MILITIEOM BUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1957:Mo)

MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1957

STOCKHOLM 1957 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansänibelets förvaltning.......................... 7

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med utfärdad före skrift

låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst, oaktat denne var
upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister............................ 15

2. Disciplinär åtgärd mot militärläkare för tjänstefel med anledning av att han underlåtit
att företaga tillräckligt ingående undersökning av en sjukanmäld värnpliktig ... 21

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär åtgärd

1. Fråga om gränsdragningen mellan straffbestämmelserna i 26 kap. 7 § strafflagen om
våld eller hot mot krigsman och 10 kap. 1 § samma lag om våld eller hot mot tjänsteman 26

2. Yiss i disciplinär ordning såsom tjänstefel bestraffad gärning borde ha bedömts såsom

egenmäktigt förfarande och hade då icke kunnat behandlas disciplinärt. Tillika fråga
huruvida målet kunnat avgöras i disciplinär ordning, därest gärningen bedömts såsom
olovligt brukande (innebörden av det i 9 § 2. militära rättegångslagen ingående uttrycket
»egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande»).................. 27

3. Underlåtenhet av bestraffningsberättigad befattningshavare att till åklagaren hän skjuta

mål som angått skada å person och där det icke varit otvetydigt att den skadevållande
varit fri från ansvar................................................. 30

4. Frågor rörande bland annat tillämpning av föreskrifterna om till vilken åklagare

militärt brottmål skall hänskjutas och om laga domstol i sådana mål.............. 32

5. Bestraffningsberättigad befattningshavare, som hänskjutit militärt brottmål till

åklagaren, skall — därest tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras -— underrätta
eventuell ny bestraffningsberättigad chef om målet, varjämte uppgift om den
ändrade tjänstgöringsplatsen skall lämnas till åklagaren......................... 35

6. Fråga rörande vem det åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångs lagen

underrätta vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt brottmål........................................ 37

7. Dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott..................... 41

8. Fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani kunnat — med förbigående
av tillrättavisningsberättigad kompanichef — uppdragas åt högre chef...... 43

9. Fråga om tillämpning av bestämmelserna om beslag å och förverkande av spritdrycker
m. m., då krigsman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten........... 44

10. Fråga om lagenligheten av att i vittneskallclse i brottmål förelägga vittnet att uppliva

sin kunskap om vad förhöret gäller genom att »taga del av förundersökningsprotokollet» 46

11. Dröjsmål av hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål..................... 47

12. Arrestantkort skall icke upprättas beträffande förvarsarrestant med mindre denne
jämlikt 86 § andra stycket militära rättegångslagen blivit att jämställa med häktad 74

13. Vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden 74

14. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrett militärhäkte i syfte att möjliggöra

hastig utrymning vid eldfara.................................................. 79

15. Vissa spörsmål rörande bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning
av fråga om ersättning för förkommen eller skadad materiel, som tillhör eller nyttjas
av krigsmakten, när den bestraffningsberättigade själv är närmast ansvarig för materie len.

........................................................................ 80

16. Vissa spörsmål rörande handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av

materiel under samma persons ansvar......................................... 83

17. Vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla......... 86

18. En vid läkarbesiktning undersökt värnpliktig, vilken bort undergå fortsatta under sökningar,

har av förbiseende icke blivit redovisad såsom s. k. behandlings- och kontrollfall.
Fråga tillika i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar angående
vad som utrönes vid sådana fortsatta undersökningar...................... 94

19. Vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering av från kassan

utlämnade förskott........................................................... 100

20. Värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser beordrats att tjänstgöra såsom

markörer vid civil skyttetävling............................................... 103

21. Vissa spörsmål rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av handlingar
i ärenden rörande befattningshavares hälsotillstånd....................... 107

22. Vissa spörsmål rörande hemligstämplande av den i 21 § förundersökningskungörelsen

omförmälda s. k. stora biografien............................................. 115

23. Fråga om utfärdande av nya sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer in. fl. ... 123

24. Vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar i övergång av vattendrag

(överskeppning) med s. k. patrullbåt........................................... 124

25. Fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda tjänstduglighetsintyg

och om hans rätt till ersättning härför......................................... 130

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade bestämmelser rörande inställande vid vederbörande förband av

jämlikt hämtningskungörelsen efterspanad värnpliktig vars tjänstgöringsskyldighet
upphört..................................................................... 139

2. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen rörande för faringssättet

då värnpliktig befinnes tillfälligt oduglig till krigstjänst och av sådan
anledning avbrott i tjänstgöringen skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans
tjänstduglighet............................................................... 139

3. Fråga om bestämmelser till förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig undan drager

sig blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarbesiktning
och andra undersökningar för prövning av hans krigsduglighet......... 141

4. Fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av s. k. eftertjänst 143

5. Fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen att förse böcker och

därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast för tjänstebruk».......... 144

6. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å

granskningsnämnds befogenheter............................................... 172

Yttrande till Konungen över betänkande angående justitieombudsmannainstitutionen m. m. 176

Yttrande till Konungen över framställning angående utgallring av handlingar hos arméns
centrala intendenturanstalter........................................................ 185

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950—1957 avgivna ämbetsberätte?ser........ 186

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieoinbudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieomhudsmansämbetet under år 195fi.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 23 februari—den 7 mars, den 28-—den 31 maj och den 9 juli—den
4 augusti samt tjänstledighet på grund av sjukdom under tiden den 13—
den 22 februari 1956. Jämlikt 17 § första stycket i förenämnda instruktion
har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande tider föreståtts av den
för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet Karl Hugo Henkow.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Blekinge och Stockholms län.
Under dessa resor ha besökts:

Sydkustens marindistrikt;
flottans skolor i Karlskrona;

Karlskrona örlogsvarv;

Blekinge kustartilleriförsvar;

Karlskrona kustartilleriregemente;
rådhusrätten i Karlskrona;
stadsfiskalen i Karlskrona;
landsfogden i Blekinge län;

Blekinge flygflottilj;

östra och Medelsta domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Ronneby distrikt;

-Stockholms luftvärnsregemente;
luftvärnsskjutskolan;

Mellersta Roslags domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Norrtälje distrikt.

Därjämte har jag i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

Svea livgarde;

Stockholms inskrivningsområde;
försvarets forskningsanstalt; samt
försvarsväsendets radioanstalt.

Vidare har jag låtit verkställa inspektion av kassaväsendet vid flygstaben
ävensom av värnpliktshandlingar vid Roslagens flygkår samt Svea, Södermanlands,
Upplands och Södertörns flygflottiljer. Jag har även besökt
kustflottan och följt vissa av dess övningar.

Därjämte har byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen på mitt
uppdrag representerat militieombudsmansämbetet vid det fjärde nordiska
mötet för jurister i försvarets tjänst i Köpenhamn den 24—den 25 september
1956.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor till Uppsala, Stockholms, Västmanlands,
Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län, varvid han besökt:

Göta pansarlivgarde;
pansartruppernas kadettskola;

rådhusrätten i Enköping;
landsfiskalen i Enköpings distrikt;
inf an terisk j utskolan;
arméns skyddsskola;

Västmanlands flygflottilj;
flygvapnets centrala skolor;
centrala flygverkstaden i Västerås;

flygförvaltningens centralförråd för intendenturmateriel i Västerås;
rådhusrätten i Västerås;
stadsfiskalen i Västerås;
landsfogden i Västmanlands län;

Åkerbo och Skinnskattebergs tingslags häradsrätt;

Snevringe tingslags häradsrätt;
centrala flygverkstaden i Arboga;
centrala flygmaterielförrådet i Arboga;
arméns intendenturförråd i Arboga;

Älvsborgs regemente;

Älvsborgs inskrivningsområde;
rådhusrätten i Borås;
stadsfiskalen i Borås;
landsfogden i Älvsborgs län;
hovrätten för Västra Sverige;

Göteborgs rådhusrätt;
åklagarmyndigheten i Göteborg; samt
Askims och Mölndals domsagas häradsrätt.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, beskaffenheten och vården
av byggnader med tillhörande anordningar och deras lämplighet för avsett
ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning, sjukvård, personalvårdsverksamhet,
vården av intendentur- och tygmateriel, anordningar i samband
med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen av luftskydd.
Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden. Granskningen av de judiciella
handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningslörteckningar
och andra handlingar som ha avseende å den militära straff- och
processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid besök å militärsjukhusen
ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Granskning har
vid inspektionerna tillika skett av handlingar rörande upphandling och redovisning
av materiel av olika slag ävensom av räkenskaper för marketenterier,
varjämte förskottsmedel inventerats. Vidare ha å mobiliseringsavdelningar
och inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalrcdovisnings-
och mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter ha avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsainhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen
och byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen samt en intendenturoch
en tygsakkunnig officer. Vidare ha i förekommande fall vid inspektionerna
anlitats för granskning av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar
en härutinnan sakkunnig officer samt för granskning främst av
verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning en civilmilitär befattningshavare
med teknisk utbildning på ifrågavarande område. Där jämte har i viss
utsträckning vid inspektion av enheter inom marinen såsom särskild sakkunnig
anlitats en med sjömilitära förhållanden förtrogen officer.

På .sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1956 års riksdag

utvisar kvarstodo vid början av år 1956 från år 1955 balanserade
ärenden till ett antal av........................................ 78

Under år 1956 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 574

enligt hemliga diariet därutöver ................................ 15

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1956, har alltså
utgjort ...................................................... 667

De ärenden, som tillkommit under år 1956, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet ........................... 10

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda.................................................... 69

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning....................... 494

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. in............................................... 16

Summa 589

Av de från år 1955 balanserade 78 ärendena hade 4 ärenden inkommit från
myndighet, 24 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 50 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1956 ha alltså förelegat 14 ärenden som inkommit
från myndighet, 93 ärenden som uppkommit genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda, 544 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning samt
16 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. in., tillhopa 667 ärenden.

Av dessa 667 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats .............................. 3

utan åtgärd avskrivits ........................................ 7

på grund av återkallelse avskrivits .............................. 2

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
........................................................ 212

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 114

föranlett åtal (vilket ärende icke avslutats) ...................... 1

föranlett disciplinär åtgärd (varav 1 icke avslutats) .............. 2

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande .......... 172

föranlett framställning eller yttrande till Konungen eller annan myndighet
(varav 8 icke avslutats) .............................. 15

föranlett annan åtgärd ........................................ 64

och voro vid 1956 års utgång

under utredning .............................................. 70

på prövning beroende (förutom ovannämnda 1 -f 1 + 8 icke avslutade
ärenden) .............................................. 5

Summa 667

Av hela antalet under år 1956 till behandling föreliggande ärenden (667)
ha sålunda under året slutbehandlats 582 och till år 1957 balanserats 85.

Av åtalen och de disciplinära åtgärderna

voro vid 1956 års början ännu icke slutligt avgjorda.............. 2

tillkom under år 1956 .......................................... 1

Summa 3

Av dessa åtal och disciplinära åtgärder

blevo under år 1956 slutligt avgjorda ............................ 2

var vid 1956 års utgång ännu icke slutligt avgjort.................. 1

Summa 3

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1956
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 13) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd,

redogörelse för framställningar till Konungen samt

redogörelse för yttranden till Konungen.

Utöver vad som framgår av redogörelsen för åtal och disciplinära åtgärder
har under år 1956 föranstaltats om disciplinär åtgärd mot en militärläkare

föx- tjänstefel. Redogörelse för detta ärende, vilket ännu icke avslutats, kommer
att lämnas i ämbetsberättelsen till 1958 års riksdag.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller disciplinär
åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund av de däri
föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1956 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1957.

ERIK WILHELMSSON

N. Erik Åqvist

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet un-	Därav un-
	der 1956 fö-	der 1956
	religgande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna ha avsett: Misslirmelse eller annat olämpligt uppträdande..................	7	6
Utövandet av militär rättsvård................................	8	8
Vid försvarsväsendet anställd personals antagande och entledigande..................................	5	4
	3	2
tjänstgöring ................................................	5	3
	8	8
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och avlöning	28	24
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ....	1	0
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycksfall	13	6
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed sammanhäng-ande författningar ..........................................	6	3
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvå rsväsen-	9	5
Summa	93	(19
Klagandena ha varit: Vid försvarsväsendet anställd personal Officerare och vederlikar....................................	7	7
Underofficerare och vederlikar ..............................	10	7
Underbefäl och vederlikar samt meniga ......................	5	3
Civila befattningshavare ....................................	7	5
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal) ..........................	43	31
Enskilda personer utom försvarsväsendet ......................	18	14
Enskilda organisationer........................................	3	2
Summa	93	69

Redogörelse för åtal och disciplinära åtgärder

1. Åtal mot militärläkare för tjänstefel, bestående däri att han i strid med
utfärdad föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,

oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister

Ämbetsberättelsen till 1956 års riksdag innehåller (s. 28 ff.) redogörelse
för ett av niilitieombudsmannen mot regementsläkaren G. Manhem anställt
åtal för tjänstefel.

Av redogörelsen framgår bl. a. följande: Värnpliktige nr 6738-9-33 B.
Widén inryckte den 3 september 1952 till Karlsborgs tygstation för fullgörande
av repetitionsövning. Vid sjlikvidation påföljande dag överlämnade
Widén till Manhem, vilken tjänstgjorde som läkare vid sjukvisitationen,
ett av biträdande dispensärläkaren vid dispensärcentralen i Göteborg E.
Munck af Rosenschöld den 2 september 1952 utfärdat intyg av innehåll att
Widén, som vårdats för lungtuberkulos senast under tiden juni 1948—januari
1949, alltjämt vore registrerad som lungtuberkulosfall i dispensärregistret
och att Widén icke utan risk för ökad sjuklighet kunde fullgöra militärtjänstgöring.
Utan att avseende fästes vid innehållet i läkarintyget lät Manhem
Widén gå i tjänst såsom fullt tjänstbar. Den 8 september 1952 utfördes
skärmbildsundersökning å Widén, och det däröver avgivna utlåtandet ankom
till Manhem den 12 eller den 13 september 1952. I utlåtandet angavs,
att skärmbildsundersökningen visade pågående eller ej säkert läkta lungförändringar,
samt föreslogs med anledning av skärmbildsfyndet röntgenkontroll
och klinisk utredning. Sedan med anledning av innehållet i skärmbildsutlåtandet
Manhem gjort framställning till Stora Ekebergs sanatorium
om att närmare undersökning av Widén skulle ske å sanatoriet, verkställdes
sådan undersökning den 24 september 1952. På grund av resultatet av nämnda
undersökning, som visade förändringar å båda lungorna, meddelades Widén
påföljande dag med stöd av ett av Manhem utfärdat intyg anstånd med
den fortsatta tjänstgöringen för en tid av tolv månader. Sedan ytterligare
försämring inträtt i Widéns hälsotillstånd, blev han sjukskriven den 6 november
1952 och vårdades från den 3 december 1952 till den 11 juni 1953 å
Renströmska sjukhuset i Göteborg för lungtuberkulos. Jämväl i tiden därefter
har Widén varit arbetsoförmögen på grund av sin sjukdom. Genom beslut
den 16 januari 1953 förklarade riksförsäkringsanstalten Widén berättigad
till ersättning jämlikt militärersättningsförordningen för försämring av
lungtuberkulos.

Militieombudsmannen fann att Manhem genom sin åtgärd att låta Widén
träda i tjänst, oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dis -

pensärregistret, åsidosatt av försvarets sjukvårdsstyrelse den 8 december
1949 utfärdad föreskrift (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse
nr 9/1949) att värnpliktig, som är införd i dispensärs register, skall
T- eller O-förklaras1 samt att Manhem därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

På uppdrag av militieombudsmannen och i enlighet med av honom utfärdad
åtalsinstruktion ställde landsfogden i Skaraborgs län E. Nyström därefter
Manhem under tilltal vid Skövde tingslags häradsrätt med yrkande om
ansvar jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel i nyss angivet hänseende.

Widén biträdde åtalet mot Manhem. Därjämte fordrade Widén skadestånd
av Manhem med 8 802 kronor 50 öre jämte ränta samt anförde till stöd
härför: Såsom åklagaren framhållit hade Widén till följd av Manhems försummelse
i tjänsten nödgats trots sin sjukdom och i strid med gällande föreskrift
fullgöra viss militärtjänst. Under denna, vid vilken förekommit bl. a.
exercis, fältskjutning, granatkastning och sprängtjänst, hade Widén blivit
utsatt för avsevärda kroppsansträngningar. Widéns sjukdom hade på grund
härav förvärrats, så att vid undersökningen av Widén å Stora Ekebergs
sanatorium den 24 september 1952 konstaterats sjukliga förändringar å båda
lungorna. Även sedan Widén påföljande dag erhållit anstånd med fortsatt
militärtjänstgöring och därefter återgått till sitt civila arbete hade Widéns
tillstånd fortsatt att förvärras, så att Widén den 6 november 1952 måst
sjukskrivas. Widén, som under tiden den 3 december 1952—den 11 juni
1953 även vårdats å sjukhus, hade därefter gått sjukskriven till och med den
1 juni 1954. Då sålunda Manhem genom sin försummelse orsakat Widéns
förvärrade sjukdomstillstånd, vore Manhem skyldig ersätta Widén för det
inkomstbortfall samt den sveda och värk som härigenom vållats Widén. —
Det fordrade skadeståndet hade beräknats enligt följande. Widén, som tidigare
arbetat såsom förrådsarbetare, hade vid tidpunkten för sin inryckning i
militärtjänst fått löfte om att bli omplacerad till transportarbetare. Såsom
sådan kunde Widén under tiden den 6 november 1952—den 1 juni 1954 antagas
ha, frånsett övertidsersättning, förtjänat 14 925 kronor, övertidsersättning
kunde för samma tid beräknas ha utgått för 200 timmar med tillhopa 1 020
kronor. För den sveda och värk som den förvärrade sjukdomen förorsakat
Widén kunde ersättningen skäligen skattas till 4 000 kronor. Sammanlagda
ersättningsgilla beloppen uppginge således till 19 945 kronor. Härifrån skulle
emellertid avgå sjukpenning och livränta som Widén under ifrågavarande
tid enligt militärersättningsförordningen uppburit från riksförsäkringsanstalten
på grund av sin sjukdom med tillhopa 11 142 kronor 50 öre. Såsom
ogulden ersättning för den förvärrade sjukdomen att utgivas av Manhem
återstode alltså fordrade 8 802 kronor 50 öre.

Manhem bestred såväl ansvarstalan som skadeståndstalan samt anförde:
Vid sjukvisitationen av Widén hade Manhem kommit att förbise den av

1 T-förklaring innebär att en värnpliktig förklaras tillfälligt oduglig till avsedd tjänst:
O-förklaring innebär att den värnpliktige förklaras oduglig till krigstjänst.

åklagaren åberopade föreskriften i tjänstemeddelandena från försvarets
sjukvårdsstyrelse och hade på grund härav felaktigt låtit Widén fortsätta repelitionsövningen.
Emellertid vore att märka, att Widén varit hänförd till
besiktningsgrupp 4. Manhem hade därför utgått från alt Widén under repetitionsövningen
skolat utföra endast förrådsarbete, vilket även utgjort Widéns
civila sysselsättning. Enligt vissa vid tillfället gällande provisoriska
utbildningsföreskrifter, vilka varit för Manhem okända, hade emellertid beträffande
sådana till repetitionsövning inkallade, vilka fullgjorde icke militär
tjänstgöring, den icke militära tjänstgöringen avsevärt inskränkts och ersatts
med militär utbildning. Då sålunda de särskilda kroppsansträngningar,
för vilka Widén utsatts under sin repetitionsövning, icke kunnat av Manhem
förutses, syntes Manhems underlåtenhet att iakttaga ifrågavarande
tjänsteföreskrift icke vara av beskaffenhet att för Manhem böra föranleda
ansvar. — Skadeståndskravet bestreds på följande grunder. Den omständigheten
att Manhem genom sitt förbiseende av ifrågavarande tjänstemeddelande
från försvarets sjukvårdsstyrelse föranlett Widéns deltagande i repetitionsövningen
hade icke orsakat Widéns sjukdomstillstånd under tiden den
6 november 1952—den 1 juni 1954. För det första kunde nämligen Widéns
lungtuberkulos, som vid dennes inryckning i militärtjänst befunnit sig i progredierande
stadium, antagas ha utvecklat sig på sätt som skett, även om
Widén fortsatt i sitt civila arbete. Om emellertid det förvärrade sjukdomstillståndet
till någon del dock orsakats av militärtjänstgöringen, vore att
märka att — såsom framginge av vad tidigare anförts — Manhem icke haft
anledning räkna med att Widén under sin militärtjänstgöring skulle deltaga
i direkt militära övningar och förty ej kunde göras ansvarig för skador som
kunnat uppkomma som en följd av dessa. I vart fall hade Widén genom den
ersättning han uppburit från riksförsäkringsanstalten blivit till fullo gottgjord
för den försämring i hans sjukdomstillstånd som militärtjänstgöringen
till äventyrs kunde ha förorsakat. — Vad anginge de fordrade ersättningsbeloppens
skälighet i och för sig borde framhållas följande. Då Widén före
sin inryckning i militärtjänst arbetat som förrådsarbetare, borde det av
sjukdomen föranledda inkomstbortfallet för Widén beräknas efter hans lön
i denna anställning och ej efter den högre lön som tillkomme eu transportarbetare.
Med hänsyn till att Widén redan före inryckningen i militärtjänst
lidit av tuberkulos i progredierandc stadium kunde vidare ej anses sannolikt
att Widén skolat kunna förrätta övertidsarbete, varför i allt fall den
begärda ersättningen härför bestredes. Såsom i och för sig skälig ersättning
för den sveda och värk, för vilken Widén utsatts genom sitt återfall i sjukdom,
kunde endast vitsordas ett belopp å 1 500 kronor.

Skövde tingslags häradsrätt meddelade dom i målet den 19 juni 1956 och
dömde därvid Manhem jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för Ijänstefcl till femton
dagsböter om 50 kronor samt förpliktade Manhem att till Widén utgiva
skadestånd med 7 802 kronor 50 öre jämte ränta.

Domskälen angåvos av häradsrätten sålunda.

2-—561628. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

Ansvarsfrågan

I de av försvarets sjukvårdsstyrelse utfärdade kompletterande anvisningarna
rörande tuberkulosbekämpandet vid försvaret föreskrives: »Värnpliktig,
som är införd i dispensärs register, skall T- eller O-förklaras.»

Enligt vad utredningen i målet ger vid handen var Widén vid tidpunkten
för sin inryckning till ifrågavarande repetitionsövning registrerad i dispensärs
register och styrkte detta förhållande vid sjukvisitation den 4 september
1952 genom att för Manhem, som förrättade visitationen, uppvisa det
av åklagaren omnämnda intyget av följande lydelse: »Vpl Bror Lage Alf
Widén, f. 16/11 1913, som senast vårdats juni 1948—jan. 1949 å Renströmska
sjukhuset för lung-tbc, är alltjämt registrerad som lung-tbc i
dispensärregistret och kan icke utan risk för ökad sjuklighet fullgöra militärtjänstgöring,
vilket härmed på heder och samvete intygas i och för företeende
inför militär myndighet.»

Trots sålunda vunnen kännedom om att Widén var dispensärregistrerad
lät Manhem — enligt vad utredningen i målet vidare ger vid handen — Widén
fortsätta den påbörjade repetitionsövningen. Manhem har alltså härigenom
åsidosatt för honom i tjänsten gällande föreskrift och förty gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Vad beträffar den av Manhem gjorda invändningen att det begångna felet
ej borde för honom föranleda ansvar är att märka, att den av Manhem
överträdda föreskriften undantagslöst fritar alla värnpliktiga från fullgörande
av militärtjänst oavsett deras besiktningsgrupp och tjänstgöringsförhållanden.
Enligt vad vidare försvarets sjukvårdsstyrelse uttalat i ett i målet
åberopat yttrande visa erfarenheterna från tillämpning av bestämmelserna
rörande tuberkulosbekämpandet vid försvaret, att »del är av största
betydelse, att dessa noggrant följas». Med hänsyn till vad sålunda upptagits
finner häradsrätten Manhem ej kunna undgå ansvar för det begångna
tjänstefelet.

För detta, som begåtts i Manhems tjänst såsom regementsläkare, förskyller
Manhem i första hand disciplinstraff. Med hänsyn till brottets art
synes dock bötesstraff lämpligare än disciplinstraff.

Skadeståndsfrågan

Närmare hörd angående de ansträngningar, för vilka han utsatts under
ifrågavarande repetitionsövning, har Widén härom bl. a. uppgivit: Widén
hade vid flera tillfällen nödgats deltaga i övningar som varit alltför ansträngande
för honom. Vid ett tillfälle under övningar i förflyttning medelst
krypning och ålning hade Widén sålunda blivit så starkt andfådd att
han ej kunnat fullfölja övningspasset utan måst vila. Samma sak hade inträffat
vid ett annat tillfälle, då den avdelning Widén tillhörde gjort en
terrängmarsch i stark stigning. Widén hade en annan gång deltagit i övningar
i att gräva skyddsvärn och då lyckats fullfölja honom tilldelad arbetsuppgift.
Därefter hade emellertid Widén fått som särskilt uppdrag att

osedd smyga sig framför de iordninggjorda ställningarna för att spränga
vissa minor. Under utförande av denna uppgift hade Widén delvis nödgats
taga sig fram genom terrängen krypande eller hukande och hade på grund
av de härmed förenade ansträngningarna blivit så andfådd att han, dock
utan att förlora medvetandet, stupat till marken. Vid en stridsskjulning,
som utförts av den avdelning Widén tillhörde, hade det ålagts Widén att
från ett markörskydd draga upp målfigurer genom att draga i wirar som
förenade målgrupperna med markörskyddet. Arbetet härmed hade varit
mycket tungt, så att Widén efteråt varit starkt utmattad.

Angående frågan huruvida den försämring av Widéns tuberkulos, som
inträffat efter Widéns inryckning till ifrågavarande repetitionsövning, stode
i orsakssammanhang med de ansträngningar, för vilka Widén utsatts
under militärtjänsten, har i målet förebringats viss medicinsk utredning.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har i avgivet utlåtande erinrat om att röntgenundersökning
skett av Widéns lungor såväl omedelbart före Widéns
inryckning till militärtjänst som vid militärtjänstens avslutande liksom
även senare samma år efter det att Widén under något över en månad åter
varit verksam i sitt civila arbete. Styrelsen har sammanfattat gjorda undersökningsfynd
och egna slutsatser på följande sätt:

»Beträffande förloppet av den tuberkulösa sjukdomen hos Widén har en
i styrelsen företagen granskning av lungfilmer i fallet visat följande.

1 september 1952, dispensärcentralen, Göteborg (denna film utgjorde
grundval för det den 2 september utfärdade läkarintyget): rest-tillstånd
efter tidigare operation för högersidig lungtuberkulos. I vänster lungspets
finnas dåligt begränsade förtätningar. Dessa sistnämnda förändringar synas
vara av färsk karaktär.

24 september 1952, St. Ekebergs sanatorium: de vänstersidiga förtätningarna
ha ökat något i utbredning sedan den 1 september.

4 november 1952, dispensärcentralen, Göteborg: de vänstersidiga förtätningarna
ha ytterligare ökat något i utbredning sedan den 24 september.

Av filmgranskning framgår således, att Widéns sjukdom redan före inryckningen
till militärtjänst synes ha varit i progredierande stadium, och
den fortsatta progressen skulle med all sannolikhet ha ägt rum även om
Widén kvarstått hela tiden i sitt civila arbete.»

Vidare har till medicinalstyrelsen ställts frågan huruvida och i vad mån
den försämring i Widéns hälsotillstånd, som inträtt efter det Widén påbörjat
fullgörandet av repetitionsövningen, kunde anses ha orsakats av nämnda
militärtjänstgöring. Till svar härå har medicinalstyrelsen uttalat, att
något annat uttalande ej kunde göras beträffande den ställda frågan än att
det icke kunde uteslutas att den försämring i Widéns hälsotillstånd, som
inträtt efter Widéns den 3 september 1952 påbörjade militärtjänst, orsakats
av ifrågavarande tjänst.

Läkarnas ansvarighetsnämnd har angående det ifrågasatta orsakssammanhanget
uttalat följande: »Huruvida den fortsatta progressen av Widéns
lungsjukdom skulle ha ägt rum i samma omfattning, även om Widén kvar -

stått i sitt civila arbete, är ett spörsmål som enligt nämndens åsikt icke kan
exakt besvaras. Att de ganska krävande vapenövningar, i vilka Widén nödgats
deltaga, måste ha haft en ogynnsam inverkan på sjukdomsförloppet,
kan tyvärr icke uteslutas.»

Vidare har i förevarande fråga såsom vittne avhörts överläkaren Jean
Manfred i Axvall. Manfred har därvid uttalat att, med hänsyn till alt Widéns
lungkapacitet varit nedsatt till följd av tidigare operativa ingrepp, det
vore möjligt att hans ansträngningar vid de militära övningarna ogynnsamt
påverkat den fortsatta sjukdomsprogressen men att å andra sidan de
efterföljande sjukliga förändringarna mycket väl kunde tänkas ha uppkommit
även om Widén ej deltagit i ifrågavarande övningar, då nämligen det
vore risk för att när en sjuklig process väl satt igång, såsom varit förhållandet
hos Widén före inryckningen, denna process fortsatte att utvecklas.

Vad sålunda förekommit ger vid handen att Widén, till följd av att Manhem
felaktigt låtit honom deltaga i militärtjänst, utsatts för avsevärda
kroppsansträngningar ägnade att ogynnsamt påverka utvecklingen av eu
akut lungtuberkulos. Det måste antagas, att den senare inträffade försämringen
av Widéns hälsotillstånd orsakats av dessa ansträngningar. Då Manhem
i strid mot en undantagslös föreskrift låtit Widén deltaga i militärtjänst,
är Manhem — oavsett vad han anfört därom alt han ej haft kännedom
om arten av de övningar i vilka Widén nödgats deltaga — att anse som
vållande till alt Widén, medan denne lidit av akut lungtuberkulos, utsatts
för de av militärtjänsten förorsakade ansträngningarna och därmed även
till att Widéns hälsotillstånd försämrats. För den skada, som härigenom
orsakats Widén, är Manhem därför skyldig att ersätta denne.

I fråga om beräkningen av det inkomstbortfall som vållats Widén genom
dennes sjukdom har såsom vittne avhörts verkmästaren Filip Åman i
Göteborg, vilken tjänstgjort såsom arbetsledare vid det företag där Widén
varit anställd. Åman har såsom vittne bekräftat Widéns uppgift, att Widén
före sin inryckning till repetitionsövningen fått löfte om att få börja tjänstgöra
såsom transportarbetare, och har tillagt, att efter det att Widén åter
friskskrivits denne även blivit sysselsatt såsom sådan. På grund av vad sålunda
blivit utrett finner sig häradsrätten böra utgå från att Widéns inkomstbortfall
under den tid han varit sjukskriven motsvarar vad en transportarbetare
kan antas ha bort förtjäna under samma tid. Även i detta hänseende
har Åman såsom vittne bekräftat Widéns uppgifter, nämligen att
en transportarbetares lön under ifrågavarande tid uppginge till 14 925 kronor,
frånsett övertidsersättning, och att sådan ersättning under samma tid
kunde antagas ha utgått för 200 timmar med tillhopa 1 020 kronor. Häradsrätten,
som ej ifrågasätter Widéns förmåga att — om han ej utsatts
för militärtjänstens påfrestningar — ha orkat utföra även övertidsarbete,
finner sig därför vid skadeståndsberäkningen böra utgå från det av Widén
uPP£Övna inkomstbortfallet. — För den sveda och värk, som orsakats Widén
genom att dennes lungtuberkulos förvärrats, finner häradsrätten Widén
skäligen gottgjord med 3 000 kronor.

Ersättningen för den skada som vållats Widén genom att hans sjukdom
förvärrats kan sålunda skattas till 18 945 kronor. Då Widén i följd av skadan
uppburit ersättning enligt militärersättningsförordningen med 11 142
kronor 50 öre, är alltså Widén berättigad att av Manhem erhålla ersättning
med återstående belopp 7 802 kronor 50 öre.

Häradsrättens ordförande, hovrättsfiskalen Å. Gustafsson, var skiljaktig
i skadeståndsfrågan samt anförde:

Vid prövning av huruvida orsakssammanhang råder mellan Widéns fullgörande
av militärtjänst och det efterföljande sjukdomsförloppet är att
märka, att icke någon av de medicinskt sakkunniga som yttrat sig i denna
fråga positivt uttalat sig för att ett sådant orsakssammanhang föreligger.
Tvärtom har i stället försvarets sjukvårdsstyrelse funnit att med all sannolikhet
sjukdomsförloppet skulle blivit detsamma även om Widén ej fullgjort
militärtjänst. Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan det sjukdomsförlopp,
som det fordrade skadeståndet avser, ej antagas i sin helhet
orsakat av Widéns fullgörande av militärtjänst.

Av utredningen framgår emellertid att Widén under repetitionsövningen
utsatts för ansträngningar, som erfarenhetsmässigt kunna vara ägnade att
ogynnsamt påverka en akut lungtuberkulos, liksom även att Widéns sjukdom
under militärtjänsten progredierat. På grund härav — och med hänsyn
till svårigheten att erhålla närmare visshet angående ett medicinskt orsakssammanhang
som det ifrågasatta — torde dock böra antagas, att Widéns
sjukdom till följd av att han nödgats fullgöra militärtjänst erhållit ett
ogynnsammare förlopp än vad eljest skolat bliva förhållandet. För den inverkan
som sålunda de med militärtjänsten förenade ansträngningarna få
antagas ha haft å Widéns sjukdom är Manhem, oavsett vad han anfört därom
att han ej haft vetskap om arten av de övningar vari Widén deltagit,
skyldig hålla Widén skadeslös.

Vid bedömande av i vilken mån Widéns efterföljande sjukdom bör antagas
orsakad av hans fullgörande av militärtjänst måste dock, med hänsyn
till den förebringade medicinska utredningen, antagas att militärtjänstens
inverkan i vart fall ej varit större än att den härav föranledda skadan blivit
till fullo ersatt genom vad Widén enligt militärersättningsförordningen
uppburit för den efterföljande tuberkulossjukdomen.

Förutsättningar för att ålägga Manhem att utgiva ytterligare ersättning
föreligga alltså ej.

Manhem bär hos Göta hovrätt fullföljt talan mot häradsrättens dom.

2. Disciplinär åtgärd mot militärläkare för tjänstefel med anledning av att
han underlåtit att företaga tillräckligt ingående undersökning av en sjukanmäld
värnpliktig I

I eu den 14 juli 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 350926-491 H. Simmerström: Under fullgörande av värnpliktstjänstgöring
vid Bohusläns regemente insjuknade Simmerström den
10 juni 1955 i halsfluss och var på grund därav från nämnda dag till den
15 juni 1955 intagen på regementets sjukhus. Efter utskrivningen från sjuk -

huset deltog han i tjänstgöringen, men torsdagen den 30 juni 1955 på morgonen
hlev han tvungen att ånyo sjukanmäla sig, då han kände sig mycket
sjuk. Han var då stel i nacken, magen var något svullen och han hade smärtor
i magen; därjämte voro hans ben avsevärt svullna och han kände stor
trötthet. Vid sjukvisitationen den 30 juni tjänstgjorde som läkare regementsläkaren
H. Fredriksson. Vid undersökningen av Simmerström förekom ingen
provtagning. Fredriksson förklarade för Simmerström att stelheten i nacken
berodde på nerverna, som även inverkade på magen. Undersökningen av
magen tillgick så att Fredriksson kände något på den. Han yttrade därefter
till Simmerström, att denne var för fet och enligt Fredrikssons uppfattning
lat. Besvären i benen förklarade Fredriksson bero på åderbråck. Efter ordination
av Fredriksson erhöll Simmerström tvä tabletter för trötthet, varefter
han beordrades att återgå till tjänstgöringen, vilket han även gjorde.
Tjänstgöringen den 30 juni var relativt lätt, men Simmerströms besvär voro
mycket stora. Påföljande dag den 1 juli hade Simmerströms förband ansträngande
tjänstgöring och Simmerström orkade icke deltaga i tjänstgöringen
hela dagen. När truppbefälhavaren erfor att Simmerström var sjuk och
fick se dennes svullna ben visade han, i motsats till Fredriksson, förståelse
för Simmerströms svårigheter att deltaga i tjänstgöringen. Lördagen den 2
juli hade förbandet tjänstgöring endast på förmiddagen, i vilken Simmerström
deltog. Anledningen till att Simmerström icke sjukanmälde sig den
1 och den 2 juli var att Fredriksson icke hade förståelse för Simmerströms
sjukdom. Sistnämnda dag reste Simmerström efter erhållen permission till
sitt hem i Dingle, där han påföljande dag den 3 juli, utöver förut angivna
besvär, fick andnöd. Efter remiss av provinsialläkaren i Håby distrikt K.
Rhedin, som tillkallades, blev Simmerström i ambulans skyndsamt forslad
till länslasarettet i Uddevalla. Där konstaterades svår äggvita och Simmerström
fick kvarstanna för vård. Simmerström anhölle att det måtte utredas
huruvida Fredriksson förfarit riktigt mot Simmerström vid sjukvisitationen
den 30 juni 1955 samt att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder
vartill utredningen kunde föranleda.

Från länslasarettet i Uddevalla införskaffades avskrift av där förda handlingar
rörande Simmerströms ifrågavarande sjukdom. Av handlingarna inhämtades
att, sedan Simmerström å lasarettet fått genomgå olika undersökningar
och prov under tiden den 3—den 19 juli 1955, sistnämnda dag i sjukjournalen
gjorts följande anteckning: »En värnpliktig som inkommer med
starkt påverkat a. t. Stora benödem och ögonlocksödem. Hjärtat fys. förstorat
och dämpn. över båda lungbaserna. Ekg. visar low-voltage och sinustachycardi.
Rtg. visar förstorat hjärta sannolikt med transsudat i pericardiet
och transsudat i båda pleurasinus. Vid ink. Heller starkt pos. Esbach 3 °/00.
Rikl. röda i sed. Under vistelsen här starkt subj. förbättrad. Transsudatet i
pleura och pericard har försvunnit. Hjärtat normalstort. Inga ödem och ekg.
visar en normal bild. Har dock fortf. 18—20 röda i sed. Heller svagt pos. RN
42 mg%. (P—n) Vår diagnos är: Myocarditis et pericarditis acuta c dilatatio
et decompensatio cordis -j- Neuphritis acuta.»

Vidare införskaffades från regementet där förvarade sjukredovisningshandlingar
rörande Simmerström, av vilka inhämtades följande. Å Simmerströms
läkarkort är antecknat, att han vårdades å regementets sjukhus dels
under tiden den 1—den 4 juni 1955 för röda hund och dels under tiden den
10—den 15 i samma månad för bronkit. Av det journalkort som fördes beträffande
den senare sjukdomen framgår, att Simmerström den 10 och den
11 juni hade en temperatur av högst 39,8 respektive 39,5 grader men därefter
var feberfri, att den 14 juni företagen undersökning av Simmerströms
blod visade en sänkningsreaktion av 15 mm samt att den 10 och den 14 juni
företagna s. k. Hellers prov för undersökning av förekomsten av äggvita givit
negativa utfall. För den 30 juni 1955 är å läkarkortet antecknat: Neuralgi,
--— fenalgin och coffein, trött, blåmärken, C-vitaminlabletter. Vi dare

hade å läkarkortet antecknats, att Simmerström från den 23 augusti
1955 sjukskrivits i hemmet. — Vid läkarkortet var fogat ett av provinsialläkaren
Rhedin utfärdat intyg av följande lydelse: Vpl 350926 Simmerström,
Henry, från Nordängen, Dingle, är p. gr. a. akut infektionssjukdom med feber,
allmänpåverkan, hj ärtpåverkan med dyspnoe, cyanos, tachycardi och
ödem samt massiv albuminuri med rikl. rbl i sed, oförmögen att inställa sig
vid sitt förband, idag. Han har inremitterats akut till intagning å med. avd.
Lasarettet, Uddevalla. D: reumatisk infektion med cardit och nefrit? Intygas
på heder och samvete, Håbygård 3/7 1955, K. Rhedin.

I infordrat yttrande, dagtecknat den 23 augusti 1955, anförde Fredriksson
bl. a. följande: Han kunde icke erinra sig alla detaljer vid sjukvisitationen
den 30 juni 1955 och stödde därför sitt yttrande på vad som förekomme
i handlingarna. Vid sjukvisitationen uppgav Simmerström för Fredriksson,
att han hade smärtor i nacken och var trött. Givetvis undersökte Fredriksson
honom. Därvid befanns att Simmerström hade tryckömhet över nackmuskulaturen.
Däremot förekom icke nackstelhet. Detta prövades alltid av
Fredriksson vid uppgift om besvär av förevarande art. Om Simmerström visat
tecken på nackstelhet, skulle Fredriksson omedelbart ha remitterat honom
till lasarettet för undersökning. Vid den ifrågavarande tiden hade förekommit
flera fall av akut myosit i nack- och skuldermuskulaturen förorsakad
av en lindrig virusinfektion. Symtomen hade i regel varit lätta och ej
nedsatt tjänstbarlieten. Fredriksson misstänkte, att det i Simmerströms fall
kunde röra sig om något liknande. Han ordinerade Simmerström tabletter
(fenalgin och coffein) mot smärtorna samt förklarade sig med hänsyn till
de lindriga symtomen bedöma Simmerström som tjänstbar. Först sedan
Simmerström erhållit detta besked, talade han om, att han de senaste dagarna
haft blåmärken och märkt svullnad på benen. Hans uppgifter nonchalerades
ingalunda av Fredriksson. Denne gjorde anteckning om förhållandet
på läkarkortet och undersökte även benen, vilket framginge av anteckningarna
på läkarkortet. Simmerström hade — såsom sjukredovisningshandlingarna
utvisade — omkring tre veckor tidigare haft en akut luftvägsinfektion
med hög feber. Febern hade försvunnit efter två dagar och han
hade därefter legat feberfri på sjukhuset under tre och en halv dag. Blod -

sänkan hade vid utskrivningen varit lätt förhöjd, 15 mm, vilket icke talade
för allvarlig infektion. Han hade vid utskrivningen varit helt symtomfri.
Fredriksson antog att såväl Simmerströms trötthet, vilken denne absolut
icke särskilt poängterade, som hans blåmärken kunde härröra från en vitaminbrist
som följd av den tidigare sjukdomen. Simmerström ordinerades
C-vitamintabletter därför. Även detta visade att Fredriksson tagit del av
Simmerströms uppgifter och undersökt denne. Vad beträffade de svullna
benen hade Simmerström vid undersökningstillfället den 30 juni inga som
helst tecken till ödem. Därest så varit förhållandet, skulle han absolut ha
inlagts på sjukhuset omedelbart. Å alla patienter, som vårdades å regementets
sjukhus, toges vid intagningen bl. a. prov på äggvita, och ingen patient
utskrevs utan att nytt urinprov tagits. Vore detta prov icke klart, finge patienten
kvarstanna för utredning och eventuell behandling. Simmerström
hade såväl vid intagningen å sjukhuset den 10 juni som vid utskrivningen
den 15 juni företett fullt negativa prov. I det tidigare sjukdomsfallet fanns
sålunda intet Som kunde giva Fredriksson misstankar om den sedermera
konstaterade sjukdomen. Simmerström uppgåve i sin skrift, att Fredriksson
vid sjukvisitationen känt på hans mage. Detta kunde Fredriksson icke erinra
sig nu, men Simmerströms uppgifter vore säkerligen riktiga och talade
ju för att Fredriksson verkligen undersökt honom. Däremot kunde Simmerströms
antydan om att undersökningen av magen inskränkt sig till att Fredriksson
»kände något på den» helt visst icke vara riktig. Fredriksson brukade
känna efter ordentligt och ville ej göra skenundersökningar. Om någon
leversvullnad förefunnits borde alltså detta med all säkerhet ha uppdagats
vid undersökningen, och sjukdomen hade då upptäckts redan den 30 juni.
Det vore uteslutet, att leversvullnad förekommit redan då. De symtom, Simmerström
företedde på morgonen den 30 juni, hade icke givit Fredriksson
anledning att misstänka allvarlig sjukdom, t. ex. äggvita, eller att taga prov
därför. Den sjukdom, för vilken Simmerström intagits på lasarettet, hade
troligen samband med hans föregående infektionssjukdom, men då denna
var av relativt lindrig art och snabbt gick över samt proven icke visade något
anmärkningsvärt misstänkte Fredriksson vid sjukvisitationen den 30
juni intet samband. Simmerströms sjukdom var tydligen i akut påbörjande
och utvecklade sig hastigt. Redan dagen efter och de närmaste dagarna syntes
Simmerström ha företett tydliga symtom, vilka skulle ha föranlett Fredriksson
att omedelbart taga hand om Simmerström, därest de kommit till
hans kännedom. En sjukdomsdiagnos kunde icke alltid ställas efter en enda
undersökning. Till synes lindriga fall kunde efter kortare eller längre tid
visa sig vara svårare sjukdomar. En läkare finge många gånger revidera sin
uppfattning, sedan nya symtom tillkommit och sjukdomens fortsatta förlopp
givit vägledning. Denna möjlighet till förnyat ställningstagande erhöll Fredriksson
anmärkningsvärt nog icke. Simmerström uppgåve, att han dagen efter
sjukvisitationen blev sämre. Detta förhållande borde han ha anmält till
läkaren, men han hade tydligen i stället underrättat endast truppbefälet därom.
Fredriksson funne det anmärkningsvärt, att truppbefälet icke i den

föreliggande situationen drog försorg om att Simmerström ånyo blev undersökt
å förbandssjukhuset. Fredriksson ansåge sig icke ha handlat oriktigt
vid sjukvisitationen den 30 juni med hänsyn till de förutsättningar, som
då funnos att ställa rätt diagnos eller ens misstänka allvarlig sjukdom.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 15 september 1955 anhållit
om medicinalstyrelsens utlåtande i ärendet, avgavs av medicinalstyrelsens
disciplinnämnd den 20 oktober 1955 följande yttrande: Nämnden funne, att
den nyligen genomgångna infektionen liksom de symtom Simmerström uppgivit
och Fredriksson själv iakttagit vid undersökningen den 30 juni 1955
bort föranleda en mera ingående undersökning av Simmerström. Genom
sin underlåtenhet härutinnan hade Fredriksson enligt nämndens uppfattning
gjort sig skyldig till försummelse, som dock ej torde vara av svårare
beskaffenhet än att den kunde bestraffas i disciplinär väg.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 31 oktober 1955 till medicinalstyrelsen
följande.

Genom den försummelse, som på sätt disciplinnämnden uttalat ligger
Fredriksson till last, får denne anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel av
beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag emellertid i likhet med disciplinnämnden påföljden kunna stanna
vid disciplinär åtgärd. Jag får därför hemställa att medicinalstyrelsen
måtte i den ordning varom förmäles i 51 § 1. andra stycket instruktionen för
medicinalstyrelsen företaga saken till avgörande.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd tilldelade genom beslut den 1 december
1955 Fredriksson varning för den försummelse vartill han, på sätt angives
i nämndens yttrande den 20 oktober 1955, gjort sig skyldig.

Beslutet vann laga kraft. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit meddelade
militieombudsmannen i skrivelse den 31 januari 1956 till chefen för
Bohusläns regemente, att militieombudsmannen ej fann anledning företaga
vidare åtgärd i saken. Fredriksson skulle genom regementschefens försorg
erhålla del av skrivelsen.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller

disciplinär åtgärd

1. Fråga om gränsdragningen mellan straffbestämmelserna i 26 kap. 7 §
strafflagen om våld eller hot mot krigsman och 10 kap. 1 § samma lag om

våld eller hot mot tjänsteman

Vid granskning av arrestantkort från Jämtlands fältjägarregemente för
mars 1956 uppmärksammades att Skövde tingslags häradsrätt den 6 februari
1956 under ordförandeskap av häradshövdingen O. Odencrants dömt värnpliktige
nr 350901-595 E. Ek jämlikt 26 kap. 15 §, 10 kap. 1 § samt 4 kap.
1 och 2 §§ strafflagen till arrest i tjugo dagar för fylleri och våld mot tjänsteman,
bestående däri att Ek den 17 december 1955 vid en danstillställning å
Karlsborgs luftvärnsregementes område iklädd uniform uppträtt berusad av
starka drycker så att det framgått av hans åtbörder och tal samt, då han i
anledning härav omhändertagits av tjänstgörande dagofficeren vid luftvärnsregeinentet
sergeanten C. Widman, förgripit sig med våld å Widman
genom att tilldela denne två slag i ansiktet.

Sedan upplysning begärts av Odencrants rörande anledningen till att icke
Eks förfarande mot dagofficeren i stället bedömts såsom våld mot krigsman
jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen, vidgick Odencrants i avgivet yttrande
att gärningen i fråga rätteligen bort rubriceras såsom våld mot krigsman.
Odencrants förklarade i yttrandet att han icke kunde erinra sig anledningen
till att så ej skett; möjligen hade vid målets avgörande själva straffbestämningen
och vad som ägde sammanhang därmed så kommit i förgrunden att
Odencrants förbisett gärningens rätta beteckning.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 22 september 1956 till Odencrants
följande.

110 kap. 1 § strafflagen föreskrives att, om någon förgriper sig med våld
eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom
till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, han
skall dömas för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra
år eller fängelse; om brottet är ringa skall straffet vara böter. I 26 kap. 7 §
strafflagen stadgas att krigsman, som förgriper sig med våld eller hot därom
å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till
tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans
tjänst, skall dömas för våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff;
om brottet med hänsyn till att det inneburit fara för krigslyd -

naden eller eljest är att anse som grovt, skall straffet vara fängelse eller
ock straffarbete i högst fyra år. Enligt vad som framgår av förarbetena till
26 kap. 7 § strafflagen (SOU 1946:83 s. 90) utgör nämnda stadgande en
specialbestämmelse i förhållande till 10 kap. 1 § strafflagen och utesluter
därför samtidig tillämpning av sistnämnda lagrum. Våld eller hot därom,
som av krigsman förövas mot annan krigsman då denne är i tjänsteutövning
eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån
eller eljest med anledning av hans tjänst, skall alltså bestraffas enligt
26 kap. 7 § strafflagen och icke enligt 10 kap. 1 § strafflagen, även om den
angripne har ämbetsansvar. Häradsrätten har således i förevarande fall förfarit
felaktigt genom att tillämpa 10 kap. 1 § strafflagen i fråga om det våld
vartill Ek gjort sig skyldig mot dagofficeren. Anmärkas må, att därest häradsrätten
icke bedömt Eks våldsbrott som ringa, häradsrätten lagligen icke
kunnat med tillämpning av 10 kap. 1 § strafflagen bestämma Eks straff
till böter och därmed icke heller till disciplinstraff, vilket straff enligt 3 §
disciplinlagen under där angivna förutsättningar må användas såsom ersättningsstraff
för böter.

Med hänsyn till omständigheterna låter jag bero vid de uttalanden som
innefattas i det anförda.

2. Viss i disciplinär ordning såsom tjänstefel bestraffad gärning borde ha
bedömts såsom egenmäktigt förfarande och hade då icke kunnat behandlas
disciplinärt. Tillika fråga huruvida målet kunnat avgöras i disciplinär ordning,
därest gärningen bedömts såsom olovligt brukande (innebörden av
det i 9 § 2. militära rättegångslagen ingående uttrycket »egendomen lämnats
åt den brottslige för begagnande»)

Vid granskning av arrestantkort från Norrlands dragonregemente för september
1955 uppmärksammades att regementschefen översten C. J. Wachtmeister
genom ett den 31 augusti 1955 meddelat, av auditören G. Bergström
kontrasignerat beslut jämlikt 25 kap. 4 §, 26 kap. 11 § samt 4 kap. 1 och
2 §§ strafflagen ålagt fänriken nr 11-10-53 L. Sverke arrest i fem dagar för
tjänstefel och undanhållande, vilka förseelser angivits bestå däri att Sverke
dels lördagen den 20 och söndagen den 21 augusti 1955 utan tillstånd begagnat
en kronan tillhörig jeep och låtit en värnpliktig utan förarbevis föra
fordonet och dels sistnämnda dag uteblivit från sin förläggning mellan
klockan 0700 och 0945.

Av de från regementet införskaffade handlingarna i målet inhämtades följande.
I en den 24 augusti 1955 till regementschefen inkommen rapport anmälde
chefen för övningsryttarskvadronen ryttmästaren J. Key, att Sverke
dels under kvällen den 20 augusti 1955 utan tillstånd av Key använt en
skvadronen tilldelad jeep och därvid beordrat eu värnpliktig med bristfällig
utbildning i jeepkörning att medfölja jeepen för att återtransportera den -

na till skvadronen och dels den 21 augusti varit borta från skvadronens förläggning
i Nordmaling från revelj till klockan 0945. Vid militärförhör uppgav
Sverke: Han vitsordade rapportens riktighet. Han tog jeepen omkring
klockan 2400 den 20 augusti för att skjutsa en flicka till en plats belägen
ungefär en mil från Nordmaling. Han visste att han icke utan tillstånd fick
begagna kronans fordon. Han frågade före avresan en värnpliktig tillhörande
trossen om denne ville följa med för att köra jeepen tillbaka till skvadronens
förläggning. Den värnpliktige förklarade sig villig därtill. Sverke hade
dessförinnan frågat den värnpliktige om denne kunde köra jeep, varvid
den värnpliktige svarade att han kört jeep förut. Sverke kontrollerade emellertid
icke om den värnpliktige hade förarbevis för jeep. När de vid 0030-tiden ankommo till den plats dit flickan skulle skjutsas, stego Sverke och
flickan ur medan den värnpliktige körde tillbaka med jeepen. Sverke hade
sedan försovit sig och därför kommit för sent till förläggningen. Han hade
själv icke förarbevis för kronans fordon.

Sedan från Wachtmeister och Bergström infordrats upplysning rörande
anledningen till att Sverkes förfarande att olovligen taga och bruka jeepen
icke bedömts såsom egenmäktigt förfarande, därvid framhölls att vid sådan
bedömning målet ej kunnat avgöras i den för disciplinmål stadgade ordningen,
inkom Wachtmeister med ett av Bergström avgivet yttrande. 1 yttrandet,
till vilket Wachtmeister förklarade sig icke ha något att tillägga, anfördes:
Bergström var icke närvarande vid militärförhöret. Av protokollet
från militärförhöret fick Bergström uppfattningen att jeepen varit i Sverkes
faktiska besittning, då denne utan tillstånd omhändertog fordonet och använde
det för privat ändamål, samt att Sverke alltså ej gjort sig skyldig till
sådant olovligt tillgrepp eller annan olovlig besittningsrubbning, som förutsattes
för tillämpning av straffbestämmelsen i 20 kap. 6 § strafflagen rörande
egenmäktigt förfarande. Bergström ansåg Sverkes förfarande närmast
innebära ett olovligt brukande av kronans egendom, som utlämnats
till denne för begagnande. Såvitt Bergström kunnat bedöma hade dock genom
Sverkes förfarande ej uppkommit någon sådan påtaglig förmögenhetsskada,
som utgjorde en förutsättning för tillämpning av straffbestämmelsen
i 22 kap. 7 § strafflagen om olovligt brukande, och icke heller någon nämnvärd
olägenhet av den art, som angåves i samma lagrum. Eljest hade ju förfarandet
såsom avseende kronans egendom med tillämpning av 9 § 2. militära
rättegångslagen kunnat i disciplinmålet beivras enligt 22 kap. 7 § strafflagen.
Fullt klart ansåg Bergström det vara, att Sverke genom förfarandet
åsidosatt sin tjänsteplikt som officer att ej nyttja kronans fordon för privat
ändamål. Då Sverke oförbehållsamt erkänt sitt tilltag och detta syntes
bero närmast på ungdomligt oförstånd fann Bergström, efter samråd med
Wachtmeister, anledning ej föreligga att hänskjuta målet till åklagaren. Med
hänsyn till omständigheterna hyste både Wachtmeister och Bergström den
uppfattningen att tilltaget borde medföra kännbar påföljd, vilken uppfattning
enligt Bergströms mening framginge av straffmätningen. Förmodligen
bade påföljden blivit ungefär densamma, om målet avgjorts vid domstol.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 16 maj 1956 till Wachtmeister
följande.

Genom att Sverke, enligt vad av utredningen i ärendet framgår, olovligen
tagit och för den ifrågavarande färden brukat den kronan tillhöriga jeepen
bär han gjort sig förfallen till ansvar för egenmäktigt förfarande. Då egenmäktigt
förfarande icke är upptaget bland de brott, för vilka enligt 9 §
militära rättegångslagen straff må åläggas i disciplinmål, har det följaktligen
ålegat Eder att hänskjuta målet till åklagaren jämlikt 22 § första stycket
2. militära rättcgångslagen, enligt vilket lagrum dylikt hänskjutande
skall ske om straff för brott ej må åläggas i disciplinmål.

Bergström har uppgivit, att han vid sitt bedömande av målet felaktigt utgått
från att Sverke haft jeepen i sin besittning, vid vilket förhållande ansvar
för egenmäktigt förfarande icke kunnat ifrågakomma. Även om emellertid
situationen varit den att sådan besittningsrätt för Sverke förelegat,
har hans förfarande icke kunnat bestraffas i den för disciplinmål stadgade
ordningen. Vad Bergström härutinnan anfört till stöd för en motsatt uppfattning
kan icke godtagas.

Enligt 22 kap. 7 § strafflagen skall den, som olovligen brukar annans sak
som han har i besittning, dömas för olovligt brukande, om han genom brukandet
vållar skada eller olägenhet. Att nämnda skaderekvisit i förevarande
fall är uppfyllt, får enligt min mening anses klart. Att olovligt brukande av
annans motorfordon icke medför skada eller olägenhet för ägaren torde endast
undantagsvis få antagas vara fallet. I den av Regner och Henkow utgivna
kommentaren »Den militära strafflagstiftningen» s. 159 anges såsom
exempel å dylika undantagsfall att någon under en beordrad färd avviker i
mindre män från anbefalld färdväg. I förevarande fall har jeepen olovligen
använts för en färd på omkring två mil, därvid uppenbarligen kronan tillhörig
bensin förbrukats. Sverkes förfarande skulle således, om olovligt besittningstagande
icke förekommit, ha varit att bedöma såsom olovligt brukande.
Med hänsyn till att bestämmelsen om tjänstefel i 25 kap. 4 § strafflagen
är subsidiär i förhållande till allmänna straffbestämmelser, har Sverkes
ifrågavarande förfarande således icke lagligen kunnat bestraffas såsom
tjänstefel.

Jämväl Bergströms uppfattning att Sverkes förfarande, bedömt såsom
olovligt brukande, kunnat beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen
är uppenbart felaktig. Enligt 9 § 2. militära rättegångslagen må straff
för brott, som avses i 22 kap. 7 § strafflagen, åläggas i disciplinmål endast
under förutsättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov
avsedd egendom samt egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande.

Beträffande innebörden av uttrycket »egendomen lämnats åt den brottslige
för begagnande» må framhållas följande. Enligt tidigare gällande militära
strafflagstiftning förelåg möjlighet för befälhavare att i disciplinär ordning
avgöra mål angående persedelförseelse, varmed avsågs bl. a. olovligt
brukande av till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel

(strafflagen för krigsmakten 185 § 11 inom. och 100 §). Med uttrycket utredningspersedel
avsågs materiel som, i likhet med beklädnadspersedel,
utlämnats till personligt begagnande eller personlig förvaring (om innebörden
av nämnda uttryck se vidare militieombudsmannens ämbetsberättelse
1947 s. 265 tf.). Under förarbetena till militära rättegångslagen anfördes, att
det disciplinära förfarandet lämpligen syntes böra komma till användning
icke blott då det gällde utrednings- eller beklädnadspersedlar utan även i
fråga om annan egendom som lämnats åt den brottslige till begagnande (SOU
1946:91 s. 132). Även om införandet i militära rättegångslagen av nämnda
uttryck innebar en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten i förhållande
till vad tidigare gällt, kräves dock fortfarande för handläggning i
disciplinär ordning att fråga är om egendom som den felande fått till sig
utlämnad för att brukas av honom, såsom beklädnads- och sängpersedlar,
handvapen, cykel eller dylikt (se prop. 1952:9 s. 17). Då den av Sverige
olovligen brukade jeepen icke är hänför lig till nu åsyftad egendom har
straff för förseelsen, även om denna bedömts såsom olovligt brukande, icke
kunnat åläggas i disciplinmål.

Jag låter bero vid de uttalanden som innefattas i det anförda.

Bergström skulle genom Wachtmeisters försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

3. Underlåtenhet av bestraffningsberättigad befattningshavare att till åklagaren
hänskjuta mål som angått skada å person och där det icke varit otvetydigt
att den skadevållande varit fri från ansvar

Enligt 22 § militära rättegångslagen åligger det bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom
om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som
militärt mål, att under förutsättningar som angivas i första stycket punkterna
1—7 nämnda lagrum genast hänskjuta målet till vederbörande åklagare.
Så skall enligt nu angivna bestämmelser ske bl. a. om i målet finnes
annan målsägande än kronan (punkten 1). Även om vederbörande chef föranstaltar
om sådan förberedande utredning som avses i 23 § militära rättegångslagen,
åligger det honom att utan avbidan å slutförandet av sådan utredning
genast underrätta åklagaren.

Såsom framgår av vad nu anmärkts angående innehållet i 22 § militära
rättegångslagen har prövningen av frågan om måls hänskjutande till åklagaren
förutsatts skola ske utan att någon särskild utredning är att tillgå
såsom grundval för denna prövning. Det är vid sådant förhållande uppenbart
att, då i lagrummet stadgas skyldighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att så snart han på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om där avsett brott under vissa särskilt angivna förutsättningar
hänskjuta målet till åklagaren, däri måste inläggas att hänskjutande skall

ske så snart på grund av inkommen anmälan eller med hänsyn till eljest
tillgängliga upplysningar finnes anledning antaga att brottsligt förfarande
kan föreligga. Endast om det utan vidare av omständigheterna otvetydigt
framgår att den gärning varom fråga är icke kan innefatta brottsligt förfarande,
torde den bestraffningsberättigade vara befogad att underlåta att till
åklagaren hänskjuta mål, beträffande vilket i övrigt förutsättningarna för
sådan åtgärd äro för handen.

I enlighet med det nu sagda skall således bestraffningsberättigad befattningshavare,
därest han erhållit kännedom om inträffad olyckshändelse som
medfört skada å person, genast hänskjuta målet till åklagaren, såframt
icke redan från början av omständigheterna otvetydigt framgår att olyckshändelsen
icke kan vara att tillskriva begånget tjänstefel eller annat brott.

Under åren närmast efter ikraftträdandet — den 1 januari 1949 — av
militära rättegångslagen kunde militieombudsmannen i sin ämbetsverksamhet
i ett flertal fall konstatera att innebörden av den i 22 § första stycket
nämnda lag stadgade skyldigheten att under vissa förutsättningar genast
hänskjuta uppkomna mål till åklagaren icke i allo stod klar för vederbörande
bestraffningsberättigade chefer och att till följd härav på åklagares
handläggning ankommande mål icke alls eller först i efterhand blevo föremål
för sådan handläggning. Särskilt var det därvid fråga om mål som skolat
hänskjutas till åklagaren jämlikt punkten 1 i lagrummet. För två sådana
fall, uppkomna hos vederbörande bestraffningsberättigade chefer under
åren 1950 och 1951, har redogörelse lämnats i militieombudsmannens
ämbetsberättelse (1952 s. 153 ff. och 1953 s. 98 ff.). Sedan genom arméorder
nr 601 den 1 september 1951 och marinorder nr 537 den 14 i samma
månad1 meddelats vissa bestämmelser rörande de åtgärder, som skulle vidtagas
vid inträffade olyckshändelser, och därvid i orderna angivits den närmare
innebörden av stadgandena i 22 § militära rättegångslagen, har det
vid militieombudsmannens granskningsverksamhet i betydligt mindre utsträckning
än tidigare framkommit fall av försummelse med avseende å
måls hänskjutande till åklagaren jämlikt punkten 1 i lagrummet. Sådana
fall ha dock visat sig alltjämt förekomma.

I det av militieombudsmannen senast iakttagna fallet av underlåtenhet
att till åklagaren hänskjuta mål, varom nu är fråga, voro omständigheterna
i korthet följande: I samband med vakttjänstgöring vid ett till ett regemente
hörande å annan ort förlagt förband råkade en av vaktmanskapet
genom försummelse vid handhavandet av sin kulsprutepistol avlossa ett
skott, som skadade vaktchefen i ena armen och ena benet. Händelsen, som
inträffade den 5 september 1956, rapporterades till regementschefen av ve- 1 2

1 Arméordern och marinordern äro numera upphävda och ersatta av arméorder nr 4 den

2 januari 1950 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1956, avd. D nr 2) respeklive Tjänstereglementet
för marinen del I (TjRM: I) mom. 716 It. De Inom armén och marinen sålunda
nu gällande bestämmelserna äro, såvitt i förevarande sammanhang har intresse, inbördes likalydande
och innefatta ej någon ändring i förhållande till de upphävda orderna. Även inom
flygvapnet ha meddelats bestämmelser i angivet hänseende.

derbörande kompanichef genom översändande av protokoll över verkställd
preliminär utredning. Protokollet inkom till regementet den 7 september.
Tjänsteförrättande regementschefen förordnade samma dag om militärförhör
i målet. Först sedan militärförhöret hållits, blev målet liänskjutet till
åklagaren. Den, som avlossat skottet, åtalades senare och dömdes för sin
försummelse vid vapnets handhavande samt förpliktades utgiva skadestånd
till vaktchefen.

Tjänstförrättande regementschefen anförde i förklaring till militieombudsmannen:
Han kunde numera icke erinra sig vilka överväganden från
hans sida som kunde ha föregått förordnandet om militärförhör. Vid genomläsning
av protokollet över den preliminära utredningen måste han
emellertid ha fått klart för sig, att olyckshändelsen medfört skada å person
och att det sålunda fanns enskild målsägande. Då han ett flertal år under
sin tjänstetid tjänstgjort såsom stabschef och i denna egenskap föredragit
rättsärenden, kände han väl till att ett mål av denna art ofördröjligen
skulle hänskjutas till åklagaren. Åtgärden att ändock förordna om militärförhör
måste därför bero på ett förbiseende från hans sida.

Militieombudsmannen fann sig — under framhållande av vikten av att
innebörden av gällande bestämmelser angående militära måls hänskjutande
till åklagaren noggrant beaktades — kunna låta bero vid den av tjänstförrättande
regementschefen avgivna förklaringen och företog ej vidare
åtgärd i ärendet.

4. Frågor rörande bland annat tillämpning av föreskrifterna om till vilken
åklagare militärt brottmål skall hänskjutas och om laga domstol i sådana mål

Vid militieombudsmannens inspektion den 7 maj 1956 av landsfiskalens
i Ronneby distrikt handläggning av militära mål antecknades följande.

Värnpliktige nr 2152-11-45 K. G. Magnér, truppregistrerad vid Blekinge
flygflottilj, inkallades för fullgörande av repetitionsövning — omskolning i
luftbevakningstjänst — vid Kalmar flygflottilj under tiden den 14 september—den
15 oktober 1955. I en den 1 oktober 1955 till chefen för Kalmar
flygflottilj inkommen rapport anmälde värnpliktige sergeanten E. Björnson,
att Magnér som i vederbörlig ordning påbörjat fullgörande av repetitionsövningen
saknades efter permissionstidens utgång den 18 september 1955,
att Magnér företett ett den 19 september 1955 utfärdat läkarintyg i vilket
uttalades att Magnér på grund av sjukdom icke lämpligen kunde inställa
sig till militärtjänstgöring under tiden från och med den 19 till och med
den 25 september, samt att vid företaget försök att per telegram nå kontakt
med Magnér den 29 september från telegramrummet meddelats att Magnér
icke var anträffbar. Å rapporten hade sedermera tecknats följande: »Med
hänvisning till RL 12 § anhålles att målet övertages av C F 17. Magnérs
utrustning och vapen (gevär) ej återlämnat. Kalmar 26/10 1955. Th. Stål -

handske. Flottiljchef.» Sedan chefen för Blekinge flygflottilj hos landsfiskalen
i Ronneby distrikt hemställt om vidtagande av åtgärder för rättslig behandling
av ärendet samt genom landsfiskalens försorg förundersökning
verkställts, dömdes Magnér på åtal av landsfiskalen den 8 februari 1956
av Östra och Medelsta domsagas häradsrätt jämlikt 26 kap. 12 § strafflagen
för rymning, bestående i att han efter den 25 september 1955 olovligen
uteblivit från Kalmar flygflottilj, till fängelse en månad.

Sedan från Stålhandske begärts upplysning rörande anledningen till att
icke målet mot Magnér jämlikt 22 § första stycket 2. militära rättegångslagen
hänskjutits till stadsfiskalen i Kalmar i stället för att överlämnas till
chefen för Blekinge flygflottilj, anförde Stålhandske i avgivet yttrande:
Magnér vore truppregistrerad vid Blekinge flygflottilj och skulle därför anses
tillhöra nämnda förband. Eftersom Magnérs tjänstgöringstid vid Kalmar
flygflottilj uppgick till endast fyra dagar, begärde Stålhandske att chefen
för Blekinge flygflottilj skulle övertaga målet. Efter ytterligare övervägande
av den föreliggande frågan vore Stålhandske numera fullt på det
klara med att målet, med hänsyn till bestämmelserna i 8 § militära rättegångslagen,
bort jämlikt 22 § första stycket 2. nämnda lag överlämnas till
stadsfiskalen i Kalmar för vidare behandling. Stålhandske beklagade det
förelupna misstaget och komme att framdeles ha särskild uppmärksamhet
riktad på frågor av förevarande art.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 26 september 1956 till Stålhandske
följande.

Enligt 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål göras —
förutom hos åklagare eller polismyndighet — hos den befattningshavare
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte.
Enligt 22 § första stycket samma lag åligger det den bestraffningsberättigade
befattningshavaren att under vissa angivna förutsättningar genast
hänskjuta målet till åklagaren. Sådant hänskjutande skall enligt lagrummet
ske bl. a. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål. Enligt 22 §
andra stycket militära rättegångslagen gäller att — utom i fall där hovrätt
är första domstol eller då krigsrätt är inrättad — målet skall hänskjutas till
åklagare vid den underrätt som enligt 70 § samma lag är domstol för avdelningen.
Domstol för avdelning av krigsmakten är enligt sistnämnda paragraf
allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort, där ej Konungen
beträffande viss avdelning förordnat att annan allmän underrätt
skall vara domstol för avdelningen.

Sedan Magnér i förevarande fall inkallats för fullgörande av repetitionsövning
vid Kalmar flygflottilj under tiden den 14 september—den 15 oktober
1955 samt Magnér enligt till Eder inkommen anmälan därunder gjort
sig skyldig till rymning, har Ni den 26 oktober 1955 överlämnat målet till
chefen för Blekinge flygflottilj för vidare handläggning. Eder nämnda åt 3

—561628. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

gärd kan icke anses förenlig med en riklig tillämpning av hithörande bestämmelser.

Enligt 12 § militära rättegångslagen tillkommer bestraffningsrätt i disciplinmål
vissa angivna befattningshavare — däribland chef för flygflottilj
— envar dock endast över den personal som står under hans befäl. Då
Magnér under den repetitionsövning han hade att fullgöra vid Kalmar flygflottilj
otvivelaktigt var ställd under Edert befäl, ankom det på Eder att
därunder utöva bestraffningsrätt i disciplinmål över Magnér. Dylik behörighet
tillkom däremot icke chefen för Blekinge flygflottilj, oaktat Magnér
var truppregistrerad vid nämnda förband. Det tillkom alltså Eder att i anledning
av den anmälan, som den 1 oktober 1955 ingavs mot Magnér, pröva
huruvida målet angående rymningsbrottet skulle handläggas i den för disciplinmål
stadgade ordningen eller hänskjutas till åklagaren. Någon dylik
prövning har icke verkställts av Eder, utan har Ni den 26 oktober överlämnat
målet till chefen för Blekinge flygflottilj. Enär vid sistnämnda tidpunkt
Magnér icke längre stod under militärt befäl och straff för brottet därför,
enligt 8 § militära rättegångslagen, icke kunde åläggas i disciplinmål, hade
det då ålegat Eder att i stället jämlikt 22 § första stycket 2. militära rättegångslagen
hänskjuta målet till stadsfiskalen i Kalmar i egenskap av åklagare
vid rådhusrätten i Kalmar, som är domstol för Kalmar flygflottilj.
Eder åtgärd att överlämna målet till chefen för Blekinge flygflottilj har medfört
att målet kommit att hänskjutas till annan åklagare än den som enligt
bestämmelserna i militära rättegångslagen haft att i första hand taga befattning
med målet.

Att Ni icke hänskjutit målet till stadsfiskalen i Kalmar kan möjligen ha
föranletts därav att Ni med hänsyn till att Magnér hade sitt hemvist i Rödeby
och andra omständigheter ansåg det lämpligast att målet handlades
vid Östra och Medelsta domsagas häradsrätt i stället för vid rådhusrätten
i Kalmar. I anledning härav må framhållas följande. Att målet, enligt vad
ovan anförts, skolat av Eder hänskjutas till stadsfiskalen i Kalmar innebär
icke att därmed även var avgjort att åtal i målet skulle upptagas av rådhusrätten
i Kalmar. Reglerna om vilken eller vilka domstolar i första instans
som äro behöriga att upptaga åtal i militära mål återfinnas i 71—75 §§
militära rättegångslagen. Bestämmelserna innehålla i huvudsak följande.
Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring
vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte
hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde (71 § första stycket).
Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu sagts,
må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det
lämpligt (71 § andra stycket). Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av
rätten i den ort där brottet förövades eller av den rätt där den misstänkte
skall svara i tvistemål i allmänhet, om rätten med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner synnerliga skäl föranleda
därtill (78 g). Tillämpningen av dessa regler om laga domstol i militära

brottmål ankommer emellertid icke i någon mån på vederbörande i disciplinmål
bestraffningsberättigade befattningshavare utan åvilar helt åklagarmyndigheter
och domstolar.

Jag låter bero %id de uttalanden som innefattas i det anförda.

5. Bestraffningsberättigad befattningshavare, som hänskjutit militärt brottmål
till åklagaren, skall — därest tjänstgöringsplatsen för den misstänkte
ändras — underrätta eventuell ny bestraffningsberättigad chef om målet, varjämte
uppgift om den ändrade tjänstgöringsplatsen skall lämnas till åklagaren

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente för december

1955 uppmärksammades att värnpliktige nr 350206-891 J. A. Gustafsson
ålagts dels den 15 november 1955 av Luleå tingslags häradsrätt arrest i tio
dagar för fylleri och skadegörelse begångna den 29 juli 1955 och dels den
16 november 1955 av regementschefen översten A. G. Hallström arrest i tre
dagar för tjänstefel begånget den 11 november 1955.

Sedan från Hallström infordrats yttrande rörande anledningen till att målet
angående tjänstefel avgjorts av honom i stället för att hänskjutas till
åklagaren (22 § första stycket 7. militära rättegångslagen), anförde Hallström:
Gustafsson tjänstgjorde till och med den 3 augusti 1955 vid Kiruna—
Jokkmokks försvarsområde, under vilken tjänstgöring han gjorde sig skyldig
till ifrågavarande fylleri och skadegörelse. Målet härom hänsköts av försvarsområdesbefälhavaren
till landsfiskalen i Kiruna distrikt och blev av
denne den 18 oktober överlämnat till landsfiskalen i Bodens distrikt, enär
Gustafsson den 4 augusti överförts till Norrbottens regemente. När Hallström
den 16 november meddelade beslut i målet angående tjänstefel, saknade han
kännedom om det vid häradsrätten anhängiggjorda målet mot Gustafsson.

Sedan upplysning begärts av försvarsområdesbefälhavaren översten N.
Jonson huruvida, när Gustafsson överfördes till Norrbottens regemente,
underrättelse lämnats chefen för nämnda regemente om det mot Gustafsson
anhängiggjorda målet angående fylleri och skadegörelse samt, därest så
icke skett, rörande anledningen därtill, anförde Jonson i ett den 24 maj

1956 dagtecknat yttrande: Underrättelse om nämnda mål hade icke tillställts
regementet. Om anledningen därtill hade Jonson, som vid den ifrågavarande
tiden varit ledig för semester, inhämtat följande. Enligt meddelande
från sjätte militärbefälsstaben den 28 juli 1955 skulle fyra ekonomivärnpliktiga,
om möjligt före den 1 augusti, överföras till Norrbottens regemente
enligt direkt överenskommelse mellan berörda förbandschefer. På grund
därav överfördes till nämnda regemente två värnpliktiga, däribland Gustafsson,
den 4 augusti och två den 10 augusti. Detta upptogs på försvarsområdesorder
den 9 augusti. Kontrollkort angående målet om fylleri och skadegörelse
hade upprättats den 1 augusti, vilken dag målet även hänskjutits
till åklagaren. Kontrollkortet hade upprättats av expeditionsunderofficeren,

som till och med den 3 augusti vikarierade för ordinarie straffregisterföraren
under dennes semester. Expeditionsunderofficeren kände vid denna tid
icke till att Gustafsson skulle överföras till regementet, överlämning mellan
expeditionsunderofficeren och straffregisterföraren ägde rum på morgonen
den 5 augusti, därvid på grund av expeditionsunderofficerens avresa för semester
tidsnöd förelåg. Anledningen till att vederbörlig underrättelse om
målet icke tillställts regementet syntes vara att den nämnda försvarsområdesordern
tillkom först efter det Gustafsson redan överförts i förening med
att handlingarna i målet icke upprättats av den ordinarie straffregisterföraren
själv.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 24 september 1956 till
Jonson följande.

Enligt 22 § första stycket 7. militära rättegångslagen åligger det bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest
erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas som militärt mål, att genast hänskjuta målet till åklagaren, om
civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den
misstänkte antages ha begått, och ej genom målets hänskjutande vållas
uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden. Kännedom om huruvida
utredning hos civil myndighet pågår angående annat brott, som den
misstänkte antages ha begått, erhåller den bestraffningsberättigade genom
granskning av de vid förbandet upprättade kontrollkorten. I 24 § andra
stycket militära rättsvårdskungörelsen föreskrives att, innan disciplinmål
avgöres, genom granskning av kontrollkorten skall utrönas huruvida vederbörande
samtidigt är misstänkt för annat brott.

Därest det hos civil myndighet anhängiga målet hänskjutits till åklagare
av den bestraffningsberättigade själv, skall enligt 15 § första stycket rättsvårdskungörelsen
kontrollkort angående målet ha upprättats när anmälan
angående brottet gjordes hos den bestraffningsberättigade. Genom särskilda
bestämmelser i militära rättegångslagen och rättsvårdskungörelsen är sörjt
för att kontrollkort angående målet skall finnas upprättat hos den bestraffningsberättigade,
även om anmälan angående brottet i stället gjorts direkt
hos åklagare eller polismyndighet. I sådant fall åligger det enligt 80 § andra
stycket militära rättegångslagen den, som inleder förundersökning angående
brottet, att genast underrätta den bestraffningsberättigade därom. I anslutning
härtill föreskrives i 15 § andra stycket rättsvårdskungörelsen att
kontrollkort beträffande målet skall upprättas, så snart underrättelse om
förundersökningen inkommit.

Stundom inträffar att, sedan ett militärt brottmål hänskjutits till åklagare
av en bestraffningsberättigad chef, den misstänkte innan målet ännu
avgjorts förflyttas till annat förband och därigenom kommer att lyda under
annan bestraffningsberättigad chef. För att i dylikt fält den i 24 § rättsvårdskungörelsen
föreskrivna granskningen av kontrollkort skall fungera
tillfredsställande, förutsättes uppenbarligen att den nye bestraffningsberät -

tigade chefen i samband med överflyttningen erhåller underrättelse om
tidigare hänskjutet ännu icke avslutat mål, så att kontrollkort angående målet
kan upprättas jämväl vid det förband till vilket överflyttningen skett.
Bestämmelse, vari sådan underrättelseskyldighet ålägges, saknas i rättsvårdskungörelsen
men finnes däremot intagen i ett den 24 maj 1951 av
överbefälhavaren utfärdat meddelande angående åtgärder beträffande den
militära rättsvården. I nämnda meddelande (mom. 7) anbefalles följande:
»Ändras tjänstgöringsplatsen för person, beträffande vilken mål överlämnats
till åklagaren, skall uppgift om den nya tjänstgöringsplatsen delgivas
åklagaren. Därjämte skall den bestraffningsberättigade chef, under vilken
den tilltalade kommer att lyda, underrättas om målet.»

I förevarande fall är upplyst att, sedan målet mot Gustafsson angående
fylleri och skadegörelse den 1 augusti 1955 av tjänstförrättande försvar sområdesbefälhavaren
hänskjutits till åklagaren, Gustafsson den 4 augusti överförts
till Norrbottens regemente samt att därvid, med åsidosättande av ovannämnda
av överbefälhavaren utfärdade föreskrift, underrättelse om det mot
Gustafsson anhängiggjorda målet icke lämnats regementet. På grund av
denna underlåtenhet har, då Gustafsson sedermera under sin tjänstgöring
vid regementet gjort sig skyldig till nytt brott, särskilt straff därför kommit
att ådömas av regementschefen utan beaktande av att upptagandet vid häradsrätten
av målet angående fylleri och skadegörelse bort föranleda att
även målet rörande det nya brottet hänskjutits till åklagaren.

Med hänsyn till vad i Edert yttrande anförts om anledningen till det fel,
som sålunda begåtts, samt omständigheterna i övrigt låter jag bero vid de
uttalanden som innefattas i det anförda.

Vederbörande straffregisterförare skulle genom Jonsons försorg erhålla
del av militieombudsmannens skrivelse.

6. Fråga rörande vem det åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära
rättegångslagen underrätta vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare
om att förundersökning inletts i militärt brottmål

Vid militieombudsmannens inspektion av Göta flygflottilj den 18 november
1955 antecknades följande i samband med granskning av kontrollkortbrottmål.

Sedan värnpliktige nr 340302-541 L. H. Johansson av militäråklagaren i
Göteborg ställts under åtal vid Göteborgs rådhusrätt hl. a för det han den
20 december 1954 å allmän plats i Göteborg iklädd militär tjänstedräkt uppIrätl
berusad av starka drycker och betett sig på sätt som varit ägnat att
väcka allmän förargelse, fann rådhusrätten genom dom den 18 augusti 1955
att Johansson begått de ifrågavarande gärningarna men att han jämlikt 5
kap. 5 § strafflagen icke kunde fällas till ansvar för dem. Å baksidan av

det till målet hörande kontrollkortet var antecknat att flottiljen först genom
rådhusrättens dom erhållit kännedom om gärningarna.

Med anledning härav infordrade militieombudsmannen, under hänvisning
till 80 § andra stycket militära rättegångslagen, upplysning från militäråklagaren
G. Lindeblad rörande anledningen till att icke, i enlighet med vad
i nämnda lagrum föreskrives, flottiljchefen erhållit underrättelse om Johanssons
förseelser redan i samband med att förundersökning angående dem
inletts.

I avgivet yttrande anförde Lindeblad: Anmälan om de aktuella brotten
hade gjorts hos polismyndigheten i Göteborg, som också inlett och slutfört
förundersökningen. Åklagarmyndigheten hade erhållit vetskap om brotten
först den 28 januari 1955, då från poliskammaren till åklagarmyndigheten
inkommit en den 27 januari 1955 dagtecknad, vid polismyndighetens andra
valdistrikt upprättad rapport angående brotten. Sedan t. f. militäråklagaren
C. G. Wijk den 3 februari 1955 meddelat beslut om att Johansson skulle
åtalas för brotten och den 8 februari utfärdat stämningsansökan, förde Lindeblad
den 18 augusti 1955 talan i målet vid rådhusrätten. Då det sålunda varit
kommissarien i andra vaktdistriktet, som i förevarande fall mottagit anmälan
om brotten och inlett förundersökningen om dessa, hade det alltså ålegat
honom att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
flottiljchefen därom. Lindeblad hade den 30 december 1955 talat med
vederbörande kommissarie i andra vaktdistriktet, som därvid upplyst att
han vid den aktuella tiden ej haft kännedom om den ifrågavarande föreskriften
i militära rättegångslagen men att han genom skriftlig order den 1
december 1955 från poliskammaren blivit upplyst om sin skyldighet i berört
hänseende; efter nämnda dag hade förbandscheferna alltid underrättats
om inledd förundersökning i militära brottmål. — Under oktober och
november 1955 hade en del förbandschefer hos Lindeblad påtalat, att de erhållit
vetskap om att förundersökning verkställts rörande krigsmäns militära
förseelser först då domen ankommit från rådhusrätten. I samtliga dessa
fält hade situationen varit den att anmälan inkommit till polismyndigheten,
som inlett och slutfört förundersökning utan åklagarmyndighetens vetskap.
Sedan Lindeblad i anledning härav hänvänt sig till poliskammaren, hade
förutberörda order utfärdats.

Från poliskammaren i Göteborg införskaffades avskrift av den av Lindeblad
omtörmälda ordern. I denna, som var utfärdad av polismästaren den
1 december 1955, uttalades att på förekommen anledning uppmärksamheten
riktades på innehållet i 80 § militära rättegångslagen, varjämte anbefalldes
att den i nämnda lagrums andra stycke stadgade underrättelseskyldigheten
skulle fullgöras skyndsamt och senast andra vardagen efter det förundersökningen
inletts. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 19 juni 1956 till polismästaren
i Göteborg följande.

I 80 § första stycket militära rättegångslagen föreskrives att, därest anmälan
om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, den som mottagit
anmälan skall, om ej annan målsägande än kronan finnes och saken synes
kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa förundersökning
överlämna målet till den som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte; förundersökning skall dock verkställas,
om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga
skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; förundersökning må ock
äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat
brott som den misstänkte antages ha begått. I andra stycket samma paragraf
stadgas följande: »Inledes förundersökning, skall den som närmast äger
bestraffningsrätt i disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.
»

Med den ifrågavarande bestämmelsen om skyldighet att underrätta bestraffningsberättigad
chef om inledd förundersökning avses bl. a. att förhindra,
att militärt brottmål blir föremål för handläggning och avgörande i
disciplinär ordning samtidigt som förundersökning hos civil myndighet pågår
rörande annat av den misstänkte begånget brott av beskaffenhet att fråga
om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. Bestämmelsen har
samband med andra stadganden i militära rättegångslagen och militära
rättsvårdskungörelsen syftande till att i militära mål säkerställa tillämpningen
av den i 4 kap. 1 § strafflagen fastställda principen om utmätande
av gemensamt straff. I 15 § andra stycket rättsvårdskungörelsen föreskrives
sålunda att, därest på grund av anmälan som skett hos civil myndighet förundersökning
inledes rörande brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför
skall handläggas som militärt mål, kontrollkort beträffande målet skall
upprättas, så snart underrättelse om förundersökningen inkommit. I 24 §
andra stycket nämnda kungörelse stadgas att, innan disciplinmål avgöres,
genom granskning av upprättade kontrollkort skall utrönas, huruvida vederbörande
samtidigt är misstänkt för annat brott. I 22 § första stycket 7.
militära rättegångslagen har vidare föreskrivits skyldighet för bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om brott av ifrågavarande art, att genast hänskjuta målet till
åklagaren, om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat
brott, som den misstänkte antages ha begått, och genom målets hänskjutande
ej vållas uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden.

I 80 § andra stycket militära rättegångslagen angives icke vem det åligger
att underrätta bestraffningsberättigad chef om inledd förundersökning.
Detta har, enligt vad jag under min inspektionsverksamhet uppmärksammat,
stundom föranlett tvekan om vem underrättelseskyldigheten åvilar. I
anledning härav vill jag anföra följande.

Förundersökning rörande brott, som hör under allmänt åtal, inledes i allmänhet
av polismyndighet. Med polismyndighet avses i förevarande sammanhang
enligt 7 kap. 9 § rättegångsbalken — vilket lagrum på grund av

bestämmelsen i 6 § militära rättegångslagen äger tillämpning jämväl med
avseende å rättegången i militära mål — förutom åklagare, som har befattning
med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och
befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet vilken enligt den för
honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i
annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. Förundersökningen
kan emellertid inledas även av åklagare, som ej tillika är polismyndighet.
Har förundersökningen inletts av polismyndighet, skall enligt bestämmelse
i 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken åklagaren, så snart
någon skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl
finnes påkallat, övertaga ledningen av undersökningen. Då underrättelse
enligt 80 § andra stycket militära rättegångslagen enligt vad som föreskrives
i lagrummet skall göras genast, kommer i allmänhet underrättelseskyldigheten
att åvila den polismyndighet, som inlett förundersökningen. I de
mera sällan förekommande fall då åklagare, som ej är polismyndighet, själv
inlett förundersökningen, åvilar underrättelseskyldigheten honom. Stundom
inträffar att det först sedan förundersökning angående ett brott pågått någon
tid framkommer att brottet är av beskaffenhet att fråga om ansvar för
brottet skall handläggas som militärt mål. I dylika fall får underrättelseskyldigheten
anses åligga den myndighet, under vars ledning förundersökningen
vid sådan tidpunkt bedrives.

Att den ifrågavarande underrättelseskyldigheten försummats har stundom
föranletts därav att förundersökningen väsentligen avsett brott av icke militärmåls
natur; den misstänkte har t. ex. gjort sig skyldig till, förutom en
serie allmänna brott, en bagatellartad förseelse av beskaffenhet att fråga
om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. Även i dylika fall gäller
skyldigheten att underrätta den bestraffningsberältigade chefen om förundersökningen.

I förevarande fall är upplyst, att anmälan rörande de av Johansson begångna
brotten gjorts till kommissarien i andra vaktdistriktet hos polismyndigheten
i Göteborg och att denne även inlett förundersökning angående
brotten. Det har vid sådant förhållande ålegat nämnde kommissarie att genast
efter det förundersökningen inletts underrätta chefen för Göta flygflottilj
därom.

Med hänsyn till omständigheterna och då det kan förväntas att efter utfärdande
av polismästarens ovanberörda order den i 80 § andra stycket
militära rättegångslagen stadgade underrättelseskyldigheten blir behörigen
iakttagen hos polismyndigheten i Göteborg, företager jag ej vidare åtgärd
i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Lindeblad.

7. Dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente för mars
1956 uppmärksammades att regementschefen översten A. G. Hallström ålagt
värnpliktige nr 360831-893 J. H. Åström dels genom beslut den 15 februari
1956 arrest i sju dagar för undanhållande och dels genom beslut den 25 i
samma månad arrest i sex dagar för övergivande av post, bestående i att
Åström på morgonen den 7 februari 1956 under tjänstgöring som post lämnat
poststället utan tillstånd och lagt sig i ett tält.

Sedan från Hallström begärts yttrande angående anledningen till att bestraffning
för brotten icke ålagts på en gång, därvid hänvisades till 24 §
militära rättsvårdskungörelsen, anförde Hallström i en den 2 juni 1956 till
militieombudsmannen inkommen skrivelse: Anmälan beträffande brottet
övergivande av post vore dagtecknad den 13 februari och inkom till regementsexpeditionen
först den 15 februari efter det straffbeslutet rörande undanhållandebrottet
meddelats. Vid meddelandet av sistnämnda straffbeslut
saknade Hallström därför kännedom om att Åström gjort sig skyldig även
till övergivande av post. Orsaken till att anmälan inkom så sent syntes vara
att brottet begåtts under en samövning med fältarbetsskolan, vilken övning
slutade på eftermiddagen lördagen den 11 februari. Först nästfoljande söckendag
den 13 februari blev anmälan upprättad och inlämnad till kompanichefen,
som i sin tur översände den till regementsexpeditionen.

Med anledning härav begärdes yttrande från fänriken B. Moberg, som ingivit
ifrågavarande anmälan för övergivande av post, rörande anledningen
till dröjsmålet med anmälans upprättande och ingivande, varjämte hemställdes
att Hallström ville avgiva eget vidare yttrande i saken.

Moberg anförde: Under samövningen med fältarbetsskolan, vilken övning
ägde rum under tiden den 6—den 11 februari 1956, var han intill den 9 februari
på eftermiddagen ensamt befäl på plutonen. Hans tjänst var därför
mycket betungande. Anmälan angående Åströms ifrågavarande förseelse
syntes i dåvarande läge mindre betydelsefull. Den 9 februari på kvällen lämnade
Moberg kompaniet i övningsterrängen för att påföljande dag förbereda
utbildning av befäl ur inneliggande repetitionsövningsförband, vilken utbildning
han skulle leda. Nämnda utbildning ägde sedan rum den 11 februari.
Vid Mobergs återkomst till kompaniet måndagen den 13 februari inlämnade
han omedelbart skriftlig anmälan angående Åströms förseelse.

Hallström anförde: Moberg hade underlåtit alt snarast insända anmälan
angående Åströms förseelse och därigenom av försummelse åsidosatt vad
honom ålegat. Nödvändigheten av alt insända anmälan snarast syntes icke
ha stått klar för Moberg, vilket nog finge tillskrivas hans ungdom och bristande
rutin beträffande handläggning av rättsärenden. I viss mån syntes
även den arbetsbörda, som ålegat honom, och det förhållandet att han tagits
i anspråk för utbildning av repetitionsövningspersonal och förberedelser härför
ha bidragit till att anmälan försenats.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 22 september 1956 till Hallström
följande.

Såsom en allmän regel gäller att ärenden rörande av krigsmän begångna
disciplinära brott och förseelser skola — såväl av vederbörande militära befattningshavare
som av de civila myndigheter, vilka ha att taga befattning
med militära brottmål — behandlas med största möjliga skyndsamhet. Icke
minst angeläget är därvidlag givetvis att anmälan rörande brottet göres utan
dröjsmål. Att en militär befattningshavare gör sig skyldig till dröjsmål med
ingivande av sådan anmälan torde under normala förhållanden endast undantagsvis
förekomma. Däremot har i flera av mig uppmärksammade fall
inträffat att dröjsmål med ingivande av anmälan förekommit i samband
med övningar utom den ordinarie förläggningsorten, beroende på att vederbörande
befattningshavare låtit anstå med att göra anmälan till dess han
efter övningarnas slut återkommit till förläggningsorten. Underlåtenheten
att vid dylika övningar omedelbart anmäla brott har påtalats i meddelande
från överbefälhavaren den 31 mars 1952 angående åtgärder beträffande den
militära rättsvården. I nämnda meddelande (mom. 1) anbefalles i anledning
härav följande: »Brott skola ofördröjligen anmälas. Kräver ärendet
handläggning av bestraffningsberättigad chef skall anmälan snarast vidarebefordras
till denne. Personalen — framför allt till repetitionsövningar inkallat
reservbefäl -— skall instrueras om dessa bestämmelser.» Jämväl i
Handbok i militär rättsvård (s. 58) har inskärpts vikten av att anmälan
upprättas och ingives ofördröjligen efter brottets begående även vid övning
utom ordinarie förläggningsort.

I förevarande fall har anmälan rörande den förseelse, vartill Åström gjort
sig skyldig den 7 februari 1956, av Moberg ingivits först då han den 13 februari
efter samövningens slut återkommit till sitt kompani. Med hänsyn
till den ringa tid som behövt tillsättas för att skriva en anmälan av det
enkla slag varom här var fråga, är det uppenbart att vad Moberg i sitt yttrande
anfört om andra tjänsteåligganden icke utgjort något hinder för honom
att genast ingiva anmälan rörande förseelsen. Därest så skett hade
regementschefen erhållit kännedom om förseelsen i sådan tid att gemensam
bestraffning av förseelsen och det undanhållande, vartill Åström gjort sig
skyldig, kunnat åstadkommas.

Jag låter bero vid de uttalanden som innefattas i det ovan anförda.

Moberg skulle genom Hallströms försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

8. Fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani kunnat —
med förbigående av tillrättavisningsberättigad kompanichef — uppdragas åt

högre chef

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av sjökrigsskolan
den 29 juli 1955 uppmärksammades att i de för tjänsten vid
sjökrigsskolan gällande, av skolchefen fastställda föreskrifterna intagits en
bestämmelse av innehåll att åt souschefen vid skolan jämlikt 66 § militära
rättegångslagen uppdragits tillrättavisningsrätt över femte kompaniet.

I anledning härav anmärktes vid inspektionen följande: Rätt att ålägga
tillrättavisning tillkomme enligt 66 § militära rättegångslagen — förutom
befattningshavare som ägde bestraffningsrätt i disciplinmål — bl. a. chef för
bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller marinen gentemot
all personal som stode under hans befäl samt, såvitt anginge underlydande
manskap, chef för kompani eller däremot svarande avdelning. Vad
anginge souschefen vore denne visserligen enligt ovan omförmälda föreskrifter
chef för skolans kasernavdelning och hade befälsrätt jämväl över
femte kompaniets personal. Kasernavdelningen kunde emellertid knappast
anses utgöra vare sig mot bataljon eller mot kompani svarande avdelning. Vad
i 66 § militära rättegångslagen föreskrivits om tillrättavisningsrätt för chef
för dylik avdelning torde således icke medföra behörighet för souschefen att
utöva tillrättavisningsrätt. Souschefen inginge icke heller bland de befattningshavare
som enligt lagrummet i övrigt tillagts behörighet att utöva
tillrättavisningsrätt. Dylik rätt kunde med stöd av bestämmelserna i lagrummet
icke utövas av andra befattningshavare vid skolan än av kompanicheferna
såvitt gällde manskap tillhörande respektive kompanier samt av
skolchefen beträffande all militär personal vid skolan.

Sedan yttrande infordrats från skolchefen, kommendören S. Hermelin,
i anledning av vad sålunda anmärkts, anförde Hermelin i en den 6 september
1955 dagtecknad skrivelse: Åt bestämmelsen i 66 § militära rättegångslagen
om tillrättavisningsrätt för chef för kompani eller däremot svarande
avdelning hade av Hermelin givits den tolkningen att dylik rätt tillkomme
allenast befattningshavare med officers ställning. Med anledning härav och
då såsom chef för skolans femte kompani vore placerad en underofficer hade
genom den ifrågavarande föreskriften tillrättavisningsrätten över femte
kompaniet uppdragits åt souschefen. Hermelin hemställde att militieombudsmannen
ville taga under förnyad prövning huruvida icke den härutinnan
gällande ordningen kunde bibehållas. Souschefen vore närmast högre
chef för chefen för femte kompaniet och syntes i denna sin egenskap kunna
betraktas såsom bataljonschef.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till skolchefen den 17 december
1955 följande: Den omständigheten att chef för kompani hade underofficers
grad utgjorde intet hinder för utövande av tillrättavisningsrätt. Den ifrågavarande
föreskriften, varigenom åt souschefen uppdragits tillrättavisningsrätt
över femte kompaniet, torde innebära att chefen för nämnda kompani

fråntagits en tillrättavisningsrätt som enligt 66 § militära rättegångslagen
tillkomme honom. En dylik ordning kunde icke godtagas. Därtill komme
att, såsom vid inspektionen framhållits, kasernavdelningen icke torde utgöra
vare sig mot bataljon eller kompani svarande avdelning, vid vilket förhållande
del souschefen tillkommande chefskapet över nämnda avdelning
icke medförde behörighet att utöva tillrättavisningsrätt. Med hänsyn till
det anförda syntes anledning föreligga till övervägande huruvida icke den
ifrågavarande föreskriften om tillrättavisningsrätt för souschefen över femte
kompaniet borde upphävas.

I skrivelse till militieombudsmannen den 21 februari 1956 meddelade
tjänstförrättande skolchefen majoren S. Lindblad, att rätten att ålägga tillrättavisning
vid femte kompaniet upphävts för souschefens vidkommande och
skulle utövas av kompanichefen.

Vid slutlig prövning av ärendet fann tjänstförrättande militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid vad sålunda förekommit samt avskrev ärendet
från vidare handläggning.

9. Fråga om tillämpning av bestämmelserna om beslag å och förverkande
av spritdrycker m. m., då krigsman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Göteborgs
rådhusrätt den 13—den 18 juli 1956 uppmärksammades bl. a. följande.

Militäråklagaren stadsfiskalen G. Lindeblad påstod vid rådhusrätten ansvar
å överfuriren nr 1586-28-36 F. Larsson, Göta artilleriregemente, jämlikt
25 kap. 4 § och 26 kap. 14 § strafflagen för tjänstefel och onykterhet i
tjänsten samt yrkade därjämte att två buteljer innehållande tillhopa
65 centiliter brännvin och en butelj innehållande en tredjedels liter
eau de vie, som tagits i beslag hos Larsson, måtte förklaras förverkade.
Åklagaren åberopade till stöd för förverkandeyrkandet 3 § lagen den 13
juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. in. samt
Kungl. Maj :ts cirkulär den 19 november 1948 till polismyndigheterna samt
de militära befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål angående
tillämpningen i sådana mål av lagen den 13 juni 1941. Av handlingarna
i målet framgick vidare, att spritdryckerna beslagtagits hos Larsson
av dagmajoren vid regementet kaptenen P. Koch med stöd av cirkuläret.
Genom dom den 25 november 1955 fällde rådhusrätten Larsson till ansvar
i enlighet med åklagarens yrkande samt förklarade den i beslag tagna
spriten förverkad till kronan.

Till inspektionsprotokollet antecknades vidare följande: Enligt 1 § i förenämnda
lag skulle, därest spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel
därför påträffades hos person, som av polisman beträddes med

fylleri, egendomen av polismannen tagas i beslag. Av 3 § i lagen framginge
att egendom som sålunda tagits i beslag skulle, därest talan om ansvar
väcktes och den åtalade funnes ha begått brottet, dömas förverkad, såvida
ej särskilda omständigheter till annat föranledde. I cirkuläret den 19 november
1948 utsädes, att behörighet att verkställa beslag enligt lagen den
13 juni 1941 tillkomme, förutom civil polisman, även militär personal som
hade att ingripa då krigsman beträddes med onykterhet i tjänsten eller fylleri.
— Av de återgivna föreskrifterna i lagen framginge att där avsett beslagtagande
och förverkande kunde ifrågakomma allenast därest vederbörande
beträddes med respektive dömdes för fylleri. Härmed vore uppenbarligen
att jämställa det fall att vederbörande beträddes med och dömdes för onykterhet
i tjänsten under sådana omständigheter att ansvar för fylleri i och
för sig kunnat ådömas. I förhållande till de generella bestämmelserna om
fylleri vore nämligen straffbestämmelsen i 26 kap. 14 § strafflagen om onykterhet
i tjänsten ett specialstadgande, och en gärning som utgjorde onykterhet
i tjänsten kunde alltså icke dessutom medföra ansvar för fylleri. I fall
då den som gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten icke varit så berusad
att det framgått av hans åtbörder eller tal förelåge däremot ej förutsättningar
för beslagtagande och förverkande enligt lagen. Vad i cirkuläret anfördes
därom att militär personal, som hade att ingripa då krigsman beträddes
med onykterhet i tjänsten eller fylleri, ägde verkställa beslag enligt
lagen kunde givetvis icke medföra någon utvidgning av lagens tillämpningsområde.
I enlighet härmed hade förutsättningar i förevarande mål för beslagtagande
och förverkande förelegat allenast om Larssons berusningsgrad
uppfyllt rekvisiten för fylleri. Därest så ansetts vara fallet, hade förhållandet
bort åberopas av Lindeblad i förverkandeyrkandet och av rådhusrätten
i domen.

Yttranden i saken infordrades från rådhusrätten, Lindeblad och Koch.

Koch anförde: Larssons berusningsgrad uppfyllde utan tvekan rekvisiten
för fylleri. Larsson kunde endast med svårighet av två man hjälpas
fram över kaserngården. Hans ben hade verkat förlamade och ej förmått
bära honom. Något missförstånd av Kungl. Maj :ts cirkulär den 19 november
1948 förelåg sålunda icke vid beslagets verkställande.

Lindeblad uppgav: Han hade vid bestämmandet av förverkandeyrkandet
ej tänkt på, att förutsättningar för förverkande förelegat allenast om Larssons
berusningsgrad uppfyllt rekvisiten för fylleri. Lindeblad hade sålunda
varit av den uppfattningen, att spritdryckerna skulle under alla förhållanden
förklaras förverkade om ansvar ådömdes för onykterhet i tjänsten. Genom
Lindeblads felaktiga uppfattning, som tydligen delats av rådhusrätten,
hade dock Larsson ej tillfogats någon orätt. Larsson hade nämligen vid
förundersökningen erkänt, att han varit berusad. Att berusningen varit av
den svårhetsgrad som beskreves i 26 kap. 15 § strafflagen hade med önskvärd
tydlighet framgått av utredningen.

Rådhusrätten förklarade all av utredningen i målet framgick att Larssons

berusningsgrad uppfyllt rekvisiten för fylleri samt att detta av förbiseende
ej angivits i domen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 20 november 1956 till rådhusrätten
följande.

Såsom närmare utvecklats i inspektionsprotokollet och jämväl vitsordats
i de avgivna yttrandena föreligga, då fråga är om den i 26 kap. 14 § strafflagen
behandlade brottstypen onykterhet i tjänsten, förutsättningar för beslagtagande
och förverkande av anträffade rusdrycker eller ersättningsmedel
därför allenast om vederbörandes berusningsgrad uppfyllt de i 11 kap.
10 § och 26 kap. 15 § samma lag angivna rekvisiten för fylleri. Enligt vad
som upplysts har i nu förevarande fall så varit förhållandet.

Vid övervägande av uppkommen fråga huruvida behov föreligger av förtydligande
i här berört hänseende av cirkuläret den 19 november 1948 —
sådant förtydligande har förordats i de i ärendet avgivna yttrandena — har
jag funnit tillräcklig anledning till åtgärd härutinnan från min sida icke
vara för handen. Därvid har särskilt beaktats att i cirkuläret uttryckligen
angives att den behörighet att verkställa beslag, som enligt cirkuläret tilllägges
viss militär personal, avser beslag enligt lagen den 13 juni 1941, vilket
för övrigt även framgår redan av cirkulärets rubrik. Om nu anmärkta förhållande
tillbörligt uppmärksammas, bör också vid tillämpning av cirkuläret
kunna förstås att genom dess i administrativ ordning meddelade bestämmelser
icke kunnat föreskrivas att beslag får verkställas under andra
förutsättningar än som stadgas i lagen.

Med de uttalanden som innefattas i det ovan anförda är ärendet av mig
slutbehandlat.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes Lindeblad samt
chefen för Göta artilleriregemente. Koch skulle genom regementschefens
försorg erhålla del av skrivelsen.

10. Fråga om lagenligheten av att i vittneskallelse i brottmål förelägga vittnet
att uppliva sin kunskap om vad förhöret gäller genom att »taga del av

förundersökningsprotokollet»

Enligt 36 kap. 8 § rättegångsbalken må rätten förelägga den som skall
höras som vittne att, innan han infinner sig för avgivande av vittnesmål,
uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gäller genom att granska för
vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar
eller besiktiga plats eller föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet
för vittnet.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av råd -

husrätten i Enköping den 14 februari 1956 uppmärksammades att rådhusrätten
i vittneskallelser, som utfärdats i militära brottmål, förelagt vederbörande
att uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret gällde genom att
»taga del av förundersökningsprotokollet». Föreläggandet hade skett genom
utfyllande av i gängse blankettformulär till vittneskallelse förekommande
tryckt text: »Det åligger Eder, att innan Ni infinner Eder för att höras i
målet, uppliva Eder kunskap om vad förhöret gäller genom att---—

Med anledning härav anmärktes följande: Såsom framginge av 36 kap.
8 § rättegångsbalken vore i lagrummet angivet föreläggande avsett för särskilda
fall, där det vore av värde att till vittne kallad person i visst hänseende
upplivade sin kunskap om vad vittnesförhöret gällde. Det vore alltså
icke meningen att den i blankettformuläret förekommande tryckta texten
undantagslöst skulle utfyllas, utan förhållandena torde i flertalet mål vara
sådana att föreläggande varom nu vore fråga icke behövde givas och texten
således borde överstrykas. Vidare syntes det under alla omständigheter vara
mindre väl förenligt med principerna för rättegångsordningen att till vittne
kallad person anmodades kort tid innan han skulle höras vid rätten att taga
del av sin vid ett ofta långt tidigare avhållet polisförhör avgivna berättelse;
följden härav kunde nämligen bliva att vittnesmålet inför rätten komme att
innefatta ett återgivande mera av utsagan vid polisförhöret än av vittnets
vid huvudförhandlingen aktuella minnesbild av de förhållanden vittnesförhöret
avsåge (jfr 36 kap. 16 § rättegångsbalken1).

I infordrat yttrande förklarade rådhusrätten att rådhusrätten delade den
uppfattning, som kommit till uttryck i anmärkningen, samt att rådhusrätten
hade för avsikt att för framtiden noggrant följa de lämnade anvisningarna.

Tjänstförrättande militieombudsmannen lät bero vid rådhusrättens förklaring
samt avskrev ärendet från vidare handläggning.

It. Dröjsmål av hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål

Vid inspektion, som den 14 februari 1956 av tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow förrättades av rådhusrättens i Enköping handläggning
av militära mål, uppmärksammades att ett till Svea hovrätt fullföljt militärt
brottmål, vari rådhusrätten meddelat dom den 29 januari 1955, avgjorts
av hovrätten först den 27 december 1955.

Av handlingarna i målet, vilka därefter införskaffades, framgick följan 1

»Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej åberopas; dock
må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört inför rätta eller
inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall, än då vittnets utsaga vid förhöret
avviker från den tidigare utsagan eller då vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna
eller vilja yttra sig.»

de: Genom sin förenämnda dom dömde rådhusrätten korpralerna nr 341112-683 M. L. Holm och nr 360712-611 R. E. Johansson, med tillämpning av 4
kap. 1 § strafflagen samt 2, 3 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän, jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen för sådant rättsstridigt
tvång, som där omförmäles, samt jämlikt 26 kap. 7 § samma lag för våld mot
krigsman till arrest, Holm i trettio och Johansson i tjugofem dagar. Härjämte
förordnade rådhusrätten, alt domen ej skulle verkställas förrän den vunnit
laga kraft. Åklagaren, landsfiskalen i Enköpings distrikt O. Ekstedt, fullföljde
talan mot domen och yrkade att straffen måtte skärpas till straffarbete
eller i vart fall fängelse. Fullföljdsinlagan jämte rådhusrättens akt inkom
till hovrätten den 1 mars 1955, varefter målet där handlades å sjätte
avdelningen, rotel 23. Den 5 i samma månad expedierades föreläggande för
envar av Holm och Johansson att inom fjorton dagar efter erhållen del av
fullfölj dsinlagan inkomma med skriftligt genmäle. Efter meddelande från
Göta pansarlivgarde att de mottagna delgivningsförsändelserna förkommit,
expedierades den 29 mars 1955 ånyo föreläggande för envar av Holm och
Johansson att inom fjorton dagar efter delgivningen inkomma med genmäle.
Detta föreläggande delgavs Holm och Johansson den 1 april 1955. Den
18 i sistnämnda månad inkom genmäle från Johansson, varemot Holm icke
lät sig avhöra. I genmälet anhöll Johansson om lindrigast möjliga straff samt
att offentlig försvarare måtte förordnas för honom. Den 16 maj utfärdades
kallelser till huvudförhandling inför hovrätten den 7 juni 1955. I skrivelser
till parterna den 20 maj 1955 meddelades att huvudförhandlingen blivit inställd,
varjämte samma dag förordnades offentlig försvarare för Johansson.
1 skrivelser till parterna den 13 juni 1955 meddelades, att målet kunde komma
att avgöras utan huvudförhandling och att parterna ägde att inom fjorton
dagar i skriftlig inlaga till hovrätten slutföra sin talan. Den 17 juni 1955
inkom skrivelse från åklagaren att han intet hade att tillägga i målet. I en
till hovrätten den 29 juni 1955 inkommen skrift hemställde Holm om lägsta
möjliga straff samt framhöll att det vore av stor vikt med hänsyn till hans
arbete att målet snarast bleve avgjort, enär han ännu icke blivit befordrad
till furir trots godkänd genomgång av för vinnande av sådan befordran avsedd
skola. Enligt föreliggande protokoll föredrogs målet därefter den 20
oktober 1955 inför hovrätten, därvid dom beslöts. Hovrättens dom i målet
gavs, såsom tidigare nämnts, den 27 december 1955. I domen fann hovrätten
ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom, såvitt talan däremot fullföljts,
men undanröjde rådhusrättens föreskrift, att dess dom ej skulle verkställas
förrän den vunnit laga kraft. Hovrättens dom vann laga kraft.

Med hänvisning till vad handlingarna i målet sålunda utvisade anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 29 februari 1956 till
hovrätten följande: Enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter skulle
framför andra mål såsom förtursmål företagas bl. a. mål däri någon för
brott tilltalad vore dömd till arreststraff som icke skulle verkställas om klagan
i målet fördes. I cirkulär den 11 maj 1951 hade Kungl. Maj :t understrukit
vikten av att militära brottmål, i vilka åklagare och domstolar med -

verkade, bleve behandlade och avgjorda med all den skyndsanihet som omständigheterna
i det särskilda fallet krävde och medgåve. Av 27 § andra
stycket nämnda arbetsordning framginge att dom i föredraget mål skulle
meddelas så snart ske kunde och sist inom sex veckor eller, om med hänsyn
till målets vidlyftiga beskaffenhet eller av annan särskild orsak ytterligare
anstånd vore oundgängligt, sist inom tio veckor från det målet slutligen
föredragits. Med hänsyn till vad nu framhållits syntes det kunna ifrågasättas
huruvida icke ifrågavarande mål bort tidigare än som skett av hovrätten
företagas till avgörande samt huruvida icke, sedan målet föredragits, dom
hort givas efter kortare tidsutdräkt än som förekommit. Det anhölles därför
om hovrättens yttrande i saken.

Från presidenten H. Guldberg överlämnades med skrivelse den 10 april
1956 yttranden från de ledamöter å hovrättens sjätte avdelning, som deltagit
i handläggningen av ifrågavarande mål, nämligen ordföranden å avdelningen
lagmannen G. Hagendahl, vice ordföranden hovrättsrådet B. Scherdin
samt adjungerade ledamöterna M. Bäärnhielm och E. Holmberg.

Scherdin anförde: Målet hade varit lottat å rotel 23, vilken förestodes av
Scherdin, och det ankomme därför uppenbarligen i första hand på Scherdin
såsom referent i målet att uttala sig i anledning av remissen. Till en början
vore att beakta att i följd av det vid förbandet inträffade missödet med de
dit först expedierade delgivningsförsändelserna den tidpunkt, då målet kunde
i hovrätten företagas till avgörande, försköts till den 15 april. Scherdins
ursprungliga mening om sättet för målets företagande i hovrätten var säkerligen
den, att målet skulle företagas på handlingarna; Scherdin torde också
ha tillsagt vederbörande fiskalsaspirant att denne skulle å någon sessionsdag
i slutet av april eller i maj, vilken dag ej upptoges av de ymnigt förekommande
huvudförhandlingarna och då dessutom Scherdin själv förde ordet
å avdelningen, föredraga målet å avdelningen. Varken i slutet av april
eller i maj kunde målet i sådan ordning företagas. I detta sammanhang
borde anmärkas att underrättsakten omfattade 172 sidor, därav 75 sidor avseende
förhör inför rådhusrätten, att rådhusrättens huvudförhandling, därvid
dessa förhör upptogos fonografiskt, varade i det närmaste fyra timmar
och att överläggningen till rådhusrättens dom skedde å senare dag. — Stor
blev Scherdins förvåning, då han gjorde den upptäckten att hans troligen
den 2 maj tillträdande nya rotelskötare — utan att ha åtsport Scherdin —
den 16 maj låtit kallelse utgå till parterna att huvudförhandling i målet
skulle äga rum den 7 juni. Å den sessionsdag, den 20 maj, som inföll närmast
efter upptäckten, rådförde Scherdin sig med sina kolleger huruledes
han borde bete sig i detta läge: om han skulle låta vid kallelsen bero eller
om han skulle inställa huvudförhandlingen. Vid denna rådföring måste han
enligt sakens natur ha givit sina kolleger en allmän presentation av huvudsaken
i målet, varjämte arbetsplanerna för återstoden av vårsessionen säkerligen
dryftades. Samtidigt upptog han frågan, om det kunde anses nödvändigt
att villfara av Johansson i hans den 18 april inkomna genmäle framställda
begäran om förordnande av offentlig försvarare. Med anledning av

4 ''>61628. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

vad som förekommit lät Scherdin den 20 maj dels till parterna utgå meddelande,
att huvudförhandlingen inställdes, och dels expediera förordnande av
offentlig försvarare för Johansson. Det kunde tilläggas, att den 7 juni disponerades
för huvudförhandlingar i förtursmål under ordförandeskap av
Hagendahl. Emellertid hade Scherdin fortfarande för avsikt att målet skulle,
om så lämpligen läte sig göra, företagas till avgörande före avdelningens
uppbrott till semester den 1 juli. Denna avsikt kom dock att förfalla under
följande omständigheter. Beträffande mål, i vilka huvudförhandling begärts
men vilka synts Scherdin böra avgöras på handlingarna, hade hans tidigare
rotelskötare rent rutinmässigt brukat till parterna expediera underrättelse
alt deras mål kunde komma att avgöras utan huvudförhandling. Visserligen
hade i förevarande mål åklagaren icke i sin vadeinlaga uttryckligen hemställt
om huvudförhandling i hovrätten, men bakom hans yrkande om skärpning
av de av rådhusrätten utmätta straffen, arrest i trettio respektive tjugofem
dagar, låg — med hänsyn till innehållet i 6 § militära rättegångslagen
jämförd med 51 kap. 21 § rättegångsbalken — uppenbarligen en sådan hemställan.
Scherdin kom att tänka på att hans dåvarande rotelskötare kunde
i förevarande mål ha förbisett omförmälda praxis beträffande underrättelse
till parterna och tog därför ånyo akten under granskning samt konstaterade
då, att meddelandet den 20 maj till parterna om den utsatta huvudförhandlingens
inställande icke tillika innehöll någon underrättelse om att målet
kunde komma att avgöras utan huvudförhandling, samt att Holm fortfarande
icke avgivit något genmäle. Med anledning härav lät Scherdin rotelskötaren
den 13 juni expediera sådan underrättelse med förklaring tillika, att
envar av parterna ägde att inom 14 dagar efter delgivning i skriftlig inlaga
till hovrätten slutföra sin talan. I följd härav blev det omöjligt att på föredragning
avgöra målet före semestern. — I anslutning till det nu anförda
uppställde sig frågan huruvida målet enligt 20 § arbetsordningen för rikets
hovrätter var förtursmål. Berörda 20 § lydde i av militieombudsmannen
åberopad del: »Framför andra mål skola dock såsom förtursmål företagas:
--•—3. mål, däri någon för brott tilltalad är dömd till-----

arreststraff som icke skall verkställas om klagan i målet föres----,>.

Med denna bestämmelse borde jämföras 91 § första stycket militära rättegångslagen:
»Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts
skall, där domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att
domen eller beslutet ej vunnit laga kraft.» Av motiven till detta stadgande
samt av lydelsen av och motiven till samma lags stadgande i 43 § andra
stycket om särskilt kort klagotid för den, som dömts till arreststraff i disciplinmål,
och i 54 och 55 §§ om verkställighet av sålunda ådömt arreststraff
syntes Scherdin framgå, att verkställighet av arreststraff — även om domstol
meddelat sådant förordnande, som avsåges i 91 § första stycket — icke
skulle uppehållas av klagan från åklagares sida. (Angående åberopade motiv
hänvisades till Nytt juridiskt arkiv avd. II 1949 s. 350—351, 312—314 och
318—319.) För Scherdins nu uttalade åsikt talade även lydelsen av 6 § lagen
den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in.: »Har

Öl

den, som dömts att undergå straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring
eller internering, icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt
angår honom ådömt ansvar, må domen i denna del verkställas utan hinder
av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida.» Härmed borde sammanställas
5 § lagen om ungdomsfängelse: »Där domstolen ej annorlunda förordnar,
skall beslut om ungdomsfängelse gå i verkställighet utan hinder därav
att det ej äger laga kraft.» I belysning av det sagda borde å ena sidan rådhusrättens
förordnande, att dess dom ej skulle verkställas förrän den vunnit
laga kraft, tolkas såsom förfallet i och med att de tilltalade ej fullföljde
talan mot domen samt å andra sidan arbetsordningens citerade bestämmelse
i 20 § icke antagas ha varit tillämplig å förevarande mål. Att hovrätten genom
sin dom undanröjde rådhusrättens berörda förordnande vore ej att fatta
så, som om hovrätten tillmätt detta någon reell betydelse sedan rådhusrättens
dom i ansvarsfrågorna vunnit laga kraft mot de tilltalade, utan såsom
en akt till förekommande av allt missförstånd på ifrågavarande punkt.
— Då avdelningen sammanträdde första gången efter semesterns utgång den
14 augusti 1955, hade en å avdelningen indelad ledamot avgått och ersatts
av Holmberg. Vid arbetets återupptagande mötte idel nya ansikten i fiskalsoch
aspirantgruppen. Balansen av oavgjorda mål hade under semestern undergått
en betydande stegring. Man beräknade att kunna rent numeriskt
nedbringa denna balans i väsentlig mån genom föredragningar av en massa
småmål under de två första sessionsdagarna, vilka också blevo disponerade
för detta ändamål. Under återstoden av augusti höllos femton huvudförhandlingar,
de flesta i mål av förturstyp, samt inskötos på några för huvudförhandlingar
avsedda dagar några föredragningar i mål, som tarvade skyndsam
handläggning. Före semestern räknades med att ifrågavarande, å Scherdins
rotel lottade mål icke kunde förekomma till föredragning före september
månads ingång, och tillsades vederbörande chef å fiskalsexpeditionen
att sörja för att målet föredroges snarast möjligt i september. Hagendahl
gjorde efter semestern upprepade tillsägelser härom till vederbörande å fiskalssidan.
Under hela september förekom blott en enda sessionsdag som var
helt anslagen till föredragningar, men just denna dag var enligt indelningen
Scherdins hemdag och i följd härav kunde målet ej då företagas. Slutligen
yppade sig ett tillfälle till avverkning av föredragningsinål, nämligen den It
oktober (då Hagendahl enligt indelningen förde ordet), ity att huvudförhandlingen
i ett till denna dag utsatt större mål kort dessförinnan måste inställas.
I stället anbefalldes utan nämnvärt varsel föredragning. Denna utfördes
av tre olika föredragande och omfattade sju mål, av vilka de tre sista
— lottade på Scherdin respektive Bäärnhielm — föredrogos av en nykreerad
fiskal, som stod i begrepp att lämna skötseln av Scherdins rotel i andra
händer. Scherdins mål var dåligt förberett och blev ytligt föredraget. För
dem som ej hade samma förtrogenhet med målet som Scherdin, särskilt
Holmberg såsom ny på avdelningen, uppstod eu viss grad av tvekan huruvida
målet icke borde företagas till huvudförhandling. Scherdin åtog sig under
skildrade förhållanden att göra eu grundlig rättsutredning rörande de

i målet föreliggande spörsmålen. I enlighet härmed bestämdes att avgörandet
av frågan, om huvudförhandling skulle äga rum, skulle anstå till dess
Scherdin inkommit med sin utredning och att då skulle antecknas, om målet
hänskjutits till huvudförhandling eller avgjorts efter föredragning. I anledning
härav blev i avdelningens minnesbok, däri målet införts, icke tillika
gjord någon anteckning om dagens beslut i målet. Scherdin satte genast i
gång med ett omfattande utredningsarbete, vilket någon gång i december av
Scherdin redovisades i form av två promemorior, betitlade den ena »Förman
och underlydande in. in.» och den andra »Misshandel krigsmän emellan
in. in.». Till upplysning om arbetets grundvalar kunde nämnas, att Scherdin
för att erhålla belägg ur praxis genomgick ej blott alla i Nytt juridiskt
arkiv för åren 1876—1954 refererade rättsfall rörande tillämpningen av
krigslagarna in. in. utan även samtliga hithörande i samma serieverk intagna
notisfall för åren 1904—1950. Scherdin arbetade på dessa utredningar så
mycket och så skyndsamt som det övriga synnerligen betungande löpande
arbetet medgav. Med ledning av dessa promemorior gjorde Scherdin omsider
en synnerligen grundlig återställning av målet inför sina meddomare.
Akten och promemoriorna togos därefter till läsning först av Holmberg, sedan
av Bäärnhielm samt slutligen av Hagendahl, och därefter fattade hovrätten
enhälligt det beslut som hovrättens dom innehöll. Domen hade ej
överklagats. Sedermera insattes målet i minnesboken såsom föredraget och
avgjort den 20 oktober, då samma ledamöter voro tillstädes som vid föredragningen
den 11 oktober. Intervallet å nio dagar ansågs belöpa å frågan,
om huvudförhandling skulle äga rum eller ej. Någon av de sista dagarna
före julen lämnades konceptet till utskrift, men bestämdes därvid av diskretionära
skäl att domen skulle med någon försening anslås till första vardag
efter julhelgen, eller alltså till den 27 december. Det kunde tilläggas, att
avdelningen hade jultjänstgöring och av sådan anledning måste sammanträda
bland annat den 22 och den 23 december. — I ärenden av förevarande
slag vore efter Scherdins mening slutligen att framför allt beakta, att den
observerade företeelsen bleve insatt i rätt och någorlunda fullständigt sammanhang
med de överväldigande arbetsuppgifter som samtidigt med det isolerade
fallet åvilade en sådan domstol som Svea hovrätt, att av de täta personskiftena
på varje avdelnings fiskalssida måste följa vissa olägenheter,
samt att även till en domares fromma gällde satsen »Ultra posse nemo obligatur».

Vid det av Scherdin avgivna yttrandet funnos fogade de däri omnämnda
två promemoriorna.

Hagendahl anförde: Han kunde i allt väsentligt vitsorda riktigheten av
Scherdins uppgifter angående ifrågavarande måls behandling å avdelningen.
Enär enligt den tillämpade arbetsfördelningen målet såsom lottat å vice
ordförandens rotel skulle handläggas under Scherdins ordförandeskap, hade
emellertid vissa detaljer i fråga om tidigare åtgärder beträffande målets behandling
undgått Hagendahl. Emellertid erinrade han sig följande omständigheter.
Å sessionsdag, den 20 maj, då Hagendahl förde ordet å avdel -

ningen, anmäldes en ansökan om utseende av offentlig försvarare för vadesvaranden
Johansson. Hagendahl fick då upplysning om att målet på tjänstgörande
fiskalens eget initiativ utsatts till huvudförhandling den 7 juni. Då
enligt Scherdins mening det vore lämpligt att föredragning av målet ägde
rum innan beslut fattades om målets företagande vid huvudförhandling,
uppstod fråga om inställande av den utsatta huvudförhandlingen. För en
sådan åtgärd anförde Scherdin skäl, vilka Hagendahl fann väl kunna godtagas.
Arbetsbelastningen å avdelningen var vid denna tid — omkring en
månad före inträdandet av avdelningens semester — avsevärd och en hel
del mål med förtursrätt krävde obligatorisk huvudförhandling. Det kunde i
detta sammanhang tilläggas att denna avdelning vore belastad med ett avsevärt
antal förtursmål, beroende på att den förtursrätt, vissa militärmål
ägde, icke toges i betraktande vid tilldelningen av förtursmål av annan art.
Rörande målets vidare behandling före uppbrottet för semestern fick Hagendahl
kännedom om att underrättelser utgått till parterna om att målet kunde
komma att avgöras utan huvudförhandling. Efter avdelningens återinträde
i tjänst i mitten av augusti höllos ett stort antal huvudförhandlingar i mål
med förtursrätt. Emellertid hade Hagendahl då sin uppmärksamhet riktad
på ifrågavarande mål, som han fann snarast böra slutligt behandlas. Hagendahl
gjorde också upprepade tillsägelser härom å fiskalsavdelningen. Av
olika orsaker mötte svårigheter att få fram en lämplig föredragningsdag.
Då det uppgavs att målet kunde föredragas den 11 oktober, vilken dag Hagendahl
var ordförande, fann han därför lämpligt att så skedde. Av denna
anledning kom Hagendahl att deltaga i målets avgörande. Såsom Scherdin
anfört uppkom under föredragningen viss tvekan om icke huvudförhandling
i allt fall borde hållas, särskilt av den anledningen att frihetsstraff yrkats.
Under rådplägningen härom åtog sig Scherdin att göra en grundlig rättsutredning
rörande de i målet föreliggande spörsmålen. Under tiden skulle
avgörandet av frågan om huvudförhandling borde äga rum anstå. Resultatet
av denna utredning redovisades i de av Scherdin upprättade synnerligen arbetskrävande
promemoriorna, varefter målet behandlades på sätt Scherdin
anfört. Det kunde ifrågasättas huruvida icke — då endast åklagaren fullföljt
talan mot rådhusrättens dom — domen kunnat verkställas efter klagotidens
utgång. Oavsett hur härmed förhölle sig, syntes dock målet icke kunna
frånkännas förturskaraktär. Med hänsyn till hovrättens arbetsbelastning
mötte emellertid stora svårigheter att bland ett stort antal mål — ofta av
vidlyftig beskaffenhet — vilka krävde skyndsam behandling bereda varje
särskilt mål den förtur, som enligt särskilda föreskrifter påfordrades. Delta
förhållande finge — utöver vad ovan sagts — anföras som orsak till det
förelupna dröjsmålet.

Bäärnhielm anförde: Enligt sakens och hovrättsarbetets natur hade han
icke några upplysningar att lämna om anledningen till att det ifrågavarande
målet icke kom att föredragas förrän den 11 oktober 1955. Han hade icke
något detaljerat minne av vad som förekom vid målets behandling den
20 maj. Föredragningen av målet den 11 oktober var såsom Scherdin upp -

givit dåligt förberedd och kom att bliva ytlig, till följd varav då saknades
underlag för ett närmare bedömande av uppkomna rättsliga frågor. Någon
gång i december månad fick Bäärnhielm akten för läsning jämte de av Scherdin
upprättade promemoriorna. Huru länge Bäärnhielm för sådant ändamål
hade akten hos sig visste han icke med säkerhet, men han trodde att det ej
var mer än några dagar och säkerligen mindre än en vecka. I övrigt kunde
Bäärnhielm i huvudsak bekräfta vad Hagendahl och Scherdin i sina yttranden
uppgivit om målets behandling efter föredragningen den 11 oktober.

Holmberg anförde att han den 11 oktober 1955 första gången tagit befattning
med det ifrågavarande målet och att han icke hade något att förmäla
utöver vad Bäärnhielms yttrande innehölle.

I sin förenämnda skrivelse anförde Guldberg: Han ville för sin del vitsorda
att antalet oavgjorda mål under senare år — trots arbetsförstärkningar
samt oavlåtliga och i längden oskäligt stora arbetsinsatser från ledamöternas
sida — icke kunnat nedbringas till normal omfattning, med påföljd att vissa
förskjutningar och förseningar inträtt i målens handläggning. Det kunde
tilläggas att hovrätten utverkat ytterligare förstärkning med fyra ledamöter
från och med den 9 april 1956 till utgången av då löpande budgetår och att
fortsatt förstärkning säkerligen skulle visa sig vara påkallad.

Därefter höllos å militieombudsmansexpeditionen förhör med fiskalen i
Svea hovrätt Brit-Marie Ericsson och sekreteraren i Stockholms rådhusrätt
T. Pehrsson; och berättade därvid

Brit-Marie Ericsson: Hon började tjänstgöra såsom fiskalsaspirant i Svea
hovrätt i oktober 1954 och förordnades till fiskal där från och med den
1 juni 1955. Sin tjänstgöring å hovrättens sjätte avdelning påbörjade hon
den 12 april 1955 — omedelbart efter påskhelgen — och indelades då till
tjänstgöring å rotel 23, vilken innehades av Scherdin. De å roteln då föreliggande
målen och ärendena, till antalet troligen 12 eller 13, överlämnades
till henne av hennes företrädare dåvarande fiskalsaspiranten O. Westlander.
Bland dessa mål ingick ett militärt brottmål mellan landsfiskalen i Enköpings
distrikt, vadekärande, samt korpralerna M. L. Holm och B. E. Johansson,
vadesvarande, (i det följande benämnt »korpralsmålet»). Hon erhöll
av Westlander en promemoria rörande de olika målen och ärendena,
men denna innehöll icke några upplysningar utöver vad som kunde utläsas
av dagboksbladen och akterna i övrigt. Före sin tjänstgöring å sjätte avdelningen
hade hon i hovrätten icke sysslat med militära mål. Däremot hade
hon under tingstjänstgöring i Solna domsaga biträtt vid beredningen av sådana
mål. Enligt hennes uppfattning skulle alla militära mål behandlas med
särskild skyndsamhet, men hon hade aldrig närmare reflekterat över huruvida
mål av sådan beskaffenhet som korpralsmålet kunde anses såsom förtursmål
enligt arbetsordningen för hovrätterna. Icke heller hade hon någonsin
hört talas om förekomsten av Kungl. Maj :ts cirkulär den It maj 1951
till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild
skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära
brottmål. Någon kortare tid efter det hon börjat tjänstgöra på sjätte

avdelningen inkom genmäle i korpralsmålet från Johansson. Under tiden
närmast därefter avvaktade hon för den fortsatta beredningen av målet att
genmäle skulle komma in också från Holm. Hon meddelade icke Scherdin
att genmäle inkommit från Johansson; enligt vad som vore brukligt redovisades
icke fiskalsexpeditionens förberedande handläggning av mål och
ärenden för vederbörande referent förrän målet vore utsatt till huvudförhandling
eller klart för föredragning, såframt ej särskilda skäl påkallade
annat. Den 16 maj utfärdade hon kallelser på parterna i korpralsmålet till
huvudförhandling den 7 juni, likaledes utan att därom på förhand ha talat
med Scherdin. Hon utgick nämligen från som självfallet att huvudförhandling
skulle äga rum i målet, dels — vilket enligt vad honi numera visste vore
felaktigt — med hänsyn till att underrätten dömt till arreststraff och icke
bötesstraff och dels med hänsyn till att åklagaren yrkat skärpning av straffen
till straffarbete eller fängelse. Först i samband med att kallelserna till
huvudförhandling utfärdades, uppmärksammade hon att Johansson i sitt
genmäle begärt förordnande av offentlig försvarare. Med anledning därav
tog hon den 20 maj kontakt med Scherdin för att underställa honom frågan
huruvida sådant förordnande skulle meddelas. Scherdin förklarade sig anse
det lämpligast att målet föredrogs för avdelningen i berörda fråga. Sådan
föredragning ägde därefter rum samma dag. Ehuru föredragningen med
hänsyn till sakens beskaffenhet icke var särskilt omfattande kunde hon med
säkerhet uppgiva att hon under föredragningen i vart fall omnämnde dagen
för underrättens dom, beskaffenheten av de utmätta straffen och att underrätten
meddelat förordnande att domen icke skulle verkställas förrän den
vunnit laga kraft. Uppgifter i sådana hänseenden hörde nämligen till vad
som rutinmässigt lämnades vid alla föredragningar, hur kortfattade de än
eljest vore. Vidare nämnde hon, att hon redan utsatt målet till huvudförhandling.
Det vore möjligt att Scherdin under föredragningen ställde en
eller annan fråga, men hon hölle för troligt att Scherdin icke själv lämnade
någon redogörelse för omständigheterna i målet. Med all sannolikhet hade
enligt hennes uppfattning Scherdin vid tillfället icke någon närmare kännedom
om dessa omständigheter. Vid föredragningen beslöts att offentlig
försvarare skulle förordnas för Johansson ävensom att målet skulle fullständigt
föredragas för vidare prövning av frågan huruvida huvudförhandling
i målet var erforderlig. Med anledning härav utfärdade hon samma dag
meddelande till parterna att den utsatta huvudförhandlingen inställts. Den
13 juni skickade hon underrättelser till parterna att målet kunde komma att
avgöras utan huvudförhandling och att parterna hade tillfälle att slutföra
sin talan inom fjorton dagar. Såvitt hon konnne ihåg föranleddes dessa
underrättelser icke av något som helst påpekande från Scherdin i saken.
Anledningen var i stället sannolikt att hon först i efterhand, troligen vid
inläsning av målet för föredragning, kom att tänka på att sådan underrättelse
enligt gängse kutym skulle ha utgått redan i samband med meddelandet
till parterna den 20 maj om att huvudförhandlingen blivit inställd. Före
den 13 juni hade hon räknat med alt hinna föredraga korpralsmålet innan

ledamöternas sommarsemestrar började den 1 juli. Orsaken till att inläsningen
av målet försenades var att hon omkring den 20 maj fick sig tilldelad
ytteidigare en rotel — antalet mål på båda rotlarna uppgick troligen
till sammanlagt omkring 40 — samt dessutom övertog ansvaret för skötsel
av hela fiskalsexpeditiomen. Såvitt hon erinrade sig var det icke under tiden
från den 13 juni till den 30 juni något tal från Scherdins eller annan ledamots
sida om målet. Det vore dock möjligt att hon före ledamöternas semestrar
lämnade någon redogörelse för hur samtliga mål lågo till. Därest så varit
fallet, torde hon ha nämnt att korpralsmålet icke kunde föredragas förrän
parterna slutfört sin talan. Då hon i slutet av juni överlämnade målet till
fiskalsaspiranten T. Pehrsson, som skulle efterträda henne i tjänsten på
Scherdins rotel, nämnde hon för Pehrsson att det enligt hennes uppfattning
var särskilt brådskande med föredragningen av målet med hänsyn till att
det var militärmål samt omtalade även att beredningen av målet blivit fördröjd
genom att det ursprungligen satts ut till huvudförhandling. Hon kunde
icke erinra sig att Scherdin vid något tillfälle givit henne tillsägelse om
att målet skulle föredragas på någon sammanträdesdag i slutet av april eller
i maj utan hölle fastmera för uteslutet att hon fått någon sådan tillsägelse.
Därest sådan tillsägelse givits, hade hon med all säkerhet icke utsatt målet
till huvudförhandling.

Pehrsson: Han började tjänstgöra såsom fiskalsaspirant i Svea hovrätt
i oktober 1954 och blev fiskal där den 1 oktober 1955. Han vore numera sedan
den 1 januari 1956 extra sekreterare i Stockholms rådhusrätt. Under
sin tjänstgöringstid i hovrätten var Pehrsson indelad till tjänstgöring å
sjätte avdelningen från och med den 1 juli till och med den 31 december
1955. Någon dag i slutet av juni 1955 besökte Pehrsson, med hänsyn till
sin förestående tjänstgöring å sjätte avdelningen, denna avdelnings fiskalsexpedition
och sammanträffade där med Brit-Marie Ericsson. Hon var å
avdelningen indelad till tjänstgöring å rotel 23, vilken innehades av Scherdin,
och avsett var att Pehrsson skulle övertaga Brit-Marie Ericssons arbetsuppgifter.
Vid tillfället genomgingo Brit-Marie Ericsson och Pehrsson de
på rotel 23 lottade ännu icke avgjorda målen. Enligt vad Pehrsson ville
minnas påpekade Brit-Marie Ericsson vid genomgången hl. a. att militära
brottmålet mellan landsfiskalen i Enköpings distrikt, vadekärande, samt
korpralerna M. L. Holm och R. E. Johansson, vadesvarande, med hänsyn
till sin beskaffenhet borde göras till föremål för skyndsam behandling, och
i akten i målet låg också en lapp med påskrift om att målet vore brådskande.
Hon sade dock icke något om att målet skulle vara förtursmål. Däremot nämnde
hon alt hon redan föredragit målet med avseende å uppkommen fråga
om förordnande av offentlig försvarare samt att vid denna föredragning
rättens ledamöter reagerat mot att målet utsatts till huvudförhandling och
att huvudförhandlingen därför blivit inställd. Under tiden den 1 juli—den
14 augusti 1955 hade ledamöterna på sjätte avdelningen semester, och Pehrsson
själv åtnjöt semester under juli månad. Då Pehrsson åter trädde i
tjänst efter sin semester påbörjade Pehrsson inläsning av bl. a. korprals -

målet och var beredd att föredraga målet, då avdelningens höstsession började
måndagen den 15 augusti. Under den första veckan av höstsessionen
hade avdelningen minst två sammanträdesdagar. Enligt vad Pehrsson ville
minnas var Scherdin icke närvarande i rätten under den första av dessa
dagar utan hade då troligen s. k. hemdag. Pehrsson sammanträffade därför
med Scherdin först den andra sammanträdesdagen. Dessförinnan hade
Pehrsson emellertid haft kontakt med Scherdin per telefon och därvid
nämnt att Pehrsson tidigare under augusti förberett en del på Scherdins
rotel lottade mål vari huvudförhandling skulle äga rum. Däremot hade del
vid telefonsamtalet icke varit tal om vilka mål och ärenden å Scherdins
rotel som skulle föredragas, och såvitt Pehrsson erinrade sig nämnde Scherdin
då icke något om korpralsmålet. Enligt vad Pehrsson ville minnas förekom
under de två första sammanträdesdagarna av höstsessionen icke någon
huvudförhandling utan endast föredragningar. Pehrsson, som även inläst
mål å andra rotlar än Scherdins, utförde föredragning troligen såväl första
som andra sammanträdesdagen. Under dessa två dagar medhanns emellertid
icke föredragning av alla av Pehrsson för sådant ändamål inlästa mål.
Bland de mål, som sålunda icke medhunnos, var korpralsmålet och, såvitt
Pehrsson erinrade sig, nämnde Pehrsson uttryckligen för avdelningen att
korpralsmålet återstod. De återstående sammanträdesdagarna under augusti
voro emellertid troligen anslagna till huvudförhandlingar, varför någon
föredragning av korpralsmålet tills vidare icke kunde komma till stånd.
Under september förekom sannolikt ett stort antal huvudförhandlingar,
men även mål och ärenden föredrogos. Korpralsmålet blev Pehrsson dock
icke i tillfälle att föredraga förrän någon dag troligen i mitten av oktober.
Vid denna tid hade sedan början av månaden en å avdelningen tjänstgörande
fiskalsaspirant övertagit Pehrssons göromål med avseende å Scherdins
rotel, men Pehrsson föredrog likväl korpralsmålet med hänsyn till att Pehrsson
tidigare läst in målet. Målet föredrogs av Pehrsson i den omfattning
som enligt Pehrssons mening brukade förekomma i fråga om mål av liknande
beskaffenhet. Enligt vad Pehrsson erinrade sig ifrågasatte han vid
föredragningen, huruvida icke straffskärpning borde ifrågakomma och målet
därför utsättas till huvudförhandling, och uppstod en del diskussion därom
ledamöterna emellan. Vidare diskuterades vid tillfället frågan huruvida
korpralerna Holm och Johansson haft förmansställning i förhållande
till målsägande^ Efter diskussionen förklarade Scherdin sig anse det lämpligt
att han själv toge hand om akten för ytterligare studium bl. a. av frågan
om förmanskapet. Pehrsson fick därefter överlämna akten till Scherdin och
hörde senare ej talas om den fortsatta behandlingen av målet. Pehrsson
hade icke något minne av och hade ej heller på fiskalsexpedilionen eller eljest
hört talas om att Hagendahl under augusti eller senare givit tillsägelser
om att korpralsmålet skulle snarast tagas upp till slutlig behandling.
Icke heller Scherdin hade, såvitt Pehrsson erfarit, gjort några tillsägelser
i delta hänseende. I vart fall ansåge Pehrsson sig kunna utgå från att till
honom icke givits några sådana tillsägelser, och Pehrsson hade för sin del

icke haft någon som helst anledning att dröja med målets föredragning, då
han ju redan läst in målet och dessutom hade en synnerligen känslig ställning
med hänsyn till att frågan om hans förordnande till fiskal i hovrätten
skulle upptagas vid s. k. konklav i början av oktober. — Pehrsson hade före
sin tjänstgöring å sjätte avdelningen icke sysslat med militära mål, och
Pehrsson kände varken då eller numera till huruvida med tillämpning av
bestämmelserna i arbetsordningen för hovrätterna sådana militära mål som
korpralsmålet skulle behandlas med förtur. Icke heller hade Pehrsson någonsin
hört talas om förekomsten av Kungl. Maj:ts cirkulär den 11 maj
1951 till domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att
särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa
militära brottmål. — Såvitt Pehrsson kunde påminna sig hade vid hans
föredragning av målet icke diskuterats frågan huruvida det våld för vilket
målsäganden i målet blivit utsatt utövats med anledning av målsägande^
tjänst och icke heller hade det blivit tal om huruvida de av underrätten
utmätta straffen kunde verkställas utan hinder av att åklagaren fullföljt
talan i målet.

1 skrivelse den 5 juli 1956 till Svea hovrätt anhöll militieombudsmannen
att hovrätten ville avgiva yttrande med anledning av vad Brit-Marie Ericsson
och Pehrsson uppgivit och angavs i skrivelsen att vid avgivande av yttrandet
särskilt torde beaktas dels vad i 14 och 17 §§ arbetsordningen för rikets
hovrätter föreskreves därom att förberedande åtgärder i mål skulle
vidtagas under vederbörande referents ledning (överinseende) och dels vad
Brit-Marie Ericsson och Pehrsson uppgivit därom att de icke ägt kännedom
om Kungl. Maj :ts cirkulär den 11 maj 1951 till domstolarna, åklagarna och
polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid
behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål.

Med skrivelse den 24 juli 1956 överlämnade lagmannen F. W. Killander,
vilken i anledning av presidentens frånvaro såsom äldste tjänstgörande
lagman inträtt i utövningen av presidentens åligganden, av Hagendahl och
Scherdin avgivna yttranden.

I dessa sina yttranden anförde

Hagendahl: Beträffande först vad Brit-Marie Ericsson vid förhör inför
militieombudsmannen uppgivit hade han endast att tillägga följande. Då
Brit-Marie Ericsson den 20 maj 1955, eller den dag då målet blev aktuellt
för Hagendahl, å avdelningen anmälde att Johansson anhållit att offentlig
försvarare måtte förordnas för honom, gav hon säkerligen sådana uppgifter
om omständigheterna i målet som erfordrades för att bedöma denna fråga.
Fastän Hagendahl icke i detalj kunde erinra sig vad som därvid förekom,
hade han icke någon anledning att betvivla att hon vid föredragningen lämnade
de uppgifter rörande målet som angåves i hennes hos militieombudsmannen
protokollförda yttrande. Scherdin uttalade vid nämnda sammanträde
den meningen, att målet borde föredragas innan det bestämdes om
huvudförhandling skulle äga rum och att han därför hade för avsikt att inställa
den till den 7 juni utsatta huvudförhandlingen. Hagendahl hade icke

något att erinra däremot och utgick ifrån afl föredragning skulle kunna äga
rum före semestern. Emellertid fick Hagendahl under senare delen av juni
reda på att detta icke kunde ske, beroende på alt föreskrivet föreläggande
för parterna att slutföra sin talan givits först den 13 juni. Målet kom därför
att stå oavgjort, då semestern började den 1 juli. Vad beträffade Pehrssons
uppgifter rörande den befattning, han tagit med målet, hade han vid militieombudsmannens
förhör uppgivit dels att Brit-Marie Ericsson i slutet
av juni sagt honom att korpralsmålet »med hänsyn till sin beskaffenhet»
(enligt egen uppgift hade hon sagt »med hänsyn till att det var militärmål»)
borde göras till föremål för skyndsam behandling och dels att han varit beredd
att föredraga målet, då avdelningen trädde i tjänst den 15 augusti.
Om Pehrsson den 18 augusti, då Scherdin var närvarande i rätten men Hagendahl
tjänstgjorde som ordförande, anmält målet till föredragning, hade
oaktat målet var ett vice-ordförandemål med all sannolikhet föredragning
fått ske lika väl som fallet blev den 11 oktober. Hagendahl kunde icke med
visshet minnas att han redan dessa första dagar tillsagt Pehrsson att snarast
föredraga målet. Däremot ville han trots Pehrssons bristande minne vidhålla
att han på ett tidigt stadium för Pehrsson uttryckt oro över målet och
tillsagt att det snarast borde komma fram till föredragning. Det kom ju
sedermera även upp på en av Hagendahls ordförandedagar. I detta sammanhang
ville han — som han tidigare anmärkt — emellertid framhålla, att det
på grund av anhopning av huvudförhandlingsmål mötte vissa svårigheter
att få fram en lämplig föredragningsdag. Fiskalerna hade uppgivit, att de
ej känt till cirkuläret av den 11 maj 1951. När detta kom ut blev det helt
naturligt genast känt för ledamöterna och å fiskalsavdelningen. Sedan dess
hade hos varje ny uppsättning av fiskaler och notarier av referenter och
ordförande inpräntats, att militära mål skulle föredragas skyndsamt. Någon
särskild fingervisning å bestämmelserna i arbetsordningen eller cirkuläret
hade väl i allmänhet icke skett, och någon nödvändighet därav hade
icke försports. Av Brit-Marie Ericssons och Pehrssons uppgifter hos militieoinbudsmannen
syntes framgå, att de i allt fall ägt kännedom om kravet
på militärmåls skyndsamma behandling. Båda nådde, envar under sin
tjänstgöringstid å avdelningen, fiskalsgraden. Man borde kunna begära att
Brit-Marie Ericsson och Pehrsson, med den erfarenhet de sålunda ägt av
hovrättsarbetet, skulle på eget initiativ ha gjort sig förtrogna såväl med
arbetsordningens föreskrifter om förtursmål som även med bestämmelserna
i cirkuläret, vilket funnes lättillgängligt infört i lageditionen under den
militära rättegångslagen. Det hade i allt fall stått dem öppet att erhålla
vetskap om gällande bestämmelser genom frågor till vederbörande referent.
— Vad Hagendahl nu anfört i sak utgjorde led i hans hågkomster rörande
målets behandling och toge icke sikte på all å Brit-Marie Ericsson
och Pehrsson eller någon av dem övervältra ansvaret för målets i och för
sig beklagliga fördröjande. Detta hade, såvitt Hagendahl kunde överblicka,
berott på de samverkande orsaker, vilka han angivit i sitt tidigare till militieombudsmannen
avgivna yttrande. Vad slutligen anginge tillämpningen

å avdelningen av bestämmelserna i 14 och 17 §§ arbetsordningen hade icke
kommit till Hagendahls kännedom, att dessa bestämmelser åsidosatts, och
ett ingripande från hans sida hade därför icke varit erforderligt; dock ville
han tillägga att föreläggandet den 13 juni 1955 ej givits med nödig skyndsamhet.

Scherdin: Då Brit-Marie Ericsson trädde i tjänst å sjätte avdelningen hade
dennas ledamöter påskferier, och efter dessa återupptogs arbetet å sessionsrummet
först den 19 april 1955. Scherdins första sammanträffande med
henne ägde rum å sessionsdagen den 3 maj, då två mål företogos till huvudförhandling
och ett ärende om fri rättegång föredrogs. Pehrsson hade varit
indelad till tjänstgöring å avdelningen från och med den 1 juli till och med
den 31 december 1955, av vilken tid dock juli månad var anslagen till semester
för honom. Vid ombyte av person med uppdrag att fiskalsenligt sköta
Scherdins rotel hade han regelmässigt tillsagt å ena sidan den avgående att
till efterträdaren tradera av Scherdin givna anvisningar och å andra sidan
uppmanat efterträdaren att, så fort tvivel angående rätta behandlingen av
något mål uppstode, genast vända sig till Scherdin för beskeds erhållande.
Scherdin hade icke någon anledning förmoda, att han i de ifrågavarande
fallen gjort avvikelse från denna av honom konsekvent tillämpade ordning.
1 enlighet, härmed hade det hela regelmässigt gått bra. Att delta skulle bliva
händelsen även i de nu förevarande fallen hade Scherdin så mycket större
skäl att antaga som båda dessa hans medhjälpare hade relativt långvarig
likartad hovrättstjänstgöring bakom sig, innan de kommo under Scherdins
insyn och ledning. Brit-Marie Ericsson hade under ledamöternas påskferier
och Pehrsson under de sista fjorton dagarna av ledamöternas sommarferier
god tid att på förhand sälta sig in i de speciella förhållanden, som vore
förknippade med behandlingen av militära brottmål. Anledning för Scherdin
att just i dessa två fall påtaga sig något slags roll av barnträdgårdslärarinna,
parktant eller dadda förelåg alltså icke. Beträffande korpralsmålets
behandling före sommarferierna 1955 ville Scherdin understryka, hurusom
Brit-Marie Ericsson bekräftat hans uppgift, att hon utan att åtspörja honom
utsatt målet till huvudförhandling, och hurusom hon enligt egen uppgift
därvid gjort det fatala förbiseendet att målet ej behövde företagas i sådan
ordning. Vad Scherdin med den största energi klargjort för sina rotelskötare
hade dock alltid varit, att mål, som formellt sett kunde företagas å handlingarna,
aldrig finge utsättas till huvudförhandling utan Scherdins uttryckliga
tillstånd in casu, liksom ock att varje fråga om upptagande av muntlig
bevisning i hovrätten skulle underställas hans prövning. I alla de fall,
då han ej kunde efter kortare fiskalsföredragning å sitt tjänsterum avgöra
någon fråga av förenämnda art, hade han hemtagit akten för grundligt studium.
Brit-Marie Ericssons påstående, att Scherdin vid hennes föredragning
den 20 maj 1955 av frågan om offentlig försvarares förordnande och vid
hans av övriga ledamöter biträdda beslut samma dag om huvudförhandlingens
inställande sannolikt saknade kännedom om de i målet föreliggande
omständigheterna etc., vore ogrundat. Scherdin visste med fullkomlig sä -

kerhet, att han före denna föredragning och vid preliminärt övervägande
av såväl sakliga omständigheter som rättsliga synpunkter beträffande målet
kommit för egen del till det slutet att målet ej vore av beskaffenhet att
tarva huvudförhandling. Härmed kunde jämföras Pehrssons uppgift därom,
att Brit-Marie Ericsson vid målets överlämnande till denne sagt att
vid hennes nämnda föredragning »rättens ledamöter reagerat mot att målet
utsatts till huvudförhandling och att huvudförhandlingen därför blivit inställd».
Övriga av Brit-Marie Ericsson yppade förmodanden, beträffande
initiativet till den utsatta huvudförhandlingens avlysande den 13 juni 1955
etc., vore icke riktiga i vad de avveke från Scherdins å säkert minne härutinnan
slödda uttalanden i det tidigare remissvaret. Före hovrättens sommarferier,
vilka började den 1 juli 1955, framhölls det vid olika tillfällen av
Hagendahl för fiskalsaspiranterna att militära brottmål skulle företagas
med största skyndsamhet. Brit-Marie Ericsson hade desslikes vid förhöret
med henne uppgivit att hon i slutet av juni, vid korpralsmålets överlämnande
till sin efterträdare Pehrsson, för denne nämnde »att det enligt hennes
uppfattning var särskilt brådskande med föredragningen av målet med
hänsyn till att det var militärmål». Detta bekräftades av Pehrsson med tilllägg
att »i akten i målet låg också en lapp med påskrift om att målet vore
brådskande». Med hänsyn till korpralsmålets omfång och till intresset att
göra ett kraftigt inhugg på målbalansen under de första två sessionsdagarna
på hösten 1955 — av vilka Scherdin deltog i den senare, dock blott som
bisittare — ansåg säkerligen icke någon av ledamöterna att målet skulle
då föredragas, helst som det borde företagas under Scherdins ordförandeskaj).
Däremot visste Scherdin med säkerhet, att Hagendahl antingen å första
sessionsdagen (efter vad Scherdin i så falt måste ha hört under den andra)
eller å den andra sessionsdagen eller å bådadera för vederbörande klargjorde
att korpralsmålet måste med det snaraste komma upp till föredragning.
Huruvida Pehrsson redan i detta skede verkligen var beredd att föredraga
korpralsmålet, visste Scherdin icke; ej heller kunde han erinra sig, att
Pehrsson skulle å någon av dessa två föredragningsdagar eller dessförinnan
anmält målet såsom föredragningsklart. Emellertid hade Scherdin svårt att
tro, att Pehrsson då var beredd att föredraga målet, eftersom den föredragning
därav, som han levererade den 11 oktober 1955, var ur alla synpunkter
otillfredsställande. I övrigt hänvisade Scherdin beträffande målets behandling
efter den 14 augusti 1955 till sitt tidigare remissvar. — Cirkuläret av
den 11 maj 1951 funnes i de vanliga lageditionerna intaget under 88 § militära
rättegångslagen. Lika visst som man såsom ledamot i hovrätten ägde
förvänta, att fiskaler och fiskalsaspirnnter vore förtrogna med de bestämmelser
som — deras tjänstebestyr vidkommande — funnes i hovrätternas
arbetsordning, borde man kunna räkna med att dylika tjänstemän, när de
indelats till tjänst å sjätte avdelningen med dess specialmål j>å det militära
området, förskaffat sig kännedom om innehållet i omförmälda cirkulär. Dettas
datum och långrandiga beteckning torde väl aldrig ha nämnts vid instruerande
av dessa tjänstemän till att ägna berörda specialmål skyndsam be -

handling, men om cirkulärets sakliga innehåll, den anbefallda skyndsamheten,
hade Hagendahl ofta nog — i Scherdins tycke nästan för ofta — påmint
såväl övriga ledamöter som den underordnade personalen. Så hade
skett vid de inventeringar av målbalansen, som lagmannen med ledning av
sin målförteckning företoge då och då: vid uppbrott till jul-, påsk- och sommarferier,
vid arbetets återupptagande efter dylika feriers utgång samt ofta
nog dessemellan. Därför kunde icke någon tjänsteman å fiskalsexpeditionen
skylla på okunnighet om den föreskrivna skyndsamheten; och att även BritMarie
Ericsson och Pehrsson haft full vetskap härom framginge av deras
egna yttranden. — Man frågade sig slutligen vad det egentliga syftet vore
med militieombudsmannens sista remiss.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 8 oktober 1956 till Svea hovrätt
följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår att rådhusrätten i Enköping den 29
januari 1955 meddelat dom i omförmälda mål, vari korpralerna nr 341112-683 M. L. Holm och nr 360712-611 R. E. Johansson för sådant rättsstridigt
tvång, som avses i 15 kap. 22 § strafflagen, och för våld mot krigsman ålagts
arrest Holm i trettio och Johansson i tjugofem dagar, och att sedan åklagaren
fullföljt talan mot domen — vilken enligt däri meddelat förordnande
ej skulle verkställas förrän den vunnit laga kraft — Svea hovrätt avgjort
målet genom dom som meddelats först den 27 december 1955, därvid hovrätten
ej fann skäl göra ändring i rådhusrättens dom men undanröjde rådhusrättens
föreskrift att dess dom ej skulle verkställas förrän den vunnit
laga kraft. De ådömda straffen verkställdes för Holms vidkommande med
början den 12 januari 1956 och för Johanssons del med början den 9 i samma
månad.

I omförmälda av Kungl. Maj:t den 11 maj 1951 utfärdade cirkulär erinras
till en början hurusom av ett flertal stadganden i militära rättegångslagen
framginge att skyndsamhet borde iakttagas vid handläggningen av militära
brottmål; det hade nämligen ansetts vara av synnerlig vikt för upprätthållande
av disciplinen inom krigsmakten samt för krigsmaktens effektivitet
och funktionsduglighet över huvud taget, att militära brottmål i regel
avgjordes skyndsamt. Emellertid hade det, framhålles vidare i cirkuläret,
visat sig att militära mål i vilka åklagare och domstolar medverkat icke
alltid blivit behandlade och avgjorda med den skyndsamhet som av hänsyn
till militära förhållanden varit önskvärd. Med hänsyn härtill ville Kungl.
Maj :t för alla dem det vederborde understryka vikten av att militära brottmål,
i vilka åklagare och domstolar medverkade, bleve behandlade och avgjorda
med all den skyndsamhet som omständigheterna i det särskilda fallet
krävde och medgåve. Från de synpunkter som sålunda anförts borde
under fredstid särskild skyndsamhet i regel iakttagas vid behandling av
mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäldes i —

jämte vissa andra särskilda i cirkuläret angivna lagrum — 26 kap. strafflagen.

De Holm och Johansson av rådhusrätten ådömda straffen avsågo från
disciplinär synpunkt synnerligen allvarliga övergrepp mot annan krigsman:
rättsstridigt tvång och våld. Till följd av rådhusrättens förordnande att dess
dom ej skulle verkställas förrän den vunnit laga kraft kunde straffen
lagligen icke bringas till verkställighet innan hovrätten avgjort målet och,
på sätt skedde, i samband därmed undanröjt rådhusrättens nämnda förordnande.
Den från denna ståndpunkt avvikande åsikt som — i anslutning till
vad i arbetsordningen för hovrätterna föreskrives om vissa måls behandling
såsom förtursmål — av referenten i målet hovrättsrådet Scherdin framförts
i förevarande av mig upptagna ärende kan, såsom i det följande avslutningsvis
kommer att närmare påvisas, icke vara hållbar.

Med hänsyn till vad nu framhållits måste det uppenbarligen redan i och
för sig anses anmärkningsvärt att för behandling i hovrätten av ett militärt
mål av sådan beskaffenhet som det ifrågavarande åtgått så lång tid som här
varit fallet.

Av handlingarna i målet framgår till en början att på grund av omständigheter
som legat utanför hovrättens rådighet den tidpunkt, då målet tidigast
kunde ha upptagits till prövning å avdelningen, försköts till den 15
april 1955 eller den dag då Holm och Johansson enligt dem delgivna förelägganden
skulle senast ha inkommit med genmäle å åklagarens vadeinlaga.

Vad angår den fortsatta behandlingen av målet under tiden till dess arbetet
å avdelningen från och med den 1 juli avbröts med anledning av då inträdande
semester inhämtas av den nu verkställda utredningen i huvudsak
följande.

Scherdin har i avgivet yttrande uttalat att hans ursprungliga mening säkerligen
varit att målet skulle företagas på handlingarna och att han också
torde ha tillsagt vederbörande å avdelningen då tjänstgörande fiskalsaspirant
att målet skulle föredragas å avdelningen å någon i slutet av april eller
i maj inträffande sessionsdag som ej upptogs av de ymnigt förekommande
huvudförhandlingarna och då dessutom Scherdin själv förde ordet å avdelningen;
emellertid hade målet varken i slutet av april eller i maj kunnat
företagas i sådan ordning. Sedan den 18 april inkommit genmäle från Johansson,
vilken däri tillika anhöll om förordnande av offentlig försvarare,
men Holm då alltjämt icke låtit sig avhöra, har den å Scherdins rotel dåmera
— sedan den 12 i samma månad — tjänstgörande fiskalsaspiranten,
numera fiskalen Brit-Marie Ericsson, utan att underrätta Scherdin om att
Johansson inkommit med genmäle, under den närmast följande tiden avvaktat
att även Holm skulle komma in med genmäle. Den 16 maj utfärdade
Brit-Marie Ericsson därefter kallelse å parterna till huvudförhandling den
7 juni, likaledes utan att därom på förhand ha talat med Scherdin. Enligt
vad hon uppgivit utgick hon nämligen från såsom självfallet att huvudförhandling
skulle äga rum i målet bl. a. med hänsyn till att åklagaren yrkat
alt de Holm och Johansson ådömda straffen skulle skärpas till straffarbete

eller fängelse. Först i samband med att kallelserna till huvudförhandling
utfärdades uppmärksammade Brit-Marie Ericsson att Johansson i sitt genmäle
begärt förordnande av offentlig försvarare, och hon tog med anledning
därav kontakt med Scherdin för att underställa honom frågan huruvida sådant
förordnande skulle meddelas. Scherdin, vilken samtidigt erhöll kännedom
om att målet utan hans hörande blivit utsatt till huvudförhandling, bestämde
då att målet å sessionsdagen den 20 maj, då lagmannen Hagendahl
t jänstgjorde såsom ordförande, skulle anmälas å avdelningen. I enlighet härmed
anmäldes å nämnda sessionsdag — och bifölls — Johanssons framställning
om förordnande av offentlig försvarare, och uppstod då även fråga om
inställande av den utsatta huvudförhandlingen. Scherdin hade nämligen, enligt
vad han själv uttalat, i det uppkomna läget ansett sig böra rådföra sig
med sina kolleger huruvida han skulle låta vid de utfärdade kallelserna
bero eller om han skulle inställa huvudförhandlingen. Enligt vad Hagendahl
uppgivit framförde Scherdin vid tillfället den meningen att målet först
borde föredragas innan det bestämdes om huvudförhandling skulle äga rum
och att därför den utsatta huvudförhandlingen borde inställas samt anförde
för denna sin mening skäl, som Hagendahl fann väl kunna godtagas, varvid
Hagendahl utgick från att föredragning skulle kunna ske före semestern.
Brit-Marie Ericsson utfärdade därefter samma dag meddelande till parterna
att den utsatta huvudförhandlingen inställts. Enligt vad i ärendet framhållits
skulle i samband därmed parterna även ha underrättats om att målet
kunde komma att avgöras utan huvudförhandling och att parterna hade
att slutföra sin talan inom fjorton dagar efter erhållen del därav, men sådan
underrättelse till parterna blev av Brit-Marie Ericsson icke expedierad förrän
den 13 juni. I avgivna yttranden har uttalats att det i följd av detta
dröjsmål blev omöjligt att avgöra målet innan arbetet å avdelningen från
och med den 1 juli inställdes för semester. Enligt av Brit-Marie Ericsson
lämnade uppgifter hade den inläsning av målet för föredragning, som ålåg
henne enligt ståndpunktstagandet vid målets förehavande å avdelningen
den 20 maj, till följd av anhopning av andra göromål blivit försenad så att
inläsningen ännu icke var slutförd den 13 juni.

Av vad sålunda framkommit står det visserligen klart att den underrättelse
till parterna som expedierades den 13 juni 1955 blivit avsevärt fördröjd.
Med hänsyn till vad tillika upplysts därom att den på Brit-Marie
Ericsson ankommande inläsningen av målet för föredragning ännu icke varit
slutförd, då det den 13 juni uppdagades att ifrågavarande underrättelse
till parterna icke blivit rättidigt avsänd, är det emellertid uppenbart att,
även om dröjsmålet med den nämnda underrättelsen icke inträffat, de förberedande
åtgärderna för målets upptagande till prövning å avdelningen i
allt fall skulle vid nyssangivna tidpunkt ha varit så fördröjda att ett avgörande
av målet rimligen icke kunde ha medhunnits under den begränsade
tid som därefter återstod till dess med utgången av juni månad den för avdelningen
bestämda semesterperioden inträdde. Det är därför enligt min
mening tydligt, att det förhållandet att målet icke hunnit avgöras före se -

mesterperiodens inträde är att tillskriva andra omständigheter än dröjsmålet
med den omnämnda underrättelsen till parterna.

Vad som i nu berört hänseende i första hand bör komma i betraktande
är uppenbarligen huruvida — då det i enlighet med Scherdins vid avdelningens
sammanträde den 20 maj framförda mening bestämdes att den till
den 7 juni redan utsatta huvudförhandlingen skulle inställas i avbidan å en
fullständig föredragning av målet — en sådan åtgärd varit förenlig med en
med omtanke planlagd handläggning av målet. Härvidlag inställer sig närmast
den frågan huruvida icke, innan den — låt vara på vederbörande fiskals
eget initiativ — redan utsatta huvudförhandlingen inställdes, målet borde
ha först upptagits till föredragning för att med ledning av vad därvid
framkom skulle med erforderlig tillförlitlighet kunna prövas om skäl föreiågo
för en dylik åtgärd. Då målet den 20 maj förehades å avdelningen stod
till förfogande en tid av mera än två veckor för en behandling av målet i
nu angiven ordning, och det torde svårligen kunna göras gällande annat än
att starka skäl talade för att en sådan ordning för målets behandling valdes
i stället för den som tillämpades. Därest efter ett inställande på sätt nu
skedde av den utsatta huvudförhandlingen sedermera skulle vid målets föredragande
ha befunnits att målet icke borde avgöras utan huvudförhandling,
hade det uppenbarligen praktiskt sett varit ogörligt att medhinna ett
avgörande av målet före semesterperiodens inträde den 1 juli. Om det vid
en sådan — i tiden före den 7 juni verkställd — föredragning av målet som
nu angivits blivit bestämt att den utsatta huvudförhandlingen skulle inställas
hade, därest den skedda föredragningen till äventyrs icke skulle ha varit
tillfyllest för ett avgörande av målet även i sak, en icke obetydlig del
av vårsessionen då alltjämt återstått för komplettering av föredragningen
och kontrolläsning av handlingarna. Under alla förhållanden borde uppenbarligen
i enlighet med vad nu framhållits i anslutning till målets förehavande
å avdelningen den 20 maj genom erforderliga direktiv till Brit-Marie
Ericsson ha tillsetts att målet inom kort blev föredraget. Vid nu angivna
förhållanden innebar åtgärden att utan vidare inställa den till den 7 juni
utsatta huvudförhandlingen i realiteten att varje mera bestämd tanke på
att före semesterperiodens inträde få till stånd ett avgörande av målet uppgavs
redan vid sammanträdet den 20 maj. Såvitt av utredningen framgår
vidtogs denna åtgärd utan att någon omständighet förebragts som kunde
giva stöd för ell antagande att övervägande skäl talade för att huvudförhandling
icke skulle bliva erforderlig. Att i dåvarande läge långtifrån förefanns
någon grund för ett dylikt antagande torde vara än mera tydligt i betraktande
av att, enligt vad Scherdin uppgivit, ännu då målet omsider —
vilket kommer att närmare beröras i det följande — den It oktober 1955
blev föredraget å avdelningen, för de ledamöter som ej hade samma förtrogenhet
med målet som Scherdin uppstod en viss grad av tvekan om icke
målet borde utsättas till huvudförhandling. I detta sammanhang må även
iörutskickas hurusom av den tid som sedermera förflöt, till dess domen den
27 december meddelades, nio dagar presumerades ha belöpt å övervägandet

5— 56/62S. Mititieombudsmannens ämbelsberättelse

av frågan huruvida huvudförhandling skulle äga rum eller ej. Det nu anförda
torde giva vid handen att det utan betänkligheter också kunde ha
förfarits så att målet företagits till huvudförhandling i enlighet med de utfärdade
kallelserna.

Det synes i betraktande av vad nu framhållits ha funnits anledning förvänta
att Scherdin som var referent i målet skulle i nu förevarande ärende
ha lämnat besked om vilka skäl som av Scherdin må ha framlagts för den
på hans tillskyndan vidtagna åtgärden att — hellre än att vid de redan utfärdade
kallelserna fick bero — låta inställa den utsatta huvudförhandlingen
utan att dessförinnan blivit efter föredragning av målet prövat huruvida
huvudförhandling skulle bliva erforderlig eller ej. Icke heller Hagendahl,
under vilkens ordförandeskap det nämnda sammanträdet hölls, har lämnat
upplysning härutinnan. Nu angivna förhållanden synas i sin mån tala för
att åtgärden i fråga vidtogs utan att däråt ägnades det övervägande som
vederbort.

Av vad ovan anförts följer att den omförmälda åtgärden icke kan anses
ha varit förenlig med en med omtanke planlagd handläggning av målet och
att, om i stället förfarits på sätt som enligt vad förut angivits varit av det
förhandenvarande läget påkallat, därmed skulle ha bevarats då alltjämt förefintliga
utsikter att medhinna ett avgörande av målet före semesterperiodens
inträde den 1 juli.

Vad härefter angår den fortsatta behandlingen av målet under tiden från
det arbetet å avdelningen efter semesterperioden återupptogs den 15 augusti
till dess hovrätten den 27 december 1955 meddelade dom i målet inhämtas
av utredningen i förevarande ärende i huvudsak följande.

Vid arbetets återupptagande å avdelningen hade balansen av oavgjorda
mål under semestern undergått en betydande ökning. Med hänsyn härtill
blevo, enligt vad Scherdin uppgivit, i syfte att denna balans skulle rent numeriskt
kunna i väsentlig mån nedbringas de två första sessionsdagarna disponerade
för föredragningar av en massa småmål och höllos därefter under
återstoden av augusti femton huvudförhandlingar, de flesta i mål av förturstyp,
varjämte å några för dessa huvudförhandlingar avsedda dagar inskötos
några föredragningar i mål som tarvade skyndsam behandling. Före
semestern hade, enligt vad Scherdin vidare uppgivit, räknats med att det
ifrågavarande å Scherdins rotel lottade målet icke kunde förekomma till
föredragning före september månads ingång och vederbörande chef å fiskalsexpeditionen
hade tillsagts att sörja för att målet bleve föredraget snarast
möjligt i september, varom Hagendahl efter semestern givit upprepade tillsägelser
till vederbörande å fiskalssidan; emellertid hade under september
förekommit blott en enda sessionsdag, som var helt anslagen till föredragningar,
men just denna dag hade enligt indelningen varit Scherdins hemdag,
varför målet ej heller under september kunnat företagas. Sedan huvudförhandlingen
i ett till den It oktober utsatt större mål kort dessförinnan inställts,
blev i stället utan nämnvärt varsel föredragning anbefalld. Denna
kom att omfatta sju mål, däribland det nu ifrågavarande målet. Scherdin

har uppgivit att målet, som föredrogs av en nykreerad fiskal, var dåligt förberett
och blev ytligt föredraget och att för dem som ej hade samma förtrogenhet
med målet som Scherdin, särskilt gällde detta ledamoten Holmberg
såsom ny å avdelningen, uppstod en viss grad av tvekan, huruvida icke
målet borde företagas till huvudförhandling. Under nu angivna förhållanden
åtog Scherdin sig att göra en grundlig rättsutredning rörande de i målet föreliggande
spörsmålen, och bestämdes i enlighet härmed att avgörandet av
frågan om huvudförhandling skulle äga rum eller ej skulle anstå till dess
Scherdin inkommit med sin utredning och att först därefter skulle bliva
antecknat huruvida målet hänskjutits till huvudförhandling eller avgjorts
efter föredragning. I anledning därav blev i avdelningens minnesbok, däri
målet fanns infört, icke tillika gjord någon anteckning om dagens beslut
i målet. Scherdin satte, enligt vad han uppgivit, genast i gång med ett omfattande
utredningsarbete, som någon gång i december av Scherdin redovisades
i form av två promemorior betitlade den ena »Förman och underlydande
in. m.» och den andra »Misshandel krigsmän emellan m. in.». Under
arbetet med dessa promemorior genomgick Scherdin ej blott alla i Nytt
juridiskt arkiv för åren 1876—1954 refererade rättsfall rörande tillämpning
av krigslagarna in. in. utan även samtliga hithörande i samma serieverk intagna
notisfall för åren 1904—1950. Scherdin hade arbetat på dessa utredningar
så mycket och så skyndsamt som det övriga synnerligen betungande
löpande arbetet medgivit. Med ledning av dessa promemorior gjorde Scherdin
omsider såsom han framhåller en synnerligen grundlig återställning av
målet inför sina meddomare, varefter akten och promemoriorna togos till
läsning, först av Holmberg, därefter av ledamoten Bäärnhielm och slutligen
av Hagendahl. Därefter fattade hovrätten enhälligt det beslut, som hovrättens
dom innehåller; domen blev ej överklagad. Målet insattes sedermera i
minnesboken såsom föredraget och avgjort den 20 oktober, då samma ledamöter
voro tillstädes som vid föredragningen den 11 oktober. Intervallet å
nio dagar hade ansetts belöpa å prövningen av frågan om huvudförhandling
skulle äga rum eller ej. Någon av de sista dagarna före julen lämnades konceptet
till utskrift men bestämdes därvid av diskretionära skäl att domen
skulle med någon försening anslås till första vardag efter julhelgen. — Hagendahl
har framhållit att han efter avdelningens återiniräde i tjänst efter
semestern hade sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande mål, som han
fann snarast böra slutligt behandlas, samt att han också gjorde upprepade
tillsägelser härom å fiskalsavdelningen. — Av numera extra sekreteraren i
Stockholms rådhusrätt Torsten Pehrsson, vilken under tidigare tjänstgöring
i hovrätten från och med den 1 augusti till och med den 31 december 1955
ombesörjde fiskalsgöromål å Hagendahls avdelning och därvid till en början
i egenskap av fiskalsaspirant var indelad å Scherdins rotel, har såsom framgår
av den tidigare redogörelsen bl. a. uppgivits: Då Pehrsson någon dag i
slutet av juni 1955 med hänsyn till sin förestående tjänstgöring å Hagendahls
avdelning besökte denna avdelnings fiskalsexpedition och där sammanträffade
med Brit-Marie Ericsson, hade vid då skedd genomgång av de på

Scherdins rotel lottade ännu icke avgjorda målen enligt vad Pehrsson ville
minnas Brit-Marie Ericsson framhållit att det nu ifrågavarande målet borde
med hänsyn till sin beskaffenhet bliva föremål för skyndsam behandling
och i målet hade också legat en lapp med påskrift om att målet vore brådskande.
Pehrsson påbörjade därför inläsning av målet så snart han den
1 augusti trätt i tjänst och var beredd att föredraga målet, då avdelningens
höstsession började den 15 augusti. Då Pehrsson första gången talade med
Scherdin — vilket skedde i telefon innan Scherdin ännu deltagit i något
sammanträde å avdelningen — hade icke varit tal om vilka mål och ärenden
å Scherdins rotel som skulle föredragas, och såvitt Pehrsson erinrade sig
nämnde Scherdin då icke något om det nu ifrågavarande målet. Pehrsson
hade själv icke något minne av och hade ej heller på fiskalsexpeditionen
eller eljest hört talas om att Hagendahl eller Scherdin under augusti eller
senare givit tillsägelser om att detta mål skulle snarast tagas upp till föredragning.
I vart fall ansåge Pehrsson sig kunna utgå från att till honom icke
givits några sådana tillsägelser och Pehrsson hade för sin del icke haft någon
som helst anledning att dröja med målets föredragning, då han ju redan
läst in målet och dessutom hade en synnerligen känslig ställning med hänsyn
till att frågan om hans förordnande till fiskal i hovrätten skulle upptagas
vid s. k. konklav i början av oktober. — Med anledning av Pehrssons uppgifter
har Hagendahl förklarat att om Pehrsson den 18 augusti, då Scherdin
var närvarande i rätten men Hagendahl tjänstgjorde såsom ordförande, anmält
målet till föredragning hade, oaktat målet var ett viceordförandemål,
med all sannolikhet föredragning fått ske lika väl som fallet blev den 11 oktober.
Hagendahl kunde icke med visshet minnas att han redan de första
dagarna av höstsessionen tillsagt Pehrsson att föredraga målet men ville
trots Pehrssons bristande minne vidhålla att Hagendahl på ett tidigt stadium
uttryckt oro över målet och tillsagt att det snarast borde komma fram till
föredragning. Målet hade ju sedermera även kommit upp på en av Hagendahls
ordförandedagar. —- Scherdin har förklarat sig med bestämdhet veta
att Hagendahl å den första eller den andra sessionsdagen eller å bådadera
för vederbörande klargjorde att det ifrågavarande målet måste med det snaraste
komma upp till föredragning.

Såsom tidigare anmärkts hade den i det föregående närmare berörda åtgärden
att, i anslutning till vad som förekom vid målets förehavande å avdelningen
den 20 maj 1955, låta utan vidare inställa den till den 7 juni redan
utsatta huvudförhandlingen i realiteten medfört att därigenom blevo
omintetgjorda ditintills förefintliga utsikter att såsom från början varit tilltänkt
få till stånd ett avgörande av målet före semesterperiodens inträde den
1 juli. Då efter semesterns slut arbetet å avdelningen den 15 augusti återupptogs
var läget alltså det att målet dåmera blivit försenat långt utöver den tid
inom vilken målet från början avsetts skola bliva avgjort. Det förelåg i detta
fall alltså eu alldeles särskild anledning att ägna uppmärksamhet åt att målet
snarast möjligt blev av hovrätten slutligt behandlat. Angående vad i sådant
syfte må ha åtgjorts är till en början att nämna att enligt vad Hagen -

dahl uppgivit han vid början av höstsessionen å fiskalsexpeditionen givit
upprepade tillsägelser om att målet borde snarast slutbehandlas. Vad vid
utredningen i övrigt framkommit giver emellertid stöd för antagande att
dessa tillsägelser antingen ej inom fiskalsexpeditionen blivit såsom vederbort
vidarebefordrade till Pebrsson, vilken såsom tjänstgörande å Scherdins
rotel närmast hade att taga befattning med beredandet av målet, eller ock
till Pehrsson ej blivit framförda på sådant sätt att han rätt förstått, vilka
åtgärder från lians sida som tillsägelserna närmast bort föranleda. Såvitt
av utredningen framgår har från Scherdins sida icke till Pehrsson lämnats
några som helst anvisningar om lämpliga och ändamålsenliga åtgärder för
möjliggörande av att målet skulle kunna snarast möjligt i arbetsplanerna
beredas plats för föredragning. Visserligen är det tydligt att såsom i avgivna
yttranden framhållits betydande arbetsanhopning förelåg å avdelningen men
det är också å andra sidan upplyst att under såväl augusti som september
kunde i arbetsschemat inrymmas, förutom då förekommande huvudförhandlingar,
jämväl föredragningar i åtskilliga mål och ärenden. I detta sammanhang
bör även uppmärksammas att, enligt vad Hagendahl förklarat,
föredragning av målet med all sannolikhet kunnat ske å sammanträdet den
18 augusti om Pehrsson då anmält målet till föredragning och kan vidare
här hänvisas till vad Scherdin uppgivit därom att, i syfte att föreliggande
balans av oavgjorda mål skulle kunna rent numeriskt väsentligt nedbringas
genom föredragning av ett flertal smärre mål, de två första samnranträdesdagarna
under höstsessionen disponerades för detta ändamål. Med hänsyn
till vad nu framhållits måste det antagas att arbetsplanerna för avdelningen
kunnat så uppläggas att det nu ifrågavarande målet redan under augusti
eller september beretts den plats i den inbördes ordningen för föredragningarna
som i anseende till målets beskaffenhet varit av omständigheterna påkallad.
Såvilt av utredningen framgår synes knappast ens ha gjorts något
mera allvarligt inriktat försök härtill.

Enligt 14 § arbetsordningen för rikets hovrätter skall mål, som tilldelats
rotel, under referentens ledning i laga ordning beredas till prövning och avgörande
i hovrätten. I 15 § föreskrives att, då fråga om förberedande åtgärder
hänskjutes till vederbörande avdelning eller uppkommer i samband med
målets handläggning på avdelningen, del åligger avdelningen att besluta om
åtgärderna i fråga. Enligt 16 § åligger, där ej annat föranledes av bestämmelserna
i 15 och 17 §§, referenten att vidtaga för måls beredande erforderlig
åtgärd. 1 17 § föreskrives att det, i den omfattning presidenten bestämmer,
åligger fiskal bl. a. att i mål, som skola föredragas av honom, under
referentens överinseende vidtaga förberedande åtgärder som enligt 16 § ankomma
på referenten samt att det åligger annan tjänsteman vid hovrätten,
som av hovrätten därtill bemyndigas, alt i den omfattning presidenten bestämmer
biträda vederbörande avdelning, referent eller fiskal vid målens
förberedande behandling.

Av de nu återgivna föreskrifterna framgår att det åligger vederbörande
referent att i vad gäller hans rotel tilldelade mål ha tillsyn över och leda det

sysslande med målens förberedande som ankommer på de befattningshavare,
vilka närmast fått sig detta göromål anvisat. Om i förevarande fall tillbörliga
åtgärder icke blivit vidtagna för tillseende av att målet inrymts i avdelningens
arbetsschema på sätt som varit av omständigheterna påkallat,
måste ansvaret härför väsentligen åvila Scherdin i hans egenskap av referent
i målet. Ovan har framhållits att — ehuru särskild anledning förelåg
att snarast upptaga målet till föredragning och det tillika måste antagas att
hinder ej mött för en föredragning av målet tidigare än sedermera skedde —
enligt vad utredningen giver vid handen från Scherdins sida icke vidtagits
någon åtgärd i angivet syfte. Scherdin har i fråga om sina åligganden såsom
referent gjort ett uttalande — för övrigt i ordalag som måste betecknas
såsom föga lämpliga — av innebörd att det icke rimligen kunde åligga
honom att från fall till fall övervaka att vederbörande å hans rotel tjänstgörande
fiskaler och fiskalsaspiranter fullgjorde på dem ankommande rutingöromål.
Scherdin går härvidlag vid sidan av den fråga det i nu förevarande
sammanhang närmast gäller. Olika meningar böra knappast kunna
råda därom att det måste åligga vederbörande referent att utöva tillsyn över
och vid behov medverka till att planeringen av de olika arbetsuppgifterna
blir ändamålsenligt upplagd och vid genomförandet vinner det beaktande
som omständigheterna medgiva. I Scherdins åligganden såsom referent
måste sålunda otvivelaktigt ha ingått skyldighet att tillse att möjligheterna
att tidigare än som skedde få till stånd en föredragning av ett mål sådant
som det ifrågavarande så långt det varit möjligt blevo tillvaratagna.

I enlighet med vad nu anförts måste av utredningen anses framgå att
Scherdin eftersatt vad han i nu angivna hänseende haft att åtgöra.

Sedan i anslutning till målets föredragning den It oktober 1955 Scherdin
omhändertagit akten i målet för att enligt åtagande verkställa utredning
angående vissa däri uppkomna frågor, har Scherdin först i december samma
år återställt akten för att densamma jämte två av Scherdin upprättade promemorior
rörande den av honom då verkställda utredningen skulle tagas
till läsning av övriga ledamöter. Beträffande den tid som åtgått för detta
Scherdins sysslande med målet har Scherdin framhållit att den ifrågavarande
utredningen varit synnerligen omfattande -— den hade bland annat
inneburit genomgång av redovisade rättsfall på området från och med år
1876 — och att Scherdin arbetat härmed så mycket och så skyndsamt som
det övriga synnerligen betungande löpande arbetet medgivit.

Uppenbart är att ju längre avgörandet av målet enligt vad förut angivits
blivit efter hand förskjutet angelägenheten av att snarast få ett avgörande
till stånd bör ha framstått såsom än mera trängande. Det är också uppenbart
att inom en ändamålsenligt upplagd plan för genomförandet av förestående
arbetsuppgifter av olika slag måste utan att planen därmed förryckts
ha kunnat inrymmas möjlighet att betydligt tidigare än nu blev fallet
få färdigställd en undersökning av sådan art som den av Scherdin utförda.
Utan närmare ingående på de frågor som därvid blevo föremål för undersökning
kan här tilläggas att, sedan genom 1948 års strafflagstiftning

för krigsmakten eu genomgripande omläggning skett av vad ditintills i förevarande
hänseenden gällt, fullständig och entydig ledning för bedömande
av de uppkomna spörsmålen torde ha kunnat erhållas med anlitande enbart
av förarbetena till nyssnämnda lagstiftning.

I enlighet med vad nu framhållits måste det anses att omförmälda av
Scherdin verkställda undersökning icke bedrivits med tillbörligt beaktande
av att målet krävde skyndsam handläggning, och ansvaret för det därav
föranledda ytterligare fördröjandet av målet åvilar således i första hand
Scherdin. Det synes därjämte kunna ifrågasättas om icke Hagendahl, vilken
vid målets föredragning den 11 oktober tjänstgjorde såsom ordförande,
borde — då den av Scherdin utlovade undersökningen rörande de i anslutning
till föredragningen uppkomna frågorna icke inom rimlig tid anmäldes
vara slutförd — ha funnit anledning till ingripande genom att tillse att
Scherdin påskyndade undersökningen eller genom annan av omständigheterna
påkallad åtgärd.

Såsom framgår av vad ovan anförts har, sedan hovrättens prövning av
målet i december 1955 slutförts, målet blivit infört i minnesboken och protokollfört
såsom föredraget den 20 oktober, ehuru rätta förhållandet varit
att målet av vederbörande fiskal föredrogs å avdelningen den 11 i sistnämnda
månad. Det torde kunna antagas att anledningen härtill var att, om målet
antecknats såsom slutligen föredraget den 11 oktober och domen såsom nu
blev fallet gavs först den 27 december, domen icke hade blivit meddelad
inom den enligt 27 § arbetsordningen härför gällande yttersta tidsfristen av
tio veckor från dagen för föredragningen. Oavsett vad som till närmare motivering
av det ifrågavarande förfaringssättet framhållits därom att vid målets
föredragande den 11 oktober för fortsatt övervägande lämnats öppet huruvida
målet i stället för att avgöras på handlingarna skulle utsättas till
huvudförhandling, måste vad i nu berörda hänseende förekommit betecknas
såsom anmärkningsvärt. Det bör givetvis under alla förhållanden vara
uteslutet att såsom här skett i efterhand upprättas protokoll vari en däri
redovisad åtgärd mer eller mindre godtyckligt hänföres till annan tidpunkt
än den verkliga. Att så kommit att ske är uppenbarligen ytterst att tillskriva
det förut berörda förhållandet att den kompletterande utredning i målet,
som Scherdin i samband med föredragningen den It oktober åtog sig
att utföra, icke bedrivits med tillbörligt beaktande av att målet krävde skyndsam
handläggning.

Såsom inledningsvis antytts har från Scherdins sida även upptagits frågan
huruvida vad i 20 § arbetsordningen för hovrätterna föreskrives därom
att vissa där angivna mål skola såsom förtursmål behandlas framför andra
mål varit att tillämpa beträffande det nu ifrågavarande målet. Med hänsyn
till den skyldighet som under alla förhållanden förelåg att, ej minst i ett
sådant fall som det förevarande, beakta omförmälda av Kungl. Maj:t den It
maj 1951 utfärdade cirkulär torde visserligen den av Scherdin sålunda upptagna
frågan i detta sammanhang vara av mera underordnad betydelse. Då

såsom tidigare även antytts den av Scherdin därvidlag hävdade ståndpunkten
icke kan vara hållbar, har jag dock ansett mig icke böra underlåta att
något beröra även detta spörsmål.

Den åsyftade föreskriften i arbetsordningen innehåller att, såvitt nu är
i fråga, såsom förtursmål skall företagas mål däri någon för brott tilltalad
är dömd till arreststraff som icke skall verkställas om klagan i målet föres.
Etter att ha framhållit att enligt 91 § militära rättegångslagen domstols
dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, skall, där ej domstolen
annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet
ej vunnit laga kraft, har Scherdin nu gjort gällande att, även om domstolen
meddelat sådant förordnande som nyss nämnts, verkställighet av arrest
icke skall uppehållas av klagan från åklagarens sida. Till stöd för denna
sin åsikt har Scherdin i första hand åberopat vad av motiven till sistnämnda
stadgande ävensom av 43, 54 och 55 §§ militära rättegångslagen och motiven
till dessa stadganden framgår därom att det ansetts angeläget att över
huvud taget möjliggöra snar verkställighet av ålagt arreststraff. Vidare har
Scherdin i detta sammanhang hänvisat till att enligt 6 § lagen den 21 december
1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in. gäller att, om den som
dömts till straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering
icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom
ådömt ansvar, domen må i denna del verkställas utan hinder av fullföljd
ä åklagares eller målsägandes sida, varjämte Scherdin ytterligare framhållit
att i 5 § lagen om ungdomsfängelse föreskrives att, där domstolen icke
annorlunda förordnar, beslut om ungdomsfängelse skall gå i verkställighet
utan hinder därav att det ej äger laga kraft.

Gentemot denna Scherdins argumentering kan i första hand erinras att
den omständigheten, att omförmälda stadganden i militära rättegångslagen
blivit i väsentliga hänseenden till sitt innehåll bestämda med beaktande av
angelägenheten av snar verkställighet av ålagda arreststraff, uppenbarligen
icke kan i och för sig utgöra belägg för riktigheten av Scherdins ståndpunkt.
Scherdin har också såsom ytterligare stöd härför hänvisat till stadgandet
i 6 § i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff. En undersökning
av vad som förekom i samband med tillkomsten av sistnämnda stadgande
giver icke något belägg för denna Scherdins ståndpunkt. Det ifrågavarande
stadgandet hade tidigare delvis sin motsvarighet i 1 § lagen den
26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, och enligt stadgandets dåvarande avfattning
gällde att utslag, varigenom någon dömts till straffarbete på viss tid, fängelse
eller arrest, skulle, om den dömde icke inom föreskriven tid besvärat
sig över utslaget eller avgivit nöjdförklaring, genast gå i verkställighet utan
hinder av åklagares eller målsägandes besvär. När detta stadgande överfördes
till 1945 års verkställighetslag vidtogs hl. a. den ändringen att stadgandet
icke vidare kom att gälla dom å arreststraff utan att därvid på annat
sätt bibehölls någon motsvarighet till vad i sistnämnda hänseende tidigare
var föreskrivet. Den sålunda vidtagna ändringen motiverades med att det —

med hänsyn till dåvarande bestämmelser om att av krigsrätt ådömt arreststraff
fick utan hinder av anförda besvär genast befordras till verkställighet
— icke vore erforderligt att i den nya verkställighetslagen bibehålla den enligt
1909 års lag förefintliga möjligheten att avgiva nöjdförklaring även i fall
då arreststraff ådömts. Enligt verkställighetsreglerna i 1948 års militära
rättegångslag har för tillämpning av det i 91 § upptagna stadgandet, att arreststraff
som ålagts genom domstols dom eller beslut skall verkställas utan
hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft, uppställts det förbehållet
att omedelbar verkställighet ej får ske om domstolen annorlunda
förordnat. Av förarbetena till sistnämnda lag framgår (prop. 1948: 216 s.
195), att det var föremål för övervägande huruvida vid en reglering av verkställighetsfrågan
i enlighet med vad nu angivits behov förelåg att bereda
den dömde tillfälle att avgiva nöjdförklaring men att så ej ansågs vara fallet.
Nu angivna förhållanden måste, särskilt i betraktande av vad som förekom
i samband med upphävandet av 1909 års lag, närmast föranleda till
den slutsatsen att för de mera undantagsvis förekommande fall där domstolen
meddelat förordnande av nyss angiven innebörd lagstiftaren ansett
sig kunna helt avstå från sådana verkställighetsregler som kommit till uttryck
i det berörda stadgandet i 1945 års lag. I detta sammanhang bör även
beaktas att, då det gäller arreststraff som ålagts i disciplinmål, enligt 55 §
militära rättegångslagen möjlighet till nöjdförklaring beretts den straffskyldige
ehuru där fullföljdstiden är begränsad till endast två dagar. I enlighet
med vad nu framhållits är det tydligt att det av Scherdin åberopade
stadgandet i 1945 års verkställighetslag på intet sätt kan utgöra något stöd
för den av Scherdin hävdade ståndpunkten utan tvärtom bestämt giver vid
handen att ett av domstol meddelat förordnande om att ådömt arreststraff
ej får verkställas förrän domen vinner laga kraft icke kan så tillämpas att
verkställighet får ske utan hinder av klagan från åklagarens sida; det nu
ifrågavarande målet har följaktligen enligt 20 § arbetsordningen för hovrätterna
varit att hänföra till förtursmål. Det må i detta sammanhang slutligen
tilläggas att jag i samband med min inspektionsverksamhet tidigare haft
anledning göra det uttalandet att, enär upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff som ålagts genom domstols dom eller beslut lagligen
icke kunde ifrågakomma, det icke i fall, då domstolen förordnat att straffet
ej finge verkställas förrän domen eller beslutet vunnit laga kraft, förelåg
möjlighet för den tilltalade att genom nöjdförklaring ernå att straffet finge
börja avtjänas dessförinnan (se ämbetsberättelsen 1955 s. 108 ff.).

Jag finner mig kunna låta bero vid de uttalanden som innefattas i det
ovan anförda.

12. Arrestantkort skall icke upprättas beträffande förvarsarrestant med
mindre denne jämlikt 86 § andra stycket militära rättegångslagen blivit att

jämställa med häktad

Vid granskning av arrestantkort, soin för september 1955 insänts till militieombudsmannen
jämlikt 54 § militära rättsvårdskungörelsen, uppmärksammades
att från infanteriskjutskolan inkommit ett arrestantkort, å vilket
var antecknat att värnpliktige nr 665-8-52 S. L. E. Lindfors såsom förvarsarrestant
varit intagen i skolans häkte under tiden den 3 september klockan
1600—den 5 september klockan 1130; av anteckningarna å kortet framgick
vidare att Lindfors insatts i häktet på order av dagmajoren och att han uttagits
ur häktet på order av skolchefen, som därvid hänskjutit målet mot
Lindfors till militäråklagaren.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 2 januari 1956 till chefen
för infanteriskjutskolan följande.

I 53 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrives att arrestantkort skall
i den ordning som är närmare angiven i paragrafen upprättas beträffande
varje straffarrestant samt i militärhäkte förvarad häktad person. Av bestämmelsen
följer att arrestantkort icke skall upprättas beträffande förvarsarrestant
med mindre denne jämlikt 86 § andra stycket militära rättegångslagen
blivit att jämställa med häktad. I nämnda lagrum föreskrives att, om
domstol beslutar att förvarsarrest skall bestå, det skall anses som om den
arresterade vore häktad. Då av anteckningarna å det beträffande Lindfors
upprättade arrestantkortet framgår att domstol icke meddelat beslut om förvarsarrestens
bestånd samt Lindfors således icke varit att anse såsom häktad,
har arrestantkort i förevarande fall icke bort upprättas. Anmärkas må
att jämlikt 55 § militära rättsvårdskungörelsen anteckning om förvarsarresten
i stället skolat göras i den förteckning, som enligt nämnda författningsrum
skall föras bl. a. över förvarsarrestanter, vilka ej jämlikt 86 § andra
stycket militära rättegångslagen skola anses såsom häktade.

Jag låter bero vid det uttalande som innefattas i det ovan anförda.

13. Vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under

arresttiden

Vid militieombudsmannens inspektion den 3 maj 1956 av flottans skolor
i Karlskrona uppgavs vid besök i militärhäktet å Stumholmen att arrestanterna
under strafftid som översteg tio dagar icke deltogo i tjänstgöring vid
de tjänstgöringsenheter de eljest tillhörde utan i stället togos i anspråk för
särskilda arbeten inom häktet eller å Stumholmen. Arbete inom häktet, hu -

vudsakligen stoppning av madrasser, anvisades i vissa fall redan från och
med fjärde eller femte dagen från strafftidens början. Dessutom kommenderades
dagligen två arrestanter för diskning och två för renhållning inom
häktet, därest minst tio arrestanter funnos insatta, eljest endast en för ettvart
av dessa arbeten.

I infordrat yttrande anförde skolchefen kommendören H. Bong: De bestämmelser,
som reglerat arbetsförhållandena vid militärhäktet å Stumholmen,
hade varit intagna i förutvarande Karlskrona örlogsstations kasernföreskrifter.
I bil. 14 F mom. 64 av nämnda föreskrifter hade stadgats följande:
»I häktet intagen personal skall själv städa sin arrestlokal samt enligt
föreståndarens fördelning övriga utrymmen i häktet utom logement och
tvättrum; skolande därvid varje morgon golvet sopas och damning verkställas.
» En likalydande föreskrift funnes intagen i den för flottans skolor i
Karlskrona utfärdade ordern Noll kap. XVI B mom. 16. Såsom Bil. 14 A till
nämnda kasernföreskrifter hade meddelats instruktion och anvisningar för
föreståndare för häktet å Stumholmen, däri stadgats bl. a. följande: »18. För
renhållnings-, röjnings-, städnings- och dylika arbeten skall uttagas lämplig
personal bland dem, som undergå arreststraff med tjänstgöring. Finnas ej
sådana arrestanter, uttagas på frivillig väg arrestanter utan tjänstgöring för
diskning av matkärl in. m. en dag i sänder. Uttagningen bör ske bland sådana
arrestanter, som avtjäna arrest sex dagar eller mera. 19. Arbete, som jämlikt
43 § militära rättsvårdskungörelsen begäres av arrestant som ej deltager
i tjänstgöring, skall i första hand omfatta rengöring, putsning eller skrivgöromål.
» Någon motsvarighet till dessa anvisningar för föreståndaren för
häktet å Stumholmen funnes icke i nyssnämnda för Karlskronaskolorna utfärdade
order, varför anvisningarna fortfarande gällde i avvaktan på ny instruktions
utfärdande.

I yttrandet anförde Bong vidare: Det ifrågavarande häktet utnyttjades av
ett flertal förband inom flottan. Till övervägande del komme arrestanterna
från fartyg, örlogsvarv eller depå. Endast ett ringa fåtal tillhörde skolornas
egen personal. Det vore praktiskt ogenomförbart att låta de arrestanter, som
efter tio dagars strafftid skulle deltaga i tjänstgöring, göra detta på vederbörandes
fartyg, örlogsvarv eller depå. Den enda tjänstgöring, som kunde komma
i fråga för dessa arrestanter, vore underhållsarbeten inom Stumholmsområdet.
Detta hade även förutsatts vid beräkning av den ordinarie handräckningspersonalen
såväl inom som utom häktet på Stumholmen, där rikliga
arbetstillfällen kunde beredas i form av underhålls- och uppsnyggningsarbeten.
Något lämpligt arbete för arrestant inom egen cell funnes som regel
icke att tillgå. Däremot hade sedan gammalt arrestanterna inom häktet fått
arbeta med stoppning av madrasser. Vid Karlskronaskolorna ägde nämligen
eu mycket snabb personalomsättning rum. Bl. a. genomginge sex omgångar
värnpliktiga per år med 400—1 000 man i varje omgång sin rekrytutbildning
där. Detta medförde en mycket stor förslitning av madrasser, som därför
ofta måste utbytas. På grund av att madrasstoppningen utförts av arrestanter,
hade stora besparingar kunnat göras såväl ekonomiskt som i utbildnings -

tid. Då arbetet med halmen eller krollsplinten vore mycket dammande, kunde
det ej utföras i de arresterades enskilda celler, utan arbetet hade ägt rum
under uppsikt av särskild arbetsledare i särskilt rum inom militärhäktet av
de arrestanter, som uttalat önskan att utföra arbete i häktet. Bong kunde
icke finna att ett dylikt arrangemang strede mot innebörden av 43 § första
stycket militära rättsvårdskungörelsen, därest man med begreppet häktet
avsåge den slutna och bevakade delen av byggnaden med arresterna. Bong
vore fullt medveten om att arreststraffet skulle avtjänas i enskild cell, men
med hänsyn till den uppfostrande betydelsen av nyttigt arbete under arresttiden
ansåge Bong det lyckligt om arrestanten efter viss tid, exempelvis sex
dagar, finge under uppsikt utföra för kronan nyttigt arbete inom häktet. I
avvaktan på militieombudsmannens ställningstagande till frågan hade Bong
emellertid förbjudit allt arbete med madrasstoppning utom för arrestanter,
vilka efter tio dagars strafftid skulle ha tjänstgöring. Detta hade tyvärr medfört,
att den kontingent värnpliktiga som inryckt den 1 augusti 1956 ej kunnat
tilldelas fullgoda madrasser, utan dessa värnpliktiga komme att själva
få göra i ordning sina madrasser, vilket givetvis komme att inkräkta på den
för skolan anslagna utbildningstiden. Bong hemställde därför att militieombudsmannen
med hänsyn till föreliggande omständigheter måtte göra ett uttalande
av innebörd, att det vore möjligt att med häktets arrestanter underhålla
sängutrustningen så länge madrasser med halm eller krollsplint inginge
i densamma, eller om så erfordrades utverka att bestämmelserna ändrades
i sådan riktning. Det hade även sedan gammalt varit brukligt att använda
vissa arrestanter till diskning och viss städning. Härigenom hade
liandräckningspersonalen enligt fastställd besättningslista kunnat begränsas
till fem värnpliktiga. Dessa måste indelas i tjänstgöringsomgångar för att
kunna beredas permission och tjänstledighet samt tillfälle att deltaga i bad,
idrott in. in. Därest arrestanterna icke finge deltaga i handräckningsarbete,
måste antalet handräckningsmän ökas. Bong hade icke ändrat på denna ordning,
enär en övergång till att låta särskild handräckningspersonal sköta
diskning och städning icke kunde göras förrän en ökning i den av chefen
för marinen fastställda besättningslistan ägt rum.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 4 september 1956 till Bong
följande.

Frågan om tjänstgöring under arrest regleras i 4 § andra stycket lagen om
disciplinstraff för krigsmän. Enligt nämnda lagrum gäller såsom huvudregel
att arreststraff på högst tio dagar och de tio första dagarna av längre arreststraff
skola avtjänas utan deltagande i tjänstgöring samt att under återstoden
av sådant längre arreststraff arrestanten skall deltaga i tjänstgöring. Såsom
skäl för bestämmelsen om att arrest ej överstigande tio dagar skall
verkställas utan tjänstgöring anfördes under förarbetena till disciplinlagen
(SOU 1946: 83 s. 189) att betydelsen av ett arreststraff såväl i fråga om den
brottslige själv som med avseende å andra till stor del synts ligga däri, att

den brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning. Vidare
uttalades i förarbetena om beskaffenheten av tjänstgöring under arresttid,
att denna givetvis i princip skulle vara densamma som eljest skolat fullgöras
av arrestanten; om hinder däremot mötte, t. ex. då arrestantens avdelning
befunne sig på annan ort, borde han kunna sättas till annat lämpligt
arbete. I 5 § disciplinlagen föreskrives att arrestant som ej deltager i tjänstgöring
skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme
samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. I förarbetena
till nämnda lagrum uttalades följande (SOU 1946: 83 s. 192): Även om det
syntes vara anledning att begränsa arrestants rätt till förströelse, syntes det
icke därför vara nödvändigt att han skulle tillbringa strafftiden under
sysslolöshet, i den mån han ej skulle deltaga i tjänstgöring. Det syntes icke
vara ägnat att förringa arreststraffets verkan om arrestant i häktet sysselsatte
sig med lämpligt arbete som tillhandahölles av de militära myndigheterna.
Vid förbanden torde förekomma allehanda rengörings-, putsningsoch
skrivarbeten som utan svårighet kunde utföras i häktet. En bestämmelse
om sysselsättning med arbete torde dock ej böra innebära mera än att
arrestant ägde utföra lämpligt arbete; någon skyldighet därtill borde alltså
icke kunna åläggas honom. — I 42 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen
stadgas att arreststraff skall verkställas i enrum, dock att under
fältförhållanden avsteg må ske från denna regel om så erfordras. Enligt sista
stycket samma paragraf skall straffarrestant ha tillfälle att iakttaga personlig
hygien. I 43 § första stycket samma kungörelse föreskrives skyldighet
för föreståndare för militärhäkte att, i den mån så kan ske, på begäran av
den som undergår arreststraff utan tjänstgöring anvisa denne lämpligt arbete
att utföras i häktet.

Vad till en början angår arrestant som avtjänar arrest med tjänstgöring
framgår av det anförda, att dylik arrestant i allmänhet skall deltaga i den
tjänstgöring som det eljest ankommit på honom att utföra. Arrestanten
skall alltså uttagas ur häktet å sådan tid, att han kan inställa sig för deltagande
i sin avdelnings övningar, samt återinsättas i häktet efter övningarnas
slut för dagen; under lunchuppehåll bör arrestanten normalt återgå till
häktet och utspisas där. Under vistelse i häktet skall arrestanten, med det
undantag som föranledes därav att han skall ha tillfälle att iakttaga personlig
hygien, hållas intagen i sin cell. Om hinder möter mot att arrestanten
på angivet sätt deltager i sin ordinarie tjänstgöring, t. ex. emedan hans avdelning
befinner sig på annan ort, kan han sättas till annat lämpligt arbete.

Av vad Ni anfört i Edert yttrande synes framgå att de arrestanter, som
vid militärhäktet å Stumholmen fullgöra arrest med tjänstgöring, överlag få
utföra tjänstgöringen i form av underhållsarbeten inom Stumholmsområdct.
Som skäl härför har Ni anfört att arrestanterna till övervägande delen
komma från fartyg, örlogsvarv eller depå och att det är praktiskt ogenomförbart
att låta nämnda arrestanter återgå till tjänstgöring vid sina förband.
l)ct synes dock icke motiverat att den undantagsordning, som sålunda av
praktiska skäl måste gälla beträffande åtskilliga arrestanter vid häktet, till -

lämpas odifferentierat beträffande även andra arrestanter. Med hänsyn till
önskvärdheten av att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid hör det
eftersträvas att dessa icke mera än nödvändigt av arreststraffet hindras från
att deltaga i sin ordinarie tjänstgöring. Om icke avgörande praktiska hinder
möta däremot böra sålunda arrestanter, som undergå skolutbildning vid
Karlskronaskolorna eller yrkesutbildning vid Karlskrona örlogsvarv, under
arresttid som överstiger tio dagar deltaga i sin ordinarie tjänstgöring.

Vad härefter angår den som avtjänar arrest utan tjänstgöring framgår av
det ovan anförda, att med det för dylik arrestant gällande tjänstgöringsförbudet
bl. a. avsetts att göra straffet mera effektivt genom att arrestanten under
någon tid hålles isolerad från sin omgivning. I enlighet härmed stadgas
i 42 § första stycket rättsvårdskungörelsen att arreststraff — utom under
fältförhållanden — skall verkställas i enrum. Såsom en förmån för arrestanten
har i 5 § disciplinlagen medgivits rätt för denne att under isoleringstiden
i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Att i sistnämnda stadgande
— liksom i den därtill knutna bestämmelsen i 43 § första stycket
rättsvårdskungörelsen om skyldighet för föreståndare för militärhäkte att
anvisa arrestant dylikt arbete — använts uttrycket »i häktet» innebär uppenbarligen
intet avsteg från principen att arrestant vid arrest ej överstigande
tio dagar skall hållas isolerad i enrum. De ifrågavarande bestämmelserna
böra i stället givas den innebörden att den som undergår arrest utan tjänstgöring
må i det honom för straffets avtjänande anvisade utrymmet inom
häktet, d. v. s. i sin cell, utföra arbete som lämpligen kan utföras där. Såsom
exempel å dylikt arbete har i förarbetena till disciplinlagen angivits rengörings-,
putsnings- och skrivarbete.

Av det anförda framgår att den vid militärhäktet å Stumholmen tillämpade
ordningen att låta den, som undergår arrest utan tjänstgöring, tillsammans
med andra arrestanter syssla med stoppning av madrasser i ett härför
använt utrymme inom häktet icke är förenlig med hithörande bestämmelser.
Att arrestanten sålunda får tillbringa arbetsdagen tillsammans med andra
arrestanter innebär uppenbarligen att han i stort befrias från den isolering
i enrum, som man i syfte att göra arreststraffet tillräckligt effektivt ansett
böra ingå såsom ett moment i arreststraff icke överstigande tio dagar. I den
mån madrasstoppning eller likartat arbete inom häktet utföres även av dem,
som undergå arrest med tjänstgöring, innebär den tillämpade ordningen att,
mot bestämmelsernas syfte, någon klar gräns i fråga om straffverkställigheten
icke upprätthålles mellan dylika arrestanter och dem som fullgöra
arrest utan tjänstgöring.

Av utredningen i ärendet framgår att de, som vid militärhäktet å Stumholmen
undergå arrest utan tjänstgöring, i viss utsträckning få utföra även
disknings- och städningsarbete. Beträffande diskningsarbetet har inhämtats
att detta avser rengöring av de för arrestanterna avsedda matkärlen och besticken
i ett inom häktet inrättat diskrum samt att anledningen till att icke,
såsom allmänt torde förfaras vid andra förband, diskningen utföres vid förbandets
köksinrättning är att med hänsyn till det förhållandevis stora av -

ståndet mellan häktet och köksinrättningen det ansetts mest rationellt att
låta diskningen utföras i häktet. Likaväl som arrestant må för iakttagande
av personlig hygien besöka häktets tvättrum bör det i de undantagsvis förekommande
fall, då diskning ifrågakommer i militärhäkte, icke vara något
hinder att låta honom diska sina matkärl och bestick i häktets diskrum. Det
kan icke heller vara något att erinra mot att diskningsarbetet av praktiska
skäl i stället planeras så att detta får i sin helhet utföras av någon eller några
av arrestanterna i tur och ordning med i möjligaste mån jämn fördelning
å samtliga arrestanter, exempelvis sålunda att den eller de i arbetet deltagande
växla för varje måltid, därvid vederbörande efter utfört arbete återinsättes
i sin cell. På liknande sätt böra arrestanterna i anslutning till städning
av cellerna få i tur och ordning utföra städning av utrymmen inom
häktet som nyttjas av arrestanterna under deras tillfälliga vistelse utom cellerna,
såsom korridorer, tvättrum och diskrum. Det kan icke anses förenligt
med bestämmelserna på området att en arrestant, som undergår arrest utan
tjänstgöring, användes för disknings- och städningsarbete i vidare utsträckning
än här angivits.

Av det anförda framgår att vid verkställighet av arreststraff i militärhäktet
å Stumholmen tillämpats en ordning, som icke har stöd i gällande bestämmelser.
Vad angår arrestanternas sysslande med madrasstoppning är
upplyst att Ni numera utfärdat förbud mot att arrestanter, som undergå
arrest utan tjänstgöring, deltaga i dylikt arbete, varemot Ni tills vidare icke
ändrat på den ordning, som gäller beträffande arrestanternas deltagande i
annat handräckningsarbete. I Edert yttrande har Ni, under framhållande av
den uppfostrande betydelsen av att arrestanterna hållas till nyttigt arbete,
ifrågasatt sådan ändring av bestämmelserna att det bleve möjligt att under
hela strafftiden hålla arrestanterna till nyttigt arbete. I anledning härav må
framhållas att förslag härom framfördes i remissyttrande över förslaget till
lag om disciplinstraff för krigsmän men icke vann beaktande vid lagförslagets
fortsatta behandling.

Jämlikt 38 § rättsvårdskungörelsen åligger det den som har uppsikt över
militärhäkte att meddela föreståndaren för häktet erforderliga föreskrifter
med avseende å bl. a. däri förvarade personers behandling. Jag förutsätter
att av mig ovan anförda synpunkter å förevarande spörsmål komma att av
Eder för framtiden beaktas.

14. Åtgärder beträffande ett i en träbyggnad inrett militärhäkte i syfte att
möjliggöra hastig utrymning vid eldfara

Militieombudsmannen har i samband med sina inspektioner av truppförhanden
vid flera tillfällen funnit erinringar kunna från brandskyddssynpunkt
riktas mot anordningen att ha militärhäkten inrymda i träbyggnader.
Därvid har militieombudsmannen även framhållit angelägenheten av att —

i avvaktan på att sådana lokaler kunde bliva ersatta med nybyggnader av
mera brandsäkert material — åtgärder vidtoges för att väsentligt minska
brandriskerna och möjliggöra hastig utrymning i händelse av eldfara. Militieombudsmannens
sålunda gjorda ingripanden ha också föranlett åtgärder
i angivet syfte (se härom bl. a. ämbetsberättelserna 1952 s. 231 ff., 1955
s. 189 f. och 1956 s. 152).

Vid militieombudsmannens inspektion den 18 november 1955 av Göta
flygflottilj uppmärksammades i fråga om militärhäktet, som var inrymt
i en träbyggnad, att centralt manövrerad anordning för öppnande på en
gång av samtliga celldörrar saknades.

I infordrat yttrande den 12 januari 1956 anförde fortifikationsförvaltningen,
att medel samma dag anvisats flottiljchefen för inrättande av den
ifrågavarande dörröppningsanordningen.

Enligt meddelande från flottiljen den 28 februari 1956 hade öppningsanordningen
då installerats och dess funktionsduglighet bedömts såsom tillfredsställande.

Militieombudsmannen lät bero vid i förevarande hänseende sålunda vidtagen
åtgärd.

15. Vissa spörsmål rörande bestraffningsberättigad chefs befattning med
handläggning av fråga om ersättning för förkommen eller skadad materiel,
som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Västmanlands
flygflottilj den 24 februari 1956 antecknades vid granskning av
protokollen i ersättningsmål följande.

Sedan flottiljchefen dåvarande överstelöjtnanten G. Odqvist anmält, att
viss till honom utlämnad flygutrustningsmateriel till ett sammanlagt värde
av 311 kronor 21 öre förkommit, ägde undersökning jämlikt 18 § militära
rättsvårdskungörelsen rum vid flottiljen. Såsom förhörsledare tjänstgjorde
majoren D. Edlund. Vid undersökningen hördes Odqvist samt fyra andra befattningshavare
vid flottiljen. Sedan undersökningen avslutats, avgav Edlund
följande yttrande och förslag: »Ansvaret för förlusten av flygutrustningen
synes ej kunna läggas på överstelöjtnant Odqvist. Jag föreslår, att
materielen avskrives och att Kronan vidkännes kostnaden.» Handlingarna
tillställdes härefter auditören M. Lindheimer försedda med följande av Edlund
gjorda anteckning: »C F 1 vill själv skriva av mtrl. Han ansåg det onödigt
sända ärendet till FF.» Lindheimer återställde handlingarna med följande
yttrande: »Mtrl bör icke avskrivas av öljt Odqvist utan lämpligen
av tjf chef.» Genom beslut den 26 februari 1955 förordnade överste -

löjtnanten S. Hedberg såsom tjänstförrättande flottiljchef att kronan skulle
vidkännas förlusten. Beslutet kontrasignerades av Lindheimer. Större delen
av den förkomna materielen återfanns senare.

I skrivelse den 27 mars 195(3 begärdes yttranden av Odqvist, Hedberg och
Lindheimer, därvid i skrivelsen anfördes bl. a. följande: Enligt 18 § andra
stycket militära rättsvårdskungörelsen skulle undersökning rörande förkommen
materiel verkställas genom försorg av den befattningshavare som ägde
behörighet att ålägga ersättningsskyldighet vid den avdelning där förlusten
eller skadan inträffat. Denna bestämmelse borde — såsom ock framginge
av mom. 8 i »Föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål
in. in. (AFSE)» — läsas med beaktande av innehållet i 59 § militära
rätlegångslagen, enligt vilket lagrum behörighet att ålägga ersättningsskyldighet
tillkomme den som i disciplinmål ägde bestraffningsrätt
över den ersättningsskyldige. Enär i förevarande fall Odqvist varit närmast
ansvarig för den förkomna materielen, hade han således ej ägt diaga
försorg om att undersökning kom till stånd, utan det hade ålegat Odqvist
att anmäla förlusten till den högre chef som närmast ägt bestraffningsrätt
över honom. Att undersökningen bort ledas av sadan chef fiamginge också
av att, därest fråga uppkommit om ansvar för Odqvist i anledning av att
materielen förkommit, endast chef som ägt bestraffningsrätt över Odqvist
kunnat fatta ställning härtill. Av det sagda framginge vidare att endast sådan
chef ägt fatta slutligt beslut i ersättningsmålet, även om detta inneburit
att kronan skolat vidkännas förlusten (jfr 19 § första stycket rättsvårdskungörelsen1).
Uppenbart vore därför att Odqvist — såsom ock Lindheimer
framhållit — icke kunnat avgöra malet. Men icke heller tjänstförrättande
flottilj chef hade av anförda skäl kunnat vidtaga sådan åtgärd.

I avgivet yttrande anförde Odqvist: Förhörsledarens anteckning om att
Odqvist själv ville meddela beslut om avskrivning måste ha föranletts av
en missuppfattning från dennes sida. Odqvist hade icke fällt något dylikt
yttrande. Tvärtom hade Odqvist, som var osäker på vem som hade att meddela
beslut i ärendet, sagt till förhörsledaren att Odqvist icke själv ville skriva
av materielen, därvid Odqvist tillagt att han ifrågasatte om icke flygförvaltningen
borde inkopplas och att handlingarna borde sändas till auditören
med förfrågan vem som vore behörig att avskriva ärendet. När Odqvist sedermera
genom förhörsledaren erfor, att auditören uttalat sig för att materielen
borde avskrivas av tjänstförrättande chef, godtog Odqvist detta.
Om någon Odqvist underställd befattningshavare råkat ut för en likadan
händelse skulle Odqvist ha avskrivit den förlorade materielen, och Odqvist
funderade därför icke närmare över om det vore formellt riktigt att låta
en honom underställd befattningshavare meddela beslut om avskrivning av
materielen. Sedan Odqvist tagit del av militieombudsmannens uttalande i
saken, delade Odqvist uppfattningen att enligt gällande bestämmelser be- i

i »Finner befattningshavare som äger ålägga ersättningsskyldighet vid avdelningen, att
kronan bör vidkännas förlusten eller skadan, äger han besluta avskrivning därav, om beloppet
icke överstiger femhundra kronor.»

6 .r>C>16l28. Militieombudsmannens cimbetsberättelse

slutanderätten i ärendet bort tillkomma den chef som ägde bestraffningsrätt
över Odqvist. Han ansåge emellertid att bestämmelserna härutinnan
borde ändras. Det kunde icke anses ändamålsenligt, att högre chef skulle
behöva befatta sig med bagatellärenden av ifrågavarande art. Bestämmelserna
på området innebure att, om exempelvis en flottiljchef förlorade eu persedel
av ringa värde, anmälan härom skulle insändas till chefen för flygvapnet
som hade att föranstalta om utredning och beordra högt kvalificerad
personal att verkställa utredningen, varefter chefen för flygvapnet skulle
bedöma frågan om ersättningsskyldighet. Enligt Odcjvists mening borde
flottiljchefen, som tilldelats stort ansvar i andra hänseenden, vara betrodd
att i fall då omständigheterna vore sådana, att han skulle ha avskrivit liknande
förlust för honom underställd personal, föranstalta om utredning och
avskriva förlust beträffande till honom själv utlämnade persedlar vilkas
värde icke överstege 500 kronor.

Hedberg och Lindheimer anförde sammanstämmande: Den undersökning,
som verkställdes i ärendet, var ytterligt grundlig. De därvid framkomna omständigheterna
voro sådana, att Hedberg och Lindheimer fingo uppfattningen
att fråga om ersättningsskyldighet för Odqvist icke kunde uppstå. Nämnda
förhållande bidrog till att frågan om vem som var behörig att fatta beslut
i ersättningsmålet kom att skjutas åt sidan. Hedberg och Lindheimer
delade militieombudsmannens uppfattning att beslutanderätten i ärendet
rätteligen tillkommit den chef som närmast ägt bestraffningsrätt över Odqvist.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 23 november 1956 till Odqvist
följande.

De bestämmelser som i militära rättegångslagen och rättsvårdskungörelsen
meddelats rörande militär befattningshavares handläggning av fråga
om ersättning för förkommen eller skadad egendom, som tillhör eller nyttjas
av krigsmakten, s. k. ersättningsmål, innebära uppenbarligen att i fall då
dylik egendom förkommit eller skadats för befattningshavare, som själv är
behörig att ålägga ersättningsskyldighet vid avdelning av krigsmakten, det
ankommer på närmast högre bestraffningsberättigade chef att föranstalta
om undersökning av förlusten eller skadan och meddela beslut i ersättningsfrågan.
Det hade således i förevarande fall ålegat Eder att göra anmälan
om materielförlusten till den chef, som närmast ägt bestraffningsrätt över
Eder, varefter det ankommit på denne att ombesörja undersökning och pröva
frågan om ersättningsskyldighet.

Med anledning av vad Ni i Edert yttrande uttalat därom att bestämmelserna
om behörighet att ålägga ersättningsskyldighet borde ändras så, att chef
i vissa fall kunde föranstalta om utredning och avskriva förlust av till honom
själv utlämnade persedlar, vill jag framhålla följande. Till skydd för
rättsskipningens objektiva handhavande gäller i svensk rätt sedan gammalt
att ingen må vara domare i egen sak. Principen har kommit till uttryck i

4 kap. 13 § rättegångsbalken, där domare förklaras vara jävig att handlägga
mål, om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada. Enligt militära rättegångslagen gäller
att militära mål under vissa förutsättningar kunna, i stället för att handläggas
vid domstol, handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom
disciplinmål eller ersättningsmål. Det ligger i sakens natur att för dylik befattningshavares
handläggning av disciplinmål och ersättningsmål böra i
princip gälla enahanda jävsbestämmelser som för domare. Detta har även
kommit till uttryck i 16 § första stycket militära rättegångslagen, där det
föreskrives att vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare i tilllämpliga
delar skall gälla i fråga om bestraffningsberättigad chef. Nämnda
bestämmelse i militära rättegångslagen avser givetvis, ehuru detta icke kommit
till direkt uttryck i lagen, även bestraffningsberättigad chefs handläggning
av ersättningsmål. Att, såsom Ni föreslagit, införa möjlighet för bestraffningsberättigad
chef att avskriva förlust av till honom själv utlämnade
persedlar, skulle således innebära ett avsteg från en allmänt gällande princip
för rättsskipningen. Någon ändring härutinnan kan enligt min mening
icke komma i fråga.

Med hänsyn till omständigheterna låter jag bero vid de uttalanden som
innefattas i det anförda och företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Hedberg och Lindheimer skulle genom Odqvists försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse.

16. Vissa spörsmål rörande handläggningen av ersättningsmål avseende flera
förluster av materiel under samma persons ansvar

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Älvsborgs
regemente den 10—den 11 juli 1956 uppmärksammades vid granskning
av protokollen i ersättningsmål bl. a. följande.

I samband med avrustning samt inlämning till förråd vid slutet av utbildningsåret
1955—1956 av materiel, som varit utlämnad till begagnande av
värnpliktiga vid tionde kompaniet, saknades viss materiel, nämligen intendenturmateriel
till ett värde av 394 kronor 44 öre och tygmateriel till ett
värde av 363 kronor 66 öre, eller sammanlagt 758 kronor 10 öre. Vid undersökning
den 4 april 1956 enligt 18 § militära rättsvårdskungörelsen, därvid
förhörsledaren upprättade särskilda protokoll för vardera materielgruppen,
lämnades vissa uppgifter av den befattningshavare vid kompaniet som enligt
protokollen var närmast ansvarig för materielen, varefter förhörsledaren
beträffande båda materielgrupperna föreslog att kronan skulle vidkännas
förlusten, enär slarv eller bristande omvårdnad icke förelåg. Dessa förslag
tillstyrktes av intendenten respektive tygofficeren. Genom beslut den 27
april 1956 förordnade tjänstförrättande regementschefen överstelöjtnanten

P. Weibull att kronan skulle vidkännas förlusten av tygmaterielen och den
4 maj 1956 beslöt regementschefen översten E. Rosengren att kronan skulle
vidkännas förlusten av intendenturmaterielen.

Med anledning härav anmärktes följande: Enligt 19 § första stycket rättsvårdskungörelsen
kunde befattningshavare, som ägde ålägga ersättningsskyldighet
vid avdelning av krigsmakten, besluta om avskrivning av förlust
eller skada, om beloppet därav icke överstege 500 kronor. I samma paragrafs
sista stycke föreskreves att, därest i visst fall flera förluster eller
skador inträffat, hänsyn skulle tagas till sammanlagda avskrivningsbeloppet.
Vidare hade i »Föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i
ersättningsmål m. m. (AFSE)» mom. 30 uttalats följande: »Det torde icke
vara möjligt att allmänt angiva, vad som bör avses med flera förluster eller
skador. Då en och samma händelse förorsakat flera förluster eller skador,
bör emellertid sammanslagning av värdena ske, såvida ej särskilda omständigheter
föranleda annat. Motsvarande bör gälla beträffande vid samma
tillfälle — exempelvis samma inventering, persedelmönstring, klädmönstring
— konstaterade förluster eller skador under samma persons ansvar.»

Sedan yttranden infordrats från Rosengren och Weibull rörande skälen
till att de ansett sig kunna avskriva ifrågavarande förluster oaktat det sammanlagda
värdet överstigit 500 kronor, inkommo begärda yttranden jämte
yttrande från bevakaren fanjunkaren R. Andersson.

Andersson anförde följande: I fråga om de förteckningar över förkommen
materiel, vilka i stället för protokoll användes vid sådant s. k. förenklat förfarande
varom stadgades i AFSE mom. 16—19, gällde att materiel som tillhörde
olika huvudgrupper, t. ex. intendenturmateriel, tygmateriel, sjukvårdsmateriel,
icke finge upptagas på samma förteckning. Vid upprättande
av protokoll över undersökningsförfarande skulle däremot all saknad materiel,
även om den tillhörde olika huvudgrupper, uppföras i ett och samma
protokoll. I enstaka fall inträffade det att förhörsledaren vid upprättandet
av protokoll förfore på samma sätt som gällde för förteckning över förkommen
materiel och sålunda upprättade skilda protokoll för varje materielgrupp.
Andersson brukade i sådana fall alltefter omständigheterna föranstalta
om att protokollen antingen efter omskrivning sammanfördes till ett
protokoll eller ock lades i ett gemensamt omslag för att i fortsättningen behandlas
som ett protokoll. I det nu ifrågavarande fallet förbisåg Andersson
vid uppläggningen av hithörande kontrollkort att protokollen avsågo samma
person och att det sammanlagda värdet av den förkomna materielen översteg
500 kronor. I enlighet med den praxis som tillämpades hade protokollen
tillställts respektive tjänstegrenschefer för yttrande. Tjänstegrenscheferna
hade sålunda i förevarande fall icke känt till att flera protokoll förelågo.
Protokollen återställdes från tjänstegrenscheferna på olika tider och
lämnades efter hand till stabschefen, som föredrog det först återkomna
protokollet för tjänstförrättande regementschefen den 27 april och det sist
återkomna för regementschefen den 4 maj. Den felaktiga handläggningen
berodde helt på att Andersson vid uppläggningen av kontrollkorten icke

uppmärksammade att protokollen avsågo samma person och att det sammanlagda
värdet av de för denne uppkomna förlusterna översteg 500 kronor.

Rörande vad som förekommit lämnade Weibull i huvudsak enahanda
upplysningar som Andersson samt anförde ytterligare: Förfaringssättet att
upprätta skilda protokoll för olika materielgrupper vore i fall som det förevarande
icke i överensstämmelse med givna föreskrifter. Weibull ägde vid
föredragningen beträffande tygmaterielen den 27 april icke kännedom om
att det även förelåg ett protokoll avseende intendenturmateriel. Då sedermera
detta protokoll föredrogs, hade Weibull frånträtt som tjänstförrättande
regementschef och var sålunda icke i tillfälle att tillrättalägga saken.

Rosengren hänvisade till Weibulls och Anderssons yttranden samt upplyste
att han, då protokollet rörande intendenturmaterielen den 4 maj föredrogs
för honom, saknade kännedom om att materiel från samma förlusttillfälle
tidigare avskrivits samt förklarade att vid årligen återkommande genomgångar
av rättsvårdsfrågor med befälet bestämmelserna för upprättande
av protokoll kotmne att noga genomgås.

1 anslutning till eu redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 15 november 1956 till Rosengren
följande.

Det har i förevarande fall varit fråga om vid ett och samma tillfälle konstaterade
förluster av intendentur- och tygmateriel under samma persons
ansvar. Enligt det förut återgivna stadgandet i 19 § sista stycket rättsvårdskungörelsen
jämte de därtill anslutna anvisningarna i AFSE mom. 30 hade
vid beslut om avskrivning av de sålunda inträffade förlusterna hänsyn skolat
tagas till det sammanlagda värdet av den saknade intendentur- och tygmaterielen.
Detta värde översteg den i 19 § första stycket kungörelsen angivna
gränsen, 500 kronor, för militär befattningshavares rätt att besluta
om avskrivning, och frågan om ersättningsskyldighet skulle därför enligt
stadgande i 20 § samma kungörelse ha hänskjutits till vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet. Så blev emellertid icke fallet enär Weibull, då
han meddelade beslut om avskrivning av den förkomna tygmaterielen, saknade
kännedom om förlusten av intendenturmaterielen. Då Rosengren meddelade
beslut om avskrivning av intendenturmaterielförlusten, hade han för
sin del ej kännedom om det tidigare avskrivningsbeslutet.

Anledningen till att på sätt som skedde förlusterna av intendentur- och
tygmaterielen felaktigt kommit att prövas var för sig är närmast att söka
däri att Andersson, då han i sin egenskap av bevakare mottog protokollen
över de verkställda undersökningarna rörande förlusterna, enligt vad han
själv vidgått förbisåg att vidtaga på honom ankommande åtgärd för tillseende
av åt! de båda protokollen blevo samtidigt föredragna för beslut i saken.

I de i förevarande ärende avgivna yttrandena har gjorts gällande att det
icke varit med utfärdade föreskrifter förenligt att i cll sådant fall som det
ifrågavarande upprätta skilda protokoll beträffande olika materielgrupper.

För en sådan åsikt lär icke kunna anföras något belägg. Däremot synes med
fog kunna göras gällande att i fall, där fråga kan uppkomma om hänsynstagande
till sammanlagda värdet av flera för en och samma person uppkomna
förluster eller skador, förhörsledaren bör, om han av praktiska skäl
finner anledning upprätta skilda protokoll för olika materielgrupper, utan
att särskild föreskrift härom erfordras vara skyldig att i ettvart av protokollen
tydligt utmärka att även annat eller andra protokoll föreligga eller
äro att emotse beträffande ytterligare förlust eller skada, för vilken samma
person kan ställas till svars. Att för förhörsledaren måste anses föreligga
sådan skyldighet som nu nämnts följer uppenbarligen redan av vad i AFSE
inom. 10 allmänt föreskrives därom att undersökningen skall vara så fullständig
att ersättnings- respektive avskrivningsfrågan kan avgöras på
grundval av densamma. Om i förekommande fall av förhörsledaren i protokollen
införes dylik hänvisning protokollen emellan, torde praktiskt sett
icke förefinnas någon risk för sådana förbiseenden från bevakarens sida
som nu förekommit. Visserligen är det icke helt uteslutet att i fall där olika
förhörsledare ombesörja undersökningar rörande skilda materielgrupper
vederbörande förhörsledare kan sakna kännedom om att annan undersökning
pågår än den han själv ombesörjer. De fall där den nu ifrågakomna
värderingsföreskriften kan bli aktuell torde övervägande avse vid ett och
samma tillfälle konstaterade förluster av materiel som förvarats i förråd
och i dylika fall lär därför så gott som undantagslöst kunna förutsättas att
envar av förhörsledarna måste under pågående undersökning få kännedom
om att inträffade förluster icke äro begränsade till den materielgrupp som
den av honom ombesörjda undersökningen avser.

Därest på sätt nu angivits skilda protokoll upprättats rörande materiel
tillhörande olika materielgrupper och bevakaren vid mottagandet av protokollen
upplägger särskilt kontrollkort för ettvart av protokollen bör givetvis,
oaktat icke heller härom finnes särskild föreskrift, i ettvart av kontrollkorten
införas hänvisning till det eller de övriga korten.

Med de uttalanden som innefattas i det ovan anförda är ärendet för min
del avslutat.

Weibull ävensom Andersson och vederbörande förhörsledare skulle genom
Rosengrens försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.

17. Vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar

i stark kyla I

I tidningen Expressen var den 1 februari 1956 införd en artikel under
rubriken »Kritik mot militärt skidlopp —39 grader» samt med underrubrikerna
»40 av 170 frostskadade. Kontrollant ville avbryta». I artikeln
uPPSavs i huvudsak följande: Mot de svenska militärmästerskapen på skidor,
vilka höllos i Kiruna fredagen den 27 och i Boden måndagen den 30

januari 1956, hade skarp kritik framförts från Dalregementets representanter.
Kritiken riktade sig främst mot tävlingen i Boden, som ägde rum
i sträng kyla. Sju av regementets åtta representanter hade fått frostskador.
På regementets sjukhus behandlade man på morgonen den 1 februari flera
tävlingsdeltagare för frostskador. En löjtnant hade förfrusit ansiktet och eu
fänrik ena foten. Tre värnpliktiga sökte vård för frostskador i ansiktet.
Tävlingarna i Boden genomfördes, trots att temperaturen på sina håll i det
26 kilometer långa spåret var så låg som 39 minusgrader. Redan när deltagarna
samlades i Boden på söndagskvällen, uppstod diskussion om måndagens
tävling. Civila tävlingar brukade avlysas, då temperaturen sjönk under
20 minusgrader. Från tävlingsledningen gavs beskedet att det vore fråga
om en militär tävling, varför start skulle ske vid ännu lägre temperatur om
detta bleve nödvändigt. En representant för tävlingsledningen sade att det
stode i varje förbands intresse att ställa upp med fulltaligt lag men att, om
någon ej kände sig riktigt kry, han ej skulle deltaga i tävlingen. Detta uppfattades
av de närvarande som en order. Härtill bidrog även att resan bekostades
av kronan, vilket medförde att deltagarna hade svårt att neka
starta. Trots att temperaturen på måndagsmorgonen sjunkit till —31°, kom
besked att tävlingen skulle genomföras. Då 80 man startat var temperaturen
— 34° och vid en skjutstation uppmättes —39°. Flera deltagare bröto tävlingen
på grund av köldskador. De som fullföljde använde i genomsnitt tre
timmar på banan. Militära idrottsförbundets kontrollant föreslog under tävlingen
att den skulle brytas, men detta förslag vann icke beaktande hos ledningen.
Enligt vad Dalregementets representanter berättat hade en deltagare
efter tävlingen så låg temperatur att han måste behandlas med varma filtar.
Han hade mycket svåra plågor. En annan kunde ej släppa skidstavarna —
han hade fått alla fingrarna frusna. En av deltagarna sade, att tävlingen
var makaber, att de aldrig mera ställde upp på något liknande, att detta
aldrig skulle skett om det varit en civil tävling men att de fått uppfattningen
att de varit tvungna att deltaga. 40 deltagare av 170 fingo köldskador
under tävlingen, vilket bekräftats av arméstaben. Tävlingen gällde även som
uttagning till militärpatrulltävling i Norge i början av mars.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för Norrbottens regemente, som
arrangerat tävlingarna, anhållit om närmare upplysningar med anledning av
innehållet i tidningsartikeln, inkom regementschefen översten A. G. Hallström
med begärda upplysningar i en den 15 februari 1956 dagtecknad skrivelse,
vid vilken i avskrifter funnos fogade bl. a. Sveriges militära idrottsförbunds
bestämmelser för Bodentävlingen, sammanställning över antalet
anmälda deltagare m. in. samt brev till Hallström från militära idrottsförbundets
representant vid tävlingen, kaptenen R. Gerlofson, jämte brevet bilagd
insändare från Gerlofson till tidningen Expressen.

I militära idrottsförbundets bestämmelser för tävlingen var angivet bl. a.
att tävlingen vore dels individuell och dels för lag, att den omfattade enskild
skidlöpning i uppgånget spår i kuperad terräng och skjutning med gevär
eller karbin, att tävlingsspårets längd vore omkring 25 kilometer med

en sammanlagd höjdskillnad av minst 500 meter samt att skjutningen —
sex skott mot två mål — komme att äga rum under senare delen av löpningen.
I tävlingsbestämmelserna fanns vidare under rubriken »Utrustning»
följande föreskrift om klädsel: »Överdragsuniform av fastställd modell
(overall eller linnekläder), (damasker må utgå), fältmössa m/39 (för
marinen och flygvapnet motsvarande), fotbeklädnad valfri. Obs. Civila huvudbonader
få ej bäras.»

Av sammanställningen över antalet anmälda lävlingsdeltagare framgick
att antalet till tävlingen anmälda deltagare utgjort 171, att därav 11 ej svarat
vid anbefallt upprop på kvällen den 29 januari, att av dem som svarat vid
delta upprop 20 icke startat i tävlingen samt att 20 startande brutit tävlingen,
vilken således fullföljts av 114 deltagare.

Hallström anförde i sin skrivelse följande: På kvällen söndagen den 29
januari 1956 voro de tävlande jämte deltagande förbands lagledare samlade
i regementets matsal för orientering om tävlmgsbestämmelser (utöver
skriftligt meddelade), banans sträckning m. m. samt upprop. Därvid berörde
Hallström i sitt hälsningsanförande tämligen allmänt den situation,
som tävlingsledningen stod inför på grund av kylan. Hallström framhöll att
deltagarna måste vara beredda på att det bleve stark kyla och att en omläggning
i sista stund av tävlingen kunde bli nödvändig. En möjlighet, som därvid
skulle hållas i sikte, vore att uppskjuta den till klockan 0830 utsatta
första starten, om utsikter funnes att temperaturen skulle stiga under förmiddagen.
Ett sådant uppskjutande av starten kunde dock ske högst en timme
med hänsyn till möjligheterna att genomföra tävlingen under dagen.
Något ytterligare i denna fråga sades, såvitt Hallström kunde erinra sig,
icke i alla deltagarnas närvaro. Sedan programmet i övrigt genomgåtts, fingo
nämligen de tävlande avlägsna sig för vallning, vila o. s. v. Lagledarna skulle
stanna för att svara vid uppropet och hämta nummerlappar in. in. Det meddelades
att tävlingsledningen vid detta tillfälle skulle besvara frågor som
kunde framställas. Inför lagledarna framhöll Hallström bl. a. — delvis i
form av svar på frågor — att några bestämmelser icke funnes angående
lägsta temperatur för övningar eller tävlingar samt att det icke heller vore
lämpligt att i förväg bestämma sådan temperalurgräns, då sådana faktorer
som luftfuktighet och vind spelade lika stor roll som gradtalet vid bedömande
av vädrets »hälsovådlighet». »Det får nog bli nedåt 30 grader, innan
jag inställer tävlingen», vore ungefär det uttryck Hallström använt vid en
privat överläggning med tävlingsledningen och Gerlofson. Definitivt besked
om eventuell ändring av tävlingen skulle lämnas vid startplatsen påföljande
morgon klockan 0815, d. v. s. 15 minuter före första start. Konsekvenserna
av en tävling i stark kyla ventilerades ganska ingående. Det klarlades därvid
att, även om tävlingen ginge av stapeln, detta icke innebure någon order
till de anmälda att starta. Det stode varje lagledare fritt att undantaga
från start sådan personal, som av en eller annan anledning — opasslighet
och bristande erfarenhet hade nämnts — kunde bedömas få men av att deltaga.
Tidningsuppgiften, alt det från ledningens sida skulle ha uttalats öns -

kemål om att förbanden skulle ställa upp med fulltaligt lag, vore enligt
Hallströms mening helt gripen ur luften. Representanter för några förband
uttalade redan i detta sammanhang, med anledning av vad Hallström anförde,
öppet inför ledningen oeh de samlade lagledarna sin avsikt att undanhålla
vissa deltagare från start. Det gällde närmast sådana, som ådragit sig
skavanker i samband med tävlingen i Kiruna några dagar tidigare; ett betydande
antal av deltagarna hade nämligen deltagit i denna. Hallström underströk
det riktiga häri. Även klädselfrågan berördes. Det klarlades, att de av
Sveriges militära idrottsförbund utfärdade bestämmelserna om att överdragsuniform
skulle bäras icke finge betraktas som order, att det vore nödvändigt
att de tävlande vore ordentligt klädda samt att det vore lämpligare
att åka i fältuniform än i linnekläder. Sådana frågor som preparering av
huden med hudsalva och tekniken därvid diskuterades. Hallström lämnade
anvisning till lagledare, som icke voro utrustade med arméns hudsalva, hur
de skulle få hämta ut sådan från regementets sjukhus. Det klarlades, att riskerna
för köldskador vore störst i utförslöporna och särskilt i banans senare
del. Med hänsyn därtill skulle poster utplaceras i spåret strax efter
längre utförslöpor för att ge akt på eventuella köldskador, varna och hjälpa
löparna. Hela banan, med kraftsamling till dess senare del, skulle kontinuerligt
avpatrulleras genom tävlingsledningens försorg. Sjukvårdare skulle
finnas vid matkontrollen och på skjutstationen, läkare vid målet. — Klockan
0800 på måndagsmorgonen den 30 januari var temperaturen vid startoch
målplatsen —29°. Efter en kort diskussion med tävlingsledaren och dennes
medhjälpare bestämde Hallström omkring klockan 0810, att tävlingen
skulle gå programenligt. Ansvaret för detta beslut fölle helt på Hallström.
Följande faktorer inverkade på beslutet. Utsikt till stigande temperatur under
förmiddagen bedömdes icke föreligga. Ett uppskjutande av starten skulle
därför icke tjänat något ändamål utan i stället medfört större påfrestningar
för funktionärer utefter banan och vid skjutstationen. Start- och
målplatsen var den lägst belägna punkten på banan. Banan var dragen i
höglänt skogklädd terräng, där temperaturen erfarenhetsmässigt kunde bedömas
vara upp till 10 grader högre än vid start- och målplatsen. Endast vid
och i närheten av skjutstationen gick banan i öppen terräng. Märkbar vind
var icke rådande. Det förelåg onekligen risk för att eu och annan tävlande
skulle få någon köldskada på oskyddade kroppsdelar, såsom kinder, näsa
eller haka. Denna risk syntes dock mycket liten därest de anvisningar om
att avhålla viss personal från start, om klädsel och om preparering av huden
in. in., som lämnats föregående kväll, ållyddes. Med hänsyn till den
bevakning genom poster och patruller, som var ordnad längs spåret, skulle
eventuella skador upptäckas nära nog omedelbart sedan de uppstått, snabb
behandling skulle sättas in och någon risk för bestående men förelåg sålunda
icke. Det kunde icke förnekas, alt sådana faktorer som nedlagt arbete
och kostnader på tävlingens förberedande, deltagarnas resor in. in.
bildade eu bakgrund vid beslutets fattande, som Hallström svårligen kunde
helt bortse från. Detsamma kunde sägas om tävlingens karaktär av ut -

tagningstävling för internationella tävlingar i Norge. Vad Hallström i det
föregående anfört angående riskerna för personalen spelade dock den helt
avgörande rollen. Varken före eller under tävlingen framförde någon till Hallström
eller tävlingsledaren förslag eller yrkande om tävlingens inställande
eller omläggning. Gerlofson hade i sin insändare till tidningen Expressen
tillrättalagt vissa påståenden i den ovan refererade tidningsartikeln. Gerlofsons
insändare hade, såvitt Hallström kunnat finna, icke införts i Expressen.
Under tävlingen inträffade köldskador i större utsträckning än
beräknat. Detta berodde dels på att temperaturen under förmiddagens lopp
sjönk ytterligare ett par grader och dels på att vissa deltagare trots lämnade
anvisningar nonchalerade sin klädsel. En deltagare från Dalregementet,
vid vilkens avklädande tävlingsledaren personligen biträdde, var sålunda
iklädd tunna, ofodrade tävlingsskor och ett par tunna bomullsstrumpor.
En annan visade sig vara klädd i åtsittande sämskskinnshandskar.
Det ålåg icke tävlingsledningen att kontrollera sådana detaljer i de tävlandes
klädsel. Det stora antalet frostskadade, som måste undergå läkarbehandling,
hade påtalats. I detta sammanhang måste erinras om att varje
tävlande som kunde misstänkas ha fått den minsta frostskada fördes till
läkare, vilka uppehöllo sig i Bodens badhus i direkt anslutning till oinklädnadsrum
samt start- och målplats. Övervakningen av de tävlande på banan
fungerade på avsett sätt. Givetvis kunde dock sådana skador som berodde
på olämplig fot- eller handbeklädnad icke observeras av poster eller patruller.
I fall, då skador uppstodo, som icke omedelbart »gingo tillbaka» vid
massage på banan, beordrades de tävlande bryta tävlingen och transporterades
genom ledningens försorg till badhuset för läkarbehandling. Icke någon
av de frostskador, som de tävlande ådrogo sig, kunde betecknas som allvarlig
eller av sådan art att framtida men riskerades. Fältläkaren Söderholm
vid sjätte militärbefälsstaben, som övervar tävlingen och deltog i behandlingen
av köldskadorna, biträdde detta uttalande.

Gerlofsons insändare till tidningen Expressen var av följande lydelse:

Med anledning av Eder artikel »Kritik mot militärt skidlopp —39 grader»
ber undertecknad, i artikeln benämnd »kontrollant», få framföra en del
fakta. Såsom representant för Sveriges militära idrottsförbund hade jag
bl. a. till uppgift att ta ut personal till träningskurs för internationella tävlingar
i Norge. Uppgiften att jag skulle föreslagit att tävlingen skulle avbrytas
och att detta ej vunnit beaktande hos ledningen är gripen ur luften.
Från första start kl. 0830 till omkring kl. 1300 vistades jag ute i spåret utan
kontakt med tävlingsledningen. I skogen, där ca 90 % av banan var strängad,
höll sig temperaturen obetydligt under —20°. Huvuddelen av de förbipasserande
tittade jag i ansiktet, men kunde då, när de åkt ca 5 km, ej upptäcka
någon kylskada. I slutskedet av tävlingen diskuterades uppkomsten
av de kvlskador som förekommit, och då man fann att huvuddelen av kylskadorna
uppkommit vid skjutstationen och på den sista km över ett öppet
fält, nämndes att det hade varit fördelaktigt att före tävlingen ha flyttat
målet till omedelbart efter skjutstationen, d. v. s. avkortat banan med ca 5
km. Det kan vara av intresse påpeka att tävlingen i Kiruna två dagar tidigare
startades i eu temperatur av —23 till —25 grader och alt det på skjutplatsen,
på en myr, enligt uppgift lär ha varit —35°. Inga köldskador er -

hölls och samtliga tävlande deltogo i Boden. Med detta som bakgrund är
det förståeligt att tävlingsledningen i Boden ville genomföra tävlingen, att
sedan kylan i Boden skapade större risk för skador kan man, nu efterklokt,
tyvärr endast beklaga.

Temperaturuppgifterna i artikeln är felaktiga och förmodligen sammanblandade
med uppgifter från Kiruna, där det dagen före tävlingen lär ha
varit —39° på eu myr intill skjulplatsen. I Boden varierade uppgifterna tidigt
på morgonen från —26 till —31°. Vid genomgång kvällen före tävlingen
uppmanade tävlingsledaren deltagarna att vidtaga alla tänkbara åtgärder
för att minska risken för kylskador. Lagledarna beordrades att före start
visitera klädseln på de tävlande. Alt lagledarna skulle uppfatta tävlingsledarens
genomgång som en order att deltaga är fullständigt missvisande, i
synnerhet som en lagledare meddelade att han ej avsåg ställa upp med ett
par man, och tävlingsledaren svarade att det stod honom fritt. Det bör framhållas
att tävlingsledningen gjorde allt som stod i dess makt att minska risken
för kylskador. Sålunda var en mottagningsplats anordnad i mål, där
läkare med biträden undersökte alla med minsta antydan till kylskada. Dessutom
fanns särskilda patruller avdelade med uppgift att ute i spåret stoppa
och behandla tävlande med eventuella kylskador. De, som bröt tävlingen,
gjorde detta i så gott som samtliga fall på ledningens order.

Sedan mililieombudsmannen härefter i skrivelse den 20 februari 1956 till
försvarets sjukvårdsstyrelse anhållit att styrelsen, efter den ytterligare utredning
som styrelsen funne påkallad, ville avgiva yttrande huruvida avhållandet
av ifrågavarande tävling inneburit större risker för tävlingsdeltagarnas
hälsa än som kunde anses försvarliga ävensom det yttrande i övrigt
vartill ärendet kunde giva anledning, inkom styrelsen den 12 juni 1956 med
begärt yttrande, vid vilket funnos fogade skrivelser dels till militärbefälhavaren
för andra militärområdet från cheferna för de tre militärområdet
tillhörande infanteriregementena och dels till styrelsen från militärbefälhavaren
samt från regementsläkaren vid Västernorrlands regemente.

Regementschefernas och regementsläkarens skrivelser innehålla om frostskador,
som ådragits vid tävlingen i Boden, i huvudsak följande: Av elva
tävlingsdeltagare från Jämtlands fältjägarregemente erhöllo fem, trots alla
försiktighetsmått och förebyggande åtgärder, sådana frostskador att de ännu
den 4 februari 1956, vilken dag skrivelsen är dagtecknad, icke kunde
tjänstgöra. — Samtliga sex deltagare från Hälsinge regemente ådrogo sig
frostskador, en i ansiktet och tre i tårna, medan en erhöll frostskador såväl
i ansiktet som på händerna och en annan i ansiktet samt i ett finger och en
tå. De lättast skadade hade icke sjukredovisats, och enligt regementsläkarens
bedömande den 1 februari 1956 skulle icke någon sjukredovisas längre
än till den 7 eller den 8 februari. Enligt regementschefens uppfattning den 2
samma månad — skrivelsens dag — syntes det emellertid dröja längre än
vad läkaren angivit innan de skadade åter kunde deltaga i övningar av ansträngande
art i kallt väder. — En löjtnant vid Västernorrlands regemente
drabbades av eu kraftig förfrysning av ansiktet och flera fingrar. Han var
helt sjukskriven till och med den 2 februari 1956 och gick sedan under behandling
i flera veckor. Den 25 maj 1956, vilken dag regementsläkarens skrivelse
till sjukvårdsstyrelsen är dagtecknad, var löjtnantens enda kvarstå -

ende besvär att högra långfingernageln var borta och att detta finger samt
vänster lillfinger voro känslolösa. Några framtida men syntes han ej erhålla.
Bland övrig från Västernorrlands regemente i tävlingen deltagande
personal inträffade ej någon svårare köldskada.

Chefen för Jämtlands fältjägarregemente anhöll i sin skrivelse till militärbefälhavaren,
att denne ville utverka att genom centralt utfärdade bestämmelser
angåves den minimitemperatur vid vilken militära skidtävlingar
finge äga rum, och chefen för Hälsinge regemente förklarade i sin skrivelse,
att det inträffade gjorde honom tveksam inför att en annan gång medge deltagande
i liknande tävlingar, om icke garanti funnes för att tävlingarna endast
genomfördes under förutsättningar beträffande väderleksförhållanden
som allmänt tillämpades inom den civila skididrotten.

I skrivelsen från militärbefälhavaren till försvarets sjukvårdsstyrelse, vid
vilken de tre regementschefernas skrivelser funnos fogade, anhöll militärbefälhavaren
om styrelsens direktiv för utfärdande av bestämmelser i det
hänseende som angåves i skrivelsen från chefen för Jämtlands fältjägarregemente.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anförde i sin skrivelse följande: Styrelsen
funne av regementschefernas yttranden framgå, att de under tävlingen
ådragna frostskadorna visserligen medfört inskränkning av de deltagandes
tjänstbarhet under längre eller kortare tid men att några svårare skador
med bestående men av betydelse icke uppkommit. Med anledning av militärbefälhavarens
anhållan om sjukvårdsstyrelsens direktiv beträffande
fordringar å viss minimitemperatur för genomförande av militära skidtävlingar
finge styrelsen under hänvisning till militieombudsmannens ämbetsberättelse
1939 s. 292 ff. anföra, att genom arméorder nr 2281 den 21
februari 1938 meddelats föreskrifter angående skyddsåtgärder vid övningar
i stark kyla. Denna arméorder torde alltjämt äga giltighet, varför sjukvårdsstyrelsen
icke funne anledning utfärda ytterligare föreskrifter i ämnet. Styrelsen
ville i förevarande sammanhang som sin mening uttala, att det beträffande
övningar respektive tävlingar under stark kyla knappast syntes
erforderligt, om ens möjligt, att utfärda generellt gällande föreskrifter beträffande
den minimitemperatur, under vilken det kunde anses hälsovådligt
att genomföra övning eller tävling. Vad tävlingar beträffade finge dessutom
framhållas, att deltagandet i dessa i regel vore frivilligt. Vid anordnande av
övning eller, som i förevarande fall, tävling måste avgörandet om denna
skulle genomföras eller ej anses åvila vederbörande ledare, som därvid hade
att göra ett bedömande från fall till fall med noggrant hänsynstagande till
alla inverkande faktorer. Styrelsen ville understryka, att temperaturen ingalunda
vore den enda avgörande faktorn beträffande risken för uppkomst
av frostskador. Hänsyn måste jämväl tagas till andra väderleksförhållanden
såsom vindstyrka och luftens fuktighetsgrad. En frostskada kunde nämligen
mycket väl tänkas uppstå vid mycket få — om ens några — minusgrader,
därest betingelser för uppkomst av sådan skada i övrigt förelåge. Till sådana
disponerande faktorer finge, förutom klimatologiska sådana, fram -

hållas brister med avseende på beklädnaden, exempelvis för trånga skodon.
Till förebyggande av frostskador vore vidare allmänna skyddsåtgärder med
avseende på övervakning och tillsyn av utslagsgivande betydelse. Under senare
år hade en vetenskapligt inriktad undersökning beträffande vinterutrustning
och vinterhygien igångsatts på flera håll i världen med målsättningen
att kunna utföra militära operationer under rent arktiska förhållanden
med temperaturer ned till omkring--60°. Även i Sverige hade sådana un dersökningar

pågått sedan några år, och avsikten vore att redan under nästa
vintersäsong pröva utrustningen och utföra militära operationer under
ogynnsammast tänkbara väderleksförhållanden. Att under sådana omständigheter
utfärda bestämmelser om miniinitemperatur in. in. torde vara att
helt motverka målets uppnående. Enär sålunda viss lägsta temperatur, under
vars gräns övningar eller tävlingar icke borde genomföras, på ovan anförda
grunder näppeligen kunde fastställas, ansåge styrelsen, att skäl icke
förelegat i förevarande fall att inställa tävlingen enbart med hänsyn till vid
tillfället rådande temperatur. Vid bedömandet av frågan, huruvida den genomförda
tävlingen i angivet avseende innebar större risker för tävlingsdeltagarnas
hälsa än som kunde anses försvarliga, ansåge styrelsen att hänsyn
borde tagas dels till att tävlingen ägde rum i trakter, där speciella väderleksförhållanden
vore rådande, och dels till den omständigheten att de tävlande
måste förutses vara i fysiskt avseende särdeles väl rustade och därtill medvetna
om de påfrestningar, som kunde befaras uppkomma. Det torde ha
stått envar till tävlingen anmäld fritt att efter lagledningens hörande utgå,
om han ansåg detta av hälsoskäl påkallat, och bedömandet av frågan, huruvida
hälsoskäl måste träda tillbaka för prestigehänsyn, syntes böra ankomma
på den enskilde individen. I sammanhanget finge ytterligare framhållas,
att några av de tävlande uraktläto att ägna beklädnaden erforderlig individuell
omsorg. Vad beträffade de åtgärder, som tävlingsledaren vidtog med
avseende på övervakning och omhändertagande under tävlingen av köldskador
som befarats och även uppstodo, ville styrelsen vitsorda att de voro
ändamålsenliga och med omdömesgillt förutseende planlagda och genomförda.
Styrelsen funne sålunda icke någon anledning till erinran däremot.
Inför en tävling av ifrågavarande natur måste ingående överväganden göras
och avgöranden träffas under oavlåtligt hänsynstagande till alla de samverkande
faktorer, som kunde förmodas utöva inflytande på tävlingen. Att
så också skett i här förevarande fall ansåge styrelsen vara klarlagt.

Den i sjukvårdsstyrelsens skrivelse berörda arméordern av den 21 februari
1938 (nr 2281) är av följande lydelse:

Vid övningar i stark kyla skola följande bestämmelser lända till efterrättelse.

1. Vid planläggning och utförande av övningar skola i erforderliga fall
meteorologiska iakttagelser göras och väderleksutsikter inhämtas på säl!,
som angives i instruktion för militär väderlekstjänst i fred (IVT), del I,
kap. II, 13 (go nr 436/1935).

2. Vid temperatur under —20° eller i övrigt ogynnsamma väderleksförhållanden
skall särskild uppmärksamhet ägnas åt truppens ändamåls -

enliga klädsel och utspisning; fordringarna på kraftprestationer minskas,
truppens vila ökas och riskerna för förfrysning beaktas särskilt.

Om temperaturen understiger eller kan förutses understiga —30°, böra
utan tillgång till i förväg iordningställd, fullt uppvärmd tältförläggning eller
uppvärmda kvarter övningar utomhus begränsas och desammas inställande
övervägas.

3. Under epidemi eller när smittsam sjukdom i övrigt vunnit större
utbredning eller tagit mera elakartad form inom truppförband eller garnison,
bör truppförbandschef i samråd med vederbörande truppförbandsläkare
överväga övningarnas begränsande eller inställande; vid övning under dylika
förhållanden bör trupp skyddas mot stark avkylning, varjämte truppens
kondition särskilt bör uppmärksammas.

Militieombudsmannen fann icke anledning företaga vidare åtgärd i ärendet.

18. En vid läkarbesiktning undersökt värnpliktig, vilken bort undergå fortsatta
undersökningar, har av förbiseende icke blivit redovisad såsom s. k.
behandlings- och kontrollfall. Fråga tillika i vilken utsträckning å läkarkort
skola införas anteckningar angående vad som utrönes vid sådana
fortsatta undersökningar

Vid militieombudsmannens inspektion av flottans skolor i Karlskrona
den 4 maj 1956 uppmärksammades vid granskning av de å avdelning Sparres
sjuk värdsexpedition förvarade sjukredovisningshandlingarna att ä läkarkortet
för värnpliktige nr 360723-697 B. H. Engström i det utrymme
å kortets baksida, som är avsett för angivande av undersökningsresultat vid
läkarbesiktning i samband med inryckning till första tjänstgöring, vid dylik
den 11 april 1956 verkställd läkarbesiktning införts anteckning innebärande
att enligt Hellers metod utfört urinprov utfallit positivt, d. v. s. utvisat
att äggvita förefanns i urinen. Det anmärktes att enligt för sjukredovisningen
meddelade bestämmelser det vid nu angivna förhållande hade
ålegat vederbörande läkare att omedelbart å läkarkorlet och i anslutning
därtill även ä det för Engström upplagda sjukkortet redovisa denne såsom
behandlings- och kontrollfall samt att någon anteckning av sådan innebörd
icke fanns å läkarkortet.

Efter anmodan inkom skolchefen den 6 juli 1956 med ett av skolläkaren
förste marinläkaren S. Camp avgivet yttrande; och anförde Camp i detta
sitt yttrande: Vid de läkarbesiktningar, som ägde rum i samband med de
värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring, fingo dessa till en början
genomgå vissa rutinundersökningar, som utfördes vid olika »undersökningsstationer»
och vari bl. a. ingingo urinundersökningar för utrönande
av förekomst av äggvita och socker i urinen. Dessa urinprov utfördes av en
vid en sådan undersökningsstation tjänstgörande sjukvårdare (högbåtsman)
med biträde av tre värnpliktiga. Förekomst av äggvita eller socker
antecknades dels i en särskild förteckning och dels i ett å blankettformulär

upprättat s. k. förundersökningsprotokoll vari, med användande av sär
skild blankett för envar av de undersökta, resultaten av förundersökningen
efter hand infördes. Denna sistnämnda handling medföljde den undersökte
under alla förekommande skeden av undersökningen. I fall där förundersökningsprotokollet
utvisade förekomst av äggvita eller socker blev den undersökte
av läkaren å läkarkortet redovisad såsom behandlings- och kontrollfall
(B), varefter fortsatt kontroll skedde genom liknande prov av
morgon- och eftermiddagsurin, kompletterade med sedimentundersökningar
och i misstänkta fall lasarettsobservation. Resultaten av dessa prov antecknades
efter hand i en å blankettformulär upprättad s. k. urinkontrollsedel.
Sedan samtliga prov utförts antecknades å vederbörandes läkarkort den slutbedömning,
vartill proven föranlett. Den särskilda förteckning, vari anteckningar
gjordes om sådana vid inryckningsundersökningen tagna urinprov
som utfallit positivt, upprättades av den sjukvårdare, vilken utförde dessa
prov, och denna förteckning vore avsedd för kontroll av att samtliga ifrågavarande
fall bleve föremål för efterundersökningar. Med det stora antal
inryckande som undersöktes vid Karlskronaskolorna syntes det ogörligt alt
helt undvika att såsom i nu förevarande fall förbiseende i berört hänseende
inträffade. För sin del vore Camp av den uppfattningen att »felprocenten»
vore mycket låg. Sedan anmärkningsskrivelsen mottagits hade för Engströms
vidkommande sedvanliga efterundersökningar blivit utförda, och
hade därvid visat sig att förekomsten av äggvita i urinen vid den tidigare
provtagningen varit av tillfällig art och att således förbiseendet i fråga icke
medfört någon skada.

Enligt inhämtad upplysning hade omförmälda den 11 april 1956 företagna
läkarbesiktning av Engström verkställts av marinläkarstipendiaten S.
Lagerstedt.

I avgivet yttrande anförde Lagerstedt att han icke hade något minne av
det nu ifrågavarande fallet men att han vore väl medveten om vikten av att
dylika fall bleve föremål för efterundersökningar samt att han i princip
helt anslöte sig till de av Camp i ärendet gjorda uttalandena.

I skrivelse den 14 augusti 1956 till försvarets sjukvårdsstyrelse anförde
militieombudsmannen att i nu förevarande ärende, som närmast rörde
framställd anmärkning därom att en vid läkarbesiktning undersökt värnpliktig,
vilken bort undergå fortsatta undersökningar, av förbiseende icke
blivit redovisad såsom behandlings- och kontrollfall, jämväl uppkommit
fråga i vilken utsträckning å vederbörandes läkarkort skulle införas anteckningar
angående vad som utröntes vid sådana fortsatta undersökningar.
I skrivelsen framhölls vidare att Camp härvidlag gjort gällande att å läkarkortet
behövde införas endast anteckning rörande den slutbedömning vartill
fortlöpande dylika undersökningar föranlett. Med anledning härav anhöll
militieombudsmannen om sjukvårdsstyrelsens yttrande i nu berörda
fråga, och hänvisades därvid till bl. a. mom. 112 i styrelsens den 15 december
1950 utfärdade bestämmelser angående sjukredovisning vid försvarsväsendet
i fred (Sjukred F) och styrelsens memorandum den 4 november

1953 för vid förband tjänstgörande läkare (Tjänstemeddelanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse nr 8/1953).

Sjukvårdsstyrelsen anförde i avgivet yttrande: Vad i inom. 112 Sjukred
F föreskreves därom att läkaren hade att a läkarkortet anteckna för fallets
behandling erforderliga uppgifter, såsom datum, anamnes och status jämte
diagnos (sannolik diagnos), tjänstbarhet samt datum för återbesök, innebure
att å läkarkortet skulle göras alla sådana anteckningar, som vore
erforderliga för orientering ur militärmedicinsk synpunkt. Syftemålet med
dessa anteckningar vore att de — i förekommande fall kompletterade med
uppgifter som kunde erhållas ur andra sjukredovisningshandlingar, exempelvis
den under vistelse på sjukvårdsinrättning förda sjukhusjournalen
skulle för framtida behov snabbt och överskådligt giva en riktig bild av vad
som under militärtjänstgöringen förevarit av betydelse för det enskilda
fallets bedömande. Föreskriften i styrelsens memorandum den 4 november
1953 att såsom behandlings- och kontrollfall skulle redovisas alla icke sjukredovisade,
beträffande vilka fortsatta undersökningar befunnes erforderliga
t. ex. efter läkarundersökning i samband med inryckning, syftade närmast
till att förhindra att något dylikt fall skulle förbises och falla i glömska
innan slutbedömning skett. Vidkommande frågan huruvida antecknande å
läkarkort av endast slutresultatet av fortlöpande efterundersökningar finge
anses tillfyllest kunde följande synpunkter anföras. Då det gällde bedömning
av innebörden av ett positivt utfallande Hellers äggviteprov förelåge
alltid krav på fortsatta undersökningar för utrönande av huruvida förekomsten
av äggvita i urinen vore betingad av en organisk njurskada eller
vore uttryck för en i och för sig betydelselös äggviteutsöndring i upprätt
ställning, s. k. ortostatisk albuminuri. I sådana fall måste förutom bl. a. sedimentundersökning
och blodtrycksmätning upprepade prov på såväl dagsom
natturin göras. I andra fall åter gällde det att genom kontrollundersökningar
avgöra huruvida ett positivt Hellers prov verkligen utvisade äggviteförekomst
eller om någon felkälla förelåge i form av salter eller tillblandning
av något slag. Antalet utförda sådana undersökningar kunde i
vissa fall bliva avsevärt. Av central vikt i förevarande sammanhang vore
tvivelsutan att slutbedömningsresultatet infördes å läkarkortet så att den
som toge del av kortet finge en klar uppfattning om svaret på frågan huruvida
njursjukdom förelåge eller icke. Det syntes däremot i och för sig vara
av underordnad betydelse att uppgifter lämnades om de enskilda resultaten
av en serie utförda kontrollprov. Det riktigaste förfaringssättet torde rent
formellt få anses vara att samtliga undersökningar infördes å läkarkortet.
I överskådlighetens intresse och möjligen också av utrymmesskäl kunde det
dock vara lämpligare att de enskilda resultaten av serieproven i stället endast
antecknades å den urinkontrollsedel som i förekommande fall användes
i sjukvårdstjänsten vid Karlskronaskolorna. Sjukvårdsstyrelsen hade i
princip intet att erinra häremot, men borde vid ett sådant förfaringssätt
denna urinkontrollsedel sedermera förvaras bland övriga sjukredovisningshandlingar.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 14 november 1956 till chefen
för Karlskronaskolorna följande.

I flera av mig tidigare upptagna ärenden har jag funnit anledning framhålla
angelägenheten av att meddelade bestämmelser angående redovisning
av s. k. behandlings- och kontrollfall noggrant iakttagas, och ha därvid även
förekommit fall där det kunnat visas eller funnits skäl för antagande att påtalad
försummelse härutinnan föranlett skada eller annan olägenhet (ämhetsberättelserna
1952 s. 51 och 59, 1953 s. 132 samt 1955 s. 147).

För sammanhangets skull må här i korthet erinras om vad i berörda hänseende
gäller. Enligt sjukvårdsstyrelsens förenämnda den 15 december 1950
utfärdade bestämmelser (Sjukred F) utgör det s. k. läkarkortet sådant
kort upplägges för envar till sjukvård inom försvarsväsendet berättigad
person _ huvudhandling för sjukredovisningen vid förband och andra en heter

inom krigsmakten. Läkarkortets framsida är i huvudsak avsedd för
anteckningar om undersökningar och i anslutning därtill vidtagna åtgärder
som förekomma under det den behandlade fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.
Kortets baksida är huvudsakligen avsedd för anteckningar om vad
som förekommit dels vid läkarbesiktning i samband med vederbörandes
inskrivning såsom värnpliktig och dels vid den läkarbesiktning som enligt
föreskrift i inskrivningsförordningen skall äga rum omedelbart efter vederbörandes
inryckning till första tjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring
(de för nu omförmälda anteckningar avsedda utrymmena å kortets baksida
ha i tidigare formulär rubricerats som Avd. 1 respektive Avd. 5 och 6). Med
behandlings- och kontrollfall avses enligt Sjukred F fall där vederbörande
utan att tjänstbarheten är nedsatt dock är i behov av viss behandling eller
kontroll. Sjukanmäld eller sjukredovisad, som efter undersökning förklaras
tjänstbar men i behov av viss behandling eller kontroll, redovisas såsom
tjänstbart behandlings- och kontrollfall genom införande (å kortets framsida)
av kodbeteckningen B i den för angivande av tjänstbarhet avsedda
kolumnen, varjämte i kolumnen för angivande av diagnos m. in. antecknas
anledningen till att vederbörande redovisas såsom behandlings- och kontrollfall.
Å sjukvårdsexpeditionen skola läkarkorten förvaras beträffande friskredovisad
personal i »friskpärm» och såvitt gäller sjukredovisad personal
— varmed avses icke tjänstbar eller endast delvis tjänstbar personal —
samt tjänstbara behandlings- och kontrollfall i »läkarens pärm». Å det för
truppbefälets orienterande avsedda s. k. sjukkortet skall i kolumnen för
tjänstbarhet införas motsvarande anteckning som i kolumnen för tjänstbarhet
å läkarkortet. Särskild vikt bör läggas vid antecknande å sjukkort
av tid för återbesök beträffande tjänstbara behandlings- och kontrollfall.
Anteckningar å läkarkorten skola införas av läkaren själv, medan anteckningar
å sjukkorten efter läkarens diktamen verkställas av dennes biträde.
De nu återgivna i Sjukred F meddelade bestämmelserna angående redovisning
av behandlings- och kontrollfall äga tillämpning jämväl då behov
av fortsatt undersökning yppas i samband med sådan allmän läkarbcsikt 7-

-561628. Mililieombudsmannens ämbelsberätlelse

ning av nyinryckta värnpliktiga, varom föreskrives i inskrivningsförordningen.
Att så är förhållandet har av sjukvårdsstyrelsen inskärpts i meddelanden
som tillställts vederbörande förbandsläkare, senast i styrelsens förenämnda
memorandum den 4 november 1953. Detta memorandum innehåller
i sista stycket under rubriken »Förande av sjukredovisningshandlingar»
en erinran om att som behandlings- och kontrollfall skola redovisas
»alla icke sjukredovisade beträffande vilka fortsatta undersökningar befinnas
erforderliga, t. ex. efter läkarundersökning i samband med inryckning»,
och i anslutning till den nu citerade texten lillägges följande: »Beträffande
förande därjämte i vissa fall av särskild lista över dessa sistnämnda
föreskrives i sjukvårdsstyrelsens meddelande den 18 november
1948 (Dnr 612:4; Tsjv nr 11) näst sista stycket.» Sistberörda den 18 november
1948 utgivna meddelande innehåller i hithörande hänseenden bl. a.
följande: Försvarets sjukvårdsförvaltning vill erinra om nödvändigheten
att vid upprättande av läkarkortets avdelningar 5 och 6 vederbörande läkare
icke undertecknar formuläret förrän samtliga rubricerade undersökningar
verkställts och införts å kortet. När så skett skall kortet granskas
av läkaren, som därefter med sin namnteckning bestyrker undersökningsresultatet.
I fall, där fortsatta undersökningar erfordras (t. ex. vid
pos. Heller, patologisk SR o. s. v.), uppföras vederbörande å en särskild
lista från vilken de icke få avföras förrän fullständig utredning verkställts
och erforderliga terapeutiska och andra åtgärder vidtagits.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen för hithörande bestämmelser
hade det ålegat Lagerstedt att, så snart det för Engströms vidkommande
blivit konstaterat att det vid inryckningsundersökningen tagna Hellerprovet
utfallit positivt och att med anledning därav fortsatta undersökningar
voro påkallade, å Engströms läkarkort och sjukkort redovisa denne
såsom behandlings- och kontrollfall. Så har icke skett. Camp har i sitt yttrande
framhållit att den av sjukvårdaren förda särskilda förteckningen
över fall, där vid inryckningsundersökningen tagna urinprov utvisat förekomst
av äggvita eller socker, vore avsedd för kontroll av att samtliga
ifrågavarande fall bleve föremål för efterundersökningar, men att det med
hänsyn till det stora antal inryckande som undersöktes vid Karlskronaskolorna
syntes ogörligt att helt undvika förbiseenden härvidlag. Vad Camp
sålunda anfört giver vid handen att han icke gjort klart för sig vad som närmast
föranlett förbiseendet i förevarande fall. Vid bedömandet härav måste
i första hand avseende fästas därvid att i det utrymme å Engströms läkarkort,
som är avsett för anteckningar om vad som förekom vid inryckningsundersökningen,
fanns jämte andra undersökningsresultat angivet att Hellerprovet
utfallit positivt. Det hade vid sådant förhållande enligt gällande
föreskrifter ålegat Lagerstedt att ombesörja Engströms redovisande såsom
behandlings- och kontrollfall, vilket skulle ha skett sålunda att dels å
läkarkortet införts i den för angivande av tjänstbarhet avsedda kolumnen
å kortets framsida kodbeteckningen B och i kolumnen för angivande av
diagnos in. in. å samma sida av kortet anteckning om att Engström redovi -

sats såsom B-fall med anledning av utfallet av det vid inryckningsundersökningen
tagna Hellerprovet och dels å sjukkortet i kolumnen för tjänstbarhet
införts motsvarande anteckning som i kolumnen för tjänstbarhet
å läkarkortet. I detta sammanhang kan även hänvisas till vad i sjukvårdsstyrelsens
förenämnda meddelande den 18 november 1948 föreskrives
därom att, sedan vid läkarbesiktning som äger rum i samband med inryckning
till tjänstgöring samtliga rubricerade undersökningar verkställts och
införts å läkarkortet, läkaren skall granska kortet och därefter med sin
namnteckning bestyrka undersökningsresultatet. En sådan granskning av
läkarkorten som här anbefalles måste givetvis, om den rätt fullgöres, vara
ägnad att förebygga förbiseenden av det slag varom nu är fråga. Det kan
tilläggas att, även om Engström varit uppförd i den omnämnda av sjukvårdaren
förda särskilda förteckningen över fall som hänvisats till fortsatt undersökning,
det därmed ingalunda torde ha varit givet att Engström i föreskriven
ordning blivit redovisad såsom behandlings- och kontrollfall.

I nu förevarande ärende har jämväl uppkommit fråga i vilken utsträckning
å läkarkort skola införas anteckningar angående vad som utrönts vid
sådana fortsatta undersökningar, för vilkas genomförande vederbörande
blivit redovisad såsom behandlings- och kontrollfall. Camp har härvidlag
gjort gällande att å läkarkortet behövde införas endast anteckning rörande
den slutbedömning, vartill fortlöpande dylika undersökningar föranlett, och
därvid hänvisat till att enligt praxis vid Karlskronaskolorna de enskilda
resultaten av en serie utförda kontrollprov efter hand antecknades i en å
blankettformulär upprättad s. k. urinkontrollsedel. I denna fråga har sjukvårdsstyrelsen
uttalat, att det riktigaste förfaringssättet rent formellt finge
anses vara att samtliga resultat som framkommit vid sådana fortlöpande
undersökningar infördes å läkarkortet, men att det dock i överskådlighetens
intresse och möjligen också av utrymmesskäl kunde vara lämpligare att de
enskilda resultaten av serieproven i stället endast antecknades i den urinkontrollsedel
som i förekommande fall användes i sjukvårdstjänsten vid
Karlskronaskolorna. Styrelsen hade i princip icke något att erinra häremot,
men borde vid ett sådant förfaringssätt urinkontrollsedeln sedermera förvaras
bland övriga sjukredovisningshandlingar.

Till det ståndpunktstagande i nu berörda fråga, varåt sjukvårdsstyrelsen
sålunda givit uttryck, kan jag i huvudsak ansluta mig. För den mindre
strikta tillämpning av på området utfärdade föreskrifter, som i enlighet härmed
skulle kunna medgivas, synas dock vissa enligt min mening ofrånkomliga
förbehåll böra uppställas. Till en början måste uppenbarligen för alt
syftet med föreskriften om behandlings- och kontrollfallens redovisande å
läkarkorten skall bliva fullt ut tillgodosett ovillkorligen fordras att, om de
vid efterundersökningarna framkomna undersökningsresultaten ej efter
hand redovisas å läkarkortet, urinkontrollsedeln såsom komplement till
läkarkortet bevaras bland sjukredovisningshandlingarna, vilket kommer
att innebära att urinkontrollsedeln icke, lika litet som själva läkarkortet,
får göras till föremål för utgallring. Vidare måste det vid ett sådant förfa -

100

rande som det nu berörda krävas att den för efterundersökningarna ansvarige
läkaren genom erforderliga anteckningar å sjukkortet eller på annat sätt
tillser att truppbefälet erhåller meddelande om att vederbörande å därför
avsedda tider skall stå till förfogande för undersökningarnas genomförande.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Camp och Lagerstedt skulle genom skolchefens försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse. Avskrift av skrivelsen tillställdes sjukvårdsstyrelsen.

19. Vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion av Älvsborgs
regemente den 10—den 11 juli 1956 verkställdes inventering av till
kompaniadjutanterna vid livkompaniet och tredje kompaniet utlämnade
kassaförskott å 3 000 respektive 8 000 kronor, varjämte förskottstagarnas
förskottskontrollistor granskades. Inventeringen gav icke anledning till anmärkning,
varemot vid granskningen av förskottskontrollistorna anmärktes,
att av såväl respektive förskottstagares förskottskontrollistor som den av
tjänstförrättande kassachefen uppvisade förskottskontrollistan framgick att
kassachefen icke inventerat kassaförskotten vid kompanierna under första
och andra kvartalen 1956.

Enligt kassareglemente för försvaret 8 § 1 mom. åligger det chef för kassa
varom i ärendet är fråga — A-kassa — att minst en gång varje kalenderkvartal
inventera från kassan utlämnade kassaförskott, för så vitt icke civilförvaltningen
medgivit inskränkning i inventeringsskyldigheten.

Beträffande kassachefs skyldighet att inventera kassaförskott gällde vidare,
såvitt i förevarande sammanhang är av intresse, vid inspektionstillfället
följande bestämmelser i »Föreskrifter angående kassaväsendet vid försvarets
A-kassor (FKF A-kassa)», fastställda av försvarets civilförvaltning
den 27 juli 1954, nämligen

104. Enligt kassareglementet åligger det kassachef att minst en gång varje
kalenderkvartal inventera från kassan utlämnade kassaförskott. Därest
inventering under nämnd tidsperiod verkställts av representant för civilförvaltningen
eller av förbandschef eller av den senare därtill förordnad befattningshavare,
behöver kassachef icke inventera förskottet under samma
tid.

105. Har kassaförskott utestått längre tid än ett kalenderkvartal samt
kassachef under denna tid till följd av lokala förhållanden eller andra omständigheter
icke haft tillfälle att inventera detsamma, skall slutredovisning
anbefallas och, i den mån behov därav föreligger, nytt förskott utlämnas.

Anm.: Det är av största vikt att kassachef iakttar honom åliggande inventeringsskyldighet.

Endast ett par förskott böra inventeras samma dag. Som regel bör inventering av

101

förskott icke medföra extra kostnader på grund av längre resor och dylikt. Kan inventering
icke verkställas utan särskild resa för inventeringsförrättaren, skall slutredovisning
i stället anbefallas, såvida icke andra skäl för resan förefinnas t. ex. att kassachef
behöver lämna anvisningar om förskottsmedlens handhavande m. m.

Befinner sig förskottsinnehavaren långt från den egna kassan men i närheten av en
annan kassa, vilket kan vara fallet t. ex. inom försvarsområde eller beträffande förband,
som är förlagt till övningsplats eller annat förband, må överenskommelse träffas med
chefen för den senare kassan, att denne verkställer inventering av förskottet.

108. Inventeringsförrättare skall ägna uppmärksamhet åt att penningmedel,
postgiroblanketter och redovisningshandlingar förvaras på betryggande
sätt.

Stickprovsvis granskas att uppgifter på kvittenslistor (t. ex. penningbidragslistor)
överensstämma med vederbörliga personalredovisningshandlingar
(motsvarande).

Från och med den 1 oktober 1956 gälla av civilförvaltningen den 31 juli
1956 fastställda kassaföreskrifter som innehålla i huvudsak motsvarande
sladganden.

Sedan regementschefen anmodats att införskaffa yttrande från kassachefen
i fråga om de uteblivna inventeringarna inkom regementschefen med
det begärda yttrandet, vari kassachefen förvaltaren B. Hilldén anförde i huvudsak
följande: Den 1 januari 1956 voro kassaförskott utlämnade till kassaavdelningen,
livkompaniet, andra, tredje, fjärde, sjätte, sjunde, tionde och
tolfte kompanierna samt kasernkompaniet. Kassaförskotten till tredje, fjärde,
sjätte, sjunde, tionde och tolfte kompanierna slutredovisades efter åldersklassens
utryckning i mars och nya förskott utlämnades i slutet av april,
till tredje kompaniet dock först den 22 maj. Samtliga dessa förskott slutredovisades
före budgetårsskiftet. Någon inventeringsskyldighet för de till dessa
kompanier utlämnade förskotten under de två första kalenderkvartalen
syntes icke ha förelegat, då förskotten icke varit utestående under ett helt
kalenderkvartal. I samband med ombyte av kompaniadjutant vid livkompaniet
slutredovisade den avgående adjutanten sitt förskott i slutet av mars,
och nytt förskott utlämnades till kompaniets nye adjutant den 10 april. Någon
inventeringsskyldighet för dessa förskott syntes ej heller ha förelegat.
Inventering av kassaavdelningens, andra kompaniets och kasernkompaniets
förskott verkställdes av regementsintendenten i slutet av mars på uppdrag
av regementschefen. Med intendenten hade Hilldén träffat överenskommelse
att denne skulle verkställa inventeringarna under första kvartalet. Intendenten
erhöll därför uppgift på vilka förskott som skulle inventeras samt meddelade
Hilldén när inventeringen var slutförd. Jämlikt FKF A-kassa punkt
104 behövde kassachef icke inventera förskotten under kalenderkvartal, då
civilförvaltningen eller förbandschefen eller av denne utsedd befattningshavare
verkställt inventering. Under andra kalenderkvartalet slutredovisades
sistnämnda tre förskott liksom samtliga övriga utestående förskott. Inventering
under detta kvartal hade därför icke skett. Hilldén hade tolkat
bestämmelserna om inventering så att om man med bestämdhet visste att
ett förskott under kvartalet koinme att slutredovisas (order om redovisning
hade utfärdats), förelåge ej någon inventeringsskyldighet under det kvar -

102

talet. Detta hade icke hindrat Hilldén att, om han ej fullt litat på en förskottstagare,
inventera dennes förskott flera gånger under en period. Så
hade dock ej varit fallet vid Älvshorgs regemente. — Med hänvisning till
vad sålunda anförts ville Hilldén på det bestämdaste bestrida att han underlåtit
att fullgöra sina inventeringsskyldigheter.

På begäran av militieombudsmannen inkom därefter försvarets civilförvaltning
med utlåtande angående kassachefs åligganden i fråga om inventering
av kassaförskott. I sitt utlåtande hänvisade civilförvaltningen till de
ovan refererade bestämmelserna samt anförde vidare följande: Någon särskild
inskränkning i kassachefens vid Älvsborgs regemente inventeringsskyldighet
hade icke meddelats av civilförvaltningen. Kassachefen hade
tolkat gällande föreskrifter så, att inventering behövde verkställas endast
beträffande förskott, som utestått helt kalenderkvartal. Punkt 104 i kassaföreskrifterna
lämnade emellertid icke stöd för en sådan tolkning. Icke
heller kunde föreskrifterna i punkt 105 rimligen anses innebära, att inventering
icke behövde verkställas under det kalenderkvartal då förskott utlämnats
eller beräknades skola redovisas. En sådan tolkning skulle bl. a.
leda till att inventering icke behövde ske under andra och tredje kalenderkvartalen,
eftersom kassaförskott alltid skulle redovisas vid budgetårets utgång
och nya förskott utlämnas i början av det följande budgetåret. Därest
en kassachef påfordrade slutredovisning av förskotten även vid kalenderårsskifte,
skulle han enligt kassachefens mening alls icke behöva inventera
några förskott. Ytterligare kunde i sammanhanget nämnas, att kassachefen
vid sin inventering icke endast hade att konstatera, huruvida täckning funnes
för förskottsbeloppet, utan jämväl skulle ägna uppmärksamhet åt att
penningmedel, postgiroblanketter och redovisningshandlingar förvarades på
betryggande sätt samt stickprovsvis granska, att uppgifter på kvittenslistor
överensstämde med vederbörliga personalredovisningshandlingar (punkt
108). Denna kontroll kunde icke fullgöras annat än på förskottsinnehavarens
tjänsteställe, och skedde alltså icke vid slutredovisning av förskott. Beträffande
kortfristiga förskott borde bestämmelserna enligt civilförvaltningens
mening icke tolkas alltför rigoröst. Deras syfte vore att förskott som
utestode flera månader — kanske helt budgetår — skulle kontrolleras minst
en gång varje kalenderkvartal. Även om det vore önskvärt, att också kortfristiga
kassaförskott bleve föremål för kontroll, hade civilförvaltningen,
bl. a. med hänsyn till kassachefernas arbetsbörda, icke ansett sig böra föreskriva
detta. Under repetitionsövningar utlämnade kassaförskott ävensom
andra kassaförskott, som utestode endast eu eller två månader, bleve sålunda
som regel icke inventerade, ett förhållande som civilförvaltningen ansett
sig böra godtaga.

I civilförvaltningens utlåtande upplystes slutligen att utlåtandet delgivits
samtliga chefer för A-kassor.

103

Militieonibudsmannen meddelade i skrivelse den 8 november 1956 till chefen
för Älvsborgs regemente — efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit
-— att militieombudsmannen helt anslöt sig till vad civilförvaltningen
i sitt utlåtande anfört samt att ärendet därmed var av militieombudsmannen
slutbehandlat.

Hilldén skulle genom regementschefens försorg erhålla del av vad militieombudsmannen
sålunda uttalat.

20. Värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser beordrats att tjänstgöra
såsom markörer vid civil skyttetävling

I en den 19 september 1955 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 361222-571 L. Å. Carlsson bl. a. följande: Han tillhörde
fjärde kompaniet vid Älvsborgs regemente. De värnpliktiga vid kompaniet
fingo onsdagen den 24 augusti 1955 order att tjänstgöra såsom markörer
vid civila skyttetävlingar påföljande söndag, den 28 augusti. På torsdagen
meddelades de värnpliktiga att de icke kunde kommenderas till tävlingarna
men att de som ville kunde få medverka mot en ersättning av 10
kronor. Det visade sig emellertid att knappast någon önskade tjänstgöra frivilligt.
På fredagen blevo de värnpliktiga åter kommenderade att medverka
vid tävlingarna. Samtliga värnpliktiga vid fjärde kompaniet, så när som
på ett fåtal, nödgades därefter tjänstgöra vid tävlingarna. Tjänstgöringen
pågick under tiden klockan 6—16 på söndagen. Ersättning utgick med 5
kronor per man, vilket Carlsson ansåge vara mycket lågt tilltaget. De värnpliktiga
utlovades till en början att i kompensation för söndagstjänstgöringen
erhålla ledigt från tjänsten hela måndagen den 5 september. Sedermera
ändrades ledigheten till att avse lördagen den 3 september. Enär lördagens
tjänstgöring skulle ha slutat klockan 11, motsvarade ledigheten denna dag
icke den utlovade måndagsledigheten. Carlsson anhölle nu om utredning huruvida
vederbörande befäl vid regementet ägt beordra de värnpliktiga till
tjänstgöring av förevarande beskaffenhet.

Sedan militieombudsmannen från chefen för Älvsborgs regemente infordrat
upplysningar och yttrande i saken, inkom den 22 oktober 1955 dåvarande
regementschefen översten G. Åkerman med eget yttrande ävensom yttrande
från överstelöjtnanten P. Weibull, vilken såsom tjänstförrättande
regementschef vid i ärendet ifrågavarande tid föranstaltat om beordrandet
av de värnpliktiga till tjänstgöring vid tävlingarna.

Med skrivelse den 13 juni 1956 avgav därefter chefen för armén av militieombudsmannen
begärt yttrande i ärendet.

För sammanhangets skull må här först något beröras de föreskrifter som
i förevarande fall äro av betydelse.

Genom beslut den 30 september 1921 förklarade Kungl. Maj :t att armé -

104

fördelningscheferna och vissa andra likställda chefer ägde, envar beträffande
honom underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt fall
gjord framställning lämna tillstånd till att manskap, som efter det dylikt
tillstånd blivit inom truppförbandets etablissement vederbörligen kungjort
därtill frivilligt anmält sig, finge under förutsättning att så kunde ske utan
förfång för den militära utbildningen bestrida vakthållning in. in. vid av
enskild klubb eller förening anordnad kapplöpning, skyttetävling eller dylikt.
Kungl. Maj :l medgav tillika, att manskapet finge uppbära ersättning
därför av vederbörande klubb eller förening.

Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 februari 1949 chefen
för armén att, i den mån så efter prövning i varje särskilt fall funnes
oundgängligen erforderligt för att genomföra viss av frivillig försvarsorganisation
anordnad tävling av militär betydelse, för ändamålet ställa militär
personal ur armén till vederbörandes förfogande, varvid tillika personalens
medverkan skulle bedömas vara ur utbildningssynpunkt värdefull och icke
menligt inkräkta på den ordinarie utbildningen.

I en av chefen för arméstaben på uppdrag av chefen för armén till samtliga
militärområden, förband och skolor utsänd skrivelse av den 27 juni
1949 redogjordes för de bestämmelser, vilka enligt Kungl. Maj :ts båda förenämnda
beslut för arméns vidkommande gällde för lämnande av militärt
biträde vid tävlingar som anordnades av skytte-, idrotts- in. fl. organisationer.
I skrivelsen angavs vidare att förbandschef ägde besluta om medverkan,
därest biträde vid tävling kunde anordnas som ett led i den ordinarie utbildningen
och vore fullt likvärdigt med denna samt det ordinarie utbildningsprogrammet
icke förrycktes.

Weibull anförde i sitt yttrande i huvudsak följande: Sedan Älvsborgs
skyttcförbunds styrelse beslutat att anordna förbundstävlingar i skjutning
söndagen den 28 augusti 1955, gjorde Åkerman den 20 i samma månad framställning
till militärbefälhavaren för tredje militärområdet om tillstånd jämlikt
Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1921 att uttaga högst 120 man
såsom markörer in. m. vid tävlingarna. Då sådan framställning för att stödja
en frivillig försvarsorganisation alltid tidigare kunnat bifallas, ansåg
Åkerman det icke föreligga hinder att redan innan militärbefälhavarens beslut
förelåg beordra de värnpliktiga till tjänstgöringen i fråga för att dessa
så tidigt som möjligt skulle vara underrättade därom. Sådan order utfärdades
den 20 augusti och innehöll även att kompensationsledighet skulle beredas
de värnpliktiga måndagen den 5 september. Militärbefälhavarens beslut
förelåg den 25 augusti och innebar att markörer in. fl. finge uttagas endast
efter frivillig anmälan, och medgavs att manskapet för sin medverkan ägde
uppbära ersättning av skytteförbundet. Vid regementet vidtogos nu omgående
åtgärder för att i överensstämmelse med militärbefälhavarens beslut
få fram erforderligt antal markörer in. fl. men det visade sig att tillräckligt
antal värnpliktiga icke kunde anskaffas på frivillighetens väg. Vid sådant
förhållande skulle förbundstävlingarna icke kunnat genomföras. Skytteförbundet
förberedde sig också att inställa tävlingarna. Weibull, som under ti -

105

den den 21—den 27 augusti var tjänstförrättande regementschef, lät den
26 augusti undersöka innehållet i på hithörande område gällande bestämmelser
och uppmärksammade därvid Kungl. Maj :ts beslut den 25 febiuari
1949, vilket fanns återgivet i den av Skytteförbundens överstyrelses verkställande
utskott utgivna »Skytteboken 1955». Däremot kunde de av chefen
för armen den 27 juni 1949 utfärdade bestämmelserna icke återfinnas
vid regementet. Av en vid regementet tillgänglig skrivelse den 22 oktober
1948 från ordföranden i Skytteförbundens överstyrelses verkställande utskott
framgick dock att chefen för armén förklarat att han komme alt i
princip ställa sig välvillig till att militärt biträde lämnades vid större skyttetävlingar.
Med stöd av beslutet den 25 februari 1949 och med beaktande av
att det älåge varje chef att handla i ledningens — enkannerligen Kungl.
Maj :ts — anda då order eller föreskrifter på grund av ändrat läge icke vore
genomförbara, utfärdade Weibull den 26 augusti order att såsom markörer
vid tävlingarna skulle tjänstgöra dels 90 man ur fjärde kompaniet och dels
brandberedskapen, vilken omfattade c:a 30 man och under alla förhållanden
skulle kvarbliva vid regementet under veckohelgen. Weibull bedömde
nämligen att tävlingarna, vari skulle deltaga omkring 1 000 skyttar, voro
av så stor militär betydelse att rätt att kommendera handräckning förelåg
på grund av Kungl. Maj :ts beslut den 25 februari 1949 och med hänsyn jämväl
till vad som enligt skrivelsen den 22 oktober 1948 upplysts om chefens
för armén inställning till saken. Från utbildningssynpunkt kunde några
större fördelar kanske icke vinnas, men den i sadant sammanhang för personalen
anbefallda tjänstgöringen måste likväl antagas vara värdefull. Någon
menlig inverkan på den ordinarie utbildningen syntes icke föreligga, sedan
den först medgivna måndagsledigheten utbytts mot lördagsledighet. Den
kontanta ersättningen om 5 kronor, som utgick till varje markör, utbetalades
av skytteförbundet från medel som på annat sätt än från statsanslag
ställts till förbundets förfogande. — Weibull ansåge att de åtgärder som vidtagits
i saken vid regementet vore i full överensstämmelse med de bestämmelser
som Kungl. Maj :t och chefen för armén utfärdat på hithörande område
samt stode fullt i samklang med statsnyttans intressen. Hade arméchelens
skrivelse av den 27 juni 1949 varit känd vid regementet, då saken slutligt
avgjordes, hade ställningstagandet varit avsevärt lättare och torde ha
gått i samma riktning.

Åkerman anförde i sitt yttrande: Han hade ansett ifrågavarande skyttetävlingar
vara av militär betydelse och hade med anledning härav och då
skytteförbundet icke såg sig i stånd att anskaffa erforderligt antal markörer
gjort framställningen till militärbefälhavaren om tillstand att beordra
handräckning. Det syntes honom också som om de av Weibull vidtagna åtgärderna
varit från innehållssynpunkt riktiga. Någon menlig inverkan på
den ordinarie utbildningen hade ledigheten den 3 september 1955 icke haft.
De enskilda soldaternas bäsla hade främjats genom den ersättning, skytteförbundet
utbetalat. Därest Åkerman varit i tjänst som regementschef skulle
han ha handlat i samma anda som Weibull, och Åkerman biträdde de syn -

106

punkter Weibull framfört i sitt yttrande. De fel som eventuellt förekommit
vid Weibulls handläggning av saken, vore av formell art och syntes sakna
betydelse för handläggningen.

I det av chefen för armén avgivna yttrandet anfördes: De av Kungl. Maj :t
den 30 september 1921 och den 25 februari 1949 meddelade bestämmelserna
hade icke varit tillämpliga i förevarande fall. Den förstnämnda bestämmelsen
förutsatte, såsom också framginge av militärbefälhavarens beslut,
frivilligt åtagande. Enligt den sistnämnda av de av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelserna vore beslutanderätten förbehållen chefen för armén. Den
kunde utövas om medverkan från utbildningssynpunkt bedömdes som värdefull
och icke menligt inkräktade på den ordinarie utbildningen. Från utbildningssynpunkt
hade i förevarande fall medverkan icke varit värdefull.
Icke heller de av chefen för armén den 27 juni 1949 utfärdade bestämmelserna
hade berättigat till den verkställda kommenderingen. Weibull hade
icke själv gjort gällande att det vid tävlingarna lämnade biträdet anordnats
som ett led i den ordinarie utbildningen och varit fullt likvärdigt med denna.
Weibulls åtgärd hade sålunda icke haft stöd i gällande bestämmelser.
På grund av vad sålunda anförts ansåge chefen för armén att Weibull handlat
felaktigt genom att föranstalta om ifrågavarande kommendering utan
vederbörandes eget åtagande. Då den felaktiga åtgärden syntes förestavad
av omtanke om den frivilliga skytterörelsen och dess betydelse för försvaret
samt det kunde förutsättas att Weibull framdeles — i den mån han finge
tillfälle att besluta i liknande fall — komme att ägna större uppmärksamhet
åt gällande bestämmelser, föresloge chefen för armén att vid vad i saken
förekommit finge bero.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 29 juni 1956 till chefen för
armén följande.

Av utredningen framgår, att överstelöjtnanten P. Weibull den 26 augusti
1955 såsom tjänstförrättande chef för Älvsborgs regemente beordrat manskap
ur regementet till tjänstgöring vid av Älvsborgs skytteförbund anordnade
skyttetävlingar söndagen den 28 i samma månad. Till stöd för beordrandet
har Weibull i första hand åberopat innehållet i Kungl. Maj :ts beslut
den 25 februari 1949. Varken de bestämmelser, som innefattas i detta Kungl.
Maj :ts beslut, eller av Weibull i övrigt anförda omständigheter ha emellertid
medfört befogenhet för denne att beordra personal från regementet att
medverka vid de ifrågavarande tävlingarna. Enligt de nyssnämnda bestämmelserna
är nämligen beslutanderätten i dylika frågor förbehållen Eder, och
erfordras tillika bl. a. att personalens medverkan finnes vara från utbildningssynpunkt
värdefull; i enlighet med vad Ni i Edert yttrande uttalat kan
i förevarande fall så icke anses ha varit förhållandet. Weibull har förty förfarit
felaktigt och det sålunda begångna felet kan uppenbarligen icke, såsom
dåvarande regementschefen översten G. Åkerman uttalat, betecknas såsom
varande endast formellt.

107

Enligt vad utredningen vidare giver vid handen har Åkerman den 20 augusti
1955 gjort framställning till militärbefälhavaren för tredje militärområdet
om tillstånd jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 30 september 1921 att
bland regementets personal uttaga handräckning till skyttetävlingarna den
28 augusti. Åkerman har därefter nämnda den 20 augusti, med utgående
från att framställningen komme att bifallas, låtit beordra handräckning till
tävlingarna. Kungl. Maj :ts förenämnda beslut förutsätter emellertid frivilligt
åtagande och Åkerman har därför icke ägt att ens vid bifall till den hos
militärbefälhavaren gjorda framställningen beordra handräckning utan att
sådant åtagande förelegat. Enär såsom i det föregående uttalats icke heller
eljest stöd i gällande bestämmelser förefunnits för ifrågavarande kommendering,
har Åkerman förfarit felaktigt genom att låta utfärda ordern den 20
augusti 1955.

Då emellertid Weibulls och Åkermans felaktiga åtgärder i saken få anses
förestavade av omtanke om den frivilliga skytterörelsen med hänsyn till
dess betydelse för försvaret och det är att utgå från att de framdeles, därest
de ha att besluta i liknande fall, komma att ägna större uppmärksamhet åt
gällande bestämmelser på området, anser jag mig med beaktande jämväl av
omständigheterna i övrigt kunna låta bero vid den erinran till Weibull och
Åkerman som innefattas i det anförda och företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Weibull och Åkerman skulle genom chefens för armén försorg erhålla del
av militieombudsmannens skrivelse. Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen
för Älvsborgs regemente ävensom klaganden.

21. Vissa spörsmål rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter

emellan av handlingar i ärenden rörande befattningshavares hälsotillstånd I

I en till militieombudsmannen den 31 mars 1955 inkommen skrift anförde
Sveriges arbetsledareförbund bl. a. följande: Förbundet hade funnit
sig böra fästa militieombudsmannens uppmärksamhet på det förhållandet
att statens dubbelställning såsom arbetsgivare och offentlig myndighet syntes
i vissa fall föranleda ett åsidosättande av den tystnadsplikt som ålåge
läkare. Såsom belysande härför kunde hänvisas till ett numera avgjort besvärsärende,
varmed förbundet haft viss befattning. I detta ärende hade till
prövning förelegat hos Kungl. Maj :t anförda besvär över beslut av dåvarande
arméförvaltningens intendenturavdelning att entlediga en extra ordinarie
tjänsteman från viss av honom innehavd befattning vid en intendenturavdelningen
underlydande lokal förvaltningsmyndighet. I en av den lokala
myndigheten till intendenturavdelningen i detta ärende avlåten skrivelse
hade hänvisats till åtskilliga vid skrivelsen i avskrift fogade sjukredovisningshandlingar
och andra läkarmeddclanden beträffande den åsyftade
befattningshavaren, däribland ett av vederbörande tjänsteläkare utfärdat
intyg för intagning på alkoholistanstalt. Särskilt anmärkningsvärt vore att

108

bland handlingarna i ärendet ingått ett intyg av sådan beskaffenhet som
det sist omnämnda. Av detta intyg framginge att läkaren för att bilda sig
en mera ingående uppfattning om sin patients levnadsvanor in. m. hänvänt
sig till en dennes vuxna dotter, som på läkarens frågor öppenhjärtigt redogjort
för olika familjeinteriörer o. d. Det kunde med all säkerhet förutsättas
att dottern lämnat dessa uppgifter angående sin far i förhoppning om
att härigenom kunna förhjälpa honom till den vård, varav även hon ansåg honom
vara i behov, samt att hon härvid helt förlitat sig på den diskretion och
tystnadsplikt, som ålåge ej blott läkaren utan också de nykterhetsvårdande
organ, som jämväl hade att handlägga ärendet. Det förefölle däremot knappast
troligt att dottern skulle överhuvudtaget ha varit villig att till faderns
arbetsgivare lämna några upplysningar rörande faderns hemliv eller andra
därmed jämförliga förhållanden. Sannolikt skulle icke heller arbetsgivaren
ha kommit på tanken att på sådant sätt göra intrång i vederbörandes privatliv.
Den omständigheten att läkaren tillhandahållit den lokala arbetsgivaren
dessa uppenbarligen ytterst förtroliga meddelanden och att den lokala arbetsgivaren
i sin tur funnit lämpligt att åberopa och vidarebefordra de sålunda
erhållna uppgifterna i ett ärende avseende vederhörandes pensionsförmåner
vore ett klart avsteg från god sedvänja och syntes innebära ett
åsidosättande av den rättssäkerhet, som borde vara envar tillförsäkrad. Det
omförmälda besvärsärendet vore för länge sedan avgjort och syftet med
den nu gjorda framställningen vore ingalunda att få till stånd någon ändring
i det beslut, som därvid fattades, eller att komma vederbörande läkare
eller andra befattningshavare till livs. Förbundet hade närmast fäst avseende
vid att det skildrade tillvägagångssättet tydligen accepterats av såväl lokala
som centrala myndigheter ävensom av Kungl. Maj:ts kansli och att
det med hänsyn härtill funnes anledning antaga att här vore fråga icke om
något tillfälligt misstag utan om en mera utbredd praxis, vars laglighet och
lämplighet förbundet ville starkt ifrågasätta.

Med anledning av den inkomna skriften verkställdes på militieombudsinannens
föranstaltande utredning rörande vad i där berört hänseende
förekommit. Av utredningen framgick i huvudsak följande.

Sedan den i arbetsledareförbundets framställning avsedde tjänstemannen
— i det följande benämnd A — enligt beslut av dåvarande arméförvaltningens
intendenturavdelning blivit med utgången av april 1950 entledigad
från sin befattning vid den under intendenturavdelningen lydande
lokala förvaltningsmyndigheten med rätt för A att vid avgången komma i
åtnjutande av ålderspension enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
anförde A hos Kungl. Maj:t besvär över detta beslut med yrkande
att under viss ytterligare tid få kvarstå i tjänsten. Kungl. Maj :t föreläde
bl. a. arméförvaltningens intendenturavdelning att avgiva utlåtande med
anledning av besvären. I och för remissens besvarande anmodade intendenturavdelningen
i skrivelse den 26 maj 1950 den lokala förvaltningsmyndigheten
att till intendenturavdelningen inkomma med uppgift rörande A:s
frånvaro från tjänsten från och med år 1945 till tiden för avgången samt

109

rörande anledningen till frånvaron, varjämte i skrivelsen meddelades att
intendenturavdelningen vidare emotsåge bestyrkta avskrifter av de läkarintyg,
som legat till grund för beviljande av sjukledighet för A, samt uppgift
huruvida A under angiven tid eventuellt tilldelats varning ävensom uppgift
å tiden för A:s vård å alkoholistanstalt. I en intendenturavdelningen tillställd,
den 15 juni 1950 dagtecknad skrivelse lämnade den lokala förvaltningsmyndigheten
de sålunda begärda upplysningarna; och voro vid denna
skrivelse därjämte såsom bilagor fogade vissa angående A upprättade läkarhandlingar,
nämligen dels en sjukredovisningshandling (»sjukkort läkare»)
avseende tiden den 28 februari 1946—den 2 april 1950, dels vissa
meddelanden mellan vederbörande tjänste- och sjukhusläkare tillkomna i
samband med att A av tjänsteläkaren remitterats för undersökning å sjukhus
och dels en av tjänsteläkaren utfärdad handling betecknad »Läkarbetyg
angående person, för vilken sökes intagande å allmän alkoholistanstalt».

Den befattningshavare, som vid tiden för de ifrågavarande handlingarnas
översändande från den lokala förvaltningsmyndigheten till intendenturavdelningen
utövade chefskapet för förstnämnda myndighet, anförde i avgivet
yttrande bl. a. följande: Genom intendenturavdelningens förenämnda
skrivelse den 26 maj 1950 hade den lokala förvaltningsmyndigheten i orderform
fått sig ålagt att till intendenturavdelningen inkomma med dels vissa
uppgifter som funnos tillgängliga hos den lokala förvaltningsmyndigheten
och dels avskrifter av vissa i skrivelsen exakt angivna läkarintyg. Dessa
sistnämnda förvarades å vederbörande tjänsteläkares expedition. På grund
av ärendets samtidigt brådskande och delikata natur hade för anskaffande
av de begärda läkarintygen föredraganden i ärendet personligen uppsökt
tjänsteläkaren å dennes expedition och förelagt honom intendenturavdelningens
skrivelse, varefter avskrifter av intygen ombesörjts genom läkarexpeditionens
försorg och därifrån tillställts den lokala förvaltningsmyndigheten
för vidare befordran till intendenturavdelningen. Med hänsyn till
den orderform, som givits intendenturavdelningens skrivelse, hade de däri
anbefallda åtgärderna från den lokala förvaltningsmyndighetens sida icke
föranlett annan handläggning än som ägnades rutinärenden av rent expeditionell
art.

I anslutning till vad sålunda upplysts angående vederbörande tjänsteläkares
befattning med tillhandahållandet av de ifrågavarande intygen anförde
denne i infordrat yttrande bl. a. följande: Såsom arbetsledareförbundet
framhållit vore ett åsidosättande av den för läkare stadgade tystnadsplikten
givetvis synnerligen allvarligt. Å andra sidan syntes det vara nödvändigt
alt central förvaltningsmyndighet finge tillgång till alla erforderliga
uppgifter för alt kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett sjukdomsfall.
Detta vore uppenbarligen såväl medicinalstyrelsens som försvarets
sjukvårdsstyrelses uppfattning. I bestämmelser som den 5 juli 1949 utfärdats
av sjukvårdsstyrelsen (Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse
nr 5/1949) föreskrcves nämligen följande: Med anledning av upprepade
förfrågningar huruvida förbandsläkare ägde skyldighet att till för -

svarets civilförvaltnings revisionsbyrå lämna uppgifter rörande sjukvårdsärenden
får försvarets sjukvårdsstyrelse efter samråd med medicinalstyrelsen
meddela, att gällande bestämmelser om tystlålenhetsplikt icke fritager
förbandsläkare från skyldighet att till central förvaltningsmyndighet lämna
alla de upplysningar varav myndigheten förklarar sig i och för sin verksamhet
vara i behov. — Ehuru i detta tjänstemeddelande vore fråga om läkares
tystnadsplikt i förhållande till central förvaltningsmyndighet kunde i
förevarande sammanhang jämväl framhållas att sjukvårdsstyrelsen, med
hänvisning till nyss återgivna bestämmelser, även meddelat föreskrifter som
för visst fall berörde sekretessen beträffande läkarhandlingar. Dessa den 8
februari 1950 ulfärdade föreskrifter (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1950 avd. A nr 7, tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1950 avd.
A nr 7, och ekonomiska föreskrifter för flygvapnet 1950 avd. C nr 8) hade
följande lydelse: Försvarets sjukvårdsstyrelse, som den 5 juli 1949 utfärdat
bestämmelser angående förbandsläkares uppgiftsskyldighet (Tsjv nr 5/
1949), har härmed efter samråd med medicinalstyrelsen velat meddela att
gällande bestämmelser ej kunna anses utgöra hinder för personal som eniigt
vederbörande chefs bestämmande vid truppregistreringsmyndighet handhar
ärenden rörande krigsplacering att, i den mån så anses erforderligt för
krigsplaceringsändamål, taga del av å »läkarkort» och »sjukkort läkare»1
förekommande uppgifter. Det åligger sådan personal att tillse att ifrågavarande
uppgifter icke komma till obehörigas kännedom. — Beträffande ärenden
av nu ifrågavarande slag skulle det, anfördes vidare i tjänsteläkarens
yttrande, måhända vara mera tillfredsställande om samtliga handlingar
översändes till försvarets sjukvårdsstyrelse och att denna myndighet därefter
tillställde den centrala förvaltningsmyndigheten de uppgifter som vore
erforderliga för fallets bedömande. Om så skedde skulle ett åsidosättande
av tystnadsplikten ej kunna sättas i fråga.

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse till försvarets civilförvaltning
hemställt att ämbetsverket ville efter hörande av arméintendenturförvaltningen
inkomma med yttrande i ärendet, anförde civilförvaltningen
i skrivelse den 12 januari 1956 följande: Civilförvaltningen hade under hand
från försvarets sjukvårdsstyrelse inhämtat upplysningar beträffande praxis
vid avgivande av utlåtande rörande befattningshavares hälsotillstånd. Därvid
hade meddelats, att man vid handläggning av sådana ärenden bemödade
sig om att tillgodose befattningshavarens berättigade anspråk på diskretion.
I regel sändes läkarhandlingar i dylika fall i särskilt tillslutet konvolut.
Alla uppgifter rörande befattningshavarens privatliv behandlades i
princip på detta sätt. Denna ordning hade under hand anbefallts läkare vid
förbanden, och erfarenheten hade givit vid handen att ifrågavarande ärenden
i regel även handlades på angivet sätt. På grund härav och i betrak 1

Enligt senare meddelade bestämmelser ha dessa sjukredovisningshandlingar — av vilka
läkarkortet huvudsakligen var avsett för anteckningar angående läkarundersökningar i samband
med inskrivningen och vid påbörjandet av första tjänstgöring och sjukkort-läkare utgjorde
huvudhandling för sjukredovisning å förbandet — numera sammanförts till ett gemensamt
kort benämnt »Läkarkort».

lande av omständigheterna i nu förevarande ärende syntes kunna antagas
att överlämnandet av läkarhandlingar på sätt som skett i föreliggande fall
icke kunde betecknas såsom praxis utan snarare borde betraktas som en
ovanlig åtgärd. Huruvida i angivna fall bestämmelserna i 14 § lagen den 28
maj 1937 om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar blivit
åsidosatta syntes knappast nu kunna utredas. I arbetsledareförbundets
framställning hade icke heller gjorts gällande att så skett. Förbundet syntes
vilja hävda, att myndighet i ärende angående hos myndigheten anställd befattningshavare
överhuvudtaget varken skulle äga taga del av läkarhandlingar
av nu ifrågavarande art eller vidarebefordra dylika handlingar till
annan myndighet. Det vore emellertid uppenbart att det i ärenden rörande
de rättsverkningar, som i olika avseenden föranleddes av sjukdom eller
olycksfall, vore oundgängligen nödvändigt för myndighet att taga del av
fullständig läkarutredning beträffande vederbörande befattningshavare. Att
gällande föreskrifter rörande läkares tystnadsplikt icke fritoge förbandsläkare
från skyldighet att till central förvaltningsmyndighet lämna alla de
upplysningar, av vilka myndigheten funne sig vara i behov, framginge även
av sjukvårdsstyrelsens i ärendet omförmälda cirkulärskrivelse den 5 juli
1949. Förenämnda lag den 28 maj 1937 reglerade icke frågan om i vilken
utsträckning myndigheter borde tillhandagå varandra med upplysningar om
förhållanden av hemlig natur eller utlämnandet av handlingar till andra
myndigheter. Att vid lagens tillämpning skillnad skulle göras mellan statlig
myndighet såsom arbetsgivare och såsom förvaltningsmyndighet kunde ej
utläsas av bestämmelserna i lagen. När ett läkarintyg avseende ett hos myndighet
anhängigt ärende överlämnats till myndigheten, måste myndigheten
anses behörig taga del av intyget ävensom att bifoga detsamma ärendet vid
dettas överlämnande till annan myndighet. 1 den mån med hänsyn till innehållet
i intyget så ansåges erforderligt borde givetvis därvid tillses att
detsamma icke kunde åtkominas av obehöriga. Inom försvarsväsendet tilllämpades,
såsom ovan framhållits, redan nu beträffande läkarintyg av ömtåligare
natur en handläggning enligt vissa regler, som torde kunna anses
tillfredsställa den enskildes berättigade krav på diskretion. På grund härav
och då i den remitterade framställningen icke gjorts gällande att någon
skada i däri berört fall vållats genom det påtalade förfarandet ansåge civilförvaltningen
framställningen icke böra föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

I ett vid civilförvaltningens förenämnda utlåtande fogat yttrande av arméintendenturförvaltningen
anfördes: Vid dåvarande arméförvaltningens intendenturavdelnings
handläggning av omförmälda besvärsärende bedömde
intendenturavdelningen att frågan om A:s kvarstående i tjänst efter uppnådd
pensionsålder kunde komma under övervägande vid ärendets slutliga
prövning. Intendenturavdelningens utlåtande innehöll därför särskilt uttalande
i denna fråga, grundat på den från lokalmyndigheten införskaffade
utredningen som hl. a. innefattade läkarintyg angående A. Enär dessa intyg
ingingo i den utredning som ansågs erforderlig för ärendets slutliga

112

prövning hos Kungl. Maj:t, fogades de jämte utredningen i övrigt till remisshandlingarna
vid deras återställande. Förfarandet bedömdes av intendenturavdelningen
icke stå i strid med bestämmelserna i lagen den 28 maj
1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

I avgivna påminnelser framhöll arbetsledareförbundet bl. a. att under alla
förhållanden de av försvarets sjukvårdsstyrelse utfärdade bestämmelser, till
vilka i ärendet hänvisats, vore i behov av översyn.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsinannen i skrivelse den 10 april 1956 till försvarets sjukvårdsstyrelse
följande.

Den av arbetsledareförbundet i förevarande ärende väckta frågan om behov
av särskilda åtgärder för tillgodoseende av kravet på diskretionär behandling
av sådana fall som det ifrågavarande torde, såsom framgår av civilförvaltningens
yttrande, väsentligen avse tillämpningen av hithörande bestämmelser
i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (den s. k. sekretesslagen).

Enligt 14 § nämnda lag gäller såsom huvudregel att handlingar i ärenden
rörande bl. a. hälsovård, sjukvård och nykterhetsnämnds verksamhet icke
må, i vad handlingarna angå enskilds personliga förhållanden, utan hans
samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

I sitt yttrande har civilförvaltningen framhållit att det i ärenden rörande
de rättsverkningar som i olika avseenden föranleddes av sjukdom eller
olycksfall vore oundgängligen nödvändigt för myndighet att taga del av
fullständig läkarutredning beträffande vederbörande befattningshavare. Sekretesslagen
reglerade icke, uttalar civilförvaltningen vidare, frågan om i
vilken utsträckning myndigheter borde tillhandagå varandra med utlämnande
av handlingar angående förhållanden av hemlig natur, och det kunde
ej utläsas av bestämmelserna i lagen att vid dennas tillämpning skillnad
skulle göras mellan statlig myndighet såsom arbetsgivare och som förvaltningsmyndighet.
När ett läkarintyg avseende ett hos myndighet anhängigt
ärende överlämnats till myndigheten, måste följaktligen myndigheten anses
behörig att taga del av intyget ävensom att bifoga detsamma ärendet vid
dettas överlämnande till annan myndighet; i den mån med hänsyn till innehållet
i intyget så ansåges erforderligt borde givetvis därvid tillses att detsamma
icke kunde åtkommas av obehöriga.

Till dessa civilförvaltningens uttalanden kan jag till alla delar ansluta
mig. Den allmänt vedertagna grundsats, varifrån ämbetsverket utgår vid
sitt slåndpunktstagande i den föreliggande frågan, torde även kunna uttryckas
sålunda att de förbud, som i sekretesslagen för vissa fall uppställts
beträffande utlämnande av allmänna handlingar, icke utgöra hinder för
myndighet att utlämna hemliga handlingar till annan myndighet, som i sin
verksamhet bär behov av handlingarna i fråga. Enligt vad utredningen i

113

törevarande ärende giver vid handen har också, ehuru endast för visst speciellt
fall, denna grundsats kommit till uttryck i omförmälda av sjukvårdsstyrelsen
efter samråd med medicinalstyrelsen den 8 februari 1950 utfärdade
föreskrifter. I dessa föreskrifter meddelas såsom förut nämnts att gällande
bestämmelser ej kunna anses utgöra hinder för personal som enligt
vederbörande chefs bestämmande vid truppregistreringsmyndighet handhar
ärenden rörande krigsplacering att, i den mån så anses erforderligt för
krigsplaceringsändamål, taga del av å »läkarkort» och »sjukkort läkare»
förekommande uppgifter. Till dessa föreskrifter har fogats det tillägget, att
det åligger sådan personal att tillse att ifrågavarande uppgifter icke komma
till obehörigas kännedom.

Den sist angivna föreskriften, att det skall tillses att uppgifter som ingå
i de åsyftade läkarhandlingarna icke komma till obehörigas kännedom,
måste uppenbarligen innebära icke endast att handlingarna skola undanhållas
helt utomstående personer utan även att det i möjligaste mån också
skall tillses att ej heller till myndigheten hörande personal med andra arbetsuppgifter
än sådana som ingå i själva handläggningen av krigsplaceringsärendena
får tillgång till ifrågavarande handlingar.

I anslutning till vad sålunda anmärkts må vidare erinras hurusom civilförvaltningen
i sitt yttrande upplyst att, enligt vad från sjukvårdsstyrelsen
meddelats, vid översändande myndigheter emellan av handlingar i ärenden
rörande befattningshavares hälsotillstånd förekommande läkarhandlingar i
regel översändas i särskilt tillslutet konvolut, vilket förfaringssätt i princip
tillämpades beträffande alla läkarhandlingar som innehölle uppgifter angående
vederbörandes privata förhållanden. Detta förfaringssätt hade av sjukvårdsstyrelsen
under hand anbefallts läkare vid förbanden och erfarenheten
hade givit vid handen att ärenden av ifrågavarande art i regel även handlades
på angivet sätt.

Av det ovan anförda framgår hurusom de anvisningar, som innefattas i
sjukvårdsstyrelsens nämnda föreskrifter av den 8 februari 1950, äro begränsade
till endast visst specialfall av de ofta förekommande situationer, där
fråga uppkommer om tillhandahållande myndigheter emellan av föreliggande
läkarhandlingar. På sätt nyss angivits har emellertid sjukvårdsstyrelsen
i visst hänseende, nämligen i vad gäller förfaringssättet vid försändandet
av sjukvårdshandlingar till myndigheter som vederbörande läkare
ha att tillhandagå med dylika handlingar, funnit anledning att under hand
meddela viss kompletterande föreskrift, vars tillämpning icke är begränsad
till det specialfall som avses med de i vedertagen ordning distribuerade föreskrifterna
av den 8 februari 1950. Tydligt är att det icke kan påräknas att
anvisningar, som ej meddelas vederbörande annorledes än under hand, skola
bli kända och beaktade inom hela det verksamhetsområde varom här är
fråga. Att så ej blivit fallet har bestyrkts genom vad som förekommit icke
endast i nu ifrågavarande fall utan även i andra av mig handlagda ärenden,
vari liknande läkarhandlingar förelegat,

Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes det mig vara av behovet

S 5GIG28. Militieombudsmannens iimbelsberällelse

114

påkallat att omförmälda av sjukvårdsstyrelsen den 8 februari 1950 meddelade
föreskrifter ersättas med bestämmelser, som innehålla mera allmängiltiga
anvisningar i den nu omhandlade frågan om tillhandahållande av läkarhandlingar
myndigheter emellan och icke, såsom de nuvarande föreskrifterna,
begränsas till visst fall, nämligen handläggandet av krigsplaceringsärenden,
ävensom vissa bestämt angivna läkarhandlingar. Därmed skulle —
vilket i nu förevarande sammanhang framstår såsom det icke minst väsentliga
— också vinnas att till sådana mera allmängiltigt utformade och
i vedertagen ordning distribuerade anvisningar kunde anknytas bestämmelser
som med en i motsvarande mån utvidgad räckvidd säkerställde enskildas
anspråk på diskretion vid handhavandet av handlingar vartill vederbörande
myndigheter erhölle tillgång.

Under hänvisning till det nu anförda får jag hemställa att sjukvårdsstyrelsen
ville taga under övervägande huruvida icke styrelsens den 8 februari
1950 utfärdade föreskrifter böra ersättas med anvisningar att gällande bestämmelser
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
icke kunna anses utgöra hinder för myndighet att erhålla del av sådana
handlingar rörande hälsovård, sjukvård och alkoholistvård, av vilka myndigheten
för sin verksamhet är i behov. Härtill synes lämpligen böra anknytas
en föreskrift av förslagsvis följande innehåll: Det åligger myndighet,
som överbringar eller mottager sådana handlingar, att tillse att innehållet
i handlingarna icke kommer till obehörigas kännedom. För sådant ändamål
skola handlingarna försändas i särskilt, tillslutet konvolut som, därest ej
särskilda omständigheter föranleda till annat, bör förses med påskrift att
konvolutet ej får brytas av annan befattningshavare än den som har att
föredraga det ifrågavarande ärendet eller meddela beslut däri.

Såsom i det föregående omnämnts har sjukvårdsstyrelsen genom föreskrifter,
utfärdade den 5 juli 1949, meddelat att gällande bestämmelser rörande
läkares tystnadsplikt icke fritager förbandsläkare från skyldighet
att till central förvaltningsmyndighet lämna alla de upplysningar, varav
myndigheten förklarar sig i och för sin verksamhet vara i behov. Medan styrelsens
den 8 februari 1950 meddelade föreskrifter liksom de bestämmelser,
som enligt vad nu föreslagits i stället skulle tillkomma, gälla frågan om
tillhandahållande myndigheter emellan av sekretessbelagda handlingar, ha
styrelsens nyssnämnda anvisningar av den 5 juli 1949 avseende å läkares
tystnadsplikt, d. v. s. den skyldighet som — enligt den härför grundläggande
bestämmelsen i 60 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december
1930 — åligger läkare att ej i oträngt mål uppenbara vad han funnit angående
sjukdom eller dess tillkomst. Därest läkaren i avgivet utlåtande eller
intyg lämnar uppgifter rörande sina iakttagelser i angivna hänseenden,
blir frågan huruvida sådan handling må utlämnas till myndighet, som för
sin verksamhet har behov därav, beroende av huruvida hinder härför föreligger
med hänsyn till hithörande bestämmelser i sekretesslagen. Om av
sjukvårdsstyrelsen utfärdas anvisningar i enlighet med vad av mig i nu
ifrågavarande ärende föreslagits, skulle därigenom bliva för alla förekom -

115

mande fall klarlagt att något dylikt hinder icke föreligger och torde vid sådant
förhållande anvisningar som, i likhet med styrelsens föreskrifter av
den 5 juli 1949, avse endast läkares tystnadsplikt i fortsättningen få betydelse
allenast beträffande upplysningar, varom anteckning icke förekommer
i någon föreliggande handling. Med hänsyn härtill torde något praktiskt behov
av vidare anvisningar från sjukvårdsstyrelsens sida beträffande innebörden
av läkares tystnadsplikt icke vara för handen.

* *

Sjukvårdsstyrelsen utfärdade den 18 oktober 1956, efter samråd med medicinalstyrelsen
och försvarets civilförvaltning, föreskrifter angående rätt
för myndighet att taga del av handlingar rörande hälsovård in. in. (Tjänstemeddelanden
från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 10/1956). Dessa föreskrifter
— genom vilka tillika upphävts sjukvårdsstyrelsens ovan omförmälda
föreskrifter av den 5 juli 1949 och den 8 februari 1950 — innehålla följande.

Gällande bestämmelser om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar kunna icke anses utgöra hinder för myndighet att erhålla
del av sådana handlingar rörande hälsovård, sjukvård och alkoholistvård,
av vilka myndigheten för sin verksamhet är i behov.

Det åligger myndighet, som överbringar eller mottager sådana handlingar,
att tillse att innehållet i handlingarna icke kommer till obehörigas kännedom.
För sådant ändamål skola "handlingarna, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, sändas i särskilt, tillslutet konvolut, försett med påskrift
att konvolutet ej får brytas av annan tjänsteman än den, som har
att föredraga det ifrågavarande ärendet eller meddela beslut däri.

22. Vissa spörsmål rörande hemligstämplande av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien

Vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows inspektion den 21
februari 1956 av rådhusrätten i Västerås uppmärksammades i flera mål att
den i 21 § förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien,
som i vissa fall skall antecknas i förundersökningsprotokoll, upptagits å
en såsom bilaga till protokollet fogad, för polisens i Västerås kriminalavdelning
upprättad blankett med följande tryckta påskrift: »KONFIDENTIELL.
Se lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.»

I särskilda skrivelser den 27 mars 1956 anhölls om yttranden från sladsfiskalen
i Västerås och polismästaren därstädes i anledning av ifrågavarande
påskrift på blanketten. 1 skrivelserna anfördes: Förundersökningsprotokoll
jämte tillhörande handlingar kunde visserligen under särskilda
förutsättningar hållas hemliga med stöd av 10 g lagen den 28 maj 1937 om

116

inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).
Och därest myndighet ansåge särskild åtgärd böra vidtagas till beredande
av trygghet mot obehörigt utlämnande av hos myndigheten förefintlig
allmän handling, som skulle hållas hemlig, ägde myndigheten jämlikt
2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen förse handlingen med anteckning
därom att den vore hemlig. Sådan anteckning skulle emellertid, på sätt
vidare framginge av sistnämnda lagrum, innehålla uppgift å det lagrum som
åberopades för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt
den myndighet som låtit verkställa anteckningen; bortsett från s. k. kvalificerad
hemligstämpel, varom i förevarande sammanhang icke vore fråga,
finge ej i annan ordning än nu sagts handling förses med anteckning därom
att den vore hemlig. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas om den på
blanketten tryckta påskriften vore lagenlig.

I avgivet yttrande anförde stadsfiskalen H. Hellekant: Blanketten hade
upprättats av polismyndigheten i Västerås. Påskriften i fråga hade icke föranlett
någon särskild åtgärd utan fått passera oanmärkt av åklagarna. Påskriften
hade icke i och för sig medfört någon inskränkning i rätten att
utbekomma handlingen. Åklagarna hade utan att ingå på någon prövning
uppfattat påskriften som en intern anteckning för kriminalpolisen.

Polismästaren O. Stålhane anförde: Polispersonalen i Västerås vore väl
medveten om att anteckningen »konfidentiell» å ifrågavarande handlingar
icke innebure, att handlingarna vore hemligstämplade. Handlingarna finge
sålunda utlämnas, om någon särskilt begärde att få del därav. Anteckningen
innebure endast en uppmaning till personalen att icke mera än som vore
nödvändigt delgiva andra personer uppgifterna i handlingarna.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannens inspektion den 13—den 18
juli 1956 av rådhusrätten i Göteborg uppmärksammades att vid åtskilliga
av förundersökningarna i de granskade militära brottmålen begagnats liknande
blanketter försedda med påskrift angående begränsning i rätten att
utbekomma handlingarna i fråga. Sålunda hade i flera fall för antecknande
av uppgifter till stora biografien använts blanketter med följande tryckta
påskrift: »Får ej delgivas obehörig enl. 10 § lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar.» Så var bl. a. fallet i fråga om
polisutredningar från Haninge, Hisings, Lödöse, Orusts och Sotenäs polisdistrikt.
Vid en av polismyndigheten i Vaxholm verkställd utredning hade
använts en blankett med följande tryckta påskrift: »OBS! Får ej utlämnas
till obehörig (se 10 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar).»

I yttranden, som i anledning härav infordrades från landsfiskalerna i
Haninge, Hisings, Ale, Orusts, Sotenäs och Vaxholms distrikt samt militäråklagaren
i Göteborg, anfördes följande.

Landsl iskalen i Haninge distrikt K. Gabrielsson: Blankett med samma eller
likartad påskrift användes å skilda håll inom riket. Det ville för övrigt
synas som om man tämligen genomgående använde blankett med sådan
påskrift, när man över huvud anskaffat särskilda blanketter för upptagan -

117

de av slora biografien. Den inom Haninge landsfiskalsdistrikt använda
blanketten hade upprättats av polisbefälet där, varvid man kopierat blankett
som använts hos annan myndighet. Säkerligen hade blanketten därvid
förelagts Gabrielsson för godkännande, ehuru Gabrielsson nu icke hade något
minne därav. Klart vore att Gabrielsson icke framställt någon erinran
beträffande blanketten och dess avfattning. Tanken med påskriften om inskränkning
i offentligheten vore uppenbarligen den, att stora biografien
ofta eller tämligen regelbundet innehölle uppgifter, vilkas spridning måste
vara menlig för den enskilde utan att i det föreliggande fallet något påtagbart
behov av att erhålla tillgång till uppgifterna kunde förefinnas, varför
man velat skydda den misstänkte häremot. Gabrielsson vidginge att påskriften
å blanketten uppenbarligen icke uppfyllde de formella föreskrifterna.
De inom distriktet förvarade blankettexemplaren hade överlämnats till tryckeri
för övertryckning av den påtalade texten. Med hänsyn till sin delvis på
direkta iakttagelser grundade uppfattning att blankett med likartad påskrift
användes mera allmänt ansåge Gabrielsson det påkallat, att militieombudsmannens
anmärkning på ett eller annat sätt delgåves samtliga åklagare.

Landsfiskalen i Hisings distrikt C. Ljunggren: Under det senaste året
hade inom distriktet alltmera kommit till användning av Kommunaktiebolaget
upprättade formulär till olika slag av protokoll, rapporter och liknande
handlingar. Bolaget tillhandahölle bl. a. formulär för anteckning av
uppgifter till stora biografien, vilka formulär vore försedda med påteckningen
»Får ej delgivas obehörig enl. 10 § lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.» Dylika formulär hade använts i ett
flertal fall såväl i militära brottmål som i andra mål. De å formulären antecknade
uppgifterna hade icke innehållit något så för den misstänkte graverande
att hemligstämpling varit motiverad. Sålunda kunde ju exempelvis
endast den omständigheten att handlingen innehölle uppgift om att den
misstänkte tidigare varit straffad icke annat än i särskilda undantagsfall
utgöra anledning till att handlingen hemligstämplades. Sannolikt vore det
emellertid just den omständigheten att stora biografien skulle innehålla
uppgift om tidigare bestraffningar som föranlett att blanketten försetts
med anteckningen om förbud mot att låta obehörig erhålla del av handlingen.
Givetvis hade Ljunggren redan från början bort upptäcka, att blanketten
vore felaktig i anmärkt hänseende. Påskriften om sekretess hade
emellertid helt undgått Ljunggren. Åtgärder komme att vidtagas till förhindrande
av att blanketten användes i sitt nuvarande skick. Därest i visst
fall skulle anses befogat att hemligstämpel åsattes handling, borde delta
givetvis ske i den ordning som vore föreskriven i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen.

Landsfiskalen i Ale distrikt .1. Thorsson: Biografiska uppgifter angående
misstänkt antecknades numera enligt vedertaget bruk å särskild blankett,
vilken fogades till förundersökningsprotokollet såsom särskild bilaga. Om
utlämnande till obehörig person av i sådan bilaga intagna uppgifter kunde
befaras vara menligt för den person, uppgifterna avsåge, tecknade åklagar -

118

myndigheten å handlingen beslut om hemligstämpling i föreskriven ordning.
När utredning i brottmål påkallades av myndighet å annan ort, torde
del endast tillkomma sistnämnda myndighet att avgöra huruvida utredningen
eller del därav finge utlämnas eller icke. I förevarande fall, som
syntes ha avsett biografiuppgifter inhämtade av polisman i Lödöse polisdistrikt
enligt begäran av myndighet å annan ort, hade tydligen uppgifterna
antecknats å särskild blankett. Påskriften därå om förbud att utlämna
handlingen till obehörig hade Thorsson ansett tillkommen för att i förekommande
fall nyttjas vid beslut av åklagarmyndighet om hemligstämpling.
Underordnad polisman, som inhämtat uppgifterna, tillkomme icke att
besluta i sådant avseende.

Landsfiskalen i Orusts distrikt S. Stahre: Vid upptagande av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda stora biografien brukade polispersonalen
i distriktet använda sig av en blankett, som polisassistenten B.
Tranefeldt i Ellös för Orusts polisdistrikts räkning låtit år 1955 trycka å
Ellös Tryckeri. Blanketten hade utarbetats efter mönster dels av en blankett,
soin tillhandahölles av Kommunaktiebolaget, och dels av en blankett,
använd av någon annan polismyndighet, troligen polismyndigheten i Göteborg.
Innan blanketten trycktes, hade Tranefeldt inhämtat Stahres medgivande
att verkställa tryckningen, därvid Tranefeldt och Stahre diskuterat
texten för att komma fram till den rätta utformningen av blanketten. Stahre
reflekterade då icke närmare över att påskriften om att uppgifterna i blanketten
icke finge delgivas obehöriga skulle vara felaktig, eftersom samma
påskrift fanns tryckt å blanketter som användes av andra polismyndigheter,
och Stahre studerade följaktligen icke lagbestämmelserna på området.
Stahre insåge numera, att ifrågavarande påskrift vore felaktig, och hade gått
i författning om att påskriften överströkes å blanketten.

T. f. landsfiskalen i Sotenäs distrikt I. Malm: Inom distriktet användes för
upptagande av stora biografien en av Kommunaktiebolaget utgiven blankett,
nr 109, vilken hade följande rubrik: »LEVNADSBERÄTTELSE Får ej
delgivas obehörig enl. 10 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar». Någon tvekan hade inom distriktet icke rått om
att blankettens text vore riktig.

Landsliskalen i Vaxholms distrikt S. Isbrant: För upptagande av uppgifter
till stora biografien hade inom distriktet tidigare använts blanketter försedda
med sådan påskrift vars lagenlighet nu satts i fråga. Dylik blankett
hade emellertid icke kommit till användning inom distriktet efter det Isbrant
i mars 1956 tillträtt befattningen som landsfiskal där. Några exemplar
av blanketten funnes icke kvar inom distriktet. Enligt vad Isbrant inhämtat
hade blanketten tidigare använts vid mindre utredningar, där man kunnat
förutse att endast ett fåtal exemplar av förundersökningsprotokollet
skulle behöva upprättas. De förundersökningsprotokoll, till vilka de ifyllda
blanketterna fogats, hade icke varit hemligstämplade.

Militäråklagaren i Göteborg G. Lindeblad: Eftersom enligt 21 § förundersökningskungörelsen
stora biografien skulle antecknas i förundersöknings -

119

protokollet — i själva protokollet eller i bilaga vartill hänvisades i protokollet
— måste det över huvud anses oriktigt att, såsom skett i förevarande
fall, förse blanketten med påskrift att enligt 10 § sekretesslagen handlingen
ej finge utlämnas. Det vore själva protokollet, som skulle förses med
hemligstämpel. Stora biografien skulle vara en integrerande del av protokollet,
oavsett om den antecknades i själva protokollet eller i bilaga till detta.
Påskrifterna i och för sig syntes vara felaktiga på det sättet att uppgift
saknades om såväl dagen för anteckningen som namnet på den myndighet,
vilken gjort anteckningen. Lindeblad ansåge alltså att de påskrifter som
gjorts å blanketterna icke vore lagenliga. Hos kriminalpolisen i Göteborg
antecknades stora biografien antingen i själva förundersökningsprotokollet
eller i bilaga till detta vartill hänvisades från protokollet. De protokoll, som
förklarats skola vara hemliga, hade i de fall, där särskild åtgärd ansetts
böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, försetts
med anteckningar enligt 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen. Det hade
aldrig förekommit att biografien, om den upptagits i särskild bilaga, försetts
med dylik anteckning.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 26 oktober 1956 till riksåklagaren
följande.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas såsom huvudregel, att varje
svensk medborgare skall i den ordning i förordningen vidare sägs äga fri
tillgång till allmänna handlingar. De undantag, som medgivas härifrån, äro
angivna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. Enligt 10 § nämnda lag
gäller att handlingar rörande polismyndighets eller åklagares verksamhet
till förekommande eller beivrande av brott ej må utlämnas, såvida skäligen
kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller
brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara
menligt för rikets säkerhet eller för enskild person.

Bestämmelser om hemligstämpling av allmän handling äro meddelade i
2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen. I första stycket nämnda paragraf stadgas
att, om hos myndighet finnes allmän handling, som skall hållas hemlig,
och myndigheten anser särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av
trygghet mot obehörigt utlämnande, myndigheten äger förse handlingen
med anteckning därom alt den är hemlig; sådan anteckning skall innehålla
uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen
för anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.
Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om s. k. kvalificerad
hemligstämpling. I tredje stycket stadgas att handling ej må i annan ordning
än i paragrafen sägs förses med anteckning därom att den är hemlig.

Enligt 21 § förundersökningskungörelsen skall i vissa fall i förundersökningsprotokoll
antecknas närmare uppgifter om den misstänktes personliga

120

förhållanden. Anteckningarna till denna s. k. stora biografi skola i män av
behov innehålla uppgifter om den misstänktes föräldrar, förhållandena i föräldrahemmet,
skolgång, militärtjänstgöring, anställningar, civilstånd, familjeförhållanden,
ekonomiska förhållanden, undergångna allvarligare sjukdomar,
förekomsten av sinnessjukdom, sinnesslöliet eller alkoholism hos
den misstänkte eller bland närstående, ådömda eller undergångna straff
samt vad som i övrigt kan vara av betydelse för bedömande av hans utveckling,
karaktär och personliga förhållanden i övrigt.

Bestämmelserna i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen om icke kvalificerad
hemligstämpling innebära en rätt för myndighet, som innehar allmän
handling av beskaffenhet att enligt bestämmelserna i sekretesslagen böra
hemlighållas, att i den ordning som angives i paragrafen göra anteckning
å handlingen om att den är hemlig. Någon skyldighet för myndigheten att
förse handlingen med hemligstämpel föreligger icke. Handlingar, som skola
hemlighållas enligt 10 § sekretesslagen, bruka i allmänhet icke av vederYörande
åklagar- eller polismyndighet förses med hemligstämpel. Att sä icke
sker torde bero på att de handlingar, som upprättas angående en förundersökning
i brottmål, normalt komma att, sedan förundersökningen färdigställts,
åberopas i rättegång, därvid det beror på domstolens ställningstagande
huruvida handlingarna skola hållas hemliga eller icke. Enligt 36 §
sekretesslagen gäller att domstol beträffande handlingar som företetts vid
förhandling inom stängda dörrar äger, då domstolen skiljer målet från sig,
lörordna afl handlingarna icke utan domstolens tillstånd må utlämnas innan
viss tid förflutit. I den mån dylikt förordnande icke meddelats av domstolen,
äro handlingarna att anse som offentliga. Om under förundersökningen
framställning göres hos åklagar- eller polismyndighet om att erhålla
del av förundersökningsprotokoll, har myndigheten att pröva om handlingen
enligt bestämmelserna i 10 § sekretesslagen må utlämnas eller icke.
Beslut i dylik fråga liksom i förekommande fall beslut om hemligstämpling
av förundersökningsprotokollet bör meddelas av befattningshavare, under
vars ledning förundersökningen bedrives. Därest anteckningar till den s. k.
stora biografien i stäliet för att intagas i förundersökningsprotokollet upptagits
i en såsom bilaga därvid fogad handling samt innehållet i denna bedömes
vara av den art att utlämnande av handlingen kan lända enskild
person till men, möter i och för sig intet hinder mot att handlingen förses
med hemligstämpel, även om protokollet i övrigt icke hemligstämplas. Den
häremot stridande uppfattning, som i ärendet framförts av stadsfiskalen
Lindeblad, är alltså icke riktig.

I ärendet har framkommit att hos vissa åklagar- och polismyndigheter
för anteckning av uppgifter till stora biografien användas olika typer av
blanketter, vilkas tryckta text innehåller påskrift angående handlingens
behandling ur sekretessynpunkt. Ä de blanketter, som användas hos åklagar-
och polismyndigheten i Västerås, har påskriften formulerats så att
handlingen i fråga, med hänvisning till sekretesslagen, angivits vara konfidentiell.
I övriga uppmärksammade fall har påskriften å blanketterna er -

121

hållit eu formulering angivande att handlingen jämlikt 10 § sekretesslagen
icke finge delgivas eller utlämnas till obehörig. De yttranden som avgivits
i ärendet synas giva vid handen att blanketterna tillkommit och använts
utan att man närmare reflekterat över vilken rättslig innebörd de ifrågavarande
påskrifterna ha.

Vad angår de typer av blanketter som försetts med påskrift, att handlingen
jämlikt 10 § sekretesslagen icke finge delgivas eller utlämnas till obehörig,
torde få anses klart att en anteckning av dylikt innehåll å en handling
utmärker denna såsom hemlig i tryckfrihetsförordningens mening. Anteckningen
är således att anse som en hemligstämpling av den handling,
varå den anbragts. Då anteckningen icke skett i den form, som föreskrives
i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen, innebär anteckningens användande
ett åsidosättande av föreskriften i tredje stycket nämnda lagrum om att
handling ej må i annan ordning än i paragrafen sägs förses med anteckning
om att den är hemlig.

Utöver vad nu anmärkts om påskrifternas bristande överensstämmelse
med de i tryckfrihetsförordningen angivna formkraven för hemligstämpling,
kan mot det tillämpade förfarandet invändas att det över huvud måste
anses olämpligt att den tryckta texten till de blanketter varom här är fråga
innehåller påskrift om hemligstämpling. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om hemligstämpling av allmän handling utgå uppenbarligen från
att, innan hemligstämpling sker, av vederbörande myndighet skall från fall
till fall noggrant prövas huruvida förutsättningar för och behov av hemligstämpling
föreligga. Tydligt är att, om hemligstämplade formulär användas
för upprättande av handlingar, det åligger vederbörande myndighet att tillse
att hemligstämpeln överstrykes i fall då handlingens innehåll icke är av
beskaffenhet att motivera handlingens hemlighållande. Det ligger i sakens
natur att användandet av dylika formulär innebär en risk för att handlingen
i fråga blir behandlad som hemlig utan att tillräcklig prövning ägnas
frågan om lagliga förutsättningar härför föreligga. Det kan även lätt
inträffa att av glömska påskriften om hemligstämpling icke överstrykes.
Att formulär för anteckning av uppgifter till stora biografien äro försedda
med påskrift om hemligstämpling ter sig så mycket mera olämpligt, som
uppgifterna i övervägande antalet fall icke torde vara av den art att de
motivera handlingens hemligstämpling. Enligt min erfarenhet torde det endast
mera undantagsvis förekomma att den stora biografien innehåller uppgifter
av den beskaffenhet att handlingens utlämnande kan anses menligt
för enskild person. Härav följer att ett riktigt användande av ifrågavarande
blanketter förutsätter att överstrykning av hemligstämpeln måste ske i flertalet
fall.

Beträffande de hos åklagar- och polismyndigheten i Västerås använda
blanketterna framgår av det anförda, att det icke är tillåtet att å allmän
handling anbringa anteckningen »konfidentiell» om anteckningen innebär
eu form av hemligstämpling. Av förarbetena till 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen
framgår att med stadgandet avsågs att förhindra anteckningar

122

just av typen »konfidentiell» såsom en form av hemligstämpling. Syftet
med förbudet var att förhindra att genom missvisande anteckningars anbringande
å handlingar dessa kunde komma att hemlighållas i större omfattning
än som vore lagligen motiverat. I det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga
avgivna betänkandet med förslag till tryckfrihetsförordning
anfördes härutinnan (SOU 1947: 69 s. 75): Ehuru en anteckning å allmän
handling om dess hemlighållande icke hade någon avgörande betydelse för
frågan om dess hemlighet, vilket förhållande kommit till klart uttryck vid
tillkomsten av sekretesslagen, syntes likväl den uppfattningen stundom
komma till uttryck att handlingen bleve hemlig genom att den hemligstämplades.
En sådan uppfattning kunde medföra att handlingen konime att hemlighållas
i större omfattning än som vore lagligen motiverat. I än högre
grad bleve detta fallet, om andra beteckningar, såsom »förtrolig», »konfidentiell»,
»endast för tjänstebruk», »ej för pressen», uppfattades såsom föreskrifter
om handlingens hemlighållande.

Av de yttranden som avgivits av stadsfiskalen och polismästaren i Västerås
synes framgå, att påskriften »konfidentiell» å blanketterna icke varit
avsedd att utmärka handlingarna såsom hemliga. Påskriften har av nämnda
myndigheter ansetts som en intern anteckning för personalen. Särskilt
som påskriften tillika innehåller en hänvisning till sekretesslagen, vari behandlas
inskränkningarna i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
måste det emellertid anses ligga nära till hands att uppfatta påskriften som
en form av hemligstämpling. I varje fall måste påskriften anses ha så oklar
innebörd att dess användande å handlingar medför risk för att handlingarna
felaktigt behandlas såsom undandragna offentligheten. Det torde icke
heller föreligga något behov från vare sig rättslig eller annan synpunkt att
förse handlingar med påskrift av nu berörd art.

Av det ovan anförda framgår att den hos vissa åklagar- och polismyndigheter
tillämpade ordningen att för anteckning av uppgifter till den stora
biografien använda blanketter innehållande påskrift rörande handlingens
behandling i sekretesshänseende icke vidare bör godtagas. I stället bör så
förfaras att, efter prövning från fall till fall, handling varom nu är fråga
förses med hemligstämpel endast i den män handlingens innehåll är av den
art att hemlighållande må ske samt särskild åtgärd anses böra vidtagas till
beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, därvid de i 2 kap. 14 §
tryckfrihetsförordningen angivna formkraven skola iakttagas.

Då vad i ärendet förekommit synes giva anledning till antagande att
jämväl hos andra åklagarmyndigheter än dem, varom i förevarande ärende
är fråga, användas blanketter med samma eller likartad påskrift, har jag
velat bringa vad i ärendet förekommit till riksåklagarämbetets kännedom
för den åtgärd ämbetet må finna anledning vidtaga.

* *

123

Riksåklagaren uttalade i cirkulärskrivelse den 6 november 1956 (nr 78)
till statsäklagarna — sedan däri återgivits innehållet i militieombudsmannens
skrivelse — att riksåklagarämbetet anslöte sig till de av inilitieombudsmannen
anlörda synpunkterna. Härjämte föreskrevs i cirkulärskrivelsen
att, i den män redan anskaffade blanketter till stora biografien vilka
vore försedda med påskrift rörande handlingens behandling i sekretesshänseende
under eu övergångstid komme att användas, påteckningen skulle
överkorsas eller på annat sätt utplånas. Innehållet i cirkulärskrivelsen skulle
genom statsäklagarnas försorg delgivas dem underställda åklagare.

23. Fråga om utfärdande av nya sekretessföreskrifter för försvarets

leverantörer m. fl.

Chefen för försvarsstaben fastställde den 9 januari 1953 »Sekretessanvisningar
för försvarsväsendets leverantörer (Sekr. A Lev)», vilka skulle tillställas
leverantörer som utförde eller avsåges utföra arbete för försvarsväsendets
räkning och därvid kunde komma i beröring med hemliga förhållanden.
Därjämte föreskrev försvarsstabschefen att av myndigheter tidigare
utgivna anvisningar på området skulle upphävas. Efter framställning från
flygförvaltningen medgav försvarsstabschefen dock, att av flygförvaltningen
i januari 1952 utgivna sekretessanvisningar för flygvapnets leverantörer
fingo tills vidare tillämpas.

Sedan det uppmärksammats att såväl de av försvarsstabschefen som de
av flygförvaltningen utfärdade sekretessanvisningarna i flera hänseenden
— bl. a. i fråga om handlingars förseende med hemligbeteckning — icke
stode i överensstämmelse med tryckfrihetsförordningens bestämmelser, infordrade
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow yttrande i saken
från försvarsstabschefen.

Med anledning härav utarbetades inom försvarsstaben nya sekretessföreskrifter
på hithörande område. Dessa fastställdes av försvarsstabschefen den
20 september 1956. I samband därmed upphävdes »Sekretessanvisningar för
försvarsväsendets leverantörer (Sekr A Lev)». Vidare återkallades det flygförvaltningen
lämnade medgivandet att tillämpa egna sekretessanvisningar.

I skrivelse till militieombudsmannen meddelade försvarsstabschefen, att
vid utarbetandet av de nya sekretessföreskrifterna beaktats de anmärkningar
som framställts mot de tidigare bestämmelserna på området.

De sålunda utfärdade nya sekretessföreskrifterna äro uppdelade i dels
»Sekretessföreskrifter för försvarets leverantörer (Sekr Lev)» och dels »Sekretessföreskrifter
för försvarets myndigheter vid leveranser till försvaret
(Sekr Mynd Lev)». Sekr Lev skall tillställas leverantörer (entreprenörer),
vilka utföra eller avses utföra arbeten av hemlig natur för försvarets räkning,
och Sekr Mynd Lev skall tillställas försvarets centrala förvaltnings -

124

myndigheter in. fl., vilka anlita leverantörer (entreprenörer) för utförande
av arbete av hemlig natur för försvarets räkning.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
till vidare åtgärd i ärendet.

24. Vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar i övergång
av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt

Den 6 juli 1954 anordnades vid Norra skånska infanteriregementet en övning
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt. Under
övningen sjönk en patrullbåt, därvid de ombordvarande kommo i vattnet
och en av dem, värnpliktige nr 1085-11-53 S. A. R. Bergenholtz, drunknade.

Sedan det inträffade genom dagspressen kommit till militieombudsmannens
kännedom, begärde militieombudsmannen i skrivelse till landsfogden
i Kristianstads län att till upplysning om föreliggande sakförhållanden och
därav föranledda åtgärder få del av den utredning som kunde ha verkställts
med anledning av händelsen ävensom av det beslut i saken från
åklagarmyndighetens sida som meddelats eller konnne att meddelas. Med
skrivelse den 23 november 1954 överlämnade landsfogden S. Sandwall därefter
i ärendet verkställd utredning samt uttalade i skrivelsen på anförda
skäl tillika att vad som förekommit icke syntes böra föranleda ansvar för
övningsledaren.

Vid tiden för den ifrågavarande övningen gällande bestämmelser rörande
överskeppning och andra förbindelser över vattendrag återfinnas i 1947
års upplaga av Fältarbetsinstruktion för armén (Fältarbl) kap. IV, Förbindelsearbeten,
och därtill anslutande bilagor. Sålunda beskrives i Fältarbl
kap. IV inom. 4087 den typ av båt, som användes vid nu förevarande övning.
Denna båt, som benämnes patrullbåt av kryssfanér, är hopfällbar samt har
i monterat skick en längd av 2,80 meter, en bredd av 1,00 meter och en höjd
av 0,42 meter. Lastförmågan angives till 3—4 man. Båten är försedd med
en toft, ett u-stöd, två åror och två bindlinor samt väger med tillbehör 25 kg.
Toften och u-stödet tjänstgöra som stöd mellan relingarna, då båten är
monterad. — I bilaga 12 till Fältarbl, betitlad »Säkerhetsåtgärder m. in.
vid övergång av vattendrag (överskeppning)», föreskrives bl. a. att vid
överskeppning i båtar bemannad räddningsbåt skall läggas i beredskap
omedelbart medströms om överskeppningsplatsen vid egen strand.
Räddningsbåt bemannas med chef och lämpligt antal roddare (simkunniga
och med påtagna livbälten). Den utrustas med en eller flera livbojar i 25—
30 meter lång lina och med båtshake. De angivna säkerhetsbestämmelserna
skola tillämpas vid övningar i fred; i fält följas de i tillämpliga delar.

Av den i ärendet verkställda utredningen inhämtas vidare i huvudsak följande.

125

I övningen deltogo de värnpliktiga vid regementets tredje kompanis pionjärpluton,
vilka tillhörde befälsskola A. Övningsledare var plutonchefen
löjtnanten 11. Olsson. Övningen hade anbefallts av bataljonschefen genom
muntlig order till tjänstförrältande kompanichefen. Några särskilda säkerhetsföreskrifter
hade icke utfärdats av bataljons- eller kompanichefen. Övningsplatsen
var belägen omkring 15 kilometer norr om Kristianstad vid
Helga å, som på platsen flyter i riktning från norr till söder. Vattendragets
bredd på ifrågavarande plats var vid tiden för övningen omkring 40 meter.
Vattendjupet var mitt i ån ca 5 meter och på själva olycksplatsen (15 meter
från östra stranden) ca 4 meter; djupet torde emellertid till följd av håligheter
i bottnen variera avsevärt. Strömhastigheten var mindre än 1/2 meter
per sekund.

Före övningen den 6 juli hade pionjärplutonen erhållit sammanlagt fyra
timmars undervisning i materielkännedom beträffande patrullbåtar. Plutonen
hade vidare haft simövningar minst en gång i veckan och personalen
hade avlagt simkunnighetsprov; Bergenholtz hade den 23 juni vid sådant
prov simmat 25 meter (utan kläder).

övningen den 6 juli började vid 13-tiden med undervisning i materielkännedom
samt i montering och demontering av patrullbåtar. Därvid användes
sex till övningsplatsen medförda patrullbåtar. Vid denna undervisning,
som ägde rum på land och pågick omkring två timmar, förvissade sig
Olsson enligt vad han uppgivit om att samtliga i övningen deltagande hade
synnerligen god kännedom om båtens konstruktion samt om tillvägagångssättet
vid dess montering och demontering, så att var och en väl kände till
de risker som förefunnos vid båtens användande.

Vid 15-tiden fortsatte övningen med överskeppning. Därvid indelade Olsson
truppen i båtlag om tre man, så att i varje båtlag ingingo två goda simmare.
De två man, som tillhörde samma båtlag som Bergenholtz, värnpliktiga
nr 1000-11-53 L. Krantzén och nr 341023-333 B. Arnoldsson, hade vid
simkunnighetsproven simmat 200 meter. För överskeppningen utvaldes en
av de medförda sex båtarna, och Olsson kontrollerade personligen att båten
jämte utrustning var i föreskrivet och fullgott skick. Vid överskeppningen
tillgick så att båten medelst i dess för och akter fastsatta linor drogs fram
och tillbaka över ån av tre man på vardera stranden. Till eu början skeppades
varje båilag fram och åler över ån utan annan utrustning än livrem
med bajonett. Därefter skulle motsvarande överskeppning äga rum med personalen
iförd utrustning. Då det båtlag, vari Bergenholtz ingick, omkring
klockan 1545 aterskeppades eller den första överfarten med utrustning, hände
olyckan.

I och för säkerheten vid överskeppningen hade Olsson enligt vad han uppgivit,
utöver vad tidigare nämnts, vidtagit följande åtgärder. Fn obemannad
patrullbåt, utrustad med åror, livbälten och surrtåg, hade placerats vid östra
stranden ungefär 5 meler söder (nedströms) om landsligningsplatsen. I den
patrullbåt, som användes vid överskeppningen, hade lagls tre livbälten. Deltagarna
i övningen hade fått speciell tillsägelse alt sitta stilla i bålen och

126

särskilt upplysts om att de vid eventuellt missöde med båten kunde hålla
fast i båten eller linorna. Härjämte hade Olsson tillsagt att vid överskeppningarna
med utrustning hakremmen till hjälmen skulle vara lossad och
ryggsäckarna avtagna samt framhållit att ryggsäckarna kunde användas såsom
räddningsbojar. Olsson hade även kontrollerat att truppen lärt in de av
honom sålunda meddelade säkerhetsföreskrifterna. Vidare hade Olsson före
övningens början konstaterat att strömhastigheten var 0—0,5 meter per sekund.
Olsson uppehöll sig under det överskeppningen pågick på östra
stranden, alltså den strand där den obemannade patrullbåten var placerad.

Olyckan inträffade som nämnts då det båtlag, vari Bergenholtz ingick,
skulle skeppas åter till östra stranden efter den första överskeppningen med
utrustning. Dessförinnan hade överskeppningarna gått utan något tillbud
till missöde. Krantzén satt vid tillfället på toften medan Bergenholtz och
Arnoldsson sutto på huk bakom honom, båda med en hand på vardera relingen.
Alla tre hade hjälm på huvudet med hakremmen öppnad samt kulsprutepistol
hängande på bröstet med remmen om halsen. Livremmarna
med tillhörande utrustning samt ryggsäckarna voro avtagna och lågo i båten.
När båten befann sig ungefär mitt på ån, lade Olsson enligt vad han
uppgivit märke till att en av de ombordvarandes packningar hängde något
utanför babords reling och ropade åt männen i båten att se till så att packningen
ej bleve våt. Olsson kunde ej erinra sig huruvida någon av de ombordvarande
vidtog någon åtgärd med packningen och lade i vart fall cj
märke till att någon rörelse uppstod i båten i anledning av hans tillrop.
Krantzén har uppgivit att han hörde Olsson skrika men icke kunde uppfatta
vad Olsson sade. Samtidigt märkte Krantzén att vatten kom in i båten
framtill över babords reling och det verkade som om båten hade slagsida åt
babord. Såvitt Krantzén kunde erinra sig lutade sig nu alla tre ombordvarande
åt styrbord för att räta upp båten, ögonblicket efteråt strömmade vatten
in i båten och Krantzén iakttog att båtens babordssida vek sig in mot
mitten på båten. Arnoldsson har uppgivit att han fick den uppfattningen att
båda sidorna på båten veko sig inåt och att han trodde att u-stödet givit
efter. Bergenholtz reste nu på sig och föll därefter i vattnet medströins. Även
Krantzén reste sig något så att han förlorade känningen med toften, men
han iakttog ej om toften blev kvar på sin plats. Omedelbart efter det Krantzén
släppt känningen med toften, sjönk bålen och även Krantzén och Arnoldsson
koinmo i vattnet. De höllo sig emellertid fast i linan och Krantzén
sträckte ena handen mot Bergenholtz som räckte fram sin ena hand. Krantzén
fick emellertid endast tag i Bergenholtz’ fingrar, och då denne därefter
ryckte till med handen förlorade Krantzén greppet. Krantzén kunde icke
höra att Bergenholtz skrek eller sade något; denne bara slog med armarna
och sjönk, troligen blev han rädd då han fick vatten i munnen. På grund av
sin utrustning vågade Krantzén icke släppa taget i linan, då han i så fall
skulle ha sjunkit. Krantzén, som hela tiden var över vattnet, såg ej Bergenholtz
sedan denne sjunkit. Arnoldsson har uppgivit att han hade det svårt
att hålla sig rätt i vattnet, då tyngden av hjälmen och pistolen gjorde att

127

huvudet drogs ned och benen flöto upp. I övrigt visste han icke vad som inträffat,
förrän han kom upp med båten då den drogs in mot stranden. Han
hade då tappat hjälmen, men pistolen hängde kvar om halsen.

När Olsson märkte att båten tog in vatten — han kunde då icke avgöra
av vilken anledning detta skedde — beordrade han för att förebygga olyckshändelse
personalen på östra stranden att draga in båten snabbast möjligt,
så att den skulle komma in på grunt vatten innan den sjönk. Då båten
sjönk, vilket skedde ungefär 15 meter från östra stranden, koncentrerade
Olsson sin uppmärksamhet på Bergenholtz, som befann sig längst från
stranden, och såg att Bergenholtz ej gjorde något för att rädda sig; han grep
ej tag i något och gav ej ett ljud ifrån sig, »han bara sjönk ned i vattnet».
Olsson kastade nu av sig en del av sin utrustning och simmade ut till olycksplatsen
för att bistå Bergenholtz. Under det Olsson simmade mot olycksplatsen,
såg han vid ett tillfälle Bergenholtz’ huvud, men denne gav ej något som
helst livstecken ifrån sig; det förvånade Olsson att Bergenholtz ej vid något
tillfälle under hela händelsen gav ljud ifrån sig eller försökte fatta tag i något.
Då Olsson kom fram till den plats där Bergenholtz sjunkit, var denne
försvunnen. Olsson sökte efter Bergenholtz, men vattnet var mycket grumligt
vilket försvårade sökandet. Under det han simmade ut mot olycksplatsen,
gav han order att alla fullt simkunniga skulle begiva sig i vattnet
medförande simbälten för att söka efter Bergenholtz, och personal beordrades
också ut med båten som legat i beredskap för att deltaga i räddningsarbetet.
Olsson ombesörjde vidare att brandkår och ambulans kallades till
platsen. Draggningar med tillgänglig materiel igångsattes också omedelbart
genom Olssons försorg. Efter ungefär en limmes tid anträffades Bergenholtz
omkring 15 meter från den plats, där han sjunkit. Bergenholtz visade
ej några som helst livstecken. Upplivningsförsök påbörjades omedelbart
men utan resultat. Bergenholtz fördes i ambulans till centrallasarettet i
Kristianstad, där ytterligare upplivningsförsök vidtogos utan resultat. —
Flera av ögonvittnena till olyckan ha uttalat att Bergenholtz måste ha drabbats
av en chock, enär han icke gjorde några påtagliga ansträngningar för
att hålla sig uppe i vattnet eller gav något ljud ifrån sig.

Vid besiktning av överskeppningsmaterielen dagen efter olyckshändelsen
befanns, att ett av u-stöden företedde skador vid ena vinkeln; spikarna voro
avslitna så att stödet gav med sig inåt. Det kunde ej med säkerhet avgöras
huruvida detta stöd använts i olycksbåten, enär den båt som användes vid
olyckshändelsen vid hemtransporten sammanblandats med de andra båtarna.
En av de värnpliktiga, som skötte draglinan på östra stranden, har emellertid
uppgivit alt u-slödet i olycksbåten var brustet, då båten kom i land
etter olyckan. — Den 8 juli utfördes i en övningsdamm på regementets övningsfält
prov med olycksbåten, vilken med säkerhet igenkändes av en av
de värnpliktiga i pionjärplutonen, därvid båten var försedd med det skadade
u-stödet. Båten drogs till en början ett antal gånger över dammen i
dess längdriktning —25 meter — med tre man ombord utan utrustning men
med påtagna livbälten. Vid normal hastighet på båten förekom intet tillbud

128

till kantring eller sjunkning, men då hastigheten ökades stegrade båten sig
och visade tendens att taga in vatten i aktern och vid ytterligare ökad hastighet
skar aktern ned i vattnet och båten sjönk. Toften och u-stödet blevo
dock kvar på sina platser och båten veks ej ihop. Vid prov med fyra man i
båten utan annan utrustning än livbälten — denna belastning skulle ungefär
motsvara belastningen av båten vid olyckstillfället och fördelades så
jämnt som möjligt från för till akter — stegrade sig båten efter omkring
tio meters färd och började taga in vatten vid aktern. Då båten befann sig
ett par meter från dammkanten var den nästan till hälften vattenfylld och
sjönk strax därefter. Toften och u-slödel lossnade då botten kommit under
vattenytan, varefter relingarna veko ihop sig. Hastigheten vid sistnämnda
prov var nog något högre än vid olyckshändelsen enligt vad som uppgavs av
de i provet deltagande, vilka även varit med vid olyckstillfället.

I yttrande till landsfogden den 18 september 1954 anförde tjänstförrättande
regementschefen dåvarande överstelöjtnanten K. G. Brandberg bl. a. följande:
Olsson hade visserligen icke till alla delar iakttagit de i bilaga 12 till
Fältarbl föreskrivna säkerhetsbestämmelserna. Enligt Brandbergs uppfattning
kunde emellertid dessa bestämmelser icke anses tillämpliga vid användning
av enstaka patrullbåt för överskeppning. Patrullbåt användes enligt
gällande reglementen främst av spaningspatruller och andra för särskilda
uppdrag utsända mindre avdelningar, vilka måste taga sig över åar och
mindre sjöar, t. ex. pionjärer med uppgift att rekognoscera ett vattendrag.
Även andra farkoster, såsom civila roddbåtar, kunde komma till användning
för sådana ändamål. Att i dylika sammanhang ställa krav på säkerhetsåtgärder
i enlighet med bilaga 12 kunde icke anses rimligt. Bestämmelserna
i bilaga 12 syntes Brandberg syfta på de tillfällen, då ett förband överginge
ett vattendrag med hjälp av ett flertal båtar, vilka roddes över samtidigt
och i regel även ginge i trafik fram och tillbaka mellan stränderna. Den
övning, vid vilken olyckan inträffade, var en övning i överförande av patrull
med hjälp av enstaka patrullbåt. Några för dylika övningar direkt tillämpliga
säkerhetsföreskrifter funnes således icke, utan säkerhetsåtgärderna finge
bli beroende av ett bedömande från fall till fall. Olsson såsom övningsledare
hade i detta fall före övningen noga övervägt vilka säkerhetsåtgärder som
borde vidtagas. Han hade därvid bestämt att tre livbälten skulle medföras i
den båt som användes vid övningen samt att båt med livbälte skulle hållas
i beredskap på den plats, där Olsson själv befann sig och dit soldaterna efter
hand skulle samlas. Som en ytterligare säkerhet tillkom — ehuru nödvändig
för själva övningen — den i övningsbåten fästa färjlinan. Vidare hade
Olsson före övningen förvissat sig om graden av simkunnighet hos deltagarna
samt för truppen framhållit att ryggsäckarna, vilka skulle vara avtagna
och ligga i båten, flöle och därför kunde användas som hjälp vid eventuella
tillbud, ävensom att den som kom i vattnet kunde fatta tag i båten eller färjlinan
som ju drogs mot land. Man kunde givetvis ställa frågan, varför icke
den övande personalen haft livbältena påtagna i stället för liggande i båtar -

129

na. Disponibla bälten räckte emellertid icke till för att samtidigt utrusta alla
och ombyten bedömdes skola förrycka övningens karaktär. — Olsson hade
år 1953 genomgått kurs vid arméns fältarbetsskola och vid flera tillfällen före
övningen den 6 juli 1954 deltagit i liknande övningar, även under mörker.

Olsson bestred, att han gjort sig skyldig till tjänstefel, samt anförde vidare:
Han vore för sin del absolut övertygad, att bilaga 12 till Fältarbl icke
varit tillämplig å övningen den 6 juli, och åberopade härutinnan Brandbergs
yttrande. Några särskilda säkerhetsföreskrifter funnes ej för övningar med
enstaka patrullbåt, utan säkerhetsåtgärderna vid sådana övningar måste bedömas
från fall till fall. Olsson ansåge att han vid tillfället vidtagit alla
tänkbara säkerhetsåtgärder. Det vore vidare icke utrett huruvida Bergenholtz
avlidit till följd av chock eller genom drunkning.

Sandwall anförde i sin skrivelse den 23 november 1954, varmed han översände
utredningen till militieombudsmannen, bl. a. följande: Skäl syntes föreligga
för den av Brandberg framförda uppfattningen att bilaga 12 till
Fältarbl icke varit tillämplig i förevarande fall. Under alla omständigheter
syntes Olsson icke böra göras ansvarig för att han ej följt bestämmelserna i
fråga. Även om således Olsson icke kunde anses ha åsidosatt givna föreskrifter,
hade det dock ålegat honom att föranstalta om nödiga säkerhetsanordningar
vid övningens genomförande. Av utredningen framginge att Olsson
i sådant hänseende vidtagit åtskilliga åtgärder. Utredningen måste emellertid
anses giva vid handen att överskeppning med en sådan båt som den ifrågavarande
vore förenad med icke ringa risker för de ombordvarande. Med
hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas om icke livbältena, vilka medfördes
liggande i båten, bort vara påtagna. Då Bergenholtz’ simkunnighet
såvitt av utredningen framginge varit ganska ringa, hade han icke bort beordras
att deltaga i en så riskfylld övning. Olsson kunde emellertid enligt
Sandwalls mening icke anses ha gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse
av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. I avbidan på militieombudsmannens
prövning hade Sandwall icke meddelat slutligt beslut i frågan
om ansvar å Olsson för det inträffade.

Sedan militieombudsmannen efter tagen del av handlingarna i ärendet
meddelat Sandwall, att dennes ställningstagande i ansvarsfrågan icke föranledde
någon erinran från militieombudsmannens sida, beslöt Sandwall den
23 december 1954 att ärendet icke skulle föranleda någon landsfogdens vidare
åtgärd.

I skrivelse till chefen för armén den 30 december 1954 anhöll militieombudsmannen
— under hänvisning till vad Brandberg uttalat därom att de i
bilaga 12 till Fältarbl för överskeppning i båtar angivna säkerhetsbestämmelserna
icke kunde anses tillämpliga vid överskeppning med enstaka båt —
om yttrande huruvida enligt arméchefens åsikt anledning förelåge till förtydligande
av bestämmelserna i fråga.

Chefen för armén anförde i skrivelse den 28 mars 1955 bl. a. följande: Bi 9

-561G''28. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

laga 12 till Fältarbl innehölle de säkerhetsbestämmelser som skulle tillämpas
vid bl. a. övningar i fred. I bilagan hade föreskrivits endast de åtgärder, som
skulle vidtagas i vissa angivna fall av överskeppning. Särskilda bestämmelser
för övergång av vattendrag med enstaka patrullbåt hade därvid icke utfärdats.
Det syntes icke vara möjligt att centralt fastställa föreskrifter, som
i detalj reglerade säkerhetsåtgärderna vid all slags överskeppning, exempelvis
med enstaka farkost. Övningsledare (chef) borde i stället med hänsyn
till omständigheterna — bl. a. vattendragets bredd, ström- och vindförhållanden
samt båtens lastförmåga — utfärda erforderliga bestämmelser. Så
syntes också ha skett i det aktuella fallet. Chefen för armén ansåge det därför
icke erforderligt att förtydliga bestämmelserna i bilaga 12. Av handlingarna
i ärendet framginge emellertid att båtens besättning intagit hukande
ställning i båten. Dennas tyngdpunkt hade därför kommit att ligga relativt
högt och lätt kunnat rubbas genom hastiga och stora rörelser hos besättningen.
De ombordvarande borde sitta på båtens botten och toft. Härigenom bleve
stabiliteten större och risken minskades för att toften sparkades ur sitt
läge så att båten kunde pressas ihop. Gällande bestämmelser för handhavande
m. m. av patrullbåt av kryssfanér angåve båtens lastförmåga till 3—4
man (Fältarbl kap. IV mom. 4087). För att öka säkerheten under övningar
i fred avsåge chefen för armén att utfärda bestämmelser dels att båtens belastning
finge utgöra högst 2—3 man eller 250 kg och dels att besättningen
skulle sitta på båtens botten och på båtens toft. Bestämmelserna komme att
ingå i den nya fältarbetsinstruktion som vore under utarbetande.

Bestämmelser i de av chefen för armén angivna hänseendena ha meddelats
i Fältarbetsinstruktion för armén del III, Förbindelsearbeten (Fältarbl III),
1956 års upplaga, fastställd genom arméorder den 28 februari 1956. I samband
därmed har kap. IV i 1947 års upplaga av Fältarbl upphävts. Enligt de
sålunda meddelade bestämmelserna (Bilaga 3001 och 3002 till Fältarbl III),
som skola tillämpas vid övningar i fred och i krig följas i tillämpliga delar,
får vid rodd och överskeppning i patrullbåt av kryssfanér icke finnas flera
ombordvarande än tre man och belastningen får ej överstiga 250 kg. Vidare
föreskrives att personalen skall sitta eller stå på knä på botten eller sitta på
toften i båten.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit ej anledning
till vidare åtgärd i ärendet.

25. Fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda tjänstduglighetsintyg
och om hans rätt till ersättning härför

I en den 20 januari 1956 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
försvarsväsendets underbefälsförbund: I 42 § A. Allmänna bestämmelser
1 mom. av statens allmänna avlöningsreglemente i dess från och med

131

den 1 januari 1955 gällande lydelse föreskrevs, att tjänsteman ägde anlita
verksläkare för att erhålla läkarvård vid sjukdom samt läkarintyg, som
skulle åberopas i tjänsten, ävensom att kostnad för av verksläkaren utfärdat
dylikt läkarintyg skulle, om det utfärdats i samband med av honom meddelad
läkarvård, inräknas i läkarvårdskostnaden samt eljest lämnas utan
kostnad för tjänstemannen. Enligt särskild bestämmelse i paragrafen skulle
vad sålunda stadgades om verksläkare i tillämpliga delar gälla i fråga om
tjänsteläkare vid försvaret. Förbundets lokalavdelning vid Göta flygflottilj
meddelade under år 1955 till förbundet, att nämnda bestämmelse om kostnadsfritt
läkarintyg tolkades så vid flottiljen att läkarintyg, som erfordrades
för vinnande av annan statlig anställning, icke tillhandahölls kostnadsfritt
i fall då den enskilde beställningshavaren frivilligt sökte anställningen
och därigenom själv föranledde att intyget avkrävdes honom. Vid befordran,
som skedde efter ansökan av beställningshavaren, utlämnades således icke
läkarintyg kostnadsfritt, utan så skedde endast i de fall då befordran tillkommit
blott efter tillfrågan och utan formell ansökan från beställningshavarens
sida. Förbundet hade under år 1954 i anledning av en vid annat
förband uppkommen fråga av likartad beskaffenhet hos försvarets civilförvaltning
begärt upplysning huruvida tjänsteman vore berättigad att kostnadsfritt
erhålla läkarintyg, som av tjänstemannen skulle bifogas ansökan
om befordran till högre tjänst. Civilförvaltningen hade i skrivelse den 21
september 1954 såsom svar å förbundets hemställan uttalat att tjänsteman,
som sökte befordran eller transport till annan tjänst och av vederbörande
verk ålades att inkomma med läkarintyg, skulle äga kostnadsfritt erhålla
vederbörligt intyg efter hänvändelse till verks- eller tjänsteläkaren. I anledning
av vad som förekommit vid Göta flygflottilj översändes till därvarande
lokalavdelnings ordförande en avskrift av civilförvaltningens nämnda skrivelse.
Avdelningsordföranden försökte med åberopande av civilförvaltningens
uttalande i skrivelsen övertyga tjänsteläkaren vid flottiljen, förste flygläkaren
A. Larsson, om att beställningshavaren hade rätt till kostnadsfritt läkarintyg
jämväl då han själv ansökte om befordran. Detta misslyckades
emellertid. Sedan förbundet erhållit meddelande härom, avläts till flottiljchefen
en den 14 september 1955 dagtecknad skrivelse vari förbundet, med
hänvisning till civilförvaltningens uttalande, hemställde att denne måtte
taga beslutet om de förvägrade kostnadsfria läkarintygen under omprövning.
Något svar på skrivelsen hade förbundet ännu icke erhållit; icke heller hade
avdelningsordföranden eller underbefälsföreningen vid flottiljen erhållit något
besked om att den tidigare tolkningen frånfallits. Beställningshavare,
som sålunda oriktigt fått till Larsson utgiva ersättning för i tjänsten åberopade
läkarintyg, vore bl. a. dåvarande hjälpteknikern numera flygteknikern
J. E. Svensson och överfuriren R. H. A. Olsson. Läkarintygen hade föranletts
därav att Svensson och Olsson haft att uppvisa tjänstduglighetsintyg,
Svensson i samband med ansökan om befordran till flygteknikerbeställning
och Olsson i samband med kommendering till flottil (polisutbildning. Då
ingen av de möjligheter, förbundet försökt för alt tillförsäkra nämnda för -

132

bundsmedlemmar deras rätt, givit något resultat och gottgörelse av statsmedel
uppenbarligen icke kunde utgå för av tjänsteläkare oriktigt uttaget arvode
för läkarintyg, hemställde förbundet att militieombudsmannen ville
vidtaga de åtgärder, som vore erforderliga för att förmå flottilj läkaren Larsson
att till Svensson och Olsson återbetala de belopp han av dem uppburit
för läkarintygen.

Vid klagoskriften voro fogade två av Larsson den 14 januari och den 27
oktober 1955 underskrivna kvitton, enligt vilka Larsson av vardera utav
Svensson och Olsson uppburit tio kronor i arvode för tjänstduglighetsintyg.
Å kvittot beträffande Svensson var angivet att intyget avsåge tjänst som söktes
på eget initiativ; å kvittot beträffande Olsson var angivet att intyget skulle
företes i samband med ansökan om flottiljpolisutbildning.

Sedan i skrivelse till flottiljchefen anhållits om yttrande från Larsson och
flottiljchefen, anförde Larsson i en den 14 februari 1956 dagtecknad skrivelse:
Frågan om läkarintygen skulle ha utfärdats kostnadsfritt eller icke
vore enligt Larssons mening beroende på vilken innebörd som i förevarande
sammanhang skulle givas åt uttrycken »befordran», »transport» och »i
tjänsten». Svensson sökte på eget initiativ pensionsberättigande tjänst vid
annan flygflottilj och uppmanades i samband därmed av chefen för nämnda
flottilj att förete läkarintyg. Nämnde chef, som Larsson icke vore underställd,
kunde givetvis icke beordra Larsson att utfärda läkarintyg. Icke heller
Svensson hade befogenhet att beordra Larsson därtill. Chefen för Göta flygflottilj
hade icke heller anledning beordra Svensson till undersökning hos
Larsson, eftersom Svensson handlade på eget initiativ. Beträffande Svensson
förelåge varken »befordran» eller »transport»; ej heller hade intyget åberopats
»i tjänsten». Om däremot Svensson i stället efter order av chefen för
Göta flygflottilj befordrats i sin befattningsgren vid flygvapnet eller av högre
myndighet transporterats till annan tjänst, skulle han av Larsson ha erhållit
läkarintyget kostnadsfritt. Enligt Larssons mening borde Svensson, om
han över huvud taget skulle erhålla ersättning för sitt utlägg för läkarintyget,
erhålla gottgörelse från det förband, som avkrävt honom intyget. _

Beträffande Olsson förelåg icke »transport». Huruvida »befordran» skulle
anses föreligga vore tveksamt. Eftersom vidare fråga var om nyanställning
i annan tjänst, som Olsson dessutom frivilligt sökte, kunde intyget icke anses
åberopat »i tjänsten». Icke heller beträffande Olsson förelåge alltså sådana
förhållanden, att han ägt att av Larsson erhålla läkarintyget kostnadsfritt.

För egen del anförde flottiljchefen att andra synpunkter beträffande tolkningen
av hithörande bestämmelser än de av Larsson sålunda anförda icke
kunnat av flottiljchefen förebringas.

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande i ärendet av försvarets
civilförvaltning, anförde civilförvaltningen i en den 6 juli 1956 dagtecknad
skrivelse; Enligt § 130 mom. 6 i 1931 års tjänstgöringsreglemente för armén
vore såväl militärläkare som annan läkare, vilken bestrede militärläkartjänst,
skyldig att utan särskild gottgörelse utfärda de intyg och ytt -

133

randen beträffande till vederbörligt truppförband hörande eller till truppförbandet
för sjukvård hänvisad personal, som vore föreskrivna, dels i vissa
fall vid beställnings besättande eller anställnings sökande, dels vid officerares
och underofficerares med vederlikar sökande av tjänstledighet till följd
av sjukdom eller för hälsans vårdande. Vidare stadgades i mom. 8 samma
paragraf, att såväl militärläkare som annan läkare, vilken bestrede militärläkartjänst,
skulle vid sin läkarverksamhet ställa sig till efterrättelse vad för
fältläkarkåren samt för läkare i övrigt uti gällande författningar samt sjukvårdsstyrelsens
och medicinalstyrelsens instruktioner vore föreskrivet. I anslutning
härtill stadgades i mom. 775 i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten,
att vid krigsmakten tjänstgörande läkare skulle i sin tjänsteutövning
ställa sig till efterrättelse, förutom för läkare i allmänhet gällande författningar
och instruktioner in. m., även vad för krigsmakten och vederbörlig
försvarsgren särskilt stadgades. I 17 § 2 mom. instruktionen för fältläkarkåren
den 31 december 1943 föreskreves, att det ålåge militärläkare
att utan särskild gottgörelse utfärda de intyg och yttranden beträffande
till vederbörligt förband hörande personal, vilka vore föreskrivna. Beträffande
marinläkares och flygläkares skyldigheter i ifrågavarande hänseende
återfunnes föreskrifter i mom. 641 i 1952 års tjänstereglemente för marinen
del I och § 142 i 1938 års tjänstgöringsreglemente för flygvapnet. Enligt
sistnämnda bestämmelse ålåge det flottiljläkare bl. a. att utfärda de intyg
och yttranden beträffande till flottiljen hörande personal, som vore föreskrivna,
häri inbegripna intyg och yttranden i vissa fall vid beställnings besättande
eller anställnings sökande ävensom vid officerares, underofficerares
och vederlikars sökande av tjänstledighet till följd av sjukdom eller för hälsans
vårdande. I kungl. brev den 30 juni 1953 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1953 avd. A nr 52 och 1956 avd. A nr 1) hade meddelats
provisoriska bestämmelser angående tjänste- och verksläkare vid försvaret.
Enligt dessa bestämmelser och i anslutning därtill av försvarets sjukvårdsstyrelse
efter samråd med civilförvaltningen utfärdade tillämpningsföreskrifter
(Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsstyrelse nr 2/1954) vore
militärläkare i egenskap av tjänsteläkare skyldig att utan ersättning ombesörja
sjukvård och intygsgivning åt militära och civilmilitära anställningshavare,
vilka vore hänvisade till läkaren. Endast i de fält där vården meddelades
i anställningshavarens bostad eller i läkarens egen mottagningslokal
utginge viss ersättning. Vidkommande de i förevarande ärende ifrågakomna
läkarintygen har Svensson och Olsson jämlikt 42 g A. Allmänna
bestämmelser 1 inom. första stycket statens allmänna avlöningsreglemente
i dess fr. o. in. den 1 januari 1955 gällande lydelse varit berättigade att kostnadsfritt
erhålla ifrågavarande anställningsintyg av tjänsteläkare vid eget
förband. Intygen hade föreskrivits såsom erforderliga för de anställningssökande
och måste betraktas såsom intyg i tjänsten. Den omständigheten
alt de nya anställningarna föregåtts av ansökningsförfarande eller haft
samband med befordran måste anses sakna betydelse i förevarande hänseende.
Civilförvaltningen hänvisade i detta sammanhang (ill kammarrättens

134

utslag den 3 december 1943 (kammarrättens årsbok ref. 20) och den 21
mars 1944 (kammarrättens årsbok ref. 4) samt militära läkarlöneutredningens
den 5 juli 1951 avgivna betänkande med förslag om reglering av arbetsförhållandena
för försvarets läkare, tandläkare och veterinärer samt av tjänste-
och verksläkarverksamheten vid försvaret (s. 145). Civilförvaltningen
ville vidare framhålla att läkaren i förevarande fall icke kunde åläggas att
i administrativ väg återbetala vad han i ersättning för intygen uppburit av
anställningshavarna.

Sedan Larsson beretts tillfälle att taga del av civilförvaltningens yttrande,
anförde han i en den 5 september 1956 dagtecknad skrivelse att han i civilförvaltningens
yttrande icke kunde finna något, som klargjorde begreppen
»befordran», »transport» och »i tjänsten», samt framhöll att den nydaning
som skett inom försvaret, med tillkomsten av ett stort antal befattningar
som kunde sökas av en mångfald befattningshavare, medfört sådan ökning
i militärläkarnas sysslande med intygsgivning att hithörande bestämmelser
icke längre borde äga sin ursprungliga innebörd.

I skrivelse den 16 november 1956 meddelade Larsson, att han till Svensson
och Olsson återbetalat de belopp, som avkrävts dem för ifrågavarande intyg,
därvid Larsson hemställde att miiitieombudsmannen måtte göra ett uttalande
om innebörden av de bestämmelser, som gällde beträffande skyldighet
för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda anställningsiutyg och om deras
rätt att erhålla ersättning därför.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
miiitieombudsmannen i skrivelse den 10 december 1956 till chefen för
Göta flygflottilj följande.

Bestämmelser om företeende av läkarintyg för vinnande av anställning såsom
statstjänsteman äro meddelade i 5 § 3 mom. andra stycket statens allmänna
avlöningsreglemente (Saar) och 4 § tilläggsbestämmelserna till reglementet.
Bestämmelserna innebära i huvudsak följande. Företeende av läkarintyg
är nödvändigt vid första anställningen såsom ordinarie eller extra
ordinarie tjänsteman eller aspirant och kan av vederbörande myndighet
lordras jämväl i andra fall, t. ex. då den som redan innehar statstjänst söker
befordran eller transport till annan tjänst. Läkarintyg skall vara utfärdat
av vederbörande verks- eller tjänsteläkare. Efter särskilt medgivande
av myndigheten må intyget i stället vara utfärdat av annan verks- eller
tjänsteläkare eller av annan legitimerad läkare. Intyget, som skall vara avfattat
enligt vederbörligen fastställt formulär, skall företes i samband med
ansökan till ledigförklarad tjänst, såframt Kungl. Maj :t eller vederbörande
myndighet härom meddelat föreskrift, men skall eljest företes på anmodan.

För vinnande av anställning vid eller befordran inom försvaret skall, enligt
föreskrift den 11 september 1946 av dåvarande försvarets sjukvårdsförvaltning,
användas visst fastställt formulär: Läkarintyg angående tjänstduglighet
vid försvaret (Tjänstduglighetsintyg).

135

Givet är att mot den skyldighet som sålunda föreligger alt vid sökande av
statstjänst förete intyg utfärdat av verks- eller tjänsteläkare måste svara
en skyldighet för verks- och tjänsteläkarna att utfärda sådana intyg. Bestämmelser
härom äro för den civila statsförvaltningens del meddelade i
kungörelsen den 22 juni 1939 angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen.
I 6 § nämnda kungörelse föreskrives att dylik verksläkare åligger
att beträffande den som söker eller innehar anställning vid verk, vars
befattningshavare äro hänvisade till honom, på begäran utfärda sådant intyg
som avses i ovannämnda tilläggsbestämmelser till Saar. Beträffande
fjänste- och verksläkare vid försvaret äro motsvarande bestämmelser, på
sätt i det följande närmare utvecklas, meddelade i kungl. brevet den 30 juni
1953 med provisoriska bestämmelser angående tjänste- och verksläkare vid
försvaret.

I fråga om rätt för den som söker anställning eller befordran inom försvaret
att kostnadsfritt erhålla tjänstduglighetsintyg gälla i första hand de
allmänna bestämmelser om kostnadsfritt läkarintyg som meddelats i Saar.
1 43 § 1 mom. första stycket Saar enligt lydelse gällande från den 1 januari
1956 föreskrives att kostnad för läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten, ersättes
helt, därest intyget utfärdats av verksläkaren. I tidigare gällande lydelse
av Saar motsvarades nämnda föreskrift av bestämmelser meddelade
i 42 § A. Allmänna bestämmelser 1 mom. Där stadgades att tjänsteman ägde
anlita verksläkare för att erhålla läkarintyg, som skulle åberopas i tjänsten,
och att dylikt intyg skulle, om det utfärdats i samband med av verksläkaren
meddelad läkarvård, inräknas i läkarvårdskostnaden samt eljest lämnas utan
och att dylikt intyg skulle, om det utfärdats i samband med av verksläkaren
har enligt särskild bestämmelse i Saar motsvarande tillämpning beträffande
tjänsteläkare vid försvaret.

Av nämnda bestämmelser i Saar framgår att statlig tjänsteman äger att
utan kostnad för honom själv av vederbörande verks- eller tjänsteläkare
erhålla läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Med läkarintyg avses såväl
sjukintyg som intyg om frihet från sjukdom. Å den som icke redan är
anställd i statstjänst äro bestämmelserna icke tillämpliga, varav följer att
den som första gången söker anställning i statstjänst icke kan å bestämmelserna
grunda rätt till kostnadsfritt läkarintyg. Däremot medföra bestämmelserna
rätt för den, som redan innehar anställning i statstjänst och söker annan
sådan anställning, att utan egen kostnad av vederbörande verks- eller
tjänsteläkare erhålla sådant läkarintyg, som enligt meddelad föreskrift skall
företes i samband med ansökan till den ledigförklarade tjänsten eller som
sökanden eljest anmodats förete i anledning av sin ansökan. Klart är alt
ett för dylikt ändamål företett läkarintyg är alt anse som åberopat i tjänsten,
och detta oavsett om tillträdandet av den nya tjänsten skulle innebära befordran
för sökanden eller icke. Lika klart är att ifrågavarande bestämmelser
om rätt till kostnadsfritt läkarintyg äro tillämpliga oavsett huruvida
fråga är om tjänstetillsättning efter ansökan eller utan föregående ansökningsförfarande.
(Beträffande nu berörda frågor se Ekenberg: Den svenska
statsförvaltningens avlöningsväsen, del I s. 268 och där anförda rättsfall.)

136

Genom nämnda bestämmelser i Saar regleras frågan om rätt för statlig
tjänsteman att utan egen kostnad av vederbörlig verks- eller tjänsteläkare
erhålla bl. a. tjänstduglighetsintyg. Frågan om skyldighet för verks- eller
tjänsteläkare att utfärda dylikt intyg har, såsom förut framhållits, för försvarets
del erhållit närmare reglering genom 1953 års kungl. brev, som jämväl
innehåller bestämmelser rörande sådana läkares rätt att av statsmedel
erhålla särskild ersättning för utfärdat intyg. Bestämmelserna i kungl. brevet
äro grundade på militära läkarlöneutredningens ovannämnda den 5 juli
1951 avgivna betänkande. I betänkandet framhålles, att beträffande militärläkarnas
åligganden i fråga om intygsgivning och rätt till ersättning för utfärdade
intyg rådde stor osäkerhet, vilken medfört ständiga tolkningstvister,
samt att det ansetts angeläget att söka åstadkomma sådan gränsdragning i
fråga om militärläkarnas verksamhetsområde, alt det klart och otvetydigt
framginge i vilka fall särskild ersättning för läkarvård och intygsgivning
skulle utgå och i vilka fall dylik ersättning icke skulle förekomma. Utredningen
ansåg önskvärt att de bestämmelser rörande regleringen av militärläkarnas
arbetsförhållanden, som återfunnes i ett flertal olika instruktioner,
tjänstgöringsföreskrifter och ämbetsskrivelser in. in., gjordes till föremål
för översyn och såvitt möjligt sammanfördes, samt föreslog att av utredningen
förordade bestämmelser sammanfattades i en av Kungl. Maj:t utfärdad
kungörelse. Enligt utredningens mening erfordrades dock icke i anslutning
till ikraftträdandet av den föreslagna kungörelsen formlig ändring
av de bestämmelser i vederbörande instruktioner och tjänstgöringsföreskrifter,
vilka reglerade militärläkarnas åligganden i avseende på meddelande
av läkarvård och intygsgivning. Ehuru således de äldre föreskrifter — omnämnda
i civilförvaltningens i ärendet avgivna yttrande — som röra frågan
om militärläkarnas intygsgivning och rätt till ersättning för utfärdade intyg
icke ändrats i samband med utfärdandet av kungl. brevet, få de numera,
så''itt avser tjänste- och verksläkare, anses ersatta av bestämmelserna i detta.

Bestämmelserna i kungl. brevet innebära bl. a. följande. Bestämmelserna
äga tillämpning å vid försvaret anställda tjänste- och verksläkare, som avses
i Saar och andra för försvaret gällande avlöningsbestämmelser. Läkarverksamhet,
som avses i kungl. brevet, skall huvudsakligen fullgöras av
tjänsteläkare. Sålunda gäller såsom huvudregel att vid förband eller institution,
dar läkare finnas anställda för sjukvårdande uppgifter, dessa läkare
skola vara tjänsteläkare för vederbörande personal vid förbandet eller institutionen.
Vid vissa förband och institutioner fullgöres dock läkarverksamheten
av särskilda av försvarets sjukvårdsstyrelse förordnade verksläkare.
Till tjänste- eller verksläkaren hänvisas all vid förbandet eller institutionen
tjänstgörande personal, som är anställd vid försvaret och äger rätt
till sjukvård på statens bekostnad. Härunder inbegripes sålunda även vid
förbandet eller institutionen tjänstgörande civil personal. Däremot handhar
tjänste- eller verkslakaren icke i sådan egenskap läkarvården för värnpliktig
personal. Den, som är hänvisad till tjänste- eller verksläkare, benämnes \
kungl. brevet anställningshavare. Enligt 8 § 2 mom. åligger det tjänste- och

137

verksläkare att utfärda läkarintyg, som erfordras för vinnande av anställning
vid förband eller institution vars anställningshavare äro hänvisade till
honom, så ock, då fråga är om till läkaren hänvisad anställningshavare, för
erhållande av anställning vid annat förband eller annan statlig institution.
I tredje och fjärde kapitlen meddelas ersättningsbestämmelser för tjänsteläkare
och verksläkare. Dessa bestämmelser innebära generellt sett att, medan
verksläkare — dylik läkare åtnjuter icke lön enligt löneplan — äger enligt
angivna grunder uppbära särskild ersättning för all meddelad läkarvård
och intygsgivning, tjänsteläkare har att utan särskild gottgörelse meddela
läkarvård och intygsgivning åt den militära och civilmilitära personalen men
däremot äger enligt samma grunder som gälla för verksläkare åtnjuta ersättning
för läkarvård och intygsgivning åt den civila personalen vid förbandet.
Enligt särskild bestämmelse i 21 § äger verksläkare för intyg, som erfordras
för vinnande av anställning eller för befordran (kommendering), uppbära ersättning
med 15 kronor. Motsvarande gäller således jämväl tjänsteläkare, såvitt
angår dylikt tjänstduglighetsintyg utfärdat åt den som tillhör den civila
personalen vid förbandet. Däremot äger tjänsteläkare vid förband icke betinga
sig gottgörelse för tjänstduglighetsintyg åt militär eller civilmilitär
personal.

Av det anförda framgår att följande gäller beträffande skyldighet för
tjänsteläkare vid förband att utfärda intyg, som erfordras för vinnande av
statsanställning, och om rätt för honom att erhålla ersättning därför. Därest
tråga är om anställning vid det förband, där läkaren tjänstgör, åligger det
honom att på begäran utfärda intyg åt samtliga de anställningssökande, som
ha att förete dylikt intyg. Detta gäller således oavsett om den anställningssökande
redan är anställd i statstjänst eller icke. I fråga om anställningshavare,
som är hänvisad till tjänsteläkaren vid förbandet, åligger det vidare
denne att utfärda jämväl sådant intyg, som är erforderligt för vinnande av
annan statlig anställning, inom eller utom försvaret. Härav följer att, då
t. ex. anställningshavare vid ett förband söker anställning vid annat förband,
den anställningssökande kan för erhållande av tjänstduglighetsintyg
vända sig antingen till tjänsteläkaren vid sitt eget förband eller till tjänsteläkaren
vid det förband, där tjänsten ledigförklarats. För intyg utfärdat åt
anställningssökande, som icke redan är anställd i statstjänst, äger tjänsteläkaren
uppbära ersättning av den anställningssökande. För intyg utfärdat
åt civil personal, som enligt förut angivna bestämmelser i Saar äger kostnadsfritt
erhålla läkarintyg, äger tjänsteläkaren utfå ersättning av statsmedel.
I övrigt är tjänsteläkaren icke berättigad till särskild gottgörelse för
intyg varom nu är fråga.

I förevarande ärende är upplyst att Larsson i egenskap av tjänsteläkare
vid Göta flygflottilj åt dåvarande hjälpteknikern Svensson och överfuriren
Olsson, vilka båda voro anställningshavare vid flottiljen, utfärdat läkarintyg
som dessa haft att förete, Svensson i samband med att han sökt anställning
såsom flygtekniker vid annan flottilj och Olsson i samband med att han
begärt kommendering till utbildningskurs för flottiljpoliser, samt att Lars -

138

son för vartdera intyget betingat sig ersättning med tio kronor. Av det ovan
anförda framgår, alt det ålegat Larsson alt utfärda intygen utan kostnad för
Svensson och Olsson, och att Larsson icke heller äger av statsmedel utfå
ersättning för intygens utfärdande; han skall i stället anses gottgjord härför
genom den honom tillkommande lönen som tjänsteläkare.

Ehuru det således varit felaktigt av Larsson att betinga sig ersättning av
Svensson och Olsson för intygens utfärdande, finner jag mig, med hänsyn
till att Larsson numera återbetalat de för intygen erlagda beloppen samt
omständigheterna i övrigt, kunna låta bero vid de uttalanden som innefattas
i det anförda.

I anledning av vad Larsson i ärendet anfört därom, att utfärdandet av
tjänstduglighetsintyg blivit alltmera betungande för militärläkarna, finner
jag det angeläget framhålla vikten av att myndigheterna vid tjänstetillsättningar
icke i större utsträckning än som är nödvändigt kräva företeende av
läkarintyg. I anvisningarna till ovannämnda bestämmelser i 4 § tilläggsbestämmelserna
till Saar har härutinnan förordats följande: Myndigheterna
borde i allmänhet undvika att vid ledigförklarande av tjänster föreskriva
att sökande skulle angående sitt hälsotillstånd förete läkarintyg. Sedan ansökningarna
till tjänstens erhållande inkommit, vore det merendels möjligt
att konstatera vilka av sökandena, som överhuvudtaget kunde tänkas ifrågakomma
till tjänstens erhållande, och dessa kunde därvid anmodas förete
läkarintyg, i den mån kravet därpå icke ansåges böra för vissa fall eftergivas
enligt därom i paragrafen meddelade särskilda föreskrifter.

Larsson skulle genom flottiljchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. Avskrift av skrivelsen tillställdes försvarsväsendets underbefälsförbund.

139

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga om ändrade bestämmelser rörande inställande vid vederbörande

förband av jämlikt hämtningskungörelsen efterspanad värnpliktig vars
tjänstgöringsskyldighet upphört

Ämbetsberättelsen till 1950 års riksdag innehåller (s. 427 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 24 november 1949 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes ändrade bestämmelser rörande inställande
vid vederbörande förband av jämlikt hämtningskungörelsen efterspanad
värnpliktig vars tjänstgöringsskyldighet upphört. I skrivelsen anfördes bl. a.
följande.

Gällande ordning i fråga om hämtning av värnpliktiga som uteblivit från
tjänstgöring ävensom av i tjänst varande värnpliktiga som rymt, hållit sig
undan eller eljest saknades vore icke tillfredsställande. Starka praktiska
skäl talade för att det genom hämtningskungörelsen reglerade speciella
hämtningsförfarandet begränsades till att allenast avse inställelse för fullgörande
av tjänstgöring och icke erhölle tillämpning när fråga endast vore
om vederbörandes inställande för militärförhör och bestraffning. Ovisshet
och bristande enhetlighet hade även förekommit och torde i viss omfattning
alltjämt föreligga vid de militära förbanden i fråga om tillämpning av bestämmelser
i inskrivningsförordningen om hemförlovning av värnpliktig,
som varit frånvarande från tjänstgöring av annan orsak än sjukdom eller
skada vartill tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak eller tjänstledighet.
Olägenheterna härvidlag kunde förväntas bliva undanröjda genom att
det i hämtningskungörelsen föreskrivna förfarandet för vederbörandes inställande
vid förbandet uttryckligen begränsades till att gälla allenast intill
tidpunkten för hans hemförlovning.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
kungörelsen den 27 april 1956 (SFS nr 190) om ändring i hämtningskungörelsen.
Författningsändringen har trätt i kraft den 1 september 1956.

2. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
rörande fiirfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt oduglig till krigstjänst
och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen skall ske i avbidan
å förnyad prövning av hans tjänstduglighet

Ämbetsberättelsen till 1951 års riksdag innehåller (s. 207 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 5 april 1950 till Konungen avlåten skrivelse,
vari ifrågasattes förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
rörande förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt oduglig
till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen skall ske

140

i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet. I skrivelsen anfördes;
bl. a. följande.

Enligt 126 § i 1941 års inskrivningsförordning skulle värnpliktig, som vid
läkarbesiktning befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst av annan
anledning än sjukdom eller skada till vilken tjänstgöringen kunde antagas
ha varit orsak, i vissa fall hemförlovas och i andra fall utan ansökan meddelas
anstånd under erforderlig tid med den återstående tjänstgöringen. I
131 § samma inskrivningsförordning föreskrevs att värnpliktig skulle hemförlovas,
därest han av annan anledning än sjukdom eller skada vartill
tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak eller på grund av tjänstledighet
som förbandschef ägde bevilja, varit frånvarande från tjänstgöring under
tid, som översteg en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattade.

Fråga hade uppkommit huruvida i fall, då värnpliktig vid läkarbesiktning
befunnits vara tillfälligt oduglig till krigstjänst av annan anledning än skada
eller sjukdom till vilken tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak och
det kunde förutses att franvarotiden skulle komma
att överstiga en tiondel av tjänstgöringstiden, avbrott
i tjänstgöringen skulle ske omedelbart (126 §) eller först sedan frånvarotiden
överstigit nämnda tiondel (131 §). Härutinnan hade, enligt vad som
framkommit i av militieombudsmannen handlagda ärenden, förfarits på
skilda sätt vid olika förband, och uppfattningen angående den riktiga tolkningen
av de i förevarande hänseende tillämpliga föreskrifterna i inskrivningsförordningen
hade jämväl på andra håll gått isär. Visserligen gåve ett
sammanställande av hithörande bestämmelser oförtydbart vid handen att
sådana fall som de förevarande vore att bedöma enligt 126 § inskrivningsförordningen
— belägg härför kunde även hämtas från förarbetena till 1941
års inskrivningsförordning — och en tillämpning av 131 § skulle leda till
resultat som uppenbarligen icke vore avsedda och ej heller kunde anses av
omständigheterna påkallade. Med hänsyn till den bristande klarhet i formulering
och begreppsbestämningar, som utmärkte ifrågakomna stadganden i
inskrivningsförordningen, vore det emellertid i viss mån förklarligt att osäkerhet
kunde uppstå beträffande det riktiga förfaringssättet i förevarande
fall. Det syntes militieombudsmannen därför i hög grad angeläget att åtgärder
vidtoges för undanröjande av den osäkerhet som sålunda visat sig råda
beträffande tillämpningen av ifrågavarande från praktisk synpunkt synnerligen
betydelsefulla föreskrifter i inskrivningsförordningen.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit bär beaktats i den nya inskrivningsförordning,
som utfärdats den 27 april 1956 (SFS nr 188) och
tiätt i kraft den 1 september 1956. Enligt 116 § 1 mom. i den nya inskrivningsförordningen
skall värnpliktig hemförlovas redan när det kan förutses
att han — av annan anledning än sjukdom eller skada vartill tjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak, viss tjänstledighet eller vederbörliga övningsuppehåll
— kommer att vara frånvarande från tjänstgöring under tid som
överstiger en tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken han blivit inkallad.

141

3. Fråga om bestämmelser till förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig
undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att
medverka vid läkarbesiktning och andra undersökningar för prövning av

hans krigsduglighet

Ämbetsberättelsen till 195(5 års riksdag innehåller (s. 166 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 9 maj 1955 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes bestämmelser till förhindrande av att inskrivningsskyldig
värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet
genom vägran att medverka vid läkarbesiktning och andra undersökningar
för prövning av hans krigsduglighet. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Vid inskrivningsförrättning år 1954 inom Stockholms inskrivningsområde
hade en värnpliktig anmält sig tillstädes vid det upprop, varmed inskrivningsförrättningen
inletts, men därefter vägrat att underkasta sig sådan i
inskrivningsförordningen föreskriven läkarbesiktning, som skolat äga rum
vid inskrivningsförrättningen, ävensom att undergå till förrättningen hörande
psykologiska prov. Anledningen till att den värnpliktige vägrat att medverka
till förrättningens genomförande hade, enligt vad han själv förklarat,
varit att han velat på detta sätt förhindra att han blev inskriven såsom
värnpliktig och därmed genomdriva en på samvetsskäl grundad föresats
att undandraga sig att fullgöra varje form av värnpliktstjänstgöring. Enligt
vad han tillkännagivit ämnade han även i fortsättningen i sådant syfte
använda samma tillvägagångssätt. Den för inskrivningsförrättningen ansvariga
myndigheten hade i den föreliggande situationen funnit vederbörande
enligt gällande bestämmelser icke kunna inskrivas såsom värnpliktig,
varav följden blev att han såsom ännu icke inskriven ej heller kunde inkallas
till tjänstgöring.

Sedan inskrivningsmyndigheten överlämnat ärendet till vederbörande
åklagare för anställande av åtal mot den värnpliktige för dennes vägran att
vid inskrivningsförrättningen underkasta sig läkarbesiktning och deltaga i
de psykologiska proven, hade åklagaren funnit den värnpliktiges förfarande
icke vara straffbart och förty ej föranleda åtal. Även riksåklagarämbetet
hade vid prövning av åtalsfrågan intagit samma ståndpunkt som underåklagaren.

Bestämmelserna i inskrivningsförordningen förutsatte att, innan vederbörande
inskreves såsom värnpliktig, det bleve i föreskriven ordning genom
läkarbesiktning utrönt att han icke såsom oduglig till krigstjänst borde frikallas
från värnpliktens fullgörande. I värnpliktslagen vore någon straffpålöljd
icke uttryckligen stadgad för inskrivningsskyldig, som vid inskrivningsförrättning
vägrade alt underkasta sig i inskrivningsförordningen föreskriven
läkarbesiktning och att undergå enligt gällande bestämmelser anbefallda
psykologiska prov. Visserligen vore förfallolöst uteblivande från
inskrivningsförrättning straffbelagt enligt 36 § värnpliktslagen, men såsom

142

riksåklagarämbetet funnit vid sin prövning av åtalsfrågan kunde en analogisk
tillämpning av denna straffbestämmelse icke ifrågakomma i ett fall som
det nyss nämnda. Riksåklagarämbetet hade vidare funnit övervägande
skäl tala för att det angivna förfarandet icke heller borde anses straffbart
såsom åsidosättande av sådan särskild tjänsteplikt, som avsåges i 26 kap.
21 § andra stycket strafflagen.

En ordning, som sålunda innebure möjlighet för de inskrivningsskyldiga
att på sätt som skett i det förevarande fallet utan risk för straffpåföljd eller
annan tvångsåtgärd omintetgöra träffade anstalter för deras inskrivande
såsom värnpliktiga, borde enligt mililieombudsmannens mening uppenbarligen
bliva föremål för härav påkallat tillrättaläggande. En lösning syntes
vara att i inskrivningsförordningen infördes en bestämmelse av innehåll
att den, som tillstädeskomme personligen vid inskrivningsförrättning men
undandroge sig att medverka vid anbefalld läkarbesiktning, skulle inskrivas
såsom värnpliktig utan avseende därå att hans duglighet till krigstjänst
icke kunnat i föreskriven ordning prövas. Genom en sådan bestämmelse
skulle åvägabringas, att vederbörande kunde såsom inskriven värnpliktig
inkallas till tjänstgöring och i anslutning till inställelsen åläggas att undergå
läkarbesiktning. Underlåtenhet från hans sida att iakttaga inställelse
eller underkasta sig läkarbesiktning skulle i sådant fall föranleda ansvar
för brott av krigsman enligt tillämpligt lagrum i 26 kap. strafflagen.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande i den
nya inskrivningsförordning, som utfärdats den 27 april 1956 (SFS nr 188)
och trätt i kraft den 1 september 1956. Enligt 64 § första stycket a) i den nya
inskrivningsförordningen skola värnpliktiga, som varit personligen närvarande
vid inskrivningsförrättning och icke ansetts böra såsom odugliga
till krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande, inskrivas såsom värnpliktiga.
Om vederbörande sålunda skulle vägra att underkasta sig föreskrivna
undersökningar och det av sådan anledning icke kan vid inskrivningsförrättningen
fastställas om han är duglig till krigstjänst eller ej,
skall han alltså även i dylikt fall inskrivas såsom värnpliktig. Därmed är,
såsom närmare angivits i militieombudsmannens skrivelse, möjlighet beredd
till fortsatt effektivt ingripande mot den som på sätt som nämnts söker
undandraga sig stadgad tjänstgöringsskyldighet.

I anslutning till nyssberörda bestämmelse i den nya inskrivningsförordningen
har i 1956 års upplaga av inskrivningsinstruktionen (Insl), fastställd
genom generalorder den 29 augusti 1956 nr 2095, föreskrivits följande
(mom. 243).

Värnpliktig, som under åberopande av samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
eller av annat skäl vägrar undergå läkarbesiktning eller
psykologisk prövning, anses det oaktat vara inskriven och skall erhålla tilldelning.

143

4. Fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av

s. k. eftertjänst.

Ämbetsberättelsen till 1956 års riksdag innehåller (s. 181 ff.) redogörelse
för en av militieombudsinannen den 16 november 1955 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas
fullgörande av s. k. eftertjänst. I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

I 131 § 1 mom. c) 1941 års inskrivningsförordning i dess från och med
den 1 juni 1951 gällande lydelse stadgades att, om värnpliktig under tjänstgöringen
blivit fälld till straff för rymning eller för undanhållande och han
icke enligt vad därom föreskreves blivit hemförlovad, lian skulle under tid
som svarade mot tiden för rymningen eller undanhållandet kvarhållas efter
utgången av den bestämda tjänstgöringstiden för fullgörande av eftertjänst,
där ej Konungen förordnat att tiden för bortovaron finge tillgodoräknas vederbörande
såsom tjänstgöringstid.

I samband med företagna inspektioner ävensom eljest under militieombudsmannens
ämbetsutövning hade i ett flertal fall uppmärksammats att,
då det gällt åläggande av eftertjänst, olikartade beräkningssätt tillämpats
vid bestämmande av den tidrymd varunder eftertjänst skolat fullgöras. Enligt
vad som framkommit hade detta väsentligen sin grund däri att det med
hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och, andra därmed sammanhängande
omständigheter befunnits skola leda till svårbemästrade praktiska olägenheter
om eftertjänsten från fall till fall bestämdes i tidsmått som exakt motsvarade
tiden för rymningen eller undanhållandet. Till följd därav hade på
flera håll tiden för eftertjänsten beräknats efter grunder som visserligen
bestämts med hänsynstagande till tidslängden för bortovaron men utan att
därvid full överensstämmelse mellan dessa båda tidrymder ansetts behöva
fordras. Härvidlag hade vederbörande förbandschefer var för sig tillämpat
principer som ofta i ett eller flera hänseenden inbördes företedde avvikelser.

Med hänsyn till vad sålunda inhämtats rörande tillämpningen av bestämmelserna
om eftertjänst vore enligt militieombudsmannens mening en översyn
av dessa bestämmelser erforderlig. Vid en sådan översyn borde i första
hand tillses att bestämmelserna gåves sådan utformning att ett kvarhållande
för fullgörande av eftertjänst icke kunde komma att avse så begränsade
tidsperioder som för närvarande vore fallet. Härvidlag kunde erinras om
att enligt tidigare gällande författningsbestämmelser eftertjänsten icke i något
fall kunde komma att omfatta kortare lid än ett dygn. I samband med
är 1951 vidtagna ändringar i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
hade i en departementspromemoria föreslagits alt — vid beräkning av tid
för eftertjänst — rymning eller undanhållande under del av dygn skulle
anses såsom frånvaro under helt dygn. Detta förslag, som icke blev genomfört,
innebar således att också i fall där undandragandet från tjänstgöring
omfattat längre tid än ett dygn eftertjänsten alltid skulle utgöra visst antal
hela dygn. Den av militieombudsinannen nu ifrågasatta ändringen av be -

144

stämmelserna syntes lämpligen kunna ske efter riktlinjer som i princip anslöte
sig till den i departementspromemorian föreslagna lösningen. För att
underlätta tillämpningen av ändrade regler rörande bestämmandet av eftertjänst
torde vidare finnas anledning jämväl till jämkning i visst annat avseende
av bestämmelserna i inskrivningsförordningen. Enligt gällande avlattning
av stadgandet om eftertjänst skulle det tjänstgöringsavbrott som
förekommit föranleda att vederbörande kvarhölles för fullgörande av eftertjänst
»efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden». Om detta uttryck
ändrades till »efter utgången av den i 27 § värnpliktslagen fastställda
tjänstgöringstiden», skulle därmed bliva angivet att tiden för eftertjänsten
skulle räknas från den tidpunkt då den ordinarie utryckningsdagen toge
sin början (d. v. s. klockan 0000 sistnämnda dag). Enligt bestämmelse i inskrivningsförordningen
skulle nämligen in- och utryckningsdagar icke inräknas
i den i 27 § värnpliktslagen fastställda tjänstgöringstiden. Genom en
omredigering i enlighet med vad sålunda förordats skulle alltså vinnas att
den tidpunkt, då eftertjänsten skulle anses begynna, bleve för alla förekommande
fall enhetligt bestämd. De nya reglerna skulle med andra ord komma
att innebära att för den eftertjänstskyldige den ordinarie utryckningsdagen
förskötes framåt det antal dygn vartill eftertjänsten bestämts.

Har värnpliktig under tjänstgöringen blivit fälld till straff för rymning
eller undanhållande och har han icke enligt vad i 116 § 1 mom. sägs blivit
hemförlovad, skall han under tid, som svarar mot den tid han varit rymd
eller undanhållit sig, kvarhållas för fullgörande av eftertjänst efter utgången
av den tjänstgöringstid jämlikt 27 § värnpliktslagen, till vilken han inkallats.

Eftertjänst bestämmes till helt eller hela dygn, ettvart motsvarande frånvaro
eller sammanlagd frånvaro 24 timmar, dock att om frånvaron eller vad
av frånvaron överstigit helt eller hela dygn ej uppgått till 24 timmar, frånvaron
eller den överskjutande delen därav föranleder eftertjänst ett dygn.

5. Fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen att förse
böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen
»Endast för tjänstebruk»

Militieombudsmannen avlät den 26 april 1956 följande framställning till
Konungen.

På försvarsväsendets område har sedan lång tid tillbaka förekommit att
böcker och därmed jämförliga handlingar, vilkas innehåll ansetts icke böra
komma till obehörigas kännedom men som av praktiska skäl icke kunna
förvaras i den ordning som är föreskriven för handhavandet av hemliga
handlingar, försetts med anteckningen »Endast för tjänstebruk». Detta för -

145

farande har kommit till användning särskilt beträffande militära reglementen
och instruktionsböcker, som i regel tilldelas ett stort antal befattningshavare.
Bestämmelser rörande böcker med dylik anteckning utfärdades i
en generalorder den 11 november 1941 (nr 3818/1941) angående olika slag
av böcker och deras förvaring, vilken sedermera ersatts av en den 30 december
1949 utfärdad generalorder (nr 4823/1949) angående olika slag av böcker
och deras handhavande.

Under år 1955 handlades vid Stockholms rådhusrätt två uppmärksammade
mål angående grovt spioneri, bestående i att militära instruktionsböcker
försedda med anteckningen »Endast för tjänstebruk» utlämnats till representant
för främmande makt. Vad som framkom i målen föranledde, särskilt
i dagspressen, en livlig debatt, därvid från olika synpunkter riktades
kritik mot förfarandet att åsätta handlingar anteckningen »Endast för
tjänstebruk». Det gjordes därvid å ena sidan gällande att anteckningen i
fråga icke vore förenlig med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt
att utbekomma allmänna handlingar. Anteckningen kunde, menade man,
lätt komma att verka som ett hinder i den genom tryckfrihetsförordningen
erkända rätten för envar att erhålla del av offentliga handlingar. Å andra
sidan hävdades att, i den mån anteckningen användes å handlingar som innehölle
uppgifter av hemlig natur, den tillämpade ordningen för utlämnande
och förvaring av handlingarna icke erbjöde tillräckliga garantier från säkerhetssynpunkt.
Saken blev även föremål för uppmärksamhet i riksdagen, där
fråga väcktes om behovet av åtgärder i syfte att bättre tillgodose säkerhetskravet
(andra kammarens protokoll 1955: 13 s. 10).

Vad sålunda förekommit har föranlett mig att till närmare utredning och
övervägande upptaga frågan om lagligheten och lämpligheten av de i hithörande
hänseende meddelade föreskrifterna.

Den ovannämnda generalordern nr 4823/1949 är med tillhörande anvisningar
av följande lydelse:

1. De böcker som användas inom krigsmakten indelas med hänsyn till
sättet för deras handhavande i:

a) hemliga böcker

b) böcker med anteckning »Endast för tjänstebruk» samt

c) övriga böcker.

Beträffande böcker tillhörande kategori b) kan undantagsvis föreskrivas
att de skola förvaras under lås. I detta fall förses böckerna med antecknina o eu

»Förvaras under lås».

2. Hemliga böcker handhavas enligt i »Instruktion för handhavandet
inom försvarsväsendet av hemliga handlingar (IHH)* givna bestämmelser.

3. Böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» förvaras på ett så
betryggande sätt som omständigheterna medge. Utdelning och beställning av
dylika böcker må endast ske genom vederbörande regementschef (motsvarande
chef) eller högre chef. Vid utdelningen skall meddelande lämnas om
i denna go givna bestämmelser för böckernas handhavande.

Böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» får utan föregående
prövning endast utlämnas till befattningshavare som för sin tjänst behöver

10—561628. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse

146

taga del av deras innehåll. Prövning huruvida bok må utlämnas till annan
person verkställes enligt nedanstående anvisningar.

4. Fråga om utlämnande av under 1 a—c ovan nämnda böcker till annan
än svensk medborgare underställes chefen för försvarsstaben.

Anvisningar för prövning av fråga huruvida bok med anteckning »Endast
för tjänstebruk» kan utlämnas

Göres framställning om utbekommande av bok med anteckning »Endast
för tjänstebruk» av annan än den som enligt vad ovan sagts äger utbekomma
sådan bok för sin tjänst skall den hos vilken framställningen göres hänskjuta
frågan om bokens utlämnande till regementschef (motsvarande chef)
eller högre chef. Denne har att pröva huruvida boken är att betrakta som
hemlig handling samt huruvida den enligt gällande bestämmelser må utlämnas.
Härvid beaktas att anteckningen »Endast för tjänstebruk» icke i
och för sig innebär att boken är att betrakta som hemlig men att sådana
böcker ofta innehålla bestämmelser av hemlig natur. Anledningen till att
hemligstämpel likväl icke åsatts är att böckerna avses skola användas endast
för försvarsväsendets behov och i regel tilldelas ett stort antal befattningshavare.
Till följd härav har det av praktiska skäl ansetts lämpligt medge
avsteg från de för handhavandet av hemliga böcker gällande reglerna.

Uppstår vid ovannämnda prövning tvekan huruvida bok må utlämnas
skall frågan om utlämnandet underställas den myndighet som utgivit boken.

Den i generalordern nämnda instruktionen för handhavandet inom försvar
sväsendet av hemliga handlingar (IHH) är, med stöd av kungligt cirkulär,
fastställd av chefen för försvarsstaben den 12 december 1951. I instruktionen,
vari meddelas detaljerade föreskrifter rörande bl. a. beteckning av
hemliga handlingar, hänvisas till generalordern beträffande användning av
anteckningen »Endast för tjänstebruk» på vissa böcker samt medgives att
sådan anteckning må göras jämväl å andra handlingar än böcker, om handlingarna
äro jämförbara med sådana böcker som avses i generalordern.

Sedan jag i skrivelse den 18 maj 1955 till överbefälhavaren anhållit om
yttrande i anslutning till vissa i skrivelsen angivna frågeställningar, inkom
chefen för försvarsstaben generalmajoren R. Åkerman med ett den 1 oktober
1955 på uppdrag av överbefälhavaren avgivet yttrande, vid vilket voro
fogade yttranden av försvarsgrenscheferna.

I sitt yttrande anförde Åkerman till en början: För att bereda hemliga
handlingar ett så betryggande skydd som möjligt hade i IHH meddelats restriktiva
bestämmelser rörande dylika handlingars handhavande, utlämning,
förstöring in. in. Hemligstämpling förekomme emellertid icke beträffande
böcker och därmed jämförliga handlingar, vilka innehölle antingen
uppgifter av mindre kvalificerad natur eller uppgifter, som var för sig icke
kunde anses hemliga men sammanställda med varandra kunde bliva till
men för försvaret om de fölle i en skicklig analysators hand. De särskilda
åtgärder till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, varom förmäldes
i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen och varom närmare föreskrifter
lämnats i IHH, hade nämligen icke ansetts kunna eller böra vidtagas
med avseende å böcker och jämförliga handlingar. Dylika handlingar

147

skulle således icke behandlas såsom helt hemliga utan tillhörde den kategori
av endast till viss del hemliga handlingar, som omförmäldes i 2 kap.
8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. För att emellertid inom tryckfrihetsförordningens
ram bereda skydd även för uppgifter av här åsyftad
art hade genom generalordern nr 4823/1949 påpekats för krigsmaktens
personal, att handhavande, utlämning m. in. skulle ske med viss försiktighet
och att den prövning, som enligt 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen
skulle ske innan boken utlämnades till annan än den som för sin tjänst
behövde den, skulle göras av viss angiven myndighet. För att fästa uppmärksamheten
på innehållet i generalordern hade böcker och jämförliga
handlingar försetts med anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller »Endast
för tjänstebruk. Förvaras under lås». Bestämmelserna i generalordern
vore icke att hänföra till sådana av myndighet meddelade föreskrifter,
varom nämndes i 2 kap. 9 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Såsom svar på en i min skrivelse gjord förfrågan rörande bl. a. enligt vilka
principer uppdelning av böcker i de i generalordern nämnda grupperna
skedde och av vilka befattningshavare inom krigsmakten dylika frågor
handlades och avgjordes anförde Åkerman: Beteckningen »Hemlig» åsattes
sådana böcker, som innehölle hemliga uppgifter om särskilt betydelsefulla
förhållanden, t. ex. mobiliserings-, signal- och kryptotjänst, samt sådana
böcker med hemliga uppgifter, beträffande vilka de i IHH meddelade bestämmelserna
rörande förvaring kunde följas (med hemliga uppgifter avsåges
i yttrandet uppgifter vilkas offentliggörande kunde skada rikets försvar
eller eljest medföra våda för rikets säkerhet). Eftersom dylika böcker
utnyttjades av endast ett ringa antal befattningshavare i vissa stabsbefattningar,
vore inga praktiska svårigheter förenade med att handhava böckerna
enligt bestämmelserna i IHH. Anteckningen »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås» åsattes böcker, i vilka förekonune hemliga uppgifter
rörande t. ex. vissa organisations- och utrustningsförhållanden och som tilldelades
ett visserligen begränsat men dock så stort antal befattningshavare,
att det av praktiska skäl icke vore lämpligt att hemligstämpla böckerna med
därav följande konsekvenser i fråga om deras handhavande enligt IHH. Anteckningen
»Endast för tjänstebruk» åsattes böcker i vilka förekomme
hemliga uppgifter av mindre kvalificerad natur, t. ex. vissa uppgifter rörande
taktik och stridsteknik, men som sammanställda med varandra eller
med andra uppgifter kunde avsevärt skada rikets försvar, om de komme
till främmande makts kännedom. Antalet befattningshavare, som skulle
använda dessa böcker, vore så stort alt bestämmelserna i IHH av praktiska
skäl icke kunde tillämpas. Även böcker, som icke innehölle hemliga
uppgifter, åsattes i vissa fall beteckningen »Endast för tjänstebruk». Så
skedde om böckerna innehölle uppgifter, som i sig själva icke vore hemliga
men sammanställda med varandra eller med andra uppgifter likväl kunde
bliva till men för försvaret om de komme till främmande makts kännedom.
Exempel härpå vore säkerhetsinstruklionen för armén, där uppgifter förckoinnic
som sammanställda kunde giva en fullständig förteckning över ar -

148

méns alla eldhandvapen, pjäser, ammunitionseffekter samt spräng- och
tändmedel. Anteckningen »Endast för tjänstebruk» användes likaså i de
fall då böckerna innehölle uppgifter, som hämtats ur utländska källor med
någon sekretessbeteckning och som med hänsyn härtill icke borde komma
till obehörigas kännedom. Såsom exempel härpå kunde nämnas av armétygförvaltningen
utgivna beskrivningar och instruktioner rörande i utlandet
inköpt materiel, vilka innehölle data och konstruktionsprinciper beträffande
bl. a. arméns tele-, radar- och elkraftsmateriel, samt vissa av flygförvaltningen
utgivna böcker innehållande materielbeskrivningar in. in. Det sammanlagda
antalet böcker, som åsatts beteckningen »Endast för tjänstebruk»
ehuru de icke innehölle hemliga uppgifter, utgjorde — räknat efter antal
förekommande olika boktitlar — omkring 25, vartill komme armétygförvaltningens
och flygförvaltningens nyssnämnda publikationer till ett antal
av omkring 240. I detta sammanhang borde nämnas att vissa hemliga uppgifter
i böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» efter någon tid
kunde bliva av öppen karaktär. Det kunde sålunda hända att vissa sådana
uppgifter blivit allmänt kända, sedan de delgivits ett stort antal värnpliktiga
under deras utbildning. Beträffande andra uppgifter kunde det förhålla
sig så, att de vid bokens fastställande bedömts vara icke allmänt kända
utomlands men senare visat sig vara detta. Såsom exempel å böcker av dylik
art kunde nämnas »Soldaten i fält» och »Uppträdande med hänsyn till
atomvapen (SoldF Atom)». Uppgifter ur dessa böcker hade senare införts
i »Soldatinstruktion för armén» och »Uppträdande med hänsyn till atomvapen
(Soldi Atom)». I dylika fall toges anteckningen »Endast för tjänstebruk»
bort efter hand som nytryckning skedde och publikationerna hänfördes
till gruppen »övriga böcker». — Den myndighet, som utarbetade manuskriptet
till en bok, avgåve förslag om till vilken av ifrågavarande kategorier
boken skulle hänföras. Avgörandet i frågan hade tidigare ankommit
på Kungl. Maj :t, som på förslag av försvarsgrenschef fastställt försvarsgrenarnas
böcker och avgjort uppdelningen i ifrågavarande fyra grupper.
Genom särskilda under år 1954 utfärdade generalorder (nr 1509, 1510 och
1710) hade emellertid uppdragits åt försvarsgrenscheferna att fastställa
reglementen, instruktioner och handböcker, vilka enbart berörde vederbörande
försvarsgrenschef och honom underställda myndigheter, personal,
truppförband och anstalter, samt att därmed också avgöra till vilka grupper
publikationerna skulle hänföras. Från nämnda bemyndigande undantoges
dock vissa i generalorderna angivna publikationer, vilka fortfarande "på
förslag av försvarsgrenschef fastställdes av Kungl. Maj:t, som därmed
också avgjorde uppdelningen.

Till besvarande av framställda frågor dels om förekommande antal böcker
inom de olika angivna grupperna och dels rörande i vilken utsträckning
böcker med endera av beteckningarna »Endast för tjänstebruk. Förvaras
under lås» eller »Endast för tjänstebruk» tillställts i tjänst icke varande
personal anföres i yttrandet följande: Det ungefärliga antalet inom krigsmakten
utgivna i bruk varande instruktions- och liknande böcker utgjorde

149

— räknat efter olika boktitlar — 450 hemliga, 150 med anteckningen »Endast
för tjänstebruk. Förvaras under lås», 1 200 med anteckningen »Endast
för tjänstebruk» och 3 000 övriga böcker. Inom armén funnes för närvarande
3 upplagor av böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås», som delvis tilldelats i tjänst icke varande personal.
Dessa sistnämnda böcker hade utgivits i sammanlagt 44 000 exemplar, varav
ungefär 4 300 tilldelats i tjänst icke varande personal. Vidare funnes
inom armén 30 reglementen med anteckningen »Endast för tjänstebruk»,
som tilldelats i tjänst icke varande personal. Dessa reglementen hade tryckts

1 sammanlagt 477 400 exemplar, varav ungefär 161 300 utdelats till i tjänst
icke varande personal. Därtill komme ytterligare 4 reglementen med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», som utdelats till personal över stat
och på reservstat. Vad anginge marinen hade vid flottan inga böcker med
anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller »Endast för tjänstebruk. Förvaras
under lås» utlämnats till i tjänst icke varande personal. Vid kustartilleriet
hade till officerare och underofficerare i reserven utlämnats omkring

2 675 exemplar böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» men
inga med anteckningen »Endast för tjänstebruk. Förvaras under lås». Vid
flygvapnet hade inga böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås» utlämnats till i tjänst icke varande personal. Av böcker
med anteckningen »Endast för tjänstebruk» funnes omkring 23 000 exemplar
utlämnade till sådan personal. Utöver nämnda från försvarsgrenarna
utlämnade böcker hade från försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets brevskola
utlämnats 200 respektive 2 200 exemplar böcker med anteckningen
»Endast för tjänstebruk».

Såsom svar på frågor rörande vilken form av försändelse som i allmänhet
användes vid utsändning av böcker av ifrågavarande slag till personal, som
tillhörde men icke vore i tjänst vid krigsmakten, samt på vad sätt meddelande
lämnades personalen om bestämmelserna i generalordern nr 4823/
1949 anförde Åkerman vidare i sitt yttrande: Vid armén utlämnades böcker
med anteckningen »Endast för tjänstebruk. Förvaras under lås» mot personligt
kvitto, i fall då bokutdelningen skedde i samband med tjänstgöring.
Vid postexpediering av sådana böcker användes i allmänhet rekommenderad
försändelse. Böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» utsändes
i allmänhet i slutet kuvert utan rekommendation. Omkring en fjärdedel
av arméns förband utsände emellertid även dessa böcker i rekommenderad
försändelse. Beträffande kustartilleriet och flygvapnet gällde, alt vid
försändning av böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» i regel
användes rekommenderad försändelse. Vid övriga myndigheter inom försvaret
användes i allmänhet vanlig sluten försändelse. — I anslutning till
ämnet »Säkerhetstjänst» i samband med befiälsutbildning under första
tjänstgöringen erhölle allt reservbefäl och värnpliktigt befäl undervisning
rörande innehållet i den ifrågavarande generalordern. Bestämmelserna däri
genomginges även vid befälsövning i samband med repetitionsövning. Dessutom
förekomme ofta att avskrift eller utdrag av generalordern bilades vid

150

utsändning av böcker till i tjänst icke varande personal. Det förekomme
även att bestämmelser i förevarande hänseende vore meddelade i instruktioner
in. m., som reglerade förhållandena vid vederbörande truppförband.

Beträffande frågan i vad mån och i vilken ordning hemligstämplade böcker
och böcker, som vore försedda med någondera av de i 1949 års generalorder
angivna anteckningarna om användande endast för tjänstebruk, tillställts
krigsmakten ej tillhörande myndigheter ävensom utländska medborgare anförde
Åkerman: Frånsett de bokexemplar, som enligt gällande bestämmelser
skulle tillställas chefen för justitiedepartementet och vissa bibliotek, och
med bortseende tillika från utlämnande, som skedde efter därom från fall
till fall framställd begäran, gällde följande beträffande utsändande till myndigheter
av böcker av nu ifrågavarande slag. Chefen för armén tillhandahölle
Centralförbundet för befälsutbildning vissa böcker, dock icke sådana med
beteckningen »Hemlig». Från marinen hade utdelning av böcker varom nu
vore fråga ägt rum i mycket begränsad omfattning. Personalinstruktion del
II, som vore hemligstämplad, hade utdelats till vissa sjömansombudsmän,
samt örlogsfartygssilhuetter, försedda med anteckningen »Endast för tjänstebruk»,
till en del fyr- och lotsplatser. Utöver från försvarsgrenarna utlämnade
böcker erhölle omkring 35 myndigheter antingen från försvarets
kommandoexpedition eller från försvarsstaben i viss utsträckning böcker, i
den mån de berörde tjänsten vid myndigheten i fråga. Anvisningar rörande
handhavandet av böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» hade
av försvarets kommandoexpedition i skrivelse den 9 oktober 1935 lämnats
bibliotek, som erhölle arkivexemplar. Vidare hade bestämmelser härutinnan
utfärdats genom generalordern nr 1030/1950 angående skyldighet att avlämna
för riksdagsbiblioteket avsedda exemplar av tryckt skrift. Särskilda
anvisningar i ifrågavarande hänseende torde däremot i allmänhet icke ha
lämnats till civila myndigheter i övrigt. Beträffande dessa funnes nämligen
i särskild ordning utfärdade anvisningar: »Föreskrifter för handhavandet
av hemliga handlingar hos civila myndigheter m. in. (FHH)». Bestämmelser
rörande handlingar med beteckningen »Endast för tjänstebruk» funnes intagna
i XII kap. nämnda föreskrifter. Därest vid myndighet funnes militärassistent
eller försvarsbyrå, brukade handlingar av ifrågavarande slag sändas
till assistenten eller byrån. — Enligt 1949 års generalorder skulle frågan
om utlämnande till annan än svensk medborgare av hemliga böcker och
böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk. Förvaras under lås» eller
»Endast för tjänstebruk» underställas chefen för försvarsstaben. Framställningar
härom hade även gjorts. Emellertid förhölle det sig så att beslut
i dylika frågor fattats av chefen för försvarsdepartementet i praktiskt taget
samtliga fall; endast i undantagsfall hade beslut fattats av chefen för försvarsstaben.
Detta berodde på att, om utländsk försvarsattaché önskade tillgång
till böcker av hithörande slag, enligt gällande bestämmelser hänvändelse
härom skulle ske till försvarets kommandoexpedition. Dylika ärenden
remitterades till chefen för försvarsstaben för yttrande. Vid avgivande av
yttranden i anledning av dylika remisser hade följande principer följts. Be -

151

träffande hemliga böcker och böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås» avstyrktes framställningen. Beträffande böcker
med anteckningen »Endast för tjänstebruk» kunde framställningen tillstyikas,
antingen om de delar av boken, som motiverat sekretessbeläggning, förlorat
sitt sekretessvärde, t. ex. SoldF Atom, eller om den nation, som den sökande
utlänningen tillhörde, väl kände till innehållet i de delar som motiverat
anteckningen, t. ex. beskrivningar över materiel, som erhållits från
nationen i fråga. Vidare hade krävts att vederbörande utlänning vore officiell
representant för sitt land. I de fall, då chefen för försvarsstaben själv
fattat beslut i ärenden av ifrågavarande slag, hade fråga varit om böcker
hänförande sig till materiel, som försålts till annan nation. Utöver vad sålunda
angivits hade förekommit utlåning av vissa läroböcker till de elever
från Danmark och Norge, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att deltaga
i undervisning vid våra militära skolor.

Beträffande möjligheten att införa en mera restriktiv ordning för utdelning
av böcker av ifrågavarande slag till i tjänst icke varande personal
anförde Åkerman i sitt yttrande: Böcker försedda med anteckningen »Endast
för tjänstebruk» och »Endast för tjänstebruk. Förvaras under lås»
utdelades främst av utbildningsskäl. En grundläggande krigsberedskapssynpunkt
vore att krigsmakten måste kunna mobiliseras snabbt och befälet
vara i stånd att omedelbart leda de mobiliserade förbanden. Särskilt i
de fall, då värnpliktigt befäl måste användas som förbandschefer vid mobiliserade
förband, komme behovet av instruktioner jämväl mellan tjänstgöringsperioderna
att vara framträdande. Vid armén vore av nämnda skäl
behovet av böcker störst. Chefen för armén observerade och tillvaratoge
emellertid de möjligheter, som kunde finnas att begränsa tilldelningen. Vid
marinen syntes en mera restriktiv utdelning än vid armén möjlig. Chefen
för marinen hade utfärdat bestämmelser härom i marinorder nr 522/1955.
Bestämmelserna innelmre, att böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk»,
som utlämnats till officerare och underofficerare i marinens reserver,
skulle återfordras och böckerna därefter utlämnas endast vid kurser,
som anordnades för reservofficers- och reservunderofficersförbundens
kursverksamhet. Till officerare och underofficerare i kustartilleiiets leseiv
skulle böckerna utlämnas enligt regementschefs eller högre chefs bestämmande
för varje särskilt fall och för viss begränsad tid. Beträffande flygvapnet
kunde i tjänst icke varande personal, utom luftbevakningspersonal,
tillställas erforderliga böcker vid inställelse till tjänstgöring. Utdelning av
böcker till luftbevakningspersonal, som icke vore i tjänst, kunde framdeles
inskränkas till öppna böcker.

Försvarsgrenschcferna anförde i sina yttranden hl. a. följande.

Chefen för armén: Den krigsorganiserade arméns befäl utgjordes till omkring
80 procent av reservbefäl och värnpliktigt befäl. Efter första tjänstgöringen
skedde den fortsatta utbildningen av detta befäl främst vid lepclitionsövningar
och kurser. För att kunskaperna skulle hallas aktuella och
befälet kunna lösa sina uppgifter vid tjänstgöring saväl i fred som i kiig

152

måste befälet, särskilt med tanke på att tillräcklig effekt i försvaret skulle
kunna uppnås omedelbart vid mobilisering, även under tiden mellan övningarna
och kurserna fortlöpande erhalla upplysningar om ändringar i
krigsförbandens organisation, utrustning och uppträdande. Innehållet i
reglementen, instruktioner och handböcker in. in. måste i betydande utsträckning
hållas levande hos och successivt delgivas även det befäl som
icke ständigt vore i tjänst. Från utbildnings- och beredskapssynpunkt vore
det därför icke möjligt att tillställa reservbefälet och det värnpliktiga befälet
för tjänsten erforderliga böcker först i samband med inkallelse till
tjänstgöring, utan dessa befälskategorier måste liksom hittills ha tillgång
till erforderliga reglementen m. in. även då de icke vore i tjänst. Det kunde
i detta sammanhang nämnas, att Svenska reservofficersförbundet uttryckt
so in bestämt önskemål alt så borde vara t al let. Boktilldelningen vid armén
vore restriktiv och i görligaste mån differentierad med hänsyn till krigsplaceringen.
Sedan de nya truppslagsreglementena blivit färdiga, hade det
blivit möjligt att begränsa tilldelningen av Arméreglemente del II. Av
Arméhandbok del IV hade tills vidare tilldelning skett efter hand som de
olika avsnitten färdigställts. När arbetet avslutats konime att på nvtt övervagas,
huruvida en begränsning av tilldelningen kunde ske och om tilldelning
kunde göras först i samband med tjänstgöring. Från utbildnings- och
beredskapssynpunkt kunde någon ytterligare begränsning av boktilldelningen
icke ske. Från säkerhetssynpunkt skulle det givetvis vara önskvärt
att med stöd av gällande sekretessbestämmelser hemligstämpel åsattes alla
böcker, i vilka hemliga uppgifter förekomme. Detta vore emellertid av praktiska
skäl icke möjligt med hänsyn till de stränga regler som enligt IHH
gällde beträffande handhavandet av hemligstämplade böcker. Om så skedde
skulle respekten för hemligstämpeln avtrubbas och syftet med denna icke
nås. Genom anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås» vunnes icke något absolut skydd mot obehörig
information men dock den fördelen att sådan avsevärt försvårades. Anteckningen
utgjorde för den som innehade boken en påminnelse om att
handhava denna med försiktighet. Det hade kunnat konstateras, att betydande
arbete måst läggas ned och stora risker tagas av obehöriga, som
sökt få kännedom om innehållet i böcker av ifrågavarande slag. Det vore
därför i hög grad önskvärt att anteckningen »Endast för tjänstebruk» och
»Endast för tjänstebruk. Förvaras under lås» även framdeles kunde användas.

Chefen för marinen: Från juridisk sekretessynpunkt vore utan tvivel
lämpligast att gruppera marinens böcker endast i hemliga böcker och övriga
böcker. Då det emellertid med hänsyn till böckernas handhavande av praktiska
skäl vore omöjligt att hemligstämpla alla böcker, som väl i och för
sig icke vore hemliga men innehölle uppgifter av hemlig natur, måste en
mellanliggande sekretessgrad finnas. Anteckningen »Endast för tjänstebruk.
Förvaras under lås» utgjorde för den, som innehade en bok med sådan
anteckning, en påminnelse om att handhava boken med större försik -

153

tighet än om den endast vore försedd med anteckningen »Endast för tjänstebruk».
Chefen för marinen ville föreslå att blott anteckningen »Endast för
tjänstebruk. Förvaras under lås» i fortsättningen utnyttjades för ifrågavarande
bokkategorier.

Chefen för flygvapnet: Sekretessgraden för böcker och publikationer rörande
flygvapnet fastställdes i regel av chefen för flygvapnet. I princip eftersträvades
därvid att icke använda högre grad av sekretess än som vore
nödvändigt. Av praktiska skäl hade i vissa fall beteckningen »Endast för
tjänstebruk» använts för att undvika hemligstämpling. Så hade skett beträffande
böcker, som av utbildningsskäl behövt utdelas i stort antal. Beträffande
flygförvaltningens publikationer, som till övervägande delen utgjordes
av materielbeskrivningar och instruktioner för materielens skötsel,
fastställdes sekretessgraden av förvaltningen enligt därom utfärdade tjänsteföreskrifter.
Vid framställandet av beskrivningar och instruktioner strävades
efter att icke medtaga uppgifter av hemlig natur. Trots detta måste
de flesta publikationer om krigsflygplan och för deras användning erforderlig
materiel hänföras till gruppen »Endast för tjänstebruk». När uppgifter
av högre sekretessgrad i större omfattning måste inarbetas i tekniska
beskrivningar toges noga hänsyn till upplagans storlek. Antingen gjordes
sådana publikationer hemliga eller också tillämpades systemet med hemliga
bilagor till öppna publikationer.

I en sedermera till mig inkommen skrivelse meddelade Åkerman att han
avsåge att rörande tryckning, utdelning och försändning av böcker med
anteckningen »Endast för tjänstebruk» och »Endast för tjänstebruk. Förvaras
under lås» utfärda följande bestämmelser: Vid tryckning av dylika
böcker skola dessa på väl synlig plats förses med påskrift »Denna bok skall
förvaras på så betryggande sätt som omständigheterna medge för att hindra
obehöriga att taga del av innehållet. Fråga om tillstånd att utlämna boken
underställes den myndighet, som tillställt innehavaren boken. För myndighets
prövning gäller bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen 2 kap.
9 §. Bok som upphört att gälla eller icke längre erfordras för innehavarens
tjänst återställes till den myndighet, varifrån den erhållits.» Vid utdelning
till truppförband (motsvarande) av böcker med nämnda anteckning skola
böckerna tagas till uppbörd och få utdelas till enskilda endast mot kvitto.
Bok, som icke längre erfordras för en befattningshavares tjänst, skall återfordras.
Vid befordran av böcker med posten till enskilda skall rekommenderad
försändelse användas och kvitto begäras av mottagaren. Försändning
av böcker mellan förband, staber och verk skall ske på betryggande
sätt. Böckerna skola kvitteras och tagas till uppbörd av mottagande myndighet.
Försändelse skall vara av hållfast slag, vilket innebär att vid behov
stötomslag av papp eller dylikt skall användas.

Till skillnad mot vad som nästan undantagslöst är fallet i andra länder
gäller enligt svensk rättsordning sedan gammalt regeln om allmänna handlingars
offentlighet. Principen har kommit till uttryck i § Sb regeringsfor -

154

men, där det fastslås att alla allmänna handlingar må ovillkorligen genom
trycket kunna utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda stadgas.
I 2 kap. 1 § 1949 års tryckfrihetsförordning föreskrives, att till främjande
av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varje svensk
medborgare skall, i den ordning i förordningen vidare sägs, äga fri tillgång
till allmänna handlingar; i denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande
och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga
ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig
säkerhet, anständighet och sedlighet. I särskild av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag skola, enligt vad i samma stadgande vidare föreskrives,
noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna handlingar
skola hållas hemliga. De sålunda medgivna undantagen från den i paragrafen
givna huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet äro upptagna
i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten alt utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
där det heter att allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. Med statsmyndighet förstås enligt 3 § statsdepartementen,
försvarets kommandoexpedition, riksdagen och allmänna
kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade
och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning
hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer.

I 8—13 §§ samma kapitel regleras närmare ordningen för allmänna
handlingars tillhandahållande och möjligheten att överklaga beslut om vägran
att utlämna allmän handling. Enligt 8 § gäller att allmän handling, som
ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan
avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar
taga del därav; sökanden äger ock mot fastställd avgift erhålla avskrift
av handlingen. Skyldigheten att tillhandahålla handling på stället
skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter. Handling, som
endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas
på stället, om det kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres
icke uppenbaras. Om detta ej kan ske, äger den som vill taga del av handlingen
erhålla avskrift av densamma med uteslutande av den del som är
hemlig. Framställning om allmän handlings utbekommande skall enligt 9 §
göras hos den myndighet, där handlingen finnes, och av denna myndighet
prövas. Därest vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag
är anförtrodd viss befattningshavare har denne att själv besluta i
fråga om handlingens utlämnande, men det åligger honom därvid att ställa
sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter samt att, då det

155

kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens
avgörande. Vägrar befattningshavaren att utlämna handlingen, skall frågan
hänskj utas till myndigheten, om sökanden det begär. I 10 § föreskrives
att, om myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän
handling och sökanden anser beslutet icke lagligen grundat, sökanden äger
i den ordning som angives i följande paragrafer söka ändring i beslutet.
Sådan ändring skall enligt 11 § sökas hos den myndighet, som har att upptaga
klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende, till vilket handlingen
hör, eller om klagan ej är tillåten i sådant mål eller ärende eller
handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga,
hos den myndighet, som i allmänhet har att upptaga klagan över myndighetens
beslut eller åtgärder. Finnes enligt det sagda ej behörig myndighet
skall ändring sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse,
beträffande beslut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel,
styrelse, ämbetsverk eller annan överordnad myndighet, hos den
överordnade myndigheten samt i andra fall hos Konungen i vederbörande
statsdepartement. Talan, som hos Konungen fullföljes i statsdepartementen,
skall i regeringsrätten föredragas och avgöras. Vad sålunda stadgas
äger enligt 12 § motsvarande tillämpning angående fullföljd av talan mot
myndighets beslut, varigenom klagan avslagits. Enligt 13 § skall mål eller
ärende angående utlämnande av allmän handling alltid behandlas skyndsamt.

I 14 § samma kapitel meddelas bestämmelser om hemligstämpling av allmän
handling. Iinligt första stycket nämnda paragraf gäller att, om hos
myndighet finnes allmän handling, som skall hållas hemlig, och myndigheten
anser särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot
obehörigt utlämnande, myndigheten äger förse handlingen med anteckning
därom alt den är hemlig; sådan anteckning skall innehålla uppgift å det
lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen
samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen. I andra
stycket samma paragraf stadgas att Konungen beträffande särskilda slag
av handlingar, vilkas hemlighållande är av synnerlig betydelse för rikets
säkerhet, äger förordna att viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande.
Om sådant förordnande meddelats, skall å handling som däri avses,
jämte de uppgifter som angivas i första stycket, antecknas den myndighet,
som sålunda är behörig att pröva fråga om utlämnande (s. k. kvalificerad
hemligstämpling). I tredje stycket nämnda paragraf stadgas att handling
ej må i annan ordning än i paragrafen sägs förses med anteckning därom
att den är hemlig.

Ehuru hemligstämpling av handlingar hos myndigheterna förekommit
långt tidigare, infördes först år 1937 i svensk rätt en bestämmelse varigenom
liemligstämplingen uttryckligen erkändes som rättsinstitut och närmare
reglerades. Genom bestämmelsen, som upptogs i § 2 mom. 4 tredje
stycket i 1812 års tryckfrihetsförordning, föreskrevs att Konungen, där del
fanns av särskilda förhållanden påkallat till beredande av trygghet mot

156

obehörigt utlämnande, ägde förordna att handlingarna i viss ordning skulle
förses med anteckning om att de voro hemliga och att fråga huruvida
handling, å vilken sådan anteckning skett, likväl lagligen borde utlämnas
fick prövas allenast av den eller de myndigheter Konungen bestämt. En
anteckning, som skedde med stöd av nämnda bestämmelse, utgjorde således
en motsvarighet till det i 2 kap. 14 § andra stycket gällande tryckfrihetsförordning
intagna stadgandet om kvalificerad hemligstämpling. Beträffande
handling, som icke blivit föremål för dylik enligt den tidigare ordningen
tillkommen kvalificerad hemligstämpling, ankom det på den myndighet,
där handlingen fanns, att självständigt pröva fråga om handlingen skulle
utlämnas. Vid denna prövning var det utan betydelse om handlingen i annan
ordning än som föreskrivits för den kvalificerade hemligstämplingen
var försedd med någon anteckning, som angav att den skulle hållas hemlig.
En dylik anteckning innebar endast ett påpekande för befattningshavare
hos myndigheten eller för annan myndighet, till vilken handlingen översändes,
att denna enligt lag kunde vara hemlig. Någon bindande förhandsprövning
av frågan om handlingens hemlighet innebar hemligstämplingen
i dessa fall icke.

Såsom skäl för införande av bestämmelserna i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen
om icke kvalificerad hemligstämpling anförde 1944 års tryckfrihetssakkunniga
(SOU 1947:60 s. 75): Ehuru en anteckning å allmän
handling om dess hemlighållande icke hade någon avgörande betydelse för
frågan om dess hemlighet, vilket förhållande kommit till klart uttryck vid
tillkomsten av sekretesslagen, syntes likväl den uppfattningen stundom
komma till uttryck att handlingen bleve hemlig genom att den hemligstämplades.
En sådan uppfattning kunde medföra att handlingen komme att hemlighållas
i större omfattning än som vore lagligen motiverat. I än högre
grad bleve detta fallet, om andra beteckningar, såsom »förtrolig», »konfidentiell»,
»endast för tjänstebruk», »ej för pressen», uppfattades såsom
föreskrifter om handlingens hemlighållande. Emellertid kunde ej bortses
från att dylika anteckningar av myndigheterna begagnades och även i fortsättningen
torde komma att användas för att förhindra att hemlig handling
av misstag utlämnades. Behov härav kunde föreligga särskilt då handlingar,
som vore hemliga, översändes till annan myndighet. Formen för
sådana anteckningar syntes därför böra närmare regleras i lagen. En olägenhet
med nu förekommande anteckningar av sådant slag vore framför
allt att därav ej brukade framgå, vilken myndighet som gjort anteckningen,
när detta skett eller grunden för att handlingen ansetts hemlig. Uppenbart
vore att ett krav på att dessa uppgifter skulle vara utsatta framtvingade
ett noggrannare ställningstagande hos den myndighet, som gjorde anteckningen,
och därför kunde motverka obehörigt hemligstämplande. Principiellt
borde det ock ankomma på myndigheten, ej på enskild befattningshavare,
att besluta om handlingens förseende med sådan anteckning. För
den myndighet, som hade att pröva en framställning om handlingens utlämnande,
vore dessa uppgifter även av betydelse. Andra beteckningar än

157

sådana som innehölle de nu angivna uppgifterna borde icke få användas
för att angiva att en handling vore hemlig. — Om innebörden av de föreslagna
bestämmelserna anförde de sakkunniga vidare (s. 226): Bestämmelserna
innebure icke att hemliga handlingar alltid eller ens såsom regel
skulle förses med anteckning om deras hemlighet. Endast i undantagsfall,
då myndigheten funne det nödvändigt, borde å handlingen göras dylik anteckning,
vilken då skulle uppfylla de fordringar som angåvos i första stycket.
Stadgandena vilade på den förutsättningen att anteckning, som ej
uppfyllde de angivna fordringarna, icke finge begagnas för att utmärka att
handling vore hemlig; föreskrift därom hade upptagits i paragrafens tredje
stycke.

I remissyttrandena över de sakkunnigas förslag gjordes av några myndigheter
invändning mot de sakkunnigas uttalande att anteckning på en
handling rörande dess hemlighet borde ske endast mera undantagsvis. Sålunda
anförde överbefälhavaren att för försvarets del den tolkningen icke
kunde godtagas att anteckning å handlingen skulle göras endast i undantagsfall.
Därigenom skulle risk uppkomma att hemliga handlingar icke bleve
förvarade på betryggande sätt. Hemligstämpling av hemliga handlingar
borde vara regel, från vilken undantag finge göras då så prövades lämpligt.
Vidare framhöll krigsarkivet, att det vore av värde om i motiven ytterligare
belystes att bestämmelserna hindrade sådana anteckningar å allmän
handling som t. ex. de inom försvaret ofta förekommande »endast för tjänstebruk»,
»förtrolig», »konfidentiell», »endast för officer eller underofficer»,
vilka beteckningar tillgrepes om hemligstämplande icke kunde ske. Departementschefen
anförde i propositionen (1948:230 s. 141): Beträffande det
i vissa yttranden berörda spörsmålet om den utsträckning i vilken stadgandet
borde tillämpas, kunde framhållas att förhållandena på skilda förvaltningsområden
vore så olika att något allmängiltigt uttalande härom
icke kunde göras. Stadgandet hindrade icke att inom vissa förvaltningsområden,
t. ex. den militära förvaltningen, eller för vissa grupper av handlingar
dylika anteckningar mera genomgående åsattes handlingar, då förutsättningarna
härför förelåge. En förutsättning för att bestämmelserna i
första och andra styckena i 14 § skulle kunna upprätthållas vore att andra
anteckningar än där sägs icke finge förekomma för att angiva att allmän
handling vore hemlig. Föreskrift härom hade upptagits i tredje stycket. De
av krigsarkivet berörda anteckningarna vore således icke medgivna, om
de innebure att handlingen vore hemlig. Något hinder förelåge däremot
icke att genom särskild anteckning angiva t. ex. att handlingen endast skulle
delgivas vissa befattningshavare inom myndigheten.

Såsom förut anförts ha de enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen medgivna
undantagen från grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet
upptagits i sekretesslagen. Beträffande vissa försvarsväsendet berörande
handlingar meddelas i 4 § första stycket nämnda lag eu bestämmelse om rätt
för Konungen att, såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets
försvar eller eljest medföra våda för dess säkerhet, förordna all de ej må

158

utlämnas förrän viss tid förflutit från handlingens datum, dock högst femtio
år, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande under längre
tid. Nu avsedda handlingar beträffande vilka dylikt förordnande må meddelas
angivas i lagrummet sålunda: handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering,
sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara,
dess mobiliseringsförråd och mobiliseringsutrustning, rikets fästningsverk
och övriga fasta försvarsanstalter, örlogsstationer samt för krigsmakten
avsedda varv och fartyg, militära flygstationer samt för krigsmakten avsedda
flygverkstäder och luftfartyg, militära positioner och minförsvar,
annan för krigsbruk avsedd materiels tekniska byggnad och beskaffenhet,
för militärt ändamål avsedda kommunikations- och förbindelseleder, experiment
och uppfinningar, eller ock det civila luftskyddets planläggning.
Förordnande med stöd av 4 § första stycket sekretesslagen har meddelats
i kungl. kungörelsen den 16 juni 1950 med förordnanden på försvarsväsendets
område jämlikt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar (försvarets sekretesskungörelse). I 1 §
nämnda kungörelse föreskrives att efter år 1870 upprättade handlingar av
i paragrafen angiven beskaffenhet icke må utlämnas, såframt handlingarnas
offentliggörande kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda för
dess säkerhet. De handlingar som under angiven förutsättning icke må utlämnas
äro i paragrafen upptagna under tretton olika punkter. Såsom exempel
å handlingar som äro uppräknade i paragrafen må nämnas: handlingar
rörande stridskrafternas uppträdande under speciella förhållanden
samt handlingar rörande speciella krigföringsmetoder (punkt 4), för försvarets
behov upprättade handlingar rörande kommunikations-, tele- samt
elkraftanläggningar jämte tillhörande leder såsom järnvägslinjer, vägar,
vattenfarleder, brobyggnader, teleförbindelser samt kraftledningar (punkt
7), handlingar rörande anläggningar och platser för förvaring, bearbetning
eller tillverkning av krigsmateriel och andra förnödenheter som erfordras
för försvaret vid krig eller krigsfara (punkt 10) samt handlingar rörande
den militära säkerhetstjänsten (punkt 12). Enligt 2 § kungörelsen gäller
att handlingar av i paragrafen angiven beskaffenhet icke må utlämnas förrän
femtio år förflutit från deras datum, såframt handlingarnas offentliggörande
kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda för dess säkerhet.
De handlingar som under angiven förutsättning icke må utlämnas äro
i paragrafen upptagna under nitton olika punkter. Såsom exempel å handlingar
som äro uppräknade i paragrafen må nämnas: handlingar rörande
tryggandet av försvarsväsendets behov av förnödenheter vid krig eller krigsfara
(punkt 2), handlingar rörande kustbevakningens och luftförsvarets
anläggningar och förbindelser (punkt 6), handlingar rörande forskning och
löisöksverksamhet för försvarets räkning (punkt 15), handlingar rörande
uppfinningar och nykonstruktioner, vare sig dessa tillhöra kronan, ställts
till kronans förfogande eller blivit kronan hembjudna ävensom rörande prov
med dylika uppfinningar och nykonstruktioner (punkt 16), handlingar
rörande anskaffning, tillverkning, bearbetning, transport, befintlighet, krigs -

159

duglighet, fördelning, undanförande eller förstöring av krigsmateriel (punkt
18) samt handlingar rörande sådan särskild materiel som är avsedd att
komma till användning vid stridskrafternas uppträdande under speciella
förhållanden eller eljest är av sådan betydelse för försvaret att dess befintlighet
eller beskaffenhet icke hör röjas (punkt 19).

I enlighet med vad överbefälhavaren i sitt remissyttrande över tryckfrihetssakkunnigas
förslag till tryckfrihetsförordning förordade gäller för försvarets
del såsom allmän regel att hemliga handlingar skola förses med
hemligstämpel. Bestämmelser härom äro meddelade i IHH kap. II. Där föreskrives
sålunda (mom. 26) att hemlig handling skall av den myndighet
hos vilken den upprättats eller till vilken den först inkommer förses med
anteckning om att den är hemlig. Sådan anteckning utgöres antingen av
vanlig hemligbeteckning eller, såvitt angår hemlig handling av synnerlig
betydelse, kvalificerad hemligbeteckning. Undantag från skyldigheten att
åsätta hemlig handling anteckning om dess hemlighet medgives dock enligt
momentet i vissa fall. Hemligstämpling är sålunda icke nödvändig
beträffande vissa kortregister, kassaverifikationer, sjukvårdshandlingar,
straffkort och dylikt. Vidare hänvisas i detta sammanhang beträffande användningen
av anteckningen »Endast för tjänstebruk» till undantagsbestämmelserna
i generalordern nr 4823/1949. I mom. 27 föreskrives att innan
handling förses med hemligbeteckning skall, med beaktande av vad i sekretesslagen
och försvarets sekretesskungörelse är föreskrivet, noga övervägas huruvida
innehållet verkligen kräver att handlingen hålles hemlig, varjämte
tillägges att hemligbeteckningen i åtskilliga fall torde kunna undvikas genom
att handlingen skrives om på lämpligt sätt eller genom att sakförhållanden
som icke behöva medtagas uteslutas. I mom. 28 angives alt handling
icke får i annan ordning än som sägs i kapitlet förses med anteckning om
att den är hemlig. Kapitlet i övrigt innehåller detaljerade bestämmelser om
hemligbelecknings innehåll, anbringande och borttagande.

I kapitel VII i IHH meddelas bestämmelser om förvaring av hemliga handlingar.
Bestämmelserna innebära bl. a. följande. Såsom grundläggande bestämmelse
är föreskrivet, att hemliga handlingar skola förvaras på sådant
sätt att de icke kunna åtkommas av obehöriga. Förvaringsrum för hemliga
handlingar skall utgöras av låst brand- och dyrkfritt skåp eller valv eller, där
sådant ej står eller kan ställas till förfogande, annat med betryggande låsanordning
försett låst förvaringsrum. I förvaringsrum för hemliga handlingar
må privata handlingar eller föremål icke förvaras. Ej heller böra
öppna handlingar förvaras i sådant förvaringsrum. Nyckel till förvaringsrum
för hemliga handlingar omhänderhaves av den befattningshavare, som anför
trötts handlingarna i fråga. Sådan nyckel må icke innehavas av annan
än officer eller likställd befattningshavare eller särskilt betrodd annan
tjänsteman som chefen utser därtill. Nycklarna skola förvaras så att de icke
ens för ett kortare ögonblick kunna åtkommas av obehöriga. De skola därför
bäras av innehavaren. Det är sålunda förbjudet att låta nycklarna sitta

160

kvar i nyckelhålet, ligga framme på skrivbordet eller förvaras på mindre
betryggande platser såsom i skrivbordslådor eller dylikt. Därest hemliga
handlingar uttagits från sitt ordinarie förvaringsrum och för utförandet av
visst arbete ligga framme i ett tjänsterum, skall innehavaren, om han lämnar
rummet, låsa detta. Försiktighet skall iakttagas om främmande personer
komma på besök. Innan besökare tages emot skola sålunda hemliga
handlingar låsas in eller övertäckas. Obehörig person må icke lämnas ensam
i rum där hemliga handlingar förvaras lätt tillgängliga. Hemlig handling
må medföras från tjänstelokalen endast efter order eller medgivande
av chefen. Befattningshavare, som anförtrotts hemlig handling, må dock på
eget ansvar taga med denna från sin tjänstelokal, om chefen icke annat föreskrivit.
Hemlig handling, som uttagits från sitt ordinarie förvaringsrum,
skall omedelbart efter begagnandet åter inläggas där. Där de sålunda meddelade
föreskrifterna beträffande hemliga handlingars förvaring icke kunna
tillämpas till följd av lokala förhållanden eller på grund av förläggning i
fält, övningar eller dylika omständigheter, skall chefen utfärda de särskilda
bestämmelser som i varje särskilt fall äro påkallade.

I övriga kapitel i IHH meddelas utförliga bestämmelser rörande bl. a.
hemliga handlingars delgivning, upprättande, registrering, kvittering, försändande
och förstöring.

Av Åkermans i ärendet avgivna yttrande framgår, att anteckningen »Endast
för tjänstebruk. Förvaras under lås» åsättes uteslutande böcker, som
bedömas såsom hemliga enligt gällande sekretessbestämmelser. Anteckningen
»Endast för tjänstebruk» åsättes såväl hemliga som — ehuru i mindre
utsträckning — även offentliga böcker. Att de hemliga böckerna försetts
med anteckning av angivet slag i stället för att hemligstämplas i den ordning
som är angiven i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen beror på att
böckerna äro avsedda att användas av så inånga befattningshavare, att de
stränga regler som enligt IHH gälla beträffande bl. a. förvaring av hemligstämplade
handlingar icke ansetts kunna tillämpas. I yttrandet har vidare
framhållits, att anteckningen »Endast för tjänstebruk» användes å sådana
hemliga böcker, som innehålla hemliga uppgifter av mindre kvalificerad
natur, samt att de böcker varom här är fråga icke skola behandlas såsom
helt hemliga utan tillhöra den kategori av endast till viss del hemliga handlingar,
som omförmäles i 2 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Till en början må framhållas att den omständigheten, att en handling
är endast delvis hemlig, ur den synpunkt varom här är fråga icke har annan
betydelse än att enbart den del därav, som icke är hemlig, får tillhandahållas.
Vad t. ex. i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen föreskrivits om heinligstämpling
av allmän handling gäller således oberoende av om handlingen
är helt eller endast delvis hemlig. Och det i paragrafens tredje stycke
stadgade förbudet mot hemligstämpling i annan ordning än i paragrafen
föreskrivits omfattar även delvis hemliga handlingar. Nämnda förbud gäller
jämväl oberoende av om den hemliga handlingens innehåll är av mer

161

eller mindre kvalificerad art. Den enda gradering som därutinnan göres i
paragrafen är att s. k. kvalificerad hemligstämpling må avse endast handlingar,
vilkas hemlighållande är av synnerlig betydelse för rikets säkeihet.

Den ordning som för försvarets del gäller rörande behandlingen av hemliga
handlingar innebär, såsom av det anförda framgår, att en påfallande
olikhet därvidlag råder mellan böcker och övriga handlingar. Medan handlingar
i allmänhet äro i olika hänseenden underkastade synnerligen stiänga
bestämmelser i fråga om deras handhavande, vilka bestämmelsei föi utsätta
att vid en handlings upprättande hos eller ankomst till en myndighet ett
klart ställningstagande av denna göres till frågan om handlingen är hemlig
eller icke, har beträffande böcker i stor utsträckning medgivits en undantagsordning
innebärande att vid böckernas upprättande ställning icke
tages till frågan om böckerna äro hemliga eller icke, att böckerna i stället
för att hemligstämplas förses med anteckningen »Endast för tjänstebruk»,
samt att de stränga kraven beträffande handhavandet i väsentlig mån efter givits.

Den sålunda tillämpade ordningen är enligt min mening, såsom i

det följande närmare utvecklas, från olika synpunkter olämplig och mindre
väl förenlig med tryckfrihetsförordningens bestämmelser rörande allmänna
handlingar.

I tryckfrihetsförordningen skiljes mellan handlingar, som ej skola hållas
hemliga, och handlingar, som enligt föreskrifterna i sekretesslagen skola
hemlighållas. Något mellanting mellan offentliga och hemliga handlingar
är för tryckfrihetsförordningen okänt. Klart är således att, därest med
föreskrifterna i den ifrågavarande generalordern skulle ha avsetts att vid
sidan av sekretesslagen tillskapa ett slags mellanliggande grad av sekretess,
detta icke har stöd i tryckfrihetsförordningen. Någon anledning att giva
generalordern en sådan tolkning finnes dock icke. En annan sak är att
''föreskrifter om förvaring av allmänna handlingar kunna mera fritt graderas
efter det sekretessbehov som i det föreliggande fallet anses göra sig
gällande. Ordningen för allmänna handlingars förvaring är en fråga som
över huvud icke regleras i tryckfrihetsförordningen eller sekretesslagen.
Från tryckfrihetsrättsli» synpunkt möter alltså i och föH-S-UL intet hinder
att, på sätt i generalordern skett, meddela särskilda förvaringsföreskrifter
beträffande böcker vilkas innehåll anses vara av ömtålig natur, och detta
oberoende av om böckerna äro att anse som hemliga eller icke. När chefen
för marinen i sitt yttrande i ärendet talar om behovet av eu »mellanliggande
sekretessgrad», torde därmed icke avses annat än alt särskilda förvaringsbestämmelser
ansetts påkallade beträffande böcker av ifrågavarande
art.

Tryckfrihetsförordningens hithörande bestämmelser innebära allmänt
sett å ena sidan att hinder icke får av myndigheterna i någon form resas
mot att den enskilde utan omgång kan erhålla del av offentliga handlingar
och att den beträffande sådana handlingar gällande offentlighetsprincipen
alltså blir behörigen iakttagen. Å andra sidan innebära bestämmelserna
även eu skyldighet för myndigheterna all icke åt obehöriga tillhanda II

—561628. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

162

hålla sådana handlingar, som enligt sekretessbestämmelserna icke må utlämnas,
och att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att trygga dessa handlingars
undanhållande från offentligheten. Givet är att sistnämnda synpunkt
gör sig särskilt starkt gällande beträffande handlingar, vilkas hemlighållande
är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet.

I tryckfrihetsförordningen har frågan vilka åtgärder myndigheterna böra
vidtaga till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande av hemliga
handlingar icke reglerats i vidare mån än genom bestämmelserna om hemligstämpling.
Genom denna avses att på ett tydligt sätt markera handlingarnas
hemliga karaktär för att nödig försiktighet med dem skall iakttagas
och till förhindrande av att handlingarna av förbiseende komma under obehörigas
ögon. Ehuru den omständigheten att en handling försetts med hemligstämpel
icke innebär att därigenom något bindande beslut fattats om att
handlingen är hemlig (här bortses från kvalificerad hemligstämpling), är
det uppenbart att hemligstämplingen är av värde såsom ett av myndigheten
åtminstone preliminärt gjort ställningstagande till frågan om handlingen
skall hemlighållas eller icke. Hemligstämplingen blir bindande för underordnade
befattningshavare vid handlingens fortsatta handhavande och vägledande
vid myndighetens prövning av eventuell framställning om handlingens
utlämnande. Föreskriften i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen att
hemligstämpling skall ske i viss form, innebärande bl. a. att visst lagrum
måste angivas till stöd för hemlighållandet, utgör därvid en viss garanti för
att hemligstämplingen icke missbrukas till men för offentlighetsintresset.

Till skillnad mot denna i lag reglerade hemligstämpling saknar en handlings
förseende med anteckningen »Endast för tjänstebruk» värde såsom
ett klargörande av handlingens egenskap av hemlig eller offentlig handling,
då dylik anteckning enligt generalordern kan åsättas och i praktiken även
åsättes såväl hemliga som offentliga handlingar. Den oklarhet, som därutinnan
utmärker anteckningen »Endast för tjänstebruk», är särskilt otillfredsställande
med hänsyn till att anteckningen huvudsakligen åsättes reglementen
och instruktionsböcker avsedda att tillställas stora kategorier befattningshavare
inom krigsmakten, däribland även personal som endast
sporadiskt är i tjänst, såsom reservbefäl och värnpliktigt befäl. Det framstår
från denna synpunkt såsom särskilt angeläget, att det redan vid böckernas
färdigställande göres klart om böckerna äro att anse som hemliga
eller icke, och att de böcker som därvid bedömas såsom hemliga förses med
tydlig anteckning därom.

Den oklara innebörden hos anteckningen »Endast för tjänstebruk» är
ägnad att medföra risk för att böcker med sådan anteckning felaktigt undandragas
offentligheten. Ordalagen i anteckningen kunna ge anledning
till uppfattningen att böcker försedda med sådan anteckning äro avsedda
endast för tjänstemännen och icke få tillhandahållas allmänheten. För att
förebygga eu sådan uppfattning har i generalordern meddelats föreskrifter
om utlämnande av bok med anteckningen »Endast för tjänstebruk». Dessa
1 öreskrifter innebära, att sådan bok får utan föregående prövning utläm -

163

nas endast till befattningshavare som för sin tjänst behöver taga del av
bokens innehåll och att, om av annan göres framställning om utbekommande
av boken, frågan därom skall hänskjutas till regements- eller motsvarande
chef eller högre chef, som har att pröva om boken må utlämnas.
Även om i dessa bestämmelser förutsatts alt det skall vara möjligt för envar
att få del av sådan bok med anteckningen »Endast för tjänstebruk», som
vid föreskriven prövning befinnes icke skola hållas hemlig, kan det tillämpade
systemet icke anses utesluta risk för att allmänhetens rätt att erhålla
del av offentliga handlingar icke blir tillbörligen respekterad. Särskilt som
anteckningen »Endast för tjänstebruk» huvudsakligen åsättes endast hemliga
böcker kan det lätt inträffa att vid den prövning av frågan om en boks
utlämnande, som skall ske enligt generalordern, icke tillräckligt beaktas
om innehållet i boken verkligen ger lagligt stöd för vägran att utlämna den.
För prövning av huruvida och i vad mån en bok innehåller uppgifter, som
motivera hemlighållande, kan erfordras en tidsödande undersökning, och
gränsen mellan vad som är hemligt och icke hemligt kan ofta vara vansklig
att draga. Det kan därför ligga nära till hands för den prövande myndigheten
att låta den omständigheten att boken försetts med anteckningen
»Endast för tjänstebruk» vara avgörande för frågan om boken får utlämnas
eller icke. En dylik enligt beslut av överordnad myndighet gjord anteckning
kan över huvud antagas göra den prövande myndigheten mindre benägen
att tillhandahålla boken åt allmänheten. Härtill kommer att vad generalordern
innehåller om möjligheten att få framställning om boks utlämnande
prövad, i stor utsträckning torde vara obekant för befattningshavare
som tillställas böcker av ifrågavarande slag och kan antagas icke alls
vara känt för allmänheten. Det kan sålunda lätt inträffa att den som är intresserad
av att taga del av en bok, som han vet är försedd med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», i avsaknad av vägledande upplysningar
utgår från alt bokens innehåll enligt anteckningens ordalydelse är förbehållet
tjänstemännen och sålunda avhålles från att begära bokens utlämnande.
För den som icke är insatt i gällande bestämmelser angående rätt
att erhålla del av allmänna handlingar torde det te sig tämligen naturligt
att uppfatta anteckningen som eu föreskrift om bokens hemlighållande.

Den rådande ordningen är betänklig även från den synpunkten att den
innebär risk för att säkerhetskravet blir eftersatt beträffande stora grupper
böcker, vilkas innehåll enligt sekretesslagen påkalla böckernas hemlighållande.
Att ifrågavarande böcker icke hemligstämplats utan i stället försetts
med anteckningen »Endast för tjänstebruk» är givetvis ägnat medföra att
böckerna av de befattningshavare, till vilka de utdelas, icke behandlas med
den aktsamhet som deras hemliga innehåll verkligen motiverar. Rikliga
exempel på fall då sådan bristande aktsamhet förekommit hos enskilda befattningshavare,
till vilka böcker av ifrågavarande slag utdelats, ha anförts
i den pressdebatt som följde på de tidigare nämnda spionrällegångarna. Den
bristande respekten för säkerhetskravet har även tagit sig uttryck i det
sätt på vilket böckerna handhafts vid de militära förbanden. Det har sålun -

164

da i stor utsträckning förekommit att böcker med anteckningen »Endast för
tjänstebruk» översänts i vanligt brev till enskild befattningshavare, att
något kvitto å mottagandet icke tagits och att böckerna icke återfordrats då
mottagarens behov av böckerna upphört. Icke ens i fall då innehavaren avböckerna
avlidit har något återfordrande av böckerna skett. De åtgärder som
vidtagits för att delgiva bestämmelserna i generalordern med dem som tillställts
böckerna ha även ofta varit bristfälliga. Det säger sig självt att ett
dylikt ovarsamt handhavande av böcker innehållande uppgifter, vilkas off
entliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet, icke kan god tagas .Det

sätt på vilket böckerna handhafts står även i hjärt kontrast till vad som enligt
IHH gäller beträffande handhavandet av hemliga handlingar i övrigt.
En väsentlig anledning till den bristande omsorg, som sålunda på sina håll
gjort sig gällande vid böckernas handhavande, torde vara att man förbisett
att böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk» kunna innehålla
uppgifter, vilkas undanhållande från offentligheten icke är mindre påkallat
än hemlighållandet av handlingar som försetts med hemligstämpel. Man har
i dessa fall tagit den gjorda anteckningen å böckerna till intäkt för att slentrianmässigt
behandla dem i en viss ordning utan aktgivande på om i det
enskilda fallet bokens innehåll bort motivera att denna behandlades med
särskild aktsamhet. Såsom av den tidigare redogörelsen framgått har numera
inom försvarsstaben utarbetats förslag till bestämmelser avsedda att i
dessa hänseenden bättre tillgodose säkerhetskravet. Även om dessa av behovet
påkallade bestämmelser äro ägnade att råda bot mot de mera påtagliga
missförhållanden som förekommit, kvarstå dock i stort de risker från säkerhetssynpunkt
som äro förenade med att böcker, innehållande uppgifter som
av hänsyn till rikets säkerhet böra hemlighållas, i åtskilliga tusentals exemplar
utdelas till befattningshavare utan att dessa få klart för sig att böckerna
äro av hemlig natur. Det måste även anses vara ett berättigat krav från
den enskilde befattningshavarens sida att han på ett tydligare sätt än som
sker genom användandet av beteckningen »Endast för tjänstebruk» får för
sig klargjord vikten av alt den erhållna hemliga boken icke delges obehöriga
och vilka risker han utsätter sig för genom alt obehörigen lämna ut boken.
Det måste anses synnerligen otillfredsställande att — såsom framkommit i
de berörda spionmålen — till enskilda befattningshavare i underordnad
ställning utlämnas icke hemligstämplade böcker, vilkas innehåll bedömes
vara för rikets säkerhet så ömtåligt att obehörigt utlämnande av böckerna
kan ådraga vederbörande långvarigt frihetsstraff. Uppenbart är att den rådande
ordningen är ägnad att över huvud taget inge en känsla av osäkerhet
hos befattningshavare, som tillställts böcker med anteckningen »Endast
för tjänstebruk».

Såsom tidigare framhållits stadgas i 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen
att handling ej må i annan ordning än genom hemligstämpling
i den form som angivits i paragrafen förses med anteckning därom
att den är hemlig. Det har gjorts gällande att användandet av anteckningen
»Endast för tjänstebruk» stode i direkt strid med nämnda bestämmelse. I
anledning härav må framhållas följande.

165

Av den förut lämnade redogörelsen för motiven till ifrågavarande stadgande
framgår att man med stadgandet avsåg att förhindra användande av
anteckningar av typen »Endast för tjänstebruk» såsom en form av hemligstämpling.
Att anbringa dylik anteckning å en allmän handling förklarades
icke vara tillåtet, om anteckningen innebure att handlingen vore hemlig.
Syftet med förbudet var att förhindra att genom missvisande anteckningars
anbringande å handlingar dessa kunde komma att hemlighållas i större omfattning
än som vore lagligen motiverat.

I generalordern har uttryckligen angivits att anteckningen »Endast för
tjänstebruk» å en bok icke i och för sig innebär att boken är att betrakta
som hemlig, därvid emellertid tillagts att sådana böcker ofta innehålla bestämmelser
av hemlig natur. Eftersom generalordern utfärdades i anslutning
till tryckfrihetsförordningens ikraftträdande, torde få antagas att syftet med
nämnda uttalande i generalordern var att freda det genom generalordern
godtagna systemet med användande av anteckningen »Endast för tjänstebruk»
från anmärkning att förfarandet i fråga icke vore förenligt med bestämmelsen
i 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen. Tydligt
är dock att anteckningens förenlighet med denna bestämmelse icke är avgjord
enbart genom det ifrågavarande uttalandet. Avgörande härför bör vara
om anteckningen i realiteten är att anse som en form av hemligstämpling
eller icke.

Såsom tidigare framhållits åsättes anteckningen »Endast för tjänstebruk»
huvudsakligen hemliga handlingar, varför den omständigheten att en handling
är försedd med sådan anteckning med stor sannolikhet talar för att
handlingen är hemlig. Anteckningen användes emellertid även, i mindre omfattning,
å offentliga handlingar. Redan detta förhållande att anteckningen
användes även å offentliga handlingar gör det svårt att säga att anteckningen
innebär en form av hemligstämpling. Därtill kommer att i generalordern
förutsatts att begäran om utbekommande av bok med sådan anteckning skall
prövas i den ordning som är föreskriven i tryckfrihetsförordningen. Det
synes därför knappast kunna påstås att användandet av anteckningen slår
i direkt strid med ifrågavarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen. En
annan sak är emellertid alt, såsom förut framhållits, anteckningen lätt kan
av enskilda befattningshavare och allmänheten uppfattas som ett slags hemligstämpling
och därigenom är ägnad att medföra risk för obehörigt undanhållande
av offentliga handlingar. Denna risk gör sig givetvis gällande just
då anteckningen åsätles offentliga handlingar. Anteckningen måste på grund
av det anförda sägas vara mindre väl förenlig såväl med den offentlighetsprincip,
som kommit till uttryck i tryckfrihetsförordningen, som med det
syfte att hindra användandet av missvisande anteckningar å handlingar, som
ligger bakom bestämmelserna i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen.

Från militärt håll har i den debatt, vartill de ifrågavarande spionrättegångarna
gåva upphov, framhållits all den kritik, som i detta sammanhang
ensidigt riktats mot det militära användandet av anteckningen »Endast för
tjänstebruk», väl även borde avse hos civila myndigheter förekommande

166

anteckningar av enahanda innebörd. Detta ger mig anledning anföra följande.

Vad ovan framhållits rörande de risker från säkerhetssynpunkt, som äro
förenade med den inom försvaret rådande ordningen i fråga om böcker med
anteckningen »Endast för tjänstebruk», torde knappast äga motsvarande
tillämpning beträffande andra förvaltningsområden. Att så är fallet beror
givetvis på de särpräglade förhållanden som i detta hänseende göra sig gällande
inom försvarsväsendet. Det ligger i sakens natur att verksamheten
inom detta område i stor utsträckning måste angå förhållanden som av
hänsyn till rikets försvar böra hemlighallas och att därför — även med en
snäv tillämpning av sekretessbestämmelserna — antalet handlingar av beskaffenhet
att böra hemlighållas är synnerligen stort inom försvaret. I sakens
natur ligger även, att praktiskt taget alla personalkategorier inom
krigsmakten av utbildningsskäl måste erhålla upplysning om även hemliga
förhållanden och att detta i viss utsträckning måste ske genom reglementen
och instruktionsböcker. Enligt vad som upplysts har inom krigsmakten
i stor utsträckning förekommit att dylika reglementen och instruktionsböcker
tillställts reservbefäl, värnpliktigt befäl och annan personal. Det är uppenbarligen
detta förhållande, att det ansetts nödvändigt att i betydande omfattning
till underordnade befattningshavare utdela böcker innehållande
även hemliga uppgifter, som är anledningen till den undantagsreglering som
enligt generalordern gäller beträffande böckernas liandhavande. Givet är
även att för försvarets del i detta hänseende möta svårigheter, som sakna
motsvarighet inom andra förvaltningsområden.

Däremot har vad ovan anförts om de risker från offentlighetssynpunkt,
som användandet inom försvaret av anteckningen »Endast för tjänstebruk»
medför, givetvis motsvarande tillämpning beträffande likartade beteckningar
som åsätlas allmänna handlingar inom den civila förvalIt ningen, t. ex»förtrolig»,
»konfidentiell», »ej för pressen». Givet är att även dylika till
sm innebörd oklara beteckningar å handlingar kunna av underordnade befattningshavare
och allmänheten uppfattas som föreskrifter om hemlighållande
och därigenom i lika mån som anteckningen »Endast för tjänstebruk»
vara till men för offentlighetsintresset. Med hänsyn till de anvisningar som
i generalordern meddelats i syfte att tillgodose offentlighetskravet, vilka torde
sakna motsvarighet beträffande flertalet civila förvaltningsområden, kan
till och med sägas att användandet av dessa beteckningar är från offentlighetssynpunkt
ägnat att inge än större betänkligheter.

Då anteckningar av ifrågavarande typ icke få åsättas allmänna handlingar
för att beteckna dessa såsom hemliga, torde vidare den frågan böra ställas
om det över huvud kan föreligga något från rättslig synpunkt godtagbart
skäl att förse handlingarna med dylika anteckningar. Ett viktigt skäl
för att anteckningarna användas torde vara, att därmed avses att för underlydande
befattningshavare fastställa en tystnadsplikt beträffande innehållet
i handlingarna. Vad särskilt angår anteckningen »Endast för tjänstebruk»
må framhållas, att i en år 1941 utfärdad högkvartersorder betonats

167

ätt yppandet för obehörig av innehållet i en publikation försedd med sådan
anteckning kunde medföra straff för tjänstefel (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret, avd. B nr 166). Allmänna bestämmelser om tystnadsplikt
för befattningshavare saknas i svensk rätt. Bestämmelser härom äro
emellertid meddelade i ett stort antal lagar och i administrativ ordning utfärdade
författningar. Av allmänna grundsatser har vidare ansetts följa att
befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift icke meddelats, har tystnadsplikt
beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig. Att
dylik handling försetts med hemligstämpel i den ordning, som är angiven
i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen, har alltså för befattningshavarna
jämväl den innebörden att tystnadsplikt råder beträffande handlingens innehåll.
Om emellertid av någon anledning handlingen icke anses böra hemligstämplas,
t. ex. därför att fråga om utlämnande av handlingar från myndigheten
icke beräknas bliva aktuell, föreligger givetvis intet hinder att i
annan ordning förse handlingen med anteckning utmärkande att tystnadsplikt,
rå4er_beträffande^irmehållet. En befattningshavare, som i strid med
denna sin tystnadsplikt obehörigen yppar innehållet i handlingen, kan dömas
till ansvar jämlikt 25 kap. 3 § strafflagen för brott mot tystnadsplikt. Även
om det obehöriga meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift kan
enligt 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen gärningen i vanlig ordning åtalas
och straffas, om den innefattar brott mot rikets säkerhet eller eljest brott
mot tystnadsplikt som är grundad på föreskrift i lag. Icke heller beträffande
offentliga allmänna handlingar torde något hinder föreligga att, om
handlingarnas innehåll ger anledning därtill, ålägga befattningshavare tyst nadsplikt

(se Nytt juridiskt arkiv 19l5 s. 513) och att för sådant ändamål
förse handlingarna med anteckning utmärkande att tystnadsplikt råder beträffande
innehållet. Att i sådant syfte använda anteckningar av den typ
varom här är fråga måste dock anses olämpligt med hänsyn till dessa anteckningars
oklara och missledande formulering. Om eu handling försetts
med någon av anteckningarna »endast för tjänstebruk», »förtrolig», »konfidentiell»
eller »ej för pressen», kan detta uppenbarligen lika väl tolkas såsom
innebärande förbud mot handlingens utlämnande till allmänheten som
åläggande av tystnadsplikt beträffande handlingens innehåll.

Såsom skäl för bibehållande av systemet med anteckningen »Endast för
tjänstebruk» inom försvaret har anförts, att det av praktiska skäl icke vore
möjligt att hemligstämpla ifrågavarande böcker med hänsyn till de stränga
regler, som enligt 1HH gälla beträffande handhavandel av hemligstämplade
handlingar. Det har vidare uttalats farhågor för att, om anteckningen »Endast
för tjänstebruk» ersattes med hemligstämpling, delta skulle medföra
risk för att respekten för hemligstämpeln avtrubbades. I anledning härav
må anföras följande.

I)å användandet av anteckningen »Endast för tjänstebruk», enligt vad
ovan anförts, får anses mindre väl förenligt med de principer som i tryckfrihetsförordningen
kommit till uttryck beträffande allmänna handlingar,
hör givetvis den reglering som i 11111 skett beträffande handhavandel av

168

hemligstämplade handlingar icke få hindra övergång till en ordning för böckernas
handhavande, som bättre överensstämmer med tryckfriheLsförordningens
föreskrifter. En sådan ordning synes lämpligen böra bygga på att
det redan vid en boks utgivande skall prövas om boken enligt gällande sekretesslagstiftning
är att anse såsom hemlig eller icke, att bok, som vid sådan
prövning befinnes skola hemlighållas, skall hemligstämplas i den ordning
som är föreskriven i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen, samt alt
bok, som vid sådan prövning befinnes icke skola hemlighållas, ej skall förses
med anteckningen »Endast för tjänstebruk» eller liknande beteckning.
Införandet av en sådan ordning medför uppenbarligen, att en del böcker
av den typ, som nu förses med anteckningen »Endast för tjänstebruk», i
stället skola förses med hemligstämpel. Med hänsyn till att dessa böcker i
stor utsträckning utdelas till enskilda befattningshavare, är det givet att
de stränga regler, som enligt IHH gälla beträffande förvaring av hemliga
handlingar, icke alltigenom kunna göras tillämpliga å nu avsedda böcker.
Det torde därför vara nödvändigt, att IHH kompletteras med särskilda bestämmelser
beträffande förvaring av sådana böcker. Vid meddelandet av
dylika bestämmelser bör givetvis eftersträvas att säkerhetskravet blir bättre
tillgodosett än enligt nu gällande ordning. Även andra åtgärder i syfte att
bättre tillgodose säkerhetskravet böra övervägas. Särskilt angeläget synes
vara att utdelningen till enskilda befattningshavare av böcker innehållande
hemliga uppgifter i möjligaste mån begränsas. Såsom förslag till en lösning
av hithörande frågor synas följande riktlinjer kunna angivas.

Av de yttranden som i ärendet avgivits av försvarsgrenscheferna framgår
att det för marinens och flygvapnets del är möjligt att komma till rätta
med de praktiska svårigheter, som här möta, genom att i stort sett begränsa
utdelningen så att böcker innehållande hemliga uppgifter tilldelas reservbefäl
och värnpliktigt befäl endast i samband med förekommande tjänstgöring.
Efter införandet av en dylik ordning — för marinens del ha åtgärder
i sådan riktning redan genomförts — torde man beträffande dessa försvarsgrenar
icke behöva räkna med att hemliga böcker tillställas befattningshavare,
som icke ha möjlighet att förvara böckerna på ett ur säkerhetssynpunkt
godtagbart sätt. Chefen för armén har däremot förklarat att — utöver viss
mindre inskränkning i boktilldelningen som redan skett och ytterligare
övervägdes — från utbildnings- och beredskapssynpunkt någon ytterligare
begränsning av boktilldelningen inom armén icke kunde ske. För arméns
del förelåge från dessa synpunkter icke möjlighet alt tillställa reservbefälet
och det värnpliktiga befälet nu ifrågavarande böcker först i samband med
inkallelse till tjänstgöring. Av arméchefens yttrande framgår vidare att antalet
böcker med anteckningen »Endast för tjänstebruk», tilldelade i tjänst
icke varande personal inom armén, uppgår till omkring 30, av vilka omkring
160 000 exemplar tilldelats sådan personal. Även om det icke synes
uteslutet att fortsatta överväganden kunna leda till att en ytterligare begränsning
av boktilldelningen visar sig möjlig, torde man ha att räkna med
att en stor del av ifrågavarande personalkategorier med hänsyn till sina krigs -

169

uppgifter behöva ha tillgång till böckerna även under tid då de icke äro i
tjänst.

Åtgärder för tillgodoseende av säkerhetskravet synas i första hand böra
inriktas på att för framtiden, efter hand som nytryckning sker, i möjligaste
män utsovra uppgifter av hemlig natur ur ifrågavarande böcker. Beträffande
åtskilliga av de instruktionsböcker, som nu äro försedda med anteckningen
»Endast för tjänstebruk», torde förhålla sig så att det endast är ett
fåtal begränsade avsnitt i varje bok som innehålla uppgifter av beskaffenhet
att föranleda bokens hemlighållande. Vid nytryckning av sådan bok bör
övervägas om det icke är möjligt att utan eftersättande av berättigade utbildnings-
och beredskapshänsyn utmönstra de partier som äro av hemlig
natur, varmed vinnes att boken i fortsättningen kan behandlas såsom helt
öppen. I de fall detta icke låter sig göra bör övervägas ett system innebärande
att de hemliga uppgifterna intagas i en bilaga till boken och att denna
hemliga bilaga icke utdelas till befattningshavare, som ej äro i tjänst vid
krigsmakten, annat än i särskilda fall då behov därav föreligger. Det torde
icke vara uteslutet att genom åtgärder av antytt slag kan vinnas, att de fall
då hemliga handlingar utlämnas till i tjänst icke varande personal bliva
tämligen ovanliga. För dylika kvarstående fall synas särskilda förvaringsbestämmelser
böra övervägas. Såsom minimikrav synes därvid böra gälla
att hemlig handling skall förvaras under lås. Å varje sådan handling bör
— förutom hemligstämpel — anbringas anteckning om vad som gäller i
fråga om bokens förvaring.

Av kostnadsskäl torde nu ifrågasatta åtgärder beträffande omredigering
av böckerna icke vara genomförbara annorledes än successivt allt eftersom
omtryckning av böckerna blir aktuell av annan anledning. Vid sidan av
dessa på längre sikt verkande åtgärder återstår därför att överväga vad som
under övergångstiden bör gälla beträffande redan utgivna böcker. Det synes
därvid bland annat böra undersökas i vad mån det är möjligt att —
efter en centralt gjord prövning av huruvida böckerna enligt gällande sekretesslagstiftning
äro att anse såsom hemliga eller icke — de böcker som
därvid bedömas såsom hemliga infordras från befattningshavarna och förses
med hemligstämpel. Sådan hemligstämpling synes i varje fall kunna ske
i samband med alt vederbörande personal inkallas till tjänstgöring. Vidare
torde de särskilda förvaringsföreskrifter som föreslagits skola utfärdas beträffande
hemliga böcker av ifrågavarande slag — innebärande att böckerna
i varje fall skola förvaras under lås — böra under övergångstiden göras
tillämpliga jämväl å dessa redan utgivna böcker.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag hemställa, alt balers Kungl. Maj :t ville taga under övervägande
av mig nu framförda spörsmål.

-i* ^

t -

170

Genom remiss den 2 maj 1956 anmodade Kungl. Maj :t överbefälhavaren
alt efter försvarsgrensehefernas hörande avgiva yttrande i anledning av militieoinbudsmannens
skrivelse.

Överbefälhavaren inkom den 20 juli 1956 till Kungl. Maj :t med eget yttrande
ävensom yttranden från försvarsgrenscheferna. Till chefens för armén
yttrande hade fogats yttranden från armétygförvaltningen och arméintendent
urförvalt ningen.

I sitt yttrande anförde överbefälhavaren hl. a. följande: Ett genomförande
av de utav militieombudsmannen föreslagna åtgärderna torde, ehuru
förenat med vissa praktiska svårigheter, komma att bidraga till avhjälpande
av vissa nu rådande olägenheter i fråga om handhavande av böcker,
som innehölle uppgifter av hemlig natur, samtidigt som ett i huvudsak
godtagbart sekretesskydd syntes kunna åstadkommas, överbefälhavaren
funne därför afl — med vissa närmare angivna undantag — i princip intet
vore att erinra mot de av militieombudsmannen framförda synpunkterna.
Vidare vore överbefälhavaren beredd att, sedan Kungl. Maj:t fattat beslut
i ärendet, låta utarbeta de särskilda föreskrifter angående böckernas förvaring
in. in. vilka påkallades av beslutet.

Cheten för armén anförde: Genom de av militieombudsmannen föreslagna
åtgärderna borde sekretesskyddet i och för sig bliva bättre tillgodosett
än hittills i fråga om sådana böcker som nu vore betecknade »Endast för
tjänstebruk» och som i stället komme att hemligstämplas. Chefen för armén
instämde i vad militieombudsmannen uttalat rörande vanskligheten att draga
gränsen mellan vad som i ifrågavarande böcker vore hemligt och icke
hemligt samt rörande förekomsten i böckerna av uppgifter utav ömtålig
natur. Särskilt i reglementsarbetet vore det ofta svårt att med visshet avgöra
vad som vore hemligt eller icke. Det vore värdefullt att militieombudsmannen
i sin utredning pekat på möjligheterna att kunna förse publikationer
med ömtåligt innehåll med anteckningar som manade till försiktighet vid
handhavandet. Önskvärt vore att bestämmelser utfärdades som reglerade
hur dylika anteckningar skulle utformas och användas. Militieombudsmannens
förslag med avseende å förvaringsbestämmelser för hemliga handlingar
innebure i praktiken att sådana handlingar, som ej vore kvalificerat
hemliga, uppdelades i en mer och en mindre sekret grupp. Det militära
reglementsarbetets speciella krav gjorde det önskvärt att sådana möjligheter
till en differentiering av hemligt material skapades. Med hänsyn till de
intressen, som chefen för armén hade att företräda, funnes alltså i och för
sig intet att erinra mot ifrågavarande förändring. Arméns nu gällande reglementen
och instruktioner hänförde sig huvudsakligen till 1949 års krigsorganisation.
Avsikten vore att, i samband med övergång till en reviderad
krigsorganisation, en stor del av dessa böcker skulle omarbetas och utgivas
i nya upplagor. Detta beräknades kunna ske under åren 1957—1960. Därest
militieombudsmannens förslag skulle genomföras, kunde för arméns
vidkommande detta ske enklast och billigast i samband med ifrågavarande
omarbetning. — Sammanfattningsvis kunde konstateras, att militieombuds -

171

mannen icke företrädde någon gentemot cliefen för armén skiljaktig uppfattning
i fråga om de utbildnings- och beredskapsmässiga kraven på delgivning
av hemliga uppgifter genom reglementen och liknande publikationer
samt i fråga om möjligheterna att tillämpa restriktiva förvaringsbestämmelser
på böcker med stor spridning. Genom att föreslå ett mindre
strängt system än det nu gällande för förvaring av vissa hemliga publikationer
och genom att framhålla möjligheterna att medelst anteckningar å
böckerna föreskriva vissa restriktioner i fråga om deras handhavande, hade
militieombudsmannen kunnat tillgodose de av chefen för armén framförda
kraven på tilldelning av böcker samtidigt som ett i huvudsak tillfredsställande
sekretesskydd åstadkommits. Med hänsyn härtill funne chefen för
armén intet vara att erinra mot att de av militieombudsmannen framförda
synpunkterna lades till grund för en omarbetning av hithörande nu gällande
bestämmelser.

Armétygförvaltningen anförde: Beträffande de av armétygförvallningen
utgivna publikationerna syntes det under vissa förutsättningar vara möjligt
att undvika beteckningarna »Endast för tjänstebruk» och »Endast för
tjänstebruk. Förvaras under lås». Sålunda borde i första hand prövas, om
förvaltningen genom omredigering kunde utmönstra hemliga uppgifter ur
sina publikationer, så att dessa kunde behandlas som öppna. Det torde dock
vara ofrånkomligt att en del publikationer, som nu försåges med de nämnda
beteckningarna, även i fortsättningen komme att innehålla uppgifter
av hemlig karaktär och följaktligen skulle behandlas som hemliga. Förvaringsbestämmelserna
för dessa hemliga publikationer borde emellertid uppmjukas
och publikationer tillhörande denna kategori förses med anteckning,
som tydligt angåve att förvaringsbestämmelserna vore av en lindrigare art.

Arméintendenturförvaltningen förklarade att förvaltningen intet hade att
erinra mot de synpunkter och förslag, som framförts av militieombudsmannen,
samt att ämbetsverket för sitt vidkommande kunde utan större
svårigheter vidtaga erforderliga åtgärder.

Chefen för marinen förklarade sig i princip intet ha att erinra mot militieombudsmannens
förslag om borttagande av beteckningen »Endast för
tjänstebruk» samt anförde vidare: Det låge i sakens natur, att beträffande
böcker in. in. med militärt innehåll däri ingående uppgifter företedde olika
nyanser av sekretess från sådana uppgifter, vilkas offentliggörande skulle
innebära ytterst svåra men för rikets försvar, ända ned till vad som vore allmänt
känt. Med hänsyn härtill vore del självfallet mycket svårt alt med nuvarande
bestämmelser få fram en klar gräns mellan å ena sidan sådana publikationer
av lägre sekretessgrad, som måste hemligstämplas, och å andra sidan
öppna publikationer. Det torde i framtiden bliva nödvändigt alt hemligstämpla
vissa av de publikationer, som nu hade beteckningen »Endast
för tjänstebruk», trots att deras offentliggörande i endast ringa män skulle
skada rikets försvar eller eljest medföra våda för dess säkerhet. Chefen för
marinen ville därför föreslå, att i stället för »Endast för tjänstebruk» eu
tredje och lägsta sekretessgrad infördes, för vilken hemligstämpeln kunde

172

ha särskilt utseende. En sådan åtgärd syntes väl förenlig med 2 kap. 14 §
tryckfrihetsförordningen. Införande av den föreslagna tredje sekretessgraden
borde föranleda erforderliga ändringar av 1HH.

Chefen för flygvapnet förklarade sig intet ha att erinra mot vad militieombudsmannen
föreslagit.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

6. Fråga om förtydligande av bestämmelserna i inskrivningsförordningen
med avseende å granskningsnämnds befogenheter

Militieombudsmannen avlät den 29 november 1956 följande skrivelse till
Konungen.

I 113 § inskrivningsförordningen den 27 april 1956 meddelas bestämmelser,
enligt vilka det ankommer på granskningsnämnd att i vissa fall
pröva värnpliktigas tjänstduglighet. Enligt 1 mom. gäller härom att värnpliktig,
som vid inskrivningen hänförts till sådan besiktningsgrupp som
angiver duglighet till krigstjänst i begränsad omfattning (besiktningsgrupp
3) eller i väsentligt begränsad omfattning (besiktningsgrupp 4), skall så
snart lämpligen kan ske efter första inryckning till tjänstgöring prövas för
bestämmande av den användning, vartill han bör avses i krigsorganisationen
eller i depåtjänst, och den utbildning och tjänstgöring, som han med
hänsyn härtill bör undergå. I 2 mom. föreskrives att för verkställande av
prövning som nyss nämnts skola, i den utsträckning i kommandoväg bestämmes,
vid förband och utbildningsanstalter finnas granskningsnämnder.
Såsom ledamöter i sådan granskningsnämnd utses två officerare och en
militärläkare. Officerarna skola vara väl förtrogna, den ene med värnpliktsfrågor
och den andre med utbildningsarbetet; den ene av officerarna
utses att tillika vara ordförande. Enligt föreskrift i samma moment må
tillika för prövning av vissa grupper av värnpliktiga finnas centrala granskningsnämnder
enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser; om sammansättning
av sådan nämnd utfärdas bestämmelser i nyss angiven ordning.
Enligt stadgande i 3 mom. skall vad i 1 och 2 mom. föreskrivits angående
prövning av värnpliktig, som vid inskrivningen hänförts till sådan
besiktningsgrupp som angiver duglighet till krigstjänst i begränsad eller
väsentligt begränsad omfattning, även tillämpas beträffande värnpliktig,
som under tjänstgöring hänförts till dylik besiktningsgrupp eller — utan
att sådan omplacering ansetts påkallad — befinnes icke motsvara de fordringar
tjänsten ställer på honom. Enligt 4 mom. åligger det granskningsnämnd
att med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, yrke eller
sysselsättning och förutsättningar i övrigt bestämma den utbildning och
tjänstgöring, för vilken den värnpliktige är användbar. 1 5 mom. stadgas
slutligen att närmare föreskrifter angående i paragrafen angiven prövning
av värnpliktiga samt angående deras tjänstgöring meddelas i kommandoväg.

173

Frånsett de genom 1956 års inskrivningsförordning tillkomna föreskrifterna
om central granskningsnämnd och viss praktiskt sett tämligen betydelselös
avvikelse i fråga om den lokala granskningsnämndens sammansättning,
överensstämma de nu återgivna stadgandena i den nya förordningen
i sak till alla delar med de bestämmelser i hithörande hänseenden
som dessförinnan gällde enligt 127 § i 1941 års inskrivningsförordning.

Under min ämbetsutövning har jag uppmärksammat att vid en del förband
oklarhet rått rörande innebörden av de bestämmelser som reglera
granskningsnämndens verksamhet. Enligt min mening finnes anledning
ifrågasätta huruvida icke förtydligande föreskrifter böra ineddelas i det
hänseende som närmare beröres i det följande.

Det särskilda organ — granskningsnämnden — som enligt 1941 års inskrivningsförordning
skulle ombesörja prövningen av de värnpliktigas användbarhet
i försvarets tjänst, utgjorde en genom denna författning tillkommen
nyhet. Enligt tidigare inskrivningsförordningar gällde att bestämmandet
om utbildning och tjänstgöring för sådana värnpliktiga, som voro
att hänföra till dåvarande motsvarigheter till besiktningsgrupperna 3 och
4 eller eljest befunnos icke uppfylla de krav tjänsten ställde på dem, i
vissa fall tillkom vederbörande förbandschef, i andra fall reglerades genom
föreskrifter som utfärdades i kommandoväg och — enligt stadgande
i 1936 års inskrivningsförordning — i vissa särskilda fall ankom på vederbörande
arméfördelningschef. Genom 1925 års inskrivningsförordning tillkom
föreskrift att i vissa av ifrågavarande fall vederbörande läkare hade att
uttala sig beträffande den tjänstgöring, för vilken den värnpliktige kunde
finnas lämpad eller användbar.

Erfarenheterna från beredskapstjänstgöringen under åren 1939 —1941
torde ha givit belägg för att den ordning som dittills tillämpats för prövning
av användbarheten i krigsorganisationen av sådana värnpliktiga, som
ej voro fullt dugliga till krigstjänst, icke var tillfredsställande. Frågan om
en reformering av förfarandet upptogs av försvarets rullföringsnämnd,
som i ett den 11 december 1941 avgivet förslag till ny inskrivningsförordning
förordade inrättandei av en särskild granskningsnämnd i enlighet
med vad som blev föreskrivet genom den nya den 30 december samma år
utfärdade inskrivningsförordningen. I den skrivelse, varmed författningsförslaget
överlämnades till chefen för försvarsdepartementet, anfördes härom
följande: En särskild prövning hade ansetts böra stadgas i fråga om
värnpliktiga, som vid inskrivningen eller under tjänstgöring hänförts till
besiktningsgrupp 3 eller 4 eller eljest under tjänstgöringen befunnits icke
motsvara de fordringar som tjänsten uppställde. Denna prövning hade till
syfle att klargöra den användning den värnpliktige borde få i krigsorganisationen
samt den utbildning han med hänsyn härtill borde undergå. Det
hade synts i hög grad önskvärt alt för denna prövnings utförande förfoga
över ett för ändamålet särskilt tillsatt organ, granskningsnämnden. I denna
hade ansetts böra ingå chefen för förbandets mobiliseringsavdelning,
som ägde för ändamålet erforderlig inblick i förbandets krigsorganisation,

174

samt militärläkare och med utbildningsarbetet väl förtrogen officer. Härigenom
syntes en betryggande säkerhet vinnas för att varje värnpliktig
bleve efter sin kroppsbeskaffenhet och förmåga använd och utbildad på ett
såväl för den enskilde som för försvaret tillfredsställande sätt.

Av det ovan anförda framgår hurusom enligt de genom 1941 års inskrivningsförordning
införda bestämmelserna om granskningsnämnd denna
fick sig tillagd självständig beslutanderätt i de frågor som skulle upptagas
av nämnden och att någon ändring härutinnan icke inträtt genom
tillkomsten av motsvarande bestämmelser i den nya inskrivningsförordningen.
Detta har kommit till tydligt uttryck bland annat genom det i båda
dessa författningar upptagna stadgandet att det åligger granskningsnämnd
att med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning
och förutsättningar i övrigt bestämma den utbildning och
tjänstgöring, för vilken den värnpliktige är användbar (127 § 3 mom. i
1941 års förordning och 113 § 4 inom. i den nya förordningen). Från den
sålunda fastslagna principen att granskningsnämnden självständigt beslutar
i frågor som skola upptagas av nämnden har i hithörande bestämmelser
icke gjorts något undantag. Likvisst är det tydligt att principen icke är
helt undantagslös. Sålunda måste av bestämmelser, som i andra sammanhang
— 6 och 12 §§ värnpliktslagen och 68—73 §§ nya inskrivningsförordningen
— meddelats angående värnpliktigas uttagning och tilldelning,
ofrånkomligt följa, att om i visst på granskningsnämnds prövning ankommande
fall fråga uppkommer om ändring av föreliggande tidigare beslut
om uttagning eller tilldelning, nämnden icke äger träffa avgörande härom.
Beträffande nu omnämnda bestämmelser må här erinras hurusom det
enligt 6 och 12 §§ värnpliktslagen och därtill anslutna föreskrifter i inskrivningsförordningen
åligger inskrivningsnämnd att besluta om uttagning
av värnpliktiga för viss särskild utbildning (befälsutbildning, utbildning
i specialtjänst in. in.) samt om tilldelning av de värnpliktiga till förband
i fall där så skall ske och i övrigt till truppslag; uppkommer fråga om
ändring av fattade beslut om uttagning eller tilldelning, skall sådan fråga
avgöras, om ändringen föranledes av den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet
eller hälsotillstånd, av inskrivningsmyndigheten och eljest — med visst
särskilt angivet undantag — enligt bestämmelser som meddelas i kommandoväg.
Med det nu anförda torde tillfyllest vara påvisat att, om granskningsnämndens
prövning leder till ett ställningstagande som förutsätter
ändring av beslutad uttagning eller tilldelning, nämndens befogenhet inskränker
sig till att i förekommande fall hos vederbörande framställa förslag
om sådan ändring. I detta sammanhang kan framhållas hurusom, dä
fråga är om läkarbesiktning som enligt 112 § 1 mom. inskrivningsförordningen
skall äga rum av värnpliktiga i samband med inryckning till första
tjänstgöring, i 114 § 3 mom. samma förordning uttryckligen föreskrives
att, om vid sådan läkarbesiktning den undersöktes kroppsbeskaffenhet eller
hälsotillstånd befunnits böra föranleda ändring av tidigare fattat beslut
rörande tilldelning eller uttagning och han icke finnes böra hemför -

175

lovas för tjänstgöringens fullgörande under ett senare år, den undersökte
ofördröj ligen skall hänvisas till inskrivningsnämnd eller inskrivningschef
för förnyad prövning. I detta stadgande har sålunda för där avsedda på
militärläkarens prövning ankommande fall klart givits uttryck åt att ett
avgörande, som innebär ändring av tidigare fattat beslut rörande tilldelning
eller uttagning, icke tillkommer annan myndighet än den som enligt
värnpliktslagen och därtill anslutna föreskrifter i inskrivningsförordningen
har att bestämma om sådan ändring. Det lär knappast kunna göras gällande
att det skulle vara mindre angeläget att låta detta förhållande komma
till uttryck även beträffande den prövningsrätt som ankommer på
granskningsnämnd. Ett förtydligande härutinnan synes, om ej för sådant
ändamål en komplettering av 113 § inskrivningsförordningen anses påkallad,
i varje fall böra ske genom bestämmelser som meddelas i kommandoväg.

Den bestämmanderätt, som enligt 113 g inskrivningsförordningen tillkommer
granskningsnämnd, avser såsom förut angivits vederbörandes användning
i krigsorganisationen eller i depåtjänst samt den utbildning och
tjänstgöring, som han med hänsyn härtill bör undergå. Det ligger i öppen
dag att den beslutanderätt, som tillkommer en vid förband eller utbildningsanstalt
inrättad granskningsnämnd, även är begränsad såtillvida att
nämnden icke kan besluta om placering i annan krigsbefattning än sådan
som ingår i förbandets — utbildningsanstaltens — egen krigsorganisation
eller i annan än vid det egna förbandet förefintlig depåtjänst och lika litet
äger hänvisa vederbörande till annan utbildningslinje eller tjänstgöring än
sådan som förekommer vid det egna förbandet. Om nämnden vid sin prövning
av det föreliggande fallet finner att någon för vederbörande lämplig
krigsbefattning icke finnes att tillgå inom förbandets egen krigsorganisation
eller att lämplig utbildning eller tjänstgöring icke kan anvisas honom
vid det egna förbandet, måste — även om detta nämndens ställningstagande
icke förutsätter ändring av beslutad tilldelning eller uttagning — nämndens
befogenhet jämväl i sådant fall inskränka sig till att, för fallets fortsatta
behandling av därtill behörig myndighet, framställa förslag i det hänseende
varom fråga är. Måhända skulle ett förtydligande även i nu angivna
hänseende vara till fördel.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.

176

Yttrande till Konungen över betänkande angående

justitieombudsmannainstitutionen m. m.

Genom remiss den 14 december 1955 beredde Kungl. Maj:t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över ett av tillkallade sakkunniga
den 10 december 1955 avgivet betänkande angående justitieombudsmannainstitutionen
in. in. (SOU 1955:50). Med anledning härav avgav militieombudsmannen
den 1 februari 1956 följande yttrande.

I enlighet med givna direktiv, för vilka det till 1954 års riksdag av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott avgivna utlåtandet nr 1 legat
till grund, har utredningen i första hand inriktat sig på en översyn av juslitieombudsmansämbetets
verksamhetsområde. Beträffande frågan i vad mån
utredningsarbetet avsågs skola beröra även militieombudsmannens verksamhet
uttalades i det nämnda utlåtandet att, enär likformigheten mellan
de båda ombudsmansinstitutionerna borde bevaras, återverkningarna av utredningens
förslag på militieombudsmansämbetet bl. a. i organisatoriskt avseende
måste beaktas. Utredningen har i överensstämmelse härmed ansett
sig icke ha anledning ingå på militieombudsmannens verksamhet i andra
fall än då det gällt frågor som ha betydelse för båda ombudsmännen. Vid
min av remissen föranledda granskning av utredningens betänkande har
jag funnit mig böra endast upptaga frågor av sist angiven art.

Utredningen föreslår i första hand en utvidgning av ombudsmännens ämbetsområden
sålunda att ombudsmännens tillsyn skulle i fortsättningen
komma att avse icke endast såsom för närvarande befattningshavare i statlig
tjänst och därjämte, i begränsad omfattning, vissa av de kommunala ämbets-
och tjänstemän som ha sig ålagda uppgifter av statlig natur, utan även
envar annan som utövar verksamhet under ämbetsansvar, vare sig arbetsuppgifterna
fullgöras i kommunal eller enskild tjänst. Utredningens förslag
föranleder i nu berörda hänseende såvitt gäller militieombudsmansämbetet
icke annat yttrande än att utredningens ifrågavarande ställningstagande
synes väl grundat, varför i denna del icke föreligger anledning till erinran
från min sida.

Enligt förslaget skall i 96 § regeringsformen komma till uttryck endast
den nyss angivna grundsatsen att den genom ombudsmännen utövade tillsynen
avser alla som äro underkastade ämbetsansvar, medan de bestämmelser,
som reglera fördelningen ombudsmännen emellan av områdena för deras
tillsyn, avses skola överföras från det nämnda grundlagsstadgandet till
den föreslagna för ombudsmännen gemensamma instruktionen. Vad utred -

177

ningen sålunda föreslagit om överförande till instruktionen av de bestämmelser,
som skola gälla för ombudsmännens inbördes behörighet, måste från
flera i betänkandet angivna synpunkter medföra icke oväsentliga fördelar
i jämförelse med nuvarande reglering av kompetensfördelningen.

Beträffande utformningen av nu åsyftade bestämmelser i instruktionen
må framhållas följande. Vid fördelningen ombudsmännen emellan av deras
behörighetsområden måste uppenbarligen — såsom skett i 1 § av instruklionsförslaget
— alltjämt tillämpas den principen att därvid bestämmes
vilka befattningshavare som skola stå under militieombudsmannens tillsyn,
varefter justitieombudsmannens tillsyn angives avse övriga befattningshavare
som äro underkastade ämbetsansvar. För närvarande angives — i 96 §
regeringsformen och därtill anslutna föreskrifter i instruktionerna för ombudsmännen
— militieombudsmannens ämbetsområde såsom omfattande
tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skola tillämpas,
förutom i militära mål, av »ämbets- och tjänstemän med avlöning från de
till försvarsväsendet anslagna medel» och detta stadgande har oförändrat
överförts till den föreslagna för ombudsmännen gemensamma instruktionen.
Vad till en början angår innebörden av uttrycket »försvarsväsendet»
framgår av förarbetena till den lagstiftning, varigenom militieombudsmansämbetet
år 1915 inrättades, ävensom av bestämmelser i andra delar av militieombudsmannens
instruktion att med nu ifrågavarande uttryck avsetts
försvarsväsendet i mera egentlig mening, d. v. s. vad som även skulle kunna
betecknas såsom det militära försvarsväsendet. Till försvarsväsendet i denna
mening höra alltså icke övriga, i flera fall efter år 1915 tillkomna delar
av det s. k. totala försvaret, såsom civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.
Dessa verksamhetsgrenar ha också i praxis ansetts tillhöra
justitieombudsmannens och icke militieombudsmannens ämbetsområde
och enligt utredningens förslag är det ju även avsett att denna fördelning
alltjämt skall bestå. Även om såsom framgår av det nu anförda olika uppfattningar
kunna råda om vad som allmänt sett bör inläggas i uttrycket försvarsväsendet,
lär det knappast i det sammanhang vari uttrycket här använts
kunna bliva fråga om att tolka detsamma såsom åsyftande annat än
försvarsväsendet i nu angivna mera begränsade bemärkelse. Att införa någon
annan beteckning för militieombudsmannens tillsynsområde än den redan
hävdvunna synes därför knappast påkallat och det är helt visst icke
heller lätt att finna någon annan fullt adekvat beteckning.

Då enligt vad nu angivits militieombudsmannens tillsyn skall avse visst
avgränsat verksamhetsområde, som bestämts med hänsyn till där föreliggande
speciella förhållanden, är det också naturligt att denna tillsyn bör
avse alla ämbets- och tjänstemän i den mån deras verksamhet faller inom
ifrågavarande tillsynsområde, alltså försvarsväsendet i nyss angiven mening.
Den härför ytterligare uppställda förutsättningen alt vederbörande
skall åtnjuta »avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel» måste,
om det ifrågavarande stadgandet skall tillämpas eller ordalagen, innebära
en från rationell synpunkt icke påkallad och säkerligen ej heller avsedd be 12—-561628.

Militieombudsmannens ämbelsberällelse

178

gränsning i den tillsyn som, då det gäller militära förhållanden, bör odelad
ankomma på militieombudsmannen. Såsom exempel på de icke sällan förekommande
fall, där vid en strikt tillämpning av det nu omhandlade stadgandet
tillsynen inom det militära området skulle ankomma icke på militieombudsmannen
utan på justitieombudsmannen, kan nämnas ingripanden
mot befattningshavare, som mer eller mindre tillfälligt av annan statlig
verksamhetsgren ställts till försvarsväsendets förfogande utan att därifrån
uppbära avlöning, eller mot någon som efter eget åtagande oavlönad
fullgör tjänstgöring inom försvarsväsendet. Ytterligare kan nämnas fall där
vederbörandes avlöning icke, åtminstone ej i budgetteknisk mening, utgår
från något för ändamålet anvisat anslag. Så är förhållandet exempelvis beträffande
befattningshavare vid försvarets fabriksverk, vilket icke, frånsett
vissa utgifter av beredskapskaraktär, för sin verksamhet åtnjuter några
anslag på driftbudgeten och därför avlönar sina anställda med anlitande
av i verksamheten inflytande inkomster. Militieombudsmannen har likväl
ansett det uppenbart att det varit avsett att ålägga honom och icke justitieombudsmannen
tillsyn över försvarets fabriksverk (se bl. a. ämbetsberättelsen
1955 s. 9 och 1956 s. 129). Med hänsyn till vad nu anmärkts synes
det lämpligt att i det föreslagna stadgandet uttrycket »ämbets- och tjänstemän
med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel» utbytes mot
»ämbets- och tjänstemän inom försvarsväsendet».

Vidkommande frågan om fördelningen mellan ombudsmännen av del
enligt utredningens förslag nytillkommande tillsynsområdet, d. v. s. tillsynen
över dem, som med ämbetsansvar fullgöra uppgifter av i stort sett
icke statlig karaktär, torde såsom utredningen funnit under militieombudsmannens
inseende böra ställas de, som med nämnt ansvar verka inom organisationer
vilkas verksamhet är nära ansluten till försvarsväsendet, såsom
Föreningen svenska röda korset, Riksförbundet Sveriges lottakårer
och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, medan det nytillkommande
tillsynsområdet i övrigt bör vara underställt justitieombudsmannen. Med
hänsyn till dessa organisationers nära samverkan med försvarsväsendet bär
det framstått som en brist att tillsyn ej kunnat i förekommande fall (se
bl. a. utredningens betänkande s. 99) utövas med avseende å åtgärder från
organisationernas sida som berört försvarsväsendet. — Angivandet i instruktionen
av den personkrets varom här är fråga bar av utredningen föreslagits
skola ske genom användande av uttrycket »dem som under ämbetsansvar
verka inom stiftelser och kårer, som äro försvarsväsendet närstående».
I betänkandet anmärkes att uttrycket »försvarsväsendet närstående»
vore något vagt men att utredningen ej kunnat finna något bättre.
Enligt min mening skulle större tydlighet vinnas, om organisationernas ändamål
alt samverka med försvarsväsendet mera betonades. Härjämte torde
det använda uttrycket »kårer» kunna leda till en alltför snäv gränsdragning
i lörevarande avseende, särskilt för den enskilde som bar att ur instruktionen
utläsa området för militieombudsmannens ämbetsutövning,
och synes böra utbytas mot »sammanslutningar». I enlighet med vad nu

179

sagts torde ullrycket »dem som under ämbelsansvar verka inom stiftelser
och kårer, som äro försvarsväsendet närstående» lämpligen böra utbytas
mot »dem som under ämbetsansvar fullgöra uppgifter inom sammanslutningar
eller stiftelser, vilka samverka med försvarsväsendet». Den sålunda
föreslagna avfattningen torde av det nytillkommande området för ombudsmännens
verksamhet täcka de delar, som genom uttrycklig bestämmelse
i instruktionen böra föras under militieombudsmannens tillsyn. Därest i
övrigt det i visst fall skulle visa sig att något redan förefintligt eller annat
avsnitt av det nytillkommande tillsynsområdet är av beskaffenhet att närmast
tillhöra militieombudsmannens och ej justitieombudsmannens verksamhet,
torde detta kunna tillgodoses med utnyttjande av den möjlighet
till jämkning av beliörighetsgränsen ombudsmännen emellan som beredes
genom det i 1 § tredje stycket upptagna stadgandet.

Enligt It § i instruktionsförslaget skall det, om till ombudsman anmäles
eller i något hos honom anhängigt ärende eljest framställes påstående
eller yppas misstanke om att någon som för sin ämbetsutövning står under
ombudsmannens tillsyn begått brott utom tjänsten, under viss angiven förutsättning
åligga ombudsmannen att till behörig åklagarmyndighet överiämna
till ärendet hörande handlingar av betydelse för sakens bedömande.
I den i betänkandet (s. 100—105) lämnade motiveringen för det sålunda
föreslagna stadgandet framhålles inledningsvis hurusom inom de olika ämbetsområden,
som ombudsmännen ha sig anförtrodda, tillämpats sinsemellan
avvikande principer beträffande vidarebefordrande till allmän åklagare
av inkomna anmälningar om brott som av tjänstemän begåtts utom tjänsten.
Det erinras sålunda att sådana till justitieombudsmannen inkomna anmälningar
icke föranlett någon dennes åtgärd utan omedelbart avskrivits,
medan militieombudsmannen för sin del ansett sig böra under vissa förutsättningar
till behörig åklagarmyndighet vidarebefordra dylika anmälningar.
I anslutning till vad sålunda framhållits må i någon mån närmare
belysas de omständigheter under vilka detta ståndpunktstagande från militieombudsmannens
sida torde ha tillkommit. Därvid bör understrykas att,
såvitt för nuvarande innehavaren av militieombudsmansämbetet är känt,
endast mera sällan torde ha förekommit fall där fråga varit om brott,
vilka utom tjänsten begåtts av befattningshavare som varit underkastade
militieombudsmannens tillsyn. Att det oaktat den föreliggande frågan på
sätt som framgår av betänkandet blivit föremål för ett principiellt ståndpunktstagande
från militieombudsmannens sida torde ha sin grund däri
alt militieombudsmannen haft anledning överväga samma spörsmål i andra
alltemellanåt förekommande fall, där det ävenledes uppkommit fråga
huruvida till behörig åklagarmyndighet borde vidarebefordras hos militieombudsmannen
framkomna påståenden om brott, vilkas beivrande icke
ankommit på militieombudsmannen. Det har härvid framförallt gällt brottsliga
förfaranden av sådana krigsmän — värnpliktiga och fast anställda av
lägre än furirs grad eller tjänsteklass — som icke varit underkastade äm -

180

betsansvar och därför ej heller stått under militieombudsmannens tillsyn,
och mestadels har det då varit fråga om överträdelse av eller försummelse
i fullgörandet av någon särskild militär eller annan tjänsteplikt som vederbörande,
utan att vara underkastad ämbetsansvar, haft sig ålagd. Då den
mot vilken påstående om brottsligt förfarande i dessa fall riktats icke statt
under militieombudsmannens tillsyn, har militieombudsmannen icke heller
varit befogad att låta verkställa utredning rörande den förmenta brottsligheten
och det har alltså ankommit på militieombudsmannen att även ulan
tillgång till sådan utredning fatta ståndpunkt till frågan huruvida det från
allmän synpunkt eller av andra skäl funnits anledning att bringa de lämnade
uppgifterna till behörig åtalsmyndighets kännedom. Därvid har bland
annat fått beaktas att vid av denna myndighet därefter åstadkommen utredning
uppgifterna kunde befinnas vara mer eller mindre grundlösa. Vid
dessa överväganden ha efter hand framkommit vissa vedertagna normer
lör bedömandet av huruvida sådant vidarebefordrande borde ske eller ej,
varvid bland annat tagits till riktlinje att uppgifter som redan från början
kunde bedömas såsom uppenbart obefogade icke vidarebefordrats. Dessa
normer ha funnits böra på motsvarande sätt tillämpas även vid uppkommen
fråga om förutsättningarna för att till behörig åklagarmyndighet vidarebefordra
anmälan om att någon, som för sin ämbetsutövning står under
militieombudsmannens tillsyn, begått brott utom tjänsten.

Tillämpandet av en sådan praxis som den nu berörda har enligt det
bedömande som från militieombudsmansämbetets sida ägnats förevarande
fråga icke ansetts kräva något stöd av särskilt stadgande i instruktionen;
detta föranleder självfallet i första hand från min sida det uttalandet att
icke heller för ett bibehållande av denna praxis torde erfordras stöd av
någon föreskrift i instruktionen. Det synes emellertid på goda skäl kunna
antagas att en föreskrift i enlighet med vad som föreslagits skulle i sin
män bidraga till åstadkommande av större enhetlighet och stadga i de bedömanden
varom nu är fråga. Genom en dylik föreskrift skulle vinnas icke
endast att vissa särskilda däri avsedda fall, beträffande vilka speciella synpunkter
kunna göra sig gällande, bliva föremål för en mera noggrann reglering
utan även att därigenom tillika gives en allmän anvisning om att det
utan hinder av den i 96 § regeringsformen gjorda avgränsningen av vederbörande
ombudsmans verksamhetsområde bör åligga honom att alltefter
omständigheterna medverka till att framkomna påståenden om brott, som
ombudsmannen icke kan själv beivra, bliva vidarebefordrade till behörig
åklagarmyndighet. Att det föreslagna stadgandet bör fattas såsom innebärande
även en dylik anvisning torde med all tydlighet framgå av del i
betänkandet (s. 104) gjorda uttalandet att en sådan skyldighet för ombudsman,
som avses med stadgandet i fråga, ej påkallade ändring av 96 § regeringsformen
liksom även av vad i betänkandet (s. 105) anförts beträffande
fall, där hos ombudsman uppdagas eller påstås brottsligt förfarande av
enskilda. På grund av vad nu anförts och med hänvisning i övrigt till vad
i det töljande framhålles finner jag mig böra tillstyrka att i instruktionen
upptages ett stadgande av föreslaget innehåll.

181

Såsom i belänkandet anmärkes kan det, om och i den mån ombudsman
ålägges att vidtaga åtgärd som avses i nu berörda stadgande, icke ifrågakomrna
alt vad han därutinnan åtgör för honom föranleder ansvar enligt
13 kap. 7 § strafflagen; det ansvar för falsk angivelse eller falsk tillvitelse,
som eventuellt kan inträda enligt detta lagrum, kommer då att drabba den
som hos ombudsmannen framställt det ogrundade påståendet. Om icke
även andra än i det föreslagna stadgandet särskilt angivna fall bliva föremål
för motsvarande reglering, föranleder visserligen detta att det straffrättsliga
ansvaret för lämnade oriktiga uppgifter kan bliva att bedöma efter
olika grunder allteftersom ombudsmannen haft eller icke haft sig ålagd
sådan skyldighet som avses i det ifrågavarande stadgandet. Detta förhållande
synes emellertid knappast vara av beskaffenhet att böra tillmätas
någon praktisk betydelse. Härvidlag bör framförallt beaktas att ansvar för
falsk angivelse icke kan ifrågakomma med mindre uppsåt förefunnits att
få en till det påstådda brottet oskyldig ådömd straff samt att ansvar för
falsk tillvitelse inträder endast under förutsättning att vederbörande antingen
med uppsåt lämnat eller begagnat sanningslösa uppgifter i saken
eller därvid förfarit med grov oaktsamhet. Även om det ansvar som kan
ifrågakomma enligt 13 kap. 7 § strafflagen icke, på sätt som avsetts komma
att ske genom nu omförmälda instruktionsstadgande, jämväl i andra förekommande
fall uteslutande lägges å uppgiftslämnaren, måste det med hänsyn
till vad nyss anmärkts helt visst praktiskt sett anses uteslutet att ombudsman
som, efter att ha konstaterat att lämnade uppgifter icke kunna
anses uppenbart ogrundade, till vederbörande åklagare vidarebefordrar i
saken föreliggande handlingar skulle därigenom kunna med fog bliva utsatt
för något med stöd av nyssnämnda lagrum mot ombudsmannen riktat
påstående. Såvitt gäller uppgiftslämnaren är vidare att beakta att — om
och i den mån av nu omförmäld anledning straffbestämmelserna i 13 kap.
7 § icke bliva tillämpliga — för uppgiftslämnaren i stället föreligger ansvarsskyldighet
enligt bestämmelserna i 16 kap. strafflagen om ärekränkning.
Det synes kunna förutsättas att sistnämnda straffbestämmelser skola,
såsom hittills torde ha varit fallet, erbjuda erforderligt skydd gentemot
mindre nogräknade uppgiftslämnare.

I 12 § av instruktionsförslaget har upptagits ett stadgande av innehåll
att det åligger ombudsman alt biträda klagande med utredning om enskilt
anspråk på grund av ämbetsbrott, oaktat straff för brottet förfallit; sådan
skyldighet skall dock ej föreligga om anspråket är preskriberat eller, då
talan därom skall upptagas av underrätt, om det måste anses vara av ringa
betydelse för klaganden att hans talan vinner prövning.

I motiven till del sålunda föreslagna stadgandet framhålles (s. 108) att,
vare sig saken skall upptagas av underrätt eller omedelbart av högre rätt,
någon undersökning självfallet icke skall av ombudsmannen igångsättas
därest det enskilda anspråket är uppenbart ogrundat. I anslutning till
delta uttalande torde böra framhållas att, huru än frågan om befogenheten

182

av anspråket från början bedömes, det i nu åsyftade fall icke för ombudsmannen
kan föreligga något hinder att såsom en inledande åtgärd föranstalta
om undersökning i den utsträckning ombudsmannen kan finna påkallat
för ett närmare bedömande av huruvida fog finnes för en mera ingående
utredning. Det bör nämligen beaktas att här, till skillnad från de
fall som avses ill § av instruktionsförslaget, är fråga om utredning med
anledning av påstående om något förelupet fel inom det område, som är
underställt ombudsmannens tillsyn. För militieombudsmansämbetets del
har i sådana fall som de ifrågavarande erfarenheten givit vid handen att
det icke sällan redan på grundval av sådan förberedande undersökning kunnat
med erforderlig tillförlitlighet bedömas att det framställda anspråket
varit obefogat.

Inom militieombudsmannens verksamhetsområde ha alltemellanåt förekommit
sådana fall som åsyftas med det nu berörda stadgandet. Merendels
ha dessa fall gällt av värnpliktiga framställda anspråk på ersättning med
anledning av skada eller sjukdom som uppkommit under militärtjänstgöring,
och det har då oftast förhållit sig så att vederbörande, innan sådant
anspråk framställts, kommit i åtnjutande av ersättning av allmänna medel
enligt militärersättningsförordningen men vid sedermera — i första
hand av riksförsäkringsanstalten — verkställd prövning befunnits icke vidare
vara berättigad till ersättning enligt de särskilda förutsättningar härför
som gälla enligt nämnda förordning eller i varje fall fått vidkännas
minskning av tidigare utbetalade belopp. Det torde under nu angivna förhållanden
kunna vara i viss mån förklarligt om vederbörande, därest han
tilltror sig kunna göra gällande att hans fall är att tillskriva vållande av
någon som i sin tjänsteutövning på ett eller annat sätt haft befattning därmed,
anser sig icke böra underlåta att även i ett jämförelsevis sent skede
framställa det anspråk på fullt skadestånd, vartill han kan vara berättigad.
I betraktande av att i sådana fall som de nu berörda regelmässigt även torde
uppkomma fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med anledning av
det förmenta felet, skulle det helt visst framstå såsom i hög grad otillfredsställande
om icke den enskilde, utan avseende å att straffanspråket blivit
föremål för preskription, hade möjlighet att genom ombudsmannen erhålla
biträde för sakens vidare utredande. Det synes härvidlag även böra beaktas
att ombudsmannen har att fullgöra åligganden icke endast i egenskap
av åtalsmyndighet utan även såsom jämväl på annat sätt verksam tillsynsmyndighet
inom det honom anvisade ämbetsområdet.

I detta sammanhang kan vidare framhållas att, även om det enskilda anspråket
väc.kes i nära anslutning till den händelse som närmast är grundläggande
för anspråket i fråga, för det inträffade ådraget straffansvar likväl
kan vara preskriberat. Såsom exempel härpå kan hänvisas till ett i militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1952 s. 190 ff. refererat ärende. Omständigheterna
voro i detta fall följande. Vid skjutning, som på hösten
1948 företogs med en på ett örlogsfartyg uppställd automatkanon, lossnade
kanonen under pågående eldgivning från angöringen vid däcket och

183

föll omkull, varvid genom fortsatt, automatiskt avgående eld från kanonen
tre av besättningen dödades och åtskilliga skadades. Ersättningskrav anmäldes
utan omgång av vissa av de skadade. Vid verkställd utredning befanns
till en början att händelsen varit att tillskriva vissa bristfällighetcr
i den till kanonen hörande fastgöringsanordningen samt att ansvar för det
inträffade icke kunde läggas vare sig å någon av fartygsbefälet eller annan
ombordvarande eller å någon som eljest haft att taga befattning med kanonen
sedan den år 1944 blivit flyttad till sin senaste uppställningsplats å
fartyget. Vid därefter fortsatt utredning — dåmera kunde icke bliva fråga
om straff med anledning av vad som förekommit år 1944 och tidigare —
framkom att en varvsförman, som haft tillsyn över det år 1944 verkställda
arbetet med fastsättningsanordningens uppmonterande, underlåtit att tillse
att fastsättningsanordningen utfördes i enlighet med föreliggande ritningar.
I anslutning till vad sålunda framkommit uttalade militieombudsmannen
vid ärendets avgörande att den åsyftade varvsförmannen funnits ha blivit
ansvarig för att kanonens fastgöringsanordning varit bristfällig samt att i
enlighet med gällande praxis kronan genom varvsförmannens försummelse
— för vilken straff var förfallet innan den av olyckan föranledda utredningen
förelåg — torde ha ådragit sig alltjämt bestående ersättningsskyldighet
gentemot de skadelidande. — Enligt av Kungl. Maj:t sedermera meddelat
beslut utanordnades ersättningar med anledning av de framställda
skadeståndskraven.

Av det anförda torde framgå att inom militieombudsmannens verksamhetsområde
i nu ifrågavarande hänseende redan införts en praxis, som i
stort sett torde ansluta sig till de i det föreslagna instruktionsstadgandet
angivna riktlinjerna. Ehuru det såvitt gäller militieombudsmannens ämbetsområde
vid sådant förhållande knappast torde förefinnas något påtagbart
behov av ett sådant stadgande, finner jag likväl av utredningen anförda
skäl tala för att förslaget även i nu förevarande del genomföres.

I instruktionsförslaget ha i 28—30 §§ och 31 § andra stycket upptagits
vissa bestämmelser rörande tjänstgöringstider å ombudsmännens expeditioner,
tider för expeditionernas öppethållande för allmänheten ävensom
ordningen för beviljande av ledigheler in. in. De sålunda föreslagna bestämmelserna
ha i huvudsak utformats efter förebilder som hämtats från
den av Eders Kungl. Maj :t den 7 januari 1955 utfärdade allmänna verksstadgan.
Någon motsvarighet till dessa synnerligen detaljerade bestämmelser
finnes i stort sett icke i de för ombudsmännen för närvarande gällande
instruktionerna. Enligt min uppfattning kan det icke anses påkallat att genom
bestämmelser i den blivande instruktionen reglera frågor av det slag
det här gäller; snarare synes det kunna ifrågasättas om det överhuvudtaget
kan vara lämpligt att jämsides med stadganden som i väsentliga hänseenden
reglera ombudsmännens ställning och arbetsuppgifter belasta instruktionen
med detaljbestämmelser i ämnen av ifrågavarande slag. Vid
avgöranden i bär avsedda frågor böra givetvis även för ombudsmansämbe -

184

tenas vidkommande tillämpas samma principer som inom andra jämförliga
grenar av statsförvaltningen och det torde helt visst också kunna förutsättas
att detta utan särskilda föreskrifter skall iakttagas. Någon anledning
att icke låta bestämmandet i sådana frågor fortfarande ankomma på ombudsmännen
torde så mycket mindre vara för handen som, därest i något
särskilt hänseende skulle yppas behov av instruktionsmässig reglering, därutinnan
erforderliga föreskrifter torde kunna efter bemyndigande meddelas
av delegerade för riksdagens verk. Till det nu anförda må tilläggas att det
måhända kan finnas anledning att till en blivande instruktion överföra den
i 20 § första stycket i justitieombudsmannens och 16 § första stycket i militieombudsmannens
instruktion meddelade föreskriften att ombudsmans
expedition skall vara förlagd till huvudstaden och hållas öppen för allmänheten
under tid ombudsmannen bestämmer, vilken föreskrift inarbetats i de
under 29 § i instruktionsförslaget upptagna bestämmelserna.

I enlighet med vad ovan anförts kan jag, med det undantag som föranledes
av nyss angivna förbehåll, icke tillstyrka vad utredningen föreslagit om
införande i en blivande instruktion av nu ifrågavarande i 28—30 §§ och
31 § andra stycket i instruktionsförslaget upptagna bestämmelser.

Beträffande av utredningen föreslagna ändringar i avseende å militieombudsmansämbetets
personalorganisation kan jag hänvisa till vad i detta
hänseende anförts i en i betänkandet (s. 122 ff.) återgiven skrivelse som
jag tidigare tillställt utredningen. Såsom av denna skrivelse närmare framgår
äro, oaktat utredningens förslag icke syftar till någon nämnvärd utvidgning
av ämbetets tillsynsområde, de ändringar i personalorganisationen som
utredningen föreslår tvivelsutan väl behövliga om önskvärd intensifiering
av tillsynsverksamheten inom det nuvarande området skall kunna på tillfredsställande
sätt genomföras, särskilt i vad avser försvarets centrala förvaltning.

Utöver vad som framgår av det ovan anförda har jag för militieombudsmansämbetets
del ej funnit anledning till erinran mot utredningens förslag.
Det synes mig dock kunna ifrågasättas huruvida icke viss överarbetning av
instruktionsförslaget bör ske för ernående av bättre systematik och i samband
därmed undanröjande av på sina håll förefintliga smärre otydligheter
av mera formell natur.

185

Yttrande till Konungen över framställning angående utgallring av
handlingar hos arméns centrala intendenturanstalter

Genom remiss den 14 juli 1956 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva yttrande över en av krigsarkivarien i underdånig
skrivelse den 6 i samma månad gjord framställning angående utgallring av
handlingar hos arméns centrala intendenturanstalter. Med anledning härav
avgav militieombudsmannen den 5 november 1956 följande yttrande.

Såsom framhålles i krigsarkivariens skrivelse må jämlikt kungörelse den
8 september 1924 till statsförvaltningen hörande verk och myndigheter icke
utgallra, förstöra eller eljest avhända sig arkivalier i andra fall än då dylik
åtgärd må vara i särskild författning stadgad eller Eders Kungl. Maj :t eljest
därom meddelat föreskrift. Med arkivalier är — i förevarande hänseende
— att förstå offentliga och hemliga expeditions- och arkivhandlingar
samt andra därmed jämförliga tjänstehandlingar.

Genom Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1951 ha föreskrifter
givits angående utgallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter.
Denna kungörelse avser truppförband och vissa staber samt sådana
enheter, vilkas organisation motsvarar eller nära ansluler sig till förbandens.
Bland dessa enheter ingå icke arméns centrala intendenturanstalter.

I krigsarkivariens förenämnda skrivelse föreslås nu utfärdandet av bestämmelser
rörande utgallring av handlingar hos arméns centrala intendenturanstalter.
De föreslagna bestämmelserna — vilka synas vara avsedda att
utfärdas i form av en Eders Kungl. Maj :ts skrivelse — ansluta sig nära till
de föreskrifter som meddelats genom ovan omförmälda kungörelse av den
22 juni 1951. Olikheter, betingade av bland annat intendenturanstalternas
speciella organisation, ställning och uppgifter, finnas dock. I vissa avseenden
har det ansetts möjligt att förorda en ännu hårdare gallring än vad
kungörelsen medgiver. Från krigsarkivarien har inhämtats att föreskrifter,
motsvarande dem som innefattas i 1951 års kungörelse, avses komma att
efter hand föreslås även beträffande andra av kungörelsen icke berörda
myndigheter på samma sätt som redan skett i fråga om de för försvarets
fabriksverk år 1952 samt tygstationerna och signalverkstaden i Sundbyberg
år 1955 utfärdade särskilda gallringsbestämmelserna.

Krigsarkivariens förevarande framställning giver icke anledning till någon
erinran från min sida.

186

Sakregister

till militieombudsinannens åren 1950—1957 avgivna
ämbetsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar in. in., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — hemlighållande av handlingar i upphandlingsärende,
1955 s. 158; — vissa spörsmål angående hemligstämpling av den i 21 §
förundersökningskungörelsen omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s.
115; — fråga om avskaffande av den inom försvaret rådande ordningen
att förse böcker och därmed jämförliga handlingar med anteckningen »Endast
för tjänstebruk», 1957 s. 144; — lagligheten i visst fall av förbehåll
att handling skulle behandlas såsom förtrolig och delgivas endast vissa
befattningshavare, 1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk upprättad
promemorias beskaffenhet av allmän handling samt huruvida hinder för
dess utlämnande förelåg, 1953 s. 124; — av militär chef upprättade
vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar äger således taga
del och göra avskrift därav, 1954 s. 205; — fråga huruvida användande i
vissa fall av handbrev varit förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om allmänna handlingars offentlighet, 1954 s. 214; — fråga
om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet åsidosättas genom
användande av handbrev, 1954 s. 250; — vissa spörsmål angående
ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av handlingar rörande
befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya sekretessföreskrifter
för försvarets leverantörer m. fl., 1957 s. 123. Jfr Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — dröjsmål med ingivande av anmälan rörande
militärt brott, 1957 s. 41; — se även Militärförhör.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o.
1955 s. 101; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — två särskilda arreststraff ålagda i
stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål rörande straffarrestants
sysselsättande med arbete under arresttiden. 1957 s. 74; — se
även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff. Jfr
Arrestantkort, Fullföljd.

187

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,
t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; —- innebörden i vissa hänseenden
av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203 o. 1956 s. 86; — fråga angående
omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247
o. 1953 s. 236.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.
Jfr Traktamente.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; — delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål,
Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil. användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även
1957 s. 27; •— se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

188

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — formen för samt avfattningen och delgivningen "av beslut

om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; _

fråga om utfärdande av bestämmelser angående disciplinärt ansvar för
vissa civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202, jfr även 1956 s.
91; — se även Polismyndighet.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232. Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — två särskilda arreststraff
ålagda i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning
för bestraffning i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat
militärt mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; —
avfattningen av straffbeslut i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen
avsett, 1951 s. 83 o. 202, 1955 s. 99 o. 1956 s. 84, jfr även"l956
s. 88; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196; — ansvarsfråga
kan ej upptagas till prövning i disciplinär ordning sedan åklagaren
beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97, jfr även 1956 s. 89—90; — bestraffningsberättigad
befattningshavare som meddelat beslut i disciplinmål
skall egenhändigt underteckna beslutet, 1956 s. 91; — se även Anmälan,
Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare som har lägre
tjänsteställning än regementsofficer att utöva besiraffningsrätt, 1951
s. 193 o. 1956 s. 78; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef
för krigsorganiserat förband, 1954 s. 94; — fråga huruvida bestraffningsberättigad
befattningshavare undandragit sig att i den utsträckning som
bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt, 1956 s. 93; — fråga huruvida
sådan befattningshavare ägt överlämna mål till chefen för det förband
där den misstänkte var truppregistrerad, 1957 s. 32; — se även Civil
befattningshavare, Infanteribefälhavare. Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom, av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å
krigsman, 1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — underlåtenhet alt i rätt lid avsända

189

domsbevis till militär myndighet, 1954 s. 99; — se även Fullföljd. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.
1957 s. 32; — se även Fullföljd, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144; — angivandet
i straffbeslut vid utevarobrott av tiden för bortovaron är av betydelse
för bestämmandet av eftertjänst för den dömde, 1956 s. 86; —
fråga om ändrade bestämmelser rörande värnpliktigas fullgörande av eftertjänst,
1956 s. 181 o. 1957 s. 143.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130; — se även
Rättegångskostnad, Skadestånd.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; —- vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantcring av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogscrbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; — se
även Representation, Vakttjänst.

190

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flygning, se Övningsflygning.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i tjänst,
oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28 o. 1957 s. 15; — militärläkare har underlåtit att i anseende till
innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrältavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96; — beslag å och förverkande
av spritdrycker in. in. vid fylleri, 1957 s. 44; — åtgärder i samband
med beivran av fylleriförseelser under kryssaren Gotlands vinterexpediiion
1948—49, 1950 s. 377.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. afl avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och del civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt

191

för statens tjänstemän, 1951 s. 127; —• yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 24 o. 1956 s. 15; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra den misstänkte,
1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och förhöra
värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande hänsyn
från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

Förkommen materiel, se Ersätlningsmål, Kroppsvisitation.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförliållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirinelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål. 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjlitas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153,
1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i
samma paragraf om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953
s. 94 o. 1957 s. 32; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare
utan giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan
råder om eu gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och
för sig i regel icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s.
101; — angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare alt i
disciplinmål, där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om
ändring i 13 § förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål
rörande hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det
åligger att jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta
vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; ~ fråga huruvida mål kunnat

192

avgöras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt
brukande, 1957 s. 27; — se även Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — se även Arrestantkort, Avlöning.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185; — gallringsbara rättsvårdshandlingar böra i regel förvaras
för sig, 1955 s. 126.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av
sin kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds
befogenheter, 1957 s. 172.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handräckning, jfr Tävlingar.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;
— vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark
kyla, 1957 s. 86.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförhör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104.

193

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av lians tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se även
Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr Eftertjänst.

Instruktion, se Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttrande över betänkande angående justitieombudsmannainstitutionen
m. in., 1957 s. 176.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff för
vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat kasernområde,
1956 s. 74. Jfr Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; •—■ se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klagotid, se Fullföljdstid.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa, tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139 o. 1957 s. 103.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188. Jfr Våld.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

13 -561628. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

Kulsprutepistol, se Vakttjänst.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — se även Ohörsamhet mot vakt, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — kroppsskada till följd av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till förhindrande av
att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig blivande tjänstgöringsskyldighet
genom vägran att medverka vid läkarundersökning för
prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — fråga om
i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar om fortsatta
undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1957 s. 94; — underlåtenhet
av militärläkare att företaga tillräckligt ingående undersökning
av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21; — se även Inskrivningsförordningen,
Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation, Tystnadsplikt.

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463 o. 1957 s. 176; — ifrågasatta ändringar av militieombudsmansämbetets
personalorganisation, 1956 s. 193 o. 1957 s. 184;
— fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens ämbetsberättelser,
1950 s. 470.

195

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
192, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder av
militära myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av hovrätt
vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om gemensam
handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över beslut i
disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart
anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om
sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; — sc även
Anmälan, Beslut, Dom, Fullföljd, Förundersökning, Prövningstillstånd,
Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning, Åklagare, Åtal.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga åtgöranden
från förhörsledares sida, 1955 s. 24; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152 o. 1957 s. 79.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, angående anteckning i militärt straffregister av straffföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt
för personundersökare i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956
s. 109.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31; — av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s.
18 o. 1955 s. 151. Jfr Tävlingar.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69.

Motorfordon, so Bil, Kasernområde, Olovligt brukande, Parkeringsförbud,
Trafikmål, Transport.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

13+ -56/6 28. Mil it ieombudsm armens ämbctsberättelse

196

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar
nöjdförklaring, 1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomina

då arreststraff ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; _

nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24 o. 1956 s. 15.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96; — beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet i
tjänsten, 1957 s. 44; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.
Jfr Spritdrycker.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o.'' 144, 1955 s. 24, 1956 s. 15 o. 61;
— gränsdragningen mellan oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen,
förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt
18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; — över ett av utredningen avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning"för viss utbildning, 1952 s.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande

197

av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning med
raketgevär, 1955 s. 76.

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957 s. 47.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

Sekretessföreskrifler, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

198

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — innebörden i visst fall av sjukredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal
bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — skyldighet för truppbefäl att ställa sig till
efterrättelse av förbandsläkare meddelade föreskrifter med avseende å
personalens sjukredovisning, 1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste
läkaren vid förband har skyldighet tillse att övriga läkare vid förbandet
få del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen,
1953 s. 132; — författningsenligheten av viss order om sjukredovisning
av flygtekniker, 1955 s. 139;—fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats
för vård i hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig
skyldig till tjänstefel eller undanhållande, 1956 s. 143; — vissa spörsmål
rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av sjukredovisningshandlingar,
1957 s. 107.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård,se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Tävlingar.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76;
vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s. 273; vid provskjutning med
kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad
skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter för
ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135; — se även
Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig yinpning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker in. in. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

199

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; — fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Militärhäkte, Pansarskott, Raketgevär, Simövningar, Skadestånd,
Skjutning, Sprängmedel, Stridsvagn, Vakttjänst, överskeppning.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; -—
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; — upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953
s. 87; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten vid kompani
kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad kompanichef, uppdragas
åt högre chef, 1957 s. 43; — se även Tillrättavisningsförteckning,
Vapenfria värnpliktiga. Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; -— tillvägagångssätt
för antecknande av anmärkningar framkomna vid granskning
av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning
bör ej införskaffas i disciplinmål eller annat militärt
mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordrats till arbete som,ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.
1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg Tjänstebil,

missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18 o. 1955 s. 151, jfr även 1957
s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel eller
egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27. Jfr Oskickligt beteende, Simulation,

200

Undanhållande, övergivande av post. Se även Civil befattningshavare,
Olämpligt uppträdande, Tilltalsord, Tävlingar.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Traktamente.

Tjänsteutövning, se Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, se Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138. Jfr Traktamente.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är tilllämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s. 144;

— se även Sprängmedel.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tyckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order
ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i enskild
förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående utspridande
av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 278;

— se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107.

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103; — vissa
spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i stark kyla, 1957
s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 1951
s. 84; — se även Kommendering.

201

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146 o. 1956 s. 143; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel),
1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 §
strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även övergivande
av post. Jfr Eftertjänst.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av upphandlingsärende,
1955 s. 158 o. 1956 s. 129.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; — i tillrättavisningsförteckningen
skall angivas vilket område utegångsförbudet
avser, 1951 s. 204.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — se även Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104 o. 1955 s. 131; — se även
Tillrättavisning, övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av en föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägandc dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger slraffarbetsclier
fängelsestraff, 1955 s. 118; — verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274 o. 1956 s.
117; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående införpassning
till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig för undergående
av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett arreststraff om

202

femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts
med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952
s. 176; — förordnande att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast
i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178; — bestraffningsberättigad
chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad föreskrift att arreststraff
skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118; — vissa spörsmål
rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957
s. 74; — åtgärder för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den
dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet
icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — innebörden vid sammanläggning
av arreststraff av uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma p å
en gång till verkställighet», 1955 s. 116; — frågor om verkställande med
eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff
eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande
om verkställighet efter avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning
av strafftid vid avbrott i verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191;
— arrest utan bevakning (enligt den numera upphävda strafflagen för
krigsmakten), 1950 s. 32; — verkställighet av arreststraff i samband med
krigsförbandsvisa repetitionsövningar, 1953 s. 267; — felaktigt förfarande
vid handläggning av ansökan om uppskov med verkställighet av arreststraff,
1955 s. 110; — se även Arreststraff, Militärhäkte. Jfr Nöjdförklaring.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på frilid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67 o. 1955 s. 15; —
gränsdragningen mellan 26 kap. 7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman)
och 10 kap. 1 § samma lag (våld eller hot mot tjänsteman), 1957
s. 26.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — vissa spörsmål om straffbeläggande av värn -

203

pliktigs underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen order om
tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; —
fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166; —
angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning,
1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — utvidgning
av väckt åtal, 1956 s. 103; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj:t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; —■
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — se även Verksstadga.

Örlogsfartyg, se Fartyg.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185; — tillämpning av straffbestämmelsen för övergivande
av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s. 92; — underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att
bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för övergivande av post och undanhållande,
1952 s. 148; —- straff mätning vid ådömande av ansvar för övergivande
av post under fredstid, 1955 s. 92.

Överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s. 124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

övningsuppehåll, jfr Traktamente.