

2.2 Den nuvarande arbetsgivarkontrollen

Remissinstanserna är genomgående ense om att den nuvarande arbetsgivarkontrollen
inte fyller måttet och att det måste vara ett krav på att
anvisade resurser används för avsett ändamål.

RSV understryker sålunda i sitt yttrande att kontrollen från skattemyndigheternas
sida av arbetsgivarnas redovisning av källskatt och arbetsgivaravgifter
f.n. sker i otillräcklig omfattning. Detta utgör enligt verket ett
allvarligt problem mot bakgrunden av att det till synes är allt fler arbetsgivare
som systematiskt underlåter att betala in egna och arbetstagares
skatter och avgifter. Det rör sig härvid också ofta om mycket stora belopp
som undanhålls statskassan.

Enligt RSV.s uppfattning är det därför synnerligen angeläget att få till
stånd en breddad och fördjupad arbetsgivarkontroll. Målsättningen bör
därvid vara att i så stor utsträckning som möjligt sätta in kontrollen mot
löpande inkomstår/beskattningsår för att därigenom tidsmässigt ligga
”nära pengarna”. Härvid skapas goda förutsättningar för att statsverket
tillförs undanhållna skatte- och avgiftsbelopp.

Med anledning härav är det, framhåller RSV vidare, mycket angeläget
att den förstärkning av de lokala skattemyndigheternas personalresurser
för kontroll av källskatt och arbetsgivaravgifter som riksdagen beslutade
om i mars månad 1979 också kommer till stånd och att resurserna används
för avsett ändamål.

RSV fortsätter. Som påtalats i olika sammanhang är det den offensiva
kontrollverksamheten som ofta får stå tillbaka för verksamhet som styrs av
fatalietider. Under den tid som nu är aktuell har de lokala skattemyndigheterna
emellertid varit synnerligen hårt ansträngda med bestyret att handlägga
den allmänna fastighetstaxeringen. Eftersom man inte erhållit full
resurstäckning för denna torde detta förhållande ha påverkat den offensiva
verksamheten.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) delar den i rapporten framförda
uppfattningen att redovisade förhållanden inte är tillfredsställande. Det är
väl känt att skatte- och avgiftsfusket inom vissa branscher är omfattande.
För de seriöst arbetande företagen medför detta fusk stora problem på
grund av den konkurrenssnedvridning det leder till. SAF understryker att
föreningen vid flera tillfällen framhållit behovet av kraftfulla kontrollinsatser
inriktade på det grova skatte- och avgiftsundandragandet.

2.3 Utfyllande av kvarstående vakanser

Samtliga remissinstanser understryker det i rapporten framförda kravet
på att kvarstående vakanser så fort som möjligt fylls ut. De i rapporten
omnämnda bristerna på kompetent personal verifieras av uttalanden i
remissvaren.

8 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 2

114

Länsstyrelsen i Värmlands län som alltjämt har så gott som samtliga
tjänster vakanta, bl.a. på grund av att det inte funnits några reserver av
utbildad personal inom skatteavdelningen och LSM, anför i denna fråga
följande.

Länsstyrelsen anser att innehavaren av en viss tjänst normalt skall
handlägga de arbetsuppgifter, som tjänsten är avsedd för. Vidare bör inte
tjänsten tillsättas förrän den tilltänkte innehavaren erhållit den för arbetsuppgifterna
lämpliga utbildningen. Förde flesta handläggartjänsterna inom
skatteförvaltningen krävs enligt länsstyrelsens mening goda kunskaper på
taxeringsområdet. Dessa bör förvärvas dels genom teoretisk utbildning,
dels genom praktiskt deltagande i det årliga taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser sig ha sin arbetsgivarkontroll
uppbyggd om denna mäts med utgångspunkt i tillsättning av och vakanser
bland handläggartjänsterna, framhåller att i den mån vakansläget skulle
vara ett tecken på att länsstyrelserna inte lägger den vikt vid arbetsgivarkontrollen
som denna bör ha, så är det länsstyrelsens bestämda uppfattning
att de hinder i uppbyggnaden som redovisats verkligen varit hinder
och att de vakanser som funnits inte kräver någon annan förklaring.
Utvecklingen i länet bekräftar detta.

Länsstyrelsen fortsätter

Det är naturligtvis så att varken den absoluta eller relativa omfattningen
av arbetsgivarkontrollen kan mätas enbart i antal tillsatta handläggartjänster.
Utredningsmannen konstaterar också att en väsentlig fråga är hur
resursen används, inom eller utom den direkta arbetsgivarkontrollen. Han
konstaterar att resurser inom kontrollen används för andra arbetsuppgifter.
Han avstår från att närmare behandla det omvända förhållandet, att
resurser som på papperet inte är omedelbart avsedda för arbetsgivarkontroll
används därför. Länsstyrelsen erinrar om den källskatte- och avgiftskontroll
som sker inom ramen för de integrerade revisioner, som utförs
främst av länsstyrelsepersonal. Mera konkret kan hänvisas till den kontroll
inom entreprenadbranschen som inom länet pågått sedan 1974 (sedermera
inom ramen för aktionen Entreprenad 76) och i stor utsträckning avsett
arbetsgivaravgifter och källskatter.

2.4 Användande av personalresurserna för avsedda uppgifter

I rapporten framförda synpunkter på användningen av tilldelade personalresurser
tillstyrks genomgående av remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i denna fråga följande.

Länets lokala skattemyndigheter utgörs i flertalet fall av förhållandevis
små myndigheter, där känsligheten för bemanningsförändringar blir stor.
Sjukdom eller annan inte förutsedd frånvaro redan för en eller två anställda
kan medföra att uppgjorda arbetsplaner förrycks. Enhets- eller fögderichef,
som har det övergripande ansvaret för enhetens/myndighetens verk -

115

samhet kan därför vara nödgad att under viss tid disponera om personalresurserna
så att alla arbetsuppgifter blir avklarade inom föreskrivna tider.
”Vattentäta skott” kan inte förekomma mellan olika arbetsgrupper hos en
liten myndighet och nyanställd arbetskraft måste också alltid oavsett
grupptillhörighet kunna få erforderlig handledning och metodstöd av äldre
och mer erfaren personal.-

SACO/SR anser för sin del att det med kännedom om arbetssituationen
hos skattemyndigheterna inte bör inge förvåning att det av enkätsvaren
framgår att den förstärkning som varit avsedd för källskatte- och avgiftskontrollen
på många håll behandlats som en tillgänglig reserv för utförande
av andra arbetsuppgifter, t.ex. deklarationsgranskning. Deklarationerna
måste granskas och skattsedlarna skall skickas ut i rätt tid, och för att klara
av detta tillgrips alla tillgängliga resurser. Det är i och för sig ingen nyhet
inom administrationen, att i vart fall den offensiva kontrollen får vika för
arbetsuppgifter som bedöms vara viktigare.

2.5 Minimikrav på utförda revisioner

Endast tre remissmyndigheter har yttrat sig i frågan och båda avstyrker
förslaget.

RSV framhåller för sin del.

I rapporten anser man det inte tillräckligt med enbart allmänna uttalanden
om behovet av insatser utan föreslår att ytterligare riktlinjer lämnas
från centralt håll, såsom t.ex. uppställande av minimikrav på utförda
revisioner. RSV finnér det knappast realistiskt att ställa så detaljerade
krav. Enligt RSV:s mening borde en mera framkomlig väg vara att söka
precisera målen för verksamheten, utveckla effektivare metoder och rutiner
för arbetet samt att tilldela myndigheterna resurser i paritet med
önskade insatser inom uppgiften i fråga.

2.6 Utbildningen av nyanställda handläggare

Den i rapporten förordade mer komprimerade utbildningen av nya befattningshavare
har mött delat intresse. Flera remissinstanser har berört
förslaget utan att ta direkt ställning till det. De som är tveksamma till
förslaget eller ställer sig helt avvisande till det har i större utsträckning
utvecklat sin talan.

Riksskatteverket framhåller att länen redan nu har möjlighet att anpassa
utbildningen till de speciella förhållanden som råder inom varje län och att
det således redan nu finns möjlighet att förlägga viss del av det praktiska
arbetet till kontrollen av källskatt och arbetsgivaravgifter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker starkt att alla handläggare
skall ges samma allsidiga och gedigna utbildning i en följd. Länsstyrelsen
anför.

116

Den som ska utföra skisserad typ av förebyggande kontroll måste ha
sådana kunskaper att han kan överblicka hela kedjan från källskatteavdrag
till inkomsttaxering. Han måste dessutom kunna förstå olika bokföringssystem
och vara en bra revisor.

Tidigare bedriven skatteutbildning av handläggare har varit fördelad på
tre utbildningsblock omfattande nästan 2,5 år eller 5 terminer. (Teoretiska
delar ca 7 månader, praktiska avsnitt inkl. semester ca 20 månader). Denna
utbildningsform anses ha gett ett gott resultat.

Under de två senaste utbildningsomgångarna har länsstyrelsen av ekonomiska
skäl komprimerat utbildningen i tiden så att större delar av den
teoretiska utbildningen skett i en följd varefter praktisk tillämpning vidtagit.
Länsstyrelsen är nu tveksam till om detta innebär en ändamålsenlig
utveckling av personalen. Den varvade utbildningen ger en stabilare kunskapsgrund.

2.7 Inrättande av särskilda rekryteringstjänster

Detta förslag tillstyrks genomgående av remissmyndigheterna.

2.8 Åtgärder för att öka tjänsternas attraktivitet

Förslaget tillstyrks av samtliga remissinstanser som yttrat sig.

Arbetsgivarverket framhåller att eventuella löneförbättringar för här avsedd
personal bör ske genom lokala L-ATF-förhandlingar. Verket anför.

Lönen för de här avsedda tjänsterna har efter förhandlingsuppdrag från
regeringen ursprungligen bestämts i centralt avtal 1980-06-24 om lönegrad
splacering av bl.a. ifrågavarande tjänster. Lönesättningen av tjänsterna
anpassades därvid på gängse sätt till lönegradsplacering för andra
tjänster inom statsförvaltningen, varvid från SAV:s sida särskilt beaktades
då gällande lönenivåer för likartade tjänster inom de lokala skattemyndigheterna.

Fråga om ändring av de i centralt avtal bestämda avlöningsförmånerna
för tjänster av här ifrågavarande slag regleras fr.o.m. 1978-07-01 av avtalet
om lokala förhandlingar m.m. inom ATF-området (L-ATF). Vid sådana
förhandlingar har den lokala arbetsgivaren möjligheter att särskilt prioritera
områden inom myndigheten, där han anser behov föreligga av löneförbättringar.
Dessa lokala förhandlingar förs i fråga om de lokala skattemyndigheterna
av länsstyrelserna.

SAV har studerat de från länsstyrelserna hittills inkomna 13 L-ATF-avtal
som avser tiden 1981-07-01 -1982-06-30. Inom dessa länsstyrelsers områden
faller 70 av de 117 lokala skattemyndigheterna. Av de 114 vid dessa
lokala skattemyndigheter inrättade tjänsterna för här ifrågavarande uppgifter
har i de lokala förhandlingarna endast 13 uppflyttats i lönegrad. 5 av
dessa har lyfts från Fl 1 till F12.

Av vad som sagts i föregående stycke framgår att det från berörda
länsstyrelsers sida inte synes ha förelegat något mera allmänt intresse av
att genom lönehöjningar öka tjänsternas attraktivitet.

117

2.9 Övriga frågor

RSV tar vidare upp bemanning och arbetssituation inom granskningsorganisationen.

Verket anför.

Organisationen av taxeringsarbetet i första instans har genom beslut av
statsmakterna successivt förändrats från hösten 1975. För den nya organisationen
har statsmakterna beslutat om bemanningsresurser, som beräknats
utifrån de under år 1975 gällande förhållandena. Det är sålunda det
regelverk och de deklarationsvolymer, som fanns vid denna tidpunkt, som
avgjort den nuvarande personalramen.

Det framräknade behovet av tjänster löneinplacerades efter centrala
AB-förhandlingar. Tjänsterna skulle successivt tillföras organisationen genom
statsmakternas årliga beslut i budgetprocessen. Så har också skett
t.o.m. år 1980. Emellertid saknas av den beslutade bemanningen ännu 160
tjänster, som avsetts för granskningsorganisationen vid de lokala skattemyndigheterna.
Det är enligt RSV:s mening synnerligen angeläget att de
ursprungliga bemanningsbesluten verkställs för att i någon mån lindra
nuvarande prekära arbetsläge inom taxeringsorganisationen.

Antalet deklarationer totalt för hela riket är nu ca 12% högre eller ca
800000 fler. Volymökningen är mycket skiftande länen emellan, i vissa fall
uppgår den till ca 35%. En stor del av denna ökning hänför sig till det mera
svårgranskade deklarationsmaterialet. Till följd härav föreligger en klar
underbemanning av de resurser, som är avsedda att bereda deklarationsmaterialet
åt taxeringsnämnderna.

RSV berör också regelsystemet för socialavgifter. Enligt verkets mening
skulle en förändring av regelsystemet för socialavgifterna i riktning mot en
samordning av skatte- och avgiftsreglerna väsentligt underlätta möjligheterna
att nå större effektivitet i arbetsgivarkontrollen och dessutom förenkla
administrationen avsevärt.

118

BILAGA 5

Riksdagens revisorers skrivelse angående det statliga stödet till industrin 1982-06-10

Till riksdagen
1 Inledning

Det senaste årtiondets strukturella och konjunkturbetingade svårigheter
inom det svenska näringslivet har tvingat fram en snabb ökning av olika
former av statliga stödinsatser. Ett stort antal myndigheter och andra organ
är engagerade i stödverksamheten.

Mot bakgrunden av statens betydande insatser för att på olika sätt stödja
näringslivet och medverka i arbetet med att underlätta strukturomvandlingen
inom industrin har riksdagens revisorer granskat det statliga stödet till
näringslivet och utredningsverksamheten kring detta stöd.

Revisorerna har efter sin granskning funnit
atte,n samlad översyn bör göras av industristödet i syfte att bl. a. begränsa
antalet stödorgan och stödformer,
affett register bör upprättas över stödföretagen,

att en ökad samordning och en mer ändamålsenlig strukturering bör göras av
den information som samlas in om den internationella ekonomiska,
tekniska och handelspolitiska utvecklingen,
att en förteckning över viktigare informationskällor i vad avser den tekniska,
industriella och handelspolitiska utvecklingen bör upprättas,
atten sammanställning bör göras av de förslag som framkommit vid de
senaste årens omfattande näringspolitiska utredningsverksamhet,
att en ökad samordning av den exportfrämjande verksamheten bör genomföras,

att den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft bör stärkas
samt

art utvecklingen för den svenska tekoindustrin bör noga följas och en
beredskap på området upprätthållas så att åtgärder snabbt kan sättas in
om de i proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin, m. m.
föreslagna åtgärderna visar sig otillräckliga.

Som ett led i granskningen har upprättats en rapport med titeln Det statliga
stödet till industrin (1981/82:3). Yttranden över rapporten har avgetts av 21
remissinstanser. En sammanfattning av rapporten och remissvaren är som
bilaga fogad till denna skrivelse.

119

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

En mera aktiv näringspolitik inleddes under senare hälften av 1960-talet.
Det statliga stödet till näringslivet var till en början av förhållandevis
begränsad omfattning. Det hade en i huvudsak långsiktig inriktning med
syfte att bl. a. underlätta strukturomvandlingen i vissa branscher och främja
vissa regionalpolitiska och försörjningspolitiska mål.

Under 1970-talet har den svenska industrin ställts inför betydande
problem. Existensen för flera branscher och många större företag har varit
hotad. Som en följd härav har 1970-talets industripolitik präglats av
omfattande statliga stödinsatser till skilda företag, branscher och regioner.
Dessa industripolitiska åtgärder har ofta aktualiserats av akuta krissituationer.

Stora utredningsinsatser har på senare år satts in för att finna orsakerna till
näringslivets problem. Utredningsverksamheten har varit både splittrad och
utan kontinuitet. Detta torde bero på att de mer långsiktiga frågorna fått stå
tillbaka i strävan att finna lösningar på de mer kortsiktiga problemen.

De flesta bedömare torde i dag vara ense om att det är en kombination av
faktorer inom och utom landet som samverkat till att det svenska näringslivet
snabbt och i växande omfattning fått svårigheter.

Trots omfattande samhälleliga stödåtgärder i form av bidrag, lån,
garantiutfästelser, skattelättnader och allmän service har det visat sig svårt
att uppnå en önskad expansion inom näringslivet. Detta torde till stor del
hänga samman med den internationella ekonomiska utvecklingen. På grund
härav har åtgärder vidtagits för att lösa i första hand akuta problem inom
olika krisbranscher.

Den svenska ekonomin uppvisar f. n. stora balansproblem. Utvecklingen
inom industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att
återställa balansen. Det är därför angeläget att stödet i ökad utsträckning
styrs över till expansiva och långsiktigt konkurrenskraftiga företag. Det är
nämligen utvecklingen inom denna del av industrin som blir bestämmande
för avvecklingstakten inom den icke lönsamma delen av industrin.

Det industripolitiska stödsystemet har växt fram successivt under senare
år. Åtgärdsprogrammen har ofta haft såväl industripolitiska som sysselsättnings-
och regionalpolitiska syften. Den genomförda granskningen har enligt
revisorernas mening visat att det nuvarande stödsystemet är mycket
komplicerat och svåröverskådligt. Härav följer också att det ofta är svårt
eller närmast ogörligt att utvärdera effekterna av insatta åtgärder.

De överväganden och förslag som granskningen gett anledning till

120

kommer i det följande att behandlas under följande tre huvudrubriker:

Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

Effektiviserad informationsöverföring

Vissa exportfrämjande åtgärder.

2.2 Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

De statliga industripolitiska insatserna ökade kraftigt under 1970-talet.
Under budgetåret 1979/80 uppgick industristödet till ca 16 miljarder kronor i
form av lån och bidrag. De statliga garantiförbindelserna för lån m. m. till
industrin uppgick den 31 december 1980 till drygt 50 miljarder kronor.

Ett stort antal organ och stödformer har under senare år skapats för att
kanalisera stödet till industrin. Ett tiotal centrala myndigheter och olika
regionala organ inom främst handels-, arbetsmarknads- och industridepartementens
verksamhetsområden är engagerade i administrationen av ekonomiskt
stöd till företag inom industrisektorn. Antalet stödformer uppgår till
flera hundra. Antalet varierar beroende på hur de skilda stödformerna
avgränsas.

Det ekonomiska stödet till industriföretag finansierades budgetåret
1979/80 från mer än 100 olika anslag på statsbudgeten. Handläggningen av
stödärenden bestäms av ett komplicerat regelsystem. Utöver de årliga
anvisningar som lämnas till myndigheterna i de s. k. regleringsbreven
förekommer i fråga om flertalet anslag kompletterande bestämmelser
angivna i olika författningar, regeringsbeslut, regeringsskrivelser m. m. I
vissa fall utfärdar även den medelsdisponerande myndigheten närmare
föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser regeringen utfärdat.

Stödverksamhetens uppsplittring gör att verksamheten blir svår att
överblicka och att utvärderingen av vidtagna stödåtgärder försvåras. Denna
splittring hindrar en samlad och fortlöpande kompetens- och erfarenhetsuppbyggnad.
Splittringen har också gjort att det blivit svårare för företagen
att orientera sig i stödsystemet.

Det i rapporten framförda förslaget att förutsättningarna för att samla
handläggningen av det företagsinriktade stödet till ett mindre antal
myndigheter och organ skall utredas får stöd av flertalet remissmyndigheter.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) avstyrker emellertid att
industriella åtgärder av försörjningsberedskapskaraktär förs över från ÖEF
till annan myndighet. ÖEF anser att analysen av försörjningsförhållanden
och prövningen av bästa sätt för erhållande av försörjningsberedskap måste
göras av den myndighet som har det samlade försörjningsansvaret på ett
område.

Förslagen att begränsa antalet stödformer och minska detaljregleringen av
stödmedlens användning i syfte att uppnå en ökad flexibilitet vid medelsanvändningen
får stöd eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. Dessa

121

uttalar även ett klart stöd för förslaget om åtgärder för en enklare och
snabbare handläggning av stödärenden.

Revisorerna anser mot bakgrunden av vad som framkommit vid granskningen
att det är angeläget att vidta åtgärder för att höja de statliga
stödinsatsernas effektivitet. Det statliga stödsystemet har byggts upp stegvis.
Olika organisatoriska och administrativa lösningar har valts i skilda fall. Det
har inte företagits någon övergripande och systematisk prövning av helheten
i detta system. Med hänsyn till bl. a. det statsfinansiella läget ställs ökade
krav på prioriteringar inom stödverksamheten. Enligt revisorernas mening
bör därför en översyn av den statliga stödverksamheten
genomföras. Det är nödvändigt att denna översyn får omfatta den statliga
stödverksamheten i dess helhet. En sådan samlad översyn av det statliga
industristödet skulle lämpligen kunna företas i anslutning till pågående
utredningar om statens industriverks organisation och om arbetsmarknadsverkets
administration och organisation.

Den förordade översynen av industristödet bör, enligt revisorernas
mening, ha som mål att begränsa det stora antalet stödorgan och stödformer.
Genom att samla stödadministrationen till ett mindre antal myndigheter och
begränsa antalet stödformer torde vissa administrativa förenklingar och
bättre verksamhetsöverblick kunna uppnås.

Vissa remissmyndigheter har hävdat att handläggningen av stödärenden
har ett så nära funktionellt samband med den egna myndighetens övriga
uppgifter att det inte skulle vara möjligt att föra över stödadministrationen
till annan myndighet. Revisorerna vill med anledning härav anföra följande.
Det förhållandet att en myndighet har huvudansvaret för utredning och
planering m. m. inom en verksamhetssektor, t. ex. regional utveckling eller
försörjningsberedskap, innebär inte att det alltid är lämpligast att samma
myndighet har det slutliga ansvaret för genomförandet av de olika
industriella stödåtgärder som kan föranledas därav. Den nuvarande organisatoriska
uppsplittringen på stödområdet försvårar en samlad och fortlöpande
erfarenhetsuppbyggnad till grund för fördelningen av stödmedel.
Nödvändigheten av att styra över stödet till långsiktigt konkurrenskraftiga
företag talar för att stödadministrationen så långt som möjligt samlas hos det
organ som har till huvuduppgift att planera och samordna statliga industripolitiska
stöd- och utvecklingsinsatser.

Vid en översyn av industristödet bör även möjligheterna att minska
detaljregleringen av stödmedlens användning beaktas. På så vis skapas
förutsättningar för större flexibilitet vid medelsfördelningen. Detta torde
vara ägnat att ge de samlade resurserna en mer effektiv användning.

Revisorerna finner det vidare angeläget att åtgärder nu vidtas för att
förenkla ansökningsförfarandet och minska handläggningstiderna för stödärendena.
Det finns enligt revisorernas mening risk för att det rådande

122

komplicerade förfarandet vid handläggning av stödärenden försätter framför
allt de mindre företagen i ett sämre konkurrensläge vid stödfördelningen. De
mindre företagen har ofta svårt att orientera sig bland olika stödformer och
att avsätta de utredningsresurser som erfordras i samband med ansökan om
stöd.

Som framhållits ovan medför det stora antalet handläggande organ och
stödformer att överblicken över och samordningen av stödverksamheten
försvåras. I rapporten har därför även föreslagits att ett centralt
register upprättas över de företag som erhållit stöd eller är under
utredning vid olika handläggande organ. Ett sådant register skulle utgöra ett
instrument för samordning och kontroll av stödverksamheten. Det skulle
också kunna utgöra en utgångspunkt för sammanställningar och utvärderingar
av olika stödformer och stödet totalt.

Förslaget att inrätta ett centralt stödregister har mottagits positivt eller
lämnats utan erinran av flertalet myndigheter. Statistiska centralbyrån
(SCB) framhåller att, utifrån verkets erfarenheter i samband med hittills
utförda studier av industristödets effekter, det genomgående problemet har
varit att dels identifiera de företag som erhållit stöd, dels kvantifiera och
tidslokalisera stödet. Ett stödregister kopplat till verkets centrala företagsregister
skulle lösa dessa problem och vidare verka kvalitetshöjande för den
ekonomiska statistiken i övrigt.

Revisorerna anser det angeläget att samordningen, kontrollen och
uppföljningen av stödverksamheten förbättras. Enligt revisorernas mening
fyller det föreslagna stödregistret härvid en viktig funktion, och revisorerna
finner därför att ett sådant register bör upprättas. Revisorerna har noterat att
regeringen uppdragit åt statskontoret att i samråd med SCB och riksskatteverket
fortsätta arbetet med att vidareutveckla och pröva en samordning av
registerföring av företag. Det av revisorerna föreslagna registret bör
upprättas i nära samråd med nämnda arbetsgrupp. Genom en samordning
med redan tillgänglig företagsstatistisk information ökas möjligheterna att
allsidigt belysa stödverksamheten.

2.3 Effektiviserad informationsöverföring

I rapporten har pekats på behovet av åtgärder för att effektivisera
bevakningen av den internationella utvecklingen inom områden som är av
betydelse för svensk industri och för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av
insamlad information. Remissinstanserna instämmer i denna bedömning.

Revisorerna ansluter sig till det i rapporten framförda förslaget att en
arbetsgrupp nu bör tillsättas med uppgift att göra en översyn av uppläggningen
av informationsverksamheten så att dubbelarbete undviks och att
materialet struktureras på sådant sätt att olika intressentgruppers informationsbehov
kan tillgodoses. Denna översyn bör företas i samråd med de

123

myndigheter som berörs av ett sådant åtgärdsprogram, främst de olika
organen inom utlandsrepresentationen, kommerskollegium, statens industriverk
(SIND) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) samt med
företrädare för näringslivet och löntagarorganisationerna.

Revisorerna anser vidare att en förteckning över viktigare informationskällor
i vad avser den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen,
såsom föreslagits i rapporten, vore värdefull. Frågan om en sådan
sammanställning bör kunna närmare utredas av den föreslagna arbetsgruppen.

I rapporten har pekats på att ett stort antal utredningar om industripolitisk
verksamhet slutförts under senare år. I dessa utredningar återfinns ett
omfattande utredningsmaterial och ett stort antal förslag till åtgärder som ej
genomförts men som alltjämt kan ha aktualitet. 1 rapporten föreslås en
genomgång av tidigare utredningsresultat på området. Revisorerna delar
bedömningen att det nu kan finnas anledning att gå igenom och strukturera
detta material så att det lättare kan tas till vara vid överväganden om den
långsiktiga industriutvecklingen. Denna uppgift synes lämpligen kunna
läggas på struktursekretariatet inom industridepartementet.

Revisorerna vill samtidigt stryka under betydelsen av att pågående
utredningsverksamhet bedrivs i sådan form att dubbelarbete kan undvikas
och ett fruktbart idéutbyte mellan de olika utredningarna på detta område i
möjligaste mån stimuleras.

2.4 Vissa exportfrämjande åtgärder

Sverige är för sin ekonomiska utveckling starkt beroende av handeln med
omvärlden. För att minska underskottet i betalningsbalansen är det av största
vikt att slå vakt om landets internationella konkurrenskraft och att på olika
sätt stödja näringslivets exportansträngningar. Det statliga exportstödet får
delvis ses som en motvikt till stödutvecklingen på det internationella
planet.

Exportfrämjande verksamhet bedrivs f. n. av flera organ, bl. a. av
utrikesförvaltningen, Sveriges exportråd, SIND (i fråga om branschprogrammen),
de regionala utvecklingsfonderna (t. ex. försöksverksamhet med
statliga handelshus), exportkreditnämnden (EKN), nämnden för fartygskreditgarantier
och AB Svensk Exportkredit (SEK). Åtgärdsprogrammen
spänner över ett vitt fält av insatser. Mot denna bakgrund föreslås i rapporten
att en expertgrupp med företrädare för de berörda organen skall få i uppgift
att snarast klarlägga förutsättningarna för att genom en närmare samordning
av insatserna få till stånd en mera effektiv och målinriktad exportfrämjande
verksamhet.

Flertalet remissorgan delar den i rapporten framförda uppfattningen om

124

behovet av en samordning och översyn av den exportfrämjande verksamheten.
EKN och SEK, som främst yttrat sig över exportkreditverksamheten,
anser att denna bedrivs effektivt och ej är i behov av en översyn.

Revisorerna vill som sin mening hävda att såväl rapporten som de i
anledning av denna avgivna remissyttrandena pekar på att en översyn av den
exportfrämjande verksamheten nu är nödvändig. På grund av den splittrade
organisatoriska bild som samhällets exportfrämjande verksamhet visar bör
samordningsaspekterna härvid träda i förgrunden. Verksamheten bör
präglas av ett samordnat kommersiellt synsätt. Översynen bör göras i nära
samverkan med de olika exportfrämjande organen och näringslivets
organisationer. Den administrativa hemvisten av olika funktioner både på
departements- och myndighetsnivå bör även kunna prövas.

I rapporten ifrågasätts även om inte exportstödet skulle kunna utformas på
sådant sätt att det främjade en ökning av andelen svenska insatsvaror i
exportleveranserna. Flera av remissinstanserna anser, bl. a. med hänsyn till
internationella åtaganden, att åtgärderna på detta område främst bör vara av
den karaktären att de förbättrar den insatsvaruproducerande industrins
konkurrenskraft. Revisorerna instämmer i detta synsätt. En särbehandling
av svenska komponentvaror vid export torde inte vara genomförbar. I stället
torde andra åtgärder få övervägas. En betydelsefull insats för svensk
komponenttillverkning borde enligt revisorernas mening kunna åstadkommas
genom ökad marknadsinformation, så att svenska företag och potentiella
underleverantörer blir uppmärksammade på existerande affärsmöjligheter.
Detta skulle bidra till att stärka komponenttillverkarnas ställning även
vid leveranser inom landet. Utvecklingsfonderna bör här kunna spela en
aktiv roll.

Det är med tillfredsställelse revisorerna kan konstatera att SIND avser att
starta aktiviteter som har till syfte att öka kunskaperna om och kontakterna
mellan beställare och leverantörer, stimulera utbyggnaden av leveranskapaciteten
inom landet och i övrigt genom utbildning och rådgivning främja
underleverantörernas marknadsmässiga och tekniska kompetens.

Den svenska handelspolitiken är av tradition inriktad på att främja
internationellt handelsutbyte. I fråga om tekoområdet har vissa avsteg gjorts
från en strikt tillämpad frihandelspolitik av bl. a. försörjningspolitiska skäl.
Detta har skett i en inom ramen för GATT sluten mellanstatlig överenskommelse,
det s. k. multifiberavtalet (MFA). Trots vidtagna åtgärder har den
inhemska produktionen av tekovaror sjunkit allt längre under det långsiktiga
målet för den statliga tekopolitiken, samtidigt som de träffade begränsningsavtalen
på olika sätt varit fördyrande för de svenska konsumenterna. I
rapporten har föreslagits att en arbetsgrupp med företrädare för olika
intressenter tillsätts med uppgift att se över det handelspolitiska skyddet på
tekoområdet. Remissinstansernas inställning till detta förslag går starkt isär

125

både i fråga om behovet av en sådan arbetsgrupp och verksamhetens
inriktning.

Flera av de frågeställningar som aktualiserats i rapporten har tagits upp i
proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin, m. m. I propositionen
anges bl. a. att alternativ till multifiberavtalet skall utredas. Vidare
föreslås åtgärder för att åstadkomma en förbättrad kontroll av befintliga
importbegränsningar och en effektivisering av den statliga samordnings- och
samrådsorganisationen inom tekoområdet.

Mot denna bakgrund finner revisorerna det inte påkallat att nu föreslå att
en särskild arbetsgrupp tillsätts för att se över de i rapporten aktualiserade
frågeställningarna. Revisorerna vill dock framhålla vikten av att en
beredskap upprätthålls på detta område, så att åtgärder snabbt kan vidtas om
de i propositionen föreslagna insatserna visar sig otillräckliga.

3 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna i denna skrivelse redovisade synpunkter
och förslag avseende

1. en samlad översyn av industristödets administration och utformning i
syfte att bl. a. begränsa antalet stödorgan och stödformer,

2. införandet av ett register över stödföretagen,

3. en ökad samordning och en mer ändamålsenlig strukturering av den
information som samlas in om den internationella ekonomiska, tekniska
och handelspolitiska utvecklingen,

4. en förteckning över viktigare informationskällor i vad avser den tekniska,
industriella och handelspolitiska utvecklingen,

5. en sammanställning av de förslag som framkommit vid de senaste årens
omfattande näringspolitiska utredningsverksamhet,

6. en ökad samordning av den exportfrämjande verksamheten,

7. en förstärkning av den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft
samt

8. behovet att upprätthålla en beredskap på tekoområdet så att åtgärder
snabbt kan sättas in om de i proposition 1981/82:148 om åtgärder för
tekoindustrin, m. m. föreslagna åtgärderna visar sig otillräckliga.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hugo Bengtsson (s), Rolf
Sellgren (fp), Hagar Normark (s), Ralf Lindström (s), Ivan Svanström (c),
John Johnsson (s), Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Maj Pehrsson (c)
och Joakim Ollén (m).

126

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G. Dahlbom
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Lars-G. Dahlbom

127

Underbilaga
till bilaga 5

1982-06-10 Dnr 1980:47

Sammanfattning av rapport 1981/82:3 om det statliga stödet till
industrin och de remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Bakgrund

En mera aktiv näringspolitik inleddes under senare hälften av 1960-talet. I
samband med riksdagens ställningstagande år 1964 till riktlinjer för
lokaliseringspolitiken togs ett betydelsefullt steg mot ökad användning av
ekonomiska medel i den strukturpolitiska stödverksamheten. Tidigare hade
främst upplysning och rådgivning utnyttjats i denna verksamhet.

Det statliga stödet till näringslivet var till en början av förhållandevis
begränsad omfattning. Det hade en i huvudsak långsiktig inriktning med
syfte att bl. a. underlätta strukturomvandlingen i vissa branscher och främja
vissa regionalpolitiska och försörjningspolitiska mål.

Det senaste årtiondets strukturella och konjunkturbetingade svårigheter
har tvingat fram en snabb ökning av de statliga stödinsatserna. Stödet har
samtidigt i en allt högre grad riktats in på att lösa akuta problem inom olika
krisbranscher (företag).

Det näringspolitiska stödet är mångfacetterat och består av flera olika
stödformer. Stödinsatserna uppgår f. n. till avsevärda belopp. Ett stort antal
myndigheter och andra organ är engagerade i denna verksamhet.

Mot bakgrunden av statens betydande insatser för att på olika sätt stödja
industrin och medverka i arbetet med att underlätta strukturomvandlingen
inom industrin har riksdagens revisorer låtit granska det statliga stödet till
näringslivet och utredningsverksamheten kring detta stöd.1

1.2 Stödverksamhetens omfattning och administration

Under 1970-talet har en mängd organ och instrument tillskapats för att
kanalisera det statliga stödet till industrin och övriga delar av näringslivet.
Detta stöd utgår i form av ekonomiska insatser och serviceåtgärder av skilda
slag.

Det ekonomiska stödet består av bidrag, lån- och kapitaltillskott m. m.,
statliga garantier samt skatte- och avgiftsreduktioner. Jämsides härmed
administrerar staten en rad verksamheter av annat slag som är av vikt för

1 Granskningen har utförts på andra utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Lars-G. Dahlbom.

128

utvecklingen inom industrin, t. ex. forsknings- och utvecklingsarbete,
rådgivning vid export, teknisk konsulentverksamhet, arbetsmarknadsservice
och näringslivsinformation. Ett par andra viktiga områden är den statliga
utredningsverksamheten och det internationella förhandlings- och informationsarbete
som olika statliga organ utför i syfte att främja bl. a. näringslivets
intressen.

Antalet stödformer kan beräknas uppgå till flera hundra. Antalet varierar
beroende på hur de skilda stödformerna avgränsas. Under femårsperioden
1975/76-1979/80 uppgick, enligt de beräkningar som utförts i granskningen,
det företagsinriktade stödet till näringslivet i dess helhet till 61,6 miljarder
kronor i form av transfereringar (26,6 miljarder kronor exkl transfereringar
till jordbruks- och bostadssektorerna) och 27,9 miljarder kronor i form av
kapitaltillskott m. m. (ca 10,0 miljarder kronor exkl jordbruks- och
bostadssektorerna). De statliga garantiförbindelserna för lån m. m. uppgick
den 31 december 1980 till sammanlagt 60,2 miljarder kronor. Verksamheten
finansierades budgetåret 1979/80 från mer än 150 olika anslag på statsbudgeten.

Handläggningen av stödärenden bestäms av ett komplicerat regelsystem.
Grundläggande bestämmelser för transfereringarna framgår av de årliga
s. k. regleringsbrev som utfärdas för vart och ett av de olika anslagen. I dessa
brev hänvisas ofta till tidigare regleringsbrev och till bakomliggande
riksdagsbeslut. Utöver de anvisningar som lämnas i regleringsbreven
förekommer i fråga om flertalet anslag kompletterande bestämmelser
angivna i olika författningar, regeringsbeslut, regeringsskrivelser m. m.
Totalt har mer än 270 sådana kompletterande bestämmelser samt över 200 nu
gällande ändringar till dessa utfärdats för de stödformer som handläggs på
myndighetsnivå. I vissa fall utfärdar även den medelsdisponerande myndigheten
närmare föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser regeringen
utfärdat. Som exempel kan nämnas att för en av stödformerna omfattar
dessa särskilda anvisningar nära 60 A4-sidor.

En betydande organisatorisk och administrativ apparat har byggts upp för
att handlägga de statliga stödinsatserna och styra stödmedlen till de
verksamheter som statsmakterna bedömt vara mest angelägna.

Ett 40-tal centrala myndigheter är f. n. engagerade i administrationen av
ekonomiskt stöd till företag inom olika sektorer av det svenska näringslivet
(industri, jordbruk och service). I vissa fall har handläggningen av dessa
ärenden delegerats till olika regionala organ. Totalt berörs därigenom tolv
departements verksamhetsområden.

Frågor om stöd till industrisektorn handläggs inom främst handels-,
arbetsmarknads- och industridepartementen. Stöd till industrin handläggs av
ett tiotal centrala myndigheter. Bland dessa kan nämnas transportrådet,
kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, exportkreditnämnden
och nämnden för fartygskreditgarantier. Bland myndigheter

129

m. m. på regional nivå kan nämnas länsarbetsnämnder, länsstyrelser och
regionala utvecklingsfonder. Jämsides härmed ankommer industripolitiska
funktioner på en rad andra organ såsom Sveriges exportråd, Sveriges
Investeringsbank och AB Svensk Exportkredit.

Denna differentiering av stödverksamheten innebär att det i dag finns en
kraftfull medelsarsenal för olika industripolitiska insatser.

Det förhållandet att det statliga stödet till industrin går via många olika
organ och har många former och beteckningar gör emellertid att verksamheten
blir svår att överblicka och att utvärderingen av vidtagna stödåtgärder
ytterligare försvåras. Den organisatoriska splittringen hindrar en samlad och
fortlöpande kompetens- och erfarenhetsuppbyggnad. Uppsplittringen har
också gjort att det blivit svårare för företagen att orientera sig i stödsystemets
labyrinter.

1.3 Den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten

Den statliga industripolitiska informations- och utredningsverksamheten
är omfattande. Den bedrivs dels av organ knutna till regeringskansliet såsom
olika permanenta branschråd, kommittéer, delegationer m. m. samt ett
30-tal tillfälliga statliga utredningar, dels av olika centrala och regionala
myndigheter. Denna uppspjälkning hänger i viss utsträckning samman med
det delade ansvaret för administrationen av det företagsinriktade stödet.

Av de centrala myndigheterna har statistiska centralbyrån, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, statens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, statens
industriverk och styrelsen för teknisk utveckling en mera framträdande roll i
den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten. Vidare kan
nämnas de olika organen inom utlandsrepresentationen samt de regionala
utvecklingsfonderna.

Utanför den statliga sektorn svarar företag, branschorganisationer,
organisationer på arbetsmarknaden samt enskilda forsknings- och utredningsinstitut
för betydelsefulla insatser inom detta område.

Behovet och värdet av den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten
har vid skilda tillfällen starkt betonats såväl av statsmakterna
och den offentliga förvaltningen som av näringslivet. Därvid har särskilt
framhållits vikten av att noga följa den internationella tekniska och
industriella utvecklingen.

De former under vilka informations- och utredningsverksamheten bedrivs
har skapat irritation på många håll. Det är svårt för de olika intressenterna att
orientera sig i och utnyttja det omfattande material som samlas in på olika
håll om den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen.
Utredningsverksamheten har också kritiserats för att vara splittrad och utan
kontinuitet. Fördelningen av uppgifter och ansvar mellan de olika centrala
industripolitiska organen har varit oklar. Det har vidare pekats på att de mer

9 Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 2

130

långsiktiga frågorna har fått stå tillbaka i strävan att finna lösningar på de mer
kortsiktiga problemen.

1.4 Synpunkter och förslag

Den företagna genomgången av det statliga industristödets administration
och utformning har gett anledning till följande sammanfattningsvis återgivna
synpunkter och förslag.

- Förutsättningarna att samla handläggningen av det företagsinriktade
stödet till ett mindre antal myndigheter och organ bör närmare
utredas.

- Möjligheterna att begränsa antalet stödformer och att minska detaljregleringen
av stödmedlens användning bör prövas i syfte att dels uppnå en
ökad flexibilitet vid medelsdispositionen, dels skapa bättre möjligheter att
styra stödet till expansiva och långsiktigt konkurrenskraftiga företag.

- Åtgärder bör vidtas för att förenkla det nu ofta komplicerade och
byråkratiska ansökningsförfarandet. Samtidigt bör olika vägar prövas för
att minska handläggningstiderna.

- I syfte att förbättra den industripolitiska framförhållningen och därmed
öka möjligheterna att genomföra den nödvändiga strukturomvandlingen i
mer planmässiga former bör insamlingen av sådan information om den
internationella utvecklingen som är av betydelse för industripolitikens
utformning ges en hög prioritet. En arbetsgrupp föreslås därför bli tillsatt
med uppgift att tillsammans med berörda myndigheter se över uppläggningen
av denna informationsverksamhet, så att dubbelarbete undviks,
och att materialet struktureras på ett sådant sätt att olika intressentgruppers
informationsbehov kan tillgodoses.

- För att underlätta för myndigheter, företag m. fl. att orientera sig i det
omfattande informationsmaterialet om den tekniska, industriella och
handelspolitiska utvecklingen bör den stödhandbok som ges ut av
industriverket kompletteras med uppgifter om tillgängliga informationskällor
på dessa områden.

- Ett stort antal utredningar om industripolitisk verksamhet har slutförts
under senare år. I dessa utredningar återfinns ett omfattande utredningsmaterial
och ett stort antal förslag till åtgärder som ej genomförts men som
alltjämt torde ha aktualitet. Det kan övervägas om man inte nu borde gå
igenom och strukturera detta material så att det lättare kan tas till vara vid
statsmakternas fortsatta industripolitiska överväganden. Denna uppgift
torde lämpligen kunna läggas på det inom industridepartementet nyligen
inrättande struktursekretariatet.

- Till hjälp för de handläggande myndigheternas samordning och kontroll av
stödverksamheten bör ett centralt register över företag som är aktuella i
stödsammanhang läggas upp. Ett sådant register skulle också kunna utgöra

131

utgångspunkt för sammanställningar och utvärderingar av olika stödformer
och av stödet totalt. F. n. saknas tillräcklig kunskap om stödformernas
effekter.

Exportfrämjande verksamhet bedrivs f. n. av flera myndigheter m. m. En
expertgrupp med företrädare för de berörda organen föreslås få i uppgift
att snarast klarlägga förutsättningarna för att genom en närmare samordning
av insatserna få till stånd en mera effektiv och målinriktad
exportfrämjande verksamhet. Härvid bör även den administrativa hemvisten
för olika funktioner kunna prövas.

Möjligheterna att utforma exportstödet på ett sådant sätt att detta stöd
främjar en ökning av andelen svenska insatsvaror i exportleveranserna bör
undersökas. Därigenom skulle stödet få en mera gynnsam sysselsättningsfrämjande
effekt. En översyn i detta syfte bör kunna omfatta också sådana
statliga organ som Fonden för industriellt samarbete med u-länder,
Swedfund.

De exportbegränsningsavtal på tekoområdet som Sverige träffat med ett
antal s. k. lågprisländer inom ramen för multifiberavtalet (MFA) har inte
tillräckligt effektivt skyddat den svenska tekoindustrin. Importen har i
stället ökat från andra länder. Avtalen har vidare lett till handel med de
överenskomna kvotutrymmena. Genom fördyringar på grund av överflyttningen
av importen från lågprisländerna och av handeln med ”införselrätter”
har de svenska konsumenterna förorsakats betydligt ökade
kostnader utan att den inhemska tekoindustrins konkurrensläge på ett
mera avgörande sätt förbättrats. I syfte att komma till rätta med dessa
förhållanden bör en arbetsgrupp med företrädare för olika intressentgrupper
tillsättas för att utarbeta och pröva olika lösningar. Därvid skulle bl. a.
följande tre alternativa infallsvinklar kunna bli föremål för en prövning.
Det bör betonas att möjligheterna att genomföra önskade ändringar i
avtalen i hög grad är beroende av de handelspolitiska spelreglerna och
rådande förhandlingssituation. Åtgärder kan inte vidtas ensidigt. Stor
hänsyn måste tas till handelsutbytet i övrigt och till risken för handelspolitiska
motåtgärder.

a) Sverige bör vid de handelspolitiska förhandlingarna sträva efter att
successivt avlasta exportländerna uppgiften att fördela de överenskomna
kvoterna (exportreglering). En sådan ändring torde leda till att bevakningen
av ingångna avtal kan effektiviseras. I sådant fall torde vi inte
kunna ansluta oss till ett nytt MFA-avtal. Genom att inom landet fördela
dessa kvoter på olika importörer (importreglering) skulle man också
uppnå att de extra vinster i distributionsledet som regleringen medför i
ökad utsträckning stannar i landet.

b) Det kan även övervägas att införa s. k. globalkvoter på tekoområdet.
Detta skulle innebära att det fastställdes totalramar för importen av olika
varor från samtliga berörda länder (exkl. EFTA- ochEG-området). Dessa
länder skulle sedan få konkurrera om det tillgängliga importutrymmet. Ett

132

system med globala importbegränsningar skulle underlätta bevakningen
av att importkvoten inte överskrids. Den kvoterade importen skulle
samtidigt förbilligas genom att denna då kan ske från de konkurrenskraftigaste
tillverkningsländerna.

c) Det kan å andra sidan övervägas om inte Sverige bör avstå från en
kvantitativ reglering av importen på tekoområdet. Skyddet för de delar av
den inhemska tekoindustrin som är av särskild betydelse från försörjningsoch
sysselsättningspolitisk synpunkt föreslås i sådant fall få formen av dels
tullar, som man får försöka förhandla fram under hänvisning till den
svenska tekoindustrins exceptionellt svåra konkurrensläge, dels ett till
tullskyddet avpassat industripolitiskt stöd.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1981/82:3) Det statliga stödet till industrin har
lämnats av transportrådet, statistiska centralbyrån (SCB), kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF),
exportkreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens
industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), styrelsen för
Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT), nämnden för
fartygskreditgarantier (FKN), Fonden för industriellt samarbete med
u-länder- Swedfund, Sveriges exportråd, Textilgrossisternas Riksförbund,
Sveriges industriförbund, Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO) - Familjeföretagen, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Svensk Exportkredit (SEK).

LO har bilagt yttrande från Beklädnadsarbetarnas förbund. LO instämmer
i de synpunkter förbundet anfört om rapportens förslag på tekoområdet.

Sveriges Grossistförbund har på eget initiativ lämnat ett yttrande, i vilket
organisationen ansluter sig till de synpunkter som anförts i yttrandet från
Textilgrossisternas Riksförbund.

2.1 Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

Förslaget om en översyn av det statliga industristödets administration och
utformning har fått ett positivt gensvar från flertalet remissmyndigheter.
Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i att den stora mängden olika stöd och
de varierande regler som gäller för olika stödformer måste vara svåröverskådliga
för avnämarna. Styrelsen anser därför att det finns skäl att se över
både stödformerna och de regler som styr deras tillämpning. Industriverket,
som delar uppfattningen att en översyn av det statliga stödet till industrin bör
göras, framhåller att syftet bör vara att ge stödet en sådan inriktning att det
tillsammans med andra åtgärder medverkar till att underlätta industrins

133

strukturanpassning och bidrar till att utveckla de långsiktigt konkurrenskraftiga
delarna av industrin. Styrelsen för teknisk utveckling delar uppfattningen
att bl. a. den pågående utredningen av SIND:s organisation bör kunna
behandla också förutsättningarna för att minska antalet stödorgan och
stödformer. Nämnden för fartygskreditgarantier framhåller att förutsättningar
torde finnas för en mer lönsam och effektivare användning och
administration av stödmedel genom en koncentration av handläggningen till
ett mindre antal och mer specialiserade myndigheter och organ samt genom
en begränsning av antalet stödformer m. m. Nämnden ansluter sig därför till
förslaget i rapporten.

Transportrådet är positivt till en översyn av industristödet, men framhåller
att transportstödet bör vara kvar och även i fortsättningen handläggas av
rådet. ÖEF pekar på att styrelsen redan lämnat förslag till åtgärder i syfte att
minska antalet stödformer inom det ekonomiska försvarets område. ÖEF
avstyrker däremot bestämt att frågor om industriella åtgärder av försörjningsberedskapskaraktär
överförs från ÖEF till annan myndighet. Analysen
av försörjningsförhållanden och prövningen av bästa sätt för erhållande av
försörjningsberedskap måste göras av den myndighet som har det samlade
försörjningsansvaret på ett område. Av den anledningen är det inte möjligt
att föra över handläggningen av de industriella åtgärder ÖEF administrerar
till SIND eller annan myndighet.

Näringslivets organisationer liksom löntagarorganisationerna har uttalat
ett klart stöd för förslaget att se över industristödet. SHIO - Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund ger dock samtidigt uttryck för den
uppfattningen att en sådan översyn inte får leda till en alltför långtgående
koncentration av stödadministrationen. LO delar utredningens uppfattning
att det nuvarande stödsystemet är ytterst komplicerat och svåröverskådligt.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma de sammantagna
effekterna. Det förhållandet att stödformerna är många får emellertid inte ge
överdrivna föreställningar om rationaliseringsmöjligheterna. En komplicerad
och sammansatt målstruktur för samhällets påverkan av näringslivet
nödvändiggör ett relativt komplicerat system för stödinsatser. Det faktum att
systemet byggts upp stegvis utan någon övergripande prövning av helheten
motiverar dock, enligt LO, att en översyn kommer till stånd i syfte att
koncentrera handläggningen till färre organ och minska antalet stödformer.
Beklädnadsarbetarnas förbund, som av LO beretts tillfälle att yttra sig över
rapporten, har uttalat att förbundet kraftigt vill instämma i slutsatsen att
handläggningen av det statliga stödet bör koncentreras till ett mindre antal
myndigheter. Likaså är det angeläget att antalet stödformer begränsas.
Dessa förslag bör enligt förbundet snarast utredas.

134

2.2 Effektiviserad informationsöverföring

Remissinstanserna har betonat vikten av en effektiviserad rapportering
om den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen i vår
omvärld. De instämmer i kravet på en översyn av den informationsverksamhet
om den internationella utvecklingen som är av betydelse för industripolitikens
utformning. Därvid har särskilt samordningsaspekten betonats.

Kommerskollegiet framhåller att den samordning som förekommer
mellan olika berörda instanser i dessa sammanhang är bristfällig. En
liknande bedömning har gjorts av industriverket som betonar att en ökad
samordning av den internationella bevakningen vid olika myndigheter är
önskvärd. Industriverket pekar vidare på att verket redan tidigare lagt fram
förslag i detta syfte.

Även LO erinrar om att organisationen sedan flera år i olika sammanhang
strukit under att en effektiviserad bevakning av den internationella
utvecklingen av betydelse för den svenska industripolitiken är angelägen. En
sådan effektivisering är enligt LO en viktig förutsättning för en förbättrad
industripolitisk framförhållning. SACO/SR uttalar att en internationell
överblick givetvis måste betecknas som synnerligen angelägen. Med tanke på
dess omfattning och de resurser som erfordras är det också helt nödvändigt
att insatserna inom vårt land koordineras åtminstone i alla mera övergripande
frågor.

Bland de remissorgan som uttalat sig om formerna för en samordning går
meningarna isär. Industriverket anser att, med hänsyn till att verket har en
central roll i den industripolitiska utredningsverksamheten, det är naturligt
att industriverket ges mandat och resurser att genomföra en sådan
samordning. Styrelsen för teknisk utveckling anser att uppgiften att utarbeta
konkreta förslag till ett bättre utnyttjande av den samlade informationen i
första hand bör ankomma på befintliga organ och myndigheter. SHIOFamiljeföretagen
och Sveriges industriförbund har hänvisat till sina tidigare
avlämnade yttranden över betänkandet Att utveckla en långsiktig industripolitik
(Ds 1 1980:17-18). SHIO-Familjeföretagen har i yttrandet om denna
utredning anfört att informationsinsamlingen till underlag för en långsiktig
offensiv industripolitik bör samlas till ett organ, lämpligen inom industridepartementet.
Sveriges industriförbund pekar på möjligheten att utnyttja
näringspolitiska rådet i dessa sammanhang.

Förslaget att komplettera stödhandboken med uppgifter om vissa viktigare
informationskällor om den tekniska, industriella och handelspolitiska
utvecklingen har berörts av enbart två remissmyndigheter. Industriverket,
som instämmer i att en sådan sammanställning vore värdefull, föreslår att
denna information ges ut fristående från stödhandboken. Kommerskollegiet
har gett uttryck för i huvudsak likartade synpunkter.

135

2.3 Stödregister

Förslaget att inrätta ett centralt register över företag med någon form av
statligt stöd har vunnit gehör eller lämnats utan erinran från flertalet
remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att den ansluter sig till
uppfattningen att det föreligger ett behov av bättre översikt och analys än
f. n. Industriverket delar den i rapporten framförda uppfattningen om
behovet av en samlad information om de stödåtgärder som vidtagits eller är
under utredning vid olika handläggande organ. Industriverket, som därför
tillstyrker förslaget att inrätta ett centralt stödregister, finner det naturligt att
verket görs till huvudman för ett sådant register. Statistiska centralbyrån
(SCB) förordar att SCB får i uppdrag att upprätta ett stödregister kopplat till
verkets centrala företagsregister. Ett sådant arrangemang skulle vara förenat
med olika tekniska fördelar och det skulle bl. a. verka kvalitetshöjande för
den ekonomiska statistiken i övrigt.

Centralorganisationen SACO/SR anser att man vid kommande översyner
av bidragssystemen bör överväga möjligheterna till en förbättrad kontroll
och uppföljning av såväl bidrag som bidragsmottagare. På detta område
skulle t. ex. en utökad och förbättrad datoranvändning kunna komma väl till
pass. LO anser att ett centralt register med uppgift om företag som erhållit
någon form av samhällsstöd är en angelägen åtgärd varför ett sådant snarast
bör byggas upp.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) anser att frågan om ett centralt
stödregister kan avgöras först när möjligheterna prövats att nedbringa
antalet stödformer och stödorgan. STU anser att det finns stor risk för att
kostnaderna för att upprätta och underhålla ett centralt register inte
motsvarar värdet. STU kan därför inte på tillgängligt underlag tillstyrka
förslaget om ett centralt register. Även SHIO-Familjeföretagen och Sveriges
industriförbund tar upp kostnadsaspekten. Organisationerna befarar att den
föreslagna uppläggningen av ett centralt register över företag som är aktuella
i stödsammanhang kan medföra betydande kostnader om det skall vara
användbart för meningsfulla statistiska bearbetningar. Samtidigt är det högst
tveksamt om ett sådant register bidrar till att ge ett bättre beslutsunderlag i
konkreta ärenden.

2.4 Bättre utnyttjande av tidigare industripolitisk utredningsverksamhet

Förslaget att gå igenom och strukturera utredningsmaterialet från tidigare
industripolitisk utredningsverksamhet, så att det lättare kan tas till vara vid
statsmakternas fortsatta industripolitiska överväganden, får stöd av
kommerskollegium, statens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling.
SHIO-Familjeföretagen och Sveriges industriförbund befarar dock att
en särskild och mera ambitiös genomgång av detta slag inte skulle vara
meningsfull.

136

2.5 Vissa exportfrämjande åtgärder

Statens industriverk delar den i rapporten framförda meningen om
behovet av en samordning och översyn av den exportfrämjande verksamheten.
Det är därvid, enligt industriverket, viktigt att målen för verksamheten
klargörs och relateras till andra industripolitiska åtgärder. De exportfrämjande
åtgärderna bör ses som ett led i det industripolitiska arbetet som syftar
till att underlätta för företagen att anpassa sig till förändrade strukturella
betingelser.

Enligt expertrådet återstår alltjämt mycket att göra vad beträffar
ytterligare samordning av den exportfrämjande verksamheten. Exportrådet
anser därför att förslaget om tillsättande av en expertgrupp är tillfredsställande.
Ytterligare kunskaper om och integration av de tjänster som erbjuds
företagen är en mycket viktig fråga för exportrådet. Exportrådet anser att det
kommersiella synsätt som ingår i verksamhetsplaneringen f. n. skulle vara av
värde för en eventuell expertgrupp att ta del av. Exportrådet anser att den
grundläggande affärsmässiga synen är den mest sysselsättningsbefrämjande
och vill gärna utveckla detta inom ramen för en eventuell expertgrupp. 1 en
sådan grupp bör även Swedfund, Beredningen för Internationellt Tekniskt
Samarbete (BITS), STU och SIDA vara representerade. Exportrådet anser
att den administrativa hemvisten för olika funktioner givetvis bör prövas i
samband med en sådan expertutredning.

TCO har kunnat konstatera att den svenska konkurrenskraften försvagats
under senare år. Mot denna bakgrund föreslås en allmän effektivisering av
exportfrämjandet. Bl. a. bör bevakningen av projekt som stöds av de olika
FN-organen och av de regionala utvecklingsbankerna förstärkas i syfte att ge
svensk industri större möjlighet att delta i dessa. Vidare bör de fackliga
organisationerna inom tjänstemannarörelsen få ett ökat inflytande i exportfrämjandet.

LO delar uppfattningen att något måste göras åt den mycket splittrade
organisatoriska bild som samhällets exportfrämjande verksamhet uppvisar.
LO har i annat sammanhang krävt en utredning om detta. LO anser dock inte
att översynen bör anförtros en expertgrupp med företrädare för berörda
organ. Översynen bör göras av en mer fristående utredning, bl. a. med
hänsyn till att även ansvarsfördelningen på departementsnivå bör prövas.

Kommerskollegium är tveksamt till möjligheterna att nå några väsentliga
effektivitetsvinster genom en enkel administrativ åtgärd i form av tillsättandet
av en expertgrupp. Verket tar ställning till detta förslag inte minst mot
bakgrund av de olika utredningar och åtgärder som genomförts på detta
område under senare år. Exportkreditnämnden är utifrån nämndens
erfarenheter från exportkreditgivningen inte övertygad om att en expertgrupp
skulle kunna lämna några egentliga bidrag till att effektivisera en
verksamhet som fortgående är föremål för översyn. AB Svensk Exportkredit
(SEK) anser att exportkreditverksamheten f. n. i huvudsak är effektiv och

137

målinriktad. Någon översyn härvidlag anser SEK således inte erforderlig.
Behovet av en expertgrupp för att utröna möjligheterna till effektivisering av
andra delar av den exportfrämjande verksamheten anser sig SEK inte ha
möjligheter att bedöma. Industriverket instämmer i att den svenska
insatsvaruproducerande industrins konkurrenssituation behöver förbättras.
Under 1970-talet har andelen importerade insatsvaror ökat. Vissa delar av
den insatsvaruproducerande industrin har drabbats särskilt hårt. Speciella
åtgärder är därför motiverade.

Enligt industriverkets mening bör dessa åtgärder vara av den karaktären
att de varaktigt förbättrar den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft.
Kommerskollegiet har uttryckt liknande synpunkter på utformningen
av ett sådant stöd. Verket anser att ett stöd till svensk komponenttillverkning
bör utformas så, att man söker minska informationsbarriärer så
att inhemska, potentiella underleverantörer och svenska exportföretag blir
uppmärksammade på existerande affärsmöjligheter. Vidare bör svensk
komponentexport främjas på samma sätt som all annan export.

Kommerskollegiet, liksom exportkreditnämnden, SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund, varnar för sådana åtgärder som skulle
diskriminera export av industriprodukter som innehåller utländska insatsvaror.
Sådana åtgärder kan stå i strid med internationella åtaganden på
subventionsområdet. Samtidigt pekas på att handel med komponenter och
insatsvaror inte är något som ensidigt missgynnar Sverige.

2.6 Utredning om vissa handelspolitiska åtgärder på tekoområdet

Förslaget att tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta och pröva olika
handelspolitiska lösningar på tekoområdet får stöd av SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund samt av LO och Beklädnadsarbetarnas
förbund. Generaltullstyrelsen har uttalat att den finner det angeläget att
tullverket blir representerat i en sådan grupp. Kommerskollegiet och
Textilgrossisternas Riksförbund anser att de frågor som en sådan arbetsgrupp
skulle ta upp även fortsättningsvis bör prövas och utarbetas inom
ramen för nuvarande institutioner. Textilgrossisternas Riksförbund anser
dock att det nu är hög tid att ompröva den hittills förda politiken på
tekoområdet - en politik som, enligt förbundet, inte visat sig ha några
positiva effekter med utsikt till bestående resultat. Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen
avstyrker bl. a. av tidskäl att en arbetsgrupp tillsätts för
att utreda olika alternativ i handelspolitiken på tekoområdet. Även
Beklädnadsarbetarnas förbund har starkt strukit under det angelägna i att
åtgärder vidtas med det snaraste på detta område.

Beträffande de alternativa infallsvinklar som i rapporten föreslagits bli
föremål för arbetsgruppens prövning går remissinstansernas ställningstaganden
vitt isär. Beklädnadsarbetarnas förbund anser att de tre punkter som
anges i rapporten, nämligen a) export- och importreglering, b) globalkvoter

138

för tekoimporten och c) slopande av importrestriktioner på tekoområdet,
mycket väl kan vara utgångspunkter för en sådan utredning. SHIOFamiljeföretagen
och Sveriges industriförbund menar att införandet av s. k.
globalkvoter på tekoområdet kan övervägas. De båda organisationerna tar
dock klart avstånd från tankegången att den kvantitativa regleringen skulle
ersättas med tullar. Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen förordar
klart ett alternativ med globalkontingenter för tekoimporten. Ett slopande
av de kvantitativa regleringarna av tekoimporten med ett tullskydd och ett
industripolitiskt stöd bedöms som orealistiskt.

Textilgrossisternas Riksförbund förespråkar ett successivt slopande av de
kvantitativa importhindren på tekoområdet. Organisationen ställer sig klart
avvisande mot ökade tullar och anser att ett globalkvoteringssystem skulle
vara orealistiskt.

Industriverket har uppmärksammat de problem som revisorerna berör.
Verket erinrar om att det på uppdrag av regeringen inom sitt ansvarsområde
har utrett och lämnat underlag för den fortsatta långsiktiga planeringen av de
statliga åtgärderna för tekoindustrin. Utredningsresultaten har bl. a. redovisats
i SIND PM 1981:12 och SIND PM 1981:13. Dessa utredningar har,
framhåller industriverket, utgjort en del av underlaget för propositionen
1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin som nyligen lagts fram och i vilken
förslag lämnas om inriktningen av de fortsatta statliga åtgärderna på
tekoområdet. Bl. a. förordas en ökad satsning på effektivitetshöjande
åtgärder. Vidare lämnas förslag till lag om ursprungsmärkning av kläder.
Åtgärder föreslås också för att åstadkomma en förbättrad kontroll av
befintliga importbegränsningar från lågprisländer.

Dessa åtgärder bör, menar industriverket, kunna leda till viss förbättring
av den svenska tekoindustrins situation. En beredskap bör dock hållas så att
åtgärder snabbt kan vidtas om de förslagna insatserna visar sig otillräckliga -

139

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1981/82

Registret upptar de ärenden som revisorerna slutbehandlat under åren
1976 t. o. m. verksamhetsåret 1981/82. Det omfattar också ärenden i vilka
granskningsarbete under motsvarande period påbörjats eller beslut om
förstudier fattats.

Tidigare års verksamhetsberättelser finns för varje år intagna i riksdagstrycket
bland förslag och redogörelser sami. C2.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82: 21

Administativa göromål vid universitet och högskolor 76: 125
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling

Kommunikationsverken 80:12

Domänverket 81/82:15

Anslagsutvecklingen vid Operan 81/82:18

Arbetsgivaravgifter 81/82: 12

Arbetsmarknadspolitik 77: 116

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 81/82: 19

Avbemannade fyr- och lotsplatser 81/82: 18

Avskrivningskungörelsen, tillämpningen av 77: 107

Bangladesh, katastrofbistånd till 76: 104

Befälsutbildning 76: 106

Beredskapsarbeten administrerade av statens vägverk 78: 15
Besparingsåtgärder i statsförvaltningen 81/82:13

Biblioteksväsen

Information om statliga publikationer 81/82: 10

LIBRIS 78: 19

Bostadsbebyggelse, statens stöd till 81: 23

Centrala studiestödsnämnden 78: 26

Civilförsvarets planeringssystem 81: 11

Databehandling

Datorbaserat system för studiedokumentation 81/82:18

Informationssystem för vetenskapliga bibliotek 78:19

Domänverket 81/82: 15

Dödsbodelägda skogsbrukse gendomar 76:104

Exekutionsväsendet

Allmänna och enskilda mål vid exekution 81: 10

Indrivning av parkeringsbot 76: 102

Indrivningsstatistiken 81/82:20

Kronofogdemyndigheternas personalresurser 81/82: 20

Fartygskreditgarantinämnden 81/82: 19

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendet 79: 11

Finansförvaltningens centrala organisation 80: 7

Fyr-och lotsplatser 81/82:18

Försvarsväsen

Anskaffning av försvarsmateriel 81/82:21

Befälsutbildning 76: 106

Civilförsvarsstyrelsens materielupphandling 76:109

140

Försvarets planerings- och ekonomisystem:

a) produktionsledningssystemet 80:9

b) planeringssystemet inom civilförsvaret 81:11

c) planeringssystemet 81/82:17

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 79:10

Utarrendering av övningsfält 79:26

Utlokalisering av militära myndigheter 81:20

Förvaltningslagens effekter 76:100

Glesbygdsfrågor 76:115

Gotländska kyrkor 77: 113

Hälso- och sjukvård

Karolinska sjukhusets upprustning 77:101

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Högskoleutbildningens administrationskostnader 81/82:21

Högskolornas administrativa göromål 76: 125

Idrottsstöd 81/82:11

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Information

Samhällsinformation 76:122

Statliga publikationer 81/82: 10

Institutet för rikskonserter 79: 10

Internationellt bistånd

Katastrofbistånd till Bangladesh 76:104

Kotmale-projektet 81/82:23

Invandrarverket 76: 127

Jordbruksprisreglering 80:11

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77: 100

Karolinska sjukhuset, upprustning av 77: 101

Kommunal byggnads- och anläggningsverksamhet 77: 120

Konsertverksamhet finansierad av staten 79:10

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter

Personalresurser 81/82:12

Uppbördsstatistik 81/82:17

Kriminalvårdsanstalter 81/82:17

Kulturminnesvård

Restaurering av gotländska kyrkor 77: 113

Kulturrådet 81/82:21

Lantmäteriverksamhet, lokal 79: 11

LIBRIS — ett datasystem för bibliotek 78: 19

Lokaliseringsbidrag 80: 12

Lots- och fyrplatser 81/82:18

Luftfartsverket 77:104,80:12

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78: 30

Mellankommunala skatterätten
Mervärdeskatt

78:22
81/82: 12

141

Näringsstöd

Fartygskreditgarantinämnden 81/82: 19

Lokaliseringsbidrag 80:12

Strukturstöd 81/82:13

Svenskt Stål AB 81/82: 11

Uddeholms AB 80: 10

Omkostnader för statsmyndigheterna 76: 117

Operans anslagsutveckling 81/82: 18

Parkeringsbot, indrivning av 76:102

Patent- och registreringsverket 76: 127

Planerings- och ekonomisystem inom försvaret 81/82: 17

Postverket 80:12,81:21

Programbudgetering hos civila myndigheter 80: 8

Rationaliseringsorgan inom statsförvaltningen 76:120

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 80: 7

Redovisningssystemet för statsmyndigheter 81/82:9

Regionmusiken 79: 10

Regleringsföreningar 80:11

Revisionen av riksdagsförvaltningen 76:128

Riksbankens avdelningskontor 81/82: 15

Riksskatteverket 77: 108

Samhällsinformation 76:122

Service i glesbygd 76: 115

Skogsbruksrationalisering 76: 104

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark 81: 22

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76: 110

Statens fordringar, bevakning och avskrivning av 77: 107

Statensjärnvägar 80: 12, 81/82: 10

Statens lån till Uddeholms AB 80: 10

Statens personalnämnd 77: 110

Statens stöd till bostadsbebyggelse 81:23

Statens stöd till idrotten 81/82: 11

Statens utlåningsverksamhet 81/82:17

Statliga publikationer, information om 81/82:10

Statligt förhandlingssystem 81/82:21

Statligt redovisningssystem 81/82:9

Statsbidragsberättigade kommunala arbeten 77: 120

Statsförvaltningens rationaliseringsorgan 76: 120

Statsmyndigheter
Arbetsmarknadsverkets personalsituation 81/82:19

Besparingsåtgärder inom statsförvaltningen 81/82: 13

Fartygskreditgarantinämnden 81/82: 19

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Förhandlingssystem 81/82:21

Kriminalvårdsanstalter 81/82:17

Kronofogdemyndigheter 81: 10

Kulturrådet 81/82:21

Omkostnader 76:117

Programbudgetering 80:8

142

Rationaliseringsorgan 76: 120

Redovisningsrevision 80:7

Redovisningssystem 81/82:9

Riksbankens avdelningskontor 81/82:15

Utlokalisering 81:20, 81/82:20

Ärendebalanser, se även under Ärendebalanser
hos vissa statsmyndigheter 79: 12

ÖEF 81/82:21

Strukturstöd till industrin 81/82: 13

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK 81/82: 18

Studiestödsnämnden 78:26

Svenskt Stål AB 81/82: 11

Tandvårdsreformen 76:112

Taxering i första instans 81/82: 20

TEKO-stöd 81/82:21

Televerket 80: 12

Tillsynsverksamhet hos socialstyrelsen 76: 110

Trafiksäkerhet 81/82: 19

Uddeholms AB 80:10

Universitetens administrativa göromål 76: 125

Uppbördsstatistik 81/82: 17

Utbildning

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21
Arbetsmarknadsutbildning 77:116

Befälsutbildning 76: 106

Studiedokumentation vid högskolan 81/82:18

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 79:10

Utlokalisering av statliga myndigheter
Civila myndigheter 81/82:20

Militära myndigheter 81: 20

Utlåningsverksamhet, statens 81/82: 17

Vägverkets administration av beredskapsarbeten 78: 15

Återbetalning av lokaliseringsbidrag 80: 12

Ärendebalanser hos vissa statsmyndigheter 79: 12

Centrala studiestödsnämnden 78: 26

Invandrarverket 76:127

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77: 100

Luftfartsverket 77: 104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78: 30

Mellankommunala skatterätten 78: 22

Patent- och registreringsverket 76: 127

Riksskatteverket 77: 108

Statens personalnämnd 77: 110

ÖEF.s beredskapsåtgärder inom TEKO-området 81/82:21

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982