Redog. 1981/82:11 (Framställning / redogörelse 1981/82:11)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1981/82:11

Redogörelse

1981/82:11

Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1981

1982-01-28

1 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 11

ISBN 91-85456-20-9
ISSN 0347-3198

Tryckt hos Göteborgs Offsettrycken AB, Stockholm 1982

Redog. 1981/82:11

Till Riksdagen

Jämlikt föreskrift i 37 § lagen för Sveriges Riksbank får fullmäktige avge
härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1981.

En redogörelse för det internationella finansiella samarbetet under året
återfinns i bilaga 1.

Redogörelse för utvecklingen under år 1981 av Riksbankens jubileumsfond
och Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred
Nobels minne återfinns i bilagorna 2 respektive 3.

Valutastyrelsens årsberättelse till fullmäktige återges i bilaga 4.

Stockholm den 28 januari 1982

TORSTEN BENGTSON

ALLAN HERNELIUS LARS WOHLIN ERIK WÄRNBERG

GUNNAR STRÄNG KARL ERIK ERIKSSON THAGE G. PETERSON

IThomas af Jochnick

Redog. 1981/82:11

Innehåll

Kredit- och valutapolitiken 5

Den internationella utvecklingen 5

Det inhemska konjunkturläget 8

Den löpande utformningen av politiken 10

Kapitalmarknadspolitik 16

Bankerna 19

Finansbolagen 20

Statsskuldspolitiken 21

Kreditflöden och likviditet 23

Valutautvecklingen 27

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 29

Riksbankens bokslut 36

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder 42

Internationellt finansiellt samarbete Bilaga 1 ... 49

Riksbankens Jubileumsfond Bilaga 2 ... 54

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap

till Alfred Nobels minne Bilaga 3 .. . 56

Valutastyrelsens berättelse Bilaga 4 ... 57

Redog. 1981/82:11

Kredit- och valutapolitiken

Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska aktiviteten inom OECD-området var totalt sett svag vid
ingången av 1981. Under första hälften av 1981 noterades en viss
produktionstillväxt för OECD-området som helhet huvudsakligen beroende
på en kraftig förstärkning av tillväxten i USA samt en fortsatt hög tillväxttakt
i Japan. I Europa, däremot, stagnerade produktionen. Den markerade
återhämtning av tillväxten som inletts i USA kom dock att avbrytas senare
under våren och en nedgångsfas - den andra på ett år - inträdde. Tillväxten i
Japan fortgick visserligen under andra halvåret, men i de europeiska
länderna som grupp var den ekonomiska utvecklingen fortsatt svag. Totalt
sett för OECD-området upphörde därmed i det närmaste produktionstillväxten
under senare delen av 1981. Sammantaget stannade hela OECDområdets
produktionstillväxt för helåret 1981 på drygt 1 %. Den låga
aktivitetsnivån inom OECD medförde en ökande arbetslöshet. Under
senare delen av 1981 beräknas drygt 25 miljoner ha varit arbetslösa inom
OECD-området.

Prisstegringarna för OECD-området som helhet stannade vid 9,5 % i
genomsnitt för 1981 mot 11 % 1980. En allmän strävan i OECD-länderna har
varit att begränsa prishöjningarna. Denna strävan har underlättats av det
svaga läget på världsmarknaden för olja och andra råvaror. För Västeuropas
del har dock en del av denna verkan förtagits av valutornas depreciering mot
dollarn. Att lönerna steg mindre under 1981 än under föregående år har
också verkat återhållande på prisutvecklingen.

Den ekonomiska politiken i OECD-länderna har under de senaste åren
haft som övergripande målsättning att bekämpa inflationen. Flertalet länder
har haft viss framgång i sina strävanden att begränsa prisstegringarna även
om resultatet måste anses begränsat med tanke på insatserna. Skillnaderna i
inflationstakt länderna emellan är fortfarande avsevärda. Inflationsbekämpningen
har framför allt drivits med penningpolitiska medel. Penningpolitiken
inom OECD-området förblev därför stram även under 1981. Inriktningen på
kontroll av penningmängdens tillväxt fortsatte att vara ett framträdande drag
i flertalet OECD-länders penningpolitiska målsättning.

Den amerikanska politiken resulterade i höga räntor till vilka även de
övriga OECD-länderna tvingades anpassa sig. Europeiska länders räntepolitik
dikterades under en stor del av året bl. a. av en önskan att i möjligaste
mån undvika att anti-inflationspolitiken äventyrades av respektive valutors
depreciering gentemot dollarn. Mot denna bakgrund kom räntorna att
pressas upp till nivåer som är exceptionella för en lågkonjunktur. Först under
senare delen av 1981 började framför allt de korta dollarräntorna att falla
vilket ledde till ett nedbringande av det internationella ränteläget.

Även om stabiliseringspolitikens tyngdpunkt inom OECD fortsatt att vila
på penningpolitiken har man också sökt strama åt finanspolitiken i flera
länder. Att uppnå detta har försvårats av att OECD-området befunnit sig i en

Redog. 1981/82:11

lågkonjunktur; stigande statsutgifter samt minskande skatteintäkter har då
tenderat att öka budgetunderskotten.

OECD-ländernas anpassning till de höjda oljepriserna 1979/80 gick
snabbare än väntat. Exporten till OPEC-länderna ökade kraftigt samtidigt
som OECD-ländernas oljeimport föll tillbaka till följd av såväl lågkonjunkturen
som strävandena att reducera oljeberoendet. Resultatet blev att
OECD-ländernas sammantagna bytesbalansunderskott för 1981 stannade på
USD 35 miljarder, en halvering jämfört med föregående år. En betydande
del av förbättringen härrörde från en accentuerad vändning i den japanska
bytesbalansen från underskott till överskott. Även för de övriga stora
OECD-länderna förbättrades bytesbalansläget. För gruppen av små OECDländer
med strukturella bytesbalansunderskott kunde emellertid ingen
förbättring skönjas.

Det totalt sätt förbättrade bytesbalansläget för OECD återspeglades i en
betydande reducering av OPEC-ländernas bytesbalansöverskott - detta
minskade 1981 med ungefär hälften till USD 60 miljarder. De icke
oljeproducerande u-ländernas bytesbalanssituation försämrades ytterligare
1981. Deras sammantagna bytesbalansunderskott kom då att uppgå till USD
68 miljarder.

Diagram 1. Räntor på utländska kreditmarknader

/ N-r‘

1979 1980 1981

A. Prime rate i USA.

B. Ränta på industriobligationer i USA.

C. Ränta på industriobligationer i dollar på euromarknaden.

D. Ränta på 3-månaders eurodöllarinlåning.

E. Ränta på industriobligationer i Västtyskland.

Redog. 1981/82:11

Upplåningen på de internationella kreditmarknaderna ökade mycket
kraftigt under 1981 och uppgick till totalt 185 miljarder dollar, en ökning från

1980 med 56%.

Större delen av denna ökning hänförde sig till bankkreditmarknaden där
upplåningen ökade från 77 miljarder dollar 1980 till 132 miljarder dollar
1981, en ökning med 71 %. Drygt 50 miljarder dollar föll på juli, då i första
hand amerikanska låntagare var mycket aktiva i samband med företagsförvärv.
Under denna månad arrangerades flera lån i storleksordningen 5-6
miljarder dollar, de största lånen någonsin på euromarknaden. Detta bidrog
starkt till att industriländernas andel av de totala bankkrediterna ökade från
51 % 1980 till 65 % 1981.

Ränteläget på bankkreditmarknaden var fortsatt högt under 1981. Såväl
den amerikanska prime rate som interbankräntan i London, LIBOR,
pendlade under större delen av året mellan 16 och 20 % (Se Diagram 1). Mot
slutet av året visade emellertid räntorna en klart nedåtgående tendens.

Emissionsvolymen för utländsk upplåning på obligationsmarknaderna
uppgick till 53 miljarder dollar 1981, en ökning med 28 % jämfört med 1980.
Av emissionsvolymen svarade eurobondmarknaden för 59 % och utländska
emissioner på nationella kreditmarknader för 41 %, vilket innebär att
eurobondmarknadens andel ökade något. Andelen obligationslån uttryckta i
dollar ökade från 47 % 1980 till 66 % 1981. Vid sidan av dollarn var
schweizerfrancen den viktigaste lånevalutan med 15 % av den totala
lånevolymen. Den tyska markens andel minskade från 20 % 1980 till 5 %

1981 sedan den tyska marknaden varit stängd för utländska låntagare under
en stor del av året.

Även på obligationsmarknaderna var ränteläget högt under 1981. På
euromarknaden varierade räntan på industriobligationer mellan cirka 13 och
16 % (Se Diagram 1). Obligationsräntorna låg dock mestadels lägre än de
korta räntorna vilket stark bidrog till att det under långa perioder var svårt att
placera nya lån samtidigt som låntagarna var ovilliga att emittera fasträntelån
i det rådande ränteläget. Mot slutet av året sjönk såväl korta som långa räntor
men den snabbare nedgången för de korta räntorna medförde att dessa kom
att ligga något lägre än de långa räntorna. Resultatet blev en kraftig ökning
av upplåningen på obligationsmarknaderna.

Valutamarknaden dominerades under 1981 i likhet med året innan av
dollarkursens utveckling. Den uppgång för dollarn, som hade inletts redan
kring halvårsskiftet 1980, fortgick ända fram till i mitten av augusti 1981 (Se
Diagram 2).Dollarn hade då stigit gentemot flertalet valutor till kursnivåer
som inte uppnåtts på åtskilliga år. Mot exempelvis den tyska marken hade
dollarn stigit med ca 30 % från årets början. Efter denna tidpunkt var
dollarns utveckling något vikande vilket framför allt följde av att de korta
dollarräntorna hade börjat falla. I slutet av året hade dollarns kurs mot den
tyska marken sjunkit med 12 % från toppnoteringen.

Inom det europeiska monetära systemet (EMS) var utvecklingen lugn
under början av 1981. Under årets första månader tillhörde den franska
francen de starkare valutorna inom EMS under det att den tyska marken var
svag främst under intryck av bytesbalansens ogynnsamma utveckling. Sedan
de tyska myndigheterna i början av februari vidtagit åtgärder till stöd för

Redog. 1981/82:11

Diagram 2. Dollarkursens utveckling i olika länder
Bas: Juni 1980. Procent. Veckogenomsnitt.

DEM

CHF /

GBP

JPY

-5

-10

1980

1981

marken stärktes denna samtidigt som den franska francen försvagades.
Sviktande förtroende för den italienska liran ledde i slutet av mars till att liran
devalverades med 6 % mot övriga EMS-valutor. I samband med presidentvalet
sattes den franska francen under press, vilket bidrog till allt starkare
spänningar inom EMS. Dessa förde i början av oktober fram till att kurserna
inom EMS justerades. Sålunda skrevs den tyska marken och den holländska
florinen upp med 5,5 % samtidigt som den franska francen och den italienska
liran skrevs ned med 3 %. Efter kursjusteringarna skedde åter en omsvängning
i valutornas inbördes förhållanden.

Det inhemska konjunkturläget

Utvecklingen av den svenska ekonomin under 1981 kom att präglas av den
utdragna internationella avmattningen och den stramhet i den inhemska
ekonomiska politiken, som krävdes för att bryta växande bytesbalansunderskott.
Det allmänt svaga efterfrågeläget i förening med upphörande
lageruppbyggnad medförde att totalproduktionen (BNP) sjönk med närmare
en procent från föregående år, samtidigt som importvolymen föll kraftigt.
Inflationstakten var lägre under 1981 än under 1980, ehuru skillnaden
väsentligen var betingad av förändringar i de indirekta skatterna.

Den svenska industrins kostnadsnivå hade förbättrats successivt efter de

Redog. 1981/82:11

kraftiga kostnadsstegringarna under 1975 och 1976, inte minst genom de
devalveringar som genomfördes under 1977. De omfattande underskott i
bytesbalansen som uppstått under de senaste åren ställde emellertid krav på
en ytterligare kostnadsanpassning. Det var mot denna bakgrund som den
svenska kronan devalverades med 10 % i september 1981 (se närmare
avsnittet om politikens utformning). Effekterna härav på exportvolymen kan
beräknas komma först med en viss eftersläpning. En förbättring av
orderläget kunde dock förmärkas omedelbart; orderingången från exportmarknaden
förstärktes redan under hösten. För 1981 som helhet bestod den
svaga utvecklingen av exporten. Exportvolymen för varor och tjänster blev
så gott som oförändrad jämfört med 1980. Utvecklingen får ses mot
bakgrund av att konjunkturen var särskilt svag i Västeuropa, ett område som
mottar mer än två tredjedelar av den svenska exporten.

Den inhemska efterfrågan som utvecklats svagt under 1980 mattades
ytterligare under 1981. Begränsningarna i de offentliga utgifterna verkade
återhållande på den offentliga konsumtionen. Tillväxttakten i denna
fortsatte att sjunka volymmässigt och uppgick 1981 till mindre än 2 %.
Budgetåtstramningen bidrog också till att dra ned hushållens reala disponibla
inkomster. Nedgången i dessa var dock i allt väsentligt en följd av sjunkande
lönestegringstakt. Med nedgången i hushållens inkomster följde en neddragning
av den privata konsumtionen. Denna beräknas ha sjunkit med
1 ''/2 %.

De två närmast föregående årens uppgång i bruttoinvesteringarna bröts
och förbyttes i en nedgång med 6 %. Industrins bruttoinvesteringar
minskade med ca 9 % i volym samtidigt som bostadsinvesteringarna fortsatte
att falla. Delvis som en följd av försvagad utlandsefterfrågan hade en
markant lageruppbyggnad skett 1980. Den dämpades under första delen av
1981 och vändes efterhand i en lagerminskning för året som helhet.

Till följd av den fortgående försvagningen i den inhemska efterfrågan 1981
övergick föregående års stagnation i importen i en kraftig volymminskning,
totalt ca 7 % för varor och tjänster. Minskad oljeimport svarade för ungefär
hälften av denna nedgång.

Den volymmässiga nedgången i varuimporten i kombination med en
stabilisering av oljepriserna förde med sig en påtaglig förbättring av
handelsbalansen, vars underskott stannade vid 3 miljarder kr. För 1980
uppgick detta underskott till 11,5 miljarder kr, i stort sett en fördubbling
gentemot 1979. Förstärkningen av handelsbalansen balanserades till en
betydande del av växande underskott i övriga löpande betalningar, främst
genom ökade räntebetalningar till utlandet. Förbättringen i bytesbalansen
begränsades därför till knappt 3 miljarder kr. För helåret 1981 beräknas
underskottet ha uppgått till drygt 16 miljarder kr.

Industriproduktionen, som varit successivt fallande alltsedan arbetsmarknadskonflikten
1980, fortsatte att minska under 1981. Minskningen mellan
helåren uppgick till ett par procent. Produktionsnivån låg vid slutet av 1981
8-9 % under den toppnivå, som uppnåddes i början av 1980. Den totala
produktionen i landet minskade, som nämnts, med knappt en procent från
1980 till 1981.

Nedgången i produktionen avspeglades också i sysselsättningsläget.

Redog. 1981/82:11

Arbetslösheten, som minskat 1979 och 1980 steg åter 1981. Tidvis uppmättes
relativa arbetslöshetstal på över 3 %, vilket inte skett sedan början av
1970-talet. Det försämrade arbetsmarknadsläget resulterade också i en
kraftig ökning av varsel om uppsägningar och permitteringar.

Prisstegringstakten under 1981 dämpades jämfört med föregående år.
Konsumentprisindex ökade med 9,7 % från december 1980 tom december
1981. Vid samma periodjämförelse 1979-1980 var prisuppgången 14,3 %.
Prisutvecklingen var svag särskilt mot slutet av 1981.

Under 1981 vidtogs ekonomisk-politiska åtgärder, som verkade prishöjande
såsom minskade livsmedelssubventioner och höjd skatt på energi. I
motsatt riktning verkade sänkningen av momsen i november från 23,5 % till
21,5 %. Dämpande på prisutvecklingen verkade även det generella prisstoppet,
som gällde från september fram till årets slut. Dessa faktorer bidrog
starkt till den lägre prisstegringen under loppet av 1981 jämfört med 1980.
Skillnaden i inflationstakt för dessa år blev betydligt mindre om indirekta
skatter och subventioner frånräknas. Detta framgår av utvecklingen för
nettoprisindex, vilket steg med 10,9 % under 1981 jämfört med 11,0 %

1980.

Den löpande utformningen av politiken

Kredit- och valutapolitiken har under de närmast gångna åren utformats
mot bakgrund av de hastigt växande underskotten i statens budget och den
påtagliga försvagningen av betalningsbalansen. Försvagningen i den internationella
konjunkturen har minskat utrymmet att komma till rätta med
obalanserna i den svenska ekonomin genom exportledd expansion. Den
nedskrivning av den svenska kronan som företogs bör emellertid på sikt
skapa utrymme för en expansion.

Den strama penningpolitiken utomlands och svagheten i den svenska
betalningsbalansen har lett till att den svenska räntenivån måst hållas på en
relativt hög nivå. Utrymmet för en självständig svensk räntepolitik har
krympt och räntorna har måst anpassas till förhållandena utomlands. Den
internationella räntestegringen inleddes sommaren 1979. Den fortsatte in
över 1981 med tillfälligt avbrott under våren och sommaren 1980.1 Sverige
hade en successiv uppjustering av räntorna ägt rum. Diskontot hade höjts i
fyra omgångar från 6,5 % i mitten på 1979 till 10 % i början av 1980. Med
hänsyn till det starkt växande bytesbalansunderskottet framstod ändå den
svenska räntenivån som förhållandevis låg.

Förväntningar om en nedskrivning av den svenska kronan började från
hösten 1980 få viss spridning. Till grund för dessa förväntningar låg den
ogynnsamma kostnads- och exportutvecklingen och stora underskott i
bytesbalansen. Samtidigt fortsatte underskotten i statsbudgeten att öka. De
åtgärder som aviserades i statsverkspropositionen var inte tillräckliga för att
vända förväntningarna. De valutautflöden som hade börjat äga rum mot
slutet av 1980 ökade kraftigt i styrka i januari då förväntningarna om en nära
förestående devalvering växte sig allt starkare.

Redog. 1981/82:11

Det kreditpolitiska åtstramningspaketet i januari

I detta läge beslutade fullmäktige den 20 januari att höja riksbankens
diskonto med 2 procentenheter till 12 %. I syfte att åstadkomma en ännu
kraftigare höjning av räntorna på penningmarknaden - specialinlåning,
bankcertifikat m. m. - höjdes även räntan för en banks upplåning i
riksbanken över viss nivå, den s. k. straffräntan, från 13 % till 17 %. För att
öka straffräntans genomslagskraft - genom att öka bankernas upplåningsbehov
i riksbanken - höjdes även kassakraven för affärsbankerna från 2 till
4 %. Såväl sparbanker som föreningsbanker ålades för första gången att hålla
medel motsvarande 1 % av förbindelserna på checkräkning i riksbanken.
Efter hemställan från fullmäktige hade regeringen meddelat om förordnande
om kassakrav även för dessa bankgrupper.

Inom ramen för den räntereglering som införts året innan justerades också
bankernas högsta tillåtna medelränta för utlåning. Denna sattes till 4
procentenheter över diskontot; höjningen blev därmed större än diskontohöjningen.
För att ge ytterligare eftertryck åt behovet av åtstramning
hemställde fullmäktige hos regeringen om förordnande om utlåningsreglering
för bankerna. Inlåningsräntorna följde diskontot upp med 2 procentenheter
men anpassades i februari 1981 nedåt med 0,5 procentenheter.

Valutakrisen och de av riksbanken vidtagna åtgärderna följdes efter kort
tid av åtgärder från regeringens sida. Sålunda aviserades i början av februari
det paket av åtgärder som sedermera lades fram i regeringens s. k.
sparproposition. Vid denna tidpunkt träffades också en löneuppgörelse som
både genom sin konstruktion och omedelbara verkan på företagens
kostnadsläge ansågs som måttlig. De kredit- och finanspolitiska åtgärderna i
förening med avtalsuppgörelsen medförde en vändning i valutasituationen.
Till detta bidrog också uppgången i dollarkursen.

Stabilisering av läget

Det kraftiga valutautflödet under januari förbyttes under februari i ett
återinflöde av valutor som varade t. o. m. juli. Efterhand som valutaläget
förbättrades kunde den strama kreditpolitiken lättas något. Den 20 februari
sänktes kassakraven för affärsbankerna från 4 % till 1 % och för sparbanker
och föreningsbanker från 2 % till 0 %. Denna sänkning sammanhängde med
en tillfällig likviditetsdämpning, och fr. o. m. den 10 mars höjdes kassakraven
till 2 % för samtliga banker.

Räntenivån på eurodollarmarknaden hade nått sin högsta nivå strax före
årsskiftet. Därefter skedde en viss nedgång fram till våren. Detta bedömdes
tillåta en sänkning av de kortare inhemska räntorna. Straffräntan anpassades
härtill. Den sänktes den 26 mars till 16 % och den 11 juni till 15 %. Under
våren och sommaren steg räntorna utomlands ånyo och först därefter
inleddes en allmän nedgång. De korta räntorna på den svenska kreditmarknaden
fortsatte dock att falla. Valutainflödet och den därmed sammanhängande
likvidiseringen av marknaden bidrog till denna utveckling. Skattkammarväxelräntan
sänktes i flera omgångar och penningmarknadsräntorna

Redog. 1981/82:11

Diagram 3. Korta räntor i Sverige och i utlandet

\ r

1979 1980 1981

A. Affärsbankernas medelränta vid utlåning i svenska kronor.

B. 3-månaders eurodollarränta. Ej terminsäkrad.

C. 3-månaders eurodollarränta. Terminsäkrad.

D. 3-månaders bankcertifikatsränta i Sverige.

följde i stort sett med i den nedåtgående rörelsen under sommaren (Diagram

3 och 4).

I augusti och de första veckorna i september följdes valutainflöden av
utflöden. De var dock inte större än att de kunde förklaras av utvecklingen av
underskottet i de löpande betalningarna. En fortsatt försiktig nedgång av de
korta räntorna kunde tillåtas. Diskontot hölls dock kvar på sin tidigare höga
nivå.

Devalveringen i september

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken måste i rådande läge
vara att minska underskotten i bytesbalansen. Att på sikt återställa
jämvikten i bytesbalansen är en nödvändig förutsättning för att en
stabilisering av priserna skall kunna ske och sysselsättningen på sikt skall
kunna upprätthållas. Full sysselsättning grundad på fortsatt ekonomisk
tillväxt kan endast åstadkommas om de restriktioner som det nuvarande
betalningsbalans- och valutaläget utgör kan brytas.

Den åtstramningspolitik som förts sedan mitten av 1980 medförde att
exporten efter en nedgång 1980 kunde hållas på oförändrad nivå 1981.
Importen dämpades kraftigt och bytesbalansen förbättrades. Politiken hade

Redog. 1981/82:11 13

Diagram 4. Diskonto, straffränta samt statens upplåningsräntor

T”

1979 1980 1981

A. Straffränta.

B. Statsobligationsräntan.

C. Riksbankens diskonto.

D. 3-månaders skattkammarväxeldiskonto.

således varit framgångsrik när det gällde det omedelbara behovet att minska
Sveriges utlandsupplåning. Till skillnad från de två föregående åren svarade
den privata sektorn under 1981 för en betydande andel av utlandsupplåningen.
Statens höga upplåningstakt, som hade gjort svenska staten till en av de
största låntagarna på de internationella kapitalmarknaderna, kunde därmed
reduceras kraftigt.

I syfte att inleda en varaktig förbättring av bytesbalansen vid sidan om de
kortfristiga förbättringar som åtstramningspolitiska åtgärder åstadkommer
hade kronan devalverats 1977. Den sänkning av det relativa kostnadsläge
som då erhölls var dock inte av sådan omfattning att exportindustrin kunde
återta sina förlorade marknadsandelar. Kostnadsutvecklingen hade också
varit en starkt bidragande orsak till att Sveriges industriella kapacitet minskat
genom att befintliga anläggningar och en stor del av arbetskraften i industrin
slagits ut. Kapacitetsutnyttjandet hade också sjunkit och industriinvesteringarna
föll kraftigt under det gångna året. Det blev därför under loppet av året
uppenbart att den svenska kronans kursläge fortfarande utgjorde ett hinder
för en expansionspolitik inriktad på en strukturell förbättring av bytesbalansen.

Redog. 1981/82:11

Diagram 5. Kursutvecklingen för US-dollarn och D-marken gentemot
den svenska kronan

Procentuell kursavvikelse från svenska kronan. Bas: September 1977

+ 20

+ 10

DEM

USD

-10

-20

1978

1979

1980

1981

1977

Därtill kom att den internationella valuta- och ränteutvecklingen hade
blivit ytterligare ett hinder. Vid devalveringen 1977 lämnade Sverige det
europeiska valutasamarbetet, den s. k. ormen, i vilken tyska marken hade en
dominerande ställning. En övergång skedde till ett valutakorgsystem, med
ungefär lika stora vikter för D-marken och US dollarn. Som Diagram 5 visar
steg D-markens kurs mycket kraftigt under senare delen av 1977 fram till
slutet av 1979. En fortsatt anknytning av kronan till D-marken skulle sålunda
ha medfört att den svenska kronan apprecierats i förhållande till övriga
valutor. Större delen av den konkurrenskraftsförbättring som uppnåddes
genom devalveringen i augusti 1977 skulle under dessa förhållanden ha
eliminerats.

Växelkursutvecklingen från årsskiftet 1979/80 med en kraftig kursstegring
för dollarn och kurssänkning för tyska marken innebar emellertid att kronan
steg i förhållande till tyska marken och andra kontinentvalutor fram till
sommaren 1981. Konsekvensen av den relativa kostnadsutvecklingen för
svensk industri bedömdes som allvarlig. Den drabbade i första hand
verkstadsindustrin som är av vital betydelse för Sveriges möjligheter att
exportera sig ur bytesbalansunderskottet.

De starka variationerna mellan de stora valutorna - först en nedgång i
US-dollarn mot D-marken med 27 % mellan årsskiftena 1976/77 och 1979/80
och sedan en uppgång med 31 % fram till årsskiftet 1981/82, har skapat stora
svårigheter för en stabil internationell utveckling. Det är riksbankens
erfarenhet att valutakorgen har gjort det möjligt att trots allt parera dessa
starka fluktuationer relativt väl och långt bättre än om svenska kronan mer
ensidigt knutits till den ena eller andra av de stora valutorna.

Räntestegringsprocessen sedan 1979 medförde stora spänningar i det

Redog. 1981/82:11

internationella valutasystemet med återverkningar även för Sveriges del.
Den av inhemsk politik betingade räntehöjningen i Förenta staterna bidrog
till en kraftig uppgång i dollarns värde. De västeuropeiska industriländernas
valutor utsattes därmed för en press som framtvingade räntehöjningar även i
dessa länder. Speciellt i Förbundsrepubliken Tyskland vidtogs kraftiga
räntehöjningar, i syfte att stärka tyska marken och förhindra att en
växelkurssänkning skulle leda till ökat inflationstryck. Ränteanpassningen
kunde dock inte förhindra en avsevärd försvagning av tyska marken.

Som händelserna i januari visade har utrymmet för en självständig svensk
räntepolitik krympt. Räntenivån på den svenska kreditmarknaden måste
anpassas till utvecklingen utomlands, även om denna för Sveriges del skulle
innebära höga reala räntor. I detta läge, med fallande industriinvesteringar,
blev det nödvändigt att kompensera åtstramningseffekten på företagen med
åtgärder som skulle leda till ökad efterfrågan från utlandet.

Fullmäktige beslutade därför att devalvera den svenska kronan med 10 %.
Det skedde den 14 september 1981. Devalveringen var inte framkallad av
något spekulationstryck mot kronan utan utgjorde en självständig och viktig
del i det samlade ekonomiska program för stabilisering av den svenska
ekonomin som regeringen samma dag presenterade. Det nya riktvärdet för
valutakursindex sattes till 111. Fullmäktige underströk att devalveringen inte
innebar någon ändring i korgsystemet och att riktvärdet för valutaindex,
liksom tidigare, skulle hållas inom snäva marginaler.

Förutom ovan angivna riktvärde angavs också ett intervall på 107-111, ett
utrymme som enligt fullmäktiges beslut skulle ge möjlighet för uppskrivning
av den svenska kronan genom ändring av det fastställda riktvärdet för att -om förhållandena så medger - under kommande år begränsa den internationella
prisutvecklingens genomslag på den svenska prisnivån.

Efter devalveringen skedde inledningsvis ett kraftigt valutainflöde. Till en
del sammanhängde detta med att dollarkursen nu bedömdes som hög, vilket
bl. a. ledde till att företagen tog upp betydande kortfristiga dollarkrediter
genom bankernas försorg. Spänningar inom EMS-systemet under hösten
ledde också till ett utbud av svaga EMS-valutor. Under årets tre sista
månader uppkom ånyo valutautflöden. För perioden från devalveringstidpunkten
fram till årsskiftet uppgick nettovalutautflödet till 2,5 miljarder
kr.

Räntesänkningarna under senhösten

Vid devalveringstidpunkten förklarade riksbanken att någon räntesänkning
eller annan lättnad i politiken just då inte kunde komma ifråga.
Devalveringen, uppgången i expertorderingången och en fortsatt lugn
utveckling av räntorna på såväl penningmarknaden som övriga delar av
kreditmarknaden där efterfrågan visade fortsatt försvagning föranledde
emellertid fullmäktige att den 14 oktober besluta om en sänkning av
diskontot med 1 procentenhet till 11 %. Straffräntan sänktes från 15 till 14 %
och medgivna högsta genomsnittsnivån för bankernas utlåningsräntor i
svenska kronor från 16 till 15 %.

Redog. 1981/82:11

Avmattningen i kreditefterfrågan och den förbättrade balansen på
kapitalmarknaden möjliggjorde en sänkning även av den långa räntan. En
sådan åtgärd vidtogs den 3 december då fullmäktige beslöt sänka räntesatsen
för prioriterade bostadsobligationer från 13,5 % till 12,75 %. Samtidigt
sänktes räntesatsen för statens långfristiga obligationslån. Aven räntesatserna
för näringslivets långfristiga upplåning borde enligt fullmäktige kunna
sänkas.

Allmänt innebar riksbankens räntepolitik under 1981 en relativ höjning av
räntenivån i Sverige i förhållande till omvärlden. Den relativa höjningen av
den svenska räntenivån måste ses som en följd av de stora underskotten i
bytesbalansen och den ökade känslighet för den internationella ränteutveckling
som detta fört med sig. Medan den svenska räntenivån hade legat relativt
lågt 1980, var den 1981 i bättre jämvikt med den internationella räntenivån.
Ett uttryck för detta var den kraftiga omsvängningen i kapitalflödet från den
privata sektorn mellan 1980 och 1981. Under 1980 registrerades ett
valutautflöde som översteg bytesbalansunderskottet. Under 1981 skedde en
betydande nettoupplåning utomlands av den privata sektorn som härigenom
svarade för finansieringen av nästan halva bytesbalansunderskottet. Den
privata sektorns utlandsupplåning ägde rum trots svag kreditefterfrågan och
outnyttjat kreditutrymme i banksystemet.

Räntepolitiken under 1981 inriktades också på att återställa en positivt
lutande avkastningskurva, vilket betyder att räntenivån på långa fast
förräntade obligationer ligger över räntan på korta likvida placeringar.
Valutakrisen i januari framtvingade en mycket kraftig höjning av de korta
räntorna och avkastningskurvan fick därför i början av året en negativ
lutning. Genom en successiv sänkning av de korta räntorna under loppet av
året som följdes upp med diskontosänkningen i oktober skapades på nytt en
positivt lutande avkastningskurva. Den underlättade en betydande långfristig
finansiering av budgetunderskottet.

Kapitalmarknadspolitik

Underskotten i statens budget har vuxit kraftigt under en rad av år och
trots fortsatta åtstramningar på utgiftssidan kunde någon ändring i underskottstrenden
ej urskiljas 1981. Med utgångspunkt från den budgetutveckling
som förelåg- underskottet växte med 12 miljarder kr till 66 miljarder kr -blev det även under 1981 en huvuduppgift för kreditpolitiken att begränsa
budgetens likvidiserande verkan på banksystemet och ekonomin i övrigt.
Som ett led i denna politik fullföljdes strävan att placera så stor del av
statsskulden som möjligt på marknaden utanför banksystemet.

Sedan maj 1980 hade allmän placeringsplikt tillämpats för försäkringsbolagen.
Av livbolagens placeringar skulle 75 % ske i prioriterade former,
huvudsakligen statspapper och bostadsobligationer och av sakförsäkringsbolagens
64 %. För 1981 förlängdes placeringsplikten för försäkringsbolagen.
Den kom dock fr. o. m. 1981 att innefatta även läns- och häradsbolagen.
Placeringskraven bibehölls oförändrade: 75 % för livbolagen och 64 % för
sakbolagen. En särskild bostadsobligationskvot infördes som var avsedd att

Redog. 1981/82:11

säkerställa en försäljning av bostadsobligationer till försäkringsbolagen till
ett belopp av minst 5 000 mkr.

Under 1980 ersattes tidigare överenskommelser melllan riksbanken och
försäkringsbolagen om medgivna räntor för olika utlåningsändamål med en
förordning om räntereglering för försäkringsbolagen. I tillämpningsföreskrifterna
angavs ett i stort sett generellt räntetak för oprioriterad utlåning
som till en början lades tre procentenheter över den långa statsobligationsräntan.
Försäkringsbolagen fick därigenom ett större utrymme inom vilket
räntorna kunde variera. Vidare tilläts i praktiken inte realräntelån eller
indexlån.

Samtidigt beslöt riksbanken att släppa räntan fri för oprioriterade
obligationer och inte längre fastställa räntevillkoren i samband med
emissionskontrollen. Räntetaket för försäkringsbolagen omfattar inte räntan
på de obligationer de förvärvar varför räntetaket inte direkt påverkar
obligationsräntan. Indirekt påverkas dock denna genom att försäkringsbolagens
möjliga alternativa avkastning styr deras placeringsvillighet i obligationer.
Räntetakets uppgift var att begränsa den allmänna räntehöjning som
kunda väntas bli följden med hänsyn till den starka kreditefterfrågan som
alltjämt rådde under 1980.

Under 1981 minskade avmattningen i kreditefterfrågan successivt trycket
mot räntetaket, vilket hade höjts i januari 1981 till 15,5 % i samband med
höjningen av den långa statliga obligationsräntan med 1 procentenhet. Den
bättre balansen på kapitalmarknaden som bl. a. var en följd av den
föreslagna marginalskattesänkningen och avdragsbegränsningen gjorde det
enligt fullmäktige möjligt att inför 1982 avskaffa räntetaket för försäkringsbolagens
oprioriterade utlåning. Beslut om detta fattades den 29 december
1981. Ränteregleringen används nu enbart för att förhindra realräntelån eller
indexlån.

Vid tillämpningen av ränteregleringen för försäkringsbolagen under 1981
föreskrevs att räntorna för kommunlån inte fick överstiga en viss nivå som låg
under det generella räntetaket. Avsikten med denna bestämmelse var att
begränsa utbudet av lånemedel till kommunerna. Med hänsyn till att
statsmakterna nu markerade ansträngningarna att begränsa den kommunala
likviditeten kunde riskerna för en alltför stark kreditexpansion till kommunerna
bedömas vara mindre.

Räntorna på nya oprioriterade obligationslån för näringsliv, bostäder och
kommuner hade under året legat 1 å 2 procentenheter över den prioriterade
obligationsräntan, alltså mellan 14,5 % - 15,5 %. Efter riksbankens beslut
att sänka de prioriterade räntorna med 3/4 procentenheter i början av
december 1981 föll även nämnda oprioriterade räntor - dock endast 1/4
procentenhet.

Emissionerna av industri- och kraftverksobligationer på den svenska
obligationsmarknaden uppgick under 1981 till drygt 2 500 mkr, vilket är
ungefär dubbelt så mycket som 1980. Jämfört med tidigare år är det dock en
relativt begränsad volym. Detta kan huvudsakligen förklaras av den låga
investeringsaktiviteten och den relativt höga svenska räntan på oprioriterade
obligationer. Flertalet ansökningar hos riksbanken om emissionstillstånd

2 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 11

Redog. 1981/82:11

beviljades. Vid utgången av året fanns en icke obetydlig volym beviljade
emissionsansökningar som inte utnyttjats i avvaktan på ett sjunkande
ränteläge.

Emissionsvolymen av obligationer i näringslivet bestäms i hög grad av
alternativa källor för långfristigt kapital. Statsmakternas allmänna strävan
har varit att öka tillgången på riskvilligt kapital genom bl. a. aktiesparfonder.
Nyemissionerna av aktier steg därför väsentligt under 1981.

Företagens medel- och långfristiga upplåning i utlandet blev av relativt
betydande omfattning. Denna upplåning kan i betydande utsträckning
betraktas som ett alternativ till upplåning på den svenska kapitalmarknaden.
Företagens medel- och långfristiga upplåning utomlands, direkt och via
kreditinstitut, kan för 1981 uppskattas ha uppgått till ca 7,5 miljarder kr att
jämföras med ca 2,5 miljarder under 1980.

Den 26 november 1981 hemställde fullmäktige hos regeringen om
ytterligare förlängning av placeringsplikt och räntereglering för försäkringsbolagen
till utgången av 1982. Efter det att förordnande erhållits beslöt
fullmäktige att förlänga tillämpningsföreskrifterna för placeringsplikten med
i praktiken oförändrat innehåll.

I början av året ingick riksbanken en överenskommelse med Allmänna
Pensionsfonden om dess placeringsinriktning. Av placeringarna skulle
liksom för livförsäkringsbolagen 75 % placeras i prioriterade former. Av
dessa placeringar skulle ca 5 000 mkr avse bostadsobligationer. Överenskommelsen
rörande bostadsobligationerna ingick som ett led i den totala
uppgörelsen om den långfristiga bostadsfinansieringen för 1981.

Uppgörelsen om den långfristiga bostadsfinansieringen innebar att totalt
15 200 mkr av bostadsobligationer skulle emitteras under året. Försäkringsbolagen,
Allmänna Pensionsfonden och bankerna skulle köpa ca en
tredjedel vardera. Detta innebar en viss förskjutning i den relativa andelen
av bostadsobligationsköpen från bankerna till försäkringsbolagen. Den
totala emissionen av bostadsobligationer 1981 kom att väsentligt överstiga
det angivna upplåningsprogrammet. Totalt emitterades bostadsobligationer
för 19 miljarder kr, exklusive konverteringar, med acceleration under
hösten. De förväntningar om ett sjunkande ränteläge som då fanns förklarar
de omfattande teckningarna på bostadsobligationer som då gjordes.

Försäkringsbolagen har nu blivit den dominerande utbudskällan på den
svenska kapitalmarknaden. Deras placeringskapacitet har under senare år
ökat kraftigt samtidigt som tillväxten i Allmänna Pensionsfondens placeringskapacitet
avtagit. Under tolvmånadersperioden t. o. m. september
uppgick försäkringsbolagens totala placeringar till 16,5 miljarder kr, och
översteg därmed den Allmänna Pensionsfondens placeringar som - exklusive
återlånen - uppgick till 15,7 miljarder kr. Försäkringsbolagens prioriterade
placeringar uppgick till 11,4 miljarder kr och blev därmed också större än
motsvarande placeringar för Allmänna Pensionsfonden.

Redog. 1981/82:11

Bankerna

De statliga budgetunderskotten har medfört stora likviditetstillskott till
allmänhet och banker. För att förhindra att allmänhetens likviditet
förstärktes ytterligare genom ökad kredittillförsel från bankerna var det
nödvändigt att begränsa bankernas utlåning till andra ändamål än budgetoch
bostadsfinansiering.

Under andra halvåret 1980 hade utrymmet för bankernas utlåning till
allmänheten angivits till 6 % för året som helhet, en nedjustering jämfört
med i början av året gällande riktlinje, 9 %. Även vid ingången av 1981 angav
riksbanken att bankernas utlåning skulle öka i en årstakt om 6 %. Samtidigt
som de långa och de korta räntorna höjdes den 20 januari beslöt fullmäktige
dock att även hemställa hos regeringen om förordnande om utlåningsreglering
för bankerna. I sin hemställan framhöll fullmäktige nödvändigheten av
att snabbt och med stringens få till stånd en åtstramning av bankernas
kreditgivning i det rådande läget med stora underskott i såväl statsbudgeten
som bytesbalansen. Utlåningstak infördes den 5 februari 1981. Detta innebar
att bankernas utestående lån till allmänheten skulle få öka med högst 5 %
från slutet av juni 1980 till slutet av juni 1981.

Även under perioden med utlåningsreglering justerades likviditetskraven
för bankerna så att en återgång till att styra bankerna med hjälp endast av
likviditetskrav skulle underlättas. Den 19 februari 1981 höjdes kraven för
samtliga banker med 1 procentenhet att gälla fr. o. m. mars. En ytterligare
höjning skedde den 11 juni. Denna gång uppgick höjningen till 1
procentenhet för de flesta banker och 2 procentenheter för de tre största
affärsbankerna. Höjningen trädde i kraft i juli. Kraven beräknades ge
bankerna möjlighet att öka sin utlåning med 6 % under hela 1981. Den 26
november höjdes lividitetskraven med 2 procentenheter för de största
affärsbankerna och med 1 procentenhet för övriga bankinstitut. De var
därmed för de tre största affärsbankerna 46 %, för provinsbankerna 38 %,
för föreningsbankerna och de större sparbankerna 35 % och för de mindre
sparbankerna 34 %. Kraven sattes så att de skulle komma att medge en
ökningstakt framöver på 5-9 % beroende på inlåningstillväxten hos respektive
bank.

I januari 1981 träffades en överenskommelse mellan delegationen för
bostadsfinansiering och företrädare för bankerna om bostadsfinansieringen
under 1981. Bankerna förklarade sig då villiga att svara för de byggnadskrediter
som skulle behövas för statligt belånade nybyggnader och ombyggnader.
Härutöver skulle de medverka till att byggnadskrediter ställdes till
förfogande även för bostadsbyggandet utan statliga lån. Vid denna tidpunkt
åtog sig också bankerna att under året förvärva bostadsobligationer till ett
belopp om 5 000 mkr.

Den av riksbanken tillämpade utlåningsbegränsningen avser inte bankernas
utlåning i utländsk valuta. Denna måste refinansieras utomlands.
Bankerna bidrar på detta sätt till finansieringen av bytesbalansunderskottet.
Den frihet de har att förmedla utlandslån öppnar samtidigt en kanal för
förmedling av utlandskrediter till främst medelstora och mindre företag.
Därigenom undviks bortträngning av dessa låntagare på den svenska

Redog. 1981/82:11

kreditmarknaden till följd av de växande statliga budgetunderskotten.
Bankernas i utlandet re finansierade lån, som numera motsvarar ungefär en
fjärdedel av deras utestående inhemska lån till allmänheten, ökade kraftigt.
Vid sidan om den medellånga långivningen skedde också en markant ökning
av kortfristiga utlandslån, speciellt veckorna efter devalveringen i september.
Den ökande volymen kortfristiga utlandslån har givetvis bidragit till att
öka känsligheten på den svenska kreditmarknaden för ränte- och valutautvecklingen
utomlands.

Som framgått i annat sammanhang har kassakrav införts under året även
för sparbanker och föreningsbanker. Sedan i mars 1981 har kassakravet för
samtliga banker varit 2 %. För att åstadkomma en straffräntebelagd
upplåning i riksbanken och därmed hög kort ränta hade temporärt högre
kassakrav tillämpats på affärsbankerna under krissituationen i början av
året.

Liksom under 1980 var utlåningsräntorna reglerade för bankerna under

1981. För räntor avseende utlåning i svenska kronor har den regeln gällt att
medeltalet för dessa räntor inte fått överstiga diskontot med mer än 4
procentenheter.

Riksbankens totala åtgärder i förening med det stora statliga budgetunderskottet
påverkade i hög grad bankernas placeringsinriktning. Till detta
kom andra faktorer såsom den tidigare nämnda nedgången i kreditefterfrågan
från framför allt hushållssektorn efter skatteuppgörelsen i april 1981.
Även förväntningarna om ett sjunkande ränteläge spelade in och försköt
placeringarna från utlåning till allmänheten till placeringar i statspapper och
bostadsobligationer. Dessa placeringar översteg vida de krav som likviditetskvoter
och överenskommelser innebar. Av inlåningsökningen under
1981 gick 72 % till placeringar i statspapper och bostadsobligationer. Under
lång tid förekom en betydande upplåning i riksbanken, väsentligen till
straffränta, för finansiering av förvärv av statsobligationer.

Finansbolagen

Fullmäktige hade redan den 15 januari i skrivelse till regeringen åberopat
det statsfinansiella läget och betalningsbalanssituationen som synnerliga skäl
för förordnande om utlåningsreglering även för finansbolagen. Kreditgivningen
från dessa institut hade under senare år ökat mycket kraftigt. Den 5
februari 1981 infördes utlåningstak för finansbolagen. Beviljade krediter,
som 1980 ökat med 45 %, skulle enligt de införda kraven begränsas till högst
16 % 1981. Under de tre första kvartalen noterades en kraftig nedgång i
finasbolagens kreditgivning. Den 10 december hemställde fullmäktige om
förlängning av utlåningsregleringen för finansbolagen. Denna hemställan
kompletterades i skrivelse till regeringen den 29 december med mer ingående
beskrivning av motiven för denna reglerings förlängning, tjär underströks
angelägenheten av att kreditgivningen via kontokort begränsades. Något
utlåningstak för huvuddelen av finansbolagens utlåning under 1982 bedömdes
dock inte som nödvändigt.

Redog. 1981/82:11

Statsskuldspolitiken

Statens inhemska upplåning fick helt olika karaktär under första och andra
halvåret 1981. Till följd av den labila valutasituationen nödgades riksbanken
i början av året pressa upp den inhemska räntenivån. Skattkammarväxeldiskontot
höjdes således från 12,5 % vid årets ingång upp till en högsta nivå
av drygt 16 % med en effektiv ränta nära 17 %. Samtidigt höjdes den långa
statslåneräntan från 12,5 % till 13,5 %. Den kraftiga höjningen av de korta
räntorna ledde till att det statliga utgiftsöverskottet då fick en övervägande
kortfristig finansiering.

Under våren och sommaren kunde riksbanken successivt låta den korta
räntenivån sjunka vilket ledde till en omsvängning mot en alltmer långfristig
statlig upplåning. Enbart på det långfristiga lån som emitterades i slutet av
september - för vilket teckningstiden förlängdes efter riksbankens sänkning
av diskontot den 14 oktober - tecknades inte mindre än 23 miljarder kr.
Statsupplåningens fördelning på kort och lång upplåning 1981 visas i
nedanstående tablå (mkr).

	l:a hå	2:a hå	Helåret
Skattkammarväxlar	10 169	-10 912	-743
Korta obligationer	2 900	24 776	27 676
Långa obligationer	2 114	23 456	25 570
Premieobligationer	0	300	300
Sparobligationer	2 065	1 592	3 657
Övrigt	1 709	- 1502	207
	Summa 18 957	37 710	56 667

Det under 1981 minskade behovet av statlig utlandsupplåning ledde till att
statens anspråk på den svenska kreditmarknaden blev betydligt större 1981
än året innan. För såväl försäkringsbolagen som Allmänna Pensionsfonden
hade riksbanken krav på placeringar i statsobligationer. Totalt kom statens
upplåning hos dessa institutioner att uppgå till ca 13 miljarder kr.
Nettoupplåningen i form av premieobligationer minskade från 3 625 mkr
1980 till 300 mkr 1981 och i form av sparobligationer från 4 253 mkr till 3 657
mkr. Det totala statliga upplåningsbehovet var dock mycket omfattande och
bankernas förvärv av statspapper kom att uppgå till 27 miljarder kr att
jämföra med 18 miljarder kr 1980.

Redog. 1981/82:11 22

Tabell 1. Statens upplåning
Mkr

	1980	1981
Riksbanken	-593	11 912
Bankerna	18 057	26 650
Försäkringsbolag	3 459	4 500
Allmänna Pensionsfonden	6 764	8 185
Övriga1	4 685	5 399
S u m m a i Sverige	32 372	56 646
Utlandet	22 057	9 368
	Summa 54 429	66 014

1 Olika statsföretag hade 1979 satt in medel i Riksgäldskontoret. Större delen av dessa
togs ut 1980. Detta drog ner siffran för 1980.

Ökningen av statens budgetunderskott under de senaste åren har vida
överstigit kapitalmarknadens totala kapacitetstillväxt. En ytterligare skärpning
av placeringskraven på kapitalmarknadsinstituten skulle därför medföra
ökade risker för att andra angelägna kreditbehov trängdes undan.
Budgetfinansieringen har också kommit att ta i anspråk en allt större del av
bankernas resurser. Den stramhet beträffande bankernas utlåning till
allmänheten som kännetecknat penningpolitiken under senare år har ökat
riskerna för att andra angelägna kreditbehov kommer att trängas undan när
företagens kreditefterfrågan åter ökar.

I syfte att begränsa statsbudgetens likvidiserande verkan och trycket på
bankerna att absorbera starkt växande volymer av statsobligationer har det
kommit att framstå som alltmera angeläget att placera en större del av
statsskulden hos allmänheten. En viktig förutsättning för att en sådan politik
skall ha effekt är att en tillräcklig marginal mellan lång och kort ränta kan
upprätthållas. De höga korta räntorna i början av året försvårade statsskuldpolitiken
i detta avseende, på samma sätt som de medförde störningar på den
institutionella kapitalmarknaden. Omsorgen om valutaställningen tvingade
fram en kraftig höjning av de korta räntorna vilket kom i konflikt med målet
att begränsa budgetunderskottets likvidiserande verkan på ekonomin. Den
successiva nedjustering av räntenivån på penningmarknaden bidrog under
senare delen av året till att långfristiga statsobligationer i viss omfattning
kunde placeras även utanför instituten.

Under 1981 fördes fortlöpande diskussioner med bankerna om deras
möjligheter att medverka till att statspapper placeras hos allmänheten.
Riksbanken förde därvid fram förslaget att bankerna skulle inrätta en eller
flera obligationsfonder knutna till respektive bank eller bankgrupp. Obligationsfondens
köp av prioriterade obligationer skulle få tillgodoräknas
bankerna som egen placering. Obligationsfonder kan utformas så att
fonderna förvaltas av bankerna och allmänheten placerar i andelar i
fonderna. Diskussionerna avsåg i vilka former bankerna och allmänheten
skall ges incitament att utnyttja denna placeringsform.

Redog. 1981/82:11

Det nuvarande systemet, innebärande att allmänhetens inlåning mot rörlig
ränta i bankerna motsvaras av bankernas stora och snabbt växande innehav
av statsobligationer med bundna räntor, har kommit att medföra stora
svårigheter för såväl bankerna som riksbanken. Diskontoändringar får
därigenom allt kraftigare genomslagseffekt på bankernas resultat och
räntesättning. Detta problem accentueras ytterligare av den rörliga räntepolitik
som riksbanken måste föra med hänsyn till den ökade internationella
ränterörligheten.

Som ett första steg mot en omfördelning av allmänhetens sparande från
bankinlåning till långfristig finansiering av statsbudgeten gav fullmäktige
bankerna, i samband med höjningen av likviditetskraven i november, en
möjlighet att, utan att likviditetskvoten påverkades, minska sina egna köp av
statsobligationer med en andel motsvarande deras försäljning av sparobligationslånet
SPAR 81. En regel utformades enligt vilken bankens utlåningskapacitet
inte påverkades av den inlåningsminskning som en försäljning av
sparobligationer innebär.

Som ett led i en strävan att samordna den offentliga sektorns kassaförvaltning
innebärande minskat statligt lånebehov och minskad likviditet i
banksystemet hemställde fullmäktige den 19 februari 1981 hos regeringen att
närmare utreda möjligheterna att ändra systemet för statens utbetalningar av
kommunskattemedel och att införa placeringsregler för kommunerna.
Fullmäktige hemställde även om att utbetalningen av kommunernas
skatteandelar skulle flyttas från den 8 varannan månad (januari, mars etc) till
den 18 varje månad i anslutning till då förekommande skatteuppbörd.

Efter riksdagsbeslut på våren skedde från halvårsskiftet en omläggning av
statens utbetalningar i linje med vad fullmäktige föreslagit. De kraftiga
svängningarna i likviditeten som tidigare betalningsrutiner förorsakat
försvann därmed. Genom att utbetalningarna senarelades innebar de också
en temporär neddragning av likviditeten och bidrog till att hålla penningmängdens
stegringstakt nere på en relativt låg nivå.

Kreditflöden och likviditet

Upplåningen på den organiserade kreditmarknaden i Sverige dvs upplåningen
på kapitalmarknaden och bankernas utlåning, ökade kraftigt under året.
Det totala kreditflödet blev uppskattningsvis 108 miljarder kr att jämföra
med 77 miljarder kr för 1980. Denna utveckling sammanhängde främst med
att statens upplåning blev mycket omfattande. På utbudssidan var det
framför allt affärsbankernas totala placeringar som ökade.

Expansionen av den totala upplåningen skedde huvudsakligen i form av
ökade emissioner på obligationsmarknaden (Tabell 2). De statliga emissionerna
uppgick till drygt 58 miljarder kr, därav knappt 28 miljarder kr i form
av kortfristiga lån och nära 26 miljarder kr i form av långfristiga lån.

Även bostadssektorn svarade för kraftigt ökade emissioner på obligationsmarknaden.
Bostadsbyggandet fortsatte att minska i volym och antalet
påbörjade lägenheter uppgick till omkring 43 000 jämfört med 50 000 1980.
Mest minskade småhusbyggandet. Trots volymminskning av nybyggandet
uppgick den prioriterade bostadsfinansieringen i form av byggnadskrediter

Redog. 1981/82:11 24

Tabell 2. Obligations- och förlagslåneemissioner
Mkr

	1979	1980	1981
Staten	23 022	28 346	58 234
Långfristiga lån	9 989	7 326	25 794
Kortfristiga lån	7 100	13 300	27 676
Premielån	3 650	3 625	300
SPAR-lån	2 283	4 095	4 464
Kommuner	365	150	270
Kommuninstitut	293	280	380
Bostadsinstitut Prioriterade lån	14 488	13 413	19 100
Oprioriterade lån	-	-	375
Företag	3 140	1265	2 515
Företagsinstitut	1 638	1 557	2154
Allmänna hypoteksbanken	1 213	1407	1604
Skeppshypotekskassan	275	150	400
AB Svensk Exportkredit	150	-	150
Banker	-	342	213
Utländska låntagare	75	-	-
Summa 43 021	45 353	83 241
Anm: Siffrorna avser inbetalda	belopp på nya	emissioner	minus inlösta lån

(amorteringar av lån ej fråndragna).

och långfristiga lån till sammanlagt ungefär samma belopp som året innan.
Obligationsemissionerna uppgick dock till väsentligt större belopp än de krav
riksbanken ställt på placerarna.

Sedan 1980 bedriver bostadsinstituten en betydande oprioriterad fastighetsfinansiering
inom av riksbanken angivna ramar. Upplåningen sker
huvudsakligen genom reverser och endast till en mindre del i form av
obligationer. Den totala nettoupplåningen för institutens oprioriterade
utlåning uppgick 1981 till 5,4 miljarder kr att jämföra med 4,3 miljarder kr för
1980.

Kommunernas upplåning på kapitalmarknaden minskade medan upplåningen
i bankerna ökade.

Näringslivets upplåning på kapitalmarknaden var betydligt större 1981 än
1980 men mindre än de föregående åren. Emissionerna av industri- och
kraftverksobligationer, inkl mellanhandsinstitutens, uppgick till 4,7 miljarder
kr, vilket var nästan dubbelt så mycket som 1980.

Mot en kraftig ökning av kreditgivningen via obligationsmarknaden
svarade en svag utveckling av bankernas utlåning till allmänheten i svenska
kronor, särskilt under våren, sommaren och hösten. Nedgången sammanhängde
med en viktig förändring i förhållandet mellan kreditutbud och
efterfrågan. Medan bankerna före 1981 hade mötts av en stark total

Redog. 1981/82:11

Diagram 6. Penningmängden
Procentuella 12-månadersförändringar

1978 1979 1980 1981

efterfrågan skedde en betydande försvagning i denna under loppet av året.
Detta medförde att bankerna inte fullt utnyttjade det utrymme som
utlåningstaket medgav under första halvåret. I mars och juni låg sålunda
affärsbankernas utlåning 2,8 respektive 2,5 % under gällande tak. Efter
takets upphävande förblev utlåningstakten låg. För affärsbankerna skedde
dock i december 1981 en kraftig uppgång i utlåningens stegringstakt mot en
nedgång i december 1980. Ökningen per tolv månader till och med december
1981 blev därför ganska stor för dessa banker eller 7,5 % att jämföra med
6,7 % under motsvarande tid ett år tidigare.

Bankernas utlåning i utländsk valuta expanderade mycket kraftigt under
året. Detta innebar att bankernas totala tillförsel av krediter till företagssektorn
torde ha legat på minst samma nivå 1981 som 1980. Så långt statistik
föreligger minskade bankernas utlåning till hushållen kraftigt (Tabell 3).
Finansbolagens utlåning var avsevärt mycket mindre 1981 än 1980.

Under en följd av år har det statliga utgiftsöverskottet tillfört ekonomin
ständigt växande likviditetstillskott. Åtgärder för att öka statens upplåning
på marknaden utanför bankerna har vidtagits, likaså åtgärder för att dämpa
bankernas utlåning. Utflödet av valutor som på sikt i icke ringa utsträckning
sammanhänger med statsbudgetens utveckling, har emellertid under många
år kraftigt neutraliserat de inhemska likviditetstillskotten.

Under 1981 ökade som visats det statliga budgetunderskottet med ca 12
miljarder kr. Valutautflödet begränsades till ca 7 miljarder kr och var ca 15
miljarder kr mindre än under 1980. Sammanlagt gav detta ett likviditetstillskott
på ca 27 miljarder kr mer än 1980. Stora ansträngningar har gjorts att
begränsa detta kraftiga likviditetstillskott. Statens upplåning på marknaden
utanför bankerna har varit större än någonsin och bankernas likviditetstillförsel
till ekonomin har hållits låg (Tabell 4).

Redog. 1981/82:11 26

Tabell 3. Bankernas övriga utlåning1 fördelad på sektorer
Förändring i utestående belopp för 12 månader t. o. m. september

Mkr		Procent
1980	1981	1980 1981

Icke-utlandsfinansierad
Kommuner	494	629	5,0	6,0
Företag	4 049	-2 795	7,9	-0,5
Hushåll	6 445	4 179	7,1	4,3
Övrigt	269	2 383	3,4	28,8
Summa	11257	4396	7,1	2,6
Refinansierad i utlandet	5 394	20 375	31,2	89,8
Totalt	16 651	24 771	9,4	12,8

1 Omfattar utlåning till allmänheten, exkl. prioriterade byggnadskrediter och
mellankrediter.

Penningmängdens stegringstakt kan användas som ett mått på den
allmänna likviditetstillväxten. Penningmängden steg med drygt 14 % från
december 1980 till december 1981. Ökningen blev speciellt hög i december
1981 på grund av vissa speciella faktorer. I genomsnitt under året låg
penningmängden 10,6 % högre än 1980, vilket innebar en mindre ökning än
från 1979 till 1980.

Valutautvecklingen

Valutautflödet1 under 1981 stannade vid 6,7 miljarder kr. medan
bytesbalansunderskottet beräknas ha uppgått till drygt 16 miljarder kr. Den
privata sektorn bidrog sålunda till en stor del av finansieringen av
bytesbalansunderskottet. Detta kontrasterar mot utvecklingen 1979 och
1980 då valutautflödet uppgick till 12,2 respektive 22,4 miljarder kr., 2,3
respektive 3,6 miljarder större än bytesbalansens underskott samma år.

Svängningarna i valutaflödet under loppet av 1981 var tidvis betydande.
Mest påtagligt var detta i början av året då de förväntningar om en
förestående devalvering av kronan som från tid till annan fanns i marknaden
accentuerades. Utflödet under januari uppgick till 5,9 miljarder kr. samtidigt
som valutakursindex, som under hösten 1980 legat kring riktvärdet 100,
snabbt steg till 101, dvs. kronans värde försvagades med ca en procent.

Omsvängningen i förväntningsbilden efter kreditåtstramningen, regeringens
sparpaket och löneuppgörelsen tillsammans med uppgången i dollarkursen
ledde fr. o. m. februari till ett i det närmaste kontinuerligt valutainflöde

1 Valutaflödet definieras som valutareservens transaktionsförändring, korrigerad för
statens utlandsupplåning, ändringen i riksbankens övriga utländska tillgångar och
skulder samt SDR-tilldelning.

Redog. 1981/82:11

Tabell 4. Penningmängden - påverkande faktorer
Nettobelopp, miljarder kr.

	1979	1980	1981 prel.
Tillskott från
Staten	26,3	39,5	47,9
Statens utgiftsöverskott	44,0	54,4	66,0
Upplåning utanför bankerna
i Sverige (ökning = -)	-17,7	-14,9	-18,1
Riksbanken	- 5,5	- 3,7	- 4,5
Företagens konton (ökning = -)	- 3,2	- 0,1	1,5
Övriga riksbankstransaktioner	- 2,3	- 3,6	- 6,0
Banker	18,6	21,1	8,3
Byggnadskrediter	3,7	4,3	- 3,2
Övrig utlåning (sv kr)	13,2	10,7	11,1
Hypoteksobligationer	7,1	6,6	6,1
Övrigt	- 5,4	- 0,5	- 5,7
Summa inhemskt tillskott	39,4	56,9	51,7
Nettoflöde gentemot utlandet	-12,2	-22,4	- 6,7
Bytesbalans	- 9,9	- 18,8	-16,5
Privata kapitalrörelser	- 2,3	- 3,6	9,8
Total penningmängdökning	27,2	34,5	45,0
I procent av penningmängden vid periodens början
Inhemskt tillskott	16,4	20,3	16,5
Nettoflöde gentemot utlandet	- 5,1	- 8,0	- 2,1
Total penningmängdökning	11,3	12,3	14,4

som under perioden februari-juli uppgick till 3,8 miljarder kr. Nettoutflödet
under året fram till slutet av juli blev därmed endast 2,1 miljarder kr. Kronan
stärktes efter försvagningen i januari och fram till slutet av juli låg
valutakursindex mestadels omkring 99,5 %.

De stora kursförändringar som ägde rum mellan framför allt US-dollarn
och D-marken medförde naturligtvis, vid sidan av förändringar i konkurrenssituationen,
också förskjutningar i företagens betalningar. Sålunda
kunde betydande utbud av dollar från företagens sida konstateras medan en
viss ökning i efterfrågan på tyska mark noterades. Valutainflödet var således
också till en del betingat av kursförväntningar. När så dollarn föll
internationellt under första hälften av augusti ökade valutaefterfrågan,
främst för betalningar för oljeimporten där sannolikt en viss fördröjning skett
när dollarn varit starkt stigande. Valutautflödet från slutet av juli till mitten
av september uppgick till 2,2 miljarder kr. och från årsskiftet totalt 4,3
miljarder. En viss försvagning i kronan kunde noteras i valutakursindex som
steg upp emot 100.

Devalveringen den 14 september kom oväntat för valutamarknaden men

Redog. 1981/82:11

ledde ändå till ett stort utbud av valutor. Under de första två veckorna efter
devalveringen uppgick inflödet till 2,9 miljarder kr. Härefter vände
valutaströmmarna och under de tre sista månaderna uppgick utflödet till 5,4
miljarder. Valutakursindex låg omedelbart efter devalveringen på nivån

109,5, dvs. kronan var 1,5 procentenheter starkare än riktvärdet lil. Under
oktober började index stiga något för att i slutet av december ligga nära
riktvärdet.

Redog. 1981/82:11

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 1981

9 januari

Överenskommelse träffades mellan delegationen för bostadsfinansiering och
företrädare för bankerna om bostadsfinansieringen under 1981.

Bankerna - de privata affärsbankerna, PKbanken, sparbankerna och
föreningsbankerna - förklarade sig villiga att svara för de byggnadskrediter
som skulle behövas för statligt belånade nybyggnader och ombyggnader,
inklusive energisparåtgärder, samt för allmänna samlingslokaler och tomträttsmark,
som finansierades med statligt stöd. Bankerna förklarade sig
härutöver villiga att medverka till att byggnadskrediter ställdes till förfogande
även för bostadsbyggandet utan statliga lån.

Ifråga om den slutliga finansieringen förklarade sig bankerna villiga att
medverka till avlyft i färdiga fastigheter genom att under året öka sitt
nettoinnehav av bostadsobligationer med 5 200 mkr.

15 januari

I skrivelse till regeringen hemställde riksbanksfullmäktige om ett förordnande
om utlåningsreglering för finansbolag. De växande budgetunderskotten
och den tilltagande obalansen gentemot utlandet utgjorde, enligt fullmäktige,
de synnerliga skäl som erfordras för ett förordnande.

Sedan regeringen tillmötesgått riksbankens hemställan utfärdades tillämpningsföreskrifter
den 5 februari att gälla fr. o. m. den 18 februari. Regleringen
omfattade finansbolags till allmänheten utlämnade lån och beviljade
men ej utlämnade lån. Summan av dessa belopp fick ej öka med mer än 16 %
under loppet av 1981.

20 januari

Fullmäktige beslutade om följande åtgärder

att höja diskontot från 10 till 12 % och straffräntan från 13 till 17 %, fr. o. m.
den 21 januari,

att fr. o. m. den 26 januari höja kassakraven för affärsbankerna från 2 till
4 % samt tillämpa kassakrav för sparbanker och föreningsbanker om

1 %,

att höja högsta medgivna medelränta för bankernas utlåning till 4 procentenheter
över diskontot,
att medge att räntan för prioriterade obligationer höjdes med 1 procentenhet
till 13,5 %,

att hos regeringen hemställa om förordnande om utlåningsreglering för
banker.

Efter att regeringens förordnande erhållits meddelade fullmäktige den 5
februari tillämpningsföreskrifter om utlåningsreglering för bankinstituten.

29 januari

Fullmäktige beslutade att fr. o. m. den 26 januari höja grundräntan för medel
innestående på likviditetsutjämningskonto i riksbanken. Ränta utgick

Redog. 1981/82:11

fr. o. m. nämnda datum med diskontot plus 4 procentenheter, dvs. 16 %.
Den tidigare räntesatsen var diskontot plus 2 3A procentenheter. Höjningen
av grundräntan utgjorde en anpassning till räntan på specialinlåning i
bankerna.

5 februari

Riksbanken anhöll om ett nytt förordnande om allmän placeringsplikt och
räntereglering för försäkringsbolagen.

6 februari

Riksbanken fastställde riktlinjer för den oprioriterade fastighetskreditgivningen
1981.

19 februari

Riksbanken beslutade höja likviditetskraven för samtliga bankinstitut (utom
Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank) med 1 procentenhet att
gälla fr. o. m. mars 1981.

Följande likviditetskrav gällde från nämnda datum:

PKbanken 42 %

Skandinaviska Enskilda Banken 42 %

Svenska Handelsbanken 42 %

Götabanken 36 %

Provinsbankerna 36 %

Sparbankernas Bank 45 %

Föreningsbankernas Bank 50 %

Större sparbanker 33 %

Mindre sparbanker 32 %

Föreningsbanker 33 %

Riksbanken beslutade också att för tiden 20 februari - 9 mars sänka
kassakraven för bankerna. För affärsbankerna sänktes kraven från 4 % till
1 % och för sparbanker och föreningsbanker från 1 % till 0. Sänkningen av
kassakraven föranleddes av att kassasituationen under nämnda tid skulle
komma att vara mycket stram till följd av betalningar till staten. Fr. o. m. 10
mars skulle kassakrav på 2 % gälla för samtliga bankgrupper.

19 februari

Fullmäktige beslutade avlåta en skrivelse till regeringen angående placering
av kommunernas överlikviditet m. m.

12 mars

Efter att regeringen förlängt förordnandet om placeringsplikt och räntereglering
för försäkringsbolagen beslöt fullmäktige att placeringsplikten och
ränteregleringen skulle gälla till årets slut.

Innehållet i placeringsplikten och ränteregleringen förblev i sina huvud -

Redog. 1981/82:11

drag detsamma som gällt för första kvartalet 1981. En särskild bostadsobligationskvot
infördes dock. Liv- och pensionsförsäkringsbolagen skulle under
tiden april - december öka sitt innehav av prioriterade bostadsobligationer
med 50 % och sakförsäkringsbolagen med 40 %. De prioriterade bostadsobligationer,
som förvärvats under första kvartalet 1981, skulle få räknas in i
bostadsobligationskvotens täljare.

Den totala placeringskvoten skulle liksom tidigare vara 75 % för liv- och
pensionsförsäkringsbolag och 64 % för sakförsäkringsbolag. Dessa krav
skulle räknas på placeringarna under hela kalenderåret 1981.

26 mars

Riksbanksfullmäktige beslutade att fr. o. m. den 27 mars sänka räntesatsen
för utlåning till bank över viss gräns, den s. k. straffräntan, med 1
procentenhet. Räntesatsen sänktes från diskontot plus 5 procentenheter till
diskontot plus 4 procentenheter, dvs. från 17 % till 16 %.

2 april

Fullmäktige hemställde hos regeringen om fortsatt räntereglering för
bankinstituten. Sedan regeringen förlängt regleringen utfärdade riksbanken
tillämpningsföreskrifter den 23 april att gälla fr. o. m. den 1 maj 1981.

21 maj

Fullmäktige anhöll i skrivelse till regeringen om förlängt förordnande om
utlåningsreglering för finansbolag.

9 juni

Valutastyrelsen beslutade att - utan att ge avkall på det principiella kravet
om utlandsfinansiering av direkta investeringar i utlandet - undantag borde
kunna medges i vidgad omfattning i första hand såvitt avsåg investeringar i
Norden.

11 juni

Riksbanksfullmäktige beslutade sänka straffräntan med 1 procentenhet
fr. o. m. den 12 juni. Räntesatsen sänktes från diskontot plus 4 procentenheter
till diskontot plus 3 procentenheter, dvs. från 16 till 15 %.

I samband med att regeringens förordnande om utlåningstak upphörde
med utgången av juni månad skedde en återgång till styrning av bankernas
utlåning medelst likviditetskvoter. Dessa höjdes fr. o. m. den 1 juli för de
flesta banker med 1 procentenhet, för de större affärsbankerna dock med 2
procentenheter.

Redog. 1981/82:11

Följande likviditetskrav gällde från den 1 juli:
PKbanken	44%
Skandinaviska Enskilda Banken	44%
Svenska Handelsbanken	44%
Götabanken	37%
Sundsvallsbanken	37%
Skånska Banken	37%
Wermlandsbanken	37%
Uplandsbanken	37%
Östgötabanken	37%
Skaraborgsbanken	37%
Jämtlands Folkbank	37%
Bohusbanken	37%
Sparbankernas Bank	45 %
Föreningsbankernas Bank	50%
Större sparbanker	34%
Mindre sparbanker	33%
Föreningsbanker	34%
14 september
Riksbanksfullmäktige beslöt devalvera kronan med 10 %. valutakursindex sattes till lil.	Riktvärdet för

14 oktober

Fullmäktige beslöt med verkan fr. o. m. den 15 oktober

att sänka diskontot från 12 till 11 %,

att sänka straffräntan från 15 till 14 %, och

att sänka den högsta medgivna genomsnittsräntan för bankernas utlåning i
svenska kronor från 16 till 15 %.

20 november

Valutastyrelsen beslöt att det inte längre skulle vara ett krav att företagen,
för att erhålla tillstånd till direkt investering utomlands, påvisade en förmånlig
effekt på den svenska bytesbalansen. Vidare beslöts att medge förräntning på
valutakonto under maximalt 60 dagar förutsatt att insatta medel binds på
minst 7 dagar.

Förbudet att göra terminsaffärer med utländsk bank i tredje lands valuta
upphävdes.

24 november

Valutastyrelsen fattade beslut om lättnader för finansiering av utländsk
direktinvestering i Sverige. Vidare beslutades att höja tilldelningen av
emigrantvaluta från 100 000 till 200 000 kr. Valutainlänning gavs också
tillstånd att under vistelse i utlandet få ha sina pengar innestående på konto i
utländsk bank.

Redog. 1981/82:11

26 november

Fullmäktige beslutade höja likviditetskraven för samtliga bankinstitut med
verkan fr. o. m. december 1981. Likviditetskraven höjdes med 2 procentenheter
för de största affärsbankerna - Post- och Kreditbanken, Skandinaviska
Enskilda Banken och Svenska Handelsbanken - och med en procentenhet
för övriga bankinstitut.

Likviditetskraven var fr. o. m. december 1981:

PKbanken 46 %

Skandinaviska Enskilda Banken 46 %

Svenska Handelsbanken 46 %

Götabanken 38 %

Sundsvallsbanken 38 %

Skånska Banken 38 %

Wermlandsbanken 38 %

Uplandsbanken 38 %

Östgötabanken 38 %

Skaraborgsbanken 38 %

Jämtlands Folkbank 38 %

Bohusbanken 38 %

Sparbankernas Bank 50 %

Föreningsbankernas Bank 50 %

Större sparbanker 35 %

Mindre sparbanker 34 %

Föreningsbanker 35 %

Fullmäktige beslutade också att ta ett första steg mot införande av
obligationsfonder genom att bankerna fick möjligheter att minska sina egna
köp av statsobligationer med en viss andel av sin försäljning av sparobligationslånet
SPAR 81.

26 november

Fullmäktige hemställde i skrivelse till regeringen om förlängt förordnande
om allmän placeringsplikt och räntereglering för försäkringsbolag.

3 december

Riksbanksfullmäktige beslutade sänka räntesatsen för prioriterade bostadsobligationer
från 13,5 till 12,75 %.

10 december

Fullmäktige hemställde hos regeringen om förlängt förordnande om
utlåningsreglering för finansbolag.

29 december

Riksbanksfullmäktige utfärdade tillämpningsföreskrifter till regeringens
förordnande om fortsatt placeringsplikt och räntereglering för försäkringsbo 3

Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 11

Redog. 1981/82:11

lag under 1982. Fr. o. m. den 1 januari 1982 skulle placeringskvoten för livoch
pensionsbolag utgöra 75 % och för sakförsäkringsbolag 64 %. Bostadsobligationskvoten
skulle utgöra 28 respektive 23 %. Tillämpningen av
räntereglering skulle gälla endast s. k. indexlån, vars ränta ej skulle få
överstiga räntesatsen på 10-åriga statliga obligationslån.

Redog. 1981/82:11

Riksbankens bokslut

Tillgångar. Mkr Balans

1980 1981

Guld och utländska tillgångar

Guld och valutareserv	15 198	20 464
Guld	1 168	1 168
Särskilda dragningsrätter i
Internationella valutafonden	978	1 433
Reservposition i Internationella valutafonden	936	941
Lån till Internationella valutafonden	172	116
Utländska banker m. m., nettobelopp	4 232	7 489
Utländska värdepapper	7 712	9 317
Sveriges andel i Internationella återuppbyggnadsban-
kens grundfond, inbetalt belopp	196	196
Övriga	566	367

Inhemska tillgångar

Skattkammarväxlar och obligationer	31555	41447
Statspapper	31224	41 107
Övriga	331	340
Utlåning	6 871	1 672
Banker	6 225	1 231
Övriga kreditinstitut	-	-
Allmänheten	646	441
Skiljemynt	48	59
Checkar och postväxlar m. m.	1	329
Övriga	70	15

Summa 54 505 64 549

Redog. 1981/82:11

räkning Skulder. Mkr

1980 1981

Utländska skulder

Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter i Interna -

tionella valutafonden	1 126	1 573
Övriga	1471	1 567
Inhemska skulder
Utelöpande sedlar	34 420	37 055
Checkräkning	2 905	4 755
Staten	65	60
Banker	2 804	4 648
Övriga	36	47
Särskilda räkningar	5 718	4169
Konton för investering i skogsbruk och rörelse m. m.	2 304	1459
Konton för allmän investeringsfond	2	1 150
Konton för likviditetsutjämning	3 412	-
Tillfälliga vinstkonton	-	1 560
Övriga	127	117
Värderegleringskonto för valutor	-	2 000
Eget kapital	8 738	13 313
Grundfond	1000	1 000
Reservfond	500	500
Dispositionsfond	4 208	6 263
Övriga egna fonder	125	125
Reserverade vinstmedel	0	0
Årets resultat	2 905	5 425

Summa 54 505 64 549

Redog. 1981/82:11		38
Resultaträkning Mkr
	1980	1981
Intäkter
Utländska rörelsen
Ränteintäkter Räntekostnader Kursdifferenser Avsättning till värderegleringskonto för valutor Övriga inkomster	1457 - 179 2 0	2 231 - 312 3 678 - 2 000 0
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av skattkammarväxlar och obligationer Övriga ränteintäkter Övriga räntekostnader Nedskrivning av statspapper och obligationer Övriga inkomster	3 550 596 - 1203 - 1 103 7	4 039 821 - 705 -2 061 6
Summa	3 123	5 697
Kostnader
Sedelkostnader Personalkostnader Övriga förvaltningskostnader	- 49 - 115 - 54	- 60 - 135 - 77
Summa	- 218	- 272
Årets resultat	2 905	5 425

Redog. 1981/82:11

Kommentarer till 1981 års bokslut

Vid beräkning av bokföringskurserna för riksbankens utländska tillgångar
och skulder tillämpas en princip som baseras på ett genomsnitt av
marknadskurserna under en viss period. Med anledning härav har riksbankens
valutareserv uppskrivits med 4 001 mkr och utländska skulder med 443
mkr. Härav sammanhänger 1 565 respektive 147 mkr med devalveringen av
kronan 81-09-14. Dessa förändringar redovisas i resultaträkningen under
rubriken ”utländska rörelsen, kursdifferenser”.

Devalveringen av svenska kronan innebar att riksbankens utländska
tillgångar skrevs upp med 1 565 mkr och de utländska skulderna med 147
mkr. Återstoden av kursvinsten beror på den kraftiga uppgången i
dollarkursen under året. Eftersom den internationella valutautvecklingen
för kommande år är osäker har ett belopp av 2 000 mkr avsatts till särskilt
värderegleringskonto för valutor.

Riksbankens innehav av obligationer har under året nedskrivits med 2 061
mkr.

Av beloppet på övriga räntekostnader ingår räntor på kassakvotsmedel
med 575 mkr och räntor på konton för likviditetsutjämning med 124 mkr.

Av personalkostnaderna uppgår löner och arvoden till 82 mkr och
pensioner och sociala avgifter till 51 mkr.

Redog. 1981/82:11 40

Inom linjen förda poster

Tkr

	1980	1981
Tillgångar Taxeringsvärden av riksbankens fastigheter i Stockholm: nya riksbankshuset	60 000	104 000
gamla riksbankshuset	7000	7 000
Göteborg	4 100	5 750
Malmö	17 300	21 875
Falun	630	625
Gävle	500	500
Halmstad	550	1 175
Härnösand	400	525
Jönköping	640	1 050
Karlstad	720	1 025
Kristianstad	460	600
Linköping	1 000	1 500
Luleå	1362	6 000
Nyköping	850	850
Visby	230	340
Örebro	650	950
Östersund	330	525
Tumba, sedelförbränningshuset	217	350
Diverse valv	125	125
Summa	97 064	160 265
Aktier i Tumba Bruk	25 000	25 000
Aktier i Banken för internationell betalningsutjämning m. fl.	10105	10105
Riksbankens mynt- och medaljsamling	160	160
Lån till riksbankspersonalens semesterförening	1 464	1 810

Summa 133 793 197 340

Redog. 1981/82:11

Utlåning till allmänheten

Den 31 december 1981 utestående lån till allmänheten fördelar sig till antal
och belopp på de olika kontoren sålunda:

Tkr

Bosättningslån Avbetalningslån Hypotekslån

	Antal	Belopp, tkr	Antal	Belopp, tkr	Antal	Belopp, tkr
Stockholm	7 850	34 503	1 018	8 562	3 383	88 554
Göteborg	4 312	21 259	569	3 753	680	26 801
Malmö	3 960	16 232	327	2 698	823	32 550
Falun	1 578	7 365	761	6 095	880	11280
Gävle	2 021	9 945	274	2 616	459	9 914
Halmstad	848	3 403	92	511	377	8 704
Härnösand	2 041	9 377	179	1 981	455	8 640
Jönköping	1 522	6 568	296	2 393	550	13 540
Kalmar	1 093	5 057	541	3 906	486	8 413
Karlskrona	1 026	4 979	220	1 530	401	7 455
Karlstad	1 812	8 216	462	4 331	532	9 357
Kristianstad	1 283	5 754	103	863	404	9 608
Linköping	2 219	10 108	350	2 850	819	14 219
Luleå	2 373	10 898	206	1 449	362	9 833
Skövde	1278	5 967	230	1 947	483	9 376
Nyköping	1 636	7 540	370	3 321	428	5 588
Umeå	2 009	9 246	859	10 104	646	10 867
Uppsala	1 645	7 965	848	9 981	781	10 569
Visby	309	1 452	127	1 957	248	2 581
Vänersborg	2 095	9 674	234	1 854	348	6 681
Västerås	1 501	6 905	189	1 849	590	11 369
Växjö	1051	4 703	293	1 856	437	10 859
Örebro	1 188	4 976	654	4 185	575	7 824
Östersund	1 015	4 928	924	10 555	696	6 839

Summa

47 665 217 021 10 126 91 148 15 843 341 421

Redog. 1981/82:11

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder

Fullmäktige

Vid utgången av år 1981 hade fullmäktige följande sammansättning.

Torsten Bengtson, ordförande

Allan Hernelius, vice ordförande och deputerad

Lars Wohlin, riksbankschef

Erik Wärnberg

Gunnar Sträng

Karl Erik Eriksson

Thage Peterson

Suppleanter

Bertil Jonasson, personlig suppleant för ordföranden

Sten Westerberg

Grethe Lundblad

Ivan Svanström

Gunnar Nilsson

Rune Ångström

Curt Boström

Kurt Eklöf, vice riksbankschef
Valutastyrelsen

Beträffande valutastyrelsens sammansättning vid utgången av år 1981
hänvisas till styrelsens berättelse till fullmäktige, som utgör bilaga 4 till
förvaltningsberättelsen.

Disposition av riksbankens vinst för år 1980

På förslag av fullmäktige beslöt riksdagen att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel - 2 905 088 990 kr - skulle 850 mkr inlevereras till statsverket
under budgetåret 1980/81, 2 055 mkr överföras till dispositionsfonden och
återstående 88 990 kr. kvarstå på räkning för odisponerade vinstmedel.

Avgivna remissyttranden

Fullmäktige har under året efter remiss avgivit yttrande över följande
betänkanden, utredningar och skrivelser.

29.1, §8. Betänkandet Att utveckla en långsiktig industripolitik (Ds I
1980:17) avgivet av kommittén för industripolitikens informationsunderlag
(KIPI).

29.1, § 9. Betänkandet Subventionerade exportkrediter - En utvärdering
av nuvarande system (Ds I 1980:24) utarbetat av 1980 års exportkreditutredning.

Redog. 1981/82:11

5.2, § 2. Ansökan från Svenska Intecknings Garanti Aktiebolag SIGAB
om godkännande av ändring i bolagsordningen.

5.2, § 3. Ansökningar från Svensk Fastighetskredit Aktiebolag, Göteborgs
Intecknings Garanti Aktiebolag och PKkredit Aktiebolag om godkännande
av ändringar i bolagsordningen för respektive bolag.

5.2, § 4. Skrivelse från allmänna pensionsfondens första-tredje fondstyrelser
angående räntesatsen för lån från fondstyrelse till bank som lämnat
återlån.

26.2, § 2. Ansökan från Aktiv Placering AB om tillstånd att få förvärva
aktier i ett planerat finansbolag.

12.3, § 3. Långtidsutredningen 1980 (SOU 1980:52).

19.3, § 2. Brottsförebyggande rådets promemoria Informationsutbytet
mellan myndigheter.

30.4, § 3. Skrivelse från Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund
angående handel med skrot av ädelmetall.

7.5, § 2. Betänkandet Kontroll av räntor avgivet av en arbetsgrupp inom
riksskatteverket.

11.6, § 3. Skrivelse från Riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1980/81:407 om avskaffande av riksbankens lokalkontor.

11.6, § 4. Delbetänkandet Ny lag om försäkringsrörelse (Ds E 1980:6).

18.6, § 2. Delbetänkandet Handläggningen av konsumentskyddsfrågor
inom försäkringsområdet (Ds E 1981:4) avgivet av försäkringsverksamhetskommittén.

18.6, § 3. Ansökan från Götabanken om tillstånd att få förvärva 25
procent av aktiekapitalet i London Interstate Bank Ltd.

18.6, § 4. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få förvärva ytterligare aktier i Private Investment Company för Asia (PICA)
S.A., Panama.

18.6, § 5. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få förvärva ytterligare aktier i Tricontinental Holdings Limited (THL),
Melbourne.

2.7, § 2. Skrivelse från bankinspektionen angående värdering av obligationer
som innehas av bankinstitut.

13.8, § 3. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få förvärva ytterligare aktier i Skandinaviska Enskilda Banken (Luxembourg)
S.A.

10.9, § 3. Ansökan från SPAFI Sparbankernas Fastighetsfinansieringsaktiebolag
om godkännande av ändring av bolagsordningen för bolaget.

10.9, § 5. Utredning rörande utvidgat datorstöd till verksamheten vid
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.

24.9, § 3. Skrivelse från finansutskottet med hemställan om yttrande över
riksgäldsfullmäktiges förslag (1980/81:19) till lag med instruktion för
riksgäldskontoret.

24.9, § 4. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få förvärva samtliga aktier i ett planerat finansbolag.

24.9, § 5. Promemorian Beskattning av verksamhet i utlandet m. m. (Ds
B 1981:10).

Redog. 1981/82:11

24.9, § 6. Ansökan från Post- och Kreditbanken. Pkbanken, om tillstånd
att få förvärva aktier i en planerad bank i Hong Kong.

24.9, § 7. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken om tillstånd att
få förvärva aktier i Deutsch-Skandinavische Bank AG, Frankfurt.

24.9, § 8. Ansökan från Manufacturers Hanover Trust Company, New
York, om tillstånd att få öppna representationskontor i Stockholm.

8.10, § 2. Ansökan från Aktiebolaget Stockholms Tomträttskassa om
fastställelse av ändring i bolagsordningen för bolaget.

29.10, § 2. Ansökan från Skandinaviska Enskilda Banken att få byta ut
aktier i Skandinaviska Enskilda Banken International Corp. (SEBIC) mot
aktier i annat bankföretag.

29.10, §3. Ansökan från Svenska Handelsbanken om tillstånd att få
förvärva aktier i ett planerat helägt dotterbolag för utgivande av commercial
papers i USA.

5.11, § 2. Betänkandet Tomträtt (SOU 1980:49) avgivet av tomträttskommittén.

5.11, § 3. Delbetänkandet Hyresgästinflytande på målning och tapetsering
(SOU 1981:47) avgivet av underhållsfondsutredningen.

5.11, §4. Skrivelse från EKN-Exportkreditnämnden om ramar för de
totala garantiåtagandena för budgetåret 1982/83 m. m.

5.11, § 5. Skrivelse från Konungariket Sveriges stadshypotekskassa om
höjning av grundfonden m. m.

12.11, §2. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att genom
nyemission få förvärva ytterligare aktier i Banque Nordeurope S.A.,
Luxemburg m. m.

19.11, § 2. Betänkandet Följdlagsdftning till en ny lag om försäkringsrörelse
(Ds E 1981:11) avgivet av försäkringsrörelseutredningen.

26.11, §4. Ansökan från Post- och Kreditbanken, PKbanken, om tillstånd
att få förvärva aktier i ett planerat helägt dotterbolag för utgivande av
commercial papers i USA.

10.12, §2. Ansökan från Svenska Handelsbanken om tillstånd att få
förvärva ytterligare aktier i Svenska Handelsbanken S.A., Luxemburg.

10.12, § 3. Ansökan från Sparbankernas Bank om tillstånd att få etablera
ett kreditaktiebolag m. m.

Statens bosättningslånefond

För budgetåret 1980/81 utgjorde det disponibla utlåningsbeloppet ca 85,8
mkr. Av dessa förbrukades under budgetåret ca 55,1 mkr. Under budgetåret
utgavs sammanlagt 6 549 bosättningslån, varav 4 689 till makar eller
sammanboende, 1 599 till ensamstående mödrar och 261 till ensamstående
fäder eller ensamstående handikappade utan barn. Medelbeloppet för under
budgetåret 1980/81 utlämnade lån utgjorde 8 416 kr.

För budgetåret 1981/82 utgör det disponibla utlåningsbeloppet ca 80,8
mkr, varav 50 mkr anvisats över budgeten och resterande belopp utgjort
fondens behållning vid ingången av budgetåret. Riksdagen beslöt den 9
december 1981 att bosättningslånegivningen skulle upphöra vid utgången av
år 1981. Ansökningar som inkom före årsskiftet fick dock behandlas men det

Redog. 1981/82:11

utlånade beloppet för tiden 1 juli—31 december 1981 fick inte överstiga
hälften av det för budgetåret disponibla beloppet, dvs. ca 40,4 mkr.

Under budgetårets första sex månader utgavs sammanlagt 2 966 bosättningslån
till ett totalt belopp om ca 25,2 mkr. Av dessa utgavs 2 052 till makar
eller sammanboende, 792 till ensamstående mödrar och 122 till ensamstående
fäder eller ensamstående handikappade utan barn. Medelbeloppet för
under budgetårets sex första månader utlämnade lån utgjorde 8 485 kr.

Utlåningen från fonden utgjorde vid utgången av år 1981 217 mkr
fördelade på 47 665 lån. Fördelningen på de olika kontoren av lånen till antal
och belopp framgår av de uppgifter som intagits på s. 41.

Utlåning från riksbankens avbetalningslånefond

Antalet utestående lån från riksbankens avbetalningslånefond, vilken
uppgår till 125 mkr, uppgick vid utgången av år 1981 till 10 126 med den
fördelning mellan bankens kontor som framgår av s. 41. Den sammanlagda
lånesumman vid årets utgång utgjorde ca 91,1 mkr.

Hypotekslånegivningen

Hypotekslån beviljas för förvärv av premieobligationer i samband med
nyemission.

Vid årets utgång uppgick antalet hypotekslån till 15 843 med en
sammanlagd lånesumma om ca 341,4 mkr. Fördelningen på de olika
kontoren av lånen till antal och belopp framgår av de uppgifter som intagits
på s. 41.

Ny sedelserie

Fullmäktige har beslutat att en sedel å 500 kronor skall utges. Såsom
underlag för fastställande av i första hand en sådan sedel har fullmäktige
beslutat låta utarbeta skisser och idéförslag till tre olika alternativ till nya
sedlar i valörerna 50, 100, 500 och 1 000 kronor, varvid varje alternativ till
sedelserie skulle ges en viss enhetlighet i fråga om såväl motiwal som den
tekniska och estetiska utformningen. Arbetet på framtagande av förslag till
ny sedelserie bedrivs av AB Tumba bruk i samråd med riksbanken.

Fullmäktige har vidare beslutat att vid utgivning av betalningsmedel i
femkronorsvalören utväxlingen försöksvis skall styras så att efter hand allt
fler mynt och allt färre sedlar utväxlas.

ADB-verksamhet

På den nya stordatorn av märket Burroughs har under året ett system för
riksbankens utlåningsverksamhet och ett statistiksystem för lån och investeringar
i kapitalbalansen tagits i produktion. För ekonomisk analys har ett
programpaket utvecklat av Federal Reserve Bank of New York tagits i bruk.
Sedan våren 1981 finns också en terminalförbindelse mellan riksbanken och

Redog. 1981/82:11

BIS databank i Basel. Systemarbetet under året har huvudsakligen avsett
system för utrikesbokföringen, valutastatistik samt kreditmarknadsstatistik.

A vdelningskontorens arbetsuppgifter

Den av särskilda utredare i december 1980 avlämnade rapporten Nya
arbetsuppgifter till riksbankens avdelningskontor, vilken omnämndes i
förvaltningsberättelsen för 1980, behandlades av fullmäktige under våren
1981. Fullmäktige beslöt därvid att uttala sig positivt för att riksbanken skulle
söka överta arbetsuppgifter i samband med utvecklingsfondernas låneförvaltning,
lönegarantiärenden och förvaltning av lån från en framtida
oljeersättningsfond liksom för att riksbanken skulle inleda ett utökat
samarbete med riksgäldskontoret, åtaga sig att förvalta eventuellt framtida
underhållsfonder, biträda centrala studiestödsnämnden vid återkrav av
studiemedel samt övertaga viss administration av glesbygdsstödet. En
förutsättning för övertagande av nya arbetsuppgifter skulle vara att härav
föranledda ökade kostnader för riksbanken skulle finansieras via statsbudgeten
eller av vederbörande organisation.

De kontakter som tagits i anledning av fullmäktiges beslut har ej lett till
något resultat.

Riksbankens fastigheter

Såsom framhållits i närmast föregående förvaltningsberättelser medförde
fullmäktiges beslut 1979 att behålla nuvarande kontorsorganisation i
förening med ökningen av sedelvolymen och ökade säkerhetskrav behov av
omfattande byggnadsinvesteringar vid avdelningskontoren. Dessa investeringar
har fortsatt under 1981. Nedan redovisas de byggnadsprojekt som
igångsatts, pågått eller avslutats under 1981.

Huvudkontoret

Vid huvudkontoret har vidtagits byggnadsarbeten under året till ett belopp
om 1,7 mkr. Arbetena har främst avsett ombyggnad av sedelräkningsexpeditionen
för att bereda plats åt nya sedelsorteringsmaskiner.

Gävle

En större om- och tillbyggnad har pågått under året och beräknas vara
avslutad under våren 1982. Kostnaden har hittills uppgått till ca 6,8 mkr.

Halmstad

Projekteringsarbeten för den beslutade nya kontorsbyggnaden har pågått
under året.

Redog. 1981/82:11

Jönköping

Uppförande av ny fastighet har pågått under året. Inflyttning beräknas ske
under andra kvartalet 1982. Kostnaden för fastigheten, vilken beräknades till
totalt 26 mkr i 1979 års priser, har hittills uppgått till 20,8 mkr.

Karlstad

Diskussioner har förts med Karlstad kommun om lämplig tomt för
nybyggnad och viss förprojektering har skett för att ådagalägga möjligheten
att på lämpligt sätt bebygga den tomt som ställts i utsikt.

Uppsala

Riksbanken har under året av Uppsala kommun förvärvat en tomt för
senare uppförande av nytt kontorshus. Köpeskillingen uppgick till 5,5
mkr.

Visby

Under året har byggnadsarbeten pågått vid avdelningskontoret avseende
främst tillbyggnad av ett skyddat intag. Kostnaden har hittills uppgått till 1,1
mkr.

Västerås

Under året har en ombyggnad för att främst öka kontorets valvskapacitet
avslutats. Kostnaden härför har under året uppgått till 4,4 mkr.

Förprojektering har skett i syfte att utröna möjligheten att uppföra en
kontorsbyggnad för riksbanken i anslutning till postverkets befintliga
byggnad. Projekteringen visar att goda tekniska möjligheter härför finns.
Från postverkets sida har vid förberedande kontakter intresse uttalats för att
till riksbanken överlåta erforderlig tomt.

Östersund

Under året har ett skyddat intag uppförts. Vidare har vissa inredningsarbeten
vidtagits. Kostnaden har uppgått till 1,8 mkr.

Riksdagen har beslutat ge fullmäktige i riksbanken tillkänna vad
finansutskottet anfört i betänkande 1981/82:13 om riksbankens avdelningskontor.
I detta har utskottet bland annat anfört att beslut om nya
investeringar vid kontoren bör vila i avvaktan på riksdagens revisorers
rapport om riksbankens kontorsorganisation. Fullmäktige har i anledning
härav beslutat att samtidigt som pågående byggnadsarbeten vid avdelningskontoren
i Jönköping, Gävle och Visby fullföljes, övriga pågående projekt
skall vila i avvaktan på riksdagens ställningstagande till revisorernas
utredning. Detta innebär, att pågående arbeten för en ny kontorsfastighet i
Halmstad avbrutits, att fortsatta diskussioner om tomtförvärv i Karlstad och

Redog. 1981/82:11

Växjö inställts samt att vissa andra projekterade byggnadsinvesteringar i
säkerhetshöjande syfte vid avdelningskontor lagts åt sidan.

Riksbankens jubileumsfond

Den särskilda utredningsman som tillkallats för att utreda finansieringen
av Riksbankens jubileumsfonds verksamhet, docenten Bengt Metelius,
avlämnade den 30 mars 1981 sitt betänkande. Betänkandet har remissbehandlats
och fullmäktige avser att under våren förelägga riksdagen förslag
om den framtida finansieringen av fondens verksamhet.

Riksbankens personal vid utgången av åren 1980 och 1981

Huvudkontoret

Avdelnings

kontoren

Summa

1980 1981

Tjänstemän som omfattas av chefslöneavtalet och för-ordnandetjänstemän	13	12			13	12
Handläggande personal i övrigt	212	205	109	105	321	310
Biträdespersonal1	317	314	411	417	728	731
Övrig personal2	10	7	39	37	49	44
Summa	552	538	559	559	1 lil3	1 0974

1 Riksbanksassistenter, kontorister, sedelräknare, expeditionsassistenter m. fl.

2 Ej lönegradsplacerad personal: arvodister, lokalvårdare, fastighetsskötare och
tillfälligt anställd personal.

3 Exklusive 12 tjänstemän som är tjänstlediga för upprätthållande av tjänst i annan
statsinstitution.

4 Exklusive 29 tjänstemän som är tjänstlediga.

Redog. 1981/82:11

Bilaga 1

Internationellt finansiellt samarbete

Förstärkning av IMFs resurser och SDR-tilldelningar

Efterfrågan på betalningsbalansstöd från Internationella valutafonden
(IMF) har ökat kraftigt under 1981. Denna uppgång beror bland annat på att
fonden fastställt nya riktlinjer för långivningen, vilka gör det möjligt för ett
medlemsland att låna betydande belopp i relation till sin IMF-kvot. För att
finansiera utlåningsökningen har valutafonden fått förstärka sina egna
resurser genom särskild upplåning frän medlemsländerna. IMF har tecknat
låneavtal om sammanlagt ca 5,5 miljarder SDR1 under 1981. Saudi-Arabien
intar en särställning som långivare genom utfästelser att låna fonden 4
miljarder SDR såväl 1981 som 1982. Landet har även för 1983 ställt lån i
utsikt. Resterande belopp har ställts till IMFs förfogande i andra bilaterala
avtal eller via Internationella regleringsbanken, BIS. I BIS-arrangemanget
medverkar riksbanken med ett belopp om 35 miljoner SDR.

Möjligheten till upplåning på de privata kreditmarknaderna har också
diskuterats i fondens olika organ. Något beslut om sådan upplåning har dock
inte fattats. Det tekniska förberedelsearbetet för marknadsupplåning skall
emellertid fortsätta för att underlätta genomförandet av ett eventuellt beslut i
framtiden.

Förberedelserna för ännu en förstärkning av IMFs ordinarie resurser, den
åttonde allmänna kvotöversynen, har inletts under 1981. Diskussionen har
hittills främst gällt beräkningstekniska frågor. Enligt planerna skall kvotöversynen
vara avslutad först under loppet av 1983.

I enlighet med fondstyrelsens beslut i december 1978 att återuppta
tilldelningarna av särskilda dragningsrätter gjordes i januari en ny tilldelning
om totalt ca 4 miljarder SDR, varvid Sverige erhöll ca 46 miljoner SDR. Den
totala tilldelningen av SDR uppgår därmed till 21,4 miljarder, varav Sverige
erhållit 247 miljoner.

Den tredje s. k. basperioden för SDR-tilldelningar avslutas i och med
utgången av 1981. Medlemsländerna har ännu inte kunnat enas om nya
tilldelningar för den därpå följande fjärde basperioden.

I syfte att främja SDRs roll som reservtillgång beslöts under året att höja
räntan på SDR till marknadsnivån för de i SDR-korgen ingående fem
valutorna. (Tidigare utgjorde SDR-räntan 80 % av marknadsräntan.) I
samband härmed avskaffades förpliktelsen för varje medlemsland att
upprätthålla en viss genomsnittlig minimibehållning av SDR, det s. k.
rekonstitutionskravet.

Valutafondens löpande verksamhet

Som framgått ovan har utvidgningen av valutafondens utlåningsmöjligheter
utgjort ett framträdande drag i den löpande verksamheten under 1981. En

1 1 SDR motsvarade vid utgången av 1981 6,47 kr.

4 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 11

Redog. 1981/82:11

faktisk utlåningsexpansion kan redan nu avläsas. Under 1981 gjordes
kreditåtaganden uppgående till 15,2 miljarder SDR (härav 5,8 miljarder
under valutafondens ordinarie resurser) mot 6,8 miljarder 1980. Utbetalningarna
till medlemsländerna uppgick till 7,2 miljarder SDR - att jämföra
med 1980 års utbetalningar om 3,8 miljarder. Återbetalningar från medlemsländer
utgjorde 2,1 miljarder SDR under 1981 mot 3,3 miljarder 1980.

I syfte att stabilisera fondens finansiella ställning beslöts under året att göra
utlåningsräntan för fondens ordinarie resurser enhetlig och att tillsvidare
sätta denna ränta vid 61/4%, vilket innebär en viss genomsnittlig höjning.
Denna inkomstförstärkning motverkas dock delvis av det samtidigt fattade
beslutet att höja gottgörelseräntan för länder som har en kreditorposition i
fonden.

Utlåningsräntan för fondens upplånade, icke-ordinära, resurser är lika
med upplåningskostnaden plus en mindre marginal. För att göra det billigare
för fattigare u-länder att utnyttja dessa medel har under 1981 skapats ett
räntesubventionskonto. Den dominerande delen av kontots resurser, upp till
750 miljoner SDR, skall komma från återbetalningar av lån från en särskild
lånefacilitet, som bildades i samband med valutafondens guldförsäljningar,
dens. k. Trust Fund. Återstoden, ca 150 miljoner SDR, söker man erhålla på
frivillig väg. Sverige bidrar till kontot med 2,2 miljoner SDR, som finansieras
över biståndsbudgeten, och inbetalas via konto i riksbanken.

IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF, vilken inräknas i
valutareserven, framgår av Tabell 1.

Tabell 1. IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF
Uppgifter vid slutet av respektive år. Miljoner SDR

	Kronbehållning Belopp	% av kvoten	Nettoställning1
1978	314,5	70	191,0
1979	312,4	69	180,7
1980	511,7	76	193,9
1981	527,5	78	165,6

1 Nettoställningen motsvarar summan av egentlig reservtranch (i reservtillgångar
inbetalt insatskapital), särskild reservtranch (det belopp fonden netto disponerat av
det i kronor inbetalda insatskapitalet) och långivning till IMF.

Riksbanken, som äger de SDR som tilldelats Sverige, har hittills inte
använt SDR för att anskaffa valuta. Riksbankens SDR-innehav ökade under
1981, förutom med SDR-tilldelningen (se ovan), med 2 miljoner SDR som en
följd av transaktioner med övriga medlemsländer och med valutafonden.

Under 1981 inträdde Vanuatu och Bhutan som nya medlemmar i IMF.
Antalet medlemsländer uppgick vid årets slut till 143. Bland de länder som
ansökt om men som ännu inte erhållit medlemskap i valutafonden märks
Polen och Ungern.

Saudi-Arabiens position i IMF har under 1981 förändrats genom att
landets kvot hö jts från 1 040 till 2 100 miljoner SDR. Ett centralt motiv för

Redog. 1981/82:11

kvothöjningen är givetvis Saudi-Arabiens väsentliga roll vid finansieringen
av fondens kreditgivning. Kvotens storlek efter höjningen gör det möjligt för
landet att välja en egen exekutivdirektör i fondens direktion.

Världsbanksgruppen

I Världsbanksgruppen ingår Världsbanken (IBRD), Internationella
utvecklingsfonden (IDA) samt Internationella finansieringsbolaget (IFC).
Omfattningen av gruppens finansieringsverksamhet framgår av Tabell 2.

Världsbanken anskaffar medel till sin utlåning huvudsakligen genom
upplåning. Summan av bankens utestående upplåning var vid utgången av
september nära 30 miljarder USD. Räntan på under 1981 upplånade medel
låg vid drygt 10 % i genomsnitt. Bankens utlåningsränta var under fjärde
kvartalet 1981 11,6 %.

Beslut om en ungefärlig fördubbling av Världsbankens kapital trädde i
kraft 1980. Efter riksdagens godkännande (skrivelse 1979/80:393) har
Sverige anslutit sig till kapitalhöjningen. Sveriges andel omfattar ca 1 950
mkr, eller omkring 1 % av den totala kapitalhöjningen på 44 miljarder USD.
Sverige tecknade i december 1981 den svenska andelen. Knappt 7,5 % av
totalt tecknat belopp skall inbetalas. Liksom vid tidigare kapitalinbetalningar
tillskjuter riksbanken de erforderliga medlen. En första inbetalning
kommer att ske under 1982.

IDAs kreditgivning, som går till u-länder med låg inkomst per capita,
baseras på gåvobidrag från de ekonomiskt starka medlemsländerna.
Bidragsgivarnas uppgörelse om IDAs sjätte resurspåfyllnad trädde slutligen i
kraft i augusti 1981. Uppgörelsen blev drygt ett år försenad främst på grund
av dröjsmål från USAs kongress med att godkänna USAs medverkan i
påfyllnaden. IDA skall genom den sjätte påfyllnaden tillföras totalt 12
miljarder USD. Sveriges andel är 3 % eller ca 1 500 mkr.

Vad gäller inbetalningstakten har USA beslutat förlägga tyngdpunkten av
inbetalningarna till slutet av inbetalningsperioden. I anslutning härtill har en
kompromissöverenskommelse träffats mellan övriga givarländer om hur de
årliga bidragen skall fördelas. Innebörden är för Sveriges del att, med
undantag för det första årsbidraget som inbetalas enligt den ursprungliga
planen, tidpunkten för inbetalningarna följer de amerikanska inbetalningarna.
Sverige betalade under 1981 460 mkr avseende det första årsbidraget.
Inbetalningen skedde liksom tidigare via skuldsedlar deponerade i riksbanken.

Redog. 1981/82:11

Tabell 2. Världsbanksgruppens långivning1 i femårsperioder
1964-1978 samt 1979, 1980 och 19812

Miljarder USD

		1964- 1968	1969- 1973	1974- 1978	1979	1980	1981
Nya utfästelser
IBRD		4,3	8,9	24,4	7,0	7,6	8,8
IDA		1,3	3,9	7,9	3,0	3,8	3,5
IFC		0,2	0,6	1,2	0,4	0,7	0,8
Summa Utbetalningar, netto	5,8	13,4	33,5	10,4	12,1	13,1
IBRD		1,7	2,9	8,4	3,6	4,4	5,1
IDA		1,3	1,4	5,3	1,2	1,4	1,9
IFC		0,1	0,3	0,8	0,2	0,3	0,6
	Summa	3,1	4,6	14,5	5,0	6,1	7,6

1 För IFC ingår även bidrag till riskkapital. 2 Uppgifterna i tabellen avser
Världsbanksgruppens räkenskapsår, som löper 1 juli—30 juni.

Övrigt internationellt finansiellt samarbete

Som en följd av Sveriges medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB) inbetalades i september och oktober, i form av skuldsedlar
deponerade i riksbanken, dels 3,3 mkr utgörande den femte insatsen i
bankens grundkapital, det s. k. interregionala kapitalet, dels 18,1 mkr till
fonden för särskild verksamhet. Dessutom har IDB begärt inlösen av
delbelopp från tidigare skuldsedlar. I samband härmed har överförts 1,2 mkr
till det interregionala kapitalet och 12,8 mkr till fonden för särskild
verksamhet.

Med anledning av höjningar av de totala kapitalinsatserna i Afrikanska
Utvecklingsfonden och Asiatiska Utvecklingsfonden har delbetalningar i form
av skuldsedlar deponerade i riksbanken om totalt 71,8 mkr respektive 30,6
mkr skett under 1981.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of New
York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av swaptransaktioner i dollar och
kronor har under 1981 förlängts för en period av ett år. Det belopp
överenskommelsen omfattar höjdes i maj 1980 för en period av ett år från 300
miljoner USD till 500 miljoner USD. Sedan maj 1981 uppgår beloppet
således åter till 300 miljoner USD. Faciliteten utnyttjades första gången i
januari 1981 genom att riksbanken drog 200 miljoner USD. Utnyttjat belopp
återbetalades i förtid i april.

Redog. 1981/82:11

Bilaga 2

Riksbankens jubileumsfond

Fondens intäkter 1981 var 50 780 156:89 kronor. Förvaltningskostnaderna
uppgick till 1 614 907:72 kronor och projektomkostnaderna till 1 021 532:81
kronor. Fondens disponibla forskningsmedel därutöver kom alltså att utgöra

48 143 716:36 kronor. Detta belopp jämte i balansräkningen under Skulder
upptagna ”ej disponerade medel” och ”ej utnyttjade anslag”, tillhopa

49 104 736:45 kronor, kan disponeras för forskningsanslag. Motsvarande
resurs föregående år var 39 129 042:78 kronor. Under året beviljades anslag
till ett sammanlagt belopp av 38 531 384:-- kronor.

Under året upplupna men ej uppburna räntor har ej bokförts. Fondens
ställning per den 31 december 1980 och 1981 framgår av följande
balansräkning. Obligationerna upptages på tillgångssidan till nominella
värden, medan som motpost på skuldsidan redovisas ”Obligationers
värderegleringskonto”. Sistnämnda konto motsvarar summan av kapitalkonto
samt skillnaden mellan obligationernas nominella och tidigare
bokförda värden.

Redog. 1981/82:11

Balansräkning

per den 31 december 1980 och 1981. Kronor

	1980	1981
Tillgångar Obligationer Checkräkning i riksbanken Särskild räkning i riksbanken Postgiro Kassa	684 352 000:— 26 151 350:— 3911:46 500:—	684 312 000:— 4 190 332:12 33 775 000:— 26 518:99 500:—
Summa	710 507 761:46	722 304 351:11
Skulder Obligationers värderegleringskonto Beviljade, ej utbetalda anslag Innehållen skatt För pensionsavgifter m. m. reserverade medel Forskningsmedel för kommande år varav ej disponerade medel ej utnyttjade anslag disponibla medel	646 332 995:96 23 298 229:07 55 534:— 1 691 959:65 39 129 042:78 (7 956:11) (144 923:84) (38 976 162:83)	646 086 995:96 25 373 324:05 47 335:— 1 691 959:65 49 104 736:45 (597 658:78) (363 361:31) (48 143 716:36)
Summa	710 507 761:46	722 304 351:11

Resultaträkning per den 31 december 1980 och 1981.	Kronor
	1980	1981
Intäkter
Räntor på obligationer	39 889 976:95	46 891 219:—
Övriga räntor	1 461 002:37	3 834 570:30
Övriga intäkter	115 288:35	54 367:59
	Summa 41 466 267:67	50 780 156:89
Kostnader
Förvaltningskostnader	1483 771:96	1 614 907:72
Projektomkostnader	1 006 332:88	1 021 532:81

Summa 2 490 104:84 2 636 440:53

Disponibla forskningsmedel

38 976 162:83

48 143 716:36

Redog. 1981/82:11

Bilaga 3

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne

Till fonden har under 1981 influtit räntor till ett belopp av kronor
2 069 357:25. Under året upplupna ej uppburna räntor, har ej bokförts. Till
Nobelstiftelsen har utbetalats 1 650 000 kronor, varav 1 000 000 kronor utgör
1981 års ekonomipris och 650 000 kronor förvaltningskostnader.

Fondens ställning framgår av följande utdrag ur räkenskapen, som upptar
de till fonden ursprungligen avsatta obligationerna till marknadsvärde vid
utgången av år 1968 och de därefter köpta obligationerna till de faktiska
inköpsvärdena.

Balansräkning

per den 31 december 1980 och 1981. Kronor

	1980	1981
Tillgångar Obligationer utfärdade av hypoteksinrättningar kommuner	9 475 000:-4 130 000:-	9 475 000:-4 130 000:-
industrier	12 931 000:-	12 931 200:-
På räkning i riksbanken	1 163 918:66	1 579 985:26
	Summa 27 699 918:66	28 116 185:26
Skulder
Kapitalkonto	27 699 918:66	28116 185:26
	Resultaträkning
Utgifter Prissumma och kostnader	1 452 000:-	1 650 000:-
Räntor m. m.	2 444:45	3 090:65
Överskott	518 230:55	416 266:60
	Summa 1 972 675:-	2 069 357:25
Inkomster
Räntor	1 972 675:-	2 069 357:25

Redog. 1981/82:11

Bilaga 4

Valutastyelsens berättelse

Till fullmäktige i Sveriges riksbank
Valutastyrelsen får härmed avge verksamhetsberättelse för år 1981

Valutaförfattningarna

Förordnande om fortsatt valutareglering meddelades under året för
ytterligare ett år, dvs. till utgången av juni 1982 (prop. 1980/81:163, FiU 35,
SFS 1981:438, 439).

Vissa mindre ändringar gjordes i 7 och 14 §§ valutalagen (1980:164,
1981:1064). I valutaförordningen gjordes inga ändringar.

Tillämpningen av valutaförfattningarna

Valutaregleringen utövades under 1981 efter i stort sett samma principer
som under senare år. Vissa ändringar vidtogs dock. De viktigare av dessa
behandlas nedan i anslutning till redogörelsen för resp. område.

Finansiell upplåning i utlandet

Svenska företag och valutabanker medgavs under året att uppta lån i
utlandet i utländsk valuta med de undantag beträffande låntagare och
låneändamål som gällt sedan i mars 1980. Således lämnades ej tillstånd till
finansieringsföretag och ej för förvärv i kapitalplaceringssyfte av fastigheter,
värdepapper eller andra tillgångar eller för finansiering av bostads- och
fritidshus.

Under förutsättning att dessa lånekriterier var uppfyllda kunde, som
tidigare, dels företag normalt erhålla tillstånd att själv eller genom
valutabank uppta lån i utlandet under förutsättning att lånet uppgick till
minst 10 mkr, dels valutabanker generellt uppta lån i utlandet för
vidareutlåning till företag, främst mindre och medelstora sådana, under
förutsättning att lånet i varje enskilt fall ej översteg 10 mkr. I båda fallen
skulle löptiden vara genomsnittligt minst fem år.

Kommunernas (utom de största) och kommunägda företags upplåning
förutsattes liksom tidigare ske genom kommunlåneinstituten.

Beträffande förtidsinlösen av lån i utländsk valuta gällde liksom tidigare
dels att förtidsinlösen medgavs om nytt lån upptogs i utlandet på minst
samma genomsnittliga löptid som det inlösta lånets återstående genomsnittliga
löptid, dels att uppköp medgavs av egna obligationer som förföll inom
nio månader. Den praxis som rått beträffande förtidsinlösen av lån med
anledning av låntagarens insolvens preciserades och infördes i valutaföreskrifterna
i juni. Återbetalning av lån i förtid kan sålunda medges om
låntagaren försatts i konkurs eller trätt i likvidation, om långivaren för att

5 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 11

Redog. 1981/82:11

skydda sin fordran sagt upp lånet till förtida betalning eller om låntagarens
rörelse upphört och lånet avser mindre belopp.

Kommersiella krediter

Svensk exportör eller importör lämnades liksom tidigare normalt tillstånd
att uppta lån i utländsk valuta i utlandet eller hos valutabank för finansiering
av egen leverantörskredit vid förestående export resp. finansiering av
förestående import. Villkoren för upplåning skall överensstämma med
villkoren för normal leverantörskredit. Lån på upp till sex månader får dock
upptas även om normal leverantörskredit understiger sex månader. Sådant
lån får även upptas hos valutabank utan särskilt tillstånd om det avser
finansiering av varuexport eller varuimport.

Vid större exportorder kunde exportör även erhålla tillstånd till upplåning
i utländsk valuta för finansiering av upparbetningskostnader. Återbetalning
av sådant lån skulle ske antingen med inflytande likvid för leveransen eller
med nytt lån för finansiering av lämnad exportkredit enligt gällande
regler.

I anslutning till den kreditgivning som AB Svensk Exportkredit (SEK)
bedriver enligt förordningen (1981:665) om exportkreditfinansiering med
statligt stöd och förordningen (1981:357) om särskilt förmånlig kreditgivning
till u-land har riksbanken lämnat SEK dispenser att lämna kredit i utländsk
valuta till svensk exportör eller valutabank samt i svensk eller utländsk valuta
till utländsk köpare eller dennes bank. SEK får likaledes från svensk
exportör eller valutabank avlyfta kredit till utländsk köpare eller dennes
bank. Riksbanken har också lämnat dispens för valutabankema att lämna
sådana krediter till svensk exportör, utländsk köpare eller dennes bank, som
SEK enligt nämnda förordningar refinansierar eller avlyfter.

Riksbanken har vidare lämnat AB Svensk Exportkredit tillstånd att inom
ramen för bestämmelserna i förordningen (SFS 1980:561, 4 kap. räntestöd)
om statligt stöd till varvsföretag m. m. (med ändring enligt SFS 1981:413,
4 kap. räntestöd), lämna lån i utländsk valuta till svensk redare för
finansiering av fartyg beställt hos svenskt varvsföretag före utgången av
1983.

Riksbanken kräver refinansiering i utlandet av kommersiella krediter till
utlandet för vissa exportaffärer där utländska varor ingår. Sedan 1979 gäller
att affärer där andelen utländska varor uppgår till högst 30 % av kontraktsvärdet
undantagits från kravet.

Direkta investeringar

Ansökningar om tillstånd till direkta investeringar i utlandet behandlades
under större delen av året enligt de allmänna riktlinjer som gällt sedan 1969.
För valutatillstånd erfordrades således att en direkt investering bedömdes
vara exportfrämjande eller eljest förmånlig från bytesbalanssynpunkt.
Dessutom ställdes krav på utlandsfinansiering genom upplåning på genomsnittligt
minst fem år. Undantag från detta krav gjordes dels vid investering i

Redog. 1981/82:11

försäljningsföretag och andra företag som i betydande omfattning avsatte
export från Sverige, dels investeringar understigande 1 mkr, dels också
investeringar i länder som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Vidare
åsattes tillstånd till direkt investering i utlandet med vissa undantag s. k.
Höganäsvillkor, vilket innebär att sökanden får förbinda sig att inte utan
riksbankens medgivande överlåta andelar i det utländska företaget eller låta
fondera vinstmedel i det utländska företaget i större utsträckning än vad som
är skäligt med hänsyn till den för riksbanken uppgivna arten av företagets
verksamhet. Dessa villkor, som tillämpats sedan 1949, åsätts normalt ej
tillstånd till direkt investering i Norden och endast det första villkoret
används vid investering i u-länder.

I juni beslöts att undantag från det principiella kravet på utlandsfinansiering
av direkta investeringar i utlandet skulle kunna medges i vidgad
omfattning, i första hand vid investeringar i Norden.

I oktober beslöts att kravet att investeringen skulle påvisas vara förmånlig
från bytesbalanssynpunkt ej längre skulle tillämpas vid prövningen av
ansökningar om tillstånd till direkt investering i utlandet. Kravet på tillstånd
kvarstår emellertid. Om valutastyrelsen finner att investeringen skulle
åsamka landets intressen utomordentlig skada kan ansökan avslås. Härvid
kan förutom penning- och valutapolitiska effekter beaktas även industri- och
sysselsättningspolitiska strävanden (2 a § valutalagen).

Sverige har genom anslutning till OECD:s kapitalliberaliseringsstadga
förbundit sig att medge direkta investeringar i utlandet. De restriktioner som
gällde fram till oktober tillämpades med stöd av artikel 7 c i OECD-stadgan.
Granskning av Sveriges undantagsställning enligt denna artikel inleddes
inom OECD under hösten. Sedan från svensk sida anmälts att riksbanken
avsåg att ej längre tillämpa bytesbalanskriteriet för själva transaktionerna
men fortsätta att ställa villkor avseende finansieringen har den granskande
kommittén föreslagit OECD:s råd att uttala att fortsatt undantag för detta
ändamål är berättigat. Under förutsättning att rådet beslutar i enlighet
härmed, gäller undantaget sålunda endast för kravet på utlandsfinansiering
av direkta investeringar i utlandet.

Svenska rederiers direkta investeringar i utlandet har ofta ej bedömts
uppfylla det sedan 1969 uppställda kravet på förmånliga effekter på exporten
eller eljest på bytesbalansen. Under perioden 1969-1977 bifölls dessa
ansökningar därför i regel ej. Sedan de ekonomiska förhållandena för svensk
sjöfart blivit allt svårare och särskild lagstiftning tillkommit för att tillvarata
de sjöfartspolitiska intressena kom riksbanken från 1977 att medge direkta
investeringar i rederibolag i utlandet även om kriterierna för tillstånd inte var
helt uppfyllda. I syfte att uppnå så gynnsamma effekter som möjligt på
bytesbalansen kompletterades och utvidgades därvid de s. k. Höganäsvillkoren.
Dessa särskilda villkor avsågs bl. a. säkerställa att en uppkommen
värdestegringsvinst vid eventuell vidareförsäljning av fartyg hemtogs till
Sverige. Vid investering i bekvämlighetsflaggland uppställdes dessutom
villkor att ingen som helst fondering av vinster i dotterbolaget fick ske och att
detta ej heller fick anskaffa ytterligare tonnage utan riksbankens tillstånd.
Villkoren tillämpades lika för fartyg som överlåtits från Sverige och för fartyg
som anskaffats i utlandet. Sedan valutastyrelsen beslutat ej längre uppställa

Redog. 1981/82:11

krav på att direkt investering i utlandet skall vara förmånlig för exporten eller
eljest för bytesbalansen, bortföll behovet av att generellt uppställa andra
villkor för rederiers investeringar än för investeringar i allmänhet. Vid
rederiinvestering utan samband med överlåtelse av svenskt fartyg kommer i
fortsättningen därför endast att uppställas de traditionella Höganäs villkoren.
Ingen skillnad kommer att göras på investering i bekvämlighetsflaggland och
investering i annat land. Då svenskt fartyg överlåtes till dotterbolag i utlandet
kommer dock riksbanken även fortsättningsvis att uppställa villkor om
hemtagning till Sverige av värdestegringsvinst vid eventuell vidareförsäljning
av fartyget. Detta sker i syfte att förhindra att överlåtelse av svenska fartyg
till utländska dotterbolag i dåliga konjunkturer leder till okontrollerad
kapitalutförsel om överlåtelsepriset understiger fartygets långsiktiga värde.

Bestämmelserna om finansieringen av valutautlänningars direkta investeringar
i Sverige ändrades under året. Sedan 1974 har gällt att riksbanken som
regel medgivit att högst hälften av köpeskillingen vid förvärv av redan
existerande företag respektive av aktiekapitalet eller motsvarande riskkapital
vid nyetablering finansieras genom den utländske investerarens upplåning
i Sverige, medan den andra hälften skall tillföras från utlandet. Har det
utlandsägda företaget i samband med den direkta investeringen velat göra
investeringar i fasta anläggningar i Sverige har krävts att minst halva
investeringskostnaden tillförs från utlandet. I viss utsträckning har vidare för
tillstånd till utländsk direkt investering i Sverige knutits villkor om att
eventuell framtida utbyggnad anmäls till riksbanken och att finansieringen
sker genom överföring från utlandet i enlighet med vad riksbanken därvid
föreskrivit.

Valutastyrelsen beslöt i november att riksbanken som regel endast skall
kräva att minst hälften av köpeskillingen respektive aktiekapital eller
motsvarande riskkapital finansieras genom överföring från utlandet. Vid lån
från moderbolag i utlandet skall på motsvarande sätt moderbolaget, liksom
hittills, medges upplåna högst hälften av erforderligt belopp i Sverige. Vid
tillståndsgivningen skall däremot krav ej längre uppställas beträffande
dotterbolagets finansiering av fasta anläggningar och ej heller beträffande
finansiering av eventuella framtida utbyggnader. Vid ansökan om tillstånd
till utlåning från svensk långivare till utlandsägt företag i Sverige mot
säkerhet av borgen från utländskt moderbolag kan dock riksbanken som
hittills kräva att skäliga bidrag lämnas från utlandet till dotterbolagets
finansiering av investering i Sverige. I den mån sådan borgen inte erfordras
gäller för utlandsägda företag samma regler som för andra svenska
företag.

Övriga transaktioner

Under året företogs ytterligare några ändringar av bestämmelserna för
vissa transaktionskategorier, bl. a. följande.

Reglerna för valutainlänningars insättningar på valutakonto ändrades.
Sedan 1974 har valutakonto för valutainlänning i allmänhet inte fått vara

Redog. 1981/82:11

räntebärande. Valutastyrelsen beslöt i oktober att medel på valutakonto för
valutainlänning skulle få förräntas under maximalt 60 dagar från insättningen
under förutsättning att insatta medel binds på minst 7 dagar.

För valutabankernas utlåning till inhemska kunder i utländsk valuta har
gällt att sådan utlåning skall finansieras genom upptagande av lån i utlandet i
utländsk valuta. Detta har ofta skett genom mottagande av depositioner från
utländsk bank på valutakonto för valutautlänning. Det har däremot ej varit
tillåtet att använda inlåning på valutakonto för valutainlänning för utlåning
inom landet. Denna begränsning av valutabankernas möjlighet till vidareutlåning
har kunnat verka fördyrande på utlåningen inom landet och har
bedömts kunna undvaras. Med hänsyn härtill beslöt valutastyrelsen i
november att medel som mottagits som inlåning på valutakonto för
valutainlänning skulle få användas för vidareutlåning i utländsk valuta till
valutainlänning.

Valutastyrelsen beslöt i oktober att upphäva en tidigare gällande
begränsning av valutabankernas rätt att göra terminsaffärer med utländsk
bank i tredje lands valuta som inneburit att sådan terminsaffär fått göras
endast i syfte att täcka terminsaffär som valutabanken gjort med valutainlänning.

En generell dispens för insättning på konto i utländsk bank under vistelse i
utlandet infördes i november. En förutsättning är att kontot avslutas när
utlandsvistelsen upphör och att kvarvarande behållning därvid hemtas till
Sverige. Kontot får tillföras pengar som enligt valutaförordningen, riksbankens
föreskrifter eller särskilt tillstånd medförts från Sverige eller förvärvats
under utlandsvistelsen. Behållning på kontot får tas ut av kontohavaren,
användas för sådana betalningar som får göras under utlandsvistelsen eller
överföras till Sverige genom valutabank.

Det belopp som normalt får överföras till utlandet vid emigration höjdes i
november från 100 000 kr. till 200 000 kr. per person. Tillstånd att överföra
kapitalmedel över denna gräns kommer som hittills att medges när emigrant
enligt kommunalskattelagen ej längre är att anse som bosatt i Sverige.

Det belopp som vid återbetalning av överskjutande preliminär skatt till
person som är bosatt i utlandet får behandlas som löpande betalning höjdes
från 10 000 kr. till 25 000 kr. per person och taxeringsår.

Vissa tillstånd till försäljning till utlandet av svenska aktier lämnades under
året i enlighet med de förutsättningar som fastställdes av valutastyrelsen
1979. Dessa förutsättningar innebar att tillstånd fick lämnas när aktieöverlåtelserna
bedömdes medföra fördelar från exportförsäljnings- eller kapitalförsörjningssynpunkt
eller när speciella skäl ansågs föreligga. Under 1981
lämnades sådana tillstånd till försäljning till utlandet av svenska aktier till ett
belopp av ca 1 472 mkr. Härav har under året utnyttjats ca 1 112 mkr.

Valutaregleringens administration

Under året har ca 37 000 ansökningar om tillstånd och andra ärenden
handlagts på valutaavdelningen eller lika många som 1979 och 1980.

På valutaavdelningen har liksom föregående år tjänstgjort ca 110
personer.

6 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 11

Redog. 1981/82:11 62

Tabell 1. Tillstånd för vissa transaktionskategorier
Mkr

	1977	1978	1979	1980	1981
Tillstånd som vid utnyttjan-de resulterar i kapital-import Utländska direkta investe-ringar i Sverige	643	788	787	1 586	1 373
Medel- och långfristig upp-låning i utlandet1: Totalt	13 804	13 992	11 912	12 506	19 238
Nyupplåning	13 527	10 398	8 566	10 603	16 975
Tillstånd som vid utnyttjan-de resulterar i kapitalexport Svenska direkta investe-ringar i utlandet: Totalt	4 315	3 005	3 506	3 796	6 540
Utan krav på utlandsfi-nansiering	2 464	1 328	1492	1448	1 397
Emigranters överföringar: Totalt	320	246	436	448	476
Grundtilldelning	61	76	108	126	115
Rekreationsbostäder i ut-landet	51	75	134	128	90

1 Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år. Posten
upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade lån eller
utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda räknas
som utländska företags direkta investeringar i Sverige.

Observera att beloppen enbart avser tillstånd. Sålunda ingår ej statens upplåning. Ej
heller lån via valutabank som får tas upp utan riksbankens tillstånd sedan de s. k.
ramtillstånden avskaffats i mars 1980. (Se Tabellerna 2 och 3).

I valutastyrelsen har följande personella förändringar skett.

Direktör Lennart Ribohn har ersatt direktör Harry Eriksson, utredningssekreterare
Clas Nykvist har ersatt ekonomichef Thorsten Holm. Departementsrådet
Monica Ulfhielm och sekreterare Lars-Olof Lindgren har ersatt
departementsrådet Arne Carlsson och sekreterare Lars Ljung som suppleanter.

Valutastyrelsens och valutadirektionens sammansättning vid utgången av
1981 redovisas nedan.

Statistiska uppgifter om tillståndsgivningen

Tillståndsgivningens utveckling för vissa transaktionskategorier framgår
av Tabell 1. Det framgår att tillståndsbeloppet för direkta investeringar i
utlandet stigit kraftigt jämfört med tidigare år. Även tillståndsbeloppet för
medel- och långfristig upplåning i utlandet visar en inte obetydlig ökning som
främst avser exportfinansiering. I övrigt ligger tillståndsbeloppen för de

Redog. 1981/82:11 63

Tabell 2. Tillstånd till medel- och långfristig upplåning i utlandet,
totalt

Fördelning på låntagare. Mkr.

	1977	1978	1979	1980	1981
Kommuner	740	553	365	742	1 094
Rederier	1569	1 436	1 438	2 201	3 286
Varv	2 020	3 365	2 244	440	1070
AB Svensk Exportkredit	217	333	254	1253	5 235
Övriga	9 258	8 305	7 611	7 870	8 553
Summa	13 804	13 992	11912	12 506	19 238
Upptagna lån1
Staten och riksbanken	9 855	6 409	9 057	23 200	17 104
Valutabanker2	-	-	-	1750	2 300

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd.

2 Valutabankernas ramtillstånd ingår i tillståndssiffrorna fram till mars 1980 då
beloppsramarna upphävdes. Lån av denna typ som tagits upp efter denna tidpunkt
redovisas här som valutabankers upptagna lån.

Anm. Uppgifterna inkluderar tillstånd avseende ersättningslån vid förtidsinlösen av
tidigare upptagna lån.

Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige och redovisas i
Tabell 10.

redovisade transaktionskategorierna på ungefär samma nivå som föregående
år.

I det följande lämnas en mer detaljerad redovisning för tillståndsgivningen
avseende lån och direkta investeringar. Belopp i utländsk valuta har
omräknats till svenska kronor efter den kurs som gällde då tillstånden
gavs.

Uppgifter om faktiskt genomförda transaktioner återfinns i den av
riksbanken redovisade betalningsbalansstatistiken. I denna ingår även övriga
typer av kapitaltransaktioner, t. ex. desinvesteringar och värdepappershandel
som inte behandlas här.

Upplåning i utlandet

Riksbankens tillståndssiffror ger ingen fullständig bild av hur den medeloch
långfristiga upplåningen i utlandet utvecklats. Den statliga utlandsupplåningen
omfattas inte av tillståndsgivningen. Inte heller den upplåning som
valutabankerna tidigare företog enligt de s. k. ramtillstånden kräver numera
tillstånd. Tabellerna 2 och 3 som visar tillståndsgivningen under den senaste
femårsperioden har därför kompletterats med faktiskt upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd.

Redog. 1981/82:11

Tillståndsgivningen till medel- och långfristig upplåning i utlandet uppgick
till 19,2 miljarder kr. 1981 jämfört med 12,5 miljarder kr. 1980. Därtill
kommer den statliga upplåningen med 17,1 miljarder kr. 1981 jämfört med
23,2 miljarder kr. 1980 samt icke tillståndspliktig upplåning via valutabank
med 2,3 miljarder kr. jämfört med 1,8 miljarder kr. 1980 (Tabell 2). I
beloppen ingår även tillstånd avseende ersättningslån för förtidsinlösen av
tidigare upptagna lån. Med sådana lån fråndragna erhålls tillståndsgivningen
för nyupplåning (se Tabell 3) med 17,0 miljarder kr. 1981 (10,6 miljarder kr.
föregående år). Den statliga upplåningen tillkommer här med 13,7 miljarder
kr. (22,1 miljarder kr.) samt icke tillståndspliktig bankrefinansiering med 2,3
miljarder kr. (1,8 miljarder kr.). Tillståndsgivningen har som synes ökat
kraftigt mellan 1980 och 1981. Huvuddelen av ökningen eller ca 4 miljarder
kr. berör AB Svensk Exportkredit och avser finansiering av svensk export.
Näringslivet exklusive varv och rederier ligger på samma nivå som
föregående år.

Av Tabell 3 framgår olika låntagarkategoriers andel av lånetillstånden
avseende nyupplåning. Av tillståndsbeloppet för 1981 avser 16 % finansiering
av svenska direkta investeringar i utlandet. En fördelning på lånetyper
för 1981 visar att 27 % av tillståndsbeloppet avser obligationslån och 73 %
övriga lån.

I tillståndsbeloppen avseende nyupplåning ovan ingår såväl valutabankernas
upplåning under ramtillstånd (t. o. m. mars 1980) som deras upplåning

Tabell 3. Tillstånd till medel- och långfristig nyupplåning i utlandet
Fördelning på låntagare. Mkr

	1977	1978	1979	1980	1981
Kommuner	740	553	208	593	1091
Rederier	1 569	1 152	1 264	1 682	2 731
Varv	2 020	2 500	1 187	278	815
AB Svensk Exportkredit	217	333	254	1 253	5 235
Övriga	8 981	5 860	5 653	6 797	7 103
Summa	13 527	10 398	8 566	10 603	16 975
Upptagna lån1
Staten och riksbanken	9 855	2 035	9 057	22 106	13 678
Valutabanker2	-	-	-	1 750	2 300

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd.

Anm. Uppgifterna avser tillstånd till nyupplåning, dvs. exklusive tillstånd avseende
ersättningslån vid förtidsinlösen av tidigare upptagna lån.

Redog. 1981/82:11 65

Diagram 1. Utestående medel- och långfristiga utlandslån fördelade
på sektorer

Stockuppgifter vid slutet av varje halvår. Miljarder kr.

I I l I 1 I l I I 1 I

1977 1978 1979 1980 1981

Totalt

Näringslivet

Staten och
riksbanken

Kommuner

för vidareutlåning till svenska låntagare med tillstånd i varje enskilt fall.
Valutabankernas andel av tillståndsbeloppet var 5,5 miljarder kr. 1981
jämfört med 2,5 miljarder kr. 1980. Därtill kommer den icke tillståndspliktiga
upplåningen. Kommuninstituten deltog på motsvarande sätt med 0,1
miljarder kr. 1981 jämfört med 0,1 miljarder kr. 1980.

Den vid årskiftet 1981/82 utestående medel- och långfristiga låneskulden
beräknas ha uppgått till ca 132 miljarder kr. mot ca 94 miljarder kr. vid
föregående årsskifte. Beräkningen bygger på uppgifter avseende faktiskt
upptagna lån under 1981 och tidigare. Av Diagram 1 framgår låneskuldens
fördelning på olika sektorer. Staten står liksom vid föregående årsskifte för
närmare 50 % av den totala låneskulden. En sammanställning över
förfallande amorteringar på låneskulden har gjorts på grundval av uppgifter
från låntagarna (se Tabell 4). Omräkning till svenska kronor har skett efter
de kurser som gällde vid utgången av 1981. Det bör framhållas att
förändringar i låneskulden delvis beror på valutakursförändringar. Devalveringen
i september samt den av andra orsaker kraftiga uppgången av
dollarkursen under 1981 beräknas ha uppjusterat låneskulden med ca 20
miljarder kr. Låneskuldens fördelning på valutor framgår av Tabell 5.

Redog. 1981/82:11 66

Tabell 4. Förfallande amorteringar på utestående medel- och långfristiga
utlandslån
Miljarder kr.

	Staten och riksbanken	Kommu- ner	Övriga	Krediter utan fast-ställd amor-teringsplan	Totalt
1982	2,9	0,3	9,4		12,6
1983	4,7	0,4	8,6		13,7
1984	6,5	0,3	8,3		15,1
1985	5,9	0,4	9,7		16,0
1986	11,8	0,5	12,1		24,4
1987	7,7	0,6	4,1		12,4
1988	9,1	0,4	2,7		12,2
1989	3,5	0,4	2,0		5,9
1990	5,8	0,6	1,7		8,1
1991	4,8	0,8	4,8		10,4
Summa	62,7	4,7	63,4	1,5	132,3

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på mer än ett år.
Tabellen upptar inte bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån
eller utlandsägda bolags lån från moderbolag eller koncernbolag.

Tabell 5. Utestående medel- och långfristiga utlandslån. Stockuppgifter
vid utgången av 1981.

Miljarder kr.

	Staten och riksbanken	Kommu- ner	Övriga	Totalt	Procentuell andel
USD	39,0	0,9	22,1	62,0	47
DEM	8,6	0,6	6,0	15,2	11
CHF	6,0	1,0	7,0	14,0	11
JPY	3,2	0,3	0,6	4,1	3
NLG	1,3	0,8	1,8	3,9	3
övriga	1,6	0,7	6,2	8,5	6
Multi currency lån1	3,0	0,4	21,2	24,6	19
Summa	62,7	4,7	64,9	132,3	100

1 Lån som under löptiden kan byta valuta.

De svenska företagens kortfristiga export- och importfinansiering i
utländsk valuta sker numera i huvudsak i svensk bank. I mindre omfattning
upptas krediter direkt i utländsk bank. Vid årsskiftet 1981/82 uppgick de
svenska bankernas utestående krediter till 14,3 miljarder kr vilket innebär en
kraftig ökning från 7,7 miljarder kr vid föregående årsskifte. Företagens

Redog. 1981/82:11

motsvarande krediter i utländska banker ökade något under 1981 till 2,6
miljarder kr. främst p. g. a. kursförändringar under året.

Kommersiella krediter till utlandet

Krediter till svensk exportörs eller importörs utländske motpart eller
dennes bank lämnas av valutabankerna. Det gäller främst längre krediter vid
leverans av kapitalvaror framförallt till statshandelsländer och u-länder.
Tillstånd för valutabankerna att ge sådana krediter lämnades under 1981 med
1,5 miljarder kr. mot 2,3 miljarder kr. 1980. Krediterna avsågs närmast helt
bli refinansierade i utlandet. Krediter med löptider på fem år eller mer
uppgick till 0,9 miljarder kr. Under det statsstödda systemet för exportkreditfinansiering
lämnas krediter av AB Svensk Exportkredit (SEK) och av
valutabankerna med refinansiering hos SEK. Sådan kreditgivning sker med
dispens från riksbanken och ingår således inte i tillståndsbeloppen ovan.

Direkta investeringar i utlandet

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet har under
de närmast föregående åren legat relativt konstant kring 3,5 miljarder kr.
Den höga siffran för 1977 kan förklaras av vissa typer av investeringar, främst
i utländska rederier, som uppgick till betydande belopp och som ej haft sin
motsvarighet därefter. Dessa investeringar berörde främst Norge och
Storbritannien. Under 1981 ökade tillståndsgivningen kraftigt och uppgick
till 6,5 miljarder kr. Tabell 6 visar tillståndsgivningen med fördelning på
länder och ländergrupper under den senaste femårsperioden. Den regeländring
med slopandet av bytesbalanskriteriet vid tillståndsprövningen som
infördes i oktober (se tidigare avsnitt) bidrar inte till att förklara uppgången i
tillståndsbeloppet. Istället förklaras den kraftiga ökningen av ett flertal stora
företagsförvärv men också följ dinvesteringar i framförallt USA och Storbritannien.
Dessa två länder står för 45 % av det totala tillståndsbeloppet.

Tillståndsbeloppet för u-länder uppgick till 935 mkr mot 574 mkr under
föregående år. Av beloppet avser 78 mkr (föregående år 195 mkr) Afrika,
501 mkr (268 mkr) Latinamerika och 356 mkr (lil mkr) Asien.

Av det totala tillståndsbeloppet 1981 avsåg 30 % tillstånd till nyetableringar.
1980 var motsvarande andel 38 %. Antalet nyetableringar 1981 och
1980 var 840 respektive 560.

Av tillståndsbeloppet avsåg 62 % insatser i form av eget kapital och resten
lån och annat obundet kapital.

Redog. 1981/82:11

Tabell 6. Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet, totalt

och försäljningsföretag

Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr.

	1977		1978		1979		1980		1981
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
USA	557	85	576	83	988	142	1 194	134	1 846	108
Storbrit- annien	620	86	317	46	243	72	313	36	1 085	57
Schweiz	67	16	66	33	55	16	54	9	587	15
Västtys- kland	327	62	148	87	291	64	lil	49	449	63
Frankrike	206	22	301	107	334	72	249	43	303	50
Danmark	180	57	118	63	179	58	192	43	237	72
Argentina	70	27	76	46	110	13	21	1	217	16
Norge	571	58	94	61	169	95	151	22	181	24
Neder- länderna	233	20	200	11	121	11	105	8	144	18
Finland	134	52	89	52	94	48	143	35	132	11
Saudi- arabien	28	1	38	1	28		21		132
Mexico	47	3	19	1	42	7	26	2	131	4
Luxem- burg	35		87		36		143		108
Belgien	80	28	83	20	49	11	128	12	107	23
Kanada	82	17	9	4	73	6	110	7	89	13
Australien	55	6	35	2	70	34	90	10	88	4
Brasilien	589	2	305	4	142	30	106	1	80	-
Övriga	434	99	444	113	482	138	639	93	624	124
Summa	4 315	641	3 005	734	3 506	817	3 796	505	6 540	602
Norden	885	167	301	176	442	201	486	100	550	107
Övriga OECD	2 474	395	1 982	454	2 436	516	2711	363	5 043	405
U-länder1	947	79	709	104	596	100	574	42	935	90
Övriga länder	9	-	13	-	32	-	25	-	12	-

1 Enligt FN:s definition.

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1981 överstigit 70 mkr,
ordnade efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs. företag vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen svenska exportvaror i utlandet. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Redog. 1981/82:11

Tabell 7 Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning efter transaktionsform

	1977	1978	1979	1980	1981
Betalning från Sverige	11	17	17	16	14
Upplåning i utlandet	43	56	58	62	79
Insats av varor och tjänster	19	-	1	-	1
Disposition av varufordran	16	8	12	5	4
Disposition av vinstmedel	9	11	6	4	1
Övrigt	2	8	6	13	1
Summa	100	100	100	100	100

Utlandsinvesteringarnas fördelning på transaktionsformer framgår av
Tabell 7. För 79% av tillståndsbeloppet krävdes finansiering genom
upplåning i utlandet med i regel genomsnittlig löptid på minst fem år. T abell 8
visar investeringstillstånden med fördelning på investeringsobjekt.

De uppgifter som lämnas här gäller direkta investeringar, dvs. kapitaltillskott
från moderbolag till dotterbolag i annat land. Förutom att moderbolaget
finansierar dotterbolaget genom att tillföra medel (direkt investering),
kan dotterbolaget finansiera sig genom egen upplåning i utlandet. Sådan

Tabell 8 Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning på investeringsobjekt

	1977	1978	1979	1980	1981
Produktionsföretag1	50	49	54	50	61
Försäljningsföretag	15	25	23	13	9
Rederier2	23	7	6	4	3
Övriga	12	19	17	33	27
	Summa 100	100	100	100	100
1 Härmed avses utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag. 2 Svenska varvs och rederiers investeringar i utländska rederier.

Tabell 9. Tillstånd till svenska företag att ställa borgen/garanti för utländska dotterbolags upplåning Mkr
	1977	1978	1979	1980	1981
Norden	475	411	353	912	675
Övriga OECD	2 409	2 623	2169	2 909	5 619
U-länder	1 239	752	965	1 598	2 141
Övriga	8	8	2	1	325
	Summa 4 131	3 794	3 489	5 420	8 760

Redog. 1981/82:11

upplåning kan ske med borgen eller garanti från moderbolaget. Tillståndsgivningen
till såndana borgens- och garantiåtaganden är betydande och
redovisas i Tabell 9. För 1981 var tillståndsbeloppet 8,8 miljarder kr. och
översteg klart de redovisade direktinvesteringstillstånden. För dotterbolagens
upplåning utan säkerhet från moderbolagen krävs ej riksbankens
tillstånd och statistik över sådan upplåning kan därför ej redovisas.

Utländska direkta investeringar i Sverige

Tillståndsbeloppet för utländska direkta investeringar i Sverige fördubblades
mellan 1979 och 1980. Under 1981 låg tillståndsgivningen kvar på
föregående års nivå och uppgick till 1,4 miljarder kr. Som framgår av Tabell
10 svarar Norge, USA och Västtyskland för de största tillståndsbeloppen.
Utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag ingår i

Tabell 10. Tillstånd till utländska direkta investeringar i Sverige, totalt
och försäljningsföretag

Fördelning på länder och ländergrupper. Mkr

	1977		1978		1979		1980		1981
	T	F	T	F	T	F	T	F	T	F
Norge	36	8	132	26	58	11	15	5	317	14
USA	94	26	204	34	118	63	404	127	273	75
Västtysk-
land	129	24	56	34	109	51	239	27	178	53
Frankrike	58	31	10	1	57	2	524	36	147	99
Storbri-
tannien	38	9	134	119	119	14	86	40	134	35
Finland	14	5	48	13	83	4	83	14	123	32
Danmark	86	26	55	33	67	30	39	29	71	18
Schweiz	49	35	56	31	50	21	38	29	44	21
Neder-
länderna	7	-	6	2	23	7	23	3	25	6
Japan	-	-	19	19	11	11	28	28	18	18
Sovjet-
unionen	1	-	20	20	-	-	19	19	12	12
Övriga	131	117	48	41	92	57	88	71	31	20
Summa	643	281	788	373	787	271	1586	428	1373	403
Norden	136	39	235	72	210	46	137	48	511	64
Övriga
OECD	497	235	521	270	561	213	1425	358	834	319
Övriga
länder	10	7	32	31	16	12	24	22	28	20

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1981 överstigit 10 mkr,
ordnade efter beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs. företag vilkas enda ändamål är försäljning
av huvudsakligen utländska varor i Sverige. Bland övriga företag överväger
beloppsmässigt tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

Redog. 1981/82:11

siffrorna med 610 mkr jämfört med 803 mkr 1980. Av totalbeloppet uppgick
andelen nyetableringar till 42 % jämfört med 47 % 1980. Antalet nyetableringar
uppgick till 272 mot 213 föregående år. Tillstånd för lån från svenska
kreditinstitut till utlandsägda bolag i Sverige mot borgen av utländska
moderbolag och banker ingår ej i de redovisade tillståndsbeloppen för
direkta investeringar i Sverige. Sådan tillståndsgivning uppgick till 929 mkr
1981 mot 778 mkr 1980.

På valutastyrelsens vägnar:

Kurt Eklöf

IM Belaieff

Stockholm den 20 januari 1982

Valutastyrelsens sammansättning 1981-12-31.

Förordnade för samtliga i styrelsen förekommande ärenden:

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande
Vice riksbankschef
Allan Hernelius, vice ordförande
Riksdagsman
Åke Gustafsson
Riksbanksdirektör
Claes-Göran Källner
Direktör

Svenska Bankföreningen
Lars Lidén
Direktör
Esselte AB
Lennart Ribohn
Direktör
AB Electrolux
Sten Westerberg
Statssekreterare
Ekonomidepartementet

Personliga suppleanter

Lars Nyström

Bankokommissarie
Eric Wärnberg
Riksdagsman
Vakant

Bengt-Göran Löwenthal
Direktör

Svenska Bankföreningen
Hans Möller
Direktör

Möllers Kafferosteri AB
Thomas Hagdahl
Direktör

Sveriges Industriförbund
Kurt Malmgren
Rättschef

Budgetdepartementet

Förordnade för ärenden rörande direkta investeringar i utlandet:

Ledamöter

Rune Molin
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Robert Nilsson
Statssekreterare
Industridepartementet
Clas Nykvist

U tredningssekreterare
Tjänstemännens Centralorganisation Marianne

Wahlberg
Statssekreterare
Arbetsmarknadsdepartementet

Personliga suppleanter

Lars-Olof Lindgren
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Olle Stångberg
Departementsråd
Industridepartementet
Sören Lindebro
l:e sekreterare

Svenska Industritjänstemannaförbundet

Monica Ulfhielm
Departementsråd
Arbetsmarknadsdepartementet

Redog. 1981/82:11

Valutadirektionens sammansättning 1981-12-31

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande

Åke Gustafsson, vice ordförande

Lars Nyström

Vakant

Föredragande gruppchef (eller motsvarande)

Suppleanter

Robert Sparve
Nils Bjärtun