Redog. 1981/82:18 (Framställning / redogörelse 1981/82:18)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1981/82:18

Redogörelse
1981/82:18

från svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska (rådgivande)
församling rörande församlingsmötena under tiden maj
1981-januari 1982 (33:e sessionen)

1982-03-15

Till riksdagen

Svenska delegationen hos Europarådets parlamentariska (rådgivande)
församling överlämnar bifogade redogörelse för de tre församlingsmötena i
Strasbourg (maj 1981, september-oktober 1981 och januari 1982) som ägde
rum under församlingens 33:e årssession. Till redogörelsen är fogad en
förteckning över församlingens samtliga rekommendationer, resolutioner
och andra beslut under samma tidsrymd.

På delegationens vägnar:

BENGT SJÖNELL

John HM Hagard

1 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 18

Redog. 1981/82:18

Innehållsförteckning

1. Allmänt om församlingens arbete 3

2. Den svenska representationen 4

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemsländer 6

4. Ekonomi - utvecklingsarbete 14

5. Sociala frågor - hälsovård 18

6. Juridiska frågor 19

7. Kultur och utbildning 20

8. Vetenskap, teknologi och miljö 21

9. Befolknings- och flyktingfrågor 24

10. Jordbruk 26

11. Budget, administration, procedur m. m 27

Bilaga: Förteckning över församlingens beslut 29

Redog. 1981/82:18

Redogörelse från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska
(rådgivande) församling avseende tiden maj 1981-januari
1982 (33:e sessionen)

1. Allmänt om församlingens arbete

Europarådets parlamentariska församlings 33 :e session var stadgeenligt
fördelad på tre delsessioner. De ägde rum under tiden den 11- den 15 maj
1981, den 30 september-den 8 oktober 1981 och den 25-den 29 januari 1982.
Dessa plenarmöten hölls i Strasbourg.

Församlingens s. k. minisession hölls i år undantagsvis också i Strasbourg
under tiden den 29 juni- den 2 juli 1981. Då sammanträdde församlingens
ständiga utskott och nio andra utskott.

De helt dominerande frågorna under den 33 :e sessionen hade anknytning
till utvecklingen i Turkiet. Vid januarimötet antog församlingen en
resolution som gick ut på dels att Turkiet tills vidare bör vara kvar som
medlem i Europarådet, dels att medlemsregeringarna bör dra landet inför
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna med anledning av
de många rapporter som förekommit om brott i Turkiet mot den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter.

När utrikesminister Ola Ullsten vid majmötet presenterade ministerkommitténs
sedvanliga verksamhetsrapport tog han också upp flera frågor i
egenskap av Sveriges utrikesminister. Det var allvarligt, ansåg han, att
rapporter då fortfarande visade att tortyr förekom i Turkiet. Därför måste
Europarådet spela en konstruktiv roll i demokratiseringsprocessen i landet,
samtidigt som organisationen måste vara en krävande observatör av
utvecklingen. Han underströk att Europarådet är en organisation uteslutande
för demokratier i Europa.

Den dittillsvarande församlingspresidentens mandat upphörde i och med
majmötets inledning. Strax innan valet av efterträdare skulle påbörjas den
första mötesdagen drog sig en av de tre kandidaterna, den franske gaullisten
Jean Valleix, tillbaka. Församlingen valde den förre spanske utrikesministern
José Maria Areilza med 79 röster. Den maltesiske ledamoten Vincent
Tabone erhöll 56 röster.

Vid höstmötet framträdde som gästtalare Frankrikes Europaminister
André Chandernagor och Frankrikes sigillbevarare eller justitieminister
Robert Badinter. De uppehöll sig vid det förhållandet att Frankrike nyligen
accepterat möjligheten för enskilda att klaga i enlighet med den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter resp. att då nyligen det franska
parlamentets majoritet beslutat biträda regeringens förslag om avskaffande
av dödsstraffet.

Redog. 1981/82:18

2. Den svenska representationen

Till den 33:e årssessionen anmälde riksdagen följande valda ombud och
suppleanter i församlingen och dess organ.

Ombud:

Bengt Sjönell (c), delegationens ordförande
Stig Alemyr (s), delegationens vice ordförande
Anders Björck (m)

Carl Lidbom (s)

Björn Molin (fp) till den 2 juni 1981
Nils Erik Wååg (s)

Kerstin Anér (fp) från den 9 juni 1981

Suppleanter:

Einar Larsson (c)

Lennart Pettersson (s)

Inger Lindquist (m)

Anita Gradin (s)

Kerstin Anér (fp) till den 9 juni 1981
Kurt Hugosson (s)

Daniel Tarschys (fp) från den 9 juni 1981

Ombuden och suppleanterna är fördelade på församlingens fjorton
utskott, vilka sammanträder i samband med församlingens plenarmöten och
även mellan dessa. I utskotten bereds de ärenden som församlingen har att
besluta om. På grundval av utskottens betänkanden och förslag antar
församlingen rekommendationer till ministerkommittén, resolutioner,
yttranden och direktiv. Ett av utskotten, kallat det ständiga utskottet, har
fullmakt att besluta på församlingens vägnar under tider då församlingen inte
sammanträder i plenum.

De svenska ombuden och suppleanterna har under verksamhetsperioden
varit fördelade på församlingens utskott på följande sätt:

	Ordinarie	Suppleanter
Ständiga utskottet	Björck	Sjönell
	Gradin	Alemyr
Politiska utskottet	Molin1	Sjönell2
	Lidbom	Gradin
Utskottet för ekonomi och	Björck	Molin2
utveckling	Alemyr	Pettersson

1 Ersattes i september av Sjönell.

2 Ersattes i september av Tarschys.

Redog. 1981/82:18

Social- och hälsovårdsutskottet Lindquist Larsson

Hugosson Gradin

Juridiska utskottet Lindquist Molin2

Lidbom Hugosson

Kultur- och utbildningsutskottet Anér Björck

Alemyr Pettersson

Utskottet för vetenskap och Sjönell Anér

teknologi Pettersson Wååg

Utskottet för regionplanering Sjönell2 Larsson

och kommunala frågor Wååg Pettersson

Utskottet för befolknings- och Anér Lindquist

flyktingfrågor Gradin Hugosson

Utskottet för procedurfrågor Lindquist Lidbom

Jordbruksutskottet Larsson Lidbom

Utskottet för europeiska Gradin Molin1

icke-medlemsländer

Utskottet för förbindelserna Björck Alemyr

med de nationella parlamenten
och allmänheten

Budgetutskottet Wååg Lindquist

Vid majmötet omvaldes Anita Gradin som ordförande i befolknings- och
flyktingutskottet och som vice ordförande i utskottet för europeiska
icke-medlemsländer. Lennart Pettersson omvaldes som förste vice ordförande
i utskottet för vetenskap och teknologi. Kurt Hugosson omvaldes till vice
ordförande i utskottet för social- och hälsovårdsfrågor.

Flertalet utskott har tillsatt underutskott, vilka i många fall är tämligen
permanenta år från år medan andra kan utses med anledning av en särskild
fråga. Följande svenska delegater har under verksamhetsperioden eller del
av den varit ledamöter av sådana underutskott:

Carl Lidbom av det politiska utskottets underutskott för läget i Mellanöstern,
av dess underutskott för läget i Turkiet samt av dess underutskott för
mänskliga rättigheter i Latinamerika; Anders Björck av ekonomiska
utskottets underutskott för förbindelserna med internationella organisationer;
Kurt Hugosson av socialutskottets underutskott för den europeiska

1 Ersattes i september av Sjönell.

2 Ersattes i september av Tarschys.

Redog. 1981/82:18

sociala stadgan; Kurt Hugosson av juridiska utskottets underutskott för
havsrätten och Inger Lindquist av dess underutskott för läget i Turkiet; Stig
Alemyr av kultur- och utbildningsutskottets underutskott för det europeiska
arkitektur- och konstarvet; Kerstin Anér av dess underutskott för ungdom
och idrott; Lennart Pettersson ordförande och Kerstin Anér ledamot av
vetenskaps- och teknikutskottets underutskott för databehandling och
telekommunikationer; Bengt Sjönell av dess underutskott för energipolitiska
frågor och Lennart Pettersson av dess arbetsutskott för den femte
vetenskapliga parlamentarikerkonferensen samt Lennart Pettersson och Nils
Erik Wååg av den europeiska blandade kommittén för vetenskapligt
samarbete; Nils Erik Wååg av regionalutskottets underutskott för Europapriset
och för främjande av Europatanken och Lennart Pettersson av dess
underutskott för europeiska regionalproblem; Anita Gradin av befolkningsoch
flyktingutskottets underutskott för internationell migration; Anita
Gradin ordförande och Kurt Hugosson ledamot av dess underutskott för
demografiska och utvecklingsproblem samt Anita Gradin ordförande i dess
underutskott för mänskliga rättigheter i Latinamerika; Einar Larsson av
jordbruksutskottets underutskott för fiskefrågor samt Anders Björck
ordförande i det samlade utskottet för förbindelser mellan parlamentariker
och icke statliga organisationer under utskottet för förbindelserna med de
nationella parlamenten och allmänheten.

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-mediemsländer

Turkiet

I samband med kuppen i Turkiet den 12 september 1980 upplöstes det
turkiska parlamentet. Den 1 oktober samma år konstaterade Europarådsförsamlingen
bl. a. att möjligheten för turkiska parlamentariker att delta i
församlingens arbete skulle upphöra i och med majmötet 1981 för den
händelse inte ett nytt parlament konstituerats dessförinnan. Trots att inga
nya val skett i Turkiet drev flera ledamöter vid majsessionen tanken att
turkiska f. d. parlamentariker skulle ges möjlighet att även fortsättningsvis ta
säte och stämma i församlingen. Den svenska delegationen intog enhälligt
ståndpunkten att detta helt skulle strida mot Europarådets stadga och
församlingens gällande procedurregler. Denna ståndpunkt framförde Bengt
Sjönell på delegationens vägnar.

Församlingen beslöt i direktiv nr 398 att det skulle vara regelvidrigt att
förlänga mandatet för den tidigare turkiska parlamentarikerdelegationen i
församlingen. Beslutet fattades med röstsiffrorna 51^48 och 10 nedlagda
röster. Formuleringen till beslutet hade framlagts av den danske socialdemokraten
Lasse Budtz och den brittiske konservative ledamoten Sir Frederic
Bennet. Förslaget utgjorde en av komponenterna i ett kompromisspaket.
Den andra delen utgjordes av att församlingen skulle anta ett mjukt utformat

Redog. 1981/82:18

beslut i frågan rörande det politiska läget i Turkiet utan att ändringsförslag
till detta skulle medges. Med motiveringen att ett enda tilläggsförslag
röstades igenom till det sistnämnda beslutet drog sig Sir Frederic tillbaka som
medförslagsställare till förslaget om icke-förlängning av fullmakterna.

Också i fråga om det politiska läget i Turkiet blev utvecklingen livlig.
Politiska utskottet visade sig oförmöget att fatta beslut om en text att
framläggas inför församlingen. Utskottets rapportör, Ludwig Steiner,
österrikiska folkpartiet, hade utarbetat en rapport efter att ha besökt
Turkiet. Inte heller denna kunde utskottet enas om att föra vidare till
församlingens plenum. Steiner kom därför att i eget namn lägga fram ett
utkast till direktiv (dok. 4723). Detta blev i sin tur föremål för tio ändringsoch
tilläggsförslag, flertalet ägnade att skärpa den text som Steiner
personligen utarbetat. Ett av dessa tilläggsförslag vann majoritet, nämligen
det i vilket församlingen understryker den absoluta nödvändigheten av att all
tortyr och annan förnedrande behandling av fångar i Turkiet upphör, att
rättegångar påskyndas samt att möjligheten att hålla personer häktade i 90
dagar utan dom och rannsakan reduceras.

Även med det nyssnämnda tillägget kom församlingens direktiv nr 397 att i
sak innebära att frågan om suspension eller uteslutning av Turkiet som
medlem i Europarådet sköts på framtiden.

Anita Gradin förklarade att samstämmiga rapporter från Turkiet vittnade
om att militärregeringen systematiskt sökt få kontroll över alla organisationer
genom att antingen tvinga ledarna för dessa att följa regeringens politik
eller genom att förbjuda organisationerna. Hon kunde konstatera att det
fanns klara bevis för att mänskliga rättigheter kränktes. Hon kritiserade den
beryktade 90-dagarsregeln avseende häktning utan rannsakan och dom och
föreslog att Europarådet sände en oberoende observatör till de rättegångar
som pågick. Särskilt allvarliga fann hon de möjligheter som nu utnyttjades att
beröva turkiska medborgare deras medborgarskap. På nytt efterlyste Gradin
en exakt tidtabell från militärregeringen rörande återgång till demokrati i
landet.

Björn Molin ansåg att eftersom Turkiet saknade parlament och alltså inte
längre var en demokrati så kunde inte landet längre vara medlem i
Europarådet eller sända representanter till dess parlamentariska församling.
Ett land utan rätt för politiska partier att verka, utan facklig organisationsrätt
och utan religionsfrihet kunde aldrig beskrivas som en demokrati. Inte heller
kunde ett sådant tillstånd ursäktas eller förklaras med goda avsikter i övrigt.
Molin konstaterade att ministerkommittén oundvikligen skulle komma att
behöva ta ställning till frågan om suspension av Turkiets medlemskap i
Europarådet.

Debatten blev kort vid höstmötet eftersom församlingen beslutat uppskjuta
en grundlig behandling av frågan till januarimötet 1982. Politiska
utskottets rapportör Ludwig Steiner från österrikiska folkpartiet ansåg att

Redog. 1981/82:18

innan man beslutade om Turkiet skulle kvarstå som medlem i Europarådet
måste ytterligare information inhämtas om två huvudproblem i landet:
återupprättandet av demokratiska institutioner och respekten för mänskliga
grundläggande fri- och rättigheter (dok. 4784).

Församlingen antog en resolution (nr 757) med ett större antal avståenderöster
från dem som ansåg att den var för tam. I dess inledning understryks
ånyo att det rådande läget i landet är oförenligt med Europarådets stadga.
Församlingen tar inte ställning till inrättandet av författningsförsamlingen i
Turkiet i avvaktan på att den visar vad den står för. En vädjan riktas till den
turkiska regeringen att inte utesluta dem som var företrädare för politiska
partier före den 11 september 1980 (kuppen ägde rum den 12 september) från
att medverka i författningsförsamlingen.

Vid januarimötet samlade debatten ett femtiotal talare. I början av januari
1982 hade ett av ledamöter i församlingens juridiska resp. politiska utskott
sammansatt underutskott besökt Turkiet för att bilda sig en uppfattning om
läget. På det politiska planet hade situationen i någon mån förändrats genom
det nyårsbudskap i vilket generalen Evren bekantgjort en tänkt tidsplan för
återgång till demokrati i landet. På mänskliga rättighetsområdet kunde dock
knappast konstateras några förändringar till det bättre.

Debatten kom att präglas av i huvudsak tre åsiktsriktningar. Den ena,
främst företrädd av brittiska konservativa ledamöter och några meningsfränder
på kontinenten, hävdade att man inte fick se utvecklingen i Turkiet efter
kuppen isolerad utan jämföra denna med vad läget var före den 12 september
1980. Man skulle då finna att situationen var väsentligt bättre i dag, särskilt
när det gällde medborgarnas personliga säkerhet. Den demokrati som enligt
dessas uppfattning fanns före kuppen var inte värd namnet. Att tortyr
fortfarande förekom vitsordades men ursäktades med att det var att begära
för mycket att militärerna skulle få bukt med denna avart av myndighetsutövning
blott på arton månader.

En annan riktning företräddes av grekiska, portugisiska och spanska
ombud, de italienska kommunisterna samt några radikala socialister, bl. a. i
den nederländska delegationen. De ansåg att Europarådets trovärdighet
stod på spel och frågade vilka åtgärder som skulle behöva företas utöver dem
som militärerna i Turkiet vidtagit för att Europarådsstadgans bestämmelser
om uteslutning eller suspension av en medlem skulle tillämpas. De
förespråkade därför att församlingen skulle rekommendera ministerkommittén
åtgärder enligt stadgans artikel 8. För de unga demokratierna i Portugal
och Spanien var det dessutom av särskild vikt att de som i dessa länder
umgicks med tankar på att välta demokratin över ända fick klart för sig att det
inte skedde utan att Europarådet reagerade.

Den uppfattning som först formulerades inom de skandinaviska delegationerna
och som småningom vann anklang hos församlingens majoritet
menade att möjligheterna för Europarådet att påskynda en utveckling som

Redog. 1981/82:18

leder till demokrati i Turkiet bäst tjänades av att Turkiet fortfarande var kvar
i organisationen. Möjligheten att öva påtryckningar på militärregeringen
skulle därmed bevaras. Denna mjuka linje i medlemskapsfrågan parades
med en hård i vad avsåg tortyr och annan förnedrande behandling. Åtskilliga
talare erinrade om de rapporter, främst från Amnesty International, som
vittnade om att tortyr inte bara fortfarande förekom utan syntes göra detta i
ökad utsträckning. Andra pekade på rättegångarna mot fackliga ledare, som
anklagats för att de fullgjort sina fackliga uppdrag. Mot denna bakgrund
borde Turkiet dras inför Europarådets kommission för de mänskliga
rättigheterna av några av organisationens medlemsregeringar.

Bengt Sjönell erinrade i sitt inlägg om de olika beslut som församlingen
fattat sedan kuppen 1980. De tydde på att församlingen velat se tiden an. I ett
läge då politiska partier upplösts och deras tillgångar konfiskerats och då den
turkiska författningsförsamlingen dirigerades av militärerna så att dess
verksamhet inte ens kunde betecknas som skendemokrati var tiden nu
mogen för Europarådsförsamlingen att skrida till handling. Detta var så
mycket angelägnare som kränkningar mot mänskliga rättigheter, såsom
tortyr, nu syntes utövas t. o. m. av militärregimen själv. Sjönell förespråkade
fortsatt medlemskap för Turkiet samtidigt som process inleddes inför
mänskliga rättighetskommissionen.

Carl Lidbom pekade också på att Europarådsförsamlingens olika uttalanden
lett i det närmaste ingenstans. Den turk som kritiserade regeringen
riskerade fängelsestraff. Det var högförräderi att organisera ett oberoende
politiskt parti. Regeringen förnekade inte att tortyr förekom. En given
slutsats borde därför bli att Turkiet borde uteslutas. Trots detta ansåg
Lidbom det vara att föredra att behålla landet i Europarådet. Möjligheterna
att påverka utvecklingen i Turkiet skulle därmed bibehållas. På sikt skulle
också organisationens trovärdighet upprätthållas. Lidbom utvecklade hur en
process inför mänskliga rättighetskommissionen borde igångsättas i enlighet
med mänskliga rättighetskonventionens artikel 24 och framhöll att man
genom en sådan process skulle utnyttja det för Europarådet unika maskineri,
som är skapat för att skydda de mänskliga rättigheterna för medborgarna i
Europarådsstaterna.

Inger Lindquist ansåg argumentet att tortyr förekom i Turkiet före den 12
september 1980 värdelöst. Det var ju inte lättare att bli torterad då än nu.
Även om Europarådsförsamlingen inget gjorde då fick den inte sluta ögonen
inför dagens situation. Hon förstod de svårigheter som den turkiska
militärregeringen ställts inför med anarki och terrorism. Men tortyr kunde
aldrig bli en tillåten metod för att bekämpa våld. Lindquist önskade inte
döma. En del anklagelser var säkert sanna, andra kunde vara överdrivna.
När man inom Europarådet förfogade över effektiva medel för att värna om
de mänskliga rättigheterna var det angeläget att använda dem. Därför måste
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna få möjlighet att
undersöka vad som pågick i turkiska fängelser och domstolar.

1* Riksdagen 1981/82. 2 sami Nr 18

Redog. 1981/82:18

Politiska utskottet hade lagt fram en rapport som utarbetats av Ludwig
Steiner och utskottets brittiske ordförande Tom Urwin, labour (dok. 4841
revised). Till det resolutionsutkast som fogats till rapporten framlades inte
mindre än 42 ändrings- eller tilläggsförslag. Av dessa kom endast en handfull
att vinna majoritet. En rapport med juridiska synpunkter på situationen i
landet hade utarbetats av den tyske socialdemokraten Hans Bardens (dok.
4849).

Bland punkterna i resolutionen (nr 765) märks att församlingen anser att
läget i Turkiet fortfarande är oförenligt med Europarådsstadgan men att
Turkiets fortsatta medlemskap i organisationen ger denna möjlighet och
skyldighet att övervaka återupprättandet av demokratiska institutioner och
respekten för mänskliga rättigheter i landet. Församlingen uttrycker
tillfredsställelse över att terrorismen har minskat men beklagar att detta inte
medfört motsvarande upphävande av de undantag som gjorts från bestämmelserna
i Europarådets mänskliga rättighetskonvention. Över rapporterna
om förekomsten av tortyr och annan förnedrande behandling uttrycks oro.
Församlingen beklagar att de politiska organisationerna i landet förvägras
möjligheten att delta i det arbete som författningsförsamlingen bedriver. Det
konstateras att Europarådet inte längre kan uppskjuta ett kraftfullt beslut i
frågan utan risk för dess trovärdighet som en institution till skydd för de
mänskliga rättigheterna.

Församlingen fördömer de brott mot mänskliga rättigheter som ägt rum,
såsom upplösningen av de politiska partierna och fackföreningar, häktning
och anhållanden på grund av någons åsikt, tortyr och förnedrande
behandling av politiska fångar samt rättegångar vid vilka inga garantier finns
för de åtalades försvar.

Medlemsregeringarna uppmärksammas på artikel 24 i Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna som gör det möjligt för
fördragsslutande stater att inför mänskliga rättighetskommissionen påtala
brott mot konventionens bestämmelser hos varje annan fördragsslutande
stat. Församlingen anser att denna procedur bör användas i Turkietfallet för
att fastställa i vilken utsträckning anklagelserna mot Turkiet om bruk av
tortyr och andra brott mot mänskliga rättigheter är riktiga.

Resolutionen utmynnar i en katalog med uppmaningar riktade till den
turkiska regeringen att vidta en rad åtgärder för att säkra återgången till
demokrati och stärka skyddet av mänskliga rättigheter i landet.

Församlingen antog samtidigt en rekommendation (nr 936) och ett direktiv
(406) i Turkietfrågan.

Övriga politiska frågor

Årets allmänpolitiska debatt vid majmötet rörande Europarådets inriktning
kom denna gång i skymundan av Turkietfrågorna. De ärenden som
behandlades denna gång var dels förhållandet mellan Europarådsländerna på

Redog. 1981/82:18

den ena sidan och Förenta staterna på den andra, dels den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK.

I ärendet om förhållandet till Förenta staterna förelåg en rapport från den
franske gaullisten Jacques Baumel, politiska utskottets generalrapportör
(dok. 4709).

Carl Lidbom ansåg att Baumel kanske gått överdrivet varligt fram och
ibland blundat för de uppenbara skillnader som fanns i synen på världens
problem mellan Reaganadministrationen och flertalet av Europarådets
medlemsstaters regeringar och parlament. Särskilt fäste Lidbom uppmärksamheten
på resolutionsförslagets formulering som tydde på att Förenta
staterna och Västeuropa torde ha en gemensam uppfattning i frågan om
mänskliga rättigheter. Var fanns denna samstämmighet i synen på utvecklingen
i El Salvador och Turkiet samt på förhållandena i Sydafrika, frågade
han. Lidbom önskade visst en fortsatt dialog mellan Västeuropa och Förenta
staterna, men denna skulle då inte blott omfatta de tio EG-länderna utan de
21 Europarådsstaterna. Dessutom borde en sådan dialog, för att bära frukt,
vara helt öppen och inte präglas av att man sökte undvika diskussion av de
frågor varom olika uppfattningar rådde.

Parallellt med debatten om förbindelserna mellan Europa och Förenta
staterna avhandlades en rapport av den spanske ledamoten Lopez Flenares,
demokratiska centerunionen, om den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
(dok. 4724).

Inom ramen för den allmänpolitiska debatten antogs två resolutioner. Den
om samarbetet mellan Europarådsstaterna och Förenta staterna understryker
vikten av en utvidgad dialog mellan Europa och Amerika (nr 749) och
resolutionen om ESK uttrycker förhoppningen att uppföljningsmötet i
Madrid snarast skall kunna avslutas med positiva resultat (nr 750).

Jacques Baumel hade på utskottets uppdrag utarbetat en rapport också till
höstmötet om förbindelserna mellan Europarådet och Förenta Staterna (dok.
4772). Rapporten, som huvudsakligen uppehöll sig vid i det närmaste
NATO-centrerade spörsmål, kritiserades härför. Kurt Hugosson sade att
han i och för sig var beredd att acceptera det resolutionsförslag som förelåg
men undrade samtidigt om Baumel och han levde i samma värld. Rapporten
förbigick Reaganadministrationens likgiltighet inför nedrustningsopinionen
i Europa. Detsamma gällde Washingtons attityd till förhållandena i tredje
världen. Hur kunde rapportören förbigå det då nyligen avgivna amerikanska
vetot i FN:s säkerhetsråd på resolutionsförslaget om Sydafrikas attack på
Angola? Hugosson värdesatte att det gavs tillfälle till diskussion med
företrädare för Förenta staterna i Europarådet men förstod inte varför
Baumel ställde krav enbart på européerna och inte också på Förenta staterna
när det gällde att åstadkomma ett bättre samförstånd över Atlanten. Av
dessa skäl förklarade Hugosson att han skulle komma att avstå vid voteringen
om resolutionen.

Redog. 1981/82:18

Bland punkterna i resolutionen (nr 758) märks uttalandet att varken
Europa eller Nordamerika kan lösa 1980-talets utmaningar på egen hand. I
ansträngningarna att lösa Mellanösternproblemen förespråkas gemensamma
initiativ. Församlingen konstaterar att säkerheten i Europa kommer att ligga
i vågskålen så länge som man inte lyckas skapa ett klimat av förtroende
mellan öst och väst i den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens
uppföljningsmöte i Madrid. Förhoppningar uttrycks om framsteg i de
sovjetisk-amerikanska förhandlingarna om eurostrategiska vapen.

Inom ramen för behandlingen av Baumels nyssnämnda rapport, men utan
egentlig debatt, antogs en resolution (nr 759) om ESK:s uppföljningsmöte i
Madrid.

Debatten vid januarimötet om läget i Polen samlade nästan femtio talare.
Den brittiske labourledamoten Ronald Brown konstaterade att det i det
närmaste var omöjligt att komma fram till en gemensam västeuropeisk
handlingslinje när det gällde att reagera på Lucianatten 1981 och dess följder
i Polen. På konservativt håll hävdade flera talare att det som skett i Polen
kunnat ske därför att väst så lamt reagerat på annan sovjetisk expansion. De
nyligen träffade avtalen om gasleveranser från Sovjetunionen till flera
europeiska stater kritiserades av dessa talare för att vara ett farligt steg. Det
skulle sannolikt leda till ännu mindre vilja att kritisera Sovjetunionen i
framtiden. När det gällde skuldkonsolidering för Polen intog dessa konservativa
talare genomgående en hård attityd och Jacques Baumel underströk
att väst inte kunde fortsätta att subsidiera existensen av en totalitär regim i
Polen.

Bland socialdemokratiska och socialistiska talare tog man särskilt upp det
angelägna i att inte låta pågående nedrustningssträvanden gå i stå. Att återgå
till en politik liknande den som bedrevs under kalla kriget skulle enligt Knut
Frydenlund inte hjälpa det polska folket, tvärtom. Vad gällde kritiken mot
gasavtalen hävdade några att risken inte var särskilt stor eftersom det skulle
finnas alternativa leverantörer att tillgå också i framtiden.

En talare fann det genant att man i debatten från flera håll så häftigt
reagerat mot att det införts militärstyre i Polen samtidigt som man i samma
kretsar var beredda att acceptera detta i Turkiet. En annan hävdade att
utvecklingen i Polen inte var ett uttryck för svaghet i väst utan snarare ett
tecken på djupgående sprickor inom Warszawapaktens allianssystem.

En i flertalet inlägg gemensam uppfattning var att utvecklingen i Polen,
direkt eller indirekt stödd eller inspirerad av Sovjetunionen, utgjorde ett
brott mot åtaganden i Helsingforsdeklarationen. Samfällt krävdes att
krigslagarna upphävdes, att den fria fackliga rörelsen återupprättades samt
att en dialog återupptogs med Solidaritet och kyrkan. Enighet rådde också
om det angelägna i att med livsmedelsbistånd, helst via icke-statliga
organisationer, lindra befolkningens lidande.

Bengt Sjönell menade att den senaste tidens utveckling visat det
kommunistiska systemets verkliga natur. I det långa loppet kunde inte

Redog. 1981/82:18

kommunismen tolerera opposition eller politiska rörelser. Dess grund var
förtryck. När kravet på demokrati i Polen hade gått så långt att det blev ett
hot mot det kommunistiska systemet slogs strävandena mot liberalisering
ned hårt. Också Sjönell pekade på åsidosättandet av slutakten från
Helsingfors. Han var chockad av att polska medborgare dödats av militär och
polis och fördömde brotten mot mänskliga rättigheter såsom massarresteringar
av fackföreningsmedlemmar.

Händelserna i Polen var en angelägenhet för varje stat och varje människa,
som måste kräva upphävande av militärlagarna och frisläppande av de
anhållna, inkl. Lech Walesa.

Sjönell förstod att polackerna nu kände desperation och uppgivenhet. Den
armé som de var stolta över och som en dag skulle skydda dem mot ryssarna
hade nu gått Sovjetunionens ärenden. Myndigheterna hade valt våldets väg
samtidigt som de insåg att den var hopplös. Vad det polska kommunistpartiet
gjorde var i själva verket att det underskattade de polska arbetarnas
radikalism och längtan efter förändringar. Nu tvingades man bevittna en s. k.
normaliseringsprocess, som tidigare använts i Tjeckoslovakien. Denna
metod innefattade lojalitetsförklaringar av envar, och politisk tillförlitlighet
var avgörande för om man skulle få behålla sitt arbete.

För dem som levde i fria samhällen och i relativt välstånd var det under
omständigheterna viktigt att visa stöd för det polska folket, särskilt genom
generösa bidrag till den livsmedelshjälp som polackerna var i trängande
behov av under den stränga vintern.

Jacques Baumel hade till debatten framlagt en rapport (dok. 4834) som
beledsagades av ett resolutionsutkast. Detta blev föremål för ett stort antal
ändrings- och tilläggsförslag, bl. a. ett från den svenska delegationen. När
Bengt Sjönell presenterade detta förklarade han att den svenska delegationen
önskade stryka den paragraf som innehöll uppmaning till en starkare
samordning mellan Europas stater när det gällde åtgärder mot Polen och
Sovjetunionen på det politiska, ekonomiska och finansiella området, därför
att detta dels stred mot beslut som nyligen fattats av flera västeuropeiska
stater, dels inte stod i samklang med Sveriges neutralitetspolitik. Förslaget
nedröstades med en majoritet i storleksordningen 2 mot 1.

I den resolution (nr 763) som slutligen antogs med några enstaka nej- resp.
avståenderöster tar församlingen med kraft avstånd från den polska
militärens bruk av våld stödd av ett hot om intervention från Sovjetunionen
samt anser att ikraftträdande av krigslagarna den 13 december 1981 gjorde
slut på en utveckling mot en demokratisk process, som i högre utsträckning
respekterade mänskliga rättigheter och som skedde på grundval av
Solidaritets handlande. Solidaritet betecknas som en fackförening med djup
folklig förankring som alltid kämpat med fredliga medel. Församlingen anser
att det rådande läget i Polen utgör ett allvarligt hinder mot utvecklingen av
den process i Europa som inleddes med principerna i slutakten från
Helsingforskonferensen.

Redog. 1981/82:18

Församlingen anser vidare att den nuvarande regimen, som avvisas av en
majoritet av det polska folket, inte kan tillåtas bestå utan att detta får
allvarliga följder för förbindelserna mellan de båda Europahalvorna. Med
tillfredsställelse noteras att de västliga demokratierna nu erkänner att
minimivillkor för återupptagande av normala förbindelser och utbyte också
på handelsområdet är upphävande av krigslagarna, frigivande av politiska
fångar, återupprättande av den konstnärliga yttrandefriheten och respekt för
andra yttrandefriheter samt förnyad dialog med Solidaritet och kyrkan. I
resolutionen tillbakavisas kravet på att ESK:s uppföljningsmöte i Madrid
inte skall ta upp läget i Polen och uppmanas Europarådets medlemsregeringar
att vid nästa möte i Madrid insistera på att den polska regeringen
respekterar slutakten från Helsingfors. Församlingen betonar att medlemsregeringarna
och demokratier i hela världen fortsätter och utvidgar det
humanitära biståndet och livsmedelshjälpen till det polska folket via
icke-regeringsorgan för att därmed se till att den når dem som bäst behöver
den.

I ett samtidigt antaget direktiv (nr 405) ges församlingens utskott för
befolknings- och flyktingfrågor uppdraget att noga följa frågan om flyktingar
från Polen och rapportera till församlingen härom.

Den belgiske socialisten Claude Dejardin hade på politiska utskottets
uppdrag utarbetat en rapport (dok. 4835) om förföljelse i Iran. I debatten
redogjorde flera av de nästan tjugo talarna för de erfarenheter de via främst
Bahaianhängare i sina länder vunnit av den förföljelse som systematiskt
bedrevs av dagens maktinnehavare i Iran. I den resolution (nr 768) som
församlingen antog enhälligt beklagar församlingen bl. a. det ringa inflytande
som Europarådets medlemsregeringar kan öva på dem som i dag har
makten i Iran. Församlingen stöder uttryckligen de ställningstaganden i
saken som gjorts av FN:s mänskliga rättighetskommissions underkommitté
för förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter. Det ges uttryck
för församlingens solidaritet med de personer och samfund, inkl. Bahai, vilka
behandlas orättvist eller förföljs och uppmanar de iranska myndigheterna att
låta Bahaisamfundet omfattas av de konstitutionella garantier för religiösa,
etniska och filosofiska minoriteter som återfinns i den nya iranska
författningen. Europarådets medlemsregeringar uppmanas att använda
varje tillfälle som erbjuds att övertyga den iranska regeringen om nödvändigheten
av respekterande av de internationella överenskommelser som
landet ingått och som garanterar personlig säkerhet och äganderättsskydd
samt medborgarnas individuella rätt och grundläggande friheter.

4. Ekonomi - utvecklingssamarbete

Till majmötet hade den isländske ledamoten Olafur Grimsson, folkalliansen,
utarbetat en rapport om globala framtidsutsikter: människans behov och

Redog. 1981/82:18

jordens resurser (dok. 4706). I sin introduktion av rapporten menade han att
traditionell utvecklingsoptimism fått en avgörande knäck. Världsekonomins
problem var lika stora nu som på 1930-talet. Om ingenting gjordes hotade en
världsvid kris som kunde bli ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Efter studium av den långa rad vetenskapliga analyser som gjorts i olika
organ kom Grimsson fram till att kunskap nu fanns om problemens vidd; vad
som saknades var politisk vilja och ledarskap.

Bland de allvarligaste problemen såg han befolkningsexplosionen, flykten
från landsbygden, särskilt i u-länderna, bristen på vatten och energiförsörjningsproblemet
i hela dess vidd. Europas välstånd i framtiden var intimt
sammanvävt med möjligheterna att nå en lösning på u-ländernas ekonomiska
problem.

Stig Alemyr, som verksamt bidragit till att rapporten, trots invändningar
om att försvarsfrågor inte borde avhandlas i Europarådet, kom att innehålla
ett avsnitt om betydelsen av nedrustning för att friställa resurser för
utvecklingsansträngningar, anförde en rad exempel på obalansen mellan
ekonomierna i nord och syd. Han pekade på att vapenexporten från
i-länderna årligen uppgick till 20,7 miljarder dollar under det att det samlade
årliga biståndet från i-länderna blott uppgick till 24 miljarder dollar.
Rustningsspiralen innebar att många tvingades dö av hunger och dåligt
vatten, barn växte upp handikappade både kroppsligen och mentalt och
många gamla glömdes. Många tvingades leva med fruktan och hat. Om något
år beräknades de samlade rustningskostnaderna årligen att uppgå till 600
miljarder dollar. Alemyr ansåg att ansträngningar borde göras för att bromsa
denna utveckling. Om endast 4 % av det nämnda beloppet anslogs till
u-landsbistånd skulle man i ett slag fördubbla det årliga samlade biståndsflödet
till u-länderna.

I församlingens mycket omfattande resolution (nr 747) återfinns en
katalog över de ekonomiska och utvecklingsproblem som världen lider av i
dag. Europarådsstaterna uppmanas att på en lång rad punkter aktivt och i
positiv anda medverka i de olika förhandlingsfora där man i dag verkar för en
ny ekonomisk världsordning. Bland mer konkreta punkter återfinns
uppmaningen till medlemsstaterna att senast år 1985 uppnå målet på 0,7 %
av bruttonationalprodukten i offentligt bistånd. En annan punkt gäller ökad
aktivitet till förmån för att göra en bred allmänhet medveten om problemen
och samtidigt därmed bidra till en ökad biståndsbenägenhet hos denna.

Den italienska kristdemokraten Giuseppe Petrilli anförde i sammanfattningen
av sin rapport om energi och ekonomi (dok. 4703) att den rådande
situationen med knappa energiråvaror som också var dyrbara skulle komma
att bestå. Europa började se slutet på ekonomisk expansion. En ny
ekonomisk utveckling i vår del av världen kunde nås endast om en ny och
långsiktig industripolitik såg dagens ljus. Enligt Petrilli borde den konfrontation
som nu präglade förhållandet mellan de oljeproducerande länderna
och de konsumerande ersättas av förhandlingsvilja. Han förordade oljepris -

Redog. 1981/82:18

sättning efter förhandlingar mellan producenter och konsumenter. I linje
med vad Grimsson tidigare framhållit konstaterade Petrilli att även om de
ekonomiska framtidsutsikterna för Västeuropas länder syntes dystra kunde
de inte på något sätt jämföras med det katastrofala läge som särskilt de icke
oljeproducerande u-länderna befann sig i.

Bland de åtgärder som församlingen föreslår i sin resolution (nr 748) kan
nämnas ökad oljeprospektering i Västeuropa, särskilt till havs, forskning om
ny teknik för kolenergins utnyttjande, satsning på nya och förnybara
energikällor, ökat ianspråktagande av kärnenergiresurserna i de stater som
beslutat sig för att använda denna energiform samt mera forskning om sol-,
vind- och vågenergi, jordvärme och liknande energislag. Denna offensiv bör
paras med en medveten satsning på energisparande åtgärder. De sistnämnda
bör inkludera åtgärder på skatteområdet för att främja energisnål produktion.

Till minisessionen hade Anders Björck utarbetat en rapport (dok. 4747)
om europeisk luftfartspolitik rörande Nordatlanten. I sin introduktion pekade
han på att den amerikanska luftfartspolitiken fått sådana följder på
prissättningen för Nordatlantrutterna att både amerikanska och europeiska
bolag gjorde mycket stora förluster. Syftet med att föreslå ständiga utskottet
att anta en resolution var därför att stödja den europeiska luftfartsorganisationen,
ECAC, i dess ansträngningar att nå en överenskommelse med
vederbörande organ i Förenta staterna och Canada. I den enhälligt antagna
resolutionen (nr 755) förespråkas bättre samordning av prisbildning och
flyglinjesträckningar i syfte att öka möjligheterna för flygbolagen att förutse
inom vilka gränser de har att verka.

Den franske gaullisten Jean Bozzi hade till höstmötet utarbetat en rapport
(dok. 4767) om handelsförbindelserna mellan Europarådsstaterna och
Nordamerika. Rapporten innehöll bl. a. en redogörelse för Tokyorundans
resultat i vad avsåg tulltariffer och icke tariffära handelshinder samt en
genomgång av handelsproblem på vissa områden, särskilt textil, stål, bilar
och jordbruksvaror. Ett kapitel avhandlade penningpolitiska frågor och i
synnerhet den amerikanska ekonomiska politikens inflytande på de europeiska
ekonomierna. I den enhälligt antagna resolutionen (nr 760) rekommenderas
en rad åtgärder för att skapa balans i handelsutbytet, åtgärder som alla
tar sikte på främjande av frihandeln.

Europarådsförsamlingens årliga granskning av OECD.s verksamhet ägde
som vanligt rum under höstmötet. I debatten deltog förutom församlingsledamöter
generalsekreteraren i OECD, Emile van Lennep samt parlamentariker
från Australien, Canada, Finland och Japan. Inför debatten hade
framlagts en huvudrapport från ekonomiska utskottet (dok. 4770) samt
yttranden från flera andra utskott, nämligen utskottet för vetenskap och
teknologi (dok. 4791), social- och hälsovårdsutskottet (dok. 4795), kulturoch
utbildningsutskottet (dok. 4775), jordbruksutskottet (dok. 4771) samt
utskottet för regionplanering och lokala myndigheter (dok. 4774).

Redog. 1981/82:18

Kurt Hugosson, som var social- och hälsovårdsutskottets rapportör,
behandlade i ett inlägg framtiden för de sociala välfärdssystemen. Han ansåg
det väsentligt att nu förhindra en nedskärning av resurserna i vårdsektorn och
menade att privatisering och decentralisering av den sociala omvårdnaden
skulle leda till ojämlikhet.

Kerstin Anér fokuserade i sitt inlägg på rapporten från utskottet för
vetenskap och teknologi och erinrade om den vetenskapskonferens som ägt
rum i Helsingfors i juni 1981 i Europarådets regi. Hon ansåg att konferensen
och rapporteringen om den haltade i det att man förbisett att inte bara
politiker, teknokrater och företrädare för bekymrade personer bland
gräsrötterna utan också storindustrin och då framför allt de stora multinationella
läkemedels- och elektronikjättarna borde tas med när det gäller att
kontrollera utvecklingen.

Församlingen antog en omfattande resolution (nr 761) vari OECD:s olika
verksamhetsgrenar kommenteras och ett direktiv (nr 400) om den femte
parlamentariska vetenskapskonferensen i Helsingfors den 3-5 juni 1981.

Österrikes industri- och handelsminister Josef Starlbacker redogjorde i
egenskap av ordförande i EFTA:s ministerråd för EFTA.s 20:e och 21:a
årsrapporter. Joao Vasco Paiva, portugisisk socialdemokrat, hade dessutom
utarbetat en rapport (dok. 4766). I denna behandlades Portugals roll i EFTA
mot bakgrund av att landet stod på tröskeln till inträde i EG.

Lennart Pettersson efterlyste ett fördjupat, pragmatiskt samarbete mellan
EFTA-länderna. Detta kunde gälla främjandet av sociala målsättningar i den
ekonomiska politiken för att bibehålla hög sysselsättning i Europa,
industriella joint ventures och gemensamma forsknings- och utvecklingsansträngningar.

Den enhälligt antagna resolutionen (nr 762) spann på frihandelstemat.
Den schweiziska radikaldemokraten Edouard Debetaz hade utarbetat ett
yttrande (dok. 4768) på jordbruksutskottets uppdrag. Efter vissa tilläggsförslag
från honom kom resolutionen också att innehålla vissa punkter om
jordbruks- och fiskepolitiska frågor.

Till januarimötet hade den belgiska socialisten Claude Dejardin på
ekonomiska utskottets uppdrag utarbetat en rapport (dok. 4828) som svar på
den europeiska transportministerkonferensens 26:e och 27:e årsrapporter
avseende år 1979 och 1980. Ett yttrande förelåg jämväl från utskottet för
regionplanering och kommunala myndigheter utarbetat av den franske
center- och framstegsdemokraten Louis Jung (dok. 4823). På det sistnämnda
utskottets uppdrag hade den konservative ledamoten James Hill utarbetat en
rapport om tunneln under Engelska kanalen (dok. 4839). Dej ardins rapport
behandlade de senare årens utveckling för järnvägarna, vägtrafiken,
kanaltrafiken och rörledningstransporterna i Europa. Ett avsnitt behandlade
sociala, energi- och miljöaspekter på transportarbetet, och på järnvägstrafikens
område uppmärksammades särskilt kombinerade transporter, automatiska
kopplingar och den tänkta järnvägstunneln under Engelska kanalen.

Redog. 1981/82:18

kanalen. I ett kortare avsnitt berördes säkerhetssträvanden rörande vägtrafiken.

Efter en gemensam och kortare debatt antog församlingen enhälligt en
resolution (nr 766) om transportministerkonferensen. De uttalanden som
församlingen gör till förmån för en ökad satsning på järnvägstrafiken speglar
detta transportsätts pånyttfödelse i energikrisens spår. Samtidigt antogs
likaledes enhälligt en resolution (nr 767) om kanaltunneln i vilken
församlingen uttryckligen stöder tanken samtidigt som man förespråkar en
tunnel för dubbelriktad trafik.

5. Sociala frågor - hälsovård

Efter rapport från den österrikiske socialdemokraten Karl Reinhart (dok.
4699) och kort debatt antog församlingen vid majmötet en rekommendation
till ministerkommittén (nr 919) om anställdas skydd vid konkurser. I
rapporten och rekommendationen beskrivs de problem, som, särskilt under
nuvarande ekonomiska förhållanden, ofta drabbar de anställda vid konkurser.
Ministerkommittén uppmanas att inleda arbete på att utarbeta en
resolution eller annat instrument med rekommendationer till medlemsstaterna
hur deras lagstiftning skall utformas för att öka de anställdas skydd. Det
förutsätts att detta arbete genomförs i linje med vad man kommit fram till
inom EG på detta område.

När Kurt Hugosson vid minisessionen introducerade sin rapport (dok.
4736) om den sjätte översynsperioden av den europeiska sociala stadgan
beklagade han att denna hittills endast ratificerats av tretton medlemsstater
trots att stadgan firade 20-årsjubileum. Han kritiserade också den långsamma
procedur och eftersläpning som karakteriserade den granskning som görs
av hur stadgans medlemsländer efterlever bestämmelserna. - I det yttrande
(nr 106) som ständiga utskottet antog på församlingens vägnar understryks
vikten av full sysselsättning. En rad preciserade uppmaningar riktas till
namngivna länder att i olika avseenden rätta sig efter skilda delar i
stadgan.

Ett av höstsessionens mest kontroversiella ärenden rörde diskriminering av
homosexuella. Den holländske labourledamoten Joop Voogd hade utarbetat
en rapport (dok. 4755), och den franske socialisten Noél Benier hade på
juridiska utskottets uppdrag lagt fram ett yttrande (dok. 4777).

Den livliga debatten avslutades med att församlingen med röstsiffrorna
61-22-5 antog en rekommendation (nr 924). De svenska ledamöterna stödde
texten. Ministerkommittén rekommenderas att uppmana medlemsstaterna
att avkriminalisera homosexuellt umgänge mellan samtyckande vuxna och
att tillämpa samma lagliga debutålder som vid heterosexuellt umgänge.
Europarådsstaternas regeringar uppmanas förstöra de särskilda register som
förs över homosexuella av polis- eller andra myndigheter, att tillförsäkra
homosexuella lika behandling på arbetsmarknaden särskilt inom den

Redog. 1981/82:18

offentliga sektorn, att all tvingande medicinsk behandling och forskning
syftande till förändring av homosexuellas sexuella orientering upphör, att
inga föräldrar, på grund av homosexuella tendenser, skall få sin umgängesrätt
med barnen kringskuren samt att fångvårds- och andra myndigheter skall
se upp med riskerna för våldtäkt, våld och sexuellt våldförande i fängelser.

I en samtidigt antagen resolution (nr 756) uppmanas Världshälsoorganisationen
(WHO) att avföra homosexualitet från den internationella klassifikationslistan
över sjukdomar.

Ärendet om konstgjord befruktning var också kontroversiellt. Vincent
Tabone, maltesisk nationalist, hade utarbetat en rapport (dok. 4776). Vid
omröstning medelst namnupprop inträffade det relativt ovanliga att en
majoritet förkastade det föreliggande resolutionsförslaget, varför ärendet
avfördes från dagordningen. Röstsiffrorna var 41-43-5, och den svenska
delegationen stödde förslaget.

På grundval av en rapport (dok. 4754) från den franske gaullisten Francois
Grussenmeyer antog församlingen en rekommendation (nr 925) om Europarådets
bidrag till det internationella handikappåret. I denna inbjuds
Europarådets medlemsstater bl. a. att inrätta ett särskilt pris på 10 000
franska franc att årligen utdelas till den person eller institution som gjort mest
för de handikappades välfärd och deras medverkan i samhällets sociala
liv.

Inger Lindquist framhöll i debatten att de ekonomiska svårigheter som nu
drabbade Västeruopa inte fick innebära att man övergav de handikappade.
Hon kritiserade den dom i Västtyskland som för en tid sedan medgivit en tysk
resenär en 50-procentig reduktion av resans pris för att hon tvingats bo på ett
hotell i Grekland där också en grupp svenska handikappade ungdomar
bodde. Lindquist fann det oacceptabelt att handikappade segregeras vid
turistresor eller i varje annat sammanhang.

6. Juridiska frågor

Vid majmötet behandlades kabel-TV och direktsändande TV-satelliter i en
rapport av den holländske labourledamoten Pieter Stoffelen (dok. 4756).
Rapporten och det förslag till rekommendation som var fogat till den rönte
kritik från konservativt håll för att den på ett för lättvindigt sätt förbigick
moralhalten i eterutbytet och från flera liberaler för att den sökte påtvinga
programmakarna krav om viss standard i det som sänds. Många var
tveksamma till att tillstånd först skulle inhämtas från den stat som
huvudsakligen var avsedd som avnämare av satellitförmedlade program.
Paralleller drogs därvidlag till hur det då skulle gå med de radioprogram som i
dag sänds av de flesta västeuropeiska radiobolag direkt riktade till andra
stater.

Kerstin Anér kritiserade rapporten för att alltför lättvindigt acceptera

Redog. 1981/82:18

reklam-TV. Hon förespråkade att allmänheten borde beredas bättre
möjligheter att kritisera vad TV-bolagen valde att visa. Särskilt betänkligt
fann hon att barn utsattes för många program innehållande våld. Detta var
desto allvarligare som TV-bolagen valde att själva censurera positiva och
konstruktiva nyheter, som de ansåg för tråkiga.

Den omfattande rekommendationen (nr 926) antogs med röstsiffrorna
59-10-11 varvid de svenska ledamöterna avstod. Ett direktiv (nr 401) antogs
om kulturutskottets framtida behandling av problemet med våldstendenser i
kulturutbudet.

Den 27 januari 1982 valde församlingen ledamoten i högsta domstolen,
Jörgen Gersing att efterträda Max Sörensen som dansk domare i den
europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för perioden fram till den 28
januari 1989.

7. Kultur och utbildning

Till minisessionen hade den brittiske liberale ledamoten Alan Beith
utarbetat en rapport om arkeologi och metalldetektorer (dok. 4741). I den
rekommendation (nr 921) som ständiga utskottet antog på församlingens
vägnar varnas för de plundringsrisker som är förenade med det ökade bruket
av metalldetektorer i jakten på fornlämningar.

Alexandre Cirid, spansk socialist, hade till höstmötet utarbetat en rapport
om utbildnings- och kulturproblem förknippade med minoritetsspråken och
dialekterna i Europa (dok. 4745). Rapporten innehöll bl. a. en uppräkning
och kortare beskrivning av minoritetsspråken och dialekterna i Europarådets
medlemsländer. Trots flera försök från den svenska delegationens sida i
kultur- och utbildningsutskottet avvisade Cirid möjligheten att i sin rapport
ta med ett avsnitt om invandrarspråken i Europarådsstaterna. Därmed
utgick också ett avsnitt om den invandrarspråksundervisning som bedrivs i
vårt land. Utskottet har emellertid beslutat att ta upp undervisning i
invandrarspråken särskilt.

Den rekommendation som församlingen antog (nr 928) kom därför att i
allmänna ordalag söka förmå ministerkommittén att verka för en förbättrad
ställning i medlemsländerna för minoritetsspråken och dialekter.

En fyllig rapport om musikutbildning hade utarbetats av Josef Frommelt,
Progressive citizen’s party, Liechtenstein (dok. 4760). I denna gjordes en
historisk tillbakablick över musikutbildningen sedan den klassiska antikens
tid. En redogörelse lämnades för de musikutbildningsformer som kommit att
utvecklas i Europa i modern tid och i en bilaga redovisades musikutbildningens
struktur i Europarådets medlemsländer. I församlingens rekommendation
(nr 929) återfinns ett tolvpunktsprogram för musikutbildningen i
Europa, och församlingen hoppas att ministerkommittén under det europeiska
musikåret 1985 skall kunna redovisa vad som då åstadkommits för att
förverkliga programmet.

Redog. 1981/82:18

Efter rapport av nederländske labourledamoten Joop Voogd (dok. 4786)
antog församlingen utan debatt en rekommendation (nr 930) om prissättning
av böcker.

8. Vetenskap, teknologi och miljö

Har Europa och västvärlden någon uppfattning om vart större tekniska
förändringar på energiområdet, inom elektroniken och biotekniken leder?
Vilka följder får dessa på våra samhällen, på de demokratiska institutionernas
arbete och på förbindelserna mellan i- och u-länderna? Dessa var
huvudfrågorna vid den femte europeiska parlamentariska vetenskapskonferensen
i Helsingfors i juni 1981. När den belgiske kristdemokraten Charles
Hanin vid januarimötet introducerade sin rapport (dok. 4830) från konferensen
framhöll han att vetenskapliga framsteg var nyckeln till demokrati. I
Europa hade man lyckats avskaffa hunger och besegrat många sjukdomar.
Ett nytt problem för vår världsdel var att vi nu hamnat på efterkälken när det
gällde nya landvinningar. Resurser fanns men de var inte samordnade.
Andra problem rörde de tekniska landvinningarnas följder för sysselsättningen
och ett tredje spörsmål hotet mot den personliga integriteten och
etiska problem vid genmanipulation. Inom kort måste avgörande val träffas
om hur forskningen skulle bedrivas i framtiden. Frågan gällde hur människan
skulle använda sin makt över naturen för att undvika begångna misstag som
förorening, hunger i stora delar av världen i övrigt och vansinniga satsningar
på destruktiva vapen.

I mars 1981 hölls i Haag en europeisk parlamentarisk hearing om
innovation, konkurrensförmåga och politiskt beslutsfattande: ekonomiska
och sociala följder av avancerad teknologi. Den belgiske kristdemokraten
John van Waterschoot hade utarbetat en rapport (dok. 4831) om denna
hearing. Han fokuserade på problem förknippade med mikroelektronik,
robotisering och bioteknologin. I sin introduktion av rapporten underströk
han att informationen om dessa problem släpade efter. I Haag hade man
därför enats om att informationsfrågorna var de viktigaste. Kunde dessa
lösas skulle man också kunna anpassa arbetsplatserna till nya omständigheter.

Den gemensamma debatten av de båda rapporterna samlade nästan tjugo
deltagare. Lennart Pettersson ansåg att politiken på det vetenskapliga och
tekniska området inte längre kunde bedrivas effektivt om man inte också
beaktade de vidare sociala följderna av landvinningarna på de båda
områdena. Och dessa effekter måste beräknas redan innan man beslutade
om vilka tekniska alternativ man ville satsa på. Pettersson önskade se ett
närmare samarbete mellan vetenskapsmän och politiker och menade att den
europeiska vetenskapsstiftelsen (European Science Foundation) i Strasbourg
borde kunna spela en stor roll därvidlag.

Redog. 1981/82:18

Kerstin Anér frågade om tekniken är ansvarig för den användning den får
eller om vetenskapen kunde hållas ansvarig för vad kapitalismen gör med
tekniken. Tekniken kunde i själva verket inte hållas ansvarig för någonting
utan det var människorna och deras organisationer som bar ansvaret. Den
verkliga frågeställningen var vilken användning en viss teknik fick av vem och
till gagn resp. nackdel för vem. Frågeställningen gällde alltså människans
makt över naturen vilket betydde några människors makt över andra
människor, eller annorlunda uttryckt vetenskapsmännens och deras uppdragsgivares
makt att påverka människornas villkor med eller mot deras
vilja. Anér kritiserade tendensen i rapporterna att tala om mänskligheten
som om det gällde alla sex miljarder innevånare på jorden när det i själva
verket rörde sig om en liten grupp högt privilegierade människor i ett hörn av
världen. Särskilt märkligt fann hon talesättet att människan blivit slav under
materiella ting för vilka hon offrat allt, också sig själv. Det skulle vara
anständigare att säga att rika människor i rika samhällen offrat alla andra och
sedan förslavats av tingen.

Församlingen fattade enhälligt tre beslut. I en rekommendation (nr 932)
om vetenskapskonferensen i Flelsingfors uttalas förhoppningen att Europa
skall kunna återta sin förstarangsroll på forskningsområdet samtidigt som
i-länderna måste bli mer benägna att dela med sig av de tekniska
landvinningarna till u-länderna. På problemsidan tar rekommendationen
upp följderna för samhället av teknologiska förändringar, hotet mot
integriteten och faror för demokratin. I en annan rekommendation (nr 933)
om innovation, konkurrensförmåga och politiska beslut återfinns en katalog
åtgärder som medlemsregeringarna bör vidta för att minska klyftan mellan
forskningen och politiken. I ett direktiv (nr 404) får utbildnings- och
kulturutskottet uppdraget att söka finna nya vägar för att i utbildningsväsendet
främja en balans mellan intelligensutvecklande och karaktärsdanande
aktiviteter.

Genetisk ingenjörskonst: risker och möjligheter för mänskliga rättigheter
var temat för en hearing i Europarådets regi i Köpenhamn i maj 1981.
Lennart Pettersson hade utarbetat en rapport på teknik- och vetenskapsutskottets
vägnar (dok. 4833) och Björn Elmquist en på juridiska utskottets
uppdrag (dok. 4833) om Köpenhamnshearingen. Till rapporterna hade
fogats identiska rekommendationsförslag, som alltså utarbetats gemensamt
av de båda utskotten. Petterssons rapport behandlade huvudsakligen
riskerna för miljö och personal vid experiment med hybrid-DNA som är den
väsentligaste formen av geningenjörskonsten. Elmquists rapport tog upp de
långsiktiga etiska och sociala frågor som aktualiserades vid avancerad
kunskap om och manipulation av en människas genetiska arv.

Den brittiske labourledamoten Laurence Pavitt och den portugisiske
socialdemokraten Antonio Queiroz hade på social- och hälsovårdsutskottets
uppdrag utarbetat ett yttrande i ämnet (dok. 4842).

Redog. 1981/82:18

Enligt Lennart Pettersson hade säkerhetsproblemen vid dagens hybridDNA-forskning
överdrivits i den allmänna debatten. Sedan forskningen på
detta område intensifierades i början av 1970-talet hade osäkerheten om den
till stor del skingrats så att den ursprungliga rigorösa säkerhetskontrollen
kunnat lättas. I själva verket hade inte någon olycka inträffat vid
hybrid-DNA-forskning sedan den inletts. Den allmänna uppfattningen
syntes vara att mikroorganismer som manipulerats genetiskt inte utvecklades
till något slags superbakterier som var omöjliga att utrota. Tvärtom föreföll
de inte vara farligare än de mikroorganismer som används som råmaterial i
denna forskning. Dessutom syntes de oftare vara mer försvagade än sina
motsvarigheter i naturen, vilka inte utsatts för någon behandling.

Genetisk ingenjörskonst var ett område där allmänheten hade lätt för att
missförstå vad som gjordes, fortsatte Lennart Pettersson. Många haltande
paralleller existerade och det var lätt att överdriva riskerna med den
forskning som bedrevs. Av detta skäl hade politikerna ett särskilt ansvar för
att allmänheten vägleddes. Särskilt angeläget var det att inte förbise de
mycket positiva framtidsutsikter som denna forskning hade. Geningenjörskonst,
bioteknologi och hybrid-DNA var forskningsområden som snart
kunde avsätta för mänskligheten positiva resultat. Framsteg hade redan
gjorts på det medicinska området där säkrare vaccin och billigare insulin
framställts och där kvantiteter tillräckliga för kliniskt bruk av interferon
producerats för cancerbehandling. Inom jordbruket skulle i en nära framtid
revolutionerande förbättringar kunna genomföras som ett resultat av
forskningen om våra vanligaste sädesslag.

Elmquist ansåg debatten i församlingen viktig eftersom genmanipulation
av människoceller var ett mera direkt sätt att påverka människan själv och
således också framtidens samhälle. Nya möjligheter att forma framtidens
människor efter önskad modell skulle öppna sig. Cancerns mysterium och
kanske rent av livets skulle komma att avslöjas. Ärftliga sjukdomar skulle
kunna botas. Sådana framsteg borde inte förhindras. Han ville därför helst se
en uppmjukning av en del av de restriktioner som i dag gällde främst vid
forskning med hybrid-DNA rörande allvarliga sjukdomar, såsom blödarsjuka,
leukemi och andra ärftliga sjukdomar. En lista omfattande dessa
sjukdomar borde upprättas. Elmquist gick så långt som att föreslå att sådana
sjukdomar borde genmanipuleras hos sjukdomsbärande individer innan
dessa tilläts avla barn.

Församlingen godkände en av Kerstin Anér föreslagen ändring av
föreliggande förslag till rekommendation. Hon underströk vikten av att varje
individ har rätt till sitt genetiska material och sin egen kropp. Ingen borde bli
föremål för medicinsk teknik utan föregående samtycke efter information.
Ett särskilt problem utgjorde, enligt Anér. foster och ägg, som inte kunde
lämna sådant samtycke. Oavsett vilken syn man hade på fostrets status som
individ eller del av moderns kropp måste de som närmast berördes, föräldern
eller föräldrarna, frivilligt ge sitt samtycke.

Redog. 1981/82:18

Kerstin Anér fann det beklagligt att man i Köpenhamn såväl som i
Helsingfors vid vetenskapskonferensen samt i Petterssons och Elmquists
rapporter förbisett att det som verkligen begränsade vetenskapens frihet var
intresset hos dem som betalar den. Storföretagen beslutade vad vetenskapen
skulle användas till, åtminstone hade de större inflytande på besluten än
någon annan. Detta var inte nödvändigtvis till skada för alla men det hade
definitivt intet att skaffa med friheten för forskaren eller forskningen.

Församlingen antog med två avståenderöster en rekommendation (nr 934)
som innehåller en rad konkreta förslag riktade till medlemsregeringarna
enskilt och till ministerkommittén.

Edward Garrett, brittisk labourledamot, hade lagt fram en rapport på
uppdrag av utskottet för regionplanering och kommunala frågor om
utbildningens roll i miljövårdsarbetet i Europa (dok. 4822). Rapporten
behandlade utbildning på miljövårdsområdet i ett internationellt perspektiv
och belyste möjligheterna till ökat europeiskt samarbete. Efter kort debatt
antogs en rekommendation (nr 937) som välkomnar inrättandet nyligen av
den europeiska stiftelsen för miljövårdsutbildning (Foundation for Environmental
Education in Europé) och som ger Europarådets sekretariat
uppdraget att utarbeta ett utkast till överenskommelse mellan Europarådet
och stiftelsen med syfte att på den sistnämnda överföra ansvaret för
genomförandet av de utbildningsprojekt på miljövårdsområdet som ingår i
Europarådets andra medelfris*'' .a plan.

9. Befolknings- och flyktingfrågor

Ursprunget till det rådande läget i El Salvador stod att finna i landets
ekonomiska och sociala situation, som präglades av förekomsten av två
distinkta grupper, nämligen den extrema högern och den extrema vänstern.
Högern bestod huvudsakligen av storgodsägare och de högre militärerna och
vänstern av proletariatet och revolutionära grupper med förbindelser med
den internationella kommunismen. Så sammanfattade den portugisiska
centrumsocialdemokraten Maria José Sampaio sin rapport till majmötet om
flyktingarna från El Salvador (dok. 4698).

Anita Gradin framhöll i egenskap av utskottets ordförande att den sociala
situationen i många latinamerikanska stater var så svår att explosionen av de
spänningar som byggts upp under sekler syntes helt naturlig. Trots detta hade
man i utskottsbehandlingen av ärendet sökt begränsa sig till de humanitära
synpunkterna på de rådande svårigheterna i landet. Hon beklagade att man
ofta förbisåg de humanitära aspekterna till förmåp för renodlat politiska
överväganden när det som här var fråga om människoliv. Det var uppenbart
att huvuddelen av den internationella pressen och politiska organ tolkade
utveckligen i El Salvador som ett led i försämringen av förbindelserna mellan
öst och väst. Om denna analys accepterades delade man också tanken på att
de båda supermakterna borde kunna öva inflytande på de interna förhållan -

Redog. 1981/82:18

dena i stater överallt på jorden. Detta fann Gradin förkastligt. Staterna
måste i stället ges möjligheter att själva råda över sin framtid.

Efter att ha beskrivit utvecklingen i landet efter år 1979 konstaterar
församlingen i sin resolution (nr 751) att den regerande juntan ökat
förtrycket samtidigt som den nya amerikanska administrationen i stigande
grad bistår juntan och Cuba på motsvarande vis stöder gerillan. Europarådsstaternas
regeringar uppmanas att stödja den verksamhet som bedrivs av
FN:s flyktingkommissarie och Internationella röda kors-kommittén, att
vädja till El Salvadors grannstater att ta emot flyktingar från landet, att verka
för att interventionen utifrån upphör samt att vädja till regeringen i El
Salvador och till oppositionen grupperad inom den demokratiska revolutionära
fronten att inleda en dialog i syfte att göra det möjligt för folket att leva i
fred. Europarådsstaternas regeringar uppmanas också att verka för att
mänskliga rättigheter respekteras av alla politiska krafter som verkar i landet
samt att dessa skall underlätta Röda korsets verksamhet.

Efter rapport från den brittiske konservative ledamoten Sir Frederic
Bennet och den norske hpyreledamoten Karin Flafstad (dok. 4762) antog
församlingen vid höstmötet en rekommendation (nr 922) om läget för
flyktingarna frän Afghanistan. Ministerkommittén uppmanas att öka sitt
politiska och materiella stöd till de internationella programmen för
flyktingarna samt att verka för en politik som syftar till att skapa
förutsättningar för dem att återvända hem. I ett samtidigt antaget direktiv (nr
399) tillsätts ett underskott till församlingens politiska resp. befolkningsutskott.
Underutskottet skall studera möjligheterna för Europarådet att
medverka i en rättvis lösning av Afghanistankrisen.

Claudius Petit, ordförande i styrelsen för den europeiska fonden för
återanpassning av flyktingar, gästtalade och förklarade att fondens aktiviteter
sträckt sig från att hjälpa flyktingar efter andra världskriget till att bistå
offren från jordbävningar. Han uttryckte förhoppningen att fonden snarast
skulle uppnå en utlåningskapacitet om 350 miljoner dollar årligen. Kristdemokraten
Georges Margue från Luxemburg hade utarbetat en rapport (dok.
4763) om fondens verksamhet.

I egenskap av ordförande i befolkningsutskottet hyllade Anita Gradin den
framlidne styrelseordföranden Pierre Schneiter för dennes insatser. Hon
erinrade också om vikten av att fondens medlemmar bidrog till en breddning
av fondens möjligheter att skapa och bevara sysselsättning, bygga ut
yrkesutbildning samt att i missgynnade regioner medverka till en utbyggnad
av infrastrukturen.

I församlingens rekommendation (nr 927) uppmanas de Europarådsstater
som ännu inte är medlemmar i fonden att bli detta. Fondmedlemmarna
uppmanas verka för att fonden ges möjligheter att bidra till ansträngningar
som syftar till att minska den ekonomiska och sociala obalansen mellan
Nord- och Sydeuropa.

Den italienska socialisten Margherita Boniver hade utarbetat en rapport

Redog. 1981/82:18

som sammanfattade ratifikationsläget beträffande 1977 års Europarådskonvention
om den migrerande arbetskraftens rättsliga ställning /dok. 4764).
Trots att konventionen öppnats för undertecknande redan den 24 november
1977 hade till höstsessionen endast följande stater undertecknat den:
Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Luxemburg och Nederländerna.
Ratificerat konventionen hade endast Portugal, Spanien, Sverige
och Turkiet. Konventionen träder i kraft sedan fem Europarådsstater
ratificerat den.

Anita Gradin uttryckte i sin sammanfattning av debatten besvikelse över
att så få stater ratificerat konventionen, särskilt som det tagit elva år att
utarbeta den. Genom ratifikation skulle staterna kunna visa solidaritet
genom aktivt handlande. I rekommendationen (nr 931) uppmanas ministerkommittén
att vidta åtgärder för att påskynda ratifikationsprocessen.
Församlingen antog samtidigt ett direktiv (nr 402) i vilket församlingsmedlemmarna
uppmanas att på hemmaplan verka för att regeringarna ratificerar.

10. Jordbruk

Vanvård av hästar vid internationella transporter hade till höstmötet ägnats
en rapport av den tyske CDU/CSU-ledamoten Gunther Muller (dok. 4758).
Han redovisade de missförhållanden som rådde vid internationella transporter
av hästar till slakt främst från Östeuropa och i södra Europa. Många
exempel anfördes på hur det satts i system att transportera hästar långväga
och under flera dygn utan att de fick tillgång till föda eller ens vatten. Det
hade ofta hänt att hästarna avlidit under transporterna.

Kerstin Anér framhöll att det vore bättre att slakthästar slaktades där de
fötts upp och transporterades till avnämarna i fryst tillstånd. Denna tanke
återfinns i den rekommendation (nr 923) som församlingen antog och i vilken
förespråkas bredare anslutning, främst bland de östeuropeiska staterna, till
1968 års europeiska konvention för skydd av djur under internationella
transporter.

Inför januarimötet hade den brittiske konservative ledamoten Paul
Hawkins lagt fram en rapport (dok. 4814) om jordbrukspolitiken i Europa:
etablering i jordbruket. Han behandlade frågor som förlust av jordbruksmark
vid byggnation, flykten från landsbygden, jordbrukares pensionsålder, arvsoch
skattefrågor, storleken på lantbruken, institutionaliserat ägande och
trottoarbönder samt svårigheterna att förvärva mark på grund av priserna,
inflationen och inte minst skattelagstiftningen. Fabio Maravelle, italiensk
socialist, och den tyske CDU/CSU-ledamoten Gunther Muller hade
samtidigt lagt fram en rapport (dok. 4818) om förnyelse av missgynnade
jordbruksdistrikt.

Båda rapporterna blev föremål för en gemensam debatt som samlade tjugo
talare. Inläggen präglades av vad Hawkins skrev i sin sammanfattning,

Redog. 1981/82:18

nämligen att situationen är så olika i medlemsstaterna att det skulle vara
omöjligt att föreslå åtgärder som var lämpliga överallt i Europa. I sin
introduktion av rapporten önskade Hawkins en frisk och frodig landsbygd
där rätt utbildade unga män och kvinnor kunde arbeta och fostra sina barn.
Faran var dock stor för att detta inte skulle kunna förverkligas eftersom
förlusten av god jordbruksmark gått så långt.

Einar Larsson frågade hur man bäst kunde bistå unga, effektiva och
välutbildade jordbrukare att få tillgång till mark samt hur samhället fick bäst
nytta av jordbruket. Enligt Larsson borde man lagstifta till förmån för den
yngre generationen snarare än till förmån för säljarna. Brukandet av jorden
borde starkare knytas till ägandet. Aktivt ägande inkluderade att ägaren av
jordbruksfastigheten brukade denna själv tillsammans med sin familj. Han
föredrog detta framför passivt ägande. Som en konsekvens härav borde
jordbruksfastigheter prisregleras i lag så att priserna stod i samklang med
inkomsterna från fastigheten. Han anförde att man i Sverige haft goda
erfarenheter av 1979 års jordförvärvslag och att priserna på jordbruksfastigheter,
särskilt i utpräglade jordbruksdistrikt, gått ned under de två senaste
åren.

Einar Larsson lade också fram ett tilläggsförslag till resolutionsutkastet.
Förslaget syftade till att stärka aktivt ägande på bekostnad av arrendelösningar.
En annan ledamot lade fram ett förslag med rakt motsatt syfte. I
kompromissens tecken drogs båda emellertid tillbaka.

Församlingen antog enhälligt en resolution (nr 764) som rekommenderar
en rad åtgärder för att underlätta särskilt för yngre människor att ägna sig åt
jordbruk och en rekommendation (nr 935) med konkreta förslag om hur man
skall främja förnyelsen av missgynnade jordbruksdistrikt.

11. Budget, administration, procedur m. m.

Församlingen antog utan debatt och enhälligt vid majmötet ett yttrande
(nr 105) över programbudgeten och utgiftsstaten avseende församlingen för år
1982. Yttrandet hade utarbetats av fransmannen Louis Jung (UCDP) (dok.
4702). När han presenterade rapporten konstaterade han att budgeten syntes
vara en väl avvägd balans mellan aktiviteternas krav i organisationen och de
ekonomiska problem som medlemsstaterna hade att brottas med. Han
beklagade dock att ministerkommittén åter styvmoderligt behandlat kraven
från de politiska grupperna på ökade personalresurser.

Församlingen antog enhälligt en resolution (nr 752) med vilken procedurreglerna
ändras så att det görs möjligt för de delegationer som så önskar att
utrusta sig med fullmakter från vederbörande nationella organ att omfatta
längre perioder än en årssession, som hittills gällt.

Vid minisessionen behandlades en rapport av den tyske socialdemokraten
Karl Ahrens om kvinnans roll i Europarådet (dok. 4739). Rapporten belyste
anställningsförhållandena och möjligheterna till karriär i Europarådssekre -

Redog. 1981/82:18

tariatet och i en rad andra jämförbara internationella organisationer. I den
resolution som ständiga utskottet antog på församlingens vägnar (nr 753)
uppmanas generalsekreteraren att se till att annonser om topposter i
sekretariatet utformas så att kvinnor känner sig manade att söka dem.
Tillsättningen skall sedan spegla en strävan efter jämn könsfördelning på alla
nivåer i administrationen.

Efter rapport (dok. 4748) från Louis Jung, framstegsdemokraternas
centerunion, Frankrike, antogs också vid minisessionen ett yttrande (nr 107)
om Europarådets budgetar för åren 1979, 1981 och 1982.

När Anders Björck vid minisessionen presenterade sin rapport (dok. 4740)
om Europarådets förbindelser med icke statliga organisationer förklarade han
att församlingen tyvärr inte på ett tillfredsställande sätt blev underrättad om
vilka aktiviteter flera icke statliga organisationer med konsulativ status vid
Europarådet vidtagit sedan församlingen antagit olika resolutioner. Björck
önskade en utvidgad kontakt med de organisationer som har medlemmar
också i länder som står utanför Europarådet. Han förespråkade en konferens
under år 1982 med de organisationer som har konsulativ status vid
Europarådet. - Ständiga utskottet antog en resolution i ärendet (nr 754).

Redog. 1981/82:18

Bilaga

Beslut fattade av Europarådets parlamentariska församling och dess
ständiga utskott under 33:e årssessionen (april 1981-mars 1982)

Rekommendationer
919	om anställdas skydd vid konkurser
920	om formerna för överlämnande av ledamöternas fullmakter
92H	om metalldetektorer och arkeologi
922	om läget för flyktingarna från Afghanistan
923	om vanvård av hästar vid internationella transporter
924	om diskriminering av homosexuella
925	om Europarådets bidrag till det internationella handikappåret
926	om kabel-TV och direktsändande TV-satelliter
927	om Europarådets fond för återanpassning av flyktingar
928	om minoritetsspråk och dialekter i Europarådsstaterna
929	om musikutbildning
930	om prissättning av böcker
931	om ratifikationsläget avseende 1977 års Europarådskonvention om den migrerande arbetskraftens rättsliga ställning
932	om den femte parlamentariska vetenskapskonferensen
933	om innovation, konkurrensförmåga och politiskt beslutsfattande
934	om genetisk ingenjörskonst
935	om förnyelse av missgynnade jordbruksdistrikt
936	om läget i Turkiet
937	om miljövårdsutbildning i Europa
938i	om läget i Turkiet

Resolutioner
747	om globala framtidsutsikter: människans behov och jordens resur-
	ser
748	om energi och ekonomi
749	om förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna
750	om säkerhet och samarbete i Europa
751	om flyktingar från El Salvador
752	om ledamöternas fullmakter
753i	om kvinnans roll i Europarådet
754i	om parlamentariska församlingens förbindelser med icke statliga
	organisationer
7551	om europeisk luftfartspolitik för Nordatlanten
756	om diskriminering av homosexuella
757	om läget i Turkiet

Redog. 1981/82:18

758 om förhållandena mellan Europa, Förenta staterna och Canada

759 om ESK-mötet i Madrid

760 om handelsförbindelserna mellan Europarådsstaterna, Förenta

staterna och Canada

761 om OECD:s verksamhet under år 1980

762 om EFTA:s 20:e och 21:a årsrapporter

763 om läget i Polen

764 om etablering i jordbruket

765 om läget i Turkiet

766 om den europeiska transportministerkonferensen

767 om tunneln under Engelska kanalen

768 om förföljelse i Iran

769* om en Afghanistandag

7701 om internationella migrationskommitténs (ICM) verksamhet
Direktiv

397 om läget i Turkiet

398 om mandatperioden för en turkisk parlamentarikerdelegation

399 om lösning av Afghanistankrisen

400 om den femte parlamentariska vetenskapskonferensen i Hel singfors

den 3-5 juni 1981

401 om kabel-TV och direktsändande TV-satelliter

402 om ratifikationsläget avseende 1977 års Europarådskonvention

om den migrerande arbetskraftens rättsliga ställning

403 om kollokvium angående förbindelserna mellan Västeuropa och

Japan

404 om den femte parlamentariska vetenskapskonferensen

405 om polska flyktingar

406 om läget i Turkiet

Yttranden

105 om församlingens budget

1061 om den sjätte översynsperioden av den europeiska sociala stadgan 1071

om Europarådets budgetar för åren 1979, 1980 och 1981

1 Antagen av ständiga utskottet.