MILITIEOM BUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1949:Mo)

MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1949

STOCKHOLM 194 9

1S A A C MAHCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
488380

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse lör militieombudsmansämbetets förvaltning.............. 7

Redogörelse lör anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1 o. 2. Åtal mot fartygschef och vakthavande officer å fartyg för onykterhet i tjänsten 13

3. Åtal mot regementsintendent för underlåtenhet att inom föreskriven tid inventera
utlämnat förskott och att till regementschefen omedelbart göra anmälan

om brist i redovisningen................................................ 16

4 o. 5. Sedan till försvarsområdesbefälhavare inkommit anmälan mot kompanichef
för fylleri under allvarliga omständigheter, har av försvarsområdesbefälhavaren
icke företagits annan utredning än att kompanichefen hörts, varefter denne av
försvarsområdesbefälhavaren tilldelats tillrättavisning i form av varning. Åtal
härför mot försvarsområdesbefälhavaren och mot auditören, som vid ärendets
handläggning biträtt försvarsområdesbefälhavaren.......................... 17

6. Underlåtenhet av krigsfiskal att, sedan till krigsrätt hänskjutits fråga om ansvar

å underbefäl för misshandel mot underordnad krigsman, verkställa den utredning
som varit påkallad..................................................... 52

7. Åtal för obehörig påtryckning för att förmå underlydande att icke anföra klagomål
................................................................... 66

8. Dröjsmål av kompanichef med handläggning av anmälan mot furir för miss firmelse.

............................................................... 73

9. Åtal mot reservofficer för misshandel av underordnad krigsman m. m. (I).

Felaktig handläggning av anmälan, som av den förfördelade härom gjorts till
vederbörande förbandschef (II)........................................... 78

10. Missfirmelse mot underordnad krigsman.................................. 95

11. Åtal mot löjtnant i flottans reserv för missfirmelse och brist i anständigt uppförande
................................................................ 97

12. Åtal mot styckjunkare för missfirmelse mot underordnad krigsman samt brist

i anständigt uppförande................................................. 101

13. Olämpligt uppträdande av löjtnant vid flygvapnet......................... 104

14. Dagofficer, som beordrat värnpliktiga vilka icke ätit upp sina matportioner att
sedan matsalen stängts medföra sina tallrikar till annan lokal och där kvarbliva
tills portionerna uppätits, har ansetts härigenom ha överskridit sin befogenhet 105

15 o. 16. Bristande säkerhetsåtgärder vid skjutövning.............................. 109

17. Försummelse av tygmästare att tillse att vid försäljning av kasserade kulsprutor

såsom skrot dessa i tillfredsställande omfattning demolerats................. 123

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. l*''råga om lydnadspliktens omfattning i vissa fall.......................... 133

2. Förutsättningar för tillsägande av förvarsarrest........................... 137

3. Fråga om befogenhet för militär ordningspatrull att för olämpligt uppträdande
å järnvägsstations område omhändertaga på obestämd tid hempermitterad

Sid.

värnpliktig, som stått i begrepp att såsom enskild färd företaga avresa från
förläggningsorten....................................................... 147

4. Angående behörighet för militär chef att ålägga vid militärt förband anställd
civil arbetare att till kronan utgiva ersättning för skadegörelse å kronans egendom 158

5. Därest flera förseelser som föranleda tillrättavisning samtidigt föreligga till

bedömande, får icke åläggas mer än ett slag av tillrättavisning.............. 160

6. Där en förseelse icke ansetts i och för sig böra föranleda tillrättavisning bör

i regel icke i anledning av en senare förseelse ske en omprövning av den förra
förseelsen. Av militär chef förda minnesanteckningar angående de underlydandes
uppförande...................................................... 161

7. Chef som meddelat underlydande tillrättavisning har, ehuru han ej själv iakt tagit

de ifrågavarande förseelserna, icke lämnat den underlydande tillfälle att
förklara sig. De fel vartill den underlydande gjort sig skyldig ha ej angivits på
tillfredsställande sätt.................................................... 163

8. Där till militärtjänstgöring inkallad värnpliktig i fall som avses i 126 i 4. inskriv ningsförordningen

på grund av sjukdom eller skada, till vilken militärtjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak, befunnits tillfälligt oduglig till krigstjänst,
skall den värnpliktige meddelas besked om sin rätt att kvarbliva i tjänstgöring
samt tillfrågas om sina önskemål härutinnan.............................. 166

9. Sedan genom generalorder föreskrivits att av värnpliktiga vid flottan, som in kallats

till fullgörande av första tjänstgöring, visst antal skall medgivas anstånd
med återstående tjänstgöring, bär uttagning av de värnpliktiga som skola kvarstanna
i tjänst skett genom lottdragning ................................. 174

10. Fråga om premie åt värnpliktig som uttagits till flygförare men skilts från utbildningen
................................................................. 181

11. Rätten för militär personal att åtnjuta förläggning av viss beskaffenhet är

betingad av att vederbörande åvilande tjänsteplikter icke lägga hinder 1 vägen
därför................................................................. 191

12. Angående användande av militär musikkår vid vissa fester och tillställningar 194

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående rätt för militär personal att i uniform deltaga i demonstrationståg 199

2. Angående frågan om reglerna om domstols behörighet i brottmål i vissa fall 200

3. Angående åläggande av anmälningsskyldighet för den som meddelats tillrättavisning
i form av kasern- eller lägerförbud............................... 200

4. Angående tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande

att tills vidare vara byråchef hos justitieombudsmannen eller hos militieombudsmannen.
.......................................................... 201

5. Angående det militära utredningsväsendet................................ 202

6. Angående beskaffenheten av militärhäkte................................. 203

7. Angående föreskrifter om befälhavares åtgärder då straff skall verkställas utan

hinder av att utslaget ej vunnit laga kraft............................... 203

8. Angående upphävande av bestämmelse om kvarhållande utöver kontraktstid

av fast anställt manskap................................................ 204

9. Angående upptagande av nöjdförklaring av häktad m. m.................. 205

10. Angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring av tid för

verkställande av disciplinstraff........................................... 206

It. Angående tillämpning av bestämmelserna om facktjänstgöring för värnpliktiga

; ka"".................................................................. 207

Sid.

12. Fråga om meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av vapenfria
värnpliktiga, som icke stå under militärt befäl....................... 218

13. Fråga om rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplin mål,

där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning och saken
prövas vara av ringa vikt, låta målet förfalla ............................ 223

Yttrande 1 anledning av remiss av förslag till tryckfrihetsförordning.......... 227

Yttrande i anledning av remiss av promemoria angående auditörsinstitutionen

efter revision av det militära rättegångsväsendet............................. 235

Yttrande i anledning av remiss av promemoria angående införande av särskilda
domstolsdräkter........................................................... 236

Yttrande i anledning av remiss av utkast till militär bestraffningskungörelse
med flera författningar........................................................... 240

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1948.

Militieombudsmannen Nils Ivan Regner utnämndes den 1 oktober 1948
att från och med den It oktober samma år vara justitieråd samt avsade sig
av denna anledning den 4 oktober 1948 uppdraget att vara riksdagens militieombudsman
från och med den 11 oktober 1948. På grund av denna avsägelse
övertog jag jämlikt § 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen
i min egenskap av militieombudsmannens ställföreträdare militieombudsmansämbetet.
Den 3 november 1948 utsågs jag till militieombudsman och utsågs
hovrättsrådet Karl Hugo Henkow till min ställföreträdare.

Min företrädare begagnade sig av semester under tiden från och med den
26 till och med den 30 april, från och med den 18 till och med den 28 juni
samt från och med den 19 juli till och med den 21 augusti 1948. Jämlikt 17 §
första stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen har
militieombudsmansämbetet under nämnda tider föreståtts av mig i egenskap
av ställföreträdare för militieombudsmannen.

Inspektionsresor ha av min företrädare företagits till Skaraborgs, Kristianstads,
Hallands, Stockholms och Örebro län. Under dessa resor ha besökts: tredje

militärbefälsstaben;

Göta trängkår;

Karlsborgs luftvärnsregemente;

Karlsborgs tygstation;
ammunitionsfabriken i Karlsborg;

arméns intendenturförråd i Karlsborg med andra intendenturkompaniet;
garnisonssjukhuset i Karlsborg;

Västgöta flygflottilj;

Södra flygbasområdet;

Skånska flygflottiljen;

Hallands regemente;

Hallands flygflottilj;

Hårsfjärdens örlogsdepå;
marinens underofficersskola;
luftvärnsskjutplatsen å Väddö;

Livregementets grenadjärer;

Örebro försvarsområde;

försvarets sjukvårdsförvaltnings centrala förråd i Örebro;
fångvårdsanstalten i Örebro; samt
krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Hallsberg.

Därjämte har min företrädare i Stockholm med omnejd för inspektion
besökt:

Svea ingenjörkår;

inskrivningsförrättning vid Stockholms inskrivningsområde nr 1;
arméns intendenturförråd i Stockholm med första intendenturkompaniet;
Stockholms luftvärnsregemente;

Livregementet till häst;

krigsskolan; samt

vissa i kustflottan ingående fartyg.

Av mig har företagits inspektion av:

Svea flygflottilj;

Roslagens flygflottilj;

Livregementets husarer;

Skaraborgs pansarregemente;

Signalregementets kompani i Skövde;

andra tygkompaniet;

Skövde försvarsområde; samt

Gudhems remontdepå.

Under inspektionresorna ha åtskilliga hemvärnsförråd besökts.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen
och byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen, en intendentursakkunnig
officer samt i vissa fall därjämte en tygsakkunnig officer.
Vid inspektionen av truppförband ha granskats krigsrättsprotokollen, protokollen
angående disciplinära bestraffningar och angående ärenden rörande
förlust av eller skada å krigsmaktens egendom, de militära straffregistren,
anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelser. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården
av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet
av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården.
I samband med inspektionerna av truppförband ha även arrestlokalerna
besökts. Ovan omnämnda besök å allmän fångvårdsanstalt har avsett personer,
som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat
rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1948 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1948 från år 1947

balanserade ärenden till ett antal av............................

Under år 1948 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................

enligt diariet över hemliga ärenden..............................

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1948, utgör
alltså .....................................................

De ärenden, som tillkommit under år 1948, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet................................

klagomål eller framställningar från enskilda......................

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning ............................

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. in.

150

606

763

107

465

Summa 613.

Av de från år 1947 balanserade 150 ärendena ha 40 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 102 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.
Ett ärende tillhörde gruppen »militieoinbudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 7 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1948 ha alltså förelegat 28 ärenden, som inkommit
från myndighet, 147 klagomål eller framställningar från enskilda, 567
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning, samt 21 organisations- och förvaltningsärenden
in. m., tillhopa 763 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats........... 5

utan åtgärd avskrivits.......................................... 57

på grund av återkallelse avskrivits............................. 4

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
................................................. 411

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vun -

nits blivit avskrivna ........................................ 95

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd...................... 20

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef .... 20

föranlett annan åtgärd ........................................ 13

och äro vid 1948 års utgång

under utredning .............................................. 195

på militieoinbudsmannens prövning beroende .................... 33

Summa 763.

Av hela antalet under år 1948 till behandling föreliggande ärenden (763)
ha under året slutbehandlats 613 medan till följande år balanserats 150.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid 1948

års början ännu icke slutligt

prövade ..................................... 4

anhängiggjordes under 1948 ..................................... 18

Summa 22.

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts.................... 16

har under året återkallats ...................................... 1

äro vid årets slut på prövning beroende............................. 5

Summa 22.

Beträffande förvaltningen av militieoinbudsmansämbetet under år 1948
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektionerna komina att överlämnas till vederbörande
utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana
som, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Förutom de mål, för vilka redogörelse sålunda
lämnats i berättelsen, har under året åtal anhängiggjorts dels mot kommendörkapten
av andra graden för missfirmelse mot underordnad krigsman,
dels ock mot auditör, generalmajor och överste för tjänstefel. Beträffande
ett under år 1947 mot en kapten för förolämpning av underordnad anhängiggjort
åtal, för vilket redogörelse ej lämnats i förevarande eller i föregående
års berättelse, får jag meddela att min företrädare — enär den misstänkte
enligt läkarintyg på grund av grov hjärnskada ej kunde anses ansvarig
för de handlingar, för vilka åtal väckts mot honom — beslutat återkalla
åtalet.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha i huvudsak medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1949.

ERIK WILHELMSSON

P. O. Hainer

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1 och 2. Åtal mot fartygschef och vakthavande officer å fartyg
för onykterhet i tjänsten.

Ämbetsberättelserna till 1947 och 1948 års riksdagar innehålla (s. 109 ff.
resp. 16 ff.) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot kaptenen B.
O. Jönsson och löjtnanten T. L. Gisselquist anhängiggjort åtal för oförstånd
i tjänsten. Såsom av redogörelsen framgår yrkade vederbörande krigsfiskal
ansvar å Jönsson och Gisselquist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation meddelade utslag i målet
den 18 september 1946. Stationskrigsrätten fann därvid utrett, att den 23
augusti 1944 ombord å jagaren Nordenskjöld anordnats en middag, vari
deltagit fartygschefen kaptenen Jönsson, förste officeren å fartyget löjtnanten
Gisselquist, vilken vid tillfället varit vakthavande officer å fartyget,
samt ytterligare en av fartygets officerare och tre gäster, att Jönsson och
Gisselquist vid middagen och därefter under kvällens lopp vardera förtärt
Öl, åtminstone tre glas brännvin samt rödvin, sherry, konjak eller likör
och grogg, att gästerna åtföljda av Jönsson lämnat fartyget klockan omkring
2400, att Jönsson, som återkommit till fartyget klockan omkring
0130 samma natt, därvid tillsagt Gisselquist att utkalla fartygets säkerhetspiket,
att Jönsson därefter i sällskap med bland andra Gisselquist företagit
inspektion av manskapsförläggningarna och signalutkiken, samt att efter
order av Jönsson övningsflyglarm givits klockan 0300. Enär i målet icke
kunde anses styrkt, att Jönsson och Gisselquist under kvallen den 23 augusti
1944 och påföljande natt uppträtt synbart påverkade av starka drycker eller
att Jönsson allenast på grund av spritförtäringen företagit ovannamnda inspektioner
och beordrat ifrågavarande övningar, samt vad i övrigt lagts
Jönsson och Gisselquist till last ej vore av beskaffenhet att för dem föranleda
ansvar, funne stationskrigsrätten den mot Jönsson och Gisselquist förda
talan icke kunna bifallas. Krigshovrätten, där Överkrigsfiskalsämbetet på
anmodan av militieombudsmannen fullföljde talan i målet, meddelade utslag
däri den 10 juni 1947. Krigshovrätten uttalade därvid att genom att
Jönsson och Gisselquist under middagen och det därpå följande samkvamet
förtärde sprit i den omfattning de. i målet medgivit — för Jonssons vidkommande
20 och vad Gisselquist angår omkring 25 centiliter mås e

anses ha uppkommit fara för att de icke skulle kunna vederbörligen fullgöra
sina tjänsteåligganden såsom fartygschef respektive vakthavande officer
liksom även för att de skulle företaga sig något som kunde skada deras
anseende såsom officerare eller minska deras underlydandes förtroende för
dem samt att den av dem medgivna spritförtäringen vid sådant förhållande
måste betecknas såsom klandervärd. Emellertid vore i målet icke tillförlitligen
styrkt, att vare sig Jönsson eller Gisselquist uppträtt synbart påverkad
av starka drycker eller ens att den alkoholförtäring som förekommit
nämnvärt försämrat deras tjänsteduglighet. Ej heller kunde det på grund
av vad i målet förekommit hållas för visst, att i målet omförmälda inspektioner
och övningar skulle ha av Jönsson uraktlåtits, därest hans ifrågavarande
alkoholförtäring icke ägt rum. Som varken Jönsson eller Gisselquist
med hänsyn härtill kunde anses ha gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
det i målet åberopade lagrummet, prövade krigshovrätten lagligt fastställa
det slut stationskrigsrättens utslag innehölle. Redogörelsen visar jämväl
att militieombudsmannen anförde underdåniga besvär över krigshovrättens
utslag under yrkande att Jönsson och Gisselquist måtte fällas till ansvar.

Kungl. Mnj:t meddelade utslag i målet den 30 mars 1948 och anförde
därvid.

I det sedan den 1 november 1945 gällande tjänstereglementet för krigsmakten
stadgas att krigsman icke före eller under tjänstgöring får förtära
starka drycker i sådan myckenhet att förtäringen kan inverka på hans förmåga
att rätt fullgöra tjänsten. Denna självklara regel gällde —- även om
den icke lika direkt utsagts i det tidigare reglementet — uppenbarligen jämväl
vid den tid varom i målet är fråga.

I enlighet därmed måste den spritförtäring, som utan olägenhet kan ifrågakomma,
vara ytterst måttlig. Det är därför olämpligt att, såsom Jönsson
och Gisselquist i förevarande fall gjort, utsträcka förtäringen så långt att
tvekan, huruvida gränsen överskridits, kan uppstå.

Genom vad i målet förekommit är emellertid icke tillförlitligen styrkt att
vare sig Jönsson eller Gisselquist varit så påverkad av förtäringen att hans
tjänsteduglighet rönt inverkan därav.

Vid sådant förhållande kan det ej heller betecknas såsom straffbart tjänstefel
att ifrågavarande inspektioner och andra tjänsteåtgärder, mot vilkas
företagande och utförande i och för sig ingen egentlig anmärkning kunnat
framställas, icke med hänsyn till spritförtäringen underlåtits.

Kungl. Maj :t prövar förty lagligt fastställa det slut krigshovrättens utslag
innehåller.

Från detta utslag, som avfattats i enlighet med den mening som uttalats
av konteramiralen Giron med instämmande av justitierådet Geijer, voro
övriga ledamöter skiljaktiga.

Justitierådet Hellquist, med vilken justitierådet Guldberg instämde, anförde: »I

målet är upplyst att Jönsson — sedan han mellan omkring klockan 6

eftermiddagen och midnatt ombord på jagaren deltagit i middag och samkväm,
varvid spritförtäring förekommit — från klockan 1,30 förmiddagen
förrättat inspektion av säkerhetspiket, manskapsförläggningar och signalutkik
samt, med början klockan 3 förmiddagen, anordnat övning med jagarens
besättning i intagande av luftvärnsberedskap.

Även om det icke blivit styrkt att Jönsson vid inspektionerna och övningarna
varit synbart berörd av starka drycker, måste han dock med hänsyn
till den av honom själv medgivna omfattningen av spritförtäringen ha varit
i viss mån påverkad därav.

Såvitt av utredningen framgår förelågo icke särskilda skäl att den ifrågavarande
natten anordna de nämnda, tämligen omfattande inspektionerna
och övningarna.

Jönsson borde ha insett att dessa skulle, såsom också skedde, av besättningen
sättas i samband med den föregående spritförtäringen samt att han
genom sina åtgöranden skadade sitt anseende och äventyrade det förtroende
han såsom fartygschef borde äga.

Jönsson har följaktligen genom att under de förhandenvarande omständigheterna
anordna inspektionerna och övningarna visat oförstånd i tjänsten.

På grund av vad Gisselquist uppgivit rörande sin alkoholkonsumtion under
den ifrågavarande aftonen måste Gisselquist, vilken såsom vakthavande
officer varit skyldig att iakttaga särskild återhållsamhet i bruket av spritdrycker,
anses ha förtärt sådana drycker i större myckenhet än som varit
förenligt med nämnda tjänstgöring samt därigenom visat oförständ i
tjänsten.

Jag prövar förty lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag, döma
Jönsson och Gisselquist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd
i tjänsten till arrest utan bevakning, Jönsson fem dagar och Gisselquist
två dagar.»

Justitierådet Dahlman yttrade med instämmande av justitierådet Sterzel:

»I målet kan icke anses styrkt, att vare sig Jönsson eller Gisselquist uppträtt
synbart påverkad av starka drycker eller att någon av dem förtärt
dylika drycker i sådan omfattning att han icke varit fullt tjänsteduglig.

Visserligen måste det anses mindre lämpligt av Jönsson att efter det
samkväm, som ägt rum och som besättningen å fartyget väl kände till,
beordra de i målet omförmälda inspektionerna och övningarna, vilka utan
olägenhet kunde uppskjutas. Detta kan dock icke anses såsom straffbart
tjänstefel.

Jag prövar därför lagligt fastställa det slut krigshovrättens utslag innehåller.
»

Generalen Nygren anförde:

»I målet är upplyst att Jönsson — sedan han mellan omkring klockan 6
eftermiddagen och midnatt ombord på jagaren deltagit i middag och samkväm,
varvid spritförtäring förekommit — från klockan 1,30 förmiddagen
förrättat inspektion av säkerhetspiket, manskapsförläggningar och signalutkik
samt, med början klockan 3 förmiddagen, anordnat övning med jagarens
besättning i intagande av luftvärnsberedskap.

Såvitt av utredningen framgår förelågo icke särskilda skäl att den ifrågavarande
natten anordna de nämnda, tämligen omfattande inspektionerna
och övningarna.

Jönsson borde ha insett att dessa skulle av besättningen kunna sättas i

samband med den föregående spritförtäringen samt att han genom sina åtgöranden
kunde skada sitt anseende och det förtroende han såsom fartygschef
borde äga.

Då Jönsson följaktligen genom att under de förhandenvarande omständigheterna
anordna inspektionerna och övningarna visat oförstånd i tjänsten,
prövar jag lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag såvitt angår
Jönsson, döma denne jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten till arrest
utan bevakning två dagar.

Vad angår åtalet mot Gisselquist så enär det icke styrkts att han uppträtt
synbart påverkad av starka drycker,

samt det med hänsyn till omständigheterna icke kan anses att han genom
att deltaga i middagen och samkvämet och därvid förtära alkoholdrycker
gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel,

prövar jag lagligt fastställa krigshovrättens utslag, såvitt därigenom åtalet
mot Gisselquist ogillats.»

3. Åtal mot regementsintendent för underlåtenhet att inom föreskriven tid
inventera utlämnat förskott och att till regementschefen omedelbart göra anmälan
om brist i redovisningen.

Ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag innehåller (s. 63 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot regementsintendenten vid Smålands artilleriregemente,
kaptenen Ragnar Julius Domenius anhängiggjort åtal för
tjänsteförsummelse. Sedan kaptenen vid regementet S. V. M. Bauman genom
regementskrigsrättens vid regementet laga kraft vunna utslag den 3 maj
1946 dömts att för förfalskning av allmän handling, grova förskingringar
och uppsåtliga förbrytelser i tjänsten för egen fördel hållas till straffarbete
nio månader, villkorlig dom, samt avsatts från sin tjänst vid krigsmakten,
yrkade vederbörande krigsfiskal vid krigsrätten ansvar å Domenius dels
för försummelse av honom jämlikt kassareglementet samt av försvarets civilförvaltning
fastställda föreskrifter angående kassaväsendet vid armén
och flygvapnet i fred åliggande skyldigheter med avseende å kontrollen å
Baumans medelsförvaltning, dels ock för underlåtenhet att, efter det Domenius
erhållit vetskap om de av Bauman begångna förskingringsbrotten, omedelbart
för regementschefen anmäla detta. Krigsrätten meddelade utslag i
målet den 7 februari 1947. Därvid fann krigsrätten utrett, att Domenius uraktlåtit
att förr än den 18 mars 1946 fullgöra den honom såsom regementsintendent
jämlikt 6 § 3 mom. samt 15 § 3 och 4 mom. kassareglementet
åliggande skyldighet att verkställa inventering av det förskott å 8 000 kronor
av allmänna medel, som Bauman i egenskap av chef för sjätte batteriet
den 5 december 1945 erhållit. Domenius hade, sedan han den 11 eller den
12 nämnda mars erhållit vetskap därom, att Bauman för egen räkning disponerat
över de honom anförtrodda medlen, ehuru Domenius bort ofördröjligen
om förhållandet göra anmälan till regementschefen för att sätta honom
i stånd att fullgöra den honom enligt 17 § 2 mom. kassareglementet
åliggande anmälningsskyldighet, först den 28 i samma månad anmält förhållandet.
Krigsrätten fann att Domenius genom det dröjsmål, som han

härigenom låtit komma sig till last, gjort sig skyldig till försummelse i
tjänsten. På grund av vad sålunda upptagits prövade krigsrätten rättvist
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 33 § tredje stycket
nämnda lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, döma Domenius
för försummelser i tjänsten att undergå arrest utan bevakning i tre dagar.
Redogörelsen utvisar jämväl, att Domenius anförde besvär över krigsrättens
utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 3 februari 1948 och yttrade
därvid.

Domenius har före den 18 mars 1946 varken fullgjort den inventeringsskyldighet,
som enligt kassareglementet ålåg honom i fråga om Baumans
förskott, eller vidtagit de åtgärder med avseende å förskottet, som anbefallts
i civilförvaltningens ovannämnda föreskrifter rörande sådana förskott, vilka
utan inventering utestått längre tid än två månader. Härigenom har Domenius
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse.

Domenius är jämväl, såsom krigsrätten funnit, på grund av sitt dröjsmål
att anmäla Baumans förskingringar till regementschefen förfallen till ansvar
för försummelse i tjänsten.

Med hänsyn härtill och då Domenius för vad honom sålunda ligger till
last förskyllt det honom av krigsrätten ådömda straffet,

prövar krigshovrätten lagligt att, jämlikt av krigsrätten åberopade lagrum,
fastställa det slut, överklagade utslaget innehåller.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4 och 5. Sedan till försvarsområdesbefälhavare inkommit anmälan mot kompanichef
för fylleri under allvarliga omständigheter, har av försvarsområdesbefälhavaren
icke företagits annan utredning än att kompanichefen hörts,
varefter denne av försvarsområdesbefälhavaren tilldelats tillrättavisning i
form av varning. Åtal härför mot försvarsområdesbefälhavaren och mot auditören,
som vid ärendets handläggning biträtt försvarsområdesbefälhavaren.

Vid granskning, som i samband med militieombudsmannens inspektion
den 11 maj 1946 av Linköpings—Norrköpings försvarsområdes stab företogs
av därstädes förvarade förhörsprotokoll i disciplinmål, framkom följande.

Den 29 maj 1943 hölls å Norrköpings försvarsområdes stabsexpedition av
kaptenen Claes Jonsson förhör med landstormslöjtnanten nr 639-23-24, assessorn
(numera rådmannen) vid rådhusrätten i Norrköping, Anders Elof
Törnvall. Förhöret hade föranletts av ett den 25 i samma månad dagtecknat
brev från numera avlidne ryttmästaren greve Carl Douglas till försvarsområdesbefälhavaren
översten Gustaf Martin Wadner. Vid förhörsprotokollet
var som bilaga fogat ett så lydande utdrag av nämnda brev.

»Anledningen till mitt brev är följande. Jag hade för en stund sedan

2—f/88380. Militieombudsmannens ämbctsberättelsc.

sällskap i bussen med en synnerligen skötsam och bra pojke, som är min
sockenbo och som jag personligen känner. Han är inkallad vid som jag
tyckte 17. komp av den kustbevakningsbataljon, som ligger i Arkösund.
Hans kompanichef bär hittills varit en löjtnant Törnvall, i civila livet assessor.
Vad han berättade om honom, anser jag bör komma till Din kännedom,
då Du kanske inte eljest får höra det. Min sagesman uppgav, att T flera
gånger kommit hem full på natten och då larmat delar av komp eller vakten,
varvid han skällt och grälat samtidigt med att han raglat omkring. Sista
gången hade detta skett för cirka en vecka sedan. Morgonen därpå, då han
tog emot komp och hälsade, besvarade manskapet icke hälsningen, trots att
denna upprepades. T hade då frågat, varför man ej besvarade hälsningen,
varvid en man svarat, att det berodde på nattens händelser. T hade då fört
komp bort, så att icke de civila skulle höra, vad han sade. Han hade nu
bett om ursäkt och bett, att det skedda skulle få stanna dem emellan. Därefter
hade han bjudit dem på kaffe hela skocken och låtit dem vara i fred
så gott som hela dagen. De flesta hade icke velat låta nåd gå före rätt, men
så hade ingen kommit sig för med en anmälan. Pojken sade, att de flesta
voro mycket arga. Tjänsten hade de inget att anmärka på. Förläggningen och
mat bra och ansträngningarna intet att beklaga sig över.»

Törnvall anförde vid förhöret: Den händelse som närmast åsyftades i
Douglas’ brev hade ägt rum torsdagen den 13 maj 1943 och föregåtts av
en middag på onsdagskvällen å Arkösunds hotell, till vilken Törnvall inbjudits
av bataljonschefen kaptenen Lagerfelt. Övriga närvarande hade varit
kaptenerna Asklöf och Aschan samt fänriken Annerstedt. Till middagen
hade intagits 10 centiliter brännvin, 15 centiliter punsch och två glas vin.
Omkring klockan 2230 hade försvarsområdesassistenten Adde och fänriken
Gardeman, vilka bodde på hotellet, inbjudits att deltaga i festen, varefter
druckits en grogg om 2V2 centiliter gin. Sedan Lagerfelt omkring klockan
2330 brutit upp, hade Aschan föreslagit att »vickning» skulle beställas,
vilket skett. Härvid hade intagits 10 centiliter brännvin och omkring klockan
0045 hade serverats en konjaksgrogg om 21/» centiliter. Omkring klockan
0130 hade Törnvall brutit upp och cyklat till Kälebo. Törnvall ansåge sig
då ha varit något påverkad av den intagna förtäringen, dock ej i högre
grad än att han helt behärskat sina handlingar. Sedan Törnvall framkommit
till kompaniets förläggning vid Kälebo hade han genom vaktposten anbefallt
»larm 1». Törnvall bestrede att han då uppträtt olämpligt eller »raglat
omkring». Han hade påpekat brister i soldaternas utrustning, vilket möjligen
skett i irriterad ton. Efter intermezzot med hälsningen på morgonen
den 13 maj hade vidtagit övningar under Törnvalls ledning. Övningarna hade
gått synnerligen bra och efter dessas slut hade Törnvall såsom uppmuntran
bjudit truppen på kaffe. Törnvall bestrede påståendet att han flera gånger
i onyktert tillstånd skulle ha larmat kompaniet. Detta hade ej skett någon
gång. Förhållandet mellan chef och kompani hade alltid varit ovanligt gott
och den tillfälliga misstämning, som rått den 13 maj på grund av nattlarmet,
hade under dagen undanröjts.

Vid förhörsprotokollet — som även upptog en kortfattad redogörelse för
Törnvalls levnadsförhållanden — var fogad en av Törnvall avgiven promemoria,
vilken var av följande lydelse:

»Promemoria

ang anmälan mot undertecknad landstormslöjtnant Anders Törnvall för
olämpligt uppträdande såsom chef för 17. kfkomp den 13 maj 1943.

1) Inviten till bataljonschefens middag kunde jag givetvis icke avböja.
Däremot är jag den förste att erkänna, att försiktigheten borde ha bjudit
mig att med större varsamhet, än som skedde, deltaga i den förtäring av
sprit och vin, som förekom.

2) Att jag blev påverkad, har jag ej velat bestrida. Dock är anmälarens
sagesmans uppgifter om mitt sinnestillstånd, då jag senare på natten anbefallde
larm, betydligt överdrivna, liksom ock hans påstående om andra nattliga
larm, då jag skulle hava varit spritpåverkad, grundlöst. Jag har ej vid
något annat tillfälle om natten larmat komp utan att så skett efter order av
batalj onschef en.

3) Emellertid är det riktigt, att jag vid ett par tillfällen nattetid kallat
ut vakten och låtit densamma besätta sina eldställningar och därvid uttryckt
missnöje om detta icke varit förberett eller skett för långsamt.

4) Vid larmet den 13/s skulle komp ställa upp fullt fältutrustat, men vid
min visitation av ränslarna efter den följande grupperingsövningens slut
(orderna för denna gruppering gåvos av mig klart och tydligt, enligt vad
såväl kompadj som tjänstgörande plutch efteråt intygat) befanns endast
någon enda man på komp hava sin ränsel packad. Jag gav i ganska allvarliga
ordalag uttryck åt mitt misshag med detta. En och annan av karlarna
fick också ett onödigt ironiskt påpekande om att innehållet i hans packning
knappast skulle göra honom lämpad att uthärda någon längre tids fältliv.

5) Den misstämning, som naturligt nog blev följden av nattlarmet, tog
sig följande morgon uttryck i den obesvarade hälsningen men var snart
bortblåst. I ett kort tal beklagade jag inför komp att det hittills varande
goda förhållandet mellan mig och truppen störts genom nattlarmet. På
min fråga fanns emellertid ingen, som personligen känt sig förfördelad av
mig. Jag fann plikten bjuda att jag bad om överseende med mitt överilade
handlingssätt. Komp godtog min ursäkt och på mitt förnyade tilltal: ''God
morgon kamrater’ fick jag ett rungande svar. Att jag marscherade iväg
med komp, berodde icke på att jag ville undgå civilas uppmärksamhet, utan
på att jag vid tillfället hade kompexercis och förflyttade komp till den
därför mest lämpade platsen. På den korta vägen dit hade jag också någon
tid att övertänka, huru jag skulle lägga mina ord utan att brista i värdighet
inför komp.

6) Mellan mig och komp har alltid, såvitt jag kunnat finna, rått det
bästa förhållande. På min hemställan att låta det passerade stanna mellan
mig och komp svarades enhälligt ’ja\ Huruvida anmälarens sagesman, som
jag för övrigt känner som en bra karl, då var med, vet jag icke med sä -

kerhet. Kompadj framhöll, att det sätt på vilket jag ursäktat mitt fel, i
hög grad tilltalat komp och snarare stärkt än försvagat samhörigheten
mellan mig och komp. Detta fick jag även senare flera bevis på. Därför
kom det nu såsom en fullständig överraskning för mig, att någon av mina
mannar — låt vara av obetänksamhet — inför utomstående kommit att
orda om nattlarmet.

7) Jag vågar påstå, att icke någon på komp personligen skulle hava velat
ställa sig som anmälare av det skedda på grund av det goda och kamratliga
förhållande, som rått mellan befäl och trupp. Rapporten synes hava kommit
till komp kännedom och allmän förargelse bland manskapet har uppstått,
särskilt med hänsyn till det brutna löftet om tystnad.

8) Komp har under mitt befäl haft en ansträngande tid men så har också
utbildningen, såvitt jag kunnat bedöma, blivit till sitt resultat mer än tillfredsställande.
Framåtandan bland manskapet har varit påfallande, även
bland de äldre karlarna. Jag själv och befälet i övrigt ha deltagit i förekommande
tävlingar, utan att på något sätt spara oss. Från ortsbefolkningen
ha vi fått mottaga många bevis på uppskattning av det allvarliga och
plikttrogna arbete, som bedrivits på komp. För någon tid sedan ordnade
byborna i Kälebo ett s. k. knytkalas för hela komp, där såväl jag som truppen
tackades för det goda förhållandet till våra kvartervärdar och övriga
civila. Något dylikt skulle med all säkerhet icke hava förekommit, om den
skildring, som anmälarens sagesman lämnat vid det omtalade samtalet i
bussen, varit med verkligheten överensstämmande.

9) Ehuru jag vid nattlarmet icke handlat skickligt utan brustit i omdöme,
vågar jag dock hålla före, att min verksamhet såsom kompanichef varit
värd ett annat eftermäle än det anmälarens sagesman givit uttryck åt.

Norrköping den 29 maj 1943.

Efter anmodan:

A. Törnvall.»

Någon ytterligare utredning förekom icke.

I anteckning i protokollets marginal föreslog Wadner, att varning skulle
tilldelas Törnvall för förseelse mot 130 § strafflagen för krigsmakten. Auditören,
rådmannen i Linköping Sixten Herbert Nilsson, instämde i förslaget.

Genom beslut den 8 juni 1943 av Wadner tilldelades Törnvall varning.

Tillrättavisningsbeslutet innehöll icke upplysning om vilken eller vilka
förseelser Törnvall ansetts ha gjort sig skyldig till. Anteckningen i protokollets
marginal syntes dock giva vid handen att tillrättavisningen avsett
av Törnvall begånget tjänstefel.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då det föreföll anmärkningsvärt
såväl att närmare utredning ej verkställts som att vad Törnvall
medgivit ej ansågs böra för honom föranleda strängare påföljd än varning,
lät militieombudsmannen verkställa utredning angående Törnvalls uppträdande
vid ifrågavarande tillfälle. Personer som vid tillfället tjänstgjort vid

kompaniet berättade vid förhör, som -—• utom beträffande fänriken John
Lövehagen, vilken hördes å militieombudsmansexpeditionen -— under år
1947 hölls av polismyndighet, i enlighet med följande.

Grovarbetaren värnpliktige nr 175 Karl Gunnar Hansson i Stenkulla,
Skärblacka (född 1909): En natt troligen i mitten av maj månad 1943 hade
Hansson varit kommenderad till vakttjänstgöring samt alternerat med den
övriga delen av vaktmanskapet som post utanför förläggningen. Hansson
och det övriga vaktmanskapet visste om, att Törnvall på kvällen rest till
Arkösund för att deltaga i en fest. Då de även känt till att Törnvall efter
besök i Arkösund i regel brukade återkomma berusad och att han därvid
alltid hade för vana att larma vakten, hade samtliga varit inställda på utryckning
under natten. Då Hansson vid 2-tiden på natten uppehållit sig vid
sitt postställe utanför förläggningen hade han varseblivit Törnvall. Efter
vad han kunde minnas, hade Törnvall då varit civil. Hansson hade genast
anmält sig för Törnvall, men troligen hade Törnvall ej uppfattat detta, ty
han hade uppmanat Hansson att anmäla sig ännu en gång. Detta hade
Hansson gjort. Hansson hade genast sett, att Törnvall icke var nykter.
Dennes ögon hade nämligen varit mycket glansiga och gången ostadig, och
därjämte hade Hansson känt spritlukt från Törnvalls andedräkt. Törnvall
hade genast givit Hansson order att kalla ut vakten. Hansson hade därför
gått in i vaktlokalen samt väckt vaktmanskapet, som genast ställt upp
utanför. Törnvall hade därvid anmärkt på att uppställningen gick för
långsamt. Därunder hade Hansson ytterligare märkt, att Törnvall icke var
nykter, ty då Törnvall vid ett tillfälle böjde sig ned för att snöra sin
skorem, som gått upp, hade han tagit överbalansen och fallit omkull
på marken. Törnvall hade därefter givit Hansson order att väcka kompaniet
i och för uppställning. I enlighet med Törnvalls order hade
Hansson skyndat in i de olika förläggningarna samt väckt manskapet,
varvid han särskilt kom ihåg, att han yttrat följande ord: »Det är uppställning,
men det är inte så bråttom för han är full.» Manskapet hade
genast stigit upp och klätt sig samt därefter begivit sig ut på uppställningsplatsen,
där Törnvall uppehållit sig. Sedan hela kompaniet varit väckt, hade
Hansson anmält sig för Törnvall samt rapporterat, att ordern var utförd.
Hansson hade då erhållit order att återvända till sitt postställe, vilket
han gjort. Hansson hade sålunda icke varit med vid den därefter företagna
övningen eller inspektionen, och han visste därför icke vad som då
inträffat. — Före uppställningen påföljande morgon hade Hansson sammanträffat
med en del av kompaniets manskap, som deltagit under nattövningen.
Samtliga hade lagt märke till att Törnvall icke varit nykter, och
alla hade varit avogt stämda mot Törnvall för dennes uppträdande under
nattövningen. Hansson hade varit närvarande vid uppställningen, och
hade därvid lagt märke till att Törnvall verkade »förstörd» samt föreföll
vara »i bakrus». Då kompaniet varit uppställt, hade Törnvall hälsat detsamma
på sedvanligt sätt men icke fått något svar. Han hade upprepat hälsningen,
men då han fortfarande ej fått något svar hade han frågat kom -

paniassistenten om anledningen härtill. Denne hade svarat, att det berodde
på nattens händelser. Vad Törnvall svarat härpå kom Hansson nu ej ihåg,
men han mindes, att kompaniet fått order att marschera till en närbelägen
excercisplats. Hansson, som för dagen tillhört handräckningsmanskapet i
köket, hade emellertid icke följt med kompaniet utan anmält sig hos vederbörande
befäl i köket. Han kände sålunda icke till något ytterligare i
saken. Av sina kamrater hade han sedan under dagen fått höra, att Törnvall
bett kompaniet om ursäkt för sitt uppträdande under natten ävensom
att Törnvall bjudit manskapet på kaffe. — Törnvall hade icke varit omtyckt
av manskapet på grund av sitt många gånger brutala uppträdande.
I Hanssons eget tycke var Törnvall olämplig som kompanichef, närmast på
grund av att han saknade förmåga att föra befäl. Exercis och andra övningar
hade alltid gått mycket bättre, när de leddes av fanjunkaren än
av Törnvall. Efter här omtalade händelser hade dock Hansson tyckt sig
förmärka, att Törnvall blivit »bättre» mot manskapet. Hansson hade vid
flera tillfällen under den tid Törnvall varit chef för kompaniet sett denne
onykter. Detta hade alltid förekommit efter det Törnvall varit i Arkösund.

Vägarbetaren vicekorpralen nr 135-26-19 Carl Willehard Sjögren i Skillinge,
Tolsum, Ringarum (född 1899): En dag i början av maj månad 1943,
då Sjögren tjänstgjort såsom befälhavare för vakten, hade denna omkring
klockan 0130 på natten alarmerats genom signalpipa. Sjögren hade genast
skyndat ut till poststället, och som den tjänstgörande vaktposten då befunnit
sig ute på sin vanliga patrulleringstur, hade Sjögren intagit hans plats.
Vid Sjögrens ankomst till poststället hade Törnvall redan befunnit sig där.
Av hans tal och åthävor att döma hade Sjögren genast sett att Törnvall
var spritpåverkad. Spritpåverkan hade dock icke varit så höggradig att
Törnvalls gång varit osäker eller vinglig. Törnvall hade genast anbefallt
»larm 1». Denna order hade upprepats ännu en gång enär Sjögren med tanke
på Törnvalls sinnesstämning icke tagit den först givna ordern på allvar.
Men då Törnvall ropat verkställ, hade Sjögren genast skyndat upp till vaktlokalen
och vidarebefordrat ordern till de olika förläggningarna. Därefter
hade Sjögren själv skött väckningen på officersförläggningen. Efter återkomsten
därifrån hade Sjögren mött Törnvall utanför manskapsförläggningen,
varvid denne ropat: »Vem där!» Sjögren hade då anmält sig, varvid
han beordrats att stanna på platsen. Då Sjögren förstått att en dylik
order under vanliga förhållanden icke skulle ha givits, hade han handlat
mot Törnvalls order, och i stället följt vaktreglementets gällande föreskrifter
och begivit sig tillbaka till vaktlokalen. Enligt vaktreglementet hade det
ålegat vaktbefälhavaren att vid »larm 1» uppehålla sig i vaktlokalen för att
där invänta vidare order. Vid Sjögrens avvikande mening rörande den givna
ordern hade Törnvall icke yttrat något, utan begivit sig bort mot manskapsförläggningen.
Händelserna under den verkställda nattövningen hade
Sjögren icke varit vittne till, enär övningen varit förlagd till för honom
skymd plats. Klockan 0730 hade kompaniet uppställts på uppställningsplatsen.
Sjögren hade då hört Törnvalls hälsning på truppen, som uppre -

pats två gånger i följd utan att hans hälsning besvarats av manskapet. Han
hade då kallat fram en man ur truppen och frågat varför de icke besvarat
hans hälsning. Svaret hade Sjögren icke kunnat uppfatta. Sedermera hade
han dock hört omtalas, att den uteblivna hälsningen från manskapets sida
skulle ha berott på Törnvalls olämpliga uppträdande under den gångna natten.
Klockan 1200 hade vakten erhållit order om att infinna sig i matsalen
klockan 1330, då hela kompaniet skulle bjudas på kaffe av Törnvall. Vad
som tidigare under dagen avhandlats mellan Törnvall och kompanipersonalen
hade Sjögren icke hört. Men det hade man och man emellan talats
om, att Törnvall inför hela kompaniet hade bett om ursäkt för sitt uppträdande
under nattens övning. Det hade icke vid något tidigare tillfälle inträffat
att Törnvall, då Sjögren varit vaktbefälhavare, hade uppträtt spritpåverkad.
Törnvall hade under tiden före denna händelse alltid haft god
ordning på kompaniet.

Folkskolläraren landstormskorpralen nr 268-25-19 Sixten Gustaf Emanuel
Hallén, Skyttevägen 6, Valdemarsvik (född 1899): Hallén, som tjänstgjort
som kompaniadjutant, hade nattetid logerat på kompaniexpeditionen, och
Törnvall hade haft sitt rum innanför denna. Vid 2-tiden en natt i mitten
av maj månad 1943 hade Hallén plötsligt väckts av Törnvall, som yttrat:
»Det blir uppställning om tio minuter.» Törnvall hade därefter begivit sig
in i sitt rum. Hallén hade genast klätt sig samt begivit sig till uppställningsplatsen,
där kompaniets övriga manskap hållit på att samlas. Även
Törnvall hade efter en stund kommit dit. Då kompaniet varit uppställt, hade
Törnvall kommenderat »framåt marsch», varvid kompaniet satt sig i rörelse
mot den närliggande skogsterrängen. Törnvall hade därvid cyklat i
spetsen för kompaniet, under det att Hallén jämte kompanistaben marscherat
omedelbart framför det främsta ledet. Under marschen hade Hallén lagt
märke till att Törnvall cyklat vingligt och »slingrande», varför Hallén börjat
undra, om Törnvall möjligen icke var nykter. Vid framkomsten till den
bestämda platsen hade Törnvall kommenderat »halt», varefter han inför
kompaniet redogjort för förutsättningen för nattövningen. Han hade därvid
talat med klar och tydlig röst, och av hans uppträdande eller ordergivning
hade icke kunnat förmärkas någon spritpåverkan. Order hade därefter
givits att besätta ställningarna i terrängen, och detta hade även skett.
Manskapet hade kvarstannat i ställningarna omkring en timme och därefter
hade kommenderats uppställning på exercisplatsen. Där hade Törnvall
företagit inspektion av den medförda utrustningen. Det hade därvid
visat sig, att endast ett fåtal av manskapet medfört reglementsenlig packning.
Häröver hade Törnvall till synes blivit mycket uppretad samt kritiserat
manskapet i ironiska och bryska ordalag. Hallén hade framhållit, att
inspektionen icke företagits lugnt och sansat utan Törnvall »sprang och
härjade» med manskapet samt undersökte ränslarna. Genom Törnvalls obehärskade
uppträdande hade Hallén fått den bestämda uppfattningen, att
Törnvall icke var nykter. Ehuru Törnvalls kritik icke riktat sig mot Hallén
personligen, hade Hallén ändock känt sig obehagligt och pinsamt berörd.

Efter visitationens slut hade givits order till manskapet att återgå till förläggningarna.
Därvid hade Hallén, åtminstone från en grupps sida, förmärkt
ett starkt missnöje mot Törnvall dels för den beordrade nattövningen
och dels för Törnvalls uppträdande under inspektionen. — Vid uppställningen
påföljande morgon hade Törnvall som vanligt tagit emot kompaniet
och hälsat detsamma med: »Godmorgon, kamrater.» Ingen av manskapet
hade emellertid besvarat hälsningen, varför Törnvall upprepat den
några gånger, varvid resultatet blivit detsamma. Törnvall hade då vänt sig
till kompaniassistenten och frågat denne om anledningen till kompaniets
uppträdande. Denne hade svarat, att kompaniet var missnöjt med Törnvalls
uppträdande under natten. Kompaniet hade därefter beordrats marschera
till en annan uppställningsplats, och där hade kommenderats »halt».
Törnvall hade därefter trätt fram inför kompaniet samt yttrat, att »han
förstod, att kompaniets uppträdande och uraktlåtenhet att besvara hälsningen
berodde på att han uppträtt dumt och olämpligt under natten». Han
bad därför att få framföra sin ursäkt till kompaniet och frågade, om manskapet
ville godtaga ursäkten. Härpå hade kompaniet svarat ett enhälligt
»ja». Törnvall hade därefter åter kommenderat »giv akt» och sedan hälsat
»godmorgon, kamrater». Därvid hade hela kompaniet svarat »godmorgon,
löjtnant». Huruvida övningarna sedan fortsatt eller ej kom Hallén nu icke
ihåg. Han mindes emellertid, att manskapet uttryckte sitt gillande över
Törnvalls öppna vidgående av att han handlat olämpligt samt hans villighet
att be om ursäkt härför. Törnvalls uppträdande mot manskapet hade,
enligt vad Hallén kunde minnas, blivit »bättre» efter det inträffade. Hallén
hade icke lagt märke till att Törnvall tidigare uppträtt onykter i tjänsten.

Nattvakten värnpliktige nr 571-27-18 Karl Erik Helge Eriksson, Norra
Plankgatan 22, Norrköping (född 1896): Den 13 maj 1943 någon gång mellan
klockan 0300 och 0330, då han legat och sovit i förläggningen, hade
anbefallts »larm 1», vilket innebar, att varje man fullt fältutrustad skulle
så fort som möjligt begiva sig till kompaniets uppställningsplats. Sedan
Eriksson klätt sig, hade han springande begivit sig till kompaniexpeditionen
för att uppsöka kompanichefen och anmäla sig för honom. Detta brukade
Eriksson, som bl. a. tjänstgjorde som mässuppassare, alltid göra före alla
nattövningar, enär han ville veta, när han skulle servera officerarna frukostmålet
påföljande morgon. När Eriksson anmälde sig för Törnvall omedelbart
utanför expeditionshuset, hade denne icke svarat på hans fråga
utan slagit ut med ena handen i riktning mot kompaniets uppställningsplats
och sagt: »Platsen är bestämd». Under vanliga förhållanden brukade
Törnvall icke göra så utan talade alltid om för honom, när frukostmålet
skulle vara färdigt. Eriksson hade härunder märkt, att Törnvall var ganska
påverkad av starka drycker, allrahelst som Törnvall icke kunde stå stilla
utan vaggade fram och tillbaka med kroppen, vilket han aldrig brukade
göra annars. Under ordergivningen till truppen hade Eriksson märkt, att
Törnvalls röst verkade »skränig». I vanliga fall hade Törnvall brukat tala
med klar och tydlig röst. Efter ordergivningen hade kompaniet besatt sina

på förhand iordninggjorda eldställningar och Eriksson hade jämte ett par
kamrater fått order att uppehålla sig i en närbelägen loge såsom rapportkarlar.
Vad som ytterligare tilldragit sig under själva övningen kände Eriksson
icke till, enär Törnvall icke någon gång därunder besökt logen, där
Eriksson och hans kamrater uppehållit sig till klockan omkring 0430, då
övningen avblåsts och kompaniet återvänt till uppställningsplatsen. Där
hade Törnvall anbefallt visitation av truppens ränslar för att få utrönt, om
dessa voro fältpackade. De, som icke haft detta, hade tillrättavisats av
Törnvall i mycket satiriska och nedlåtande ordalag. Vilka uttryck, Törnvall
fällt, kunde han ej längre erinra sig, men några svordomar hade ej förekommit.
Vid 5-tiden hade kompaniet fått återvända till respektive förläggningar.
I den förläggning, där Eriksson varit förlagd, hade det därefter en
lång stund resonerats om att kompanichefen varit onykter under övningen.
Samtliga hade varit mycket förargade häröver och särskilt på Törnvalls
uppträdande mot de mannar, som ej haft sina ränslar fältpackade. Sedermera
under dagen hade denna avoghet förstärkts, då de fått reda på, att
ingen nattövning förekommit hos de övriga förbanden, som lågo förlagda
i Arkösund. — Klockan 0800 på morgonen hade kompaniet ställt upp på
uppställningsplatsen för att börja dagens övningar. Då Törnvall tog emot
kompaniet, hade han verkat trött, men om han fortfarande varit onykter,
kunde Eriksson ej uttala sig om. Efter avlämningen hade Törnvall hälsat
truppen med orden: »God morgon, kamrater» men hade ej erhållit något
svar. Hälsningen hade upprepats ytterligare två gånger, utan att truppen
svarat. Törnvall hade fördenskull frågat en furir Nilsson, hur det skulle
låta, då kompanichefen sade: »God morgon, kamrater». Nilsson hade svarat
härpå: »God morgon, löjtnant». Törnvall hade därefter frågat kompaniassistenten
om anledningen till att svarshälsningen uteblivit och fatt till
svar, att truppen under nattövningen blivit illa behandlad, och att den
därför icke ville besvara hälsningen. Omedelbart därpå hade Törnvall marscherat
iväg med kompaniet till en närbelägen exercisplats, där Törnvall
börjat tala till kompaniet och medgivit bl. a. att han »bar sig dumt åt»
under nattövningen genom att uppträda obehärskat mot dem, som icke
haft sina ränslar i ordning. För detta sitt uppträdande hade han bett kompaniet
om ursäkt, vilket godtagits. Törnvall hade dock icke fört på tal, att
han varit onykter under natten. Under hela förmiddagen och fram till middagsmålet
hade kompaniet erhållit fritt. Efter middagen hade hållits ett par
smärre övningar, varefter Törnvall bjudit hela kompaniet på kaffe i matsalen.
Efter dessa händelser hade Törnvall uppträtt på ett helt annat sätt
mot truppen, vilket bl. a. yttrat sig i större tillmötesgående och bättre permissionsförhållanden.
Under hela den tid, ''Iörnvall varit kompanichef, hade
Eriksson skött måltidsserveringen åt officerarna. Härunder hade aldrig förekommit
något spritmissbruk. Eriksson uppgav slutligen, att han icke kände
till något ytterligare fall från förläggningen i Kälebo, där Törnvall
skulle ha varit påverkad av starka drycker eller uppträtt opassande mot de
värnpliktiga.

Vägförmannen landstormsfänriken Erik Andersson i Grankullen, Sörby,
Ringarum (född 1902): Han hade under tiden den 16 augusti 1942—den 1
juni 1943 i egenskap av landstormsfänrik fullgjort beredskapstjänst såsom
plutonchef vid sjuttonde kustförsvarskompaniet. Törnvall hade under
denna tid varit chef för kompaniet. En natt i början av maj månad 1943
hade kompaniet larmats av Törnvall. Erik Andersson hade varit den siste
i kompaniet som väckts. När Erik Andersson kommit till uppställningsplatsen
hade manskapet redan varit samlat där. Full utrustning hade anbefallts.
Törnvall hade omedelbart redogjort för förutsättningarna för nattens
övning. Vid orderns givande hade Erik Andersson icke lagt märke till
att Törnvall varit spritpåverkad eller att hans tal varit oredigt. Det enda
som verkat litet underligt hade varit, att Törnvall gjort extra repetering av
ordern samt gjort en gest med ena handen, som han eljest icke brukade
göra. Han hade dessutom verkat trött. Omedelbart efter att ordern givits
för övningen, hade Erik Andersson med sin pluton begivit sig till anbefalld
plats. Som Erik Anderssons pluton legat längst ut i stridslinjen hade han
icke haft någon inspektion av Törnvall under övningens gång och därför
icke närmare lagt märke till hans uppträdande under själva övningen. Enligt
vad Erik Andersson kunde erinra sig hade övningen fullföljts. Övningen
hade pågått cirka en timme, varefter densamma upphört. Efter övningens
slut hade kompaniet uppställts på den vanliga uppställningsplatsen,
varefter Törnvall visiterat manskapets utrustning. Därunder hade framkommit,
att en hel del mannar i truppen uraktlåtit taga med full packning
i sina ränslar, vilket föranlett Törnvall att ge de felande tillrättavisning
härför. Då ingen av manskapet tänkt sig att en dylik undersökning skulle
ske med ty påföljande kritik över bristande utrustning, hade denna givit
anledning till ett visst missnöje inom truppen. Erik Anderssons pluton hade
bäst kommit ifrån visitationen, enär samtliga mannar hade medfört anbefalld
utrustning. Strax därefter hade kompaniet upplösts, varvid Erik Andersson
marscherat hem till förläggningen med sin pluton, varefter han
själv begivit sig till sin privata inkvartering och gått till sängs. Därom tillfrågad
förklarade Erik Andersson, att han ej heller under visitationen kunnat
förmärka att Törnvall varit onykter. Han hade dock fortfarande verkat
trött samt något irriterad över resultatet av den verkställda undersökningen.
Att händelsen kring den verkställda visitationen senare under natten
skulle ha förts på tal bland manskapet inne i förläggningen hade Erik Andersson
då icke haft någon vetskap om. Ej heller hade han haft kännedom
om — såsom uppgivits — att någon under natten skulle haft för avsikt att
tillkalla landstormspolis. Nämnda förhållanden hade först blivit kända för
honom på kvällen påföljande dag. Erik Andersson, som nämnda dag erhållit
permission för resa till Norrköping, hade efter hemkomsten därifrån
erhållit underrättelse härom av sin gruppchef, som meddelat, att kompaniet
vid uppställningen på morgonen vägrat besvara kompanichefens hälsning
och att denne på förfrågan om orsaken härtill meddelat, att detta berodde
på den gångna nattens händelser. Kompanichefen hade då framfört sin

ursäkt inför kompaniet, varvid samtliga givit löfte om att allt skulle vara
glömt. Erik Andersson hade icke vid något tillfälle under sin tjänstgöringstid
under Törnvall förmärkt att denne uppträtt spritpåverkad. Orsaken till
nattens händelser torde därför huvudsakligast ha varit, att Törnvall, som
i vanliga fall höll strängt på disciplinen inom truppen, då särskilt poängterat
vikten därav vid upptäckten av den bristande utrustningen hos en
del av manskapet. Det hade för övrigt varit vanligt att dylika nattövningar
beordrats minst en gång varje vecka.

Metallarbetaren landstormsfuriren nr 338-26-17 Alfred Nilsson i Stora
Fridhem, Söderköping (född 1897): En natt i mitten av maj månad 1943
hade han blivit väckt av en vaktpost, som meddelat, att det var larm. Alfred
Nilsson hade genast klätt sig samt begivit sig till uppställningsplatsen i
närheten av förläggningen. Törnvall hade redan varit där, och då kompaniet
så småningom varit uppställt hade Törnvall lämnat en orientering om
syftet med övningen samt under vilka förutsättningar den företogs. Alfred
Nilsson, som var plutonchef, hade fått order att med sin grupp besätta nya
ställningar i terrängen och sålunda icke de förut bestämda huvudställningarna.
Under ordergivningen hade Alfred Nilsson lagt märke till, att Törnvall
ibland sluddrat på målet. Därjämte hade hans gester förefallit något
överdrivna. Vidare hade Törnvall haft högre ansiktsfärg än vanligt. Alfred
Nilsson hade därför fått den uppfattningen, att Törnvall icke var nykter.
Hans order hade emellertid varit klara och tydliga. De anvisade ställningarna
hade besatts, och Törnvall hade en stund senare företagit inspektion
av desamma. Därvid hade icke förekommit någon anmärkning från Törnvalls
sida. Manskapet hade kvarstannat i sina ställningar omkring en halv
timme, varpå övningen avblåsts och kompaniet beordrats ställa upp på
exercisplatsen för inspektion av ränslarna, som enligt gällande reglemente
skulle vara fältpackade. Vid inspektionen hade det visat sig, att knappast
någon av manskapet medfört den föreskrivna utrustningen. Häröver hade
Törnvall blivit mycket irriterad, och han hade i skarpa ordalag klandrat
manskapets försummelser härutinnan. Efter hand som inspektionen fortskridit
hade Törnvalls uppträdande blivit mer och mer obalanserat, och han
hade gått omkring och sparkat på ränslarna för att liksom få utlopp för
sin irriterade sinnesstämning. Kompaniet hade därefter beordrats återgå
till sin förläggning. Stämningen bland manskapet hade efter övningen varit
mycket avog mot Törnvall. Påföljande morgon hade kompaniet ställt upp
på sin uppställningsplats. Sedan Törnvall anlänt, hade Alired Nilsson, som
var ställföreträdande plutonchef, avlämnat kompaniet till denne. Törnvall
hade kommenderat »givakt» och därefter hälsat kompaniet med orden
»god morgon, kamrater». Något svar hade han därvid icke erhållit. Törnvall
hade då vänt sig till Alfred Nilsson och frågat, hur ett kompani skulle
hälsa sin löjtnant, varvid Alfred Nilsson svarade: »Godmorgon, löjtnant.»
Törnvall hade då upprepat hälsningen till kompaniet, men fortfarande ej
fått något svar. Törnvall hade frågat om anledningen till kompaniets demonstrativa
uppträdande, varvid kompaniassistenten stigit fram samt upp -

lyst Törnvall om att orsaken var de under natten inträffade händelserna.
Törnvall hade icke svarat närmare härpå, men givit Alfred Nilsson order
om att föra kompaniet till en annan uppställningsplats i närheten. Detta
hade Alfred Nilsson gjort och vid framkomsten dit kommenderat halt.
Törnvall hade kommit något efter. Sedan Törnvall övertagit befälet över
kompaniet hade Alfred Nilsson, som hade en del inspektioner att utföra vid
närliggande förläggningar, avlägsnat sig. När han något senare under förmiddagen
sammanträffat med manskapet, hade han fått veta, att Törnvall,
efter det Alfred Nilsson avlägsnat sig, bett kompaniet om ursäkt för sitt
uppträdande under nattövningen. Några närmare detaljer härom kom dock
Alfred Nilsson icke ihåg. Kort härefter hade Alfred Nilsson sammanträffat
med Törnvall, och Törnvall hade då bett Nilsson ordna så, att kompaniet
blev bjudet på kaffe i marketenteriet på Törnvalls bekostnad. Detta hade
Alfred Nilsson gjort, och hela kompaniet hade sedan druckit kaffe där. Någon
ytterligare exercis hade därefter icke förekommit under dagen, utan
kompaniet hade kommenderats till persedelvård. Törnvall hade icke någon
gång fört det inträffade på tal med Alfred Nilsson. Alfred Nilssons uppfattning
om Törnvall var, att Törnvall var fordrande och höll sträng disciplin,
som ibland gränsade till småaktighet och kitslighet. Efter här omnämnda
händelse hade Törnvall emellertid till synes blivit »bättre» mot manskapet.
Alfred Nilsson kände ej till att Törnvall tidigare vid något tillfälle uppträtt
synbart påverkad av spritdrycker. Han hade dock vid flera tillfällen hört
talas om av det manskap, som tjänstgjorde i vakten, att Törnvall hade för
vana att efter besök i Arkösund alltid larma vakten.

Fabriksarbetaren landstormskorpralen nr 157-26-19 Gustav Valdemar
Holmqvist i östralund, Gusum (född 1899): En natt under Holmqvists inkallelse
hade kompaniet på efternatten genom en man från vakten blivit
larmat. Vaktmannen hade därvid yttrat, att nu är löjtnanten full som en
alika. Enligt larmordern hade kompaniet, fullt utrustat, ryckt ut och gruppvis
besatt ställningarna, varefter Törnvall inspekterat dessa. Enär högsta
beredskap varit anbefalld, hade kompaniet vid utryckningen varit ifört
tull packning. Törnvall, som vid tillfället varit i hög grad påverkad av
spritdrycker, hade ej någon utrustning med undantag av en hjälm. Efter
inspektionen av ställningarna hade Törnvall beordrat uppställning på uppställningsplatsen,
där han visiterat mannarna, varefter kompaniet fått
återvända till förläggningen. Utryckningen och inspektionen hade tagit en
tid av omkring en timme. Vid uppställningen påföljande dag hade Törnvall,
sedan han mottagit kompaniet, hälsat detsamma, men han hade ej
erhållit något svar därpå, varför han frågat kompaniet, av vilken orsak de ej
besvarade hälsningen. Ingen av mannarna hade yttrat något, varför Törnvall
kommit fram till Holmqvist och frågat honom efter orsaken. Holmqvist
hade då svarat, att det berodde på vad som tilldragit sig under natten.
Holmqvist, som vid flera tillfällen varit beordrad som vaktbefälhavare, uppgav
vidare, att det vid flera tillfällen hänt, att Törnvall under nätterna
larmat vakten. I regel hade Törnvall vid dessa tillfällen varit mer eller
mindre påverkad av spritdrycker.

Handelsbiträdet vicekorpralen nr 151-10-20 Ivar Andersson, Trädgårdsgatan
13, Valdemar svik: Den 13 maj 1943 på natten troligen mellan klockan
0200 och 0300 hade kompaniet larmats. Sedan kompaniet varit samlat hade
Törnvall tagit emot detsamma och härefter givit den order och förutsättning
som den tilltänkta övningen avsåge. Enär Ivar Andersson tjänstgjort som
gruppchef, hade han haft sin plats i främre ledet av kompaniet. Härifrån
hade han noga aktgivit på Törnvall, då denne gått fram och tillbaka framför
kompaniet under ordergivningen. Ivar Andersson hade härunder bibringats
den uppfattningen, att Törnvall i någon mån var påverkad av
starka drycker. Det hade varit reda med hans tal, men oaktat detta hade
ordergivningen varit något svagare än vad han tidigare brukat prestera.
Sedan kompaniet enligt givna order gått i ställning, hade Törnvall kommit
fram till den grupp vid vilken Ivar Andersson förde befälet. Vad Ivar Andersson
numera kunde minnas härav vore endast att Törnvall pratat om
övningens förlopp. Efter omkring en timmes förlopp hade övningen aibiutits
varefter kompaniet återsamlats på uppställningsplatsen där visitation
företagits av Törnvall å manskapets packningar. Under denna visitation hade
Ivar Andersson styrkts i sin uppfattning, att Törnvall var berusad enär han
visat ett mycket exalterat uppträdande. Härefter hade kompaniet fått återgå
till sina respektive förläggningar. Ivar Andersson hade tillika med gruppchefsbefattningen
tjänstgjort såsom kompaniassistent på kompaniet. I denna
egenskap hade manskapet under natten vänt sig till honom med begäran
att anmälan skulle uppsättas och ingivas gent emot Törnvall för dennes uppträdande
under natten. Dagen efter hade Törnvall emottagit kompaniet på
morgonen, manskapet hade härunder vägrat besvara den sedvanliga morgonhälsningen
i följd varav den återigen upprepats av Törnvall med samma
resultat. Som ingen officer varit närvarande hade han öppet framför truppen
tillfrågat underbefälet om anledningen härtill. Sedan han underrättats om
förhållandet, hade han tagit Ivar Andersson avsides från kompaniet och
frågat vad anledningen var till manskapets uppträdande. Härvid hade Ivar
Andersson för Törnvall redogjort för den gångna nattens övning och meddelat
att manskapet inte vore nöjt med denna behandling. Han hade avensa
för Törnvall framhållit hurusom manskapet efter nattövningens avslutning
vänt sig till honom med begäran att anmälan skulle ingivas. Denna hade
även varit skriven men inte ingiven. Härefter hade Törnvall samlat kompaniet
ute i terrängen där han framför detsamma avgivit följande förklaring:
»Enär han visste med sig, att han inte uppträtt som han bort göra i egenskap
av kompanichef, framställde han frågan, om kompaniet ville godtaga hans
ursäkt om han framställde densamma.» Till detta hade samtliga högljutt
svarat »ja» Ivar Andersson hade vidare förmärkt, att Törnvall vid början
av sin tjänst såsom kompanichef hållit på militära regler men efter denna
händelse verkat mera medgörlig. På särskild fråga sade sig Ivar Andersson
icke vid något tillfälle varken före eller efter omskrivna nattövning ha
förmärkt att Törnvall varit berörd av starka drycker.

Försäljaren landstormsvicekorpralen nr 188-26-20 Helmer Svensson, Sodra

Strömgatan 26, Norrköping (född 1900): Någon gång efter midnatt den 13
maj 1943 hade kompaniet blivit väckt av en vaktpost, som meddelat, att
»larm 1» var anbefallt av kompanichefen och att denne var »full som en
alika». Då Helmer Svensson var färdigklädd, hade han genast sprungit till
kompaniets uppställningsplats, där Törnvall redan varit tillstädes. Helmer
Svensson hade genast iakttagit, att Törnvall var påverkad av starka drycker.
Berusningsgraden ansåge Helmer Svensson svår att ange, men han förmenade,
att den var så pass stark, att Törnvall var oförmögen att föra befäl.
Under det personalen ställde upp, hade Törnvall stått framför fronten och
vinglat fram och tillbaka med kroppen, och då han rörde sig hade hans
gång varit ostadig. Sedan avlämning skett till Törnvall, hade denne givit
en kort förutsättning för den kommande övningen, varefter truppen intagit
anbefallda stridsställningar. Sedan Helmer Svensson legat cirka tio minuter
i sin eldställning, hade Törnvall kommit till honom för att visitera. Helmer
Svensson hade en kulspruta om hand och Törnvall hade lagt sig bredvid
honom för att kontrollera skjutfältet. Därvid hade Helmer Svensson känt
stark spritlukt från Törnvall. Ungefär en halvtimme efter besöket av kompanichefen
hade övningen avblåsts och kompaniet återsamlats för kritik
och visitation av ränslarna. Under det Törnvall hållit kritiken, hade han
talat »sluddrigt», vilket ytterligare styrkt Helmer Svenssons uppfattning
om att Törnvall var onykter. Törnvalls röst hade annars brukat vara klar
och tydlig. Vid visitationen hade Törnvall yttrat sig mycket ironiskt mot dem,
som ej haft sina ränslar packade i föreskrivet skick. Han hade dock icke
skällt eller svurit. Helmer Svensson, som själv ej haft sin ränsel i ordning,
hade av någon oförklarlig anledning icke blivit tillrättavisad härför. Därefter
hade kompaniet upplösts och Helmer Svensson återvänt till sin förläggning,
där Törnvalls uppträdande blivit det allmänna samtalsämnet. Flera
av mannarna hade yrkat på att kompaniassistenten skulle framföra klagomål
till Törnvall för dennes uppträdande under övningen, men något beslut
i den riktningen hade ej fattats. Klockan 0800 på morgonen hade kompaniet
ställt upp på uppställningsplatsen för att börja dagens övningar. Sedan
plutoncheferna lämnat av till Törnvall, hade denne kommenderat »givakt»
och hälsat med orden: »God morgon, kamrater.» Hälsningen hade icke besvarats
av truppen, beroende på nattens händelser. Törnvall hade därefter
upprepat hälsningen ytterligare två gånger utan att få något svar. Med anledning
därav hade Törnvall tillfrågat furiren Alfred Nilsson, vad truppen
skulle svara, då en kompanichef hälsade med de citerade orden. Alfred Nilsson
hade härpå svarat: »God morgon, löjtnant.» Därefter hade Törnvall kallat
till sig kompaniassistenten och medtagit denne på en promenad i riktning
mot förläggningen, varunder de samtalat med varandra. Vad som därunder
yttrades, kände Helmer Svensson icke till. Då Törnvall återkommit,
hade han beordrat Alfred Nilsson att föra kompaniet till en närbelägen
exercisplats. Där hade Törnvall omtalat för truppen, att han föregående kväll
inbjudits till supé av bataljonschefen på Arkösunds Hotell, och att det där
förekommit rätt mycket spritdrycker samt att bataljonschefen »var sådan,

att man inte skulle säga ifrån utan dricka så mycket man blev bjuden
på». Törnvall hade framför truppen medgivit, att han varit påverkad av
starka drycker under nattövningen och att han uppträtt »väl ironiskt» mot
en del av de värnpliktiga men lovat, att det skedda icke skulle upprepas.
Han hade även lovat, att kompaniet skulle erhålla en dags lindrigare övningar
som kompensation för det inträffade. Samtidigt hade han bett kompaniet
om ursäkt, vilken även godtagits, varefter truppen erhållit fritt från
övningar till fram på eftermiddagen, då ett par smärre sådana förekommit.
På kvällen hade Törnvall bjudit kompaniet på kaffe och tårta i matsalen
med anledning av nattens händelser. För övrigt hade Helmer Svensson intet
ofördelaktigt att säga om Törnvall och ansåg, att denne hållit en god ordning
över sina underlydande.

Handelsbiträdet landstormsvicekorpralen nr 318-23-23 Karl Svensson,
Storängsvägen 7, Valdemarsvik (född 1902): Vid 3-tiden en natt i mitten
av maj månad 1943 hade Karl Svensson tillsammans med sina kamrater
blivit väckt av att »larm nr 1» gavs. Medförande sin utrustning hade Karl
Svensson omedelbart begivit sig till uppställningsplatsen, där han av något
underbefäl erhållit order om att besätta en förut bestämd ställning. Karl
Svensson och hans gruppkamrater hade omedelbart begivit sig dit samt
intagit sina platser. De hade kvarstannat i ställningen omkring en halv
timme, varefter övningen avblåsts. De hade därpå beordrats att ställa upp
på kompaniets vanliga uppställningsplats. Där hade Törnvall företagit inspektion
av kompaniets utrustning, och då denna tydligen var mycket bristfällig
hade Törnvall i mycket skarpa ordalag klandrat manskapet för deras
försummelser. Törnvall hade därvid i vissa fall, enligt Karl Svenssons
uppfattning, uppträtt bryskt och olämpligt, och av hans ord och åthävor
hade Karl Svensson fått den uppfattningen, att Törnvall icke var fullt
nykter. Efterhand som inspektionen fortskridit hade Törnvall liksom hetsat
upp sig mer och mer samt skrikit och varit högljudd. Törnvall hade
dock icke varit framme hos Karl Svensson och inspekterat hans utrustning,
varför Karl Svensson icke närmare lagt märke till Törnvalls ansiktsfärg
eller gjort några närmare iakttagelser. Efter inspektionens slut hade
kompaniet beordrats att återgå till förläggningen, vilket skedde. Stämningen
mot Törnvall hade därvid varit ganska hätsk, och från flera håll hade
yrkats på att Törnvall skulle rapporteras för sitt uppträdande. Vid uppställningen
påföljande morgon hade Törnvall som vanligt tagit emot kompaniet,
och Karl Svensson hade därvid lagt märke till, att Törnvall icke
var reglementsenligt klädd. Han hade saknat damasker till byxorna. 1 örnvall
hade hälsat kompaniet med »godmorgon, kamrater», men ingen av
manskapet hade besvarat hälsningen, varför han upprepat densamma tre
eller fyra gånger. Då fortfarande ingen svarat hade Törnvall frågat om
anledningen härtill, varvid kompaniassistenten stigit fram samt börjat samtala
med Törnvall. Vad som därvid sades hade Karl Svensson icke hört,
beroende på att han stått för långt ifrån. Senare hade han emellertid fått
veta, alt assistenten sagt till Törnvall, att kompaniet ansåg sig ha blivit

orättvist behandlat under natten. Manskapet hade därefter beordrats marschera
till en något mera avlägsen plats, och där hade kommenderats halt.
Törnvall hade därefter stigit fram inför kompaniet samt hållit ett kortare
anförande, varunder han hett om ursäkt för sitt uppträdande under natten.
Karl Svensson erinrade sig, att Törnvall efter nämnda händelse blivit
»bättre» i sitt uppträdande mot manskapet, vilket Karl Svensson ansåge
berott på att Törnvall ville gottgöra kompaniet för sitt uppträdande under
nattövningen. I övrigt framhöll Karl Svensson, att Törnvall ofta kallat ut
vaktmanskapet, men att han därvid någon gång varit berusad kände Karl
Svensson icke till. Själv hade Karl Svensson icke tidigare lagt märke till
att Törnvall under tjänst uppträtt till synes påverkad av starka drycker.

Trafikbilägaren värnpliktige nr 27-23-28 Bertil Andersson i Solvik,
Stjärnorp (född 1908): Han hade under tiden den 31 mars—den 2 juni
1943 varit inkallad till beredskapstjänstgöring vid sjuttonde kustförsvarskompaniet,
som varit förlagt vid Kälebo i Arkösund. Törnvall hade under
nämnda tid varit chef för kompaniet. Vid kompaniet hade ofta förekommit
nattövningar, men såvitt Bertil Andersson kände till hade dessa övningar
icke beordrats av Törnvall, utan orderna härom hade alltid kommit
från bataljonsexpeditionen i Arkösund. Däremot hade det ofta förekommit,
att Törnvall beordrat vaktmanskapet till nattövningar. En natt troligen i
början av maj månad hade Bertil Andersson tjänstgjort som vaktbefälhavare.
En värnpliktig hade gått på post i närheten av förläggningen, under
det att Bertil Andersson tillsammans med två värnpliktiga legat och sovit
inne i vaktlokalen. Därunder hade Bertil Andersson blivit väckt av att vaktposten
kommit in och omtalat, att det var uppställning vid poststället.
Något ytterligare hade vaktposten icke sagt. Bertil Andersson, som legat i
sina kläder, hade genast tillsammans med sina kamrater skyndat ut till
poststället, där Törnvall stått och väntat på dem. Törnvall hade till en
början inspekterat vaktmanskapets utrustning, varpå han givit Bertil Andersson
och hans kamrater order att återvända till vaktrummet, dit han
själv följt med in. Då de kommit in i vaktrummet, där det varit ljust, hade
Bertil Andersson genast sett, att Törnvall verkade onykter. Dels hade hans
ögon varit glansiga och hans tal något sluddrigt, och dels hade Bertil Andersson
känt spritlukt från hans andedräkt. Törnvall hade uppehållit sig
några minuter i vaktrummet samt förhört vaktmanskapet om dess instruktioner.
Han hade därunder enligt Bertil Anderssons uppfattning uppträtt
bryskt samt talat i barsk ton. Sedan förhöret avslutats, hade Törnvall beordrat
vaktmanskapet att intaga sina eldställningar i den närliggande terrängen.
Han hade därvid själv följt med och övertygat sig om att var och
en intagit den ställning han skulle. Bertil Andersson hade därunder ånyo
förmärkt spritlukt från Törnvalls andedräkt och hade även då hört, att
hans tal var sluddrigt, varför Bertil Andersson styrkts i sin tidigare uppfattning,
att Törnvall var spritpåverkad. Vaktmanskapet hade fått kvari
sina ställningar en kort stund och sedan fått order att återvända
till vaktlokalen. Törnvall hade därefter avlägsnat sig. — En natt omkring

eu vecka senare hade Bertil Andersson tillsammans med ett femtontal av
sina kamrater legat och sovit i sin förläggning. Samtliga i förläggningen
hade därvid blivit väckta av en vaktpost vid namn Hansson, som omtalat,
att det var larm. Hansson hade tillagt: »Passa er, för löjtnanten är visst
full.» Bertil Andersson och de andra hade genast klätt sig samt tagit reda
på sina ränslar jämte övrig utrustning, som de vid dylikt larm skulle medföra.
I brådskan hade Bertil Andersson icke fått med sig det extra par
skor, som ränseln skulle innehålla. Då kompaniet varit uppställt, hade Törnvall,
som uppehållit sig i närheten, givit order åt detsamma att marschera
till en närbelägen exercisplats inne i skogsterrängen. Huruvida Törnvall
där givit någon förutsättning för övningen, kom Bertil Andersson nu ej
ihåg. Han mindes dock, att den kulsprutegrupp, han tillhörde, beordrats intaga
ställning i skogsterrängen. Vid ordergivningen och under övningens
gång hade Bertil Andersson fått den uppfattningen, att Törnvall icke var
nykter, beroende på att Törnvalls tal föreföll något sluddrigt. Bertil Andersson
kom ej ihåg, hur länge hans grupp kvarlegat i sin ställning, möjligen
kunde det ha varit en kvart eller en halv timme. Efter det övningen avslutats,
hade givits order om hemmarsch. Då de därunder passerat förbi
övningsplatsen Trekanten, hade kommenderats »halt» samt »ränsel av» och
därefter »inspektion». Manskapet hade då lagt upp sina ränslar framför
sig på marken. Törnvall hade därefter gått från man till man samt inspekterat
utrustningen i ränslarna. Han hade därunder enligt Bertil Anderssons
förmenande uppträtt bryskt, och de som ej medfört full utrustning
hade i hårda ordalag tillhållits härför. Bertil Andersson hade tidigare
varit sjukskriven några dagar för inflammation i hälsenan. Då Törnvall
vid inspektion av Bertil Anderssons ränsel upptäckt, att Bertil Andersson
ej medförde de skor, som skulle finnas med, hade han i retlig ton sagt till
Bertil Andersson, att »det kunde ha varit bra att ha haft skorna nu» eller
något liknande. Bertil Andersson hade dock icke kunnat märka, att Törnvall
förefallit påfallande spritpåverkad under inspektionen. Något ytterligare
från inspektionen mindes Bertil Andersson icke. Sedan densamma avslutats,
hade manskapet beordrats att återgå till sina förläggningar. — Då
kompaniet återkommit till sina förläggningar, hade rått full »upprorsstämning»
bland manskapet på grund av Törnvalls uppträdande under övningen.
Det hade man och man emellan dryftats vilka åtgärder, som skulle vidtagas
mot Törnvall för att förhindra ett återupprepande. Olika förslag hade
framkommit, men inget närmare hade blivit bestämt i saken. Samtliga
hade därefter gått till sängs. Påföljande morgon hade Bertil Andersson rest
till Norrköping för att uppsöka en tandläkare och hade icke varit med vid
morgonuppställningen. Då han vid 12—13-tiden samma dag från Norrköping
återkommit till Kälebo, hade han märkt att inga övningar pågingo,
utan att manskapet gick sysslolöst. Han hade frågat några av sina kamrater
om anledningen härtill och då fått veta, att det berodde på »nattens
händelser». Vid närmare förfrågningar hade hans kamrater talat om för
honom, alt kompaniet på morgonen icke besvarat Törnvalls hälsning. Då

I! - -4S8.VI0. Mililieombudsmannens ämbetsbe rättelse.

Törnvall frågat om anledningen härtill, hade det upplysts för honom, att
detta berodde på hans uppträdande under nattövningen. Törnvall hade då,
enligt vad Bertil Andersson vidare fick veta, tagit kompaniet avsides och
framfört en ursäkt samtidigt som han bett, att det inträffade skulle stanna
dem emellan. Troligen hade även manskapet lovat detta. Törnvall hade
sedan bjudit kompaniet på kaffe. Bertil Andersson hade då svarat sin sagesman,
att då Bertil Andersson icke varit med och lovat Törnvall att tiga,
ansåge han sig icke bunden av något tysthetslöfte till Törnvall. — En kort
tid härefter hade Bertil Andersson under en resa sammanträffat med greve
Carl Douglas, Stjärnorp. Douglas, som kände Bertil Andersson, hade då
frågat hur han hade det under sin beredskapstjänstgöring. Bertil Andersson
hade svarat, att han icke hade några särskilda klagomål, men tillagt, att
»det vore nog bra, om vi inte hade löjtnant Törnvall». Douglas hade då
frågat om den närmare anledningen till Bertil Anderssons yttrande, varvid
Bertil Andersson relaterat här ovan omtalade händelser. Då Bertil Andersson
slutat, hade Douglas framhållit, att han vore personligt bekant med Wadner,
och att han hade för avsikt att underrätta denne om förhållandet. Utöver
här nämnda händelser kände Bertil Andersson icke till att Törnvall
under tjänst uppträtt påverkad av starka drycker.

Grovarbetaren värnpliktige nr 731-27-20 Frans Tore Lambert Haag, Albrektsvägen
86, Norrköping (född 1900): Han hade vid 1-tiden ifrågavarande
natt blivit väckt i sin förläggning av en vaktpost, som meddelat, att
kompanichefen anbefallt »larm 1». Sedan Haag blivit färdigklädd hade han
skyndat till kompaniets uppställningsplats, där han intagit sin plats. Törnvall
hade redan befunnit sig där, och Haag hade genast märkt, att denne
var onykter, vilket bl. a. syntes på att Törnvall stod och vaggade fram
och tillbaka med kroppen, och när han gick tog han ett och annat snedsteg.
Sedan kompaniet avlämnats till Törnvall, hade denne meddelat förutsättning
för nattövningen. Haag hade ej märkt något särskilt på Törnvalls
röst, när denne talat om förutsättningen. Därefter hade truppen fått besätta
på förhand iordninggjorda eldställningar, varefter Törnvall visiterat
en del av dessa. Själv hade Haag ej fått något sådant besök av Törnvall.
Efter några timmar hade övningen avblåsts, och kompaniet återsamlats på
uppställningsplatsen. Där hade Törnvall företagit visitation av de värnpliktigas
ränslar för att utröna om dessa varit fältpackade. Då detta överlag
icke varit förhållandet hade Törnvall utlåtit sig mycket ironiskt och nedlåtande
mot truppen. Bl. a. hade han sparkat till en del ränslar under det
han frågat, hur detta skulle gått, om det varit allvar. Detta obehärskade
uppträdande från Törnvalls sida hade ytterligare styrkt Haags uppfattning
om att Törnvall var onykter och befann sig i ett sådant tillstånd, att han
var högst olämplig att föra befäl. Efter visitationen hade kompaniet upplösts
och varje man hade återvänt till sin förläggning. I den förläggning,
där Haag legat förlagd, hade det därefter resonerats man och man emellan
om Törnvalls uppträdande under övningen. Från flera håll hade väckts
förslag om att Törnvall skulle rapporteras för det inträffade, men något

beslut i saken hade ej fattats. Beträffande uppställningen följande morgon
framhöll Haag, att då Törnvall ville be kompaniet om ursäkt för det inträffade
och att det skulle stanna dem emellan detta icke så mycket berodde
på att Törnvall var officer utan mera med tanke på Törnvalls civila anställning
i Norrköping.

Direktören landstormsfänriken nr 99-33-19 John Lövehagen, Etsarvägen
1, Stockholm: Han hade i egenskap av landstormsfänrik fullgjort beredskapstjänst
såsom plutonchef vid sjuttonde kustförsvarskompaniet i ungefär
tre månader, under vilken tid Törnvall varit chef för kompaniet. Den
13 maj 1943 och två dagar i anslutning därtill hade Lövehagen varit tjänstledig
och vistats å annan ort. Under återfärden till förläggningsorten hade
han fått sällskap med värnpliktige nr 319-26-21 Hesse, tjänstgörande vid
samma kompani. Hesse hade därvid berättat, att Törnvall den 13 maj deltagit
i en av bataljonschefen, kaptenen Lagerfelt, anordnad fest. Vid sin återkomst
till kompaniet hade Törnvall larmat detta. Kompaniet hade fått ställa
upp med full packning och Törnvall hade försökt att inför kompaniet redogöra
för förutsättningarna för den tilltänkta övningen. På grund av att
Törnvall varit så berusad, att han raglat, hade det ej varit någon reda med
hans tal. Ingen övning hade kommit till stånd och personalen hade efter
1—1 y2 timmes förlopp fått tillåtelse att på nytt gå till sängs. Personalen
hade varit mycket upprörd över det inträffade och hade ej velat lägga sig
igen. Några av dem hade velat telefonera efter landstormspolisen. Troligen
på inrådan av landstormsfänriken Erik Andersson hade så emellertid ej
skett. Vid uppställning påföljande dag hade personalen underlåtit besvara
Törnvalls hälsning. Törnvall hade upprepat hälsningen flera gånger men
icke fått något svar. På hans fråga varför de ej svarade honom, hade någon
av personalen svarat att det berodde på den gångna nattens händelser. Då
hade Törnvall tagit kompaniet avsides och »gjort avbön»; han hade varit
mycket ledsen och gråtit. Personalen hade tyckt situationen vara pinsam.
Enligt Lövehagens uppfattning hade disciplinen vid kompaniet efter dessa
händelser så gott som helt upplösts. Vid ett senare tillfälle hade Törnvall
fört det inträffade på tal, då han samtalat med Lövehagen. En värnpliktig
vid namn Thörnquist, tillhörande Lövehagens pluton, hade vid ett tillfälle
avvikit från förläggningen utan tillstånd. Sedan Lövehagen anmält förseelsen
för Törnvall, hade Thörnquist uppsökt denne och rapporterat en förseelse,
som Lövehagen skulle ha begått. Törnvall hade omtalat förhållandet
för Lövehagen och därvid antytt, att Törnvall själv icke vore helt fri från
förseelser. »Du har hört om det?» hade han frågat, vartill Lövehagen svarat
jakande. Thörnquist hade icke blivit bestraffad för sin förseelse utan endast
fått viss tjänstledighet indragen. — Under den tid, Lövehagen år 1943
varit inkallad till tjänstgöring, hade Törnvall alltsomoftast kvällar och
nätter larmat vakten. Som regel hade Törnvall därvid varit åtminstone påverkad
av spritdrycker.

Byggnadssnickaren landstormskorpralen nr 295-26-16 Karl Enok Forsström,
Prästgatan 1, Söderköping (född 1896): Forsström hade vid flera

tillfällen tjänstgjort som vaktchef, och det hade därvid ofta hänt, i regel
en eller två gånger i veckan, att kompaniet larmats och fått besätta sina
ställningar. Ordern om dessa övningar hade dock alltid kommit från bataljonsexpeditionen
i Arkösund. På order av Törnvall hade emellertid ibland
förekommit, att vaktmanskapet fått besätta sina ställningar i terrängen.
Detta hade ofta hänt nattetid. Vid de tillfällen Forsström som vaktchef deltagit
i dessa av Törnvall beordrade övningar hade han aldrig märkt, att
Törnvall varit berörd av starka drycker. Forsström framhöll, att han ofelbart
skulle ha förmärkt detta, enär han själv vore absolutist. Den 13 maj
på eftermiddagen hade Forsström erhållit tjänstledighet och vistats i Söderköping
till påföljande dag, den 14 maj, på eftermiddagen, då han med tåg
återvände till Arkösund. Redan då han steg på tåget i Söderköping, hade
han hört en lokförare tala om, att det under hans bortovaro varit »bråk»
vid hans kompani och att anledningen därtill var, att Törnvall varit berusad
samt kommenderat kompaniet till nattövning. Då han därefter återkommit
till Arkösund och sammanträffat med sina kamrater, hade han av
dessa fått höra, att lokförarens uppgifter voro riktiga och att Törnvall vid
återkomsten från en fest i Arkösund larmat kompaniet samt företagit nattövning.
Enligt vad hans kamrater påstått hade Törnvall därvid varit berusad.
Under övningen och vid en därefter följande inspektion hade Törnvall
uppträtt synnerligen olämpligt. Uppgifterna härom hade lämnats av kompaniadjutanten
Hallén samt kompaniassistenten Erik Andersson, vilka Forsström
visste voro mycket omdömesgilla och sansade personer. Av sina övriga
kamrater hade Forsström hört olika skildringar om händelserna under
natten, men Forsström förstod, att dessa voro mer eller mindre »färgade».
Till Erik Anderssons och Halléns uppgifter satte han emellertid full
tilltro.

Ytterligare ett antal värnpliktiga vid förbandet som deltagit i larmövningen
natten till den 13 maj och som hörts vid polisförhör hade angående Törnvalls
uppträdande vid tillfället anfört bl. a. följande.

Fabriksarbetaren värnpliktige nr 435-54-25 Karl Gustav Evert Allard i
Åvalla, Gusum (född 1905): Törnvall hade enligt Allards uppfattning vid
övningen varit så påverkad av spritdrycker, att han var olämplig att taga
befattning med truppen. Allard hade även vid tidigare tillfällen iakttagit,
att Törnvall varit spritpåverkad och att han därvid ej uppträtt mot manskapet
så som man kunde fordra av en förman.

Fabriksarbetaren värnpliktige nr 290 Levi Konrad Thörnquist i Ådalen,
Gusum (född 1912): Törnvall hade vid tillfället varit något påverkad av
spritdrycker, dock ej i högre grad än att han, enligt Thörnquists uppfattning,
skötte sina åligganden utan anmärkning.

Muraren värnpliktige nr 220-26-17 Bertil Jonsson, Kommunalhuset, Gryt:
På uppställningsplatsen hade Törnvall försökt att redogöra för förutsättningen
för nattövningen men totalt misslyckats häruti, då han var höggradigt
berusad, vilket tydligt märkts på hans sluddriga och obalanserade tal
och raglande gång. Ingen övning hade emellertid blivit av och efter cirka

eu timmes förlopp hade förbandet beordrats i säng. Det skedda hade pinsamt
berört hela förbandet. Disciplinen hade allvarligt brustit bland de
värnpliktiga som efter det skedda ej åter ville i säng och röster hade höjts
för att tillkalla polis för att omhändertaga den berusade chefen. Någon annan
av befälet, troligen en landstormsfänrik, hade emellertid återställt
lugnet.

Brunnsborraren värnpliktige nr 276-27-18 Erland Nilsson, Norra Kungsgatan
18, Norrköping (född 1898): Då Törnvall meddelade förutsättningen
för den kommande nattövningen, märkte Erland Nilsson att Törnvall »sluddrade
på målet». I vanliga fall hade Törnvall alltid brukat giva order och
förutsättningar med klar och tydlig röst. Erland Nilsson hade härav förstått,
att Törnvall vid tillfället icke varit fullt nykter.

Grovarbetaren värnpliktige nr 119-26-16 Knut Johan (John) Westling,
Thulegatan 7, Norrköping (född 1896): Då Törnvall börjat redogöra för
förutsättningen för nattövningen, hade Westling hört att Törnvall »sluddrade
på målet». Westling hade vidare vid visitationen av ränslarna märkt,
att Törnvall raglat något, när han gick.

Byggnadsgrovarbetaren värnpliktige nr 83-212-17 Arvid Karl Bertil Marcus,
Generalsgatan 9, Norrköping (född 1897): Först vid visitationen av
ränslarna hade Marcus observerat, att Törnvall var onykter, vilket bl. a.
yttrat sig i att han tagit snedsteg, när han gick, samt att ansiktsfärgen varit
rödbrusig. Marcus hade härvid även märkt, att Törnvalls röst varit
»skränig», vilket den icke brukat vara i vanliga fall.

Kommunalarbetaren värnpliktige nr 419-27-25 Erik Folke Pettersson,
Storsvängen 25, Norrköping (född 1905): Pettersson hade märkt att Törnvall
talat »skränigt» och »sluddrigt», varför han fått den uppfattningen, att
Törnvall måste vara onykter.

Trävaruhandlaren värnpliktige nr 273-26-17 Karl Henning Vestergren,
Vintervadsgatan 14, Söderköping (född 1897): Törnvall hade med klar och
tydlig röst redogjort för förutsättningen för övningen. Av detta mindes Vestergren
särskilt att Törnvall vid ett tillfälle gjort honnör och därvid stått
och vaggat fram och tillbaka med överkroppen, varav Vestergren fått den
uppfattningen, att Törnvall icke var fullt nykter.

Lantbrukaren värnpliktige nr 311-26-19 Ture Andersson i Botentorp,
Skällvik (född 1899): Då han kommit fram till uppställningsplatsen hade
han fått syn på Törnvall, som suttit på en s. k. mjölkbrygga och med hög
röst givit förutsättningen för nattens övningar. Ture Andersson hade genast
märkt att Törnvall icke var nykter, enär Törnvall talat sluddrande och
med ett tonfall och ordval, som han vanligen icke brukat använda. Därjämte
hade hans ögon förefallit glansiga. Törnvall hade strax därefter stigit
ner från mjölkbryggan och Ture Andersson hade då sett att Törnvalls
gång varit ostadig. Av hela Törnvalls uppträdande hade Ture Andersson
sålunda fått den uppfattningen, alt Törnvall var synhart påverkad av starka
drycker.

Garveriarhetaren värnpliktige nr 52-26-26 Eskil Ragnar Nordqvist i Eke -

bo, Valdemarsvik (född 1906): Han hade å uppställningsplatsen genast lagt
märke till att Törnvall förefölle onykter. »Ögonen stod stilla i huvudet på
honom.» Under den efter övningen företagna inspektionen hade Törnvall
uppträtt mycket obehärskat och Nordqvist hade av Törnvalls uppträdande
styrkts i sin uppfattning, att Törnvall icke var nykter. Törnvalls uppenbara
onykterhet samt obehärskade uppträdande hade efter återkomsten till förläggningen
varit det allmänna samtalsämnet.

Garveriarbetaren värnpliktige nr 335-26-16 Karl Edvin Sundqvist, Storgatan
56, Valdemarsvik (född 1896): Sundqvist, som ej förut under övningen
märkt att Törnvall var alkoholpåverkad, hade under inspektionen lagt märke
till att Törnvall luktade sprit. Manskapet hade efter övningen varit förbittrat
på Törnvall dels för hans uppträdande under inspektionen och dels
för att han under övningen uppträtt synbart spritpåverkad.

Vid förhör, som av landsfogden i Östergötlands län på militieombudsmannens
begäran hölls med Törnvall den 18 november 1947, anförde denne: Under
tiden den 1 mars 1943 till den 25 maj samma år hade Törnvall varit inkallad
i beredskapstjänstgöring vid sjuttonde kustförsvarskompaniet, underställt
en kustförsvarsbataljon. Under de första dagarna av hans tjänstgöring
var kompaniet förlagt till Gryt men förflyttades omkring den 5 mars
till Kälebo. Bataljonsstaben var förlagd till Arkösund. Chef för bataljonen
var kaptenen Lagerfelt och för kompaniet Törnvall. Troligen var förbandet
under tiden mobiliserat. I anledning av Lagerfelts förestående hemförlovning
hade han på kvällen den 13 maj 1943 låtit anordna en middag å Arkösunds
Hotell. I middagen deltogo, förutom Lagerfelt, Törnvall samt kaptenerna
Aschan och Asklöf ävensom fänriken Annerstedt. Efter middagen
hade försvarsområdesassistenten Adde och fänriken Gardeman efter inbjudan
anslutit sig till sällskapet. Till middagen och under samkvämet därefter
hade spritdrycker och vin serverats. Sedan Lagerfelt lämnat sina gäster, hade
dessa å hotellet ordnat med en vickning, varunder brännvin förtärdes. Hur
stor kvantitet spritdrycker och vin Törnvall under sitt ifrågavarande besök
å hotellet för egen del förtärt, kunde han numera ej erinra sig med bestämdhet.
De uppgifter han därom lämnat vid förhöret den 29 maj 1943 av kaptenen
Claes Jonsson hade emellertid varit riktiga, varför han nu vitsordade
desamma. Omkring klockan 0130 natten mellan den 13 och 14 maj hade
Törnvall lämnat hotellet och cyklat till Kälebo. Han var då påverkad av de
förtärda spritdryckerna, dock icke i någon högre grad. Efter ankomsten till
Kälebo hade han utkallat vakten och inspekterat denna. Sedan vakten därefter
fått rycka in, hade han anbefallt »larm 1». Vid dylikt larm skulle enligt
givna föreskrifter kompaniet uppställa sig fältutrustat på den vanliga uppställningsplatsen.
Så hade skett även nu. Härefter hade Törnvall angivit förutsättning
för en av honom avsedd nattövning i ett tänkt läge, nämligen det
att kompaniet fått order att möta oförmodade angrepp och överraskande moment.
Törnvall hade angivit, varifrån fienden väntades, och givit order om
vilka ställningar som skulle intagas. Efter ställningarnas intagande hade
han gått från grupp till grupp och inspekterat, hur kompaniet fullgjort den

uppgift som det fått sig förelagt. Under inspektionen hade Törnvall funnit,
att en av grupperna riktat sin kulspruta åt rakt motsatt håll än det anbefallda,
vilket måste ha berott på att gruppen missuppfattat hans order. Efter inspektionen
hade kompaniet på Törnvalls order åter samlats på uppställningsplatsen.
Där hade han givit order om ränslarnas avtagande och att
en var skulle lägga sin ränsel framför sig på marken för undersökning huruvida
i ränslarna medfördes föreskriven utrustning. Vid visiteringen hade
Törnvall funnit, att nästan ingen var fullt utrustad. Törnvall hade blivit
uppbragt däröver och i skarpa ordalag erinrat dem, som ej voro fullt utrustade,
att de givna föreskrifterna skulle följas. Nedlåtande eller ironiska ordalag
hade han därunder ej använt, och i allt fall hade han ej haft för avsikt
att kränka någon. Ej heller hade han sparkat på ränslarna utan endast
med foten lyft på dem för att kunna konstatera, huruvida full utrustning
fanns i desamma. Att Törnvall fällt i Bertil Anderssons berättelse omförmälda
yttrande »Det kunde ha varit bra att ha haft skorna nu» erinrade
han sig. Under nattens övning hade Törnvalls ordergivning varit fullständig
och klar, och övningen hade genomförts på avsett sätt. Att därunder spritlukt
förmärkts från honom och att han varit trött medgåve han men bestrede
att hans gång varit raglande eller vaggande, att han fallit omkull när
han skulle snöra sin skorem, och att hans tal varit sluddrigt. Halléns uppgift
att Törnvall under cyklingen vinglat ville Törnvall ej bestrida men tilllade,
att vinglandet ej behövt bero på spritförtäring. Under den tid övningen
pågick var det i början alldeles mörkt och därefter halvmörkt, varför några
iakttagelser om hans ansiktsfärg eller glansen i hans ögon svårligen kunnat
göras. Efter visitationen av ränslarna hade kompaniet återgått till sin förläggning.
Nästföljande morgon vid den sedvanliga uppställningstiden eller
klockan 0800 hade Törnvall tagit emot kompaniet på uppställningsplatsen.
Vid hans hälsning »God dag kamrater» hade denna ej besvarats. Även en
andra gång hade hälsningen lämnats obesvarad. Törnvall hade då kallat
fram kompaniassistenten, korpralen Andersson, och tillfrågat honom om anledningen
till kompaniets tystnad. Andersson hade svarat att det berodde
på händelserna under natten. Invid uppställningsplatsen uppehöllo sig vid
tillfället civila personer och då Törnvall ej ansett det lämpligt att tala med
kompaniet i dessas närvaro hade han givit en underofficer order att marschera
med kompaniet till en plats, som användes för kompaniexercis. Där
hade Törnvall yttrat, att han förstod kompaniets inställning till hans uppträdande
under natten, och medgivit att uppträdandet varit olämpligt. Därmed
hade han närmast avsett vad som förekommit under visitationen av
ränslarna. Larmet som sådant hade han varit fullt berättigad att anbefalla.
Han hade vidare frågat, om det var någon som känt sig personligen kränkt
av hans tilltal under natten, tilläggande att om så var fallet han var beredd
att enskilt bedja honom om ursäkt. Ingen hade anmält sig. Till kompaniet
hade Törnvall då helt allmänt framfört ett beklagande och ett ursäktande
av vad någon med fog kunde ha funnit misshagligt. »Om jag nu hälsar kompaniet
och hälsningen besvaras på vederbörligt sätt» hade han tillagt, »så

fattar jag detta som om kompaniet godtagit min ursäkt». På hans hälsning
»God dag kamrater» hade kompaniet besvarat hälsningen på sedvanligt sätt.
Törnvall hade nu hemställt, att vad som förekommit skulle stanna mellan
honom och kompaniet. Därefter hade han givit order om övning under morgonpasset,
och övningen hade skett i vanlig ordning. På eftermiddagspasset
hade till en början persedelvård varit anbefalld å kompaniet, och därefter
hade kompaniet haft fritt såsom kompensation för övningstiden under natten.
Under fritiden hade Törnvall bjudit kompaniet på kaffe, och hans mening
däi med hade varit att återställa det goda förhållande, som tidigare enligt
hans förmenande varit radande mellan honom och kompaniet. Det hade
däremot ej varit hans avsikt att på något sätt muta kompaniet. Disciplinen
på kompaniet hade icke försämrats genom händelserna natten efter den 13
maj, i varje fall ej i kompaniets förhållande till kompanichefen. Flera av dem
pa kompaniet som stodo Törnvall närmast hade uttryckt sin tillfredsställelse
over att han vidgått, att hans uppträdande under natten varit mindre lämpligt.
I detta hänseende hänvisade Törnvall till Halléns berättelse. Att Törnvall vid
andra tillfällen under sin tjänstgöring å kompaniet förtärt spritdrycker, medgåve
han, men bestrede, att det någon gång förekommit att han därav varit
berörd. Vad anginge Thörnquist — en menig — hade Lövelmgen rapporterat
tdl Törnvall, att Thörnquist utan permission lämnat förbandet för att resa
till sin hemort. Enligt vad Törnvall nu ville erinra sig hade Thörnquist rest
en lördag efter övningarnas slut för dagen och återkommit någon gång följande
dag. Törnvall hade kallat Thörnquist till sig och hört lionom om händelsen.
Möjligen hade det tidigare av vederbörande plutonchef ställts i utsukt
för Thörnquist, att han skulle få permission, men detta hade sedermera
ej latit sig'' genomföra på grund av att han stått i eftertur därtill. Thörnquist
medgav för Törnvall, att han rest utan permission och företedde ett
brev vari omtalades, att han hade en dotter som var sjuk. Om denna omständighet
anförts tidigare, hade permissionsfrågan antagligen kunnat ordnas.
Det hade stannat vid en allvarlig tillsägelse till Thörnquist att upprepning
ej finge ske. Det kunde vara möjligt att Törnvall yttrat till Thörnquist
att dennes avresa utan permission måste påverka hans rätt till tjänstledighet
i fortsättningen. Om sedermera en tid av två och ett halv dygn av Tliörnquists
rätt till tjänstledighet avdragits, hade detta berott på att Thörnquist
avstått från att söka tjänstledighet. — Riktigheten av vad Lövehagen uppgivit
å militieombudsmansexpeditionen angående Törnvalls nykterhetstillstånd vid
ankomsten till Kälebo efter besöket på Arkösunds Hotell den 13 maj ävensom
vid vissa andra tillfällen samt om disciplinen å kompaniet bestredes av
Törnvall. Vad Hesse anginge hade denne blivit avkonstituerad på grund av
olamplighet. Sjögren hade missförstått Törnvalls order. Sedan Sjögren vidarebefordrat
ordern om larmet, hade han skolat återtaga sin tjänst som
telefonvakt å expeditionen. Det vore möjligt att Törnvall förtärt rusdrycker
till den myckenhet, att därav förmärkts lukt från honom vid den inspektion
av vakten, varom i Allards berättelse omförmäldes. Törnvall bestrede emellertid,
att han vid tillfället var berörd av spritdrycker. När Törnvall natten

mellan den 13 och 14 maj tog emot kompaniet, var han, i motsats till vad
Holmqvist därom uppgivit, fullt utrustad.

Angående sitt allmänna förhållande i tjänsten anförde Törnvall vidare i
en den 18 november 1947 dagtecknad promemoria följande: »I början av
mars 1943 övertog jag befälet över kompaniet, som då var förlagt i Gryt.
Tidigare hade jag ej tjänstgjort såsom kompanichef, men däremot hade
jag varit bataljonsadjutant vid den bataljon, som vid den tiden reducerats
till ett kompani om cirka 60 man. Kort efter mitt övertagande av befälet
beordrades kompaniet till Kälebo, en by, belägen cirka 2’/2 km från Arkösund.
Den 10—den 20 mars 1943 beordrades jag i likhet med allt annat befäl
inom Norrköpings försvarsområde till en kurs i Norrköping, varför jag
hade att överlämna befälet till den äldste plutonchefen i kompaniet. Under
kurstiden skedde avlösning av det vid kompaniet inkallade manskapet. I
detta sammanhang inspekterades kompaniet i min frånvaro av försvarsområdesbefälhavaren
översten Wadner. Kort därpå fick jag höra, att Wadner
uttryckt sitt synnerliga misshag med ordningen vid kompaniet (till oigenkännlighet
nedsmutsade pälsmössor, händerna i byxfickorna och allmän
dålig hållning). Samtidigt skulle Wadner ha yttrat till min sagesman: ''Vad
är den där Törnvall för en karl som inte håller bättre ordning.’ Jag hade
nog själv märkt, att disciplinen var mindre god, men under kompaniets förflyttning
och förläggning i nya kvarter i Kälebo hade någon tid ej stått till
buds för någon ändring. Efter Wadners inspektion gjorde jag till min föresats
att det nyinryckta manskapet skulle komma att uppträda på ett bättre
sätt än den hemförlovade truppen. Det är möjligt att jag, som nog till min
natur är ganska fordrande, kanske i en del iakttagares ögon sträng, därvid
visade mig mera nitisk än behövligt varit. Emellertid blev omdömet om
kompaniet vid Wadners nästa inspektion, att det var försvarsområdets bästa
kompani. En omständighet, som jag ej kan förbigå är, att civilbefolkningen
i Kälebo vid vår ankomst dit var mycket avogt inställd mot militär över
huvud taget. Från tidigare inkvarteringar kvarstodo minnen om som de
civila tyckte — mindre väl utnyttjad övningstid och jämväl en del oieglerade
anspråk på ersättning för inkvartering och skada å egendom. Genom
min förmedling blev dock ersättningsanspråken reglerade, och såvitt
jag känner till blev också så småningom förhållandet mellan den inkvaiterade
militären och civilbefolkningen det hästa. Före min hemförlovning
bjödo byborna hela kompaniet på kaffe vid ett gemensamt samkväm i eu
förhyrd ordenslokal. Vid mina försök att uppehålla god ordning och disciplin
vid det lilla kompaniet kunde det icke undvikas, att jag måste göra
allvarliga föreställningar och erinringar till några av den mig underställda
personalen. Det förekom sålunda, att en värnpliktig — om jag inte minns
fel grovarbetaren Karl Gunnar Hansson, möjligen värnpliktige Thörnquist

_blev vägrad permission och ändock reste hem över lördag söndag. Med

hänsyn till att han sade sig ha varit nödsakad att tillse eu sjuk dotter, lat
jag honom slippa undan med eu sträng tillrättavisning. Trafikbilägaren Bertil
Andersson tog sig vid ett annat tillfälle friheten alt vid eu tredagars

tjänstledighet stanna hemma en dag längre än vad tjänstledigheten avsåg.
Detta kunde naturligtvis ej heller få passera oanmärkt, varför jag gav Bertil
Andersson en allvarlig erinran. Han förklarade då, att han under militärtjänst
i Norrland varit van att icke inräkna resdagar i tjänstledighetstiden.
För fullständighetens skull bör väl kanske även nämnas, att lantbrukaren
Ture Andersson under min tidigare tjänstgöring i Gryt uppträdde berusad
under en bussresa, da jag och hans kompanichef voro med på färden, vilket
förhållande renderade Ture Andersson troligen åtta dagars vaktarrest. Möjligen
kan Ture Andersson i sitt sätt att se på mitt eget förhållande vid den
beklagliga händelsen under natten till den 13 maj 1943 ha influerats av att
jag känt till hans tidigare förseelse och bestraffning. De nu angivna omständigheterna
anföras på intet vis såsom ursäkt för mitt eget handlingssätt men
kunna möjligen vara en förklaring till att dessa personers uppgifter blivit
i någon mån färgade’. Såvitt jag förstod var förhållandet mellan truppen
och mig före den 13 maj 1943 det bästa. Visserligen voro övningarna ansträngande
och vakttjänsten säkert pressande, men detta följde av det vid
denna tid mycket skärpta beredskapsläget, som krävde, att kompaniets halva
styrka låg i ständig beredskap och skärpta larmföreskrifter voro gällande.
Enligt order hade kompanichefen vidare att öva manskapet även nattetid,
vilket också förekom varje vecka. Något nattligt larm av kompaniet —
annat än efter order från bataljonsexpeditionen — förekom ej utom vid det
omtalade tillfället den 13 maj. Såsom chef för kompaniet hade jag emellertid
skyldighet enligt lämnade direktiv att företaga ''övningslarm’ för kontroll
av beredskapen. Givet är att ett sådant nattligt larm redan i och för
sig skulle utlösa misstämning hos truppen. Det drog också om avsevärd tid,
innan kompaniet var fulltaligt samlat, möjligen beroende på larmpostens
föga lämpliga tal om att ’det ej var så bråttom’. Givetvis var jag såsom
kompanichef något bättre insatt i lägets allvar, än vad truppen i gemen

var.---Rörande uppgiften, att min behandling av truppen efter den

13 maj 1943 blev ''bättre’ vill jag nämna, att jag själv blev hemförlovad troligen
den 25 maj och att under den avsedda tidsperioden närmast dessförinnan
kompaniets övningar inskränktes på grund av förberedelse för en
blivande avlösning. Detta förhållande kan ju ha bidragit till att tjänsten
ansågs mindre ansträngande. Själv ansåg jag mig ej ha anledning att uppträda
på annat sätt än tidigare, sedan den av mig framförda ursäkten godtagits
av kompaniet. Beträffande uppgiftslämnarna vill jag särskilt framhålla,
att jag mycket värdesatte såväl Hallén som Forsström, båda två respektabla
män och avhållsmän i fråga om spritdrycker.»

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 19 december 1947 till militärbefälhavaren
för fjärde militärområdet hemställt att denne måtte inkomma
med förklaring från Wadner och auditören Nilsson, inkom inspektören för
lokalförsvaret översten E. Björk den 10 februari 1948 med begärd utredning.

Wadner anförde i sitt yttrande följande: Han hade så snart han emottagit
Douglas’ brev ringt upp denne och bett honom att uppgiva anmälarens
namn. Douglas hade härvid svarat, att angivaren icke ville framträda öppet.

Under dessa förhållanden hade icke funnits någon möjlighet att höra angivaren.
Wadner hade först tänkt, att låta en officer ur försvarsområdesstaben
resa ut till kompaniet och söka få fram något i saken. Han hade
emellertid snart övergivit denna tanke, enär sådant försök säkerligen icke
skulle ha lett till något resultat på grund av den mellan kompanichefen och
kompaniet enligt Douglas’ utsago träffade uppgörelsen och överenskommelsen
om tystnad. På grund av det anförda hade Wadner knappast ansett det
möjligt att genom nytt förhör vinna någon ytterligare utredning utöver den
som det ursprungliga förhörsprotokollet upptoge. Måhända skulle detta ha
antecknats i särskild promemoria. Om så vore fallet erkände Wadner denna
försummelse. Förslaget att tilldela Törnvall varning — enligt gängse praxis
antecknat med blyerts i marginalen — hade av Wadner motiverats vid telefonsamtal
med auditören Nilsson, till vilken protokollet översänts. Wadner
hade härvid, så vitt han nu kunde erinra sig, framhållit dels vad ovan anförts
angående svårigheten att få till stånd ytterligare utredning och dels
att Törnvall varit en synnerligen skötsam och effektiv kompanichef, som
på ett utomordentligt sätt svarat för tjänsten och alltid iakttagit ett hedrande
uppförande, vartill enligt 205 § strafflagen för krigsmakten synnerligt
avseende skulle fästas. Det inträffade torde få anses som ett unikt fall i så
måtto att dels angivaren ville vara anonym och dels en uppgörelse träffats
mellan den felande och hans underlydande. Att i ett sådant fall anlägga
strängt juridiska synpunkter syntes knappast vara möjligt. För Wadner
hade den rent mänskliga synpunkten varit en starkt bidragande orsak till
hans bedömande av fallet: en kompanichef, som inför truppen öppet vidginge
ett olämpligt uppträdande, vore en gentleman och hade genom denna
påkostande åtgärd redan fått sitt straff, moraliskt och mänskligt sett, samt
torde med säkerhet icke en gång till upprepa förseelsen. Enligt allmänt
gängse uppfattning bringade ju vidare en ursäkt alltid en tråkig sak ui
världen. Detta vore en oskriven lag, en hederscodex gentlemän emellan. Beredskapens
pressande förhållanden och bradska hade medverkat till, att
det icke alltid blivit så formellt riktigt handlat även i fullt klara fall. Huvudsaken
för varje chef i ansvarig ställning hade då varit, att beredskapens
effektivitet icke äventyrades; sak fick gå före form. I detta speciella fall
torde det av Wadner förut vid flera tillfällen konstaterade goda förhållandet
mellan kompanichefen och kompaniets personal av alla gradei och kategorier
snarare ha ytterligare förbättrats och i varje fall icke ha försämrats
genom den under hand skedda uppgörelsen. Denna hade gjort ett starkt intryck
på truppen, vilken funnit kompanichefens handlingssätt flott och
gentlemannamässigt, vilket ju också intygades av flera av de förhörda personerna.
_ Det hade varit för Wadner uppenbart att det här rörde sig om

eu rent tillfällig irritation och att episoden fått alldeles för stora proportioner.
Detta intryck som Wadner haft då hade ytterligare förstärkts vid
läsandet av förhörsprotokollen. Kverulanter funnes på varje förband, och
de kunde ibland få tillfälle till gehör. Alt en del av vittnesmålen fått eu
starkt färgad prägel vore därför icke att förundra sig över. Detta sades ju

också rent ut av vittnet Forsström. Man kunde icke heller värja sig för
misstanken, att en del för Törnvall oförmånliga yttranden fällts av hämndlystnad
eller på grund av personliga motsättningar t. ex. av Hesse, som avkonstituerats
på grund av olämplighet. Uppgift stode i protokollet mot uppgift.
Medan en del yttrade, att Törnvall till och med var starkt påverkad av
starka drycker, förklarade andra, att så icke alls eller endast obetydligt var
fallet.

Efter att ha redogjort för vissa av de hörda personerna fällda yttranden,
anförde Wadner vidare: Törnvalls skuld vore icke bevisad genom de mera
än fyra år efteråt hållna förhören, ty dels kunde man icke veta om vederbörande
under ed skulle ha gjort samma uttalanden och dels vore vittnesbörden
starkt motsägande och i flera fall friande. En krigsrätt torde därför
icke med säkerhet ha fällt Törnvall till ansvar för annat än det olämpliga
uti att efter spritförtäring anordna övning. Av förhörsprotokollen framginge
vidare med full tydlighet, att det icke så mycket varit den omständigheten,
att Törnvall förtärt sprit, som föranlett truppens reaktion, utan fastmera
Törnvalls skarpa fördömande av kompaniets kollektiva tjänsteförsummelse
att icke medföra reglementerad utrustning. Kompaniet hade enligt
flera vittnens utsago ansett sig »dåligt behandlat». Törnvalls eventuella
spritpåverkan hade ju i varje fall icke hindrat honom från att planenligt
leda och genomföra en grupperingsövning i mörker. Talet om ansiktsfärg,
glansen i ögonen, vinglande och raglande o. s. v. fölle på sin egen orimlighet,
ty dessa omständigheter torde icke ha kunnat iakttagas. — Wadner åberopade
därefter vissa yttranden av hörda personer, vilka yttranden enligt
Wadners mening visade att den »dåliga behandlingen» varit huvudanledningen
till truppens reaktion, samt fortsatte därefter: Den gamla domarregeln,
att man i tveksamma fall hellre bör fria än fälla, torde även i detta
fall ha ägt sin giltighet. Wadner hade följt denna regel och toge ansvaret
för sitt förslag till auditören. Han hade efter genomläsandet av handlingarna
i målet icke fått någon anledning att ändra denna sin uppfattning.
Emellertid erkände Wadner att han rent formellt sett kunde ha felat genom
att icke till protokollet ha antecknat motiveringen till sitt förslag och anledningen
till att någon vidare utredning icke av honom företagits.

I auditören Nilssons yttrande anfördes följande: Nilsson hade under första
halvåret 1943 tjänstgjort såsom auditör såväl vid Livgrenadjärregementet,
Svea trängkår, Östgöta luftvärnsregemente och Östgöta flygflottilj som
vid Linköpings och Norrköpings försvarsområden. Denna tjänstgöring hade
särskilt med hänsyn till den då rådande förstärkta försvarsberedskapen
varit synnerligen betungande. Med den mångfald disciplinmål, som Nilsson
under samma tid haft att handlägga, vore det omöjligt för honom att nu
kunna erinra sig vad som förekommit mellan Wadner och Nilsson under
överläggningen rörande ärendet mot Törnvall. Nilsson påminde sig emellertid,
att Wadner och Nilsson, sedan förhörsprotokollet av den 29 maj
1943 kommit Nilsson tillhanda, resonerat om saken i telefon. Nilsson hade
tagit del av Wadners nu avgivna förklaring i ärendet och hade ingen anled -

ning ifrågasätta annat än att Wadner under nämnda telefonsamtal redogjort
för saken och lämnat Nilsson de upplysningar, som Wadner i sin förklaring
uppgivit, ävensom att detta varit för Nilsson bestämmande, då han
biträtt Wadners förslag att tilldela Törnvall varning. Något ytterligare hade
Nilsson icke att i saken meddela.

Björk meddelade vid översändande av Wadners och Nilssons yttranden,
att Wadner enligt militärbefälhavarens mening, på grund av de uppenbara
svårigheterna att utan krigsrätt utreda målet till fastställande av brottets
beskaffenhet, bort hänskjuta detsamma till krigsrätt.

Militieombudsmannen begärde hos militärbefälhavaren — med hänsyn
till de i 123 § strafflagen för krigsmakten för lagrummets tillämpning angivna
förutsättningarna med avseende å organisation, uppgifter och befälsförhållanden
— närmare upplysningar i dessa hänseenden beträffande sjuttonde
kustförsvarskompaniet vid ifrågavarande tid. Från militärbefälsstaben
upplystes med anledning härav följande: Enligt militärområdesorder
den 5 april 1943 till Norrköpings försvarsområde skulle kustförsvarsförband
tillsvidare vara organiserade till tio procent för att förhindra kuppföretag
mot befästningar och hamnar samt för att underlätta en fullständig
organisering. Jämlikt militärområdesorder den 2 februari 1943 skulle ifrågavarande
förband i sin helhet vara grupperade vid respektive hamnar, dock
med undantag av de styrkor, som erfordrades för bevakning med mera vid
kustförsvarsförbandens fältdepåer. Utbildningen skulle — förutom fullständigande
av den grundläggande utbildningen — främst avse ingripande mot
kuppföretag (även från landsidan). Minst en gång i veckan skulle med hänsyn
härtill larmövningar inläggas. — Angående olika beredskapsgrader gällde
enligt militärområdesorder den 24 mars 1943 bland annat att för staber
och luftvärnsförband skulle gälla beredskap C samt att i övrigt, utom för
kasern- och depåberedskapsförband, beredskap C skulle kunna intagas inom
48 timmar, dock att organiserade delar av kustförsvarsförbanden alltjämt
skulle vara beredda att omedelbart lösa dem ålagda uppgifter. Utan
hinder av eljest gällande bestämmelser fick enligt samma militärområdesorder
permission från lördag eftermiddag till måndag morgon tilldelas
högst 25 procent av i tjänst varande styrka vid kompani och motsvarande
förband vid täcktrupper och lokalförsvarsförband. — I anslutning till dessa
föreskrifter, vilka gällt även sjuttonde kustförsvarskompaniet, anfördes från
militärbefälsstaben: Föreskriften att organiserade delar av kustförsvarsförbanden
alltjämt skulle vara beredda att omedelbart lösa dem ålagda uppgifter
måste ses mot bakgrunden att dessa förband skulle vara inkallade
omkring 60 dagar, att utbildning skulle äga rum samt alt förbanden finge
ianspråktagas för fältarbeten högst 50 procent av tiden. I varje fall kunde
beredskapsgraden för ifrågavarande kompani icke ha satts högre än beredskap
A, alldenstund denna beredskapsgrad vore den högsta som kunde anbefallas.
För militärbefälhavaren underställda reserver stadgades beträffande
beredskap A följande: »Marschfärdiga senast en timme efter order; dock
all för tr in in, som icke är omedelbart erforderlig vid strid, vederbörande

chef må anbefalla lägre marschberedskap!» Vidare upplystes att kompaniet
var bataljonsreserv och utgjordes av tio procent av den krigsbataljon
vari kompaniet organisationsmässigt ingick samt var organiserat på stab,
två gevärsplutoner och en tung pluton.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 6 mars 1948 till överkrigsf iskal sämbetet följande.

Genom vad Törnvall vid förhör den 29 maj 1943 och uti en samma dag
upprättad promemoria medgivit framgick följande. Törnvall, som var chef
för ett beredskapsförband, hade på kvällen den 12 maj 1943 bevistat en
festtillställning samt därvid till klockan 0130 påföljande dag förtärt spritdrycker
och vin, enligt gängse beräkningsmetoder motsvarande tillhopa omkring
42 centiliter 40-volymprocentig sprit. Törnvall hade, ehuru han ansett
sig något påverkad av den intagna förtäringen, på natten efter återkomsten
till kompaniets förläggning i Kälebo anbefallt larmövning, vilket tidigare förekommit
endast efter order av bataljonschefen. På grund härav och med
hänsyn till det sätt på vilket han under övningen uppträtt mot truppen hade
han vid uppställningen följande morgon sett sig föranlåten att till de underlydande
framföra en ursäkt samt avkräva dessa löfte om tystnad om
vad som passerat, varjämte han senare på dagen bjudit hela kompaniet på
kaffe.

Utan att företaga någon ytterligare utredning har Wadner i egenskap
av försvarsområdesbefälhavare efter samråd med Nilsson genom beslut den
8 juni 1943 meddelat Törnvall tillrättavisning i form av varning för tjänstefel.
Det synes emellertid uppenbart att Wadner på grund av Douglas’ anmälan
bort innan saken avgjordes föranstalta om närmare utredning. Enligt
anmälan hade Törnvall gjort sig skyldig till förseelser av allvarlig beskaffenhet
under tjänstgöring som chef för mobiliserat förband med aktiva
försvarsuppgifter och Törnvalls förklaring innefattade ej något oförbehållsamt
erkännande av vad i anmälan lagts honom till last. Att under sådana
förhållanden åtnöjas med att inhämta yttrande allenast av den anmälde kan
givetvis ej vara tillfyllest.

Såsom förklaring till att närmare utredning icke företagits har Wadner
uppgivit, att han först övervägt att låta en officer ur försvarsområdesstaben
resa ut till kompaniet och söka få fram något i saken, men att han övergivit
denna tanke, enär sådana försök säkerligen icke skulle ha lett till något
resultat på grund av den mellan Törnvall och kompaniet enligt Douglas’
utsago träffade uppgörelsen och överenskommelsen om tystnad. Wadner
hade därför knappast ansett det möjligt att genom nytt förhör vinna någon
ytterligare utredning.

De av Wadner åberopade skälen för underlåtenhet att verkställa närmare
utredning äro icke godtagbara. Törnvall gjorde visserligen i sin promemoria
gällande att han av truppen erhållit löfte om tystnad angående vad

som inträffat. Av Douglas’ brev framgick emellertid endast att Törnvall
till truppen framställt en begäran att det skedda skulle få stanna dem emellan.
Även om ett sådant löfte givits hade Wadner uppenbarligen icke bort av
sådan anledning underlåta att söka införskaffa närmare upplysningar om
saken. Wadners påstående att han knappast ansett det möjligt att genom
nytt förhör vinna någon ytterligare utredning förtjänar icke avseende. Om
Wadner verkligen ansett det utsiktslöst att vinna utredning genom militärt
förhör, hade det jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten ålegat honom
att för utredning hänskjuta saken till krigsrätt. Eventuella löften som avgivits
om tystnad kunde givetvis ej befria de värnpliktiga från skyldigheten
att såsom vittnen vid domstol meddela vad de hade sig bekant om Törnvalls
uppträdande.

Även på grund av beskaffenheten av de gärningar för vilka Törnvall anmälts
har Wadner varit skyldig att hänskjuta saken till krigsrätt i stället
för att själv avgöra densamma. Innehållet i anmälan gav vid handen att
tillämpning av 123 § strafflagen för krigsmakten kunde ifrågakomma. Jämlikt
detta lagrum skall befälhavare för trupp, som under vaktgöring eller
annan likartad tjänstgöring finnes överlastad av starka drycker, dömas till
fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen försvårande omständigheter
kan fängelsestraffet höjas till två år eller dömas till avsättning; äro de
synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med sträng arrest i
minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio
dagar. Där brottet förövats av någon som tillhör mobiliserad avdelning av
krigsmakten må straffet jämlikt 125 § strafflagen för krigsmakten höjas
till straffarbete i högst två år.

Att Törnvall vid företagandet av larmövningen varit i sådan grad påverkad
av spritförtäringen att han måste betecknas som överlastad, torde
vara styrkt genom den numera verkställda utredningen. Det har sålunda
uppgivits, att Törnvall icke kunnat stå stilla utan vaggat eller vinglat fram
och tillbaka, att hans gång varit raglande eller ostadig samt att han tagit
snedsteg. En person har uppgivit att Törnvall cyklat vingligt och en annan
person att Törnvall vid ett tillfälle fallit omkull. Törnvalls tal har uppgivits
ha varit sluddrigt, obalanserat och skränigt. Det bär vidare påståtts att
Törnvalls ögon varit glansiga, att han luktat sprit ävensom att hans uppträdande
varit exalterat, obalanserat och obehärskat samt att hans gester
varit överdrivna. Flera av de hörda personerna ha angacnde Törnvalls berusningsgrad
fällt sådana omdömen som att Törnvall varit i hög grad påverkad
av spritdrycker, höggradigt berusad eller uppenbart onykter. Andra
personer ha förklarat att Törnvalls hela uppträdande visade att han var
synbart påverkad av starka drycker, så berusad att han var oförmögen eller
högst olämplig att föra befäl eller så påverkad att han var olämplig att taga
befattning med truppen.

Vad beträffar arten av den tjänstgöringsskyldighet som vid tillfället ålåg
Törnvall framgår av inhämtade upplysningar att ifrågavarande beredskapsförband
varit organiserat för ingripande mot kuppföretag och skulle vara

berett att omedelbart lösa ålagda uppgifter, vilket synes ha inneburit att
detsamma skulle vara marschfärdigt senast en timme efter order. Med hänsyn
till de uppgifter som ålagts förbandet skulle minst en gång i veckan
inläggas larmövningar. Av dessa upplysningar framgår enligt min mening
oförtydbart att den tjänstgöring som ålegat Törnvall varit att anse som
vaktgöring eller därmed likartad tjänstgöring, varom förmäles i 123 § strafflagen
för krigsmakten.

Att omständigheterna i förevarande fall icke kunnat betraktas som synnerligen
mildrande synes uppenbart. Den förbrytelse mot nyssnämnda lagrum
vartill Törnvall gjort sig skyldig måste med hänsyn till Törnvalls ställning
som chef för ett beredskapsförband anses särskilt allvarlig. Det bör
därför icke ha kunnat ifrågakomma att med tillämpning av de straffsatser
i lagrummet, som äro avsedda för fall där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, ålägga bestraffning i disciplinär ordning, varför det ålegat
Wadner att hänskjuta målet till krigsrätt.

Icke endast Törnvalls uppträdande vid larmövningen utan även vad som
förekommit i samband med uppställningen följande morgon synes ha varit
så anmärkningsvärt att det bort påkalla närmare uppmärksamhet från
Wadners sida. Att en kompanichef så förgår sig att han anser sig böra
till truppen framföra en ursäkt är givetvis med hänsyn till hans auktoritet
och för disciplinen betänkligt. Törnvall har emellertid ej nöjt sig härmed
utan har även av de underlydande begärt, att de skulle utfästa sig att
icke yppa vad som förevarit. Att betydande svårigheter för disciplinens
upprätthållande lätt kunna uppstå för en militär chef som genom dylika
åtgärder ställer sig beroende av sina underlydande ligger i öppen dag. Det
framgår även av den nu verkställda utredningen att de värnpliktiga efter
dessa händelser av Törnvall behandlats annorlunda än tidigare. En av de
hörda personerna uppgiver sålunda att Törnvall härefter uppträtt på ett
helt annat sätt mot truppen, vilket hland annat yttrat sig i större tillmötesgående
och bättre permissionsförhållanden. Flera värnpliktiga förklara att
Törnvall blivit »bättre» i sitt uppträdande mot manskapet. En vicekorpral
säger sig ha förmärkt, att Törnvall vid början av sin tjänst såsom kompanichef
hållit på militära regler men efter denna händelse verkat mera
medgörlig. Att de om Törnvall fällda omdömena att han blivit bättre mot
manskapet sammanhänga med att en slappare disciplin av Törnvall tolererats,
bestyrkes av fänriken Lövehagens uppgift att disciplinen helt upplösts
samt att Törnvall i ett av Lövehagen angivet fall av olovligt undanhållande
underlåtit att rapportera vederbörande.

Genom Douglas’ skrivelse till Wadner hade också bragts till dennes kännedom
att Törnvall vid andra tillfällen än den nämnda larmövningen under
tjänstgöring skulle varit påverkad av spritdrycker. Även rörande dessa
uppgifter har det ålegat Wadner att låta verkställa utredning.

Då Wadner — i strid med vad nu anförts — själv företog målet till avgörande
i befintligt skick måste han likväl redan på grund av den utredning
som förelåg ha insett att det brott som Törnvall låtit komma sig till last
och som Wadner bedömde utgöra tjänstefel varit av allvarlig beskaffenhet.

Gällande bestämmelser innefatta väl icke ovillkorligt förbud mot spritförtäring
i samband med tjänstgöring, men det ligger i öppen dag att det
är förkastligt att därvid sprit förtäres i sådan myckenhet att det inverkar
på tjänsteförmågan. Lika oriktigt som det är att krigsman under tjänsteutövning
gör sig skyldig till dylik spritkonsumtion är det givetvis att han
före beräknad tjänstgöring förtär sprit å sådan tid och i sådan mängd att
verkningarna därav fortfara vid tjänstetidens början. I det sedan den 1
november 1945 gällande nya tjänstereglementet för krigsmakten ha dessa
självklara regler kommit till uttryck i mom. 20 där det heter: »Krigsman
får icke före eller under tjänstgöring förtära starka drycker i sådan myckenhet
att förtäringen kan inverka på hans förmåga att rätt fullgöra tjänsten.
» Enligt dessförinnan gällande föreskrifter i tjänstgöringsreglemente för
armén ålåg det befälhavare att i sitt uppträdande och leverne vara ett gott
föredöme samt att bland underlydande främja ett enkelt, sparsamt, nyktert
och sunt levnadssätt. Strängare än eljest måste givetvis kravet på nykterhet
upprätthållas för personal tillhörande beredskapsförband.

Törnvall tjänstgjorde såsom ovan framhållits vid ifrågavarande tillfälle såsom
chef för ett kompani som var organiserat för ingripande mot kuppföretag
och som skulle vara berett att omedelbart lösa ålagda uppgifter. Det är
uppenbart att med sådan tjänst över huvud icke är förenligt att förtära sprit
i större myckenhet. Att en chef under dylika omständigheter förtär sprit i
sådan mängd som Törnvall enligt sina egna uppgifter gjort kan medföra
allvarlig fara och utgör redan i och för sig ett svårt brott. Törnvall har därjämte
genom att omedelbart efter denna spritförtäring och medan han ännu
varit under inflytande därav för inspektion med truppen anordna nattlig
övning ådagalagt grovt oförstånd. På den som verkställer inspektion måste
givetvis mer än på andra ställas krav på ovillkorlig nykterhet. Iakttagelseförmågan
och därmed värdet av inspektionen nedsättes i hög grad genom
spritförtäring, vartill kommer att det måste verka stötande å de inspekterade,
därest det förmärks att den inspekterande förtärt sprit. Att företaga
inspektion under sådana förhållanden som här varit för handen är därför
synnerligen olämpligt. Med hänsyn till vad som upplysts därom att nattlig
larmövning tidigare icke anbefallts av Törnvall annat än efter order av bataljonschefen
torde man kunna utgå från att Törnvalls beslut att företaga
nattlig larmövning just denna natt berott på det tillstånd vari Törnvall efter
spritförtäringen befunnit sig.

Av det ovan anförda ävensom vad handlingarna i övrigt innehålla framgår
att frågan om ansvar å Törnvall för vad denne låtit komma sig till last
varit av sådan beskaffenhet att densamma skolat av Wadner överlämnas till
krigsdomstol. Wadner har sålunda ej varit behörig att avgöra målet i disciplinär
ordning. Även om det icke stått klart för Wadner att saken varit av så
allvarlig beskaffenhet att den bort liänskjutas till krigsrätt, måste Wadner
dock — som förut framhållits — uppenbarligen ha insett att här icke var
fråga om endast mindre förseelse eller fel mot militär tukt och ordning,
4 —ftHN!i80. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

som avses i 210 § strafflagen för krigsmakten. Härom vittnar nogsamt
det förhållandet att Wadner — såvitt framgår av förhörsprotokollen i disciplinmål
för år 1943 — i fråga om värnpliktiga som gjort sig skyldiga till fylleri
icke i något fall låtit bero vid att allenast meddela vederbörande tillrättavisning
utan ålagt honom vaktarrest om i allmänhet minst tio dagar.

Av militär chef som utrustats med disciplinär bestraffningsrätt måste man
givetvis i första hand fordra att han söker med full oväld och opartiskhet
handhava den grannlaga uppgift som anförtrotts honom. Den som vid utövandet
av disciplinär bestraffningsrätt tager obehörig hänsyn till den tilltalades
samhällsställning eller annat ovidkommande förhållande åsidosätter
därigenom den för all rättsskipning och för samhällslivet över huvud fundamentala
principen om allas likhet inför lagen. Godtycke vid den disciplinära
bestraffningsrättens utövande verkar i hög grad stötande för rättskänslan och
är ägnat att medföra fara för disciplinen och för krigsmaktens effektivitet.
Såsom särskilt stötande måste det framstå om befälet, på vars oförvitlighet
man rätteligen äger ställa större anspråk än i fråga om manskapet, behandlas
påfallande milt.

Wadner har som grund för den milda behandlingen av Törnvalls brott
anfört att strängare ingripande ej varit erforderligt för Törnvalls tillrättaförande.
Vad Wadner sålunda anfört utgör dock ej någon tillfredsställande
förklaring. Enligt min mening framstår det som uppenbart att Wadner
vid sin handläggning av saken på ett sätt som står i strid mot de nu angivna
grundläggande principerna om den disciplinära bestraffningsrättens opartiska
handhavande låtit sig bestämmas av en önskan att gynna Törnvall.
För de allvarliga förbrytelser i sitt ämbete, vartill Wadner sålunda gjort sig
skyldig, bör mot Wadner yrkas ansvar jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen för uppsåtlig ämbetsförbrytelse.

Auditörsinstitutionen har, som framgår av förarbetena till strafflagen för
krigsmakten (se prop. 1914 nr 57 s. 155 ff), tillskapats för att man skulle
erhålla en garanti för disciplinmålens lagenliga behandling. Det ansågs ur
rättssäkerhetens intresse behövligt att befälhavaren finge en för sin rådgivning
ansvarig domarekvalificerad juridisk rådgivare vid sin sida. Av en
auditör måste fordras att han i sin rådgivande verksamhet icke endast vägleder
vederbörande befälhavare vid avgörande av vilket lagrum som i ett
speciellt fall skall tillämpas och vilket straff som skall ådömas utan även
tillser att en sådan allmän och för straffrättsskipningen grundläggande princip
som allas likhet inför lagen ej trädes för nära. Nilsson har genom att i
egenskap av auditör tillstyrka att målet mot Törnvall utan ytterligare utredning
avgjordes genom beslut av det innehåll Wadner föreslagit allvarligt
förbrutit sig i sitt ämbete och bör därför ställas till ansvar enligt samma
lagrum i allmänna strafflagen som Wadner. Nilssons ansvar måste härvid,
med hänsyn till de större fordringar som man kan ställa på Nilsson såsom
innehavare av ordinarie domarämbete vid allmän underrätt, anses vara väl
så stort som Wadners.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsinannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot
Wadner och Nilsson för vad de låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å dem i enlighet med vad ovan anförts.

Under åberopande av innehållet i militieombudsmannens skrivelse ställde
överkrigsfiskalsämbetet Wadner och Nilsson under åtal inför krigshovrätten
samt yrkade därvid, att Wadner och Nilsson för vad i militieombudsmannens
skrivelse lagts dem till last måtte ådömas ansvar, Wadner enligt
129 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna strafflagen,
och Nilsson jämlikt sistnämnda lagrum. Inför krigshovrätten hölls
den 21 juni 1948 förhör i målet.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 3 augusti 19h8 och utlät sig
därvid sålunda.

Enär med hänsyn dels till den allvarliga beskaffenhet av de förbrytelser,
för vilka Törnvall anmälts i Douglas’ brev till Wadner, och dels till innehållet
i förhörsprotokollet den 29 maj 1943 och i Törnvalls samma dag dagtecknade
promemoria i förevarande fall uppenbarligen icke varit fråga om
sådana mindre förseelser och fel, som avses i 210 § strafflagen för krigsmakten,

samt förty och då Törnvall icke erkänt vad som i anmälan lagts honom
till last det ålegat Wadner såsom tjänsteplikt att överlämna målet mot Törnvall
till krigsdomstol,

alltså och då Wadner genom att på sätt som skett allenast tilldela Törnvall
tillrättavisning enligt nyssnämnda lagrum och Nilsson genom att tillstyrka
sagda åtgärd gjort sig skyldiga till tjänstefel,

men i målet icke förebragts sådan utredning, att någondera av Wadner
och Nilsson blivit lagligen övertygad om att vid handläggningen av målet
mot Törnvall med avsikt ha otillbörligen gynnat denne eller att eljest härutinnan
ha gjort sig skyldig till uppsåtlig tjänsteförbrytelse,

prövar krigshovrätten rättvist i så måtto bifalla överkrigsfiskalsämbetets
talan att Wadner och Nilsson för det oförstånd i tjänsten, vartill envar av
dem sålunda gjort sig förfallen, dömas, Wadner jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta
dagar samt Nilsson jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att till kronan
utgiva tolv dagsböter, varje dagsbot fyrtio kronor.

Wadner förpliktades att till statsverket återgälda kostnaden för rättegångsbiträde,
845 kronor 5 öre.

Utslaget har vunnit laga kraft.

6. Underlåtenhet av krigsfiskal att, sedan till krigsrätt hänskjutits fråga om
ansvar å underbefäl för misshandel mot underordnad krigsman, verkställa
den utredning som varit påkallad.

I en artikel i Aftontidningen för den 14 oktober 1947 uppgavs bland annat
att vid Värmlands regemente ett underbefäl grovt misshandlat en värnpliktig,
därvid så tillgått att underbefälet kallat in den värnpliktige i en
barack, där inga vittnen funnits, och slagit honom med knytnäven. Anledningen
till misshandeln hade varit att den värnpliktige tidigare samma dag
skulle ha underlåtit att efterkomma erhållen order att taga händerna ur
byxfickorna.

Efter hemställan av militieombudsmannen att få del av förefintlig eller
blivande utredning rörande den åsyftade händelsen inkom chefen för Värmlands
regemente den 10 november 1947 med regementskrigsrättens vid
nämnda regemente protokoll den 25 oktober 1947 i ett till krigsrätten hänskjutet
mål mot furiren vid Dalregementet nr 1-13-45 Karl Ottar Flyckt och
värnpliktige nr 1215-13-46 Hans Ivan Wikström.

Av nämnda protokoll inhämtades att med anledning av meddelandet i
Aftontidningen och en artikel av i huvudsak enahanda innehåll i tidningen
Värmlands Folkblad för den 14 oktober 1947 militär utredning verkställts,
bestående i förhör med Flyckt och Wikström. Därvid uppgåvo Flyckt och
Wikström följande.

Flyckt: Han tjänstgjorde såsom instruktör vid en till Värmlands regemente
förlagd bilföraravdelning. Under det han den 8 oktober med avdelningen,
till vilken Wikström hörde, genomgått en övning hade Wikström
stått med händerna i byxfickorna. Då Flyckt tillsagt Wikström att taga händerna
ur fickorna hade denne lyft händerna ur fickorna men demonstrativt
hållit händerna kvar under vapenrockens framstycken samt hånflinat
åt Flyckt. Wikström hade vid flera tidigare tillfällen fått tillsägelse att taga
händerna ur fickorna. Efter övningens slut hade bilföraravdelningen återkommit
till garagen samtidigt med en till regementet jämväl förlagd traktorföraravdelning.
Det hade ålegat bilföraravdelningen att föra in bilarna
i garagen medan traktorföraravdelningen haft order att omedelbart marschera
till förläggningen. Wikström hade, i tydlig avsikt att smita upp till
förläggningen före de övriga i bilföraravdelningen, ställt in sig i kön bland
dem som tillhörde traktorföraravdelningen. Flyckt hade då frågat Wikström
vart han ämnade taga vägen, varvid Wikström endast flinat utan att
giva något besked. Med anledning därav hade Flyckt kallat in Wikström på
motorunderofficerens expedition för att förehålla honom det olämpliga i
hans uppträdande vid tillfället och tidigare. Inne på expeditionen hade
Flyckt tillsagt Wikström att uppföra sig ordentligt och frågat vad han menade
med att uppföra sig på det viset samt framhållit att det hänt flera
gånger förut att han uppträtt olämpligt. Härtill hade Wikström genmält:
»Jag har uppfört mig lika bra som de andra. Varför skall du just anmärka

på mig jämt?» Flyckt hade då yttrat: »Jag är inte du med er», vartill Wikström
genmält: »Jag är fan inte du med dej heller.» Flyckt hade då för Wikström
framhållit att denne icke uppfört sig lika bra som de andra utan flera
gånger haft busfasoner för sig, varefter Flyckt tillsagt Wikström att han
skulle sköta sig, då han haft förmånen att bli bilförare och det icke i bilföraravdelningen
funnes någon användning för sådana som icke kunde sköta
sig, och att Wikström i annat fall lika gärna kunde åka hem till Dalregementet
för att bli gevärssoldat och åka skidor på vintern med packning och
gevär i stället för att sitta i en varm bil. Wikström hade därefter lämnat
expeditionen. Flyckt hade icke tilldelat Wikström något slag och påståendet
om att Flyckt — såsom uppgivits i Värmlands Folkblad — skulle ha slagit
den åsyftade värnpliktige i ansiktet vore följaktligen fullständigt gripet ur
luften.

Wikström: Han vore uttagen till bilförarutbildning vid Värmlands regemente
och tjänstgjorde under Flyckt. Den 8 oktober hade Wikström under
genomgång av en utförd övning stått med händerna under vapenrocken med
tummarna mot livremmen. Han hade då av Flyckt fått tillsägelse att taga
händerna ur fickorna. Med anledning därav hade Wikström höjt händerna
och visat att han icke haft dem i fickorna. Under det han därvid haft
blicken riktad mot Flyckt hade han lett men leendet hade icke varit ämnat
åt Flyckt. Wikström hade tidigare vid flera tillfällen under sin tjänstgöring
såväl vid Dalregementet som vid Värmlands regemente haft händerna i
fickorna och då fått tillsägelse att taga dem ur fickorna. Efter den nu ifrågavarande
övningen hade bilföraravdelningen återkommit till uppställningsplatsen
vid garaget samtidigt med traktorföraravdelningen. Fanjunkaren
Holmqvist, som hade befäl över avdelningarna, hade givit order om att bilföraravdelningen
skulle föra in samtliga bilar i garagen och att traktorföraravdelningen
omedelbart skulle marschera till kompaniförläggningen. Wikström
hade anslutit sig till kön i traktorföraravdelningen ungefär två meter
bakom siste man och följt denna avdelning omkring fyra meter, då han
av Flyckt tillfrågats vart han skulle taga vägen. Wikström hade då stannat
och svarat att han skulle ingenstans. Det vore möjligt att han log då han
gav detta svar. Flyckt hade därefter kallat in Wikström på motorunderofficerens
expedition, där han till Wikström yttrat: »Vad menar ni med att
uppföra er så här?» samt tillagt bland annat: »Du är en riktig buse», varpå
Wikström svarat: »Jaså.» Flyckt hade vidare yttrat att Wikström flera
gånger uppträtt olämpligt. Wikström — som vidginge att så varit förhållandet
— hade då genmält att han ansåge att han uppfört sig lika bra som
andra på kursen. Flyckt hade yttrat att detta icke vore riktigt, enär Wikström
flera gånger haft busfasoner för sig. Wikström hade fortsatt: »Du
anmärker jämt på mig», vartill Flyckt genmält: »Jag är fan inte du med
dig.» Härtill hade Wikström svarat: »Jag är fan inte du med dig heller.»
Flyckt hade därefter fattat tag i Wikström och med sin ena liandskbeklädda
knutna hand tilldelat honom ett hårt slag över vänstra ögat. Wikström hade
förgäves sökt parera slaget och därvid ramlat omkull över några hinkar.

Flyckt hade därefter tillsagt Wikström att resa sig upp, vilket Wikström
även gjort. Därefter hade Flyckt yttrat att nästa gång skulle han slå till
Wikström så att han inte kunde resa sig upp, vartill Wikström genmält att
Flyckt finge göra det om han hade rätt därtill. Fanjunkaren Holmqvist hade
då kommit in på expeditionen. Därefter hade Flyckt till Wikström yttrat
att han skulle sköta sig, när han haft förmånen att bli bilförare och det
icke funnes någon användning för sådana som icke skötte sig och att han
i annat fall lika gärna kunde åka hem till Dalregementet för att bli gevärssoldat
och åka skidor på vintern i stället för att sitta i en varm bil. Wikström
hade icke rapporterat det inträffade till kompanichefen, enär han icke
ville komma i något förhör. Flyckt hade »skrämt honom med att han skulle
sköta sig», vilket han också bestämt sig för att göra.

Enligt ett i krigsrättsprotokollet intaget av regementsläkaren E. Agvall
utfärdat intyg, dagtecknat den 18 oktober 1947, hade Wikström den 15 samma
oktober samtidigt undersökts av Agvall och bataljonsläkaren O. Nervell
med anledning av att Wikström skulle knappt en vecka förut ha fått ett
hårt slag över vänster ögonregion. Vid undersökningen, som verkställts på
begäran av dagmajoren, hade icke kunnat iakttagas några tecken på yttre
våld. Varken svullnad, blåmärken eller tryckömhet hade förefunnits inom
det angivna området och Wikström hade ej heller haft några subjektiva
obehag vid undersökningstillfället. Wikström hade ej varit sjukanmäld sedan
den 2 september 1947.

Av krigsrättsprotokollet inhämtades vidare att vid krigsrättens sammanträde
ovannämnda den 25 oktober, därvid Flyckt och Wikström inställde
sig personligen och krigsfiskalen Anders Holmström tillstädeskom såsom
åklagare, Flyckt och Wikström vidhöllo sina berättelser enligt förhörsprotokollet
samt att Holmström därefter, enär Wikström gjort sig skyldig till
olämpligt uppträdande mot Flyckt, yrkade ansvar å Wikström jämlikt 9(5 §
strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande men förklarade
sig icke ha några yrkanden att framställa mot Flyckt.

I utslag samma dag fann krigsrätten utrett, att Wikström den 8 oktober
1947 gjort sig skyldig till olämpligt uppträdande mot Flyckt, och dömde
Wikström jämlikt nyssnämnda lagrum för bristande i anständigt uppförande
att undergå disciplinstraff av vaktarrest i fem dagar.

Sedan militieombudsmannen till justitiekanslersämbetet överlämnat krigsrättens
förenämnda protokoll den 25 oktober 1947 — såsom furir innehade
Flyckt icke sådan befattning att beivran av det påstådda övergreppet ankom
på militieombudsmannen — blev från justitiekanslersämbetet protokollet
tillställt Holmström genom resolution den 19 november 1947, vari anfördes
att ytterligare utredning angående det våld som enligt uppgift förövats mot
Wikström syntes önskvärd samt att Holmström hade att i sinom tid inkomma
med besked om i ärendet vidtagna åtgärder. Om uppdraget hade
enligt vad som inhämtats Holmström blivit på förhand underrättad genom
ett i resolutionen åberopat telefonsamtal den 15 i samma månad från byråchefen
hos justitiekanslersämbetet. Med anledning av uppdraget anställdes

den 6 december 1947 av Holmström förhör med fanjunkaren vid Livregementets
grenadjärer Carl Emil Ricard Holmqvist.

Holmqvist uppgav vid förhöret: Han hade haft befälet över den personal
från femte militärområdets infanteriregementen, som med början den 15
september 1947 vid Värmlands regemente genomgått en kurs för utbildning
till bilförare och traktorförare. Wikström hade tillhört bilföraravdelningen.
Holmqvist kände till att Flyckt blivit anmäld för att han skulle ha misshandlat
Wikström. Den dag — troligen i början av oktober 1947 — då
misshandeln skulle ha ägt rum hade Holmqvist vid slutet av ett övningspass
återvänt till garagen med traktoravdelningen, därvid Holmqvist begivit
sig till motorunderofficerens barack för att hämta en reparationssedel.
Efter att ha passerat en förstuga hade Holmqvist mött Wikström vid dörren,
som ledde till motorunderofficerens expedition. Då Holmqvist öppnade dörren
hade han hört Flyckt yttra: »Nu kan Wikström gå ut och försök att
sköta er bättre i fortsättningen och gör inte om det här» eller något lik -

nande. Holmqvist hade icke kunnat iakttaga något särskilt på Flyckts anletsdrag,
då det varit ganska mörkt inne i expeditionsrummet. Han hade icke
lagt märke till att Wikström varit upprörd eller att han haft några märken
som tydde på att han blivit utsatt för misshandel. Då Holmqvist trädde in
på expeditionen hade icke någon annan än Wikström och Flyckt funnits
där. Sedan Wikström avlägsnat sig, hade Holmqvist frågat Flyckt vad som
hänt och därvid fått till svar att Flyckt upprepade gånger sagt till Wikström
att han icke skulle hålla händerna i byxfickorna men att denne icke åtlytt
hans uppmaningar. Något mera hade icke yttrats. Holmqvists besök i baracken
hade icke varat mera än högst två till tre minuter. Holmqvist hade
under sitt samarbete med Flyckt fått ett mycket gott intryck av denne. Med
hänsyn till sin duglighet hade Flyckt på förslag av Holmqvist blivit kvarkommenderad
å kursen för traktorförarna, vilken tortsatt jämväl efter det
bilförarna den 25 oktober 1947 avslutat sin utbildning vid Värmlands regemente.
Flyckt vore vid förhörstillfället alltjämt i tjänst vid nämnda regemente.

Sedan till justitiekansler sämbetet inkommit protokoll över det av Holmström
med Holmqvist hållna förhöret, överlämnades från justitiekanslersämbetet
genom resolution den 16 december 1947 handlingarna i ärendet till
krigsfiskalen vid Dalregementet med anmodan att företaga utredning genom
förhör med Wikström och de övriga vid regementet tjänstgörande personer,
som av denne uppgåves äga kännedom om det våld som enligt uppgift föiövats
mot Wikström eller om de skador som därvid kunde ha förorsakats
denne. Med anledning härav anställdes den 29 januari 1948 av vederbörande
krigsfiskal förhör med Wikström och Flyckt samt värnpliktiga nr 61-13-46
Anders Martin Arvidsson, nr 532-13-46 Bengt Vilhelm Blomberg och nr
969-13-46 Nils Arne Eklund.

Vid de sålunda hållna förhören berättade Wikström och Flyckt i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de förut uppgivit vid de militära förhören.
Såvitt gällde skadan å ögat anvisade Wikström nu såsom vittnen Arvids -

son, Blomberg och Eklund. Flyckt upplyste vid förhöret att han till den
19 december 1947 kvarblivit i tjänst vid Värmlands regemente.

Arvidsson, Blomberg och Eklund, vilka samtliga tillhört bilföraravdelningen
och deltagit i omförmälda den 8 oktober 1947 med avdelningen hållna
övning, uppgåvo vid förhöret i huvudsak följande.

Arvidsson: Han hade befunnit sig på garageplanen då Wikström kom ut
fi ån motorexpeditionen. Wikström hade därvid för Arvidsson och några
andra av sina kamrater berättat att Flyckt givit honom ett slag över vänstra
ögat. Aividsson hade vid tillfället lagt märke till en mindre missfärgad
svullnad under Wikströms vänstra öga samt att vitögat varit en aning rödfärgat.
Då de kommit upp på logementet hade Wikström blivit tillrådd att
anmäla det inträffade för vederbörande befäl men Wikström hade sagt att
han icke ville ställa till med något bråk, ty då kunde han befara att bliva
hemskickad till Falun. Efter några dagar hade svullnaden och missfärgningen
försvunnit. Arvidsson hade icke sett att Wikström på något sätt
varit skadad eller uppsvälld vid ögat före besöket på motorexpeditionen.

Blomberg: Han hade kommit att gå bredvid Wikström då bilföraravdelningen
vid ifrågavarande tillfälle marscherat från garagen till regementet.
Wikström hade då för Blomberg omtalat att han fått uppsträckning
av Flyckt för att han skulle ha stått med häncterna i byxfickorna.
Wikström hade icke nämnt något ytterligare om vad som tilldragit sig men
de övriga kamraterna hade under marschen sinsemellan talat om att Wikström
av Flyckt fått ett slag över ena ögat. Sedan de kommit upp på logementet
hade Blomberg och de övriga kamraterna bett Wikström komma
fram till fönstret och Blomberg hade då sett att Wikström varit svullen
under ena ögat, vilket Blomberg icke sett tidigare under dagen. Huruvida
det varit någon missfärgning på själva vitögat kunde Blomberg icke minnas.
Wikström hade vid tillfället omtalat att han under besöket på motorexpeditionen
fått ett slag av Flyckt. Wikström hade av kamraterna blivit
tillrådd att anmäla saken för kompanichefen men förklarat att han icke
ämnade göra detta.

Eklund: Då han och de övriga i bilföraravdelningen efter den ifrågavarande
övningen kommit upp på logementet hade Wikström för Eklund
och de andra kamraterna omtalat att han av Flyckt blivit inkallad på motorexpeditionen
och att Flyckt givit honom ett slag över vänstra ögat. Eklund
hade då blivit varse att Wikström var svullen under ögat och att vitögat
var rött missfärgat, dock icke i högre grad. Det hade verkat som om Wikström
fått ett slag. Samtliga på logementet hade uppmanat Wikström att
anmäla saken till vederbörande befäl men Wikström hade sagt sig icke ämna
göra detta. Eklund hade före Wikströms besök å motorexpeditionen sammanträffat
med denne ett flertal gånger under dagen och då icke sett att
Wikström hade några skador å ögat.

Genom resolution den 27 februari 1948 anmodade justitiekanslersämbetet
krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Dalregementet att ställa
Flyckt under tilltal för det denne vid ifrågavarande tillfälle misshandlat
Wikström.

Målet mot Flyckt företogs till handläggning vid nämnda krigsrätt den It
mars 1948. Enligt krigsrättens protokoll berättade Flyckt och Wikström
samt Arvidsson, Blomberg och Eklund, de tre sistnämnda hörda såsom
vittnen, till alla delar i överensstämmelse med vad de uppgivit vid förenämnda
förhör den 29 januari 1948. Wikström uppgav ytterligare att samtliga
hans logementskamrater, femton till antalet, ävensom andra hans kamrater
efter misshandeln sett att han hade skada å vänstra ögat. Vederbörande
krigsfiskal yrkade ansvar å Flyckt jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten
för det han misshandlat Wikström i och för dennes tjänst. I utslag
samma den 11 mars fann krigsrätten mot Flyckts nekande i målet
styrkt att Flyckt misshandlat Wikström på sätt denne uppgivit och dömde
Flyckt jämlikt nyssnämnda lagrum att för misshandel å underordnad krigsman
i dennes tjänst undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

Talan mot utslaget fullföljdes icke.

I skrivelse den 10 april 1948 till Holmström anförde militieombudsmannen:
Såvitt av handlingarna framginge hade Holmström icke, sedan målet
mot Flyckt hänskjutits till regementskrigsrätten vid Värmlands regemente,
sökt åstadkomma närmare utredning. Som det måste ha stått klart för
Holmström att misshandel från överordnads sida, särskilt under i förevarande
fall angivna omständigheter, innebure ett övergrepp av allvarlig natur
som ej borde lämnas opåtalt, funne militieombudsmannen det i hög
grad anmärkningsvärt att Holmström icke ansett sig böra vidtaga några
åtgärder för att erhålla närmare utredning (angående krigsfiskals skyldighet
härutinnan hänvisades till 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes samt § 34 första stycket punkt c i instruktionen för
krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler). 1 anledning härav anmodades
Holmström att inkomma med yttrande.

I yttrande som inkom den 7 maj 1948 anförde Holmström: Handlingarna
uti ifrågavarande ärende hade inkommit till honom den 22 oktober 1947.
Samma dag hade han varit i förbindelse med auditören och krigsdomaren,
vilka meddelade att målet mot Flyckt och Wikström måste förekomma redan
om några dagar, enär deras tjänstgöring vid Värmlands regemente
skulle avslutas inom närmaste tiden. Holmström ville även erinra sig att
det nämndes något om att en del av den personal, som kommenderats från
Dalregementet till ifrågavarande motorutbildning vid Värmlands regemente,
redan hemsänts. Vid genomgång av förliörsanteckningarna hade Holmström
funnit att någon bevisning för den påstådda misshandeln icke fanns.
Holmström hade därför talat med den kapten, som varit förhörsledare, och
frågat denne om icke några vittnen åberopats av Wikström. Holmström
hade fått till svar att så ej gjorts. Han hade vidare frågat om icke den
fanjunkare, som kommit in på motorexpeditionen, märkt något och även
då fått till svar att han ej gjort det. Då målet mot Flyckt och Wikström
handlades vid krigsrätten hade Flyckt på det kraftigaste bestritt att han
misshandlat Wikström, medan denne vidhållit sitt påstående därom. Holm -

ström hade då frågat Wikström om någon åsett misshandeln. Wikström
hade svarat att han varit i enrum då misshandeln utövades. Holmström
hade vidare frågat Wikström om han kunde åberopa någon annan bevisning
för misshandeln, vilket han även förnekat. Holmström ville i sitt nu
avgivna yttrande framhålla att Wikström själv icke önskat anmäla det
skedda och var ytterst ovillig att bidraga med utredning. Som Holmström
hade sig bekant att tidningsnotiser om vissa förhållanden å Värmlands
regemente tidigare visat sig vara ovederhäftiga, hade han icke trott så mycket
på riktigheten av tidningsartikeln den 14 oktober 1947 om misshandeln,
i synnerhet som Wikström icke hade några krav. När någon som helst bevisning
ej förefunnits eller kunnat erhållas då målet handlades vid krigsrätten
hade Holmström haft två möjligheter att välja på, nämligen att antingen
yrka ansvar å Flyckt för misshandeln eller också att underlåta detta.
Om han gjort det förstnämnda, hade krigsrätten ogillat yrkandet och Wikström
med all sannolikhet för all framtid förlorat sina möjligheter till talan.
Om den senare möjligheten begagnades, kunde saken i fortsättningen ånyo
upptagas, därest någon bevisning sedermera skulle kunna förebringas. Holmström
hade valt det senare alternativet. Han kände väl till de i militieombudsmannens
skrivelse åberopade bestämmelserna och hade i ärendet sökt
få den utredning som under dåvarande förhållanden varit möjlig. Då han
emellertid av Wikström fått negativa svar på frågor om vittnen funnos,
hade han ej kunnat göra någon ytterligare utredning. Wikström hade ju
själv vid krigsrätten icke kunnat hänvisa till någon bevisning. Anteckning
angående dessa frågor till Wikström hade ej gjorts i domboken och Holmström
medgåve att militieombudsmannen av rättens protokoll kunde ha fått
den uppfattningen att utredningen varit väl mager. Senare hade fanjunkaren
Holmqvist på föranstaltande av justitiekansler sämbetet ingående hörts
angående sina iakttagelser beträffande Wikström. Holmqvist hade kommit
in på motorexpeditionen omedelbart efter den påstådda misshandeln. Han
hade bestämt påstått att han icke märkt något därav. Ej heller hade han
iakttagit några märken efter misshandel å Wikström. Då Holmström icke
gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid behandling av ifrågavarande
ärende, borde detsamma icke föranleda vidare åtgärd.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson anförde, efter en
redogörelse för vad i saken förekommit, i skrivelse den 19 augusti 1948 till
riksåklagarämbetet följande.

Efter det ett mål hänskjutits till krigsrätt samt tid och plats för krigsrättens
sammanträde bestämts, åligger det den befälhavare som föranstaltat
om krigsrättens sammankallande att genast överlämna handlingarna i målet
till vederbörande åklagare. Denne har därefter att verkställa den ytterligare
utredning som må vara erforderlig. Nu angivna bestämmelser äro meddelade
i 53 § lagen om krigsdomstoiar och rättegången därstädes. Skyldigheten
för åklagare vid krigsdomstol att ombesörja erforderlig utredning i må -

len framgår även av 54 § samma lag. Enligt detta lagrum är allmän åklagare
vid krigsdomstol pliktig att tala i mål som höra till sådan domstols upptagande
och skall därvid ställa sig till efterrättelse vad för åklagare i allmänhet
är stadgat där det är tillämpligt. Åklagarens ifrågavarande åliggande
innefattar givetvis skyldighet att ombesörja ej mindre den komplettering av
utredningen som kan åstadkommas innan målet första gången upptages till
handläggning än även den ytterligare utredning som därefter kan befinnas
erforderlig. Detta åklagarens åliggande har, såvitt gäller den utredning som
kan åstadkommas före målets upptagande, ytterligare inskärpts genom det
i § 34 första stycket punkt c i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler intagna stadgandet att, sedan handlingarna i ett till krigsrätt
hänskjutet mål överlämnats till krigsfiskalen, det åligger denne att verkställa
den ytterligare utredning som före målets handläggning vid domstolen
må vara erforderlig.

Då handlingarna i det till regementskrigsrätten vid Värmlands regemente
hänskjutna målet mot Flyckt och Wikström den 22 oktober 1947 överlämnades
till Holmström, hade annan utredning icke förebragts än att förhör hållits
med Flyckt och Wikström, därvid Flyckt förnekat Wikströms påstående
därom att han misshandlat denne. Beskyllningen mot Flyckt avsåg ett övergrepp
av allvarlig natur och tillhörande den art av missförhållanden som, om
icke alla till buds stående medel tillgripas för deras uppdagande och stävjande,
mera än annat äro ägnade att medföra betänkliga skadeverkningar för
förhållandena inom krigsmakten och även menligt inverka på allmänhetens
inställning till krigsmakten. För Holmström såsom åklagare var det en oavvislig
plikt att utan vidare föranstalta om den ytterligare utredning som kunde
anskaffas. Han hade därvid att räkna med icke endast möjligheten att
åstadkomma sådan direkt bevisning som åsyna vittnen till själva händelsen.
Även till sådan indirekt bevisning, som förebringades vid det senare krigsrättsförfarandet
och då befanns tillfyllest för Flyckts fällande till ansvar
mot hans nekande, hade Holmström att taga hänsyn. Först sedan det på
objektivt övertygande grunder blivit konstaterat att någon bevisning av ena
eller andra slaget icke kunde åstadkommas hade det varit försvarligt att
avstå från fullföljd av saken. Vad i saken förekommit visar med all tydlighet
att för Holmström situationen ej var den sist angivna.

Holmström har i sitt yttrande framhållit att han efter genomgång av förhörsanteckningarna
tillfrågat förhörsledaren om några vittnen åberopats av
Wikström och huruvida den fanjunkare som kommit in på motorexpeditionen,
där misshandeln skulle ha ägt rum, märkt något därav samt att Holmström
fått nekande svar på dessa frågor. Holmström torde ha avsett att anföra
detta såsom skäl eller i varje fall det väsentliga skälet till att han icke innan
målet den 25 oktober förekom vid krigsrätten genom förhör med andra personer
än Flyckt och Wikström sökt åstadkomma ytterligare utredning med
anledning av Wikströms påslående att han blivit misshandlad. Ett sådant
skäl för Holmströms underlåtenhet att söka redan från början komplettera
utredningen kan under inga förhållanden godtagas. Av förhörsprotokollet

framgick att Wikström i sitt eget intresse icke velat själv anmäla övergreppet
mot honom. Det borde redan med hänsyn härtill ha stått klart för Holmström
att förhörsledarens nekande svar på hans fråga om Wikström åberopat
några vittnen icke kunde i någon mån få vara avgörande vid bedömande
av om möjlighet fanns att åstadkomma ytterligare utredning. Av förhörsprotokollet
framgick vidare att den militära utredningen föranletts av den
ovan omnämnda artikeln i Värmlands Folkblad, vari misshandelsfallet påtalats.
Den omständigheten att — oaktat Wikströms nyss berörda inställning
— tidningen blivit informerad om fallet utgjorde en alldeles särskild
anledning för Holmström att räkna med att, såsom även senare visade sig
vara förhållandet, bland Wikströms kamrater å bilföraravdelningen skulle
finnas någon eller några som, även om de icke varit åsyna vittnen till händelsen,
likväl skulle kunna lämna upplysningar av betydelse i saken. Det
hade såsom förut framhållits utan vidare ålegat Holmström att vidtaga alla
till buds stående åtgärder för att i möjligaste mån fullständiga utredningen.
Enligt vad nu angivits ha i förevarande fall därjämte förelegat sådana omständigheter
att Holmström med visst fog kunnat räkna med att resultat
skulle kunna vinnas genom en fortsatt utredning. Det måste icke minst
med hänsyn härtill även betecknas såsom i hög grad anmärkningsvärt att
Holmström utan stöd av anteckningar från förhör med fanjunkaren Holmqvist
låtit sig nöja med förhörsledarens uppgift att Holmqvist vid sitt besök
å motorexpeditionen icke märkt något av vad som tilldragit sig.

I sitt yttrande framhåller Holmström vidare att han samma dag han mottog
handlingarna i målet var i förbindelse med auditören och krigsdomaren
och av dem erhöll meddelande att målet måste förekomma redan inom några
dagar, enär Flyckts och Wikströms tjänstgöring vid regementet skulle avslutas
inom närmaste tiden. Holmström uppgiver härjämte att han vill erinra
sig att det även nämndes något om att en del av den personal, som från
Dalregementet kommenderats till Värmlands regemente för motorutbildning
redan hemsänts. Det torde kunna antagas att Holmström med dessa sina uttalanden
avsett att göra gällande att alltför knapp tid stod honom till buds
och även eljest svårigheter förelågo att till krigsrättens sammanträde hinna
åstadkomma någon tillförlitlig komplettering av utredningen. Härtill kan
först anmärkas att enligt vad av senare utredning framgår kursen för bilföraravdelningen
pågick till den 25 oktober 1947 eller samma dag krigsrätten
sammanträdde och att deltagarna i kursen först efter sistnämnda dag
återgingo till sina egna förband samt att Flyckt var kvar i tjänst vid Värmlands
regemente till den 19 december 1947. För undvikande av den omgång
och det dröjsmål med sakens behandling som skulle uppkomma om förhör
med de värnpliktiga å bilföraravdelningen anställdes först sedan de återgått
till sina egna förband lag det särskild vikt vid att den felande utredningen
skyndsamt införskaffades. Det kan icke vitsordas att den tid av i varje fall
två hela dagar — torsdagen den 23 och fredagen den 24 oktober — som innan
krigsrätten sammanträdde stod till förfogande för komplettering av
utredningen var otillräcklig. Därest Holmström till äventvrs var av civila

tjänstegöromål hindrad att ägna tillräcklig tid åt nu ifrågavarande uppgift,
hade det i den föreliggande situationen ålegat honom att anmoda vice krigsfiskalen
att övertaga saken (jämför militieombudsmannens ämbetsberättelse
1948 s. 91 ff.).

Holmström framhåller vidare att han under målets handläggning vid
krigsrätten tillfrågade Wikström om någon åsett misshandeln och — sedan
denne svarat att han vid tillfället var i enrum — om han kunde åberopa
någon annan bevisning, vilken sistnämnda fråga även besvarades nekande.
Med hänsyn till Wikströms redan tidigare ådagalagda obenägenhet att få
saken beivrad borde det alltjämt för Holmström ha stått klart att någon avgörande
betydelse icke kunnat tillmätas Wikströms svar på de till honom
framställda frågorna. Att Holmström till sitt fredande anser sig böra åberopa
nu berörda omständighet förefaller så mycket mera anmärkningsvärt
som Holmström är angelägen att i sitt yttrande samtidigt framhålla att Wikström
själv icke önskat anmäla det skedda och var ytterst ovillig att bidraga
med utredning. Det måste även — härvid förutsättes att Holmström i
sitt yttrande fullständigt återgivit den till Wikström sist riktade frågan —
framhållas såsom anmärkningsvärt att Holmström med kännedom om Wikströms
nyssnämnda inställning icke framställt denna fråga i mera konkret
form sålunda att han direkt tillfrågat Wikström om han nämnt något om
saken för någon eller några av sina kamrater och om någon av dem varit
i tillfälle att iakttaga några märken efter misshandeln.

Vidare anför Holmström att han hade sig bekant att tidningsnotiser om
vissa förhållanden å Värmlands regemente tidigare visat sig vara ovederhäftiga
och att han därför icke trodde så mycket på riktigheten av tidningsartikeln
den 14 oktober 1947, i synnerhet som Wikström icke hade några
krav. Att under förhandenvarande förhållanden i ett under tjänsteansvar
träffat avgörande låta sig påverka av en sålunda motiverad slutsats kan
icke vara försvarligt.

Holmström framhåller ytterligare att, enär någon som helst bevisning ej
förefanns eller kunde erhållas då målet handlades vid krigsrätten, han hade
två möjligheter att välja på, nämligen att antingen yrka ansvar å Flyckt
för misshandeln eller också underlåta detta. Om han gjort det förstnämnda
skulle krigsrätten ha ogillat yrkandet och Wikström med all sannolikhet
för all framtid ha förlorat sina möjligheter till talan. Därest såsom ock
skett den senare möjligheten anlitades, kunde saken i fortsättningen ånyo
upptagas, därest någon bevisning sedermera skulle kunna förebringas. Mot
riktigheten av detta uttalande måste anmärkas att, när Holmström icke såsom
vederbort redan före krigsrättens sammanträde föranstaltat om erforderlig
komplettering av utredningen och denna brist icke kunde botas under
handläggningen, det givetvis ålegat Holmström att begära uppskov med
målet för att bliva i tillfälle att i efterhand lägga saken tillrätta. Vad Holmström
anför därom att genom det av honom valda alternativet att icke fora
någon talan i målet möjlighet hållits öppen att ånyo upptaga saken föranleder
den erinringen att, såvitt av senare utredning framgår, Holmström icke

efter det målet förevarit vid krigsrätten av eget initiativ vidtagit någon som
helst åtgärd för att undersöka förutsättningarna för sakens återupptagande.
Såsom förut anmärkts kvarblev Flyckt i tjänst vid Värmlands regemente till
den 19 december 1947 och intill denna tidpunkt skulle således vid ett återupptagande
av saken prövningen av målet ha ankommit på krigsrätten vid
detta regemente med Holmström såsom åklagare. Från plikten att verkställa
ytterligare utredning och, om skäl därtill förelåg, väcka åtal har Holmström
icke frigjort sig genom sin inför krigsrätten avgivna, av påtagliga brister
i det dåvarande utredningsmaterialet föranledda förklaring alt han icke
förde någon talan mot Flyckt. Att Holmström redan i och med denna förklaring
definitivt uppgivit varje tanke på att efter krigsrättssammanträdet
fullständiga utredningen framgår otvetydigt icke endast av hans passivitet
allt intill dess han från justitiekansler sämbetet erhöll uppdrag att verkställa
ytterligare utredning utan även av hans i yttrandet gjorda uttalande att,
då han av Wikström fått negativa svar på frågor om vittnen funnes och
läkarintyget var helt negativt, han icke kunnat göra någon ytterligare utredning.

Genom sin underlåtenhet att verkställa av Wikströms beskyllning mot
Flyckt påkallad utredning har Holmström i sin tjänst såsom krigsfiskal visat
försummelse och oförstånd av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog tjänstförrättande militieombudsmannen
åt riksåklagarämbetet att vid regementskrigsrätten vid Värmlands
regemente anhängiggöra och utföra åtal mot Holmström för vad han
låtit komma sig till last. Tillfälle borde beredas Wikström att mot Holmström
framställa de yrkanden, vartill han kunde finna fog.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anhöll vidare i skrivelse till chefen
för Värmlands regemente att denne måtte efter samråd med riksåklagarämbetet
föranstalta om målets anhängiggörande vid krigsrätten.

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Värmlands regemente, där
byråchefen vid riksåklagarämbetet Erik Vinberg efter förordnande av riksåklagaren
med stöd av militieombudsmannens skrivelse till riksåklagaren
yrkade ansvar å Holmström jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för
försummelse och oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 september 19^8 och
yttrade därvid.

Holmström har bestritt åtalet och därvid i huvudsak uppgivit följande.
Handlingarna i målet mot Flyckt och Wikström hade den 22 oktober 1947
kommit Holmström tillhanda, och målet mot dem hade utsatts att förekomma
vid krigsrätten den 25 samma månad. Vid genomgång av förhörsanteck -

ningarna hade Holmström funnit, att någon bevisning för den påstådda misshandeln
av Wikström icke förefunnits. Holmström hade därför frågat den
kapten, som varit förhörsledare, om Wikström icke åberopat några vittnen
till stöd för misshandeln. Å denna sin förfrågan hade Holmström erhållit
nekande svar. Holmström hade vidare frågat, om icke fanjunkaren Holmqvist
märkt något å Wikström, då Holmqvist inkommit å motorexpeditionen
omedelbart efter det den påstådda misshandeln skulle ha ägt rum. Jämväl
denna fråga hade av förhörsledaren besvarats nekande. Då målet mot
Flyckt och Wikström handlades vid krigsrätten sagda 25 oktober, hade
Flyckt på det bestämdaste bestritt, att han misshandlat Wikström, medan
denne vidhållit, att han blivit misshandlad av Flyckt. Holmström hade då
frågat Wikström, om någon åsett misshandeln, vartill Wikström genmält,
att han varit ensam med Flyckt, då misshandeln ägt rum. Vidare hade Holmström
frågat Wikström, om denne kunde åberopa någon annan utredning
till stöd för den påstådda misshandeln. Sedan Wikström nekande besvarat
denna fråga, hade Holmström förklarat, att han icke hade några yrkanden
mot Flyckt.

I målet är ostridigt, att något protokoll över förhörsledarens förhör med
fanjunkaren Holmqvist icke blivit upprättat före krigsrättens nyssnämnda
sammanträde.

Vid sådant förhållande finner krigsrätten, att det ålegat Holmström antingen
att låta höra fanjunkaren Holmqvist före krigsrättens sammanträde
eller att instämma honom såsom vittne till sammanträdet, eller ock att,
därest hinder härför mött, hemställa om uppskov med målet för Holmqvists
hörande.

Genom sin underlåtenhet härutinnan finner krigsrätten, att Holmström
förfarit oriktigt.

Med hänsyn till upplysta omständigheter — särskilt då att Holmqvist vid
förhör icke haft sig något i saken bekant — finner dock krigsrätten, att
Holmström icke genom sitt oriktiga förfarande gjort sig skyldig till fel i
tjänsten såsom krigsfiskal av beskaffenhet att för honom medföra ansvai.

Av ett vid krigsrättens sammanträde den 25 oktober 1947 företett läkarintyg,
utfärdat den 18 samma oktober av regementsläkaren Edvin Agvall,
framginge, att Wikström den 15 samma oktober undersökts av Agvall och
bataljonsläkaren O. Nervell med anledning av att Wikström knappt en
vecka förut skulle ha fått ett hårt slag över vänstra Ögonregionen, vilken
underökning verkställts på begäran av dagmajoren, samt att vid foretagen
undersökning Agvall och Nervell icke hade kunnat iakttaga några tecken
på våld, då varken svullnad, blåmärken eller tryckömhet förefunnits inom
det angivna området.

Vidare är i målet utrett, att Wikström vid krigsrättssammantradet den
25 oktober 1947 på fråga av Holmström förklarat sig icke ha någon annan
utredning att åberopa för den påstådda misshandeln. .....

Vid nu angivna förhållanden kan Holmström icke anses ha förfarit oriktigt
på sätt åklagaren gjort gällande genom sin underlåtenhet att låta hora
Wikströms kamrater å bilföraravdelningen.

På grund av det anförda prövar krigsrätten lagligt lämna den mot Holmström
förda talan utan bifall.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 15 oktober 1948 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag samt därvid yrka att den mot Holmström i målet förda
talan måtte bifallas. I en senare skrivelse till ämbetet erinrade militieombudsmannen
att Holmström beträffande sina tjänsteåligganden såsom landsfogde
under tiden den 22—den 24 oktober 1947 vid krigsrätten lämnat uppgift
om vissa göromål som han dessa dagar haft att besörja, klockan 1400
den 22 och den 23 oktober och klockan 1300 den 24 oktober, samt förklarat
att jämväl vice krigsfiskalen Gustaf Ljungström under sagda tid varit förhindrad
att verkställa någon utredning i målet mot Flyckt. Sedan det
vid krigsrätten påpekats, att det icke torde ha varit omöjligt för Holmström
att under tiden den 22—den 25 oktober 1947 genom polisens försorg
få Wikström hörd, hade Holmström vidare gjort gällande, att kriminalpolisen
i Karlstad varit så hårt belastad med arbete, att genom dess
försorg en utredning ej hade kunnat ske med så kort tidsfrist som här stått
till buds. Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 14 oktober 1948 Ljungström, som även vore
stadsfiskal i Karlstad, att inkomma med yttrande dels angående frågan
huruvida han i egenskap av vice krigsfiskal av Holmström tillfrågats om
han kunde i Holmströms ställe inträda såsom åklagare eller biträda med
verkställande av utredning i målet mot Flyckt samt om i sådant fall hinder
för Ljungström förelegat att mottaga uppdraget, dels ock huruvida det
varit möjligt för kriminalpolisen i Karlstad att, om Holmström någon av
dagarna den 22—den 24 oktober 1947 under åberopande att ärendet vore
synnerligen brådskande därom framställt begäran, med vissa personer
verkställa förhör, vilka kunde beräknas taga endast några timmar eller
högst en halv dag i anspråk.

I ett på grund härav till militieombudsmannen från Ljungström inkommet
den 25 oktober 1948 dagtecknat yttrande — vilket av militieombudsmannen
översändes till överkrigsfiskalsämbetet för att åberopas i målet —
anförde Ljungström bland annat följande.

Holmström hade varken muntligen eller skriftligen tillfrågat Ljungström,
om denne ville eller kunde uppträda såsom åklagare i målet. Ljungström
hade icke den 25 oktober 1947 varit upptagen av tjänstetalan vid rådhusrätten
i Karlstad. Han hade icke heller, såvitt han nu kunde minnas, kunnat
åberopa laga förfall eller tjänsteärende, som icke tålt några timmars
uppskov. Ljungströms arbetsbörda som åklagare i Karlstad hade emellertid
av flera skäl under veckan den 21—den 28 oktober 1947 varit större än
den sedvanliga. Sålunda hade Ljungström nämnda den 28 oktober haft att
företräda såsom åklagare vid rådhusrätten i 34 mål, varav 22 krävt handläggning
av större eller mindre omfattning. I och för sig ansåge Ljungström
det oriktigt, om en ordinarie åklagare med endast två dagars varsel

överlämnade åt en tillfälligt förordnad åklagare att utföra ett mål, som den
tillfällige åklagaren ej kände till vid förordnandets meddelande. I detta fall
hade Ljungström dessutom med hänsyn till sin stora arbetsbörda under
nyssnämnda vecka kunnat förklara sig förhindrad att med så kort varsel
mottaga uppdraget att företräda i målet eller att biträda med dess utredning.
— Vad beträffar frågan om möjligheten för kriminalpolisen i Karlstad
att biträda med utredningen förklarade Ljungström att till kriminalavdelningen
i Karlstad under oktober månad 1947 inkommit ungefär det antal
brottsanmälningar, som sedvanligen inkomme under denna månad. Såtillvida
hade icke förelegat större arbetsbörda än vanligt. Däremot hade personalstyrkan
å kriminalavdelningen på grund av rekryteringssvårigheter,
som föranletts av den först i oktober 1947 hävda polisblockaden, varit
mindre än tillbörligt. Personalstyrkan hade sålunda varit reducerad med
cirka en fjärdedel. Den tjänstgörande personalen hade delvis varit orutinerad
och hade arbetat under mer eller mindre likartade förhållanden sedan
juni 1947. Man hade rätt att räkna med förekomsten av en arbetsbalans,
som först senare kunnat under gynnsammare förhållanden avarbetas.
Det vore ganska uppenbart, att Holmström, som ju vore länspolischef och
sålunda ägde giva föreskrifter för kriminalavdelningens arbete, om han å
kriminalavdelningen begärt en brådskande utredning under tiden den 22—
den 24 oktober 1947, såvitt möjligt fått denna utredning utförd. Om det
varit möjligt att utföra utredningen under ifrågavarande två dagar berodde
emellertid på dennas omfattning. Ljungström hade för att få en föreställning
härom granskat protokollet i målet mot Holmström. Med den efterhandskunskap
som Ljungström härigenom vunnit kunde han med tämlig
säkerhet antaga, att en fullständig förundersökning i målet mot Flyckt
krävt förhör med målsäganden, den tilltalade och fanjunkaren Holmqvist,
efterspaning av vittnen och förhör med dessa vittnen ävensom nytt förhör
med den tilltalade i anledning av vittnesuppgifterna. Det vore även tänkbart,
att målsäganden måst höras om i anledning av vittnenas uppgifter
samt att den militära utredningsmannen och de läkare, som avgivit intyg i
målet mot Flyckt, på grund av dessa uppgifter fått yttra sig i ärendet. Det
vore knappast troligt att denna utredning kunnat av den arbetsbelastade
kriminalavdelningen utföras på två dagar, och Holmström hade nog haft
att räkna härmed.

I anslutning härtill anförde militieombudsmannen följande: Det synes
— med hänsyn till Ljungströms uppgifter att Holmström varken muntligen
eller skriftligen tillfrågat Ljungström, om denne ville eller kunde uppträda
såsom åklagare i målet mot Flyckt, samt att Ljungström den 25 oktober
1947 ej varit upptagen av tjänstetalan vid rådhusrätten eller, såvitt han
kunde minnas, kunde åberopa laga förfall eller tjänsteärende, som icke
tålde några timmars uppskov — i hög grad anmärkningsvärt att Holmström
ansett sig kunna vid krigsrättens handläggning av målet mot honom
förklara att Ljungström under tiden den 22—den 25 oktober 1947 varit
förhindrad att verkställa någon utredning i målet mot Flyckt. Vad beträffar

5 —U88880. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

möjligheten för kriminalpolisen i Karlstad att vid ifrågavarande tidpunkt
lamna Holmstrom biträde med utredningen av nämnda mål synes mig av
Ljungströms yttrande framgå att — även om kriminalpolisen vid denna tid
haft storre arbetsbörda än vanligt — något avgörande hinder för kriminalpohsen
att omedelbart biträda Holmström med eu mindre utredning av
brådskande natur dock ej förelegat. Även om Holmström ansett sig ha anedning
antaga att det för kriminalpolisen kunde möta svårigheter att på
nagra dagar verkställa en fullständig och tillfredsställande utredning i saken,
kan detta icke anses som något godtagbart skäl för Holmström att
icae, därest han sjalv varit upptagen av andra brådskande göromål söka
genom kriminalpolisen erhålla den ytterligare utredning som kunde medhmnas;
Holmströms invändning, att kriminalpolisen vid tillfället i fråga
vant sa hart belastad med arbete, att genom dess försorg en utredning med
hansyn till den korta tidsfristen ej hade kunnat ske, kan därför icke förtjana
avseende Oenna invändning synes ej heller vara grundad på någon
d tidpunkten i fråga gjord undersökning angående möjligheterna härvidlag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

7. Åtal för obehörig påtryckning för att förmå underlydande att icke anföra

klagomål.

I en till militieombudsmannen den 20 november 1947 inkommen skrift

ZUJTV v •fTnr 1031-14-46 Sven A™e Nyländer, Box 721, och nr
°a 0I4 In , Jonsson, Trumslagaregatan 10, båda i Söderhamn, samt
in 919-14-46 Sixten Rudolf Sjöberg i Sörljusne, Ljusne, klagomål mot löjtmmten
vid Hälsinge regemente Sture Fornvvall för att denne i sin befattS<?m
C^ef for llvk°mpaniets första pluton vid upprepade tillfällen uppträtt
olämpligt. Såsom exempel härpå anfördes i klagoskriften bland annat
1 oljande: Vid en övning i fiskeläget Bönan utanför Gävle sommaren 1947
hade plutonen av någon anledning blivit kraftigt tillrättavisad — »utskälld»
av en sasom befäl tjänstgörande officersaspirant (sergeant), som därvid
bland annat använt uttryck som »djävla brödgäng», »djävla fittor» in. m.
inom plutonen hade överlagts om att anmäla saken för vederbörande militäre
chef. På något sätt hade dessa planer kommit till Fornwalls kännedom,
varför Fornvvall inför den uppställda plutonen lämnat följande besked: »Om
m anmaler sergeanten för det här, så blir jag djävligare mot er och skall
vid alla tillfallen avstyrka permission för er.» Någon anmälan hade på denna
grund aldrig kommit till stånd.

Chefen för armén har i ärendet inkommit med utredning från regementschefen
ävensom med eget yttrande. Sedan regementschefen på särskild anmodan
av chefen för armén låtit verkställa utredning även med anledning
av de i klagoskriften omförmälda yttranden, som uppgivits ha fällts av en
officersaspirant, har på militieombudsmannens begäran insänts avskrift

av nämnda utredning samt av förhörsledaren, majoren T. Påhlgren, och av
regementschefen avgivna yttranden.

Vid förhör anförde Nyländer bland annat: Vid sjukvisitation som företagits
före regementschefsövning den 19—den 20 november 1947 hade två
värnpliktiga vid kompaniet önskat besöka sjukhuset och för den skull på
uppställningsplatsen ställt sig i sjukavdelningen vid sidan av kompaniet.
Formvall hade då utfrågat dem angående deras sjukdom och därvid tillagt:
»Tål ni inte litet frisk luft?» De värnpliktiga hade svarat: »Jo, löjtnant.»
Fornwall hade replikerat: »Ja, jag skall komma ihåg, att ni inte tål frisk
luft.»

Av handlingarna inhämtas i övrigt följande.

i) Fornwalls ingripande med anledning av planerad anmälan mot en officersaspirant.

Klagandena anförde vid förhör härom närmare.

Nyländer: Den ifrågavarande officersaspirantens namn vore Gunnar Claesson.
Det hade icke varit vid övningar i Bönan utan vid tidigare tillfällen
som Claesson fallt de i klagoskriften angivna uttrycken. Uttrycket »djävla
brödgäng» hade av Claesson fällts i korridoren. Angående anledningen till
yttrandet kunde Nyländer endast erinra sig att det föranletts av att det
varit något som icke gått som det borde gå. Det andra i klagoskriften återgivna
uttrycket hade av Claesson använts på grund av att en värnpliktig
vid namn Swartling av sina kamrater retats så att han börjat gråta. Sedan
Claesson talat med Swartling hade Claesson i lektionssalen sagt åt truppen,
»att om de retade Swartling, vore de ena djävla fittor». På grund av FornwaHs
i Bönan fällda yttrande, att Fornwall, om de anmälde Claesson, skulle
bli djävligare mot dem, hade någon anmälan icke gjorts mot Claesson. Nyländer
hade icke själv varit närvarande då Fornwall fällt detta yttrande.
De hade av Fornwall beordrats att tala med varandra om saken för att sedan
lämna besked om de tänkte anmäla Claesson. Vid den överläggning, som de
i anledning härav haft i tältet, hade Nyländer erhållit kännedom om Fornwalls
yttrande. De hade icke ansett att Claessons ovannämnda yttrande
varit något att tala om såvida icke Claesson även i övrigt varit oförskämd
mot dem, t. ex. genom att yttra, »att han skulle göra om .dem på två röda
minuter», om det icke gick som han ville.

Jonsson: Det hade varit under övning i Bönan, som Claesson använt uttrycket
»djävla brödgäng». Jonsson hade emellertid ej varit närvarande vid
tillfället. Det andra av Claesson använda uttrycket hade fällts under eu lektion
och anledningen därtill hade varit att de retat en kamrat, som därvid
blivit ledsen. Jonsson hade varit närvarande när Fornwall i Bönan fällt det
i klagoskriften återgivna yttrandet.

Sjöberg, som lämnade samma uppgifter som Nyländer angående de tillfällen
då Claesson använt ovan omförmälda uttryck, anförde bland annat:
Claesson hade tyckt att kamraterna varit »djävliga» mot Swartling och hade
därför sagt lill avdelningen, all de vore »ena djävla fittor, som kunde bära

sig åt så mot Swartling». Sjöberg tyckte att det var ganska rattvist sagt
men ansåge att Claesson borde ha uttryckt sig på annat sätt. Sjöberg hade
varit närvarande vid det tillfälle då Fornwall i Bönan fällt förut namnda
yttrande till truppen.

Claesson bestred i ett den 21 december 1947 avgivet yttrande, att han
använt de i klagoskriften angivna uttrycken. Vid senare förhor anförde
Claesson härom närmare: Han kunde icke erinra sig att han anvant dessa
uttryck. Han brukade icke använda sådana uttryck vare sig i tjänsten eller
utom denna. Plutonen hade emellertid vid upprepade tillfallen blivit tillrättavisad.
Vid ett tillfälle någon gång före juli månad 1947 hade Swartling av
Claesson anträffats gråtande på kaserngården. Då Claesson fragat Swartling
om anledningen härtill, hade Swartling uppgivit att kamraterna retat honom.
Swartling tillhörde enligt verkställda psykologiska prov grupp E och hade
svårt att följa med. Claesson hade tillrättavisat plutonen och framhållit det
olämpliga i att uppträda som de gjort mot Swartling. Claesson hade vid tillfället
varit upprörd. Han kunde emellertid ej erinra sig vad han sagt.

Fornwall anförde: Han hade genom ett underbefäl på plutonen fatt kännedom
om plutonens avsikt att anmäla Claesson och under ett exercispass låtit
uppställa plutonen samt meddelat att han fått reda på plutonens avsikt. Nar
han frågad om orsaken till den tilltänkta anmälan hade framkommit att
Claesson använt olämpliga tillmålen såväl till enskilda soldater som till plutonen
i dess helhet. Fornwall hade tillfrågat plutonen om nagon kant sig t
fad av de använda uttrycken, varvid de värnpliktiga svarat att de ansage å t
dessa icke passade in på dem och att Claesson yttrat sig olämpligt. Fornwall
hade meddelat att han delade plutonens uppfattning och att han skulle ti .
hån! Claesson att ändra sitt sätt men att han också tyckte att det var onodigt
att anmäla denne. Fornwall hade därefter frågat enskilda soldater om de vi e
avstå Hån att anmäla Claesson. Dessa hade därvid svarat att de icke kunde
avgöra detta omedelbart. Fornwall hade meddelat plutonen att om de \arn
pliktiga »djäklades» och icke bjöde till eller gjorde sitt bästa kunde de icke
påräkna att befälet skulle visa dem någon välvilja men att han icke kun
tvinga plutonen att inhibera sin anmälan. Han tillsade dem även att de skulle
tänka över saken, dock utan att ha något »krigsråd», varjamte han beordrat
LTgra värnpliktiga att anmäla sig för honom och meddela till vilken uppfattning
plutonen kommit. De hade därefter meddelat, att det lcke aVS6t
att någon anmälan skulle ingivas. De hade emellertid hemställt ^t Fornwa
skulle tillhålla Claesson att ändra sin befälsförmg, vilket aven skett. Forn^
hade beträffande denna händelse under hand rådgjort med kompam
chefen och efteråt delgivit denne resultatet. Fornwall hade icke fallt nagot
yUra^t enhghet mfd det som angivits i klagoskriften men han kunde
• i. a«0r lånff tid ordagrant erinra sig vad som sagts.

1C Påhlgren förklarade: Av utredningen syntes framgå, att uttrycket »djav a
fittor» av Claesson skulle ha fällts efter det plutonen uppfort sig illal mot
en av kamraterna. Ehuru uttrycket vore olämpligt, måstejen Aarp tM avisning
till plutonen vid detta tillfälle anses ha vant val befogad. Det syntes

visserligen sannolikt, att Claesson, trots att han själv sade sig icke minnas
detta vid något tillfälle använt olämpliga uttryck vid tillrättavisandet av
plutonen. Omnämnandet av dessa förhållanden i klagoskriften syntes dock
mera vara uttryck för allmän kverulans och försök att komma åt ett befa ,
som samvetsgrant fullgjorde sina åligganden, än för den uppfattningen, att
klagandena skulle ha känt sig förolämpade av yttrandet. o

Regementschefen, översten Hans Berggren, anförde i ärendet angaende
Claesson: Det framginge av utredningen, att Claesson vid några tillfallen
använt olämpliga uttryck till truppen. Då emellertid anmalan vore ovederhäftig
och fylld av sakfel vore det svårt att erhålla en klar bild av vad som
verkligen passerat. Det vore dock tydligt, att det grövsta uttrycket »djavla
fittor» fällts men icke i det sammanhang som i klagoskriften angaves utan
efter en händelse, som ställde klagandena i en mycket ogynnsam dager. Nar
Claesson såge en av sina svagaste soldater gråtande och funne, att dennes
förtvivlan härrörde sig av att de starkare och intellektuellt bättre utrustade
kamraterna dreve och retades med honom, vore det förklarligt om en ung
och »renhårig» chef bleve uppretad och ville taga den svage under sitt beskydd.
Denna del av Claessons åtgärder gillades av Berggren. Mot formen
måste däremot inläggas en bestämd gensaga. Då emellertid förseelsen lage
långt tillbaka i tiden och Claesson vidtagit rättelse i sitt uppträdande sam
ingen direkt anmälan mot Claesson förelåge, ansåge Berggren med hänsyn
till Övriga omständigheter att en bestraffning icke skulle fylla med straffet
avsett ändamål, förbättring. Det vore Berggrens avsikt att när Claesson återvände
från Karlberg personligen med kadetterna genomgå huru förhållandet
befäl-trupp borde vara och då för Claesson allvarligen framhålla det fel denne
begått och de vådor för disciplinen som därigenom kunnat uppstå.

Med anledning av klagoskriften mot Fornwall anförde Berggren bland
annat: Fornwall vore en lugn, omdömesgill, skicklig och energisk officer
som skötte sin tjänst med största intresse och ansvarskänsla. Där övningaina
av Fornwall genomförts med hårdhet och bestämdhet hade detta varit i
regementschefens anda. Berggren tvekade icke att som sin åsikt framhalla
att han ansåge de värnpliktigas klagomål vara tillkommet av okynne och
hemställde att anmälan icke skulle föranleda någon militieombudsmannens

åtgärd.

Chefen för armén anförde: Det väsentliga i anmälan syntes vara den s. k.
»passeringen i Bönan». Av Fornwalls berättelse härom framginge, att Fornwall
trott sig finna, att sådana yttranden fällts av Claesson, att denne däiigenom
kunde tänkas ha gjort sig skyldig till tjänstefel. Fornwalls åtgärd att
upptaga detta till diskussion med plutonen finge anses ha skett i sylte afl
tillrättalägga den uppkomna situationen för att undvika ytterligare friktionei
mellan vederbörande och truppen. Det framginge att Fornwall delat plutonens
uppfattning om det olämpliga i sådana yttranden, som Claesson skulle ha
fällt, och att Fornwall skulle tillhålla Claesson alt ändra silt sätt. Fornwall
hade fullföljt denna sin avsikt. Fornwalls ingripande syntes även ha medfört
erforderlig rättelse från Claessons sida. Så tillvida torde Fornwalls tillvaga -

gangssatt icke lamna rum för någon anmärkning. Något annorlunda förhölle
det sig då Fornwall därvid yttrat att »om de värnpliktiga djäklades och icke
kjodo till eller gjorde sitt bästa, kunde de icke påräkna att befälet skulle
visa dem någon välvilja» eller ett uttalande av motsvarande innebörd. Även
om yttrandet i och för sig icke kunde anses otillbörligt och oavsett att Fornwall
framhållit for dem, att lian icke kunde tvinga plutonen att inhibera sin

anmälan mot Claesson finge likväl — i det sammanhang yttrandet fällts_

detta anses innebara ett visst försök till påtryckning mot plutonen. Omständigheterna
gåve stöd för antagandet, att Fornwalls yttrande medverkat till
att någon anmälan icke kommit till stånd. Fornwall torde sålunda i detta avseende
icke ha förfarit på lämpligt sätt. Syftet med Fornwalls åtgärder i
denna sak måste otvivelaktigt anses vara att söka tillrättalägga den uppkomna
situationen på sådant vis, att utbildningsarbetet vid plutonen konime
att lida minsta möjliga avbräck. Han syntes också ha i viss utsträckning
lyckats härmed. Fornwall ansåge sig endast ha fullgjort sina skyldigheter
som plutonchef och beklagade, att detta icke kunnat ske utan friktioner och
att de värnpliktiga icke alltid visat förståelse för de krav, som måste ställas
för uppnåendet av ett gott utbildningsresultat. Visserligen syntes Fornwall
i berörda fall ha handlat olämpligt, men då det icke syntes styrkt att han
verkligen fällt av anmälarna påstått yttrande, och det uttryck han själv medgivit
icke direkt kunde rubriceras som hot, samt då hans syfte innerst varit
att nå ett gott utbildningsresultat torde åtgärd mot honom i detta hänseende
knappast vara påkallad. Det hemställdes på grund härav, att anmälan mot
Fornwall i förevarande del icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

2) Yttrande som av Fornwall i november 19b7 fällts till två värnpliktiga
som önskat besöka sjukhuset.

Fornwall vitsordade att han fällt det av Nyländer återgivna yttrandet angående
de värnpliktigas förmåga att tåla frisk luft.

Berggren anförde: Vid det kompani där Fornwall tjänstgjorde hade tid
efter annan insmugit sig en maskningstendens, som tagit sig uttryck i onormalt
hög frekvens av sjukanmälningar under veckans första dagar, under
det att hälsotillståndet på fredagar och lördagar varit anmärkningsvärt gott.
Detta hade av naturliga skäl setts med oblida ögon av det ansvarskännande
befälet, men Berggren hade förbehållit sig själv rätten att besluta om korrektiv.
Allt befäl vore orienterat härom och med den kännedom Berggren hade
om Fornwalls lojalitet mot givna bestämmelser, ansåge Berggren det uteslutet
att Fornwall skulle ha fällt något yttrande, som framställde honom själv
som beslutande myndighet. Sedan Berggren efter samråd med regementsläkaren
vidtagit reglerande åtgärder, hade för övrigt sjukdomsförhållandena
vid ifrågavarande kompani blivit fullt normala.

Chefen för armén fann Fornwalls ifrågavarande yttrande med hänsyn till
de förhållanden som förelegat förklaTligt, men ansåg att det å andra sidan
finge betecknas som mindre välbetänkt.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 4 februari 1948 dagtecknad till chefen för Hälsinge regemente
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Fornwall har medgivit att han, sedan han först för truppen framhållit att
han funne det onödigt att anmäla Claesson samt därefter till enskilda soldater
framställt förfrågan huruvida de ville avstå från sin avsikt, inför plutonen
med avseende härå förklarat, att om de värnpliktiga »djäklades» och
icke bjöde till eller gjorde sitt bästa, de icke kunde påräkna att befälet skulle
visa dem någon välvilja, men att han icke kunde tvinga plutonen att inhibera
sin anmälan.

Fornwall har uppenbarligen genom ovannämnda yttranden samt övriga i
anslutning därtill företagna åtgärder sökt att genom påtryckning på de värnpliktiga
förhindra framställande av klagomål mot Claesson. Även om Fornwall,
med hänsyn till de motiv som Claesson haft till sitt ingripande mot de
värnpliktiga, med visst fog ansett det önskvärt att något klagomål ej framställdes
mot Claesson, har Fornwall icke ägt ingripa för att i ifrågavarande
hänseende påverka de värnpliktiga. Genom att med förtäckt hot söka förmå
de värnpliktiga att icke fullfölja sin avsikt har Fornwall grovt kränkt de
värnpliktigas rätt att anföra klagomål. Omständigheterna giva även, som
chefen för armén framhållit, stöd för antagandet, att Fornwalls ingripande
medverkat till att någon anmälan icke kommit till stånd.

Det torde vara för Fornwall väl känt att i tjänstereglementet för krigsmakten
(mom. 33) lämnas uttryckliga föreskrifter till skydd för krigsmans rätt
att framföra befogade klagomål. Däri framhålles sålunda, att chef icke må
undertrycka klagan, även om den gäller honom själv, samt att icke i någon
form påtryckning får utövas för att framkalla, att klagan återtages. I 92 §
strafflagen för krigsmakten är vidare upptaget bestämmelse om straff för
förman, som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande
krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten.

I fråga om det av Fornwall i november 1947 fällda yttrandet framgår icke
av utredningen klart vad Fornwall därmed åsyftat. Även om det icke varit
Fornwalls avsikt att hans yttrande av de värnpliktiga skulle uppfattas som
ett hot, att de på grund av sjukanmälan komme att drabbas av repressalier
från Fornwalls sida, har yttrandet av de värnpliktiga lätt kunnat uppfattas
på detta sätt. Yttrandet måste på grund härav anses ha varit synnerligen
olämpligt och Fornwall har genom vad sålunda förekommit visat oförstånd i
tjänsten.

Vad Fornwall enligt vad ovan upptagits låtit konnna sig till last finner
jag vara av så allvarlig beskaffenhet att det icke kan undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Fornwall lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot denne samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och
sakens beskaffenhet.

Målet hänsköts av chefen för Hälsinge regemente till regementskrigsrätten
vid regementet. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal under åberopande
av innehållet i åtalsinstruktionen ansvar å Fornwall jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för det Fornwall genom sina åtgärder vid omförmälda
tillfällen sommaren 1947 och i november samma år ådagalagt
oförstånd i tjänsten, vilket i fråga om förstnämnda tillfälle vore av allvarlig
beskaffenhet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 16 februari 1948 och
yttrade därvid.

Genom vad i målet förekommit måste anses utrett, att Fornwall vid det
i målet ifrågakomna tillfället under sommaren 1947 inför en pluton, över
vilken han fört befäl, fällt yttrande av innebörd att — därest plutonen
gjorde anmälan mot en i målet omförmäld officersaspirant för olämpligt
uppträdande i tjänsten — de värnpliktiga icke kunde påräkna att befälet
skulle visa dem någon välvilja och att de kunde riskera indragning av
permission, därvid Fornwall emellertid förklarat att han icke kunde hindra
att anmälan gjordes.

Fornwall har härigenom gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Tillika är utrett, att Formvall någon dag kort före den 19 november 1947
till två värnpliktiga i plutonen, vilka sjukanmält sig och vilka tillfrågats
av honom om de icke tålde frisk luft, yttrat: »Ja, jag skall komma ihåg
att ni inte tål frisk luft.»

Sistberörda yttrande har väl varit olämpligt, men kan med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna icke anses vara av beskaffenhet att för
Fornwall föranleda ansvar.

Regementskrigsrätten prövar på grund av vad sålunda anförts rättvist
döma Fornwall, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för oförstånd
i tjänsten att undergå disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 5 mars 1948 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag samt därvid yrka att strängare straff måtte ådömas Fornwall.
Militieombudsmannen anförde därvid följande: Varje försök av en
befälhavare att förmå underlydande krigsman att avstå från en honom
tillkommande rättighet kan, med hänsyn till den beroende ställning vari
den underlydande befinner sig i förhållande till förmannen, av den underlydande
lätt uppfattas som ett tvång. Icke minst angeläget är det att underlydandes
klagorätt ej genom dylikt försök trädes för nära. Betydelsen härav
har inskärpts genom den i åtalsinstruktionen refererade föreskriften i
tjänstereglementet för krigsmakten, att icke i någon form får utövas påtryckning
för att framkalla att klagan återtages. Att motsvarande måste
gälla i fråga om påtryckning avseende att förmå vederbörande att icke ingiva
klagomål är uppenbart. Krigsrätten har funnit styrkt, att Fornwall
inför en pluton, över vilken han fört befäl, fällt yttrande av innebörd att

—- därest plutonen gjorde anmälan mot en i målet omförmäld officer saspirant
för olämpligt uppträdande i tjänsten — de värnpliktiga icke kunde
påräkna att befälet skulle visa dem någon välvilja och att de kunde riskera
indragning av permission. Även om Fornwall icke kan anses ha sökt att
direkt hindra anförande av klagomål i den mening som avses i 92 § strafflagen
för krigsmakten, har han dock genom uttryckligt hot om repressalier
sökt förmå plutonen att icke fullfölja sin avsikt att anmäla officersaspiranten.
Att Fornwall i samband härmed för truppen framhållit att han
ej kunde hindra att anmälan gjordes, är enligt min mening knappast ägnat
att förminska hans ansvar. Fornwall har härigenom gjort sig skyldig till
grovt oförstånd i tjänsten och vad han låtit komma sig till last kan icke
rimligen sonas med det ringa straff, regementskrigsrätten utmätt. En väsentlig
skärpning av straffet synes mig påkallad.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 19 november 1948 och

yttrade därvid.

Krigshovrätten prövar rättvist på det sätt ändra överklagade utslaget, att

_enär det oförstånd i tjänsten, vartill Fornwall enligt krigsrättens utslag

gjort sig förfallen, måste anses vara av svårare beskaffenhet än att kunna
försonas med det av krigsrätten utmätta straffet — det straff, Fornwall jämlikt
av krigsrätten åberopade lagrum förskyllt, bestämmes till disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar, från vilket straff skall avräknas det Fornwall
av krigsrätten ådömda och enligt till krigshovrätten inkommet bevis
av Fornwrall redan utståndna straffet.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av lagmannen A. Johansson, hovrättsrådet F. Hagglund och t. f.
krigshovrättsrådet H. E. Nordström, voro översten T. Evers och kommendören
friherre L. Beck-Friis skiljaktiga och funno ej skal gora ändring i
krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Dröjsmål av kompanichef med handläggning av anmälan mot furir för

missfirmelse.

I en den 16 januari 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 143-1-46 Sören Haglund: Under värnpliktstjänstgöring
vid andra kompaniet vid Norrlands trängkår hade han vid ett tillfälle
missfirmats av furiren nr 32-21-46 Martin Ritzén, vilken yttrat: »Du är så
förbannat dum din djävul så jag vill inte diskutera med dig.» Med anledning
härav hade Haglund i början av november 1947 till sin kompanichef,
kaptenen Stig Daniel Hellström, ingivit anmälan mot Ritzén, varvid Haglund
jämväl uppgivit namnen å fem personer, vilka bevittnat händelsen.
Vid ett av Hellström hållet förhör, vid vilket allenast en av förenämnda
fem personel’ hörts såsom vittne, hade Ritzen förnekat att han missfiimat

Haglund. Enligt Haglunds förmenande borde vid sådant förhållande saken
ha hänskjutits till krigsrätt, för vilket ändamål Hellström haft att vidarebefordra
Haglunds anmälan till kårchefen. Hellström syntes emellertid ha
underlåtit att göra detta.

Med översändande av skriften anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 16 januari 1948 till kårchefen om upplysningar i anledning av skriften.
Den 28 januari 1948 inkom denne med en den 20 i samma månad dagtecknad
skrivelse jämte protokoll över ett den 21 januari hållet förhör med
Hellström och fanjunkaren Nils Oskar Markhagen. Sedan militieombudsmannen
i skrivelse den 24 januari 1948 till kårchefen anhållit om ytterligare
utredning, översändes med skrivelse av den 30 januari 1948 protokoll
över dels förnyat förhör med Hellström, dels ock av Hellström i anledning
av Haglunds förenämnda anmälan hållet förhör med Ritzén, Haglund och
vissa av den sistnämnde sasom vittnen åberopade värnpliktiga ävensom till
protokollen hörande handlingar.

Av sistnämnda förhörsprotokoll framgår bland annat följande: Förhör
ha av Hellström hållits dels den 10 november 1947 med Haglund, Ritzén
och värnpliktige nr 907-13-46 Larsson, dels ock den 20 januari 1948 med
värnpliktiga nr 987-20-46 Hjalmarsson, nr 443-17-46 Fors, nr 270-13-46 Eneholm
och nr 159-21-46 Ångman. Av sistnämnda fem värnpliktiga tillhörde
Larsson andra kompaniet och de övriga tredje kompaniet. Vid förhöret
med Ritzén uppgav denne följande: Haglund hade under en övning erhållit
20 minuters permission för att byta skor men hade återkommit först
efter 35 minuter. Under mellantiden hade Ritzén påträffat honom i marketenteriet.
\id Haglunds återkomst hade Ritzén tillfrågat denne var han
varit. Haglund hade svarat att han bytt kläder, vartill Ritzén genmält: »Du
ljuger.» Då Haglund förnekat detta hade Ritzén vidhållit sitt påstående
samt yttrat: »Du har varit på marketenteriet.» Haglund hade förnekat
detta. Ritzén, som ingivit rapport till kompanichefen om det inträffade,
hade givit Haglund ovett för det han kommit försent men hade icke fällt
det av Haglund angivna yttrandet. — Larsson uppgav vid förhöret den 10
november, att han hört Ritzén fälla det av Haglund angivna yttrandet eller
något liknande. Hjalmarsson, Fors, Eneholm och Ångman bekräftade vid
förhöret den 20 januari, att de hört Ritzén yttra sig på sätt Haglund uppgivit.

Hellström uppgav vid de med honom hållna förhören: Haglunds anmälan,
vilken ställts till chefen för andra kompaniet, hade ingivits den 4 november
1947. Förhör med anledning av anmälan hade första gången hållits
den 10 november 1947, enär Haglund vårdats å sjukhus under tiden
från den 5 till den 10 november. Till förhöret hade kallats Ritzén, Haglund
och en av Haglund såsom vittne åberopad värnpliktig vid andra kompaniet.
Övriga av Haglund angivna vittnen, vilka tjänstgjorde vid annat kompani,
hade icke kallats, enär Hellström förmodat, att Ritzén gjort sig skyldig till
yttrandet och skulle erkänna. Ritzén hade emellertid vid förhöret förnekat
att han fällt det i Haglunds anmälan angivna yttrandet. Med anledning
härav hade Hellström, som med den kännedom han ägt om Ritzén funnit

det osannolikt att Ritzén icke skulle tillstå en förseelse som han begått, avbrutit
förhöret för att tillkalla de ytterligare vittnen, som Haglund angivit
och vilka Hellström utgått ifrån ej genast kunde anträffas. Efter förhörets
avslutande hade Hellström haft ett enskilt samtal med Ritzén, därvid han
för denne framhållit det lönlösa i att icke erkänna förseelsen då enligt Haglunds
uppgift flera personer bevittnat händelsen. Ritzén hade emellertid
vidhållit sitt nekande. Hellström hade då tillfrågat Ritzén, huruvida denne
å sin sida kunde åberopa några vittnen som kunde bestyrka hans uppgifter.
Då Ritzén förklarat, att han trodde sig kunna göra detta, hade Hellström
ansett utredningens fullständighet fordra att Ritzén bereddes möjlighet
härtill. Någon tid inom vilken Ritzén skolat slutföra sina undersökningar
efter eventuellt förefintliga vittnen hade icke fastställts. Hellström
hade ansett, att med förhöret med övriga av Haglund angivna vittnen borde
anstå till dess Ritzéns efterforskning avslutats. Det oavslutade förhörsprotokollet
hade i avbidan på förhörets fortsättande förvarats å kompaniexpeditionen
av kompaniadjutanten, fanjunkaren Markhagen. Troligen 14 dagar
senare hade Hellström tillfrågat Ritzén huruvida denne lyckats anträffa
något vittne, vartill Ritzén svarat att han gjort förfrågningar och att han
trodde att det fanns ett vittne. Hellström hade då anmodat Ritzén att anmäla
när det var klart men hade icke heller nu bestämt någon tidsfrist härför.
Till följd av tillämpningsövningar utom förläggningsorten och övningsuppehåll
vid jul- och nyårshelgen hade vidare åtgärder därefter fått
anstå och Hellström hade så småningom glömt bort ärendet. Hans avsikt
hade dock icke varit att undanhålla Haglunds anmälan från fortsatt behandling.
Den 17 januari 1948 hade han blivit uppringd av stabschefen,
vilken frågat efter utredningen med anledning av Haglunds anmälan mot
Ritzén. Hellström hade samma dag anmodat Ritzén att senast den 19 januari
1948 inkomma med uppgift rörande den person han önskade åberopa
såsom vittne. Då Ritzén underlåtit att göra detta hade Hellström kallat de
övriga av Haglund angivna vittnena till förhör den 20 januari 1948. Sedan
förhör med dem sagda dag avslutats hade Hellström samma dag inlämnat
förhörsprotokoll till stabschefen. Hellström medgåve att han icke behandlat
ärendet så skyndsamt som han bort.

Markhagen vitsordade vid förhör, att svårigheter förelegat att sammankalla
de av Haglund angivna vittnena, samt uppgav, att han förvarat handlingarna
i ärendet på kompaniexpeditionen och att han påmint Hellström
om Haglunds anmälan.

Av utdrag ur kårorder inhämtades, att övningar under kårchefens ledning
skulle äga rum utom förläggningsorten under tiden den 8—den 11
december 1947 samt att övningsuppehåll under jul och nyår avsåges
skola äga rum för värnpliktiga av åldersklass 1946 under tiden den 22 december
1947—den 6 januari 1948.

Kårchefen meddelade i skrivelsen den 30 januari 1948, att protokoll över
det av Hellström i anledning av Haglunds anmälan hållna förhöret inkommit
till kårexpeditionen den 20 januari 1948 samt att ärendet samma dag
av honom hänskjulits Ull krigsrätt.

Den 20 februari 1948 inkom från kårchefen begärt utdrag av krigsrättens
protokoll i mål mot Ritzén, utvisande att krigsrätten den 12 februari 1948
efter vittnesförhör med bland andra en av Ritzén åberopad person dömt
Ritzén jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för förolämpning av underordnad
krigsman att undergå disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 21 april 1948 till chefen för Norrlands trängkår.

Enligt § 1 militär bestraffningsförordning skall angivelse om brott, som
av målsäganden ingivits till den felandes kompanichef, i vanlig tjänsteväg
befordras till den högre chef som har att i ärendet besluta. Såvitt fråga ej är
om förseelse som endast bör föranleda tillrättavisning, skall på grund av
denna bestämmelse angivelse vidarebefordras till närmast högre chef som
äger bestraffningsrätt i disciplinmål. Enligt samma lagrum bör emellertid
den befälhavare, till vilken angivelsen först inkommit, därest så finnes påkallat,
inhämta de upplysningar rörande brottet och den angivnes person,
som av honom kunna införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport, som
bifogas angivelsen.

Sedan angivelsen inkommit till bestraffningsberättigad chef ankommer
det jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten på denne att till utredning av
förseelsen och de närmare omständigheterna därvid anställa förhör. Därest
befälhavaren icke finner skäl att själv hålla förhör äger han därtill i allmänhet
förordna annan i § 4 militär bestraffningsförordning angiven person.
I dylikt fall åligger det jämlikt § 8 nämnda förordning förhörsledaren att
sedan förhöret hållits — vilket enligt § 4 samma förordning skall äga rum
så snart lämpligen ske kan — ofördröjligen överlämna förhörsprotokollet
ävensom vissa andra i § 8 meranämnda förordning angivna handlingar till
den befälhavare som det tillkommer att besluta i ärendet.

Utredningen giver vid handen att Haglunds anmälan ingivits till Hellström
den 4 november 1947, att förhör med anledning därav hållits den 10
samma november, att förhöret samma dag avbrutits samt att förhöret avslutats
och anmälan jämte förhörsprotokollet ingivits till kårchefen först
den 20 januari 1948.

Av utredningen framgår att anledningen till att förhör med anledning av
Haglunds anmälan hållits först den 10 november 1947 varit att Haglund under
tiden från den 5 till den 10 november vårdats å sjukhus. Frånsett det
förhållandet att förhör på grund av övningar utom förläggningsorten och
övningsuppehåll under vissa begränsade tider icke kunnat hållas har därefter
enligt Hellströms egen uppgift handläggningen av ärendet uppskjutits
åtminstone till den 19 januari 1948 huvudsakligen på den grund att Hellström
funnit utredningens fullständighet fordra att Ritzén bereddes möjlighet
att anställa efterforskningar efter eventuellt förekommande vittnen till
styrkande av sina uppgifter.

Det sätt varpå Hellström handlagt ärendet giver i olika hänseenden anledning
till anmärkning.

Jämlikt ovannämnda bestämmelse i § 1 bestraffningsförordningen ankommer
det icke på kompanichef, hos vilken målsägande gjort angivelse om
brott, att utöver angivelsens vidarebefordrande till den chef som har att
besluta i ärendet vidtaga annan åtgärd än inhämtande av erforderliga upplysningar
rörande brottet och den angivnes person. Fullständigt förhör jämlikt
202 § strafflagen för krigsmakten äger kompanichefen icke hålla utan
förordnande av den bestraffningsberättigade chefen. Något sådant förordnande
för Hellström har icke i förevarande fall förelegat. Förutsatt att det i
anledning av Haglunds anmälan över huvud varit erforderligt att inhämta
dylika upplysningar, har Hellström vid förhöret den 10 november erhållit
eller kunnat erhålla tillräckliga uppgifter i nämnda hänseenden. Det har
icke tillkommit Hellström att bestämma vilka vittnen som borde höras eller
uppskjuta handläggningen för att bereda Ritzén tillfälle att åberopa vittne.
Bestämmanderätten i fråga härom har ankommit å kårchefen eller av denne
utsedd förhörsledare. Det har i stället ålegat Hellström att vidarebefordra
angivelsen till kårchefen, eventuellt med rapport om vad Hellström inhämtat.

Då Hellström likväl ansett sig böra verkställa fullständigare utredning i
ärendet har det i vart fall varit hans plikt att fullgöra detta utan dröjsmål.
Väl saknas uttryckliga författningsbestämmelser rörande den tid inom vilken
en angivelse skall vidarebefordras till den befälhavare som har att i
ärendet besluta. Det är epiellertid givet att ovannämnda i §§ 4 och 8 bestraffningsförordningen
meddelade föreskrifter om tiden för förhörs hållande
och förhörsprotokollets insändande böra anses gälla även med avseende a
behandlingen av till kompanichef inkommen angivelse. Att vidarebefordrandet
skall ske utan tidsutdräkt är för övrigt uppenbart. Ett dröjsmål härutinnan
måste regelmässigt menligt inverka på möjligheten att verkställa
fullständig och tillförlitlig utredning rörande den förseelse varom angivelsen
handlar. Såsom militieombudsmannen i annat sammanhang framhållit
är vidare ur krigstuktens intresse av vikt att straffet följer så snart som
möjligt på förseelsen (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1939 s.
196). Ett oskäligt dröjsmål vid handläggandet av en angivelse kan jämväl
lätteligen, såsom i förevarande fall skett, ådraga vederbörande misstanke
om att han avser att stoppa angivelsen.

Vad Hellström låtit komma sig till last innebär tjänsteförsummelse, som
synes mig vara av sådan beskaffenhet att den icke bör undgå laga beivran.
Med hänsyn till omständigheterna torde försummelsen dock ej böra bedömas
strängare än att den kan hänföras till sadana förseelser, för vilka till
rättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten kan ifrågakomma. På
grund härav får jag anmäla Hellström för Eder, som torde äga den disciplinära
bestraffningsrätten över honom, för erhållande av tillrättavisning.

Kårchefen anmälde i skrivelse den 28 april 1948, att Hellström av honom
meddelats tillrättavisning i form av varning.

9. Åtal mot reservofficer för misshandel av underordnad krigsman m. m. (I).
Felaktig handläggning av anmälan, som av den förfördelade härom gjorts till
vederbörande förbandschef (II).

Vid en av militieombudsmannen den 20 oktober 1947 förrättad inspektion
av Skånska trängkåren uppmärksammades föijande.

Genom beslut den 11 mars 1947 av kårchefen, översten Knut Hagberg, med
kontrasignation av fjänstförrättande auditören Herbert Marmén hade efter
anmälan av furiren nr 140-6-44 Johan Ludvig Roland Abrahamsson och efter
utredning som upptagits i ett den 3 mars 1947 dagtecknat förhörsprotokoll
värnpliktige nr 870-7-44 Tor Lennart Anderberg jämlikt 77 § andra stycket
jämfört med 130 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att efterkomma
förmans i tjänsten givna befallning ålagts disciplinstraff av vaktarrest
i tolv dagar. Vid förhör med Anderberg sistnämnda dag hade denne
uppgivit bland annat att, sedan han den 2 mars 1947 av Abrahamsson och
två man ur kasernvakten blivit från sitt logement förd till dagofficerens
tjänsterum, han därstädes blivit av dagofficeren, löjtnanten i trängens reserv
Hans Fredrik Ohlson, misshandlad och missfirmad under följande omständigheter.
Då Anderberg i sällskap med Abrahamsson kommit upp till det
i fjärde våningen i kanslihuset belägna dagofficersrummet — vaktmanskapet
hade icke följt med upp för trapporna — hade hos Ohlson uppehållit sig
värnpliktige vicekorpralen Gunnar Ferdinand Lindberg, men denne och
Abrahamsson hade fått tillsägelse att vänta utanför, varefter dörrarna
stängts. Ohlson hade därefter omedelbart till Anderberg ropat »djävla drulle»
och boxat honom i magen. Av slaget hade Anderberg vikit sig men då
fått order att stå i givakt. Ohlson hade därpå flera gånger använt okvädinsord
mot Anderberg och ännu en gång boxat honom i magen. Då Anderberg
i samband med att han upplyst Ohlson om visst förhållande som berörde
den av Abrahamsson anmälda tilldragelsen velat lämna närmare förklaringar
i saken hade han anmodats att hålla tyst. Abrahamsson hade då Anderberg
lämnade nämnda upplysning varit inkallad i rummet och fått bekräfta viss
av Anderberg lämnad uppgift. Abrahamsson hade därefter följt Anderberg
till dennes logement.

Enligt förhörsprotokollet hade förhör vidare hållits med värnpliktiga nr
513-12-44 Erlandsson och nr 558-12-44 Lutmark samt Ohlson. Erlandsson
hade ingått i den patrull från kasernvakten som hämtat Anderberg i hans
logement och fört honom till kanslihuset och förhöret gällde för Erlandssons
del vad som tilldragit sig i logementet. Vid förhöret hade Erlandsson
därjämte uppgivit att, sedan han och den andre i patrullen ingående värnpliktige
följt Anderberg till ingången till kanslihuset, båda återvänt till vaktlokalen.
Förhöret med Lutmark avsåg tilldragelser i tiden innan Anderberg
avhämtades i sitt logement. Vid förhöret med Ohlson berördes endast omständigheter
av betydelse för prövningen av Abrahamssons anmälan mot

Anderberg och förhörsprotokollet innehöll sålunda icke något yttrande av
Ohlson med anledning av Anderbergs beskyllning mot denne för misshandel
och missfirmelse.

I en den 5 mars 1947 dagtecknad anmälan till kårchefen hade Anderberg
med återupprepande i huvudsak av ovannämnda vid förhöret den 3 i samma
månad lämnade uppgifter angivit Ohlson för misshandel och missfirmelse.
I sin anmälan uppgav Anderberg att vid hans ankomst till Ohlsons
tjänstelokal denne omsorgsfullt stängde dörrarna efter honom. Vid förhör,
som med anledning av Anderbergs anmälan hållits med Ohlson den 6 mars
1947, förnekade denne att han misshandlat eller missfirmat Anderberg. Vid
förhöret uppgav Ohlson bland annat att Abrahamsson varit närvarande under
viss del av det samtal som vid tillfället i fråga ägt rum mellan Ohlson
och Anderberg. Enligt vad protokollet utvisade hade icke någon annan än
Ohlson blivit hörd med anledning av Anderbergs angivelse. Å protokollet
över det med Ohlson hållna förhöret hade tecknats följande påskrift: »Förslag.
Då rapportens riktighet ej synes kunna styrkas, hör målet förfalla.
Herbert Marmén». Såvitt av handlingarna i ärendet framgick hade Anderbergs
anmälan icke föranlett någon kårchefens vidare åtgärd.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till polismästaren i Malmö den
29 januari 1948 anhållit att Anderberg genom polismästarens försorg måtte
höras rörande den påstådda misshandeln inkom polismästaren den 16 februari
1948 med en den 13 februari 1948 dagtecknad polisrapport över förhör
med Anderberg.

Med anledning av vad Anderberg vid polisförhöret uppgivit anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till landsfogden i Kristianstads län den 17
februari 1948 om fullständig utredning i ärendet, varvid förhör bland annat
borde hållas med vissa angivna personer. Den 24 mars 1948 inkom därefter
en den 18 mars 1948 dagtecknad polisrapport innehållande den begärda utredningen.
Vid polisrapporten hade fogats avskrift av sjukjournalkort rörande
Anderberg ävensom en över dagofficerens tjänsterum upprättad skiss.

Den av landsfogden verkställda utredningen innefattade förhör med bland
andra Anderberg, Lindberg, Abrahamsson, medicine kandidaten Ernst Curt
Borglund, legitimerade läkaren Karl Folke Nystrand samt Ohlson. Vid förhöret
förmälde dessa i huvudsak följande.

Anderberg: Från mitten av februari till mitten av mars 1947 hade han
fullgjort en månads repetitionsövning vid Skånska trängkåren i Hässleholm.
Enligt en av kompaniadjutanten utfärdad order hade han kommenderats
till brandberedskap från och med den 1 mars 1947 och under en vecka framåt.
Denna kommendering hade bland annat inneburit, att han varit skyldig
att under sagda tid uppehålla sig inom kasernområdet. Under förutsättning
att anteckning härom verkställdes å kompaniets anslagstavla hade de till
brandberedskap kommenderade värnpliktiga likväl tillåtelse att besöka fritidsgården
och soldathemmet, vilka vore belägna utom kasernområdet.
Klockan omkring 1800 den 2 mars 1947 hade Lutmark infunnit sig å
Anderbergs logement samt frågat efter en värnpliktig, som dock icke fun -

nits tillstädes. Vid samma tillfälle hade Lutmark omnämnt, att han hade
hört att brandberedskapen skulle ha uppställning klockan 2000 samma kväll.
Anderberg hade då frågat om det funnits något anslag härom uppsatt å
anslagstavlan, vilken fråga Lutmark besvarat nekande. På grund härav
hade Anderberg bibringats den uppfattningen att uppgiften om uppställningen
enbart vore »ett snack». Klockan omkring 1900 hade han besökt
soldathemmet i sällskap med en annan värnpliktig, som även tillhört brandberedskapen,
varvid han innan han avlägsnat sig från kompaniet gjort vederbörlig
anteckning om besöket på anslagstavlan. Då de senare vid halv nio
eller niotiden återvänt från soldathemmet hade de mött Abrahamsson, vilken
då tjänstgjort såsom dagunderofficer. Abrahamsson hade frågat av vad
anledning de icke varit närvarande vid uppställningen, vartill de svarat att
de icke haft reda på någon uppställning. Vad Abrahamsson svarat kunde
Anderberg icke erinra sig. Anderberg hade därefter återvänt till kompaniet
och gått till sängs. Vid den sedvanliga aftonavlämningen klockan mellan
2145 och 2200 hade Abrahamsson väckt Anderberg och anmodat honom
att infinna sig å kompaniexpeditionen klockan 1015. Detta hade Anderberg
uppfattat så att han skulle infinna sig å expeditionen klockan 1015 påföljande
dag, varför han lagt sig till ro. En halv timme senare hade Abrahamsson
emellertid ånyo infunnit sig och beordrat Anderberg att snarast
infinna sig å Abrahamssons eget logement, varjämte han nämnt något
om att han väntat på Anderberg å kompaniexpeditionen men att han icke
ville vänta där längre och om Anderberg ej komme »skulle fan ta’ honom».
Enär Anderberg, som legat avklädd, ansett att Abrahamsson hade kunnat
tala med Anderberg vid sina besök å dennes logement hade Anderberg,
som mycket väl förstått att Abrahamsson endast velat ge honom en utskällning
för det han icke varit närvarande vid uppställningen, underlåtit
att efterkomma Abrahamssons order och blivit liggande. Vid 2230-tiden
då Anderberg fortfarande legat, hade Abrahamsson i sällskap med två vaktposter
från kasernvakten återkommit till logementet. Den som därvid yttrat
något, hade varit en av vaktmanskapet, som sagt till Anderberg: »Se
nu till att du kommer upp, annars skall du få känna på storsmockan.» Anderberg
hade då satt sig upp i sängen och frågat vaktposten, om det vore
några nya instruktioner som tillkommit för vaktmanskapet. Vad vaktposten
svarat därtill, kunde Anderberg nu icke minnas. Abrahamsson hade därpå
fattat tag i Anderbergs vänstra arm och ryckt honom ur sängen så att han
fallit ned på golvet utan att likväl skada sig, varpå Abrahamsson beordrat
Anderberg att klä på sig. Härtill hade Anderberg svarat, att »skulle det
kläs på någon», så fick de själva göra detta. På Abrahamssons order hade
vaktmanskapet nu klätt på Anderberg kappa, mössa, strumpor och skor
utan att han gjort motstånd. I sällskap med vaktmanskapet hade Abrahamsson
och Anderberg därpå begivit sig till ytterdörren till kanslihuset, där
vaktmanskapet avlägsnat sig under det att Anderberg fått följa med Abrahamsson
till dagofficerens tjänsterum å fjärde våningen. Därstädes hade de
påträffat dagofficeren, Ohlson, som stått vid trappan utanför nämnda

tjänsterum under samtal med Lindberg. Anderberg hade gått in på Ohlsons
tjänsterum, varvid Ohlson följt efter. Enligt vad Anderberg nu kunde minnas,
hade Ohlson därvid uppmanat Abrahamsson att vänta utanför. Efter
att ha tillstängt ytterdörren samt en dörr mellan kapprummet och expeditionsrummet
hade Ohlson frågat Anderberg, om han var medveten om att
han tillhörde brandberedskapen, vilken fråga Anderberg besvarat jakande
och samtidigt sökt lämna en förklaring om att han å anslagstavlan gjort anteckning
om att han vistats å soldathemmet. Innan han hade hunnit lämna
denna förklaring hade han blivit avbruten av Ohlson, som i brysk ton uppmanat
honom att vara tyst. Ohlson hade därpå ånyo frågat Anderberg om
denne icke visste, att han skulle uppehålla sig inom kasernområdet. Anderberg
hade svarat jakande men samtidigt velat lämna en förklaring om var
han varit, därvid han emellertid ånyo blivit avbruten av Ohlson, som därpå
öppnat dörren och kallat in Abrahamsson. I närvaro av Abrahamsson hade
Ohlson upprepat förenämnda fråga angående beredskapen, vilken fråga Anderberg
ånyo besvarat jakande. Eftersom han tidigare blivit nedtystad av
Ohlson, hade han nu icke sökt lämna närmare förklaring. Abrahamsson hade
därefter fått avlägsna sig under det Anderberg fått gå in i dagofficerens innanför
expeditionsrummet belägna sovrum. Efter att ha stängt såväl nämnda
två dörrar som dörren mellan expeditionsrummet och sovrummet hade Ohlson
gått fram till Anderberg, som stått mitt i sovrummet, och tilldelat denne
ett knytnävsslag i maggropen samtidigt som han yttrat: »Din djäkla drulle».
Av slaget hade Anderberg känt smärta och böjt sig framåt. Ohlson hade då
rutit åt Anderberg och sagt, att han icke skulle bära sig dumt åt utan stå
i enskild ställning. Anderberg hade rätat upp sig, och Ohlson hade då
ytterligare okvädat honom genom att säga, att han nog skulle få ned och
»rysta galler». Samtidigt därmed hade Ohlson tilldelat Anderberg ett ytterligare
knytnävsslag i maggropen. Sedan Ohlson ytterligare okvädat Anderberg
genom att kalla honom för bland annat »drummel», hade Anderberg
fått lämna rummet. Han hade då sett, att Lindberg och Abrahamsson stått
utanför i trappan. Abrahamsson hade nu fått order av Ohlson att följa Anderberg
till dennes logement. Lindberg hade stannat kvar hos Ohlson, under
det att Anderberg och Abrahamsson avlägsnat sig. På väg till logementet
hade Anderberg för Abrahamsson omtalat, att Ohlson misshandlat
honom. Abrahamsson hade därtill svarat, att det var en sak, som han icke
hade med att göra. Sedan Anderberg gått till sängs hade han under natten
flera gånger vaknat och därvid känt smärtor i magen. Påföljande morgon
hade han sjukanmält sig hos tjänstgörande dagunderofficeren. Vid 8- eller
9-tiden hade Anderberg infunnit sig på sjukhuset för undersökning och
hade då blivit undersökt av en yngre läkare, troligen eu värnpliktig, som
han icke kände. För denne hade Anderberg omtalat, att han blivit boxad
i magen och därav fått smärtor. Läkaren hade frågat Anderberg, om han
vore boxare, vartill Anderberg svarat nekande. Läkaren hade vidare frågat:
»Slåss ni», vartill Anderberg svarat: »Nej, inte jag, men det är andra, som
gör del». Läkaren hade då sagt något om, att det var ojuste att slå »un (j—,

''f88380. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

der bältet». Anderberg hade därpå fått gå ut i väntrummet, där han skulle
vänta tills en annan läkare kom. Under väntetiden hade Anderberg sett
Abrahamsson komma och gå in till läkaren. Efter cirka 5 eller 10 minuter
hade Abrahamsson återkommit och anmodat Anderberg att inställa sig hos
kaptenen Kinnman å kompaniexpeditionen. Anderberg hade ensam begivit sig
till Kinnman, hos vilken han fått taga del av en rapport, som Abrahamsson
lämnat rörande föregående dags händelser. Kinnman hade frågat Anderberg,
om den upprättade rapporten vore riktig, vilket Anderberg bestritt.
Kinnman hade då sagt, att han icke hade med saken att göra, eftersom anmälan
vore ställd till kårchefen, och att Anderberg kunde återvända till
sjukhuset. Anderberg hade också gått dit och blivit undersökt av en äldre
läkare, som varit i sällskap med den förutnämnde yngre läkaren. Huruvida
Anderberg för den äldre läkaren omtalat, att han blivit boxad i magen, kunde
han icke minnas. Han trodde emellertid icke, att han gjort detta, utan dét
hade troligen varit den yngre läkaren som för den äldre omtalat förhållandet.
Efter undersökningen hade Anderberg blivit inlagd å sjukhuset för
observation. Å sjukhuset hade han legat från måndagen den 3 mars 1947
till troligen påföljande torsdag, då han blivit sjukskriven i grupp och fått
utföra handräckningsarbeten. Efter att han varit sjukskriven i grupp till
påföljande måndag, hade han på grund av förkylning blivit intagen å sjukavdelningen,
där han sedan vistats till den 17 mars, varefter han omedelbart
fått avtjäna tolv dagars vaktarrest. Hans tjänstgöring hade egentligen
skolat sluta den 14 mars 1947. Den 3 mars 1947, då han legat för observation,
hade han å sjukhuset blivit förhörd av kaptenen Karl Widoff i anledning
av Abrahamssons anmälan. Den 5 mars 1947 hade Anderberg inlämnat
anmälan mot Ohlson.

Lindberg: I slutet av februari och början av mars 1947 hade han under
en månads tid fullgjort repetitionsövning vid Skånska trängkåren i Hässleholm.
Ohlson hade då varit Lindbergs truppchef. Troligen den 2 mars 1947
på kvällen hade Lindberg vid 22-tiden begivit sig till Ohlson för att avlägga
rapport. Ohlson, som tjänstgjorde som dagofficer, hade anträffats å
tjänsterummet i kanslibyggnaden. Medan Lindberg uppehållit sig där, hade
Abrahamsson kommit tillstädes och till Ohlson rapporterat, att Anderberg
vid visitation ej varit på sitt logement, ehuru Anderberg tillhörde
brandberedskapen. Abrahamsson, vilken tjänstgjorde som dagunderofficer,
hade vidare omtalat, att han anmodat Anderbergs kamrater å logementet
att meddela Anderberg, när denne kom, att han skulle infinna sig hos Abrahamsson.
Detta hade Anderberg underlåtit, varför Abrahamsson ånyo
besökt logementet och där beordrat Anderberg att komma till Abrahamssons
rum, men även då hade Anderberg vägrat. Ohlson hade anmodat Abrahamsson
att hämta Anderberg till Ohlsons tjänsterum, men då Abrahamsson
framhållit, att det vore lönlöst söka förmå Anderberg att inställa
sig, hade Ohlson sagt till Abrahamsson att medtaga två man från vakten
för att hämta Anderberg till Ohlsons tjänsterum. En kort stund senare,
eller vid 2230-tiden, hade Abrahamsson i sällskap med Anderberg

infunnit sig å Ohlsons tjänsterum, där Lindberg suttit kvar. Huruvida Abrahamsson
stannat kvar någon liten stund eller omedelbart avlägsnat sig,
kunde Lindberg icke erinra sig. Ohlson hade emellertid omedelbart sagt
till Anderberg: »Vad menar Ni med att inte lyda order?» Anderberg hade
härtill svarat, att han fått besked om att infinna sig klockan 10 och att han
fattat detta såsom klockan 10 på förmiddagen påföljande dag. Ohlson hade
då i rytande ordalag yttrat: »Är du så förbannade dum, så du inte begriper,
att det var i kväll du skulle inställa dig.» Härtill hade Anderberg svarat,
att han i det militära fått lära sig, att klockan 10 var på förmiddagen
och klockan 22 på kvällen. Ohlson, vilken själv stått i enskild ställning,
vilket Anderberg ej gjort, hade sagt till Anderberg att stå i enskild ställning.
Eftersom Ohlson blivit arg samt höjt rösten, hade Lindberg förstått, att
det skulle bli bråk och för att slippa bevittna detta, hade Lindberg rest sig
upp samt gått ut ur rummet och stannat kvar utanför på trappsvalen. På
väg ut ur rummet hade Lindberg hört att det »small», varav han fått den
uppfattningen, att ett slag utdelats men vem som gjort detta, hade han
icke sett. Mellan expeditionsrummet och ytterdörren till trappsvalen funnes
ett kapprum varest Abrahamsson då uppehållit sig. Kort därpå hade
denne emellertid kommit ut till Lindberg och yttrat, att »de slår på varandra
och det vill inte jag vara med om, ty det går inte utan det blir nog
bråk om detta senare». »Den saken ha vi inte med att göra», hade Lindberg
svarat. En kort stund senare hade Anderberg kommit ut från tjänsterummet
och hade då sett »medtagen ut». Ohlson hade sagt till Abrahamsson,
att han skulle rapportera Anderberg, varpå Lindberg följt med Ohlson
in på tjänsterummet, där de ånyo återupptagit samtalet angående den rapport,
som Lindberg tidigare avlämnat till Ohlson. Ohlson hade icke efter
Anderbergs avlägsnande sagt något om denne. Lindberg visste att Anderberg
påföljande dag sjukanmält sig och efteråt hade även Anderberg omtalat,
att Ohlson slagit Anderberg i magen. — Under Anderbergs besök hos
Ohlson hade denne varit mycket arg och hade tilltalat Anderberg i rytande
ordalag. Denne hade däremot varit mycket lugn och Lindberg hade ej hört
Anderberg använda svordomar, men han hade svarat sturskt och uppträtt
retfullt och nonchalant mot Ohlson. Det hade därför inte förvånat Lindberg,
att Ohlson blivit så arg, ty detta hade säkerligen vilken annan som
helst blivit. Under den tid då Lindberg uppehållit sig i rummet hade Lindberg
ej hört, att Ohlson sökt tysta ned Anderberg eller sökt vägra Anderberg
att lämna förklaringar. Medan Lindberg uppehållit sig å trappsvalen
hade han inle kunnat höra något av Ohlsons och Anderbergs samtal. Lindberg
hade fullgjort värnplikten tillsammans med Anderberg, varför han
kände Anderberg ganska väl. Enligt Lindbergs uppfattning vore Anderberg
en ganska egen person som hyste eu egendomlig uppfattning om vissa saker.
Sålunda försökte han göra sig så dum som möjligt inom det militära,
och efteråt skrattade han och tyckte att han gjort det bra, därest han lyckats
bibringa militärbefälet den uppfattningen, att han ej förstått bättre.
Vidare hyste Anderberg motvilja mot allt militärt och i synnerhet mot allt

militärbefäl. Däremot var Ohlson en inom det militära allmänt omtyckt
förman. Lindberg hade ej tidigare förmärkt, att Ohlson hade ett hetsigt
humör eller att han brukade slå, då han blev arg. Att han denna gång
verkligen blivit arg, hade såsom förut nämnts ej förvånat Lindberg.

Abrahamsson: Under tiden fredagen den 28 februari 1947 och till påföljande
fredag den 6 mars 1947 hade han tjänstgjort som dagunderofficer
vid fjärde kompaniet. Vid ifrågavarande tid hade det brukat kommenderas
sex till tolv man till brandberedskap, vilken kommendering gällt en vecka
i taget. Den första veckan i mars 1947 hade bland andra Anderberg varit
avdelad till brandberedskap. Kommendering till brandberedskap hade bland
annat inneburit, att vederbörande haft skyldighet att uppehålla sig inom
kasernområdet. Dock hade vederbörande ägt rätt att besöka den utanför
kasernen belägna fritidsgården samt soldathemmet, därest anteckning därom
gjordes å anslagstavlan i kompanikorridoren. I dagofficerens skyldighet
hade ingått att minst en gång om dagen kontrollera brandberedskapen.
För dylikt ändamål hade han söndagen den 2 mars 1947 beordrat Lutmark
att underrätta samtliga i brandberedskapen ingående värnpliktiga om att
uppställning skulle äga rum samma dag klockan 2000 i fjärde kompaniets
C-korridor. Lutmark hade fått denna order vid 18-tiden. Klockan 2000 hade
samtliga i brandberedskapen stått uppställda i nämnda korridor, dock med
undantag av Anderberg. Abrahamsson hade då frågat Lutmark, om denne
icke underrättat Anderberg, vartill Lutmark förklarat, att även Anderberg
fått besked om uppställningen. Klockan 2145 hade Abrahamsson gjort visitation
i bland annat det logement, där Anderberg haft sin sovplats. Anderberg
hade då legat avklädd i sin ovansäng och sovit. Abrahamsson hade
väckt honom och tillsagt honom att infinna sig å kompaniexpeditionen klockan
»10» utan att närmare förklara anledningen till att Anderberg skulle
inställa sig å nämnda ställe. Anderberg hade svarat jakande och sålunda
lovat att komma. Abrahamsson hade därefter fortsatt visitationen och därpå
begivit sig till kompaniexpeditionen för att där invänta Anderberg. Då klockan
blivit 2200 och Anderberg icke synts till, hade Abrahamsson återvänt
till logementet, där Anderberg då fortfarande legat kvar och sovit. Abrahamsson
hade då på nytt väckt honom och beordrat honom att klä på sig
och komma till dagunderofficerens rum klockan »1010». I samband därmed
hade Abrahamsson frågat Anderberg om anledningen till att denne icke
kommit till kompaniexpeditionen enligt order. Anderberg hade då förklarat,
att klockan »10» vore på förmiddagen och att han därför fattat ordein
så, att han skulle infinna sig å kompaniexpeditionen påföljande dags förmiddag.
Abrahamsson hade nu ånyo förklarat för Anderberg, att denne inom
tio minuter skulle infinna sig på Abrahamsson rum, varefter Abrahamsson
begivit sig till sitt rum. Efter att förgäves ha inväntat Anderberg därstädes
hade Abrahamsson begivit sig till daglöjtnantens rum i kanslibyggnaden,
där han för tjänstgörande daglöjtnanten, Ohlson, anmält att Anderberg
vägrat lyda order. Sedan Abrahamsson i korta drag redogjort for under
vilka omständigheter Anderberg vägrat efterkomma given order, hade Ohl -

son beordrat Abrahamsson att med hjälp av två man från kasernvakten
inställa Anderberg inför honom. Vid detta besök hos daglöjtnanten hade
även Lindberg befunnit sig i rummet. Abrahamsson hade därpå hos vaktbefälhavaren
fått två man till hjälp. I sällskap med dessa hade Abrahamsson
återvänt till Anderbergs sängplats, där Anderberg fortfarande legat
och sovit. Han hade väckt Anderberg och givit denne besked att omedelbart
stiga upp och kläda sig. Såväl Abrahamsson som vaktmanskapet hade sökt
förmå Anderberg att frivilligt stiga upp och klä på sig samt medfölja till
daglöjtnantens rum, men Anderberg hade kommit med olika invändningar
och bland annat sökt göra gällande, att han icke hade någon skyldighet
att inställa sig vid denna sena tidpunkt. Anderberg hade satt sig upp i sängen,
varvid Abrahamsson tagit fast i hans ena arm och på nytt sökt övertala
honom. Anderberg hade emellertid ryckt undan armen och hade samtidigt,
utan att Abrahamsson dragit i honom, från sin sängplats hasat sig
ned på golvet, dit han kommit i sittande ställning utan att på något sätt
skada sig. Någon av vaktmanskapet hade sagt något om »storsmockan» till
Anderberg, men hur nämnda yttrande fallit, mindes icke Abrahamsson. Då
Anderberg vägrat att själv kläda på sig, hade vaktmanskapet på Abrahamssons
order klätt på honom. Utan att Anderberg därvid gjort direkt motstånd
hade de klätt på honom strumpor, byxor, kappa, skodon och mössa, varpå
han slutligen frivilligt gått med till kanslibyggnaden. Därifrån hade vaktmanskapet
återvänt till vakten, under det att Abrahamsson och Anderberg
gått upp till daglöjtnantens rum. Abrahamsson ville erinra sig, att Ohlson
och Lindberg vid tillfället i fråga stått och samtalat å trappsvalen utanför
kapprummet till daglöjtnantens expeditionsrum. Därefter hade Ohlson, Anderberg
och Abrahamsson gått in genom kapprummet och expeditionsrummet
till det innanför sistnämnda rum belägna sovrummet under det att
Lindberg stannat kvar å trappsvalen. Dörrarna mellan trappsvalen och kapprummet
samt mellan sistnämnda rum och expeditionsrummet hade tillstängts.
Ohlsson hade nu börjat hålla förhör med Anderberg, varvid båda
stått mitt emot varandra på golvet, under det att Abrahamsson uppehållit
sig i dörröppningen mellan expeditionsrummet och sovrummet. Ohlson hade
vid förhöret frågat Anderberg om anledningen till att denne vägrat lyda
Abrahamssons order. Anderberg hade då kommit med förklaringen, att han
trott att han skulle inställa sig klockan 1000 påföljande dag och således
inte klockan 2200. Ohlson hade då sagt till Anderberg, att det kunde ju
vara möjligt, att Abrahamsson använt uttrycket »klockan 10» men att Anderberg
säkerligen förstått, att Abrahamsson åsyftat klockan 2200. Enär
Anderberg det oaktat fortsatt med sina bortförklaringar, hade Ohlson anmodat
Abrahamsson att gå ut och vänta utanför å trappsvalen. Abrahamsson
hade gått ut omedelbart. Innan Abrahamsson avlägsnat sig, hade
Ohlson icke använt några hårda ord eller svordomar i samband med
förhöret med Anderberg utan endast i allmänna ordalag för Anderberg
sökt förklara, att denne knappast kunde ha missförstått Abrahamssons
order. Huruvida Ohlson av Anderberg sökt få någon förklaring

om anledningen till, att Anderberg icke inställt sig vid brandberedskapens
uppställning klockan 2000 samma kväll mindes Abrahamsson icke. Tillsammans
med Lindberg hade Abrahamsson å trappsvalen i cirka tre eller fyra
minuter inväntat Anderberg, vilken därpå kommit ut. Huruvida även Ohlson
då kommit ut, kunde Abrahamsson nu icke minnas. Troligen gick Lindberg
därpå åter in till Ohlson. Abrahamsson och Anderberg hade därpå gått
till logementet, där Anderberg hade sin sovplats. — Då Anderberg kommit
ut från Ohlson hade han haft tårar i ögonen. Abrahamsson hade icke hört
någonting av vad som eventuellt förekommit inne å daglöjtnantens rum
under nämnda tre—fyra minuter. Under vägen mellan kanslibyggnaden
och logementet hade Anderberg sagt något om att Ohlson boxat honom i
bröstet eller magen och att han skulle rapportera Ohlson för detta. Abrahamsson
hade genmält, att Anderberg skulle akta sig för att uttala något
dylikt hot. Påföljande dag hade Abrahamsson rapporterat Anderberg dels
för att han icke varit närvarande vid brandberedskapen och dels för att han
vägrat att lyda order genom att icke inställa sig å kompaniexpeditionen.
Denna rapport hade Abrahamsson skyldighet att avgiva. Huruvida Abrahamsson
även av Ohlson uppmanats att rapportera Anderberg, kunde han
icke erinra sig. — Abrahamsson hade intet minne av att han under tiden,
som Ohlson höll förhör med Anderberg, blivit inkallad till Ohlson för att
närvara, då Anderberg bekräftade vissa uppgifter. Det vore möjligt, att
Abrahamsson och Lindberg efteråt samtalat om nämnda förhör, men Abrahamsson
hade intet minne av att Lindberg sagt något om, att denne hört
eller sett något av vad som förekommit vid förhörstillfället. Mellan Abrahamsson
och Ohlson hade aldrig sedermera talats i nämnda sak. — Den
3 mars 1947 på morgonen hade Anderberg sjukanmält sig. I egenskap av
dagunderofficer hade Abrahamsson antecknat honom i sjukbeskedet, som
därpå överlämnats till tjänstgörande dagkorpralen, vilken senare hade att
taga fram Anderbergs sjukkort samt ombesörja att Anderberg kom till sjukvisitationen.
Abrahamsson kände mycket väl Anderberg, som undergått
rekrytutbildning för bland andra Abrahamsson. Han hade fått den uppfattningen,
att Anderberg var uppstudsig, nonchalant, liknöjd och i högsta grad
omilitärisk. Han hade gärna velat komma med klagomål och invändningar
rörande tjänsten och hade enligt vad Abrahamsson förstått, varit illa omtyckt
av sina egna kamrater. Abrahamsson hade icke haft närmare tjänstgöring
under Ohlson och endast haft med honom att göra vid de tillfällen,
då Abrahamsson varit dagunderofficer och Ohlson dagofficer. Vid dylika
tillfällen hade Abrahamsson fått de bästa intryck av Ohlson, vilken verkat
mycket sympatisk.

Borglund: Under tiden den 2 februari—den 20 mars 1947 hade han tjänstgjort
som värnpliktig läkare vid Skånska trängkåren i Hässleholm. Med
stöd av Anderbergs egen berättelse och Anderbergs journalkort från sjukavdelningen
erinrade han sig mycket väl Anderberg, vilken den 3 mars 1947
intagits för observation å sjukavdelningen. Det vore säkerligen riktigt att
Anderberg, så som han uppgivit, för Borglund omtalat, att han blivit boxad

i magen och att Borglund skämtat med Anderberg på sätt Anderberg uppgivit.
Borglund hade dock inget minne av att Anderberg omtalat, vem som
skulle ha boxat eller slagit honom. Uppgifterna å journalkortets baksida
hade Borglund antecknat efter att ha undersökt Anderberg, men dessa uppgifter
hade alla, utom temperaturuppgiften, lämnats av Anderberg själv.
Innan Anderberg inlagts å sjukavdelningen hade Borglund konfererat med
Nystrand i dennes egenskap av bataljonsläkare. Omkring en vecka efter den
3 mars 1947 hade Borglund en kväll uppehållit sig å ett kafé i Hässleholm
och där sammanträffat med Ohlson. Denne hade då igenkänt Borglund såsom
tjänstgörande läkare vid trängkåren. Vid tillfället ifråga hade Ohlson
frågat Borglund angående Anderberg och därvid bland annat frågat huruvida
det inte fanns anledning misstänka, att Anderberg simulerade sjukdom,
då han vistades å sjukhuset. Borglund hade svarat, att Anderberg den
första tiden varit intagen för observation, men att han sedermera sjukskrivits
för någon förkylningssjukdom. Borglund ville erinra sig, att Ohlson vid
samma tillfälle talat om, att Anderberg haft kommendering som brandvakt
men vägrat lyda order, varför Ohlson kallat honom till förhör och härunder
»knuffat» eller »ruskat honom i magen». Ohlson hade vidare frågat
Borglund, om det vid läkarundersökningen den 3 mars förmärkts någon
skada hos Anderberg. Då Borglund förklarat, att någon direkt skada ej
förmärkts, men att Anderberg fått kvarstanna för observation, hade Ohlson
frågat, om Borglund vore beredd att lämna intyg om, att ingen skada förmärkts
vid undersökningen. Borglund ville erinra sig, att han då hänvisat Ohlson
till Nystrand. Borglund ville även erinra sig, att Ohlson vid tillfället ifråga
sagt något om, att Anderberg rapporterat Ohlson för misshandel.

De av Borglund åsyftade anteckningarna å sjukjournalbesked lyda sålunda:
»Har i natt varit illamående och besvärats av magplågor, sovit oroligt.
Ej kräkts. Avföring u a i morse. Status: ÅT gott. Temp. 37,5 Cor: 0.
Pulm: O. Buk: Vid palpation ömhet speciellt under hö arcus. CB:»

Nystrand: Han hade under tiden den 10 februari 1947—den 10 mars 1947
tjänstgjort som läkare vid Skånska trängkåren i Hässleholm och erinrade
sig, att en värnpliktig Anderberg vid något tillfälle därunder blivit undersökt
av honom. Han mindes Anderberg såsom en medellång, blond och friskhyad
yngling. Huruvida Borglund varit närvarande vid undersökningen,
mindes icke Nystrand, men av sjukjournalen att döma hade så varit fallet.
Anderberg hade omtalat, att han var om i magen, samt vidare lämnat de
upplysningar, som antecknats å sjukkortets baksida. Vid undersökningen
hade Anderberg angivit ömhet vid tryck upp till höger i buken. Några
objektiva symtom hade Nystrand icke kunnat förmärka. Anderberg hade
icke inför honom uppgivit, att han av någon överordnad fått något slag mot
magen. På grund av den uppgivna ömheten hade Anderberg blivit inlagd
för observation. Nystrand erinrade sig, att han några timmar senare samma
dag, sannolikt under lunchen, av någon officer blivit tillfrågad om huruvida
Anderberg sökt bliva sjukskriven, därvid den frågande omnämnt, att
Anderberg hade ett längre disciplinstraff alt vänta samt att Anderberg be -

skyllt en överordnad för att ha slagit honom i magen. Nystrand erinrade sig
icke, vad han svarat därtill. Han hade emellertid upplyst officeren om, att
han lagt in Anderberg för observation men att det sannolikt icke vore något
farligt. Nystrand hade senare icke av någon blivit tillfrågad om Anderbergs
tillstånd.

Ohlson: Under tiden slutet av januari 1947 till mitten av mars samma
år hade han tjänstgjort vid Skånska trängkåren. Den första veckan i mars
1947 hade han tjänstgjort som dagofficer. Enligt vad han nu kunde erinra
sig, hade Abrahamsson en kväll under hans tjänstgöring kommit upp på
hans expedition för att lämna en kvällsrapport. I samband därmed hade
Abrahamsson rapporterat att Anderberg vägrat att lyda order under följande
omständigheter: Abrahamsson hade beordrat brandberedskapens uppställning
klockan 8, men då Anderberg icke varit närvarande hade Abrahamsson
sagt till Anderbergs kamrater, att de skulle tillsäga Anderberg att
inställa sig å dagunderofficerens rum. Vidare hade Abrahamsson uppgivit,
att Anderberg icke kommit, varför Abrahamsson sökt Anderberg i dennes
logement och där funnit Anderberg liggande i sin säng. Anderberg hade vägrat
att efterkomma Abrahamssons order och gjort gällande, att ordern givits
av rent okynne. Eftersom Ohlson såsom dagofficer icke kunnat lämna
expeditionen, hade Abrahamsson fått order att hämta Anderberg till förhör.
Någon kort stund senare hade Abrahamsson ringt eller på annat sätt meddelat,
att Anderberg vägrade att medfölja. Ohlson hade då tillsagt Abrahamsson
att medtaga ett par man från vaktstyrkan och med hjälp av dessa
hämta Anderberg. Kort därpå hade Abrahamsson i sällskap med Anderberg
kommit upp till Ohlsons rum. Såväl då som vid Abrahamssons första
besök hade Ohlson haft besök av Lindberg. Abrahamsson och Anderberg hade
kommit in i expeditionslokalen, där Ohlson och Lindberg uppehållit sig.
Ohlson hade tillfrågat Anderberg om anledningen till att han icke inställt
sig vid brandberedskapens uppställning. Anderberg hade därtill endast
»moltigit», varför Ohlson anmodat Anderberg att gå med in i det innanför
expeditionslokalen varande sovrummet i tanke att Anderberg kanske kände
sig illa berörd av att Abrahamsson och Lindberg, vilka uppehöllo sig å expeditionslokalen,
voro närvarande. Vidare hade Ohlson förmenat, att Anderberg
kanske lättare skulle yttra sig om de voro ensamma. Ytterligare en anledning
till alt han ville tala i enrum med Anderberg hade varit, att han
ville höra, hur Anderberg själv skulle lägga fram saken, eftersom han tidigare
hört Abrahamssons relation av händelsen. Sedan Ohlson därför stängt
dörren mellan sovrummet och expeditionslokalen, hade Ohlson talat med
Anderberg i enrum och tillfrågat denne, om han vore införstådd med att han
tillhörde brandberedskapen och att han icke hade rätt att lämna kasernområdet.
Efter att ha moltigit en längre stund hade Anderberg slutligen erkänt,
att han vore medveten om att han icke fick lämna kasernområdet och
att han fått order om brandberedskapens uppställning klockan »8». Därefter
hade Ohlson och Anderberg återvänt ut i expeditionslokalen, där Abrahamsson
och Lindberg fortfarande varit kvar. I närvaro av Abrahamsson hade

Anderberg fått upprepa sitt erkännande. Såväl Anderberg som Abrahamsson
hade därefter avlägsnat sig, under det att Lindberg stannat kvar hos
Ohlson. Under förhöret med Anderberg hade Ohlson icke använt några
hårda ord, möjligen hade han höjt rösten något, eftersom Anderberg gång
på gång molteg. Han hade emellertid icke använt några svordomar och än
mindre hade han slagit Anderberg. Anderbergs uppgifter härom voro oriktiga.
Ohlson hade aldrig tidigare sett Anderberg eller haft denne under sitt
befäl och hade därför icke haft anledning att hysa agg till Anderberg. Innan
Abrahamsson avlägsnat sig, hade Ohlson tillsagt denne att rapportera Anderberg
i vanlig ordning, vilket Abrahamsson också gjort. Några dagar senare
hade Anderberg ingivit rapport mot Ohlson, varför Ohlson blivit hörd
av tjänstförrättande dagmajoren, kaptenen Widoff. —- Ohlson hade fått
veta, att Anderberg låtit sjukskriva sig och att han även blivit inlagd för
observation, men tvenne tjänstgörande läkare, som noggrant undersökt Anderberg,
hade icke kunnat finna något spår av misshandel. På grund därav
hade Ohlson fått den uppfattningen, att det hela var simulation från Anderbergs
sida.

Sedan Anderberg, Abrahamsson, Ohlson och Lindberg fått del av varandras
samt Ohlson jämväl av Borglunds och Nystrands vid förhören lämnade
uppgifter, förmälde de ytterligare följande.

Anderberg: Vid förhöret inne å Ohlsons tjänsterum hade han icke sett
Lindberg. Vid det tillfälle, då Anderberg i sällskap med Abrahamsson kom
uppför trappan i kanslibyggnaden till fjärde våningen, hade Lindberg och
Ohlson under samtal uppehållit sig å trappsvalen utanför ingången till
kapprummet. Anderberg hade, såsom han förut uppgivit, gått in å expeditionen,
åtföljd av Ohlson och Abrahamsson. Däremot hade icke Lindberg
gått med in. Anderberg hade senare icke sett Lindberg, förrän då han träffat
honom å trappsvalen efter det Anderberg efter avslutat förhör hos Ohlson
fått lämna denne. Hur Lindberg kunnat höra slag, kunde Anderberg
icke förstå, eftersom Anderberg icke fått några hörbara <slag. För att kunna
höra de slag i magen, som han fått av Ohlson, måste vederbörande vittne
befinna sig i samma rum. De uttryck, som Lindberg uppgivit sig ha hört
komma från Ohlson, kunde möjligen vara riktiga, enär Ohlson tilltalat honom
i dylika ordalag. De uppgifter Ohlson lämnat vore oriktiga. Anderberg
hade icke »moltigit» förrän Ohlson rutit åt honom att vara tyst. Anderberg
hade försökt besvara alla till honom framställda frågor, till vilka han även
velat lämna förklaring därvid han dock ombetts hålla tyst. Anderberg hade
aldrig vägrat att svara Ohlson.

Abrahamsson: Under tiden, som Abrahamsson uppehöll sig inne hos Ohlson
tillsammans .med Anderberg, hade Ohlson icke använt svordomar eller
andra okvädinsord, ej heller slagit Anderberg eller kommenderat denne att
stå i enskild ställning. Han hade icke något som helst minne av att han
stannat kvar i kapprummet, och han hade således icke hört något av själva
förhöret efter det han lämnat Ohlsons rum och gått ut å trappsvalen. De
uppgifter, han tidigare lämnat, voro till alla delar riktiga, så som han nu

mindes händelseförloppet, och dessa uppgifter vore Abrahamsson beredd
att med ed bekräfta, därest så skulle erfordras. Såsom han nu ville minnas,
hade det å daglöjtnantens expedition icke varit tal om Anderbergs
försummelse att inställa sig vid uppställningen klockan 2000. Då hade det
endast varit tal om varför Anderberg vägrat att lyda order att inställa sig
klockan 1000, vilket Anderberg försökt bortförklara. Abrahamsson hade
inget minne av att Anderberg »molteg», utan denne hade i stället sökt
komma med diverse egendomliga förklaringar. Såsom Abrahamsson tidigare
uppgivit, hade han inget minne av, att han blivit särskilt inkallad till
Ohlson för att närvara, då Anderberg lämnade vissa erkännanden. Det vore
Abrahamssons uppfattning, att han av Ohlson anmodats stanna utanför
å trappsvalen därför att Ohlson ville vara ensam med Anderberg och
med något medel söka förmå denne att tala sanning.

Ohlson: De av Anderberg lämnade uppgifterna rörande Ohlsons uppträdande
vid ifrågavarande tillfälle vore oriktiga. Det vore möjligt, att han på
grund av Anderbergs uppträdande blivit uppretad, men han brukade aldrig
använda svordomar och hade intet minne av att han gjort detta vid förhöret
med Anderberg. Han kunde icke förstå att Lindberg skulle ha hört att
slag utdelats, och han ville ånyo på det bestämdaste bestrida att han slagit
Anderberg. Enligt hans nuvarande minnesbild av händelseförloppet hade
Abrahamsson och Lindberg varit kvar i expeditionsrummet under den tid
som Ohlson talade med Anderberg i sovrummet. Möjligen kunde de ha uppehållit
sig i kapprummet. Beträffande Borglunds uppgifter erinrade sig
Ohlson, att han vid något tillfälle efteråt talat med Borglund angående Anderberg.
Det vore även riktigt, att han frågat Borglund, om denne ville utfärda
ett intyg rörande Anderberg, vilket intyg Ohlson ansåg sig behöva
vid en eventuell rättegång. Ohlson visste nämligen, att Anderberg rapporterat
Ohlson för misshandel. Borglunds uppgifter om att Ohlson skulle ha
omtalat att han knuffat eller boxat Anderberg i magen berodde säkerligen på
missförstånd. Sannolikt hade det varit så, att Ohlson för Borglund omtalat,
att Anderberg gjorde gällande, att han blivit boxad eller knuffad i magen
av Ohlson. Han kunde icke erinra sig, att Borglund hänvisat till Nystrand.
I varje fall hade Ohlson icke något minne av att han talat med Nystrand
angående Anderberg.

Lindberg: Visserligen hade han vid tidigare förhör uppgivit, att Ohlson
använt svordomar i samband med förhöret med Anderberg, men numera
ville Lindberg ha detta ändrat, enär han ej vore säker härpå. Han brukade
själv använda svordomar, varför han liksom tagit för givet, att även Ohlson
då han blev arg använt svordomar. Han visste med säkerhet, att han
under första tiden, då Ohlson höll förhör med Anderberg, suttit i en soffa
å daglöjtnantens expedition. Först sedan Ohlson blivit arg och Lindberg
törstått, att det skulle bli bråk, hade han rest sig och gått ut. På väg ut
hade han hört en »duns» och därav fått den uppfattningen, att ett slag utdelats.
Lindberg hade även minne av, att Abrahamsson uppehållit sig i
kapprummet en stund, men kort efter det Lindberg kommit ut å trappsva -

len, hade även Abrahamsson kommit dit. Lindberg ville även erinra sig,
att Abrahamsson vid ett tillfälle blivit inkallad till Ohlson och att detta
förekommit under tiden, då Abrahamsson uppehållit sig i kapprummet.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 12 mars 1948 dagtecknad till chefen för Skånska trängkåren
överlämnad åtalsinstruktion följande.

Uppgifterna om vad som förekommit mellan Ohlson och Anderberg vid
ifrågavarande tillfälle äro icke överensstämmande. Den förebragta utredningen,
främst Lindbergs berättelse, synes emellertid i . olika hänseenden
giva sådant stöd åt Anderbergs påstående att han blivit misshandlad att
åtal härför bör anställas mot Ohlson. Utredningen synes vidare giva vid
handen att Ohlson under förhöret uppträtt obehärskat mot Anderberg och
därigenom brustit i anständigt uppträdande. Däremot framgår ej med säkerhet
huruvida Ohlson härvid jämväl missfirmat Anderberg. Närmare utredning
härutinnan synes böra förebringas vid krigsrätt.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Ohlson lydde, anhängiggöra och utföra
åtal mot honom för vad han låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
Anderberg att mot Ohlson framställa de yrkanden, vartill han kunde
finna fog.

★ ★

Målet hänsköts av chefen för Skånska trängkåren till regementskrigsrätten
vid kåren. Inför krigsrätten hördes Anderberg och Ohlson ävensom
Lindberg, Abrahamsson och Borglund, de tre sistnämnda såsom vittnen.
Anderberg vidhöll därvid i allt väsentligt sina tidigare lämnade uppgifter
om att han blivit misshandlad och missfirmad av Ohlson och denne bestred
fortfarande riktigheten av dessa Anderbergs uppgifter. Vid förhöret
inför rätten ändrade Lindberg i väsentliga hänseenden sina vid den tidigare
utredningen lämnade uppgifter. Abrahamsson och Borglund berättade
med vissa jämkningar och tillägg i huvudsaklig överensstämmelse med vad
de tidigare uppgivit. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Ohlson dels
jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för misshandel å underordnad
krigsman och dels jämlikt 96 § samma lag för brist i anständigt uppförande.
Anderberg förklarade vid krigsrätten att han icke framställde något
krav på ersättning av Ohlson.

Regementskrigsrätten meddelade dom i målet den 15 juni 1948 och lämnade
därvid, enär mot Ohlsons bestridande i målet icke styrkts att Ohlson
vid ifrågavarande tillfälle vare sig brustit i anständigt uppförande eller
misshandlat Anderberg, den mot Ohlson förda talan utan bifall.

Domen har vunnit laga kraft.

II.

Militieombudsmannen anhöll i skrivelse den 8 april 1948 till Hagberg att
denne ville inkomma med förklaring dels av Marmén rörande hans å förhörsprotokollet
den 6 mars 1947 tecknade yttrande, vari han — utan att
såvitt handlingarna utvisade annan utredning skett än att förhör hållits
med Ohlson — föreslagit att målet mot denne skulle förfalla och dels av
Hagberg själv rörande hans underlåtenhet att föranstalta om ytterligare
utredning i målet samt hans åtgärd att låta saken förfalla. De begärda yttrandena
inkommo den 26 maj 1948.

Marinen anförde i sitt yttrande: Enligt Anderbergs anmälan skulle, sedan
han vid ifrågavarande tillfälle infunnit sig i Ohlsons tjänsterum, denne ha
omsorgsfullt stängt dörrarna och därefter misshandlat och missfirmat Anderberg.
Vid förhör hade Ohlson bestritt Anderbergs påståenden. Redan
genom Anderbergs uppgift om stängningen av dörrarna hade det enligt
Marméns uppfattning varit uppenbart att vittnen till det påstådda uppträdet
saknades. Marmén hade därför ansett sig ej kunna föreslå ytterligare
utredning genom vittnesförhör. Däremot hade han ansett det vara
en brist att, såvitt förhörsprotokollet utvisade, angivaren icke blivit närmare
hörd i saken. Då Marinen emellertid tillika ansett det vara ytterst
osannolikt att de uppgifter Anderberg vid ett sådant förhör kunde lämna
skulle kunna föranleda annan utgång av saken hade Marmén givit sin å
förhörsprotokollet antecknade mening det innehåll påskriften utvisade.
Att protokollet icke innehöll någon tillfredsställande utredning till stöd
för riktigheten av angivelsen hade varit uppenbart. Med den något kortfattade
motiveringen »då rapportens riktighet ej synes kunna styrkas» hade
Marmén avsett att såsom sin mening framhålla att det med hänsyn till att
vittnen uppenbarligen saknades ej syntes vara möjligt att anskaffa någon
utredning till styrkande av angivelsens riktighet.

Hagberg anförde: Ytterligare utredning borde ha verkställts i första hand
av Hagberg och han hade därefter bort föranstalta om krigsrätt; så hade
bort ske fastän saken blivit belyst även genom utredning i det tidigare upptagna
målet mot Anderberg. Hagberg erinrade sig icke anledningen till sin
uraktlåtenhet men trodde att den haft sin grund dels däri att han ansett
sig kunna följa förslaget från Marmén, vilken alltid varit honom ett säkert
stöd, och dels i den omständigheten att de båda mål vari Anderberg varit part
inkommit till Hagberg under en period av fälttjänstövningar med mycket
nattvak och hårt arbete i övrigt. Det hade ej varit Hagbergs avsikt att på
något otillbörligt sätt hålla Ohlson om ryggen. Hagberg hade tvärtom alltid
försökt att få sådana mål fullt klarlagda och vederbörande befordrad till
straff.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Wilhelmsson i skrivelse den 21 augusti 1948 till
Hagberg följande.

Enligt 202 § strafflagen för krigsmakten gäller att, sedan hos befälhavare
som äger bestraffningsrätt i disciplinmål gjorts anmälan om förseelse av beskaffenhet
att kunna beivras i disciplinär ordning eller det eljest kommit
till hans kunskap att dylik förseelse blivit begången, utredning om förseelsen
och de närmare omständigheterna därvid skall ske genom militärt
förhör. Därvid skall iakttagas vad för utredning av förseelsens beskaffenhet
och prövning av den tilltalades straffbarhet är av nöden. I § 6 militär bestraffningsförordning
stadgas att, om vid sådant förhör de å ömse sidor
lämnade utsagorna strida mot varandra eller så eljest prövas lämpligt för
vinnande av nödig utredning, förhör skall anställas med de personer, som
kunna lämna upplysning i målet, samt att vid förhöret bör såvitt möjligt
upplysning införskaffas rörande alla omständigheter, som äga betydelse för
utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet.
Enligt 204 § strafflagen för krigsmakten skall, om befälhavaren
finner att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna vid disciplinstraff
eller erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet
ej kunnat vinnas, målet överlämnas till krigsdomstol; där i sistnämnda
fall saken prövas vara av synnerligen ringa vikt och målsägande
ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande till
krigsdomstol, äger dock befälhavaren låta målet förfalla.

I det med anledning av Anderbergs anmälan upptagna målet mot Ohlson
hade, innan det beslöts att målet skulle förfalla, annan utredning i saken icke
åstadkommits än att förhör hållits med Ohlson, därvid denne förnekat Anderbergs
påståenden om att han blivit misshandlad och missfirmad av Ohlson.
Mot denna behandling av målet kunna allvarliga anmärkningar riktas.
I första hand borde på sätt genom ovannämnda föreskrifter blivit ålagt genom
fortsatt utredning ha undersökts huruvida möjlighet fanns att införskaffa
ytterligare upplysningar av betydelse i målet. Redan av Anderbergs
anmälan och det med anledning därav hållna förhöret med Ohlson kunde
viss ledning hämtas för åtgärder i sådant hänseende. Anderberg hade i sin
anmälan uppgivit att han under nattens lopp känt smärtor i mellangärdet
och därför följande morgon sjukanmält sig och då blivit inlagd å kårens
sjukhus. Dessa uppgifter hade bort föranleda att yttrande inhämtats från vederbörande
läkare. Ohlson hade vid förhöret uppgivit att Abrahamsson varit
närvarande under viss del av det samtal som vid ifragavarande tillfälle ägt
rum mellan Ohlson och Anderberg. Denna uppgift hade bort föranleda förhör
med Abrahamsson för utrönande av huru situationen tett sig under dennes
närvaro. En påfallande brist är även att det icke i det mot Ohlson upptagna målet
föranstaltades om förhör med Anderberg. Sådant förhör hade varit så mycket
mera påkallat som det givetvis bort undersökas huruvida Anderberg kunnat
bidraga med anvisning å personer som kunde lämna upplysningar av
betydelse i saken. Det är att märka att därvid varit alt räkna med icke endast
sådan direkt bevisning som åsyna vittnen till själva tilldragelsen utan
även i skiftande former förekommande indirekt bevisning, som ofta kan
bliva avgörande i sådana fall som det förevarande. I anslutning till vad nu

anmärkts kan framhållas att Abrahamsson vid senare förhör uppgav att då
Anderberg kom ut från Ohlsons tjänsterum han hade tårar i ögonen och till
Abrahamsson även sagt något om att Ohlson boxat honom i bröstet eller
magen. I den av Eder avgivna förklaringen har framhållits att saken blivit
belyst även genom utredning i det tidigare upptagna målet mot Anderberg.
Härtill kan anmärkas dels att, ehuru redan i detta mål förelåg uppgift av
Anderberg att han blivit misshandlad och missfirmad av Ohlson, denne vid
då anställt förhör icke ens blivit tillfrågad om riktigheten av dessa påståenden
och dels att Anderberg vid förhör i det tidigare målet uppgav att då
han infann sig hos Ohlson Lindberg befann sig hos denne. Denna Anderbergs
uppgift hade bort föranleda att Lindberg blivit hörd i det med anledning
av Anderbergs anmälan upptagna målet.

Av vad nu anförts framgår att i förevarande fall den skyldighet som
ålegat Eder att föranstalta om erforderlig utredning blivit i betänklig män
åsidosatt. Eder åtgärd att låta målet förfalla innebär ett ytterligare åsidosättande
av vad Ni haft att iakttaga vid en riktig handläggning av saken.
Enligt den förut omnämnda bestämmelsen i 204 § strafflagen för krigsmakten
hade det, även om det visat sig ogörligt att genom Edert föranstaltande
åstadkomma tillfyllestgörande utredning för bedömande av Ohlsons straffbarhet,
ålegat Eder att hänskjuta målet till krigsrätt. Endast under förutsättning
att saken funnits vara av synnerligen ringa vikt — att sakens beivrande
tvärtom var i hög grad angeläget torde kunna anses vara i Edert
yttrande vitsordat -—- och Anderberg ej för vinnande av ytterligare utredning
påkallat sakens hänskjutande till krigsrätt hade det varit försvarligt
att låta målet förfalla. Såsom anmärkningsvärt kan i detta sammanhang
även framhållas att, såvitt handlingarna utvisa, Anderberg över huvud taget
ej blivit tillfrågad om han för sin del avstode från fullföljd av saken. Om
målet blivit hänskjutet till krigsrätt hade skyldigheten att ombesörja den
ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig för väckande av åtal,
åvilat åklagaren. Det ligger i öppen dag att den försening av sakens behandling
av åklagare och domstol som i varje fall blivit en följd av den felaktiga
handläggningen måste ha varit ägnad att försvåra möjligheten att åstadkomma
tillförlitlig utredning.

I Edert yttrande har Ni vidgått att Ni förfarit felaktigt i angivna hänseenden.
Med hänsyn härtill och då det torde kunna förväntas att Ni vid
framdeles inträffande liknande fall kommer att noggrant aktgiva på Edra
åligganden har jag ansett mig kunna låta bero vid den av Eder avgivna
förklaringen och de erinringar som innefattas i det ovan anförda.

Marmén har såsom förklaring till sitt till Eder avgivna förslag att låta
målet förfalla framhållit att han fann det uppenbart att vittnen till det
påstådda uppträdet saknades och att han tillika ansåg det ytterst osannolikt
att, om förhör med Anderberg anställts, de uppgifter denne därvid kunde
lämna skulle kunna föranleda en annan utgång av saken. Marmén synes
därmed ha velat göra gällande att under förhandenvarande omständigheter
hans förslag var befogat. Genom vad ovan anförts är redan påvisat att så

ingalunda var förhållandet utan att Marinen tvärtom genom att tillråda målets
nedläggande betänkligt brustit i vad han haft att åtgöra vid en med
omtanke och noggrannhet företagen prövning av saken. Jag finner mig
emellertid, vid det förhållandet att Marmén får anses ha felat av ovarsamhet,
kunna låta bero vid en allvarlig erinran till Marmén om det begångna
felet med uttalande tillika av den förväntan att han i andra liknande
fall med vilka han kan få befattning kommer att beakta vad ovan blivit
anmärkt med anledning av behandlingen av nu ifrågavarande ärende.

Marmén skulle genom Hagbergs försorg givas del av skrivelsen.

10. Missfirmelse mot underordnad krigsman.

I en den 8 december 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren vid Hälsinge regemente nr 1-14-47 Owe Edvard Ahlström följande:
Ahlström hade den 19 november 1947 omkring klockan 0300 under
pågående fälttjänstövningar i trakten av Gårdskär av löjtnanten Sture
Fornwall erhållit order att gå tillbaka 300 meter väster om landsvägsbron
vid Mon för att där invänta bataljonschefen och till honom rapportera att
förplutonen vore grupperad öster om landsvägsbron. Enligt uppgift av Fornwall
skulle bataljonschefen med bilburet förband framgå nämnda väg. Det
hade senare visat sig att bataljonschefen och transportenheten framgått en
annan väg som varit för Ahlström okänd. Enär Ahlström icke erhållit någon
ytterligare order om förflyttning hade han emellertid stått kvar till omkring
klockan 0800, då han på eget initiativ med tvenne lastbilar tillhörande övningsbataljonen
förflyttat sig mot Älvkarleby—Älvkarleö i förhoppning om
att påträffa övningsbataljonen. I Älvkarleby hade Ahlström sammanträffat
med en fanjunkare, som beordrat att bilarna skulle för visst ändamål stå till
dennes disposition. Ahlström hade genom ett av denne fanjunkare fällt yttrande
förstått att bataljonen befunne sig vid Gårdskär samt av fanjunkaren
erhållit order att jämte en korpral till fots begiva sig mot bataljonens förläggningsplats.
Omkring klockan 1800 hade Ahlström anmält sig för Fornwall
som givit order om anmälan för kompanichefen, kaptenen Rolf Jehnich,
vilket de omedelbart gjort, varvid Jehnich frågat av vilken anledning Ahlström
varit skild från förbandet från klockan 0300 till klockan 1830. Ahlströms
anmälan besvarades av Jehnich med: »Det skulle ju en treåring begripa
att bataljonen befann sig vid Gårdskär. Ahlström borde återgå till
småskolan eller ännu bättre börja att suga på napp; Ahlström befunne sig
fortfarande i det s. k. nappstadiet.» Ahlström, som icke avsiktligt undanhållit
sig från tjänsten, funne detta inför såväl befäl som meniga fällda yttrande
ha varit för hans person kränkande.

På begäran verkställde chefen för Hälsinge regemente utredning i ärendet.
Härvid hördes bl. a. nedannämnda personer, som uppgåvo följande.

Jehnich: Jehnich hade tillfrågat Ahlström, varför denne varit frånvarande
från förbandet från klockan 0300 till klockan 1830. Jehnich hade icke

något exakt minne av vilka ordalag han härvid använt. Han ansåge det
emellertid, mot bakgrunden av Ahlströms stora straffregister och föregående
förseelser samt de upprepade resultatlösa tillsägelser som gjorts till
denne att bättra sig, icke osannolikt att han nämnt något i stil med »att till
och med småbarn borde ha begripit att taga sig tillbaka till sitt förband och
icke vara borta en hel dag». Hela resonemanget hade förts i mycket lugn
ton.

Sergeanten A. J. Andersson: Jehnich hade haft den uppfattningen att Ahlström
hållit sig undan och åkt med bilarna hela dagen. Då Ahlström berättat
händelseförloppet, hade Jehnich sagt att han inte trodde på det. Härpå
hade Ahlström svarat att han tydligen saknade förmåga att uttrycka sig,
varpå Jehnich yttrat ungefär: »Det är inte någon svårighet att tala om
detta, det kan ju en treåring begripa. Eftersom furiren inte kan förklara en
sådan sak, skulle jag vilja rekommendera furiren att göra om småskolan.»
På detta hade Ahlström svarat: »Det behöver jag inte göra», varpå Jehnich
yttrat ungefär: »För en gångs skull måste jag ge furiren rätt och medge att
småskolan vore för svår. Furiren behövde börja suga på napp.»

Furiren nr 1578-14-43 Jonsson: Jehnich hade yttrat att Ahlström vore
som en treårs barnunge och borde börja om i småskolan samt hade nämnt
något om att Ahlström borde suga på napp.

Värnpliktige nr 1576-14-46 Sven Lyrén: Jehnich hade då Ahlström anmält
sig yttrat ungefär följande: »Ahlström hade förstånd som en treåring
och borde börja om i småskolan; Ahlström passade bättre med en napp i
mun.»

Kaptenen Bo Sylvander och Fornwall: De hade icke direkt hört vad Jehnich
vid tillfället yttrat men de hade uppfattat att yttrandet innehållit
något om småbarn.

Löjtnanten L. Larsson: Jehnich hade yttrat något om att Ahlström uppträtt
som småbarn. Larsson hade icke hört på samtalet något särskilt enär
annan verksamhet samtidigt pågått och tagit hans uppmärksamhet i anspråk.
Han ville icke förneka att det kunde vara möjligt att de av Ahlström
angivna yttrandena fällts.

För egen räkning anförde regementschefen: Det syntes otvivelaktigt, att
Jehnich under övningen den 19 november yttrat sig olämpligt och i viss
mån förolämpande mot Ahlström. Ehuru icke försvarligt kunde det under
förhandenvarande förhållanden vara förklarligt om en chef förlorade tålamodet
och icke valde sina ord, särskilt mot bakgrunden av alla de tidigare
tillfällen när Ahlström misskött sin tjänst. En sådan förlöpning borde dock
icke få passera oanmärkt. Därest Ahlströms anmälan ställts till regementschefen,
hade denne hänskjutit ärendet till krigsrätt för prövning.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 27 januari 1948 till regementschefen.

Av vad Jehnich uppgivit och i övrigt förekommit i ärendet finner jag det
vara styrkt, att Jehnich vid omförmälda tillfälle den 19 november 1947 till

Ahlström fällt yttranden som måste anses ha varit för denne kränkande.
Även om Jehnich på grund av det sätt på vilket Ahlström fullgjort det honom
anförtrodda uppdraget haft anledning till anmärkning mot denne, har
detta givetvis icke berättigat Jehnich att till Ahlström uttala sig på sätt
som skett. Jehnich har härigenom åsidosatt tjänstereglementets föreskrifter,
att rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsättas, samt att chef skall förhålla sig värdigt
och granlaga mot underställda.

Vad Jehnich sålunda låtit komma sig till last är av beskaffenhet att icke
böra undgå beivran. Då det emellertid icke synes erforderligt att saken
bringas under domstols prövning, får jag för Eder, som torde äga den disciplinära
bestraffningsrätten över Jehnich, anmäla denne för erhållande av
dylik bestraffning. Jag utgår därvid ifrån att Ahlströms medgivande till
ärendets handläggning i disciplinär ordning inhämtas.

★ ★

Regementschefen anmälde att han den 24 februari 1948 jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten ålagt Jehnich att för förolämpning av underordnad
krigsman i dennes tjänst undergå disciplinstraff av vaktarrest två
dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

11. Åtal mot löjtnant i flottans reserv för missfirmelse och brist i
anständigt uppförande.

I en den 31 maj 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 8435-1-43 Gustav Edlund bland annat följande. Under tjänstgöring
vid marinens underofficersskola vid Berga hade han den 24 maj 1948
beordrats att med motoreldarfuriren nr 3085-1-47 Birger Ericsson såsom
motorskötare avgå med motorbåt nr 91 till Hårsfjärdens depås maskinverkstad,
varest båtens motor skulle lyftas upp på kajen utanför verkstaden i
och för reparation av motorns växlingsanordning. Vid framkomsten till maskinverkstaden
klockan omkring 1330 sagda dag hade motorbåten förtöjts
vid kajen utanför verkstaden på den vid tillfället enda lediga förtöj ningsplatsen,
varefter arbetet genast påbörjats. Då arbetet, under vilket Edlund
och Ericsson stått nedhukade över motorn, pågått omkring tio minuter och
motorkåpan hunnit borttagas och placeras på kajen, hade Ericsson fäst Edlunds
uppmärksamhet på rop från en akterifrån kommande motorbåt. Sedan
Edlund givit till känna att han uppmärksammat den ankommande båten
hade en i denna embarlterad löjtnant, vilken senare befunnits vara löjtnanten
i flottans reserv Ludvig Percival Algernon Hamilton, till Edlund

7—/t88380. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

ropat: »Vad fan hör du inte att du skall flytta på dig.» Då Edlund svarat
att han måste kvarligga vid förtöjningsplatsen enär båtens motor skulle
lyftas upp, hade Hamilton obehärskat utropat: »Vad fan hör du inte din
djävul att du skall flytta pa dig.» I syfte att lugna Hamilton, som synbarligen
varit mycket upprörd, hade Edlund yttrat: »Jag tycker inte det passar
att löjtnanten skriker och gapar på det sättet till en furir. Det går säkert lika
bra att taga det i vanlig ton», varpå Edlund förtöjt sin båt utanför en för
om denna liggande motorbåt. Hamiltons motorbåt, som såvitt Edlund kunnat
bedöma icke tillhörde kronan och som förts av en civilklädd person,
hade därefter lagt till och förtöjt på den lediga platsen. Sedan Hamilton kommit
upp på kajen hade han begivit sig till Edlunds förtöjningsplats samt till
denne yttrat: »Du kanske känner dig jämställd din fan när du fått krage
och slips och skärmmössa på dig. Förresten sitter ni och sover edra djävlar.»
Då Edlund förnekat Hamiltons sistnämnda påstående hade Hamilton fortsatt:
»Jo, det gör ni. Kom igen när du har legat i måssakåren — varmed
tydligen avsetts den förutvarande skeppsgossekåren — lika länge som jag
sa kanske du har hut i kroppen.» Edlund hade genmält: »Jag har varit
med kanske längre än löjtnanten tror», vartill Hamilton yttrat: »Pass upp
din djävul så du inte åker på en smäll.» Edlund hade nu fäst Hamiltons
uppmärksamhet på att det inte var bara han som hört Hamiltons uttalande
och att det ginge »lika bra att tala som folk». Hamilton hade då svarat: »Jag
resonerar inte med dig din djävul mén skriv till MO din fan», varefter han
avlägsnat sig. Edlund, som icke tidigare sammanträffat med Hamilton men
som senare erfarit att Hamilton skulle ha för vana att uppträda på liknande
sätt mot sina underordnade, hemställde att militieombudsmannen måtte
föranstalta om utredning rörande vad vid tillfället förekommit och vidtaga
av undersökningsresultatet betingade åtgärder. Såsom vittnen till uppträdet
åberopade Edlund förutom Ericsson furiren nr 3336-1-46 Englund samt styraren
på fiskekuttern Palmen Åke Prawitz.

Sedan skriften översänts till chefen för marinen inkom denne dels den
8 juli 1948 med protokoll över förhör med Hamilton, Edlund, Ericsson, Prawitz
och kaptenen vid försvarsstaben C. H. Swensson, dels ock den 24 samma
juli med protokoll över förhör med Englund.

Vid förhöret förnekade Hamilton att han fällt de av Edlund angivna uttrycken
samt anförde: Vid ifrågavarande tillfälle hade han medföljt en av
Swensson i tjänsten använd motorbåt, som varit i behov av reparation, för
att anvisa var reparationen kunde verkställas. Då båten befunnit sig omkring
50 meter från kajen framför maskinverkstaden hade Hamilton iakttagit
en örlogsdepån icke tillhörig motorbåt ligga vid den enda plats vid
kajen som bort ha varit ledig. Hamilton hade då ropat till två i motorbåten
befintliga synbarligen sysslolösa personer, av vilka den ene sedermera befunnits
vara Edlund, att de skulle flytta båten och lägga den utanför en annan
vid kajen liggande motorbåt. Trots upprepade tillrop hade inga åtgärder
vidtagits för att flytta båten i fråga. Efter omkring fem tillrop och då
Swenssons båt befunnit sig 6—7 meter från land hade Edlund rest sig upp

och demonstrativt långsamt gått upp på kajen samt börjat förhala sin båt.
Härunder hade Hamilton utropat: »Se nu för fan till att rappa på litet.»
Den båt i vilken Hamilton och Swensson befunnit sig hade nu nått fram till
kajen och Hamilton hade gått i land. Intill detta ögonblick hade icke något
annat yttrats mellan Hamilton och Edlund än vad Hamilton nu uppgivit.
Omedelbart efter det Hamilton kommit i land hade Edlund emellertid mött
honom med orden: »Så säger man inte till en furir», vilket yttrats i en
arrogant och tillrättavisande ton. Hamilton hade svarat: »Jag har beordrat
er att förhala båten och då vill jag att denna order blir omedelbart åtlydd»,
vartill Edlund genmält att han hade order att ligga med sin båt vid kajen. På
Hamiltons tillsägelse: »Furiren skall åtlyda mina order och inte sitta och
slöa i båten» hade Edlund vidare svarat: »Er kan man ju inte tala med», varjämte
han på ett utmanande sätt förklarat att han icke »funne sig i att bli
tilltalad så». Hamilton, som på grund av Edlunds nonchalanta och omilitäriska
uppträdande — Edlund hade sålunda i strid med tjänstereglementets
bestämmelser tilltalat Hamilton med ordet ni — blivit upprörd och talat i en
häftig och skarp ton, hade då fällt ungefär följande yttrande: »Då föreslår
jag er att skriva rapport om saken eller vända er till MO, men först vill
jag säga er att sedan herrar furirer fått skjorta, krage och slips samt mössa
med skärm så duger många av dem inte till att taga ett rejält handtag. Det
hade varit nyttigare för er om ni hade fått er utbildning i skeppsgossekåren.
Där hade ni fått lära er veta hut och fått en smäll om ni suttit och slöat.»
Härtill hade Edlund svarat: »Äja, jag har nog varit längre i kommissen än
löjtnanten.» Hamilton medgåve att han sannolikt använt svordomar i sina
yttranden men förnekade med bestämdhet att han som tilltalsord till Edlund
använt någon svordom eller att han kallat Edlund för du.

Edlund förklarade att han tilltalat Hamilton med dennes militära titel
och icke vid något tillfälle använt tilltalsordet ni.

Ericsson: Han hade hört Hamilton använda de i Edlunds skrift till militieombudsmannen
omnämnda olämpliga kraftuttrycken, svordomarna och
tilltalsorden samt vitsordade riktigheten av de i nämnda skrift lämnade
uppgifterna. Det hade varit han som först uppmärksammat Hamiltons anrop
och fäst Edlunds uppmärksamhet på dessa. Edlund hade ej använt tilltalsordet
ni gentemot Hamilton och hade hela tiden uppträtt lugnt och behärskat.

Prawitz: Han hade vid tillfället befunnit sig ombord å motorbåten Palmen,
som legat förtöjd vid samma kaj som Edlunds båt. Han hade hört högljudda
rop och begivit sig upp för att se vad som försigginge, därvid han åhört ordväxlingen
mellan Hamilton och Edlund. Han kunde ej påminna sig ha hört
alla de i Edlunds skrift omnämnda uttrycken men hade dock hört att Hamilton
använt ordet furirdj-1 upprepade gånger samt att Hamilton fallt ett
uttryck liknande »du skulle ha eu smäll».

Swensson: De i Edlunds skrivelse till militieombudsmannen lämnade uppgifterna
rörande händelseförloppet voro felaktiga varemot Hamiltons redogörelse
vore riktig. Swensson hade icke hört Hamilton använda kraftuttryck

100

och svordomar såsom tilltalsord och Hamilton hade icke heller hotat Edlund
med en »smäll» eller nagot liknande. Däremot hade Edlund vid upprepade
tillfällen använt sig av tilltalsordet ni under samtalet med Hamilton.

Englund: Han hade vid tillfället tjänstgjort som styrare i motorbåten nr
26, vilken legat förtöjd vid kajen akter om motorbåten nr 91, i vilken Edlund
befunnit sig. Klockan omkring 1330 hade en motorbåt, vari Hamilton
uppehållit sig, anlänt för att lägga till på den plats där motorbåten nr 91
låg förtöjd. Hamilton hade ropat till de personer som vistades i motorbåten
nr 91, men dessa hade icke hört tillropen, enär de varit i arbete med att
lyfta båtmotorn. Englund kunde icke längre komma ihåg den exakta ordalydelsen
av Hamiltons yttranden men erinrade sig dock att Hamilton vid
tredje anropet använt bland annat uttrycket »din dj—1» samt att Hamilton
senare yttrat: »Du skulle ha legat i måsakåren din dj—1 så kanske du lärf
dig veta hut.» Härtill hade Edlund svarat: »Jag har nog legat inne längre
an vad löjtnanten tror.» Hamilton hade genmält: »Du skall inte tro att du
är någonting därför att du fått en skärmmössa utan skriv till MO din
dj—1.» Ediund hade då svarat: »Det kan löjtnanten vara lugn för att jag
skall göra.» Englund kunde icke med säkerhet erinra sig huruvida Edlund
vid något tillfälle använt tilltalsordet ni då han tilltalat Hamilton.

Efter en redogörelse för den sålunda verkställda utredningen anförde
tjanstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson i en den 21 augusti
1948 dagtecknad till chefen för marinen överlämnad åtalsinstruktion’följande.

Genom vad i ärendet förekommit finge anses styrkt att Hamilton vid det
av Edlund avsedda tillfället brustit i anständigt uppträdande ävensom gjort
sig skyldig till missfirmelse av Edlund. Vad Hamilton sålunda låtit komma
sig till last vore av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog på grund härav åt vederbörande åklagare
att vid den krigsrätt, varunder Hamilton lydde, ställa denne under tilltal och
därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Edlund borde
beredas tillfälle att mot Hamilton föra den talan vartill han kunde finna
fog.

* *

Sedan chefen för Ostkustens marindistrikt, enligt remiss från chefen för
marinen, överlämnat åtalsinstruktionen till chefen för Stockholms örlogsstation,
hanskots målet av denne till stationskrigsrätten vid örlogsstationen.
Vederbörande krigsf iskal yrkade vid stationskrigsrätten ansvar å Hamilton
for förolämpning och hot mot underordnad krigsman i tjänsten samt brist i
anständigt uppförande. Edlund, som inställt sig vid stationskrigsrätten, förklarade
att han icke förde någon ersättningstalan mot Hamilton.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 27 november 1948 och
yttrade därvid.

101

Genom vad i målet förekommit måste anses styrkt att — sedan Hamilton
den 24 maj 1948 med motorbåt anlänt till kajen utanför Hårsfjärdens örlogsdepås
maskinverkstad och givit tillsägelse, att en av Edlund i tjänsten
omhänderhavd, vid kajen förtöjd motorbåt, där Edlund då uppehöll sig,
skulle flyttas för beredande av förtöjningsplats åt Hamilton — Hamilton då
tillsägelsen av någon anledning icke omedelbart efterkommits förolämpat
Edlund med smädliga yttranden samt utfarit i svordomar och andra mindre
lämpliga uttryck.

På anförda skäl prövar stationskrigsrätten i anledning av åtalet rättvist
döma Hamilton jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för förolämpning
av underordnad krigsman i tjänsten samt brist i anständigt uppförande
att undergå vaktarrest sju dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

12. Åtal mot styckjunkare för missfirmelse mot underordnad krigsman samt

brist i anständigt uppförande.

Värnpliktige nr 1045-7-45 Claes-Åke Dahlgren anmälde i en till militieombudsmannen
den 23 februari 1948 inkommen skrift styckjunkaren vid Wendes
artilleriregemente nr 543-10-39 Stig Elvir Svensson för olämpligt uppträdande.
Dahlgren anförde i anmälningsskriften: Under övningar i Kyrkhultstrakten
hade den 16 februari 1948 inträffat följande. Dahlgren, som
tjänstgjorde som stabsfurir vid divisionstrossen, hade i denna egenskap haft
att föra krigsdagbok och hade därför då trossen anlänt till förläggningsorten
genast antecknat dagens händelser. Enär Dahlgren samtidigt tjänstgjorde
som förare av divisionstrosschefens bil hade han ej tidigare hunnit införa
sina anteckningar i krigsdagboken. Han hade därför efter framkomsten suttit
kvar i bilen för att göra detta. Svensson hade då kommit fram till bilen
och med hög röst yttrat: »Kom hit Du din fähund, sitt inte där utan kom ut
och hjälp till.» Dahlgren hade givetvis hörsammat ordern som meddelats i
koktrossens närvaro. Sedan Dahlgren hjälpt till hade han återvänt till bilen
och fortsatt att skriva i krigsdagboken. Strax därefter hade han emellertid
utkallats av Svensson för att erhålla ny order. Då Dahlgren enligt Svenssons
förmenande ej kommit ut tillräckligt fort, hade han mötts av yttrandet:
»Har Ni skit i öronen vaa?» Något tillfredsställande svar å denna fråga hade
Dahlgren ej kunnat giva. Efter det Dahlgren fått sin order hade Svensson
bett Dahlgren försvinna fortast möjligt, vilket Dahlgren även gjort. Då
Dahlgren inte kunde finna sig i Svenssons yttranden som för Dahlgren vore
djupt kränkande, hade han velat låta vad som sålunda förekommit komma
till militieoinbudsmannens kännedom.

Skriften hade förutom av Dahlgren undertecknats av värnpliktiga signalisten
nr 1449-7-46 Sven-Olof Jönsson och koktrosschefen nr 2057-6-46 Hugo
Orup.

Sedan militieombudsmannen hos regementschefen anhållit om utredning,

102

översände denne protokoll över förhör, hållet av divisionschefen majoren
John Wendt.

Dahlgren uppgav vid förhöret till komplettering av uppgifterna i anmälningsskriften:
Dahlgren hade tjänstgjort vid divisionstrossen sedan den 2
februari. Han hade härvid av Svensson placerats till tjänstgöring vid motorgaraget.
Dahlgren hade emellertid hos divisionstrosschefen kaptenen N. A.
Hässler begärt att, eftersom Dahlgren var placerad som stabsfurir, i stället
få tjänstgöra på expedition. Dahlgren hade dock av Svensson fått order att
fortfarande tjänstgöra vid garaget och möjligen hade Svensson kunnat taga
illa upp att Dahlgren gått till divisionstrosschefen för att erhålla ändrad
tjänstgöring.

Svensson uppgav vid förhöret: Då divisionstrossen den 16 februari varit
under ingående i bivackplats, där terrängen varit ganska svår, hade kokbilens
släp kört fast. För att släpet skulle komma på sin plats hade förutom
kokbilens egen personal även koktrosschefen och Svensson skjutit på släpet.
Under tiden hade Dahlgren overksam suttit kvar i sin bil strax intill och
åsett det hela, varför Svensson, uppretad över Dahlgrens overksamhet, tillsagt
Dahlgren att komma ut och hjälpa till. Efter det Dahlgren hjälpt till,
hade han åter stigit in i sin bil. Svensson hade då kallat ut Dahlgren och
förehållit honom det olämpliga i att ej ingripa och hjälpa till i en sådan
situation. Då Dahlgren därefter stod kvar och »glodde» hade Svensson bett
honom avlägsna sig. Att Svensson härvid använt olämpliga uttryck som
»fähund» och »skit i öronen» kunde han ej erinra sig. Svensson hade endast
en kortare tid haft Dahlgren under sitt befäl, varför han ej kände till honom
och ej hade anledning att hysa något agg till honom. Eftersom Dahlgren
förutom sin tjänst som stabsfurir även tjänstgjorde som divisionstrosschelens
bilförare, hade han placerats till tjänstgöring vid motorgaraget.

Jönsson anförde: Han hade vid ifrågavarande tillfälle såsom radiosignalist
suttit i samma bil som Dahlgren. Jönsson hade tydligt hört och sett vad
som försiggått och vitsordade det i Dahlgrens anmälningsskrift uppgivna
händelseförloppet.

Orup berättade, att han vid ifrågavarande tillfälle kört lastbil på vilken
rutorna varit nerdragna, varför han tydligt hört och sett vad som försiggått.
Han vitsordade det i Dahlgrens anmälan till militieombudsmannen skildrade
händelseförloppet.

N. A. Hässler förklarade att Dahlgren i tjänsten varit slö och visat ringa
intresse. Läraren vid stabsfurirskolan kaptenen Å. Hessler berättade att
Dahlgren, som under tiden den 1 november 1947—den 1 februari 1948 varit
elev vid stabsfurirskolan, därvid visat ringa intresse för tjänsten och i allmänhet
visat sig slö och ointresserad, varför Dahlgren med stor tvekan godkänts
efter genomgången stabsfurirutbildning.

Uti en den 15 mars 1948 dagtecknad instruktion för åtal mot Svensson
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Genom förhöret med Jönsson och Orup, vilka ej intaga ställning av part

103

eller målsägande i saken, måste anses styrkt att Svensson till Dahlgren fällt
de yttranden som av denne påtalats. Svensson har härigenom gjort sig skyldig
till missfirmelse av underordnad krigsman samt brist i anständigt uppförande.
Som Svensson ej velat vidgå att han fällt ifrågavarande yttranden
synes det erforderligt att vid krigsrätt anordnas vittnesförhör med Jönsson
och Orup, samt, därest så skulle erfordras, med andra personer som kunna
lämna upplysning i saken.

Militieombudsmannen uppdrog på grund härav åt vederbörande lcrigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Svensson lydde, anhängiggöra
och utföra åtal mot denne för vad han låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Dahlgren borde
beredas tillfälle att mot Svensson föra den talan vartill fog kunde finnas.

★

I en till militieombudsmannen den 15 mars 1948 inkommen den 10 i
samma månad dagtecknad skrift anmälde värnpliktiga nr 1333-7-46 Erik
Lindkvist och nr 1959-3-46 Gunnar Sandberg Svensson för misshandel och
missfirmelse. Härom anfördes i skriften: Under skjutövningar i Näsby hösten
1947 hade Svensson då Exercis II pågått, enär Lindkvist icke tillräckligt
fort kommit i skyddsställning, sparkat denne i ryggslutet samt använt det
otillständiga uttrycket: »Ni bär Er åt som en fitta». Svensson hade även ett
flertal gånger till Lindkvist använt skällsordet »druntekådd». Under det
motorcykelskolan pågått hade Svensson ett flertal gånger tilltalat Sandberg
med »slashas» och »druntekådd» samt under pågående Exercis II sparkat
dem. Svensson hade genom dessa handlingar starkt förbrutit sig mot
militära traditioner och hedersbegrepp.

Efter det militieombudsmannen från vederbörande auditör inhämtat att
det med hänsyn till de värnpliktigas förestående utryckning vore önskvärt
att det åtal som komme att anhängiggöras mot Svensson kunde handläggas
vid sammanträde med regementskrigsrätten vid Wendes artilleriregemente
den 16 mars 1948, översände militieombudsmannen med skrivelse den
15 mars 1948 till chefen för Wendes artilleriregemente för hänskjutande till
krigsrätt den med anledning av Dahlgrens anmälan upprättade åtalsinstruktionen
samt hemställde, att vad i anmälningsskriften av den 10 mars 1948
förekomme måtte samtidigt härmed hänskjutas till krigsrätten. Sedan båda
målen i enlighet härmed hänskjutits till krigsrätten, yrkade vederbörande
krigsfiskal vid krigsrätten ansvar å Svensson jämlikt 91 och 96 §§
strafflagen för krigsmakten, dels för det Svensson genom att tilltala Dahlgren
med ordet »fähund» förolämpat Dahlgren i och för dennes tjänst samt
genom det andra i Dahlgrens anmälan uppgivna yttrandet brustit i anständigt
uppförande, dels ock för det Svensson med smädliga yttranden förolämpat
Lindkvist och Sandberg samt genom att med foten stöta till Lind
kvist brustit i anständigt uppförande. Dahlgren, Lindkvist och Sandberg,
vilka voro tillstädes vid krigsrätten, framställde icke några yrkanden i målet.

104

Regementskrigsrätten meddelade dom i målet den 16 mars 19b8 och yttrade
därvid.

Genom vittnesbevisningen i målet jämte vad Svensson erkänt är utrett att
han dels den 16 februari 1948 med smädligt yttrande förolämpat Dahlgren
i och för dennes tjänst och genom annat olämpligt yttrande till Dahlgren
brustit i anständigt uppförande dels ock vid skilda tillfällen under hösten
1947 förolämpat Lindkvist och Sandberg med smädliga yttranden och vid
ett av dessa tillfällen stött till Lindkvist med ena foten för att påskynda
utförandet av en befallning, genom vilket sistnämnda förfarande Svensson
måste anses ha brustit i anständigt uppförande.

På grund av vad sålunda anförts prövar krigsrätten jämlikt 91, 96 och
33 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
rättvist döma Svensson för förolämpning mot underordnad krigsman
samt bristande i anständigt uppförande att hållas i vaktarrest åtta dagar.

Domen har vunnit laga kraft.

13. Olämpligt uppträdande av löjtnant vid flygvapnet.

I en av chefen för flygkadettskolan insänd den 18 mars 1948 till militieombudsmannen
inkommen klagoskrift av värnpliktige nr 322-19-47 Stig
Paul Nilsson anförde denne: Nilsson, som vore inkallad till militärtjänstgöring
vid Norrbottens flygbaskår, hade den 5 mars 1948 under tjänstgöring
vid flygvapnets övningsplats i Kiruna jämte fyra andra värnpliktiga tillhörande
flygbaskåren beordrats till uppställning tillsammans med flygkadettskolans
andra division, vid vilken division de för tillfället tjänstgjorde. Uppställningen
hade beordrats för att de som önskade att över veckohelgen den
6—den 7 mars 1948 åka till Björkliden och Abisko skulle erhålla upplysning
om kostnaderna för resa och mat därstädes. Såsom chef hade vid tillfället
tjänstgjort chefen för andra divisionens markstyrka löjtnanten Sten Torberger.
Innan Torberger lämnat nämnda upplysningar hade han yttrat bland
annat följande: »Ni pojkar från F 16/20 skall icke taga lärdom av de värnpliktiga
vilka legat här sedan november månad och som går omkring som
vandrande skithus.» Detta yttrande hade fällts av Torberger framför hela
truppen. Då yttrandet innebure en direkt förolämpning mot Nilsson och de
övriga värnpliktiga från flygbaskåren anhölle Nilsson å sina egna och de
övriga värnpliktigas vägnar att militieombudsmannen måtte vidtaga åtgärder
i saken.

I en av skolchefen från Torberger infordrad promemoria anförde denne:
Den av Nilsson relaterade händelsen hade inträffat vid en genomgång med
personal ur flygkadettskolans andra division, vilken för vinterövningar ombaserats
till Kiruna. På basen i Kiruna betjänades flygkadettskolan av en
baspluton ur Norrbottens flygbaskår. Nilssons uppgifter angående vad som
förekommit vore riktiga i sak. Torberger ville dock minnas att han an -

105

vänt ett något mindre kraftigt uttryck än det Nilsson citerat. Torberger
hade tillsagt de värnpliktiga att vara noga med sin klädsel och sitt yttre så
att de icke tappade stilen, vilket vore mycket lätt att göra .för den som inte
vore van vid fältförhållanden. Torberger ville minnas att han i fortsättningen
uttryckt sig på följande sätt: »Tag varning av vad ni ser av de här
F 21-pojkarna, som nog ha legat här lite för länge. De ha varit här sedan i
november och ser nu mer eller mindre ut som vandrande sophögar.» Torberger
erkände att hans uttryckssätt varit olämpligt men ville framhålla
att han varit synnerligen irriterad av vad han sett i fråga om bristande renhållning
och de sanitära förhållandena i övrigt på basen. Som markstyrkechef
ur andra divisionen hade hans huvudsakliga uppgift dagarna innan
varit att leda yttre och inre rengöring av lägret.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 24 mars 1948 till chefen för flygkadettskolan.

Av utredningen i ärendet framgår att Torberger vid det av Nilsson åsyftade
tillfället då denne jämte fyra andra värnpliktiga tillhörande Norrbottens
flygbaskår varit beordrade till uppställning tillsammans med en avdelning
ur flygkadettskolan om de värnpliktiga ur flygbaskåren inför truppen
fällt ett yttrande, som varit olämpligt och varigenom han åsidosatt tjänstereglementets
föreskrifter att chef i sitt uppträdande skall förhalla sig värdigt
och grannlaga mot underställda, Jag finner mig därför icke kunna
underlåta att beivra Torbergers förseelse. Denna synes dock icke vara av
den natur att åtal vid krigsrätt är erforderligt. För det tjänstefel som enligt
det ovan anförda ligger Torberger till last får jag därför hos Eder, som äger
den disciplinära bestraffningsrätten över Torberger, anmäla denne till erhållande
av tillrättavisning.

Skolchefen anmälde i skrivelse den 30 mars 1948, att Torberger av honom
meddelats tillrättavisning i form av varning.

14. Dagofficer, som beordrat värnpliktiga vilka icke ätit upp sina matportioner
att sedan matsalen stängts medföra sina tallrikar till annan lokal och
där kvarbliva tills portionerna uppätits, har ansetts härigenom ha överskridit

sin befogenhet.

I eu till militieombudsmannen den 6 augusti 1948 inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 2224-11-46 Nils Raflund och nr 15-18-4/ Nils Johansson,
båda vid Wendes artilleriregemente, följande: Då Raflund och Johansson
vid kvällsmålet söndagen den 1 augusti 1948 skulle lämna ifrån sig tall -

106

rikarna till diskning, hade de stoppats av furiren Torsten Jeppsson, enär de
på tallrikarna haft kvar litet kokt sill, som var inlagd i tomatpuré. (Samma
sdl hade de fått på lördagen, då den emellertid serverats utan tomatpuré.)
Klockan hade vid detta tillfälle varit 1715. Jeppsson hade givit dem order
att sätta sig ned och äta upp sillen. Raflund och Johansson hade satt sig
men efter några minuter av furiren Malte Larsson erhållit order att gå fram
till dagofficeren, fäniiken Jarl Erik Gerhard Schönbeck. På Schönbecks förfrågan
varför de inte åte upp maten hade Raflund svarat att han var absolut
mätt och Johansson att han inte tyckte om denna sorts sill. Johansson hade
vid utspisningen av densamma inte sett att det varit fråga om sådan sill,
enär sillen varit alldeles inbäddad i tomatpuré. Johansson hade trott att det
var sardiner eller böckling. Schönbeck hade svarat, att nog kunde de äta upp
sillen. Han hade tillagt att annars finge de sitta kvar i matsalen tills den
stängdes och om de då inte ätit upp sitta på divisionsexpeditionen och äta
upp sillen. Matsalen hade stängts och Raflund och Johansson hade fått taga
sina tallrikar och i Schönbecks sällskap gå till divisionsexpeditionen. Här
hade Schönbeck visat in dem och sagt att här kunde de sitta och äta upp
sillen, varefter de kunde gå upp till dagofficersrummet och visa tallrikarna
för Schönbeck. Schönbeck hade under den tid de suttit där kommit in två
gånger och uppmanat dem att äta upp. Klockan 1830 hade de, enär de trott
att de skulle få sitta på divisionsexpeditionen hela kvällen, lagt in sillen i
''ar sitt papper och stoppat den innantör linnerocken. De hade sedan gått
tdl dagofficersexpeditionen och visat upp tallrikarna samt erhållit tillstånd
att gå. Raflund och Johansson hade sålunda blivit kvarhållna en timme
femton minuter. Då de inte voro några antimilitarister utan i övrigt trivdes
mycket bra på regementet med dess nya kaserner och härliga läge, hoppades
de att liknande tråkiga episoder framgent skulle undvikas, då enligt vad
de kunde förstå dylikt icke skapade den enighet som svenska krigsmakten
kunde vara befrämjad med. Raflund och Johansson hemställde att militieombudsmannen
på grund av vad sålunda förekommit ville föranstalta om
utredning.

Sedan skriften översänts till chefen för Wendes artilleriregemente med
begäran om utredning, inkom denne med protokoll från förhör med Schönbeck,
Jeppsson, Larsson och anmälarna.

Schönbeck förmälde därvid: Anledningen till att han ingripit vore att han
sett som sin uppgift som dagofficer bland annat att tillse att den utportionerade
maten icke utan vidare kastades i matavfallstunnan. Efter de tillsägelser
som Jeppsson och Larsson gjort till Raflund och Johansson hade Schönbeck
även ansett det med hänsyn till prestigen vara nödvändigt att deras
tillsägelser angående förtärandet av de tilldelade portionerna efterföljdes,
särskilt som Schönbeck visste att maten var av god beskaffenhet. Schönbecks
första anmodan till de båda värnpliktiga hade för övrigt varit att de
borde försöka förtära portionerna. Då de emellertid icke gjort det hade han
ansett det hela vara en demonstration som med hänsyn till de anförda skälen
borde beivras. Anledningen till att Schönbeck tillsagt Raflund och Johansson
att följa med till divisionsexpeditionen hade varit att kökspersona -

107

len icke kunde uppehållas efter den ordinarie arbetstidens slut och att divisionsexpeditionen
vore den närmast belägna lämpliga lokalen. På divisionsexpeditionen
hade Schönbeck förhört sig huruvida Raflund och Johansson
vore illamående eller om sillen vore av dålig beskaffenhet och de därför
icke kunde förtära densamma. Då detta besvarats nekande hade han framhållit
den principiella vikten av att mal icke kastades bort med hänsyn till
nuvarande försörj ningsläge och hade ånyo uppmanat dem att försöka äta
upp maten och därefter visa upp tallrikarna å dagofficersexpeditionen, som
vore belägen i samma hus som divisionsexpeditionen. Vid detta tillfälle hade
Schönbeck ansett att Johansson förstått hans synpunkter men att Raflund
av andra skäl ansett sig icke böra efterkomma Schönbecks uppmaning. Raflund
hade härvid vänt sig till Schönbeck och yttrat: »Detta kan man val
skriva till M. O. om.» Schönbeck hade svarat att denna rättighet givetvis
stode öppen för Raflund. Beträffande sina motiv att söka tillse att utportionerad
mat verkligen förtärdes hänvisade Schönbeck till en skrivelse av den
25 augusti 1948 av regementsintendenten K. G. Danelius till regementschefen.
I övrigt ville Schönbeck framhålla att samtliga dagofficerare överenskommit
att tillse att begärd portion verkligen förtärdes om icke särskilda
skäl kunde företes. Schönbeck hade i tjänsten icke haft med vare sig Raflund
eller Johansson att göra, varför hans handlingssätt icke kunde karakteriseras
som någon slags hämndealct.

I Danelius’ skrivelse anfördes: Jämlikt mom. 643 i Ijänstereglemente för
krigsmakten hade Danelius en vecka efter värnpliktsinryckningen i juni
månad för samtliga värnpliktiga hållit ett föredrag rörande mathållningen
vid regementet. Danelius hade därvid framhållit bland annat att vai och en
kunde bidraga till förbättrad mathållning genom att vid utportioneringen
anmäla huruvida han icke önskade erhålla något av viss maträtt eller endast
ville ha halv portion. Utportionerad mat lades nämligen i matavfallskärlen
och kunde icke komma kamraterna till godo. Danelius hade vidare
med skärpa framhållit som sin personliga uppfattning att det under nuvarande
försörj ningsläge och icke minst med hänsyn till förhållandena i flera
av Europas övriga länder vore en skam om man inte inom försvarsmakten
gjorde sitt bästa för att hushålla med matvarorna. Vidkommande det nu
aktuella fallet måste Danelius vitsorda kökspersonalens strävan att tillhandahålla
välsmakande och omväxlande föda. Strömming med tomatpuré
hade visat sig mycket omtyckt av personalen i övrigt.

Jeppsson och Larsson vitsordade vad i Raflunds och Johanssons slaivelse
till militieombudsmannen anförts beträffande händelseförloppet i matsalen.

Raflund anförde utöver vad i skrivelsen till militieombudsmannen ytt-.
rats: Han hade icke varit närvarande vid det av regementsintendenten hållna
föredraget. Vad beträffade maträtten strömming med tomatpuré liadc
denna rätt icke tidigare serverats honom och han hade trott att det var något
slags sardinrätt. Han hade icke avsett att genom att vägra äta upp maten
åstadkomma något slag av demonstration. Hans vägran att förtära maten
hade berott endast på att han varit mätt och följaktligen icke orkat fortara
densamma. Han hade även begärt att Schönbeck skulle skriva upp hans

108

nummer för att han skulle få lämna matsalen för att senare eventuellt
kunna få svara för sitt handlingssätt att vägra förtära sin portion.

Johansson vitsordade vad Raflund sålunda berättat.

För egen räkning anförde regementschefen: Raflund måste haft klart
för sig att han icke vid utportioneringen bort begära mera mat än han kunde
ata upp. Huruvida han varit närvarande vid regementsintendentens föredrag
eller ej saknade härvidlag betydelse. Denna i och för sig självklara
regel hade nämligen inpräntats hos de värnpliktiga redan vid inryckningen.
Den som ätit upp och önskade mera kunde i regel få detta. Johansson som
icke tyckte om kokt sill med tomatpuré och som icke själv kunde se vilken
fisksort det var han lät servera sig hade bort tillfråga den utportionerande
härom.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 10 september 1948 till chefen för Wendes artilleriregemente
följande.

Att vid utspisningen till de värnpliktiga utportionerad föda icke av dem
kvarlamnas är givetvis ur sparsamhetssynpunkt önskvärt och måste även
anses höra till god ordning. De värnpliktiga böra vid utspisningen tillse att
de ej av någon maträtt erhålla större portion än de förmå äta samt att de
underlåta att uttaga sådan mat som de icke önska förtära. Det kan därför
vara väl befogat att vederbörande befäl hos värnpliktig som ej ätit upp sin
portion förhör sig angående anledningen härtill och, om så är påkallat,
erinrar den värnpliktige om att han bör söka undvika att uttaga större
portion än han kan äta upp. Att i dylika fall ingripa med bestraffning eller
tillrättavisning torde kunna ifrågakomma allenast i särskilt uppenbara fall
av medvetet slöseri. Helt uteslutet måste givetvis vara att genom tvång av
ett eller annat slag söka förmå vederbörande att förtära sin portion.

Schönbeck har genom att beordra Raflund och Johansson att sedan matsalen
stängts medföra sina tallrikar till divisionsexpeditionen och där kvarbliva
tills portionerna uppätits uppenharligen överskridit sin befogenhet.
Schönbeck har härigenom visat sådan brist på omdöme att jag finner honom
icke kunna undgå ansvar härför.

Då det icke synes erforderligt att saken bringas under domstols prövning,
får jag för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över
Schönbeck, anmäla denne för erhållande av dylik bestraffning.

★ ik

I skrivelse den It september 1948 anmälde chefen för Wendes artilleriregemente
att han samma dag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
ålagt Schönbeck disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar för
oförstånd i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

109

15 och 16. Bristande säkerhetsåtgärder vid skjutövning.

Uti Aftontidningen för den 30 oktober 1947 var införd en artikel under
rubriken »Tryckte tre timmar under sten, besköts av kanoner». Artikeln
var av följande lydelse: »Några skräckfyllda timmar fick en sjuttioårig
skogsarbetare från Storfors vara med om, då han råkade rakt in i målområdet
för granatelden från ett batteri från Bergslagens artilleriregemente
i Kristinehamn. Mannen var ensam på ett stort skogsområde då
granaterna började slå ner i närheten så att splitter, jord och stenar yrde
kring honom. Han lyckades finna ett skydd under en stor sten och fick
ligga där i omkring tre timmar och det blev kusliga stunder. Den gamle
väntade bara att granaterna skulle slå ned intill hans sten. När elden upphörde
för middagsrast, sprang den gamle som en besatt den över en halv
mil långa vägen till sitt hem. En undersökning på platsen efteråt visade,
att mannen befunnit sig mitt i målområdet. Före övningen i denna trakt
hade regementet underlåtit att annonsera i den största tidningen på orten,
varför mannens familj inte kände till skjutningen. Regementets minst sagt
egendomliga förfarande vid annonseringen har upprört befolkningen.»

Sedan militieombudsmannen med anledning härav anhållit att chefen för
Bergslagens artilleriregemente ville inkomma med upplysningar, anförde
denne i en den 4 november 1947 dagtecknad skrivelse bland annat följande:
Den i Aftontidningen införda notisen vore felaktig och i hög grad missvisande.
Skjutningen utfördes under en s. k. motorfälttävlan med personal ur
andra divisionen, omkring 90 man, och enbart med 6,5 mm gevär. Marken tillhörde
Uddeholms aktiebolag och var upplåten och anvisad av detta bolags
skogschef, jägmästaren August Danielsson i Storfors personligen. Denne
fick samtidigt upplysning om tidpunkten för skjutningen för att kunna förvarna
sina underlydande. Därvid framfördes även, att samma plats tidigare
använts för hemvärnets skjutningar. Vid inspektion befanns platsen synnerligen
lämplig, då den gav rikoschettfria nedslag och hade ett gott kulfång
med skog och berg. Den 22 oktober, två dagar före skjutningen, annonserades
i ortstidningen Kroppa tidning samt i Karlskoga tidning. För
själva skjutningen, som ägde rum den 24 oktober klockan 1200—1600,
hade alla åtgärder vidtagits enligt Säkerhetsinstruktionen för armén med
»farligt område» avspärrat med anslag. Skjutningen utfördes från en station
mot en öppen äng mot tre målgrupper nära varandra och samtliga inom
ett avstånd av 200 meter. Elden kunde således under hela tiden väl
observeras och då terrängvinkeln var negativ och marken motlutande och
lämplig för att »fästa» nedslagen (äng och sand utan träd och sten), hade
troligen endast en del av skotten nått den bakomliggande skogen (kulfånget).
Ledare för tävlingen var en löjtnant och chef på skjutstationen
var eu sergeant. Under skjutningarnas gång förmärktes inlet ovanligt och
truppen sköt väl. Efter skjutningen vidtogos följande åtgärder. Den under -

officer, som var chef för skjutstationen, beordrades att uppsöka skogshuggaren
och följa denne till den plats, där han uppehållit sig under skjutningen.
Platsen visade sig visserligen ligga något innanför vänstra skjutgränsen,
men bortom »farligt område», på ett avstånd av omkring 600 meter
från och 70 meter över målområdet. »Farligt områdes» hortre skjutgräns
hade före skjutningen jämlikt säkerhetsinstruktionen bestämts till 500 meter
från skjutplatsen. Målen voro placerade i skogsbrynet. Dessutom arbetade
skogshuggaren i en ravin med flera bergåsar framför som skydd. I den
växande skogen kunde han icke heller uppvisa märken efter ett enda nedslag
vare sig i träd, stenar eller på marken. Han påstod sig ha sett ett märke
i en björk, som han senare fällt, men vid genomletande av kasten funnos
endast två eller tre vedträn med mycket tvivelaktiga märken.

På uppdrag av militieombudsmannen verkställdes av landsfogdeassistenten
John Lundwall i december 1947 viss utredning. Härvid hördes nedan
angivna personer, vilka därvid anförde i enlighet med följande.

Skogsarbetaren Johan Johansson (född 1874): Han hade bott i Storfors
i fem år och vore anställd som skogsarbetare hos Uddeholmsbolaget. Under
hösten 1947 hade han sysslat med huggning på den plats, där han den
24 oktober 1947 blivit utsatt för skottlossning. Nämnda dag hade Johan
Johansson börjat sitt arbete i skogen vid 8-tiden. För att komma till sin
arbetsplats hade han från Storfors gått allmänna vägen mot Bjur t järn till
dess han kommit till en plats kallad Krogen, belägen där en liten väg från
Baggetorp norrifrån ansluter sig till landsvägen. Vid Krogen hade han gått
upp vägen mot Baggetorp och följt densamma ett litet stycke till dess han
kommit på en skogsväg, som först går österut för att sedan svänga söderut.
Han hade följt skogsvägen till dess han kommit till arbetsplatsen, Krogbergen
eller Kronbergen. Arbetsplatsen torde ha varit belägen omkring 800
—900 meter i sydlig riktning från allmänna landsvägen vid Vägen. Han
hade under färden till arbetsplatsen icke sett några anslag om att skjutning
skulle äga rum. Därest anslag varit uppsatt där vägen från Baggetorp
stötte till allmänna vägen, hade han ju fått kännedom om skjutningen.
Han hade icke heller hört talas om att skjutning skulle äga rum.
Han visste överhuvudtaget icke att terrängen omkring Vägen brukade användas
för skjutning. Då han kommit till arbetsplatsen hade han börjat
arbetet och fortsatt därmed till dess han hört att skjutning påbörjats i
hans närhet. Till att börja med hade några kulor icke slagit ned i hans
närhet, varför han icke oroat sig särskilt mycket. Efter en stund, hur lång
kunde han icke säga, hade han emellertid observerat, att kulor börjat slå
ned i hans närhet, varför han blivit rädd och tagit skydd bakom en stor
sten. Bakom denna sten hade han härefter legat hela tiden skjutningen
pågått, eller omkring tre timmar. Han hade icke vågat lämna skyddet på
hela tiden, enär han hört hur kulor »nästan för var salva kom och slog ner».
Sedan han förstått, att skjutningen avslutats, hade han samlat ihop sina
arbetsredskap och återvänt till hemmet samma väg som han gått till arbetsplatsen.
Vid den plats där vägen från Baggetorp ansluter sig till allmänna

vägen hade han då observerat två militärklädda personer, som uppenbarligen
stått på vakt. Han hade icke talat med personerna. Någon tid härefter
hade två »löjtnanter» besökt honom för att tala om det inträffade.
I samband med besöket hade han, »löjtnanterna» och arrendatorn Fredrik
Johansson i Rönningen gemensamt besökt såväl den plats där Johan Johansson
legat under skjutningen som platsen för skjutningen vid Vägen.
Härvid hade alla varit ense därom, att det varit märke i mossan på den
sten, bakom vilken Johan Johansson legat, efter en kula, som rispat upp
mossan. Vidare hade det konstaterats, att åtminstone fem märken efter
kulor funnits i nävern på ett björkvedträ. Denna björk hade Johan Johansson
fällt efter skottlossningen. De ställen i nävern där märkena varit
torde, då björken stått på rot, ha befunnit sig omkring fyra meter över
marken. Björken torde tidigare ha stått omkring 20 meter åt sydost och
sålunda bakom Johan Johansson, då denne legat bakom stenen, och alltså
i förlängningen från en linje skjutplatsen—Johansson. Den plats där Johan
Johansson arbetat hade varit en skålformad dal. Han hade legat i »botten
av skålen». Björken hade stått högre än han; hur mycket kunde han icke
säga. Johan Johansson gjorde anspråk på ersättning för det men han lidit
genom skottlossningen med sammanlagt sexton kronor 50 öre. Han hade
årsprenumeration å Värmlands Folkblad. Kroppa tidning brukade han köpa
i lösnummer någon gång, omkring en gång i veckan. Enligt hans uppfattning
vore Värmlands Folkblad den mest lästa tidningen i Storfors och
trakten däromkring. Han hade icke erhållit någon underrättelse om skjutningen
från sina överordnade. Hans närmaste chef vore en skogvaktare,
vilken i sin tur sorterade under revirförvaltaren, jägmästaren Danielsson.

Arrendatorn Fredrik Johansson (född 1890): Han hade sedan 1906 bott
i Rönningen och kände trakten mycket väl. Han hade icke haft vetskap om
skjutningen förrän han hört skottlossningen påbörjas. Han hade då gått
genom terrängen till Krogen, där han hade en broder boende, för att taga
reda på vad skjutningen gällde. Han hade därvid sett att militärer varit utposterade
för att hejda trafiken på vägen. Fredrik Johansson hade varit orolig
för Johan Johansson, som enligt vad han haft sig bekant varit uppe i
skogen och huggit. Fredrik Johansson hade även uttryckt sina farhågor
till någon av militärerna, dock icke någon av befälet. En dag kort efteråt
hade en löjtnant och en sergeant kommit in till Fredrik Johansson i bostaden
och frågat var Johan Johansson uppehållit sig och arbetat. Då vägen
dit varit svår att beskriva hade Fredrik Johansson följt med militärerna
upp i skogen till Johan Johanssons arbetsplats. Samtliga närvarande hade
varit ense om alt bland annat en kula tagit i mossan på den sten, bakom
vilken Johan Johansson uppgivit att han legat under skjutningen. Det hade
varit märke i mossan efter såväl kulans ingång som utgång i mossan. Märkena
hade enligt Fredrik Johanssons uppfattning icke lämnat något tvivel
övrigt om att det varit fråga om eu kula. Det hade även vid besöket konstaterats,
alt kulor träffat i stammarna till träd, som stått intill den plats,
där Johan Johansson legat. Alla hade även nu varit ense om att dessa mär -

112

ken varit efter kulor. Under besöket hade Johan Johansson bland annat
uppgivit att han på en björk som fällts efter skjutningen konstaterat märken
efter kulor. De övriga hade därför börjat leta i en vedkast efter något
vedträ, som kunde uppvisa dylika märken. Härunder hade Fredrik Johansson
emellertid avlägsnat sig. Han hade senare av Johan Johansson hört
uppgivas att ett vedträ med kulmärken funnits. Detta vedträ skulle militärerna
ha tagit med sig vid sin avresa från platsen. Fredrik Johansson
uppskattade avståndet från den plats, där skyttarna stått, till den plats, där
Johan Johansson arbetat, till 300, högst 400 meter. Fredrik Johansson ansåge
icke ifrågavarande plats fullt riskfri med hänsyn till skjutningens natur
och då det tydligen varit fråga om skjutning på viss tid. Han ville detta
oaktat dock uttala sin förvåning över att Johan Johansson, på den plats där
han vid tillfället uppehållit sig, skulle ha blivit utsatt för så pass häftig
skottlossning, som syntes ha varit fallet. På fråga upplyste Fredrik Johansson,
att han vore permanent läsare av Värmlands Folkblad. Han brukade
dessutom understundom köpa Kroppa tidning och Nya Wermlands-tidningen.
Om icke Värmlands Folkblad vore den mest lästa tidningen i Storfors
och trakten däromkring, så vore den under alla omständigheter en av de
mest lästa. Värmlands Folkblad torde vara mera läst i trakten än såväl
Kroppa tidning som Karlskoga tidning. Fredrik Johansson uppgav ytterligare
att han icke ansåge det tillfredsställande att skjutningar endast kungjordes
genom annons i tidningar och varningsmärken kring det »farliga
området», vilka märken för övrigt uppsatts först vid skjutningens början.
Han ansåge att det hästa sättet för befolkningens underrättande vore att anslag
i god tid uppsattes kring skjutplatsen med underrättelse om när och
var skjutning skulle äga rum.

Polismannen Sven Elof Olsson: Olsson hade under flera år varit ledamot
av styrelsen för Storfors skytteförening och hade även tillhört hemvärnet.
Föreningen liksom hemvärnet hade vid flera tillfällen anordnat skyttetävlingar
på nu ifrågavarande plats. Vid alla dessa tillfällen hade liknande mål
som vid nu ifrågavarande tillfälle kommit till användning. Olsson hade aldrig
tidigare varit av den uppfattningen att ifrågavarande plats varit olämplig
för skjutning. Platsen hade allmänt betraktats som det bästa kulfånget
i trakten. Några olyckor eller tillbud därtill hade aldrig inträffat. Vid dessa
skjutningar hade annonsering skett i Värmlands Folkblad och möjligen Nya
Wermlands-tidningen. Därjämte — och detta hade betraktats som det viktigaste
— hade kungörelse skett genom anslag på telefonstolpar, annonstavlor,
grindstolpar in. in. om skjutningen i god tid dessförinnan. Beträffande
de lokala tidningarnas spridning i trakten uppgav Olsson, att han
kände till uppgifterna för de fasta prenumeranterna å lokaltidningarna, sådana
dessa siffror varit för fyra år sedan. Dessa hade varit för Värmlands
Folkblad, Kroppa tidning och Nya Wermlands-tidningen respektive omkring
550, 125 och 75 exemplar. Olsson trodde icke att någon större förändring i
dessa siffror inträtt under de senaste åren, möjligen dock att Kroppa tidning
ökat något. Karlskoga tidning hade samma innehåll som Kroppa tid -

113

ning. Enda skillnaden vore rubriken. Tidningarna tillhörde nämligen samma
ägare. Karlskoga tidning förekom därför knappast i Storfors och trakten
däromkring. Lösnummerförsäljningen av de lokala värmlandstidningarna
vore enligt Olssons förmenande ganska ringa. De flesta läsarna vore fasta
abonnenter.

Jägmästaren Danielsson: Han vore chef för Storfors revir under Uddeholms
aktiebolag. Det var han som lämnat tillstånd till användningen av
ifrågavarande plats till skjutningen. Tillståndet hade han lämnat muntligen
till den officer vid regementet som omhänderhaft förberedelserna för skjutningen.
Denne officer hade vid något tillfälle före skjutningen besökt jägmästaren
Danielsson å dennes kontor i sällskap med Danielssons son, JanCarl
Danielsson, som vore kapten vid regementet. Härvid hade jägmästaren
Danielsson, samtidigt som han lämnat tillståndet, rekommenderat platsen
såsom mycket lämplig för ändamålet. I egenskap av tidigare områdesbefälhavare
för hemvärnet i Storfors hade han nämligen god kännedom om platsens
användbarhet för skjutningsändamål. Han torde i förväg haft kännedom
om tidpunkten för skjutningen. Vad regementschefen i sin förklaring
upplyst om att jägmästaren Danielsson erhållit upplysning om tiden för
skjutningen för att kunna förvarna sina underlydande torde bero på en
missuppfattning. Jägmästaren Danielsson hade ej vare sig anmodats eller
åtagit sig att på något sätt sprida kännedom om skjutningen.

Angående ett av Lundwall tillsammans med Johan Johansson och Olsson
företaget besök å den plats där Johan Johansson skulle ha befunnit sig under
skjutningen antecknade Lundwall i förhörsprotokollet: Det konstaterades,
att den sten bakom vilken Johan Johansson uppgav sig ha legat varit
belägen omkring två meter lägre än närmaste höj dkam, vilken legat omkring
tio meter norr om stenen. Undersökning till utrönande av märken
efter kulor företogs i terrängen. Några dylika märken kunde icke återfinnas.
Det skulle dock anmärkas, att djup snö förefanns å platsen. Enär Johan
Johansson uppgav, att märken efter kulor skulle finnas å dåmera upphuggen
ved undersöktes en av honom anvisad vedkast. Härvid kunde å åtminstone
ett vedträ iakttagas sådant märke som med största sannolikhet
härflutit från rikoschetterande gevärskula. Johan Johansson uppgav, att
vedträt tillhörde en björk som vid tiden för skottlossningen stått söder om
den plats, där han legat, och å en plats enligt uppskattning omkring fem
meter högre än den plats där han legat. Han uppgav att märket, då björken
stått på rot, torde ha varit omkring fyra meter från marken. På återvägen
gick Olsson från den plats där Johan Johansson uppgivit att han legat
och rätt mot platsen, där skjutningen ägt rum. Olsson uppskattade härvid
avståndet till omkring 000 meter. Av undersökningen framginge med
säkerhet att de kulor, som förekommit å platsen, icke torde kunna ha avskjutits
genom direkt beskjutning från den plats där skjutningen ägt rum.

På fråga av militieombudsinannen huruvida Kroppa tidning och Karlskoga
tidning kunde anses utgöra i Storfors lästa tidningar uppgav Lundwall,
att Kroppa tidning syntes vara en i Storfors läst tidning. Karlskoga
8—488.180. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

114

tidning syntes däremot icke läsas i Storfors med närmaste omgivningar. Den
i trakten mest lästa tidningen syntes vara Värmlands Folkblad. Militieombudsmannen
har även låtit företaga viss annan utredning angående spridningen
av de i trakten lästa tidningarna.

Efter anmodan att inkomma med förnyat yttrande anförde regementschefen:
Kroppa tidning hade för övningsledaren angivits såsom den lämpligaste
tidningen för annonsering. Någon närmare undersökning rörande de
olika tidningarnas prenumerant- och lösnummerupplaga hade ansetts varken
nödvändig eller möjlig att göra. Johan Johansson hade vid besöket efter
skjutningen uppgivit att han vore prenumerant på Kroppa tidning. Den
försenade tidpunkten för annonsering i tidningspressen berodde på den
stora arbetsbörda som ålåge truppbefälet. Förberedelser för övningar, som
i mycket stor utsträckning skedde utom ordinarie tjänstetid, hunne oftast
icke utföras förrän i sista stund. 1 förevarande fall hade förhållandena varit
särskilt svåra, emedan ombyte av divisionschef skett kort före övningens
avhållande. Varningsanslag hade klockan 0900 övningsdagen uppsatts å sex
olika platser vid sidan av »farligt område» och vaktpost hade klockan 1030
samma dag utsatts å den plats där vägen från Baggetorp anslöte till allmänna
landsvägen Storfors—Bjurtjärn. Varningsanslaget, som var tryckt
med röda bokstäver på vit papp av format 21 X 30 cm, hade följande text:
»Halt! Fortsätt ej! Framförliggande terräng avlyst på grund av skarpskjutning
denna dag.» Vid det av Johan Johansson och Fredrik Johansson omförmälda
besök, som de i sällskap med två »löjtnanter» (sergeanterna Hall
och Stenström) en tid efter övningarna gjort å den plats där Johan Johansson
under skjutningen befunnit sig, hade Hall och Stenström icke varit
ense med Johan Johansson och Fredrik Johansson om att i mossan på den
sten, bakom vilken Johan Johansson legat, funnits märken efter en kula,
som rispat upp mossan. Det utpekade märket hade enligt Halls och Stenströms
uppfattning ej åstadkommits av en kula. Då stenen låge i en svacka
vore det dessutom omöjligt att den skulle ha träffats. De märken som funnes
å nävern å det omhändertagna björkvedträt kunde enligt regementschefens
uppfattning omöjligt ha förorsakats av kulor. Säkerhetsinstruktionens
föreskrifter rörande kulfång syntes honom vara mycket vaga och lämna
stort utrymme för subjektiv bedömning. Trots att han på grund av den
betydande höjdskillnaden och den täta skogen ansåge att kulfånget i detta
fall varit betryggande, kunde det ligga inom möjlighetens gräns, att enstaka
rikoschetter kunnat träffa i träden ovanför den plats där Johan Johansson
arbetade. Då han mellan sig och skjutplatsen hade en höjdkam, kunde någon
risk dock icke ha förelegat för honom.

Då den verkställda utredningen alltjämt icke kunde anses till fyllest, anmodades
regementschefen föranstalta om viss ytterligare utredning. Med
anledning härav inkom denne med dels protokoll över förhör som av överstelöjtnanten
Nils Söderberg hållits med kaptenen Danielsson och löjtnanten
Sten Geijer, dels ock en av Söderberg upprättad promemoria.

Kaptenen Danielsson anförde vid förhöret: I samband med en motorfält -

115

tävlan vid andra divisionen skulle genom sjätte batteriets försorg den 24
oktober 1947 ordnas en fältskjutning. Någon dag i veckan den 13—den 18
oktober hade kaptenen Danielsson åtföljd av Geijer rekognoscerat i storforstrakten,
som han väl kände. Sedan möjligheterna vid skjutbanan bedömts
vara obetydliga hade jägmästaren Danielsson, kaptenen Danielssons fader,
tillfrågats om lämplig terräng. Den senare valda skjutplatsen hade då angivits
vara lämplig. Hemvärnet hade enligt jägmästaren Danielssons utsago
ett flertal gånger skjutit där under hans ledning. På tal om förvarningsåtgärder
— anslag i orten och annonsering i tidningarna — hade jägmästaren
Danielsson meddelat, att han för sin del ansåge sådana överflödiga med
hänsyn dels till det goda kulfånget och dels till det förhållandet att inom
skogsområdet endast uppehölle sig huggare från Uddeholmsbolaget. Dessa
hade jägmästaren Danielsson själv låtit förvarna vid tidigare skjutningar
och skulle göra så även nu. Huru orden om förvarningen av huggarna närmare
fallit vore kaptenen Danielsson icke fullt säker på. Innebörden hade
dock varit den av kaptenen Danielsson angivna. Sedan kaptenen Danielsson
tillsammans med Geijer besett skjutplatsen hade de ännu en gång besökt
jägmästaren Danielsson. Kaptenen Danielsson hade ansett att man för att
vara på den säkra sidan likväl borde annonsera i ortspressen och hade frågat
jägmästaren Danielsson vilken tidning som vore den mest spridda samt
om det icke vore Kroppa tidning. Då jägmästaren Danielsson ansett att så
var fallet hade annonsering sedermera skett i denna tidning. Härmed hade
annonsen automatiskt kommit att inflyta även i Karlskoga tidning, som
trycktes på samma ställe. Kaptenen Danielsson hade därefter beordrat Geijer
att vidtaga de för skjutningen erforderliga arrangemangen, vilket reellt
sett inneburit att Geijer blivit vad i säkerhetsinstruktionen avsåges med övningsledare
(skjutledare). Beräkningen av farligt område hade kaptenen
Danielsson överlåtit åt övningsledaren. Tillfrågad huruvida kaptenen Danielsson
med hänsyn till bestämmelserna i mom. 231 säkerhetsinstruktionen
på något sätt förvissat sig om att Geijer kände säkerhetsföreskrifterna,
meddelade Danielsson att de tillsammans resonerat om eventuella anslag i
orten, annonsering m. in. Anslag i orten hade de bedömt överflödiga med
hänsyn till de upplysningar de erhållit av jägmästaren Danielsson. Annonsering
skulle däremot ske i Kroppa tidning. Formuleringen av annonsen
hade före dess införande i tidningen, sannolikt den 21 oktober, föredragits
av Geijer. Kaptenen Danielsson hade icke i detta sammanhang observerat
att Geijer varit något för sent ute med annonsen.

Geijer berättade: Han hade någon dag under veckan den 13—den 18 oktober
1947 tillsammans med batterichefen, kaptenen Danielsson, rekognoscerat
plats för eu fältskjutning i trakten av Storfors. Först hade man undersökt
möjligheterna i anslutning till traktens skjutbana men funnit denna
otillfredsställande. De hade då hänvänt sig till jägmästaren Danielsson.
Denne hade rekommenderat den plats som senare valts. Då säkerhetsfrågan
kommit på tal hade jägmästaren Danielsson yttrat bland annat ungefär följande:
»Det är bolagets mark, där har jag mina huggare och dom säger jag

116

till.» Geijer ville icke påstå att orden varit exakt dessa men lian hävdade
dock bestämt att innebörden varit den angivna. Han ansåge att det därmed
varit överenskommet att jägmästaren Danielsson skulle varna sina huggare
före skjutningen den 24 oktober. På grund härav hade varningsanslag i orten
ansetts överflödiga. Annonsering hade skett i Kroppa tidning och därmed
också automatiskt i Karlskoga tidning. Beträffande den förra hade jägmästaren
Danielsson fällt ungefär följande omdöme: »Den läser alla människor.
» Denna tidning hade därför av Geijer liksom också av kaptenen
Danielsson bedömts vara särskilt lämplig. Orsaken till att annonsering i
förhållande till bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen skett två dagar för
sent hade varit att Geijer, som två år varit frånvarande från trupp, icke
erinrat sig att särskild tidsbestämmelse funnes. Ingen person hade under
skjutningen vistats inom det i annonsen avlysta farliga området och förseningen
vid annonseringen hade sålunda i realiteten icke medfört några
konsekvenser ur säkerhetssynpunkt. —- Enligt mom. 406 i säkerhetsinstruktionen
vore det maximiavstånd, inom vilket fara kunde föreligga, vid plan,
öppen mark och skjutning med 6,5 mm gevär på ett skjutavstånd av 200
meter och vid riskfall som i instruktionen betecknades med III (annan mark
än vatten eller is eller hårdfrusen ängs- eller myrmark) omkring 1 550 meter.
Å ifrågavarande skjutplats hade emellertid funnits ett betydande lculfång,
vilket gjort att maximiavståndet jämlikt säkerhetsinstruktionen mom.
314 kunnat avsevärt minskas. De närmare omständigheterna hade varit följande:
1) Nedslagen skedde i lös jord, som icke inbjöd till rikoschett. 2)
Terrängen höjde sig brant bakom målet; omkring 500 meter bortom målet
ginge därtill en höjdkam omkring 70 meter högre än målområdet. 3) Omedelbart
bakom målet vidtoge tätstammig skog. Därest mot förmodan rikoschetter
förekomme borde de fastna i denna. Enligt erfarenhetsvärden från
försöksskjutningar vid infanteriskjutskolan torde även direkt mot tät skog
riktade skott vara ofarliga efter 300 meter. 4) Med anledning härav hade
det verkliga maximiavstånd inom vilket fara kunde föreligga bedömts vara
700 meter — skjutavstånd 200 meter och farligt område bakom målet 500
meter. Då det ur ekonomisk synpunkt varit önskvärt att avlysa minsta möjliga
område i syfte att undvika avbräck för skogshuggare i deras arbete
hade denna beräkning av maximiavståndet tillämpats vid avlysningen. —
Geijer kunde icke förklara rikoschetterna på annat sätt än att under jordytan
vid målet måste ha funnits någon eller några enstaka stenar mot vilka
studs uppstått med så brant utgångsvinkel att det kraftiga skyddet passerats.
I samband med denna branta studsvinkel och höga banhöjd måste
dock enligt Geijers förmenande kulans rörelseenergi ha nedgått så väsentligt
att nedslagen blivit ofarliga.

Söderbergs promemoria var av följande innehåll: Den fråga som främst
vore av betydelse för utredningen vore vem som bure ansvaret för säkerheten
vid skjutningen. Skjutningen, som ingått såsom ett moment i en motorfälttävlan,
skulle anordnas genom försorg av sjätte batteriet, för vilket
kaptenen Danielsson var chef. Han hade såsom ledare för skjutmomentet

117

beordrat Geijer, som var vid samma batteri. Detta innebure jämlikt mom.
232 i säkerhetsinstruktionen att Geijer blivit ansvarig för säkerheten under
skjutningen. Jämlikt mom. 231 i nämnda instruktion var chefen för sjätte
batteriet dock ansvarig för att övningsledaren ägde tillräcklig kännedom
bland annat om säkerhetsföreskrifterna. Geijer hade i egenskap av skjutledare
vidtagit och planlagt vissa säkerhetsåtgärder, vilka ur tidssynpunkt
kunde uppdelas i två kategorier, nämligen dels förberedande åtgärder såsom
val av skjutterräng, beräkning av »farligt område» och förvarning åt
allmänheten och dels åtgärder i direkt samband med skjutningens utförande.
Sistnämnda kategori av åtgärder hade dock endast kommit att planläggas
av Geijer. På grund av förfall för Geijer skjutdagen hade nämligen
sergeanten P. I. Hall vid fjärde batteriet denna dag beordrats att träda i
Geijers ställe som skjutledare. Den officer som beordrat ombytet hade, enär
kaptenen Danielsson insjuknat, varit chefen för femte batteriet kaptenen G.
Arntz. Arntz hade skjutdagens morgon personligen kontrollerat att de åtgärder
som stode i direkt samband med skjutningens utförande vidtagits enligt
Geijers plan. Hall hade fullföljt precis vad Geijer planlagt. Då de påtalade
förhållandena icke sammanhängde med åtgärderna under själva skjutningen
utan med förvarningsåtgärderna och möjligen med terrängval och beräkning
av farligt område, hade förhör med Arntz och Hall ansetts sakna
betydelse för utredningen. — De åtgärder för skjutningens förberedande
som ur säkerhetssynpunkt vore av vikt hade enligt säkerhetsinstruktionen
mom. 232 i förevarande fall varit terrängval, bestämning av farligt område
och varning av allmänheten. Sammanfattningsvis kunde med stöd av de av
Söderberg hållna förhören sägas följande: a) Mot terrängvalet kunde icke
någon erinran riktas, b) Farligt område. Eftersom -— enligt vittnesmål från
Johan Johansson — rikoschetterande kulor hamnat i hans närhet omkring
100 meter utanför »farligt område», hade undersökts, huruvida detta område
möjligen hade felberäknats. Såvitt kunde konstateras förelåge icke
någon felberäkning. Efteråt kunde man visserligen säga, att försiktigheten
krävt att man uttagit ett större »farligt område», men beräknings- och erfarenhetsmässigt
borde det använda området ha varit fullt betryggande.
Utanför detta fallande rikoschetter borde också beräkningsmässigt sett ha
varit ofarliga, c) Varningsanslag i orten hade icke uppsatts. Både kaptenen
Danielsson och Geijer hade ansett detta överflödigt med hänsyn till vad vid
rekognosceringen framkommit vid samtal med jägmästaren Danielsson. Någon
ovillkorlig skyldighet att uppsätta sådana anslag funnes icke enligt säkerhetsinstruktionen
mom. 202. Varning skulle ske »där så erfordrades».
Ingen människa hade nu kommit att under skjutningen uppehålla sig inom
det beräknade och i tidningspressen avlysta »farliga området» trots att jägmästaren
Danielsson icke varnat bolagets huggare. Bedömandet att varningsanslag
i orten icke erfordrades hade sålunda i förevarande fall visat sig
vara fullt riktigt, d) Varning i tidningspressen hade införts två dagar före
skjutningen i stället för i säkerhetsinstruktionen angivna minst fyra dagar
före. Införandet hade skett i den tidning som av jägmästaren Danielsson

118

ansetts vara den i orten mest spridda. Någon ovillkorlig skyldighet till varning
i pressen förelåge icke jämlikt säkerhetsinstruktionen mom. 202. I och
med att Geijer ansett annonsering erforderlig borde han dock ha följt säkerhetsinstruktionens
tidsbestämmelser. Någon betydelse för händelseförloppet
hade det försenade införandet dock icke kommit att få.

Chefen för arméstaben generalmajoren Ivar Backlund anförde i infordrat
yttrande: Säkerhetsinstruktionens föreskrifter vore utformade med bland
annat det syfte som angåves på försättsbladet: »Du har icke rätt att utsätta
allmänheten för några som helst risker». Instruktionen upptoge dels vissa
åtgärder, som under alla förhållanden skulle vidtagas, dels vissa åtgärder
som skulle vidtagas i den mån förhållandena så betingade. Det vore nämligen
icke möjligt att en gång för alla precisera vad som krävdes i varje särskilt
fall. Därtill kunde förhållandena vara alltför olikartade. Inom ett ödemarksområde
bleve t. ex. kraven på säkerhetsåtgärder andra än i bebyggda
trakter. Det måste överlämnas åt övningsledaren att med ledning av instruktionen
vidtaga de speciella åtgärder som på grund av lokala förhållanden i
ett visst fall erfordrades. Det syntes emellertid självklart och vore även
instruktionens grundprincip att vid skjutövningar t. ex. inom ett område
i närheten av bebyggelse eller där befolkningen hade sin sysselsättning varning
skulle ske på ett effektivt sätt, så att allmänheten icke utsattes för
några risker. Instruktionen anvisade som medel härför annonsering i ortspressen,
anslag å lämpliga platser och avstängning m. in. — Av föreliggande
utredning i ärendet framginge att avståndet till bortre begränsningen av
det farliga området vid skjutningen i fråga (säkerhetsinstruktionen inom.
311—319 och 406), som i öppen terräng för 6,5 mm projektil m/94 vid
riskfall III uppginge till 1 540 meter, på grund av befintligt kulfång begränsats
till 700 meter. Huruvida Johan Johanssons arbetsplats legat inom det
sålunda begränsade »farliga området» syntes icke fullt klarlagt och torde
också, även om Johansson varit direkta orsaken till undersökningen, sakna
betydelse för bedömande av vidtagna säkerhetsåtgärder. Det »farliga området»
kunde ej i sin helhet observeras, men särskilda poster hade icke ansetts
behöva avdelas annat än vid en avtagsväg från landsvägen Storfors—
Bjurtjärn, vilken post utsatts tre timmar före skjutningens början. Annonsering
hade verkställts i tvenne ortstidningar två dagar före skjutningen.
Varningsanslag (för avstängning) hade uppsatts kring det »farliga området»
omkring tre timmar före skjutningens början, varemot varningsanslag
(tillkännagivande) i orten icke ansetts behöva anslås i förväg. — En klart
påvisbar avvikelse från säkerhetsinstruktionens bestämmelser, som gjorts
i förevarande fall, utgjorde tidpunkten för annonseringen i ortspressen.
Eftersom annonsering ansetts erforderlig, hade denna bort ske senast fyra
dagar före skjutdagen. Att annonseringen ägt rum för sent syntes dock enligt
utredningen icke ha påverkat förhållandena vid skjutningen. Emellertid
syntes det oklart, om övningsledarens bedömande av de erforderliga säkerhetsåtgärderna
vid skjuttillfället varit sådant, att fullt godtagbar trygghet
mot olyckshändelser erhållits. Annonsering i ortspressen bedömdes er -

119

forderlig inen noggrannare uppgifter om vilka tidningar som vore de på orten
mest spridda kunde näppeligen anskaffas, enär varken postkontor eller
tidningsredaktioner utlämnade dylika upplysningar. Det måste därför förutsättas
att övningsledaren i detta hänseende handlat i god tro med ledning
av de uppgifter som inhämtats från jägmästaren i trakten. Något fel
kunde härigenom knappast anses hegånget. — Vid andra på samma trakt
ordnade skjutningar syntes anslag ha uppsatts på telefonstolpar, tavlor och
dylikt i närheten av skjutplatsen. Det torde ha varit lämpligt att före den av
regementet ordnade skjutningen anslag uppsatts vid landsvägen i närheten
av skjutplatsen. — Endast en post hade varit avdelad för att förhindra inpassering
till det »farliga området». Huruvida flera sådana varit erforderliga
kunde icke avgöras utan besiktning på platsen. Då emellertid posten
utsatts först klockan 0900 och arbetet i skogen i regel började före denna
tidpunkt skulle kunna ifrågasättas huruvida icke någon personal bort gå
över det »farliga området» för att verkställa »utrymning», i synnerhet som
terrängen icke kunde överblickas från skjutplatsen. I fråga om utrymning
av skogsområdet syntes emellertid ha uppstått något missförstånd mellan
övningsledaren och bolagets representant. Även i detta fall torde sålunda
övningsledaren ha handlat i god tro. — Säkerhetsinstruktionens uttryck
»där så erfordras», vilket hänföres till övningsledarens bedömande för varje
särskild övning, syntes enligt vad ovan framförts i förevarande fall ha kunnat
föranleda ytterligare några säkerhetsåtgärder utöver dem som vidtagits.
Några av dessa hade icke kommit till utförande på grund av missförstånd
beträffande utrymningsåtgärder. Det synes dock ha varit lämpligt att varningsanslag
(tillkännagivande) i orten uppsatts före övningen. Säkerhetsinstruktionen
vore för närvarande under omarbetande, varvid här berörda

bestämmelser komme att förtydligas.

Sedan militieombudsmannen meddelat kaptenen Danielsson och Geijei
att Johan Johansson uppgivit sig genom vad som förekommit ha gått miste
om en arbetsinkomst av sexton kronor 50 öre samt fordrade ersättning med
nämnda belopp, lia Danielsson och Geijer meddelat att de, ehuru de icke
ansåge sig skyldiga till någon försummelse, ansett att Johansson borde göras
skadeslös och därför till denne översänt ovannämnda belopp. Inbetalningen
styrktes med postkvitto.

I Säkerhetsinstruktionen för armén (1943 års upplaga) framhålles å försättsbladet
att säkerhetsbestämmelserna i instruktionen utformats i syfte
att göra säkerheten för i övningen icke deltagande personal så fullständig
som möjligt. »Du har icke rätt» heter det där »att utsätta allmänheten för
några som helst risker». I instruktionen stadgas bland annat följande: Allmänheten
skall, där så erfordras, varnas att beträda farligt område. Allt
efter förhållandena vidtagas härför följande åtgärder: 1) Varningsanslag i
orten. Sådan varning anslås helst en vecka, senast fyra (lagar, före övning.
2) Varning i tidningspressen. Sådan varning införes endast i de i ti akten
lästa tidningarna och helst en vecka, senast fyra dagar, före övning (inom.
202). —- Inom farligt område boende personer skola i god tid, Ivelst fyra da -

120

gar före övning, erhålla meddelande om utrymning av området (mom. 203).

Åtgärder skola vidtagas för att avstänga farligt område på land, varvid
alltid till farligt område ledande vägar skola avstängas. Avstängningen utföres
med anslag och på viktiga platser genom säkerhetsposter. Plats för
anslag och säkerhetspost utmärkes med röd skärm eller tavla, som uppställes
synlig för dem som förflytta sig mot det farliga området (mom. 204).
— För varje övning skall övningsledare vara beordrad. Chef, som beordrar
övningsledare, är ansvarig för att övningsledaren äger erforderlig kännedom
om den materiel, som användes under övningen, samt om säkerhetsföreskrifter
(mom. 231). — Övningsledare (skjutledare) är ansvarig för
säkerheten under övning (mom. 232). I en i samband med denna föreskrift
i säkei hetsinstruktionen intagen promemoria för övningsledare angives
att denne är ansvarig för, bland annat, bestämmandet av farligt område,
allmänhetens varnande enligt mom. 202 och avstängning före övning
av farligt område enligt mom. 204.

Enligt av generalpoststyrelsen den 8 mars 1940 utfärdade förvaltningsföreskrifter
gäller angående tillämpningen av lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar i fråga om
tidningsrörelse, att tidningsutgivare eller hans befullmäktigade ombud äger
att å vilken postanstalt som helst inhämta de uppgifter, som där kunna
lämnas, om utgivarens egen tidning såväl beträffande antal abonnenter som
dessas namn och adresser. Å utgivningsortens postanstalt må även annan
än utgivaren inhämta uppgift om varje tidnings såväl totala upplaga som
antalet postabonnenter vid de särskilda postanstalterna.

Efter en redogörele för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 oktober 1948 till chefen för Bergslagens artilleriregemente
följande.

Av den verkställda utredningen framgår följande. Ifrågavarande skjutövning
den 24 oktober 1947 hade anordnats genom försorg av sjätte batteriet,
för vilket kaptenen Danielsson var chef. Denne hade såsom övningsledare
(skjutledare) beordrat löjtnanten Geijer. Kaptenen Danielsson och
löjtnanten Geijer hade vidtagit förberedelser för skjutningarna men å dagen
för skjutningen hade båda haft förfall, varför då i deras ställe tjänstgjort,
kaptenen Arntz för Danielsson och sergeanten Hall för Geijer. Enligt uppgift
av överstelöjtnanten Söderberg hade kaptenen Arntz skjutdagens morgon
kontrollerat att de åtgärder som st ode i direkt samband med skjutningens
utförande vidtagits enligt löjtnanten Geijers plan och av sergeanten
Hall hade fullföljts precis vad Geijer planlagt. Löjtnanten Geijer hade till
varning för allmänheten låtit den 22 oktober införa kungörelse om skjutningen
i Kroppa tidning, varvid kungörelsen även automatiskt influtit i
Karlskoga tidning. Tillkännagivande av skjutningen genom varningsanslag
i orten före dagen för övningarna hade icke skett. Å dagen för skjutningen,
vilken ägt rum klockan 1200—1600, hade med hänsyn till allmänhetens säkerhet
dels klockan 0900 uppsatts varningsanslag å sex olika platser vid

121

sidan av »farligt område», och dels klockan 1030 utsatts vaktpost vid Krogen
d. v. s. den plats där vägen från Baggetorp ansluter till allmänna landsvägen
Storfors-Bjurtjärn. Ett av de sex varningsanslagen hade placerats vid
vägkorsningen. Johan Johansson hade vid 8-tiden på morgonen begivit sig
till sitt arbete i skogen och hade därvid passerat Krogen, där vid detta tillfälle
några anstalter ännu ej vidtagits för att varna allmänheten. Johan
Johansson, som icke tagit del av kungörelsen i Kroppa tidning eller Karlskoga
tidning och icke heller av arbetsbefäl eller annan synes ha underrättats om
skjutningen, har helt ovetande om de planerade skjutövningarna begivit sig
in i skogen, där han under skjutningen — även om han ej uppehållit sig
inom »farligt område» — dock befunnit sig i närheten av detta.

De till säkerhet för allmänheten vidtagna åtgärderna ha varit bristfälliga
och avvika i olika hänseenden från säkerhetsinstruktionens föreskrifter.
Detta är först och främst fallet beträffande annonseringen i ortspressen,
vilken icke företagits inom föreskriven tid av senast fyra dagar före övningen.
Det synes vidare uppenbart att förhållandena varit sådana att varningsanslag
i orten bort anslås, vilket enligt säkerhetsinstruktionen även
skolat ske senast fyra dagar före skjutningen. Därjämte måste det anses
oriktigt att å övningsdagen först klockan 0900 uppsätta varningsanslag, bland
annat med hänsyn till att personer som t. ex. i skogen äro sysselsatta med
skogshuggning måste beräknas redan före denna tidpunkt ha begivit sig till
sina arbetsplatser.

Kaptenen Danielsson har uppdragit åt löjtnanten Geijer att vara skjutledare
och Geijer har i denna egenskap bland annat föranstaltat om annonsering
i tidningspressen samt planerat de åtgärder som å dagen för skjutningen
företagits i fråga om uppsättande av varningsanslag. Med hänsyn
till överstelöjtnanten Söderbergs uppgift att sergeanten Hall fullföljt precis
vad löjtnanten Geijer planlagt torde få antagas att enligt dennes planläggning
dylika varningsanslag skulle uppsättas först klockan 0900. Löjtnanten
Geijer är sålunda ansvarig för de brister som enligt vad ovan angivits
få anses ha förelegat i fråga om annonsering i tidningspressen och uppsättande
å dagen för övningen av varningsanslag för avstängning av det
»farliga området». Han är även ansvarig för att icke senast fyra dagar före
övningen denna genom varningsanslag kungjorts å orten. Angående orsaken
till alt annonsering i tidningspressen skett två dagar senare än som föreskrives
i säkerhetsinstruktionen har löjtnanten Geijer uppgivit att han,
som två år varit frånvarande från trupp, icke erinrat sig att särskild tidsbestämmelse
funnits. Det förefaller anmärkningsvärt att löjtnanten Geijer,
icke minst med hänsyn till den långa bortovaron från trupptjänstgöring,
icke ansett sig böra genom att studera säkerhetsinstruktionen uppfriska sitt
minne angående en skjutledares åligganden.

Kaptenen Danielsson har uppenbarligen icke på sätt som vederbort förvissat
sig om att löjtnanten Geijer ägt erforderlig kännedom om säkerhetsföreskrifterna.
Kaptenen Danielsson har även, ehuru han beordrat löjtnanten
Geijer till skjutledare, själv personligen deltagit i planerandet av vilka

122

åtgärder som med hänsyn till allmänhetens säkerhet skulle företagas. Ehuru
formuleringen av tidningskungörelsen av löjtnanten Geijer sannolikt den
21 oktober 1947 föredragits för kaptenen Danielsson, har denne icke erinrat
om att dylik kungörelse enligt säkerhetsinstruktionen skolat vara införd
i tidningspressen senast fyra dagar före övningen. Kaptenen Danielsson måste
på grund härav anses vara i lika mån som löjtnanten Geijer ansvarig dels
för att annonsering i tidningspressen skett för sent och dels för det icke
senast fyra dagar före skjutningen denna genom varningsanslag kungjorts
å orten.

Såväl kaptenen Danielsson som löjtnanten Geijer ha såsom förklaring till
att skjutningen icke genom varningsanslag i förväg kungjorts å orten åberopat
att jägmästaren Danielsson, som å Uddeholmsbolagets vägnar upplåtit
mark för övningen, skulle ha uppgivit att inom skogsområdet i fråga
endast uppehälle sig huggare från bolaget samt utfäst sig att själv förvarna
dessa. Jägmästaren Danielsson har vid polisförhör meddelat att han varken
anmodats eller åtagit sig att på något sätt sprida kännedom om skjutningen.
Även om kaptenen Danielsson och löjtnanten Geijer av någon anledning
fått den uppfattningen att jägmästaren Danielsson gjort ett sådant åtagande,
kan detta icke anses ha berättigat kaptenen Danielsson och Geijer att av
sådant skäl åsidosätta säkerhetsinstruktionens föreskrifter. Vid planerandet
av säkerhetsåtgärderna synes nämligen uppenbarligen ha bort tagas
hänsyn även till den möjligheten att andra personer än bolagets skogshuggare
kunde komma att uppehålla sig i skogen. Säkerhetsinstruktionens föreskrifter
äro bland annat avsedda att förebygga att för allmänheten farliga
situationer kunna uppkomma. Det förhållandet att vid en viss skjutövning
någon person icke uppehållit sig inom »farligt område» fritager givetvis ej
från ansvar för förekommande brister i säkerhetsanordningarna. Det torde
därför även i här förevarande fall sakna större betydelse huruvida Johan
Johanssons arbetsplats i skogen varit belägen inom eller strax utanför »farligt
område».

Beträffande valet av tidning för annonsering framgår av utredningen att
Kroppa tidning icke är den i trakten mest lästa tidningen. Angående anledningen
till att annonsering skett i denna tidning har av kaptenen Danielsson
och löjtnanten Geijer uppgivits att de av jägmästaren Danielsson
erhållit den upplysningen att Kroppa tidning vore den i orten mest spridda.
Det må med hänsyn härtill framhållas att det torde ligga närmast till hands
att angående dylik fråga inhämta besked från civil myndighet, t. ex. vederbörande
landsfiskal eller polismannen på orten. Vad härutinnan förekommit
finner jag icke vara av beskaffenhet att böra läggas kaptenen Danielsson
eller löjtnanten Geijer till last såsom tjänstefel.

De försummelser i övrigt vartill kaptenen Danielsson och löjtnanten Geijer
enligt vad ovan utvecklats gjort sig skyldiga finner jag, med hänsyn till
betydelsen för förebyggande av olyckor att säkerhetsinstruktionens bestämmelser
noggrant efterföljas och då de icke velat medgiva att de förfarit felaktigt,
icke kunna undgå beivran. Som-Johan Johansson erhållit gottgörel -

123

se för sina kostnader och förluster finner jag dock icke eifoiderligt att saken
hänskjutes till krigsrätt. På grund härav får jag anmäla kaptenen Danielsson
och löjtnanten Geijer för Eder, som torde äga den disciplinära
bestraffningsrätten över dem, för erhållande av tillrättavisning.

Jag får anhålla att Ni, sedan Ni meddelat beslut i anledning av denna
skrivelse, ville giva mig underrättelse därom.

Regementschefen anmälde i skrivelse den 4 november 1948, att kaptenen
Danielsson och löjtnanten Geijer av honom meddelats tillrättavisning i form
av varning för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, bestående för Danielsson
i bristfällig övervakning av och för Geijer i bristande noggrannhet
beträffande säkerhetsanordningar vid skarpskjutning.

17. Försummelse av tygmästare att tillse att vid försäljning av kasserade

kulsprutor såsom skrot dessa i tillfredsställande omfattning demolerats.

Under rubriken »Kulsprutor å 50 kronor såldes till nazistligan» uppgavs
i en artikel i tidningen Ny Dag för den 16 december 1947 att under polisutredning
i ett vid Stockholms rådhusrätt anhängigt rannsakningsmål framkommit
att från kustartilleriet i Vaxholm till ett namngivet bolag i Stockholm
försålts 26 kulsprutor, vilka därefter av bolaget salubjudits till allmänheten
såsom licensfria. Vapnen hade vid försäljningen till bolaget varit något demolerade
men dock icke fullständigare än att en mekaniker förtrogen med
vapnens konstruktion lätt kunnat göra desamma brukbara för automatisk
eldgivning. En dylik reparation hade betydligt underlättats därigenom att
med varje försåld kulspruta följt eu servicelada innehållande vissa reser\-delar. En av kulsprutorna, som inköpts av en medlem av ligan, hade även
av denne försatts i funktionsdugligt skick.

På begäran om upplysningar i saken inkom chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
den 15 januari 1948 med avskrift av utredning, vilken av
honom tidigare tillställts chefen för marinen och vilken bland annat innefattade
en av tygmästaren, överstelöjtnanten P. I. Lindström i ärendet upprättad
promemoria och av förvaltaren C. Näsström och verkstadsingenjören
R. Biesenbach avgivna redogörelser rörande deras befattning med ifrågavarande
försäljning.

I nämnda promemoria anförde Lindström i huvudsak följande: I skrivelser
från marin förvaltningen den 3 november 1944 och den 16 februari
1945 erhöll chefen för Stockholms kustartilleriförsvar bemyndigande att
kassera och såsom skrot försälja viss äldre vapenmateriel. 1 anslutning härtill
inlämnade Näsström såsom förvaltare för artilleriinventarieförrådet den
3 november 1945 förteckning över den materiel som skulle försäljas med an -

124

hållan att därav betingade åtgärder måtte vidtagas. Bland denna materiel ingick
26 kulsprutor modell 1900 typ Hotchkiss, 26 lådor för verktyg och reservdelar,
31 pipor, 26 slutstycken ävensom vissa andra till kulsprutorna hörande
reservdelar, verktyg och tillbehör. Genom beslut den 12 november 1945
överlämnade Lindström förteckningen till stabsintendenten med hemställan
om materielens försäljning. Materielen blev av stabsintendenten utbjuden till
försäljning genom annons den 4 december 1945. Sedan ett av anbuden, vilket
avgivits av förenämnda bolag, antagits och protokoll över försäljningen
undertecknats den 3 januari 1946 verkställdes på föranstaltande av Näsström
demolering av kulsprutorna. Demoleringen utfördes av rustmästaren
^ Sjögren, som efter hemställan av7 Näsström om personal till demoleringsarbetet
beordrats därtill av Biesenbach, och verkställdes på så sätt att lådan
och mekanismen å kulsprutorna genomskars med en svetslåga. Resultatet
härav blev att flertalet kulsprutor föll sönder i två delar. Jämväl i de fall
då de genomskurna kulsprutorna icke på dylikt sätt sönderföllo var den
utförda skärningen likväl så omfattande att enligt Näsströms och Sjögrens
ävensom flaggrustmästaren Söderströms uppfattning desamma voro till
obrukbarhet fullt demolerade. Några åtgärder för att göra de till kulsprutorna
hörande reservdelarna obrukbara vidtogos däremot icke. Oaktat kulsprutorna
efter söndersvetsningen måste anses helt obrukbara då ju lådan
helt eller nästan helt genomskurits och slutstycket sönderfallit i två delar,
vore det emellertid på sätt Lindström anfört i anledning av förfrågan
från länsstyrelsen i Malmöhus län angående en å offentlig auktion i Malmö
utbjuden kulspruta av ifrågavarande typ — tvivelaktigt huruvida enligt vapenkungörelsens
bestämmelser kulsprutorna kunde anses obrukbara. I 1 §
andra stycket nämnda kungörelse stadgades nämligen att »lika med skjutvapen
anses lösa pipor, eldrör och slutstycken till sådana vapen». I föreliggande
fall vore givetvis pipan å kulsprutorna att anse såsom hel. Det kunde
emellertid invändas att pipan lös för sig icke torde kunna användas enär
densamma i främre delen vore försedd med ett gasuttag avsett att påverka
en gasregulator som i sin tur påverkade vapnets automatmekanism. Det
framstode emellertid såsom klart att för uppfyllande av vad i kungörelsen
stadgades pipan borde desarmeras genom upptagande av ett flertal hål eller
dylikt. I marinförvaltningens ovannämnda skrivelser till chefen för Stockholms
kustartilleriförsvar lämnades icke några direktiv rörande demolering
av ifrågavarande vapenmateriel. Icke heller funnes Lindström veterligen
några av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter rörande huru för försäljning
avsedda vapen skulle göras obrukbara. Lindström vore emellertid
väl medveten om att vapen, som skulle försäljas såsom skrot, dessförinnan
måste till förhindrande av framtida brukbarhet i fullständig mening
demoleras. Av Lindströms beslut den 12 november 1945 framginge icke huruvida
han samtidigt föreskrivit åtgärder för demolering av vapenmaterielen.
Några dylika föreskrifter lämnade Lindström ej heller senare. Enligt Näsströms
uppgift påpekade Lindström emellertid under ärendets beredning
föi Näsström att denne skulle se till »att vapnen bleve ordentligt demole -

125

rade». Enär några direktiv beträffande vapnens demolering sålunda icke
lämnats av Lindström eller av någon annan av honom därtill beordrad liade
avgörandet huruvida vapnen vore i tillfredsställande grad demolerade eller
icke kommit att bero av Näsströms bedömande. Lindström ville i detta sammanhang
framhålla att han icke vore med säkerhet övertygad därom att,
därest han själv eller någon annan person utan stöd av några detaljerade
föreskrifter och utan kännedom om vapenkungörelsens bestämmelser ställts
inför kravet att avgöra huruvida vapnen efter genomskärningen voro ordentligt
demolerade eller icke, vederbörandes omdöme härom skulle ha avvikit
från Näsströms. Med största sannolikhet skulle nämligen vederbörandes
omdöme därvid ha kommit att influeras av erfarenheten från de 35 senaste
åren att kulsprutorna ifråga, vilkas eldrör voro i loppet utslitna, icke hade
— ej ens efter omfattande reparation -— kunnat bringas att fungera tillfredsställande.
Då några skriftliga eller muntliga föreskrifter icke lämnats
vare sig av Lindström eller av någon av honom därtill beordrad rörande
vilka åtgärder som för demolering av vapnen skulle vidtagas med desamma
medgåve Lindström att ansvaret för i vilken omfattning vapnen hade kommit
att demoleras åvilade honom.

I sin nyssnämnda redogörelse förmälde Näsström hland annat: Då han
efter anbudstidens utgång erhöll meddelande om att ett av de inkomna anbuden
antagits ingav han till Lindström förteckning över den materiel som
ingick i försäljningen samt anhöll att densamma måtte få avföras ur förrådets
räkenskaper. Sedan han erhållit dylikt medgivande jämte meddelande
om att de 26 kulsprutor som ingingo bland den försålda materielen före utlämnandet
skulle demoleras hänvände han sig till verkstadsförvaltningen
med begäran om demoleringens utförande. Demoleringen bestod däri att kulsprutornas
låda med inneliggande mekanism genomskars med svetslåga varvid
ett flertal av kulsprutorna sönderföll i två delar. På grund av sin ingående
kännedom om ifrågavarande kulsprutors konstruktion och funktionsegenskaper
ansåg han den verkställda demoleringen fullt betryggande. I denna
sin uppfattning styrktes han ytterligare av det förhållandet att kulsprutorna
redan före demoleringen på grund av långvarigt nyttjande voro långt
ifrån brukbara. Fyra av desamma, som i början av beredskapen voro utlämnade
som lån till en landstormspluton, blevo sålunda av denna återställda
till förrådet enär de på grund av förslitning ej funlctionerade.

Biesenbach uppgav därjämte att Sjögren icke erhållit några direktiv rörande
på vad sätt demoleringen skulle verkställas, varför Sjögren utfört arbetet
efter eget bedömande och i enlighet med de normer som tidigare tillämpats
beträffande demolering av för försäljning avsedda vapen.

Av handlingarna i det vid Stockholms rådhusrätt anhängiga rannsakningsmålet
inhämtades bland annat följande.

Verkställande direktören i det bolag som från Stockholms kustartilleriförsvar
inköpt ifrågavarande 26 kulsprutor med därtill hörande reservdelar
och verktyg uppgav vid polisförhör: De av bolaget inköpta kulsprutorna hade
före utlämnandet till bolaget gjorts obrukbara genom tvärsvetsning av meka -

126

nismen. Någon ytterligare demolering av desamma verkställdes därför icke
från bolagets sida. Sedan bolaget erhållit den inköpta materielen utbjöd bolaget
under våren 1946 genom annons i dagspressen kulsprutorna till salu
såsom prydnadsföremål med angivande av att desamma voro demolerade av
militär myndighet. Av de utbjudna kulsprutorna försåldes ungefär hälften,
tolv eller tretton stycken, till privatpersoner, varvid vederbörande köpare
jämte kulsprutan erhöll en servicelåda innehållande vissa reservdelar till
densamma. Övriga kulsprutor med tillhörande reservdelar försåldes såsom
skrot.

Fyra av de tolv eller tretton kulsprutor som av bolaget försålts till allmänheten
som prydnadsföremål hade inköpts av en av de i målet tilltalade,
vilken i sin tur av desamma försålt två till en för fosterfördrivning häktad
målare och en till en i målet tilltalad vapentekniker. Samtliga fyra kulsprutor
anträffades vid polisundersökning hos de tilltalade och togos i beslag. Därvid
befanns att en av förutnämnda två kulsprutor genom igensvetsning försatts
i brukbart skick.

Rörande sin befattning med den iståndsatta kulsprutan anförde förenämnde
målare: Efter förvärvet av kulsprutorna lät han i en svetsningsverkstad i
Stockholm laga den ena av desamma, enär han önskade få den i brukbart
skick för att kunna visa den för vapenintresserade personer. Vid förvärvet
av kulsprutorna hade medföljt två verktygslådor av vilka den ena var i det
närmaste tom varemot i den andra fanns bland annat ett slutstycke och ett
flertal slagstift. Slutstycket var helt men saknade slagstift. Han provade slutstycket
i den lagade kulsprutan och fann att detta icke fungerade enär det
var något för grovt. Genom filning lyckades han emellertid göra slutstycket
funktionsdugligt. Han tog därefter ett av slagstiften och inmonterade detta
i slutstycket. Vid provskjutning med kulsprutan med kammarammunition
lyckades han efter fyra eller fem klickningar avfyra ett enkelskott. Däremot
lyckades han icke verkställa automatskjutning med kulsprutan. Efter provskjutningen
tog han bort slutstycket ur kulsprutan och kastade sedermera
bort detsamma.

Sedan den iståndsatta kulsprutan av kriminalpolisen i Stockholm översänts
till arméförvaltningens vapenbyrå för att få utrönt om med densamma kunde
avlossas enkelskott eller automateld meddelade arméförvaltningens tygavdelning
i skrivelse den 24 november 1947 till kriminalpolisen att ifrågavarande
kulspruta efter en mindre reparation åter gjorts brukbar för skjutning
med enkelskott samt att något hinder att ytterligare reparera vapnet så att
funktion med automateld erhölles icke torde föreligga.

Vid tygavdelningen tjänstgörande överstelöjtnanten Kurt Artur von Schmalensée
anförde efter undersökning av den icke iståndsatta kulsprutan: Det
ifrågavarande vapnet syntes ha med avsikt blivit skadat och därmed gjorts
obrukbart i det skick det anträffades. Sålunda hade lådan delvis avsvetsats
varvid slutstycket, som tydligen suttit på sin plats vid avsvetsningen av lådan,
blivit skadat. Spännarmen syntes vara avslagen. Främre delen av gaskammaren
och utkastaren saknades varemot pipan syntes vara oskadad. Ge -

127

nom ifrågavarande åtgärder vore vapnet i dess föreliggande skick obrukbart.
Emellertid kunde en skicklig mekaniker som vore förtrogen med skjutvapens
konstruktion utan större svårighet återställa kulsprutan i sådant skick
att den bleve hrukbar för automatisk eldgivning. Då verktygslådor och tillbehör
till en dylik kulspruta enligt uppgift utgått i handeln och då det icke
kunde konstateras vilka reservdelar som medföljt i dessa verktygslådor förelåge
risk för att reparation av vapnen kunde underlättas genom utbyten och
kompletteringar av vissa delar. I dessa verktygslådor inginge nämligen bland
annat slutstycke, pistong, utkastare och utdragare.

Ingenjören Sven Gunnar Kjellberg, anställd vid arméförvaltningens vapenbyrå,
uppgav efter undersökning av den icke iståndsatta kulsprutan att lådan
genom ifyllning av de söndersvetsade ställena mycket väl kunde återställas
i sitt ursprungliga skick.

Vid vapenbyrån anställde kaptenen Åke Ingvar Herman Lindström förklarade
att han vore av samma uppfattning rörande möjligheten att iståndsätta
ifrågavarande kulspruta som von Schmalensée och Kjellberg.

I en av statens kriminaltekniska anstalt upprättad promemoria rörande
vilka åtgärder som enligt anstaltens åsikt borde vidtagas med skjutvapen
för att tillstånd till innehav av desamma icke skulle erfordras anfördes i
huvudsak följande:

»I det förslag till vapenkungörelse, som avgivits av inom socialdepartementet
tillkallad utredningsman den 30 november 1945, har på anstaltens tillskyndan
sista stycket i första paragrafen erhållit följande formulering:

''Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej skjutvapen, som gjorts varaktigt
obrukbart, eller......’ vilket av utredningsmannen kommenterats på

följande sätt:

''Därjämte har från kungörelsen undantagits skjutvapen, som gjorts varaktigt
obrukbart, t. ex. genom igensvetsning av bakre delen av pipan å ett
handvapen. Sistnämnda undantag torde emellertid icke innebära någon nyhet,
enär redan enligt gällande definition å skjutvapen vapen, med vilket projektiler
ej kunna utskjutas, ej är hänförligt till skjutvapen.’

Avsikten med vapenkungörelsens bestämmelser har givetvis varit att hindra
enskild person eller sammanslutning att anskaffa vapen för illegalt ändamål.
Å andra sidan finnas fall, då en person önskar besitta ett eller flera
vapen, vilka ur konstruktions- eller samlarsynpunkt kunna vara av intresse
och vilka, utan att deras konstruktion eller utseende tager nämnvärd skada,
kunna så behandlas, att de icke kunna användas till skottlossning. Samma
är förhållandet, då vapnen äga affektionsvärde som arvegods eller minne.
Det synes anstalten rimligt att dessa synpunkter vinna beaktande och att sådana
vapen, vilka icke eller endast med största svårighet och med anlitande
av vapentekniker och specialverktyg kunna sättas i stånd, undantagas från
vapenkungörelsens bestämmelser.

De åtgärder, vilka i ett sådant fall böra vidtagas, kunna bliva föremål för
diskussion. Enligt anstaltens åsikt skola förändringarna förhindra icke blott
alt projektilen lämnar vapnet utan även vådaskott i form av patronlägesoch
pipsprängningar. Vissa myndigheter kräva endast, att pipans mynning
igensvetsas, varvid dock tillstånd till innehav synes fordras. Ett på detta
sä It demolerat vapen kan dock förorsaka olyckor: om en person ulan att
veta om svetsningen inför eu patron i patronläget och avfyrar skottet med
sprängning av vapnet som följd. Dessutom kan eu sådan åtgärd icke anses

128

göra vapnet varaktigt obrukbart, enär en avsågning av pipan några centimeter
torde vara tillräcklig att göra vapnet ånyo brukbart.

Den viktigaste fordran man bör ställa på ett demolerat vapen är enligt
anstaltens åsikt, att ett skott över huvud taget icke kan avfyras. Det enda
sätt som synes erbjuda tillräcklig garanti härför är att vapnets patronläge
igensvetsas så att en patron icke kan införas. Det är under sådana omständigheter
likgiltigt om slagstiftet avlägsnas eller avkortas eller om vapnets
mynning igensvetsas. På sådana vapen, vilka sakna särskilt patronläge i
ordets vanliga betydelse eller där patronerna ligga i ett från pipan skilt
patronläge, vilket är fallet vid revolvrar, bör pipans bakre del svetsas och
åtgärder vidtagas för att förhindra patronlägessprängning, exempelvis genom
att hanens slagstift avlägsnas och/eller slagstiftshålet igensvetsas.

Frågan, huruvida svetsning eller hårdlödning av bakre delen eller patronläget
på ett skjutvapen kan anses tillräckligt för att göra pipan varaktigt
obrukbar, har diskuterats med en rustmästare vid Stockholms tygstation,
vilken genom sitt dagliga arbete med renovering av vapen torde kunna anses
som speciellt sakkunnig. Denne förklarade som sin åsikt, att ett vapen,
på vilket pipans bakre de! eller patronläget omsorgsfullt hopsvetsats eller
hårdlödits, endast med största svårighet och med anlitande av fackkunnigt
folk under gynnsamma omständigheter kunde göras åter brukbart.

Nar det gäller att göra ett skjutvapen obrukbart är det, som förut framhållits,
enligt anstaltens åsikt absolut nödvändigt, att pipans bakre del eller
patronläget ordentligt hopsvetsas eller hårdlödes. Skulle denna åtgärd
icke vara tillräcklig för att effektivt förhindra vådaskott, exempelvis vid
revolver, böra åtgärder häremot vidtagas. Den svåraste delen av ett skjutvapen
att tillverka är utan tvivel pipan med tillhörande patronläge. Det
torde vara synnerligen svårt, för att icke säga omöjligt, att utan tillgång
till härför avsedda maskiner tillverka en refflad pipa. De i ett ''slutstycke’ ingående
delarna kunna däremot utan större svårighet tillverkas på vilken
mekanisk verkstad som helst. Att genom avfilning eller avlägsnande av slagstiftet
sätta ''slutstycket’ ur funktion är meningslöst, då en sådan del lätt
kan ersättas. Enligt anstaltens åsikt torde det vara fullt tillräckligt att på
ovan angivet sätt fördärva vapnets pipa. Det till vapnet hörande ''slutstycket''
av vilket slag det än må vara bör enligt anstaltens åsikt räknas som en i
vapnet ingående beståndsdel. Om vapnet genom pipans igensvetsande gjorts
obrukbart bör det således med tillhörande ''slutstycke'' vara undantaget från
fordran på tillstånd till innehav.»

De tilltalade bestredo vid målets handläggning inför rådhusrätten åklagarens
yrkanden om ansvar för olaga vapeninnehav och olaga vapenöverlåtelse
ävensom om förverkande av de beslagtagna kulsprutorna under åberopande
av att kulsprutorna försalts av militära myndigheter såsom obrukbara
och att skyldighet att innehava tillstånd för innehav av desamma förty
icke kunde anses föreligga.

I utslag den 17 och den 30 december 1947 ogillade rådhusrätten åklagarens
talan såvitt angick de tre kulsprutor, vilka icke sedermera iståndsatts,
under motivering att, enär annat icke visats än att kulsprutorna då de tilltalade
förvärvat desamma varit gjorda obrukbara genom åtgärder av militär
myndighet företagna i och för försäljning, skyldighet icke förelegat
för de tilltalade att innehava tillstånd för innehav av kulsprutorna i fråga.

129

Beträffande den iståndsatta kulsprutan förklarade rådhusrätten att skyldighet
att innehava tillstånd för innehav av densamma uppkommit i och
med att den gjorts brukbar för skjutning samt biföll åtalet i denna del.
Beslaget å förstnämnda tre kulsprutor hävdes, varemot sistnämnda kulspruta
förklarades förverkad till kronan.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till marinförvaltningen den 16 mars 1948 om marinförvaltningens
yttrande huruvida den försålda materielen genom de av vederbörande
militära myndighet vidtagna åtgärderna kunde anses ha blivit på
tillfredsställande sätt demolerad samt därest så ej varit fallet vilka åtgärder
som i dylikt hänseende bort ha vidtagits. Tillika hemställdes om yttrande
huruvida föreskrifter funnes eller eventuellt avsåges komma att utfärdas
rörande demolering av för försäljning avsedd kasserad vapenmateriel.

I skrivelse av den 10 april 1948 anförde marinförvaltningen: Väsentligt
vore att vid demolering av vapen såväl pipor som slutstycken gjordes obrukbara
enär enligt vapenkungörelsen även enskilda dylika vapendetaljer fölle
under kungörelsens bestämmelser. Med anledning härav ansåge ämbetsverket
att det sätt på vilket ifrågavarande vapen blivit demolerade ej varit
till fyllest. Enligt ämbetsverkets åsikt borde demoleringen ha utförts så att
de i vapnen befintliga piporna igensvetsats baktill på sådant sätt att någon
patron ej kunnat införas i patronläget. Emot sättet för vapnens ■— inklusive
de i dessa befintliga slutstyckenas — förstörande i övrigt syntes intet vara
att erinra. De separata piporna och slutstyckena borde ha förstörts genom
sönderskärning eller eventuellt genom deformering genom skrotkross. Några
föreskrifter för liur demolering av vapen skulle utföras funnes för närvarande
icke utfärdade. I legel hade ämbetsverket vid order om försäljning
av kasserade handvapen avsedda för prydnadsändamål likväl anbefallt att
vapnen skulle göras obrukbara för skjutändamål genom hopsvetsning av
pipan. I den skrivelse av den 3 november 1944 vilken marinförvaltningen i
samband med försäljningen av ifrågavarande materiel avlåtit till chefen för
Stockholms kustartilleriförsvar lämnades icke några direktiv rörande de
åtgärder som före försäljningen borde vidtagas för demolering av vapnen.
Med anledning av det inträffade avsåge ämbetsverket att i samråd med
armé- och flygförvaltningarna undersöka huruvida generella demoleringsbestämmelser
gällande alla slags vapen kunde uppgöras. I avvaktan härpå
komme vid varje försäljning erforderliga direktiv för liuru demolering
skulle utföras att meddelas av ämbetsverket.

I skrivelse den 2 juni 1948 till chefen för marinen anhöll militieombudsmannen
om upplysning, huruvida av chefen för marinen eller underordnad
myndighet vidtagits någon åtgärd i anledning av den utredning som chefen
för Stockholms kustartilleriförsvar verkställt och för orientering tillställt
chefen för marinen. I skrivelse den 11 juni 1948 anförde chefen för marinen:
Utredningen hade överlämnats till marinförvaltningen för yttrande,
huruvida bestämmelser funnes rörande demolering av för försäljning av 9—488380.

Militieombudsmanncns umbetsberällelsc.

130

sedda vapen eller, om så icke vore förhållandet, huruvida sådana bestämmelser
avsåges att utarbetas genom ämbetsverkets försorg. Marinförvaltningen
hade i yttrande den 23 januari 1948 anfört, att några dylika bestämmelser
icke utfärdats av ämbetsverket. Såsom anledning härtill uppgåves

i. yttrandet att olika föreskrifter i så fall måst utarbetas för praktiskt taget
varje vapen eller grupp av vapen på grund av dessas olika konstruktion
och att det med hänsyn härtill ansetts lämpligast att lokalförvaltningarna
för varje särskilt fall angåve, liur demoleringen lämpligast borde utföras.
Vid beordrandet av försäljning av vapen hade endast angivits, att vapnen
skulle göras obrukbara. Enligt vad marinförvaltningen uppgav hade arméförvaltningen
haft samma uppfattning i denna fråga. Marinförvaltningen
hade tillika meddelat att ämbetsverket med anledning av vad som framkommit
rörande ifrågavarande vapenförsäljning avsåge att i samråd med arméförvaltningen
upptaga frågan, huruvida särskilda bestämmelser borde utfärdas.
Den i yttrandet nämnda utredningen vore ännu icke slutförd men marinförvaltningen
hade meddelat att erforderliga direktiv för hur demoleringen
skulle verkställas komme att utfärdas vid varje försäljning i avvaktan
på att generella bestämmelser utarbetats. Ytterligare åtgärder hade icke
vidtagits av chefen för marinen eller underordnade marina myndigheter.

Sedan Lindström beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, inkom han den 7
juli 1948 med en skrivelse vari anfördes i huvudsak följande: I sak hade
Lindström intet att tillägga utan hänvisade till ovannämnda promemoria.
Det kunde givetvis diskuteras, vilka åtgärder som vore lämpliga och erforderliga
för vapens försättande till varaktig obrukbarhet. Lindström ansåge
att den av kriminaltekniska anstalten med flera föreslagna åtgärden att igensvetsa
och hårdlöda vapnets patronläge icke vore fullt tillräcklig. En skicklig
vapenmekaniker borde nämligen vid tillgång till lämpliga verktyg kunna
utföra den för vapnets provisoriska iståndsättande erforderliga uppborrningen.
Den radikalaste åtgärden vore — förutom patronlägets hopsvetsning
och hårdlödning — pipans sönderskärning i flera stycken. Detaljerade föreskrifter
för tillvägagångssättet vid olika vapens försättande till varaktig
obrukbarhet vore erforderliga. Om sådana föreskrifter förefunnes, bleve det
ansvar, som vederbörande chef hade att åtaga sig vid ärenden av denna art,
mindre. Huru detaljerade föreskrifterna än vore, torde de dock icke för samtliga
fall kunna vara fullt täckande, utan måste det tillkomma vederbörande
chef att låta vidtaga de ytterligare åtgärder, som han ansåge för varje aktuell
vapentyp erforderliga. Alt en till det yttersta skärpt kritisk inställning
i detta hänseende vore erforderlig, hade ärendet ådagalagt för Lindström.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombndsmannen
i skrivelse den 7 oktober 1948 till chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
följande.

Jämlikt 4 § vapenkungörelsen må skjutvapen icke överlåtas till annan än
den som erhållit tillstånd att innehava vapnet. Lika med skjutvapen anses
enligt 1 § nämnda kungörelse lösa pipor och slutstycken till sådana vapen.

131

Ehuru kungörelsens bestämmelser jämlikt 27 § samma kungörelse icke äga
tillämpning på kronan, måste det uppenbarligen anses åligga den som å
kronans vägnar överlåter eller upplåter vapen att därvid beakta de grundsatser
som kommit till uttryck i sagda bestämmelser så att kungörelsens
syftemål — att möjliggöra kontroll av vapeninnehavet i riket — icke kommer
att motverkas. I vissa fall har även i författningar på detta område eller
förarbeten därtill uttryckligen utsagts att dylik skyldighet åvilar den myndighet
som upplåter, utlånar eller försäljer kronans vapen. I proposition nr 181
till 1934 års riksdag med förslag till vapenkungörelse anföres sålunda (s. 31)
beträffande överlåtelse av vapen från kronan till statlig befattningshavare
och person tillhörande försvars- eller polisväsendet, att den myndighet från
vilken överlåtelse eller upplåtelse sker får tillse att tillstånd förefinnes då
fråga ej är om tjänstevapen. 1 kungl. brev den 14 juni 1940 (TS A I nr 22/40)
angående utlåning och försäljning till vissa sammanslutningar och myndigheter
av skjutvapen in. m. från kronans förråd föreskrives vidare, att skjutvapen
må utlämnas eller försäljas endast där låntagaren respektive köparen
i den ordning som föreskrives i vapenkungörelsen erhållit tillstånd att innehava
vapen varom är fråga.

Av utredningen framgår att de åtgärder, som vidtagits för att före utlämnandet
till köparen försätta ifrågavarande 26 kulsprutor ur brukbart skick,
bestått i att kulsprutornas låda med inneliggande slutstycke sönderskurits
medelst svetslåga. Någon demolering av kulsprutornas pipor har däremot
icke skett. Vid sådant förhållande och då, såsom förut framhållits, pipor till
skjutvapen äro likställda med sådana vapen kan — oavsett huruvida kulsprutorna
såsom sådana efter nyssnämnda sönderskärning varit att anse såsom
skjutvapen jämlikt vapenkungörelsens bestämmelser — kulsprutorna
icke anses ha blivit demolerade i tillfredsställande omfattning. Utredningen
giver vidare vid handen att de lösa pipor och slutstycken, som jämte vissa
andra reservdelar och tillbehör försålts samtidigt med kulsprutorna, icke
blivit föremål för åtgärder i demolerande syfte. Genom att det varit möjligt
att förvärva oskadade pipor och slutstycken ävensom andra reservdelar för
utbyte av de delar som vid kulsprutornas demolering skadats har ett iståndsättande
av vapnen i icke oväsentlig grad underlättats. En av de försålda
kulsprutorna har även sedermera genom utbyte av vissa delar försatts i sådant
skick att enkelskott kunnat avlossas med densamma.

Ansvaret för det fel som sålunda blivit begånget får — såsom Lindström
jämväl själv medgivit — anses åvila denne. Med hänsyn till de följder som
dylik försummelse kan få finner jag det tjänstefel som Lindström låtit komma
sig till last vara av så allvarlig natur att det icke kan lämnas utan beivran.
Å andra sidan synes det icke erforderligt att bringa frågan under krigsrätts
prövning. Jag inskränker mig därför att för Eder, som torde äga den
disciplinära bestraffningsrätten över Lindström, anmäla denne för erhållande
av disciplinär bestraffning.

132

Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar anmälde att han den 3 november
1948 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Lindström att för
oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

133

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga om lydnadspliktens omfattning i vissa fall.

I en till militieombudsmannen den 5 mars 1948 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 2141-17-42 Henry Fhager jämte 30 andra värnpliktiga vid
Älvsborgs kustartilleriregementes trettonde kompani följande: Vid kompaniets
uppställning för avmarsch till bad den 24 februari 1948 hade två värnpliktiga
erhållit tillåtelse att »falla ifrån» för enskild färd. Härvid avlägsnade
sig även värnpliktige nr 83-15-46 Karl Östen Pettersson men hejdades av
lcompanidagunderofficeren sergeanten Ivan Grund, som tillfrågade Pettersson
om anledningen till dennes handlingssätt. Pettersson hade svarat att han
erhållit regementsläkarens medgivande att cykla till badet. Grund förklarade
emellertid att Pettersson skulle gå till badet samt tillsade honom att ställa
in sig i ledet. Enär Pettersson ej åtlytt denna order utan gått in på kompaniexpeditionen
för att studera sitt sjukkort, hade han av Grund rapporterats
härför. Det vore av stor principiell betydelse att erhålla klarhet i frågan
huruvida ett befäl ägde rätt att, utan att ha tagit del av vad regementsläkaren
föreskrivit, giva order som innebure åsidosättande härav. På grund härav
hemställdes om militieombudsmannens uttalande angående huru en värnpliktig
i liknande situationer borde förfara: vägra att lyda order och riskera
att bliva bestraffad eller lyda order och därvid eventuellt äventyra sin hälsa,
vilket i sin tur kunde nedsätta hans militära duglighet. Upplysning önskades
även angående frågan huruvida Grund i förevarande fall kunde anses
ha handlat riktigt.

Sedan militieombudsmannen från chefen för Älvsborgs kustartilleriregemente
infordrat närmare upplysningar i ärendet, inkom denne med protokoll
över förhör, som med anledning av Grunds rapport den 26 februari 1948
hållits med Pettersson, ävensom med viss annan utredning. Härav framgick
följande.

Enligt Grunds rapport hade Pettersson vid ifrågavarande tillfälle vid uppställning
för avmarsch till bad kommit fram till Grund och meddelat, alt
han skulle åka cykel till badet. Sedan Grund på badlistan kontrollerat, att
Pettersson varit upptagen bland dem som skulle marschera och icke bland
dem som voro befriade från marsch, hade Grund beordrat Pettersson att
ställa in sig i truppen. Pettersson hade härvid svarat »Nä, då ska jag se
sjukkortet» samt vänt Grund ryggen för att avlägsna sig. Grund hade då

134

beordrat Pettersson att komma tillbaka, varvid denne endast svarat »Äh»
samt fortsatt mot ingången till kasernen. Trots att ordern att komma tillbaka
upprepats hade Pettersson gått in i kasernen. Någon minut senare hade
Pettersson kommit ut och meddelat Grund att han erhållit tillstånd av adjutanten
att cykla till badet, vilken uppgift vid kontroll befanns vara riktig.

Vid militärt förhör med Pettersson erkände denne i huvudsak riktigheten
av uppgifterna i rapporten. Pettersson anförde bland annat: Då Pettersson
gått fram till Grund och sagt »Jag får också cykla», hade Grund svarat »Ni
står inte upptagen på listan över dem som får cykla». Pettersson hade härvid
förklarat att han »sjukmönstrat för det och fått tillstånd av doktorn att
cykla». Grund hade genmält att Pettersson icke var upptagen på listan över
dem som finge cykla och därför skulle ställa in sig i ledet. Pettersson hade
svarat »Jag vill se på sjukkortet» samt lämnat avdelningen och gått in i
kasernen för att tala med adjutanten. Då Grund med tämligen hög röst
sagt »Kom tillbaka hit», hade Pettersson ej åtlytt tillsägelsen utan svarat
»Näh». Pettersson hade ej heller efterkommit upprepad tillsägelse av Grund
att komma tillbaka. Kompaniadjutanten, flaggjunkaren Arvid Karlsson, hade
på Petterssons begäran sett på Petterssons sjukkort samt därefter sagt till
Pettersson: »Det står att Ni bör cykla men inte att Ni skall men det får gå
för denna gången.» Grund, som sedan Pettersson kommit ut från kompaniexpeditionen
besökt denna, hade därefter meddelat Pettersson att denne av
adjutanten erhållit tillstånd att cykla, men att Pettersson i alla fall icke
komme ifrån rapport, enär han icke på tillsägelse av Grund ställt in sig i
ledet. — Pettersson förstode att han med sitt handlingssätt gjort sig skyldig
till underlåtenhet att fullgöra förmans order och därigenom brutit mot
krigslagarna. Anledningen härtill vore att han blivit synnerligen upprörd
över att Grund icke velat taga hänsyn till att Pettersson av läkaren erhållit
tillstånd att cykla. Sådant tillstånd hade Pettersson fått vid sjukmönstring
den 27 januari och anteckning härom hade gjorts på sjukkortet.

En överfurir och en värnpliktig, vilka åhört samtalet mellan Grund och
Pettersson, förklarade att de icke hört att Pettersson yttrat att han »sjukmönstrat
för det och fått tillstånd av doktorn att cykla». Den värnpliktige
trodde sig dock ha hört att Pettersson när han gick in i kasernen yttrat något
om doktorn. En annan värnpliktig uppgav att han vid tillfället hört Pettersson
säga något om doktorn eller sjukkortet samt att han haft tillstånd
att cykla, varvid Grund svarat »Ni skall gå, ställ in Er» eller något liknande.

På grund av vad sålunda förekommit ålades Pettersson den 2 mars 1948 av
regementschefen jämlikt 77 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet
att åtlyda förmans befallning i tjänsten disciplinstraff av vaktarrest tio dagar,
vilken bestraffning verkställts under tiden den 2—den 12 mars 1948.
Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

Av Petterssons sjukkort inhämtades att därå den 27 januari 1948 antecknats
»Bör få cykla till badet». Vederbörande regementsläkare upplyste att
Pettersson, som på grund av svaghet i ett ben tilldelats grupp 4, vid sjukmönstring
nämnda dag på begäran befriats från marsch till badet samt att

135

tillåtelsen att få cykla varit avsedd att gälla för Petterssons återstående
tjänstgöringstid.

Karlsson anförde i avgivet yttrande: Innan avmarsch till bad äger rum
brukade kompanifuriren göra upp en förteckning över de värnpliktiga, som
enligt å sjukkorten gjorda anteckningar befriats från bad eller för vilka
särskilt färdsätt till badet angivits, samt över dem som av kompanichefen erhållit
motsvarande medgivande. Denna förteckning överlämnades sedan till
ordningsbefälet före uppställningen. På den till Grund överlämnade förteckningen
hade ej för Pettersson angivits något slag av befrielse, enär anteckningen
å Petterssons sjukkort uppfattats avse endast färd till badet den 27
januari. När Pettersson efter det han den 24 februari avlägsnat sig från baduppställningen
kommit in till Karlsson och som sin åsikt framfört att anteckningen
på sjukkortet vore avsedd att gälla tills vidare, hade Karlsson
tillfrågat Petterson om anledningen till att han ville ha befrielse från att gå
till badet. Pettersson uppgav då att detta berodde på att han var halt och
därför hade svårt att gå. Karlsson tillsade då Pettersson att påföljande dag
inställa sig vid sjukmönstringen och hos läkaren anhålla att å sjukkortet
måtte göras anteckning om befrielse för Pettersson att tills vidare deltaga
i marscher. Samtidigt meddelades Pettersson av Karlsson tillstånd att för
dagen få cykla till badet. Pettersson hade icke vid något tidigare tillfälle
för Karlsson klagat över att han haft svårt för att gå. Han hade sedan den
6 maj 1947 tjänstgjort såsom handräckningsmanskap på kompaniförrådet
vid femte kompaniet. Denna tjänstgöring hade Pettersson skött utan att
framföra någon klagan över att den var för ansträngande för benen, ehuru
tjänstgöringen kunde vara nog så ansträngande i nämnda avseende. Karlsson
hade därför ej haft någon anledning att förmoda att anteckningen på
sjukkortet den 27 januari varit avsedd att gälla tills vidare.

Med anledning av den framställda förfrågningen anförde tjänstförrättande
militieombudsmanncn Wilhelmsson i skrivelse den 30 april 1948 till Fhager
följande.

Av förarbetena till strafflagen för krigsmakten torde framgå att den militära
lydnadsplikten enligt gällande rätt är ovillkorlig (se den 16 november
1946 avgivet betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten,
statens offentliga utredningar 1946 nr 83 s. 71). Att lydnadsplikten är ovillkorlig
lärer i första band betyda att lydnadsplikten icke påverkas av att den
befallande handlar mot några honom meddelade särskilda instruktioner eller
annorledes går utöver sin i särskilt fall bestämda befogenhet. Dessutom
måste emellertid den ovillkorliga lydnadsplikten innebära, att eu underlydande
icke äger vägra fullgöra en befallning därför att det kan anses tveksamt
om befallningen angår tjänsten. Skulle det emellertid visa sig att förmannen
verkligen meddelat befallning som icke rörde tjänsten, är han nalurligen,
liksom om han överskridit särskilda inskränkningar i sin befogenhet,
förfallen till ansvar härför. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebär
dock icke s. k. blind lydnad. Om en förman uppenbart går utom sina befäls -

136

befogenheter, t. ex. genom att giva befallning, som alldeles påtagligt rör förhållanden
utom tjänsten, medför lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott.
Av allmänna rättsgrundsatser följer därjämte att lydnadsplikten icke
är obetingad, ifall den anbefallda handlingen är brottslig eller eljest lagstridig.
I sådana fall får bedömandet grundas på en avvägning mellan det genom
lagregler skyddade intresset å ena sidan och intresset att upprätthålla
disciplinen å den andra. Sistnämnda intresse kan väl rättfärdiga ett mindre
lagbrott, t. ex. att beträda en åker, under det att svårare lagbrott icke omfattas
av lydnadsplikten utan medför ansvar även för den underlydande som
handlat på förmans befallning.

Vad beträffar den av Eder åsyftade situationen då av militär befälhavare
till underordnad given order icke låter sig förena med vederbörande förbandsläkares
ordination lämnar förarbetena till lagen ej någon närmare ledning.
Jag vill emellertid ifrågasätta om ej de grundsatser som kommit till uttryck
i mom. 8 i tjänstereglementet för krigsmakten böra i viss utsträckning
lagas till ledning för lösande av en dylik konflikt. Där stadgas, att krigsman,
därest han erhåller befallning, som kan hindra eller fördröja utförandet av
tidigare erhållen sadan, skall inhämta föreskrift om ordningen och sättet
för de olika befallningarnas utförande av den, som givit den sista befallningen,
samt att denne vid behov skall underrätta den, som givit den tidigare befallningen.
Det skulle sålunda åligga den underlydande att omedelbart upplysa
den förman som givit ordern om vad läkaren ordinerat. Därest förmannen
med rätta eller ej — anser detta ej böra föranleda någon ändring
av den givna ordern, torde det ofta ej återstå annat för den underlydande
än att ställa sig ordern till efterrättelse samt därefter om han anser sig
därtill ha fog i föreskriven ordning anföra klagomål. Saken kan dock ställa
sig annorlunda. Så torde vara förhållandet om den underlydande lider av
svårare sjukdom eller om han eljest genom att — med åsidosättande av läkarens
ordination — ställa sig ordern till efterrättelse skulle utsättas för påtaglig
risk för försämring av sitt tillstånd. Åtminstone under vanliga, fredsmässiga
förhållanden torde det vid en dylik intressekollision på grund av
allmänna rättsgrundsatser under vissa omständigheter gälla att straff för
lydnadsbrott ej inträder. Några fasta regler härom finnas emellertid ej; frågan
om bestraffning för lydnadsvägran i dylika situationer får prövas från
fall till fall.

Vad beträffar omständigheterna i målet mot Pettersson synas mig, såvitt
av handlingarna framgår, dessa ha varit sådana att, med tillämpning av de
synpunkter som ovan angivits, Pettersson icke haft fog för sin vägran att
åtlyda den honom givna ordern att ställa in sig i ledet.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

137

2. Förutsättningar för tillsägande av förvarsarrest.

I en den 24 mars 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 4046-17-45 Elof Börjesson, tjänstgörande vid stabskompaniet
vid Stockholms luftvärnsregemente, bland annat följande: På morgonen
torsdagen den 6 februari 1947 hade Börjesson beordrats att köra en
arméstaben tillhörig personbil till verkstad för översyn före klockan 0800
och hade därför haft mycket ont om tid då han skulle intaga frukost i regementets
matsal. För att slippa att efter frukosten gå tillbaka till kasernen
för att hämta sin utrustning hade han begivit sig till matsalen iklädd
skinnrock med pälskrage, och för att vinna ytterligare tid hade han beslutat
sig för att intaga måltiden utan att taga av skinnrocken. Sedan han
hämtat sin matportion vid serveringsdisken, hade han blivit tillfrågad av
dagofficeren, numera kaptenen Åke Anders Hjalmar Hammarberg, varför
han komme med full utrustning till matsalen och om han icke kände till
att det funnes upphängningsanordningar för ytterkläder. Börjesson hade
svarat att han hade mycket bråttom men att han, om Hammarberg så ville,
kunde taga av skinnrocken. Härtill hade Hammarberg endast svarat: »Det
hör inte hit.» Sedan Börjesson vidare anmält att han omedelbart skulle
köra till verkstaden med en bil, hade Börjesson gått och satt sig vid bordet
i den tron att Hammarbergs tillsägelse blott varit att uppfatta som en erinran
för framtiden, något som legat desto närmare till hands som Börjesson
vid ett flertal tillfällen sett andra värnpliktiga intaga sin måltid iförda
skinnrock. Efter en kort stund hade emellertid Hammarberg kommit fram
till Börjesson och givit denne order att följa honom, varefter Börjesson
förts till arrestlokalen, där Hammarberg givit dagunderofficeren, en överfurir,
order att arrestera Börjesson. I förvarsarrest hade Börjesson fått
sitta till klockan 1130, d. v. s. cirka fyra timmar, då han förts till förhör
inför dagmajoren. Efter förhöret hade Börjesson fått underteckna ett koncept
till förhörsprotokoll, varefter han enligt beslut av regementschefen återfått
friheten. Enligt regementskrigsrättens vid regementet utslag den 28
februari 1947 hade Börjesson dömts jämlikt 77 och 130 §§ strafflagen för
krigsmakten till fem dagars vaktarrest för underlåtenhet att åtlyda förmans
i tjänsten givna befallning. I besvär hos krigshovrätten hade Börjesson
yrkat undanröjande av denna bestraffning. Börjesson ville starkt ifrågasätta,
om Hammarberg haft lagliga grunder att tillsäga honom förvarsarrest.
I militieombudsmannens ämbetsberättelse år 1941, s. 35 f„ hade refererats
vissa uttalanden av 1901 års krigslagstiftningssakkunniga rörande tillsägandet
av förvarsarrest samt i anslutning härtill uttalanden av justitierådet
Svedelius och hovrättsrådet af Geijerstam i deras kommentar till strafflagen
för krigsmakten och militära rättegångslagen. Av dessa uttalanden
syntes framgå att förvarsarrest enligt 96 § rättegångslagen borde tillsägas
för att förekomma vissa ur disciplinär synpunkt menliga påföljder, vilka
kunde befaras uppstå om den felande lämnades på fri fot under tiden mel -

138

lan förseelsens begående och straffets åläggande. En sådan situation kunde
ingalunda anses ha förelegat i detta fall. Det förefölle som om även Hammarberg
senare insett att han gjort sig skyldig till ett något överdrivet
tjänstenit. Som motivering till sin åtgärd att tillsäga Börjesson förvarsarrest
hade han nämligen i sin rapport till regementschefen anfört följande: »Då
största delen av i matsalen befintligt manskap åsåg när Börjesson erhöll
tillsägelsen samt måste ha förstått vad den inneburit samt även såg att
Börjesson ej verkställde i tjänsten av mig given befallning bedömde jag
sådan situation uppstått varom förmäles i 96 § rättegångslagen varför jag
tog Börjesson i förvarsarrest.» Ingen av de i matsalen närvarande hade
emellertid kunnat höra vad som förevarit mellan Börjesson och Hammarberg
på grund av det starka bullret från diskmaskinen. Såsom Börjesson
hävdat i besvären till krigshovrätten ansåge han sig icke ha erhållit någon
order att avtaga ytterkläderna, varför han icke kunnat göra sig skyldig till
underlåtenhet att fullgöra förmans i tjänsten givna befallning. Även om
man, i likhet med regementskrigsrätten, funne det utrett att Börjesson erhållit
en sådan order och underlåtit att åtlyda densamma, torde det emellertid
vara uppenbart att tillsägande av förvarsarrest icke varit erforderligt
vare sig för beivrande av brottet eller för att upprätthålla den allmänna
disciplinen.

Vid målets handläggning inför regementskrigsrätten uppgav Börjesson:
Han hade den 6 februari 1947 omkring klockan 0705 inkommit i den till
regementet hörande matsalen för att därstädes intaga första frukost. Vid
tillfället hade han varit iklädd skinnrock med pälskrage. Han hade nämligen
icke känt till att det varit förbjudet att intaga måltid i matsalen iklädd
ytterkläder. Sålunda hade han vid tidigare tillfällen sett andra värnpliktiga
iklädda ytterkläder i matsalen intaga måltid, utan att vederbörande befäl
ingripit och anmärkt på deras klädsel. Sedan han fått sin matportion, hade
han varit på väg att sätta sig vid ett i matsalen befintligt matbord. Hammarberg,
vilken tjänstgjort såsom dagofficer och vid tillfället uppehållit sig i
matsalen, hade därvid tillfrågat Börjesson, varför denne var iklädd full
utrustning i matsalen. Härtill hade Börjesson svarat, att han hade bråttom,
enär han skulle föra en bil till regementets verkstad. Det hade nämligen förhållit
sig så, att Börjesson varit beordrad att klockan 0800 samma dag inställa
sig vid verkstaden med en automobil, som skulle underkastas reparation,
och Börjesson hade vid tillfället burit på sig vederbörlig körorder härutinnan.
I samband med att Börjesson till Hammarberg avgivit ovan omförmälda
svar, hade han för denne uppvisat körordern. Hammarberg hade
då frågat honom, huruvida han ej kände till att det funnes upphängningsanordningar
för kläder i matsalen. Under det att Börjesson därefter bärande
sin matportion begivit sig i riktning mot ett bord i matsalen, hade han
till Hammarberg yttrat, att han kunde taga av sig ytterkläderna. Hammarberg
hade emellertid genmält: »Det hör inte hit.» Börjesson kunde icke
uppgiva, vad Hammarberg avsett med sistberörda yttrande. Därpå hade
Börjesson utan att avtaga ytterkläderna satt sig vid ett matbord i matsalen

139

och börjat intaga sin måltid. Det hade nämligen varit hans uppfattning,
att Hammarberg icke längre påfordrade, att Börjesson skulle avtaga ytterkläderna,
utan att hans sistberörda yttrande allenast innefattat en anmodan
till Börjesson att för framtiden iakttaga, att han icke komrne in i matsalen
iklädd ytterkläder. Strax efter det att Börjesson satt sig vid hordet och
börjat intaga sin måltid, hade Hammarberg kommit fram till Börjesson
och yttrat: »Soldat, stå upp och följ med mig!» Börjesson hade omedelbart
åtlytt ordern, varefter Hammarberg avfört honom till arrestlokalen och
tillsagt honom förvarsarrest.

Hammarberg förmälde vid regementskrigsrätten: Han hade den 6 februari
1947 tjänstgjort såsom dagofficer vid regementet och därvid bland annat
haft till åliggande att övervaka ordningen uti den till regementet hörande
matsalen. Under det att Hammarberg uppehållit sig därstädes, hade
Börjesson omkring klockan 0705 inkommit dit och därvid varit iklädd läderjacka
med skinnkrage. Sedan den Börjesson tillkommande matportionen
blivit till honom utlämnad, hade Hammarberg gått fram till Börjesson och
tillfrågat denne om anledningen till att han hade ytterkläderna på sig inne
i matsalen, i samband varmed Hammarberg erinrat Börjesson därom, att i
batteriinstruktionen funnes särskilt angivet, att värnpliktig icke finge behålla
ytterkläderna på, då han skulle intaga måltid i matsalen. I anledning
av vad Hammarberg sålunda yttrat, hade Börjesson avgivit ett svar av innebörd,
att han icke hade tid att avtaga ytterkläderna, på grund av att han
strax skulle utföra en viss körning. Huruvida Börjesson därvid uppgivit,
vid vilken tid körningen skulle utföras, kunde Hammarberg nu icke draga
sig till minnes. Däremot mindes Hammarberg bestämt, att Börjesson vid
tillfället icke för honom företett någon körorder. Härpå hade Hammarberg
till Börjesson fällt ett yttrande av innebörd, att det icke spelade någon roll,
om Börjesson vid tillfället hade bråttom, utan att det i allt fall ålåge honom
att avtaga pälsen. Under det att Börjesson begivit sig i riktning mot ett
av de i matsalen stående borden, hade han till Hammarberg yttrat: »Jag
kan ta av mig pälsen.» Hammarberg ansåge det uteslutet, att Börjesson vid
tillfället kunnat missförstå Hammarberg och erhållit den uppfattningen, att
Hammarberg medgivit Börjesson att intaga måltid i matsalen, oaktat han
varit iklädd päls, samt att det allenast varit Hammarbergs avsikt att anmoda
Börjesson att framdeles avtaga ytterkläderna, innan han i matsalen
började intaga måltid. Även om Börjesson icke känt till ovan angivna bestämmelse
i batteriinstruktionen, hade det i allt fall enligt Hammarbergs
förmenande varit en meningslös åtgärd från dennes sida att först ingripa
och tillhålla Börjesson det felaktiga i att vara iklädd ytterkläder inne i
matsalen samt därefter tillåta, att Börjesson finge intaga måltid iklädd ytterkläder
och låta det hela bero vid eu anmodan till Börjesson att framdeles
underlåta att i matsalen intaga måltider iklädd ytterkläder. Tvärtom
gjorde Hammarberg gällande, att Börjesson mycket väl förstått, alt Hammarberg
påfordrade omedelbar åtgärd och att det således ålegat Börjesson
att genast avtaga ytterkläderna och först därefter påbörja sin måltid. Del

140

oaktat hade Börjesson satt sig vid ett av borden i matsalen och börjat intaga
sin måltid utan att dessförinnan avtaga ytterkläderna. Såvitt Hammarberg
kände till, hade det icke tidigare förekommit, att någon värnpliktig
fått, under det han varit iklädd ytterkläder, intaga måltid i matsalen utan
att vederbörande dagbefäl ingripit och påkallat rättelse. Innan Hammarberg
vidtagit någon ytterligare åtgärd, hade han en kortare stund iakttagit
Börjesson och därvid lagt märke till att denne knäppt upp pälsen i halsen
och sedan börjat äta. Därvid hade Börjesson hela tiden haft uppmärksamheten
riktad åt det håll, varest Hammarberg varit stående. På grund därav
hade Hammarberg förstått, att Börjesson kände väl till att han vid tillfället
handlade oriktigt. Börjessons åtgärd att underlåta att efterkomma ifrågavarande
av Hammarberg i tjänsten givna befallning hade väckt allmän uppmärksamhet
i matsalen. Sålunda hade Hammarberg iakttagit, att de flesta
värnpliktiga, vilka uppehållit sig i matsalen, haft sin uppmärksamhet riktad
på Hammarberg och Börjesson, under det att de tydligen avvaktat, vad
som vidare skulle ske. Hammarberg hade ansett, att det vid nyss angivna
förhållande varit ur disciplinär synpunkt oundgängligen erforderligt, att
förvarsarrest tillsades Börjesson. Han hade därför genast gått fram till den
plats, varest Börjesson suttit, samt till denne fällt ett yttrande av innebörd,
att Börjesson skulle stiga upp och följa med. Hammarberg hade därefter
tillsagt Börjesson förvarsarrest och avfört honom till regementets
arrestlokal.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 4 november 1947 och yttrade
därvid: Enär det mot Börjessons nekande icke kunde anses i målet tillförlitligt
styrkt, att Börjesson vid ifrågavarande tillfälle av Hammarberg erhållit
uttrycklig order att avtaga ytterkläderna, samt Börjesson följaktligen
icke vore lagligen förvunnen att vid ifrågakomna tillfälle ha gjort sig skyldig
till lydnadsbrott, alltså och då vad i målet förekommit mot Börjesson
icke heller kunde anses innefatta förfarande av beskaffenhet att böra föranleda
bestraffning för tjänsteförsummelse, prövade krigshovrätten lagligt
att, med upphävande av krigsrättens utslag, förklara den mot Börjesson i
målet förda talan icke kunna bifallas.

Från detta utslag, som innefattade lagmannen Johanssons, hovrättsrådet
Hägglunds och t. f. krigshovrättsrådet Körlofs sammanstämmande mening,
var kommendören friherre Beck-Friis, med vilken översten Evers förenade
sig, skiljaktig och fann ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Sedan Börjesson av militieombudsmannen anmodats att inkomma med
uppgift å personer, vilka åsett den händelse som givit anledning till hans
arrestering, angav han såsom vittnen affärsbiträdet Evert Zedén i Göteborg,
kontoristen Sven Pihl i Vänersborg och jordbruksarbetaren Bele Magnusson
i Raknebo. Dessa hördes därefter vid polisförhör.

Zedén uppgav: Han hade inryckt till regementet för att fullgöra sin militära
rekrytutbildning i april 1946, och vid ifrågavarande tidpunkt hade han
i likhet med Börjesson varit förlagd å regementets stabskompani och haft
sin bostad i logementet nr 4. Något kamratskap utöver vad den militära

141

gemenskapen alstrade liade icke rått dem emellan. Ifrågavarande dag vid
frukostdags hade Zedén, sedan han hämtat sin matportion och satt sig vid
det hord i matsalen, som stått närmast utgången, och med ryggen vänd mot
denna, under måltiden observerat, att en vid bordets motsatta sida sittande
kamrats blickar riktats åt ett särskilt håll. Zedén hade då vridit sig om
till vänster och tittat bakåt, varvid han fått se regementsdagofficeren, dåvarande
löjtnanten Hammarberg, stå omedelbart intill Börjesson, som varit
iförd päls för motorförare. Huruvida Börjesson då hållit någon bricka
med matportion i händerna kunde Zedén icke erinra sig. Hammarberg hade
yttrat något till Börjesson, men på grund av slamret från diskmaskiner,
brickor och porslin hade det varit omöjligt att höra något av vad som sades
Hammarberg och Börjesson emellan. Avståndet från den plats där Zedén
suttit och till Börjesson ville Zedén uppskatta till omkring åtta meter. Oaktat
Zedén och den mitt emot honom sittande värnpliktige icke kunnat uppfatta
vad som yttrades, hade de dock ägnat Hammarberg och Börjesson sin
uppmärksamhet — så gjorde man alltid, då en kamrat »råkade i klistret».
Zedén hyste nämligen den uppfattningen, att om en dagofficer tilltalade
en värnpliktig i matsalen, så vore det nästan undantagslöst fråga om någon
anmärkning. Den tid Börjesson stått framför Hammarberg torde ha uppgått
till minst en minut. Därefter hade Börjesson kommit och satt sig vid det
bord där Zedén suttit och snett framför honom. Det vore sannolikt att Zedén
och andra värnpliktiga vid bordet frågat Börjesson, vad Hammarberg
sagt, och Börjesson hade då talat om att denne frågat honom, om han ej
kände till att det vore förbjudet att ha päls på sig i matsalen. Zedéns intryck
av vad Börjesson sagt vid matbordet vore, att Börjesson icke fattat
Hammarbergs tillsägelse som en order att omedelbart taga av pälsen utan
som ett påpekande att det icke vore tillåtet att ha päls på sig i matsalen
och alt Börjesson i fortsättningen skulle aktge härpå. Kort efter det att
Börjesson satt sig och börjat äta, hade Hammarberg, stående bakom Zedén,
beordrat Börjesson att resa sig upp och följa med. Börjesson hade omedelbart
rest sig från bordet och gått fram till Hammarberg, varefter båda lämnat
matsalen genom utgången. Zedén vore av den uppfattningen, att icke
någon utomstående vid tillfället kunnat uppfatta vad som yttrats mellan
Hammarberg och Börjesson samt att det huvudsakligen varit värnpliktiga,
tillhörande Börjessons närmaste bekantskapskrets, som ägnat det inträffade
någon uppmärksamhet, och att dessa i likhet med Zedén icke förstått vad
tillsägelsen inneburit. Hammarbergs vid regementskrigsrätten framställda
påstående om motsatsen, alltså att större delen av i matsalen befintligt manskap
skulle ha förstått vad tillsägelsen gällt samt att Börjesson icke åtlytt
en i tjänsten given befallning, ansåge Zedén vara överdrivet. En tillsägelse
som denna kunde avse en mängd andra saker, såsom dålig kamning, slarvigt
påsatt slips, oknäppt knapp eller någon annan hrist beträffande klädseln
eller den personliga hygienen eller i vederbörandes uppträdande. Alt
tillsägelsen gällt den omständigheten, att Börjesson haft pälsen på sig inne
i matsalen, hade varit så mycket svårare att inse som det enligt vad Zedén

142

själv iakttagit tidigare hänt, att någon värnpliktig intagit sin måltid därstädes
iförd motorpäls utan att detta ådragit vederbörande någon anmärkning
från då tjänstgörande annan dagofficer. Under den korta tid Börjesson
fått äta hade han även talat med kamraterna vid bordet och icke fortlöpande
ägnat Hammarberg sin uppmärksamhet. Vad denne vid regementskrigsrätten
påstått därom, att de flesta värnpliktiga i matsalen haft sin uppmärksamhet
riktad på honom och Börjesson samt avvaktat vad som skulle
komma att ske, vore enligt Zedéns förmenande betydligt överdrivet.

Pihl förmälde: Under tiden den 2 maj 1946—den 6 maj 1947 hade han
fullgjort sin värnpliktstjänstgöring vid stabskompaniet vid regementet. En
morgon i början av februari 1947 hade han tillsammans med Börjesson och
andra kamrater stått i ko inne i matsalen för att där intaga första frukost.
Börjesson hade stått något före Pihl i kön och emellan dem hade befunnit
sig sex eller sju man. Börjesson hade vid tillfället varit iklädd skinnpäls. Då
Börjesson avhämtat sin matportion och varit på väg till ett bord i matsalen
för att sätta sig hade dagofficeren, dåvarande löjtnanten Hammarberg, kommit
fram till honom och tilltalat honom. Vad Hammarberg sagt till Börjesson
hade Pihl icke uppfattat på grund av att diskmaskinerna i köket slamrat
så förfärligt. Sedan Hammarberg och Börjesson samtalat en stund hade
de skilts åt och Börjesson hade gått och satt sig vid ett bord och börjat äta.
Sedan Pihl fått sin matportion sig tilldelad hade han gått och satt sig vid
samma bord som Börjesson, där även en del andra värnpliktiga från samma
kompani suttit. Börjesson hade då omtalat, att Hammarberg frågat honom
om han icke visste att han icke finge äta med ytterkläderna på samt att
Börjesson därvid meddelat Hammarberg, att han omedelbart efter det han
intagit sin frukost skulle utföra en beordrad körning och hade mycket ont
om tid. Vad det var för körning han avsett hade Börjesson icke nämnt. Pihl
hade icke sett huruvida Börjesson för Hammarberg företett någon körorder,
men Pihl hade just då uppehållit sig vid utportioneringsdisken, så det kunde
tänkas att Börjesson gjort detta utan att Pihl observerat det. Pihl kunde
numera icke minnas, huruvida Börjesson vid bordet omtalat att han företett
en körorder för Hammarberg. Börjesson hade emellertid yttrat, att
han fått den uppfattningen att Hammarberg godtagit hans förklaring, och
hade uppenbarligen därför icke tagit av sig pälsen. Medan Börjesson intagit
sin frukost hade Hammarberg kommit fram till honom och sagt till honom
att han skulle stå upp och följa med. Hammarbergs uttryckssätt kunde
Pihl emellertid nu icke exakt minnas. Börjesson hade då avbrutit sin måltid
och följt Hammarberg, varefter de båda gått ut ur matsalen. Senare samma
dag hade Pihl fått veta, att Börjesson av Hammarberg avförts till regementets
arrestlokal. På grund av Börjessons egen relation av Hammarbergs första
tillsägelse hade såväl Pihl som dennes kamrater fått den uppfattningen,
att tillsägelsen icke varit att uppfatta såsom en order till Börjesson att omedelbart
taga av ytterkläderna. Pihl hade vid flera tillfällen vintertid sett, att
värnpliktiga i matsalen intagit sina måltider med ytterkläderna på och hade
icke tidigare hört att någon fått tillsägelse med anledning därav. Pihl an -

143

såge icke Börjessons förfarande såsom något anmärkningsvärt eller av beskaffenhet
att äventyra krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten.

Magnusson berättade: Han hade under tiden maj 1946—maj 1947 tillsammans
med Börjesson fullgjort värnpliktstjänstgöring vid stabskompaniet
vid regementet. Då Magnusson på morgonen den 6 februari 1947 kommit
in i regementets matsal, hade han icke genast lagt märke till Börjesson,
som han mycket väl kände. Sedan Magnusson erhållit sin mat och satt sig
vid ett av borden, hade han emellertid observerat denne, som suttit tre eller
fyra bord därifrån. Bredvid Börjesson, som fått sin mat och haft pälsen
på sig, hade dåvarande löjtnanten Hammarberg stått. Efter vad Magnusson
förstått hade Hammarberg sagt något till Börjesson, som genast rest sig
upp. Båda hade därefter lämnat matsalen. Senare hade Magnusson erfarit,
att Börjesson insatts i förvarsarrest. Magnusson hade icke hört något av
samtalet mellan Börjesson och Hammarberg och ej heller sett något av vad
som i övrigt förekommit mellan dem. Enligt Magnussons uppfattning hade
det inträffade icke väckt någon särskild uppmärksamhet. Bestämmelsen att
ytterkläder skulle avtagas under måltid hade Magnusson ej haft någon kännedom
om. Magnusson hade icke vid något tidigare tillfälle sett någon ''ärnpliktig
ha ytterkläderna på sig under intagandet av måltid i matsalen.

I ett den''3 februari 1948 dagtecknat yttrande anförde Hammarberg i huvudsak
följande: När Börjesson passerade Hammarberg i matsalen hade
Hammarberg i egenskap av dagofficer frågat Börjesson, varför han vore
iförd ytterkläder. Börjesson hade genmält att han skulle utföra en körning
med bil efter måltiden och att han därför hade ont om tid. Härpå hade Hammarberg
svarat: »Det hör inte hit.» Detta yttrande hade varit betingat av det
faktum att, ehuru utspisningen av frukostmålet pågått klockan 0630 0715,

Börjesson infunnit sig klockan 0705, således ur utspisningssynpunkt relativt
sent även om han icke haft brådskande sysselsättning eftei måltiden.
Därefter hade Hammarberg frågat Börjesson om han icke visste att det i
regementsinstruktionen vore förbjudet att utspisa med ytterkläderna på.
Börjesson hade fortfarande invänt nagot om tid och körning, vilket Hammarberg
ej exakt kunde erinra sig, och avslutat sitt yttrande med orden:
»Jag kan ta av mig pälsen.» Hammarberg hade därefter givit Börjesson en
klar och tydlig order av innehållet: »Tåg av Er pälsen.» Börjesson hade i
sin anmälan omplacerat frågor och svar i detta samtal så, att Hammarbeig
på Börjessons yttrande: »Jag kan ta av mig pälsen» skulle ha lämnat det
egendomliga svaret: »Det hör inte hit.» Mindre egendomlig funne Hammarberg
denna sammanställning när längre fram i anmälan gjordes gällande att
han gjort sig skyldig till överdrivet tjänstenit. Som bevis härför anfördes att
Hammarberg — sin tjänsteplikt likmätigt — avgivit fullständig rapport
över händelseförloppet vid Börjessons arrestering. Man vore här tydligen
på jakt efter en relativt svåruppspårad sak, nämligen motivet till Hammarbergs
handlande. Börjessons bristande kännedom om regementsinstruktionens
bestämmelser rörande ordning i matsalen vore ägnad att förvåna
emedan det ålåge batterichef alt vid inryckning genomgå dessa bestämmel -

144

ser med sin personal samt därutöver ha regementsinstruktionen tillgänglig
i batteriets lokaler. Som regel funnes ett exemplar i varje logement. Vad
beträffade Börjessons påstående att utspisning med påtagna ytterkläder förekommit
i matsalen hade något sådant med säkerhet icke förekommit under
Hammarbergs dagofficerstid. Ett av de av Börjesson åberopade vittnena hade
ej heller sett dylikt förekomma över huvud taget, varför man väl kunde antaga,
att om det förekommit frekvensen varit synnerligen låg och knappast
ägnad att inge Börjesson någon föreställning om det tillåtna i ifrågavarande
avseende. Börjesson hade bestritt att det inträffade väckt allmän uppmärksamhet.
Vissa vittnen hade uttalat sig därför. Så hade Zedén sagt, att han
själv följt händelsen, för »så gjorde man alltid» om det vore en kamrat
som samtalade med dagofficeren. Därjämte hade sagda vittnen påstått att
utanför kretsen av Börjessons kamrater just ingen fäst sig vid det inträffade.
Man kunde bara fråga sig hur Zedén varit i stånd att dels själv följa
ifrågavarande händelseförlopp och dels iakttaga om andra gjort det. Man
kunde också fråga hur Zedén lyckades sätta den allmänna psykologiska erfarenhetslagen
ur funktion som sade, att om ett visst antal människor i en
folksamling uppmärksammade en viss sak, så uppmärksammade snart huvuddelen
av folkmassan samma sak. Kunde Zedéns framställning på denna
punkt vara trolig? Emedan, som Hammarberg tidigare framhållit, det ålåge
batterichef att i samband med inryckning giva värnpliktig del av ordningsföreskrifter
i regementsinstruktionen, vari bärandet av päls i matsalen under
måltid förbjödes, syntes Hammarbergs påstående att huvuddelen av de närvarande
värnpliktiga förstått innebörden av hans order till Börjesson icke
vara överdrivet. Det måste rimligtvis ha stått klart för Börjesson, att det
funnes någon anledning till, varför ingen utom Börjesson den dagen och
den veckan osv. icke burit ytterkläder i matsalen. Utöver tre värnpliktigas
på subjektivt bedömande grundade yttranden hade intet förebragts som
jävade Hammarbergs påståenden i rapporten över händelseförloppet vid Börjessons
tagande i förvarsarrest. Vad anginge riktigheten av att tillämpa förvarsarrest
i detta fall hade Hammarberg bedömt situationen vara sådan att
krigslydnaden äventyrades och hade således efter 96 paragrafens i rättegångslagen
bokstav varit berättigad att taga Börjesson i förvarsarrest. Hammarberg
förstode att paragrafens tillämpning vore av stor principiell betydelse,
emedan den rörde en människas personliga frihet. Han ville emellertid
hålla för troligt att det vore bättre att slå vakt om den personliga friheten
genom skärpta bestämmelser rörande tidrymden mellan arrestering och
judiciellt förhör än att kräva alltför stor lagklokhet hos officerarna, försvarets
tjänare, vid tillämpandet av sagda lagrum. Ett sådant krav torde i praktiken
kunna söka utnyttjas till andra ändamål än avsett vore.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 maj 1948 till chefen för Stockholms luftvärnsregemente
följande.

145

Enligt 96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, om vars
tillämpning är fråga i förevarande fall, är förman berättigad att, då underlydande
under tjänstgöring gör sig skyldig till fel varigenom krigslydnaden
eller ordningen inom krigsmakten äventyras och det för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.
Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer enligt lagrummet också förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten. Vidare stadgas att tillsägelse av förvarsarrest, varom i paragrafen
förmäles, allenast är ett förständigande att i arrest avbida vad den,
som över den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning
besluta.

Nu nämnda bestämmelser i 96 § äro hämtade ur det av 1901 års krigslagstiftningssakkunniga
framlagda förslaget till rättegångslag. Angående dessa
bestämmelser anförde de sakkunniga, i det i Börjessons skrift åsyftade uttalandet,
bland annat följande. Enligt 1899 års disciplinstadga ägde förman
att för fel och försummelser, som beginges i tjänsten eller under tjänstgöring,
där så funnes nödigt, tillsäga arrest åt underlydande. Enahanda rätt tillkomme
utom tjänsten förman i avseende å underlydande, då denne förgått
sig och hans arresterande funnes nödigt för upprätthållande av allmän ordning,
ordningen inom krigsmakten eller dess anseende. Fasthölle man noga
den synpunkten, att tillsägelse av sådan arrest, som här avsåges, icke innefattade
något straff för den begångna förseelsen, utan endast ett förständigande
att i arrest avbida beslut angående blivande bestraffning, syntes därav
framgå, att sådan arrest endast borde få användas, när det till förekommande
av andra förseelser vare sig av den felaktige själv eller av andra eller
till förebyggande av skada i ena eller andra avseendet befunnes nödigt.

I den av justitierådet C. A. Svedelius och hovrättsrådet Olof af Geijerstam
utgivna kommentaren till strafflagen för krigsmakten och rättegångslagen
med flera författningar hänvisades till vad de sakkunniga sålunda yttrat
samt påpekades att den frihetsförlust, som förvarsarresten i likhet med
annan arrest innebure, hade en uteslutande preventiv karaktär, varefter i
kommentaren anfördes följande. Syftemålet med tillsägandet av dylik arrest
vore nämligen endast att förekomma vissa ur disciplinär synpunkt
menliga påföljder, vilka kunde befaras uppstå, om den felande lämnades på
fri fot under tiden mellan förseelsens begående och straffets åläggande. Närmast
hade man härvid tänkt på möjligheten, att den felande i den upprörda
sinnesstämning, vari han måhända befunne sig, skulle göra sig skyldig till
någon ytterligare förseelse, eller att exemplets smittande makt kunde framkalla
förseelser jämväl av andra än den ursprungligen felande. Men även
eljest kunde med avseende å disciplinens upprätthållande skada i ena eller
andra avseendet vara att befara, om den felande finge å fri fot avbida den
bestraffning han genom förseelsen förskyllt.

Vidare anförde kommentatorerna bland annat att med uttrycket »fel, varigenom
krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyras» i främ 10—488380.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

sta rummet avsåges insubordinationsbrott, såsom vägran eller underlåtenhet
att åtlyda förmans under tjänstens utövning och i vad som anginge
tjänsten givna befallning och dylikt, men i övrigt varje brott, varigenom ordningen
inom krigsmakten kunde anses störd. Tillsägandet av förvarsarrest
förutsatte alltid en prövning, varigenom den felandes arresterande ur någon
av de i 96 § angivna synpunkterna framstode som behövligt. Vore omständigheterna
ej sådana, att ytterligare förseelser vare sig av den felande själv
eller av andra kunde förväntas eller eljest någon ur disciplinär synpunkt
menlig påföljd vore att befara, om den felande lämnades på fri fot, vore
det icke tillåtet att tillsäga förvarsarrest, även om förseelsen i och för sig
vore av svårare beskaffenhet.

För att en underlydandes underlåtenhet att efterkomma förmans befallning
angående tjänsten skall kunna berättiga förmannen att tillsäga honom
förvarsarrest kräves enligt 96 § i första hand att den underlydande gjort sig
skyldig till ett fel genom sin underlåtenhet. Detta förutsätter bland annat
att befallningen givits på sådant sätt att den underlydande måst uppfatta
den såsom en order samt att han måste ha förstått dess innebörd. Den
förstnämnda förutsättningen torde väl i regel icke vålla tvivelsmål. Därest
ett yttrande, som av förmannen avses skola innefatta order, fälles under
samtal med underlydande rörande det förhållande som är i fråga kan det
dock behöva särskilt framhållas att yttrandet utgör en befallning. Förutsättningen
beträffande orderns tydlighet torde oftare kunna brista. Då vid
ordergivning användes kortfattade ordalag och militärtekniska termer erfordras
att de underlydande blivit undervisade om betydelsen av olika förekommande
uttryck. Det må ock framhållas att omedelbar och oreflekterad
lydnad icke är något som utan vidare kan förväntas av värnpliktiga; liksom
andra militära färdigheter måste också lydnaden inläras. I regel torde väl
en förman märka om den underlydande icke uppfattat en given order och
det är självfallet att ordern då bör upprepas. Om uttryckssättet icke är fullt
tydligt böra vid upprepningen användas andra ordalag, så att missförstånd
uteslutes. Även om förmannen för sin del anser befallningen vara tydlig
och klar torde han ej böra taga för givet att underlåtenhet att hörsamma
densamma utgör lydnadsvägran. Särskilt i fråga om order som är av oväntat
innehåll men genast skall verkställas måste man räkna med någon tröghet
i tanke och handling hos den underlydande. Då order ej hörsammas
torde det ofta vara anledning att förnya densamma. Det måste i regel anses
olämpligt att — såsom likväl ej sällan synes ske — då den underlydande
visar minsta dröjsmål genast och hårt ställa frågan om han vägrar att lyda.

För tillämpning av förvarsarrest förutsättes enligt 96 § vidare att det begångna
felet är ägnat att medföra skada för krigslydnaden eller ordningen
inom krigsmakten samt att åtgärden är nödig för upprätthållandet av krigslydnaden
eller ordningen. Såsom exempel på fall då förvarsarrest kan ifrågakomma
nämnes i förarbetena bland annat att åtgärden är nödig till förekommande
av liknande förseelser av andra. I 76 § strafflagen för krigsmakten
är upptagen en särskild, skärpt straffsats för det fall att lydnadsvägran
sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro

147

av någon bland besättningen. Denna bestämmelse har tydligen motiverats
därav att lydnadsvägran i dylika fall ansetts särskilt farlig för den allmänna
krigslydnaden. I enlighet härmed torde en klar lydnadsvägran under angivna
omständigheter ofta böra anses berättiga förman att tillsäga den underlydande
förvarsarrest. Fara för smittoverkan av lydnadsbrott kan givetvis
föreligga även i andra fall då händelsen tilldrager sig inför eller eljest
uppmärksammas av andra. Graden av faran torde härvid bland annat bero
på antalet iakttagare; äro de många lärer fallet ur förevarande synpunkt få
anses jämförligt med lydnadsbrott inför samlad trupp. Härjämte torde dock
även böra beaktas brottets närmare beskaffenhet. Det är tydligt att arrest
måste framstå såsom mera nödvändig för krigslydnad och ordning om den
meddelade befallningen avser något som i och för sig är av stor vikt än om
lydnadsbrottet innefattar åsidosättande av någon ordningsföreskrift av
mindre betydelse.

Huruvida i förevarande fall Hammarbergs åtgärd att tillsäga Börjesson
förvarsarrest stått i överensstämmelse med gällande bestämmelser synes av
flera skäl tvivelaktigt. Redan beträffande innebörden av Hammarbergs besked
till Börjesson råder viss oklarhet, och framförallt synes det kunna
ifrågasättas om någon uttrycklig order meddelats. Av sistnämnda skäl har
också krigshovrätten befriat Börjesson från ansvar för lydnadsbrott. Tvivelsmål
föreligger ävenledes om, huruvida Börjessons beteende av andra
uppfattats såsom lydnadsbrott och uppmärksammats i någon avsevärd mån.
Oklarheten i sistnämnda hänseende är desto betydelsefullare som Börjessons
underlåtenhet icke rörde någon sak av särskilt stor vikt.

Hammarberg har emellertid bestämt påstått och vidhållit att han meddelat
Börjesson tydlig order och att Börjessons underlåtenhet att efterkomma
ordern väckt stor uppmärksamhet. I viss mån giver utredningen också
stöd åt riktigheten av Hammarbergs uppgifter, som icke heller eljest kunna
lämnas utan avseende. På grund härav kan det — även om med hänsyn till
omständigheterna Hammarberg synes lämpligen ha bort upprepa sin order
— icke anses styrkt att Hammarberg gjort sig skyldig till fel i tjänsten.

Jag företager därför icke vidare åtgärd i ärendet.

Regementschefen skulle låta Hammarberg erhålla del av skrivelsens innehåll.

3. Fråga om befogenhet för militär ordningspatrull att för olämpligt uppträdande
å järnvägsstations område omhändertaga på obestämd tid hempermitterad
värnpliktig, som stått i begrepp att såsom enskild färd företaga avresa
från förläggningsorten.

Enligt en den 4 oktober 1944 dagtecknad, till vederbörande chef ställd
rapport anmälde värnpliktige sergeanten vid Jämtlands fältjägarregemente
Stig Levin att han samma dag i sin egenskap av chef för en stationspatrull
å Östersunds järnvägsstation tagit i förvar värnpliktige nr 513-70-31 Henfrid
Andersson, som å stationen uppträtt alltför påverkad av starka drycker.

148

Genom beslut den 27 november 1944 ålades Andersson av befälhavaren
för Östersunds försvarsområde, överstelöjtnanten A. Liljeblad, jämlikt 96 §
strafflagen för krigsmakten för brist i anständigt uppförande disciplinstraff
av vaktarrest åtta dagar. Beslutet kontrasignerades av auditören F. Victor.
Andersson avtjänade straffet under tiden den 6—den 14 december 1944.

Sedan Andersson besvärat sig i krigshovrätten anförde krigshovrätten
i utslag den 19 juni 1945: Enär i målet vore upplyst, att Andersson den
4 oktober 1944 hempermitterats på obestämd tid, att han lämnat sin förläggning
samma dag omkring klockan 1300, samt att han företagit hemresan
såsom enskild färd och icke i trupp, alltså och då Andersson icke genom
att ordningen under resan övervakats av särskilda stationspatruller
och militär tågpolis kunde anses ha under sin hemfärd ställts under militärbefäl
såsom i 1 § 3:o) strafflagen för krigsmakten sägs, funne krigshovrätten
Andersson icke ha vid ifrågavarande tillfälle varit att hänföra till
krigsman och förty icke heller för vad i målet lagts honom till last underkastad
ansvar efter nyssnämnda lag. Krigshovrätten prövade förty lagligt
undanröja överklagade beslutet, i följd varav det Andersson genom samma
beslut ålagda straffet icke vidare skulle läggas honom till last.

I en den 7 mars 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
Andersson följande: Genom bestraffningsbeslutet den 27 november 1944
hade Andersson fått avtjäna åtta dagars vaktarrest utan lön. Dessutom hade
Andersson förlorat en arbetsdag genom att Levin utan fog anhållit Andersson
å Östersunds centralstation och låtit insätta honom i förvarsarrest. Vidare
hade Andersson vid anhållandet utsatts för ärekränkning och missfirmelse
samt varit offer för psykiskt och fysiskt lidande. Andersson hemställde
att militieombudsmannen måtte vidtaga lämpliga åtgärder mot vederbörande
härför ansvariga militära befattningshavare. Andersson framställde
även ersättningsanspråk med 1 000 kronor för ärekränkning och missfirmelse,
1 000 kronor för psykiskt och fysiskt lidande samt 50 kronor per
dygn för obefogad arrest. Händelseförloppet vid anhållandet hade varit följande.
Då Andersson stigit på tåget mot Vilhelmina hade Levin infunnit sig
och anhållit att få titta i Anderssons resväska. Andersson hade följt med
Levin in i stationshuset i tro att undersökningen skulle ske där. Sedan
de kommit in i stationshuset hade Levin sagt till Andersson att ställa in
väskan i resgodsförvaringen och följa med till regementets kasern. Det fortsatta
meningsutbytet hade från Levins sida utmärkts av ett synnerligen
ohyfsat språk, späckat av svordomar. Det hela hade slutat med att Levin
rutit, att Andersson skulle få se vem som kommenderade där, varefter Levin
tillkallat det övriga vaktmanskapet med order att föra Andersson till regementets
kasern, där Andersson intogs i arrestlokalen. Andersson framställde
i sin skrift jämväl klagomål rörande behandlingen i arresten.

I anledning härav lät militieombudsmannen verkställa utredning. Yttranden
avgåvos av Liljeblad och Victor. Förhör hölls å militieombudsmansexpeditionen
med Levin. Sedan Andersson såsom vittnen beträffande anhållandet
angivit värnpliktiga nr 525-69-29 målaren Karl Persson, nr 330-70-

149

31 åkeriägaren Birger Holmberg och nr 578-69-29 jordbrukaren Milton Lindman,
hördes dessa genom polismyndighet. Akten rörandet det av krigshovrätten
avgjorda målet var tillgänglig å militieombudsmansexpeditionen. Av
utredningen framgår i fråga om anhållandet och straffbeslutet följande.

Angående anhållandet.

Vid förhör i disciplinmålet den 5 oktober 1944 uppgav Andersson: Han
hade föregående dag ryckt ut från en fältpost och lämnat förläggningen
omkring klockan 1300. Därefter hade han å en restaurang i Östersund förtärt
mat, till vilken han tagit tio centiliter brännvin och en pilsner. Omkring
klockan 1645 hade han infunnit sig å centralstationen för att med tåget
fortsätta till Vilhelmina. Ä stationen hade Andersson uppträtt på ett opassande
sätt bland annat genom att ur en väska taga fram en halv liter brännvin
och säga till en kamrat: »Nu tar vi en sup.»

Sedan det härefter i förhörsprotokollet antecknats att värnpliktige nr
1808-5-43 Westerlund bestyrkte riktigheten av »rapporten» antecknades vidare
att Andersson bestrede riktigheten av »rapporten» i den del som handlade
om »opassande uppträdande».

Westerlund uppgav vid samma förhör att Andersson varit spritpåverkad
och att det förelegat full motivering för hans tagande i förvar.

Levin yttrade vid förhör å militieombudsmansexpeditionen: Under den del
av år 1944 som vore aktuell i ärendet hade han tjänstgjort som värnpliktig
sergeant vid Jämtlands fältjägarregemente. Han erinrade sig väl den händelse
varom i ärendet vore fråga. Såsom chef för den stationspatrull som
ifrågavarande dag -— den 4 oktober 1944 — varit beordrad till Östersunds
centralstation hade han haft att följa en den 19 april 1944 utfärdad instruktion
för stationspatrull. Några order därutöver hade han icke erhållit. Han
hade vid flera tidigare tillfällen tjänstgjort som patrullchef. I tjänsten hade
han varit närmast underställd sin kompanichef. Patrullen hade bestått av
honom själv samt två man. Å stationen hade Levin låtit sprida patrullen
för att få bättre överblick över vad som tilldroge sig. Allt hade varit lugnt
och fridfullt till dess en kontingent nyutryckta »litet äldre gossar» kommit.
Det hade varit en grupp som legat i beredskap på Frösön under landstormsbefäl.
De hade icke varit så många. Levin hade genast lagt märke
till dem. De hade varit högljudda och »muckarglädjen» hade stått högt i
tak. Levin hade särskilt fäst sig vid Andersson som han icke förut kände.
Denne hade varit berusad, vilket märkts på hans talförhet, högljuddhet och
uppträdande i övrigt. Han hade även luktat sprit. Han hade icke varit redlös
men tillräckligt full för att hans uppförande skulle verka opassande
och otrevligt. »Och han stod ju under militära lagar även under utryckningen
enligt vad jag kan förstå. Resan hem betalas ju av staten». Levin
trodde ej att Andersson varit i uniform. Levin hade i det längsta velat undvika
att företaga någon åtgärd men enligt sin instruktion hade han varit
skyldig att avvisa berusade militärer från stationsområdet och tågen samt
överlämna dem till militär myndighet. »Och militär var han ju fast han

150

inte var i uniform». Det hade endast varit den militära kontingent Andersson
tillhörde som skulle åka med ifrågavarande tåg. Då tidpunkten för
tagets avgång närmade sig, hade Levin talat med tågklareraren och frågat
denne om han ansåge det lämpligt att kontigenten och i synnerhet Andersson
följde med tåget. Tågklareraren hade förklarat att han ansåge det bästa
vara att Andersson icke tillätes åka med. Levin hade då anhållit Andersson
för fylleri och olämpligt uppträdande. Andersson hade sagt något om att
han aldrig blivit »tagen» förut och att han inte ville bli det nu heller, när
han skulle åka hem. När Andersson förstått att det skulle bliva allvar av
med anhallandet, hade ljan blivit ovettig och uppträtt på ett synnerligen
opassande sätt. Han hade riktat »personliga angrepp» mot Levin av synnerligen
kraftig art. Levin kunde emellertid icke erinra sig ordalagen. Andra
ssons uppträdande hade dock varit sådant att Levin bort anmäla honom
till särskild bestraffning därför. Levin hade emellertid velat vara så hygglig
som möjligt. Efter anhallandet hade Levin ringt kasernvakten, varefter
en patrull anlänt med bil till stationen och hämtat Andersson till regementets
arrestlokal. Det hade icke funnits någon polis på stationen. Därest så
varit fallet skulle Levin kanske ha begärt hjälp av polisen. Levin skulle
däremot ej ha överlämnat Andersson till polisen. Senare hade Levin talat
med vaktchefen som sagt att Andersson varit bråkig, då han insatts i arresten.
Levin erinrade sig icke vem som varit vaktchef. Levin hade varit närvarande
vid förhöret med Andersson men icke själv blivit hörd. När Andersson
fått sova ruset av sig och blivit släppt från arresten, hade Levin sammanträffat
med honom. Sämjan mellan Levin och Andersson hade då varit
god. Levin hade en känsla av att Andersson då insett att han burit sig illa
åt. Andersson som fått tillbaka en beslagtagen halvliter brännvin hade
velat bjuda Levin på en sup. Levin hade tackat nej, då han icke förtärde
starka drycker.

I anledning av innehållet i Anderssons klagoskrift tilläde Levin: Anderssons
uppgifter om resväskan vore i stort sett riktiga. Levin hade icke gärna
kunnat taga Andersson i kragen utan vidare. Andersson hade möjligen redan
hunnit komma upp på tåget. Talet om väskan hade varit ett sätt att
få Andersson avsides för att undvika bråk. På tal om väskan erinrade sig
Levin att Andersson tidigare under uppehållet vid stationen »skramlat» med
densamma och betett sig som om han velat antyda att det skulle vankas
mera sprit på tåget. Levin bestrede på det bestämdaste att han vid anhållandet
av Andersson använt ohyfsat språk och svordomar. Det hade varit
Andersson själv som varit ovettig och skällt. Andersson hade varit »farligt
tanklös och grov i mun».

I påminnelser uppgav Andersson bland annat: Andersson hade på stationen
haft sällskap med Lindman. Denne vore nykterist. Eftersom Andersson
vetat detta hade han på skämt i lågmäld ton sagt till Lindman att »nog får
du en sup».

Persson yttrade vid polisförhör: Vid ifrågavarande tillfälle hade Persson
i sällskap med en annan person anlänt till centralstationen. I väntsalen, som

151

Persson passerade utan att stanna, hade han iakttagit Andersson. I dennes
sällskap hade en person vid namn Lindman befunnit sig. Persson hade blivit
bekant med såväl Andersson som Lindman i militärtjänsten. Lindman hade
varit nykterist och även eljest en skötsam karl. Andersson däremot hade
i det dagliga umgänget gjort ett sämre intryck. Även i nyktert tillstånd hade
hans hållning var »slängig» och hans jargong »grovkornig». Hans allmänna
uppträdande vittnade om »brist på bildning». Så snart Persson iakttagit Andersson
i väntsalen hade Persson sett att Andersson var påverkad. Själv
hade Persson varit nykter. Persson hade fortsatt ut till det väntande tåget.
Strax efteråt hade Andersson kommit in i samma kupé som Persson. Omedelbart
därefter hade chefen för vaktpatrullen kommit in i kupén och anmodat
Andersson att följa med honom. Persson hade icke hört att patrullchefen
ville titta i Anderssons väska. Andersson hade till en början vägrat
följa med patrullchefen, men då han förstått att det vore allvar hade han
stigit av tåget med väskan i handen. Vid anhållandet hade Andersson
icke uppträtt ohyfsat gent emot patrullchefen. Denne å sin sida hade utfört
förrättningen på ett diskret sätt. Svordomar hade icke förekommit. Genom
kupéfönstret hade Persson därefter iakttagit Andersson, åtföljd av patrullchefen,
avlägsna sig från tåget. Andersson hade därunder haft sin vanliga
slängiga gång. Han hade icke raglat. Lindman hade därefter berättat att
Andersson, innan Persson anlände till stationen, i väntsalen »tagit upp en
halvliter». Ehuru Andersson otvivelaktigt varit påverkad av alkohol, hade
Anderssons uppförande i den mån Persson haft tillfälle att iakttaga detsamma
ej varit av sådan art att ett ingripande från stationspatrullen varit befogat.
Persson hade också lovat patrullchefen »taga hand om Andersson»,
men denne hade sagt att anhållandet hade föranlelts av en händelse som
ägt rum innan Andersson stigit på tåget.

Holmberg uppgav: Hösten 1944 hade han legat inkallad i värnpliktstjänst.
Vid samma förband hade tjänstgjort Andersson, Gustav Königsson i Långsele
och Lindman. Vid utryckningen hade Holmberg, Andersson, Königsson
och Lindman samt möjligen några flera tagit en bil från Frösön till Östersunds
centralstation. De hade varit civilklädda. Före avfärden från förläggningen
hade Andersson, medan han och Holmberg varit ensamma i köket,
tagit upp en ful! halvliter brännvin och bjudit Holmberg på en sup. Andersson
hade även tagit en sup själv. De hade endast tagit en sup var. De hade
kommit för sent till det tåg med vilket Königsson och Holmberg skulle åka.
Vid järnvägsstationen hade sällskapet skilts åt. Königsson och Holmberg
hade hyrt ett rum i väntan på nästa tåglägenhet. Andersson och Lindman
skulle åka med ett annat tåg vid 17—18-tiden. Vid tiden för detta tågs avgång
hade Holmberg och Königsson gått ned till järnvägsstationen för att
säga adjö till Andersson och Lindman. Då Holmberg och Königsson kommit
ut på perrongen hade Andersson och Lindman kommit i sällskap från
väntsalen. Lindman hade varit nykter. Andersson hade gått med uppknäppt
rock och vinglande gång. Holmberg hade fått den uppfattningen att Andersson
var full. De hade träffats och sagt adjö. Andersson hade då bland an -

152

nät sagt: »Nu är Andersson livad.» Han hade varit tydligt spritpåverkad.
Andersson hade gått upp på tåget. I detsamma hade chefen för en ordningspatrull
kommit och Holmberg hade hört patrullchefen säga: »Den där tar
vi tillbaka» eller något sådant. Patrullchefen hade kallat Andersson till sig
och gått mot väntsalen med Andersson, som godvilligt följt med. Efteråt
hade Holmberg — möjligen av Lindman — hört omtalas att Andersson i
väntsalen innan han gått ut på perrongen pratat om att han hade så och
så många »liter» i väskan. Holmberg hade också tidigare hört patrullchefen
säga något om att »han har ju sprit i väskan». Holmberg hade däremot icke
hört patrullchefen föra ohyfsat språk.

Lindman uppgav vid polisförhör: Lindman hade legat inkallad på samma
förband som Andersson. Sedan Lindman på utryckningsdagen lämnat förbandet
hade han besökt en del affärer i Östersund. En stund innan tåget
skulle gå hade Lindman gått in på en restaurang för att hämta Andersson.
Lindman vore nykterist och brukade ej besöka restauranger. Andersson hade
å restaurangen haft sällskap med en för Lindman obekant person. Lindman
och Andersson hade därefter gått ned till centralstationen. Andersson hade
varit något spritpåverkad men endast i ytterst ringa grad. Han hade gått
ordentligt och ej uppträtt störande på något sätt. Då de kommit in i stationens
väntsal hade Andersson med ganska hög röst yttrat: »Nu skall jag
hämta väskan för där har jag fyra liter brännvin.» Lindman hade tagit
hand om några paket som Andersson medfört och gått ut på perrongen
samt upp på tåget. Andersson hade kommit ett kort stycke efter med sin
väska. Sedan Lindman kommit upp på tåget hade han uppmärksammat att
Andersson hade blivit tagen av den på stationen tjänstgörande militärpatrullen.
På grund härav hade Lindman gått efter med Anderssons paket och
överlämnat dem till Andersson innan denne hunnit föras in i väntsalen.
Lindman hade därefter återvänt och tagit plats på tåget, enär det varit tid
för avgång. Lindman ansåge anhållandet fullkomligt obefogat. Andersson
hade visserligen varit något spritpåverkad men detta hade varit i så ringa
grad att det ej haft någon betydelse. Andersson hade hela tiden gått ordentligt
och hans uppträdande hade ej på något sätt kunnat verka störande för
medresenärer. Lindman hade den uppfattningen, att anhållandet berodde
på att patrullchefen hört Anderssons yttrande om att han hade sprit i
väskan.

Ovannämnda instruktion för stationspatrull grundades å en av chefen
för Jämtlands fältjägarregemente den 19 april 1944 under nr 951 utfärdad
order. Enligt denna regementsorder skulle från och med den 22 april 1944
ur regementets depå utgå en stationspatrull till Östersunds centralstation.
Patrullen skulle bestå av en officer eller underofficer samt två man. I en
den 19 april 1944 av regementsstabschefen utfärdad instruktion för stationspatrull
angåvos dennas uppgifter vara att övervaka den militära ordningen
å Östersunds centralstation, främst i anslutning till tågs ankomst
och avgång. Därjämte skulle kontroll ske å oregelbundna tider. Särskild
uppmärksamhet skulle ägnas manskapets hållning, klädsel, hälsning och

153

uppträdande. Samverkan skulle äga rum med tågbefäl, stationsbefäl, lokal
polismyndighet samt övriga ordningspatruller. Berusade militärer skulle
ovillkorligen avvisas från stationsområdet och tågen samt överlämnas till
militär myndighet eller polismyndighet. Efter särskild tillsägelse av stationsbefäl
eller polismyndighet skulle kontrollpatrull även biträda med den civila
ordningens upprätthållande. Stationspatrull skulle ingripa vid fall av olämpligt
uppträdande av manskap såsom i fråga om bristande hållning, mindre
lämpligt uppträdande mot civila personer, högljutt tal eller oväsen, vårdslöshet
i klädsel och dylikt. Vid ingripande mot militär personal, mot vilken
rättsligt förfarande i samband därmed senare kunde förväntas, skulle vid
behov antecknas namn och adress å minst två eventuella åsyna vittnen. Militär
personal skulle vid försök att beträda spåren å andra än därför avsedda
platser avvisas. Stationspatrullen skulle vid ankomsten till stationen anmäla
sig för stationsinspektoren.

Angående straffbeslutet.

I ett till krigshovrätten i anledning av Anderssons besvär insänt yttrande
anförde Liljeblad: I målet hade Andersson medgivit, att han efter att ha
förtärt tio centiliter brännvin och en pilsner uppträtt på ett opassande sätt
bland annat genom att taga fram ur en väska en halv liter brännvin, ur
vilken han bjudit en kamrat på en sup. Det vore detta medgivande från
Anderssons sida som motiverat Liljeblads beslut. Målet hade ur en annan
synpunkt ett visst principiellt intresse. Andersson hade den 4 oktober 1944
hempermitterats på obestämd tid. Han hade erhållit biljett för resa hem
till Vilhelmina. Resan skulle företagas såsom enskild resa och icke i trupp.
Därför torde icke utan vidare vara klart att Andersson, då han befunnit
sig vid centralstationen i Östersund, verkligen lytt under strafflagen för
krigsmakten. Liljeblad hade emellertid ansett att så vore fallet och grundade
denna sin uppfattning på att Andersson varit hempermitterad och icke
hemförlovad, att Andersson befunnit sig på en tjänsteresa (se gällande reglemente
för militärtransporter på järnväg) och att en särskild stationspatrull
varit utsänd. Motsvarande problem hade under beredskapstiden uppstått i
samband med de flesta in- och utryckningar. Dessa in- och utryckningar
hade i regel skett såsom enskilda resor, men ordningen vid resorna hade
övervakats dels av särskild militär tågpolis (utan civil polismans befogenhet)
dels ock av särskilda stationspatruller. Det vore uppenbart, att nyttan
av tågpolisen och stationspatrullerna skulle blivit ringa, därest icke de resande
ansetts lyda under strafflagen för krigsmakten.

T. f. överkrigsfiskalen Emil Nilsson anförde i ämbetsmemorial: Enligt
vad handlingarna i målet utvisade hade Andersson ålagts omförmälda bestraffning,
enär han som den 4 oktober 1944 hempermitterats på obestämd
tid under hemfärd från tjänstgöringsorten skulle ha brustit i anständigt uppförande.
Tillika vore i målet upplyst att hemfärden företagits såsom enskild
resa och icke i trupp. Ordningen under resan hade visserligen övervakats
av särskilda stationspatruller och militär tågpolis men torde Andersson

154

icke därigenom kunna anses ha ställts under militärbefäl såsom it § 3:o)
strafflagen för krigsmakten sägs. Vid sådant förhållande skulle Andersson
enligt överkrigsfiskalsämbetets förmenande icke varit att under resan anse
såsom krigsman och hade sålunda därvid ej heller lytt under strafflagen
för krigsmakten. Som Liljeblad förty icke ägt att ålägga bestraffningen, hade
överkrigsfiskalsämbetet ej något att erinra mot att överklagade beslutet
upphävdes. Då det emellertid ej vore alldeles uppenbart att Liljeblad varit
obehörig att meddela ifrågavarande beslut, ansåge överkrigsfiskalsämbetet
icke att Liljeblad därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att för honom medföra ansvar, varför överkrigsfiskalsämbetet ej hade något
yrkande att i målet framställa mot Liljeblad.

I yttrande till militieombudsmannen anförde auditören Victor med instämmande
av Liljeblad: Victor hade icke något minne av de närmare omständigheterna
i samband med bestraffningens ådömande. Han erinrade sig
emellertid, att Andersson klagat över bestraffningen. Klagomålet hade föranlett
Victor att i samråd med Liljeblad skriva ett av Liljeblad undertecknat
yttrande över besvären. Av yttrandet framginge bland annat, att Liljeblad
och Victor ansett det vara en fråga av principiell vikt, huruvida Andersson
vid ifrågavarande tillfälle lytt under strafflagen för krigsmakten eller
icke. De hade båda uppenbarligen efter samråd med andra initierade
personer kommit till den uppfattningen, att Andersson lytt under strafflagen
för krigsmakten. Krigshovrätten hade i sitt utslag kommit till en annan
uppfattning. Victor kunde icke annat än beklaga, att Andersson på detta
sätt kommit att få undergå straff för ett brott, som icke enligt krigshovrättens
mening borde ha föranlett militär bestraffning. Victor kunde emellertid
icke förstå, att han gjort sig skyldig till något i och för sig oriktigt förfarande,
då han kontrasignerat bestraffningsbeslutet. Att Andersson fått undergå
straffet, innan lagakraftvunnet beslut förelåge, hade ju icke berott
på Victors åtgärder utan på den kanske i och för sig olämpliga bestämmelsen
i 207 § strafflagen för krigsmakten. I fortsättningen hade Victor givetvis
för avsikt att följa den tolkning av bestämmelserna, som kommit till uttryck
i krigshovrättens utslag.

I skrivelse den 15 juli 1948 till chefen för Jämtlands fältjägarregemente
anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för ärendet följande.

Enligt 1 § strafflagen för krigsmakten hänföras värnpliktiga till krigsmän
under den tid de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid
krigsmakten samt då de under färd till eller från sin tjänstgöring stå under
militärbefäl.

Tjänstgöringstidens längd regleras genom värnpliktslagen och därtill anknytande
föreskrifter. På grund av stadgande i 116 § inskrivningsförordningen
skola in- och utryckningsdagar icke inräknas i den i 27 § värnpliktslagen
fastställda tjänstgöringstiden. Härav torde emellertid icke få dragas
den slutsatsen att in- och utryckningsdagarna icke äro att anse som tjänst -

155

göringstid enligt 1 § strafflagen för krigsmakten även om under dessa dagar
icke förekommer någon egentlig militär tjänstgöring utan endast med inoch
utryckningen sammanhängande tjänstgöring. Tjänstgöringen kan dock
knappast anses ha börjat förrän den värnpliktige anmält sig för vederbörande
chef eller på ett eller annat sätt mottagits vid förbandet. Den omständigheten
allenast att den värnpliktige inkommit å kasernområdet synes icke härvidlag
kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Motsvarande torde i viss mån
gälla i fråga om fastställande av tidpunkten för tjänstgöringens avslutande.
Denna tidpunkt torde i allmänhet fixeras genom att vederbörande chef meddelar
uttryckligt besked därom. Den modifikationen bör dock härvid göras att
tjänstgöringen i allmänhet kan anses upphöra tidigast vid den tidpunkt då
den värnpliktige lämnar kasernområdet eller motsvarande område. Så länge
han kvarbliver inom kasernområdet måste detta anses ske i och för tjänsten
(se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1935 s. 92). Sedan den värnpliktige
efter hemförlovning lämnat kasernområdet är han ej längre att anse
som krigsman med mindre han under färden från tjänstgöringsplatsen är
ställd under militärbefäl. Med avseende å av dylik värnpliktig såsom enskild
färd företagen hemresa torde sålunda ej kunna lämnas föreskrifter som för
honom konstituera en tjänsteplikt. Lämnandet av sådana föreskrifter skulle
förutsätta att strafflagen för krigsmakten kunde partiellt tillämpas å värnpliktig
som icke är att anse som krigsman. Så kan emellertid ske endast i
några speciella i lagen särskilt angivna fall (61, 101 och 130 §§).

Genom föreskriften att värnpliktiga äro att hänföra till krigsmän även
då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl har
militär chef vissa möjligheter att träffa anordningar som det för de värnpliktiga
blir en militär tjänsteplikt att efterkomma. Förutsättningen härför
är att de värnpliktiga därvid äro åtföljda av militär chef, vars befäl de i
vederbörlig ordning underställts. Har värnpliktig på grund av erhållen order
jämlikt 109 § inskrivningsförordningen inställt sig å särskild samlingsplats,
är han att anse som krigsman redan från och med den tidpunkt då
han där anmält sig för eller mottagits av vederbörande militäre chef (jämför
generalorder den 23 juli 1935, nr 1754, med föreskrifter för värnpliktigas
inkallelse till fredstjänstgöring, samling samt färd till och från tjänstgöringsorterna,
punkt 2). Motsvarande gäller för värnpliktig som vid tjänstgöringstidens
slut i kontingent under militärt befäl avföres från tjänstgöringsorten;
han bibehåller sin egenskap av krigsman intill den tidpunkt då
han med vederbörligt tillstånd lämnar kontingenten eller denna upplöses.

Angående militära transporter å järnväg ha meddelats vissa bestämmelser
genom i kommandoväg utfärdat Militärt järnvägsreglemente av år 1935. Härav
framgår bland annat följande. Genom reglementet regleras i såväl fred
som krig samverkan mellan militära myndigheter och järnvägsmyndigheter
vid planläggning, beställning och utförande av militärtransporter på järnväg.
Hit äro att hänföra bland annat tjänsteresor, såsom transporter av värnpliktiga
vid resor i samband med inställelse till, uppehåll i eller utryckning
från dem åliggande värnpliktstjänstgöring (in- och utryckningsrcsor). Mili -

156

tär myndighets planläggning av militärtransporter omfattar, i den mån så
erfordras, bland annat planläggning av åtgärder för ordningens upprätthållande.
För detta ändamål skall vid in- och utryckningsresor på sätt särskilt
är stadgat beordras personal. 1935 års reglemente har numera ersatts av ett
år 1946 utfärdat reglemente som i nu ifrågavarande hänseende upptager likartade
bestämmelser. Bland annat stadgas där i fråga om ordningshållning
in. m. att vid större antal värnpliktigas in- och utryckning för ordningens
upprätthållande i regel skall beordras såväl militär som civil personal. I samråd
med vederbörande trafikinspektör eller efter framställning från denne
till vederbörliga militära förband skall vidare vid helger in. in. beordras militär
ordningshållningspersonal såsom stationspatruller till större stationer
samt såsom kontrollpatruller och tågpatruller med vissa tåg.

Av det förhållandet att in- och utryckningsresor sålunda äro att anse som
tjänsteresor samt att militär myndighet kan genom patrull bidraga till ordningens
upprätthållande kunde möjligen dragas den slutsatsen att tjänstgöringstiden
för hemförlovad värnpliktig fortsätter att löpa så länge tågresan
varar. Att en sådan slutsats icke kan vara riktig för det fall att någon
militär ordningspatrull ej medföljer tåget är uppenbart. Enbart den omständigheten
att tågbiljetten bekostas av kronan och resan i det militära
järnvägsreglementet betecknas såsom tjänsteresa kan ej föranleda att den
värnpliktige under hemresan skall anses fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten.
Förhållandet torde ej heller bliva annorlunda för det fall att militär
ordningspatrull medföljer tåget. Väl är krigsman pliktig att åtlyda av
patrullchefen för ordningens upprätthållande meddelade föreskrifter, och
denne kan enligt vanliga regler taga befäl över underordnad krigsman som
stör ordningen. Detta torde emellertid ej ens beträffande krigsmän som
medfölja tåget innebära att de kunna anses under färden stå under militärbefäl.

Vad i 79 och 88 §§ strafflagen för krigsmakten stadgas om straff för den
som underlåter att efterkomma av patrullchefen meddelad föreskrift eller
visar ohörsamhet mot patrull gäller allenast den som lyder under strafflagen
för krigsmakten (jämför Tjänstgöringsreglemente för armén § 109
mom. 6). Därest hemförlovad värnpliktig icke under hemfärden är att anse
som krigsman äger sålunda militär ordningspatrull icke någon på strafflagen
för krigsmakten grundad befogenhet att ingripa mot den värnpliktige.
Dylik patrull torde dock gentemot värnpliktig som ej lyder under strafflagen
för krigsmakten kunna ha enahanda befogenhet som för upprätthållande
av ordningen å tåget tillkommer civil järnvägspersonal (se järnvägstrafikstadgan
den 12 juni 1925 — SFS nr 348/1925 och nr 771/1943 — §§ 9,
15 och 18). Patrullen torde sålunda kunna avvisa eller från tåget avföra
hemförlovad värnpliktig, som uppträder berusad eller gör sig skyldig till förargelseväckande
beteende, samt överlämna honom till civil polismyndighet.

Vissa föreskrifter om skyldighet för militär patrull att ingripa mot civil
person, som stör allmänna ordningen, finnas i kungörelse den 9 maj 1916
angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållan -

157

de av allmän ordning in. in. (se även Tjänstgöringsreglemente för armén
§ 96 mom. 11). Häri stadgas bland annat följande. Utsänd militär patrull
som förmärker att allmänna ordningen genom oljud, oväsende eller på annat
sätt störes, skall härom ofördröj ligen underrätta den civila polismyndigheten.
Där det sker i närheten av post- eller vaktställe, skall vaktens befälhavare,
därest det finnes nödigt för ordningens upprätthållande, och civil
polismyndighet ej finnes tillstädes, taga den felande i förvar. Om omständigheterna
ej äro sådana att häktning kan äga rum får han i regel ej kvarhållas
längre än till dess han uppgivit namn och adress. Där han icke lösgives
i enlighet med vad sålunda stadgats, skall vederbörande befälhavare
ofördröj ligen hos civil polismyndighet göra framställning om hans avhämtande
eller ock själv låta överlämna honom till sådan myndighet.

Med hänsyn till de ganska speciella villkor som i ovannämnda kungörelse
uppställts för ingripande av militär patrull i annan ordning än genom
meddelande av underrättelse till civil polismyndighet torde dessa bestämmelser
sakna större praktisk betydelse i här förevarande sammanhang. Av
bestämmelserna i fråga kan emellertid utläsas att möjligheten för militär
patrull att i militärarrest insätta och kvarhålla civil person — varmed
enligt vad ovan utvecklats är att jämställa hemförlovad värnpliktig — är
synnerligen begränsad.

Under den gångna beredskapstiden ha till krigstjänstgöring inkallade
värnpliktiga i stor utsträckning i stället för att hemförlovas hempermitterats
tills vidare. I rättspraxis har tidigare rått osäkerhet angående frågan,
huruvida sådan hempermitterad värnpliktig är att anse såsom krigsman.
Denna fråga kom år 1942 under prövning i ett till Kungl. Maj :t fullföljt mål,
och enligt utslaget i detta mål (Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1942 s. 506)
skall värnpliktig som hempermitterats på obestämd tid icke anses fullgöra
tjänstgöringsskyldighet och förty icke anses såsom krigsman. Vad av mig
här ovan anförts angående hemförlovad värnpliktig äger därför motsvarande
tillämpning beträffande värnpliktig som hempermitterats tills vidare.
Icke heller sådan värnpliktig är sålunda att anse som krigsman enligt 1 §
strafflagen för krigsmakten.

Ehuru Andersson enligt vad nu anförts icke vid ifrågavarande tillfälle varit
att hänföra till krigsman samt förty icke heller för vad i målet lagts honom
till last varit underkastad ansvar efter strafflagen för krigsmakten,
kunna dock vederbörande befattningshavare — Liljeblad och Victor i fråga
om bestraffningsbeslutet och Levin beträffande anhållandet — icke anses
ha saknat fog för sin motsatta uppfattning.

I fråga om anhållandet har Levin — därest uppfattningen att Andersson
lytt under strafflagen för krigsmakten varit riktig — haft stöd i instruktionen
av den 19 april 1944. Levin torde i förevarande fall särskilt ha ansett
sig förpliktad efterkomma bestämmelsen i instruktionen om att berusade
militärer ovillkorligen skulle avvisas från stationsområdet och överlämnas
Ull militär myndighet eller polismyndighet. Andersson har visserligen påstått
alt anhållandet varit sakligt obefogat, enär Andersson varit nykter

158

och icke uppträtt störande. Anderssons påstående har emellertid icke blivit
styrkt. Utredningen torde fastmera snarast giva vid handen att Levin haft
godtagbara skäl för sin åtgärd. Att Andersson vid anhållandet skulle ha utsatts
för ärekränkning och missfirmelse från Levins sida har icke till någon
del kunnat styrkas.

Under nyss angivna förutsättning synes ej heller något vara att anmärka
mot innehållet i straffbeslutet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag den felbedömning av frågan,
huruvida Andersson varit att anse som krigsman eller ej, vartill Liljeblad,
Victor och Levin gjort sig skyldiga, icke vara av beskaffenhet att böra
för dem föranleda ansvar. I fråga om de anmärkningar som i övrigt framförts
i ärendet vidtager jag icke någon ytterligare åtgärd.

Victor skulle av regementschefen givas del av skrivelsen och erhöllo Liljeblad
och Levin genom militieombudsmannens försorg en kopia därav.

4. Angående behörighet för militär chef att ålägga vid militärt förband anställd
civil arbetare att till kronan utgiva ersättning för skadegörelse å

kronans egendom.

I samband med den 11 mars 1948 förrättad inspektion av Livregementet
till häst uppmärksammade militieombudsmannen vid granskning av förhörsprotokollen
i persedelmål följande.

Av majoren G. F. A. Burman hölls den 4 september 1946 förhör med civila
arbetarna S. H. Löwstrand och K. E. Karlsson angående skadegörelse å
en till ett logement hörande stol. Löwstrand och Karlsson medgåvo härvid
att de den 2 september 1946 varit berörda av starka drycker och därvid
gjort sig skyldiga till skadegörelse å stolen. De förklarade sig villiga att till
kronan utgiva ersättning med 9 kronor 40 öre, till vilket "belopp skadan
värderats. I egenskap av sekundchef för regementet ålade översten C. A.
Torén därefter genom beslut den 6 september 1946 med åberopande av lagen
den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga
ersättningsskyldighet Löwstrand och Karlsson att till kronan utgiva ersättning
med ovannämda belopp. Den utdömda ersättningen hade den 19 september
1946 inlevererats till kassaavdelningen vid regementet.

Med anledning härav infordrade militieombudsmannen yttrande från
Torén. Militieombudsmannen framhöll härvid att Löwstrand och Karlsson
vid ifrågavarande tidpunkt icke torde ha lytt under strafflagen för krigsmakten
eller eljest för brott med avseende å den skadade egendomen varit
underkastade straff efter sistnämnda lag ävensom att föreskrivet yttrande
av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens
belopp ej syntes ha inhämtats.

I ett till militieombudsmannen inkommet yttrande anförde Torén följande:
Vid ifrågavarande tillfälle, då Löwstrand och Karlsson varit berusade
och »levt bus» i ett till de civila arbetarna vid regementet upplåtet
logement, hade en av trästolarna i logementet blivit sönderslagen. Vid för -

159

höret hade både Löwstrand och Karlsson varit djupt ångerfulla, och då de
tidigare skött sig bra hade Torén låtit vid saken bero. Han hade emellertid
ansett att de borde gemensamt ersätta den söndriga stolen, vartill de förklarat
sig villiga. För att medlen skulle kunna inlevereras till kronan vore
det nödvändigt att det funnes ett protokoll och Torén hade därför ansett
det lämpligast att förfara på sätt som skett. Något »straff» hade det ej
varit fråga om. Därest Toréns förfarande skulle anses strida mot gällande
lagar och författningar vore han villig att ersätta Löwstrand och Karlsson
med vardera 4 kronor 70 öre.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 26 maj 1948 till Torén följande.

Militär chef har genom lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för
militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet erhållit bemyndigande
att under vissa i lagen angivna förutsättningar meddela beslut om ersättningsskyldighet.
Såsom villkor härför gäller bland annat att den som ålägges
betalningsskyldighet då förlusten eller skadan inträffar lyder under
strafflagen för krigsmakten eller eljest för brott med avseende å den förlorade
eller skadade egendomen är underkastad straff efter nämnda lag.
Enligt 6 § strafflagen för krigsmakten lyder under sistnämnda lag den som
är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. På grund
av detta stadgande har under tiden för förstärkt försvarsberedskap civila
arbetare vid vissa avdelningar av krigsmakten varit att anse som lydande
under strafflagen för krigsmakten. Enär regementet efter beredskapens upphörande
den 1 juli 1945 ej längre är att anse som mobiliserad avdelning
av krigsmakten, lyda regementets civila arbetare icke efter nämnda tidpunkt
under strafflagen för krigsmakten. Som Löwstrand och Karlsson icke heller
på annan grund med avseende å den skadade egendomen varit underkastade
straff efter nämnda lag har Ni icke varit behörig att ålägga dem ersättningsskyldighet.

Enligt 3 § lagen den 9 juni 1944 skall befälhavare innan ersättningsskyldighet
ålägges inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten
och ersättningens belopp. Som Ni ansett Eder behörig att
ålägga ersättningsskyldighet hade Ni på grund härav bort inhämta yttrande
av auditören.

Med anledning av vad Ni anfört därom att det, för att medlen skulle kunna
inlevereras till kronan, måste finnas ett protokoll, må framhållas att
om ersättning frivilligt erlägges ej erfordras beslut innefattande åläggande
av ersättningsskyldighet. Som inlevereringsreversal är i sådant fall en i
enlighet med civilförvaltningens formulär nr 803 upprättad »förteckning»
till fyllest. Sådant reversal kan dock givetvis upprättas först sedan beloppet
blivit vederbörligen inbetalat av den ersättningsskyldige.

Ehuru Ni i olika hänseenden förfarit felaktigt låter jag — med hänsyn
till att Löwstrand och Karlsson förklarat sig villiga ersätta skadan — bero
vid den erinran som innefattas i det anförda.

160

5. Därest flera förseelser som föranleda tillrättavisning samtidigt föreligga
till bedömande, får icke åläggas mer än ett slag- av tillrättavisning.

Vid militieombudsmannens inspektion den 6 maj 1947 av Wendes artilleriregemente
framställdes vissa anmärkningar vid granskning av straffjournalen
och anteckningsboken för tillrättavisningar vid femte batteriet.
Beträffande anteckningsboken för tillrättavisningar antecknades sålunda
bland annat följande.

Genom beslut den 10 november (årtal ej angivet) hade batterichefen för
försen ankomst efter permission m. m. ålagt värnpliktige nr 53-6-46 Larsson
tillrättavisning i form av dels fyra handräckningar i stallet utom tur, dels
ock förbud att under tiden den 11—19 november vistas utanför kasernområdet.

Genom beslut den 3 september 1945 hade värnpliktiga nr 1249-6-44
Lycke, nr 2759-11-44 Karlsson och nr 2970-11-44 Johansson av batterichefem
meddelats tillrättavisning i form av dels en extra handräckning i stallet
och dels förbud att vistas utom kasernområdet.

Det anmärktes, att jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten endast ett
slag av tillrättavisning finge användas för samma förseelse eller fel ävensom
att förbud att vistas utom kasernområde skulle meddelas för viss bestämd
tid, högst femton dagar.

I yttrande, som den 16 augusti 1947 inkommit till militieombudsmannen,
anförde batterichefen kaptenen Erik Ljungberg bland annat: Larsson hade
den 10 november 1944 erhållit tillrättavisning i form av fyra handräckningar
utom tur i stallet på grund av för sen ankomst samt tillrättavisning i form
av förbud att vistas utom kasernområdet under tiden den 11—den 19 november
1944 för det han på otillåten väg (»plankning») berett sig tillträde
till kasernområdet. Den försena ankomsten och »plankningen» hade av
Ljungberg betraktats som två förseelser, varför tillrättavisning av två slag
meddelats. Lycke, Karlsson och Johansson hade den 3 september 1945 meddelats
tillrättvisning i form av förbud att vistas utom kasernområdet under
tiden den 4—den 9 september 1945 jämte handräckning i stallet utom tur
den 9 september klockan 0800—-1800. Kasernförbudet skulle rätteligen ha
omfattat tiden den 4—den 11 september. Enär särskild handräckning till
stallet skulle utgå söndagen den 9 september, hade kasernförbudet avkortats
två dagar och ersatts med sådan handräckning, vilken sålunda fullgjorts
under tiden för förbudet att vistas utom kasernområdet. Därigenom hade
tre skötsamma värnpliktiga befriats från denna söndagskommendering.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 11 februari 1948 till chefen för Wendes artilleriregemente följande.

Enligt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen skall gemensamt straff ådömas
om någon skall dömas för flera brott. Samma regel gäller enligt 33 § straff -

161

lagen för krigsmakten även på strafflagens för krigsmakten område. Ehuru
tillrättavisning icke är något straff, torde regeln böra gälla även för det fall,
att flera brott (förseelser) befinnas icke kräva bestraffning utan kunna sonas
med allenast tillrättavisining. Endast ett slag av tillrättavisning torde
sålunda böra ifrågakomma, därest flera förseelser, som föranleda tillrättavisning,
föreligga till samtidigt bedömande.

Då det icke är tillåtet att för en eller flera förseelser på en gång ålägga
mer än ett slag av tillrättavisning, kan det givetvis ej heller anses tillåtet
att, sedan beslut om tillrättavisning av visst slag meddelats och verkställighet
härav påbörjats, utbyta återstående del mot annat slag av tillrättavisning.

Ehuru Ljungberg icke förfarit i enlighet med vad jag nu anfört anser jag
mig kunna låta bero vid en erinran till Ljungberg att för framtiden vid
meddelande av tillrättavisning beakta vad här anförts.

Vidkommande övriga anmärkningar låter jag bero vid avgivna förklaringar.

Regementschefen skulle låta Ljungberg erhålla del av skrivelsen.

6. Där en förseelse icke ansetts i och för sig böra föranleda tillrättavisning
bör i regel icke i anledning av en senare förseelse ske en omprövning av den

förra förseelsen. Av militär chef förda minnesanteckningar angående de
underlydandes uppförande.

Vid av militieombudsmannen den 7 juni 1946 förrättad inspektion av
Blekinge flygflottilj antecknades vid granskning av tredje divisionens tillrättavisningsjournal
bland annat att i ett flertal fall beskaffenheten av den
förseelse som föranlett tillrättavisning i journalen angivits som »fel mot
militär tukt och ordning».

Det anmärktes att genom det citerade uttrycket förseelsens beskaffenhet
ej kunde anses vara på ett tillfredsställande sätt angiven. Det vore en allmän
förutsättning för meddelande av en sådan tillrättavisning, som omförmäles
i 210 § strafflagen för krigsmakten, att fråga vore om mindre förseelse
eller fel mot militär tukt och ordning.

I infordrad förklaring anförde divisionschefen, löjtnanten Einar Alkfors
följande: Anledningen till att förseelsens beskaffenhet i ett flertal fall angivits
såsom »fel mot militär tukt och ordning» vore, att de ifrågavarande
tillrättavisningarna meddelats på grund av upprepade anmärkningar av
olika slag mot vederbörande. Vid divisionen hade nämligen tillämpats ett
system, enligt vilket dagunderofficeren i särskild så kallad prickliggare infört
de smärre anmärkningar beträffande puts och dylikt, som han gjort
under sina inspektioner i förläggningen och vilka icke varit av beskaffenhet
att de föranlett avgivande av särskild rapport. »Prickliggaren» hade varje
vecka uppvisats för markstyrkeehefen, vilken i det fall att någon inom
en tidrymd av Ö0 dagar erhållit tre eller flera prickar, efter förhör medde II

—488380. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

lat denne tillrättavisning. Beteckningen »fel mot militär tukt och ordning»
hade sålunda använts såsom en sammanfattande benämning å ett flertal
smärre förseelser, såsom »Dålig sängbäddning», »Olåst skåp», »Mössa på i
log», »Dålig persedelvård» och dylikt.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 22 april 1948 till chefen för Blekinge flygflottilj följande:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten får för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning användas
vissa i lagrummet närmare angivna slag av tillrättavisningar. Tillrättavisning
får användas endast i stället för disciplinär bestraffning och
får sålunda icke meddelas i annat fall än då sådan bestraffning kan åläggas,
d. v. s. i disciplinmål. För att tillrättavisning skall kunna meddelas skall
alltså föreligga någon sådan överträdelse av strafflagen för krigsmakten
som omförmäles i 185 § nämnda lag. Med uttrycket »mindre förseelse och
fel mot militär tukt och ordning» avses sådana överträdelser av nämnt slag
som stå i sammanhang med det militära tjänsteförhållandet och äro av så
lindrig natur att de icke anses böra medföra så sträng reaktion som disciplinstraff.
Det är sålunda i princip mera en förbrytelses svårhetsgrad än dess art
som är utslagsgivande, när det gäller att avgöra huruvida i ett visst fall
disciplinstraff eller tillrättavisning skall tillgripas. Måhända kommer dock
i allmänhet tillrättavisning mest till användning vid förseelser och fel mot
vissa reglementen och föreskrifter, i vilka fall, därest fråga är om disciplinär
bestraffning, 130 § strafflagen för krigsmakten skall tillämpas. Av det
anförda torde framgå att en begången förseelses beskaffenhet ej kan anses
på ett tillfredsställande sätt angiven allenast genom uppgiften att
fråga är om en förseelse mot militär tukt och ordning. Av de i anteckningsboken
för tillrättavisningar gjorda införingarna bör därför för varje fall
framgå vari ifrågavarande fel eller förseelse består. I det fall att en meddelad
tillrättavisning avser flera förseelser böra givetvis av de i anteckningsboken
för tillrättavisningar gjorda införingarna för varje förseelse framgå
såväl vari förseelsen består som tiden för dess begående.

Vad beträffar det vid divisionen tillämpade förfarandet, att i så kallad
prickliggare verkställa anteckningar angående smärre anmärkningar samt
att på grundval av de anmärkningar, som i enlighet härmed under viss tidsperiod
förekommit mot vederbörande, meddela beslut om tillrättavisning,
må framhållas följande. Att militär chef till stöd för minnet för eller låter
föra anteckningar angående de underlydandes uppförande med mera kan
givetvis vara av värde för befälsföringen. Han kan härigenom lättare tillförlitligt
bedöma de underlydandes personliga kvalifikationer och kan i
fråga om tillrättavisning för förekommande förseelse taga tillbörlig hänsyn
till den felandes tidigare uppförande. Att vid disciplinmedlens handhavande
skall fästas avseende vid dylika omständigheter beträffande den felandes
person ligger i sakens natur och har beträffande disciplinstraff även kommit
till uttryck i 205 § strafflagen för krigsmakten. Ett motsvarande stad -

163

gande har även upptagits i det förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten
som framlagts för innevarande års riksdag.

Om en värnpliktig t. ex. under eu och samma månad vid skilda tillfällen
gjort sig skyldig till tre olika förseelser, och de två första förseelserna ej
ansetts böra föranleda tillrättavisning men den tredje förseelsen — bland
annat med hänsyn till den värnpliktiges tidigare uppförande — finnes böra
föranleda sådan, torde det i allmänhet vara riktigast att låta tillrättavisningen
avse endast den sista förseelsen. Har en förseelse icke ansetts i och
för sig böra föranleda tillrättavisning bör i regel icke i anledning av en
senare förseelse ske en omprövning av den förra förseelsen. Minnesanteckningarna
angående de tidigare förseelserna böra sålunda icke tillmätas
annan betydelse än andra upplysningar angående den felandes tidigare uppförande,
vartill som förut nämnts även skall tagas hänsyn. Enligt det här
angivna betraktelsesättet bör man således ej så att säga samla förseelserna
på hög för eventuell framtida tillrättavisning. Ett dylikt förfaringssätt skulle
enligt min mening även strida mot den allmänna regeln att, där ingripande
med disciplinära medel är påkallat, så bör ske utan dröjsmål.

Ett uppskov med meddelande av tillrättavisning torde även kunna medföra
svårigheter i utredningshänseende. Såsom allmän regel gäller enligt
§ 40 militär bestraffningsförordning att chef innan tillrättavisning meddelas
skall vid förhör med den underlydande lämna denne tillfälle att förklara
sig. Endast om chefen själv iakttagit förseelsen medgives undantag härifrån.
Någon uppteckning av vad som förekommit vid förhöret behöver ej göras.
Om frågan om tillrättavisnings meddelande skjutes på framtiden torde det
dock vara erforderligt att förhör omedelbart anställes med den felande och
att protokoll därvid föres. Att först en eller flera veckor efter förseelsernas
begående på en gång höra den felande angående samtliga förseelser, vartill
han under t. ex. en månad gjort sig skyldig, är uppenbarligen ej lämpligt.

Då jag förväntar att Alkfors kommer att för framtiden beakta av mig
ovan anförda synpunkter, företager jag ej vidare åtgärd i anledning av
ifrågavarande inspektionsanmärkning.

Alkfors skulle genom flottiljchefens försorg givas del av skrivelsen.

7. Chef som meddelat underlydande tillrättavisning har, ehuru han ej själv
iakttagit de ifrågavarande förseelserna, icke lämnat den underlydande tillfälle
att förklara sig. De fel vartill den underlydande gjort sig skyldig ha ej
angivits på tillfredsställande sätt. I

I en den 24 oktober 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
flygteknikern vid Bråvalla flygflottilj Knut Ekbergh: Den 13 juni
1947 hade Ekbergh, som då innehade beställning såsom överfurir vid flottiljen,
blivit uppkallad till översten L. Thunberg i egenskap av flottiljchef,
varefter Thunberg utan att på något sätt orientera Ekbergh om den egentliga
orsaken därtill, d. v. s. om vilken eller vilka direkta förseelser denne

164

förmenades ha gjort sig skyldig till, förklarat honom allmänt taget vara
olämplig såsom mekaniker, konstaterade att han genomgående iakttoge dåligt
militärt uppträdande och fastslog att han använde för mycket svordomar
i tjänsten. Ekbergh tilldelades av Thunberg tillrättavisning i form av
varning och i anteckningsboken för tillrättavisningar infördes anteckning om
denna varning. I utdraget rubricerades den förseelse, till vilken Ekbergh
ansetts ha gjort sig skyldig, såsom oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikt.
Thunberg hade, då han meddelade varningen, icke uppehållit sig vid
någon särskild händelse utan talat endast i allmänna ordalag. Ej heller vid
varningens införande i anteckningsboken syntes Thunberg ha haft någon
bestämd och direkt påtalbar förseelse såsom utgångspunkt, vilket klart
framginge av anteckningen i kolumnen för tiden för förseelsens begående,
där datumangivelsen vore den 1/10 1945—den “/o 1947, d. v. s. Ekbergh hade
ansetts ha lagt i dagen oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikt under drygt
ett år åtta månader. Jämlikt bestämmelser som vore meddelade i strafflagen
för krigsmakten och militär bestraffningsförordning finge befälhavare
i olika närmare angivna fall, då någon begått förseelse, meddela tillrättavisning.
Enligt vad Ekbergh kunnat finna borde emellertid sådan tillrättavisning
avse viss bestämd eller vissa bestämda, noggrant angivna förseelser.
Det kunde icke vara rimligt att en beställningshavare, såsom skett i Ekberghs
fall, utan att vederbörande tidigare erhållit någon tillsägelse eller det
över huvud taget förevarit något som kunnat tydas så att det närmaste befälet
och vederbörandes chef haft några vägande anmärkningar att göra,
plötsligt ställdes inför chefen och i allmänna ordalag tillskreves en rad förseelser
och härför erhölle varning. I den mån Ekbergh verkligen gjort sig
skyldig till några förseelser, vilket undandroge sig hans bedömande eftersom
de ej specificerats och Ekbergh icke fått tillfälle förklara sig eller bemöta
beskyllningarna, måste de, eftersom Ekbergh icke anmälts i något
särskilt fall, var för sig ha varit av så ringa storleksordning, att de ej ansetts
förskylla straff eller tillrättavisning. Thunberg måste alltså ha lagt
samman en rad smärre förseelser eller förbiseenden, som till sin storleksordning
var för sig varit så ringa att vare sig Ekberghs närmaste befäl eller
han själv varit medveten om dem och på summan av dessa förseelser grundat
beslutet om tillrättavisning. En sådan ordning kunde efter vad Ekbergh
funne inte vara rimlig. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställde
Ekbergh att militieombudsmannen föranstaltade om en utredning av ärendet
och vidtoge erforderliga åtgärder för att få den Ekbergh sålunda tilldelade
varningen struken ur anteckningsboken för tillrättavisningar.

På begäran om upplysningar inkom Thunberg den 20 november 1947 med
en skrivelse, vari han förmälde: Alltsedan Ekbergh hösten 1945 blivit befordrad
till överfurir hade han icke nöjaktigt skött sin tjänst; därom vittnade
de uppgifter som hans närmaste förmän vid divisionen (stationsavdelningschefen,
flygplansmästaren in. fl.) lämnat vid förfrågan av Thunberg.
Förutom alt Ekbergh varit lat och ointresserad av sitt arbete och därför i
yrkesskicklighet stagnerat eller rent av gått tillbaka hade hans uppträdande

165

gent emot arbetskamrater alltid varit obalanserat. Någon gång på hösten
1946 hade Thunberg kallat Ekbergh till sitt tjänsterum och förelagt honom
nämnda iakttagelser beträffande hans förhållanden i tjänsten samt framhållit
för honom att Thunbergh hoppades på bättring i berörda hänseenden.
Vid ett sammanträde någon gång under försommaren 1947 med den tekniska
befälspersonalen vid divisionerna hade med all önskvärd tydlighet
framkommit att någon förbättring icke ägt rum. Vissa färska anmärkningar
mot Ekbergh hade dragits fram men Thunberg kunde för närvarande icke
närmare precisera dem. Då Thunberg emellertid konstaterat att förhållandena
fått passera vid divisionen utan annat än muntliga tillsägelser från befälets
sida, hade Thunberg ånyo kallat Ekbergh till sig samt meddelat honom
varning för oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikt. Det vore möjligt
att Thunberg därvid icke pekat på någon direkt tidsbestämd förseelse. Han
mindes, att han börjat med en erinran om vad han tidigare sagt Ekbergh.
Han mindes även att han icke vid detta eller tidigare tillfälle konstaterat
att Ekbergh genomgående iakttagit »dåligt militärt uppträdande» såsom
denne i sin skrift angivit. Thunberg kunde nu icke erinra sig vilka order
han givit flottiljadjutanten eller expeditionsunderofficeren vid flottiljstabens
avd. I i anledning av den tillrättavisning han meddelat Ekbergh. I vart
fall hade det icke varit Thunbergs avsikt att förseelsen skulle få den beskrivning
som framginge av anteckningsboken för tillrättavisningar. Då
han emellertid icke nu kunde fastställa vilken av Ekberghs förseelser som
till tiden närmast borde ha varit anledningen till tillrättavisningen, ville han
biträda Ekberghs ansökan om att tillrättavisningen avlägsnades ur anteckningsboken.

Sedan tjänstförrättande flottiljchefen majoren Sven Hedberg erhållit del
av vad sålunda förekommit anförde han i en den 1 mars 1948 till militieombudsmannen
inkommen skrivelse följande: Vid förfrågan hos de av Ekberghs
förmän, som känt honom under tiden den 1 oktober 1945—den 13 juni
1947, hade framkommit att ingen av dessa nu kunde erinra sig, att Ekbergh
under denna tid gjort sig skyldig till någon förseelse, som skulle ha föranlett
tillrättavisning i form av varning. En av de tilfrågade, sergeanten Crantz,
erinrade sig att han på hösten 1946 till chefen för tredje divisionen av Bråvalla
flygflottilj inlämnat en skriftlig rapport mot Ekbergh för försummelse i
tjänsten samt obalanserat uppträdande i samband med denna tjänsteförsummelse.
Huruvida Ekbergh av denna anledning tilldelats varning av Thunberg
syntes svårt att utreda. Hedberg funne på grund av vad sålunda anförts
icke anledning till att tillrättavisningen skulle bestå.

I anslutning härtill meddelade Hedberg på förfrågan att anteckningen angående
den Ekbergh meddelade tillrättavisningen dåmera blivit struken i
anteckningsboken för tillrättavisningar.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 8 mars 1948 till Thunberg följande.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten må för mindre förseelse och fel

166

mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning den felande
meddelas tillrättavisning. Innan chef ålägger underlydande tillrättavisning
måste fastställas att den underlydande gjort sig skyldig till något som
enligt lagen kan bestraffas i disciplinär ordning. Utredningsförfarandet är
då fråga är om tillrättavisning enklare och mera summariskt än i disciplinmål.
Som allmän regel gäller dock enligt § 40 militär bestraffningsförordning
att chefen vid förhör med den underlydande skall lämna denne tillfälle
att förklara sig. Endast om chefen själv iakttagit förseelsen medgives
undantag härifrån.

Ändamålet med förhöret kräver att därvid anklagelserna angivas med sådan
tydlighet att vederbörande verkligen sättes i tillfälle att bemöta desamma.
Såvitt gäller enstaka felaktigheter ligger det i sakens natur och
torde allmänt iakttagas att de särskilda gärningarna närmare preciseras
genom angivande av faktiska omständigheter och tidsuppgifter. Då fråga är
om upprepade smärre felaktigheter kan väl icke krävas lika stor bestämdhet
men det synes nödvändigt att innebörden av anklagelserna tydligt klargöres
och att särskilda fall anföras såsom exempel. Det är sålunda icke till
fyllest med allmänna, obestämda påståenden om tjänstefel, lättja eller dylikt.
Om tillrättavisning meddelas för upprepade smärre förseelser synes
det dock icke nödvändigt att själva beslutet knytes till någon viss händelse;
det torde ej föreligga hinder mot att beslutet gives det innehåll att den felande
under viss tid vid upprepade tillfällen gjort sig skyldig till förseelser
av viss angiven art.

Handläggningen av förevarande ärende synes icke ha stått i överensstämmelse
med vad ovan anförts. De fel vartill Ekbergh ansågs ha gjort sig skyldig
synas icke ha angivits på tillfredsställande sätt och, ehuru Ni ej själv
torde ha iakttagit förseelserna, har Ni icke lämnat Ekbergh tillfälle att förklara
sig. Den anteckning, som verkställts rörande tillrättavisningen, motsvarar
enligt vad Ni uppgivit ej heller det beslut Ni avsett.

Ehuru Ni sålunda förfarit felaktigt vid meddelande av ifrågavarande tillrättavisning
låter jag, med hänsyn till att rättelse numera skett, bero vid en
erinran till Eder att vid utövandet av Eder tillkommande tillrättavisningsrätt
noga beakta vad här anförts.

8. Där till militärtjänstgöring inkallad värnpliktig i fall som avses i 126 § 4.
inskrivningsförordningen på grund av sjukdom eller skada, till vilken militärtjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak, befunnits tillfälligt oduglig till
krigstjänst, skall den värnpliktige meddelas besked om sin rätt att kvarbliva
i tjänstgöring samt tillfrågas om sina önskemål härutinnan.

I en den 6 oktober 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1674-8-46 Karl-Evert Engstrand: Under fullgörande
av första tjänstgöring vid Upplands flygflottilj insjuknade han den 18
januari 1947 i svårartad influensa, som resulterade i akut njurinflammation.
Enligt intyg av flottilj läkaren hade militärtjänstgöringen varit orsak

167

till sjukdomen. Sedan han efter remittering av vederbörande flottilj läkare
den 5 februari 1947 intagits å Akademiska sjukhuset i Uppsala, vårdades
han å sagda sjukhus till den 28 april 1947, då han utskrevs från sjukhuset
och ordinerades 14 dagars sängvila i hemmet. Vid sjukvisitation sistnämnda
dag hos flottiljläkaren förklarades Engstrand tillfälligt oduglig till krigstjänst
under en tid av sex månader, i anledning varav han omedelbart hemförlovades.
I skrivelse den 3 maj 1947 till flottiljens personalvårdsdetalj
hemställde Engstrand — under hänvisning till att tjänstgöringen varit orsaken
till sjukdomen — om uppgift, huruvida han ägde rätt att under sjukdomstiden
kvarstå i tjänstgöring. Till svar å denna skrivelse erhöll Engstrand
i maj 1947 ett meddelande från flottiljens personaldetalj, vari förklarades,
att Engstrand icke ägde rätt att kvarstå i tjänstgöring under den
tid av sex månader, under vilken han av flottilj läkaren förklarats oduglig
till krigstjänst. Någon upplysning om inskrivningsförordningens bestämmelser
i förevarande hänseende lämnades icke. I anledning av nyssnämnda
meddelande anhöll Engstrand i skrivelse till flottiljchefen, att åtminstone
få fullgöra återstående del av första tjänstgöring så snart han av läkare förklarats
duglig därtill. Flottilj chefen förklarade sig emellertid icke själv kunna
meddela tillstånd därtill utan hänvisade Engstrand att hos Kungl. Maj :t
göra framställning därom. En av Engstrand hos Kungl. Maj :t sedermera
gjord ansökan om dylikt tillstånd bifölls även. Sedan personalvårdsdetalj en
på Engstrands begäran i skrivelse den 19 september 1947 lämnat Engstrand
utdrag av 126 § 4. inskrivningsförordningen, framhöll Engstrand såväl vid
telefonsamtal med vederbörande personalvårdsofficer som vid personligt besök
å personaldetaljen den 3 oktober 1947, att han enligt nämnda bestämmelse
syntes äga rätt att få kvarstanna i tjänst under sjukdomstiden. Vid
den diskussion, som vid nämnda besök uppstod i anledning av Engstrands
yttrande, gjorde detaljchefen, majoren M. Sandelin, gällande att Engstrand
skulle ha uttryckt en önskan att bliva hemsänd samt att, oavsett huru därmed
förhölle sig, flottilj läkaren hemsänt Engstrand av medicinska skäl då
Engstrand icke skulle ha kunnat tillförsäkras erforderlig vård vid flottiljen.
Någon dylik önskan hade Engstrand emellertid icke uttryckt. Enligt
Engstrands förmenande förefunnes en rätt för den sjuke att i fall, då tjänstgöringen
varit orsaken till den iråkade sjukdomen, få sjukdomstiden tillgodoräknad
såsom fullgjord tjänstgöring oavsett huruvida han vårdades vid
vederbörande militära förband eller annorstädes. Enligt uppgift vid diskussionens
slut komme Engstrand att inkallas för sjukvisitation för fullgörande
av återstående del av första tjänstgöring den 3 november 1947. Engstrand
hemställde om militieombudsmannens yttrande i ärendet.

Sedan skriften översänts till chefen för Upplands flygflottilj, inkom denne
med yttrande jämte verkställd utredning.

Flottiljläkaren David Melchersson uppgav: Engstrand insjuknade under
permission den 19 januari 1947 och sjukskrevs vid återkomst till förbandet
den 27 i samma månad i grupp 2 (inomhustjänst). Den 4 februari intogs
Engstrand å flottiljens sjukhus för akut njurinflammation men överfördes
den 5 februari till Akademiska sjukhusets medicinska avdelning, där han

168

vårdades till den 29 april under samma diagnos. Enligt remisskort från sistnämnda
sjukhus led Engstrand av en starkt blodig njurinflammation, som
dock under sista veckan av sjukhusvistelsen upphörde att blöda. Vid utskrivning
från Akademiska sjukhuset rekommenderades Engstrand vila i
hemmet med kontroll hos vederbörande provinsialläkare; senare skulle kontroll
ske å sjukhusets medicinska poliklinik. I likhet med vederbörande
sjukhusläkare ansåg Melchersson, att Engstrand borde vårdas i hemmet,
där infektionsrisken vore betydligt mindre och lättheten att ordna lämplig
diet större än vid ett militärt förband. Därest Engstrand skulle kvarstå i
militärtjänstgöring, beräknades hans arbetsförmåga medföra sjukskrivning
under återstående del av tjänstgöringen, och risk ansågs föreligga för att
han i dylikt fall kunde ådraga sig en ny infektion, varav hans njursjukdom
kunde försvåras. På grund av sjukdomen förklarades Engstrand den 29 april
1947 enligt 126 § inskrivningsförordningen tillfälligt oduglig till krigstjänst
för en tid av sex månader, varom vederbörligt läkarintyg utfärdades. Om
någon förfrågan framställdes till Engstrand, huruvida han önskade kvarbliva
vid förbandet eller icke, kunde Melchersson icke erinra sig. Anmälan
om sjukdomsfallet gjordes till riksförsäkringsanstalten, därvid sjukdomen
angavs såsom ådragen under militärtjänstgöring. Enligt skrivelse från riksförsäkringsanstalten
den It juni 1947 erhöll Engstrand under sjukdomstiden
sjukpenning med sammanlagt 6 kronor 30 öre om dagen.

Stabsunderofficeren vid fjärde divisionen, sergeanten A. Lergell anförde
vid förhör: Då Engstrand återkom till divisionen från sjukhuset överlämnade
han ett läkarintyg enligt 126 § inskrivningsförordningen samt yttrade:
»Nu är jag odugligförklarad på sex månader.» Engstrand blev då
tillsagd att inlämna sina persedlar och befanns därvid sakna en klädespersedel.
Efter att tillsammans med å divisionen tjänstgörande kontoristen A.
Anlér ha tagit del av inskrivningsförordningens bestämmelser i förevarande
hänseende meddelade Lergell Engstrand, att denne icke vore tvungen
att rycka ut utan kunde stanna kvar och rycka ut tillsammans med de
övriga värnpliktiga om han så önskade. Engstrand yttrade emellertid, att
han önskade fara hem, samt betalade den förlorade persedeln. Engstrand
återfick därefter persedelkortet och reste hem. Enligt Lergells uppfattning
kunde Engstrand icke ha varit i okunnighet om att han finge kvarstanna i
tjänst om han så önskade. Även om någon direkt fråga rörande Engstrands
önskemål icke framställts av Lergell, ansåge denne, att Engstrand genom
det mellan dem förda samtalet måste ha blivit fullt införstådd med att han
enligt 126 § inskrivningsförordningen ägde rätt att kvarbliva i tjänst om
han så önskade.

Anlér vitsordade vid förhör Lergells uppgifter samt förmälde: Han erinrade
sig särskilt att han, då Engstrand skulle sändas hem, yttrade till Lergell:
»Vi kunna icke skicka hem honom utan vidare utan måste fråga honom om
han vill stanna kvar.» Anlér hade nämligen tidigare varit med om ett liknande
fall på Upplands regemente. Han fick den bestämda uppfattningen,
att Engstrand önskade fara hem.

169

Flottiljchefen anförde: Engstrands uppgifter angående skriftväxling och
telefonsamtal mellan Engstrand och flottiljen samt i fråga om dennes besök
den 3 oktober 1947 vitsordades av vederbörande militära personal. Av
utredningen i ärendet framginge, att Engstrand av truppbefälet blivit uppmärksamgjord
på att han efter uttryckt önskan kunnat kvarbliva i tjänst men
att han ej önskat detta. Engstrand vore inkallad för fullgörande av återstående
del av första tjänstgöring den 3 november 1947. Huruvida Engstrand då
finge kvarstanna i tjänstgöring eller på nytt komme att meddelas anstånd
därmed vore beroende av flottilj läkarens utlåtande.

Sedan militieombudsmannen anhållit om uppgift rörande ärendets handläggning
inom flottiljexpeditionen ävensom på vad sätt därvid beaktats,
att Engstrand ej kunnat meddelas anstånd med fullgörande av återstående
del av tjänstgöringen därest han önskat kvarbliva i tjänst, anförde flottiljchefen
ytterligare följande: Den 30 april 1947 inkom till flottiljens personaldetalj
de handlingar, som utfärdats av flottilj läkaren, jämte avgångsuppgift
med mera från fjärde divisionen, angivande att Engstrand på grund av
sjukdom förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst under en tid av sex
månader. Engstrands registreringshandlingar inplacerades i anledning därav
i grupp »för tillfället icke disponibla». Enligt Kungl. Maj :ts resolution
den 18 juli 1947, varigenom Engstrand meddelats tillstånd att få fullgöra
återstående del av första tjänstgöring så snart han av militärläkare förklarats
duglig till krigstjänst, infördes Engstrand i inkallelseplan för inkallelse
till den 3 november 1947 för förnyad läkarundersökning. Engstrands stamkort
kompletterades med anteckning om avslutad första tjänstgöring till
och med den 29 april 1947. Skulle Engstrand ha kvarstannat i tjänstgöring
hade mobiliseringsavdelningen icke fått några avgångshandlingar, utan
Engstrand hade i dylikt fall kvarstått i fjärde divisionen såsom sjukskriven.

I avgivna påminnelser anförde Engstrand: Någon förfrågan till honom,
huruvida han under sjukdomstiden önskade kvarbliva vid förbandet eller
ej, hade icke framställts. Då han vid återkomsten till divisionen efter sjukvisitation
hos flottilj läkaren uppsökte Lergell samt till denne överlämnade
det av flottiljläkaren utfärdade intyget blev han av Lergell beordrad att iordningställa
sina persedlar för inlämning. En viss diskussion förekom därefter
rörande Engstrands ersättningsskyldighet för vissa persedlar, som Engstrand
befanns sakna. Däremot lämnades icke någon upplysning om innehållet
i 126 § inskrivningsförordningen. Ej heller förekom i övrigt något
varpå Anlér kunde stödja sin uppfattning att Engstrand icke önskade kvarstå
i tjänst utan ville resa hem.

Chefen för centrala värnpliktsbyrån anförde i begärt yttrande: Enligt
126 § 4. inskrivningsförordningen skulle värnpliktig som vid läkarundersökning
befunnits tillfälligt oduglig till krigstjänst utan ansökan meddelas
anstånd under erforderlig tid med återstående tjänstgöring därest han icke,
om förhållandet föranletts av sjukdom eller skada till vilken tjänstgöringen
kunde antagas ha varit orsak, önskade kvarbliva i tjänstgöring. Därest en
värnpliktig av läkare förklarats för tillfället oduglig till krigstjänst och

170

tjänstgöringen kunde antagas ha varit orsak till sjukdomen, måste självfallet
den värnpliktige meddelas gällande bestämmelser angående hemförlovning
och beredas tillfälle uttrycka sina önskemål. Den blankett, vilken
komme till användning vid utfärdande av läkarintyg av ifrågakomna slag,
vore å baksidan försedd med tryck avsett att ifyllas vid såväl kompani (division)
som truppregistreringsmyndighet (flottilj). Å trycket, som redigerats
inom centrala värnplikt sbyrån, hade alla åtgärder upptagits som voro
tänkbara för olika fall. Därest ifyllandet skedde riktigt, syntes misstag icke
möjliga. Det angående Engstrand utfärdade läkarintyget hade från centrala
värnpliktsbyrån i original infordrats från flottiljen. Det vore icke riktigt
ifyllt å baksidan vid truppregistreringsmyndigheten. Enligt anteckning å
dess baksida hade emellertid vid divisionen angivits, att den värnpliktige
önskade hemförlovas. Skäl syntes dock föreligga att förmoda, att ifyllandet
skett först sedan läkarintyget infordrats, varför anteckningen icke syntes
böra tillmätas något bevisvärde, så mycket mer som anteckningen icke åberopats
i den vid flottiljen tidigare verkställda utredningen. I underdånig
ansökan den 2 juli 1947 hade Engstrand begärt yttrande, huruvida Kungl.
Maj :t ansåge honom kunna få fortsätta sin militära utbildning omedelbart
efter det han blivit friskförklarad av Akademiska sjukhuset i Uppsala. Till
ansökan vore fogad bland annat en skrivelse från Engstrand till personalvårdsofficeren
vid flottiljen, vari han framställde en direkt förfrågan, huruvida
han icke haft rätt att kvarstå i tjänst under sjukdomstiden. Denna skrivelse
vore daterad den 3 maj 1947, således omedelbart efter hemförlovningen.
Härav syntes fullt klart framgå, att Engstrand icke erhållit tillfälle framhålla
sina önskemål angående kvarstannande i tjänst. Mobiliseringsofficerens
svar, daterat den 6 maj 1947, vari förklarades att Engstrand icke hade
rätt att kvarstå i tjänstgöring under den tid av sex månader han av läkare
förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst, vore direkt felaktigt. Med hänsyn
till det anförda syntes det otvivelaktigt, att Engstrand haft rätt att kvarstå i
tjänstgöring under sin sjukdom samt att detta varit hans önskan. Han borde
därför numera få anses ha fullgjort honom åliggande första tjänstgöring.

I anledning av vad som förekommit lät militieombudsmannen den 5 december
1947 översända handlingarna i ärendet till försvarets kommandoexpedition.
Genom beslut den 6 i samma månad förordnade Kungl. Maj :t
att Engstrand skulle jämlikt 131 § 1. a) inskrivningsförordningen anses ha
fullgjort honom åliggande första tjänstgöring.

Sedan militieombudsmannen härefter hos flottiljchefen anhållit om ytterligare
upplysningar inkom denne den 17 januari 1948 med protokoll över
militärt förhör med Sandelin. Vid förhöret yttrade Sandelin: Då personal
avgått överlämnades från redovisande division till mobiliseringsofficeren
avgångsuppgift å fastställd blankett, läkarintyg samt vissa ytterligare handlingar
rörande avgången. Den till avdelningen överlämnade avgångsuppgiften
angående Engstrand innehölle icke några uppgifter rörande Engstrands
önskemål med avseende å kvarstående i tjänst under sjukdomstiden. Sandelin
förskaffade sig icke någon kännedom om Engstrands önskemål i dylikt
hänseende, då ärendet avgjordes vid divisionen och Engstrand redan avrest.

171

Sandelin förbisåg icke, att Engstrand ej mot sin önskan kunde meddelas
anstånd med tjänstgöringen, men utgick ifrån att divisionsbefälet tillfrågat
Engstrand om han önskade kvarstanna i tjänst. Under Sandelins tioåriga
tjänstgöring såsom mobiliseringsofficer hade befälet vid redovisande förband
städse ombesörjt denna detalj. Sandelin medgåve, att han såtillvida
handlat felaktigt som han, då redovisningshandlingarna inkom, borde ha
granskat baksidan på läkarintyget för att kontrollera om divisionsbefälet förfarit
riktigt beträffande Engstrands beviljande av anstånd med tjänstgöringen.

I anledning av vad vid utredningen framkommit beslöt militieombudsmannen
att hos chefen för centrala värnpliktsbyrån anhålla om yttrande
huruvida de anvisningar, som upptagits å blanketten för läkarintyg eller
eljest funnes meddelade, vore tillräckliga för att, i sådana fall som det förevarande,
säkerställa att den värnpliktiges önskemål om kvarblivande i tjänstgöring
eller hemförlovning bleve vederbörligen beaktade, samt huruvida det
icke i sådant syfte och till förekommande av ovisshet framdeles i fråga om
innebörden av den värnpliktiges önskemål vore lämpligt föreskriva, att den
värnpliktige genom påskrift å läkarintyget eller annan handling skulle bestyrka
sitt önskemål.

I ett avgivet yttrande anförde chefen för centrala värnpliktsbyrån: Vid av
lionom den 12—den 15 januari 1948 företagna besök hos samtliga förband
i Skövde och Karlsborg hade, med hänsyn till förevarande fall, undersökning
företagits rörande formerna för säkerställande av den värnpliktiges
önskemål om kvarblivande i tjänstgöring eller hemförlovning. Av undersökningen
framginge, att vid flertalet truppförband värnpliktig som önskade
hemförlovning enligt 126 § 2. inskrivningsförordningen eller anstånd
enligt 126 § 4. samma förordning, hade att därom ingiva särskild ansökan.
Vid ett förband tillämpades den principen, att den värnpliktige å läkarintyget
finge bestyrka sin önskan i nämnda hänseende. Vid ett förband konstaterades
emellertid att bestämmelserna i fråga icke vore kända. I detta fall
förefanns sålunda ingen som helst garanti för att den värnpliktiges önskemål
bleve tillgodosedda. Med anledning av den gjorda undersökningen komme
i nästa nummer av från byrån till samtliga truppregistreringsmyndigheter
utsända »Iakttagelser och anvisningar i värnplikts- och registreringsfrågor»
intagas en redogörelse för ifrågakomna bestämmelser ävensom anvisningar
rörande vad som vore att iakttaga i fall sådana som nu törevarande.
Enligt dessa anvisningar skulle värnpliktig, som på grund av sjukdom förklarats
tillfälligt oduglig till krigstjänst och beträffande vilken av läkarintyg
framginge, att tjänstgöringen kunde antagas varit orsaken till sjukdomen,
genom kompanichefens (motsvarande chefs) försorg meddelas, att
han, om han så önskade, ägde kvarbliva i tjänstgöring, varjämte den tryckta
texten å baksidan av den för läkarintyget använda blanketten »Åtgärd
vid komp (motsv)» skulle ifyllas samt den värnpliktige å den ifyllda blanketten
till vänster om den [ilats, varcst hans önskemal med avseende å heinförlovning
eller kvarblivande i tjänstgöring angåves, skulle medelst sin
namnteckning bestyrka riktigheten av del där antecknade önskemålet.

172

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 17 juni 1948 till flottiljchefen följande.

Jämlikt 126 § 4. inskrivningsförordningen skall värnpliktig, vilken vid
läkarbesiktning befunnits tillfälligt oduglig till krigstjänst av anledning
som beräknas icke föranleda ändring i hans värnpliktsförhållande, utan ansökan
meddelas anstånd under erforderlig tid med den återstående tjänstgöringen,
därest han icke, om förhållandet föranletts av sjukdom eller skada
till vilken tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, önskar kvarbliva i
tjänstgöring.

Då tillfällig oduglighet beror på sjukdom som kan antagas vara föranledd
av tjänstgöringen äger alltså den värnpliktige själv bestämma om han vill
ha anstånd med tjänstgöringen, i vilket fall han hemförlovas, eller om han
vill kvarstanna i tjänst. Hans beslut härutinnan har betydelse i olika hänseenden,
såsom beträffande rätt till sjukvård, avlöning och dylika förmåner,
ersättning enligt militärersättningsförordningen under sjukdom efter heinforlovning,
tillgodoräknande av fullgjord tjänstgöring och hans fortsatta
tjänstgöring. Med hänsyn till konsekvenserna för den värnpliktige är det
av stor vikt att hans bestämmanderätt icke åsidosättes utan blir behörigen
iakttagen. Då en värnpliktig i allmänhet icke kan förväntas till fullo inse
verkningarna av ställningstagandet faller det av sig själv att, innan besked
avkräves honom om hans önskan, tillräckliga upplysningar böra lämnas
honom om innebörden av gällande bestämmelser i de hänseenden som beröras
av hans beslut.

Ansvaret för att de värnpliktigas rätt i ifrågavarande avseende iakttages
måste anses ytterst åvila den befattningshavare som handlägger personalärenden
d. v. s. i regel chefen för personalavdelningen vid respektive förband
eller eventuellt högre chef. Inhämtandet av den värnpliktiges önskemål och
meddelandet av erforderliga upplysningar kan väl omedelbart utföras av
annan befattningshavare men det måste anses åligga nämnde chef att tillse
att dessa åtgärder ske på ett tillfredsställande sätt, och i vart fall måste han
vara ansvarig därest exempelvis beslut om anstånd meddelas utan att upplysning
föreligger angående den värnpliktiges önskemål.

Av handlingarna i ärendet inhämtas att Engstrand under fullgörande av
första tjänstgöring vid Upplands flygflottilj — vartill inryckning skett den
It november 1946 och varifrån utryckning skulle ske den 7 november 1947

i början av februari 1947 insjuknade i akut njurinflammation samt vårdades
å Akademiska sjukhusets medicinska avdelning till den 29 april 1947
och därefter vistades i sitt hem i Söderfors för vila under läkarkontroll.
Flottiljläkaren har uppgivit att såväl han som vederbörande sjukhusläkare
ansett att Engstrands vård efter utskrivningen från sjukhuset av hälsoskäl
borde ske i hemmet samt att Engstrands sjukdom, därest han skulle kvarstannat
i militärtjänstgöring, beräknades medföra sjukskrivning under återstående
del av militärtjänstgöringen.

På grund av Engstrands sjukdom utfärdade flottilj läkaren den 29 april
1947 läkarintyg i vilket Engstrand förklarades tillfälligt oduglig till krigs -

173

tjänst under en tid av sex månader. I intyget meddelades dels att sjukdomen
icke beräknades föranleda ändrad tilldelning eller uttagning (utan
blott anstånd med tjänstgöringen) och dels att tjänstgöringen kunde antagas
ha varit orsak till sjukdomen.

Enligt läkarintygets innehåll förelåg följaktligen ett sådant fall då jämlikt
ovannämnda bestämmelser den värnpliktige själv skulle äga bestämma
om han ville erhålla anstånd och hemförlovas eller kvarstanna i tjänst.
Det förhållandet, att Engstrand under sjukdomstiden skulle vistas i hemmet,
kan uppenbarligen icke anses ha betagit honom rätt att välja det sist nämnda
alternativet och därigenom få denna tid räknad såsom tjänstgöringstid, eftersom
hemvistelsen ägde rum enligt läkarens föreskrift på grund av vårdskäl.

Sedan läkarintyget samt avgångsuppgift med flera handlingar från fjärde
divisionen inkommit till flottiljens personaldetalj, för vilken Sandelin är
chef, vidtogos där åtgärder som inneburo att Engstrand från och med
den 30 april meddelats anstånd med återstående tjänstgöring. Å den blankett
som upptog läkarintyget fanns å baksidan plats angiven för anteckning om
den värnpliktiges önskemål i fråga om anstånd eller kvar stannande i tjänstgöring.
Det är emellertid upplyst att denna del av blanketten icke var ifylld
då den inkom till personaldetaljen. Ej heller innehöllo de andra inkomna
handlingarna några upplysningar i nämnda hänseende.

I vad mån Engstrand vid divisionen erhållit upplysning om sin rätt att
kvarstanna i tjänst och tillfrågats om sin önskan är icke klart. ^ edeibörande
divisionsadjutant, sergeanten Lergell, har uppgivit att han meddelat
Engstrand att denne ägde kvarstå i tjänst och att Engstrand förklarat atl
han ville hemförlovas. Dessa uppgifter ha vitsordats av en vid tillfället närvarande
person. Engstrand har emellertid bestämt fö(rnekat riktigheten
härav, och en del omständigheter i samband med den senare behandlingen
vid flottiljen av Engstrands fall äro ägnade att stödja Engstrands påstående.
Oavsett huru härmed förhåller sig synes i vart fall av Lergells berättelse och
vad Engstrand uppgivit framgå att vid samtalet mellan dem Engstrand
icke erhållit tillräckliga upplysningar till ledning för sitt beslut och att
någon direkt fråga om Engstrands önskemål varken framställts eller besvarats.
Den ovisshet som föreligger om vad som förekom vid detta tillfälle

föranleder emellertid att någon erinran icke kan framställas mot Lergell.

Sandelin har uppgivit att under hans tioåriga befattning med personalärenden
befälet vid redovisande förband städse ombesörjt att de värnpliktiga
i fall av ifrågavarande slag tillfrågats om sina önskemål och att han
därför utgått från att divisionsbefälet inhämtat besked härom av Engstrand.
Då någon upplysning härom icke fanns å läkarintyget eller andra för Sandelin
tillgängliga handlingar måste det emellertid anses ha ålegat Sandelin
att försäkra sig om Engstrands önskemål. Genom att underlåta detta och
utan vidare antaga att Engstrand uttryckt önskan om hemförlovning har
Sandelin, såsom han också själv medgivit, förfarit felaktigt. Det ar också
anmärkningsvärt att Sandelin vid senare förfrågningar från Engstrands sida
velat göra gällande att Engstrand icke ägt rätt kvarstanna i tjänstgöring.

174

Emellertid är upplyst att Engstrand genom Kungl. Maj :ts beslut den 6
december 1947 medgivits att få sjukdomstiden räknad såsom tjänstgöring.
På grund härav och med hänsyn till omständigheterna finner jag mig kunna
låta bero vid en erinran till Sandelin om betydelsen av att de värnpliktigas
bestämmanderätt i fall av förevarande art icke kränkes och att härvid även
beaktas att de värnpliktiga erhålla erforderliga upplysningar.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

Flottiljchefen skulle låta Sandelin erhålla del av skrivelsens innehåll.

9. Sedan genom generalorder föreskrivits att av värnpliktiga vid flottan,
som inkallats till fullgörande av första tjänstgöring, visst antal skall medgivas
anstånd med återstående tjänstgöring, har uttagning av de värnpliktiga
som skola kvarstanna i tjänst skett genom lottdragning.

I en den 13 december 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 2879-6-46 Lundgren jämte trettionio andra värnpliktiga
följande: De hade den 8 januari 1947 inkallats till militärtjänstgöring
vid flottan och vore förlagda i kasern Sparre i Karlskrona. I inkallelseordern
hade förklarats att de hade att fullgöra 420 dagars militärtjänst, vilken
tid sedermera förkortats till 390 dagar. I besparande syfte hade riksdag
och regering beslutat, att ytterligare folk skulle hemförlovas. I Karlskrona
hade detta skett under sådana former, att klagandena ansåge sig icke kunna
underlåta påtala desamma. Sedan ett fåtal därom tillfrågade förklarat, att
de önskade frivilligt stanna kvar i militärtjänsten hade genom lottning
ydterligare uttagits cirka 100 man att kvarhållas. Egendomligt nog hade
det härvid visat sig, att de sämsta elementen d. v. s. de som upprepade
gånger ådragit sig straff för förseelser in. m. nu belönats med att få resa
hem tidigare. Någon hänsyn till familjeförhållanden hade givetvis icke heller
tagits utan hade i allmänhet familjeförsörjare kvarhållits under det att
de ogifta blivit hemförlovade. De som kvarhållits ansåge sig orättvist behandlade
och förmenade, att om icke genom individuell prövning en någorlunda
rättvis uppdelning kunde åstadkommas, skulle antingen samtliga
kvarhållas eller ock samtliga hemförlovas. Att genom lottning avgöra hithörande
frågor ansåge klagandena vara synnerligen omdömeslöst och säkerligen
icke överensstämmande med utfärdade förordningar i ämnet. De
ville även framhålla, att för dem som nödgats kvarbliva vore detta också till
ekonomisk skada, då de i sina civila yrken hade betydligt större inkomst
än i det militära.

På begäran av militieombudsmannen inkom chefen för marinen med
upplysningar i saken från chefen för Karlskrona örlogsstation ävensom med
eget yttrande. Härav inhämtas följande.

Klagandena inkallades genom generalorder den 10 juli 1946 (nr 2093)
till första tjänstgöring om 420 dagar jämlikt värnpliktslagen 27 § 1 mom. A.
Inryckning skulle ske den 8 januari 1947. Utryckningen skulle enligt sagda

175

generalorder äga rum den 4 mars 1948 men framflyttades sedermera i samband
med avkortning av utbildningstiden till den 3 februari 1948.

I generalorder den 5 december 1947 (nr 3799) förklarades att värnpliktiga
vid flottan, som inkallats till fullgörande av första tjänstgöring jämlikt
generalorder nr 2093/1946 under »2. omgången 3) Av övriga: besiktningsgrupp
1—3» finge, till ett antal av högst 750, medgivas anstånd med
återstående tjänstgöring och i samband härmed hemförlovas under tiden
den 10—den 22 december 1947. Härför erforderliga närmare bestämmelser
skulle utfärdas av chefen för marinen. Genom generalorder den 9 december
1947 (nr 3823) ändrades det högsta antal värnpliktiga som finge medgivas
anstånd till 950.

Hemställan om utfärdande av bestämmelser av det innehåll som upptages
i generalordern den 5 december hade gjorts av chefen för marinen i
skrivelse den 27 november 1947. I skrivelsen anfördes: Till följd av betydande
inskränkningar av för vintern 1947—48 enligt 1942 års försvarsbeslut
avsedda fartygsutrustningar, vilka i huvudsak betingats av rådande
vakansläge inom stamkadrarna, och efter fullbordade avrustningsarbeten å
fartyg, som innevarande höst slutfört sina expeditioner, komme ett avsevärt
antal värnpliktiga av åldersklassen 1946, uppgående till cirka 850 man
tillsammans å samtliga örlogsstationer, att bliva frigjorda från sjötjänstgöring
in. m. sedan de omkring den 15 december avlösts av den de! av årsklassen
1947 tillhörande värnpliktiga, vilka inryckt den 15 oktober 1947
och i medio av december månad 1947 fullgjort värnpliktsskola i land. De
delar av åldersklassen 1946 tillhörande värnpliktiga, varom här vore fråga,
utgjordes av i generalorder nr 2093/1946 under »2. omgången 3) Av övriga:
besiktningsgrupp 1—3» omnämnda värnpliktiga med utryckningsdag den
4 mars 1948, som dock genom avkortning av utbildningstiden med 30 dagar
ändrats till den 3 februari 1948. Då dessas utbildning och tjänstgöring
sålunda numera vore förlagd eller komme att förläggas helt i land successivt
intill den 15 december och all utbildning ombord därigenom avslutats,
kunde ifrågavarande värnpliktiga helt undvaras utan några olägenheter
intill utryckningsdagen den 3 februari 1948. Häri inneslötes den tid av
cirka 14 dagar varunder de värnpliktiga bereddes tillfälle till ledighet under
jul- och nyårshelgerna. Återstode således cirka 30 dagar, som de värnpliktiga
skulle »sysselsättas» i land med improviserade övningar, dock av föga
värde, särskilt som instruktörsbristen vore betydande och den återstående
korta övningstiden på grund av mellankommande ledighet vore kluven i
tvenne hälfter. På grund härav syntes ifrågavarande värnpliktiga böra frigöras
från återstoden av tjänstgöringstiden och snarast hemförlovas. Författningsenligt
kunde emellertid åtgärder härför icke vidtagas av chefen
för marinen. Varken värnpliktslagen eller inskrivningsförordningen medgåve
här avsedd förkortning av tjänstgöringstiden, innebärande önskemålet
att de värnpliktiga, som under någon del av sin tjänstgöringstid intill tiden
för utryckningen ej vore erforderliga för avsedd utbildning eller tjänstgöring
i land, skulle kunna frigöras och hemförlovas från tjänstgöringen. Ej

176

heller bestämmelsen i tjänstereglemenlet mom. 512 syntes kunna lämna
ett sådant medgivande enär däri angiven ledighet syntes avse sådan av endast
begränsad och tillfällig art, än mindre för kollektivt bruk. Bestämmelserna
i inskrivningsförordningen 131 § att viss frånvaro från tjänstgöring
kunde tillgodoräknas den värnpliktige som tjänstgöringstid torde icke heller
för här ifrågavarande fall kunna få åberopas för tillämpning. Som tillfällig
åtgärd för vinnande av syftemålet att frigöra här avsedda vissa värnpliktiga
från den tjänstgöring, som tilländaginge den 3 februari 1948, borde
anståndsförfarande tillgripas. Anståndsmedgivande innebure dock jämlikt
gällande författningar endast ett uppskjutande av fullgörande med
återstående tjänstgöring till nästa eller ett senare år. Här avsedda värnpliktiga
borde därför genom lämplig lagstiftningsåtgärd sedermera kunna
befrias från sådan tjänstgöring genom förkortning av tjänstgöringstiden
med det antal tjänstgöringsdagar som anståndet avsåge. Anstånd i samband
med hemförlovning borde kunna medgivas från och med dag i december så
snart föreskrifterna därom förelåge för tillämpning och successivt senast
till och med den 22 december 1947 samt avse tiden till och med ordinarie
utryckningsdagen den 3 februari 1948. De besparingar för statsverket, som
härigenom uppstode, beräknades uppgå till cirka 150 000 kronor, häri ej
inberäknade besparingar å övningsanslaget och kostnaden för de fria resor,
de värnpliktiga ägde rätt till.

Avskrift av skrivelsen hade för orientering tillställts samtliga stationschefer.

I anslutning till bestämmelse i generalordern den 5 december 1947 hade
chefen för marinen utfärdat närmare föreskrifter, vilka upptagits i en skrivelse
den 6 december till bland andra stationscheferna. Enligt dessa föreskrifter
finge enligt stationschefs bestämmande anstånd meddelas värnpliktiga,
tillhörande ifrågavarande kategori, som sådant önskade och till ett
antal av högst 490 vid Karlskrona örlogsstation och högst 340 vid Stockholms
örlogsstation. Värnpliktiga som på grund av oavvisligt behov för
tjänstens behöriga gång icke kunde ifrågakomma för medgivande av anstånd
(hemförlovning) skulle kvarhållas i tjänstgöring till och med ordinarie
utryckningsdag den 3 februari 1948, för så vitt icke dessförinnan
tjänsteförhållandena medgåve anstånd och tidigare hemförlovning i eller
utan samband med den tjänstledighet stationschef jämlikt tjänstereglementet
mom. 511 ägde bevilja. Hemförlovning skulle i första hand avse värnpliktiga,
som utan oläglig rubbning av nuvarande tjänstgöring kunde såsom
övertalig personal undvaras. Marinchefen hade för avsikt att hos Konungen
göra erforderlig framställning om befrielse från återstående tjänstgöring
för de värnpliktiga, som erhölle anstånd, genom förkortning av tjänstgöringstiden,
motsvarande tiden från hemförlovningen intill ordinarie utryckningsdag.

Rörande de åtgärder som vid Karlskrona örlogsstation vidtagits i anledning
av generalordern och nämnda föreskrifter har stationschefen meddelat:
Stationschefen hade den 1 december 1947 för kännedom mottagit en avskrift

177

av skrivelse den 27 november 1947 från chefen för marinen till Konungen.
Samtidigt hade under hand meddelats att all sannolikhet talade för, att den
gjorda framställningen skulle bliva bifallen. Med hänsyn dels till ärendets
synnerligen brådskande natur, dels till det förhållandet, att personalkraven
för de olika tjänstgöringsplatserna i land och ombord icke medgåve, att
samtliga värnpliktiga tillhörande berörd kategori kunde hemförlovas tidigare,
dels slutligen till att hemförlovningen skulle vara frivillig, hade omgående
följande åtgärder vidtagits innan vederbörlig generalorder blivit utfärdad.
A. Förberedande åtgärder. 1) Enär samtliga värnpliktiga tillhörande
berörd del av åldersklassen 1946 icke kunde påräkna bliva hemförlovade
tidigare utfärdade stationschefen följande direktiv för uttagning av de
värnpliktiga, vilka borde kvar stanna i tjänst: a) De som frivilligt önska
kvarstå, b) Värnpliktiga kommenderade å kryssaren Fylgia under dess expedition
till främmande farvatten, c) Samtliga värnpliktiga som äro inkallade
för tjänstgöring »återstående» dagar, d) Samtliga värnpliktiga som av
en eller annan anledning måste »övertidstjänstgöra». e) Av övriga ovan ej
nämnda värnpliktiga det antal som erfordras för att kunna besätta samtliga
kommenderingsplatser. Uttagning av dessa bör lämpligen ske genom lottdragning,
enär den korta tid som står till buds utesluter någon rättvis behovsprövning.
2) Den 2 december utgåvos meddelanden till samtliga tjänstgöringsplatser
om insändande av namnuppgift å de värnpliktiga, vilka icke
önskade tidigare hemförlovning. Den 5 december utgåvos meddelanden till
samtliga tjänstgöringsplatser om insändande av vissa handlingar för värnpliktiga,
som varit bestraffade. Åtgärden var nödvändig för att erhålla full
klarhet beträffande de värnpliktiga, vilka på grund av bestraffning måste
övertidstjänstgöra. 3) Registerdetaljen beordrades snarast lämna uppgifter
till respektive rulldetaljer på samtliga de värnpliktiga, som av en eller annan
anledning måste övertidstjänstgöra. B. Vidare åtgärder. 1) Sedan generalorder
nr 3799 angående hemförlovning kommit stationschefen tillhanda
den 6 december verkställdes förnyad personalbehovsberäkning med ledning
av inkomna uppgifter och utfärdade direktiv i syfte att få fram det största
möjliga antal värnpliktiga, som med hänsyn till tjänstens behöriga gång
skulle kunna hemförlovas tidigare. Resultatet gav vid handen att 526 värnpliktiga
med stöd av ovan nämnd generalorder jämte ändringsbestämmelser
(go nr 3823) kunde beviljas anstånd med återstående tjänstgöringsdagar,
medan 100 värnpliktiga — fördelade på 70 däcksmatroser och 30 yrkesmatroser
(maskinavdelningen) — måste genom lottdragning uttagas för
att tillsammans med kategorierna A 1 a—d (a. 4 man, b. 47 man, c. 22 man
och d. 36 man) fylla kommenderingsbehovet. 2) Den 9 december verkställdes
lottdragning å respektive rulldetaljer av två värnpliktiga representanter
för vardera däcksmatroser och yrkesmatroser (maskinavdelningen) under
överinseende av vederbörande rulldetaljchefer och i närvaro av övrig
expeditionspersonal. 3) Med ledning av resultatet utav lottdragningen uppgjordes
kommenderingsförteckningar för av- och tillkommenderingar, vilka
förteckningar utsändes den 12 december. Avgången från tjänstgöringsplat12
—i88U80. Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

178

serna (fartyg m. m.) skedde den 17 december, varefter hemförlovningen ägde
rum den 19—20 december.

Med anledning av klagoskriften har stationschefen anfört: Den korta tid,
som stått stationschefen till buds, hade uteslutit möjligheterna till rättvis
och ingående individuell prövning för uttagning av de värnpliktiga, vilka
måste kvarstanna i tjänst. Redan införskaffandet av erforderliga uppgifter
från hemortsmyndigheter hade måst fördröja påbörjandet av arbetena för
uttagningen en å två veckor. De klagande värnpliktiga stode synbarligen icke
helt främmande för dessa fakta men förmenade att i sådan situation »skola
antingen samtliga kvarhållas eller ock samtliga hemförlovas». Utan att närmare
gå in på hållbarheten av principen »att om alla bara få det lika dåligt
så är det lättare att fördraga» ville stationschefen i detta sammanhang endast
understryka att det funnes ytterligare en betydelsefull sida av saken,
nämligen den ekonomiska. Den tidigare hemförlovningen beräknades medföra
en besparing för statsverket på cirka 150 000 kronor. Hela denna fråga
vore för övrigt stationschefen ovidkommande. Han ville emellertid framhålla
att omfattningen av den kontingent, som måste kvarhållas, reducerats
från vad ursprungligen varit tänkt genom sträng gallring av behovet och ett
uttunnande av den erforderliga personalen för olika tjänstgöringsplatser, i
den mån möjligheter härför stått honom öppna. Ur tjänstens synpunkt hade
det givetvis varit lämpligast att kvarhålla de värnpliktiga, som tjänstgjorde
på befattningar, där ersättare från den just avslutade värnpliktsskolan icke
kunde erhållas, men detta syntes icke böra ifrågakomma med hänsyn till
att alla dock borde ha sin chans att kunna få anstånd. Vad de klagande
egentligen åsyftade med meningen »Egendomligt nog har det härvid visat
sig, att de sämsta elementen d. v. s. de som upprepade gånger ådragit sig
straff för förseelser in. in. nu belönats med att få resa hem tidigare än oss
andra» vore icke fullt klart och påslåendet vore delvis felaktigt. För det
första inginge en del av de sämsta elementen — således de som jämlikt värnpliktslagen
27 § 3 inom. D skulle övertidstjänstgöra — icke i den grupp för
vilken lottdragningen vore aktuell och för det andra vore det icke någon
belöning för de övriga tillrättavisade och bestraffade att få chansen till
tidigare hemförlovning utan en rättighet. De klagande hyste synbarligen den
uppfattningen, vilket även framkommit under hand muntligen, att alla
som ådragit sig någon tillrättavisning eller straff å priori skulle kvarstanna
i tjänst. Denna uppfattning kunde stationschefen icke dela, enär han ansåge,
att ett avtjänat straff icke i fortsättningen finge ligga vederbörande till
last i andra fall än där lagarna så föreskreve. Ur stationstjänstsynpunkt
skulle det ha varit synnerligen olyckligt, om den principen hade genomförts,
att alla tillrättavisade och bestraffade skulle kvarstanna i tjänst. Följden
skulle blivit att för kasernerna avsedd personal i vakt-, städ- och handräckningstjänst
nästan uteslutande skulle ha utgjorts av mindre pålitliga element,
vilka skulle kommit i nära beröring med de i början av januari nyinryckande
värnpliktiga. De redan nu allvarligt grasserande stöldepidemierna
i kasernerna skulle i så fall säkerligen ha i hög grad ökats. Den uppenbara

179

risken för ett demoraliserande inflytande på den nya värnpliktskontingenten
från dylika individers sida förbjöde helt det antydda uttagningsförfarandet.
Visserligen vore det att beklaga, att — som det framhölles i skrivelsen
— »familjeförsörjare kvarhållits under det att de ogifta blivit hemförlovade»
men det vore att märka att även gifta genom ovan nämnda lottning
blivit tidigare hemförlovade, och att det funnes ett flertal ogifta, som hade
försörjningsplikt i ett eller annat avseende. Stationschefen ville i detta sammanhang
jämväl påpeka att inga uppgifter beträffande de värnpliktigas
försörjningsplikt numera funnes tillgängliga på örlogsstationen, enär alla
familjebidragsärenden handlades av hemortsmyndighet och framställningar
om bidrag'' etc. gjordes direkt hos denna. Från örlogsstationen lämnades uppgifter
beträffande förändringar i tjänstgöringen direkt till ovannämnd myndighet
för alla värnpliktiga i tjänst oavsett deras familjeförhållanden. Av
vid örlogsstationen tillgängliga uppgifter beträffande de 40 undertecknarna
av skrivelsen till militieombudsmannen framginge att i inskrivningsboken
såsom närmast anhörig upptoges hustru i ett fall, moder i fem fall och
fader i tjugoåtta fall. För fyra man saknades uppgift. Två av undertecknarna
tillhörde sådana som blivit hemförlovade. Stationschefen ville slutligen
framhålla att till honom efter det beslutet fattats om vilka som skulle erhålla
anstånd och vilka som skulle kvarstå i tjänst intill ordinarie tjänstgöringstids
utgång inkommit endast en, av familje- och försörjningsskäl
motiverad, styrkt framställning om anstånd från i sistnämnda grupp ingående
värnpliktiga. Denna framställning hade kunnat bifallas. Av vad ovan
anförts torde framgå att, med hänsyn till den korta förberedelsetiden och
därmed sammanhängande komplicering av anståndsfrågan för ett begränsat
antal värnpliktiga, rättvisekravet för samtliga i görligaste mån blivit beaktat
samtidigt som oavvisligt behov av lämpliga värnpliktiga för tjänstens
behöriga gång blivit tillgodosett.

Chefen för marinen har, med förklaring att han helt anslöte sig till vad
stationschefen anfört, ytterligare framhållit följande: Det vore givet att, om
av ett tusental man ett hundratal värnpliktiga icke kunde hemförlovas, missnöje
uppstode bland dem, som sålunda icke kommit i åtnjutande av förmånen
av hemförlovning. Vilken form som än givits utgallringen för kvarstannande,
även om hänsyn kunnat tagas till familje- eller andra individuella
skäl, därest sådana förelegat, hade utan tvivel likväl missnöje uppstått hland
de kvarhållna, eftersom respekt för andras skäl till förmåner i förevarande
fall knappast kunnat påräknas. Chefen för marinen hade icke heller med
sina föreskrifter avsett individuell prövning i annan mån än sådan, som
stationscheferna själva kunde bestämma. Åtgärden till tidigare hemförlovning
vore att anse som ett statsintresse, då härigenom dels cirka 175 000
kronor kunnat inbesparas, dels ett tidigare återbördande till arbetsmarknaden
av här berörda värnpliktiga kunnat verkställas.

Rörande anledningen till att framställning i saken icke avlåtils tidigare än
som skett, har chefen för marinen anfört: Efter vissa personalundersökningar,
som företogos i medio av oktober månad, avseende tillgången för

180

bemannande av fartygen och tillgodoseende av landorganisationen befanns
att ett betydande överskott av värnpliktiga skulle föreligga i medio av december
månad. Anledningarna härtill voro ytterst att söka i den onormalt stora
vakansställningen inom stamkadern, särskilt bland maskinpersonalen (maskinister),
varigenom i sin ordning antalet rustade fartyg skulle nedgå till ett ej
tidigare förekommet minimum. Från örlogsstationerna infordrade uppgifter,
från Karlskrona örlogsstation den 6 november och från Stockholms örlogsstation
under hand tidigare, om antalet värnpliktiga, som på grund av det
minskade behovet sålunda kunde anses bliva övertaliga, meddelades slutgiltigt
den 21 november, då situationen från örlogsstationernas synpunkt var
klarlagd. Förrän dessa förelågo och intill en så sen tidpunkt, att rubbningar
av de lämnade sifferuppgifterna icke behövde befaras på grund av plötsliga
ändringar i behovet, hade chefen för marinen icke ansett sig böra avlåta
underdånig skrivelse med framställning om hemförlovning.

Beträffande uttagningen vid Stockholms örlogsstation av de värnpliktiga,
som jämlikt ifrågavarande generalorder erhållit anstånd, har chefen för
nämnda örlogsstation meddelat, att uttagning genom lottdragning eller annorledes
av visst antal värnpliktiga för kvarstående i tjänst icke behövt tillgripas
utan anstånd kunnat medgivas samtliga stationen tillhörande värnpliktiga
som angåves i generalordern med undantag av två som ej önskat anstånd.
Sju värnpliktiga hade dock av andra anledningar kvarhållits i tjänst.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 29 januari 1948 till Lundgren följande.

Enligt vår tids uppfattning kan det givetvis icke anses vara tillfredsställande
att uttagning av värnpliktiga eller uppdelning av de värnpliktiga i
grupper, för vilka gälla olika bestämmelser om utbildningstidens längd, sker
genom lottning. För sådant ändamål böra tillämpas rationella grunder som
äro lämpliga med hänsyn till det syfte som man vill tillgodose och som för
dem det gäller framstå såsom rättvisa.

Omständigheterna ha i förevarande fall icke varit sådana att vissa värnpliktiga
ansetts, med hänsyn till de uppgifter som skolat fullgöras, vara
mera lämpliga än andra. Dylika synpunkter ha sålunda icke kunnat läggas
till grund för uttagningen av de etthundra värnpliktiga som skulle kvarhållas
i tjänstgöring. I fråga om sättet för uttagningen har därför rättvisans
och billighetens fordringar måst vara bestämmande. Att för'' uttagning bland
sexhundra värnpliktiga av femhundra som skola hemförlovas och etthundra
som skola kvarhållas tillämpa någon metod som kan förväntas mera allmänt
erkännas såsom rättvis är under alla omständigheter förenat med
stora svårigheter. Om tiden för uttagningen är så knapp som här varit fallet
bliva uppenbarligen möjligheterna att vid uttagningen ens tillnärmelsevis
träffa det rätta ytterligare minskade. I stort sett kan jag beträffande
det berättigade i att i detta fall använda lottning ansluta mig till de synpunkter
som framhållits av stationschefen och chefen för marinen, och i

181

enlighet härmed finner jag mig icke böra rikta någon anmärkning mot
stationschefens åtgärd i detta hänseende.

Eder åsikt att, om individuell prövning icke kunde ske, antingen alla bort
kvarhållas eller ock alla bort hemförlovas kan jag icke dela, och jag vill tro
att ni vid närmare eftertanke skola inse att denna uppfattning icke är hållbar.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

10. Fråga om premie åt värnpliktig som uttagits till flygförare men skilts

från utbildningen.

I en till militieombudsmannen den 2 november 1946 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 977-17-43 Ingemar Rohdin, att han, som varit uttagen
för utbildning till värnpliktig flygförare, 22 dagar före utbildningens avslutande
avskilts från denna och därigenom gått förlustig den utbildningspremie
på 1 500 kronor som han enligt lag varit berättigad till efter fullgjord
tjänstgöring. Härom anförde Rohdin: Han hade under övning i lågnavigering
vid Blekinge flygflottilj den 26 augusti 1946 med ett av honom
fört jaktplan råkat kollidera med ett träd. Divisionschefen, löjtnanten C. H.
Nordenskiöld, som ansett att Rohdin brutit mot givna order, hade genast
avstängt honom från vidare flygning i avvaktan på behandlingen av den
rapport i saken som insänts till chefen för flygvapnet. På grund av denna
rapport hade chefen för flygvapnet den 3 september 1946 utfärdat en order,
genom vilken Rohdin avskilts från utbildningen vid ifrågavarande kurs vid
Svea flygflottilj och endast tillåtits flyga sambandsflygplan. Han hade därefter
i avvaktan på kallelse till krigsrätt vid Svea flygflottilj återsänts till sin
ordinarie flottilj, Göta flygflottilj. Krigsrätten som sammanträtt vid Svea
flygflottilj den 28 september 1946 hade icke funnit Rohdin skyldig till brott
mot givna order och indisciplinär flygning men ålagt honom två dagars
vaktarrest för oförstånd i tjänsten. I samband med utryckningen hade
Rohdin genom chefen för Göta flygflottilj till försvarets civilförvaltning insänt
ansökan att utfå utbildningspremien. Enligt uppgift från civilförvaltningen
hade denna ansökan avslagits med stöd av yttrande från sistnämnde
flottiljchef. Till grund för detta yttrande hade uppenbarligen legat ovannämnda
flygvapenorder, genom vilken Rohdin avskilts från utbildningen
på grund av indisciplinär flygning. Krigsrätten hade, som förut nämnts,
icke funnit Rhodin skyldig till den förseelse — brott mot givna order och
indisciplinär flygning — på grund av vilken chefen för flygvapnet avskilt
Rohdin från utbildningen och därmed från rätten att utfå utbildningspremien.
Rohdin anhölle att militieombudsmannen ville föranstalta om undersökning
i avsikt att bland annat klargöra om Rohdin icke vore berättigad att utfå
utbildningspremien på 1 500 kronor.

Av i ärendet företagen utredning framgår följande.

Rohdin hade under liden den 1 februari—den 31 oktober 1945 genomgått

182

grundläggande flygutbildning och under tiden den 1 november 1945—den
28 april 1946 första perioden av grundläggande flygslagsutbildning samt hade
därefter blivit kommenderad till andra perioden av grundläggande flygslagsutbildning.
Denna senare utbildning, som fullgjorts vid Svea flygflottilj, hade
börjat den 29 april 1946 och varit avsedd att sluta den 12 oktober samma
år. Därest Rohdin blivit godkänd i denna utbildning skulle enligt 29 § 1
inom. f) i kungörelsen den 21 december 1945 (nr 881) om värnpliktsavlöning
premie ha utgått med 1 500 kronor. Sedan Rohdin den 26 augusti 1946
varit utsatt för ett flyghaveri, hade han från och med den 20 september samma
år skilts från utbildningen. Av sista skedet utav den grundläggande
flygslagsutbildningen hade då återstått 22 dagar.

Krigsrättens handlingar i målet visa följande.

Övningen den 26 augusti 1946 hade avsett lågnavigering i rote med utförande
av undanmanövrer. Anbefalld flyghöjd hade varit 20 meter över
högsta terrängföremål.

Vid krigsrätten berättade Rohdin, som vid tillfället varit rotechef: Enär
sikten genom den lilla skottsäkra rutan längst fram i flygplanet befunnits
dålig, trots att rutan avtorkats före starten, hade han icke gjort undanmanövrer.
Han hade sett ett jämnt skogsparti under sig. Höjden hade då varit
cirka 20 meter. Han hade därefter sett på kartan för att kontrollera läge
och kurs. När han åter sett framåt i flygriktningen, hade han omedelbart
framför sig sett ett träd som stuckit högt upp över övrig terräng. Han hade
omedelbart stigit men icke lyckats undvika kollision med trädet. Han hade
märkt att flygplanet skadats och därför stigit till 250 meter, på vilken höjd
han fortsatt flygningen till basen. Enär högsta och lägsta höjd skulle vara
20 meter hade det varit nödvändigt att navigera just på denna höjd. Efter
en tidigare liknande olyckshändelse hade cirkulärorder givits därom att,
därest vid lågnavigering flygaren behövde läsa karta, han skulle undvika
undanmanövrer och stiga med sitt plan. Vid lågnavigering vore det emellertid
nödvändigt att rätt ofta se på kartan. Det vore därför orimligt att ständigt
företaga stigning.

Löjtnanten Nordenskiöld uppgav vid krigsrätten att order givits om flygning
på 20 meter som lägsta och högsta höjd över högsta terrängföremål,
samt att han med största sannolikhet sagt — i varje fall låge det i sakens
natur — att en flygare, därest han på den låga höjden behövde läsa kartan,
skulle undvika undanmanövrer samt stiga med sitt plan.

Sedan ordföranden i undersökningsnämnden majoren Å. Söderberg vid
krigsrätten framhållit att, om det bleve nödvändigt för en flygförare att vid
lågflygning se på kartan, han först måste överblicka terrängen och därefter
företaga stigning med planet, genmälde Rohdin: Han vore icke medveten
om, huruvida planet kommit under den lägsta höjden under det han läst
på kartan. Troligen hade han på grund av den dåiiga sikten då icke sett
det ifrågavarande trädet.

Undersökningsnämnden yttrade i sitt utlåtande: Beträffande händelseförloppet
hade icke med säkerhet kunnat klarläggas, huruvida kollisionen

183

inträffat på sätt isom angivits av Rohdin eller icke. Två alternativ förelåge:
antingen hade Rohdin brutit mot givna order och medvetet framfört flygplanet
på lägre höjd än 20 meter eller också hade kollisionen inträffat såsom
beskrivits av Rohdin, varvid ren oskicklighet syntes föreligga.

Vid krigsrätten gjorde Söderberg gällande, att Rohdin måste medvetet
ha underskridit den lägsta höjden.

Åklagaren yrkade ansvar å Rohdin jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
samt åberopade att Rohdin icke verkställt stigning då han skolat
läsa på kartan och att han oaktat dålig sikt icke kört i sicksack.

Genom utslag den 28 september 1946 dömdes Rohdin av krigsrätten jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten till disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar. Krigsrätten ansåg det styrkt att Rohdin
under övning brustit i nödig varsamhet därigenom att han vid orientering
flugit på för låg höjd med påföljd att planet kolliderat med en trädtopp.

Det upplystes i målet att Rohdin icke förut under militärtjänstgöringen
ådömts straff eller tilldelats tillrättavisning samt att kostnaderna för reparation
av flygplanet beräknats till 1 600 kronor.

I skrivelse till chefen för flygvapnet den 29 augusti 1946 — alltså innan
saken behandlats av krigsrätt — anmälde chefen för Svea flygflottilj det
inträffade såsom fall av indisciplinär flygning. Han föreslog därvid att Rohdins
kommendering till grundläggande flygslagsutbildning, andra perioden,
måtte upphöra. Det angavs att Rohdin framfört flygplan på lägre höjd än
den för övningen anbefallda (20 meter över högsta terrängföremål) ävensom
att Rohdin avkopplats från vidare deltagande i flygning.

Genom flygvapenorder den 3 september 1946 upphävdes Rohdins kommendering
till andra perioden av den grundläggande flygslagsutbildningen,
enär han under övning i lågflygning underskridit anbefalld flyghöjd.

I ansökning den 26 september 1946 till civilförvaltningen anhöll Rohdin
om premie för flygförare med 1 500 kronor. På ansökningen antecknade
chefen för Göta flygflottilj, att Rohdins grundläggande flygslagsutbildning,
andra perioden, avbrutits den 20 september 1946 på grund av att han underskridit
anbefalld flyghöjd vid lågflygning. Genom beslut den 18 oktober
1946 lämnade civilförvaltningen med hänsyn till vad flottiljchefen sålunda
upplyst ansökningen utan åtgärd.

Chefen för Göta flygflottilj anförde i yttrande till militieombudsmannen
den 12 november 1946: Vid Göta flygflottilj hade i ärendet endast förekommit
att Rohdins ansökan till civilförvaltningen passerat tjänstevägen. i
flottiljchefens yttrande över ansökningen hade angivits flygvapenorderns
ordalydelse om orsaken till flygslagsuthildningens avbrytande, nämligen:
»Rhodins grundläggande flygslagsutbildning, andra perioden, avbröts den
“/o 1946 på grund av att han underskred anbefalld flyghöjd vid lågflygning.
» De närmare omständigheter som framginge av krigsrättsprotokollet
hade då icke varit kända av flottiljchefen.

Chefen för flygvapnet avgav den 4 december 1946 utlåtande i ärendet,
därvid han anförde: Ifrågavarande haveri hade av chefen för Svea flygflot -

184

tilj anmälts såsom fall av indisciplinär flygning, och flottiljchefen hade
föreslagit att Rohdins kommendering till utbildningen skulle upphöra. I
flygvapenordern den 3 september 1946 rörande kommenderingens upphävande
hade såsom orsak icke angivits indisciplinär flygning utan endast
konstaterats, att Rohdin under lågflygning underskridit anbefalld flyghöjd.
Chefen för flygvapnet hade nämligen icke velat föregripa krigsrättens beslut
men hade samtidigt ansett att det inträffade föranletts av en sådan
oskicklighet att Rohdin icke lämpade sig för fortsatt utbildning och tjänstgöring
såsom jaktflygare. Krigsrättens beslut i frågan huruvida Rohdin
kunde läggas någon straffbar förseelse till last hade därför saknat betydelse
i sammanhanget. Det vore givetvis hårt för en flygelev att relativt
kort tid före utbildningens slut få sin kommendering upphävd. Omsorgen om
flygvapnets effektivitet och hänsyn till flygsäkerhetens krav kunde emellertid
icke eftersättas. Till följd av den höga haverifrekvensen blev det på
eftersommaren 1946 nödvändigt att skärpa fordringarna i fråga om såväl
disciplin som skicklighet i luften. Rohdins divisionschef hade för övrigt senare
uppgivit, att han hade för avsikt att föreslå, att Rohdin senast vid
utbildningens slut skulle underkännas på grund av bristande förmåga och
lämplighet. Vad beträffade frågan om premier kunde chefen för flygvapnet
icke tillstyrka, att sådana utginge till Rohdin, eftersom föreskriven utbildning
icke fullgjorts.

Militieombudsmannen anhöll därefter att civilförvaltningen ville inkomma
med yttrande dels rörande skälen till ämbetsverkets beslut att avslå
Rohdins ansökan om premie, dels även rörande de allmänna principer som
av ämbetsverket tillämpades vid avgörandet av ansökningar om premie
jämlikt 29 § 2 mom. i 1945 års kungörelse. I ett den 10 januari 1947 avgivet
yttrande anförde civilförvaltningen: Ändamålet med premierna vore
att utgöra en kompensation för den längre värnpliktstjänstgöring, som ålades
vissa värnpliktiga utöver den, som åvilade värnpliktiga i allmänhet,
samt att för dem underlätta återgången till civil verksamhet. För att motverka
att den, som sålunda ålagts längre värnpliktstjänstgöring, skulle kunna
undandraga sig denna genom att icke göra sitt bästa hade såsom villkor
för premies utgående utan särskild prövning stadgats, att vederbörande
med godkännande vitsord skulle ha genomgått avsedd utbildning. Före
ikraftträdandet av 1945 års kungörelse hade frågan om premier i fall motsvarande
dem som avsåges i 29 § 2 mom. i kungörelsen prövats av Kungi.
Maj :t, därvid en viss praxis på området kommit att utbildas. Vid avgörandet
av ansökningar om premie jämlikt sagda författningsrum hade civilförvaltningen
under beaktande av ändamålet med premierna och i huvudsaklig
överensstämmelse med angivna praxis plägat tillämpa följande
allmänna principer. Den, som på grund av sjukdom icke godkänts i den
utbildning premien eller del därav avsåge, hade, därest han likväl varit inkallad
under hela utbildningstiden, tillerkänts hela premien och eljest ett
i förhållande till den kortare inkallelsetiden nedsatt belopp, dock att om
inkallelsetiden understigit halva den normala utbildningstiden intet premie -

185

belopp ansetts böra utgå. I fråga om värnpliktiga, vilka av annan anledning
än sjukdom icke godkänts i avsedd utbildning, hade man vid bedömandet
av ansökningar om premie skilt mellan dem, som väl gjort sitt bästa men
på grund av bristande förutsättningar i övrigt icke godkänts, och dem, som
icke godkänts på grund av bristande intresse. Beträffande de förstnämnda
hade tillämpats samma principer som i fråga om de på grund av sjukdom
icke godkända, dock att premiebeloppet i förekommande fall bestämts blott
till hälften så stort belopp. Till de på grund av bristande intresse icke godkända
hade något premiebelopp över huvud taget icke ansetts böra utgå.
— Skälet för civilförvaltningens beslut den 18 oktober 1946 i fråga om Rohdin
hade varit att, enligt vad som upplysts, han skilts från utbildningen på
grund av att han vid lågflygning under skridit anbefalld flyghöjd. Vid prövningen
av ansökningen hade civilförvaltningen ansett sig särskilt böra beakta
det stora allmänna intresset av att indisciplinär flygning med alla till
buds stående medel motverkades och därvid ansett det föreliggande fallet
böra i förevarande hänseende behandlas lika strängt som de, där vederbörande
på grund av bristande intresse icke godkänts i viss utbildning.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 13 februari 1948 till Rohdin följande.

Jämlikt 1945 års kungörelse äger, bland andra, flygvapnet tilldelad värnpliktig,
som efter ansökan uttagits för utbildning till flygförare, åtnjuta premie,
därest han med godkännande vitsord genomgått sådan utbildning, bestående
av grundläggande flygutbildning jämte fullständig flygslagsutbildning
(29 § 1 mom. f). Vid den tid varom i ärendet är fråga utgick sådan
premie med 1 500 kronor (genom ändring år 1947 har premien höjts till
3 000 kronor). Efter ansökan i varje särskilt fall beslutar försvarets civilförvaltning
om och i vad mån premie må utgå till den, som på grund av
sjukdom icke godkänts i utbildningen, eller till den, som kommenderats
till utbildningen men som av annan anledning än sjukdom icke godkänts
däri (29 § 2 mom.).

Beträffande tidigare stadganden om premier kan nämnas att föreskrifter
om premier åt vissa värnpliktiga först upptogos i den kungörelse med provisoriska
bestämmelser angående avlöning åt värnpliktiga in. in. som utfärdats
den 30 juni 1942 (nr 527). Enligt denna kungörelse skulle premie
utgå bland annat till värnpliktig vid flygvapnet som efter ansökan uttagits
för utbildning till flygförare eller till bombfällare och navigatör. Såsom
en allmän förutsättning för premiens erhållande i dessa fall gällde att
vederbörande genomgått sin utbildning med godkända vitsord. Efter ansökan
i varje särskilt fall ägde Konungen besluta om rätt för värnpliktig att
komma i åtnjutande av premie, oaktat han på grund av sjukdom icke kunnat
erhålla godkända vitsord. I vissa andra fall, som icke avsåge flygförare
eller annan av ovan nämnda kategorier, kunde därjämte Konungen
förordna om premie jämväl till den som på grund av sådan militär olämp -

186

lighet, som skäligen icke kunde läggas honom till last, icke kunnat erhålla
godkända vitsord.

Vid införandet av premierna framhölls det att såväl militära skäl som
rättvisesynpunkter kunde åberopas såsom grund för premierna. Avsikten
med premierna var att underlätta de värnpliktigas återgång till civil verksamhet
efter avslutandet av militärutbildningen. Samtidigt betonades emellertid
att denna särskilda ersättning vore ägnad att till en del kompensera
de värnpliktiga för den tidsförlust som vållats dem genom den förlängda
tjänstgöringen (se prop. 1942 nr 297 s. 6, 12 och 18).

Beträffande villkoren för erhållande av premie anförde de utredningsmän,
som den 30 april 1942 avlämnade en särskild promemoria i ämnet
(Bil. till prop. 1942 nr 297), bland annat att premie i regel icke borde utgå
till den som underkänts i utbildningen. Att så borde vara fallet beträffande
den som underkänts på grund av lättja, dåligt uppförande eller dylikt
behövde icke närmare diskuteras. Därest underkännandet berodde på militär
olämplighet förelåge den möjligheten, att detta hade sin grund i misstag
vid uttagningen och det kunde synas orättvist att vederbörande skulle
gå miste om sin premie i ett sådant fall där underkännandet icke berodde
på honom själv. Utredningsmännen funno sig emellertid icke kunna tillstyrka
dispensmöjlighet i fråga om dem som underkänts på grund av militär
olämplighet. Till grund härför åberopades, att det — med hänsyn till
att den förlängda tjänstgöringen föregicks av en ettårig utbildningstid —
syntes ytterst osannolikt att en sådan feluppskattning kunde göras av någons
militära lämplighet att han vid den fortsatta utbildningen icke skulle
kunna godkännas. I detta sammanhang underströko utredningsmännen
vikten av att noggranna bestämmelser utfärdades beträffande examensförfarandet,
i syfte att undanröja varje möjlighet att elevs underkännande komme
att bero på godtycke.

I denna del intogo utredningsmännen en ståndpunkt som icke delades
av de militära myndigheterna, överbefälhavaren hade -sålunda förordat att
en del av premien alltid skulle utbetalas oberoende av om vederbörande godkänts
eller icke, därvid undantag dock borde göras för den som underkänts
i följd av uppenbar ovillighet eller dåligt uppförande. Liknande synpunkter
hade anförts av chefen för armén, som ansett att den reducerade premien
lämpligen kunde fastställas till 30 procent av det ordinarie beloppet;
gränsfall kunde även tänkas där dispens från fordran på godkänd examen
kunde vara befogad. Chefen för marinen hade yttrat, att villkoret om godkända
vitsord innebure ett avsteg från principerna om ekonomisk kompensation
för förlängd tjänstgöring och underlättande av återgången till
civil verksamhet. Sådana värnpliktiga, som av utbildningsbefälet erhölle
vitsord om välförhållande (gott uppförande) under utbildningen syntes
utan förbehåll böra tillerkännas oavkortad premie. De underkända, som
ej erhölle sådant vitsord, borde emellertid ej bli helt lottlösa utan på grund
av sin uppoffring av tid in. in., som vore lika för alla, erhålla en del av
premien, exempelvis 50 procent (se prop. s. 14).

187

Departementschefen förklarade sig godtaga vad utredningsmännen föreslagit
i fråga om villkoren för utbekommande av premie (se prop. s. 19).

I skrivelse den 18 februari 1944 upptog därefter tillförordnade chefen för
försvarsstaben frågan om premie till bland andra värnpliktig, som efter
kommendering till utbildning till flygförare (bombfällare, navigatör) av annan
anledning än sjukdom icke erhållit godkända vitsord från utbildningen.
Därvid framhölls att det icke borde läggas vissa elever till last vid bestämmandet
av den ekonomiska kompensationen, att det först vid ett relativt
sent skede av utbildningen blivit klart att de icke uppfyllde de anspråk,
som ur militär synpunkt måste ställas på dem. Premie syntes i dessa fall
böra utgå med 750 kronor. — Departementschefen anslöt sig till vad sålunda
anförts såtillvida, att han föreslog att vidgad möjlighet borde beredas
Kungl. Maj :t att kompensera bland andra värnpliktig, som efter erhållen
kommendering till utbildning till flygförare eller till bombfällare och
navigatör av annan anledning än sjukdom icke erhållit godkända vitsord
från utbildningen. Liksom vid avbrott på grund av sjukdom borde det ankomma
på Kungl. Maj :ts prövning i det särskilda fallet, om och i vad mån
premie skulle utgå (se prop. 1944 nr 149 s. 11 och 20).

1942 års kungörelse erhöll därefter i förevarande avseende den lydelsen
att efter ansökan i varje särskilt fall Kungl. Maj :t beslutade, huruvida premie
helt eller delvis skulle utgå a) till värnpliktig som på grund av sjukdom
icke godkänts i den utbildning premien avsåge samt b) till värnpliktig
som kommenderats till utbildning till bland annat flygförare, bombfällare
eller navigatör men som av annan anledning än sjukdom icke godkänts i
denna utbildning (SFS 1944 nr 298 5 §). Det är anledning att särskilt understryka
att denna formulering i jämförelse med den ursprungliga lydelsen
i 1942 års kungörelse var avsedd att bereda de värnpliktiga vidgad möjlighet
att erhålla premie eller någon del därav.

Bestämmelserna om premier till värnpliktiga överfördes därefter till 1945
års kungörelse, varvid beträffande avvägningen av premier till värnpliktiga
några ändringar i förhållande till vad som redan gällde icke voro åsyftade
(se prop. 1945 nr 354 s. 3).

Såsom framgår av vad ovan anförts rörande tillkomsten av bestämmelserna
om premie åt värnpliktiga måste frågan om premie åt den som icke
godkänts i utbildningen bedömas olika i skilda fall. Av vad som förekommit
liksom även av gällande författnings ordalydelse framgår att sådana värnpliktiga
som underkänts på grund av sjukdom böra intaga eu förmånligare
ställning än andra underkända. Enligt vad som upplysts från försvarets
civilförvaltning bar den praxis utbildat sig alt den värnpliktige erhåller hela
premien, därest lian trots sjukdomen varit inkallad under hela utbildningstiden.
Då inkallelsetiden avkortats har den värnpliktige erhållit ett premiebelopp
som nedsatts i förhållande till avkortningen av utbildningstiden. I
del fall att inkallelsetiden understigit hälften av den normala har något
premiebelopp ej ansetts böra utgå.

188

Såsom den andra ytterligheten, där anspråk från den värnpliktiges sida
har minst fog för sig, böra uppställas de fall då underkännandet beror på
lättja, bristande intresse, dåligt uppförande eller dylikt. Det utmärkande
för dessa fall är att det dåliga utbildningsresultatet beror på att den värnpliktige
icke gjort vad man skäligen kunnat fordra av honom. För att icke
resultaten av utbildningsarbetet skola äventyras är det befogat att göra erhållandet
av premie beroende av att den värnpliktige visat god vilja att
tillgodogöra sig utbildningen. Civilförvaltningen har uppgivit att det hittills
varit brukligt att något premiebelopp över huvud icke utgått till dem
som underkänts på grund av bristande intresse.

Till en mellangrupp böra slutligen föras de återstående fallen, alltså de
där underkännandet icke berott vare sig på sjukdom eller på bristande
vilja hos den värnpliktige att göra sitt bästa. Hit har man att föra såväl värnpliktiga
vilka vid utbildningens slut underkännas på grund av bristande
förmåga som dem vilkas kommendering till viss utbildning upphäves i förtid
av enahanda skäl. Att en värnpliktig som på grund av bristande förmåga
underkännes vid utbildningens slut icke bör helt gå miste om ersättning
synes utan vidare klart. Med hänsyn till önskemålet att med premien stimulera
de värnpliktigas intresse synes det dock vara motiverat att hel
premie icke tillerkännes sådan värnpliktig. Hur stor del som bör utgå synes
kunna vara föremål för olika åsikter. Enligt civilförvaltningens yttrande
brukar i fall av angivna slag halv premie utgå. Enligt min mening synes
denna praxis knappast innebära tillräckligt hänsynstagande till huvudsyftet
med premierna, nämligen att underlätta de värnpliktigas återgång
till civil sysselsättning och ersätta dem för tidsförlusten genom utbildningen.
Även om premiebeloppet i detta fall höjdes till två tredjedelar, torde
den resterande delen av beloppet vara till fyllest såsom uppmuntran för de
värnpliktiga att söka bliva godkända, särskilt numera sedan premierna genom
1947 års författningsändring blivit höjda. Om en värnpliktig av skäl
som nu äro i fråga skiljes från utbildningen före dess avslutande, torde
premiebeloppet böra nedsättas efter i huvudsak samma grunder som beträffande
dem som underkännas på grund av sjukdom. Det må dock framhållas
att det i här omnämnda fall understundom kan vara skäligt att med
hänsyn till omständigheterna något uppåt eller nedåt jämka det belopp som
bör utgå till den värnpliktige.

Även om, som av det ovan anförda framgår, en viss gruppindelning låter
sig göra är det givet att en bedömning av de enskilda fallen ofta kan vara
vansklig. Med hänsyn till naturen av de förhållanden som böra vara avgörande
är det framförallt förenat med svårigheter att avgöra om en värnpliktig
skall anses ha visat bristande intresse eller om hans underkännande berott
på bristande förmåga. I detta hänseende kunna svårbedömda gränsfall förekomma.
Tillbörlig hänsyn till de värnpliktigas intressen synes kräva att
till den förra gruppen endast hänföres fall där det av omständigheterna
uppenbarligen framgår att den värnpliktige icke gjort vad man med hänsyn
till hans förmåga skäligen kan fordra av honom. Det synes även böra

189

uppmärksammas att premiernas verkan såsom uppmuntringsmedel i betydlig
mån försvagas, därest de värnpliktiga riskera att även till följd av enstaka
mindre felaktigheter eller missgrepp helt gå miste om premie. Vid
prövningen måste tillses att utredningen är tillräckligt utförlig. Det är
önskvärt att vederbörande chef avgiver ett notiverat yttrande rörande orsaken
till underkännandet. Enstaka bestraffningar eller tillrättavisningar böra
icke härvid i och för sig tillmätas avgörande betydelse, utan hänsyn måste
vid bedömandet av en dyiik omständighet tagas till huruvida den eller
de förseelser som äro i fråga vittna om bristande vilja hos vederbörande
att göra sitt bästa eller främst ådagalägga en bristande förmåga.

Vad beträffar Eder rätt till premie må framhållas följande. Såsom skäl
för beslutet att upphäva Eder kommendering har av chefen för flygvapnet
åberopats, att Ni under övning i lågflygning underskridit anbefalld flyghöjd
samt genom vad som inträffat visat sådan oskicklighet att Ni ej lämpade
Eder för fortsatt utbildning. Chefen för flygvapnet torde icke härigenom ha
tagit ställning till frågan huruvida denna oskicklighet närmast sammanhänger
med en bristande vilja hos Eder att göra Edert bästa för att noggrant
iakttaga givna regler och föreskrifter eller om Ni allenast skall anses ha
ådagalagt en bristande förmåga att rätt fullgöra Edra uppgifter. Av krigsrättens
dom i målet mot Eder, vari uttalas, att Ni genom att vid orientering
flyga för lågt brustit i nödig varsamhet och därigenom visat oförstånd i
tjänsten, torde knappast kunna slutas att Ni icke ådagalagt tillbörligt
intresse att göra Edert bästa. Av straffmätningen framgår att felet av krigsrätten
bedömts vara ringa; det är ej uteslutet att i detta hänseende även
inverkat att divisionschefens ordergivning möjligen varit något oklar eller
i vart fall missförståtts av Eder. Ej heller bör chefens för Svea flygflottilj
allmänna karakteristik av det inträffade som ett fall av indisciplinär
flygning — varmed väl torde åsyftas ett medvetet överträdande av givna
föreskrifter eller order — tillmätas någon avgörande betydelse gentemot
krigsrättens utslag och den i målet förebragta utredningen. Att Ni eljest
skulle ha visat bristande intresse synes icke någon ha velat göra gällande,
och med hänsyn till att, då missödet inträffade, endast kort tid återstod innan
utbildningen skulle sluta, får det hållas för uteslutet att Ni velat äventyra
Eder rätt till premie.

Till flygutbildning uttagen värnpliktig bör icke i fråga om rätten till
premie intaga någon särställning. Att det, såsom chefen för flygvapnet framhållit,
av omsorg om flygvapnets effektivitet och med hänsyn till flygsäkerheten
varit nödvändigt att skärpa fordringarna i fråga om såväl disciplin
som skicklighet i luften, torde icke böra föranleda en motsvarande
inskränkning i fråga om premier till värnpliktiga som skilts från flygutbildning.
Att de militära skälen enbart böra vara avgörande vid bedömande
av frågan huruvida en kommendering bör upphävas är givet. Huruvida premie
bör utgå eller ej är en i detta sammanhang mera sekundär fråga som
bär prövas för sig och i enlighet med de allmänna riktlinjer som ovan angivits.
Eu på rent militära skäl grundad bedömning av frågan om veder -

190

börandes bibehållande vid utbildningen torde underlättas därav att upphävandet
av en kommendering icke automatiskt berövar den värnpliktige
utsikten att erhålla premie. Det kan anmärkas att förevarande spörsmål såvitt
rör värnpliktiga flygförare på grund av det numera genomförda systemet
med stamflygförare för framtiden torde komma att sakna aktualitet.

I enlighet med vad ovan anförts kommer jag till det resultatet att i
fråga om rätten till premie fallet bör betraktas som om Ni genom oskicklighet
ådagalagt att Ni varit olämplig för den utbildning vartill Ni uttagits,
vilket innebär att Ni bör hänföras till den ovan angivna mellangruppen.
Denna bedömning stämmer väl överens med divisionschefens uttalande, att
Ni vid utbildningens slut bort underkännas på grund av bristande förmåga
och lämplighet. Det sagda innebär att enligt min mening Ni bort anses ha
rätt till en väsentlig del av premien. Civilförvaltningens beslut att helt avslå
Eder begäran om utfående av premie synes mig icke stå i överensstämmelse
med de allmänna principer som civilförvaltningen enligt sitt yttrande tilllämpat
vid prövningen av premieärenden. Det kan enligt min uppfattning
icke anses riktigt och skäligt att på grund av vad som förekommit hela
beloppet av den stipulerade premien berövas Eder.

Det står Eder fritt att till civilförvaltningen inkomma med ny framställning
i saken och, därest denna lämnas utan bifall, i laga ordning anföra besvär
över civilförvaltningens beslut.

En avskrift av denna skrivelse tillställes civilförvaltningen för kännedom.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

De synpunkter som av militieombudsmannen anförts beträffande förevarande
spörsmål ha av civilförvaltningen beaktats genom den 28 maj 1948
utfärdade anvisningar angående handläggning av vissa ärenden rörande premie
till värnpliktiga (TL A 1948 nr 35). Anvisningarna äro av följande lydelse.

Enligt 29 § 2 mom kungörelsen den 21 december 1945 om värnpliktsavlöning
ankommer det på försvarets civilförvaltning att besluta om och i
vad mån premie eller del därav må utgå till bland annat den som kommenderats
till utbildning vid kadettskola eller krigsskola (mot krigsskola svarande
utbildning för erhållande av beställning på aktiv stat) eller till utbildning
till flygförare eller bombfällare och navigatör men som av annan
anledning än sjukdom icke godkänts i denna utbildning. Därest i dylikt fall
av omständigheterna uppenbarligen framgår att den värnpliktige icke gjort
vad med hänsyn till hans förmåga skäligen kan fordras av honom för att
bliva godkänd i utbildningen medgives enligt civilförvaltningens praxis icke
att premie eller del därav utgår. För att civilförvaltningen skall kunna bedöma
orsaken till att vederbörande icke godkänts i den utbildning varom
är fråga erfordras i ärenden av här ifrågavarande slag att utredningen är
tillräckligt utförlig. Det är önskvärt att vederbörande skolchef avgiver ett
motiverat yttrande rörande orsaken till underkännandet. Enstaka bestraffningar
eller tillrättavisningar böra nämligen vid meddelande av här avsedda,
på civilförvaltningen ankommande beslut icke i och för sig tillmätas

191

avgörande betydelse utan hänsyn måste vid bedömandet av en sådan omständighet
tagas till huruvida den eller de förseelser som äro ifråga vittna
om bristande vilja hos vederbörande att göra sitt bästa eller främst ådagalägga
en bristande förmåga.

Civilförvaltningen har efter förnyad ansökan av Rohdin den 28 maj 1948
— med hänsyn bland annat till vad dåmera ådagalagts rörande anledningen
till Rohdins skiljande från utbildningen — förordnat om utbetalning till
Rohdin av ett premiebelopp å 960 kronor.

11. Rätten för militär personal att åtnjuta förläggning av viss beskaffenhet
är betingad av att vederbörande åvilande tjänsteplikter icke lägga hinder i

vägen därför.

Enligt 12 § B. 3. kungörelsen den 30 juni 1947 (SFS nr 554) med provisoriska
tilläggsbestämmelser till statens allmänna avlöningsreglemente
in. fl. nya avlöningsreglementen, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli
1947, skola i fråga om tjänstgöringstraktamente för tjänsteman vid försvaret
(med vissa undantag varom här ej är fråga) bestämmelserna i 6 kap.
2—4 §§ i kungörelsen den 22 juni 1939 (SFS nr 479) med tilläggsbestämmelser
till militära avlöningsreglementet äga motsvarande tillämpning. I
sistnämnda paragrafer stadgas bland annat följande. För deltagande i övningsmarscher
och annan till vanliga vapenövningar eller skolor hänförlig
tjänstgöring med trupp utom förläggningsorten äger beställningshavare åtnjuta
fri förläggning och fri förplägnad samt, om för tjänstgöringen tages
i anspråk längre tid än 24 timmar, dessutom visst tjänstgöringstraktamente.
Under särskilda förutsättningar kan i stället för fri förplägnad utgå förhöjt
traktamente. Färd i trupp, som sammanhänger med truppövning, anses
ingå i själva övningen (2 §). Fri förläggning och fri förplägnad samt
traktamente åtnjutas även vid vissa fälttjänst- och krigsövningar (3 §).
För deltagande i andra övningar utom förläggningsorten utgår enbart traktamente
(4 §). I fråga om inkvartering vid tillfällig förläggning av trupp
i kvarter utom egen kasern finnas föreskrifter meddelade i tjänstereglementet
för krigsmakten. Däri stadgas (mom. 716) bland annat att vid inkvartering
beräknas för underofficer ett rum för två personer och att underofficer
är berättigad att i mån av tillgång erhålla säng och sängkläder.

I eu till militieombudsmannen ställd skrift, som av chefen för Älvsborgs
kustartilleriregemente med skrivelse den 9 mars 1948 översändes till militieombudsmannen,
anförde underofficeren av andra graden vid kustartilleriet
Sixten Karlsson följande: I mitten av november 1947 var sjunde kompaniet,
vid vilket Karlsson då tjänstgjorde, förlagt till Vallersvik i Halland för utförande
av fredsmässiga skjutningar. Officerare och underofficerare, med
undantag av dagunderofficeren, voro inkvarterade på ett pensionat cirka 500
meter från manskapets tältförläggning. För dagunderofficeren var ett rum
förhyrt omkring 60 meter från tältförläggningen. Eller del bataljonschefen
besökt kompaniet erhöll Karlsson av kompanichefen order atl han i fortsätt -

192

ningen skulle vara tältförlagd. Då Karlsson ansåg sig ha rätt till inkvartering
trots att han tjänstgjorde som dagunderofficer anförde han jämlikt
tjänstereglementet för krigsmakten mom. 32 klagan hos regementschefen.

Karlsson åberopade i skrivelsen till regementschefen innehållet i ett av
denne den 28 mars 1947 lämnat skriftligt svar på en av underofficerarna
vid andra bataljonen gjord förfrågan angående innebörden av ovannämnda
bestämmelser. I svaret anförde regementschefen bland annat följande: Frågan
om inkvarteringsstandarden hade, efter framställning från chefen för
Bergslagens artilleriregemente och Svenska officersförbundet, varit föremål
för behandling inom försvarets civilförvaltning som i skrivelse till
Kungl. Maj :t anfört: »Den inkvartering, som skall beredas personal mot
avstående av traktamente för natt, bör motsvara normal hotellstandard. Annorlunda
är givetvis förhållandet under fältmässiga övningar. Om kronan
icke kan tillhandahålla rum av hotellstandard och möjlighet icke finnes
för beställningshavaren att förhyra annan bostad på orten, bör vederbörande
åtnöjas med den inkvartering, som kronan kan bjuda utan att därutöver
uppbära någon kontant förmån. Gällande avlöningsreglemente synes nämligen
icke lämna någon möjlighet för dylik kompensation.» I anslutning härtill
hade civilförvaltningen bland annat hemställt att Kungl. Maj :t ville vidtaga
åtgärder för att inkvarteringen bleve tillfredsställande ordnad vid blivande
byggnader för tillfällig inkvartering av officerare och underofficerare.
Regementschefen delade givetvis civilförvaltningens uppfattning rörande
bostadsstandarden och hade dels med de medel, som stått till buds sökt
lösa frågan i den riktningen, dels i avsaknad av medel gjort framställningar
i samma syfte. Tjänstereglementet för krigsmakten mom. 716 innebure
en beräkningsgrund av utrymme (standard) för olika kategorier befattningshavares
inkvartering under tillfällig förläggning av trupp i kvarter
utom egen kasern. Momentet avsåge sålunda icke att giva svar på frågan
om eller när tältförläggning skall tillämpas. Regementschefen hade
ingen önskan att tillämpa tältförläggning endast för att på enklaste och billigaste
sätt lösa inkvarteringsfrågan. Tältförläggning borde och skulle däremot
tillämpas, då fältmässigheten så krävde och måste givetvis tillämpas,
då inga andra förläggningsmöjligheter stode till buds.

Karlsson anförde i skrivelsen till regementschefen vidare: I förevarande
fall torde fältmässigheten knappast kräva att tältförläggning tillgrepes för
Karlsson eftersom övriga underofficerare vid kompaniet vore inkvarterade.
Det saknades ej heller andra förläggningsmöjligheter enär bland annat ett
rum funnes att hyra 60—70 meter från tältförläggningens medelpunkt.
Tjänsten som dagunderofficer bleve ej heller lidande på att dagunderofficeren
vore inkvarterad utan borde tvärtom kunna skötas bättre och effektivare
i många avseenden.

I sin skrift till militieombudsmannen fortsatte Karlsson: I anledning av
Karlssons klagan hos regementschefen hade denne meddelat att, då enligt
hans mening dagbefäl vid trupp, som vore förlagd i tält, jämväl skulle vara
tältförlagt, Karlssons skrivelse icke föranledde vidare åtgärd. Enär de skäl
för klagan, som anfördes i skrivelsen till regementschefen, icke berörts i

193

beslutet och då Karlsson ansåg frågan vara av ekonomisk natur, anförde
han besvär hos försvarets civilförvaltning och åberopade därvid vad han
anfört i skrivelsen. Civilförvaltningen fann enligt beslut den 16 januari
1948 att, enär besvären avsåge ett ämne, varmed det icke ankomme på civilförvaltningen
att taga befattning, besvären icke kunde upptagas till prövning.
Av det förut citerade uttalandet av civilförvaltningen hade Karlsson
dragit den slutsatsen att han under sjunde kompaniets rent fredsmässiga
övningar vid Vallersvik borde ha varit inkvarterad. Då det enligt hans mening
ej heller kunde anföras något skäl som ådagalade att dagbefälstjänsten
skulle ha blivit lidande på ett sådant förhållande, ansåge han sig ytterligare
styrkt i sin uppfattning och ville därför hän skjuta spörsmålet till militieombudsmannens
prövning.

Regementschefen anförde i sin skrivelse till militieombudsmannen: Efter
framställning från underofficerare vid regementets andra bataljon hade
han i resolution den 28 mars 1947 meddelat vissa allmänna synpunkter på
inkvarteringsfrågan vid övningar utom regementet. Dessa allmänna regler
hade han sedermera kompletterat med direktiv till bataljonscheferna,
att dagbefäl vid trupp, som vore förlagd i tält, jämväl skulle vara tältförlagt.
I överensstämmelse med dessa direktiv hade Karlsson, som tjänstgjort
som dagunderofficer och den 10—11 november varit förlagd i förhyrt
rum, den 12—14 november förlagts i tält tillsammans med truppen. Det vore
här icke fråga om ett förvaltningsärende utan om rättmätigheten av ett av
regementschefen i denna egenskap fattat militärt beslut att dagbefäl vid
trupp, som förlagts i tält, skulle vara förlagt på samma sätt. Detta beslut
grundade sig på uppfattningen att den inre tjänsten inom en tältförläggning
bleve bättre tillgodosedd genom dagbelälets förläggning på angivna
sätt, och att befäl vid inträffande oförutsedda situationer — exempelvis
eldsvåda, olycksfall och dylikt — därigenom omedelbart kunde anträffas.
Ur psykologisk synpunkt vore det av betydelse att även befäl vore förlagt
på samma sätt som truppen.

Inspektören för kustartilleriet, som av militieombudsmannen anmodats
avgiva utlåtande i ärendet, anförde följande: Det militära beslutet, att klaganden
skulle under sin tjänst såsom dagunderofficer vid ifrågavarande
förläggning vara tältförlagd, torde vara oantastbart. Vederbörande befälhavare
ägde befogenhet att meddela beslut av nämnda innehåll och de skäl
som lågo till grund för beslutet voro riktiga såväl ur praktisk militär som
psykologisk synpunkt. Med hänsyn till det militära beslutets oantastbarhet
syntes ärendets ekonomiska sida endast kunna gälla frågan, huruvida klaganden
kunde vara berättigad till någon ekonomisk kompensation, emedan
genom tältförläggningen ej beretts honom samma bekvämlighet som de med
honom jämställda underofficerare, vilka erhållit inkvartering i rum (å pensionat).
Gällande avlöningsförfattningar syntes icke innehålla någon föreskrift,
varpå rätt till sådan kompensation skulle kunna grundas. Det borde
i detta sammanhang framhållas, att klaganden under tältförläggningen varit
berättigad till samma traktamentsförmån (s. k. trupptraktamente), som

13—488380. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

194

tillgodokommit övriga underofficerare under deras ovan angivna inkvartering.
Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej en underofficer,
som under förhållanden sådana som de förevarande tages i anspråk såsom
dagbefäl, kunde under tiden för dagbefälskommendering, oaktat han vore
beordrad att därunder bo i tält, medgivas rätt att behålla (disponera) ett inkvarteringsrum
att av honom utnyttjas när dagbefälstjänst ej fullgöres.
Någon föreskrift härom torde ej finnas. Om lokala förhållanden och andra
omständigheter lämnade möjlighet härtill, syntes enligt inspektörens förmenande
ett anspråk härutinnan böra tillmötesgås, under förutsättning att
förläggningen på samma plats vore av längre varaktighet. I förevarande fall
hade förläggningen till samma plats ej omfattat längre tid än den, varunder
klaganden varit beordrad såsom dagunderofficer. Ett medgivande under sådana
förhållanden att låta klaganden behålla det för hans räkning från
början förhyrda rummet under den tid han såsom dagunderofficer varit
tältförlagd skulle ha saknat praktisk betydelse och ej motiverat den därmed
förenade kostnaden för kronan.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 10 juni 1948 till chefen för Älvsborgs kustartilleriregemente
följande.

Enligt i ärendet åberopade bestämmelser är väl militär personal under
angivna förhållanden berättigad till förläggning av viss beskaffenhet. Det
är emellertid uppenbart att rätten att få åtnjuta sådan förläggning är betingad
av att vederbörande åvilande tjänsteplikter icke lägga hinder i vägen
därför.

De skäl Ni anfört till grund för Eder order att dagbefäl vid trupp som är
förlagd i tält även bör vara tältförlagt synas vägande, och jag finner ej anledning
till erinran mot orderns tillämpning i förevarande fall.

Jag företager därför ej vidare åtgärd i ärendet.

Regementschefen skulle låta Karlsson erhålla del av skrivelsens innehåll.

12. Angående användande av militär musikkår vid vissa fester och

tillställningar.

Enligt generalorder den 11 juli 1945 (nr 2281) gälla för beordrande av
militär musikkår till tjänstgöring vid vissa tillfällen följande bestämmelser.

»1) Musikkår (del därav) må utan särskilt medgivande beordras tjänstgöra vid

annat än eget förband (stab, skola in. in.) förlagt till samma förläggningsort
som detta; samt

vid förband, som tillfälligt uppehåller sig i närheten av eget förbands
förläggningsort.

Musikkårerna vid Vaxholms kustartilleriregemente och Svea flygflottilj

195

må likväl av vederbörande försvarsgrenschef beordras tillfälligt tjänstgöra
i Stockholm.

Medföljer musikkår (del därav) förband, som tillfälligt uppehåller sig
utanför egen förläggningsort, betraktas i här förevarande avseende den
plats, där förbandet uppehåller sig, såsom förläggningsort.

2) Musikkår (del därav) må — under förutsättning att statsverket icke
härigenom åsamkas särskilda kostnader — av regementschef (motsvarande)
och enligt dennes avgörande i varje särskilt fall beordras att utom vanlig
ordning utföra militärmusik

a) vid militära och av frivilliga försvarsorganisationer anordnade fester
och tillställningar, dock icke av enskild natur;

b) vid av officerskår, underofficerskår och underbefälskår eller för förbandets
(motsvarande) personal i övrigt inom militärt etablissement (motsvarande)
anordnade fester och tillställningar;

c) vid militära och av frivilliga försvarsorganisationer anordnade tävlingar; d)

vid civila högtider av offentlig karaktär (t. ex. svenska flaggans dag,
frivilliga försvarets dag);

e) för vissa fall på allmän plats såsom konsert för allmänheten;

f) på sjukhus, ålderdomshem eller liknande anstalt; samt

g) vid särskilda tillfällen av officiell karaktär efter framställning av civil
myndighet.

Vid musikutövning enligt e)—g) må entréavgifter icke tagas.

Musikutövning utom vanlig ordning, vartill personal beordras, inräknas i
personalens ordinarie tjänstgöring per övningsvecka och äger om möjligt
rum under ordinarie tjänstgöringstid.

3) Musikkår (del därav) må efter därom framställd anhållan meddelas
tillstånd att utom vanlig ordning utföra musik vid andra än i mom. 2 omförmälda
tillfällen. Musikkår (-personal) i uniform får dock icke utföra
musik vid politiska demonstrationer och politiska möten.

Om enskilt åtagande av musikpersonal att civilklädd på fritid utföra musik
göres anmälan.»

I en till militieombudsmannen den 27 september 1947 inkommen skrift
anhöll musikstyckjunkaren, regementstrumslagaren vid Skånska luftvärnskåren
Sixten Linden om militieombudsmannens bistånd med tolkningen av
punkt 2 a i den återgivna generalordern. Det vore enligt Lindéns mening
oklart huruvida denna bestämmelse innebure, att militär musikkår kunde
beordras att utföra dansmusik vid av militär kamrat-, idrotts- eller skytteförening
anordnad fest där entré- eller dansbiljetter såldes. Anledningen till
att denna fråga av Linden upptoges vore att olika meningar rådde om huru
bestämmelsen skulle tolkas särskilt med avseende å innebörden av uttrycket
»enskild natur» samt att Lindén kunde erhålla order om att beordra
tjänstgöring vid tillställningar av nämnt slag.

Sedan militieombudsmannen i ärendet anhållit om yttrande från chefen
för Skånska luftvärn skåren, inkom kårchefen, översten E. Jakobsson den

196

6 november 1947 dels med ett från musikdirektören vid kåren Oswald Brodin
infordrat yttrande dels ock med yttrande för egen räkning.

Brodins yttrande, som innefattade svar på vissa av kårchefen formulerade
frågor, var av följande innebörd: Militär musikkår utför musik i normal
ordning, d. v. s. icke »utom vanlig ordning» när fråga är om marschmusik,
musik vid militära ceremonier och underhållning för förbandets
personal o. s. v. under förutsättning tillika att dylik musik utföres inom
ramen för ordinarie övningspass. Under punkt 2 a i generalordern äro att
hänföra alla militära och frivilliga försvarsorganisationer som lyda under
högkvarteret. Övriga frivilliga försvarsorganisationers, t. ex. civila skytteföreningars,
anspråk på kommenderad militär musik bör bedömas från fall
till fall. Att en fest eller tillställning är av enskild natur torde innebära att
den är av internt slag. Militär musikkår kan således ej kommenderas att utföra
musik vid en av försvarsorganisation anordnad tillställning, där någon
sorts privat intresse förekommer, vare sig detta är ekonomiskt eller avser
rätten att deltaga i tillställningen. Musikkår kan i de fall som avses i punkterna
2 a—d beordras att utföra musik i fall där av allmänheten erlägges
avgift antingen för att få höra musiken eller för annat ändamål, dock med
beaktande, i fråga om punkt 2 a, att fråga icke är om fest eller tillställning
av enskild natur. Med musikpersonalens ordinarie tjänstgöring per övningsvecka
avses musikkårens övnings- och tjänstgöringsprogram. — På fråga om
det inom musikåren är musikdirektören, regementstrumslagaren eller annan
som beordrar del av musikkåren att fullgöra viss tjänst förklarade Brodin att
regementstrumslagaren jämlikt kårinstruktionen beordrade spel till vakttjänst
under det att musikdirektören beordrade all annan förekommande
tjänst. Musikkåren hade ej vid något tillfälle utfört musik i strid med bestämmelserna
i ifrågavarande generalorder.

I det för egen del avgivna yttrandet anförde Jakobsson: Det torde icke
tillkomma Jakobsson att tolka av Kungl. Maj :t utfärdad generalorder. Jakobsson
ansåge sig i stället böra redogöra för sin personliga uppfattning angående
generalordern i fråga. Jakobsson tilläte sig därvid som allmänt omdöme
understryka den betydelse en militär musikkår hade i egenskap av
kontaktorgan mellan truppförband och befolkning. Ett klokt handhavande
av de militära musikkårerna syntes Jakobsson utgöra ett värdefullt led i
verksamheten för att närma folk och försvar. Denna synpunkt hade även
vid genomförandet av 1942 års försvarsordning av ledande personer hävdats
vid propagandan för att just Skånska luftvärnskåren i Malmö skulle
erhålla musikkår. Detta förhållande gjorde att musikkårens utnyttjande
vore en omdömesfråga som borde av truppförbandschefen såsom den
främste vid förbandet lämpligen handläggas. Jakobsson önskade vidare
framhålla, att enligt hans mening icke någon som helst svårighet förelåge
att tillämpa generalordern. Dennas bestämmelser syntes Jakobsson fullt
tydliga och klara och torde jämväl grunda sig på och bekräfta tidigare
hävd i fråga om de militära musikkårernas användning. I detaljfrågor rörande
musikkåren, dess personal och tjänstgöring vore i övrigt musikdirek -

197

tören vid kåren i egenskap av chef för musikkåren föredragande inför Jakobsson.
Musikdirektören vore i detta hänseende direkt underställd Jakobsson.
Som av musikdirektörens yttrande framginge torde Linden näppeligen
komma i sådan situation att han kunde få order om att beordra
tjänstgöring vid tillställningar över huvud taget, med undantag allenast för
det fall att fråga vore om kommendering av spel till vakttjänst. Det omedelbara
befälet utövades nämligen av musikdirektören. I de fall då Jakobsson
direkt beordrat musikkåren i dess helhet till viss tjänstgöring, hade detta
skett först efter föredragning av musikdirektören inför Jakobsson eller efter
samråd med denne enligt gammal hävd. Där Jakobsson åter beordrat viss
del av musikkåren att utföra viss musik, vore det musikdirektören som
härför uttoge och beordrade personal ur musikkåren för utförande av musiken
i fråga, med andra ord musikdirektören verkställde det av Jakobsson
fattade beslutet.

Musikdirektören vid Svea livgarde Ille Gustafsson anförde i ett på begäran
av militieombudsmannen avgivet utlåtande: Punkt 2 i generalordern
föreskreve att musikkår eller del därav finge, under förutsättning att statsverket
icke därigenom åsamkades särskilda kostnader, av regementschef
eller motsvarande chef och enligt dennes avgörande i varje särskilt fall beordras
att utom vanlig ordning utföra militärmusik. Med militärmusik borde
enligt Gustafssons mening förstås konsert- och underhållningsmusik
med militärkår sbesättning samt jämväl klassisk eller »gammal» dansmusik,
därest denna utfördes med ordinarie militärkårsbesättning. Dansmusik
som utfördes med stråk-, jazz- eller modernare besättning (med saxofon,
piano o. s. v.) syntes icke kunna inrangeras i ordet militärmusik, för såvitt
icke personalen genom kronans försorg erhållit utbildning å dessa speciella
instrument eller kronan tillhandahölle sådana instrument, vilket i allmänhet
icke vore fallet. Huruvida militär kamrat-, idrotts- eller skytteförening
kunde hänföras till i punkt 2 a omförmälda militära och frivilliga försvarsorganisationer,
syntes Gustafsson vara tveksamt. Militära idrotts- eller
skytteföreningar vore ju sammanslutningar inom förbanden, vilka hade till
uppgift att förkovra därav särskilt intresserad personal för sådana uppgifter
som sammanhängde med den militära tjänsten, varför dessa skulle kunna
hänföras till nämnda försvarsorganisationer. Då militär kamratförening
vore en sammanslutning som utgjordes av såväl aktiv och värnpliktig som
före detta militärt anställd personal, torde dylik kamratförenings fester
och tillställningar kunna hänföras till sådana som avsåges i punkt 2 b.
Det i punkt 2 a angivna förbehållet »dock icke av enskild natur» syntes
Gustafsson innebära, att musikkår icke kunde beordras till utförande av
musik, därest ilo i samma punkt omförmälda festerna och tillställningarna
anordnades av mindre grupper eller av enskilda personer tillhörande angivna
organisationer. Därest de av Gustafsson anförda synpunkterna delades
av militieombudsmannen finge Gustafsson föreslå att desamma måtte genom
militieombudsmannens försorg delgivas samtliga försvarsgrenschefer.

198

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 26 maj 1948 till chefen för försvarets kommandoexpedition.

1945 års försvarskommitté har i sitt den 25 november 1947 avgivna betänkande
upptagit frågan om militärmusikens framtida organisation samt
därvid ifrågasatt, huruvida icke de uppgifter, som nu tillkomme militärmusiken
inom försvaret, skulle kunna fyllas genom anordningar av mindre
kostnadskrävande beskaffenhet än musikkårsorganisationen. Frågan härom
syntes kommittén vara förtjänt att närmare undersökas. En annan fråga
vore, om militärmusiken ur allmänkulturell synpunkt borde tillmätas sådan
betydelse, att organisationen redan ur denna synpunkt borde vidmakthållas.
I så fall borde kostnaderna icke belasta fjärde huvudtiteln. Sistnämnda
fråga syntes kommittén vara av beskaffenhet att lämpligen komma
under behandling av den inom ecklesiastikdepartementet tillsatta 1947
års musikutredning (SOU 1947: 72 s. 100 f.).

Chefen för försvarsdepartementet tillstyrker i den till 1948 års riksdag
avgivna propositionen angående vissa frågor rörande försvarets organisation
(nr 206 s. 164) —• utan att taga ställning till spörsmålet, huruvida värdet
för försvaret av en institution sådan som militärmusiken motiverar dess
bibehållande i försvarsorganisationen —- närmare utredning av frågan, huruvida
för försvarets eget behov den nuvarande musikorganisationen kan
ersättas med mindre kostnadskrävande anordningar. Departementschefen
meddelar vidare, att han i syfte att få underlag för vidare överväganden genom
försvarsgrenscheferna infordrat vissa uppgifter rörande nu tillämpade
principer för musikkårernas utnyttjande för olika militära och civila ändamål,
musikutövningens omfattning och art m. m. Spörsmålet, huruvida
en militärmusikorganisation borde vidmakthållas med hänsyn till det värde
den kunde ha ur allmänkulturell synpunkt, borde enligt departementschefens
mening lämpligen uppdragas åt 1947 års musikutredning att klarlägga.

Innebörden av punkt 2 a i generalordern den 11 juli 1945 synes icke vara
fullt klar, vilket även torde bestyrkas av den av mig införskaffade utredningen.
Med hänsyn härtill och då militär musikkårs uppgifter torde komma
att närmare övervägas i samband med de utredningar angående militärmusiken
som avses skola komma till stånd, har jag ansett mig böra bringa
vad som förekommit i det här anhängiggjorda ärendet till Eder kännedom.

Militieombudsmannen beslöt icke företaga vidare åtgärd i ärendet.

199

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående rätt för militär personal att i uniform deltaga
i demonstrationståg.

Ämbetsberättelsen till 1942 års riksdag innehåller (s. 183 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 21 maj 1941 till Konungen avlåten
skrivelse angående fråga om undantag i vissa fall från stadgandet i 96 a §
strafflagen för krigsmakten om förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i
demonstrationståg av vad slag det vara må. Militieombudsmannen erinrade
i framställningen att i 1941 års förstanmj-demonstrationståg i Stockholm
flottans och Svea livgardes musikkårer deltagit i uniform. Demonstrationståget
i fråga, allmänt benämnt medborgartåg, hade visserligen en annan
karaktär än sådana tåg vilka man i allmänhet betecknade såsom demonstrationståg,
men det oaktat kunde enligt inilitieombudsmannens mening någon
tvekan icke råda därom att det vore att anse såsom sådant demonstrationståg,
i vilket militär personal i tjänstedräkt icke ägde att deltaga.

I det betänkande som den 16 november 1946 avgivits med förslag till
strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83 s. 114 f.) bibehölls ifrågavarande
stadgande i princip oförändrat men uttalades att, för tillgodoseende
av det av militieombudsmannen framförda önskemålet om undantag från
förbudet, Kungl. Maj :t borde erhålla möjlighet att göra inskränkningar,
generellt eller för särskilda fall. Straff skulle sålunda drabba krigsman, som
deltoge i demonstrationståg iklädd militär tjänstedräkt, där det ej vore
av Kungl. Maj :t medgivet.

Vederbörande departementschef framhöll i proposition till 1948 års riksdag
med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten (nr 144 s. 113) att
tjänstereglementet för krigsmakten komme att ändras på sådant sätt att
krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet hade rätt
att bära civila kläder (se generalorder den 19 januari 1948, nr 134). Som
det med hänsyn härtill ej syntes erforderligt att låta Kungl. Maj :t medgiva
undantag från förbudet att i uniform deltaga i demonstrationståg upptogs
icke i propositionen någon föreskrift härom. Enligt den utformning lagrummet
vid riksdagsbehandlingen erhöll skall krigsman som i militär tjänstedräkt
deltager i demonstrationståg dömas till disciplinstraff (26 kap. 16 §
andra stycket strafflagen).

200

2. Angående frågan om reglerna om domstols behörighet i brottmål

i vissa fall.

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (s. 242 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 1 april 1942 till Konungen avlåten skriAelse
i ämnet. De av militieombudsmannen uppmärksammade spörsmålen
hänförde sig till behovet av lagändringar för att tillgodose önskemålen om
gemensam domstolsbehandling av brottsliga gärningar som stå i nära samband
med varandra. Av militieombudsmannen åsyftades härvid följande fall,
nämligen dels då flera krigsmän tillhörande olika avdelningar av krigsmakten
och sålunda lydande under olika krigsrätter var för sig begått brottsliga
gärningar, vilka utgöra särskilda brott men dock stå i sådant samband med
varandra att de alla ingå i samma händelseförlopp, dels då fråga är om
åtal för flera brott, vilka begåtts av samma person men skola upptagas av
skilda krigsdomstolar, dels då en person begått brott som höra till skilda
slag av domstolar (allmän underrätt och krigsrätt) ävensom då två eller
flera personer förövat brott, vilka stå i nära samband med varandra men
dock enligt gällande forumregler skola upptagas av domstolar av skilda slag.

De önskemål som av militieombudsmannen sålunda framförts ha tillgodosetts
genom de forumbestämmelser som upptagits i 12 kapitlet militär
rättegångslag den 30 juni 1948 (nr 472).

3. Angående åläggande av anmälningsskyldighet för den som meddelats
tillrättavisning i form av kasern- eller lägerförbud.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 396 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 22 november 1945 härom insänd skrivelse
till Konungen. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

Tillrättavisning i form av kasernförbud och lägerförbud plägade på vissa
håll förenas med åläggande för den tillrättavisade att å vissa angivna tider
anmala sig för t. ex. dagunderofficeren. Vederbörande befäl ansåge dylik
anmälningsskyldighet nödvändig som kontroll å efterlevnaden av meddelat
förbud att lämna kasern- eller lägerområdet. Det kunde enligt militieombudsmannens
mening icke förnekas att det under vissa förhållanden kunde
vara nödvändigt att genom åläggande av anmälningsskyldighet bereda viss
möjlighet att kontrollera, att meddelat kasern- eller lägerförbud icke överträddes.
Särskilt trängande vore givetvis behovet härav i de fall, då kasernområdet
icke vore inhägnat, en förläggningsform som under de senare åren
tillämpats vid bland annat vissa nyuppsatta förband. Militieombudsmannen
ansåge det icke lagligen grundat att ålägga anmälningsskyldighet som medförde
någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver vad
tillrättavisningen innebure. Sådana fall kunde emellertid föreligga, där

201

åläggande av en längre gående anmälningsskyldighet vore påkallat för ernående
av en effektiv kontroll å efterlevnaden av meddelad tillrättavisning
i form av kasern- eller lägerförbud. Med hänsyn härtill syntes böra övervägas
att meddela uttrycklig föreskrift om åläggande av anmälningsskyldighet för
sådant ändamål, där så erfordras, varvid borde uppmärksammas, huruvida
icke möjligheten att ålägga sådan skyldighet borde i lagen på något sätt uttryckligen
begränsas.

I 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän (nr 449)
har såsom särskild form av tillrättavisning upptagits förbud att under viss
bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller
däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller,
såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud).
I anslutning härtill har genom föreskrift i 49 § kungörelsen den 19
november 1948 angående den militära rättsvården (nr 691) medgivits att
för kontroll å efterlevnaden av tillrättavisning som innebär förbud att vistas
utom visst område må, därest sådan kontroll icke kan anordnas på annat
lämpligt sätt, den som tilldelats tillrättavisningen åläggas att anmäla sin
närvaro eller att fullgöra annan dylik förpliktelse, dock ej i sådan utsträckning
att skyldigheten medför väsentlig olägenhet för honom utöver vad tillrättavisningen
innebär.

4. Angående tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande
att tills vidare vara byråchef hos justitieombudsmannen eller hos

militieombudsmannen.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 270 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen efter samråd med justitieombudsmannen
den 28'' mars 1946 till Konungen gjord framställning härom. Militieombudsmannen
anförde därvid bland annat följande.

De beslut, som av 1946 års riksdag fattats angående tillsättande av tjänst
i succession efter innehavare av förordnande tills vidare dels vid den Kungl.
Maj :t underställda civila statsförvaltningen och dels vid riksdagens verk,
hade icke avseende å det fall att som innehavare av ordinarie befattning vid
riksdagens verk, tillsatt medelst förordnande tills vidare, förordnades innehavare
av pensionsberättigande befattning i den Kungl. Maj :t underställda
civila statsförvaltningen. Ej heller hade genom dessa beslut reglerats motsvarande
förhållanden för de fall där innehavare av pensionsberättigande befattning
vid riksdagens verk medelst förordnande tills vidare tillsatts å ordinarie
befattning vid den civila statsförvaltningen. Det kunde ifrågasättas
huruvida icke enahanda skäl, som föranlett riksdagens ovannämnda beslut
om tillsättande av tjänst i succession efter innehavare av förordnande tills
vidare, lämpligen borde föranleda vidtagande av motsvarande anordning i
fråga om ordinarie eller extra ordinarie befattning inom den civila statsförvaltningen
som innehades av person som förordnats att tills vidare vara byråchef
hos justitieombudsmannen eller hos militieombudsmannen.

202

Kungl. Maj :t hax- i proposition till 1948 års riksdag (se statsverkspropositionen
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, punkten 2) hemställt om bemyndigande att i fall, där innehavare av
pensionsberättigande befattning i statens tjänst, uppförd på vederbörligen
fastställd personalförteckning, förordnats att inneha medelst förordnande
tills vidare tillsatt byråchefsbefattning hos justitieombudsmannen eller hos
militieombudsmannen eller under tiden för dylikt förordnande befordrades
till annan pensionsberättigande statlig tjänst, föra den pensionsberättigande
tjänsten över stat och återbesätta den på stat befintliga tjänsten. Sedan statsutskottet
i avgivet utlåtande (nr 13) tillstyrkt förslaget, blev vad utskottet
sålunda hemställt av riksdagen bifallet.

5. Angående det militära utredningsväsendet.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 271 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 2 april 1946 till Konungen avlåten skrivelse
angående det militära utredningsväsendet. Militieombudsmannen anförde
därvid bland annat följande.

Erfarenheten visade att utredningen i militära mål icke sällan vore bristfällig.
I huvudsak kunde bristerna föras tillbaka på förhörsverksamhetens
organisation. De militära cheferna saknade utbildning för hållande av polisförhör
och torde i regel icke erhålla någon nämnvärd erfarenhet på detta
område, inom vilket deras egentliga uppgifter ej fölle. Den militära verksamheten
kunde också sägas vara byggd på principer, som icke alltid vore
förenliga med goda förhörsmetoder. De brister som det militära förhörs- och
utredningsförfarandet torde utvisa kunde delvis undanröjas genom att civil
myndighet i en eller annan form bereddes ökat inflytande på de militära
brottsutredningarna. Vid en prövning av frågan huru bristerna skulle kunna
avhjälpas torde det vara nödvändigt att göra en viss skillnad icke endast
mellan svårare och lindi-igare lagöverträdelser utan även mellan enklare
och mera komplicerade uti-edningar. När utredningen gällde ett brott eller
en så svår förseelse att den borde bedömas av domstol, kunde den i allmänhet
anses vara av så krävande art att den borde anförtros åt personal som
vore anställd och utbildad för sådana uppgifter. Med hänsyn till den nya
rättegångsordningens krav torde det vara ofrånkomligt att i mål som skulle
handläggas vid domstol förundersökning verkställdes. Även beträffande
förseelser som i och för sig vore obetydliga och som vore av beskaffenhet
att kunna behandlas som disciplinmål kunde ulredningsai-betet vara krävande
och fordra tillgång till tekniska hjälpmedel, som endast funnes tillgängliga
hos dem som ägnade sig åt brottsutredningar. Det torde icke vara riktigt
att i en blivande lagstiftning endast med hänsyn till utredningens omfattning
eller svårighetsgrad i dylika fall hänskjuta målet till domstol. Med
disciplinär bestraffningsrätt utrustad befälhavare borde kunna i dylika fall
enbait för utredning hänskjuta saken till åklagaren. I fråga om ärenden

203

som rörde påstådda övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande
personal syntes rättssäkerheten kräva, att anmälan finge göras på
sådant sätt att utredningen icke försvårades samt att den anförtroddes åt
personer, vilka i förhållande till de hörda vore fullt obundna och opartiska.
Dessa krav torde kunna tillgodoses genom en föreskrift att angivelse finge
göras till åklagaren. Samma behandling syntes böra tillkomma tjänsterapporter
angående förseelser, beträffande vilka kunde finnas målsägande.

De av militieombudsmannen framförda synpunkterna på bär'' ifrågavarande
spörsmål ha rönt beaktande vid den reformering av det militära
utredningsväsendet som skett genom militär rättegångslag den 30 juni 1948
(nr 472).

6. Angående beskaffenheten av militärhäkte.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 291 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 19 september 1946 till Konungen avlåten
skrivelse i detta ämne. Av militieombudsmannen anfördes därvid bland
annat följande.

Vid utredning som av militieombudsmannen verkställts hade utrönts att
vid åtskilliga militära förband inrättats särskilda officers- och underofficersarrester
av bättre beskaffenhet och med bättre inredning än motsvarande
lokaler avsedda för manskapet. Det vore för den allmänna strafflagstiftningen
främmande, att vid verkställande av frihetsstraff vissa grupper
av medborgare skulle vara tillförsäkrade rätt att intagas i speciella för dem
reserverade fångvårdsanstalter av bättre beskaffenhet för att på så sätt besparas
obehaget att vistas i enklare anstalter med övriga intagna. Tillvaron
av [speciella för officerare och underofficerare reserverade militärhäkten av
bättre slag och med bekvämare inredning än övriga arrestlokaler syntes
utgöra en eftergift åt äldre tradition, grundad på uppfattningen om tillåtligheten
av särskilda privilegier åt vissa grupper av medborgare, och vore därför
oförenlig med våra dagars lagstiftning. Rättelse härutinnan borde vidtagas
och det syntes därför erforderligt att närmare bestämmelser om beskaffenheten
av militärhäkte utfärdades.

De av militieombudsmannen anförda synpunkterna ha i samband med
reformeringen av den militära strafflagstiftningen beaktats vid avfattningen
av de bestämmelser om militärhäkte som intagits i 33 § kungörelsen den
19 november 1948 angående den militära rättsvården (nr 691).

7. Angående föreskrifter om befälhavares åtgärder då straff skall verkställas
utan hinder av att utslaget ej vunnit laga kraft.

Ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag innehåller (s. 188 f.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson den 20 augusti
1947 till Konungen avlåten skrivelse i detta ämne. Tjänstförrättande
militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

204

Beslut om ungdomsfängelse skulle jämlikt 5 § i lagen den 15 juni 1935
om ungdomsfängelse, där domstolen ej annorlunda förordnade, gå i verkställighet
utan hinder därav att det ej ägde laga kraft. Där något dylikt
förordnande ej meddelats ålåge det den som hade att befordra straffet till
verkställighet — d. v. s. i fråga om häktad, förvarad i militärhäkte, den befälhavare
som hade uppsikt över häktet — att så snart han mottagit utslaget
ombesörja verkställigheten utan att avvakta nöjdförklaring. Detta framginge
emellertid icke klart av bestämmelserna i § 21 militär bestraffningsförordning
angående vad befälhavare hade att iakttaga i avseende å verkställighet
av frihetsstraff. Stadgandets avfattning syntes närmast giva vid
handen att därmed avsetts en uttömmande reglering av befälhavarens skyldigheter
i nu ifrågavarande hänseende. Tjänstförrättande militieombudsmannen
hemställde därför att § 21 militär bestraffningsförordning måtte
förtydligas så att därav framginge att verkställighet i vissa fall skulle ske
utan hinder av att utslaget ej vunnit laga kraft mot den dömde.

Vad tjänstförrättande militieombudsmannen sålunda föreslagit har tillgodosetts
genom ändrad lydelse av 13 § verkställighetslagen (SFS 468/1948).
Första stycket i denna paragraf bär — samtidigt med att militär bestraffningsförordning
från och med den 1 januari 1949 upphört att gälla — erhållit
följande lydelse.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna
lag, häktad i målet, när domen, såvitt angår honom ådömt ansvar, må
verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren
för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare
som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till
verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt
skall enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas
till lämplig fångvårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårdsanstalt till
annan stadgas i 26 §.

8. Angående upphävande av bestämmelse om kvarhållande utöver kontraktstid
av fast anställt manskap.

Ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag innehåller (s. 189 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 19 december 1947 till Konungen avlåten
skrivelse i ämnet. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat
följande.

Enligt § 53 militär bestraffningsförordning skulle, där krigsman som förbundit
sig till viss tjänstetid vid krigsmakten blivit fälld till straff för
rymning eller olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet eller
hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, den tid under vilken han varit rymd eller olovligen
undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten ej tillgodoräknas
honom såsom tjänstetid. Det fast anställda manskapets an -

205

ställningsförhållanden vore nu för tiden med vissa undantag likartade med
andra statsanställdas. Det viktigaste undantaget vore att anställningen
skedde genom kontrakt, varigenom den anställde förbunde sig till viss
första anställningstid. Användningen av kontraktsformen vid manskapsanställning
hade i samband med 1947 års allmänna lönereglering för statens
befattningshavare väsentligt inskränkts. Även om man ansett sig icke
kunna undvara att i viss utsträckning anställa manskap på kontrakt för
viss tid, syntes det dock angeläget att de särskilda villkoren för anställningen
icke gjordes mera betungande för den anställde än som oundgängligen
erfordrades. Anordningen med eftertjänst kunde med hänsyn härtill
ej anses tillräckligt motiverad. De andra påföljder i form av bestraffning
och utebliven befordran under kontraktstiden som kunde bliva följden avrymning
torde vara tillräckliga. Det kunde ifrågasättas om det ur statensarbetsgivarens
synpunkt borde anses föreligga någon avgörande skillnad
mellan det fall att den anställde genom en tids rymning eller undanhållande
bröte mot sina åtaganden enligt kontraktet eller om han genom annan
mer eller mindre grov försummelse i tjänsten med därav föranledd
påföljd i form av arreststraff föranledde att han under viss tid bleve förhindrad
att fullgöra sin tjänst. Militieombudsmannen hemställde på grund
härav att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande frågan om upphävande
av § 53 militär bestraffningsförordning.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har beaktats därigenom att
i kungörelsen den 19 november 1948 angående den militära rättsvården
(nr 691), vilken kungörelse ersatt militär bestraffningsförordning, icke upptagits
någon mot § 53 i nämnda förordning svarande bestämmelse om att
vid krigsmakten fast anställt manskap ej finge såsom tjänstetid tillgodoräkna
sig tid under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit sig
eller tid för verkställande av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff.

9. Angående upptagande av nöjdförklaring av häktad m. m.

Ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag innehåller (s. 198 tf.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 19 december 1947 till Konungen avlåten
skrivelse angående upptagande av nöjdförklaring av häktad in. m. Militieombudsmannen
anförde därvid bland annat följande.

Militärhäkte stode enligt militär bestraffningsförordning i regel under
uppsikt av chefen för det förband vid vilket häktet vore inrättat. Den
som hade militärhäkte under sin uppsikt ägde, då han vore förhindrad att
själv fullgöra därmed förenade åligganden, uppdraga åt underlydande befälhavare
av minst kaptens grad att tillfälligt utöva uppsikten över häktet.
Vissa av de uppgifter med avseende å verkställighet av straff som åvilade
den befälhavare som hade uppsikt över häktet och vilka måste av honom
personligen fullgöras vore av så brådskande natur att de icke kunde utan

206

rättsförlust för den häktade uppskjutas från en dag till annan. Detta gällde
dels upptagande av nöjdförklaring av häktad, dels förordnande om verkställighet
av häktad ådömt disciplinstraff. Med hänsyn till att det ofta
förekommit att vederbörande befälhavare försummat att vid tillfällig frånvaro
från förbandet åt underlydande befälhavare uppdraga att utöva uppsikten
över häktet, varigenom rättsförlust uppkommit för i häktet intagna,
ville militieombudsmannen ifrågasätta om det icke finge anses föreligga
behov av en allmän föreskrift om att viss befattningshavare, som kunde
beräknas alltid vara tillstädes, skulle vid förhinder för avdelningens befälhavare
i dennes ställe utöva uppsikt över häktet. Uppgiften som ersättare
syntes lämpligast kunna anförtros åt den vid förbandet tillstädesvarande
som vore till tjänsteställningen främst och som enligt därom gällande bestämmelser
hade att i egenskap av tjänstförrättande chef taga befälet då
omständigheterna ej medgivit chef att avlämna befälet.

Vad militieombudsmannen sålunda förordat har beaktats vid tillkomsten
av kungörelsen den 19 november 1948 angående den militära rättsvården
(nr 691). I 34 § sagda kungörelse stadgas sålunda att garnisons militärhäkte
skall stå under uppsikt av platsbefälhavaren och annat militärhäkte
under uppsikt av chefen för den avdelning av krigsmakten, till vilken
häktet hör, samt att, där sådan befälhavare eller chef på grund av
bortovaro är förhindrad att utöva uppsikten utan att annan övertagit befälet,
uppsikten skall ankomma på den som är närmast att taga befälet.

10. Angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring av tid
för verkställande av disciplinstraff.

Den 1 april 1948 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:

»I underdånig skrivelse den 24 september 1946 har militieombudsmannen
för den åtgärd, som Kungl. Maj :t kunde finna framställningen föranleda,
framfört visst spörsmål angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff (se ämbetsberättelsen
1947 s. 299). Denna fråga har även upptagits till behandling i det den 16
november 1946 avgivna betänkandet med förslag till strafflagstiftning för
krigsmakten. Chefen för justitiedepartementet har i proposition nr 144: 1948
(s. 252) meddelat att vad härutinnan föreslagits komme att i samband med
andra ifrågasatta ändringar i värnpliktslagen anmälas av chefen för försvarsdepartementet.

Chefen för Gotlands artillerikår har i en till mig den 19 mars 1948 inkommen
skrivelse anhållit om mitt uttalande angående följande fall: En
värnpliktig gör sig skyldig till fylleri och rymmer följande dag efter att ha
varit tagen i förvar under natten. Rapporterna om nämnda förseelser komma
in samtidigt och förhör hålles då den värnpliktige återkommit efter att
ha varit borta mer än ett dygn. Krigsrätt dömer till disciplinstraff. Det rör

207

sig här om två skilda förseelser, som avdömas gemensamt. Skall den bestraffade
efter första tjänstgöringens slut kvarhållas hela strafftiden jämte
tiden för olovligt undanhållande eller skall en uppdelning av straffet ske
så att endast en del av detta föranleder kvarhållande? Efter vilka principer
skall i så fall uppdelningen ske och hur skall den markeras i protokollet?

Med anledning härav har jag i skrivelse denna dag till kårchefen meddelat
följande: Gällande lagstiftning giver icke någon ledning till lösning av
det framställda spörsmålet. Av ett för flera brott gemensamt straff kan ej
viss del sägas avse det ena och återstoden det andra brottet. Ej heller kan
vid åläggande av disciplinstraff — med hänsyn till förevarande spörsmål —
dömas till särskilt disciplinstraff för vardera brottet. Huru man i det angivna
fallet bör förfara är därför i hög grad tveksamt. Möjligen bör man anse
det ligga närmast till hands att välja det för den värnpliktige mest gynnsamma
alternativet. Man skulle sålunda anse att, där det ålagda disciplinstraffet
ej avser endast rymning och/eller olovligt undanhållande, hela
straffet hör i förevarande avseende behandlas som om det helt avsage andia
brott än rymning eller olovligt undanhållande. Att emeilertid denna lösning
många gånger komme att framstå såsom i hög grad stötande liggei i öppen
dag. Den skulle ju innebära t. ex. att av två värnpliktiga, som båda gjort
sig skyldiga till exakt samma rymningsbrott, den av dem som dessutom
gjort sig skyldig till annat brott skulle i fråga om fullgörande av eftertjanst
kunna ernå en fördelaktigare ställning än den som icke utöver rymningen
låtit något komma sig till last.

Här framhållna svårigheter vid tillämpningen av värnpliktslagens och
inskrivningsförordningens regler om eftertjänst synas bliva undanröjda,
därest det i nämnda betänkande framlagda förslaget till ändring i värnpliktslagen
genomföres. Enligt förslaget skall nämligen all arresttid, oavsett
brottets beskaffenhet, räknas lika beträffande skyldigheten att fullgöra ettertjänst.
Då det i vart fall synes angeläget att ifrågavarande spörsmål beaktas
vid prövningen av lagändringsfrågan har jag härmed velat bringa vad
i ärendet förekommit till herr statsrådets kännedom.»

11. Angående tillämpning av bestämmelserna om fackt.jänstgöring för

värnpliktiga läkare.

Den 3 maj 1048 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom till
Konungen:

»I en den 12 september 1046 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde Sveriges yngre läkares förening: Med stöd av gällande föreskrifter
om facktjänstgöring för värnpliktiga läkare inkallades dessa för att tjänstgöra
som vikarier för regements- och bataljonsläkare samt för underläkaie
vid garnisonssjukhusen. Sådana inkallelser ägde även rum vid behov av
extra läkare under vakanser, vid inskrivningsförrättningar och fälttjanstövningar.
Föreningen ville ifrågasätta, om denna tillämpning av bestäm -

208

melserna vore i alla avseenden riktig. En placering av en läkare att förestå
en militärdepå eller uppehålla regements- eller bataljonsläkartjänst torde
knappast medföra bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning
erforderliga insikter. I varje fall hade föreningen icke ansett
sig kunna dela en sådan uppfattning. Föreningen ville vidare påpeka,
att enligt vad föreningen hade sig bekant ifrågavarande värnpliktiga i vissa
fall ålades att i omgångar fullgöra nästan hela den föreskrivna fortsatta
tjänstgöringen om 180 dagar i nära anslutning till sin militärtjänstgöring
i övrigt, varigenom möjligheten att under senare delen av värnpliktstiden
inkalla vederbörande så gott som helt bortfölle. Föreningen anhölle om
militieombudsmannens uttalande i ämnet.

Sedan skriften med begäran om upplysningar översänts till arméöverläkaren,
anförde denne, efter en redogörelse för förarbetena till värnpliktslagen,
i ett den 11 oktober 1946 dagtecknat yttrande följande: I generalorder
den 12 juni 1942 (nr 2251) hade föreskrivits att facktjänstgöringen skulle
omfatta tjänstgöring vid staber och förband under omkring 180 dagar och
att den finge fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar om minst 30
dagars längd. Vid beredskapens upphörande hade så gott som all facktjänstgöring
uttagits av de värnpliktiga läkarna. Endast ett begränsat antal
facktjänstgöringsdagar hade bedömts bliva tillgängliga under de närmast
kommande åren. En undersökning hade givit vid handen, att först
sedan minst sex—åtta år förflutit efter det 1941 års värnpliktslag trätt i
kraft tillgången på värnpliktiga läkare skulle öka i väsentligare mån. Den
i stort sett enligt 1936 års härordning dimensionerade fältläkarkåren hade
visat sig icke tillfyllest för att bestrida arméns behov av extra läkarkrafter.
Detta behov hade ökats genom att värnpliktstiden förlängts, inskrivningsväsendet
omorganiserats och utbildningen omlagts. Framför allt krävde
vinterutbildningen extra läkarpersonal. Därutöver erfordrade den medicinska
utvecklingen i vad rörde både undersökning och behandling mer
personal; ävenledes hade den försvårade rekryteringen av militärläkarna
ökat behovet för täckande av vakanser m. m. Ett allvarligt nödläge hade
sålunda uppstått då det gällt att tillgodose sjukvården vid armén med avseende
på läkare. På grund härav hade arméöverläkaren i augusti 1945 anhållit
om inrättande av 25 befattningar som bataljonsläkare vid fältläkarkåren
och 50 extra bataljonsläkarbefattningar motsvarande fältläkarstipendiatbefattningar.
Statsmakterna hade beslutat en utökning av fältläkarkåren
från och med den 1 juli 1946 med 60 fältläkarstipendiatbefattningar.
Framställningen om ökat antal bataljonsläkare vid fältläkarkåren hade
däremot icke vunnit bifall. Härjämte hade framställning gjorts om bemyndigande
att i betydligt större utsträckning än förut träffa avtal med civila
läkare, vilken framställning den 18 januari 1946 bifallits av Kungl. Maj :t
(TFA 1946 s. 35). Det omnämnda nödläget hade kraftigt framträtt under
1946 framför allt när de samtidiga inskrivningsförrättningarna och vinterövningarna
samt den under vinterövningarna uppträdande influensaepidemien
i hög grad uttömt tillgången på tjänstgöringsskyldiga läkare. Möjlig -

209

heten att träffa avtal med civila läkare hade även visat sig alltmer svårframkomlig.
Det framginge av förarbetena till värnpliktslagen och det förut anförda,
att vad föreningen invänt mot tolkningen av gällande bestämmelser
ej hade nöjaktigt underlag. Under rådande fredsförhållanden syntes för
närvarande den utbildningsform, som bjödes de värnpliktiga läkarna i form
av fackutbildning med kirurgassistenttjänstgöring samt facktjänstgöring,
vara den möjliga. Facktjänstgöringen vore den icke minst viktiga, då den
värnpliktige läkaren därunder tillägnade sig erfarenhet genom det dagliga
rutinarbetet i att bedöma trupps tjänstbarhet under militära förhållanden,
vilket icke kunde läras enbart genom bokliga studier. Ej heller kunde erfarenheter
härutinnan vinnas i samma mån under den civila utbildningstiden.
Något formellt hinder syntes icke föreligga mot att de 180 dagarna uttoges
i nära anslutning till militärtjänstgöringen i övrigt. Det vore dock givetvis
ett önskemål att så icke behövde ske. Till fördel för utbildningen vore utan
tvekan, att dessa utbildningsperioder kunde fördelas över hela värnpliktstiden.
Nuvarande nödläge med dess bristande tillgång på läkare hade emellertid
nödvändiggjort, att detta önskemål i viss mån måst tillfälligt eftersättas.
Det finge i detta sammanhang framhållas, att det hade varit en
bestämd strävan att trots de svårigheter, som förelåge, icke längre tjänstgöring
än vad som kunde bedömas oundgängligt uttoges på det påtalade
sättet. Nuläget vid fältläkarkåren vore följande. Tre regements- och fyra
bataljonsläkarbefattningar vore vakanta. Beträffande bataljonsläkare vid
fältläkarkåren funnes fyra befattningar vakanta. Av de nyinrättade 60 fältläkarstipendiatbefattningarna
vore 53 vakanta.

Efter att ha tagit del av utredningen anförde föreningen i en den 31 oktober
1946 dagtecknad skrift: Av förarbetena till värnpliktslagen framginge,
att avsikten med bestämmelserna varit att tillgodose kravet på att de värnpliktiga
läkarna gjordes fullt förtrogna med tjänsten vid militärförband,
vilken erfarenhet icke vunnes under militärutbildningen eller under fackutbildningen.
Det hade sålunda framhållits, att erfarenhet rörande det rent
fredsmässiga rutinarbetet vid truppförbanden utgjorde en nödvändig grund
för tjänsten i fält såväl i fråga om den rena sjukvårdstjänsten som i fråga
om förvaltningstjänsten samt att sådan erfarenhet endast kunde vinnas under
tjänstgöring i självständig befattning såsom ansvarig läkare vid truppförband.
För sådan tjänstgöring hade en lid av omkring tre månader ansetts
vara tillfyllest. Av arméöverläkarens utredning framginge att det för närvarande
förelåge ett allvarligt nödläge, då det gällde att tillgodose sjukvården
vid armén med läkare samt att det vore detta nödläge, som orsakat
inkallelserna i varje fall på det sätt och i den omfattning dessa ägt rum.
Även om föreningen vore väl införstådd med svårigheterna att för närvarande
tillgodose arméns behov av läkare, kunde föreningen icke finna annat
än att dessa svårigheter måste lösas på annat sätt än här skett och föreningen
ville ifrågasätta, om bestämmelserna om facktjänstgöring finge
tillämpas för tillgodoseende av andra än rena utbildningsändamål. Vidare
hade enligt vad föreningen erfarit läkare i ett antal fall ålagts tjänst 14—Militieombiulsmannens

ämbetsberättelse.

210

göring i självständig befattning såsom ansvarig läkare vid truppförband
längre tid än avsedda tre månader. I generalordern den 12 juni 1942
föreskreves, att facktjänstgöringen finge fördelas över hela värnpliktstiden
i omgångar om minst 30 dagars längd. Det oaktat hade i ett
flertal fall inkallelser till kortare tjänstgöringsperioder än 30 dagar ägt
rum, varjämte exempel funnes på att större delen av facktjänstgöringen
uttagits redan i nära anslutning till militärtjänstgöringen i övrigt, varigenom
dess ändamål att bereda kompletterings- och repetitionsutbildning
helt bortfallit. Därjämte kunde framhållas, att utbildningsvärdet av tjänstgöringen
vid depå måste bliva väsentligt mindre om, som nu vore fallet,
medicine kandidater, vanligen i avsaknad av klinisk utbildning utöver
grundläggande tjänstgöring i medicin och kirurgi, uttoges till dylik tjänstgöring.
Det torde vara klart, att den inkallade på detta stadium saknade
vissa grundförutsättningar för att tillgodogöra sig särdragen i den rent
militära sjukvården. Med framhållande av dessa synpunkter finge föreningen
hänskjuta frågan om riktigheten av bestämmelsernas tillämpning
till militieombudsmannens avgörande. I anslutning härtill ville föreningen
betona, att från myndigheternas sida ofta framhållits nödvändigheten av
att snabbt få fram ytterligare läkarkrafter för täckande av det behov, som
under de närmaste åren ansåges komma att föreligga, samt att olika långt
gående åtgärder härför diskuterats såsom inrättande av ytterligare en medicinsk
fakultet, förkortning av utbildningstiden in. in. Sådana strävanden
att snabbt öka läkarkadern motverkades i icke ringa grad genom det sätt,
på vilket de värnpliktiga läkarnas facktjänstgöring uttoges, och den omfattning,
i vilken detta skedde. Då inkallelserna ofta skett med mycket kort
varsel mitt under de värnpliktigas kliniska tjänstgöringar och kurser, vilka
därigenom måst avbrytas, hade många gånger stort avbräck åsamkats dem
i studierna, större än vad den direkta tidsförlusten gåve vid handen. Täckandet
av armens behov av läkare måste ske på annat sätt än genom inkallande
av värnpliktiga läkare till facktjänstgöring, såsom genom inrättande
av erforderligt antal militärläkartjänster, med vilka förenades sådana
villkor, att de kunde beräknas locka sökande. Vidtoges ej snarast andra
åtgärder för att häva nödläget inom den militära sjukvården, konmie hela
värnpliktens facktjänstgöring att åtgå till att täcka det akuta läkarbehovet
inom armén. Uttagningen av de 180 dagarna utöver den normala värn pliktstiden

koinme härigenom att — under täckmantel av utbildning _ i

verkligheten bliva tvångsarbete med oskälig avlöning, vilket icke stode i
överensstämmelse med vårt lands demokratiska principer.

Chefen för armén anförde i ett den 31 januari 1947 dagtecknat yttrande
följande: Föreningen ifrågasatte om det i alla avseenden vore riktigt att
under facktjänstgöring placera läkare såsom vikarier för regements- och
bataljonsläkare samt för underläkare vid garnisonssjukhusen. Vidare angåves
att inkallelse ägde rum vid behov av extra läkare under vakanser, vid
inskrivningsförrättningar och fälttjänstövningar. Såsom framginge av förai
betena till värnpliktslagen hade skälen för en facktjänstgöring om 180

211

dagar, som utöver ordinarie tjänstgöring borde åläggas värnpliktiga läkare,
främst varit att tillgodose utbildningen av läkare med hänsyn till avsedd
mobiliseringsbefattning. Föredragande departementschefen hade emellertid
i anslutning härtill framhållit bland annat de betydande fördelar för
tjänsten vid truppförbanden, som genom facktjänstgöringen skulle kunna
ernås. I likhet med vad arméöverläkaren anfört i sin skrivelse den 11 oktober
1946 ansåge arméchefen den utbildningsform och den tjänstgöringsplacering,
som bjödes de värnpliktiga läkarna under facktjänstgöringen, under
nuvarande ur militär läkarsynpunkt svåra förhållanden vara lämplig. De
syntes även finna stöd i departementschefens ovan nämnda uttalande. Föreningen
hade därjämte påpekat, att enligt vad föreningen hade sig bekant
ifrågavarande värnpliktiga i vissa fall ålades att i omgångar fullgöra nästan
hela sin tjänstgöring om ytterligare 180 dagar i nära anslutning till sin
militärtjänstgöring i övrigt, varigenom möjligheten att under den senare
värnpliktstiden inkalla vederbörande så gott som helt bortfölle. Arméöverläkaren
hade framlagt de närmare motiven för att så i viss utsträckning
måste ske, trots de därmed ur utbildningssynpunkt förenade nackdelarna. I
förarbetena till värnpliktslagen hade framhållits att det i och för sig måste
betraktas som oförmånligt för de värnpliktiga att få sin tjänstgöring utsträckt
över hela värnpliktstiden. Värnpliktslagens bestämmelser i detta
avseende borde sålunda tolkas som ett medgivande att utsträcka tjänstgöringen
över hela den återstående värnpliktstiden, trots de nackdelar detta
skulle medföra för berörda personalkategorier. Ett inkallande av läkarpersonalen
i nära anslutning till ordinarie utbildning syntes därför snarare
vara ur personalsynpunkt önskvärt men däremot militärt mindre lämpligt.
Endast det nuvarande nödläget för sjukvården inom armén hade framtvingat
det tillämpade inkallelseförfarandet. Mot bakgrunden av ovan framförda
synpunkter syntes föreningens åsikter i denna punkt svårförståeliga.
I sin den 31 oktober 1946 dagtecknade skrift hade föreningen särskilt framhållit
att facktjänstgöringen — där den utnyttjades i avsikt att råda bot för
läkarbristen — kommit att te sig såsom ett tvångsarbete med oskälig avlöning.
I detta sammanhang ville arméchefen framhålla att facktjänstgöringen
för värnpliktiga läkare endast omfattade halva tiden av den extra tjänstgöringen
för de till officersutbildning uttagna värnpliktiga. Av det anförda
syntes framgå, att åläggande av facktjänstgöring för värnpliktiga läkare
skett i enlighet med gällande föreskrifter och utan att berörd personal i
jämförelse med vissa andra utbildningskategorier ålagts någon oskälig börda,
varför arméchefen hemställde alt föreningens skrivelse lämnades utan
avseende.

Vid sitt yttrande hade chefen för armén fogat en av arméöverläkaren uppgjord,
den 2 december 1946 dagtecknad promemoria, i vilken bland annat
anfördes: Vad föreningen inlade i orden »rena utbildningsändamål» framginge
ej. I enlighet med vad som framhållits av arméöverläkaren torde till
utbildning höra verksamhet såväl vid fältförband som vid depå. Då långa
kommenderingar förekommit, torde de undantagslöst ha grundat sig på

212

framställning av vederbörande värnpliktige läkare eller tillkommit i samråd
med denne. I vissa fall hade även avtal träffats med medicine kandidater,
som då föreslagits erhålla tillfällig legitimation av medicinalstyrelsen.
För närvarande gällde icke generalordern av den 12 juni 1942 utan en senare
generalorder av den 30 oktober 1946 (nr 3264). För den fortsatta utbildningen
under senare skeden av värnpliktstiden hade ett visst antal dagar
sparats till den s. k. kaptenskursen. Ändamålet med facktjänstgöringen
hade sålunda icke helt bortfallit. Arméöverläkaren kunde icke finna, att
de värnpliktiga läkarna saknade vissa grundförutsättningar för att tillgodogöra
sig särdragen i den rent militära sjukvården. Grunderna för den
efterföljande medicinska kliniska utbildningen erhölles genom studierna till
medicine kandidatexamen. Militära kunskaper erhölles under värnpliktstjänstgöringen
före facktjänstgöringen. Tillsammans torde dessa vara ett
tillräckligt underlag. I detta sammanhang finge erinras om att för vissa
läkarförordnanden, som medicine kandidater kunde erhålla från medicinalstyrelsen,
krävdes blott medicin-, kirurgi- och obstetriktjänstgöring. De
värnpliktiga läkare, som fullgjort dessa kurser, kunde också ofta efter värnpliktstjänsten
erhålla förordnande som provinsialläkare. Det vore givetvis
ett önskemål att behovet av läkare vid armén i större utsträckning än vad
nu vore fallet kunde täckas med andra än värnpliktiga läkare. Härvidlag
kunde dock flera influerande synpunkter framhållas. Föreningens synpunkt
syntes ensidig. För närvarande utreddes hithörande problem av 1944 års
sj ukvårdskommitté.

Tillfälle bereddes föreningen att taga del av den fortsatta utredningen.
Den 23 oktober 1947 meddelade föreningen, att den ej ämnade inkomma
med vidare yttrande i saken.

I en till militieombudsmannen den 28 november 1946 inkommen skrift
anförde värnpliktige marinläkaren av tredje graden Karl Grunewald: Grunewald,
som under tiden den 21 oktober—den 13 december 1946 varit kommenderad
som lärare vid kustartilleriets sjukvårds-, underbefäls-, korpraloch
furirskola, förlagd till Vaxholms kustartilleriregemente, hemställde att
militieombudsmannen måtte taga ställning till följande problem. Värnpliktstiden
borde användas till att bibringa varje värnpliktig en sådan utbildning
att han under ofredstid kunde göra en insats till landets försvar. Läkarna
till exempel bleve under värnpliktstiden insatta i den militära sjukvården.
De finge sjukmönstra och leda krigssjukvårdsövningar, allt befattningar
som under krigstid vore av betydelse. Men kunde det anses riktigt
att de värnpliktiga läkarna användes såsom lärare i rent »civila» ämnen
såsom anatomi, fysiologi och medicin med flera? I andra jämställda ämnen
såsom till exempel kemi, fysik och språk med flera anställdes civila lärare.
Grunewald hade under ovannämnda tid varit kommenderad enbart som
lärare och hade ej haft befattning med den dagliga sjukvården. De ämnen
som Grunewald undervisat i hade ej någon beröring med förhållanden i

213

krigstid, vilket vore fallet med krigskirurgi och andra dylika ämnen. Om
det vore riktigt att på detta sätt utnyttja de värnpliktigas arbetskapacitet
bleve konsekvensen den, att värnpliktiga som till exempel vore ingenjörer
användes såsom lärare i fysik och matematik, humanister som språklärare
och värnpliktiga som voro möbelsnickare till att snickra kontorsmöbler
o. s. v. Då Grunewald ansåge här föreliggande problem för närvarande inkonsekvent
löst, hade han velat härigenom framlägga detsamma till militieombudsmannens
bedömande.

Marinöverläkaren anförde i infordrat yttrande: En värnpliktig läkares
skyldighet att under facktjänstgöring tjänstgöra även såsom lärare framginge
otvetydigt av gällande reglementen och författningar. Grundläggande
torde härvidlag vara 32 § värnpliktslagen, vari stadgades att värnpliktig, som
vore inkallad till tjänstgöring, vore skyldig verkställa den tjänsteförrättning
som anvisades honom av vederbörande befälhavare, samt att i de förrättningar,
där särskild yrkeskunskap kunde vara påkallad, företrädesvis
skulle användas personer med motsvarande yrkeskunskap. För undervisning
i anatomi, fysiologi, medicin och andra ämnen som av Grunewald betecknats
såsom civila — ehuru de vore att anse som i lika hög grad militära
som den allmänna hälso- och sjukvården samt stridssjukvården, för vilka
ämnen de utgjorde en naturlig och nödvändig grundval — vore en läkare
den ende tänkbare läraren. Enär marinen här förfogade över fackkunnig
personal (bland annat Grunewald själv) hade ingen anledning förefunnits
att för ifrågavarande undervisning anställa civil personal; tvärtom hade
man följt värnpliktslagens ovannämnda föreskrift att använda företrädesvis
personer med motsvarande yrkeskunskap. För att mera i detalj belysa
en marinläkares i allmänhet och en värnpliktig marinläkares i synnerhet
skyldigheter härvidlag hänvisade marinöverläkaren bland annat till utfärdade
föreskrifter för utbildning vid sjökrigsskolan, varav framginge att
fackutbildningen och den därefter följande facktjänstgöringen avsåge att
bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter samt den militära uppfostran,
som erfordrades för bestridande av befattningar såsom biträdande eller
självständig läkare ombord eller i land. För värnpliktiga läkare anordnades
jämlikt samma föreskrifter facktjänstgöring bestående i praktisk tjänstgöring
ombord och i land. Vad anginge arten av den praktiska tjänstgöringen
stadgades i reglemente för marinen (del I B § 30 mom. 2) att marinläkare
ävensom annan läkare som bestrider marinläkartjänst vore skyldig
att bland annat handhava den utbildning av personalen som jämlikt reglementet
eller eljest utfärdade instruktioner och föreskrifter ålåge honom.
Bortsett från att Grunewalds kommendering såsom lärare sålunda skett med
fullt stöd i gällande bestämmelser hade Grunewald varken under sin tidigare
facktjänstgöring eller under den pågående tjänstgöringen enbart utnyttjats
som lärare. Grunewald hade sålunda under sin facktjänstgöring
beklätt befattningar som enligt hans mening vore av större betydelse för
en läkare under sammanlagt 7 månader 24 dagar, medan hans tjänstgöring
som lärare sedan den i mitten av december 1940 avslutats blott uppgått

214

till mindre än två månader. Dessutom hade Grunewald enligt vad som upplysts
från vederbörande regemente icke ens under sin sista kommendering
tjänstgjort enbart såsom lärare utan hade i viss mån utnyttjats även för
rent sjukvårdande uppgifter. Att Grunewalds tjänstgöring i inkallelseordern
angivits avse tjänstgöring såsom lärare hade föranletts därav att läkarbehovet
vid Stockholms kustartilleriförsvar, frånsett behovet av lärare vid
ifrågavarande utbildningskurs, varit täckt medan å andra sidan behovet
av lärarkrafter vid kursen, som omfattade 42 undervisningstimmar i veckan,
nödvändiggjort kommendering av ytterligare en marinläkare. Med hänvisning
till vad sålunda framhållits föreslog marinöverläkaren att Grunewalds
framställning icke måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

Grunewald anförde elter att ha erhållit del av marinöverläkarens yttrande
ytterligare följande: Att Grunewald icke under ifrågavarande tjänstgöringsperiod
tjänstgjort uteslutande som lärare berodde därpå att han, med hänsyn
till den fullkomligt ogenomförbara arbetsbördan av 42 undervisningstimmar
per vecka, varit nödsakad att bland annat genom byte med annan läkare
i någon mån nedbringa antalet honom åliggande undervisningstimmar.
Tjänstgöringen hade emellertid varit avsedd att omfatta endast undervisning.
Grunewald hade sålunda under 53 värnpliktsdagar kommenderats till
en tjänstgöring, som icke i någon mån ytterligare kvalificerat honom till
sådan befattning i vilken han under krigstid kunde göra en positiv insats
till landets försvar. Grunewald betvivlade ej att läkare vore den ende tänkbare
läraren vid ifrågavarande kurser. Han betvivlade emellertid lämpligheten
av att använda värnpliktig marinläkare som lärare i stället för marinläkarstipendiat
eller annan vid krigsmakten fast anställd marinläkare. Detta
hade av Grunewald framhållits för marinöverläkaren men hade icke föranlett
någon åtgärd från dennes sida. Om värnpliktig läkare användes såsom
lärare torde handhavandet av personalens utbildning böra ske parallellt med
att han själv bibringades de kunskaper och färdigheter som erfordras för
att han skall kunna bestrida befattningar såsom biträdande eller självständig
läkare ombord eller i land. Grunewald hemställde att militieombudsmannen
ville uttala sig dels angående frågan huruvida det vore lämpligt att
värnpliktiga användes i förrättningar som ej kvalificerade dem till de krigsbefattningar
till vilka de avsåges, dels ock huruvida det ej varit lämpligare
att såsom lärare vid ifrågavarande sjukvårdsskolor vid Vaxholms kustartilleriregemente
kommendera vid marinen fast anställd marinläkare.

Enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen må värnpliktig, som fullbordat,
idkar eller, enligt vad som göres sannolikt, kommer att idka studier för utbildning
till läkare, där så anses påkallat för bibringande och vidmakthållande
av för avsedd mobiliseringsbefattning erforderliga insikter, åläggas att
utöver den för värnpliktiga i allmänhet föreskrivna tjänstgöringstiden om
450 dagar fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar. Den fortsatta
tjänstgöringen skall kunna i omgångar fördelas på hela värnplikts -

215

tiden. Jämlikt 128 § inskrivningsförordningen skall värnpliktig läkare innan
han inkallas till fackutbildning ha avslutat den kliniska tjänstgöringen i
medicin och kirurgi utom i vad denna omfattar tjänstgöring såsom assistent.
I kommandoväg skall bestämmas om och på vad sätt värnpliktig läkare
skall fullgöra fortsatt tjänstgöring som i 27 § 1 mom. 1) värnpliktslagen sägs.

Till grund för nämnda bestämmelse i värnpliktslagen ligger ett förslag av
1941 års försvarsutredning. Härom anfördes i propositionen 1941 (nr 318)
till värnpliktslag följande (s. 40 f.).

''Det förelåge vidare — enligt vad utredningen framhållit — ett bestämt
krav på att de värnpliktiga läkarna göras fullt förtrogna med tjänsten vid
militära förhand, sedd ur läkarens synvinkel. Sådan erfarenhet vunnes varken
under militärutbildningen eller under fackutbildningen. De värnpliktiga
läkarnas utbildning måste därför kompletteras med facktjänstgöring. Under
repetitionsövningarna (och efterutbildningsövningen) beräknades de
värnpliktiga läkarna få tillfälle att deltaga i tjänsten under fältmässiga förhållanden,
med placering i befattningar motsvarande dem, som de skulle
bekläda i fält. Erfarenhet rörande det rent fredsmässiga rutinarbetet vid
truppförbanden utgjorde emellertid en nödvändig grund för tjänsten i fält
såväl i fråga om den rena sjukvårdstjänsten som i fråga om förvaltningstjänsten.
Sådan erfarenhet kunde vinnas endast under tjänstgöring i självständig
befattning såsom ansvarig läkare vid truppförband. För denna tjänstgöring
syntes en tid av omkring tre månader vara tillfyllest. Med hänsyn
till önskvärdheten av att vidmakthålla de värnpliktiga läkarnas militära
kunskaper ävensom till läkarvården vid truppförbanden syntes det utredningen
önskvärt, att sistnämnda tjänstgöring kunde fullgöras i två eller
tre omgångar.

Utbildningen till värnpliktig läkare skulle sålunda kräva en tid av sex
månader utöver den, som föreslagits för huvuddelen av de värnpliktiga eller
sammanlagt 21 månader. Utbildningstidens indelning enligt utredningens
förslag framgår av följande redogörelse, som avser ett normalfall.

Efter avlagd studentexamen bibringas den värnpliktige soldatutbildning
under omkring sex månader — sommarhalvåret. Efter utryckning från
denna utbildning påbörjas de medicinska studierna.

Under tiden juni—augusti under andra eller tredje året erhålla de värnpliktiga
befälsutbildning under omkring tre månader.

Sedan de värnpliktiga därefter under sina universitetsstudier avslutat den
kliniska tjänstgöringen i medicin och kirurgi, utom i vad denna omfattar
tjänstgöring som assistent, undergå de värnpliktiga fackutbildning omfattande
dels en fackutbildningskurs om tre månader och dels tjänstgöring som
läkarassistent vid kirurgisk avdelning å sjukhus under tre månader. Fackutbildningen
kan fullgöras i eu eller två omgångar.

Den därefter följande facktjänstgöringen omfattar sammanlagt sex månader
av vilka tre motsvara repetitionsövningarna och efterutbildningsövningen
för vanliga värnpliktiga. Facktjänstgöringen bör kunna uppdelas på högst
sex omgångar och fördelas över hela värnpliktstiden. Fack tjänstgör ingen

216

torde böra fullgöras dels vid truppförbanden på vanligt sätt och dels i trupptjänst
under repetitionsövningarna.

Läkarnas utbildning skulle sålunda enligt utredningens förslag omfatta:

Soldat- och befälsutbildning.

Rekrytskola ........................................ 6 månader

Befälsutbildning .................................... 3 »

Fackutbildning.

Fackutbildningskurs ................................ 3 »

Tjänstgöring vid kirurgisk avd....................... 3 »

Facktjänstgöring.

Fördelad på högst sex omgångar under hela värnpliktstiden 6 »

Summa 21 månader.’

I propositionen (s. 65 f.) anförde chefen för försvarsdepartementet.

’I fråga om vissa av de i specialtjänst uttagna värnpliktiga ha, såsom
för svar sutredningen framhållit, allvarliga brister gjort sig gällande under
de senaste årens beredskapstjänstgöring. Med hänsyn härtill har utredningen
funnit erforderligt föreslå, att av dessa värnpliktiga skall i omgångar
uttagas högst sex månaders tjänstgöring utöver den för huvuddelen
av de värnpliktiga föreskrivna. Å ena sidan skulle flertalet värnpliktiga i
specialtjänsl få sin tjänstgöring utsträckt över hela värnpliktstiden, vilket
i och för sig måste betraktas som oförmånligt. Å andra sidan skulle emellertid
den fortsatta utbildningen för dessa värnpliktiga omfatta endast halva
tiden av den extra tjänstgöringen för de till officersutbildning uttagna.
För min del ansluter jag mig till utredningens förslag i denna del. Dess genomförande
skulle —- utan att medföra någon oskälig extra börda för de
därav berörda — tillgodose kravet på en förbättrad utbildning för dessa
värnpliktiga och samtidigt medföra betydande fördelar för tjänsten vid
truppförbanden.’

Genom generalorder den 12 juni 1942 (nr 2251) föreskrevs, att den fortsatta
tjänstgöringen (facktjänstgöringen) skulle omfatta tjänstgöring vid
staber och förband under omkring 180 dagar och finge fördelas över
hela värnpliktstiden i omgångar om minst 30 dagars längd. Närmare
bestämmelser om utbildningen skulle utfärdas av chefen för armén,
vilket skedde genom arméorder den 15 juli 1942 (nr 249). Häri föreskrevs
beträffande fackutbildningen: Denna skulle efter avslutad tjänstgöring
i medicin och kirurgi, utom i vad denna omfattade tjänstgöring som
assistent, fullgöras omkring tre månader vid truppförband inom armén
(fackutbildningskurs) samt omkring tre månader vid kirurgisk avdelning
(assistenttjänstgöring). Fackutbildningen avsåge att bibringa de värnpliktiga
kunskap om krigssjukvården och sjukvårdstaktiken vid armén samt
ökad förmåga i befälsföring. Läkarna skulle genom tjänstgöring såsom
assistenter på kirurgisk avdelning beredas tillfälle att utöka sina kunskaper
i kirurgi. Under utbildningen vid truppförband skulle undervis -

217

ning ske i såväl medicinska som militära övningsgrenar och ämnen. Den
militära utbildningen avsåge att befästa under befälsutbildningen vunna
kunskaper och färdigheter samt bibringa därutöver erforderlig kunskap
i taktik. I fråga om facktjänstgöringen föreskrevs i arméordern att denna
tjänstgöring, som omfattade omkring sex månader fördelade på högst sex
omgångar under hela värnpliktstiden, skulle avse dels att vidmakthålla under
befälsutbildningen förvärvade kunskaper och färdigheter och dels tjänstgöring
i vederbörlig mobiliseringsbefattning (motsvarande). — Generalordern
den 12 juni 1942 har sedermera ersatts av generalorder den 30 oktober
1946 (nr 3264), varigenom föreskrivits att facktjänstgöringen skulle
fullgöras vid staber och förband och finge fördelas över hela värnpliktstiden
i omgångar om i regel minst 30 dagars längd.

Av den nu lämnade redogörelsen för förarbetena till bestämmelsen i värnpliktslagen
om fortsatt tjänstgöring för värnpliktiga läkare framgår att den
kompletterande utbildning som därmed åsyftades skulle tillföras de värnpliktiga
icke blott genom att de tjänstgjorde i avsedda mobiliseringsbefattningar
under fältmässiga förhållanden utan i lika mån genom fredsmässigt
rutinarbete under tjänstgöring såsom läkare vid truppförbanden.
Det ligger i sakens natur att, såsom departementschefen framhöll, en så
anordnad utbildning tillika måste medföra betydande fördelar för tjänsten
vid förbanden. Det är emellertid uppenbart att utbildningssyftet varit det
primära och avgörande motivet. De fördelar som kunde vinnas föi den militära
sjukvården under fredsförhållanden ha betraktats som en i och för
sig värdefull men sekundär vinst av reformen. Det torde icke stå i god överensstämmelse
med lagen att facktjänstgöringen anordnas så alt därvid i
första hand tillgodoses det aktuella behovet av läkare vid fredsförbanden.
Ett dylikt hänsynstagande till dagens personalbehov måste — även om varje
tjänstgöring som truppläkare givetvis har ett visst utbildningsvärde
innebära ett mer eller mindre långt gående undanskjutande av det primära
syftet med den fortsatta facktjänstgöringen.

Vad i förevarande ärenden förekommit torde giva vid handen att det
sätl, på vilket de värnpliktiga läkarna under senare år tagits i anspråk för
fullgörande av fortsatt facktjänstgöring, icke står i god överensstämmelse
med därom gällande bestämmelser. Även om erinran icke kan göras mot att
dessa värnpliktiga över huvud tagas i anspråk för fredsmässig tjänstgöring
vid truppförbanden, synes det dock framgå att värnpliktiga läkare utnyttjats
härför i större utsträckning än som varit avsett eller — såsom beträffande
Grunewald — använts till uppgifter som näppeligen toide ha åsyftats.
Vidare är utrett att fack tjänstgöringen i viss omfattning uttagits i
nära anslutning till militärtjänstgöringen i övrigt i stället för att i perioder
fördelas över hela värnpliktstiden. De militära myndigheterna ha — under
framhållande av alt tillämpningen icke formellt stått i strid mot gällande
föreskrifter — i viss mån medgivit att utbildningssyftet undanskjutits och
till förklaring härför åberopat svårigheterna alt på annat sätt fylla behovet
av läkare vid förbanden. Med hänsyn till dessa svårigheter kan det också

218

synas förklarligt att man sökt utnyttja de formella möjligheter man ansett
sig ha att for detta ändamål använda sig av de värnpliktiga läkarnas fack tjanslgoring.

På längre sikt måste förhållandet vara ägnat att ingiva betänkligheter.

I anslutning härtill må anmärkas, att 1944 års militärsjukvårdskommitte
i små den 22 december 1944 och den 15 januari 1947 avgivna betänkanden
(SOU 1944: 66 och 1947: 5) i fråga om beskaffenheten och anordningen
av facktjanstgöringen icke föreslagit någon ändring av nu gällande bestämmelser.
Kommittén framhåller att för mötande av det periodvis skiftande
lakarbehovet i första hand står till förfogande den tidsreserv som utgores
av de värnpliktiga läkarnas facktjänstgöringsskyldighet enligt värnphktslagen,
varvid kommittén förutsätter, att måttet av facktjänstgöringsskyldigheten
enligt gällande bestämmelser — sex månader, fördelade i omgångar
under hela värnpliktstiden — förblir oförändrat. I yttranden över
kommitténs ifrågavarande förslag ha såväl chefen för armén som arméöverläkaren
påpekat att det vore ur militär utbildningssynpunkt önskvärt
att facktjänstgöringen fördelades i perioder under större delen av värnpliktstiden.
Cdiefen för armén har understrukit att utbildningssynpunlden
icke får undanskymmas.

Då vad i ärendena upplysts rörande tillämpningen av bestämmelsen om
facktjanstgoring for värnpliktiga läkare synes böra beaktas vid den fortsatta
behandlingen av 1944 års militärsjukvårdskommitlés betänkande, har
jag med stod av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen,
ansett mig böra bringa vad som förekommit till Eders Kungl.
Maj :ts kännedom.»

12. Fråga om meddelande av tillrättavisning för förseelser i tjänsten av
vapenfria värnpliktiga, som icke stå under militärt befäl.

Den 17 december 1948 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Enligt lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga samt
lagen om ändring däri den 15 juli 1944 (nr 543) skall värnpliktig, vilken
pa grund av samvetsnöd tillåtes fullgöra vapenfri tjänst, uttagas till sjukvårdstjänst
vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret men må,
dar omständigheterna påkalla sådant, uttagas till eller användas i expeditions-,
yrkes- och handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten
eller föi civilt aibete utom densamma för statens eller kommuns räkning.
Straffbestämmelserna i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914
aro såvitt gäller vapenfria värnpliktiga tillämpliga endast å dem som tjänstgöra
mom krigsmakten och på grund därav lyda under sistnämnda lag. Sådana
vapenfria värnpliktiga, som tjänstgöra utom krigsmakten, äro i fråga
om fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastade bestämmelserna
i lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser

219

i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. Endast allmänna straff — straffarbete,
fängelse och dagsböter — kunna därvid ifrågakomma och deras användning
är begränsad till tre brottstyper, nämligen olovligt undanhållande,
lydnadsvägran och vårdslöshet eller försummelse i fullgörande av tjänsteplikter
i andra fall än nyss nämnts. Lagföring sker vid allmän domstol. Enligt
7 § sistnämnda lag må för mindre förseelser i tjänsten i stället för i
samma lag angivna straff såsom tillrättavisning användas: a) varning; b)
åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst
femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten; c)
förhud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom förläggningsområde.
Med stöd av sistnämnda lag har uttärdats kungörelse den
26 mars 1943 (nr 127) med föreskrifter angående meddelande av tillrättavisning
för förseelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. Enligt denna
kungörelse med däri den 14 september 1944 företagen ändring (nr 666)
tillkommer rätt att tilldela tillrättavisning civilförsvars-, brand- och arbetschef
i fråga om underställd personal.

Genom den innevarande år genomförda militärstraffrättsliga lagstiftningen,
vilken träder i kraft den 1 januari 1949, bliva vapenfria värnpliktiga att
anse såsom krigsmän oavsett om tjänstgöringen fullgöres inom eller utom
krigsmakten. De straffbestämmelser som i 26 och 27 kapitlen allmänna
strafflagen äro meddelade beträffande brott av krigsmän bliva därför utan
vidare tillämpliga å sådana värnpliktiga. Med anledning därav skall lagen
om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga upphöra
att gälla från och med nyssnämnda dag och detsamma gäller omförmälda
med stöd av sistnämnda lag utfärdade kungörelse (se 2 g lagen den 30 juni
1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in. samt övergångsbestämmelserna
till kungörelsen den 19 november 1948 angående den
militära rättsvården).

I fråga om sådana vapenfria värnpliktiga, vilka icke stå under militärt
befäl, kan enligt den nya lagstiftningen, liksom för närvarande är fallet,
straff icke åläggas i disciplinär ordning. Jämlikt 8 g militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472) må nämligen med visst undantag straff åläggas
i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl. Icke
heller tillrättavisning kan användas såsom rättelsemedel när det gäller förseelser
av sådana vapenfria värnpliktiga som nu nämnts. Enligt 14 g lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän förutsättes nämligen
för rätten att ålägga tillrättavisning, att straff för förseelsen kan ådömas
i disciplinmål.

Straffbestämmelser för värnpliktiga av bär ifrågavarande kategori med
tjänstgöring utom krigsmakten infördes första gången genom lag den 12
juni 1925 (nr 183) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga
(civilarbetare). Lagen innebar icke möjlighet till beivran av förseelser i
disciplinär ordning i vidare mån än att vissa former av tillrättavisning kunde
åläggas för mindre förseelser i tjänsten.

Lagen den 12 juni 1925 var grundad på ett förslag som avgivits av eu

220

inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Den sakkunnige fann (prop.
nr 217 till 1925 års riksdag s. 12) ifrågavarande värnpliktiga icke böra underkastas
bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten och anförde såsom
skäl härför bland annat att de i sådant fall måste ställas under militärt befäl
och att, sedan de på grund av sina samvetsbetänkligheter blivit befriade
från tjanstgörmg inom de militära förläggningsplatserna, de ej heller borde
avtjana straff inom de militära arrestlokalerna. I den för dessa värnpliktiga
ifrågasatta särskilda strafflagstiftningen borde emellertid enligt den sakkunniges
mening vissa smärre förseelser kunna göras till föremål för beivran
med användande av ett enklare förfarande än vad ett lagförande inför
domstol erbjöde. Tillrättavisningsformerna varning, handräckningsarbete
utom vanlig ordning och förbud att vistas utom förläggningsområde borde
darfor inflyta i lagstiftningen. Rätt att ålägga tillrättavisning borde allenast
tillkomma den arbetschef som Konungen därtill förordnade.

I yttrande över departementsförslaget anförde lagrådet i fråga om rätten
för arbetschef att meddela tillrättavisning bland annat följande (prop. s.
7°); Forslaget i vad det avsåge anordnandet av ett disciplinärt förfarande
å förevarande område måste av lätt insedda skäl väcka vissa allvarliga betänkligheter.
De befälhavare, som inom krigsmakten ägde meddela tillrättavisningar,
handlade därvid alltid under ämbetsansvar; överskrede de i detta
fall sin befogenhet, vore de därför underkastade ansvar för förseelse i tjänsten.
På förevarande område finge, såsom civilarbetet dittills organiserats, i
■wssa fall vederbörande arbetsbefäl anses intaga tjänstemannaställning med
ty åtföljande ansvar, men i andra fall syntes så ej vara förhållandet, och
några bestämmelser till reglerande av denna fråga funnes icke meddelade.
Då emellertid antagandet av en särskild strafflag sådan som den ifrågavarande
med nödvändighet syntes förutsätta, att möjlighet bereddes för ett
ingripande under enklare former i ringare fall än som ett ovillkorligt hänskjutande
till domstol skulle erbjuda, i fall förseelsen i fråga ansåges icke
böra lämnas alldeles obeivrad, syntes någon anordning lämpligare än den
föreslagna icke för närvarande stå till buds.

Lagstiftningen av år 1925 ersattes av förenämnda lagstiftning av år 1943.

I samband med genomförandet av den senare lagstiftningen diskuterades
icke frågan om beivran i disciplinär ordning av förseelser av vapenfria värnpliktiga
med tjänstgöring utom krigsmakten. Icke heller under förarbetet till
den innevarande år genomförda lagstiftningen har spörsmålet övervägts,
oaktat såsom ovan anförts eu konsekvens därav blir att den civila arbetschefer
tillagda befogenheten att meddela underställd vapenfri värnpliktigtillrättavisning
upphör.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att liksom enligt hittillsvarande
bestämmelser den nytillkomna lagstiftningen från bestraffning i disciplinär
ordning undantagit värnpliktiga av nu ifrågavarande kategori. Det har vetei
ligen icke heller gjorts gällande, att en ändring härutinnan skulle vara
påkallad. Tvärtom torde med fog kunna invändas att införandet av en sådan

221

bestraffningsform beträffande dessa värnpliktiga skulle nödvändiggöra deras
anknytning till krigsmakten på ett sätt som skulle motverka syftemålet
med den för dem anordnade särställningen.

När det gäller frågan om möjlighet att beivra smärre förseelser genom
åläggande av tillrättavisning torde saken ställa sig annorlunda. Inhämtade
upplysningar giva visserligen vid handen, att den befogenhet att meddela
tillrättavisning som tillagts arbetschef mycket sällan behövt anlitas. Det kan
emellertid icke vara betydelselöst ur disciplinär synpunkt, att i fall av överträdelser
av ordningsföreskrifter och andra mindre förseelser, vilka anses
icke böra lämnas obeivrade, möjlighet föreligger att inskrida genom åläggande
av tillrättavisning. Det synes jämväl innebära en onödig omgång att
vid alla mindre förseelser, som anses icke kunna lämnas obeivrade, arbetsledningen
skall behöva hänskjuta saken till vederbörande distriktsåklagare,
vilken — därest han icke, där möjlighet därtill föreligger, eftergiver åtalet
eller meddelar strafföreläggande — blir nödsakad att väcka åtal. De betänkligheter
som enligt lagrådets mening kunna uttalas mot en befogenhet för
den civile arbetsledaren att ålägga tillrättavisning synas i huvudsak bliva
eliminerade, därest det vid uttagning av ifrågavarande värnpliktiga till
tjänstgöring tillses, att arbetsledaren — vilket för närvarande regelmässigt
torde vara fallet — är en statlig eller kommunal befattningshavare med tjänstemannaansvar,
och möjlighet öppnas för de värnpliktiga att i händelse av
missnöje med ett beslut av arbetsledaren om åläggande av tillrättavisning
erhålla omprövning av beslutet. Övervägande skäl synas därför tala för att
bestämmelser utfärdas som tillägga arbetsledaren befogenhet att meddela
tillrättavisning.

Såsom framgår av det ovan anförda äger för närvarande arbetsledare
ålägga tillrättavisning i fall av olovligt undanhållande, lydnadsvägran och
vårdslöshet eller försummelse i andra fall i fullgörande av tjänsteplikter, allt
under förutsättning att förseelsen är ringa. I stort sett torde befogenheten
att ålägga tillrättavisning lämpligen böra bibehållas vid den omfattning den
erhållit enligt gällande bestämmelser. I visst avseende synes en utvidgning
befogad. Jämlikt 26 kap. 14 § allmänna strafflagen är krigsman, som under
tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel,
att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antagas vara nedsatt,
underkastad straff för onykterhet i tjänsten. Sådan förseelse bör lämpligen
kunna bliva föremål för beivran genom tillrättavisning. Vid avgränsningen
av tillrättavisningsrätten är vidare att iakttaga att — enär för tillämpning
av stadgandena om lydnadsbrott i 26 kap. fordras att befallning givits av
krigsman — icke alla fall som enligt nuvarande särskilda bestämmelser för
vapenfria värnpliktiga äro straffbara såsom lydnadsbrott kunna bedömas
såsom dylikt brott utan i stället komma att föranleda ansvar enligt del generella
straffbudet för tjänstefel i 26 kap. 18 §. I följd härav bör lydnadsbrott
icke särskilt upptagas bland de förseelser, för vilka tillrättavisning
skall kunna åläggas. I anslutning till vad nu anförts torde tillrättavisnings -

rätten lämpligen böra omfatta följande av de förseelser, för vilka enligt 9 §
militära rattegångslagen straff i disciplinär ordning kan åläggas andra krigsman
än de nu ifrågavarande, nämligen undanhållande (26 kap. 11 §), onykterhet
i tjänsten (26 kap. 14 §) och tjänstefel (26 kap. 18 §).

De i 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän angivna olika slagen av
tillrättavisningar överensstämma nära med de för ifrågavarande värnpliktiga
nu förekommande former av tillrättavisning med undantag av förbudet att
på fritid lämna fartyg, vilket i förevarande fall blir utan betydelse. De i lagrummet
angivna formerna för tillrättavisning torde därför utan vidare
kunna göras tillämpliga a värnpliktiga varom här är fråga.

I 68 § militära rättegångslagen stadgas att, om någon vill begära omprövning
av honom ålagd tillrättavisning, han skall skriftligen eller muntligen
gora framställning därom hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.
De vapenfria värnpliktiga, varom nu är fråga, torde såsom
ovan antytts böra tilläggas en motsvarande rätt att påkalla omprövning av
meddelat tillrättavisningsbeslut. Lämpligast synes därvid vara att omprövningen
verkställes av inskrivningschefen för det inskrivningsområde, där
den värnpliktige är förlagd.

Därest arbetsledare som här avses anses böra tilläggas befogenhet att ålägga
tillrättavisning, synes det ligga närmast till hands att bestämmelser härom
införas i den militära rättegångslagen, även om ur lagteknisk synpunkt vissa
erinringar kunna göras häremot. Den grundläggande bestämmelsen synes
lämpligen kunna upptagas i en särskild, såsom 66 a betecknad paragraf av
följande innehåll: Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står
under militärt befäl förseelse som avses i 26 kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen
och ar förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff
ålaggas tillrättavisning som sägs i 14 §'' lagen om disciplinstraff för krigsmän.
Ratt att meddela tillrättavisning som nu sagts tillkommer civilförsvars-,
brand- och arbetschef i fråga om underställd personal.

I 68 § bör vidare tillfogas en mening av följande innehåll: Krigsman som
avses i 66 a § skall begära omprövning hos inskrivningschefen för det inskrivningsområde,
där han är förlagd.

I 69 § bör sista meningen erhålla följande lydelse: Detsamma gäller, om
den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl eller, i fråga om krigsman
som avses i 66 a §, tjänstgöringen upphör.

Därest det anses vara att föredraga att de föreslagna bestämmelserna upptagas
i särskild lag är icke något att erinra häremot.

18 s

S i den för riksdagens militieombudsman utfärdade in -

Med stöd av

struktionen får jag härmed hemställa, att Eders Kungi. Maj :t ville Tiga i
övervägande av mig nu framförda spörsmål om befogenhet för civil arbetschef
att i vissa fall ålägga underställd vapenfri värnpliktig tillrättavisning.»

223

13. Fråga om rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning och
saken prövas vara av ringa vikt, låta målet förfalla.

Den 17 december 1948 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

»Enligt de bestämmelser som för närvarande och intill den 1 januari 1949
gälla angående det militära rättegångsväsendet ankommer det på militär
myndighet icke blott att verkställa utredning i mål som avdömas i disciplinär
ordning utan även att ombesörja förberedande utredning i mål som
bliva föremål för behandling vid krigsdomstol. Så är förhållandet vare sig
målets överlämnande till domstolen har sin grund däri att befälhavaren i
det särskilda fallet funnit sig icke kunna utöva den bestraffningsrätt som
tillkommer honom eller målet uteslutande tillhör domstol. Genom den militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) har, jämte det den på
krigsdomstolarna ankommande rättsskipningen överförts till de allmänna
domstolarna, det militära utredningsförfarandet i betydande utsträckning
ersatts av utredning genom polis- och åklagarmyndigheterna.

Jämlikt 51 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt
§ 10 militär bestraffningsförordning har vederbörande befälhavare då han
genom anmälan eller annorledes erhåller kännedom om brott som uteslutande
tillhör krigsdomstols behandling att — sedan förberedande militär
utredning angående brottet verkställts — föranstalta om att målet hänskjutes
till krigsdomstol. Då fråga är om förseelse av beskaffenhet att straff
därför kan åläggas i disciplinär ordning skall enligt 204 § strafflagen för
krigsmakten målet överlämnas till krigsdomstol om den bestraffningsberättigade
befälhavaren finner att påföljden i det särskilda fallet ej bör stanna
vid disciplinstraff eller erforderlig utredning ej kunnat vinnas om brottets
beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet. I sistnämnda fall äger
dock befälhavaren, om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt och
målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande
till domstol, låta målet förfalla. Den år 1901 tillsatta kommitté,
vars förslag ligger till grund för strafflagen för krigsmakten, anförde i sitt
den 3 april 1905 avgivna betänkande (s. 222) beträffande sist omförmälda
bestämmelse i huvudsak följande: Sedan förhör hållits, kunde utredningen
befinnas ofullständig antingen med avseende å brottets beskaffenhet eller i
fråga om den angivnes straffbarhet. I båda dessa fall borde tydligen i regel
målet överlämnas till krigsdomstol. Eu föreskrift därom syntes dock icke
böra göras ovillkorlig. Det kunde nämligen visa sig, att saken för det allmänna
vore av så ringa vikt, alt sättande av krigsrätt för dess närmare utredning,
vilket måhända ock redan på förhand kunde visa sig vara lönlöst,
icke borde komma i fråga. Prövningen huruvida målet av sådan anledning
borde förfalla syntes böra överlåtas åt befälhavaren.

Vad sålunda anförts till motivering av den ifrågavarande bestämmelsen

224

om befogenhet för befälhavaren att under angivna förutsättningar låta ett
i disciplinär ordning upptaget mål förfalla är uppenbarligen att tillskriva
det förhållandet att möjligheten för befälhavaren att å förebragt utredningsmaterial
grunda ett beslut, som innefattar åläggande av bestraffning eller
annat avgörande i sak, är underkastad den begränsning som följer därav
att han för prövning av icke medgivna omständigheter ej har tillgång till
sådana processuella befogenheter, som tillkomma domstol, exempelvis avhörande
av vittnen under edsansvar. Detta innebär att befälhavaren själv
kan avdöma disciplinmål praktiskt sett endast under förutsättning att den
lagförde vidgår den gärning som lägges honom till last. Om huvudregeln i
nyss omförmälda lagrum gällde utan undantag skulle följaktligen befälhavaren
bliva skyldig att i alla andra fall hänskjuta saken till domstol. Bland
dessa sistnämnda fall torde kunna särskiljas dels sådana situationer där
befälhavaren bedömer att för fällande domslut tillfyllestgörande utredning
skall kunna åvägabringas inför domstolen, exempelvis genom vittnesförhör
med personer vilka vid militärt förhör intygat förefintligheten av omständigheter
som bestritts av den lagförde, dels ock sådana fall där befälhavaren
på grund av att vittnen eller andra bevismedel ej stå till buds anser sig
kunna utgå från att icke heller inför domstolen kan åstadkommas sådan
utredning som nyss nämnts. Därest i dessa olika fall ett mål av befälhavaren
hänskjutes till domstol blir, om åklagaren delar befälhavarens uppfattning
i fråga om möjligheten att åstadkomma bevisning, situationen i de förstnämnda
fallen att åklagaren väcker åtal i målet och vid domstolen förebringar
den bevisning som står till buds samt i de sistnämnda fallen att
åklagaren finner utredningen icke innefatta tillräckliga skäl för åtal och
därför beslutar att icke fullfölja målet. Den befogenhet att i bagatellfall
låta saken förfalla som genom undantagsstadgandet tillagts befälhavaren
har, på sätt framgår av det ovan anförda, avsetts att i nyss angivna situationer
bereda krigsrätter och åklagare befrielse från att taga befattning med
disciplinära angelägenheter som för det allmänna äro av så ringa vikt att
dessa myndigheters anlitande icke bör komma i fråga. Däremot inrymmer
lagen icke befogenhet för befälhavaren att av annan anledning än nu nämnts
låta ett av honom upptaget disciplinmål förfalla. En annan sak är att, om
av förebragt utredning framgår att straffbart förfarande icke ligger den angivne
till last, befälhavaren har att resolvera, att vad i målet förekommit ej
föranleder vidare åtgärd. Förutsättning för ett sådant avgörande är att erforderlig
utredning föreligger för ett tillförlitligt bedömande av ansvarsfrågan,
och beslutet innefattar i detta fall — i motsats till ett på det nyssnämnda
undantagsstadgandet grundat beslut att målet skall förfalla —
ett avgörande i sak, liksom då befälhavaren väl finner förseelse ha begåtts
men med hänsyn till densamma låter påföljden stanna vid tillrättavisning
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten. Det är emellertid att märka att
i dessa fall ett friande beslut eller ett beslut om tillrättavisning icke utgör
något hinder för att saken upptages till ny prövning och därvid föranleder
bestraffning i disciplinär ordning eller efter hänskjutande till domstol.

225

Jämväl i den nya lagstiftningen har befogenhet tillagts befälhavaren att
låta ett av honom upptaget disciplinmål förfalla. Hans befogenhet härutinnan
synes emellertid, såvitt av lagtexten framgår, ha blivit reglerad på annat
sätt än enligt nuvarande bestämmelser. I 22 § första stycket militära
rättegångslagen stadgas skyldighet för bestraffningsberättigad befälhavare
att, sedan han på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om
brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas såsom
militärt mål, genast hänskjuta målet till åklagaren bland annat om i målet
finnes annan målsägande än kronan; om straff för brottet ej må åläggas
i disciplinmål; om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna
vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter; samt om
det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas
genom den bestraffningsberättigades försorg. Om målet icke hänskjutes
till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av
civil myndighet, skall jämlikt stadgande i samma paragrafs tredje stycke
utredning om brottet ske vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara till
fyllest skall förhör med den felande hållas enligt särskild för sådant fall
meddelad bestämmelse. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt
förfalla, är förhör ej erforderligt. Jämväl sedan utredning vid militärförhör
påbörjats skall enligt 27 § den bestraffningsberättigade, om skäl som i 22 §
första stycket sägs finnes föreligga, hänskjuta målet till åklagaren.

Såvitt gäller befogenheten för bestraffningsberättigad befälhavare att låta
ett mål förfalla avvika de nya bestämmelserna från nu gällande i första hand
så till vida att befälhavaren blir undantagslöst skyldig att hänskjuta ett av
honom upptaget disciplinmål till åklagaren om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom befälhavarens
försorg. Bestämmelsen i 204 § strafflagen för krigsmakten, enligt vilken
befälhavaren i dylikt fall kan avskriva målet om saken prövas vara av
synnerligen ringa vikt, har således icke upptagits i den nya lagstiftningen.
Vidare föreligger den skiljaktigheten att motsvarighet för närvarande saknas
till den enligt 22 § tredje stycket militära rättegångslagen medgivna
rätten för befälhavaren att, oaktat utredningssvårigheter icke möta, avskriva
ett i disciplinär ordning upptaget mål, där saken prövas vara av så ringa
vikt att den bör helt förfalla.

I det den 17 december 1946 avgivna betänkandet angående revision av det
militära rättegångsväsendet, vilket ligger till grund för den innevarande år
genomförda militära processlagstiftningen, anföres (SOU 1946:91 s. 154)
efter en redogörelse för innebörden av bestämmelserna i 204 § strafflagen
för krigsmakten att den ordning, som för närvarande gäller enligt dessa
bestämmelser, lämpligen syntes böra bibehållas med de jämkningar, som
föranleddes av de i betänkandet föreslagna nya reglerna för domstolsbehandlingen
av militära mål.

Förevarande bestämmelser i 22 § militära rättegångslagen ha den lydelse
som föreslogs i propositionen till 1948 års riksdag, nr 216, med förslag till
militär rättegångslag in. in. 1 propositionen återfinnes icke någon motive 15—488380.

Militieombudsmannens cimbetsberällelse.

226

ring för frångående av den ordning som hittills gällt i fråga om bestraffningsberättigad
befälhavares befogenhet att avskriva disciplinmål. Vad i propositionen
anföres (s. 130) angående den föreslagna lydelsen av 22 § tredje
stycket giver viss anledning antaga, att ett sådant frångående av gällande
ordning icke varit åsyftat.

De av 1901 års kommitté anförda skälen för att den bestraffningsberättigade
befälhavaren under de av kommittén angivna förutsättningarna bör
äga befogenhet att avskriva ett hos honom anhängigt disciplinmål torde alltjämt
äga giltighet. I och med att de militära målen bliva överförda till de
allmänna domstolarna måste det än mera än tidigare framstå såsom angeläget
att domstolarna och åklagarna icke utan att en lagföring verkligen är
ur allmän synpunkt påkallad belastas med arbetsuppgifter som avse disciplinärenden,
vilka redan på förhand kunna bedömas vara av synnerligen
bagatellartad beskaffenhet. Det torde icke heller vara förenat med några betänkligheter
att tillägga befälhavaren befogenhet att för undvikande av onödig
belastning av domstolar och åklagare avskriva mål varom nu är fråga.
Såsom skäl härför kan även åberopas att bestraffningsberättigad befälhavare,
som förut nämnts, i militära rättegångslagen tillagts befogenhet att i
disciplinmål, vari möjlighet finnes att genom hans försorg åstadkomma erforderlig
utredning, förordna om målets avskrivande, därest saken prövas
vara av så ringa vikt, att den bör förfalla. Det synes icke föreligga tillräckliga
skäl att i fråga om befälhavares avskrivningsrätt i bagatellfall göra skillnad
mellan de fall då utredning kan erhållas i disciplinmål och där så ej kan
ske. Det må i detta sammanhang tillika erinras, att enligt 38 § militära rättegångslagen
befälhavaren blir skyldig att inhämta yttrande av auditören icke
endast såsom nu är fallet innan disciplinstraff ålägges utan även eljest innan
beslut meddelas i disciplinmål, om det med hänsyn till sakens beskaffenhet
finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske. Såsom departementschefen
i förenämnda proposition (s. 148) anfört, bör auditörens åsikt alltid
inhämtas om den bestraffningsberättigade är tveksam om riktigheten av
sitt tilltänkta beslut.

Med hänsyn till vad ovan anförts framstår det såsom önskvärt, att den
i 22 § första stycket militära rättegångslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten
för bestraffningsberättigad befälhavare att hänskjuta mål till åklagaren,
om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna
åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg, såvitt gäller disciplinmålen
begränsas på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt
den i 204 § strafflagen för krigsmakten upptagna bestämmelsen om befogenhet
för befälhavaren att i nyssangivna fall låta målet förfalla, där saken
prövas vara av synnerligen ringa vikt.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

227

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av
förslag till tryckfrihetsförordning.

Härom avgav militieombudsmannen den 17 januari 1948 följande underdåniga
yttrande:

»Genom remiss den 8 november 1947 har tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över ett av 1944 års tryckfrihetssakkunniga den 30 oktober 1947
avgivet förslag till tryckfrihetsförordning.

Beträffande det av de sakkunniga därvid framlagda förslaget angående
rätt för militär befälhavare att taga i beslag vissa skrifter, som anträffats
vid avdelning av krigsmakten och vilkas spridande uppenbart innefatta sådan
enligt lag straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas
åsidosätta sin tjänsteplikt, får jag anföra följande.

Jämlikt 94 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes äger
befälhavare, vilken enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat i
disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,
förordna om beslag i anledning av brott för vilket underlydande är
misstänkt. Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare,
som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant,
ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast i vissa
disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt. — I den 17
december 1940 avgivet betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet
(SOU 1946:91 s. 84) har uttalats, att befälhavare bör i anledning
av brott, för vilket underlydande är misstänkt, kunna förordna om
beslag.

Såsom allmän förutsättning för beslagtagande gäller enligt 27 kap. nya
rättegångsbalken att fråga är om föremål, som skäligen kan antagas äga
betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller
på grund av brott förverkat. Åtal skall i allmänhet väckas inom eu månad,
sedan beslaget verkställdes. Om ej åtal väckts inom denna tid skall beslaget
i regel hävas.

Angående straff för uppvigling finnes stadgande dels i It kap. 5 § av
det den 10 maj 1940 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring
i strafflagen, avseende brott mot staten och allmänheten, och dels, där gärningsmannen
är krigsman, i 20 kap. 10 § av det den 3 oktober 1947 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen, innehållande
ändrad strafflagstiftning för krigsmakten. Enligt gällande rätt finnes ej
någon föreskrift om förverkandepåföljd vid dylikt brott. Emellertid inne -

228

håller det till lagrådet den 10 maj 1946 remitterade förslaget i 2 kap. 17 §
vissa allmänna föreskrifter om förverkande av föremål som använts såsom
hjälpmedel vid gärning som i strafflagen är belagd med straff, om det är
påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl och såvitt
ägaren till föremålet eller någon som han satt i sitt ställe uppsåtligen förövat
gärningen eller medverkat därtill. Ändå att sådant fall som nu nämnts
ej är för handen skall enligt bestämmelsen dyrk, falskt mynt eller annat
föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt
kunde befaras komma till brottslig användning, kunna förklaras förverkat.
Av straffrättskommitténs motiv till lagrummet (SOU 1944: 69 s. 71)
framgår att förverkandepåföljd avsetts kunna drabba även skrift av sådan
beskaffenhet att dess spridande innebär straffbar uppvigling.

Om nu nämnda förslag genomföres kommer åt militär befälhavare att
inrymmas en allmän befogenhet att taga i beslag. I huvudsak samma möjligheter
att taga i beslag skulle enligt 1 § i de tryckfrihetssakkunnigas förslag
till lag angående beslag å vissa skrifter för de fall som avses i nämnda
lag tillkomma befälhavare. I vissa avseenden är emellertid beslagsrätten enligt
denna lag mera vidsträckt. Sålunda fordras icke misstanke om att krigsman
gjort sig skyldig till uppvigling; även vid misstanke mot annan person
om sådant brott kan ingripande ske. Vidare må enligt andra punkten i
paragrafen i brådskande fall beslag företagas även av annan än bestraffningsberättigad
befälhavare. Motsvarande skulle enligt kap. 10 § It i förslaget
till tryckfrihetsförordning gälla i fråga om tryckt skrift.

Jag finner icke anledning till erinran mot att befälhavare för ifrågavarande
ändamål tillerkännes längre gående befogenheter att taga i beslag
än vad som följer av allmänna regler. Jag vill emellertid ifrågasätta huruvida
icke de erforderliga särskilda lagbestämmelserna rörande beslag å
skrifter, som mångfaldigats på annat sätt än genom tryck, böra närmare
anknyta till befälhavares allmänna befogenheter härvidlag. Bestämmelserna
i den särskilda lagen angående beslag å vissa skrifter kunna möjligen i annat
fall uppfattas som en begränsning av den mera allmänna beslagsrätt
som tillkommer befälhavare i fråga om skriftliga handlingar. I vart fall
synes viss oklarhet komma att förefinnas rörande förhållandet mellan föreskrifterna
i den särskilda lagen och de allmänna bestämmelserna. Det synes
mig böra övervägas om ej dessa föreskrifter lämpligen kunna inarbetas i den
nya militära rättegångslag som är under utarbetande.

Angående straff för spridande av tryckt skrift som indragits gäller för
närvarande vad som föreskrivits i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen
jämfört med 72 § strafflagen för krigsmakten. Sistnämnda stadgande har
i ovannämnda den 3 oktober 1947 remitterade förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, med hänsyn till att i gällande tryckfrihetsförordning
hänvisas till detta stadgande, ansetts ej kunna upphävas utan med viss
mindre ändring överförts till 5 § övergångsbestämmelserna. För överträdelse
av spridningsförbud beträffande beslagtagen tryckt skrift har i förslaget
till tryckfrihetsförordning straffbestämmelser upptagits i kap. 6 § 3

229

andra stycket. För skrift som i avbidan på beslut om beslag allenast tagits
i förvar avses icke gälla något spridningsförbud och straffpåföljd är sålunda
icke föreskriven. -— Vad i 2 § lagen den 26 juni 1936 angående indragning
av vissa skrifter stadgas om straff för spridning av på annat sätt än
genom tryck mångfaldigad skrift som indragits, vilket stadgande jämväl
hänvisar till 72 § strafflagen för krigsmakten, har icke erhållit någon motsvarighet
i den av de tryckfrihetssakkunniga föreslagna lagen angående beslag
å vissa skrifter. Spridande av beslagtaget exemplar av sådan skrift
torde emellertid i viss utsträckning kunna medföra straff, utom för uppvigling,
enligt 10 kap. 21 § strafflagen för rubbande av lös egendom -som
tagits i beslag (10 kap. 12 § i det till lagrådet den 10 maj 1946 remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen). — Av vad sålunda anförts torde
framgå att 5 § i övergångsbestämmelserna till förslaget till ny strafflagstiftning
för krigsmakten med hänsyn till de tryckfrihetssakkunnigas förslag
bör utgå.

Härutöver vill jag framhålla följande rörande förslagets innehåll med
avseende å den som meddelar uppgifter till författare eller utgivare av
tryckt skrift.

Av de sakkunniga framhålles att säkerställandet av författares och utgivares
möjlighet att erhålla nödiga upplysningar, särskilt pressens nyhetsförmedling,
är av en framträdande principiell betydelse för tryckfriheten
samt att det ur den enskilde medborgarens synpunkt råder ett nära samband
mellan rätten att själv i tryckt skrift offentliggöra uppgifter och underrättelser
samt rätten att meddela dem till annan för sådant offentliggörande.
Rätten att lämna dylika meddelanden framstår för den enskilde
såsom en sida av hans yttrandefrihet. På grund härav föreslås av de sakkunniga
att i tryckfrihetsförordningen införes en uttrycklig föreskrift om
rätt för envar att till författare eller utgivare lämna meddelanden för offentliggörande
i tryckt skrift. Meddelaren skulle i regel vara fri från ansvar
för innehållet i dylikt meddelande, även om detta ej offentliggjordes i
skriften. Straffrihet skulle emellertid enligt förslaget icke föreligga, där
meddelaren brutit mot tystnadsplikt som enligt lag åligger honom beträffande
sådant som han erfarit på grund av allmän befattning eller eljest i
och för utövande av allmän tjänsteplikt.

Vid sidan av vad sålunda stadgas om straffrihet för meddelare upptaga
de sakkunniga även till behandling frågan huruvida meddelare bör, i likhet
med vad för vissa fall föreslås gälla för författare, åtnjuta anonymitetsskydd.
Såsom skäl för att ett dylikt skydd tillerkännes meddelare påpekas,
att i vidsträckt mening ej endast skriftens författare framstår såsom upphovsman
till dess innehåll. Härtill har även medverkat den som till författare
eller utgivare lämnat muntliga eller skriftliga meddelanden, vilka i mer
eller mindre omarbetad form influtit i skriften. Behovet av skydd för anonymiteten
kan göra sig lika starkt gällande i fråga om sådana meddelare
som beträffande författaren. Särskilt för tidningspressens frihet kan ett

230

verksamt skydd mot efterforskningar av dess upplysningskällor vara av väsentlig
betydelse. De sakkunniga framhålla att utgivare eller författare enligt
förslaget i regel icke skall vara skyldig att röja sina upplysningskällor.
Något förbud för vederbörande att röja dessa anse de sakkunniga dock ej
bör föreskrivas. Vad särskilt beträffar periodisk skrift anföra de sakkunniga
såsom skäl för sitt ställningstagande i denna fråga följande: Det kan
starkt ifrågasättas, om det band på utgivarens handlingsfrihet, som införandet
av ett sådant uttryckligt förbud skulle medföra, kan anses lämpligt.
I vilken utsträckning utgivaren bör begagna sin möjlighet att skydda meddelare,
synes utgöra en inre pressangelägenhet, som knappast behöver finna
sin lösning i tryckfrihetsförordningen. Skyddet för meddelares anonymitet
synes alltså icke böra komma till självständigt uttryck i lagen utan, liksom
hittills, få framgå som ett resultat av de för författare gällande anonymitetsbestämmelserna
och av ansvarighetsreglerna, vilka utesluta meddelares
ansvar utom i vissa undantagsfall.

Jag vill ifrågasätta om icke vid ett bedömande av de av de sakkunniga
anförda omständigheter, som i denna fråga kunna komma i betraktande,
avgörande vikt bör tillmätas de skäl som tala för att meddelare tillerkännes
anonymitetsskydd. Principen om skydd för meddelares anonymitet synes
vara en naturlig följd av de sakkunnigas förslag att meddelare i regel
ej skall kunna ställas till ansvar för uppgift som för offentliggörande i
tryckt skrift lämnats till författare eller utgivare. Det kan enligt min mening
icke anses huvudsakligen utgöra en inre pressangelägenhet i vilken
omfattning utgivare av periodisk skrift bör begagna sin möjlighet att skydda
meddelare. För den enskilde medborgare, som själv icke har någon befattning
med tidningspressen, framstår möjligheten att genom meddelande till
utgivare av periodisk skrift offentligen framföra kritik mot myndigheter
eller enskilda som en väsentlig del av den allmänna tryckfriheten.

Att meddelare i regel icke kan ställas till ansvar med anledning av innehållet
i meddelandet är givetvis av värde från såväl meddelarens som utgivarens
synpunkt. I många fall torde det emellertid för meddelaren vara av
primär betydelse att han kan förlita sig på att hans namn ej mot hans vilja
röjes, vare sig detta sker genom offentliggörande i tryckt skrift eller under
hand till myndighet eller annan som begär upplysning härom. Medvetandet
om den risk vederbörande löper att hans önskan om anonymitet ej
respekteras kan tänkas ofta avhålla honom från att lämna meddelanden
till tidningspressen eller föranleda honom att vid hänvändelse till en tidningsredaktion
underlåta att lämna uppgift om sitt namn. Kravet på tillförlitlighet
hos det material som erbjudes torde även bäst tillgodoses av att uppgiftslämnaren
för meddelandets mottagare uppgiver namn och adress. Denne
erhåller härigenom en viss möjlighet att — där så kan ske utan att meddelarens
anonymitet därigenom sättes i fara — kontrollera de lämnade
uppgifterna samt uppgiftslämnarens trovärdighet. Att vederbörande utgivare
av periodisk skrift genom anonymitetsskydd för meddelare betages

231

möjlighet att, då kritik riktas mot vissa av honom publicerade uppgifter,
genom att hänvisa till uppgiftslämnaren moraliskt falla tillbaka på denne,
torde även vara ägnat att för den ansvarige utgivaren inskärpa nödvändigheten
av att noga sovra och kontrollera det material som ställes till tidningens
förfogande.

I de sakkunnigas förslag har i kap. 3 § 2 upptagits en uttrycklig föreskrift
om förbud att i tryckfrihetsmål väcka fråga om någons författarskap
till periodisk skrift. Det må påpekas att i sådana fall, där en person skriftligen
hänvänder sig till en tidningsredaktion, det ofta torde kunna vara
förenat med vissa svårigheter att avgöra vem som skall anses såsom författare
till en härav föranledd tidningsartikel. I det fall att meddelaren är
att anse som författare skulle han jämlikt nyssnämnda stadgande äga åtnjuta
anonymitetsskydd under det att han, därest de av honom lämnade
uppgifterna endast lagts till grund för en inom redaktionen utarbetad artikel,
såsom allenast meddelare icke skulle vara berättigad att åtnjuta sådant
skydd. Att man i de nämnda fallen av huvudsakligen formella skäl
skall komma till olika resultat i fråga om vederbörande uppgiftslämnares
anonymitetsskydd synes knappast tillfredsställande. Genom alt detta skydd
utsträckes till att avse även meddelare torde denna olägenhet kunna undvikas.

Ett viktigt undantag från regeln om ansvarsfrihet för meddelare utgör
det föreslagna stadgandet i kap. 7 § 3 i förslaget om ansvar i vissa fall för
brott mot tystnadsplikt. De sakkunniga ha genom detta stadgande bland
annat beaktat vad av överbefälhavaren anförts därom, att det med hänsyn
till viktiga försvarsintressen måste anses otillfredsställande att det icke låter
sig göra att lagfora en militär befattningshavare, som medverkat till att
upplysningar rörande militära förhållanden, vilka böra undanhållas obehöriga,
inflyta i tidningspressen. Samtidigt som man föreslagit en i förhållande
till gällande rätt icke oväsentlig utvidgning av skyddet för meddelare
har sålunda i nyssnämnda paragraf upptagits en föreskrift varigenom
en betydande medborgargrupp i viss omfattning uttryckligen ställts utanför
detta skydd. De skäl, som av de sakkunniga anförts för att man, med avsteg
från de för tryckfriheten i övrigt gällande ansvarsreglerna, meddelar
föreskrifter om straff för befattningshavare för brott mot tystnadsplikt, tala
onekligen starkt för införandet av en sådan regel. Bestämmelsen torde
emellertid i praktiken kunna medföra att anonymitetsskyddet inskränkes
i vidare mån än som avses. Sålunda torde den föreslagna regeln komma att
oförmånligt inverka på möjligheterna att bevara anonymiteten för en meddelare
även då denne icke är sådan person som avses i lagrummet. Redan
för att utröna huruvida en viss uppgift härrör från en dylik meddelare kan
det nämligen bliva erforderligt verkställa utredning varigenom denne blir
känd. Med hänsyn till att beträffande militära förhållanden gälla relativt
omfattande men till lydelsen ganska obestämda lagregler om tystnadsplikt
torde det i fråga om tidningsartiklar på detta område ofta bliva anledning

232

att företaga utredningar i syfte att få kännedom om huruvida meddelaren
är sådan person varom förmäles i lagrummet. Det torde även kunna befaras
att i anledning av en artikel rörande visst hemligt sakförhållande, även
om vad i artikeln influtit icke i och för sig kan anses innefatta publikationsbrott,
komme att föranstaltas om utredning för att utröna icke blott
om meddelaren är dylik person utan, där så finnes vara fallet, även huruvida
de av honom till tidningen lämnade upplysningarna varit mera ingående
än de som intagits i artikeln.

Den kritik av en myndighets åtgärder, organisation eller arbetssätt som
framkommer i tidningspressen torde ofta till icke oväsentlig del grundas å
upplysningar och informationer som lämnats av hos samma myndighet anställd
befattningshavare, som anser sig endast kunna på detta sätt rikta
uppmärksamheten på förekommande missförhållanden. Förevarande stadgande
i förslaget kan befaras, även där fråga allenast är om förhållanden
som icke avses i stadgandet, komma att verka återhållande på vederbörande
befattningshavare och därigenom i vissa fall komma att hindra framförandet
av nyttig och nödig kritik av myndigheterna. Då det torde vara svårt
att i berörda avseenden i önskvärd omfattning tillgodose samtliga intressen
anser jag mig dock icke böra rikta någon erinran mot en lösning av frågan
i den riktning som av de sakkunniga föreslagits.

Beträffande stadgandets närmare utformning vill jag emellertid anmärka
följande. I 41 § sekretesslagen lämnas föreskrifter om straff för den som i
strid mot sekretesslagens bestämmelser utlämnar allmän handling. Erinran
härom har intagits i kap. 7 § 3 andra stycket av förslaget. Härunder inbegripes
icke lämnande av uppgift ur hemlig handling. I motiven (s. 125)
uttala de sakkunniga att av allmänna grundsatser torde följa att befattningshavare,
även då uttrycklig föreskrift icke meddelas, har tystnadsplikt
beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig. Av detta uttalande
kunde möjligen dragas den slutsatsen att under första stycket i § 3 skulle
vara att hänföra varje fall av lämnande av uppgift ur enligt sekretesslagen
hemlig handling, d. v. s. att ifrågavarande befattningshavare enligt lag (=
sekretesslagen) skulle ha att iakttaga tystnad härom. Så torde emellertid
ej vara avsett.

Den personkrets till vilken meddelande enligt kap. 1 § 1 i förslaget strafffritt
kan lämnas angives som den tryckta skriftens författare eller utgivare
eller särskild redaktion, där för skriften finnes sådan. De sakkunniga uttala
i motiven, att med hänsyn särskilt till den periodiska pressens arbetsförhållanden
med författare och utgivare bör jämställas redaktion, då särskild
sådan finnes för skriften, men att det icke syntes vara möjligt att
giva ett meddelande, som först i andra hand vore avsett att nå författare,
utgivare eller redaktion, en privilegierad ställning. Det framhålles att vissa
periodiska skrifter ha såväl en huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktioner
på andra platser samt att stadgandet komme att gälla beträffande
meddelande till varje sådan redaktion. Korrespondenter vore å

233

andra sidan enligt de sakkunnigas mening icke att hänföra till redaktion,
även om de hade mera varaktigt uppdrag.

Det må framhållas att det måhända icke alltid komme att bliva så lätt
att avgöra om en tidnings medarbetare, som själv kallar sig för lokalredaktör,
verkligen är att anse som sådan eller som fast korrespondent. De sakkunniga
ha ej närmare gått in på frågan om gränsdragningen mellan dylika
olika slag av medarbetare. — En stor del av den dagliga pressens nyhetsmaterial
tillföres denna genom sådana särskilda företag för nyhetsförmedling
som Tidningarnas telegrambyrå. För en person som vill lamna
ett meddelande till pressen torde det icke framstå som ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt naturligt att göra skillnad mellan de fall att meddelandet av
honom lämnas till en medarbetare i Tidningarnas telegrambyrå eller direkt
till redaktören i en daglig tidning. Genom att lämna meddelandet till telegrambyrån
kan uppgiftslämnaren räkna med att det omedelbart kommer
att inflyta i en stor del av den svenska tidningspressen. Jag vill ifrågasätta
huruvida man icke bör överväga att med tidningsredaktion jämställa vissa
företag för yrkesmässig nyhetsförmedling.

Av vad ovan anförts torde framgå att meddelares ställning enligt min
mening bör genom jämkningar i förslaget i vissa hänseenden ytterligare
stärkas. Å andra sidan vill jag emellertid ifrågasätta om ej det skydd som
av de sakkunniga beretts den som till författare eller utgivare av tryckt
skrift meddelar uppgifter eller underrättelser i ett annat hänseende är betydligt
vidsträcktare än som kan anses erforderligt och lämpligt. Mitt tvivelsmål
gäller spörsmålet i vad mån ett grundlagsstadgande av den lydelse
som upptagits i kap. 1 § 1 andra stycket medgiver åklagare och domstol
att lämna utan avseende lösa eller ogrundade invändningar av t. ex. en för
fortspridande av ärekränkande uppgift misstänkt eller tilltalad person att
han lämnat uppgiften för offentliggörande i tryckt skrift. Spörsmålet kanske
är av mindre vikt i vad gäller periodisk skrift även om det ej heller
beträffande sådan kan anses betydelselöst. Därest exempelvis till en redaktion
av en periodisk facktidskrift framföres ett ärekränkande meddelande
rörande något förhållande på ett annat område, synes det vara föga anledning
att meddelaren alltid skall vara straffri även om han helt grundlöst
utgått från att uppgiften skulle offentliggöras i tidskriften. Icke minst torde
slutorden i bestämmelsen medföra att hans uppgivna syfte svårligen kan
lämnas utan avseende. Av större betydelse torde dock spörsmålet kunna
bliva i fråga om meddelande till författare av annan skrift, enkannerligen
om det uppkommer innan skriften utgivits eller ens till någon del författats
Då det ej kan fordras att den som mottagit meddelande förut framträtt
såsom författare av utgivna skrifter, måste tydligen även meddelande
till presumtiv författare omfattas av bestämmelsen. Till den, som angiver
sig ha för avsikt att författa och trycka en skrift eller om vilken meddelaren
eljest tror att han har sådan avsikt, skulle utan inskränkning kunna
lämnas meddelande, som då det framföres till annan skulle ådraga medde -

234

låren ansvar. Att i sådan utsträckning låta meddelares straffbarhet bortfalla
kan knappast vara lämpligt. Straffrihet för meddelare synes, när fråga
ar om icke periodisk skrift, böra begränsas till de fall då meddelandet
influtit i skriften. Beträffande periodisk skrift synes det motiverat att från
straffrihetsregeln utesluta fall då meddelaren bort inse att den meddelade
uppgiften med hansyn till arten av det förhållande den angår icke komme
att offentliggöras i den skrift varom är fråga.»

235

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av
promemoria angående auditörsinstitutionen efter revision av
det militära rättegångsväsendet.

Den 21 februari 1948 avgav militieombudsmannen härom följande underdåniga
yttrande:

»Sedan genom remiss den 23 januari 1948 tillfälle beretts mig att avgiva
utlåtande över promemoria angående auditörsinstitutionen efter revision
av det militära rättegångsväsendet, får jag meddela, att jag icke finner anledning
till erinran mot vad i promemorian föreslagits. Det må emellertid
framhållas att det uppenbarligen är förenat med betydande svårigheter att
på förhand bedöma omfattningen av det arbete, som efter genomförandet
av den tilltänkta reformen av det militära rättegångsväsendet kan komma
att åvila auditörerna. De arvodesbelopp som komma att bestämmas böra
därför efter någon tid bliva föremål för översyn. Vad beträffar auditörernas
expenser vill jag ifrågasätta om ej vederbörande auditör lämpligen bor
erhålla papper och kuvert från expeditionen hos någon av de chefer hos
vilka han förordnats.»

236

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av
promemoria angående införande av
särskilda domstolsdräkter.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson avgav den 28 juni
1948 härom följande underdåniga yttrande:

»Sedan genom remiss den 24 maj 1948 tillfälle beretts militieombudsmannen
att avgiva utlåtande över en vid remissen fogad promemoria angående
införande av särskilda domstolsdräkter, får jag härmed anföra följande.

Frågan om införande av särskilda domstolsdräkter har under senare tid
varit föremål för diskussion inom juristkretsar och i dagspressen. Såsom
motivering för införande av en dylik dräkt, avsedd att bäras av lagfarna
domare samt åklagare och advokater, har främst anförts att därigenom
skulle åt rättsförhandlingarna givas ett allmänt intryck av värdighet och
stil. Härjämte har framhållits, att domstolsdräkten även kunde vara av psykologisk
betydelse för de i förhandlingarna verksamma personerna. För domaren
skulle den framhäva, att han icke sitter i rätten som privatperson
utan att han därvid utövar/cn betydelsefull offentlig funktion; dräkten skulle
dessutom för honom inskärpa vikten av att han ej eftersätter vad som hör
till ett värdigt uppträdande. För parter, advokater och vittnen skulle dräkten
innebära en påminnelse om den allvarliga karaktären hos rättsförhandlingarna.
Dessutom ha anförts vissa rent praktiska skäl, såsom att en
vid kappa av lätt tyg skulle vara bekvämare att bära än en kostym av vanligt
snitt - särskilt för dem som i domstolen använde en mera högtidsbetonad
kostym, t. ex. jackett — samt att kappan under sommartid skulle
vara svalare än en vanlig kostym. Om domstolsdräkten kunde göras jämförelsevis
billig, skulle användandet därav också kunna medföra en viss
besparing på bärarens klädkonto.

I den diskussion som förekommit har framhållits, att under den gamla
rättegångsordningen förhandlingarna på ett påfallande sätt brustit i högtidlighet
och värdighet. Denna brist har, i varje fall delvis, tillskrivits förhallanden
som voro utmärkande för den gamla ordningen: det av skriftligheten
behärskade förfarandet och rättegångens uppdelning på ett flertal
sammanträden. Genom att handläggningen sålunda icke sällan inskränktes
till mottagande av skrifter och de muntliga förhandlingarna, till stor
del bestående av uppläsning av skriftligt material, ofta fördes i lågmäld
samtalston fick i stor utsträckning målens handläggning karaktär av rent

237

rutinarbete; detta medförde bland annat att ahörarna ofta icke hade möjlighet
att följa handläggningen.

Helt visst måste det vitsordas, att av nu antydda skäl rättegången under
den gamla ordningen ofta brustit i stil och värdighet. Uppenbarligen berättigar
dock icke detta till några slutsatser i enahanda hänseende beträffande
den nya rättegångsordningen. Med dess principer om muntlighet, koncentration
och omedelbarhet ha de förhållanden, som under den äldre processen
givit förhandlingarna karaktär av vardagligt rutinarbete, på ett genomgripande
sätt förändrats. Parterna äro nu hänvisade till att vid huvudförhandlingen,
som i regel skall slutföras i ett sammanhang, muntligen
utföra sin talan och det generella förbudet mot skriftlighet gäller även
förebringandet av bevisningen. Tvånget för parterna att sålunda i ett sammanhang
framlägga sin sak i hela dess vidd torde mer än något annat vara
ägnat att hos parterna och deras ombud inskärpa förhandlingarnas vikt och
allvar. Den ökade aktiva medverkan av parter och partsombud, som följer av
den av lagen förutsatta anordningen att i största möjliga utsträckning åt dem
bör överlämnas hörandet av vittnen och andra, måste även verksamt bidraga
till att lyfta förhandlingarna över det slentrianmässiga. De uppgifter
slutligen, som enligt den nya ordningen under huvudförhandlingen åvila
domaren för att han skall kunna fullgöra sin processledande och dömande
verksamhet, medföra för honom sådan skyldighet till noggrannhet och uppmärksamhet
att hans medverkan i processen måste såväl för honom sjalv som
för andra däri agerande framstå såsom en sanktion av allvaret och vikten av
förhandlingarna. Det bör i detta sammanhang även framhållas, att i
meddelande till domstolarna beträffande inredning av sessionssalar in. m.
(processnämndens meddelande nr, 3) inskärpts önskvärdheten av bland
annat att enligt viss angiven plan i sessionssalarna fast placering beredes
åt parter, advokater och vittnen. Därmed avses att de inför domstolen agerande
skola erhålla en i förhållande till varandra och domstolens ledamöter
lämplig placering, som bland annat är ägnad att framtvinga ett tydligare

och klarare tal under förhandlingarna.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes det med fog kunna antagas,
att den genomförda omläggningen av rättegångsförfarandet redan i
och för sig och i varje fall i förening med lämpliga anordningar i avseende
å inredningen i sessionssalarna, varom i fall av behov tvingande föreskrifter
torde kunna meddelas, kommer att åt de avgörande rättsförhandlingarna
i väsentlig män förläna det efterlysta intrycket av större värdighet och
std De skäl som i första hand åberopats för införande av en särskild domstolsdräkt
förefalla därför i nuvarande läge icke grundade å något påtagligt
behov och i varje fall endast vara av sekundär betydelse. En viss värdighet
i klädseln kan och kommer helt säkert att iakttagas utan att därför en sär -

skild domstol sdräkt behöver anläggas.

Huruvida med den ifrågasatta reformen över huvud taget skall kunna
vinnas vad därmed avses måste ytterst bliva beroende av den reaktion från
allmänhetens sida, som anläggandet av den föreslagna dräkten kommer att

238

utlösa. Mot förslaget har främst riktats den invändningen, att en särskild
domstolsdräkt av ifrågavarande slag saknar tradition i vårt land och att
densamma såsom även främmande för tidsandan kan förväntas väcka ovilja
och kanske till och med löje hos allmänheten. Häremot har genmälts, att

erfarenheter stå att hämta från Danmark och Norge, där dylika dräkter _

i Danmark dock med ett betydelsefullt undantag, nämligen beträffande underdomstolarna
— under senare tid införts och snabbt vunnit burskap. En
viss i detta sammanhang kanske icke betydelselös skillnad i kynne och
läggning torde dock förefinnas grannfolken emellan; det kan härvid hänvisas
till den påfallande större förmåga att ledigt och obesvärat uppträda
och yttra sig inför rätta, som utmärker särskilt danskarna i förhållande till
våra landsmän. De inlägg i dagspressen, i vilka allmänheten givit uttryck
åt sin uppfattning i föreliggande fråga, ha veterligen nästan undantagslöst
i sin mån givit belägg för att allmänhetens inställning kan befaras bliva
den ovan antydda.

Därest allmänheten ställer sig avog mot reformen, kan intet vara att
vinna med densamma. Att på försök genomföra reformen för att i händelse
av en ogynnsam reaktion söka genom tillvänjning vända opinionen synes
saken icke vara värd. Riskerna för därav följande menliga verkningar för
rättsskipningens anseende torde ingalunda motvägas av vad som avses att
vinnas med förslaget.

Det synes därför i varje fall vara av synnerlig vikt att, innan en reform
sådan som den ifrågasatta genomföres, i den mån så är möjligt en undersökning
företages som giver någorlunda säker ledning för bedömande av
allmänhetens inställning till reformen.

Även då det gäller förhållandet mellan domaren och nämnden — enligt
förslaget skola nämndemännen icke bära särskild dräkt — giver förslaget
anledning till invändningar. Det måste framstå såsom angeläget att samarbetet
och samvaron mellan domaren och nämnden skall kunna ske under
så obesvärade och otvungna former som möjligt. Det åtskiljande i klädedräkt
som genom reformen kommer att införas torde icke verka befrämjande
i sådant hänseende.

I den promemoria som bifogats remissen har angivits, att någon skyldighet
att bära domstolsdräkt icke bör föreskrivas. Såsom en konsekvens här-,
av har beträffande de kollegiala domstolarna framhållits att, därest någon
ledamot av rätten skulle vägra bära dräkt, hans avdelning icke skall bära
dräkt under de dagar han tjänstgör samt att beträffande åklagare och advokater
hinder icke bör möta att åklagare bär dräkt ehuru samtidigt uppträdande
advokater icke göra det eller omvänt liksom ej heller att en av flera
samtidigt, på samma sida eller motsatta sidor uppträdande advokater bär
dräkt medan de övriga ej göra det. Det torde kunna förväntas, att ett icke
ringa antal domare, åklagare och advokater icke frivilligt komma att anlägga
dräkt. Genom den oenbetlighet som skulle bliva en följd härav måste
syftet med reformen bliva mer eller mindre förfelat. Därest allmänhetens
inställning till reformen skulle bliva den ovan antydda, kan även den situa -

239

tionen inträda att de som anlägga dräkten bliva utsatta för det omdömet
att de mera än sina utan dräkt uppträdande kolleger äro måna om att med
yttre medel tillvarataga sin värdighet. Det måste vidare te sig säreget och
för stilkänslan föga tilltalande att samtidigt uppträdande åklagare och
advokater icke samtliga bära dräkt. Anses särskild domstolsdräkt böra
införas, bör följaktligen bärandet av dräkten göras obligatoriskt för såväl
domare som åklagare och advokater.

Mot den föreslagna utformningen av dräkten kan slutligen anmärkas att
densamma ur praktisk synpunkt ter sig mindre lämplig då den genom sin
skärning nödvändiggör anläggande i övrigt av en med densamma harmonierande
klädsel.

Med hänvisning till vad sålunda anförts finner jag mig böra avstyrka det
föreliggande förslaget.»

240

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av utkast till
militär bestraffningskungörelse med flera författningar.

Militieombudsmannen avgav den 9 oktober 1948 härom följande underdåniga
yttrande:

»Genom den 13 september 1948 till mig inkommen remiss har tillfälle
beretts mig att avgiva utlåtande över ett inom justitiedepartementet utarbetat
utkast till militär bestraffningskungörelse med flera författningar.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

3 § bestraffningskungörelsen.

I första stycket lämnas vissa föreskrifter angående i vilken ordning förhören
med de av utredningen berörda personerna skola äga rum. Där den
som anmält förseelsen är närvarande vid förhöret, bör han enligt utkastet
om så finnes erforderligt muntligen komplettera sin anmälan, varefter höres
den misstänkte och slutligen andra som kunna lämna upplysningar i
målet.

Vad sålunda föreslagits torde i allmänhet utgöra en riktig och naturlig
ordning för förhörens anordnande. Förhållandena kunna emellertid understundom
vara sådana att det måste anses lämpligare att uppskjuta förhöret
med den misstänkte och först höra andra personer. Ej sällan torde för övrigt
undersökningen avse förhållande där misstankarna ännu icke riktats
mot viss person. Förhörsledaren bör därför icke härutinnan på förhand bindas
vid ett stelt schema. En formulering som möjliggör en mera elastisk tilllämpning
av regeln torde enklast kunna ernås genom att ordet ''slutligen’
får utgå.

6 § bestraffningskungörelsen.

I denna paragraf, som innehåller vissa närmare bestämmelser angående
vad som skall antecknas i protokoll över militärförhör, stadgas i andra stycket,
att därest protokollet föres å samma handling som protokollet över
handläggningen av disciplinmål rörande det brott militärförhöret avser, erforderliga
jämkningar må ske så att onödiga upprepningar undvikas.

Då det torde vara naturligare att ett stadgande av denna innebörd i stället
lör i 6 § upptages i 11 §, vari lämnas föreskrifter om protokoll i disciplinmål,
får jag föreslå att en sådan föreskrift som ett särskilt stycke införes i
sistnämnda paragraf samt därvid gives sådan avfattning, att det framgår

241

att, därest protokoll i disciplinmål föres å samma handling som protokoll
vid militärförhör, erforderliga jämkningar må ske så att onödiga upprepningar
undvikas.

11 § bestraffningskungörelsen.

I tredje stycket första punkten föreskrives, att då disciplinstraff ålägges
i beslutet skall angivas såväl den bestraffade förseelsen som tillämpat lagrum.
Ehuru det måhända i allmänhet må vara tillräckligt att den bestraffade
förseelsen i beslutet angives med lagens brottsbeteckning torde emellertid
detta icke alltid vara tillfyllest. Det torde sålunda understundom, särskilt
där målet avser olika förhållanden, vara påkallat att den gärning för
vilken straffet ålägges beskrives något närmare än enbart genom angivande
av brottsbeteckningen. I bestraffningsbeslutet bör även alltid angivas tiden
för gärningens begående; uppgift härom skall även enligt 58 § i förslaget
till bestraffningskungörelse inflyta i militärt straffregister.

I den nya militära strafflagstiftningen upptages dels i 26 kap. 15 § strafflagen
en allmän bestämmelse om fylleri av krigsman inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten — motsvarande stadgandet i 11 kap.
10 § strafflagen (enligt lydelse från och med den 1 januari 1949) om fylleri
på allmän plats — dels i 26 kap. 14 § strafflagen ett särskilt stadgande om
onykterhet i tjänsten och dels i 26 kap. 13 § samma lag ett stadgande enligt
vilket krigsman under vissa förutsättningar kan ådömas ansvar för övergivande
av post bland annat för det fall att han genom förtäring av starka
drycker satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Såväl onykterhet i tjänsten
som övergivande av post i här angivet fall avser även sådan lindrigare spritpåverkan
som icke omfattas av fylleribegreppet. I motiven till föreliggande
författningsförslag uttalas att med hänsyn till trafiksäkerheten sådan rapportering
till körkortsregistret som avses i 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen
— för närvarande avseende förseelse begången vid förande av motorfordon
eller traktortåg samt fylleri -— synes böra omfatta även sådana fall,
då den jämlikt 26 kap. 13 eller 14 § dömde vid förseelsens begående var
så berusad som sägs i 26 kap. 15 § men att rapportering även av de lindrigare
fallen ej syntes påkallad med hänsyn till att någon motsvarande rapportering
ej skedde i det civila. Häremot synes mig icke vara något att erinra.
Emellertid föreslås i anslutning härtill i 11 § tredje stycket andra och
tredje punkterna i utkastet till bestraffningskungörelse samt i 2 § utkastet
nr 3 med förslag till kungörelse med vissa föreskrifter om vad domstol har
att iakttaga vid handläggning av militära mål föreskrivande av skyldighet
för bestraffningsberättigad befattningshavare och domstol att i fråga om
onykterhet i tjänsten och övergivande av post i här avsett fall i bestraffningsbeslutet
respektive domen uttryckligen angiva, huruvida spritpåverkan varit
sådan som sägs i 26 kap. 15 § strafflagen. Med hänsyn till ifrågavarande
uppgiftsskyldighet skulle det givetvis vara av visst värde alt bestraffningsbeslut
och dom avfattas i enlighet med vad sålunda föreslagits, .lag vill
dock ifrågasätta om det kan anses vara riktigt all i kungörelse föreskriva

16 —1/88380. Mililieombudsmannens ämbetsberätlelse.

242

skyldighet för domstol att vid tillämpning av vissa strafflagsbestämmelser
ingå på prövning av rekvisit som icke upptagits i lagen, och motsvarande
torde gälla i fråga om utövning av disciplinär bestraffningsrätt. I varje fall
synes det olämpligt att allenast av registreringsskäl ålägga domstol eller
bestraffningsberättigad befattningshavare dylik skyldighet. Något hinder
torde icke föreligga att det oaktat föreskriva att till körkortsregistret skall
lämnas uppgift om dom eller bestraffningsbeslut avseende förseelse mot 26
kap. 13 eller 14 § strafflagen, vid vars begående den straffskyldige uppträtt
berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal.
På grund av det anförda får jag föreslå att de i 11 § tredje stycket andra
och tredje punkterna bestraffningskungörelsen samt 2 § i utkastet till kungörelse
med vissa föreskrifter om vad domstol har att iakttaga vid handläggning
av militära mål upptagna bestämmelserna måtte utgå samt att i
anslutning härtill måtte företagas erforderlig jämkning i ordalagen i utkast
nr 7 med förslag till förordning om ändrad lydelse av 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).

13 § första stycket och 23 § första stycket bestraffningskungörelsen.

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten skall bestraffningsberättigad befälhavare
innan disciplinstraff ålägges inhämta yttrande av vederbörande
auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas. Där
befälhavaren ej godkänner auditörens yttrande äger denne anteckna det till
protokollet. Vidare stadgas i § 9 militär bestraffningsförordning, att då
auditörens yttrande blivit inhämtat beslutet i ärendet skall av denne kontrasigneras.
Vid åläggande av ersättningsskyldighet skall befälhavaren enligt
3 § lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att
ålägga ersättningsskyldighet av vederbörande auditör inhämta yttrande rörande
ersättningsskyldigheten och ersättningens belopp. Någon skyldighet
för auditör att jämväl i detta fall kontrasignera beslutet har emellertid ej
föreskrivits.

Enligt militära rättegångslagen skall såväl i disciplinmål som ersättningsmål
i protokollet göras anteckning om auditörens yttrande (41 och 63 §§).
I 13 § första stycket bestraffningskungörelsen föreskrives att slutligt beslut
i disciplinmål skall underskrivas av den bestraffningsberättigade samt, där
auditörens yttrande inhämtats, kontrasigneras av denne. Om beslutet icke
står i överensstämmelse med vad auditören slutligen tillstyrkt, skall detta
på lämpligt sätt anmärkas i samband med kontrasignationen. I fråga om
protokoll i ersättningsmål stadgas i 23 § första stycket bestraffningskungörelsen
att därvid skall fogas auditörens yttrande, därest dettas innehåll ej
framgår redan av protokollet, samt att beslutet skall underskrivas av den
befattningshavare som meddelat detsamma med angivande av hans befattning
samt kontrasigneras av auditören. Om beslutet icke står i överensstämmelse
med vad auditören slutligen tillstyrkt, skall detta på lämpligt sätt
anmärkas i samband med kontrasignationen.

I motiven till förevarande utkast diskuteras närmare frågan om det bör

243

fordras att den bestraffningsberättigades beslut kontrasigneras av auditören.
Det framhålles att auditörens förbehållslösa kontrasignation måste anses
giva vid handen, att beslutet tillkommit i överensstämmelse med vad
auditören tillstyrkt, samt att hans yttrande alltså icke torde behöva särskilt
protokollföras i de fall då sådan kontrasignation ägt rum. Detta innebure,
framhålles det, att man, såsom för närvarande i stor utsträckning torde
praktiseras, även i fortsättningen kunde förfara på det sättet, att auditören
— efter underhandsdiskussion i en eller annan form med den bestraffningsberättigade
—• ifyller beslutet och kontrasignerar detsamma innan det, givetvis
utan ändringar, underskrives av den bestraffningsberättigade. — Någon
invändning synes mig icke böra göras mot att man även i fortsättningen
godkänner ett förfarande i enlighet med vad här angivits.

Mera tveksamt är vilka krav man i denna del bör uppställa för det fall att
auditören avgivit särskilt av honom undertecknat yttrande. Därest auditörens
yttrande fullständigt upptager vad som bör inflyta i beslutet sånär
som på fullföljdshänvisningen samt den bestraffningsberättigade befattningshavaren
är överens med auditören, synes med hänsyn till rättssäkerheten
kontrasignation erfordras endast för att auditören därigenom skall
sättas i tillfälle att granska att fullföljdshänvisningen erhåller riktig avfattning.
I övrigt erfordras ju endast att yttrandet riktigt avskrives, vilket ju
knappast torde påfordra kontroll av auditören.

Vad beträffar fullföljdshänvisningen synes denna i de formulär till protokoll
i disciplinmål och ersättningsmål som komma att fastställas kunna
givas en sådan avfattning att — utan strykning eller komplettering i fullfölj
dshänvisningens text — av densamma kan tydligt utläsas vad som för
varje fall gäller. En annan möjlighet torde vara att om den tryckta texten
till fullföljdshänvisning uppdelats i olika alternativ, som åsatts nummer
eller littera, auditören ålägges att i sitt yttrande genom hänvisning härtill
lämna tillfyllestgörande anvisning om fullfölj dshänvisningens avfattning.
Under förutsättning att en anordning av det slag som här förordats går att
genomföra, synes man enligt min mening icke böra kräva särskild kontrasignation
av beslutet i det fall att detsamma fullt överensstämmer med vad
auditören i vederbörligt skriftligt yttrande föreslagit. Kontrasignation skulle
i dylikt fall icke uppfylla något praktiskt ändamål utan ej sällan föranleda
onödigt dröjsmål med målets avgörande.

Annorlunda ställer sig saken för det fall att den bestraffningsberättigades
beslut avviker från auditörens yttrande. I dessa hittills dock relativt
sällsynta situationer bör det uppenbarligen anses vara av värde att det tillämnade
beslutet av auditören underkastas eu teknisk-juridisk granskning
samt att auditören till bestraffningsmyndigheten gör de erinringar som föranledas
av granskningen. Om auditören i dylikt fall vidhåller sin mening böi
han vid kontrasignationen t. ex. genom hänvisning till sitt tidigare yttrande
utmärka alt han är av avvikande mening.

I ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende har framkommit att
tillämpningen av lör närvarande gällande bestämmelser om konliasigna 16f—/f88380.

Militieombudsmannens umbetsberättelse.

244

tion av bestraffningsbeslut i disciplinmål för flottans förband understundom
föranleder vissa svårigheter. Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak
följande.

Vid en av militieombudsmannen förrättad inspektion av Karlskrona örlogsstation
framställdes i ett ärende angående disciplinär bestraffning i
olika hänseenden anmärkning mot avfattningen av den fullföljdshänvisning
som meddelats i samband med bestraffningsbeslutet. Bland annat anmärktes
att besvärshänvisningen såtillvida var ofullständig, att däri icke intagits uttrycklig
uppgift angående till vilken militär chef besvären finge ingivas eller
med posten insändas samt dennes postadress.

Auditören Alf Hammarberg, som kontrasignerat bestraffningsbeslutet,
anförde i avgivet yttrande: Det kunde förefalla vara en enkel åtgärd att
auditören tillsåge att besvärshänvisningen vore rätt avfattad och att auditören
sålunda själv ifyllde det tryckta formulärets uppgift angående till vilken
militär chef besvär finge ingivas eller med posten insändas samt dennes
postadress. Beträffande flottans förband vore det emellertid mången gång
nästan omöjligt för auditören att veta vem denne chef vore. Personalen kommenderades
ofta från ett förband till ett annat. För att närmare belysa
denna sak kunde anföras följande exempel. En å fartyg inmönstrad krigsman
hade rapporterats för en förseelse. Fartygschefen insände med posten
förhörsprotokoll till auditören för yttrande. I regel saknades därvid möjlighet
för auditören att överlägga med fartygschefen om beslutets innehåll,
enär denne av olika anledningar — vanligen vore fartyget till sjöss icke
vore anträffbar. Auditören skulle därför egentligen avgiva skriftligt yttrande
— lämpligast å förhörsprotokollets tredje sida — och därefter översända
förhörsprotokollet till fartygschefen, som skulle fatta beslut i målet och
underteckna beslutet. Härpå skulle auditören kontrasignera beslutet och återställa
protokollet till fartygschefen. För disciplinens skull borde emellertid en
bestraffning åläggas snarast möjligt efter förseelsens begående. Av praktiska
skäl brukade auditören därför i regel omedelbart ifylla beslutsformuläret
och kontrasignera beslutet. Därest fartygschefen sedan skulle vai a av annan
mening än auditören, finge handlingarna givetvis återställas till denne. Då
protokollet av auditören återsändes till fartygschefen med ifyllt beslutsformulär,
hände det mången gång att krigsmannen i fråga vore avpolletterad
från fartyget och att bestraffning sålunda skulle åläggas av den nye chefen.
Denne behövde därvid i regel ej begära förnyat yttrande av auditör, enär
han brukade tillhöra förband, som lydde under stationskrigsrätten vid Karlskrona
örlogsstation eller under Särskilda krigsrätten för kustflottan, vid
vilken sistnämnda krigsrätt Hammarberg vore vice auditör. Detta fall vore
ganska ofta förekommande. I andra fall hade fartygschefen ingen eller inskränkt
bestraffningsrätt. Med hänsyn härtill vore det svårt för Hammarberg
att tillse att besvärshänvisning vore fullständig i detta hänseende. Tillläggas
borde att antalet disciplinmål, i vilka auditören vid stationskrigsrätten
vid Karlskrona örlogsstation avgivit yttranden, uppgått till 899 ar
1942 952 år 1943, 906 år 1944 och 721 år 1945. Hammarberg torde ha av -

245

givit yttranden i åtminstone 80 procent av dessa mål, och därutöver yttranden
i de flesta mål som överlämnats till krigsrätt.

Militieombudsmannen anmodade i särskilda skrivelser cheferna för örlogsstationerna
i Stockholm och Göteborg samt chefen för kustflottan att
med anledning av vad Hammarberg anfört infordra yttranden från vederbörande
auditörer samt att avgiva egna yttranden.

Auditören vid Stockholms örlogsstations krigsrätt E. Hildebrand anförde
följande: Det förelåge svårighet för auditören att tillse att fullföljdshänvisningen
i disciplinmål bleve riktig i så gott som alla de disciplinmål, som
komme från stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation jämlikt 5 §
tredje stycket i lagen om krigsdomstolar m. in. underlagda förband. Det saknades
i de flesta av dessa fall, såsom Hammarberg framhållit, möjlighet för
auditören att överlägga med vederbörande befälhavare om beslutets innehåll.
Sådana mål härrörde särskilt från fartyg, tillhörande Stockholmseskadern,
underofficers- och värnpliktsskolan vid Berga och Hårsfjärdens örlogsdepå.
I dessa fall tillsändes Hildebrand handlingarna per post. Därefter
förfore Hildebrand på samma sätt, som Hammarberg uppgivit sig förfara.
Formellt riktigt vore naturligtvis, att auditören antecknade sitt förslag å
tredje sidan å förhörsprotokollet, varefter beslutsformuläret med fullföljdshänvisning
ifylldes å vederbörande förband och handlingarna därpå återsändes
till auditören för kontrasignation, varefter auditören hade att per
post återställa dem till vederbörande. Sakliga skäl talade emellertid emot
att en sådan omgång tillämpades. Disciplinstraffets åläggande skulle härigenom
fördröjas och arbetet med expedieringen av frågor av förevarande
slag försvåras. Genom det använda förfaringssättet saknades möjlighet att
tillse att besvär shänvisningen i beslutsformuläret bleve riktigt ifylld, men
Hildebrand hade utgått ifrån att, då någon större svårighet ej vore förenad
därmed, så skulle ske i alla fall.

Auditören vid Göteborgs örlogsstations krigsrätt Y. Koch anförde: Vid
ifyllande av formulären till beslut i disciplin- och persedelmål brukade Koch
även ifylla texten i besvärshänvisningen, därvid såsom den militäre chef,
till vilken besvären skulle ingivas eller insändas, angåves den chef, som
översänt ärendet till auditören, såframt denne chef hade bestraffningsrätt.
Koch hade därvid utgått från att, därest annan chef än den som översänt
ärendet komme att underteckna beslutet, den undertecknande chefen därvid
tillsåge, att besvärshänvisningen bleve riktigt avfattad. Såvitt Koch hade
sig bekant hade det av honom använda förfaringssättet icke föranlett någon
anmärkning. Koch instämde emellertid i vad Hammarberg anfört angående
svårigheten för auditören att tillse att i fullföljdshänvisningen rikligt
angåves till vilken militär chef besvären finge ingivas eller insandas.

Chefen för Göteborgs örlogsstation förklarade att vid denna örlogsstation
icke förmärkts några olägenheter vid tillämpande av gällande bestämmelser
för hesvärshänvisnings angivande. Han anslöte sig emellertid helt till de
av Hammarberg påtalade svårigheterna för auditör att vid alla tillfallen
riktigt ifylla besvärshänvisningen. Det syntes därför självfallet att veder -

246

börande chef, som ägde underteckna straffbeslutet, skulle vara skyldig att
kontrollera och i förekommande fall korrigera hänvisningen före beslutets
underskrivande.

Auditören vid Särskilda krigsrätten för kustflottan instämde i tillämpliga
delar i Hammarbergs yttrande. Chefen för kustflottan bestyrkte riktigheten
av vad Hammarberg anfört rörande svårigheten för auditören att tillse
att besvärshänvisning alltid bleve riktigt avfattad.

Vad i det nu refererade ärendet framkommit angående förhållandena
vid vissa av marinens förband torde utvisa att det är angeläget att frågan om
auditörens kontrasignation av bestraffningsbesluten ordnas på ett sätt som
föranleder minsta möjliga omgång. De svårigheter som med hänsyn till inträffande
förändringar i den misstänktes tjänstgöringsförhållanden kunna
uppkomma när det gäller att i bestraffningsbeslutets fullföljdshänvisning
angiva till vilken bestraffningsberättigad befattningshavare fullföljdsinlaga
skall ingivas samt dennes adress, kunna möjligen lösas därigenom att dessa
uppgifter lämnas vid underskriften under det att i den ovanstående texten
hänvisning göres härtill. Detta synes böra uppmärksammas vid utarbetande
av blankett till protokoll i disciplinmål och ersättningsmål.

13 § andra stycket bestraffningskungörelsen.

Enligt detta författningsrum i förslaget skall, där den bestraffningsberättigade
med stöd av 56 § militära rättegångsbalken förordnat att ålagt arreststraff
skall verkställas omedelbart, förordnandet antecknas i protokollet.
Om auditörens yttrande i verkställighetsfrågan inhämtats, skall ock innehållet
i detta yttrande antecknas.

Förordnande om omedelbar verkställighet får jämlikt 56 § militära rättegångslagen,
där sådant hinder för inhämtande av auditörens yttrande som
avses i 39 § samma lag ej föreligger, meddelas allenast under förutsättning
av auditörens tillstyrkande. De i 13 § andra stycket andra punkten bestraffningskungörelsen
använda ordalagen synas icke stå i god överensstämmelse
härmed. Det må vidare framhållas att i 12 § förslaget till bestraffningskungörelse
föreskrivits bland annat att, där beslut som i 38 § första stycket militära
rättegångslagen sägs meddelas utan att yttrande från auditören inhämtats,
detta förhållande samt anledningen därtill skall antecknas i protokollet.
En motsvarande anteckningsskyldighet torde lämpligen böra föreskrivas
jämväl där auditörens yttrande angående omedelbar verkställighet av
arreststraff ej inhämtats.

Med hänsyn till vad här anförts synes i 13 § andra stycket lämpligen böra
stadgas, att om den bestraffningsberättigade med stöd av 56 § militära rättegångslagen
förordnar, att ålagt arreststraff skall verkställas omedelbart, av
protokollet skall framgå att det skett med auditörens tillstyrkande eller, om
auditörens yttrande i denna fråga ej inhämtats, anledningen därtill.

13 § tredje stycket bestraffningskungörelsen.

Där nöjdförklaring avgivits i disciplinmål, skall enligt detta stadgande anteckning
härom göras å det i disciplinmålet förda protokollet och skall an -

247

teckningen underskrivas av den som mottagit förklaringen, den straffskyldige
och vittnet. Angående nöjdförklaringens upptagande skall enligt 17 §
beslraffningskungörelsen även göras anteckning å sådant kontrollkort, varom
förmäles i 15—17 §§ nämnda kungörelse. Avgives nöjdförklaring av den
som i militärhäkte undergår annat, tidigare ålagt arreststraff, är avsett att
erforderliga uppgifter rörande nöjdförklaringen skola upptagas även å arrestantkort,
varom förmäles i 52 g bestraffningskungörelsen. Det torde vara
avsett att de anteckningar om nöjdförklaringar och åtgärder som stå i samband
därmed som göras å kontrollkorten skola vara en motsvarighet till de
särskilda minnesanteckningar, varom förmäles i- 11 g tredje stycket lagen
den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. in.

I 12 § sistnämnda lag stadgas att nöjdförklaring som avgivits i enlighet
med densamma icke må återtagas samt att, där den dömde innan förklaringen
avgives fullföljt talan mot domen i fråga om honom ådömt ansvar,
talan skall anses återkallad genom förklaringen. Som motsvarande torde
böra gälla i fråga om nöjdförklaring som avses i 55 § militära rättegångslagen,
vill jag ifrågasätta om man icke lämpligen borde i bestraffningskungörelsen
upptaga en uttrycklig bestämmelse motsvarande 12 § verkställighetslagen.
Härav skulle framgå att något hinder icke komme att föreligga
för straffskyldig som fullföljt talan mot beslut i disciplinmål, varigenom
arrest ålagts honom att även efter utgången av den i 43 § militära rättegångslagfn
stadgade klagotiden avgiva nöjdförklaring med samma verkan som en
återkallelse av talan. Särskilt med hänsyn till att tiden för avgivande av
nöjdförklaring sålunda icke är begränsad till två dagar efter delgivningen
av bestraffningsbeslutet torde det vara nödvändigt att föreskriva skyldighet
för den som mottager nöjdförklaring angående ålagt arreststraff att ofördröjligen
avsända underrättelse om avgiven nöjdförklaring till den domstol
hos vilken den straffskyldige ägt fullfölja talan mot domen (jämför 11 §
andra stycket verkställighetslagen). Möjligen bör emellertid denna uppgiftsskyldighet,
med hänsyn till att fullföljdsinlaga skall inlämnas till den bestraffningsberättigade
befattningshavare som ålagt bestraffningen (eller till
under honom lydande kompanichef), kunna begränsas till de fall där talan
vid nöjdförklaringens avgivande redan fullföljts eller, oaktat nöjdförklaring
avgivits, senare fullföljes, d. v. s. något dylikt meddelande skulle ej behöva
lämnas beträffande nöjdförklaring i mål som icke fullföljts av den straffskyldige.
Det må framhållas att enligt 29 § andra stycket i förslaget till bestraffningskungörelse
protokoll i fullföljt disciplinmål skall i bestyrkt avskrift
översändas till åklagaren. Om nöjdförklaring avgivits redan före avskriftens
översändande hör givetvis i avskriften inflyta den anteckning om
nöjdförklaringen som enligt 13 § tredje stycket bestraffningskungörelsen
verkställts å originalprotokollet. Någon särskild underrättelse lill domstolen
torde icke i detta fall erfordras. Avgives emellertid nöjdförklaring först
sedan protokollsavskrift redan översänts till åklagaren synes särskild underrättelse
om nöjdförklaringen ofördröjligen böra tillställas såväl åklagaren
som domstolen. Föreskrift härom torde erfordras.

248

I detta sammanhang må även något beröras ett annat spörsmål. Enligt
10 § andra punkten verkställighetslagen i dess lydelse enligt lag den 30 juni
1948 (nr 468) må nöjdförklaring avseende ådömt stralfarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering av den som är i militärtjänstgöring
och icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt avgivas inför befattningshavare
vid krigsmakten som över honom har bestraffningsrätt i disciplinmål.
För det fall att fråga är om bestraffning ådömd i militärt mål torde i
allmänhet kontrollkort finnas upplagt för den straffskyldige och i verkställighetslagen
föreskrivna minnesanteckningar angående nöjdförklaringen torde
böra verkställas å kontrollkortet. Avgivande av nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten enligt 10 § verkställighetslagen kan emellertid
även avse annat än militärt mål. Då det synes önskvärt att vid de militära
förbanden, om så är möjligt, tillämpas ett enhetligt system i fråga om
förande av minnesanteckningar om nöjdförklaringar, vill jag ifrågasätta om
ej lämpligen sådana anteckningar böra även i annat mål än militärt föras å
kontrollkort samt att dylikt sålunda för detta ändamål bör uppläggas när så
erfordras.

Beträffande häktad krigsman gäller enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken
att häktad må i stället för i allmänt häkte förvaras i militärhäkte. Detta gäller
vare sig fråga är om militärt mål eller annat mål. I sistnämnda fall finnes
ej heller upplagt något kontrollkort. Bland annat med hänsyn till upptagande
av nöjdförklaring och straffets befordrande till verkställighet (se 8
och 13 §§ verkställighetslagen enligt lydelse genom lag den 30 juni 1948) synes
emellertid böra föreskrivas att om häktad krigsman är insatt i militärhäkte
kontrollkort beträffande honom skall uppläggas, om så ej tidigare
skett. Att jämlikt 52 § bestraffningskungörelsen arrestantkort torde komma
att uppläggas för i militärhäkte förvarad häktad person, som icke är åtalad
i militärt mål, bör med hänsyn till vad som anförts angående lämpligheten
av enhetliga regler beträffande minnesanteckningar angående nöjdförklaringar
icke hindra att även kontrollkort uppläggas.

31 § bestraffningskungörelsen.

Enligt 10 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän skall
dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts befordras till verkställighet,
där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som
har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad
befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort
är närmast därtill.

I anslutning härtill har i förslaget till bestraffningskungörelse samt i utkast
nr 10 med förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen den 21
juni 1946 (nr 298) angående översändande av domar i vissa brottmål in. in.
upptagits vissa bestämmelser. Enligt sistnämnda utkast (9a § första stycket)
skall dom, varigenom disciplinstraff ålagts eller varigenom lägre myndighets
beslut om åläggande av disciplinstraff upphävts, samma dag domen
meddelas sändas till vederbörande närmast bestraffningsberättigade befatt -

249

ningshavare. I stället för domen får översändas bevis om målets utgång, i
vilket fall domen skall sändas inom sex dagar efter dess meddelande. Dar
nyssnämnde befattningshavare icke själv har att befordra straffet till verkställighet,
skall han enligt 31 § bestraffningskungörelsen ofördrojligen oversända
domen eller beviset till den befattningshavare på vilken verkställigheten
ankommer.

Med ''närmast bestraffningsberättigad befattningshavare torde, dar den
dömde då verkställighet skall ske tjänstgör vid viss avdelning, avses den
befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen
och, där den dömde vid detta tillfälle icke tjänstgör vid viss avdelning, den
bestraffningsberättigade befattningshavare som med hänsyn till den dömdes
vistelseort är närmast att befordra straffet till verkställighet. Genom ovannämnda
föreskrifter är sålunda sörjt för att dom eller bevis som erfordras
för straffets befordrande till verkställighet kommer den befattningshavare
till handa som detta jämlikt 10 § lagen om disciplinstraff för krigsman
åligger. Jag vill emellertid påpeka att enligt 51 § första stycket sista
punkten militära rättegångslagen rättens avgörande i dit fullföljt disciplinmål
skall ske genom beslut och således icke genom dom (jämför 91 §
samma lag, vari talas om ''domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts’). Ovannämnda föreskrifter i utkast nr 10 och 31 § bestraffningskungörelsen
synas böra givas sådan avfattning att de komma att avse

jämväl dylika beslut. .

Några särskilda föreskrifter om översändande av bestraffningsbeslut i
disciplinmål till den befattningshavare som har att befordra straffet till
verkställighet ha icke upptagits i förslagen. Ehuru skyldigheten att i dessa
fall befordra straffet till verkställighet i allmänhet kommer att åvila samme
befattningshavare som ålagt bestraffningen, torde så dock icke alltid bliva
fallet. Där den befattningshavare som meddelat beslut, varigenom disciplinstraff
ålagts, under sig har annan befattningshavare, som närmast äger bestraffningsrätt
i disciplinmål över den straffskyldige, åligger det den senare
befattningshavaren att befordra straffet till verkställighet (jämför 26 § bestraffningskungörelsen).
Vidare kan den straffskyldige under tiden mellan
bestraffningsbeslutets meddelande och straffets befordrande till verkställighet
ha förflyttats till tjänstgöring vid annan avdelning av krigsmakten
eller upphört att tjänstgöra vid viss avdelning av krigsmakten. För att bestraffningsbeslut
i sådana fall som här angivits skall komma den befattningshavare
tillhanda som har att befordra straffet till verkställighet torde
erfordras särskilda föreskrifter, varigenom befattningshavare som ålagt
disciplinstraff men icke har att själv befordra detsamma till verkställighet
ålägges att till vederbörande befattningshavare översända bestraffningsbeslutet.

33 § bestraffningskungörelsen.

Av § It militär bestraffningsförordning torde framgå att med militärhäkte
förstås varje rum eller tält, som vid krigsmakten användes för verk -

250

ställande av frihetsstraff under bevakning eller för förvaring av häktad
eller i forvarsarrest eller annat förvar under bevakning intagen person. I
forslaget till bestraffningskungörelse upptages icke något stadgande angående
vad som avses med militärhäkte. Icke heller i lagen om disciplinstraff
for krigsmän — vari lämnas den för verkställigheten av arreststraff
grundläggande föreskriften att detta skall ske i militärhäkte — återfinnes
någon dylik bestämning. Enligt uttalande av första lagutskottet (utlåtande
nr 41/1948 s. 19 f.) borde under beteckningen militärhäkte hänföras i
forsta hand de arrestlokaler, som funnes uppförda i anslutning till de militära
etablissementen i och för förvaring av personer, som berövats friheten,
eller for sådant ändamål inretts ombord å fartyg samt andra lokaler, som
eljest kommit att mera stadigvarande brukas för nyssnämnda ändamål.
Som militarhäkte borde därutöver även betecknas sådana lokaler, fyllande
vissa i administrativ ordning fastställda krav i fråga om storlek, belysning
och bevakning m. m„ vilka under fältförhållanden eller liknande omständigheter,
då fasta arrestlokaler ej funnes att tillgå, tillfälligtvis finge tagas
i anspråk for verkställighet av arreststraff, varvid t. o. m. tält kunde komma
i fråga som militärhäkte. Angående uppsikten över militärhäkte stadgas
i 34 § i förslaget till bestraffningskungörelse, att garnisons militärhäkte
skall stå under uppsikt av platsbefälhavaren och annat militärhäkte under
uppsikt av chefen för den avdelning av krigsmakten, till vilken häktet hör.
Det forutsattes sålunda att militärhäkte förutom vid garnison skall finnas
vid avdelning av krigsmakten. Härav torde emellertid ej få utläsas att militärhäkte
skall inrättas vid varje avdelning av krigsmakten. Det skulle
sannolikt vara av visst värde om i bestraffningskungörelsen kunde införas
någon uttrycklig allmän föreskrift om var militärhäkte må inrättas t. ex.
av innebord att sådant häkte får stadigvarande eller tillfälligt inrättas vid
garnison och vid avdelning av krigsmakten, där det erfordras.

37 § bestraffningskungörelsen.

Enhgt forsta punkten i 37 § av förslaget till bestraffningskungörelse skall
militärhäkte, då någon däri förvaras, i den mån det finnes erforderligt stå
under bevakning. Det skall sålunda icke vidare som för närvarande jämlikt
^..13..militäy bestraffningsförordning vara något oeftergivligt krav att militärhäkte,
då arrestant eller fånge däri förvaras, skall vara ställt under bevakning
av vakt eller post. Givetvis bör emellertid, om bevakningsmanskap
ej är tillstädes, de förvarade ha möjlighet att genom ringledning eller annan
anordning tillkalla personal från kasernvakt eller annat håll inom det militära
etablissementet. Jag vill ifrågasätta om ej i förevarande paragraf bör inflyta
en erinran härom (jämför 1 § kungörelsen den 4 maj 1934 med vissa
föreskrifter angående förvaring av personer i härads- och stadsfängelser
samt polisarrester).

251

40 § första stycket, 47 § tredje stycket och 45 § tredje punkten bestraffningskungör
elsen.

Jämlikt 40 § första stycket första punkten bestraffningskungörelsen skall
verkställighet av arreststraff börja så snart ske kan, där ej uppskov finnes
böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat. Med sistnämnda hänvisning
åsyftas 5 § andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän, vari
angives i vilka fall avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest
må äga rum. Angående vem som har att besluta om uppskov har ej meddelats
någon föreskrift. Ehuru det kan synas ganska klart att beslut om uppskov
med verkställigheten av arrest bör meddelas av den befattningshavare
som har att befordra straffet till verkställighet, vill jag dock ifrågasätta om
icke en uttrycklig föreskrift härom lämpligen bör meddelas. En motsvarande
föreskrift avseende beslut om avbrott i verkställighet av arreststraff har
upptagits i 41 § tredje stycket bestraffningskungörelsen. Till detta stadgande
återkommer jag senare.

I 40 § första stycket bestraffningskungörelsen stadgas vidare följande:
’Den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens
början och slut. Med skriftlig uppgift om den bestämda strafftiden skall
han till föreståndaren för militärhäktet låta överlämna den som skall undergå
straffet. Vistas denne icke vid avdelning av krigsmakten, skall länsstyrelsen
eller polischefen i orten, efter därom gjord framställning, ombesörja
överlämnandet; föreligger ej fara för avvikande, må den som skall
undergå straffet föreläggas att inställa sig hos föreståndaren.’

I allmänhet torde arreststraff komma att avtjänas i militärhäkte som
enligt vad i 34 § bestraffningskungörelsen stadgas står under uppsikt av den
befattningshavare som enligt 10 § lagen om disciplinstraff för krigsmän har
att befordra straffet till verkställighet. Det är emellertid icke givet att arreststraff
undantagslöst kommer att verkställas i militärhäkte som står under
nämnde befattningshavares uppsikt. Av en eller annan anledning kan det
vara nödvändigt eller lämpligt att straffverkställigheten sker i militärhäkte,
inrättat vid avdelning som ej står under befäl av den befattningshavare
som har att befordra straffet till verkställighet (i ''främmande’ militärhäkte).
Att främmande militärhäkte måste anlitas kan t. ex. bero på antingen att
den befattningshavare som skall befordra straffet till verkställighet icke har
eget häkte eller att häkte som står under hans uppsikt är fullbelagt eller av
annan anledning icke kan användas. Då det torde vara naturligast att ansvaret
för verkställighetstidens riktiga beräknande i dylika fall åvilar den
befattningshavare som har uppsikt över det främmande häktet, synes stadgandet
i 40 § första stycket andra punkten böra erhålla en annan lydelse.
Även i andra hänseenden torde det vara påkallat att närmare reglera förfarandet
vid anlitande av främmande militärhäkte. Härutinnan torde bland
annat erfordras dels uttryckligt stadgande om rätt att då så är erforderligt
anlita främmande häkte dels ock närmare föreskrifter om förfarandet härvid.

252

Vad beträffar spörsmålet vilken av här ifrågavarande befattningshavare
som vid straffverkställighet i främmande häkte bör tillerkännas befogenheten
att besluta om avbrott i straffverkställigheten synes kunna råda delade
meningar. Angående avbrott i verkställigheten av arrest gäller enligt
5 § andra stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän att sådant må äga
rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den
arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. Genom bestraffningskungörelsens
41 § tredje stycke har, som förut nämnts, föreslagits
att befogenheten att besluta om avbrott i verkställigheten skall tillkomma
den befattningshavare som har att befordra straffet till verkställighet. En
sådan regel synes emellertid icke kunna äga obetingad giltighet vid verkställighet
av arreststraff i främmande militärhäkte. Om straffarrestanten
t. ex. insjuknar i det främmande militärhäktet synes det uppenbarligen
böra tillkomma den befattningshavare som har uppsikt över häktet att besluta
om avbrott. Skulle det åter med hänsyn till tjänsten befinnas nödvändigt
att avbryta verkställigheten kunde det möjligen anses böra tillkomma
den befattningshavare som enligt 10 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
har att befordra straffet till verkställighet att besluta om avbrott. Den
lämpligaste lösningen torde emellertid vara att, där verkställighet äger rum
i främmande häkte, beslut om avbrott skall fattas av den befattningshavare
som har uppsikt över häktet samt att den som har att befordra straffet till
verkställighet, där han finner straffverkställigheten böra avbrytas på grund
av tjänstgöringsförhållandena, skall hos den som har uppsikt över häktet
göra anmälan härom.

Ett liknande problem torde kunna uppkomma vid tillämpningen av 4 §
andra stycket sista punkten lagen om disciplinstraff för krigsmän, vari stadgas
att, där arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens
hälsa, han under hela strafftiden eller vad därav återstår skall deltaga
i tjänstgöring. Ehuru denna tjänstgöring om så låter sig göra bör fullgöras
vid den avdelning, där den straffskyldige vid straffverkställighetens
början tjänstgjorde, och endast om så ej kan ske vid den avdelning där straffet
verkställdes (se SOU 1946: 83 s. 189), synes här avsett beslut om deltagande
i tjänstgöring, där verkställigheten sker i främmande militärhäkte,
höra i förekommande fall fattas av den som har uppsikt över det främmande
häktet och sålunda bär ansvar för den intagnes vård och behandling.

Jämlikt 45 § tredje punkten bestraffningskungörelsen skall, om erforderlig
läkarvård ej kan lämnas straffarrestant i häktet eller läkaren eljest
anser att straffverkställigheten med hänsyn till arrestantens hälsa bör avbrytas
eller att arrest utan tjänstgöring medför fara för arrestantens hälsa,
läkaren därom göra anmälan hos den som haft att förordna om verkställigheten.
Oberoende av vilken lösning man stannar för beträffande frågan om
vilken befattningshavare som har att besluta om avbrott i verkställigheten
synes sådan anmälan av läkaren som nyss nämnts böra ställas till den befattningshavare
som har uppsikt över häktet.

Även en annan fråga som har avseende å straffverkställigheten skall här

253

beröras. För närvarande gäller enligt § 32 militär bestraffningsförordning
att förordnande om verkställighet av disciplinstraff skall meddelas av vederbörande
befälhavare, som därvid skall å utslaget göra anteckning om dagen
för straffets början och slut. Det har ansetts åligga befälhavaren att
personligen underteckna verkställighetsbeslutet och han har således ansetts
sakna befogenhet att åt t. ex. stabschef lämna bemyndigande att på
befallning underteckna verkställighetsförordnande (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1944 s. 254 ff.). Då det av praktiska skäl synes mig
vara väl motiverat att den befattningshavare som har uppsikt över häktet
— vilken det enligt vad ovan föreslagits bör tillkomma att bestämma om
strafftidens beräkning — erhåller befogenhet att åt stabschef eller motsvarande
befattningshavare lämna sådant bemyndigande, får jag föreslå att i
bestraffningskungörelsen upptagas bestämmelser härom.

4f § första stycket bestraffningskungörelsen.

Häri föreskrives att arreststraff skall verkställas i enrum. I strafflagen
för krigsmakten lämnas uttrycklig föreskrift om verkställighet i enrum endast
i fråga om sträng arrest (26 §). I allmänhet torde emellertid även
andra former av arreststraff ha verkställts i enrum. Under beredskapstiden
torde det dock understundom under fältmässiga förhållanden såsom vid
förläggning i tält ha mött svårigheter att alltid verkställa arrest i enrum.
Jag vill därför ifrågasätta huruvida icke från föreskriften att arreststraff
skall verkställas i enrum bör i fråga om fältmässiga förhållanden medgivas
undantag där så är nödvändigt.

44 § bestraffningskungörelsen.

Enligt 5 § lagen om disciplinstraff för krigsmän skall arrestant äga rätt
till läsning i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer. Denna fråga har
genom första stycket i 44 § bestraffningskungörelsen reglerats sålunda att
straff arrestant för läsning skall få innehava, förutom tjänstereglemente och
andra tjänsteföreskrifter, sådana böcker vilka för ändamålet godkännas av
den som har uppsikt över häktet. I motiven till förslaget framhålles att litteratur
av mera utpräglad underhållningskaraktär ej bör ifrågakomma.

Genom det föreslagna stadgandet synas de befattningshavare, som ha att
bestämma härom, komma att erhålla allt för ringa ledning för frågans bedömande.
För att en icke avsedd tillämpning eller en tillämpning som vid
olika militärhäkten blir allt för olikartad icke skall vara att befara, är det
enligt min mening angeläget att liärutinnan lämnas mera preciserade föreskrifter.
Dessa synas även böra inrymma en möjlighet för straffarrestanter,
som ej innehava tillåten litteratur, att erhålla tillgång till sådan. Bestämmelserna
kunna möjligen avfattas sålunda att straffarrestant för läsning må
innehava eller, därest så kan ske, på begäran erhålla bibel, psalmbok, tjänstereglemente
och tjänsteföreskrifter ävensom andra lämpliga böckei, som
icke väsentligen ha karaktären av nöjes- eller förströelseläsning. Såsom exempel
på böcker som lämpligen böra tillhandahallas stiaffairestantci skulle
kunna angivas i folkskolan använda läroböcker.

254

47—40 §§ bestraffningskungörelsen.

Angående meddelande av tillrättavisning i form av varning gäller för närvarande
enligt 210 § strafflagen för krigsmakten att varning skall meddelas
enskilt eller i narvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom
likställda. I förarbetena till lagen om disciplinstraff för krigsmän uttalades
att det icke vore nödvändigt att i lag fastställa sättet för varnings meddelande
(prop. 1948 nr 144 s. 215) och några föreskrifter härom inflöto ej
i namnda lag. För att förhindra att icke önskvärda former för varnings meddelande
vinna insteg synas vissa föreskrifter härom böra inflyta i bestraffningskungörelsen.
Desamma torde kunna avfattas i nära anslutning till gällande
lagstiftning. Härutöver bör emellertid lämnas uttryckligt medgivande
till att varning även skriftligen meddelas vederbörande. Bland annat i de
fall där varning beslutas av chef som ej har tillfälle att personligen meddela
varningen till den felande torde det vara av värde att kunna anlita denna
utväg. Militieombudsmannen har vid åtskilliga tillfällen haft anledning att
framställa anmärkning mot att högre chef beordrar lägre chef att ''meddela’
varning, varvid det icke klart framgått huruvida beslutet om varning
fattats av den högre chefen eller — vilket måste anses felaktigt — av den
lägre chefen enligt order av högre chef. Det riktigaste torde i dylikt fall
vara att den lägre chefen endast ombesörjer delgivning av den högre chefens
beslut om tillrättavisning i fonn av varning.

Enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän må tillrättavisning i
form av extratjanst, utegångsförbud och landgångsförbud, som meddelas för
viss bestämd tid, avse högst sju dagar. Beträffande beräkningen av denna
tid, vilken uppenbarligen är avsedd att vara sammanhängande, kan tänkas
olika möjligheter. Enligt ordalagen i 14 § torde ligga närmast till hands att
berakna tiden efter kalenderdagar, varav skulle följa att maximitiden om
sju dagar icke till någon del får inkräkta på mer än sju kalenderdagar. En
annan möjlighet är att med analogi från arreststraffet beräkna varje dag till
24 timmar, vilket skulle innebära att vid utnyttjande av maximitiden verkställigheten
av tillrättavisningen börjar och slutar vid samma klockslag;
högsta tillåtna tiden för åläggande av dylik tillrättavisning skulle då bliva
7 X 24 timmar, vilken tid skulle kunna komma att belöpa på mer än 7 kalenderdagar.
Riktigheten av sistnämnda tolkning kan enligt min mening ifrågasättas.
Även om det icke kan anses riktigt eller lämpligt att i bestraffningskungörelsen
angiva vilken av ovan angivna beräkningsmetoder som skall
anvandas, synes dock böra föreskrivas att ifrågavarande former av tillrättavisning
dock ej få tillämpas så att verkställigheten kommer att pågå mera
än sju kalenderdagar.

Tillrättavisning i form av extratjänst får enligt 14 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän — förutom för viss bestämd tid — även åläggas för
visst antal gånger, högst fyra. Ett motsvarande förhållande gäller i fråga
om landgångsförbud. Dylikt förbud kan givas antingen för viss bestämd
tid eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra. För att verkställigheten
av nämnda former av tillrättavisning ej skall genom utsträckning över allt -

255

för lång tidrymd bliva oskäligt betungande torde härvidlag böra föreskrivas
viss begränsning, t. ex. innebärande att verkställighet av tillrättavisning i
form av extratjänst för visst antal gånger och landgångsförbud för visst
antal särskilda dagar skall ske under loppet av högst 30 på varandra följande
kalenderdagar.

Vid avbrott i verkställigheten av tillrättavisning på grund av sjukdom eller
annan särskild anledning torde vad som återstår av tillrättavisningen få
verkställas sedan avbrottet upphört och en motsvarande förlängning av
verkställighetstiden böra medgivas. En föreskrift härom synes böra upptagas
i 48 § bestraffningskungörelsen.

50 § bestraffningskungörelsen.

Enligt första stycket skall den som omhändertagits jämlikt 36 § militära
rättegångslagen (d. v. s. för fylleri eller för störande av allmän ordning
eller ordningen inom krigsmakten) förvaras i militärhäkte eller, där
sådant icke finnes att tillgå, i annan lämplig lokal. I andra stycket föreskrives
att i fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall
gälla vad i 35 § och 86 § andra stycket militära rättegångslagen är stadgat.
Av hänvisningen till sistnämnda lagrum torde framgå att förvarsarrestant
i där avsett fall skall förvaras på samma sätt som häktad. Angående
förvaring av häktad stadgas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken att den
som är häktad utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte, dock att häktad
krigsman i stället må föras till militärhäkte.

Beträffande förvaringslokal för övriga förvarsarrestanter framgår av
hänvisningen till 35 8 militära rättegångslagen att för dem skola gälla samma
regler som för anhållna. I 24 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas härom
att den som är anhållen skall hållas i förvar men eljest ej må underkastas
annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet,
ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Enligt 24 g
i samma kapitel av rättegångsbalken gäller i fråga om förvaring av anhållen
vad därom är särskilt stadgat. Det åsyftade stadgandet återfinnes i 19 g
29 punkten av strafflagens promulgationsförordning och innehåller att rum
där anhållen person förvaras skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet
och bekvämlighet samt att i övrigt skall beträffande den anhållnes behandling
i tillämpliga delar gälla vad i 21—28 punkterna i samma paragraf är
stadgat med avseende å häktad.

Då det torde få förutsättas att militärhäkte åtminstone under fredsmässiga
förhållanden kommer att vara av sådan beskaffenhet att det uppfyller
de krav som uppställts i fråga om förvaringslokal för anhållen, torde
förvarsarrestant i regel få insättas i militärhäkte. Genom den avfattning
50 § bestraffningskungörelsen erhållit framgår emellertid icke med erforderlig
tydlighet vad som härutinnan skall anses gälla. Det kan ifrågasättas
om icke bestämmelserna i första stycket i 50 § kunna göras tillämpliga
även för förvarsarrestanter. I varje fall bör klart framgå alt förvarsarrestant
må förvaras i militärhäkte, där sådant finnes. Det må även påpekas att

256

de särskilda regler angående anhållens behandling som gälla enligt strafflagens
promulgationsförordning, t. ex. i fråga om rätt till läsning, avvika
från vad som föreskrives för straffarrestanter, samt att därför vissa svårigheter
torde vara att befara vid tillämpningen härav vid de militära förbanden.

Utkast nr 2 med förslag till kungörelse med vissa närmare bestämmelser
om vad som avses med begreppen krigsmakten och krigsman.

Beträffande uppräkningen i 2 § av de personer som avses skola av Kungi.
Maj :t med stöd av 26 kap. 21 § strafflagen förklaras vara krigsmän, har
JaS ej annat att erinra än att det enligt min mening bör övervägas om icke
de vid de militära förbanden tjänstgörande remontryttarna böra erhålla
ställning av krigsmän. I rättstillämpningen har det visat sig råda osäkerhet
angående remontryttares straffrättsliga ställning. Det har sålunda å
ena sidan ansetts att de skola betraktas såsom civilmilitärer och å andra
sidan även gjorts gällande att de vore att anse såsom tjänstemän och på sådan
grund underkastade ämbetsansvar. Det torde emellertid kunna ifrågasättas
om någon av dessa uppfattningar varit riktig. Remontryttarna tjänstgöra
i en övervägande militär miljö. Deras arbete försiggår under militära
tormer, varvid det är erforderligt att över dem utövas befäl.

Enligt 3 § tredje punkten skall vad i 27 kap. 14 § strafflagen stadgas
därom, att under beredskapstillstånd och då riket är i krig såsom krigsman
skall anses — förutom den som på grund av 26 kap. 21 § nämnda
lag eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman — jämväl envar
annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, icke gälla vid krigsmaktens
verkstäder och liknande anstalter genom kollektivavtal anställda
arbetare, som icke fullgöra tjänst vid fält- eller lokalförsvarsförband eller
motsvarande förband vid marinen och flygvapnet.

Innebörden av detta undantagsstadgande synes icke vara i alla delar fullt
klar. Begreppet förband har enligt militärt språkbruk en synnerligen vidsträckt
innebörd. Hit hänföras sålunda enligt tjänstereglementet för krigsmakten,
förutom truppenhet av varje slag, kustartilleriförsvar, örlogsstation,
örlogsvarv, örlogsdepå, förrådsdepå, fartygsdepå, fartygsförband och
fartyg. Det torde kunna möta vissa svårigheter att angiva under vilka förutsättningar
t. ex. örlogsstation, örlogsvarv eller örlogsdepå är att anse som
ett förband motsvarande fält- eller lokalförsvarsförband. Då det icke kan
vara tillfredsställande att de anställda sväva i ovisshet om huruvida de äro
underkastade ansvar såsom krigsmän eller ej, är det enligt min mening
angeläget att ifrågavarande undantagsbestämmelser erhålla en sådan utformning
att några tvivelsmål ej behöva uppstå.

1 § utkast nr 5 med förslag till instruktion för auditörer.

Enligt 40 § militära rättegångslagen skall bestraffningsberättigad befattningshavare
som i disciplinmål icke själv hållit förhör med den misstänkte,
där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra denne, om an -

257

ledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar ävensom
eljest om den misstänkte ej fyllt 18 år eller han gjort framställning om sådant
förhör. Vid dylikt förhör skall jämväl auditören vara tillstädes, om
den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eller sakens
beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd
olägenhet kan ske. I förslaget till instruktion för auditörer har i 1 § under
punkt b) bland auditörs åligganden upptagits, att han, om det med hänsyn
till hans ordinarie göromål utan avsevärd olägenhet kan ske, på kallelse
av vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare skall närvara
vid förhör som denne själv håller i disciplinmål. Den förutsättning som i
lagen uppställts för auditörs närvaro vid sådant förhör som här är i fråga,
att det kan ske utan avsevärd olägenhet, har i instruktionen närmare bestämts
till att det med hänsyn till auditörens ordinarie göromål kan ske
utan avsevärd olägenhet. Härigenom har gjorts avvikelse från lagens bestämmelse
och enligt min mening kommit att allt för starkt betenas auditörstjänstens
karaktär av bisyssla och att auditörsgöromålen därför må sättas
efter auditörens ordinarie sysslor. Jag vill därför ifrågasätta, huruvida
icke orden ''med hänsyn till auditörens ordinarie göromål’ böra utgå.

Vid inspektionsresor till de militära förbanden ägnar militieombudsmannen
regelmässigt stort intresse åt rättsvården. De judiciella handlingar vid
förbanden som främst göras till föremål för granskning äro straffregister
(straffkort), straff journaler, anteckningsböcker för tillrättavisningar (tillrättavisningskort),
nöjdförldaringsliggare (kontrollkort), förhörsprotokoll
i disciplinmål och i persedelmål samt krigsrättsprotokollen. Fångförteckningarna
(arrestantkorten) granskas å militieombudsmannens expedition,
dit de regelbundet insändas från krigshovrätten. Av ovannämnda handlingar
handhavas samtliga utom krigsrättsprotokollen och i viss omfattning förhörsprotokollen
i disciplinmål och ersättningsmål uteslutande av befattningshavare
utan juridisk skolning, ofta i underofficers eller underbefäls
ställning. Varken vederbörande förbandschef eller chefen för den avdelning
eller expedition, som handlägger ifrågavarande göromål, torde i allmänhet
ha tillfälle eller möjlighet att utöva någon effektiv kontroll å dessa ärenden.
Många gånger svnes även den högre chef som är närmast ansvarig för
dessa göromål vara dåligt insatt i desamma, varför något bistånd från dennes
sida icke kan erhållas.

Sannolikt delvis på grund av ovan angivna skäl föranleder den granskning
som militieombudsmannen underkastar de judiciella handlingarna ofta
anmärkningar. Dessa sammanhänga delvis med bristande noggrannhet hos
vederbörande befattningshavare men bero även på att denne missuppfattat
innebörden av en föreskrift eller lagbestämmelse. Möjligheten för dessa befattningshavare
att från auditören inhämta råd och upplysningar torde sällan
utnyttjas, vilket synes sammanhänga dels med det förhållandet att auditören
vanligen icke vid någon å förhand bestämd tid kan anträffas å vederbörande
förband, varför förfrågningar hos auditören i allmänhet endast
kan ske per telefon, och dels av en allmänt spridd föreställning att hän -

258

vändelse till auditören endast bör förekomma genom förbandschefen personligen
eller möjligen enligt dennes uppdrag genom stabschefen.

Det torde icke förekomma någon granskning av ifrågavarande handlingar
från någon annan central myndighet än militieombudsmannen, dock att
civilförvaltningen möjligen utövar viss kontroll å handläggningen av ärenden
avseende skadad eller förkommen egendom. Militieombudsmannens
granskning kommer därför ofta att avse även förhållanden som ehuru i och
för sig mindre väsentliga dock i och för rättelse eller framtida iakttagande
måste anmärkas. Det synes knappast tillfredsställande att någon annan
egentlig kontroll å här ifrågavarande befattningshavares göromål icke skall
förekomma än den som utövas vid de med åtskilliga års mellanrum förekommande
inspektionerna av militieombudsmannen.

Det skulle vara av värde om vederbörande förbands auditör kunde ägna
något intresse även åt dessa delar av rättsvården, vilka ligga vid sidan av
hans egentliga och väsentliga uppgift att biträda förbandschefen i disciplinmål
och ersättningsmål. Auditörerna synas därför böra åläggas att utöva
en allmän kontroll över rättsärendena vid respektive förband samt att bistå
vederbörande befattningshavare med råd och anvisningar. För detta ändamål
bör det föreskrivas skyldighet för auditör att på bestämda tider någon
eller några timmar i veckan, eller möjligen varannan vecka infinna
sig vid vederbörande förband. Med hänsyn till sådana speciella förhållanden
som långa resor för auditören för besök vid förbandet eller att samma
person är auditör vid ett flertal förband bör givas vissa möjligheter till
avsteg ifrån huvudregeln så att auditörens besök vid vederbörande förband
begransas till ett mindre antal per månad (eller möjligen per kvartal).
Auditören skulle vid mottagning å förbandet kunna tillhandagå med råd
och upplysningar samt utöva en viss uppsikt över rättsärendenas behandling.
Samtidigt skulle auditören även kunna överlägga med förbandscheaa§aende
de mål och ärenden, som förekomma till avgörande. För
rättsvården skulle det givetvis vara till stor fördel om avgörandena skedde
efter sådana gemensamma överläggningar. Sannolikt skulle meddelandet
av beslut i disciplinmål och förbandschefen åliggande förhör i dylika mål
i allmänhet kunna koncentreras att äga rum vid auditörens besök å förbandet.
Med hansyn till de arvodesförbättringar för auditörerna som ifrågasatts
skola göras synes det icke oskäligt att auditörerna, som befrias från
de nuvarande krigsrättsgöromålen, i stället åläggas att med jämna mellanrum
inställa sig vid resp. förband.

Mot innehållet i övrigt i förslagen har jag intet att erinra. Någon teknisk
granskning har jag ej företagit.»