MILITIEOMBUD SMANNENS (Framställning / redogörelse 1961:Mo)

MILITIEOMBUD SMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1961

STOCKHOLM 1961 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

3.8lI!3. r IhÉ. y it 8 T d c

tf L

/ Kl, 1 r>, IP ''.! ■ / i /!. I /.*

f d (? i H /•

''4 Q tf A i f i* »- i j: -•! .=* .i h •> -i o ■ * g j :> tc » / ;■ j* v ; j

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .................... 7

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot regementschef för tjänstefel, bestående i att han ålagt straff för fylleri
oaktat förutsättning för straffbarhet icke förelåg ........................ 15

2. Åtal mot löjtnant för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning, bestående i att

löjtnanten under militär motormarsch fört bil, oaktat han på grund av uttröttning
saknat nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra bilen .... 25

3. Åtal mot byråchef hos myndighet inom försvarsväsendet för tjänstefel, bestående
i bristande tillsyn över handhavande av hemliga handlingar................ 31

4. Åtal mot löjtnant för våld och missfirmelse mot värnpliktig .................. 41

5. Åtal mot kapten för det denne vid hållande av militärförhör missfirmat ävensom

eljest uppträtt ogrannlaga mot den hörde och jämväl i visst annat hänseende
förfarit felaktigt ............................................................ 47

6. Åtal mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet att

föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål dels ock för
medhjälp till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant .................... 54

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär be -

straffning

1. Fråga om sättet för befordran till verkställighet av arreststraff då den som skall

undergå straffet vid tiden för straffverkställigheten icke är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten. Tillika fråga om skäl för uppskov med eller avbrott i verkställigheten
av arreststraff ...................................................... 55

2. Vissa spörsmål rörande verkställighet vid sammanträffande av arrest- och

disciplinbotsstraff ............................................................ 62

3. Värnpliktiga ha av militära chefer ålagts disciplinär bestraffning för undan hållande

oaktat förseelserna icke erkänts (I och II). Tillika frågor om behörighet
att hålla militärförhör och om utredningsförfarandet i militära mål (II) . . 65

4. överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott. Tilllika
fråga om bristande utredning vid handläggning av disciplinmål ävensom

om ofullständiga uppgifter i tillrättavisningsförteckning ...................... 78

5. Fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett tillrättavisningen 83

6. Fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning 85

7. Bestraffningsrätt, som av försvarsgrenschef uppdrages åt befattningshavare av

kaptens grad, får endast avse personal över vilken denne äger befälsrätt ...... 87

8. Vissa spörsmål rörande förfarandet i samband med upptagande av nöjdförklaring

av häktad, som förvaras i militärhäkte; tillika fråga om behörighet att underteckna
domsbevis ............................................................ 60

9. Fråga huruvida det åligger domstol att vid ådömande jämlikt 26 kap. strafflagen

av straff för utevarobrott i domen angiva tidpunkterna för den olovliga utevarons
början och slut ...................................................... 95

10. Fråga om innebörden av det i straffbestämmelsen rörande onykterhet i tjänsten

—- 26 kap. 14 § strafflagen — förekommande uttrycket »under tjänsteutövning» 101

11. Fråga huruvida vid avfattningen av straffbeslut i disciplinmål iakttagits vad
som gäller därom att den gärning bestraffningen avser skall vara angiven med

erforderlig fullständighet .................................................... 105

12. Vissa frågor om rätt för straffarrestant att erhålla tillgång till sängkläder (I)

ävensom liknande frågor beträffande förvarsarrestant (II) .................... 109

13. Fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att därvid påfordra
framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott avlåten skrivelse;
tillika fråga huruvida skrivelsen bort till adressaten befordras tjänstevägen .... 113

14. Personalofficer har förfarit olämpligt och åsidosatt gällande föreskrifter om
tjänstebrevsrätt genom att med anlitande av förbandets personal låta i samma
tjänsteförsändelse, vari inkallelseorder inneslutits, till värnpliktiga utsända

meddelande avseende inköp av bokverket »Vår armé» ........................ 123

15. Fråga huruvida felaktigheter förekommit i samband med prövning av ansökning
om anstånd med repetitionsövning .................................... 127

16. Fråga huruvida i visst fall av militär myndighet verkställts enligt tryckfrihets förordningen

icke tillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel. Tilllika
fråga om underlåtenhet av myndigheten att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredningen ............................ 134

17. Fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande

av för staten förmånligaste anbud. Tillika fråga om ofullständigt angivande av
skäl för antagande av anbud ................................................ 142

18. Fråga om säkerhetsanordningar vid stamning och uppkörning av motor till

reaktionsdrivet flygplan ...................................................... 148

19. Fråga om rätt för värnpliktig, som blivit sjukredovisad såsom delvis tjänst bar

i grupp 2, att under fritid utan särskilda inskränkningar uppehålla sig inom
kasernområdet ................................................................ 150

20. Fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd särskild
uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa personalkategorier 154

21. Felaktig utgallring av betygshandlingar .................................... 158

22. Fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan om skyldighet för

myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda intyg angående hans tjänstgöring
hos myndigheten ...................................................... 161

23. Beträffande i träbyggnad inrymt militärhäkte har fråga uppkommit om åtgärder

i syfte att möjliggöra snabb utrymning vid eldfara. I avvaktan på sådana åtgärder
har av förbandschefen bestämts att arrestlokalerna tills vidare icke skola
användas .................................................................... 165

24. Vid skjutning med granatgevär uppehöllo sig utan skjutledningens vetskap värn pliktiga

inom riskområdet. Fråga dels huruvida meddelade säkerhetsföreskrifter
varit betryggande dels ock huruvida erforderliga åtgärder till förebyggande av
olyckstillbud i övrigt vidtagits................................................ 166

25. Värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef ställts till förfogande
som drevkarlar vid älgjakt ................................................ 173

26. Personal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats

att paradera i samband med festlighet å officersmäss. Tillika fråga om rätt att
använda tryckt skrift för framställande av klagomål .......................... 179

27. Fråga om ansvar för till tidningsredaktion gjorda uttalanden rörande tjänste förhållanden.

Tillika fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband
med vissa sjöräddningsföretag ................................................ 182

28. Fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå med fartyg och personal
vid av enskild sammanslutning anordnad segelregatta .................. 191

29. Fråga huruvida vid visst truppförband mottagen ammunition handhafts på betryggande
sätt och med iakttagande i övrigt av de föreskrifter som gällt för
ammunitionseffekternas förvaring ............................................ 197

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade bestämmelser angående beslag och förverkande av alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel påträffade hos krigsmän .......... 214

2. Fråga om införande av skyldighet för befattningshavare, som äger bestraffnings rätt

i disciplinmål, att i samband med delgivning av meddelat straffbeslut även
låta i förekommande fall underrätta den bestraffade om att auditören ej biträtt
beslutet ................................................................. 215

Yttrande till Konungen över framställning av militärpsykologiska institutet angående
rätt att taga del av vissa uppgifter i militärt straffregister och förteckningar
över meddelade tillrättavisningar .............................................. 219

Yttrande till Konungen över framställning av krigsarkivarien om utfärdande av bestämmelser
angående utgallring av handlingar tillhöriga viss myndighet inom
krigsmakten .................................................................. 221

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss av en inom departementets
lagbyrå upprättad promemoria angående översyn av beredskapskungörelsen
.................................................................. 222

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1961 avgivna ämbetsberättelser.... 224

fii

1 v Si< »7 ''I -• r*Tj v-.:'' ■ > Cl K T. • •. f ; • ,> ''

• ^ Jril j; - : 1 :v-s* v - i i,,.\ ''j;ti sj '' i;;<?

. : .• i,r.id . ■, .v''M . ; ■ r: ;;''A

r.-lRjit • iiingn**ii! i< •" v

.l^i‘ it<. .•-•Vi? -5 « SI .‘<i . j» .1 i.;>C ;! : .ii

jH. ii- v« vj ro !;b

• va fw;,1 lH 1l2*l ;h

.y;T. ''cl Ai v-i^iW 4V, M’4>C/?5-:*?m* V*’#iv . Ii#",.'' Il it

H::*r''s »-i)-"5csn.; ;>xi£3r*

............ ....

• •>

- tyjylsb >••■.

■ **h b i ii • •- i o> 3 ’ ''• ■; ii} it it''-- : Jlf J VS.).;•

.er .%*)

.: /V, • -;r > Vj* ■• m o ■>» i t i ’''; r i ti t

■M

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1960.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under
tiden den 3—den 11 februari, den 16—den 19 februari, den 11 juli—den 6
augusti och den 12—den 16 september 1960. Jämlikt 24 § första stycket i
förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande
tid föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren, häradshövdingen
Karl Hugo Henkow. Med stöd av bestämmelserna i 24 § andra stycket i
instruktionen har jag, enär arbetets behöriga gång det krävt, åt Henkow
uppdragit att under tiden den 20—den 29 februari samt den 30 november
—den 7 december 1960 handlägga vissa till honom överlämnade ärenden.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Värmlands, Uppsala, Kopparbergs,
Örebro och Södermanlands län. Under dessa resor ha besökts:

femte militärområdet;

Karlstads försvarsområde;

Värmlands regemente;

Värmlands inskrivningsområde;
rådhusrätten i Karlstad;
stadsfiskalen i Karlstad;

Uppsala—Västerås försvarsområde;

Upplands signalregemente;

Uppsala inskrivningsområde;
arméns signalskola;
signaltruppernas kadettskola;
arméns underofficersskola;
försvarets läroverk;

Upplands flygflottilj;
flygkadettskolan;
rådhusrätten i Uppsala;
stadsfiskalen i Uppsala;

Falu försvarsområde;

Dalregementet;

Kopparbergs inskrivningsområde;

Dalregementets lägerplats å Rommehed;
försvarets sjukvårdsstyrelses centralförråd i Säter;
armétygförvaltningens förråd i Kopparbergs län;
rådhusrätten i Falun;
stadsfiskalen i Falun;
landsfogden i Kopparbergs län;

Bergslagens artilleriregemente;

Bergslagens tygstation;
artilleriskjutskolan i Villingsberg;
rådhusrätten i Kristinehamn;
stadsfiskalen i Kristinehamn;

Strängnäs försvarsområde;

Södermanlands regemente;

Södermanlands inskrivningsområde;
arméns motorskola;

Livgedingets domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Strängnäs distrikt.

Dessutom har jag den 7 oktober 1960 närvarit under slutskedet av arméfälttjänstövningen
i Skaraborgs län. Sedan övningen nämnda dag avslutats
besökte jag under återstoden av dagen ävensom påföljande dag ett flertal
av de förband som deltagit i fälttjänstövningen och förhörde mig därvid
hos befäl och meniga om truppens tillstånd samt vissa andra förhållanden
beträffande de ifrågavarande övningarna.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor till Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
samt Västmanlands län, varvid han besökt:

Göteborgs och Bohus — Hallands försvarsområde;

Göta artilleriregemente;

Göta artilleriregementes övningsläger å Tånga hed;

Göteborgs luftvärnskår;

arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola;
marinkommando Väst;

Göteborgs örlogsvarv;

Göteborgs kustartilleriförsvar;

Älvsborgs kustartilleriregemente;
jagaren Öland;
fregatten Mode;

marinens andra helikopter di vision på Torslanda; samt
arméns rid- och körskola.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter.
Vid besök å militärsjukhusen ha sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom av
räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats, kon -

troll företagits angående bevakning av utestående fordringar och införselräkenskaper
granskats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar och inskrivningsexpeditioner
granskats där förvarade personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid här bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen heaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av en utav
byråcheferna vid militieombudsmansexpeditionen och byrådirektören vid
denna samt en intendentur- och en tygsakkunnig officer. Vidare ha vid inspektionerna
anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar
en härutinnan sakkunnig officer samt i förekommande fall
för granskning främst av verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning
en civilmilitär befattningshavare med teknisk utbildning på ifrågavarande
område.

Såsom meddelades i den till 1960 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen
hade militieombudsmansämbetet — sedan i Förbundsrepubliken Tyskland
delvis efter svenskt mönster tillkommit ett motsvarande ämbete — under
september 1959 besök av en studiedelegation från Förbundsrepubliken bestående
av, förutom den tyske militieombudsmannen H. von Grolman och
en honom åtföljande tjänsteman, vicepresidenten i förbundsdagen och ordföranden
i dess försvarsutskott R. Jaeger samt ytterligare fyra ledamöter i
nämnda utskott. Efter inbjudan av presidenten i förbundsdagen E. Gerstenmaier
gjorde jag, åtföljd av dåvarande byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
G. Thyresson, under tiden den 22—den 26 februari 1960 ett
återbesök i Förbundsrepubliken; i enlighet med inbjudningen deltog i besöket
även en delegation från riksdagen, nämligen förste vice talmannen M.
Skoglund samt riksdagsmännen O. Rylander, E. Ahlkvist, A. Gillström och
J. Onsjö. Under den första dagen av besöket erhöllo deltagarna genom den
tyske militieombudsmannen å dennes ämbetsplats i Bonn en närmare orientering
om det tyska ämbetets konstitutionella ställning, arbetsuppgifter och
arbetsformer, varefter följde besök i förbundsdagens byggnad, därvid redogörelse
lämnades för förbundsdagens arbetssätt och andra dess verksamhet
berörande förhållanden. Under de återstående dagarna besöktes på skilda
platser i Förbundsrepubliken truppförband, utbildningsanstalter och andra
institutioner tillhörande armén, marinen och flygvapnet; förutom vad därvid
i olika hänseenden eljest förekom till orientering om de besökta enheternas
organisation och verksamhet bereddes de besökande även tillfälle till
samspråk med såväl befäl av skilda grader som menigt manskap.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1960 års riksdag

utvisar kvarstodo vid början av år 1960 från år 1959 balanserade

ärenden till ett antal av ...................................... 106

Under år 1960 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet.........................................

enligt hemliga diariet därutöver ................................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1960, har alltså
utgjort'' ......................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1960, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet...............................

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda....................................................

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med mili tieombudsmannen

åliggande granskning........................

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. ................................................

522

Summa 638

Av de från år 1959 balanserade 106 ärendena hade 6 ärenden inkommit
från myndighet, 53 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 45 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Två
ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och
förvaltning m. m.».

Till behandling under år 1960 ha alltså förelegat 30 ärenden som inkommit
från myndighet, 132 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 567 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 15 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning m. m., tilhopa 744 ärenden.

Av dessa 744 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats...............................

utan åtgärd avskrivits..........................................

på grund av återkallelse avskrivits..............................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
........................................................

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna.........................................

föranlett åtal (varav 1 icke avslutats) ..........................

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning......................

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myndighet
(varav 5 icke avslutats) ..............................

föranlett annan åtgärd.........................................

och voro vid 1960 års utgång

under utredning ..............................................

3
6

228

101

198

117

på prövning beroende (förutom ovannämnda 1 + 5 icke avslutade
ärenden) ........................................>.......... 4

Summa 744

Av hela antalet under år 1960 till behandling föreliggande ärenden (744)
ha sålunda under året slutbehandlats 666 och till år 1961 balanserats 78.

Av åtalen, avseende sammanlagt sex personer,

voro vid 1960 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 5

tillkom under år 1960 .......................................... 1

Summa 6

Av dessa åtal

blevo under år 1960 slutligt avgjorda............................ 5

var vid 1960 års utgång ännu icke slutligt avgjort................ 1

Summa 6

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1960
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 13) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning,

redogörelse för framställningar till Konungen samt

redogörelse för yttranden till Konungen och departementschef.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1960 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1961.

ERIK WILHELMSSON

Sven Sjöberg

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un-
	der 1960 fö-	der 1960
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett: Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................	15	8
Utövandet av militär rättsvård................................	13	6
Vid försvarsväsendet anställd personals antagande och entledigande..................................	8	4
	7	3
	10	5
	7	2
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	28	22
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ----	4	2
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	25	18
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng-ande författningar ..........................................	2	1
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsväsen-	13	8
Summa	132	79
Klagandena ha varit: Vid försvarsväsendet anställd personal Officerare och vederlikar ....................................	10	3
Underofficerare och vederlikar ..............................	7	4
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	6	3
Civila befattningshavare ....................................	15	7
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) ..........................	65	45
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................	26	16
Enskilda organisationer........................................	3	1
Summa	132	79

•» niOfi.-iö rv»! :- <;i

■;•••!''.*-..a-, i: ,- ■>s:ViU:

adjJfct

• y ->» *

''• .''f

:«;•* >•

^5 T,.'' ■

■ tithwny ''^

Redogörelse för åtal

1. Åtal mot regementschef för tjänstefel, bestående i att han ålagt straff för
fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet icke förelåg

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 70) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot en regementschef anställt
åtal för tjänstefel. Av redogörelsen framgår att vederbörande hovrätt —
varest åtalet jämlikt 78 § militära rättegångslagen väcktes — meddelat dom
i målet men att, sedan regementschefen fullföljt talan mot hovrättens dom,
målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var
beroende på högsta domstolens prövning. Sedan Kungl. Maj :t numera meddelat
dom i målet, lämnas — i enlighet med vad som förutskickades i ämbetsberättelsen
— här nedan en närmare redogörelse för målet.

Vid militieombudsmannens inspektion av Jämtlands fältjägarregemente
den 11 juni 1958 uppmärksammades vid granskning av disciplinmålsprotokollen
följande.

I rapport till regementschefen den 1 juni 1958 anmälde kaserndagofficeren
att polisen i Östersund lördagen den 31 maj 1958 klockan 2130 avlämnat
värnpliktiga nr 381122-785 B. Strömberg och nr 390711-821 O. Åström i
kasernvakten, att de båda värnpliktiga vid tillfället voro berusade, Åström
höggradigt, att polisen hämtat dem på ett pensionat i staden samt att de vid
ankomsten till regementet tagits i förvar. I anmälan upplystes även att
pensionatsinnehavaren icke gjort någon »formell anmälan», varför rapport
från polisen ej vore att vänta. Vid militärförhör berättade Strömberg att
han under lördagseftermiddagen på ett pensionat druckit omkring en halv
liter renat brännvin och att han komme ihåg att polisen därefter från pensionatet
fört honom till regementet, där han blivit tagen i förvar; Strömberg
erkände att han var berusad. Åström uppgav vid militärförhör att han under
eftermiddagen den ifrågavarande dagen på ett pensionat i Östersund
druckit en hel del sprit och därav blivit berusad; han komme ej ihåg att polisen
hämtat honom och Strömberg på pensionatet och fört dem till regementet
men mindes att han blivit tagen i förvar. — Auditören F. Victor avgav
den 5 juni 1958 följande i disciplinmålsprotokollet antecknade yttrande i målet:
»Fylleri är ett uppsåtligt brott. Detta innebär bl. a. att för straffbarhet
fordras, att vederbörande uppsåtligen begivit sig berusad till allmän plats.
Ett hotellrum lär icke vara att betrakta såsom allmän plats. Strömberg och
Åström ha förts från hotellrummet till regementet av polis, alltså icke frivilligt.
Enligt vad som uppgivits för mig skulle de ha inställt sig vid regementet
på kvällen kl. 24.00. Nu inställdes de genom polisen kl. 21.30 i ett
berusat tillstånd. Jag förmenar därför att Strömberg och Äström icke kunna
ådömas ansvar för fylleri å allmän plats eller för fylleri inom regemen -

tets område.» Genom beslut samma den 5 juni ålade regementschefen översten
N. E. Bouveng jämlikt 26 kap. 15 § strafflagen Strömberg och Åström
vardera arrest åtta dagar för fylleri »för det de den 31 maj 1958 inom regementets
område uppträtt berusade av starka drycker». Samma dag som
straffbeslutet meddelades avgåvo Strömberg och Åström nöjdförklaring.
Straffen verkställdes under tiden den 5 juni klockan 1700—den 13 juni klockan
1700.

Med anledning av vad sålunda uppmärksammats infordrades från Bouveng
yttrande angående de skäl som föranlett honom att anse att Strömberg och
Äström ådragit sig ansvar för fylleri, därvid tillika skulle angivas huruvida
Strömberg och Åström innan de avgåvo nöjdförklaring gjorts uppmärksamma
på att auditören icke biträtt straffbeslutet.

Bouveng anförde i avgivet yttrande: Vid genomgång, som den 24 maj 1958
hölls med den då nyinryckta åldersklassen, uppehöll Bouveng sig särskilt
vid spritfrågan och de värnpliktigas medansvar när det gällde uniformens
anseende. De värnpliktiga orienterades även om strafftaxan. Den 31 maj
inträffade ett antal fylleriförseelser, vilket förhållande krävde snabbt och
hårdhänt ingripande eftersom Bouvengs allvarliga förmaningar tydligen
icke fått åsyftad verkan. Bouveng samlade därför den 2 juni regementets hela
rekrytstyrka till en förnyad och skarpare genomgång om soldatens plikter.
Efter verkställda militärförhör, vid vilka samtliga misstänkta erkände fylleri,
ansåg Bouveng sig icke kunna göra någon åtskillnad mellan dem som
supit sig fulla offentligt samt Strömberg och Åström som gjort så på pensionatsrum.
Pensionatsinnehavaren hade visserligen icke gjort någon polisanmälan
i vanlig mening men i och med att polishjälp begärts blev fylleriet
i viss mån offentligt. Strömberg och Åström infördes till regementet klockan
2130 i höggradigt berusat tillstånd. Att de två och en halv timmar senare
— deras fritid utgick klockan 2400 — skulle efter vad de hade förtärt
ha kunnat inställa sig nyktra förefölle omöjligt. Detta förhållande hade
dock icke påverkat Bouvengs beslut. Victor hade den 5 juni, innan Bouveng
meddelade det ifrågavarande straffbeslutet, telefonledes till Bouveng framfört
sina betänkligheter mot att under förhandenvarande förhållanden ålägga
Strömberg och Åström bestraffning. Bouveng svarade att han det oaktat
ansåge sig icke kunna handla annorlunda med hänsyn till disciplinens upprätthållande
samt med tanke på hur de andra värnpliktiga, som bestraffades
för fylleri samma dag, skulle reagera från rättvisesynpunkt. Victor framhöll
då vidare att anmärkning med säkerhet komme att riktas mot Bouveng, vartill
Bouveng svarade att han hade detta fullt klart för sig men att hans
ansvar för regementets anseende och bevarandet av de värnpliktigas förtroende
för ett rättvist utövande av regementschefens bestraffningsrätt krävde
omedelbar och lika bestraffning av alla de felande. — Bouveng ansåge sig
icke ha någon anledning att orientera av honom bestraffade om auditörens
inställning till straffbesluten.

Sedan militieombudsmannen därefter hos stadsfiskalen i Östersund begärt
upplysningar rörande de närmare omständigheterna vid Strömbergs och

Åströms hämtande från pensionatet genom polisens försorg, inkom stadsfiskalen
med en å ordningspolisavdelningen upprättad rapport i saken.
Rapporten innehöll följande.

Lördagen den 31 maj 1958 omkring klockan 2100 beordrades två poliskonstaplar
att med radiobil begiva sig till det ifrågavarande pensionatet,
enär tre berusade män störde de övriga gästerna. Konstaplarna konstaterade
vid sin ankomst till pensionatet att två av männen voro värnpliktiga från
Jämtlands fältjägarregemente. Konstaplarna omhändertogo de båda värnpliktiga,
som saknade rum på pensionatet, körde dem till regementet och
överlämnade dem där till kasernvakten. För vaktchefen omtalades att de
värnpliktiga omhändertagits på ett pensionatsrum i Östersund. I den på polisstationen
förvarade minnesboken funnes antecknat att Strömberg och
Åström omhändertagits på enskild plats.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse till stadsfiskalen hördes
jämväl pensionatsinnehavaren. En däröver upprättad, nyssnämnda rapport
bilagd promemoria innehöll följande: Pensionatsinnehavaren hade en
längre tid hyrt ut ett rum till en man som arbetade i Östersund. På eftermiddagen
den 31 maj 1958 fick mannen besök av två värnpliktiga, Strömberg
och Åström. På mannens rum förtärde denne och de båda värnpliktiga brännvin.
Både Strömberg och Åström blevo berusade men förhöllo sig rätt lugna.
Mannen som hyrde rummet blev bråkig och då pensionatsinnehavaren icke
såg sig annan råd tillkallade han polis. Polismännen togo Strömberg och
Åström från pensionatet. Pensionatsinnehavaren vore övertygad om att
Strömberg och Åström voro nyktra när de anlände till pensionatet.

I skrivelse till Victor hemställde militieombudsmannen om närmare upplysningar
rörande det i Bouvengs yttrande omförmälda telefonsamtalet ävensom
vad mellan Victor och Bouveng eljest kunde ha förekommit vid handläggningen
av målet mot Åström och Strömberg. Victor anförde i en till
militieombudsmannen inkommen skrivelse följande: Han hade icke något
säkert minne av vad som i detalj förekom vid telefonsamtalet med Bouveng.
Victors minne av telefonsamtalet överensstämde emellertid med vad Bouveng
uppgivit i sitt yttrande i ärendet. Då Victor för Bouveng framhöll sina
betänkligheter mot att Strömberg och Åström dömdes för fylleri redogjorde
Bouveng för vad som inträffat den 31 maj och den 2 juni. Victor hade ett
minne av att han förstod att Bouveng befann sig i ett visst dilemma därför
att det från deras synpunkt, som gjort sig skyldiga till fylleri, måste framstå
såsom ganska oförklarligt varför den, som druckit sig berusad på ett
hotellrum, skulle slippa ifrån straff under det att den, som druckit sig berusad
på annan plats, skulle bliva bestraffad. Med hänsyn därtill tänkte
Victor noga igenom fallet. Victor var nog ett tag inne på att man skulle
kunna tänka sig någon form av eventuellt uppsåt men den tanken slog han
snart ur hågen. Sedan var han inne på tanken att man skulle kunna säga
att Strömberg och Åström ej mot sin vilja förts till kasernområdet. Victor
tänkte då att polisen, som omhändertagit Strömberg och Åström på enskilt
område, icke skulle ha varit behörig att överföra dom mot deras vilja till
2—G01G29. Militieombudsmannens ämbctsberättelse

kasernområdet. Mot deras vilja skulle polismännen endast ha kunnat föra
dem till stadens polisarrest. Även detta resonemang slog Victor emellertid
ur hågen därför att Strömberg och Åström ju uppenbarligen varit synnerligen
kraftigt berusade och knappast kunde tänkas ha haft möjlighet eller
tillfälle att giva uttryck åt någon egentlig vilja överhuvudtaget. Det förefölle
Victor troligt att han under sitt telefonsamtal med Bouveng förtroendefullt
diskuterat dessa synpunkter. I vad mån denna diskussion påverkat
Bouveng då denne fattade sitt beslut undandroge sig givetvis Victors bedömande.
Victor ville gärna tillägga som sin personliga uppfattning att Bouvengs
beslut måste ses mot bakgrunden av dennes ärliga och uppriktiga
strävan att på ett effektivt sätt upprätthålla disciplinen vid regementet.

I skrivelse den 26 mars 1959 till Bouveng, med vilken skrivelse ett exemplar
av då föreliggande handlingar i ärendet överlämnades, meddelade militieombudsmannen
att han övervägde att anställa åtal mot Bouveng för
tjänstefel med anledning av vad enligt utredningen framginge rörande Bouvengs
från auditörens yttrande avvikande ställningstagande vid prövningen
av målet mot Strömberg och Åström, varjämte enligt meddelande i samma
skrivelse tillfälle bereddes Bouveng att inkomma med uppgift å den ytterligare
utredning han kunde anse önskvärd ävensom att eljest anföra vad han
aktade nödigt.

I en därefter till militieombudsmannen inkommen skrivelse förmälde
Bouveng att han icke ansåge ytterligare utredning påkallad samt anförde
vidare: Som han tidigare framhållit hade han handlat med vetskap om att
han genom att jämlikt 26 kap. 15 § strafflagen ådöma Strömberg och Åström
arrest för fylleri kunde ådraga sig anmärkning för tjänstefel men Bouveng
hade med hänsyn till övriga samma dag för fylleri straffade ansett sig icke
kunna från rättvisesynpunkt handla annorlunda. Bouveng hade handlat i,
såsom han ansåge, lagens anda. Juridiskt sett hade han måhända icke följt
lagens bokstav, moraliskt sett ansåge han fortfarande att han handlat rätt.
Det kunde icke vara lagens mening att värnpliktiga i uniform skulle ha
möjlighet att — utan någon påföljd — inom privat område så berusa sig att
de måste avföras genom polisens försorg. Strömberg och Åström avlämnades
berusade till kasernvakten i ett sådant tillstånd att de icke kunde taga
vara på sig själva. Enär pensionatsinnehavaren av för Bouveng okänd anledning
icke önskade föra någon talan och polisen icke avsåg vidtaga några
åtgärder skulle Strömbergs och Åströms fylleri ha fått passera ostraffat, därest
Bouveng låtit vid saken bero. Om så skett hade skapats ett farligt prejudikat.
Mot bakgrunden av ett sådant prejudikat skulle var och en som
ville berusa sig och föra oljud kunna i sådan avsikt hyra ett rum; om rumsuthyraren
eller omkringboende bleve störda men ingen ville göra polisanmälan,
rekvirerades endast polishandräckning för att få de störande hyresgästerna
avlägsnade, varefter polisen hämtade de berusade och gratis
transporterade dem till regementet och överlämnade dem till kasernvakten,
där de i lugn och ro finge sova ruset av sig för att påföljande dag, fria och
utan skuld, återvända till ordinarie förläggning eller verksamhet. De kunde

icke ens straffas för undanhållande under natten enär de blivit omhändertagna
för eif icke straffbart fylleri. Bouveng vågade ifrågasätta huruvida
icke Strömberg och Åström måste, med hänsyn till de omständigheter under
vilka spritförtäringen ägt rum, anses ha haft åtminstone eventuellt uppsåt
att hamna på allmän plats eller på regementets område; de hade tagit
risken av att tvångsvis bli överförda till regementets område.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 17 april 1959 dagtecknad, till landsfogden
i Jämtlands län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom den verkställda utredningen är ådagalagt att Strömberg och
Åström den 31 maj 1958 höggradigt berusat sig under besök i ett av annan
person förhyrt bostadsrum å ett pensionat i Östersund samt — sedan innehavaren
av pensionatet, främst med anledning av att hyresgästen i fråga
var bråkig, begärt bistånd av polismyndigheten för ordningens återställande
—- av polis fördes från rummet till regementet, där de togos i förvar för
fylleri. Bouveng ålade därefter under åberopande av 26 kap. 15 § strafflagen
Strömberg och Åström arrest vardera åtta dagar för fylleri för det
de nyssnämnda dag inom regementets område uppträtt berusade av starka
drycker.

Den brottsbeskrivning som då det gäller fylleri kommit till uttryck dels
i den allmänna straffbestämmelsen i 11 kap. 10 § strafflagen och dels i det
särskilda för krigsman gällande straffbudet i 26 kap. 15 § samma lag avser
såväl den brottsliga handlingen som brottsplatsen. Enligt båda lagrummen
består handlingen däri att någon uppträder berusad av starka drycker så att
det framgår av hans åtbörder eller tal, och brottsplatsen angives sålunda att
vederbörande skall ha uppträtt på nu angivet sätt i förra fallet å allmän
plats, evad det är utom- eller inomhus, och i senare fallet inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten. I förevarande fall är i första hand
att uppmärksamma att ett å pensionat förhyrt rum, till vilket allmänheten
icke har tillträde, icke är allmän plats. Vidare måste beaktas att fylleri är
ett uppsåtligt brott. Det är således icke tillräckligt för straffbarhet att en
berusad person befinner sig på allmän plats eller av krigsmakten nyttjat
område (utrymme) utan han måste också själv ha begivit sig dit. En berusad
som utan egen vilja av andra burits eller förts till sådan plats eller
lokalitet som nyss nämnts skall följaktligen icke dömas för fylleri (justitieombudsmannens
ämbetsberättelse 1945 s. 15—37; Svensk Juristtidning 1936
rättsfall nr 9 och 1941 rättsfall nr 5; jfr Beckman m. fl.: Brott mot staten
och allmänheten, andra upplagan, s. 322—326 samt Regner och Henkow:
Den militära strafflagstiftningen s. 226—227).

I enlighet med vad nyss angivits ha Strömberg och Åström, vilka i sitt
berusade tillstånd utan egen vilja förts från rummet å pensionatet till
regementet, lagligen icke ådragit sig ansvar för fylleri vare sig enligt 11
kap. 10 § eller enligt 26 kap. 15 § strafflagen. I Victors i disciplinmålsproto -

kollet antecknade yttrande har också av Victor förbehållslöst givits till känna
att, på sätt här påvisats, förutsättningar för straffbarhet icke för Strömbergs
och Åströms vidkommande voro för handen. Victor har vidare enligt
vad Bouveng själv upplyst före tillkomsten av ifrågavarande av Bouveng
meddelade straffbeslut telefonledes för denne framhållit att anmärkning
med säkerhet komme att riktas mot Bouveng om denne under föreliggande
förhållanden ålade bestraffningar.

Bouveng har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, i sitt
senast avgivna yttrande vidgått att han vid beslutets meddelande handlat
med vetskap om att han genom att ådöma Strömberg och Åström arrest
för fylleri kunde ådraga sig anmärkning för tjänstefel men har å andra sidan
framhållit att, med hänsyn till övriga samma dag för fylleri straffade,
Bouveng ansett sig icke kunna från rättvisesynpunkt handla annorlunda.
Han hade handlat i, såsom han ansåge, lagens anda; juridiskt sett hade han
måhända icke följt lagens bokstav, men han ansåge fortfarande att han moraliskt
sett handlat rätt. Om Strömbergs och Åströms fylleri fått passera
ostraffat, skulle enligt Bouvengs mening ha skapats ett farligt prejudikat.

Vad Bouveng sålunda anfört till förklaring av sitt ifrågavarande åtgörande
kan uppenbarligen icke godtagas utan framstår fastmera som i hög grad
anmärkningsvärt och vittnande om att han icke kommit till insikt om innebörden
och betydelsen av de grundläggande principer som han i rättssäkerhetens
intresse ovillkorligen haft att ställa sig till efterrättelse vid utövande
av den bestraffningsrätt som blivit honom anförtrodd. Främst bland
dessa principer kan fastslås att gällande lag skall respekteras. Det kan sålunda
under inga förhållanden vara tillåtligt att — då Bouveng efter eget
bedömande anser sig ha funnit en ofullständighet i gällande straffbud —
han tillägger sig befogenhet att, såsom han förmenar, handla »i lagens anda»
med påföljd att han, även om han »juridiskt sett måhända ej följt lagens
bokstav», ålägger bestraffningar som i förevarande fall till och med drabbat
vederbörande i form av frihetsberövande.

Vad Bouveng i sitt senast i ärendet avgivna yttrande anfört därom att det
kunde ifrågasättas om icke Strömberg och Åström, med hänsyn till de omständigheter
under vilka spritförtäringen ägt rum, skulle kunna anses ha
haft åtminstone eventuellt uppsåt att sedermera hamna på allmän plats
eller på regementets område är icke av beskaffenhet att påkalla särskilt bemötande.

Den omständigheten att Strömberg och Åström samma dag som straffbeslutet
meddelades båda avgåvo nöjdförklaring synes närmast giva anledning
till den reflexionen att Bouveng under förhandenvarande förhållanden lämpligen
hade bort särskilt tillse att Strömberg och Åström i samband med delgivningen
av straffbeslutet fingo sin uppmärksamhet fästad å Victors skiljaktiga
yttrande och innebörden därav.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har Victor som sin personliga uppfattning
framhållit att Bouvengs beslut måste ses mot bakgrunden av dennes
ärliga och uppriktiga strävan att på ett effektivt sätt upprätthålla disciplinen

vid regementet. Bouvengs åtgörande att under föreliggande förhållanden
ålägga Strömberg och Åström bestraffning för fylleri finner jag emellertid
med hänsyn till vad förut anmärkts innefatta tjänstefel av sådan art att
det icke bör undgå beivran.

I enlighet med det anförda skall åtal anställas mot Bouveng med yrkande
om ansvar jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel. Jämlikt 78 § militära
rättegångslagen skall åtalet väckas vid hovrätten för Nedre Norrland.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Jämtlands län
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid hovrätten för Nedre
Norrland väcka och utföra åtal mot Bouveng.

* ❖

Landsfogden G. A. Lindberg påstod vid hovrätten ansvar å Bouveng i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Hovrätten meddelade dom i målet den 17 oktober 1959 och dömde därvid
Bouveng, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän, för tjänstefel till disciplinbot för tio dagar med tjuguåtta kronor
40 öre för dag.

Domskälen angåvos av hovrätten sålunda.

Enär Strömberg och Åström utan egen vilja förts till regementet i berusat
tillstånd, ha de icke lagligen kunnat dömas till ansvar för fylleri inom regementets
område.

Genom sitt beslut att ålägga Strömberg och Åström bestraffning för sådant
brott har Bouveng alltså förfarit felaktigt.

Även om Bouveng icke skulle ha insett detta, har auditörens skiljaktiga
mening utgjort anledning för honom att bättre sätta sig in i saken före
meddelandet av beslutet. Bouvengs felaktiga bedömning kan därför icke ursäktas
på grund av bristande insikt.

Frågan huruvida Strömbergs och Åströms förhållande på pensionatsrummet
innefattat annan straffbar gärning än fylleri var då beslutet meddelades
ej föremål för prövning.

Oavsett om Strömberg och Åström genom sitt nämnda förhållande må ha
förskyllt straff, har beslutet därför saknat laga grund.

Bouveng har följaktligen gjort sig skyldig till tjänstefel, för vilket han —
oaktat bevekelsegrunderna för beslutet — icke kan undgå ansvar.

Från domen, som innefattade presidenten Elliots, assessorn Duus’ och
adjungerade ledamoten Widebecks sammanstämmande mening, var hovrättsrådet
Malmer skiljaktig och lämnade på anförda skäl åtalet utan bifall.

Bouveng fullföljde talan mot hovrättens dom med yrkande att mot honom
förd ansvarstalan måtte lämnas utan bifall.

Militieombudsmannen bestred ändringssökandet och anförde därvid i avgivet
genmäle följande.

Såsom framgår av hovrättens dom har Bouveng i hovrätten gjort gällande
att han vid meddelandet av det ifrågavarande straffbeslutet varit av den
uppfattningen att Strömberg och Åström gjort sig skyldiga till straffbar gärning.
Även om vad de låtit komma sig till last mahända felaktigt kommit
att hänföras till fylleri jämlikt 26 kap. 15 § strafflagen hade de nämligen
enligt Bouvengs förmenande i allt fall genom sitt uppträdande ådragit sig
ansvar för tjänstefel jämlikt 26 kap. 18 § samma lag. Bouveng har i detta
sammanhang, med hänvisning till att Strömberg och Åström på olika sätt
förehållits att vinnlägga sig om ett nyktert uppträdande, uttalat att det måste
vara riktigt att såsom tjänstefel beteckna Strömbergs och Åströms förfarande
att »supa sig redlösa och svina ner sig själva och sina uniformer med
urin samt föra sådant oljud, att polis måst tillkallas för deras omhändertagande».

Med anledning av Bouvengs nu berörda invändning må framhållas att
— oavsett vad som må ha förehållits Strömberg och Åström i fråga om iakttagande
av nykterhet — det förhållandet att de på enskild plats, som de icke
av egen vilja lämnat, försatt sig i berusat tillstånd ej i och för sig är av
beskaffenhet att lagligen kunna föranleda ansvar. Det kan härvid även tillläggas
att den av Bouveng lämnade beskrivningen av Strömbergs och Åströms
beteende vid tillfället i väsentliga delar icke överensstämmer med vad som
framkommit vid i saken företagen utredning. I disciplinmålet har icke ens
antytts att Strömberg och Åström, såsom Bouveng uppgiver, skulle ha fört
oljud; fastmera giver senare verkställd utredning vid handen att så icke
varit fallet. Att Strömbergs uniform skulle ha blivit förorenad har icke av
någon uppgivits och utredningen innehåller överhuvudtaget icke någon upplysning
om huru det tillgått då Åströms uniform förorenades.

Bouveng har i revisionsinlagan vidhållit att fog förelegat att i straffbeslutet
tillämpa 26 kap. 18 § strafflagen. Till stöd för att han på denna grund
bör undgå ansvar i målet hänvisar Bouveng jämväl till det ståndpunktstagande
som kommit till uttryck i hovrättsrådet Malmers skiljaktiga mening.
Malmer, som lämnat åtalet mot Bouveng utan bifall, har funnit att Strömberg
och Åström vid ifrågavarande tillfälle höggradigt berusat sig och att
det måste ha varit mycket osannolikt att de efter att ha avförts från pensionatet
klockan omkring 2130 skulle ha i rätt tid — senast klockan 2400
samma natt — kunnat inställa sig tillräckligt nyktra på kasernen. Att en
krigsman uppsåtligen försatte sig i ett sådant tillstånd att han sannolikt ej
kunde fullgöra sina nära förestående skyldigheter vore, enligt Malmers uppfattning,
uppenbarligen att anse som tjänstefel. Såvitt handlingarna i förevarande
mål utvisade måste därför antagas att Strömberg och Åström för
sitt handlingssätt kunnat åläggas arreststraff jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen
för tjänstefel.

Malmers votum synes giva vid handen att han icke beaktat innebörden
av hithörande stadganden i 26 kap. strafflagen. I detta hänseende må anföras
följande.

Före den 1 januari 1949 upptogos de militära straffbestämmelserna rörande
fylleri i 96 § strafflagen för krigsmakten. Bestämmelserna avsågo i
första hand den som uppträdde överlastad av starka drycker under tjänstgöring
eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning,
byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhörde
krigsmakten eller var avsett för dess behov. Uttrycket »under tjänstgöring»
ansågs innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning (SOU 1946:
83 s. 110). Därest någon före tjänstgöring förtärt starka drycker i sådan
myckenhet att hans tjänstduglighet blivit nedsatt utan att han därför kunde
anses så överlastad att han ådragit sig ansvar för fylleri, förelåg möjlighet
att straffa vederbörande för tjänstefel. Uttryckligt stöd för en sådan bedömning
förelåg i det stadgande i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten
vari föreskrives, att krigsman icke får före eller under tjänstgöring förtära
starka drycker i sådan myckenhet att förtäringen kan inverka på hans
förmåga att rätt fullgöra tjänsten. Denna regel har ansetts gälla även före
nämnda reglementes tillkomst (jfr militieombudsmannens ämbetsberättelser
1947 s. 75 och 1948 s. 15 samt 1947 s. 109, 1948 s. 16 och 1949 s. 13).

Genom 1948 års militära strafflagstiftning tillkom, vid sidan av de allmänna
fylleribestämmelserna, under 26 kap. 14 § strafflagen ett särskilt
stadgande om onykterhet i tjänsten. Lagrummet öppnade möjlighet att till
disciplinstraff eller fängelse döma krigsman som under tjänsteutövning är så
påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga
att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt. Avgränsningen mot fall
av onykterhet, som icke äga samband med själva tjänstgöringen, har skett
genom användandet av uttrycket »under tjänsteutövning». Någon nämnvärd
skiljaktighet i sak mellan detta uttryck och det i 96 § strafflagen för krigsmakten
förekommande »under tjänstgöring» torde icke föreligga (SOU
1946:83 s. 110; jfr militieombudsmannens ämbetsberättelser 1955 s. 96 ff
och 1958 s. 58 ff). I och med införandet av straffbestämmelsen i 26 kap.
14 § strafflagen för onykterhet i tjänsten fanns icke längre vare sig behov
av eller utrymme för tillämpning av tjänstefelsbestämmelserna för bestraffning
av krigsmän, som förtärt rusdrycker i sådan myckenhet att de — om
än icke överlastade — ej kunna tillfredsställande fullgöra sin tjänst. Vid tilllämpning
av 26 kap. 14 § är att iakttaga att fråga huruvida vederbörandes
förmåga att fullgöra tjänsten är nedsatt på grund av spritförtäringen icke
uppkommer förrän han träder i »tjänsteutövning» i den mening som avses i
lagrummet och ej redan i och med att han, utan skyldighet att då omedelbart
fullgöra någon sådan tjänstgöring, inställer sig vid sitt förband. Därest
krigsman förtär spritdrycker i sådan myckenhet att han icke förmår att i
rätt tid inställa sig vid förbandet drabbas han med avseende å utevaron av
ansvar för undanhållande enligt 26 kap. 11 § strafflagen. Förmår han oaktat
sitt berusade tillstånd inställa sig kan straff åläggas honom för fylleri enligt
26 kap. 15 § strafflagen. Innan han nått det område eller utrymme som
nyttjas av krigsmakten är — därest han uppehållit sig å allmän plats —
11 kap. 10 § nämnda lag tillämplig.

Av det anförda framgår att bestämmelserna i 26 kap. 18 § strafflagen
om ansvar för tjänstefel överhuvudtaget icke äro tillämpliga beträffande
Strömberg och Åström. Därutöver kan anmärkas att — om såsom före 1949
tjänstefelsbestämmelserna varit i princip tillämpliga det i sådant fall
måste för tillämpning av dessa ha kunnat förutsättas att Strömberg och
Åström vid tjänstens början påföljande morgon den 1 juni eller inemot nio
timmar efter det de avförts från pensionatet skulle ha haft sin tjänstgöringsförmåga
nedsatt. Såsom av det anförda framgår skulle ett åsidosättande av
den Strömberg och Åström åvilande skyldigheten att inställa sig vid förbandet
senast klockan 2400 den 31 maj icke under några förhållanden
kunnat bedömas såsom tjänstefel, vilket brott numera är helt och hållet
subsidiärt i förhållande till övriga i strafflagen förekommande brottskategorier,
utan skulle underlåtenheten, därest åläggande av straff härför blivit
aktuellt, ha bedömts såsom undanhållande.

Bouveng har vidare i revisionsinlagan ifrågasatt riktigheten av hovrättens
uttalande att Strömberg och Åström förts till regementet »utan egen
vilja» och därvid förmenat att åtminstone Strömberg, som icke varit redlös,
haft möjlighet att framställa begäran om att bliva förd till annan plats
än regementet. Då Strömberg icke uttalat något sadant önskemål ville det,
enligt Bouvengs uppfattning, synas som om Strömberg icke haft något att
erinra mot att han och Åström fördes till regementet. Då tvivel rådde huruvida
Strömberg och Åström förts till regementet mot sin vilja och det sålunda
vore tveksamt huruvida Bouvengs straffbeslut vore felaktigt förelåg,
enligt Bouvengs mening, icke grund för åtalet mot honom.

Med anledning av vad Bouveng i nu nämnda hänseende anfört må allenast
framhållas att av utredningen med full tydlighet framgår att Strömberg
och Åström utan egen vilja förts till regementet.

Bouveng har vidare — därest övriga av honom gjorda invändningar icke
skulle vinna beaktande — ifrågasatt om han likväl rimligen kunde såsom
varande »lekmannadomare» anses ha gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel.
Detta Bouvengs uttalande föranleder icke annat bemötande än att
i detta hänseende hänvisas till vad som upptagits i åtalsinstruktionen.

Kungl. Maj.t meddelade dom i målet den 5 juli 1960 och yttrade därvid
följande.

Kungl. Maj :t finner lika med hovrätten, att Bouveng är förvunnen till ansvar
för tjänstefel och härför förskyllt det av hovrätten bestämda straffet.

Enär emellertid Bouveng efter beviljat avsked från och med den 1 april
1960 icke längre åtnjuter avlöning från krigsmakten samt följaktligen löneavdrag
icke är tillämpligt, skall Bouveng jämlikt 6 § första stycket tredje
punkten lagen om disciplinstraff för krigsmän nu förpliktas att för varje
dags disciplinbot gälda visst belopp i penningar. Detta belopp bör skäligen bestämmas
till femton kronor.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj :t lagligt allenast på det sätt
ändra hovrättens domslut, att Bouveng för det tjänstefel, varom han är

övertygad, förpliktas att till kronan utgiva disciplinbot för tio dagar med
femton kronor för dag.

2. Åtal mot löjtnant för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning, bestående
i att löjtnanten under militär motormarsch fört bil, oaktat han på grund av
uttröttning saknat nödiga förutsättningar att på betryggande sätt

kunna föra bilen

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 71 f) en kortfattad
redogörelse för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow mot
en löjtnant anställt åtal för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning. Av
redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda
ämbetsberättelse var beroende på vederbörande häradsrätts prövning. Då
numera lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger, lämnas nedan en
närmare redogörelse för målet.

Vid utredning med anledning av att en militär jeep under motormarsch
Tomelilla—Skövde den 18 januari 1958 i Vaggeryd kört av vägen och förolyckats,
1 framkom att jämväl en i marschen deltagande, av dåvarande fänriken
vid signaltrupperna S. Wahlman förd bil kört av vägen. Härom och
om Wahlmans förande av bilen i övrigt inhämtades av utredningen följande.

Under tiden den 9— den 18 januari 1958 deltog ett kabelkompani ur dåvarande
Upplands signalregementes kompani i Skövde i en signalsamverkansövning
i trakten av Tomelilla. Wahlman var chef för en i kabelkompaniet
ingående radiolänkpluton. Under återmarschen till Skövde, som anträddes
den 17 januari ungefär klockan 2330 och avbröts för cirka 15 minuter
långa raster vid Hässleholm, Ljungby och Skillingaryd, förde Wahlman
efter eget åtagande en Volvo personbil av den modell, som är avsedd att användas
för drosktrafik. Som passagerare i bilen medföljde värnpliktige nr
370314-593 J. Svankvist och en värnpliktig vid namn Fritiof. Volvodroskan
framfördes såsom andra och den förolyckade jeepen såsom sjätte fordon i
kompaniets kolonn. Det anbefallda avståndet mellan fordonen i kolonnen
var 200 meter. Kolonnen passerade Vaggeryd omkring klockan 0700 den 18
januari.

Wahlman berättade vid polisförhör den 7 februari 1958: Han kontaktade
ej sin pluton vid rasterna under marschen utan använde dessa för egen vila,
enär han körde utan avlösare. Under övningens gång hade Wahlman icke
haft samma tillgång till vila som plutonen i övrigt och han hade därför känt
sig trött under hemresan men dock icke så trött att han ansett sig olämplig
att föra bil. På en plats omkring två eller tre mil norr om Skillingaryd körde
Wahlman av vägen på vänster sida i färdriktningen, därvid bilen stannade
med tre av hjulen på vägslänten. Fn av de efterföljande jeeparna användes

1 Se därom ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag s. 157 tf.

för uppbogsering av bilen, som vid tillfället icke erhöll några skador. Wahlman
ansåge att dikeskörningen berott på att han för ett ögonblick slumrat
till. För att hålla sig vaken hade han under resan suttit och sjungit och han
hade av Svankvist fått veta att han fortsatte att sjunga tills bilen stannade
på vägslänten.

I ett av dåvarande majoren N. Schale, som var chef för den övningsbataljon
vari det ovannämnda kabelkompaniet ingick, den 12 juni 1958 till chefen
för armén avgivet yttrande rörande vissa förhållanden under marschen
anfördes, att Wahlman framhållit att han i början av signatsamverkansövningen
haft betydligt mindre möjligheter till vila än de värnpliktiga men att
han natten före hemmarschen sovit sammanlagt sju timmar och vid
marschens igångsättande ansett sig vara fullt utvilad för att kunna köra bil.
Dikeskörningen hade, anfördes vidare i yttrandet, enligt vad Wahlman uppgivit
sannolikt berott på en tillfällig black-out som kunde hända en bilförare
även i helt utvilat tillstånd, t. ex. vid enformig bilkörning. Wahlman hade
även vid slutet av marschen ansett sig fullt kapabel att föra bil.

Svankvist anförde vid polisförhör den 28 januari 1958: Vid ett par tillfällen
under färden uppgav Wahlman att han var sömnig och såväl Svankvist
som Fritiof erbjödo sig då att avlösa Wahlman som förare men Wahlman
avböjde detta. Vid ett tillfälle var Wahlman nära vänstra dikeskanten
och vid ett senare tillfälle körde han ned i vänstra diket, där bilen blev
stående med tre av hjulen i diket. Svankvist lade själv icke märke till dikeskörningen
förrän Fritiof ropade »se upp» eller något liknande. Wahlman
uppgav att dikeskörningen berott på att han slumrat till.

I Schales nyss omförmälda yttrande anfördes rörande det förhållandet
att Wahlman avböjt Svankvists och Fritiofs erbjudande att övertaga ratten,
att detta enligt vad Wahlman förklarat berott bl. a. på att den ene saknat
körkort och den andre icke erhållit militärt förarbevis på grund av tidigare
visad oförmåga som bilförare.

Charkuteristen Kjell Bergkvist uppgav vid polisförhör den 27 januari
1958: Han körde omkring klockan 0705 eller 0710 med en varubil från
Vaggeryd in på riksvägen norrut för att fortsätta till Bvarum, därvid han
kom att köra 50—60 meter efter en gråfärgad militärbil av vanlig droskmodell
och av märket Volvo. När denna befann sig i höjd med Förborgen,
omkring två kilometer norr om Vaggeryd, styrdes den plötsligt över på den
högra sidan av körbanan och körde på denna del av vägen en kort sträcka,
varefter den styrdes tillbaka på den vänstra delen av körbanan. Efter ytterligare
några hundra meters färd styrdes bilen ut på vänstra sidan av vägen
så långt att den befann sig omkring en meter utanför asfaltkanten.
Bergkvist såg att en enruska kördes ner och att bilens vänstra hjul då befann
sig omkring 30—40 centimeter utanför den plats där enruskan stått.
Bilen fördes på detta sätt ute på vägkanten en sträcka av omkring tjugu
meter innan den åter styrdes upp på vägbanan. Bergkvist, som ämnat köra
om militärbilen, fann bilens lcörsätt så egendomligt att han icke vågade
göra någon omkörning utan fortsatte i stället efter bilen fram till Byarum.

Först hade Bergkvist misstänkt att föraren var berusad men eftersom fordonet
var militärt uteslöt han den tanken. Den återstående delen av vägen
till Byarum körde militärbilen utan anmärkning.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 19 september 1959 föranstaltat
om inhämtande av yttrande från Wahlman med anledning av
vad Bergkvist vid det nyss omförmälda polisförhöret berättat, anförde Wahlman
i ett den 1 oktober 1959 dagtecknat yttrande följande: Den av Bergkvist
relaterade händelsen vore Wahlman väl bekant och riktigt återgiven
såtillvida att Wahlman först kört ut på vägens högra sida och därefter åter
in till vänster. Orsaken till denna manöver hade varit att Wahlman velat
ha perspektiv på kolonnen för att i backspegeln kunna kontrollera bakomvarande
fordon. Då intet möte förelegat och ingen bil legat så nära att någon
omkörning kunnat förväntas, hade Wahlman ansett sig riskfritt kunna
göra denna manöver. Efter denna kontroll hade Wahlman velat även från
andra sidan få perspektiv på kolonnen och då svängt sa nära snövallen
som möjligt varvid vänster framhjul skurit in i snön. För att icke få kast
på bilen hade Wahlman styrt långsamt upp på vägbanan igen och därvid,
strax innan bilen åter varit uppe på vägbanan, kört omkull en kantruska.
Denna hade träffat bilen strax till höger om vänster strålkastare. »Med reservation
för ett och ett halvt års väntetid» ville Wahlman rörande Bergkvists
uppgift att denne ej vågat köra om Wahlmans bil dock göra gällande
att Bergkvist kört om Wahlman med en vit skåpbil med något liknande
ordet »charkuteri» skrivet i halvbågform på bakre delen; bilen var
troligen en Opel eller en Hansa Borgward. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i en den 14 oktober 1959
dagtecknad, till stadsfiskalen i Skövde överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att Wahlman under ifrågavarande färd på riksväg
nr 1 den 18 januari 1958 dels mellan Vaggeryd och Byarum vid ett tillfälle
plötsligt fört bilen över på högra delen av vägen i hans färdriktning
räknat och strax därefter kört så långt till vänster att bilen under en sträcka
av omkring tjugu meter förts någon meter utanför den asfalterade vägbanan,
dels ock en eller annan mil norr om Byarum kört av vägen på vänster
sida så att bilen stannat med tre av hjulen på vägslänten och måst bogseras
upp på vägen.

Wahlman, som gjort gällande att han icke på grund av trötthet varit
olämplig att föra bil, bär likväl rörande anledningen till dikeskörningen
norr om Byarum förklarat att han slumrat till. Beträffande körningen mellan
Vaggeryd och Byarum har Wahlman uppgivit att han avsiktligt kört
först på höger och sedan på vänster sida av vägen för att i backspegeln
kunna kontrollera bakomvarande fordon i kolonnen. På grund av rådande
mörker och det cirka 200 meter långa avståndet mellan fordonen i kolon -

nen synes det mindre sannolikt att en på angivet sätt utförd kontroll kunnat
fylla något ändamål. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
förtjänar enligt min mening Wahlmans uppgift icke avseende.

Wahlmans körsätt och hans förklaring till dikeskörningen tyda bestämt
på att han icke haft herravälde över bilen. Denna uppfattning bestyrkes av
övriga omständigheter, däribland att Wahlman haft ansträngande tjänstgöring
under den övning i fält som föregått den långa, nattliga färden samt
att Wahlmans passagerare vid ett par tillfällen ansett sig böra erbjuda
honom avlösning såsom förare. Det måste därför antagas att Wahlman på
grund av uttröttning saknat nödiga förutsättningar att på betryggande sätt
kunna föra motorfordon.

Vid angivna förhållanden har Wahlman genom ifrågavarande körning
brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka
betingats av omständigheterna. Med hänsyn till den avsevärda fara för
trafiksäkerheten som körningen inneburit oavsett vad som verkligen inträffat,
kan oaktsamheten icke anses ringa. Att beakta är också att, ehuru
Wahlman under färden varit i tjänsteutövning, han fört bilen efter eget
åtagande.

Vad Wahlman låtit komma sig till last finner jag icke kunna undgå beivran.
Åtal skall därför väckas vid Skövde tingslags häradsrätt med yrkande
om ansvar å Wahlman jämlikt 1 § första stycket lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott och 25 kap. 5 § strafflagen för
vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt stadsfiskalen
i Skövde att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid
Skövde tingslags häradsrätt väcka och utföra åtal mot Wahlman.

* £

Stadsfiskalen C.-Fr. Mac Key påstod vid häradsrätten ansvar å Wahlman
i anslutning till åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 8 februari 1960 och dömde
därvid Wahlman, jämlikt 1 § första stycket trafikbrottslagen och 25 kap.
5 § strafflagen, att för vårdslöshet i trafik under tjänsteutövning till kronan
utgiva trettio dagsböter å tolv kronor.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Det kompani Wahlman tillhörde anträdde marschen från Tomelilla till
Skövde den 17 januari omkring klockan 2330. Kompaniet omfattade ett
tjugutal fordon. Under marschen höllos raster vid Hässleholm, Ljungby
och Skillingaryd. Kolonnen passerade Vaggeryd vid 7-tiden påföljande morgon.
Sträckan från Tomelilla till Hässleholm är nio mil liksom från sistnämnda
plats till Ljungby. Avståndet Ljungby—Skillingaryd är sju mil.
Vaggeryd ligger tio kilometer norr om Skillingaryd. De angivna avstånden
äro ungefärliga. Färdvägen var av god beskaffenhet. Wahlman framförde

en Volvo personbil av den modell, som är avsedd att användas för drosktrafik.
Den bil Wahlman körde gick som andra bil i kolonnen följd av de
övriga bilar, som tillhörde Wahlmans pluton. Maximihastigheten under
marschen var bestämd till 50 kilometer i timmen.

Wahlman, som bestritt att han gjort sig skyldig till vad åklagaren i målet
lagt honom till last, har hörd inför häradsrätten i huvudsak uppgivit:
Övningarna hade varit ansträngande och på grund av tjänstens beskaffenhet
hade Wahlman vilat endast i ringa utsträckning och på oregelbundna
tider. Natten mellan den 16 och den 17 januari sov Wahlman emellertid
ostört i sju timmar. Han var i tjänst hela dagen den 17 januari. Enär det
inom plutonen rådde brist på bilförare, åtog sig Wahlman självmant att
utan avlösning föra bilen under hemmarschen. Han kände sig icke trött, då
marschen påbörjades. I bilen medföljde tva värnpliktiga. Truppen rastade i
15—20 minuter vid Hässleholm och lika länge vid Ljungby. Uppehållet i
Skillingaryd varade 30 minuter. Under marschen höll Wahlman en hastighet
av 40—45 kilometer i timmen. Färden var handelselös och »slentrianmässig».
Trafiken var ringa. Wahlman satt och slöade. Han var icke sömnig
men blev under marschen trött. Några kilometer norr om Vaggeryd
körde Wahlman, sedan han förvissat sig om att möte ej förestod och att
ingen ville företaga omkörning, ut i högra delen av vägbanan. Wahlman
avsåg att kontrollera, huruvida efterföljande bilar höllo det beordrade avståndet
av 200 meter mellan varje fordon. Mörker rådde men genom strålkastarnas
placering kunde Wahlman skilja mellan civila och militära fordon.
När han kom ut i högra vägbanan, iakttog han tre eller fyra militära
bilar. Han skulle sedan, eftersom en vänsterkurva började, föra bilen långt
till vänster för att observera kolonnen även från denna sida. Härvid kom
vänstra framhjulet något utanför vägbanan och upp i en snövall. Wahlman
svängde långsamt tillbaka mot vägbanan och körde då ner en enrisruska.
Efter ytterligare någon mils körning råkade Wahlman »nicka
till». Han förlorade herraväldet över bilen, som körde av vägen och stannade
med tre av hjulen på vänster vägslänt. Han slumrade till helt oväntat.
Det hade icke inträffat tidigare under färden. Bilen skadades icke och
sedan den bärgats av ett annat fordon i kolonnen, fortsatte Wahlman till
Jönköping. Han erhöll där underrättelse om att en allvarlig olycka inträffat
med en av plutonens bilar. Wahlman avbröt då marschen. Han försökte
icke vid något tillfälle att bli avlöst som förare.

På begäran av åklagaren har vittnesförhör hållits med typografen Jan
Svankvist, en av de värnpliktiga som medföljde i den av Wahlman förda bilen.
Svankvist har bland annat uppgivit: Marschen var synnerligen enformig.
Svankvist satt bredvid Wahlman och pratade med honom för att hålla
honom vaken. Wahlman blev efter hand som färden fortsatte trött. Innan
bilen körde av vägen, somnade Wahlman till någon eller några gånger.
Svankvist väckte honom då genom att knuffa till honom. Wahlman kontrollerade
vid ett par tillfällen hur de efterföljande fordonen körde.

Vid bedömande av frågan huruvida Wahlman på grund av utröttning varit
olämplig att föra bilen beaktar häradsrätten särskilt följande omständigheter.
Med hänsyn till den ansträngande tjänst Wahlman fullgjort under
övningarna kan han — oaktat han natten mellan den 16 och den 17 januari
sovit sju timmar — icke ha varit utvilad, då marschen anträddes. Vägen har
varit av god beskaffenhet, trafiken ringa och hastigheten låg. Färden har
skett under mörker. Inräknat en timme för raster har Wahlman under drygt
sju timmar framfört fordonet något mer än 25 mil. Det är uppenbart, att en
färd under nu angivna betingelser måste, även för en utvilad förare, vara
påfrestande och tröttande.

Den omständigheten att Wahlman förlorat herraväldet över bilen och
kört av vägen, vilket enligt vad Wahlman vidgått berott på att han somnat,
utgör ett starkt stöd för påståendet, att Wahlman under färden varit mycket
uttröttad.

Wahlmans körning vid Förborgen är däremot icke något bevis härför.
Den uppgift Wahlman inför häradsrätten lämnat om anledningen till sitt
färdsätt vid detta tillfälle kan icke lämnas utan avseende utan förtjänar
fastmera tilltro.

Till sitt fredande har Wahlman anfört, att han icke slumrade till vid något
annat tillfälle än då han körde av vägen samt att han somnade helt
oväntat. Invändningen får anses vederlagd genom Wahlmans eget uttalande,
att han tidigare känt trötthet, och särskilt genom Svankvists vittnesmål.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner häradsrätten utrett, att
Wahlman under senare delen av marschen varit så uttröttad, att han saknat
nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet.

Den oaktsamhet Wahlman härigenom låtit komma sig till last kan icke
anses som ringa.

I övrigt har Wahlman icke gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik.

Vid straffmätningen beaktar häradsrätten stadgandet i 25 kap. 5 § strafflagen.

Wahlman fullföljde talan mot häradsrättens dom.

Göta hovrätt meddelade dom i målet den 23 juni 1960 och fastställde därvid
häradsrättens dom.

Wahlman fullföljde talan jämväl mot hovrättens dom.

Kungl. Maj.t fann genom beslut den 30 september 1960 ej skäl att meddela
Wahlman prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå
fast.

3. Åtal mot byråchef hos myndighet inom försvarsväsendet för tjänstefel,
bestående i bristande tillsyn över handhavande av hemliga handlingar

Ämbetsberättelsen till 1959 års riksdag innehåller (s. 93) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen vid Svea hovrätt anställt åtal
mot en befattningshavare vid försvarsväsendet för tjänstefel för det han
brustit i tillsyn över handhavande av hemliga handlingar. Av redogörelsen
framgår att målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse
var beroende på hovrättens prövning. Sedan numera lagakraftvunnen
dom föreligger, lämnas här nedan en närmare redogörelse för målet.

Vid Stockholms rådhusrätts åttonde avdelning avgjordes genom dom den
22 februari 1957 ett mål angående ansvar för bristfällig förvaring av och
underlåtenhet att återställa hemliga handlingar vilka från statliga myndigheter,
bl. a. försvarets fabriksstyrelse, överlämnats till en av civilingenjören
Sven Hultquist innehavd konsulterande ingenjörsbyrå i Stockholm. Sedan
militieombudsmannen på begäran erhållit del av förundersökningsprotokollen
i målet fann militieombudsmannen anledning företaga utredning
om hur säkerhetstjänsten handhafts vid fabriksstyrelsen i vissa hänseenden.
Utredningen verkställdes med biträde av statspolisen och hos denna
upprättades häröver förundersökningsprotokoll, som med tillhörande bilagor
överlämnades till militieombudsmannen. Under utredningen ingavs från
fabriksstyrelsen en av t.f. chefen för fabriksstyrelsens administrativa byrå
byrådirektören Gillis Claus den 19 februari 1957 upprättad promemoria angående
säkerhetstjänsten inom försvarets fabriksverk.

Vid utredningen ha uppmärksammats vissa förhållanden rörande personalkontroll,
kvittering av utlämnade hemliga handlingar och återfordrande
av sådana handlingar.

Beträffande personalkontrollen har militieombudsmannen genom beslut
den 2 juli 1958 på däri anförda skäl icke funnit anledning till åtal.

I övriga nu angivna avseenden inhämtas av handlingarna i ärendet följande.

Kvittering av utlämnade hemliga handlingar

Fabriksstyrelsen har sedan år 1951 anlitat Hultquists ingenjörsbyrå för
ett flertal uppdrag avseende utförande av konstruktionsritningar med därtill
hörande beräkningar. I överensstämmelse med den vid styrelsen rådande
ordningen att utnyttjande av konsulterande firmor för sådana uppdrag
sker efter bestämmande av vederbörande byråchef vid styrelsen har anlitandet
av ingenjör sbyrån skett efter beslut av dåvarande chefen för styrelsens
anläggningsbyrå överingenjören Tore Bertil Edvard Lindh. Med anledning
av de uppdrag som ingenjörsbyrån sålunda erhållit ha till densamma från
anläggningsbyrån överlämnats åtskilliga handlingar — företrädesvis ritningskopior
— och Lindh har därvid bedömt om handlingarna innehållit

uppgifter av hemlig natur. Den 29 september 1953 överlämnades två hemligbetecknade
ritningskopior angående ett projekt, beträffande vilket ingenjörsbyrån
i slutet av år 1952 erhöll uppdrag att utföra visst arbete. Kopiorna,
som avsågo en hos anläggningsbyrån förvarad ritning, lämnade enligt
utlåtande av chefen för försvarsstaben dagtecknat den 25 januari 1957 upplysning
om en anläggning av hemlig natur, vars uppenbarande kunde medföra
synnerligt men för försvaret.

Omförmälda kopior överlämnades till ingenjör sbyrån mot kvitto anbragt
på en av anläggningsbyrån tillhandahållen blankett med tryckt text innehållande
bland annat dels en kvittensmening med förklaring av mottagaren
att han erkände mottagandet av handlingarna och dels en förbindelse
för mottagaren att iakttaga vissa föreskrifter angående handlingarnas handhavande.
Kvitteringen hade skett på det sätt att under kvittensmeningen
dagen för mottagandet av handlingarna antecknats och ingenjörsbyråns firma
»Civilingenjör Sven Hultquist AB» anbragts med stämpel. Kvittensmeningen
var däremot icke undertecknad med någon namnteckning.

Kontrollen över hemliga ritningar avseende anläggningsbyråns verksamhetsområde
åvilar enligt ett i fabriksstyrelsens protokoll den 6 och den 10
april 1951 intaget beslut denna byrå.

Lindh uppgav vid förhör, att kvittensblanketten angående de till Hultquists
byrå överlämnade ritningskopiorna, när den med därå anbragt kvitto
inkom till anläggningsbyrån, sannolikt direkt omhändertogs av tekniska
biträdet Ingrid Jonsson, som haft att kontrollera att utlämnade kvittensblanketter
återställdes till byrån försedda med kvitto och att förvara sålunda
återbekomna blanketter i en särskild pärm.

Enligt 133 mom. i den av chefen för försvarsstaben den 12 december 1951
fastställda instruktionen för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga
handlingar (IHH) skall vid utlämnande från myndighet av sådan
handling mottagaren avfordras kvitto och i 134 mom. andra stycket samma
instruktion föreskrives att kvittens skall utgöras av mottagarens namnteckning
skriven med bläck eller anilinpenna.

Jämte nämnda instruktion gälla för fabriksstyrelsens befattningshavare
av styrelsen den 20 september 1952 med stöd av 8 § Kungl. Maj :ts cirkulär
den 12 april 1940 till chefen för försvarsstaben m. fl. fastställda föreskrifter
för förvaring m. m. vid försvarets fabriksverk av hemliga handlingar. Enligt
punkten 1 av dessa föreskrifter är var och en som handhar hemliga
handlingar skyldig att känna till bestämmelserna i IHH, och samtidigt med
att befattningshavare avgiver vederbörlig tystnadsförbindelse erhåller han
ett exemplar av föreskrifterna.

I 259 mom. IHH stadgas att personal som tjänstgör vid avdelning där
hemliga ärenden handläggas skall bibringas grundlig kunskap om hur
hemliga handlingar skola handhas och att befattningshavare vid sådan avdelning
skall ha tagit del av IHH och undertecknat bevis om att så skett.
Enligt 260 mom. skall »chefen» genom ofta återkommande kontroll för -

vissa sig om att utbildningen på förevarande område är tillfredsställande
och att hemliga handlingar handhas på betryggande sätt. Med chef förstås
enligt 15 mom. den som äger att å myndighets vägnar fatta beslut, såsom
— förutom vissa angivna militära chefer -—- chef för under försvarsdepartementet
lydande ämbetsverk, allmän styrelse eller anstalt (motsvarande)
och chef för sådant verks eller sådan styrelses eller anstalts underförvaltning.

Enligt 16 § instruktionen för försvarets fabriksverk den 15 juni 1944 åligger
byråchef bland annat att bistå generaldirektören vid utövandet av tillsynen
över verkets personal samt öva inseende över den honom underställda
byrån och leda arbetet inom densamma.

Lindh, med vilken hållits flera förhör i saken, uppgav vid det första av
dessa, att han icke givit det biträde som hade att å anläggningsbyrån omhändertaga
återställda kvittoblanketter anvisning om att enbart firmanamn
icke fick godtagas såsom kvittens, samt förklarade att i detta hänseende en
brist nog förelegat i direktiven till biträdet och att han var ansvarig härför.

Vid senare hållna förhör anförde Lindh däremot: Han ansåge att han
icke var att betrakta såsom »chef» i IHH:s bemärkelse och att han därför
icke var ansvarig för biträdet Ingrid Jonssons bristande kunskaper om
bestämmelserna i IHH, vilka bristande kunskaper kunde tänkas ha varit
anledningen till att hon godkänt ingenjörsbyråns kvitto å mottagandet av
förevarande ritningskopior. Det vore att beakta att den personal inom fabriksstyrelsen,
som handhade hemliga handlingar, enligt de föreskrifter som
personalen fick mottaga vid undertecknande av tystnadsförbindelse var skyldig
att känna till bestämmelserna i IHH. Även om Lindh skulle såsom byråchef
anses vara ansvarig för alla felaktigheter som beginges av honom underställda
befattningshavare ansåge han det dock i praktiken vara omöjligt att
med sina löpande arbetsuppgifter förena en så omfattande och grundlig
kontrollverksamhet att han skulle kunna uppdaga alla felaktigheter, isynnerhet
om dessa vore av så bagatellartad natur som den förevarande.

I en under förundersökningen ingiven promemoria dagtecknad den 14
juni 1957 tilläde Lindh, att han i detaljfrågor måste lita på att underordnade
chefer övervakade att givna föreskrifter följdes, samt anförde ytterligare
att det för honom icke framstode såsom klart att han i sin befattning
såsom byråchef vore att jämställa med sådan chef som avsåges i bestämmelserna
i IHH och att fabriksstyrelscn i ett infordrat yttrande över erfarenheterna
vid tillämpningen av IHH påpekat att oklarhet förelåg beträffande
begreppet »chef».

Återfordrande av hemliga handlingar

Ett stort antal hemligbetecknade ritningskopior som utlämnats från anläggningsbyrån
har av mottagarna icke återställts till byrån oaktat flera år
förflutit efter utlämnandet. I förundersökningsprotokollet angives såsom
3—601629. Mititieombudsmannens ämbetsberätlelsc

exempel 38 fall där kopior som utlämnats under åren 1943—1950 icke voro
återställda den 14 december 1956.

Enligt 83 mom. andra stycket IHH skall, om utlämnad hemlig handling
icke återställts inom ett år eller den kortare tid som av myndigheten (befattningshavaren)
kan ha föreskrivits, myndigheten (befattningshavaren)
vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå handlingen. I 232 mom. foreskrives
att om hemlig handling saknas detta ofördröjligen skall anmälas till
chefen som, om handlingen trots efterforskning icke kan tillrättaskaffas,
skall vidtaga närmare i momentet angivna åtgärder.

Den förbindelse, som enligt vad förut angivits finnes tryckt å kvittensblankett
beträffande utlämnad hemlig handling, innehåller föreskrift om
att mottagaren skall återställa handlingen till fabriksstyrelsen så snart
handlingen av honom ej längre erfordras för avsett ändamål eller så snart

styrelsen dessförinnan återfordrar den.

Såsom nämnts i det föregående åvilar kontrollen av hemliga ritningar avseende
anläggningsbyråns verksamhetsområde denna byrå.

Vid förhör som i förevarande del av ärendet hållits med — förutom Lindh
— tekniska biträdet Barbro Bergdahl och byrådirektören Christer Olrog förekom
bl. a. följande.

Barbro Bergdahl, som sedan den 1 maj 1956 haft hand om registrering
in. m. av hemliga ritningar och ritningskopior vid anläggningsbyråns ritkontor,
uppgav: När hemliga ritningskopior utlämnades från bjrån gjordes
anteckning därom i en å byrån förd förteckning över samtliga hemliga
ritningskopior som framställts där, och varje år upprättades med ledning
av denna förteckning en lista över uteliggande kopior, vilken underställdes
Lindh för att han skulle bedöma vilka kopior som skulle återkrävas. I enlighet
med vad Lindh bestämde uppmanades därefter innehavare av kopior
att återställa dessa. Om uppmaning icke hörsammades antecknades den
förgäves återfordrade kopian på nästa års lista över uteliggande kopior, varefter
vederbörande innehavare fick en ny uppmaning att återställa kopian.
Efterkoms ej heller denna uppmaning upprepades samma förfarande följande
år och i erforderliga fall därefter år efter år. Någon ytterligare åtgärd
med anledning av utebliven redovisning av kopior vidtogs icke.

Olrog anförde: Innan Barbro Bergdahl fick hand om infordrandet av
uteliggande hemliga ritningskopior sköttes denna sak av hennes företrädare,
förenämnda Ingrid Jonsson. Av gammal vana hade Ingrid Jonsson
tagit direkt kontakt med Lindh i ifrågavarande angelägenhet. Sedan vid
förhöret med Barbro Bergdahl, hållet den 11 december 1956, vissa brister
konstaterats beträffande förfarandet erhöll Olrog i uppdrag att taga itu
med saken och försöka få tillbaka uteliggande kopior.

Lindh androg: Han hade alltid haft klart för sig att uteliggande hemliga
kopior skulle återkrävas. Detta hade också skett genom de årligen utfärdade
anmaningarna till innehavare av kopior att återställa dessa. Han hade emellertid
icke insett att ytterligare åtgärd kunde vara erforderlig. Sålunda hade

han icke tänkt på att den som fick en anmaning skulle kunna underlåta att
efterkomma denna. Han hade icke någon gång sett eller begärt att få se
resultatet av de årliga kraven. När han fick sig förelagd listan över uteliggande
kopior för bedömande av vilka kopior som skulle återfordras hade
han icke tänkt på att i listan kunde vara upptagna kopior som redan en
eller flera gånger återkrävts från innehavaren med negativt resultat. Av
i listorna angivet datum för kopiornas utlämnande hade han aldrig dragit
den slutsatsen att någon försummat redovisa för innehavda kopior, men
han hade en känsla av att det ibland hade varit svårigheter att få tillbaka
kopior. Han ansåge sig genom de årliga påminnelserna till innehavarna av
hemliga kopior att återlämna dessa ha ägnat denna sak ett väl så stort intresse
som det han funnit vara brukligt på annat håll. En särskild undersökning
hade emellertid numera beordrats av honom för att man skulle
komma till rätta med saken. Han förstode att det varit önskvärt att sådan
åtgärd vidtagits tidigare. Ansvaret för de brister som yppats åvilade ytterst
honom i hans egenskap av chef för anläggningsbyrån.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 2 juli 1958 dagtecknad åtalsinstruktion
följande.

De två ritningskopiorna som den 29 september 1953 överlämnades från
fabriksstyrelsens anläggningsbyrå till Hultquists ingenjörsbyrå innehöllo
enligt vad som framgår av det i ärendet omförmälda utlåtandet av chefen
för försvarsstaben upplysning om en anläggning av hemlig natur vars uppenbarande
kunde medföra synnerligt men för försvaret. Den kvittens å mottagandet
av kopiorna vilken anläggningsbyrån erhöll från ingenjörsbyrån
var försedd endast med ingenjörsbyråns firma anbragt med stämpel och
innehöll icke i 134 mom. andra stycket IHH föreskriven namnteckning av
mottagaren. Kvittot godkändes av ett å anläggningsbyrån anställt biträde som
bland annat hade att kontrollera att kvitton erhöllos å hemliga handlingar
utlämnade från byrån.

I 259 mom. IHH stadgas att personal som tjänstgör vid avdelning där
hemliga ärenden handläggas skall bibringas grundlig kunskap om hur hemliga
handlingar skola handhas och enligt 260 mom. skall genom ofta återkommande
kontroll övervakas alt utbildningen på förevarande område är
tillfredsställande och att hemliga handlingar handhas på betryggande sätt.
Jämlikt 16 § instruktionen för försvarets fabriksverk åligger det byråchef
att bistå generaldirektören för verket vid utövandet av tillsynen över verkets
personal samt att öva inseende över den honom underställda byrån och
leda arbetet inom denna. Med anledning därav och på grund av vad i 260
mom. jämfört med 15 mom. IHH föreskrives om vem som har att utöva
omförmälda kontroll ankommer denna närmast på vederbörande byråchef,
alltså såvitt angår anläggningsbyrån på Lindh.

Lindh har vidgått att han icke givit förenämnda biträde anvisning om

att enbart firmanamn icke finge godtagas såsom kvittens, och av Lindhs
under utredningen lämnade uppgifter och vad i övrigt förekommit framgår
att han icke utövat kontroll vare sig över att biträdet kände till vad
som härutinnan gäller eller över att hemliga handlingar å byrån i förevarande
hänseende handhades på betryggande sätt. Vad Lindh i detta sammanhang
anfört därom att det fel som begåtts genom godtagandet av kvittensen
i föreliggande skick skulle ha varit av bagatellartad natur måste bestämt
tillbakavisas. Det ligger i öppen dag att, om en utlämnad hemlig handling
skulle komma på avvägar, det måste för tillvaratagande av de intressen
som sekretessen avser att skydda vara av synnerlig vikt att det utan
omgång kan otvetydigt fastställas vilken person som i första hand omhändertagit
handlingen. Genom sitt berörda uttalande måste Lindh anses ha
visat en anmärkningsvärd brist på förståelse för betydelsen av de bestämmelser
på området, vilkas efterlevnad han haft att övervaka. Lindh har genom
sin nu ifrågavarande försummelse ådragit sig ansvar jämlikt 25 kap.
4 § strafflagen för tjänstefel.

Enligt 83 mom. andra stycket IHH skall, om från myndighet utlämnad
hemlig handling icke återställes inom viss angiven tid, erforderliga åtgärder
vidtagas för handlingens återfående. Efter anvisningar av Lindh ha från
anläggningsbyrån årligen utgått anmaningar till mottagare av från byrån
utlämnade hemliga handlingar att återställa sådana handlingar. Lindh har
emellertid, enligt vad han vidgått, underlåtit att kontrollera huruvida anmaningarna
efterkommits. Icke heller i nu berörda hänseende kan göras
gällande annat än att det från säkerhetssynpunkt varit angeläget att hithörande
bestämmelser noggrant iakttagits. Även genom sin nu omförmälda
försummelse är Lindh jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen förfallen till ansvar
för tjänstefel.

I enlighet med vad ovan anförts skall Lindh ställas under åtal vid Svea
hovrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel.

Militieombudsmannen uppdrog åt byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
G. Thyresson att väcka och utföra åtal mot Lindh i enlighet med
åtalsinstruktionen.

* *

Thyresson påstod vid Svea hovrätt ansvar å Lindh i enlighet med åtalsinstruktionen.

Sedan hovrätten utfärdat stämning å Lindh att svara å åtalet, inkom denne
med skriftligt genmäle, däri han beträffande den åtalspunkt som avsåg
kvittering av hemliga handlingar anförde bland annat: Han bestrede, att
han kunde vara ansvarig för det bristfälliga kvittot. Att detta blivit godtaget
hade varit en olyckshändelse, som Lindh icke kunnat förebygga. Ingrid
Jonsson hade haft en mångårig anställning inom försvarets fabriksverk. I
samband med att hon anställdes hade hon genom verkets kanslisektion erhål -

lit ingående instruktioner om sekretessfrågor. Vidare hade hon genom sin
närmaste överordnade, ritkontorschefen, fått del av en å anläggningsbyrån
upprättad skriftlig instruktion, som innehöll föreskrifter om hur kvittensunderskrifter
skulle vara beskaffade. — Inom verket funnes en särskild säkerhetschef,
som just hade hand om kontrollen av hemliga handlingar. Lindli
hade dessutom för denna del av verksamheten till förfogande dels en sektionschef
och dels en detalj chef, nämligen ritkontorschefen, vilken direkt
ansvarade för att Ingrid Jonssons arbetsuppgifter blevo vederbörligen fullgjorda.
Lindh insåge mycket väl betydelsen av att, då det gällde kontrollen
av hemliga handlingar, alla detaljbestämmelser noggrant följdes. Vad Lindh
i detta sammanhang tidigare yttrat därom att det fel som begåtts genom
godtagandet av kvittensen i föreliggande skick vore, som han tyvärr uttryckt
sig, av »bagatellartad natur» borde ej givas den innebörd som från åklagarsidan
gjorts gällande. Han hade nämligen med detta sitt yttrande avsett att
framhålla att skyldigheten att kontrollera Ingrid Jonssons insikter i fråga
om underskrifterna å kvittenserna måste betraktas som en rutinåtgärd, vilken
rimligen måste kunna av Lindh överlämnas till underordnad personal.
— Beträffande den andra åtalspunkten -— återfordrandet av hemliga handlingar
— anmärkte Lindh i genmälet, att ansvaret för hemliga handlingar
till år 1950 åvilade fabriksstyrelsens administrativa byrå och anförde vidare:
Praktiskt taget samtliga ritningar varom här vore fråga hade utlämnats
under åren 1943—1950. Under den tiden funnos icke individuella nummer
å ritningskopiorna, vilket medfört ovisshet om en saknad kopia verkligen
förkommit. Det hade hänt, att återfordrade handlingar efter långt utredningsarbete
påträffats hos styrelsen. — Lindh anförde slutligen i genmälet:
Det kunde möjligen anses, att Lind i ett eller annat avseende brustit i kontroll
och omsorg. Det torde emellertid vara uteslutet att anordna en kontroll,
som vore så fullständig att icke oregelmässigheter kunde uppkomma.

Med anledning av vad Lindh i genmälet anfört hölls på föranstaltande av
militieombudsmannen förhör med Ingrid Jonsson. Hon uppgav därvid bland
annat: Hon var anställd vid fabriksstyrelsen under tiden den 24 augusti
1942—den 21 april 1956 och tjänstgjorde därvid å anläggningsbyråns ritkontor,
där hon förutom andra göromål i vart fall sedan år 1949 ombesörjt
registreringen av hemliga ritningar. Under anställningstiden erhöll hon
vid flera tillfällen skriftliga föreskrifter angående omhänderhavandet av
hemliga handlingar. Vid flera tillfällen fick hon även muntliga instruktioner
om hur det skulle förfaras med hemliga handlingar, ehuru hon numera
icke kunde erinra sig innehållet i instruktionerna. Hon kände till att handlingsmottagarens
kvittens skulle utgöras av dennes namnteckning och att
det icke vore tillräckligt att hans namn anbragts med stämpel på kvittoblanketten.
Hon ansåge emellertid, att hon icke haft någon skyldighet att
granska återbekomna kvitton. I de skriftliga anvisningar hon mottagit hade
icke funnits någon föreskrift om att hon hade sådan granskningsskyldighet.
Ej heller hade hon genom muntlig tillsägelse blivit ålagd att granska kvittona.
Hon hade aldrig reflekterat över vem som skulle verkställa gransk -

ningen. När ett kvitto återkom till fabriksstyrelsen, lämnades det till något
av de biträden på anläggningsbyrån som sysslade med kopieringsarbete
Detta biträde gjorde anteckning om dagen för återbekommandet i en liggare,
som fördes över handlingar utlämnade från byrån och kvitton över sådana
handlingar. Därefter hämtade biträdet hos Ingrid Jonsson en pärm,
vari dylika kvitton skulle förvaras. Pärmen förvarades i ett skåp, vartill
Ingrid Jonsson hade nyckel. Ingrid Jonsson tog ut pärmen ur skåpet och
lämnade den till biträdet, som satte in kvittot i pärmen. Sedan återlämnades
pärmen till Ingrid Jonsson, som lade tillbaka den i skåpet utan att granska
kvittot. Vid några tillfällen hände det, att från anläggningsbyrån utlämnade
kvittensblanketter återkommo utan att vara försedda med någon som helst
kvittens. I sådana fall underrättade biträdet Ingrid Jonsson därom, och hon
skickade då tillbaka kvittot för att få detsamma undertecknat. Då utlämnade
kvittensblanketter i några fall icke återställts, underrättade biträdet likaledes
Ingrid Jonsson därom, varefter hon med anlitande av särskilt formulär
framställde anmodan till dem, som erhållit blanketterna, att återställa desamma
försedda med kvittens. Anledningen till att Ingrid Jonsson blev underrättad
om dessa förhållanden var, att hon skrev ut meddelanden till
entreprenörer och andra angående ritningskopior, som utlämnats från anläggningsbyrån.
— Vad anginge återfordrandet av hemliga handlingar uppgjordes
varje år en förteckning över uteliggande handlingar och Lindh bestämde
vid en genomgång av förteckningen vilka handlingar som skulle
återkrävas. Därefter utsändes av Lindh undertecknade skrivelser med anmaning
till dem som innehade handlingar som skulle återställas att insända
dessa till anläggningsbyrån. Blev en sådan anmaning icke efterkommen
vidtogs icke någon annan åtgärd än att anteckning om de handlingar anmaningen
avsåg gjordes i nästa års förteckning över uteliggande handlingar,
varefter nyssnämnda förfarande upprepades det året och eventuellt även
därefter följande år.

I inlaga till hovrätten den 27 juni 1959 — vari åtalet slutfördes — anförde
Thyresson beträffande den åtalspunkt som avsåg kvittering av utlämnade
hemliga handlingar bland annat: Lindh hade till en början vidgått att
han icke givit Ingrid Jonsson anvisning om att enbart firmanamn icke fick
godtagas såsom kvittens och hade förklarat att i detta hänseende en brist
nog förelegat i direktiven till Ingrid Jonsson. I genmälet hade Lindh såtillvida
ändrat ståndpunkt att han däri gjorde gällande att, ehuru han icke
givit Ingrid Jonsson sådan anvisning som nyss nämnts, hon dock på annat
sätt erhållit ingående instruktioner beträffande sekretessfrågorna. Med anledning
av Lindhs sålunda ändrade inställning hölls förhöret med Ingrid
Jonsson. Hon hade därvid visserligen uppgivit att hon känt till att kvitto
å utlämnad handling icke fick godtagas om det ej var försett med mottagarens
namnteckning men å andra sidan förklarat att hon, som icke erhållit
någon instruktion att granska återbekomna kvitton, icke ansåge sig ha haft
sådan granskningsskyldighet. — Av vad sålunda anförts framginge att det
icke kontrollerats att Ingrid Jonsson, som enligt vad Lindh i målet uppgivit

skulle ha haft denna granskningsskyldighet, ägt kännedom om att detta
åliggande ankom på henne. Kontroll hade sålunda icke utövats över att hemliga
handlingar å anläggningsbyrån i nu angivet hänseende handhades på
ett betryggande sätt. — Med hänsyn till vad Ingrid Jonsson uppgivit därom
att hon ägde kännedom om hur ett kvitto rätteligen skulle vara beskaffat
jämkades med militieombudsmannens medgivande gärmngsbeskrivningen
i förevarande hänseende såtillvida att vad som lades Lindh till last vore att
han försummat utöva kontroll över att hemliga handlingar å byrån handhades
på betryggande sätt genom att icke öva tillsyn över att Ingrid Jonsson
kände till sin skyldighet att granska återbekomna kvitton och tillse att
de voro försedda med vederbörlig kvittens.

I målet inkom Lindh med ytterligare en inlaga och anförde däri bland
annat: Såsom Ingrid Jonsson själv i samband med löneförhandlingar åberopat,
hade hon en registrators ställning med åliggande att handha registrering
och distribution av hemliga handlingar samt med skyldighet att svara
för att utlämnade handlingar blevo kvitterade. Att Ingrid Jonsson känt sig
ansvarig för att riktiga kvitton skulle finnas, framginge av hennes uppgifter
att hon tagit initiativ till återsändande av kvittensblanketter, som återställts
utan underskrift, och även föranstaltat om infordrande av ej återsända
kvitton. Lindh visste, att Ingrid Jonsson eljest skötte sina åligganden utomordentligt
väl och att hon ansågs väl förtrogen med gällande bestämmelser.
Lindh vore icke övertygad om att det ålegat honom att utöva kontroll över
att hemliga handlingar å byrån handhafts på ett betryggande sätt. Enligt
vad försvarstabens inrikesavdelning meddelat Lindh, avsåges med chef i
IHH endast högste chefen, och denne torde knappast ha någon möjlighet att
delegera sitt ansvar för kontrollen beträffande säkerhetstjänsten till honom
underställda tjänstemän.

Hovrätten meddelade dom i målet den 19 februari 1960 och prövade därvid
lagligt att, vad angick åtalet för försummelse med avseende å återfordrandet
av hemliga handlingar, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen döma Lindh
för tjänstefel att utgiva femton dagsböter å tjugu kronor, medan åtalet för
bristande kontroll beträffande kvittering av hemliga handlingar ogillades.

Domskälen angåvos av hovrätten sålunda.

Kvittering av utlämnade hemliga handlingar

Enligt 260 mom. IHH åligger det chef att genom ofta återkommande kontroll
förvissa sig om att utbildningen i fråga om handhavande av hemliga
handlingar är tillfredsställande och att sådana handlingar handhas på ett
betryggande sätt. Begreppet chef lär, enligt den tolkning som närmast bör
givas innehållet i 15 mom. av samma instruktion, beträffande försvarets
fabriksverk avse dess generaldirektör och chef. Någon kontrollskyldighet
ålåg alltså icke Lindh omedelbart på grund av sagda bestämmelse. Emellertid
ålåg det Lindh jämlikt 16 § instruktionen för försvarets fabriksverk

att bistå generaldirektören vid utövandet av tillsynen över verkets personal
samt att öva inseende över den Lindh underställda byrån och leda arbetet
inom denna. På grund härav måste det anses ha ålegat Lindh att, såsom
åklagaren påstått, övervaka att Ingrid Jonsson kände till sin skyldighet att
granska återbekomna kvitton och därvid tillse att de voro försedda med
vederbörlig kvittens.

Det är utrett, att Ingrid Jonsson den 29 september 1953 utan erinran mottagit
ett kvitto å två från anläggningsbyrån utlämnade hemliga ritningskopior,
ehuru kvittot icke såsom i 134 mom. IHH föreskrives var underskrivet
med mottagarens namnteckning utan endast försett med namnet
på den firma, där denne var anställd.

Av vad Lindh uppgivit framgår, att Ingrid Jonsson med registrators ställning
omhänderhaft registrering och distribuering av hemliga handlingar
med skyldighet att tillse att utlämnade handlingar blevo kvitterade.

Ingrid Jonssons berättelse ger vid handen, att hon i sin tjänst vid olika
tillfällen erhållit såväl skriftliga som muntliga instruktioner om handhavandet
av hemliga handlingar och därvid bland annat erhållit kännedom om
nyssnämnda föreskrift. Emellertid bär Ingrid Jonsson påstått, att hon icke
blivit instruerad att granska de kvitton hon mottog, och att hon varit av den
uppfattningen att någon sådan skyldighet icke ålegat henne.

Ingrid Jonssons påstående att hon icke varit medveten om sin granskningsskyldighet
synes oförenligt med Lindhs uppgifter om hennes tjänsteåligganden,
vilkas rätta fullgörande givetvis förutsatte att hon granskade
de inkomna kvittonas innehåll och beskaffenhet. Nämnda påstående synes
även med hänsyn till vad Ingrid Jonsson uppgivit om andra åtgärder, som
hon vidtagit för att infordra vederbörliga kvitton, svårt att godtaga.

Under angivna förhallanden och då den felaktighet som förelupit avsåg
en detalj i arbetet som lätt kunnat förbises av Lindh, även om Ingrid Jonsson
erhållit fullständiga instruktioner om sina åligganden och en i princip
fullgod kontroll över hennes arbete anordnats, kan vad som förevarit icke
anses visa, att Lindh försummat att öva sådan kontroll över handhavande
av hemliga handlingar, som avses med denna del av åtalet.

Åklagarens härutinnan förda talan kan därför icke bifallas.

Återfordrande av hemliga handlingar

Bestämmelserna i 83 mom. andra stycket IHH föreskriva, att myndighet
skall vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå hemlig handling, som utlämnats
men icke återställts inom ett år eller den kortare tid som av myndigheten
kan ha föreskrivits.

Från anläggningsbyrån ha under årens lopp till enskilda mottagare utlämnats
hemliga ritningskopior i stort antal. Efter anvisning av Lindh har
under den tid, som avses med åtalet i denna del, årligen utgått anmaningar
till mottagarna att återställa av dem innehavda hemliga handlingar. Dessa
anmaningar ha, enligt vad det visat sig, icke alltid medfört att handlingarna
återställts, utan dessa ha i åtskilliga fall år efter år stannat i de enskilda

mottagarnas besittning. Lindh har vidgått, att han icke kontrollerat om anmaningarna
efterkommits, vilket medfört att ytterligare åtgärder för handlingarnas
återfående icke blivit vidtagna.

Förevarande bestämmelse avser uppenbarligen att efterse och begränsa
mottagarnas innehav av hemliga handlingar för att därigenom motverka att
dessa komma till obehörigas kännedom. Det har därför varit av vikt, att
bestämmelsen noggrant iakttagits.

På grund av det anförda finner hovrätten, att Lindh genom sin underlåtenhet
att kontrollera om de utsända anmaningarna efterkommits gjort
sig skyldig till sådan försummelse i sin tjänst att han icke kan undgå ansvar
för tjänstefel.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot löjtnant för våld och missfirmelse mot värnpliktig

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 71) en kortfattad
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot en löjtnant anställt åtal
för våld och missfirmelse mot en värnpliktig. Av redogörelsen framgår att
vederbörande underrätt meddelat dom i målet men att denna vid tidpunkten
för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse ännu ej vunnit laga
kraft. Sedan numera så blivit fallet, lämnas här nedan en närmare redogörelse
för målet.

I en den 25 september 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift
anmälde vid Norrlands dragoner tjänstgörande värnpliktige nr 390807-851
K. Eklund löjtnanten J. Lindgren för det denne vid två tillfällen misshandlat
Eklund, dels den 19 september 1959 genom att rycka mössan av Eklund
och med denna slå honom i ansiktet, dels ock den 21 september 1959 genom
att tilldela Eklund ett knytnävsslag i bröstet.

Genom skrivelse den 28 september 1959 anmodade militieombudsmannen
landsfogden i Västerbottens län att låta verkställa fullständig utredning i
saken. Landsfogden inkom den 16 oktober 1959 med ett hos statspolisen i
Umeå upprättat förundersökningsprotokoll, innefattande förhör med Eklund
och Lindgren samt tre andra personer.

Av förundersökningsprotokollet inhämtas följande.

Eklund uppgav vid förhör den 9 oktober 1959: Han påbörjade den 19 maj
1959 sin värnpliktstjänstgöring vid Norrlands dragoner och placerades vid
femte skvadronen, vid vilken han sedan dess tjänstgjort. Sedan slutet av
juni 1959 tjänstgjorde Eklund, enär han på grund av dålig hörsel icke var
fullt vapenför, som hästskötare åt löjtnanterna Lindgren och Fresk. Lördagen
den 19 september 1959, som vid Norrlands dragoner högtidlighölls
som »Regementets dag», återkom Eklund klockan omkring 0930 till sin
tjänstgöringsplats, andra skvadronens stall, efter att ha besökt regementets
marketenteri. Lindgren satt då till häst utanför stallet. Då Eklund anlände

kallade Lindgren honom till sig och började »skälla» på Eklund för det denne
icke tillräckligt noggrant putsat hästens träns. Lindgren ryckte därvid
plötsligt av Eklund dennes båtmössa och slog med mössan snett över ena
sidan av Eklunds ansikte. Eklund kände i samband med slaget »mindre»
smärla i ansiktet. Någon skada eller kvarstående smärta uppkom icke. —
Den 21 september 1959 kom Lindgren till andra skvadronens stall, varest
Eklund uppehöll sig. Lindgren var därvid arg och »skällde» på Eklund för
det denne icke enligt tillsägelse uppvisat den tidigare omförmälda tränsen
för ny kontroll. Eklund hörde på Lindgren utan att lämna någon förklaring
med anledning av anmärkningen. Lindgren blev då argare och slog plötsligt
med sin högra knutna hand mot Eklunds bröst. Slaget var så hårt att det
gjorde ont i bröstet. Någon skada uppkom dock icke men Eklund kände
smärta i bröstet omkring femton minuter efter det Lindgren slagit honom.
Eklund, som icke ämnade föra talan om enskilt anspråk mot Lindgren i anledning
av misshandeln, påfordrade att målet handlades vid domstol.

Lindgren anförde vid förhör den 13 oktober 1959 följande: Lördagen den
19 september 1959 skulle Lindgren använda ett kandar och hade därför i
början av veckan givit Eklund order att putsa detta. På morgonen nämnda
dag upptäckte Lindgren vid uppsittning att kandaret var dåligt putsat. Han
kallade därför senare på morgonen, då han anträffade Eklund utanför stallet,
på denne och påpekade under det han satt till häst bristerna i den puts
Eklund beordrats att utföra. Lindgren var vid tillfället icke särskilt arg men
talade högt dels för att understryka att han var missnöjd dels för att han
visste att Eklund hörde illa. För att understryka vad han sade, ungefär som
»man brukar göra då man slår näven i bordet», tog Lindgren Eklunds mössa
och lyfte denna från hans huvud och slog med mössans flata sida rakt
uppifrån på Eklunds hjässa. Avsikten med förfarandet var icke att skada
eller straffa Eklund. Lindgren ville därmed allenast förvissa sig om att Eklund,
som hörde illa och vid tillfället tittade i marken, lyssnade på vad
Lindgren sade. — Måndagen den 21 september 1959 kom Lindgren på förmiddagen
till andra skvadronens stall, där han påträffade Eklund. Lindgren
förklarade för Eklund att han vid förnyad kontroll av kandaret den
19 september icke funnit kandaret tillfredsställande putsat. I samband därmed
tillsade Lindgren Eklund att denne »skulle göra vad han blev tillsagd
att göra». Samtidigt stötte Lindgren sin högra knutna hand mot Eklunds
bröst för att understryka vad han sade. Stöten var icke hård och Lindgren
ansåg att den icke kunde ha förorsakat någon smärta. I varje fall hade
Lindgren icke någon avsikt att skada eller straffa Eklund. Lindgren kunde
icke erinra sig att Eklund, såsom uppgivits vid förundersökningen, vid stöten
tog ett steg tillbaka men det var möjligt att Eklund gjorde detta. Därest
Eklund tog ett steg tillbaka berodde detta nog på att Eklund ville undvika
stöten. Lindgren förnekade att han vid något av angivna två tillfällen gjort
sig skyldig till misshandel av Eklund men medgav att han uppträtt olämpligt
mot Eklund genom att vidröra honom.

Befälseleven, värnpliktige nr 401025-873 B. Lundin, som uppgivit sig ha

varit närvarande vid andra skvadronens stall vid det åsyftade tillfället den
19 september 1959, har vid förhör lämnat i huvudsak följande uppgifter:
Han uppehöll sig på förmiddagen i stallet. Då han i något ärende var på
väg ut därifrån och passerade genom dörren såg han på ett avstånd av 20
25 meter från dörren Lindgren, som satt till häst, samt vid hästens huvud
Eklund. Lundin blev därvid vittne till hur Lindgren tog båtmössan från Eklunds
huvud och med mössan slog Eklund i ansiktet tva eller tre slag, varefter
Lindgren kastade mössan till Eklund.

Furiren B. Ljungkvist och värnpliktige nr 391113-933 P. Siekkinen, som
uppgivit sig ha iakttagit vad som förekommit vid tillfället den 21 september
1959, ha berättat följande.

Ljungkvist: Han var på väg till sin stallskrubb i andra skvadronens stall
och varseblev då Lindgren stå omkring två meter från skrubben och samtala
med Eklund. Ljungkvist hörde att Lindgren »skällde» på Eklund för
det denne icke till Lindgrens belåtenhet utfört något slags puts på Lindgrens
ridutrustning. Kort efter det Ljungkvist kom fram till sin skrubb
såg han att Lindgren stötte sin högra hand mot Eklunds bröst så att Eklund,
som höll i tygeln till Lindgrens häst, kom ur balans och tog ett steg
tillbaka. Ljungkvist såg icke om Lindgrens hand var knuten vid stöten men
trodde icke att Eklund erhöll någon kraftigare stöt. Ljungkvist såg icke något
tecken som tydde på att Eklund kände någon smärta av slaget. Det
vore dock tänkbart att stöten varit så kraftig att Eklund skulle ha tagit ytterligare
något steg tillbaka därest han icke hållit i Lindgrens häst.

Siekkinen: Han uppehöll sig vid tillfället jämte Eklund i stallet då Lindgren
kom för att hämta sin häst. Siekkinen såg att Eklund hämtade hästen
och ledde denna bort till Lindgren, som uppehöll sig i sin stallskrubb i färd
med att visitera Eklunds puts av ridutrustningen. Eklund stannade med
hästen i närheten av skrubben. Siekkinen befann sig ungefär två och en
halv meter från Eklund och hästen. Lindgren gick fram till Eklund och frågade
Eklund angående putsen samt tillsade denne att svara: »Löjtnant, jag
är så förbannat lat.» Sannolikt före detta yttrande såg Siekkinen att Lindgren,
som stod framför Eklund, med knuten näve tilldelade denne ett slag,
som träffade i bröstet. Eklund åkte något bakåt men om han tog nagot steg
bakåt uppfattade Siekkinen ej. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 4 november 1959 dagtecknad, till
landsfogden i Västerbottens län överlämnad åtalsinstruklion följande.

Beträffande vad som förekommit vid tillfället den 19 september 1959 skilja
sig, såvitt nu är i fråga, Eklunds och Lindgrens uppgifter om händelseförloppet
allenast såtillvida att Eklund uppgivit sig ha blivit träffad av
mössan på ena halvan av ansiktet medan Lindgren påstått att mössan träffat
Eklund på hjässan. Väl uppger Lundin att mössan träffat Eklund i ansiktet
men säger sig samtidigt — vilket icke gjorts gällande ens av Eklund

— ha iakttagit två eller tre slag. Enär Lundin tillika gjort sina iakttagelser
på ett avstånd av 20—25 meter kan icke alltför stort bevisvärde tillerkännas
hans uppgift i fråga om var på Eklunds huvud slaget träffat. Anledning
saknas att i detta avseende fästa större vikt vid Eklunds uppgifter än vid
Lindgrens. Vid sådant förhållande kan icke mera anses ådagalagt än att
Lindgren vid ifrågavarande tillfälle uppsåtligen med mössans flatsida slagit
ett slag mot Eklunds hjässa. Även om slaget för ett ögonblick skulle ha
förorsakat Eklund obetydlig smärta torde Lindgren icke genom detsamma
kunna anses ha gjort sig skyldig till våld som avses i 26 kap. 7 § strafflagen.
Gärningen har emellertid varit kränkande för Eklund och bör bedömas
såsom missfirmelse mot krigsman.

Beträffande händelsen den 21 september 1959 giver utredningen vid handen
att Lindgren uppsåtligen med knuten hand stött till Eklund i bröstet
så att Eklund rubbats ur balans. Bortsett från Lindgrens uppgift att stöten
icke kunnat förorsaka smärta motsäger utredningen icke Eklunds påstående
att stöten var så hård att det gjorde ont i bröstet samt att Eklund under
en kortare tid efter stöten kände smärta. Vid sådant förhållande måste
Eklunds uppgifter i detta hänseende tagas för goda. Lindgren har följaktligen
genom förfarandet gjort sig skyldig till våld mot krigsman.

Vad Lindgren sålunda låtit komma sig till last finner jag icke kunna undgå
beivran. Åtal skall därför väckas mot Lindgren vid rådhusrätten i Umeå
jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen för våld mot krigsman och jämlikt 26 kap.
8 § samma lag för missfirmelse mot krigsman.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Västerbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i
Umeå väcka och utföra åtal mot Lindgren.

* *

Landsfogden E. G. Sahlin påstod vid rådhusrätten ansvar å Lindgren i
enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 15 december 1959, därvid rådhusrätten
såväl i fråga om vad som förekom den 19 september 1959 som
beträffande händelsen den 21 i samma månad fann Lindgren förvunnen till
ansvar för missfirmelse och i enlighet härmed på det sätt biföll åtalet att
Lindgren dömdes, jämlikt 26 kap. 8 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
för missfirmelse mot krigsman till disciplinbot för tolv dagar med sju kronor
45 öre för dag.

Domskälen angåvos av rådhusrätten sålunda.

Lindgren har anfört: Den 19 september 1959 var »Regementets dag» vid
Norrlands dragoner, en högtidsdag vid förbandet då även allmänheten får
närvara och därför särskild vikt lägges vid att de värnpliktiga ha putsad
och välvårdad klädsel och utrustning. Befälet kan, såsom föregångsmän,
icke ställa lägre krav å sin egen klädsel och utrustning. Det hade ålegat Ek -

lund, som var hästskötare åt Lindgren, att tillse att till hästen hörande remtyg
m. m. voro rengjorda och välputsade. Eklund, som visat sig slö och ointresserad
av stallarbetet, hade emellertid utfört ett undermåligt arbete beträffande
kandaret, varför Lindgren, som suttit till häst utanför stallet vid
ifrågavarande tillfälle, hade kallat Eklund till sig och klandrat hans arbete.
Eklund hade därunder stått bredvid hästen och — som han brukade göra
vid tilltal — sett mot marken. Han hade också dålig hörsel. För att påkalla
större uppmärksamhet från Eklund hade Lindgren tagit av hans mössa och
med dennas flatsida givit Eklund ett lätt slag i hjässan, varefter han återlämnat
mössan. Ingen del av mössan hade träffat Eklund i ansiktet. Det
hade icke varit Lindgrens avsikt att slaget skulle göra ont eller ha funktionen
av straff. Litet senare samma förmiddag hade Lindgren ånyo träffat
Eklund och då beordrat honom att uppvisa kandaret i putsat skick klockan
1300. Vid sistnämnda tidpunkt hade emellertid Eklund haft permission och
därför icke varit tillstädes. Kandaret visade sig vid Lindgrens kontroll alltjämt
vara oputsat. Härnäst hade Lindgren träffat Eklund i stallet två dagar
senare. Lindgren — som därvid stått knappt en meter från Eklund — hade
tillsagt honom att hans puts av kandaret alltjämt var otillfredsställande
samt att om Eklund skötte sina åligganden och gjorde som Lindgren sade
till om, så skulle allt gå bra. Även nu hade Eklund sett mot marken och
Lindgren hade för att säkra hans uppmärksamhet och understryka sina ord
—• ungefär som man under andra förhållanden skulle understryka vad man
säger genom att slå knytnäven i bordet — sträckt armen och med knuten
näve stött Eklund i bröstet. Icke heller nu hade Lindgren avsett att med
sitt förfarande straffa Eklund eller vålla honom smärta. Stöten hade varit
lugn och icke hård. Såvitt Lindgren kunde erinra sig, hade Eklund icke tagit
något steg tillbaka i anledning av stöten; om så dock skett, måste det ha
berott på att Eklund sökt undvika stöten och icke för att denna bragt honom
ur balans, alldenstund stöten icke haft sådan styrka. Emellertid hade
Eklund varit iförd träskor, vilket i och för sig medför sämre balans än annan
fotbeklädnad. Även det obetydligaste slag kunde vålla viss smärta; om
Eklund av denna stöt känt smärta, kunde den dock icke ha varit bestående.
Lindgren ansåge sig ha handlat olämpligt vid båda dessa tillfällen.

Eklund har, hörd vid förundersökningen, bland annat anfört: Han hade
tjänstgjort som hästskötare åt Lindgren och en annan officer sedan i juni
1959. — På morgonen den 19 september 1959 hade Lindgren kallat till sig
Eklund och »skällt» på honom för att han icke putsat hästens träns tillräckligt.
Därvid hade han plötsligt ryckt av Eklund dennes båtmössa och slagit
denna snett över ena sidan av Eklunds ansikte. Eklund hade den åsikten att
tränsen kunde ha varit bättre putsad och att Lindgren kanske hade anledning
alt vara missnöjd med Eklunds arbete. Den 21 september hade Lindgren
varit arg och skällt på Eklund för att Eklund ej visat upp tränsen
klockan 1300 två dagar tidigare, såsom han beordrats. Eklund hade åhört
Lindgren utan att lämna någon förklaring. Plötsligt hade Lindgren med knu -

ten hand slagit Eklund på vänstra sidan av bröstet. Slaget hade varit så
hårt, att det gjort ont och smärta känts i omkring femton minuter.

Vittnesförhör har hållits vid huvudförhandlingen med följande militärer
vid förbandet, nämligen furiren B. Ljungkvist och värnpliktige P. Siekkinen,
på åklagarens begäran, samt överfuriren S. E. Karlsson, på Lindgrens
begäran. De ha bland annat berättat följande.

Ljungkvist: Han hade åsett hur Lindgren vid det i andra åtalspunkten
avsedda tillfället med handen knuffat till Eklund i bröstet. Stöten hade icke
varit kraftig, men Eklund hade i samband med denna tagit ett eller två steg
tillbaka; om detta skett med början innan stöten träffat eller först efteråt
kunde Ljungkvist icke draga sig till minnes.

Siekkinen: Han hade åsett händelsen den 21 september på ett avstånd av
3—4 meter, varvid Lindgren haft ryggen mot honom och han kunnat endast
delvis se Eklund. Lindgren hade frågat Eklund, varför denne icke putsat
hästens träns, och sagt till Eklund att säga efter honom: »Löjtnant, jag
är så förbannat lat.» Strax därpå hade Lindgren givit Eklund en dunk i
bröstet, varvid Eklund haj åt till och tagit ett steg tillbaka. Enligt Siekkinens
uppfattning torde dunken ha varit obehaglig men ej så kraftig, att
den kunnat vålla smärta.

Av Karlssons utsaga framgår, att Eklund utfört sina uppgifter i stallet
—■ att sadla och sköta hästar och deras utrustning — på ett otillfredsställande
sätt. Han arbetade långsamt samt visade sig slö och utan intresse för
sina uppgifter. Det förhållandet, att han hade dålig hörsel, torde dock ha
inverkat.

Genom Lindgrens erkännande, som vinner stöd av vad Eklund anfört, är
utrett att Lindgren uppsåtligen med Eklunds mössa givit denne ett slag i
huvudet samt att slaget icke varit kraftigt. Eklund har gjort gällande, att
slaget träffat snett över sidan av ansiktet. Mot Lindgrens bestridande är
emellertid icke ådagalagt annat än att slaget, såsom Lindgren uppgivit, endast
träffat Eklunds hjässa. Lindgrens förfarande har varit kränkande för
Eklund och har skett i dennes tjänst såsom krigsman. Lindgren är därför
förfallen till ansvar för missfirmelse mot krigsman.

Vidkommande andra åtalspunkten är utrett att Lindgren uppsåtligen —
å ett avstånd av knappt en meter från Eklund — med knuten hand givit
denne en stöt eller ett slag i bröstet. Lindgren har bestritt att han därmed
avsett att straffa Eklund eller vålla honom smärta. Eklund har gjort gällande,
att han känt smärta efter slaget under omkring femton minuter. Uppenbart
är att endast Eklund kan avgöra om smärta uppstått och, om så är
fallet, graden av denna. Emellertid har Eklund blivit förnärmad genom
denna behandling och hans påståenden om slagets verkan bör därför icke
utan vidare tagas för goda. Med hänsyn till vad Lindgren, Ljungkvist och
Siekkinen anfört om det inträffade — samt till att avståndet mellan Lindgren
och Eklund var sådant, att ett kraftigt slag särskilt väl skulle ha kunnat
märkas av sistnämnda vittnen, även fastän Siekkinen av Lindgren endast
sett dennes ryggtavla vid tillfället — finner rådhusrätten utrett, att slaget

icke varit kraftigt. Härutinnan antecknar rådhusrätten även, att det genom
Ljungkvists och Siekkinens utsagor är ådagalagt att Eklund i samband med
slaget tagit ett eller två steg tillbaka; härav kan dock icke dragas säker slutsats,
huruvida detta berott på att Eklund av slaget bragts ur balans eller om
annat skäl härtill, såsom att han sökt undvika slaget, förelegat. Beträffande
slagets verkan får det visserligen hållas för troligt att Eklund, såsom han
påstått, känt smärta av slaget, men Eklunds påstående om kvardröjande
sådan under omkring femton minuter stödes icke av utredningen om kraften
i slaget och kan icke vinna tilltro. Emellertid måste det ha stått
klart för Lindgren, då han utdelade slaget, att om det än ej vore kraftigt,
så skulle det dock kunna vålla smärta. Lindgren kan därför ej anses fri från
eventuellt uppsåt härutinnan. Omständigheterna ge emellertid vid handen,
att den smärta Eklund känt måste ha varit skäligen obetydlig.

Rådhusrätten finner — vid bedömning av vad sålunda förekommit i denna
del av målet — att Lindgren visserligen, såsom han ock erkänt, förgripit
sig å Eklund i dennes tjänst såsom krigsman, men att våldet icke varit sådant
att gärningen är att anse som våld mot krigsman. Jämväl denna förgripelse
har dock varit kränkande för Eklund, varför den är att bedöma
som missfirmelse mot krigsman.

Vid straffbestämningen beaktar rådhusrätten att Lindgren, såsom Eklund
själv medgivit, haft anledning till missnöje med Eklund. Rådhusrätten
anser gärningarna icke vara av allvarlig beskaffenhet och att de beträffande
svårhetsgrad få anses — med hänsyn till samtliga förekomna omständigheter
— såsom tämligen likställda. För vad i målet förts Lindgren till last förskyller
han disciplinstraff.

Rådhusrättens dom har, såsom inledningsvis omnämndes, vunnit laga
kraft.

5. Åtal mot kapten för det denne vid hållande av militärförhör missfirmat
ävensom eljest uppträtt ogrannlaga mot den hörde och jämväl i visst annat

hänseende förfarit felaktigt I

I en den 14 juli 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift framställde
vid arméns jägarskola tjänstgörande överfuriren L. A. Wennberg
klagomål mot kaptenen K. G. Börjeson och anförde därvid: Den 2 juli 1959
hölls vid skolan militärförhör med Wennberg. Som förhörsledare fungerade
Börjeson. Under den tid förhöret varade, omkring en och en halv timme,
måste Wennberg stå. Vid upprepade tillfällen under förhörets gång kom
Börjeson in på personliga förhållanden, som icke voro föremål för utredning.
Dessutom riktade Börjeson under förhöret beskyllningar och oförskämdheter
mot Wennberg.

Sedan Wennbergs skrift överlämnats till landsfiskalen i Kiruna distrikt
för utredning, inkom denne den 25 augusti 1959 med en hos kriminalpoli -

sen i Kiruna upprättad, den 21 i samma månad dagtecknad utredningsrapport,
innefattande promemorior angående förhör med Wennberg, Börjeson
och överfuriren S.-O. Gustavsson. Till rapporten var fogad en avskrift av det
disciplinmålsprotokoll som upprättats vid det av Wennberg omförmälda
militärförhöret. Den 30 januari 1960 inkom med anledning av särskild begäran
en hos kriminalpolisen den 28 i samma månad upprättad kompletterande
utredningsrapport.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Anledningen till det med Wennberg den 2 juli 1959 hållna militärförhöret
var att Wennberg den 25 juni 1959 icke inställt sig till tjänstgöring vid
skolan och därefter utan att underrätta sin kompanichef varit frånvarande
intill klockan 1500 den 1 juli samma år. Enligt det över förhöret förda protokollet
uppgav Wennberg, att han icke inställt sig till tjänstgöring den 25
och den 26 juni till följd av huvudvärk samt att den 27 juni varit en tjänstefri
lördag. I skolans semesterplan var Wennberg upptagen för semester
under tiden den 29 juni—den 11 juli 1959.

Wennberg uppgav vid polisförhör: Den 2 juli 1959 inställde han sig efter
kallelse hos Börjeson, som då var tjänstförrättande skolchef, på första kompaniets
expedition för förhör. Då Wennberg kom in i förhörslokalen gick
han fram till Börjeson och anmälde sig i vanlig ordning med uppgivande
av grad och namn. Wennberg uppmanades genast av Börjeson i »snäsig
ton» att ställa sig vid dörren, vilket Wennberg också gjorde. Börjeson upplyste
därefter att Wennberg skulle höras i anledning av en mot honom riktad
anmälan, vari påstods att han icke i enlighet med gällande föreskrifter till
sitt kompani gjort sjukanmälan samt att han påbörjat semesterledighet
utan att ha förvissat sig om att av honom gjord ansökan om semester blivit
beviljad. Till en början rörde förhöret den påstådda underlåtenheten att
till kompaniet verkställa anmälan om sjukdom. Därunder yttrade Börjeson:
»Ni har väl huvudvärk jämt.» Wennberg fattade yttrandet så att Börjeson
menade att Wennberg alltid gick onykter. Under det att orsaken till Wennbergs
frånvaro var på tal — Wennberg hade besvärats av svår huvudvärk
vilken enligt läkarintyg betecknats som migrän — yttrade Börjeson: »överfuriren
är icke nykter nu heller.» Enär Wennberg var fullständigt nykter,
ansåg han uttrycket synnerligen kränkande. Börjeson frågade vidare Wennberg
något om hur denne skulle ha förfarit om en värnpliktig varit frånvarande
från tjänsten utan att ha erhållit permission. Wennberg svarade att
han icke visste hur han skulle ha förfarit i en sådan situation och försökte
därefter vidare utveckla sitt svar. Han hann emellertid icke slutföra utvecklingen
innan han blev avbruten av Börjeson, som i skarpa ordalag anmodade
honom att besvara frågan med ja eller nej. Wennberg kunde icke längre erinra
sig frågans exakta ordalydelse men ansåg i alla fall, att han icke fritt
fått framföra sin åsikt i saken. Börjeson yttrade därefter: »Ni vet ju ingenting.
» Wennberg ansåg även sistnämnda uttryck vara nedlåtande och för
honom kränkande. Under förhörets slutskede hade Börjeson under en längre
stund, kanske några minuter, icke yttrat något. Wennberg frågade då

hövligt huruvida förhöret var avslutat. Börjeson »skrek» da något om att
»Ni kan gå» eller »Ni kan sticka». Börjeson verkade därvid, liksom under
hela förhöret, mycket vredgad. Under förhöret, som varade omkring en och
en halv timme, fick Wennberg stå vid dörren. Han bad aldrig att få sätta sig,
då han redan från början fick den uppfattningen att Börjeson avsåg att han
skulle stå vid dörren till dess förhöret var slut. Wennberg fann det mycket
tröttande att stå, då förhöret varade en så avsevärd tid. Wennberg erhöll
icke vid förhörets slut tillfälle att granska den av Börjeson gjorda uppteckningen
av Wennbergs utsaga. Icke heller upplästes utsagan för Wennberg.
Enligt Wennbergs förmenande hade Börjesons uppträdande i de av Wennberg
angivna hänseendena icke varit förenligt med gällande bestämmelser
om militärförhör.

Börjeson uppgav: Den 2 juli 1959 beordrades han i egenskap av tjänstförrättande
chef för jägarskolan att hålla militärförhör med Wennberg.
Under förhöret, som varade omkring 45 minuter, fick Wennberg stå strax
invid den plats där Börjeson satt. Börjeson hade för vana att vid militärförhör
låta den hörde stå under förhöret oavsett vilken grad denne hade.
Det vore möjligt att »tonen» under förhöret blev ganska skarp. Anledningen
härtill var att Wennberg såsom överfurir med flera tjänsteår icke kände till
bestämmelserna om sjukskrivning och undvek att besvara Börjesons fråga
huruvida han var skyldig känna till nämnda bestämmelser. Börjeson ville
bestämt bestrida att han direkt gjort påståenden om att Wennberg vid förhörstillfället
icke var nykter. Wennberg tillfrågades dock i anledning av de
undvikande svar han lämnade på frågor, som Börjeson ansåg fullständigt
klara, huruvida han var nykter vid förhörstillfället. Sannolikt gjorde Börjeson
under samtalet om sjukanmälningsbestämmelserna antydningar om
att Wennberg var okunnig om dessa föreskrifter. Börjeson kunde icke erinra
sig att han fällt något yttrande om att Wennberg hade huvudvärk
jämt. Att Börjesons frågor till Wennberg voro svårfattliga ville Börjeson
på det bestämdaste bestrida. Börjeson ansåge att Wennberg tillåtits att fritt
och otvunget förklara sig i ärendet samt att Börjeson på intet sätt förbrutit
sig i vad avsåge förhörsmetoderna. Huruvida uppteckningen av Wennbergs
utsaga på något sätt delgavs Wennberg kunde Börjeson icke erinra sig.
Därest Wennberg uppgivit att så icke skett hade nog Börjeson förbisett att
låta Wennberg taga del av utsagan.

Gustavsson berättade: Han var såsom förhörsvittne närvarande vid det av
Börjeson med Wennberg hållna militärförhöret. Börjeson förde själv förhörsprotokollet.
Förhöret började omkring klockan 1530 och varade till omkring
klockan 1645. Därunder skedde ett avbrott på omkring tio minuter då
Börjeson blev upptagen av annat tjänsteuppdrag och Gustavsson ordnade
för truppens tjänstgöring. Då Wennberg anlände anmodades han av Börjeson
att ställa sig vid dörren, varest han fick stå under den lid av drygt en
timme, som förhöret varade. Wennberg underrättades i början om vad förhöret
avsåg. Gustavsson erhöll under förhöret den uppfattningen, att Börjeson
till Wennberg ställde frågor, vilka för denne verkade svårfattliga. Då

4—601629. Militieombudsmannens ämbelsberällelse

Wennberg icke kunde redogöra för saken så skyndsamt som Börjeson tydligen
fordrade, föreföll det Gustavsson som om Börjeson blev irriterad. Börjeson
övergick därvid genast i »snäsig ton» till andra frågor. Gustavsson erinrade
sig att Börjeson vid ett tillfälle, sedan Wennberg försökt besvara en
till honom ställd fråga, yttrade: »Ni är som beväringar. Ni kan icke stå för
vad Ni har gjort.» Gustavsson tyckte att Börjesons uttalande icke var befogat
eller ens hörde till saken. Börjeson använde hela tiden ett tonfall som
verkade irriterande på Wennberg och Gustavsson. Wennberg syntes en och
annan gång illa berörd av det sätt på vilket förhöret leddes och detta medförde
att Wennberg vid flera tillfällen icke förmådde »få fram» det han
ämnat säga. Vid ett tillfälle gällde förhöret den dag då Wennberg sjukanmält
sig. Wennberg tillfrågades om han varit riktigt nykter den dagen,
varefter Börjeson tilläde: »För Ni verkar ju icke vara riktigt nykter nu heller.
» Såvitt Gustavsson kunde erinra sig yttrade Wennberg icke någonting
i anledning av detta påstående. Wennberg var enligt vad Gustavsson kunde
se nykter vid förhörstillfället och Gustavsson fann därför Börjesons förenämnda
påstående synnerligen opassande och direkt kränkande för Wennberg.
Wennberg fick icke heller enligt Gustavssons förmenande på ett
otvunget sätt redogöra för de vid förhöret aktuella förhållandena och besvara
de frågor, som ställdes till honom. Gustavsson kunde icke erinra sig att
Börjeson gentemot Wennberg gjorde andra kränkande uttalanden än det av
Gustavsson tidigare angivna. Vad Gustavsson särskilt reagerade emot var
att Wennberg fick stå under hela förhöret samt att Börjeson under förhöret
använde sig av en »nedlåtande» ton. Den av Börjeson vid förhöret nedtecknade
utsagan upplästes icke för Wennberg. Denne fick icke heller taga del
därav innan han lämnade förhörslokalen.

Sedan Börjeson fått taga del av den i ärendet sålunda företagna utredningen
har han i en den 26 februari 1960 till militieombudsmannen inkommen
skrift anfört bland annat: Redan i början av förhöret med Wennberg
visade det sig att denne sökte undvika att göra klara uttalanden genom att
ideligen svara »jag vet inte det», »det kan tänkas» och »det kan jag ej svara
på». Wennberg gjorde därjämte det häpnadsväckande påståendet att han
ansåg sig åtnjuta semester, ehuru han icke kunde styrka att han inlämnat
någon semesteransökan. Det framstod för Börjeson som troligt att Wennberg
genom att på detta sätt »slingra sig» skulle komma att åläggas ett
straff som vore lindrigare än det, som Gustavsson kort innan ålagts för en
förseelse som varit mindre allvarlig än den Wennberg misstänktes för.
Detta förargade Börjeson. Wennbergs utseende vid förhöret var sådant att
det kunde misstänkas att han var påverkad av starka drycker. Börjeson
övervägde i förhörets slutskede att låta taga blodprov på Wennberg men
fann att han icke ägde befogenhet att föranstalta om en sådan åtgärd. Börjesons
hänsyftning på Wennbergs nykterhetstillstånd utgjorde — vilka
ordalagen än må ha varit — icke något av ilska framkallat hugskott. Börjeson
ville framhålla att han icke brukade vara irriterad då han höll militärförhör.
Det kunde emellertid icke hjälpas att man stundom påverkades av

den hörde. Efter ifrågavarande förhör framstod detta ej som särskilt anmärkningsvärt
med hänsyn till det trassel som vanligen förekom då Wennberg
var inblandad. Vad beträffade den tid som förhöret med Wennberg
skulle ha tagit förelågo olika uppgifter. Börjeson ville emellertid minnas att
förhörsprotokollet blivit ganska kort. Det skulle därför förvåna honom om
han verkligen behövt så lång tid som Wennberg och Gustavsson påstått för
att få fram så litet material. Därest förhöret varit långt kunde detta tyda på
att Wennberg tillåtits att tala såväl fritt som otvunget men att han haft
svårt att hålla sig till det som verkligen varit av betydelse i disciplinmålet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 29 februari
1960 dagtecknad, till landsfogden i Norrbottens län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Av den verkställda utredningen framgår till en början, att Börjeson vid
det med Wennberg den 2 juli 1959 hållna militärförhöret avsiktligt låtit
Wennberg stå under den tid om sammanlagt ungefär en timme som förhöret
varade, ävensom att Wennberg därvid varit av Börjeson anvisad plats
vid förhör slokalens dörr. Vidare måste genom Wennbergs och Gustavssons
uppgifter anses utrett att Börjeson lett förhöret i en snäsig och nedlåtande
ton samt, då Wennberg skolat besvara frågor som han i viss mån haft svårt
att förstå, i flera fall avbrutit denne innan han hunnit framföra sin uppfattning.

Enligt 3 § militära rättsvårdskungörelsen skall militärförhör ledas på
ett sådant sätt, att den hörde får tillfälle att fritt och otvunget omtala allt
som kan vara av betydelse i målet; förhörsledaren må ej framställa sådana
frågor som kunna vara svårbegripliga för den hörde.

I anslutning till en redogörelse för bestämmelserna i nämnda författningsrum
anföres i Handbok i militär rättsvård (s. 69—70) följande: Den
som skall höras bör sitta mitt emot och i närheten av förhörsledaren. För att
förhöret skall kunna ge bästa möjliga underlag för ett straffrättsligt bedömande
bör förhörsledaren sträva efter att under förhöret lätta på de militära
formerna så långt detta är möjligt. Förhörsledaren skall framför allt
undvika att ge uttryck för en mera påtaglig befälsföring. Såsom ovärdigt en
förhörsledare måste man beteckna hån, personliga angrepp och öppet visad
fientlighet mot den hörde.

Det synes tydligt att Börjeson icke lett ifrågavarande förhör i överensstämmelse
med den återgivna författningsföreskriften. Hans åtgärd att låta
Wennberg under det timslånga förhöret stå på särskilt anvisad plats vid dörren
är i och för sig synnerligen olämplig. Även om förhöret icke pågått utan
uppehåll, måste denna behandling ha varit pressande för Wennberg och
ägnad att ingiva honom en känsla av tvång. Den nedsättande ton som Börjeson
begagnat när han tilltalat Wennberg har otvivelaktigt av denne kunnat
uppfattas såsom uttryck för fientlig inställning. Genom att Börjeson uppre -

pade gånger avbrutit Wennberg innan denne hunnit besvara framställda frågor,
har Wennberg blivit direkt hindrad att framföra sin uppfattning i
vissa delar av saken, och avbrotten ha säkerligen även eljest verkat hämmande
på Wennbergs förmåga att förklara sig. Vid dessa förhållanden måste
Börjeson anses ha allvarligt eftersatt sin skyldighet såsom förhörsledare att
låta Wennberg få tillfälle att fritt och otvunget omtala allt som kunde vara
av betydelse i målet. Börjeson har följaktligen visat sådant oförstånd i
tjänsten som jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen föranleder ansvar för tjänstefel.

Beträffande de särskilda yttranden som Börjeson må ha fällt under förhöret
måste genom Wennbergs och Gustavssons utsagor anses utrett att
Börjeson, i samband med en fråga om Wennbergs nykter hetstillstånd den dag
han sjukanmält sig, gjort ett påstående av innebörd att Wennberg icke var
nykter vid förhörstillfället. Detta yttrande måste i och för sig anses kränkande.
Särskilt som Wennberg vid tillfället befann sig i tjänst, var yttrandet
rent av ägnat att uppfattas som en beskyllning om brott. Det får visserligen
anses åligga en förhörsledare att tillse att de vid förhöret närvarande ej
uppträda otillbörligt, och om grundad anledning föreligger att för onykterhet
misstänka någon som skall höras, kan förhöret böra avbrytas och anmälan
göras till närmast bestraffningsberättigade befattningshavare. Även
om Börjeson skulle ha haft fog för sin påstådda uppfattning att Wennberg
var påverkad av starka drycker, har han dock icke ägt yttra sig på sätt
som skett. Att märka är att, så vitt utredningen giver vid handen, Börjeson
icke i samband med yttrandet genom frågor om spritförtäring eller annorledes
sökt kontrollera sin uppfattning om Wennbergs tillstånd i nykterhetshänseende
och ej heller avbrutit förhöret eller gjort anmälan som nyss
sagts. Vid dessa förhållanden har Börjeson genom yttrandet gjort sig skyldig
till missfirmelse mot krigsman jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen.

Wennberg har uppgivit att Börjeson, i samband med att han hörde Wennberg
angående ifrågasatt underlåtenhet från Wennbergs sida att till sitt
kompani verkställa anmälan om sjukdom, till Wennberg yttrat »Ni har väl
huvudvärk jämt» och att Börjeson därmed enligt Wennbergs uppfattning
velat låta påskina att Wennberg alltid gick onykter. Anledning saknas visserligen
att ifrågasätta riktigheten av Wennbergs uppgift att yttrandet fällts,
men utredningen visar ej att det skett under sådana omständigheter att Börjeson
därigenom gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Vad avser Wennbergs uppgift att Börjeson under förhöret fällt yttrandet
»Ni vet ju ingenting» saknas likaledes anledning ifrågasätta Wennbergs
trovärdighet. Då det emellertid icke är osannolikt att yttrandet såsom
Börjeson påstått fällts i samband med att Wennberg visat okunnighet om de
för jägarskolan gällande bestämmelserna om sjukanmälan och avsett just
denna okunnighet är ej heller detta yttrande av beskaffenhet att föranleda
ansvar.

Av utredningen framgår slutligen att Börjeson underlåtit att, i enlighet
med bestämmelsen i 8 § militära rättsvårdskungörelsen, innan förhöret med
Wennberg avslutades för denne uppläsa den i protokollet upptecknade ut -

sagan eller på annat sätt lämna Wennberg tillfälle att granska innehållet.
Med hänsyn till det sätt, på vilket Börjeson lett förhöret, hade det varit särskilt
angeläget att Börjeson iakttagit sin skyldighet i detta hänseende, och
Börjeson kan därför icke undgå ansvar för försummelsen jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel.

På grund av det anförda finner jag att Börjeson skall ställas under åtal
vid Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt jämlikt 25 kap. 4 §
och 26 kap. 8 § strafflagen för det han såsom förhörsledare vid ett med
Wennberg den 2 juli 1959 å arméns jägarskola hållet militärförhör

1) under hela förhöret, som varat omkring en timme, låtit Wennberg stå
vid förhörslokalens dörr och såväl därigenom som genom att använda en
snäsig och nedlåtande ton och flera gånger avbryta Wennberg av oförstånd
åsidosatt sin skyldighet att giva denne tillfälle att fritt och otvunget omtala
allt som kunde vara av betydelse i målet (tjänstefel);

2) förgripit sig mot Wennberg med smädelse genom ett yttrande av innebörd
att denne icke var nykter vid tillfället (missfirmelse mot krigsman);
samt

3) av försummelse underlåtit att innan förhöret avslutades lämna Wennberg
tillfälle att granska den i protokoll upptecknade utsagan (tjänstefel).

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden
i Norrbottens län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt väcka och utföra åtal
mot Börjeson.

* *

Biträdande landsfogden N. Nordgren påstod vid häradsrätten ansvar å
Börjeson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 20 april 1960 och dömde därvid
Börjeson, med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen samt 7 och 8 §§ lagen
om disciplinstraff för krigsmän och jämlikt 25 kap. 4 § och 26 kap. 8 §
strafflagen, för tjänstefel och missfirmelse mot krigsman till disciplinbot
för femton dagar med fjorton kronor 50 öre för dag.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Vad först angår åtalspunkterna 1 och 2 har Börjeson bestritt bifall till
åtalet. Enligt Börjeson vore det riktigt, att Wennberg under förhöret fått
stå. Däremot förnekade Börjeson, att han använt en snäsig och nedlåtande
ton och avbrutit Wennberg utan skäl. Vidare förnekade Börjeson att han
smädat Wennberg med yttrande såsom åklagaren påstått.

Genom vad i målet framkommit genom förhör med Wennberg, hörd i anledning
av åklagarens talan, samt vittnesförhör med överfuriren S.-O. Gustavsson
finner häradsrätten ådagalagt, att vid förhöret tillgått på sätt åklagaren
påstått samt att Börjeson förgripit sig på Wennberg med missfirmelse
av innehåll åklagaren gjort gällande.

Häradsrätten, som i likhet med åklagaren anser Börjesons förfarande att
låta Wennberg stå under hela förhöret vara direkt felaktigt, finner därför
åtalet i denna del styrkt.

Vidkommande åtalet under åtalspunkt 3 har Börjeson medgivit ansvar
för tjänstefel på sätt åklagaren påstått.

Erkännandet bestyrkes av Gustavssons vittnesmål.

Börjeson är förty förfallen till ansvar i åtalade hänseenden.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Åtal mot ledamot av underrätt dels för tjänstefel bestående i underlåtenhet
att föranstalta om utfärdande och delgivning av stämning i brottmål dels ock
för medhjälp till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 72) en kortfattad
redogörelse för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow mot
en ledamot av en rådhusrätt vid Svea hovrätt anställt åtal för tjänstefel
m. m. Av redogörelsen framgår, att enligt en den 8 juni 1959 dagteclcnad
åtalsinstruktion åtalet skulle avse ansvar dels jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel bestående i att den tilltalade vid handläggning av ett den 12
april 1956 vid rådhusrätten anhängiggjort brottmål av oförstånd och oskicklighet
underlåtit att fullgöra sin tjänsteplikt att utfärda stämning i målet
och tillse att stämningen bevisligen delgivits den tilltalade, med påföljd bl. a.
att preskription inträtt och målet den 2 oktober 1956 avskrivits (åtalspunkt
1), dels ock jämlikt 3 kap. 4 § och 10 kap. 13 § samma lag för medhjälp till
obehörig tjänsteutövning bestående i att den tilltalade i samma mål uppsåtligen
låtit en domaraspirant obehörigen meddela och å rådhusrättens vägnar
underteckna förordnanden om personundersökning och om anskaffande
av läkarintyg enligt 4 § lagen om personundersökning i brottmål samt beslut
om ersättning åt personundersökaren och sålunda utöva vad som hört
till ledamotens med ämbetsansvar förenade befattning (åtalspunkt 2).

Hovrätten meddelade dom i målet den 10 maj 1960 och dömde därvid den
tilltalade, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, på grund av den försummelse i
tjänsten som i fråga om den första åtalspunkten låg honom till last, för tjänstefel
att utgiva femton dagsböter om tjugu kronor, medan beträffande den
andra åtalspunkten hovrätten — med uttalande att vad i detta hänseende
förekommit, ehuru felaktigt, icke vore av beskaffenhet att medföra ansvar
— i denna del av målet ogillade åtalet.

Målet är, sedan å ömse sidor fullföljts talan mot hovrättens dom, beroende
på Kungl. Maj :ts prövning.

När Kungl. Maj :ts dom föreligger, skall en närmare redogörelse för målet
upptagas i kommande ämbetsberättelse.

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för

disciplinär bestraffning

1. Fråga om sättet för befordran till verkställighet av arreststraff då den som
skall undergå straffet vid tiden för straffverkställigheten icke är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten. Tillika fråga om skäl för uppskov med eller
avbrott i verkställigheten av arreststraff

I en till riksdagens justitieombudsman den 4 januari 1960 inkommen skrift
anhöll Albin Nordqvist i Vintrie om utredning huruvida de myndigheter,
vilka till verkställighet befordrat ett hans son värnpliktige nr 390621-417
Bengt Nordqvist den 11 november 1959 ådömt arreststraff, därvid förfarit
lagligt.

Albin Nordqvist anförde till upplysning i saken vidare: Bengt Nordqvist,
vilken intill den 29 september 1959 fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid
krigsflygskolan, ålades nämnda dag av skolchefen arrest tolv dagar för lydnadsbrott,
undanhållande och övergivande av post. Sedan Bengt Nordqvist
fullföljt talan mot straffbeslutet fastställde Södra Åsbo och Bjäre domsagas
häradsrätt genom slutligt beslut den 11 november 1959 det av skolchefen
ålagda arreststraffet. Bengt Nordqvist, som underrättats om det utsatta förhöret
inför häradsrätten men ej ålagts personlig inställelse, hade icke närvarit
vid förhöret. Bengt Nordqvist gjorde sig icke underrättad om innehållet
i häradsrättens beslut enär han utgick ifrån, att han skulle erhålla del
av beslutet innan det av häradsrätten ådömda straffet skulle verkställas.
Han hade för övrigt icke kännedom om att arreststraffet kunde verkställas
innan beslutet vunnit laga kraft. Den 17 november 1959 blev Bengt Nordqvist
— utan att han dessförinnan blivit underrättad om att straffet skulle
verkställas — hämtad av polis från Vellinge polisdistrikt och införd till
Skånska luftvärnskåren i Malmö. Samtidigt överlämnades till Bengt Nordqvist
en delgivningsförsändelse, innehållande avskrift av häradsrättens beslut.
Bengt Nordqvist var vid hämtningstillfället ensam i bostaden, som han
delade med sina föräldrar. Dessa erhöllo först på kvällen samma dag, då
Bengt Nordqvist tilläts ringa till dem, underrättelse om vad som inträffat.
Enligt vad Albin Nordqvist inhämtat förelåge icke någon ovillkorlig skyldighet
att i förväg underrätta den, som av domstol dömts till arreststraff, om
när straffet skulle börja verkställas. Enär Bengt Nordqvist hade fast bostad
och då enligt Albin Nordqvists uppfattning uppenbarligen ingen som helst
risk för avvikande kunde anses föreligga, borde emellertid Bengt Nordqvist
ha kunnat erhålla något rådrum för att självmant — d. v. s. utan att införpassning
anordnats — inställa sig vid luftvärnskåren. Föreläggande om
inställelse i dylik ordning utfärdades enligt vad Albin Nordqvist erfarit i
regel för personer, som dömts till frihetsstraff, och borde, såvitt Albin Nord -

qvist kunde förstå, meddelas även den, som ådömts arreststraff, enär denne
icke gjort sig skyldig till så allvarlig brottslighet som den, vilken förskyllt
frihetsstraff. I allt fall syntes Bengt Nordqvist ha kunnat något i förväg —
exempelvis telefonledes — underrättas om när verkställigheten av arreststraff
et skulle taga sin början. Att befordra straffet till verkställighet på
sätt som skett vore enligt Albin Nordqvists mening högst olämpligt, enär
den dömde i så fall icke finge tillfälle att underrätta vare sig anhöriga eller
arbetsgivare. Därjämte bleve den dömde betagen rätten att anhålla om uppskov
med verkställigheten. Bengt Nordqvist skulle några dagar efter det polisen
hämtade honom ha medföljt ett fotbollslag, som han tillhörde — IFK
Malmö — på några dagars turné till Spanien. Så snart det blivit känt att
Bengt Nordqvist hämtats för verkställighet av arreststraffet sökte fotbollslagets
lagledare utverka uppskov med verkställigheten. Lagledaren skulle
därvid ha erhållit beskedet att uppskov troligen skulle ha kunnat medgivas
därest ansökan därom gjorts före verkställighetens början, men att det icke
vore möjligt att bevilja uppskov sedan straffet börjat verkställas.

Sedan justitieombudsmannen i anledning av innehållet i klagoskriften
hos landsfiskalen i Vellinge distrikt hemställt om upplysningar i saken
anförde t. f. landsfiskalen N. Hultgren i skrivelse den 16 januari 1960:
Sedan den 17 november 1959 från chefen för Skånska luftvärnskåren vederbörliga
handlingar inkommit till landsfiskalen i Vellinge distrikt införpassades
Bengt Nordqvist samma dag till luftvärnskåren för avtjänande
av arreststraffet, dock först sedan — enligt vad ordinarie landsfiskalen
i distriktet M. Ringblom meddelat — från kåren telefonledes begärts skyndsamhet.
Vid av Hultgren den 16 januari 1960 gjord förfrågan hade styckjunkaren
vid Skånska luftvärnskåren C. Höög, som kontrasignerat kårchefens
framställning om införpassning av Bengt Nordqvist, meddelat att
det vore möjligt att han ringt landsfiskalen och efterhört när Bengt Nordqvists
ankomst kunde förväntas. Höög hade icke vid förfrågningen kunnat
erinra sig att det brådskat med inställelsen. — Något stadgande att person,
som hade att avtjäna arreststraff, i första hand borde föreläggas att själv inställa
sig syntes icke förefinnas.

Justitieombudsmannen överlämnade härefter — under förmälan att de av
Albin Nordqvist framställda klagomålen syntes rikta sig jämväl mot militär
personal och att ärendet rörde tillämpningen av militära rättsvårdskungörelsen
— handlingarna i ärendet till militieombudsmannen.

Sedan militieombudsmannen hemställt att chefen för Skånska luftvärnskåren
skulle — såvitt rörde hans befattning med verkställigheten av ifrågavarande
arreststraff — till militieombudsmannen inkomma med yttrande
i anledning av innehållet i Albin Nordqvists klagoskrift, anförde kårchefen
översten C. Reuterswärd i en av förenämnde Höög kontrasignerad skrivelse
den 4 februari 1960: Den 14 november 1959 inkom till Reuterswärd från chefen
för krigsflygskolan en skrivelse med begäran om verkställighet av det
Bengt Nordqvist ådömda straffet. I skrivelsen upplystes att Bengt Nordqvist
den 29 september 1959 utryckt från militärtjänstgöring samt att han vista -

des under adress Björkallén 11 i Vintrie. Vid skrivelsen voro fogade vederbörliga
straffverkställighelshandlingar. Den 16 november 1959 översände
Reuterswärd till landsfiskalen i Vellinge distrikt en skrivelse med anhållan
att Bengt Nordqvist måtte införpassas till Skånska luftvärnskåren för verkställighet
av straffet. Jämväl denna skrivelse innehöll uppgift om att Bengt
Nordqvist hade ryckt ut från militärtjänstgöring ävensom uppgift å hans
adress. Enär Reuterswärd samma dag ålagt tre värnpliktiga vid kåren arreststraff
var det nödvändigt att planera hur kårens tre arrester skulle disponeras
under den närmaste framtiden. I anledning därav telefonerade ■
efter vad Reuterswärd sedermera erfarit — straffregisterföraren vid kåren
förenämnde Höög, som brukade biträda i ärenden av ifrågavarande slag,
den 17 november 1959 till landsfiskalskontoret i Vellinge för att få veta när
Bengt Nordqvist kunde beräknas anlända till kåren. Höög hade därvid —
såvitt denne kunnat erinra sig — icke på något sätt antytt att verkställigheten
av det Bengt Nordqvist ådömda straffet brådskade. Vilket svar som från
landsfiskalskontoret lämnades på denna Höögs förfrågan hade Höög icke
kunnat erinra sig. Samma dag, d. v. s. den 17 november, införpassades Bengt
Nordqvist genom landsfiskalens i Vellinge försorg till karen, dit han anlände
ungefär klockan 1430. Vid ankomsten till kåren frågade Bengt Nordqvist
— enligt vad Reuterswärd senare erfarit av Höög — huruvida det vore
möjligt att få uppskov med straffverkställigheten i anledning av att Bengt
Nordqvist avsåg att deltaga i en fotbollsturnering i Spanien under tiden
den 19—den 25 november 1959. Höög hänvisade därvid Bengt Nordqvist att
hos kårchefen göra framställning om uppskov och hjälpte honom att uppsätta
en skrivelse med begäran därom, vilken skrivelse omedelbart ingavs
till Reuterswärd. Bengt Nordqvist begärde icke något personligt samtal med
Reuterswärd och intet nämndes om att han först samma dag erhållit del av
häradsrättens beslut. Ej heller sades något om att Bengt Nordqvist anmärkt
på att han för sent varslats om verkställigheten. Däremot ville Reuterswärd
erinra sig att han underrättades om att Bengt Nordqvist vid tillfället var
sjukskriven troligen på grund av en knäskada. Eftersom Reuterswärd ansåg
den omständigheten att Bengt Nordqvist uttagits till fotbollsturnén icke utgöra
synnerligt skäl för uppskov, avslog han genom beslut samma dag framställningen.
Verkställigheten av straffet påbörjades därefter klockan 1515.
Den 18 november 1959 inkom Bengt Nordqvist med en skriftlig framställning
om avbrott i straffverkställigheten under tiden den 20—den 24 november
och åberopade därvid en skrift från Idrottsföreningen Kamraterna i
Malmö, vari framhölls att Bengt Nordqvist uttagits att representera föreningen
vid en internationell fotbollsmatch i Madrid den 22 november samt
att Bengt Nordqvists bortovaro skulle utgöra en stor försvagning av fotbollslaget.
Sedan Reuterswärd rådgjort med sin auditör, som föreslog avslag på
Bengt Nordqvists framställning om uppskov, fattade Reuterswärd samma
dag eller den 18 november 1959 beslut i saken i enlighet med auditörens
förslag. Beslutet bringades omedelbart till Bengt Nordqvists och föreningens
kännedom. Bengt Nordqvist frigavs efter avtjänat arreststraff den 29

november 1959 klockan 1515. Den i klagoskriften förekommande uppgiften
att lagledaren för fotbollslaget, då han efter verkställighetens början sökt
utverka »uppskov», erhållit beskedet att uppskov troligen kunnat medgivas
om ansökningen gjorts före verkställighetens början, kunde Reuterswärd
icke verifiera. Möjligen åsyftade uppgiften ett telefonsamtal, som — efter
vad Reuterswärd fått veta — lagledaren en kväll efter verkställighetens
början haft med auditören, vid vilket samtal lagledaren frågat om det fanns
någon utsikt för Bengt Nordqvist att erhålla avbrott i verkställigheten. Auditören
hade då, med hänsyftning på Bengt Nordqvists redan avslagna framställning
om uppskov, sagt att utsikterna att efter det verkställigheten påbörjats
erhålla avbrott däri finge anses som ännu mindre än möjligheterna
att erhålla uppskov. Reuterswärd ville under åberopande av det anförda göra
gällande att han icke förfarit felaktigt i saken. Därjämte ville Reuterswärd
framhålla att han funne det anmärkningsvärt att Bengt Nordqvist, som finge
antagas redan före den 11 november ha känt till att han uttagits att medverka
vid Spanienturnén, underlåtit att — trots det arreststraff han haft
hängande över sig — på kallelse infinna sig vid häradsrätten sistnämnda
dag och därjämte icke ens funnit det påkallat att snarast efterhöra häradsrättens
beslut.

Militieombudsmannen anhöll därefter, med överlämnande av handlingarna
i ärendet, i skrivelse till förenämnde Ringblom om yttrande i saken. I anledning
därav anförde Ringblom i en till militieombudsmannen den 9 april
1960 inkommen skrivelse: Något stadgande enligt vilket den, som skulle
avtjäna arrest- eller frihetsstraff, i första hand skulle föreläggas att själv
inställa sig förefanns icke. Såvitt Ringblom kunde erinra sig hade han icke
tidigare handlagt något ärende angående införpassning till militärhäkte av
den som ådömts arreststraff. Att sådan införpassning skedde genom polischefens
försorg vore enligt Ringbloms uppfattning tämligen sällsynt. Då det
gällt verkställighet av ådömt frihetsstraff hade Ringblom brukat tillämpa
föreläggandeinstitutet i sådana fall då det varit fråga om förpassning av
personer, beträffande vilka det med hänsyn till vederbörandes personliga
förhållanden bedömts såsom troligt att föreläggandet skulle efterkommas.
I övriga fall hade Ringblom låtit straffskyldig utan föregånget föreläggande
genom polismans försorg införpassas till fångvårdsanstalt. Samma princip
hade tillämpats jämväl beträffande befordrandet till verkställighet av det
arreststraff, som ålagts Bengt Nordqvist. Med hänsyn dels till de disciplinbrott,
vartill Bengt Nordqvist gjort sig skyldig, dels ock till det förhållandet
att han icke efter kallelse inställt sig vid häradsrätten, hade Ringblom utgått
ifrån att det icke rimligen kunde förväntas att Bengt Nordqvist skulle efterkomma
ett föreläggande att inställa sig för avtjänande av arreststraffet. Vidare
hade samma dag, som verkställighetshandlingarna kommit Ringblom
tillhanda, straffregisterföraren vid Skånska luftvärnskåren telefonledes —
under framhållande att det med hänsyn till väntad beläggning av arrestlokalerna
vid kåren vore nödvändigt att planera den framtida dispositionen
därav — hos Ringblom förhört sig om när Bengt Nordqvist kunde förväntas

bliva inställd vid kåren, därvid straffregisterföraren uttryckt önskemal om
skyndsam förpassning av Bengt Nordqvist. Den undantagsställning, som
domstols dom å arreststraff erhållit genom att den finge verkställas utan
hinder av att den icke vunnit laga kraft, syntes i och för sig mnebara att det
ur disciplinär synpunkt ansetts angeläget att sådan dom verkställdes utan
dröjsmål. Denna uppfattning hade även kommit till uttryck i forarbetena till
militära rättegångslagen (Nytt Juridiskt Arkiv avd. II 1949 s. 350—351) och
framginge i övrigt av innehållet i 40 § militära rättsvårdskungörelsen. Pa
grund härav borde enligt Ringbloms förmenande — då fråga vore om verkställighet
av arreststraff — föreläggandeinstitutet icke användas såvitt icke
med hänsyn till den straffskyldiges personliga förhållanden med någorlunda
säkerhet kunde antagas, att han komme att ställa sig föreläggandet till efterrättelse.
Sådan förutsättning hade enligt Ringbloms bedömande icke förelegat
i det ifrågavarande fallet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i likalydande skrivelser den 27 juni 1960 till
envar av Reuterswärd och Ringblom följande.

I 91 § militära rättegångslagen stadgas att domstols dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, skall — där domstolen ej annorlunda förordnat
— verkställas utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga

kraft.

Närmare föreskrifter beträffande verkställighet av arreststraff meddelas
i 40 § militära rättsvårdskungörelsen. Författningsrummets första stycke
har följande lydelse: Arreststraff skall taga sin början så snart ske kan,
där ej uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat.
Den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens
början och slut. Med skriftlig uppgift om den bestämda strafftiden skall han
till föreståndaren för militärhäktet låta överlämna den som skall undergå
straffet. Vistas denne icke vid avdelning av krigsmakten, skall länsstyrelsen
eller polischefen i orten, efter därom gjord framställning, ombesörja överlämnandet;
anses fara för avvikande ej föreligga må den, som skall undergå
straffet, föreläggas att inställa sig hos föreståndaren.

Till en början må anmärkas att den återgivna bestämmelsen om föreläggande
för den som skall undergå straffet att själv inställa sig tydligen
avser föreläggande icke av militär myndighet utan av länsstyrelse eller polischef
(jfr militieoinbudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 95 ff). Någon
befogenhet för militär myndighet att, sedan värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet
upphört, beordra vederbörande att inställa sig för att undergå straff
förefinnes ej. Såsom framhållits redan i det nyss åsyftade ärendet i 1951
års ämbetsberättelse torde det emellertid — då fråga är om verkställighet av
arreststraff som ålagts någon som vid tiden för straffverkställigheten icke
längre är tjänstgöringsskyldig — för undvikande av onödig omgång vara
lämpligt att, innan till länsstyrelse eller polismyndighet göres i 40 § mili -

tära rättsvårdskungörelsen avsedd framställning, den militäre chef, som har
att befordra straffet till verkställighet, hos den dömde förhör sig huruvida
denne vill utfästa sig att å viss angiven tid självmant inställa sig för undergående
av straffet. Ehuru det merendels kan vara ändamålsenligt att kontakt
med den dömde sökes telefonledes torde det — till förebyggande av att
förfrågningen uppfattas som en order om inställelse — i regel vara lämpligt
att vad som förekommit vid sådant samtal blir av vederbörande befattningshavare
skriftligen bekräftat.

Såvitt avser det nu ifrågavarande fallet har Reuterswärd upplyst att inställelsen
av Bengt Nordqvist från den militära myndighetens sida icke ansetts
särskilt brådskande. Av vad Reuterswärd anfört framgår icke heller att
fara för avvikande ansetts föreligga. Vid sådant förhållande synes det i enlighet
med vad ovan framhållits ha varit lämpligt att i första hand från kårexpeditionen
kontakt tagits med Bengt Nordqvist för inhämtande av besked
om denne frivilligt ville inställa sig vid viss av kårchefen angiven tidpunkt
eller vid tidpunkt, varom överenskommelse kunde träffas. Ehuru ett sådant
förfarande enligt min mening varit lämpligare än det av kårchefen anlitade
torde dock anmärkning mot kårchefens handläggning av saken i vad avser
företagna åtgärder för Bengt Nordqvists inställelse icke kunna framställas.

Beträffande Ringbloms befattning med inställelsen av Bengt Nordqvist må
anföras följande.

Väl föreligger — såsom Ringblom i sitt yttrande anmärkt — icke något
uttryckligt stadgande enligt vilket den, som skall avtjäna arreststraff, i
första hand skall anmodas att självmant inställa sig hos föreståndaren för
militärhäktet. Den i 40 § militära rättsvårdskungörelsen upptagna föreskriften
att den straffskyldige, i fall där fara för avvikande icke anses föreligga,
må föreläggas att inställa sig innebär emellertid uppenbarligen att detta förfarande
bör komma till användning innan hämtningsförfarande tillgripes i
samtliga fall, då föreläggande kan antagas medföra att den straffskyldige
inställer sig vid vederbörande militärhäkte i enlighet med föreläggandet. Den
i författningsrummet uttalade principen att arreststraff skall taga sin början
så snart ske kan innebär givetvis icke att verkställigheten skall äga rum så
snart, att utrymme för det i författningsrummet anvisade förfarandet med
föreläggande icke finnes. I detta sammanhang kan anmärkas att skyndsamhet
vid verkställandet av arreststraff påbjudits huvudsakligen av disciplinära
skäl samt att kraven på skyndsamhet följaktligen icke äga samma styrka
då den straffskyldige icke längre fullgör militärtjänstgöring.

De brottsliga förfaranden, som föranlett det Bengt Nordqvist ådömda arreststraffet,
synas mig i och för sig knappast ha utgjort tillräckligt skäl för
Ringblom till antagande att Bengt Nordqvist icke skulle ha efterkommit föreläggande
att självmant inställa sig vid militärhäktet och än mindre till antagande
att delgivandet av ett sådant föreläggande närmast skulle haft till
följd att Bengt Nordqvist avvikit för att undgå straffverkställigheten. Detsamma
gäller uppenbarligen jämväl den av Ringblom åberopade omständigheten
att Bengt Nordqvist icke inställt sig vid häradsrätten. Ringblom

har emellertid vidare uppgivit att från luftvärnskåren uttryckts önskemål
om skyndsam förpassning av Bengt Nordqvist. Påståendet har icke från luftvärnskåren
kunnat bestyrkas men icke heller vederläggas. På grund härav
och då anledning att ifrågasätta riktigheten av denna Ringbloms uppgift
icke föreligger finner jag Ringbloms åtgärd att omedelbart ombesörja överlämnandet
av Bengt Nordqvist icke kunna bliva föremål för anmärkning.

Utredningen giver icke vid handen att det —• i vad eljest avser det sätt på
vilket förpassningen av Bengt Nordqvist skett — förekommit något förhållande
som påkallar åtgärd från min sida. I detta sammanhang må dock anmärkas
att det givetvis är angeläget att vid förpassningar av ifrågavarande
slag den dömde så snart ske kan erhåller möjlighet att underrätta sina anhöriga
eller annan, vars underrättande kan vara av betydelse.

Vad därefter angår frågan huruvida Bengt Nordqvist borde ha beviljats
uppskov med eller avbrott i verkställigheten för deltagande i den angivna
fotbollsturnén må anföras följande.

I 5 § andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas, att avbrott
i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån
det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa
eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. Såsom sådant synnerligt skäl,
stadgas vidare, skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger
fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

Såvitt avser verkställigheten av det Bengt Nordqvist ådömda straffet har
gjorts gällande att för beviljandet av uppskov med eller avbrott i verkställigheten
skulle ha förelegat i lagrummet avsett annat synnerligt skäl än de
däri särskilt angivna. Vilka skäl för uppskov eller avbrott, som avsetts skola
betraktas som »synnerliga skäl», ha helt naturligt icke kunnat detaljerat
angivas i lagtexten och förarbetena till disciplinlagen lämna icke heller någon
ledning för den åsyftade prövningen. Bedömningen av vilka skäl, som
skola anses vara så starka att de motivera uppskov med eller avbrott i verkställigheten,
får givetvis ske från fall till fall under beaktande av samtliga
de för fallet utmärkande omständigheterna.

I förevarande sammanhang kan finnas anledning att för jämförelse erinra
om vissa i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. upptagna
stadganden angående uppskov med och avbrott i verkställighet av frihetsstraff.
Enligt 15 § nämnda lag må — såvitt nu är av intresse — uppskov
med verkställighet av straffarbete eller fängelse beviljas den, som icke är
häktad, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga (SOU
1944: 50 s. 259 f samt prop. 1945: 342 s. 139 ff). Avbrott i verkställighet av
straffarbete eller fängelse eller annat i omförmälda lag avsett straff må enligt
36 § medgivas för att bereda vederbörande tillfälle att besöka närstående,
som är svårt sjuk, eller bevista närståendes begravning, så ock i annat
fall, då med hänsyn till strafftidens längd eller eljest starka skäl äro därtill,
allt såframt fara för missbruk ej kan anses föreligga.

Givet är att även vid tillämpning av 5 § andra stycket disciplinlagen för -

handenvaron av sådana skäl som besök hos närstående som är svårt sjuk
eller bevistande av närståendes begravning ovillkorligen bör föranleda beviljande
av begärt uppskov med eller avbrott i verkställigheten av arreststraff.
Vidare måste uppenbarligen i regel erfordras starkare skäl för erhållande
av uppskov med eller avbrott i verkställighet av frihetsstraff än för
erhållande av uppskov med eller avbrott i verkställighet av arreststraff.
I synnerhet torde detta gälla i fråga om uppskov med verkställighet av arreststraff
i fall då den dömde icke längre är tjänstgöringsskyldig. I dylika
fall torde å förbanden uppskov regelmässigt beviljas bl. a. för att den dömde
skall undgå att göra mer betydande ekonomiska förluster. Givetvis sakna
därvid sådana omständigheter som det begärda uppskovets längd icke betydelse.
Å andra sidan torde det — bl. a. till följd av arreststraffets jämförelsevis
korta varaktighet — krävas förhållandevis vägande skäl för att avbrott
i redan påbörjad verkställighet skall medgivas.

Såvitt angår det förevarande fallet synes det enligt min mening — bland
annat med hänsyn till kortvarigheten av det uppskov som begärdes — ha
legat närmast till hands att meddela Bengt Nordqvist uppskov med verkställigheten.
Då det emellertid kan vara föremål för tvekan huruvida deltagande
i en idrottstävling av det slag, varom nu är fråga, överhuvudtaget
bör kunna åberopas såsom ett i 5 § disciplinlagen avsett synnerligt skäl för
uppskov med straffverkställighet, finner jag anmärkning icke kunna framställas
mot Reuterswärd för det denne avslagit Bengt Nordqvists framställning
om uppskov. Reuterswärds handläggning av Bengt Nordqvists framställning
om avbrott i straffverkställigheten kan så mycket mindre bli föremål
för anmärkning.

Jag låter bero vid av mig i ärendet gjorda uttalanden.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Albin Nordqvist.

2. Vissa spörsmål rörande verkställighet vid sammanträffande av
arrest- och disciplinbotsstraff

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Kronobergs
regemente den 3 april 1959 uppkom fråga huruvida rätteligen förfarits
vid verkställande av straff i fall då en och samma person varit ålagd
såväl ett disciplinbotsstraff som ett arreststraff och båda straffen samtidigt
förelegat till verkställighet. Genom beslut av regementschefen översten T.
Cavallin den 18 december 1958 hade befälseleven nr 391129-623 H. Andersson
jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen för tjänstefel ålagts disciplinbot för tio
dagar med två kronor 50 öre för dag. I en samma dag utfärdad strafforder
bestämde Cavallin att straffet skulle verkställas »genom avdrag å penningbidrag
tiden 19/12—28/12 1958». För ett annat, senare begånget tjänstefel
ålades Andersson genom beslut av Cavallin den 20 december 1958 jämlikt
förenämnda lagrum arrest i fyra dagar. Sedan Andersson avgivit nöjdför -

klaring beträffande detta beslut, verkställdes arreststraffet under tiden den
20 december 1958 klockan 1100—den 24 december 1958 klockan 1100. Under
arresttiden gjordes icke löneavdrag jämlikt 4 § tredje stycket lagen om
disciplinstraff för krigsmän (disciplinlagen), men disciplinbotsstraffet blev
verkställt enligt straffordern.

Sedan från Cavallin begärts yttrande i anledning av vad sålunda förekommit,
anförde Cavallin i en till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrivelse: Beslutet att det Andersson den 18 december 1958 ålagda
disciplinbotsstraffet skulle verkställas under tiden den 19—den 28 december
måste anses riktigt, eftersom beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot
ålagts skulle verkställas omedelbart. Med hänsyn till att Andersson avgivit
nöjdförklaring den 20 december 1958 beträffande arreststraffet skulle
även detta straff omedelbart gå i verkställighet. Att straffen sålunda sammanträffat
hade varit orsaken till att löneavdrag ej skett på grund av arreststraffet.
Cavallin hade emellertid hyst tvekan om hur det rätteligen skulle
ha förfarits i den uppkomna situationen och hemställde därför om ett klargörande
uttalande.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 25 juli 1960
till Cavallin följande.

I 4 § tredje stycket disciplinlagen stadgas att, då någon som åtnjuter avlöning
från krigsmakten undergår arrest, löneavdrag skall ske under strafftiden
med belopp som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter. Beträffande
värnpliktig gäller härutinnan jämlikt 13 § första stycket kungörelsen
den 12 september 1958 angående avlöning m. m. till värnpliktiga (värnpliktsavlöningskungörelsen),
vilken trädde i kraft den 1 oktober samma år,
att han icke må uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag enligt 12 §
1 mom. kungörelsen. I sistnämnda moment, i dess lydelse före den 1 juli
1959, föreskrevs bl. a. att menig som icke tillgodoräknats tjänstgöringstid
om sammanlagt 304 dagar skulle under tjänstgöring erhålla penningbidrag
med två kronor 50 öre för dag.

Enligt 6 § första stycket disciplinlagen utgöres disciplinbot för den som
åtnjuter avlöning från krigsmakten av löneavdrag, vilket bestämmes för
dag till belopp som i förenämnda 4 § tredje stycket sägs. Verkställighet av
löneavdraget må jämlikt 6 § andra stycket fördelas på flera avlöningstillfällen.
Såvitt angår värnpliktig gäller enligt 12 § 4 mom. värnpliktsavlöningskungörelsen
som huvudregel att penningbidrag utbetalas i efterskott
den 10, den 20 och den sista dagen i månaden.

Särskilda bestämmelser om förfarandet då flera straffavgöranden på en
gång förekomma till verkställighet finnas visserligen, men dessa avse icke
det fall att ett av straffen utgöres av disciplinbot. Vid disciplinlagens tillkomst
ansågs ej erforderligt att uppställa någon regel i detta hänseende

(SOU 1946: 83 s. 197). Då en och samma person ålagts såväl disciplinbot
som arrest, skall därför vartdera straffet verkställas för sig. I princip kan
därvid verkställigheten av straffen ske samtidigt. Skulle samtidigheten medföra
något hinder för ett fullständigt verkställande av båda straffen, synes
det emellertid vara nödvändigt att straffen verkställas på skilda tider.

Såsom framgår av de här förut återgivna lagbestämmelserna innebära
arrest och disciplinbot samma ekonomiska konsekvenser för den straffskyldige,
om denne åtnjuter avlöning från krigsmakten. I och för sig behöver
detta förhållande icke hindra samtidig verkställighet. En befattningshavare
som lyder under statens allmänna avlöningsreglemente skall enligt 28 § i
reglementet för tid, under vilken han undergår arrest, vidkännas s. k. Aavdrag,
och eftersom detta utgör endast en mindre del av lönen, finnes vanligen
utrymme också för det ytterligare A-avdrag som ett disciplinbotsstraff
medför. Då den straffskyldige är värnpliktig uppgår emellertid som nämnts
löneavdraget under arresttid till hela penningbidraget, och möjligheten att
samtidigt med ett arreststraff verkställa ett disciplinbotsstraff i form av
löneavdrag kan därför vara utesluten.

På grund härav måste, när en värnpliktig ålagts såväl arrest som disciplinbot,
verkställigheten av det ena straffet ofta komma i efterhand. Om
verkställandet av disciplinbotsstraffet ej börjat då arreststraffet blir verkställbart,
är det i sådant fall, med hänsyn till att arrest innebär frihetsförlust
och även eljest utgör en svårare straff art än disciplinbot, naturligast
att arreststraffet först avtjänas och disciplinbotsstraffet verkställes omedelbart
därefter (Regner—Henkow: Den militära strafflagstiftningen s. 340).
Under arresttiden kommer således att föreligga sådant hinder för disciplinbotsstraffets
verkställighet som är förutsatt i 46 § militära rättsvårdskungörelsen
då däri föreskrives att verkställigheten skall börja så snart ske kan.
Eftersom verkställighet av disciplinbot i form av löneavdrag får fördelas på
flera avlöningstillfällen, kan det emellertid inträffa att en del av det sammanlagda
löneavdraget redan innehållits, när arreststraffet skall börja avtjänas.
Icke heller i detta fall bör verkställigheten av arreststraffet anstå.
I 5 § disciplinlagen stadgas att uppskov med sådan verkställighet får äga
rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den
arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. Den omständigheten
att verkställandet av ett disciplinbotsstraff påbörjats men ej
slutförts kan uppenbarligen icke anses som sådant synnerligt skäl. Å andra
sidan synes det icke möta något hinder att verkställigheten av disciplinbotsstraffet
avbrytes. Jämlikt 46 § militära rättsvårdskungörelsen ankommer
det på den som har att befordra straffet till verkställighet att bestämma
hur stort avdrag som skall göras vid varje avlöningstillfälle, och eftersom
ett beslut i detta hänseende icke ingår i straffavgörandet, kan det ersättas
av ett nytt utan att ha blivit undanröjt av högre instans. Då verkställandet
av ett arreststraff mellankommer, kan alltså den som befordrat
disciplinbotsstraffet till verkställighet, liksom eljest när förhållandena påkalla
det, meddela det ändrade verkställighetsbeslut som finnes erforderligt.

Av det anförda framgår att det enligt min mening icke förfarits riktigt vid
verkställigheten av de i förevarande ärende ifrågakomna straffavgörandena.
Den beträffande disciplinbotsstraffet den 18 december 1958 utfärdade straffordern
får anses ha inneburit att löneavdrag skulle göras vid avlöningstillfället
den 20 december för två dagar (den 19 och den 20) och vid avlöningstillfället
den 31 december för åtta dagar (den 21—den 28). Ehuru det redan
vid det första av dessa avlöningstillfällen torde ha varit möjligt att göra avdrag
för samtliga tio dagar, synes mig i detta fall någon anmärkning icke
böra framställas i anledning därav. Men då det den 20 december blev klart
att arreststraffet skulle börja avtjänas samma dag, hade nämnda strafforder
bort upphävas och i stället kunnat bestämmas att verkställandet av
disciplinbotsstraffet skulle ske genom löneavdrag vid avlöningstillfället den
20 december för en dag, vid avlöningstillfället den 31 december för åtta dagar
och vid avlöningstillfället den 10 januari för en dag. Om verkställigheten
av disciplinbotsstraffet anordnats på detta sätt, hade något hinder icke
förelegat att göra föreskrivet löneavdrag under arresttiden.

Med hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid bero vid mina här
gjorda uttalanden.

3. Värnpliktiga ha av militära chefer ålagts disciplinär bestraffning för
undanhållande oaktat förseelserna icke erkänts (I och II). Tillika frågor om
behörighet att hålla militärförhör och om utredningsförfarandet

i militära mål (II)

I en till militieombudsmannen den 24 september 1959 inkommen skrivelse
anhöll sekundchefen för Livregementets grenadjärer översten P. Tamm om
militieombudsmannens uttalande huruvida av Tamm verkställd bedömning
i ett disciplinmål, vari befälseleven nr 400818-53 L. Lilja jämlikt 26 kap.
11 § strafflagen ålagts fyra dagars arrest för undanhållande, vore riktig i
vad avsåge brottsrubriceringen.

Av tillhandahållna handlingar inhämtades följande.

Tjänstförrättande chefen för tredje kompaniet, vid vilket Lilja tjänstgjorde,
anmälde den 24 augusti 1959 i en till sekundchefen ställd skrivelse att
Lilja den 13 i samma månad icke inställt sig vid aftonuppropet utan inpasserat
genom kasernvakten först påföljande dag klockan 0345 samt att Lilja
såsom skäl för underlåtenheten att inställa sig i behörig tid angivit illamående.

Vid ett i anledning av förenämnda anmälan den 26 augusti 1959 hållet
militärförhör uppgav Lilja: Efter det han den 13 augusti ätit middag i regementets
manskapsmatsal kände han sig illamående och begav sig fördenskull
till sitt i staden — Örebro — belägna hem. Omkring klockan 2030 försämrades
hans tillstånd och han började kräkas. Han fick efterhand en allt svårare
huvudvärk. Omkring klockan 0300 den 14 augusti kände Lilja sig något
5—60162!). Militieombudsmannens ämbetsberättelse

bättre och begav sig då till regementet. Han inpasserade genom kasernvakten
klockan 0345. Lilja vidgick att han borde före fritidens utgång klockan
2200 den 13 augusti till sitt kompani ha meddelat att han icke kunde inställa
sig.

Den 28 augusti 1959 lät Tamm till auditören översända disciplinmålsprotokollet
beträffande Lilja, därvid Tamm föreslog att Lilja skulle jämlikt 26
kap. 11 § strafflagen åläggas fyra dagars arrest för undanhållande. Då protokollet
återkom från vice auditören L. Sjöstedt, som handlagt ärendet, hade
brottsbeteckningen utan någon motivering ändrats till tjänstefel medan
straffet, fyra dagars arrest, bibehållits. Ett av Sjöstedt i protokollet intaget
förslag till beslut hade givits följande lydelse: »Lilja ålägges för det han,
som på grund av sjukdom varit frånvarande från regementet under tiden
den 13/8 1959 klockan 2200 — den 14/8 1959 klockan 0345, underlåtit att
anmäla sitt sjukdomstillstånd till regementet jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen
för tjänstefel disciplinstraff arrest fyra dagar».

Sedan Tamm funnit sig icke kunna godtaga brottsbeteckningen tjänstefel
orienterade han telefonledes Sjöstedt härom, varefter Tamm i Sjöstedts
förslag till beslut ändrade brottsbeteckningen och åberopat lagrum till undanhållande
jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen. 1 beslutet tillfogade Tamm
därjämte: »Tjänstefelet (utebliven anmälan) av ringa vikt och föranleder
ingen åtgärd». Disciplinmålsprotokollet översändes därefter ånyo till Sjöstedt,
som å protokollet tecknade följande yttrande: »Liljas utevaro från
regementet har enligt hans berättelse berott på sjukdom. Han har icke styrkt
sjukdomstillståndet genom läkarintyg men anledning saknas att icke godtaga
påståendet. Berättelsens innehåll visar, att han varit förhindrad att inställa
sig i rätt tid. Jag anser icke att ansvar för olovlig utevaro bör ådömas.
Emellertid måste möjlighet anses ha funnits för Lilja att i tid anmäla sitt
tillstånd till regementet. Genom denna underlåtenhet anser jag honom förfallen
till ansvar för tjänstefel. Jag instämmer med sekundchefen ifråga om
disciplinstraffet arrest fyra dagar.»

Sjöstedt verkställde tillika i samband med avgivandet av förenämnda yttrande
ändring i det av Tamm undertecknade straffbeslutet så att beslutet
kom att få följande lydelse: »Lilja ålägges för det han olovligen varit frånvarande
från regementet under tiden den 13/8 1959 klockan 2200—den 14/8
1959 klockan 0345 jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande disciplinstraff
arrest fyra dagar».

Lilja delgavs genom delgivningskort-disciplinmål den 17 september 1959
ett så lydande straffbeslut: »På grund av sjukdom olovligen varit frånvarande
från regementet under tiden 13/8 1959 kl. 2200—den 14/8 1959 kl.
0345, underlåtit att anmäla sitt sjukdomstillstånd till regementet. — 26
kap. 11 § SL — undanhållande ■— arrest fyra dagar».

I förenämnda till militieombudsmannen den 24 september 1959 inkomna
skrivelse anförde Tamm: Enligt vid regementet tillämpad praxis skulle eu
värnpliktig, som på grund av sjukdom icke kunde inställa sig i föreskriven
tid, med läkarintyg styrka att sjukdomen utgjort ett hinder för inställelse.

De värnpliktiga visste dessutom sannolikt att regementets sjukhus kunde
taga emot akuta sjukdomsfall under hela dygnet. Därest det i fortsättningen
skulle anses riktigt att beteckna fall som Liljas såsom tjänstefel skulle detta
med säkerhet sprida sig bland de värnpliktiga vid regementet. Ehuru Tamm
icke ville ifrågasätta Liljas ärlighet kunde resultatet av att hans utevaro bedömdes
som tjänstefel bli att de värnpliktiga vid utevaro åberopade att de
varit så sjuka att de icke kunnat inställa sig samt att de vistats på en sådan
plats (sommarstuga eller dylikt) att de icke haft möjlighet att underrätta
sitt kompani. Frågan vore då om dessa värnpliktiga skulle helt frias
från ansvar. Tamm ansåge vidare att utebliven anmälan till kompaniet icke
borde föranleda en så sträng bestraffning som fyra dagars arrest. Möjligen
skulle underlåtenhet att verkställa dylik anmälan medföra tillrättavisning.
I det nu ifrågavarande fallet vore det därför enligt Tamms uppfattning icke
logiskt att ålägga fyra dagars arrest därest förseelsen bedömdes som tjänstefel.
Sammanfattningsvis ville Tamm uttala att en tillämpning av tjänstefelsbestämmelserna
i fall som det nu angivna skulle innebära ett mycket
allvarligt hot mot disciplinen.

Det inhämtades att det Lilja ålagda straffet verkställts med början den 21
september 1959. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 15 mars 1960 till Tamm följande.

I 26 kap. 11 § första stycket strafflagen stadgas: Avviker eller utebliver
krigsman olovligen från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall
tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är bestämt
för honom, dömes för undanhållande till disciplinstraff. Den som förut begått
sådant brott må dömas till fängelse.

Såsom laga förfall anses enligt 434 mom. i 1945 års tjänstereglemente för
krigsmakten bl. a. sjukdom eller annan oförutsedd omständighet, som hindrat
krigsman att fullgöra vad honom ålegat. I 435 mom. nämnda reglemente
föreskrives vidare att sjukdom skall, för att anses såsom laga förfall, styrkas
med legitimerad läkares intyg eller — därest sådant intyg ej kan anskaffas
— med intyg utfärdat av någon av i samma moment uppräknade
personer. Enligt 436 mom. åligger det envar alt draga försorg därom, att
anmälan om förfallet jämte intyg, som nyss nämnts, snarast möjligt och,
där så låter sig göra, före den för inställelsen föreskrivna tiden kommer vederbörande
chef till handa.

Av de uppgifter som Lilja lämnat vid det med honom hållna militärför -

höret framgår att Lilja ansett sig till följd av sjukdom, bl. a. kräkningar,
icke ha kunnat inställa sig i rätt tid vid regementet samt att han begivit sig
till regementet så snart hans tillstånd medgivit detta. Lilja har alltså vid
militärförhöret icke vidgått utan tvärtom bestritt förhandenvaron av sådana
omständigheter, som kunna medföra straff för undanhållande. I anslutning
till vad sålunda anmärkts vill jag vidare framhålla följande.

I Handbok i militär rättsvård (RättsH), s. 64, anföres beträffande den i
22 § första stycket punkt 5 militära rättegångslagen stadgade skyldigheten
att — då nöjaktig utredning om brottet förutses ej kunna åstadkommas genom
den bestraffningsberättigades försorg — genast hänskjuta målet till
åklagaren: Föreskriften får praktisk betydelse särskilt i det fall att den
misstänkte efter att ha närmare hörts i målet bestrider, att han gjort sig
skyldig till någon förseelse. Eftersom den bestraffningsberättigade icke får
anställa förhör under edsansvar med vittnen och målet, när sådant förhör
erfordras, följaktligen måste prövas av domstol, bör även brottsutredningen
övertas av civil myndighet så snart det visat sig att den misstänkte bestrider
förseelsen. Den omständigheten att vittnesförhör under edsansvar icke får
anställas i disciplinmål innebär i praktiken, att det för att straff skall få
åläggas i disciplinär ordning förutsältes att den misstänkte erkänt att han
begått brottet eller medgivit de faktiska omständigheter, som konstituera
detta. Straff får under inga omständigheter åläggas i disciplinmål, om det
är tvivelaktigt huruvida den misstänkte är skyldig. (Jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1950 s. 15, 25 och 206.)

Därest det funnits anledning ifrågasätta riktigheten av Liljas uppgifter
därom att han vid ifrågavarande tillfälle varit på grund av sjukdom urståndsatt
att inställa sig tidigare än som skedde, borde målet ha hänskjutits
till åklagaren. Utredning beträffande den uppgivna sjukdomen och möjligheterna
för Lilja att inställa sig tidigare än han gjort skulle i så fall ha kunnat
förebringas vid domstol genom hörandet av Lilja närstående eller andra
personer, som under sjukdomstiden gjort iakttagelser beträffande Liljas tillstånd.
Därest sådan utredning icke kunnat förebringas hade domstolen — i
motsats till bestraffningsberättigad militär chef — kunnat pröva trovärdigheten
av Liljas uppgifter mot bakgrunden av tillgänglig indiciebevisning.

Den praxis i fråga om företeende av läkarintyg, som enligt Eder uppgift
råder inom regementet, stöder sig uppenbarligen på de bestämmelser i 435
mom. tjänstereglementet för krigsmakten, för vilka ovan redogjorts. Nämnda
bestämmelser få emellertid icke uppfattas så att bevisbördan åvilar den
misstänkte i mål om utevaro. Därest den uteblivne gör gällande laga förfall
på grund av sjukdom och läkarintyg icke företetts ankommer det på åklagaren
att förebringa utredning beträffande de omständigheter, som ligga till
grund för den gjorda invändningen. Självfallet får utevaron icke bedömas
som olovlig enbart därför att den misstänkte icke kunnat eller försummat
att förete läkarintyg som styrker laga förfall.

I förevarande mål har Ni icke ens ifrågasatt riktigheten av Liljas uppgift
att han på grund av sjukdom varit förhindrad att inställa sig vid regemen -

tet i rätt tid. Vid sådant förhållande är det i hög grad anmärkningsvärt att
Ni med tillgång till Sjöstedts yttrande ansett Eder kunna ålägga Lilja straff
för undanhållande. Hänsyn till disciplinens upprätthållande får givetvis icke
medföra att krigsman ålägges straff för förseelser varom han icke blivit lagligen
övertygad. Bortsett från att den felaktiga brottsrubriceringen med hänsyn
till bestämmelsen i 26 kap. It § första stycket andra punkten strafflagen
kan få betydelse därest Lilja framdeles skulle göra sig skyldig till undanhållande
innebär straffbeslutet att Lilja efter utgången av pågående tjänstgöring
kommer att kvarhållas ett dygn för fullgörande av eftertjänst. I sammanhanget
kan för övrigt anmärkas att — om Eder brottsrubricering varit
riktig — straff beslutet borde ha givits den formulering som Sjöstedt slutligen
föreslagit.

Utredningen i disciplinmålet giver icke vid handen att Lilja gjort sig skyldig
till annan försummelse än att han underlåtit att till regementet anmäla
att han varit förhindrad att inställa sig i rätt tid och att vidtaga åtgärd för
att söka styrka hindret. Denna försummelse är att bedöma såsom tjänstefel.

Med hänsyn till den betydelse fullgörandet av skyldigheten att anmäla hinder
för inställelse måste antagas ha för ordningen inom krigsmakten får det
av Sjöstedt för tjänstefel föreslagna och genom Edert beslut jämväl ålagda
straffet av arrest fyra dagar anses icke ha överstigit vad från straffmätningssynpunkt
varit rimligt.

Ehuru Ni, såsom framgår av vad här ovan upptagits, förfarit felaktigt vid
handläggandet av det mål varom nu är fråga finner jag mig, särskilt i betraktande
av vad jag nyss anmärkt, kunna låta bero vid den erinran som innefattas
i det anförda.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Sjöstedt.

Tamm hemställde härefter — då den av Lilja begångna förseelsen icke varit
att bedöma såsom undanhållande — i en till militieombudsmannen den 12
april 1960 inkommen skrivelse om militieombudsmannens bemyndigande att
underlåta att i anledning av straffbeslutet kvarhålla Lilja för fullgörande av
eftertjänst. Samtidigt framhöll Tamm att han vid målets handläggning icke
hade tillgång till auditörens yttrande förrän disciplinmålsprotokollet för andra
gången återställdes från auditören samt att han då ansett sig förhindrad
att verkställa ändring i straffbeslutet. Tamm ifrågasatte i skrivelsen vidare
om han icke — därest han underlät att kvarhålla Lilja för fullgörande av
eftertjänst — gjorde sig skyldig till tjänstefel. Till stöd för denna sin förmodan
åberopade Tamm det förhållandet, att den felaktiga brottsbeteckningen
icke syntes kunna bli föremål för ändring annat än genom anlitande av extraordinära
rättsmedel.

I anledning härav anförde militieombudsmannen i skrivelse till Tamm
den 19 april 1960 följande.

Militieombudsmannen har i ämbctsberättclsen 1950 s. 224 uttalat följande.

Angående frågan, vid vilken tidpunkt ett av bestraffningsberättigad befattningshavare
undertecknat och av vederbörande auditör kontrasignerat straffbeslut
skall anses ha blivit definitivt, kunna olika möjligheter tänkas. Med
hänsyn till att något avkunnande i egentlig mening — såsom vid domstolarna
i allmänhet är fallet — ej förekommer, skulle kunna ifrågasättas, om
icke ett straffbeslut i disciplinmål får anses ha blivit definitivt först genom
att detsamma delgivits den dömde. Det synes dock ligga närmare till hands,
att beslutet anses definitivt redan så snart detsamma blivit vederbörligen undertecknat
samt därefter för ärendets vidare handläggning överlämnats till
annan befattningshavare vid förbandet.

Av det anförda framgår att ifrågavarande straffbeslut ingalunda kunde anses
definitivt vid den tidpunkt då Ni mottog auditörens skriftliga yttrande i
målet. Jag har förutsatt att detta till synes självfallna förhållande utan vidare
måste ha stått klart för Eder. Vid avfattandet av skrivelsen till Eder den
15 mars 1960 utgick jag därför ifrån att Ni vid meddelandet av straffbeslutet
varit av den uppfattningen att Lilja förskyllt straff för undanhållande samt
att Ni uteslutande av detta skäl ansett Eder icke kunna godtaga den av auditören
i yttrandet hävdade meningen. Av den från Eder den 12 april 1960 hit
inkomna skrivelsen synes dock framgå att vad som närmast föranlett eller
i varje fall i sin mån bidragit till att Lilja kommit att åläggas straff för undanhållande
varit att Ni — såvitt utredningen visar utan att närmare rådgöra
med auditören — ansett Eder »förhindrad att själv för andra gången ändra
protokollet». Att en sådan felbedömning från Eder sida kunnat förekomma
finner jag vara ej mindre anmärkningsvärt än om Edert felaktiga ställningstagande
i saken helt föranletts därav att Ni misstagit Eder i fråga om brottsrubriceringen.

Eder framställning om bemyndigande att underlåta att kvarhålla Lilja för
fullgörande av eftertjänst föranleder endast det uttalandet att — såsom från
militieombudsmansexpeditionen framhållits vid telefonsamtal den 17 mars
1960 — anmärkning från min sida icke kommer att framställas mot Eder
därest Ni underlåter att i anledning av det felaktiga straffbeslutet kvarhålla
Lilja för fullgörande av eftertjänst. Enligt min mening är det nämligen uppenbart
att ett sådant av omständigheterna påkallat tillrättaläggande av ett
i administrativ ordning reglerat förfarande icke skulle, såsom Ni förmenar,
kunna innebära tjänstefel. Givetvis får i samband med ett sådant tillrättaläggande
någon ändring i straffbeslutet icke företagas.

Militieombudsmannen anhöll i skrivelsen vidare att Tamm måtte lämna
besked huruvida Lilja komme att kvarhållas för fullgörande av eftertjänst
eller icke.

Sedan Tamm meddelat att Lilja icke komme att kvarhållas för fullgörande
av eftertjänst förklarade militieombudsmannen — under hänvisning till
tidigare gjorda uttalanden — att vad i ärendet förekommit icke föranledde
vidare åtgärd.

I samband med granskning av arrestantkort från Upplands flygflottilj
för augusti 1959 uppmärksammades att överstelöjtnanten B. Carlberg i
egenskap av tjänstförrättande flottilj chef genom ett den 28 juli 1959 meddelat,
av t.f. auditören B. Tönnesen kontrasignerat beslut ålagt värnpliktige
nr 380502-939 S. Thomasson jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen arrest fem dagar
för undanhållande, bestående i att Thomasson »den 20/7 1959 kl. 2200
—22/7 1959 kl. 2355 varit frånvarande från flottiljen utan att kunna styrka
påstådd sjukdom med intyg».

Av handlingarna i målet framgick vidare följande.

I en den 22 juli 1959 till flottiljexpeditionen inkommen skrivelse anmäldes,
att Thomasson, vilken tillhörde fjärde divisionen och tjänstgjorde vid flottiljens
hundgård, icke inställt sig till den tjänstgöring som tog sin början
föregående dag klockan 0730. Den 23 juli inkom till flottiljexpeditionen besked
att Thomasson samma dag anmält sig vid fjärde divisionen, därvid
han uppgivit att han under frånvaron varit sjuk men att han saknade läkarintyg
beträffande sjukdomen.

I anledning av vad som förevarit hölls den 23 juli 1959 militärförhör med
Thomasson. Som förhörsledare fungerade sergeanten H. Hagel. Vid förhöret
uppgav Thomasson: Han åtnjöt ledighet från den 18 juli till den 20 juli
klockan 2200. På förmiddagen sistnämnda dag uppsökte han en familj Öberg
i Solna. Efter det han vid 1630-tiden intagit en måltid tillsammans med
nämnda familj blev han mellan klockan 1700 och 1800 illamående och började
kräkas samt fick dessutom diarré. Samtliga medlemmar av familjen
Öberg, fem personer, blevo också illamående. Värst utsatt var dock Thomasson.
Någon sprit förtärdes icke vid måltiden eller eljest under dagen. Thomasson
hade haft för avsikt att klockan 1857 med tåg avresa från Stockholm
för att hinna inställa sig vid flottiljen senast klockan 2200. Då han på
grund av sjukdomen icke kunde inställa sig ombad han fru Öberg att ringa
till flottiljens sjukhus och meddela att han var sjuk och icke kunde inställa
sig. Han hade icke haft någon tanke på att tillkalla läkare och icke heller
någon i familjen Öberg syntes ha tänkt därpå. Thomasson blev »enligt eget
bedömande frisk den 22/7 så att han kunde avresa från fam. Öberg och inställa
sig vid F 16 samma dag kl. 2355». Han kände till att värnpliktiga, som
insjuknade utom flottiljen, voro skyldiga att med intyg styrka sjukdomen
men trodde att »det går väl ändå».

I skrivelse till flottiljchefen den 8 januari 1960 — vari till en början hänvisades
till att såvitt framginge av protokollet över omförmälda med Thomasson
hållna förhör denne gjort gällande att hans ifrågavarande frånvaro
från flottiljen var föranledd av sjukdom och att han hade inställt sig vid
flottiljen så snart hans tillstånd medgivit detta — anförde militieombudsmannen
vidare: Enligt vad formuleringen av straffbeslutet gåve vid handen
syntes Carlberg och Tönnesen ha varit av den uppfattningen att det

ålegat Thomasson att med intyg styrka påstådd sjukdom vid äventyr att
Thomasson eljest vore förvunnen till ansvar för undanhållande. Ett dylikt
ståndpunktstagande kunde måhända ha föranletts av missuppfattning av
innebörden och tillämpligheten i förevarande fall av bestämmelsen i 435
mom. i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten att sjukdom för att anses
som laga förfall skall styrkas med intyg av någon av i samma moment
angivna personer. Det borde vid handläggningen av målet utan vidare ha
stått klart att enligt grundläggande straffrättsliga principer bevisbördan
icke åvilar den misstänkte. I anslutning till det anförda hemställdes att flottiljchefen
ville från Carlberg och Tönnesen infordra yttrande dels angående
anledningen till att — ehuru Thomasson vid militärförhöret icke vidgått
förliandenvaron av sådana omständigheter som kunde för honom medföra
ansvar för undanhållande — i disciplinmålet verkställd utredning ansetts
kunna läggas till grund för en sådan bedömning som kommit till uttryck i
förenämnda beslut, dels ock angående den uppfattning av bevisbördans förläggande
som enligt vad i skrivelsen angivits syntes ha tillämpats i målet.
Under hänvisning till bestämmelserna i 24 § militära rättegångslagen begärdes
jämväl upplysning om på vilken grund Hagel ansetts behörig att hålla
militärförhör.

I avgivet yttrande anförde Carlberg: Enligt flottilj order den 3 juli 1959
var Hagel från och med den 19 till och med den 25 i samma månad beordrad
som semesterersättare för »chef/arbetsledare vid 4. div». Formellt sett
finge därför Hagel anses ha varit behörig att hålla militärförhör. Då den 22
juli anmälan om Thomassons utevaro inkom till flottilj expeditionen tjänstgjorde
överstelöjtnanten G. Eriksson som flottiljchef. Eriksson var med
hänsyn till bestämmelserna i 24 § militära rättegångslagen tveksam om Hagels
behörighet att hålla militärförhör och rådgjorde fördenskull telefonledes
i saken med Carlberg, som normalt vore föredragande i rättsvårdsärenden
men som vid tillfället åtnjöt semester. Samrådet mellan Eriksson och
Carlberg gav vid handen, att Hagel icke enligt lagens andemening kunde anses
behörig. Då det emellertid bedömdes angeläget att utredning igångsattes
så snart som möjligt beslöt Eriksson att låta Hagel göra en »förberedande
utredning», avsedd att ligga till grund för ett militärförhör den 27 juli, då
ordinarie chefen för fjärde divisionen skulle återinträda i tjänst. Den utredning,
som Hagel verkställde, upptecknades i ett förhörsprotokoll och detta
behandlades av Carlberg, som vid tidpunkten för straffbeslutet tjänstgjorde
som flottiljchef, av förbiseende som protokoll över »ett slutligt militärförhör».

Tönnesen anförde i ett av honom avgivet yttrande: Vad beträffade bevisbördans
förläggande hade det icke, oaktat beslutet erhållit en i detta avseende
måhända något otydlig formulering, förelegat någon missuppfattning
av bestämmelsen i 435 mom. tjänstereglementet för krigsmakten. Tönnesen
hade sålunda icke varit av den åsikten att andra principer än de för straffrättsskipningen
vanliga skulle kunna tillämpas i disciplinmål. Enligt hans
uppfattning syntes icke i det ifrågavarande fallet tillräckliga skäl ha förele -

gat att jämlikt 22 § första stycket punkt 5 militära rättegångslagen hänskjuta
målet till åklagaren. Däremot föreföll honom 27 § samma lag möjligen ha
bort giva anledning till sådant hänskjutande. Tönnesen bedömde emellertid
vid handläggningen av det förevarande fallet saken så att det i fråga om den
misstänktes skuld icke fanns utrymme för något berättigat tvivel. Bortsett
från att Thomassons uppgifter på det hela taget gjorde ett utomordenligt
klart intryck av efterhandskonstruktion, grundade sig bedömandet företrädesvis
på tre omständigheter. För det första presterade Thomasson icke
något läkarintyg och uppgav själv att han icke alls brytt sig om att tillkalla
läkare. För det andra hade till flottiljens sjukhus säkerligen icke ingått något
sådant telefonsamtal, som Thomasson omnämnt. Detta hade för övrigt
icke heller direkt påståtts av Thomasson. För det tredje, slutligen, hade
Thomasson vid sin återkomst till flottiljen icke ens anmält sin återkomst,
än mindre hade han då verkställt anmälan beträffande den påstådda sjukdomen.
Trots den höggradiga osannolikheten i Thomassons berättelse skulle
Tönnesen icke underlåtit att förorda hänskjutande till åklagaren om blott
någon enda av de här ovan antydda omständigheterna varit förhanden. Da
emellertid så icke var fallet fann Tönnesen -— i betraktande av det mått av
bevisning som domstolarna krävde i bagatellmål — förutsättning för handläggning
i disciplinär ordning föreligga. Denna förutsättning utgjordes av
frånvaron av rimligt tvivel på den misstänktes skuld.

I ett härjämte av Carlberg avgivet särskilt yttrande förklarade Carlberg
att han helt instämde i vad Tönnesen uttalat angående skett bedömande
av huru bevisbördan skulle förläggas ävensom därom att den utredning som
förelåg borde anses ha varit tillräcklig för målets avgörande i disciplinär
ordning men att Carlberg vid förnyat studium av målet däremot funnit att
gärningen borde ha rubricerats som tjänstefel och icke såsom undanhållande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 9 juli 1960 till flottiljchefen
följande.

Enligt 26 kap. 11 § strafflagen skall straff för undanhållande ådömas
krigsman som olovligen avviker eller utebliver från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom.

Av det återgivna stadgandet framgår att undanhållande förutsätter olovligt
uteblivande eller olovligt avvikande. Olovligt uteblivande innebär att vederbörande
utan laga förfall underlåter att inställa sig i rätt tid. Strafflagen
innehåller icke någon bestämmelse varav kan inhämtas vilka omständigheter
som böra godtagas såsom laga förfall. Till ledning i sådant hänseende
kunna dock tjäna vissa i annan ordning tillkomna föreskrifter, däribland
434 mom. i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten. Enligt vad där angives
anses såsom laga förfall avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller
annan oförutsedd omständighet, som hindrat krigsman att fullgöra vad

honom ålegat. Vissa andra föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten,
vilka anknyta till det berörda stadgandet i 434 mom., ha däremot icke
någon betydelse då det gäller bedömandet av huruvida vederbörande ådragit
sig straff för undanhållande eller ej utan bli att beakta endast i vissa
andra sammanhang, bl. a. i hänseenden som beröras i värnpliktslagen och
tillhörande författningar. Med sist antydda bestämmelser i tjänstereglementet
åsyftas närmast den förut omförmälda föreskriften i 435 mom. att sjukdom
skall, för att anses såsom laga förfall, styrkas med legitimerad läkares intyg
eller — därest sådant intyg ej kan anskaffas — med intyg utfärdat av
någon av i samma moment uppräknade personer, samt vidare föreskriften i
436 mom. att det åligger envar att draga försorg därom, att anmälan om
förfallet jämte intyg, som nyss nämnts, snarast möjligt och, där så låter sig
göra, före den för inställelsen föreskrivna tiden kommer vederbörande chef
till handa.

I min förenämnda skrivelse den 8 januari 1960, varigenom jag infordrade
yttranden från Carlberg och Tönnesen, framhöll jag, hurusom enligt vad
formuleringen av det ifrågavarande straffbeslutet gåve vid handen Carlberg
och Tönnesen syntes ha varit av den uppfattningen att det ålegat Thomasson
att med intyg styrka påstådd sjukdom vid äventyr att han eljest vore förvunnen
till ansvar för undanhållande. Tönnesen har i sitt yttrande, med instämmande
av Carlberg, förklarat att det beträffande bevisbördans förläggande
icke, oaktat beslutet erhållit en i detta avseende måhända något otydlig
formulering, från Tönnesens sida förelegat någon missuppfattning av
bestämmelsen i 435 mom. tjänstereglementet för krigsmakten och att Tönnesen
sålunda icke varit av den åsikten att andra principer än de för straffrättsskipningen
vanliga skulle kunna tillämpas i disciplinmål. Ehuru formuleringen
av straffbeslutet starkt talar för ett motsatt antagande, vill
jag icke göra gällande att det förhåller sig annorlunda än Tönnesen med
sitt sistnämnda uttalande givit tillkänna. Jag kan dock icke underlåta att
bestämt framhålla att det här icke är fråga om, såsom Tönnesen uttryckt
sig, en måhända något otydlig formulering utan om en rent missledande
oklarhet som under inga förhållanden bör få vidlåda ett meddelat straffbeslut.

Såsom jämväl anmärktes i min nämnda skrivelse den 8 januari 1960 har
Thomasson vid det med honom hållna militärförhöret icke vidgått förhandenvaron
av sådana omständigheter som kunna medföra straff för undanhållande.
Till belysande av vad som i dylikt fall varit att iakttaga i fråga
om målets handläggande må framhållas följande.

Beträffande den i 22 § första stycket punkt 5 militära rättegångslagen
stadgade skyldigheten att — då nöjaktig utredning om brottet förutses ej
kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg — genast
hänskjuta målet till åklagaren anföres i Handbok i militär rättsvård
(RättsH), s. 64, följande.

Föreskriften får praktisk betydelse särskilt i det fall att den misstänkte
etter att ha narmare hörts i målet bestrider, att han gjort sig skyldig till

någon förseelse. Eftersom den bestraffningsberättigade icke får anställa förhör
under edsansvar med vittnen och målet, när sådant förhör erfordras,
följaktligen måste prövas av domstol, bör även brottsutredningen övertas
av civil myndighet så snart det visat sig att den misstänkte bestrider förseelsen.
Den omständigheten att vittnesförhör under edsansvar icke får anställas
i disciplinmål innebär i praktiken, att det för att straff skall få åläggas
i disciplinär ordning förutsättes att den misstänkte erkänt att han begått
brottet eller medgivit de faktiska omständigheter, som konstituera detta.
Straff får under inga omständigheter åläggas i disciplinmål, om det är
tvivelaktigt huruvida den misstänkte är skyldig. (Jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1950 s. 15 ff, 25 ff och 206 ff.)

I 27 § militära rättegångslagen lagfästes den mot bakgrunden av det
nyss anförda till synes självklara satsen att målet skall hänskjutas till åklagaren
jämväl i de fall då skäl för hänskjutande enligt 22 § första stycket
nämnda lag befinnas föreligga först sedan utredning vid militärförhör påbörjats.

Enär såsom förut angivits Thomasson i målet gjorde gällande att han
vid ifrågavarande tillfälle varit på grund av sjukdom urståndsatt att inställa
sig tidigare än som skedde, borde målet ha hänskjutits till åklagaren.
Utredning beträffande den uppgivna sjukdomen och möjligheterna för
Thomasson att inställa sig tidigare än han gjort skulle i så fall ha kunnat
förebringas vid domstol genom hörande av personer, som under sjukdomstiden
gjort iakttagelser beträffande Thomassons tillstånd. Därest erforderlig
sådan utredning icke kunnat förebringas hade domstolen — i motsats till
bestraffningsberättigad militär chef — också haft möjlighet att pröva trovärdigheten
av Thomassons uppgifter mot bakgrunden av eljest förhandenvarande
omständigheter eller med andra ord att även använda indiciebevisning.
De skäl, som Tönnesen anfört till stöd för att han medverkat
till att målet prövades av den bestraffningsberättigade på sätt som skett
oaktat Thomasson gjort gällande laga förfall, kunna icke godtagas. Det måste
tvärtom anses i hög grad anmärkningsvärt att Tönnesen, som haft att
tillhandagå med juridisk sakkunskap vid bestraffningsrättens utövande, ansett
sig kunna tillråda att Thomasson på grundval av den utredning, som
förelåg, i disciplinär ordning ålades straff för undanhållande.

I anledning av att Carlberg förklarat, att han vid förnyat studium av
målet kommit till den uppfattningen att brottsbeteckningen borde ha varit
tjänstefel i stället för undanhållande må framhållas, att en dylik bedömning
givetvis förutsätter att Thomassons uppgift om laga förfall godtages
samt att det i stället lägges Thomasson till last att han underlåtit att på
föreskrivet sätt verkställa anmälan om sjukdomen.

I vad avser den i ärendet upptagna frågan om sergeanten Hagels behörighet
att hålla militärförhör må framhållas följande.

I 24 § militära rättegångslagen stadgas att militärförhör skall hållas av
bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han i allmänhet eller för
visst fall förordnat. Sådant förordnande, föreskrives vidare, bör i första
hand lämnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall enligt vad ytterligare stadgas i varje fall ha högre
grad eller tjänsteklass än den med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs
eller likställd befattning.

Av förarbetena till militära rättegångslagen framgår att det vid tillkomsten
av lagen ansågs angeläget att lagstiftningsvägen skapa garantier för att
förhörsledarna skulle komma att bli väl skickade för sitt uppdrag. Garantier
i detta hänseende ansågos nödiga för att det militära utredningsförfarandet
skulle kunna fungera tillfredsställande. Därvid förelåg enighet om
att såsom förhörsledare borde i första hand utses bataljonschef eller den
som hade motsvarande befattning. För att tillföra förhörsledaren erforderlig
vana övervägdes tillika att inom varje förband centralisera förhörsverksamheten
till en viss befattningshavare inom förbandet. Även om bestämmelse
härom icke kom att inflyta i militära rättegångslagen bereddes väg
för principens genomförande i praktiken genom den i förevarande lagrum
intagna föreskriften att förhöret skall i första hand anförtros »bataljonschef»
medan enligt motsvarande stadgande i äldre författning förhöret
skulle i första hand anförtros »vederbörande» bataljonschef, varmed givetvis
avsågs chefen för den bataljon, till vilken den misstänkte hörde. (Se SOU
1946: 91 s. 73 ff, prop. 1948: 216 s. 130 ff och första lagutskottets utlåtande
nr 41/1948 s. 11.)

Såsom förut angivits har med anledning av förfrågan på vilken grund Hagel
ansetts behörig att hålla ifrågavarande den 23 juli 1959 anordnade militärförhör
Carlberg meddelat att Hagel för tiden från och med den 19 till och
med den 25 i samma månad enligt flottiljorder var beordrad såsom semesterersättare
för »chef/arbetsledare vid 4. div». Carlberg har vidare uttalat
att vid sadant förhållande Hagel väl finge formellt sett anses ha varit behörig
att hålla militärförhör men att denna fråga av dåvarande tjänstförrättande
flottilj chefen överstelöjtnanten Eriksson bedömdes så att »enligt lagens
andemening» Hagel icke kunde anses ha varit behörig och att med hänsyn
härtill Eriksson anlitat Hagel endast för att verkställa en förberedande
utredning avsedd att ligga till grund för ett blivande militärförhör.

Det kan måhända vara föremål för tvekan huruvida, då enligt det nyssberörda
stadgandet i militära rättegångslagen förutsatts att den som anlitas
för hållande av militärförhör skall ha lägst kompanichefs eller likställd befattning,
därmed avsetts att även ett mera tillfälligt förordnande å sådan
befattning skall medföra behörighet för vederbörande att under tiden för
förordnandet mottaga uppdrag att hålla militärförhör. Varken med stöd av
förarbetena till militära rättegångslagen eller på annan grund torde kunna
göras gällande att sådan behörighet skulle förbehållslöst vara utesluten i fall
som de nu åsyftade. Uppenbart är emellertid att å andra sidan -— i anslutning
till Carlbergs förenämnda uttalande om lagens andemening -— måste
förutsättas att det många gånger skulle vara mindre lämpligt att såsom
förhörsledare anlita befattningshavare som för sin likställdhet med kompanichef
endast har att hänföra sig till en pågående mera kortvarig kommendering
såsom tjänstförrättande chef för kompani eller därmed jämförbar

enhet. I enlighet härmed synes det efter prövning från fall till fall få avgöras
huruvida uppdrag som förhörsledare bör anförtros även den som endast
mera tillfälligt beordrats att uppehålla kompanichefs eller likställd befattning.

Med anledning av vad Carlberg upplyst därom att, då Eriksson i egenskap
av tjänstförrättande flottiljchef uppdrog åt Hagel att hålla förhör med Thomasson,
därmed avsetts att Hagel skulle verkställa endast »förberedande
utredning» må vidare framhållas följande.

Enligt 22 § militära rättegångslagen skall bestraffningsberättigad befattningshavare,
som på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om
brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål, förfara sålunda: Föreligger någon av de förutsättningar, som
angivas i punkterna 1—7 i lagrummets första stycke, skall målet genast
hänskjutas till åklagaren. Om målet icke hänskjutes till åklagaren och förundersökning
angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet skall
utredning om brottet ske vid militärförhör; dock är det, där tillrättavisning
finnes vara tillfyllest, tillräckligt att på sätt angives i 67 § nämnda lag låta
den felande förklara sig inför den befattningshavare, som avser att meddela
tillrättavisningen. Därest saken prövas vara av synnerligen ringa vikt må
bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad tidigare sagts
under vissa i lagrummet närmare angivna förutsättningar avskriva målet.

Det återgivna lagrummet förutsätter sålunda att viss utredning angående
brott skall ske genom militärförhör men omförmäler icke någon sådan
»förberedande utredning» som enligt uppgift avsetts i det ifrågavarande fallet.
I 23 § militära rättegångslagen stadgas visserligen att -— då fara föreligger
att bevis skall gå förlorat eller att utredningen eljest avsevärt försvåras
— den bestraffningsberättigade skall, ändå att målet skall hänskjutas
till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör
anstå, d. v. s. en förberedande utredning. Detta stadgande avser dock, såsom
redan framgått av det anförda, sådana fall där utredningen normalt icke
skall och icke får verkställas av den bestraffningsberättigade utan är avsedd
att ombesörjas av civil myndighet. Vidare får en dylik »nödutredning» icke
avse förhållanden, som lika väl kunna bli föremål för utredning när sådan,
om än med någon fördröjning, kan påbörjas av den civila myndigheten (se
Handbok i militär rättsvård s. 60 f). Det kan för övrigt anmärkas att enligt
10 § militära rättsvårdskungörelsen gäller i fråga om sådan utredning i tilllämpliga
delar vad som är föreskrivet om utredning genom militärförhör.

Med hänsyn till betydelsen av att de stadganden, som reglera utredningsförfarandet
i militära mål, bli riktigt uppfattade och tillämpade må vissa
av mig i annat sammanhang tidigare behandlade spörsmål beträffande utredningsförfarandet
i sådana mål (ämbetsberättelsen 1955 s. 52 f) här ånyo
något beröras.

Sålunda må till en början erinras hurusom viss föreskrift i 1 § av den i
samband med militära rättegångslagens ikraftträdande upphävda militära
bestraffningsförordningen — för vilken föreskrift redogjorts i det nyss åsyf -

tade av mig tidigare handlagda ärendet — på sin tid föranlett uppkomsten
av en i stor utsträckning genomförd praxis innebärande att kompanichefer
och därmed likställda chefer höllo s. k. förberedande förhör (kompaniförhör),
vilka syftade till att redan i detta skede åstadkomma såvitt möjligt
fullständig utredning i målen. Detta hade fått till följd att förhören inför den
högre befattningshavare som fått sig anförtrodd uppgiften såsom förhörsledare,
s. k. majorsförhör, ofta kommit att inskränkas till upptagande av
förklaringar av den misstänkte och andra i målen hörda personer att de
vidhölle sina vid det förberedande förhöret lämnade uppgifter. Denna metod
hade alltemellanåt haft till följd att vid det förberedande förhöret förelupna
missförstånd och andra felaktigheter i protokollet icke uppmärksammats
och tillrättalagts. Såväl i betänkandet angående revision av det militära
rättegångsväsendet (SOU 1946: 91 s. 64) som i den proposition varigenom
förslag till militär rättegångslag förelädes riksdagen (prop. nr 1948:
216 s. 132 f) uttalades också att den dåvarande dualismen mellan det s. k.
kompaniförhöret och det s. k. majorsförhöret borde upphöra.

Av vad sålunda och i det föregående anförts framgår att det enligt gällande
bestämmelser icke är tillåtet att under andra förutsättningar och i
annan ordning än som angivits i de förut berörda stadgandena i militära
rättegångslagen hålla förhör angående brott av beskaffenhet att fråga om
ansvar därför skall handläggas såsom militärt mål. En annan sak är, framhöll
jag i det omförmälda tidigare ärendet, att militär chef i samband med
att han ingriper för att rätta förment fel eller försummelse av en underställd
äger avfordra denne upplysningar som erfordras för bedömande av
huruvida det överhuvudtaget kan finnas fog för att genom en anmälan föra
saken vidare och vad i sådan händelse bör läggas den felande till last såsom
straffvärt. Vad detta närmare innebär framgår av i det tidigare ärendet anförda
exempel.

I enlighet med vad ovan upptagits har vid handläggningen av ifrågavarande
mål i olika hänseenden förfarits felaktigt. Jag finner mig emellertid
kunna låta bero vid de erinringar som för Carlbergs och Tönnesens vidkommande
innefattas i det anförda.

Carlberg och Tönnesen skulle genom flottiljchefens försorg erhålla del
av skrivelsen.

4. Överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott.
Tillika fråga om bristande utredning vid handläggning av disciplinmål ävensom
om ofullständiga uppgifter i tillrättavisningsförteckning

Vid granskning av arrestantkort från krigsflygskolan för mars månad
1960 uppmärksammades följande.

Genom beslut den 8 mars 1960 ålade skolchefen översten Å. Rehnberg,
med kontrasignation av vice auditören A. E. Persson, envar av värnpliktiga
nr 400405-433 B. Ekberg och nr 401108-451 L. Andersson arrest tre dagar

jämlikt 26 kap. 1 § strafflagen för lydnadsbrott, bestående i att de »den 24
febr. 1960 kl. 22 brutit mot dem meddelat s. k. kasernförbud genom att
uppehålla sig utanför dem anvisat område».

Av fört disciplinmålsprotokoll framgick att Ekberg och Andersson lämnat
den förläggningsbyggnad, där de under dem meddelat »kasernförbud»
haft att uppehålla sig, men icke lägerområdet. Protokollet gav vidare vid
handen att Andersson vidgått att han uppsåtligen brutit mot det åsyftade
utegångsförbudet, varemot Ekberg förnekat att han uppsåtligen brutit mot
detsamma, då han varit av den uppfattningen att den honom ålagda tillrättavisningen
inneburit förbud att vistas utom lägerområdet. Ekberg hade
dock vidgått, framgick slutligen av protokollet, att han icke tagit närmare
reda på vad »kasernförbudet» innebar.

I anledning av vad som inhämtats anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow i skrivelse till Rehnberg den 30 juli 1960: Ett tillrättavisningsbeslut
torde icke kunna anses utgöra en sådan befallning, som
avses i 26 kap. 1 § strafflagen, och Ekbergs och Anderssons gärningar syntes
därför ha varit att bedöma icke såsom lydnadsbrott utan som tjänstefel.
Eftersom Ekberg icke vidgått utan tvärtom bestritt förhandenvaron av sådana
omständigheter, som kunna medföra ansvar för lydnadsbrott, kunde
det för övrigt ifrågasättas om straff för sådant brott överhuvudtaget kunnat
åläggas honom i disciplinmål.

Under hänvisning till det anförda hemställdes vidare i nämnda skrivelse
om yttranden av Rehnberg och Persson dels angående anledningen till att
Ekberg — oaktat han förnekat vetskap om utegångsförbudets verkliga innebörd
— ansetts kunna i disciplinmål åläggas straff för uppsåtligt brott mot
utegångsförbudet, dels ock beträffande de skäl, som föranlett att gärningarna
bedömts såsom lydnadsbrott. Slutligen infordrades i skrivelsen utdrag
ur hithörande tillrättavisningsförteckning i vad avsåg de Ekberg och Andersson
ålagda, i straffbeslutet åsyftade tillrättavisningarna.

Med en den 24 augusti 1960 dagtecknad skrivelse översände Rehnberg begärt
yttrande av Persson, till vilket Rehnberg själv anslöt sig, samt infordrat
utdrag ur tillrättavisningsförteckningen ävensom ett av chefen för tredje
kompaniet vid krigsflygskolan kaptenen T. Nyquist den 11 augusti 1960 avgivet
yttrande.

Av det översända utdraget ur tillrättavisningsförteckningen framgick att
Nyquist den 22 februari 1960 ålagt Ekberg och Andersson, som tillhörde
tredje divisionen (numera benämnd tredje kompaniet), tillrättavisning för
tjänstefel i form av »Förbud att under 3 dgr lämna kasern» samt att tillrättavisningarna
verkställts under tiden den 22 februari klockan 1140—
den 24 februari klockan 2400.

Det av Nyquist den 11 augusti 1960 avgivna yttrandet innehöll försäkran
att Nyquist vid åläggandet av de ifrågavarande tillrättavisningarna upplyst
Ekberg och Andersson om »vilka bestämmelser som gälla vid ådömt kasernförbud».
Enligt från Nyquist inhämtade närmare upplysningar innebure
detta, att Ekberg och Andersson bl. a. underrättats om att de under

den tid utegångsförbudet gällde på fritid icke fingo lämna den kasernbyggnad
i vilken de voro förlagda utom för intagande av måltid i manskapsmatsalen.

Persson anförde i det av honom avgivna yttrandet: Anledningen till att
Ekberg — oaktat han förnekat vetskap om utegångsförbudets verkliga innebörd
— ansetts kunna i disciplinmål åläggas straff för uppsåtligt brott
vore att Persson, innan han tillstyrkte straffbeslutet, infordrat uppgift om
hur tillrättavisningen delgivits Ekberg. Därvid hade Persson erhållit den
upplysningen att Nyquist själv meddelat Ekberg tillrättavisningen ävensom
underrättelse om dess innebörd. Då Persson sålunda ansåg sig ha all anledning
antaga att Ekberg ljög beträffande sin kännedom om tillrättavisningens
innebörd — Anderssons uppgifter i detta hänseende bestyrkte Persson
i denna hans uppfattning — bedömde Persson att anledning saknades
att hänskjuta målet till åklagaren. Vad anginge frågan huruvida åsidosättandet
av utegångsförbudet vore att bedöma som lydnadsbrott eller tjänstefel
ville Persson hänvisa till vad som i N. Regners och H. Henkows arbete
»Den militära strafflagstiftningen» anfördes i anslutning till 26 kap. 1 §
strafflagen. Av nämnda arbete framginge att med befallning avsåges föreskrift
som gåves för bestämt fall och som icke allenast innefattade en erinran
om en skyldighet som redan åvilade vederbörande. »Kasernförbudet»
hade meddelats Ekberg och Andersson såsom förbud att uppehålla sig å
annat ställe än anvisad kasern. Persson hade likställt detta förbud med en
befallning och på grund därav bedömt överträdelse av förbudet som lydnadsbrott.
Riktigheten av en sådan tolkning kunde givetvis diskuteras men
Persson hade ansett beteckningen lydnadsbrott som den brottsbeteckning,
som bäst överensstämde med de föreliggande omständigheterna. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 5 oktober 1960 till Rehnberg
följande.

Till en början må något beröras omständigheterna vid åläggandet av de
tillrättavisningar, varom här är fråga, ävensom sättet för deras redovisning
i tillrättavisningsförteckningen.

Enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän må, såvitt nu är av betydelse,
såsom tillrättavisning användas förbud att under viss bestämd tid,
högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav (utegångsförbud).

Givet är att då såsom tillrättavisning användes utegångsförbud det klart
måste framgå vilken särskild form av utegångsförbud som avses, d. v. s. huruvida
tillrättavisningen innebär förbud att vistas utanför kasernområde
(motsvarande) eller viss angiven del därav. Enligt av Nyquist lämnade
uPP8ifter ha också vid meddelandet av ifrågavarande förbud Ekberg och
Andersson av Nyquist underrättats om att tillrättavisningen innebar för -

bild att lämna tredje divisionens lokaler utom för intagande av måltid i
.skolans manskapsmatsal. Anledning att på grundval av föreliggande utredning
rikta någon anmärkning mot Nyquist med avseende å sättet för meddelandet
av tillrättavisningarna föreligger följaktligen icke. Enligt 50 § militära
rättsvårdskungörelsen skall emellertid i tillrättavisningsförteckning
införas bl. a. uppgift om tillrättavisningens beskaffenhet. Mot anteckningarna
beträffande de Ekberg och Andersson meddelade tillrättavisningarna
kan, såvitt nu är i fråga, riktas den anmärkningen att därav icke klart
framgår vilken form av utegångsförbud som kommit till användning. I tillrättavisningsförteckningen
borde —• i enlighet med ett i Handbok i militär
rättsvård, s. 101, intaget exempel — beträffande Ekberg och Andersson ha
antecknats »Förbud under tre dagar att på fritid vistas utom 3. div lokaler».
Vilken avfattning tillrättavisningen erhållit i tillrättavisningsförteckningen
har dock, såsom framgår av det anförda, saknat betydelse för frågan huru
Ekberg och Andersson kommit att uppfatta utegångsförbudet.

Vad därefter angår frågan huruvida — mot Ekbergs bestridande — straff
kunnat åläggas i disciplinmål för det Ekberg uppsåtligen brutit mot det
åsyftade utegångsförbudet, må inledningsvis anföras följande.

Över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disciplinmål
skall enligt 41 § militära rättegångslagen föras protokoll. Vid protokollet
skall, föreskrives i 11 § militära rättsvårdskungörelsen, fogas bl. a.
protokoll över militärförhör och annan verkställd utredning.

Då Ekberg vid det med honom hållna militärförhöret bestred att han
uppfattat utegångsförbudet såsom förbud att på fritid lämna tredje divisionens
lokaler och i stället gjorde gällande att han erhållit den uppfattningen
att tillrättavisningen avsåg förbud att vistas utanför kasernområdet,
borde, lämpligen genom förhör med Nyquist, utredning ha införskaffats
angående vad som förevarit då tillrättavisningen meddelades Ekberg. Denna
utredning skulle enligt nyss angiven bestämmelse ha intagits i eller bilagts
disciplinmålsprotokollet. Det av Persson tillämpade förfarandet att under
hand inhämta upplysningar utan att ens verkställa anteckning därom i
disciplinmålsprotokollet samt att lägga dessa upplysningar till grund för
straffbeslutet kan givetvis icke godtagas.

Därest förhör med Nyquist givit anledning därtill borde lämpligen nytt
förhör hållits med Ekberg. Om Ekberg därvid — påvisad Nyquists uppgifter
— vidgått att han känt till utegångsförbudets innehåll hade Ni omedelbart
efter auditörens hörande kunnat ålägga Ekberg straff för det han uppsåtligen
brutit mot utegångsförbudet. Skulle Ekberg däremot vid förnyat förhör
ha hävdat att utegångsförbudet meddelats honom i form av förbud att
lämna lägerområdet hade straff för uppsåtligt brott mot förbud att lämna
kasernlokalerna icke kunnat åläggas honom i disciplinmål. Det hade då
varit erforderligt att höra Nyquist eller annan, som kunnat lämna upplysningar
i saken, såsom vittne. Enär Ni icke ägt anställa förhör under edsansvar
hade det varit nödvändigt att utredning i saken förebragts inför
domstol. Den åtgärd, som under denna förutsättning närmast ankommit på

C—601629. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Eder, hade följaktligen blivit att jämlikt 22 § första stycket punkt 5 militära
rättegångslagen hänskjuta målet till åklagaren (se Handbok i militär rättsvård,
s. 63 f).1

Vad slutligen angår frågan om riktigheten av den av Eder i straffbeslutet
gjorda brottsrubriceringen må framhållas att jag i min ämbetsberättelse till
1951 års riksdag givit till känna min uppfattning i denna fråga. I nämnda
ämbetsberättelse, s. 182 f, uttalas följande.

Om den som ålagts tillrättavisning i form av utegångsförbud — vare sig
detta innefattar förbud att vistas utom kasernområdet eller att lämna viss
del därav, exempelvis kompanilokalerna — avviker från kasernområdet måste
han, såsom man även eljest betraktar situationen, anses ha lämnat sin
avdelning och förseelsen bör därför bedömas enligt 26 kap. 11 § strafflagen
och icke som i många fall skett jämlikt 26 kap. 18 §. Någon gång ha både
11 § och 18 § åberopats, vilket givetvis är felaktigt. Om däremot den som
ålagts ett till kompaniförläggningen anknutet utegångsförbud väl lämnat
kompanilokalerna men icke kasernområdet, har han ådragit sig straff allenast
enligt 26 kap. 18 § för tjänstefel. Såsom felaktig måste betecknas en från
auditörshåll framförd synpunkt att i sist avsedda fall vederbörandes »avdelning»
till följd av tillrättavisningen skulle kunna sägas ha blivit begränsad
till kompanilokalen. Då det gäller krigsmän som överträtt meddelat utegångsförbud
har stundom — i stället för att i enlighet med vad nu angivits 26 kap.
11 § eller 18 § kommit till användning — straff ålagts jämlikt 26 kap. 1 §
för lydnadsbrott. Tankegången har härvid varit att utegångsförbudet såsom
innefattande en av förman för särskilt fall lämnad föreskrift borde anses
utgöra eller i varje fall vara likställt med förmans befallning i tjänsten.
En underlåtenhet att lyda dylik befallning måste, har man sagt sig, inverka
menligt ur disciplinsynpunkt och avsikten med bestraffning av lydnadsbrott
är just att upprätthålla disciplinen bland dem som stå under direkt befäl.
Ett sådant bedömande av hithörande fall som det nu angivna kan icke godtagas.
Visserligen meddelas tillrättavisning i form av utegångsförbud genom
en av förman lämnad föreskrift. Åtgärden har emellertid icke karaktär av
befälsutövning utan innefattar utövande av en judiciell befogenhet i likhet
med vad som är fallet i fråga om åläggande av arreststraff. Något åsidosättande
av förmans befallning på sätt i 26 kap. 1 § avses föreligger således
icke. Om det nyssnämnda bedömandet godtoges skulle följdriktigheten
kräva att även den som undanhållit sig eller rymt under pågående arreststraff
ansåges ha ådragit sig ansvar för lydnadsbrott därigenom att han
överträtt den särskilda av förman meddelade föreskrift som innefattas i
verkställighetsförordnandet. Att en sådan lagtillämpning icke skulle vara
riktig ligger i öppen dag.

Även om, såsom framgår av det återgivna uttalandet, ett åsidosättande
av föreskrifter eller beslut, som meddelats av förman vid utövandet av
denne tillkommande judiciella befogenheter, icke kan bedömas som lydnadsbrott,
utesluter detta givetvis icke att i samband med verkställighet av tillrättavisningar
och arreststraff kunna uppkomma situationer, då en sådan
bedömning är riktig. Därest sålunda tillrättavisning meddelats i form av
extratjänst och vederbörande vid tillämnad verkställighet därav vägrar utföra
visst särskilt av förman beordrat arbete, föreligger lydnadsbrott. Även

1 Beträffande detta spörsmål se vidare s. 65 ff.

i fall då krigsman, som har att undergå arreststraff, underlåter efterkomma
given befallning att å viss bestämd tid inställa sig vid förbandets militärhäkte
för verkställighet av arreststraffet, kan ansvar för lydnadsbrott — om
förutsättningarna härför i övrigt äro för handen -— komma i fråga.

Ehuru såsom framgår av det anförda vid handläggningen av såväl det berörda
tillrättavisningsärendet som det ifrågavarande disciplinmålet gällande
bestämmelser i vissa avseenden åsidosatts, finner jag mig kunna låta bero
vid gjorda uttalanden.

Persson och Nyquist skulle genom Rehnbergs försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

5. Fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett

tillrättavisningen

I en den 19 mars 1960 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anhöll
advokaten U. Lindqvist i egenskap av auditör hos vissa bestraffningsberättigade
chefer inom sjätte militärområdet om militieombudsmannens
uttalande huruvida — då någon enligt 68 § militära rättegångslagen begärde
omprövning av honom ålagd tillrättavisning — disciplinstraff kunde
åläggas för samma förseelse utan att därigenom åsidosattes den i rättegångsbalken
uttalade principen om förbud mot reformatio in pejus, d. v. s.
att parts fullföljd av talan icke finge föranleda ändring av den överklagade
domen till hans nackdel.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 17 maj 1960 till Lindqvist
följande.

Ehuru hithörande författningsrum icke torde lämna utrymme för tveksamhet
i det av Eder angivna hänseendet vill jag anföra följande.

Till en början må anmärkas, att rättelsemedlet tillrättavisning icke är
straff i egentlig mening och att därför de föreskrifter som gälla förfarandet
vid fullföljd av talan mot bestraffningsberättigads beslut i disciplinmål
och domstols avgörande i militärt brottmål icke äga tillämpning i fråga om
tillrättavisningsbeslut; några bestämmelser som innebära att ett sådant beslut
skulle taga åt sig laga kraft finnas icke och det i 51 kap. 25 § rättegångsbalken
uttalade förbudet mot reformatio in pejus gäller, såvitt nu är
i fråga, endast till domstol fullföljda disciplinmål och andra av domstol
upptagna militära brottmål (jfr 55 kap. 15 § nämnda balk och 6 § militära
rättegångslagen).

Någon tvekan om möjligheten att ålägga disciplinstraff för en förseelse,
vilken redan föranlett tillrättavisning, kan med hänsyn till stadgandet i
69 § militära rättegångslagen icke föreligga. Däri föreskrives nämligen
bland annat att verkställighet av tillrättavisning skall upphöra därest åtal
väckes eller disciplinstraff ålägges för samma förseelse, och stadgandet för -

utsätter följaktligen att straff i en eller annan ordning skall kunna åläggas
för en förseelse, som tidigare föranlett tillrättavisning.

Bestämmelserna i 22 § militära rättegångslagen giva vidare vid handen
att det för beivrandet av en förseelse, vilken tidigare föranlett tillrättavisning,
saknar betydelse på vilket sätt förseelsen kommit till den bestraffningsberättigades
kännedom. Enligt sistnämnda lagrum har nämligen hestraffningsberättigad
befattningshavare — då han på grund av anmälan
eller eljest erhållit kännedom om brott av beskaffenhet all fråga om ansvar
därför skall handläggas som militärt mål — att, såvida saken ej prövas vara
av ringa vikt och av denna anledning kan avskrivas, antingen under vissa
i paragrafen närmare angivna förutsättningar hänskjuta målet till åklagaren
eller förordna om utredning vid militärförhör. Därest den bestraffningsberättigade
finner tillrättavisning vara tillfyllest med avseende å förseelsen
må han dock i stället för militärförhör föranstalta om att den felande beredes
tillfälle att förklara sig på sätt angives i 67 § militära rättegångslagen.
De nu återgivna bestämmelserna innebära, såvitt nu är av intresse,
att det åligger bestraffningsberättigad militär befattningshavare att — oberoende
av på vilket sätt han blivit underkunnig om förseelsen — hänskjuta
målet till åklagaren eller föranstalta om att förseelsen blir föremål för
handläggning i disciplinär ordning i samtliga fall då han finner att tillrättavisning
icke är tillfyllest. Det faller sig för övrigt — sett mot bakgrunden
av att tillrättavisningsbeslutet icke är ett beslut om straff och icke kan
vinna laga kraft — helt naturligt att den bestraffningsberättigade, i fall då
han finner att underställd tillrättavisningsberättigad befattningshavare
uppenbarligen felbedömt en förseelse, verkar för rättelse härutinnan genom
att disciplinärt bestraffa gärningsmannen eller hänskjuta målet till åklagaren
även om den felande ålagts tillrättavisning för förseelsen och själv
genom framställning om omprövning av tillrättavisningsbeslutet bragt felbedömningen
till den bestraffningsberättigades kännedom. Att den bestraffningsberättigade
äger förfara på angivet sätt synes vara än mer uppenbart
i fall då exempelvis vid förhör, som hålles i anledning av framställning
om omprövning, den felande uppenbarar omständigheter som icke blivit
veterliga för den befattningshavare, som meddelat tillrättavisningsbeslutet,
och vilka — kanske utan att gärningen i brottsrubriceringshänseende undergår
någon förändring — göra förseelsen betydligt allvarligare än den
ursprungligen förefallit. I detta sammanhang må anmärkas att det givetvis
står den bestraffningsberättigade fritt att närhelst han önskar granska förbandets
tillrättavisningsförteckningar och därvid i fall där han finner påkallat
på eget initiativ upptaga avgjorda tillrättavisningsärenden till omprövning.
Det är även åklagare obetaget att i fall där tillrättavisning redan
ålagts på eget initiativ väcka åtal för förseelsen.

Av det anförda torde med all tydlighet framgå att förbudet mot reformatio
in pejus icke har giltighet i vad avser tillrättavisningsinstitutet. Avslutningsvis
må dock, under hänvisning till vad som uttalats i militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1950 s. 220, framhållas att disciplinstraff för en

förseelse, som tidigare medfört tillrättavisning, icke bör åläggas annat än i
de — antagligen jämförelsevis sällsynta — fall då en underlåtenhet att ändra
påföljden till den felandes nackdel skulle framstå som för rättskänslan stötande
eller ändringen eljest är från allmän synpunkt påkallad. Det ligger i
sakens natur att detta särskilt gäller de fall då det oriktiga tillrättavisningsbeslutet
bragts till den bestraffningsberättigades kännedom genom den felandes
framställning om omprövning av beslutet. Ålägges disciplinstraff för
förseelse som redan föranlett tillrättavisning bör givetvis vid straffmätningen
hänsyn tagas till tillrättavisningen i den mån denna verkställts.

6. Fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då
krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion den 29
september 1958 av stadsfiskalens i Luleå handläggning av militära mål uppmärksammades
att extra stadsfiskalen G. Isberg genom strafföreläggande
den 20 september 1957 under åberopande av 56 § 2 mom. och 67 § första
stycket vägtrafikförordningen förelagt värnpliktige nr 360517-859 L. Lindqvist
vid Luleå luftvärnskår femton dagsböter om två kronor 50 öre för det
denne den 8 augusti 1957 framfört militär personbil på riksväg 13 genom
Rosvik, Piteå landsfiskalsdistrikt, med en hastighet som översteg den högsta
tillåtna med tolv kilometer i timmen. Strafföreläggande! hade den 30 september
1957 godkänts av Lindqvist, som icke ryckt ut från militärtjänsten
förrän den 12 juni 1958. Rapport om förseelsen hade av statspolisen avgivits
till landsfiskalen i Piteå distrikt, som under hänvisning till 19 kap. 1 §
rättegångsbalken överlämnat rapporten till stadsfiskalen i Luleå. Med anledning
av att förutsättning för begagnande av strafföreläggande icke syntes
ha förelegat anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 18 oktober 1958 om Isbergs yttrande i saken.

I ett den 13 november 1958 inkommet yttrande har Isberg anfört bl. a. följande:
Mål om ansvar för förseelse av ifrågavarande slag vore, därest tjänsteplikt
ansetts ha åsidosatts genom förseelsen, att betrakta såsom militärt mål
jämlikt 3 § första stycket militära rättegångslagen. Strafföreläggande finge
i sådant mål, jämlikt 84 § andra stycket samma lag, i regel icke begagnas.
I lagmotiven hade ansetts att överträdelse av en bestämmelse om maximihastighet
innebure åsidosättande av tjänsteplikt. Däremot hade överträdelse
av en ren ordningsföreskrift, t. ex. ett parkeringsförbud, icke funnits
innebära clt åsidosättande av tjänsteplikt. Den generella hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggt område som numera funnes införd i 56 § 2 mom.
vägtrafikförordningen hade icke funnits vid tidpunkten för militära rättegångslagens
tillkomst. Denna bestämmelse syntes i allmänhet betraktas såsom
en ordningsföreskrift. Alt överskrida maximihastigheten med 10—20
kilometer kunde i regel icke bedömas svårare än att strafföreläggande utfär -

dades. I flagranta fall drabbade däremot ansvar vederbörande jämlikt lagen
om straff för vissa trafikbrott. Landsfiskalen i Piteå distrikt syntes ha
bedömt Lindqvists förseelse såsom en ren ordningsförseelse då han översänt
ärendet till stadsfiskalen i Luleå för åtgärd och därvid endast bilagt en enkel
rapport över händelsen. Vid handläggningen av ärendet hade Isberg bedömt
saken på samma sätt och således ansett att Lindqvist icke åsidosatt sin
tjänsteplikt. På grund härav hade Isberg funnit sig oförhindrad att utfärda
strafföreläggande. I anledning av anmärkningen hade Isberg tagit kontakt
med andra militäråklagare, därvid det visat sig att dessa haft samma uppfattning
som Isberg då det gällt överträdelse av maximihastighet inom tättbebyggt
område.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde i skrivelse den 4 februari
1960 till Isberg följande.

Enligt 84 § andra stycket militära rättegångslagen äger vad i rättegångsbalken
är stadgat om strafföreläggande tillämpning i militära mål allenast
i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller
hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare på
grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Såsom militärt brottmål
är jämlikt 3 § första stycket 3. samma lag att anse, såvitt nu är i fråga,
mål om ansvar för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt.

I det år 1946 avgivna betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet
anfördes i det avsnitt som behandlade avgränsningen av militära
mål (SOU 1946: 91 s. 119 f) bl. a. följande: Då det gällde att avgöra
huruvida förseelse mot allmän författning jämväl innefattade försummelse
av tjänsteplikt syntes ledning i främsta rummet böra sökas i reglementen,
författningar, instruktioner och särskilt utfärdade föreskrifter. Även om i
sådana bestämmelser ej direkt angivits att tjänsteplikt i visst fall förelåge,
kunde på grund av förhållandenas beskaffenhet tjänsteplikt ändock vara för
handen. Förseelse mot allmän författning som förövats under tjänsteutövning
innefattade sålunda ofta försummelse av tjänsteplikt. Så t. ex. måste
det anses såsom tjänsteplikt åligga den som framförde kronans motorfordon
att iakttaga de föreskrifter som i vägtrafikstadgan vore givna till förekommande
av att skada åsamkades fordonet eller detta förorsakade skada för
annan. Detsamma syntes gälla i fråga om överträdelse av andra trafiksäkerhetsföreskrifter,
såsom stadgande om maximihastighet. Däremot syntes icke
den som i tjänsten överträdde en ren ordningsföreskrift, t. ex. ett parkeringstörbud
av sådan karaktär, utan vidare göra sig skyldig till försummelse av
tjänsteplikt.

Bestämmelsen i 56 § 2 mom. vägtrafikförordningen, att inom tättbebyggt
område fordons hastighet icke får överstiga 50 kilometer i timmen, har uppenbarligen
tillkommit i trafiksäkerhetens intresse. Med hänsyn härtill kan
den ej anses utgöra en ren ordningsföreskrift. Den omständigheten att straffföreläggande
ofta tillämpas vid brott mot bestämmelsen är i och för sig icke

av betydelse för bedömande av dennas karaktär. I enlighet med nyss återgivna
motivuttalande får det därför anses såsom en tjänsteplikt åligga krigsman
som framför kronans motorfordon att iakttaga bestämmelsen.

Då vid detta förhållande målet mot Lindqvist varit att betrakta som militärt
mål, har strafföreläggande icke kunnat ifrågakomma, eftersom ej någon
av de i 84 § militära rättegångslagen angivna förutsättningarna varit
uppfylld. Grunden till att särskilda villkor uppställts beträffande detta instituts
tillämpning i militära mål är, såsom framgår av förarbetena till
nämnda lagrum (prop. 1948: 216 s. 192), att i militära mål, där högsta straffet
är böter eller disciplinstraff, viss valrätt alltid finnes mellan dessa båda
straff arter och att frågan huruvida den ena eller andra straf farten skall
användas i princip icke ansetts böra avgöras av åklagaren utan prövas av
domstol eller militär befattningshavare som äger utöva bestraffningsrätt.

På grund av vad sålunda anförts finner jag att Ni genom att utfärda
ifrågavarande strafföreläggande förfarit felaktigt. Då någon skada icke kan
anses ha uppkommit därav och Ni tydligen felat endast av ovarsamhet, låter
jag bero vid vad i saken förevarit.

7. Bestraffningsrätt, som av försvarsgrenschef uppdrages åt befattningshavare
av kaptens grad, får endast avse personal över vilken denne äger befälsrätt I

I samband med mottagandet av till militieombudsmansexpeditionen översänt
exemplar av Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1959 avd. D nr
89 uppmärksammades följande.

Genom marinorder nr 611 den 8 oktober 1959 uppdrogs med stöd av 13 §
andra stycket militära rättegångslagen åt tjänstförrättande fartygschefen å
jagaren Östergötland kaptenen C. G. Skjöld att under ordinarie fartygschefens
sjukdom från och med den 2 oktober 1959 och tills vidare utöva bestraffningsrätten
i disciplinmål över å nämnda jagare tjänstgörande personal.
Samtidigt uppdrogs — med tillfälligt upphävande av vad i marinorder
nr 256/1959 härutinnan bestämts — åt Skjöld att utöva motsvarande bestraffningsrätt
jämväl över personal tjänstgörande å stabsfartyget Marieholm,
därvid likaledes åberopades bestämmelserna i angivna lagrum.

I skrivelse den 16 oktober 1959 till chefen för marinen fäste militieombudsmannen
dennes uppmärksamhet på att enligt 13 § andra stycket militära
rättegångslagen befattningshavare av lägre grad eller tjänsteklass än
regementsofficer icke finge utöva bestraffningsrätt över annan personal än
den varöver han ägde befälsrätt samt att — då Skjöld enligt vad som inhämtats
icke ägde befälsrätt över den å Marieholm tjänstgörande personalen
— det lagligen icke kunnat uppdragas åt Skjöld att utöva bestraffningsrätten
över sistnämnda personal. Militieombudsmannen anhöll i skrivelsen vidare
att chefen för marinen i anledning av det anförda ville inkomma med
skyndsamt yttrande innefattande uppgift å de åtgärder, som från hans sida
kunde föranledas av det av militieombudsmannen gjorda påpekandet.

I ett den 20 oktober 1959 till militieombudsmannen inkommet yttrande
anförde chefen för marinen: Såsom militieombudsmannen påpekat hade genom
ifrågavarande marinorder felaktigt uppdragits åt Skjöld att utöva bestraffningsrätten
över den å stabsfartyget Marieholm tjänstgörande personalen.
Marinordern hade föranletts av en av förbiseende tillkommen oriktig
tolkning av 13 § andra stycket militära rättegångslagen (jämfört med överbefälhavarens
i tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1955 avd. B nr
19 intagna meddelande den 4 maj 1955). Den oriktiga marinordern hade
upphävts redan den 12 oktober 1959 genom marinorder nr 630, varigenom
bestraffningsrätten över den å Marieholm tjänstgörande personalen från och
med den 15 oktober 1959 och tills vidare uppdragits åt behörig befattningshavare.
Under tiden den 2—den 14 oktober 1959 hade Skjöld med stöd av
den oriktiga marinordern ålagt fem disciplinstraff avseende personal på
Marieholm — alla arreststraff. I samtliga fem fall hade delgivning av straffbeslut
och nöjdförklaring ägt rum. Straffverkställighet hade dock icke skett
i något fall. Uppskov därmed hade beordrats i avvaktan på utredning. Handlingarna
i de åsyftade fem disciplinmålen hade infordrats av militäråklagaren
i Stockholm.

Av införskaffade handlingar inhämtades beträffande ifrågavarande, av
Skjöld meddelade fem straffbeslut följande.

1. Värnpliktige nr 390802-463 P. Wetterling ålades den 6 oktober 1959
arrest åtta dagar jämlikt 26 kap. 13 § strafflagen för övergivande av post
den 19 september 1959.

2. Värnpliktige nr 390212-683 R. Harrysson ålades den 6 oktober 1959
arrest fem dagar jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande den 21
september 1959 klockan 0700—2240.

3. Värnpliktige nr 390424-107 Egon Olsson ålades den 12 oktober 1959
arrest tolv dagar jämlikt 26 kap. 13 och 18 §§ strafflagen för övergivande
av post natten till den 24 september 1959 samt för tjänstefel den 9 och den
24 september 1959.

4. Värnpliktige nr 390717-481 Ingemar Olsson ålades den 12 oktober 1959
arrest fem dagar jämlikt 26 kap. 13 § strafflagen för övergivande av post
natten till den 26 september 1959.

5. Värnpliktige nr 390330-781 T. I. Danielsson ålades den 12 oktober 1959
arrest fyra dagar jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande den 1
oktober 1959 klockan 0700—1130.

Sedan militäråklagaren i Stockholm fört talan mot angivna straffbeslut
med yrkande att de, till följd av Skjölds bristande behörighet i bestraffningshänseende,
måtte undanröjas, biföll Stockholms rådhusrätt i skilda
domar och beslut åklagarens talan och undanröjde på grund av domvilla de
nu ifrågavarande av Skjöld med stöd av den oriktiga marinordern meddelade
straffbesluten.

I samband därmed yrkade åklagaren tillika ansvar å Wetterling, Harrysson,
Egon Olsson, Ingemar Olsson och Danielsson för de i respektive straffbeslut
upptagna gärningarna samt å Egon Olsson därjämte för lydnads -

brott och oskickligt beteende. Rådhusrätten dömde i anledning därav genom
domar, vilka numera vunnit laga kraft, Wetterling för övergivande av post
till arrest åtta dagar, Harrysson för undanhållande till arrest fem dagar,
Egon Olsson för lydnadsbrott, övergivande av post och tjänstefel i ett fall
till arrest tolv dagar, Ingemar Olsson för tjänstefel till disciplinbot för åtta
dagar med tre kronor 75 öre för dag samt Danielsson för tjänstefel till disciplinbot
för sex dagar med två kronor 75 öre för dag.

Auditören E. Ameln, vilken kontrasignerat de sedermera undanröjda
straffbesluten, har beträffande sin medverkan vid tillkomsten av straffbesluten
i infordrat yttrande anfört: Han hade med post erhållit de ifrågavarande
disciplinmålsprotokollen från jagaren Östergötland samt skrivit kontexten
till och kontrasignerat förslag till straffbeslut, varefter han återställt
protokollen till jagaren. Ameln hade därvid icke haft någon som helst anledning
att förmoda att annan än ordinarie fartygschefen å detta fartyg —
vilken ditintills ägt bestraffningsrätt jämväl över den å Marieholm tjänstgörande
personalen — skulle handlägga disciplinmålen. Att ärendena efter
Amelns befattning med desamma avgjorts av en tjänstförrättande fartygschef
å jagaren Östergötland hade sålunda utgjort ett förhållande, varom
Ameln saknat vetskap.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 25 mars 1960 till chefen för
marinen följande.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i 12 § militära rättegångslagen
angivna befattningshavare, envar över den personal som står under
hans befäl. I 13 § första stycket nämnda lag stadgas att sådan befogenhet
tillkommer jämväl vissa i 12 § ej omförmälda befattningshavare, bland andra
chefer för fartygsförband eller fartyg, därest vederbörande äro av lägst
regementsofficers grad eller tjänsteklass. I 13 § andra stycket föreskrives
att —• om i första stycket angiven befattningshavare har lägre grad eller
tjänsteklass än regementsofficer — försvarsgrenschef må uppdraga åt annan
befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av
att denne icke äger bcfälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt
över personalen. Skulle detta, stadgas vidare, med hänsyn
till tjänstgöringsförhållandena medföra avsevärd olägenhet och har den
lägre befattningshavaren kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten
anförtros åt honom om det finnes lämpligen kunna ske.

Såsom tidigare anmärkts kan enligt 13 § icke uppdragas åt befattningshavare
med lägre grad eller tjänsteklass än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt
över personal som icke står under hans befäl. Stadgandet synes
icke heller kunna giva anledning till tveksamhet härutinnan.

Då tillkomsten av den marinorder, varigenom åt Skjöld uppdrogs bestraffningsrätt
över personal vilken icke stöd under hans befäl, är att tillskriva
förbiseende som, enligt vad utredningen giver vid handen, varit

begränsat till nu förevarande fall och då de straffbeslut som Skjöld med stöd
av marinordern meddelat beträffande sådan personal kunnat — innan straffbesluten
gått i verkställighet — genom ordinära rättsmedel undanröjas,
låter jag i vad avser utfärdandet av marinordern bero vid av mig nu gjorda
uttalanden.

Vad angår Amelns medverkan vid tillkomsten av de berörda fem straffbesluten
må anföras följande.

Enligt 20 § militära rättegångslagen är auditör jämte den bestraffningsberättigade
ansvarig för beslut som denne fattar på tillstyrkan av auditören.
I 38 § samma lag stadgas, att den bestraffningsberättigade skall, innan
disciplinstraff ålägges, inhämta auditörens yttrande. Enligt 13 § militära
rättsvårdskungörelsen skall slutligt beslut i disciplinmål underskrivas av
den bestraffningsberättigade samt, där auditörens yttrande inhämtats, kontrasigneras
av denne. Kontrasignation kan dock enligt författningsrummet
underlåtas om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet till alla
delar överensstämmer med yttrandet. Därest auditören, föreskriver författningsrummet
slutligen, icke biträder beslutet, skall detta på lämpligt sätt
anmärkas i samband med kontrasignationen.

Det synes ligga i sakens natur — och torde för övrigt även framgå av de
återgivna stadgandena — att kontrasignationen avsetts skola äga rum först
då ett av den bestraffningsberättigade underskrivet beslut föreligger. Såsom
nyss anmärkts äger emellertid auditören underlåta att kontrasignera straffbeslutet
därest han i målet avgivit ett i förut angiven mening fullständigt
skriftligt yttrande. Vid sådant förhållande torde — såsom jämväl framhållits
i Handbok i militär rättsvård, s. 73 — icke någon erinran kunna göras
mot det förfarandet att auditören, efter erforderlig underhandsdiskussion i
en eller annan form med den bestraffningsberättigade, skriver kontexten
till av honom föreslaget beslut och jämväl kontrasignerar detsamma innan
det, givetvis utan ändringar, underskrives av den bestraffningsberättigade.
Med beaktande av vad sålunda anförts torde icke finnas anledning till anmärkning
mot Ameln för det han ej förskaffat sig kännedom om vilken
befattningshavare, som avsetts skola underskriva ifrågavarande av Ameln
kontrasignerade förslag till straffbeslut. Jag vidtager följaktligen icke heller
i detta avseende vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Ameln.

8. Vissa spörsmål rörande förfarandet i samband med upptagande av nöjdförklaring
av häktad, som förvaras i militärhäkte; tillika fråga om behörighet

att underteckna domshevis

Vid granskning av arrestantkort från Wendes artilleriregemente för augusti
1959 uppmärksammades att värnpliktige nr 580-7-52 A. Freij den 20
augusti 1959 av rådhusrätten i Kristianstad dömts för rymning att hållas i
fängelse två månader, i samband varmed förordnats att Freij i förvarsar -

rest skulle avbida att domen vann laga kraft. Enligt å arrestantkortet verkställd
anteckning hade Freij insatts i förvarsarrest den 13 augusti 1959
och uttagits därur den 27 samma månad, då han avfördes till fångvårdsanstalt.
Arrestantkortet innehöll icke någon anteckning om att Freij i enlighet
med bestämmelserna i 8 § lagen om verkställighet av frihetsstraff in. in.
erinrats om sin rätt att avgiva nöjdförklaring eller att han tillfrågats om
han önskade avgiva dylik förklaring.

Sedan regementschefen i anledning av de bristfälliga anteckningarna å
arrestantkortet anmodats avgiva yttrande i saken, upplyste tjänstförrättande
regementschefen överstelöjtnanten T. Rääf i en till militieombudsmannen
inkommen skrivelse, att ifrågavarande uppgifter till följd av förbiseende
från regementsväbelns sida icke kommit att införas å kortet. Vid skrivelsen
voro fogade i avskrifter dels en till rådhusrätten översänd anmälan om
nöjdförklaring av Freij, dels en remisskrivelse från fångvårdsstyrelsen med
begäran om uppgift å tidpunkten då Freij beretts tillfälle att avgiva nöjdförklaring,
dels ock regementschefen översten N. Söderbergs svar å nämnda
remisskrivelse. Av angivna handlingar inhämtades följande.

Freij avgav den 26 augusti 1959 i närvaro av regementsväbeln nöjdförklaring
inför dåvarande straffregisterföraren vid regementet, styckjunkaren
K. B. Thomasson. Den 3 september 1959 begärde fångvårdsstyrelsen
hos Söderberg besked huruvida Freij den 22 augusti 1959 beretts tillfälle att
förklara sig nöjd med straffet. I sitt svar anförde Söderberg: Freij hade beretts
tillfälle att avgiva nöjdförklaring så snart rådhusrättens dom kommit
regementet tillhanda, vilket skett den 26 augusti 1959. Ett meddelande,
som den 20 augusti samma år tillställts regementet sedan straffregisterföraren
i syfte att få ett stöd för kvarhållandet av Freij i förvarsarrest
därom gjort framställning till en tjänsteman vid rådhusrätten, hade icke
uppfattats som det rättens eller domarens bevis om målets utgång, som
avsåges i 8 § verkställighetslagen.

Det i remissvaret åsyftade meddelandet, som var ställt till chefen för
Wendes artilleriregemente, hade följande lydelse: »Rådhusrätten i Kristianstad
har genom dom denna dag dömt i förvarsarrest tagne vpl 580-7-52
Arne Ossian Freij, 5. batt, A 3, jämlikt 26 kap. 12 § strafflagen för rymning
t il 1 fängelse två månader samt förordnat att Freij skall i förvarsarrest avbida
att domen vinner laga kraft. Kristianstads rådhus den 20 augusti 1959.
I tjänsten: Thyra Bjäreborn».

Genom skrivelse till rådhusrätten anhöll härefter militieombudsmannen
om uppgift huruvida och på vilken grund Thyra Bjäreborn varit behörig
alt utfärda domsbevis. I anledning härav anförde rådmannen R. Grömvall,
vilken såsom rådhusrättens ordförande handlagt målet mot Freij, följande:
Den 3 december 1957 förordnade magistraten dåvarande kanslibiträdet,
numera kontoristen Thyra Bjäreborn att på eget ansvar fullgöra de
göromål, varom förmäles i 13 § andra stycket punkterna 1—6 i kungörelsen
den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat.
Thyra Bjäreborn, vilken tjänstgjorde som protokollförare i mål

med tremansnämnd, hade alltsedan den 1 januari 1958 i dessa mål utfärdat
domsbevis, vartill hon på grund av 4 punkten ansetts behörig. I enlighet
med föreskrifterna i 1 § kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande
av domar i vissa brottmål m. m. expedierades domsbeviset den 20
augusti 1959 och domen den 25 i samma månad till chefen för Wendes artilleriregemente.

Från fångvårdsstyrelsen inhämtades att styrelsen genom resolution den
8 september 1959 förordnat att det Freij ådömda fängelsestraffet, som börjat
verkställas den 26 augusti 1959, skulle sluta den 26 oktober samma år,
att Kungl. Maj :t genom beslut den 16 oktober 1959 av nåd förordnat att
verkställigheten av straffet skulle räknas från den 22 augusti 1959 samt
att Freij i anledning därav efter utståndet straff frigivits den 22 oktober
1959.

Efter förnyad remiss anförde Söderberg i skrivelse till militieombudsmannen
den 21 januari 1960: Söderberg hade visserligen varit i tjänst under
tiden den 20—den 22 augusti 1959, men hans tjänstgöring hade väsentligen
varit förlagd till område utanför regementet. Härvid ålåg det jämlikt
verkställighetslagen straffregisterföraren att bereda Freij tillfälle att avgiva
nöjdförklaring. Tveksamhet huruvida detta skett rätt dag uppstod för
Söderbergs del först den 4 september 1959, då straffregisterföraren föredrog
fångvårdsstyrelsens remisskrivelse i saken. Utöver vad Söderberg uttalat
till fångvårdsstyrelsen i sitt svar å nämnda remisskrivelse ville Söderberg
anföra, att straffregisterföraren för Söderberg uppgivit att han ansett
frånvaron av domskäl i domsbeviset göra detta mindre lämpat för en straffdelgivning,
som syftade till att den dömde skulle välja mellan att förklara
sig nöjd med straffet eller att överklaga domen.

I anledning av innehållet i sist återgivna yttrande anförde militieombudsmannen
i skrivelse till Söderberg: Med hänsyn till innehållet i 8 § verkställighetslagen
och 34 § militära rättsvårdskungörelsen jämfört med bestämmelserna
i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten om tilldelande
och tagande av tillfällig befälsrätt syntes — i motsats till vad som gällde
nöjdförklaring enligt 55 § militära rättegångslagen — befogenhet i förevarande
fall icke ha kunnat tilläggas eller eljest ha tillkommit straffregisterföraren
att vidtaga de åtgärder, som angåvos i 8 § nämnda verkställighetslag.
Söderberg anmodades därför dels att avgiva vidare yttrande och i samband
därmed lämna upplysning huruvida hans tjänstgöring under ifrågavarande
tid medgivit att han själv kunnat vidtaga åtgärder med avseende å
upptagande av nöjdförklaring från Freij och dels att införskaffa yttrande i
saken från straffregisterföraren.

Som svar härå anförde Söderberg: Enligt de angivna författningsrummen
hade det otvivelaktigt ankommit på regementschefen att upptaga nöjdförklaring
av Freij. Den vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgörande, numera
från regementet avgångne straffregisterföraren Thomasson, vilken i stor
utsträckning efter förordnande upptagit nöjdförklaringar enligt 55 § militära
rättegångslagen, hade förbisett att detta lagrum endast avsåge nöjd -

förklaringar beträffande beslut i disciplinmål. Samma förbiseende hade
Söderberg för övrigt själv gjort i skrivelsen den 21 januari 1960 till militieombudsmannen.
Thomasson hade på grund av omförmälda förbiseende ansett
sig behörig att upptaga nöjdförklaring även i förevarande fall och därför
ej kontaktat regementschefen i frågan. Det hade eljest varit möjligt att
nå kontakt med Söderberg, enär han under ifrågavarande tid uppehöll sig
på Norra skånska infanteriregementets område och vid behov kunnat tillkallas.
Såsom Söderberg redan tidigare angivit erhöll han dock vetskap om
nöjdförklaringsärendet först den 4 september 1959.

Thomasson har i särskilt yttrande upplyst att han tagit del av samtliga
de skrivelser Söderberg avlåtit i ärendet samt att han bekräftade riktigheten
av de i skrivelserna beträffande honom lämnade uppgifterna.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 27
februari 1960 till Söderberg följande.

Enligt 86 § militära rättegångslagen skall, såvitt nu är i fråga, det anses
som om den vilken efter domstols beslut är tagen i förvarsarrest vore
häktad.

Av 1 och 13 §§ kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av
domar i vissa brottmål m. m. framgår, att när dom meddelats angående tilltalad
som är häktad och förvaras i militärhäkte, utskrift av domen samma
dag skall sändas till den befattningshavare som har uppsikt över häktet,
att i stället för domen må översändas bevis om målets utgång, såvitt den
dömde rörer, samt att i sådant fall domen skall sändas inom sex dagar
efter dess meddelande.

I 8 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. stadgas: Nöjdförklaring
av häktad avgives i vittnes närvaro inför styresmannen vid den fångvårdsanstalt
eller föreståndaren för det häkte där han förvaras eller, om han
hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare som har uppsikt över
häktet. År den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej tillstädes, må
förklaringen avgivas inför den som är i hans ställe. Ej må förklaring gälla
utan att domen eller rättens eller domarens bevis om målets utgång, såvitt
den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen samt
den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen vid rätten
avkunnades för honom eller blev honom annorledes delgiven. Tillfälle skall
såvitt möjligt beredas den dömde att under betänketiden samråda med sin
försvarare. Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring av häktad skall så
snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan förklaring
och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring först
kan avgivas, evad det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida han
vill avgiva sådan förklaring.

Enligt 34 § militära rättsvårdskungörelsen står garnisons militärhäkte
under uppsikt av platsbefälhavaren och annat militärhäkte under uppsikt

av chefen för den avdelning av krigsmakten till vilken häktet hör; är befälhavare
eller chef som nu sagts på grund av bortovaro förhindrad att utöva
uppsikten utan att annan övertagit befälet, ankommer uppsikten på
den som är närmast att taga befälet.

Utredningen i ärendet visar att de återgivna bestämmelserna om nöjdförklarings
upptagande i olika avseenden blivit åsidosatta beträffande
Freij. Redan samma dag som denne dömts, den 20 augusti 1959, hade han
bort erinras om sin rätt att avgiva nöjdförklaring och vad därvid skulle
iakttagas, och andra dagen därefter, den 22 augusti 1959, hade han bort
tillfrågas huruvida han ville avgiva sådan förklaring. Ingendera av dessa
åtgärder har vidtagits. Däremot har straffregisterföraren Thomasson, som
icke var behörig att mottaga nöjdförklaring, den 26 augusti 1959 låtit Freij
förklara sig nöjd med domen.

I Eder egenskap av uppsiktshavare för det militärhäkte, vari Freij förvarades,
hade Ni skyldighet att ombesörja de nämnda åtgärderna, och av
vad Ni själv uppgivit om Edra tjänstgöringsförhållanden under tiden den
20—den 22 augusti 1959 synes framgå att något hinder att fullgöra skyldigheterna
icke förelåg. I den från rådhusrätten den 20 augusti 1959 inkomna
skrivelsen angavs huru Freij dömts, och denne kunde alltså samma
dag erinras om sin rätt att förklara sig nöjd. Då Freij den 22 augusti
1959 skulle tillfrågas om han ville avgiva nöjdförklaring, måste antingen
domen eller domsbevis vara tillgängligt. Eftersom anledning saknades att
antaga annat än att nyssnämnda skrivelse innehöll en fullständig redogörelse
för målets utgång, var skrivelsen att betrakta såsom ett domsbevis.
Även förutsättningen för att av Freij mottaga nöjdförklaring var följaktligen
för handen.

Ni har emellertid uppgivit att Ni först den 4 september 1959 erhållit
vetskap om nöjdförklaringsärendet. Denna uppgift torde dock knappast
avse domsbeviset, eftersom en till chefen för regementet ställd handling av
ifrågavarande betydelse icke rimligen kan antagas ha kommit till hans
kännedom först två veckor efter det den anlänt till regementet. Därest det
likväl skulle förhålla sig så, måste detta betecknas som synnerligen anmärkningsvärt.
I den män en chef icke själv öppnar ankommande försändelser,
har han givetvis att tillse att de underlydande utan dröjsmål giva
honom del av sådant varmed han personligen skall taga befattning. Att
märka är att i förevarande fall fråga varit om en tilltalad som redan före
domens meddelande tagits i förvarsarrest och att Ni icke minst därför bör
ha varit medveten om att dom i målet kunde förväntas vid denna tid.

I enlighet med det sålunda anförda är Ni ansvarig för att Freij icke i
föreskriven ordning erinrats om sin rätt att avgiva nöjdförklaring och tillfrågats
huruvida han ville avgiva sådan förklaring. Vad som i detta hänseende
ligger Eder till last är att bedöma som tjänstefel. Det kan förutsättas
att Freij genom felet oriktigt skulle ha berövats friheten under flera dagar,
därest ej Kungl. Maj:t av nåd förordnat att straffverkställigheten skulle
räknas från den dag Freij tidigast haft rätt att avgiva nöjdförklaring. Då
Freij emellertid icke åsamkats någon skada och Ni tydligen felat endast av

ovarsamhet, utan vrång avsikt, finner jag mig kunna låta bero vid vad i
denna del av saken förekommit. Jag vill emellertid allvarligen erinra Eder
om den särskilda vikten av att bestämmelser som röra frihetsberövande!!
bliva med omsorg och noggrannhet iakttagna.

Det fel Thomasson gjort sig skyldig till genom att obehörigen mottaga
nöjdförklaring har likaledes skett endast av ovarsamhet. Jag låter därför
även beträffande Thomasson, vilken numera avgått ur tjänst, bero vid vad
i ärendet förekommit.

Vad slutligen angår frågan om Thyra Bjäreborns behörighet att underteckna
domsbevis har Grönwall såsom rådhusrättens ordförande uttalat att
Thyra Bjäreborn, som av magistraten förordnats att på eget ansvar fullgöra
de göromål varom förmäles i 13 § andra stycket punkterna 1—6 i kungörelsen
den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser angående rådhusrätt
och magistrat, ansetts ha sådan behörighet jämlikt stadgandet i punkten 4.

Enligt sistnämnda stadgande, såvitt nu är av intresse, äger biträde å rådhusrätts
och magistrats kansli uppsätta, underteckna och expediera bevis
rörande återbetalningsskyldighet till statsverket ävensom skrivelser och
uppgifter, som det ålegat rätten eller domaren att i samband med dom eller
beslut utfärda eller avgiva.

Eftersom stadgandet uttryckligen omnämner endast bevis om återbetalningsskyldighet,
synes ordalydelsen närmast tyda på att behörigheten icke
omfattar andra slag av bevis. Ett domsbevis kan ej heller anses jämställt
med skrivelser och uppgifter som utfärdas i samband med dom eller beslut.
Medan dessa skrivelser och uppgifter i allmänhet kunna författas med ledning
av föreliggande dom eller beslut, torde ett domsbevis i regel utformas
då endast ett mer eller mindre utförligt koncept till domen finnes. Dessutom
kan framhållas att, jämlikt 1 § i ovanberörda kungörelse angående
översändande av domar i vissa brottmål, domsbevis skall avsändas »i stället
för» domen och att beviset, om den dömde avgiver nöjdförklaring, kommer
att inledningsvis ligga till grund för straffverkställigheten.

Vid dessa förhållanden kan det enligt min mening icke anses riktigt att
Thyra Bjäreborn undertecknat domsbevis. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag dock icke skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i denna del av
ärendet.

Med det anförda är förevarande ärende slutbehandlat från min sida.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
Thomasson och rådhusrätten.

9. Fråga huruvida det åligger domstol att vid ådömande jämlikt 26 kap.
strafflagen av straff för utevarobrott i domen angiva tidpunkterna för den
olovliga utevarons början och slut I

I en till militieombudsmannen den 21 maj 1960 inkommen skrivelse anförde
dåvarande chefen för flottans underofficerare, underbefäl och meniga
kommendören T. Berling: Det förekomme att domstol vid ådömande av

straff jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande icke i domen preciserade
den tid varunder den dömde hållit sig undan. I fall där så ej skedde
kunde det vara vanskligt för vederbörande militära myndighet att med
ledning av i målet tillgängliga handlingar avgöra huru lång tid den dömde
hållit sig undan.

Såsom ett exempel å fall, som av honom åsyftades, hänvisade Berling till
en av hovrätten över Skåne och Blekinge den 27 april 1960 meddelad dom
varigenom, såvitt nu är i fråga, värnpliktige nr 390305-433 L. Jönsson fällts
till ansvar för undanhållande. Av handlingarna i målet, vilka på begäran
tillhandahöllos militieombudsmannen, framgick att Jönsson, som under
fullgörande av värnpliktstjänstgöring i Karlskrona erhållit tjänstledighet
från och med den 19 december 1959 till och med den 30 december 1959 klockan
0900, icke inställt sig vid ledighetstidens utgång och med anledning därav
till sitt förband översänt ett av honom anskaffat läkarintyg för att därmed
visa att han hade till den 12 januari 1960 bestående laga förfall för sin utevaro
samt att, sedan Jönsson i sin frånvaro av vederbörande åklagarmyndighet
förklarats vara anhållen, Jönsson den 12 januari 1960 klockan 0805 omhändertagits
av kriminalpolisen i Malmö och därefter enligt beslut av rådhusrätten
därstädes den 21 i samma månad försatts på fri fot, varpå Jönsson
samma dag återvänt till sitt förband. I domen fann hovrätten, med hänvisning
till vad Jönsson själv berättat om sina förehavanden efter ledighetens
utgång den 30 december 1959, att han »åtminstone någon av de närmaste
dagarna efter ledighetens slut varit oförhindrad att inställa sig vid sitt förband
i Karlskrona» och att Jönsson för sin underlåtenhet att göra detta vore
förfallen till ansvar för undanhållande. I domen berördes icke närmare än
nu nämnts när den olovliga utevaron skulle anses ha tagit sin början och angavs
icke alls vid vilken tidpunkt undanhållandet upphörde.

Berling anförde vidare i den av honom till militieombudsmannen ingivna
skrivelsen: I hovrättens nu ifrågavarande dom berördes icke varaktigheten
av Jönssons undanhållande. Tiden för den olovliga utevaron och därmed
även tiden för den eftertjänst, som Jönsson enligt bestämmelserna i 117 §
inskrivningsförordningen till följd av undanhållandet skulle fullgöra, finge
därför fastställas av vederbörande militära myndighet, vilken sålunda nödgades
göra en bedömning, som enligt Berlings uppfattning borde ankomma
på domstolen, vars ledamöter med sin kännedom om alla de omständigheter,
som voro av betydelse i målet, syntes äga bättre förutsättningar för bedömningen
än den militära myndigheten. För att svårigheter av angiven art
icke skulle uppstå för de militära myndigheterna borde domstol vara skyldig
att, då någon fälldes till ansvar för undanhållande, i domen precisera
tiden för undanhållandet. Berling ville underställa militieombudsmannen
saken för den åtgärd denne kunde finna påkallad.

Sedan militieombudsmannen i det hänseende, som Berling i skrivelsen
angivit, från hovrätten infordrat yttrande angående avfattningen av omförmälda
dom, inkom hovrätten med begärt yttrande.

Innan hovrättens yttrande återgives må för sammanhangets skull här
först något beröras de stadganden, som äro av betydelse för det av Berling
upptagna spörsmålet om bestämmandet av tid för eftertjänst.

Enligt 26 kap. 11 § strafflagen ådrager sig krigsman ansvar för undanhållande
om han avviker eller olovligen uteblir från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller från tjänstgöringsställe
som — om tjänstgöringen fullgöres annorstädes än vid avdelning av krigsmakten
— är bestämt för honom. Svårare fall av undanhållande bestraffas
som rymning enligt 26 kap. 12 § strafflagen.

I 117 § inskrivningsförordningen stadgas: Har värnpliktig under tjänstgöringen
blivit fälld till straff för rymning eller undanhållande och har han
icke — till följd av viss annan i det följande berörd bestämmelse i inskrivningsförordningen
— blivit hemförlovad, skall han under tid, som svarar
mot den tid han varit rymd eller undanhållit sig, kvarhållas för fullgörande
av eftertjänst efter utgången av den i värnpliktslagen bestämda tjänstgöringstid
till vilken han inkallats (första stycket). Eftertjänst bestämmes till
helt eller hela dygn, ettvart motsvarande frånvaro eller sammanlagd frånvaro
24 timmar, dock att om frånvaron eller vad av frånvaron överstigit
helt eller hela dygn ej uppgått till 24 timmar, frånvaron eller den överskjutande
delen därav föranleder eftertjänst ett dygn (andra stycket).

Enligt 585 mom. personalredovisningsinstrulctionen, del I, skall för bestämmande
av tid för eftertjänst för den, som under tjänstgöring blivit fälld
till straff för rymning eller undanhållande, tiden för rymningen eller undanhållandet
— med beaktande av de här ovan återgivna bestämmelserna i
117 § andra stycket inskrivningsförordningen — beräknas på sätt i 588
mom. första och andra styckena sägs.

I första stycket sistnämnda moment föreskrives: Tid för frånvaro, för
vilken den värnpliktige sedermera under tjänstgöringen blir fälld till straff
för rymning eller undanhållande, räknas från tidpunkt, då den värnpliktige
skulle ha inställt sig eller då han olovligen avvikit, till tidpunkt, då han inställt
sig eller blivit inställd eller återkommit.

Vid tillämpning av första stycket, föreskrives vidare i momentets andra
stycke, skall dock iakttagas, att såsom frånvaro icke räknas under den sålunda
angivna frånvarotiden infallande helt kalenderdygn, varunder den
värnpliktige enligt gällande bestämmelser om fritid eller på grund av honom
beviljad och ej återkallad ledighet ägt uppehålla sig annorstädes än
vid sitt förband eller motsvarande tjänstgöringsställe, och ej heller fritid
och ledighet av angiven beskaffenhet, som pågår, då sluttidpunkten för frånvaron
inträffar, eller som slutar vid denna tidpunkt. I

I förevarande sammanhang må — förutom nu återgivna föreskrifter
som reglera bestämmandet av tid för eftertjänst — jämväl beröras vissa
andra i hithörande värnpliktsförfattningar meddelade stadganden, för vilkas
tillämpande blir av betydelse att av föreliggande domar och andra

7—601G29. Mil il ieombudsmannens iimbetsb erätt else

straffbeslut nöjaktiga upplysningar kunna inhämtas angående tidslängden
av en såsom undanhållande eller rymning bedömd utevaro.

Sålunda stadgas i 27 § 3 mom. D värnpliktslagen att, om värnpliktig under
tjänstgöring som avses i 1 mom. (utbildning under fredstid) eller i 2
mom. (beredskapsövning) blivit fälld till straff för rymning eller för undanhållande,
den tid under vilken han varit rymd eller undanhållit sig ej
skall tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för
särskilt fall annorledes förordnar. Enligt 115 § 2 mom. inskrivningsförordningen
skall i fall, där värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöring avannan
anledning än beviljad tjänstledighet eller sådan sjukdom eller skada,
vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, frånvaron icke tillgodoräknas
såsom tjänstgöringstid och enligt 116 § 1 mom. samma förordning
skall, om ej i kommandoväg eller eljest annorlunda bestämmes, den värnpliktige
hemförlovas när tiden för sådan frånvaro som nyss nämnts —
däribland alltså rymning och undanhållande — överstigit en tiondel av tiden
för den tjänstgöring, till vilken han varit inkallad. Om inträffat eller
inträffade fall av frånvaro ej föranleder att tjänstgöringen med tillämpning
av sistnämnda stadgande avbrytes genom hemförlovning skall — enligt till
115 § 2 mom. anknutet förbehåll — vad där föreskrives om avräkning av
frånvarotid icke gälla annan än sådan av rymning eller undanhållande orsakad
frånvaro, som enligt förberörda stadgande i 117 § skall föranleda
eftertjänst.

Anteckningar beträffande frånvaro föras vid kompani (motsvarande) å
frånvarokort (Bil. 2: 21—24 till personalredovisningsinslruktion, del I).

Hovrätten anförde i sitt här ovan omförmälda yttrande: Enligt hovrättens
mening borde domstols dom, vari någon dömdes till ansvar för undanhållande,
alltid noga angiva tiden för undanhållandet. Detta erfordrades
främst av det skälet att domens rättskraft måste kunna ldart fastställas,
därest fråga uppkomme om ny rättegång angående andra förfaranden av
den dömde. Även för bedömandet av brottets svårhetsgrad kunde tiden ha
betydelse. I allmänhet vore det också ganska lätt att angiva tiden för undanhållandet
med erforderlig precision; den framginge i de flesta fall av
ostridiga förhållanden. Endast i undantagsfall ställdes domstolen härvid
inför svårigheter. Den i militieombudsmannens remiss avsedda domen utgjorde
ett exempel härpå. Den tilltalade, som icke inställt sig vid sitt förband
vid utgången av beviljad ledighet, hade på grund av innehållet i ett
läkarintyg av underrätten ansetts ha haft laga förfall för sin utevaro. Hovrätten
hade dock icke ansett det rimligt att han på denna grund uteblivit
hela den tid han stannat hemma. Hovrätten hade därför nödgats göra ett
på osäkra faktorer grundat bedömande, vid vilken tidpunkt Jönsson kunde
anses ha varit oförhindrad att inställa sig. Hur detta bedömande hade gjorts
framginge av domen, men hovrätten hade icke ansett det möjligt, och ej
heller för domen erforderligt, att låta detta bedömande taga sig uttryck i

en mer exakt angiven tidpunkt än som skett. Den av Berling uttalade uppfattningen
att »i fall som det berörda» tiden för eftertjänst finge fastställas
av den militära myndigheten och grundas på en bedömning vore väl riktig.
Så vore dock i princip alltid förhållandet. Den militära myndigheten hade
väl att tillse att tiden för eftertjänst icke fastställdes längre än den tid som
undanhållandet varat; längre tid vore den värnpliktige enligt värnpliktslagen
icke skyldig att tjänstgöra. Men fastställandet av tiden för eftertjänst
vore likväl principiellt ett administrativt beslut, för vilket domstolens dom
väl tjänade till ledning men som icke omedelbart grundades på domen. Det
ålåge enligt gällande författningar icke domstolen att pröva frågan om
tjänstgöringstidens längd eller att i sin dom angiva annat än sådant som
hade betydelse såsom domskäl. En principiellt utvidgad skyldighet för domstol
i detta hänseende kunde väl tänkas men endast i den formen att domstolen
hade att i domen taga ställning till tiden för eftertjänst. Mot en sådan
reform talade dock praktiska skäl. En dylik bedömning skulle kräva
en kännedom om militära förhållanden samt om militära författningar och
föreskrifter som domstolen i allmänhet icke ägde.

I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 17 oktober 1960 till hovrätten över Skåne
och Blekinge följande.

Såsom hovrätten framhållit i sitt yttrande bör domstol vid ådömande jämlikt
26 kap. 11 och 12 §§ strafflagen av straff för utevarobrott alltid noga
angiva tiden för den olovliga utevaron. Detta vore, har hovrätten understrukit,
främst av betydelse för vissa angivna till själva straffrättsskipningen
hörande frågor. Hovrätten hade emellertid, enligt vad hovrätten vidare
förklarat, till följd av osäkra faktorer icke ansett det möjligt — och
icke heller för domen erforderligt — att närmare angiva vid vilken tidpunkt
den dömde varit oförhindrad att inställa sig vid sitt förband, d. v. s.
vid vilken tidpunkt den olovliga utevaron tagit sin början. För den av hovrätten
sålunda uttalade uppfattningen torde enligt min mening ej ha anförts
övertygande skäl. Om såsom naturligt är i ett sådant fall som det
förevarande viss tvekan kunnat yppas beträffande den exakta tidpunkt då
undanhållandet borde anses ha tagit sin början, torde icke med fog kunna
göras gällande annat än att det väl varit möjligt att, med fullt beaktande
av att den lagfördes rätt ej fick trädas förnär, i domen fastställa viss bestämd,
med hänsyn till omständigheterna mer eller mindre framskjuten tidpunkt
i händelseförloppet, till vilken begynnelsen av den straffbara utevaron
kunnat utan tvekan anknytas. Såsom dylik tidpunkt kan exempelvis
bestämmas tjänstgöringens början viss angiven dag. I förevarande fall gällde
det således endast att anknyta en sådan tidsangivelse till en av de få
dagar — »någon av de närmaste dagarna» efter ledighetstidens slut —
varom enligt hovrättens tidsbestämning var fråga. I fråga om slutpunkten
för undanhållandet närnnes i domen intet. Någon svårighet kan icke ha

100

mött att härvidlag i domen upptaga en bestämd tidsangivelse. Såsom förut
anmärkts blev Jönsson, sedan lian tidigare i sin frånvaro förklarats vara
anhållen, den 12 januari 1960 klockan 0805 omhändertagen av kriminalpolisen
i Malmö och försattes på fri fot först den 21 i samma månad, då
Jönsson återvände till förbandet. Hinder för hans inställelse uppstod följaktligen
vid förstnämnda tidpunkt (se 41 § värnpliktslagen angående laga
förfall för uteblivande från tjänstgöring).

Hovrätten bär, såsom förut nämnts, i sitt yttrande vitsordat att det från
vissa till själva straffrättsskipningen hörande synpunkter vore av betydelse
att, då straff ådömdes för utevarobrott, tiden för den olovliga frånvaron
alltid noga angåves och att det i allmänhet också vore ganska lätt att med
erforderlig precision angiva tiden för undanhållandet. Med instämmande i
vad hovrätten sålunda framhållit angående betydelsen av ett noggrant angivande
av tiden för undanhållandet vill jag för min del vidare uttala att
enligt vad erfarenheten tydligt givit vid handen det praktiskt sett undantagslöst
utan svårighet låter sig göra att i domar och andra straffbeslut,
avseende olovlig utevaro, tillfredsställande angiva tidrymden av den straffbara
frånvaron. Det kan i detta sammanhang vara anledning anmärka hurusom,
då fråga är om straffbeslut som av militär chef meddelas i disciplinmål,
det i It § militära rättsvårdskungörelsen förbehållslöst föreskrives att
i straffbeslut skall angivas, bland annat, tiden för begåendet av den gärning
bestraffningen avser. Vid granskning av till militieombudsmansämbetet
kontinuerligt inkommande arrestantkort, innefattande upplysningar rörande
samtliga av militära chefer ävensom av domstolar ålagda arreststraff,
verkställes, icke minst i fråga om utevarobrott, kontroll av att den straffbara
gärningen blivit till tiden nöjaktigt angiven. Erfarenheterna från denna
granskningsverksamhet ha givit belägg för mitt nyssnämnda uttalande.

Hovrätten har i sitt yttrande anmärkt att fastställandet av tiden för eftertjänst
principiellt vore ett administrativt beslut, för vilket domstolens dom
väl tjänade till ledning men som icke omedelbart grundades på domen.
Denna hovrättens anmärkning är givetvis i och för sig riktig och föranleder
icke annat uttalande från min sida än att redan det förhållandet, att — såsom
hovrätten själv vitsordat — ett noggrant fastställande av tiden för den
olovliga utevaron är av betydelse för vissa av hovrätten angivna till själva
straffrättsskipningen hörande frågor, måste medföra åliggande för domstolen
att med erforderlig precision angiva tidslängden av en såsom straffbar
bedömd utevaro. Det må härvid tilläggas att av vad som förevar i samband
med tillkomsten av de förut återgivna föreskrifterna i mom. 583 andra stycket
personalredovisningsinstruktionen om avräkning å frånvarotiden av därunder
infallande fritid och ledighet oförtydbart framgick att dessa föreskrifter
tillkommo under förutsättning att av föreliggande dom eller annat straffbeslut
skulle kunna utläsas såväl när frånvarotiden ansetts påbörjad som då
sluttidpunkten för densamma ansetts ha inträffat (jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1958 s. 203 ff). Därest icke uppgift om tidpunkterna för den
olovliga utevarons början och slut angives i domen skulle vederbörande mili -

101

tära myndighet nödgas att, i den män den utredning som legat till grund
för domstolens prövning av skuldfrågan överhuvudtaget blivit upptecknad,
införskaffa denna utredning och med ledning därav själv söka fastställa
dessa tidpunkter. I nu förevarande fall har den militära myndigheten blivit
nödsakad att för närmare studium införskaffa protokoll över förundersökningen
i målet ävensom anlita biträde av vederbörande auditör för bestämmande
av tiden för den eftertjänst Jönsson haft att fullgöra. Det bör i detta
sammanhang även framhållas att eftertjänsten måste fattas som ett mot den
värnpliktige riktat sanktionsförfarande (prop. 1951: 194 s. 20).

I det föregående har även berörts vad enligt hithörande värnpliktsförfattningar
gäller därom att frånvaro till följd av rymning eller undanhållande
kan föranleda att vederbörandes tjänstgöring avbrytes genom hemförlovning,
därvid för honom inträder skyldighet att i senare omgång fullgöra
återstående tjänstgöring. Jämväl för tillämpningen av dessa bestämmelser
kan tidrymden för den olovliga utevaron få avgörande betydelse.

Av det anförda framgår att, då straff ålägges för rymning eller undanhållande,
det praktiskt sett icke torde vara att räkna med att svårighet uppkommer
för vederbörande domstol att, i enlighet med vad i detta hänseende
får anses åligga domstolen, i domen nöjaktigt angiva tidrymden för
den olovliga frånvaron. Vid sådant förhållande finner jag icke skäl att —
utöver detta mitt uttalande — vidtaga någon åtgärd med anledning av Bcrlings
framställning.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för flottans
underofficerare, underbefäl och meniga.

10. Fråga om innebörden av det i straffbestämmelsen rörande onykterhet i
tjänsten — 26 kap. 14 § strafflagen — förekommande uttrycket
»under tjänsteutövning»

Vid granskning av arrestantkort från Värmlands regemente för mars 1960
iakttogs att regementschefen, översten S. Holmberg, genom straffbeslut den
17 mars 1960, med kontrasignation av auditören T. Sandström, ålagt värnpliktige
nr 361207-643 B. H. Larsson arrest åtta dagar jämlikt 26 kap. 14 §
strafflagen för onykterhet i tjänsten, bestående i att Larsson »den 15/3 1960
kl 1040 uppträtt berusad inom reg område».

Av infordrat disciplinmålsprotokoll framgick att Larsson — som åtnjutit
permission till klockan 1215 förenämnda den 15 mars — vid 9-tiden förtärL
omkring en kvarts liter brännvin samt att han klockan 1040 samma dag vid
inpasserandet till regementet var starkt berusad och då togs i förvar.

På grund av vad som förevarit hemställde tjänstförrättande militieoni budsmannen

Henkow i skrivelse till Holmberg den 25 juli 1960 _ under

framhållande att Larsson vid omhändertagandet icke var i tjänsteutövning
samt att förseelsen till följd därav syntes ha varit att bedöma icke såsom

102

onykterhet i tjänsten utan såsom fylleri — om yttranden av Holmberg och
Sandström angående de skäl, som föranlett att förseelsen bedömts såsom
onykterhet i tjänsten.

I anledning härav inkom Holmberg med begärda yttranden.

Sandström anförde i det av honom avgivna yttrandet: Av disciplinmålsprotokollet
framginge att Larssons spritförtäring ägt rum efter klockan
0900 ifrågavarade dag. Genom spritförtäringen måste Larsson medvetet ha
försatt sig i sådant tillstånd att han blivit oförmögen att fullgöra sin tjänst,
som skulle ha tagit sin början klockan 1215. Att Larsson strax före tjänstens
början av militär myndighet hindrats i sin avsikt att fullgöra tjänsten saknade
enligt Sandströms förmenande betydelse för brottets rubricering. Den
militära myndigheten hade dessutom ämnat taga ut Larsson från förvarsarresten
klockan 1215 för tjänstgöring. Larsson hade emellertid även vid
denna tidpunkt varit oförmögen till tjänst. Holmberg och Sandström hade
varit fullt ense om att Larsson, som inställt sig vid regementet i avsikt att
gå i tjänst, för vad han låtit komma sig till last förskyllt det honom ålagda
straffet. I detta sammanhang ville Sandström framhålla att normalstraffet
vid förbandet för fylleri jämlikt 11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strafflagen
vore arrest åtta dagar. Holmberg och Sandström hade tydligen vid straffmätningen
tagit hänsyn till att Larsson vid ankomsten till regementet tagits
i förvar och därigenom hindrats att fullgöra tjänsten. Med hänsyn till att
det i den situation som förelåg endast rörde sig om en ren skrivfråga utan
någon som helst betydelse för straffets utmätande ville Sandström för åstadkommande
av en enhetlig praxis för framtiden i liknande fall föreslå Holmberg
att ålägga straff för fylleri.

Holmberg anförde: Som framginge av disciplinmålsprotokollet var Larsson
icke i tjänsteutövning klockan 0900 då spritförtäringen ägde rum. Då tjänsteutövningen
började klockan 1215 befanns Larsson fortfarande vara så påverkad
att hans förmåga att fullgöra tjänsten ansågs vara väsentligt nedsatt.
Enligt Holmbergs uppfattning borde Larsson ha varit medveten om att, efter
förtärandet av en kvarts liter brännvin, hans förmåga att fullgöra tjänsten
skulle bliva väsentligt nedsatt eller i varje fall att avsevärd risk därför förelåge.
I N. Regners och H. Henkows arbete Den militära strafflagstiftningen,
s. 225, uttalades: »Den som vet att han vid viss tidpunkt skall träda i tjänstgöring
är givetvis icke befriad från ansvar för onykterhet i tjänsten endast
därför, att förtäringen ägt rum före denna tidpunkt.» Enligt Holmbergs uppfattning
hade just en sådan situation förelegat som den citerade och Holmberg
ansåge därför i likhet med auditören att brottsbeteckningen borde vara
»onykterhet i tjänsten».

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 18 november 1960 till Holmberg
följande.

I 26 kap. 14 § strafflagen stadgas: Är krigsman under tjänsteutövning så
påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga

103

att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt, dömes för onykteihet i
tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

I ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag, s. 59 f, har jag i anslutning till
det återgivna stadgandet uttalat följande: Detta särskilda beträffande onykterhet
i tjänsten meddelade straffbud är i vissa hänseenden strängare än de
i 11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strafflagen upptagna generella bestämmelserna
om straff för fylleri. Medan för tillämpning av de sistnämnda båda
straffbestämmelserna förutsättes viss högre grad av påverkan, nämligen att
berusningen är märkbar på vederbörandes åtbörder eller tal, kräves för
tillämpning av 26 kap. 14 § såvitt gäller graden av onykterhet icke mera än
att vederbörande skall vara så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten
måste antagas vara nedsatt, varvid särskilt är att märka att det således
ej heller fordras att onykterheten faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen.
Vid bedömningen i varje särskilt fall av tjänsteförmågan skall
givetvis hänsyn tagas till arten av gärningsmannens tjänstgöring; i fråga
om mera krävande tjänst bör även ringa grad av påverkan anses nedsätta
tjänstbarheten. Vidare är den nu omhandlade straffbestämmelsen strängare
än de generella straffbuden rörande fylleri även såtillvida att straffskalan
i 26 kap. 14 § inrymmer såväl disciplinstraff som fängelse medan enligt
11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strängare påföljd än disciplinstraff icke kan
ådömas.

Innebörden av det i berörda straffbestämmelse i 26 kap. 14 § strafflagen
förekommande uttrycket »under tjänsteutövning» har klarlagts såväl i 1955
års ämbetsberättelse, s. 98 f, som i 1958 års ämbetsberättelse, s. 60. Med
hänsyn till vad som förekommit i det nu upptagna ärendet torde emellertid
finnas anledning att — åtminstone såvitt avser detta uttryck — ånyo beröra
gränsdragningen mellan onykterhet i tjänsten och fylleri.

Före den 1 januari 1949 voro de militära straffbestämmelserna rörande
fylleri upptagna i 96 § strafflagen för krigsmakten. Bestämmelserna avsågo
i första hand den som uppträdde överlastad av starka drycker under tjänstgöring
eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning,
byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område som tillhörde
krigsmakten eller var avsett för dess behov. Uttrycket »under tjänstgöring»
ansågs innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning. Genom 1948
års militära strafflagstiftning tillkom, vid sidan av de allmänna fylleribestämmelserna,
under 26 kap. 14 § strafflagen ett särskilt stadgande om
onykterhet i tjänsten. I motiven till detta stadgande (SOU 1946:83 s. 110)
anföres följande.

Avgränsningen mot fall av onykterhet, som icke äga samband med själva
tjänstgöringen, synes lämpligen kunna ske genom användande av uttrycket
under tjänsteutövning. I sak torde härigenom nämnvärd skiljaktighet
icke uppkomma i förhållande till 96 § strafflagen för krigsmakten, där »under
tjänstgöring» just anses innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning.
I enlighet med vad straffrättskommittén anfört (SOU 1944: 69 s.
172) torde i begreppet tjänsteutövning i allmänhet icke ingå färd till eller
från tjänsteförrättning. Då en avdelning färdas under militärbefäl, utför

104

emellertid befälhavaren tydligen tjänsteuppgifter, och det synes vara befogat
att anse även övrig personal i avdelningen vara i tjänsteutövning.

Ehuru, såsom framgår av det anförda, med det ifrågavarande uttrycket
»under tjänsteutövning» avses faktiskt utövande av vad som hör till tjänsten
eller med andra ord tjänstgöring i egentlig mening, bör dock däri inbegripas
förehavanden som äga rum under omedelbar uppsikt av befäl, såsom
förflyttning vid färd under militärbefäl eller deltagande i utspisning som
sker under tillsyn av befäl.

Erfarenheter från av mig utförd inspektions- och annan granskningsverksamhet
ha visat att gränsdragningsspörsmål av berört slag icke sällan uppkomma
i samband med värnpliktigas inryckning till tjänstgöring. Åsyftade
erfarenheter giva vid handen att värnpliktiga i sådana fall icke sällan
åläggas straff för onykterhet i tjänsten i stället för rätteligen straff för fylleri.
Vid inryckning till tjänstgöring torde de värnpliktiga icke kunna sägas
vara »under tjänsteutövning» förrän de efter anmälan hos vederbörande
befäl eller eljest fått sig för omedelbart utförande anvisad viss bestämd
tjänstgöringsuppgift såsom att — vilket regelmässigt torde vara det i första
hand förekommande -— mottaga personlig utrustning. Skulle vederbörande
dessförinnan, sedan tjänstgöringsskyldighet inträtt, komma att deltaga i av
förbandet anordnad utspisning eller i någon under militärbefäl ställd förflyttning,
bör han såsom framgår av vad ovan anförts ävenledes anses vara
i tjänsteutövning i den bemärkelse varom nu är fråga. En värnpliktig som
efter ledighet eller åtnjuten fritid återvänder till sitt förband måste tvivelsutan
anses ha kommit i tjänsteutövning när han efter sin återkomst till
förbandet enligt vad som blivit honom ålagt infunnit sig på anvisad uppställnings-
eller tjänstgöringsplats. I begreppet tjänsteutövning torde vidare
böra inordnas även annan före nu angivna tidpunkt förekommande, i
förhållande till den tillämnade tjänstgöringen förberedande verksamhet, såsom
iordningställande av för tjänstgöringen avsedd utrustning och liknande
åtgöranden. Därest vederbörande för utspisning inställt sig i förbandets
matinrättning bör han såsom förut nämnts anses vara i tjänsteutövning så
länge han under uppsikt av befäl kvarbliver därstädes, oavsett när utspisningen
inträffar. Ha för de olika fallen angivna förutsättningar blivit uppfyllda,
torde icke kunna krävas att vederbörande därjämte hunnit företaga
någon särskild tjänsteåtgärd.

Vid tillämpning av 26 kap. 14 § strafflagen är givetvis att iakttaga att
fråga huruvida vederbörandes förmåga att fullgöra tjänsten är nedsatt på
grund av spritförtäring icke uppkommer förrän lian träder i »tjänsteutövning»
i den mening, som här ovan angivits, och ej redan i och med att han,
utan skyldighet att då omedelbart fullgöra någon sådan tjänstgöring, inställer
sig vid sitt förband. Vad Sandström i sitt yttrande anfört därom att det
enligt hans mening saknade betydelse för brottsrubriceringen att Larsson
före tjänstgöringens början hindrats i sin avsikt att fullgöra tjänsten måste
mot bakgrunden av det anförda — särskilt med beaktande av att Larssons
ledighet ännu icke utgått vid omhändertagandet — betecknas såsom an -

105

inärkningsvärt. I detta sammanhang må även framhållas att det av Eder
åberopade uttalandet i Regners och Henkows angivna arbete, vilket uttalande
är hämtat ur motiven till nu ifrågavarande straffbestämmelse, givetvis
förutsätter att tidpunkten för den anbefallda tjänstgöringen inträtt och att
vederbörande tillika trätt i »tjänsteutövning» i den mening som här ovan
angivits. Den omständigheten att Larsson, såsom Ni och Sandström framhållit,
vid tjänstgöringsskyldighetens inträde klockan 1215 alltjämt var
oförmögen till tjänstgöring, kan således på intet sätt åberopas såsom skäl
för att Larsson — som vid tidpunkten för tjänstgöringens början fortfarande
var tagen i förvar —- ålades straff för onykterhet i tjänsten.

Med anledning av Sandströms uttalande att det i den situation som förelåg
endast rörde sig om en ren skrivfråga utan någon som helst betydelse
för straffets utmätande må vidare anmärkas att, då ansvar för onykterhet
i tjänsten kan ifrågakomma jämväl i fall då vederbörande icke är så påverkad
som förutsättes för åläggande av straff för fylleri, en sådan uppfattning
om innebörden av uttrycket »under tjänsteutövning» som kommit till
synes i Edert och Sandströms yttranden kan leda till att straff blir ålagt
enligt 26 kap. 14 § strafflagen i fall där förutsättningar för åläggande av
straff överhuvudtaget ej äro för handen.

Av det anförda framgår att Larsson icke, i enlighet med vad straffbeslutet
innehåller, ådragit sig ansvar för onykterhet i tjänsten. Med hänsyn till
att Larsson dock förskyllt straff för fylleri finner jag mig emellertid kunna
låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden, därvid dock vad i saken förevarit
giver mig anledning särskilt framhålla hurusom en sådan missuppfattning
av det tillämpade lagrummet som kommit till uttryck i straffbeslutet skulle
i vissa i det föregående berörda situationer kunna föranleda åläggande av
straff i fall där någon straffbar gärning överhuvudtaget ej varit för handen
samt att det således av hänsyn till rättssäkerheten är av vikt att lagrummet
i fråga i fortsättningen blir rätt tillämpat. Ärendet är härmed av mig avslutat.

Sandström skulle genom Holmbergs försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

11. Fråga huruvida vid avfattningen av straffbeslut i disciplinmål iakttagits
vad som gäller därom att den gärning bestraffningen avser skall vara
angiven med erforderlig fullständighet

Genom straffbeslut den 18 november 1959 ålade chefen för Skånska flygflottiljen
översten W. Wagner, med kontrasignation av auditören T. Ryde,
envar av värnpliktiga nr 390530-373 B. Jannesson, nr 400308-353 S. Holmberg
och nr 400314-465 A. Ljungberg arrest fem dagar jämlikt 26 kap.
9 och 18 §§ strafflagen för oskickligt beteende och tjänstefel, bestående i att
»de den 7/11—10/11 1959 under det de varit inlagda å flottiljens sjukhus

106

brutit mot givna ordningsföreskrifter och brustit i anständigt uppförande
mot personalen».

Av infordrat disciplinmålsprotokoll framgick att vederbörande flottiljläkare
den 9 november 1959 anmält att Jannesson och Holmberg, som voro
intagna å flottiljens sjukhus, den 7—den 8 i samma månad på sjukhuset
uppträtt på ett för ordningen störande sätt, gjort åverkan på en tvålkopp
i sjukhusets tvättrum samt icke åtlytt av ett kvinnligt sjukvårdsbiträde givna
föreskrifter. De hade sålunda, uppgavs i anmälan, vägrat taga kroppstemperaturen,
legat blottade i sängen, vägrat äta serverad mat, gjort åverkan
på sjukhusets ringledning och åstadkommit kontakt i en ringklocka
så att oavbruten ringning uppstått samt i övrigt uppträtt på ett trotsigt
sätt. Protokollet gav vidare vid handen att flottilj läkaren den 11 november
1959 anmält att Holmberg och Ljungberg den 10 november klockan 2145
sprungit omkring i den sjuksal å vilken de varit intagna och därvid fört ett
»ordentligt» oväsen samt att de flyttat sjuksängar från deras platser ut på
golvet.

I anledning av anmälningarna verkställdes, framgick slutligen av protokollet,
utredning genom militärförhör, därvid Ljungberg helt samt Jannesson
och Holmberg till viss del vidgingo vad som i anmälningarna lagts
dem till last.

I skrivelse till Wagner den 25 mars 1960 anmärkte militieombudsmannen
till en början att av det ifrågavarande straffbeslutet icke framginge vilka
gärningar som lagts envar av Jannesson, Holmberg och Ljungberg till last,
att beslutet följaktligen icke vore avfattat i enlighet med bestämmelserna
i 11 § tredje stycket militära rättsvårdskungörelsen, samt att icke heller
genom ett närmare studium av disciplinmålsprotokollet syntes klart kunna
utrönas vilka gärningar och yttranden som ansetts förskylla straff; och anfördes
vidare — under hänvisning till militieombudsmannens ämbetsberättelse
1951 s. 188 ff samt Regner och Henkow: Den militära strafflagstiftningen,
s. 205 — i skrivelsen bland annat följande: Samtliga ifrågavarande
värnpliktiga hade ålagts straff för oskickligt beteende, såvitt kunde
utläsas av protokollet bestående i att de brustit i anständigt uppförande
mot å flottiljens sjukhus tjänstgörande kvinnlig personal. I anledning därav
kunde anmärkas att straffbestämmelsen i 26 kap. 9 § strafflagen icke
—- vilket även klart framginge av ordalagen -— vore tillämplig i andra
fall än då såväl gärningsmannen som den förorättade vore krigsmän.

I enlighet med i skrivelsen ställd anmodan inkommo till militieombudsmannen
yttranden från såväl Wagner som Ryde i bland annat de här ovan
berörda hänseendena.

Ryde anförde i det av honom avgivna yttrandet bland annat: Vidkommande
till en början den framställda anmärkningen i anledning av att ifrågavarande
värnpliktiga ålagts straff för oskickligt beteende för det de
brustit i anständigt uppförande mot den på sjukhuset tjänstgörande kvinn -

107

liga personalen, vore det givetvis riktigt att 26 kap. 9 § strafflagen icke vore
tillämplig i andra fall än då såväl gärningsmannen som den förorättade
vore krigsmän. Möjligen hade det föresvävat Ryde att den kvinnliga sjukhuspersonalens
anställningsförhållanden vore sadana att denna personal
i likhet med exempelvis vissa lottor — jämlikt kungörelsen den 19 november
1948 om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten
och krigsman vore att hänföra till kategorien krigsmän. En närmare undersökning
av spörsmålet hade emellertid klargjort för Ryde att så ej vore
fallet, varför anmärkningen vore fullt berättigad. För upprätthållande av
ordningen inom sjukhuset hade det dock under alla förhållanden varit
angeläget att ifrågavarande värnpliktiga bestraffades för sitt dåliga uppträdande.
Straff syntes också ha kunnat ådömas dem jämlikt 26 kap. 16 §
strafflagen för förargelseväckande beteende i stället för enligt åberopade
26 kap. 9 § samma lag. Om så skett torde detta icke ha medfört någon ändring
i straffmätningen. — Det hade vidare anmärkts att straffbeslutet icke
avfattats i enlighet med bestämmelserna i 11 § tredje stycket militära rättsvårdskungörelsen.
Ryde ville gärna medgiva att brottsbeskrivningen vore
något mager. Ryde hade dock icke uppfattat bestämmelserna i angivna författningsrum
så, att varje yttrande och annan gärning, som ansågs förskylla

straff_t. ex. vid fylleri varje åtbörd eller tal som indicerade berusningen —

behövde i detalj redovisas i straffbeslutet. Ryde ville dock i fortsättningen
tillse att brottsbeskrivningarna bleve något fylligare.

Wagner hemställde i det av honom avgivna yttrandet om överseende med
de formella felaktigheter som förekommit, enär de vidtagna åtgärderna förefölle
rättvisa och lämpligt avvägda. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 16 november 1960 till Wagner bland
annat följande.

I 11 § tredje stycket militära rättsvårdskungörelsen föreskrives att, då
disciplinstraff ålägges, i beslutet skall angivas, bland annat, den gärning
bestraffningen avser, tiden för gärningens begående och, där så erfordras, övriga
omständigheter för dess kännetecknande.

Bortsett från de oklarheter, som kunna uppstå i fråga om beslutets rättskraft,
kan underlåtenhet att efterkomma angivna bestämmelser om beskrivning
av den brottsliga gärningen få betydelse i skilda avseenden. Här må
blott framhållas att den, mot vilken straffbeslutet riktar sig, vid avgörandet
av frågan huruvida anledning till talan mot beslutet föreligger rimligen bör
kunna göra klart för sig vilken eller vilka gärningar som blivit föremål
för bestraffning. För att vinna upplysning härom är han — åtminstone i
fall då utredningen i disciplinmålet berört ett händelseförlopp med flera
däri ingående förfaranden, av vilka flera eller färre kunna tänkas ha blivil
föremål för bestraffning — hänvisad till att söka ledning i straffbeslutet.

108

Redan den omständigheten att — såsom föreskrives i 44 § militära rättegångslagen
— klaganden vid fullföljd av talan har att i fullföljdsinlagan angiva
den ändring i straffbeslutet som han yrkar torde belysa angelägenheten
av att vid avfattningen av straffbeslut tillfredsställande beskriva den gärning,
som lägges vederbörande till last. Vid fullföljd av talan skall — även
om fråga är allenast om straffmätningen — rätten givetvis icke, lika litet
som klaganden eller åklagaren, sväva i tvivelsmål om vilket eller vilka av
flera tänkbara förfaranden som blivit föremål för bestraffning.

Vad angår ifrågavarande straffbeslut, vari uttalats att omförmälda tre
värnpliktiga »brutit mot givna ordningsföreskrifter och brustit i anständigt
uppförande mot personalen», ligger det i öppen dag att de åsyftade bestämmelserna
i rättsvårdskungörelsen åsidosatts såtillvida att i beslutet
icke angivits vilka gärningar bestraffningarna avsett. I beslutet borde givetvis
ha upplysts i vilket eller vilka avseenden Jannesson, Holmberg och
Ljungberg brutit mot givna föreskrifter. Vidare borde i beslutet — vare sig
bedömandet av vad i övrigt förekommit föranlett tillämpning av 26 kap.
9 § strafflagen eller annat lagrum — ha angivits på vad sätt de brustit i
anständigt uppförande mot sjukhuspersonalen. Med anledning av vad Ryde
antört därom att han icke tolkat omförmälda bestämmelse i rättsvårdskungörelsen
så, att han vid avfattningen av straffbeslut angående exempelvis
fylleri skulle vara nödsakad att i detalj redovisa varje åtbörd eller tal som
indicerade berusning, må framhållas att — vilket Ryde säkerligen också
måste inse — det givetvis icke kan vara påkallat att i straffbeslutet upptaga
en på sådant sätt detaljerad beskrivning av det straffbara förfarandet.
Den eller de gärningar som ansetts straffbara måste emellertid, i enlighet
med vad som angivits beträffande nu förevarande fall, vara med sådan
tydlighet kännetecknade att tvekan ej kan uppstå om vad i ena och andra
avseendet faktiskt tilldragit sig och som funnits vara av beskaffenhet att
konstituera straffbarhet.

I min skrivelse till Lder den 25 mars 1960 fäste jag vidare Eder uppmärksamhet
på att 26 kap. 9 § strafflagen icke är tillämplig i andra fall än då
såväl gärningsmannen som den förorättade äro krigsmän. Anledning att
ytterligare beröra detta spörsmål synes mig icke föreligga.

Militieombudsmannen förklarade sig härefter, sedan han påtalat ytterligare
ett antal vid handläggningen och bedömningen av ifrågavarande disciplinmål
förekomna felaktigheter vilka icke skola här närmare beröras,
kunna särskilt med hänsyn till att samtliga ifrågavarande värnpliktiga
finge för gärningar som de vidgått i målet anses ha förskyllt de utmätta
straffen — låta bero vid de erinringar som för Wagners och Rydes del innefattades
i den till Wagner avlåtna, här ovan i vissa delar återgivna skrivelsen
den f6 november 1960.

Ryde skulle genom Wagners försorg erhålla del av skrivelsen.

109

12. Vissa frågor om rätt för straffarrestant att erhålla tillgång till sängkläder
(I) ävensom liknande frågor beträffande förvarsarrestant (II)

I en till militieombudsmannen den 16 november 1959 inkommen skrift
anförde rustmästaren vid Bergslagens artilleriregemente S. Glaving: Under
Glavings tjänstgöring som vaktchef vid regementet liade i regementets militärhäkte
förvarade straffarrestanter icke fått använda lakan. Glaving hade
under deltagande i en hösten 1958 i Skövde anordnad kurs för vaktchefer
erfarit att lakan skulle, icke minst av hygieniska skäl, tillhandahållas arrestanter.
Efter hemkomsten från kursen hade Glaving för dåvarande regementschefen
rapporterat vad han erfarit beträffande arrestanters rätt att
erhålla lakan och framhållit att dylika icke tillhandahöllos arrestanterna
vid regementet. Regementschefen sade sig skola undersöka saken. Någon
ändring i förevarande avseende hade dock ännu ej vidtagits vid regementet.

I skrivelse den 17 november 1959 till försvarets sjukvårdsstyrelse anhöll
militieombudsmannen med överlämnande av den inkomna skriften att sjukvårdsstyrelsen
måtte, efter inhämtande från Bergslagens artilleriregemente
av de upplysningar vartill styrelsen kunde finna anledning, inkomma med
yttrande i saken. I ett den 12 december 1959 avgivet yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen:
I av styrelsen den 21 augusti 1950 utfärdade hygieniska föreskrifter
rörande militärhäkten (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse
nr 6/1950) stadgades bl. a. att cell i militärhäkte skulle vara
försedd med bädd samt att bädd i cell för berusad skulle bestå av väggfast
slät träbrits med fast huvudgärd av trä. Ehuru begreppet bädd »i cell för
berusad» icke innefattade sängkläder — något som delvis vore att tillskriva
säkerhetsskäl — syntes styrelsens mening ha varit, att bädd i cell för andra
arrestanter skulle vara försedd med sängkläder. I 42 § militära rättsvårdskungörelsen
den 19 november 1948 stadgades, förutom att straffarrestant
skulle ha tillfälle att iakttaga personlig hygien, att »sängkläder må av straffarrestant
begagnas endast för nattvila, såvitt ej annat föranledes av sjukdom
eller därmed jämförliga förhållanden». Sjukvårdsstyrelsen funne med anledning
av det anförda ådagalagt att straffarrestant hade rätt att nattetid få
tillgång till sängkläder inklusive lakan samt att rätt även förelåge för honom
att begagna nattdräkt. Såsom framginge av en yttrandet i avskrift bilagd
skrivelse från nuvarande chefen för Bergslagens artilleriregemente hade
denne icke ägt kännedom om att arrestant vid regementet ej tilldelats lakan
men hade anbefallt, att lakan från och med den 23 november 1959
skulle finnas i arrestlokalerna. Genom cirkulärskrivelse till krigsmaktens
samtliga skolor och förband hade sjukvårdsstyrelsen anhållit om uppgift,
huruvida straffarrestant nattetid hade tillgång till lakan i bädden ävensom
huruvida det vore tillåtet för arrestant att använda nattdräkt. Av inkomna
svar hade framkommit, att endast vid fem förband arrestant icke finge dis -

ponera lakan och nattdräkt. Sjukvårdsstyrelsen hade — under hänvisning
till förenämnda föreskrifter rörande militärhäkten samt till militära rättsvårdskungörelsen
— i särskilda skrivelser till cheferna för angivna fem
förband anmodat dem att anbefalla, att lakan och nattdräkt skulle användas
av straffarrestant nattetid.

Efter vad sålunda förekommit fann militieombudsmannen ärendet icke
föranleda vidare åtgärd.

I en till militieombudsmannen den 21 oktober 1959 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 380618-953 Birger Hansson bland annat följande:
Han hade den 7 september 1959, då han tjänstgjorde vid ett förband ur Svea
livgarde som tillfälligt var förlagt till Södermanlands flygflottilj, tagits i
förvarsarrest och klockan 1130 samma dag insatts i flottiljens militärhäkte.
Den 8 september 1959 klockan 1200 fick han lämna häktet och återvända
till Svea livgarde. Under vistelsen i häktet hade han blivit nekad
tvål, handduk, tandkräm, tandborste, rakmaskin och filt. För natten hade
han fått en regnkappa att breda över sig, vilken dock var alldeles för liten.
Han hade flera gånger framfört klagomål till vaktpersonalen och varje gång
fått till svar att hans kompanichef, som insatt honom i häktet, var skyldig
se till att han erhöll de saker han hade laglig rätt till. Trots flera försök
hade det emellertid icke gått att få tag på kompanichefen, kaptenen K. Liljeblad.
I anslutning till sitt sålunda anförda klagomål över behandlingen i
häktet anhölle Birger Hansson om någon form av ersättning för den kalla
natten, t. ex. en dags permission.

Till utredning i ärendet har flottiljchefen översten N. Personne efter remisser
inkommit med dels ett den 30 oktober 1959 dagtecknat yttrande, vid
vilket fogats förklaringar av tre flottiljpoliser, som under den tid Birger
Hansson var insatt i häktet såsom vakthavande flottiljpoliser fullgjort å föreståndaren
för häktet ankommande uppgifter, dels ett den 14 november
1959 dagtecknat förnyat yttrande, vid vilket fogats ett stencilerat exemplar
av bilaga 1 till flottiljorder A nr 9/1958, upptagande »vakthavande flottiljpolis
åligganden beträffande arrestanter», dels ock förklaring från ytterligare
en flottiljpolis som tjänstgjort såsom vakthavande vid häktet.

Av de från Personne sålunda inkomna handlingarna inhämtades följande.

Majoren W. Lothigius — vilken tjänstgjorde som regementsofficer 2 vid
flygflottiljen — har uppgivit: Han hade den 7 september 1959 vid middagstiden
underrättats om att Birger Hansson av Liljeblad tagits i förvarsarrest
för vägran att fullgöra viss tjänsteuppgift och insatts i flottiljens häkte.
Då Birger Hansson klagat över tandvärk, beordrades en värnpliktig tandläkare
G. Zingmark att besöka Birger Hansson. Sedan Zingmark erbjudit Birger
Hansson smärtstillande medel och konstaterat att något behov av omedelbar
vård ej förelåg, satte sig Lothigius telefonledes i förbindelse med
Liljeblad. Denne meddelade att en bil vid 16-tiden samma dag komme att

avgå till Svea livgarde och att Birger Hansson skulle medfölja bilen. På morgonen
den 8 september 1959 fick Lothigius av vakthavande flottilj polisen
veta att Birger Hansson var kvar i arresten. Flottiljpolisen nämnde därvid
icke något om att Birger Hansson klagat på behandlingen eller utrustningen
i arresten.

Tjänstförrättande förste flottilj polisen E. Carlsson, som den 7 september
1959 klockan 1145—1700 och den 8 september 1959 klockan 0730—1200
tjänstgjort såsom vakthavande flottilj polis vid häktet, har uppgivit: Den 7
september vid 16-tiden hade Lothigius meddelat att Birger Hansson under
kvällens lopp skulle avhämtas genom försorg av det förband denne tillhörde.
Carlsson vidarebefordrade detta meddelande till Birger Hansson och
till den flottiljpolis som avlöste Carlsson klockan 1700. När Carlsson på
morgonen den 8 september återkom till häktet, meddelade vakthavande
flottilj polisen att Birger Hansson var kvar i arresten men nämnde icke något
om att Birger Hansson klagat. I enlighet med vad Liljeblad senare meddelat
blev Birger Hansson vid 12-tiden avhämtad av en värnpliktig. Denne
medförde Birger Hanssons utrustning. Birger Hansson hade bort hinna med
att tvätta och raka sig före avresan, men han förklarade att han icke ville
detta. Temperaturen i arresten under ifrågavarande tid var den 7 september
klockan 1300 + 22° samt den 8 september klockan 0100 + 14°,
klockan 0400 -f- 15° och klockan 0600 + 13°.

Flottiljpolisen G. Johansson, som under tiden den 7 september 1959 klockan
2100—den 8 september 1959 klockan 0100 tjänstgjort som vakthavande
flottilj polis vid häktet, har uppgivit: När det på kvällen den 7 september
var dags att gä till sängs, frågade Johansson Birger Hansson om denne önskade
att Johansson skulle försöka låna sängkläder, enär Birger Hansson
hade rätt till sådana. Birger Hansson svarade att han var nöjd ändå, enär
det var skönare att ligga i arresten än i tält. Birger Hansson fick då en
madrass och en fodrad regnkappa, och på fråga om han var nöjd med kappan
svarade han jakande.

Flottiljpolisen R. Carlsson, som den 8 september 1959 klockan 0100—0500
tjänstgjort som vakthavande flottiljpolis vid häktet, har uppgivit att honom
veterligen Birger Hansson icke klagat någon gång utan endast önskat få
träffa kompanichefen.

Flottilj polisen Å. Hansson, som under tiden den 7 september 1959 klockan
1700—2100 och den 8 september 1959 klockan 0500—0730 tjänstgjort
som vakthavande flottilj polis vid häktet, har förklarat att Birger Hansson
icke vid något tillfälle sökt kontakt med honom och sålunda icke heller till
honom framfört klagomål eller önskemål av något slag.

I sitt yttrande den 14 november 1959 anförde Personne: Sängkläder funnes
ej i arrestlokalen, och då man räknade med att Birger Hansson icke
skulle kvarstanna i häktet över natten, ansågs det ej finnas anledning afl
uttaga sådan utrustning. När det senare blev klart att Birger Hansson ej
skulle avhämtas samma dag, var Johansson beredd att från sjukstugan låna
sängutrustning men avstod därifrån, då Birger Hansson förklarade sig nöjd

112

med den madrass och den kappa som tillhandahöllos honom. Av det anförda
framginge att Birger Hansson icke blivit försedd med den sängutrustning,
till vilken han varit berättigad. Flottilj polispersonalen syntes emellertid
ej kunna lastas för detta förhållande, då instruktionen i detta avseende
icke vore fullständig. Instruktionen komme att kompletteras.

Av ovannämnda bilaga 1 till flottiljorder A nr 9/1958 framgår bland annat
att vakthavande flottiljpolis varje dag vid revelj skall övervaka intagning av
sängkläder och klockan 2200 uthämtning av sängkläder.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 11
februari 1960 till Personne följande.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall, jämlikt
35 § militära rättegångslagen, i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
beträffande anhållen. I 24 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas att den som
är anhållen skall hållas i förvar men eljest ej må underkastas annan inskränkning
i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen
å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet samt att vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras att den ej väcker onödig uppmärksamhet.
Närmare bestämmelser i detta avseende äro meddelade genom lagen
den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt
kungörelsen samma dag angående tillämpningen av denna lag.

Enligt 51 § militära rättsvårdskungörelsen må förvarsarrestant förvaras i
militärhäkte. I 33 § samma kungörelse stadgas såvitt nu är i fråga att förvaringsrum
i militärhäkte skall vara försett med bädd av enkel beskaffenhet.
Av 34—38 §§ i kungörelsen framgår att militärhäkte står under uppsikt
av chefen för den avdelning av krigsmakten till vilken häktet hör samt att
denne förordnar föreståndare för häktet och meddelar honom erforderliga
föreskrifter angående ordningen i häktet och behandlingen av där förvarade
personer ävensom bestämmer på vilken befattningshavare föreståndaren
i vissa fall får överlåta sina uppgifter.

Utredningen i ärendet visar att Birger Hansson under den tid han såsom
förvarsarrestant varit intagen i flottiljens häkte icke tillhandahållits annan
sängutrustning än en madrass och en regnkappa. Även om Birger Hansson
förklarat sig nöjd i detta hänseende, är det tydligt att den som vid tillfället
haft att ombesörja föreståndarens uppgifter eller, i den mån denne ej erhållit
erforderliga instruktioner, Ni i egenskap av uppsiktshavare icke iakttagit
ovan återgivna bestämmelser. Enligt dessa skall som nämnts förvaringsrum
i häkte vara försett med bädd, och detta begrepp innefattar självklart
även sängkläder.

Att märka är att reglerna om behandlingen av förvarsarrestant icke överensstämma
med vad som gäller beträffande straffarrestant. Eftersom en
förvarsarrestant icke undergår straff utan är berövad friheten av särskilda
skäl, har det helt naturligt ej varit erforderligt att giva lika ingripande fö -

113

reskrifter i fråga om honom som beträffande straffarrestant. Vad som stadgats
med avseende å straffarrestant får därför icke utan vidare anses tilllämpligt
även å förvarsarrestant. Den i 42 § militära rättsvårdskungörelsen
givna föreskriften, att sängkläder i allmänhet må begagnas av straffarrestant
endast för nattvila, får sålunda icke medföra att sängutrustningen i
förvaringsrum, där förvarsarrestant är intagen, avlägsnas under dagen. Liksom
exempelvis en värnpliktig i sitt logement kan på fritid under dagen
vila genom att ligga ovanpå sin säng har alltså en förvarsarrestant motsvarande
möjlighet.

De felaktigheter som i enlighet med det anförda begåtts synas med hänsyn
till omständigheterna icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.
På grund härav och då utredningen i övrigt icke giver anledning till
anmärkning, företager jag icke vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Birger Hansson.

13. Fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att därvid
påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse; tillika fråga huruvida skrivelsen bort till adressaten

befordras tjänstevägen

Tidningen Expressen innehöll den 21 april 1959 en artikel under rubriken
»Strid om fältflygarskolans flyttning». I artikeln uppgavs bland annat:
Elevrådet vid fältflygarskolan i Hägernäs hade i skrivelse till riksdagens
statsutskott protesterat mot skolans planerade förflyttning till Herrevadsldoster
i Skåne. Tjänstförrättande chefen för Roslagens flygkår majoren
U. Brämming hade hållit förhör med eleverna och sökt få fram varför skrivelsen
icke befordrats tjänstevägen. Brämming hade därefter till chefen för
flygvapnet anmält klander mot att skrivelsen icke sänts tjänstevägen och
därvid utpekat lärare vid skolan såsom ansvariga för att så icke skett. Lärarna
hade i skrivelse till chefen för flygvapnet protesterat mot beskyllningarna
samt därvid påpekat att eleverna själva tagit initiativet till skrivelsen
till statsutskottet och att eleverna givetvis haft full rätt att utan mellanhand
framföra sina synpunkter till ett parlamentariskt organ. Elevrådets ordförande
fältflygareleven nr 330326-683 A. Bergström hade förklarat att med
honom hållet förhör i saken varit pressande för honom. Enligt en uppgift
som allmänt vore i svang inom elevkåren skulle förhörsledaren ha uppmanat
Bergström alt laga så att skrivelsen till statsutskottet korrigerades. I annat
fall kunde Bergströms militära bana stäckas.

Sedan militieombudsmannen med anledning av tidningsartikeln anhållit
att chefen för flygvapnet skulle föranstalta om utredning angående de i artikeln
berörda förhållandena samt till militieombudsmannen inkomma med
utredningen jämte eget yttrande i saken, inkom chefen för flygvapnet med
ett den 7 juli 1959 dagtecknat yttrande, vid vilket fogats viss utredning. Ef8—60/62.
9. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

114

ter därom från militieombudsmansexpeditionen framställd begäran överlämnades
den 18 juli 1959 från flygstabens utbildningsavdelning visst ytterligare
utredningsmaterial. På grund av särskild framställning från militieombudsmannen
inkom chefen för flygvapnet slutligen med ett den 28
november 1959 dagtecknat förnyat yttrande i saken jämte kompletterande
utredning.

Av den sålunda förebragta utredningen inhämtas följande.

Till Roslagens flygkår (F 2), Hägernäs, är förlagd Förberedande fältflygarskolan
(FÖFS). Eleverna vid skolan ha bildat en sammanslutning benämnd
»FÖFS Elevkår». Stadgarna för denna innehålla bland annat: Elevrådet
har till uppgift att tillvarataga elevernas intressen såväl i som utom
tjänsten samt att genom sammankomster av bildande och roande karaktär
bidraga till trivseln och stärka sammanhållningen mellan eleverna vid skolan.
Elever som börja vid skolan antagas omedelbart som medlemmar i elevkåren.
Styrelsen består av en ordinarie ledamot från varje klass samt sektionschefer
såsom rådgivande ledamöter.

Elevrådet avlät efter beslut å sammanträde den 7 april 1959 en skrivelse
till statsutskottet, i vilken elevkåren rörande föreslagen förflyttning av skolan
till Skåne tillkännagav, att samtliga elever tillfrågats om sina åsikter
beträffande förflyttningen och att eleverna så gott som hundraprocentigt
ställt sig helt avvisande till tanken på en fältflygarskola i Skåne. Som motivering
anfördes i skrivelsen huvudsakligen att F 2 under alla år varit mycket
omtyckt som förläggning och att en förläggning till Skåne mer eller
mindre skulle vara detsamma som en »deportation», eftersom bland såväl
årets som föregående års elever norrlänningar och mellansvenskar vore i majoritet
och det sålunda vore stor risk att rekryteringen till skolan åtminstone
i vad den avsåge norrlänningar skulle ändras till det sämre om förflyttningen
genomfördes. Vidare framhölls att de som ivrigast propagerat för
förflyttningen ställt eleverna utanför genom att helt nonchalera elevopinionen,
varjämte det ansågs finnas anledning att ställa frågan huruvida en
verkligt opartisk och förutsättningslös undersökning företagits, varvid elever
av olika kategorier kunnat, opåverkade av förespeglingar eller påtryckningar,
ge fritt uttryck åt sin inställning. I skrivelsen hemställdes slutligen,
med hänvisning till vad som anförts, om företagande av en grundlig utredning,
innefattande jämväl en fullt tillförlitlig och förutsättningslös undersökning
av intresseläget hos samtliga FÖFS-elever och fältflygare, innan
något beslut fattades i den förevarande förläggningsfrågan.

Sedan chefen för skolan kaptenen F. Lönnberg fått kännedom om att
elevrådet avlåtit nyssnämnda skrivelse, höll han den 14 april 1959 förhör
med Bergström. I ett däröver upprättat, den 15 april 1959 av Lönnberg i
hans egenskap av förhörsledare undertecknat »protokoll över förberedande
förhör» har såsom protokollförare upptagits fanjunkaren S. I. Mårtensson.
Enligt protokollet uppgav Bergström vid förhöret, sedan han på order av
förhörsledaren hämtat en kopia av skrivelsen, följande: Eleverna vid skolan
hade av de vid skolan tjänstgörande lärarna adjunkten M. Wetterstrand,

115

magistern G. Linnell och gymnastikdirektören S. Lundgren tillfrågats om
sin inställning till skolans förläggande till Herrevadskloster. Lärarna framhöllo
bland annat att det ur trivselsynpunkt vore bättre för eleverna om skolan
förlädes till en mera centralt belägen plats. De tre lärarna togo under
en rast kontakt med Bergström och en annan elev samt framförde därvid
synpunkten att det skulle vara av stor betydelse om elevrådet ville besluta
en skrivelse, av vilken framginge elevernas motvilja mot en förläggning av
.skolan till Herrevadskloster. Skrivelsen borde överlämnas till lärarna, som
skulle sända den vidare till statsutskottet. Elevrådet sammankallades och
på sammanträdet beslöts att »den av lärarna upprättade skrivelsen» skulle
undertecknas och avsändas. Skrivelsen överlämnades därefter till de tre lärarna.
Vid elevrådets sammanträde anförde icke någon av medlemmarna avvikande
mening, vilket tydde på att de olika klasserna i förväg diskuterat
frågan. De tre lärarna syntes i vissa klasser ha diskuterat frågan med eleverna.

I skrivelse den 14 april 1959 till chefen för flygkåren anmälde Lönnberg
att elevkårens styrelse avlåtit en skrivelse till statsutskottet, i vilken elevkåren
uttalat att en förflyttning av skolan till Herrevadskloster vore mot
elevernas önskan, att elevernas skrivelse icke gått tjänstevägen samt att
ovannämnda tre lärare vid skolan syntes ha tagit initiativet till skrivelsen,
upprättat den och vidarebefordrat den till adressaten.

Såsom tjänstförrättande chef för flygkåren höll Brämming därefter förhör
med Bergström samt fältflygareleverna nr 351122-485 Kihlman, nr
390831-859 Pettersson, nr 371119-299 Hagbäcker, nr 380307-103 Kjellbing,
nr 380118-821 Kristiansson, nr 410914-523 Olofsson, nr 400611-645 Nilsson,
nr 380527-191 Hernborg, nr 400226-465 Martinsson och nr 390411-933 Olsson,
vilka samtliga deltagit i elevrådets sammanträde den 7 april 1959. över
förhören ha upprättats två av Brämming den 15 april 1959 undertecknade
protokoll, det ena över förhöret med Bergström och det andra avseende förhör
den 14 april 1959 med övriga nämnda elevrådsmedlemmar. I båda protokollen
ha Lönnberg och Mårtensson antecknats såsom närvarande, den
sistnämnde i egenskap av protokollförare.

Enligt protokollet över det av Brämming med Bergström hållna förhöret
uppgav Bergström: Vid elevrådets sammanträde den 7 april 1959 upplästes
den skrivelse som Bergström tidigare erhållit av Lundgren och Wetterstrand.
Bergström framhöll för elevrådet att skrivelsen upprättats av några av skolans
lärare och uppmanade de närvarande att väl sätta sig in i skrivelsens
innehåll innan de undertecknade skrivelsen. Under sammanträdet diskuterades
också om elevrådet kunde sända en dylik skrivelse till statsutskottet
utan att iakttaga tjänstevägen. Då Wetterstrand tidigare förklarat att Sveriges
styrelseskick vore sådant att i ett fall som delta tjänstevägen icke behövde
iakttagas, undertecknades skrivelsen utan ändring eller tillägg. Den
8 april 1959 överlämnades skrivelsen till Lundgren och Wetterstrand. Lundgren
företog eu ändring i skrivelsen beträffande »frågeställningen». Anledningen
till att icke skolchefen orienterats om skrivelsen vore alt lärarna

116

förklarat att det icke skulle vara lämpligt att omnämna skrivelsen i elevrådets
protokoll. Ett särskilt protokoll skrevs av lärarna. Elevrådet hade
icke begärt hjälp av lärarna med upprättande av vare sig skrivelsen eller
protokollet, utan båda handlingarna överlämnades till eleverna i färdigskrivet
skick. Eleverna hade icke diskuterat frågan om skolans förläggningsort
i den omfattning skrivelsen utvisade. Linneil hade såvitt Bergström
visste icke påverkat eleverna i nämnda fråga men Bergström trodde att eleverna
blivit påverkade såväl av Linneil som av Lundgren och Wetterstrand.
Linneil hade vid samtal med Bergström omnämnt den skrivelse Bergström
senare mottagit.

I protokollet över Brämmings förhör med övriga ovannämnda elevrådsmedlemmar
har antecknats i huvudsak följande: Samtliga hörda elever
uppgåvo i stort sett detsamma. Vid sammanträdet den 7 april 1959 beslöts
att en undersökning skulle göras bland eleverna angående deras ståndpunkt
till skolans förläggande till Herrevadskloster. Vid sammanträdet fattades
dock beslut om att den skrivelse Bergström uppläst skulle undertecknas och
avsändas. Anledningen till att skrivelsen icke befordrades tjänstevägen var
att man litade på lärarna, som borde känna till rätta förfaringssättet. Kihlman,
Hagbäcker och Olsson hade redan före sammanträdet företagit en gallupundersökning
bland eleverna i de tre klasser de representerade, medan
övriga klassrepresentanter icke företagit någon dylik undersökning i sina
klasser. På direkt fråga av Brämming om någon av lärarna påverkat eleverna
i deras ståndpunktstagande beträffande skolans förläggande till Herrevadskloster
svarade alla nej utom Nilsson, som förklarade att Linneil talat
med klassen därom. På fråga om de ansåge saken så viktig att någon
av dem skulle väcka ett förslag om en skrivelse till riksdagen i ärendet svarade
alla nej utom Kihlman och Kristiansson som svarade ja. Tillfrågade
om de alla känt till att såväl skrivelsen som den i samband därmed tillkomna
protokollsanteckningen författats av lärare vid skolan svarade fyra
att de känt till detta, medan sex voro tveksamma om vem som upprättat
handlingarna. Olsson, som tjänstgjort som sekreterare vid sammanträdet,
uppgav att han icke skrivit protokollspunkten.

Nyssberörda protokollsanteckning angiver att en undersökning, som tillkommit
på elevernas eget initiativ, givit till resultat att eleverna så gott som
hundraprocentigt ställt sig avvisande till tanken på en förflyttning av skolan
till Herrevadskloster och att det enhälligt beslutats att en deklaration
som gav klart besked om elevernas syn på förslaget skulle tillställas den
myndighet, som i sista instans hade att handlägga frågan. Detta textförslag
har emellertid icke kommit till användning i det vid ifrågavarande sammanträde
förda protokollet, som såvitt nu är i fråga endast innehåller: »§ 10. Ordet
fritt: Herrevadskloster diskuterades.»

I skrivelse den 15 april 1959 till chefen för flygvapnet hemställde Brämming
under hänvisning till Lönnbergs anmälan och protokollen över förhören
med Bergström och övriga hörda elevrådsmedlemmar att chefen för
flygvapnet måtte vidtaga de åtgärder som kunde visa sig erforderliga. I skri -

117

velsen anförde Brämming vidare: Han fann det anmärkningsvärt att, som
det syntes, tre lärare vid skolan oombedda förmått elevrådet att godkänna
och ivägsända skrivelsen till statsutskottet, därvid lärarna upprättat både
skrivelsen och protokollsutdraget, vari framhölls att undersökningar m. m.
skett på elevernas eget initiativ. Det föreföll som om lärarna förmått elevrådet
och dess ordförande att sända skrivelsen annan väg än tjänstevägen
och dessutom tillrått dem att undanhålla skolchefen kännedom om skrivelsen
genom att icke omnämna denna i protokollet. Då det vore bekant att
de tre lärarna motsatte sig en förflyttning av skolan till Herrevadskloster
syntes det som om de av privata skäl utnyttjat sin ställning vid skolan för
att förmå eleverna att handla i enlighet med lärarnas egna syften. Brämming
föreslog, att om det vid närmare utredning skulle visa sig att av
Brämming gjorda antaganden vore riktiga, vederbörande lärare skulle avskiljas
från undervisningen vid skolan, enär deras närvaro därstädes syntes
menligt inverka på disciplin och anda.

Sedan Brämmings nyssberörda skrivelse kommit chefen för flygvapnet
tillhanda, lät denne företaga en undersökning av förhållandena vid fältflygarskolan.
Vid undersökningen framkom att Wetterstrand och Linnell tillbakavisade
de beskyllningar och misstankar som riktats mot dem och förklarade
att de icke haft någonting med skrivelsen till statsutskottet att göra,
medan Lundgren förklarade att han endast lämnat eleverna teknisk hjälp
med upprättandet av skrivelsen men i övrigt ej medverkat vid skrivelsens
tillkomst. I sitt den 7 juli 1959 avgivna yttrande anförde chefen för flygvapnet:
Om påtryckningar från vissa lärares sida gentemot eleverna, som
stode i beroendeställning i förhållande till lärarna, verkligen ägt rum, måste
detta betraktas såsom en allvarlig sak. Av undersökningen framginge emellertid
att uppgift stode mot uppgift och det förefölle omöjligt för chefen för
flygvapnet att bringa full klarhet i saken. Det syntes heller icke lämpligt att
giva frågan alltför stora proportioner. Chefen för flygvapnet avsåge därför
låta saken bero och personligen inför lärarna vid skolan redogöra för den
undersökning som gjorts och deklarera sin personliga uppfattning i saken.

Utöver vad sålunda upptagits ha uppgifter vid utredningen lämnats i enlighet
med följande.

Läraren vid skolan adjunkten L.-O. Ekendahl: Av en tillfällighet fick han
vid samtal med några av skolans elever höra att elevrådet till statsutskottet
ingivit en skrivelse angående skolans tillämnade flyttning och att eleverna
därvid haft hjälp av ett par lärare, däribland Wetterstrand. Ekendahl satte
sig i förbindelse med skolans studierektor, som i sin tur kontaktade Lönnberg.
Den sistnämnde förhörde sig därefter telefonledes med Ekendahl om
vad denne kände till i saken.

Bergström: Lönnbergs uppmaning till Bergström vid förhöret den 14 april
1959 att hämta en kopia av elevrådets skrivelse måste betraktas som en order.
Bergström hade det intrycket att Lönnberg hade klart för sig skrivelsens
innehåll i stort. Bergström reflekterade därför icke närmare över om
han erhållit någon order eller ej utan gick och hämtade skrivelsen. Han

118

underrättades om att skrivelsen bort befordras tjänstevägen. Han kunde ej
erinra sig om Lönnberg talat med Bergströms kamrater härom eller om
Lönnberg tagit upp detta personligen med Bergström vid något senare tillfälle.
Det fanns icke någon grund för tidningsartikelns uppgift att Bergström
vid förhör av förhörsledaren uppmanats att laga så att elevrådets
skrivelse korrigerades vid äventyr att Bergströms militära bana skulle stäckas.
Alla förhör vore i princip pressande. Han kunde icke finna att de
förhör som i detta sammanhang hållits med honom varit mer pressande än
normalt.

Mårtensson: Lönnbergs förhör med Bergström den 14 april 1959 vore ej
att betrakta såsom ett militärförhör utan såsom ett förhör jämlikt 67 §
militära rättegångslagen, vid vilket Mårtensson fört erforderliga minnesanteckningar
utan användande av formulär för protokoll vid militärförhör.
Mårtensson trodde sig icke ha varit närvarande då Bergström uppmanades
att hämta kopian av elevrådets skrivelse och kunde därför ej angiva huruvida
fråga var om en militär order eller en anmaning. Mårtensson kände
icke till huruvida Bergström av Lönnberg uppmanats att ändra skrivelsen
vid risk att Bergströms militära bana annars skulle stäckas. Vid Brämmings
förhör förekom icke heller någonting motsvarande, överhuvudtaget
voro förhören, som fördes i samtalsform, mycket lugna och sakliga. Lönnbergs
förhör med Bergström var absolut icke pressande för denne. Brämmings
förhör med Bergström hade närmast formen av frågor till Bergström
för att erhålla en närmare orientering om elevernas verksamhet inom elevrådet.
Icke heller sistnämnda förhör var på något sätt pressande.

Lönnberg: Genom att elevkårens styrelse efter varje sammanträde överlämnat
ett mötesprotokoll till skolchefen hade Lönnberg kunnat följa föreningens
verksamhet. Lönnberg fick emellertid icke någon kännedom om
skrivelsen till statsutskottet förrän Ekendahl vid ett telefonsamtal den
13 april 1959 meddelade Lönnberg vad Ekendahl erfarit. Lönnbergs förhör
påföljande dag med Bergström var ej ett militärförhör i lagens mening.
Lönnberg avsåg med förhöret att skaffa sig en allmän överblick
av vad som inträffat. De elever Ekendahl samtalat med kunde mycket
väl ha varit felaktigt informerade. Vidare avsåg Lönnberg att klarlägga huruvida
eleverna åsidosatt bestämmelserna om tjänstevägen och om detta i så
fall kunde sonas genom tillrättavisning. Efter någon minuts samtal i enrum
med Bergström fann Lönnberg frågan komplicerad och tillkallade därför
Mårtensson för att denne skulle föra minnesanteckningar, då ju enligt gällande
bestämmelser förhörsprotokoll icke fick upprättas. Då det av Bergströms
berättelse framkommit att vissa lärare förklarat att skrivelsen icke
behövde gå tjänstevägen samt att de till och med avrått eleverna från att
anlita tjänstevägen och dessutom i hög grad medverkat vid skrivelsens tillkomst,
ansåg Lönnberg att saken måste rapporteras till kårchefen för utredning.
De anteckningar Mårtensson gjort bifogades rapporten till kårchefen,
enär det i flera sammanhang påpekats att rapporter borde göras så
fylliga och klarläggande som möjligt för att underlätta den följande ut -

119

redningen. I första hand hade förhöret avsett att klarlägga om tjänstefel begåtts
av eleverna, och då ett sådant fel i bästa fall skulle kunna vara relativt
ringa, hade förhöret ordnats med stöd av 67 § militära rättegångslagen.
Lönnberg avsåg emellertid även att under förhöret skaffa sig en överblick
över förhållandena i samband med skrivelsens tillkomst, vilka föreföllo synnerligen
egendomliga. Eleverna hade tidigare endast visat ett mycket ytligt
intresse för frågan om skolans flyttning, vilket var naturligt eftersom
alla då tjänstgörande elever vid flyttningens genomförande skulle sedan
läng tid tillbaka ha lämnat skolan. Då det fanns skäl misstänka att lärarna
missbrukat sin ställning, ansåg Lönnberg sig jämlikt mom. 44 och 45 i 1945
års tjänstereglemente för krigsmakten skyldig undersöka i vad mån lärarna
bidragit till skrivelsens tillkomst. Denna sida av förhöret avsåg endast att
införskaffa underlag för en eventuell rapport till kårchefen. Sedan Bergström
berättat att elevrådet verkligen skrivit till statsutskottet, bad Lönnberg
honom att hämta en kopia av skrivelsen. Bergström gjorde detta utan tvekan
eller invändningar. Någon tvekan om sin behörighet att få taga del av
skrivelsen hade Lönnberg icke haft, enär han vid detta tillfälle ansåg att
skrivelsen var att betrakta såsom tjänsteskrivelse och därför rätteligen
jämlikt mom. 386 tjänstereglementet bort passera skolchefen. Denna sin
uppfattning hade Lönnberg grundat på att enligt vad som framkommit vid
hans samtal med Bergström skrivelsen innehållit synpunkter på skolans
framtida placering. Vid samtalet med Bergström meddelade Lönnberg denne
att skrivelsen enligt Lönnbergs uppfattning bort passera skolchefen. Vid
ett senare tillfälle meddelade Lönnberg elevrådets medlemmar ungefär detsamma
men tilläde att han dåmera vore tveksam och tyvärr icke kunde
lämna bestämt besked. Uttalandet i tidningsartikeln att Bergström skulle
ha uppmanats att laga så att skrivelsen till statsutskottet korrigerades saknade
all grund och vore närmast otillständigt. Det föll för övrigt på sin
egen orimlighet att Lönnberg skulle ha försökt korrigera skrivelsen då
denna redan avsänts. Dessutom granskade Lönnberg icke skrivelsen i detalj.
Lönnbergs förhör med Bergström var icke pressande. Det hade närmast
formen av ett samtal för att försöka bringa klarhet i vad som egentligen
förevarit. Bergström föreföll närmast lättad sedan han berättat vad
han kände till i saken. Ej heller Brämmings förhör med Bergström var på
något sätt pressande utan fördes i lugn ton. Lika litet förekom vid sistnämnda
förhör något som kunde ligga till grund för tidningsartikelns påstående
att Bergströms militära bana kunde komma att stäckas.

Brämming: Lönnbergs förhör med Bergström var icke beordrat av Brämming.
Han fick icke kännedom om vad som förevarit förrän Lönnberg telefonledes
meddelade att han hört vissa fältflygarelever angående ifrågakomna
skrivelse till statsutskottet samt att Lönnberg avsåg att inkomma med
eu anmälan till kårchefen. Brämming fann det tveksamt huruvida skrivelsen
bort befordras tjänstevägen eller ej och satte sig därför i förbindelse
med auditören, vilken jämväl fann frågan tveksam och föreslog att utredningen
borde överlämnas till chefen för flygvapnet. Auditören framhöll

120

därvid att Brämming icke fick höra lärarna. Vad som syntes Brämming särskilt
anmärkningsvärt var att det föreföll som om lärarna mer eller mindre
påtvingat eleverna en skrivelse och i samband därmed framhållit att skrivelsen
icke borde visas för skolchefen. Även om skrivelsen icke behövt befordras
tjänstevägen innehöll den dock uppgifter om sådana förhållanden som
borde ha delgivits skolchefen. Eleverna hade icke fått del av Brämmings
uppfattning i frågan. Det fanns icke någon grund för tidningsartikelns uppgift
att Bergström vid något förhör av förhörsledaren uppmanats att laga
så att elevrådets skrivelse korrigerades vid äventyr att Bergströms militära
bana skulle stäckas. Ej heller kunde Brämmings förhör med Bergström på
något sätt anses pressande. Bergström hördes sittande i en fåtölj och i
vanlig samtalston samt berättade beredvilligt allt han kände till i saken
utan närmare utfrågning.

För egen del anförde chefen för flygvapnet i de av honom avgivna yttrandena:
Föreningen »FÖFS Elevkår» hade tillkommit efter initiativ från
skolledningens sida för att väcka elevernas intresse för föreningsliv. Föreningen
hade huvudsakligast varit knuten till hobby- och fritidsverksamheten
men även utgjort ett kontaktorgan mellan elever och skolledning.
Den hade sålunda anknytning till tjänsten men hade till formen erhållit
karaktären av en enskild förening. Anställningsformen för de civila lärarna
vid skolan förefölle oklar, främst beträffande lydnadsförhållandena. Chefen
för flygvapnet hemställde därför att militieombudsmannen måtte föranstalta
om utredning beträffande denna fråga. Det syntes som om utredningen i
ärendet klarlade att något tjänstefel icke begåtts av vare sig Brämming eller
Lönnberg. Chefen för flygvapnet hade vid detta bedömande särskilt beaktat
grunden för Lönnbergs igångsättande av det förberedande förhöret och
hans begäran att få se elevrådets skrivelse. Den avgörande frågan vore
om skrivelsen bort sändas tjänstevägen eller icke. Vid tidigare rådfrågning
hade auditören hos chefen för flygvapnet varit övertygad om att Lönnberg
haft en felaktig uppfattning på denna punkt. Sedan auditören närmare studerat
frågan speciellt med hänsyn till skrivelsens innehåll och till elevrådets
ställning, hade han emellertid ändrat ståndpunkt och ansåge det nu synnerligen
tveksamt, om icke skrivelsen rätteligen borde ha sänts tjänstevägen.
Varken i tjänstereglementet för krigsmakten eller i tjänstgöringsreglementet
för flygvapnet angåves heller något undantag från tjänstevägsregeln då
det gällde skrivelser till statsutskottet. Då saken därför icke kunde anses
självklar ansåge chefen för flygvapnet att Lönnberg icke kunde lastas för
uppfattningen att skrivelsen bort gå tjänstevägen oavsett om denna uppfattning
vore objektivt riktig eller icke.

Efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 3 februari 1960
till chefen för flygvapnet följande.

Av utredningen framgår att elevrådet vid den till Roslagens flygkår i Hä -

121

gernäs förlagda förberedande fältflygarskolan efter beslut å sammanträde
den 7 april 1959 avlåtit en skrivelse till riksdagens statsutskott angående
frågan om skolans förflyttning till Herrevadskloster i Skåne. Sedan chefen
för skolan kaptenen Lönnberg den 13 april 1959 fått kännedom därom,
beordrade han följande dag elevrådets ordförande fältflygareleven Bergström
att hämta en kopia av skrivelsen och höll därefter förhör med denne
om skrivelsens tillkomst. Troligen samma dag höll majoren Brämming i
egenskap av tjänstförrättande chef för kåren nytt förhör med Bergström
samt förhörde därjämte tio andra medlemmar av elevrådet. De av Brämming
hållna förhören rörde såväl skrivelsens tillkomst som sättet för
skrivelsens befordrande till statsutskottet.

Elevrådet är ett organ, styrelse, för den av eleverna vid skolan bildade
sammanslutningen »FÖFS Elevkår». Med hänsyn till sammanslutningens
ändamål utgör den en s. k. ideell förening, vilken, då den antagit stadgar och
har en styrelse, måste anses äga rättskapacitet (jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1954 s. 189). Vid detta förhållande utgöra följaktligen
beslutet om skrivelsens avlåtande och verkställandet av beslutet åtgärder
vidtagna av föreningen såsom självständigt rättssubjekt och icke av de enskilda
personer som deltagit i beslutets fattande eller verkställande.

Allmänna lagbestämmelser om ideella föreningars verksamhet finnas icke
i svensk rätt. Däremot ha sådana föreningar i särskilda sammanhang blivit
föremål för lagstiftning. Sålunda kan erinras om lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt, vilken äger tillämpning å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade
ämbetsansvar. Enligt 3 § i lagen skall föreningsrätten lämnas okränkt och
är förening icke skyldig att tåla sådan kränkning av föreningsrätten som
innebär intrång i dess verksamhet. Denna bestämmelse är att anse som ett
uttryck för en allmängiltig grundsats (jfr andra lagutskottets utlåtande nr
58/1936 s. 47).

Med den ställning ideella föreningar intaga i svensk rätt är det otvivelaktigt,
att de i princip äro undandragna offentlig tillsyn. Myndighet äger
därför ingripa i sådan förenings angelägenheter endast då, såsom vid utredning
om brott, särskilt stöd finnes för ingripandet. Med hänsyn till förevarande
förenings karaktär av en på skolledningens initiativ tillkommen
elevsammanslutning synes det kunna antagas att ett öppet och nära samarbete
förutsatts mellan skolledningen och föreningen. 1 enlighet härmed
har också föreningen brukat till skolchefen överlämna protokoll från sina
sammanträden. Den insyn i föreningens verksamhet som skolledningen sålunda
på frivillighetens väg erhållit har givetvis kunnat föranleda skolledningen
att hos föreningen framföra synpunkter och önskemål. Och en särskild
anledning att för detta syfte taga kontakt med representant för föreningen
har varit att elevrådets å sammanträdet den 7 april 1959 fattade beslut
om skrivelsen till statsutskottet icke redovisats i protokollet för sammanträdet.
Men i avsaknad av lagbestämmelser på området kunna de angivna

122

omständigheterna icke anses berättiga militär befattningshavare att tvångsvis
vidtaga åtgärder mot föreningen eller dess medlemmar.

Såvitt utredningen i ärendet visar innefattar vad som förekommit i samband
med elevrådets beslut om skrivelsen till statsutskottet och beslutets
verkställande icke någon brottslighet från föreningsmedlems sida. Det kan
icke ha varit föreningen betaget att till ett riksdagens organ framföra sin
uppfattning rörande ett spörsmål som ligger inom ramen för föreningens
uppgifter. Vad beträffar den ifrågasatta skyldigheten att sända skrivelsen
tjänstevägen är det tydligt att de i tjänstereglementet för krigsmakten i sådant
hänseende givna föreskrifterna icke äro tillämpliga å föreningen.

Det har gjorts gällande att föreningens skrivelse tillkommit efter obehörig
påverkan från en eller flera lärares sida. Ehuru denna fråga icke upptagits
till bedömande i förevarande ärende, torde likväl kunna sägas att en
misstanke om brottsligt förfarande ej saknat fog. Anledning har därför
funnits att söka utreda vad som i nämnda hänseende förekommit, och som
ett led i denna utredning har det tydligen varit påkallat att höra, förutom
lärare, jämväl elever. I princip borde därvid föreningens angelägenheter ha
hållits utanför, men i den mån det för utredningen erfordrats har något
hinder att beröra föreningens verksamhet icke förelegat. Med hänsyn till
sakens beskaffenhet finner jag därför att anmärkning icke bör framställas
mot det förhållandet i och för sig, att ifrågavarande förhör delvis angått
föreningens angelägenheter.

I fråga om behörigheten att hålla nämnda förhör är att märka att lärare
vid skolan är civil tjänsteman vid krigsmakten och i fredstid icke underkastad
ansvar såsom krigsman. Jämlikt 1 § kungörelsen den 16 maj 1958
(SFS nr 274) om tillämpning i vissa delar av allmänna verksstadgan
den 7 januari 1955 på civila tjänstemän vid krigsmakten skall därför beträffande
lärare stadgans bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning äga
tillämpning. Utövandet av nämnda disciplinära bestraffningsrätt ankommer,
enligt 2 och 3 §§ kungörelsen samt 23 § stadgan, på chefen för kåren
eller, i visst fall, på Eder. Chefen för skolan har däremot icke sådan behörighet.
1

Av det anförda framgår att Lönnberg icke ägt att såsom skett hålla förhör
med Bergström och beordra denne att förete kopian av föreningens
skrivelse till statsutskottet. Sedan Lönnberg i samband med att han fått
kännedom om skrivelsen funnit sig ha anledning att misstänka att skrivelsen
tillkommit efter obehörig påverkan från lärares sida, har han varit
pliktig att omedelbart anmäla förhållandet till kårchefen. Att på egen hand
verkställa utredning i en sak, som det tillkommer högre chef att pröva, är
ägnat att föregripa dennes åtgärder och på grund därav olämpligt. Något
behov att, såsom Lönnberg velat göra gällande, kontrollera misstankens riktighet
synes ej ha förelegat, och i vart fall skulle ur denna synpunkt en
samtalsvis gjord förfrågan hos Bergström ha varit fullt tillräcklig. Vad sär 1

Beträffande hithörande förhållanden se numera kungl. brevet den 18 mars 1960 angående
Iydnadsförhållandena m. m. för vissa civila lärare vid försvarets underbefälsskolor.

123

skilt angår den Bergström givna ordern må framhållas att den militära befälsrätten
överhuvudtaget icke bort utnyttjas i fallet, eftersom företeendet
av föreningens skrivelse icke låg inom ramen för Bergströms tjänsteplikter,
endast i egenskap av representant för föreningen kunde Bergström förete
skrivelsen och i denna egenskap stod han icke under förmans befäl.

Vad Lönnberg låtit komma sig till last är att bedöma som tjänstefel. Då
Lönnberg emellertid felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt, finner
jag mig kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden och vidtagei
icke vidare åtgärd i ärendet.

Lönnberg skulle genom chefens för flygvapnet försorg erhålla del av
skrivelsen.

14. Personalofficer har förfarit olämpligt och åsidosatt gällande föreskrifter
om tjänstebrevsrätt genom att med anlitande av förbandets personal låta i
samma tjänsteförsändelse, vari inkallelseorder inneslutits, till värnpliktiga
utsända meddelande avseende inköp av bokverket »Vår armé»

Tidningen Aftonbladet innehöll den 27 februari 1960 en artikel med rubriken
»Vår armé». I artikeln uppgavs, att då en värnpliktig som tilldelats
Svea livgarde erhölle inkallelseorder, han genom samma tjänsteförsändelse,
i vilken ordern vore innesluten, även mottoge en skrivelse från personalofficeren
vid regementet kaptenen C. Ohly och att denne i skrivelsen meddelade
att den värnpliktige mot insändande till honom av 8 kronor 85 öre kunde
erhålla boken »Vår armé 1960» och för ytterligare 8 kronor 85 öre jämväl
boken »Vår armé 1959».

Med anledning av innehållet i artikeln infordrades yttranden från sekundchefen
för Svea livgarde och Ohly, varjämte viss annan utredning införskaffades.
Därvid framkom följande.

Ohly uppgav: Ifrågavarande meddelande hade lämnats till den avdelning
inom regementet som handlade ärenden angående inkallelse av värnpliktiga
till första tjänstgöring. Meddelandet utsändes samtidigt med andra meddelanden
till de värnpliktiga. Tjänstekuvert användes. Meddelandet hade utsänts
i cirka 1 500 exemplar, och beställning hade inkommit från 48 värnpliktiga.
Utsändningen av boken hade helt och hållet skötts av Ohly personligen.
Ersättning till någon befattningshavare i anledning av utsändandet hade
icke utgått. Ohlys åtgärder hade dikterats uteslutande av hans intresse
att i försvarsupplysande syfte bidraga till spridande av kännedom om svenska
armén.

Ett av Ohly till militieombudsmansexpeditionen överlämnat, stencilerat
exemplar av meddelandet till de värnpliktiga lyder sålunda:

I 1

Jan 1960

Till värnpliktiga truppregistrerade vid Knngl Svea livgarde vilka ännu
icke fullgjort 1. tjänstgöring.

124

I samband med inskrivning har Du blivit tilldelad armén.

Svenska armén har gamla, stolta traditioner, vilka i vår tid fullföljes av
dess ledning och övriga som hava sin verksamhet förlagd till arméns olika
förband och institutioner.

Frågan om vårt försvar har de sista åren alltmer blivit en hela svenska
folkets angelägenhet, och i all synnerhet har det visat sig att landets ungdom
har ett påtagligt intresse för hithörande frågor framförallt kanske i
samband med inskrivning och förestående tjänstgöring.

Då Du nu blivit inskriven och tilldelad armén, där Du kommer att fullgöra
Din tjänstgöring, bör Du med tacksamhet emotse en presentation av
Ditt truppslag.

Armén utger fr o m 1959 en egen årsbok kallad »Vår armé». Den första
upplagan heter »Vår armé 1959» och den andra, som nu utkommit »Vår
armé 1960».

Denna rikt illustrerade 60-sidiga bok ger Dig dels en sammanfattning av
vad sig under det närmast förflutna året inom armén tilldragit haver och
dels i korta lättlästa artiklar upplysning i för armén särskilt aktuella frågor,
vilka Du före Din inryckning bör vara något insatt i.

Boken är lättläst, billig och mycket lämplig som presentbok.

Vill Du från början gå in för komplett serie beställ då även »Vår armé
1959» så är Du med från början. I längden samlar Du då värdefull arméhistoria
som i all synnerhet på äldre dagar kan bli Dig själv och andra till
stor glädje och nytta.

Inlemma »Vår armé» fr o m Din första kontakt med det militära i Ditt
säkerligen redan nu omfattande bibliotek. Ett värdefullt tillskott!!!

Boken beställs å nedanstående talong och insändes till mig, som är personalofficer
vid Din truppregistreringsmyndighet, Kungl Svea livgarde.

Mycket nöje med »Vår armé» önskar Dig

Carl Ohly
Kapten

Insändes till Kapten Carl Ohly, I 1 Solna 5

Sänd mot postförskott

»Vår armé 1960» inb 8: 85, häftad 5: 20
»Vår armé 1959» » »

(Stryk det ej tillämpliga; texta nedan)

Vpl nr

Namn

Adress

Sekundchefen översten S. Langéen anförde: Ohly hade beordrat den personal
som skötte utsändningen av inkallelseorder att utsända meddelandet
angående »Vår armé». Beräknad tid för detta extra arbete vore cirka 10 timmar.
Ersättning till berörd personal hade icke utgått i någon form. Chefen
för mobiliseringsavdelningen hade ej ägt kännedom om utsändandet. Att
en objektiv och allsidig försvarsupplysning vore värdefull framhölls av försvarsministern
i skrivelse till överbefälhavaren den 5 februari 1960. Arméns

125

årsbok vore att hänföra till denna form av försvarsupplysning. För att nå
hög effekt under utbildningen vore det av väsentligt värde att de värnpliktiga
redan före sin inryckning gåves en rättvisande bild av försvarets uppgifter
och den militära tjänsten. Detta skedde bl. a. genom att de värnpliktiga
gratis erhölle tidskriften Arménytts inryckningsnummer. »Vår armé»
syntes lämplig att komplettera »Arménytt» för att ge en allsidig insikt om
arméns aktuella problem och förhållanden. Det vore därför i och för sig
önskvärt att »Vår armé» kunde få en så stor spridning bland våra värnpliktiga
som möjligt. Mot bakgrunden av det nu anförda borde de av Ohly vidtagna
åtgärderna bedömas vara i princip lämpliga. »Vår armé» utgåves
emellertid icke av någon statlig myndighet utan av ett privat bokförlag, varför
försäljningsverksamheten icke borde givas form av tjänsteangelägenhet.
Det borde emellertid framhållas att avsikten med utsändandet av ifrågavarande
meddelande icke varit att ge försäljningen form av tjänsteangelägenhet
och att kostnaderna för utskrift och stencilering åvilat förlaget. Kronan
hade icke åsamkats några extra kostnader, då försändelserna ändå skulle
tillställas de värnpliktiga. Sedan förhållandet kommit till Langéens kännedom,
hade denne bestämt att meddelandet icke längre finge bifogas övriga
värnpliktshandlingar. Några ytterligare åtgärder ansåge Langéen icke vara
erforderliga.

Av arméstaben upplystes: Boken »Vår armé» utgåves av Hörsta förlag som
svarade för alla kostnader. Den redigerades av en redaktion bestående av en
civil redaktör och militär sakkunskap. Som författare hade medverkat civila
och militära personer med anknytning till armén. Redaktion och författare
honorerades av förlaget, därvid honoraret i någon mån utgjordes av tillfredsställelse
över att göra en insats i försvarsupplysningens tjänst. Boken
försåldes av en försäljningsorganisation som förlaget anskaffat. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 6 augusti
1900 till Langéen följande.

Av utredningen framgår att ifrågavarande bokverk »Vår armé» utgives
av ett enskilt bokförlag, att detta svarar för alla omkostnader, däribland arvoden
till författare, samt att försäljningen sker genom en av förlaget anordnad
försäljningsorganisation. Vad som inflyter vid försäljningen tillfaller
tydligen helt förlaget.

Ehuru sålunda varken utgivningen eller försäljningen är anknuten till
krigsmaktens verksamhet, äger boken ett visst intresse från krigsmaktens
synpunkt, i det att den ansetts ha ett icke ringa värde i försvarsupplysande
syfte. Vid den militära utbildningen lämnas fortlöpande orientering om försvarets
utveckling, och bl. a. för försvarsviljans upprätthållande hos befolkningen
givas dylika orienteringar en än vidare spridning. Den omständigheten
att verksamhet i detta avseende bedrives inom krigsmakten innebär
givetvis icke att en befattningshavare utan vidare kan i denna sin egenskap

126

medverka i ett privat företags utgivnings- och försäljningsarbete beträffande
en försvarsupplysande skrift. Såvitt utredningen giver vid handen har det
icke ålegat någon befattningshavare såsom tjänsteuppgift att taga befattning
med förevarande boks tillkomst eller försäljning.

Vid dessa förhållanden måste Ohly anses ha överskridit sina befogenheter
då han med anlitande av viss regementets personal vidtagit åtgärder för bokens
försäljning. Utrett är nämligen att Ohly anmodat berörda personal att
Sill värnpliktiga utsända ett meddelande angående boken, och därigenom har
han föranlett personalen att på tjänstetid syssla med sådant som icke legat
inom ramen för dess tjänsteplikter. Men även det sätt, på vilket utsändandet
skett, är anmärkningsvärt.

Enligt 7 § förordningen den 8 juni 1945 (SFS nr 329) angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser m. m. får tjänsteförsändelse icke
användas för andra postförsändelser än sådana, som i tjänsteärenden avlämnas
till postbefordran från de myndigheter som erhållit tjänstebrevsrätt.
I anslutning till denna bestämmelse har generalpoststyrelsen, genom kungörelse
den 21 mars 1947 (SFS nr 123) angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten
m. in., föreskrift att i tjänsteförsändelse under inga förhållanden
får inrymmas meddelande eller dylikt av privat natur eller annat som
icke avser tjänsten.

Eftersom det med Ohlys namn undertecknade meddelandet till de värnpliktiga
innehöll uppmaning om inköp av ifrågavarande bok, utgjorde det
såsom av det förut sagda framgår icke ett meddelande som avsåg Ohlys
tjänst. Genom att meddelandet befordrats till de värnpliktiga i samma tjänsteförsändelse,
vari inkallelseorder inneslutits, ha följaktligen de återgivna
föreskrifterna beträffande tjänstebrevsrätten blivit åsidosatta.

Även bortsett från sistnämnda förhållande synes förfarandet att utsända
meddelandet i samma försändelse som inkallelseorder vara olämpligt. Enligt
ordalagen i meddelandet har med detta endast avsetts att de värnpliktiga
skulle intresseras för att inköpa boken i fråga. Genom att meddelandet kommit
de värnpliktiga tillhanda tillsammans med en order som de vid straffansvar
haft att lyda har lätteligen också meddelandet angående boken kunnat
få ett sken av tvång. En uppfattning att inköpet av boken ej vore helt
frivilligt kan möjligen dessutom ha bestyrkts av att i meddelandet dels boken
betecknats som en arméns egen årsbok utgiven av armén och dels Ohlys
egenskap av personalofficer vid vederbörandes truppregistreringsmyndighet
framhållits.

I enlighet med det anförda har Ohly förfarit felaktigt såväl genom att låta
viss personal utsända meddelandet till värnpliktiga som genom att låta utsändandet
ske i tjänsteförsändelser. Då emellertid Ohly uppenbarligen felat
av ovarsamhet, utan vrång avsikt, låter jag bero vid den erinran mot honom
som innefattas i det sagda.

Ohly skulle genom Langéens försorg erhålla del av skrivelsen.

127

15. Fråga huruvida felaktigheter förekommit i samband med prövning av
ansökning om anstånd med repetitionsövning

I tidningen Expressen var den 26 februari 1959 under rubriken »Inkallad
malaj måste avyttra djur och gård» införd en artikel, vari uppgavs i huvudsak
följande: Jordbruksarrendatorn John Svärd i Långåskans, Hede, som
på grund av att hans hustru vore sängliggande till följd av svår migrän ensam
skött jordbruket och familjens hushåll sedan den 12 januari 1959 och
som alltsedan dess ensam även tagit vård om hustrun, hade blivit inkallad
till Norrlands artilleriregemente för att fullgöra 40 dagars repetitionsövning
från och med den 6 februari 1959. Före inställelsen till övningen insände
han till regementet ett läkarintyg angående benskador som han ådragit sig
och vid inställelsen sistnämnda dag medförde han ett läkarintyg angående
hustruns sjukdom. Tre dagar därefter — sedan Svärd efter läkarundersökning
på regementet blivit nedklassad till »malaj» — erhöll han anstånd med
tjänstgöringen och fick då skriva på ett papper att han skulle inställa sig
på nytt den 2 mars 1959. Till dess skulle han söka ordna med vård åt hustrun
och med skötseln av jordbruket. Svärd begärde nytt uppskov men besked
därom dröjde. Det hjälpte icke att han vid ett telefonsamtal med vederbörande
befattningshavare vid regementet förklarade sin situation. Han
nödgades därför till slakt sälja sina kor och övriga husdjur med undantag
av sin häst. Eftersom jordbruket ej fick drivas kreaturslöst sade han upp
arrendet. Icke förrän han vidtagit dessa åtgärder fick han besked om att
ytterligare anstånd med tjänstgöringen beviljats.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för Norrlands artilleriregemente
begärt upplysningar med anledning av innehållet i tidningsartikeln inkom
dåvarande regementschefen översten S. Lindström med ett den 5 mars 1959
dagtecknat yttrande, vid vilket voro fogade åtskilliga till upplysning i saken
åberopade handlingar, bl. a. en skrivelse från länsarbetsnämnden i Jämtlands
län till regementet den 2 mars 1959 och en av personalofficeren vid
regementet kaptenen M. Crona den 4 i samma månad upprättad promemoria.
Vidare har, sedan militieombudsmannen anhållit att chefen för armén
skulle avgiva yttrande i ärendet, chefen för arméstaben generalmajoren G.
Åkerman på uppdrag av arméchefen avgivit utlåtande den 29 oktober 1959,
därvid var fogat bl. a. ett yttrande av Lindström till arméchefen den 2 juni
1959. Från Svärd som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet har inkommit
en den 21 mars 1959 dagtecknad skrift.

Crona uppgav i den av honom upprättade promemorian i huvudsak följande:
Sedan Svärd i december 1958 erhållit inkallelseorder till befäls- och
repetitionsövning vid regementet under tiden den 6 februari—den 19 mars
1959, inkom den 2 januari 1959 till regementet ett av provinsialläkaren i
Hede provinsialläkardistrikt J. Wallman den 30 december 1958 utfärdal
intyg av innehåll att Svärd på grund av närmare angivna besvär i benen
måste anses delvis invalidiserad. Svärd underrättades genom skrivelse från

128

Crona av den 8 januari 1959 att regementsläkaren efter granskning av intyget
ansett att någon omedelbar åtgärd med anledning av intyget icke vore
påkallad samt att Svärd hade att inställa sig enligt inkallelseordern och vid
inryckningen hänvända sig till tjänstgörande förbandsläkare. När Svärd den
6 februari 1959 inryckte till regementet blev han av dess granskningsnämnd
nedflyttad till besiktningsgrupp 4. Han framförde i samband med inryckningen
muntligen till Crona att han vore i behov av anstånd med tjänstgöringen
och åberopade därvid ett av Wallman den 3 februari 1959 utfärdat
intyg, vari bestyrktes att Svärds hustru varit sängliggande i svår migrän
sedan den 12 januari 1959, att det bleve »helt omöjligt» om Svärd skulle bli
tvungen att fullgöra militärtjänst enär han måste vara hemma för att sköta
hustrun samt att, då han måste vara hemma även för att arbeta på sin arrendegård,
det icke funnes annan utväg för honom än att uppsäga arrendet,
om han ej erhölle anstånd med militärtjänsten. Crona tillsade Svärd att inkomma
med skriftlig ansökan om anstånd och framställde i en såsom expressbrev
avsänd skrivelse till socialnämnden i Hede kommun förfrågan
angående de av Svärd anförda skälen för anstånd. Följande dag, den 7 februari,
inlämnade Svärd en skriftlig ansökan om anstånd med militärtjänstgöringen
däri han åberopade hustruns sjukdom och svårigheten att erhålla
hjälp till jordbruket. Den 9 februari meddelade socialnämndens i Hede kommun
ordförande att Svärds hustru för sin sjukdom vårdades i hemmet, att
den hjälp som fanns för skötseln av kreaturen icke kunde stanna kvar samt
att starka skäl för anstånd med Svärds militärtjänstgöring därför förelåge.
Regementschefen beviljade samma dag Svärd anstånd med tjänstgöringen
till och med utgången av februari månad. Enär de av Svärd åberopade skälen
för anståndet ansågos vara delvis obestyrkta fick Svärd avgiva skriftlig
förklaring att han vore villig att rycka in till tjänstgöring den 2 mars 1959.
Crona uppmanade honom att under mellantiden ordna med arbetskraft. Omkring
den 16 februari satte sig Svärd telefonledes i förbindelse med Crona
och uppgav, att han ordnat med kreaturens skötsel men icke lyckats skaffa
någon som kunde taga hand om hustrun, samt frågade hur han i detta läge
skulle bära sig åt. Crona rådde honom att begära hjälp hos socialvårdsmyndighet
och att, om hjälp icke kunde därigenom erhållas, till regementet
insända ansökan om ytterligare anstånd. Enligt vad Crona vidare meddelade
Svärd borde sådan ansökan vara ställd till Konungen. Crona hade lämnat
detta råd i avsikt att i möjligaste mån påskynda behandlingen av det ärende
rörande förnyat anstånd som kunde komma att väckas av Svärd. Om de
förebragta skälen för anstånd vore otvetydiga och regementschefen sålunda
funne anstånd böra beviljas kunde nämligen denne till avgörande upptaga
även en till Konungen ställd ansökan medan, om skälen för anstånd funnes
icke vara otvetydiga, ansökningen kunde av regementschefen med eget yttrande
utan omgång vidarebefordras till den högre instansen. Sedan i tidningen
Östersunds-Posten den 19 februari varit införd en artikel med anledning
av en insändare från Svärd, hemställdes i skrivelse den 20 i samma
månad från regementets personaldetalj till länsarbetsnämnden i Jämtlands

129

län om utredning angående omständigheter som vore att beakta vid avgörande
av fråga om Svärd skulle erhålla fortsatt anstånd. Nämnden lämnade
sistberörda dag besked att sådan utredning icke medhunnes före den 2 mars
1959 samt att Svärd därför borde beviljas anstånd till den 1 november 1959.
Sedan ordföranden i socialnämnden i Hede av befattningshavare vid regementet
underrättats om att Svärd icke ansökt om fortsatt anstånd samt att
Svärd, om han vore i behov av sådant anstånd, borde snarast insända ansökan
därom, inkom den 23 februari 1959 till regementet en skriftlig ansökan
av Svärd om anstånd med den sist beordrade tjänstgöringen. Denna ansökan
bifölls samma dag av regementschefen. Från Svärd inkom till regementet
den 25 februari en skrift vari Svärd förklarade att han icke kunde
godtaga det honom sålunda beviljade anståndet enär han avyttrat allt vad
han ägde och ett godtagande därför skulle innebära att han från den 1 mars
1959 bleve husvill och arbetslös. Regementschefen underrättade emellertid
omedelbart Svärd om att anståndet kvarstode.

Svärd anförde i sitt yttrande till militieombudsmannen bland annat följande:
Innan anstånd med tjänstgöring till och med utgången av februari 1959
beviljades honom den 9 februari, nödgades han underteckna ett papper att
han vore villig inställa sig till tjänstgöring den 2 mars 1959 och fick kvittera
en inkallelseorder avseende inryckning sistnämnda dag. Samtidigt tillsade
Gröna honom att under uppskovstiden ordna för sig hemma. Enär de skäl
Svärd åberopat för nu nämnda anstånd, enligt vad Crona angivit i sin promemoria,
ansetts obestyrkta borde det ha varit mera på sin plats att Svärd
anmodats bestyrka dessa skäl än att han anmodats att först ordna med arbetskraft
och sedan inställa sig till tjänstgöring igen. Om god vilja funnits
bos befälet vid regementet skulle en redan den 7 februari 1959 företagen
kontroll av Svärds uppgifter eller en samma dag framställd uppmaning till
honom att styrka uppgifterna ha bringat klarhet i att fullt godtagbara skäl
förelegat att bevilja anstånd för längre tid än till utgången av februari 1959.
Vid telefonsamtal med Crona den 16 februari 1959 omtalade Svärd att han
sagt upp arrendet och anmält kreaturen till vederbörande slakteriförening
för slakt men att han icke lyckats ordna med vård åt hustrun. Gröna förklarade
då att Svärd i skrivelse till Kungl. Maj:t kunde begära ytterligare anstånd
men att det vore föga troligt att anstånd skulle beviljas. Svärd ville betona
att han vid samtalet framlade samtliga skäl som regementschefen sedermera
fann fullt godtagbara för att bevilja ytterligare anstånd. Den 16 februari
återstodo endast fjorton dagar till dess Svärd ånyo skulle inställa sig vid regementet.
Eftersom det ansetts föga troligt att Kungl. Maj :t skulle bevilja ytterligare
anstånd och behandlingen av en ansökan till Kungl. Maj:t säkerligen
skulle draga ut på tiden såg Svärd icke någon annan utväg än att avbända
sig kreaturen och börja packa ihop familjens tillhörigheter. Svärd hade
genom det inträffade åsamkats kännbara ekonomiska förluster och framtiden
syntes honom synnerligen oviss. Hemmet och familjen vore splittrade
och han hade till följd av invaliditeten i avseende å benen icke möjlighet att
kunna försörja familjen genom skogsarbete. Regementets ledning hade brus9
-601629. Militieombudsmannens umbelsberättelse

130

tit i objektivitet och hänsyn när Svärd icke den 7 februari 1959 beviljats anstånd
tillsvidare med repetitionsövningen utan först senare, sedan pressen
uppmärksammat hans fall, meddelats sådant anstånd.

Länsarbetsnämnden uppgav i sin skrivelse till regementet den 2 mars 1959
bland annat följande: Svärd vore ej uppsagd från sitt arrende. Hans häst
användes i vinterdrivningar verkställda av ägaren till arrendefastigheten och
kördes av lejd körkarl. Svärd kunde återtaga hästen och själv utföra körningen
eller av fastighetsägaren erhålla huggningsarbete. Han kunde icke anses
vare sig husvill eller oförvållat arbetslös från och med början av mars
1959.

Lindström har i ärendet anfört följande: Skälen till att Svärd den 9
februari 1959 icke erhöll längre uppskov än till och med februari månads
utgång och inkallades till den 2 mars 1959 vore dels att i läkarintyget angående
hustrun ej angivits hur länge hennes sjukdom kunde förväntas fortvara,
dels att Svärds påstående om svårigheten att få hjälp till jordbruket var obestyrkt
den 9 februari och dels att Svärd med hänsyn till sin ålder borde så
snart som möjligt fullgöra en repetitionsövning; han vore född 1924 och hade
således endast tolv år kvar av värnpliktstiden men hade icke fullgjort någon
av de tre repetitionsövningar som det ålåge honom att fullgöra. Att Svärd,
vilken såsom framginge av Cronas promemoria sedan den 6 februari 1959
tillhörde besiktningsgrupp 4, inkallats till den 2 mars 1959 hade inneburit att
han skulle ha deltagit i den sista omgången av repetitionsövningar för ekonomivärnpliktiga
under år 1959 vid regementet. Jämlikt 1956 års upplaga av
»Bestämmelser och anvisningar för befäls- och repetitionsövningar (Best
Repövn)» mom. 77 skulle för handräckning avsedda värnpliktiga inkallas
i samband med repetitionsövning. Till följd därav skulle Svärd, därest han ej
inkallats till den 2 mars 1959, enligt då kända förhållanden icke ha kunnat
inkallas förrän hösten 1960. På grund av föreskriften i 93 § tredje stycket
1956 års inskrivningsförordning att order om tjänstgöring skulle utfärdas
senast en månad före avsedd inryckningsdag ansåg Crona lämpligt att
Svärd skriftligen fick förklara sig villig till denna tjänstgöring. Svärd uttryckte
vid detta tillfälle till Crona sin tacksamhet över att hans ansökan om
anstånd behandlats så snabbt och framförde icke några som helst erinringar
mot att han inkallats till den 2 mars 1959. Svärds påstående att han »nödgats»
underteckna ett papper vore således oriktigt. Emedan Svärd redan tidigare
vid två tillfällen, i maj 1953 och i maj 1954, erhållit anstånd med
tjänstgöringen och anståndet varje gång beviljats efter det Svärd gjort skriftlig
ansökan därom hade från regementets sida icke funnits någon anledning
förmoda att Svärd icke haft fullt klart för sig att ny ansökan måste ingivas
därest han önskade erhålla anstånd med den tjänstgöring som skulle ha påbörjats
den 2 mars 1959. Vad anginge Svärds uppgift att han hos vederbörande
slakteriförening anmält kreatur till slakt hade föreningen upplyst att
Svärd till densamma levererat en ko den 14 februari 1959 dch ytterligare en
ko den 20 i samma månad.

Åkerman anförde i sitt yttrande ■— avgivet efter samråd med chefen för

131

centrala värnpliktsbyrån — följande: Svärd finge anses ha blivit av Crona
delgiven ordern om inställelse den 2 mars 1959 i samband med att anstånd
beviljades den 9 februari 1959. Denna order hade således utfärdats 22 dagar
före avsedd inryckningsdag. Om inkallelseorder stadgades i 93 § tredje
stycket 1956 års inskrivningsförordning: »Order skall utfärdas i god tid före
tjänstgöringens början och senast en månad före avsedd inryckningsdag;
dock må, när särskilda skäl därtill föranleda, inkallelse ske med kortare
tidsfrist enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser.» Vid ifrågavarande
tidpunkt förelågo ännu icke några i kommandoväg meddelade undantagsbestämmelser.
Svärd hade således inkallats med kortare tidsfrist än
som angåves i inskrivningsförordningen. Av utredningen syntes emellertid
framgå att Svärd frivilligt gått med på att fullgöra tjänstgöringen. Med
hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt borde det icke läggas Crona
till last såsom tjänstefel att tidsfristen understigit en månad. Det borde
även beaktas att enligt 110 § 1. andra stycket 1941 års inskrivningsförordning
tidigare gällt att inkallelse med kortare tidsfrist än en månad fått ske
med den värnpliktiges eget medgivande samt att i 344 mom. andra stycket
i den personalredovisningsinstruktion, som fastställts genom generalorder
nr 2222 den 4 september 1959, med stöd av ovan angivna bestämmelse i
1956 års inskrivningsförordning föreskrift meddelats om att den som förklarat
sig villig att fullgöra den tjänstgöring, till vilken han avsåges skola
inkallas, finge tillställas inkallelseorder med kortare tidsfrist än en månad.
Samma föreskrift hade funnits i det utkast till nämnda instruktion som
hösten 1958 tillställts samtliga truppregistreringsmyndigheter för orientering.
I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 6 juli 1960 till Lindström
följande.

Vad till en början angår det av provinsialläkaren .T. Wallman beträffande
Svärd utfärdade intyg, som inkom till regementet den 2 januari 1959, har
däri på angivna skäl uttalats att Svärd måste anses vara delvis invalidiserad.
Regementsläkaren W. Thurfjell har den 7 januari 1959 å intyget antecknat
»sannolikt nedklassning».

Thurfjells påskrift å intyget innebar, att enligt hans åsikt med prövningen
av frågan om Svärds tjänstduglighet skulle anstå till dess han i
enlighet med utfärdad inkallelseorder, avseende fullgörande av befäls- och
repetitionsövning, den 6 februari 1959 inställde sig vid regementet; enligt
till Svärd den 8 januari 1959 från regementet översänt meddelande beslöt
truppregistreringsmyndigheten på sätt sålunda angivits. Detta förfarande
överensstämde med den ordning som vid ifrågavarande tid gällde och alltjämt
tillämpas i fall då till truppregistreringsmyndighet inkommer läkarintyg
angående värnpliktig som cj är i tjänst (jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelser 1953 s. 237 ff och 1960 s. 233 f). Det föreligger således

132

icke anledning till anmärkning mot att prövningen av förenämnda fråga ej
vid regementet upptogs tidigare än som skedde eller först i samband med
att Svärd enligt beslut av regementets granskningsnämnd den 6 februari
1959 överfördes från besiktningsgrupp 1 till besiktningsgrupp 4.

I den av Svärd den 7 februari 1959 till personaldetaljen vid regementet
inlämnade ansökan om anstånd med återstående del av den tjänstgöring,
vartill han blivit inkallad, åberopade Svärd, på sätt framgår av den tidigare
redogörelsen, dels att hans hustru var sängliggande sjuk och dels att
Svärd icke var i stånd att skaffa hjälp för utförande av sysslorna i det av
Svärd bedrivna jordbruket. Enligt det av förenämnde Wallman den 3 februari
1959 utfärdade intyg, som av Svärd åberopades till stöd för ansökningen,
hade såsom ävenledes framgår av den tidigare redogörelsen Wallman
bestyrkt att Svärds hustru, som Wallman vid flerfaldiga tillfällen
haft under behandling, sedan den 12 januari 1959 varit och allt fortfarande
vore sängliggande i svår migrän, att det skulle bli »helt omöjligt» för
Svärd om han bleve tvungen att fullgöra militärtjänst, eftersom han måste
vara hemma och sköta sin hustru, samt att, då han måste vara hemma
även för att arbeta på sin arrendegård, det icke återstode annan utväg
för honom än att uppsäga arrendet, om han ej erhölle anstånd med militärtjänsten.
Det är därjämte upplyst att ordföranden i Hede kommuns
socialnämnd på förfrågan från personaldetaljen den 9 samma februari bestyrkte
att Svärds hustru vårdades i hemmet för svår migrän och vidare
meddelade att den hjälp som fanns för skötande av kreaturen i det av Svärd
arrenderade jordbruket icke kunde stanna kvar samt att därför starka
skäl för anstånd förelågo.

I nu förevarande ärende har Ni, som skäl för att det anstånd som beviljades
Svärd genom Edert beslut den 9 februari 1959 begränsats till utgången
av samma februari, angivit — förutom det förhållandet att Svärd trots sin
ålder icke fullgjort någon av honom åliggande repetitionsövningar och därför
snarast möjligt borde inkallas till sådan tjänstgöring — dels att av
Wallmans den 3 februari 1959 utfärdade intyg icke framgick hur länge
Svärds hustrus sjukdom kunde väntas fortvara och dels att svårigheterna
för Svärd att få hjälp i jordbruket voro obestyrkta.

Gentemot Edra nu berörda uttalanden kunna enligt min mening vägande
invändningar göras. Sålunda måste det uppenbarligen vid beaktande av vad
Wallman i sitt nyssnämnda intyg uppgivit beträffande Svärds hustrus sjukdom
i varje fall ha framstått såsom tvivelaktigt huruvida hon redan vid
utgången av samma februari månad skulle vara så återställd från sin sjukdom
att den därefter icke vidare hade betydelse för bedömandet av behovet
av anstånd. Beträffande svårigheten för Svärd att erhålla hjälp med uträttande
av nödvändiga sysslor i jordbruket bör det med hänsyn till vad i detta
hänseende uppgivits av såväl Wallman som socialnämndens ordförande ha
synts högst sannolikt att väsentlig svårighet härutinnan förelåg. Under alla
förhållanden bör det ha framstått såsom uppenbart att till stöd för de av

133

Svärd åberopade skälen för anstånd framkommit omständigheter som •—
när Ni nu ansåg den härutinnan föreliggande utredningen otillräcklig för
beviljande av annat än ett på osedvanligt sätt begränsat anstånd — borde
ba föranlett Eder att föranstalta om att utredningen genom personaldetaljens
försorg hade blivit kompletterad eller ock att tillfälle beretts Svärd att
enligt anvisningar ombesörja sådan komplettering.

Som av Eder framhållits var det visserligen med hänsyn till att Svärd
ännu icke hade fullgjort någon repetitionsövning önskvärt att han snarast
möjligt inkallades till sådan tjänstgöring. Betydelsen härav synes emellertid
ha bort stå tillbaka för de skäl av personlig natur som talade för anstånd,
detta så mycket mera som angelägenheten av att Svärd utan dröjsmål fullgjorde
sin första repetitionsövning får anses ha minskat i betydelse sedan
Svärd vid nedklassningen till besiktningsgrupp 4 överförts till kategorien
ekonomivärnpliktiga och därför icke längre tillhör något krigsförband.

På sätt framgår av det anförda borde enligt min mening, då Ni genom
Edert omförmälda beslut den 9 februari 1959 på förhandenvarande utredning
till prövning upptog Svärds ansökan om anstånd, vid tillbörligt hänsynstagande
till föreliggande förhållanden anståndet icke ha begränsats
till utgången av samma månad.

I fråga om Svärds förenämnda förklaring att han var villig inrycka till
tjänstgöring den 2 mars 1959 har från Eder sida bestritts riktigheten av
Svärds påstående att han nödgats avgiva denna av honom undertecknade
förklaring. Gröna hade visserligen, uppgiver Ni vidare, hos Svärd förfrågat
sig om denne vore villig att avgiva dylik förklaring men detta hade skett
utan någon påtryckning och i syfte att på detta sätt göra det möjligt att delgiva
Svärd ny inkallelseorder med kortare tidsfrist än den i inskrivningsförordningen
angivna eller senast en månad före den bestämda inställelsedagen.
Ett sådant förfarande kan emellertid enligt min mening i ett fall som
det förevarande icke undgå anmärkning med mindre situationen varit den
att -— vilken utredning som än förelåg eller kunde komma att förebringas
beträffande styrkan av de skäl som åberopats för beviljande av anstånd —
det för prövningen av ansökningen varit utan betydelse om Svärd avgav
förklaringen eller ej. Av vad i ärendet förekommit framgår att så icke
var förhållandet.

Sedan omkring mitten av februari 1959 uppkommit fråga om ytterligare
anstånd för Svärd har saken, enligt vad utredningen utvisar, vid regementet
handlagts med tillbörlig skyndsamhet.

Slutligen är såvitt angår Svärds försäljning av kreatur att uppmärksamma
att länsarbetsnämnden i sitt yttrande upplyst att Wallman i ett den
3 februari 1959 av honom ytterligare utfärdat intyg förklarat att Svärd på
grund av sina dubbelsidiga knäskador vore så invalidiserad att det vore
omöjligt för honom att sköta det arbete som ingick i arrendet. Med hänsyn
till denna upplysning kan det icke bortses från att den verkliga orsaken
till försäljningen måhända varit detta förhållande och icke den omständig -

134

heten att militärtjänstgöring förestod eller att det i vart fall kan ha förhållit
sig så att den förestående tjänstgöringen icke varit avgörande för försäljningen
utan endast påskyndat densamma.

Ehuru handläggningen av Svärds ansökan om anstånd för Edert vidkommande
giver anledning till erinringar i de hänseenden som ovan angivits,
finner jag mig, vid beaktande av att prövningen av anståndsfrågan
obestridligt medförde svårbemästrade bedömanden, kunna låta bero vid
de uttalanden som för Eder de! innefattas i det anförda.

Vad i övrigt i ärendet förekommit har jag funnit icke vara av beskaffenhet
att föranleda något mitt yttrande.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för armén
ävensom Svärd.

16. Fråga huruvida i visst fall av militär myndighet verkställts enligt tryckfrihetsförordningen
icke tillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel.
Tillika fråga om underlåtenhet av myndigheten att efterkomma
militieombudsmannens anmodan att medverka vid utredningen

I tidningen Smålands Folkblad för den 16 och den 22 januari 1960 funnos
intagna, i det förstnämnda tidningsnumret en artikel med rubriken »Eksjö
är nöjesfattigt, anser militär på 112», undertecknad med signaturen »Ola»,
och i det senare numret ett ledarstick i samma ämne. I artikeln framhölls i
uttalanden från några namngivna värnpliktiga särskilt önskvärdheten av att
möjligheterna för de värnpliktiga till förströelse i staden förbättrades. Enligt
ledarsticket hade chefen för Norra Smålands regemente i en skrivelse med
bilagor till militärbefälhavaren för första militärområdet anfört, att artikeln
i fråga tillkommit på »tvivelaktigt sätt» men att han icke ville »närmare
forska i denna egendomliga sak och attityd från Smålands Folkblads sida».
Tidningen ansåg i ledarsticket, att regementschefens vrede mot tidningen i
anledning av artikeln var opåkallad.

Sedan på militieombudsmannens begäran från militärbefälhavaren för
första militärområdet överlämnats de i ledarsticket omförmälda handlingarna,
inkom nämnde militärbefälhavare efter framställning från militieombudsmannen
med utredning och yttrande angående vad som närmare förevarit
mellan regementschefen, översten G. V. Sahlén, å ena, samt artikelförfattaren
och de i artikeln namngivna värnpliktiga, å andra sidan, med anledning
av innehållet i artikeln. I utredningen, som verkställts av en i första
militärbefälsstaben tjänstgörande major, ingingo skriftliga redogörelser från
Sahlén, stabschefen vid regementet majoren H. Stierngranat, chefen för
fjärde kompaniet kaptenen S. Sandstedt och chefen för sjätte kompaniet
kaptenen S. Tjärnemo ävensom protokoll över förhör med värnpliktiga vicekorpralerna
nr 400423-81 Ola Harrie, nr 390113-37 S. Ekelund och nr 391212-301 E. Strömbäck.

135

I sin redogörelse anförde Sahlén i huvudsak: Sedan han den 17 januari
1960 tagit del av ifrågavarande artikel hade han bett Stierngranat försöka
närmare utröna, vad den i artikeln namngivne Strömbäck åsyftat med sina
uttalanden, så att eventuella brister kunde rättas till och berättigade klagomål
tillgodoses. Två dagar senare hade han erhållit skrivelser från Strömbäck,
Ekelund och Harrie ävensom besök av den sistnämnde, vilken därvid
ytterligare utvecklat sina synpunkter på ifrågavarande förhållanden. Samma
dag avlät han till militärbefälhavaren för första militärområdet för information
den i ledarsticket behandlade skrivelsen jämte bilagor samt tillställde
Smålands Folkblad avskrifter av dessa handlingar. Bilagorna i fråga
utgjordes av skriftliga förklaringar, som i anledning av artikeln infordrats
från Strömbäck, Ekelund och Harrie. I skrivelsen framhöll Sahlén bland
annat, att bakgrunden till artikelns innehåll var märklig. Den i artikeln omnämnde
Strömbäck hade tagit avstånd från de uttalanden, som i artikeln
tillskrevos honom, och artikelförfattaren Harrie hade uppgivit, att han själv
konstruerat uttalandena i fråga samt vid muntligt samtal med Sahlén meddelat,
att tidningen beställt reportage, där om möjligt missnöjesanledningar
skulle framhållas, vilken begäran Harrie tillmötesgått på »ovannämnda tvivelaktiga
sätt». Sahlén sade sig emellertid icke vilja närmare forska i denna
egendomliga sak och attityd från tidningens sida för att utröna riktigheten
av Harries påståenden.

Strömbäck anförde i sin skriftliga förklaring följande: Han stode icke för
någon del av innehållet i den aktuella artikeln. Någon intervju hade icke
föregått publiceringen. Han hade icke heller fått del av innehållet i artikeln,
innan den infördes i tidningen, varför artikelförfattaren, Ola Harrie, helt
finge svara för densamma.

Ekelund framlade i sin skriftliga förklaring vissa förslag till nöjesarrangemang
i staden.

Harrie uppgav i sin förklaringsskrift huvudsakligen följande: Han hade
skrivit artikeln i fråga på beställning av tidningen. Någon intervju med
skriftliga anteckningar hade icke ägt rum. Mer eller mindre omedvetet hade
han infört egna synpunkter i den del av artikeln, som i tidningen tillskrivits
Strömbäck, vilken icke varit i tillfälle att taga del av artikeln i manuskript
eller korrektur. Med hänsyn till det anförda fann han det mer motiverat att
själv få inkomma med de från Strömbäck infordrade förslagen till förbättringar
av eventuella missförhållanden.

Stierngranat anförde i sin redogörelse: Sedan han gjort Sahlén uppmärksam
på ifrågavarande artikel lät han på uppdrag av Sahlén anmoda först
Strömbäck och sedan Harrie att skriftligen inkomma med positiva förslag
till ändringar av de i artikeln påtalade förhållandena.

I sin redogörelse anförde Sandstedt: Den 18 januari beordrades han av
Stierngranat att anmoda Strömbäck att skriftligen föreslå positiva ändringar
av de i artikeln berörda förhållandena. Sedan Strömbäck genomläst artikeln,
förklarade han sig icke stå för någon del av dess innehåll, vilket Strömbäck
anmodades att skriftligen bekräfta.

136

Tjärnemo anförde i sin redogörelse följande: Den 18 januari fick han
meddelande från Sandstedt, att Strömbäck tagit avstånd från artikeln och
att denna helt fick stå för författarens, Ola Harries, räkning. Efter det Tjärnemo
fått order att från Ekelund infordra förslag till förbättringar av de i
artikeln omnämnda förhållandena, kallade han till sig Ekelund och Harrie
och bad dem att gemensamt upprätta dylika förslag, vartill de förklarade
sig villiga. Påföljande dag ingav Ekelund sina förslag.

I samband med ovannämnda av militieombudsmannen hos militärbefälhavaren
påkallade utredning framkom vid förhör med Harrie, Ekelund och
Strömbäck följande utöver vad ovan i de skriftliga redogörelserna anförts.

Harrie: Den 18 januari hade han kallats till Tjärnemo, som frågat honom,
huruvida det var han som författat ifrågavarande artikel, vilket Harrie medgivit.
Tjärnemo hade då lämnat honom en order att skriftligen inkomma
med förslag till förbättrande åtgärder. Påföljande dag hade Harrie personligen
till Sahlén överlämnat en skriftlig redogörelse med anledning av artikeln.
Några förslag till förbättringar av de i artikeln nämnda förhållandena
hade Harrie däremot icke avgivit.

Ekelund: Tjärnemo hade den 18 januari tillkallat honom och beklagat
uttalandena i artikeln men icke tillfrågat honom om, vem som författat densamma.
Det hade av samtalet framgått, att Tjärnemo visste, att artikeln
skrivits av Harrie. Tjärnemo hade överlämnat en order till Ekelund att inkomma
med förslag i syfte att förbättra de i artikeln omförmälda förhållandena.
Följande dag hade Ekelund skriftligen avgivit infordrade förslag.

Strömbäck: Sandstedt hade lämnat honom en order att skriftligen upprätta
förslag till förbättring av de i artikeln påtalade förhållandena. Dagen därpå
hade Strömbäck avgivit den skrivelse, i vilken han helt tog avstånd från
artikeln i fråga.

Med föranledande av den av Harrie vid nyssnämnda förhör lämnade uppgiften,
att Tjärnemo tillfrågat honom, huruvida han vore författare till ifrågavarande
artikel, hemställde militieombudsmannen — under framhållande
av att efterforskande av författarskap till periodisk skrift icke vore tillåtet
— att Sahlén måtte från Tjärnemo införskaffa och till militieombudsmannen
inkomma med förklaring till det enligt Harries uppgift företagna efterforskandet.
Vidare infordrades från Sahlén avskrift av protokoll över sådant
sammanträde med förbandsnämnden, som kunde ha hållits i anledning
av i artikeln påtalade förhållanden.

Sahlén inkom härefter med dels upplysning, att något sammanträde med
förbandsnämnden icke avhållits i anledning av innehållet i artikeln, dels
avskrifter av ovannämnda order till Sandstedt och Tjärnemo att anmoda
Strömbäck, Ekelund och Harrie att avgiva positiva förslag för tillrättaläggande
av de i artikeln påtalade förhållandena, dels ock skriftliga redogörelser
från Stierngranat och Tjärnemo, och anfördes däri huvudsakligen
följande.

Stierngranat: I Strömbäcks skriftliga förklaring hade uppgivits, att Harrie
vore artikelns författare. Härom hade Stierngranat underrättat Tjärnemo,

137

sedan Stierngranat tagit del av Strömbäcks skrift. Då Harrie kallats till
Tjärnemo, hade denne således redan vetskap om, vem som författat artikeln,
varför någon efterforskning härvidlag icke företagits av Tjärnemo.

Tjärnemo: Han hade icke i någon form vidtagit efterforskningar rörande
författarskapet till ifrågavarande artikel.

Under hänvisning till de motstridiga uppgifterna angående efterforskning
av författarskapet till förevarande artikel hemställde militieombudsmannen
i ny skrivelse till Sahlén, att denne ville i ärendet företaga förnyad utredning
rörande vad Tjärnemo kunde ha tillfrågat Harrie beträffande författarskapet
till berörda artikel.

I en härav föranledd skrivelse refererade Sahlén — utan att, såvitt av
skrivelsen framgick, vidtaga ytterligare åtgärder för ärendets utredning
vad tidigare i ärendet framkommit och avslutade sin skrivelse med följande
ord: »Eftersom jag ingenting kan utreda utöver det redan klarlagda och
Ni icke nöjer Er med de redan gjorda utredningarna, hemställes att ärendet
snarast hänskjutes till domstol».

På militieombudsmannens föranstaltande företogs härefter genom militäråklagarens
i Eksjö försorg kompletterande förhör med Harrie och Tjärnemo
rörande vad Tjärnemo kunde ha tillfrågat Harrie i fråga om författarskapet
till artikeln. Harrie uppgav härvid, att Tjärnemo tillfrågat honom,
huruvida han »kände igen notisen», varpå Harrie svarat, att det vore fallet,
eftersom han själv skrivit artikeln i fråga. Tjärnemo däremot bestred vid
det med honom hållna förhöret, att han till Harrie ställt någon sådan fråga.
Enligt Tjärnemos förmenande hade en dylik fråga varit fullständigt överflödig,
då han redan tidigare fått uppgift från Stierngranat och Sandstedt,
att Strömbäck i sin skriftliga förklaring uppgivit, att Harrie var författare
till artikeln, vilken Harrie dessutom signerat med sitt eget förnamn. Vid
ifrågavarande tillfälle hade, enligt vad Tjärnemo vidare uppgav, Ekelund
och Harrie kallats in till Tjärnemo på kompaniexpeditionen, varvid Tjärnemo
förelagt dem dels ett exemplar av Smålands Folkblad, innehållande
ifrågavarande artikel, dels ock Stierngranats skriftliga order till Tjärnemo att
anmoda Ekelund och Harrie att inkomma med förslag till förbättring av de
i artikeln påtalade förhållandena. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 5 juli 1960 till militärbefälhavaren
för första militärområdet följande.

Av utredningen i ärendet framgår till en början, att omständigheterna
kring tillkomsten av ifrågavarande artikel varit så pass säregna, att Sahléns
i skrivelsen till Eder framförda reflexioner icke saknat grund i vad gäller
artikelförfattarens metod att tillskriva en person uttalanden, som denne icke
gjort. Däremot borde författarens påstående, att Smålands Folkblad uttryckt
önskemål om att artikeln om möjligt skulle innehålla missnöjesanledningar,
icke ha föranlett någon kommentar från Sahléns sida, särskilt icke i sådana

138

uttryckssätt som de av Sahlén valda. Jag låter emellertid härvidlag bero vid
det nu anförda.

Vad härefter angår den under ärendets utredning uppkomna frågan rörande
eventuell efterforskning av författaren till artikeln må följande anföras.

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen har ansvaret för den ifrågavarande
med signaturen »Ola» undertecknade tidningsartikeln åvilat tidningens
utgivare ensam och det har följaktligen icke varit tillåtet att söka
undandraga författaren av artikeln hans genom bestämmelserna i 3 kap.
samma förordning tillförsäkrade anonymitetsskydd.

Även om Tjärnemo fått meddelande från Stierngranat och Sandstedt,
att Strömbäck skriftligen uppgivit, att Harrie författat ifrågavarande artikel,
hade Tjärnemo således icke ägt att genom fråga till Harrie förvissa sig
om, att Strömbäcks uppgift härvidlag vore sanningsenlig. Mot Tjärnemos
bestridande kan emellertid icke anses styrkt, att Tjärnemo till Harrie ställt
någon fråga, huruvida Harrie kände igen notisen. Även om så skulle ha
skett, kan med hänsyn till formuleringen av den av Harrie påstådda frågan
syftet icke antagas ha varit annat än att Tjärnemo velat förvissa sig om,
att Harrie sett artikeln tidigare och känt till dess innehåll. Tjärnemo skulle
härigenom icke ha överträtt tryckfrihetsförordningens förbud mot efterforskande
av författarskap. Det är dock synnerligen betydelsefullt att vid
behandling av innehållet i tryckt skrift tryckfrihetsförordningens förbud
mot efterforskande av författarskap noggrant iakttages.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår vidare, att Stierngranat
skriftligen beordrat Sandstedt och Tjärnemo att anmoda Strömbäck, Ekelund
och Harrie att inkomma med positiva förslag till förbättring av de i
artikeln påtalade förhållandena. Dessa anmodanden ha av såväl Sandstedt
och Tjärnemo som de värnpliktiga uppfattats såsom order. Det framstår
emellertid såsom ytterst tveksamt, huruvida de värnpliktiga kunnat i tjänsten
åläggas att upprätta dylika förslag. Det är härvidlag jämväl att märka,
att Sahlén icke givit order om att några dylika förslag skulle upprättas,
utan endast bett Stierngranat söka närmare utröna, vad den i artikeln nämnde
Strömbäck åsyftat med sina uttalanden. De av Stierngranat i detta syfte
vidtagna åtgärderna borde icke ha fått formen av orderliknande anmodanden.
Icke heller borde Sahlén ha sökt tillrättalägga de i artikeln omnämnda
förhållandena genom en direkt hänvändelse till de i densamma namngivna
värnpliktiga. Fastmer borde spörsmålet ha behandlats i den ordning, som
finnes tillskapad för handläggningen av dylika frågor, nämligen i förbandsnämnden.
Jag låter emellertid i dessa hänseenden bero vid det av mig nu
gjorda uttalandet.

Av vad i ärendet anförts framgår vidare, att Sahlén — för övrigt i ordalag,
som måste betecknas såsom anmärkningsvärda — förklarat sig efter
hemställan från mig angående införskaffande av viss, närmare angiven ytterligare
utredning icke kunna efterkomma min begäran. Att några svårigheter
icke förelegat att villfara min begäran framgår tydligast därav, att

139

kriminalpolisen i Eksjö genom korta förhör erhållit de upplysningar, om
vilka jag hemställt.

Det har ålegat Sahlén att bistå mig vid ärendets utredning och Sahlén
har utan giltig orsak underlåtit att fullgöra denna sin skyldighet. Jag finner
mig emellertid vid det förhållandet att Sahlén får anses ha felat av oförstånd
och ovarsamhet kunna låta bero vid den erinran om det begångna
felet som innefattas i det nu anförda.

Vad i ärendet i övrigt förekommit giver icke anledning till något mitt uttalande.

Sahlén, Stierngranat, Tjärnemo och Harrie skulle genom militärbefälhavarens
försorg erhålla del av skrivelsen.

Sedan Sahlén därefter — under förmälan att han icke kunde vidgå att
han felat i de hänseenden varom militieombudsmannen i sin skrivelse till
militärbefälhavaren för första militärområdet den 5 juli 1960 uttalat sig
i en den 24 augusti 1960 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift hemställt att åtal måtte väckas mot honom i anledning av de ifrågavarande
av honom vidtagna åtgärderna, förklarade militieombudsmannen
i samma dag meddelat beslut, att han icke fann vad Sahlén anfört i något
hänseende vara av beskaffenhet att, utöver vad som uttalats i skrivelsen
den 5 juli 1960, föranleda något militieombudsmannens vidare uttalande.

Sahlén inkom sedermera till militieombudsmannen med ytterligare en
skrift, dagtecknad den 12 september 1960. I denna skrift upprepade Sahlén
sin begäran att bliva vid domstol ställd under åtal i förut berörda hänseenden
och anhöll vidare »om uppgift på tillämpliga lag- och författningsrum
samt om tillämpningsföreskrifter och förtydliganden till Edra ovan
återgivna anmärkningar och beteendeföreskrifter».

Stierngranat hemställde i en den 5 september 1960 dagtecknad, till militieombudsmannen
ingiven skrift att bliva ställd under åtal vid domstol i
det hänseende, som blivit föremål för anmärkning i skrivelsen den 5 juli
1960.

I anledning av Sahléns och Stierngranats sistnämnda skrifter anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 28 september 1960 till militärbefälhavaren
för första militärområdet följande.

Till en början vill jag framhålla att vad jag enligt mitt ovannämnda beslut
den 24 augusti 1960 gav tillkänna med anledning av Sahléns till mig
samma dag inkomna skrift innebar att mitt redan gjorda bedömande av
vad i ärendet förevarit borde utan svårighet kunna i alla hänseenden förstås
utan vidare uttalanden från min sida. Innehållet i Sahléns nyssnämnda
skrift gav också, enligt vad det syntes mig, närmast intryck av att ha tilllcommit
mera av förhastande än efter i tillbörlig mån genomtänkta överväganden
av hithörande förhållanden. Då Sahlén nu återigen framställt enahanda
begäran som innefattas i hans tidigare inkomna skrift har jag funnit
anledning meddela följande.

140

I min skrivelse till Eder den 5 juli 1960 har jag, i vad det ifrågavarande
ärendet gällde Sahlén, till en början såsom min mening uttalat bland annat
att framkommet påstående att Smålands Folkblad uttryckt önskemål
om att visst av tidningen beställt reportage om möjligt skulle innehålla
missnöjesanledningar icke borde, såsom skedde, ha föranlett någon kommentai
från Sahléns sida, särskilt icke med användande av sådana uttryckssätt
som de av Sahlén valda. Att så icke bort ske lär klart följa redan därav
att Sahlén uppenbarligen icke hade någon som helst befogenhet att befatta
sig med utredning för utrönande av huruvida och i vad mån berörda
påstående var med verkligheten överensstämmande. I fortsättningen av
skrivelsen den 5 juli 1960 har jag uttalat att Sahlén icke borde ha sökt tillrättalägga
de i tidningsartikeln omnämnda förhållandena genom en direkt
hänvändelse till de i densamma namngivna värnpliktiga utan hellre borde
ha tillsett att spörsmålet upptagits i den ordning, som finnes tillskapad för
handläggning av dylika frågor, nämligen i förbandsnämnden. Beträffande
befogenheten av detta uttalande bör det vara tillfyllest att hänvisa till de
för vederbörande vid förbandet brydsamma situationer som blevo en följd
av det av Sahlén valda tillvägagångssättet.

Därest Sahlén tillbörligt aktgivit på avfattningen av min skrivelse i nu
angivna delar bör det enligt min mening för Sahlén ha varit ställt utom
allt tvivel att jag icke i något av dessa hänseenden lagt honom till last fel
eller försummelse i tjänsten av beskaffenhet att böra medföra ansvar. Det
har således bär aldrig varit fråga om att, med stöd av 4 § instruktionen
för rikdagens ombudsmän, eftergiva åtal vartill i princip skäl funnits föreligga.
Jag vill härvid tillägga alt jag — vilket jag förutsatte vara för Sahlén
bekant — under min ämbetsverksamhet alltsomoftast finner anledning att
i gjorda uttalanden beteckna av befattningshavare vidtagna åtgärder såsom
mindre lämpliga utan att jag därvid lägger vederbörande till last att vad
som förevarit är av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar. Sådana
uttalanden förekomma i betydande utsträckning icke minst i samband
med av mig verkställda inspektioner av truppförband och andra försvarets
institutioner. Det kan naturligen icke ifrågakomma att jag skall
avstå från eller begränsa utövandet av denna i min ämbetsutövning ingående
befogenhet endast på den grund att den befattningshavare, som beröi
s av ett uttalande av nu avsedd art, tilläventyrs skulle förklara sig icke
vilja godtaga av mig uttalad uppfattning angående lämpligheten av företagen
åtgärd.

I min meranämnda skrivelse den 5 juli 1960 har framhållits hurusom —
sedan jag hos Sahlén begärt att genom hans försorg skulle verkställas viss,
närmare angiven ytterligare utredning i det ifrågavarande ärendet — Sahlén
förklarat sig icke kunna efterkomma denna min begäran. I anslutning härtill
uttalade jag vidare att det hade ålegat Sahlén att bistå mig vid ärendets
utredning och att han utan giltig orsak underlåtit att fullgöra denna
sin skyldighet. Emellertid, anförde jag härjämte, funne jag mig vid det förhållandet
att Sahlén finge anses ha felat av oförstånd och ovarsamhet kun -

141

na låla bero vid den erinran om det begångna felet som innefattades i det
anförda. Av vad jag sålunda uttalat framgår att jag funnit Sahlén i nu berörda
hänseende ha låtit komma sig till last fel av beskaffenhet att ha kunnat
för honom medföra ansvar för tjänstefel. Sahlén har ställt frågan på
vilket författningsrum jag stöder min i förevarande del framställda anmärkning.
Ehuru anledning icke kan föreligga för mig att tillsätta tid för
att tillhandagå Sahlén med svar på dylika frågor -— om han icke själv kunnat
förskaffa sig kännedom om tillämpligt författningsrum har han haft tillfälle
att utan omgång erhålla besked härom av regementets auditör — vill
jag för Sahlén påvisa förefintligheten av det i 10 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän upptagna stadgandet att av ämbetsmännen i allmänhet
ombudsman må fordra den lagliga handräckning, som de efter 99 §
regeringsformen äro skyldiga att honom lämna. Av Sahlén framställt påstående
att han såsom misstänkt för samma brott som kaptenen Tjärnemo
icke kunde åtaga sig att, såsom avsetts, hålla förhör med Tjärnemo förtjänar
icke något som helst avseende. Att det icke vare sig i nu nämnt hänseende
eller eljest förelåg något jäv eller annat liknande hinder för Sahlén
att ombesörja den anbefallda utredningen hade jag givetvis förvissat mig
om innan den ifrågavarande handräckningen begärdes. Bortsett från att
Sahlén icke ägt pröva lämpligheten av min framställning hade han genom
en enkel förfrågan hos vederbörande vid militieombudsmansexpeditionen
omgående kunnat få för sig klarlagt att hinder av nyssnämnda art icke
förelåg.

Enligt det förut omnämnda stadgandet i 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän må ombudsman, om han finner någon vars ämbetsutövning
står under hans tillsyn ha felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt,
låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest i saken
förekommit. Detta stadgande innebär att ombudsman tillagts befogenhet
att under angiven förutsättning eftergiva åtal för förelupet fel av beskaffenhet
att kunna medföra straffansvar. Sahlén synes förmena att en
förklaring från hans sida att han påfordrar att bli ställd under åtal skulle
föranleda att militieombudsmannen skulle bli betagen den honom tillagda
befogenheten att, i stället för att fullfölja saken till åtal, meddela beslut
om att eftergiva åtalet. Så förhåller det sig — av lätt insedda skäl — icke.
Lika litet kan givetvis en senare framställd begäran av Sahlén att bli ställd
under åtal föranleda någon skyldighet för militieombudsmannen att frångå
redan meddelat beslut om åtalseftergift. I

I förevarande sammanhang kan även omnämnas hurusom fråga om införande
av klagorätt mot beslut av riksdagens ombudsmän nyligen varit
föremål för behandling i riksdagen. Sålunda föreslogs vid 1957 års riksdag
i en — med anledning av då framlagd proposition med förslag till instruktion
för ombudsmännen — i andra kammaren väckt motion (nr G09) bland
annat att i instruktionen skulle införas bestämmelse innebärande att tjänsteman,
som icke åtnöjdes med ombudsmans anmärkning, skulle äga besvära

142

sig hos riksdagens första lagutskott. I utlåtande (nr 33) med anledning av
propositionen och i samband därmed väckta motioner anförde första lagutskottet
beträffande nu berörda fråga: Det syntes icke lämpligt eller förenligt
med ombudsmansämbetenas natur att i nu förevarande hänseende
såsom besvärsinstans införa ett riksdagsutskott. Självfallet vore det emellertid
envar obetaget att fästa första lagutskottets uppmärksamhet på förment
felaktigt avgörande av ombudsman. En sådan framställning beaktades
av utskottet vid dess årliga granskning av ombudsmännens ämbetsförvaltning.
Utskottet ville i detta sammanhang vidare göra det uttalandet
att utskottet ansåge lämpligt att, därest utskottet efter granskning av ombudsmans
ämbetsberättelse givit uttryck åt uppfattning som avveke från
vad ombudsmannen uttalat, ombudsmannen, med hänsyn till den för praxis
vägledande betydelse ombudsmännens i berättelsen gjorda uttalanden ansåges
äga, i närmast följande ämbetsberättelse redovisade vad sålunda förekommit.
-— Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan, bland annat, att
motionen nr 609 måtte av riksdagen avslås. Riksdagen biföll vad utskottet
i utlåtandet hemställt.

Slutligen vill jag i anslutning till vad ovan anförts anmärka att de uttryckssätt
Sahlén använt i de mig tillställda skrifterna måste i vissa delar
betecknas såsom föga lämpliga. Sahlén har sålunda bland annat förbehållslöst
påstått att mina uttalanden i skrivelsen den 5 juli 1960 äro oklara
samt sakna stöd av eller strida mot gällande bestämmelser. Jag finner mig
härutinnan kunna inskränka mig till det nu gjorda uttalandet.

Vad Stierngranat anfört i sin förenämnda mig tillställda skrift föranleder
icke annat uttalande från min sida än att Stierngranat kan av vad j ag i denna
min skrivelse i tillämpliga delar anfört rörande Sahléns av mig från
lämplighetssynpunkt bedömda åtgöranden hämta erforderlig ledning beträffande
det av Stierngranat upptagna spörsmålet om anställande av åtal mot
honom.

Sahlén och Stierngranat skulle genom militärbefälhavarens försorg erhålla
del av skrivelsen. Avskrift därav tillställdes chefen för armén.

17. Fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande
av för staten förmånligaste anbud. Tillika fråga om ofullständigt
angivande av skäl för antagande av anbud I

I en från G. André med firma Töreboda partiaffär, Töreboda, den 20 november
1959 till militieombudsmannen inkommen skrift, varvid fogats avskrifter
av fyra anbudsförteckningar i upphandlingsärenden avseende upphandlingar
av livsmedel för Skaraborgs pansarregemente, Göta trängregemente
och Karlsborgs luftvärnsregemente åren 1956—1959, anförde André
i huvudsak följande: Han hade under angivna år till Skaraborgs pansar -

143

regemente inlämnat anbud å grönsaker för förutnämnda regementens behov.
För de utbjudna leveranserna hade i de flesta fall antagits anbudsgivare
i Skövde, trots att dessa icke offererat så låga priser som André. Han
ville ifrågasätta, om icke anbudsgivare bosatt å annan ort — i detta fall
Töreboda, omkring fyra mil från Skövde — än den, där den upphandlande
myndigheten hade sin verksamhet, borde ha samma möjlighet att erhålla
leveranser som firmor på orten och ville påpeka att Andres bilar besökte
Skövde fyra dagar i veckan, varför i detta fall icke i fråga om servicemöjligheterna
förefunnits någon skillnad som bort få vara utslagsgivande. Under
hänvisning härtill och med förmälan att han icke kunnat få tillfredsställande
besked i saken av de för upphandlingarna ansvariga befattningshavarna
vid Skaraborgs pansarregemente hemställde André om besked huruvida
icke skyldighet förelåge för myndighet att efter offentlig anbudsinfordran
antaga det för kronan mest förmånliga anbudet.

Av de vid Andrés skrift fogade avskrifterna av anbudsförteckningar framgick
bland annat följande: André hade i samband med höstupphandlingar,
som verkställts för de ifrågavarande tre regementenas behov och avsett en
leveranstid av sex månader räknat från och med november månad ettvart
av åren 1956—1959, avgivit anbud å grönsaker till priser som understigit
för Stockholm gällande notering för leveransperioden 1956—1957 med för
vissa varuslag 6,2 % och för andra varuslag 4,5 %, för leveransperioden
1957—1958 med 5,5 %, för leveransperioden 1958—1959 med 5,9 % och
för leveransperioden 1959—1960 med 6,5 %. Av två firmor i Skövde avgivna
och av den upphandlande myndigheten antagna anbud hade innefattat
priser som understigit den för Stockholm gällande noteringen med
4 % för envar av leveransperioderna 1956—1957 och 1957—1958 samt med
6 % för envar av leveransperioderna 1958—1959 och 1959—1960 (i fråga om
sistnämnda leveransperiod översteg dock priset för vissa varuslag stockholmsnoteringen
med 10 %). De av André avgivna anbuden hade alltså
innefattat de lägsta priserna utom beträffande anbudsgivningen på hösten
1958, då hans anbud överstigit konkurrenternas med 0,1 %. Andrés anbud
hade antagits allenast hösten 1957 och då blott beträffande grönsaksleveranser
till Karlsborgs luftvärnsregemente, medan i övrigt de båda skövdefirmornas
anbud antagits. De beträffande anbudsprövningarna meddelade
besluten, vilka funnos tecknade å anbudsförteckningarna, hade fattats av
chefen för Skaraborgs pansarregemente översten H. Malmgren på föredragning
av vederbörande intendent, nämligen vid upphandlingen hösten 1956
kaptenen H. E. Rnmstedt och vid de senare upphandlingarna kaptenen A.
Gernandt. Såsom skäl för antagande av de anbud som avsågo grönsaksleveranser
hade i besluten angivits att anbuden »med hänsyn till avgivna anbudspriser»
voro de »för kronan mest förmånliga». Beträffande upphandlingarna
av grönsaker hösten 1956 och hösten 1957 hade därutöver åberopats
»servicemöjligheter å orten».

Sedan militieombudsmannen från Malmgren infordrat yttrande i saken,
anförde Malmgren i eu den 27 november 1959 dagtecknad skrivelse: Jämlikt

144

15 § upphandlingskungörelsen (SFS 1952:496) skulle det anbud antagas,
vilket med beaktande av samtliga omständigheter vore att anse såsom för
staten förmånligast. I stadgandet angåves vidare att det förhållandet att
ett anbud innefattade det lägsta priset i och för sig icke vore avgörande för
anbudets antagande. En anbudsprövning borde sålunda utgöra en fullständig
avvägning av de fördelar och nackdelar, som vore förbundna med de
skilda anbuden. — Mot bakgrunden härav hade samtliga ifrågavarande anbud
bedömts, varvid Malmgren beaktat följande förhållanden. De två i ärendet
omförmälda firmorna i Skövde brukade inkomma med anbud vid såväl
höst- som vårupphandlingen. André däremot inlämnade anbud endast
vid höstupphandlingen, vilket enligt vad André själv uppgivit berodde på
bristande resurser. Att byta grönsaksleverantörer varje höst och vår kunde
ej anses motiverat av de penningmässigt relativt små differenserna mellan
anbuden (av André offererade priser hade understigit konkurrenternas beträffande
leveransperioden 1956—1957 med 2,2 % för vissa varor och 0,5 %
för andra varor, i vad avsåg leveransperioden 1957—1958 — för vilken period
Andrés anbud i viss utsträckning antogs — med 1,5 % och i avseende
å leveransperioden 1959—1960 med 0,5 %, medan Andrés priser för leveransperioden
1958—1959 överstego konkurrenternas priser med 0,1 %).
Även om Andrés bilar besökte Skövde fyra dagar i veckan, vore det i synnerhet
vad gällde grönsaker ur servicesynpunkt fördelaktigare att anlita leverantör
å orten. André hade såsom nyss antytts hösten 1957 antagits som leverantör
av grönsaker för Karlsborgs luftvärnsregemente. I slutet av leveransperioden
hade från nämnda regemente framförts önskemål att fortsättningsvis
i stället erhålla en av de två i ärendet omförmälda skövdefirmorna som
leverantör bl. a. av den anledningen att kvaliteten på de från åsyftade firma
levererade grönsakerna varit högre än på de från André erhållna varorna
även om några direkta klagomål ej riktats mot dennes varor. Vidare
måste vid anlitande av André som leverantör varje avrop — även av
mindre kvantiteter vid oförutsedda behov — ske per telefon, vilket genom
belastning på telefonanslaget fördyrade varan med mellan 35 och 80 kronor
per halvår, något som praktiskt taget utjämnade differenserna i prisavseende.
— De sålunda anförda synpunkterna hade av såväl Malmgren
som vederbörande regementsintendent framförts till André vid personligt
besök av denne å regementet.

André, som genom militieombudsmannens försorg erhöll del av Malmgrens
ovan återgivna yttrande, anförde i en den 16 december 1959 inkommen
skrift i huvudsak följande: Han hade icke vid något tillfälle åberopat bristande
resurser som orsak till att han ej inlagt anbud till vårupphandlingen.
Att så ej skett hade i stället vid Andrés omförmälda besök å regementet av
honom motiverats med att det för kronan måste anses lämpligare att under
sommarhalvåret — då varorna icke vore så hållbara och rekvisitionerna ej
borde omfatta större kvantiteter — anlita en leverantör på orten. Förhållandet
vore annorlunda under vinterhalvåret, då varorna utan olägenhet kunde

145

lagras någon dag. Ombyte av leverantörer höst och vår förekomme vid de
flesta statliga inrättningar och syntes icke heller i nu förevarande fall kunna
innebära någon olägenhet. Det syntes André förvånansvärt att, om såsom
uppgivits i Malmgrens yttrande klagomål skulle ha framställts beträffande
Andrés leveranser till Karlsborgs luftvärnsregemente, dessa klagomål icke
framförts direkt till André. Denne hade särskilt förhört sig med regementet
i denna fråga och därvid fått beskedet att några klagomål icke anförts. André
och den skövdefirma som Karlsborgs luftvärnsregemente skulle ha önskat
erhålla som leverantör inköpte båda större delen av sina varor från samme
grossist, varför någon större kvalitetsskillnad knappast kunde föreligga.
Vad anginge de i Malmgrens yttrande påtalade telefonkostnaderna hade André
i samband med avgivande av anbud erbjudit sig att bestrida dessa kostnader.
— Av vad i saken förekommit kunde den uppfattningen erhållas att
de båda omförmälda skövdefirmorna av någon anledning ansåges som givna
leverantörer till vederbörande regementen oberoende av prisdifferenserna,
vilka i förevarande fall måste betecknas som stora. För övrigt syntes vid
upphandlingar för kronans räkning med hänsyn till upphandlingarnas storleksordning
hänsyn böra tagas även till små prisskillnader mellan anbud.
Under hänvisning till det anförda hemställde André om ytterligare utredning
i ärendet och »omprövning av anbudet av en opartisk nämnd».

Sedan militieombudsmannen hos arméintendenturförvaltningen anhållit
om yttrande i ärendet, anförde förvaltningen i en den 30 januari 1960 dagtecknad
skrivelse: Vid anskaffning av färskvaror kunde det ur flera synpunkter
vara fördelaktigt att anlita leverantör på samma ort som köparenförbrukaren.
Detta gällde otvivelaktigt beträffande grönsaker, där kvaliteterna
kunde variera betydligt. Ämbetsverket syftade härvid närmast på att leveranskontrollen
underlättades och att erforderliga tilläggsleveranser (eventuellt
ersättningsleveranser) kunde verkställas snabbare. Även om det givetvis
läte sig göra att anlita grönsaksleverantör på annan ort vore det med
hänsyn till bestämmelserna i 15 § upphandlingskungörelsen riktigt att vid
anbudsprövningen taga hänsyn bland annat till nu angivna förhållanden.
Det vore givetvis vanskligt för annan än den för anskaffningen ansvariga
myndigheten att bedöma vilken betydelse olika faktorer skulle tillmätas vid
anbudsprövningen. Med hänsyn till i ärendet föreliggande upplysningar om
prisskillnaden mellan de anbud, som avgivits av André, och de närmast högre
anbud, som antagits vid tre av de påtalade upphandlingstillfällena, ävensom
i övrigt anförda omständigheter, kunde arméintendenturförvaltningen
emellertid icke finna att erinran borde göras mot chefens för Skaraborgs
pansarregemente val av grönsaksleverantör vid de aktuella upphandlingarna.
— Vid anbudsprövning skulle jämlikt 16 § upphandlingskungörelsen angivas
skälen för antagande av anbud. Detta hade i förevarande fall skett på det
formellt sett mindre tillfredsställande sättet, att de antagna anbuden betecknats
såsom »för kronan mest förmånliga». Särskilt när det anbud som
antoges icke innefattade det lägsta priset vore det förståeligt att en på detta
sätt utformad motivering utlöste undran hos anbudsgivare, som offererat

10—601629. Militieombudsmannens ant b el sberättelse

146

lägre pris. Motiveringen för antagande av anbud borde sålunda utformas på
ett sådant sätt att därav framginge orsaken till att myndigheten ansett det
anbud, som antoges, vara det för staten förmånligaste.

I skrivelse den 8 april 1960 inkom sedermera på militieombudsmannens begäran
arméintendenturförvaltningens förrådskontrollkontor med en bedömning
av de ungefärliga siffermässiga prisskillnaderna mellan de av André
erbjudna och de faktiskt verkställda leveranserna vid ifrågavarande upphandlingar.
Förrådskontrollkontoret, som grundade sin bedömning på en
räkenskapsmässig undersökning av grönsaksupphandlingen vid pansarregementet
under november månad ettvart av åren 1956—1959, anförde i skrivelsen
bland annat att statsverkets besparing vid antagande av de av André
erbjudna leveranserna för hela den ifrågavarande upphandlingstiden, d. v. s.
sammanlagt fyra leveransperioder envar omfattande sex månader, kunde
beräknas till högst 1 800 kronor men sannolikt — i betraktande av bland
annat årsklassens utryckning i mars med åtföljande lägre portionsantal för
tiden närmast därefter — vore lägre.

Av från pansarregementet infordrade avskrifter av anbudshandlingar tillhörande
de i ärendet ifrågavarande upphandlingarna framgick att André i
sitt till höstupphandlingen 1958 avgivna anbud utfäst sig att bestrida i samband
med beställning uppkommande telefonkostnader men att dylik utfästelse
av André i övrigt ej upptagits i anbuden. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 augusti 1960 till Malmgren
följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår hurusom enligt 15 § första stycket
upphandlingskungörelsen gäller att av ifrågakommande anbud skall antagas
det anbud vilket med beaktande av samtliga omständigheter är att anse såsom
för staten förmånligast samt att den omständigheten, att ett anbud innefattar
det lägsta priset, sålunda i och för sig icke må vara avgörande för
anbudets antagande.

Av förarbetena till upphandlingskungörelsen (1946 års upphandlingssakkunnigas
betänkande den 14 mars 1951, SOU 1951: 18) framgår vidare att de
mot nyssangivna stadgande svarande, i sak likartade bestämmelserna i 1920
års upphandlingsförordning på sin tid varit föremål för kritik. Härom anföra
de sakkunniga (betänkandet s. 49—50): Den framförda kritiken hade
huvudsakligen gällt icke så mycket förordningens innehåll som fastmera det
sätt på vilket myndigheterna tillämpat densamma. Kritiken hade sålunda
särskilt tagit sikte på myndigheternas benägenhet att bortse från övriga
faktorer och antaga det anbud, som innefattat det lägsta priset. Såsom framginge
av såväl den enligt 1920 års upphandlingsförordning gällande som av
den föreslagna — och i 1952 års upphandlingskungörelse sedermera upptagna
— författningstexten skulle emellertid det anbud antagas, som med
beaktande av samtliga omständigheter vore att anse såsom för staten för -

147

månligast. I vad män dessa omständigheter — vilka av de sakkunniga rikhaltigt
exemplifierades — skulle tillmätas betydelse syntes icke vara möjligt
att reglera med särskilda bestämmelser utan detta borde avgöras från
fall till fall. Anbudsprövningen borde sålunda innefatta en fullständig avvägning
av de fördelar och nackdelar som vore förbundna med de skilda
anbuden.

I förevarande ärende är upplyst att André vid tre av de ifrågavarande
höstupphandlingarna avgivit anbud å grönsaker vars pris med högst 2,2 %
och lägst 0,5 % understigit övriga anbudsgivares men att Ni det oaktat som
grönsaksleverantörer till respektive regementen antagit de andra anbudsgivarna.
Den siffermässiga skillnaden mellan anbuden har av arméintendenturförvaltningens
förrådskontrollkontor angivits till högst 1 800 kronor
för hela den i ärendet avsedda upphandlingstiden men torde på grunder som
förut berörts få uppskattas till avsevärt lägre belopp. Beträffande de skäl
som av Eder åberopats för nyss angivna ställningstagande har arméintendenturförvaltningen
framhållit att det vid anskaffning av färskvaror och särskilt
grönsaker — beträffande vilka kvaliteterna kunna variera betydligt —
vore ur flera synpunkter, såsom vid uttagande av erforderliga tilläggsleveranser
och för tillgång till service i övrigt ävensom för underlättande av leveranskontrollen,
fördelaktigt att anlita leverantör på orten. Med hänvisning
till sålunda och i övrigt anförda synpunkter har förvaltningen för sin
del funnit skäl icke föreligga till erinran mot Edert val av grönsaksleverantörer.
Jag kan mot bakgrunden av vad ovan anförts ansluta mig till den av
arméintendenturförvaltningen sålunda uttalade uppfattningen och finner
alltså icke anledning till anmärkning i nu förevarande avseende.

Enligt 16 § upphandlingskungörelsen skall i där närmare föreskriven
ordning vid prövning av anbud angivas bl. a. skälen för antagande
av anbud. Beträffande innebörden av stadgandet — som avser att bereda
möjlighet till kontroll beträffande myndigheternas handläggning av
hithörande ärenden — är tydligt att, såsom arméintendenturförvaltningen
i sitt yttrande även anmärkt, av de redovisade skälen skall framgå
den reella orsaken till att visst anbud antagits. Att enbart beteckna
ett anbud såsom det för staten förmånligaste kan alltså icke vara tillfyllest.
Särskilt när vid upphandling det antagna anbudet icke innefattar det lägsta
erbjudna priset är det av vikt att motiven för anbudets antagande äro tydligt
angivna. I betraktande av det sålunda anförda är det uppenbart att den
i förevarande upphandlingsärenden av Eder i samband med anbudsprövningarna
lämnade motiveringen — att de antagna anbuden varit de för kronan
mest förmånliga — icke lämnat tillräcklig upplysning beträffande de bedömanden
som skett vid anbudsprövningarna. Det sålunda sagda äger giltighet
jämväl beträffande de upphandlingsärenden vari Ni ytterligare åberopat
»servicemöjligheterna på orten», helst som av Edert i förevarande ärende
avgivna yttrande framgår att därutöver åtskilliga andra omständigheter
inverkat på Edra beslut.

Ehuru handläggningen av de ifrågavarande upphandlingsärendena sålun -

148

da giver anledning till anmärkning i sist angivet hänseende finner jag mig
— då det torde kunna förväntas att för framtiden bestämmelserna i 16 §
upphandlingskungörelsen av Eder noggrannare iakttagas — kunna låta
bero vid det i denna del gjorda uttalandet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes André.

18. Fråga om säkerhetsanordningar vid startning och uppkörning av motor

till reaktionsdrivet flygplan

Vid Skånska flygflottiljen inträffade den 28 maj 1957 under uppkörning
av motorn till ett flygplan av typ J 29 F för täthetskontroll av bränsleledningarna
att värnpliktige förste hjälpmekanikern B. Lundkvist, som därvid
tjänstgjorde såsom mekaniker, sögs in i flygplanets luftintag och dödades.
Vederbörande militäråklagare beslöt efter utredning att icke väcka åtal i
saken.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i dagspressen erhållit kännedom
om olyckan tog militieombudsmannen del av utredningen och beslutet
i åtalsfrågan. Av utredningen framgick bland annat följande: Ifrågavarande
uppkörningskontroll, som ägde rum å en startbana inom flygflottiljens
område, utfördes av Lundkvists lärare under den praktiska utbildningen,
flygteknikern O. Abrahamsson, med biträde av Lundkvist. Abrahamsson
satt därvid i flygplanets sittbrunn och kontrollerade under motorns
gång flygplanets instrument och reglerade motorns varvhastighet under
det att Lundkvist på marken utförde de uppdrag som ålågo en mekaniker.
Från sin plats i planet kunde Abrahamsson icke hela tiden se Lundkvist
under dennes arbete. Under arbetet synes Lundkvist ha förflyttat sig
in i den s. k. främre riskzonen, motsvarande en halvcirkel med fem meters
radie från flygplanets luftintag.

För flygvapnets vidkommande gällde vid tiden för olyckan beträffande
startning av flygmotorer bland annat följande: Enligt »Allmän instruktion
för startning av flygmotorer (ASI)» skulle då fråga var om reaktionsplan
mekanikern vara ansvarig för att »nätskydd är anbringade för motorns
luftintag (undantag från denna bestämmelse finns meddelade för vissa fpl
typer i resp. SSI)». I »Speciell startningsinstruktion» för flygplanstyp varom
nu är fråga — »SSI 29 F» — föreskrevs bland annat: »Obs! När skyddsnät
saknas (det normala fallet): 1) Skärp vaksamheten om personal tvingas
uppehålla sig inom riskzonerna eller om personal, fordon eller annan materiel
skulle komma in i riskzonerna samt undvik i sådant fall högre varvtal
än tomgång. 2) Mek-personalens mössor skall vara försedda med hakband
(gummisnodd e d).» I nyssnämnda speciella startningsinstruktion fanns vidare
under rubriken »Uppkörning» föreskrivet: »Vid speciell uppkörningskontroll
vid högsta varvtal, max 10250 r/m, efter exempelvis reparationer
och tillsyner skall skyddsnät eller speciella skyddsräck användas. Uppkör -

149

ningskontrollen utförs av därtill avdelad personal (''förare’). Visar utloppstemperaturen
härvid tendens att stiga över max tillåtet värde, får skyddsnätet
(då sådant används) — efter avdrag till tomgångsvarvtal — tillfälligt
avlägsnas; skärpt försiktighet skall då iakttas.»

Beträffande innehållet i berörda föreskrifter må anmärkas dels att med
»riskzonerna» avses ovannämnda främre riskzon samt en riskzon bakom
motorns utloppsmunstycke, dels ock att enligt vad som inhämtats skyddsnät
och skyddsräck bestå, skyddsnätet av ett kraftigt kupformat trådgaller, varmed
motorns luftintag täckes, och skyddsräcket av en lina spänd mellan
stolpar, vilka uppställas så att de avgränsa främre riskzonen.

Av utredningen framgick vidare att den uppkörning av flygplanets motor
som skedde vid olyckstillfället ej avsåg sådan speciell uppkörningskontroll,
som angives i den förenämnda i SSI 29 F under rubriken »Uppkörning»
upptagna föreskriften, samt att Lundkvist under sin utbildning vid flottiljen
bibragts kännedom om de säkerhetsföreskrifter som gälla för uppträdande
i närheten av flygplan med startad motor, innebärande bland annat
att förflyttning framför flygplanet från dess ena sida till den andra
skall ske utanför främre riskzonen.

I skrivelse den 12 februari 1958 till chefen för flygvapnet anförde militieombudsmannen
bland annat följande: Då den uppkörning som skedde vid
olyckstillfället icke syntes ha avsett sådan speciell uppkörningskontroll som
avsåges i sistberörda under rubriken »Uppkörning» i SSI 29 F upptagna
föreskrift, torde någon skyldighet att använda skyddsnät eller skyddsräck
icke ha förelegat. Med anledning av olyckan syntes emellertid kunna ifrågasättas
huruvida icke särskilda säkerhetsåtgärder borde föreskrivas till förhindrande
för framtiden av olyckor av förevarande slag. Den fara, som
den som uppehölle sig framför ett reaktionsdrivet flygplan löpte, vore lömsk.
Olyckan visade vilken stor risk som förelåge även då uppkörningskontroll
icke skedde med högsta varvtal. Bakom planet utgjorde den utströmmande
heta gasen en risk, men för denna bleve man varnad av den intensiva hettan.
Den som befunne sig framför planet bleve däremot icke på motsvarande
eller annat påtagligt sätt uppmärksammad på där förefintlig fara.
Komme han in i riskzonen, kunde han utan yttre förvarning bli insugen i
luftintaget. Det förelåge uppenbarligen viss svårighet att avgöra hur långt
den främre riskzonen sträckte sig; att med ögonmått avgöra zonens utsträckning
syntes icke vara så lätt. Härtill komme att en tillfällig ouppmärksamhet
i fråga om riskzonens omfattning — såsom måhända varit fallet vid
ifrågavarande olyckshändelse — kunde bli ödesdiger. Det syntes därför kunna
ifrågasättas huruvida icke zonens främre gräns på något sätt alltid
borde utmärkas. Militieombudsmannen hemställde följaktligen att chefen för
flygvapnet ville taga under övervägande i skrivelsen framförda spörsmål och
anhölle tillika att i sinom tid få emotse besked om de åtgärder i saken, vartill
denne kunde finna anledning.

På uppdrag av chefen för flygvapnet meddelade sedermera inspektören
för flygsäkerhetstjänsten översten C. Nilsson i skrivelse till militieombuds -

150

mannen att chefen för flygvapnet med anledning av ifrågavarande olycka
låtit överse bestämmelserna i de publikationer som reglerade stations- och
mekanikertjänsten inom flygvapnet samt att, på sätt framginge av tillhandahållet
ändringstryck, såvitt gällde flygplan av typ J 29, hithörande bestämmelser
ändrats i följande hänseenden.

1) Det är numera anbefallt att vid markkörning skyddsnät alltid skall
användas utom då motorn startas för förestående flygning.

2) I det fall då enligt i det föregående omförmälda föreskrifter i speciella
startningsinstruktioner det vid uppkörningskontroll är tillåtet att efter
avdrag till tomgångsvarv tillfälligt avlägsna skyddsnätet skall enligt vad
numera anbefallts skyddsräck användas.

Militieombudsmannen fann enligt beslut den 11 januari 1960 med hänsyn
till vad som framkommit genom den i saken verkställda utredningen samt
vad som upplysts angående företagen översyn av hithörande säkerhetsbestämmelser
ej anledning vidtaga vidare åtgärd i saken.

19. Fråga om rätt för värnpliktig, som blivit sjukredovisad såsom delvis
tjänstbar i grupp 2, att under fritid utan särskilda inskränkningar uppehålla

sig inom kasernområdet

Genom beslut den 7 oktober 1959 ålade chefen för Södermanlands regemente
översten F.-I. Virgin värnpliktige nr 390908-149 J. E. Sturman arrest
tre dagar för tjänstefel bestående i att Sturman, som meddelats kompaniförbud
omfattande bland annat den 3 oktober 1959, det oaktat sistnämnda
dag lämnat kompaniets lokaler för att å kaserngården inköpa cigarretter.

I en den 23 november 1959 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
Sturman att militieombudsmannen måtte pröva riktigheten av Virgins
bedömning i åsyftade disciplinmål och anförde därvid: Sturman hade enligt
beslutet straffats för det han »brutit mot kompaniförbud». Det vore
emellertid icke riktigt att Sturman meddelats tillrättavisning i form av kompaniförbud.
Däremot hade han angivna dag varit sjukredovisad i grupp 2.
Förseelsen hade bestått i att Sturman begivit sig från sin kompanibyggnad
till en mitt emot denna liggande kasernbyggnad för att i en där befintlig
cigarrettautomat inköpa cigarretter. Sturman ansåge att den förseelse han
därigenom låtit komma sig till last utgjorde en bagatell som icke förskyllt
arreststraff. Därest det vore riktigt att förseelsen skulle anses vara av sådan
beskaffenhet att den förskyllde arreststraff hade i allt fall i beslutet
felaktigt angivits att Sturman brutit mot honom meddelat kompaniförbud.

Sedan militieombudsmannen i anledning av Sturmans skrift infordrat det
ifrågavarande disciplinmålsprotokollet samt sjukredovisningshandlingar beträffande
Sturman inhämtades därav följande: Sturman var under tiden
den 2 oktober—den 7 oktober 1959 sjukredovisad i grupp 2 för värk i vekryggen-
Å läkarkortet fanns icke angiven någon särskild föreskrift av inne -

151

håll att Sturman under sjukredovisningstiden skulle uppehålla sig i sitt
kompanis kasernbyggnad eller eljest inom begränsad del av kasernområdet.
Den i straffbeslutet avsedda händelsen ägde rum omkring klockan 1800 lördagen
den 3 oktober. Straffet ålades Sturman, icke för det han brutit mot
honom meddelat kompaniförbud utan för det han lämnat kompaniets lokaler
oaktat han vid tillfället var sjukredovisad i grupp 2. Såvitt framgick av
utredningen hade Sturman därvid icke begivit sig utanför kasernområdet.

Militieombudsmannen anförde härefter i skrivelse den 10 december 1959
till Virgin: Föreskrifter angående fördelandet av sjukredovisad personal i
olika kategorier förefinnas i »Bestämmelser angående sjukredovisning vid
försvarsväsendet i fred (Sjukred F)», vilka bestämmelser utfärdats av försvarets
sjukvårdsstyrelse den 15 december 1950. Enligt dessa hänföres sjukredovisad
personal antingen till delvis tjänstbar personal eller till icke tjänstbar
personal. Delvis tjänstbar personal indelas i sin tur i två grupper, betecknade
grupp 1 och grupp 2. Till grupp 1 hänföres personal som kan deltaga
i tjänstgöring med viss särskilt angiven inskränkning. Till grupp 2
hänföres personal som kan deltaga i teoretisk undervisning, expeditions-,
vakt- eller motsvarande tjänst, allt inomhus. Läkaren kan därutöver, med
bibehållande av gruppsiffran 2, genom särskild anteckning föreskriva ökning
respektive inskränkning i tjänstgöringen. Den i straffbeslutet avsedda händelsen
syntes ha inträffat på fritid. Med fritid förstås enligt bestämmelse i
1945 års tjänstereglemente för krigsmakten sådan tid, då tjänstgöring för
vederbörande icke förekommer. I generalorder nr 534 den 25 februari 1952
har med avseende å manskaps fritid föreskrivits bland annat att för sjuka
skola gälla de i förenämnda tjänstereglemente mom. 808 angivna inskränkningarna
i rättigheten att utan särskilt tillstånd vistas inom eller utom förläggningsorten.
Nämnda stadgande i tjänstereglementet innehåller följande:
Delvis tjänslbara sjuka skola, i den utsträckning av läkaren lämnade föreskrifter
medgiva, deltaga i övning eller tjänstgöring, expeditions-, vakt- eller
motsvarande tjänst. Delvis tjänstbara sjuka må, om läkaren icke annat
föreskriver, vistas inom hela kasernområdet samt av vederbörande chef för
kompani eller flygdivision medgivas tillstånd att vistas även utom detta
område. I förläggning vårdade icke tjänstbara sjuka — d. v. s. till vård i förläggningen
hänvisad personal som ej alls deltager i tjänstgöring — må icke
lämna kompaniets eller flygdivisionens lokaler utom vid måltider och för
naturbehov, om icke läkaren annat föreskriver. Tillstånd må icke lämnas
dem att vistas utom kasernområdet annat än efter läkarens för varje särskilt
i all lämnade medgivande. Tillstånd att lämna kasernområdet skall av chelen
för kompaniet eller flygdivisionen givas då den sjuke av läkaren hänvisats
till behandling utom förbandet.

Militieombudsmannen anhöll i skrivelsen vidare — under förmäian att
Sturmans angivna förfarande med hänsyn till vad som uttalats icke syntes
utgöra tjänstefe! eller eljest vara straffbart — att Virgin skulle i saken införskaffa
yttrande från auditören S. B. Swensson, som kontrasignerat straffbeslutet,
ävensom inkomma med eget yttrande.

152

I anledning härav anförde Virgin: I en promemoria, som årligen utlämnades
till samtliga vid regementet tjänstgörande värnpliktiga, hade efter förbandsläkarens
hörande för i grupp 2 sjukredovisade införts bestämmelser innebärande
att angivna sjukredovisade finge deltaga allenast i inomhustjänst.
Sjukredovisning i grupp 2 skedde med hänsyn till dessa bestämmelser, varför
vistelse utomhus under fritid icke kunde ur medicinsk synpunkt godtagas.
I den åsyftade promemorian hade därför föreskrivits att i grupp 2
sjukredovisade icke fingo lämna vederbörande kompanilokaler utom för intagande
av måltid i regementets matsal. Då Sturman, som skriftligen erkänt
mottagandet av ett exemplar av promemorian, känt till de i detta hänseende
gällande bestämmelserna, hade Virgin funnit att Sturman genom att
obehörigen avlägsna sig från kompanilokalen gjort sig skyldig till tjänstefel.

Swensson anförde i ett av honom avgivet yttrande: I straffbeslutet hade
felaktigt angivits att Sturman brutit mot honom meddelat kompaniförbud.
Detta berodde på förbiseende från Swenssons sida. Beträffande det inom
regementet gällande förbudet för i grupp 2 sjukredovisade att på fritid vistas
utanför kompaniets lokaler förelåg, såvitt Swensson kunde finna, icke
något hinder för regementschef att generellt meddela dylikt förbud därest
regementsläkaren — såsom skett i förevarande fall — hemställt om föreskrift
därutinnan.

Militieombudsmannen begärde härefter i skrivelse den 15 januari 1960
till Virgin yttrande från vederbörande regementsläkare och förnyat yttrande
från Virgin samt anmärkte i samband därmed: Stadgandet i 808 mom.
tjänstereglementet för krigsmakten att delvis tjänstbara sjuka må, om läkaren
icke annat föreskriver, vistas inom hela kasernområdet innebure uppenbarligen
att inskränkning av rörelsefriheten inom kasernområdet finge ske
allenast i de enskilda fall då inskränkning av medicinska skäl befunnits efter
särskild prövning motiverad.

I anledning härav avgav Virgin förnyat yttrande och överlämnade yttrande
av regementsläkaren S. Göransson.

Göransson anförde i det av honom avgivna yttrandet: Huvuddelen av
dem, som vid regementet sjukredovisades i grupp 2, utgjordes av patienter
med småförkylningar. I dessa fall ansågs det icke lämpligt med tjänstgöring
utomhus. En mindre del av de i grupp 2 sjukredovisade utgjordes av
patienter med subjektiva besvär utan något objektivt fynd. Det vore önskvärt
att dessa sjukredovisade höllos inomhus utan att de därför behövde
ligga till sängs. Den väsentliga skillnaden mellan sjukredovisade i grupp 1
och grupp 2 vore i vad avsåge tjänstbarhetsgraden att i grupp 1 sjukredovisade
kunde tjänstgöra utomhus medan i grupp 2 sjukredovisade kunde
tjänstgöra allenast inomhus. Det vore exempelvis icke mer ansträngande
för en i grupp 1 sjukredovisad värnpliktig att utomhus såsom åskådare
följa övningar än för en i grupp 2 sjukredovisad värnpliktig att utföra städningsarbete
inom kompanilokalerna. Med hänsyn till att den övervägande
delen av i grupp 2 sjukredovisade av medicinska skäl ej borde uppehålla sig
utomhus vare sig under tjänst eller fritid ansåge Göransson det lämpligt

153

att föreskrifterna om var de i grupp 2 sjukredovisade ägde uppehålla sig
innehöllo bestämmelser att den sjuke även under fritid skulle uppehålla
sig inomhus. För värnpliktiga, som hade en sådan åkomma att de endast
behövde vistas inne under tjänstetid, kunde anteckning verkställas på sjukkortet.
Något medicinskt hinder funnes givetvis icke för befälet att meddela
den värnpliktige tillstånd att uträtta något ärende inom kasernområdet
då den värnpliktige ju av praktiska skäl ägde förflytta sig till matsal
och lektionssalar utanför kompanilokalerna.

I Virgins sist omförmälda yttrande anfördes: De inom regementet gällande
bestämmelserna om var i grupp 2 sjukredovisade fingo uppehåll sig
utarbetades 1958. Den promemoria vari bestämmelserna upptagits hade i
hithörande delar tillkommit i samråd med sjukvårdsavdelningen. Bestämmelserna
genomfördes av följande anledning. Såsom Göransson framhållit
utgjordes huvudparten av de i grupp 2 sjukredovisade av patienter med småförkylningar.
Dessa sjukredovisade borde icke vistas utomhus vare sig under
tjänst eller fritid. För flertalet av de i grupp 2 sjukredovisade skulle
följaktligen enligt bestämmelserna i 808 mom. tjänstereglementet för krigsmakten
särskild föreskrift meddelas att de skulle uppehålla sig inomhus
även under fritid. Det hade därför från de sjukredovisades synpunkt ansetts
säkrare att i detta hänseende utfärda skärpta bestämmelser, som från
medicinsk synpunkt voro giltiga för huvuddelen av i grupp 2 sjukredovisade,
samt att i stället meddela lättnad i bestämmelserna för sjukredovisade
som under fritid kunde vistas utomhus. På grund av militieombudsmannens
uttalande i skrivelsen den 15 januari 1960 avsåg Virgin emellertid att i den
promemoria, som 1960 skulle utsändas till alla värnpiktiga, utforma hithörande
bestämmelser beträffande i grupp 2 sjukredovisade sålunda: »På
fritid må vistelse ske inom kasernområdet om ej läkaren annat föreskriver.»

Sedan militieombudsmannen anhållit om försvarets sjukvårdsstyrelses
yttrande i saken anförde styrelsen: Styrelsen anslöte sig helt till den uppfattning
beträffande tolkningen av stadgandet i 808 mom. tjänstereglementet
för krigsmakten som kommit till uttryck i militieombudsmannens skrivelse
till Virgin den 15 januari 1960. Det vore sålunda styrelsens mening
att bestämmelser, som syftade till en generell begränsning av rörelsefriheten
inom kasernområdet för i grupp 2 sjukredovisade, icke borde utfardas. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 16 mars 1960 till Virgin följande.

Med hänsyn till att Ni förklarat Eder ha för avsikt att bringa de bestämmelser,
vilka gälla vid regementet för i grupp 2 sjukredovisade, i överensstämmelse
med den uppfattning, som här ovan uttalats såväl av mig som av
försvarets sjukvårdsstyrelse, finner jag icke anledning att i detta hänseende
företaga vidare åtgärd.

Beträffande det Sturman den 7 oktober 1959 ålagda disciplinstraffet fram -

154

går väl, att straffbeslutet meddelats med stöd av bestämmelser, vilka icke
varit förenliga med gällande tjänstereglemente för krigsmakten. Enär emellertid
Sturman detta oaktat haft att ställa sig bestämmelserna till efterrättelse
och då Ni icke torde i straffmätningshänseende ha överskridit vad
som kan anses rimligt, företager jag ej heller med avseende å straffbeslutet
vidare åtgärd. I detta sammanhang vill jag dock — eftersom beslutet till
följd av förbiseende fått ett annat innehåll än det åsyftade — erinra om
vikten av noggrannhet vid avfattningen av straffbeslut. Härmed är ärendet
av mig avslutat.

Swensson och Göransson skulle genom Virgins försorg erhålla del av skrivelsen.
Avskrift därav tillställdes Sturman.

* *

Inskränkningar i fråga om rörelsefriheten för sjukredovisad personal ha,
enligt vad som framkommit i samband med militieombudsmannens granskningsverksamhet,
på enahanda sätt som vid Södermanlands regemente förekommit
jämväl vid Värmlands regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente,
Gotlands infanteriregemente och Gotlands artillerikår. I samtliga fall
har efter ingripande av militieombudsmannen rättelse ernåtts i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som beträffande Södermanlands regemente
framgår av den ovan lämnade redogörelsen.

Det må slutligen anmärkas, att genom tillkomsten av det nya tjänstereglemente
för krigsmakten, som blivit tillämpligt från och med oktober
1960, i sak icke inträtt någon ändring beträffande den i nu förevarande
ärende upptagna frågan om rätt för värnpliktig, som blivit sjukredovisad
såsom delvis tjänstbar i grupp 2, att under fritid utan särskilda inskränkningar
uppehålla sig inom kasernområdet.

20. Fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för
vissa personalkategorier

Enligt notiser i dagspressen i början av september 1959 hade chefen för
armén beslutat föreslå regeringen att vid armén skulle införas en särskild
uniformsmodell avsedd att användas såsom sällskapsdräkt. Anskaffandet av
sådan dräkt skulle vara obligatoriskt för officerare på aktiv stat och för
kadetter vid krigsskolan och skulle nyttjandet av dylik särskild sällskapsdräkt
vara tillåtet för övriga officerare, underofficerare och fast anställt
underbefäl av lägst furirs tjänsteställning. Dräkten skulle anskaffas på vederbörande
personals egen bekostnad.

Uti eu till militieombudsmannen den 7 september 1959 inkommen skrift

155

hemställde löjtnanten Nils Haglund, under hänvisning till arméchefens förenämnda
beslut, att militieombudsmannen ville låta undersöka »huruvida
arméchefen kan beordra anskaffning av persedlar för viss personalkår, därest
persedlarna uteslutande äro avsedda att användas vid fester utom tjänsten».

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om yttrande
med anledning av Haglunds skrift, inkom chefen för arméstaben generalmajoren
G. Åkerman den 21 oktober 1959 med dylikt på uppdrag av chefen
för armén avgivet yttrande.

Av yttrandet framgick att frågan om införande av sällskapsdräkt inom
armén redan tidigare varit föremål för behandling inom arméledningen men
att i samband därmed utarbetade förslag till dylika dräkter av olika skäl
icke kunnat fullföljas. Det nu aktuella förslaget till sällskapsdräkt hade
framlagts av den av arméchefen tillsatta »Arméns uniformsutredning 1958»
och ingick som ett led i en ifrågasatt omläggning av arméns uniformssystein,
varigenom »enuniformssystemet m/39» avsågs skola ersättas av ett
fleruniformssystem byggt på en särskild fältuniform, en vardags- och permissionsuniform
och en sällskapsdräkt. Det avsågs att hela frågan skulle
kunna föreläggas Konungen i början av år 1960.

Beträffande arméchefens principiella inställning till förevarande fråga anfördes
i yttrandet bland annat följande.

Införandet av en sällskapsdräkt vore i stor utsträckning en trivselfiaga,
vid vars avgörande befälskårernas ställningstagande måste tillmätas stor

vikt._I regel torde det få överlämnas till den enskilde att avgöra, när han

önskade uppträda i sällskapsdräkt. Det förekomme emellertid, särskilt för
de aktiva officerarna, tillfällen i tjänsten eller under förhållanden, som for
den enskilde hade karaktären av tjänst, då chef borde kunna anbefalla att
sällskapsdräkt skulle bäras. Sådana tillfällen förekomme icke sällan exempelvis
för försvarsattachéer och andra officerare med representationsskyldighet.
För officerare vid stockholmsförbanden kunde frågan bli aktuell
t. ex. i samband med besök av främmande statsöverhuvuden. Vid alla förband
inom armén förekomme i regel representationsmiddagar och liknande
tillfällen då officerare uppträdde i uniform och civila bure frack eller smoking.
Vederbörande chef borde därvid — icke minst av hänsyn till närvarande
civila gäster — kunna anbefalla enhetlig uniformsklädsel. Av anförda
skäl ansåge chefen för armén att en särskild sällskapsdräkt för någon del
av arméns personal — t. ex. de aktiva officerarna borde inföias endast
under förutsättning att anskaffandet av dräkten bleve obligatoriskt. En
sällskapsdräkt, som icke vore obligatorisk för överhuvudtaget någon personal
och därför icke vid något tillfälle skulle kunna anbefallas som enhetlig
klädsel, skulle ej bli en uniform i egentlig mening.

Av yttrandet framgick vidare alt verkställda omröstningar inom befälskårerna
givit vid handen att endast officerarna — med omkring 70 procent
av avgivna röster — klart uttalat sig för ett obligatoriskt införande av sällskapsdräkt
enligt det föreliggande förslaget. Vad angick akliva underofficerare
och underbefäl hade företagna omröstningar utfallit så att av underofficerarna
omkring 48 procent och av underbefälet omkring 37 procent av
de i omröstningen deltagande röstat lör införande av obligatorisk sällskaps -

156

dräkt. Mot bakgrunden härav hade chefen för armén beslutat föreslå Kungl.
Maj :t att en obligatorisk sällskapsdräkt skulle införas för aktiva officerare
vid armén och kadetter vid krigsskolan, medan däremot omröstningsresultatet
icke givit arméchefen anledning till motsvarande åtgärd beträffande
aktiva underofficerare och underbefäl. Med hänsyn till att en betydande del
av underofficers- och underbefälskårerna sagt sig ha behov av en sällskapsdräkt
och Svenska underofficersförbundet starkt engagerat sig för en sådan
hade emellertid arméchefen — med avsteg från sin förut återgivna principiella
inställning till frågan — beslutat föreslå, att dräkten skulle bli tilllåten
för sist angivna personalkategorier. I yttrandet framhölls ytterligare,
att den föreslagna sällskapsdräkten för armén beträffande utformningen i
allt väsentligt överensstämde med de särskilda sällskapsdräkter som redan
funnos vid flottan och flygvapnet, där anskaffandet av dessa dräkter vore
obligatoriskt för aktiva officerare. Ett genomförande av chefens för armén
förslag skulle sålunda — då jämväl ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag
vore lika stora för alla aktiva officerare — innebära att på förevarande område
överensstämmelse mellan försvarsgrenarna uppnåddes.

Med anledning av den i Haglunds skrift upptagna frågan om befogenhet
för arméchefen att »beordra anskaffning» av vissa uniformspersedlar framhölls
slutligen i yttrandet, att chefen för armén icke ägde själv besluta härom;
bestämmelser om åläggande för personal vid armén att anskaffa beklädnadspersedlar
utfärdades nämligen av Kungl. Maj :t i kommandoväg.

I yttrande som den It december 1959 på militieombudsmannens begäran
avgavs av försvarets civilförvaltning anförde ämbetsverket följande: Såsom
chefen för armén i sitt yttrande i ärendet framhållit vore anskaffandet av
sällskapsdräkt obligatoriskt för officerare på aktiv stat vid flottan och flygvapnet.
Sällskapsdräkt hade vid flottan existerat sedan 1800-talet och vid
flygvapnet tillkommit enligt föreskrift i generalorder nr 300 den 21 oktober
1938. Nu gällande bestämmelser om obligatoriska uniformspersedlar — bland
andra sällskapsdräkt — för flottan och flygvapnet återfunnes i generalorder
nr 2900 den 29 december 1955 (Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
1955 avd. B nr 53) respektive generalorder nr 2400 den 3 juli 1951
(fly§vaPenorder 1951 avd. A nr 21). Vad beträffade armén funnes nu gällande
föreskrifter angående obligatorisk uniformsutrustning i generalorder
nr 2880 den 9 oktober 1948 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1948
avd. B nr 82). Enligt sistnämnda föreskrifter vore beställningshavare på
aktiv stat vid armén skyldig att inneha en uniformsomgång, som vore fullt
lämplig såsom högtidsdräkt. Någon egentlig sällskapsdräkt funnes dock icke
vid armén. Jämlikt 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten mom. 212
bestode uniform av de uniformspersedlar, som inginge i vederbörliga uniformsdräkter,
och i övrigt av de persedlar med beteckningar och tillbehör,
som vore i kommandoväg fastställda, anbefallda eller tillåtna att bära till
uniform. I 2 § lagen den 28 januari 1921 om kommandomål (SFS nr 15)
stadgades att — under iakttagande av vad som föreskreves i 1 § i lagen —
vissa i förstnämnda stadgande angivna regeringsärenden finge handläggas

157

och avgöras såsom kommandomål, däribland ärenden angående fastställande
av modeller samt utförande av försök med nya persedlar eller ny materiel.
Enligt 1 § andra stycket finge ej i den för behandling av kommandomål
stadgade ordning fattas beslut, som innebure rubbning eller förklaring av
gällande lag eller författning eller särskilda av Konungen i statsrådet meddelade
bestämmelser eller berörde svenska medborgare annorledes än med
avseende å dem åliggande tjänstgöring vid krigsmakten eller vore av beskaffenhet
att för statsverket medföra utgift, för vars bestridande medel
icke blivit av riksdagen anvisade eller eljest vore för Konungen tillgängliga
(jfr departementalkommitterades betänkande den 31 december 1912, II: 2
s. 185). Jämlikt föreskrifter i statens allmänna avlöningsreglemente 39 §,
B. Särskilda bestämmelser, utginge till personal varom i nu förevarande
sammanhang vore fråga dels vid tillträdandet av första ordinarie eller
extra ordinarie beställning ekiperingshjälp med 750 kronor, dels ock
för underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar ett årligt ekiperingsbidrag
med 270 kronor. Dessa belopp hade efter förhandlingar mellan civildepartementet
och vederbörliga personalorganisationer fastställts genom
kungörelsen den 6 juni 1952 (SFS nr 454) om ändring i statens allmänna
avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (jfr prop. 1952: 204 s. 40 ff). I detta
sammanhang kunde framhållas, att föredragande departementschefen i proposition
1943:143 (s. 68) beträffande ekiperingshjälpen uttalade, att de
olika beloppen av ekiperingshjälp ej borde fastlåsas i författningarna, utan
att det med hänsyn till variationerna i priserna för de olika persedlarna samt
möjligheten av ändringar i fråga om personalens skyldighet att hålla sig
med vissa persedlar borde ankomma på Kungl. Maj :t att årligen i samband
med medelsäskandena för riksdagen framlägga förslag om ekiperingshjälpens
belopp för olika personalgrupper. Såsom av det anförda framginge hade
frågor om fastställande av uniform vid försvarsväsendet enligt praxis handlagts
såsom kommandomål. Ett införande av obligatorisk sällskapsdräkt
även vid armén torde ej direkt behöva medföra några ökade utgifter för
statsverket i betraktande av att ekiperingsersättningen icke vore högre för
beställningshavare vid de övriga försvarsgrenarna, där sällskapsdräkt vore
obligatorisk. För den enskilde arméofficeren skulle emellertid ett genomförande
av förslaget om sällskapsdräkt i vart fall omedelbart medföra en
ekonomisk belastning. Med hänsyn till att ekiperingsersättningen numera
vore en förhandlingsfråga syntes det icke kunna bortses från att beslut om
en utvidgning av uniformsplikten kunde komma att i sådant sammanhang
föranleda krav på gottgörelse i form av förhöjd ekiperingsersättning. På
grund av de konsekvenser som enligt det ovan anförda skulle kunna tänkas
uppstå såväl ur statsverkets som den enskilde befattningshavarens synpunkt
av den föreslagna anordningen syntes det kunna ifrågasättas, huruvida förevarande
spörsmål vore av den natur, att det borde handläggas i för kominandomål
stadgad ordning. Departementschefens tidigare åberopade uttalande
i propositionen 1943: 143 och sambandet med nyssberörda förhandlingsfråga
syntes för övrigt giva visst stöd för uppfattningen, att spörsmå -

158

let numera finge anses vara av den art, att det i någon form borde underställas
riksdagen.

Från arméstabens utrustningsavdelning överlämnades sedermera till militieombudsmannen
en av arméstabschefen på uppdrag av chefen för armén
till förbandschefer m. fl. myndigheter den 23 december 1959 avlåten cirkulärskrivelse
innefattande orientering angående vad dåmera förekommit i
fråga om den föreslagna sällskapsdräkten för personal inom armén; och
anfördes i denna skrivelse bland annat: Chefen för armén hade under hand
erfarit att chefen för försvarsdepartementet efter att ha inhämtat övriga regeringsmedlemmars
mening i frågan icke ansåge sig kunna medverka till
att en särskild sällskapsdräkt infördes vid armén. Chefen för armén hade
därför beslutat återkalla sitt till Kungl. Maj :t insända förslag angående sällskapsdräkt.

Efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 mars 1960 till chefen för armén, att
— sedan det framlagda förslaget om införande av särskild sällskapsdräkt
för personal inom armén dåmera blivit av chefen för armén återkallat —
militieombudsmannen funnit vad i ärendet förekommit icke föranleda annan
åtgärd från hans sida än att genom en avskrift av skrivelsen civilförvaltningens
i saken avgivna yttrande skulle för kännedom meddelas chefen för
försvarsdepartementet, överbefälhavaren samt cheferna för marinen och
flygvapnet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes jämväl Haglund.

21. Felaktig utgallring av betygshandlingar

I ett efter anmälan av en värnpliktig tillhörande Skånska trängregementet
av militieombudsmannen upptaget ärende hemställde klaganden — vilken
uttagits för underbefälsutbildning men, enligt hans förmenande med
orätt, blivit underkänd i sådan vid regementets andra kompani genomgången
utbildning -—- att för åstadkommande av rättelse utredning måtte verkställas
rörande de omständigheter som föranlett hans underkännande. Efter
verkställd utredning fann militieombudsmannen i beslut den 28 december
1959 att i fråga om bedömandet av den värnpliktige under hans ifrågavarande
utbildning icke förekommit något förhållande av beskaffenhet att föranleda
vidare åtgärd av militieombudsmannen; i beslutet förklarades emellertid
tillika att militieombudsmannen ville till behandling i särskild ordning
upptaga i ärendet uppkommen fråga huruvida handlingar, utvisande de betyg
som vid kompaniet tilldelats eleverna i den omförmälda utbildningen,
vid avslutandet av respektive utbildningsskeden blivit makulerade i strid
med de bestämmelser som i detta hänseende meddelats i kungörelsen den

159

22 juni 1951 (SFS nr 481) angående utgallring av handlingar hos vissa av
försvarets myndigheter.

Grundläggande bestämmelser angående utgallring av tjänstehandlingar
återfinnas i kungörelsen den 8 september 1924 angående utgallring av arkivalier
ur vissa offentliga arkiv m. m. (SFS nr 408). Enligt vad där föreskrives
må till statsförvaltningen hörande verk och myndigheter icke utgallra,
förstöra eller eljest avhända sig arkivalier i andra fall än då dylik åtgärd
må vara i särskild författning stadgad eller Kungl. Maj:t efter riksarkivets
hörande eljest därom meddelat föreskrift. Med arkivalier är, enligt vad som
angives i generalorder nr 2302 den 7 november 1930 (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret avd. B 1930 nr 129 och 1951 nr 54), i förevarande hänseende
att förstå offentliga och hemliga expeditions- och arkivhandlingar
samt andra därmed jämförliga tjänstehandlingar.

Den förenämnda kungörelsen den 22 juni 1951 angående utgallring av
handlingar hos vissa av försvarets myndigheter avser truppförband och vissa
staber samt sådana enheter, vilkas organisation motsvarar eller nära ansluter
sig till förbandens. I en till kungörelsen hörande bilaga stadgas under
rubriken »Handlingar rörande utbildning och undervisning» bland annat följande: Betygslistor,

betygsliggare, betygsjournaler, betygsstatistiska uppgifter,
betygssammandrag och turlistor utgallras då de ej längre erfordras för
tjänsten. Dock bevaras ett exemplar av inom förbandet upprättade betygslistor
etc ävensom av sådana från skolor utom förbandet inkomna betygslistor
etc, som röra personal vid förbandet.

I skrivelse den 13 januari 1960 till chefen för Skånska trängregementet
anhöll militieombudsmannen — med framhållande att utredningen i förenämnda
ärende gåve vid handen att handlingar utvisande de betyg som vid
andra kompaniet tilldelats eleverna i den ifrågavarande utbildningen samtliga
blivit makulerade vid avslutandet av ettvart av de utbildningsskeden
som betygen avsågo — att regementschefen ville inkomma med yttrande
med anledning av vad sålunda anmärkts rörande åsidosättandet av ovannämnda
i bilagan till kungörelsen den 22 juni 1951 intagna gallringsbestämmelser,
varjämte av yttrandet borde framgå huruvida och i så fall i vilken
omfattning bestämmelserna jämväl eljest blivit åsidosatta vid regementet.

Med anledning härav inkom regementschefen översten B. Hasselrot den

23 februari 1960 med begärt yttrande i ärendet. Vid yttrandet voro fogade
bl. a. dels två den 27 april och den 17 oktober 1959 dagtecknade handlingar,
innefattande anvisningar beträffande utbildningsverksamheten vid regementet,
dels två den 12 och den 19 februari 1960 utfärdade handlingar innefattande
ändringar i regementsinstruktionen och dels en den 18 februari 1960
dagtecknad promemoria med anvisningar för avgivande av militärt vitsord
in. in.

I yttrandet — vari inledningsvis redogjordes för gällande bestämmelser
beträffande avgivande av militärt vitsord — anförde Hasselrot bland annat:
Enligt arméorder nr 976 den 16 december 1950 angående militärt vitsord

160

m. m. för värnpliktiga och nr 104 den 15 februari 1951 med allmänna bestämmelser
för betygssättning vid skolor och kurser för manskap samt under
officers- och underofficersutbildning vid armén (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret avd. D 1950 nr 171 och 1951 nr 22) ävensom gällande
utbildningsbestämmelser skulle betyg utfärdas vid varje skedes eller utbildningsperiods
slut. Särskilda anvisningar beträffande formerna för betygssättning
vid slutet av ett skede inginge dock icke i nu angivna grundbestämmelser.
Intill utbildningsåret 1959—1960 hade kompanicheferna inom
ramen för de angivna grundbestämmelserna givits frihet att efter eget bedömande
bestämma formerna för betygssättningen. Vid kompanier med utbildning
av värnpliktiga i allmänhet, värnpliktiga grupp A (uttagna för underbefälsutbildning)
samt värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare under
förberedande befälsutbildning hade i allmänhet betygen införts i kompanioch
plutonchefernas personliga handrullor, vari dessutom andra anteckningar
rörande de enskilda soldaterna införts. Dylika anteckningar hade många
gånger en personlig prägel. De utgjorde minnesanteckningar till stöd för
kompani- och plutonchefernas bedömande av dem underställd personal. I
rullorna införda betyg hade dock regelmässigt enligt bestämmelserna i förenämnda
båda arméorder efter hand bringats till elevernas kännedom. Slutbetyg
hade utfärdats på grundval av skedesbetygen och efter sammanträde
mellan vederbörande kompanichef och underställda plutonchefer; slutbetygen
hade som militärt vitsord införts i inskrivningsböcker och på tjänstgöringskort
och vore bevarade genom att tjänstgöringskorten efter tjänstgöringens
avslutande förvarades på sätt i personalredovisningsinstruktionen
föreskreves. Särskilda för arkivering avsedda betygslistor hade i allmänhet
icke uppgjorts. I samband med tjänstgöringens avslutande hade handrullor
och andra personliga minnesanteckningar i vissa fall makulerats, i andra
fall bevarats, allt enligt vederbörande kompani- och plutonchefers gottfinnande.
De angivna förhållandena gällde dock icke värnpliktiga tillhörande
andra förband vilka utbildats vid regementet eller värnpliktiga ur regementet
som utbildats vid andra förband. Koncept till utgående betygshandlingar
respektive inkommande betygshandlingar för dessa kategorier förvarades
vid regementsexpeditionen. Vid utbildning av värnpliktiga tillhörande grupp
K (uttagna för underofficersutbildning och viss annan kvalificerad utbildning)
och av elever i befälsskola I samt vid utbildning till plutonchefer av
värnpliktiga läkare och apotekare hade listor upptagande såväl skedes- som
slutbetyg upprättats och arkiverats. Hasselrot hade från och med utbildningsåret
1959—1960 utfärdat särskilda anvisningar för utbildningsverksamheten,
innefattande jämväl bestämmelser för utgallring och arkivering
av betygshandlingar. Anvisningarna hade lämnats vid muntliga genomgångar
med truppbefälet på våren och hösten 1959, varvid förenämnda såsom
bilagor till yttrandet fogade anvisningar beträffande utbildningsverksamheten
tjänat som stomme. Under februari 1960 hade Hasselrot vidare för att
säkerställa likformigheten inom regementet i fråga om handläggningen av
betygs- och arkiveringsärenden delgivit underlydande personal hithörande

161

bestämmelser, däribland även de föreskrifter som enligt 1951 års förenämnda
kungörelse gällde angående utgallring av betygshandlingar. Denna orientering
hade, förutom på annat sätt, skett dels genom förenämnda ändringar
i regementsinstruktionen och dels genom ovannämnda promemoria med anvisningar
för avgivande av militärt vitsord m. m. Vid företagen kontroll
hade sedermera kunnat konstateras att de sålunda utfärdade bestämmelserna
och anvisningarna under utbildningsåret 1959—1960 följts vid regementet.
— Sammanfattningsvis kunde konstateras, att beträffande tillämpningen av
hithörande gallringsbestämmelser försummelser förekommit såväl vid andra
kompaniet — där den i ärendet avsedde värnpliktige utbildats — som vid
andra regementets kompanier. I fortsättningen komme emellertid liksom
fallet varit under det senaste utbildningsåret de på området gällande bestämmelserna
att iakttagas, vilket jämväl komme att säkerställas genom
kontinuerlig kontroll.

Av de såsom bilagor till yttrandet fogade handlingarna inhämtades att de
ifrågavarande gallringsbestämmelserna i olika sammanhang bringats till
vederbörandes kännedom.

Efter vad sålunda förekommit fann militieombudsmannen icke anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

22. Fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan om skyldighet
för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda intyg angående
hans tjänstgöring hos myndigheten I

I en till militieombudsmannen den 18 augusti 1959 inkommen skrift anförde
dåvarande förste byråingenjören vid marinförvaltningen G. Lindedal
bland annat följande: Lindedal som vore placerad till tjänstgöring å ämbetsverkets
normaliebyrå hade i maj 1959 hos då tillförordnade chefen för denna
byrå begärt tjänstgöringsbetyg för sökande av ny anställning. Dylikt betyg
hade emellertid förvägrats honom under motivering att enligt av marinförvaltningen
tillämpad princip tjänstgöringsbetyg utfärdades först i samband
med befattningshavares avgång ur tjänst. Lindedal anhölle om den åtgärd
från militieombudsmannens sida som kunde finnas påkallad med anledning
av vad sålunda förekommit.

I infordrade yttranden anförde marinförvaltningen och försvarets civilförvaltning
i berörda fråga sammanstämmande: Enligt den instruktion och
den arbetsordning som gällde för marinförvaltningen vid den tid då Lindedal
anhöll om tjänstgöringsbetyg förelåg icke skyldighet för marinförvaltningen
eller någon ämbetsverkets i chefsställning tjänstgörande befattningshavare
att utfärda betyg för underställd tjänsteman. Jämlikt föreskrift i
den nya arbetsordning för marinförvaltningen som gällde från och med
september 1959 hade visserligen avdelningschef att för civil tjänsteman ut 11—601629.

Militieombudsmannens åmbetsberättelse

162

färda tjänstgöringsbetyg, innefattande bland annat omdöme om tjänstemannens
nit och skicklighet, men sådant betyg skulle i regel meddelas endast
efter avgång från marinförvaltningen eller övergång från en avdelning
till en annan eller när särskild anledning därtill eljest förelåge. Då
för Lindedals vidkommande icke förelegat någon av angivna förutsättningar
för att avdelningschef skulle ha att utfärda sådant betyg varom nu vore
fråga, kunde Lindedal icke heller å bestämmelserna i den nya arbetsordningen
grunda någon rätt att erhålla tjänstgöringsbetyg.

Civilförvaltningen anförde för sin del vidare att enligt den nu gällande
instruktionen för marinförvaltningen av den 9 januari 1959, vilken trätt i
kraft den 1 juli samma år, allmänna verksstadgan ägde tillämpning för
marinförvaltningens vidkommande och att i 21 § verksstadgan föreskreves
att vederbörande myndighet hade att på begäran av tjänsteman utfärda intyg
angående hans tjänstgöring hos myndigheten; och upptog civilförvaltningen
i detta sammanhang till närmare undersökning frågan huruvida nyssberörda
föreskrift i verksstadgan kunde anses medföra skyldighet för vederbörande
att åt tjänsteman utfärda sådant betyg rörande dennes tjänstgöring
att därav kan hämtas ledning för bedömandet av hans nit och skicklighet
samt andra i tjänstehänseende betydelsefulla egenskaper. Civilförvaltningen
har i anslutning till denna undersökning närmast givit uttryck
åt den uppfattningen att stadgandet icke medförde skyldighet att tillhandagå
med sådant betyg som nyss nämnts.

I en den 12 maj 1960 till marinförvaltningen avlåten skrivelse -— vari
militieombudsmannen till bedömande upptog såväl Lindedals ovan berörda
som ytterligare av Lindedal ävensom av andra befattningshavare vid marinförvaltningen
anförda klagomål — uttalade militieombudsmannen i nu
ifrågavarande hänseende att han på skäl som anförts av marinförvaltningen
och försvarets civilförvaltning funnit att Lindedal icke vid angivna tid
— i maj 1959 — varit och ej heller sedermera, vare sig på grund av bestämmelser
i den från och med september 1959 för marinförvaltningen gällande
nya arbetsordningen eller med stöd av omförmälda föreskrift i allmänna
verksstadgan, blivit berättigad att erhålla tjänstgöringsbetyg av det
innehåll varom i ärendet vore fråga. — I anslutning till detta uttalande anförde
militieombudsmannen i sin nämnda skrivelse vidare: Med hänsyn till
det intresse utöver det nu föreliggande fallet som enligt militieombudsmannens
erfarenhet i olika sammanhang ägnats frågan huruvida på grund av
berörda föreskrift i allmänna verksstadgan skyldighet förelåge för myndigheter
att tillhandagå med utfärdande av betyg av angiven art vore det militieombudsmannens
avsikt att i särskild skrivelse till marinförvaltningen
■— avsedd att återgivas i militieombudsmannens nästkommande ämbetsberättelse
— närmare utveckla skälen för det angivna ståndpunktstagandet i
förevarande fråga.

163

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 10 september 1960 till marinförvaltningen
följande.

Innan jag närmare ingår på det i ärendet föreliggande spörsmålet angående
innebörden av föreskriften i 21 § allmänna verksstadgan om skyldighet
för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda intyg angående
hans tjänstgöring hos myndigheten må inledningsvis framhållas följande.
I det yttrande, som den 27 mars 1954 av besvärssakkunniga avgavs över då
föreliggande förslag till allmän verksstadga (SOU 1951:12), uttalades ■—
i anslutning till att besvärssakkunniga förklarade sig vilja för sin del förorda
att myndighet ålades skyldighet att på begäran till befattningshavare
utfärda sådant betyg rörande dennes tjänstgöring att därav kunde hämtas
ledning för bedömandet av hans förtjänst och skicklighet -— att dylik skyldighet
icke syntes föreligga enligt gällande rätt. Till stöd för detta sitt uttalande
hänvisade besvärssakkunniga till ett i Nytt juridiskt arkiv, avd. I,
1931 s. 367 ff redovisat rättsfall.

Enligt vad som framgår av nämnda rättsfall ha domstolarna uppenbarligen
där utgått från att varken i lag eller annan författning fanns något
generellt stadgande om rätt för tjänsteman i allmän befattning att erhålla
betyg angivande hur han förhållit sig i tjänsten och att till stöd för förefintligheten
av sådan rätt icke heller kunde åberopas vedertagen praxis.
Såsom den föregående redogörelsen utvisar kunde för tjänsteman hos marinförvaltningen
sådan rätt icke grundas vare sig å något stadgande i den
instruktion eller den arbetsordning som gällde då Lindedal anhöll om tjänstgöringsbetyg
eller å någon föreskrift i den nya arbetsordning för marinförvaltningen,
som gäller från och med september 1959. Sedan numera tillkommit
ny instruktion för marinförvaltningen, enligt vilken allmänna verksstadgan
äger tillämpning å ämbetsverket, har såvitt avser den i förevarande
ärende nu behandlade frågan för verkets vidkommande intresset närmast
kommit att gälla huruvida det förut återgivna stadgandet i 21 § allmänna
verksstadgan medför skyldighet för verket att tillhandagå dess befattningshavare
med utfärdande av intyg av angiven art.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har civilförvaltningen i sistberörda fråga
anfört följande: Huruvida myndighet, för vilken verksstadgan tillämpades,
vore skyldig alt utfärda tjänstgöringsbetyg med avgivande av omdöme angående
vederbörande befattningshavares tjänstgöring hos myndigheten, kunde
måhända synas tveksamt. För besvarandet av denna fråga vore det nämligen
av betydelse vad som avsetts skola inläggas i föreskriften i 21 § allmänna
verksstadgan att myndigheten hade att på begäran av tjänsteman
utfärda intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten. I sitt den 27
mars 1954 avgivna yttrande över då föreliggande förslag till verksstadga
förordade besvärssakkunniga, såvitt nu vore i fråga, att till komplettering
av förslaget i den tilltänkta verksstadgan upptoges en föreskrift varigenom
vederbörande myndighet »ålades skyldighet att på begäran till befattnings -

164

havare utfärda sådant betyg rörande dennes tjänstgöring att ledning kan
hämtas därav för bedömandet av hans förtjänst och skicklighet». De sakkunniga
föreslogo att föreskriften skulle i stadgan — 20 a § — erhålla följande
lydelse: »Myndigheten har att på begäran av befattningshavare utlärda
betyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten». En föreskrift
av sådant innehåll intogs också sedermera i ett inom justitiedepartementet
överarbetat förslag till allmän verksstadga utan annan jämkning i den av
besvärssakkunniga föreslagna avfattningen än att »befattningshavare» ändrades
till »tjänsteman». Då i december 1954 korrektur till den avsedda verksstadgan
granskades inom statsrådsberedningen blev i det bland handlingarna
bevarade korrekturexemplaret ordet »betyg» ändrat till »intyg» utan att,
såvitt föreliggande handlingar utvisade, därtill gavs någon kommentar. Huruvida
därmed avsetts att vidtaga någon saklig ändring i vad besvärssakkunniga
förordat kunde således icke utläsas av tillgängligt material. Allmänt
syntes kunna sägas att myndigheterna med tjänstgöringsintyg avsåge
intyg om vederbörandes anställningstid och förordnanden utan att intyget
innefattade något omdöme om tjänstemannens nit och skicklighet samt
andra i tjänstehänseende betydelsefulla egenskaper. Då benämningen tjänstgöringsbetyg
användes brukade därmed i regel avses sådant besked rörande
vederbörande som även innefattade omdöme om hans tjänsteutövning.

Väl kan, såsom civilförvaltningen framhållit, av föreliggande handlingar
icke inhämtas upplysning rörande avsikten med den ändring, som vid granskning
inom statsrådsberedningen av det utav besvärssakkunniga överarbetade
förslaget till allmän verksstadga vidtogs i det av besvärssakkunniga föreslagna
stadgandet, varmed av besvärssakkunniga avsetts att ålägga vederbörande
myndighet att på begäran tillhandahålla tjänsteman hos myndigheten
tjänstgöringsbetyg innefattande icke endast upplysning om anställningstid
och förordnanden utan även omdöme om hans tjänsteutövning. Civilförvaltningen
har vidare uttalat, att det med hänsyn härtill måhända
kunde synas tveksamt vad som borde inläggas i uttrycket »intyg», som i
den slutliga utformningen av det ifrågavarande stadgandet fick ersätta uttrycket
»betyg», men ämbetsverket har uppenbarligen velat närmast giva
uttryck åt den uppfattningen att stadgandet icke medför skyldighet att i
handlingen i fråga uttala något omdöme om vederbörandes tjänsteutövning.

Det kan enligt min mening knappast dragas i tvivelsmål att den nyssnämnda
omredigeringen var avsedd att medföra en saklig ändring av besvärssakkunnigas
förslag och att med denna ändring då icke kan ha åsyftats
annat än att föreskriften i fråga icke skulle — på sätt avsågs med besvärssakkunnigas
förslag — få den innebörden att myndigheterna ålades ovillkorlig
skyldighet att i utfärdade tjänstgöringsuppgifter på begäran även
upptaga av myndigheten uttalat omdöme rörande vederbörandes tjänsteutövning.
För ett sådant ståndpunktstagande måste obestridligt i första hand
kunna åberopas följande omständigheter, nämligen å ena sidan att —
när besvärssakkunniga i motiven till sitt ifrågavarande förslag förklara sig

165

vilja för sin del förorda att myndighet ålägges skyldighet att på begäran
ntfärda sådant betyg rörande vederbörande befattningshavares tjänstgöring
att därav kan hämtas ledning även för bedömande av hans skicklighet —
besvärssakkunniga icke låtit denna sin inställning i den av dem föreslagna
författningstexten komma till uttryck på annat sätt än att däri använts uttrycket
»betyg», och å andra sidan att i den sålunda förhandenvarande
situationen just det föreslagna uttrycket »betyg» blivit vid den slutliga
omredigeringen ändrat till »intyg». För den nu hävdade tolkningen av
sistnämnda uttryck torde till yttermera visso kunna hänvisas till att såväl
enligt allmänt som särskilt enligt av myndigheterna vedertaget språkbruk
det ligger närmast till hands att fatta uttrycket »intyg» i den ifrågavarande
snävare bemärkelsen eller såsom i princip endast innefattande besked om
vederbörande tjänstemans anställningstid och förordnanden hos myndigheten.

Med detta uttalande från min sida är förevarande ärende av mig avslutat.

23. Beträffande i träbyggnad inrymt militärhäkte har fråga uppkommit om
åtgärder i syfte att möjliggöra snabb utrymning vid eldfara. I avvaktan på
sådana åtgärder har av förbandschefen bestämts att arrestlokalerna tills

vidare icke skola användas

Vid militieombudsmannens inspektion av Dalregementets lägerplats å
Rommehed den 11 maj 1960 antecknades bland annat följande: I arrestbyggnaden,
som var uppförd av trä, inrymdes förutom militärhäktet tillsynsmannens
expedition och bostad. Celldörrarna stängdes medelst haspar; någon
central öppningsanordning fanns icke. Tillsynsmannen upplyste att arrestanter
ibland förvarades i häktet, särskilt under repetitionsövningarna, då
erforderligt utrymme ej kunnat ställas till förfogande i regementets häkte
i Falun, samt att, då häktet användes, patrullering brukade anordnas utanför
byggnaden. Det anmärktes, att byggnaden med hänsyn till sin beskaffenhet
vore eldfarlig och ifrågasattes i anslutning härtill huruvida arresthyggnaden
vidare borde användas för förvaring av arrestanter. Om så likväl
måste bliva fallet, syntes särskilda föreskrifter böra meddelas beträffande
bevakningen i syfte att möjliggöra snabb utrymning vid eldfara, varjämte
om möjligt borde anordnas en gemensam manuell öppningsmekanism
för samtliga arrestrum.

I infordrat yttrande den 22 september 1960 anförde tjänstförrättande
regementschefen: Anordnandet av en gemensam manuell öppningsmekanism
för samtliga arrestrum kunde icke inrymmas inom disponibel kostnadsram
för kasernvård m. m. Regementschefen hade därför den 23 augusti
1960 bos militärbefälhavaren för femte militärområdet begärt extra tilldelning
av erforderliga medel, beräknade till ettusen kronor. I avvaktan på resultatet
av denna framställning hade regementschefen beslutat att tills vidare
icke använda arrestlokalerna på Rommehed. Regementschefen avsåge

166

att sedermera — i samband med de nämnda tekniska anordningarnas färdigställande
— utfärda med hänsyn till brandfaran m. m. erforderliga föreskrifter.

Militieombudsmannen fann enligt beslut den 20 oktober 1960 efter vad
sålunda förekommit ej anledning att för det dåvarande företaga vidare åtgärd
i ärendet; dock skulle i samband med att häktet ånyo toges i bruk tillses
att för häktets användande erforderliga anordningar vore vidtagna.

24. Vid skjutning med granatgevär uppehöllo sig utan skjutledningens vetskap
värnpliktiga inom riskområdet. Fråga dels huruvida meddelade säkerhetsföreskrifter
varit betryggande dels ock huruvida erforderliga åtgärder
till förebyggande av olyckstillbud i övrigt vidtagits

I en till militieombudsmannen den 25 september 1959 inkommen skrift
anförde värnpliktige vicekonstapeln nr 583-45-39 E. Skytt i huvudsak följande:
Den 23 september 1959 skulle Skytt under fullgörande av repetitionsövning
vid en till Svea artilleriregementes skjutfält i Marma förlagd artilleridivision
såsom chef för en linjebyggnadspatrull tillsammans med tre andra
värnpliktiga passera skjutfältet. Därvid kommo samtliga de i patrullen
ingående värnpliktiga inom riskområdet för av armétygförvaltningens provskjutningscentral
anordnade provskjutningar (granatgevär), vilka av en
tillfällighet blivit något försenade och därför ännu icke påbörjats innan patrullens
farliga belägenhet uppmärksammades av provskjutningscentralens
skjutplatschef, verkmästaren Wictor Nilsson. Skytt anmälde omedelbart telefonledes
det inträffade till vederbörande befäl, som vidarebefordrade anmälan
till Skytts batterichef kaptenen C. A. Lewenhaupt. Denne förklarade
vid personligt sammanträffande med Skytt samma dag, att provskjutningscentralen
hade att svara för olyckstillbudet, varför han icke ansåge sig ha
anledning att vidtaga någon åtgärd i saken. På grund av vad sålunda förekommit
anhölle Skytt hos militieombudsmannen om utredning och åtgärder
för åstadkommande av sådana säkerhetsföreskrifter att ett upprepande
av det inträffade kunde undvikas.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om utredning
och yttrande med anledning av innehållet i Skytts skrift, inkom chefen
för armén den 15 februari 1960 med utredning, som verkställts genom militärbefälhavarens
för fjärde militärområdet försorg, ävensom med eget yttrande.

Chefen för Svea artilleriregemente, översten S. Lindström, och lägerchefen
i Marma, kaptenen vid regementet P. Tham, anförde i yttranden som i samband
med nyssnämnda utredning avgivits av Tham den 12 och av Lindström
den 20 oktober 1959 i huvudsak följande.

Tham: De av Skytt angivna sakförhållandena vore riktiga. — Säkerhetsbestämmelser
rörande skjutning på Marma skjutfält funnes meddelade i

167

instruktion för Svea artilleriregementes skjutfält i Marma (Marma I), där
det i mom. 1005 föreskreves, att tid och plats för skjutning med pjäser, fältocli
stridsskjutning, sprängövningar och handgranatkastning skulle av lägerchefen
skriftligen meddelas divisioner, batterier och mässar. Någon bestämmelse
att provskjutningscentralen till lägerchefen skulle anmäla farligt
område för sina skjutningar funnes icke. Provskjutningscentralen satte
emellertid upp varningsskyltar vid alla vägar och stigar, som ledde in mot
det farliga området, vilket i allmänhet vore av begränsad omfattning. Detta
hindrade dock icke att patruller, som opererade i terrängen, kunde utan
egen förskyllan komma att passera genom eller uppehålla sig inom det farliga
området. För att eliminera denna risk ville Tham föreslå, att provskjutningscentralen
senast klockan 1300 dag före skjutning skulle för godkännande
ingiva förslag till farligt område till lägerchefen, vilken efter godkännande
skulle lämna uppgift rörande det farliga området till divisioner,
batterier och mässar.

Lindström: Anledningen till händelsen var, att bestämmelserna för den
ömsesidiga orienteringen mellan provskjutningscentralen i Marma och därstädes
övande förband ej vore fullständiga. Enligt Marma I mom. 203 och
1008 skulle före varje större övning från övande förband samråd tagas med
provskjutningscentralen med förfrågan, huruvida övningarna kunde inverka
på dess verksamhet. Efter samråd med armétygförvaltningen hade numera
bestämts att Marma I skulle kompletteras med föreskrift, att enahanda
samrådsskyldighet, som redan ålåg övande förband gentemot provskjutningscentralen,
skulle gälla för provskjutningscentralen gentemot eventuellt
övande trupp. Kontaktman vid regementet i dylika samrådsfrågor skulle
vara regementets förvaltningsunderofficer i Marma.

Militärbefälhavaren anförde i yttrande till chefen för armén den 21 oktober
1959, att en komplettering av Marma I efter de i Lindströms yttrande
angivna riktlinjerna syntes nödvändig och att efter sådan komplettering säkerhetsföreskrifterna
i berörda avseende finge anses betryggande.

I det av chefen för armén avgivna yttrandet anslöt sig denne till vad militärbefälhavaren
i ärendet anfört och upplyste tillika att Marma I genom
Svea artilleriregementes regementsorder den 22 januari 1960, nr 39/902,
kompletterats på sätt Lindström i sitt yttrande ställt i utsikt, därvid den
nya föreskriften — mom. 1011 — hade erhållit följande lydelse.

För provskjutningscentralens (PCM) samrådsskyldighet gentemot på
Marma skjutfält övande förband gäller följande bestämmelser.

Skjutplatschefen vid PGM inhämtar hos förvaltningsunderofficeren (lägerchefen
då trupp är förlagd i Marma läger) tillstånd att få disponera
skjutfältet (del av skjutfältet). Erforderliga skjutsäkerhetsområden anges
därvid med nr 1—6 enligt bifogad karta, bilaga 18 (Karta över Marma skjutfält,
bilaga 2 till PGM arbetsrutin nr 33.1). När skjutplatschefen erhållit
tillstånd att disponera skjutfältet (del därav) under den bestämda tiden,
utsänder han kungörelse om skjutning. Farligt område meddelas skriftligen
divisioner (motsv) batterier (inotsv) och mässar av lägerchefen (förvaltningsu
nderof f iceren).

168

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande av armétygförvaltningen
angående vissa angivna förhållanden avseende verksamheten å skjutfältet
vid den tid då ifrågavarande olyckstillbud inträffade åberopade ämbetsverket
i en den 23 april 1960 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
såsom eget yttrande i saken vad av chefen för provskjutningscentralen,
överstelöjtnanten G. Holmström, anförts i ett från denne infordrat yttrande.
Däri upplystes till en början att provskjutningscentralens verksamhet
å skjutfältet vore reglerad genom föreskrifter i arbetsrutin nr 33.1 »Instruktion
för provskjutningscentralens skjutplats i Marma jämte bestämmelser
för skjutverksamheten». Dessa föreskrifter innehöllo vid tiden för
ifrågavarande olyckstillbud bland annat följande.

Chefen för provskjutningscentralen i Marma (verkmästare) lyder direkt
under chefen för provskjutningscentralens skjutfältsdetalj. Marma skjutfält
disponeras av Svea artilleriregemente men armétygförvaltningen får
enligt överenskommelse utnyttja skjutfältet vid sin försöksverksamhet. Då
förband ur regementet nyttja fältet, meddelas tillstånd att disponera detta
av regementets lägerchef och i annat fall av förvaltningsunderofficeren vid
skjutfältet. Enligt länsstyrelsens i Uppsala län kungörelse den 19 mars 1938,
nr 255—1 B.D., får skjutfältet avstängas för allmänheten, medan militära
övningar pågå. Kungörelse om skjutning skall anslås minst fyra dagar i
förväg på anslagstavlor dels i Marma, Myrbo och Älvkarleby, dels vid vägar,
ledande fram till och över skjutfältet. Kungörelse om skjutning översändes
samtidigt till regementets å skjutfältet tjänstgörande förvaltningsunderofficer
och till kronojägaren i Marma bevakningsdistrikt samt — då
skjutning berör Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolags område — jämväl
till bolagets skogvaktare. Under en tid av trettio minuter före ävensom
under pågående skjutning varnas med semafor eller — under mörker — röd
lanterna. Provskjutningscentralens skjutplatschef ansvarar för att föreskriven
signalering verkställes. De fasta vägspärrar med varningsskylt, som
finnas vid vägar ledande fram till och över den del av skjutfältet, som normalt
beröres av verksamheten vid provskjutningscentralen, skola vid behov
kompletteras med flyttbara bockar med varningsskylt eller (och) genom utsättande
av poster. De angivna särskilda åtgärderna för spärrandet av vägarna
ombesörjas av provskjutningscentralens skjutplatschef. Vägspärr får
passeras först efter tillstånd av försöksledaren. Skjutplatschefen skall hos
regementets lägerchef (respektive förvaltningsunderofficeren vid skjutfältet)
inhämta tillstånd att disponera skjutfältet. Sedan tillstånd erhållits, skall
kungörelse om skjutning utsändas. Försöksledaren är även skjutledare. Han
har ensam ansvaret för att gällande säkerhetsföreskrifter följas.

I sitt yttrande anförde Holmström vidare bland annat följande: Såsom
provskjutningscentralens skjutplatschef i Marma tjänstgjorde, i enlighet
med vad Skytt uppgivit, verkmästaren Wictor Nilsson. Försöksledare vid
ifrågavarande tillfälle var byråingenjören vid armétygförvaltningen C. A.
Barkman. Nilsson hade i enlighet med ovan berörda föreskrifter inhämtat
tillstånd att disponera skjutfältet nyssnämnda dag. Vid förfrågan hos det
till skjutfältet förlagda förbandet hade Nilsson fått upplysning om att förbandets
personal ej skulle ha övningar inom det område och under den tid
som varit bestämda för provskjutningscentralens skjutningar. Den aktuella
dagen kom en traktorförare från regementet körande förbi provskjutnings -

169

centralens byggnader och stannade sitt fordon vid en där befintlig spärrbom,
varpå han efter tillstånd av Nilsson fortsatte till en viss anvisad plats.
För att kontrollera att vederbörande kommit på rätt plats och uppehöll sig
utanför riskområdet begav sig Nilsson därefter själv ut på skjutfältet, varvid
han upptäckte Skytt och dennes patrull, som befann sig strax innanför
riskområdets gräns. Skjutningen, som utfördes med barlastade blinda 8,4 cm
spårljusövningsprojektiler m/56, hade blivit fördröjd och därför ännu icke
börjat, då Nilsson upptäckte patrullen. Riskområdet var förhållandevis begränsat.
Under skjutning skedde övervakning av skjutfältet rutinmässigt genom
att skytten omedelbart före laddning kontrollerade, att någon person
icke uppehöll sig inom det beräknade nedslagsområdet. Hela det aktuella
riskområdet var synligt så när som på vissa mindre partier med snårskog
i utkanten av skjutfältet. Detta innebar, att patrullen vid skjutning varit
synlig från skjutplatsen huvuddelen av tiden för passage över fältet. Anledningen
till att patrullen kunnat oförmärkt passera över fältet var att passagen
ägde rum under skjutpersonalens måltidsrast, då kontinuerlig uppsikt
ej hölls. Avspärrningar och övex-vakning hade utförts enligt gällande rutin.
Kontakt hade tagits med regementet i enlighet med då gällande bestämmelser,
varför varken skjutplatschefen eller försöksledaren syntes kunna lastas
för det inträffade. För att ytterligare sammanknyta provskjutningscentralens
och regementets verksamhet i Marma hade den ovan omnämnda kompletteringen
i Marma I vidtagits. I provskjutningscentralens ovanberörda arbetsrutin
33.1 hade mom. 5.5 andra stycket erhållit följande ändrade lydelse:
»Skjutplatschefen inhämtar hos förvaltaren vid Marma skjutfält (plats-ch
A 1) tillstånd att få disponera skjutfältet eller del därav (områdesindelning
enligt bilaga 2). Om så erfordras sker samråd om disponerandet av fältet senast
klockan 1300 dagen före aktuell skjutning.»

Sedan militieombudsmannen anmodat chefen för Svea artilleriregemente
att inkomma med yttrande i anledning av vad Holmström uppgivit angående
omförmälda förhandskontakt mellan provskjutningscentralen och det till
skjutfältet förlagda förbandet anförde tjänstförrättande regementschefen, majoren
K.-M. Linderoth i ett till militieombudsmannen inkommet yttrande
bland annat följande: Hur den åsyftade kontakten ägt rum kunde varken
Tham eller dennes säkerhetschef, löjtnanten Tage Nilsson, erinra sig. Någon
anledning att betvivla att kontakt förekommit saknades emellertid. Samrådet
i fråga hade dock troligen gällt frågan, huruvida regementet skulle
skjuta med pjäser den aktuella dagen och huruvida provskjutningscentralen
därvid skulle ligga inom riskområdet. Då detta icke var fallet, hade provskjutningscentralen
förmodligen erhållit besked om att intet hindrade dess
ordinarie verksamhet, vilket emellertid icke avsetts innebära, att sådana delar
av skjutfältet, som icke kunnat överblickas, finge ingå i provskjutningscentralens
riskområde. Före den ändring av Marma I som vidtogs efter ifrågavarande
händelse hade det farliga området för provskjutningscentralens
skjutningar aldrig meddelats den på skjutfältet övande truppen. Att så ej
skett hade haft sin grund däri att det ansetts att området i fråga alltid kunde

170

överblickas eller effektivt inhägnas. Det hade också alltid rått ett gott samarbete
mellan provskjutningscentralen och förbanden från regementet, då det
gällt att göra avbrott i provskjutningscentralens skjutningar för erforderliga
förflyttningar av trupp genom farligt område. En upprepning av missförståndet
vid det aktuella tillfället syntes efter ändringen av Marma I icke
kunna uppkomma.

Efter det Holmström meddelat att verkmästaren Wictor Nilsson vid förfrågan
uppgivit att han kort tid — kanske några dagar — före skjutningen
i fråga samrått med löjtnanten Tage Nilsson om lämpligaste tid och plats
för just berörda skjutning, verkställdes på föranstaltande av militieombudsmannen
genom förhör med såväl Wictor Nilsson som Tage Nilsson ytterligare
utredning till utrönande av vad i nyssnämnda hänseende förekommit dem
emellan; och förmälde därvid

Tage Nilsson: Han hade från mitten av september till mitten av oktober
1959 tjänstgjort som divisionsadjutant och säkerhetschef vid den till Marma
förlagda repetitionsövningsdivisionen. Det hade därvid ålegat honom
som säkerhetschef att före divisionens skarpskjutningar ombesörja att skjutfältet
avlystes, varningsanslag uppsattes och annonser infördes i ortspressen.
Han hade varje vecka haft telefonkontakt med provskjutningscentralens
skjutplatschef, Wictor Nilsson, varvid denne orienterats om de skjutningar
som för den närmast påföljande veckan planerats inom divisionen. Därutöver
hade det förekommit att Tage Nilsson blivit uppringd av Wictor Nilsson,
som frågat om divisionen skulle ha några skjutningar under viss eller
vissa av denne angivna tider. Wictor Nilsson hade vid några tillfällen upplyst
Tage Nilsson om tiden för vissa av provskjutningscentralen tilltänkta
skjutningar men däremot aldrig — såvitt Tage Nilsson kunde erinra sig —
om skjutområdet. Tage Nilsson hade varit av den uppfattningen att provskjutningscentralens
skjutningar alltid försiggått inom ett begränsat terrängavsnitt
över vilket observation helt och hållet kunnat utföras från skjutplatsen.
Det åsyftade terrängavsnittet var emellertid mindre än det område
inom vilket provskjutningscentralen bedrivit skjutningar den 23 september
1959. Tage Nilsson kunde icke erinra sig att han, såsom Wictor Nilsson uppgivit,
kort före den ifrågavarande skjutningen den 23 september 1959 i telefon
talat med denne om lämpligaste tid och plats för skjutningen. Tage Nilsson
ville emellertid icke bestrida Wictor Nilssons uppgifter härutinnan. För
riktigheten av Wictor Nilssons påstående att ett samtal med dylikt innehåll
verkligen ägt rum talade enligt Tage Nilssons mening det förhållandet att
skjutningen i fråga företagits inom ett större område än vanligt. Tage Nilsson
ansåge att han — om berörda telefonsamtal verkligen ägt rum — borde
ha underrättat divisionschefen om skjutningen och att vederbörande batterichefer
borde ha underrättats om vilket område som till följd av skjutningen
skulle bli farligt. Divisionens batterier, som regelmässigt utförde
skjutningar med artilleripjäser gemensamt, bedrevo nämligen var för sig
viss annan verksamhet på skjutfältet, exempelvis orienteringar, varvid kunde
uppstå risk för personalen att — därest vederbörande batterichef icke er -

171

hölle underrättelse om provskjutningscentralens skjutområde — komma innanför
detsamma;

Wictor Nilsson: Dagen före den ifrågavarande skjutningen hade Wictor
Nilsson haft telefonkontakt med Tage Nilsson angående skjutningen. Av
samtalet med denne — han kunde icke erinra sig vad som ordagrant sagts
— erhöll Wictor Nilsson den uppfattningen att provskjutningscentralen skulle
för skjutningen få använda skjutfältet norr om Västlandsvägen, som korsade
skjutfältet. Påföljande dag eller den 23 september omkring klockan
0730 — alltså i god tid före skjutningens avsedda början klockan 0900 —
lät Wictor Nilsson spärra alla infartsvägar till det område, som vid skjutningen
skulle bli farligt. Samtidigt lät han hissa röd signal på semaforen på
den på fältet belägna Kronsätershöjden. De granater, som användes vid
skjutningen, voro med barlast försedda s. k. blindgranater. Enär skytten
före avlossandet av varje skott tog en överblick av fältet i skjutriktningen
och då det ålåg skytten att, om han upptäckte någon på fältet, avbryta skjutningen
och till skjutledaren meddela förhållandet, förelåg icke någon uppenbar
fara för att personer, som uppehöllo sig på fältet, skulle komma till
skada.

I särskild skrivelse den 16 maj 1960 till chefen för Svea artilleriregemente
anhöll militieombudsmannen — med hänvisning till bestämmelserna i
arméorder nr 395 den 18 juni 1958 att anmälan om olyckstillbud i tjänsten
vilka inträffat vid handhavande av materiel, som faller inom ramen för
säkerhetsinstruktionen för armén, och vilka i ogynnsamt fall kunnat medföra
person- eller materielskada, av kompanichef (motsvarande) skall göras
till regementschef (motsvarande) — att regementschefen ville införskaffa
yttrande från förenämnde kaptenen Lewenhaupt med anledning av vad Skytt
i ärendet uppgivit därom att, då Skytt till Lewenhaupt anmälde olyckstillbudet,
denne förklarade att han icke ansåge sig ha skäl vidtaga någon åtgärd
i saken.

I avgivna yttranden anförde Lewenhaupt och divisionschefen, förenämnde
kaptenen Thain följande.

Lewenhaupt: Sedan Skytts telefonrapport om det inträffade framförts till
Lewenhaupt, hade denne omedelbart anmält händelsen till Tham, varefter
kontakt tagits av Tham med verkmästaren Nilsson. När Skytt efter övningens
slut klockan 1300 anmälde sig för Lewenhaupt, hade denne omtalat,
vilka åtgärder som vidtagits. Lewenhaupt hade fått den uppfattningen, att
Skytt ansett, att Lewenhaupt personligen skulle utreda saken, varför han
upplyst Skytt, att undersökning skulle verkställas av Tham.

Tham: Den 23 september 1959 mottog Tham av Lewenhaupt anmälan om
det inträffade. Tham meddelade då Lewenhaupt, att Tham skulle vidtaga
erforderliga åtgärder. Dessa bestodo däri att Tham lät utreda hur den farliga
situationen kunnat uppkomma samt vidare att överenskommelse träffades
med chefen för provskjutningscentralen i Manna om komplettering
av förvarningssystemet. Tham hade icke skriftligen eller — såvitt han kun -

172

de erinra sig — muntligen anmält det inträffade till regementschefen. Anledningen
till att så ej skett hade uppenbarligen varit, att händelsen — sedan
garantier mot en upprepning tillskapats genom nyssnämnda överenskommelse
— förefallit ganska bagatellartad, jämförd med övriga aktuella
problem. Tham hade dessutom känt till, att Skytt ämnade göra anmälan till
militieombudsmannen, och således varit på det klara med, att ärendet skulle
komma att noggrant penetreras.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 11 november 1960 till chefen
för armén följande.

Av utredningen framgår till en början att armétygförvaltningens provskjutningscentral
den 23 september 1959 å Svea artilleriregementes skjutfält
i Marma anordnat skjutningar med 8,4 cm granatgevär, därvid använts
barlastade blinda spårljusövningsprojektiler m/56, samt att en linjebyggnadspatrull
bestående av vicekonstapeln E. Skytt och tre andra värnpliktiga
ur en till skjutfältet förlagd artilleridivision överskridit gränserna till det
i samband med skjutningen bestämda riskområdet, inom vilket patrullen
kort innan skjutningarna påbörjades upptäckts av provskjutningscentralens
skjutplatschef i Marma verkmästaren Wictor Nilsson.

Utredningen giver vidare vid handen att provskjutningscentralen av vederbörande
företrädare för regementet utverkat tillstånd att ifrågavarande
dag anordna skjutningar å fältet samt att från provskjutningscentralens
sida därjämte före skjutningarna vidtagits föreskrivna åtgärder för fältets
avstängning och avlysning. Däremot har icke tillförlitligen kunnat klarläggas
den avgörande orsaken till att Skytt, som förde befälet över linjebyggnadspatrullen,
icke före beträdandet av riskområdet från det batteri han
tillhörde erhållit besked om de av provskjutningscentralen tillämnade skjutningarna.
Även om anledning föreligger till antagande att någon regementet
eller provskjutningscentralen tillhörande befattningshavare, som haft att
beträffande ifrågavarande skjutningar vidtaga åtgärder till förebyggande
av olyckstillbud av nu berört slag, åsidosatt sina skyldigheter i hithörande
hänseende finner jag mig följaktligen icke kunna ställa någon till ansvar
för den inträffade händelsen. Genom komplettering av hithörande instruktioner
har numera uttryckligen föreskrivits att provskjutningscentralens
skjutplatschef vid utverkande av tillstånd för provskjutningscentralen
att disponera skjutfältet har att angiva erforderliga skjutsäkerhetsområden
och vidare även blivit anbefallt att, då omständigheterna så påkalla, samråd
om provskjutningscentralens disponerande av fältet skall upptagas viss
angiven tid före den tillämnade skjutningen. Med tillämpande av en sådan
ordning och under förutsättning att jämväl säkerhetsföreskrifterna i övrigt
noggrant efterkommas torde kunna anses på betryggande sätt vara sörjt för
att sådana olyckstillbud som det i ärendet ifrågakomna i fortsättningen ej
skola inträffa. Jag företager förty ej vidare åtgärd i förevarande hänseende.

173

Vad därefter angår frågan huruvida de här ovan omförmälda bestämmelserna
i arméorder den 18 juni 19581 angående anmälan om inträffat
olyckstillbud vederbörligen iakttagits framgår till en början av utredningen
att lägerchefen i Marma kaptenen Tham redan samma dag som olyckstillbudet
ägt rum mottagit anmälan om detsamma. På grundval av föreliggande
upplysningar måste vidare hållas för visst att Tham underlåtit att i enlighet
med bestämmelserna i angivna arméorder i sin tur till regementschefen
göra anmälan därom. Emellertid torde, med hänsyn till Thams föranstaltande
om åtgärder till förebyggande av ett upprepande ävensom med beaktande
av vad han i övrigt uppgivit beträffande anledningen till att anmälan
om händelsen icke gjorts till regementschefen, Thams underlåtenhet
kunna anses i viss mån förklarlig. I detta sammanhang må dock framhållas
att regementschefen för vidtagande av på honom med anledning av olyckstillbudet
ankommande åtgärder i första hand varit beroende av anmälan
därom från Tham. Jag låter emellertid i detta avseende bero vid av mig nu
gjorda uttalanden.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes — förutom Skytt
—- armétygförvaltningen och chefen för Svea artilleriregemente. Verkmästaren
Nilsson, Tham, Lewenhaupt och löjtnanten Nilsson skulle, den förstnämnde
genom armétygförvaltningens och de övriga genom regementschefens
försorg, erhålla del av skrivelsen.

25. Värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt

I tidningen Svenska Dagbladet var den 18 oktober 1959 införd en artikel
under rubriken »Trettio inkallade frivilligt drevkarlar», vari uppgavs
i huvudsak följande: Trettio repetitionsinkallade soldater vid hemvärnets
stridsskola i Vällinge hade lördagen den 17 oktober 1959 använts som drevkarlar
vid en älgjakt som anordnats för borgarråd från Stockholm. Enligt
skolchefen, majoren S.-E. Nauclér, hade uttagningen av drevkarlar skett efter
frivilligt åtagande. Då en av de repetitionsinkallade vid uttagningen förklarade,
att han icke önskade deltaga som drevkarl, hade Nauclér framhållit,
att ingen behövde tveka att säga ifrån, om han icke ville medverka.
Sammanlagt hade därefter fem man anmält, att de icke voro villiga att fungera
som drevkarlar. Deltagarna i jakten återkommo till stridsskolan omkring
klockan 1230. Att vara drevkarl innebar enligt Nauclérs uppfattning
god fysisk träning ävensom övning i skallgång.

Sedan militieombudsmanncn hos rikshemvärnschefen anhållit om upplysningar
med anledning av innehållet i tidningsartikeln, inkom denne med
ett den 22 oktober 1959 dagtecknat yttrande, vid vilket funnos fogade dels
ett av Nauclér den 21 oktober 1959 avgivet yttrande, dels övningsprogram
för flertalet av ifrågavarande värnpliktiga under tiden den 22 september—

1 Jfr 1960 års tjänsteregleinente för krigsmakten kap. 22.

174

den 23 oktober 1959, dels ock avskrifter av vissa andra handlingar vilka här
icke komma att närmare beröras.

Innan redogörelse lämnas för den ovan omförmälda, till militieombudsmannen
inkomna utredningen må först något beröras de föreskrifter, som
vid ifrågavarande tidpunkt kunde vara av betydelse i saken.

Genom beslut den 30 september 1921 förklarade Kungl. Maj:t att arméfördelningscheferna
och vissa andra likställda chefer ägde, envar beträffande
honom underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt fall
gjord framställning lämna tillstånd till att manskap, som — efter det dylikt
tillstånd blivit inom truppförbandets etablissement vederbörligen kungjort
— därtill frivilligt anmält sig, finge under förutsättning att så kunde
ske utan förfång för den militära utbildningen bestrida vakthållning m. m.
vid av enskild klubb eller förening anordnad kapplöpning, skyttetävling
eller dylikt. Kungl. Maj :t medgav tillika, att manskapet finge uppbära ersättning
därför av vederbörande klubb eller förening.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 25 februari 1949 chefen
för armén att, i den mån så efter prövning i varje särskilt fall funnes
oundgängligen erforderligt för att genomföra viss av frivillig försvarsorganisation
anordnad tävling av militär betydelse, för ändamålet ställa militär
personal ur armén till vederbörandes förfogande, varvid tillika personalens
medverkan skulle bedömas vara ur utbildningssynpunkt värdefull och icke
menligt inkräkta på den ordinarie utbildningen.

I en av tjänstförrättande chefen för sektion II inom arméstaben på uppdrag
av chefen för armén till samtliga militärområden, förband och skolor
utsänd skrivelse av den 30 juni 1956 redogjordes för de bestämmelser,
vilka enligt Kungl. Maj :ts båda förenämnda beslut för arméns vidkommande
gällde för lämnande av militärt biträde vid tävlingar som anordnades av
vissa krigsmakten icke tillhörande organisationer. I skrivelsen angavs vidare
att förbandschef ägde besluta om medverkan, därest biträde vid tävling
kunde anordnas som ett led i den ordinarie utbildningen och vore fullt likvärdig
med denna samt det ordinarie utbildningsprogrammet icke stördes.

Det ovan omförmälda till militieombudsmannen översända övningsprogrammet
upptog lördagen den 17 oktober 1959 klockan 0800—1320 för samtliga
repetitionsinkallade gruppchefer och övriga hemvärnsmän vid skolan
»fysisk träning».

Nauclér anförde i det av honom avgivna yttrandet: I mitten av september
1959 erhöll Nauclér av stadsjägmästaren G. Olin underrättelse om att älgjakt
skulle äga rum den 17 påföljande oktober inom hemvärnets stridsskolas
övningsområde, vars mark ägdes av Stockholms stad. Olin förhörde
sig samtidigt om huruvida skolans personal kunde, liksom vid tidigare anordnade
jakter varit fallet, medverka såsom drevkarlar. Nauclér meddelade
därvid att frivillig medverkan sannolikt kunde påräknas, eftersom såväl
hemvärnsmän som personal vid skolan tidigare flera gånger visat stort
intresse för jakterna. Nauclér lovade därefter Olin att återkomma i saken.

175

Den 7 oktober meddelade Nauclér de hemvärnsmän, som voro inkallade till
repetitionsövning vid stridsskolan under tiden den 22 september den 23
oktober, att traditionsenlig älgjakt skulle äga rum inom skolans övningsområde.
Nauclér orienterade samtidigt de repetitionsinkallade om att den av
jakten berörda marken ägdes av Stockholms stad och att skolan fick disponera
denna del av sitt övningsområde utan att någon som helst arrendeavgift
eller annan ersättning hittills behövt erläggas till staden, detta trots
att stridsskjutningar och sprängningar förorsakade stora skador inom området.
Efter att ha upplyst om att åsyftade avgifter och ersättningar icke
utan men för utbildningsverksamheten skulle kunna gäldas av skolans anslag
tillfrågade Nauclér de repetitionsinkallade huruvida de vore villiga att
deltaga i den tillämnade jakten såsom drevkarlar. Nauclér meddelade tillika
att de som icke önskade ifrågakomma till jakten skulle erhålla annan sysselsättning.
En man anmälde därvid att han icke önskade deltaga i jakten.
Nauclér framhöll då att deltagandet var helt frivilligt och att ingen behövde
skämmas för att han icke ville medverka. Efter detta påpekande anmälde
ytterligare tre repetitionsinkallade att de icke ville biträda vid jakten. Sammanlagt
kommo 41 värnpliktiga och fem officerare att medverka. Nauclér
själv deltog som jägare. Utspisning av drevkarlarna ägde rum vid skolan
klockan 1300. De, som icke deltogo i jakten, utspisades å ordinarie lunchtid
klockan 1100. Det vore brukligt att under repetitionsövningar vid skolan
lördagarna ägnades åt »fysisk träning», bestående i kartläsning, studier
av kompassen eller terrängförflyttning. Sådan terrängförflyttning som förekommit
vid jakten ansåg Nauclér vara av stort värde för de repetitionsinkallades
utbildning. Att deltagandet dessutom skedde frivilligt vore en
fördel. Drevkarlskedjan var organiserad så som den borde vara vid skallgång.
Genom att så förhållandevis många officerare deltogo i drevet skapades
garantier för att berörda »frivilliga skogspromenad» ur utbildningssynpunkt
blev så givande som möjligt. Jakten bidrog även i väsentlig grad
till att stimulera de repetitionsinkallades intresse för terrängförflyttningen.
I fall då liknande förflyttningar tidigare anordnats i syfte att öva skallgång
eller för att rensa upp i eller kontrollera övningsterrängen hade deltagarnas
entusiasm icke varit så stor som vid det ifrågavarande tillfället.
Upprensning och kontroll av övningsterrängen måste alltid utföras av hemvärnsmän
vid skolan enär skolan icke disponerade annan personal i tillräckligt
antal för ändamålet. Under den repetitionsövning, varunder jakten
ägt rum, hade de inkallade erhållit ledighet i form av övningsuppehåll
två dagar. Därjämte hade de en afton besökt en teater i Stockholm, varvid
ordinarie övningstid måst tagas i anspråk för transporten. Några av de
inkallade, som arrenderade jaktmark, hade begärt och erhållit ledighet för
älgjakt. Den övningstid som sålunda gått förlorad genom ledighet, personalvård
och älgjakt hade kunnat intjänas genom kvällsövningar och en
dygnsövning. Med hänsyn till det stora intresse, som de inkallade visat för
den nu ifrågavarande älgjakten, ansåge Nauclér att den icke blott varit till
gagn för utbildningen utan även tjänat ett personalvårdande syfte.

176

Rikshemvärnschefen anförde i sitt yttrande i huvudsak följande: Det
förekom ofta att hemvärnsmän efter frivilligt åtagande ställde sig till förfogande
då polisiär myndighet önskade bistånd vid exempelvis skallgång
och katastroftillfällen. Vissa krigsplacerade hemvärnsmän tillätos fullgöra
tredje — och i några fall även andra —- repetitionsövningen i hemvärnets
regi. De vid stridsskolan repetitionsinkallade utbildades i bland annat skallgång.
Den ifrågavarande repetitionsövningsomgången bestod av 46 värnpliktiga
hemvärnsmän. Därutöver fullgjorde vid ifrågavarande tid ett antal
värnpliktiga handräckningstjänst vid skolan. Två av dessa medverkade
i anslutning till älgjakten. Som drevkarlar vid jakten deltogo — förutom
fem officerare — 41 värnpliktiga, varav 39 hemvärnsmän. Sju av de värnpliktiga
hemvärnsmännen deltogo icke i jakten. Av dessa sistnämnda voro
två sjuka och en permitterad. Vid slutinspektionen av repetitionsövningsomgången
vid skolan hade rikshemvärnschefen tillfrågat samtliga i omgången
ingående värnpliktiga, som vid det ifrågavarande tillfället tjänstgjort
som drevkarlar, huruvida de ansett sig tvingade att deltaga, om de
funnit den för jakten använda tiden vara bortkastad utbildningstid och
huruvida de önskat en annan övning i »fysisk träning» än den anordnade.
Samtliga värnpliktiga hade oförbehållsamt besvarat frågorna nekande. Tre
av de fyra värnpliktiga, vilka förklarat sig icke önska deltaga i jakten, hade
som skäl för sitt ställningstagande uppgivit att de icke ansågo drevjakt vara
god sport. Den återstående hade förklarat sig vara ointresserad av jakt.
Lämpligheten av att till repetitionsövning inkallade värnpliktiga deltogo
vid jakter såsom drevkarlar kunde givetvis diskuteras. Att det ansetts lämpligt
att använda nu ifrågavarande värnpliktiga på sätt som skett, kunde i
viss mån anses bero på de speciella förhållanden, som rådde vid stridsskolan.
Stockholms stad upplät för en symbolisk summa Vällinge huvudbyggnad
åt hemvärnet. Den övervägande delen av övningsterrängen uppläts av
staden utan arrendeavgift. Det syntes rimligt att — när tillfälle gåves —
denna stadens generositet återgäldades. Med hänsyn härtill samt med beaktande
av att dock viss utbildning under skolbefälets ledning samtidigt
kunnat bibringas de värnpliktiga och att ingen av berörda värnpliktiga haft
något att erinra mot deltagandet ävensom med tanke på att detta icke medfört
vinst för någon enskild person hemställde rikshemvärnschefen att de
värnpliktigas deltagande i jakten icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

Enär av rikshemvärnschefens och Nauclérs sålunda avgivna yttranden
icke framgick huruvida de ansågo det berörda anlitandet av värnpliktiga
vid älgjakten vara förenligt med de föreskrifter om manskaps användande
till viss handräckning m. in., för vilka ovan redogjorts, hemställde militieombudsmannen
i skrivelse till rikshemvärnschefen den 7 november 1959
om yttranden härutinnan från denne och Nauclér.

Nauclér meddelade i anledning härav —- under framhållande av att deltagandet
skett frivilligt och utan ersättning samt att den tid av fem timmar
som åtgått för deltagandet till följd av kompenserande kvällsövningar

177

icke inräknats i ordinarie tjänstgöringstid — att de värnpliktigas deltagande
i jakten icke syntes honom falla under de åsyftade, den 30 september
1921 och den 25 februari 1949 utfärdade bestämmelserna.

I ett till militieombudsmannen den 19 november 1959 inkommet yttrande
förklarade rikshemvärnschefen att den ifrågavarande övningen icke enligt
hans uppfattning kunde jämställas med i kungl. brevet den 30 september
1921 omnämnd »vakthållning m. m.» eller med sådan tjänstgöring vid
tävling varom förmäldes i kungl. brevet den 25 februari 1949, samt att rikshemvärnschefen
därför icke ansåge deltagandet i jakten falla under de angivna
bestämmelserna. 1 yttrandet uttalade rikshemvärnschefen tillika ati
han, med hänsyn till vad som förevarit, avsåge att anbefalla att till repetitionsövning
vid skolan inkallade värnpliktiga icke finge i någon form deltaga
i jakter anordnade på eller intill den mark, varöver skolan förfogade.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om dennes
yttrande i saken anförde chefen för arméstaben generalmajoren G. Åkerman
på uppdrag av chefen för armén i skrivelse den 8 juli 1960: Anlitande av
värnpliktiga som drevkarlar vid älgjakt, såsom skett vid hemvärnets stridsskola,
saknade enligt chefens för armén mening stöd i de bestämmelser om
manskaps användande till viss handräckning m. m., som meddelats av
Kungl. Maj:t genom beslut den 30 september 1921 och den 25 februari
1949. De av chefen för armén den 30 juni 1956 med stöd av dessa brev meddelade
föreskrifterna för lämnande av militärt biträde vid tävlingar, anordnade
av krigsmakten icke tillhörande organisationer, medgåve icke heller
att värnpliktig personal anlitades för ifrågavarande ändamål. Utnyttjandet
av värnpliktiga som drevkarlar skulle emellertid kunna anses motiverat under
förutsättning att deltagandet skett helt på de värnpliktigas fritid eller
att verksamheten som drevkarl fyllt ett klart militärt övningsändamål. Av
utredningen i ärendet framginge emellertid att deltagandet ägt rum på
tjänstgöringstid. Beträffande frågan huruvida verksamheten fyllt ett klart
militärt övningsändamål ansåge chefen för armén att så icke varit fallet
även om deltagandet dock haft ett visst värde från militär synpunkt. Av
handlingarna framginge vidare att rikshemvärnschefen avsåge att anbefalla,
att till repetitionsövning vid stridsskolan inkallade värnpliktiga icke i
någon form skulle få deltaga i jakter anordnade på eller intill den mark,
över vilken skolan förfogade. Med hänsyn härtill ville chefen för armén —
som förutsatte att rikshemvärnschefen begränsade ifrågavarande förbud till
att gälla endast under övnings-(tjänstgörings-)tid — föreslå att militieombudsmannen
läte bero vid vad i ärendet förekommit. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 4 november 1960 till rikshemvärnschefen
följande.

Av utredningen framgår att värnpliktiga under fullgörande av repetilionsövning
vid hemvärnets stridsskola den 17 oktober 1959 efter frivilligt
12-601629. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

178

åtagande under tjänstgöringstid anlitats som drevkarlar vid en å skolans
övningsområde av befattningshavare hos Stockholms stad anordnad älgjakt.
För de åtgärder som vidtagits för att sålunda tillhandagå deltagarna i jakten
är Nauclér ansvarig. Jag delar den av chefen för armén i ärendet uttalade
uppfattningen, att anlitandet av de värnpliktiga skett utan stöd av de
bestämmelser, som Kungl. Maj :t genom beslut den 30 september 1921 och
den 25 februari 1949 meddelat i hithörande frågor, samt att icke heller i
övrigt givits några föreskrifter, med stöd av vilka ifrågavarande biträde
kunnat lämnas.

Med hänsyn till vad som upplysts angående syftet med Nauclérs åtgärder
i saken och då det kan förutsättas att ett upprepande icke kominer att ske,
finner jag mig kunna låta bero vid det av mig nu gjorda uttalandet.

De bestämmelser som tillkommo genom Kungl. Maj :ts förutberörda beslut
den 30 september 1921 och den 25 februari 1949 ävensom vad i chefens
för armén i det föregående jämväl berörda skrivelse av den 30 juni 1956
föreskrevs rörande förbandschefs befogenhet att beordra underlydande personal
att medverka vid tävlingar som anordnats av vissa krigsmakten icke
tillhörande sammanslutningar ha från och med den 1 oktober 1960 ersatts
av bestämmelser upptagna i 17 kap. 15—20 mom. i nu gällande tjänstereglemente
för krigsmakten (detta reglemente fastställdes genom generalorder
nr 1300 den 17 juni 1960, varefter genom generalorder nr 2035 den 29 september
1960 vissa ändringar — jämväl gällande från och med den 1 oktober
1960 — vidtogos i den från början fastställda avfattningen av de i 16,
17 och 20 mom. av nämnda kapitel upptagna bestämmelserna). Bestämmelserna
i här åsyftade avsnitt av reglementet ha nu följande lydelse.

15. Frivillig försvarsorganisation eller annan enskild organisation, som
önskar militär medverkan vid tävling, gör framställning härom till regementschef
(motsv) med uppgift på personalbehov och tid för personalens
ianspråktagande.

16. Regementschef (motsv) får beordra underlydande personal att medverka
vid tävling och vid förberedelserna för denna, om sådan medverkan
kan inordnas som ett led i och är likvärdig med den ordinarie utbildningen.

17- Kan medverkan vid tävling och vid förberedelserna för denna icke ske
enligt mom 16, får försvarsgrenschef — efter prövning i varje särskilt fall
-— beordra underlydande personal att medverka, om tävlingen är av militär
betydelse samt personalens medverkan bedömes vara värdefull från utbildningssynpunkt
och är oundgängligen nödvändig för att tävlingen skall
kunna genomföras.

18. Kungl. Maj:ts medgivande fordras för att personal ur krigsmakten
skall kunna beordras medverka vid tävling i andra än i mom 16 och 17
nämnda fall.

19. Beordran att medverka vid tävling enligt mom 16—18 skall — om
medverkan avser tid, som annars för vederbörande vore fritid — i första
hand ske efter eget åtagande.

20. Frivillig militär medverkan utom tjänsten vid tävling och vid förberedelserna
för denna får förmedlas av regementschef (motsv) eller den han
därtill utser. Sådan förmedling får jämväl avse ersättning, som berörd personal
betingar sig.

179

De nya bestämmelserna innefatta avvikelser från vad tidigare gällde såtillvida
att befogenhet för försvarsgrenschef att beordra honom underlydande
personal att medverka vid tävling som anordnats av krigsmakten
icke tillhörande sammanslutning enligt de nya bestämmelserna dels tillkommer
ej endast, såsom tidigare, chefen för armén och dels avser — under
i övrigt enahanda förutsättningar som tidigare — icke endast frivilliga
försvarsorganisationer utan även andra enskilda sammanslutningar. I andra
hänseenden innefatta de nya bestämmelserna icke i förhållande till tidigare
föreskrifter några avvikelser av praktisk betydelse.

Nauclér skulle genom rikshemvärnschefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift därav tillställdes chefen för armén.

26. Personal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats
att paradera i samband med festlighet å officersmäss. Tillika fråga
om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål

I Svensk Underbefälstidning den 5 december 1959, nr 12, fanns införd en
teckning föreställande två stridsvagnar, envar med tillhörande besättning,
uppställda på ömse sidor av en till en bakomliggande byggnad ledande väg,
varå en uniformsklädd man i sällskap med en dam var gående i riktning
mot byggnaden; och innehöll till teckningen ansluten text i huvudsak följande:
Vid ett pansarregemente hade i samband med en tillställning på officersmässen
den 6 november 1959 utkommenderats en paradstyrka, bestående av
två stridsvagnar med besättningar under chefskap av två underbefäl. Det
kunde frågas huruvida icke beordrandet av underbefäl till tjänstgöring på
ordinarie fritid för sådan uppgift vore att anse såsom omdömeslöst.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit om utredning
och yttrande i det ärende som militieombudsmannen upptog med anledning
av vad sålunda uppmärksammats, inkom chefen för armén den 15 februari
1960 med utredning som verkställts av militärbefälhavaren för tredje militärområdet.
Av denna utredning framgick bland annat, att det pansarregemente,
som avsågs i Svensk Underbefälstidning, var Skaraborgs pansarregemente.
Chefen för nämnda regemente, översten H. Malmgren, anförde i skrivelse
till militärbefälhavaren i huvudsak följande: Minnet av regementets
insats vid Liitzen den 6 november 1632 plägade högtidlighållas vid regementet,
vilket även var fallet den 6 november 1959. Ett särskilt minnesprogram
hade genomförts, vilket avslutades omkring klockan 1655. Härefter uppställdes
två stridsvagnar utanför kanslihuset, varest officerskåren samma
kväll avhöll sin traditionella höslmiddag, till vilken kåren inbjudit bland
andra Skövde stadsfullmäktiges ordförande och en representant för stadens
industrier. Till sedvänjorna i samband med denna middag hörde att göra
de yttre arrangemangen värdiga, vilket Malmgren bedömde som ett viktigt
led i särskilt de yngre officerarnas fostran till skärpt pliktkänsla och fram -

180

manande av en god anda och känsla för bygd och fädrens arv. I detta syfte
placerades de båda stridsvagnarna med besättningar — en furir, två korpraler
och sex befälselever — utanför kanslihuset samt sex värnpliktiga,
iklädda regementsmuseet tillhörande äldre uniformer, i trappavsatserna
inom kanslihuset. Samtlig personal hade kommenderats till ifrågavarande
tjänstgöring. Till ytterligare åminnelse av den 6 november 1632 utfördes
musik utanför kanslihuset klockan 2210—2215.

Slutligen anförde Malmgren att något missnöje över ifrågavarande tjänstgöring
icke yppats vid regementet samt att framförandet av klagan på sätt
som skett icke stode i överensstämmelse med vad i tjänstereglementet för
krigsmakten föreskreves därom att klagan skall framställas korrekt och
grannlaga.

Av en av furiren R. Axelsson — vilken tjänstgjorde såsom chef för den
ifrågavarande paradavdelningen vid stridsvagnarna — till militärbefälhavaren
ställd skrivelse framgick, utöver vad Malmgren uppgivit, att stridsvagnarna
framkördes och placerades utanför kanslihuset mellan klockan 1700
och 1720, varpå den kommenderade personalen intog middagsmål till klockan
1800, varefter omklädsel, uppställning och avlämning ägde rum fram
till klockan 1910. Vid sistnämnda tidpunkt återfördes personalen i fråga till
kompaniet för vila. Mellan klockan 2145 och 2235 deltog personalen i den
ovannämnda minneshögtidligheten.

Av utredningen i ärendet framgick vidare, att de sex värnpliktiga som
voro iklädda uniformer från regementsmuseet paraderade under ungefär
motsvarande tidsperioder som stridsvagnsbesättningarna.

Militärbefälhavaren anförde i yttrande till chefen för armén den 13 januari
1960 bland annat följande: Någon stridsvagnsparadering hade icke förekommit
vid tidigare höstmiddagar. Middagen var att i viss mån betrakta såsom
representation, även om kostnaderna för stadsfullmäktiges ordförande
och chefen för en civil industri i orten på grund av bristande representationsmedel
guldits av officerskåren. Malmgren hade enligt militärbefälhavarens
uppfattning haft fog för de åtgärder han vidtagit i syfte att skapa
en värdig och festlig ram kring representationsmiddagen, men militärbefälhavaren
ansåge dock att, då middagen samtidigt varit en officerskårens enskilda
angelägenhet, den personal som avsågs för den paraderande styrkan
hade bort uttagas på frivillighetens väg efter överenskommelse om tider för
tjänstgöringen och gottgörelse för personalens medverkan.

Med överlämnande av den utredning i ärendet, för vilken ovan redogjorts,
anförde på uppdrag av chefen för armén chefen för sektion III inom arméstaben
översten S. Hallenborg i yttrande den 13 februari 1960: Malmgren
hade icke bort kommendera den paraderande styrkan till tidpunkten för
gästernas ankomst till höstmiddagen på officersmässen. Med hänsyn till vad
Malmgren anfört rörande syftet med de vidtagna åtgärderna och då det kunde
förmodas, att Malmgren icke komme att upprepa förfarandet, ville chefen
för armén föreslå att militieombudsmannen läte bero vid vad i saken förekommit.
Chefen för armén hade för avsikt att, sedan militieombudsmannen

181

prövat ärendet, vidtaga åtgärder till förekommande i fortsättningen av sådana
förfaranden som det ifrågakomna.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 29 mars 1960 till chefen för armén
följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att på föranstaltande av Malmgren en
furir, två korpraler, sex befälselever och sex värnpliktiga beordrats att den
6 november 1959 på ordinarie fritid utföra viss paradering utanför Skaraborgs
pansarregementes kanslihus ävensom å trappavsatserna inom detsamma
i samband med en av officerskåren avhållen höstmiddag. Såvitt paraderingen
avsett mottagandet av deltagarna i middagen har kommenderingen,
som skett utan frivilligt åtagande, icke avsett sådan hedersbevisning, vartill
särskild honnörsstyrka fått beordras. Malmgren har alltså förfarit felaktigt
genom att låta beordra personal till paraderingen i fråga.

Med hänsyn till vad Malmgren framhållit angående motiven till hans ifrågavarande
åtgärd och då Ni förklarat Eder ha för avsikt att, sedan jag prövat
ärendet, vidtaga åtgärder för att liknande fall icke skola uppkomma, anser
jag mig kunna låta bero vid den erinran till Malmgren som innefattas
i det anförda.

Vidkommande Malmgrens uppfattning, att framförandet av klagan i saken
på sätt som skett genom ovannämnda teckning och text i Svensk Underbefälstidning
icke stode i överenstämmelse med vad i tjänstereglementet för
krigsmakten föreskrives därom att klagan skall framställas korrekt och
grannlaga, må följande framhållas.

Bestämmelsen i 33 mom. i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten,
att klagan skall framställas höviskt och grannlaga och riktas till i reglementet
närmare angivna chefer kan icke betaga vederbörande den rätt som
jämlikt tryckfrihetsförordningen tillkommer varje svensk medborgare att,
med iakttagande av de bestämmelser som i förordningen meddelats till
skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst
liksom ock att för offentliggörande i sådan skrift till dess författare, utgivare
eller särskilda redaktion meddela uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst. Såväl vid regementet tjänstgörande personal som envar annan
har således haft full rätt att på sätt som skett framföra den klagan som
må kunna anses innefattad i bilden och texten i berörda skrift.

Jag hemställer att få emotse besked rörande de åtgärder till förebyggande
framdeles av liknande fall som det nu inträffade, vilka Ni förklarat Eder ha
för avsikt att vidtaga.

Malmgren skulle genom chefens för armén försorg erhålla del av skrivelsen.
Avskrift av skrivelsen tillställdes försvarsväsendets underbefälsförbund.

182

I skrivelse till militieombudsmannen den 20 oktober 1960 meddelade chefen
för armén att, sedan nytt tjänstereglemente för krigsmakten fastställts
att gälla från och med den 1 oktober 1960, chefen för armén — med anledning
av sitt tidigare gjorda tillkännagivande att han hade för avsikt att
vidtaga åtgärder till förebyggande i fortsättningen av sådana förfaranden
som det i ärendet ifrågakomna — samma den 20 oktober utfärdat en vid
skrivelsen fogad arméorder, vilken enligt vad därå fanns angivet tillställts
bland andra samtliga militärbefälhavare, försvarsområdesbefälhavare och
förbandschefer. I arméordern framhölls under hänvisning till vad som förekommit
i det av militieombudsmannen upptagna ärendet vikten av att gällande
bestämmelser tillämpades på sådant sätt att anmärkningar icke kunde
riktas mot vidtagna åtgärder. Vidare innehöll ordern anvisningar beträffande
innebörden i vissa angivna hänseenden av de bestämmelser som enligt
en ordern vidfogad redogörelse blivit meddelade angående »fritid, övnings-(tjänstgörings-)
tid samt utbildnings- och annan verksamhet». I anslutning
härtill meddelades vidare i ordern bland annat följande.

I fall då det med hänsyn till förbands eller befälskårs representation är
önskvärt att giva denna en högtidlig prägel genom paradering, uppvisning
eller motsvarande men personal härför icke kan beordras enligt gällande
bestämmelser, må personalen medverka endast efter frivilligt åtagande. Vid
tillfällen då festlighet har rent privat karaktär får frivilligt deltagande i paradstyrka
eller dylikt ej räknas som tjänstgöring. Då förfrågan göres om
frivilligt deltagande, skall klart anges att det icke gäller tjänsteåliggande.

Efter vad sålunda förekommit fann militieombudsmannen icke anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

27. Fråga om ansvar för till tidningsredaktion gjorda uttalanden rörande
tjänsteförhållanden. Tillika fråga om militära myndigheters
åtgöranden i samband med vissa sjöräddningsföretag I

I en den 17 augusti 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet):
I den svenska sjöräddningstjänsten samarbetade flera olika myndigheter
och organisationer för att alla lämpliga resurser skulle stå till förfogande
vid olyckor till sjöss. Sjöräddningssällskapets stationer och sjöfartsverkets
lotsplatser utgjorde kärnan i sjöräddningstjänsten (för respektive
utsjöräddning och kustsjöräddning), men televerkets kustradiostationer,
vilka fungerade som sjöräddningscentraler, kunde förutom dessa
organ alarmera flygvapnet för spaning, marinen för ingripande med fartyg
och helikoptrar, tullens kustbevakning, handels- och fiskefartyg till sjöss,
utländska sjöräddningstjänster m. m. Denna organisation, som fungerat på
angivet sätt sedan den 1 juli 1947, hade visat sig synnerligen ändamålsenlig
och det hade icke framkommit någon allvarligare anmärkning mot systemet
eller dess funktion under de därefter förflutna tretton åren. En statlig

183

utredning, sjöfartsorganisationsutredningen, hade år 1955 prövat organisationen
och föreslagit Kungl. Maj :t och riksdagen att stadfästa det rådande
systemet, vilket också påföljande år skedde. — Efter en i juni 1960 i Bråviken
inträffad seglingsolycka hade en befattningshavare vid flygvapnet felaktigt
påstått att vederbörande kustradiostation icke omedelbart larmat
flygvapnet. I en artikel i tidningen Aftonbladet för den 20 juni 1960 rörande
olyckan hade — i anslutning till en i artikeln förekommande uppgift om
bristande samverkan mellan de olika enheterna inom sjöräddningen — upptagits
en redogörelse för vissa uttalanden om sjöräddningstjänsten av kaptenen
vid flottan B. Atterberg; och innehöll nu åsyftade del av artikeln
bland annat följande: »Exemplen äro otaliga, säger kapten Björn Atterberg,
marinens helikopterförband. I de flesta europeiska länder har staten hand
om sjöräddningen. Här överlämnar man lejonparten av arbetet till en privat
stiftelse — Sjöräddningssällskapet — som mer eller mindre är beroende av
reklam och att det syns utåt vad man uträttar för att få ytterligare frivilliga
bidrag från rederier och privata. Följden är att man inte begär hjälp
från de andra enheterna i organisationen förrän man prövat alla chanser
att själv klara situationen. Minns ni de drivande Oaxenpråmarna i augustistormen
i Bottenhavet förra året. Det var ett sådant fall. Det blev ett dyrt
spel om chansen att ta hjälteglorian med 13 människoliv som insats. I över
två dygn fick de driva på pråmarna i stormen innan sjöräddningskryssaren
Grängesberg fått alla därifrån. Hade marinens helikoptrar fått larm skulle
vi kunnat ta dem i land efter cirka tio timmar. Omedelbart efter det vi
fått reda på olyckan drog vi på full beredskap, tankade och lade ut flygkurser.
» — Beträffande Bråvikenolyckan hade flygvapnet sedermera medgivit,
att larm ingått omedelbart men att vederbörande befattningshavare icke
journalfört larmet. Flygvapnet vidtog inga åtgärder med anledning av larmet.
I fråga om Oaxenpråmarna ville Sjöräddningssällskapet understryka,
att kustradiostationernas trafikledare under tjänsteansvar alarmerade de
organ, som befunnos lämpligast i det aktuella fallet. Det vore således icke
Sjöräddningssällskapet, som engagerade de olika hjälporganen. Då pråmolyckan
snabbt blev känd över hela landet, uppringde Sjöräddningssällskapets
direktör kustradiostationen i Övre Norrland och frågade, om man icke
lämpligen borde begära att marinen sände upp en helikopter. Eftersom
kustradiostationen meddelade, att en helikopter från Norrland redan satts
in i hjälparbetet, och då det inom marinen var väl känt vad som skedde på
platsen för pråmarnas kringdrivande, fanns för Sjöräddningssällskapet ej
anledning att av kustradiostationen begära ändrade dispositioner. Atterberg
hade för Sjöräddningssällskapet uppgivit, att han hos sina överordnade
begärt att få flyga upp med en helikopter, vartill han emellertid ej fått
tillstånd. Kunde det anses, att pråmbesättningarnas liv sattes på spel därigenom
att marinens helikoptrar ej insattes i räddningsarbetet, hade den
befattningshavare inom marinen, som vägrade denna insats, begått ett mycket
allvarligt tjänstefel. Atterbergs uttalanden vore ovederhäftiga genom att
giva en fullständigt felaktig bild av hur sjöräddningstjänsten fungerade. De

184

vore även kränkande för kustradiostationernas trafikledare, som vore ansvariga
för alarmering av rätta hjälporgan. Allvarligast vore emellertid Atterbergs
uttalande, att Sjöräddningssällskapet satte människoliv på spel för
att sällskapets egna organ skulle få tillfälle att skaffa sig en hjältegloria.
Sjöräddningssällskapet liksom många utomstående, som läst tidningsartikeln,
ansåge uttalandet synnerligen kränkande. Sedan Sjöräddningssällskapet
hos chefen för marinen påkallat åtgärder i anledning av Atterbergs
uttalanden, hade chefen för marinen i skrivelse till sällskapet den 27 juli
1960 meddelat att, då Atterberg gjort sina uttalanden såsom enskild medborgare
och icke i tjänsten, sällskapets framställning icke föranledde någon
åtgärd. Sällskapet funne det anmärkningsvärt om en officer utan att ådraga
sig med hans tjänst förenat ansvar offentligen kunde göra uttalanden om
den tjänst han hade att sköta och om det sätt på vilket särskilda organ, som
hade att deltaga i utförandet av uppgifter med anknytning till samma
tjänst, fullgjorde sina förpliktelser. Beträffande Atterbergs uttalanden ville
sällskapet, särskilt som desamma berörde ett konkret fall, i vilket Atterberg
vidtagit åtgärder för förberedande av flygning genom tankning, utläggning
av kurser m. m., ifrågasätta riktigheten av den utav chefen för
marinen hävdade uppfattningen. Oavsett huru därmed förhölle sig hade
Atterbergs uttalanden i allt fall varit ägnade att allvarligt skada en med
marinen officiellt samarbetande institution.

I en den 27 augusti 1960 till militieombudsmannen ytterligare inkommen
skrift har Sjöräddningssällskapet till komplettering av sina tidigare uppgifter
anfört bland annat: Från flygvapnets sida medgavs den 21 juni 1960,
att centrala flygsäkerhetsledningens trafikledare i rätt tid mottagit meddelande
om Bråvikenolyckan. Trafikledaren försvarades emellertid med att
han ansett meddelandet vara endast en förfrågan. Då från flygvapnets sida
samtidigt förklarades, att trafikledaren gjort en bedömning av olycksfallet
och ansett att ingen flyginsats borde göras, innebure vad flygvapnet anfört
i stället för ett försvar av trafikledarens åtgärder en »anklagelse» beträffande
hans förmåga att handha sin ansvarsfulla tjänst. Av en inom kommerskollegium
utarbetad promemoria, som efter sammanträden hos kollegiet
med alla berörda parter godkänts av dessa, framginge, att myndighet, som
erhölle vetskap om en olycka, på eget initiativ och ansvar hade att vidtaga
åtgärder, om så ansåges nödigt. Det måste enligt sällskapets mening anses
irrelevant, om myndighetens vetskap grundades på innehållet i gjord förfrågan
eller på annat förhållande.

Vid sistnämnda skrift fanns fogad den däri omförmälda promemorian,
som inom kommerskollegium i juni 1953 upprättats i anslutning till en av
kollegiet den 18 maj 1953 anordnad konferens angående internationell samverkan
vid sjöräddning. Promemorian, som i rubriken angives avse rapportväsen
och samverkan vid sjöräddning i Sverige, innehåller i huvudsak följande: När

en olycka till sjöss per radio rapporteras till en kustradiostation,
åligger det denna att omedelbart vidtaga alla möjliga åtgärder för skyndsam

185

undsättning genom att alarmera livräddningsstationer, fartyg till sjöss, marindistrikt,
flygförband, ambulansflyg m. fl. räddningsorgan. Det väsentliga
häri ligger i den snabbhet varmed underrättelse om en inträffad sjöolycka
meddelas alla institutioner, som i det särskilda fallet kunna antagas ha möjlighet
att lämna hjälp. Denna rapporttjänst — som sålunda utan central
dirigering sker genom det lokalt sett lämpligast belägna underrättelseorganet
— kompletteras av en på liknande sätt självständig initialivverksamhet
från skilda räddningsorgans sida genom ingripanden efter eget beprövande
utan tidsödande kommunikation med toppmyndigheter. På sina håll har
denna praktiska ordning fastställts genom formliga överenskommelser eller
utfästelser från vederbörande myndigheters eller institutioners sida; i andra
fall föreligger blott ett tyst medgivande enligt vilket de regionala eller lokala
organen äga befogenhet att ingripa i räddningsarbetet utan särskild order
eller utan att inhämta eller avvakta överordnad myndighets medgivande. De
organ, som på dylikt sätt allt efter omständigheterna samverka i räddningsarbetet,
äro i främsta rummet Sjöräddningssällskapet, flygvapnet, civilflyget,
marinen samt lots- och tullverken. Utan någon i egentlig mening organiserad
ledning av räddningsarbetet fortgå de däri deltagande skilda organens
aktioner under ständig kontakt med den från början agerande kustradiostationen,
som sålunda fungerar såsom ett allmänt koordinationsorgan
(sea rescue coordination centre) genom att mottaga och vidarebefordra underrättelser
om räddningsarbetets fortgång.

I Sjöräddningssällskapets ovanberörda, den 27 augusti 1960 till militieombudsmannen
inkomna skrift har sällskapet tillika hävdat, att innehållet
i kommerskollegii promemoria gåve stöd åt den av sällskapet uttalade uppfattningen
att, om det kunde anses att de omförmälda pråmbesättningarnas
liv sattes på spel genom att marinens helikoptrar icke insattes i spaningarna
efter pråmarna, den därför ansvarige befattningshavaren inom marinen begått
ett mycket allvarligt tjänstefel. Slutligen har sällskapet i samma skrift
anmärkt, att Atterberg vid en göteborgstidnings intervju med honom den
18 augusti 1960 förklarat sig vidhålla sina uttalanden till tidningen Aftonbladet.

Sedan militieombudsmannen funnit laga hinder föreligga att till utredning
upptaga vad som kunde från Atterbergs sida ha förekommit i fråga
om meddelanden i förut berört hänseende till tidningen Aftonbladet och att
följaktligen utredningen i ärendet skulle begränsas till att avse av Sjöräddningssällskapet
anmärkta förhållanden beträffande, för marinens del, det
omnämnda haveriet i Bottenhavet och, för flygvapnets vidkommande, seglingsolyckan
i Bråviken, hemställde militieombudsmannen i skrivelser till
chefen för marinen och chefen för flygvapnet om utredning och yttrande i
nu angivna hänseenden.

Chefen för marinen anförde i ett den 16 september 1960 till militieombudsmannen
inkommet yttrande i huvudsak följande: Bestämmelser angående
åtgärder från marinens sida i samband med sjöolyckor återfunnes i 6 §
marindistriktsinstruktionen den 15 juni 1944 (SFS nr 445) samt i marinorder
nr 344 den 21 maj 1955 (Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
avd. I) nr 47) angående marina organs ingripande vid olyckor till sjöss.
Enligt nyssnämnda instruktion finge marindistriktschef använda under -

186

ställda örlogsfartyg för utförande av den säkerhetstjänst beträffande sjöfarten,
som befunnes av omständigheterna påkallad. Enligt marinordern
mom. 2 a) utövades ledningen av marina organs insatser i sjöräddningsföretag
i Sverige omgivande farvatten i samarbete med Sjöräddningssällskapet
och andra medverkande organ av den inarindistriktschef inom eller utanför
vars marindistrikt olycka inträffat eller befarades ha inträffat och eljest
av äldste tillstädesvarande chef. Såsom framginge av marinordern mom.
2 b) hade vederbörande chef att använda honom underställda organ eller sådana,
som på hans begäran ställts till förfogande, och hade dessa organ att
vid räddningsföretagets bedrivande samverka med andra deltagande organ.
Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 30 november 1956 angående vissa bestämmelser
om rikets militärterritoriella indelning m. m. (SFS nr 633) skulle
vad av Kungl. Maj:t i gällande författningar eller genom särskilda beslut
stadgats rörande marindistriktschef och marindistriktsstab i stället i tilllämpliga
delar gälla marinkommandochef och marinkommandostab. —
Första helikopterdivisionen vore direkt underställd chefen för marinkommando
Ost. Vid verkställd utredning hade följande faktiska omständigheter
framkommit. Sedan meddelande om Oaxenpråmarnas drift i Bottniska
viken av Atterberg åhörts i nyhetsutsändning från Tidningarnas telegrambyrå,
hade Atterberg omedelbart med sin divisionschef diskuterat möjligheterna
att i räddningsarbetet insätta en stor helikopter typ Vertol ur första
helikopterdivisionen, som var baserad på Bromma flygplats. Möjligheterna
för en sådan insats bedömdes trots den långa anflygningstiden (cirka sex
timmar) såsom goda. Atterberg beordrades av divisionschefen att utföra
erforderliga beräkningar för anflygningen och i övrigt vidtaga förberedelser
för omedelbar insats. Enligt uppgifter lämnade av chefen för första helikopterdivisionen
kommendörkaptenen av andra graden P. Floderus tog denne,
efter diskussion om möjligheterna till insats av helikopter i räddningsarbetet
och nödig ordergivning för förberedande av omedelbar insats av divisionen,
kontakt med stabschefen vid marinkommando Ost kommendörkaptenen
av första graden S. Ljungberg. Denne beslöt därvid att omedelbar insats ej
skulle göras men att vidtagna beredskapsåtgärder skulle bibehållas samt att
i övrigt normal räddningsberedskap (maximalt två timmars utryckningstid)
skulle gälla. Därefter vidtog Floderus ej ytterligare åtgärd i saken. Enligt
vad som uppgivits av Ljungberg hade beslutet att ej omedelbart sätta in
helikopter ur första helikopterdivisionen grundats på följande omständigheter,
nämligen att olycksplatsen var belägen inom chefens för marinkommando
Nord ansvarsområde; att denne ägde kännedom om olyckan och det
pågående räddningsarbetet; att en helikopter ur Lapplandsflyg redan hade
satts in i räddningsarbetet; att Sjöräddningssällskapets livräddningskryssare
i det aktuella området var i verksamhet; samt att någon begäran från i räddningsarbetet
deltagande enheter om förstärkning eller insats av helikopter
från förband baserade inom marinkommando Ost icke hade gjorts och ej
heller senare gjordes. — Med hänsyn till gällande föreskrifter och vad som
framkommit vid utredningen hade enligt chefens för marinen uppfattning

187

de åtgärder och beslut, som resulterade i att av Atterberg föreslagen insats
med helikopter ur första belikopterdivisionen icke kom till stånd, varit såväl
lämpliga som riktiga.

I en den 1 oktober 1960 till militieombudsmannen inkommen skrift har
Sjöräddningssällskapet i anledning av chefens för marinen yttrande anfört
i huvudsak: Enligt sällskapets uppfattning hade alla sjöräddningsorgan under
den tid Oaxenpråmarna drevo gjort riktiga bedömanden. Genom chefens
för marinen utredning och yttrande hade fullt klarlagts att Atterbergs
uttalanden till pressen varit sakligt oriktiga. Atterbergs kränkande beskyllningar
mot sällskapet framstode därför än skarpare. Det vore önskvärt att
officerares uttalanden om sin tjänst skedde under tjänsteansvar. Om tryckfrihetsförordningen
befriade vederbörande från tjänsteansvar, då ett uttalande
gjorts till en journalist, vore detta ej tillfredsställande. I det fall ovederhäftiga
uttalanden gjordes till en journalist, som icke vore intresserad
av att det som trycktes vore sant och vederhäftigt, kunde misstro spridas
inom en organisation, som på ett utmärkt sätt samarbetade med andra organ.
Så hade skett i detta fall och stora personalgrupper inom sjöräddningstjänsten
kände sig kränkta och vore förbittrade över att en militär befattningshavare
kunde göra så kränkande uttalanden utan tjänsteansvar.

Chefen för flygvapnet meddelade i ett till militieombudsmannen den 16
september 1960 inkommet yttrande att vid verkställd utredning i huvudsak
framkommit följande: Den 18 juni 1960 omkring klockan 1715 hade
vakthavande flygsäkerhetsledaren, stabstrafikledaren G. Svensson, i matsalen
till flygvapnets ämbetsbyggnad i Stockholm mottagit ett telefonsamtal
från vakthavanden i Stockholms kustradiostation. Den telefonerande frågade
om flygvapnet hade någon helikopter baserad vid Södermanlands flygflottilj
i Nyköping. Då så ej var fallet, besvarades frågan nekande. Svensson
framhöll i anslutning därtill att Svenska Aeroplan Aktiebolaget (SAAB)
i Norrköping eventuellt kunde ha någon helikopter tillgänglig under tjänstetid
men att, då det var lördagseftermiddag, helikopter ej kunde påräknas därifrån.
På fråga av Svensson om vad som hänt fick han till svar att en man efter
en seglingsolycka låg och flöt i en flytväst i Bråviken. Svensson frågade om
positionen var känd och upplystes om att så var fallet. Svensson fick också
jakande svar på därefter framställd fråga om båtar vore på väg till den nödställde.
Med hänsyn till kustradiostationens frågeställning och de upplysningar,
som gåvos, fick Svensson den uppfattningen, att bärgning skulle ske
från redan utsända båtar, men att kustradiostationen dessutom ville undersöka
möjligheten att få hjälp av snabbt tillgänglig helikopter. Eftersom
Svensson ansåg, att samtalet endast inneburit en enkel förfrågan — vilken
besvarats — och att flygvapnet dessutom icke hade anledning vidtaga några
åtgärder, journalfördes icke detta samtal. Klockan 2015 samma dag meddelades
Svensson per telefon av chefen för Bråvalla flygflottilj, översten
N. M. von Arbin, att von Arbin blivit uppringd av SAAB:s verkställande
direktör Tryggve Holm, vilken förfrågat sig om flygvapnets möjligheter till
efterforskning. Denna förfrågan överraskade Svensson, som trodde att sjö -

188

räddningsaktionen redan lett till lyckligt resultat. Svensson hemställde omedelbart
hos chefen för Bråvalla flygflottilj att genom dennes försorg ett flygplan
av typ Sk 16 skulle insättas för spaning. Detta samtal blev på grund
av sitt innehåll journalfört. Flygplanet från Bråvalla flygflottilj startade
samma dag klockan 2102. Ett dygn senare uppringdes tjänstgörande flygsäkerhetsledaren,
stabstrafikledaren L. Coldén, av en redaktör vid en norrköpingstidning.
Med upprört tonfall frågade denne, varför flygvapnets insats
blivit så fördröjd. Coldén tog fram journalen för att kontrollera tiden
mellan larm och insats. Han fann då anteckningarna om samtalet med chefen
för Bråvalla flygflottilj den 18 juni 1960 klockan 2015 (men icke samtalet
klockan 1715, som icke journalförts) och om flygplanets start 47 minuter
senare. Coldén ansåg icke fördröjningen om 47 minuter vara anmärkningsvärd,
vilket han meddelade redaktören. Någon kontakt mellan Coldén
och tidningen Aftonbladet förekom icke. — Med hänsyn till den tidvis stora
mängden telefonsamtal till centrala flygsäkerhetsledningen (Cefyl) kunde
där icke föras någon fullständig samtalsjournal. Av praktiska skäl
hade därför endast sådana samtal journalförts, som utgjort viktigt underlag
för bedömning eller som utlöst åtgärd från Cefyls sida. Journalföring av alla
ingående samtal skulle medföra behov av ytterligare personal. Skriftlig instruktion
om huru journalföring skulle ske hade ej utarbetats. Att Svensson
icke gjorde någon anteckning om det samtal som han mottog den 18
juni 1960 klockan 1715 syntes — med hänsyn till vad som då avhandlades
— icke klandervärt. Eftersom någon kontakt mellan tidningen Aftonbladet
samt Svensson eller Coldén icke förekommit, måste denna tidning ha hämtat
sina uppgifter från annat håll. Missförståndet om orimligt dröjsmål mellan
larm och flyginsats syntes ha uppstått genom att någon tidningsman
sammanställt uppgiften om larm klockan 1715 med flygplanets start klockan
2102. — Samtalet klockan 1715 syntes icke kunna betecknas som larm;
påringningen gällde nämligen endast en förfrågan om flygvapnet hade en
helikopter baserad i Nyköping. En redogörelse för vad som hänt erhölls
först på Svenssons direkta fråga. Därvid redovisades en situation, som
föreföll helt bemästrad av redan insatta räddningsorgan. En insats av enheter
ur flygvapnet kunde utan närmare överväganden anses överflödig. De
inblandade stabstrafikledarna syntes icke kunna lastas för att till pressen
kommit att lämnas ofullständiga informationer. — Svensson syntes i den
föreliggande situationen ha handlat rätt. Närmast tillgängliga helikopter
befann sig i Stockholm och skulle kunnat vara över Bråviken först omkring
två timmar senare. Eftersom enligt uppgift den nödställde var försedd med
flytväst och var lokaliserad samt undsättning med båt pågick skulle ett beslut
om flyginsats — med hänsyn till kravet på beredskap för andra eventuellt
uppkommande räddningsbehov — ha varit felaktigt. I anslutning därtill
kunde framhållas att Cefyls organisation bemannades av flygvapnets högsta
befattningshavare inom trafikledarkåren, vilka hade dels särskild utbildning
i planläggning och ledning av räddningsföretag, dels mångårig erfaren -

189

het av sådana. Någon som helst oklarhet rörande bestämmelsernas innebörd
förelåge icke och hade icke förelegat.

I sin den 1 oktober 1960 till militieombudsmannen inkomna skrift har
Sjöräddningssällskapet i anledning av chefens för flygvapnet yttrande i huvudsak
anfört: Sjöräddningssällskapet hade hela tiden bedömt Cefyls åtgärder
såsom riktiga. Sjöräddningssällskapet hade icke anklagat Cefyl för
något annat än att genom felaktig uppgift till pressen skapats onödig irritation
hos ett samarbetande organ. Då ett räddningsorgan från sjöräddningscentral
finge kännedom om en nödsituation, måste detta betraktas som
larm. Eftersom Cefyl på basis av samtalet den 18 juni 1960 klockan 1715
bedömde situationen och beslöt, att ingen åtgärd skulle vidtagas, vore diskussionen
om larm eller icke larm för Sjöräddningssällskapet oförståelig.
Av chefens för flygvapnet utredning framginge, att inom Cefyl brukade
journalföras sådana samtal, vilka utgjorde viktigt underlag för bedömning.
Trafikledaren hade beträffande Bråvikenfallet tydligen ej följt denna praxis.
Det syntes icke vara alltför byråkratiskt, om Cefyls trafikledare instruerades
att journalföra mottagandet av meddelanden om olyckor till sjöss, som
av Cefyl bedömdes för eventuell åtgärd.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i likalydande skrivelser den 14 november 1960
till Sjöräddningssällskapet, chefen för marinen och chefen för flygvapnet
följande.

Vad till en början angår de uppgifter, som enligt omförmälda artikel i tidningen
Aftonbladet för den 20 juni 1960 av Atterberg lämnats tidningen, må
erinras om följande enligt tryckfrihetsförordningen gällande bestämmelser
rörande ansvaret för sålunda meddelade uppgifter. Jämlikt 1 kap. 1 § andra
stycket skall det stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i tryckfrihetsförordningen
föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller utgivare
eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag
för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter. Enligt 1 kap.
3 § må för missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon i annan
ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer kunna tilltalas
eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet. Genom ett särskilt
stadgande i 7 kap. 3 § angivas vissa fall då ansvar kan utkrävas av den som
på sätt avses i 1 kap. 1 § andra stycket såsom meddelare tillhandagår pressen.
Enligt 7 kap. 3 § första stycket gäller att, om meddelande som avlämnats
för offentliggörande i tryckt skrift men icke blivit infört i skriften innefattar
ärekränkning mot enskild person, frågan om ansvar för sådan ärekränkning
skall bedömas enligt allmän lag och således utan hänsyn till
tryckfrihetsförordningens särskilda bestämmelser. Vidare gäller enligt andra

190

stycket i samma lagrum att, om den som »på grund av allmän befattning
eller i och för utövande av allmän tjänsteplikt» erhållit kännedom om förhållande,
varom han enligt föreskrift i lag haft att iakttaga tystnad, för
offentliggörande i tryckt skrift uppenbarar vad han sålunda erfarit, frågan
om ansvar för brytandet av honom sålunda ålagd tystnadsplikt skall utan
hinder av stadgandena i tryckfrihetsförordningen bedömas enligt allmän lag.
I detta fall inträder ansvar för meddelaren även om uppgiften publicerats
i tidningen.

För Atterbergs vidkommande har icke förelegat något av de nyss berörda
fall då fråga kan uppkomma att av den som lämnar meddelande till pressen
utkräva ansvar för innehållet i meddelandet. Det kan i detta sammanhang
även framhållas hurusom avfattningen av stadgandet i 7 kap. 3 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen tydligt giver vid handen att -— i fall där i
detta stadgande avsedd tystnadsplikt ej är för handen — det förhållandet
att meddelaren i utövandet av honom anförtrodd tjänst erhållit kännedom
om vad som av honom därefter inberättats till tidningen icke kan, såsom
Sjöräddningssällskapet synes förmena, i och för sig föranleda att ansvar
enligt allmän lag må ifrågakomma. Ansvar för den ifrågavarande tidningsartikeln,
i den mån densamma skulle kunna anses innefatta straffbar förgripelse,
kan följaktligen göras gällande endast i den ordning som i 8 kap.
tryckfrihetsförordningen stadgas i fråga om ansvaret för periodisk skrift
eller i föreliggande fall mot tidningens ansvarige utgivare. Sjöräddningssällskapets
framställning föranleder förty i nu förevarande hänseende icke
någon åtgärd från min sida.

Beträffande den i ärendet berörda frågan om åtgärd från marinens sida
för undsättande av de i Bottenhavet havererade pråmarna finner jag, med
hänsyn till vad som upplysts angående de omständigheter som förelågo till
bedömande då stabschefen i marinkommando Ost beslöt att ej insätta helikopter
ur första helikopterdivisionen i räddningsarbetet, anledning icke föreligga
till anmärkning i nu nämnda hänseende.

Vidkommande slutligen det av Sjöräddningssällskapet påtalade förhållandet
att inom centrala flygsäkerhetsledningen i Stockholm icke journalfördes
det telefonsamtal, som i anknytning till den omförmälda seglingsolyckan
i Bråviken den 18 juni 1960 inkom denna dag klockan 1715, finner jag med
hänsyn till att närmare instruktion rörande anteckning om dylika samtal
och däri innefattade meddelanden ej utfärdats samt med beaktande av vad
som upplysts angående utbildad praxis och omständigheterna i övrigt ej
skäl till erinran mot särskild befattningshavare för vad som förekommit i
förevarande fall. I ärendet föreliggande upplysningar rörande sjöräddningstjänstens
organisation och samarbetet mellan däri deltagande enheter föranleder
emellertid det uttalandet från min sida, att det för åvägabringande
av tillförlitligt underlag för nämnda samarbete och lämnande i övrigt av

191

upplysningar som kunna komma i fråga är önskvärt, att såsom larm antecknas
varje meddelande som överhuvudtaget innefattar upplysning om
inträffad eller befarad olycka, beträffande vilken säker uppgift ej föreligger
att inledd räddningsaktion slutförts.

28. Fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå med fartyg
och personal vid av enskild sammanslutning anordnad segelregatta

Sedan i ett av Stockholms rådhusrätt handlagt militärt brottmål uppgivits
att kustflottans tendrar Sprängaren och Sveparen varit ställda till Kungl.
svenska segelsällskapets förfogande vid Sandhamnsregattan sommaren 1959,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen för marinen den 1
februari 1960 att denne måtte införskaffa och inkomma med yttrande från
chefen för kustflottan angående vad som i uppgivet hänseende förekommit,
varjämte hemställdes om marinchefens eget yttrande i ärendet.

Med anledning härav inkom chefen för marinen den 9 mars 1960 med
yttrande, varvid fanns fogat bland annat ett av chefen för kustflottan konteramiralen
B. Berthelsson den 22 februari 1960 avgivet yttrande.

Berthelsson anförde i sitt yttrande i huvudsak följande: Kungl. svenska
segelsällskapet anhöll den 17 februari 1959 att under den internationella segelregattan
i Sandhamn den 26 juli—den 2 augusti samma år få disponera två
mindre minsvepare såsom säkerhetsfartyg. På grund av ordinarie övningar
kunde någon minsvepare dock ej friställas under den aktuella tidsperioden.
I stället baserades de båda tendrarna Sprängaren och Sveparen i Sandhamn
under perioden i fråga. Vid havskappseglingar av den omfattning som Sandhamnsregattan
utgjorde förelåge erfarenhetsmässigt så stor risk för haverier,
att ingripande med erforderlig snabbhet främst för att rädda människoliv
krävde, att fartyg funnes omedelbart tillgängliga. I detta syfte hade radioförbindelse
upprättats mellan örlogsfartygen och tävlingsledningen, och viss
patrullering till sjöss ägde rum under pågående kappsegling. Vid sidan av
sin huvuduppgift hade tendrarna även kunnat lämna service i olika avseenden
vid genomförandet av regattan och hade sålunda bland annat utnyttjats
för transporter av funktionärer och pressmän m. fl. — Enligt 6 § Kungl.
Maj :ts instruktion för marindistriktschefer och marindistriktsstaber (marindistriktsinstruktion)
den 15 juni 1944 (SFS nr 445) finge marindistriktschef
använda underställda örlogsfartyg för utförande av den säkerhetstjänst
beträffande sjöfarten som befunnes av omständigheterna påkallad. Marinens
organisation hade emellertid efter utfärdandet av nämnda instruktion ändrats
i det avseendet att indelningen i marindistrikt upphört och marinkommandon
inrättats. Ändringarna hade bland annat fått till följd, att marinkommandochef
i regel icke disponerade fartyg, som vore lämpliga för ifrågavarande
uppgift. Med hänsyn härtill hade Berthelsson ansett det vara sin
skyldighet att utnyttja honom underställda fartyg för nyssnämnt ändamål.

192

Till ytterligare stöd för sin uppfattning härvidlag åberopade Berthelsson
mom. 364 g) i tjänstereglementet för marinen, del II, enligt vilket stadgande
det ålåge varje chef under expedition att lämna bistånd åt fartyg eller båt,
som vore i nöd eller fara eller eljest behövde hjälp. — Det vore internationell
kutym, att vederbörande marin bidroge till genomförandet av större
kappseglingar. I fråga om Sandhamnsregattan hade även under tidigare år
marinen ställt fartyg till förfogande för främst säkerhetstjänsten, under
förutsättning att en dylik anordning icke inkräktat på den ordinarie övningsverksamheten.
Med hänsyn till dels fartygens angivna primära uppgift
och dels den omständigheten att besättningarna erhållit övning i kvalificerade
manövrar hade Berthelsson ansett det vara befogat att låta de
relativt blygsamma merkostnaderna för fartygens förflyttningar stanna å
statsverket.

I förenämnda yttrande förklarade sig chefen för marinen dela Berthelssons
uppfattning, att mindre örlogsfartyg kunde ställas till förfogande såsom
säkerhetsfartyg vid havskappseglingar av den omfattning som Sandhamnsregattan
hade, under förutsättning dock att detta icke inkräktade på den
egna övningsverksamheten.

I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 30 mars 1960 anhöll militieombudsmannen
att civilförvaltningen ville, efter samråd med marinförvaltningen,
inkomma med yttrande i ärendet.

Från marinstaben inkommo sedermera avskrifter av dels en av chefen
för marinen den 25 maj 1960 till chefen för försvarsdepartementet gjord
framställning, vari bland annat hemställdes om tillstånd att lämna Kungl.
svenska segelsällskapet och Göteborgs Kungl. segelsällskap begärt bistånd
med säkerhets- och övervakningsfartyg vid Sandhamns- respektive Marstrandsregattan
sommaren 1960, dels ock försvarsdepartementets ämbetsskrivelse
den 17 juni 1960, varav framgick att Kungl. Maj :t i anledning av
nyssnämnda framställning medgivit att vid angivna regattor finge, därest så
kunde ske utan hinder för den ordinarie övningsverksamheten vid marinen,
lämnas i framställningen avsett bistånd från marinen.

Försvarets civilförvaltning inkom den 4 november 1960 med begärt yttrande
i ärendet, varvid funnos fogade bland annat dels en inom ämbetsverket
upprättad promemoria upptagande vissa frågor m. m. till ledning vid
inhämtande av yttrande från marinförvaltningen, dels ock ett av marinförvaltningen
den 21 juni 1960 avgivet yttrande.

Av nyssnämnda promemoria inhämtades att, enligt vad civilförvaltningen
från Kungl. svenska segelsällskapet under hand inhämtat, sällskapet under
Sandhamnsregattan 1959 såsom lån disponerat båtar även från kustartilleriet
och Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet).
Kustartilleriet hade sålunda ställt två mindre båtar med vardera 2 å 3
mans besättning till förfogande; och ersättning därför hade av segelsällskapet
erlagts för effektiv gångtid, debiterad efter fem kronor för timme. För de
från Sjöräddningssällskapet lånade båtarna — två livräddningskryssare —
hade segelsällskapet erlagt full ersättning. Vidare hade segelsällskapet dis -

193

ponerat bärbara radiostationer från kustartilleriet, för vilkas brukande segelsällskapet
erlagt ersättning med omkring 500 kronor. — Fartyg ur flottan
hade alltsedan år 1936 årligen utan ersättning disponerats vid Sandhamnsregattorna.

Marinförvaltningen anförde i sitt ovan angivna yttrande — vilket avgivits
efter inhämtande av vissa upplysningar från chefen för marinen —
bland annat följande: Av de båda tendrarna hade under Sandhamnsregattan
1959 Sveparen medverkat under fem dagar och Sprängaren under två dagar.
Tendrarna voro bemannade enligt fastställd fredsbesättningslista, d. v. s,
med två underofficerare och femton underbefäl och meniga på varje fartyg.
Merkostnaderna med anledning av fartygens utnyttjande vid regattan beräknades
till 400 kronor. Därvid hade räknats med sex timmars gång för
vartdera fartyget till och från Sandhamn. Även vid stillaliggande droge fartygen
en kostnad av inellan fem och tio kronor för timme för uppehållande
av gångberedskap. Denna kostnad vore icke inräknad i merkostnadsbeloppet.
Icke heller hade däri inräknats drivmedelskostnaderna för förflyttningarna
under seglingarna på grund av det övningsutbyte som otvivelaktigt
erhölls i samband med dessa förflyttningar. Vad gällde utlåning av flottans
fartyg och kustartilleriets båtar stadgades angående marinförvaltningens
befogenhet att besluta i ärenden av dylikt slag i reglementet för marinen
del I B § 60 och del III B § 232 att kronans tillhörigheter icke finge utan
marinförvaltningens medgivande eller enligt av marinförvaltningen utfärdade
föreskrifter utlånas till enskilda personer, bolag eller sällskap, därest
icke så skyndsam åtgärd erfordrades, att sådant medgivande icke hunne inhämtas.
Med stöd av detta av Kungl. Maj:t lämnade bemyndigande hade
marinförvaltningen i förvaltningsreglementet för marinen § 9 mom. 10 förklarat
att förvaltningsmyndighet ägde befogenhet att besluta i ärende angående
utlåning av kronan tillhörig egendom till annan statlig eller kommunal
myndighet eller till sammanslutning, företag eller enskild person, under
förutsättning att utlåningen kunde ske utan olägenhet och tjänade ett allmännyttigt,
försvarsbefrämjande eller ideellt syfte ävensom att ersättning
erlades för med lånet förbundna kostnader samt för förlust eller värdeminskning;
allt enligt vad därom vore eller kunde bliva särskilt föreskrivet.
Angående utlåning av kronans fartyg eller båtar till andra än marinen tillhörande
personal hade därutöver särskilda föreskrifter icke utfärdats av
marinförvaltningen. Ämbetsverket underlydande myndigheter hade med
stöd av den i förvaltningsreglementet för marinen § 9 mom. 10 lämnade
befogenheten utfärdat särskilda för vederbörande myndighets fartyg och
båtar gällande föreskrifter (taxor). Några särskilda bestämmelser med avseende
på kustartilleriets båtar hade icke meddelats centralt. Att marinen
tillhörande fartyg och båtar i mån av tillgång ställdes till förfogande såsom
»säkerhetsbåtar» in. m. vid de stora segelsällskapens tävlingar vore en gammal
praxis, som enligt marinförvaltningens uppfattning icke borde brytas,
emedan dessa sällskaps verksamhet kunde anses främja försvarets intressen
genom att bidraga till att skaffa åtskilliga medborgare kännedom om

13—CO 1629. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

skärgårdar och andra kustområden. 1 motsvarande syfte finge jämväl sjövärnsflottiljföreningar
och Rydbergska stiftelsen utnyttja viss marinen tillhörig
materiel. Ur säkerhetssynpunkt vore det icke nödvändigt att vid tävlingar
av förevarande art använda fartyg av tenders storleksklass. Emellertid
hade segelsällskapet icke haft möjlighet att få låna mer än två livräddningskryssare
från Sjöräddningssällskapet, vilket antal vore helt otillräckligt
vid kappseglingar av den omfattning, som Sandhamnsregattan innebure.
Man hade därför vänt sig till flottan — på samma sätt som skett sedan
sekelskiftet och kontinuerligt alltsedan år 1936 — för att få lämpliga fartyg
(båtar) till förfogande såsom säkerhetsfartyg. Tendrar vore i detta hänseende
på grund av relativt låg fart och mindre goda manöveregenskaper icke
särskilt lämpliga, men de hade varit de enda fartyg som med hänsyn till
flottans verksamhet i övrigt och den övning verksamheten utan tvekan innebure
för fartygsbesättningarna kunnat ställas till förfogande. Det vore
enligt vad som inhämtats från bland andra nuvarande och förutvarande
svenska marinattachéer en utbredd internationell praxis att örlogsfartyg och
båtar tillhörande örlogsmarinerna ofta i betydande utsträckning stode till
förfogande som säkerhetsbåtar, åskådarbåtar m. m. i samband med seglingar.
— Tendrarna utnyttjades inom flottan för arbeten och service av
mångskiftande slag, såsom bogseringar, transporter, assistans av fartyg i
baser, gångjourtjänst dygnet runt, utprickning, bärgningsverksamhet m. m.
En sådan verksamhet fordrade stor skicklighet i manöver och navigering,
gott sjömanskap av alla ombord, god utkik, säker sambandstjänst och allmänt
stor påpasslighet. Uppdraget i Sandhamn hade varit väl ägnat att öva
och förkovra besättningarna i dessa färdigheter.

Civilförvaltningen anförde i sitt yttrande: Bestämmelser om medverkan
vid idrottstävling eller liknande tävling funnes meddelade i det fr. o. m. den
1 oktober 1960 gällande tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK). I kap.
17 mom. 16 nämnda reglemente, sådant detta lydde enligt generalorder nr
2035 den 29 september 1960, föreskreves, att regementschef (motsv.) finge
beordra underlydande personal att medverka vid tävling anordnad av enskild
organisation eller vid förberedelserna för tävlingen, om sådan medverkan
kunde inordnas som ett led i och vore likvärdig med den ordinarie
utbildningen. Därest medverkan vid tävling och vid förberedelserna för
denna icke kunde ske på angivet sätt finge enligt mom. 17 i samma kapitel
försvarsgrenschef — efter prövning i varje särskilt fall — beordra underlydande
personal att medverka, om tävlingen vore av militär betydelse samt
personalens medverkan bedömdes vara värdefull från utbildningssynpunkt
och vore oundgängligen nödvändig för att tävlingen skulle kunna genomföras.
I viss mån motsvarande bestämmelser såvitt avsåge tid före den 1
oktober 1960 hade för arméns del funnits utfärdade i Kungl. Maj:ts särskilda
brev den 30 september 1921 angående användande av arméns manskap
för vakthållning m. m. vid kapplöpningar, skyttetävlingar och dylikt
samt den 25 februari 1949 angående medverkan av militär personal för genomförande
av vissa tävlingar. Båda dessa brev hade jämlikt Kungl. Maj :ts

195

brev den 17 juni 1960 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret avd. A
nr 62) upphört att gälla i samband med ikraftträdandet av TjRK. Vad gällde
utlåning av marinens fartyg hade, på sätt framginge av marinförvaltningens
vttrande i ärendet, vissa bestämmelser därutinnan intagits i § 9 mom.
10 förvaltningsreglementet för marinen. Chefen för kustflottan hade i sitt i
ärendet avgivna yttrande såsom stöd för åtgärden att låta marinen tillhöriga
fartyg stå till segelsällskapets förfogande under Sandhamnsregattan åberopat
bland annat bestämmelserna i 6 § marindistriktsinstruktionen. Den säkerhetstjänst,
varom i nämnda instruktion talades, måste enligt civilförvaltningens
mening vara antingen betingad av militära synpunkter eller innebära
räddningsåtgärd i fall, do nödsituation redan uppkommit. Civilförvaltningen
kunde alltså icke ansluta sig till den vidsträckta tolkning, som chefen
för kustflottan givit åt begreppet säkerhetstjänst. Såvitt civilförvaltningen
kunnat finna syntes som stöd för den av marina fartyg lämnade medverkan
vid Sandhamnsregattan icke heller kunna åberopas förenämnda stadgande i
förvaltningsreglementet för marinen. Därest den förenämnda bestämmelsen
i kap. 17 mom. 16 TjRK skulle ha varit tillämplig då den nu aktuella tävlingen
ägde rum syntes en sådan medverkan däri, varom här vore fråga,
icke ha varit av den art att den kunde ha inordnats som ett led i och varit
likvärdig med den ordinarie utbildningen, även om verksamheten måste anses
ha inneburit viss om än måhända icke värdefull övning för fartygsbesättningarna.
Ej heller kunde — såsom förutsattes i mom. 17 i samma kapitel
— enligt civilförvaltningens mening ifrågavarande tävlingar anses
ha varit av militär betydelse eller personalens medverkan ha varit oundgängligen
nödvändig för desammas genomförande. Med hänsyn härtill borde
Kungl. Maj:ts medgivande ha inhämtats till åtgärden att låta segelsällskapet
disponera örlogsfartvg för genomförandet av ifrågavarande regatta.
Erinras kunde i detta sammanhang, att Kungl. Maj:t genom beslut den 17 juni
1960 efter därom av chefen för marinen gjord framställning medgivit att
örlogsfartyg finge disponeras vid vissa år 1960 anordnade kappseglingar,
därest så kunde ske utan hinder för den ordinarie övningsverksamheten vid
marinen. I anslutning till den uppfattning, som civilförvaltningen sålunda
redovisat, kunde det ifrågasättas, om personalen utan eget medgivande kunnat
beordras deltaga. Tveksamhet härutinnan syntes särskilt kunna göra
sig gällande vad anginge värnpliktiga. Härvidlag finge dock framhållas, att
när det gällde personal, inmönstrad å fartyg, svårigheter uppstode, därest
icke all för fartygets skötsel avsedd personal önskade medverka. Det måste
nämligen vara angeläget att icke minst från utbildningssynpunkt disponera
en samtrimmad besättning, vartill koinme att avlöning till besättningarna
utbetalades från varje fartyg. Ett byte av vissa besättningsmän skulle således
medföra bland annat administrativ olägenhet. Åtminstone praktiska
skäl syntes sålunda tala för att, vid bifall till förslag om utlåning av örlogsfartyg,
för fartyget avsedd besättning i dess helhet kunde beordras deltaga.
För det fall att en sådan anordning — oaktat det ingående övningsmomentet
— skulle anses kräva samtycke av den enskilde, exempelvis en värn -

196

pliktig, syntes få övervägas, om icke särskild gratifikation borde utgå till
värnpliktig personal att bestridas av tävlingsarrangören. Vad anginge frågan
huruvida ersättning till statsverket borde utgå för här avsedd medverkan
kunde framhållas, att civilförvaltningen med underdånig skrivelse den
23 december 1958 avgivit förslag till bestämmelser om ersättning i samband
med ianspråktagande av försvarets personal för uppdrag, som tillgodosåge
ändamål utom tjänsten. Enligt detta förslag skulle i sådana fall ersättning
för uppkommande merkostnader erläggas till militär myndighet enligt av
civilförvaltningen i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
fastställda grunder. Nämnda förslag vore ännu beroende på Kungl.
Maj :ts prövning. För det bistånd, som lämnades från marinens sida vid regattor,
syntes i princip ersättning böra utgå för uppkommande merkostnader.
Med hänsyn till de skiftande förhållanden, varunder sådan medverkan
kunde komma att lämnas, syntes det icke görligt att utarbeta några generella
bestämmelser eller taxor i sådant hänseende. Ersättningens storlek
syntes således böra bestämmas från fall till fall. Lämpligt syntes därvid
vara att, då fråga vore om disponerande av marina fartyg, ersättningen bestämdes
av marinförvaltningen efter samråd med civilförvaltningen. För
att erhålla nödigt rådrum att bestämma sådan ersättning borde framställning
till Kungl. Maj :t om disposition av fartyg göras i god tid före avsedd
medverkan. Vad anginge den av marinen under år 1959 och tidigare lämnade
medverkan vid här ifrågavarande tävlingar syntes det icke nu vara
möjligt att bestämma den ersättning som eventuellt bort utgå. Vid sådant
förhållande syntes vid vad som därutinnan förevarit böra få bero. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 november 1960 till chefen
för marinen följande.

Av utredningen i ärendet framgår att under den av Kungl. svenska segelsällskapet
under tiden den 26 juli—den 2 augusti 1959 anordnade s. k.
Sandhamnsregattan av marina myndigheter till sällskapets förfogande för
säkerhetstjänst avseende ingripande vid förekommande haverier ävensom
för vissa andra uppgifter ställts dels ur kustflottan tendrarna Sprängaren
och Sveparen — den förra under två och den senare under fem dagar —
och dels ur kustartilleriet två mindre båtar samt bärbara radiostationer. Ersättning
i anledning härav har av sällskapet erlagts allenast i fråga om den
av kustartilleriet tillhandahållna materielen, varvid ersättning erlagts för
båtarna, beräknad efter fem kronor för timme under effektiv gångtid, och
för radiostationerna med omkring 500 kronor. Marinförvaltningen har beräknat
de merkostnader som i visst angivet hänseende uppstått på grund av
tendrarnas användande vid regattan till 400 kronor.

På sätt civilförvaltningen framhållit, kunrja de av Berthelsson och marinförvaltningen
omförmälda bestämmelserna i marindistriktsinstruktionen,
reglementet för marinen och förvaltningsreglementet för marinen icke åbe -

197

ropas till stöd för åtgärderna att vid ifrågavarande kappseglingar ställa marinens
personal och materiel till segelsällskapets förfogande. Icke heller
kan framdeles på de av civilförvaltningen återgivna föreskrifterna i det
fr. o. m. den 1 oktober 1960 gällande tjänstereglementet för krigsmakten
grundas befogenhet att i fall som det förevarande ställa personal och materiel
till förfogande.

Även om alltså i påtalade hänseenden förfarits felaktigt, finner jag mig
med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter och särskilt det förhållandet,
att motsvarande förfarande opåtalt förekommit sedan lång tid
tillbaka, kunna låta bero vid det av mig nu gjorda uttalandet. I enlighet
härmed finner jag — i likhet med civilförvaltningen — några åtgärder
för utkrävande av ersättning för av marinen hittills lämnat bistånd vid
tävlingar av ifrågavarande slag icke böra vidtagas.

I ärendet jämväl uppkommen fråga om viss medverkan från flygvapnets
sida vid Sandhamnsregattorna är alltjämt föremål för utredning.

Avskrift av skrivelsen tillställdes för kännedom chefen för försvarsdepartementet;
och skulle inspektören för kustartilleriet ävensom chefen för kustflottan
genom chefens för marinen försorg erhålla del av skrivelsen.

29. Fråga huruvida vid visst truppförband mottagen ammunition handhafts
på betryggande sätt och med iakttagande i övrigt av de föreskrifter som gällt
för ammunitionseffekternas förvaring I

I en artikel i Stockholms-Tidningen den 22 oktober 1959 med rubriken
»Svea livgardes ammunitionsförråd underkänns av sprängämnesinspektionen»
uppgavs i huvudsak följande: På Järvafältet, några hundra meter från
gamla riksvägen till Uppsala, i en trakt som är allmänt tillhåll för raggare
och skinnknuttar, knuffade häromnatten ett gäng tonårspojkar omkull en
cirka meterhög militär ammunitionskur av korrugerad plåt. De bröto
upp bottenplankorna och stulo innehållet — explosiv vara av hög farlighetsgrad.
Ammunitionen kom lyckligtvis relativt raskt tillrätta. Kan den
explosiva varan anses ha varit betryggande förvarad? Vad Järvafältet beträffar
upplyser visserligen anslag om att tillträde är förbjudet för obehöriga.
Inga avspärrningar finnas emellertid kring området med dess förråd
av militär materiel, som delvis, åtminstone att döma av den aktuella händelsen,
förvaras i skjul av mycket enkel konstruktion. Detta bekräftas
också av avdelningschefen på sprängämnesinspektionens militära avdelning,
vilken svarar nej på direkt fråga om förvaringen stämde överens med
gällande föreskrifter i 1957 års kungörelse med vissa bestämmelser angående
explosiva varor för försvarets behov m. m.

Enligt av militieombudsmannen därom framställd begäran lät chefen
för armén genom honom underställda myndigheter verkställa utredning
rörande vad som förevarit i avseende å förvarandet och handhavandet i öv -

198

rigt av den ifrågavarande ammunitionen, vilken utredning genom militieombudsmannens
försorg därefter i olika avseenden kompletterades. Därjämte
införskaffades utredning som av landsfiskalen i Sollentuna landsfiskalsdistrikt
verkställts rörande vad som förekommit i samband med de
skedda tillgreppen.

Från det i ärendet tillgängliga utredningsmaterialet må till en början antecknas
följande rörande de faktiska förhållandena.

Den 19 oktober 1959 upptäckte vaktchefen vid livgardet, att två plåtkurar
vid Rådan på Järvafältet voro omkullvräkta och sönderslagna i bottnarna.
Ur den ena kuren hade tillgripits 266 krevadpatroner m/52 och
261 6,5 mm lösa patroner m/14. Ur den andra kuren hade tillgripits en drivladdning
för atommarkering 2. I sistnämnda kur hade förvarats ytterligare
en sådan drivladdning, vilken dock ej tillgripits. Kurarna voro tillverkade
med väggar och tak av omkring 0,5 mm galvaniserad järnplåt på ett regelverk
av entums bräder med botten av entums plank. Kurarna voro låsta
med hänglås. Platsen för kurarnas uppställning vid tiden för tillgreppet
är belägen i en skogsdunge omkring 300 meter utanför staketet kring livgardets
inhägnade område. Avståndet åt motsatt håll till Sollentunavägen
är ungefär detsamma. —- Krevadpatroner m/52, som avfyras med krevadpatronkarbin
m/16, äro avsedda att markera viss eldverkan. Varje sådan
patron har en total vikt av 165 gram och innehåller en laddning av svartkrut
jämte »gräshoppor» eller dylikt samt visselsats om tillhopa 75 gram.
För utskjutning av krevadpatron ur krevadpatronkarbin och för laddningens
antändning användes 6,5 mm lös patron m/14. Vid förpackning
av krevadpatroner inlägges i samma emballage motsvarande antal 6,5 mm
lösa patroner. Atommarkering 2 utgör ett sammanfattande begrepp för
materiel avsedd för markering av atomkrevad. Markeringen sker genom
att en mängd av cirka 200 liter bensin och rökolja antändes och slungas upp
i luften. Utskjutningen sker medelst en drivladdning ur särskild utskjutningstub.
Dylik drivladdning består av ett cylinderformat metallhölje, innehållande
1,75 kilogram svartkrut, samt en eltändare med tillhörande ledningstråd.
Drivladdningen antändes på elektrisk väg, varvid den till atommarkering
avsedda vätskan utskjutes. I utskjutningsögonblicket antändes
i sin tur vätskan med hjälp av en på utskjutningstuben monterad rökhandgranat
m/51, vilken bringas till utlösning genom samma elektriska impuls
som — efter strömmens fördelning i en kopplingsdosa — antänder jämväl
drivladdningen. Det var drivladdningar av nyss angivet slag med därå
apterade eltändare, som vid tillgreppet förvarades i en av kurarna.

Sedan militieombudsmannen hos sprängämnesinspektionen hemställt om
yttrande beträffande de risker, som kunde anses förbundna med oförsiktigt
handhavande av drivladdning till atommarkering 2 med därå apterad
eltändare jämte ledningstrådar samt krevadpatron m/52, har sprängämnesinspektionen
i huvudsak anfört: Drivladdning till atommarkering 2
vore enligt sprängämnesinspektionens mening ofarlig ur hanteringssynpunkt,
så länge den behandlades med varsamhet och i tillslutet skick. För -

199

sök att avlägsna eltändaren från drivladdningen genom kraftig dragning
i ledningstrådarna finge anses innebära viss risk för tändning med efterföljande
explosion. Kraftig yttre åverkan med genombrott av laddningens
plåthölje kunde likaså innebära viss risk för antändning och explosion. Om
locket vore avlägsnat och de elektriska ledningstrådarna utvecklade, bringades
laddningen, under förutsättning att trådändarna vore oisolerade, till
omedelbar explosion, därest trådändarna komme i kontakt med en elektrisk
strömkälla med oskyddade poler, exempelvis ett ficklampsbatteri. Utsattes
drivladdningen för upphettning, exempelvis genom brand på förvaringsplatsen,
komme ammunitionseffekten att bringas till explosion. Vad
beträffade skadeverkan i händelse av explosion syntes det inspektionen
sannolikt, att en person, som uppehölle sig i omedelbar anslutning till exploderande
laddning, komme att bliva utsatt för livshotande skador förorsakade
av tryckvåg, flamma och splitter. Jämväl personer, som uppehölle
sig i viss närhet till exploderande laddning, komme sannolikt att
erhålla allvarliga splitterskador på flera 10-tal meters avstånd. Skulle
dylik laddning bringas att explodera i ett slutet utrymme, exempelvis ett
boningsrum eller en källarlokal, torde de materiella skadeverkningarna enligt
sprängämnesinspektionens bedömande komma att bliva relativt omfattande.
Krevadpatron m/52 vore enligt sprängämnesinspektionens uppfattning
att ur risksynpunkt jämföra med enklare och i öppna handeln tillgängliga
fyrverkeripjäser. Explosionseffekt av farlig storleksordning med
utnyttjande av ifrågavarande materiel torde endast kunna åstadkommas
genom att efter plundring av ett antal krevadpatroner erhållet svartkrut
sammanfördes till större och därmed farligare svartkrutskvantitet.

Vid polisutredningen rörande omständigheterna vid tillgreppet har framkommit
bland annat: En av de drivladdningar, som förvarats i en plåtkur
vid Rådan, hade den 19 oktober 1959 tillgripits av en fjortonårig skolgosse,
som gömt densamma i ett dike i Sollentuna i närheten av ett bostadshus.
Påföljande dag på eftermiddagen överlämnades drivladdningen av en annan
skolgosse, som jämväl tagit befattning med tillgripen ammunition, till
en i Sollentuna bosatt kvinna, vilken förvarade drivladdningen i sin bostad
intill dess densamma på kvällen avhämtades av två ynglingar. Dessa uppgåvo
att de ämnade överlämna drivladdningen till polisen. Emellertid hade
polis omedelbart kommit till platsen och omhändertagit drivladdningen.
En elvaårig skolgosse, som deltagit i tillgreppet, blev då han antände en stulen
krevadpatron bränd av ett »smatterband» från densamma och fick skadoT
i ansiktet. För dessa fick han läkarvård och var under tre dagar intagen på
Karolinska sjukhuset.

Det synes lämpligt att före återgivandet i huvudsakliga delar av i ärendet
inhämtade upplysningar rörande de närmare omständigheterna vid ifrågavarande
ammunitionsförvaring en redogörelse lämnas för de beträffande
sådan förvaring meddelade föreskrifterna.

Enligt 7 § första stycket kungörelsen den 24 maj 1957 med vissa bestämmelser
rörande explosiva varor för försvarets behov m. in. skall explosiv

200

vara förvaras och handhavas så, att det föreligger betryggande säkerhet för
att varan ej åtkommes av obehörig eller vållar skada genom antändning
eller explosion. I 14 § samma kungörelse har central förvaltningsmyndighet
ålagts att i samråd med sprängämnesinspektionen meddela de föreskrifter
och anvisningar beträffande tillämpningen av kungörelsen som äro erforderliga.
Den 13 november 1953 har dåvarande arméförvaltningens tygavdelning
utfärdat provisoriska bestämmelser för förvaring och transport
av ammunition vid armén (Prov IFTA). Dessa bestämmelser få — vilket
särskilt bestyrkes av att armétygförvaltningen efter kungörelsens ikraftträdande
den 1 juli 1957 utfärdat vissa tilläggsbestämmelser till Prov IFTA
— anses innefatta sådana särskilda föreskrifter och anvisningar, som avses
i 14 § kungörelsen. Under rubriken »B. Begreppsförklaringar» i Prov
IFTA angives att med ammunition avses i ammunitionsregister upptagna
effekter. Det må i detta sammanhang anmärkas, att drivladdning till
atommarkering 2 är försöksammunition, som ej upptagits i ammunitionsregister,
medan krevadpatroner m/52 och 6,5 mm lösskjutningspatroner
upptagas i dylikt register och sålunda äro underkastade föreskrifterna i
Prov IFTA. Under nyss angiven rubrik definieras i Prov IFTA begreppet
ammunitionsförråd såsom den byggnad (berg eller friliggande) i
vilken ammunition förvaras, begreppet permanent ammunitionsförråd
såsom förrådsbyggnad (förrådskammare i bergförråd) avsedd
att stadigvarande innehålla ammunition samt begreppet provisoriskt
ammunitionsförråd såsom förrådsbyggnad avsedd att tillfälligt
innehålla ammunition antingen för viss beredskapsuppläggning, för viss
utbildningsverksamhet eller under tid som åtgår för uppförande av planerade
permanenta förråd. Jämlikt 12 punkten Prov IFTA får ammunitionsförråd
icke utan central förvaltningsmyndighets medgivande nyttjas såsom
förråd för annat än fastställd ammunition. Vid tiden för ifrågavarande tillgrepp
funnos beträffande förvaring av sådana explosiva varor, som enligt i
Prov IFTA upptagna begreppsbestämningar icke voro att hänföra till ammunition,
inga av armétygförvaltningen utfärdade allmänna föreskrifter
och anvisningar. I den mån armétygförvaltningen icke jämlikt 12 punkten
Prov IFTA medgivit inläggning av sådan till ammunition icke hänförlig
materiel — ifrågavarande drivladdningar äro såsom försöksammunition av
dylik beskaffenhet -— eller från fall till fall meddelat särskilda föreskrifter
och anvisningar, gällde för dylik förvaring endast bestämmelserna i 7 §
första stycket kungörelsen. Enligt vad som stadgas i 1 och 2 punkterna
Prov IFTA skall i den ordning, som där närmare angives, central förvaltningsmyndighets
godkännande inhämtas beträffande typ och belägenhet av
ammunitionsförråd. I 3—6 punkterna Prov IFTA angivas vissa krav, som
ur säkerhetssynpunkt skola uppfyllas i fråga om ammunitionsförvaring.
Enligt 22 punkten andra stycket Prov IFTA skola vid tillfälligt anordnande
av förråd utanför ordinarie förläggning för till trupp utlämnad ammunition
de i 1—6 punkterna givna bestämmelserna för bland annat provisoriskt
förråd tjäna till ledning. Innebörden av 22 punkten andra stycket

201

Prov IFTA synes vara — vilket också bekräftas av armétygförvaltningen i
ett till militieombudsmannen avgivet yttrande — att beträffande tillfälligt
förråd central förvaltningsmyndighets godkännande av typ och belägenhet
för ammunitionsförråd icke nödvändigt behöver inhämtas. I 30 punkten
Prov IFTA förklaras föreskrivna skyddsåtgärder ha till ändamål att under
hänsvnstagande till ekonomiska och andra förhållanden skapa bästa möjliga
skydd mot förlust av förrådsförvarad materiel genom inbrott (stöld)
och brand samt skadegörelse. I fråga om bevakning av förråd föreskrives i
33 punkten Prov IFTA bland annat att bevakningen skall utföras av militära
poster eller särskilt anställda vakter genom att bevakningsföremålet i sin helhet
ständigt eller med korta tidsmellanrum övervakas (överblickas). Givetvis
måste vid anordnande av sådant tillfälligt förråd, som avses i 22 punkten
andra stycket Prov IFTA, under alla förhållanden de sakligt grundade
krav på säkerhet, vilka angivas i 7 § första stycket kungörelsen ävensom i
30 och 33 punkterna Prov IFTA, uppfyllas. — Enligt Provisorisk tygförvaltningsinstruktion
(Prov TI) bilaga IV: 1 åligger det tygofficer bland annat
att utöva kontroll över materielens uppläggning, befintlighet, redovisning
och bibehållande i ett krigsdugligt skick, varvid det särskilt åligger honom
att medverka till att avgångar av tygmateriel genom skada och förlust förhindras.
-— Enligt regementsorder nr 1491/1954 har sekundchefen för livgardet
jämlikt 3 § 3 mom. kungörelsen den 27 juni 1954 angående allmänna
grunder för förvaltningen inom försvaret (allmänt försvarsförvaltningsreglemente)
bemyndigat tygofficeren vid livgardet att från och med
den 1 september 1954 inom sitt förvaltningsområde fatta beslut med samma
ansvar och befogenhet, som tillkommer förvaltningsmyndigheten.

Vid den förut omförmälda utredningen i saken ha följande personer hörts
nämligen

1) kaptenen vid fälttygkåren J. Klingspor, vilken tjänstgjort som tygofficer
vid livgardet under tiden från och med den 1 september 1958 till och
med den 31 mars 1960,

2) förvaltaren vid livgardet K. G. Holmgren, som sedan den 6 april 1959
tjänstgjort som expeditionsunderofficer vid livgardets tygexpedition, intill
den 1 juli 1960 med fanjunkares grad,

3) förvaltaren vid fälttygkåren C. Stenström, vilken sedan den 15 augusti
1957 tjänstgjort som förvaltare och uppbördsman vid livgardets ammunitionsförråd,

4) förrådsförmannen S. Furuby, vilken sedan 1941 tjänstgjort vid livgardets
ammunitionsförråd,

5) förrådsmannen G. Lindqvist, vilken sedan omkring fjorton år tillbaka
tjänstgjort vid livgardets ammunitionsförråd, och

6) sergeanten L. Hörnfeldt, vilken sedan den 27 augusti 1950 varit sergeant
vid livgardet och mestadels tjänstgjort vid trupp.

Härjämte har Klingspor i en den 13 maj 1960 till militieombudsmannen
inkommen skrift anfört vissa synpunkter beträffande sin befattning med
nu ifrågavarande ammunitionsförvaring.

202

I avgivna yttranden har av armétygförvaltningen lämnats vissa sakuppgifter.

Av det sålunda föreliggande utredningsmaterialet framgår i huvudsak
följande.

Frågan om uppställande av kurar för ammunitionsförvaring vid Rådan

Vid Rådan disponerar livgardet tre betongförråd. Vid tiden för tillgreppet
voro dessa så gott som fyllda med ammunition och sprängmedel. Enligt
uppgift av Klingspor ha sedan lång tid tillbaka, antagligen ända sedan livgardets
utflyttning till den nuvarande förläggningen år 1946, kurar använts
för förvaring av livgardet tilldelad ammunition. Dessa kurar ha under olika
tider varit uppställda på skilda platser. Då Klingspor år 1958 tillträdde
befattningen som tygofficer vid livgardet hade han fått den uppfattningen,
att kurarnas typ och de platser, varest de varit uppställda, blivit godkända
av armétygförvaltningen. Klingspor fann fördenskull ej anledning
särskilt undersöka, om sådant godkännande förelåg, och än mindre att vidtaga
åtgärder för utverkande av sådant. Redan under sommaren 1959 hade
på den plats, där tillgreppet senare ägde rum, stått en mindre plåtkur, vari
förvarats målarfärg. Enligt vad som framgår av de inbördes något olika
uppgifter, som lämnats av Klingspor och Furuby, stod vid samma tid ett
stycke från nyssnämnda plats invid ett av betongförråden uppställd åtminstone
en plåtkur. I denna hade förvarats krevadpatroner och tillhörande
lösskjutningsammunition. Klingspor har för sin del förklarat, att han numera
dragit sig till minnes, att han under den tid, sagda ammunitionsförvaring
pågick, var medveten om förvaringen. Som Klingspor känt till, att
samma förvaring pågått sedan 1957, utgick Klingspor från att kuren vederbörligen
godkänts som ammunitionsförråd. I slutet av sommaren 1959 anmälde
Stenström behov av ytterligare förvaringsutrymmen för ammunition
som komme att tilldelas de under hösten 1959 till repetitionsövning inkallade
förbanden. Klingspor föranstaltade därför om utflyttning till Rådan av
ytterligare ett antal kurar. Under augusti 1959 utflyttades sålunda en mindre
och två medelstora plåtkurar samt fyra större träkurar. Placeringen av
kurarna skedde så, att vid tiden för tillgreppet å den plats varå detta ägde
rum stodo två mindre och en medelstor plåtkur samt fyra tiäkurar. Klingspor
har enligt vad han förklarat hyst den uppfattningen att hinder icke
mötte mot att flytta en som ammunitionsförråd godkänd kur från en godkänd
plats till en annan. — Efter tillgreppet har Klingspor funnit sig föranlåten
att med anledning av vad som förekommit iakttaga större försiktighet
än tidigare i frågor rörande förvaring av ammunition. Uppkommen
fråga om anordnande av ytterligare förrådsutrymmen för av tygavdelningen
omhänderhavd ammunition bedömdes efter viss utredning inom tygavdelningen
lämpligen kunna lösas så, att vissa kurar flyttades till plats å det
inhägnade förläggningsområdet, belägen i anslutning till den så kallade

203

norra vakten. För anordnandet av ammunitionsförråd enligt denna plan
sökte Klingspor godkännande av armétygförvaltningen. Flyttning av kurar
till den avsedda platsen har sedermera skett. De kurar, som numera stå
kvar vid Rådan, användes icke till ammunitionsförvaring.

Frågan om förvaring i kurar av krevadpatroner och lösa patroner

Den förvaring av krevadpatroner och lösskjutningsammunition, som enligt
vad förut sagts alltsedan 1957 ägt rum i en plåtkur vid Rådan, upphörde
i samband med tillgreppet, som emellertid icke berörde ammunitionseffekter,
vilka inlagts i denna kur. Sedan ammunitionsförvaringen i kuren
upphört har kuren använts för förvaring av tomemballage.

Vad härefter angår förvaringen av krevadpatroner m/52 och 6,5 mm lösa
patroner m/14 i en av de plåtkurar, ur vilka tillgreppet skedde, har Klingspor
förklarat, att han, då beslut fattades om utflyttning av kurar under
augusti 1959 för anordnande av förråd vid Rådan, icke avsett att annan
ammunition skulle däri inläggas än sådan, som tilldelats repetitionsövningsförbanden.
Klingspor hade emellertid räknat med att även tomemballage
och tomhylsor kunde komma att inläggas i de sålunda anordnade utrymmena.
Den Klingspor underordnade personalen synes i huvudsak ha haft samma
uppfattning i denna del. — Kurarna voro uppställda på sina platser och
den repetitionsövningsförbanden tilldelade ammunitionen inlagd i kurarna i
lämplig tid före repetitionsövningarnas början. Huvuddelen av repetitionsövningsförbandens
personal ryckte in i mitten av september 1959. Befälsövningen
hade börjat tio dagar tidigare. En sergeant tjänstgjorde som redogörare
för den repetitionsövningsförbanden tilldelade ammunitionen. Klingspor
har förklarat, att han väl känt till, att kurarna tagits i anspråk för förvaring
av repetitionsövningsförbanden tilldelad ammunition. Däremot har Klingspor
sagt sig ej ha haft närmare vetskap om vilka slag av ammunitionseffekter,
som sålunda förvarats. Det hade följaktligen varit honom obekant, att denna
förvaring omfattat just krevadpatroner. Enligt Klingspors mening hade
den plåtkur, i vilken de krevadpatroner inlagts, som tillgrepos den 19 oktober
1959, med hänsyn till sin beskaffenhet varit olämplig för ändamålet.
Klingspor har emellertid framhållit, att förvaring av krevadpatroner i annat
tillgängligt utrymme vid denna tid ej kunnat anordnas utan åsidosättande
av i viss utsträckning gällande förbud att sammanblanda krevadpatroner
med annan ammunition. — Det var avsett att den repetitionsövningsförbanden
tilldelade ammunition — således även krevadpatroner med tillhörande
lösskjutningsammunition — som vid repetitionsövningarnas slut fanns kvar
i kurarna, skulle av tygavdelningens personal utsorteras och inläggas i tygavdelningens
ammunitionsförråd. För tydlighetens skull må erinras att i detta
sammanhang givetvis helt bortses från drivladdningarna, som förvaltningsmässigt
ej ansågos vara tilldelade repetitionsövningsförbanden. Redogöraren
för den ammunition, som tilldelats repetitionsövningsförbanden, hade
före sin utryckning den 12 oktober 1959 fullgjort på honom ankommande

204

redovisning. Arbetet med utsorteringen av ammunition efter repetitionsövningarna
kan beräknas ha tagit några dagar i anspråk. Åtminstone såvitt
angår krevadpatronerna med tillhörande lösskjutningsammunition var emellertid
detta arbete icke slutfört den 19 oktober då tillgreppet skedde. — Bevakning
av de vid Rådan uppställda kurarna med däri inlagd ammunition
har utförts genom patrullering med jeep ett par gånger per dygn. Området
för ifrågavarande ammunitionsförvaring har ej varit inhägnat eller eljest
avspärrat.

I en vid utredningen tillgänglig bilaga till en livgardets regementsorder
den 31 juli 1959 föreskrevs följande: »All för fältpostförband avsedd am
uttages av amuoff fp 4607, som för förvaring av am disponerar betongförråd
och amkurar vid amförrådet Rådan. Fp beställer, uthämtar och redovisar
am hos amuoff på tider, som senare angives.»

Frågan om förvaring av två drivladdningar till atommarkering 2

Under en fälttjänstövning 1958 utförde Holmgren atommarkeringar. Dessförinnan
hade han en dag varit kommenderad till Rosersberg, där han vid
arméns skyddsskola erhållit instruktion rörande markeringens laddning och
tändning, varefter några försöksavskjutningar skett. Intet hade under denna
utbildning, såvitt Holmgren kunnat erinra sig, nämnts om materielens
farlighetsgrad eller om de säkerhetsföreskrifter, som skulle iakttagas. —
Hörnfeldt har under två veckor i juni 1959 vid provskjutningscentralen i
Ursvik erhållit utbildning rörande atommarkering 2. Utbildningen, som leddes
av två ingenjörer vid armétygförvaltningen, innefattade teoretisk och
praktisk genomgång av markeringens uppbyggnad och funktion. Provskjutning
företogs. Gällande säkerhetsföreskrifter genomgingos i vad de avsägo
bestämmande av riskområde för atommarkering 2. Däremot omfattade den
Hörnfeldt meddelade utbildningen icke föreskrifter rörande förrådsförvaring.
— I en arméstabsskrivelse den 21 juli 1959 lämnades vissa besked rörande
bland annat ammunition för truppförband som skulle deltaga i fjärde militärområdets
fälttjänstövningar hösten 1959. Enligt skrivelsen tilldelades
atomstridsdomargruppen bland annat sex utskjutningstuber samt drivladdningar,
rökhandgranater, eltändare och tändledningar för att möjliggöra
utskjutning av totalt fyra 3-tubs och två 1-tubs atommarkeringar ävensom
därtill erforderliga kvantiteter bensin och rökolja. Vidare ställdes till atomstridsdomargruppens
förfogande 500 kilogram nitrolit. Det har upplysts,
att nitroliten skulle i lämplig mängd vid avskjutning av atommarkering 2
användas för åstadkommande av kompletterande ljudeffekt. Bensin, rökolja
och nitrolit skulle enligt arméstabsskrivelsen beställas av samt uppläggas och
redovisas vid Svea trängregemente. Utskjutningstuber och drivladdningar
ävensom viss rökammunition skulle enligt arméstabsskrivelsen utan beställning
tilldelas livgardet genom armétygförvaltningens försorg. — övrig för
atommarkeringarnas utförande erforderlig materiel förutsattes skola tillhandahållas
från livgardets ammunitionsförråd. — Enligt en fjärde militär -

205

befälsstabens order den 9 september 1959 avseende de ifrågavarande krigsmässiga
övningarna skulle under tiden den 28 och den 29 september 1959
med Hörnfeldt som ledare förövning ske med tidigare beordrad för atomstridsdomargruppen
avsedd markör- och fordonsavdelning. I en livgardets
regementsorter den 11 september 1959 har beträffande de krigsmässiga övningarna
den 1—den 6 oktober 1959 i anslutning till nyssnämnda militärbefälsstabsorder
angivits, att Hörnfeldt jämte viss annan personal ställdes till
ledningens förfogande samt att närmare bestämmelser skulle överlämnas till
Hörnfeldt. Med »närmare bestämmelser» synes ha avsetts nyss angivna militärbefälsstabsorder,
vari åtskilliga föreskrifter lämnades rörande tilldelning
av fordon samt om förläggning och utspisning. Hörnfeldt fick vid besök
å arméstaben av dåvarande löjtnanten L. Tollerz muntlig order att avhämta
materiel till atommarkeringarna enligt föreskrifterna i arméstabsskrivelsen.
— Klingspor har förklarat, att han läste arméstabsskrivelsen
av den 21 juli 1959 men fann sig kunna lämna den utan åtgärd i den del
den berörde tilldelning av materiel för atommarkering, eftersom han uppfattat
situationen så, att en särskild grupp skulle organiseras för att under den
särskilda förövningen och fälttjänstövningen bland annat handha den i
arméstabsskrivelsen angivna materielen. Klingspor kände före övningarna
till, att Hörnfeldt skulle uttaga viss materiel för atommarkering ävensom
att denna materiel omfattade utskjutningstuber och vissa sprängmedel för
markeringarnas utslungande. Däremot visste Klingspor ej huru drivladdningarna
voro konstruerade och han hade sålunda icke ägt kännedom om att
Hörnfeldt skulle omhänderha drivladdningar av just den typ, som faktiskt
blev fallet. Klingspor har förklarat, att den enda befattning han tagit med
atommarkeringarnas omhändertagande var att han såg till, att en lastbil
med förare ställdes till Hörnfeldts förfogande för materielens avhämtande
från provskjutningscentralen i Ursvik. I denna del har emellertid Stenström
uppgivit, att Klingspor orienterat Stenström om att livgardet skulle
få materiel till atommarkeringar från provskjutningscentralen samt att
Klingspor beordrat Stenström vidtaga åtgärder för hämtning av materielen,
utan att dock giva särskilda direktiv beträffande materielens handhavande.
Möjligen hade Klingspor, efter vad Stenström ville minnas, helt allmänt sagt,
att det nog vore farliga saker. Stenström, som ej närmare kände till materielens
beskaffenhet, beordrade Hörnfeldt, vilken efter vad Stenström då visste
var den ende vid livgardet som erhållit utbildning beträffande atommarkering,
att avhämta materielen, för vilket ändamål Stenström ställde en
speciell lastbil för ammunitionstransport till Hörnfeldts förfogande med
Furuby som förare. Stenström har uppgivit att han före materielens avhämtning
från provskjutningscentralen tillsagt Hörnfeldt och Furuby, att
materielen icke finge intagas i livgardets ammunitionsförråd. — Såvitt Hörnfeldt
mindes har han icke av Stenström fått order att avhämta materielen
från provskjutningscentralen. Hörnfeldt anser att hans befattning med atommarkeringarna
uteslutande reglerats genom vad som föreskrivits av arméstaben
och militärbefälsslaben samt genom regementsordern den 11 septem -

206

ber 1960. Enligt Hörnfeldts mening hade därför saknats anledning för
Stenström att giva Hörnfeldt någon order beträffande atommarkeringarna.
Det enda Stenström åtgjort i saken var, såvitt Hörnfeldt erinrade sig, att
Stenström ställde tygavdelningens speciella lastbil för ammunitionstransport
till förfogande för materielens avhämtning från Ursvik. Det var från Stenströms
sida ej tal om förvaringsplats vid livgardet för materiel, som ingick
i atommarkeringarna. -— Furuby tjänstgjorde som förare av lastbilen vid
materielens avhämtning från provskjutningscentralen. Enligt av Furuby
lämnad uppgift har Stenström på fråga av Furuby varför speciallastbilen
och ej vanlig lastbil skulle användas upplyst Furuby, att det gällde avhämtning
av särskilt ömtålig materiel, vilket Furuby i sin tur omnämnt för Lindqvist.
— Den 25 september 1959 avhämtades från provskjutningscentralen
av Hörnfeldt bland annat 14 drivladdningar. Varken Hörnfeldt eller Furuby
fick vid besöket å provskjutningscentralen någon anvisning om vad som
borde iakttagas vid materielens handhavande eller förvaring. Materielen hade
så länge den omhänderhades av Hörnfeldt och ej användes vid övningarna
förvarats på flaket till en lastbil, som uppställts cirka 40—50 meter från kasernvakten.
Klingspor har förklarat, att han ägt kännedom om denna förvaring
samt att han såtillvida givit anvisningar rörande densamma, att
Klingspor på fråga av Hörnfeldt, om lastbilen finge ställas i garage, förbjudit
detta med tillägg, att lastbilen skulle uppställas utomhus under bevakning.
— Efter fälttjänstövningarnas slut återstodo av markeringsmaterielen
bland annat två drivladdningar, elva eltändare och 320 kilogram nitrolit.
Någon rapport om vad sålunda blivit över lämnades ej till Klingspor
eller Stenström. Klingspor har förklarat, att han för sin del uppfattat formuleringen
av arméstabsskrivelsen så, att den materiel, som utlämnats
från provskjutningscentralen, icke skulle tagas till uppbörd vid livgardet.
Under sådant förhållande borde enligt Klingspors mening drivladdningarna,
i den mån de ej förbrukats vid övningarna, ha omedelbart efter deras avslutande
återställts till provskjutningscentralen. Klingspor skulle också, om han
fått upplysning om de överblivna drivladdningarna, ha föranstaltat om sådant
återsändande. — Hörnfeldt synes däremot för sin del ha uppfattat
innehållet i arméstabsskrivelsen så, att drivladdningarna skulle tagas till
uppbörd vid livgardet och därför till den del de bleve över efter övningarna
inlämnas till tygavdelningen. — Första dagen efter övningarnas slut förvarades
drivladdningarna, såsom tidigare skett, på en lastbil under bevakning.
På förmiddagen den 8 oktober 1959 uppringde Hörnfeldt tygexpeditionen
och samtalade med Holmgren. Holmgren har uppgivit, att han vid denna tid
saknade kännedom om drivladdningarnas farlighet. Vad som avhandlades
vid detta samtal är oklart. Hörnfeldt har uppgivit att han frågat Holmgren
huruvida nitroliten, som ju utlämnats från Svea trängregemente, finge inlämnas
till tygavdelningen, vilket Holmgren efter en stunds diskussion medgav.
Hörnfeldt har däremot ej kunnat erinra sig att drivladdningarna under
samtalet avhandlades, vartill enligt Hörnfeldts uppfattning anledning saknats
eftersom såvitt Hörnfeldt förstod drivladdningarna avsetts skola tagas

207

till uppbörd vid livgardet. Holmgren har å sin sida uppgivit, att Hörnfeldt under
samtalet frågat Holmgren om nitroliten och atommarkeringarna finge
inlämnas till tygavdelningen. Holmgren uppgiver sig ha omedelbart reagerat
beträffande den uppgivna stora posten nitrolit och förklarat, att denna ej
finge intagas i livgardets ainmunitionsförråd utan skulle återsändas till
Svea trängregemente. Beträffande Hörnfeldts fråga om atommarkeringarna
har Holmgren anmärkt, att frågan formulerades som avseende icke drivladdningar
utan atommarkering i allmänhet, varför Holmgren, som känt till att
viss i markeringarna ingående materiel utlämnats från livgardets ammunitionsförråd,
utgick från att Hörnfeldt avsåg just sådan materiel. Fördenskull
hade Holmgren icke ställt sig avvisande till frågan om »atommarkeringarna»
finge inlämnas till tygavdelningens förråd. I sin egenskap av expeditionsunderofficer
vid livgardets tygavdelning hade Holmgren icke haft att
taga befattning med frågor rörande ammunitionseffekters lämpliga placering
i förråd. Sådana frågor tillhörde i första hand Stenströms bedömning.
Emellertid kunde förekomma, att Holmgren i Stenströms frånvaro hade att
besvara frågor huruvida viss upphittad eller eljest omhändertagen ammunition
finge avlämnas till tygavdelningens förråd. För att förebygga att dylik
ammunition kom att omhänderhavas av personal vid trupp utan insikt i
förrådstjänst har Holmgren ansett sig böra, under framhållande av vikten
av att vederbörligt reversal utfärdades, lämna medgivande till avlämnandet
av dylik ammunition vid tygavdelningens förråd. Holmgren har förklarat,
att han i sådant fall givetvis förutsatte att frågan om ammunitionens inläggning
i vederbörligt förråd eller översändande till annat förband eller
anläggning prövades av Stenström eller Klingspor. — Hörnfeldt, som förklarat
sig ha ägt kännedom om drivladdningarnas egenskap av försöksammunition
samt om förbudet enligt 12 punkten Prov IFTA att utan särskilt
medgivande inlägga sådan ammunition i ammunilionsförråd, beordrade efter
samtalet med Holmgren två befälselever att med lastbil transportera drivladdningarna,
eltändarna och nitroliten till tygavdelningens ammunitionsförråd
och avlämna materielen där. Furuby hade icke varit tillstädes å förrådet.
Lindqvist hade emellertid, eftersom han visste att varken drivladdningarna
eller nitroliten utlämnats från livgardet, avvisat befälseleverna med
godset först en gång och därefter på nytt, då de efter en stund återkommit.
När befälseleverna för tredje gången kommo till förrådslokalen satte sig
Lindqvist per telefon i förbindelse med Holmgren. Enligt vad Lindqvist uppgivit,
gav Holmgren därvid order att materielen skulle mottagas vid livgardets
ainmunitionsförråd. Såvitt Lindqvist kunnat minnas var ej särskilt
tal om lämpligt förrådsutrymme för nitroliten, eftersom sådant vid tillfället
funnits tillgängligt; däremot hade Holmgren, efter påpekande av Lindqvist
att lämpligt förvaringsutrymme för drivladdningarna saknades, förklarat
att de dock skulle emottagas och att Lindqvist skulle bereda plats för dem
i tillgängligt förrådsutrymme. Därefter placerade Lindqvist drivladdningarna
i det enda avskilda utrymme, som var tillgängligt, nämligen en plåtkur.
Lindqvist har förklarat sig ej hålla för otroligt att han för Holmgren om -

208

talat sin avsikt att placera drivladdningarna i denna kur. Stenström, på vilken
det normalt ankommit alt taga ställning till frågor om inläggande av
ammunition i förråd, hade vid tillfället ej varit tillgänglig. — Holmgren,
som förklarat sig ej ha bestämt minne av vad som förekom vid samtalet
med Lindqvist, har bestämt bestritt, att han medgivit inläggande av drivladdningar
i plåtkur eller annat förrådsutrymme. Vid tillfället saknade
Holmgren kännedom om förrådslokalernas beskaffenhet och kapacitet. — Då
Furuby återkom till förrådslokalen, fick han av Lindqvist redogörelse för
vad som förekommit under telefonsamtalet med Holmgren samt i fråga om
drivladdningarnas inläggande i en plåtkur. Furuby, som delade Lindqvists
uppfattning att plåtkuren var det enda tillgängliga utrymmet, lät drivladdningarna
kvarligga. Av Lindqvists redogörelse för samtalet med Holmgren
bibragtes Furuby den uppfattningen att Holmgren beordrat drivladdningarnas
placering i kuren. Därför vidtog Furuby ej annan åtgärd än att han utfärdade
ett inlämningsreversal, dagtecknat den 8 oktober 1959, varigenom
erkändes mottagandet av två drivladdningar till atommarkering 2, elva eltändare
till rökhandgranat för dylik markering och 320 kilogram nitrolit.
Reversalet inlämnades därefter till tygavdelningens expedition. Holmgren
har uppgivit, att han beträffande reversalet icke åtgjort annat än att han
någon dag efter den 8 oktober 1959 uppvisade detsamma för Stenström,
därvid frågan om nitrolitens återsändande till Svea trängregemente avhandlades.
Drivladdningarna omnämndes ej vid samtalet. Stenström har förklarat,
att han ej har minne av att reversalet företetts för honom och att han
ej håller för troligt att så skett. Holmgren företedde ej reversalet för Klingspor.
Holmgren har uppgivit att han ej ansett reversalet, för vars utskrivande
använts en blankett till »Följesedel-Packningsnota», utgöra i vederbörlig
ordning upprättad redovisningshandling, avseende mottagandet
av ammunition, varför han antagit, att riktiga omföringshandlingar senare
skulle komma. Dessutom beaktade Holmgren att ammunitionseffekterna
ej skulle uppbördstagas vid livgardet. Klingspor har förklarat sig
numera inse, att det varit riktigast att reversalet överlämnats till honom.
Även om så skett skulle Klingspor, enligt vad han vidare uppgivit,
nog mera ha fäst sig vid den å reversalet upptagna stora posten nitrolit än
vid drivladdningarna; genom delgivning av reversalet skulle dock Klingspor
fått kännedom om att drivladdningar blivit över och föranletts att vidtaga åtgärd
för deras återställande till provskjutningscentralen. Klingspor hade
emellertid, enligt vad han vidare förklarat, icke i något sammanhang givit
Holmgren eller expeditionspersonalen i övrigt instruktion om att handlingar,
som icke tillkommit i rutinmässig ordning, under alla förhållanden skulle
företes för Klingspor. Klingspor har ej heller instruerat honom underställd
personal om att från övningarna eventuellt överblivna drivladdningar skulle
återställas till provskjutningscentralen. Klingspor har vidare på fråga förklarat
sig icke kunna uttala sig om vem av personalen på tygavdelningen,
som bort vidtaga sådan åtgärd, samt tillagt, att han ju för egen del ej fått
rapport om de överblivna drivladdningarna. Enligt Klingspors mening ut -

209

gjorde det av Furuby utfärdade reversalet icke sådan redovisningshandling,
som rutinmässigt upprättas vid normalt förekommande in- och utlämning
av ammunition. Noggranna föreskrifter om upprättandet och det expeditionella
handhavandet av sådana redovisningshandlingar återfunnes i Prov TI
bilaga IV: 8 B 1 samt i ledtexten till däri omförmälda blanketter. Mottagandet
av drivladdningarna utgjorde enligt Ivlingspors uppfattning ett särfall.
Nyss omförmälda föreskrifter kunde ej utan vidare tillämpas på det av
Furuby utfärdade reversalet. Efter tillgreppet gav Klingspor Holmgren instruktion
därom att till tygexpeditionen inkommande handlingar av ej rutinmässig
art skulle underställas Klingspor.

I ett till militieombudsmannen inkommet, till chefen för armén ställt yttrande
har militärbefälhavaren för fjärde militärområdet anfört bland annat:
Militärbefälhavaren hade tidigare i skrivelse till chefen för armén den 10
april 1959 angående ammunitionsförrådsplanläggningen hänvisat till en vid
skrivelsen fogad handling vari — i anslutning till en i detta sammanhang
gjord angelägenhetsgradering — beträffande livgardet antecknats: »I 1 kan
f. n. icke förvara ammunition på ett lagligt sätt.» — Svårigheterna för livgardet
att förvara ammunition vore uppenbara och i förevarande fall hade
felet varit att det icke, i den utsträckning som vore föreskrivet i Prov IFTA,
hos central förvaltningsmyndighet begärts godkännande av de använda ammunitionskurarnas
typ och placering. Personalen vid livgardet hade emellertid
efter bästa förmåga sökt lösa svårigheterna, även om detta icke skett
på lämpligaste sätt. Varken vårdslöshet eller slarv syntes ha förelegat. Det
vore angeläget, att av militärbefälhavaren begärda ammunitionsförråd för
utbildningsammunition vid livgardet snarast komme till utförande.

Chefen för armén har i ett till militieombudsmannen avgivet yttrande
anfört i huvudsak: Förvaringen av atommarkeringarna i ett icke godkänt
förrådsutrymme hade varit olämplig och stridande mot gällande bestämmelser.
Genom disponering av tillgängligt förrådsutrymme på annat sätt
hade ammunitionen möjligen kunnat förvaras enligt gällande säkerhetsföreskrifter.
Det borde emellertid framhållas att en dylik förrådsförvaring ur
arbetsekonomisk synpunkt icke vore helt rationell, enär den bland annat
nödvändiggjorde transporter till och från ett förråd beläget nio kilometer
från livgardets kasernetablissement. På grund av begränsad tilldelning
av investeringsmedel hade tillräckliga förråd för utbildningsammunition vid
livgardet ännu icke byggts. I den mån militieombudsmannens beslut i ärendet
icke gåve anledning till annat bedömande, avsåge chefen för armén att
låta ärendet behandlas i disciplinär ordning.

Armétygförvaltningen har i avgivna yttranden anfört bland annat: Enligt
armétygförvaltningens uppfattning kunde förvaringen av krevadpatroner
m/52 och 6,5 mm lösa patroner m/14 i en av plåtkurarna utanför förläggningsområdet
godtagas beträffande den tid, varunder rcpelitionsövningarna
pågingo, under förutsättning dock dels att ammunitionen då varit att anse
som utlämnad till trupp och dels att kurarna stått under ständig bevakning.
Beträffande drivladdningarna, som i sin egenskap av försöksammuni 14

-601629. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

210

tion icke fölle under bestämmelserna i Prov IFTA, erinrade armétygförvaltningen
om föreskriften i 12 punkten Prov IFTA, enligt vilken i ammunitionsförråd
icke utan central förvaltningsmyndighets medgivande finge inläggas
annat än fastställd ammunition. Då några generella regler rörande
förrådsförvaring av till trupp utlämnad försöksammunition icke funnits
vid denna tid syntes det armétygförvaltningen med hänsyn till vad som
förekommit ha varit lämpligt, att vederbörande befattningshavare hos ämbetsverket
meddelat direktiv om återlämning av eventuellt överblivna drivladdningar.
Enligt armétygförvaltningens uppfattning vore det emellertid
förklarligt att i förevarande fall sådana anvisningar icke meddelats, eftersom
flera atommarkeringar ej utlämnats än som enligt arméstabsskrivelsen
den 21 juli 1959 beräknats komma att åtgå och det funnits anledning räkna
med att, om någon eller några drivladdningar mot förmodan icke skulle
komma att förbrukas, dessa omedelbart skulle från livgardet återställas
till provskjutningscentralen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet förekommit och sedan
i samband därmed jämväl berörts de ovan omförmälda bestämmelserna angående
ammunitionsförvaring anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 1 december 1960 till chefen för armén följande.

Av utredningen framgår, att de kurar, som vid tiden för tillgreppet voro
uppställda vid Rådan, icke på sätt föreskrives i 1 och 2 punkterna Prov IFTA
med avseende å typ och belägenhet av armétygförvaltningen godkänts som
ammunitionsförråd.

Vad först beträffar den förvaring av krevadpatroner med tillhörande lös
gevärsammunition som förekommit synes vid bedömningen skillnad böra
göras mellan å ena sidan det parti, som alltsedan 1957 intill tid efter tillgreppet
den 19 oktober 1959 förvarats i en av de omförmälda plåtkurarna,
och å andra sidan det parti, som i samband med repetitionsövningarna hösten
1959 inlagts i en på platsen för tillgreppet uppställd plåtkur. Förstnämnda
parti har under den tid det legat i plåtkuren stått under direkt förvaltning
av livgardets tygavdelning och ej varit utlämnat till trupp. Detta parti
har därför ej utgjort sådan ammunition beträffande vilken jämlikt 22 punkten
andra stycket Prov IFTA tillfälligt förråd må anordnas utan armétygförvaltningens
godkännande. Förvaringen sedan 1957 av ammunitionspartiet
i den för ändamålet använda plåtkuren har således varit felaktig. Den omständigheten,
att förvaringen pågått sedan ganska lång tid före Klingspors
tillträdande av tjänsten som tygofficer vid livgardet, kan icke ha fritagit
Klingspor från skyldigheten att förvissa sig om att under hans förvaltning
ställda ammunitionsförråd varit i vederbörlig ordning godkända. Klingspor
har eftersatt sin skyldighet i detta hänseende. Någon erinran mot annan personal
vid tygavdelningen för vad som förekommit med avseende å förvaringen
av detta ammunitionsparti synes med hänsyn till omständigheterna
icke kunna göras. Det parti krevadpatroner och lösa patroner, som i sam -

211

band med repetitionsövningarna hösten 1959 inlagts i den andra plåtkuren,
har utgjort till trupp utlämnad ammunition. Så länge partiet varit att anse
som sådan ammunition har det jämlikt 22 punkten andra stycket Prov
IFTA fått förvaras i tillfälligt förråd utan att armétygförvaltningens godkännande
behövt inhämtas. Vid bedömningen av frågan, vid vilken tidpunkt
detta ammunitionsparti upphört att kunna anses som utlämnat till trupp,
måste hänsyn tagas till att personalen vid tygavdelningen skulle få skälig
tid till sitt förfogande efter repetitionsövningarnas slut den 12 oktober 1959
för uppsortering av ammunitionen och inläggning av densamma i tygavdelningens
förråd. Ur denna synpunkt torde någon anmärkning i och för sig
ej kunna göras mot att ammunitionen fått kvarligga i plåtkuren så pass
länge som till den 19 oktober 1959. Även beträffande sådant tillfälligt förråd
som avses i 22 punkten andra stycket Prov IFTA måste i varje särskilt
fall de föreskrifter med avseende å säkerhet och bevakning, som meddelats i
7 § första stycket förenämnda kungörelse samt i 30 och 33 punkterna Prov
IFTA, iakttagas. Klingspor har förklarat, att den plåtkur, vilken användes
för förvaring av de krevadpatroner med tillhörande lös gevärsammunition
som tillgrepos den 19 oktober 1959, icke varit till sin beskaffenhet lämplig
som förvaringsrum för dylik ammunition, och har vidgått att han i detta
hänseende brustit i den kontroll som det ålegat honom att utöva över ammunitionsförvaringen.
Vidare bär den bevakning som skett av de vid Rådan
uppställda, för ammunitionsförvaring begagnade kurarna icke varit godtagbar.
Det har ankommit på Klingspor att tillse antingen att inom hans förvaltningsområde
anordnade förråd blivit bevakade på tillfredsställande sätt
eller att förrådslokaler, i fråga om vilka godtagbar bevakning ej kunnat
anordnas, icke utnyttjades till förvaring av ammunition. Klingspor har
jämväl brustit i vad i sådant hänseende ålegat honom. Beträffande förvaringen
eller bevakningen av ammunition, som utlämnats till repetitionsövningsförbanden,
kan med hänsyn till omständigheterna någon anmärkning
icke riktas mot Klingspor underordnad personal.

Vad härefter angår drivladdningarna är i ärendet utrett att de i Prov
IFTA meddelade föreskrifterna för förvaring och transport av ammunition
icke äro tillämpliga beträffande sådana till försöksammunition hänförliga
laddningar, därvid dock är att iakttaga att enligt 12 punkten Prov IFTA
central förvaltningsmyndighet må lämna medgivande till att ammunitionsförråd
utnyttjas såsom förråd för bland annat dylika ammunitionseffekter.
Sådant särskilt tillstånd har i förevarande fall icke lämnats. Av utredningen
har vidare framgått att vid ifrågavarande tid icke funnos några av armétygförvaltningen
meddelade allmänna anvisningar angående förrådsförvaring
av utlämnad försöksammunition. Från armétygförvaltningens sida ha
ej heller i samband med drivladdningarnas utlämnande till Hörnfeldt meddelats
särskilda anvisningar rörande vad som skulle åtgöras med sådana
laddningar, som tilläventyrs icke komme alt förbrukas vid de övningar, för
vilka de voro avsedda. I förevarande sammanhang bör emellertid beaktas
alt, enligt vad omständigheterna giva vid handen, det funnits anledning

212

räkna med att samtliga för övningarna avsedda drivladdningar skulle bliva
förbrukade eller, om mot förmodan så ej bleve fallet, de överblivna laddningarna
skulle bliva omedelbart återställda till provskjutningscentralen i
Ursvik. Med hänsyn härtill synes icke någon armétygförvaltningens befattningshavare
kunna lastas för att sådana anvisningar som nyss nämnts icke
meddelats.

Det har upplysts, att Klingspor på förhand erhöll kännedom om att drivladdningar
avsågos skola tillhandahållas för de ifrågavarande övningarna
samt att Klingspor med anledning därav tillsåg att en lastbil ställdes till
Hörnfeldts förfogande för avhämtning av drivladdningarna vid provskjutningscentralen.
Klingspor lämnade tillika Hörnfeldt vissa anvisningar rörande
uppställandet av den lastbil, på vilken Hörnfeldt till en början lät förvara
drivladdningarna. Däremot lämnade Klingspor icke Hörnfeldt eller
personal inom tygavdelningen några direktiv beträffande handläggningen av
frågor, som kunde uppkomma rörande förvaring av drivladdningar vid livgardet
eller återställande till provskjutningscentralen av sådana drivladdningar
som kunde komma att bliva över från övningarna. Klingspor har ej
heller hållit sig underrättad om på vilket sätt drivladdningarna i fortsättningen
handhades vid livgardet. Som Klingspor förklarat sig ha varit medveten
om att från övningarna överblivna drivladdningar skulle ha återställts
till provskjutningscentralen kan det förutsättas, att han skulle ha vidtagit
åtgärd i sådant hänseende, om han erhållit besked om att Hörnfeldt återkommit
från övningarna med ej förbrukade drivladdningar och då ifrågasatt
att de skulle tagas i förråd vid livgardet. Något sådant besked ingick ej
till Klingspor. Även om den situation, som blev en följd av Klingspors bristande
kännedom om sist angivna förhållanden, torde ha kunnat undvikas
genom lämpliga instruktioner till Klingspor underställd personal, ha dock
icke genom utredningen framkommit sådana omständigheter att det kan
läggas Klingspor till last såsom tjänsteförsummelse att han ej meddelat personalen
sådana instruktioner som nyss nämnts. Det har i detta sammanhang
särskilt beaktats, att drivladdningarna icke tilldelats livgardet för att
där tagas till uppbörd utan ställts till förfogande för en under fälttjänstövningarna
särskilt organiserad atomstridsdomargrupp. Klingspor får därför
anses ha haft fog för sin uppfattning, att drivladdningarna icke tillhörde
området för den förvaltning, som ankom på Klingspor i hans egenskap av
tygofficer vid livgardet.

Vad angår Holmgrens åtgöranden i samband med drivladdningarnas mottagande
å tygavdelningen vid livgardet är genom utredningen icke ådagalagt
att, på sätt påståtts, Holmgren vid det omförmälda telefonsamtalet med
Lindqvist gav tillsägelse om att drivladdningarna skulle inläggas i förråd
vid livgardet. Icke heller eljest ha beträffande Holmgren framkommit sådana
omständigheter att fog föreligger för anmärkning mot Holmgren med
anledning av vad som förekommit i fråga om drivladdningarna.

I fråga om Stenström synes visserligen icke utan visst fog kunna göras
gällande att denne, vilken jämväl på förhand erhöll vetskap om att driv -

213

laddningar avsågos skola tillhandahållas, under förhandenvarande förhållanden
bort i sin egenskap av tygförrådsförvaltare finna det angeläget att
även förskaffa sig kännedom om sättet för drivladdningarnas handhavande,
detta så mycket mera som med hänsyn till omständigheterna i samband
med laddningarnas transport till livgardet det uppenbarligen varit känt för
Stenström att laddningarna intill övningarnas början av Hörnfeldt förvarades
inom livgardets område. Icke heller för Stenströms vidkommande ha
dock genom utredningen framkommit omständigheter av beskaffenhet att
giva anledning till anmärkning mot Stenström i nu förevarande hänseende.

Beträffande Furubys åtgärd att, efter det drivladdningarna av Lindqvist
inlagts i den omförmälda plåtkuren, låta laddningarna kvarligga därstädes
framgår av utredningen att Furuby bibragts den uppfattningen att Holmgren
beordrat laddningarnas inläggande i kuren. Furuby har vidare, sedan
han redan samma dag till tygavdelningen överlämnat reversal, som bland
annat upptog de ifrågavarande två drivladdningarna, haft anledning räkna
med att vidare bedömningar rörande förvarandet av drivladdningarna skulle
ske inom tygavdelningen. Vid angivna förhållanden föreligger icke anledning
till anmärkning mot Furuby.

Vad angår Hörnfeldt synes visserligen denne, med hänsyn till arten av
det honom lämnade uppdraget att vara ledare för viss till atomstridsdomargruppen
ansluten avdelning, ha bort inse att de icke förbrukade drivladdningarna
skulle återlämnas till provskjutningscentralen. Hörnfeldt torde
likväl icke kunna lastas för sin åtgärd att låta inlämna dem till tygavdelningens
förråd. Hörnfeldt får nämligen anses med fog ha kunnat räkna med
att vederbörliga åtgärder för drivladdningarnas förvaring eller återställande
till provskjutningscentralen skulle vidtagas efter bedömande av Klingspor
eller Stenström.

Sammanfattningsvis må i förevarande sammanhang slutligen framhållas
att, enligt vad utredningen giver vid handen, det påtalade förhållandet att de
överblivna drivladdningarna vid livgardet blevo omhändertagna för förvaring
på sätt som skedde närmast varit att tillskriva ett flertal missförstånd,
som efter hand inverkat på händelseförloppet och för vilka icke någon särskild
av nu ifrågavarande befattningshavare kan ställas till ansvar.

I enlighet med vad ovan anförts har Klingspor, mot vilken icke finnes skäl
till anmärkning med anledning av vad som förekommit i fråga om handliavandet
av drivladdningarna, med avseende å förvaringen av krevadpatronerna
och den därtill hörande lösa gevärsammunitionen däremot gjort sig
skyldig till fel och försummelser av beskaffenhet att böra läggas honom
till last såsom tjänstefel. Med hänsyn till förhandenvarande omständigheter,
särskilt bristen på lämpliga utrymmen för förvaring av ammunition vid
livgardet, finner jag mig emellertid, med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän, kunna i sislberörda hänseende låta bero vid den erinran
till Klingspor, som innefattas i det anförda.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes armétygförvaltningen,
sekundchefen för Svea livgarde samt Klingspor.

214

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade bestämmelser angående beslag och förverkande av
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel påträffade hos krigsmän

Ämbetsberättelsen till 1960 års riksdag innehåller (s. 246 ff) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 25 maj 1959 till Konungen avlåten
framställning, vari ifrågasattes viss översyn av de genom lag den 9 maj
1958 (SFS nr 205) meddelade nya bestämmelserna angående beslag och
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. I skrivelsen anfördes bland
annat följande.

Genom lagen den 9 maj 1958, vilken trätt i kraft den 1 juli samma år,
hade upphävts lagen den 13 juni 1941 (SFS nr 402) om förverkande i vissa
fall av spritdrycker och vin m. m. Enligt 1 § första stycket sistnämnda lag
skulle, om spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
påträffades hos person, som av polisman beträddes med fylleri, egendomen
av polismannen tagas i beslag. Bestämmelserna i 1941 års lag inneburo i
övrigt att under vissa angivna förutsättningar egendom som enligt lagen
tagits i beslag skulle dömas förverkad. I Kungl. Maj :ts cirkulär den 19 november
1948 till polismyndigheterna samt de militära befattningshavare
som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål angående tillämpningen i sådana
mål av 1941 års lag föreskrevs bland annat att behörighet att verkställa beslag
enligt nämnda lag tillkom, förutom civil polisman, även militär personal,
som hade att ingripa då krigsman beträddes med onykterhet i tjänsten
eller fylleri. I 1 § första stycket i 1958 års lag föreskreves att alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffades hos den som uppträdde
berusad på sätt i 11 kap. 10 § strafflagen sägs, skulle vara förverkade,
om ej särskilda skäl vore däremot. I 2 § samma lag meddelades vidare
bestämmelser angående beslag av egendom som avsåges i 1 §. Ansvar för
fylleri kunde inträda dels enligt den allmänna straffbestämmelsen ill kap.
10 § strafflagen och dels enligt det särskilda för krigsman gällande straffbudet
i 26 kap. 15 § samma lag. Den brottsbeskrivning som kommit till uttryck
i dessa lagrum avsåge såväl den brottsliga handlingen som brottsplatsen.
Enligt båda lagrummen bestode handlingen däri att någon uppträdde
berusad av starka drycker så att det framginge av hans åtbörder eller tal,
och brottsplatsen angåves sålunda att vederbörande uppträtt i nu angiven
mening berusad, i förra fallet å allmän plats och i senare fallet inom område
eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. De i 11 kap. 10 § och
26 kap. 15 § för fylleriansvar uppställda rekvisiten kunde — såväl i fråga
om graden av påverkan som beträffande brottsplatsen — emellanåt vara
för handen jämväl då straffbarhet förelåge enligt 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen
(övergivande av post resp. onykterhet i tjänsten); och även i dylika
fall hade tillämpats bestämmelserna i 1941 års lag om beslag och förver -

215

kande. Med den lydelse som stadgandet i 1 § första stycket i 1958 års lag
erhållit vore det, mot bakgrunden bland annat av förhållandena i samband
med lagens tillkomst, enligt militieombudsmannens mening tydligt att —
medan 1941 års förverkandelag varit tillämplig vid fylleri enligt 11 kap. 10 §
och 26 kap. 15 § strafflagen ävensom i vissa fall vid övergivande av post
och onykterhet i tjänsten enligt 26 kap. 13 och 14 §§ samma lag -— tillämpningsområdet
för stadgandet i 1 § första stycket i 1958 års lag blivit begränsat
till fall som avsåges i 11 kap. 10 § strafflagen. Vad som framhållits borde
enligt militieombudsmannens mening snarast föranleda en översyn av det
berörda stadgandet i 1958 års lag så att stadgandet även komme att avse
gärningar hänförliga under 26 kap. 15 § och, i fall som förut angivits, under
26 kap. 13 och 14 §§ strafflagen. I stället för det omförmälda cirkuläret av
den 19 november 1948 syntes under alla förhållanden böra utfärdas tillämpningsföreskrifter
som anknöte till vad som gällde eller kunde bli gällande
på förevarande område.

Vad militieombudsmannen föreslagit i framställningen har beaktats genom
en med anledning av proposition nr 47 till 1960 års riksdag utfärdad
lag den 5 maj 1960 (SFS nr 159), varigenom förordnades att 1 § första stycket
lagen den 9 maj 1958 skulle erhålla följande lydelse.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos
den som uppträder berusad på plats och sätt ill kap. 10 § eller 26 kap. 15 §
strafflagen sägs eller ock gör sig skyldig till gärning som avses i 26 kap. 13
eller 14 § strafflagen och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder
eller tal, skola vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

Samtidigt med lagändringen utfärdades av Kungl. Maj :t cirkulär (SFS
nr 160) till de militära befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål
angående tillämpningen i sådana mål av lagen den 9 maj 1958. Cirkuläret,
som alltså till skillnad mot det förut omnämnda cirkuläret av år
1948 riktar sig enbart till de militära bestraffningsberättigade befattningshavarna,
är i sak av i stort sett samma innehåll som 1948 års cirkulär. I
fråga om avfattningen av det nya cirkuläret är att märka att däri uttryckligen
angives att beträffande brott enligt 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen
cirkuläret är tillämpligt endast i fall då vederbörande är påverkad i sådan
grad som kräves för åläggande av straff för fylleri.

2. Fråga om införande av skyldighet för befattningshavare, som äger bestraffningsrätt
i disciplinmål, att i samband med delgivning av meddelat
straffbeslut även låta i förekommande fall underrätta den bestraffade om
att auditören ej biträtt beslutet

Militieombudsmannen avlät den 10 december 1960 följande framställning
till Konungen.

I samband med den granskningsverksamhet som tillhör min ämbetsutövning
har jag funnit anledning upptaga nedan berörda spörsmål angående
vad i visst hänseende synes böra iakttagas i fall där chef som äger bestraff -

216

ningsrätt i disciplinmål i sådant mål ålagt bestraffning utan att auditören
biträtt den mening som kommit till uttryck i beslutet.

I 20 § militära rättegångslagen stadgas att auditör är jämte den bestraffningsberättigade
ansvarig för beslut som denne fattar på tillstyrkan av auditören.
Enligt 38 § samma lag skall — med vissa i 39 § angivna undantag —
yttrande av auditören inhämtas innan disciplinstraff ålägges. Slutligt beslut
i disciplinmål skall, föreskrives i 13 § militära rättsvårdskungörelsen, kontrasigneras
av auditören; dock erfordras ej kontrasignation, om auditörens
yttrande avgivits skriftligen och beslutet till alla delar överensstämmer med
yttrandet. Enligt samma författningsrum skall, om auditören icke biträder
beslutet, detta på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen.
I 42 § militära rättegångslagen föreskrives att beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff ålagts skall ofördröjligen skriftligen delgivas den mot
vilken beslutet riktar sig och att beslutet skall innehålla underrättelse om
vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

Vid delgivning av i disciplinmål meddelat straffåläggande användes av
försvarets civilförvaltning fastställt blankettformulär nr 1133, benämnt
»Delgivningskort-disciplinmål».

I samband med min granskningsverksamhet ha vissa undersökningar
gjorts i syfte att utröna huruvida i fall, där i disciplinmål meddelats straffbeslut
som icke biträtts av auditören, den mot vilken beslutet riktats vid
delgivningen av beslutet jämväl underrättats om att auditören uttalat från
beslutet avvikande mening. Det har därvid framkommit att någon sådan underrättelse
icke brukar lämnas, och detta vare sig auditörens skiljaktiga mening
gäller straffmätningen eller förhandenvaron överhuvudtaget av förutsättningar
för straffbarhet. Såsom exempel på ett sådant fall som de nu åsyftade
kan hänvisas till vad som förekom i ett av mig upptaget ärende,1 vari
efter av mig anställt åtal en regementschef befanns ansvarsskyldig för det
han, mot av auditören uttalad skiljaktig mening, ålagt bestraffning utan att
förutsättningar för straffbarhet voro för handen. I det nämnda ärendet uppgav
regementschefen på därom framställd fråga att han icke ansåge sig ha
någon anledning att orientera av honom bestraffade om auditörens inställning
till föreliggande straffbeslut.

Vidare må i detta sammanhang även hänvisas till vad som meddelats i en
til] mig den 7 september 1960 från vice auditören B. Akselsson inkommen
skrift. Akselsson anför däri i huvudsak följande: Han vore förordnad såsom
vice auditör hos chefen för sjätte militärområdet jämte vissa denne underställda
förbandschefer. Vid ett av de förband där Akselsson tjänstgjorde förekom
understundom att förbandschefen i disciplinmål meddelade straffbeslut,
som avveko från auditörens förslag. I några fall hade förbandschefen
sålunda bestämt ett strängare straff än det auditören föreslagit och i
ett fall hade arreststraff ålagts ehuru auditören i skriftligt yttrande uttalat

1 Till upplysning om detta ärende hänvisades till vissa skrivelsen bifogade handlingar. Ärendet
i fråga återgivet i denna ämbetsberättelse s. 15 ff.

217

att erforderliga förutsättningar för åläggande av straff enligt hans mening
icke förelågo beträffande en del av de gärningar om vilka i målet var fråga.1
Sedan Akselsson erfarit att de, mot vilka straffbesluten riktade sig, icke vid
delgivning av besluten erhöllo underrättelse om auditörens avvikande mening,
hade Akselsson för den åsyftade förbandschefen framhållit att det vid
delgivning av straffbeslut, som icke biträddes av auditören, givetvis borde
tydligt anmärkas att auditören icke biträtt beslutet. Efter det förbandschefen
enligt uppgift rådgjort med chefens för armén juridiska biträde tillkännagav
förbandschefen för Akselsson att någon skyldighet icke förelåge
att vid delgivning av straffbeslut underrätta den straffskyldige om auditörens
ställningstagande. Eftersom det ålåge auditören att, i fall då han icke
biträdde ett straffbeslut, kontrasignera detsamma samt att därvid på lämpligt
sätt anmärka att han icke biträdde beslutet, måste kontrasignationen
med därtill anknuten reservation mot beslutet enligt Akselssons uppfattning
anses utgöra en integrerande del av beslutet och därför också, likaväl
som beslutet i övrigt, delgivas den mot vilken beslutet riktade sig. Detta
måste givetvis gälla oaktat något uttryckligt stadgande om skyldighet att
delgiva auditörens avvikande mening icke funnes. Det syntes för övrigt
ligga i sakens natur att det från rättssäkerhetssynpunkt vore påkallat att den
straffskyldige erhölle kännedom om att olika uppfattningar förelegat hos
den juridiska och den militära sakkunskapen. Akselsson ifrågasatte med
hänvisning till det anförda om icke ett uttalande i saken från militieombudsmannens
sida vore på sin plats.

Defc torde icke behöva särskilt framhållas att medverkan av auditör vid
den disciplinära bestraffningsrättens utövning från rättssäkerhetssynpunkt
är av största betydelse. Därvidlag må i detta sammanhang vara tillräckligt att
hänvisa till hurusom under förarbetena till militära rättegångslagen kraftigt
framhävdes att det för ett behörigt tillgodoseende av rättssäkerhetens
krav vore nödvändigt att den bestraffningsberättigade till sitt förfogande
hade en kompetent juridisk rådgivare som under ämbetsansvar hade att biträda
honom vid handläggningen av disciplinmål (prop. 1948: 216 s. 115).
Det är givet att det från rättssäkerhetssynpunkt uppställda kravet på medverkan
av auditör blir starkt framträdande icke minst mot bakgrunden av att
det i disciplinmålen är fråga om ett, i jämförelse med domstolsrättsskipningen,
mera summariskt anordnat förfarande där avgörandet ankommer på befattningshavare
som regelmässigt icke ha juridisk utbildning. Redan vad nu
framhållits synes bestämt tala för införandet av skyldighet för vederbörande
bestraffningsberättigade chef att i samband med att meddelat straffbeslut
delgives den, mot vilken beslutet riktar sig, i förekommande fall även
låta underrätta honom om att auditören icke biträtt beslutet; endast på detta
sätt blir det sörjt för att den lagförde erhåller säker kännedom om en med
förfarandet sammanhängande omständighet, som obestridligt är av grund 1

Sist åsyftade fall bär granskats utan att därav föranletts någon åtgärd från militieombudsmannens
sida.

218

läggande betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och, enligt sakens natur,
måste förutsättas vara av särskild betydelse för den lagförde vid bedömande
av om han bör begagna sig av den möjlighet som lagligen tillkommer honom
att fullfölja talan mot beslutet.

Även åtskilliga särskilda omständigheter tala för införandet av sådan underrättelseskyldighet
som nyss nämnts. Sålunda må beaktas att, då det gäller
i disciplinmål ålagt arreststraff, tiden för klagan över straffbeslutet är
begränsad till två dagar från utgången av den dag den lagförde erhöll del
av beslutet. Det är uppenbart att därmed också möjligheterna för honom att
av utomstående i tid erhålla tillförlitlig vägledning för bedömande av fullföljdsfrågan
äro i betydlig mån begränsade och att det därför icke bör betagas
honom den tillgång till vägledning härutinnan som otvivelaktigt måste
vara att finna i en av auditören uttalad skiljaktig mening. En ordning som
icke tillförsäkrar den lagförde kännedom om förefintlig skiljaktighet beträffande
straffbeslutet synes för övrigt föga förenlig med visst i militära
rättegångslagen upptaget stadgande som syftar till att för den som ålagts
straff i disciplinmål underlätta hans åtgärder att tillvarataga sin rätt i fråga
om fullföljande av talan mot straffbeslutet. I det åsyftade stadgandet —
upptaget i 45 § nämnda lag — föreskrives att vid fullföljd av talan mot beslut
i disciplinmål klaganden äger hos någon som har att mottaga fullföljdsinlagan,
d. v. s. hos militär befattningshavare, erhålla nödigt biträde med
dess författande. Mot bakgrunden av detta stadgande kan det — under de
särskilda förhållanden som föreligga beträffande disciplinärförfarandet —
enligt min mening icke anses godtagbart att den bestraffade måste själv vara
verksam för att få kännedom om en för hans rätt så betydelsefull omständighet
som att auditören icke biträtt straffbeslutet.

Av anförda skäl synes mig för ernående av det ovan angivna syftet en
komplettering böra ske av de delgivningsbestämmelser som gälla beträffande
straffbeslut i disciplinmål. Den ifrågasatta kompletteringen torde
lämpligen kunna ske genom tillägg till 42 § militära rättegångslagen. I samband
därmed torde fråga även böra upptagas om motsvarande komplettering
av 63 § samma lag i vad avser delgivning av beslut i ersättningsmål
varigenom ersättningsskyldighet ålagts (jfr 23 § militära rättsvårdskungörelsen).

Det kan anmärkas att enligt vad som inhämtats från försvarets civilförvaltning
utrymme för de uppgifter, varom nu är fråga, utan olägenhet kan
beredas å ovan omförmälda blankett nr 1133.

Med stöd av 19 § i instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed
hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande av mig
nu framförda spörsmål.

219

Yttrande till Konungen över framställning av militärpsykologiska institutet
angående rätt att taga del av vissa uppgifter i militärt straffregister
och förteckningar över meddelade tillrättavisningar

Genom remiss den 12 februari 1960 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av militärpsykologiska institutet
i underdånig skrivelse den 9 i samma månad gjord framställning om
att i samband med undersökning av anstaltintagnas m. fl. duglighet för
krigstjänst få taga del av vissa uppgifter i militärt straffregister och förteckningar
över meddelade tillrättavisningar. Med anledning härav avgav
militieombudsmannen den 19 mars 1960 följande yttrande.

Av militärpsykologiska institutets skrivelse framgår bland annat, att undersökningen
är avsedd att omfatta följande grupper av personal, nämligen
dels män, som år 1955 uppnått en ålder av 15—20 år och som nämnda
år a) blivit villkorligt eller ovillkorligt dömda eller straffriförklarade, b)
fått åtalseftergift för brott mot strafflagen, eller c) intagits i ungdomsvårdsskola,
dels en mot grupperna a)—c) svarande normal population. Beträffande
gruppen a) har institutet genom Eders Kungl. Maj :ts beslut den 13
november 1959 medgivits erhålla uppgifter ur allmänna straffregistret. I
fråga om övriga grupper har institutet i skrivelse den 8 januari 1960 anhållit
om motsvarande medgivande.

Vid bifall till nu förevarande framställning avses insamlingen av uppgifter
skola utföras på det sätt, att vederbörande straffregisterförare respektive
förbandschef från centrala värnpliktsbyrån får sig tillställd namnuppgift
på berörd personal med begäran om utdrag av militärt straffregister
respektive utdrag av förteckningar över meddelade tillrättavisningar beträffande
dem som förfrågningen avser.

Med anledning av remissen får jag anföra följande.

Vad angår frågan om rätt att erhålla utdrag av militärt straffregister finnas
bestämmelser härom meddelade i 11 § tredje stycket lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen) samt i 61 och 62 §§ kungörelsen den 19 november
1948 (nr 691) angående den militära rättsvården (militär rättsvårdskungörelse).
Dessa bestämmelser innebära för militärpsykologiska institutets
del att institutet icke äger erhålla utdrag av militärt straffregister med
mindre Eders Kungl. Maj :t lämnar tillstånd därtill. Närmare föreskrifter
om förande av militärt straffregister ha upptagits i den genom generalorder
nr 2222 den 4 september 1959 fastställda personalredovisningsinstruklionen
(PRI) del I, bilaga 3. Enligt dessa föreskrifter skall det militära

220

straffregistret föras å straffkort, som i regel upprättas och förvaras vid vederbörlig
truppregistreringsmyndighet.

Det synes icke finnas anledning till erinran mot bifall till förevarande
framställning i nu angivna del.

Föreskrifter rörande förande av förteckning över meddelade tillrättavisningar
återfinnas i 50 § militära rättsvårdskungörelsen. Enligt vad där stadgas
skola anteckningar, som införas i sådan förteckning, verkställas fortlöpande.
Förteckningen föres, såvitt angår officerare, underofficerare och
därmed jämställda, jämlikt av försvarsgrenscheferna utfärdade bestämmelser
av straffregisterförare hos närmast bestraffningsberättigade chef och,
såvitt angår övrig personal, av närmast tillrättavisningsberättigade befattningshavare
d. v. s. i regel vederbörande kompanichef eller motsvarande
chef. Innebörden av bestämmelsen att anteckningar beträffande inom en
tjänstgöringsenhet meddelade tillrättavisningar skola kronologiskt införas
i tjänstgöringsenhetens förteckning är att förtéckningen icke får föras i
samma form som ett straffregister med ett särskilt blad för varje tillrättavisad
person. Förteckningen har nämligen (prop. 1948: 216 s. 176 och prop.
1948: 144 s. 216) angivits endast tjäna det syftet att giva överordnad myndighet
möjlighet att öva verklig tillsyn över tillrättavisningsrättens utövande,
varemot registrering av tillrättavisningarna icke borde få ske på sådant
sätt att de för någon längre tid belastade de felande. Något till förteckningen
i fråga anslutet särskilt personregister får följaktligen icke heller upprättas.

I en av försvarsstaben den 2 mars 1953, Avd In, nr 49: 38, utgiven handbok
i militär rättsvård (RättsH) anföres (s. 51) — under hänvisning till 11 §
sekretesslagen — att förteckning över tillrättavisningar icke är offentlig
handling och, såsom utgörande i nyssnämnda lagrums tredje stycke avsett
»särskilt register» över meddelade tillrättavisningar, icke får utlämnas
i annat fall eller i annan ordning än Eders Kungl. Maj :t bestämmer.

Med hänsyn till vad nyss anmärkts beträffande ordningen för tillrättavisningsförteckningarnas
förande torde det kunna betecknas såsom tveksamt
huruvida dylik förteckning bör vara att hänföra till sådant särskilt
register, varom förmäles i 11 § tredje stycket sekretesslagen. Det synes förty
kunna ifrågasättas, huruvida Eders Kungl. Maj :ts medgivande erfordras
för att militärpsykologiska institutet skall äga taga del av berörda förteckningar.
Skulle dylikt medgivande bedömas erforderligt, synes icke heller
finnas anledning till erinran mot bifall till framställningen i denna del.

221

Yttrande till Konungen över framställning av krigsarkivarien om utfärdande
av bestämmelser angående utgallring av handlingar
tillhöriga viss myndighet inom krigsmakten

Genom remiss den 1 juli 1959 beredde Kungl. Maj:t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av krigsarkivarien i underdånig skrivelse
den 23 juni samma år gjord framställning om utfärdande av bestämmelser
angående utgallring av vissa handlingar tillhöriga förrådskontrollkontoret
inom arméintendenturförvaltningen.

Med anledning härav meddelade militieombudsmannen i en den 7 april
1960 till Konungen avgiven skrivelse att krigsarkivariens förevarande framställning
icke i något hänseende gåve anledning till erinran från militieombudsmannens
sida.

222

Yttrande till chefen för försvarsdepartementet i anledning av remiss
av en inom departementets lagbyrå upprättad promemoria angående
översyn av beredskapskungörelsen

Genom remiss den 20 november 1959 beredde statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
militieombudsmannen tillfälle att avgiva yttrande över
en inom departementets lagbyrå upprättad promemoria angående översyn
av beredskapskungörelsen och därmed sammanhängande frågor. Med anledning
härav avgav militieombudsmannen den 23 januari 1960 följande yttrande.

I promemorian framställes såsom en brist i den nuvarande beredskapslagstiftningen
att enligt densamma beredskapstillstånd och beredskapslarm endast
i begränsad utsträckning automatiskt medföra att beredskapsåtgärder
skola vidtagas och lagar, förordningar och kungörelser avsedda för krigsfara
tillämpas. För att häva denna brist i lagstiftningen föreslås i promemorian
bl. a. att gällande beredskapskungörelse den 22 juni 1950 (SFS nr 404) ersättes
med en ny beredskapskungörelse innehållande bestämmelser som tillgodose
en mera omfattande automatik i angivna hänseenden. Vidare föreslås
att begreppet beredskapstillstånd erhåller en annan bestämning än den
nuvarande.

Från de synpunkter jag har att företräda i mitt ämbete finner jag ej anledning
att närmare yttra mig över promemorian annat än i fråga om den
föreslagna bestämningen av sistnämnda begrepp. Helt allmänt vill jag emellertid
understryka betydelsen av den åsyftade utvidgningen av omförmälda
automatik i ett för landet på grund av krigsfara skärpt läge.

Den gällande, i 27 kap. 16 § första stycket strafflagen intagna bestämningen
av begreppet beredskapstillstånd innebär att sådant tillstånd inträder
i och med att Konungen jämlikt 28 § värnpliktslagen meddelat förordnande
om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet
och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser
icke vidare skola äga rum. Såsom skäl för denna bestämning har vid tillkomsten
av nämnda strafflagsstadgande angivits, att förordnande om inkallelse
enligt 28 § värnpliktslagen vore en lämplig yttre omständighet för
bestämning av ett läge, då skärpta straffbestämmelser för krigsmän erfordrades,
emedan inkallelse enligt detta lagrum vore att räkna med vid en beredskapsförstärkning.
I promemorian göres gällande att denna bestämning
icke längre bör bibehållas. I stället föreslås såsom en lämpligare bestämning
att beredskapstillstånds inträde och upphörande göres direkt beroende
av Konungens förordnande därom. Enligt promemorian skall förordnande
om inträde av beredskapstillstånd kunna meddelas då riket befinner sig i
krigsfara. Mot vad sålunda föreslagits finner jag ej anledning till erinran.

223

Av promemorian framgår att det övervägts huruvida bestämmelsen om
beredskapstillstånd borde givas i en särskild beredskapslag eller såsom för
närvarande ha sin plats i strafflagen. I promemorian ingår också alternativa
förslag i detta avseende. I detta sammanhang framhålles i promemorian att
bestämmande för om beredskapstillstånd skall inträda eller icke väsentligen
blir andra förhållanden än frågan om de skärpta straffbestämmelserna skola
träda i tillämpning. Redan vad sålunda anförts talar enligt min mening för
att företräde gives det alternativ enligt vilket de grundläggande bestämmelserna
om beredskapstillstånd upptagas i en särskild beredskapslag.

Det förslag till sådan lag som innefattas i promemorian innehåller endast
två paragrafer. I 1 § har intagits förenämnda bestämning av begreppet beredskapstillstånd
och i 2 § föreskrives att Konungen äger meddela de ytterligare
föreskrifter som erfordras för tillämpningen av ifrågavarande lag. Måhända
skulle det kunna vara till fördel om i lagen jämväl upptoges vissa
ytterligare grundläggande bestämmelser avseende beredskapstillstånd, exempelvis
vad som i förslaget till beredskapskungörelse stadgas i 1 § 2 och
3 mom. om kungörande av beredskapstillstånd, i 2 § om kungörande av
krigstillstånd och i 5 § 3 mom. om begränsningen i beviljandet av avsked
för fast anställd personal vid krigsmakten under beredskapstillstånd. Dessutom
synes böra övervägas huruvida icke i lagen även böra intagas de väsentligaste
bestämmelserna angående beredskapsgrader.

I övrigt föranleder den remitterade promemorian icke något mitt yttrande.

224

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1961 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast
för tjänstebruk», 1957 s. 144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall
av förbehåll att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas
endast vissa befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk
upprättad promemorias beskaffenhet av allmän handling samt huruvida
hinder för dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — fråga om handlingar
tillkomna under utredning verkställd av viss av ämbetsverk tillsatt
utredningsman äro allmänna handlingar, 1960 s. 109; — av militär chef
upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger
således taga del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; —- fråga huruvida
användande i vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s.
214; — fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörsmål
angående ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av
handlingar rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya
sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123; —
bristfälligt handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 1961 s. 31;
— inskrivningschef har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar i
ärende rörande ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 1960 s.
104; — se även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt, 1961
s. 197.

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidare -

225

befordra anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; — se även Militärförhör.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;

— fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet
av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga huruvida hinder att verkställa
arreststraff bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring eller
uppskov med verkställigheten, 1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida
då arreststraff ådömes befälselev tjänstens krav bör föranleda straffets
åläggande med tjänstgöring, 1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig
att för eftertjänst kvarbliva vid sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta
verkställighet av arreststraff till dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64;

— två särskilda arreststraff ålagda i stället för gemensamt straff, 1956

s. 84; — vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete
under arresttiden, 1957 s. 74; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring,
Verkställighet av disciplinstraff. Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; —- fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67; — innebörden i vissa hänseenden
av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203, 1956 s. 86 o. 1958 s. 71, jfr 1961 s.
87; — fråga angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden,
1952 s. 247 o. 1953 s. 236; — skiljaktig mening i fråga om
straffbeslut, 1961 s. 215.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

15—601629. Militieombudsmannens iimbetsberättelse

226

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullfölj
dsrätt.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s.
115, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel, 1959 s. 197.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

227

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250, jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; —- flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga mening
i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215; — av överordnad myndighet anbefalld
delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på klarläggande
av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; — sammanträffande
av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62. Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67; — bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65; —
fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat
och således såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser
av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — fråga huruvida i
samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning disciplinstraff
kan åläggas för samma förseelse som föranlett tillrättavisningen, 1961 s.
83; — två särskilda arreststraff ålagda i stället för gemensamt straff,
1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person,
mot vilken åtal i annat militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951
s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet
av den gärning bestraffningen avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s.
99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr även 1956 s. 88; — straff ålagt för icke
straffbar gärning, 1950 s. 196 o. 1961 s. 15; — ansvarsfråga kan ej upptagas
till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren beslutat att ej
anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 s. 89—90; — bestraffningsberättigad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål skall egenhändigt
underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan, Auditör, Förundersökning,
Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; — förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
15f -601629. Militicombudsmannens ämbetsberättelse

228

än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturmateriel i Västerås, 1958 s. 200; -—
fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt,
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistrerad,
1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straffmätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; — fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; •— se även Fullföljd, Hovrätt,
Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet,
Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s. 65; — angivandet i dom och straffbeslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; -— för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Uppfinning.

229

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; — fråga
om ändrade bestämmelser angående ersättningsmål, 1960 s. 252; — se även
Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; -— se
även Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237.

Flygning, se övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid startning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare bar underlåtit att i anseende
till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning, 1956 s. 42.

230

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s. 153
o. 1961 s. 150.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; —- beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s.
246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377; — straff
för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts från enskilt
till militärt område, 1961 s. 15.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153; —
fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och att
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113.

231

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 51, 1956 s. 15 o. 1961 s. 71; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra
den misstänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och
förhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24, 1956 s.
15 o. 1961 s. 47; — fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen till
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — se även Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31 o. 1958 s. 17. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — inventering av
förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om en gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och

232

för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål
rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat
avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; -— se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effektivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; -— domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — förvarsarrest skall ej bestå om
förutsättning för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; — om
förandet, såvitt angår förvarsarrestanter, av den i 55 § militära rättsvårdskungörelsen
omförmälda förteckningen, 1958 s. 91; — se även Arrestantkort,
Avlöning.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
26o, 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rättsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — felaktig utgallring
av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandlingar, 1961
s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskningsnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.
98; förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning hänförts
till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd, 1951 s.
16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av sin kompanichef
hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående en värnpliktig
i plutonen, 1956 s. 61; —■ fråga om förtydligande av bestämmelserna
i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds befogenheter,
1957 s. 172 o. 1960 s. 234.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum.
1958 s. 213 o. 1959 s. 211. ° J

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

233

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960
s. 149; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark
kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch i stark
kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233; —
behörig mvndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning bort
medgivas, 1961 s. 127; — se även Granskningsnämnd, Läkarbesiktning.
Jfr Éftertjänst, Tjänstgöring.

234

Instruktion, se Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
in. m., 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103 o. 1961 s. 191; — kommendering
av paradstyrka i samband med festlighet å officer smäss, 1961 s. 179.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

235

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s. 120.
Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om meddelad ordningsföreskrift
skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen bedömas icke såsom
lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; — fråga huruvida
värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning skall bedömas
som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller bestraffas med
tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951 s. 177; — överträdelse
av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,
1961 s. 78; — se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgö -

236

ringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning för
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — underlåtenhet
av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersökning
av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Inskrivningsförordningen,
Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130; — fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg avsett
att företes för allmän sjukkassa, 1960 s. 242.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; -— kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation, 1956
s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — fråga om upprättande av
sakregister över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470; —
underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om gemensam
handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; — fråga
om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240; •— se även
Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning, Jäv, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare,
Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har be -

237

straffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhördsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om fel förelupit
vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — se även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; -— vissa frågor om rätt för straffarrestant
och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder, 1961 s. 109.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med införing i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s. 109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; — av tjänstebil,
1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151. Jfr Handräckning, Kommendering,
Privat uppdrag, Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,
1961 s. 41 o. 47.

Motorfordon, se Bil, Kasernområde, Olovligt brukande, Parkeringsförbud,
Trafikbrottslagen, Trafikmål, Transport.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

16—601629. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

238

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning för
matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arreststraff
ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av spritdrycker
m. m. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214; —-se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.
Jfr Spritdrycker.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o.'' 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45; — gränsdragningen mellan
oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande
beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel,
1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

239

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
195 i s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; — över ett av försvarets
personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående militärpsykologi
och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för militära
myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. beträffande
personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17 o. 1960 s. 31; tjänstemissbruk:
1959 s. 15 o. 1960 s. 31; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid militärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; •— se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

240

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel avsedda
för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; — i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

241

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; ■— innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal
bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare». 1959 s. 191;
— fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,

1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — författningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i
hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål rörande ordningen
för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107; — se även Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,

1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar
och ersättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren
Gotland inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; -— avhjälpande i visst
fall av olägenheter för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar,
1955 s. 135; — säkerhetsanordningar vid demonslrationsskjutningar vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se även Militärhäkle,
Vakttjänst.

242

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i fall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. 85; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952
s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1961 s. 54.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Flygplan, Granatgevär,
Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevär, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn,
Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande

243

för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 195;
s. 87; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad
kompanichef, uppdragas åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt
tillkommer ej stabschef vid försvarsområdesstab och militärbefälsstab,
1958 s. 83; — fråga om ändrade bestämmelser angående tillrättavisningsrätt
gentemot fast anställt underbefäl med vederlikar, 1959 s. 243;
— se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet
av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954
s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål
eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.
1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151 o. 1960 s. 115, jfr
1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott, 1958
s. 67. Jfr Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande av
post. Se även Civil befattningshavare, Disciplinmål, Olämpligt uppträdande,
Stämning, Tilltalsord, Tävlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänstemissbruk, se Materiel, Privat uppdrag.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.

244

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s. 114.

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant, 1961 s. 54. — Se även
Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse
till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; — se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda
intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; —
fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig skyldig
till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25, jfr Transport.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

— fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch, 1960
s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182; — fråga
om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål, 1961 s.
179; — fråga om otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
1961 s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler framlägga
tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order ha innehållit
felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke fingo framläggas
å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst uttalande

245

av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i enskild förenings
publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående utspridande
av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 278; —- se även
Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; -—
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103; — vissa
spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla, 1957
s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951
s. 84; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå med
fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad segelregatta,
1961 s. 191; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143 o. 1961 s. 65; — beräkning av frånvarotid vid ådömande av
straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960 s. 235; — i
dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för utevarons
början och slut, 1961 s. 95; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel),
1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap.
11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även övergivande
av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av upphandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga om tillämpning av
föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande av för staten förmånligaste
anbud; tillika fråga om ofullständigt angivande av skäl för antagande
av anbud, 1961 s. 142.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

246

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — överträdelse
av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott, 1961 s. 78;
— i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; —- underlåtenhet av regementschef att efterkomma militie ombudsmannens

anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; _

åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rättegångslagen,
1961 s. 71; — se även Flyghaveri, Förhör, Förundersökning,
Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig

247

för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; —- fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;

— bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;

— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74; — åtgärder för verkställande av arreststraff
då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger
hinder, vars varaktighet icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden
vid sammanläggning av arreststraff av uttrycket i 9^ § disciplinlagen
»förekomma på en gång till verkställighet», 1955 s. 116;
frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning
av flera arreststraff eller efter avbrott i sådant straff, 1951
s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter avbrott i arreststraff,
1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i verkställigheten
av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning (enligt den numera
upphävda strafflagen för krigsmakten), 1950 s. 32; —• verkställighet av
arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953
s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning av ansökan om uppskov
med verkställighet av arreststraff, 1955 s. 110; — sammanträffande av
arrest- och disciplinbotsstraff, 1961 s. 62; — se även Arreststraff, Militärhäkte.
Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslul icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15; —
gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman)
och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman), 1957
s. 26.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om

förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
1961*rsatg5bestammeIse 1 vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
“7 3: ~T yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsföranden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värnplikhgs^
underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om

tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; _

fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; _

angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal’
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.
Jfr Tjänstgöringsplats.

ÄtiL''o mi''itrtä.rt måI ™?t.den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,
1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s 94- _ut vidgning

av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

ÄttowIlelSe’ Påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
lyoö s. i /.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.
Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, forfattningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165- _

innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

249

örlogsfartyg, se Fartyg.

övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straff mätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.