Redog. 1981/82:2Redogörelse1981/82:2 (Framställning / redogörelse 1981/82:2)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1981/82:2
Redogörelse
1981/82:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för första halvåret 1981

1 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Rikdagens revisorers skrivelse 3

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation m. m 5

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 5

1.3 Arbetsformer 6

1.4 Medelstilldelning 6

2 Granskningsverksamheten 7

2.1 Granskningsplanen 7

2.2 Slutförda granskningsärenden 9

2.3 Ej slutbehandlade granskningspromemorior 12

2.4 Pågående utredningar 14

2.5 Förstudier m. m 19

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen 23

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden 23

3 Särskilda föredragningar och besök m. m 24

3.1 Särskilda föredragningar 24

3.2 Länsresoma 29

Bilagor

Till riksdagen under första halvåret 1981 avlåtna skrivelser 33

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1981 85

Till RIKSDAGEN

Genom beslut vid riksmötet 1980/81 (redog. 1980/81:2, FiU 1980/81:25,
rskr 1980/81:222) ändrades riksdagens revisorers verksamhetsår från kalenderår
till budgetår. För att komma i fas med det nya verksamhetsåret
omspänner föreliggande berättelse endast första halvåret 1981.

Vi har under denna period hållit 12 plenisammanträden och 11 avdelningssammanträden.
Vårt arbetsutskott har sammanträtt 14 gånger.

Georg Aberg har i februari 1981 lämnat revisionen och därvid ersatts av
Rolf Sellgren.

1 vår förra berättelse nämnde vi att ett personalsamarbete inletts med
riksdagen och dess utskott. Som ett led i detta samarbete har under våren
1981 två tjänstemän från vårt kansli varit utlånade till socialutskottet
respektive till kulturutskottet.

Stockholm den 15 oktober 1981

INGEGERD TROEDSSON

STURE PALM

BERTIL JONASSON

HUGO BENGTSSON

ROLF SELLGREN

HAGAR NORMARK

ALLAN ÅKERLIND

RALF LINDSTRÖM

IVAN SVANSTRÖM

JOHN JOHNSSON

WIGGO KOMSTEDT

KJELL NILSSON

/Göran Hagbergh

f -

1 Riksdagens revisorers uppgift
och organisation m. m.

1.1 Uppgift

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska
den statliga verksamheten. Den administrativa praxis som tillämpas vid
regeringsarbete! är dock undantagen från revisorernas granskning. Revisorerna
har inte heller rätt att granska statlig verksamhet som bedrivs i form
av aktiebolag eller stiftelse.

Den av revisorerna bedrivna granskningen har företrädesvis en ekonomisk
inriktning. Den berör framför allt frågor som är av mera väsentlig
betydelse för den statsfinansiella och den förvaltningsekonomiska utvecklingen.

1.2 Organisation

Riksdagen utser för varje valperiod tolv revisorer och lika många suppleanter.
Endast den som är ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

Bland revisorerna väljer riksdagen en ordförande och två vice ordförande.
Dessa är samtidigt ordförande på var och en av de tre avdelningar på
vilka revisorerna sammanträder för att förberedande behandla granskningsärenden.

Vid utgången av budgetåret 1980/81 var revisorerna fördelade på avdelningar
enligt följande.

FORSTA AVDELNINGEN

Ledamöter

Ingegerd Troedsson (m), ordförande
John Johnsson (s), vice ordförande
Hagar Normark (s)

Ivan Svanström (c)

ANDRA AVDELNINGEN

Ledamöter

Bertil Jonasson (c), ordförande
Hugo Bengtsson (s), vice ordförande
Ralf Lindström (s)

Wiggo Komstedt (m)

Suppleanter
Joakim Ollén (m)
Ingemar Konradsson (s)
Yngve Nyquist (s)

Hans Petersson (fp)

Suppleanter
Maj Pehrsson (c)
Margit Sandéhn (s)
Stig Alftin (s)
Birgitta Rydle (m)

TREDJE AVDELNINGEN

Ledamöter

Sture Palm (s), ordförande
Rolf Sellgren (fp), vice ordförande
Kjell Nilsson (s)

Allan Åkerlind (m)

Wivi-Anne Radesjö (s)
Rune Gustavsson (c)
Bengt Silfverstrand (s)
Olle Aulin (m)

Suppleanter

Ett av revisorerna inrättat arbetsutskott består av revisorernas ordförande,
revisorernas båda vice ordförande, en av revisorerna för varje mandatperiod
inom sig utsedd ledamot och revisorernas kanslichef. Revisorerna
har till ledamot utsett Hugo Bengtsson, varför arbetsutskottet har följande
sammansättning.

Ingegerd Troedsson, ordförande
Sture Palm, l:e vice ordförande
Bertil Jonasson, 2:e vice ordförande
Hugo Bengtsson
Göran Hagbergh, kanslichef

1.3 Arbetsformer

De arbetsformer som tillämpas i revisionsarbetet kännetecknas av en
fortlöpande samverkan mellan revisorerna och tjänstemännen vid deras
kansli.

I enlighet med riksdagens i april 1979 fattade beslut (förs. 1978/79:4, FiU
1978/79:26, rskr 1978/79:259) vänder sig revisorerna varje år till riksdagsutskotten
för att inhämta förslag till nya granskningsärenden. Framställningar
med anledning av vad som har uppmärksammats vid granskningen
görs också alltid till riksdagen.

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas under statsbudgetens XVI
huvudtitel, Riksdagen och dess verk m.m. Utgifterna under budgetåret
1980/81 samt de för samma och efterföljande budgetår anvisade medlen
framgår av nedanstående sammanställning. Beloppen är angivna i tusental
kronor.

	1980/81 utgift	anslag	1981/82 anslag
Arvoden till revisorerna	258	265	270
Lönekostnader	3 863	3676	4 247
Sjukvård m. m.	11	9	10
Reseersättningar	73	75	95
Lokalkostnader	820	928	930
Expenser	212	225	260
•i. Uppbördsmedel	•/. 82	—	—
Totalt	5155	5178*	5812

* Inklusive ett av riksdagens förvaltningskontor den 3 oktober 1980 medgivet anslagsöverskridande
på 55 tkr. för förhyrning av textautomat, men exklusive tillåtna
anslagsöverskridanden för lönekostnader. Löneanslag och tillåtna överskridanden
för löner uppgår 1980/81 till ca 4115 tkr., dvs. ca 250 tkr. mer än de faktiska
lönekostnaderna detta budgetår.

2 Granskningsverksamheten

Till följd av omläggningen av revisorernas verksamhetsår har någon
särskild granskningsplan inte fastställts för första halvåret 1981. I praktiken
har därigenom 1980 års granskningsplan kompletterad med vissa nya
granskningsärenden som finns uppförda på 1981/82 års plan kommit att
ligga till grund för verksamheten under denna period.

Tre ärenden och delprojekt har slutbehandlats under första halvåret,
medan revisorerna i tre fall ännu inte har tagit ställning till upprättade
granskningspromemorior. Vid halvårsskiftet pågick undersökning i elva
ärenden.

2.1 Granskningsplanen

De granskningsärenden som har varit aktuella under första halvåret 1981
fördelar sig på riksdagsutskottens ansvarsområden enligt följande.

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Konstitutionsutskottet

1. Informationen om statliga publikationer 12

Finansutskottet

2. Det statliga redovisningssystemet 10

3. Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen 14

4. Riksbankens avdelningskontor (förstudie) 19

5. Statens utlåningsfonder (förstudie) 19

Skatteutskottet

6. Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter
m. m.

Justitieutskottet

7. Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter
(förstudie)

Försvarsutskottet

8. Försvarets planerings- och ekonomisystem

a) planeringssystemet inom civilförsvaret

b) planeringssystemet

9. Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av
försvarsmateriel (förstudie)

10. ÖEF:s beredskapsåtgärder inom textil- och konfektionsområdet
(förstudie)

11. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga
militära myndigheter (förstudie)

Socialförsäkringsutskottet

12. Debitering och uppbörd av preliminära arbetsgivaravgifter Kulturutskottet 13.

Statens stöd till idrotten

14. Statens kulturråd (förstudie)

15. Analys av anslagsutvecklingen vid Operan och Dramatiska
teatern (förstudie)

Utbildningsutskottet

16. Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid
högskolan, STUDOK

17. Administrationskostnaden för högskoleutbildning (förstudie) Trafikutskottet 18.

Viss omorganisation vid statens järnvägars banavdelning

19. Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser

20. Postverkets investeringar i fastigheter och byggnader
(förstudie)

21. Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten (förstudie) Jordbruksutskottet 22.

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark (förstudie)

Näringsutskottet

23. Strukturstödet till industrin

24. Intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket

25. Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet
av Svenskt Stål AB

26. Nämnden för fartygskreditgarantier (förstudie)

Arbetsmarknadsutskottet

27. Arbetsmarknadsverkets personalsituation 18

28. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga

civila myndigheter 18

29. Det statliga förhandlingssystemet (förstudie) 23

Civilutskottet

30. Exekutionsväsendet 10, 18

31. Statens stöd till bostadsbebyggelse (förstudie) 23

2.2 Slutförda granskningsärenden

Som nämnts i det föregående har revisorerna under första halvåret 1981
tagit slutlig ställning i tre granskningsärenden; i samtliga fall genom att
tillställa riksdagen skrivelse med förslag till åtgärder i de behandlade
frågorna. Två av framställningarna har prövats av riksdagen, som under
våren dessutom behandlat en av revisorerna tidigare framlagd skrivelse.

De slutförda ärendena har berört följande förhållanden.

Debitering och uppbörd av preliminära arbetsgivaravgifter

I november 1980 avgav riksdagens revisorer en skrivelse till riksdagen
(förs. 1980/81:7) angående debitering och uppbörd av preliminära arbetsgivaravgifter.
Skrivelsen, som finns redovisad i 1980 års verksamhetsberättelse
(s. 13), utmynnade i ett förslag från revisorernas sida om att riksdagen
skulle begära att regeringen med förtur utarbetade och la fram förslag om
en ny ordning för sådan debitering och uppbörd. Den nya ordningen borde
bygga på att avgifterna togs ut efter viss schablonmässigt fastställd procentsats
av den lönesumma som redovisas i samband med källskatteredovisningen.
Revisorerna har i sammanhanget också föreslagit att statligt
ackord avseende arbetsgivaravgifter skulle få avse även avgifter som ännu
inte förfallit till betalning.

Riksdagen har nu behandlat framställningen och därvid avslagit revisorernas
förslag med hänvisning till att visst utrednings- och beredningsarbete
pågick inom regeringskansliet (SfU 1980/81:28, rskr 1980/81:406).
Riksdagen framhöll emellertid angelägenheten av att detta utredningsarbete
bedrevs skyndsamt.

Exekutionsväsendet; allmänna och enskilda mål vid exekution

Revisorernas beslut den 12 februari 1981 (förs. 1980/81:8)
Granskningspromemoria 1980:7

I anslutning till regeringens proposition (1980/81:8) med förslag till utsökningsbalk
har revisorerna i skrivelse till riksdagen tagit upp frågan om
handläggningen av allmänna och enskilda mål hos kronofogdemyndigheterna.
Skrivelsen grundas på en i ämnet upprättad promemoria och över
denna avgivna remissyttranden.

I skrivelsen har revisorerna fäst uppmärksamheten på att utformningen
av vissa lagrum i den föreslagna balken kunde ge utrymme för en tolkning
som gav de enskilda målen en förmånsställning som inte var avsedd.
Vidare har revisorerna tagit upp frågan om viss prioritetsordning skulle
fastställas för handläggning av allmänna och enskilda mål, en åtgärd som
revisorerna ställde sig tveksamma till.

Riksdagen har vid behandlingen av förslaget till utsökningsbalk delat
revisorernas uppfattning (LU 1980/81:23, rskr 1980/81:350).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 1 fogad till denna berättelse.

Det statliga redovisningssystemet

Revisorernas beslut den 26 februari 1981 (förs. 1980/81: 16)
Granskningspromemoria 1980:3

Riksdagen fattade år 1967 principbeslut om omläggning av de statliga
myndigheternas redovisningssystem. Beslutet innebar att ett generellt
ADB-baserat redovisningssystem, system S, infördes vid de civila statliga
myndigheterna.

När redovisningssystemet hade varit i drift under ett decennium beslöt
riksdagens revisorer att undersöka hur det fungerade och om avsedda
fördelar med omläggningen hade nåtts. Vid undersökningen skulle kostnaderna
för det nya systemet särskilt beaktas.

Såväl den genomförda granskningen som avgivna remissyttranden visar
att det nya redovisningssystemet har medfört avsevärda fördelar i form av
bättre och enhetligare redovisning hos de statliga myndigheterna och en
säkrare ekonomiadministration. De ursprungligen beräknade personalbesparingarna
som skulle uppnås genom omläggningen har dock inte förverkligats.

Revisorerna konstaterar att många av de synpunkter och förslag som
kommit fram vid granskningen nu är under utredning eller övervägande vid
såväl RRV som andra myndigheter. Det är, anser revisorerna, viktigt att
utvecklingsarbetet på det statliga redovisningssystemet fortskrider. De
förslag som revisorerna lagt fram med anledning av granskningen syftar till
att åstadkomma ett mera effektivt utnyttjande av system S. De avser också
frågor som bedöms viktiga att beakta i utvecklingsarbetet.

Revisorerna har i en skrivelse till riksdagen hemställt att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna de synpunkter och förslag som revisorerna
fört fram avseende arbetet med att vidareutveckla system S och höja
den ekonomiadministrativa nivån i statsförvaltningen. Skrivelsen har ännu
inte prövats av riksdagen.

Revisorernas skrivelse till riksdagen med en sammanfattning av granskningspromemorian
och remissyttrandena är som bilaga 2 fogad till denna
berättelse.

Försvarets planerings- och ekonomisystem: Planeringssystemet inom civilförsvaret Revisorernas

beslut den 26 februari 1981 (förs. 1980/81:17)
Granskningspromemoria 1980:5

Vid revisorernas granskning av försvarets planerings- och ekonomisystem
(FPE) har civilförsvarsstyrelsens (Cfs) tillämpning av FPE:s planeringsdel
behandlats i en särskild promemoria.

Promemorian har remissbehandlats och remissmyndighetema har i allt
väsentligt anslutit sig till de synpunkter som förts fram i den. Cfs har i
några fall redan påbörjat förändringar av planeringsarbetet i linje med vad
som föreslagits i promemorian.

I en skrivelse till riksdagen har revisorerna konstaterat att planeringssystemet
vid Cfs i stort sett fungerar bra men att systemet där ännu inte
fått sin slutliga form. Revisorerna föreslår därför vissa förändringar, vilka
bl. a. innebär att

- Cfs bör få mer preciserade direktiv för sin perspektivplanering

- flexibla tidshorisonter bör prövas i Cfs perspektivplanering

- Cfs bör få ökat stöd från försvarets forskningsanstalt (FOA) vid sitt
perspektivplanearbete

- en ökad samordning bör eftersträvas mellan perspektivplaneprocessen
och de utredningar som arbetar vid sidan därav.

Riksdagen har behandlat revisorernas förslag (FöU 1980/81:23, rskr
1980/81:323) och därvid konstaterat att såväl Cfs som regeringskansliet i
allt väsentligt ansluter sig till resultaten av granskningen och att dessa i
stor utsträckning redan beaktats. I vissa fall är förändringar beroende av
fortsatt utredningsarbete. Det gäller t. ex. förutsättningarna för FOA:s
biträde i Cfs planeringsarbete, vilket bl. a. skall belysas inom ramen för ett
särskilt regeringsuppdrag till FOA den 23 april 1981. Riksdagen förutsatte
att synpunkterna och förslagen med anledning av revisorernas granskning
beaktas även i fortsättningen.

Revisorernas skrivelse till riksdagen med en sammanfattning av granskningspromemorian
och remissyttrandena är som bilaga 3 fogad till denna
berättelse.

2.3 Ej slutbehandlade granskningspromemorior

Tre under första halvåret 1981 upprättade granskningspromemorior har
inte slutbehandlats. Över en av promemoriorna hade begärda remissyttranden
avgetts före budgetårsskiftet, medan de två återstående promemoriorna
då fortfarande var under remissbehandling.

Följande upplysningar kan lämnas om de tre ärendena.

Information om statliga publikationer

Granskningspromemorior 1980:8 och 1981:1

Granskningen omfattar den samlade informationen om statliga publikationer.
Övervägande delen av denna tillgodoses av riksdagsbibliotekets
publikation Årsbibliografi över Sveriges offentliga publikationer, vars utgivning
med tiden blivit alltmer försenad. Härigenom har årsbibliografins
värde som informationskälla minskat.

I en första etapp har behovet av information om statliga publikationer
undersökts. Härvid har det framkommit att det finns ett klart behov av
sådan information och att detta behov kan tillgodoses genom en årsbibliografi.
Samtidigt har vissa rationaliseringsförslag i fråga om utformningen
av årsbibliografin lagts fram. Denna del av granskningen redovisas i
granskningspromemorian (1980:8) Behovet av information om statliga
publikationer. Vid remiss av promemorian har remissorganen delat uppfattningen
om behovet av information och inte haft något att erinra mot
framförda rationaliseringsförslag.

I en andra etapp har möjligheterna att påskynda och rationalisera den
nuvarande årsbibliografiska produktionen undersökts. Resultatet härav
redovisas i granskningspromemorian (1981:1) Produktion av årsbibliografi
över Sveriges offentliga publikationer, i vilken förslag läggs fram om en
övergång till ADB-rutiner för framställning av de årsbibliografiska produkterna.
Härvid förutsätts att riksdagsbiblioteket även fortsättningsvis svarar
för årsbibliografin.

Promemorian var vid halvårsskiftet under remissbehandling.

Statens stöd till idrotten

Granskningspromemoria 1981:2

Det statliga stödet till idrotten ges i olika former. Det kan lämnas direkt
till de idrottsliga organisationerna eller indirekt som ett led i annan verksamhet.
Gällande principer för det statliga idrottsstödet fastställdes genom
beslut av riksdagen år 1970. Samtidigt som stödet förstärktes och en

samordning av medelsanvisningarna genomfördes ökades insatserna för
motions- och breddidrott. Angelägenheten av ökade satsningar på breddoch
motionsverksamhet har därefter under hela 1970-talet framhållits i
regeringens årliga budgetförslag. Vid riksdagsbehandlingen av förslagen
har också särskilt betonats den samlade idrottsrörelsens uppgift att söka
nya grupper för regelbunden motion och att ytterligare stärka breddidrotten.

Det direkta stödet utgår i princip i tre former, nämligen som organisationsstöd
till idrottens organisationer för deras löpande verksamhet, som
anläggningsstöd till idrottsanläggningar och som bidrag till ungdomsorganisationernas
lokala verksamhet, s.k. statligt lokalt aktivitetsstöd. Som exempel
på indirekt stöd kan nämnas de medel som anslås till försöksverksamhet
med kombination av gymnasieskolstudier och idrott, idrottsplutonema
inom försvaret samt arbetsmarknadsstödet för byggande av idrottsanläggningar
och sporthallar.

Granskningen har i första hand koncentrerats till organisationsstödet
och anläggningsstödet. Det lokala aktivitetsstödet, som utgår för all organiserad
ungdomsverksamhet men som till övervägande delen fördelas
bland ungdom som bedriver idrott i någon form, har endast granskats från
administrativ synpunkt. Det indirekta statliga stödet till idrotten har berörts
mera kortfattat, huvudsakligen för att ge en total bild av de statliga
insatserna.

Allmänt sett har granskningen gett vid handen att idrottsrörelsen väl
följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga verksamheten och
användningen av det statliga stödet. Vid granskningen har emellertid uppmärksammats
vissa förhållanden av mera administrativ karaktär som föreslås
bli föremål för närmare överväganden.

Sålunda föreslås att den kontrollfunktion som de statliga revisorerna
svarar för inom Riksidrottsförbundet (RF) skall slopas. Vidare förordas att
organisationer som inte ingår i RF men som uppbär organisationsstöd
genom RF bildar en samarbetsorganisation med uppgift att bl. a. fungera
som samarbetspartner med RF-kansliet och regeringens ombud i riksidrottsstyreisen.
Dessutom föreslås att den administrativa behandlingen av
det lokala aktivitetsstödet förenklas och görs effektivare, bl. a. genom
tillämpning av ADB-rutiner. Slutligen förordas att RF och dess förbund
överväger vissa organisatoriska former för verksamheten inom idrottsrörelsen,
såsom RF-kansliets och distriktsförbundens roll i organisationen
samt antalet specialdistriktsförbund.

När det gäller stödet till idrottsanläggningarna har det vid granskningen
noterats att det statliga stödet spelar relativt sett liten roll. Den ojämförligt
största satsningen görs av kommunerna.

Under den senaste tioårsperioden har direkt statligt stöd utgått för
följande idrotts- och friluftsanläggningar, nämligen
- riksanläggningar för den samlade idrottsrörelsens behov,

— mindre idrottsanläggningar som uppförs av idrottsföreningar,

— näranläggningar för friluftsliv och

— större friluftsanläggningar av rikskaraktär.

Statsstödet för uppförande av mindre, lokala idrotts- och friluftsanläggningar
är av ringa ekonomisk betydelse. Då det dessutom kan kritiseras i
vissa avseenden, förordas att stödet slopas.

Planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar har vidare granskats från
mer allmän samhällsekonomisk synpunkt. Härvid konstateras att stor vikt
bör läggas vid dels den geografiska placeringen av de större anläggningarna,
dels förutsättningarna för näraliggande kommuner att betjäna varandra.
Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här främst sådana
anläggningar som på grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav
fordrar en hög materiell standard, såsom friidrottshallar, fotbollshallar
samt sim- och ishallar.

Vid planeringen anses också den regionala och lokala tillgången till olika
slag av anläggningar böra beaktas.

Granskningspromemorian var vid halvårsskiftet under remissbehandling.

Viss omorganisation vid statens järnvägars banavdelning

Granskningspromemoria 1980:4

Redogörelsen för granskningen och för de i anslutning till denna framlagda
förslagen har lämnats i 1980 års berättelse (s. 15 f.).

En i ärendet upprättad granskningspromemoria har remissbehandlats.
Kompletterande synpunkter har därefter inhämtats från statens järnvägar,
dels skriftligen, dels vid ett besök som revisorerna gjorde vid elektroverkstaden
i Nässjö i samband med länsresan i Jönköpings län i juni månad

1981.

Revisorerna beräknas ta ställning i ärendet under hösten 1981.

2.4 Pågående utredningar

Inom revisorernas kansli pågick vid budgetårsskiftet undersökningar i
följande elva ärenden.

Effekter av vissa besparingsåtgärder i statsförvaltningen

I de anvisningar för statsmyndigheternas anslagsframställningar som
regeringen utfärdat under senare år har behovet av besparingar och omprioriteringar
inom statsverksamheten starkt betonats.

Sedan 1978 års budgetarbete gäller att myndigheterna i sina anslagsäskanden
som huvudförslag skall presentera ett besparingsalternativ. Huvudförslaget
skall utgå från en anslagsnivå som ligger 2 procent under de
pris- och löneomräknade myndighetsanslagen för närmast föregående budgetår.
Denna 2-procentbesparing förutsätts uttryckligen ligga inom ramen
för en genomsnittlig produktivitetsutveckling, varför den i regel inte skall
behöva innebära någon begränsning av myndigheternas verksamhet.

Härutöver kan vissa myndigheter få i uppdrag att i sina petita redovisa
mera långtgående besparingsalternativ.

Syftet med granskningen är att med begränsning till ett antal myndigheter
söka klarlägga dels hur mycket som faktiskt har sparats, dels hur man
praktiskt gått till väga vid genomförandet och dels vilka effekterna blivit på
myndigheternas produktivitet, uttryckt i termer av ambitions- eller servicenivå
eller motsvarande.

En granskningspromemoria beräknas föreligga i början av år 1982.

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter m. m.

Näringsidkare är skyldig att erlägga mervärdeskatt för de varor som han
omsätter i sin rörelse. Han är vidare skyldig att för sig och sina anställda
erlägga olika slag av arbetsgivaravgifter. Han skall däijämte leverera in de
preliminära skatter för vilka avdrag har gjorts på de anställdas löner.
Mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna debiteras på grundval av deklarationer
eller arbetsgivaruppgifter. Att granska och debitera avgifterna
ankommer på skilda myndigheter.

Mot bakgrunden härav skall undersökas de principer och administrativa
former som tillämpas av myndigheterna dels vid kontrollen av de uppgifter
som lämnas av näringsidkare till grund för debitering av mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter, dels vid kontrollen av arbetsgivares inbetalning till
staten av de inkomstskatter som preliminärt har tagits ut av de anställda.

Som ett led i granskningsarbetet har frågan om debitering och uppbörd
av preliminära arbetsgivaravgifter utretts. En skrivelse i ämnet har avgetts
till riksdagen (se s. 9). Granskningen fortsätter med en undersökning
avseende dels de lokala skattemyndigheternas resurser för kontroll av
arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt, dels ändamålsenligheten med den
statistik som finns tillgänglig över sådana avgifter och sådan skatt. Revisorerna
beräknas ta ställning i ärendet under år 1982.

Försvarets planerings- och ekonomisystem: Planeringssystemet

Sedan den 1 juli 1972 tillämpas inom försvaret ett planerings- och ekonomisystem
(FPE) som bygger på programbudgeteringens idéer. Revisorerna
avser att undersöka om FPE är rationellt uppbyggt och fungerar tillfredsställande.

FPE består dels av ett övergripande planeringssystem, dels av ett produktionsledningssystem
vilka granskas var för sig. Riksdagen har hösten
1980 tagit ställning till revisorernas förslag om produktionsledningssystemet
(se 1980 års berättelse, s. 9) och våren 1981 till revisorernas förslag om
planeringssystemet vid civilförsvarsstyrelsen (se s. 11).

Den långsiktiga ledningen och utvecklingen av den omfattande samhällssektor
som totalförsvaret utgör hålls samman genom FPE:s planeringssystem.
I den kvarvarande delen av granskningen är syftet att i första hand
studera om planeringssystemet förser beslutsfattarna med lämplig styrinformation
för beslut av långsiktig karaktär. Härvid avses erfarenheter från
arbetet med 1982 års försvarsbeslut utnyttjas.

En granskningspromemoria beräknas föreligga under år 1982.

Det datorbaserade systemet för studiedokumentation vid högskolan,
STUDOK

Det datorbaserade systemet för studiedokumentation, STUDOK, innehåller
uppgifter om de studerande och deras studier och är ett hjälpmedel
för den lokala studiedokumentationen. De 13 till STUDOK anslutna högskolorna
synes dock använda sig av systemet på mycket olika sätt. Vissa
högskolor har haft en livlig lokal utveckling av egna datorprogram i samband
med STUDOK-verksamheten, medan andra har haft svårt att tillämpa
grundrutinerna. Vidare har påtalats att vissa felaktigheter belastar
systemet. Vid granskningen skall främst institutionernas behov och nytta
av systemet undersökas. Förekommande problem inom STUDOK-enheterna
och UHÄ:s systemförvaltning kommer härvid också att kunna bedömas.

En granskningspromemoria beräknas föreligga under första hälften av år
1982.

Användningen av avbemannade fyr- och lotsplatser

Antalet lotsplatser har sedan första hälften av 1930-talet minskat från 95
till 30. Under de senaste tjugo åren har också ett femtiotal fyrplatser
avbemannats.

Revisorerna har, med anledning av viss mot sjöfartsverket riktad kritik,
genom en förstudie låtit utreda förutsättningarna för en granskning av hur
de fastigheter och byggnader används som blivit disponibla efter avbemanning
av fyr- och lotsplatser.

Revisorerna har beslutat att ärendet skall granskas närmare i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslagits i förstudien. En granskningspromemoria
beräknas bli framlagd under år 1982.

Strukturstödet till industrin

Det statliga stödet till näringslivet är mångfasetterat och omfattar en rad
olika stödformer administrerade av ett stort antal centrala och regionala
myndigheter.

Statens industriverk administrerar särskilda stödprogram för att underlätta
strukturomvandlingen i vissa branscher. Stödet kan avse enskilda
företag, grupper av företag eller hela branscher. Vid sidan därav medverkar
staten på olika sätt vid strukturomvandlingen inom industrin. Stödet
kan ha formen av bidrag, lån, aktieteckning, lånegarantier, exportstöd
samt utbildning och hjälp genom tekniska konsulter.

Granskningsuppdraget avser dels de principer som tillämpas för strukturstödet
till industrin, dels det sätt på vilket de olika stödformerna är
samordnade.

Utredningen har koncentrerats till att på ett principiellt och övergripande
plan behandla statens stöd till företagen. Den baseras på tillgänglig
dokumentation och på intervjuer dels med handläggare vid de olika institutioner
som på central och regional nivå administrerar stödet, dels med
företrädare för de fackliga organisationerna och för industrin.

En granskningspromemoria beräknas föreligga under hösten 1981.

Den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB

I november 1977 träffade Gränges AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB
och Statsföretag AB/Norrbottens Järnverk AB en överenskommelse om
att parterna skulle bilda ett nytt handelsstålbolag, sedermera kallat
Svenskt Stål AB (SSAB). Överenskommelsen, som träffades under förbehåll
av statens finansiella medverkan, godkändes av riksdagen våren 1978.

Överenskommelsen har i stort sett följande innebörd.

Som likvid för aktierna i SSAB har de tre företagen tillskjutit s. k.
apportegendom i form av stålverken i Luleå, Oxelösund och Borlänge
samftjränges och Stora Kopparbergs gruvrörelser. Värdet av denna egendom
har för vart och ett av de tre företagen satts till 700 milj. kr. Härutöver
har staten via Statsföretag tillskjutit 700 milj. kr. kontant och åtagit sig
vissa andra förpliktelser.

Vid granskningen skall undersökas om den ekonomiska uppgörelsen
som träffades i samband med bildandet kan anses rimlig för statens del.
Frågan om värderingen av tillskjuten apportegendom skall särskilt uppmärksammas.

Granskningen påbörjades under år 1980. Ett mycket omfattande och
delvis komplicerat material är föremål för undersökning. En granskningspromemoria
beräknas föreligga under hösten 1981.

2 Riksdagen 1981/82. 2 samt. Nr 2

Intäkts- och kostnadsutvecklingen vid domänverket

Revisorerna har som ett led i en undersökning av affärsverkens intäktsoch
kostnadsutveckling tidigare redovisat resultatet av granskningen beträffande
de fyra kommunikationsverken, dvs. postverket, televerket, statensjärnvägar
och luftfartsverket (se 1980 års berättelse, s. 12).

I vad gäller de tre återstående verken — förenade fabriksverken, statens
vattenfallsverk och domänverket — har revisorerna numera beslutat begränsa
granskningen till domänverket. Undersökningen av detta verks
intäkts- och kostnadsutveckling beräknas vara avslutad under år 1981
genom att en i ärendet upprättad granskningspromemoria då föreligger.

Arbetsmarknadsverkets personalsituation

Arbetsmarknadsverket har under 1970-talet fått vidgade arbetsuppgifter.
Samtidigt har organisationen tillförts ett stort antal nya tjänster, företrädesvis
inom den lokala arbetsförmedlingen.

Genom granskningsärendet önskar revisorerna få belyst hur de nya
tjänsterna har disponerats. Dessutom önskar de få klarlagt personalfrånvarons
storlek och orsaker samt det sätt på vilket uppkomna vakanser
fylls.

Granskningen inriktas främst på befattningarna vid arbetsmarknadsstyrelsen,
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. Den utvidgning av
arbetsuppgifterna för arbetsmarknadsverket som inträffat under den aktuella
perioden skall beaktas liksom förändringar i fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan arbetsmarknadsverket och andra myndigheter. Vidare
skall bl. a. beaktas hur användningen av ADB på arbetsförmedlingarna
påverkar behovet av personal.

En granskningspromemoria beräknas föreligga under första halvåret

1982.

Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga, civila myndigheter

Åren 1971 och 1973 beslutade riksdagen en utlokalisering från Stockholmsområdet
av 43 centrala myndigheter med sammanlagt över 10000
tjänster. Inflyttningsorternas antal var 16.

På grundval av förstudier i ämnet har beslutats om en granskning av
statens personalpensionsverks, statens provningsanstalts och f. d. skogshögskolans
möjligheter att på de nya orterna fullgöra sina uppgifter.

En granskningspromemoria beräknas föreligga under år 1982.

Exekutionsväsendet

Det fortsatta arbetet med granskningen av exekutionsväsendet har kon -

centrerats till behovet av en mer rättvisande statistik över indrivningen av
skatter och avgifter (ang. tidigare granskning se s. 10).

I arbetet ingår att belysa bristerna i den nuvarande indrivningsstatistiken,
att klarlägga informationsbehoven och att redovisa förslag till förbättringar.
Arbetet bedrivs i nära anslutning till granskningen av informationsbehovet
på uppbördsområdet.

En skrivelse beräknas kunna avlämnas till riksdagen under år 1982.

2.5 Förstudier m. m.

Av övriga ärenden är 14 förstudier. I ytterligare ett ärende har något
egentligt undersökningsarbete ännu inte påbörjats. Om inte annat anges
kommer resultatet av förstudierna att redovisas för revisorerna i början av
år 1982.

Riksbankens avdelningskontor

Riksdagens revisorer föreslog år 1969 att en förutsättningslös utredning
skulle göras av riksbankens kontorsnät. Förslaget avvisades emellertid av
riksdagen.

Genom en förstudie önskar revisorerna nu få belyst hur frågan har
utvecklats och om det kan finnas skäl för revisorerna att ta upp den till
förnyad prövning.

Förstudien kommer att redovisas för revisorerna i början av hösten
1981.

Statens utlåningsfonder

Förstudien som ännu inte påböijats avses översiktligt kartlägga statens
utestående fordringar samt ge besked om ränte- och kreditbevakningen
samt administrationen i övrigt kan effektiviseras.

Jämförande studium av driften av några kriminalvårdsanstalter

Förstudien avser en jämförelse av vissa driftkostnader vid några kriminalvårdsanstalter
med olika vårdformer.

Samspel och ansvarsförhållanden vid anskaffning av försvarsmateriel

Ärendet är vilande i avvaktan på resultatet av utredningar som regeringen
och vissa av försvarets myndigheter har tagit initiativ till.

ÖEF:s beredskapsåtgärder inom textil- och konfektionsomrädet

Revisorernas kansli har påbörjat en förstudie av överstyrelsens för ekonomiskt
försvar verksamhet inom textil- och konfektionsområdet. Studien
görs med utgångspunkt i två till revisorerna inkomna anmälningar; den ena
avseende beredskapsstödet till Holma Fabriks AB i Marks kommun och
den andra avseende ÖEF:s handläggning av avskrivningslån till tekoindustrin.

Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga militära myndigheter Revisorerna

har låtit göra en förstudie för att få klarlagt om det finns skäl
att närmare granska de effektivitetskonsekvenser som utlokaliseringen av
statliga myndigheter medfört. Förstudien har redovisats i två promemorior
av vilka den ena avser civila myndigheter, den andra militära my ndigheter.

Vad beträffar de civila myndigheterna har revisorerna beslutat att en
begränsad granskning skall göras av de konsekvenser som utlokaliseringen
av två verk och en högskola fört med sig (se s. 18).

Vad beträffar de militära myndigheterna har diskuterats såväl en utvidgad
studie av enbart försvarets forskningsanstalt (FOA) som en studie av
den ännu ej genomförda flyttningen av försvarets förvaltningsskola och
arméns tekniska skola till Östersund.

Revisorerna har beslutat att en allmän granskning av utlokaliserade
militära myndigheter inte skall genomföras. Med hänsyn till att regeringen
tagit initiativet till en utredning om FOA har revisorernas arbete även på
detta område avbrutits.

I samband med förstudien framkom det att en omprövning av riksdagens
beslut att flytta försvarets förvaltningsskola och arméns tekniska skola till
Östersund skulle medföra betydande besparingar i form av minskade investeringar,
minskade årliga driftkostnader och minskat produktionsbortfall.
Överbefälhavaren hade också hos regeringen begärt en sådan omprövning,
vilken emellertid lett till endast en mindre ändring av det tidigare
beslutet.

Efter gemensamma överläggningar i frågan mellan revisorernas arbetsutskott
och försvarsutskottets presidium konstaterade revisorernas arbetsutskott
att det saknades politiska förutsättningar för att få beslutet omprövat.

Statens kulturråd

En förstudie har företagits rörande statens kulturråd för att ge underlag
för beslut om eventuell fortsatt granskning av rådet och dess verksamhet.
Med anledning av att kulturrådet påbörjat en brett upplagd intern översyn

av rådets organisation och arbetsformer har revisorerna beslutat att tills
vidare inte företa en särskild granskning av kulturrådet. I en skrivelse till
kulturrådet har revisorerna uttalat att de förutsätter att kulturrådets egen
undersökning skall bli föremål för en bred och allsidig remissbehandling.

Analys av anslagsutvecklingen vid Operan och Dramatiska teatern

En förstudie har påbörjats beträffande utvecklingen av anslagen till
Operan och Dramatiska teatern. Härvid riktas intresset främst mot anslagsutvecklingen
i löpande och fasta priser samt anslagsutvecklingen sedd
i relation till målen för verksamheten.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning

Utbildningsutskottet har föreslagit att administrationskostnaden för högskoleutbildning
skall granskas. Med anledning härav har revisorerna genomfört
en förstudie i detta ärende. 1 förstudien konstateras bl. a. att
kommittén (U 1979:03) för uppföljning av högskolereformen genom tillläggsdirektiv
- vilka blivit tillgängliga för revisorerna sedan beslut om
förstudien fattats — ålagts att göra en förutsättningslös prövning av högskolans
institutionella organisation. Arbetet innefattar även en analys av
den administrativa verksamheten inom högskolemyndigheterna.

Förstudien leder fram till bedömningen att uppföljningskommittén kommer
att behandla de frågor som aktualiserats genom förstudien. Det synes
emellertid osäkert i vilken mån kommitténs utredningsarbete helt kommer
att tillgodose syftet bakom förstudien. En bedömning av denna fråga måste
anstå tills resultatet av kommitténs arbete föreligger, vilket beräknas ske i
början av år 1982. Med hänsyn härtill har revisorerna beslutat att granskningsärendet
skall vila i avvaktan på resultatet av uppföljningskommitténs
arbete.

Förstudien har för kännedom överlämnats till utbildningsutskottet och
uppföljningskommittén.

Postverkets investeringar i fastigheter och byggnader

I den slutförda förstudien har nybyggnaden av en postterminal vid
centralbangården i Göteborg (Göteborg Ban) granskats. Därvid konstaterades
att den vid undersökningstillfället i stort sett avslutade byggnadsetapp
I hade fördyrats med 6,5 milj. kr., uttryckt i 1980 års prisnivå, eller
med ca 5 procent. Att etapp I blev dyrare än vad som ursprungligen hade
budgeterats berodde framför allt på en fördyring som inföll mellan åren
1975 och 1976. Denna hade enligt budgetpropositionen för budgetåret 1976/
77 (bilaga 9 s. 207) bl. a. sin grund i att man måste vidta åtgärder för

markförstärkning och förbättring av vissa vid projekteringen aktualiserade
funktions- och arbetsmiljökrav samt att spårförsötjningen av anläggningen
hade fördyrats. Riksdagen har inte haft något att erinra mot dessa åtgärder
(TU 1976/77:12 s. 4). Under den huvudsakliga byggnadsperioden 1976—
1980 har kostnadsramen hållits.

Med resultatet av förstudien som grund har revisorerna beslutat att inte
vidta ytterligare undersökningar i ämnet. Förstudien har delgetts riksdagens
trafikutskott.

Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten

Trafiksäkerhetsarbetet berör ett stort antal myndigheter och organisationer
och bedrivs centralt, regionalt och lokalt.

Avsikten med den ännu inte påbörjade förstudien är att översiktligt

kartlägga vilka organ som tar del i trafiksäkerhetsarbetet samt att belysa de

tecken på samordningsproblem som kan finnas.

*»

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark

Sedan budgetåret 1948/49 har statsbidrag kunnat erhållas för skogsodlingsåtgärder
på nedlagd jordbruksmark.

Med anledning av att statsbidrag för dessa skogsodlingsåtgärder inte
längre skall beviljas, har revisorerna beslutat att avbryta granskningen i
detta ärende som varit vilande sedan år 1980.

Nämnden för fartygskreditgarantier

I samband med den årliga revisionen av riksgäldskontoret har frågan om
ansvarsfördelningen mellan kontoret och nämnden för fartygskreditgarantier
(FKN) vid handläggningen av varvsstöd m. m. aktualiserats. Företrädare
för riksgäldskontoret och nämnden har lämnat revisorerna en orientering
om verksamheten. Förstudien, som för närvarande är på planeringsstadiet,
avses ge besked om behovet av en översyn av nu gällande regler
för arbets- och ansvarsfördelning mellan de två verken.

I detta sammanhang kan nämnas att revisorerna i maj 1981 påtalade för
regeringen (industridepartementet) att FKN inte var underkastad någon
fortlöpande redovisningsrevisionen kontroll. Regeringen har med anledning
härav hos fullmäktige i riksgäldskontoret hemställt att riksgäldskontoret,
som svarar för nämndens redovisning och kassagöromål, skall ta på
sig även denna uppgift.

Det statliga förhandlingssystemet

Ärendet, i vilket någon förstudie ännu inte påbörjats, är vilande i avvaktan
bl. a. på resultatet av visst utredningsarbete inom statskontoret.

Statens stöd till bostadsbebyggelse

Revisorerna har låtit göra en förstudie av omfattningen och utvecklingen
av det statliga stödet till bostadsbebyggelse. Samtidigt har behovet av en
översyn av gällande bestämmelser på området bedömts. I förstudien redovisas
det ekonomiska statliga stödet i form av bidrag och lån till bostadsbebyggelse
under budgetåren 1973/74-1980/81.

Då förstudien visat att det pågår ett stort antal utredningar av olika slag
inom bostadsområdet har revisorerna inte funnit anledning att för närvarande
vidta någon fördjupad granskning av det statliga stödet till bostadsbebyggelse.

Förstudien har inte föranlett någon annan åtgärd än att den överlämnats
till civilutskottet för kännedom.

2.6 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Riksdagens revisorer skall för vaije avslutat räkenskapsår verkställa
extern revision av riksbankens, riksgäldskontorets och Riksbankens jubileumsfonds
tillstånd, styrelse och förvaltning. Resultatet av granskningen
delges riksdagen i särskilda berättelser, vilka ingår i det material som ligger
till grund för finansutskottets och utbildningsutskottets årligen återkommande
förslag i fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
respektive styrelsen för jubileumsfonden.

Uppdraget att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
åvilar Boblins Revisionsbyrå AB med aukt. revisorn Björn Markland
som huvudansvarig för granskningen.

De under första halvåret 1981 avlämnade berättelserna har avsett riksbankens
och Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1980 och
riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret 1979/80. Beträffande den
närmare innebörden av granskningen och de iakttagelser som därvid gjorts
hänvisas till revisorernas berättelser (redogörelserna 1980/81:11, 12 och
14) samt till finansutskottets betänkanden 1980/81:27 och 28 och utbildningsutskottets
betänkande 1980/81:28.

2.7 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden

Revisorernas arbetsutskott har underförstå halvåret 1981 behandlat åtta
anmälningar som kommit in från enskilda personer.

Fyra av anmälningarna har inte föranlett någon åtgärd från revisorernas
sida sedan yttrande inhämtats från berörda myndigheter och företag. Dessa
anmälningar har gällt dels påstått missbruk av tjänstefordon, dels kritik
mot en omfattande levnadsnivå- och miljöstudie som socialstyrelsen företagit
i Stockholms län, det s. k. SOMI-projektet. Arbetsutskottet har likaså
inte funnit anledning att granska den försäljning av framför allt överskottsmateriel
som FFV Allmateriel AB svarar för, inte heller de möjligheter till
dubbla förmåner som främst lärare åtnjuter när de under ferier t. ex. blir
inkallade till repetitionstjänstgöring och uppbär dagpenning från försäkringskassa.

Tre av anmälningarna har resulterat i att arbetsutskottet beslutat göra
två förstudier, en avseende ÖEF:s beredskapsåtgärder inom textil- och
konfektionsområdet och en rörande kostnaderna för driften av några kriminalvårdsanstalter.

Behandlingen av en anmälan som gäller traktamentsersättningen till
Nordiska rådets ledamöter är vilande i avvaktan på att ersättningsstadgekommittén
behandlat vissa frågor rörande samordningen av arvoden och
andra förmåner till riksdagsledamöter.

3 Särskilda föredragningar och besök m. m.

Även under våren 1981 har revisorerna kallat verkschefer och andra
chefstjänstemän till särskilda föredragningar i plenum. Ett informationsbesök
har gjorts på riksrevisionsverket. Liksom under tidigare år har revisorerna
på försommaren företagit en studieresa i ett län.

Dessa föredragningar och länsresor har i regel inte någon anknytning till
det löpande granskningsarbetet. Deras syfte är i stället att till revisionen
förmedla allmän information om utvecklingstendenser, aktuella problem
och andra praktiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen.

3.1 Särskilda föredragningar

De särskilda föredragningarna har i första hand tagit sikte på den generella
och principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda myndigheters
och institutioners löpande förvaltningsarbete har behandlats mer
som en konkret bakgrund.

Statssekreteraren i ekonomidepartementet Sten Westerberg har i anslutning
till att 1981 års finansplan las fram givit revisorerna en orientering om
det statsfinansiella och samhällsekonomiska läget.

Företrädare för överstyrelsen för ekonomiskt försvar, riksskatteverket,
statens strålskyddsinstitut och sjöfartsverket har informerat revisorerna

om respektive institutions verksamhet. Av de upplysningar som därvid
lämnades kan nedanstående redogörelser vara av intresse att vidarebefordra
i detta sammanhang.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) presenterades av verkets
generaldirektör Gunnar Nordbeck och av avdelningschefen Per Borg.

Nordbeck inledde med att redovisa ÖEF:s roll inom det ekonomiska
försvaret

- som samordnande myndighet,

- som ansvarig för fyra ”egna” program,

- som ansvarig för den statliga beredskapslagringen.

I anslutning härtill klargjordes också innebörden av de antagna krisfall
som enligt statsmakternas anvisningar skall bilda utgångspunkt för verksamheten.

Nordbeck redovisade därefter de problem och svårigheter med att upprätthålla
en försörjningsberedskap som betingas av det moderna samhällets
sårbarhet, utlandsberoende och komplexitet. Det är mot den bakgrunden
nödvändigt att prioritera verksamheten inom ekonomiskt försvar till
vissa särskilt betydelsefulla områden. I fråga om andra delar av försörjningsberedskapen
måste man förlita sig på samhällets, främst näringslivets,
egen förmåga att anpassa sig till nya situationer. Nordbeck underströk
också nödvändigheten av att finna alternativ till beredskapslagringen.
Sådana alternativ kan vara förberedelser för att utnyttja inhemska
substitut för importerade insatsvaror. Det är också angeläget att höja
beredskapen inför försörjningskriser hos myndigheter och näringsliv.

Borg redogjorde för verksamheten inom programmen Beklädnad, Kemiska
produkter samt Metall- och verkstadsindustri. Härvid redovisades
bl. a. den snabba expansionen av de finansiella stöden till TEKO, som har
förorsakat vissa problem inom ÖEF. Uppföljning och kontroll har inte
varit helt tillfredsställande. Åtgärder för att förbättra dessa förhållanden
har emellertid vidtagits.

Avslutningsvis pekade Nordbeck på den bristande balansen mellan de
uppgifter som statsmakterna ålägger det ekonomiska försvaret och de
resurser som ställs till förfogande.

Den verksamhet som riksskatteverket (RSV) har att svara för redovisades
av verkets generaldirektör Gösta Ekman samt av överdirektören
Eric Hallman och skattedirektörerna Karl-Johan Nilsson och Karl-Erik
Nord.

RSV bildades år 1971 genom sammanslagning av fyra olika organ på
skatteområdet. Syftet var främst att öka effektiviteten i skatteadministrationen,
förbättra servicen för allmänheten och att verka för större enhetlighet
i lagarnas tillämpning.

RSV har en mångfald uppgifter. Verket är tillsynsmyndighet för inkomst-,
förmögenhets- och mervärdebeskattningen samt för folkbokföring,
indrivning och dataverksamheten inom skatteväsendet. RSV är beskattningsmyndighet
för punktskatterna. Genom sin rättsnämnd lämnar
verket förhandsbesked i skattefrågor. Verket för statens talan i s. k. kronomål
och i skattemål genom allmänna ombud. Vidare administrerar RSV de
allmänna valen.

En vanlig missuppfattning är att RSV är fiskal myndighet på inkomstskattens
område. Verket har ingen befogenhet att besluta i enskilda taxeringsfall
och saknar i princip ”befalsrätt” gentemot regionala och lokala
skattemyndigheter.

RSV har ca 1 000 anställda, varav drygt 200 vid fem distriktskontor på
olika håll i landet.

Beträffande informationsverksamheten erinrades om att RSV:s möjligheter
att tillgodose det enorma behovet styrs av resurserna uttryckt i
personal och anslag. RSV ger ut broschyrer där stor vikt läggs vid att göra
språket enkelt, t. ex. den årliga Dags att deklarera och valbroschyren.
Även beträffande blanketter har verket givetvis avsikten att göra dem så
enkla som lagstiftningen tillåter. Bra blanketter ger nämligen bättre uppgifter
från de skattskyldiga vilket i sin tur medför att skattemyndigheternas
arbete går lättare med besparingar som följd.

Blanketterna når tyvärr allmänheten ofta alltför sent. Detta beror oftast
på att riksdagens beslut fattas för sent. Verksamheten planläggs noga från
verkets sida. Man måste beakta de stora upplagorna och att Sverige inte
har så många tryckerier som kan åta sig detta arbete. Även tryckerierna
har f. ö. sin planläggning som störs om aviserade riksdagsbeslut (och
därmed trycklov på blanketter) inte kommer enligt planen.

RSV:s anvisningar utarbetas efter noggranna överväganden av lag och
förarbeten samt vid behov också efter samråd med branschföreträdare.
Det ligger i sakens natur att en viss försiktighet präglar utformningen.

RSV försöker undvika att uttala sig i politiska frågor. Hit hör beskattningens
höjd. Likväl har verket kritiserat lagstiftningen om den s.k. marginalskattespärren
som orimligt krånglig.

Det är risk att skattesystemet nu blivit så komplicerat att myndigheterna
inte klarar fler nyheter utan att få motsvarande lättnader. En del missöden
i taxeringen de senaste åren är rena utmattningstendenser.

Efter föredragningen behandlades bl. a. frågor om fastighetstaxeringen,
deklarationsblanketterna och den nya organisationen för inkomsttaxeringen
i första instans (RS-systemet). Med anledning av då aktuella uppgifter i
dagspressen framhölls att 80 procent av skatteförvaltningens resurser
avses gå till kontroll av svårkontrollerade deklarationer och 20 procent till
enkla sådana när RS-systemet är fullt utbyggt.

Chefen för stålsky ddsinstitutet, professor Bo Lindell, inledde sin före -

dragning med att ge en historisk överblick över hur institutet vuxit fram ur
den verksamhet som professor Rolf Sievert startade i början av 1920-talet
vid Radiumhemmet. Sieverts strålskyddsinsatser har lett till att det internat
onellt vedertagna namnet för stråldosenheten vid strålskydd är ”sievert”.

Strålskyddsinstitutet har som myndighet en ovanlig ställning. Med stöd
av strålskyddslagen både ger det föreskrifter och övervakar deras tillämpning
inom så vitt skilda områden som arbetarskydd, patientskydd, konsumentskydd
och miljöskydd när det gäller strålrisker. Lagen som tillkom år
1941 och ändrades år 1958 har år 1976 vidgats till att täcka inte bara
strålning såsom röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen utan
också s. k. ”icke-joniserande” strålning, omfattande bl. a. mikrovågsstrålning,
laserstrålning och ultraviolett strålning. Institutet utger från år
1977 en egen författningssamling. Ett långsiktigt arbete pågår med att i
denna redovisa föreskrifter som bygger på rekommendationer i den s. k.
flaggboken som år 1976 publicerades på engelska gemensamt av strålskyddsmyndigheterna
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Flaggboken, vars rekommendationer hålls aktuella genom ett fortlöpande
nordiskt samarbete, bygger i sin tur på internationella rekommendationer
från den internationella strålskyddskommissionen (ICRP).

Strålskyddsområdet kännetecknas av en ovanlig samstämmighet i
grundläggande principer i olika länder över hela världen. Kina och Sovjetunionen
inberäknade. En sådan princip är att konventionella gränsvärden
för individens skydd kompletteras av källorienterade krav på begränsning
av emissionen från vaije verksamhet eller strålkälla som kan beröra många
personer. Den ambitionsnivå för minskning av cancerrisken från strålning
som man här söker hålla även om den individuella risken är mycket låg
innebär att man för bl. a. kärnkraftsindustrin kräver skyddsinsatser som
med vanligen antagna risksamband svarar mot 5 milj. kr. per slumpvis
räddat människoliv. Den faktiska verkan av låga stråldoser är ännu inte
säkert känd. Därför tillämpas stor försiktighet när man drar slutsatser av
djurförsök och erfarenheter vid höga stråldoser. Strålskyddsinstitutet har
ett samordnande ansvar för forskning inom området.

Det kan inte uteslutas att strålning av olika slag förorsakar något tusental
cancerdödsfall årligen i Sverige. De största riskkällorna anses vara radon i
våra bostäder samt ultraviolett strålning från solen. Den stora satsningen
på att hålla kärnkraften säker har medfört svårigheter att hålla oförändrad
ambitionsnivå inom andra områden, t. ex. patientskyddet vid sjukhusen.
Institutets och kärnkraftinspektionens insatser inom kärnkraftsområdet
skiljer sig genom att kärnkraftinspektionen är produktkontrollerande med
avseende på säkerheten mot olyckor under det att strålskyddsinstitutet
övervakar arbetarskyddet och påverkan av omgivningen vid normal drift.
Strålskyddsinstitutet har dessutom fått regeringens uppdrag att med stöd

av en särskild beredskapsnämnd samordna beredskapsinsatserna och ge
råd vid olyckor.

Institutet har ca 140 anställda och en huvudbudget på 21,4 milj. kr.,
varav 8,9 milj. kr. täcks av taxor, bl. a. från kärnkraftsindustrin. Institutet
har för budgetåret 1981/82 dessutom erhållit 9,2 milj. kr. (varav7,5 milj. kr.
täcks av taxor) för målinriktad strålskyddsforskning. Institutet förvaltar
samma budgetår också 16,7 milj. kr. för beredskapsinsatser mot
kärnkraftsolyckor, huvudsakligen för andra myndigheters åtgärder i enlighet
med energipropositionen. Verksamheten är splittrad på ett flertal lokaler,
men byggnadsstyrelsen har begärt hos regeringen programprövning
för föreslagna nya lokaler i anslutning till institutets huvudbyggnad vid
Karolinska sjukhuset.

Den nye generaldirektören i sjöfartsverket, Kaj Janérus, gav i sin föredragning
följande karakteristik av sjöfartsverkets glädjeämnen och sorger.

Den svenska sjökortsportföljens ålder är alltför hög med ett flertal kort
som är 50 år gamla. Kapaciteten på nyproduktion med befintliga resurser
är alltför låg, för närvarande ca två kort per år. Härav framstår som en
självklarhet att önskemålen om förstärkningar är starka. Dessa står i klar
konflikt med besparingskraven inom offentlig verksamhet.

Ett nytt internationellt utprickningssystem är under genomförande. Detta
leder till ökad sjökortsförsäljning. Ett högst tillfälligt glädjeämne.

Isbrytningsverksamhetens mål att under normalvintrar hålla Bottenvikshamnarna
öppna har kunnat uppfyllas. Verket har i uppdrag att under år
1981 utreda den framtida dimensioneringen av isbrytarflottan.

Upphandlingen av underhåll för isbrytarflottan har utsatts för kritik från
vissa håll och ärendet har anmälts till riksdagens revisorer med begäran om
granskning.

Sjöfarten fortsätter att utvecklas mot större godsmängd per köl. Antalet
anlöp minskas därmed. I kombination med nu rådande lågkonjunktur ger
detta en kraftig nedgång i efterfrågan på lotsningstjänster. Detta kan ge
anledning till ytterligare avgiftshöjningar som i sin tur kan minska benägenheten
att anlita lots.

En alltför gles frekvens i lotsningarna för den enskilde lotsen kan vara
negativt för farledssäkerheten. En mer balanserad bild än nuvarande principiella
lotsfrihet bör eftersträvas. Verket ser det därför som glädjande att
riksdagen genom beslut i samband med propositionen om miljösäkrare
sjötransporter avser lägga hela ansvaret för lotspliktens utformning på
sjöfartsverket direkt. Särskilda farledsåtgärder av större omfattning och
allmänt intresse planeras för inloppen till Göteborg och Stockholm.

Förslag har framlagts om sammanslagning av sjöfartsverket och tullverkets
kustbevakning. Verket bedömer att ett genomförande av sammanslagningen
på sikt öppnar nya möjligheter till besparingar genom bättre perso -

nal- och materielutnyttjande samtidigt som förutsättningarna förbättras för
en fullgod service runt hela kusten.

Den svenska handelsflottans fortgående minskning bör på längre sikt
leda till att arbetsbördan minskar för sjöfartsinspektionen. Härigenom
minskar också behovet av ökade resurser för att kunna möta sådana nya
arbetsuppgifter som ständigt läggs på inspektionen. En sådan ny arbetsuppgift
kommer exempelvis att vara den hamnstatskontroll av utländska
fartyg varom överenskommelse träffats mellan de europeiska transportministrarna.
En annan ny arbetsuppgift är den utökade direkta bemanningskontroll
som blir en följd av den i och för sig avbyråkratiserande
åtgärden att förenkla mönstringsförfarandet.

En betydande del av sjöfartsinspektionens verksamhet finansieras med
de s. k. stämpelavgifterna. Dessa har traditionellt stått i relation till handelsflottans
storlek. Under de senaste årens minskning av handelsflottan
genom försäljning har avgifterna ökat. Vid en stabilisering av handelsflottan
på en mindre nivå torde intäkterna minska avsevärt. Huruvida sjöfartsinspektionens
huvudsakliga arbetsuppgifter skall vara avgiftsfinansierade
kan ifrågasättas.

När den nya skeppsmätningskonventionen träder i kraft blir det nödvändigt
att lägga om beräkningsgrunden för sjöfartsverkets avgifter. Svårigheter
kan härvid uppstå beträffande kostnadsfördelningen mellan olika intressenter.
Avgiftsnormerna över huvud taget bör genomgå en grundlig
prövning. Kostnadsfördelningen mellan olika avnämare är sannolikt ej helt
rättvis. Enskilda politiska beslut livligt påhejade av särskilda intressentgrupper
ökar inte möjligheterna till en helhetsbedömning. Således har
exempelvis beslut nyligen fattats att helt befria transocean linjetrafik från
fyravgift och farledsvaruavgift. Att det fanns så mycket transocean linjetrafik
under sådana former som den nu presenteras i inströmmande ansökningshandlingar
kunde nog icke beslutsfattarna tänka sig. Det gäller härför
verket att vara strikt i avgiftsbefrielser.

3.2 Länsresorna

Revisorerna besökte Jönköpings län den 24-26 juni 1981.

Industrin dominerar länets näringsliv, men antalet sysselsatta inom den
offentliga tjänstesektorn har ökat mycket kraftigt under 1970-talet. Under
detta decennium har ett antal statliga institutioner utlokaliserats till länet
eller inrättats där. Bland dessa kan nämnas domstolsverket, lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen (samtliga år 1975) samt statens jordbruksnämnd
(år 1977) och försäkringsrätten för Södra Sverige (år 1979).

Länet har haft en i huvudsak positiv utveckling av näringslivet fram till
år 1980. Av länets olika delar har östra regionen haft den svagaste utvecklingen
medan länets sydvästra del visat en betydande expansionskraft.

Under innevarande år har utvecklingen i länet dock mattats av, och flera
företag har varslat om en inskränkning eller nedläggning av verksamheten.
Även inom den statliga sektorn är en reducering av verksamheten i länet
aktuell. 1978 års försvarskommitté har föreslagit att av de tre kvarvarande
regementena i Jönköpings län bör Smålands artilleriregemente (A 6) i
Jönköping läggas ner. Vidare har den fortsatta driften vid SJ:s elektroverkstad
i Nässjö satts i fråga.

Den aviserade minskningen av olika statliga verksamheter i länet var en
betydelsefull fråga vid revisorernas överläggningar med företrädare för
försvaret och SJ samt för de berörda kommunerna Eksjö, Nässjö och
Jönköping. Olika aktuella kommunala frågor behandlades även vid överläggningar
med företrädare för Värnamo kommun.

Revisorerna fick tillfälle att diskutera olika näringspolitiska frågor med
representanter för den småländska industrin vid ett besök på SWEDEXPO
i Värnamo. I anslutning till detta besök lämnade den regionala
utvecklingsfondens direktör en allsidig belysning av fondens verksamhet.

Vid stiftelsen Höglandsverken i Nässjö, som är den centrala enheten i
länet för skyddat arbete, lämnade stiftelsens ordförande och dess direktör
en allmän presentation av verksamhetens inriktning och ekonomi. Därvid
uppmärksammades särskilt försöken att förlägga de skyddade verkstäderna
till redan befintliga industrier.

Med anledning av revisorernas granskning av vissa delar av verksamheten
vid överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) besöktes ÖEF:s förrådsby
i Horda. Revisorerna orienterades därvid om ÖEF:s beredskapslagring
samt om pågående arbete med att förbättra miljöförhållanden och
säkerhetstjänsten i samband med denna lagring.

Revisorerna besökte även naturreservatet Isaberg och fick där tillfälle
studera fritidsanläggningarna.

På försäkringsrätten för Södra Sverige i Huskvarna lämnades en orientering
om rättens verksamhet och organisation. Särskilt uppmärksammades
ärendebalansens ökning. Därvid diskuterades möjligheterna att minska
antalet överklaganden och att påskynda genomströmningen av mål.

Revisorerna besökte vidare den statliga förvaltningsbyggnaden i kvarteret
Göta i Jönköping. Därvid orienterades om den myndighetsövergripande
samordningen av vissa servicefunktioner hos de myndigheter som
har sina lokaler i denna byggnad. Vid besöket samlades revisorerna till
överläggningar med företrädare för lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen och
statens jordbruksnämnd. Myndigheternas bedömning av utlokaliseringens
effekter blev föremål för en livlig diskussion. Revisorerna kunde konstatera
att erfarenheterna till övervägande del varit positiva men att resorna i
vissa fall blivit betungande.

Revisorernas besök vid riksbankens avdelningskontor i Jönköping var
av särskilt intresse på grund av den ännu ej avgjorda frågan om granskning
av riksbankens avdelningskontor. Efter en utförlig redogörelse för den
bedrivna verksamheten fick revisorerna tillfälle att bese banklokalerna.

Vid de avslutande överläggningarna på länsstyrelsen erinrade landshövding
Gösta Gunnarsson i en översiktlig framställning om aktuella förhållanden
och problem i länet. Landshövdingen framhöll att samarbetet mellan
olika näringspolitiska organ i länet var gott. Andra frågor som berördes var
nedläggningen av A 6 i Jönköping samt betydelsen av internationell flygtrafik
på Jönköpings flygplats. Genom särskilda föredragningar orienterades
revisorerna om vissa utredningsprojekt med anknytning till länsplaneringen
och om insatser för att höja taxeringsrevisionens effektivitet i
länet.

Bilagor

Till riksdagen under våren 1981 avlåtna skrivelser

Bilaga 1 Skrivelse angående behandlingen av allmänna och enskilda
mål vid exekution 35

Bilaga 2 Skrivelse angående det statliga redovisningssystemet 45

Bilaga 3 Skrivelse angående försvarets planerings- och ekonomisystem
— planeringssystemet inom civilförsvaret 73

3 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 2

BILAGA I

Riksdagens revisorers skrivelse angående behandlingen av allmänna
och enskilda mål vid exekution

1981-02-12
Till riksdagen

Inledning

Riksdagens revisorer granskar för närvarande exekutionsväsendet och
har därvid koncentrerat sig på frågor om indrivning av skatter och allmänna
avgifter. Arbetet som ännu befinner sig på ett förberedande stadium
skall i en första fas omfatta utnyttjandet av kronofogdemyndigheternas
personalresurser och den statistik som framställs rörande indrivningsverksamheten.
Granskningen av denna statistikproduktion ingår för övrigt som
ett led i en mera övergripande granskning av statistik som upprättas över
debitering, uppbörd och indrivning av direkt skatt, mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter.

Vid genomgång av de regelsystem som gäller på exekutionsväsendets
område har undersökts den inbördes prioritetsordning för allmänna och
enskilda mål som tillämpas vid exekution. Härvid har också studerats det
förslag till utsökningsbalk som i anledning av regeringens proposition 1980/
81:8 för närvarande prövas av riksdagen.

Då det bedömts vara angeläget att de vid granskningen gjorda iakttagelserna
och bedömningarna underställs riksdagen i anslutning till dess prövning
av förslaget till utsökningsbalk, har en särskild granskningspromemoria
(1980:7) Exekutionsväsendet; Allmänna och enskilda mål vid exekution
upprättats rörande denna del av granskningen. Promemorian har
remitterats till riksdagens ombudsmän, riksskatteverket och Föreningen
Sveriges kronofogdar för yttrande. Promemorians slutsatser och förslag
återges i denna skrivelse. Avgivna remissvar har tagits in i bifogad bilaga.

Genomförd granskning

Beträffande omfattningen av kronofogdemyndigheternas verksamhet
har det vid granskningen kunnat konstateras att arbetsbördan hos dessa
myndigheter ökat påtagligt under senare år. Som exempel kan nämnas att
det under år 1978 inkom 1 707000 allmänna mål och 338000 enskilda mål
till myndigheterna, medan motsvarande antal mål under år 1976 var

1363000 respektive 275000. De under år 1978 inkomna allmänna målen
avsåg ett sammanlagt belopp av ca 4200 milj. kr. Uppgifter om totalbeloppet
i enskilda mål har inte varit tillgängliga. Riksskatteverket har emellertid
företagit en undersökning av fordringsbeloppens storlek inom ett par
kronofogdedistrikt, av vilken framgår att vaije indrivning uppgick till högst
1000 kr. i 49% av det totala antalet undersökta enskilda mål i distrikten
(677 mål). Av dessa avsåg 11% mål som gällde högst 100 kr. och 24%
högst 300 kr. Det sammanlagda beloppet för dessa smärre mål uppgick
endast till ca 1 % av det totala beloppet (5,7 milj. kr.) för de undersökta
målen.

För kronofogdemyndigheternas arbete gäller i dag bl. a. föreskriften i 6 §
allmänna verksstadgan, enligt vilken verksamheten skall bedrivas så enkelt,
snabbt och ekonomiskt som det är möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Förutom denna allmänt formulerade instruktionsföreskrift gäller för
enskilda mål — men ej för allmänna - en viss precisering i fråga om den
yttersta tidsgräns inom vilken utmätning skall äga rum. Enligt 88 c § utsökningslagen
(UL) skall sålunda i enskilt mål utmätningsförrättning om möjligt
hållas inom fyra veckor från det att vederbörliga handlingar har kommit
in.

Denna skillnad i fråga om regleringen av den tidsmässiga handläggningen
av allmänna och enskilda mål har i flera fall lett till att exekutiv personal
vid tillfälliga arbetsanhopningar upphör med handläggningen av allmänna
mål för att fyraveckorsfristen skall kunna hållas. Detta innebär att enskilda
mål tidvis prioriteras framför allmänna mål enbart på grund av målens
karaktär av enskilda och sålunda oavsett fordringsbeloppens storlek och
målens beskaffenhet i övrigt.

I det nu framlagda förslaget till utsökningsbalk har frågan om den tidsmässiga
handläggningen av utmätningsärenden reglerats i 4 kap. 10 och
36 §§. I 10 § första stycket sägs att utmätning skall ske så snart som möjligt
efter det att behövliga handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.
Denna bestämmelse skall emellertid enligt 36 § ej gälla för allmänt
mål.

Med den utformning som de föreslagna bestämmelserna fått skall sålunda
formellt sett utmätning i enskilt mål ske ”så snart som möjligt”, under
det att detta krav inte skall gälla i allmänt mål. Skall lagförslaget tolkas så
saknas för de allmänna målen en fundamental och för ett effektivt indrivningsarbete
väsentlig regel, framhålls det i promemorian. Konsekvensen
härav kan bli att kronofogdemyndigheterna i fråga om den tidsmässiga
handläggningen av utmätningsärenden helt generellt — och inte som nu
blott tidvis - prioriterar enskilda mål framför allmänna mål. Vidare sätts
det i fråga om man med fog kan hävda att någon åtskillnad i fråga om
graden av skyndsamhet över huvud taget bör göras mellan olika fordringsanspråk
av det skälet att det ena är offentligrättsligt och det andra privaträttsligt.
Prioriteringen av målen bör ske efter andra kriterier, bl. a. bör
fordringsbeloppens storlek tillmätas betydelse.

Det påpekas också att det i flera olika sammanhang framhållits att någon
principiell skillnad inte bör upprätthållas i fråga om handläggning av allmänna
och enskilda mål. Sålunda har t. ex. kronofogdemyndighetsutredningen
(SOU 1977:42) hävdat att målen bör handläggas så likformigt
som möjligt, varigenom bl. a. samordningen av verkställigheten underlättas.
Riksrevisionsverket har i en revisionsrapport den 7 november 1979
angående kronofogdemyndighets verkställighet av fordringsanspråk pekat
på nackdelen av att i praxis enskilda mål ofta prioriteras framför allmänna
mål som avser höga belopp. Enligt verket är det inte ekonomiskt försvarbart
att större resurser används på verkställighet av bagatellmål än på mål
avseende höga fordringsbelopp. Verkställighetsåtgärderna bör enligt verket
i stället anpassas till målets betydelse med hänsyn till fordringsbeloppets
storlek. 1 ett den 30 juni 1980 avgivet yttrande över nämnda revisionsrapport
har riksskatteverket framhållit att principen för handläggningen av
allmänna och enskilda mål bör vara att båda verksamhetsområdena behandlas
som likvärdiga.

Avslutningsvis framhålls det i promemorian att även om avsikten med
formuleringarna i lagförslaget inte varit att det skall finnas en skillnad i
fråga om de olika målgruppernas tidsmässiga handläggning, så kan använda
formuleringar ge anledning till en tolkning av bestämmelserna som gör
att kronofogdemyndigheternas resurser inte utnyttjas på lämpligaste sätt.
De oklara formuleringarna kan t. ex. medföra att en kronofogde missbedömer
sin skyldighet att snabbt vidta utmätningsåtgärder i sådant allmänt mål
i vilket utmätning är den enda försvarbara indrivningsåtgärden. Formuleringarna
kan också ge en sakägare i enskilt mål argument för att hos
kronofogde begära företräde för sitt mål.

Bestämmelserna föreslås därför bli omarbetade eller åtminstone kompletterade
med ett uttalande av motivkaraktär att den här befarade åtskillnaden
vid handläggningen av de olika grupperna av mål inte är avsedd.

Remissyttrandena

Samtliga tre remissmyndigheter har klart redovisat att de anser att det
inte bör göras någon åtskillnad vid handläggningen av ett mål enbart av det
skälet att målet kan klassificeras som enskilt eller allmänt mål. Riksskatteverket
och Föreningen Sveriges kronofogdar presenterar också förslag till
ändringar av den föreslagna lagtexten vilken syftar till att undanröja möjligheterna
till missförstånd, tveksamheter eller feltolkningar.

Om man med hänsyn till arbetsbelastningen måste göra vissa urval bland
målen, får man tillämpa andra urvalskriterier. JO-ämbetet har för sin del
skisserat vissa riktlinjer efter vilka ett urval kan göras. JO-ämbetet har
också poängterat att riksdagen måste medverka vid fastställandet av en
prioritetsordning om den skall bli enhetlig.

Föreningen Sveriges kronofogdar understryker för sin del att det inte
enbart får vara en viss prioritetsordning som skall styra myndigheternas
arbete. Uppmärksamheten i verkställighetssammanhang bör i lika stor
utsträckning riktas mot differentiering av indrivningsåtgärderna som prioritering
mellan olika mål.

Föreningen anför.

Frågan gäller nämligen i lika hög grad att anpassa åtgärderna efter
målens karaktär (skuldens storlek, vem som är gäldenär etc.) som att ge
förtur åt det ena målet framför det andra. Kronofogdemyndighet skall inte
lägga ner mer arbete på ett mål än målet förtjänar. Myndigheten skall vidta
”tyngre” åtgärder för stora skulder än små skulder etc. Hur långt differentieringen
skall drivas beror på vilka krav lagstiftaren ställer på verkställigheten,
vilka personalresurserna är och vilka krav man ställer på indrivningens
fiskala effektivitet. Det kan t. o. m. ifrågasättas om lagstiftaren inte
bör begränsa möjligheterna att erhålla exekutionstitel för rena struntbelopp.
Det hör knappast hemma i ett modernt samhälle, att en exekutiv
myndighet skall tvingas agera i rena bagatellmål. Det är påfallande ofta
som kronofogdemyndighet utnyttjas närmast som en inkassobyrå eller som
ett organ för åstadkommande av avskrivningsunderlag.

Riksskatteverket har i sitt remissyttrande också behandlat skyndsamhetskravet
vid försäljning av utmätt egendom i förslaget till utsökningsbalk.
Enligt verket bör det inte heller här göras någon åtskillnad mellan
enskilda och allmänna mål. Verket föreslår därför att lagförslaget ändras
och att den nu inskrivna skillnaden tas bort. Förslag till hur sådan lagändring
kan göras redovisas i yttrandet.

Revisorernas ställningstagande

I det förslag till utsökningsbalk som nu ligger på riksdagens bord har
eftersträvats att få handläggningen av enskilda och allmänna mål i görligaste
mån likartad och likvärdig. Revisorerna delar regeringens syn på de
principer som legat bakom utformningen av förslaget. Dock har revisorerna
funnit att vissa förtydliganden bör göras när det gäller behandlingen av
enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna.

Revisorerna finnér sålunda att — även om så inte varit avsikten —
formuleringarna av bestämmelserna i 4 kap. 10 och 36 §§ i balken kan få till
resultat att de enskilda målen ges en förmånligare behandling. Med stöd av
de uttalanden som gjorts av remissmyndigheterna anser revisorerna att
lagtexten bör förtydligas eller att riksdagen i sitt beslut motiverar bestämmelserna
på så sätt att feltolkningar undviks.

Även när det gäller skyndsamhetskravet vid försäljning av utmätt egendom
(8 kap. 3 och 19 §§ utsökningsbalken) anser revisorerna att ett förtydligande
bör göras. Vad riksskatteverket anfört härom i sitt remissvar bör
sålunda beaktas.

I detta sammanhang bör uppmärksamhet riktas på det företräde som i

dag synes ges för enskilda mål i kronofogdemyndigheternas verksamhet.
Även om såväl JO-ämbetet som riksskatteverket bestämt hävdar att den
nuvarande lagstiftningen inte ger utrymme för en olika behandling av de
båda målkategorierna, synes dock kronofogdemyndigheterna på grund av
brister i balansen mellan inkomna mål och tillgänglig arbetskraft ge en viss
förtur för de enskilda målen.

Den nuvarande stora arbetsbelastningen hos kronofogdemyndigheterna
har som framgår av JO-ämbetets remissyttrande föranlett ämbetet att mera
principiellt behandla frågan om att — med utgångspunkt i principen om
likabehandling av de båda målkategorierna - införa viss prioritetsordning
för behandlingen av inkomna mål. Enligt revisorernas mening talar mycket
för att en sådan ordning införs. Revisorerna anser emellertid det inte vara
välbetänkt att man genom bindande regler om prioritering styr kronofogdemyndigheterna
i deras arbete med olika mål. Myndigheternas kännedom
om de särskilda omständigheterna i de enskilda fallen bör få vara avgörande
vid den slutliga prövningen av i vilken ordning olika mål skall handläggas.
Vad som Föreningen Sveriges kronofogdar i denna del anfört i sitt
remissvar vill revisorerna starkt understryka.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer revisorerna

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1980/81:8 med förslag
till utsökningsbalk beaktar vad revisorerna förordat angående 1.

utformningen av 4 kap. 10 och 36 §§ utsökningsbalken i fråga om
handläggningen av enskilda och allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna
och utformningen av 8 kap. 3 och 19 §§ i samma
balk när det gäller skyndsamhetskravet för myndigheterna att
sälja utmätt egendom,

2. en prioritetsordning för behandlingen vid kronofogdemyndigheterna
av enskilda och allmänna mål.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m).
Sture Palm (s), Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m), Ivan Svanström
(c). John Johnsson (s). Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s). Maj Pehrsson
(c), Joakim Ollén (m) och Bengt Silfverstrand (s).

Föredragande har varit byråchefen Bo Willart.

På riksdagens revisorers vägnar
INGEGERD TROEDSSON

/Göran Hagbergh

Underbilaga
till bilaga I

Avgivna remissyttranden över granskningspromemoria 1980:7
Exekutionsväsendet; Allmänna och enskilda mål vid exekution

Riksdagens ombudsmän (Per-Erik Nilsson)

Promemorian behandlar den ”inbördes prioriteringen av allmänna och
enskilda mål vid exekution”. Den andas en oro för att den föreslagna nya
utsökningsbalken skall leda till att kronofogdemyndigheterna kommer att
verkställa enskilda mål före allmänna om deras arbetsbörda tvingar dem
att prioritera. Den mynnar ut i ett förslag att det helst i författningstexten —
men i åtminstone motiven — skall sägas ut att någon skillnad mellan dessa
två måltyper inte får göras vid verkställigheten.

Den fråga som promemorian tar upp har jag utförligt behandlat i beslutet
(1980-10-22) ”Enskilda mål före allmänna? - synpunkter på hur arbetstyngda
kronofogdemyndigheter kan prioritera”. Beslutet föranleddes av
iakttagelser som jag hade gjort vid en inspektion av en kronofogdemyndighet.
Jag bifogar ett exemplar av det beslutet.

Jag säger i beslutet att varken den nuvarande utsökningslagen eller den
föreslagna utsökningsbalken kan innebära att de enskilda målen som sådana
(här understruket) skall ges företräde framför de allmänna om kronofogdemyndigheten
inte kan klara av verkställigheten av alla sina mål inom
rimlig tid. Om kronofogdemyndigheterna måste prioritera - och det tvingas
fler och fler göra - så måste den prioriteringen ske efter andra kriterier
än måltypen. Jag anvisar i beslutet några modeller för hur den prioriteringen
kan göras (s. 9-10).

Jag säger också i beslutet att riksdagen måste medverka i en eller annan
form om tillämpningen av en prioriteringsordning skall bli enhetlig. Jag har
därför lämnat över beslutet till riksdagen. Om jag inte är fel underrättad så
finns prioriteringsfrågan med bland dem som utskottet diskuterar i anslutning
till sin behandling av prop. 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk.

Jag kan också tillägga att jag har skickat beslutet - förutom till riksdagen
och till dem som har yttrat sig över ärendet hos JO - till budgetdepartementet
och samtliga kronofogdemyndigheter.

Utdrag ur JO:s bilaga: Enskilda mål före allmänna?

Beslut

3.1.2 Sammanfattning och förslag till riktlinjer

En bild ur livet — konstruerad men sann: Kronofogden A märker att
antalet E-mål och då särskilt ansökningarna från kontokortsföretagen,
parkeringsbolagen och landstinget ökar kraftigt. Han konstaterar samtidigt
att han har och kan vänta ett antal omfattande A-mål, krav på färska
skatter, där snabba och resoluta åtgärder måste till om det skall bli möjligt
att driva in någonting alls. Denna stora och ökande arbetsbörda skall
läggas på en personalstyrka som är oförändrad sedan några år men som
faktiskt är mindre eftersom två bland fältpersonalen har delpension och ett
par bland kanslipersonalen jobbar deltid sedan någon tid tillbaka. Vad gör
A i detta läge? Skall han

— koncentrera sina resurser på E-målen med hänvisning till 4-veckorsfristen
i UL men med risk att A-målen försenas och skatterna växer
några gäldenärer över huvudet? Eller skall han styra resurserna mot Amålen
och riskera att 4-veckorsfristen överskrids?

— i största möjliga utsträckning avstå från ett tids- och arbetskrävande
fältarbete och satsa på sådana åtgärder som kan administreras och
verkställas från kontoret?

— dela på sina resurser så att mål som av något skäl verkar viktigare än
andra verkställs medan ”mindre viktiga” tas i andra hand och när tiden
och krafterna medger det?

Skall kronofogden A med andra ord mål-, åtgärds- eller insatsprioritera?
RSV hävdar principen att ingen verksamhetsgren - dvs. måltyp enligt
min terminologi - ”får läggas ner eller på sikt försummas mer än någon
annan verksamhetsgren”. Mera konkret formulerad innebär principen att
verksamheten inte får drivas så att de allmänt sett otillräckliga resurserna
koncentreras på E-målen. Jag ställer mig bakom den principen. 4-veckorsregeln
i UL - och än mindre ”så snart som möjligt” i den föreslagna UB -kan inte innebära att E-målen som sådana skall ges företräde framför Amålen
i resurskonkurrensen. Detta betyder i sin tur enligt min mening att
målprioriteringen inte bör komma i fråga som medel att lösa kronofogdemyndigheternas
balansproblem.

Det besvärliga med principer är emellertid att de vanligen inte innehåller
någon lösning på de problem som uppstår när de skall omsättas i praktiskt
handlande. Den nu aktuella gör det definitivt inte. Den måste alltså ”översättas”
till ett konkret handlingsprogram enligt någon av de återstående
två prioriteringsmodellerna - åtgärds- eller insatsprioritering. Endast om
den kompletteras på det sättet kan den komma till praktisk nytta. För min
del är jag av den bestämda uppfattningen att det endast om man kombinerar
de båda — med tonvikten dock lagd på insatsprioriteringen — blir
möjligt att förverkliga principen att ingen måltyp ”får läggas ner eller på
sikt” försummas mer än någon annan.

Den frågan inställer sig då hur insatsprioriteringen skall göras, vilka
kriterier som skall bestämma hur intensivt kronofogdemyndigheterna skall
agera i ett mål eller en typ av mål. RSV menar - om jag har fattat verket
rätt — att insatsernas intensitet och omfattning bör vara beroende av de
olika måltypernas andel av den totala arbetsbördan. RSV pekar på två
modeller för att bestämma detta relationstal. Modell 1 bygger på en jämförelse
mellan antalet inkomna E- och A-mål medan i modell 2 jämförelsen
utgår från antalet gäldenärer inom resp. måltyp (E- och A-mål). Resurserna
fördelas sedan mellan måltyperna efter det relationstal som den
jämförelsen ger.

Jag ser inga avgörande invändningar mot någon av de två modeller som
RSV har tagit fram. Jag skulle emellertid vilja föra in en modell 3 i
debatten. Den modellen utgår från den inte särskilt originella tanken att
insatsernas intensitet och omfattning görs beroende av fordringsbeloppets
storlek enligt principen ju större skuldbelopp desto större resursinsatser.
Den modellen har den fördelen framför de andra två att den är enkel att
tillämpa och behandlar målen inom de båda måltyperna på identiskt samma
sätt.

Jag vill betona att detta är principen. Jag är den förste att inse att det
finns mål där kraftfulla och kanske resurskrävande insatser är motiverade
trots att fordringsbeloppet i sig är förhållandevis obetydligt. Men det finns
goda skäl att anta att antalet mål för vilka sådana avsteg är motiverade inte

blir särskilt stort. Redan de goda resultat som man uppnår genom det s. k.
förstakravet talar för detta.

Jag kan tänka mig denna konstruktion av modell 3.

- Målen placeras efter skuldbeloppets storlek i grupp 1, 2 eller 3. Till
grupp 1 hänförs mål där fordringsbeloppet är lägre än - förslagsvis —
1000 kr., i grupp 2 placeras mål där fordringsbeloppet är över 1 000 kr.
och i grupp 3 mål där kravet gäller stora belopp (över 10000 kr.) och där
snabba och kraftfulla åtgärder är nödvändiga.

- Mål flyttas till högre grupp än den där det enligt fordringsbeloppet
skulle placeras om målet gäller fordringar med hög angelägenhetsgrad
t. ex. mål om underhållsbidrag. Mål som gäller säkerhetsåtgärd (kvarstad,
skingringsförbud o. likn.) bör även de vara mål där snabba åtgärder
måste till.

- Grupplaceringen avgör vilken typ av åtgärder som kommer ifråga och
med vilken intensitet som verkställigheten skall bedrivas. För mål i
grupp 1 kommer då i huvudsak ifråga sådana åtgärder som kan vidtas
”på tjänsterummet”: telefonkontroller, registerslagning etc. Ju högre
gruppbeteckning desto intensivare insatser. För målgrupp 3 utnyttjas
hela det åtgärdsbatteri som lagstiftningen ställer till kronofogdemyndigheternas
förfogande, om det behövs.

Jag vill betona att detta är en skiss som kräver både ytterligare överväganden
i sak och utveckling i form. Jag föreställer mig att RSV är den
lämpliga myndigheten för det utvecklingsarbetet. 1 detta läge bör man
kunna hämta nyttiga lärdomar från de kronofogdemyndigheter där — om
jag inte är alldeles felunderrättad - man redan använder sig av ett liknande
system.

Det finns enligt min bestämda mening ingen avgörande invändning mot
någon av de modeller som jag har nämnt här.2 Men det gäller inte bara att
finna en vettig och lämplig modell för hur den nödvändiga prioriteringen
bör göras — det gäller också att få den modellen tillämpad. Jag har redan
tidigare antytt att jag anser att riksdagens medverkan är nödvändig för att
garantera enhetlighet i tillämpningen. Det bör — som jag ser det - vara
tillräckligt för det syftet om riksdagen gör ett uttalande. Ett lämpligt
tillfälle till detta erbjuder sig i samband med riksdagsbehandlingen av den
proposition med förslag till utsökningsbalk som regeringen nyss har lämnat.
Det kan synas överflödigt att nämna det men om man skulle anse det
nödvändigt eller önskvärt med en målprioritering så krävs, såvitt jag förstår,
antingen en direkt lagbestämmelse eller ett bemyndigande i lag för
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter/anvisningar
styra prioriteringen dithän.

Jag kommer alltså att lämna över ett exemplar av detta beslut till riksdagen
för den åtgärd som riksdagen kan finna lämplig. Låt mig emellertid
tillägga detta. Jag kan självfallet inte ge kronofogdemyndigheterna några
direktiv om hur de skall eller bör lösa de problem som många av dem har
när det gäller att s. a. s. ta ställning i konkurrensen mellan E- och A-målen.
Men jag kan säga detta: jag har för min del ingenting att invända mot att
kronofogdemyndigheterna löser sitt prioriteringsproblem enligt någon av
modellerna 1, 2 eller 3. Även om skillnaderna dem emellan sakligt sett är
ganska små, skulle jag dock personligen helst se att man stannade för
modell 3.

2 Jag har då inte förbisett vare sig 11 § utsökningskungörelsen eller bestämmelserna
i exekutionsavgiftskungörelsen.

Låt mig också tillägga detta. Jag är förvisso inte så blåögd att jag tror att
den modell som jag här har förordat löser alla problem i detta sammanhang.
Men jag tror att den representerar en vettig och rimlig avvägning
mellan de intressen som här gör sig gällande när verkligheten inte har velat
anpassa sig till den juridiska konstruktionen och när det statsfinansiella
läget gör det omöjligt att anställa mer människor för att åstadkomma den
nödvändiga anpassningen.

Riksskatteverket

Riksskatteverket (RSV) har i olika sammanhang hävdat att någon principiell
skillnad inte skall gälla i fråga om verkställighetstiderna i allmänna
och enskilda mål. Kravet på skyndsamhet bör generellt ställas lika högt.

RSVs uppfattning har kommit till uttryck bl. a. i verkets skrivelse 1977-06-07 till justitiedepartementet angående slopande av fyraveckorsfristen i
enskilda mål och i yttrande till JO i dennes ärende (1838—1979) om prioriteringen
mellan enskilda och allmänna mål (beslut 1980-10-22).

RSVs skrivelse till justitiedepartementet ledde i lagstiftningsarbetet beträffande
utsökningsbalken (UB) till att fyraveckorsfristen i utsökningslagen
och lagberedningens förslag till UB slopades. I stället föreslås i propositionen
1980/81:8 gälla ett allmänt skyndsamhetskrav i UB 4: 10 första
stycket ”Utmätning skall ske så snart som möjligt..Denna ändring har
emellertid inte påverkat utformningen av UB 4:36. Detta bör enligt verkets
mening ske.

De hittillsvarande erfarenheterna ger vid handen att vissa myndigheter i
dag tillämpar de nuvarande bestämmelserna på så sätt att de enskilda
målen handläggs mer skyndsamt. Detta följer uppenbarligen därav att
verkställighetsfristen i enskilda mål år reglerad i lag medan den för allmänna
mål är given i föreskriftsform. Allmänna verksstadgans regler torde
uppfattas som vägledande endast om särskilda regler saknas.

Mot denna bakgrund anser RSV det viktigt att tidsreglerna för verkställighet
i enskilda och allmänna mål konstrueras så, att missförstånd inte kan
uppstå om vikten av skyndsamhet i de båda målgrupperna.

UB reglerar i princip det exekutiva förfarandet, dvs. KFMs verkställighet
av mål, och frågor som har samband med detta. Bestämmelserna i
UB avses passa och passar i allmänhet både för allmänna och enskilda mål.
Särskilda bestämmelser för allmänna mål behövs endast för ett mindre
antal frågor, t. ex. i frågor som ger KFM större frihet att på det allmännas
vägnar medge avbetalning samt anstånd med utmätning och försäljning.

Att t. ex. UB 4:10 andra och tredje styckena inte gäller i allmänt mål är
därför följdriktigt. Likaså skulle om fyraveckorsfristen bibehållits denna
inte bort gälla i allmänna mål.

Om ett skyndsamhetskrav vad gäller utmätning anses erforderligt i UB
måste ett sådant enligt verkets mening uttryckligen gälla i såväl allmänna
mål som enskilda mål. RSV anser inte att ett uttalande i förarbetena till UB
skulle vara tillfyllest utan föreslår att UB 4: 36 ändras så, att av bestämmelserna
i 4: 10 endast andra och tredje styckena inte skall gälla i allmänna
mål.

I granskningspromemorian har inte behandlats skyndsamhetskravet i
UB 8:3 beträffande försäljning av utmätt egendom. Denna bestämmelse
har i UB 8:19 angetts inte gälla i allmänt mål. Med åberopande av vad
tidigare anförts föreslår verket att UB 8: 19 ändras så att av bestämmelserna
i 8: 3 endast andra stycket inte skall gälla i allmänna mål.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Frågan om prioriteringen mellan allmänna och enskilda mål har rönt stor
uppmärksamhet senare tid. Kronofogdeföreningens uppfattning i frågan
framgår av dess yttrande som fogats till justitieombudsman Per-Erik Nilssons
beslut 1980-10-22 i ett inspektionsärende. Beslutet bifogas. I granskningspromemorian
framhålls nu, att de föreslagna bestämmelserna i 4 kap.
10 och 36 §§ utsökningsbalken kan tolkas så, att enskilda mål skall handläggas
före allmänna mål om resurserna inte räcker till för att tidsmässigt
behandla målen lika. Det föreslås därför att bestämmelserna omarbetas
eller kompletteras med ett motivuttalande att någon åtskillnad i detta
hänseende inte skall göras mellan enskilda och allmänna mål.

Föreningen anser för sin del att den tolkning av bestämmelserna som
promemorian redovisar (s. 9 x) framstår som något förhastad. Skillnaden
mellan allmänna och enskilda mål, som behandlas i specialmotiveringen till
4 kap. 9 § (prop. s. 380 x), avser efterforskning av egendom. Finns ingen
tidsbestämmelse inom vilken utmätning skall ske, så kan efterforskning
bedrivas under längre tid och kan alltså i praktiken vara mer omfattande i
allmänt mål. Till saken hör också att vid verkställighet/indrivning i allmänt
mål utgör utmätning endast ett av många instrument som står till buds. I
allmänt mål kan kronofogdemyndighet utöva sin borgenärsfunktion och
lämna uppskov, medge avbetalning, ta emot säkerhet, underlåta utmäta
egendom, förbereda konkursåtgärder etc.

För att alla eventuella tveksamheter skall undanröjas i förevarande
avseende tillstyrker föreningen att 4 kap. 10 och 36 §§ får en något ändrad
lydelse. Ordet ”utmätning” bör därvid bytas ut mot ordet ”verkställighet”.
Verkställighet används genomgående som ett sammanfattande
begrepp för alla de åtgärder som kronofogdemyndighet har att vidta och
speglar också den möjlighet som myndigheten bör ha att välja den verkställighetsform
som är den mest ändamålsenliga i det enskilda fallet. De
aktuella lagrummen föreslås få följande lydelse
10 §: Verkställighet skall ske så snart som möjligt ...

36 §: Bestämmelserna i 10 § andra och tredje stycket gäller ej i allmänt
mål.

Föreningen vill också i detta sammanhang framhålla att uppmärksamheten
i verkställighetssammanhang bör riktas lika mycket mot differentiering
som prioritering av indrivningsåtgärderna. Frågan gäller nämligen i lika
hög grad att anpassa åtgärderna efter målens karaktär (skuldens storlek,
vem som är gäldenär etc.) som att ge förtur åt det ena målet framför det
andra. Kronofogdemyndighet skall inte lägga ner mer arbete på ett mål än
målet förtjänar. Myndigheten skall vidta ”tyngre” åtgärder för stora
skulder än små skulder etc. Hur långt differentieringen skall drivas beror
på vilka krav lagstiftaren ställer på verkställigheten, vilka personalresurserna
är och vilka krav man ställer på indrivningens fiskala effektivitet.
Det kan t. o. m. ifrågasättas om lagstiftaren inte bör begränsa möjligheterna
att erhålla exekutionstitel för rena struntbelopp. Det hör knappast
hemma i ett modernt samhälle, att en exekutiv myndighet skall tvingas
agera i rena bagatellmål. Det är påfallande ofta som kronofogdemyndighet
utnyttjas närmast som en inkassobyrå eller som ett organ för åstadkommande
av avskrivningsunderlag. Som föreningen framhållit i sitt tidigare
nämnda yttrande finns inom kronofogdekåren åtskilliga uppslag inom dessa
och liknande områden.

BILAGA 2

Riksdagens revisorers skrivelse angående det statliga
redovisningssystemet

1981-02-26
Till riksdagen

Inledning

Riksdagen fattade år 1967 (prop. 1967:79. SU 82. rskr 194) principbeslut
om omläggning av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten.
För redovisningsverksamhetens del innebar detta beslut att ett generellt
ADB-baserat redovisningssystem, system S. skulle införas hos de civila
statliga myndigheterna. Det nya redovisningssystemet infördes successivt
under åren 1968—1977. De statliga affärsverken och riksdagens verk omfattades
inte av omläggningen. Riksrevisionsverket (RRV) och myndigheterna
hade ett delat ansvar för genomförandet av omläggningen.

System S kan kort betecknas som ett paket av hjälpmedel dels för den
löpande ekonomiska handläggningen (utbetalning, inbetalning, bokföring,
bokslut m.m.) inom statsförvaltningen, dels för resultatuppföljning mot
fastställda budgeter (redovisning av budgetutfall, kostnadsutfall. prestationer
m. m.). En del av myndigheternas ekonomiadministrativa uppgifter,
vissa registrerings- och redovisningsfunktioner samt utbetalningsfunktioner,
centraliserades till ett begränsat antal redovisningscentraler (RC).

Bland de fördelar som skulle uppnås med det nya redovisningssystemet
nämndes bättre möjligheter till ekonomisk styrning, säkrare anslagsuppföljning
och rationaliseringsvinster.

Riksdagens revisorer uttalade sig redan år 1962 för att myndigheternas
bokföringssystem borde ses över i syfte att uppnå en samordning, rationalisering
och standardisering av bokföringsarbetet. Då ca tio års erfarenheter
numera finns av system S, har revisorerna låtit granska redovisningssystemet.

Enligt det av revisorerna fastställda syftet med granskningen har undersökts
hur redovisningssystemet fungerar och. med särskilt beaktande av
kostnadsaspekten, om avsedda fördelar med omläggningen har nåtts.

Som ett led i granskningen har upprättats en granskningspromemoria
med titeln Det statliga redovisningssystemet (1980: 3).

Den genomförda granskningen har. enligt granskningspromemorian. visat
att syftet med omläggningen av de statliga myndigheternas redovisning
i stort sett uppnåtts. De ursprungligen beräknade personalbesparingarna
synes dock inte ha realiserats. De synpunkter och förslag som framkommit

vid granskningen har sammanfattats under följande åtgärdsrubriker: Bättre
utnyttjande av system S, Utveckling av redovisningssystemet och Allmänna
åtgärder.

Promemorian har remissbehandlats. Remissinstanserna är övervägande
positiva till de i granskningspromemorian framlagda förslagen och anser
att förslagen lämpligen bör beaktas i det fortsatta arbetet på utvecklingen
av redovisningssystemet.

Sammanfattningar av promemorian och remissyttrandena återfinns i till
denna skrivelse fogad bilaga.

Revisorernas överväganden

Det statliga redovisningssystemet utgör grunden för statens ekonomiadministrativa
system (SEA-systemet) med dess huvudfunktioner planering,
budgetering, resultatuppföljning och resultatanalys samt revision. Väl fungerande
ekonomiadministrativa styrmedel är av största betydelse för statsmyndigheternas
möjligheter att under god hushållning med resurserna nå
uppsatta mål. I dagens ansträngda statsfinansiella läge krävs av myndigheterna
ökade insatser för rationaliseringar och omprioriteringar som ytterst
syftar till en reell minskning av resursåtgången. En väsentlig del av det
grundmaterial som fordras för de härvid nödvändiga verksamhetsanalyserna
måste hämtas från redovisningssystemet.

Det är därför med tillfredsställelse revisorerna kan konstatera att det nya
redovisningssystemet har medfört avsevärda fördelar i form av bättre och
enhetligare redovisning hos de statliga myndigheterna och en säkrare
ekonomiadministration.

System S är en produkt av 1960-talets datorteknik med starkt centraliserade
systemlösningar. Under den tid systemet funnits har ADB-tekniken
i hög grad utvecklats. Mycket av den kritik som i vissa avseenden riktats
mot system S beror enligt revisorernas mening på växande krav på de
ekonomiadministrativa styrmedlens flexibilitet och snabbhet samt på myndigheternas
ökade ADB-kunnande och tillgång till moderna datorer. Den
genomförda granskningen visar att utvecklingsarbetet på det statliga redovisningssystemet
måste fortsätta.

Revisorerna konstaterar att många av de synpunkter och förslag som
framkommit vid granskningen nu är under utredning eller övervägande vid
såväl RRV som andra myndigheter. RRV har i verksamhetsplanen för
planeringsperioden 1980/81-1985/86 angivit att verket med en förstudie
inlett ett utvecklingsarbete på system S. Revisorerna kommer därför i det
följande att i huvudsak uppehålla sig vid vissa spörsmål som synes viktiga
att beakta i utvecklingsarbetet. Revisorernas synpunkter och förslag avser
dels sådana som syftar till att uppnå ett effektivare utnyttjande av system S
inom ramen för dess nuvarande grundkonstruktion, dels sådana som lämpligen
bör beaktas i det mera långsiktiga utvecklingsarbetet på systemet.

Bättre utnyttjande av nuvarande redovisningssystem

System S är i vissa delar obligatoriskt för alla myndigheter. 1 sina
obligatoriska delar har systemet utformats på ett för myndigheterna enhetligt
sätt. Denna enhetlighet har skapat förutsättningar för att genom datarutiner
i den s. k. riksredovisningen sammanställa övergripande ekonomisk
information. Vid den genomförda granskningen har vissa synpunkter och
förslag framkommit syftande till att höja användbarheten och kvaliteten på
bl. a. budgetredovisningen, finansstatistiken och nationalräkenskaperna,
vilka ingår i eller hämtar sin information från riksredovisningen.

Revisorerna önskar i detta sammanhang ta upp myndigheternas kontering
till diskussion. Vid granskningen har framkommit att utgiftsklassificeringen
delvis är bristfällig. Såväl statistiska centralbyrån (SCB) som
konjunkturinstitutet (Kl) framhåller i sina remissvar att finansstatistikens
och nationalräkenskapernas kvalitet är beroende av riktig kontering. Samma
är förhållandet för budgetredovisningen som utnyttjas bl. a. för anslagskontrollen.
Ett projekt inom RRV arbetar för närvarande med konteringsfrågorna.

Riktig kontering utgör en grundförutsättning för att den övergripande
ekonomiska styr- och kontrollinformationen som tas fram via system S
skall kunna fylla sina uppgifter. Revisorerna anser det därför angeläget att
RRV tillsammans med myndigheterna tinner praktiska lösningar på problemen.

Såväl i granskningspromemorian som i remissvaren från SCB och Kl har
diskuterats vissa användarönskemål berörande statistiken över statens
finanser, bl. a. i vad gäller klassificering och periodisering. En tillförlitlig
och till informationsbehoven väl anpassad llnansstatistik är av stort värde,
bl.a. för verksamheten vid riksdagens revisorer. Revisorerna har noterat
att det finns en arbetsgrupp för löpande översyn av finansstatistiken, i
vilken ekonomidepartementet, budgetdepartementet. SCB. Kl och RRV
är representerade. Revisorerna anser översynen angelägen och finner i
likhet med RRV och SCB att arbetsgruppen bör svara för arbetet med
behovsanpassningen av finansstatistiken.

Avstämning av myndigheternas anslagsförbrukning försvåras av att tilllåtna
anslagsöverskridanden för löner m. m. inte är inräknade i anslagsbeloppen
för avslutade budgetår i myndigheternas anslagsframställningar, i
anslagspropositioner och i budgetredovisningen. I granskningspromemorian
har föreslagits att frågan om hur sådana överskridanden skall redovisas
bör utredas.

Av RRV:s remissvar framgår att RRV avser att belysa dessa problem
inom ramen för arbetet med moderniseringen av budgetsystemet. Revisorerna
vill framhålla vikten av bättre möjligheter till avstämning och analys
av den statliga verksamhetens kostnader. Frågan hur tillåtna anslagsöverskridanden
skall redovisas i budgetredovisningen m. 11. handlingar bör
lösas snarast.

Det statliga redovisningssystemet har i första hand utvecklats för att
tillgodose myndigheternas behov av ett effektivt redovisnings- och informationssystem.
Sedan systemet började införas har det undergått successiva
översyner och anpassningar för att bättre kunna tillgodose användarkraven.

Den genomförda granskningen har aktualiserat vissa synpunkter och
förslag vilka inom ramen för systemets nuvarande grundkonstruktion
torde kunna medverka till ett effektivare utnyttjande av redovisningssystemet
på myndighetsnivå.

I likhet med flera remissmyndigheter anser revisorerna sålunda, såsom
föreslagits i granskningspromemorian. att myndigheterna bör genomföra
en analys av sitt redovisningsbehov och en översyn av sina redovisningsrutiner.
Vid denna genomgång bör även budgethandbokens krav beaktas.

För att öka förståelsen för hur information ur system S kan utnyttjas vid
myndigheterna bör en fördjupad ekonomiadministrativ utbildning av
främst chefer på olika nivåer komma till stånd. Utnyttjandet av system S
skulle ytterligare förbättras om myndigheterna i större utsträckning utarbetade
egna myndighetsanpassade redovisningshandledningar.

Flera av remissmyndigheterna stryker under behovet av ytterligare utbildning.
1 detta sammanhang framhålls också behovet av att göra ADBrapporterna
mera anyändaranpassade. Beteckningar, termer och layouts
bör ses över. Vill man försöka öka kostnadsmedvetandet i förvaltningen
måste det enligt revisorernas mening vara mycket angeläget att redovisningssystemets
olika rapporter utformas så att de kan läsas och förstås
även av dem som inte är specialister på system S.

Långsiktigt utvecklingsarbete

Utformningen av system S kontoplan med tillhörande ADB-rutiner
styrdes av krav från både statsmaktsnivå och myndighetsnivå. Redovisningssystemet
skulle vara så generellt uppbyggt att det kunde utnyttjas
såväl för myndigheternas redovisning som för riksbokföringen och finansstatistiken.

Utvecklingen och genomförandet av system S har, som statskontoret
framhåller i sitt remissvar, belyst svårigheterna att utforma ett centralt
system som är tillräckligt flexibelt för att tillmötesgå de specifika krav som
föreligger inom statsförvaltningens olika verksamhetsområden.

Flera remissmyndigheter har framhållit att det är nödvändigt att redovisningssystemet
görs mera myndighetsanpassat. Några myndigheter har
redan i samverkan med RRV utvecklat egna redovisningssystem eller
tilläggsrutiner till system S. De ADB-tekniska förutsättningarna och användarkraven
har väsentligt ändrats sedan organisationsstrukturen för system
S fastställdes. Den datatekniska utvecklingen under senare år har
medfört ökade möjligheter till registrering, bearbetning och lagring av

stora datavolymer samt utveckling av terminaler, smådatorer, kontorsdatorer
m. m. Många myndigheter disponerar nu egen datorutrustning och
har därigenom förvärvat kunskaper och erfarenheter av ADB. Utvecklingen
har gett myndigheterna ökade möjligheter att skapa egna ADB-system
och register.

En större tillväxt av antalet myndighetsspecifika system kan dock enligt
revisorernas mening ge anledning till vissa betänkligheter. Utvecklingen
får sålunda ej leda till en sådan splittring att statsverkets kostnader för
drift, underhåll och vidareutveckling av systemen onödigtvis ökar. Vidare
måste av de myndighetsspecifika lösningarna krävas att de till riksredovisningen
kan lämna önskat informationsunderlag och att de tillgodoser redovisningsrevisionens
krav. Såväl SCB, Kl som RRV framhåller i sina remissvar
vikten av att de för riksredovisningen uppställda kvalitetskraven
upprätthålls.

Mot ovan angivna bakgrund anser revisorerna, i likhet med vad som
föreslagits i granskningspromemorian. att RRV i det påbörjade långsiktiga
utvecklingsarbetet bör utreda möjligheterna att utveckla olika myndighetsanpassade
varianter av system S. Samtidigt som man söker tillgodose olika
myndighetskategoriers särskilda redovisningsbehov måste kravet på viss
systemenhetlighet uppfyllas.

En utveckling mot ett antal myndighetsanpassade system och en ökad
decentralisering av dataregistrering och -bearbetning aktualiserar en översyn
av re dovi sn in g.v o rg a n isa lione n s struktur och redovisningscentralernas
<RC) arbetsuppgifter. I likhet med några av remissmyndigheterna gör
revisorerna den bedömningen att särskilt mindre myndigheter kan behöva
olika former av ekonomiadministrativ service från en redovisningscentral.
Även för RRV, som central förvaltningsmyndighet för revision och redovisning
inom statsförvaltningen, bör det vara av vikt att den stadga i
redovisningsarbetet som en väl fungerande RC-organisation medverkar till
och den decentraliserade service som denna tillhandahåller kan bibehållas.
Vid kommande överväganden angående det statliga redovisningssystemets
organisationsstruktur bör dessa synpunkter beaktas.

Revisorerna önskar även ta upp vissa frågor om hur underlaget för
myndighetsanalyser kan förbättras.

Av studier som genomförts vid RRV framgår att endast ca en femtedel
av antalet myndigheter utnyttjat den rutin för tidredovisning som ingår i
system S. Anledningen härtill har förmodats vara att tidredovisningen
uppfattats som arbetsam och mindre meningsfull. Huvuddelen av myndigheternas
utgifter är emellertid personalutgifter, och personalen är ofta
rörlig mellan olika verksamhetsgrenar. En förutsättning för en meningsfull
verksamhetsanalys är därför att arbetstiden och därmed arbetskostnaderna
kan fördelas på kostnadsställen och kostnadsbärare.

Revisorerna har noterat att det nya systemet för löneberäkning och
löneutbetalning (SLÖR) av vissa myndigheter används för fördelning av
4 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 2

personalkostnaderna på organisatoriska enheter. En sådan fördelning är
emellertid, såsom framhålls av statskontoret och kammarkollegiet, meningsfull
endast i de fall personalrörligheten inom en myndighet och mellan
verksamheter är låg.

Personalkostnaderna utgör i regel den dominerande kostnadsposten vid
myndigheterna. Revisorerna vill därför peka på vikten av en god redovisning
av personalresursernas användning. Enligt revisorernas uppfattning,
som delas av RRV, är det härvid även angeläget att utarbeta regler för
registrering av kostnader för personalutbildning och verksamhet av medinflytandekaraktär,
eftersom sådana verksamheter skall beaktas vid bedömning
av myndigheternas effektivitet.

Revisorerna finner det angeläget att de problem som är förknippade med
tidredovisningsrutinerna och personalkostnadernas fördelning snarast får
sin lösning. Frågan om tidredovisningssystemets utformning och om det
skall knytas till SLÖR i stället för system S kan lämpligen, som statskontoret
framhåller, prövas i samband med överväganden om samordnad
datainsamling och registrering vid den långsiktiga utvecklingen av de två
systemen.

I granskningspromemorian konstateras att myndighetsbepreppet är
oklart och tillämpas på ett oenhetligt sätt i de statliga redovisnings- och
statistiksystemen. Mot bakgrund härav har föreslagits att hithörande frågor
närmare utreds. Syftet skulle vara att finna klassificeringsregler som
kunde underlätta utnyttjandet av befintliga ekonomiska och statistiska
data vid jämförande analyser av förvaltningens olika enheter. Statskontoret
framhåller i sitt remissvar att verket tillsammans med SCB och
riksskatteverket på regeringens uppdrag utreder frågan om ett centralt
basregister för företag och organisationer. Avsikten är att även statliga
myndigheter skall ingå i detta register. Av SCB:s remissvar framgår vidare
att verket sedan flera år strävat efter att utveckla en samlad statistik över
statlig verksamhet på grundval av data från olika statliga informationssystem
med skilda principer för registrering av den organisatoriska strukturen.
Försök pågår för närvarande med att koppla myndighetsindelningen i
de olika informationssystemen till SCB:s indelning med officiella organisationsnummer.

Revisorerna önskar för sin del stryka under vikten av att olika ekonomiska
och statistiska informationssystem så långt möjligt samordnas så att
det blir möjligt att analysera den statliga sektorns verksamhet och utveckling.
Revisorerna vill i detta sammanhang hänvisa till finansutskottets
betänkande över finansplanen och budgetförslaget för budgetåret 1980/81
(FiU 1979/80: 15). I detta uttalade utskottet att en stark återhållsamhet med
offentliga utgifter blir nödvändig. En viktig uppgift blir att i samtliga led i
budgetprocessen kritiskt granska såväl nya som gamla åtaganden. Att i ett
dylikt läge samordna det analys- och beslutsunderlag som redan finns
måste enligt revisorernas mening vara en synnerligen angelägen arbetsupp -

gift. För analysändamål kan det vidare vara en fördel om myndighetsanslagen
så långt möjligt är knutna till myndighetens uppgifter. Revisorerna
utgår ifrån att dessa frågor beaktas i den fördjupade budgetdialog som
enligt budgethandboken skall äga rum mellan myndigheter och departement.

Övriga frågor

För de flesta myndigheter sker rapporteringen till riksredovisningen
genom översändande av magnetband. Några myndigheter, t. ex. byggnadsstyrelsen
och riksgäldskontoret, lämnar dock sina kassarapporter till riksredovisningen
i form av stansunderlag. Eftersom magnetredovisning innebär
både säkrare uppgiftslämnande och förenklad administration föreslogs
i granskningspromemorian att en magnetbandsintegration skulle övervägas
för samtliga myndigheter. Av remissyttrandet från riksdagens förvaltningskontor
framgår att riksgäldskontoret startat ett utvecklingsarbete av
bokförings- och redovisningssystemet. Härvid kommer verket i samråd
med RRV att pröva vilken form av rapportering till riksredovisningen som
är lämpligast. Revisorerna utgår från att RRV gör motsvarande prövning
för övriga myndigheter som rapporterar genom stansunderlag.

Erfarenheterna av redovisningsreformen bekräftar tidigare kända svårigheter
att planera och genomföra större rationaliseringsprojekt och att ta
till vara beräknade vinster. Enligt budgethandbokens krav skall myndigheterna
numera ange uppnådda och förväntade besparingseffekter av sina
rationaliseringsprojekt. Detta skall göras bl. a. för att förhindra att rationaliseringsvinster
utnyttjas för successiva ambitionshöjningar inom myndigheterna
vid sidan av statsmakternas budgetprövning.

För att statsmakterna skall få bättre grepp om effekterna av större
rationaliseringsprojekt som berör flera myndigheter har i granskningspromemorian
föreslagits att ansvar och riktlinjer för uppföljningen läggs fast.
RRV instämmer i förslaget. Statskontoret anser förslaget intressant och
förklarar sig berett att föra frågan vidare. Enligt revisorernas mening är det
synnerligen angeläget att formerna och ansvaret för uppföljning av större
rationaliseringsprojekt läggs fast redan i inledningsskedet. Riktlinjer härför
bör snarast utarbetas av RRV och statskontoret.

Sammanfattning

Syftena med omläggningen av den statliga redovisningen till det nya
ADB-baserade redovisningssystemet, system S, har i stort sett uppnåtts.
Det nya redovisningssystemet har medfört avsevärda fördelar i form av
bättre och enhetligare redovisning hos de statliga myndigheterna och en
bättre ekonomiadministration. De ursprungligen beräknade personalbesparingarna
synes dock inte ha realiserats.

Den statliga ekonomiadministrationen kan ytterligare förbättras dels
genom effektivare utnyttjande av system S. dels genom vidareutveckling
av redovisningssystemet. I detta syfte föreslår revisorerna att följande
åtgärder vidtas.

1. Det nuvarande redovisningssystemets utnyttjande för ekonomiadministrativ
styrning förbättras genom att

- åtgärder vidtas för att höja kvalitetsnivån på konteringen

- frågan hur tillåtna anslagsöverskridanden skall redovisas i budgetredovisningen
m. fl. handlingar snarast löses

- myndigheterna systematiskt analyserar sina redovisningsbehov och gör
en översyn av sina redovisningsrutiner

- berörd personal, främst chefer på olika nivåer, ges fördjupad ekonomiadministrativ
utbildning

- ADB-rapporterna görs mera användaranpassade och lättförståeliga.

2. Vid utvecklingsarbetet på det statliga redovisningssystemet synes det
angeläget att

- RRV prövar möjligheterna att, med bevarande av viss enhetlighet,
tillgodose olika myndighetskategoriers redovisningsbehov med särskilda
systemlösningar

- RRV överväger möjligheterna att i ökad utsträckning låta myndigheterna
utnyttja sin egen ADB-kapacitet. En utveckling mot en ökad decentralisering
av ADB-bearbetningen aktualiserar en översyn av redovisningsorganisationens
struktur och redovisningscentralernas arbetsuppgifter -

principer och rutiner för redovisningen av personalkostnaderna ses över

- regler för myndighetsklassificering utarbetas så att förutsättningarna för
analyser av den statliga sektorns verksamhet och utveckling förbättras.

3. Det är enligt revisorernas mening vidare angeläget

- att ansvaret och formerna för uppföljning av större rationaliseringsprojekt
läggs fast redan i inledningsskedet och att riktlinjer härför snarast
utarbetas av RRV och statskontoret.

Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna i denna
skrivelse redovisade synpunkter och förslag avseende arbetet på
att vidareutveckla system S och höja den ekonomiadministrativa
nivån i statsförvaltningen.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m).
Sture Palm (s). Bertil Jonasson (c). Hugo Bengtsson (s). Rolf Sellgren (fp).
Hagar Normark (s). Allan Åkerlind (m). Ralf Lindström (s). Ivan Svanström
(c). John Johnsson (s). Birgitta Rydle (m) och Kjell Nilsson (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen (föredragande) och revisionsdirektören
Karl-Olov Hedler.

På riksdagens revisorers vägnar
Ingegerd Troedsson

/Göran Hagbergh

Underbilaga
till bilaga 2

Sammanfattning av granskningspromemorian 1980:3, Det statliga
redovisningssystemet och de däröver avgivna remissyttrandena
1 Granskningspromemorian

1.1 Utredningens bakgrund och syfte

Riksdagens revisorer uttalade sig år 1962 för att myndigheternas bokföringssystem
borde ses över i syfte att uppnå en samordning, rationalisering
och standardisering av bokföringsarbetet. Undersökningar beträffande de
statliga myndigheternas bokföring påbörjades vid denna tid inom statskontoret
och riksrevisionsverket. De gav som resultat rapporter med förslag
om kostnadsredovisning, ny redovisningsorganisation. ADB-redovisning
m. m.

På underlag av dessa utredningar fattade riksdagen år 1967 (prop.
1967:79, SU nr 82. rskr nr 194) principbeslut om omläggning av den
statliga redovisnings- och revisionsverksamheten. Beslutet innebar att ett
generellt ADB-baserat redovisningssystem, system S. skulle införas. En
del av myndigheternas ekonomiadministrativa uppgifter, vissa registrerings-
och redovisningsfunktioner samt utbetalningsfunktioner, skulle centraliseras
till ett begränsat antal redovisningscentraler (RC), som skulle
inrättas inom vissa större myndigheter. Revisionsverksamheten skulle förstärkas
genom att redovisningsrevisionen decentraliserades från RRV till
ett antal revisionskontor (RK) medan den sakrevisionella verksamheten,
som kallades förvaltningsrevision, skulle byggas ut vid RRV.

Bland de fördelar som skulle uppnås med det nya redovisningssystemet
nämndes större säkerhet, bättre underlag för anslagsuppföljningen och
stora rationaliseringsvinster.

Riksdagens revisorer beslutade år 1976 att genomföra ett större granskningsuppdrag
avseende statens ekonomiadministrativa system. Såsom ett
projekt i detta uppdrag ingår en granskning av resultatet av omläggningen
av det statliga redovisningssystemet.

Enligt det av revisorerna fastställda syftet med förevarande granskning
skall under särskilt beaktande av kostnadsaspekten undersökas hur det
nya redovisningssystemet fungerar och om avsedda fördelar med omläggningen
har nåtts.

Granskningen avser system S hos de civila, statliga myndigheterna dock
med undantag för de statliga affärsverken och riksdagens verk som inte
omfattades av omläggningen. 1 vad avser det ekonomiska utfallet av omläggningen
redovisas detta samlat för både redovisnings- och revisionsverksamheten
i den genomförda utredningen.

Vid utredningens avgränsning har beaktats att granskningen skall ge
underlag för en bedömning av statens ekonomiadministrativa system
(SEA-systemet) i vad avser redovisningsdelen, system S. Anslagssystemet
fordrar främst en kassaredovisning. Granskningen berör därför inledningsvis
betalningssystemet men inriktas huvudsakligen på normalkontoplanen
för statliga myndigheter (kontoplan S) med tillhörande ADB-system i vad
avser metoder, rutiner, utdata och deras användning. Vissa av myndighe -

ternas administrativa rutiner såsom för personalredovisning, löneberäkning
och löneutbetalning, utbetalningar av pensioner och bidrag samt
redovisning av uppbörd, materiel, inventarier m. m. ligger utanför system
S och den aktuella reformen och har därför inte granskats.

Till följd av ämnets stora omfattning och komplexitet har granskningen
och analysen begränsats till en övergripande studie. Den baseras på rapporter
och redovisningar främst frän RRV samt på enkäter och intervjuer.
Efter en sammanfattning av vissa bokförings- och redovisningsbegrepp
och av utvecklingen av redovisningssystemet samt en redogörelse för och
analys av redovisnings- och revisionsreformens mål och utfall i stort innefattar
granskningspromemorian en beskrivning och analys av system S och
redovisningsorganisationen jämte vissa förslag.

1.2 Genomförandet och det ekonomiska utfallet av redovisningsreformen

Redovisningsreformen beräknades enligt principbeslutet år 1967 kunna
genomföras på fyra år. Den angavs medföra en personalminskning, netto,
om ca I 500 personer vilken skulle motsvara en årlig besparing av ca 30
milj. kronor. För systemutvecklingen beräknades en totalkostnad av två
milj. kronor. Därutöver beräknades tillkomma icke angivna kostnader för
systemomläggning och teknisk utrustning. Beräkningar av kostnadsökningen
för den decentraliserade revisionsverksamheten redovisades inte
till statsmakterna. För RRV:s del skulle hela omorganisationen medföra en
årlig merkostnad om ca 0,7 milj. kronor. På sikt skulle dock antalet
anställda vid RRV minska.

Av granskningen framgår att de ursprungligen fastställda planerna för
omorganisationen inte kunnat följas i vad avser tidsram och ekonomiskt
utfall. Omläggningen av redovisningssystemet, som hade beräknats vara
genomförd den 1 juli 1972, blev mera tidskrävande. Den 1 juli 1973 omfattades
dock ca 90 procent av myndigheterna/redovisningsenheterna av system
S. RRV ansåg att reformen var fullt genomförd per den 1 juli 1977. 1
stället för mätbara, årliga rationaliseringsvinster uppkom underskott. Detta
beräknades av RRV år 1974 till mellan 5 och 7 milj. kronor per år. I
förevarande utredning har underskottet för redovisningsreformen, sedan
den genomförts, beräknats till ca 17 milj. kronor för budgetåret 1977/78''.
Anledningen är bl. a. att de mätbara intäkterna blivit lägre än vad som
ursprungligen beräknades. Redovisningsreformen har dock lett till en allmän
höjning av myndigheternas ekonomiadministrativa nivå. Värdet av
dessa effekter kan inte anges i monetära termer.

Att omläggningen till system S försenades har många orsaker. Bland
dessa kan nämnas redovisningstraditioner och resursproblem hos myndigheterna.
omlokaliseringen av statlig verksamhet, oklarheter beträffande
ansvarsfördelningen mellan RRV och myndigheterna, resursproblem hos
RRV, kompliceringsgraden och tillväxten i det statliga regelsystemet, ökade
krav på redovisningen med därav betingad utbyggnad av system S och
oberäknat stort behov av utbildning och information. Förseningen och
problemen bakom denna förde med sig merkostnader. Brister i erfarenhet
av ADB-tillämpning och otillräckligt underlag för beräkning av kostnaderna
för uppbyggnad, underhåll och drift av ett så stort och komplicerat
datasystem som system S bidrog också. Möjligheterna att få myndigheter -

1 Vid kalkylen har hänsyn tagits till bl. a. förvaltningens volymtillväxt m. m.

na att realisera rationaliseringsvinsterna genom personalminskning överskattades,
vilket också bidragit till att det mätbara resultatet av omläggningen
blivit merkostnader i stället för besparingar.

1.3 Det statliga betalningssystemet

System S skall vara ett hjälpmedel för såväl den löpande handläggningen
av ekonomiska ärenden (utbetalning, inbetalning, bokföring, bokslut
m. m.) som för resultatredovisning. I den förstnämnda funktionen är system
S självfallet beroende av det statliga betalningssystemet och dess
regler.

RRV anger att ca 90 procent av myndigheternas in- och utbetalningar går
via system S betalningsvägar. Huvuddelen av utbetalningarna går via
system S normalutbetalningsrutin. Beloppsmässigt går dock en större del
utanför. Då betalning via system S utbetalningsrutin anses ta för lång tid i
anspråk görs betalningen med s. k. L-anvisning omedelbart inlösbar på
posten. När det rör sig om mycket stora betalningar beloppsmässigt eller
antalsmässigt verkställs betalningarna med riksbankscheck eller via myndigheters
speciella utpostgirokonton. De sistnämnda gäller löner, pensioner
och bidrag för vilka man har speciella beräknings- och utbetalningsrutiner.
Alla in- och utbetalningar bokförs dock i system S, om än i vissa
fall med klumpbelopp.

Det förhållandet att vissa myndigheter i relativt stor utsträckning använder
sig av L-anvisningar kan tas som tecken på att normalutbetalningsrutinen
i system S inte alltid motsvarar användarnas behov.

1.4 Anslags-/programindelning och kontosystem

Kontosystemet i redovisningssystem S är konstruerat för att kunna
användas vid tillämpning av SEA-systemets ekonomiska synsätt, som
bygger på programbudgeteringens idéer. Det innebär att redovisningen
skall tillgodose krav på information för jämförelser mellan olika handlingsalternativ,
kontinuerlig omprövning av befintlig verksamhet, rättvisande
kostnadsjämförelser och ett ökat kostnadsmedvetande. Indelningen i en
myndighets budget och redovisning bör för att underlätta analys så nära
som möjligt anknyta till myndighetsuppgifterna så som de kommit till
uttryck i myndighetens instruktion och andra styrdokument. En programindelning
byggd på organisatorisk eller funktionell grund anses dock ofta
vara att föredra framför en vagt ändamålsinriktad indelning. Behov av
både kassaredovisning och kostnads-/resultatredovisning skall tillgodoses,
på såväl statsmaktsnivå som myndighetsnivå.

Av RRV:s utvärdering av försöksverksamheten med programbudgetering
framgår att det för myndigheter med programanslag endast mera
sällan fanns en ändamålsinriktad programindelning. Enligt RRV borde
grunderna för myndigheternas programindelning närmare analyseras dels
med hänsyn till statsmakternas behov, dels med avseende på vad som är
lämpligast för den interna styrningen inom myndigheterna med hänsyn till
organisation, ansvarsförhållanden m. m.

Av en enkät till vissa av riksdagens utskott om programmyndigheters
redovisning framgår att utskotten inte uttalat något behov av en kontinuerlig
mera utbyggd och detaljerad myndighetsredovisning. Regeringen har
dock förhållandevis höga krav på myndigheternas redovisning som underlag
för anslagsframställningarna, krav som bl. a. kommit till uttryck i
Budgethandboken och som inte anses uppfyllda.

Allmänt är möjligheterna till kostnadsanalys på underlag av uppgifter i
anslagspropositionerna mindre för programmyndigheter än för myndigheter
med traditionella anslag. Detta beror bl. a. på att myndigheternas
indelning i program och delprogram ändras ofta och att någon redovisning
på utgiftsslag enligt myndighetsanslagskungörelsen inte görs.

Av granskningen har framgått att i statlig administrativ verksamhet
prestationer sällan kan mätas och därför endast undantagsvis kan registreras
i redovisningen. Det finns därför sällan underlag för en direkt mätning
av produktiviteten i verksamheter som redovisas i programtermer. Även
jämförelser av kostnaderna för olika år kan vara svåra att få rättvisande då
en förhållandevis stor andel av gemensamma kostnader schablonfördelas
och indelningen i program och delprogram ofta ändras.

1.5 Kontoplan S

Normalkontoplan S har utformats för att användas för såväl kassaredovisning
som resultatredovisning, för såväl traditionell myndighetsredovisning
i anslag och resursslag som redovisning på myndighetsprogram,
kostnadsbärare och kostnadsställen m. m. Därutöver skulle de övergripande
behoven av redovisningsdata för statsbudgeten och finansstatistik
m. m. tillgodoses.

Granskningen av kontoplan S visar att den fyller sin uppgift för bokföring
och rapportering för flertalet statliga förvaltningsmyndigheter. För en
del myndigheter passar kontoplanen emellertid mindre väl. beroende på att
de har särskilda redovisningsbehov med hänsyn till verksamhetens art och
omfattning (t. ex. universitet, skolor, domstolar och uppdragsmyndigheter).
Vissa myndigheter har utvecklat egna system för sin interna redovisning.
Detta gäller t. ex. vägverket, sjöfartsverket, byggnadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån, lantmäteriverket och Sveriges geologiska undersökning.
Den nya databastekniken i kombination med viss anpassning av
kontoplanen ger möjligheter till större flexibilitet i informationsuttagen.
RRV bedriver i samarbete med några myndigheter ett utvecklingsarbete
för att bättre anpassa system S till myndigheternas behov.

Problem har noterats vad gäller konteringen. Rätt kontering har självfallet
stor betydelse för kontrollen av att myndigheterna använt anvisade
medel för de ändamål som riksdagen avsett. System S har medfört merarbete
med konteringen hos myndigheterna eftersom ett flertal mångsiffriga
koder tillkommit, t. ex. för bokföring på utgiftsslag. kostnadsställe och
kostnadsbärare. En undersökning har visat att kodningen för utgiftsslag.
kontoklass 2, är av låg kvalitet. RRV, som är medvetet om bristerna,
planerar att söka bota dem genom ett omfattande myndighetsinriktat arbete
under de närmaste åren.

1.6 ADB-systemets utformning

Utformningen av ADB-systemet för system S kom liksom kontosystemet
att styras av krav från både statsmaktsnivå och myndighetsnivå.
ADB-systemet skulle vara generellt i den meningen att det skulle kunna
användas av alla statliga myndigheter och innefatta olika rutiner för den
centrala riksbokföringen och finansstatistiken m. m. samt för myndighetsbokföringen.

Granskningen har visat att den ADB-baserade redovisningen väsentligt
har ökat tillgången på ekonomiadministrativ information på olika nivåer i

statsförvaltningen. Enhetligheten, översiktligheten och säkerheten i den
statliga redovisningen har också i hög grad främjats. Felaktig och ofullständig
redovisning har upptäckts och kunnat åtgärdas, både i vad gäller
myndigheternas redovisning och nationalräkenskaperna.

Att utforma ADB-systemet i system S så att det väl passar alla statliga
myndigheter har inte lyckats, vilket är föga anmärkningsvärt med hänsyn
till de stora olikheterna i myndigheternas informationsbehov. Det kan
dock med stort utbyte användas av flertalet myndigheter. Tekniskt har
omläggningens mål uppnåtts så till vida att systemet innefattar rutiner för
kassabokföring och resultatbokföring med sidorutiner samt rutiner för
budgetuppföljning och budgetprognoser. Detsamma gäller rutiner för
myndighetsbokslut, internbudgetering och finansstatistik. I vad gäller
långtidsbudgetering och integrering med löneuträkningssystemen återstår
ännu problem att lösa.

Vid analysen av ADB-systemet behandlas i tur och ordning riksredovisningen.
myndighetsredovisningen, rapporter m. m. och ADB-tekniken.

I fråga om riksredovisningen har system S medfört påtagliga fördelar
genom att budgetredovisningen i preliminär form nu kan framställas ca en
och en halv månad tidigare än förut. Den i tryck publicerade versionen av
budgetredovisningen kommer dock något senare än förut medan utdrag ur
rikshuvudboken kommer 4—6 månader senare.

Detaljeringsgraden i den löpande riksbokföringen har också ökats och
därmed möjligheterna till kontroll av anslagsförbrukningen hos myndigheterna.
En sådan uppföljning försvåras dock av bristande enhetlighet i
regleringsbreven och av att tilläggsanslag och generella tillstånd till
anslagsöverskridanden alltför sent eller inte alls registreras i system S.

Budgetprognoserna, som delvis baseras på underlag från system S,
bedöms av RRV ha fatt en bättre kvalitet efter införandet av system S men
de framställs inte snabbare än tidigare.

Finansstatistiken som baseras dels på myndigheternas bokföring, dels
på statistikuppgifter från kontoklass 2 i system S bedöms av RRV ha fått
högre kvalitet genom system S men anses dock fortfarande inte vara helt
tillfredsställande. Besparingar eller snabbare publicering har inte uppnåtts.

Granskningen har visat att finansstatistiken i vissa delar fortfarande är
otillfredsställande, bl. a. i vissa stycken missvisande. Finansstatistikens
ändamålsindelning, vilken baseras på internationella rekommendationer
för nationalräkenskaperna, borde kunna anpassas bättre till svenska behov.

Myndighetsredovisningen i system S består av två delsystem nämligen
ett för kassabokföring med automatisk utbetalning och ett för resultatredovisning
med rutiner för utgiftsslagsredovisning. De båda delsystemen har
dessutom sidorutiner.

De myndigheter som tillämpar ADB-rutinerna i system S anser att de i
allmänhet fungerar bra, driftmässigt. Av särskilt intresse är att bedöma
system S användbarhet för löpande styrning, planering och budgetering,
uppföljning samt kontroll och revision.

De brister i system S som påtalats gäller inte annat än undantagsvis det
tekniska i ADB-systemet. Främst avser de sådana problem som lång
omloppstid för betalningar samt dröjsmål innan redovisningsrapporterna
kommer fram. Dessa problem har bl. a. att göra med att många olika organ
är involverade i handläggningen av betalningsärenden. Handläggningen av
utbetalningarna på RC och andra organ utanför myndigheten medför en
förlängning av omloppstiden med minst 1—2 veckor. Bokföringsunderla -

gen är under ca tre veckor borta från myndigheterna för registrering för
datorbearbetning hos RC etc. Detta medför att många betalningsmottagare
får vänta längre på betalningar än vid det äldre betalningssystemet samt att
myndigheterna under mellantiden har dålig överblick av sin anslagsförbrukning
i den mån de inte också har någon annan form av manuell
bokföring t. ex. s. k. svarta böcker.

Problemen med lång omloppstid försöker RRV och myndigheterna lösa
dels genom tätare framkörning av rapporter med direktregistrering på
mikrofilm (micro-fiche), från vilken information kan hämtas, antingen via
RC eller direkt vid myndigheterna, dels genom försöksverksamhet med
installation av terminaler m. m.

RRV har i en rapport till förvaltningsutredningen konstaterat att myndigheterna
sällan har en systematisk och regelbunden uppföljning av internbudget
och utvärdering av sin verksamhet.

Tidredovisningsrutinerna i system S skulle kunna vara av stor betydelse
för uppföljning och för planering/budgetering eftersom personalkostnaderna
för huvuddelen av förvaltningsmyndigheterna utgör 70-80 procent
av myndigheternas totala kostnader. Tidredovisning tillämpas dock hos
förhållandevis få myndigheter (20 %). Anledningen till detta synes vara att
berörd personal ofta uppfattar den som detaljkontroll och en extra belastning
utan synbart värde.

System S bedöms enligt RRV tekniskt tillfredsställande för avstämning
av utgifter mot anslag. Vissa uppdragsmyndigheter har dock behov av
särskilda rutiner. Enligt en bedömning av RRV kan system S tekniskt sett
tillgodose myndigheternas behov av att följa kostnadsutvecklingen. Det
ifrågasätts dock om myndigheterna definierat sina redovisningsbehov på
rimlig nivå. Många myndigheter är medvetna om att deras ekonomiadministration
behöver förbättras och många anser sig behöva experthjälp för
att kunna genomföra förbättringar. Både tekniskt och utnyttjandemässigt
ligger redovisningen i genomsnitt på en högre nivå än rutinerna för planering/budgetering,
uppföljning och resultatanalys. RRV har under senare år
gjort insatser och planerar nya sådana för att häva denna obalans.

Genom ADB-systemet för system S har ett antal automatiska kontroller
byggts in i rutinerna för redovisning och utbetalning. Ä andra sidan har nya
kontrollbehov uppkommit, bl. a. genom att flera instanser än tidigare hanterar
varje betalning. I en granskning av den interna kontrollen i system S
som år 1976 utfördes av RRV i samarbete med auktoriserade revisorer
uppdagades åtskilliga svagheter. RRV har vidtagit vissa åtgärder med
anledning av denna rapport och planerar ytterligare insatser.

System S var från begynnelsen inte uppbyggt med särskilda rutiner som
hjälpmedel för revision av redovisningen. Numera finns enstaka program
för att tillgodose revisionens behov. Utvecklingsarbete pågår för att bättre
tillgodose behoven av information för revisionsverksamheten. I en del fall
har underlåtenhet att utnyttja system S möjligheter till kostnadsredovisning
medfört att myndigheters redovisning betecknats som icke rättvisande
(bl. a. vissa universitetsinstitutioner). Vissa revisionskontor uppger
sig inte kunna göra säkra bedömningar beträffande anslagsöverskridanden,
bl. a. då uppgifter saknas om hur mycket anslagen skall räknas upp med för
att täcka merkostnader för avtalsenliga löneökningar enligt förordning om
överskridande av anslag för lönekostnader m. m.

Allmänt har revisionsarbetet underlättats genom system S, bl. a. genom
att utdatalistor och redovisningsrutiner har blivit mera enhetliga. Förhoppningar
om prestationstal ur system S som underlag för förvaltningsrevision

har dock inte kunnat infrias. Det har nämligen visat sig vara mycket svårt
att mäta och ange prestationer för administrativt arbete.

Övriga rutiner i system S som behandlas är rapporterna, olika benämningar,
anvisningar och register.

Som tidigare angetts är möjligheterna att ta fram information ur system S
tillfredsställande för flertalet myndigheter. Den kritik som riktats mot
rapporterna har främst gällt att de är svårlästa, delvis beroende på olämplig
layout. Rapporternas benämningar ger i en del fall ingen klar uppfattning
om rapporternas innehåll.

Anvisningarna till system S, ett antal häften om tillsammans 1 200 A 4-sidor, anses vara bra. De är dock mycket tekniska och synes främst
anpassade för ADB-personal och ekonomiadministrativ personal. En av
RRV publicerad översikt av system S ger en god allmän information om
systemet. Den är dock inte till direkt hjälp för användning av system S på
mellannivåer och lägre nivåer i myndigheterna.

Ett problem i redovisnings- och analyssammanhang är att fasta regler för
definition av vad som är myndighet saknas. Vissa organ som normalt
betraktas som myndigheter har i system S klassificerats som arbetsställen
inom någon annan myndighet. I system S används begreppet myndighet
emellanåt i betydelsen redovisningsenhet, i andra sammanhang med en
mera gängse förvaltningsrättslig innebörd. Bristen på enhetliga kriterier för
klassificering av myndigheter försvårar ekonomiska och andra analyser av
den statliga förvaltningen.

ADB-tekniken för system S präglas av den utvecklingsnivå på ADBområdet
som rådde då system S utvecklades i mitten och slutet av 1960-talet. Datordriften var då i allmänhet koncentrerad till relativt stora datoranläggningar.
Sedan dess har den tekniska utvecklingen med smådatorer,
dataterminaler och datakommunikation förändrat förutsättningarna. Datoranvändningen
har blivit billigare. I den statliga förvaltningen har databehandlingskapaciteten
ökat dels genom en fördubbling av antalet datorer,
dels genom utbyggnad av datakommunikationsnät och av statliga datorterminaler,
från 40 år 1968 till ca 4700 år 1979.

1.7 Redovisningens organisationsstruktur

System S har visat sig ha en del svagheter som dels hänför sig till
centralisering av vissa redovisningsfunktioner, dels till att vissa funktioner
som tidigare fullgjordes hos den enskilda myndigheten nu fullgörs hos flera
organ utanför myndigheten, främst RC och DAFA. Problemen avser omloppstiden.
rapporteringen, ansvarsfördelningen och ökat kontrollbehov.
Därutöver har tillkommit allmänna krav på decentralisering för minskad
sårbarhet för ADB-system. Den ADB-tekniska utvecklingen och ökad
tillgång till datorkapacitet hos de statliga myndigheterna sedan år 1968 har
medfört bättre förutsättningar än tidigare för många myndigheter att själva
sköta även de datortekniska delarna av sin ekonomiadministration.

1.8 Aktuella utredningar om redovisningen

RRV bedriver i enlighet med sin instruktion fortlöpande utvecklingsarbete
avseende system S. RRV har därutöver fått regeringens uppdrag att
medverka till en höjning av den ekonomiadministrativa nivån i statsförvaltningen.
Detta uppdrag innebär bl. a. att RRV skall ge ökat stöd åt myndigheterna
med att anpassa de generella redovisningssystemen till myndighe -

ternas verksamhet (prop. 1976/77:100, bil. 1). RRV skall vidare förbereda
och ansvara för genomförandet av moderniseringen av det statliga budgetsystemet
(prop. 1976/77:130, FiU 1977/78:1, rskr 1977/78:19. regeringsuppdrag
1977-12-29).

Olika statliga utredningar har under senare år behandlat frågan om
decentralisering av statlig administrativ verksamhet och ADB-verksamhet.
En positiv inställning till olika åtgärder för decentralisering har därvid
kommit till uttryck. Statsmakterna har också uttalat sig för en spridning av
ADB-verksamheten, inte minst för att minska sårbarheten (prop. 1978/
79:111 och 121, KU 1978/79:35, FiU 1978/79:34, rskr 364 och 339).

1.9 Slutsatser och förslag

Granskningen har visat att syftet med omläggningen av de statliga myndigheternas
redovisning i stort sett uppnåtts. De fördelar man kvalitetsmässigt
avsåg att vinna med system S avseende större säkerhet i redovisningen,
bättre underlag för anslags- och budgetuppföljning, budgetprognoser
och finansstatistik m.m. har uppnåtts. Därmed har också de synpunkter
som riksdagens revisorer gav uttryck för år 1962 avseende en
förbättring av myndigheternas bokföring i huvudsak tillgodosetts. De kostnadsmässiga
fördelar med system S som beräknades inför omorganisationen
uppnåddes däremot inte. I stället för avsevärda årliga besparingar
har under den studerade kalkylperioden, åren 1968-1978, det mätbara
ekonomiska utfallet blivit negativt. Omläggningens genomförande kom av
olika skäl att ta längre tid i anspråk än som ursprungligen beräknats. RRV
betraktade omläggningen som avslutad per den I juli 1977.

De mätbara merkostnaderna för redovisningsreformen bör vägas mot att
system S medförde säkrare och enhetligare redovisning och en bättre
ekonomiadministration hos myndigheterna.

Det torde inte vara möjligt att i monetära termer beräkna det totala
utfallet av reformen. Systemet har emellertid utgjort en grundförutsättning
för den höjning av myndigheternas ekonomiadministrativa nivå som ägt
rum och som enligt allmän uppfattning lett till bättre kostnadsmedvetande
och en förbättrad resursstyrning.

Som framgått tidigare bedrivs av RRV och andra myndigheter ett omfattande
studie- och utvecklingsarbete i syfte att förbättra den statliga redovisningen.
De synpunkter och förslag till förändringar som aktualiserats av
föreliggande granskning har närmare redovisats i avsnitten avseende analys
av genomförande av redovisningsreformen och analys av metoder,
rutiner och organisation i system S. Flera av förslagen baseras på resultatet
av det omfattande utredningsarbete som på olika håll bedrivits om det
statliga redovisningssystemet. Huvuddelen av de förändringar av system S
som framstått som önskvärda synes kunna prövas inom ramen för pågående
eller planerad utvecklingsverksamhet.

De mera väsentliga frågorna som har aktualiserats vid granskningen kan
sammanfattas under följande tre rubriker.

A. Bättre utnyttjande av system S

B. Utveckling av redovisningssystemet

C. Allmänna åtgärder.

A. Bättre utnyttjande av system S

System S innefattar ett stort och komplicerat ADB-system som utvecklats
under en lång tidsperiod och som nu är relativt väl "inkört” hos

myndigheterna. Systemet har kostat förhållandevis myckel och det är
svårt och dyrbart att göra större ändringar i det. Till följd av svårigheterna
att mäta prestationer har system S inte såsom avsett kunnat utnyttjas som
hjälpmedel för beräkning av myndigheternas produktivitet. De möjligheter
system S gett till bättre redovisning har ofta inte utnyttjats för andra
ekonomiadministrativa funktioner som planering och budgetering etc.
Granskningen har visat att användningen av system S kunde vara bättre
avvägd.

Granskningen föranleder följande förslag syftande till bättre utnyttjande
av system S.

- För de myndigheter som fortlöpande lämnar stansunderlag till riksredovisningen
(bl. a. byggnadsstyrelsen och riksdagsområdets myndigheter)
bör en bättre integration (t. ex. genom bandanslutning) av myndighetsredovisningen
med riksredovisningen i system S övervägas.

- I syfte att få ett bättre utnyttjande av system S bör varje myndighet,
med utgångspunkt bl. a. i krav angivna i budgethandboken och bokföringsförordningen,
genomföra en systematisk utredning av sitt behov av
redovisningsdata för planering, budgetering, uppföljning och kontroll
m. m.

- Den på system S-data baserade finansstatistiken bör ses över för förbättring
av kvalitén och en bättre anpassning till inhemska behov.

- Särskilda åtgärder bör vidtas för att vidga utbildningen i ekonomiadministration
inom myndigheterna, särskilt för chefer på mellannivåer och
lägre nivåer. Behovet av utbildning i ekonomiadministration bör i samråd
med RRV särskilt beaktas av kommittén för utbildning av högre
chefer inom statsförvaltningen.

- I syfte att ADB-rapporter i system S skall kunna läsas och förstås också
av sådana som inte är specialister på system S bör beteckningar, termer
och layouts ses över. I samma syfte bör myndigheterna, med stöd av
RRV och RC, utarbeta användartillvända redovisningshandledningar
för chefspersonal på mellannivåer och lägre nivåer i myndigheterna.

- Riksdagens kontroll av att statens medel används i enlighet med riksdagens
beslut förutsätter riktig kontering. Konteringen är av stor betydelse
även för att finansstatistiken skall bli rättvisande. Vissa brister härvidlag
har rapporterats av RRV. Olika möjligheter att minska felfrekvensen
i konteringsarbetet och att underlätta konteringen bör prövas.
Detta kan t.ex. ske genom utnyttjande av stickprovsteknik för småfakturor
och genom användning av förenklade koder som ADB-översätts
etc.

- Det bör utredas vilka ytterligare medel RRV bör kunna få tillgripa för att
förmå de myndigheter som inte följer reglerna för system S, t. ex. inte
sköter sin kontering tillfredsställande, att avhjälpa bristerna.

B. Utveckling av redovisningssystemet

Förutsättningarna för utveckling av ett statligt redovisningssystem är
avsevärt annorlunda år 1980 än de var när system S planerades och började
genomföras i mitten av 1960-talet. ADB-tekniken har förändrats vilket
bl. a. medfört spridning och förbilligande av datorkraften. Dessa bättre
förutsättningar har haft återverkningar på det statliga området, bl. a. i form
av en avsevärd utbyggnad av den statliga datorkapaciteten. Kunskaperna
om ADB är numera förhållandevis väl spridda inom statsförvaltningen.
Möjligheterna att tillgodose myndigheternas krav på snabbare betalningar
och rapportering är avsevärt större än tidigare.

Önskemål har framförts om mer myndighetsspecifika lösningar av redovisningsproblemen.
En del av önskemålen synes kunna tillgodoses genom
anpassning och komplettering av rutiner i system S. Större förändringar
däremot, t. ex. sådana som medför en mera allmän decentralisering, aktualiserar
både ny teknik och förändring av redovisningssystemets organisationsstruktur.

Det synes angeläget att RRV ägnar särskild uppmärksamhet åt följande
frågor i det utvecklingsarbete och de studier som pågår beträffande det
statliga redovisningssystemet.

— Redovisning på kost nåd sbärare och kostnadsställe förutsätter oftast
någon form av arbetstidsredovisning och fördelningsrutin. Myndigheterna
bör stimuleras att mera utnyttja de möjligheter till schablonmässig
fördelning av personalkostnaderna som t. ex. det nya systemet för löneberäkning
och löneutbetalning (SLÖR) erbjuder. Generella regler bör
vidare utarbetas för registrering av personalutbildning, verksamhet av
medinflytandekaraktär m. m. som enligt det nya effektivitetsbegreppet
(MBA-S) skall beaktas vid en bedömning av en myndighets effektivitet.

— I det arbete som RRV bedriver med utveckling av individuella redovisningssystem
för vissa myndigheter bör möjligheterna prövas att genom
utformning av olika varianter av system S (t. ex. för universitetsinstitutioner,
skolor etc.) tillgodose hela myndighetskategoriers behov.

— Möjligheterna att nedbringa kostnaderna för betalnings- och redovisningsrutinerna
i system S bör prövas, i första hand genom förenkling av
de manuella rutinerna inom myndigheterna. Kostnaderna för rutinerna i
system S bör härvid jämföras med motsvarande kostnader i andra
liknande redovisningssystem som underlag för styrning av rationaliseringsinsatser.

— I pågående utvecklingsarbete avseende genomgripande förändringar av
redovisningssystemet bör prövas möjligheterna att för myndigheternas
ekonomiadministration bättre utnyttja den datorkapacitet och det ADBkunnande
som finns hos myndigheterna.

— Tillväxten av myndigheternas ADB-kapacitet har medfört att redovisningscentralernas
uppgifter som ADB-berednings- och registreringsorgan
för större myndigheter skulle kunna reduceras, vilket motiverar en
översyn av redovisningsorganisationens struktur. Därvid bör bl. a. prövas
i vad mån redovisningscentralerna kan tillgodose mindre myndigheters
behov av redovisningsservice och samtidigt kan fylla funktion
som konsultorgan för höjning av myndigheternas ekonomiadministrativa
nivå.

C. Allmänna åtgärder
Granskningen har också aktualiserat följande mera allmänna förslag.

— För att underlätta statsmakternas ekonomiska analyser och resursavvägningar,
bl. a. i budgetarbetet, vilket var ett av syftena med system S.
bör en strävan vara att klarare målinrikta och avgränsa myndigheternas
uppgifter och att till dem anpassa anslagsindelningen. Detta bör beaktas
vid den pågående översynen av regleringsbreven i arbetet med budgetreformen
m. m., i budgetdialogen m. m.

— För att bättre kunna överblicka den statliga förvaltningens utveckling
och få en grundval för jämförande ekonomiska och andra anlyser erfordras
ett register över förvaltningens olika enheter (myndigheter/arbetsställen).
Registrets utformning (klassificeringsprinciper), huvudman och
kostnader synes närmare böra utredas av statskontoret.

- För att avstämning av myndigheternas anslagsförbrukning för tidigare
år skall bli meningsfull bör anslagen räknas upp med beloppen för
tillåtna anslagsöverskridanden för löner m. m. i myndigheternas redovisning,
i anslagspropositionerna och i budgetredovisningen. Frågan bör
närmare utredas.

- För alla rationaliseringsprojekt som berör flera myndigheter bör riktlinjer
och ansvar för uppföljningen fastläggas. Härigenom skapas förutsättningar
för att förhindra att rationaliseringsvinster utnyttjas för
successiva ambitionshöjningar vid sidan av statsmakternas budgetprövning.

2 Remissyttrandena

Yttranden över granskningspromemorian 1980:3 Det statliga redovisningssystemet
har efter remiss lämnats av riksdagens förvaltningskontor
(RFK), statistiska centralbyrån (SCB), konjunkturinstitutet (Kl), redovisningscentralen
vid kammarkollegiet (RC/KAM), statskontoret (STK), riksrevisionsverket
(RRV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), länsstyrelsernas organisationsnämnd
(LON) och kommittén för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen.
Handelshögskolan i Stockholm (HHS) har utan eget yrkande ingett
ett utlåtande. Hos RFK har främst efterfrågats synpunkter på möjligheterna
till bättre integration av myndighetsredovisningen med riksredovisningen.
På motsvarande sätt har SCB och Kl tillfrågats främst beträffande
behovet av översyn av statistiken över statens finanser. Chefsutbildningskommittén
ombads yttra sig i första hand om utbildningen av statliga
chefer i ekonomiadministration.

UHÄ har inhämtat synpunkter från universiteten i Göteborg, Lund och
Uppsala.

2.1 Allmänna synpunkter

Remissorganen anser att den beskrivning som i granskningspromemorian
ges av de statliga myndigheternas redovisningssystem (system S), dess
utveckling och användning samt de slutsatser som redovisas är i huvudsak
rättvisande.

RRV anser att granskningspromemorian utgör en värdefull genomgång
av utvecklingen inom det statliga redovisningsområdet sedan år 1967. De i
sammanfattningen redovisade slutsatserna beträffande resultatet av omläggningen
av det statliga redovisningssystemet är i huvudsak riktiga. RRV
finner vidare den sammanfattande beskrivningen av det statliga redovisningssystemet
värdefull. RRV instämmer också i de flesta av de förslag till
åtgärder som lämnas. Liknande synpunkter lämnas av LON, RC/KAM och
Kl.

Beskrivningen av redovisningsreformens utfall föranleder bl. a. följande
kommentarer. STK framhåller, som anledning till att omläggningen av
redovisningen till system S kom att ta längre tid i anspråk än avsett, att det
inte enbart var ett ADB-system för redovisning som infördes med system
S. Omläggningen innebar också ett delvis nytt synsätt på redovisning. 1
////S-utlåtandet anges att kritik för förseningarna vid genomförandet av
redovisningsprojektet inte utan vidare kan riktas mot systemkonstruktörerna
utan att den i lika stor utsträckning kan vara riktad mot de statliga

myndigheter som i det längsta drog sig för att införa det enhetliga redovisningssystemet.

Beträffande beräkningarna av redovisningsreformens ekonomiska utfall
konstaterar RRV att något restvärde år 1978 inte angetts i granskningspromemorians
kalkyler. RRV anser att de redovisningsidéer och metoder som
utvecklats inom ramen för system S har ett stort värde för framtida
redovisningssystem, ett värde som RRV uppskattar till ca 50 procent av
värdet av den totala investeringen. RRV, STK och RCIKAM anför att de
merkostnader för omläggningen som redovisats i stället för planerade
besparingar till stor del är betingade av tillkommande faktorer under utvecklingstiden,
faktorer som inte kunde beaktas i förkalkylerna.

I utlåtandet från HUS yttrande anförs att det är ett vanligt förhållande
att man vid införande av avancerade ekonomisystem tar ut vinster i form
av allsidigare rapporter men inte i form av personalbesparingar. Underskottet
som sådant, så som det redovisas i granskningspromemorian. betecknas
som ganska trivialt, medan orsakerna till underskottet är intressanta.
Enligt utlåtandet är det i det närmaste självklart att värdet av
fördelarna med system S överstiger de i granskningspromemorian redovisade
årliga merkostnaderna för systemet, ca 17 milj. kr. i 1978 års pris- och
lönenivå.

1 det följande redovisas under förslagsavsnittets huvudrubriker hur remissmyndigheterna
ställer sig till de i granskningspromemorian framförda
förslagen.

2.2 Bättre utnyttjande av system S

RRV och STK instämmer i huvudsak i förslagen till bättre utnyttjande
med vissa kommentarer som återges nedan i anslutning till respektive
förslag.

RFK konstaterar i sitt yttrande att frågan om en bättre integration av
redovisningen för riksdagsområdets myndigheter med riksredovisningen i
system S kommer att närmare övervägas av närmast berörda myndigheter,
riksgäldskontoret och riksrevisionsverket, i ett inom riksgäldskontoret
planerat utvecklingsarbete.

Förslaget i promemorian att varje myndighet bör genomföra en systematisk
utredning av sitt behov av redovisningsdata för planering, budgetering.
uppföljning och kontroll tillstyrks av RCIKAM, SOU och HUS. RCI
KAM anser att redovisningsbehovet behöver utredas även för statsförvaltningen
totalt och då för hela cykeln anslagsframställning, statsbudget,
regleringsbrev, redovisning på myndighetsnivå och riksnivå samt bokslut.
Den skillnad som i dag kan finnas mellan riksbokföringen och myndighetens
kassabokföring bör elimineras. Myndighetens bokföring bör kvarstå i
befintligt skick när den förs över till den löpande riksbokföringen. Felaktigheter
som enligt RRV:s uppfattning finns i en myndighets bokföring bör
påtalas för myndigheten som bör vidta rättelser. I dag förekommer ett
omfattande dubbel- och merarbete genom att RRV kontrollerar myndighetens
uppgifter och vice versa. Enligt SGU är det ofta fördelaktigt att någon
utomstående analyserar om myndighetens krav på redovisningen står i
relation till verksamheten. Enligt HHS skulle man med ett modernare
ADB-system i dag kunna utforma kontoplaner för olika myndigheter på ett
mera individuellt sätt och därmed betydligt bättre än i det nuvarande
systemet kunna gå myndigheternas individuella behov till mötes.

Om ett förslag till översyn av statistiken över statens finanser med syfte
5 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 2

att förbättra kvaliteten och bättre anpassa den till inhemska behov har
myndigheterna olika mening.

RRV delar inte uppfattningen om behovet av en särskild översyn av
finansstatistiken. RRV hänvisar till att en översyn av ändamålsklassificeringen
görs fortlöpande i en arbetsgrupp bestående av representanter för
RRV, SCB, Kl samt ekonomi- och budgetdepartementen. SCB framhåller
att finansstatistiken är den huvudsakliga källan för nationalräkenskapens
beräkningar över den statliga sektorns inkomster och utgifter och att det
således är av stort intresse att statistikens kvalitet förbättras. Kl anger att
dess krav på finansstatistiken betingas av behovet att få så riktiga mått som
möjligt på aktivitetsnivån inom den statliga sektorn.

Både SCB och Kl instämmer i förslagen om översyn av finansstatistiken.
SCB har önskemål om utgiftsredovisning efter transaktionstidpunkt i
stället för betalningstidpunkt. Enligt SCB synes dock gällande bokföringsregler
utgöra hinder för en sådan redovisning. Kl anger det som särskilt
angeläget att nationalräkenskaperna erhåller riktigt periodiserade investeringsuppgifter.
I detta syfte föreslår Kl att RRV i samråd med SCB
utarbetar detaljerade anvisningar i vad gäller redovisningen av utgifter för
investeringsvaror och att RRV även i övrigt vid arbetet med det statliga
redovisningssystemet beaktar nationalräkenskapsenhetens behov av statistik
över statens utgifter.

SCB nämner också den enligt RRV ovan åberopade arbetsgruppen för
löpande behandling av frågor om behovsanpassning av finansstatistiken.
Enligt SCB pågår inom arbetsgruppen för närvarande ett utvecklingsarbete
som syftar till en översyn av ändamålsindelningen i finansstatistiken. Detta
forum bör även i fortsättningen lämpligen svara för arbetet med behovsanpassningen.

Förslaget om förbättrad chefsutbildning i vad gäller ekonomiadministration
får instämmanden av STK, LON, RCiKAM och SGU. STK anser att
en vidgad utbildning för chefer, speciellt administrativa chefer, bör innefatta
både ekonomiadministration och personaladministrativa system. RCI
KAM framhåller att det också är mycket viktigt att myndigheterna vid
rekryteringen av personal till ekonomiadministrativa tjänster beaktar de
krav på utbildning som erfordras för att tjänstemännen skall kunna utveckla
ekonomiadministrationen till den önskade nivån. Det räcker inte med
enstaka kurser om baskunskapen är otillräcklig.

Kommittén för utbildning av högre chefer inom statsförvaltningen
(chefsutbildningskommittén) anför att i den försöksutbildning av verkschefer
som, på regeringens uppdrag, skall genomföras med början hösten
1980 har inplanerats ett avsnitt i etapp 1 med rubriken "hjälpmedel för
ekonomisk styrning av myndigheter". 1 de följande etapperna i utbildningen.
som ännu inte är detaljplanerade, ägnas en relativt stor del av tiden åt
frågan om effektivitetsfrämjande åtgärder. Kommittén har vidare regeringens
uppdrag att genomföra försöksutbildning med i huvudsak motsvarande
innehåll för chefer närmast under verkschefer. På grundval av erfarenheterna
av dessa försökskurser avser kommittén att senast I februari 1981 för
beslut av regeringen framlägga förslag om eventuell utbildning för återstående
verkschefer och andra högre chefer i statsförvaltningen.

I fråga om behovet av översyn av beteckningar, termer och layouts i
system S och framställning av myndighetsanvisningar instämmer RCI
KAM, SGU och HHS. STK förutsätter att RRV:s pågående översyn av
system S innefattar beteckningar, termer och layouts. RCIKAM anser det
troligt att ett nytt system S måste utvecklas och förutsätter att RRV i det

nya systemet anpassar terminologin till vedertaget språkbruk. Svåröverskådliga
datalistor är enligt SGU ett av de allvarligaste problemen att
komma till rätta med inom statlig redovisnings verksamhet. I W//S-utlåtandet
framhålls särskilt betydelsen av att ADB-rapporterna görs mera användarvänliga.
Därutöver måste hela systemtillämpningen göras mera användarvänlig
så att myndigheternas ekonomienheter själva känner att de kan
och skall ta ansvaret för utformningen av myndighetens redovisningssystem.
Detta kan kräva ytterligare genomarbetning av användaranvisningarna.

De i granskningspromemorian föreslagna åtgärderna för förbättrad kontering
tillstyrks av remissmyndigheterna. RRV yttrar att felkonteringar hos
myndigheterna utgör ett problem när det gäller produkter som RRV skall
framställa och svara för innehållet i. Några exakta gränser för RRV:s
befogenheter att ingripa i myndigheternas redovisning finns inte och är
kanske inte ens lämpliga. RRV arbetar för närvarande med att söka lösa
detta problem. De förslag som redovisas i promemorian kan tillsammans
med utbildning och motivationsskapande åtgärder bidra till att lösa problemen.

Kl hänvisar till RRV:s i granskningspromemorian återgivna uppfattning
att kodningen på utgiftsslag enligt kontoklass 2 trots betydande förbättringar
är av låg kvalitet. Rätt kodning har stor betydelse för en riktig fördelning
av statsutgifterna på löner, löpande förbrukning, transferingar, investeringar
etc., dvs. för att måtten på aktivitetsnivån skall bli så riktiga som
möjligt. Kl vill understryka det angelägna i att RRV genomför sina i annat
sammanhang redovisade planer att åtgärda bristerna genom ett omfattande
myndighetsinriktat arbete.

Bland åtgärder för att minska bristerna i konteringen förordar STK dels
ökad utbildning bl.a. om det vidare sammanhang vari myndigheternas
redovisningsarbete ingår, dels förenklingar i de centralt uppställda kraven.
RC/KAM anser bl. a. att den finansstatistiska konteringen i kontoklass 2
kan bli säkrare om myndigheterna inför egna indelningar av kontoklass 2.
som sedan automatiskt översätts till den obligatoriska kontoklassen 2.
SCB finnér det angeläget att RRV genomför sina planerade ökade myndighetskontakter
för att förbättra konteringen. Andra åtgärder som föreslås
i granskningspromemorian i samma syfte anses också angelägna av
SCB.

Förslaget i granskningspromemorian om utredning om vilka ytterligare
medel RRV bör få tillgripa mot myndigheter som inte följer reglerna i
system S, t. ex. missköter sin kontering, får inte instämmande av RRV.
RRV anför att enligt den statliga bokföringsförordningen (SBF SS 3, 11 och
20) ansvarar varje myndighet för sin redovisning. Det är enligt RRV:s
mening i första hand en revisionell uppgift att övervaka hur detta ansvar
efterlevs.

SCB anser för sin del att förutom åtgärder för förbättrad kontering kan
ytterligare åtgärder troligen behöva vidtas för att en önskvärd kvalitetsförbättring
av redovisningen skall uppnås. Enligt SCB:s mening finns det
därför skäl att enligt granskningspromemorians förslag utreda vilka medel
RRV bör få tillgripa för att förmå myndigheterna att följa redovisningsreglerna.

2.3 Utveckling av redovisningssystemet

Remissorganen instämmer i huvudsak i de förslag till utveckling av
redovisningssystemet som läggs fram i granskningspromemorian. 1 fråga

om förslaget till bättre personalkostnadsredovisning genom ökat utnyttjande
av det statliga löneuträknings- och löneutbetalningssystemet SLÖR och
generella regler för registrering av utbildnings- och medinflytandeaktiviteter
m. m. anförs följande.

STK och RC/KAM framhåller att SLÖR i dess nuvarande form används
och i ökad utsträckning kan användas för personalkostnadsredovisning av
myndigheter inom vilka personalrörligheten mellan olika verksamhetsgrenar
är låg. I övrigt behövs någon form av tidredovisning.

STK anför därutöver att det på kort sikt knappast kan vara aktuellt att
knyta tidredovisningen till SLÖR i stället för system S. Frågan bör dock
prövas i samband med frågor om samordnad datafångst vid den långsiktiga
utvecklingen av de två systemen.

RC/KAM framhåller att kraven på resursredovisning för olika verksamheter
inom myndigheterna tillsammans med statsmakternas krav på nedskärning
av resurser innebär att fler myndigheter måste använda tidredovisning.
Påpekandet i promemorian att användningen av optiskt läsbara
tidrapporter underlättar registreringsarbetet kan inte upprepas tillräckligt
ofta. Detta är dessutom ett rationellt och billigt sätt att rapportera tid på.

LON är tveksam till användning av SLÖR för fördelning av personalkostnaderna
på kostnadsbärare. Fördelning av kostnaderna på kostnadsställen
kan dock enkelt erhållas genom automatkontering i SLÖR. Uppgifter
om tidsåtgång för olika kostnadsbärare har visat sig vara väl så
intressanta som kostnaderna. Tidsuppgifter torde för närvarande inte kunna
erhållas från SLÖR. LON anser det angeläget att SLÖR-rapporteringen
inte fördröjs eller kompliceras. Det är viktigare för myndigheterna att
SLÖR-systemet utvecklas så att man kan få fram t. ex. prognoser för
lönekostnader. Sådana prognoser och andra sammanställningar måste för
närvarande göras manuellt, trots att grundinformationen finns inrapporterad
till SLÖR. För länsstyrelseorganisationen finns en särskild ADBrutin
för tidredovisning helt skild från system S och avsedd att hanteras av
varje enskild länsstyrelse i länsdatorn.

UHÄ anför att eftersom kursplaneringen i regel ligger fast under budgetåret
och lönekostnaderna utgör den helt överskuggande kostnadsposten i
utbildningsverksamheten ter sig kostnadsuppföljning i statens löneuträkningsrutin
(SLÖR) naturligare än uppföljning genom system S.

Enligt UHÄ behövs för en sammanhållen planering av forskning/forskarutbildning
aktuell information om t. ex. meddelade förordnanden, lediga
tjänster, uppbundna resurser och pågående forskningsprojekt. Det blir
också nödvändigt med rapporteringssystem på lokal nivå, av vilka omfattningen
av institutionernas extern- och internfinansierade forskning samt
resursförbrukningen bör framgå. En försöksverksamhet med projektredovisning
har i anslutning till ett regeringsuppdrag påbörjats av UHÄ och
RRV inom matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Enligt
UHÄ behöver ett utvecklat ekonomiadministrativt system inte bygga på
samma slags rapportering och inte ha samma exakthet och detaljeringsgrad
för grundläggande utbildning som för forskning och forskarutbildning.

I ////S-utlåtandet anförs att det är ett rimligt krav från uppdragsgivarna
(skattebetalarna) att den som förfogar över ett medelsanslag redovisar hur
anslaget har använts. Att därvid försumma den viktiga resursen arbetstiden
är naturligtvis inte rimligt. Om det nya systemet för löneberäkning och
löneutbetalning kan förbättra möjligheterna till en ändamålsenlig tidredovisning
i statsförvaltningen är därigenom mycket vunnet. Om så inte visar
sig vara fallet kan man behöva söka andra rutiner för att åstadkomma
motsvarande effekter.

Endast RRV och STK yttrar sig över förslaget om utarbetande av generella
regler för registrering av kostnader för personalutbildning och medinflytandeverksamhet
m. m.

RRV instämmer i förslaget att sådana generella regler bör utarbetas.
RRV nämner att system S redan i dag erbjuder de tekniska möjligheterna
för en sådan registrering. STK meddelar att svårigheterna att jämföra
resursåtgångstal för administrativa uppgifter under budgetåret 1978/79 har
belysts i ett samprojekt mellan STK. RRV samt dåvarande statens personalnämnd
och statens personalutbildningsnämnd (KVAL-projektet - kvalitetsaspekter
på myndigheternas internadministrativa verksamhet). STK
har vidare i sin utvecklingsplan 1980 tagit upp som projekt att studera
metoder och bedöma kostnaderna för fackligt arbete samt MBL- och
MBA-S-arbete. I det projektet avses de redovisningsmetoder som används
i statsförvaltningen bli beskrivna och värderade.

Ett förslag i granskningspromemorian att möjligheterna bör prövas att
utforma olika varianter av system S för att tillgodose olika myndighetskategoriers
behov får enbart instämmanden av remissorganen.

RRV hänvisar till den pågående tekniska moderniseringen av system S.
STK anser att för många myndigheter torde förutsättningarna nu och i
framtiden vara åtskilligt mer gynnsamma än tidigare att själva handha sin
redovisning med ADB. Därvid skulle lokala redovisningssystem eller varianter
av ett generellt system kunna användas.

RCIKAM yttrar att ett generellt redovisningssystem inte till rimlig kostnad
kan utformas så att det tillgodoser alla krav från användarna. RC/
KAM ser gärna att RRV får kravet på sig att se till att individuella
redovisningssystem utformas för flera myndigheter med likartade problem
för att på det sättet göra dem mer kända och tillgängliga för andra myndigheter.
System S har förändrats och förbättrats i mycket hög grad genom
åren. Att nya bearbetningstekniker i ADB. databaser, terminaler, smådatorer,
kontorsdatorer m. m. har kommit fram gör dock att grundsystemet i
system S måste ses över. 1 denna översyn måste möjliga individuella
system ingå och deras integration med det generella systemet.

SGU framhåller att myndigheten i samarbete med RRV och DAFA
utvecklat ett eget redovisningssystem med anknytning till system S, ett
system som bättre än system S tillgodoser myndighetens krav på prestations-
och resultatredovisning. Arbetet har utförts som ett led i utvecklingen
av system S. Generellt konstaterar SGU att genomgripande förändringar
av system S är nödvändiga för att uppfylla de krav på ekonomisk
information som en uppdragsmyndighet ställer. Mot den bakgrunden är
åtgärderna som föreslås i promemorian positiva.

UHÄ framhåller svårigheterna att skapa ett system som utan alltför
stora kostnader kan tillgodose både högskoleenheternas interna krav på
ekonomisk information och statsmakternas informationskrav för riksredovisningen.
Rutinerna i system S har visat sig alltför otympliga för framtagande
av underlag för kostnadskalkyler, till stor del beroende på att rutinerna
är centraliserade och att körning måste ske på DAFA i Stockholm.
UHÄ har stött olika projekt för förbättring av kostnadsuppföljning och
-prognoser inom universiteten. Myndigheten framhåller att förutsättningarna
för utvecklingsarbetet är olika vid stora och små högskoleenheter.
Arbetet med förbättringar måste ske på olika sätt och olika lösningar
tillåtas. Förslaget om utveckling av speciella datorsystem för tillämpningen
av system S inom olika delar av statsförvaltningen hälsas mycket
positivt av UHÄ. Högskolan måste ses som en i detta sammanhang speci -

eli sektor med egna krav på ekonomiska informationssystem skilda från
vad en traditionell förvaltningsmyndighet uppvisar.

För rationalisering av system S-rutinerna är det enligt RdKAM viktigt
att myndigheterna med hjälp av revisionskontoren ser till att dubbelarbete
och onödiga kontroller inte förekommer. Detta är särskilt viktigt i ett
system där flera parter och nivåer är inblandade. RC/KAM framhåller i
fråga om genomloppstiden för betalningar att. eftersom redovisningsmaterialet
inte är jämnt fördelat över budgetåret, måste under vissa perioder
en viss balans uppstå på RC-enheter där strävan är att använda så liten
personalstyrka som möjligt. RC/KAM anger med hänvisning till vissa
utredningar att för dess del har genomloppstiden sänkts till en acceptabel
nivå. Bokföringsunderlagen kvarstannar inte på RC i 2-3 veckor annat än
i undantagsfall. Den planering av körningsdagar och månadskörningar som
RC/KAM numera gör innebär att utdata är så aktuell som möjligt och
definitivt inte en månad gammal. Överanvändningen av L-anvisningar är i
stor utsträckning försvarlig. Alternativet skulle vara stora kontantkassor
med de problem och krav på säkerhet och intern kontroll som dessa
medför.

SCB anser att andra EA-aktiviteter än redovisning såsom planering/
budgetering, uppföljning och resultatanalys borde ha ägnats större intresse
och förordar ökade insatser, centralt och lokalt, för dessa aktiviteter.

I utlåtandet från HHS konstateras att medan det tekniska ADB-systemet
i system S fungerar väl är däremot de administrativa kringsystemen ganska
omständliga och kan leda till väsentliga förseningar i betalning och bokföring.
Genom omläggning av de senare borde väsentliga förbättringar kunna
uppnås. 1 ett modernare system borde det ansvar som nu delas mellan
myndigheter, redovisningscentralen och datacentralen fördelas så att myndigheten
har det avgörande inflytandet fram till dess att materialet når
datacentralen. Tidredovisningsrutinen nämns som exempel på en administrativ
rutin som det vore särskilt angeläget att få att fungera bättre.

Remissorganen ställer sig positiva till ett förslag att myndigheternas
ADB-kapaeitet och ADB-kunnande utnyttjas bättre för redovisningsändamål.
Ett därmed sammanhängande förslag avser översyn av RC-organisationen.
Beträffande ansvars- och uppgiftsfördelningen i en eventuell ny
RC-organisation är meningarna delade.

Enligt LON utnyttjas inom länsstyrelseorganisationen länsstyrelsernas
ADB-kunnande och -utrustning på det sätt som föreslås i promemorian och
det med goda erfarenheter. RC/LON har därvid förutom samordnings- och
avstämningsuppgifter en roll som konsult i ekonomiadministrativa frågor.

STK instämmer i att en översyn av redovisningsorganisationen behövs
liksom i att möjligheterna för vissa större myndigheter att själva sköta alla
funktioner, som i dag görs av RC, måste beaktas. Sådana myndigheter bör
dock ingå i någon redovisningsgrupp. Därmed kan de kunskaper om redovisning
och det generella systemet m. m. inom redovisningscentralerna
utnyttjas. RRV och DAFA blir då inte heller belastade med alltför många
direktkontakter.

Enligt utlåtandet från HHS kan centraliseringen av vissa redovisningsfunktioner
till RC vara system S största svaghet. Men för att kunna
förflytta huvudansvaret för redovisningssystemet från RC behövs ett mera
användarvänligt ADB-system. Detta innebär dock inte nödvändigtvis några
förändringar av den tekniska utformningen i övrigt. HHS anser att i
samband med att myndigheterna får ett större ansvar för mera användarvänliga
system och rutiner blir det sannolikt motiverat att ompröva kon -

struktionen av redovisningscentralerna. Att en myndighet själv ställer i
ordning sitt ADB-materia! ger en ytterligare markering av myndighetens
eget ansvar för dess ekonomisystem. Endast därigenom kommer ekonomisystemet
till sin fulla rätt.

SCB vill. såväl i egenskap av förvaltningsmyndighet och användare av
RC-, DAFA- och system S-tjänster som i egenskap av användare av den
statliga finansstatistiken, framhålla värdet av de förbättringar som väntas
av pågående översyn av system S. SCB anser det viktigt att den stadga och
service som RC-organisationen bjuder även större myndigheter bibehålls.
De ökade möjligheterna för myndigheter att använda egen datorkraft för
sin redovisning är enligt SCB helt förenliga med att RC-organisationen
används som ett stöd i det konkreta arbetet på myndigheterna. Någon
mera omfattande förändring av redovisningens organisation finner SCB
därför inte angelägen.

Med mera myndighetsbaserade redovisningssystem följer enligt vissa
remissorgan problem med ansvaret för driften, underhållet och vidareutvecklingen
av systemen. STK anser att det vid en översyn bör prövas
vilken service i bl. a. dessa avseenden som RC skulle kunna ge. Enligt
SGU:s uppfattning bör de stordriftsfördelar som finns i ett generellt modernt
system S tas till vara vid utveckling av redovisningssystemen. Således
bör myndigheter som RRV och DAFA ta ansvaret för underhåll och
utveckling av systemen. De rent myndighetsspecifika redovisningsproblemen
bör lösas med hjälp av kontorsdatorer och myndighetens eget datakunnande.

STK, RC/KAM och UHÄ framhåller det positiva stöd som RC-organisationen
utgör för mindre myndigheter. RC/KAM anser att RC i större
utsträckning än i dag skall ge ekonomiadministrativ service till mindre
myndigheter. Erfarenheterna tyder på att detta är ett förnuftigt sätt att lösa
mindre myndigheters problem samtidigt som RC:s resurser utnyttjas på
bästa sätt. UHÄ anser att RC inom högskoleorganisationen bör behålla sin
ställning som ADB-beredningsorgan och registreringsorgan i redovisningsorganisationen.
RC spelar en stor roll i arbetet med att förbättra kostnadsmedvetandet
inom högskoleorganisationen. Med en bättre registreringsapparatur
bör de kunna fungera som ADB-berednings- och registreringsorgan
även för löneadministrationen.

2.4 Allmänna åtgärder

Av de under allmänna åtgärder i granskningspromemorian redovisade
fyra förslagen har det första inte föranlett något yttrande. Det avser en
klarare precisering av myndigheternas uppgifter och anpassning av
anslagsindelningen till dessa, så att den ekonomiska analysen och resursavvägningen
på statsmaktsnivå kan förbättras.

Ett förslag om utredning om ett myndighets register med klassificering
av myndigheterna på ett sådant sätt att det underlättar ekonomiska och
andra analyser av statsförvaltningens olika enheter får instämmanden av
STK och SCB, medan RRV hänvisar till det register som finns för system S
med fördelning på redovisningsenheter.

Både STK och SCB framhåller att dessa myndigheter tillsammans med
riksskatteverket på regeringens uppdrag för närvarande utreder frågan om
ett centralt basregister för företag och organisationer. Avsikten är att även
statliga myndigheter skall ingå i detta register. STK och SCB ser denna
utredning som ett led i det utredningsarbete som efterfrågas i granskningspromemorian.

SCB anser att problemen med hur det av SCB förda centrala företagsregistret
(CFR) skall vara kopplat till det nya basregistret måste utredas.
Enligt SCB bör det myndighetsbegrepp som sedan år 1975 används för
tilldelning av organisationsnummer vara utgångspunkt för hur de statliga
enheterna skall avgränsas och registreras. SCB strävar sedan flera år efter
att utveckla en samlad statistik över statlig verksamhet på grundval av data
från olika statliga informationssystem med skilda principer för registrering
såsom system S och SLÖR. SCB pekar på att information om antal
anställda och årsverken hos myndigheterna för närvarande saknas i system
S. Sådana uppgifter finns i SCB:s personalstatistik för staten. Hopkoppling
av denna information med redovisningsystemets ekonomiska data blir
möjlig att utföra när enhetsindelningen i de båda systemen samordnats.
SCB har påbörjat ett projekt med detta syfte.

Ett förslag avser uppräkning av anslagsbeloppen med beloppen för
tillåtna anslagsöverskridanden (resultat av löneavtal etc.) i myndigheternas
och statens redovisning. Detta förslag som syftar till att avstämningen
av myndigheternas anslagsförbrukning skall bli mera meningsfull än för
närvarande kommenteras av RRV och RCIKAM.

RRV nämnr. att från systemteknisk synpunkt finns redan möjligheter till
sådan uppräki. ng. För genomförande krävs dock andra former för fördelningen
till myndigheterna av anslagsmedel avseende tillåtna överskridanden.
RRV avser att belysa problemen inom ramen för arbetet med
moderniseringen av budgetsystemet. Enligt RCIKAM borde det statliga
lönesystemet SLÖR kunna ge underlag till och beräkna det tillåtna anslagsöverskridandet
av lönekostnader.

Förslaget om bättre uppföljning av rationaliseringsprojekt kommenteras
av RRV, STK och SGU. RRV instämmer i förslaget att riktlinjer och
ansvar för rationaliseringsprojekt bör fastläggas för att förhindra att rationaliseringsvinster
utnyttjas för ambitionshöjningar vid sidan av statsmakternas
budgetprövning. STK finner förslaget intressant och är för sin del
berett att föra frågan vidare. SGU anger att myndigheten stödjer alla
förslag som innebär bättre kunskapsöverföringar mellan statliga myndigheter.
Rationaliseringsvinster i samband med utredningsverksamhet vid vissa
myndigheter är ofta av generell natur, varför resultaten bör ha ett forum
där de kan presenteras även för andra myndigheter inom statsförvaltningen.

BILAGA 3

Riksdagens revisorers skrivelse angående försvarets planerings- och
ekonomisystem — planeringssystemet inom civilförsvaret

1981-02-26
Till riksdagen
Inledning

Försvarets planerings- och ekonomisystem (FPE) är ett samlat ledningssystem
för all verksamhet i fred inom det militära försvaret. I tillämpliga
delar används det också inom civilförsvaret.

Som ett led i riksdagens revisorers granskning av FPE har civilförsvarsstyrelsens
(Cfs) perspektiv- och programplanering studerats. En granskningspromemoria
har upprättats, benämnd Försvarets planerings- och
ekonomisystem - Planeringssystemet inom civilförsvaret (1980:5), och
remissbehandlats i sedvanlig ordning. En sammanfattning av promemorian
och remissutfallet är som bilaga fogad till denna skrivelse.

Tidigare har riksdagen (Föll 1980/81:11, rskr 1980/81:70) bifallit ett
förslag från revisorerna (Förs. 1979/80:6) som behandlar en annan del av
FPE - Produktionsledningssystemet på den regionala och lokala nivån
inom armén.

Slutsatser och förslag i granskningspromemorian

Enligt promemorian har granskningen visat att planeringssystemet vid
Cfs ännu inte fått sin slutliga form och att en del förändringar bör göras.
Dessa förändringar är dock inte av den omfattningen att systemets rationalitet
bör ifrågasättas.

De i promemorian föreslagna förändringarna innebär sammanfattningsvis (1)

att Cfs och försvarsdepartementet gemensamt överväger i vad mån
civilförsvaret i anvisningarna för perspektivplaneringen kan ges mer preciserade
direktiv,

(2) att FOA ges i uppdrag att i ökad omfattning biträda Cfs och ÖEF
med studier för att ge dessa myndigheter bättre underlag för perspektivplaneringen,

(3) att flexibla tidshorisonter införs i civilförsvarets perspektivplanering,
att tidshorisonterna anpassas till karaktären hos de olika långsiktiga
frågor som skall behandlas samt att detta beaktas i anvisningarna för
perspektivplaneringen,

6 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 2

(4) att Cfs överlägger med försvarsdepartementet om vilken omfattning
och inriktning redovisningen av Cfs perspektivplanearbete bör ha,

(5) att Cfs i ökad omfattning för avvägningsdiskussioner i programtermer,
utvecklar ett programvärderingssystem samt överväger lämpliga
metoder för hur resurserna skall redovisas på delprogram,

(6) att Cfs i arbetet med den långsiktiga planeringen i första hand bör
sträva efter att hämta in studieunderlag via den ordinarie linjeorganisationen.

Remissmyndigheterna biträder i huvudsak granskningspromemorians
förslag. De har dock en del kommentarer och tillägg. 1978 års försvarskommitté,
som inte har några principiella erinringar mot förslagen, hade
inte behandlat Cfs perspektivplan när remissvaret skrevs och kunde därför
inte ta ställning till de förslag som berör omfattning och inriktning av denna
plan.

Revisorernas överväganden

Två av förslagen i granskningspromemorian som berör utformningen av
vad som skall tas fram i perspektivstudierna är av principiell betydelse,
nämligen förslagen om ökad precisering av anvisningarna (I) och om
flexibla tidshorisonter (3). Dessa förslag innebär att regeringen i högre grad
än f. n. kommer att prioritera vilka områden av civilförsvarets verksamhet
som skall studeras och vilken tidshorisont man skall använda sig av.

I promemorian framhålls att Cfs har relativt begränsade studieresurser,
vilket gör det svårt för Cfs att tränga på djupet i alla de frågor som
behandlas i civilförsvarets perspektivplanering. Genom att på ett tidigt
stadium prioritera de problem till vilka studieresurserna i första hand skall
koncentreras samt genom att ange de områden som kan studeras med
förkortad tidshorisont borde tillgängliga planerings- och studieresurser
kunna koncentreras till de problem som är viktigast inför kommande
försvarsbeslut.

Remissmyndigheterna har genomgående varit positiva till dessa förslag.
Cfs och FOA har dock betonat vikten av att prioriteringarna sker i samverkan
mellan Cfs och försvarsdepartementet.

Revisorerna vill understryka betydelsen av att de begränsade studieresurserna
koncentreras till att utreda de frågor som är aktuella att fatta
beslut om vid kommande försvarsbeslut, så att ett allsidigt och tillräckligt
genomarbetat underlag föreligger på dessa områden. Frågor där sådan
beslutssituation inte föreligger kan i stället studeras vid ett senare tillfälle.
Även förslaget om flexibla tidshorisonter anser revisorerna väl värt att
pröva.

Såväl de prioriterade studieområdena som de områden som skall studeras
med begränsade tidshorisonter bör anges i anvisningarna för civilförsvarets
perspektivplanering. Detta ställer ökade krav på försvarsdeparte -

mentet när anvisningarna skall utarbetas. Revisorerna förutsätter, i likhet
med remissmyndigheterna, att prioriteringarna görs i samverkan med Cfs.

1 promemorian omnämns bl. a. att en del beslutsunderlag samlas in via
fristående utredningar som inte alltid samordnats med det planeringsunderlag
som tas fram via planeringssystemet.

Både Cfs och FOA, som har i allt väsentligt lika åsikter, tar upp frågan
om samordnat beslutsunderlag i sina remissvar. De hävdaratt man redan i
samband med utarbetandet av anvisningar för perspektivplaneringen bör
utröna vilka frågor som måste utredas vid sidan av perspektivplaneprocessen.
Sådana utredningar bör enligt Cfs och FOA tillsättas sparsamt och
främst när det i en fråga finns flera starka intressenter. Vidare hävdar de
att sådana utredningar tidsmässigt bör samordnas med perspektivplaneringen
så att ett samlat underlag föreligger inför försvarsbesluten.

Revisorerna finner Cfs och FOA:s synpunkter beaktansvärda. Det kan
ifrågasättas om man skall ha ett planeringssystem som FPE, om inte all
väsentlig utredningsverksamhet inom totalförsvaret förs in i detta eller
samordnas därmed. Först därigenom kan avvägningar mellan olika åtgärder
göras så att resurserna utnyttjas på för krigseffekten bästa sätt. Genom
denna samordning minskas också risken för att beslut fattas som bryter
sönder förutsättningarna för den långsiktiga planeringen.

Cfs studiekapacietet räcker inte för att man i önskvärd omfattning skall
kunna bryta ner det miljöunderlag som erhålls som bakgrund för perspektivstudierna.
Man deltar i vissa krigsförioppsstudier som bedrivs inom det
militära försvaret men dessa belyser endast delvis civilförsvarets problem.

I promemorian föreslås (2) mot denna bakgrund att FOA i ökad omfattning
biträder Cfs med sådana studier. Det förutsätts att FOA delvis skall
kunna göra detta under perioden mellan två plar.eringsomgångar då det
militära försvarets behov av biträde borde var lägre.

Remissmyndigheterna är i princip positiva till att FOA ger ett sådant
ökat stöd i studierna. FOA anmäler att man har kompetens för ökad
medverkan i de civila totalförsvarsmyndigheternas studiearbete, men att
kapaciteten är begränsad. Man pekar, liksom riksrevisionsverket (RRV),
även på att totalförsvarsstudier kräver en särskild kompetens hos utredarna
som går utöver den som behövs för studium av rent militära frågor.
Såväl Cfs som FOA är tveksamma till tanken att förlägga en del av FOA:s
studiemedverkan i tiden mellan två perspektivplaneperioder. eftersom
FOA då arbetar med kunskapsuppbyggande studier i samverkan med det
militära försvaret.

De relativt små civila totalförsvarsmyndigheterna har begränsad studiekapacitet
jämfört med det militära försvaret vilket bl. a. Cfs påpekat.
Enligt revisorernas mening bör man vid fördelningen av studieresurserna
ta speciell hänsyn till de områden där de ekonomiska konsekvenserna av
felaktiga beslut blir särskilt stora. Beslutsunderlagets kvalitet för de olika
totalförsvarsområdena bör dock, enligt revisorernas mening, inte uppvisa

alltför stora skillnader. Revisorerna förutsätter därför att man vid de
diskussioner om inriktningen av försvarsforskningen för perioden 1982/
83-1986/87, som f. n. pågår mellan FOA, ÖB och övriga totalförsvarsmyndigheter,
noga beaktar de civila totalförsvarsmyndigheternas behov av
forskningsstöd från FOA.

I granskningspromemorian har vidare föreslagits att Cfs i ökad omfattning
skall föra avvägningsdiskitssioner i programtermer, dvs. i termer av
krigsorganisationens effekt (5) och att myndigheten i ökad utsträckning
skall utnyttja den ordinarie linjeorganisationen för perspektivplanearbetet

(6). Cfs har, enligt avgivet remissvar, påbörjat arbete i den riktning som
anges i förslagen.

Beträffande avvägningsstudier och avvägningsdiskussioner framhåller
FOA och Cfs i sina remissvar att detta arbete inte får låsas i den ram som
programstrukturen utgör. Sakfrågorna bör kunna studeras obundna av
denna struktur för att sedan redovisas i program och delprogramtermer.

Revisorerna delar detta synsätt och vill särskilt betona vikten av att
avvägningsdiskussionerna i ökad omfattning inriktas på frågan om vilken
effekt i krig olika beslut medför. Härigenom kan varje i fred investerad
krona ges så hög krigseffekt som möjligt. För att man skall kunna göra
sådana avvägningar måste man emellertid kunna värdera effekten i krig av
organisationens olika delar och kunna fördela resursåtgången så att kostnaden
för olika delar av krigsorganisationen framgår. Inom det militära
försvaret görs värderingen med hjälp av ett väl utvecklat programvärderingssystem.

Fördelningen av resursåtgången på olika delprogram kan göras med
hjälp av redovisningssystemet eller med hjälp av en schablon - s. k.
fördelningsnyckel. Den senare metoden är enklare men förutsätter att
nyckeln uppdateras med jämna mellanrum. Cfs fördelar f. n. resurserna
med en fördelningsnyckel, som dock inte reviderats under senare år.

Revisorerna finner det tillfredsställande att Cfs, såsom föreslogs i
granskningspromemorian, startat arbete på att utveckla ett programvärderingssystem.
Revisorerna instämmer vidare i FRI:s synpunkter att Cfs
programvärderingssystem bör var ganska okomplicerat och att resursfördelningen
även i framtiden bör kunna ske med hjälp av en uppdaterad
fördelningsnyckel.

Cfs perspektivplaner har varit mycket omfångsrika. I promemorian har
ifrågasatts om inte den information som tagits fram i perspektivplaneprocessen
därigenom blivit onödigt otillgänglig. Av denna anledning föreslås
(4) att försvarsdepartementet och Cfs överlägger om vilken omfattning
och inriktning själva redovisningen av perspektivstudierna skall ha. Eftersom
perspektivplaneprocessen syftar till att ta fram underlag för långsiktiga
beslut finnér revisorerna det naturligt att beslutsunderlaget presenteras
så lättillgängligt som möjligt för beslutsfattarna.

Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

a) att Cfs bör få mer preciserade direktiv för sin perspektivplanering,

b) att flexibla tidshorisonter bör prövas i Cfs perspektivplanering,

c) att en ökad samordning bör eftersträvas mellan perspektivplaneprocessen
och de utredningar som arbetar vid sidan därav,

2. att riksdagen delger regeringen vad revisorerna i övrigt anfört om
tillämpningen av planeringssystemet vid Cfs.

Beslut i detta ärende har fattats av revisorerna Ingegerd Troedsson (m).
Sture Palm (s). Bertil Jonasson (c). Hugo Bengtsson (s). Rolf Sellgren (fp).
Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m). Ralf Lindström (s). Ivan Svanström
(c). John Johnsson (s). Birgitta Rydle (m) och Kjell Nilsson (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen (föredragande) och avdelningsdirektören
Douglas Dérans.

På riksdagens revisorers vägnar
Ingegerd Troedsson

/Göran Hagbergh

Underbilaga
till bilaga 3

Sammanfattning av granskningspromemorian 1980:5 Försvarets
planerings- och ekonomisystem — Planeringssystemet inom civilförsvaret,
och de däröver avgivna remissyttrandena

1 Granskningspromemorian

1.1 Bakgrund

Granskningspromemorian om planeringssystemet inom civilförsvaret är
ett led i den granskning av försvarets planerings- och ekonomisystem
(FPE) som riksdagens revisorer gör.

Med anledning av en tidigare promemoria om produktionsledningssystemet
på den regionala och lokala nivån inom armén (PM nr 2/1979) har
revisorerna lämnat ett förslag till riksdagen (förslag 1979/80:6) som riksdagen
bifallit (FöU 1980/81: 11. rskr 1980/81:70).

1.2 Planeringsarbetet

Civilförsvaret är en del av totalförsvaret. Dess huvuduppgifter i krig är
att skydda och rädda liv samt att begränsa skador på egendom.

1 likhet med det militära försvaret utarbetar Cfs perspektiv- och programplaner.
För detta arbete har man en särskild planeringsenhet direkt
underställd generaldirektören. Vid arbetet med perspektivplaneringen skapas
dessutom ett antal arbetsgrupper, i vilka en stor del av Cfs övriga
personal engageras.

En av tankarna med FPE var att långsiktig planering och beslut av
avvägningskaraktär skulle kunna hållas samman inom detta system. En del
betydelsefulla utredningar bedrivs dock vid sidan av systemet och besluten
på dessa områden tas i vissa fall fristående från vad som framkommit inom
planeringssystemets ram. Inom civilförsvarets område försöker man dock
hålla ihop planeringen inom och utom systemet genom att om möjligt
samma personer som deltar i Cfs planering också ingår i de fristående
utredningarna.

För närvarande har försvarskommittén tagit på sig en överordnande
samordningsroll i viktiga civilförsvarsfrågor.

1.3 Slutsatser och förslag

Allmänt

Ett antal problem med anpassningen av planeringssystemet tili Cfs förutsättningar
har belysts i promemorian, bl. a. vissa mindre brister i planeringsarbetet.
De är dock inte av den omfattningen att systemets rationalitet
bör ifrågasättas.

Utvecklingen av planeringssystemet och anpassningen av det till förutsättningarna
inom civilförsvaret är ännu inte avslutad. Cfs har inte haft den
omfattande erfarenhet av planeringsarbete som funnits inom det militära
försvaret och inte kunnat genomföra ett snabbt utvecklingsarbete. Samspelet
mellan långsiktig planering, programansvar och produktion inom

civilförsvaret tycks ännu inte ha fått sin slutliga form. De planeringscykler
som hittills genomförts har dock för Cfs del medfört att man byggt upp en
ökad kunskap om såväl planeringsarbete som civilförsvarets olika funktioner.

Precisering av anvisningarna för perspektivplaneringen

Vid Cfs har diskuterats om inte en bättre målinriktning av planeringsarbetet
skulle kunna uppnås om försvarsdepartementet i sina anvisningar för
perspektivplaneringen ytterligare preciserade förutsättningarna för planeringen
och gav närmare preferenser för vilka mål civilförsvaret skall sträva
mot. Bakgrunden är bl. a. att Cfs inte har samma resurser som t. ex. ÖB att
bryta ner det generella miljöunderlaget till operativt planeringsunderlag.

Anvisningarna från departementet bygger delvis på underlag som erhålls
från Cfs. Preciseringarna i anvisningarna är alltså resultatet av en process,
där departementet. Cfs och andra berörda myndigheter omväxlande ger
varandra alltmer preciserad information.

En betydande del av de faktorer som styr civilförsvarets utveckling är
dock av sådan karaktär att Cfs endast marginellt kan påverka dem. Exempel
är det civila samhällets utveckling, en angripares verkansmöjligheter
och de långsiktiga beslut som fattas om det militära försvarets operationer.

I promemorian anses att försvarsdepartementets övergripande kunskap
om dessa faktorers utveckling skulle kunna utgöra grund för en utvidgad
dialog mellan departementet och Cfs med syfte att ange sådana mer preciserade
inriktningar av Cfs strategiska studier som efterfrågats ovan. Resultatet
av en sådan ökad styrning från departementet kan bli att planeringsresurser
hos Cfs frigörs för fördjupade studier inom särskilt betydelsefulla
områden.

Behovet av stadier i samverkan med övriga försvarsgrenar

Inriktningen av civilförsvaret styrs till stor del av inriktningen hos övriga
delar av totalförsvaret. Det finns därför stort behov av studier om samverkan
mellan totalförsvarsgrenarna i krig samt hur förändrade förutsättningar
hos en totalförsvarsgren påverkar de övriga. Cfs möjligheter att bedriva
sådana studier i syfte att kartlägga kraven på civilförsvaret är dock begränsade.

Under perspektivstudierna gör ÖB och försvarsgrenscheferna omfattande
krigsförloppsstudier. Cfs har svårt att hinna behandla denna information,
som endast marginellt berör civilförsvarets problem. Inte heller
kan Cfs räkna med mer än sporadisk hjälp från ÖB, försvarsgrenschefer
och FOA under den tid som perspektivstudierna bedrivs. Motsvarande
behov finns också inom det ekonomiska försvaret.

Eftersom Cfs och ÖEF har behov av hjälp med sådana studier som
nämnts ovan för att få underlag för perspektivplaneringen, föreslås i promemorian
att FOA ges i uppdrag att i ökad omfattning ge sådan hjälp. Med
hänsyn till det stora behov av biträde från FOA som det militära försvaret
har under perspektivplaneperioderna föreslås dock att en del av studierna
för Cfs och ÖEF förläggs till annan tid än då perspektivplanering pågår.

Tidshorisonten i perspektivplaneringen
Planeringsteoretiskt har det ansetts lämpligt att planeringsarbetet inför
ett försvarsbeslut bygger på ett underlag som för olika delar av totalförsvaret
avser samma tidsperiod. Det militära försvaret och civilförsvaret
genomför därför en perspektivplanering som i fas I har en tidshorisont på

20 år. I den nyligen avlämnade planen innebar detta att civilförsvarets
utformning omkring år 2000 studerades.

Det ekonomiska försvaret däremot har en betydligt kortare tidshorisont
— fem till tio år - och kallar sina dokument perspektivstudier. Motivet för
att man inte blickar lika långt in i framtiden, som det militära försvaret gör,
är dels att det ekonomiska försvarets verksamhet helt styrs av samhällets
förändringar och industrins strukturella åtgärder, dels att man har större
handlingsfrihet med sina resurser än t. ex. det militära försvaret har. Eftersom
man inte kan beräkna eller ens bedöma konsekvenserna av samhällsförändringar
och industriåtgärder om 20 år med någorlunda godtagbar
sannolikhet har man i stället valt att planera med den tidshorisont som man
kan överblicka. Genom denna kortare tidshorisont har man flexibilitet att
anpassa verksamheten till förändringar i förutsättningarna.

Ett liknande resonemang skulle kunna föras för delar av civilförsvaret,
vars inriktning till stor del styrs av det civila samhällets utveckling, en
angripares verkansmöjligheter samt av förändringar i det militära försvarets
operationer. Inga av dessa funktioner kan man påverka mer än marginellt.
Skillnaden mellan det ekonomiska försvaret och civilförsvaret är
dock att det senare i högre grad är beroende av det militära försvarets
åtgärder som planeras med ett längre tidsperspektiv, att vissa komponenter
i civilförsvarssystemet har lång livslängd samt att det inom flera verksamhetsområden
krävs lång tid att genomföra större förändringar.

Om man utgår från genomförandetid och livslängd av dessa delar skulle
det följaktligen vara önskvärt att kunna anlägga ett mycket långsiktigt
perspektiv i civilförsvarets planering — inte i syfte att bestämma vad man
skall göra mycket långt fram i tiden utan för att belysa värdet på lång sikt
av de åtgärder man vidtar i närtid.

För vissa delar av civilförsvarssystemet saknas möjligheter att med
tillräcklig säkerhet anlägga ett så långsiktigt tidsperspektiv, och för andra
delar finns inte intresse eller behov av det. I dessa senare fall skulle ett
kortare tidsperspektiv kunna användas i civilförsvarets planering.

I promemorian föreslås därför att flexibla tidshorisonter skall införas i
civilförsvarets perspektivplanering och att dessa anpassas till karaktären
hos de olika långsiktiga frågor som skall behandlas i respektive planeringsvarv.
Detta bör beaktas vid utarbetandet av anvisningar för perspektivplaneringen.
Fördelen med detta förfarande skulle vara att civilförsvarets
resurser för långsiktiga studier koncentreras till de områden där beslutsfattarna
har störst behov av beslutsunderlag med lång tidshorisont.

Ambitionsnivån i redovisningen av perspektivplaneringen

Civilförsvarsstyrelsens senaste perspektivplan del I redovisas i en mycket
omfattande handling, som utöver fördjupad information på några områden
har en stor mängd allmäninformation. Risk finns dock för att denna
stora mängd information mera är till hinder än till hjälp för beslutsfattarna
när de skall sätta sig in i civilförsvarets frågor.

I promemorian förslås därför att Cfs skall överlägga med försvarsdepartementet
om vilken omfattning och inriktning redovisningen av perspektivplanearbetet
fortsättningsvis bör ha så att man kan koncentrera detta till de
frågeställningar som i respektive planeringsvarv bedöms vara mest angelägna
att behandla.

Kopplingen mellan krigs- och fredsorganisationen

En av de grundläggande planeringsförutsättningarna i FPE är kopplingen
mellan avsedd verksamhet i krig m. m. (krigsprogrammål) och vidtagna
åtgärder i fred, dvs. hur ändringar i krigsuppgifter och krigsorganisation
för med sig ändringar i freds verksamheten.

Dessa tankar har delvis kommit i skymundan vid Cfs vars intresse
huvudsakligen inriktas mot produktionen. Cfs är dock en myndighet med
uppgift såväl att planera för krigsorganisationens långsiktiga utveckling
som att producera komponenter i den. I den förra rollen borde ett tänkande
i termer av krigsorganisationens effekt vara lika naturligt som tänkandet i
produktionstermer är i den senare rollen. Ett absolut minimikrav är att
avvägningsdiskussionerna sker i termer av vad man vill åstadkomma i krig.

En förutsättning för meningsfulla avvägningsdiskussioner är att man för
varje del av krigsorganisationen har information om dess status, dvs.
styrka och svagheter, personal och materielinnehåll osv. Dessutom måste
man ha tillgång till uppgifter om vilka resurser som går åt för att bygga upp
och underhålla respektive del. Information om krigsorganisationens status
kan man erhålla med hjälp av ett programvärderingssystem. Cfs har inget
sådant, men tankar på att införa ett sådant finns. För att få information om
kostnaderna för krigsorganisationens olika delprogram används vid Cfs en
fördelningsnyckel som förmodligen inte längre ger en rättvisande bild av
de faktiska förhållandena.

1 promemorian föreslås att Cfs perspektiv- och programplanering i ökad
omfattning för avvägningsdiskussionerna i krigsorganisationstermer. För
att göra denna diskussion meningsfull föreslås att Cfs snarast utvecklar ett
programvärderingssystem som kan ge information om krigsorganisationens
status. Vidare föreslås att Cfs överväger lämpliga metoder för hur
resursåtgången skall redovisas. Om man väljer att även fortsättningsvis
fördela kostnaderna med fördelningsnyckel, bör denna snarast uppdateras.

Förankringen av planeringsarbetet i organisationen

Cfs har haft en strävan att engagera en stor del av personalen i planeringsarbetet.
I promemorian har ifrågasatts om inte omfattningen av detta
engagemang varit för stor och att man därför i det framtida planeringsarbetet
bör överväga att i större omfattning hämta in underlag via den ordinarie
linjeorganisationen. Nackdelarna med att engagera alltför stor del av personalen
i det långsiktiga planeringsarbetet är nämligen bl. a. att resurser tas
från produktionen, att det blir alltför många detaljer i det strategiska
beslutsunderlaget samt att tjänstemän i produktionen medvetet eller omedvetet
börjar arbeta mot studie- och planeringsmål i stället för de gällande
operativa målen. Vidare belastar en tillfälligt uppbyggd studieorganisation
av denna omfattning de begränsade resurser som Cfs har för att administrera
studiearbetet.

Vad gäller förankringen av planeringsresultaten konstateras att perspektivplaneringen
gäller frågor av strategisk natur, varför ansvaret för de
strategiska frågorna främst bör åvila organisationens ledning. Det är därför
främst förankringen hos Cfs styrelse och verksledning som bör eftersträvas.

1.4 Sammanfattning av förslagen

Sammanfattningsvis föreslås i promemorian

att Cfs och försvarsdepartementet gemensamt överväger i vad mån

civilförsvaret, i anvisningarna för perspektivplaneringen, kan ges mer preciserade
direktiv,

att FOA ges i uppdrag att i ökad omfattning biträda Cfs och ÖEF med
studier för att ge dessa myndigheter bättre underlag för perspektivplaneringen,

att flexibla tidshorisonter införs i civilförsvarets perspektivplanering, att
tidshorisonterna anpassas till karaktären hos de olika långsiktiga frågor
som skall behandlas samt att detta beaktas i anvisningarna för perspektivplaneringen,

att Cfs överlägger med försvarsdepartementet om vilken omfattning och
inriktning redovisningen av Cfs perspektivplanearbete bör ha,

att Cfs i ökad omfattning för avvägningsdiskussioner i programtermer,
utvecklar ett programvärderingssystem samt överväger lämpliga metoder
för hur resurserna skall redovisas på delprogram,

att Cfs i arbetet med den långsiktiga planeringen i första hand bör sträva
efter att hämta in studieunderlag via den ordinarie linjeorganisationen.

2 Remissyttrandena

Yttranden över promemorian har avgetts av försvarets forskningsanstalt
(FOA), civilförsvarsstyrelsen (Cfs), försvarets rationaliseringsinstitut
(FRI), 1978 års försvarskommitté (FK 78) samt riksrevisionsverket (RRV).

I det följande redovisas dels remissinstansernas allmänna kommentarer
till promemorian (avsnitt 2.1), dels synpunkterna på de i promemorian
redovisade förslagen (avsnitten 2.2—2.7). 1 avsnitt 2.8 redovisas vissa
synpunkter på frågan om samordning av planerings- och utredningsverksamheten
som behandlats i promemorian men inte redovisats som förslag.

2.1 Remissmyndigheternas allmänna kommentarer

Samtliga remissmyndigheter biträder i huvudsak de förslag som förs
fram i promemorian. De flesta har dock en del kommentarer och tillägg.

FK 78, som inte har några principiella erinringar mot innehållet i promemorian,
anmäler att behandlingen av Cfs perspektivplan inte var avslutad i
kommittén när remissvaret skrevs varför man inte kunde ta slutlig ställning
till de förslag som berör omfattning och inriktning av denna plan.

FRI framhåller att planeringsverksamheten i första hand bör inriktas på
produktionsplaneringen.

Cfs anser att de förändringar i planeringssystemet som föreslås medför
att planeringen vid Cfs i framtiden kan ske på effektivare sätt. Man delar
vidare promemorians uppfattning att förändringarna inte är av den omfattningen
att systemets rationalitet och funktion bör ifrågasättas.

2.2 Preciserade direktiv för perspektivplaneringen

I promemorian föreslås att Cfs och försvarsdepartementet gemensamt
överväger i vad mån civilförsvaret, i anvisningarna för perspektivplaneringen,
kan ges mer preciserade direktiv.

Samtliga remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, FRI
dock under förutsättning att förslaget leder till ett totalt sett minskat
arbete. FOA och Cfs betonar det nödvändiga i att sådana preciseringar
sker i samverkan mellan Cfs och försvarsdepartementet och att syftet

främst bör vara att koncentrera planeringsarbetet till de frågeställningar
som är av särskild betydelse i kommande försvarsbeslut.

2.3 Stöd från FOA i planeringsarbetet

I promemorian föreslås att FOA ges i uppdrag att i ökad omfattning
biträda Cfs och överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) med studier
för att ge dessa myndigheter bättre underlag för perspektivplaneringen.

Cfs och FOA delar synen på behov av ökat studiestöd från FOA till de
civila totalförsvarsmyndigheterna. RRV hävdar att möjligheten för FOA
att delta i sådana utökade totalförsvarsstudier är beroende av om det finns
tillräckligt med utredare och forskare med speciell totalförsvarskompetens.
Även FOA anser att totalförsvarsstudier kräver särskild kompetens
som går utöver vad som krävs för rent militära frågor. FOA anser att man
har denna kompetens men liten kapacitet för utökad medverkan.

FRI framhåller att Cfs i ökad omfattning bör följa de av ÖB ledda
krigsförloppsstudierna för att därigenom öka samverkan mellan totalförsvarets
olika delar.

I promemorian föreslås vidare att en del av FOA:s ökade studier av Cfs
och ÖEF:s problem skulle utföras i perioden mellan två perspektivplaneomgångar,
då det militära försvarets behov av studier borde vara mindre.
Såväl Cfs som FOA är tveksamma till denna tanke. FOA hävdar att man
under denna tid förbereder kommande planeringsperiod tillsammans med
det militära försvaret bl. a. genom kunskapsuppbyggande studier.

2.4 Flexibla tidshorisonter

1 promemorian föreslås att flexibla tidshorisonter införs i Cfs perspektivplanering
och att tidshorisonterna anpassas till karaktären hos de olika
långsiktiga frågor som skall behandlas.

FOA, FRI och RRV som särskilt kommenterat detta förslag anser att
flexibla tidshorisonter är väl värda att pröva. FRI säger vidare att man vid
varje planeringsomgång bör klargöra vilken ambitionsnivå som är rimlig
för olika delområden.

2.5 Redovisningen av perspektivplaneringen

I promemorian föreslås att Cfs och försvarsdepartementet överlägger
om vilken omfattning och inriktning redovisningen av Cfs perspektivplanearbete
bör ha.

Cfs anmäler att man tagit intryck av de synpunkter på redovisningens
omfattning och utformning som riksdagens revisorer lämnat under utredningens
gång och att man därför minskat omfattningen av perspektivplan
del 2.

2.6 Programvärdering

I promemorian föreslås att Cfs i ökad omfattning för avvägningsdiskussioner
i programtermer, utvecklar ett programvärderingssystem samt
överväger lämpliga metoder för hur resurserna skall redovisas pä delprogram.

Såväl Cfs som FOA betonar vikten av att man inte låser studiearbetet i
en standardiserad programstruktur. Man bör studera sakfrågor och göra

avvägningar obundet av programmen med hänsyn till de frågeställningar
som skall studeras men därefter belysa de erhållna resultaten i programtermer.

Cfs delar uppfattningen att meningsfulla avvägningsdiskussioner förutsätter
information om krigsorganisationens status och att denna kan erhållas
med hjälp av ett programvärderingssystem. Cfs har därför påbörjat
arbetet med att ta fram ett sådant system.

FRI påpekar i detta sammanhang att Cfs inte torde behöva något invecklat
programvärderingssystem och att resursfördelningen bör kunna ske
med hjälp av en uppdaterad fördelningsnyckel.

2.7 Arbetsmetodik vid perspektivplaneringen

I promemorian föreslås att Cfs i arbetet med den långsiktiga planeringen
i första hand bör sträva efter att hämta in studieunderlag via den ordinarie
linjeorganisationen.

FRI instämmer i förslaget, och Cfs anmäler att en övergång till ett sådant
arbetssätt har påbörjats. Vidare har man minskat den omfattande förankring
av studiearbetet hos personalen som tidigare gjordes och eftersträvar
numera i första hand en förankring av resultaten hos Cfs lekmannastyrelse
och verksledning.

2.8 Samordning av planerings- och utredningsverksamheten

I promemorian omnämns bl.a. att en av tankarna med FPE är att
långsiktig planering och beslut av avvägningskaraktär skall kunna hållas
samman inom systemet, men att en del betydelsefulla utredningar bedrivs
vid sidan av systemet och att beslut i vissa fall tas fristående från vad som
framkommit inom FPE:s ram.

Cfs och FOA:s synpunkter på denna brist på samordning överensstämmer
i stort. FOA säger:

I samband med utarbetande av anvisningar för perspektivplaneringen
bör även utrönas vad som måste läggas som utredningar vid sidan av
perspektivplaneprocessen. Sådana utredningar bör endast förekomma när
det i en fråga finns flera starka intressenter, t. ex. andra totalförsvarsmyndigheter
eller kommuner. Övriga frågor skall behandlas inom ramen för
perspektivplaneringen. Tidsmässigt bör sådana utredningar samordnas
med perspektivplaneringen så att ett samlat underlag föreligger inför försvarsbesluten.

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1981

Registret upptar de ärenden som revisorerna slutbehandlat under åren
1976 t.o.m. första halvåret 1981. Det omfattar också ärenden i vilka
granskningsarbete under motsvarande period påbörjats eller beslut om
förstudier fattats.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81:21

Administrativa göromål vid universitet och högskolor 76:125
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling

Kommunikationsverken 80:12

Domänverket 81:18

Arbetsgivaravgifter, debitering och uppbörd av 81:9, 15

Arbetsmarknadspolitik 77:116

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 81:18

Avbemannade fyr- och lotsplatser 81:16

Avskrivningskungörelsen, tillämpningen av 77:107

Bangladesh, katastrofbistånd till 76:104

Befälsutbildning 76:106

Beredskapsarbeten administrerade av statens vägverk 78:15
Beredskapsåtgärder inom TEKO-området 81:20

Besparingsåtgärder i statsförvaltningen 81:14

Biblioteksväsen

Information om statliga publikationer 81:12

LIBRIS 78:19

Bostadsbebyggelse, statens stöd till 81:23

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Civilförsvarets planeringssystem 81:11

Databehandling
Datorbaserat system för studiedokumentation 81:16

Informationssystem för vetenskapliga bibliotek 78:19
Domänverket 81:18

Dramatiska teatern och Operan 81:21

Dödsbodelägda skogsbrukse gendomar 76:104

Exekutionsväsendet
Allmänna och enskilda mål vid exekution 81:10, 18

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Fartygskreditgarantinämnden 81:22

Fastighetsbildnings- och mätningsväsendet 79:11

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Fyr- och lotsplats er 81:16

Försvarsväsen

Anskaffning av försvarsmateriel 81:19

Befälsutbildning 76:106

Civilförsvarsstyrelsens materielupphandling 76:109

Försvarets planerings- och ekonomisystem:

a) produktionsledningssystemet 80:9

b) planeringssystemet inom civilförsvaret 81:11

c) planeringssystemet 81:15

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 79:10

Utarrendering av övningsfält 79:26

Utlokalisering av militära myndigheter 81:18

Förvaltningslagens effekter 76:100

Glesbygds fr ägor 76:115

Gotländska kyrkor 77:113

Hälso- och sjukvård
Karolinska sjukhusets upprustning 77:101

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Högskoleutbildningens administrationskostnad 81:21

Högskolornas administrativa göromål 76:125

Idrottsstöd 81:12

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Information

Samhällsinformation 76:122

Statliga publikationer 81:12

Institutet för rikskonserter 79:10

Internationellt bistånd
Katastrofbistånd till Bangladesh 76:104

Invandrarverket 76:127

Jordbruksprisreglering 80:11

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Karolinska sjukhuset, upprustning av 77:101

Kommunal byggnads- och anläggningsverksamhet 77:120
Konsertverksamhet finansierad av staten 79:10

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter 81:15
Kriminalvårdsanstalter 81:19

Kulturminnesvård
Restaurering av gotländska kyrkor 77:113

Kulturrådet 81:20

Lantmäteriverksamhet, lokal 79:11

LIBRIS — ett datasystem för bibliotek 78:19

Lokaliseringsbidrag 80:12

Lots- och fyrplatser 81:16

Luftfartsverket

Intäkts- och kostnadsutveckling 80:12

Ärendebalans 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter 81:15

Näringsstöd
Lokaliseringsbidrag
Nämnden för fartygskreditgarantier

80:12

81:22

Strukturstöd 81:17

Svenskt Stål AB 81:17

Uddeholms AB 80:10

Omkostnader för statsmyndigheterna 76:117

Operan och Dramatiska teatern 81:21

Parkeringsbot, indrivning av 76:102

Patent- och registreringsverket 76:127

Planerings- och ekonomisystem inom försvaret 81:11, 15

Postverket

Intäkts- och kostnadsutveckling 80:12

Investeringar i fastigheter och byggnader 81:21

Programbudgetering hos civila myndigheter 80:8

Rationaliseringsorgan inom statsförvaltningen 76: 120

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 80:7

Redovisningssystemet för statsmyndigheter 81:10

Regionmusiken 79: 10

Regleringsföreningar 80:11

Revisionen av riksdagsförvaltningen 76:128

Riksbankens avdelningskontor 81:19

Riksskatteverket 77:108

Samhällsinformation 76:122

Service i glesbygd 76: 115

Skogsbruksrationalisering 76:104

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark 81:22

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Statens fordringar, bevakning och avskrivning av 77:107
Statens järnvägar
Intäkts- och kostnadsutveckling 80:12

Viss omorganisation av banavdelningar 81:14

Statens kulturråd 81:20

Statens lån till Uddeholms AB 80:10

Statens personalnämnd 77:110

Statens stöd till bostadsbebyggelse 81:23

Statens stöd till idrotten 81: 12

Statens utlåningsfonder 81:19

Statliga publikationer, information om 81:12

Statligt förhandlingssystem 81:23

Statligt redovisningssystem 81:10

Statsbidragsberättigade kommunala arbeten 77:120

Statsförvaltningens rationaliseringsorgan 76:120

Statsmyndigheter

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 81:18

Besparingsåtgärder inom statsförvaltningen 81:14

Fartygskreditgarantinämnden 81:22

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Kulturrådet 81:20

Omkostnader 76:117

Programbudgetering 80:8

Rationaliseringsorgan 76:120

Redovisningsrevision 80:7

Redovisningssystem 81:10

Riksbankens avdelningskontor 81:19

Utlokalisering 81:18, 20

Ärendebalanser, se även under Ärendebalanser hos
vissa statsmyndigheter 79:12

ÖEF 81:20

Strukturstöd till industrin 81:17

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK 81:16

Studiestödsnämnden 78:26

Svenskt Stål AB 81:17

Tandvårdsreformen 76:112

TEKO-stöd 81:20

Televerket 80:12

Tillsynsverksamhet hos socialstyrelsen 76:110

Trafiksäkerhet 81:22

Uddeholms AB 80:10

Universitetens administrativa göromål 76:125

Utbildning

Arbetsmarknadsutbildning 77:116

Befalsutbildning 76:106

Studiedokumentation vid högskolan 81:16

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 79:10

Utlokalisering av statliga myndigheter
Civila myndigheter 81:18

Militära myndigheter 81:20

Utlåningsfonder, statens 81:19

Vägtrafiksäkerhetens ansvarsfördelning 81:22

Vägverkets administration av beredskapsarbeten 78:15

Återbetalning av lokaliseringsbidrag 80:12

Är ende b alans er hos vissa statsmyndigheter 79:12

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Invandrarverket 76:127

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Luftfartsverket 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Patent- och registreringsverket 76:127

Riksskatteverket 77:108

Statens personalnämnd 77:110

OEF:s beredskapsåtgärder inom TEKO-området 81:20

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981