MILITIEOMBUD SMANNENS (Framställning / redogörelse 1956:Mo)

MILITIEOMBUD SMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1956

STOCKHOLM 1956

ISAAC MARGUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

551611

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämlietets förvaltning.......................... 7

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1. Åtal mot kapten dels för tjänstefel för det han brustit i grannlagenhet i sitt uppträ dande

mot en värnpliktig och dels för tjänstefel och oskickligt beteende för det kaptenen
utan behörighet därtill hållit förhör med den värnpliktige och därunder i olika
hänseenden förfarit olämpligt.................................................. 15

2. Åtal mot löjtnant för missfirmelse av en korpral................................. 15

3. Åtal mot fänrik för tjänstefel, bestående däri att han i strid med av förbandsläkare

meddelad föreskrift föranlett en underlydande att deltaga i viss övning............. 18

4. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med utfärdad före skrift

låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst, oaktat denne var
upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister............................. 28

5. Disciplinär åtgärd mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han underlåtit

att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades
från repetitionsövning........................................................ 42

6. Disciplinär åtgärd mot major för tjänstefel, bestående däri att han avlåtit viss fram ställning

å högre chefs vägnar utan att härutinnan ha erhållit erforderligt särskilt
uppdrag..................................................................... 48

7. Disciplinär åtgärd mot kapten för tjänstefel, bestående däri att han såsom ledare för

frivilliga befälsutbildningskurser gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro
vid utbildningen......................................................... 51

8. Disciplinär åtgärd mot löjtnant dels för oskickligt beteende för det han brustit i grann lagenhet

i sitt uppträdande mot en värnpliktig och dels för tjänstefel för det han utan
bemyndigande av sin kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande
angående den värnpliktige..................................................... 61

9. Disciplinär åtgärd mot överfurir för missfirmelse av en värnpliktig................. 69

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär åtgärd

1. Fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för vissa trafikbrott äro

tillämpliga i fråga om väg inom inhägnat kasernområde........................... 74

2. Fråga under vilka förutsättningar bestraffningsrätt i disciplinmål må av försvarsgrens chef

anförtros åt befattningshavare som har lägre grad eller tjänsteklass än regementsofficer
...................................................................... 78

3. Fråga huruvida förbud att använda viss parkeringsplats inom militärt område må av

förbandschefen meddelas underlydande som överskridit för körning inom området
föreskriven maximihastighet................................................... 81

4. Bestraffningsberättigad befattningshavare har förfarit felaktigt genom att, då två
disciplinmål angående samma person samtidigt förelegat til! avdömande, ålägga två
särskilda arreststraff i stället för gemensamt straff. Härjämte ha andra fel förelupit
vid målens handläggning; bl. a. har avfattningen av straffbesluten varit ofullständig

i fråga om angivandet av den brottsliga gärningen................................ 84

5. Vissa frågor rörande formen för samt avfattningen och delgivningen av förbandschefs

beslut om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare vid förbandet.......... 88

6. Bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut i disciplin- eller er sättningsmål,

skall egenhändigt underteckna beslutet............................. 91

7. Fråga huruvida regementschef utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling

av åklagarmyndighet och domstol och därigenom undandragit sig att i den utsträckning
som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt.............................. 93

8. Brott, varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt, hör under allmänt åtal utan
hinder av vad eljest må vara stadgat. Härav följer dock icke att i fråga om sådana
brott distriktsåklagares skyldighet att i vissa fall inhämta statsåklagares medgivande

till anställande av åtal bortfaller............................................... 102

9. Fråga om förutsättningar för tillämpning av stadgandet i 45 kap. 5 § första stycket

rättegångsbalken om utvidgning av väckt åtal................................... 103

10. Vissa spörsmål rörande domstols befogenhet att i samband med dom i militärt mål

förordna, att den dömde skall i förvarsarrest avbida att domen vinner laga kraft .... 106

11. Av dom i militärt mål skall framgå, att domen avser sådant mål. Detta är av betydelse

bl. a. för straffregisterföringen vid förbanden.................................... 109

12. I domstols protokoll skall icke upptagas anteckning om att mellan domstolens ord förande

och i domstolen tjänstgörande nämnd förelegat enighet beträffande meddelad
dom eller — såframt ej nämnden ensam bestämt utgången av målet — hur meningarna
inom nämnden fördelat sig.................................................... 111

13. Frågor rörande innebörden av föreskriften i 11 § första stycket kungörelsen den 21 juni
1946 angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. att domstols dom eller
beslut i militärt brottmål, som rör ansvar å krigsman, genast skall delgivas den tilltalade 114

14. Felaktiga åtgärder av landsfiskal vid handläggning av ärende angående införpassning

till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående av arreststraff .. 117

15. Fråga rörande ordningen för hemligstämpling av allmänna handlingar.............. 120

16. Fråga huruvida, sedan medlem i frivillig försvarsorganisation utträtt därur, denna
omständighet i och för sig medför att med medlemmen ingånget krigsfrivilligavtal skall

av vederbörande militära myndighet uppsägas................................... 123

17. Vid handläggning av upphandlingsärende har den för upphandlingen ansvarige försummat
tillse att erforderliga upplysningar om varans beskaffenhet funnos tillgängliga

vid utförandet av mottagningskontroll å varan................................... 129

18. Sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser kommen derats

att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap vid av civil organisation anordnade
ryttartävlingar....................................................... 139

19. Fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i hemmet, genom att avlägsna

sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel eller undanhållande................. 143

20. Frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden i samband med

biltransporter för förflyttning av trupp.......................................... 144

21. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrett militärhäkte i syfte att möjliggöra

hastig utrymning vid eldfara................................................... 152

22. Under en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes över ett flertal med trupp

bemannade skyddsgropar, inträffade ras i groparna. Frågor dels huruvida övningen
planlagts och genomförts med erforderlig omsorg och dels angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag.................. 152

Redogörelse för framställningar till Konungen och viss framställning till departementschef

1. Fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och

skattepliktiga varor.......................................................... 164

2. Fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen icke

skola anses såsom militära mål................................................. 166

3. Fråga om författningsändringar till förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig

undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid
läkarundersökning för prövning av hans krigsduglighet............................ 166

4. Fråga om ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att befattnings havare

vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna avstängas från tjänstgöring
...................................................................... 174

5. Fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av s. k. eftertjänst. 181

6. Fråga om behov av förstärkning inom vissa polisdistrikt av den personal som har att

ombesörja utredning i militära mål............................................. 189

Yttrande rörande ifrågasatta ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,
avgivet till Utredningen angående justitieombudsmansämbetet .................. 193

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1956 avgivna ämbetsberättelser........ 198

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1955.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 17—den 21 mars och den 18 juli—den 13 augusti samt tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden den 7—den 16 mars 1955. Jämlikt 17 §
första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under
ifrågavarande tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren,
hovrättsrådet Karl Hugo Henkow.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Södermanlands, Norrbottens, Göteborgs
och Bohus, Värmlands samt Örebro län. Under dessa resor ha besökts: Strängnäs

försvarsområde;

Södermanlands pansarregemente;

Södermanlands inskrivningsområde;

Livgedingets domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Strängnäs distrikt;

Kiruna-Jokkmokks försvarsområde;
arméns jägarskola;

Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt;
landsfiskalen i Kiruna distrikt;

Kalix försvarsområde;

Göteborg-Halmstads försvarsområde;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs luftvärnskår;
arméns radarskola;

Västkustens marindistrikt;
marindistriktets lokalstyrka ur flottan;

Göteborgs örlogsstation;

Göteborgs örlogsvarv;

Göteborgs kustartilleriförsvar;

Älvsborgs kustartilleriregemente;

flottans övnings- och utbildningsbas vid Gullmarsfjorden in. in.;
andra flygeskadern;
västra flygbasområdet;

Göta flygflottilj;
femte militärområdet;

Karlstads försvarsområde;

Värmlands regemente;

Värmlands inskrivningsområde;

Svea ingenjörkårs mobiliseringscentral i Karlstad;
rådhusrätten i Karlstad;
stadsfiskalen i Karlstad;
arméns centralmagasin i Kil;

Bergslagens artilleriregemente;
rådhusrätten i Kristinehamn;
stadsfiskalen i Kristinehamn; samt
artilleriskjutskolan i Villingsberg.

Därjämte har jag i Stockholms län för inspektion besökt Svea artilleriregemente,
varjämte jag i Stockholm företagit särskild inspektion av Livgardesskvadronen
och Stockholms stabskompani med avseende å vissa hos mig påtalade
brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
därstädes.

Vidare har jag under tiden den 6—den 9 september 1955 jämte byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen deltagit i en av norska justitiedepartementet
anordnad konferens i Lillehammer mellan representanter föi justitieoeh
försvarsdepartementen i Norge ävensom befattningshavare vid de hittillsvarande
krigsdomstolarna därstädes rörande bl. a. genomförandet i Norge av
beslutad övergång från militär till borgerlig rättsskipning i militära mål.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit en inspektionsresa till Uppsala län, varvid han besökt:

Uppsala-Västerås försvarsområde;

Upplands regemente;

Uppsala inskrivningsområde;
arméns underofficersskola;
försvarets läroverk;

Upplands flygflottilj;
flygkadettskolan;
rådhusrätten i Uppsala;
landsfogden i Uppsala län; samt
stadsfiskalen i Uppsala.

Tjänstförrättande militieombudsmannen har därjämte i Stockholm med
omnejd för inspektion besökt:

Ostkustens marindistrikt;

Stockholms örlogsstation;

Stockholms örlogsvarv;
sjökarteverket;

Stockholms kustartilleriförsvar;

Vaxholms kustartilleriregemente; samt
sjökrigsskolan.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, beskaffenheten och vården
av byggnader med tillhörande anordningar och deras lämplighet för avsett
ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning, sjukvård, personalvårdsverksamhet,
vården av intendentur- och tygmateriel, anordningar i samband
med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen av luftskydd.
Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden. Granskningen av de judi -

ciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar
och andra handlingar som ha avseende å den militära straff- och
processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid besök å militärsjukhusen
ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Granskning har
vid inspektionerna tillika skett av handlingar rörande upphandling och redovisning
av materiel av olika slag ävensom av räkenskaper för marketenterier,
varjämte förskottsmedel inventerats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar
och inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalredovisnings-
och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion avhandläggningen
av militära mal. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen
och byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen samt en intendenturoch
en tygsakkunnig officer. Vidare ha i förekommande fall vid inspektionerna
anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar
en härutinnan sakkunnig officer samt för granskning främst av verkstadsdrift
och särskild maskinell utrustning en civilmilitär befattningshavare
med teknisk utbildning på ifrågavarande område. Utöver vad under tidigare
ar varit förhållandet har därjämte — vid inspektion av enheter inom marinen
— såsom särskild sakkunnig anlitats en med sjömilitära förhållanden
förtrogen officer.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1955 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1955 från år 1954 balanserade

ärenden till ett antal av......................

Under år 1955 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .....................................

enligt hemliga diariet därutöver .............................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1955, har alltså
utgjort ......................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1955, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet ..............................

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ........................................

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning ..............

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. m.......................................

602

720

505

Summa 628

Av de från ar 1954 balanserade 92 ärendena hade 2 ärenden inkommit från
myndighet, 29 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställ -

ningar från enskilda samt 61 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1955 ha alltså förelegat 27 ärenden som inkommit
från myndighet, 95 ärenden som uppkommit genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda, 566 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning
samt 32 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation ocli
förvaltning in. m., tillhopa 720 ärenden.

Av dessa 720 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats ..............................

utan åtgärd avskrivits ..........................................

på grund av återkallelse avskrivits..............................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning a\ skrivits
........................................................

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna..........................................

föranlett åtal (varav 1 icke avslutats) ..........................

föranlett disciplinär åtgärd (varav 1 icke avslutats) ..............

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande............

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myndighet
(varav 10 icke avslutats) ..............................

föranlett annan åtgärd ........................................

och voro vid 1955 års utgång

under utredning .............................................

på prövning beroende (förutom ovannämnda 1 -j-1 -j- 10 icke avslutade
ärenden) ....................................... ....... ^

Summa 720

Av hela antalet under år 1955 till behandling föreliggande ärenden (720)
ha sålunda under året slutbehandlats 642 och till år 1956 balanserats 78.

Av åtalen och de disciplinära åtgärderna

voro vid 1955 års början ännu icke slutligt avgjorda................ 4

tillkommo under år 1955 ........................................ °

Summa 10

Av dessa åtal och disciplinära åtgärder

blevo under år 1955 slutligt avgjorda.............................. 8

voro vid 1955 års utgång ännu icke slutligt avgjorda................ 2

Summa 10

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1955
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte

206

232

protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 13) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd,

redogörelse för framställningar till Konungen och viss framställning till
departementschef samt

redogörelse för yttrande till Utredningen angående justitieoinbudsmansämbetet.

Utöver vad som framgår av redogörelsen för åtal och disciplinära åtgärder
har i ett under år 1955 inkommet ärende föranstaltats om disciplinär åtgärd
mot en regementsläkare för tjänstefel. Redogörelse för detta ärende, vilket
ännu icke avslutats, kommer att lämnas i ämbetsberättelsen till 1957 års riksdag.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund av de däri
föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1955 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1956.

ERIK WILHELMSSON

N. Erik Åqvist

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un-
	der 1955 fö-	der 1955
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................	16	8
Utövandet av militär rättsvård................................	8	4
Vid försvarsväsendet anställd personals
	7	6
	2	2
	9	4

	2

Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	22	19
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ----	3	2
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	18	13
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng-
	3	3
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsväsen-
	5	3
Summa	95	66
Klagandena ha yarit:
Vid försvarsväsendet anställd personal
	3	3
Underofficerare och vederlikar ..............................	9	7
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	11	8
Civila befattningshavare ....................................	10	5
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) ..........................	47	33
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................	13	9
Enskilda organisationer........................................	2	1
Summa	95	66

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1. Åtal mot kapten dels för tjänstefel för det han brustit i grannlagenhet i
sitt uppträdande mot en värnpliktig och dels för tjänstefel och oskickligt
beteende för det kaptenen utan behörighet därtill hållit förhör med den
värnpliktige och därunder i olika hänseenden förfarit olämpligt

Ämbetsberättelsen till 1955 års riksdag innehåller (s. 24 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot kaptenen N.-H. Moberg vid Stockholms
rådhusrätt anhängiggjort åtal för tjänstefel och oskickligt beteende. Av
denna redogörelse framgår vidare, hurusom rådhusrätten meddelade dom i
målet den 7 maj 1954 och därvid med anledning av Mobergs med åtalet avsedda
förfaranden dömde denne, med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen
ävensom disciplinlagen, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till
disciplinbot för aderton dagar med nio kronor 35 öre för dag.

Såsom jämväl framgår av den nu nämnda redogörelsen meddelade, sedan
Moberg fullföljt talan mot rådhusrättens dom, Svea hovrätt dom i målet den
28 oktober 1954 och dömde därvid, med ändring i vissa hänseenden av
rådhusrättens dom, Moberg jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till
disciplinbot för åtta dagar med nio kronor 35 öre för dag.

Moberg fullföljde talan jämväl mot hovrättens dom.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 14 juni 1955 ej skäl att meddela
Moberg prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

2. Åtal mot löjtnant för missfirmelse av en korpral

Ämbetsberättelsen till 1955 års riksdag innehåller (s. 54 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten A. Wingårdh vid rådhusrätten
i Ystad anhängiggjort åtal för missfirmelse mot krigsman.

Av redogörelsen framgår bland annat följande: Korpralen nr 350613-623
J. I. Andersson anmälde till militieombudsmannen att Wingårdh pa kvällen
den 23 februari 1954 inom ett militärt lägerområde i Vännäs kallat Andersson
för »djäkla svin» och med handflatan slagit till Andersson över
munnen. Efter verkställd utredning fann militieombudsmannen, att det på
grund av vad Andersson samt korpralerna O. Näslund och S. Adlerborn
uppgivit och vad i övrigt i ärendet förekommit fick anses ådagalagt att Wingårdh
vid omförmälda tillfälle den 23 februari 1954, i samband med att han

i egenskap av dagofficer ingripit mot Andersson med anledning därav att
denne stått i begrepp att kasta vatten vid en inom lägerområdet befintlig
förläggningsbarack, med sin högra flata hand tilldelat Andersson ett lätt
slag över munnen samtidigt som han till Andersson fällt yttrandet »djäkla
svin». Genom nämnda förfaranden hade Wingårdh gjort sig skyldig till
missfirmelse mot Andersson i anledning av dennes förhållande i tjänsten.

Rådhusrätten — där Näslund och Adlerborn samt löjtnanten C. G. Nordström
hördes såsom vittnen — meddelade dom i målet den 9 september
1954, därvid enligt i domen angiven bevisprövning åtalet ogillades.

I skrivelse till stadsfiskalen i Ystad anmodade militieombudsmannen
stadsfiskalen att hos hovrätten över Skåne och Blekinge vädja mot rådhusrättens
dom och därvid yrka bifall till den mot Wingårdh förda talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i målet den 17 december
1954 och fastställde därvid rådhusrättens dom såvitt därigenom åtalet,
i vad det avsåg ansvar å Wingårdh för det han tilldelat Andersson ett slag,
ogillats samt dömde, med ändring av rådhusrättens dom i ansvarsfrågan i
övrigt, Wingårdh för det han till Andersson fällt omförmälda smädliga yttrande
jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot krigsman till
disciplinbot för tio dagar med fem kronor 75 öre för dag.

Domskälen angåvos av hovrätten sålunda.

Vad först angår frågan huruvida Wingårdh till Andersson fällt yttrandet
»djäkla svin» ha Wingårdh, Andersson, Näslund och Adlerborn härom
i hovrätten lämnat i huvudsak samma uppgifter som de enligt rådhusrättens
dom gjort vid rådhusrätten.

Näslund har, enligt vad utredningen giver vid handen, vid tillfället varit
mycket upprörd, varför det ligger nära till hands att antaga att de minnesbilder,
han har av vad som tilldragit sig vid tillfället, utformats under intryck
av denna hans sinnesstämning. Han har ej från början varit vittne
till vad som tilldragit sig mellan Wingårdh och Andersson utan säger sig
ha hört uttrycket »djäkla svin» fällas omedelbart efter det han kommit ut
på pansarbarackens trappa. Av vad i målet förekommit måste anses framgå,
att Näslund vid det samtal, han senare samma dag haft med Wingårdh,
ej frågat Wingårdh om denne kallat Andersson »djäkla svin». Att Näslund
vid detta samtal icke fört uttrycket »djäkla svin» på tal är så mycket mer
anmärkningsvärt, som Näslund såsom vittne uppgivit att han blivit mer
upprörd över detta uttryck än över det slag Andersson påstått sig ha erhållit
av Wingårdh. Det synes även anmärkningsvärt, att Näslund icke vid
detta samtal för Wingårdh omtalat sina egna iakttagelser av vad som tilldragit
sig. Att Näslund ej gjort detta kan emellertid finna sin förklaring
däri att Wingårdh, enligt vad utredningen visar, ganska snart övergått till
att framställa anmärkningar mot Näslunds utrustning vid tillfället och därefter
hastigt gjort slut på samtalet.

Andersson har enligt vad utredningen, giver vid handen vid tillfället uppträtt
lugnt och behärskat. Såväl han som Adlerborn ha i hovrätten varit

säkra i sina uppgifter. Adlerborn har uppgivit, att han iakttagit Wingårdh
redan innan denne skilt sig från Nordström för att gå och utröna Anderssons
förehavanden samt att han, vilken såsom post haft att avgiva rapport
till Wingårdh såsom dagofficer, därefter i avvaktan på att Wingårdh skulle
komma fram till honom ägnat all sin uppmärksamhet åt denne. Vidare har
Adlerborn förklarat, att han trots avståndet tydligt hört så gott som allt vad
Wingårdh och Andersson yttrat samt att han särskilt fäst sig vid uttrycket
»djäkla svin», enär det förefallit honom olikt Wingårdh att yttra sig så.

Även om således vissa omständigheter föreligga, som äro ägnade att förringa
tilltron till Näslunds vittnesmål, ha några dylika omständigheter ej
framkommit i fråga om den utsaga som avgivits av Adlerborn. Att Wingårdh
— såsom från hans sida gjorts gällande — i själva verket sagt »svineri»
och därvid uttalat de båda sista stavelserna så lågt att Näslund och
Adlerborn uppfattat ordet såsom »svin», synes uteslutet redan därav att i
ordet »svineri» tonvikten ligger på sista stavelsen.

På grund av vad sålunda anförts och i övrigt i målet förekommit finner
hovrätten styrkt, att Wingårdh till Andersson fällt yttrandet »djäkla svin».

Vidkommande frågan huruvida Wingårdh i samband med yttrandet tilldelat
Andersson ett slag, har Wingårdh i hovrätten uppgivit att han vid
tillfället haft en rökpipa i höger hand och — såsom han brukade göra —
medelst gester med denna hand understrukit sina ord; han hade icke råkat
Andersson med handen. Andersson har i hovrätten berättat, att Wingårdh
med yttersidan av höger hand givit Andersson ett slag över munnen. Adlerborn
har i hovrätten vittnat, att han sett Wingårdh lyfta ena handen till
slag mot Andersson antingen i brösthöjd eller ansiktshöjd samt att han i
samband därmed iakttagit att Andersson antingen böjt sig bakåt eller ryggat
tillbaka. Adlerborn har tillagt, att han i anledning av sistnämnda iakttagelse
fått den uppfattningen att slaget träffat Andersson. Näslund har i
hovrätten uppgivit, att han hört ljudet av ett slag samt att ljudet låtit som
ett lätt klatschande.

Varken Adlerborn eller Näslund har sett något slag träffa Andersson. Med
hänsyn till det avstånd, på vilket Adlerborn gjort sina iakttagelser, ävensom
därtill att Wingårdh och Andersson, som varit mörkklädda, befunnit sig invid
en icke upplyst del av pansarbaracken kan möjligheten till missuppfattning
från Adlerborns sida icke uteslutas. Näslund har varken under
förundersökningen eller då han i början av sitt vittnesmål i hovrätten utan
ledning av frågor redogjort för sina iakttagelser nämnt något om att han
hört ett klatschliknande ljud. När han sedermera på fråga förklarat sig ha
hört ett dylikt ljud, ha hans uppgifter härom varit osäkra och svävande.

På grund av vad sålunda upptagits finner hovrätten det icke tillförlitligen
styrkt, att Wingårdh tilldelat Andersson ett slag.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2—5516M. Militieombudsmannens ämbelsberätlelse

3. Åtal mot fänrik för tjänstefel, bestående däri att han i strid med av förbandsläkare
meddelad föreskrift föranlett en underlydande
att deltaga i viss övning

I en till militieombudsmannen den 27 september 1954 inkommen skrift
anförde värnpliktige furiren nr 2039-28-40 L. Eklund: Han fullgjorde befäls-
och repetitionsövning vid Livregementets husarer under tiden den 29
augusti—den 9 oktober 1954. Under repetitionsövningen tillhörde han en
skvadron, som ingick i en cykelbataljon, och var placerad som gruppchef
med värnpliktige fänriken Å. Lillienau såsom plutonchef. Till följd av en
gammal benskada — en elakartad knäskålsfraktur av bestående art, som han
ådragit sig då han under tjänstgöring vid regementet i november 1942 blivit
sparkad av en häst — blev han vid repetitionsövningens början först av
regementsläkaren och sedan av bataljonsläkaren befriad från att deltaga i
cykling och marscher. Trots att Lillienau mycket väl kände till Eklunds fysiska
begränsning och läkarnas föreskrifter med anledning därav, blev Eklund
på morgonen den 17 september 1954 av Lillienau beordrad att deltaga
i en bataljonsövning som då ägde rum i samband med en av militärbefälhavaren
företagen inspektion. Eklund, som befarade att knäskadan kunde
förvärras om han deltoge i övningen, erinrade flera gånger Lillienau om sin
skada och påtalade för denne det enligt Eklunds mening synnerligen allvarliga
i att Lillienau i strid med läkarnas order anbefallde Eklund att deltaga
i en övning, vid vilken denne skulle tjänstgöra som cykelgruppchef.
Lillienaus order stod emellertid fast. Sedan Eklund deltagit i övningen omkring
fyra timmar, blev han nödsakad att efter skvadronchefens medgivande
avbryta övningen. På grund av den hårda ansträngning, Eklund utsattes
för under övningen, hade en besvärande smärta uppstått i knäet, vilken
dessvärre visat sig vara rätt efterhängsen. Eklund, som vid repetitionsövningens
början fullkomligt obehindrat kunnat gå och till och med springa
i lugn takt, kunde nu till följd av det inträffade icke utan smärta röra sig
ens i vanlig promenadtakt. På grund av det anförda anhölle Eklund att militieombudsmannen
ville föranstalta om undersökning i saken och att, om
därvid skulle befinnas att Lillienau gjort sig skyldig till tjänstefel, denne
måtte därför meddelas den bestraffning, vartill omständigheterna kunde
föranleda.

Från regementet införskaffades där förvarade sjukredovisningshandlingar
rörande Eklund. Av den beträffande Eklund under år 1942 förda sjukjournalen
framgick, att han den 3 november 1942 under tjänstgöring som fast
anställd furir vid regementet blivit sparkad av en häst och därvid ådragit
sig brott å högra knäskålen, samt att han samma dag blivit opererad i
knäet och därefter under flera månaders tid undergått behandling och varit
sjukskriven för knäskadan. Å det år 1954 beträffande Eklund upplagda
läkarkortet hade antecknats dels den 31 augusti 1954: »Knäskada hö knä
1942 i sb m ridn; Hästspark, op. GS H. Bd. Op. ärr. Krep. Ej cykel el. mc.

Bilförare», dels ock den 20 september 1954: »Får ej cykla i tj. Medd. t.
skvch.» Å det samma år upplagda, för truppbefälets orientering avsedda
sjukkortet var antecknat dels den 15 september 1954: »Gammal knäskada.
Ej cykling eller marscher. Lämplig exptj. eller bilförare», dels ock den 20
september 1954: »Ej cykling el. marscher.»

Utredning i saken verkställdes på militieombudsmannens föranstaltande
genom stadsfiskalens i Skövde försorg. Därvid ägde förhör rum med —
förutom Eklund och Lillienau — värnpliktige nr 323-33-39 Flink, löjtnanten
i kavalleriets reserv A. von Plåten och bataljonsläkaren H. Forsgren.
Vid förhören uppgåvo de hörda personerna följande.

Eklund: När han den 29 augusti 1954 ryckte in till militärtjänstgöringen,
hade han icke något besvär av knäskadan. Redan påföljande dag, då han
deltog i en terränglöpning, kände han emellertid att knäet blev ömt, och
han kunde icke följa med de andra i löpningen. Han omtalade detta för
bland andra skvadronchefen löjtnanten von Plåten. Då Eklund misstänkte
att knäskadan skulle avsevärt förvärras om han deltog i de kommande övningarna,
besökte han någon av de första dagarna efter inryckningen regementsläkaren
i syfte att få knäet undersökt och eventuellt bliva tilldelad en
lättare tjänstgöring. Läkaren, som fann att cykling och marscher skulle ha
skadlig inverkan på knäet, gjorde anteckning om knäskadan på läkarkortet.
Från inryckningen till den 8 september förekom gemensam befälsutbildning.
Vid något tillfälle under tiden den 2—den 4 september kom Eklund
för första gången i kontakt med Lillienau. Eklund kom därvid att
tala med denne om sin knäskada. Han antydde även för Lillienau, att det
var troligt att han med hänsyn till knäskadan icke skulle kunna deltaga i
de vanliga militära övningarna. Vid ett tillfälle efter befälsövningarnas slut
men före den 17 september hade plutonen övningar i trakten utanför regementet.
Eklund beklagade sig även då över knäskadan och omtalade för
Lillienau, att regementsläkaren beordrat Eklund att ej deltaga i cykel- eller
fotmarscher. Eklund fick då tillåtelse av Lillienau att i fortsättningen åka
jeep till och från övningsplatsen. Eklund följde med i övningarna så gott
han kunde och tänkte att han så småningom skulle få lättare tjänstgöring.
Den 17 september inställde sig Eklund till tjänstgöringen i vanlig ordning
på morgonen. Då han förutsåg att dagens övningar skulle bliva krävande
med bland annat cykelåkning och fotmarsch, anhöll han hos Lillienau att
få slippa deltaga i övningarna. Han åberopade även då läkarens order att
han icke finge deltaga i cykelåkning eller marscher. Eklund var envis och
frågade flera gånger om han icke skulle slippa vara med i övningarna. Lillienau
vägrade emellertid att bifalla Eklunds begäran och beordrade i stället
Eklund att deltaga i övningarna. Lillienau gjorde därvid gällande att
det var ont om befäl och att med hänsyn till övningarnas omfattning allt
tillgängligt befäl behövdes. Eklund vågade ej trotsa Lillienaus order utan
anslöt sig till plutonen. Avmarsch från regementet ägde rum omkring klockan
0800, därvid förbandet cyklade till en plats omkring en mil utanför
Skövde. Där fortsatte sedan övningarna till omkring klockan 1200, då ett

uppehåll gjordes. Eklund kände att knäskadan ytterligare förvärrats och
anhöll på nytt hos Lillienau att få slippa deltaga i övningarna. Då Lillienau
därvid förklarade att han icke hade befogenhet att permittera Eklund, vände
sig denne till von Plåten med sin anhållan varvid han åberopade knäskadan
som skäl. von Plåten lämnade omedelbart Eklund tillåtelse att utgå
från övningarna, varefter Eklund cyklade tillbaka till regementet. Efter de
ifrågavarande övningarna förvärrades knäskadan, så att Eklund minst tre
veckor efteråt hade mera smärtor i knäet än vanligt. Han kunde dock icke
ännu uttala sig om huruvida en stadigvarande försämring inträtt eller ej.
Eklund hemställde att målet måtte handläggas vid domstol. Han konune
därvid eventuellt att framställa ersättningskrav mot Lillienau.

Lillienau: Han deltog under tiden den 29 augusti—den 9 oktober 1954 i
den ifrågavarande befäls- och repetitionsövningen. Under de första tio dagarna
förekom endast befälsutbildning. Lillienau kom därunder att lära
känna Eklund, som också deltog i befälsutbildningen. Lillienau fick under
denna tid ingen vetskap om att Eklund skulle vara handikappad av någon
skada. I samband med det meniga manskapets inryckning den 8 september
1954 fördelades befälet på plutonerna, därvid Lillienau blev chef för den
pluton som Eklund tilldelades såsom gruppchef. Någon av de första dagarna
därefter uppvisade Eklund för Lillienau ett av bataljonsläkaren utfärdat
intyg, av vilket framgick att Eklund — utan att dock vara sjukskriven —
var befriad från längre marscher och cykelåkning. På grund därav fick
Eklund av Lillienau tillåtelse att åka i plutonens jeep vid övningar i vilka
ingingo längre marscher eller cykelåkning. Den 17 september 1954 skulle
övningar äga rum i samband med inspektion av militärbefälhavaren. Dagen
innan tjänstgjorde Lillienau såsom ordermottagare hos skvadronchefen, vilket
hade till följd att den för plutonen avsedda ordern rörande övningarna
— innefattande bland annat föreskrift om tidigare uppställning — kom att
anslås senare än vanligt. Vid uppställningen på morgonen den 17 september
saknades Eklund. Han anmälde sig först å plutonens vanliga uppställningslid
och åberopade som skäl för sin för sena ankomst att han icke sett
ordern. Lillienau förebrådde Eklund för att denne kom för sent. Troligen
hade Eklund när han anmälde sig påmint Lillienau om sin knäskada och
om att han icke kunde deltaga i marscher och cykelåkning. Lillienau hade
icke yttrat något i anledning av påminnelsen. Efter en stund påminde Eklund
åter om sitt skadade knä. Då övningarna skulle äga rum på en plats
belägen endast omkring fem kilometer från regementet och plutonen icke
skulle medföra motorfordon, ansåg Lillienau att Eklund mycket väl kunde
cykla till övningsplatsen. Det hade även varit ont om befäl, varför Eklund
behövdes såsom gruppchef. Lillienau, som blivit uppretad över att Eklund
kommit för sent till uppställningen, yttrade troligen i något hetsig ton till
Eklund: »Hur skall furiren ha det? Skall furiren ställa upp såsom gruppchef
eller ej?» Eklund svarade icke något på detta utan tog hand om sin
grupp och deltog i övningarna. Sedan övningarna pågått omkring fyra timmar,
anhöll Eklund under ett avbrott i övningarna att i fortsättningen få

slippa deltaga i dessa. Då det icke tillkom Lillienau att giva tillåtelse därtill,
hänvisade han Eklund till skvadronchefen. Lillienau bestrede att han
gjort sig skyldig till tjänstefel, då han icke givit Eklund order att cykla
eller marschera utan låtit denne själv avgöra om han skulle deltaga i övningarna.
Lillienau medgåve dock att Eklund, med hänsyn till att Lillienau
vid tillfället yttrat sig hetsigt, möjligen uppfattat Lillienaus yttrande som
en direkt order. Det hade emellertid icke varit Lillienaus mening att yttrandet
skulle fattas som en order.

Flink: Han tillhörde under den ifrågavarande repetitionsövningen samma
pluton som Eklund och hade i början av övningen denne som gruppchef. Den
17 september 1954 skulle plutonen cykla till Kyrketorps gård utanför Skövde
för att deltaga i den då pågående bataljonsövningen. Före avmarschen från
regementet hörde Flink, att Lillienau yttrade till Eklund: »I dag skall vi
bara åka till Kyrketorp och då kan furiren också deltaga i cykelmarschen.»
Eklund gick då fram till Lillienau och anhöll att få slippa åka cykel. Samtalet
mellan Eklund och Lillienau fördes emellertid med så låg röst, att Flink
icke kunde uppfatta vad som sades. Det var emellertid tydligt, att Eklund
framhöll sin skada i knäet och åberopade att han enligt läkarens föreskrift
var befriad från cykelmarscher. Efter samtalet begav sig Eklund till sin
cykel, på vilken han åkte med plutonen till Kyrketorp. Då plutonen anlänt
dit observerade Flink, att Eklund på nytt gick fram till Lillienau och samtalade
med denne, men icke heller då kunde Flink uppfatta vad som sades.
Det föreföll emellertid, som om Eklund protesterade mot att han måst deltaga
i cyklingen. Efter detta samtal lämnade Eklund truppen och begav sig
åter till regementet. Under färden mellan regementet och Kyrketorp hade
Eklund frågat Flink om denne var beredd att vittna, om det skulle visa sig
behövligt. Flink hade svarat, att han uppfattat den order Lillienau givit Eklund
före avmarschen från regementet.

von Plåten: Han var under repetitionsövningen placerad som chef för den
ifrågavarande skvadronen. Det värnpliktiga underbefälet hade inryckt den
29 augusti 1954 och genomgått särskild befälsutbildning till den 8 september,
då befälet i samband med de värnpliktigas inryckning fördelats på de
olika skvadronerna. Sistnämnda dag hade von Plåten, som dittills haft annan
tjänstgöring, övertagit befälet över första skvadronen. När von Plåten
tog befälet över skvadronen gav han samtliga plutonchefer och dessas ställföreträdare
order om att varje dag i skvadronens sjukrulla kontrollera vilka
av personalen som voro sjukskrivna samt vilken tjänstgöring eller annat som
läkaren föreskrivit för dessa. Vid nämnda tillfälle tog von Plåten själv del
av sjukrullan och uppmärksammade då, att läkaren beträffande Eklund föreskrivit
att denne till följd av en gammal knäskada icke fick cykla eller
föra motorcykel men däremot var lämplig såsom bilförare. Vid repetitionsövningens
början förekommo mest teoretiska övningar samt mindre övningar
å förläggningsplatsen. I dessa övningar deltog Eklund i den utsträckning
han kunde. Vid bataljonsövningen den 17 september 1954 hade skvadronen
uppdelats i en anfallande och en försvarande styrka, varvid respek -

tive plutonchefer förde befälet över sina plutoner, von Plåten tjänstgjorde
under övningarna såsom stridsdomare, varför han icke kände till vilken
personal som deltog i övningarna. När dagens första övningspass var slutfört
vid middagstiden och en paus gjordes i övningarna, uppsökte Eklund
von Plåten och anmälde att han till följd av sin knäskada av läkaren förbjudits
att cykla samt att han, då det gjorde ont i knäet, icke längre kunde
vara med i övningarna, von Plåten frågade då Eklund varför denne deltog i
övningarna, varvid Eklund svarade, att han av Lillienau beordrats därtill,
von Plåten befriade omedelbart Eklund från vidare deltagande i övningarna
och sände hem honom till regementet. Senare på dagen kom von Plåten i
kontakt med Lillienau, varvid von Plåten tillsade honom att läkarens föreskrifter
beträffande personalens deltagande i övningar och dylikt ovillkorligen
måste respekteras. Lillienau förklarade att han varit fullt införstådd
därmed men påpekade samtidigt, att han hade ont om befäl, von Plåten
invände, att de fingo klara sig ändå. Även de andra plutonerna hade ont om
utbildat underbefäl. Den 20 september 1954 besökte Eklund ånyo sjukhuset,
och von Plåten fick i samband därmed av tjänstgörande depåläkaren meddelande
om att Eklund var befriad från cykling och marscher. Samma dag underströk
von Plåten för samtliga sina plutonchefer vikten av att läkarens
föreskrifter beträffande de sjukas tjänstgöringsförhållanden respekterades.
Eklund deltog därefter i de övningar, som han själv ansåg sig kunna vara
med om. Samtidigt försökte von Plåten få en annan man i Eklunds ställe,
men detta lyckades icke på grund av personalbristen. Eklund omplacerades
då och tilldelades tjänst som bilförare på trossen, vilken tjänstgöring han
sedan hade under den återstående delen av repetitionsövningen. Plutonen
fick klara sig utan att utbildad gruppchef sattes i Eklunds ställe. Lillienau
hade under sin tjänstgöring på skvadronen skött sig utmärkt och det hade,
bortsett från nu nämnda förhållande, icke funnits anledning till anmärkning
mot honom. Lillienaus order om att Eklund skulle deltaga i övningarna
vid inspektionen hade nog givits på grund av oförstånd och i missriktat
tjänstenit att uppvisa plutonen i bästa möjliga skick för militärbefälhavaren.
Såsom värnpliktig fänrik hade Lillienau icke samma grundliga utbildning
som reservofficerarna.

Forsgren: Han hade, förutom vid sjukvisitationerna den 31 augusti och
den 20 september 1954, undersökt Eklund den 8 oktober 1954 eller således
samma dag denne ryckte ut från repetitionsövningen. Därvid hade å läkarkortet
antecknats bland annat följande: Eklund anser att knäet nog försämrats.
Han känner stickning i knäet vid gång men kan gå med normal fart
nedför en trappa. Liksom vid undersökningen den 31 augusti 1954 företer
högra knäet någon kapselsvullnad. Eklund kan sköta sitt arbete efter utryckningen.

I en den 17 februari 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift bemötte
Eklund vissa av Lillienau vid förundersökningen lämnade uppgifter,
därvid Eklund anförde bl. a.: Redan någon av de första dagarna under befälsövningen
underrättade Eklund Lillienau om sin skada och framhöll att

denne nog måste räkna med att få en ersättare för Eklund. Att Eklund kom
för sent till uppställningen den 17 september 1954 berodde på att han icke
erhållit kännedom om den ändrade uppställningstiden. Order därom syntes
ha anslagits någon gång mellan klockan 1800 och 1900 den 16 september.
Redan vid tjänstens slut klockan 1700 sistnämnda dag hade emellertid Eklund,
som i likhet med annat befäl från och med furirs grad varit inkvarterad
i privat rum i Skövde, begivit sig till sitt rum. Eklund räknade da självfallet
med att uppställningen den 17 september skulle äga rum å vanlig
tid. Då han emellertid av vissa rykten som han erfarit sent på kvällen den
16 september slutit sig till att uppställningstiden kanske ändrats, inställde
han sig på morgonen den 17 september omkring en timme före normal uppställningstid.
Plutonens övriga tre furirer, vilka icke heller kände till ordern
om ändrad uppställningstid, kommo senare än Eklund till uppställningen.
Det hade varit lämpligt att Lillienau på kvällen den 16 september
genom bud eller telefonsamtal underrättat berört underbefäl om den ändrade
uppställningstiden. —- Eklund vidhölle bestämt att han vid uppställningen
av Lillienau erhållit en direkt order, som icke kunde misstolkas, att
deltaga i cykelövningen. Lillienaus uppgift att han frågat Eklund om denne
skulle ställa upp som gruppchef eller ej vore icke riktig. Eklund ville tillägga
att Lillienau gjort svårigheter även vid upprepade tidigare tillfällen, när
Eklund med hänvisning till läkarens order anhållit att få slippa deltaga i
övningar som enligt Eklunds bedömande skulle bliva ansträngande.

I skriften förklarade Eklund vidare att han i ersättning för den sveda
och värk, som tillfogats honom genom Lillienaus ifrågavarande förfarande,
yrkade skadestånd av denne med 500 kronor. Eklund uppgav i detta sammanhang
att knäskadan avsevärt förbättrats men att fortfarande en besvärande
värk kvarstode, särskilt nattetid då benet vore i stillaliggande
läge.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 1 mars 1955 dagtecknad, till landsfogden
i Skaraborgs län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen i ärendet framgår: Eklund inryckte den 29 augusti 1954
till Livregementets husarer för fullgörande av befäls- och repetitionsövning.
Under repetitionsövningen var han placerad som gruppchef på en cykelpluton
med Lillienau som plutonchef. På grund av en knäskada, som Eklund
ådragit sig vid militärtjänstgöring 1942, meddelade i början av repetitionsövningen
vederbörande läkare föreskrift om att Eklund icke finge deltaga i
cykelåkning eller marscher. Den 17 september 1954 skulle plutonen deltaga i
en i samband med inspektion av militärbefälhavaren anordnad bataljons
övning, därvid cykelmarsch skulle förekomma. Vid uppställningen på morgonen
nämnda dag påminde Eklund Lillienau, som redan tidigare erhållit
kännedom om läkarnas nämnda löreskritt, om sin knäskada och framställde
upprepad anhållan att med anledning därav få slippa deltaga i dagens
övning. Eklunds anhållan bifölls icke av Lillienau, som enligt vad han

uPPgivit i ärendet dels fann Eklunds deltagande i övningen erforderligt
med hänsyn till rådande brist på befäl och dels bedömde Eklunds knäskada
icke vara av svårare art än att denne mycket väl kunde deltaga i den förhållandevis
korta cykelmarsch, som skulle äga rum. Sedan Eklund deltagit
i övningen omkring fyra timmar framställde han hos Lillienau, med åberopande
av att knäskadan förvärrats, ånyo begäran att få slippa deltaga i
övningen. Eklund, som därvid av Lillienau hänvisades till skvadronchefen,
blev av denne omedelbart befriad från vidare deltagande i övningen.

Lillienau har åberopat att han icke givit Eklund någon direkt order att
deltaga i den ifrågavarande övningen utan hänskjutit till denne att själv
avgöra om han skulle deltaga i övningen eller icke, därvid tillgått så att
Lillienau vid uppställningen i något hetsig ton yttrat till Eklund: »Hur
skall furiren ha det? Skall furiren ställa upp såsom gruppchef eller ej?»
Vad Lillienau sålunda andragit finner jag icke förtjäna avseende. Det åligger
vederbörande truppbefäl som en tjänsteplikt att tillse att av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens tjänstbarhet
bliva vederbörligen åtlydda. Detta gäller även om den, som av läkaren befriats
från viss tjänstgöring, till äventyrs själv förklarar sig villig att deltaga
däri. Lillienau har i enlighet härmed icke ens med Eklunds medgivande
ägt låta denne deltaga i den ifrågavarande cykelmarschen. Emellertid
är det uppenbart att vad som vid uppställningen förekommit mellan
Lillienau och Eklund ingalunda inneburit att Eklund erhållit rätt att efter
eget val avgöra om han skulle deltaga i övningen eller ej. Eklund har
härutinnan uppgivit att han erhållit direkt order av Lillienau att deltaga i
övningen. Nämnda uppgift vinner stöd av Flinks berättelse i saken. Under
alla förhållanden får det anses klart att Eklund, som uppenbarligen var
synnerligen angelägen att slippa deltaga i övningen, icke av Lillienau erhållit
sådant besked å sin anhållan om befrielse från övningen att han ansett
sig kunna underlåta att deltaga i denna. Lillienau har även medgivit
att Eklund möjligen fattat Lillienaus yttranden vid tillfället som en direkt
order att deltaga i övningen. Vad Lillienau enligt det ovan anförda yttrat
därom att han ansett Eklunds deltagande i övningen erforderligt med hänsyn
till bristen på befäl och att han bedömt att knäskadan icke utgjorde
hinder därför tyder även på att Lillienau icke velat medverka till att Eklund
befriades från övningen.

Med hänsyn till betydelsen av att truppbefälet ställer sig till efterrättelse
av förbandsläkare meddelade föreskrifter med avseende å personalens tjänstbarhet
finner jag det oförstånd i tjänsten, vartill Lillienau enligt det anförda
gjort sig skyldig, icke böra undgå beivran.

På grund av vad ovan upptagits skall Lillienau vid Skövde tingslags häradsrätt
ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för "tjänstefel,
bestående däri att han i strid med av förbandsläkare meddelad föreskrift
föranlett Eklunds deltagande i den ifrågavarande övningen.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Skaraborgs
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Skövde tingslags
häradsrätt väcka och utföra åtal mot Lillienau.

* *

Landsfogden E. Nyström påstod vid Skövde tingslags häradsrätt ansvar
å Lillienau i enlighet med åtalsinstruktionen.

Eklund yrkade skadestånd av Lillienau med 500 kronor för sveda och
värk.

Lillienau bestred såväl ansvars- som skadeståndstalan.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 22 augusti 1955 och dömde
därvid Lillienau jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel till tio dagsböter
om åtta kronor samt förpliktade Lillienau att till Eklund utgiva skadestånd
med etthundra kronor.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

Sjukredovisningshandlingar rörande Eklund som företetts i målet utvisa,
att han den 3 november 1942 under tjänstgöring såsom fast anställd
furir vid Livregementets husarer blivit sparkad av en häst och därvid ådragit
sig brott på högra knäskålen samt att han samma dag blivit opererad i
knäet och därefter under flera månaders tid undergått behandling och varit
sjukskriven för skadan. A det år 1954 beträffande Eklund upplagda läkarkortet
har antecknats dels den 31 augusti 1954: »Knäskada hö knä 1942 i
sb m ridn; Hästspark, op. GS H. Bd. Op. ärr. Krep. Ej cykel eller m. Bilförare»,
dels ock den 20 september 1954: »Får ej cykla i tj. Medd. t. skvch.»
Ä det samma år upplagda för truppbefälets orientering avsedda sjukkortet
har antecknats dels den 15 september 1954: »Gammal knäskada. Ej cykling
eller marscher. Lämplig exptj. eller bilförare», dels ock den 20 september
1954: »Ej cykling eller marscher.»

Eklund, som hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan,
har berättat: Efter skadan 1942 hade högra knäet aldrig blivit riktigt bra.
Först i juli eller augusti månad 1943 hade han kunnat börja arbeta. Han
hade alltid måst anpassa sina fysiska ansträngningar efter vad knäet tilllät.
Våren 1944 tog han avsked från anställningen vid regementet men detta
berodde icke på skadan. Hans arbete hade anpassats efter skadan. Vid inryckningen
till repetitionsövningen var knäet så bra »som det kunde vara».
Han kunde gå obehindrat och även springa något. Vid ansträngning blev
»knäet varmt, det knastrade och värkte». Redan någon av de första dagarna
under repetitionsövningen deltog han i en terränglöpning. Han anmälde
då för tjänstförrättande skvadronchefen, att han på grund av sin skada icke
kunde deltaga i hårdare övningar. Skvadronchefen tillrådde Eklund att uppsöka
läkare. Han gjorde detta och berättade då om sin skada samt om de
obehag han fortfarande led av. Läkaren förstod, att det förhöll sig så som

Eklund berättade, samt sade till Eklund att hos sin chef anhålla om att
bli placerad på lättare tjänst, varvid befattning som bilförare nämndes. Eklund
visste, att resultatet av hans besök hos läkaren redovisats till skvadronchefen
samt tog för givet att denne orienterade truppbefälet. Den första
veckan av tjänstgöringen omfattade befälsutbildning, vilken till ganska
stor del var av teoretisk art. Eklund »hängde med» i övningarna så gott
han kunde och åberopade icke sin skada för att slippa deltaga. Efter första
veckan utplacerades befälet på trupp. Eklund blev då placerad såsom cykelgruppchef.
Han träffade i detta sammanhang Lillienau, vilken placerats
som hans plutonchef. Eklund förde sin skada på tal och antydde, att han
troligen skulle omplaceras till lättare tjänst. Så blev emellertid ej fallet.
Eklund deltog i plutonens övningar. Vid flera tillfällen före den 17 september
hände emellertid, att han vid längre förflyttningar fick tillstånd av
Lillienau att åka bil för att slippa cykla eller marschera. Efter anmälan till
Lillienau hade han även befriats från vissa mera krävande övningar. Före
den 17 september hade han alltså fört sin skada på tal med Lillienau vid
ett flertal tillfällen och Lillienau var medveten om att läkare förbjudit Eklund
att cykla och marschera. På morgonen den 17 september kom han genom
ett missförstånd för sent till plutonens uppställning. Då han träffade
Lillienau, blev han förebrådd för detta. När han försökte förklara anledningen
till sin för sena ankomst, blev stämningen mellan honom och Lillienau
en smula irriterad. Han förflyttade sig till plutonens uppställningsplats
tillsammans med Lillienau. Eklund visste, att dagens övningar skulle
omfatta cykelmarsch och anfall. Vädret var regnigt och vägarna i dåligt
skick. Då han fruktade att han icke kunde deltaga i övningen med hänsyn
till knäet, anhöll han att få slippa övningen. Lillienau hänvisade då till att
Eklund var placerad som gruppchef och att det var ont om befäl. Övningen
skulle följas av militärbefälhavaren. Eklund var envis och anhöll flera
gånger att få slippa övningen. Lillienau vägrade emellertid att befria Eklund
under hänvisning till att han själv ansåg att Eklund väl kunde orka
med övningen. Eklund fattade Lillienaus svar såsom en order att deltaga i
övningen. Innan Eklund lämnade Lillienau frågade han denne rent ut om
Lillienau vidhöll sin order, att Eklund skulle deltaga i övningen trots sin
knäskada. Lillienau förklarade, att han gjorde detta. Eklund deltog då i
övningen mellan klockan 8 på morgonen och klockan 12 på middagen, övningen
omfattade en cykelmarsch på ungefär en halv mil samt därefter en
anfallsövning med förflyttning till fots något över en kilometer. Övningen
var med hänsyn till väder och väglag krävande. Under cykelmarschen fick
Eklund ont i knäet. Vid middagstiden avbröts övningen, varvid Eklund ånyo
hos Lillienau anhöll att få utgå ur övningen. Lillienau vägrade detta. Eklund
vände sig då till skvadronchefen, varvid denne omedelbart befriade honom
från vidare deltagande i övningen.

Lillienau har berättat: Eklund hade, då truppen inryckte, placerats såsom
gruppchef på hans pluton. Det är möjligt att Eklund fört sin skada på tal.
Genom sjukkort hade Lillienau erfarit, att Eklund icke skulle deltaga i cyk -

ling eller marscher. Lillienau hade ansett det meningslöst att ha en gruppchef
som icke kunde cykla eller marschera då en sådan ju ej kunde fylla sin
uppgift inom plutonen. Han hade påtalat förhållandet hos sin chef men hade
erhållit besked, att annat befäl ej var tillgängligt. Före den 17 september
hade Lillienau vid flera tillfällen tillåtit Eklund att åka bil vid längre förflyttningar.
Lillienau hade ej fattat läkareföreskriften såsom ett ovillkorligt
förbud mot att använda Eklund såsom befäl vid övningar, vid vilka förflyttningar
till fots eller med cykel förekom. Han hade ansett, att Eklund själv
fick avgöra om han kunde eller icke kunde följa vissa övningar. När Eklund
anhöll att få bli befriad från viss övning gjorde även Lillienau själv ett bedömande,
huruvida övningen kunde anses krävande eller icke innan han
medgav Eklund några förmåner. Eklund var ju fortfarande placerad å plutonen.
På morgonen den 17 september hade Eklund kommit för sent till
uppställningen. Då Lillienau senare träffat Eklund, hade han givit denne en
tillrättavisning för den sena ankomsten. Eklund hade kommit med någon
förklaring som emellertid Lillienau icke ansett godtagbar. Eklund hade därefter
fört sitt onda knä på tal. Lillienau hade fattat detta som en begäran
från Eklund att få slippa deltaga i dagens övning. Lillienau hade förklarat,
att det var ont om befäl och att det därför var svårt att frigöra Eklund. Eklund
hade emellertid vidhållit sin begäran. Vid övningarna disponerade icke
Lillienau några motorfordon. Han kunde därför icke låta Eklund åka ut till
platsen för anfallsövningen, eller Skultorp. Vädret var visserligen regnigt
men Lillienau ansåg att Eklund borde klara förflyttningen till Skultorp,
ungefär fem kilometer, på cykel. Lillienau hade därför framhållit, att han
ansåg att Eklund kunde deltaga i övningen. Det är möjligt, att han framhävt
denna sin synpunkt i en något hetsig ton. Eklund hade ställt in sig i
plutonen och deltagit i övningen tills densamma avbrutits vid middagstiden.
Eklund hade då ånyo anhållit att få slippa övningen. Lillienau hade skickat
Eklund till skvadronchefen, vilken befriat Eklund från vidare deltagande i
övningen. Lillienau ansåg icke att han gjort sig skyldig till tjänstefel på sätt
åklagaren påstått. Han hade icke givit Eklund order att deltaga i cykelmarschen
eller övningen utan hade överlämnat till Eklund själv att avgöra,
huruvida han kunde deltaga eller ej. Det vore emellertid möjligt att Eklund
fattat Lillienaus yttranden som order.

Bataljonsläkaren vid Livregementets husarer H. Forsgren har hörts såsom
vittne i målet.

Redan av Lillienaus egen berättelse framgår, att han haft vetskap om den
av förbandsläkaren meddelade föreskriften rörande inskränkningen i Eklunds
tjänstbarhet. Det har ålegat honom som en tjänsteplikt att respektera
denna. Eklund har ostridigt ifrågavarande dag hos Lillienau anhållit att bliva
befriad från övningen, som innefattade bland annat cykelmarsch. Vad
därvid förekommit är icke klart utrett i målet. Uppenbart är emellertid vid
en sammanställning av Lillienaus och Eklunds uppgifter, att Eklund icke
erhållit ett sådant besked att han ansett sig kunna underlåta att deltaga i
övningen. Lillienau har själv berättat, att han ansåg Eklunds deltagande i

-8

övningen nödvändigt med hänsyn till bristen på befäl och att han själv bedömt
att knäskadan icke utgjorde hinder för deltagande i densamma. Detta
tyder på att Lillienau icke velat befria Eklund från övningen. Vid övervägande
av nu angivna omständigheter finner häradsrätten, att Lillienau vid
tillfället i fråga gjort sig skyldig till tjänstefel bestående däri att han i strid
med av förbandsläkare meddelad föreskrift föranlett Eklunds deltagande i
ifrågavarande övning.

Lillienau har anfört att han handlat helt i utbildningens intresse och att
han icke haft några personliga motiv för sitt ställningstagande vid tillfället
i fråga. Vidare har han andragit, att han såsom värnpliktig officer har mycket
ringa utbildning i »administrativa frågor och personalvårdsfrågor».

Häradsrätten tager hänsyn till vad Lillienau sålunda anfört och anser att
förmildrande omständigheter föreligga.

Till stöd för sitt ersättningsanspråk har Eklund anfört: Vid cykelmarschen
fick han ont i knäet. Sedan han befriats från vidare deltagande i
övningen cyklade han hem. Han kunde klara detta då han själv »bestämde
takten». Han fullföljde repetitionsövningen men var under återstående tiden
befriad från mera krävande övningar. Sista tiden placerades han såsom bilförare.
Efter den 17 september hade han under ungefär en månads tid tidvis
smärtor i knäet. Han hade icke samma rörelseförmåga som han hade tidigare.
En del besvär kvarstod fortfarande.

Forsgren har som vittne uttalat, att Eklunds deltagande i cykelmarschen
kan ha medfört de av Eklund skildrade besvären.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit finner häradsrätten Lillienau
skyldig att ersätta Eklund för sveda och värk med skäliga ansedda 100 kronor.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med
utfärdad föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,

oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister

I en den 23 mars 1954 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 6738-9-33 B. Widén: Han ådrog sig år 1946 vatten
i lungsäcken, varvid han vårdades på Stora Ekebergs sanatorium. År 1948
insjuknade han i lungtuberkulos och vårdades därför på Renströmska sjukhuset
i Göteborg under tiden den 2 juni 1948—den 18 januari 1949, varefter
han var sjukskriven till oktober 1949. Han hade den 2 maj 1948 erhållit
anställning som svarvare vid Lindholmens varv i Göteborg och fortsatte
efter friskskrivningen i oktober 1949 sin anställning där, varvid han
emellertid erhöll lättare arbete som förrådsarbetare. Under sommaren 1952
erhöll han order att inställa sig vid Karlsborgs tygstation den 3 september

1952 för fullgörande av repetitionsövning. Vid inryckningen medförde han
ett av biträdande dispensärläkaren vid dispensärcentralen i Göteborg E.
Munck af Rosenschöld den 2 september 1952 utfärdat intyg däri denne,
med hänvisning bland annat till att Widén vore registrerad som lungtuberkulosfall
i dispensärregistret, förklarade att Widén icke utan risk för ökad
sjuldighet kunde fullgöra militärtjänstgöring. Widén utgick från att han
med hänsyn till intygets innehåll skulle bliva befriad från eller i varje fall
erhålla uppskov med militärtjänstgöringen. Inryckningsdagen den 3 september
var militärläkaren icke anträffbar, varför Widén tills vidare inryckte
i tjänst. Vid sjukvisitationen påföljande dag den 4 september uppvisade
Widén det utav Munck af Rosenschöld utfärdade läkarintyget för
regementsläkaren G. Manhem. Sedan denne tagit del av intyget, förklarade
han att någon befrielse ej kunde komma i fråga samt angav som skäl
härför att det icke kunde skada med litet frisk luft. Under tjänstgöringen
vid tygstationen hade Widén visserligen kontorstjänst fyra timmar om dagen
men deltog därutöver i trupptjänst, varvid han fick utföra arbeten som
han ej orkade med. Den grupp Widén tillhörde följde ett uppgjort program,
vari ingick exercis, fältskjutningar, granatkastning och sprängtjänst; gruppen
fick bland annat springa i skogen samt krypa och »åla». Vid ett tillfälle,
varvid förekommit »ålning» över ett fält, tappade Widén andan så
att han stupade. Han fick då vila en stund. Vid ett annat tillfälle, då gruppen
skulle marschera upp på ett berg i svår terräng, orkade Widén icke
med utan fick stanna och vila på vägen, till dess avdelningen kom tillbaka.
Jämväl vid ett tredje tillfälle inträffade att Widén icke orkade med de uppgifter,
som förelädes honom. Han hade då fatt uppdrag av övningsledaren
att spränga landminor och skulle därför springa en stor omväg i skogsbrynet.
Övningsledaren ropade åt Widén att han skulle springa, men Widén
orkade efter en stund ej fortsätta utan fick lägga sig och vila. Vid en senare
övning i skjutning med kulsprutepistol fick Widén, sedan han begärt att få
slippa deltaga i skjutningen, i stället sitta i en jordkällare och draga upp
målfigurer med wirar. Detta var ett mycket tungt arbete. Såväl Widéns befäl
som hans kamrater voro medvetna om att han var sjuk och ej orkade
med tjänstgöringen. Widén medgåve att befälet i viss mån försökte underlätta
hans tjänstgöring. — Den 8 september 1952 hade utförts skärmbildsundersökning
å Widén. Sedan resultatet av denna blivit klart, remitterades
Widén den 24 september 1952 till Stora Ekebergs sanatorium. Sanatorieläkaren
Manfred ordnade så att Widén omedelbart blev befriad från militärtjänsten
och hemförlovad. Widén återupptog därefter sitt arbete som
förrådsarbetare vid Lindholmens varv. På grund av uttalanden som doktor
Manfred gjort förstod Widén, att han ej var fullt frisk. Han gick undei
kontroll vid dispensärcentralen i Göteborg. På grund av den överansträngning
han utsatts för under militärtjänstgöringen fick Widén återfall i sin
sjukdom och blev sjukskriven den 6 november 1952. Den 3 december 1952
blev han intagen på Renströmska sjukhuset och vårdades där till den 11
juni 1953, då han utskrevs för fortsatt vila i hemmet. Han vore fortfarande

sjukskriven och arbetsoförmögen i följd av sjukdomen. Riksförsäkringsanstalten
hade på grund av det inträffade funnit Widén berättigad till ersättning
jämlikt 1950 års militärersättningsförordning för försämring av
lungtuberkulos med ett årligt livräntebelopp av 6 600 kronor. Då Widén,
därest han haft kvar sin anställning vid Lindholmens varv, kunnat påräkna
en inkomst av omkring 9 900 kronor om året, hade genom det inträffade
Widén och hans familj försatts i betydligt sämre ekonomiskt läge. Widén
gjorde gällande att Manhem gjort sig skyldig till grovt tjänstefel genom att
icke taga hänsyn till det av Widén vid inryckningen åberopade läkarintyget,
vilket klart och tydligt angav att Widén var olämplig för militärtjänst.
Widén anhölle att militieombudsmannen ville föranstalta om undersökning
i saken samt vidtaga erforderliga åtgärder. Widén hemställde även att tillfälle
måtte beredas honom att inkomma med yrkanden om skadestånd.

Vid anmälningsskriften voro i bestyrkt avskrift fogade:

1) Det utav Munck af Rosenschöld utfärdade läkarintyget, så lydande:
»Vpl Bror Lage Alf Widén, f. 16/11 1913, som senast vårdats juni 1948—
jan. 1949 å Renströmska sjukhuset för lung-tbc, är alltjämt registrerad som
lung-tbc i dispensärregistret och kan icke utan risk för ökad sjuklighet
fullgöra militärtjänstgöring, vilket härmed på heder och samvete intygas i
och för företeende inför militär myndighet. Dispensärcentralen Göteborg
Göteborg 2/9 1952 Elof Munck af Rosenschöld Bitr. disp.läk.»

2) Ett av underläkaren vid Renströmska sjukhuset Göran G:son Lind
den 15 december 1952 avgivet utlåtande, vari meddelades bland annat följande:
Widén vårdades under år 1946 på Stora Ekebergs sanatorium för
vänstersidig lungsäcksinflammation. Från den 2 juni 1948 till den 18 januari
1949 vårdades Widén å Renströmska sjukhuset för lungtuberkulos.
Han hade då haft kaverner på högra lungspetsen. Widén gick sedan på regelbundna
kontroller å Renströmska sjukhuset med sista kontroll den 29
december 1951. Då Widén i september 1952 blev inkallad till militärtjänstgöring
vände han sig till dispensärcentralen i Göteborg, där man den 1
september tog en röntgenfilm av lungorna och fann en liten nytillkommen
förtätning inom vänstra lungspetsen. Läkaren på dispensärcentralen utfärdade
då ett intyg av innehåll att Widén icke utan risk för ökad sjuklighet
kunde fullgöra militärtjänstgöring. Vid inryckningen avlämnade
Widén detta intyg till militärläkaren, varvid denne emellertid skulle ha
svarat att vad Widén behövde var frisk luft. Widén undersöktes sedan ej
förrän den 24 september 1952 på Stora Ekebergs sanatorium, varvid sanatorieläkaren
där omedelbart ordnade så att Widén befriades från militärtjänstgöringen.
Vid granskning av den vid sanatoriet tagna röntgenfilmen
funne man en progress av de vänstersidiga spetsförändringarna jämfört
med filmen från dispensärcentralen. Dessa förändringar hade sedan ökat
avsevärt, och dessutom hade förändringar tillkommit även å den högra sidan.
Widén vårdades sedan den 3 december 1952 å Renströmska sjukhuset
och hade icke arbetat efter den 6 november 1952. Widén hade alltså, medan
han fortfarande stode kvar i dispensärregistret som pågående tbc-fall och

hade nytillkomna förändringar, uttagits till militärtjänst, varvid hans sjukdom
ytterligare försämrats.

3) En den 16 januari 1953 dagtecknad skrivelse från riksförsäkringsanstalten
till Widén, vari meddelades att riksförsäkringsanstalten funnit Widén
berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna i 1950 års militärersättningsförordning
för försämring av lungtuberkulos.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 24 mars 1954 anmodat försvarets
sjukvårdsstyrelse att i anledning av innehållet i Widéns skrift verkställa
utredning och avgiva yttrande, inkom sjukvårdsstyrelsen den 27 april
1954 med ett i ärendet avgivet utlåtande. Vid utlåtandet voro fogade yttranden
från Manhem ävensom vissa från vederbörande förband införskaffade
handlingar rörande Widéns sjukbehandling och tjänstgöringsförhållanden.

Av sistnämnda handlingar inhämtades följande. Å det läkarkort, som
upplagts i samband med att Widén den 4 augusti 1942 inskrevs såsom värnpliktig,
hade av vederbörande läkare gjorts anteckning om att Widén på
grund av lättare funktionell hjärtsjukdom vore olämplig för exercis och
fälttjänst samt att han i följd härav hänförts till besiktningsgrupp 4. I
kolumnen »Efter inskrivningen verkställda ändringar i värnpliktsförhållanden»
å kortet fanns en av Manhem den 25 september 1952 verkställd anteckning
av innebörd att Widén på grund av lungtuberkulos beviljats anstånd
med den fortsatta tjänstgöringen under tolv månader. I övrigt saknades
å kortet anteckningar hänförande sig till Widéns ifrågavarande inkallelse
till tjänstgöring vid Karlsborgs tygstation. Varken å ett för Widén sedermera
upplagt läkarkort eller å det för truppbefälets orientering avsedda
sjukkortet funnos några anteckningar utöver en å sistnämnda kort verkställd
anteckning om ovannämnda beslut varigenom anstånd beviljats Widén.
— Å ett beträffande Widén upplagt skärmbildskort avseende skärmbildsundersökningen
den 8 september 1952 var antecknat följande utlåtande:
»Hö-sidig skrumpning med en pleurakappa, som omger hö lunga. Inom
parenchymet i I: I och bakom C: II synes små tunna fläckformiga förtätningar.
Några slöjor inom sel. och i I: I. Möjligen föreligger på hö sida en
pneumothorax. Lokalisation: lunga, pleura. Kvalitet: pågående el. ej säkert
läkta förändringar. Åtgärder med anledning av skb-fyndet: Rtgkontroll
och klin. utredning.» — Av anteckningarna å Widéns stamkort framgick
att denne vore krigsplacerad såsom skrivbiträde i stabstjänst.

I sitt yttrande till sjukvårdsstyrelsen anförde Manhem: Widén, som inkallats
att inställa sig till repetitionsövning den 3 september 1952, inställde
sig vid sjukvisitationen påföljande dag. Vid det samtal Manhem då
hade med Widén uppvisade denne det av Munck af Rosenschöld utfärdade
läkarintyget. Widén omtalade i samband därmed att han var fnskskriven
sedan oktober 1949 men gick under dispensärkontroll och hade anställning
som förrådsarbetare vid Lindholmens varv i Göteborg. Widén var nedklassad
till besiktningsgrupp 4 och skulle alltså ej göra vanlig trupptjänst
utan fullgöra värnpliktstjänsten som förrådsarbetare eller expeditionsbi -

träde; Manhem hade ansett att en sådan tjänst i stort sett vore likvärdig
med den tjänst Widén haft under tre år i Göteborg. Att Widén dessutom
skulle erhålla viss trupptjänst kände Manhem då icke till. Att så varit fallet
hade Manhem erfarit först genom Widéns anmälan. I vanliga fall finge till
expeditionstjänst uttagna värnpliktiga endast viss utbildning i militärt
uppträdande och vapnens handhavande. Enligt vad Manhem erfarit vid förtrågan
hos tygstationen hade icke heller under den ifrågavarande repetitionsövningen
förekommit trupp tjänst i vanlig mening; däremot hade de
värnpliktiga övats i handhavande av vissa vapen. — Den 8 september 1952
företogs skärmbildsfotografering, och ungefär en vecka senare — den 12
eller 13 september — erhöll Manhem från skärmbildscentralen besked om
vilka fall som skulle kontrolleras. Widén var med bland dessa kontrollfall.
Manhem efterhörde genast per telefon när dessa kunde mottagas på Stora
Ekebergs sanatorium för närmare undersökning. Tyvärr kunde detta icke
ske förrän den 24 september. Så snart meddelande om resultatet av undersökningen
vid sanatoriet ingått erhöll Widén uppskov och hemförlovades
den 26 september. Meddelande härom sändes till dispensärcentralen i Göteborg
den 30 september. — På grund av det stora antal värnpliktiga, som
under de senaste åren genomgått repetitionsövningar i Karlsborg, vore det
för Manhem omöjligt att komma ihåg alla detaljer om var och en. Såvitt
Manhem kunde erinra sig hade Widén icke vid något tillfälle efter den 4
september tagit kontakt med Manhem, och icke heller hade Widéns befäl
för Manhem antytt något om att Widén skulle ha beklagat sig över att
tjänsten varit för sträng. Om Manhem haft reda på detta, skulle han givetvis
ha befriat Widén från deltagande i den trupptjänst som förekommit.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande: I de av styrelsen den 8 december
1949 utfärdade föreskrifterna angående ändring av bestämmelser
och anvisningar rörande tuberkulosbekämpandet vid försvaret (Tjänsteineddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 9/1949) stadgades följande:
»Värnpliktig, som är införd i dispensärs register, skall T- eller O-förklaras».
1 Widén skulle således oavsett besiktningsgrupp reglementsenligt
icke ha tillåtits kvarstå i tjänst efter den 4 september 1952. Erfarenheterna
inom sjukvårdsstyrelsen av nämnda föreskrift visade, att det vore av största
betydelse att denna noggrant följdes. En värnpliktig med icke läkt lungtuberkulos
lämpade sig icke för någon form av militärtjänst, dels emedan
han kunde utgöra en smittokälla och dels emedan hans sjukdom kunde
försämras under tjänsten. Lungtuberkulos i olika former vore fortfarande
en vanlig sjukdom hos befolkningen, och militärläkaren hade ständigt att
taga ställning till åtgärder som skulle vidtagas vid misstänkta eller säkra
tuberkulosfall hos värnpliktiga. — Beträffande förloppet av den tuberkulösa
sjukdomen hos Widén hade en i styrelsen företagen granskning av
lungfilmer i fallet visat följande: Den röntgenfilm, som togs vid dispensärcentralen
i Göteborg den 1 september 1952 och som utgjorde grundval

1 T-förklaring innebär att en värnpliktig förklaras tillfälligt oduglig till avsedd tjänst- O-förklaring
innebär att den värnpliktige förklaras oduglig till krigstjänst.

för det av Munck af Rosenschöld utfärdade läkarintyget, visade — förutom
resttillstånd efter tidigare operation för högersidig lungtuberkulos — att
i vänster lungspets funnes dåligt begränsade förtätningar, vilka syntes vara
av färsk natur. Av den röntgenfilm, som togs på Stora Ekebergs sanatorium
den 24 september 1952, framginge att de vänstersidiga förtätningarna
ökat något i utbredning sedan den 1 september. En å dispensärcentralen
i Göteborg den 4 november 1952 tagen röntgenfilm visade, att de vänstersidiga
förtätningarna ytterligare ökat något i utbredning sedan den 24 september.
— Av filmgranskningen framginge således att Widéns sjukdom
redan före inryckningen till militärtjänst varit i progredierande stadium,
och den fortsatta progressen skulle med all sannolikhet ha ägt rum även
om Widén hela tiden kvarstått i sitt civila arbete. Det funnes i detta sammanhang
anledning framhålla att Widén, enligt vad i ärendet upplysts,
efter hemförlovningen den 25 september 1952 återgått till sitt civila arbete
och därefter sjukskrivits den 6 november 1952.

Sedan med anledning av de uppgifter som i Widéns klagoskrift lämnats
rörande hans tjänstgöringsförhållanden under militärutbildningen från tygmästaren
vid Karlsborgs tygstation infordrats närmare upplysningar, inlcommo
från tygmästaren den 22 maj 1954 dels utbildningsplaner avseende
den ifrågavarande utbildningen dels ock yttranden av löjtnanten E. Nylin
och kaptenen A. Varnstedt, vilka tjänstgjort såsom befäl vid den militära
utbildningen, Nylin under tiden från den 4 till den 13 september 1952 och
Varnstedt under tiden därefter.

Av utbildningsplanerna inhämtades bland annat följande. Enligt övningsprogrammet
för tiden den 4—den 21 september 1952 skulle under
nämnda tid fullgöras 120 övningstimmar, fördelade sålunda: allmän soldatutbildning
7, terrängtjänst 8, vapentjänst 28, strid 9, skydd 15, fältarbeten
6, förläggning 4, underhållstjänst 1, säkerhetstjänst 2 samt expeditions- och
förrådstjänst 40. Den allmänna soldatutbildningen omfattade bland annat
exercis i grupp samt order- och rapporttjänst. I terrängtjänsten ingick övning
i skyddsställning, eldställning, stridsförflyttning, grupps förflyttning
i olika slags terräng och grupps anfall. I vapentjänsten ingick bland annat
skol- och fältskjutning med eget vapen, skolskjutning med kulsprutepistol,
kastning av övnings- och stridshandgranater samt anordnande och sprängningar
av laddningar för knallmina, sprängpatron och krutstubin. Stridsövningarna
omfattade stridsskjutning och försvar av förläggning och förråd.
Skyddsövningarna omfattade bland annat posts, posterings och bevakningspatrulls
uppträdande och strid. I fältarbetena ingick anordnande av
ståvärn för två man med splitterskydd och skyddsgrop för liggande. Enligt
övningsprogrammet gällande för tiden efter den 21 september 1952 förekom
huvudsakligen undervisning i materielkännedom.

Nylin anförde i sitt yttrande: Redan från början av den ifrågavarande
utbildningen var Nylin medveten om att de värnpliktigas kondition och
förmåga att uthärda hårda övningar var mycket begränsad, övningarna
genomfördes också med särskild hänsyn härtill. Beträffande Widén hade

3—5516il. Militieombudsmannens iimbetsberättelse

Nylin redan efter någon dags övning klart för sig att han icke orkade deltaga
i övningar, som vore ansträngande. Nylin uppmanade därför Widén att
icke anstränga sig mera än han själv ansåg sig kunna stå ut med. Nylin var
övningsledare vid de två första av de fyra övningar Widén i sin klagoskrift
nämnde som exempel på överansträngningar. Nylin kunde väl påminna sig
händelseförloppet vid dessa två tillfällen. Nylin tillhöll båda gångerna Widén
att icke anstränga sig mer än han verkligen förmådde utan risk för
framtida men och framhöll för Widén att denne endast hade att anmäla
att han icke orkade med tjänstgöringen, varvid han antingen kunde få
följa övningen som åskådare eller bliva helt befriad från densamma. Innan
Varnstedt övertog utbildningen upplyste Nylin denne om att de ifrågavarande
värnpliktiga hade dålig kondition och att detta särskilt gällde Widén.

Varnstedt anförde i sitt yttrande: När han avlöste Nylin som instruktör
för ifrågavarande värnpliktiga, blev han av Nylin upplyst om dessas begränsade
möjligheter att i likhet med vanlig trupp genomföra planlagda övningar.
Under utbildningen togs även alltid hänsyn härtill. Övningsmoment, som
kunde verka alltför ansträngande, undvekos. Beträffande den av Widén
nämnda övningen i sprängning av landminor förväxlade Widén möjligen
denna med en övning i aptering av krutstubin å laddning samt tändning av
denna. Widén fick vid detta tillfälle tända en stubin och därefter i rask
takt -— icke språng — förflytta sig från laddningen. Något klagomål till
Varnstedt framställdes icke av Widén vid tillfället. Beträffande dragningen
av målfigurer fick Widén vid tillfället i fråga, sedan han själv ansett sig
orka med det, från ett markörskydd draga figurer enligt Varnstedts anvisningar.
Icke heller då framfördes från Widéns sida några klagomål. Varnstedt
hade den bestämda uppfattningen att Widén alltid befriades från deltagande
i övningar som ansågos alltför ansträngande för denne.

I skrivelse till Manhem den 6 maj 1954 begärdes yttrande av denne innefattande
besked i anslutning till följande frågeställningar: Ägde Manhem
vid ifrågavarande tid kännedom om ovannämnda av sjukvårdsstyrelsen utfärdade
föreskrift att värnpliktig, som är införd i dispensärs register, skall
T- eller O-förklaras; om så icke var fallet, vad var anledningen därtill. Hade
Manhem, då han underlät att omedelbart vidtaga åtgärd för T- eller O-förklaring
av Widén, icke heller tagit under övervägande att genast föranstalta
om fortsatt undersökning av Widén och i avbidan å resultatet härav sjukredovisa
honom såsom delvis tjänstbar på sådant sätt att det icke kunnat
åläggas honom att deltaga i militär utbildning som krävde kroppsansträngning.
Borde icke Widéns åberopande av det vid sjukvisitationen den 4 september
1952 företedda läkarintyget ha bedömts såsom en sjukanmälan
från dennes sida med därav följande skyldighet för Manhem att i Widéns
läkarkort verkställa föreskrivna anteckningar om bland annat den åtgärd
av Manhem, vartill dennes vid sjukvisitationen företagna prövning av fallet
föranledde.

I yttrande den 29 maj 1954 anförde Manhem till besvarande av de angivna
frågorna följande: Han hade tagit del av sjukvårdsstyrelsens ifråga -

varande föreskrift, men denna hade vid läkarbesiktningen av Widén fallit
Manhem ur minnet. Anledningen därtill vore troligen att, då Widéns
militära tjänstgöring enligt vad Manhem räknat med skulle bliva densamma
som hans civila tjänstgöring, nämligen förrådsarbete, Manhem genast drog
den konklusionen att de båda tjänstgöringsformerna vore likvärdiga och därför
icke kom att närmare tänka på den ifrågavarande föreskriften. Någon
anledning för Manhem att redan i samband med sjukvisitationen den 4 september
1952 sjukredovisa Widén förelåg icke, eftersom Manhem då icke
visste annat än att Widéns hälsotillstånd var sådant, att denne kunde utföra
civilt förrådsarbete. Att Widéns åberopande av det vid sjukvisitationen
företedda läkarintyget icke av Manhem bedömts som en sjukanmälan berodde
på att intyget icke innehöll någonting, som kunde anses hindra att
Widén fullgjorde förrådstjänst.

I sitt yttrande anförde Manhem ytterligare bland annat följande: Med
Manhems tjänst såsom regementsläkare vid Karlsborgs luftvärnsregemente
vore förenad chefsläkartjänsten vid garnisonssjukhuset i Karlsborg. Såsom
regementsläkare vid nämnda regemente tillkomme det Manhem dessutom
att vara läkare vid flera andra förband i Karlsborg, däribland Karlsborgs
tygstation. Vid de tillfällen då underläkare funnes anställd på garnisonssjukhuset
vore denne Manhem behjälplig vid sjukvisitation, men allt expeditionelit
måste Manhem själv handlägga. Manhem ville framhålla, att sjukvårdsstyrelsen
sedan flera år föreslagit att en bataljonsläkartjänst skulle inrättas
vid Karlsborgs luftvärnsregemente, då nämnda regemente i stort sett
kunde jämföras med ett infanteriregemente, som hade två läkare. Med hänsyn
härtill och på grund av de ökade inkallelserna till repetitionsövningar,
särskilt vid luftvärnsregementena, hade militärläkarverksamheten blivit
synnerligen omfattande. Undersökningarna av och sjukvården för till första
tjänstgöring inkallade värnpliktiga, militära befattningshavare och civilarbetare
avsåge vid Karlsborg omkring 1 300 personer årligen, vartill koinme
omkring 3 000 värnpliktiga vid repetitionsövningarna. -— Vid sjukvisitationen
den 4 september 1952 sade Manhem till Widén att, eftersom denne i
det civila var förrådsarbetare och skulle vara detsamma under repetitionsövningen,
Widén icke kunde taga någon skada av tjänsten och att Manhem
därför icke kunde låta honom resa hem. Möjligen hade Manhem i samband
därmed fällt det i anmälningsskriften nämnda yttrandet att »det ej kunde
skada med litet frisk luft». Detta hade i så fall skett med tanke på att tjänstgöringen
vid tygstationen kunde medföra något mera utomhusvistelse än
eljest i form av förflyttning från förråd, matsal, förläggning och dylikt.
Dessutom erhöll Widén vid tillfället besked om att han skulle »skärmbildas»
och att resultatet av den eventuellt därmed följande undersökningen skulle
avvaktas. Samtalet mellan Manhem och Widén hade förflutit lugnt. Widén
nämnde vid tillfället intet om att han omedelbart före inryckningen genomgått
skärmbildsundersökning på dispensäreentralen i Göteborg. Manhem ville
framhålla att icke heller i det vid läkarbesiktningen företedda läkarintyget
någon antydan förekomme om nämnda undersökning och den därvid kon -

staterade nytillkomna förtätningen på vänster lungspets. Intyget angav vidare
endast att det förelåg risk med fullgörande av militärtjänstgöring, varmed
måste förstås militärtjänstgöring i teknisk mening, d. v. s. övning i
vapnens bruk och liknande. Beträffande Widéns tjänstgöring på tygförrådet
framginge av handlingarna att han utöver tjänstgöring av icke militär natur
på ett ganska omfattande sätt fått undergå militär utbildning. Manhem
hade vid senare gjord efterforskning erfarit att för tygstationen utfärdats
provisoriska utbildningsföreskrifter beträffande sådana till repetitionsövning
inkallade, som fullgjorde icke militär tjänstgöring, innebärande att den
icke militära tjänstgöringen avsevärt inskränkts och ersatts med militär
utbildning. Dessa föreskrifter hade icke delgivits Manhem. Det vore anmärkningsvärt
att icke Widén med kännedom om sin sjukdom genast uppsökte
Manhem, då han fann övningarna för krävande. Hade så skett skulle
Manhem omedelbart ha sjukskrivit Widén eller beordrat ändring i dennes
tjänstgöring. — Det vore beklagligt att den ifrågavarande av sjukvårdsstyrelsen
utfärdade föreskriften vid tillfället förbisetts av Manhem. Detta förbiseende
vore dock icke anledning till det återfall eller den försämring i Widéns
sjukdom som inträtt. Såsom framginge av sjukvårdsstyrelsens yttrande
i ärendet och det utav Munck af Rosenschöld utfärdade läkarintyget hade
återfallet börjat redan före Widéns inryckning och skulle med all sannolikhet
ha fortsatt, även om Widén icke fullgjort den ifrågavarande militärtjänstgöringen.
I den mån emellertid en försämring i sjukdomen inträtt i följd härav
kunde denna icke ha berott på att Widén fullgjort det förrådsarbete, som
Manhem vid läkarbesiktningen bedömt att Widén kunde fullgöra, utan därpå
att Widén, Manhem ovetande, ålagts att deltaga i relativt krävande militär
utbildning. Manhem kunde icke finna att hans åtgärder beträffande Widén
ur allmänt medicinsk synpunkt kunde giva anledning till anmärkning.
Då Manhem icke kunde anses ha vållat Widéns återfall i sjukdomen och
hans underlåtenhet att beakta sjukvårdsstyrelsens ifrågavarande föreskrift
syntes böra bedömas endast som en ordningsfråga, anhölle Manhem att
inilitieombudsmannen icke måtte vidtaga någon åtgärd mot honom.

Sedan genom skrivelse den 9 juni 1954 Widén beretts tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av den i ärendet förebragta utredningen, anförde Widén
i en den 2 juli 1954 dagtecknad skrift: Anledningen till alt Widén vid sjukvisitationen
den 4 september 1952 ej nämnde något om den å dispensärcentralen
i Göteborg företagna skärmbildsundersökningen och att han icke senare
under tjänstgöringen uppsökte Manhem vore följande. När Widén erhöll
inkallelseordern beslöt han att före inryckningen genomgå läkarundersökning
för att få avgjort om han var i stånd att fullgöra militärtjänst eller ej.
Han besökte därför dispensärcentralen, där han genomgick skärmbildsundersökning
den 1 september 1952. Påföljande dag vände han sig till Munck
af Rosenschöld, som först hänvisade Widén till Renströmska sjukhuset.
När Widén förklarade att han icke hade tid att vända sig dit, eftersom han
skulle resa till Karlsborg följande dag, yttrade Munck af Rosenschöld ungefär:
»Då får jag skriva ut ett intyg, för det är ju galet att Ni åker in i mili -

tärtjänst.» Munck af Rosenschöld nämnde därvid intet om att det vid skärmbildsundersökningen
konstaterats förändringar på vänstra lungspetsen. Sedan
Munck af Rosenschöld skrivit ut intyget, lades detta i ett slutet kuvert.
När Widén vid sjukvisitationen överlämnade detta till Manhem kände han
alltså ej till innehållet i intyget; han visste ej heller om de förändringar
som konstaterats vid skärmbildsundersökningen. Widén kunde därför icke
lastas för att han icke nämnt något därom till Manhem. Widén bestrede,
att han vid sjukvisitationen fick besked av Manhem att han skulle undergå
skärmbildsundersökning. Då Manhem vid tillfället uppträdde mycket
bryskt och militäriskt mot honom, ansåg han det icke lönt att senare under
tjänstgöringen vända sig till Manhem. — Widén blev icke av sitt befäl uppmanad
att uppsöka läkaren. Det vore riktigt, att han fick vila och slapp fullfölja
en övning när det visat sig att han ej längre orkade. Det var emellertid
först då han ej längre kunde fortsätta, som han fick avbryta en övning.
Han fick således aldrig besked om att han från början kunde få slippa deltaga
utan var nödsakad följa samtliga övningar så länge han orkade. —
Vad Manhem i sina yttranden åberopat till sitt försvar kunde icke anses
innebära ursäktlig förklaring till hans förfarande mot Widén. I Munck af
Rosenschölds intyg sades klart ifrån att Widén vore registrerad som lungtuberkulosfall
i dispensärregistret och att han icke utan risk för ökad sjuklighet
kunde fullgöra militärtjänstgöring. Härmed avsåges givetvis att Widén
borde befrias från all militärtjänstgöring. Det hade varit Manhems plikt
att undersöka, huruvida den tjänstgöring Widén skulle utföra under repetitionsövningen
även omfattade militärutbildning, innan han tog ställning
till frågan om Widén skulle gå i tjänst eller ej. Enligt vad Widén erfarit brukade
utbildningsplanen vara färdig i god tid innan tjänstgöringen började.
Det borde ha ålegat Manhem såsom läkare vid tygstationen att taga del av
utbildningsplanen för att kunna bedöma de inkallades möjligheter att fullfölja
tjänstgöringen. Det hade varit en enkel sak för Manhem att införskaffa
nämnda plan från tygstationen, som vore belägen i närheten av läkarens
expedition. Avfattningen av Munck af Rosenschölds intyg borde ha påbjudit
den största försiktighet vid avgörandet av frågan om Widén skulle tjänstgöra
eller ej. Under alla förhållanden borde Manhem, innan han lät Widén
träda i tjänst, ha vidtagit åtgärder för en noggrannare undersökning av denne
samt skapat garantier för att Widén ej utsattes för kroppsansträngning.
Vidare borde Widéns åberopande av läkarintyget ha föranlett Manhem att
på Widéns läkarkorl göra anteckning om dennes sjukdom. Det kunde icke
råda någon tvekan om alt Widéns återfall i sjukdomen måste ha påverkats
av den starka kroppsansträngning han utsatts för under militärtjänstgöringen.
Detta hade tydligen också varit riksförsäkringsanstaltens mening. Widén
anhölle att, därest militieombudsmannen beslutade om åtal mot Manhem,
Widén måtte erhålla tillfälle att inkomma med precisering av sina
skadeståndsyrkanden.

I yttrande den 30 juli 1054 bemötte Manhem vad Widén i sin skrift den
2 juli 1054 anfört om vad som förekommit vid sjukvisitationen den 4 sep -

tember 1952 samt åberopade härutinnan två den 20 juli 1954 dagtecknade
intyg, utfärdade det ena av sjukvårdaren G. Lahrsson och det andra av förste
kansliskrivaren U. Widström.

Lahrsson anförde i sitt intyg: När sjukvisitationen var klar fingo de
värnpliktiga utom Widén lämna undersökningsrummet, varefter Manhem
hade ett samtal med Widén. Manhem förde därvid en vanlig konversation
i mycket lugn ton; några som helst för Widén kränkande uttryck förekommo
icke. Lahrsson ville bestämt framhålla att Manhem behandlade Widén
på precis samma sätt som andra värnpliktiga. Manhem framhöll under samtalet
för Widén att tjänsten vid tygstationen skulle vara i stort likartad med
den Widén hade i sin civila anställning och att inom de närmaste dagarna
en skärmbildsundersökning skulle äga rum vid luftvärnsregementet. Manhem
behandlade alltid såväl värnpliktiga som annan personal mycket tillmötesgående
och hårda ord fälldes aldrig från Manhems sida.

I Widströms intyg anfördes: Widström hade vid sjukvisitationen avlämnat
ifrågavarande värnpliktiga från tygstationen. När samtliga blivit undersökta,
anmodades Widén att stanna kvar. Widström var kvar i sjukavdelningens
omklädningsrum under den tid de övriga värnpliktiga gjorde sig klara för
avmarsch från sjukavdelningen. Widén var under denna tid inne hos Manhem
och var kvar där, när Widström avlägsnade sig med de övriga värnpliktiga.
Under den tid Widström vistades i avklädningsrummet hördes från Manhems
rum intet som på något sätt verkade störande. Widström, som kände
Manhem sedan många år tillbaka, skulle ha blivit ytterst förvånad om han
fått höra Manhem höja rösten mot någon som undersöktes.

I sitt yttrande bemötte Manhem vidare vad Widén uppgivit om skyldighet
för Manhem att taga del av utbildningsplanen för de ifrågavarande värnpliktiga
samt anförde därutinnan: För värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp
4 gällde att de vore vapenföra endast i viss befattning. Beträffande
Widén framgick av de vid sjukvisitationen föreliggande handlingarna
att han — förutom att han såsom tillhörande tygstationen skulle fullgöra
förrådsarbete — var uttagen till stabstjänst såsom skrivbiträde. Manhem
räknade därför icke med annat än att Widén skulle fullgöra sin repetitionsövning
såsom skrivarbetare på förrådet, och Manhem kunde — med hänsyn
till den tjänstgöring som sålunda föreskrivits för Widén — icke heller finna
att han varit skyldig att räkna med något annat. Att genom provisoriska
föreskrifter en omfattande militärteknisk utbildning föreskrivits för de till
repetitionsövning vid tygstationen inkallade, hänförda till besiktningsgrupp
4, vore därför en omständighet som Manhem icke kunnat beakta. Sådana
utbildningsföreskrifter förändrade enligt Manhems mening själva grunden
för bedömandet av tjänstbarheten. Om försämring skulle ha inträtt i Widéns
sjukdom under den tid han var inkallad, måste försämringen helt
hänföras till denna tjänstgöring i militärteknisk bemärkelse. Med stöd av
de vid sjukvisitationen föreliggande uppgifterna kunde Manhem med fog utgå
från att Widén under repetitionsövningen skulle ha tjänstgöring motsvarande
hans civila tjänstgöring. En annan sak vore emellertid huruvida i be -

lysning av sedermera föreliggande uppgifter om Widéns sjukdom det varit
lämpligt att denne efter det förtätningen å vänstra lungspetsen konstaterats
förrättat något som helst arbete.

Manhem åberopade i detta sammanhang transumt av protokoll hållet vid
sammanträde med Läkarnas ansvarighetsnämnd den 22 juni 1954 i ärende
angående eventuell ansvars- och skadeståndstalan i anledning av Widéns nu
ifrågavarande anmälan. Av protokollet framgick att nämnden sagda dag beslutat
följande uttalande i ärendet: Manhem hade vitsordat, att han vid
undersökningen av Widén förbisett bestämmelsen i gällande författning att
värnpliktig, som är införd i dispensärs register, skall T- eller O-förklaras.
Huruvida Manhem bort räkna med att Widén, som tillåtits tjänstgöra i
grupp 4, under denna tjänstgöring skulle nödgas deltaga i relativt krävande
vapenövningar, vore icke en fråga av medicinsk innebörd och fölle utanför
nämndens bedömande. Huruvida den fortsatta progressen av Widéns
lungsjukdom skulle ha ägt rum i samma omfattning, även om Widén kvarstått
i sitt civila arbete, vore ett spörsmål, som enligt nämndens åsikt icke
kunde exakt besvaras. Att de ganska krävande vapenövningar, i vilka Widén
nödgats deltaga, måste ha haft en ogynnsam inverkan på sjukdomsförloppet,
kunde tyvärr icke uteslutas.

Sedan yttrande begärts från medicinalstyrelsen beträffande frågan huruvida
och i vad mån den försämring i Widéns hälsotillstånd, som enligt vad
handlingarna utvisade inträtt efter det Widén den 3 september 1952 påbörjat
fullgörande av ifrågavarande repetitionsövning, kunde anses ha orsakats
av nämnda militärtjänstgöring, anförde medicinalstyrelsen i utlåtande den
7 oktober 1954 att styrelsen beträffande den ställda frågan icke kunde göra
annat uttalande än att det icke kunde uteslutas att försämringen orsakats
av nämnda tjänst.

Av riksförsäkringsanstaltens akt i det därstädes behandlade ärendet rörande
ersättning till Widén enligt militärersättningsförordningen inhämtades
att — sedan anstalten enligt beslut den 16 januari 1953 funnit Widén
berättigad till ersättning för försämring av lungtuberkulos — Widén enligt
särskilda beslut av anstalten tillerkänts livränta, därvid nedsättningen av
arbetsförmågan beräknats utgöra 100 procent under tiden intill den 12 maj
1954, 75 procent under tiden från nämnda dag till den 12 september 1954
samt 25 procent under tiden från sistnämnda dag till den 11 januari 1955.
Vidare inhämtades att Manhem den 5 januari 1953 utfärdat ett intyg -—
tecknat å formulär till anmälan om sjukdom enligt 1950 års militärersättningsförordning
— vari uppgavs bland annat att Widén vid inryckningen
till militärtjänstgöring företedde ett intyg utvisande att han stod under
dispensärkontroll och att Widén tilläts utföra lättare tjänst till dess skärmbildsundersökningen
var klar, varjämte i Manhems intyg — såsom yttrande
jämlikt 3 § militärersättningsförordningen — vidare uppgavs att tjänstgöringen
skäligen kunde antagas ha väsentligen bidragit till sjukdomens försämrande.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 30 december 1954 dagtecknad, till
landsfogden i Skaraborgs län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen i målet framgår: Widén inryckte den 3 september 1952
till Karlsborgs tygstation för fullgörande av repetitionsövning. Vid sjukvisitation
påföljande dag överlämnade Widén till Manhem, vilken tjänstgjorde
som läkare vid sjukvisitationen, ett av biträdande dispensärläkaren vid
dispensärcentralen i Göteborg E. Munck af Rosenschöld den 2 september
1952 utfärdat intyg av innehåll att Widén, som vårdats för lungtuberkulos
senast under tiden juni 1948—januari 1949, alltjämt vore registrerad som
lungtuberkulosfall i dispensärregistret och att Widén icke utan risk för ökad
sjuklighet kunde fullgöra militärtjänstgöring. Utan att avseende fästes vid
innehållet i läkarintyget lät Manhem Widén gå i tjänst såsom fullt tjänstbar.
Den 8 september 1952 utfördes skärmbildsundersökning å Widén och
det däröver avgivna utlåtandet ankom till Manhem den 12 eller den 13 september
1952. I utlåtandet angavs att skärmbildsundersökningen visade pågående
eller ej säkert läkta lungförändringar samt föreslogs med anledning
av skärmbildsfyndet röntgenkontroll och klinisk utredning. Sedan med anledning
av innehållet i skärmbildsutlåtandet Manhem gjort framställning
till Stora Ekebergs sanatorium om att närmare undersökning av Widén
skulle ske å sanatoriet, verkställdes sådan undersökning den 24 september
1952. På grund av resultatet av nämnda undersökning, som visade förändringar
å båda lungorna, meddelades Widén påföljande dag med stöd av ett
av Manhem utfärdat intyg anstånd med den fortsatta tjänstgöringen för en
tid av tolv månader. Sedan ytterligare försämring inträtt i Widéns hälsotillstånd
blev han sjukskriven den 6 november 1952 och vårdades från den 3
december 1952 till den 11 juni 1953 å Renströmska sjukhuset för lungtuberkulos.
Jämväl i tiden därefter har Widén varit arbetsoförmögen på grund av
sin sjukdom. Enligt beslut den 16 januari 1953 fann riksförsäkringsanstalten
Widén berättigad till ersättning jämlikt militärersättningsförordningen
för försämring av lungtuberkulos.

Manhem har genom sin åtgärd att låta Widén gå i tjänst, oaktat denne
var registrerad som lungtuberkulosfall i dispensärregistret, åsidosatt den av
sjukvårdsstyrelsen den 8 december 1949 meddelade föreskriften att värnpliktig,
som är införd i dispensärs register, skall T- eller O-förklaras och har
därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Manhem, som förklarat att hans förbiseende av den ifrågavarande föreskriften
berott på glömska, har gjort gällande att hans försummelse härutinnan
vore att bedöma endast som en ordningsförseelse, därvid åberopats
att Manhem icke haft anledning räkna med att Widén under repetitionsövningen
skulle erhålla så krävande tjänstgöring som blev fallet.

Av Manhem sålunda framförda synpunkter kan jag ingalunda dela. Sjukvårdsstyrelsens
ifrågavarande föreskrift är till sin avfattning kategorisk och
lämnar intet utrymme för läkaren att i det enskilda fallet ingå på en bedömning
av huruvida den värnpliktiges tjänstgöring kan antagas bliva av mer

eller mindre krävande art. Bakom föreskriften ligger uppenbarligen den tanken
att i fråga om en värnpliktig med icke läkt lungtuberkulos militärtjänstgöring
är förenad med sådana risker — med hänsyn till dels smittofaran och
dels faran att sjukdomen försämras under tjänstgöringen — att sådan värnpliktig
ansetts böra befrias från varje form av militärtjänstgöring. Såsom
sjukvårdsstyrelsen framhållit i sitt yttrande i ärendet är det givetvis av
största betydelse att den ifrågavarande för tuberkulosbekämpandet inom
försvaret grundläggande föreskriften noggrant iakttages. Vad Manhem till sitt
försvar anfört rörande bedömandet från hans sida av den tjänstgöring, som
kunde väntas bliva ålagd Widén under den förestående repetitionsövningen,
måste vid nu angivna förhållanden avvisas såsom liggande vid sidan av den
fråga som den mot Manhem riktade anmärkningen i första hand gäller,
nämligen just hans försummelse att ställa sig till efterrättelse det genom den
berörda föreskriften undantagslöst meddelade förbudet för vederbörande läkare
att inlåta sig på ett sådant bedömande som det nyss nämnda. Manhems
ifrågavarande försummelse finner jag alltså ingalunda vara att bedöma såsom
endast en ordningsförseelse. Fastmera framstår det såsom uppenbart
att försummelsen är av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Vad i ärendet förekommit giver stöd för antagandet att Manhem över huvud
icke tillräckligt satt sig in i hithörande bestämmelser. I kompletterande
anvisningar rörande tuberkulosbekämpandet vid försvaret utfärdade den
14 december 1948 av dåvarande försvarets sjukvårdsförvaltning (Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsförvaltning nr 12/1948) — föreskrives
att värnpliktig, som vid skärmbildsundersökning visat pågående eller ej
säkert läkt tuberkulos, skall O-förklaras eller T-förklaras. Då i utlåtandet
över den å Widén den 8 september 1952 företagna skärmbildsundersökningen
angavs att Widén visat pågående eller ej säkert läkta lungförändringar,
hade det i enlighet härmed ålegat Manhem att i varje fall O- eller T-förklara
Widén, då nämnda utlåtande kom Manhem till handa. I föreskrifter rörande
skärmbildsundersökningar vid försvaret — bilaga 2 till av försvarets sjukvårdsförvaltning
den 19 september 1947 utfärdade bestämmelser om tuberkulosbekämpande
vid försvaret (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsförvaltning
nr 12/1947) — stadgas att förbandsläkare skall, sedan han
tagit del av skärmbildsutlåtande och eventuellt erforderliga åtgärder vidtagits
beträffande den undersökte, införa skärmbildsnummer samt dagen för
och resultatet av skärmbildsundersökningen å den undersöktes läkarkort
och sjukkort läkare. Av utredningen i ärendet framgår att jämväl nämnda
föreskrift åsidosatts av Manhem, som å Widéns läkarkort och sjukkort över
huvud icke verkställt någon anteckning om den å Widén företagna skärmbildsundersökningen.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag emellertid
vad Manhem i nu angivna hänseenden låtit komma sig till last icke böra
föranleda särskilt ansvar för denne.

På grund av vad ovan upptagits skall Manhcm vid Skövde tingslags häradsrätt
ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel, bestående
däri att Manhem, oaktat Widén vid ifrågavarande sjukvisitation den

4 september 1952 företett läkarintyg utvisande att han var registrerad som
lungtuberkulosfall i dispensärregister, låtit Widén träda i tjänst och därigenom
åsidosatt den av sjukvårdsstyrelsen meddelade föreskriften att värnpliktig
som är införd i dispensärs register skall T- eller O-förklaras.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Skaraborgs
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Skövde tingslags
häradsrätt väcka och utföra åtal mot Manhem.

* *

Landsfogden E. Nyström väckte vid Skövde tingslags häradsrätt åtal mot
Manhem för tjänstefel i det avseende som angivits i åtalsinstruktionen. Härjämte
yrkade Widén, som biträdde åtalet, skadestånd av Manhem för det
denne genom att låta Widén fortsätta sin militärtjänstgöring vore vållande
till försämringen av Widéns lungsjukdom.

Sedan häradsrätten utfärdat stämning å Manhem, bestred denne i skriftligt
genmäle ansvars- och skadeståndsskyldighet.

Enligt vad som inhämtats avsåg häradsrätten att företaga målet till huvudförhandling
den 18 april 1955. Med hänsyn till att Widén på grund av
återfall i sin sjukdom intagits på sjukhus, kunde huvudförhandling icke
komma till stånd å sålunda tilltänkt dag och har, enligt upplysning som
införskaffats vid tiden för denna redogörelses färdigställande, huvudförhandling
i målet ännu icke ägt rum.

5. Disciplinär åtgärd mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han
underlåtit att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig
befriades från repetitionsövning

I en den 21 maj 1954 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 327-19-33 skorstensfejarmästaren E. Martinsson: Han hade
den 20 mars 1954 inryckt till Norra Smålands regemente för fullgörande av
repetitionsövning. Vid en sjukvisitation i samband med inryckningen företedde
han för tjänstgörande läkaren medicine doktorn K. Mårtensson ett av
provinsialläkaren T. Stigbrant i Reftele den 6 mars 1954 utfärdat intyg,
varav framgick att Martinsson i januari 1954 genomgått en magsårssjukdom.
Trots innehållet i intyget fick Martinsson träda i tjänst. Vid sjukvisitationen
framställde Mårtensson icke några frågor till Martinsson utan
överlämnade endast ett dietkort till denne. Några dagar var allt bra, men
efter en ansträngande övning med tung packning i snösörja kände sig Martinsson
sjuk och inställde sig den 30 mars 1954 vid sjukhuset för under -

sökning. Han blev nu mottagen av bataljonsläkaren T. Dafgård. Denne undersökte
icke Martinsson utan yttrade, sedan han sett på det av Stigbrant
utfärdade läkarintyget: »Ni får ej vara här; det är straffbart att behålla er.»
Martinsson begärde att bliva inlagd på sjukhuset för undersökning men fick
order att resa hem omedelbart. Sedan Martinsson ryckt ut besökte han doktor
Edén i Sävsjö, som vid röntgenundersökning konstaterade att magsåret
gått upp och ordinerade vila med sängläge under fyra veckor. Den 3 maj
1954 blev Martinsson röntgenundersökt av doktor Ohlsén vid länslasarettet
i Värnamo, som konstaterade att magsåret ännu icke var helt läkt och
ordinerade ytterligare vila under tre veckor. Martinsson, som före inryckningen
varit fullt arbetsför, hade anmält sjukdomsfallet till riksförsäkringsanstalten,
som emellertid enligt beslut den 23 april 1954 funnit ersättning
jämlikt 1950 års militärersättningsförordning icke kunna tillerkännas
honom. Nämnda beslut hade av Martinsson överklagats i försäkringsrådet.
Martinsson ville ifrågasätta om Mårtenssons och Dafgårds åtgärder i saken
varit riktiga. Enligt Martinssons mening borde Mårtensson i anledning av
innehållet i Stigbrants intyg icke ha låtit Martinsson träda i tjänst utan
ordnat så att Martinsson omedelbart blivit hemsänd. Vidare borde Dafgård
ha undersökt Martinsson, innan denne sändes hem. Martinsson hemställde
att militieombudsmannen måtte verkställa utredning i ärendet. Då återfallet
i sjukdomen inträffat under militärtjänstgöringen och enligt Martinssons
mening skulle ha undvikits, därest han blivit hempermitterad omedelbart,
yrkade Martinsson ersättning för den arbetsförtjänst som han genom
det inträffade gått miste om.

Det inhämtades, att Mårtensson såsom värnpliktig läkare fullgjort repetitionsövning
vid Norra Smålands regemente under tiden den 16 mars
den 14 april 1954.

Sedan militieombudsmannen anmodat försvarets sjukvårdsstyrelse att i
anledning av innehållet i Martinssons skrift verkställa utredning och avgiva
yttrande, inkom sjukvårdsstyrelsen den 20 augusti 1954 med ett i
ärendet avgivet utlåtande. Vid utlåtandet voro fogade dels yttranden från
Dafgård och Mårtensson, dels ock vissa från regementet införskaffade handlingar
rörande Martinssons sjukbehandling, däribland det av Stigbrant utfärdade
intyget, så lydande:

På begäran av vpl. 327 19/33 Martinsson, Nils Adolf Ebbe, f. d. 6. 10. 12
och med adr. Tunagården, Smålandsstenar, intygas härmed:

1) att Martinsson vårdades av provinsialläkaren i Reftele november 1950
för ett röntgenologiskt diagnostiserat ulcus duodeni,

2) att M. åter sökte här 4. 1. 54 på grund av besvär av gastrit — ulcustyp
sedan 3 veckor,

3) att rtg av ventrikcl-duodenum den 5. 1. 54 visade en måttlig gastntbild
hos ventrikeln. Bulben var deformerad till klöverbladsform och inom
detta område fanns en drygt ärtstor ulcusnisch. Tömningen var ej försvårad.

4) att kontrollrlg den 25. 1. 54 av ventrikeln visade samma deformering
som ovan angivits hos bulben men alt ulcusnischen bade försvunnit

5) att Martinsson friskskrevs fr. o. in. 26. 1. 54 men fortfarande måste

iakttaga försiktighet såväl i fråga om ansträngningar i arbetet som i fråga
om dieten, då hans gastritbesvär lätt återkommer vid opassande diet.

.... Vl^et alIt inty§as Pa heder och samvete på begäran av vpl Martinsson
lör företeende inför militärläkare.

Reftele den 6. 3. 54

Tage Stigbrant
Prov.läk., Reftele. Tel. 345.

Av handlingarna angående Martinssons sjukbehandling inhämtades i övngt
följande. Å det läkarkort, som upplagts i samband med att Martinsson
år 1933 inskrevs såsom värnpliktig, hade av vederbörande läkare gjorts
anteckning om att Martinsson vore hänförd till besiktningsgrupp 2. Å kortet
fanns en av Mårtensson den 20 mars 1954 verkställd anteckning av innehåll
att Martinsson nämnda dag sjukanmälts och att därvid diagnosen
»gastrit» ställts samt att Mårtensson samma dag friskskrivit Martinsson
med föreskrift om »diet». Vidare fanns å kortet en av Dafgård den 30 mars
1954 verkställd anteckning av innebörd att Martinsson på grund av ulcus
duodeni beviljats anstånd med den fortsatta tjänstgöringen under 24 månader.
Å det beträffande Martinsson upplagda, för truppbefälets orientering
avsedda sjukkortet fanns en den 20 mars 1954 verkställd anteckning avinnehåll
att särskild diet föreskrivits för Martinsson. Av ett vid länslasarettet
i Värnamo utfärdat journalutdrag framgick att Martinsson undersökts
där den 3 och den 21 maj 1954. Vid undersökningen den 3 maj 1954 hade
antecknats, att ventrikeln företedde en hög och oregelbunden sleinhinnelelief,
att bulbus duodeni liksom förut vore deformerad till klöverbladsform,
att i bakväggen funnes en ulcusnisch i storlek ungefär som ett halvt
pepparkorn, samt att tömningen icke syntes vara försvårad. Vid undersökningen
den 21 maj hade antecknats, att ventrikeln vore utan anmärkning,
att bulbus duodeni fortfarande vore deformerad till ldöverbladsform varemot
ulcusnischen försvunnit, samt att tömningen vore utan anmärkning.

Dafgård anförde i sitt yttrande till sjukvårdsstyrelsen: Givetvis hade det
riktiga varit att genast skicka hem Martinsson, när denne vid inryckningen
företedde Stigbrants läkarintyg. Dafgård hade vid ett tillfälle diskuterat
iallet med Mårtensson, som då förklarade sig icke känna till att detta vore
det riktiga förfaringssättet. Med tanke på den omsorg och noggrannhet
varmed Mårtensson skötte sitt arbete förefölle det Dafgård osannolikt att
Mårtensson, såsom Martinsson uppgåve, vid sjukvisitationen icke skulle ha
ställt några frågor till Martinsson utan endast skrivit ut ett dietkort. Tydligen
hade emellertid Mårtensson ansett att man kunde försöka med diet
och att Martinsson skulle återkomma om obehag visade sig. Den 30 mars
1954 inställde sig Martinsson vid sjukvisitationen och klagade över magbesvär.
Först vid detta tillfälle fick Dafgård se det av Stigbrant utfärdade
intyget. Dafgård ansåg då fullkomligt klart att Martinsson skulle skickas
hem varför denne beviljades anstånd med den fortsatta tjänstgöringen.
Dafgard fann vidare att någon fysikalisk eller röntgenologisk undersökning
icke var nödvändig och att ej heller sjukhusvård var påkallad. Det hela

föreföll Dafgård anainnestiskt fullkomligt klart. Sjukdomen var uppenbarligen
icke ådragen i tjänsten, varför möjlighet att utverka ersättning från
riksförsäkringsanstalten syntes obefintlig. Med hänsyn till den periodicitet,
varmed magbesvär av ifrågavarande art brukade uppträda, vore det icke
heller omöjligt att desamma skulle ha uppkommit även om Martinsson icke
fullgjort militärtjänstgöring.

Mårtensson anförde: Han erinrade sig att Dafgård vid ett tillfälle talat
med Mårtensson om Martinssons fall och att Mårtensson då förklarat att
han icke kände till att Martinsson enligt föreskrift i besiktningsreglementet
bort sändas hem omedelbart. Mårtensson ville även minnas att Dafgård vid
nämnda tillfälle visade Mårtensson var i besiktningsreglementet föi-eskriflen
i fråga vore att finna. Anledningen till att Mårtensson icke kände till
denna vore att han, såvitt han kunde minnas, aldrig erhållit någon utbildning
i fråga om besiktningsreglementet och först några dagar före den ifrågavarande
inryckningen fick se hur han skulle »slå i reglementet». Mårtensson
hade fått rycka in fyra dagar före de övriga värnpliktiga och under
dessa dagar fått närvara vid och i ringa mån deltaga i sjukvisitationerna.
På samma sätt hade Mårtensson i september 1952 under militärtjänstgöring
i Boden endast i ringa omfattning deltagit i sjukvisitationer. I övrigt hade
han tillfälligt deltagit i sjukvisitationer dels i slutet av juli 1943 under
tjänstgöring vid Svea artilleriregemente och dels vid tjänstgöring senare
samma år under ett par månader vid Bodens ingenjörkår. Icke vid något
av dessa tillfällen hade besiktningsreglementet kommit till användning eller
på tal. När Mårtensson nu läste besiktningsreglementet hade han ändå
svårt att förstå hur han kunnat undgå att se vad som vore föreskrivet om
ulcus. Mårtensson kunde nu icke erinra sig vad som sades mellan honom
och Martinsson vid sjukvisitationen. Han hade emellertid svårt att förstå
att han vid tillfället icke skulle ha ställt några frågor om Martinssons sjukdomssymtom.
Detta avveke i så fall från vad Mårtensson vanligen brukade
göra. Å andra sidan innehöll Stigbrants läkarintyg alla uppgifter om Martinssons
sjukdom, och det kunde tänkas att Mårtensson resonerade som så
att en utearbetande kroppsarbetare, som i två månader gått i fullt arbete
på diet, väl kunde få försöka fullgöra en relativt kort repetitionsövning på
diet. Mårtensson medgåve dock att han bort befria Martinsson från de mest
ansträngande övningarna, såsom tjänstgöring i snösörja.

Sjukvårdsstyrelsen anförde för egen del i sitt utlåtande: En granskning
av röntgenfilmerna rörande Martinsson gåve vid handen att denne, som
röntgenundersökts den It november 1950 samt den 5 januari, den 25 januari,
den 3 maj och den 21 maj 1954, företett bilden av en recidiverande
magsårssjukdom med slemhinneirritation i ventrikeln och antydd nischbildning
i tolvfingertarmen. Såväl inom militär som civil medicin vore magsårssjukdomens
stora rccidivbenägenhet väl känd. Det syntes därför icke
ha varit välbetänkt av den tjänstgörande läkaren att medgiva fullgörande
av repetitionsövning för en värnpliktig, som med intyg styrkt att så relativt
kort observationstid som två månader förflutit sedan sjukdomen sist var

manifest. Såväl tjänstgöringens art som dietföringen under en repetitionsövning
vore mindre lämplig vid en magsårssjukdom. Dessa allmänmedicinska
synpunkter utgjorde grunden för att besiktningsreglementet tillrådde
T- eller O-förklaring av den värnpliktige vid »mag- eller tarmsår,
som givit objektiva symtom (röntgenfynd, blödning) under de senaste 3
åren».1 Framhållas kunde vidare, att till magsårssjukdomens karakteristika
icke sällan hörde en bristande överensstämmelse mellan patientens subjektiva
symtom och objektivt påvisbara fynd. Det av Martinsson påpekade förhållandet,
att han den 30 mars 1954 hemsändes utan särskild undersökning,
syntes i förevarande fall i viss mån vara av underordnad betydelse,
enär sjukhusvård ej bedömdes vara behövlig. Med anledning av att Martinsson
i sin klagoskrift förklarat sig kunna bevisa, att han var fullt arbetsför
före inryckningen, ansåge sjukvårdsstyrelsen sig böra erinra om att
i Stigbrants intyg framhölles att Martinsson måste iakttaga försiktighet såväl
i fråga om ansträngningar i arbetet som i fråga om dieten. Detta uttalande
hade givetvis samma giltighet vare sig fråga vore om militär eller om
civil verksamhet.

Från handlingar införskaffade från riksförsäkringsanstalten inhämtades,
dels att riksförsäkringsanstalten enligt beslut den 23 april 1954 funnit ersättning
jämlikt 1950 års militärersättningsförordning icke kunna tillerkännas
Martinsson, enär skälig anledning funnes att antaga att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak än den ifrågavarande militärtjänstgöringen
och att denna icke väsentligen bidragit därtill, dels ock att försäkringsrådet
genom utslag den 4 oktober 1954 ej funnit skäl att göra ändring
i nämnda beslut.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 19 januari 1955 till medicinalstyrelsen
följande.

Av utredningen i ärendet framgår: Martinsson inryckte den 20 mars 1954
till Norra Smålands regemente för fullgörande av repetitionsövning. Vid
sjukvisitation nämnda dag överlämnade Martinsson till Mårtensson, vilken
tjänstgjorde som läkare vid sjukvisitationen, ett av provinsialläkaren Tage
Stigbrant den 6 mars 1954 utfärdat intyg, vari meddelades att vid en den
5 januari 1954 företagen röntgenundersökning av magsäck och tolvfingertarm
hos Martinsson befunnits att bulben var deformerad till klöverbladstorm
och att inom detta område fanns en drygt ärtstor ulcusnisch, att vid
förnyad röntgenundersökning den 25 januari 1954 framgått att nyssnämnda
deformering hos bulben kvarstod men att ulcusnischen försvunnit, samt
att Martinsson, som friskskrevs från och med påföljande dag, fortfarande
måste iakttaga försiktighet såväl i fråga om ansträngningar i arbetet som i
Iråga om dieten. Utan att avseende fästes vid innehållet i det av Martinsson

1 T-förklaring innebär att en värnpliktig förklaras tillfälligt oduglig till avsedd tjänst; O-förklaring
innebär att den värnpliktige förklaras oduglig till krigstjänst.

företedda läkarintyget lät Mårtensson denne träda i tjänst såsoin fullt
tjänstbar med föreskrift allenast om diet. Efter en ansträngande övning
kände sig Martinsson sjuk och inställde sig för undersökning vid sjukvisitation
den 30 mars 1954, därvid Dafgård tjänstgjorde som läkare. Sedan
Dafgård fått se det av Stigbrant utfärdade intyget, föranstaltade han om att
Martinsson samma dag meddelades anstånd med den fortsatta tjänstgöringen
för en tid av 24 månader.

Enligt anvisning i feltabell hörande till det av försvarets sjukvårdsstyrelse
den 15 september 1952 utfärdade reglementet till ledning vid läkarbesiktning
av värnpliktiga och av dem som söka fast anställning vid krigsmakten
(besiktningsreglementet) skall mag- eller tarmsår, som givit objektiva
symtom (röntgenfynd eller blödning) under de senaste tre åren, föranleda
alt den värnpliktige O- eller T-förklaras. Då i förevarande fall Martinsson
vid sjukvisitationen den 20 mars 1954 med intyg styrkt att han
i januari 1954 haft objektivt symtom av magsår har det förty ålegat Mårtensson
tillse att Martinsson blev befriad från fullgörande av den ifrågavarande
repetitionsövningen. Anledning därtill har så mycket mera förelegat
som så kort tid förflutit efter det nämnda symtom förefanns. Med
hänsyn till magsårssjukdomars recidivbenägenhet får det — såsom sjukvårdsstyrelsen
i ärendet givit uttryck för — även ur allmän medicinsk synpunkt
anses betänkligt att låta en person, som nyligen friskskrivits från
en magsårssjukdom, utsättas för så kraftig kroppsansträngning och krävande
förhållanden i övrigt, som äro förenade med en militärtjänstgöring
av ifrågavarande art.

Genom den försummelse som enligt det anförda ligger Mårtensson till
last får denne anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att
icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna finner jag emellertid
för min del påföljden kunna stanna vid disciplinär åtgärd enligt
51 § 1. andra stycket instruktionen för medicinalstyrelsen Jag får därför
hemställa att medicinalstyrelsen måtte till prövning och avgörande upptaga
denna fråga.

Det i Martinssons klagoskrift anmärkta förhållandet att Dafgård vid
sjukvisitationen den 30 mars 1954 icke företagit särskild undersökning av
Martinsson finner jag med hänsyn till omständigheterna icke böra föranleda
erinran. I

I en skrift, som inkom till militieombudsmannen den 26 februari 1955
och varav en avskrift av Martinsson tillställdes medicinalstyrelsen, förklarade
Martinsson att han återkallade sin anmälan i saken samt hemställde
att ärendet måtte avskrivas från vidare åtgärd.

Sedan militieombudsmannen hos medicinalstyrelsen hemställt att den dit
hänskjutna frågan måtte oaktat återkallelsen upptagas till prövning och av -

görande, utlät sig medicinalstyrelsens disciplinnämnd i beslut den 26 maj
1955: Disciplinnämnden anser, att Mårtensson med hänsyn till innehållet i
det av Martinsson företedda läkarintyget bort befria Martinsson från fullgörandet
av ifrågavarande repetitionsövning. Genom sin underlåtenhet härutinnan
har Mårtensson gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till
omständigheterna finner sig disciplinnämnden dock kunna låta bero vid att
erinra Mårtensson om den i § 59 l:o allmänna läkarinstruktionen den 19
december 1930 stadgade skyldigheten att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling
som patientens tillstånd fordrar.

Disciplinnämndens beslut har vunnit laga kraft.

6. Disciplinär åtgärd mot major för tjänstefel, bestående däri att han avlåtit

viss framställning å högre chefs vägnar utan att härutinnan ha erhållit
erforderligt särskilt uppdrag

I en den 6 augusti 1954 till militieombudsmannen inkommen skrift påtalade
driftingenjören vid norra flygbasområdet F. Uppström, att stabschefen
vid flygbasområdet majoren A. Holmer — i samband med att han hos flygbasområdeschefen
anmält Uppström för vissa påstådda tjänstefel — i skrivelse
till flygförvaltningen uttalat sig i mycket graverande ordalag om Uppström.

Vid utredning i ärendet framkom följande.

I skriftlig rapport den 14 oktober 1953 till flygbasområdeschefen, översten
H. Sundin, anmälde Holmer till beivrande vissa delvis mot Holmer riktade
förfaranden från Uppströms sida. Samma dag avlät Holmer i egenskap av
stabschef vid flygbasområdet till chefen för flygförvaltningens personalkontor,
byrådirektören H. Andersson, en av Holmer »enligt uppdrag» undertecknad
skrivelse, vari med hänvisning till ett skrivelsen bifogat exemplar
av den nämnda rapporten hemställdes om vissa åtgärder från personalkontorets
sida i syfte att få Uppström att frånträda sin tjänst vid flygbasområdet.
Sundin överlämnade den 16 oktober 1953 — efter samråd med vederbörande
auditör — rapporten till landsfogden i Jämtlands län med framställning
om polisutredning. Efter verkställd utredning beslöt landsfogden den
23 februari 1954 att för sitt vidkommande avskriva målet utan att väcka
åtal med motivering att vad som framkommit icke innebar möjlighet till bevisning
om förfarande från Uppströms sida av beskaffenhet att kunna för
honom föranleda ansvar för tjänstefel. Efter samråd med landsfogden och
auditören upptog därefter Sundin — jämlikt instruktionen för flygbasområdeschef
— saken i disciplinär ordning och meddelade Uppström muntligen
varning för vissa av de påtalade förfarandena vilka av Uppström vidgåtts

och som ansågos innefatta försumlighet, oskicklighet och klandervärt uppförande.

I Holmers nämnda skrivelse till byrådirektören Andersson anfördes: Uppström
borde av skäl som delvis framginge av den av Holmer samma dag till
Sundin ingivna rapporten, vilken bifogades, snarast skiljas från all tjänst
vid flygbasområdet. Flygbasområdeschefen kunde omedelbart uppsäga Uppström.
Skäl funnes som talade för att en sådan åtgärd skulle kunna medföra
en del ur flygvapnets synpunkt icke önskvärda komplikationer såsom
rapportskrivande, inblandning av militieombudsmannen, ovederhäftig presspublicitet
o. s. v. Det syntes därför flygbasområdeschefen önskvärt att Uppström,
som icke vore särskilt välbalanserad, kunde entledigas under former
som minskade risken för att han för eventuella missnöjesyttringar använde
olämpliga kanaler. Holmer finge därför föreslå att Uppström efter samråd
med flygförvaltningens flygfältsbyrå och eventuellt aktuell personalsannnanslutning
snarast förständigades att själv begära sitt entledigande. En lösning
vore kanske att Uppström, samtidigt med att han av flygbasområdeschefen
uppsades, av personalkontoret och flygfältsbyrån gåves anvisning om
annan lämplig befattning, som av honom kunde sökas. Flygbasområdeschefen
emotsåge skyndsamt ställningstagande till vad som här anförts. Eventuella
rättsliga åtgärder mot Uppström komme att närmare övervägas med
hänsyn härtill.

I skrivelse till Holmer den 24 oktober 1953 meddelade byrådirektören Andersson
att anledning till ingripande från flygförvaltningens sida i anledning
av Holmers framställning icke ansetts föreligga.

Sundin anförde i till militieombudsmannen avgivet yttrande: Beträffande
Holmers skrivelse till Andersson hade Sundin sig intet annat bekant än att
Holmer meddelat Sundin sin avsikt att tillskriva Andersson rörande ärendet
angående Uppström. Möjligen kunde Holmer därvid också ha berört vad
han tänkte skriva. Enär Sundin icke givit några order om skrivelsens avsändande
eller dess innehåll vore uttrycket »enligt uppdrag» oriktigt. Holmer
hade också för Sundin förklarat att skrivelsen tillkommit och avsänts
på Holmers initiativ och ansvar.

I infordrat yttrande androg Holmer: Stabschefen vid norra flygbasområdet
skreve, med flygbasområdeschefens allmänna medgivande, ofta tjänstemeddelanden
undertecknade »på befallning», »enligt uppdrag», »för chefen
för norra flygbasområdet» eller eljest utfärdade å dennes vägnar utan att något
av dessa uttryck användes, och detta ofta utan att ens orientera flygbasområdeschefen.
Gränserna för detta förfaringssätt, som av praktiska skäl
förekomme i varje högre stab, måste vid tillämpningen bliva en omdömessak.
I fråga om skrivelsen till byrådirektören Andersson den 14 oktober 1953
hade Holmer, såvitt han numera kunde påminna sig, meddelat Sundin om
sin avsikt att skriva till Andersson utan att redogöra för vad Holmer avsåge
att skriva. Holmer vidginge att uttrycket »enligt uppdrag» i berörda skrivelse,
utan särskild avsikt, använts både formellt och sakligt oriktigt. Att detta

4 -5516it. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

uttryck använts hade, i den män överhuvudtaget något övervägande härav
från Holmers sida förekommit, berott på att Sundin förutsatts i princip gilla
avsikten med skrivelsen som var att snarast få till stånd en grundlig och effektiv
utredning och därav föranledda, i skrivelsen föreslagna följ dåtgär der.

Härvid förutsattes att Uppström skulle erkänna vad som lades honom
till last.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 11 december 1954 till chefen för
flygvapnet följande.

Enligt vad i ärendet upplysts har Holmer i egenskap av stabschef vid
norra flygbasområdet i skrivelse den 14 oktober 1953 med angivande av att
han handlade enligt uppdrag av flygbasområdeschefen hos flygförvaltningens
personalkontor hemställt om åtgärder från personalkontorets sida i syfte
att förmå Uppström att frånträda sin tjänst vid flygbasområdet. Holmer
har ostridigt icke haft flygbasområdeschefens uppdrag att hos flygförvaltningen
göra dylik framställning. Uppenbart är att med hänsyn till arten av
den fråga framställningen avsåg Holmers ställning såsom stabschef icke berättigat
honom att utan härutinnan erhållet särskilt uppdrag av flygbasområdeschefen
å dennes vägnar vidtaga en sådan åtgärd som den ifrågavarande,
och Holmer har även vidgått att uttrycket »enligt uppdrag» i skrivelsen
använts både formellt och sakligt oriktigt. Att Holmer kunnat tillåta sig ett
sådant förfaringssätt är så mycket mera anmärkningsvärt som Holmer i sin
nämnda skrivelse hänvisade till en av Holmer samma den 14 oktober 1953
till flygbasområdeschefen avgiven och då ännu icke prövad anmälan, vari
Holmer påkallat beivrande av vissa delvis mot Holmer riktade förfaranden
från Uppströms sida.

Holmer har genom vad han sålunda låtit komma sig till last visat oförstånd
och oskicklighet vid fullgörandet av sina tjänsteplikter och därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

Enär Holmer vidgått det tjänstefel, vartill han sålunda gjort sig skyldig,
finner jag mig kunna jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder
frågan huruvida Ni vill avgöra saken i disciplinär ordning.

* *

Chefen för flygvapnet anmälde i skrivelse den 12 januari 1955 att han genom
beslut den 3 i samma månad ålagt Holmer för tjänstefel disciplinbot
för tio dagar med fjorton kronor 80 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Under utredningen i förevarande ärende framkom att Sundins handläggning
av Holmers inledningsvis omnämnda anmälan mot Uppström gav anledning
till erinran i olika hänseenden. Vad härutinnan förekom behandlas
nedan (s. 88 ff.) i redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller disciplinär åtgärd.

7. Disciplinär åtgärd mot kapten för tjänstefel bestående däri att han såsom

ledare för frivilliga befälsutbildningskurser gjort oriktiga anteckningar
om kursdeltagares närvaro vid utbildningen

1 ett vid Stockholms rådhusrätt på våren 1955 anhängiggjort mål rörande
ansvar å värnpliktige löjtnanten vid Stockholms luftvärnsregemente direktören
Bo Jonason och dennes hustru för spioneri framkom att Jonasons
hustru till representant för främmande makt överlämnat vissa angivna av
Jonason omhänderhavda militära instruktionsböcker, därav en som Jonason
utfått såsom deltagare i en inom Stockholms luftvärnsförening anordnad
frivillig befälsutbildningskurs.

Vid den av åklagarmyndigheten i Stockholm i målet verkställda förundersökningen
upplystes att Jonason på hösten 1954 hos luftvärnsföreningen anmält
sig till en för vinnande av befordran till värnpliktig kapten avsedd
kurs, benämnd BK 5, att Jonason deltagit i kursen vid endast ett tillfälle
nämligen måndagen den 25 oktober 1954 då Jonason i luftvärnsföreningens
lokaler bevistade i kursen ingående till måndagskvällarna förlagd undervisning
om tre lektionstimmar samt att Jonason i samband med sitt nämnda
besök hos föreningen utfått bl. a. den sist omförmälda militära instruktionsboken.
Sedan det vid förundersökningen konstaterats att i den över kursdeltagarnas
bevistande av undervisningen förda s. k. övningsliggaren Jonason
antecknats såsom närvarande vid kursen BK 5 -— förutom nämnda tre
timmar måndagen den 25 oktober 1954 — jämväl tre timmar envar av måndagarna
den 4 och den 11 oktober samt den 8 november 1954, anställdes av
åklagaren förhör med den för övningsliggarens förande ansvarige kurschefen,
kaptenen G. Lafqvist. Därvid framkom att anteckningarna om Jonasons
närvaro vid kursen den 4 och den 11 oktober samt den 8 november skett
utan faktiskt underlag.

Med anledning av vad sålunda utrönts rörande övningsliggarens förande
beslöt militieombudsmannen att själv inleda förundersökning beträffande
Lafqvists handhavande av övningsliggaren och alltså därutinnan övertaga
målet från åklagarmyndigheten i Stockholm. Den av militieombudsmannen
sålunda inledda förundersökningen utvidgades senare till att omfatta Lafqvists
handhavande av jämväl en utbildningsåret 1953—1954 avseende övningsliggare,
i vilken Lafqvist verkställt vissa ändringar av redan gjorda
närvaroanteckningar. Sedan till militieombudsmannens kännedom kommit
att chefen för försvarsstaben hos chefen för armén hemställt om utredning

och eventuella åtgärder bland annat med anledning av vad som blivit upplyst
rörande förandet av de berörda båda övningsliggarna, underrättades
försvarsstabschefen och arméchefen om den av militieombudsmannen enligt
vad ovan angivits inledda förundersökningen med tillkännagivande att, såvitt
ärendet sålunda av militieombudsmannen upptagits, handläggningen
därav fortsättningsvis torde ankomma på militieombudsmannen.

Vid den av militieombudsmannen verkställda förundersökningen inhämtades
till en början följande.

Stockholms försvarsområde anordnar i samråd med Stockholms luftvärnsförening
varje utbildningsår (hösttermin -j- vårtermin) vissa för värnpliktigt
befäl avsedda frivilliga utbildningskurser med undervisningen förlagd
dels inomhus till luftvärnsföreningens lokaler i Stockholm och dels utomhus
till vissa terrängområden inom Stockholms län. Bland de sålunda anordnade
kurserna, vilka äro uppdelade i omgångar, ingår en kurs för bibehållande
av förordnande bl. a. såsom värnpliktig löjtnant (RepK 4) ävensom
den tidigare omnämnda kursen (BK 5) för vinnande av befordran från
värnpliktig löjtnant till värnpliktig kapten. Jonason bevistade under utbildningsåret
1953—1954 i viss utsträckning kursen RepK 4 samt var, som
nämnts, den 25 oktober 1954 närvarande vid undervisningen i kursen BK 5.

De grundläggande bestämmelserna för den till armén anslutna frivilliga
befälsutbildningen ha fastställts genom generalordern nr 3282/1946 och
arméordern nr 559/1946 samt återfinnas i 1947 års upplaga av den från
försvarets kommandoexpedition utsända instruktionsboken »Bestämmelser
rörande förordnande av värnpliktig personal m. fl., registrering av viss värnpliktig
personal m. fl., den frivilliga befälsutbildningen in. m. vid armén».
Vidare har chefen för armén — i avvaktan på omarbetning av arméordern
— genom skrivelse den 27 september 1951 fastställt vissa provisoriska ändringar
i arméordern och vissa särskilda bestämmelser för den frivilliga befälsutbildningen.

Arméordern innehåller bl. a. vissa bestämmelser angående beräkningen
vid repetitions- och befordringskurser av fullgjord övningstid. Enligt dessa
bestämmelser kan elev under vissa förutsättningar medgivas att vara frånvarande
från planlagd utbildning under högst en tiondel av den för vederbörlig
kurs fastställda tiden och likväl anses ha fullgjort kursen (arméordern
mom. 91 c). Vid längre frånvaro från påbörjad kurs (omgång m. m.)
än en tiondel äger elev alt tillgodoräkna sig endast fullgjord del av kursen
(omgången) och detta allenast under förutsättning att minst en tredjedel
av den för kursen (omgången) fastställda tiden tillfredsställande fullgjorts
(arméordern mom. 91 d).

Bestämmelser angående förande av övningsliggare återfinnas i arméordern
nr 96/1947 (jämväl införd i ovannämnda från försvarets kommandoexpedition
utsända bok). Enligt denna arméorder införas av kurschefen i övningsliggaren
uppgifter bl. a. angående fullgjord övningstid; införda uppgifter
bestyrkas. Vidare stadgas att övningsliggaren efler avslutad kurs
skall översändas till vederbörande försvarsområdesbefälhavare, varefter vid

försvarsområdesstaben från övningsliggaren göras vissa införingar å vederbörande
värnpliktigas där förvarade s. k. övningskort.

Lafqvist — som blev officer år 1938 och befordrades till kapten år 1946 —
är anställd på aktiv stat vid luftvärnet med placering vid Stockholms luftvärnsregemente.
Vid i ärendet ifrågakomna tid tjänstgjorde Lafqvist inom
Stockholms försvarsområde dels vid försvarsområdesstabens utbildningsoch
mobiliseringsavdelningar och dels vid Stockholms luftvärnsförening såsom
kursledare och chefsinstruktör för den frivilliga befälsutbildningen i
luftvärn.

Lafqvists handhavande av 195b—1955 års övningsliggare

Lafqvist har uppgivit: Den ifrågavarande kursen BK 5 pågick, såvitt
avsåg höstterminen 1954, under tiden den 4 oktober—den 13 december och
bestod, förutom av utomhusövningar i samband med vissa veckoslut, av
undervisning inom luftvärnsföreningens lokaler varje måndagskväll klockan
1915—2215. Varje sådan kurskväll brukade det efter förloppet av ungefär
halva kvällen förekomma en rast av ungefär 20 minuters varaktighet.
För kontroll av kursdeltagarnas närvaro utsände vederbörande lärare listor,
där de tillstädeskomna deltagarna hade att skriva sina namn. Dessa listor
utsändes i regel före rasten och inlades därefter antingen under rasten eller
efter kurskvällens slut på Lafqvists tjänsterum. Från listorna gjorde Lafqvist
därefter införingar i övningsliggaren om kursdeltagarnas närvaro. Enligt
praxis hade Lafqvist även att såsom kurschef avgöra frågor rörande
kursdeltagarnas tillgodoräknande av bevistad utbildning. Den tiondel av
den för vederbörlig kurs fastställda tiden elev kunde få vara frånvarande
från utbildningen enligt arméordern mom. 91 c) beräknades på, bortsett
från föreskriven förbandstjänstgöring, kurstiden i dess helhet — i fråga
om kursen BK 5 sammanlagt 252 timmar — och beräknandet härav bleve
alltså aktuellt först vid slutet av hela utbildningskursen. Såvitt anginge
Jonasons deltagande i kursen BK 5 hade nu angivna bestämmelse saknat
betydelse. Tillgodoräknande enligt arméordern mom. 91 d) av fullgjord
del av kurs (omgång in. in.), under förutsättning att minst en tredjedel av
den för kursen (omgången) fastställda tiden tillfredsställande fullgjorts,
skedde omgångsvis, därvid enligt praxis varje termin ansåges utgöra en
omgång. Enär i fråga om kursen BK 5 den i a-omgången ingående kurstiden,
72 timmar, vore fördelad på två terminer, utgjorde alltså varje terminsomgång
36 timmar och närvaro fordrades därför med minst 12 timmar
varje termin för att vederbörande kursdeltagare skulle få tillgodoräkna sig
den fullgjorda delen av kursterminen. Även om det måhända icke helt
överensstämde med ordalydelsen av arméordern mom. 91 d) att tillgodoräknandefrågan
avgjordes terminsvis, hade dock i praxis — så långt Lafqvist
från sin tjänstgöring såsom instruktör inom den frivilliga befälsutbildningen
kände till — det nu angivna förfaringssättet tillämpats såväl vid
Stockholms luftvärnsförening som vid all annan frivillig befälsutbildning

inom luftvärnet. Den medgivna frånvaron från utbildningen kunde alltså
icke helt förläggas till en och samma kurstermin. — I övningsliggaren hade
Jonason antecknats såsom närvarande vid tre undervisningstimmar envar
av måndagarna den 4 oktober, den 11 oktober och den 8 november 1954,
oaktat han icke bevistat undervisningen nämnda dagar utan endast under
tre timmar den 25 oktober. Dessa anteckningar hade i liggaren införts av
Lafqvist. Likaledes hade Lafqvist i övningsliggarens summakolumn angivit
att Jonason varit närvarande under sammanlagt tolv lektionstimmar på
hösten 1954. Vad till en början anginge de oriktiga anteckningarna om Jonasons
närvaro den 4 och den 11 oktober hade dessa skett i samband med
att Lafqvist vid något tillfälle under tiden den 2—den 8 november 1954
beträffande samtliga kursdeltagare från närvarolistorna för då förfluten
tid av kursen på en gång gjort införingarna i övningsliggaren. Lafqvist
kunde numera icke på annat sätt förklara att han antecknat Jonason som
närvarande den 4 och den 11 oktober än som ett rent misstag som skett i
hastigheten och föranletts sannolikt av att Lafqvist varit uttröttad till
följd av den arbetsbörda som han haft dittills under höstterminen och
hade icke minst vid nu ifrågavarande tid. Lafqvist ville bestämt göra gällande
att han med anteckningarna för den 4 och den 11 oktober icke på
något sätt åsyftat att gynna Jonason så att denne skulle få tillgodoräkna
sig tid varunder han icke deltagit i utbildningen. Det sålunda gjorda misstaget
med avseende å Jonasons närvaro vid kursen, vilket Lafqvist uppmärksammat
först i samband med polisutredningen, hade gått Lafqvist
mycket hårt till sinnes, och Lafqvist hade sedan misstaget konstaterats
förhört sig med en del andra deltagare i höstkursen 1954 för utrönande
av huruvida Lafqvist också med avseende å dem begått något liknande misstag,
men såvitt Lafqvist vid de sålunda verkställda förfrågningarna kunnat
få fram hade anteckningarna i övningsliggaren varit riktiga. Lafqvist ville
i detta sammanhang framhålla att det för honom — då han hade att från
närvarolistorna göra införingar i övningsliggaren — ofta vore förenat med
avsevärda svårigheter att tyda kursdeltagarnas namnteckningar på listorna.
Med anledning härav hade Lafqvist upprepade gånger framhållit för
kursdeltagarna att, därest vederbörandes namnteckning vore svårläslig, den
borde förtydligas med tryckbokstäver eller på annat sätt, men det oaktat
hade behövliga förtydliganden skett endast undantagsvis. Med hänsyn till
vad nu angivits vore det icke uteslutet att de oriktiga införingarna per den
4 och den 11 oktober rörande Jonason föranletts av någon Lafqvists felläsning
i närvarolistorna. Dessa funnes emellertid icke längre i behåll. Såsom
belägg för att Lafqvist icke medvetet gjort de oriktiga införingarna
per den 4 och den 11 oktober ville Lafqvist framhålla att Jonasons anmälan
till kursen BK 5 dagtecknats den första och enda dagen Jonason
deltog i kursen, nämligen den 25 oktober 1954. Därest Lafqvist handlat
avsiktligt, måste han alltså haft att räkna med att redan en granskning
av anmälningsblanketten skulle ha givit vid handen att Jonason icke bevistat
kursen före den 25 oktober. — Vad härefter gällde anteckningen i

övningsliggaren att Jonason varit närvarande vid kursen den 8 november
1954 vidginge Lafqvist att han avsiktligt gjort denna anteckning, oaktat Jonason
ej bevistat kursen berörda dag. Såsom av övningsliggaren syntes
framgå hade i kolumnen för den 8 november ursprungligen funnits ett vågrätt
streck i Jonasons ruta, varmed vederbörande kursledare vid kurskvällen
den 8 november — ej Lafqvist — angivit att Jonason varit frånvarande
nämnda kväll. Lafqvist ville minnas att, då han införde siffran »3» i rutan
i fråga, han skrev siffran över det vågräta strecket så att strecket i stort
sett kom att täckas av siffran. Den nu ifrågavarande införingen gjorde Lafqvist
sannolikt mot slutet av höstterminen 1954 troligen ett stycke in i december.
Lafqvist mindes vid denna tid ej annat än att Jonason, på sätt övningsliggaren
utvisade, verkligen bevistat tre tidigare kurskvällar; som
nämnts hade Lafqvist då ännu icke upptäckt att anteckningarna om Jonasons
närvaro den 4 och den 11 oktober varit oriktiga. Lafqvist kunde numera
ej alldeles bestämt angiva vilken avsikt han haft med den oriktiga införingen
per den 8 november, varigenom Jonason erhöll det för tillgodoräknande
utav bevistad del av höstkursen erforderliga antalet timmar, nämligen
12. Lafqvist ansåge sig dock ha viss anledning utgå från att han åsyftat
att — för den händelse det sedermera skulle visa sig att Jonason återkom
vid den blivande vårkursen 1955 och bevistade den i så stor utsträckning
att han vid vårterminens slut varit närvarande flera timmar än som behövdes
för tillgodoräknande av deltagandet under vårkursen — Lafqvist med
hänsyn till det intresse Jonason sålunda visat under vårkursen skulle ha
medgivit Jonason att få tre av de övertaliga timmarna under vårkursen antecknade
på höstkursen, i vilket fall alltså anteckningen per den 8 november
1954 skulle ha fått kvarstå i övningsliggaren. Därest, såsom Lafqvist
nu utginge från, detta varit Lafqvists avsikt med anteckningen per den 8
november skulle Lafqvist med all säkerhet, om och då Jonason återkom till
vårkursen, för Jonason ha framhållit att denne brustit i vad som fordrades
av honom i fråga om deltagande i höstkursen men att han hade möjlighet
att avhjälpa detta genom att bevista vårkursen så att han beträffande den
finge åtminstone tre timmar till godo utöver vad som behövdes. Det kunde
också vara möjligt att Lafqvists tankegång i stället varit den att — därest
Jonason vid återkomsten till vårkursen 1955 efter tillsägelse bevistade vårkursen
utöver minimiantalet lektionstimmar — Lafqvist efter antecknande
härav i övningsliggaren för vårkursen låtit anteckningen per den 8 november
1954 utgå ur liggaren från höstkursen och överlåtit åt vederbörande
inom försvarsområdesstaben att fatta ståndpunkt till huruvida för Jonasons
del bevistandet av höstkursen kunde få tillgodoräknas, oaktat Jonason
då endast varit närvarande nio timmar. De av Lafqvist med ledning av närvarolistorna
förda övningsliggarna vore nämligen endast kladdar, vilka
en gång om året — i allmänhet i början av maj efter vårkursernas slut —
renskreves och insändes till försvarsområdesstaben. Lafqvist hade därför
i fråga om höstkursen 1954 haft möjlighet, ända till dess att renskrivning
och insändande skulle ske, alt göra de ändringar och rättelser som av en

eller annan anledning kunde vara påkallade i fråga om anteckningarna i
övningsliggarna, vilka enligt Lafqvists uppfattning vore att beteckna närmast
som personliga minnesanteckningar och arbetspapper för Lafqvist i
dennes egenskap av kurschef. I de fall då en övningsliggare vid vårkursens
slut befunnit sig i så prydligt skick att den icke behövt renskrivas — vilket
förekommit bland annat i fråga om 1953—1954 års i ärendet berörda övningsliggare
— hade Lafqvist insänt övningsliggaren i dess ursprungliga
skick till försvarsområdesstaben. Vad anginge övningsliggaren över deltagarna
i höstkursen 1954 hade polisutredningen i Jonason-målet medfört att
liggaren ännu icke kunnat renskrivas och insändas till försvarsområdesstaben
och av samma anledning hade Lafqvist icke heller haft tillfälle att
självmant göra de rättelser i liggaren som det icke vore uteslutet att han
eljest skulle ha verkställt i samband med renskrivandet. — Vid det tillfälle
då Lafqvist gjorde den oriktiga anteckningen om Jonason såsom närvarande
vid kursen den 8 november 1954, hade Lafqvist ej någon insikt om att
det kunde vara straffbart att förfara på angivet sätt, men vid närmare eftertanke
hade Lafqvist numera kommit till den slutsatsen att det icke vore
uteslutet att hans förfarande härvidlag kunde bedömas såsom oförstånd i
tjänsten.

Från vederbörande befattningshavare vid Stockholms försvarsområdesstab
har, såvitt nu är fråga, inhämtats följande: Enligt den praxis som tilllämpades
vid försvarsområdesstaben i fråga om tillgodoräknandebestämmelserna
i arméordern nr 559/1946 mom. 91 d) skulle det för Jonasons
vidkommande ha saknat betydelse för tillgodoräknande av bevistad del av
kursen BK 5 under utbildningsåret 1954—1955 huruvida Jonason bevistat
3, 6, 9 eller 12 timmar under höstterminen 1954, därest Jonason under vårterminen
varit närvarande vid kursen så många timmar att han sammanlagt
för båda terminerna uppnått minst 24 timmar, utgörande en tredjedel av
den i kursen BK 5 ingående a-omgången om 72 timmar. I sådana fall däremot
där — såsom fallet varit med t. ex. Jonason år 1953 — meddelat förordnande
i innehavd grad skulle upphöra med visst års utgång och vederbörande
på höstterminen samma år påbörjade en repetitionskurs, fordrades
i praxis för att försvarsområdesbefälhavaren skulle medverka till att
den förordnade erhölle s. k. nådeår i innehavd grad att minst en tredjedel
av den för höstterminen föreskrivna kurstiden fullgjorts. Det vore möjligt
att man vid Stockholms luftvärnsförening fattat denna praxis med avseende
å nådeår som tillämplig jämväl i övrigt.

Lafqvists handhavande av 1953—1954 års övningsliggare

Såsom tidigare nämnts bevistade Jonason under utbildningsåret 1953_

1954 i viss utsträckning kursen RepK 4. Denna pågick under tiden den 5

oktober—den 14 december 1953 (höstterminen) och den 11 januari_den

29 mars 1954 (vårterminen). Jonason har i övningsliggaren ursprungligen
antecknats såsom närvarande vid ettvart av tio kurstillfällen om tre timmar,
åtta under höstterminen samt två — den 1 och den 15 februari 1954 —

under vårterminen, tillhopa 30 timmar. Sedermera har i liggaren gjorts vissa
ändringar. Sålunda har beträffande Jonason i envar av rutorna för
dagarna den 1 och den 15 februari 1954 överstrukits det där ursprungligen
införda timantalet »3», varjämte därav föranledda ändringar skett i två
summakolumner, sålunda att Jonasons sammanlagda antal kurstimmar under
utbildningsåret 1953—1954 nedbringats från 30 till 24. Även vissa närvarosiffror
för andra deltagare ha strukits i nu ifragavarande övningsliggare.

Enligt anteckning å Jonasons vid försvarsområdesstaben forda ovmngskort
har Lafqvist den 12 april 1955 dit meddelat att Jonasons å övningskortet
införda sammanlagda timantal, såvitt nu vore fråga, skulle sänkas
från 30 till 24, vilket också skett. De ändringar, som beträffande andra
kursdeltagare än Jonason gjorts i övningsliggaren, synas icke ha meddelats
försvarsområdesstaben.

Lafqvist har vidgått att han verkställt de ifrågavarande strykningarna i
övningsliggaren samt vidare uppgivit: övningsliggaren hade av honom insänts
till försvarsområdesstaben efter vårterminens slut 1954; den insändes
i ursprungligt skick enär någon renskrivning ej ansågs behövlig. I samband
med polisutredningen begärdes, sannolikt från försvarsstabens inrikesavdelning,
att Lafqvist skulle vid försvarsområdesstaben framleta vissa
där förvarade övningsliggare för tidigare utbildningsår än det löpande, och
med anledning härav hämtade Lafqvist vid försvarsområdesstaben ut bl. a.
1953—1954 års övningsliggare. När Lafqvist därefter verkställde ändringarna
kunde han numera icke erinra sig. Dessa skedde »i rena paniken», föranledd
av att Lafqvist vid tiden i fråga trodde sig vara misstänkt för samröre
med Jonason i fråga om de spioneriförfaranden som lades Jonason till last.
Ehuru Lafqvist ej hade något bestämt minne av saken framstode det dock
för honom vid en närmare granskning av övningsliggaren såsom uppenbart
att ändringarna angående Jonason ävensom flertalet övriga ändringar
i övningsliggaren skett enligt den principen att sådana siffror strukits som
införts i rutor där ursprungligen funnits ett vågrätt streck. Såvitt Lafqvist
kunde förstå hade han i det sinnestillstånd, vari han vid ifrågavarande
tid befann sig, avsett att ur övningsliggaren avlägsna siffror som i likhet
med siffran »3» per den 8 november i Jonasons ruta i 1954—1955 års övningsliggare
skrivits över vågräta streck. Vid verkställandet av dessa ändringar
hade Lafqvist icke vare sig genom granskning av vederbörande närvarolistor,
som för övrigt då icke längre funnos i behåll, eller på annat sätt
tagit reda på hur det faktiskt förhållit sig med ifrågakomna kursdeltagares
närvaro under de lektionstimmar Lafqvist sålunda strök i övningsliggaren.
Han hade genom ändringarna endast velat visa att en införing av samma
utseende som den angående Jonason per den 8 november 1954 i 1954—1955
års övningsliggare — d. v. s. siffran »3» skriven över ett vågrätt streck
skett jämväl beträffande andra än Jonason. Ändringarna hade således varit
av Lafqvist avsedda att tjäna som bevis för atl något samröre med Jonason
icke förekommit från Lafqvists sida, och i sitt dåvarande sinnestillstånd

handlade Lafqvist med utgående från att hellre bliva beskylld för ändringar
i övningsliggaren än för samröre med Jonason. Ändringarna hade således
på intet sätt innefattat något tillkännagivande från Lafqvists sida att de
ursprungliga införingarna varit oriktiga utan hade skett i ren desperation.
Lafqvist hade icke något minne av att han meddelat försvarsområdesstaben
ändringarna beträffande vare sig Jonason eller övriga kursdeltagare. Självfallet
ville Lafqvist dock ej på något sätt bestrida att han, såsom blivit antecknat
på Jonasons vid försvarsområdesstaben förda övningskort, till staben
meddelat ändringarna beträffande Jonason. — Lafqvist ansåge att, därest
vid verkställandet av ändringarna hans omdöme hade varit opåverkat
av den svåra situation vari han vid tiden i fråga enligt egen uppfattning
befann sig, han visat oförstånd i tjänsten genom att göra berörda ändringar
och han medgåve att ändringarna medfört att man med visst fog kunde
draga i tvivelsmål riktigheten överhuvudtaget av anteckningarna i övningsliggaren.
Däremot hade ändringarnas vidtagande icke för någon kursdeltagare
— vare sig Jonason eller annan — medfört att vederbörande kommit
i sämre läge med avseende å möjligheten att överhuvudtaget få tillgodoräkna
sig bevistad del av 1953—1954 års kurs. Med hänsyn till de speciella
omständigheterna i fråga om Lafqvists sinnestillstånd vid tiden för ändringarnas
verkställande, föranledda av den felbedömning som Lafqvist
gjort genom att tro sig vara misstänkt för samröre med Jonason, borde enligt
Lafqvists mening det tjänstefel från hans sida som ändrandet av 1953
—1954 års övningsliggare kunde innebära anses vara ursäktligt. En bidragande
orsak till att Lafqvist av angiven anledning kommit i bristande sinnesjämvikt
hade varit att Lafqvist under senare år varit överbelastad av
arbete och därigenom icke fått tillfälle vare sig till vila eller umgänge med
sin familj i den utsträckning som varit önskvärd.

Från vederbörande befattningshavare vid Stockholms försvarsområdesstab
har, såvitt nu är fråga, inhämtats att den sänkning av timantalet för Jonasons
bevistande under arbetsåret 1953—1954 av kursen RepK 4 som skett
från 30 till 24 timmar saknat betydelse för Jonasons rätt att överhuvudtaget
få tillgodoräkna sig bevistad del av kursen i fråga.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit,
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 10 juni 1955 till chefen för
armén följande.

I ärendet är utrett att Lafqvist i 1954—1955 års övningsliggare oriktigt
antecknat Jonason såsom närvarande vid kursundervisningen hos luftvärnsföreningen
tre timmar envar av dagarna den 4 och den 11 oktober samt den
8 november 1954.

Vad först angår anteckningarna för den 4 och den 11 oktober har Lafqvist
uppgivit att desamma tillkommit av rent förbiseende i samband med
att Lafqvist i början av november 1954 för då förfluten tid av höstterminen
1954 på en gång och för samtliga kursdeltagare gjorde anteckningar om

närvaro i övningsliggaren. Vad Lafqvist sålunda uppgivit har icke blivit
vederlagt av utredningen i övrigt, och jag finner därför med hänsyn till
föreliggande omständigheter Lafqvists förfarande i nu berörda del icke vara
av beskaffenhet att föranleda någon min vidare åtgärd.

Vidkommande anteckningen för den 8 november har Lafqvist uppgivit
att han verkställt densamma avsiktligt då han i början av december 1954
märkte att risk förelåg att Jonason icke skulle erhålla de för tillgodoräknande
av bevistad del av höstterminen enligt Lafqvists uppfattning erforderliga
tolv närvarotimmarna; vid denna tid hade Lafqvist nämligen ännu
icke upptäckt sitt misstag med avseende å anteckningarna för den 4 och
den 11 oktober, i följd varav Jonason — som varit närvarande vid undervisningen
tre timmar den 25 oktober 1954 — såvitt anteckningarna i övningsliggaren
gåvo vid handen hade i tiden före den 8 november bevistat
nio kurstimmar under höstterminen 1954. Enligt vad Lafqvist vidare uppgivit
hade han, då han antecknade Jonason såsom närvarande vid undervisningen
den 8 november 1954, avsett att — därest Jonason bevistade
undervisningen vårterminen 1955 i den utsträckningen att han erhölle minst
tre timmars närvaro utöver vad som erfordrades för tillgodoräknande av
bevistad del av vårterminen — antingen låta närvaroanteckningen för den
8 november 1954 kvarstå mot att tre övertaliga närvarotimmar från vårterminen
1955 ej antecknades eller också låta anteckningen utgå och överlämna
till vederbörande inom försvarsområdesstaben att fatta ståndpunkt
till huruvida icke omfattningen av Jonasons närvaro under vårterminen
borde föranleda till att även under höstterminen bevistade nio timmar tillgodoräknades
honom. Lafqvist har härjämte framhållit att sådana övningsliggare
som de varom i ärendet vore fråga — de skulle för varje utbildningsår
i början av maj underskrivas och insändas till försvarsområdesstaben,
eventuellt i renskrivet skick — finge betraktas endast såsom personliga minnesanteckningar
och arbetspapper för Lafqvist i hans egenskap av kurschef.
Lafqvist hade därför, intill dess insändandet skulle ske, möjlighet
att göra de rättelser och andra ändringar som av en eller annan anledning
kunde vara påkallade i fråga om anteckningarna i övningsliggarna; i förevarande
fall hade till följd av den utredning som pågått övningsliggaren
ännu icke blivit slutligt granskad av Lafqvist och än mindre underskriven
och insänd till försvarsområdesstaben. Lafqvist har emellertid icke velat
bestrida att, oavsett nu anmärkta förhållanden, hans förfarande att i den
ifrågavarande handlingen införa en i sak oriktig uppgift i allt fall kunde
vara att bedöma såsom tjänstefel. — Från försvarsområdesstaben har inhämtats
att, därest Jonason under hela utbildningsåret 1954—1955 varit
närvarande sammanlagt minst 24 kurstimmar, det skulle för hans tillgodoräknande
av bevistad del av undervisningen på hösten 1954 ha saknat
betydelse om mindre antal kurstimmar än 12 belöpt å höstterminen.

Lafqvist har genom att oriktigt anteckna Jonason såsom närvarande vid
undervisningen den 8 november 1954 åsidosatt vad som i egenskap av kurschef
ålegat honom för uppgörande av en i förevarande hänseende riktig

övningsliggare. Däremot kan, såvitt genom utredningen framkommit, Lafqvists
ifrågavarande åtgörande icke anses ha skett under omständigheter
som ådragit honom ansvar annorledes än enligt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel.

I ärendet är vidare utrett att Lafqvist någon gång under förra delen av
april 1955 — sedan han vid försvarsområdesstaben uthämtat 1953—1954
års i ärendet berörda vid staben förvarade övningsliggare — i densamma
strukit vissa där införda anteckningar rörande Jonasons och andra kursdeltagares
närvaro vid undervisningen.

Lafqvist har uppgivit att berörda strykningar, vilka skett utan faktiskt
underlag, i flertalet fall avsett sådana anteckningar som företett likhet
med den oriktiga anteckningen om Jonasons närvaro den 8 november 1954
— siffran »3» skriven över ett vågrätt streck — och att Lafqvist, vilken
vid ifrågavarande tid trott sig vara misstänkt för samröre med Jonason,
med strykningarna velat visa att en införing av samma utseende som den
för den 8 november 1954 skett jämväl beträffande andra än Jonason; Lafqvist
hade handlat i ren desperation till följd av den nyssnämnda misstanke
han trott sig vara utsatt för. Han vidginge att han visat oförstånd
i tjänsten genom att göra berörda strykningar men ansåge att tjänstefelet
med hänsyn till omständigheterna vore ursäktligt. — Upplyst är att de av
Lafqvist sålunda gjorda ändringarna i 1953—1954 års övningsliggare, vilken
behållits av Lafqvist, meddelats försvarsområdesstaben endast såvitt gällde
de ändringar som berörde Jonason och att ändringarna i fråga saknat betydelse
för vederbörandes tillgodoräknande av utbildningen.

Ej heller Lafqvists förfarande att på sätt nu angivits ändra 1953—1954
års övningsliggare — vilken åtgärd icke såsom Lafqvist gjort gällande kan
anses ha vidtagits under omständigheter som böra fritaga honom från ansvar
— är att bedöma annorledes än som tjänstefel enligt 25 kap. 4 §
strafflagen.

Enär Lafqvist vidgått att han i angivna hänseenden förfarit felaktigt och
påföljden härför synes kunna stanna vid straff som kan åläggas i disciplinmål,
har jag jämlikt 83 § militära rättegångslagen härigenom velat underställa
Eder frågan huruvida Ni vill avgöra saken.

* *

Chefen för armén anmälde i skrivelse den 10 augusti 1955 att han genom
beslut den 9 i samma månad ålagt Lafqvist för tjänstefel disciplinbot för
femton dagar med tolv kronor 65 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

8. Disciplinär åtgärd mot löjtnant dels för oskickligt beteende för det han
brustit i grannlagenhet i sitt uppträdande mot en värnpliktig och dels för
tjänstefel för det han utan bemyndigande av sin kompanichef hänvänt sig till
granskningsnämndens ordförande angående den värnpliktige

I tre olika skrifter, som inkommo till militieombudsmannen den 15, den
16 och den 20 november 1954, påtalade värnpliktige nr 1198-8-50 I. Halvarsso.
n, att han under värnpliktstjänstgöring vid Upplands regemente under
november 1954 utsatts för hotelser och kränkande behandling av löjtnanten
V. Berg von Linde. I skrivelserna anförde Halvarsson bland annat: Den 1
november 1954 blev Halvarsson av Berg von Linde inkallad i sjätte kompaniets
dagrum. Berg von Linde »skällde ut» Halvarsson för att denne vid ett
tillfälle strax innan icke iakttagit tillräckligt militäriskt uppträdande på
kompanichefens tjänsterum. Berg von Linde befann sig i ett mycket upphetsat
tillstånd, använde svordomar, slog av en linjal och slängde omkull eu
stol. Han syntes även vilja gå handgripligt till väga och fattade tag i Halvarssons
vapenrock, dock utan att skada Halvarsson eller rocken. Halvarsson
fick på grund av det inträffade ett migränanfall, vilket satte honom ur stånd
att fullfölja en övning samma dag. — Sedan Berg von Linde erhållit vetskap
om att Halvarsson ämnade till militieombudsmannen ingiva anmälan om
händelsen den 1 november, kallade Berg von Linde den 9 november in Halvarsson
på befälsrummet och meddelade att, om Halvarsson gjorde allvar
av sin tanke att anmäla Berg von Linde, denne själv skulle göra flera anmälningar
mot Halvarsson. Berg von Linde sade vidare, att han ej skulle
vara overksam utan utnyttja alla sina förbindelser för att omintetgöra verkan
av en eventuell anmälan från Halvarssons sida. — På morgonen den 12
november 1954 hade Halvarsson erhållit besked av granskningsnämnden om
att han skulle hänföras till lägre besiktningsgrupp. Samma morgon meddelade
han Berg von Linde sitt beslut att ingiva anmälan mot denne till militieombudsmannen.
När Halvarsson senare samma dag infann sig hos
granskningsnämndens ordförande, kaptenen G. Finnström, för att lämna
vissa uppgifter med anledning av granskningsnämndens beslut om ändrad
besiktningsgrupp mötte han i dörren Berg von Linde. Vid Halvarssons besök
hos Finnström meddelade denne, att vissa kompletterande undersökningar
av militärläkaren måste göras beträffande Halvarsson. Halvarsson,
som iakttagit att Berg von Linde efter besöket hos Finnström begivit sig
i riktning mot sjukhuset, misstänkte att Berg von Linde var i färd med att
företaga någon åtgärd för att skada Halvarsson.

På militieombudsmannens föranstaltande verkställdes utredning i saken
genom sladsfiskalens i Uppsala försorg, varjämte viss militär utredning förebragtes.

Rörande den i Halvarssons anmälningsskrifter omnämnda tilldragelsen å
dagrummet den 1 november 1954 framkom vid förhör inför kriminalpolisen
i Uppsala följande.

Halvarsson uppgav: Han hade sedan den 16 augusti 1954 stått under be -

fäl av Berg von Linde. Då Halvarsson ryckt in tre månader senare än sina
kamrater, hade han icke haft samma kondition som dessa och därför icke
kunnat följa med i det hårda tempo vari övningarna höllos. Han hade under
den ifrågavarande tiden varit sjukskriven vid olika tillfällen, troligen under
sammanlagt omkring två månader. På grund därav hade han icke hunnit med
i utbildningen, och detta hade föranlett Berg von Linde att rikta anmärkningar
mot Halvarsson. På grund av den fysiska ansträngning, som militärtjänsten
utgjort för Halvarsson, hade han ådragit sig migränanfall. Den 1 november
1954 omkring klockan 9—10 blev Halvarsson av Berg von Linde inkallad
i dagrummet, där denne uppgav att han av kompanichefen kaptenen S. Erhardt
blivit underrättad om att Halvarsson strax innan uppträtt oskickligt
på kompaniexpeditionen. Detta skulle ha bestått i att Halvarsson vid ett samtal
med Erhardt icke stått i enskild ställning utan nästan »suttit i knäet»
på Erhardt. Berg von Linde började »skälla» på Halvarsson för detta. De
förflyttade sig därunder i dagrummet och kommo in i det angränsande befälsrummet.
Berg von Linde stängde dörren till detta, varigenom det kom
att vara två stängda dörrar till korridoren. Innan de kommo in i befälsrummet,
slängde Berg von Linde i ren ilska omkull en stol. Han hetsade sedan
upp sig själv undan för undan. Halvarsson hade icke bidragit därtill. Han
yttrade under uppträdet icke annat än att han vid ett tillfälle i dagrummet
sade »ja, löjtnant». I befälsrummet gick Berg von Linde tätt inpå Halvarsson,
såg denne rakt in i ögonen troligen för att skrämma honom och fortsatte
med utskällningen. Berg von Linde övergick därefter till att avhandla
Halvarssons uppträdande som soldat och framhöll därvid, att han under
sina fjorton år som officer aldrig haft ett så dåligt resultat vid soldatutbildningen
som beträffande Halvarsson. Berg von Linde fattade under uppehållet
i befälsrummet tag i Halvarssons vapenrock och ruskade honom. Halvarsson
fick uppfattningen att Berg von Linde ämnade slå till honom. Berg
von Linde släppte emellertid genast sitt tag i Halvarsson och grep i stället
en linjal, som han bröt av och vars delar han kastade över huvudet på Halvarsson
till andra änden av rummet. Detta gjorde Berg von Linde uppenbarligen
för att få utlopp för sina känslor. Berg von Linde tappade tydligen besinningen.
Vid vissa tillfällen kallade han Halvarsson för »du». Han sade
även till Halvarsson, att denne skulle få vara med om två dagars övningar
som han sent skulle komma att glömma. Samtidigt stirrade han Halvarsson
i ögonen. Detta hot hade dock icke satts i verket. Löjtnanten B. Sjöberg hade
under uppträdet varit närvarande i befälsrummet.

Berg von Linde uppgav: Han hade haft Halvarsson under sitt befäl, sedan
denne ryckte in till tjänstgöring vid regementet den 16 augusti 1954. Halvarsson,
som ryckte in senare än övriga värnpliktiga, hade under den följande
soldatutbildningen haft svårt att anpassa sig efter de militära förhållandena.
Berg von Linde hade ansett anledningen därtill vara att Halvarsson
vore psykiskt sjuk och icke kunde tillgodogöra sig utbildningen. Vidare var
Halvarsson fysiskt svag. Dessa förhållanden hade föranlett att Halvarsson
under en tid placerats i handräckningstjänst på kompaniexpeditionen halva

dagen. Icke heller denna tjänstgöring hade emellertid Halvarsson kunnat
utföra på ett tillfredsställande sätt. Den 1 november 1954 fick Berg von
Linde av kompanichefen kaptenen Erhardt en reprimand för Halvarssons
omilitäriska uppträdande på kompaniexpeditionen. Berg von Linde, som därefter
gått in på befälsrummet, hade kallat Halvarsson till sig. Denne inställde
sig efter en stund hos Berg von Linde, som då var på väg ut från befälsrunnnet
och befann sig i det mellan detta rum och kompanikorridoren befintliga
dag- och lektionsrummet. Halvarsson hade troligen själv stängt
dörren till korridoren efter sig. Berg von Linde gav i dagrummet Halvarsson
en utskällning med anledning av dennes uppträdande på expeditionen. För
att giva eftertryck åt sitt tal sparkade Berg von Linde till en stol, »eftersom
det icke fanns något bord i närheten att slå näven i». De kommo sedan under
fortsatt samtal in i befälsrummet. Berg von Linde förnekade, att han stängt
dörren mellan befälsrummet och dagrummet. Han förnekade även att han
fattat tag i Halvarssons rock och ruskat denne liksom att han brutit av en
linjal och kastat bitarna över Halvarssons huvud. Däremot hade han slagit
med linjalen mot bordet för att giva ytterligare effekt åt sitt tal.

Till bestyrkande av att han icke brutit av linjalen uppvisade Berg von Linde
vid förhörstillfället en linjal, försedd med initialerna »B. v. L.», vilken företedde
ett flertal jack i kanterna.

Berg von Linde uppgav vidare: Han kunde icke säkert uttala sig om huruvida
han vid tillfället använde svordomar. Han kunde icke heller erinra sig
huruvida han under samtalet övergått till att tilltala Halvarsson med »du».
Berg von Linde förnekade att han hotat Halvarsson med ansträngande övningar.
Han hade sagt till denne att de skulle börja om från början med det
militära uppträdandet efter en tvådagarsövning, som just skulle påbörjas.
Han hade under samtalet även sagt till Halvarsson att denne var militärt
ouppfostrad.

Sjöberg uppgav: Den 1 november 1954 på morgonen uppehöll han sig på
kompaniexpeditionen. Därunder kom Halvarsson in i ett ärende till kompanichefen
kaptenen Erhardt och gick fram till denne för att lämna ett
papper. I stället för att intaga enskild ställning vid bordets kortsida ställde
sig Halvarsson alldeles intill kompanichefen och lutade sig över denne. Halvarssons
uppträdande var, även ur civil synpunkt bedömt, klandervärt. En
stund efter det Halvarsson lämnat expeditionen, kom Berg von Linde in.
Man kom därvid att diskutera Halvarssons uppträdande. Antingen Sjöberg
eller Erhardt påtalade därvid Halvarssons olämpliga uppträdande. Med det
känsliga sinne Berg von Linde hade uppfattade denne säkerligen förhållandet
som en anmärkning. Berg von Linde lämnade därefter expeditionen. Något
senare gick Sjöberg från kompaniexpeditionen genom dagrummet till befälsrummet
för att uträtta ett ärende. Berg von Linde och Halvarsson vistades
då i dagrummet. Dörrarna till såväl korridoren som befälsrummet voro öppna.
Berg von Linde, som var upphetsad, tilltalade Halvarsson med hög röst.
Sjöberg såg att en stol vräktes omkull av Berg von Linde i riktning mot dörren
till korridoren. Såvitt Sjöberg hörde använde Berg von Linde vid till -

lallet icke tilltalsordet »du» eller några svordomar, och han hade i övrigt
intet minne av vad som yttrades vid tillfället.

Fänriken B. Nilsson berättade: Den 1 november 1954 på förmiddagen satt
Nilsson i befälsrummet, som genom skåprader är uppdelat i fyra bås. Nilsson
hörde att Berg von Linde kom in i rummet tillsammans med Halvarsson.
Nilsson kunde från sin plats icke se dem men han hörde att Halvarsson fick
en anmärkning för sitt uppträdande på kompaniexpeditionen. Nilsson kunde
icke minnas vilka ord som yttrades vid tillfället, men han erinrade sig att
Berg von Linde sade något om att antingen måste det vara fel på Halvarsson
eller också var det fel på Berg von Linde, som icke lyckats lära Halvarsson
hur man uppträdde i det militära. Berg von Linde tilltalade Halvarsson med
hög röst. Nilsson fann icke Berg von Lindes uppträdande anmärkningsvärt
på något sätt; i dennes situation skulle Nilsson själv ha använt sig av ungefär
samma röststyrka. Såvitt Nilsson hörde tilltalade Berg von Linde icke
Halvarsson med »du». Nilsson fick icke intrycket att Berg von Linde vid tillfället
var så upphetsad att han icke visste vad han sade eller gjorde. Nilsson
hörde vid ett tillfälle skrapljud som om man hastigt flyttade en stol. Han
fick emellertid icke uppfattningen att stolen sparkades omkull. Nilsson hörde
icke något som kunde sättas i samband med att en linjal bröts av och
kastades. På befälsrummet funnes endast en linjal; denna hade Nilsson använt
vid senare tillfälle.

Erhardt uppgav beträffande omständigheterna vid Berg von Lindes omförmälda
besök å kompaniexpeditionen den 1 november 1954 följande: Sjöberg,
vilken var närvarande vid Berg von Lindes ankomst till kompaniexpeditionen,
yttrade då med hänsyftning på Halvarssons tidigare besök därstädes
mera på skämt till Berg von Linde: »Hur uppträder dina soldater egentligen
när de kommer in till kompanichefen?», varefter Sjöberg redogjorde för
huru Halvarsson uppträtt. Då Berg von Linde därvid reagerade mycket kraftigt.
yttrade Erhardt att det hela vore ett avslutat kapitel och att de icke
vidare skulle tala om saken.

Rörande den i Halvarssons anmälningsskrifter påtalade händelsen på befälsrummet
den 9 november 1954 uppgav Halvarsson vid förhöret: Han hade
någon dag efter den 1 november 1954 omtalat för kaptenen Erhardt, att
han avsåge att ingiva anmälan mot Berg von Linde till militieombudsmannen.
Tydligen hade Erhardt underrättat Berg von Linde därom. Den 9 november
blev nämligen Halvarsson inkallad till Berg von Linde i befälsrummet.
Sedan Berg von Linde först förhört sig om Halvarssons tjänstgöringsförhållanden,
övergick han till att tala om den anmälan, som Halvarsson ämnade
ingiva till militieombudsmannen. Berg von Linde hade därvid sagt att han
med alla medel och utnyttjande av sina förbindelser skulle omintetgöra verkan
av en sådan anmälan. Vidare sade Berg von Linde, att han i sin tur skulle
anmäla Halvarsson för en hel del saker, om denne gjorde allvar av sin avsikt
att ingiva anmälan till militieombudsmannen. Berg von Linde angav
icke närmare sina anmälningspunkter men nämnde något om att furirerna
hade anmärkningar mot Halvarsson och att »det var mycket att komma

med». Berg von Linde var vid detta tillfälle mycket behärskad och lugn samt
uttryckte sig korrekt. Han begärde att Halvarsson skulle tala om för Berg
von Linde om han ingåve anmälan till militieombudsmannen, så att Berg von
Linde icke behövde taga reda på detta genom andra. Halvarsson lovade att
underrätta Berg von Linde därom.

Berg von Linde uppgav härutinnan: Han kunde icke erinra sig att han den
9 november 1954 haft något samtal med Halvarsson i anledning av dennes
tilltänkta anmälan eller att han hotat Halvarsson med att göra motanmälan
eller att utnyttja sina förbindelser för att omintetgöra en anmälan från Halvarssons
sida. Han ville framhålla alt han dagligen brukade uppsökas av
15—20 värnpliktiga av olika anledningar men att han ändå, om han haft ett
samtal med Halvarsson på sätt denne påstått, bort erinra sig detta.

Beträffande de av Halvarsson påtalade förhållandena i samband med
granskningsnämndens beslut att hänföra Halvarsson till lägre besiktningsgrupp
uppgav denne närmare vid militärförhör: Halvarsson hade vid besök
hos regementsläkaren i slutet av oktober och början av november 1954 anmält
att han på grund av migrän icke kunde följa med den tjänst han hade
vid regementet. Den 12 november på morgonen var Halvarsson kallad till
granskningsnämndens sammanträde och fick då besked om att han skulle
nedgrupperas och eventuellt uttagas till stabstjänstgöring i Stockholm. Han
fick vid sammanträdet tillsägelse att efter dettas slut inställa sig hos granskningsnämndens
ordförande kaptenen Finnström för att lämna vissa uppgifter
om sin tidigare civila utbildning. Halvarsson återvände därefter till sitt
kompani, där han mötte Berg von Linde. Han orienterade denne om granskningsnämndens
beslut och meddelade vidare, att han nu avsåge att sända in
sin anmälan mot Berg von Linde till militieombudsmannen. Vid 10-tiden
samma dag inställde sig Halvarsson i kanslihuset hos Finnström. Denne var
emellertid på väg till regementsläkaren och tillsade Halvarsson att vänta till
dess han kom tillbaka därifrån. Genom ett fönster i kanslihuset såg Halvarsson
att Berg von Linde gick i riktning mot sjukhuset. När Finnström kom tillbaka
efter sitt besök hos regementsläkaren, meddelade han att denne behövde
göra vissa kompletterande undersökningar beträffande Halvarsson.
Den 15 november blev Halvarsson kallad till sjukhuset för att undersökas
av doktor Wahlström. Halvarsson anhöll emellertid hos regementsläkaren
att undersökningen skulle uppskjutas, då han ville fundera på om han skulle
gå med på undersökningen. Hans anhållan bifölls av regementsläkaren. Halvarsson
misstänkte att Berg von Linde medverkat till beslutet om kompletterande
läkarundersökning i avsikt att skada Halvarsson.

Berg von Linde uppgav vid militärförhöret: Han hade vid minst två tillfällen
före den 15 oktober 1954 talat med Erhardt om att Halvarsson borde
genomgå en psykiatrisk undersökning. Någon dag före den 12 november
1954 erhöll Berg von Linde kännedom om att Halvarsson nämnda dag skulle
inställa sig vid granskningsnämnden för eventuell nedgruppering. Det var
då Berg von Lindes avsikt atl föreslå tjänstförrättande kompanichefen löjtnanten
Sjöberg, att Berg von Linde själv skulle få närvara vid gransknings 5—5516M.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

nämndens sammanträde. Han glömde emellertid bort att framföra detta förslag
till Sjöberg. Även det övriga befälet på kompaniet hade förbisett att
sammanträdet skulle äga rum redan den 12 november, vilket haft till följd
att man på kompaniet icke i tid vidtagit åtgärd för att sända representant
till sammanträdet. Först på morgonen den 12 november, då Sjöberg och Berg
von Linde tillsammans befunno sig på en ridtur, hade vid en överläggning
mellan kompaniadjutanten och fänriken Nilsson beslutats att Nilsson skulle
gå till sammanträdet som kompaniets representant. När Berg von Linde anlände
till kompaniet vid 0930-tiden, anmälde Halvarsson att han blivit nedgrupperad
till besiktningsgrupp 4 och att han skulle uttagas till kvalificerad
stabstjänstbefattning i Stockholm. Samtidigt meddelade Halvarsson att han,
då han nu blivit nedgrupperad, avsåg att ingiva sin anmälan till militieombudsmannen.
Berg von Linde satte sig då i förbindelse med Nilsson och frågade
denne om man icke vid granskningsnämndens sammanträde diskuterat
psykiatrisk undersökning av Halvarsson. Nilsson svarade att han vid sammanträdet
framställt förslag därom men att han icke kunnat framlägga tillräckliga
skäl därför, då han icke i detalj kände fallet. Berg von Linde begav
sig då till Finnström för att få reda på vad som sagts vid sammanträdet.
Berg von Linde orienterade därvid Finnström om Halvarssons uppträdande
och beteende på kompaniet och ifrågasatte om icke en psykiatrisk undersökning
skulle ha beslutats, om Berg von Linde själv fått föra kompaniets talan
vid sammanträdet. Samtidigt orienterade Berg von Linde Finnström om
att han strax innan erfarit att Halvarsson ämnade ingiva anmälan mot Berg
von Linde till militieombudsmannen. Finnström sade att granskningsnämnden
icke haft närmare kännedom om Halvarssons uppförande på kompaniet
samt framhöll att det kanske vore en alltför kvalificerad uppgift för Halvarsson
att bliva ställd till arméchefens förfogande. Finnström föreslog därefter,
att Berg von Linde i närvaro av Finnström skulle inför regementsläkaren redogöra
för sin uppfattning om Halvarsson, vilket även skedde. Regementsläkaren
och Finnström funno därvid skäl föreligga för att låta Halvarsson
genomgå ännu en undersökning innan hans slutliga placering bestämdes.
Berg von Linde bestred att hans handlande i saken föranletts av önskan att
skada Halvarsson. Att han uppsökte Finnström berodde uteslutande på att
han ansåg det vara sin skyldighet att närmare orientera granskningsnämndens
ordförande, innan beslut fattades om Halvarssons placering. Berg von
Linde ansåg nämligen att Nilsson icke kunnat erforderligt redogöra för saken
inför granskningsnämnden, eftersom Berg von Linde icke haft tillfälle
att närmare orientera Nilsson om Halvarssons uppträdande. Att Berg von
Linde med förbigående av tjänstförrättande kompanichefen vänt sig direkt
till Finnström berodde på att Berg von Linde ansett saken brådskande.

Vid polisförhöret erkände Berg von Linde att han handlat felaktigt då han
med förbigående av tjänstförrättande kompanichefen gått direkt till granskningsnämndens
ordförande för att delgiva denne sina synpunkter på Halvarssons
beteende; han ville dock framhålla att han vid vissa tillfällen själv

tjänstgjort som kompanichef och att han i brådskan icke kommit att tänka
på att Sjöberg tjänstgjorde som sådan.

Finnström uppgav vid polisförhöret bland annat: Vid granskningsnämndens
sammanträde yttrade Nilsson, att det var ett önskemål från kompaniets
sida att Halvarsson finge undergå psykiatrisk undersökning. Finnström frågade
då regementsläkaren huruvida, då regementsläkaren redan föreslagit
nedgruppering av Halvarsson till besiktningsgrupp 4, någon ytterligare undersökning
av psykiater var erforderlig. Då regementsläkaren meddelade
att någon dylik undersökning icke behövdes, fastställde granskningsnämnden
Halvarssons besiktningsgrupp enligt regementsläkarens förslag. Granskningsnämnden
beslöt vidare föreslå, att Halvarsson skulle uttagas i stabstjänst
såsom expeditionsbiträde, vilken uttagning skulle fastställas av chefen
för armén. Efter granskningsnämndens sammanträde uppsöktes Finnström
av Berg von Linde, som beklagade att han icke haft tillfälle att närvara
vid granskningsnämndens sammanträde, enär det var vissa synpunkter
som han velat framhålla. Berg von Linde ansåg att, om han fått framföra
dessa till granskningsnämnden, denna skulle ha kommit till annan uppfattning
angående Halvarssons uttagning och fortsatta tjänstgöring. Finnström
fick vid tillfället uppfattningen att Berg von Linde under Erhardts
frånvaro förde befälet över kompaniet och ombad honom att redogöra för
sina synpunkter. Med anledning av vad som därvid framkom ansåg Finnström
att man borde taga under omprövning huruvida Halvarsson utan ytterligare
undersökning borde uttagas till stabstjänst. Det kunde ju tänkas
att läkaren vid en grundligare undersökning skulle förklara Halvarsson
oduglig till krigstjänst. Finnström sade till Berg von Linde, att denne lämpligen
borde tala med regementsläkaren om fallet. Finnström erbjöd sig att
följa med till regementsläkaren, då han ville veta huruvida denne ansåg ytterligare
prövning behövlig. Finnström följde därefter med till sjukhuset,
där Berg von Linde redogjorde för sina synpunkter. Senare uppsöktes Finnström
av Halvarsson, som lämnade vissa av Finnström tidigare begärda uppgifter
rörande avlagda examina med mera. Halvarsson frågade därvid hur
länge det skulle dröja innan chefen för armén fattade sitt beslut. Finnström
svarade att det brukade taga någon vecka men att regementsläkaren förmodligen
ville tala med Halvarsson ytterligare. Halvarsson frågade då om
det kunde bliva någon ändring i granskningsnämndens beslut, vilken fråga
Finnström besvarade nekande. Följande dag fick personalregistratorn order
att för regementschefen föredraga skrivelsen till chefen för armén, dock
först sedan definitivt besked lämnats från sjukhuset.

Medicine doktorn L. Hallén uppgav vid militärförhöret: Han var vid tiden
för granskningsnämndens ifrågavarande sammanträde tjänstförrättande regementsläkare
vid regementet. Någon timme efter det granskningsnämndens
sammanträde avslutats kommo Finnström och Berg von Linde till sjukhuset,
varvid den senare fick framlägga sina skäl för en psykiatrisk undersökning
av Halvarsson. Efter överläggning i saken ansåg Hallén hinder icke föreligga
mot en dylik undersökning, varför Halvarsson kallades till sjukhuset

den 15 november för att bliva undersökt av doktor Wahlström. Då emellertid
Halvarsson motsatte sig en psykiatrisk undersökning, fattade Hallén och
Wahlström beslut om att undersökningen icke skulle äga rum. Bidragande
till detta beslut var även innehållet i en av Erhardt upprättad promemoria,
som denne på morgonen den 15 november lämnat till sjukhuset.

I den av Hallén omnämnda promemorian anförde Erhardt att Halvarsson
icke företett några för en lekman skönjbara abnorma symtom samt att
Halvarsson, som vore militärt ointresserad, egocentrisk och något tankspridd,
stundom haft svårt att följsamt inrätta sig efter militära former och
ordningsbestämmelser.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 28 mars 1955 till chefen för
Upplands regemente följande.

I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyldigheter
bland annat: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott föredöme.
Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda samt söka vinna
deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall meddelas på
grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke nedsättas.

Genom vad Berg von Linde erkänt och för övrigt i ärendet förekommit är
utrett, att Berg von Linde den 1 november 1954 — i anledning därav att för
denne påtalats att Halvarsson uppträtt omilitäriskt vid ett besök samma dag
hos kompanichefen kaptenen Erhardt — kallat Halvarsson till sig och givit
honom en »utskällning» för hans nämnda uppträdande samt att Berg von
Linde, som därunder uppenbarligen förlorat behärskningen, för att giva
större eftertryck åt sitt tal sparkat till en stol samt slagit hårt med en linjal
i bordet. Berg von Linde har genom sitt ifrågavarande förfarande åsidosatt
vad han enligt nämnda föreskrifter haft att iakttaga i sitt uppträdande mot
Halvarsson och härigenom gjort sig skyldig till oskickligt beteende enligt 26
kap. 9 § strafflagen.

Av utredningen framgår vidare att, sedan granskningsnämnden vid sammanträde
den 12 november 1954 fattat beslut om ändrad besiktningsgrupp
för Halvarsson och föreslagit att denne skulle uttagas till stabstjänstgöring,
Berg von Linde senare samma dag utan bemyndigande av kompanichefen
uppsökt granskningsnämndens ordförande och, tillsammans med denne,
tjänstförrättande regementsläkaren för att förmå dessa att fatta beslut om
psykiatrisk undersökning av Halvarsson. Dylik undersökning har även beslutats
men, bland annat enär Halvarsson motsatt sig undersökningen, icke
kommit till stånd. Väl kan av utredningen icke anses framgå att, såsom
Halvarsson ifrågasatt, Berg von Lindes ifrågavarande ingripande skett för
att hämnas på Halvarsson, som tidigare samma dag för Berg von Linde tillkännagivit
att han ämnade anmäla denne till militieombudsmannen, eller
i syfte att eljest skada Halvarsson. Det oaktat måste Berg von Linde genom
sitt förfarande att utan bemyndigande av kompanichefen och utan att han
rådfört sig med denne hänvända sig i saken till granskningsnämndens ord -

förande anses ha visat sådant oförstånd i tjänsten att han därigenom gjort
sig skyldig till tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Genom utredningen har icke blivit ådagalagt att Berg von Linde i andra
hänseenden än nu angivits gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Vad Berg von Linde enligt det ovan sagda låtit sig komma till last finner
jag vara av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Enär Berg von Linde
vidgått de begångna felen och vad som förekommit icke synes böra medföra
annan påföljd än som kan åläggas i disciplinär ordning, får jag jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställa Eder frågan huruvida Ni vill avgöra
saken.

* *

Regementschefen anmälde i skrivelse den 2 april 1955, att han genom beslut
samma dag ålagt Berg von Linde för oskickligt beteende och tjänstefel
disciplinbot för sex dagar med fem kronor 45 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

9. Disciplinär åtgärd mot överfurir för missfirmelse av en värnpliktig

I en till militieombudsmannen den 31 augusti 1955 inkommen skrift anförde
värnpliktige vid Stockholms stabskompani nr 360531-623 K. V. Schönn:
Under veckan den 22—den 27 augusti 1955 voro Schönn och fyra andra
värnpliktiga tillhörande grupp K vid stabskompaniet beordrade till handräckningstjänst
med uppgift bl. a. att sopa trappor och plocka upp papper
på kasernområdet. De stodo därvid mestadels under befäl av överfuriren
B. Åhlander. Från första stund var tonen från Åhlanders sida i hög grad
ovänlig. Detta kom särskilt till uttryck på morgonen den 27 augusti. Tre av
de värnpliktiga, däribland Schönn, voro då beordrade att i vanlig ordning
sopa en gångbana inom kasernområdet. Vid inspektion av sopningen hittade
Åhlander ett litet papper invid gångbanan. När Schönn i anledning därav
framhöll för Åhlander att han icke tidigare sett papperet, yttrade Åhlander
till Schönn: »Du är en djävla idiot och hur fan kan man se så djävla dum
ut som du gör.» Uttrycket »djävla idiot» upprepade Åhlander flera gånger.

Sedan skriften översänts till militäråklagaren i Stockholm med anhållan
om utredning, inkom från denne ett av stockholmspolisens kriminalavdelning
upprättat förundersökningsprotokoll, innefattande redogörelse för förhör
med — förutom Schönn och Åhlander — värnpliktiga nr 340518-419
Bergkvist, nr 4284-1-51 Schneider och nr 690-14-50 Persson samt förrådsarbetaren
G. E. Hermansson. Vid förhören uppgåvo de hörda personerna följande.

Schönn: Åhlander hade befäl över den avdelning, som bl. a. hade hand
om rengöringen och städningen av kaserngården. Han hade vid tidigare tillfällen
uppträtt ohyfsat och kränkande mot värnpliktiga som vore studenter.
Själv vore Schönn icke studentbeväring, men han tyckte det var otrevligt
att Åhlander jämt och ständigt pikade studentbeväringarna genom att
visa påtaglig ringaktning mot dem. Vid det i anmälningsskriften omförmälda
tillfället hade Åhlander befälet över fem värnpliktiga, som hade till uppgift
att göra rent på kaserngården. Två av de värnpliktiga skulle kratta gräsmattan,
medan de tre andra skulle sopa en gångbana strax intill gräsmattan.
Schönn tillhörde dem som skulle sopa gångbanan. Vid ett tillfälle kom Åhlander
fram till de värnpliktiga och frågade varför de icke tagit upp ett papper,
som låg på gångbanan. Icke någon av de värnpliktiga hade förut observerat
papperet ligga på gångbanan. Troligen hade papperet förts dit av blåsten,
eftersom de värnpliktiga tidigare sopat på detta ställe. Schönn påpekade
detta för Åhlander och omtalade även att han förut sett papperet ligga på
trappan till västra flygeln. Åhlander frågade då Schönn varför denne icke
tagit upp papperet tidigare. Schönn svarade, att han icke fått någon order
att sopa trappan. Åhlander yttrade då till Schönn: »Du är en djävla idiot
och hur fan kan man se så dum ut som du gör; hur kan en människa se
sån ut som du?» Ordet »idiot» använde Åhlander flera gånger. Schönn frågade
Åhlander om denne verkligen hade rätt att tilltala en värnpliktig på ett
sådant sätt. Åhlander svarade: »Jag säger vad jag vill till dej.» Åhlander
skrek och hans uppträdande var under all kritik. Schönn ansåge sig kränkt
av de yttranden Åhlander fällt till honom.

Åhlander: Han tjänstgjorde vid det ifrågavarande tillfället såsom chef för
den grupp av värnpliktiga, som skulle utföra visst handräckningsarbete på
kaserngården. Hans uppgift var att se till att de värnpliktiga utförde detta
arbete på ett tillfredsställande sätt. På grund av att han hade annat arbete
att utföra under dagen kunde han icke hålla fortlöpande uppsikt över de
värnpliktiga. När han vid ett tillfälle kom för att inspektera det arbete, som
utfördes av de ifrågavarande värnpliktiga, visade det sig att arbetet icke
utförts tillfredsställande. Vid inspektionen konstaterades, att det område
som de värnpliktiga sopat och krattat icke var rent från sopor. Man kunde
knappast se att området sopats och krattats. Bland annat låg en del papper
kvar på gångbanan och på trappan till västra flygeln. Åhlander påpekade
för de värnpliktiga, att arbetet icke utförts på ett sådant sätt att det kunde
godkännas, och framhöll särskilt att papper låg kvar på den plats, där de
värnpliktiga skulle ha gjort rent. En av de värnpliktiga — vem det var kunde
Åhlander icke uppgiva — invände i rivig ton att de icke fått någon order
om att sopa på trappan. Åhlander sade då till den, som yttrat detta, att
denne icke skulle komma med några dumheter, eftersom han borde förstå
att det skulle sopas även på trappan, då det låg papper och annat skräp där.
På grund av det dåliga sätt, på vilket sopningen utförts, gav Åhlander de
värnpliktiga order att göra om arbetet. Han lämnade därefter platsen för
att utföra annat tjänsteuppdrag, därvid han gav förrådsarbetaren Hermans -

son tillsägelse att under den tid Åhlander var frånvarande tillse att de värnpliktiga
utförde det ålagda arbetet. När Åhlander något senare återkom till
platsen, sutto de värnpliktiga på ett staket och vilade sig. Hermansson uppgav,
att de värnpliktiga icke kunnat förmås att arbeta samt att de uppträtt
utmanande och fällt olämpliga uttryck om det militära. Åhlander frågade
de värnpliktiga, varför de sutto på staketet i stället för att utföra det arbete
som ålagts dem. De värnpliktiga svarade att de voro trötta. Åhlander uttryckte
då en undran om de verkligen voro trötta, eftersom det arbete de uttört
var under all kritik och därför icke kunnat trötta dem. Samtidigt yttrade
Åhlander någonting om att de icke skulle »prata dumheter». När en
av de värnpliktiga — troligen Schönn — svarade att han hos militieombudsmannen
skulle taga reda på om man finge uttrycka sig på detta sätt, yttrade
Åhlander till honom: »Nu är ni dum och prata inte bara dumheter.» Då
Åhlander insåg, att det var omöjligt att förmå de värnpliktiga att utföra
arbetet tillfredsställande, beordrade han dem att återgå till stabskompaniet.
Åhlander förnekade, att han vid tillfället fällt de yttranden som angåves av
Schönn.

Bergkvist: Han tillhörde dem som erhållit uppdrag att sopa gångbanan.
Medan arbetet därmed pågick, kom Åhlander för att inspektera. Bergkvist
såg att Åhlander gick upp på trappan till västra flygeln och sparkade till
ett papper, som låg där, så att papperet hamnade på den del av gångbanan
som redan sopats. Åhlander vände sig sedan till Schönn och frågade denne,
varför han icke tagit upp papperet. Schönn svarade, att han icke sett papperet
eftersom det tidigare icke legat på gångbanan. Åhlander yttrade då till
Schönn: »Det förstår jag mycket väl, för så djävla dum som du ser ut kan
du inte ha sett det.» Åhlander fortsatte att »skälla» på Schönn och yttrade:
»Jag kan inte förstå, att du kan få gå lös som ser så djävla dum ut.» Schönn,
som tydligen kände sig kränkt över Åhlanders yttrande, framhöll för Ählander
vilka följder det kunde få för denne att uppträda på detta sätt. Åhlander
svarade: »Det skall du ta och ge fan i för det sköter jag själv.» Det
fanns icke någon som helst anledning för Åhlander att utfara i dessa otidigheter,
då Schönn icke gjort sig skyldig till någon som helst förseelse.

Schneider: Han hade till uppgift att kratta gräsmattan. Vid ett tillfälle, då
Schneider befann sig strax intill Schönn, kom Åhlander fram och började
»skälla» på Schönn för att denne icke tagit upp ett papper. Åhlander yttrade
därvid till Schönn: »Du är en djävla idiot och hur fan kan man se så
dum ut som du gör.» Ordet »idiot» upprepade Åhlander flera gånger i olika
sammanhang under samtalet med Schönn. Denne var hela tiden lugn och
sansad, medan Åhlander däremot uppträdde koleriskt. Åhlander uppträdde
för övrigt nästan alltid ohyfsat och brukade alltid komma med anmärkningar
mot de värnpliktiga i sådana ordalag att det vore otrevligt och förnärmande
för dessa. Det vore sålunda mycket vanligt att Åhlander yttrade
till en värnpliktig: »Hur kan ni vara så dum, ni som har studenten?»

Persson: Han tillhörde dem som hade till uppgift att sopa gångbanan.
När eu del av denna sopats, kom Åhlander fram och frågade Schönn, varför

denne icke tagit bort ett papper, som låg på gångbanan. Schönn svarade,
att han icke tidigare sett papperet. Åhlander, som redan då han fick se
papperet börjat »skälla», utfor nu i otidigheter mot Schönn. Han kallade
denne för djävla idiot och yttrade: »Hur kan man se så dum ut?» Åhlanders
uppträdande var under all kritik. Han använde under hela samtalet med
Schönn tilltalsordet »du» och yttrade upprepade gånger: »Du är djävligt
dum; hur kan du få gå lös som är så djävligt dum?» När Schönn gjorde
Åhlander uppmärksam på vilka följder det kunde få för denne att tilltala
en värnpliktig på sådant sätt, svarade Åhlander: »Jag säger vad jag vill.»
Schönn kränktes av Åhlander på det grövsta utan att han gjort sig skyldig
till någon som helst förseelse.

Hermansson: Han hade vid tillfället av Åhlander beordrats att, medan
Åhlander var borta för att utföra annat tjänsteuppdrag, tillse att de ifrågavarande
värnpliktiga utförde det handräckningsarbete, som ålagts dem. De
värnpliktiga voro slöa och ville ej utföra arbetet. Deras arbetsprestation var
under all kritik. Hermansson tröttnade på att ständigt säga till dem att sköta
arbetet. Vid ett tillfälle satte de sig på staketet runt gräsmattan och utförde
icke något arbete. När Åhlander återkom, yttrade Hermansson till Åhlander
att han var trött på de värnpliktiga och icke ville ha med dem att göra.
Hermansson kände icke till vad som yttrats mellan Åhlander och de värnpliktiga.

I en den 20 oktober 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift redogjorde
Åhlander närmare för de värnpliktigas obenägenhet att utföra det
ålagda handräckningsarbetet samt anförde vidare bland annat: För Åhlander
framstode det inträffade som ett typiskt exempel på hur ett antal värnpliktiga
genom sitt uppträdande och sin inställning kunde reta en överordnad
till den grad att denne förlorade besinningen. Om Åhlander verkligen fällt
de av Schönn påtalade yttrandena — vilket han mot de avgivna utsagorna
saknade anledning bestrida — beklagade han detta och toge det skedda som
en allvarlig varning för framtiden.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 24 oktober 1955 till militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet följande.

Åhlander har numera förklarat sig icke vilja bestrida att han fällt de av
Schönn påtalade yttrandena. På grund härav och genom vad för övrigt i
ärendet förekommit får anses ådagalagt, att Åhlander vid ifrågavarande
tillfälle den 27 augusti 1955 upprepade gånger till Schönn riktat tillmålet
»djävla idiot» samt vidare till Schönn fällt yttrandet »Hur fan kan man se
så djävla dum ut som du gör?» eller något uttryck av enahanda innebörd.
Åhlander har härigenom gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman
enligt 26 kap. 8 § strafflagen.

Vad Åhlander låtit sig komma till last är av beskaffenhet att icke böra
undgå beivran. Schönn har förklarat, att han icke för talan om enskilt an -

språk eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. Med hänsyn
. härtill samt med beaktande jämväl av omständigheterna i övrigt finner jag
mig kunna jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder, som torde
äga bestraffningsrätt över Åhlander, frågan huruvida Ni vill avgöra saken.

* *

Militärbefälhavaren anmälde i skrivelse den 2 november 1955, att han
genom beslut samma dag ålagt Åhlander för missfirmelse mot krigsman
disciplinbot för tio dagar med fem kronor 70 öre för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller

disciplinär åtgärd

1. Fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för vissa trafikbrott
äro tillämpliga i fråga om väg inom inhägnat kasernområde

I militieombudsmannens ämbetsberättelse 1945 s. 256 ff. redogöres för
ett ärende, däri fråga var huruvida trafikförseelse kunde föranleda bestraffning
i disciplinär ordning. Ärendet hade upptagits med anledning därav
att vid inspektion av ett regemente uppmärksammats att tillrättavisning
i vissa fall ålagts för förseelse mot vägtrafikstadgan, bestående däri
att två personer samtidigt färdats på en cykel inom regementets inhägnade
område. I ärendet upplystes att till förhindrande av dylika förseelser från
personalens sida på depåorder utfärdats förbud att färdas två på en cykel.
Dåvarande militieombudsmannen — som konstaterade att möjlighet för
militär chef att med stöd av depåordern ingripa genom tillrättavisning eller
disciplinär bestraffning förelåg endast i den mån den i ordern meddelade
föreskriften hade avseende å område där vägtrafikstadgan ej gällde — uttalade
vidare beträffande frågan om vägtrafikstadgans tillämplighet å väg
inom inhägnat kasernområde följande: Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikstadgan
ägde denna tillämpning allenast å trafik på väg, varom förmäldes i 2
mom. samma paragraf. Däri föreskreves att i vägtrafikstadgan med väg
förstodes allmän väg, gata eller annan allmän plats, som vore upplåten för
allmän samfärdsel, ävensom till farväg nyttjad enskild väg. Väg belägen
inom ett allenast för regementet avsett, inhägnat område kunde knappast
vara att hänföra till »allmän väg, gata eller annan allmän plats, som vore
upplåten för allmän samfärdsel». Det torde däremot kunna förekomma att
väg inom dylikt område vore att hänföra till enskild väg, nyttjad till farväg,
och att sålunda vägtrafikstadgan vore tillämplig i fråga om trafik å sådan
väg. Under beteckningen »enskild väg nyttjad till farväg» torde nämligen
inbegripas även enskild väg som ej vore allmänneligen befaren. Uttrycket
»farväg» torde utmärka att fråga vore om körväg, d. v. s. väg (eller stig)
som icke vore avsedd allenast för gång, cykelåkning eller ridning (se Nytt
juridiskt arkiv, avdelning II, 1940 s. 335, 338). Å en allenast för gång, cykelåkning
eller ridning avsedd väg eller stig inom särskilt endast för regementet
avsett område vore emellertid vägtrafikstadgan icke tillämplig, och
krigsman som vid cykelåkning å sådan väg eller stig handlade i strid med
ifrågavarande depåorder torde sålunda — enär han icke härigenom kunde
anses ha gjort sig skyldig till ansvar enligt vägtrafikstadgan — kunna i
disciplinär ordning bestraffas för det han genom brott mot utfärdad ordningsföreskrift
gjort sig skyldig till försummelse av tjänsteplikt.

I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i
nämnda uttalande, ha inom den militära rättsskipningen vägtrafikstadgan
och sedermera vägtrafikförordningen allmänt ansetts tillämpliga i fråga om
trafik å till farväg nyttjad väg även i de fall då denna varit belägen inom
inhägnat kasernområde. Detta har inneburit att mål angående ansvar å
krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans motorfordon å dylik vag
ansetts icke kunna avgöras disciplinärt av vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare utan av denne överlämnats till krigsdomstol
eller, efter införandet av militära rättegångslagen, liänskjutits till åklagaren.
Likaså ha enligt militieombudsmannens erfarenhet även de domstolar, som
handha rättsskipningen i militära mål, allmänt anslutit sig till det ifrågavarande
ståndpunktstagandet och tillämpat dåvarande vägtrafikstadgan
respektive numera vägtrafikförordningen och lagen om straff för vissa trafikbrott
även å trafikförseelser begångna å körvägar inom inhägnat kasernområde.
Sålunda har militieombudsmannen inhämtat från vederbörande avdelning
för militära mål vid Stockholms rådhusrätt att där allt intill senaste
tid enligt långvarig och klar praxis vägtrafikförordningen och trafikbrottslagen
tillämpats å trafikförseelser av ifrågavarande art.

Sedan e. o. landsfiskalen i Solna distrikt Rune Nordvall vid Solna domsagas
häradsrätt yrkat ansvar å bilmontören K. O. I. Utterdahl för vårdslöshet
i trafik, bestående däri att Utterdahl den 2G februari 1954 vid förande
av bil på Sveavägen inom Svea livgardes kasernområde i Solna stad brustit
i omsorg och varsamhet, yttrade häradsrätten i dom den 3 juni 1954
att, enär Utterdahl fört bilen inom regementets inhägnade kasernområde,
vars vägar icke vore upplåtna för den allmänna samfärdseln, vad Utterdahl
kunde ha låtit komma sig till last enligt häradsrättens mening icke vore av
beskaffenhet att medföra ansvar för vårdslöshet i trafik och ogillade på
grund härav åklagarens talan.

Enligt inhämtad upplysning hade häradsrättens ställningstagande i målet
föranletts av följande av departementschefen i propositionen med förslag
till vägtrafikförordning m. m. (nr 30/1951 s. 95) gjorda uttalande.
»Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida ej begreppet väg borde
utsträckas till att även omfatta inhägnade kasernområden in. m. Enligt
min mening föreligga ej tillräckliga skäl för en sådan utvidgning.» Departementschefens
ifrågavarande uttalande torde ha tillkommit med anledning
av vad som anfördes i ett av arméförvaltningen avgivet, den 11 oktober 1948
dagtecknat remissyttrande. I berörda yttrande anfördes följande: Definitionen
på »väg» enligt förslaget omfattade liksom vägtrafikstadgan icke farväg
inom inhägnat område. Med denna begränsning komme vederbörande
allmänne åklagare att undandragas möjligheten att anställa åtal vid allmän
domstol vid trafikhändelser inom sådant område, som eljest skulle kunna
bliva föremål för åtal. För försvarsmaktens vidkommande vore detta spörsmål
icke av oväsentlig betydelse, då försvarsväsendet förfogade över betydande
inhägnade områden, varinom livlig motorfordonsverksamhet bcdreves.
Vid flerfaldiga tillfällen hade såväl till krigsmakten hörande personal

utom tjänsten som civila personer inom inhägnat kasernområde orsakat trafikolyckor
— även synnerligen svårartade — på vilka kronan och enskilda
parter kunnat grunda ersättningsanspråk. Enär åtal mot dessa personer enligt
det förut angivna icke kunde anhängiggöras vid allmän domstol, hade
kronan ingen annan möjlighet att få vederbörandes ersättningsskyldighet
fastställd än att vid sådan domstol i civil väg utföra sin talan. Tilläggas
kunde att det även syntes stötande för det allmänna rättsmedvetandet att
den omständigheten, att händelsen inträffat inom inhägnat område, som
icke vore upplåtet för allmän trafik, skulle befria vederbörande från ansvar
enligt vägtrafikstadgan eller blivande förordning. Det syntes därför
kunna ifrågasättas om icke den i förslaget till vägtrafikförordning givna
definitionen å väg borde utvidgas i antytt hänseende.

Såsom av remissyttrandet framgår förutsattes där som klart att definitionen
på väg enligt vägtrafikstadgan icke omfattade farväg inom inhägnat
område. Med hänsyn till vad ovan anförts om den praxis som i ifrågavarande
hänseende rått inom den militära rättsskipningen, syntes det militieombudsmannen
förvånande att detta kunnat förutsättas som klart. Med
hansyn härtill och då departementschefen icke angivit några skäl för sitt
berörda uttalande, syntes det icke fullt tydligt om uttalandet innefattade
ett sådant ståndpunktstagande som kommit till uttryck i häradsrättens dom.

Sedan Nordvall fullföljt talan mot häradsrättens dom, blev denna fastställd
av Svea hovrätt genom dom den 25 februari 1955.

I anslutning till en redogörelse för vad i saken sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 24 mars 1955 till riksåklagarämbetet
följande.

Därest det ståndpunktstagande i den berörda frågan, som kommit till uttryck
i Svea hovrätts dom, anses prejudicerande, skulle därav föranledas en
genomgripande omläggning av den stadiga praxis som enligt vad ovan sagts
utbildats inom den militära rättsskipningen i ifrågavarande hänseende. Med
hänsyn till den alltmer fortgående motoriseringen av krigsmaktens förband
är spörsmålet av stor praktisk betydelse. En ändring av praxis i enlighet
med hovrättens ställningstagande skulle medföra att en krigsman, som
gör sig skyldig till oaktsamhet vid förande av kronans motorfordon å körväg
inom inhägnat kasernområde, kan dömas till ansvar för tjänstefel, medan
en civil fordonsförare i motsvarande situation går fri från straff. En
dylik ordning synes knappast tillfredsställande. Å andra sidan skulle en
ändring av praxis innebära en viss fördel såtillvida att av krigsmän begångna
bagatellartade trafikförseelser skulle kunna beivras av vederbörande
förbandschefer själva genom bestraffning i disciplinär ordning eller genom
tillrättavisning. På vissa motoriserade förband är tjänstgöringen till väsentlig
del inriktad på att utbilda de värnpliktiga till skickliga förare av olika
förekommande militära motorfordon. Särskilt i fråga om sådana förband
har det framhållits som önskvärt att vid begångna förseelser av ifrågava -

rande art möjlighet bereddes att, såsom vid andra likartade tjänsteförsummelser,
snabbt ingripa mot den felande med disciplinstraff eller tillrättavisning.
Därest hovrättens mot tidigare militärjudiciell praxis avvikande mening
i frågan skall för framtiden utgöra rättesnöre för de bestraffningsberättigade
cheferna, synes ofrånkomligt att dessa genom min försorg i en
eller annan form erhålla meddelande om det ändrade ståndpunktstagandet.
Det synes mig synnerligen angeläget att till stöd för ett dylikt meddelande
kan åberopas ett prejudicerande avgörande i dess mest auktoritativa form.
Det kan även framhållas att Svea hovrätts ställningstagande i frågan hos
avdelningen för militära mål vid Stockholms rådhusrätt föranlett tvekan
och skiljaktiga meningar om hur man för framtiden skall bedöma situationer
av ifrågavarande art och att från avdelningen uttryckts önskemål om
att frågan bleve prövad i högsta instans.

På grund av det anförda och då det synes tveksamt om den tolkning av
begreppet »väg» i vägtrafikförordningen, som ligger till grund för hovrättens
dom, är riktig, får jag hemställa att riksåklagarämbetet ville taga under
övervägande, huruvida icke av mig nu framförda synpunkter kunna utgöra
särskild anledning för fullföljd av talan mot hovrättens dom.

* *

Riksåklagarämbetet fullföljde med revisionsinlaga den 25 mars 1955 talan
i målet hos Kungl. Maj :t och yrkade att Utterdahl måtte fällas till ansvar
jämlikt 1 § första stycket lagen om straff för vissa trafikbrott. Till utveckling
av sin revisionstalan ävensom till upplysning angående de skäl, som
föranlett riksåklagarämbetet att fullfölja talan i målet, åberopade ämbetet
innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

Kungl. Maj:t meddelade dom i målet den 11 augusti 1955 och dömde därvid
Utterdahl jämlikt 1 § första stycket lagen om straff för vissa trafikbrott
för vårdslöshet i trafik till tio dagsböter om åtta kronor.

Domskälen angåvos av Kungl. Maj:t sålunda.

Av utredningen framgår, att ifrågavarande vägsträcka icke nyttjas allenast
för krigsmakten tillhöriga fordon utan att där tillätes och i stor utsträckning
förekommer trafik jämväl med andra fordon av olika slag. Sålunda
trafikeras vägen dels med bussar, med vilka förbindelse dagligen upprätthålles
mellan Norra Bantorget i Stockholm och plats inom kasernområdet,
dels med varubilar, å vilka förnödenheter forslas till regementet, och
dels med privata personbilar, motorcyklar och mopeder, tillhöriga bland
andra personal och värnpliktiga vid regementet.

Vid angivna förhållande finner Kungl. Maj :t, att vägsträckan — oaktat
kasernområdet inhägnats och militär bevakning anordnats vid den infart,
varom i målet är fråga, till förhindrande av att obehöriga bereda sig till -

Iräde till området — är att hänföra till väg, där lagen om straff för vissa
trafikbrott är tillämplig.

Beträffande frågan huruvida Utterdahl vid det med åtalet avsedda tillfället
färdats vårdslöst är upplyst, att Utterdahl före körningen underrättats
om att fotbromsen på bilen var felaktig och skulle repareras. Genom vad i
målet förekommit är ådagalagt, att Utterdahl förde bilen utan iakttagande
av den särskilda försiktighet, som påkallades av sagda förhållande.

2. Fråga under vilka förutsättningar bestraffningsrätt i disciplinmål må av
försvarsgrenschef anförtros åt befattningshavare som har lägre grad eller
tjänsteklass än regementsofficer

Vid granskning av arrestantkort från Östgöta flygflottilj för augusti 1954
uppmärksammades, att kaptenen G. Westerholm i egenskap av tjänstförrättande
chef för flottiljen den 31 juli 1954 ålagt värnpliktige nr 340510-231
Karlsson arrest åtta dagar för fylleri.

Sedan från Westerholm infordrats upplysning om varå han grundat sin
behörighet att ålägga nämnda straff, anförde Westerholm i avgivet yttrande:
Han var under övningsuppehåll tiden den 21—den 31 juli 1954 beordrad
som tjänstförrättande chef för flottiljen. Anmälan därom hade den 18 juli
insänts till chefen för flygvapnet. Den omständigheten att denne icke haft
något att erinra mot kommenderingen hade Westerholm uppfattat som ett
åt honom med stöd av 13 § andra stycket militära rättegångslagen lämnat
tillstånd att utöva bestraffningsrätt.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 20 januari 1955 till Westerholm
följande.

Bestämmelser rörande befogenhet att utöva bestraffningsrätt i disciplinmål
äro meddelade i 12 och 13 §§ militära rättegångslagen. Enligt 12 § tillkommer
sådan befogenhet vissa angivna högre chefer, envar över den personal
som står under hans befäl. Bestraffningsrätt enligt sistnämnda paragraf
tillkommer, såvitt gäller befattningshavare inom flygvapnet, under angiven
förutsättning bland andra chef för flygflottilj eller därmed likställt
lörband av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass ävensom chef för
tlygbasområde (punkt 4.). I 13 § första stycket föreskrives att bestraffningsrätt
över underlydande personal vidare tillkommer följande befattningshavare
där de äro av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, nämligen
kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk eller
inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten (1.), chef för
detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband som är varaktigt
törlagd å annan ort än förbandet (2.), chef för fartygsförband eller fartyg
(3.), sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar (4.)

samt i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten
(5.)- I 13 § andra stycket föreskrives att, om befattningshavare som avses
i första stycket 1—5 har lägre grad eller tjänsteklass än regementsofficer,
vederbörande försvarsgrenschef må uppdraga åt annan befattningshavare
av lägst sådan grad eller tjänsteklass som nyss nämnts att, utan hinder
av att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva
bestraffningsrätt över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren
kaptens grad eller tjänsteklass må bestraffningsrätten anförtros åt
honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

Av vad som anförts i Edert yttrande framgår att Ni i två hänseenden missuppfattat
innebörden av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts. Till en
början är det sålunda uppenbart att utövning av bestraffningsrätt med stöd
av 13 § andra stycket militära rättegångslagen förutsätter ett direkt uppdrag
av vederbörande försvarsgrenschef att utöva dylik rätt och att den av Eder
åberopade omständigheten att försvarsgrenschefen icke haft något att erinra
mot Eder kommendering som tjänstförrättande chef för flottiljen därvidlag
icke är till fyllest. Avfattningen av 13 § andra stycket giver vidare vid
handen, att det över huvud icke varit möjligt för försvarsgrenschefen att
med stöd därav anförtro bestraffningsrätt åt Eder. Befogenheten för försvarsgrenschef
att anförtro bestraffningsrätt åt befattningshavare av kaptens
grad är enligt tydlig föreskrift i lagrummet begränsad till fall då fråga
är om kommendant, platsbefälhavare, chef för fristående skola, fartyg eller
fartygsförband och de övriga befattningshavare som äro uppräknade i första
stycket 1—5. Åt en kapten, som är kommenderad som tjänstförrättande
chef för flygflottilj, kan således under inga förhållanden bestraffningsrätt
anförtros med stöd av det ifrågavarande lagrummet.

Det må här framhållas att under förarbetena till militära rättegångslagen
(se prop. nr 216/1948 s. 108 f.) av överbefälhavaren samt cheferna för armén
och marinen väcktes förslag om att bestraffningsrätten borde knytas till vederbörande
befattning såsom sådan och icke till befälsgraden eller tjänsteklassen.
Departementschefen förklarade sig emellertid i propositionen icke
kunna biträda nämnda förslag utan anslöt sig i princip till den mening som
uttalats i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet,
att bestraffningsrätt i disciplinmål borde förbehållas sådana befattningshavare
som hade lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass. Med hänsyn
till vad överbefälhavaren samt cheferna för armén och marinen anfört
yttrade departementschefen vidare — syntes det emellertid icke kunna bestridas
att ett undantagslöst upprätthållande av huvudregeln i vissa fall, särskilt
för marinens del, skulle kunna medföra betydande praktiska olägenheter;
i 13 § andra stycket hade därför införts en bestämmelse, jämlikt vilken
försvarsgrenschefen i vissa fall skulle kunna uppdraga åt den lägre befattningshavaren
att utöva bestraffningsrätten, därest denne hade kaptens
grad eller tjänsteklass.

I förevarande ärende har av mig beaktats att Eder missuppfattning i sist

berörda hänseende tilläventyrs kan ha föranletts av den avfattning som i
viss del givits ett den 31 mars 1952 utfärdat meddelande från överbefälhavaren
angående åtgärder beträffande den militära rättsvården (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1952 avd. B nr 29). I nämnda meddelande
anbefalldes följande (punkt 3.): Är förbandschefen förhindrad utöva befälet
skall tjänstförrättande chefen inträda som bestraffningsberättigad befattningshavare.
Har den tjänstförrättande chefen lägre grad än regementsofficers
skall — i enlighet med 12 § militära rättegångslagen — närmast högre
chef med lägst sådan grad utöva bestraffningsrätten. Enligt 13 § andra stycket
nämnda lag äger dock försvarsgrenschef uppdraga åt annan befattningshavare
att utöva bestraffningsrätten eller ock anförtro denna rätt åt den
tjänstförrättande chefen om denne innehar kaptens grad. — Avfattningen
av meddelandet i nu berörda delar giver närmast vid handen att vid tillkomsten
därav förutsatts att den försvarsgrenscheferna tillagda befogenheten att
anförtro bestraffningsrätt åt befattningshavare av lägre än regementsofficers
grad helt allmänt gäller beträffande befattningshavare, vilken såsom
tjänstförrättande uppehåller befattning vars innehavare äger bestraffningsrätt,
och således icke är inskränkt till fall då fråga är om befattningshavare
som avses i 13 § första stycket 1—5. Då en anvisning av dylik innebörd
uppenbarligen icke är förenlig med bestämmelsen i 13 § andra stycket är
det min avsikt att hos överbefälhavaren göra framställning om därav betingad
ändring av det ifrågavarande meddelandet.

Med ovan gjorda uttalanden är ärendet, såvitt Eder angår, slutbehandlat
från min sida.

I skrivelse samma den 20 januari till överbefälhavaren anförde militieombudsmannen,
med hänvisning till vad i ärendet förekommit, följande.

På sätt närmare utvecklats i skrivelsen till Westerholm synes den i meddelandet
den 31 mars 1952 lämnade anvisningen om bestraffningsrättens
anförtroende åt tjänstförrättande chef av lägre än regementsofficers grad i
föreliggande avfattning vara i väsentligt hänseende oförenlig med bestämmelserna
i 13 § andra stycket militära rättegångslagen. Den anmärkning
som kan riktas mot den nu nämnda anvisningen — nämligen att försvarsgrenschefs
därvidlag åsyftade befogenhet avser bemyndiganden endast för

sådana befattningshavare som är o uppräknade i 13 § första stycket 1-5 _

gäller även den i meddelandet givna anvisningen att försvarsgrenschef kan
uppdraga bestraffningsrätten åt annan befattningshavare än den som äger
befälsrätt över den personal varom fråga är. Då de nu berörda anvisningarna
i den avfattning de erhållit måste vara ägnade att föranleda missuppfattningar
vid tillämpningen av de åsyftade lagstadgandena, får jag hemställa
att Ni ville taga under övervägande huruvida icke därav påkallad omredigering
av det ifrågavarande meddelandet bör vidtagas.

* *

Den 4 maj 1955 föreskrev överbefälhavaren att punkten 3. sista meningen
i det ifrågavarande meddelandet skulle erhålla följande ändrade lydelse: Har
tjänstförrättande chef för sådan befattningshavare, som anges i 13 § första
stycket RL, lägre grad än regementsofficer, äger emellertid försvarsgrenschefen
enligt andra stycket uppdra åt annan befattningshavare av lägst sådan
grad att utöva bestraffningsrätten eller anförtro denna rätt åt den
lägre befattningshavaren, om denne innehar kaptens grad. (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1955 avd. B nr 31, tjänstemeddelanden rörande
sjöförsvaret 1955 avd. B nr 19, flygvapenorder nr B 46/1955.)

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit icke anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

3. Fråga huruvida förbud att använda viss parkeringsplats inom militärt
område må av förbandschefen meddelas underlydande som överskridit
för körning inom området föreskriven maximihastighet

I en den 24 juli 1954 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Försvarsväsendets underbefälsförbund klagomål över att överstelöjtnanten
S. Hedberg såsom tjänstförrättande chef för Västmanlands flygflottilj meddelat
flygteknikern J. I. Andersson tillrättavisning i en form som saknade
stöd i lag. I skriften anfördes följande: Den 14 juni 1954 blev Andersson
uppkallad till Hedberg och av denne meddelad förbud att vidare parkera
sin bil inom flottiljområdet. Åtgärden föranleddes av att Andersson skulle
tidigare samma dag vid färd med sin bil inom flottilj området ha överskridit
den för flottiljen gällande maximihastigheten, 40 kilometer i timmen.
Hedberg uppgav att han själv och kontoristen Pennemo varit vittnen till
fortkörningen. Vidare yttrade Hedberg att han, om han på nytt finge se
Andersson köra bilen inom flottilj området, skulle se till att även Andersson
åkte utanför området. Något vittne var icke närvarande vid samtalet. Påföljande
dag den 15 juni uppsökte Andersson Hedberg i syfte att ernå rättelse.
Andersson frågade därvid Hedberg om denne stode fast vid att Andersson
icke finge parkera sin bil inom flottiljområdet. Hedberg svarade
att han aldrig förbjudit Andersson att parkera inom flottiljområdet utan
endast hänvisat honom att parkera å parkeringsplatsen omedelbart innanför
vaktlokalen; om detta icke åtlyddes skulle Andersson få parkera utanför
området. Sitt tidigare yttrande att Andersson själv eventuellt skulle åka
utanför området ville Hedberg icke vidkännas. Andersson bad vid tillfället
att den fortkörning, vartill han påstods ha gjort sig skyldig, skulle rättsligt
prövas i vanlig ordning, varvid Hedberg svarade att han icke kunde förstå
hur detta skulle gå till. Icke heller vid detta samtal fanns något vittne närvarande.
Den 17 juni hade underbefälsföreningens vid flottiljen vice ordförande
flygteknikern Eriksson och Andersson ett samtal i saken med Hedberg.
Därvid framhöllo Eriksson och Andersson alt parkeringsförbudet upp 6—55/6/f/.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse

fattats som en bestraffning och att Anderssons påstådda fortkörning därför
bort prövas i vanlig rättslig ordning. Hedberg svarade att förbudet icke
var någon bestraffning utan en tillrättavisning, som han ansåge sig ha
rätt att tilldela personal som felat mot givna bestämmelser. Mot detta invände
Eriksson och Andersson, att det icke vore klarlagt huruvida Andersson
verkligen hade felat utan att det endast var fråga om en bedömning
från Hedbergs och Pennemos sida. Hedberg meddelade härefter, att han
icke ämnade vidtaga någon ändring i sitt beslut utan fastställde parkeringsförbudet
att gälla till den 1 juli 1954. — Enligt lagen om disciplinstraff för
krigsmän kunde såsom tillrättavisning användas varning, exlratjänst, utegångsförbud
och landgångsförbud. Då den i förevarande fall av Hedberg
använda formen av tillrättavisning således syntes strida mot gällande föreskrifter
hemställde förbundet, att militieombudsmannen ville företaga utredning
i saken och vidtaga av utredningen motiverade åtgärder.

Sedan militieombudsmannen hos flottiljchefen, numera översten G. Odqvist,
anhållit om utredning och yttrande med anledning av innehållet i
skriften, inkom Odqvist den 18 december 1954 med yttrande av Hedberg
jämte eget yttrande i saken.

Hedberg anförde: Den 14 juni 1954 strax efter lunchrastens slut klockan
1230, då Hedberg tillsammans med Pennemo uppehöll sig vid kurvan å
vägen ovanför flottiljverkstaden, kom en personbil körande med hög
fart norrut, sladdande i kurvan. Bilen passerade sedan räddningsstationen
och svängde in på parkeringsplatsen nedanför kanslihuset. Då både Hedberg
och Pennemo voro av den bestämda uppfattningen att bilen framförts med
en hastighet som betydligt översteg 40 kilometer i timmen, lät Hedberg
undersöka vem föraren till bilen var. Det visade sig vara Andersson. Hedberg
kallade upp Andersson på sitt tjänsterum. Hedberg frågade Andersson
om det var han som kört så fort i kurvan. Andersson svarade: »Ja, jag hade
bråttom, för jag var sent ute.» Hedberg frågade även om Andersson kände
till den för flottiljen gällande hastighetsbegränsningen, vilket Andersson
förklarade att han gjorde. Då tidigare ett flertal olyckshändelser och tillbud
till olyckor inträffat inom flottiljområdet på grund av att bilförare hållit
för hög hastighet, meddelade Hedberg Andersson att denne tills vidare
finge parkera sin bil på parkeringsplatsen innanför vaktlokalen. Anderssons
uppgift att Hedberg skulle ha förbjudit honom att parkera inom flottiljområdet
vore felaktig liksom även att Hedberg skulle ha sagt att Andersson
själv skulle åka utanför området. Någon tillrättavisning hade Hedberg således
icke tilldelat Andersson, utan denne hade endast fått anvisning på annan
parkeringsplats inom flottiljområdet. Att Andersson hållit för hög fart
i kurvan vore otvivelaktigt. Detta hade Andersson även vidgått vid samtalet.
Vid Erikssons och Anderssons samtal med Hedberg den 17 juni förklarade
denne att han ansåg sig ha rätt att giva anvisningar angående parkering
inom flottiljområdet. Hedberg ansåge fortfarande att en flottiljchef borde
ha denna möjlighet för att kunna tillgodose trafiksäkerheten inom området.

Odqvist anförde: Tvekan torde icke råda därom att Hedberg ägde full -

ständig kännedom om vilka olika former av tillrättavisning, som enligt lagen
om disciplinstraff kunde ifrågakomma som ersättning för disciplinär
bestraffning. Odqvist ansåge sig därför böra sätta tilltro till Hedbergs uppgift
att han icke avsett att utöva militär bestraffningsrätt, då han hänvisade
Andersson att parkera å viss bestämd plats inom flottiljområdet på grund
av att Andersson enligt såväl Hedbergs som Pennemos bedömande överskridit
den inom flottiljområdet bestämda maximihastigheten. Denna Odqvists
uppfattning bestyrktes av att i förteckningen över tillrättavisningar
icke funnes upptagen någon tillrättavisning i anledning av det inträffade.

Sedan tillfälle beretts underbefälsförbundet att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde förbundet i en den 11 januari 1955 till militieombudsmannen
inkommen skrift bland annat följande: Ostridigt vore att Andersson
från den 14 juni till den 1 juli 1954 varit underkastad särskilda endast för
honom gällande föreskrifter i vad avsåge parkering av motorfordon inom
flottiljens område och att dessa föreskrifter varit mera restriktivt utformade
än de som gällt för flottiljens personal i övrigt. Dessa särskilda föreskrifter
hade för Andersson kommit att kännas som ett intrång i hans
personliga frihet. Ostridigt vore också att nämnda restriktiva föreskrifter
meddelats i anledning av den ovarsamma framfart, som Andersson påstodes
ha gjort sig skyldig till vid tillfället den 14 juni 1954. De för Andersson
gällande särskilda föreskrifterna hade därigenom såväl av Andersson
själv som av hans omgivning kommit att fattas såsom en form av bestraffning.
Att de också av Hedberg ursprungligen varit ämnade som en sådan
torde vara odiskutabelt. Att anteckning om det inträffade icke funnes i
förteckningen över tillrättavisningar jävade icke detta påstående. Förbundet
ville icke bestrida Hedbergs rätt att i egenskap av tjänstförrättande
flottiljchef för tillgodoseende av trafiksäkerhetens krav meddela anvisningar
angående parkering inom flottiljområdet. Sådana anvisningar — generella
föreskrifter avseende samtliga trafikanter inom flottiljområdet -— hade
ju också funnits utfärdade och gentemot dessa hade varken Andersson eller
förbundet något att erinra. Andersson hade emellertid genom det av Hedberg
meddelade förbudet undanlagits från dessa allmänt gällande bestämmelser
och enligt förbundets mening saknade Hedberg rätt att vidtaga en
dylik åtgärd.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 20 maj 1955 till chefen för
Västmanlands flygflottilj följande.

Av utredningen i ärendet framgår att Hedberg — i anledning därav att
han den 14 juni 1954 iakttagit Andersson med sin personbil färdas inom
flottiljområdet med en hastighet som enligt Hedbergs bedömande överskridit
den för körning inom flottiljen föreskrivna maximihastigheten — samma
dag kallat Andersson till sig och därvid meddelat Andersson, som tidigare
brukat ha sin bil parkerad på parkeringsplatsen nedanför kanslihuset,
förbud afl tills vidare använda nämnda parkeringsplats och anvisat Anders -

son att i stället parkera bilen på parkeringsplatsen innanför vaktlokalen.
Förbudet har sedermera av Hedberg fastställts att gälla till den 1 juli
1954.

Hedberg har uppgivit, att han med den ifrågavarande åtgärden att anvisa
Andersson annan parkeringsplats inom flottilj området icke avsett att
tillrättavisa denne, utan att åtgärden föranletts därav att tidigare ett flertal
olyckshändelser och tillbud till dylika inträffat inom flottilj området på
grund av att bilförare hållit för hög hastighet.

Väl får Hedberg, som vid tillfället var tjänstförrättande flottiljchef, anses
ha ägt befogenhet att, därest den vid flottiljen tillämpade ordningen beträffande
rätt för personalen att färdas med och parkera privatbilar inom
flottiljområdet ur trafiksynpunkt medfört risker eller eljest varit förenad
med olägenheter, meddela därav påkallade inskränkande föreskrifter rörande
personalens rätt i ifrågavarande hänseende. Emellertid ligger det i
sakens natur att föreskrifter av angiven art böra meddelas att gälla generellt
för personalen i dess helhet och icke få ha avseende allenast på viss
person.

Det i förevarande fall av Hedberg meddelade parkeringsförbudet har inskränkts
att gälla endast Andersson samt föranletts därav att denne enligt
Hedbergs bedömande vid tillfället i fråga överträtt för flottiljen gällande
hastighetsbestämmelser. Det synes med hänsyn härtill ofrånkomligt
att uppfatta förbudet annorledes än som ett ingripande mot Andersson för
det tjänstefel vartill denne enligt Hedbergs mening gjort sig skyldig, och
Hedbergs ifrågavarande åtgärd har därför inneburit tillämpning av en i lag
icke medgiven form av tillrättavisning. Åtgärdens karaktär av tillrättavisning
framhäves även därav att parkeringsförbudet begränsats att gälla till
den 1 juli 1954.

Hedberg har således förfarit felaktigt genom att meddela Andersson tillrättavisning
i en form som saknar stöd i lag. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag mig emellertid kunna låta bero vid den erinran som
innefattas i det anförda.

Hedberg skulle genom flottiljchefens försorg erhålla del av skrivelsen.
Avskrift av skrivelsen tillställdes underbefälsförbundet.

4. Bestraffningsberättigad befattningshavare har förfarit felaktigt genom att,
då två disciplinmål angående samma person samtidigt förelegat till avdömande,
ålägga två särskilda arreststraff i stället för gemensamt straff. Härjämte
ha andra fel förelupit vid målens handläggning; bl. a. har avfattningen
av straffbesluten varit ofullständig i fråga om angivandet av den
brottsliga gärningen

Av handlingarna i två av chefen för arméns jägarskola, översten N. Jonson,
avgjorda disciplinmål rörande värnpliktige nr 1504-19-53 F. G. Karlsson
framgår bland annat följande: I en den 23 april 1954 till Jonson in -

kommen anmälan rapporterade vederbörande dagofficer att Karlsson, som
varit kommenderad som stallvakt den 19 april klockan 1200—den 20 april
klockan 0700, saknats vid upprepade visitationer under tiden för kommenderingen.
Sedan Jonson förordnat att militärförhör skulle hållas, ägde sådant
förhör rum den 24 april, varefter handlingarna i målet överlämnades
till auditören T. Wallén. I skriftligt yttrande föreslog Wallén att Karlsson
skulle dömas jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen för tjänstefel »avseende utbyte
av stallvakt» till »arrest 3—4 dagar». —■ Den 4 maj inkom till Jonson
rapport från vederbörande dagunderofficer att Karlsson saknats i sin förläggning
vid upprepade visitationer under natten till den 3 maj. Av Jonson
beordrat militärförhör ägde rum den 5 maj. I avgivet skriftligt yttrande
föreslog Wallén, att Karlsson skulle jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande
åläggas arrest åtta dagar. — Genom skilda av Jonson den 11
maj meddelade beslut, vilka icke kontrasignerats av Wallén, ålades Karlsson
dels »för det han 19/4 genom försummelse åsidosatt vad som enligt
särskilda föreskrifter ålegat honom» jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen för
tjänstefel arrest tre dagar, dels ock »för det han 3/5 1954 olovligen
uteblivit från avdelning av krigsmakten där han skolat vistas» jämlikt
26 kap. 11 § strafflagen för undanhållande arrest sju dagar. Med åberopande
av 9 § disciplinlagen sammanlade Jonson därefter genom särskilt beslut
de Karlsson ådömda straffen med varandra till arrest tio dagar. Karlsson
avgav den 12 maj nöjdförklaring och avtjänade därefter det sålunda
till tio dagar bestämda arreststraffet.

I skrivelse till Jonson den 17 juli 1954 framhöll militieombudsmannen,
att handläggningen av ifrågavarande disciplinmål syntes kunna göras till
föremål för anmärkning i flera i skrivelsen närmare angivna hänseenden,
samt anmodade Jonson att med anledning därav inkomma med eget yttrande
och yttrande av Wallén. I militieombudsmannens skrivelse anfördes
i huvudsak följande.

Enligt 11 § militära rättsvårdskungörelsen skall, då bestraffningsberättigad
befattningshavare ålägger disciplinstraff, i beslutet angivas den gärning
bestraffningen avser, tiden för gärningens begående och, där så erfordras,
övriga omständigheter för dess kännetecknande ävensom brottsbeteckningen
och tillämpat lagrum.

Den gärningsbeskrivning som innefattas i det straffbeslut, varigenom
Karlsson dömts för tjänstefel, kan icke anses innehålla angivande av för
gärningens kännetecknande erforderliga omständigheter. Med den avfattning
gärningsbeskrivningen erhållit har nämligen icke angivits vilka särskilda
föreskrifter Karlsson ansetts ha åsidosatt och i vilka hänseenden försummelse
därvidlag ansetts ligga Karlsson till last. Att en sådan oklarhet
icke bör få vidlåda ett meddelat straffbeslut ligger i öppen dag. Av Walléns
yttrande att döma har han funnit Karlsson förvunnen till ansvar för tjänstefel
därigenom all denne bytt tjänstgöring såsom stallvakt med annan värnpliktig.
Att Ni delat denna uppfattning kan möjligen sägas framgå av att

Ni såsom tid för den straffbara gärningens begående angivit endast den 19
april.

Vad angår det straffbeslut, varigenom Karlsson dömts för undanhållande,
kan beträffande gärningsbeskrivningen anmärkas att vid utevarobrott
tiden för bortovaron skall angivas genom utsättande av icke endast den eller
de kalenderdagar, varunder bortovaron infallit, utan även, så långt detta är
möjligt, de exakta tidpunkter då bortovaron under den eller de angivna
dagarna tog sin början respektive upphörde. Att detta iakttages är av vikt
icke minst med hänsyn till vad i 131 § inskrivningsförordningen föreskrives
därom att värnpliktig, som under tjänstgöringen blivit fälld till straff för
rymning eller för undanhållande, skall under tid som svarar mot tiden för
rymningen eller undanhållandet kvarhållas efter utgången av den bestämda
tjänstgöringstiden för fullgörande av eftertjänst.

Enligt 13 § rättsvårdskungörelsen skall slutligt beslut i disciplinmål kontrasigneras
av auditören om dennes yttrande inhämtats; kontrasignation
erfordras dock icke, om auditörens yttrande avgivits skriftligen och beslutet
till alla delar överensstämmer med yttrandet. Tydligt är att, om av auditören
föreslaget arreststraff icke angivits till exakt antal dagar utan — såsom
skett med avseende å det av Karlsson begångna tjänstefelet — uttrycket
»arrest 3—4 dagar» använts, sådan överensstämmelse mellan auditörens
yttrande och beslutet som förutsättes i nu ifrågavarande stadgande icke
varit för handen och att därför auditörens kontrasignation av beslutet varit
erforderlig (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 203). I det
beslut, varigenom Karlsson ålagts straff för undanhållande, har straffet
bestämts till arrest sju dagar. Wallén hade i sitt skriftliga yttrande föreslagit
åtta dagars arrest.

Av vad nu anförts framgår att, såvitt rör längden av arreststraffet, intetdera
av de båda den 11 maj meddelade straffbesluten överensstämmer med
Walléns yttrande. Såsom den tidigare redogörelsen jämväl giver vid handen
kan överensstämmelse icke heller anses föreligga med avseende å gärningsbeskrivningen,
vare sig i fråga om det av Karlsson begångna tjänstefelet eller
vad angår undanhållandet i vilket sistnämnda fall Wallén icke lämnat någon
som helst beskrivning av gärningen. Härtill kommer att tiden för gärningens
begående icke i någotdera fallet av Wallén angivits.

Enligt 4 kap. 1 § strafflagen skall, då någon dömes för flera brott, gemensamt
straff ådömas, evad brotten begåtts genom samma handling eller
genom skilda handlingar. Denna regel äger tillämpning även i fråga om disciplinstraff.
Vid ådömande av gemensamt straff bliva bestämmelserna i
7 och 8 §§ disciplinlagen jämförda med 4 och G §§ sistnämnda lag att tilllämpa.

Med hänsyn härtill och då de båda disciplinmålen angående Karlsson samtidigt
förelegat till avdömande, har det ålegat Eder — som ju funnit Karlsson
i båda fallen ha förskyllt arreststraff — att med tillämpning av 4 kap.
1 § strafflagen samt 7 och 4 §§ disciplinlagen ådöma gemensamt arrest -

straff. Genom det av Eder använda tillvägagångssättet att ålägga skilda
arreststraff har Ni sålunda förfarit felaktigt. Även om Ni vid ett riktigt tilllämpande
av bestämmelserna icke skulle funnit anledning att såsom gemensamt
straff för de båda förseelserna ålägga Karlsson arrest under kortare
tid än tio dagar, har det begångna felet likväl medfört åsidosättande av
föreskriften i 40 § militära rättegångslagen att den bestraffningsberättigade
skall personligen höra den misstänkte om anledning förekommer att ålägga
honom arrest i mer än åtta dagar.

Av Jonson och Wallén anfördes i avgivet yttrande bland annat följande:
Vikten av att i förekommande straffbeslut rörande utevarobrott angåves den
tid, varunder straffbar utevaro befunnits ligga vederbörande till last, vore
för bådas vidkommande fullt klar. Att de ifrågavarande straffbesluten icke
blivit kontrasignerade av Wallén berodde på rent förbiseende. Vid en förberedande
överläggning i det mål, varigenom Karlsson ålagts straff för tjänstefel,
hade Jonson och Wallén enats om att straffet lämpligen borde bestämmas
till arrest tre dagar. Då därefter det andra målet rörande Karlsson
blivit aktuellt, hade Jonson och Wallén även i detta mål haft en förberedande
överläggning och därvid enats om att straffet för den ifrågavarande
ytterligare förseelsen borde bestämmas till arrest sju dagar. När sedermera
formligt beslut skulle fattas i de båda målen, hade Jonson och Wallén efter
diskussion kommit till det resultatet att målen skulle kunna avdömas var
för sig, varefter vid verkställandet av de särskilda straffen dessa skulle sammanläggas
med tillämpning av 9 § disciplinlagen. Även frågan om förhör
jämlikt 40 § militära rättegångslagen hade då diskuterats. Vid tiden för
målens avgörande hade rått stor tidsnöd, vilket i första hand berott på att
såväl Jonson som Wallén då haft att fullgöra krävande åligganden utöver
det ordinarie arbetet. Härtill hade kommit angelägenheten av att de ifrågavarande
båda målen fortast möjligt avgjordes, särskilt med hänsyn till att
det först uppkomna målet redan länge fått anstå för avgörande. Anledningen
till de begångna felen vore att finna i nu angivna särskilda omständigheter
och hemställdes därför att vid det avgivna yttrandet finge bero.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 8 februari 1955 till Jonson
följande.

Av min tidigare skrivelse till Eder framgår i vilka olika hänseenden fel
blivit begångna vid handläggningen av de ifrågavarande båda målen. Den
anhopning av fel, som därvid förekommit, giver vid handen att Ni icke på
sätt som vederbort förskaffat Eder erforderlig kännedom om hithörande bestämmelser
rörande den militära rättsvården. Av utredningen framgår att
Ni haft samråd med Wallén beträffande frågan huruvida förevarande båda
mål kunde avgöras var för sig och att Wallén därvid medverkat till alt bibringa
Eder den felaktiga uppfattningen att ådömande av särskilt straff i

ettvart av målen var förenligt med gällande lagbestämmelser. Att Ni i detta
hänseende misstagit Eder är vid sådant förhållande i viss mån förklarligt. I
hög grad anmärkningsvärt är att Wallén, vilken på grund av sitt nämnda
deltagande i tillkomsten av straff besluten blivit jämte Eder ansvarig för desamma,
icke haft klart för sig huru enligt grundläggande straffrättsliga normer
skolat i förevarande fall förfaras.

Vid det förhållandet att, såvitt av utredningen framgår, någon skada eller
annan olägenhet icke föranletts av de förelupna felen finner jag mig kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i det ovan anförda.

Wallén skulle genom Jonsons försorg erhålla del av skrivelsen.

5. Vissa frågor rörande formen för samt avfattningen och delgivningen av
förbandschefs beslut om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare

vid förbandet

Ämbetsberättelsen innehåller ovan (s. 48 ff.) redogörelse för ett av driftingenjören
vid norra flygbasområdet F. Uppström hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende, vari militieombudsmannen föranstaltade om disciplinär
åtgärd mot stabschefen vid flygbasområdet majoren A. Holmer. Under
utredningen i ärendet framkom att dåvarande flygbasområdeschefen
översten H. Sundins handläggning av en av Holmer till Sundin gjord anmälan
mot Uppström gav anledning till erinran i olika hänseenden. Av handlingarna
i det av Uppström anhängiggjorda ärendet framgick härutinnan
bl. a. följande: I skriftlig rapport den 14 oktober 1953 till Sundin anmälde
Holmer till beivrande vissa delvis mot Holmer riktade förfaranden från
Uppströms sida. Sundin överlämnade den 16 oktober 1953 — efter samråd
med vederbörande auditör — rapporten till landsfogden i Jämtlands län
med framställning om polisutredning. Sedan förundersökning verkställts,
ägde samråd i saken rum mellan landsfogden och auditören. Därvid konstaterades
att någon absolut klargörande utredning i målet icke kunde förebringas,
att de handlingar Uppström erkänt icke kunde betraktas såsom så
allvarliga tjänstefel att åtal skäligen borde anställas mot Uppström, men att
vad Uppström erkänt borde föranleda Sundin att taga under övervägande
huruvida icke varning borde meddelas Uppström. Landsfogden beslöt därefter
den 23 februari 1954 att för sitt vidkommande avskriva målet utan att
väcka åtal med motivering att vad som framkommit icke innebar möjlighet
till bevisning om förfarande från Uppströms sida av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar för tjänstefel. Sedermera upptog Sundin — jämlikt
instruktionen för flygbasområdeschef — saken i disciplinär ordning och
meddelade Uppström, som var icke ordinarie civil befattningshavare, varning
för det denne gjort sig skyldig till vissa förfaranden som ansågos innefatta
försumlighet, oskicklighet och klandervärt uppförande. Varningen
meddelades Uppström muntligen och var icke grundad på något skriftligt

beslut, — Någon upplysning om vilken dag Sundin fattade beslut om tilldelandet
av varningen eller när densamma delgavs Uppström kunde icke inhämtas
av föreliggande handlingar.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till Sundin den 11 september 19o4
— med framhållande att handläggningen av ifrågavarande bestraffnmgsärende
syntes i vissa angivna hänseenden giva anledning till anmärkning —
anmodat Sundin att inkomma med yttrande i saken, anförde denne i skrivelse
den 2 december 1954: Sedan Sundin fattat beslut att tilldela Uppström
varning, återstod frågan om formen för beslutet. Sundin rådförde sig harutinnan
med straffregislerföraren vid Jämtlands flygflottilj och med auditören.
Av dessas uttalanden fick Sundin den uppfattningen att någon som helst
skriftlig anteckning icke vore erforderlig. Enär någon skriftlig anteckning
rörande varningen således icke funnes, kunde Sundin icke lämna besked om
dagen för beslutets meddelande. — Enligt vad auditören meddelat kunde
han icke erinra sig huruvida han yttrat sig beträffande formen för bestraffningsbeslutet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 25 februari 1955 till chefen för
norra flygbasområdet följande.

Enligt 6 § instruktionen den 30 juni 1942 för flygbasområdeschef in. m.
skall i fråga om bestraffning av civila befattningshavare vad därutinnan
stadgas för civil personal vid flygstaben äga motsvarande tillämpning. I 58 §
instruktionen den 22 oktober 1948 för flygledningen ha bestämmelser meddelats
rörande bestraffning av sistnämnda personal. Av dessa föreskrifter
framgår bland annat att civil icke ordinarie befattningshavare må såsom påföljd
för försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande åläggas
disciplinär bestraffning bland annat i form av varning; vid svårare förseelse
sker åtal inför vederbörande underrätt. Talan mot beslut om disciplinär
bestraffning fullföljes hos Kungl. Maj:t inom viss tid efter det klaganden
erhållit del av beslutet. Enligt 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 om regeringsrätten
skola till regeringsrättens upptagande och avgörande höra, bland
andra, mål om disciplinär bestraffning.

Såsom av det nyss anförda framgår må befattningshavare som äger utöva
disciplinär bestraffningsrätt över honom underlydande civila befattningshavare
skilja saken från sig genom att anmäla den felande till åtal. Enligt
stadgad rättspraxis innebär föregående domstolsförfarande hinder för senare
åläggande av disciplinär bestraffning. Sedan målet överlämnats till
åklagare och denne väckt åtal vid domstol är sålunda den bestraffningsberättigade
förhindrad att till behandling i disciplinär ordning upptaga de förfaranden
som underställts domstolens prövning och detta oavsett huruvida
domstolen fäller eller friar den tilltalade. Det ligger emellertid i sakens natur
att icke heller i fall där åklagaren meddelar beslut att ej anställa åtal
eller att nedlägga i målet inledd förundersökning någon befogenhet kan
föreligga för den bestraffningsberättigade att därefter befatta sig med prov -

ning av frågan om disciplinär bestraffning av de av åklagaren prövade förfarandena
från den misstänktes sida; ett motsatt förhållande skulle innebära
att den bestraffningsberättigade tillädes befogenhet att ompröva åklagarens
beslut. Endast därest åklagaren funnit målet lämpligen böra avgöras
i disciplinär ordning och med anledning härav underställt den bestraffningsberättigade
saken, torde möjlighet till disciplinär bestraffning öppnas
för den bestraffningsberättigade.

Av handlingarna synes framgå att åklagaren funnit att de förfaranden
som lagts Uppström till last, i den mån utredning kunnat förebringas, icke
vore av beskaffenhet att domstol skulle komma att härför ålägga straff men
att de likväl uppfyllde förutsättningarna för att såsom försumlighet, oskicklighet
eller klandervärt uppförande kunna bliva föremål för disciplinär bestraffning
samt att åklagaren på grund härav — i anslutning till sitt beslut
att icke väcka åtal —- underställt Sundin frågan om bestraffning av Uppström
i disciplinär ordning. Även om icke — såsom fallet är i fråga om
disciplinmål rörande krigsmän (83 § militära rättegångslagen) — någon
uttrycklig bestämmelse om sådant underställande meddelats, torde någon
erinran icke kunna riktas mot det tillämpade förfaringssättet, liksom icke
heller mot Sundins åtgärd att — sedan Uppström beretts tillfälle yttra sig
— ålägga denne varning. Vad så till vida förekommit föranleder därför icke
någon vidare åtgärd från min sida.

Emellertid giva handlingarna i målet vid handen att ifrågavarande Uppström
muntligen meddelade beslut om varning icke upprättats skriftligen.
Såsom tidigare nämnts skall fullföljd talan i fråga om disciplinär bestraffning
upptagas och prövas av regeringsrätten. Prövningen i regeringsrätten
grundas på skriftligt material. Det ligger i öppen dag att i det skriftliga underlag,
varå vid förd klagan överinstansen har att grunda sitt bedömande,
i varje fall maste ingå själva det beslut som skall bliva föremål för omprövning.
Vidare måste regelmässigt såsom ofrånkomligt krav uppställas att beslutet
skall innehålla erforderliga uppgifter för kännetecknande av den eller
de förseelser, som avses med beslutet, och de faktiska upplysningar i övrigt
som i förekommande fall kunna vara av särskild betydelse för den eller
de ifrågavarande gärningarnas bedömande. Avkall på detta krav kan göras
endast under förutsättning att i saken föreliggande skriftlig anmälan eller
annan handling i ärendet, vartill kan hänvisas i beslutet, innehåller fullt
otvetydiga och uttömmande uppgifter i nu angivna hänseenden. Ett noggrant
iakttagande av vad sålunda framhållits är från rättssäkerhetssynpunkt
av betydelse även såtillvida att den med beslutet avsedde skall därav kunna
hämta tillförlitlig ledning vid bedömandet av frågan om ett överklagande
av beslutet och vad vid talans utförande bör från hans sida iakttagas för
tillvaratagande av hans rätt.

Den tid som står till buds för fullföljd av talan mot beslut om åläggande
av disciplinär bestraffning är att räkna från det klaganden fick del av
beslutet. Med hänsyn härtill är det uppenbart att — vare sig delgivandet
skett genom muntligt återgivande av beslutets innehåll eller sålunda att

vederbörande fått sig tillställt eller eljest erhållit del av det skriftligen upprättade
beslutet — tiden för delgivningen bör vara skriftligt bestyrkt, lämpligen
i form av vederbörandes egen bekräftelse av delgivningen.

Av vad i ärendet förekommit framgår, att Sundins handläggning av ifrågavarande
bestraffningsärende giver anledning till erinran i olika ovan angivna
hänseenden. Därest Sundin ägnat tillbörlig omsorg åt ärendets handläggning,
borde det för honom i varje fall ha varit uppenbart att beslutet
skulle ha givits skriftlig form. I förevarande fall har frånvaron av varje
som helst anteckning om Sundins beslut att tilldela Uppström varning medfört
att det icke ens varit möjligt att erhålla närmare besked om tidpunkten
för varningens meddelande.

Ett noggrant iakttagande av de normer för avfattningen av beslut om
disciplinär åtgärd, som i det föregående berörts, torde bliva av än större
betydelse därest i enlighet med väckt förslag tillämpningsområdet för den
disciplinära bestraffningsrätten kommer att väsentligt utvidgas i fråga om
civila befattningshavare vid försvaret (se militieombudsmannens ämbetsberättelse
1955 s. 202 ff.).

Vid det förhållandet att, såvitt av utredningen framgår, någon rättsförlust
eller annan skada icke föranletts av de anmärkta bristerna i fråga om
handläggningen av berörda bestraffningsärende finner jag mig i förevarande
avseende kunna låta bero vid de uttalanden som innefattas i det ovan
anförda.

Sundin och auditören skulle genom flygbasområdeschefens försorg erhålla
del av skrivelsen. Avskrift av skrivelsen tillställdes Uppström.

6. Bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut i disciplineller
ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet

Vid granskning av arrestantkort från Livgrenadjärregeinentet för mars
1955 uppmärksammades, att majoren Å. Stenstrand meddelat två straffbeslut,
det ena den 3 och det andra den 9 mars 1955, i angiven egenskap a\
stabschef vid regementet.

Sedan från Stenstrand infordrats yttrande, innefattande upplysning varå
han grundat sin behörighet att ålägga nämnda straff, anförde Stenstrand.
Regementschefen deltog under tiden den 2—den 11 mars 1955 med regementet
i en av militärbefälhavaren anordnad övning i trakten av Katrineholm.
Då regementschefen under nämnda tid icke överlämnat befälet över hemmavarande
delar av regementet, satte Stenstrand sig per telefon i förbindelse
med regementschefen beträffande de ifrågavarande rättsvårdsärendena. Regementschefen
fastställde därvid de föreslagna straffen och uppdrog åt Stenstrand
att påteckna besluten. Detta gjordes för alt lid skulle vinnas, vilket
var önskvärt på grund av nära förestående utryckning. Av förbiseende hade

Stenstrand ovanför sin namnteckning skrivit »på uppdrag av regch» i stället
för, såsom rätteligen bort ske, »för regch».

I bilagt yttrande vitsordade regementschefen, översten H. Stenholm, de
av Stenstrand lämnade uppgifterna.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 23 juni 1955 till Stenholm
följande.

I 13 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrives, att slutligt beslut i
disciplinmål skall underskrivas av den bestraffningsberättigade med angivande
av hans befattning.

Då Stenstrand i sitt yttrande anför, att han bort underskriva straffbesluten
»för regch» i stället för »på uppdrag av regch», stöder han sig på
de bestämmelser som gälla beträffande expeditionstjänsten vid armén. I den
provisoriska expeditionstjänstinstruktion för armén, som fastställts att
gälla från och med den 1 januari 1953, föreskrives följande: Då chef är
förhindrad att underskriva tjänstemeddelande, äger han med bibehållet ansvar
uppdraga åt stabschef eller annan underställd befattningshavare att
skriva under. Ovanför namnteckningen tecknas i dessa fall »För» och vederbörande
chefs befattning. Under namnteckningen skrives vederbörandes
befattning (punkt 15). Då beslutanderätten av chef delegerats till underställd
befattningshavare, skriver denne under. Ovanför namnteckningen skrives
»På uppdrag av» och vederbörande chefs befattning. Under namnteckningen
skrives vederbörandes befattning (punkt 16).

Föreskriften i 13 § militära rättsvårdskungörelsen att slutligt beslut i
disciplinmål skall underskrivas av den bestraffningsberättigade innebär
uppenbarligen att den bestraffningsberättigade, som är ansvarig för beslutets
innehåll, skall egenhändigt underteckna detta. I likhet härmed gäller
aven att befattningshavare, som meddelat beslut i ersättningsmål, har att
egenhändigt underteckna sådant beslut (se 23 § militära rättsvårdskungörelsen).
Vad i ovannämnda expeditionstjänstinstruktion föreskrivits angående
underskrift av tjänstemeddelande äger således icke tillämpning beträffande
beslut i disciplinmål och ersättningsmål.

Ehuru således i förevarande disciplinmål förfarits felaktigt därigenom
att Ni såsom bestraffningsberättigad icke själv underskrivit besluten, låter
jag med hänsyn till omständigheterna bero vid det uttalande som innefattas
i det anförda.

Stenstrand skulle genom regementschefens försorg erhålla del av skrivelsen.

7. Fråga huruvida regementschef utan giltiga skäl överlämnat militära mål
till behandling av åklagarmyndighet och domstol och därigenom undandragit
sig att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära

bestraffningsrätt

Vid niilitieonibudsmannens inspektion den 20 april 1954 av rådhusrättens
i Falun handläggning av militära mål antecknades följande.

I en den 26 januari 1954 till chefen för Dalregementet inkommen rapport
anmäldes av vederbörande vaktchef att värnpliktige nr 633-14-52 S. E. Norén
den 23 januari 1954 klockan 1530, då han tjänstgjorde som vaktpost vid
huvudingången till Dalregementets kasernområde, underlåtit att göra anmälan
för regementschefen, översten E. Drakenberg. Vid ett inför Drakenberg
den 27 januari 1954 hållet militärförhör vitsordade Norén rapportens
riktighet samt uppgav vidare: Han var kommenderad som kasernvakt under
tiden den 22 januari klockan 1900—den 23 januari klockan 1900. På grund
av rådande kyla gingo vaktposterna en timme åt gången, varvid Norén bland
annat hade passet mellan klockan 1500 och 1600. Eftersom Norén frös, satte
han på sig öronskydd och päls samt fällde upp pälskragen. Omkring klockan
1530 gick han in i postkuren och ställde sig där, varvid regementschefen passerade
från gården genom vaktgrinden. Han vore fullt medveten om att enligt
gällande instruktion för portvakten vid vaktgrinden denne vore skyldig
verkställa hälsning och anmälan bl. a. för regementschefen. Han vore även
på det klara med att postkuren skulle användas för att söka skydd mot regn,
blåst och dylikt, men eftersom han frusit hade han gått in i postkuren för
att om möjligt få skydd mot kylan. Han erkände att han icke löste sin uppgift
att kontrollera in- och utpasseringen, enär han varken såg eller hörde
något. Han blev icke varse regementschefen, förrän denne fällde ned pälskragen
på honom. Vid tillfället hade temperaturen varit — 20°. — Disciplinmålsprotokollet
översändes till auditören E. Hallenberg för yttrande, därvid
av Drakenberg å protokollet med blyerts antecknades att Norén för vad
denne låtit komma sig till last enligt Drakenbergs mening borde åläggas
arrest sex dagar för tjänstefel eller övergivande av post. I ett av Hallenberg
den 1 februari 1954 avgivet yttrande i målet anfördes följande: Enligt Hallenbergs
uppfattning hade Norén icke ådragit sig ansvar för övergivande
av post. Straff enligt 26 kap. 13 § strafflagen kunde visserligen ådömas
även den som satt sig ur stånd att fullgöra vakttjänst men detta torde
icke vara tillämpligt å Noréns åtgärd att fälla upp pälskragen, vilken ju
varit avsedd till skydd mot kyla. Norén borde dömas för tjänstefel. Hallenberg
ansåge att sex dagars arrest vore för hårt straff och ifrågasatte om
del i fall som det förevarande icke kunde räcka med tillrättavisning. Protokollet
borde kompletteras med ytterligare upplysningar angående temperaturen
vid tillfället. — Sedan utredningen kompletterats med uppgift från
meteorologiska ombudet i Borlänge att temperaturen vid det ifrågavarande
tillfället varit —20°, hänsköts målet av Drakenberg den 5 februari 1954
till militäråklagaren, därvid angavs alt hänskjutandet skedde med stöd av

22 § första stycket 6. militära rättegångslagen. I skrivelse till Drakenberg
den 15 februari 1954 framställde åklagaren, stadsfiskalen A. Rudfeldt, under
åberopande av 83 § militära rättegångslagen förfrågan huruvida Drakenberg
ville avgöra saken såsom disciplinmål. Såsom svar härå anhöll
Drakenberg i skrivelse till åklagaren den 18 februari 1954, att målet måtte
få avgöras av domstol. I skrivelsen anförde Drakenberg att målet hänskjutits
för avgörande vid domstol, enär auditören föreslagit tillrättavisning och
Drakenberg ansåge förseelsen ganska anmärkningsvärd. Genom åklagarens
försorg verkställdes härefter förundersökning i målet, innefattande allenast
förhör med Drakenberg, som därvid lämnade en närmare redogörelse för
hur han vid det ifrågavarande tillfället ertappat Norén stående inne i postkuren.
Något nytt av beskaffenhet att inverka på bedömandet av Noréns
förseelse framkom icke vid förhöret. Åklagaren yrkade härefter vid rådhusrätten
ansvar å Norén för tjänstefel, bestående däri att han vid det ifrågavarande
tillfället underlåtit att göra anmälan för regementschefen. Sedan Norén
vid rådhusrätten erkänt åtalade förseelsen, dömdes han av rådhusrätten
den 2 mars 1954 för tjänstefel till arrest fyra dagar.

Vid inspektion den 21 april 1954 av stadsfiskalens i Falun handläggning
av militära mål antecknades följande.

En genomgång av brottmålsdiarierna utvisade att antalet till stadsfiskalen
inkomna militära brottmål utgjorde: för 1950 69 (därav emellertid 43
mål avsågo åtal mot värnpliktiga för vid ett och samma tillfälle förövade
lydnadsbrott), för 1951 44, för 1952 141, för 1953 87 och för förfluten del
av 1954 52. — Rudfeldt uppgav att antalet från chefen för Dalregementet
till stadsfiskalen hänskjutna brottmål under de senaste åren varit påfallande
stort; dröjsmål med utredningsarbetet i de militära målen hade dock
i stort sett kunnat undvikas därigenom att en polisman uteslutande sysselsattes
med utredning av dylika mål. Sedan för Rudfeldt framhållits att
vid den föregående dag verkställda granskningen av rådhusrättens handläggning
av militära brottmål uppmärksammats att åklagaren endast undantagsvis
syntes ha utnyttjat möjligheten att i mål, där förutsättningar för
tillämpning av 83 § militära rättegångslagen vore för handen, underställa
den bestraffningsberättigade befattningshavaren frågan om denne ville avgöra
saken i disciplinär ordning, uppgav Rudfeldt att enligt hans mening
regementschefen visat en viss motvilja mot att till disciplinärt avgörande upptaga
hänskjutna brottmål och att det förekommit att regementschefen vid
av Rudfeldt gjord förfrågan motsatt sig att avgöra saken disciplinärt.

I skrivelse den 2 juni 1954 begärdes yttrande från Drakenberg med anledning
av vad sålunda förekommit, därvid framhölls följande. I Handbok
i militär rättsvård s. 61 anfördes rörande bestraffningsberättigad befattningshavares
hänskjutande av mål till åklagaren bland annat: »Det må
betonas, att bestraffningsberättigad befattningshavare icke bör i onödan
övervältra på civil myndighet att verkställa utredning i mål, som kunna
avgöras i disciplinär ordning. Med hänsyn till de allmänna domstolarnas
arbetsbörda må vidare understrykas vikten av att den som erhållit bestraff -

ningsrätt i disciplinmål icke utan giltigt skäl undandrar sig att utöva sin
domsrätt. På grund härav stadgas i 28 § RL, att den bestraffningsberättigade
vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren skall i skriftlig resolution
ange den särskilda i RL bestämda grund, som föranlett åtgärden.» I redogörelse
för innebörden av föreskriften i 22 § första stycket 6. militära rättegångslagen
anfördes vidare i handboken (s. 65) att nämnda lagrum avsåge
det fall att den bestraffningsberättigade, trots att målet i och för sig
kunde handläggas av honom, med hänsyn till att saken tilldragit sig allmän
uppmärksamhet, genom exempelvis pressartiklar eller eljest, funne synnerliga
skäl föreligga att målet borde handläggas vid domstol. Laglig grund
för hänskjutande till åklagaren av målet mot Norén syntes icke ha förelegat
och Drakenberg hade med hänsyn till föreliggande omständigheter saknat
skäl motsätta sig åklagarens begäran om målets avgörande i disciplinär
ordning.

I avgivet yttrande anförde Drakenberg: Då han fattade beslutet att hänskjuta
målet mot Norén till domstol, förelågo följande omständigheter. Drakenberg
var enda vittne till den händelse, som föranlett att Norén var anmäld
för försummelse. Norén själv hade genom sina åtgärder satt sig ur
stånd att iakttaga händelseförloppet. Frågan huruvida en post, som vidtoge
åtgärder vilka hindrade honom att förrätta sin tjänst, beginge en straffbar
handling eller om hans gärning skulle anses vara en mindre förseelse av
beskaffenhet att endast föranleda tillrättavisning, hade Drakenberg ansett
ha stor principiell betydelse och han hade alltjämt samma uppfattning.
Auditören fann sig icke kunna tillstyrka arreststraff på grundval av den
av förhörsledaren förebragta utredningen. En bidragande orsak till auditörens
ställningstagande syntes vara, att Drakenbergs egen version av händelseförloppet
saknades. Därtill kom att Drakenberg ansåg förseelsen böra
bedömas som övergivande av post, medan auditören ville hänföra den till
tjänstefel. Redan av formella skäl föreföll det Drakenberg icke tänkbart att
döma i ett mål, där sådan tvekan var rådande att ett förhör med honom
själv som vittne var erforderligt. Det syntes honom icke heller ur rättssäkerhetssynpunkt
lämpligt att i ett sådant mål döma mot auditörens mening.
Nämnda omständigheter syntes Drakenberg utgöra synnerliga skäl
att målet handlades vid domstol. Det förhållandet att handboken i militär
rättsvård i kommentaren till 22 § första stycket 6. militära rältegångslagen
endast upptoge det fall, att omständigheterna i ett visst mål tilldragit sig
allmän uppmärksamhet, såsom synnerligt skäl i lagrummets mening, syntes
Drakenberg icke utesluta att även andra fall, som vid kommentarens författande
måhända voro mindre aktuella, kunde vara hänförliga till lagrummet.
Med bortseende från den juridiska sidan av saken ville Drakenberg
framföra även militära synpunkter på detta och liknande fall. Regementschefen
hade i förhållande till sina underlydande icke blott en rättsligt prövande
och dömande ställning, utan han borde även utöva en uppfostrande
verksamhet, och han hure ansvaret för regementets disciplin. Varje misstag
i fråga om den juridiska verksamheten, manifesterat därigenom att ett

av regementschefen ålagt straff av domstol lindrades eller upphävdes, verkade
försvårande på regementschefens övriga verksamhet. Det måste därför
enligt Drakenbergs mening vara ett samhällsintresse att regementschefen
hade möjlighet att till domstol överlåta tveksamma fall med stor disciplinär
räckvidd.

Rudfeldt anförde i infordrat yttrande: Det hade i flera fall förekommit
att 22 § första stycket 6. militära rättegångslagen åberopats såsom grund
vid hänskjutandet av mål från chefen för Dalregementet. I samtliga de fall
då Rudfeldt underlåtit att underställa regementschefen frågan om disciplinärt
avgörande av mål, oaktat förutsättningar därför förelegat, hade denne
vid målets hänskjutande skrivit på sådant sätt, att Rudfeldt ansett sig icke
kunna göra bruk av bestämmelserna i 83 § militära rättegångslagen. Rudfeldt
komme för framtiden att i större omfattning tillämpa det i nämnda
paragraf stadgade förfaringssättet oavsett innehållet i regementschefens remisskrivelser.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 1 mars 1955 till Drakenberg följande.

I 22 § första stycket militära rättegångslagen föreskrives skyldighet för
bestraffningsberättigad befattningshavare att i vissa fall till åklagaren hänskjuta
mål angående brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas som militärt mål. Dylikt hänskjutande skall enligt lagrummet
ske, om i målet finnes annan målsägande än kronan (1.), om straff för
brottet ej må åläggas i disciplinmål (2.), om den bestraffningsberättigade
förordnat om den misstänktes gripande (3.), om det finnes skäl antaga att
straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot
eller böter (4.), om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej
skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg
(5.), om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet
finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol (6.)
eller om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,
som den misstänkte antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande
vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden (7.). I 28 § nämnda
lag föreskrives att den bestraffningsberättigade befattningshavaren skall,
då han hänskjuter mål till åklagaren, översända handlingarna i målet samt
skriftligen angiva på vilken i nämnda lag bestämd grund hänskjutandet
sker. I 83 § samma lag föreskrives att därest åklagare, sedan militärt brottmål
hänskjutits till honom eller eljest av honom utretts, finner att den misstänkte
förskyller ansvar men att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål,
åklagaren skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, underställa
den bestraffningsberättigade befattningshavaren frågan om denne vill avgöra
saken.

De i militära rättegångslagen meddelade föreskrifterna angående hänskjutande
av mål till åklagaren ersatte tidigare huvudsakligen i 204 § straff -

lagen för krigsmakten givna bestämmelser om hänskj utande av mål till
krigsdomstol. Vid tillkomsten av den lagstiftning, varigenom krigsdomstolarnas
befattning med militära mål överfördes till de allmänna domstolarna,
framstod det som angeläget att närmare undersöka frågan om en lämplig
avvägning mellan den disciplinära bestraffningsrätten och den straffrättsskipning
som skulle ankomma på domstolarna. Ett därmed sammanhängande
spörsmål var huru utredningsarbetet i de militära målen skulle
fördelas mellan militär och civil myndighet. I sistnämnda hänseende gällde
enligt tidigare ordning, att förberedande brottsutredning skulle verkställas
genom militär myndighet, vare sig brottet skulle åtalas vid domstol eller
bestraffas disciplinärt av militär chef. Det förslag som år 1946 avgavs av
utredningen angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU
1946: 91) innebar, att den disciplinära bestraffningsrätten skulle i princip
bibehållas i ungefär samma omfattning som tidigare men att utredningen
i militära mål i viss utsträckning skulle överflyttas på civil myndighet. I
det nyssnämnda betänkandet uttalades härutinnan att beträffande mera
bagatellar tade förseelser, som genom tjänsterapporter bleve anmälda för beivran,
i regel en rent militär utredning utan olägenhet kunde anlitas samt
att en dylik ordning uppenbarligen innebure vissa påtagliga fördelar, bl. a.
såtillvida att utredningen kunde ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten
stördes.

Den reglering av frågan i vilka fall militära mål skulle hänskjutas till
åklagaren, som kommit till uttryck i militära rättegångslagen, överensstämmer
i stort med utredningens förslag. I ett flertal uttalanden såväl i utredningens
betänkande som i den på grundval därav avgivna propositionen (nr
216/1948) inskärptes vikten av att de bestraffningsberättigade chefernas
befogenhet att själva ålägga bestraffning och ombesörja utredning utnyttjades
i sådan omfattning att åklagare och domstolar icke i onödan betunga des.

Såsom belysande härför må återgivas följande uttalande av utredningen
(betänkandet s. 157 f.): »För närvarande torde alltemellanåt förekomma,
att disciplinmål hänskjutas till krigsrätt i fall då befälhavaren finner
det vara föremål för tvekan huruvida påföljden bör stanna vid disciplinstraff.
Är tveksamheten beroende av att utredningen i målet icke giver stöd
för ett tillförlitligt bedömande av straffmätningsfrågan och det icke låter
sig göra att därutinnan komplettera utredningen, torde målets hänskj utande
till behandling vid domstol vara fullt i sin ordning. Däremot kan det icke
anses riktigt att, om utredningen giver möjlighet till ett tillförlitligt bedömande
av straffmätningsfrågan, målet likväl hänskj utes till krigsrätt därför
att befälhavaren föredrager att lägga avgörandet i domstolens hand. Befälhavaren
måste — detta giver redan avfattningen av 204 § strafflagen för
krigsmakten vid handen — anses skyldig att, i den mån så är möjligt, själv
utöva den doinsrätt, som blivit honom anförtrodd, och bör följaktligen icke
vara befogad att på sätt nu angivits undandraga sig etl bestämt ståndpunktstagande
i straffmätningsfrågan. EU tillrättaläggande av det nämnda förfarandet
måste få till följd en minskad tillströmning till domstolarna av mera

7—55t GM. Militie ombudsmannens ämbe I sberättelse

bagatellartade mål och framstår därför såsom särskilt angeläget i samband
med de militära målens överförande till de allmänna domstolarna. Om det
på sätt utredningen föreslagit kommer att åligga befälhavaren att då målets
hänskjutande till åklagaren har sin grund däri att befälhavaren funnit
påföljden icke böra stanna vid disciplinstraff låta detta komma till uttryck
i den skriftliga resolutionen, torde kunna påräknas en ändring av förfarandet
i de åsyftade fallen i enlighet med vad ovan angivits.»

Såsom motivering till bestämmelsen att den bestraffningsberättigade chefen
-— ändå att annat skäl därtill ej förelåge — skulle äga hänskjuta disciplinmål
till åklagaren, om han på grund av sakens beskaffenhet funne synnerliga
skäl föreligga att målet handlades vid domstol, anförde utredningen
följande (betänkandet s. 158): »Det kan exempelvis vara fråga om ett fall,
som tilldragit sig allmän uppmärksamhet och där det med hänsyn härtill
är angeläget att sakens behandling förlägges till domstol med den offentlighet,
som blir en följd härav. För sådana och liknande fall bör det icke
vara befälhavaren betaget att lägga avgörandet i domstolens hand, även om
laga hinder för målets prövning i disciplinär ordning icke föreligger. Föreskriften
om att befälhavaren även i detta fall skall i den skriftliga resolutionen
angiva den i lag bestämda grunden för målets hänskjutande till åklagaren
torde innefatta tillräcklig garanti för att denna möjlighet att påkalla
domstolsbehandling icke missbrukas.»

I motiven till 28 § militära rättegångslagen anfördes i propositionen (s.
134): »Utredningen har betonat, att bestraffningsberättigad befattningshavare
icke bör i onödan övervältra på civil myndighet att verkställa utredning
i mål, som kunna avgöras i disciplinär ordning. Med hänsyn till de allmänna
domstolarnas arbetsbörda har utredningen vidare understrukit vikten av
att den som erhållit bestraffningsrätt i disciplinmål icke utan giltigt skäl undandrager
sig att utöva sin domsrätt. På grund härav borde den bestraffningsberättigade
vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren i skriftlig resolution
angiva den särskilda i lagen bestämda grund, som föranlett åtgärden.
— Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.»

I utredningens förslag förordades en bestämmelse av det innehåll som sedermera
upptogs i 83 § militära rättegångslagen. Utredningen anförde härut innan

(betänkandet s. 80): »I de fall då----disciplinmål hänskjutas

till åklagaren på grund därav att påföljden antagits icke komma att stanna
vid disciplinstraff måste det alltemellanåt kunna inträffa att i fall då fullständig
utredning förebragts åklagaren med stöd av vad därvid framkommit
finner anledning antaga att förseelsen icke skall medföra svårare påföljd
än disciplinstraff och att målet alltså skall kunna avgöras i disciplinär
ordning. Så kan givetvis även bliva förhållandet i fråga om mål, som överlämnats
till aklagaren av den anledningen att nöjaktig utredning icke ansetts
kunna åstadkommas på föranstaltande av militär myndighet. För att
i möjligaste mån begränsa de allmänna domstolarnas befattning med mål
av mera bagatellartad beskaffenhet är det givetvis angeläget att, där lagligt
hinder därför ej möter, bestraffning ålägges i disciplinär ordning. Ända -

målsenligheten synes därför kräva att i nu åsyftade fall målet icke av åklagaren
i första hand dragés under domstols prövning. I stället bör tillfälle
beredas vederbörande befälhavare att på grundval av den av åklagaren
åstadkomna utredningen pröva huruvida förutsättningar föreligga för användande
av den disciplinära bestraffningsrätten. Det bör följaktligen stadgas
skyldighet för åklagaren att, där utredningen giver vid handen att målet
kan avgöras i disciplinär ordning, för prövning härav överlämna handlingarna
till vederbörande befälhavare.*'' I det utkast till militär rättegångslag,
som på grundval av utredningens betänkande utarbetades inom justitiedepartementet,
föreslogs en bestämmelse av innehåll att åklagaren i de
avsedda fallen skulle äga rätt att underställa befälhavaren frågan huruvida
denne ville avgöra saken. I ett flertal remissyttranden anmärktes häremot
att åklagaren borde ha ej blott rätt utan skyldighet att bereda befälhavaren
tillfälle att utöva sin bestraffningsrätt. Sålunda framhölls i två yttranden,
med åberopande av att domstolarna icke borde betungas med mål som utan
olägenhet kunde avgöras av de militära myndigheterna, att åklagaren i nu
ifrågavarande fall alltid borde vara pliktig att överlämna målet till befälhavaren
och att denne i sin tur borde ha motsvarande skyldighet att avgöra
saken, om erforderliga förutsättningar därför förelåge. I ett annat yttrande
uttalades med liknande motivering, att av lagen borde framgå att det inom
vissa gränser ålåge vederbörande befälhavare att utöva sin bestraffningsrätt.
I propositionen anfördes av departementschefen i denna fråga (s. 189):
»I 80 § har föreslagits att åklagare, vilken mottagit anmälan om militärt
brott men finner saken kunna utredas och avgöras i disciplinmål, som regel
skall överlämna målet till militärmyndigheterna. Därigenom kunna domstolarna
befrias från de mål, i vilka det redan från början är uppenbart att
saken är av enkel beskaffenhet. Det lär emellertid stundom kunna inträffa
att anmälan avser ett allvarligt brott men att utredningen sedan visar, att
det icke finnes skäl att döma till högre straff än som kan åläggas i disciplinmål.
I andra fall kan det visserligen genast stå klart, att endast ett lindrigt
straff kan ifrågakomma, men förhållandena likväl vara sådana, att utredningen
bör ledas av åklagaren. Det sålunda sagda äger motsvarande tillämpning
när anmälan om brott gjorts hos militär myndighet men av denna hänskjutits
till åklagaren. Även i de nu åsyftade fallen är det tydligen önskvärt
att åtal vid domstol kan undvikas. I likhet med utredningen och vissa
remissmyndigheter anser jag därför, att det i regel bör åligga åklagaren att
i första hand hänvända sig till vederbörande militäre chef. Däremot kan jag
icke biträda yrkandena att den sistnämnde därefter i princip skulle vara
skyldig att avgöra saken i den för disciplinmål stadgade ordningen. En sådan
regel skulle lätt komma att verka stötande, särskilt om brottet ursprungligen
anmälts till den bestraffningsbcrättigade chefen men denne hänskjutit
målet till åklagaren.»

Av det anförda framgår, att vad i handboken i militär rättsvård anförts
rörande vikten av att den som erhållit bestraffningsrätt i disciplinmål icke
utan giltigt skäl undandrager sig alt utöva sin domsrätt står i full överens -

100

stämmelse med uttalanden som gjordes vid militära rättegångslagens införande.
Utredningen i förevarande ärende giver vid handen att Ni vid utövandet
av befattningen som bestraffningsberättigad chef åt civil myndighet
överlåtit handläggningen av militära brottmål i en utsträckning som icke
är förenlig med nämnda uttalanden. Härför talar icke endast den handläggning
som från Eder sida ägnats målet mot Norén och Rudfeldts uttalanden
i saken utan även vad i ärendet upplysts rörande antalet mål som från Eder
hänskjutits till åklagaren. Den avsevärda ökning, som därutinnan inträtt
efter det Ni år 1951 tillträdde som chef för Dalregementet, måste åtminstone
delvis ha sin grund i det förhållandet att Ni i betydligt större utsträckning
än eljest förekommer utnyttjat möjligheten att hänskjuta mål till åklagaren.
I samma riktning pekar en jämförelse mellan antalet av stadsfiskalen
i Falun och av andra militäråklagare handlagda militära mål.

Vad särskilt angår Eder handläggning av målet mot Norén och vad Ni anfört
därom i Edert yttrande vill jag framhålla följande.

Det av Eder åberopade förhållandet att Ni var enda vittne till den händelse,
som föranledde anmälan mot Norén, saknar i och för sig betydelse för
frågan om målet bort hänskjutas till åklagaren eller avgöras av Eder. För
ådömande av straff i disciplinär ordning kräves, att det är styrkt att den
misstänkte gjort sig skyldig till den straffbara gärning varom är fråga. Då
i disciplinmål bevisning icke kan åstadkommas genom förhör under edsansvar
med vittnen, förutsättes i allmänhet för att straff skall kunna åläggas
att den misstänkte erkänt att han begått brottet eller vidgått de faktiska
omständigheter som konstituera detta. För att bevisning skall kunna
åstadkommas i fall, då den misstänkte bestrider att han begått den gärning
varom är fråga, är det uppenbarligen nödvändigt att utredningen övertages
av åklagaren. I enlighet härmed föreskrives i 22 § första stycket 5. militära
rättegångslagen att mål skall hänskjutas till åklagaren, om det kan förutses
att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom
den bestraffningsberättigades försorg.

I förevarande fall har Norén, som rapporterats för underlåtenhet att verkställa
anmälan för Eder, vid militärförhöret oförbehållsamt erkänt detta
samt lämnat en utförlig redogörelse för omständigheterna i samband med
förseelsen. Att den vid militärförhöret förebragta utredningen innefattat ett
fullt tillfredsställande underlag för målets avgörande i disciplinär ordning,
anser jag klart. Tydligt är att Ni även själv haft samma uppfattning, då Ni
efter militärförhöret översänt disciplinmålsprotokollet till auditören med
förslag att Norén skulle åläggas sex dagars arrest för tjänstefel eller övergivande
av post. Något förhör med Eder själv i saken har icke varit påkallat.
Vid det med Eder under förundersökningen hållna förhöret har icke
heller framkommit något nytt av beskaffenhet att inverka på bedömandet
av Noréns förseelse, och Eder berättelse har icke behövt åberopas som bevisning
vid rådhusrätten. Med anledning av vad Ni i Edert yttrande anfört
därom att auditörens ställningstagande möjligen påverkats av att Eder egen
version av händelseförloppet saknades, vill jag framhålla att nämnda för -

101

hållande icke utgjort skäl för målets hänskjutande till åklagaren. Därest Ni
— trots det anförda — ansett önskvärt att utredningen kompletterades med
Edra egna upplysningar i saken, borde detta med minsta omgång ha kunnat
ordnas så att Ni nedskrivit en berättelse däröver att biläggas disciplinmålsprotokollet.

Den väsentliga orsaken till att Ni hänskjutit målet till åklagaren har uppenbarligen
varit det förhållandet, att Eder uppfattning att förseelsen borde
förskylla arrest i sex dagar och bedömas såsom övergivande av post icke
delats av auditören. Av vad ovan återgivits från förarbetena till militära
rättegångslagen framgår, att den omständigheten att tvekan må råda om en
gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering icke i och för sig utgör skäl
för målets hänskjutande till åklagaren, förutsatt att tveksamheten icke har
sin grund i att tillförlitlig utredning ej kan förebringas genom den bestraffningsberättigades
försorg. Därest mellan den bestraffningsberättigade och
auditören uppkomma skiljaktiga meningar av den art att de icke kunna
sammanjämkas vid en i saken hållen närmare överläggning — någon dylik
överläggning synes i förevarande fall över huvud icke ha förekommit —
har den bestraffningsberättigade att åt straffbeslutet giva det innehåll som
överensstämmer med hans egen uppfattning i frågan, därvid auditörens
skiljaktiga mening skall antecknas i samband med kontrasignationen (13 §
militära rättsvårdskungörelsen). Att därvidlag särskilt då fråga är om en
gärnings rättsliga rubricering en viss försiktighet bör iakttagas av den bestraffningsberättigade
ligger i öppen dag.

Av det tidigare anförda framgår att bestämmelsen om måls hänskjutande
till åklagaren på den grund att synnerliga skäl föreligga för målets
handläggning vid domstol — såsom även bestämmelsens avfattning giver
vid handen — är avsedd att tillämpas endast i undantagsvis förekommande
fall. Såsom Ni framhållit i Edert yttrande torde visserligen bestämmelsens
tillämpningsområde icke vara begränsat till det i rättsvårdshandboken
nämnda fallet att saken tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Den torde
även kunna bliva att tillämpa i andra situationer av likartad beskaffenhet,
t. ex. om det för främjande av enhetlig rättstillämpning är ur allmän synpunkt
angeläget att ett mål prövas av domstol. Att bestämmelsen icke är
tillämplig å fall som det förevarande, torde emellertid stå utom allt tvivel.
Jag vill i detta sammanhang framhålla lämpligheten av att i mera tveksamma
fall auditörens yttrande inhämtas även vid beslut om hänskjutande
av mål till åklagaren. Sådant yttrande bör i allmänhet inhämtas, då fråga är
om hänskjutande av mål jämlikt 22 § första stycket 6. militära rättegångslagen.

Då jag finner mig ha anledning förutsätta att Ni — efter den utläggning
av innebörden i hithörande bestämmelser som här lämnats — i framdeles
uppkommande fall av liknande beskaffenhet noggrant aktgiver på de förutsättningar
som enligt det ovan anförda gälla för militära brottsmåls överlåtande
till civil myndighet, låter jag hem vid de uttalanden som innefattas
i det anförda.

Avskrift av skrivelsen till Drakenberg tillställdes Rudfeldt.

102

8. Brott, varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt, hör under allmänt
åtal utan hinder av vad eljest må vara stadgat. Härav följer dock icke att i
fråga om sådana brott distriktsåklagares skyldighet att i vissa fall inhämta
statsåklagares medgivande till anställande av åtal bortfaller

I en till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde e. o. landsfiskalen
i Strängnäs distrikt I. Nyblom: I 26 kap. 23 § strafflagen stadgades att
brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman
åsidosatt sin tjänsteplikt, hörde under allmänt åtal utan hinder
av vad eljest kunde vara stadgat. Nyblom anhölle om uttalande av militieombudsmannen
huruvida av nämnda föreskrift kunde anses följa att i militärt
mål rörande ansvar för olovligt brukande av kronan eller enskild
tillhörig egendom eller eljest angående brott, beträffande vilket distriktsåklagares
åtalsrätt vore inskränkt, distriktsåklagare ägde väcka åtal utan
att först ha inhämtat statsåklagarens medgivande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 september 195ö till landsfogden
i Södermanlands län följande.

Enligt 20 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken höra under allmänt
åtal alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån. I
samma lagrums andra stycke föreskrives vidare, att om för allmänt åtal är
stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av
målsägande, sådant särskilt villkor skall vara gällande. I andra stycket fastslås
således att, även om ett brott hör under allmänt åtal, befogenheten att
anställa åtal för brottet kan vara beroende av särskilt härför uppställt
villkor och att, om så är fallet, vad härom stadgats skall lända till
efterrättelse. Till de i strafflagstiftningen upptagna bestämmelser, som innefatta
villkor av dylik art, är att hänföra för vissa fall uppställt förbehåll
att brott, ehuru det hör under allmänt åtal, ej må åtalas av allmän åklagare
med mindre statsåklagaren funnit åtal påkallat. Om dylikt villkor ej blivit
uppfyllt, föreligger rättegångshinder, innebärande att väckt åtal skall av
domstolen avvisas.

Såsom torde framgå av det nu anförda har stadgandet i 26 kap. 23 §
strafflagen betydelse endast såtillvida att brott, som uttryckligen är undantaget
från allmänt åtal — exempelvis vållande till kroppsskada enligt 14
kap. 17 § strafflagen, vilket brott i vanliga fall ej får åtalas av annan än
målsägande — dock hör under allmänt åtal om brottet begåtts av krigsman
och denne genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt. Däremot följer icke av
stadgandet att i de av Nyblom åsyftade fallen statsåklagarens medgivande
till anställande av åtal ej skulle vara erforderligt.

Nyblom skulle genom landsfogdens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

103

9. Fråga om förutsättningar för tillämpning av stadgandet i 45 kap. 5 §
första stycket rättegångsbalken om utvidgning av väckt åtal

Vid granskning av arrestantkort från Bohusläns regemente för april 1955
uppmärksammades, att rådhusrätten i Uddevalla på åtal av stadsfiskalen
E. Håkansson dömt värnpliktige nr 340310-545 S. I. S. Johansson dels genom
dom den 4 mars 1955 för undanhållande, tjänstefel och anstiftan av
osant intygande till arrest tjugufem dagar, dels ock genom dom den 15
mars 1955 för fylleri begånget den 23 februari 1955 till arrest åtta dagar.

Av de från rådhusrätten införskaffade akterna i målen framgick följande:
Huvudförhandling i målet angående undanhållande m. m. hölls den 25
februari 1955, därvid Johansson var personligen närvarande. Rapport rörande
fylleriförseelsen inkom från polismyndigheten i Uddevalla till Håkansson
den 24 februari. Av rapporten framgick, att Johansson vid förhör
inför polisen erkänt fylleriförseelsen. Samma den 24 februari överlämnade
Håkansson rapporten till chefen för Bohusläns regemente med anteckning
å rapporten att fyllerisaken syntes kunna avgöras i disciplinmål. Sedan regementschefen
den 25 februari återställt rapporten till Håkansson med åberopande
av 22 § första stycket 7. militära rättegångslagen, utfärdades av
Håkansson den 1 mars ansökan om stämning å Johansson, därvid åberopades
dennes erkännande vid polisförhöret.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 24 augusti 1955 — med hänvisning
till 45 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken — från Håkansson
infordrat upplysning rörande anledningen till att han icke vidtagit åtgärder
för åstadkommande av att de båda målen kunnat av rådhusrätten företagas
till gemensam handläggning, anförde Håkansson i avgivet yttrande: Vid
tiden för införandet av nya rättegångsbalken förekommo mellan borgmästaren
H. Westin såsom rådhusrättens ordförande och Håkansson åtskilliga
diskussioner angående olika detaljspörsmål berörande det nya förfarandet,
däribland frågan när utvidgning av väckt åtal finge ske. Åt bestämmelsen
i 45 kap. 5 § första stycket andra punkten rättegångsbalken gavs av Westin
och Håkansson därvid den tolkningen, att rätt att utan stämning utvidga
åtalet att avse »annan gärning» skulle föreligga endast för det fall att den
nya gärningen, utan att ha samband med den i stämningen angivna, likväl
varit aktuell under förundersökningen men tillförlitligen styrkts först genom
den tilltalades ei’kännande under rättegångsförfarandet inför domstolen.
En sådan tolkning av lagrummet stödde Westin och Håkansson på följande
uttalande av processlagberedningen i dess förslag till rättegångsbalk
(SOU 1938:44 s. 472): »Stundom kan emellertid vara lämpligt, att åtalet
utan stämning utvidgas även till annan gärning, som icke står i samband
med den i stämningen angivna, t. ex. till ett nytt av den tilltalade under
rättegången erkänt brott.» Den nämnda tolkningen av lagrummet i fråga
hade därefter följts av rådhusrätten. För att i görligaste mån åvägabringa,
att olika åtal mot eu tilltalad komme att handläggas i en och samma rättegång,
hade därjämte följande ordning tillämpats. Om efter det åtal väckts

104

misstanke uppkomme, att den tilltalade begått ytterligare brott, meddelades
detta omedelbart till rådhusrätten. Till en början hade detta skett skriftligen,
men numera skedde det vanligen per telefon till rättens ordförande.
Därest målet angående det redan väckta åtalet utsatts till huvudförhandling,
inställdes regelmässigt denna. Om så icke hunnit ske, finge med målets
utsättande till huvudförhandling anstå, till dess det avgjorts om ytterligare
åtal skulle väckas. Något avsteg från den angivna ordningen hade
från Håkanssons sida icke skett i det aktuella fallet. Huvudförhandling i
målet angående undanhållande m. m. var utsatt till den 25 februari 1955.
När Håkansson den 24 februari mottog rapporten angående Johanssons
fylleriförseelse, underrättade han samma dag Westin därom. Westin svarade
därvid, att delgivning av ny stämning med Johansson icke kunde medhinnas
till påföljande dag och att Westin icke funne anledning inställa den
utsatta huvudförhandlingen, särskilt som enligt Westins mening fylleriförseelsen
borde kunna avgöras som disciplinmål av regementschefen. Därmed
lät Håkansson sig nöja.

I infordrat yttrande anförde Westin: Han vitsordade att de av Håkansson
lämnade uppgifterna vore riktiga såväl i vad anginge de mellan Westin och
Håkansson förda diskussionerna angående rätt att utvidga väckt åtal som
beträffande den kontakt som i det aktuella fallet förekommit mellan Westin
och Håkansson. Westin ville därutöver framhålla, att en bidragande orsak
till att han fann den i målet angående undanhållande m. m. utsatta huvudförhandlingen
icke böra inställas var att en tidigare utsatt huvudförhandling
i målet måst inställas.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 24 oktober 1955 till Westin
följande.

I 45 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken stadgas följande: Väckt åtal
må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet
att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra
omständigheter finner det lämpligt.

I motiven till det ifrågavarande lagrummet anförde processlagberedningen
(SOU 1938: 44 s. 471—472): Med hänsyn till stämningens betydelse som
grundval för rättegången och den möjlighet, som den tilltalade borde äga
att taga kännedom om åtalet och förbereda sitt försvar, borde åklagaren i
allmänhet icke kunna utan ny stämning ändra sin talan. Han kunde sålunda
icke med uppgivande av sitt yrkande om ansvar för den gärning, som
angivits i stämningen, övergå till att yrka ansvar för en helt annan gärning.
Ej heller kunde han ändra sin talan till att avse annan person än den i
stämningen uppgivna tilltalade. Däremot syntes han böra äga viss möjlighet
att mot samme tilltalade utvidga åtalet. Att i alla fall, då fråga vore
om utvidgning av talan, kräva ny stämning skulle medföra onödig omgång.
Av praktiska skäl syntes åklagaren därför böra äga att utvidga åtalet
till att avse annan gärning än den i stämningen uppgivna. Sådan utvidgning

105

kunde vara särskilt påkallad, då den nya gärning, för vilken ansvar yrkades,
hade vissa moment gemensamma med den först åtalade, t. ex. då åtal
väckts för vållande till annans död och det sedan funnes, att gärningen
vore dråp, eller då åtal väckts för bedrägeri mot vissa målsägande och det
sedan visade sig, att den tilltalade genom samma åtgärder bedragit även
andra personer. Stundom kunde emellertid vara lämpligt, att atalet utan
stämning utvidgades även till annan gärning, som icke stode i samband med
den i stämningen angivna, t. ex. till ett nytt av den tilltalade under rättegången
erkänt brott. Härvid borde emellertid överlämnas åt rätten att avgöra,
huruvida med hänsyn till utredningen och andra omständigheter utvidgning
funnes lämplig. Särskilt måste beaktas, att den tilltalade erhölle
möjlighet att taga del av den mot honom riktade anklagelsen. Huruvida, då
talan utvidgades, ny förundersökning vore erforderlig, finge bedömas med
hänsyn till gärningens beskaffenhet och den utredning, som förelage. Av
23 kap. 22 § framginge, att utvidgning av åtal kunde ske utan ny förundersökning.

Av det anförda framgår, att den ifrågavarande bestämmelsen om rätt för
åklagaren att utvidga åtal utgör ett av praktiska skäl motiverat undantag
från regeln att väckt åtal icke må ändras. Det har lagts i domstolens hand
att medgiva, att åtalet må utan stämning utvidgas till att avse annan gärning
av samme tilltalade. Utvidgningen må avse även sådan gärning,
som icke står i samband med den eller de tidigare åtalade. Avgörande
för domstolens prövning skall vara om det med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter är lämpligt att utvidgningen tillätes. Icke minst
böra därvid beaktas de fördelar det kan innebära för den misstänkte att de
olika gärningarna bliva föremål för bedömande i ett sammanhang, vilket
är förutsättning för att gemensamt straff skall kunna ådömas för gärningarna.

I det förevarande ärendet är upplyst att, sedan Håkansson vid rådhusrätten
väckt åtal mot Johansson för undanhållande in. in. samt huvudförhandling
i målet utsatts att äga rum den 25 februari 1955, den 24 februari
till Håkansson inkommit polisrapport rörande en av Johansson den 23 februari
begången fylleriförseelse av beskaffenhet att fråga om ansvar därför
skulle handläggas såsom militärt mål. Av rapporten framgick, att Johansson
vid förhör inför polisen erkänt fylleriförseelsen. I detta läge har uppenbarligen
alla skäl talat för att den till påföljande dag utsatta huvudförhandlingen
fick omfatta även fylleriförseelsen. För åstadkommande härav
hade — därest tiden icke medgivit att ny stämning utfärdats och delgivits
med Johansson till påföljande dag — icke någon annan möjlighet stått öppen
än att åklagaren vid huvudförhandlingen begärt utvidgning av åtalet
till att avse även fylleriförseelsen. Något hinder för rådhusrätten att bifalla
eu dylik framställning hade icke förelegat. Av yttrandena i ärendet
framgår, att enligt den tolkning som av Eder och Håkansson givits åt det
ifrågavarande lagrummet möjlighet att utvidga åtalet skulle ha förelegat,
endast därest fylleriförseelsen tillförlitligen styrkts först genom erkännan -

106

de inför domstolen. En dylik tolkning av lagrummet är uppenbarligen ohållbar.
När Håkansson den 24 februari 1955 underrättade Eder om innehållet i
polisrapporten, borde Ni i enlighet med det anförda för Håkansson ha framhållit
lämpligheten av att åtalet vid huvudförhandlingen utvidgades till att
avse även fylleriförseelsen. Genom det besked Ni vid samtalet lämnade Håkansson,
innebärande att Ni ansåge lämpligast att fylleriförseelsen avdömdes
för sig, har Håkansson tvärtom bibragts uppfattningen att rådhusrätten
icke skulle medgiva utvidgning av åtalet. Ansvaret för att Johanssons gärningar
icke blivit föremål för bedömande i ett sammanhang och därmed
principen om ådömande av gemensamt straff kunnat iakttagas får vid sådant
förhållande anses åvila huvudsakligen Eder.

Genom de ifrågavarande domarna har Johansson ådömts arrest i sammanlagt
33 dagar. Det förefaller icke osannolikt att Johanssons gärningar
skulle ha blivit lindrigare bestraffade, om gemensamt straff ådömts för
samtliga gärningar. Därest så skett hade Johansson icke kunnat ådömas
strängare disciplinstraff än arrest 30 dagar för samtliga gärningarna. Särskilt
med hänsyn härtill framstar Eder åtgärd att icke låta fylleriförseelsen
upptagas vid huvudförhandlingen den 25 februari 1955 såsom betänklig.

Jag låter bero vid vad sålunda anmärkts.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Håkansson.

10. Vissa spörsmål rörande domstols befogenhet att i samband med dom i
militärt mål förordna, att den dömde skall i förvarsarrest avbida
att domen vinner laga kraft

Vid granskning av arrestantkort från Stockholms örlogsstation för juli
1955 uppmärksammades att Stockholms rådhusrätt, tionde avdelningen, under
ordförandeskap av t. f. rådmannen G. I. Ågren den 16 juni 1955 —
jämte det rådhusrätten dömt i förvarsarrest tagne andra klass sjömannen
nr A 350804-81 J. U. Liljedahl för rymning till arrest 30 dagar — i domen
tillika förordnat att förvarsarresten skulle bestå och att Liljedahl skulle i
förvarsarrest avbida att domen vunne laga kraft.

I skrivelse till Ågren den 20 september 1955 anmärkte militieombudsmannen
att det nyssnämnda förordnandet uppenbarligen icke vore förenligt
med vissa i skrivelsen angivna, i det följande närmare omhandlade lagrum
och anmodade Ågren att med anledning därav inkomma med yttrande.

Enligt vad som framgår av de i anmärkningsskrivelsen berörda lagrummen
är beträffande domstols befogenheter att förordna om förvarsarrest att
iakttaga följande.

Om förvarsarrest stadgas i 30 § militära rättegångslagen, att förman äger
förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest dels om den underlydande
begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens

107

upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot
och dels om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras
att han ånyo avviker. Därest målet mot den arresterade ej avgöres disciplinärt
utan hänskjutes till åklagare för prövning i rättegång, är åklagaren
enligt 85 § militära rättegångslagen skyldig att inom viss kort tid underställa
domstolen frågan huruvida arresten skall bestå. Beslutar domstolen
att arresten skall bestå, skall det enligt 86 § andra stycket samma lag anses
som om den arresterade vore häktad. Enligt 86 § tredje stycket må, om i
militärt mål den tilltalade dömes till annan påföljd än disciplinstraff eller
böter, domstolen enligt de i 30 § angivna grunderna förordna att han skall
i förvarsarrest avbida att domen vinner laga kraft.

Till en början kan fastslås, att enligt de nu återgivna stadgandena såsom
huvudregel gäller att domstols befogenhet att träffa avgörande angående
vederbörandes hållande i förvarsarrest är begränsad till prövning av huruvida
förvarsarrest, varom militär befattningshavare beslutat, skall fortvara
eller ej och således ej inrymmer rätt för domstolen att själv föranstalta om
att den som är på fri fot skall tagas i förvarsarrest. Detta gäller dock icke
undantagslöst. Möjlighet för domstolen att jämväl meddela förordnande av
sist angivet innehåll föreligger nämligen, på sätt kommer att framgå av
den fortsatta redogörelsen, i den situation som avses i 86 § tredje stycket
eller att vid domstolens avgörande av målet den tilltalade dömes till annan
påföljd än disciplinstraff eller böter.

Såsom ovan nämnts föreskrives i 86 § andra stycket militära rättegångslagen
att, om domstolen beslutar att av militär befattningshavare tillsagd
förvarsarrest skall bestå, det skall anses som om den arresterade vore häktad.
I samband med förarbetet till den lag av den 18 juni 1949, varigenom
i 86 § infördes det nuvarande stadgandet i lagrummets tredje stycke, gavs
uttryck åt viss tvekan huruvida med hänsyn till vad i 86 § andra stycket
blivit föreskrivet om förvarsarrestants jämställande med häktad, domstol
ägde befogenhet att i annat fall än då skäl förelågo till häktning i egentlig
mening — d. v. s. enligt de grunder som angivas i 24 kap. rättegångsbalken
låta ett i form av förvarsarrest beslutat frihetsberövande fortvara även i
avvaktan på lagakraftägande dom (prop. nr 98/1949 s. 18 och 20). Efter
tillkomsten av det stadgande, som genom 1949 års lag infördes i 86 § tredje
stycket, finnes icke längre utrymme för någon tvekan i det hänseende som
nyss nämnts. I detta stadgande har uttryckligen angivits att endast i fall,
där den i målet tilltalade dömes till annan påföljd än disciplinstraff eller
böter, domstolen äger befogenhet att på de grunder som angivas i 30 §
militära rättegångslagen — d. v. s. då förutsättningar för vederbörandes
tagande i förvarsarrest föreligga utan att därför häktningsgrunder behöva
vara för handen — förordna alt han skall i förvarsarrest avbida alt domen
vinner laga kraft. Därmed har även blivit oförtydbart angivet att i den omförmälda
föreskriften i 86 § andra stycket skall inläggas den innebörden
att, med det i tredje stycket angivna undantaget för det fall att den till -

108

talade dömes till annan påföljd än disciplinstraff eller böter, ett fortsatt
frihetsberövande i avbidan på lagakraftägande dom kan få ske endast på
sådana grunder som enligt 24 kap. rättegångsbalken gälla för häktning.

I det föregående har antytts att i den situation, som avses i 86 § tredje
stycket militära rättegångslagen, domstolen äger befogenhet icke endast att
förordna att förvarsarrest, varom militär befattningshavare beslutat, skall
fortvara utan jämväl, till skillnad från vad eljest gäller, att själv föranstalta
om att den som är på fri fot skall tagas i förvarsarrest. Att i det ifrågavarande
stadgandet i lagrummets tredje stycke bör inläggas en sådan innebörd
framgår med all tydlighet av vad som förekom i samband med 1949
års omförmälda lagändring. Därav kan nämligen inhämtas, att det nu omhandlade
stadgandet från att enligt propositionen ha varit upptaget såsom
ett i 86 § andra stycket ingående tillägg enligt riksdagens bestämmande
skulle i stället efter viss omredigering utgöra ett till paragrafen fogat tredje
stycke, vilket motiverades just därmed att det därigenom bleve utmärkt att
i den med stadgandet åsyftade situationen domstolen skulle äga befogenhet
att besluta om förvarsarrest jämväl beträffande den som tidigare icke varit
underkastad sådan åtgärd (se första lagutskottets utlåtande nr 32/1949 s
12).

I det fall, som anmärkningsskrivelsen avser, dömdes den tilltalade till
arrest. Vid sådant förhållande hade i enlighet med vad ovan angivits rådhusrätten
icke ägt förordna att det frihetsberövande, som den dömde i form
av förvarsarrest varit underkastad, skulle fortbestå för tid efter domens
meddelande med mindre i 24 kap. rättegångsbalken angivna förutsättningar
för häktning varit för handen.

Beträffande sistnämnda fråga hade, såsom i anmärkningsskrivelsen angavs,
varit att iakttaga följande. Enligt 24 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken
får häktning icke ske om det kan antagas att den misstänkte kommer
att dömas allenast till böter eller mistning av befattning på viss tid,
och i 6 § militära rättegångslagen föreskrives att med avseende å rättegången
i militära mål skall, där ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat,
i tillämpliga delar gälla vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet, därvid
disciplinstraff skall anses lika med böter. Enligt 24 kap. 21 § rättegångsbalken
gäller vidare att vid fällande dom i brottmål domstolen äger,
men då alltjämt endast på de i samma kapitel angivna grunderna, pröva
huruvida den dömde i avbidan på lagakraftägande dom skall tagas i häkte
eller, om han redan är häktad, kvarbliva i häkte.

Av vad nu anförts framgår att i fall, där icke svårare straff ådömes än
arrest, det icke är med de nu återgivna stadgandena förenligt att anse grund
föreligga för den dömdes häktande eller kvarhållande i häkte. Vid sådant
föi hallande och då i det mål, som den nu ifrågavarande anmärkningen
gällt, uppenbarligen icke heller funnits förutsättningar för tillämpning av
de i 24 kap. 2 § rättegångsbalken upptagna, för vissa särfall avsedda reglerna
om befogenhet att, oberoende av brottets beskaffenhet, förordna om

109

häktning, har således det av rådhusrätten meddelade förordnandet att Liljedahl
skulle i förvarsarrest avbida att domen vunne laga kraft icke varit
lagligen grundat.

I anslutning till ett återgivande av vad ovan upptagits anförde inilitieombudsmannen
i skrivelse den 14 oktober 1955 till Ågren följande.

I avgivet yttrande har Ni vitsordat riktigheten av den framställda anmärkningen
och således vidgått att rådhusrättens ifrågavarande förordnande
om Liljedahls kvarhållande i förvarsarrest icke varit förenligt med
ovanberörda bestämmelser rörande domstols befogenheter att meddela förordnande
i sådant hänseende. Det förelupna felet hade, enligt vad Ni vidare
förklarat, varit att tillskriva förbiseende från Eder sida.

Av föreliggande handlingar har jag inhämtat, att det Liljedahl av rådhusrätten
ådömda straffet av arrest trettio dagar börjat verkställas i militärhäktet
å Skeppsholmen omedelbart efter det Liljedahl, sedan domen meddelats,
blivit direkt från domstolen återförd till Skeppsholmen. Även om
såsom rätteligen bort ske Liljedahl av rådhusrätten blivit försatt på fri
fot, hade det icke varit något att erinra mot att det vaktmanskap som haft
att överföra Liljedahl från militärhäktet till rätten efter vederbörligt därom
erhållet direktiv också återfört honom till häktet för undergående av straffet.
Liljedahl har således icke åsamkats något men genom det begångna
felet. Vad i saken förekommit föranleder i följd därav icke vidare åtgärd
från min sida. Med hänsyn till angelägenheten av att sådana bestämmelser
i hithörande lagstiftning varom nu är fråga under alla förhållanden bliva
riktigt tillämpade, har jag funnit anledning att i förevarande skrivelse i ett
sammanhang närmare belysa innebörden i olika hänseenden av de regler
som för domstolarnas vidkommande härvidlag närmast äro av betydelse.
Härtill har jag funnit mig föranlåten även på grund därav att vad Ni i Edert
yttrande anfört i anslutning till en av mig tidigare (ämbetsberättelsen 1951
s. 199—200) lämnad redogörelse beträffande tillämpningen i visst särskilt
hänseende av 86 § militära rättegångslagen synts mig böra i förtydligande
syfte föranleda en mera ingående sammanställning av hithörande bestämmelser.

11. Av dom i militärt mål skall framgå, att domen avser sådant mål. Detta är
av betydelse bl. a. för straffregisterföringen vid förbanden

Genom dom den 27 januari 1955 dömde Mellansysslets domsagas häradsrätt
häktade skogsarbetaren P. O. Isaksson för bl. a. vissa egendomsbrott.

Vid inilitieombudsmannens inspektion av Bergslagens artilleriregemente den
16 juni 1955 företedde straffregisterföraren avskrift av domen samt anförde
därvid följande: Domsavskriflen hade tillställts regementet från häradsrätten.
Enligt domen hade Isaksson åtalats och dömts för bl. a. stölder av

krigsmakten tillhörig egendom, vilka Isaksson förövat år 1952 under det
han fullgjort militärtjänstgöring vid regementet. Med hänsyn härtill syntes
målet ha varit militärt brottmål och domen bort föranleda anteckning i
militärt straffregister beträffande Isaksson, som vore truppregistrerad vid
regementet. Av domen framginge emellertid icke att den avsåge militärt
mål. Häradsrätten syntes således icke ha ansett att målet varit militärt. Med
hänsyn härtill hade anteckning om domen angående Isaksson icke skett i det
militära straffregistret vid regementet.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen att — såvitt domen gåve
vid handen — ifrågavarande mål utgjort militärt mål, i följd varav domen
borde föranleda anteckning i militärt straffregister.

Sedan militieombudsmannen härefter införskaffat handlingarna i målet
från häradsrätten, infordrade militieombudsmannen från hovrättsfiskalen
E. G. Skoglar — vilken tjänstgjort såsom rättens ordförande i målet — yttrande
i saken jämte uppgift huruvida lagakraftbevis angående domen i föreskriven
ordning expedierats.

Skoglar anförde i yttrande den 23 juli 1955 bl. a. följande: Skoglar vore
väl medveten om de bestämmelser som gällde på hithörande område. Enär
åtalet mot Isaksson innefattat ej mindre än elva åtalspunkter, varav endast
två av militärt brottmåls natur, hade Skoglar stått inför valet att använda
beteckningen »brottmål, delvis av militär art» eller helt utelämna sådan
rubrik. Av bestämmelserna syntes det Skoglar icke nödvändigtvis framstå
som en absolut skyldighet att i rubriken utmärka den militära arten, då
denna icke övervägde i målet. I detta fall hade brotten dessutom legat långt
tillbaka i tiden och syntes huvudsakligen ha åtalats för att säkerställa kronans
ersättningstalan. Det viktigaste hade förefallit Skoglar vara att domen
översändes till vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare, vilket
också skett. — Lagakraftbevis hade icke expedierats. Ehuru Skoglar
icke iklädde sig ansvar för underlåtenheten härvidlag, enär sådan expedition
vid domsagan jämlikt bestämmelserna i domsagostadgan regelmässigt
ombesörjdes av vederbörande förste tingsnotarie, ville Skoglar härutinnan
avgiva en möjlig förklaring. Liknande uppgiftsskyldighet förelåge även gentemot
fångvårdsstyrelsen. Därvid tillginge, i varje fall vid domsagan, regelmässigt
så att styrelsen översände domsexemplaret för påtecknande av lagakraftbevis.
Ett liknande förfaringssätt från regementschefens sida kunde
ha föresvävat vederbörande expeditionsansvarige, vilken numera avgått från
domsagan. Efter mottagandet av militieombudsmannens skrivelse hade
Skoglar emellertid låtit översända lagakraftbevis till regementschefen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 13
augusti 1955 till domhavanden i Mellansysslets domsaga följande.

Enligt 3 § första stycket 1. militära rättegångslagen skall som militärt
brottmål anses bl. a. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott

som omförmäles i 20 kap. strafflagen, därest brottet angått krigsmakten
tillhörig egendom. I 1 § kungörelsen den 19 november 1948 med vissa föreskrifter
om vad domstol har att iakttaga vid handläggning av militära mål
stadgas, att av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant
mål. Jämlikt 9 a och 11 a §§ kungörelsen den 21 juni 1946 angående
översändande av domar i vissa brottmål in. m. skall, sedan tiden för talan
mot dom i militärt brottmål utgått, meddelande huruvida den dömde fullföljt
talan mot domen sändas till vederbörande närmast bestraffningsberättigade
befattningshavare.

Enär Isaksson i förevarande mål funnits ha såsom krigsman gjort sig
skyldig till stölder av krigsmakten tillhörig egendom, har målet varit att
anse såsom militärt brottmål. Den omständigheten att Isaksson även övertygats
om åtskilliga brott utan militär anknytning inverkar icke i detta
hänseende. Vid nu angivna förhållanden hade jämlikt nämnda kungörelser
bort utsättas i domen att den avsåg militärt brottmål samt, då fullföljdstiden
utgått, expedieras lagakraftbevis.

Vad i saken förekommit giver vid handen att iakttagandet av dessa skyldigheter
är av betydelse för straffregisterföringen vid förbanden (jfr 57 §
militära rättsvårdskungörelsen). Även i andra avseenden kunna givetvis
olägenheter uppkomma, därest ifrågavarande bestämmelser åsidosättas.

Med mina sålunda gjorda uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

Skoglar skulle genom domhavandens försorg erhålla del av skrivelsen.
Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för Bergslagens artilleriregemente.

12. I domstols protokoll skall icke upptagas anteckning om att mellan domstolens
ordförande och i domstolen tjänstgörande nämnd förelegat enighet
beträffande meddelad dom eller — såframt ej nämnden ensam bestämt utgången
av målet — hur meningarna inom nämnden fördelat sig

Vid inspektion, som den 18 februari 1955 av militieombudsmannen förrättades
av Livgedingets domsagas häradsrätts handläggning av militära
mål, uppmärksammades att i protokollen i de militära målen — vilka protokoll
voro förda i regel av tingsnotarie i domsagan och undantagsvis av
rättens ordförande — det i förekommande fall antecknats att avkunnade
domar eller andra slutliga avgöranden varit enhälligt beslutade. I anslutning
till vad sålunda uppmärksammats anmärktes i inspektionsprotokollet följande:
Enligt den i 4 kap. 11 § rättegångsbalken föreskrivna domareden —
sådan ed skall före inträdandet i tjänstgöring avläggas även av tingsnotarie
-— äger vederbörande »varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara
dem, soin till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar
håller». Den sålunda föreliggande tystnadsplikten får — sedan domen
i ett mål blivit genom avkunnande eller eljest i vederbörlig ordning offentliggjord
— anses omfatta alla de överväganden som förekommit vid enskild

112

överläggning till dom i den män de icke såsom domskäl angivits i domen
eller utgöra sådana vid omröstning yppade skiljaktiga meningar som skola
upptagas i protokollet. Av 6 kap. 3 § 8. rättegångsbalken framgår att nämndemans
skiljaktiga mening icke skall antecknas i protokollet, om nämnden
icke ensam bestämt utgången. Med hänsyn härtill lär i häradsrätt — då
vid överläggning till dom ordförandens mening blivit gällande — hinder föreligga
för yppande genom anteckning i protokollet eller eljest huruvida
skiljaktighet förekommit inom nämnden och alltså även av det förhållandet
att rätten varit enhällig.

Sedan enligt av militieombudsmannen vid inspektionen meddelat beslut
från häradshövdingen i domsagan G. Beling infordrats yttrande rörande de
skäl som föranlett omförmälda praxis vid häradsrätten i fråga om protokollens
avfattning, anförde Beling i skrivelse den 3 maj 1955 följande: I 16
och 29 kap. rättegångsbalken angåves gällande regler för omröstning. Beling
hade ansett det angeläget att genom anteckning i protokollet bereda möjlighet
till kontroll över att vid omröstning rätteligen förfarits. I annat fall
skulle den orimliga situationen inträffa att all kontroll därutinnan vore genom
domareden utesluten. Beling kunde ej finna att, genom redovisning av
att brott mot omröstningsreglerna ej förelåge, rättens rådslag obehörigen
37ppades. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § 8. rättegångsbalken, att nämndemans
skiljaktiga mening till sitt innehåll ej behövde antecknas om ej nämnden
ensam bestämt utgången, torde väl ha tillkommit för att ej betunga skiljaktig
nämndeman med avfattande av votum och ej för att behov förelåge att
hemlighålla nämndemans mening mer än andra domares.

I skrivelse den 21 maj 1955 meddelade Beling efter därom av militieombudsmannen
framställd förfrågan, att berörda vid häradsrätten beträffande
protokollföringen tillämpade praxis innebure att i fall, där nämnden icke
varit enhällig men ett mindre antal nämndemän än sju haft annan mening
än ordföranden och dennes mening således blivit gällande, i protokollet angåves
antalet av de nämndemän som biträtt ordförandens mening.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 4 juni 1955 till Beling följande.

Enligt 6 kap. 3 § 8. rättegångsbalken skall protokoll upptaga skiljaktiga
meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans skiljaktiga
mening antecknas — sådant stadgandet fortsättningsvis lyder — allenast
om nämnden ensam bestämt utgången. Den sist återgivna delen av stadgandet
får, på sätt i det följande närmare utvecklas, anses innebära att
nämndemans mening skall antecknas i protokollet endast under förutsättning
att nämnden ensam bestämt utgången. Avfattningen av denna del av
stadgandet giver icke täckning för en sådan läsning därav som den av Eder
hävdade eller att nämndemans skiljaktiga mening till sitt innehåll ej »behöver»
antecknas om ej nämnden ensam bestämt utgången. Enligt min åsikt
kan det med andra ord icke vara med det ifrågavarande lagbudet förenligt

113

att i protokollet upptaga anteckningar, varav kan i förekommande fall utläsas
antingen att skiljaktig mening över huvud icke förefunnits inom nämnden
eller, om nämnden ej enhälligt biträtt ordförandens mening, antalet
av de nämndemän som uttalat från ordföranden avvikande mening.

Såsom skäl för den praxis som i förevarande hänseende tillämpas vid häradsrätten
har Ni framhållit, att del ansetts angeläget att genom dylika
anteckningar i protokollet bereda möjlighet till kontroll över att i 16 och
29 kap. rättegångsbalken upptagna omröstningsregler blivit riktigt tillämpade.
I samband med lagstiftningsarbetet på förevarande område har nu
angivna synpunkt uppenbarligen icke ansetts böra tillmätas någon betydelse.
Tvärtom ha i olika sammanhang förekommit uttalanden vilka — vid
en sammanställning av vad däri anförts — torde bestyrka riktigheten av
vad nyss anmärkts därom att anteckning i protokollet rörande nämndemans
mening icke i något fall skall ske med mindre nämnden ensam bestämt utgången.

I motiven till förslaget till rättegångsbalk (SOU 1938: 44) uttalar processlagberedningen
i anslutning till motsvarande stadgande i 6 kap. 3 § i
förslaget bland annat följande (s. 115): För det fall att nämnden bestämmer
utgången, bör i protokollet antecknas ej blott ordförandens eller annan
lagfaren ledamots1 utan även, om skiljaktighet förekommer inom nämnden,
nämndemans avvikande mening. Förekomma i annat fall olika meningar
inom nämnden, har i överensstämmelse med vad för närvarande gäller
anteckning icke ansetts böra äga rum av nämndemans avvikande mening.

I det av 1951 års rättegångskommitté den 10 augusti 1953 avgivna betänkandet
med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU
1953:26) upptog kommittén jämväl frågan om antecknande av nämndemans
mening i protokollet och anförde härvid följande (s. 133): Kommittén,
som ansett sig böra behandla även denna fråga, finner det obestridligt att
den nuvarande ordningen icke är helt tillfredsställande. Såväl för parterna
som för överrätterna skulle det i de fall då nämnden icke ensam bestämt utgången
stundom kunna vara av värde att få kännedom om huruvida nämnden
varit enhällig och huru meningarna eljest fördelat sig. Även för nämndemännen
torde det kunna kännas såsom en brist alt icke få tillkännage
sin avvikande mening. Emellertid torde en redovisning i protokollet av samtliga
nämndemäns mening också vara förenad med olägenheter och i viss
mån strida mot den nuvarande omröstningsregeln. Denna innebär att nämnden
— om minst sju äro ense — som kollektiv enhet har en röst, liksom
den lagfarne ordföranden bar eu röst, samt att vid meningsskiljaktighet dem
emellan nämnden har utslagsröst. Så länge nämndens rösträtt sålunda är
kollektiv, torde det vara en konsekvens att de enskilda nämndemännens meningar
icke antecknas och tillkännagivas i andra fall än nu sker, d. v. s.
i de fall då det är erforderligt för alt fastslå vilka nämndemän som äro

1 Enligt processlagbemlningens förslag skulle i vissa fall rådhusrätt bestå av tre lagfarna
ledamöter jämte nämnd.

8—5516H. M it i t ie ombudsmän;! e n s ämbe t sberättelse

114

ansvariga för ett rättens avgörande som de bestämt. Om nämndemännens
antal minskas och omröstningsreglerna ändras, kommer frågan givetvis i
annat läge. Kommittén föreslår således icke någon ändring i gällande bestämmelser.

I det i ärendet avgivna yttrandet har Ni jämväl framhållit, att ovanberörda
stadgande i 6 kap. 3 § 8. rättegångsbalken syntes ha tillkommit för
att ej betunga skiljaktig nämndeman med avfattande av votum och ej för
att behov förelåge att hemlighålla nämndemans mening mer än andra domares.
Med anledning av Edert sist återgivna uttalande torde finnas anledning
hänvisa till vad av chefen för justitiedepartementet i visst hänseende
anfördes i det förslag till ändringar i rättegångsbalken, som genom proposition
nr 200 förelädes 1954 års riksdag på grundval av 1951 års rättegångskommittés
nyssnämnda betänkande.1 Departementschefen anförde sålunda
bland annat följande (prop. s. 79): Till grund för den nuvarande ordningen
rörande antecknande i protokollet av nämndemans mening torde, förutom
den omständigheten att nämndens rösträtt är kollektiv, ligga den uppfattningen
att nämndeman skall åtnjuta ett anonymitetsskydd. Syftet därmed
skulle vara att nämndeman icke av hänsyn till parterna eller andra
utomstående skall känna sig hindrad att fritt uttala sin mening. Det kan
emellertid enligt min åsikt knappast anses att denna synpunkt numera har
den betydelse att den utgör avgörande skäl mot en reform innebärande att
i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar samma regler skola gälla
för nämndeman som för annan domstolsledamot.

Med det nu anförda anser jag mig ha framlagt skäl som avgörande tala
för att den vid häradsrätten i förevarande hänseende tillämpade praxis icke
är förenlig med gällande lagbestämmelser, och jag har härigenom velat giva
Eder del av denna min uppfattning.

13. Frågor rörande innebörden av föreskriften i 11 § första stycket kungörelsen
den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål
m. m. att domstols dom eller beslut i militärt brottmål, som rör ansvar å
krigsman, genast skall delgivas den tilltalade

Vid militieombudsmannens inspektion den 7 maj 1954 av rådhusrättens i
Malmö handläggning av militära mål antecknades i inspektionsprotokollet
följande: Enligt 11 § första stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående
översändande av domar i vissa brottmål m. m. skall, där domstol —• utom i
fråga om tilltalade som äro häktade eller eljest intagna i fångvårdsanstalt
— meddelar dom eller beslut i militärt brottmål, som rör ansvar å krigs 1

Med frångående av kommittébetänkandet upptogos i det till lagrådet remitterade förslaget
bestämmelser, som inneburo att av nämndeman uttalad skiljaktig mening skulle under alla förhållanden
antecknas i protokollet, men på hemställan av lagrådet medtogos icke dessa bestämmelser
i propositionen till riksdagen.

115

man, domen eller beslutet genast delgivas honom. Såvitt framgick av anteckningarna
i dagboken syntes nämnda föreskrift så gott som genomgående
ha åsidosatts.

Sedan i anledning härav yttrande infordrats från rådhusrätten, anförde
rådhusrätten: Inom rådhusrätten torde ursprungligen den uppfattningen ha
varit utbredd, att man med stöd av 33 kap. 15 § rättegångsbalken och den
nya rättegångsordningens allmänna tendens mot större smidighet i fråga
om sättet för delgivning kunde anse delgivning av domen ha skett, därest
den tilltalade varit närvarande vid domens avkunnande. I överensstämmelse
härmed hade vid rådhusrätten allmänt förfarits så, att egentlig delgivning
av domen ägt rum i huvudsak endast i de fall där den tilltalade icke varit
närvarande vid domens avkunnande. Särskilt under senare år syntes emellertid
praxis i förevarande hänseende ha varit olika inom rådhusrättens skilda
avdelningar. Den i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1952 s. 170
tf. intagna redogörelsen hade till följd av olyckliga omständigheter icke tidigare
kommit under diskussion vid rådhusrätten på sådant sätt, att därigenom
kunnat föranledas en allmän omläggning av praxis. Sedan så numera
skett, böjde sig rådhusrätten för den av militieombudsmannen i nämnda redogörelse
hävdade meningen och komme i fortsättningen att tillämpa ifrågavarande
bestämmelse i enlighet därmed. Rådhusrätten ville dock framhålla,
att den av militieombudsmannen hävdade tolkningen av bestämmelsen kunde
medföra avsevärda olägenheter. Ordet »genast» torde i de fall, där den
tilltalade vore närvarande vid domens avkunnande, få anses innebära att
den tilltalade i omedelbar anslutning till avkunnandet skulle tillställas en
utskrift av domen. Detta kunde möta sådana tekniska svårigheter att domstolen
nödgades enbart på denna grund avstå från att meddela dom omedelbart.
Det kunde erinras om, att det ingalunda sällan inträffade att en av
flera för grova brott i samma mål häktade också vore tilltalad för någon jämförelsevis
ringa förseelse, som föranledde att målet handlades som militärt
mål. Ett uppskov med domens meddelande medförde i sådana fall vanligen
förlängning av häktningstiden. Men även i andra fall syntes det vara mindre
tilltalande att med domens avkunnande finge anstå endast av expeditionella
hänsyn.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 januari 1955 till rådhusrätten
följande.

Till en början må framhållas att den ifrågavarande bestämmelsen enligt
sin egen ordalydelse icke har avseende å dom meddelad angående tilltalad
som är häktad, varför vad rådhusrätten i sitt yttrande anfört om förlängd
häktningstid är oriktigt redan på denna grund. Emellertid torde den tolkning
av det i bestämmelsen förekommande ordet »genast», som kommit till
uttryck i yttrandet, över huvud icke vara riktig. Bestämmelsen att dom eller
beslut i militärt brottmål genast skall delgivas den tilltalade har uppenbarligen
till syfte att bereda denne möjlighet att i god tid före klagotidens utgång
taga ställning till frågan om anledning föreligger för honom att över -

116

klaga domen eller beslutet. Vidare bör bestämmelsen läsas sammanställd
med vad i kungörelsen i övrigt föreskrives om expediering av domar och
beslut berörande militära mål. I 9 a § i kungörelsen föreskrives att dom eller
beslut, varigenom disciplinstraff ålagts eller lägre myndighets beslut om
åläggande av disciplinstraff upphävts, skall samma dag domen eller beslutet
meddelas sändas till vederbörande närmast bestraffningsberättigade befattningshavare.
I stället för domen eller beslutet må översändas bevis om
målets utgång, och skall i sådant fall domen eller beslutet sändas inom sex
dagar efter dess meddelande. Annan dom eller annat beslut i militärt brottmål
skall så snart ske kan och senast inom sex dagar efter dess meddelande
sändas till nämnde befattningshavare. I 5 § i kungörelsen — vilken paragraf
äger tillämpning å brottmål överhuvudtaget — stadgas att om tilltalad, som
icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, dömes till straffarbete,
fängelse, förvaring eller internering, utskrift av domen skall så snart
ske kan och senast inom sex dagar efter dess meddelande sändas till fångvårdsstyrelsen.
Det må vidare nämnas att i 6 §, som ävenledes har tillämpning
å brottmål överhuvudtaget, föreskrives att om tilltalad, som icke är
häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, dömes till ungdomsfängelse
och domen skall gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga
kraft, domen skall samma dag sändas till polismyndigheten i den ort, där
den dömde har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas; i stället för domen
må översändas bevis om målets utgång, såvitt den dömde rörer, och skall
i sådant fall domen sändas inom sex dagar efter dess meddelande. De nu
nämnda bestämmelserna innebära således att — utom i fall då den tilltalade
dömts till disciplinstraff eller till ungdomsfängelse med omedelbar verkställighet
och möjligheten att sända domsbevis icke utnyttjas — med expedierande
av dom eller beslut i militärt brottmål kan anstå till sjätte dagen efter
dess meddelande. Enligt rådhusrättens mening skulle i fall, där den tilltalade
är närvarande vid avkunnandet av dom eller beslut, den ifrågavarande bestämmelsen
i It § medföra skyldighet för domstolen att tillställa den tilltalade
en utskrift av domen eller beslutet »i omedelbar anslutning till avkunnandet».
En dylik uppfattning kan icke vara riktig. Bestämmelsen måste
tvivelsutan i stället innebära, att domen eller beslutet skall expedieras för
delgivning med den tilltalade genast efter det domen eller beslutet med iakttagande
av de tidsfrister som angivits i 5, 6 och 9 a §§ färdigställts för expediering.
Med hänsyn till syftet med bestämmelsen i 11 § kan det icke
anses rimligt att åt denna giva en tolkning som skulle innebära ett krav
på snabbare expediering av dom eller beslut för delgivning med den tilltalade
än av övriga ifrågavarande expeditioner. Ur praktisk synpunkt är det
givetvis lämpligt att samtliga exemplar av domen eller beslutet utskrivas på
en gång och expedieras i ett sammanhang. En dylik ordning torde också
allmänt tillämpas hos domstolarna.

Med nu gjorda uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

117

14. Felaktiga åtgärder av landsfiskal vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff

Vid militieombudsmannens inspektion av Göteborgs örlogsstation den 24
maj 1955 antecknades följande vid granskning av disciplinmålsprotokollen.

Genom dom den 18 mars 1955 ålade Göteborgs rådhusrätt värnpliktige
vid Göteborgs örlogsstation nr 341230-825 S. E. Rothoff för undanhållande
och rymning arrest 21 dagar. Domen innehöll intet förordnande om att domen
ej finge verkställas förrän den vunnit laga kraft. Sedan Rothoff utryckt
från militärtjänstgöringen och örlogsstationen hos chefen för Dalregementet
gjort framställning om att det Rothoff ålagda arreststraffet
med hänsyn till dennes dåvarande vistelseort måtte verkställas i Dalregementets
militärhäkte, hemställde chefen för Dalregementet i skrivelse den

21 april 1955 till chefen för Sundsvalls luftvärnskår att straffet måtte i
stället verkställas genom försorg av chefen för luftvärnskåren. I skrivelsen
upplystes, att Rothoff omkring den 27 april 1955 väntades anlända till
Stockvik i Njurunda socken med Rexbolagets fartyg Harö. 1 skrivelse den

22 april 1955 till landsfiskalen i Njurunda distrikt hemställde chefen för
luftvärnskåren med stöd av 40 § militära rättsvårdskungörelsen, att Rothoff
genom polisens försorg måtte införpassas till luftvärnskåren för avtjänande
av arreststraffet. I skrivelsen upplystes, att Rothoff beräknades
anlända till Stockvik omkring den 27 april 1955 med fartyget Harö samt
att enligt telefonmeddelande den 22 april från Dalregementet Rothoff icke
komrae att inställa sig frivilligt för avtjänande av straffet. Sistnämnda skrivelse
återställdes den 2 maj 1955 till luftvärnskåren med en av landsfiskalen
O. Hedenius samma dag tecknad påskrift, så lydande: »Redovisas med
besked att Sven Erik Rothoff visserligen här anträffats men att verkställighet
icke kunnat ske, då han till vederbörlig myndighet bevisligen ingivit
ansökan om anstånd med straffets verkställande. Kvissleby i Njurunda
distrikts landsfiskalskontor den 2 maj 1955. O. Hedenius.» Rothoffs ifrågavarande
ansökan, som var förvarad bland örlogsstationens handlingar i
ärendet, var daterad den 29 april 1955 och ställd till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. I ansökningen hemställde Rothoff att, enär det vore av
stor vikt för honom att få anstånd med straffets avtjänande, det måtte tilllåtas
honom att själv få inställa sig vid något regemente i Stockholm, när
hans fartyg ankomme dit omkring den 1 juni 1955, för att där avtjäna straffet.
Såsom närmare motivering för sin hemställan anförde Rothoff, att han
varit inmönstrad på fartyget Harö såsom eldare sedan den 30 mars 1955
och på grund av erhållna förskott kommit i skuld till rederiet, varför det
vore av stor betydelse för honom att få arbeta hos rederiet ytterligare en
månad för att bliva i stånd att betala sin skuld. Enligt påskrifter å ansökningen
hade densamma, som inkommit till länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län den 2 maj 1955, av länsstyrelsen den 4 maj 1955 utan åtgärd

118

överlämnats till chefen för Göteborgs örlogsstation, som i beslut den 5 maj
1955 yttrat, att Rothoffs ansökan icke kunde bifallas, enär sådant skäl som
angåves i 5 § andra stycket disciplinlagen jämfört med Handbok i militär
rättsvård s. 20 ej förelåge. — Vid inspektionen upplystes, att verkställighet
av arreststraffet ännu icke kunnat ske, enär Rothoff vistades utomlands.

I skrivelse till Hedenius den 23 juni 1955 anmodade militieombudsmannen
denne att avgiva yttrande rörande de skäl som föranlett att hinder för
straffverkställighet ansetts föreligga, därvid hänvisades till att enligt 40 §
militära rättsvårdskungörelsen arreststraff skall taga sin början så snart
ske kan, där ej uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt
stadgat, samt att prövning av fråga om uppskov med verkställighet av arreststraff
ankommer på den militäre befattningshavare som har att befordra
straffet till verkställighet.

I avgivet yttrande anförde Hedenius bland annat: Vid en första prövning
av ärendet, i vilken prövning ingick kontroll av att domen vunnit laga kraft
ävensom studium av de i lagboken införda militärjudiciella förordningarna,
fann Hedenius att hinder för den begärda verkställigheten icke förelåg. Han
utfärdade därför skriftlig förpassning gällande transport av Rothoff från
fartyget Harös förtöjningsplats vid Svartviks fabrikskaj till luftvärnskåren
i Sundsvall. Förpassningen översändes till polisstationen i Kvissleby med
muntlig order till vederbörlig fångförare att själv taga reda på när fartyget
komme att anlända till Svartvik, då verkställighet omedelbart skulle ske.
Sedan Hedenius den 29 april 1955 erhållit muntlig rapport från vederbörande
polisman att Harö föregående dags kväll ankommit till Svartvik, gav
Hedenius polismannen order att under dagens lopp snarast verkställa förpassningen.
På eftermiddagen den 29 april rapporterade polismannen, att
han omhändertagit Rothoff ombord å Harö och infört honom till polisstationen
i Kvissleby samt att förpassning till luftvärnskåren icke verkställts,
enär Rothoff för polismannen uppgivit att han ämnade begära anstånd med
straffets verkställande. Polismannen hade med anledning därav ansett sig
böra till Hedenius hänskjuta frågan om förpassningen skulle fullföljas. Hedenius
lät då kalla Rothoff till sig och höll med Rothoff ett förhör, därvid
denne fick redogöra för skälen för sin begäran om anstånd med straffverkställigheten
och anledningen till att han icke tidigare ingivit ansökan om
anstånd. I och med Rothoffs begäran om anstånd kom verkställighetsfrågan
för Hedenius i ett helt annat läge. För att förvissa sig om att Rothoffs ansökan
verkligen komme att avsändas lät Hedenius en polisman hjälpa till
med att skriva ut ansökningen. I samband därmed sökte Hedenius genom
läsning av samtliga i lagboken införda militärjudiciella författningar utröna,
dels huruvida anstånd med verkställighet av arreststraff över huvud kunde
erhållas, dels till vilken myndighet ansökan om sådant anstånd skulle ställas,
och dels huruvida ansökan om anstånd hindrade verkställighet av
ådömt arreststraff. Då Hedenius icke fann någon bestämmelse om vem som
vore beslutande myndighet i ärenden av ifrågavarande art, tog han för givet
att civil myndighet skulle handlägga ärendet i likhet med vad fallet vore

119

i fråga om anstånd med verkställighet av civil straffdom. Hedenius var vid
tillfället överhopad med annat arbete av delvis brådskande natur. På grund
härav och då enligt från början lämnad uppgift Harö skulle avgå redan den
30 april, hade Hedenius mycket kort tid på sig att studera författningarna
och meddela beslut i ärendet. Han vidginge att han på grund av rådande
brådska tolkat författningarna felaktigt och att hinder för verkställighet
av det Rothoff ådömda arreststraffet rätteligen icke förelegat. Hedenius anhölle,
att militieombudsmannen med hänsyn till föreliggande omständigheter
måtte låta bero vid vad i saken förevarit.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 16 september 1955 till Hedenius
följande.

I 91 § militära rättegångslagen stadgas att domstols dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts skall, där domstolen ej annorlunda förordnat,
verkställas utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft. Enligt
5 § lagen om disciplinstraff för krigsmän må avbrott i eller uppskov
med verkställigheten av arrest äga rum i den mån det finnes nödvändigt
med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga
skäl därtill eljest föreligga. I 10 § samma lag föreskrives att dom eller beslut
varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet, där
den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt
i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad
befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är
närmast därtill. I 40 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen stadgas
följande: Arreststraff skall taga sin början så snart ske kan, där ej
uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat. Den
som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens början
och slut. Med skriftlig uppgift om den bestämda strafftiden skall han
till föreståndaren för militärhäktet låta överlämna den som skall undergå
straffet. Vistas denne icke vid avdelning av krigsmakten, skall länsstyrelsen
eller polischefen i orten, efter därom gjord framställning, ombesörja
överlämnandet; anses fara för avvikande ej föreligga, må den som skall
undergå straffet föreläggas att inställa sig hos föreståndaren.

Av det anförda framgår till en början att, enär rådhusrätten i sin dom
icke förordnat att domen ej finge verkställas förrän den vunnit laga kraft,
det Rothoff ålagda arreststraffet kunnat omedelbart verkställas oavsett om
Rothoff fullföljt talan mot domen. Den av Eder företagna undersökningen
av om domen vunnit laga kraft var därför obehövlig.

Jämväl vad i övrigt förekommit från Eder sida i det ifrågavarande verkställighetsärendet
giver vid handen att Ni icke tillräckligt satt Eder in i hithörande
bestämmelser. Den omständigheten att Rothoff uppgav sig ha för
avsikt att begära anstånd med straffverkställigheten har icke utgjort hinder
för Eder att låta den påbörjade förpassningen fortgå. Däremot hade det

120

givetvis icke varit något att erinra mot om Ni i en ordning, som varit förenlig
med gällande föreskrifter, bistått Rothoff med att få till behörig myndighet
framförd dennes begäran om anstånd med straffverkställigheten. För
en sådan åtgärd från Eder sida hade förpassningen icke behövt avbrytas.
Av bestämmelsen i 40 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen, att
befattningshavare som har att befordra arreststraff till verkställighet skall
bestämma strafftidens början och slut, följer att det även ankommer på dylik
befattningshavare att pröva fråga om uppskov med straffverkställigheten.
Sedan i förevarande fall framställning gjorts hos chefen för Sundsvalls
luftvärnskår om att arreststraffet skulle få verkställas i luftvärnskårens
militärhäkte, har det ankommit på chefen för luftvärnskåren att besluta i
uppskovsfrågan. När Ni av vederbörande polisman erhöll besked om att
Rothoff införts till polisstationen i Kvissleby hade det — med hänsyn till
den återstående korta färdvägen från Kvissleby till luftvärnskåren — knappast
varit påkallat att Rothoffs å polisstationen tillkännagivna avsikt att
begära anstånd med straffets verkställande föranlett annan åtgärd från
Eder sida än att Ni, i samband med att polismannen beordrats att fortsätta
förpassningen till luftvärnskåren, låtit meddela Rothoff att denne hade
möjlighet att vid ankomsten dit till kårchefen framföra sin begäran om anstånd
och skälen därför. Givetvis hade Ni även kunnat bereda Rothoff tillfälle
att för sådant ändamål själv eller genom förmedling av Eder omedelbart
telefonledes sätta sig i förbindelse med kårchefen. Därest Ni, såsom
tydligen varit fallet, varit tveksam om vilken myndighet som hade att besluta
i uppskovsfrågan, hade det legat nära till hands för Eder att inhämta
upplysning därom genom förfrågan hos luftvärnskårens auditör.

Eder åtgärd att avbryta förpassningen och låta Rothoff återgå till sitt
fartyg har medfört att verkställigheten av straffet blivit avsevärt fördröjd.
Då Rothoff var inmönstrad på ett fartyg, som inom kort skulle avgå, måste
det ha stått klart för Eder att förnyade svårigheter och dröjsmål med
straffverkställigheten skulle uppkomma, om icke förpassningen till luftvärnskåren
verkställdes. Det är särskilt med hänsyn härtill anmärkningsvärt
att Ni icke noggrannare än som skedde undersökte huruvida Eder
åtgärd att avbryta förpassningen var förenlig med gällande bestämmelser.

Som emellertid från örlogsstationen upplysts, att det Rothoff ålagda arreststratfet
numera blivit verkställt, och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt låter jag bero vid den erinran som innefattas i det ovan anförda.

15. Fråga rörande ordningen för hemligstämpling av allmänna handlingar

I samband med handläggningen av ett genom anmälan av en befattningshavare
vid Kalmar flygflottilj hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende
uppmärksammades att å en i ärendet föreliggande, av chefen för flyg -

121

förvaltningens materielinspeklion avgiven rapport rörande viss vid flottiljen
ävensom vid andra flygvapnets förband verkställd undersökning av flygmaterielläget
var anbragt ett märke i form av en av röda linjer bildad fyrkant.

I anslutning till vad sålunda iakttagits antecknades att i en den 28 september
1948 utfärdad flygvapenorder nr A 41, innehållande bestämmelser
bland annat rörande makulering av hemliga handlingar, tillika meddelats
följande anvisning: »Det bör observeras att hemligstämpling av t. ex. stencilerade
skrivelser icke alltid sker med röd stämpel, vilket kan leda till aLt
hemligstämplingen förbises. Om möjligt bör därför vid hemligstämpling röd
stämpel användas. Med röd fyrkant märkta handlingar skola även betraktas
som hemliga.»

Med anledning av jämväl uppkommen fråga huruvida enligt för flygvapnet
meddelade föreskrifter det blivit särskilt anbefallt att handlingar skola
stämplas med röd fyrkant inhämtades att i »Anvisningar för flygvapnets
uppträdande i krig (FUK)», fastställda genom flygvapc-norder nr B 59/1943,
under ett avsnitt med rubrik »Stabstjänst» föreskrives att handlingar i operativa
ärenden skola stämplas på nu angivet sätt. I övrigt syntes sådan
stämpling av handlingar icke ha blivit anbefalld.

Vad i förenämnda den 28 september 1948 utfärdade flygvapenorder föreskrivits
därom att även med röd fyrkant märkta handlingar skola betraktas
såsom hemliga är icke förenligt med de bestämmelser som enligt 1949
års tryckfrihetsförordning gälla beträffande hemligstämpling av allmänna
handlingar, varom i 2 kap. 14 § stadgas följande.

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och anser
myndigheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot
obehörigt utlämnande, äge myndigheten förse handlingen med anteckning
därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det lagrum,
som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen
samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.

Beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande för rikets
säkerhet är av synnerlig betydelse, äger Konungen förordna att viss myndighet
skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats,
skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i törsta
stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig att pröva fråga
om utlämnande. Framställning hos annan myndighet att utbekomma handling,
varå dylik anteckning skett, skall ofördröjligen på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning
därom att den är hemlig.

I »Instruktion för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga handlingar
(IHH)», fastställd av chefen för försvarsstaben den 12 december 1951,
har under ett särskilt avsnitt med rubrik »Beteckning av hemliga handlingar»
redogjorts för vad härutinnan stadgas i tryckfrihetsförordningen och
således även (i mom. 28) inskärpts det enligt 2 kap. 14 § sista stycket tryckfrihetsförordningen
gällande förbudet mot att i annan ordning än i detta
lagrum angives förse handling med anteckning därom atl den är hemlig.

122

Efter en redogörelse för vad i ovanberörda hänseenden blivit uppmärksammat
framhöll militieombudsmannen i skrivelse den 29 juni 1955 till
chefen för flygvapnet, att efter ikraftträdandet den 1 januari 1950 av nu
gällande tryckfrihetsförordning vad i flygvapenordern nr A 41/1948 föreskrivits
därom att med röd fyrkant märkta handlingar skola betraktas såsom
hemliga icke längre kunde anses äga giltighet, samt hänvisade härvidlag
bl. a. till stadgandet i 2 kap. 14 § sista stycket tryckfrihetsförordningen. I
anslutning härtill anhölls i skrivelsen, att chefen för flygvapnet ville inkomma
med upplysningar och yttrande rörande grunden till att den i det
föregående omförmälda inspektionsrapporten stämplats på sätt nyss angivits
samt därvid tillika meddela huruvida vad i ärendet förekommit givit
chefen för flygvapnet anledning att till övervägande upptaga frågan huruvida
genom ändring av nyssnämnda flygvapenorder och i samband därmed
påkallad omredigering av ovannämnda såsom FUK betecknade anvisningar
eller på annat sätt borde tillkännagivas att en handlings egenskap av hemlig
numera ej finge utmärkas genom åsättande av röd fyrkant.

Med anledning härav inkom chefen för flygvapnet den 15 augusti 1955
med yttrande från chefen för flygförvaltningens materielinspektion, majoren
A. Dahlberg, ävensom med eget yttrande.

Dahlberg anförde i sitt yttrande bland annat: Den ifrågavarande rapporten,
vilken innehållit en sammanfattning av vad som framkommit vid en
av Dahlberg på uppdrag av flygförvaltningen utförd inspektion, hade av
Dahlberg tillställts i flygförvaltningens ledning tjänstgörande översten L.
Thunberg för att utgöra underlag för de åtgärder från flygförvaltningens
sida som kunde föranledas av inspektionen. Före överlämnandet hade rapporten,
som dessförinnan ej registrerats, av Dahlberg försetts med den omförmälda
röda fyrkanten. Avsikten härmed hade varit att fästa Thunbergs
uppmärksamhet på att vissa avsnitt av rapporten innehöllo uppgifter som
ej borde komma till obehörigas kännedom. Det hade icke varit meningen
att rapporten skulle utsändas till de av inspektionen berörda lokala enheterna.
Redan i anslutning till inspektionen hade nämligen vederbörande chef
på platsen orienterats om resultatet av inspektionen. Någon tid efter det
rapporten överlämnats till Thunberg hade emellertid chefen för andra flygeskadern
anhållit att få del av den gjorda sammanställningen av inspektionsresultaten
och med anledning därav föreslagna åtgärder, vilket föranledde
att eskaderchefen fick sig tillställd en avskrift av rapporten.

Chefen för flygvapnet anförde: Oavsett vad i Dahlbergs skrivelse framhållits
om ändamålet med att rapporten blivit märkt på sätt som skett och
vad som upplysts därom att rapporten icke varit avsedd för vidare spridning,
hade Dahlberg genom sin ifrågavarande åtgärd förfarit felaktigt. Dahlbergs
misstag vore emellertid förklarligt, eftersom de äldre bestämmelserna
om åsättande av röd fyrkant icke blivit upphävda. — Föreskriften i flygvapenordern
nr A 41/1948, att med röd fyrkant märkta handlingar skola
betraktas såsom hemliga, hade numera genom en den 2 augusti 1955 utfärdad
flygvapenorder nr A 34 blivit upphävd, varvid samtidigt hänvisats

123

till den i Instruktion för handhavandet inom försvarsväsendet av hemliga
handlingar (IHH) mom. 28 intagna erinran att handling icke får i annan
ordning än som angives i IHH förses med anteckning om att den ar hemlig.
Vidare hade de omnämnda såsom FUK betecknade anvisningarna blivit
omaibetade och i den nya upplagan, som konxnxe att utsändas omkring
den 1 oktober 1955, hade bestämmelsen om att handlingar i operativa ärenden
skulle stämplas med röd fyrkant blivit utmönstrad.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit icke anledning
företaga vidare åtgärd.

16. Fråga huruvida, sedan medlem i frivillig försvarsorganisation utträtt
därur, denna omständighet i och för sig medför att med medlemmen ingånget
krigsfrivilligavtal skall av vederbörande militära myndighet uppsägas

I en den 29 januari 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
fröken Viveka Nyman i Göteborg: Hon invaldes i början av år 1951
såsom medlem i Göteborgs kvinnliga bilkår. I anslutning till invalet erhöll
hon så kallat A-kontrakt med Göteborg-Halmstads försvarsområde. Hon deltog
mycket aktivt i bilkårens verksamhet; hon genomgick kurser i bil- och
motorkännedom samt anlitades såsom ledare vid kurser som av bilkåren
ordnades för medlemmarna. Under tiden den 21—den 27 april 1954 ägde
repetitionsövningar rum vid försvarsområdet. Någon tid före övningarnas
början utsändes av chefen för bilkåren, fru Ingrid Holm, till medlemmarna
i kåren en uppmaning att anmäla sig till tjänstgöring i den körcentral, som
skulle ingå i övningarna. Körcentralen skulle bestå av kvinnliga bilkårister
och vara förlagd vid Göteborgs luftvärnskår. Resultatet av nämnda uppmaning
blev att den i övningarna ingående körcentralen kom att uteslutande
bestå av medlemmar i Göteborgs kvinnliga bilkår, bland dem Viveka
Nyman. Chef för körcentralen blev kårchefen fru Holm. Till ledning för
arbetet vid körcentralen utfärdades en skriftlig order vari bl. a. föreskrevs,
att varje körning skulle beställas vid körcentralen, att fordon tilldelade
namneligen angiven personal avsåges skola köra för främst denna personal
samt att bilförare skulle snarast efter varje avslutat uppdrag anmäla
sig vid körcentralen och där invänta ny order. Första övningsdagen
den 21 april fick Viveka Nyman besked av chefen för körcentralen om att
hon under hela övningstiden skulle köra i huvudsak för kaptenen H. Hallén.
Sedan Viveka Nyman avslutat första dagens körning för Hallén, anmälde hon
sig i vederbörlig ordning vid körcentralen. Något mera uppdrag erhöll hon
icke nämnda dag. På morgonen följande dag den 22 april fick hon ånyo i
uppgift att köra för Hallén. Första delen av körningen bestod av färder i trakten
av Hindås, omkring fyra mil öster om Göteborg. Vid 16-tiden återvände
Viveka Nyman med Hallén till luftvärnskåren. Hennes uppdrag var emel -

124

lertid icke slutfört därmed. Sedan middagsmål intagits på luftvärnskåren
fortsattes körningen till Onsalahalvön, och först omkring klockan 20—21
voro Viveka Nyman och Hallén på återväg Kungsbackavägen mot Göteborg.
När de befunno sig ett par kilometer utanför Göteborg, frågade Hallén var
Viveka Nyman hade sitt hem i Göteborg. Då Viveka Nyman svarade att
hon bodde i Örgryte, framhöll Hallén att hon borde köra hem och vila i stället
för att åka till körcentralen, eftersom han själv bodde i Johanneberg
och hon skulle hämta honom i hans bostad följande morgon klockan 0700.
Viveka Nyman avböjde emellertid detta under hänvisning till sin skyldighet
att anmäla sig vid körcentralen efter avslutat uppdrag. Hallén tillsade då
\ iveka Nyman att telefonera till chefen för körcentralen och säga, att hon
erhållit order av Hallén att köra till sitt hem och vila. Även detta avböjdes
av Viveka Nyman. Hallén uppgav då, att han själv skulle telefonera till
chefen för körcentralen, och bad Viveka Nyman stanna bilen för att bereda
honom tillfälle därtill. Efter en kort stund återvände Hallén, varvid han
uppgav att han talat med chefen för körcentralen samt att det var klart att
Viveka Nyman skulle bo i sitt hem under natten och hämta Hallén följande
morgon klockan 0700. Yttrandet fälldes som en order och uppfattades även
så av Viveka Nyman. Hon tillbringade därför natten i sitt hem och hämtade
Hallén påföljande morgon klockan 0700. På förmiddagen körde Viveka Nyman
med Hallén till luftvärnskåren för intagande av lunch. Under lunchrasten
besökte hon körcentralen, ehuru hennes uppdrag för Hallén ännu icke
var avslutat. I närvaro av kamrater, överordnade och lottor blev hon därvid
av chefen för körcentralen mycket strängt tillrättavisad för det hon
efter avslutad körning föregående dag icke anmält sig vid körcentralen utan
övernattat i sitt hem. Viveka Nyman sökte därunder påpeka det verkliga
sakförhållandet, men chefen för körcentralen lyssnade ej på henne. _ Un der

sommaren och hösten 1954 fick Viveka Nyman från olika håll höra att
hon begått det värsta brott en bilkårist kunde göra sig skyldig till, nämligen
att taga order av en officer i stället för av kårchefen. För att få ett
klarläggande och en bekräftelse på vad som verkligen förevarit vid det
ifrågavarande tillfället under repetitionsövningarna vände sig Viveka Nyman
till Hallén med begäran om dennes relation av händelseförloppet. I anledning
härav erhöll Viveka Nyman från Hallén ett den 24 november 1954
dagtecknat brev, vari Hallén bland annat bekräftade att han givit Viveka
Nyman tydlig order att vila i hemmet under den tjänstefria delen av manöverdygnet
samt att han, innan han givit ordern, per telefon hos chefen för
körcentralen förvissat sig om att bilens frånvaro under natten annoterades.
Då Viveka Nyman aldrig fått ordentligt tillfälle att försvara sig mot de
beskyllningar, som riktats mot henne, sände hon den 4 december 1954 för
kännedom avskrifter av Halléns brev till kårchefen, vice kårchefen samt
gruppledare och instruktörer inom bilkåren. Någon dag därefter kallades
Viveka Nyman till sammanträde med bilkårens styrelse den 7 december
1954. Efter ett synnerligen summariskt förfarande beslöt styrelsen vid sammanträdet
att Viveka Nyman, enär hon genom sitt uppträdande finge anses

125

ha motarbetat kårens syften, skulle med omedelbar verkan uteslutas ur
bilkåren. Denna hade enligt sina stadgar till uppgift att öva och främja sina
aktiva medlemmars kunskaper i bilföring samt i möjligaste mån göra dem
lämpade för transport- och ambulanstjänst så att de i händelse av krig
eller krigsfara, då särskilda åtgärder blivit av Kungl. Maj :t anbefallda, kunde
ställa sig till förfogande i militär eller offentlig civil tjänst. I § 3 av stadgarna
vore föreskrivet att medlem, som motarbetade kårens syften, kunde
på enhälligt beslut av styrelsen uteslutas ur föreningen. Det vore uppenbart,
att den huvudsakliga grunden till Viveka Nymans uteslutning ur bilkåren
vore den ovannämnda under repetitionsövningarna inträffade händelsen
samt Viveka Nymans åtgärd att till vissa av kårmedlemmarna sända
avskrifter av Halléns brev, vilket brev ju dock endast haft till syfte att
klarlägga det verkliga händelseförloppet och fritaga Viveka Nyman från de
orättvisa och felaktiga beskyllningar, som riktats mot henne. Det vore svårförståeligt,
att bilkårens styrelse kunnat anse Viveka Nymans nämnda förfarande
innefatta ett motarbetande av bilkårens syften. Att Viveka Nyman
utsatts för ett övergrepp från styrelsens sida, torde under beaktande av
omständigheterna vara fullt klart. — Sedan genom bilkårens styrelse meddelande
om Viveka Nymans uteslutning ur kåren sänts till försvarsområdesbefälhavaren,
annullerade denne omkring den 15 december 1954 Viveka
Nymans A-kontrakt. Viveka Nyman yrkade att få behålla sitt A-kontrakt,
enär enligt hennes mening någon bärande grund för hennes uteslutning ur
bilkåren icke förelåge och ett A-kontrakt icke finge annulleras pa så obestyrkta
och orättvisa grunder som i förevarande fall skett.

Sedan befälhavaren för Göteborg-Halmstads försvarsområde, översten G.
Nordqvist, anmodats att till militieombudsmannen inkomma med upplysningar
och yttrande med anledning av vad i anmälningsskriften anförts
därom att försvarsområdets avtal med Viveka Nyman upphävts, anförde
Nordqvist i en den 3 februari 1955 dagtecknad skrivelse: De grundläggande
bestämmelserna för antagning av krigsfrivillig kvinnlig personal vore meddelade
i kungörelsen den 11 december 1953 angående frivillig försvarsverksamhet
(SFS 737/1953) samt i »Bestämmelser för antagning, utbildning,
krigsplacering m m vid armén av personal tillhörande Föreningen svenska
blå stjärnan (SBS), Föreningen svenska röda korset (SRK), Riksförbundet
Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund
(SKBR)» — »Friv A», fastställd genom arméorder nr 523/1954. De bestämmelser,
som närmast låge till grund för kontraktering av A-personal, återfunnes
i Friv A dels under rubriken »Begreppsförklaringar» och dels i
mom. 26. Under rubriken »Begreppsförklaringar» angåves att med A-personal
avsåges krigsfrivillig personal krigsplacerad i befattningar, som enligt
gällande mobiliseringstabeller skulle besättas med personal ur SBS, SRK,
SLK och SKBR, eller krigsplacerad i mobiliseringsreserv vid truppregistreringsmyndighet
(mobiliseringsenhet), där sådana befattningar förekomme.
I mom. 26 angåves att rekrytering av A-personal skulle ske genom de frivilliga
försvarsorganisationernas försorg med ledning av de uppgifter, som

126

erhölles från försvarsområdesbefälhavaren. I den tryckta texten å blanketten
till »Avtalskort för krigsfrivillig» funnes angivet, att avtalet finge av
militär myndighet — i förekommande fall på kår- eller förbundsstyrelses
förslag — uppsägas med omedelbar verkan. Av det anförda syntes framgå,
att endast personal tillhörande någon av de ifrågavarande frivilligorganisationerna
kunde vara kontraktsbunden, varav följde att ingånget avtal måste
uppsägas i och med att medlemskap i sådan organisation upphörde. Sedan
chefen för Göteborgs kvinnliga bilkår till Nordqvist anmält att Viveka Nyman
på grund av styrelsebeslut icke längre var medlem i kåren, uppsade
Nordqvist därför det med henne ingångna avtalet och anmälde henne till
avregistrering vid vederbörlig truppregistreringsmyndighet. Avregistreringen
skedde den 30 december 1954.

Med skrivelse den 28 mars 1955 överlämnade militieombudsmannen handlingarna
i ärendet till chefen för armén samt anhöll om yttrande huruvida
försvarsområdesbefälhavarens åtgärd att — i anledning därav att Viveka Nyman
den 7 december 1954 uteslutits såsom medlem ur Göteborgs kvinnliga
bilkår — uppsäga det med henne ingångna kontraktet överensstämde med
gällande bestämmelser.

Chefen för armén anförde i yttrande den 28 maj 1955: Av kungörelsen angående
frivillig försvarsverksamhet framginge, att begreppet A-personal
hänförde sig till vissa närmare angivna frivilliga försvarsorganisationer. För
att tillhöra kategorien A-personal måste man alltså vara medlem i någon
sådan organisation. Det borde emellertid bemärkas, att begreppet krigsfrivillig
vore vidare än begreppet A-personal, och för att sluta avtal såsom
krigsfrivillig — d. v. s. avtal om anställning såsom frivillig i befattning enligt
mobiliseringstabell — behövde man ej tillhöra någon frivillig försvarsorganisation.
Den omständigheten att Viveka Nyman uteslöts ur bilkåren
borde därför icke i och för sig ha föranlett uppsägning av hennes frivilligavtal.
Beträffande omständigheterna i detta särskilda fall vore likväl att märka
att Viveka Nyman passerat den åldersgräns för krigsplacering, som angåves
i Friv A § 12. Av utredningen i ärendet finge anses framgå, att hennes fysiska
förutsättningar icke vore sådana att avsteg från normal maximiålder
borde göras. Uppsägningen av avtalet syntes därför icke böra föranleda någon
ytterligare åtgärd.

Vid yttrandet var fogad avskrift av det med Viveka Nyman tecknade avtalskortet
för krigsfrivillig. Enligt en den 17 januari 1951 å kortet tecknad avtalsförbindelse
hade Viveka Nyman, som vore född den 26 februari 1897,
förbundit sig att vid allmän mobilisering och krig tjänstgöra såsom krigsIrivillig
med krigsplacering såsom bilförare. Å kortet var vidare antecknat,
att Viveka Nyman vore medlem i Göteborgs kvinnliga bilkår och förbunde
sig att icke frivilligt utträda därur under avtalets giltighetstid, att avtalet
vore bindande till och med den 31 december 1951 och att, därest uppsägning
icke skett före den 1 november det år till och med vilket avtalet vore
bindande, avtalet vore för varje gång förnyat för ytterligare ett kalenderår,
att avtalet finge — i förekommande fall på kår- eller förbundsstyrelses för -

127

slag — uppsägas med omedelbar verkan, samt alt Viveka Nyman den 20 december
1951 antagits som krigsfrivillig i enlighet med avtalet och krigsplacerats
som bilförare.

Från chefen för armén överlämnades vidare avskrift av en den 19 december
1947 utfärdad arméorder angående bestämmelser för krigsplacering vari
föreskrivits följande (punkt 11): Om truppregistreringsmyndighet icke kan
fylla behovet av personal, som enligt gällande mobiliseringstabell skall utgöras
av personal ur SLIv, SKBR, SBS eller SRK, skall i stället krigsplaceras
i första hand krigsfrivillig personal ur annan av nämnda organisationer, i
andra hand annan krigsfrivillig personal och i tredje hand värnpliktig personal.

Sedan Viveka Nyman beretts tillfälle att inkomma med påminnelser, anförde
hon i en den 4 juli 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift:
Av försvarsområdesbefälhavarens yttrande i ärendet framginge, att denne vid
hävandet av avtalet över huvud icke beaktat frågan om Viveka Nymans ålder
och fysiska förutsättningar. Icke heller kunde man på grundval av den
utredning, som förebragts i ärendet, med någon som helst säkerhet uttala
sig om hennes fysiska förutsättningar. Det måste därför ha varit felaktigt
av försvarsområdesbefälhavaren att på sätt som skett uppsäga avtalet utan
att han vare sig haft tillförlitliga uppgifter om Viveka Nymans hälsotillstånd
eller ens berett henne tillfälle att inkomma med utredning därom.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 29 september 1955 till Nordqvist
följande.

Beträffande först styrelsens för bilkåren åtgärd att den 7 december 1954
utesluta Viveka Nyman såsom medlem i bilkåren, så enär åtgärden icke innefattar
fel eller försummelse av ämbets- eller tjänsteman som står under
min tillsyn, finner jag klagomålen i den delen icke kunna föranleda ingripande
från min sida.

Av utredningen framgår att, sedan bilkåren till Eder ingivit anmälan om
uteslutningen av Viveka Nyman, Ni med omedelbar verkan uppsagt det med
henne ingångna avtalet som krigsfrivillig. Såsom skäl härför har Ni anfört
att enligt Eder uppfattning endast personal tillhörande någon av frivilligorganisationerna
Föreningen svenska blå stjärnan, Föreningen svenska röda
korset, Riksförbundet Sveriges lottakårer och Sveriges kvinnliga bilkårers
riksförbund kunde vara avtalsbunden, varav följde att ingånget avtal måste
uppsägas i och med att medlemskap i sådan organisation upphörde.

Enligt tjänstereglementet för krigsmakten (mom. 110) utgöres krigsfrivillig
personal av personal som, utan att enligt värnpliktslagens föreskrifter
eller eljest vara krigstjänstskyldig, anställts såsom frivillig i befattning enligt
mobiliseringstabell. Anställningen sker genom att vederbörande med
militär myndighet tecknar avtal och av myndigheten antages såsom krigsfrivillig.

128

Med s. k. A-personal avses enligt de i Friv A lämnade begreppsförklaringarna
sådan krigsfrivillig personal som är krigsplacerad i befattningar, vilka
enligt gällande mobiliseringstabeller skola besättas med personal ur ovannämnda
frivilligorganisationer, eller krigsplacerad i mobiliseringsreserv vid
truppregistreringsmyndighet (mobiliseringsenhet), där sådana befattningar
förekomma.

Bestämmelserna i Friv A syfta ytterst till att medlemmarna i frivilligorganisationerna
skola bibringas sådan utbildning att de, om de i övrigt befinnas
lämpliga därtill, kunna antagas såsom krigsfrivilliga. Utbildningen sker
under samverkan mellan frivilligorganisationerna och militärmyndigheterna.
Det ankommer på vederbörande försvarsområdesbefälhavare att sammanställa
behovet av A-personal för de mobiliseringsenheter, som skola mobiliseras
inom försvarsområdet, samt att i viss ordning lämna vederbörande förbund
uppgift på det antal A-personal i olika befattningar, som bör rekryteras
inom angivna kårer. Rekryteringen av A-personal sker genom de frivilliga
försvarsorganisationernas försorg med ledning av de uppgifter, som sålunda
erhållas från försvarsområdesbefälhavaren. A-personal antages av
törsvarsområdesbefälhavaren till det antal, som motsvarar behovet inom försvarsområdet.
Medlem av frivillig försvarsorganisation, som önskar bliva
krigsfrivillig, skall anmäla detta till sin kår och i samband därmed inlämna
— förutom anmälan till föreskriven kurs och uppgifter rörande hälsotillstånd
— av sökanden undertecknat avtalskort för krigsfrivillig eller förbindelse
att efter med godkännande vitsord genomgången kurs teckna dylikt
avtal. Sedan vederbörande kår och förbund till- eller avstyrkt sökandens anmälan,
avgör försvarsområdesbefälhavaren efter viss prövning om sökanden
godkännes för antagning såsom krigsfrivillig. För att sökanden efter genomgången
utbildning skall kunna krigsplaceras i befattning eller i mobiliseringsreserv
kräves att sökanden är svensk medborgare, känd för laglydnad
och medborgarsinne, besitter allmän lämplighet och erforderliga psykiska
och fysiska förutsättningar för avsedd befattning samt uppfyller vissa angivna
fordringar på utbildning och ålder. I sistnämnda hänseende gäller beträffande
personal tillhörande Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund en
maximiålder av 50 år, därest vederbörande tjänstgör i befattning med tjänsteklass
såsom menig eller underbefäl. Undantag från angiven maximiålder
må medgivas av försvarsområdesbefälhavaren för person, som i övrigt fyller
kraven för fortsatt krigsplacering.

Det övervägande flertalet krigs,frivilliga kvinnor äro medlemmar i någon
av de ifrågavarande frivilligorganisationerna och ha blivit krigsfrivilliga genom
medverkan av vederbörande kår och i den ordning som är föreskriven i
Friv A. Bestämmelserna i Friv A. innebära också, att vissa mobiliseringsbefattningar
företrädesvis skola besättas med medlemmar i frivilligorganisationerna.
Emellertid måste hållas klart, att möjligheten att med militär myndighet
teckna krigsfrivilligavtal icke är förbehållen medlemmar i viss frivilligorganisation.
För att teckna dylikt avtal förutsättes icke att man tillhör
någon viss organisation. Detta har kommit till klart uttryck i den ovannämn -

129

da arméordern, vari föreskrives att om truppregistreringsmyndighet icke kan
fylla behovet av personal, som enligt gällande mobiliseringstabell skall utgöras
av personal ur de ifrågavarande frivilligorganisationerna, annan krigsfrivillig
personal i stället skall placeras. I nu berörda bestämmelser kan icke
heller rimligen hämtas stöd för att en genom frivilligavtal krigsplacerad
medlem i en sådan organisation skulle mista sin sålunda redan förvärvade
behörighet att vara krigsplacerad enbart därigenom att vederbörande blir
utesluten ur organisationen.

Av det anförda följer, att den omständigheten att en medlem i en frivilligorganisation
uteslutes ur denna icke utan vidare måste få till följd att
vederbörandes krigsfrivilligavtal skall bringas att upphöra. Därest den militära
myndigheten finner, att de omständigheter som föranlett uteslutningen
icke äro av den art att de ådagalägga vederbörandes olämplighet för fortsatt
krigsplacering, möter alltså intet hinder att låta krigsfrivilligavtalet och
därmed även krigsplaceringen bestå.

Eder uppfattning att det med Viveka Nyman ingångna krigsfrivilligavtalet
måste uppsägas i och med att hennes medlemskap i bilkåren upphörde
är, såsom av det anförda framgår, icke riktig. Med den av Eder i denna
fråga intagna ståndpunkten har Ni saknat anledning verkställa någon prövning
av huruvida, oaktat uteslutningen, skäl förefunnits att låta krigsfrivilligavtalet
bestå. Vid sådan prövning hade givetvis bort beaktas huruvida
för Viveka Nymans vidkommande åldersskäl kunde anses tala mot en fortsatt
krigsplacering. Om därvid normgivande ledning hämtats från de i Friv
A meddelade bestämmelserna om åldersgränser för krigsplacering, hade
till bedömande förelegat ett fall där endast undantagsvis fortsatt krigsplacering
bort komma i fråga. Med hänsyn härtill och omständigheterna i övrigt
hade — även om vad i förevarande ärende förekommit icke giver stöd
för kårstyrelsens uttalande att Viveka Nyman genom sitt uppträdande motarbetat
kårens syfte — anmärkning icke kunnat riktas mot Eder därest Ni
vid sådan prövning av krigsfrivilligavtalets bestånd som nyss nämnts funnit
avtalet böra uppsägas.

Med nu gjorda uttalanden är ärendet från min sida slutbehandlat.

17. Vid handläggning av upphandlingsärende har den för upphandlingen ansvarige
försummat tillse att erforderliga upplysningar om varans beskaffenhet
funnos tillgängliga vid utförandet av mottagningskontroli å varan

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion den 19
maj 1954 av den till försvarets fabriksverk hörande ammunitionsfabriken
Zakrisdal i Karlstad — i det följande benämnd Amf Z — uppmärksammades
bl. a. att fabriksverket tillskyndats en icke oväsentlig merkostnad å
viss tillverkning till följd av att ett för tillverkningen inköpt parti gjuten
mässing måste kasseras och annan mässing inköpas. Fabrikschefen vid
9—5516U1. Militieombudsmannens ämbe t sberättelse

130

Amf Z, överingenjören S. Sandgren, lämnade vid inspektionstillfället på
tillfrågan vissa närmare upplysningar i saken. Vad som förekommit gav
tjänstförrättande militieombudsmannen anledning att från försvarets fabriksstyrelse
införskaffa yttrande ävensom handlingarna i ärendet. Sedan
yttrandet och handlingarna inkommit, lät tjänstförrättande militieombudsmannen
verkställa ytterligare utredning i saken.

Av utredningen i ärendet må här återgivas följande.

Flygförvaltningen anmodade i början av år 1951 Amf Z att — i enlighet
med av flygförvaltningen upprättade konstruktionsförslag och i samråd
med flygförvaltningen — utföra fortsatt experimentarbete samt provtillverkning
i fråga om vissa tändrör. I tändröret skulle enligt konstruktionen
ingå en rörkropp, avsedd att tillverkas av runda mässingsstänger, 76 mm i
diameter, i legering »SM 1658». Sedan Amf Z vid hänvändelse till Aktiebolaget
Svenska Metallverken och en del andra metalleverantörer icke kunnat
utverka mässing med tillräckligt kort leveranstid samt flygförvaltningen
förklarat sig icke själv kunna anskaffa mässingen, påkallade Amf Z biträde
av försvarets fabriksstyrelse i saken. Fabriksstyrelsen infordrade i anledning
härav anbud från fyra företag å 19 000 kilogram runda mässingsstänger
i legering 1658 och med en diameter av 76 mm. Sedan anbuden, i
vilka samtliga utfästes för Amf Z tillfredsställande leveranstider, inkommit
till fabriksstyrelsen översändes de med skrivelse den 19 oktober 1951 till
Amf Z, därvid styrelsen i skrivelsen föreslog att Amf Z skulle antaga ettdera
av två särskilt angivna anbud beroende på vilket utförande av materialet
Amf Z funne lämpligast att använda. Av dessa anbud avsåg nämligen det
ena mässing i pressat utförande och det andra, som avgivits av Aktiebolaget
Södertälje Metallförädling, kokillgjuten mässing. Priset i det förra anbudet
var något lägre än Södertäljebolagets pris. Genom vad fabriksstyrelsen anförde
i skrivelsen påtog sig styrelsen icke något ansvar för att gjutet gods
var i och för sig ändamålsenligt för den ifrågavarande tillverkningen utan
bedömandet och avgörandet härvidlag åvilade helt Amf Z.

I sitt anbud anförde Södertäljebolaget: Mässingsstänger med en diameter
av 76 mm kunde bolaget leverera i kokillgjutet, svarvat utförande. Bolaget
offererade Amf Z detta utförande med tanke på att med ifrågavarande grova
dimension även en varmpressad stång ej uppnådde så höga hållfasthetsvärden
som klenare hårddragna stänger. Dessutom vore »pipe etc.» ofta förekommande
även vid stångpressat material i denna grova dimension. I fråga
om kokillgjutna stänger förelåge risk för »pipe» endast i en ände och den
delen kapades bort av leverantören. Hållfasthetsegenskaperna komme att
ligga ungefär lika som för varmpressat eller glödgat material. Bolaget hade
föreslagit kokillgjutet gods för att kunna erbjuda den önskade korta leveranstiden.

Beslutanderätten vid Amf Z med avseende å inköpsärenden av nu förevarande
slag tillkom enligt den vid ifrågavarande tid tillämpade arbetsfördelningen
chefen för centralavdelningen. Ärendena bereddes på det i central -

131

avdelningen ingående inköpskontoret av en där placerad inköpsassistent
och föredrogos av denne för chefen för centralavdelningen. Nu nämnda befattningar
innehades vid den tid varom i ärendet är fråga av fabriksingenjören
E. Cenner respektive inköpsassistenten G. Bohr. Cenner är alltjämt chef
för centralavdelningen. Bohr avled den 23 maj 1954.

Fabriksstyrelsens skrivelse av den 19 oktober 1951 med därvid fogade
anbud handlades vid Amf Z i vanlig ordning och alltså till en början av
Bohr. Då ärendet därefter föredrogs för Cenner, beslöt denne att det av Södertäljebolaget
avgivna anbudet skulle antagas. Därpå utskrevs en den 24
oktober 1951 dagtecknad, till Söder tälj ebolaget ställd inköpsorder, däri —
under hänvisning till Södertäljebolagets anbud —beställdes 19 000 kilogram
rund mässingsbult med en diameter av 76 mm. Av någon anledning kom
den beställda mässingsbulten att i inköpsordern angivas såsom »endast pressad
leg. 1658». Inköpsordern undertecknades av Cenner med kontrasignation
av Bohr samt avsändes till Södertäljebolaget. I ordererkännande den 30
oktober 1951 bekräftade Södertäljebolaget mottagandet av inköpsordern
från Amf Z samt hänvisade — med utelämnande av de i inköpsordern förekommande
orden »endast pressad» vid beskrivningen i ordererkännandet av
den beställda mässingsbulten — till det av bolaget avgivna anbudet. Ordererkännandet
förelädes, enligt vad Cenner uppgivit, icke denne utan handlades
endast av Bohr.

Det sålunda beställda mässingspartiet levererades till Amf Z i tre delpartier
som ankommo dit under tiden den 3 mars—den 3 april 1952. Varje delparti
blev vid ankomsten till Amf Z föremål för mottagningskontroll. Denna
kontroll bestod i förevarande fall dels av en kvantitetskontroll, d. v. s. kontroll
av att det levererade godset hade angiven vikt, och dels av en kvalitetskontroll,
omfattande måttkontroll med åtföljande okulärbesiktning av godset.
Till grund för mottagningskontrollen låg — i enlighet med gängse rutin
vid Amf Z — en kopia av den till Södertäljebolaget ställda inköpsordern av
den 24 oktober 1951. Såvitt denna gav vid handen var det alltså fråga om
endast pressad mässing, ej gjuten. Övriga vid mottagningskontrollen tillgängliga
handlingar, såsom delleveranserna åtföljande packsedlar, innehöllo
icke någon upplysning om godsets beskaffenhet av gjutet eller pressat. Vid
mottagningskontrollen utgick man därför — såsom framgår av vederbörande
mottagningskontrollrapporter — från att fråga var om pressad mässing.
Mottagningskontrollen, som i fråga om det sista delpartiet var slutförd den
16 april 1952, gav icke i fråga om något delparti anledning till anmärkning
utan delpartierna godkändes. Betalning för leveransen erlades till Södertäljcbolaget
efter överenskommet pris med sammanlagt 111 786 kronor 31 öre.

Mässingspartiet togs icke omedelbart i bruk för tillverkning av tändrören,
enär experimentarbetet med dessa som ägde rum inom Amf Z:s tekniska avdelning
ännu icke var slutfört. Först i juni 1952, i samband med då pågående
provtillverkning av ett 10-tal tändrör, kom mässingen till användning för
tillverkningen. Vid svarvningen av rörkropparna upptäcktes alt någon eller
några rörkroppar i godsets centrumparti hade håligheter, s. k. »gjutmästar -

132

boställen», av ett knappnålsstyngs storlek. Upptäckten, som den 19 juni rapporterades
från tekniska avdelningen till centralavdelningens inköpskontor,
hade ägt rum samma dag eller någon dag tidigare.

I skrivelse till Söder tälj ebolaget den 20 juni 1952, vilken skrivelse undertecknades
av Sandgren med kontrasignation av Bohr, reklamerade Amf Z
och förklarade därvid att de påträffade håligheterna i godset komme att
medföra kassation av den färdiga produkten samt att, därest det vid pågående
undersökning visade sig att frekvensen av felaktigt material vore stor,
hela partiet måste underkännas och i så fall endast hade skrotvärde för
Amf Z. Söder tälj ebolaget avvisade i skrivelse till Amf Z den 26 juni 1952
reklamationen på grund av att den icke skett i rätt tid. Bolaget framhöll därvid
att leverans ägt rum av kokillgjuten mässing i enlighet med bolagets anbud
och att mottagningskontrollen vid Amf Z tydligen icke funnit anledning
till anmärkning mot materialets utförande, då i samband med att delleveranserna
skett några anmärkningar icke framställts från Amf Z:s sida.

Vid Amf Z:s undersökning rörande frekvensen av stänger med håligheter
visade det sig att håligheter funnos i två av fem stänger, speciellt i stängernas
centrumparti. Med hänsyn härtill och efter kontakt med flygförvaltningen
beslöt Amf Z att det från Södertäljebolaget levererade partiet gjuten mässing
icke alls skulle användas vid den definitiva tändrörstillverkningen, då
man icke kunde räkna med att, därest den gjutna mässingen kom till användning,
alla tändrör skulle bliva fullt funktionsdugliga. Sedan man efter
överläggningar inom AmfZ:s ledning kommit till den uppfattningen, att
möjlighet icke förelåg att juridiskt hävda någon rätt mot Södertäljebolaget,
fick Cenner i uppgift att söka anskaffa annan fullgod mässing och vinna avsättning
för det kasserade partiet. Därefter förda förhandlingar med olika
metalleverantörer ledde i augusti 1952 till den överenskommelsen mellan
Amf Z och Södertäljebolaget, att bolaget skulle från Amf Z köpa återstoden
av det dit levererade partiet gjuten mässing såsom skrot till ett pris per kilogram
av 2 kronor 20 öre samt till Amf Z leverera ett nytt parti mässingsstänger,
nu i pressat utförande, för ett kilopris av 3 kronor 35 öre. I detta
sammanhang beslöts i fråga om de nya stängerna att dimensionen skulle
minskas till 73 mm. Amf Z levererade därefter i augusti 1952 till Södertäljebolaget
18 580 kilogram gjuten mässing för ett sammanlagt pris av 40 876
kronor samt mottog under oktober och november samma år från Södertäljebolaget
18 548 kilogram pressad mässing, betingande sammanlagt 62 135
kronor 80 öre. Härigenom uppkom en merkostnad vid tillverkningen av
tändrören på (62 135,80 — 40 876 =) 21 259 kronor 80 öre. Det från Södertäljebolaget
levererade partiet pressad mässing godkändes vid den av Amf Z
verkställda mottagningskontrollen, varvid denna gång utfördes även porositetsundersökning
i form av svarvprov.

Att en merkostnad uppkommit för fabriksverket till följd av att den gjutna
mässingen måste återför sälj as som skrot och annan mässing inköpas
uppmärksammades inom fabriksstyrelsen på hösten 1952 i samband med
den ekonomiska regleringen av den senare affärstransaktionen mellan Amf

133

Z och Södertäljebolaget. Sedan viss utredning därefter verkställts och saken
diskuterats inom styrelsen, beslöts att den ej skulle föranleda vidare åtgärd.

Fabriksstyrelsen har i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört: Den egentliga
orsaken till kassationen hade varit att kokillgjutet material använts i
stället för pressat gods. Då inköpet gjordes och bearbetningen av det gjutna
godset påbörjades syntes man icke haft anledning förmoda att gjutet gods
skulle lämna en ej godtaghar kvalitet på produkten. Styrelsen ville framhålla
att lämpliga kontrollmetoder, varigenom felaktigheter i form av bläsor
skulle kunnat upptäckas innan godset bearbetades, vid tiden i fråga icke
stodo till buds. Den uppgörelse som Amf Z träffade med Södertäljebolaget
vid återtagandet av det kasserade materialpartiet syntes icke kunna betecknas
såsom ofördelaktig för fabriksverket. Enligt styrelsens uppfattning voro
omständigheterna sådana att anledning saknades att ställa någon befattningshavare
till ansvar för tjänstefel. Vidare åtgärd syntes därför icke ha
erfordrats från styrelsens sida.

Sandgren har uppgivit: Sandgren hade icke själv i detalj deltagit i handläggningen
av ärendet rörande tillverkningen av ifrågavarande tändrör men
givetvis följt ärendet. Det första mässingsinköpet från Södertäljebolaget
hade varit en rent rutinmässig upphandling. Det material som skulle inköpas
hade av flygförvaltningen betecknats som »mässing SM 1658». Med denna
beteckning avsåges enligt gängse terminologi viss av Svenska metallverken
saluförd mässing i pressat utförande men också därmed likvärdigt material.
Vid tiden för inköpet hade man vid Amf Z icke känt till att gjutet
gods vore sämre än pressat gods när det gällde mässing och hade icke heller
haft anledning antaga att så skulle vara förhållandet.

Cenner, vilken såsom tidigare nämnts var den som beslöt att Amf Z skulle
antaga det av Södertäljebolaget avgivna anbudet, har rörande de närmare
omständigheterna härvidlag uppgivit: Vid ifrågavarande tid hade man vid
Amf Z icke haft några dåliga erfarenheter av gjutet material, och Södertäljebolaget
hade också i sitt anbud förklarat att hållfastheten hos där tillverkat
gjutet material var lika god som hos pressat gods och att någon risk för
»pipe» icke förelåg. Cenner hade därför icke haft någon anledning antaga
annat än att det av Södertäljebolaget offererade godset skulle duga för den
ifrågavarande tillverkningen. Vid valet mellan de båda anbuden hade Cenner
visserligen beaktat att det företag som offererat pressad mässing satt
priset något lägre än Södertäljebolaget men också att man vid Amf Z haft
vissa mindre goda erfarenheter av tidigare leveranser från förstnämnda anbudsgivare.
Beträffande Södertäljebolaget däremot hade man vid Amf Z
dittills haft enbart goda erfarenheter och hade även känt till att bolaget
använde vissa metoder för framställning av gjutet gods, som ej förekommo
vid andra företag, t. ex. slunggjutning. Med hänsyn härtill hade Cenner ansett
sig ha anledning fästa avseende vid de utfästelser som Södertäljebolaget
gjort i sill anbud rörande kvaliteten på av bolaget tillverkad gjuten mässing.

] 34

På nu anförda skäl hade Cenner valt att antaga anbudet från Södertäljebolaget.
Enligt den rutinmässiga handläggningen av hithörande ärenden
hade Bohr haft att, innan ärendet förelädes för Cenner, taga kontakt med
den tekniska avdelningen vid Amf Z. Av vissa anteckningar på den av Amf
Z från fabriksstyrelsen mottagna skrivelsen av den 19 oktober 1951, vilka
anteckningar av handstilen att döma gjorts av Bohr, framginge att Bohr
haft kontakt med chefen för tekniska avdelningens konstruktionskontor avdelningsingenjören
B. Nyberg och att denne därvid förordat pressat material;
intet i anteckningarna gåve dock vid handen att Nyberg förklarat att
gjutet material icke skulla duga för den ifrågavarande tillverkningen. Det
funnes för övrigt intet som gjorde att gjutet material som sådant icke vore
användbart för tillverkning av tändrör. Samma uppfattning som Nyberg uttalat
skulle visserligen även Cenner ha i och för sig givit uttryck åt, men
vid inköpsärendets handläggning hade det ju dessutom gällt att bedöma vilken
leverantör som var den lämpligaste.

Nyberg har uppgivit: Nyberg kunde numera icke erinra sig att Bohr eller
någon annan befattningshavare vid centralavdelningen tagit samråd med
Nyberg i fråga om materialvalet, men det vore brukligt att sadant samråd
toges med Nyberg, och Nyberg ville därför ej ifrågasätta annat än att det
också ägt rum samråd, förmodligen med Bohr. Därest Bohr samrått med
Nyberg, hade Bohr med all säkerhet förelagt Nyberg endast frågan vilket
materialutförande, pressat eller gjutet, som vore det lämpligare. På en sådan
fråga skulle Nyberg ha svarat, att pressat utförande vore att föredraga.
Denna sin åsikt grundade Nyberg på den bedömningen att man icke kunde
vara säker på att gjutet material vore fritt från blåsor och att risken för
blåsor i pressat material vore mindre. Det låge för övrigt i sakens natur att
vid den bearbetningsprocess, som skedde vid pressning, förefintliga blåsor
i viss mån sammanpressades och så att säga flöte ihop.

Chefen för tekniska avdelningen vid Amf Z fabriksingenjören S. Rask har
uppgivit: Med hänsyn till sättet för metalltillverkningen låge det enligt
Rasks uppfattning i sakens natur att gjutet gods måste uppvisa blåsor i godset
i större utsträckning än fallet vore med pressat gods, och denna uppfattning
hade Rask haft även vid tiden för den ifrågavarande materialbeställningen.
För sin del hade Rask icke haft några dåliga erfarenheter av
pressat material, och det vore enligt Rasks förmenande överhuvudtaget
mycket liten sannolikhet för att det i sådant material skulle uppstå blåsor.
Rask hade i slutet av år 1952 tillhandahållit Svenska metallverken prov på
den av Södertäljebolaget levererade kokillgjutna mässingen. Från Svenska
metallverkens sida hade uttalats att det vore mycket svårt att erhålla kokillgjutgods
i mässing som vore fullständigt fritt från gasinneslutningar och
att det översända provet motsvarade ungefär vad man måste tillåta.

Rörande anledningen till att i den av Amf Z till Södertäljebolaget ställda
inköpsordern, varigenom bolagets anbud antogs, beställts pressat gods oaktat
anbudet avsåg kokillgjutet material, har Cenner uppgivit: Sedan Cenner
beslutat sig för att antaga det av Södertäljebolaget avgivna anbudet, hade den

135

till Södertäljebolaget ställda inköpsordern av den 24 oktober 1951 utskrivits
rent rutinmässigt av underordnad skrivpersonal. Att Bohr för sin del
godtagit den utskrivna inköpsordern kunde ha berott på antingen att Bohr,
som själv ej val'' tekniskt utbildad, icke haft klart för sig den närmare skillnaden
mellan de båda utförandena eller också att Bohr måhända velat framhäva
önskvärdheten av pressat gods och därför tyckt att det gärna kunde
stå pressat gods i inköpsordern för den händelse Södertäljebolaget skulle
kunna frambringa sådant gods. Det vore också möjligt att, eftersom fleitalet
anbud avsett pressat gods, Bohr vid tillfället icke särskilt tänkt på att
Södertäljebolaget offererat gjutet gods. När inköpsordern därpå förelagts
Cenner för undertecknande, hade Cenner icke haft nagot närmare minne av
innehållet i Södertäljebolagets anbud på ifrågavarande punkt, så mycket
mindre som Cenner själv haft den uppfattningen att gjutet gods var likvärdigt
med pressat gods. När Södertäljebolagets ordererkännande av den 30
oktober 1951 därefter inkommit till Amf Z, hade ärendet handlagts endast
av Bohr och ordererkännandet hade ej förelagts Cenner. Först i samband
med att felet i det levererade materialet konstaterats, hade Cenner fått anledning
gå till handlingarna i saken och då upptäckt den bristande överensstämmelsen
mellan Södertäljebolagets anbud och den av Amf Z utställda
inköpsordern. Med hänsyn till den tidsutdräkt och merkostnad som uppkommit
genom att den gjutna mässingen måste kasseras och annan mässing
inköpas hade av Amf Z vidtagits speciella åtgärder för ernående av en så
tids- och kostnadsbesparande tillverkning som möjligt. Sålunda hade vid
den tillverkning av tändrörsdetaljer som skett hos undertillverkare färdiga
detaljer i stor utsträckning använts som mätverktyg och särskilda sådana
verktyg icke behövt tillverkas. Vidare hade sammansättningen av tändröret
skett i den tekniska avdelningens regi och icke, såsom eljest vore brukligt,
i produktionsavdelningens regi. Härigenom hade lättare kunnat utnyttjas
de erfarenheter som funnits vid den tekniska avdelningen från experimentarbetet
och provtillverkningen.

Beträffande den kvalitetskontroll, som skett i fråga om Södertäljebolagets
första mässingsleverans, bär Sandgren uttalat: Någon mera ingående kontroll,
såsom svarvning av materialet, hade det icke funnits anledning företaga
på ifrågavarande stadium. En sådan mera ingående kontroll skulle icke heller
någon annan industri i motsvarande läge ha utfört, överhuvudtaget finge
kontrollen avpassas med hänsyn till de kostnader den skulle draga.

Rask har anfört: Avsikten med en kvalitetskontroll vore dels att undersöka
egenskaper hos materialet som man visste vara av betydelse för det
ändamål materialet skulle användas till och dels att kontrollera att vid tidigare
liknande leveranser upptäckta fel icke vidlådde materialet. Vid tiden
för leveranserna från Södertäljebolaget pågick inom Amf Z utarbetandet av
en provningsinstruktion för metalliskt material, som blev färdig i oktober
1953 men som jämväl dessförinnan tillämpades, dock ännu icke vid den
tid då den kokillgjutna mässingen ankom till Amf Z. Intill dess att de
felaktigheter, varmed det ifrågavarande mässingspartiet var behäftat,

136

upptäckts vid Amf Z hade någon porositetskontroll icke förekommit i samband
med kvalitetskontrollen, men till följd av de erfarenheter som gjorts
i fråga om Södertäljebolagets första mässingsleverans hade, när det gällde
stångmaterial med grövre dimensioner, införts en porositetskontroll i kvalitetskontrollen
och anbefallts särskild uppmärksamhet i fråga om allt
gjutet material. Föreskrifter härom hade upptagits i provningsinstruktionen.
Därest det i inköpsordern rätteligen angivits att fråga var om gjutet material,
hade man vid kvalitetskontrollen enligt Rasks uppfattning bort göra
en mera ingående kontroll än nu blev fallet, när man utgick från att det
rörde sig om pressat material. Denna mera ingående kontroll skulle förmodligen
ha bestått i att man stickprovsvis kapat några stänger i änden för
ätt se huruvida »pipe» fanns kvar och om blåsor funnos inne i godset. Därest
man gjort en sådan kontroll vid undersökningen av det från Södertäljeboiaget
först levererade materialet, hade man dock knappast och i vart fall
icke med säkerhet upptäckt de blåsor som senare visade sig föreligga i
godset. Någon anledning att vid kvalitetskontrollen, även om man utgått
från att det rörde sig om gjutet gods, verkställa svarvprov av stängerna för
att utröna om det fanns blåsor inne i godset, hade man enligt Rasks uppfattning
icke haft vid tiden i fråga.

Sedan från statens sakrevision begärts upplysningar til! besvarande av
vissa under utredningen uppkomna spörsmål, har i en inom sakrevisionens
kansli upprättad promemoria uttalats: Den materialkontroll, som vid Amf
Z utförts i fråga om den första leveransen från Södertäljebolaget, hade varit
tillfyllestgörande med avseende å pressat gods med hänsyn till att man i
sådant gods ej haft anledning att räkna med blåsbildning och håligheter.
I fråga om gjutet gods hade däremot den verkställda kontrollen ej varit tillräcklig
och hade bort omfatta även porositetsundersökning. Vid en med avseende
å gjutet gods tillfredsställande kvalitetskontroll hade blåsor och håligheter
i det levererade godset med största sannolikhet upptäckts. Förutsättningar
hade icke förelegat att i samband med mottagningskontrollen
upptäcka, att det rört sig om gjutet och ej om pressat gods.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 12
augusti 1955 till försvarets fabriksstyrelse följande.

Av utredningen i ärendet framgår att den merkostnad på 21 259 kronor
80 öre, som fabriksverket tillskyndats vid ifrågavarande tillverkning av
tändrör, uppkommit genom att det för tillverkningen ursprungligen inköpta
mässingspartiet hade håligheter i godset och till följd därav måste kasseras.
Det får vidare anses utrett, att nämnda fel sammanhängde med att mässingspartiet
utgjordes av gjutet material.

Anledningen till att gjuten mässing inköptes, oaktat att anbud fanns
även å pressad mässing, synes i första hand ha varit att man inom Amf Z
vid tiden för köpet ansett jämväl material i förstnämnda utförande kunna

137

användas vid tillverkningen i fråga. Nyberg hade visserligen förklarat att
pressad mässing vore att föredraga. Då anbuden infordrades, hade emellertid
i enlighet med tändrörskonstruktionen angivits att mässingen skulle vara
av legering SM 1658, vilken beteckning torde åsyfta icke blott Svenska metallverkens
pressade legering utan även därmed likvärdigt material. Vid
detta förhållande får Södertäljebolaget i och med vad bolaget anfört i sitt
anbud anses ha erbjudit gjutet gods av samma kvalitet som pressat. Jag
finner därför och med hänsyn jämväl till övriga omständigheter som vid
anbudsprövningen varit att beakta, att någon anmärkning icke bör framställas
mot att inköpet av mässing skett genom antagande av Södertäljebolagets
anbud.

Sedan mässingspartiet levererats i olika poster under tiden den 3 mars
den 3 april 1952 och Amf Z efter upptäckten av felet reklamerat genom en
den 20 juni samma år dagtecknad skrivelse, har emellertid Södertäljebolaget
avvisat reklamationen såsom för sent framställd. Bolaget har därvid
framhållit att Amf Z icke haft något att anmärka i samband med delleveransernas
mottagande.

I ärendet är upplyst att den materialkontroll, som ägde rum vid delleveransernas
mottagande, i enlighet med praxis inom Amf Z endast utgjordes
av måttkontroll med åtföljande okulärbesiktning av godset samt att vid en
kontroll av denna begränsade omfattning ifrågavarande fel icke kunnat
upptäckas.

På grund av vad i saken förekommit kan denna materialkontroll väl anses
ha varit tillräcklig i fråga om pressat gods. En tillfredsställande kontroll
beträffande gjutet gods borde däremot ha innefattat även sådan undersökning
att förefintliga håligheter kunnat upptäckas.

Emellertid är att märka att den vid leveransernas mottagande verkställda
materialkontrollen skedde med oriktig utgångspunkt från att det levererade
materialet utgjordes av pressat gods. Till grund för kontrollen låg
nämligen, i enlighet med gängse rutin inom Amf Z, en kopia av den inköpsorder
varigenom Södertäljebolagets anbud antagits, och i denna angavs
köpet avse pressad mässing. Någon anledning att antaga att den som svarade
för materialkontrollen likväl ägde kännedom om att det levererade
materialet i verkligheten utgjordes av gjutet gods har icke förekommit.

Under nu angivna omständigheter synes det icke kunna läggas den för
materialkontrollen ansvarige till last att felet i godset ej upptäcktes i tid.
Därest emellertid vid kontrollens verkställande förelegat upplysning om att
materialet utgjordes av gjuten mässing, hade som nämnts kontrollen bort
omfatta även sådan mera ingående undersökning att felet kunnat uppmärksammas.
Inom Amf Z var visserligen vid ifrågavarande tid dylik undersökning
icke föreskriven, och fabriksstyrelsen har i sitt yttrande i ärendet
förklarat att lämpliga kontrollmetoder i detta avseende då icke stodo till
buds. En tillfredsställande mottagningskontroll torde emellertid, då materialet
icke omedelbart skall bearbetas, bl. a. böra taga sikte på materialets
blivande användning och alltså utföras så att fel, som kunna uppenbaras

138

vid bearbetningen, i möjligaste män upptäckas redan i samband med leveransens
mottagande. Exempelvis kunde i förevarande fall mässingsstänger,
såsom skedde då man senare började bearbetningen och jämväl då ersättningsleveransen
kontrollerades, ha gjorts till föremål för svarvning. Numera
vid Amf Z gällande provningsinstruktion för metalliskt material upptager
också föreskrifter om porositetsundersökning beträffande stångmaterial
av grövre dimensioner med förklaring att särskild uppmärksamhet
skall ägnas allt gjutet material. Den metod för undersökningen som anbefalles
i föreskrifterna har uppenbarligen stått till buds redan vid ifrågavarande
tid.

Det anförda giver vid handen att en riktig uppgift om materialets art
var en väsentlig förutsättning för att mottagningskontrollen skulle bliva
tillfredsställande och det förefintliga felet kunna upptäckas i rätt tid för
reklamation. Ansvaret i detta hänseende åvilar Cenner såsom chef för centralavdelningen
vid Amf Z, eftersom Cenner i denna egenskap var ansvarig
för inköpsordern och uppenbarligen kände till att en kopia av densamma
skulle ligga till grund för mottagningskontrollen.

Sedan Cenner beslutat antaga Södertäljebolagets anbud, underskrev han
enligt egen uppgitt den honom av Bohr förelagda inköpsordern utan att
fästa sig vid att ordern innehöll, förutom hänvisning till anbudet, även
orden »endast pressad». Beträffande den omständigheten att bolagets ordererkännande,
trots att de citerade orden ej återgivits däri, icke föranlett
någon åtgärd med avseende å den blivande mottagningskontrollen har Cenner
förklarat, att ordererkännandet icke förelagts honom utan endast handlagts
av Bohr.

Eftersom Bohr avlidit, har anledningen icke kunnat utrönas till vare sig
att inköpsordern erhöll en missvisande avfattning eller att någon åtgärd
med avseende a mottagningskontrollen icke vidtogs på grund av ordererkännandets
innehåll. Oavsett huru Bohr fullgjort sina skyldigheter i dessa
hänseenden, har det emellertid ålegat Cenner att tillse att inköpsordern var
riktigt avfattad då den av honom underskrevs och att ordererkännandet,
som icke till alla delar anslöt sig till inköpsordern, blev förelagt honom.
Att underskriva en handling rörande köp för mer än hundratusen kronor
torde icke kunna betraktas som ett rutingöromål; en oriktig eller otydlig
formulering kan leda till avsevärda förluster. Av liknande skäl är det givetvis
av största vikt att den för ett inköpsärende ansvarige gör sig underrättad
om inkommet ordererkännandes innehåll. Härtill kommer vad som i
förevarande ärende närmast är av intresse, nämligen att handlingarna angående
ett verkställt inköp skola ligga till grund för blivande mottagningskontroll.
Även om enligt gängse rutin kopia av inköpsordern skall överlämnas
för detta ändamål, är det självklart att denna måste kompletteras
med de ytterligare uppgifter som erfordras för att kontrollen skall kunna
verkställas på riktigt sätt. Att Cenner, såsom han uppgivit, haft den uppfattningen
att gjutet och pressat material var likvärdigt, kan givetvis icke
utgöra en godtagbar förklaring till att i förevarande fall orderkopian över -

139

lämnats utan komplettering. Den för kontrollen ansvarige kan ha en annan
uppfattning om olika materialslags värde, och han måste under alla omständigheter
erhålla fullständiga och riktiga uppgifter om köpet.

I enlighet med vad sålunda anförts har Cenner gjort sig skyldig till försummelse
i sin tjänst. Försummelsen kan visserligen ha förorsakat den
inledningsvis berörda merkostnaden på sådant sätt att denna icke skulle
ha inträffat, om Cenner fullgjort sina skyldigheter. Med hänsyn till den
vid ifrågavarande tid i kontrollhänseende tillämpade praxis, för vilken Cenner
icke synes ha något ansvar, är det emellertid icke uteslutet att merkostnaden
uppkommit oavsett vad Cenner nu låtit komma sig till last. Jag
finner mig därför och på grund av omständigheterna i övrigt kunna låta
bero vid vad i ärendet förekommit.

Sandgren och Cenner skulle genom fabriksstyrelsens försorg erhålla del
av skrivelsen.

18. Sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap vid av
civil organisation anordnade ryttartävlingar

I en i Svensk underbefälstidning för den 23 april 1955, nr 6/1955, införd
artikel med rubriken »Civilt rytteri militärt arbete?» uppgavs följande:
Stockholms ryttarförbund hade kring månadsskiftet mars—april 1955 anordnat
vissa ryttartävlingar. Militärbefälhavaren för fjärde militärområdet hade
kommenderat bl. a. fast anställt underbefäl från arméförbanden i Stockholm
att tjänstgöra såsom sjukvårdare vid tävlingarna. Tjänstgöringen hade
ägt rum på vad som normalt vore fritid — exempelvis mellan klockan 1900
och 2230 —- och ingen som helst särskild ersättning hade utbetalats därföi.

Sedan militieombudsmannen hos militärbefälhavaren för fjärde militärområdet,
generalmajoren G. Dyrssen, anhållit om upplysningar och yttrande
i saken, anförde Dyrssen huvudsakligen följande: Deltagande i ryttartävlingar
utgjorde ett led i den fortsatta befälsutbildning som anbefalldes i de
allmänna utbildningsbestämmelserna för armén. I dessa (mom. 136) rekommenderas
även tävlingsutbyte med civila organisationer. På grund av
denna och andra liknande föreskrifter brukade fast anställt befäl kommenderas
att för egen utbildning deltaga i olika av civila ryttarorganisationer utlysta
tävlingar. De i artikeln omnämnda tävlingarna ägde rum i Stockholms
ryttarförbunds regi under tiden torsdagen den 31 mars—söndagen den 3
april 1955 och pågingo den 31 mars klockan 1900—2230, den 1 april klockan

1900 2300, den 2 april klockan 1200—1800 och 1900—-2230 samt den 3

april klockan 1400—1700. Antalet deltagare i tävlingarna var sammanlagt
125, därav 73 aktiva militärer. Samtliga eller det övervägande flertalet militära
deltagare torde ha varit kommenderade att deltaga. Utöver de deltagande
ryttarna samt eu officer och en veterinär såsom besiktningsmän en -

140

ligt föreskrifterna i remonterings- och hästhållningsreglementet kommenderades
för varje tidsperiod av tävlingarna en veterinär, en hovslagare, en läkare
och en sjukvårdare. Liksom vid flera andra tillfällen under tidigare år
lat Dyrssen kommendera veterinär, hovslagare, läkare och sjukvårdare med
hänsyn till de risker, för vilka de militära deltagarna och deras hästar utsattes
under tävlingarna, samt behovet att överse hovbeslag in. in.; att icke
skapa fullgod olycksfallsberedskap för ifrågavarande deltagare hade ansetts
vara från kronans synpunkt oförsvarligt. Beträffande kommenderingen av
sjukvårdspersonalen kunde särskilt framhållas, att de skador ryttare brukade
utsättas för i samband med olyckshändelser under hinderhoppning vore
av sådan art att de ofta kunde väsentligt begränsas därest sakkunnig behandling
skedde snabbt. Det hade förekommit fall, där den skadade skulle
ha avlidit därest läkare icke kunnat medfölja i ambulansen till sjukhuset
och under färden giva vederbörande riktig behandling. Sjukvårdspersonalens
deltagande motiverades således helt och hållet av vårdbehovet för de
kommenderade militära deltagarna. I samband med kommenderingarna lämnades
från militärbefälsstaben orientering om att någon som helst skyldighet
icke förelåg att bispringa de civila ryttarna. Det hade ofta visat sig svårt
att få sjukvårdare att frivilligt tjänstgöra vid ifrågavarande slag av tävlingar
och även beträffande annan personal förelågo liknande erfarenheter.
Dyrssen hade därför sett sig nödsakad att ålägga förbanden att kommendera
personal, även om frivilliga icke gått att uppbringa. För att göra kommenderingarna
så litet betungande som möjligt hade uppdragen fördelats
mellan olika förband. Av ifrågavarande personal hade veterinärerna och ende
medverkande hovslagaren samt läkaren och sjukvårdaren från Svea ingenjorkår
kommenderats efter frivilligt åtagande. Från Övriga kommenderade,
nämligen läkare från Svea livgarde och Svea artilleriregemente samt sjukvårdare
från sistnämnda regemente och Signalregementet, hade sådant åtagande
icke inhämtats. Förutom hovslagaren hade, såvitt Dyrssen kände till,
icke någon av de kommenderade erhållit ersättning för sin medverkan. Sedan
ifrågavarande artikel publicerats, hade dock två sjukvårdare till ryttarförbundet
inkommit med räkningar. — För bestridande av vakthållning samt
handräckning vid hinder m. in. tjänstgjorde under tävlingarna, med stöd av
Kungl. Maj :ts brev den 30 september 1921 angående användande av arméns
manskap för vakthållning in. in. vid kapplöpningar, skyttetävlingar och dylikt,
ett antal värnpliktiga ur Livgardesskvadronen, vilka anmält sig frivilligt
och uppburo ersättning från arrangörerna. — Avslutningsvis ville
Dyrssen framhålla att ryttartävlingar, speciellt i hinderhoppning, vore ett
viktigt led i utbildningen av såväl ryttare som häst. Av civila organisationer
anordnade tävlingar måste därför betraktas såsom värdefulla utbildningstillfällen,
vilka borde tillvaratagas i största möjliga utsträckning. Att det
härvid vore nödvändigt att skapa största möjliga säkerhet för såväl ryttare
som häst låge i öppen dag.

141

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow anförde i skrivelse den
10 augusti 1955 till chefen för armén följande.

Av utredningen framgår, att på föranstaltande av Dyrssen veterinärer, hovslagare,
läkare och sjukvårdare kommenderats att medverka såsom olycksfallsberedskap
vid ifrågavarande, av Stockholms ryttarförbund den 31 mars
—den 3 april 1955 anordnade tävlingar.

Eftersom tävlingarna försiggått å tider då tjänstgöring i vanliga fall icke
förekommer, synes det kunna förutsättas att kommenderingarna icke inverkat
menligt på vederbörandes tjänst. I den mån personalen frivilligt åtagit
sig kommenderingarna, föranleda dessa därför icke någon anmärkning
från min sida.

I vissa fall, såsom beträffande läkare från Svea livgarde och Svea artilleriregemente
samt sjukvårdare från sistnämnda regemente och Signalregementet,
ha emellertid kommenderingarna skett utan frivilligt åtagande. Dyrssen
har förklarat, att det tidigare visat sig svårt att få sjukvårdspersonal att frivilligt
tjänstgöra vid ifrågavarande slag av tävlingar och att han därför i
syfte att skapa en fullgod olycksfallsberedskap för de militära tävlingsdeltagarna
varit nödsakad att ålägga olika förband att kommendera personal,
även om någon frivillig icke gått att uppbringa.

Genom beslut den 30 september 1921 förklarade Kungl. Maj:t att arméfördelningscheferna
och vissa andra chefer ägde, envar beträffande honom
underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt fall gjord framställning
lämna tillstånd till att manskap, som efter det dylikt tillstånd blivit
inom truppförbandets etablissement vederbörligen kungjort därtill frivilligt
anmält sig, finge under förutsättning att så kunde ske utan förfång för
den militära utbildningen bestrida vakthållning m. in. vid av enskild klubb
eller förening anordnad kapplöpning, skyttetävling eller dylikt. Kungl. Maj :t
medgav tillika, att manskapet finge uppbära ersättning därför av vederbörande
klubb eller förening.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 februari 1949
chefen för armén att, i den mån så efter prövning i varje särskilt fall funnes
oundgängligen erforderligt för att genomföra viss av frivillig försvarsorganisation
anordnad tävling av militär betydelse, för ändamålet ställa
militär personal ur armén till vederbörandes förfogande, varvid tillika personalens
medverkan skulle bedömas vara ur utbildningssynpunkt värdefull
och icke menligt inkräkta på den ordinarie utbildningen.

I cn av chefen för arméstaben på uppdrag av chefen för armén till samtliga
militärområden, förband och skolor utsänd skrivelse av den 27 juni 1949
angavs för armén gällande bestämmelser för lämnande av militärt biträde
vid tävlingar, som anordnas av skytte-, idrotts- in. fl. organisationer. Skrivelsen
innehåller, förutom bestämmelser i enlighet med Kungl. Maj:ts båda
förenämnda beslut, en bestämmelse, enligt vilken förbandschef äger besluta
om medverkan, därest biträde vid tävling kan anordnas som ett led i den
ordinarie utbildningen och är fullt likvärdigt med denna samt det ordinarie
utbildningsprogrammet icke förryckes.

142

Uppenbart är, att de av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelserna icke
varit tillämpliga i förevarande fall. Den förstnämnda bestämmelsen, som
torde ha tillkommit närmast med tanke på tävlingar under tjänstetid, förutsätter
frivilligt åtagande och avser för övrigt endast manskap för vakthållning
och liknande uppgifter. Enligt den sistnämnda av de av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelserna är beslutanderätten förbehållen chefen
för armén och kan utövas endast i fråga om tävlingar som anordnats av
frivillig försvarsorganisation; ryttarförbundet utgör icke en sådan organisation
(jfr kungl. kungörelsen den 11 december 1953, SFS nr 737, angående
frivillig försvarsverksamhet).

Icke heller den i arméstabschefens skrivelse givna bestämmelsen har
emellertid berättigat Dyrssen att föranstalta om kommenderingarna. Dyrssen
har själv icke gjort gällande att det vid tävlingarna lämnade biträdet anordnats
som ett led i den ordinarie utbildningen och varit fullt likvärdigt
med denna. Och tydligt är att kravet på värde ur utbildningssynpunkt endast
kan tillgodoses genom ett mer kontinuerligt övande än som sker då vederbörande
i stort sett endast är till hands för att vid behov ingripa.

Vid nu angivna förhållanden har Dyrssens åtgärd icke haft stöd i gällande
bestämmelser. Den omständigheten att ryttare och hästar ur krigsmakten
deltagit i tävlingarna har i och för sig icke kunnat motivera att personal
kommenderats att biträda vid tävlingarna. Det är visserligen, som Dyrssen
1 ramhållit, angeläget att en god olycksfallsberedskap finnes att tillgå, men
att anordna en sådan måste ankomma på tävlingsarrangören. Om denne
icke vidtager tillfredsställande anordningar i detta hänseende, bör följden
bliva att det militära deltagandet icke tillätes. Att erforderlig personal
tvångsvis uttages och ställes till förfogande, är en utväg som icke kan anlitas
utan att särskild bestämmelse därom givits. Då såsom i förevarande
fall fråga är om tjänstefri tid, åsidosättes eljest personalens intresse av att
få åtnjuta fritid.

På grund av vad sålunda upptagits finner jag att Dyrssen gjort sig skyldig
till tjänstefel genom att föranstalta om ifrågavarande kommenderingar
utan vederbörandes eget åtagande. Då emellertid den felaktiga åtgärden
förestavats av omtanke om de militära deltagarna i tävlingarna och det kan
förutsättas att Dyrssen framdeles kommer att ägna större uppmärksamhet
åt gällande bestämmelser på området, anser jag mig kunna låta bero vid
den erinran mot Dyrssen som innefattas i det anförda.

Dyrssen skulle genom chefens för armén försorg erhålla del av skrivelsen.

143

19. Fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i hemmet, genom
att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente för juni
1955 uppmärksammades att befälhavaren för Kalix försvarsområde översten
N. Söderberg genom ett den 3 juni 1955 meddelat, av auditören G. Ekeroth
kontrasignerat beslut ålagt värnpliktige nr 340615-895 P. O. A. Svensson
arrest fyra dagar för undanhållande, bestående däri att Svensson, som på
grund av sjukskrivning skolat vistas i sitt hem i Näsbyn, den 29 april 1955
klockan 2000 obehörigen begivit sig till Kalix, varifrån han återkommit
till hemmet omkring klockan 2200.

Av handlingarna i ärendet framgick, att Svensson under värnpliktstjänstgöring
vid försvarsområdesstaben i Kalix blivit sjukredovisad för vård i
hemmet under tiden den 25—den 30 april 1955.

Sedan upplysning infordrats rörande anledningen till att Svenssons förfarande
icke bedömts såsom tjänstefel i stället för undanhållande, inkom
Söderberg med eget yttrande och yttrande av Ekeroth. I Ekeroths yttrande,
till vilket Söderberg anslöt sig, anfördes: Svensson hade vid den ifrågavarande
tiden enligt vederbörligt tillstånd sin förläggning i sitt hem i Näsbyn,
beläget omkring två kilometer från försvarsområdesstaben. På grund av
sjukredovisningen ålåg det honom att vistas i förläggningen. Trots detta
begav han sig till Kalix, där han besökte ett badhus och ett kafé. Vid ärendets
avgörande fann Ekeroth det tveksamt, om Svenssons förseelse borde
bedömas såsom tjänstefel eller undanhållande, men stannade för att det
vore riktigast att bedöma förseelsen såsom undanhållande. Han vore fortfarande
böjd för att anse Svenssons förseelse rätteligen vara att hänföra till
vad som innefattades i brottsbeteckningen undanhållande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 29 oktober 1955 till Söderberg
följande.

Enligt 26 kap. 11 § strafflagen skall straff för undanhållande ådömas
krigsman, som olovligen avviker eller utebliver från avdelning av krigsmakten,
vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom. Såsom framhållits i Handbok i
militär rättsvård s. 32 (se vidare militieombudsmannens ämbetsberättelse
1951 s. 183 f. och 1954 s. 270 f.) har uttrycket »eljest från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom» avseende på ett mycket speciellt fall,
nämligen att vederbörande på grund av sin tjänstgörings art över huvud
icke tillhör avdelning av krigsmakten utan placerats vid visst för honom
bestämt tjänstgöringsställe. Bortsett från nämnda speciella fall, varom här
icke är fråga, förutsättes för ansvar för undanhållande regelmässigt att
vederbörande varit olovligen frånvarande från avdelning av krigsmakten.
Att Svensson av vederbörande läkare sjukredovisats för vård i hemmet un -

144

der tiden den 25—den 30 april 1955 innebär, att han befriats från skyldighet
att tjänstgöra och vistas vid sin avdelning under nämnda tid med föreskrift
att han i stället skulle för vård av sin sjukdom vistas i sitt hem. I
sakens natur ligger att Svensson under den angivna tiden icke ägt lämna
hemmet utan medgivande av läkaren. Då Svensson genom sitt förfarande
att i strid med vad läkaren sålunda föreskrivit begiva sig till Kalix icke kan
anses ha avvikit från sin avdelning, har hans förfarande varit att bedöma
såsom tjänstefel. Givet är däremot att, därest Svensson efter utgången av
den tid som av läkaren bestämts för vård i hemmet icke inställt sig vid sin
avdelning, han därigenom skulle ha gjort sig skyldig till undanhållande.

I detta sammanhang må framhållas att det är av betydelse bl. a. för
trågan om eftertjänst, att en riktig gränsdragning vid rättsskipningen göres
mellan undanhållandebrott och andra brott. Enligt inskrivningsförordningen
gäller nämligen såsom huvudregel att värnpliktig, som under tjänstgöringen
blivit fälld till straff för rymning eller för undanhållande, skall
under tid som svarar mot tiden för rymningen eller undanhållandet kvarhållas
efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden för fullgörande av
eftertjänst.

Jag låter bero vid de uttalanden, som innefattas i det anförda.

Ekeroth skulle genom Söderbergs försorg erhålla del av skrivelsen.

20. Frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden i
samband med biltransporter för förflyttning av trupp

I en till militieombudsmannen den 9 augusti 1954 inkommen skrift, som
undertecknats av värnpliktige I. Sperber jämte åtta andra värnpliktiga, anfördes
följande: De hade samtliga under tiden den 29 mars—den 29 april
1954 varit inkallade till repetitionsövning vid Karlsborgs luftvärnsregemente
och därunder tjänstgjort vid ett i krigsorganisationen ingående territoriellt
luftvärnskompani. Vid de upprepade förflyttningar som då förekommit
hade personalen — med undantag för officerare och visst annat befäl
transporterats på öppna lastbilar utan skydd av presenningar eller dylikt.
Till följd av den kalla väderleken under april hade dessa transporter,
även i de fall då de varit relativt kortvariga, medfört en svår fysisk och psykisk
påfrestning. I allmänhet hade transporterna dock tagit ganska lång
tid, till stor del beroende på att väntetiden före avresan men efter uppsittning
på fordonet ofta varit betydande och att långa avbrott i färden förekommit
utan att avsittning tillåtits. I ett fall hade transporten, inklusive
väntetiden efter uppsittning, tagit mera än sex timmar i anspråk. Under
denna transport hade icke förekommit någon rast för vila och förplägnad
och en stor del av förbandet hade ej fått ens torrskaffning. Denna resa hade
blivit särskilt påfrestande genom att efter ankomsten till bestämmelseorten
klockan 1430 utspisning ej skedde förrän på kvällen och till följd av att

145

halm och ved för iordningställande av tältförläggningen ej funnits att tillgå
förrän efter klockan 2200. — Två omständigheter hade bidragit till att göra
förhållandena under resorna nära nog outhärdliga: dels hade trängseln varit
svår på bilflaken med påföljd att ingen möjlighet funnits för de åkande
att få skydd mot vinddraget genom att byta plats eller lägga sig ned och
dels hade de flestas motståndskraft under flertalet förflyttningar varit starkt
nedsatt till följd av förkylning. Dessa förkylningar hade till en början mestadels
varit lindriga men tillståndet hos flertalet hade, till stor del till följd
av förhållandena under transporterna, efter hand försämrats. Vid utryckningen
hade många varit förkylda i mera än tre veckor. Dessa missförhållanden
hade upprepade gånger påpekats för officerare vid förbandet utan
att några förbättringar åstadkommits, oaktat sådana utlovats. De nu angivna
förhållandena hade enligt klagandenas mening på intet sätt varit oundgängligen
förenade med den militära utbildningen utan tvärtom varit till
hinder för denna och med säkerhet försämrat dess resultat. Personalen
hade, såvitt klagandena kunnat finna, i onödan utsatts för synnerligen svåra
obehag och ganska betydande hälsorisker. Klagandena hade därför ansett
sig böra fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på de omförmälda
förhållandena för den åtgärd som kunde anses lämplig.

Med anledning av vad sålunda förekommit införskaffades på föranstaltande
av militieombudsmannen utredning och yttrande i saken från chefen
för Karlsborgs luftvärnsregemente. Sedan viss komplettering av utredningen
verkställts, avgav härefter chefen för armén begärt yttrande i ären det.

Vid utredningen framkom i huvudsak följande.

Under den ifrågavarande repetitionsövningen erhöll det av klagandena
åsyftade luftvärnskompaniet grundläggande utbildning vid Karlsborgs luftvärnsregemente
och deltog därefter i en luftförsvarsövning i Karlskoga med
angränsande orter, vilken övning leddes av militärbefälhavaren för femte
militärområdet. Enligt order av övningsledaren skulle i samband med luftförsvarsövningen
erforderlig biltransport av förband från luftvärnsregeinentet
till Örebro försvarsområde den 20 april 1954 planläggas och ledas
av regementschefen. Denne uppdrog i sin tur efter samråd med övningsledaren
åt chefen för viss krigsmässigt organiserad luftvärnsgrupp — en major
i luftvärnets reserv — att övertaga planläggningen och ledningen av
ifrågavarande transport. Syftet härmed var att luftvärnsgruppstaben skulle
erhålla övning i stabsarbete. Under en förövning i Karlskoga den 8—den 12
april för viss del av luftvärnsgruppstabens befäl utarbetades bl. a. en luftvärnsgrupporder
för transporten, vilken order sistnämnda dag expedierades
till därav berört befäl. Transporterna till övningsområdet utfördes av särskilda
transportplutoner, som till en del utbildats och utrustats vid Karlsborgs
luftvärnsregemente och i övrigt ställdes till förfogande av Göta trängregcmcnte.
Fordonen utgjordes av vanliga öppna lastbilar, som användes för
såväl materiel- som personaltransporter. Med hänsyn till att de sålunda tillgängliga
fordonen ofta måste efter kort varsel tagas i anspråk för helt olik 10—5516

b 1. Militieom b u ds mannen s cim be tsbe rä 11 el se

146

artade transportuppgifter, hade fordonen icke kunnat vid personaltransporter
utrustas med skyddstak utan hade i utrustningen ingått endast en lös
presenning. Vid luftförsvarsövningen grupperades det nu ifrågavarande
kompaniet i Gyttorp. Ansvaret för att transporterna för kompaniets del
blevo genomförda i enlighet med härför meddelade bestämmelser ålåg kompanichefen.
I befattningen såsom kompanichef tjänstgjorde en värnpliktig
fänrik. Kompanichefens order till underlydande personal om vad som skulle
iakttagas beträffande transporten till grupperingsplatsen meddelades
muntligen. Såvitt gäller de enheter som skulle transporteras till Gyttorp —
däribland det kompani klagandena tillhört -— anbefalldes i gruppstabsordern
bl. a. följande: Avtransport från Karlsborg skulle ske den 20 april
klockan 0800 med beräknad ankomst till Gyttorp klockan 1330. Förflyttningen
skulle ske som djupmarsch, d. v. s. med fordonen sammanförda i
kolonner. Sammanslagen frukost skulle utspisas vid Karlsborgs luftvärnsregemente
på morgonen före avtransporten. Under transporten skulle utspisning
ske med torrskaffning å tidpunkt som vederbörande förbandschef
bestämde. Middagsmålet samma dag skulle utspisas i stridsställning på
grupperingsorten; härför erforderliga livsmedel och kokspisar m. m. ävensom
lottapersonal för tillredning av livsmedlen skulle genom försvarsområdesbefälhavarens
försorg finnas tillgängliga på respektive platser den 20
april på eftermiddagen. — Såsom förbandskrigsdomare vid ifrågavarande
kompani tjänstgjorde bl. a. en kapten och två löjtnanter på aktiv stat, samtliga
tillhörande Karlsborgs luftvärnsregemente.

Enligt uppgift i övningsledningens handlingar igångsattes kompaniets avtransport
från Karlsborg först en timme efter anbefalld tid. Såsom orsak
härtill angives anhopning av fordon. Kompanichefen har i avgivet yttrande
uppskattat förseningen till omkring fyrtio minuter och såsom anledning
till dröjsmålet uppgivit att en lyftkran, som användes vid lastningen av
fasta pjäser, dirigerats på annat håll. I detta sammanhang har kompanichefen
framhållit att detta dröjsmål var till fördel för manskapet, enär
dagstemperaturen under tiden hunnit stiga. Enligt uppgift av kompanichefen
förekommo icke några raster under transporten, enär tidsschemat icke
medgav inläggandet av sådana uppehåll; däremot hade några gånger icke
avsedda uppehåll i transporten inträffat, vid ett par tillfällen till följd av
punkteringar och vid ett annat tillfälle med anledning av att en kanon kört
av vägen med dragfordonel kvarstående tvärs över körbanan. I fråga om
den för utspisning under transporten avsedda torrskaffningen — sådan
hade beställts för avhämtning i regementets matinrättning före avfärden
från Karlsborg — har upplysts att för en av de troppar, som tillhörde kompaniet,
av förbiseende icke från matinrättningen uttogs någon torrskaffning,
vilket föranledde att den för troppen icke avhämtade torrskaffningen i stället
medtogs på en av trossbilarna med påföljd att för denna del av kompaniet
utspisning icke på sätt som avsetts kunde ske under transporten. Enligt
vad vidare upplysts funnos å kompaniets förläggningsplats i övningsområdet
icke förrän efter flera timmars försening tillgängliga för kompa -

147

niet beställda livsmedel och andra förnödenheter. Förseningen föranleddes
därav att kompanichefen uraktlät att till försvarsområdesstaben meddela
att han för kompaniets förläggning bestämt annan plats än den från början
utsedda, vilken på grund av att där fortfarande kvar låg snö befanns
vara mindre lämplig såsom förläggningsplats. Till följd av förseningen
kunde utspisning ej ske förrän mellan klockan 1900 och 2000. —- Enligt
vad av militärbefälhavaren blivit bestämt skulle under den ifrågavarande
övningen av personalen användas normalutrustning — vari bl. a. ingår
kappa — med befogenhet dock för chefen för luftvärnsregementet att, om
och i den mån så ansåges påkallat, anbefalla förstärkt normalutrustning.
I överensstämmelse härmed hade av regementschefen anbefallts att utöver
normalutrustningen halsduk av ylle samt vantar skulle användas. Livpälsar
nyttjades däremot icke. Från väderleksavdelningen vid flygledningen
har under utredningen lämnats följande uppgifter rörande väderleksförhållandena
den 20 april 1954 inom det område, som passerades av Gyttorpsgruppen,
nämligen: i Karlsborg klockan 0800 -j- 3°, klart, och klockan
1300 4- 7°, klart, samt i Askersund och Örebro klockan 1400 + 10°,
klart. Enligt vad som framhållits av en av de förenämnda under övningen
såsom krigsdomare tjänstgörande officerarna föranledde knappheten på
transportmedel och frånvaron av skyddstak å de tillgängliga bilarna att det
för den personal, som transporterades på bilarna, var onormalt trångt på
flaken och att de åkande fingo sitta i vinddraget. En annan av de nu
nämnda officerarna har uppgivit att, då tiden för transporterna var begränsad
och likaså antalet tillgängliga fordon, de i övningen deltagande förbanden
icke tilldelades flera fordon än vad som kunde bli fallet under verkliga
förhållanden. Kompanichefen har sagt sig icke ha lagt märke till något
som tydde på att transporten från Karlsborg till Gyttorp skulle ha bidragit
till uppkomsten av något större antal förkylningar än som vore normalt
för årstiden och att så än mindre kunde ha varit förhållandet beträffande
de transporter som i fortsättningen förekommo i samband med övningen.
Även vid dessa sistnämnda förflyttningar transporterades personalen på
öppna lastbilar. Beträffande befälstillgången under övningen har från militärbefälsstaben
upplysts, att i officers- och underofficersbefattningar
tjänstgörande befäl — vid det ifrågavarande luftvärnskompaniet funnos såvitt
tillgängliga handlingar utvisade tolv sådana befattningar — utgjordes
till omkring en fjärdedel av personal i reserven och till återstående del av
värnpliktig personal. Underbefälet torde uteslutande ha utgjorts av värnpliktiga.

I det yttrande, varmed chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente, översten
S. Tilly, överlämnade förenämnda från denne i ärendet infordrade utredning,
anförde Tilly bland annat: Enligt hans uppfattning hade de ifrågavarande
transporterna ej letts och genomförts på ett helt tillfredsställande
sätt. Sålunda borde raster ha inlagts under transporten till övningsområdet.
Sex timmars transport — det vore dock icke helt klarlagt om denna

148

tidsuppgift överensstämde med verkliga förhållandena — borde nämligen
icke förekomma utan att raster inlades. De brister i transporttjänsten som
blivit påvisade vore till stor del att hänföra till felande rutin hos det inkallade
befälet, som vid territoriella luftvärnsförband endast erhölle mycket
obetydlig utbildning i transporttjänst.

Chefen för armén anförde i sitt ovannämnda yttrande: övningar i omgruppering
och därav föranledda transporter av det slag som förekommit i
nu berörda fall vore av väsentlig betydelse för territoriella luftvärnsförbands
krigsduglighet och borde därför ingå såsom ett led bland annat i repetitionsövningarna,
när tillgången på transportmedel och andra hithörande
förhållanden så medgåve. Högre myndigheters planläggning och ordergivning
för övningen hade skett med omsorg. Mot det sätt, varpå transporten
till Gyttorp av det ifrågavarande luftvärnskompaniet blivit utförd, kunde
vissa erinringar göras. Ordergivning och ledning syntes icke ha varit tillräckligt
klara och fasta. Vidare hade vissa av kompanichefen vidtagna ändrade
dispositioner icke i tid delgivits befattningshavare, som svarat för förplägnad
och tillförsel av förläggningsförnödenheter vid marschmålet. Chefen
för armén ansåge, att konstaterade brister till stor del berodde på felande
rutin hos det inkallade befälet i vad avsåge planläggning och ledning
av dylika transporter. Vad i saken förekommit syntes icke böra föranleda
någon militieombudsmannens åtgärd.

Sedan härefter tillfälle beretts klagandena att genom Sperber få del av
handlingarna i ärendet och därefter inkomma med vidare yttrande, anförde
Sperber i en den 9 februari 1955 inkommen skrift bland annat: Av den i
ärendet verkställda utredningen syntes klart framgå att i samband med
vissa av de ifrågavarande transporterna förekommit påtagliga brister i
fråga om anordnandet av raster, utspisning och förläggning. De militära
myndigheterna gjorde gällande, att dessa brister berott på felande rutin hos
befälet vid kompaniet men att de ansvariga gjort sitt bästa och att det inträffade
icke vore av beskaffenhet att böra föranleda någon åtgärd. Ehuru
klagandena icke helt kunde ansluta sig till de synpunkter som framförts
av de militära myndigheterna, hade klagandena icke anledning att bestrida
att kompaniets officerare i stort sett efter bästa förmåga fyllt sina uppgifter
under delvis synnerligen påfrestande förhållanden. Klagandena hade därför
icke anledning påyrka några mot dem riktade åtgärder. Det syntes emellertid
anmärkningsvärt att den militära utredningen så gott som uteslutande
tagit sikte på vissa i samband med transporterna inträdda särskilda förhållanden,
under det att själva sättet för transporterna berörts endast helt
flyktigt eller ej alls. De militära instanser som yttrat sig i saken hade uppenbarligen
ansett att själva transporterna icke i och för sig gåve anledning
till anmärkning. Gentemot en sådan uppfattning måste med skärpa framhållas
att själva sättet för transporterna — nämligen förfarandet att låta
forsla manskapet på öppna lastbilsflak utan vindskydd under rådande svår
trängsel bland de åkande vilkas personliga utrustning därtill varit otillräcklig
med hänsyn till temperaturförhållandena — för de på flaken åkan -

149

de inneburit utomordentliga fysiska och psykiska påfrestningar. Endast i
samband med nu åsyftade förhållanden vore det av betydelse huruvida anledning
funnes till anmärkning i de hänseenden, som under utredningen
närmast blivit föremål för uppmärksamhet. De brister som förefunnits i
sist berörda hänseenden eller således bl. a. beträffande anordnandet av
raster under transporterna samt planläggandet av utspisning och förläggning
för kompaniet skulle icke i och för sig ha av klagandena ansetts vara
av beskaffenhet att föranleda någon framställning till militieombudsmannen
utan hade av klagandena framlagts endast såsom förvärrande omständigheter
i samband med en oförsvarlig transportmetod. Såsom anmärkningsvärt
kunde vidare framhållas att de militära myndigheternas uttalanden
närmast vore ägnade att giva anledning till den slutsatsen att transporter
av ifrågavarande typ skulle ha förekommit endast den 20, den 22
och den 25 april. Så vore icke fallet. I princip likartade förflyttningar hade
förekommit även under envar av dagarna den 10—den 14 april. Ehuru dessa
sistnämnda förflyttningar vad vägsträckan beträffade varit mycket kortare
än transporterna i slutet av april, hade de delvis varit utomordentligt
påfrestande till följd av att temperaturen då i flera fall varit under fryspunkten.
Det hade varit erfarenheterna från dessa tidigare transporter som
föranlett manskapet att till förbandets officerare göra framställning om att
transporten till Gyttorp skulle ordnas på annat sätt. Orsaken till att själva
kärnpunkten i klagandenas framställning tycktes knappast ha uppfattats
av de militära myndigheterna vore uppenbarligen att officerarna icke alls
berördes av de ifrågavarande transportmetoderna. Enligt gjorda uttalanden
hade officerare vid förbandet funnit det rådande klara vädret angenämt.
Detta vore icke ägnat att förvåna, men det härvidlag väsentliga vore att vid
färd i täckt personbil vinddraget spelade endast obetydlig roll. På ett lastbilsflak
vore vinddraget och lufttemperaturen de dominerande faktorerna,
och solsken spelade därvid ytterst liten roll. Även den omständigheten att
officerare hade helt annan möjlighet att rätta klädseln efter behovet hade
uppenbarligen stor betydelse. Det vore sålunda utan vidare klart, att i fråga
om transportsättet förelåge en betydande skillnad mellan officerare och
manskap. Även om denna skillnad vore väl motiverad av tjänstens krav,
medförde den tydligen att befälet i viktiga avseenden stode helt främmande
för problem som vore av största vikt för manskapet. Tyvärr hade det icke
varit möjligt att på grundval av litteratur och data som omedelbart stode
till buds göra en tillförlitlig uppskattning av vilken inverkan vinddraget
hade i fall då härav berörd personal vore klädd i den icke vindtäta utrustning,
som kommit till användning vid nu ifrågavarande tillfällen. Emellertid
syntes det vara säkert att en stillasittande person, som vid en lufttemperatur
av 0 grader utsattes för vind mätande en hastighet av 50 kilometer
i timmen, finge kännas vid minst lika stora klimatiska påfrestningar
som om han med samma utrustning befunne sig stillasittande i —8 till —It)
graders kyla och rådande vindstilla. Det förefölle sannolikt att även de officerare
som anordnat de nu ifrågavarande transporterna skulle ha tvekat

150

att tvinga icke vinterutrustad personal att vid en temperatur av —10 grader
hålla sig stilla under en tid av en timme eller därutöver. Enligt klagandenas
förmenande vore det en helt oriktig uppfattning att dessa transporter
hade behövt företagas på ett för manskapet så påfrestande sätt. Säkerligen
hade det, med tillbörlig omtanke och efter lämpliga förberedelser, icke
varit omöjligt att anordna provisoriska vindskydd på lastbilarna ävensom
något slag av isolering ovanpå det underlag av plåt, som utgjorde sittplats
för manskapet. Klagandena hade icke kännedom om huruvida för arméns
del funnes några föreskrifter rörande anordnandet av personaltransporter.
Om så icke vore fallet, förefölle det i hög grad påkallat att efter erforderlig
utredning föreskrifter utfärdades i sådant hänseende. Under alla förhållanden
vore det enligt klagandenas mening oeftergivligt, att befälets uppmärksamhet
måste fästas på nödvändigheten att vidtaga varje möjlig åtgärd för
att minska de påfrestningar som transporter av ifrågavarande slag kunde
innebära för manskapet.

I ett till den ovan sist återgivna skriften fogat tillägg utvecklade Sperber
närmare vissa synpunkter beträffande särskilda under utredningen upptagna
frågor.

Militieombudsmannen hemställde härefter i skrivelse den 5 mars 1955
till försvarets sjukvårdsstyrelse att styrelsen ville avgiva yttrande i ärendet
innefattande bedömande från militärmedicinsk synpunkt av de förhållanden
som från klagandenas sida blivit i ärendet påtalade.

I ett den 29 april 1955 avgivet yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen: Från
Sperbers sida hade hävdats att ifrågavarande personaltransporter, som ägt
rum på öppna lastbilsflak under rådande svår trängsel bland de åkande vilkas
personliga utrustning därtill varit otillräcklig med hänsyn till temperaturförhållandena,
för de på flaken åkande inneburit stora fysiska och
psykiska påfrestningar, och den begagnade transportmetoden hade av Sperber
betecknats såsom oförsvarlig. Sjukvårdsstyrelsen ville för sin del framhålla
att personaltransporter skulle planläggas och genomföras på sådant
sätt att minsta möjliga påfrestning för personalen uppstode. Detta styrelsens
uttalande funne stöd i följande i arméreglementet del II, 1952 års upplaga,
kap. 9 mom. 2 upptagna föreskrift: »Marsch skall planläggas och utföras
så, att truppen med minsta möjliga förlust av krafter, personal och
materiel når avsedd plats i rätt tid.» Att nu angivna skyldighet iakttoges
vore av särskild vikt då det gällde transport av i trupp ingående värnpliktiga,
vilka ägde begränsade möjligheter att i det särskilda fallet anpassa den
personliga klädseln efter omständigheterna. Även i vad anginge anordnandet
av raster, utspisning och förläggning under den avsedda transporten
vore det fråga om förhållanden, som icke stode i överensstämmelse med utfärdade
bestämmelser. Sålunda föreskreves i arméreglementet del II kap. 9
mom. 121 bland annat följande: »Kort rast — 10—15 min — ordnas
vid marsch på väg i regel varje timme. Vid motorstyrka bör dock kort rast
anbefallas med större tidsmellanrum och icke understiga 15 min. Vid läng -

151

re marsch under dager inlägges lång rast — minst 1 timme — i regel
sedan minst hälften av marschvägen tillryggalagts.» Av utredningen att
döma syntes ifrågavarande missförhållanden icke i första hand ha berott
på dålig planläggning utan snarare på bristande rutin hos befälet och bristande
samband mellan olika militära instanser. Ur hälsovårdande synpunkt
vore vad som förekommit att beteckna som otillfredsställande. -— Transport
av personal på öppna lastbilsflak kunde givetvis icke alltid undvikas och
finge accepteras även vid övningar som bedreves i fredstid, enär dylikt
transportsätt måste förväntas bliva vanligt i krig om icke några bättre
transportmedel stode till buds. Det måste dock krävas att i sådana fall vidtoges
lämpliga provisoriska åtgärder, såsom uppmontering av vindskyddande
presenningar eller andra anordningar i liknande syfte. — Med hänvisning
till vad sålunda anförts funne sjukvårdsstyrelsen angeläget att vederbörande
befäl uppmärksammades på vikten av att personalskyddande åtgärder
vidtoges så långt detta vore möjligt utan äventyrande av den med
övningarna förbundna militära målsättningen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 6 maj 1955 till chefen för armén
följande: Av den verkställda utredningen syntes framgå att de i ärendet
påtalade förhållandena för därav berörd personal varit ur hälsovårdssynpunkt
otillfredsställande, i det att de ifrågavarande transporterna icke
planlagts och genomförts med tillbörligt beaktande av vad i arméreglementet
del II under kapitlet »Marsch» vore i olika angivna hänseenden föreskrivet.
Med hänsyn till vad sålunda i ärendet förekommit ville militieombudsmannen
hemställa att chefen för armén toge under övervägande huruvida
anledning icke förelåge att, på sätt försvarets sjukvårdsstyrelse förordat i
sitt i ärendet avgivna yttrande, genom särskilt meddelande till underlydande
förbandschefer vederbörandes uppmärksamhet fästes på vikten av att
beträffande dylika transporter personalskyddande åtgärder vidtoges så långt
detta vore möjligt utan äventyrande av den med övningarna förbundna militära
målsättningen.

* *

I en den 2 juli 1955 från chefen för armén till militieombudsmannen inkommen
skrivelse anförde chefen för armén, att han med anledning av militieombudsmannens
förenämnda skrivelse av den 6 maj 1955 ville meddela
att föreskrifter i det hänseende, som berördes i sistnämnda skrivelse, komme
att intagas i »Bestämmelser och anvisningar för befäls- och repetitionsövningar
(1955 års upplaga)», som beräknades i slutgiltigt skick utkomma
våren 1956.

152

Efter vad salunda i ärendet förekommit fann militieombudsmannen, i
avbidan på utfärdandet av sådana föreskrifter som omförmäldes i nyssnämnda
skrivelse från chefen för armén, icke anledning företaga vidare
åtgärd i ärendet.

21. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrett militärhäkte
i syfte att möjliggöra hastig utrymning vid eldfara

Militieombudsmannen har i samband med sina inspektioner av truppförbanden
vid flera tillfällen funnit erinringar kunna från brandskyddssynpunkt
riktas mot anordningen att ha militärhäkten inrymda i träbyggnader.
Därvid har militieombudsmannen även framhållit angelägenheten
av att i avvaktan pa att sadana lokaler kunde bliva ersatta med nybyggnader
av mera brandsäkert material — åtgärder vidtoges för att väsentligt
minska brandriskerna och möjliggöra hastig utrymning i händelse av eldfara.
Militieombudsmannens sålunda gjorda ingripanden ha också föranlett
åtgärder i angivet syfte (se härom bl. a. ämbetsberättelserna 1952 s
231 ff. och 1955 s. 189 f.).

Vid militieombudsmannens inspektion den 17 juni 1955 av artilleriskjutskolan
i Villingsberg uppmärksammades i fråga om militärhäktet, som var
inrymt i en träbyggnad, att automatisk anordning för öppnande på en
gång av samtliga celldörrar saknades.

I infordrat yttrande den 27 september 1955 anförde fortifikationsförvaltningen,
att celldörrarna komme att förses med centralt manövrerad öppningsanordning
genom vederbörande militärbefälhavares försorg.

Enligt besked från skjutskolan den 2 november 1955 hade ifrågavarande
öppningsanordning då installerats och vid avprovning visat sig fungera utan
anmärkning.

Militieombudsmannen lät bero vid i förevarande hänseende sålunda vidtagen
åtgärd.

22. Under en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes över ett flertal
med trupp bemannade skyddsgropar, inträffade ras i groparna. Frågor dels
huruvida övningen planlagts och genomförts med erforderlig omsorg och
dels angående behovet av allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av

ifrågavarande slag

Den 30 juni 1954 anordnades för värnpliktiga vid Skånska pansarregementet
en övning i grävande av skyddsgropar, s. k. sallagropar, och intagande
av skydd i dessa under det en stridsvagn framfördes över groparna.

153

Vid överkörningen inträffade ras i nästan alla groparna och tre av dem
blevo helt igenfyllda. Samtliga i övningen deltagande kunde emellertid tack
vare snabbt lämnad hjälp befrias ur groparna utan att någon av deltagarna
ådrog sig allvarligare skador.

Sedan det inträffade genom dagspressen kommit till militieoinbudsmannens
kännedom, begärde militieombudsmannen i skrivelse till landsfogden
i Kristianstads län att till upplysning om föreliggande sakförhållanden och
därav föranledda åtgärder få del av den utredning som kunde ha verkställts
med anledning av händelsen ävensom av det beslut i saken från
åklagarmyndighetens sida som meddelats eller komme att meddelas. Med
skrivelse den 13 augusti 1954 överlämnade landsfogden S. Sandwall därefter
i ärendet verkställd utredning samt uttalade i skrivelsen tillika att vad
som framkommit vid utredningen enligt landsfogdens mening icke borde
föranleda åtal mot någon för det inträffade. Landsfogden har därefter på
militieombudsmannens föranstaltande låtit verkställa kompletterande utredning
i vissa av militieombudsmannen angivna hänseenden, varjämte militieombudsmannen
inhämtat upplysningar rörande vid andra förband tilllämpad
praxis vid sådana övningar varom i ärendet är fråga. Slutligen har
chefen för armén i skrivelse den 3 oktober 1955 avgivit av militieombudsmannen
begärt yttrande beträffande behovet av allmänna säkerhetsföreskrifter
vid övningar av ifrågavarande slag.

Av den verkställda utredningen inhämtas bland annat: De värnpliktiga,
som deltogo i omförmälda å regementets övningsfält vid Hofdala den 30
juni 1954 anordnade övning, tillhörde befälsskola K vid regementets första
kompani och hade inryckt till tjänstgöring omkring en månad tidigare. De
hade icke före den ifrågavarande övningen deltagit i liknande övningar.
Chef för den nämnda befälsskolan var löjtnanten E. S. Fries, och denne
hade i sin egenskap av skolchef uppgjort övningsprogrammet för den vecka,
varunder övningen förekom. I detta övningsprogram angavs beträffande
den ifrågavarande övningen endast att densamma skulle äga rum den 30
juni. Under berörda vecka åtnjöt Fries emellertid tjänstledighet och sergeanten
N. Nilsson tjänstgjorde under tiden såsom skolchef. Nilsson, vilken
sålunda blev den för övningens planläggning och utförande närmast
ansvarige, utarbetade detaljprogrammet för övningen. Vid övningens genomförande
tillgick så att de till ett tjugotal uppgående deltagarna i övningen
på förmiddagen den ifrågavarande dagen under befäl av furiren
K. G. Löfdahl, vilken tjänstgjorde såsom gruppchef vid befälsskolan, fingo
å anvisad plats inom övningsområdet gräva var sin skyddsgrop som skulle
hålla vissa angivna mått beträffande djup och storlek i övrigt. På eftermiddagen
samma dag förekom praktisk tillämpningsövning, därvid de i
övningen deltagande fingo taga plats envar i den grop han själv under
förmiddagen iordningställt, varefter Nilsson körde eu 22-tons stridsvagn
över samtliga gropar så att stridsvagnens ena band gick mitt över varje
grop. De tre befälselever, vilka uppehöllo sig i de gropar som under över -

154

körningen blevo helt igenfyllda, voro nr 1127-11-53 S. E. K. Magnusson,
nr 340104-271 A. R. Bengtsson och nr 341217-415 A. B. Fagerberg.

Av vad i övrigt vid utredningen upptogs må här återgivas följande.

Magnusson har uppgivit: På förmiddagen den 30 juni 1954 transporterades
befälseleverna vid skolan under befäl av Löfdahl i bilar från förläggningen
till regementets övningsfält vid Hofdala. Efter ankomsten dit instruerade
Löfdahl truppen hur en sallagrop skulle grävas, i samband varmed
fyra eller fem man fingo gemensamt gräva en sådan grop. Löfdahl
beordrade därefter befälseleverna att gräva var sin grop och gav även anvisning
på var groparna skulle grävas. Groparna skulle vara 50 X 50 centimeter
i sida och 130 centimeter djupa. Meningen var att groparna skulle
grävas i rak linje med samma inbördes avstånd, men under grävningen
kommo groparna att ligga på båda sidor om den tänkta linjen. Vidare blevo
icke avstånden mellan groparna lika utan varierade åtskilligt. Avstånden
mellan de första groparna voro sålunda betydligt större än avstånden mellan
groparna i slutet av raden — räknat i den riktning som stridsvagnen
sedermera kom att köra — troligen beroende på att den sträcka som från
början utsågs icke räckte till för det antal gropar som grävdes. Sammanlagt
grävdes, enligt vad Magnusson ville minnas, 22 gropar av lika många
man. Själv grävde Magnusson den fjärde gropen räknat från början av raden.
Under grävningen rasade kanterna i Magnussons grop, allteftersom
gropen blev djupare, till följd av jordens lösa beskaffenhet. När gropen var
färdiggrävd voro därför dess sidoytor mycket ojämna. Efter grävningen återsamlades
truppen strax före klockan 1130 och transporterades tillbaka till
regementets förläggning för intagande av lunch. Klockan 1300 skedde under
Nilssons befäl återtransport av truppen till övningsplatsen. Nilsson körde
därvid en stridsvagn. Vid framkomsten till övningsplatsen blevo befälseleverna
beordrade alt lägga ifrån sig ryggsäckarna samt att medförande
hjälm och kulsprutepistol ställa upp envar vid den grop som han grävt
under förmiddagen. Två av groparna utdömdes av Nilsson och Löfdahl,
den ena gropen emedan dess kanter maskerats med gräs i stället för, som
anbefallt var, med grästorvor, och den andra emedan den befälselev som
skulle taga plats i gropen själv underkände densamma. Härefter beordrades
befälseleverna vid återstående omkring 20 gropar att i och för överkörningen
taga plats i groparna och därvid krypa ned så långt de kunde. Någon
instruktion därutöver angående hur vederbörande skulle sitta i groparna
lämnades icke, och ej heller iakttog Magnusson att någon provkörning med
stridsvagnen ägde rum över groparna innan de bemannades. Vid den därefter
följande överkörningen med stridsvagnen gick Löfdahl före denna och
dirigerade Nilsson, som förde stridsvagnen, så att stridsvagnens ena band
passerade rakt över groparna. Samtidigt sade Löfdahl till den som satt i
gropen att krypa ned ordentligt. När Löfdahl passerade Magnussons grop,
tillsade han Magnusson att ändra läget på kulsprutepistolen. När stridsvagnen
omedelbart därpå närmade sig gropen såg Magnusson, som satt med
höger sida mot stridsvagnens rörelseriktning, hur gropens sida framför

155

honom rasade. Rent reflexbetonat förde Magnusson därvid kulsprutepistolen
framåt mot raset. Någon sekund senare rasade gropen igen över honom
så att han helt täcktes av jord och grus, varefter trycket av stridsvagnen
kom över honom. Jorden och gruset pressades omkring honom med ett så
väldigt tryck att han även sedan stridsvagnen passerat över honom var oförmögen
att röra sig. Troligen genom kulsprutepistolens läge hade Magnusson
fått en liten »luftficka» framför munnen. Han försökte att »taga det lugnt»
för att syret i den luft som fanns i luftfickan skulle räcka så länge som
möjligt. Inom kort började han flåsa och fick grus i munnen, varefter han
förlorade medvetandet. När han återkom till medvetande märkte han att
hans kamrater höllo på att gräva fram honom. Han blev därefter transporterad
i bil till regementets sjukhus. Under biltransporten förlorade han ånyo
medvetandet. Han överfördes senare till Hässleholms lasarett.

Bengtsson har uppgivit: Vid ankomsten till övningsplatsen efter lunchuppehållet
inspekterade Nilsson de grävda omkring 22 groparna. Groparna
lågo i ungefär rak linje och med jämna mellanrum inbördes. Nilsson utdömde
en grop i början av raden. När befälseleverna därefter ställde upp
vid groparna, iförda hjälm och med kulsprutepistol, kom Bengtsson att stå
vid den tredje gropen från slutet av raden räknat. De gropar som icke
utdömts bemannades därefter. Såvitt Bengtsson kände till förekom dessförinnan
icke någon provkörning med stridsvagnen över groparna. Befälseleverna
erhöllo icke några instruktioner hur de skulle placera sig i groparna
för att få det bästa skyddet i vidare mån än att det tillsades att de
skulle krypa ned så långt de kunde när stridsvagnen kom rullande över
gropen. När stridsvagnen därefter under överkörningen kom i omedelbar
närhet av den grop, där Bengtsson satt, kände denne att väggen i
gropen »liksom svällde ut» och, då stridsvagnen närmat sig gropen ytterligare,
märkte Bengtsson ett starkt tryck från vänster sida. Han kunde icke
direkt beskriva det följande händelseförloppet, men han hade cn känsla av
att, när stridsvagnen befann sig över gropen, väggen gav vika på hans högra
sida och med ett väldigt tryck pressades mot honom samtidigt som grus
och jord rasade över och helt täckte honom. Härvid pressades kulsprutepistolen,
som Bengtsson höll framför sig i händerna, mot hans bröst och
åstadkom häftig smärta, och hjälmen som han hade på huvudet föll fram
över hans ansikte. Genom hjälmens ändrade läge förhindrades att Bengtsson
fick grus och jord i munnen, varjämte en liten »luftficka» bildades så att
Bengtsson hade möjlighet att andas. Genom att han var sa hait nedpressad
i gropen försvårades dock bröstkorgens rörelser vid in- och utandning.
Med ett par kraftansträngningar kunde han också ropa på hjälp. Efter en
stund blev han framgrävd utan att ha förlorat medvetandet. Omedelbart
efter olyckan voro hans hen förlamade och han var oförmögen att stödja
på dem. Han hade även erhållit ett ytligt mindre sår på bröstet av kulsprutepistolen.
Tillsammans med Magnusson och Fagerberg transporterades han
till regementets sjukhus och därifrån till Hässleholms lasarett.

Fagerberg har uppgivit: Han ville minnas att han på förmiddagen, da

156

groparna grävdes, frågade Löfdahl om groparna skulle praktiskt användas
vid överkörning med stridsvagn. Löfdahl hade därvid svarat honom, att
han icke trodde att detta skulle bliva fallet enär groparna i så fall skulle ha
grävts på annan plats där jorden var fastare. Av vad som inträffade på
eftermiddagen efter ankomsten till övningsplatsen hade Fagerberg icke något
annat minne än att han erinrade sig att han vaknade till medvetande på
Hässleholms lasarett.

Av tillgängliga läkarhandlingar angående Magnusson, Bengtsson och Fagerberg
framgår att de efter någon eller några dagars vård på Hässleholms
lasaretts kirurgiska avdelning återförts till regementets sjukhus ävensom
att de varit sjukredovisade, Magnusson och Bengtsson omkring tre veckor
samt Fagerberg under tio dagar. Samtliga hade visat tecken till kompressionsskada
av bröstkorgens organ, främst lungvävnaden. Skadorna hade
gått tillbaka under sjukredovisningstiden och några framtida men hade icke
försports beträffande någon av de värnpliktiga.

Löfdahl har uppgivit: Den 29 juni 1954 på kvällen efter tjänstens slut
orienterades Löfdahl av Nilsson om följande dags övningar. Enligt vad
Löfdahl ville minnas var avsikten från början att de skyddsgropar, som
skulle grävas, också skulle användas för praktisk tillämpning vid överkörning
med stridsvagn. Löfdahl erinrade sig tydligt att det redan på kvällen
bestämdes i vilken terräng groparna skulle grävas. Det var den terräng som
senare kom till användning. I samband med genomgången slog Nilsson i
»Soldaten i fält» upp och hänvisade till vissa där förefintliga anvisningar
rörande storleken av skyddsgropar. Följande dag, den 30 juni, före övningens
början fick Löfdahl av Nilsson veta, att denne icke kunde få disponera
någon stridsvagn vid övningen. Löfdahls uppgift var alltså endast att öva
truppen, som uppgick till 22 man, i iordningställandet av sallagropar. Löfdahl
orienterade truppen om vad övningen avsåg, nämligen att gräva gropar
i storlek 50 X 50 centimeter med ett djup av 130 centimeter. Måtten voro
hämtade ur »Soldaten i fält». Jorden, som grävdes upp ur gropen, skulle
läggas runt om gropens kanter och därefter täckas med grästorvor. Den
sträcka som upptogs av de grävda groparna var omkring 80 meter lång
och groparna grävdes med ett inbördes avstånd av 2 1/2—4 meter. Jorden,
där groparna grävdes, bestod av skogslera och sand. Dess konsistens var på
platsen ganska fast. Under förmiddagens övning sade Löfdahl icke något
till truppen om att de grävda groparna på eftermiddagen skulle användas för
praktisk tillämpningsövning, enär Löfdahl som nämnts då icke själv kände
till att så skulle bliva fallet. Löfdahl ville dock minnas att en värnpliktig
under grävningarna på förmiddagen kom fram till Löfdahl och frågade om
groparna skulle användas för överkörning med stridsvagn och att Löfdahl
härtill svarade att han icke trodde detta skulle bliva fallet enär han själv
hade den uppfattningen att marken icke var tillräckligt hållfast. Vid 10-tiden
på förmiddagen kom Nilsson ut till övningsplatsen och inspekterade arbetena.
I samråd med Löfdahl utdömde Nilsson därvid troligen tre gropar på
grund av ras. Dessa gropar bemannades icke vid överkörningen på efter -

157

middagen, och de värnpliktiga som grävt groparna voro åskådare under
överkörningen. Löfdahl hade icke något minne av att någon grop utdömdes
på grund av att gropen maskerats med gräs i stället för grästorv eller att
någon grop underkändes av vederbörande värnpliktig. Löfdahl framförde på
förmiddagen till Nilsson betänkligheter beträffande markens lämplighet för
en vänjningsövning av ifrågavarande slag. Vid denna tidpunkt visste Löfdahl
fortfarande intet om den kommande eftermiddagsövningen. Huruvida Nilsson
vid inspektionen på förmiddagen ägde kännedom om att stridsvagn
kunde erhållas på eftermiddagen, kunde Löfdahl icke uttala sig om. I varje
fall nämnde Nilsson intet till Löfdahl om saken utan gav i stället Löfdahl
order att efter lunchuppehållet låta truppen fylla igen de gropar som
grävts under förmiddagen. Löfdahl skulle emellertid ha låtit truppen gräva
groparna i samma terräng — någon annan terräng var det aldrig tal om —
och på samma sätt även om han utgått från att groparna senare skulle användas
för överkörning med stridsvagn. — Då truppen efter lunchuppehållet
återvände till övningsplatsen hade Nilsson befälet över truppen. Nilsson medförde
därvid en stridsvagn. Innan man anlände till övningsplatsen, överlämnade
Nilsson befälet till Löfdahl och begav sig själv i förväg. När Löfdahl
med truppen kom fram till den plats, där groparna grävts under förmiddagen,
var Nilsson redan där och hade ställt upp stridsvagnen så att den var
klar för körning över groparna i gropradens längdriktning. Sedan Löfdahl
återlämnat befälet till Nilsson, började denne instruera befälseleverna hur
övningen skulle tillgå och hur de skulle sitta i groparna samt beordrade
därefter eleverna — med undantag av de troligen tre man som fått sina
gropar utdömda — att taga plats i groparna. Löfdahl hade av Nilsson fått
order att under överkörningen gå före stridsvagnen och dirigera Nilsson,
som förde vagnen, så att ena bandet gick över groparna. Enär Löfdahl koncentrerade
sig på denna sin blivande uppgift, följde han icke så noga med
Nilssons orientering till truppen och kunde därför ej uttala sig om några
detaljer härvidlag. Själv gav Löfdahl icke några instruktioner till de värnpliktiga
hur de skulle sitta i groparna. Löfdahl hade icke iakttagit att
Nilsson företog någon provkörning med stridsvagnen över groparna, överkörningen
av groparna gick mycket sakta. När stridsvagnen passerat samtliga
gropar och dess motor stannats, hörde Löfdahl rop från de tre man som
stodo och åsågo övningen. Löfdahl förstod då att något inträffat. Det visade
sig nu att groparna mer eller mindre rasat igen och att de, som sutto i
groparna, överhöljts med grus och jord. Löfdahl sprang omedelbart längs
raden av gropar och hjälpte ur groparna upp dem som voro lättast att
komma åt för att dessa i sin tur skulle kunna hjälpa till att gräva fram
dom som eventuellt voro helt överhöljda. Enär Löfdahl väl kände till var
alla gropar grävts, kunde han efter en hastig överblick konstatera att tre
gropar rasat igen helt och kunde omedelbart giva anvisning på var dessa
gropar funnos. Framgrävningen av dem, som sutto i ifrågavarande tre gropar,
gick snabbt, varefter vederbörande buros till transportbilarna och transporterades
till regementets sjukhus. En av dem, som befunno sig i de helt igen -

158

rasade groparna, hade förlorat medvetandet när han blev framgrävd. -—
Löfdahl hade icke tidigare vare sig praktiskt eller som åskådare deltagit i
övningar av nu ifrågavarande slag.

Nilsson har uppgivit: Redan vid uppgörandet av detalj programmet för
övningen besökte Nilsson den blivande övningsplatsen och fann den vara
lämplig. Någon närmare undersökning av markens beskaffenhet företogs
därvid icke och så hade icke heller skett vid föregående övningar inom samma
terrängavsnitt. Nilssons val av övningsplats grundade sig därför helt på
tidigare erfarenhet. På kvällen den 29 juni gick Nilsson igenom övningen
med Löfdahl. Nilsson kände väl till att Löfdahl icke hade någon erfarenhet
av sådana övningar varom nu var fråga liksom att de värnpliktiga, som ju
endast varit i militärtjänst omkring en månad, icke tidigare deltagit i dylika
övningar. Vid genomgången gav Nilsson därför Löfdahl noggranna instruktioner
om var och hur groparna skulle grävas. Groparna skulle grävas
i rät linje med ett avstånd av 2 1/2—4 meter mellan varje grop. Detta avstånd
hade vid tidigare övningar visat sig lämpligt och genom att groparna
grävdes i rät linje undvekos onödiga påfrestningar å marken genom vridning
av stridsvagnen. Väggarna i groparna skulle vara sneda med bottenytan
mindre än öppningen vid markytan. Måtten på groparna, 50 >< 50 X 130
centimeter, hämtade Nilsson ur »Soldaten i fält». Korrigering av dessa mått
måste dock göras, därest den man som skulle använda gropen vore storväxt.
Det vore nämligen nödvändigt med en säkerhetsmarginal av ca 60 centimeter
ovanför huvudet med hänsyn till bärhjulets fjädring samt bandets nedhängning
och nedgrävning i marken. Nilsson utgick vid genomgången med
Löfdahl ifrån att en stridsvagn skulle kunna anskaffas för övningens genomförande,
varför övningens uppläggning och grävningens utförande baserade
sig på förutsättningen att praktisk tillämpning med överkörning
skulle ske. På morgonen den 30 juni, då truppen samlats på övningsplatsen,
infann sig Nilsson där och anvisade plats för varje grop med beaktande
av förefintliga ojämnheter i terrängen så att groparna företrädesvis grävdes
i håligheter i terrängen i enlighet med fältmässigt bruk. Den sträcka
som kom att upptagas av groparna uppskattade Nilsson till 75—80 meter.
Han överlämnade därefter befälet till Löfdahl som igångsatte grävningen
och Nilsson begav sig själv från platsen för att utföra viss annan tjänsteuPPgift-
Klockan 1130 återvände Nilsson till övningsplatsen. Såvitt han
därvid kunde se hade icke någon grop rasat. Icke heller fick han -— vilket
han med bestämdhet visste — någon rapport av Löfdahl om att ras förekommit
under grävningen. Det var troligen vid detta sitt besök på övningsplatsen
som Nilsson underrättade Löfdahl om att stridsvagn icke kunde
anskaffas och gav honom order om att truppen efter lunchuppehållet skulle
fylla igen groparna. Först efter lunchen fick Löfdahl veta, att Nilsson lyckats
få tag i en stridsvagn. Vid sin ankomst till övningsplatsen på eftermiddagen
körde Nilsson med stridsvagnen över fyra av groparna för att
pröva markens hållfasthet. Något ras inträffade icke därvid. Vid provkörningen
— som utfördes innan truppen ännu kommit fram till övningsplat -

159

sen — gick Nilsson tillväga så att han satte in stridsvagnen i början av
gropraden med någon vinkel mot radens riktning. Därefter överkördes de två
första groparna med vagnens vänstra band och de två därpå följande med
högra bandet. Hade Nilsson satt in vagnen i rät linje med gropraden hade
han nödgats vrida vagnen efter provkörningen av de fyra groparna, och detta
ville han undvika med hänsyn till den påfrestning i marken som uppstode
vid vridning av stridsvagnen. Han ansåg det icke nödvändigt att provköra
över alla groparna, enär jordmånen var likartad inom hela området. Före
den egentliga överkörningen demonstrerade Nilsson för truppen den ställning
som skulle intagas i gropen — benen krökta i sittställning, huvudet
nedböjt och hjälmen påtagen —- samt hur vapnet skulle hållas. Säkerligen
sade han också till de värnpliktiga att de skulle med bibehållande av denna
ställning krypa ned så långt de kunde i gropen. Nilsson gav vidare Löfdahl
order att leda stridsvagnen, att kontrollera att varje man intagit rätt ställning
i gropen samt att rapportera om vagnen grävde ned sig. Härjämte beordrades
åskådarna att uppehålla sig bakom vagnen och genast rapportera
förekommande ras. Dessa instruktioner, som icke grundat sig på några
skrivna bestämmelser, hade givits vid alla dylika övningar som Nilsson
tidigare lett eller bevistat. Omedelbart före överkörningen utdömde Nilsson
en av groparna, emedan den hade för stor öppning vid markytan och för
litet djup varför risk förelåg med hänsyn till nedhängningen av bandet.
Någon risk för ras syntes däremot icke föreligga. I fråga om en annan grop
utdömde Nilsson maskeringen, vilken icke var utförd enligt de givna direktiven.
Sedan gropen maskerats på föreskrivet sätt, användes den vid
överkörningen. — Efter det Nilsson med stridsvagnen kört över samtliga
gropar, steg han ur vagnen och fick då se att Löfdahl och några av de värnpliktiga
höllo på att gräva upp gropar som rasat igen. Samtidigt såg Nilsson
även, att ett par armar stack upp ur en annan grop. Det visade sig att
samtliga gropar utom två mer eller mindre rasat igen. I tre av groparna
voro de värnpliktiga fullständigt överhöljda av sand och grus. Dessa tre
värnpliktiga — Magnusson, Bengtsson och Fagerberg — verkade att vara
skadade då de grävdes fram. Fagerberg var till en början medvetslös men
återfick medvetandet under färden till regementets sjukhus. — Nilsson hade
i egenskap av plutonchef lett dylika övningar på Hofdalafältet varje år sedan
1951. Alla dessa övningar hade hållits inom samma terrängområde som
övningen den 30 juni 1954 med undantag endast för en under år 1952 anordnad
övning. För denna sistnämnda övning togs en annan del av Hofdalafältet
i anspråk. Marken inom detta avsnitt visade sig emellertid vara av så
hård beskaffenhet att den icke var lämplig för grävning av skyddsgropar.
Bortsett från sistnämnda tillfälle hade beskaffenheten av marken varit exakt
lika på alla de platser på Hofdalafältet, där Nilsson från och med år 1951
lett övningar av ifrågavarande slag. Även vid de tidigare övningarna hade
envar av deltagarna fått gräva var sin grop och antalet deltagare i dessa
övningar hade varit ungefär enahanda som vid övningen den 30 juni 1954.
Vid alla av Nilsson anordnade övningar hade groparna varit placerade i rät

160

linje med ett ungefärligt inbördes avstånd av 2 1/2—4 meter. Groparna hade
även grävts på samma sätt med endast den avvikelsen att vid övningen den
30 juni 1954 väggarna grävdes sneda och icke såsom tidigare lodräta. Vid
de av Nilsson tidigare ledda övningarna hade icke inträffat några ras. År
1949 hade Nilsson varit biträdande övningsledare vid liknande övningar som
utfördes i samarbete med infanteriet. Vid en av dessa övningar, som ägde
rum på Revingehed, grävdes 600 gropar samtidigt. Av dessa rasade åtta
gropar, dock utan att några personskador inträffade. — Nilsson kunde för
sin del icke uttala sig om av vad anledning groparna rasat just vid övningen
den 30 juni 1954. En vid regementet anställd skogvaktare hade dock
sagt, att detta möjligen kunde ha berott på att sanden efter den närmast
föregående tidens regn klumpat ihop sig och därför lättare rasat. Detta uttalande
bestyrkte Nilssons uppfattning att rasen i groparna varit att tillskriva
ren olyckshändelse.

Fries har uppgivit att, såvitt han kände till, under övningar med överkörning
av sallagropar några olyckor eller olyckstillbud icke förekommit vid
regementet sedan Fries år 1944 började tjänstgöra vid regementet.

I samband med polisutredningen i ärendet gjordes den 1 juli 1954 prov å
olycksplatsen med en 22-tons stridsvagn, som framfördes över en för ändamålet
grävd skyddsgrop. Härvid konstaterades, att gropen efter överkörningen
till hälften igenfyllts. I anslutning härtill antecknades även att det terrängavsnitt,
där övningen den 30 juni 1954 ägde rum, utgjordes av en låg ås.
Marken består enligt vad i ärendet upplysts av en blandning av sand, grus
och skogslera.

Regementschefen, översten S. af Klercker, har anfört: Några bestämmelser
angående körning med stridsvagn över trupp, som uppehölle sig i skyddsgropar,
funnes icke utfärdade. Sådana övningar vore överhuvudtaget icke
anbefallda men hade sedan omkring femton år tillbaka brukat anordnas
där stridsvagnar stått till förfogande. Ändamålet med dylika övningar vore,
frånsett grävandet av själva skvddsgropen, att truppen skulle vänjas vid att
uppehålla sig i och få förtroende för gropen under överkörningen. Någon
bestämd plats vid regementet för övningar av ifrågavarande slag funnes
icke heller anvisad utan övningarna brukade komma till utförande på olika
ställen, bland annat på den plats där olyckan inträffade.

Sedan från regementschefen begärts vissa kompletterande upplysningar,
har t.f. regementschefen överstelöjtnanten L. af Sillen meddelat: Vid regementet
hade icke före övningen den 30 juni 1954 utfärdats några anvisningar
i säkerhetssyfte beträffande övningar av ifrågavarande slag. Icke heller hade
någon inspektion av tältet skett för att utröna dess lämplighet från säkerhetssynpunkt
för sådana övningar. Vid tidigare övningar hade övningsledaren
oftast låtit överköra samtliga skyddsgropar, innan de bemannats, men
det kunde dock icke påstås att detta varit en praxis, som varje övningsledare
vid regementet bort känna till. Det hade sålunda överlämnats till vederbörande
att efter eget omdöme vidtaga erforderliga säkerhetsåtgärder. Tidigare
under år 1954 hade vid regementet en övning med överkörning av trupp

161

i skyddsgropar förekommit under februari månad. Vid denna övning hade
använts en 50-tons stridsvagn. Under år 1953 hade anordnats omkring fem
övningar, därvid 22-tons stridsvagnar kommit till användning. Tidigare år
hade förekommit från fem till tio övningar om året och hade då använts
22-tons och 10-tons stridsvagnar. Med anledning av vad som inträffat vid
övningen den 30 juni 1954 hade genom regementsorder den 30 juli 1954 meddelats
vissa säkerhetsföreskrifter för sådana övningar varom nu vore fråga.
Enligt dessa föreskrifter skulle sådan övning ske i terräng med fast jordmån,
skyddsgroparna grävas med ett inbördes avstånd av minst tio meter,
före övning med trupp genom överkörning av tom grop kontrolleras att ras
ej skedde i gropens sidor, personal under vistelse i grop bära hjälm, överkörning
av bemannad grop ske med ledare utanför och säkerhetskontrollant
omedelbart bakom överkörande stridsvagn, samt spadar finnas lätt tillgängliga
under övningen.

I fråga om vid andra förband tillämpad praxis rörande övningar av ifrågavarande
slag bär bland annat inhämtats: Vid övningar som ägt rum å
Södermanlands pansarregemente, där marken å övningsfältet vore hård och
pinnmoartad, hade groparna grävts med ett mellanrum av 5—10 meter.
Den mark, där grävningarna skett, hade icke förut blivit föremål för grävning
och närmaste plats där grävning tidigare ägt rum hade legat minst 15
meter därifrån. Före överkörning av bemannade gropar hade provkörning
ägt rum över samtliga gropar som skulle användas vid överkörningen. De
värnpliktiga hade även fått provsitta i groparna. Sedan groparna bemannats
i och för den egentliga överkörningen, hade övningsledaren personligen
kontrollerat att de värnpliktiga intagit riktiga ställningar i groparna. Stridsvagnen
hade vid överkörningen framförts antingen med båda banden på sidan
av groparna eller med ett band på varje sida om (»gränsle över») groparna.
— Vid övningar å Svea livgarde i september—oktober 1954 hade
groparna grävts med ett mellanrum av minst 5 meter. Sedan groparna färdiggrävts,
hade de värnpliktiga fått provsitta i groparna, varvid stridsvagnen
förts över groparna med ett band på varje sida om groparna. Därefter
hade de värnpliktiga fått lämna groparna, varpå stridsvagnen förts över de
tomma groparna med ena bandet rakt över groparna. Slutligen hade överkörning
av bemannade gropar ägt rum med ena stridsvagnsbandet rakt över
groparna. Under övningarna, däri drygt 500 värnpliktiga deltagit, hade ett
olyckstillbud inträffat. Detta hade bestått i att kanterna på gropen tryckts
in över axlarna på den värnpliktige så att han ej kunnat utan hjälp taga
sig upp ur gropen; han hade dock icke på något sätt blivit skadad. Vidare
hade två värnpliktiga fått lättare chocker.

Chefen för armén har i sitt yttrande anfört: Permanenta banor för körning
med stridsvagnar över trupp hade iordningställts vid vissa förband.
Kostnaderna för värnkonstruktioner i dessa banor hade varit avsevärda.
Undersökning av möjligheterna alt åstadkomma en billigare värnkonslruktion
påginge sedan sommaren 1955 vid infanteriskjutskolan. Avsikten vore
alt, därest resultaten av nämnda försök bleve gynnsamma, iordningställa

It— 551641. Militieombudsmannens umbcIsberättelse

162

dylika banor vid infanteriet, pansarinfanteriet och pansartrupperna. I avvaktan
på försökens slutförande kunde för närvarande centrala säkerhetsbestämmelser
icke utfärdas. Med anledning härav hade chefen för armén i
skrivelse den 8 augusti 1955 till bland andra samtliga förbands- och skolchefer
föreskrivit, att körning med stridsvagnar över trupp tills vidare finge
äga rum endast vid sådana förband som hade tillgång till permanenta överkörningsbanor.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 30 november 1955 till chefen
för armén följande.

Såsom förut angivits har Nilsson i egenskap av övningsledare varit närmast
ansvarig för planläggningen och genomförandet av den ifrågavarande
övningen. Vid bedömandet av frågan huruvida de vid överkörningen av groparna
inträffade rasen varit att tillskriva bristande omsorg i nu angivna
hänseenden synes till en början vara att beakta följande: En 22-tons stridsvagn
har en anliggningslängd av närmare 4 meter. Redan härav torde framgå
att det inbördes avståndet mellan de ungefärligen i rak linje anbragta
groparna —■ såsom förut angivits uppgick avståndet till endast 2 1/2—4 meter
-—- var otillräckligt från säkerhetssynpunkt. Det ligger nämligen i öppen
dag, att med så kort avstånd mellan groparna de däremellan befintliga jordsträngarna,
vilka vid överkörning med stridsvagnens ena band mitt över
groparna hade att uppbära en betydande del av vagnens tyngd, måste ha haft
så ringa motståndskraft mot ett sådant tryck att det legat nära till hands
att räkna med att ras skulle inträffa. Hänsyn borde uppenbarligen även ha
tagits därtill att endast under förutsättning att avståndet mellan groparna
var större än stridsvagnens anliggningslängd möjlighet förefunnits att vid
inträffat ras i en av groparna avbryta övningen innan risk uppkommit för
ras även i den intilliggande gropen. Vad som inhämtats rörande tillvägagångssättet
vid liknande övningar å andra förband liksom ock den vid
Skånska pansarregementet sedermera utfärdade säkerhetsföreskriften om
ett avstånd mellan groparna av minst 10 meter ävensom det av Eder numera
meddelade förbudet mot dylika vänjningsövningar å platser där permanenta
överkörningsbanor icke finnas giver otvetydigt vid handen att, därest
saken gjorts till föremål för närmare övervägande, ett utläggande av
groparna med så korta avstånd som skedde vid nu ifrågavarande övning
icke varit försvarligt. Det torde även finnas viss anledning antaga att själva
beskaffenheten av marken på den plats, som valdes för övningen, varit
mindre lämplig för anordnande därstädes av skyddsgropar och att med hänsyn
härtill alldeles särskild försiktighet hade bort iakttagas. Härför talar
den omständigheten att även en enstaka grop, som dagen efter den inträffade
händelsen på prov grävdes inom det ifrågavarande området, vid överkörning
med en 22-tons stridsvagn delvis rasade igen. Även det förhållandet
att riklig nederbörd fallit under tiden före övningsdagen borde ha manat till
ytterligare försiktighet vid valet av övningsplats.

163

Nilsson har som tidigare nämnts uppgivit att han före överkörningen av
de bemannade groparna på prov överkört fyra av groparna utan att ras i
dessa inträffat samt vidare framhållit, att liknande övningar tidigare ägt
rum inom i stort sett samma terrängavsnitt och att därvid groparna grävts
på ungefärligen samma avstånd från varandra som skedde vid nu ifrågakoinna
övning samt att vid dessa övningar ras i groparna ej inträffat. I fråga
om den av Nilsson utförda provkörningen kan anmärkas att en provkörning
över endast fyra av de till ett tjugotal uppgående groparna, därvid för
övrigt stridsvagnen insattes snett mot gropraden, icke kan anses ha varit
på betryggande sätt vägledande för bedömandet av hållfastheten vid en
överkörning av samtliga gropar på sätt senare skedde.

Enligt vad från regementet inhämtats kunde det, även om vid tidigare övningar
övningsledaren oftast låtit överköra samtliga gropar innan de bemannats,
dock icke göras gällande att detta varit en praxis som varje övningsledare
vid regementet bort känna till. Vidare har upplysts, att någon
inspektion av övningsfältet icke skett för utrönande av dess lämplighet från
säkerhetssynpunkt för övningar av ifrågavarande slag och att före övningen
den 30 juni icke vid regementet utfärdats några allmänna anvisningar i säkerhetssyfte
med avseende å sådana övningar. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl av att allvarligare skada till följd av övningen icke torde
ha uppkommit och att ett upprepande av det inträffade med hänsyn till numera
meddelade föreskrifter icke lär vara att befara, finner jag mig —
ehuru enligt vad ovan angivits anledning föreligger till anmärkningar mot
övningens planläggande och utförande — likväl kunna låta beträffande Nilsson
bero vid de erinringar som innefattas i det anförda.

Landsfogden har förklarat att vad som framkommit vid utredningen enligt
hans mening icke borde föranleda åtal mot vare sig Nilsson eller annan.
Jämväl i den mån annan befattningshavare än Nilsson må ha genom bristande
anvisningar eller eljest uraktlåtit vad på honom bort ankomma med
avseende å övningar av nu förevarande slag anser jag mig kunna godtaga
landsfogdens ställningstagande i saken och finner, med hänsyn särskilt till
vad från Eder sida numera blivit i säkerhetssyfte anbefallt, icke heller eljest
anledning till vidare åtgärd i saken.

Chefen för Skånska pansarregementet ävensom sergeanten Nilsson och
luriren Löfdahl skulle genom arméchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift av skrivelsen tillställdes landsfogden i
Kristianstads län.

164

Redogörelse för framställningar till Konungen och viss framställning

till departementschef

1. Fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av

tull- och skattepliktiga varor

Ämbetsberättelsen till 1952 års riksdag innehåller (s. 251 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 december 1951 till Konungen avlåten
skrivelse, vari upptogs fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt
till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga varor. I skrivelsen
anfördes bl. a. följande.

I fråga om svenska örlogsfartyg liksom för svenska handelsfartyg gällde
sedan gammalt ett provianteringsförfarande som beredde möjlighet till
skattefri utförsel av sådana till skeppsproviant hänförliga varor, som vid
konsumtion eller försäljning inom landet vore belagda med indirekta skatter
av skilda slag. Härigenom kunde nu avsedda fartyg komma i åtnjutande
av eljest skattebelagda varor till priser, som väsentligt understege de i allmänna
marknaden förekommande. Förutom denna skattebefrielse åtnjötes
jämväl befrielse från ifrågakommande tullavgifter. De förmåner i form av
tull- och skattefrihet, som sålunda innefattades i denna provianteringsrätt,
komme fartyg av praktiskt taget alla kategorier till del under förutsättning,
att dessa genom tullmyndigheterna i vanlig ordning utklarerades till utrikes
ort samt att de i övrigt uppfyllde föreskrivna tullformaliteter. Enligt av
tullmyndigheterna tillämpad praxis hade efter hand örlogsfartygen i stor
utsträckning kommit i åtnjutande av nu berörda förmåner jämväl vid utklarering
till internationellt vatten utan bestämd destination till utländsk
ort. Ombordtagande av nu avsedda varor å svenskt örlogsfartyg finge
ske endast efter fartygschefens medgivande och till myckenhet som av
honom bestämdes, därvid — enligt kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 300)
angående behandlingen i tullhänseende av vissa statliga transportmedel —
spritdrycker, vin och tobaksvaror finge ombordtagas högst till den myckenhet
som kunde beräknas bliva erforderlig till utgången av flottans övningsår.

Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 december 1950 hade riksdagen
uttalat sig för en sådan begränsning av provianteringsrätten för svenska örlogsfartyg
att sådana fartyg vid resor, som företoges utom territorialvattengränsen
men utan att utländsk hamn anlöptes, undantoges från de förmåner
i form av befrielse från å proviantutrustningen belöpande skatt och tull,
vilka gällde för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet vid utklarering till
utländsk hamn. I marinorder den 18 december 1950 hade därefter föreskri -

165

vits att beställningar från provianteringsfrilager och andra sådana upplag
fingo göras endast av fartyg, som voro beordrade besöka utländsk hamn,
varjämte enligt marinorder den 27 september 1951 beställningarna skulle
kvantitativt begränsas till vad som beräknades åtgå mellan avgången från
och återkomsten till Sverige ävensom under en tidsperiod av högst tre månader
efter återkomsten.

Sedan militieombudsmannen till prövning förehaft omfattningen av den
proviantering av tull- och skattepliktiga varor som ägt rum i samband
med en av kustflottan i maj och juni 1951 företagen resa till vissa brittiska
hamnar, fann militieombudsmannen vad i ärendet förekommit giva anledning
till övervägande huruvida icke provianteringsrätten för svenska öriogsfartyg
borde bliva föremål för längre gående begränsningar än som
skett genom marinordern. Generaltullstyrelsen hade förordat en begränsning
av provianteringsrätten att avse behovet under själva resan, vilket
skulle innebära att proviantering ej finge ske för längre tid än till dess fartyget
beräknades återkomma till första tullplats inom det svenska tullområdet.
Militieombudsmannen ansåge det dock kunna ifrågasättas huruvida
icke vissa skäl kunde tala för att provianteringsrätten ej begränsades fullt
så snävt som styrelsen förordat. Förmånen att kunna ombord avgiftsfritt
förbruka till skeppsproviant hänförliga varor vore betingad av de särskilda
förhållanden som förelåge då fartyget befunne sig på utrikes resa. Självfallet
vore att sådana särskilda med resan sammanhängande förhållanden
kunde i viss mån vara för handen ännu någon tid efter det den utrikes
resan skulle i nyss angiven mening anses avslutad. Fartygets ankomst till
första tullplats inom det svenska tullområdet innebure sålunda icke alltid
att fartyget därmed också återkommit till det område, inom vilket fartyget
före avresan var baserat. I regel torde först i och med ankomsten dit
för de ombordvarandes vidkommande återgång till normala tjänstgöringsförhållanden
i hemmafarvatten kunna anses ha skett. Med hänsyn härtill
syntes provianteringen rimligen böra få omfatta behovet även för någon
kortare tid efter det att resan vore att anse som avslutad. Av praktiska skäl
syntes härvidlag en enhetlig tid böra fastställas för alla förekommande
fall. I enlighet med vad nyss angivits borde därvid tagas till utgångspunkt
att denna tidrymd utmättes så att den motsvarade den tid som för örlogsfartygen
i gemen kunde antagas efter avslutad resa genomsnittligt förflyta
till dess normala tjänstgöringsförhållanden inträtt. Givetvis skulle en sålunda
beräknad tid icke komma att ens tillnärmelsevis motsvara de tidrymder
som kunde ifrågakomma vid tillämpning av 1928 års kungörelse
eller av marinordern den 27 september 1951. Enligt militieombudsmannens
mening syntes den tidrymd efter resans avslutande, för vilken proviantering
finge äga rum, lämpligen kunna bestämmas till fjorton dagar.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
kungörelsen den 6 maj 1955 (nr 179) om ändring i kungörelsen den
14 juni 1928 angående behandlingen i tullhänseende av vissa statliga

166

transportmedel. Författningsändringen, som trätt i kraft den 1 oktober 1955,
innebär i det hänseende varom nu är fråga att — jämte det i kungörelsen
införts bestämmelse om att rusdrycker och tobaksvaror må tagas ombord å
svenskt krigsfartyg endast vid resa, varunder fartyget är beordrat att besöka
utländsk hamn — ombordtagande ej får ske av större myckenhet än som
kan beräknas bliva erforderlig för tiden intill dess fjorton dagar förflutit
sedan fartyget avslutat sin resa.

2. Fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål

Ämbetsberättelsen till 1955 års riksdag innehåller (s. 193 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 9 juni 1954 till Konungen avlåten
skrivelse, vari föreslogs sådan lagändring att mål om förseelser som avses
i 36—39 §§ värnpliktslagen icke skulle anses såsom militära mål utan
handläggas i den för brottmål i allmänhet gällande ordningen.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
lagen den 18 februari 1955 (nr 55) om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen.
Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1955.

3. Fråga om författningsändringar till förhindrande av att inskrivningsskyldig
värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran
att medverka vid läkarundersökning för prövning av hans krigsduglighet

Militieombudsmannen avlät den 9 maj 1955 följande framställning till
Konungen.

Med skrivelse den 4 mars 1955 översände chefen för centrala värnpliktsbyrån
till mig för de åtgärder från min sida, som från principiell synpunkt
kunde finnas erforderliga, handlingarna i ett av chefen för Stockholms inskrivningsområde
till centrala värnpliktsbyrån överlämnat ärende rörande
värnpliktige nr 340514-67 H. Andersson. I skrivelsen framhölls följande.
Andersson hade den 23 mars 1954 enligt kallelse inställt sig vid inskrivningsförrättning
inom nämnda inskrivningsområde men vid förrättningen
vägrat att underkasta sig i 47 § inskrivningsförordningen föreskriven läkarbesiktning
ävensom att undergå enligt gällande bestämmelser anbefallda
psykologiska prov. Andersson hade förklarat att han, som tillhörde Jehovas
vittnen, av samvetsskäl komme att undandraga sig att fullgöra värnpliktstjänstgöring
och därför även i fortsättningen ämnade vägra att medverka

167

till att han bleve inskriven såsom värnpliktig. Anderssons berörda tillvägagångssätt
hade haft till följd att han icke blivit inskriven. Med anledning
av vad sålunda förekommit hade inskrivningschefen hos vederbörande
åklagare anmält Andersson till åtal för dennes vägran att underkasta sig
läkarundersökning och deltaga i de föreskrivna proven. Enligt meddelat
beslut hade åklagaren emellertid funnit Anderssons ifrågavarande förfarande
icke vara straffbart och därför ej anställt åtal i saken.

Av omförmälda till militieombudsmannen överlämnade handlingar inhämtades
vidare att inskrivningschefen, överstelöjtnanten H. Falkenberg,
i skrivelser bl. a. till chefen för centrala värnpliktsbyrån anmält vad i berörda
hänseende förekommit och därvid anfört i huvudsak följande: Andersson
hade den 23 mars 1954 anmält sig vid det upprop, varmed inskrivningsförrättningen
inletts, men därefter vägrat efterkomma honom given
tillsägelse att tillsammans med övriga inskrivningsskyldiga taga plats i det
rum, varest det till den psykologiska prövningen hörande s. k. inskrivningsprovet
skulle försiggå. Därefter hade Andersson av Falkenberg anmodats
att för undergående av läkarbesiktning medfölja till vederbörande vid förrättningen
tjänstgörande läkare men även vägrat att efterkomma denna
tillsägelse. Enligt Falkenbergs uppfattning hade i föreliggande situation
Andersson enligt gällande bestämmelser icke kunnat inskrivas såsom värnpliktig.
Med hänsyn härtill och då åklagaren funnit Anderssons förfarande
icke kunna bli föremål för åtal, syntes det föreligga risk för att ett sådant
tillvägagångssätt som det ifrågavarande vunne spridning bland dem som
föresatt sig att undandraga sig fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Av föreliggande polisförhörsprotokoll framgick, att Andersson till alla
delar vidgått att han förfarit på sätt av Falkenberg uppgivits.

Av handlingarna inhämtades vidare, att e. o. landsfiskalen i Solna landsfiskalsdistrikt
R. Nordvall enligt beslut den 22 januari 1955 funnit att Andersson
genom det påtalade förfarandet icke låtit komma sig till last någon
straffbar gärning och att vad som förekommit förty icke föranledde åtal
mot denne. Till närmare utveckling av de skäl, varå detta beslut grundats,
har Nordvall framhållit följande: Andersson hade, då han inställde sig vid
inskrivningsförrättningen, enligt 1 § värnpliktslagen väl varit att anse såsom
värnpliktig men för Andersson hade då icke i denna hans egenskap
förelegat någon tjänstgöringsskyldighet, i följd varav i 26 kap. 21 § första
stycket strafflagen angiven förutsättning för hans hänförande till krigsman
icke varit för handen. Anderssons påtalade förfarande vore icke heller
straffbelagt enligt de bestämmelser i värnpliktslagen, som reglerade de inskrivningsskyldigas
åligganden, och kunde icke heller anses straffbart såsom
åsidosättande av sådan särskild tjänsteplikt, som avses i 26 kap. 21 §
andra stycket strafflagen. I

I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde jag
i skrivelse den 29 mars 1955 till riksåklagarämbetet följande.

Jämlikt 1 § värnpliktslagen är svensk man värnpliktig från och med det

168

kalenderår under vilket han fyller aderton år1 till och med det under vilket
han fyller fyrtiosju år.

Enligt 14 § 1. samma lag är, där ej Konungen för särskilda fall annorlunda
förordnar, värnpliktig skyldig att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning
det år han fyller aderton år.1

I 36 § värnpliktslagen stadgas följande: Värnpliktig, som är skyldig inställa
sig personligen vid inskrivningsförrättning men utan laga förfall
utebliver därifrån, böte, första året femton kronor och varje år han ånyo
beträdes därmed femtio kronor. Har den värnpliktige laga förfall för sin utevaro
men underlåter han att, så snart ske kan, anmäla förfallet hos inskrivningsnämnden
eller inskrivningschefen, böte tio kronor. Inställer sig
den värnpliktige vid inskrivningsförrättning för annan ort än den varest
han är kyrkobokförd eller vid annan förrättning än den till vilken han eljest
kallats men försummar han att därvid avlämna sin order om inställelse
vid inskrivningsförrättning eller prästbetyg, böte, där han till följd härav
icke kan under förrättningen emottagas, första gången tio kronor och varje
följande gång femtio kronor.

Enligt 40 § 1. värnpliktslagen är värnpliktig, som är skyldig inställa sig
personligen vid inskrivningsförrättning eller inför inskrivningschefen men
utan anmält laga förfall utebliver, underkastad äventyr att på egen bekostnad
hämtas till förrättningen eller till inställelse inför inskrivningschefen.

I 26 kap. strafflagen ha straffbelagts brott av krigsmän. Med krigsmän
avses bland andra — de vilka såsom officerare, underofficerare eller
manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärnsmän
och hem värnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga
(21 § första stycket). De som avses i lagrummets första
stycke skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses
såsom krigsmän bl. a. såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet
eller annan särskild tjänsteplikt (21 § andra stycket).

Frågor rörande den särskilda tjänsteplikt, vid vars fullgörande omnämnda
personalkategorier äro att anse såsom krigsmän, utvecklades närmare i
det av särskilda sakkunniga den 16 november 1946 avgivna betänkandet
med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946:83), vilket
ligger till grund för den nuvarande lagstiftningen i ämnet. De sakkunniga
uttalade, att de som äro krigsmän under tid då tjänstgöringsskvldighet föreligger
kunna ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sedan de sakkunniga
i detta sammanhang berört fall av särskilda tjänsteplikter för vid
krigsmakten anställd personal, anfördes i betänkandet vidare (s. 137):
»Även värnpliktiga kunna under vissa omständigheter ha tjänsteplikter då
de eljest icke äro tjänstgöringsskyldiga. Vid hempermittering på obestämd
tid kan det åligga värnpliktig att vårda persedlar som anförtrotts honom
samt att lämna sådan adressuppgift alt inställelseorder kan nå honom.
Sistnämnda skyldighet åvilar värnpliktig även då han ej är inkallad. Be .

Tidigare gällde annan tidsbestämning (vid tiden för den i ärendet ifrågavarande inskrivnmgsförrättningen
nitton år).

169

träffande de värnpliktigas straffansvar torde det icke finnas skäl att avvika
från vad som bör gälla för annan personal. De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet
är för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen, och
de militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något är alltså
begränsad i enlighet därmed. Skyldigheten att göra adressanmälan är föreskriven
i värnpliktslagen, 34 §. Särskilt ansvar för överträdelse av denna
föreskrift finnes stadgat i 37 och 38 §§. Om viss annan uppgiftsskyldighet
innehålla 35 och 39 §§ bestämmelser. Den som ej inställer sig vid inskrivningsförrättning
straffas enligt 36 §. I samtliga dessa fall, som icke avses
i de speciella straffstadgandena i 26 kap. i förslaget, är jämväl tillämpningen
av den generella tjänstefelsbestämmelsen i 26: 18 utesluten på grund av
dess subsidiära natur. Under beredskaps- och krigstid äro visserligen de
värnpliktigas skyldigheter icke lika specificerat angivna. Det ligger emellertid
i sakens natur, att inkallade värnpliktiga, då de ej äro i tjänstgöring,
kunna åläggas särskilda tjänsteplikter endast i den mån dessa ha ett mycket
direkt samband med egentlig tjänstgöring. Så är t. ex. fallet med plikten
att vårda anförtrodd egendom samt att lämna uppgifter som erfordras
för att inställelseorder skall kunna delgivas. Att det ankommer på de militära
myndigheterna att bestämma vilka särskilda tjänsteplikter som skola
gälla under hempermittering på obestämd tid, torde för övrigt icke innebära
någon äventyrlighet, eftersom i princip dessa myndigheter alltid ha möjligheten
att inbeordra till tjänstgöring.»

I motiveringen till sitt beslut i åtalsfrågan har landsfiskalen bl. a. uttalat,
att Anderssons påtalade förfarande icke är straffbart enligt de bestämmelser
i värnpliktslagen, som reglera de inskrivningsskyldigas åligganden.
Härmed har uppenbarligen åsyftats de förut återgivna bestämmelserna i
36 § nämnda lag, enligt vilka straffpåföljd är stadgad dels för förfallolöst
uteblivande från inskrivningsförrättning, vartill vederbörande kallats att
inställa sig, dels för underlåtenhet att anmäla förefintligt laga förfall för
sådan inställelse och dels för försummelse att vid inställelse vid annan
inskrivningsförrättning än den till vilken den värnpliktige blivit kallad
medföra erhållen inställelseorder eller prästbetyg, under förutsättning att
sådan försummelse har till följd att vederbörande icke kan under förrättningen
emottagas. Enligt vad av del anförda framgår är i värnpliktslagen
någon straffpåföljd icke stadgad för en sådan underlåtenhet av den inskrivningsskyldige
att medverka till genomförandet av förrättningen, varom
i förevarande ärende är fråga, och det torde ligga i öppen dag att en
analogisk tillämpning av någon av de omförmälda straffbestämmelserna
i 36 S värnpliktslagen icke kan ifrågakomma beträffande det nu föreliggande
fallet. Såvitt jag har mig bekant, har icke heller i domstolspraxis
förekommit något fall där en sålunda utsträckt tillämpning av dessa straffbud
ansetts kunna ske.

I motiveringen till det i åtalsfrågan meddelade beslutet har vidare uttalats,
att Anderssons förfarande icke heller kunde anses straffbart såsom
åsidosättande av sådan särskild tjänsteplikt, som avses i 26 kap. 21 § andra

170

stycket strafflagen. Huruvida även det ståndpunktstagande som i detta hänseende
kommit till uttryck i beslutet bör anses godtagbart, synes mig kunna
vara föremål för viss tvekan. Vid ett närmare bedömande av här föreliggande
spörsmål torde det kunna vara av intresse att taga del av vad i
visst med nu förevarande fall jämförligt hänseende förekom i samband
med behandlingen i andra lagutskottet av vissa vid 1952 och 1953 års riksdagar
väckta frågor rörande ändringar i värnpliktslagen (utskottets utlåtanden
nr 41/1952 och 41/1953). Upptagandet av dessa frågor resulterade
bl. a. däri, att i enlighet med av utskottet framlagt och av riksdagen
godtaget förslag genom lag den 30 december 1953 i 38 § värnpliktslagen —
i vilket lagrum tidigare stadgades straffpåföljd för värnpliktig som underlät
att avhämta aviserad rekommenderad försändelse eller att utkvittera
eller mottaga honom tillhandahållen försändelse från sådan myndighet —
infördes ett tillägg innebärande att enahanda påföljd inträdde även i fall
där värnpliktig underlät att taga del av försändelsens innehåll.

I utskottets utlåtande nr 41/1952 omnämnes i samband med en redogörelse
för vissa domstolsavgöranden på dithörande område bl. a. ett mål
vari en värnpliktig K. ställts under åtal jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen
för tjänstefel bestående däri att K., som mottagit en försändelse med påskriften
»militärärendes, och innehållande inkallelseorder, försummat att
taga del av försändelsens innehåll med påföljd att han icke i vederbörlig
ordning infunnit sig vid sitt förband. Underrätten frikände K. från ansvar
med motivering att, även om det måste ligga i sakens natur att det ålegat
K. att taga del av innehållet i försändelsen, det syntes av förarbetena till
26 kap. strafflagen att lagstiftaren med uttrycket »särskild tjänsteplikt» i
21 § andra stycket åsyftat helt andra förhållanden än de nu ifrågavarande.
Svea hovrätt, vars dom vann laga kraft, dömde K. för tjänstefel och anförde
såsom domskäl bland annat följande: Värnpliktig, som icke vore inkallad
till tjänstgöring, hade i värnpliktslagen ålagts bl. a. att vidtaga sådan åtgärd
att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kunde komma
honom till handa samt att avhämta och utkvittera eller mottaga dylik
postförsändelse. Nämnda åligganden vore att hänföra till sådan särskild
tjänsteplikt, som avsåges i 26 kap. 21 § andra stycket strafflagen. Omförmälda
föreskrifter i värnpliktslagen hade tillkommit för att säkerställa
att militära meddelanden komme icke inkallad värnpliktig till handa. Det
måste under angivna omständigheter tillika anses vara en tjänsteplikt för den
värnpliktige att taga del av militärt meddelande som kommit honom till
handa.

I utlåtandet nr 41/1953 anförde utskottet till motivering av ovan omförmälda
av utskottet föreslagna tillägg till 38 § värnpliktslagen följande:
Värnpliktslagen innehölle icke någon uttrycklig bestämmelse om skyldighet
för värnpliktig att taga del av innehållet i en honom tillställd order,
och såvitt utskottet hade sig bekant hade domstol heller icke ansett det
möjligt att analogiskt tillämpa bestämmelserna i 38 § om straff för värnpliktig,
som underlät att avhämta eller mottaga försändelse från militär

171

myndighet. Frågan huruvida underlåtenhet att taga del av försändelsens
innehåll vore att anse såsom tjänstefel jämlikt 26 kap. 18 § strafflagen hade
i rättstillämpningen bedömts olika och hade utskottet veterligt icke prövats
i högsta instans. Det vore enligt utskottets mening lämpligt och följdriktigt
om värnpliktslagen, som stadgade skyldighet för en värnpliktig att taga
emot en militärförsändelse, jämväl ålade den värnpliktige att taga del
av försändelsens innehåll. Utskottet förordade därför en föreskrift härom,
som lämpligen borde utformas såsom ett tillägg till 38 § värnpliktslagen.

Vad i förut berörda hänseende förekommit vid den inskrivningsförrättning,
varom i förevarande ärende är fråga, har föranlett mig att taga
under övervägande att med stöd av den för militieombudsmannen gällande
instruktionen göra framställning till Kungl. Maj :t om åtgärder för sådan
komplettering av gällande lagstiftning som kan finnas erforderlig till förebyggande
av att jämväl i andra fall inskrivningsskyldiga på liknande sätt
som här skett söka undandraga sig fullgörande av värnpliktstjänstgöring.
För det slutliga ståndpunktstagandet från min sida rörande behovet av
och de närmare riktlinjerna för en sådan framställning skulle det givetvis
vara av värde att få av riksåklagarämbetet prövat huruvida redan gällande
lagstiftning kan anses inrymma förutsättningar för åtal för sådana förfaranden
som det ifrågavarande. Jag får därför hemställa, att riksåklagarämbetet
ville till prövning upptaga frågan om väckande av åtal i omförtnälda
av vederbörande militära myndighet till åklagaren i Solna landsfiskalsdistrikt
hänskjutna mål.

I skrivelse från riksåklagarämbetet meddelades att ämbetet enligt beslut
den 4 maj 1955 ansett sig böra biträda den av distriktsåklagaren intagna
ståndpunkten. I motiveringen till riksåklagarämbetets beslut anfördes följande.

Såsom militieombudsmannen anfört och jämväl distriktsåklagaren funnit
är i värnpliktslagen någon straffpåföljd icke uttryckligen stadgad för
en sådan vägran av den inskrivningsskyldige att medverka till genomförande
av förrättningen, varom i förevarande ärende är fråga. Ämbetet delar
vidare militieombudsmannens uppfattning att förutsättningar ej heller
föreligga att med användande av laganalogi tillämpa någon av bestämmelserna
i 36 § värnpliktslagen å det ifrågavarande förfarandet. Den bestämmelse
i nämnda lagrum, som närmast kunde tänkas komma i fråga
för sådan analogisk tillämpning, nämligen straffbestämmelsen för uteblivande
från inskrivningsförrättning, är närmast avfattad såsom avseende
en ordningsförseelse. Utebliver den inskrivningsskyldige, kan hans inställelse
framtvingas genom hämtning. Mot en sådan vägran, varom här är
fråg^ och som syftar till undandragande från militärtjänst, finnes däremot
icke något tvångsmedel. Frågan om en kriminalisering av en vägran
av här ifrågavarande slag synes sålunda fordra överväganden utifrån andra
synpunkter än dem, som torde ha varit bestämmande för 36 § värnpliktslagen.
En laganalogi synes redan på grund härav i nu ifrågavarande fall

172

icke kunna ifrågakomma. Vad slutligen angår frågan, huruvida eu vägran
av här ifrågavarande slag kan anses straffbar såsom åsidosättande av särskild
tjänsteplikt och därför på grund av stadgandet i 26 kap. 21 § andra
stycket strafflagen falla in under straffbestämmelsen i 26 kap. 18 § samma
lag, synes såsom militieombudsmannen anfört denna fråga mera tveksam.
Det kan således ifrågasättas om icke den skyldighet, som i 14 § värnpliktslagen
ålagts värnpliktig att personligen inställa sig vid mskrivningsförrättning,
tillika måste anses innefatta åliggande att underkasta sig det förfarande,
varigenom förrättningen kommer till genomförande. Visst stöd för
bärkraften av en dylik tankegång synes kunna erhållas från det av militieombudsmannen
omnämnda i andra lagutskottets utlåtande nr 41/1952 berörda
hovrättsavgörandet. Emot att anse att ett åliggande, som nyss sagts,
är inneslutet i den i 14 § värnpliktslagen stadgade inställelseplikten talar
emellertid å andra sidan att, såvitt lagens avfattning utvisar, straffbestämmelsen
i 36 § värnpliklslagen är avsedd att uttömmande bestraffa ett åsidosättande
av det åliggande, som innefattas i 14 § värnpliktslagen. Den situation,
som förelåg i det ovannämnda hovrättsavgörandet, är vidare icke helt
likartad med situationen i förevarande fall.

Såsom förut nämnts är i 36 § värnpliktslagen straffpåföljd stadgad för
värnpliktig som är skyldig inställa sig personligen vid inskrivningsförrättning
men utan laga förfall utebliver därifrån. I det föreliggande fallet har
den värnpliktige anmält sig tillstädes vid det upprop, varmed inskrivningsförrättningen
inletts, men har därefter vägrat att underkasta sig sådan i
inskrivningsförordningen föreskriven läkarbesiktning, som skolat äga rum
vid inskrivningsförrättningen, ävensom att undergå till förrättningen hörande
psykologiska prov. Anledningen till att den värnpliktige vägrat att
medverka till förrättningens genomförande har, enligt vad han själv förklarat,
varit att han velat på detta sätt förhindra att han blev inskriven såsom
värnpliktig och sålunda genomdriva sin på samvetsskäl grundade föresats
att undandraga sig alt fullgöra varje form av värnpliktstjänstgöring.
Enligt vad han tillkännagivit ämnade han även i fortsättningen i sådant syfte
använda samma tillvägagångssätt. Den för inskrivningsförrättningen ansvarig3
myndigheten har i den föreliggande situationen funnit vederbörande
enligt gällande bestämmelser icke kunna inskrivas såsom värnpliktig, varav
följden blivit att han såsom ännu icke inskriven ej heller kan inkallas till
tjänstgöring.

Det torde kunna antagas att, då inskrivningsmyndigheten till följd av den
värnpliktiges vägran att medverka till förrättningens genomförande ansett
denne enligt gällande bestämmelser icke kunna inskrivas såsom värnpliktig,
därvid närmast åsyftats dels bestämmelsen i 47 § inskrivningsförordningen
att vid inskrivningsförrättning läkarbesiktning skall utföras på sätt
särskilt finnes stadgat1 och att därvid de undersökta skola hänföras till be 1

Besiktningskungörelsen den 20 september 1951. innehållande bl. a. föreskrifter om läkarbesiktning
enligt inskrivningsförordningen, och av försvarets sjukvårdsstyrelse den 15 september
1952 utfärdat besiktningsreglemente.

173

siktningsgrupper enligt bestämmelser i 6 § inskrivningsförordningen1 och
dels vad i 55 § a) inskrivningsförordningen gäller därom att beträffande dem
som inställt sig personligen vid inskrivningsförrättning för deras inskrivande
såsom värnpliktiga förutsättes att de »efter prövning av duglighet till
krigstjänst icke ansetts böra frikallas från värnpliktens fullgörande».

De bestämmelser, som enligt vad nu angivits förutsätta att, innan vederbörande
inskrives såsom värnpliktig, det blir i föreskriven ordning genom
läkarundersökning utrönt att han icke såsom oduglig till krigstjänst bör frilagas
från värnpliktens fullgörande, synas ha innefattat författningsmässigt
stöd för inskrivningsmyndighetens åtgärd att i den föreliggande situationen
anse sig förhindrad att fullfölja förrättningen genom vederbörandes inskrivande
såsom värnpliktig.

Sedan i det inträdda läget genom inskrivningsmyndighetens försorg till
vederbörande åklagare överlämnats att anställa åtal mot den värnpliktige
för dennes vägran att vid inskrivningsförrättningen underkasta sig läkarundersökning
och deltaga i de föreskrivna proven har, såsom förut jämväl
berörts, riksåklagarämbetet vid sin efter framställning från min sida skedda
prövning av åtalsfrågan ansett sig böra biträda den av distriktsåklagaren
intagna ståndpunkten att icke anställa åtal i saken.

En ordning, som innebär möjlighet för de inskrivningsskyldiga att på sätt
som skett i förevarande fall utan risk för straffpåföljd eller annan tvångsåtgärd
omintetgöra träffade anstalter för deras inskrivande såsom värnpliktiga,
bör uppenbarligen bliva föremål för härav påkallat tillrättaläggande.
Härvidlag torde olika utvägar vara tänkbara. En lösning synes vara att i
hithörande bestämmelser i inskrivningsförordningen införes ett tillägg av
innehåll att den, som tillstädeskommer personligen vid inskrivningsförrättning
men undandrager sig att medverka vid anbefalld läkarundersökning,
skall inskrivas såsom värnpliktig utan avseende därå att hans duglighet till
krigstjänst icke kunnat i föreskriven ordning prövas. En sådan ändring
skulle innebära, att vederbörande kunde såsom inskriven värnpliktig inkallas
till tjänstgöring och i anslutning till inställelsen åläggas undergå läkarundersökning.
Underlåtenhet från hans sida att iakttaga inställelse eller
underkasta sig läkarundersökning skulle i sådant fall föranleda ansvar för
brott av krigsman enligt tillämpligt lagrum i 26 kap. strafflagen.

En annan möjlig lösning — som emellertid till skillnad från den nyss
antydda författningsändringen förutsätter medverkan av riksdagen — vore
att i 36 § första stycket värnpliktslagen upptages ett tillägg innebärande
att där stadgad straffpåföljd för förfallolös utevaro från inskrivningsförrättning
utsträckes att gälla även den som efter inställelse vid sådan förrättning
underlåter att efterkomma meddelade föreskrifter beträffande den
läkarbesiktning som skall äga rum vid inskrivningsförrättningen, därest till
följd därav hinder uppkommer för vederbörandes inskrivande såsom värn 1

Till krigstjänst dugliga hänföras till någon av besilctningsgrupperna 1, 2, 3 eller 4, till krigstjänst
tillfälligt odugliga till besiktningsgrupp T och till krigstjänst odugliga till besiktningsgrupp
O.

174

pliktig. Att straffet för utevaro från förrättningen ansetts kunna sättas så
förhållandevis lågt torde ha samband därmed att enligt 40 § 1. värnpliktslagen
den straffskyldige jämväl är underkastad äventyr att på egen bekostnad
hämtas till förrättningen. För att även i det fall, vartill enligt det sist
skisserade förslaget den ifrågavarande straffpåföljden skulle utsträckas,
ernå mera betryggande garantier till förhindrande av upprepad tredska,
synes lämpligen — om ej av praktiska skäl en skärpning av straffpåföljden
anses vara att föredraga — i anslutning till det i 39 § värnpliktslagen
för visst annat fall upptagna stadgandet om vitesföreläggande även böra
införas en bestämmelse, enligt vilken vederbörande länsstyrelse jämväl tilllägges
befogenhet att på anmälan av inskrivningschef meddela vitesföreläggande
i fråga om skyldigheten att medverka vid läkarbesiktningen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande
av mig nu framförda spörsmål.

4 Fråga om ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att

befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring

Militieombudsmannen avlät den 11 juli 1955 följande framställning till
Konungen.

I flera av mig handlagda ärenden ha förelegat frågor rörande förutsättningarna
för att befattningshavare vid krigsmakten som begått eller ådragit
sig misstanke för brottsligt förfarande skall kunna avstängas från tjänstgöring
ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål.

I mom. 432 i tjänstereglementet för krigsmakten — fastställt genom generalorder
nr 2323 den 14 juli 1945 — stadgas i förevarande hänseende följande:
År någon, som är tilltalad för brott varå straffarbete enligt lag kan
följa, lämnad på fri fot, må vederbörande chef, därest han prövar lämpligt,
avstänga den tilltalade från tjänstgöring under den tid han står under åtal.

Enligt vad som framgår av andra bestämmelser i reglementet, främst av
föreskrifterna under rubriken »Krigsmaktens personal» i mom. 71—110,
är det avsett att vad i reglementet i olika hänseenden stadgas skall i tilllämpliga
delar gälla icke endast sådana befattningshavare, som äro underkastade
ansvar såsom krigsmän, utan även vid krigsmakten anställda civila
befattningshavare, vilka — såsom för deras del är regel —- icke äro att
hänföra till krigsmän. I fråga om åtskilliga av nu åsyftade civila befattningshavare
gälla emellertid beträffande deras avstängande från tjänstgöring
även andra bestämmelser än det ovan återgivna stadgandet i tjänstereglementet
för krigsmakten. I instruktioner, som av Eders Kungl. Maj:t
utfärdats dels för en del militära myndigheter, däribland försvarsstaben, försvarsgrensledningarna
och militärbefälet i militärområdena, och dels för

175

vissa till krigsmakten hörande verk och inrättningar — såsom försvarets
civilförvaltning och andra försvarets centrala förvaltningsmyndigheter —
har nämligen i anslutning till bestämmelser, varigenom vederbörande chef
eller ämbetsverk tillagts disciplinär bestraffningsrätt över underställd personal
för fel eller försummelser i tjänsten, tillika föreskrivits att därest i
stället för disciplinärt förfarande vidtages åtgärd för anställande av åtal
vederbörande chef eller ämbetsverk äger avstänga den felande från tjänstens
utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda
förordnar. Nu angivna bestämmelser i instruktionerna äro icke
tillämpliga å befattningshavare, vilka i sin tjänst hos myndigheten äro underkastade
ansvar såsom krigsmän (se SOU 1946: 83 s. 134—135), och få
därför betydelse endast i fråga om personal, som hos myndigheten eller ämbetsverket
tjänstgör i civila befattningar.

I enlighet med vad nu angivits har sålunda regleringen av frågan om avstängning
från tjänstgöring av befattningshavare vid krigsmakten icke
skett efter enhetliga normer. Från varandra avvikande bestämmelser finnas
sålunda å ena sidan i mom. 432 i tjänstereglementet för krigsmakten och
å andra sidan i de i förekommande fall utfärdade instruktioner, varigenom
disciplinär bestraffningsrätt tillagts vederbörande myndigheter eller ämbetsverk.
Av det förut anförda framgår vidare att då det gäller vid krigsmakten
anställda befattningshavare enbart det nyssnämnda stadgandet i tjänstereglementet
blir att tillämpa i fråga om befattningshavare som äro krigsmän
eller utan att så är förhållandet tjänstgöra i befattningar för vilka icke gälla
sådana instruktionsbestämmelser som nyss nämnts, medan beträffande de
civila befattningshavare, som äro underkastade dylika instruktionsbestämmelser,
möjlighet föreligger att tillämpa antingen stadgandet i tjänstereglementet
eller avstängningsreglerna i föreliggande instruktion.

Även den av Eders Kungl. Maj:t den 7 januari 1955 utfärdade allmänna
verksstadgan (SFS nr 3) innehåller, i anslutning till bestämmelser angående
åtal och disciplinär bestraffning, föreskrifter rörande tjänstemans avstängning
från utövning av tjänsten. För genomförandet av ändamålet med
verksstadgan — nämligen att till en enhetlig författning sammanföra sådana
enligt den hittillsvarande ordningen på ett stort antal verksinstruktioner
spridda bestämmelser, som för de olika myndigheternas vidkommande
reglera förhållanden av inbördes ensartad natur — föreskrives i 1 § verksstadgan
att stadgan har avseende å de myndigheter, beträffande vilka Eders
Kungl. Maj:t meddelat föreskrift om stadgans tillämpning helt eller med
viss begränsning. På sätt närmare berörts i ett till Eders Kungl. Maj :t den
12 juli 1954 av mig avgivet yttrande1 över en av överbefälhavaren gjord
framställning om utfärdande av bestämmelser angående disciplinärt ansvar
för vissa civila befattningshavare vid försvarsväsendet har vid verksstadgans
utformande förutsatts att stadgan skall kunna göras tillämplig icke
endast å de centrala ämbetsverken utan i vissa delar även beträffande andra
myndigheter, däribland även sådana med lokalt begränsat verksamhetsom 1

Se ämbetsberätlelsen 1955 s. 202 ff.

176

råde. Därvid har vidare uttalats att, förutom vissa andra bestämmelser, det
avsnitt i stadgan, som behandlar reglerna om åtal och disciplinstraff med
anledning av fel eller försummelse i tjänsten, kunde givas allmängiltig
karaktär. Den under detta avsnitt — i 26 § — jämväl upptagna bestämmelsen
rörande befattningshavares avstängning från utövning av tjänsten har
följande lydelse: Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt
förfarande mot tjänsteman, äger myndigheten, om särskilda skäl därtill
äro, avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än
till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. — Av det förut anförda
framgår att nu återgivna bestämmelse i verksstadgan överensstämmer
med motsvarande föreskrifter i verksinstruktionerna såtillvida att avstängning
kan ske då åtgärd vidtages för att anställa åtal.

Beträffande myndigheter inom försvarsväsendet torde ännu icke av Eders
Kungl. Maj:t i något fall ha meddelats föreskrift om tillämpning av verksstadgan
eller delar därav.

En av de mest framträdande avvikelserna mellan å ena sidan stadgandet
i tjänstereglementet för krigsmakten rörande avstängning från tjänsteutövning
och å andra sidan avstängningsreglerna i verksinstruktionerna består,
enligt vad den nu lämnade redogörelsen giver vid handen, däri att enligt
tjänstereglementet avstängning kan ske först efter det åtal anställts
mot den felande, medan enligt verksinstruktionerna, liksom ock enligt allmänna
verksstadgan, det härvidlag är tillfyllest att åtgärd vidtagits för att
anställa åtal, vilken sistnämnda bestämmelse bl. a. innebär att avstängning
kan ifrågakomma redan i samband med att myndigheten beslutar att överlämna
frågan om bestraffning till vederbörande åklagare. Såsom framgår
av det förut anförda förefinnas avvikelser även i andra avseenden. Enligt
tjänstereglementet förutsättes sålunda för avstängning att det skall vara
fråga om brott av sådan svårhetsgrad att enligt lag straffarbete kan följa
å brottet, varvid dock avstängning kan ske utan avseende å arten av den
förhandenvarande brottsligheten och således utan hänsyn till om brottet är
att hänföra till s. k. allmänt brott eller ämbetsbrott. Enligt verksinstruktionerna
och allmänna verksstadgan bär däremot det villkor, som uppställes
för vederbörandes avstängande från tjänsteutövning, icke gjorts beroende
av brottets svårhetsgrad men begränsar å andra sidan avstängandet till
fall där det är fråga om fel eller försummelse i tjänsten. Beträffande den
begränsning, som i sistnämnda hänseende kommit till uttryck i instruktionerna
och verksstadgan, bör dock uppmärksammas att till fel eller försummelse
i tjänsten uppenbarligen även äro att hänföra s. k. allmänna brott
varigenom vederbörande finnes ha åsidosatt sin tjänsteplikt, d. v. s. sådan
brottslighet som är att bedöma enligt 25 kap. 5 § strafflagen.

Frågan om befattningshavares avstängning från tjänstgöring har vidare
på senaste tid i visst särskilt sammanhang varit föremål för behandling. Genom
lag den 20 maj 1955 om avstängning av domare har stadgats att, om
domare på sannolika skäl är misstänkt för brott som kan antagas medföra
avsättning, han må avstängas från utövning av tjänsten. Beslut om avstäng -

177

ning skall meddelas av domstol. Enligt det förslag, som avgavs av 1951 års
rättegångskommitté efter kommittén lämnat uppdrag att utreda det genom
den ifrågavarande lagstiftningen reglerade spörsmålet, skulle avstängning
kunna äga rum först sedan åtal väckts eller således enligt enahanda princip
som härutinnan kommit till uttryck i det ovan omförmälda stadgandet
i mom. 432 i tjänstereglementet för krigsmakten. Kommitténs förslag i nu
nämnda del föranledde erinringar i det remissyttrande, som avgavs av riksåklagarämbetet,
därvid ämbetet förordade att avstängning skulle kunna ske
redan när domaren vid förundersökningen befunnits skäligen misstänkt för
brottet. Ämbetet anförde härvidlag bland annat: Erfarenheten visade, att det
ofta måste dröja avsevärd tid från det misstanke yppats mot viss person till
dess åtal kunde väckas. Detta sammanhängde bl. a. med de rättssäkerhetsgarantier,
som vore förenade med förundersökningsförfarandet. Den misstänkte
skulle sålunda, innan åtal finge väckas, ha rådrum att taga del av
utredningen och han kunde därvid påkalla ytterligare utredning. Nu åsyftade
bestämmelser föranledde icke sällan uppskov med avgörandet i åtalsfrågan.
Man kunde icke heller bortse från möjligheten att den misstänkte illojalt
utnyttjade dessa bestämmelser för att förhala förundersökningen och
åtalsbeslutet. Saken kunde vidare vara av så vidlyftig och invecklad beskaffenhet
att förundersökningen — som ju även hade till syfte att bereda målet
så att det kunde i ett sammanhang företagas till avgörande vid huvudförhandlingen
— måste taga avsevärd tid i anspråk. Kommitténs förslag,
att avstängning icke skulle få ske förrän åtal väckts, kunde också få den
konsekvensen att åklagaren i fall, där brottet väckt stor uppmärksamhet
och domaren icke frivilligt ville avhålla sig från tjänstgöring, bleve benägen
att forcera fram åtalsbeslutet.

Jämväl justitiekanslersämbetet och hovrätten för Nedre Norrland uttalade
sig på liknande sätt som riksåklagarämbetet. Såsom framgår av vad ovan
anförts blev också lagen i förevarande hänseende utformad i anslutning till
de sålunda framförda erinringarna mot kommittéförslaget.

I detta sammanhang torde även böra nämnas att i den proposition, varmed
förslaget till lag om avstängning av domare förelädes riksdagen, av departementschefen
anfördes att det kunde finnas anledning överväga att i
lag reglera frågan om avstängning icke endast för domare utan för alla
tjänstemän men att den härför erforderliga utredningen icke för närvarande
förelåge och att frågan om avstängning av domare icke borde uppskjutas
i avbidan på en utredning om ett avstängningsinstitut av större räckvidd.

Det torde icke finnas någon saklig grund för den nu tillämpade ordningen
att, på sätt ovan angivits, i fråga om förutsättningarna för interimistiskt
avstängande från tjänsteutövning göra åtskillnad mellan olika vid krigsmakten
tjänstgörande personalgrupper. Det förut omförmälda stadgandet
i mom. 432 i tjänstereglementet för krigsmakten är i sak till alla delar av
enahanda innehåll som motsvarande bestämmelser i de tidigare tillkomna,
för de olika försvarsgrenarna gällande särskilda reglementena, och vid över lii

-.r>C>16M. Militieombudsmannens ämbelsberättelse

178

förandet av dessa bestämmelser till det för krigsmakten gemensamma reglementet
torde överhuvudtaget ej ha upptagits frågan huruvida i det föreliggande
sammanhanget fanns anledning att i likformighetens intresse överväga
ett samordnande av reglementsbestämmelserna med de avstängningsregler
som gällde enligt de inom olika områden av krigsmakten tillämpliga
verksinstruktionerna.

Den fråga som här möter gäller icke endast en av följdriktigheten och
från likställighetssynpunkt påkallad utjämning av den åsyftade åtskillnaden
de olika personalgrupperna emellan. Med den nuvarande ordningen föreligger
också i viss utsträckning en påtaglig brist i vad avser möjligheterna
att i tillbörlig mån tillvarataga allmänna intressen. Enligt erfarenheten
har denna brist framträtt i fall, där endast avstängningsstadgandet i tjänstereglementet
för krigsmakten är tillämpligt, och har framför allt sin grund
i det enligt detta stadgande uppställda villkoret att avstängning får tillgripas
först sedan åtal blivit väckt. En föreskrift av sådan innebörd måste,
särskilt efter tillkomsten av den nya rättegångsordningen, vara ägnad att
i hög grad motverka det syfte som avstängningsinstitutet är avsett att fylla.
Skälen härtill ha närmare utvecklats i det i hithörande delar ovan återgivna
yttrandet av riksåklagarämbetet över förslaget till lagstiftning angående
avstängning av domare. I yttrandet uttalar ämbetet, att erfarenheten visade
att det av vissa angivna skäl ofta måste dröja avsevärd tid från det misstanke
yppats mot viss person till dess åtal kunde väckas. Till detta uttalande kan
jag, vidkommande mitt ämbetsområde, helt ansluta mig. Jag anser mig i
detta sammanhang, såsom belägg för den otillfredsställande utformningen
av ifrågavarande föreskrift i tjänstereglementet för krigsmakten, böra omnämna
att till min kännedom kommit fall där militära och civilmilitära
tjänsteinnehavare, som haft befattning med medelsförvaltning och därvid
gjort sig skyldiga till förskingring eller annan brottslighet, icke kunnat -—
oaktat de redan från början erkänt sin brottslighet och i sedermera meddelade
domar förklarats avsatta från sina tjänster — av vederbörande förbandschef
avstängas från tjänsteutövning förrän åklagaren efter ett vidlyftigt
och tidskrävande förundersökningsförfarande funnit sig beredd att
till domstol framställa sina ansvarsyrkanden. Till förebyggande av att de
felande skulle under mellantiden alltjämt bliva bibehållna vid att befatta
sig med medelsförvaltning har vederbörande chef nödgats anlita den utvägen
att sätta dem till arbetsuppgifter, för vilka de icke varit avsedda. Det
synes mig ligga i öppen dag att ett tillrättaläggande i det hänseende varom
nu är fråga snarast bör komma till stånd.

I enlighet med vad nu angivits bör det enligt min mening icke få anstå
med att i varje fall genomföra en sådan jämkning av stadgandet i mom. 432
i tjänstereglementet för krigsmakten att vid förefallande behov avstängning
möjliggöres i ett tidigare skede än då åtal anställes. Det synes härvidlag
ligga närmast till hands att anknyta möjligheten för avstängning till den
tidpunkt som, enligt vad förut nämnts, fått bliva avgörande härför såväl
enligt stadgandet i 26 § allmänna verksstadgan som enligt motsvarande be -

179

stämnielser i de redan i tillämpning varande verksinstruktionerna eller till
den tidpunkt då åtgärd vidtages för att anställa åtal. Från rättssäkerhetssynpunkt
synes en sådan ändring icke kunna möta några betänkligheter,
allra helst därest i samband därmed för tillämpning av reglementets avstängningsregler
göres liknande förbehåll som enligt det nämnda stadgandet
i allmänna verksstadgan eller att avstängning får tillgripas endast »om
särskilda skäl äro därtill». Enligt uttalande av besvärssakkunniga — som
vid sin översyn av tidigare utarbetat förslag till allmän verksstadga förordade
införandet av det nu nämnda förbehållet — har därmed avsetts skyldighet
till återhållsamhet vid stadgandets tillämpning såtillvida att avstängning
icke bör ifrågakomma i andra fall än då förfarandet kan antagas leda
till ådömande av frihetsstraff, avsättning eller suspension.

Förut har nämnts hurusom i tjänstereglementet för avstängning förutsättes
att det skall vara fråga om brott av sådan svårhetsgrad att enligt lag
straffarbete kan följa å brottet, varvid dock avstängning kan ske utan avseende
å arten av den förhandenvarande brottsligheten och således utan hänsyn
till om brottet är att hänföra till s. k. allmänt brott eller ämbetsbrott.
Därest på sätt ovan ifrågasatts för tillämpning av tjänstereglementets avstängningsregler
uppställes sådant förbehåll som, enligt vad nyss angivits,
enligt allmänna verksstadgan skall gälla för meddelande av beslut om avstängning,
torde det — för vinnande av större enhetlighet i föreliggande olika
författningskomplex — icke från rättssäkerhetssynpunkt kunna vara förenat
med någon olägenhet att också låta det nu berörda enligt tjänstereglementet
uppställda villkoret om förhandenvaron av brottslighet av viss svårhetsgrad
bliva ersatt av det åsyftade i verksstadgan upptagna förbehållet för
avstängningsreglernas tillämpande. För att rättssäkerhetskravet därvid skall
bliva i all tillbörlig mån tillgodosett synes det ifrågavarande förbehållet
lämpligen böra vid överförandet till tjänstereglementet däri utformas icke
i anslutning till den mera allmänt hållna avfattningen i verksstadgan — »om
särskilda skäl äro därtill» — utan med uttryckligt angivande av vad förbehållet
enligt besvärssakkunnigas förenämnda uttalande avsetts innebära
eller således att den vidtagna åtgärden för att anställa åtal avser brott, som
kan antagas medföra frihetsstraff, avsättning eller suspension. Med den
rättssäkerhetsgaranti, som ett sålunda avfattat förbehåll skulle innefatta,
synes anledning icke föreligga att frångå den enligt tjänstereglementets nuvarande
avstängningsregler gällande principen att avstängning kan ske utan
hänsyn till om brottet är att hänföra till allmänt brott eller ämbetsbrott.

Enligt det nu berörda stadgandet i 26 § allmänna verksstadgan kan avstängning
ifrågakomma icke endast då åtgärd vidtages för att anställa åtal
utan även då mot tjänsteman inledes disciplinärt förfarande. Om i tjänstereglementet
upptages ett sådant förbehåll för avstängningsinstitutets användande
som ovan nämnts kan icke, lika litet som enligt nu gällande ordning,
under några förhållanden uppkomma fråga att med stöd av tjänstereglementcts
bestämmelser tillgripa avstängning i fall där åtgärd, vidtagen
gentemot befattningshavare som är underkastad ansvar såsom krigsman,

180

stannar vid ingripande i disciplinär ordning. Detta sammanhänger givetvis
med att den militära disciplinära bestraffningsrätten icke inrymmer befogenhet
för vederbörande bestraffningsberättigad chef att ålägga vare sig
frihetsstraff, avsättning eller suspension. Såvitt gäller sådana befattningshavare,
som äro att hänföra till krigsmän, föreligger således icke någon anledning
att utvidga tillämpningen av tjänstereglementets avstängningsregler
jämväl till fall då disciplinärt förfarande inledes mot vederbörande. Huruvida
behov av sådan utvidgning förefinnes beträffande vid krigsmakten
anställd civil personal, som är eller framdeles må bliva underkastad disciplinär
bestraffningsrätt i annan ordning än som gäller för krigsmän, synes
lämpligen böra prövas i samband med de frågor som föreligga i det ärende,
vari såsom förut berörts till Eders Kungl. Maj:t den 12 juli 1954 avgavs yttrande
från min sida.

Med hänsyn till vad ovan anförts måste det enligt min mening anses angeläget
att bestämmelserna i mom. 432 i tjänstereglementet för krigsmakten
snarast möjligt ersättas med ett stadgande av förslagsvis följande innehåll:
Vidtages åtgärd för att anställa åtal mot någon för brott, som kan antagas
medföra frihetsstraff, avsättning eller suspension, må vederbörande chef avstänga
honom från tjänstgöring, dock icke längre än till dess lagakraftägande
dom föreligger.

Såsom i det föregående nämnts har i den proposition, varmed förslaget
till lag om avstängning av domare förelädes 1955 års riksdag, av departementschefen
anförts att det kunde finnas anledning överväga att i lag reglera
frågan om avstängning icke endast för domare utan för alla tjänstemän
men att den härför erforderliga utredningen icke för närvarande förelåge
och att frågan om avstängning av domare icke borde uppskjutas i avbidan
på en utredning om ett avstängningsinstitut av större räckvidd. På sätt förut
framhållits har det erfarenhetsmässigt visat sig föreligga ett påtagligt behov
av ett tillrättaläggande av vad i hithörande hänseende gäller enligt tjänstereglementet
för krigsmakten. Vid sådant förhållande kan det uppenbarligen
icke heller i förevarande sammanhang finnas anledning att låta anstå med
åtgärder i avbidan på den allmänna utredning rörande avstängningsinstitutet,
som framdeles kan komma till stånd.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens inilitieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål. *

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
kungl. brev den 4 november 1955 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1955 avd. A nr 63, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1955 avd. A
nr 58 och flygvapenorder nr B 110/1955), varigenom föreskrivits att mom.
432 i tjänstereglementet för krigsmakten skall ha följande ändrade lydelse.

181

Vidtages åtgärd för att anställa åtal mot någon för brott, som kan antagas
medföra frihetsstraff, avsättning eller suspension, må vederbörande chef, om
det med hänsyn till tjänsten anses påkallat, avstänga honom från tjänstgöring,
dock icke längre än till dess lagakraftägande dom föreligger. Innan beslut
om avstängning meddelas skall auditörens yttrande inhämtas.

5. Fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande

av s. k. eftertjänst

Militieombudsmannen avlät den 16 november 1955 följande framställning
till Konungen.

Enligt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen skall, om värnpliktig under tjänstgöring
som avses i 1 mom. (utbildning under fredstid) eller i 2 mom. (beredskapsövning)
blivit fälld till straff för rymning eller för undanhållande,
den tid varunder han varit rymd eller undanhållit sig ej tillgodoräknas honom
såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilt fall annorledes
förordnar. Det nu återgivna stadgandet erhöll sin nuvarande lydelse genom
lag den 25 maj 1951 (nr 279).

I 131 § 1 mom. c) inskrivningsförordningen stadgas beträffande beräkning
av tjänstgöringstid jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen bl. a. att, om
värnpliktig under tjänstgöringen blivit fälld till straff för rymning eller
för undanhållande och han icke enligt vad därom föreskrives blivit hemförlovad,
han skall under tid som svarar mot tiden för rymningen eller
undanhållandet kvarhållas efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden
för fullgörande av eftertjänst, där ej med stöd av nyssnämnda stadgande
i värnpliktslagen Konungen förordnat att tiden för bortovaron må
tillgodoräknas vederbörande såsom tjänstgöringstid. Detta stadgande i inskrivningsförordningen
erhöll sin nuvarande lydelse enligt kungl. förordning
den 25 maj 1951 (nr 280).

Enligt tidigare lydelse av 27 § 3 mom. D värnpliktslagen gällde såsom förutsättning
för att tid för rymning eller undanhållande ej skulle tillgodoräknas
såsom tjänstgöringstid att frånvaron haft en varaktighet av minst
ett dygn, vilket vid tillämpning av inskrivningsförordningens till nyssnämnda
lagrum anslutna bestämmelser om eftertjänst medförde att eftertjänst
icke heller skulle åläggas med mindre nu angivna förutsättning var
för handen. I samband med förut omnämnda lagändring, varigenom det i
nyssnämnda hänseende uppställda kravet slopades, ändrades jämväl inskrivningsförordningens
hithörande stadganden bland annat såtillvida att
skyldigheten att i anslutning till utgången av den bestämda tjänstgöringstiden
fullgöra eftertjänst inskränktes till fall där frånvaron från tjänstgöring
haft sin grund däri att vederbörande rymt eller undanhållit sig. Samtidigt
omredigerades förordningens bestämmelser om hemförlovning sålunda
atl — med upphävande av de särbestämmelser som härvidlag tidigare
gällt i fali av frånvaro från tjänstgöring för avtjänande av arrest -

182

straff — all sådan frånvaro som icke fick tillgodoräknas såsom tjänstetid
skulle, om frånvaron översteg en tiondel av den bestämda tjänstgöringstiden,
föranleda hemförlovning med skyldighet för vederbörande att efter
ny inkallelse fullgöra återstående tjänstgöring. Under förarbetet till de nu
berörda författningsändringarna blevo hithörande spörsmål föremål för
särskild utredning inom försvarsdepartementet. I en i anslutning därtill
upprättad promemoria hade bestämmandet av den eftertjänst, som frånvaro
till följd av rymning eller undanhållande skulle föranleda, föreslagits
skola ske på annat sätt än vid ändringarnas genomförande sedermera föreskrevs.
Enligt promemorian föreslogs sålunda (prop. 1951:194 s. 18—19)
att, jämte vissa regler som avsågos skola upptagas i värnpliktslagen, i inskrivningsförordningen
skulle stadgas bl. a. att värnpliktig som rymt eller
undanhållit sig skulle, därest han ej hemförlovats, göra eftertjänst, sedan
övriga värnpliktiga i samma tjänstgöringsomgång utryckt, under tid som
svarade mot tiden för rymningen eller undanhållandet samt att vid beräkning
av tid enligt ifrågavarande författningsrum rymning eller undanhållande
under del av dygn skulle anses som frånvaro av dylik anledning under
helt dygn. Den i sist angivna hänseende förordade bestämmelsen upptogs
icke i det genom propositionen framlagda förslaget. Någon särskild
motivering härför gavs icke. Såsom förut angivits gäller således att eftertjänst
skall fullgöras »under tid som svarar mot tiden för rymningen eller
undanhållandet».

I samband med företagna inspektioner ävensom eljest under min ämbetsutövning
har jag i ett flertal fall uppmärksammat att, då det gällt
åläggande av eftertjänst, olikartade beräkningssätt tillämpats vid bestämmande
av den tidrymd varunder eftertjänst skolat fullgöras. Enligt vad
som framkommit har detta väsentligen sin grund däri att det med hänsyn
till tjänstgöringsförhållanden och andra därmed sammanhängande omständigheter
befunnits skola leda till svårbemästrade praktiska olägenheter
om eftertjänsten från fall till fall bestämdes i tidsmått som exakt motsvarade
tiden för rymningen eller undanhållandet. Till följd därav har på
flera håll tiden för eftertjänsten beräknats efter grunder som visserligen
bestämts med hänsynstagande till tidslängden för bortovaron men utan
att därvid full överensstämmelse mellan dessa båda tidrymder ansetts behöva
fordras. Härvidlag ha vederbörande förbandschefer var för sig tillämpat
principer som ofta i ett eller flera hänseenden inbördes förete avvikelser.

Till närmare belysning av nu berörda spörsmål kan vidare upplysas följande.

Sedan i samband med företagen inspektion av Stockholms örlogsstation
uppmärksammats att enligt där tillämpad praxis ålagd eftertjänst icke i
något fall bestämts i annat tidsmått än helt eller hela dygn anmodade jag i
skrivelse den 23 augusti 1955 chefen för örlogsstationen att med anledning
därav inkomma med yttrande.

183

I avgivet yttrande anförde stationschefen, kommendören T. Berling, följande:
Frågan om huru tid för eftertjänst jämlikt 131 § 1 mom. c) inskrivningsförordningen
skulle beräknas hade alltsedan ifrågavarande föreskrift
tillkom varit föremål för tvekan. Av vissa skäl hade det nämligen
icke ansetts möjligt att tillämpa föreskriften strikt efter ordalydelsen. Enligt
vad Berling inhämtat hade innan Berling år 1953 tillträdde befattningen
såsom chef för Stockholms örlogsstation såväl därifrån som från örlogsstationerna
i Karlskrona och i Göteborg gjorts framställningar om att
författningsbestämmelsen i fråga skulle förtydligas. Vid avgörande av frågan
huruvida möjlighet förelåge att beräkna eftertjänst i — förutom hela
dvgn — jämväl timmar och minuter måste hänsyn tagas till ett flertal därvidlag
inverkande omständigheter. Vid flottan fullgjordes värnpliktstjänstgöringen
vanligen vid annat förband än det från vilket utryckningen skedde.
Avpollettering till detta sistnämnda förband, vilket i regel vore vederbörande
örlogsstation, borde för att tjänstgöringstiden skulle kunna utnyttjas
så effektivt som möjligt ske först i samband med att tjänstgöringen,
eventuell eftertjänstgöring däri inberäknad, blivit fullgjord. Den tidpunkt
under sista tjänstgöringsdagen, då den värnpliktige skulle för utryckning
avpolletteras till örlogsstationen, bleve beroende av förefintliga kommunikationsmöjligheter
mellan tjänstgöringsplatsen och örlogsstationen. Att
fixera denna tidpunkt med hänsyn till en i timmar och minuter beräknad
tid läte sig icke göra. Vidare måste utryckningsdagen, som enligt 116 §
sista stycket inskrivningsförordningen icke inräknades i tjänstgöringstiden,
beräknas såsom kalenderdygn. Med utryckningen förenade åtgärder
kunde nämligen vidtagas endast under de tider, då expeditioner och förråd
hölles öppna, vid Stockholms örlogsstation alltså i regel mellan klockan
0830 och 1630. Oberoende av när på dygnet eftertjänsten upphörde,
återstode alltså för den värnpliktige alltid utryckningsdagen. Den under
utryckningsdagen anträdda hemresan företoges från Stockholms örlogsstation
alltid såsom enskild färd och finge av den värnpliktige påbörjas så
snart denne slutredovisats för utryckning. I de fall där den värnpliktige hållit
sig undan vid två eller flera olika tillfällen återstode vidare att avgöra
huruvida tiden för eftertjänst skulle utgöra den i hel eller hela dagar omräknade
summan av de deltider vederbörande hållit sig undan eller hopräkning
ske först efter det deltiderna var för sig omräknats i hela dagantal.
Enligt föreskrifter för förande av tjänstgöringskort för flottans manskap,
fastställda genom marinorder nr 72/1950, skulle i tjänstgöringskort
tid för rymning eller för undanhållande särskilt utmärkas genom att anteckning
därom infördes med rött bläck (rött färgband) och stadgades där
vidare att vid beräknande av tid som vederbörande enligt inskrivningsförordningen
icke ägde tillgodoräkna sig sammanräkning skulle ske av med
rött antecknat »dagantal». Av den i sistberörda hänseende använda formuleringen
framginge att de nu omnämnda föreskrifterna byggde på den förutsättningen
att de tider varunder den värnpliktige vid olika tillfällen undanhållit
sig skulle undan för undan var för sig omräknas i dagantal. Vid

184

Stockholms örlogsstation hade i anslutning till vad nu framhållits vid beräkning
av tid för eftertjänst tillämpats följande princip: Den tid den
värnpliktige vid varje särskilt tillfälle hållit sig undan omräknades i hel
eller hela dagar, därvid dagantalet erhölles genom att med 24 dividera den
tid i timmar varunder den värnpliktige hållit sig undan. Vid sådan delning
uppkommen rest på högst 12 timmar lämnades utom räkning vid bestämmande
av dagantalet. Om resten överstege 12 timmar, ökades däremot antalet
dagar med en. I fall där den värnpliktige hållit sig undan vid två eller
flera tillfällen bestämdes eftertjänsten till summan av det dagantal vartill
trånvarotiden för varje särskilt tillfälle dessförinnan blivit omräknad. Anledningen
till att den tillämpade tidsgränsen fastställts till 12 timmar vore
att, om en ålagd eftertjänst icke skulle uppgå till större del av ett dygn
än 12 timmar, eftertjänsten i regel icke skulle utgöra hinder för vederbörandes
hemförlovning redan samma dag den på det ifrågavarande dygnet
belöpande eftertjänsten skulle fullgöras.

Efter det i samband med inspektion av Värmlands regemente inhämtats
att enligt vid regementet tillämpad praxis eftertjänst bestämdes för varje
rymnings- eller undanhållandebrott för sig till det antal fulla dygn som —
utan att därvid någon hänsyn toges till överskjutande timmar och minuter
utevaron omfattat, infordrade jag med anledning därav yttrande från
regementschefen.

I yttrande den 20 oktober 1955 anförde regementschefen, översten S.
Holmberg, i huvudsak följande: Den ordning, som tillämpades vid regementet
i fråga om beräknande av tid för eftertjänst, innebure praktiskt sett att
värnpliktiga, som fällts till straff för rymning eller undanhållande, kvarhölles
för fullgörande av eftertjänst endast i den mån utevaron motsvarade
ett eller flera hela dygn, medan utevaro under tid som icke motsvarade
helt dygn eller överstege helt eller hela dygn med tid som motsvarade endast
del av dygn icke föranledde kvarhållande. Utryckningen skedde under
dagen närmast efter den då enligt dessa grunder ålagd eftertjänst blivit fullgjord,
varvid vederbörande kompanichef bestämde tiden för utryckningen
enligt samma principer som gällde för ordinarie utryckning. Vid införandet
av denna praxis hade tagits som utgångspunkt att eftertjänst vore att likställa
med tjänstgöring i vanlig mening och att därför även i fråga om
eftertjänsten vore att tillämpa de bestämmelser som gällde för den ordinarie
tjänsten, således också vad i mom. 477 och 478 tjänstereglementet för
krigsmakten föreskreves beträffande permission. Vidare hade bestämts att
eftertjänsten skulle anses taga sin början utryckningsdagen klockan 0000,
vilket enligt Holmbergs förmenande måste följa därav att utryckningsdagen
icke skulle inräknas i den i värnpliktslagen fastställda tjänstgöringstiden.
Å ordinarie utryckningsdag ägde utryckningen i regel rum mellan
klockan 0600 och 1200, varvid det närmare bestämmandet av tidpunkten
för utryckningen skedde med hänsynstagande bl. a. till var vederbörandes
hemort vore belägen samt tidpunkten för järnvägstågens och bussarnas avgång
med aktgivande på att det såvitt möjligt skulle tillses att vederböran -

185

de samma dag kunde nå hemorten. Med hänsyn härtill komme de som hade
längsta färdvägen till hemorten att utrycka tidigast på dagen medan de som
bodde i förläggningsorten eller dess närhet vanligen ryckte ut någon timme
senare. Denna ordning medförde att utryckningstiderna för de värnpliktiga
bleve ganska varierande, vilket följaktligen i enlighet med vad nu angivits
finge motsvarande tillämpning i fall då ålagd eftertjänst föranledde att utryckningsdagen
infölle senare än eljest skolat bliva fallet. Då det gällde förseelser,
som bedömts såsom undanhållande, hade till övervägande del utevaron
omfattat en tid från några minuter till omkring en timme. I sådana
fall kunde vid det förhållandet att utryckningen ej ägde rum tidigare än
klockan 0600 den eftertjänst som skulle uttagas anses vara intjänad redan
under den ordinarie utryckningsdagen, varför något kvarhållande i tjänst icke
kunde komma i fråga. Endast till en mindre del hade undanhållandena omfattat
längre tid, dock ej i något fall mera än 37 timmar. I delta sistnämnda
fall finge eftertjänst anses vara fullgjord med 24 timmar under den ordinarie
utryckningsdagen och med ytterligare 6 timmar från klockan 0000 till
klockan 0600 påföljande dag .om icke undantagsvis utryckning ägt rum före
sistnämnda tidpunkt. Jämlikt mom. 477 tjänstereglementet för krigsmakten
ägde kompanichef bevilja permission under tid som ej uppginge till hel
tjänstgöringsdag och ägde således i det nu angivna fallet, liksom eljest då
den eftertjänst som infölle å den med anledning av utevaron framskjutna
utryckningsdagen endast omfattade del därav, kompanichefen bevilja permission
helt eller delvis från den tjänstgöring som skolat fullgöras under det
dygn som skulle anses utgöra utryckningsdag. Vid nu angivna förhållanden
skulle det helt säkert uppfattas som ett utslag av militär byråkrati om det
såsom en ofrånkomlig skyldighet ålades vederbörande att fullgöra efterIjänst
jämväl under viss del av den med anledning av utevaron försenade
utryckningsdagen. Detta måste så mycket hellre vara uteslutet som eftertjänsten
då skulle hårdast drabba sådana värnpliktiga som hade lång färdväg
till sina hemorter. Med hänsyn till nu anförda synpunkter hade Holmberg,
med stöd av vad i mom. 478 tjänstereglementet för krigsmakten föreskreves
därom att chef hade att åvägabringa enhetlig tillämpning av föreskrifterna
för permittering, ansett sig befogad att anbefalla den nu angivna
ordningen för åläggande av eftertjänst.

Enligt upplysningar som inhämtats från Svea livgarde har därstädes i
fråga om åläggande av eftertjänst meddelats föreskrifter innebärande att
rymning eller undanhållande som icke överstigit tre timmar överhuvudtaget
ej skall föranleda någon eftertjänst och att i fall där utevaron uppgått
till men ej överstigit vissa angivna antal timmar, resp. vissa antal dygn
jämte vissa antal timmar, utryckning skall äga rum å viss i förhållande till
ordinarie utryckningstid successivt framflyttad tidpunkt.

Jämväl från förband, där det icke varit fråga om att överlag bestämma
tiden för eftertjänst efter sådana mera generella riktlinjer som de ovan beskrivna,
har alltemellanåt i samband med inspektioner och eljest till mig
framförts all, i den män det överhuvudtaget varit möjligt att strikt tillämpa

186

en regel som innebär att eftertjänsten skall beräknas i tidsmått inrymmande
icke endast dagantal utan även timmar och minuter, en sådan tillämpning
många gånger medfört praktiska olägenheter av olika slag. Såsom exempel
å ett dylikt fall kan nämnas att i skrivelse från ett förband på Gotland
till chefen för centrala värnpliktsbyrån den 26 januari 1953, vari begärdes
vissa upplysningar rörande den riktiga tillämpningen av gällande
föreskrifter rörande eftertjänst, särskilt framhölls att, om det vore avsett
att eftertjänst skulle åläggas för så kort tid som endast någon eller några
timmar, detta för värnpliktiga som tjänstgjorde vid förband på Gotland kunde
få den följden att, enär icke tätare båtförbindelser med fastlandet funnes
än en tur per dygn i vardera riktningen, en timmes eftertjänst nödgade den
värnpliktige att efter den ordinarie utryckningstiden kvarbliva icke endast
under tiden för eftertjänsten utan även över den följande natten och jämväl
under ytterligare tretton timmar i avvaktan på nästa båtlägenhet. I svarsskrivelse
från centrala värnpliktsbyrån framhölls att eftertjänst författningsenligt
skulle fullgöras även under tid som kunde utläggas endast i timmar
och att eftertjänsten borde beräknas taga sin början vid den tidpunkt då den
värnpliktige skulle i vanlig ordning ha utryckt från förbandet, varvid emellertid
tillädes att tillämpningen dock syntes böra bedömas efter förhållandena
i varje särskilt fall.

Såsom förut nämnts gällde tidigare att eftertjänst för den som rymt eller
undanhållit sig icke ifrågakom med mindre det av denna anledning uppkomna
tjänstgöringsavbrottet haft en varaktighet av minst ett dygn. Samtidigt
med att — genom förenämnda år 1951 vidtagna författningsändringar
— detta villkor för åläggande av eftertjänst bortföll inskränktes skyldigheten
att fullgöra eftertjänst, som tidigare gällt alla fall av tjänstgöringsavbrott
av beskaffenhet att icke få tillgodoräknas vederbörande såsom
tjänstgöringstid, till att avse endast fall där tjänstgöringsavbrottet haft sin
grund däri att vederbörande rymt eller undanhållit sig. I fråga om denna
begränsning av skyldigheten att fullgöra eftertjänst anförde vederbörande
departementschef (prop. 1951: 194 s. 20): Uppenbart vore att eftertjänsten
icke hade något värde för utbildningen. Med hänsyn till att eftertjänsten
kunde drabba allenast ett relativt ringa antal värnpliktiga vilka därjämte
ryckte ut å olika tidpunkter syntes den icke heller kunna motiveras ur den
synpunkten, att nyttig arbetskraft — närmast för handräckningsändamål
— därigenom skulle ställas till krigsmaktens förfogande. Såsom motivering
för eftertjänsten kunde därför endast åberopas, att eftertjänsten utgjorde
ett mot den värnpliktige riktat sanktionsförfarande. Departementschefen
ansåge att ett sådant förfarande knappast vore försvarligt i fall då tjänstgöringsavbrottet
vore förorsakat av undergående av straff. Eftertjänsten måste
nämligen därvid te sig som en dubbelbestraffning. I ett fall ansåge departementschefen
likväl eftertjänst vara motiverad och avsåge härmed
värnpliktig som rymt eller undanhållit sig från tjänsten. Av psykologiska
skäl måste det anses lämpligt och erforderligt att sådan värnpliktig finge

187

kvarbliva efter det att hans kamrater utryckt och genom efterljänst ersätta
den tid han varit rymd eller hållit sig undan.

Det synes mig kunna ifrågasättas huruvida den sålunda framhållna synpunkten
att eftertjänsten måste fattas som ett mot den värnpliktige riktat
sanktionsförfarande kan i och för sig utgöra motivering för att — såsom
innebörden torde vara av nu gällande bestämmelser — kräva att eftertjänst
fullgöres även i fall där den måste inskränkas till endast någon eller
ett fåtal timmar eller än mera bagatellartade tidsmått. Av den i det föregående
lämnade redogörelsen torde med all tydlighet framgå att den oenhetlighet
och osäkerhet som råder i fråga om tolkningen och det praktiska
tillämpandet av nuvarande författningsbestämmelser i första hand är att
tillskriva just det förhållandet att eftertjänsten icke begränsats till fall där
behov av ett sådant sanktionsförfarande som eftertjänsten avsetts att utgöra
verkligen är för handen. Om icke en ändring av nu gällande bestämmelser
kommer till stånd i syfte att införa en sådan begränsning som nu
antytts, skulle det enligt min mening i allt fall bliva erforderligt att på andra
vägar vidtaga åtgärder för att undanröja de olägenheter som äro förbundna
med den nuvarande ordningen. Starkt vägande skäl synas emellertid tala
för att den förstnämnda utvägen väljes. Uppenbart är att i den mån de myndigheter,
vilka närmast ha att handlägga ärenden av ifrågavarande slag,
mera strikt söka genomföra en sådan tillämpning av de nuvarande reglerna
som varit avsedd, detta måste för dem medföra ett tidsödande arbete som
icke kan anses på något sätt stå i rimligt förhållande till vad saken gäller.
Det torde vara tillräckligt att härvidlag framhålla hurusom en strikt tillläinpning
av gällande bestämmelser bland annat medför att olika av endast
korta intervaller skilda utryckningstider måste bestämmas för ett ofta stort
antal värnpliktiga som efter avslutad eftertjänst redan under den ordinarie
utryckningsdagen lämna förbandet. Arbetet härmed måste än ytterligare
framstå såsom mer eller mindre meningslöst om därjämte tages i betraktande
att enligt praxis vederbörande kompanichef brukar i många fall
begagna honom tillkommande befogenhet att genom permittering avkorta
den i form av eftertjänst ålagda tjänstgöringen. Det synes också uppenbart
att ett endast kortvarigt kvarhållande, varunder i regel icke torde finnas
tillfälle att ålägga den eftertjänstskyldige några planmässigt ordnade arbetsuppgifter,
vanligtvis icke heller för denne ter sig såsom ett sanktionsförfarande
av reell innebörd.

Av det anförda framgår att vid den översyn av gällande bestämmelser om
eftertjänst, som enligt min mening är erforderlig, i första hand bör tillses
att bestämmelserna givas sådan utformning att ett kvarhållande för fullgörande
av eftertjänst icke kan komma att avse så begränsade tidsperioder
som för närvarande är fallet. Härvidlag kan erinras om tidigare gällande
författningsbestämmelser som inneburo att från eftertjänst voro uteslutna
fall där rymningen eller undanhållandet icke uppgått till minst ett dygn,
varav även följde att eftertjänsten icke i något fall kunde komma att omfatta
kortare tid än ett dygn. I det föregående har också berörts hurusom

188

enligt den i samband med 1951 års författningsändringar tillkomna departementspromemorian
föreslogs att vid beräkning av tid för eftertjänst rymning
eller undanhållande under del av dygn skulle anses som frånvaro under
helt dygn. Detta förslag, som enligt vad förut nämnts icke blev genomfört,
innebar således, till skillnad mot den vid ifrågavarande tid gällande
ordningen, att också i fall där undandragandet från tjänstgöring omfattat
längre tid än ett dygn eftertjänsten alltid skulle utgöra visst antal hela dygn.

Den ifrågasatta ändringen av nu gällande bestämmelser synes lämpligen
kunna ske efter riktlinjer som i princip ansluta sig till den i departementspromemorian
föreslagna lösningen. För att i den mån det kan finnas möjligt
bringa den enligt promemorian föreslagna beräkningsmetoden i överensstämmelse
med faktiskt föreliggande förhållanden torde finnas anledning
att — i stället för vad i promemorian föreslagits därom att vid beräkning av
tiden för eftertjänst rymning eller undanhållande under del av dygn skall
anses som frånvaro under helt dygn — införa en bestämmelse av innehåll
att eftertjänsten bestämmes till helt eller hela dygn, ettvart motsvarande
frånvaro eller sammanlagd frånvarotid av 24 timmar, med iakttagande av
att, om frånvaron eller vad av frånvaron överstigit helt eller hela dygn uppgått
till 12 men ej 24 timmar, frånvaron eller den överskjutande delen därav
föranleder ett dygns eftertjänst.

Ett sådant stadgande som det nu ifrågasatta synes böra upptagas som
ett andra stycke under 131 § 1 mom. c) inskrivningsförordningen (vad däri
föreskrives har oförändrat överförts till 117 g i föreliggande förslag till ny
inskrivningsförordning).

För att underlätta tillämpningen av de nu förordade ändrade reglerna
rörande bestämmandet av tiden för eftertjänst torde vidare finnas anledning
till jämkning i visst hänseende av den författningstext som, därest
vad nu föreslagits blir genomfört, skulle komma att utgöra första stycket
i 131 § 1 mom. c) inskrivningsförordningen (resp. 117 § i nyssnämnda
förslag). Enligt nuvarande avfattning av stadgandet i fråga skall det tjänstgöringsavbrott
som förekommit föranleda att vederbörande kvarhålles för
fullgörande av eftertjänst »efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden».
Om detta uttryck ändras till »efter utgången av den i 27 § värnpliktslagen
fastställda tjänstgöringstiden» skulle därmed bliva angivet att
liden för eftertjänsten skal! räknas från den tidpunkt då den ordinarie utryckningsdagen
tager sin början (d. v. s. klockan 0000 sistnämnda dag).
Enligt 116 § sista stycket inskrivningsförordningen (100 § mom. 4 i förslaget)
skola nämligen in- och utryckningsdagar icke inräknas i den i 27 §
värnpliktslagen fastställda tjänstgöringstiden. Genom en omredigering i
enlighet med vad nu förordats skulle alltså vinnas att den tidpunkt, då
eftertjänsten skall anses begynna, blir för alla förekommande fall enhetligt
bestämd. De nya reglerna skulle således med andra ord komma att innebära
att för den eftertjänstskyldige den ordinarie utryckningsdagen förskjutes
framåt det antal dygn vartill eftertjänsten bestämts.

189

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.

<5. Fråga om behov av förstärkning inom vissa polisdistrikt av den personal
som har att ombesörja utredning i militära mål

På sätt framgår av redogörelse i ämbetsberättelsen till 1953 års riksdag
(s. 233 ff.) har militieombudsmannen i samband med honom åliggande tillsyn
över rättsskipningen i militära mål låtit verkställa utredningar för utrönande
av huruvida sådana mål blivit behandlade och avgjorda med den
skyndsamhet som enligt hithörande lagstiftning förutsatts skola ske. Av
nämnda redogörelse framgår även hurusom, efter dylika undersökningar och
därav föranledda framställningar från militieombudsmannens sida, vissa
åtgärder vidtagits i syfte att förebygga ur disciplinär synpunkt menliga
dröjsmål med handläggningen av militära mål. Jämväl i fortsättningen har
i samband med verkställda inspektioner ävensom eljest av militieombudsmannen
ägnats särskild uppmärksamhet åt den nu berörda frågan huruvida
behandlingen av de militära målen sker med tillbörlig skyndsamhet.

Såsom ett led i den i nämnda hänseende utövade uppsikten begärde militieombudsmannen
i skrivelse den 5 november 1954 av åklagarmyndigheten
i Stockholm vissa tidsuppgifter och andra upplysningar beträffande samtliga
under tiden den 1 april—den 30 september 1954 till denna åklagarmyndighet
inkomna militära mål. Av en därifrån inkommen sammanställning, innefattande
de begärda upplysningarna, framgick att de i sammanställningen redovisade
målen i ett flertal fall, innan åtal däri anställts eller målen eljest
blivit av åklagarmyndigheten i Stockholm slutbehandlade, varit för utredning
överlämnade till polismyndigheter å andra orter än Stockholm. Dessa
utredningar ha väsentligen gällt mål härrörande från förband, för vilka —
ehuru de ha sin ordinarie förläggningsort utom Stockholm — enligt kungörelsen
den 19 november 1948 med vissa särskilda bestämmelser om laga
domstol i militära mål in. in. Stockholms rådhusrätt skall vara domstol. Av
anteckningar i den nyssberörda sammanställningen framgick vidare att i
åtskilliga av sist åsyftade fall de begärda utredningarna blivit slutförda
först efter avsevärd tidsutdräkt. I dessa fall ha målen rört förhållanden av
beskaffenhet att dröjsmål med handläggningen av målen regelmässigt måste
förutsättas vara särskilt menligt ur disciplinär synpunkt. Med endast ett
par undantag ha nämligen målen gällt brottslighet av sådan art som lydnadsbrott,
våld eller missfirmelse mot krigsman, ohörsamhet mot vakt, undanhållande,
oskickligt beteende, fylleri eller annat dylikt.

Med anledning av vad sålunda uppmärksammats anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 12 april 1955 landsfogden i Stockholms län att
beträffande ettvart av vissa i skrivelsen förtecknade mål, vari på begäran av

190

åklagarmyndigheten i Stockholm utredning verkställts i ett flertal fall av
polismyndigheten i Haninge landsfiskalsdistrikt och i andra fall av polismyndigheten
i Svartlösa landsfiskalsdistrikt, inkomma med upplysningar
rörande anledningen till att under vissa angivna delar av den tid, som förflutit
innan målen blivit återställda till polismyndigheten i Stockholm, för
den begärda utredningen erforderliga förhör överhuvudtaget icke hållits
ävensom beträffande de åtgärder som i förekommande fall vidtagits för utrönande
av huruvida och när vederbörande varit anträffbara för förhör.

Landsfogden i Stockholms län G. Österdahl inkom den 15 juni 1955 med
dels ett av landsfiskalen i Haninge distrikt K. Gabrielsson till landsfogden
avgivet yttrande i saken jämte därvid fogade yttranden av förste polisassistenten
i distriktet K. E. Andersson ävensom av de polismän som närmast
handhaft utredningen i de ifrågavarande inom distriktet handlagda
målen, dels av landsfogden jämväl införskaffat yttrande av landsfiskalen
i Svartlösa distrikt S. Wadenius jämte ett därvid fogat yttrande av förste
polisassistenten L. B. Hedberg i samma distrikt, dels ock eget yttrande av
landsfogden.

Landsfiskalen Gabrielsson anförde bland annat: De utredningar i militära
mål som förekomme inom Haninge distrikt berörde framför allt
Hårsfjärdens örlogsdepå, marinens skolor på Berga och de övningar som
bedreves å skjutfältet på Utö. I de yttranden som inhämtats från de polismän,
som närmast handhaft utredningen i de ifrågavarande militära målen,
hade i huvudsak anförts att det vore svårt att exakt angiva orsaken
till de förelupna dröjsmålen; utredningsmännen hade nämligen numera
icke något närmare minne därav och en i detta hänseende i efterhand utförd
detaljundersökning skulle bliva så omfattande och tidsödande att därigenom
handläggningen av nu inneliggande ärenden skulle komma att förryckas.
Granskning av handlingarna i ett av de ärenden, varom yttrande
begärts, hade emellertid givit vid handen att den person, med vilken förhör
skolat hållas, vid ett flertal tillfällen blivit sökt utan att kunna anträffas.
Gabrielsson hölle för troligt att liknande anledningar till dröjsmålen
skulle framkomma även beträffande andra ärenden, därest det läte sig
göra att rekonstruera de förhållanden som förelegat vid de aktuella tidpunkterna.
Emellertid vore det uppenbart att den i förhållande till tillgänglig
personal alltför stora arbetsbördan inom distriktet även försinkat
ärendena. Gabrielsson liksom den honom underställda polispersonalen hade
fullt klart för sig att utredningarna i militära mål skulle ha förtursrätt. Så
långt förhållandena det medgåve behandlades också militära mål i enlighet
därmed. Med den fåtaliga och under alla förhållanden otillräckliga
polisstyrkan i distriktet kunde emellertid icke åstadkommas att militära
mål utan vidare erhölle förtur framför varje annat ärende. För att verksamheten
över huvud skulle kunna hållas flytande måste personalen tagas i anspråk
för och växlas mellan skilda arbetsuppgifter, allteftersom arbetet
trängde på. Såsom exempel kunde härvidlag omnämnas åtgärder till följd
av trafikolyckor eller andra svårare olycksfall, bevakning av anhållna, häkt -

191

ningsförberedelser, brådskande förpassningar och utredningar angående
rattfylleri, varvid särskilt kunde framhållas att under en avsevärd del av
år 1954 i förefintlig arbetsbalans ingått ett femtontal under utredning varande
rattfyllerimål. Polisdirektionen för distriktet syntes icke ha haft
förståelse för att det ålåge distriktet att tillhandahålla och, med bidrag
av statsmedel, bekosta även polispersonal som vore erforderlig för utredning
i militära mål. I samband med av Gabrielsson tidigare framställd begäran
om personalökning hade Gabrielsson påvisat, att åtminstone två befattningshavare
måste beräknas odelat ägna sig åt utredningen i militära mål.
Med anledning härav hade polisdirektionen genom hänvändelse till högsta ort
sökt utverka att för erforderlig förstärkning av polisstyrkan helt statsavlönad
personal ställdes till förfogande, men denna framställning hade icke ansetts
kunna tillmötesgås. Under hösten 1954, då följderna av den bestående och
då alltmer framträdande personalbristen kunnat utan vidare fastslås, hade
Gabrielsson ånyo begärt förstärkning av personalen med åtminstone ytterligare
en befattning, varmed närmast avsågs en tjänst såsom kriminalassistent.
Efter framställning från polisdirektionen blev den sålunda återigen
uppkomna frågan om personalökning hänskjuten till polisväsendets organisationsnämnd,
varifrån sedermera inhämtats att frågan skulle tagas upp
inom nämnden i samband med en tilltänkt organisationsundersökning. Slutligen
kunde tilläggas, att arbetsbördan för den nuvarande fåtaliga polispersonalen
vore mer än eljest påfrestande under sommarmånaderna med den
då enorma invasionen till de otaliga inom distriktet belägna sommarnöjena
och den samtidigt inträffande starka ökningen av personalstyrkorna vid de
militära förläggningarna inom distriktet.

Förste polisassistenten Andersson anförde bland annat: Under år 1954
hade å polisstationen i Handen inom Haninge distrikt handlagts 1 530
brottmål och 2 987 ordonnansärenden, i samband varmed 137 personer såsom
anhållna eller gripna eller av annan anledning omhändertagna under
längre eller kortare tider förvarats å polisstationen. Brottmålen hade till
ett antal av 95 gällt utredningar i militära mål, som blivit remitterade till
distriktet, och hade i 202 av de övriga brottmålen verkställts utredningar,
som — utan att därvid varit fråga om militära mål i egentlig mening —
i allt fall på ett eller annat sätt haft samband med förekomsten av militära
förläggningar eller eljest bedriven militär verksamhet inom distriktet. Ordonnansärendena
hade till ett antal av 58 gällt militär personal. Med den
nu angivna arbetsanhopningen, vilken icke stode i rimlig relation till poliskårens
numerär, vore ofrånkomligt att viss balans måste uppkomma och
att tiden för redovisning av inkomna ärenden måste bliva jämförelsevis
lång. Det hade icke varit möjligt att undgå dessa följder av överbelastningen
genom att utsträcka arbetstiden utöver vad som redan skett. Belysande
härvidlag vore att polisdirektionen för andra halvåret 1954 utbetalat
drygt niotusen kronor i ersättning för tillhopa 1 103 övertidstimmar, som
ej kunnat gottgöras med kompensationsledighet.

Landsfiskalen Wadenius anförde: Han hade till polisdirektionen för

102

Svartlösa distrikt gjort framställning om utökning av personalen i distriktet
med två poliskonstaplar. Denna sin framställning hade han motiverat
bl. a. med hänvisning till den arbetsbelastning som blivit en följd av att
polispersonalen i stor utsträckning fått att ombesörja utredningar i militära
mål, som härrörde från Södertörns flygflottilj. Med anledning av berörda
framställning från Wadenius hade polisdirektionen påkallat länsstyrelsens
medverkan för att genom polisväsendets organisationsnänmd få
utförd en undersökning av personalbehovet inom distriktet. Såsom framginge
av det av förste polisassistenten Hedberg avgivna yttrandet hade en
bidragande orsak till att utredningarna i de ifrågavarande militära målen
blivit fördröjda varit den decimering av poliskårens arbetskapacitet
som uppkommit till följd av att ledigheter måste beviljas ordinarie befattningshavare
i kåren utan att ens i någon mån kvalificerade vikarier funnits
att tillgå. Det vore självfallet att, om en redan i och för sig fåtalig
personal uttunnades till följd av att tjänster måste hållas vakanta eller
besättas med okvalificerade ersättare, arbetsbördan för den återstående
personalen måste bliva i hög grad tyngande. Även om militärmålen borde
erhålla viss förtursrätt, kunde likväl i detta syfte icke sådan spanings- och
utredningsverksamhet uppskjutas som för gärningsmäns gripande måste
företagas i anslutning till begångna brott. Utryckningar och ingripanden för
skydd av människor till liv och egendom måste självfallet också gå före,
liksom ock förundersökningar i mål rörande häktade. Vid en avvägning av
de olika arbetsuppgifternas angelägenhetsgrad kunde det således icke hjälpas
att även vissa brådskande uppgifter måste komma i andra hand och
bliva eftersatta. Denna brist kunde emellertid endast avhjälpas genom personalökning
och, även om de nu påtalade dröjsmålen i och för sig vore att
beklaga, måste de dock på anförda skäl anses både förklarliga och ursäktliga.

Landsfogden Österdahl framhöll i sitt yttrande sammanfattningsvis, att
det vore uppenbart att polisväsendet för närvarande vore ytterligt ansträngt
ur arbetssynpunkt.

Med anledning av vad sålunda förekommit fann militieombudsmannen sig
böra till chefen för inrikesdepartementet för kännedom överlämna handlingarna
i nu ifrågavarande ärende samt anförde i anslutning härtill i skrivelse
den 16 september 1955 till departementschefen följande: 1 samband med
utövandet av militieombudsmannen åliggande tillsyn över rättsskipningen
i militära mål hade vid skilda tillfällen uppkommit frågor om behov av
förstärkning inom vissa polisdistrikt av den personal som hade att ombesörja
utredning i sådana mål. I förevarande ärende förelåge dylika frågor
berörande Haninge och Svartlösa landsfiskalsdistrikt. Militieombudsmannen
hade ansett sig böra, med överlämnande av handlingarna i detta ärende,
hemställa att departementschefen ville taga under övervägande att låta
polisväsendets organisationsnänmd få del av handlingarna för beaktande i
samband med pågående eller förestående organisationsundersökningar.

193

Yttrande rörande ifrågasatta ändringar av militieombudsmansämbetets
personalorganisation, avgivet till Utredningen
angående j ustitieombudsmansämbetet

I det utlåtande nr 1 till 1954 års riksdag som sammansatta konstitutionsoch
första lagutskottet avgav i anledning av väckta motioner om åtgärder
för effektivisering av justitieombudsmansämbetet, särskilt dess kontroll
över förvaltningen, m. m. anfördes att vid blivande utredning angående
justitieombudsmansämbetet måste beaktas förslagens återverkningar på militieombudsmansämbetet
bl. a. i organisatoriskt avseende, enär likformigheten
mellan de båda ombudsmansinstitutionerna borde bevaras.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört delgav utredningens ordförande
den 12 oktober 1955 militieombudsmannen huvuddragen av utredningens
överväganden beträffande justitieombudsmansämbetets organisation
i personalhänseende samt begärde militieombudsmannens yttrande rörande
motsvarande spörsmål i vad avsåg militieombudsmansämbetet.

Militieombudsmannen avgav den 19 oktober 1955 följande yttrande till
utredningen.

I den av utredningen övervägda nya organisationen av justitieombudsmansämbetet
skulle komma att ingå — förutom justitieombudsmannen och
dennes ställföreträdare — följande ordinarie befattningshavare, nämligen
en kanslichef i lönegrad Cp 15, två byråchefer i lönegrad Cr 13, två sekreterare
med lägre Cr-lönegrad än 13, en kansliskrivare i lönegrad Ca 15, ett
kanslibiträde i lönegrad Ca 11 och en expeditionsvakt i lönegrad Ca 11.
Liksom hittills skulle justitieombudsmannen även fortsättningsvis äga att,
i mån av behov, anställa icke ordinarie personal. — Kanslichefen, som avsåges
skola tillsättas medelst förordnande på i regel sex år åt gången, skulle
närmast under justitieombudsmannen svara för samordningen av arbetet
inom ämbetet samt bl. a. ombesörja arbetet med redigeringen av justitieombudsmannens
ämbetsberättelse ävensom vara personalchef. Vidare skulle
kanslichefen kunna i viss omfattning anförtros att självständigt avgöra
vissa frågor, främst sådana som hade avseende å ärendenas utredande. Den
för kanslichefsbefåttningen valda anställningsformen avsåges komma att
medföra att befattningen i regel upprätthölles av samma person under tillräckligt
lång tid för att kontinuiteten i justitieombudsmansämbetets verksamhet
skulle tryggas. Av de båda byråcheferna avsåges den ene skola vara
förtrogen med företrädesvis domstolsverksamhet och den andre äga särskild
13—5516bl. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

sakkunskap inom förvaltningsmyndigheternas ämbetsområden. Vad nu
sagts om byråcheferna avsåges skola gälla även sekreterarna.

Å den för militieombudsmansexpeditionen nu gällande personalförteckningen
äro uppförda följande ordinarie befattningshavare, nämligen en byråchef
i lönegrad Cr 13, en byrådirektör i lönegrad Ca 31, en kansliskrivare
i lönegrad Ca 15 och en expeditionsvakt i lönegrad Ca 11. Härutöver tjänstgör
vid expeditionen för närvarande följande icke ordinarie personal, nämligen
dels på heltid en domstolsjurist såsom biträdande byråchef med avlöning
i form av arvode (ersättning för mistade avlöningsförmåner jämte
s. k. kommittétillägg) och dels på halvtid ett extra kanslibiträde i lönegrad
Cg 11 varjämte — mot ersättning i form av arvode —- i förekommande
fall anlitas militär, civilmilitär och civil personal för biträde vid inspektioner
och i samband med annan militieombudsmannen åliggande granskning
samt eljest i mån av behov. — Befattningen såsom byråchef har sedan
år 1936 innehafts av domstols jurister. Såsom byrådirektör (tidigare byråintendent)
ha tjänstgjort före detta aktiva officerare med militär förvaltningsutbildning.
Den nyssnämnda extra befattningen såsom biträdande byråchef
har funnits inrättad oavbrutet sedan början av det andra världskriget
och har såväl under kriget som även därefter tidvis varit dubblerad.
Denna tjänst, som alltsedan tillkomsten bestritts av domstolsjurister, skulle
med oförändrat antal högre befattningshavare å ordinarie stat icke heller
i fortsättningen kunna undvaras. Det extra kanslibiträdet har — med undantag
för några få månader — stadigvarande tjänstgjort vid militieombudsmansexpeditionen
sedan år 1941, t. o. m. år 1947 å heltid och därefter
å halvtid.

Det synes naturligt att organisationen av riksdagens båda ombudsmansämbeten
uppbygges efter inbördes ensartade riktlinjer med allenast de avvikelser
som betingas av de olika ämbetsområdenas art och av arbetsuppgifternas
omfattning. Så har i princip varit fallet alltsedan militieombudsmansämbetets
tillkomst år 1915, och det måste otvivelaktigt alltjämt vara
av betydelse att ämbetena i fråga om förutsättningarna att kunna med erforderlig
effektivitet genomföra sina arbetsuppgifter äro inbördes likställda.

Den för justitieombudsmansämbetets del övervägda organisationen med
en kanslichef och två byråchefer synes — på sätt nedan närmare utvecklas
— lämplig jämväl med avseende å militieombudsmansämbetet och ägnad
att möjliggöra en rationellare fördelning av arbetsuppgifterna mellan
befattningshavarna. Icke heller skulle genomförandet av en sådan organisation
för militieombudsmansämbetet innebära någon faktisk utökning av
det nu förefintliga antalet av tre högre befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen
(byråchef, biträdande byråchef och byrådirektör).

Därest den närmast militieombudsmannen stående befattningshavaren
utgöres av en kanslichef i lönegrad Cp 15 — innehavare av Cp-befattning
erhåller rätt till full pension efter i regel tolv års tjänstetid och må i princip
icke med befattningen förena annan pensionsberättigande tjänst —

195

torde detta, liksom förutsatts i fråga om justitieombudsmansämbetet, komma
att medföra att befattningen i regel upprätthålles av samma person
under en med hänsyn till önskvärdheten av kontinuitet i ombudsmansämbetets
verksamhet längre tidrymd än som torde bliva fallet i fråga om en
tjänst i Cr-lönegrad. Sådan befattning är nämligen icke förenad med pensionsrätt
och befattningshavaren innehar regelmässigt annan pensionsberättigande
tjänst. Det må i detta sammanhang nämnas att den nuvarande
byråchefsbefattningen vid militieombudsmansexpeditionen — som nämnts
en Cr-tjänst — under de senaste femton åren innehafts eller på minst årslånga
förordnanden uppehållits av sammanlagt sex domstolsjurister. Kanslichefsbefattningens
placering i lönegrad Cp 15 skulle vidare medföra att
vid besättandet av denna befattning med den väl kvalificerade arbetskraft,
vartill lönesättningen bör giva möjlighet, det särskilt kunde beaktas att
vederbörande fyller högt ställda anspråk på erfarenhet och insikter beträffande
förvaltningsverksamhet i allmänhet. Härigenom skulle militieombudsmansämbetets
tillsyn över förvaltningsmyndigheterna inom försvaret
kunna ökas i omfattning och intensitet, vilket är av vikt icke minst
med hänsyn till de stora ekonomiska värden som handhas av ifrågavarande
myndigheter. Vidare skulle kanslichefen vid militieombudsmansexpeditionen
kunna, i likhet med vad som avses för motsvarande befattningshavare
vid justitieombudsmansexpeditionen, anförtros att självständigt besluta i
vissa spörsmål under ärendenas förberedande handläggning.

Inrättandet av en befattning såsom byråchef i lönegrad Cr 13 i stället för
den nuvarande extra tjänsten såsom biträdande byråchef innebär endast att
den faktiskt tillämpade organisationen härvidlag kommer till uttryck jämväl
i personalförteckningen för militieombudsmansexpeditionen. Befattningen
skulle även framgent vara avsedd för en domstolsjurist och alltså
motsvara den för sådan tjänsteman avsedda byråchefsbefattningen vid justitieombudsmansexpeditionen.

Ett utformande av organisationen inom militieombudsmansämbetet till
största möjliga överensstämmelse med den för justitieombudsmansämbetet
itiågasatta skulle vidare innebära att den i fråga om sistnämnda ämbete
tilltänkta byråchefsbefattningen för i förvaltningsverksamhet förfaren person
komme att hos militieombudsmansämbetet motsvaras av eu för militärt
skolad befattningshavare avsedd byråchefstjänst. Den speciella sakkunskap
rörande särskilt truppförbandens militära och förvallningsmässiga organisation
samt verksamheten inom desamma, vartill militieombudsmannen
för sin ämbetsutövning jämväl måste äga tillgång, torde bäst tillgodoses
med en militärt utbildad och i militära förhållanden insatt tjänsteman.
Ävenså kräver beredningen av åtskilliga av de ärenden militieombudsmannen
har att handlägga biträde av befattningshavare med sådan fackutbildning.
Hit höra lrågor rörande den militära tjänsterutinen, ärenden rörande
de värnpliktigas inskrivning, redovisning och tjänstgöring, mobiliseringsplanläggning
och andra krigsberedskapsärenden med mera. För planläggandet
i detalj av militieombudsinannens inspektioner, för medverkan på om -

196

råden där inspektionerna gäila med personalvården sammanhängande förhållanden,
såsom förläggning, utrustning, förplägnad och sjukvård, ävensom
för bearbetningen av de iakttagelser som vid inspektionerna gjorts på
nämnda områden måste stadigvarande tillgång finnas till en militär fackman.
— En förändring av den nuvarande byrådirektörsbefattningen till
en byråchef stjänst är — även med bortseende från önskvärdheten av likformighet
mellan ombudsmansämbetena — väl motiverad. De arbetsuppgifter,
som tillagts byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen, ha
efter hand och särskilt under de senaste åren blivit så kvalificerade och omfattande
att de böra ankomma på en byråchef. Den nu ifrågavarande befattningshavaren
intager nämligen och kommer även efter den ifrågasatta
organisationsändringen att med avseende å sina ämnesområden intaga
enahanda ställning inom militieombudsmansinstitutionen som den i en ny
organisation ingående domstolsjuristen-byråchefen i fråga om de områden
som omfattas av hans speciella sakkunskap. Ärendenas fördelning mellan
de båda byråcheferna kommer i så fall att betingas av huruvida ärendena
äro av främst militär eller juridisk art. Härtill kommer att den militärt
skolade befattningshavaren vid militieombudsmansexpeditionen har att närmast
utöva den samordnande ledningen beträffande de av militieombudsmannen
anlitade särskilda sakkunniga, i allmänhet av överstes eller överstelöjtnants
grad eller tjänsteklass, som biträda militieombudsmannen i samband
med dennes inspektionsverksamhet. — Med hänsyn till att innehavare
av nu ifrågavarande byråchefsbefattning icke torde kunna kvarstå å aktiv
tjänst inom krigsmakten, synes befattningen böra förenas med pensionsrätt
och i enlighet med gängse praxis placeras som en fullmaktstjänst i lönegrad
Ca 37. Härigenom skulle ytterligare tillgodoses behovet av kontinuitet
i mililieombudsmansämbetets verksamhet och möjligheterna betydligt ökas
att till innehavare av tjänsten förvärva väl kvalificerad befattningshavare
från krigsmakten. Det må i detta sammanhang nämnas att för militärer
eller civilmilitärer avsedda byråchefsbefattningar inom försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter regelmässigt äro placerade i lönegrad Ma 37 respektive
Ga 37 och innehas av militärer eller civilmilitärer med överstes grad
eller tjänsteklass samt att överstelöjtnant har lön enligt lönegrad Ma 33
och major enligt lönegrad Ma 30.

En ändring av militieombudsmansämbetets organisation sålunda att i
stället för de nuvarande befattningarna såsom byråchef, biträdande byråchef
och byrådirektör inrättades en kanslichefs- och två byråchefstjänster skulle,
såsom i det föregående utvecklats, medföra avsevärda fördelar. Huruvida
militieombudsmansämbetet därjämte bör i likhet med justitieombudsmansämbetet
erhålla två sekreterare å ordinarie stat synes — med utgångspunkt
från att militieombudsmannen liksom justitieombudsmannen medgives
att jämväl framgent i mån av behov anlita extra arbetskraft — icke
behöva upptagas till övervägande i detta sammanhang. Vid sådant förhållande
torde icke heller nu böra tagas ställning till frågan huruvida den nuvarande
extra befattningen för halvtidstjänstgörande kanslibiträde bör ordinariesältas
såsom heltidstjänst.

197

De löneökningar i förhållande till nuvarande löneläge, vilka komma att
bliva följden av den nu ifrågasatta organisationsändringen med avseende å
militieombudsmansämbetet, uppgå till något mer än 6 000 kronor om året
och utgöra icke fullt tre och en halv procent av ämbetets sammanlagda
avlöningsanslag för budgetåret 1955/1956 å 178 000 kronor. Det synes för
övrigt sannolikt att ifrågavarande tjänsteuppflyttningar med den förstärkning
av militieombudsmansämbetet i kvalitativt hänseende, som därav kan
förväntas, skola medföra icke oväsentlig inbesparing av utgifter för anlitade
extra arbetskrafter.

* *

Utredningen har i den 10 december 1955 avgivet betänkande (SOU 1955:
50) — i anslutning till ett återgivande av innehållet i militieombudsmannens
yttrande —- bland annat uttalat, att utredningen funnit de av militieombudsmannen
anförda skälen för de av honom föreslagna ändringarna i militieombudsmansämbetets
organisation övertygande samt att utredningen därför
anslöte sig till vad militieombudsmannen anfört.

198

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1956 avgivna
ämbetsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; —- vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar in. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — lagligheten i visst fall av förbehåll att handling skulle behandlas
såsom förtrolig och delgivas endast vissa befattningshavare, 1955

s. 163; -—- fråga om viss av ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet
av allmän handling samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg,
1953 s. 124; — av militär chef upprättade vitsord äro allmänna och
offentliga handlingar och envar äger således taga del och göra avskrift
därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev
varit förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet, 1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser
till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna
handlingars offentlighet åsidosättas genom användande av handbrev,

1954 s. 250.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; —■ se även Militärförhör.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o.

1955 s. 101; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — två särskilda arreststraff ålagda i
stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — se även Nöjdförklaring, Verkställighet
av disciplinstraff. Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åliggande att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — innebörden i vissa hänseenden
av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203 o. 1956 s. 86; fråga angående
omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247
o. 1953 s. 236.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

199

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; — delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål,
Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151; — se
även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående disciplinärt ansvar för
vissa civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202, jfr även 1956 s.
91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; •—- har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; -— flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; —- av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88.

200

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232. Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat
militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; —
avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen
avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99, 1956 s. 84, jfr även 1956
s. 88; —- straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196; — ansvarsfråga
kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren
beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 s. 89—90; — bestraffningsberättigad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål
skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan,
Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare som har lägre
tjänsteställning än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951
s. 193 o. 1956 s. 78; ■— fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef
för krigsorganiserat förband, 1954 s. 94; — fråga huruvida bestraffningsberättigad
befattningshavare undandragit sig att i den utsträckning som
bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt, 1956 s. 93; — se även
Civil befattningshavare, Infanteribefälhavare.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å
krigsman, 1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända
domsbevis till militär myndighet, 1954 s. 99; — se även Fullföljd. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94; —
se även Fullföljd, Militära mål. Prövningstillstånd, Rättegångskostnad,
Tjänstledighet, Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Eftertjänst, för frågan om efter tjänst är av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144; — angivandet
i straffbeslut vid utevarobrott av tiden för bortovaron är av betydelse för
bestämmandet av eftertjänst för den dömde, 1956 s. 86; — fråga om ändrade
bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956
s. 181.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — se även Rättegångskostnad, Skadestånd.

201

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126.

Expedition, gallring av handlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o. 263.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; - fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; se
även Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flygning, se övningsflygning.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28; — militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i
företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättayisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

202

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96; — åtgärder i samband
med beivran av fylleriförseelser under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 377.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fåneförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; —- yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263*

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än \ och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 24 o. 1956 s. 15; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra den misstänkte,
1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och förhöra
värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande hänsyn
från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; •— underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — ofullständigt
genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma pa -

203

ragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153 o.
1953 s. 98; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i samma paragraf
om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953 s. 94; —
fråga huvuvida bestraffningsberättigad befattningshavare utan giltiga
skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet och
domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan råder om en gärnings
straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och för sig i regel icke
skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s. 101; — angående
rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål, där
icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning, låta målet förfalla,
1953 s. 231; —- yttrande över framställning om ändring i 13 § förundersökningskungörelsen,
1955 s. 209; — se även Åtal.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — se även Avlöning.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263; — gallringsbara rättsvårdshandlingar böra i regel förvaras för sig,
1955 s. 126.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid in*
skrivning hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av
sin kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 144.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.

317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävlingar, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

204

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s. 207
o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet
och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se även Läkarbesiktning.
Jfr Eftertjänst.

Instruktion, se Ämbetsverk.

Inventering, ofullständigt genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148 o. 1956 s. 139.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kulsprutepistol, se Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

205

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — se även Ohörsamhet mot vakt, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om författningsändringar till förhindrande
av att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande
tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning
för prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166; — se även Inskrivningsförordningen.
Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; -— ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463; — ifrågasatta ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,
1956 s. 193; — fråga om upprättande av sakregister
över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, U)53 s. 233 o. 1956 s. 189; — vissa åtgärder av militära
myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen av militära
mål bos militäråklagarna, 1951 s. 106; — fråga om gemensam handläggning
vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål
dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts
mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; — se även
Anmälan, Beslut, Dom, Fullföljd, Förundersökning, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Trafikmål, Utredning, Åklagare, Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; - chef som ej har be -

206

straffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189 o. 1956 s. 152.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud.

Militärt straffregister, angående anteckning i militärt straffregister av straffföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt
för personundersökare i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; —• för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956
s. 109.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31; —• av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s.
18 o. 1955 s. 151.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69.

Motorfordon, se Bil, Trafikmål.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar
nöjdförklaring, 1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakoinma
då arreststraff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; —-nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78-

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 195$
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ord -

207

ning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o.'' 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61;

— gränsdragningen mellan oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen,
förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt
18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
195i s. 251; — över ett av utredningen avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;

— fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; —■ se även Militära mål, Åklagare.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

208

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132 o. 1955 s. 147; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av läkare att i
sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar, 1953 s.
132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal bör kunna avföras
därur annat än i samband med återbesök hos läkaren, 1954 s. 239;
— skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,

1952 s. 135 o. 1956 s. 18; ■— den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i meddelade
föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; —■ författningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker, 1955 s. 139; —
fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i hemmet, genom
att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel eller undanhållande,
1956 s. 143.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,

1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — se även Trafikmål.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76;
vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s. 273; vid provskjutning med
kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad
skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter för
ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135; — se även
Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

209

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. i52; —- fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Militärhäkte, Pansarskott, Raketgevär, Simövningar, Skadestånd,
Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn, Vakttjänst.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953
s. 87; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr
Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; — tillvägagångssätt
för antecknande av anmärkningar framkomna vid granskning
av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning
bör ej införskaffas i disciplinmål eller annat militärt
mål, 1951 s. 205.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31 o. 1956 s. 139; —
se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151.

14—5516M. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187. Jfr Oskickligt
beteende, Simulation, Undanhållande, Övergivande av post. Se även Civil
befattningshavare, Olämpligt uppträdande, Tilltalsord, Tävlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.

Tjänsteutövning, se Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

— se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order
ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; -— fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i enskild
förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående utspridande
av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 278;
-— se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i militär
idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951 s. 84; —
se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146 o. 1956 s. 143; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel),
1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 §
strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även övergivande
av post. Jfr Eftertjänst.

211

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av upphandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — i tillrättavisningsförteckning
skall angivas vilket område utegångsförbudet avser,
1951 s. 204.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — se även Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104 o. 1955 s. 131; — se även
Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; -— förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274 o. 1956 s.
117; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående införpassning
till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående
av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett arreststraff om
femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts
med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952
s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast
i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178; — bestraffningsberättigad
chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad föreskrift att arreststraff
skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118; — åtgärder för

212

verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke kan närmare
bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid sammanläggning av arreststraff
av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma på en gång till verkställighet»,
1955 s. 116; — frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring
av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott i
sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter
avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott
i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning,
1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa
repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning
av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff, 1955 s.
110; — se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; •—■ innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; -— vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; -—
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237 o. 1956 s. 166; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; -— angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,
1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — utvidgning
av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

213

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,
1954 s. 267.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

Örlogsfartyg, se Fartyg.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; — straffmätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

Övningsuppehåll, jfr Traktamente.