MILITIEOM BUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1937:Mo)

MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1937

STOCKHOLM 19 3 7

ISAAC. MARCUS BOKTR YCKE HI-AKTI HBOC AG

Innehållsförteckning,

Sid.

Allmän redogörelse lör milltieombudsmansämbetets förvaltning................ 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Arméfördelningschef har till fälttygmästare i handbrevets form avlåtit skrivelse,

innehållande till ledning för visst anställningsärende avsedda omdömen om en
person, som sökt anställningen. Fråga huruvida handbrevet varit att anse som
offentlig handling........................................................

2. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk
av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid kåren anställd
garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat denne. Fråga jämväl
örn missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om begagnande av kronan tillhörig
automobil och kronans chaufför för företagande av resor, som ägt rum i
vissa fall för enskilda angelägenheter och i andra fall för utförande av offentligt

uppdrag .................................................................... 11

3. Obehörigt kvarhållande av person, som tillsagts förvarsarrest................ 12

4. Försummelse av auditör att till medicinalstyrelsen expediera anmälan enligt

43 § första stycket sinnessjuklagen........................................ 13

5. Olaga häktning.......................................................... 14

6. Missfirmelse av underlydande................................................ 30

7. Missfirmelse av underlydande............................................. 34

8. Fråga örn ofullständiga och vilseledande uppgifter i tjänsteutlåtande till militie ombudsmannen.

......................................................... 35

9. Fråga huruvida beslut örn efterspaning och förpassning av kadett vid krigsskolan

varit felaktigt........................................................... 46

10. Fråga huruvida befälhavare utövat obehörig påtryckning å underordnad för att

förmå denne att återtaga en mot befälhavaren riktad rapport............... 56

11. Fråga huruvida rullföringsbefälhavare gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
därigenom att han, sedan han till värnpliktigt skrivbiträde vid rullföringsexpeditionen
utlämnat dennes inskrivningsbok med däri infört och med befälhavarens

namn bestyrkt vitsord för tjänstgöring, infordrat inskrivningsboken och efter

radering ändrat be tygssiffran.............................................. 67

12. Fråga huruvida kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) ang. upphandling
under hand av lantbruksprodukter varit tillämpligt vid två särskilda upphandlingar
av havre.

Vid upphandlingarna har antagits anbud, som väsentligen överstigit annat

avgivet anbud .............................................................. 70

Redogörelse för vissa ärenden, som Icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga huruvida i vissa fall anledning förefunnits att tillsäga förvarsarrest..... 71

2. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff................... 75

3. Verkställighet av disciplinstraff påbörjad medan den, som ålagts straffet, hållits

i häkte för undergående av rannsakning för annat brott.................... 78

4. Fråga huruvida »propagandatåg», som anordnats i samband med en av Sveriges
Nationella förbund hållen sommarstämma, haft karaktär av demonstrationståg 81

5. Olämpliga yttranden av fartygschef, innebärande uppmaning till underlydande,
som till chefen ingivit rapport mot sekonden å fartyget, att återtaga rapporten 84

6. Fråga huruvida övningar innefattande förläggning i bivack bort anordnas under
rådande stark köld och pågående influensaepidemi.......................... 86

Sid.

7. Fråga om värnpliktig, som vore organiserad nykterhetsman, bort kommenderas

till tjänstgöring såsom mässuppassare. Tillika fråga huruvida kompanichef bort
inför trupp tillfråga värnpliktig, vilket politiskt parti han tillhörde............ 140

8. Fråga huruvida konstapel, som rekapitulerar, äger rätt att bibehålla före rekapitulationen
innehavd konstapelslön......................................... 140

9. Sedan konstitutorial utfärdats för hantverkare vid trängen, hava nya bestäm melser

örn erhållande av fullmakt å beställningen tillkommit. Fråga huruvida
de gamla eller nya bestämmelserna bort tillämpas vid utfärdande av fullmakt
för dylik hantverkare............................................... 145

10. Angående tolkning av gällande bestämmelser i skolreglementet för flottans manskap
rörande betygssättning för tjänstbarhet............................... 148

11. Fråga örn tolkningen av bestämmelsen i 32 § 2 mom. upphandlingsförordningen

angående sammanställning av avgivna anbud............................... 150

12. Fråga huruvida ärende angående anmärkning mot beräkning av tjänstemans avlöningsförmåner
fördröjts vid handläggning och avgörande i marinförvaltningen 151

13. Fråga örn befogenheten att ålägga ersättningsskyldighet för förkomna persedlar 150

14. Fråga örn förande vid kassaförvaltningarna vid arméns truppförband av förteckning
över utestående fordringar........................................... 159

15. Fråga huruvida medel tillhörande vid regemente befintlig enskild lägerkassa bort

användas för tryckning av regementets historia............................. 159

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt före den 1

januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning vid kåren m. m..... 163

2. Angående förläggningsförhållandena m. m. vid Vaxholms fästnings s. k. yttre

linje.................................................................... 163

3. Angående åtgärder för modernisering av matinrättningarna vid vissa marinens

förläggningar i land...................................................... 164

4. Angående förtydligande i visst hänseende av bestämmelserna örn hämtning av

värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring............................... 165

5. Angående manskapets utrustning, förplägnad och förläggning vid övningar under

fältmässiga förhållanden särskilt i övre Norrland........................... 167

6. Fråga om möjligheten och lämpligheten av införande av restriktiva bestämmelser

för bedrivandet av övningar särskilt i övre Norrland vid stark kyla eller eljest
under otjänliga väderleksförhållanden ävensom under pågående epidemier..... 176

7. Angående förläggningsförhållandena å Järvafältet........................... 177

8. Angående förekomsten av karteller mellan svenska firmor vid leveranser till

staten................................................................... 186

9. Fråga om ersättning till vissa f. d. underofficerskorpraler vid flottans sjömanskår

vid Karlskrona örlogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt gällande äldre
bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten............................... 199

10. Fråga örn gäldandet av ersättning till samvetsömma värnpliktiga för begagnandet
av egen velociped under fullgörandet av civilt arbete i stället för värnpliktstjänstgöring.
............................................................ 203

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av P. M. angående utsträckt

möjlighet att återbryta dom, varigenom någon sakfällts för brott.......... 207

Sammanställning av uppgifter från truppförbanden angående brott och förseelser,
för vilka bestraffning ådömts av krigsrätt eller ålagts av befälhavare,
ävensom angående truppförbandens personal tillsagda tillrättavisningar,
allt avseende ett vart av åren t931—1936 ............................. 216

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regerings tormell och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1936.

Den av senaste lagtima riksdag förordnade militieombudsmannen, revisionssekreteraren
Torsten Paul Jonathan Petersson blev den 23 oktober 1936
utnämnd till generallotsdirektör och chef för lotsverket från och med den 1
december samma år samt avsade sig av denna anledning den 27 oktober uppdraget
att vara riksdagens militieombudsman från och med den 1 december.
Revisionssekreteraren Johan Oscar Hagander, som den 22 juni 1936 efter min
utnämning till statsråd blivit utsedd att efterträda Petersson i händelse av
hans avgång från ämbetet, avsade sig detta uppdrag den 27 oktober 1936.
Den 5 november 1936 blev jag av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret utsedd till militieombudsman för tiden från och med den
1 december; och har jag från och med nämnda dag innehaft ämbetet. Till
min suppleant och efterträdare utsågo fullmäktige hovrättsrådet Carl Gustaf
Ingemar Hellquist. Petersson har från och med den 20 juli till och med den
26 augusti begagnat sig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen
tillkommande rätt till semester. Under denna tid har militieombudsmansämbetet,
jämlikt bestämmelser i sistnämnda paragraf, uppehållits av Hagander.

Inspektionsresor hava under året av min företrädare i ämbetet företagits
till Stockholms, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs samt Gävleborgs län. Under dessa resor har militieombudsmannen
Petersson för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för
militieombudsmannen besökt:

2. flygkåren å Hägernäs;

Norra skånska infanteriregementet;

Vendes artilleriregemente;
övningsfältet vid Rinkaby;
straffängelset i Kristianstad;

Skånska trängkåren;

Hallands regemente;

Bohusläns regemente;
skeppsgossekåren i Marstrand;

Älvsborgs regemente;

chefen för Västra arméfördelningen;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår;

truppförband, förråd och inrättningar å Karlsborg;

Hälsinge regemente; och
straffängelset i Gävle.

Härförutom har militieombudsmannen Petersson i Stockholm inspekterat:
marinförvaltningen;

Svea livgarde jämte Järvafältet;

Stockholms örlogsstation; och
Fälttelegrafkåren.

Vidare har militieombudsmannen Petersson granskat arméförvaltningens
intendents-, fortifikations- och artilleridepartements ävensom arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelses upphandlingsärenden för åren 1933—1935.

Militieombudsmannen Petersson har jämväl närvarit vid arméfälttjänstövningen
inom Gävleborgs län under tiden den 28 september—den 3 oktober.

Under den tid, då militieombudsmannen Petersson åtnjöt semester, företog
tjänstförrättande militieombudsmannen Hagander inspektionsresor till
Uppsala och Jönköpings län, och besökte han därvid:

förläggningen å Laxön;

Jönköpings-Kalmar regemente;

Göta ingenjörkår;

Smålands arméartilleriregemente; och

Skillingaryds skjutfält.

Härförutom har tjänstförrättande militieombudsmannen Hagander i Stockholm
inspekterat Livregementet till häst.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en intendenturofficer
och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen av truppförband
hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården
av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen. I
samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts.
De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna
hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till
frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1936 års lagtima riksdag
utvisar, kvarstodo vid början av år 1936 från år 1935 balanserade ärenden
till ett antal av............................................. 2/

Under år 1936 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet............................................ 349

enligt diariet över hemliga ärenden................................ 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1936, utgör alltså 377

De ärenden, som tillkommit under år 1936, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet.................................. 27

klagomål eller framställningar från enskilda........................ 67

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds -

mannen åliggande granskning .................................. 237

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. .. 19

Summa 350

Av de från år 1935 balanserade ärendena hava 18 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 9 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m.

Till behandling under år 1936 hava alltså förelegat 27 ärenden, som inkommit
från myndighet, 85 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 246 .ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m., tillhopa 358 ärenden av dylika

slag.

Av dessa ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits.................................. 1

till annan myndighet hänvisats.................................... 9

utan åtgärd avskrivits............................................ 9

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits. . 254

på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen fått
bero ......................................................... 7

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna............................................ 43

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens föranstaltande
meddelat beslut avslutats ............................ 14

till följande år balanserats ........................................ 21

Summa 358

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1936 års början ännu icke slutligt prövade.......................... 7

anhängiggjordes under år 1936.................................... 5

Summa 12

Av dessa åtal

hava under året slutligt avgjorts.................................... 12

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 0

Summa 12

Av hela antalet (377) ärenden äro under året slutbehandlade........ 356

i avvaktan på myndighets beslut eller utredning vilande.............. 19

på militieombudsmannens prövning beroende........................ 2

Summa 377

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över inspektionerna
komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen,

yttrande till Konungen i anledning av remiss av P. M. ang. utsträckt möjlighet
att återbryta dom, varigenom någon sakfällts för brott samt

sammanställning av infordrade uppgifter från truppförbanden angående
brott och förseelser, för vilka bestraffning ådömts av krigsrätt eller ålagts
av befälhavare ävensom angående truppförbandens personal tillsagda tillrättavisningar,
allt avseende ett vart av åren 1931—1936.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående ämbetsberättelser
en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal
allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 11 januari 1937.

STURE CENTERWALL.

Hugo Digman.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

Mål, sorn varit föremål för prövning hos domstol eller
annan myndighet.

1. Arméfördelningschef har till fälttygmästare 1 handbrevets form avlåtit
skrivelse, innehållande till ledning för visst anstäilningsärende avsedda omdömen
om en person, som sökt anställning. Fråga huruvida handbrevet
varit att anse som offentlig handling.

Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 22 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot fälttygmästaren, överstelöjtnanten Halvar
Gustafsson anställt åtal angående vägran att tillhandahålla styckjunkaren
på övergångsstat vid Norrlands artilleriregemente N. T. Ericsson ett den
28 februari 1934 dagtecknat brev, som dåvarande brigadchefen vid norra
arméfördelningen, generalmajoren O. Osterman tillställt Gustafsson angående
Ericssons tjänsteförhållanden och hans lämplighet för en av honom sökt
befattning såsom expeditionsunderofficer vid arméförvaltningens artilleridepartement.
Av redogörelsen framgår, att särskilda krigsrätten i Stockholm,
varest Gustafsson ställts under åtal, i utslag den 27 april 1935 förklarat,
att omförmälda brev icke vid de tillfällen, åtalet avsåge, varit att
betrakta såsom sådan offentlig handling, av vilken enligt bestämmelserna i
§ 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen envar vore berättigad att taga del, och
förty funnit den mot Gustafsson i målet förda talan icke kunna bifallas.
Vidare framgår av redogörelsen, att krigshovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet,
efter uppdrag av militieombudsmannen, anfört besvär, i utslag den
22 oktober 1935 ej funnit skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

över krigshovrättens utslag har militieombudsmannen anfört besvär. Dessa
besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 24 september 1936
ej funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och
missbruk av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid
kåren anställd garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat
denne. Fråga jämväl örn missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om
begagnande av kronan tillhörig automobil och kronans chaufför för företagande
av resor, som ägt rum i vissa fall för enskilda angelägenheter och
i andra fall för utförande av offentligt uppdrag.

Ämbetsberättelserna till 1935 års riksdag (sid. 35 ff.) och 1936 års riksdag
(sid. 16 ff.) innehålla redogörelser för ett av militieombudsmannen mot majoren
vid Livregementets grenadjärer friherre A. W. C. Gyllenkrok utfört
åtal för det Gyllenkrok under tjänstgöring som chef för 3. flygkåren dels
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens utövning, dels ock vid ett tillfälle
förgått sig med hotelse eller missfirmelse mot garageförmannen K. G. F.
Ahremark.

De avseenden, i vilka Gyllenkrok gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten,
voro följande:

1) Gyllenkrok hade med flygvapnet tillhörig automobil och i ärenden,
som icke angått tjänsten, företagit ett avsevärt antal resor mellan Malmen,
där Gyllenkrok varit bosatt, och Linköping samt likaledes med flygvapnet
tillhörig automobil företagit resor till olika platser för att i egenskap av ledamot
i försvarskommissionen bevista dess sammanträden ävensom föranstaltat
örn att resor i och för rekognosceringar för försvarskommissionens
räkning företagits med flygvapnet tillhörig automobil;

2) Gyllenkrok hade utan laga skäl skilt Ahremark från dennes befattning
såsom garageförman och tjänstförrättande bilunderofficer vid kåren och placerat
honom såsom biträde i kårens garage samt sedermera avskedat Ahremark
från hans anställning vid kåren;

3) Gyllenkrok hade förfarit olämpligt i fråga om vissa förhör, som Gyllenkrok
anställt med honom underställd personal.

Målet upptogs vid Livgrenadjärregementets krigsrätt, varest Ahremark
instämde i åklagarens talan, i vad angir.ge mot Ahremark förövade övergrepp.
Ahremark och flygstyrelsen förde skadeståndstalan.

Av redogörelserna för åtalet framgår vidare:

Krigsrätten dömde genom utslag den 23 november 1934 Gyllenkrok för
vad i målet lagts honom till last jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 38 § samma lag att för oförstånd i utövande av tjänsteplikt
undergå arrest utan bevakning i tolv dagar samt förpliktade Gyllenkrok dels
att till kronan utgiva ersättning för de färder, som Gyllenkrok med kårens
automobil i enskilda angelägenheter företagit mellan Malmen och Linköping
med en sammanlagd vägsträcka av 287 nymil efter en krona 13 öre för nymil
samt för de färder, som på Gyllenkroks föranstaltande företagits med
summa automobil för försvarskommissionens räkning med en sammanlagd

vägsträcka av 1010.5 nymil, likaledes efter en krona 13 öre för nymil eller
med tillhopa 1,466 kronor 17 öre, dels ock att återgälda statsverket vissa
vittneslöner. Ahremarks yrkande örn skadestånd och ersättning för rättegångskostnader
lämnades utan bifall.

Gyllenkrok anförde besvär över krigsrättens utslag.

Krigshovrätten ytlrade i utslag den 28 maj 1935, att, enär Gyllenkrok genom
vad honom i målet lagts till last i fråga örn anlitande av kronan tillhörig
automobil för bevistande av sammanträden med försvarskommissionen
ävensom för rekognosceringar för kommissionens räkning icke kunde
anses hava gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel, den mot Gyllenkrok
därutinnan förda ansvars- och ersättningstalan icke kunde bifallas men att
Gyllenkrok för vad krigsrätten i övrigt lagt honom till last förskyllt det honom
av krigsrätten ådömda disciplinstraff samt fastställde Jcrigsrättens utslag
i vad Gyllenkrok därigenom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
dömts att för oförstånd i utövande av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning
i tolv dagar. I övrigt fann krigshovrätten ej skäl att göra ändring
i överklagade utslaget, i följd varav det skulle åligga Gyllenkrok att gottgöra
kronan för de i enskilda angelägenheter företagna automobilfärderna efter
i nämnda utslag angiven beräkning med 324 kronor 31 öre.

Uti redogörelsen i ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag omnämnes slutligen,
att Gyllenkrok anfört besvär över krigshovrättens utslag.

Gyllenkroks besvär äro prövade av Kungl. Majd, som i utslag den 6
februari 1936 ej funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

3. Obehörigt kvarhållande av person, som tillsagts förvarsarrest.

Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 51 ff.) redogörelse
för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen mot översten Carl August
Tersmeden utfört åtal för det denne låtit vapenhantverkaren August Birger
Vilhelm Roos, som den 1 februari 1935 kl. 14.30 insatts i förvarsarrest för
fylleri och olovligt undanhållande, kvarsitta i arresten till den 4 februari 1935
kl. 13.39 utan att sådant fall förelegat, som jämlikt 96 § lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes eller annat lagrum berättigat Tersmeden
till sådan åtgärd. Av redogörelsen framgår vidare, att krigshovrätten genom
utslag den 19 december 1935, enär Tersmeden förfarit felaktigt uti angivet
hänseende, dömt Tersmeden jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

Över krigshovrättens utslag har Tersmeden anfört besvär. Dessa besvär
äro prövade av Kungl. Maid, som i utslag den 24 september 1936 ej funnit
skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

4. Försummelse av auditör att till medicinalstyrelsen expediera anmälan
enligt 43 § första stycket sinnessjuklagen.

Uti ett vid Svea trängkårs krigsrätt anhängig! mål mellan krigsfiskal
O. Linnell, åklagare, å ena, samt värnpliktige nr 3823 45/33 Tage Birger
Johansson, å andra sidan, rörande ansvar för hot mot överordnad krigsman
med mera, beslöt krigsrätten den 7 september 1934 med stöd av 41 och 43 §§
i sinnessjuklagen den 19 september 1929, att handlingarna i målet skulle
överlämnas till medicinalstyrelsen med anhållan om förordnande av lämplig
läkare att efter verkställd undersökning till krigsrätten avgiva utlåtande
angående Johanssons sinnesbeskaffenhet vid åtalade förseelsernas begående
ävensom beträffande frågan, huruvida Johansson vore i behov av vård å
sinnessjukhus. I avbidan på läkarens utlåtande förklarades målet vilande.

Såsom auditör i krigsrätten tjänstgjorde auditören S. H. Nilsson.

Vid en av militieombudsmannen den 10 maj 1935 förrättad inspektion av
kåren anmälde Nilsson, att de till målet hörande handlingarna blivit förlagda,
samt att till följd därav protokollet i målet blivit uppsatt först någon
av de närmast föregående dagarna.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
Nilsson att inkomma med uppgift, huruvida jämlikt regementskrigsrättens
berörda beslut handlingarna i målet överlämnats till medicinalstyrelsen
samt för sådant fall när handlingarna överlämnats.

Uti yttrande till militieombudsmannen anförde Nilsson: Handlingarna i
målet hade återfunnits av Nilsson i hans hem den 6 maj 1935. Att handlingarna
blivit förlagda kunde Nilsson ej förklara på annat sätt, än
att Nilsson samtidigt med det ifrågavarande målet haft att i egenskap av
auditör uppsätta protokoll i ett annat mål, anhängigt vid Livgrenadjärregementets
krigsrätt emot majoren friherre Axel Gyllenkrok. Detta mål hade varit
av mycket vidlyftig beskaffenhet. Protokollet i samma mål hade Nilsson utarbetat
i sitt hem, och uppenbarligen hade handlingarna i målet mot Johansson
kommit att medfölja handlingarna i målet mot Gyllenkrok och blivit
lagda åsido. Huru handlingarna därefter kommit att läggas å den plats
i Nilssons hem, där Nilsson sedermera återfunnit dem, vore för Nilsson en
gåta. Möjligen kunde förklaringen sökas i den omständigheten, att Nilsson
den 1 oktober 1934 bytt bostad. Sedan handlingarna återfunnits, hade Nilsson
omedelbart uppsatt protokollet i målet. I skrivelse den 11 maj 1935
hade Nilsson gjort anmälan örn målet hos medicinalstyrelsen och försändelsen
till styrelsen hade befordrats med posten den 12 eller deli 13 maj. Nilsson
hemställde, att militieombudsmannen måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Efter redogörelse leir vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 23 november 1935 till överkrigsfiskalsämbetet:

Enligt § 16 förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883,

vilken författning gällde jämväl i avseende å krigsrätter, skulle expedition
innefattande krigsrätts beslut, som muntligen avkunnats, tillhandahållas
inom sex dagar från den dag, då beslutet meddelats.

Krigsrättens förutnämnda beslut, enligt vilket handlingarna i målet överlämnats
till medicinalstyrelsen för utlåtande angående Johanssons sinnesbeskaffenhet,
hade den 7 september 1934 muntligen avkunnats. Vid sådant
förhållande syntes det hava ålegat Nilsson att senast den 13 september 1934
översända beslutet till medicinalstyrelsen.

Nilsson hade medgivit, att beslutet först den 12 eller den 13 maj 1935 översänts
till styrelsen.

Den försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, vartill Nilsson sålunda
gjort sig skyldig, funne militieombudsmannen icke böra undgå beivran. Militieombudsmannen
uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att anhängiggöra
och utföra åtal mot Nilsson för vad han i nämnda hänseende
låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

På grund av militieombudsmannens förenämnda uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet
auditören Nilsson under åtal inför krigshovrätten under
yrkande, att Nilsson för vad militieombudsmannen lagt honom till last måtte
dömas till ansvar enligt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen.

Den 25 februari 1936 meddelade krigshovrätten utslag i målet och utlät
sig därvid: Enär Nilsson gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten uti åtalade
hänseendet, prövade krigshovrätten lagligt döma Nilsson för vad .sålunda
läge honom till last jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen att
utgiva femton dagsböter, varje dagsbot bestämd till femton kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Olaga häktning.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av Norrlands
dragonregemente företagen granskning av regementets krigsrättsprotokoll
fästes militieombudsmannens uppmärksamhet vid ett av regementschefen
översten greve W. A. Douglas den 22 juni 1933 i mål mot volontären
nr 19/4 John Kristoffer Eliasson meddelat häktningsbeslut.

Handlingarna i målet utvisade följande:

I en den 18 juni 1933 dagtecknad skrivelse till regementschefen hade dagunderofficeren
furiren E. Sundberg anmält volontären nr 19/4 John Kristoffer
Eliasson dels för underlåtenhet att åtlyda förmans i tjänsten givna befallning,
dels såsom skäligen misstänkt att hava förövat inbrott i ett skåp,
tillhörigt värnpliktige nr 119/1 Fredriksson.

I fråga om förstnämnda brott innehöll anmälan följande. Den 18 juni
1933 omkring kl. 15.00 hade Sundberg i livskvadronens korridor tillfrågat
Eliasson vad han hade för ärende till ^skvadronen. Eliasson hade svarat:
»Inget särskilt». På Sundbergs tillsägelse, att Eliasson skulle intaga enskild
ställning, då han tilltalades av befäl, hade Eliasson svarat: »Vad menas med
detta.» Därefter hade Eliasson springande avlägsnat sig från skvadronen.
Sundberg hade då tagit fast honom i högra armen samt ännu en gång beordrat
honom att intaga enskild ställning. Eliasson hade fortfarande uraktlåtit
att intaga enskild ställning. Eliasson hade därefter slitit sig från Sundberg
och springande begivit sig till daglöjtnanten. Eliassons besök å skvadronen
hade skett i avsikt att låna penningar av värnpliktiga. Såsom pant
hade Eliasson därvid erbjudit en sommaröverrock.

Sundbergs anmälan mot Eliasson för inbrott innehöll följande. Det kunde
bevisas, att Eliasson under en tid av fem minuter varit inne på logement
nr 11. Omedelbart efter det Eliasson avlägsnat sig från skvadronen hade
till Sundberg anmälts, att inbrott förövats i ett skåp, som tillhörde Fredriksson.
Med anledning därav hade Sundberg beordrat uppställning av skvadronen
för att verkställa förhör om inbrottet. Därvid hade framkommit, att
Eliasson först begivit sig till logement nr 10 och där begärt att få låna penningar
mot säkerhet av en sommaröverrock. Något dylikt lån hade han
dock icke lyckats erhålla. Eliasson hade därefter begivit sig till logement
nr 11 och vistats där under en tid av fem minuter. Under tiden hade inga
andra personer besökt logementet. På fråga av Sundberg hade Eliasson
uppgivit, att han samtalat med en värnpliktig vid namn Andersson. Enligt
skvadronens namnuppgift funnes emellertid icke någon värnpliktig med detta
namn å logement nr 11.

Vid ett den 20 juni 1933 med ryttmästaren S. S. Sundelius såsom förhörsledare
anordnat förhör förmälde Sundberg »utöver i rapporten angivna förhållanden»
följande: Han kunde med vittnen bestyrka, att Eliasson i loge ment

nr 10 utbjudit en överrock. Tillika kunde han styrka, att Eliasson
varit inne i logement nr 11. Jämväl den 17 juni hade Eliasson besökt
skvadronen för att låna penningar.

Eliasson berättade vid förhöret: Han hade den 18 juni omkring klockan
14.30 begivit sig till livskvadronens förläggning för att tala med en volontär
vid namn Piuva angående en kommande nattövning. Samtalet, som
varat fem minuter, hade ägt rum i skvadronens korridor. Han hade även
frågat Piuva, i vilket logement värnpliktige nr 525 Karlsson, som Eliasson
lärt känna på regementet, vore förlagd. Piuva hade upplyst, att Karlsson
bodde på logement nr 10. Eliasson, som vid ett tidigare tillfälle lånat 4 kronor
25 öre av Karlsson, vilket belopp Eliasson återbetalat, hade ämnat jämväl
vid ifrågavarande tillfälle låna penningar av Karlsson. Huvudändamålet
med Eliassons besök å skvadronen hade emellertid varit att tala med
Piuva örn nattövningen. Eliasson hade endast stått i dörren till logement
nr 10 för att se örn Karlsson varit inne. Han hade aldrig varit inne på loge -

ment nr 11 och bestrede, att han förövat inbrottet. Han trodde, att Sundberg
hyste agg mot honom.

Vid förhöret inför ryttmästaren Sundelius hade hörts dels tre personer,
vilka bekräftat riktigheten av Sundbergs uppgifter örn det av Eliasson förövade
brottet mot krigslydnaden, dels värnpliktige Källsson, som uppgivit,
att Eliasson av Karlsson mot säkerhet av en klocka lånat 4 kronor 25 öre,
vilken skuld Eliasson guldit.

Därjämte hade vid förhöret företetts dels ett av 16 värnpliktiga utfärdat
intyg, dels en av Sundberg upprättad promemoria. Dessa båda handlingar
voro dagtecknade den 21 juni 1933.

I intyget hade de personer, som undertecknat intyget — bland dem jämväl
Fredriksson — uppgivit, att de den 18 juni 1933 icke besökt logement
nr 11 mellan klockan 14.30 och klockan 15.30, under vilken tid inbrottet
skulle hava förövats, samt att Fredriksson vore den ende av intygsgivarna,
som vid tillfället förvarat penningar i sitt skåp.

Den av Sundberg upprättade promemorian innehöll redogörelse för vad
ett flertal olika personer skulle hava uppgivit i saken. Enligt promemorian
skulle nedannämnda personer hava uppgivit:

Korpralen Hedåker: Den 18 juni 1933 omkring klockan 14.30 hade Eliasson
kommit in på logement nr 10 och begärt att få låna 10 kronor på en
överrock.

Piuva: Den 18 juni 1933 omkring klockan 14.30 hade Piuva suttit i skvadronens
korridor. Han hade därvid observerat, att Eliasson kommit ut från
logement nr 11. Piuva, som vore mycket bekant med Eliasson, hade tillfrågat
honom: »Var har du varit?» Eliasson hade svarat: »Jag har varit
på logement nr 11 och där samtalat med en värnpliktig Andersson.» Därefter
hade Piuva och Eliasson skilts.

Fredriksson: Den 17 juni 1933 omkring klockan 20.00 hade Eliasson kommit
in på logement nr 11 och begärt att av Fredriksson få låna pengar mot
säkerhet av en överrock. Fredriksson hade ej villfarit Eliassons anhållan,
och denne hade då yttrat: »Du har ju pengar, får jag inte låna av dej skall
du få stryk av mej när vi träffas.» Därefter hade Eliasson avlägsnat sig
från logementet. Fredriksson hade efter besöket gömt sina penningar i ett
fodral, som han lagt ned i sin resväska. Den 18 juni hade Fredriksson omkring
klockan 14.30 kommit in på logementet nr 11 och då fått se, att skåpet
varit uppbrutet. Med anledning därav hade Fredriksson begivit sig till dagunderofficeren
för att anmäla saken. Denne hade omedelbart inställt sig.

Värnpliktiga n:ris 27 Karlsson och 246 Eriksson: Den 17 juni omkring
klockan 20.00 hade Eliasson kommit in på logement nr 11 och begärt att mot
säkerhet av en sommaröverrock få låna penningar av Fredriksson, vilken
dock vägrat Eliasson penninglån. Karlsson och Eriksson holle före, att
Eliasson lagt märke till att Fredriksson förvarat penningar i sitt skåp. Samtidigt
med Eliassons besök å logementet hade Fredriksson åt en person å
logementet växlat 5 kronor.

•Värnpliktiga n:ris 121 Hellberg och 391 Risberg: Den 18 juni 1933 örn -

kring klockan 14.30 hade Eliasson kommit in på logement nr 10 och begärt
att få låna penningar mot säkerhet av en överrock. Han hade dock ej lyckats
få låna några penningar. Hellberg och Risberg ansåge, att Eliasson
verkat nervös, skygg och orolig.

Genom beslut av översten Douglas den 22 juni 1933, vilket beslut kontrasignerats
av auditören R. Pihlstrand, hade handlingarna överlämnats till krigsdomaren
i och för målets handläggning vid krigsdomstol. Nämnda beslut
innehöll jämväl den anteckningen, att Eliasson vore häktad.

Målet hade handlagts av krigsrätten den 30 juni 1933. Sundberg hade
vid krigsrätten berättat, att uppgiften i hans promemoria, att Piuva sagt sig
hava iakttagit Eliasson komma ut från logement nr 11, icke vore riktig.
Sundberg hade förväxlat Piuva med en volontär vid namn Lundmark, vilken
i stället gjort denna iakttagelse. Lundmark vore emellertid för det dåvarande
bortrest.

Eliasson hade vid krigsrätten fortfarande bestritt, att han förövat inbrottet.

Piuva hade hörts vid krigsrätten och därvid vitsordat följande vid polisförhör
den 29 juni 1933 lämnade uppgifter: Den 18 juni 1933 på eftermiddagen
hade Eliasson kommit in i livskvadronens korridor, där Piuva befunnit
sig. Eliasson hade frågat, om Piuva visste, huruvida det skulle bliva
tjänstgöring under den kommande natten. Piuva hade icke kunnat lämna
besked därom. Eliasson hade därefter frågat, var de nyinryckta värnpliktiga
varit förlagda. Sedan Piuva upplyst, att de vore förlagda i logementen
n:ris 10 och 11, hade Eliasson avlägsnat sig. Piuva visste ej, huruvida Eliasson
dessförinnan gått in i något av logementen. Den berättelse, som Sundberg
i sin promemoria avgivit beträffande förhöret med Piuva, vore oriktig och
uppdiktad av Sundberg.

Jämväl Fredriksson hade hörts vid krigsrätten och därvid vitsordat följande
vid nyssnämnda polisförhör lämnade uppgifter: Den 17 juni på eftermiddagen
hade Fredriksson kommit in å logement nr 11. Eliasson hade då
befunnit sig där och försökt låna penningar på en vinteröverrock, som han
sagt sig innehava. Han hade vänt sig till Fredriksson och yttrat, att denne
icke skulle vara ohjälpsam, därest han hade penningar att låna bort. Fredriksson
hade uppgivit sig sakna penningar och därefter avlägsnat sig från
logementet. Endast Eliasson och en värnpliktig vid namn Bergstedt hade
då befunnit sig där. Den 18 juni hade Fredrikssons skåp i logementet befunnits
uppbrutet, men några värdeföremål hade icke tillgripits. Fredriksson
visste ej vem som förövat inbrottet. Fredriksson förnekade bestämt, att
Eliasson, då han försökt låna penningar av Fredriksson, hotat denne med
stryk. Någon uppgift därom hade Fredriksson icke lämnat Sundberg under
dennes förhör i saken. Uppgiften vore endast ett påhitt av .Sundberg.

Vid krigsrätten hade dessutom förekommit viss annan utredning angående
båda de brott, för vilka Eliasson tilltalats.

Åklagaren yrkade vid krigsrätten ansvar å Eliasson dels för det denne
icke på Sundbergs tillsägelse intagit enskild ställning, dels ock för inbrott.

2—Mititieombudsmanncns nmbclsberältelsc.

Genom beslut den 30 juni 1933 förordnade krigsrätten, att Eliasson ej
längre skulle för åtalade brotten förbliva i häkte.

Den 7 juli 1933 meddelade krigsrätten utslag i målet. Eliasson dömdes
därvid för underlåtenhet att rätt fullgöra förmans i tjänsten givna befallning
att undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Yrkandet om ansvar
å Eliasson för »inbrottsstöld» ogillades. Vaktarreststraffet skulle anses
till fullo verkställt genom den tid Eliasson hållits häktad. Advokaten Albert
Hansson, vilken varit förordnad såsom rättegångsbiträde åt Eliasson, tillerkändes
av allmänna medel ersättning därför med 55 kronor, vilket belopp
skulle stanna å statsverket.

Vid granskning av originalet till förhörsprotokollet hade iakttagits, att
bredvid den tryckta texten till Douglas’ beslut förekomme en blyertsanteckning
av följande lydelse: »Anm. Vid telefonsamtal denna dag med regell i
Boden erhölls bemyndigande att låta häkta Eliasson, liksom även order att
handlägga ärendet i intimt samarbete med auditören.

Stig Sal. Sundelius

Protokollet skall för underskrift avgå till Boden.»

Det anmärktes vid granskningen av krigsrättsprotokollet, att, då misstanken
mot Eliasson för inbrott icke syntes hava varit grundad på sannolika
skäl, samt sådana omständigheter ej heller torde hava varit för handen,
att Eliasson för vad han i övrigt enligt anmälan låtit komma sig till last bort
tagas i häkte, giltig anledning att förordna örn häktning av Eliasson icke
syntes hava förelegat. Tillika anmärktes, att Douglas syntes hava utövat
befälsrätt i häktningsfråga under vistelse i Boden och på grundval allenast
av telefonledes erhållna upplysningar i saken.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till Douglas den 25 september 1935, att han måtte infordra yttrande
av auditören Pihlstrand över förstnämnda anmärkning samt därmed jämte
eget yttrande rörande båda anmärkningarna så snart ske kunde till militieombudsmannen
inkomma.

I skrivelse den 7 november 1935 avgav Douglas det begärda yttrandet. Vid
skrivelsen var fogat ett av auditören Pihlstrand den 24 oktober 1935 avgivet
yttrande.

Pihlstrand anförde:

Den förberedande utredningen hade givit vid handen, att Eliasson bort
straffas enligt 76 § strafflagen för krigsmakten. Det rådde väl knappast något
tvivel om att regementschefen under alla förhållanden kunnat med stöd
av 97 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes på sakens dåvarande
ståndpunkt förordna om Eliassons hållande i förvarsarrest, till dess
krigsrätten sammanträdde, därvid Eliasson givetvis kunnat komma i en
sämre situation än om han häktades. Det tjuvnadsbrott, för vilket Eliasson
misstänktes, hade Pihlstrand emellertid — efter genomläsandet av förhörsprotokollet
och efter samtal per telefon med ryttmästaren Sundelius, därvid

ytterligare upplysningar framkommit, som talat för Eliassons skuld — ansett
kunna motivera en misstanke om att sannolika skäl förelåge för att
han begått brottet. Därtill hade den omständigheten kommit, att det lipp-1
lysts, att man skäligen kunde befara, att Eliasson skulle avvika från regementet
för att undandraga sig straff. Pihlstrand hade sålunda ansett sig
kunna tillråda den häktning, vilken föreslagits. Att utredningen i målet
därefter blivit av det slag, som av protokollet franninge, torde ej få inverka
på bedömandet av riktigheten av regementschefens beslut. På grund av vad
Pihlstrand sålunda anfört hemställde han, att militieombudsmannen ville
låta vid vad i saken förekommit bero, i synnerhet som Eliasson icke kunde
anses hava lidit någon verklig skada av det inträffade. Givetvis vore Pihlstrand
villig att för framtiden, då fall inträffade av liknande art, avråda
regementschefen från vidtagande av häktningsåtgärd.

För egen del anförde Douglas:

I frågor av rent juridisk art — till vilka en häktningsåtgärd torde vara att
hänföra -—- måste en regementschef i mycket stor utsträckning lita på auditören.
Douglas hade aldrig vare sig i detta eller andra fall vidtagit dylik
åtgärd utan att den blivit av auditören bestämt förordad. Han ville icke
göra gällande, att det ovillkorligen varit riktigt att häkta Eliasson. Åtgärden
kunde hava varit onödig eller rent av felaktig. Douglas ville allenast framhålla,
att hela sakläget vid beslutets fattande för honom tett sig så, som vore
häktning erforderlig, dels emedan det syntes honom mera än sannolikt att
Eliasson begått inbrott, dels emedan Eliasson, därest han förbleve på fri fot,
kunde rymma eller undanröja bevisning. Just i detta hänseende hade Douglas
vid denna tidpunkt ett nyss inträffat exempel på vart det kunde leda,
örn en för svårt brott anklagad gåves tillfälle att sopa igen spåren efter sin
brottsliga verksamhet. Chefen för Norrlands dragonregemente hade jämlikt
kungl, brev den 16 december 1927 att högst fyra gånger om året inspektera
den till Boden detacherade skvadronen. Vid dessa inspektionsresor hade
den praxis utvecklat sig, att regementschefen bibehållit befälet över regementets
huvuddel i Umeå. Ur rent militär synpunkt hade denna anordning,
vilken ägde sin motsvarighet exempelvis i en arméfördelningschefs befälsföring,
icke medfört olägenheter. Någon möjlighet att dela befälsrätten så
att t. ex. häktningsrätten överlätes på annan, medan befälet i övrigt bibehölles,
torde näppeligen finnas. Detta hade i varje fall ej varit ifrågasatt, då
några olägenheter av nu föreliggande art ej dittills framträtt. Beträffande
åtgärden att låta häkta Eliasson genom beslut, delgivet från Boden, önskade
Douglas framhålla följande. Redan före sin avresa från Umeå hade Douglas
haft personlig kontakt med fallet Eliasson. Douglas hade nämligen varit
vittne till när Eliasson uppsökt daglöjtnanten, och Douglas hade därvid av
honom fått en direkt framställning av uppträdet i livskvadronens korridor.
Ärendet hade därför intresserat Douglas, och han hade efterhört, sedan han
kommit till Boden, huru saken egentligen förhölle sig. Vid flera telefonsamtal
med tjf. dagmajoren, ryttmästare!! Sundelius, hade Douglas därvid fått
en från Eliassons muntliga framställning mycket avvikande bild av vad som

förelupit. Douglas hade därvid blivit till fullo insatt i målet genom att samtliga
handlingar upplästs för honom. De handlande hade varit honom väl bekanta.
Han hade hyst ett obegränsat förtroende till ryttmästaren Sundelius, och
han hade ansett furiren Sundberg mycket trovärdig. Douglas’ beslut hade,
såsom det framginge av blyertsanteckningarna på förhörsprotokollet, blivit,
att Eliasson skulle häktas, för så vitt auditören ansåge sådant erforderligt och
riktigt. Då Douglas nu, efter militieombudsmannens påpekande, genomläst
förhörsprotokollet med dess bilagor, kunde visserligen tvekan uppstå, huruvida
han hade kommit till ett häktningsbeslut, därest handlingarna i målet
förelagts honom till genomläsning i stället för att, som skett, föredragas i telefon.
Alldeles säkert vore det dock ej att hans beslut blivit annorlunda.
Likväl måste denna händelse enligt Douglas" mening anses utgöra en varning
mot att företaga häktning utan personlig och direkt prövning av handlingarna
i målet. På grund därav vore det måhända också önskvärt att vissa anvisningar
gåves, huru regementschef borde i delta hänseende ordna befälsförhållandena,
när han med bibehållet befäl över regementet lämnade garnisonsorten.
— I det här omtalade fallet hade misstanke om brott, för vilket straffarbete
kunnat följa, förelegat. Bevisningen vid häktandet hade varit bristfällig
och den hade ej stått sig inför rätta. Douglas kunde likväl vid en
granskning av krigsrättens protokoll ej helt befria sig från en känsla av tvekan,
huruvida hela sanningen under rättegången kommit i dagen. Detta kunde
väl knappast anföras som ett rättfärdigande av häktningsåtgärden. Men
det kunde å andra sidan näppeligen anses, att krigsrättens frikännande utgjorde
något belägg för att denna åtgärd varit felaktig. Skulle emellertid militieombudsmannen
komma till det slut, att så varit fallet, anhölle Douglas,
att hänsyn toges lill att i detta fall någon större skada knappast blivit tillfogad
vederbörande. I

I skrivelse den 30 november 1935 till överkrigsfiskalsämbetet redogjorde
militieombudsmannen för handlingarnas innehåll samt återgav dels de i lag
förekommande stadgandena om häktning (91 § lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes samt 19 § 5, 6 och 8 punkterna i promulgationslagen
till strafflagen), dels ock ett uttalande av professorn Åke Hassler (Föreläsningar
över den svenska kriminalprocessen I sid. 208—209) rörande begreppet
Sannolika skäl för misstanke om brott. Därefter anförde militieombudsmannen: Att

straffarbete efter lag kunnat följa å det av Eliasson begångna brottet
mot krigslydnaden hade icke utgjort tillräckligt stöd för häktningsåtgärden.
Nämnda brott hade bestått allenast däri att Eliasson ej åtlvtt furiren Sundbergs
befallning att intaga enskild ställning. Anledning hade icke förelegat
att antaga, att strängare straff än disciplinstraff kunnat därå följa. Då
Eliasson ägt stadigt hemvist och det icke förebragts omständigheter på grund
av vilka kunnat befaras, att Eliasson skulle avvika, eller att han genom
undanröjande av bevis skulle hindra sakens utredning, vore uppenbart, att
förutsättningar för begagnande av den fakultativa häktningsrätten i 6 punk -

ten första stycket av 19 § i promulgationslagen till strafflagen icke varit
för handen. Med anledning av vad Pihlstrand i sin förklaring anfört torde
i detta sammanhang böra framhållas, att Eliasson icke på grund av nämnda
brott kunnat hållas i förvar, till dess krigsrätten sammanträtt. Sådan
åtgärd finge vidtagas, »då förseelsen är av svårare beskaffenhet och det för
krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt, att den tilltalade
icke lämnas på fri fot». Det av Eliasson begångna brottet hade av
krigsrätten, i vilken Pihlstrand vid tillfället tjänstgjort såsom auditör, ansetts
förskylla disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Det vore icke gjort
sannolikt, att det för krigslydnadens upprätthållande varit behövligt, att
Eliasson berövades friheten.

Den verkliga anledningen till häktningsåtgärden torde ock hava varit att
misstanke ansetts föreligga, alt Eliasson förövat inbrott.

Vid det med Eliasson enligt 202 § strafflagen för krigsmakten hållna förhöret
hade Eliasson förnekat, att han vid tillfället besökt logementet nr 11,
varest inbrottet ägt rum. Furiren Sundberg, vilken angivit Eliasson, hade
emellertid vid förhöret förklarat sig kunna bestyrka, att Eliasson varit inne
i nämnda logement.

Vid förhöret hade företetts dels ett av 16 värnpliktiga undertecknat intyg,
dels en av Sundberg upprättad promemoria.

Intyget utvisade, att intygsgivarna icke besökt logement nr 11 under den
tid inbrottet skulle hava förövats. Intyget utgjorde alltså intet positivt bevis
för Eliassons skuld.

Promemorian innefattade uppgifter, som av olika personer skulle hava
lämnats Sundberg. Enligt promemorian skulle en värnpliktig vid namn Piuva
hava för Sundberg berättat, att han iakttagit, att Eliasson den 18 juni omkring
kl. 14.30 kommit ut från logementet nr 11. Vidare gåve innehållet i
promemorian vid handen, att Eliasson befunnit sig i penningförlägenhet.
Värnpliktige Fredriksson, i vars skåp inbrottet förövats, skulle enligt promemorian
hava berättat, att Eliasson dagen före inbrottet bett att få låna penningar
av Fredriksson samt, då denne vägrat, lill honom yttrat: »Du har
ju pengar, får jag inte låna av dej skall du få stryk av mej när vi träffas.
» Uppgifterna i promemorian med undantag av dem, som uppgivits
vara lämnade av Piuva, vore på det sätt bekräftade, att en var av de personer
utom Piuva, vilka lämnat uppgifterna, i marginalen av promemorian
tecknat sitt namn.

Misstanken att Eliasson förövat inbrott måste i huvudsak hava grundats
på uppgifterna i promemorian. I övrigt hade nämligen, bortsett från vad
angivaren, furiren Sundberg, uppgivit, intet förekommit, som kunnat bestyrka,
alt Eliasson skulle hava förövat inbrott.

Då promemorian använts såsom bevismaterial, borde liava beaktats, att
de personer, som enligt promemorian skulle hava lämnat uppgifter till angivaren
Sundberg, icke blivit hörda vid sådant förhör, varom förmäldes i
10 § militär bestraffningsförordning. Vid sådant förhållande hade uppgifterna
icke bort tillerkännas bevisvärde för bedömande av spörsmålet, hu -

ruvida laga anledning förelegat att förordna om Eliassons häktande. Sedermera
hade ock vid målets handläggning inför krigsrätten flera av de personer,
som skulle hava lämnat i promemorian förekommande uppgifter,
på avgörande punkter bestritt riktigheten av innehållet i promemorian och
jämväl att de lämnat vissa av ifrågavarande uppgifter.

En rätt värdering av det bevismaterial, som förelegat, då målet mot Eliasson
hänskjutits till krigsrätt, borde enligt militieombudsmannens uppfattning
hava givit det resultat, att misstanken mot Eliasson icke varit grundad
på sannolika skäl.

Härtill komme, att Douglas meddelat häktningsbeslutet, medan han befunnit
sig i Boden, efter det handlingarna i ärendet telefonledes upplästs för
honom. Även örn gällande tjänstgöringsreglemente icke innehölle uttryckliga
bestämmelser om huru förfaras skulle i ett ärende av nu förevarande
beskaffenhet, därest regementschef med bibehållet befäl befunne sig å annan
ort än garnisonsorten, vore dock uppenbart, att han icke borde utöva
en så betydelsefull befogenhet som den att beröva honom underställd person
friheten utan iakttagande av den omsorg, som finge anses ligga däri, att
han beredde sig tillfälle att personligen taga del av handlingarna i ärendet.
Genom det sätt, på vilket Douglas gått till väga vid meddelandet av
ifrågavarande häktningsbeslut, hade Douglas visat oförstånd i utövandet av
sin tjänst.

Häktningen hade av Douglas beslutats med auditören Pihlstrands tillstyrkande.
Båda vore följaktligen ansvariga för beslutet.

Eliasson hade till följd av det felaktiga häktningsbeslutet varit berövad
friheten under åtta dagar. Eliasson av krigsrätten ådömt disciplinstraff av
vaktarrest i två dagar hade dock ansetts verkställt genom Eliassons hållande
i häkte. II.

II.

Vid förenämnda granskning av Norrlands dragonregementes krigsrättsprotokoll
fästes militieombudsmannens uppmärksamhet jämväl vid ett häktningsbeslut,
som meddelats i mål mot volontären nr 29/5 Knut Edvin Nygren.

Handlingarna i nämnda mål utvisade följande:

Enligt vad chefen för 1. skvadronen ryttmästaren Ragnar Kempff i en den
19 juni 1933 dagtecknad skrivelse till chefen för 5. skvadronen meddelat hade
furiren Bo Bergman, vilken varit kommenderad såsom ordningsbefäl vid utryckning
av värnpliktiga den 15 juni 1933, efter nämnda kommendering till
Kempff anmält, alt en del värnpliktiga hos Bergman anfört klagomål över
att de blivit frånlurade penningar av stamanställda. Med anledning därav
överlämnade Kempff med sin skrivelse en av honom från Bergman infordrad
skriftlig redogörelse för det påstådda händelseförloppet.

Bergmans redogörelse innehöll vissa uppgifter rörande vad som förekommit
i samband med överenskommelser, som i två olika fall träffats mellan

volontair och värnpliktiga om penninglån mot säkerhet i vartdera fallet
av en kostym.

I det ena i redogörelsen berörda fallet uppgavs, att volontären nr 29/5
Nygren i slutet av april månad 1933 lånat 10 kronor av värnpliktige nr
108/1 Lindgren och såsom pant lämnat en kostym, vilken enligt Lindgrens
utsago ej tillhört Nygren. Lindgren hade under natten förvarat kostymen i
en skrubb i skjuthallen. Den 29 april hade Lindgren intagits på sjukhus.
Under tiden hade Nygren tagit kostymen ur skrubben. Några dagar efter
sin återkomst från sjukhuset hade Lindgren saknat kostymen och därför
frågat Nygren, örn han tagit den. Nygren hade medgivit, att han tagit
kostymen, men påstått sig skola köpa kostymen av ägaren och sedermera
återbetala de penningar han lånat av Lindgren. Denne hade låtit sig nöja
därmed och då ej gjort någon anmälan örn saken. Lindgren hade påstått,
att Nygren skulle hava försålt kostymen, ehuru han ej varit ägare till den.

Enligt det andra i redogörelsen berörda fallet hade Nygren i slutet av
april månad 1933 av värnpliktige nr 504/5 Forsman lånat 15 kronor mot
säkerhet av en brunrandig kostym. Forsman hade fått hänga in kostymen
i ett skåp, tillhörigt korpralen Carlman. Den 13 juni hade Nygren gjort »inbrott»
i skåpet samt tagit kostymen. Korpralen Jönsson uppgavs hava sett
Nygren samma kväll komma in på »logementet» med en liknande kostym.

I skrivelse den 26 juni 1933 till chefen för Norrlands dragonregemente
hade befälhavaren för 5. skvadronen ryttmästaren Bj. Hedenlund anmält Nygren
till bestraffning för »oärligt förfarande». Vid Hedenlunds anmälan
hade fogats dels Kempffs anmälan jämte Bergmans redogörelse, dels ock av
Lindgren och Forsman på anmodan avgivna skriftliga berättelser.

Den av Lindgren undertecknade berättelsen innehöll: Omkring den 25
april 1933 hade volontären nr 13/5 Näslund anhållit att av Lindgren få låna
8 kronor mot säkerhet av en cheviotkostym. Kostymen hade tillhört volontären
å 5. skvadronen Sander. Näslund och Sander skulle »dela förtjänsten».
Lindgren hade lånat Näslund 8 kronor, och denne hade lovat att, när
kostymen återhämtades, betala 10 kronor. Då Lindgren ej ägt rätt att förvara
civila kostymer i sitt skåp, hade Lindgren i stället förvarat kostymen i
en skrubb i skjuthallen i avvaktan på att han skulle erhålla permission och
då kunna lämna in den till förvaring på soldathemmet. Den 29 april hade
Lindgren intagits på sjukhus. Då Näslund sedermera önskat återlösa kostymen,
hade Lindgren upptäckt, att den icke funnits kvar i den skrubb i skjuthallen,
där den inlagts. På förfrågan hade Nygren erkänt, att han, som
hade nycklar till skjuthallen, tagit kostymen och överenskommit med Sander
att få köpa kostymen samt i stället den 1 juni betala Näslunds skuld till
Lindgren. Ehuru Lindgren flera gånger påmint Nygren, hade han icke erhållit
några penningar. Den dag Lindgren ryckt ut från regementet, hade han
och Nygren avtalat, att de skulle mötas samma dag klockan 10 förmiddagen,
samt att Nygren då skulle betala sin skuld. Nygren hade emellertid icke infunnit
sig på den bestämda mötesplatsen, och Lindgren hade sedermera erfarit,
alt Nygren i stället begivit sig till skjutbanan. Under hemresan hade

Lindgren anmält saken för Bergman. Lindgren gjorde gällande anspråk på
de tio kronor, som han blivit utlovad, och finge saken därmed förfalla.

Forsmans berättelse innehöll följande: Nygren hade i slutet av april månad
1933 kommit till Forsman och anhållit att mot säkerhet av en brunrandig
kostym få låna 12 kronor. Forsman hade villfarit hans begäran, och
kostymen hade överlämnats till Forsman. Nygren skulle återlösa kostymen
den 1 maj. Nämnda dag hade Nygren emellertid av brist på penningar icke
förmått lösa kostymen, men han hade sagt sig skola ordna saken senare.
Sista dagen Forsman varit kvar vid regementet hade han önskat uttaga kostymen
och därför tillsagt korpralen Carlman att låsa upp skåpet, där kostymen
förvarats. Kostymen hade emellertid icke funnits i skåpet. Forsman
begärde såsom ersättning 15 kronor, vilket belopp Nygren lovat honom. Att
Nygren tagit kostymen framginge därav att korpralen Jönsson sett, då Nygren
kommit in på sitt logement med kostymen. Jönsson hade dessutom visat
Forsman, att kostymen funnits å logementet.

Vid ett den 27 juni 1933 med ryttmästaren S. S. Sundelius såsom förhörsledare
anordnat förhör medgav Nygren riktigheten av innehållet i Bergmans
rapport, i vad avsåge den hos Lindgren pantsatta kostymen, dock med den
ändring, att det icke varit Nygren utan annan person, som belånat kostymen.
I fråga om den hos Forsman pantsatta kostymen bestred Nygren, att han
förövat »inbrott och stöld» i Carlmans skåp samt gjorde gällande, att kostymen
uttagits ur skåpet av Forsman och lämnats till Nygren. I övrigt förekom
icke något vid förhöret.

Genom beslut den 27 juni 1933 av regementschefen översten Douglas, vilket
beslut kontrasignerats av auditören Pihlstrand, hade handlingarna överlämnats
till krigsdomaren i och för målets handläggning vid krigsdomstol.
Nämnda beslut innehöll jämväl den anteckningen, att Nygren vore häktad.

Målet hade handlagts vid krigsrätten den 30 juni och den 7 juli 1933. Nygren
hade vid krigsrätten vitsordat riktigheten av sin vid förhöret den 27
juni 1933 avgivna berättelse med följande tillägg: Den hos Lindgren pantsatta
kostymen hade tillhört volontären Sander. Det hade ej varit Nygren
utan volontären Näslund, som för Sanders räkning belånat kostymen hos
Lindgren. Denne hade haft kostymen förvarad i skjuthallen. Då Lindgren
i slutet av april 1933 intagits å regementets sjukhus, hade Nygren, som innehaft
nycklar till skjuthallen, tagit ut kostymen därifrån och genom regementets
målare sålt den för 30 kronor. Nygren hade underrättat Sander, att
han sålt kostymen för 30 kronor, och erbjudit sig att till Sander betala 50
kronor för densamma samt att övertaga Sanders skuld till Lindgren. Sander
hade förklarat, att han ej hade något att erinra däremot. Nygren hade under
juni månad lämnat fullmakt till Sander att av hans lön uppbära 50 kronor.
Han hade ej betalat Lindgren dennes fordran å 10 kronor men ämnade,
därest han försattes på fri fot, betala beloppet den 1 juli 1933. Vad
anginge den hos Forsman pantsatta kostymen tillhörde denna korpralen
Jönsson, som ombett Nygren att hos Forsman belåna den för 12 kronor.
Forsman hade lämnat Nygren 12 kronor och tagit kostymen i pant samt

lagt deli i förvar i ett skåp, som tillhört Carlman. Nygren bestred, att han
brutit sig in i Carlmans skåp och tagit kostymen. Forsman hade själv tagit
kostymen ur skåpet och lämnat den till Nygren, som i sin tur lämnat den
till Jönsson.

Jämväl Sander och Carlman hade hörts vid krigsrätten.

Åklagaren hade vid krigsrätten yrkat ansvar å Nygren enligt 20 kap. 1 §
allmänna strafflagen.

Genom beslut den 30 juni 1933 förordnade krigsrätten, att Nygren ej
längre skulle för åtalade förfarandet förbliva i häkte.

Den 7 juli 1933 meddelade krigsrätten utslag i målet. Krigsrätten prövade
därvid, enär mot Nygrens bestridande icke blivit ådagalagt, att han gjort sig
skyldig till »det» tjuvnadsbrott, som i målet lagts honom till last, lagligt förklara
den i målet mot Nygren förda talan icke kunna bifallas. Advokaten
Albert Hansson, vilken varit förordnad såsom rättegångsbiträde åt Nygren,
tillerkändes av allmänna medel ersättning därför med 20 kronor, vilket belopp
skulle stanna å statsverket.

Det anmärktes vid granskningen av krigsrättsprotokollet, att, då mot Nygren
icke, såvitt handlingarna utvisade, syntes hava förekommit på sannolika
skäl grundad misstanke örn brott, varå straffarbete kunde följa, giltig
anledning att förordna om Nygrens häktande icke syntes hava förelegat.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 25 september 1935, att översten Douglas måtte infordra yttrande
av auditören Pihlstrand samt därmed jämte eget yttrande så snart
ske kunde till militieombudsmannen inkomma.

I skrivelse den 7 november 1935 avgav Douglas det begärda yttrandet.
Vid skrivelsen var fogat ett av Pihlstrand den 24 oktober 1935 avgivet yttrande.

Pihlstrand anförde: Beträffande Nygren gällde i stort sett detsamma som
Pihlstrand anfört i sitt förut återgivna yttrande med anledning av framställd
anmärkning mot volontären Eliassons häktande, nämligen att hänsyn
tagits till de muntliga upplysningar, som utöver förhörsprotokollet lämnats
från regementsexpeditionen. Även i förevarande fall hade det bestämt
framhållits, att Nygren troligen komme alt avvika, därest han ej häktades.
På grund av vad Pihlstrand sålunda anfört hemställde han, att militieombudsmannen
ville låta vid vad i saken förekommit bero, i synnerhet som
Nygren icke kunde anses hava lidit någon verklig skada av det inträffade.
Givetvis vore Pihlstrand villig att för framtiden, då fall inträffade av liknande
art, avråda regementschefen från vidtagande av häktningsåtgärd.

För egen del anförde Douglas: Han hänvisade till vad han anfört i yttrandet
med anledning av anmärkningen mot Eliassons häktande. Han hade
vid ärendets avgörande, vilket skett endast några dagar efter det Eliasson
häktats, haft känsla av att fara förelåge för rymning eller undanröjande av
bevisning. I juridiskt hänseende hade Douglas litat på auditören såsom

sakkunnig. I det här omtalade fallet hade misstanke om brott, för vilket
straffarbete kunnat följa, förelegat. Bevisningen vid häktandet hade varit
bristfällig, och den hade ej stått sig inför rätta. Douglas kunde likväl vid
en granskning av krigsrättens protokoll ej helt befria sig från en känsla av
tvekan, huruvida hela sanningen under rättegången kommit i dagen. Detta
kunde väl knappast anföras som ett rättfärdigande av häktningsåtgärden.
Men det kunde å andra sidan näppeligen anses, att krigsrättens frikännande
dom utgjorde något belägg för att denna åtgärd varit felaktig. Skulle
emellertid militieombudsmannen komma till det slut, att så varit fallet,
anhölle Douglas, att hänsyn toges till att i detta fall någon större skada knappast
blivit tillfogad vederbörande.

Efter redogörelse för vad som förekommit i detta ärende anförde militieombudsmannen
vidare i sin berörda skrivelse den 30 november 1935 till
överkrigsf iskalsämbetet:

Vad först anginge Nygrens besittningstagande av den hos Lindgren pantsatta
kostymen hade vid häktningsbeslutets meddelande förelegat dels en
av angivaren furiren Bergman avgiven rapport, dels en av Lindgren i brev
till skvadronschefen Kempff lämnad berättelse. De uppgifter, som sålunda
förefunnits, hade givit vid handen, att volontären Sander varit ägare till
kostymen, att denne genom annan person överlämnat kostymen till Lindgren
såsom säkerhet för ett lån å ett belopp av 10 kronor, samt att Nygren
satt sig i besittning av kostymen och överenskommit med Sander att av honom
köpa kostymen mot åtagande att svara för skulden till Lindgren. När
överenskommelsen med Sander träffats, hade ej framgått av de uppgifter,
som förelegat vid häktningsbeslutets meddelande.

För bedömande av Nygrens brottslighet i nu omhandlade fall hade erfordrats
utredning av frågan, huruvida den brottsliga handlingen innefattat
allenast en kränkning av Lindgrens på panträtt grundade besittning till kostymen,
eller huruvida den därjämte utgjort ett ingrepp i Sanders äganderätt
till kostymen. Avgörande för denna frågas bedömande hade varit Sanders
ställning till saken. Skulle den överenskommelse med Sander, som
av Lindgren omnämnts, hava träffats, innan Nygren satt sig i besittning
av kostymen, hade på grund av samtycke från Sanders sida icke förelegat
någon kränkning av dennes äganderätt, och straff för olovligt tillgrepp hade
för dylikt fall varit uteslutet. Jämväl örn Sanders samtycke givits efter
det Nygren satt sig i besittning av kostymen, torde sådana omständigheter
kunna hava förelegat, att samtycket haft den rättsliga verkan att utesluta
straff för olovligt tillgrepp. Sander och Nygren voro volontärer å samma
skvadron, och de personliga förbindelserna dem emellan kunde hava varit
sådana, att Nygren, redan då han satt sig i besittning av kostymen, ägt
grundad anledning räkna därmed att Sander, därest han blivit på förhand
underrättad om Nygrens åtgärd, icke skulle däremot gjort någon invändning.

Den utredning örn förhållandena, som sålunda erfordrats, torde hava kun -

nät åstadkommas genom Sanders hörande. Några uppgifter från Sander
hade emellertid icke inhämtats, innan beslut om Nygrens häktande meddelats,
Den omständigheten att häktningsbeslutet meddelats utan införskaffande
av de uppgifter, som varit erforderliga för bedömande av brottets beskaffenhet,
innefattade enligt militieombudsmannens mening fel i tjänsten.

Av Norrlands dragonregementes fångförteckning för juni månad 1933
franninge, att det brott, varför häktningen skett, i fångförteckningen betecknats
såsom »oärligt förfarande». Anmärkas kunde, att i ett annat fall i
samma fångförteckning, varest fråga varit om brott mot 20 kap. strafflagen,
det brott, varför häktningen skett, erhållit sin rätta juridiska benämning.
Jämväl i förhörsprotokollet hade använts benämningen oärligt förfarande.
Uttryckssättet i de anmälningar till regementschefen, som i saken gjorts av
skvadronschefen Kempff och skvadronsbefälhavaren Hedenlund, syntes likaledes
giva vid handen, att Nygrens brottslighet allenast ansetts utgöra en
mot Lindgren riktad rättskränkning och sålunda icke innefattat olovligt tillgrepp.

Utöver vad sålunda anförts framginge av vad i ärendet förekommit ej
annat i avseende å den karaktär, det av Nygren begångna brottet ansetts äga,
än att — enligt vad Douglas uti sin till militieombudsmannen avgivna förklaring
gjort gällande — misstanke ansetts föreligga om brott, för vilket
straffarbete kunnat följa.

Därest Nygrens brott ansetts såsom bedrägeri, kunde anmärkas, att, då
Nygren genom sin brottsliga handling icke åstadkommit någon villfarelse
hos Lindgren, förutsättningar för misstanke örn bedrägeribrott syntes icke
hava varit för handen. Den vid häktningsbeslutets meddelande förebragla
utredningen i målet hade ej heller innefattat sannolika skäl för misstanke,
att Nygren förövat olovligt tillgrepp. I verkligheten hade vid iiden för
häktningsbeslutets meddelande icke förelegat sannolika skäl för misstanke
om annat brott än egenmäktigt förfarande. Detta brott funnes emellertid
icke upptaget i strafflagen för krigsmakten. Mål angående dylikt brott kunde
sålunda icke hänskjutas till krigsdomstol, än mindre giva befälhavare
anledning att vidtaga häktningsåtgärd.

Även om emellertid antoges, att den utredning, som förelegat vid häktningsbeslutets
meddelande, kunnat giva stöd för en på sannolika skäl grundad
misstanke mot Nygren för brott, varå straffarbete kunnat följa, hade
häktningsåtgärden ändock icke varit, befogad. För att laga rätt skulle anses
föreligga att förordna örn Nygrens häktande, skulle hava erfordrats, att det
skäligen kunnat befaras, att Nygren, vilken ägt .stadigt hemvist, skulle avvika
eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom skulle hindra
sakens tillbörliga utredning. Möjligheten att Nygren komme att avvika eller
komme att hindra sakens utredning hade icke innefattat tillräckligt skäl för
häktningsåtgärden. Det fordrades enligt lagens uttryckliga stadgande, att
en sådan eventualitet skäligen kunde befaras. I ärendet vore icke ådagalagt,
att anledning förelegat befara, att Nygren skulle avvika, eller att Ny -

gren genom undanröjande av bevis eller egendom skulle hindra sakens tillbörliga
utredning. I sistnämnda avseende borde anmärkas, att skiljaktighet
icke förelegat mellan Nygrens uppgifter i målet och de påståenden, som i övrigt
framförts.

I fråga därefter om besittningstagandet av den hos värnpliktige Forsman
pantsatta kostymen gåve furiren Bergmans rapport och Forsmans
skriftliga berättelse vid handen, att Nygren till Forsman överlämnat en kostym
såsom säkerhet för ett lån å ett belopp av 15 kronor, att Forsman haft
kostymen förvarad i ett korpralen Carlman tillhörigt skåp, samt att Nygren
skulle hava gjort »inbrott» i skåpet och utan Forsmans vetskap satt sig i
besittning av kostymen. Nygren däremot hade påstått, att Forsman lämnat
honom kostymen. Frågan vem som ägt kostymen vore icke berörd i de
handlingar, som förelegat vid häktningsbeslutets meddelande.

Innehållet i de handlingar, som förelegat vid häktningsbeslutets meddelande,
föranledde närmast till det antagandet, att Nygren varit ägare till kostymen.
Om så varit fallet skulle Nygrens nu ifrågavarande brott hava varit
att hänföra under 107 § andra stycket strafflagen för krigsmakten, jämfört
med 22 kap. 13 § 1 mom. allmänna strafflagen. Hade annan person än Nygren
antagits vara ägare till kostymen — att detta i verkligheten varit händelsen
hade sedermera bestyrkts genom Nygrens berättelse inför krigsrätten
— syntes brottet närmast hava bort betraktas såsom egenmäktigt förfarande.

Icke vid något av dessa alternativ hade i lagen angivna formella förutsättningar
för häktning förelegat. I fråga örn brottet egenmäktigt förfarande
hänvisades till vad i det föregående härom anförts. Brott mot 22 kap. 13 §
1 mom. strafflagen finge enligt 21 § samma kapitel ej åtalas av annan än
målsägande. En allmän förutsättning för häktning finge anses vara, att den
till åtal berättigade tillkännagivit sitt beslut örn åtals anställande. Vore fråga
om målsägandebrott, torde sålunda förutsättas, att målsäganden hos offentlig
myndighet vidtagit åtgärd för åtals anställande. I förevarande fall
hade målsäganden icke vidtagit sådan åtgärd.

Militieombudsmannen funne alltså, hur saken än skärskådades, att beslutet
om Nygrens häktande saknat stöd av lag. Häktningen hade av översten
Douglas beslutats med auditören Pihlslrands tillstyrkande. Båda vore följaktligen
ansvariga för beslutet.

Nygren hade på grund av det olagliga häktningsbeslutet varit berövad friheten
under tre dagar.

De tjänstefel, vartill Douglas och Pihlstrand, enligt vad i det föregående
utvecklats, gjort sig skyldiga, fann militieombudsmannen vara av den art,
att det icke kunde undgå beivran. Militieombudsmannen uppdrog därför åt
överkrigsfiskalsämbetet att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra
åtal mot Douglas och Pihlstrand för vad de i saken låtit komma sig till last.
överkrigsfiskalsämbetet borde därvid påstå ansvar å Douglas och Pihlstrand

efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Eliasson och Nygren
att bliva i målet hörda och av dem framställda ersättningsanspråk borde
understödjas om och i den mån desamma funnes befogade.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet inför
krigshovrätten ansvar å Douglas jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
och å Pihlstrand jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen. Vidare överlämnade
överkrigsfiskalsämbetet till krigshovrätten — med förmälan att
Eliasson och Nygren bereus tillfälle att föra talan i målet, men att Nygren
icke låtit sig avhöra — en till krigshovrätten ställd skrift från Eliasson. I
denna förklarade Eliasson sig instämma i överkrigsfiskalsämbetets ansvarsyrkanden
i målet samt yrkade förpliktande för Douglas och Pihlstrand eller
den av dem bäst gälda gitte att till Eliasson utgiva dels för åtta dagar, som
Eliasson oskyldigt hållits häktad, 120 kronor, dels för det Eliasson offentligt
brännmärkts som tjuv på grund av falsk angivelse 2,000 kronor, dels
ock ersättning för lösen av krigsliovrättens utslag. Överkrigsfiskalsämbetet
biträdde på det sätt Eliassons ersättningsanspråk, att ämbetet yrkade åläggande
för Douglas och Pihlstrand att solidariskt till Eliasson utgiva skälig ersättning.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 26 maj 1936 och anförde därvid
följande: Krigshovrätten funne väl, att vid Eliassons inmanande i häkte
icke förelegat sådana omständigheter, att dylik åtgärd bort äga rum, men
enär häktningsbeslutet och vad mot Douglas anmärkts därom, att beslutet
meddelats på grundval allenast av telefonledes erhållna upplysningar i saken,
i allt fall icke med hänsyn till vad i målet förekommit kunde anses utgöra
tjänstefel av beskaffenhet att medföra ansvar och skadeståndsplikt, funne
krigshovrätten den i anledning av Eliassons häktande mot Douglas och Pihlstrand
förda ansvars- och ersättningstalan icke kunna bifallas. Vad anginge
åtalet i övrigt så enär av den utredning, som legat till grund för beslutet
örn Nygrens häktande, icke framgått att det förfarande, som lagts Nygren
till last, innefattat brott, varå kunnat följa svårare straff än fängelse, ty och
som Nygren haft stadigt hemvist, samt följaktligen och då emot Nygren icke
kunde anses hava förekommit skälig anledning att han skulle avvika,
Nygren enligt lag bort lämnas på fri fot, prövade krigshovrätten, med bifall
till åtalet i denna del, rättvist att för det tjänstefel, Douglas och Pihlstrand
genom sistnämnda häktningsbeslut, för vilket båda vore ansvariga, låtit komma
sig till last, döma dem, Douglas jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar och Pihlstrand
jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen att till kronan utgiva tio
dagsböter, varje dagsbot bestämd till fem kronor.

över krigsliovrättens utslag anförde militieombudsmannen och Eliasson
besvär.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 23 december 1936. I utslaget
yttrades: Enär Eliasson icke ingivit bevis örn nedsättning av fullföljdsav -

gift och stadgat belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning samt ej
heller vid en av honom gjord ansökan om tillstånd att ändock få fullfölja
talan i målet fogats av vederbörlig myndighet utfärdat intyg örn fattigdom,
kunde Eliassons besvär icke upptagas till prövning. Då i målet vore upplyst,
att Pihlstrand avlidit den 24 juni 1936, hade den mot Pihlstrand hos
Kungl. Majit förda ansvarstalan förfallit. Vidkommande militieombudsmannens
mot Douglas fullföljda ansvarstalan funne Kungl. Majit, att den
utredning, varå Douglas grundat sitt beslut om häktning av Eliasson, skulle,
därest riktigheten av utredningen kunnat bekräftas, innefattat sannolika skäl
att Eliasson gjort sig skyldig till det inbrott, varför han misstänktes. Väl hade,
såsom militieombudsmannen anmärkt, häktningsbeslut icke bort meddelas
utan att riktigheten av den utav tjänstförrättande dagunderofficeren Sundberg
verkställda undersökningen, som innefattat det huvudsakliga bevismaterialet
mot Eliasson, blivit vederbörligen bestyrkt. Men med hänsyn till
förekomna omständigheter — bland annat att Sundberg till civila yrket
vore polisman ävensom att Pihlstrand, vilken det ålegat att biträda Douglas
i juridiska frågor och särskilt att kontrollera bevismaterialets tillförlitlighet,
icke till Douglas framfört någon anmärkning mot utredningen utan tillstyrkt
häktningsbeslutet — funne Kungl. Majit Douglas’ försummelse i nu ifrågavarande
hänseende icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.
På grund härav och enär Douglas, såsom hovrätten funnit, ej heller
kunde anses hava gjort sig förfallen till ansvar genom att under föreliggande
omständigheter meddela häktningsbeslutet på grundval allenast av
telefonledes skedd föredragning av utredningsmaterialet, prövade Kungl.
Majit lagligt fastställa det slut, krigshovrättens utslag innehölle så vitt nu
vore i fråga.

6. Missfirmelse av underlydande.

I en till militieombudsmannen inkommen, den 29 maj 1936 dagtecknad
skrift anförde värnpliktige vid 2. beväringskompaniet nr 308 68l35 Gustavsson
bland annat följande:

Då flaggstyrmannen N. G. Kumlin den 27 maj 1936 i egenskap av veckohavande
flaggunderofficer förrättat inspektion å logementsfartyget Vanadis,
hade Gustavsson, som vid tillfället tjänstgjort såsom logementsvakt, i vanlig
ordning anmält sig för Kumlin. Kumlin hade utan anmärkning avlägsnat
sig och fortsatt inspektionen. Emellertid hade Kumlin efter en stund
återkommit och tillfrågat Gustavsson, huru länge han gått i exercisskolan,
vartill Gustavsson svarat, att han gjort så i en månad. Kumlin hade därefter
utan anledning tilldelat Gustavsson två slag på hakan, varefter han
avlägsnat sig.

Sedan militieombudsmannen med anledning av klagoskriftens innehåll infordrat
yttrande av Kumlin anförde denne i ett den 12 juni 1936 dagtecknat
yttrande bland annat: Gustavsson hade under sin anmälan till Kumlin icke

intagit den hållning och sträckning, som givaktställning fordrade. Kumlin
hade först icke fäst sig så mycket vid detta liksom ej heller därvid att Gustavsson
efter sin anmälan gjort en helomvändning, som icke varit så reglementsenlig.
Då Kumlin gått några steg förbi, hade Kumlin likväl vid närmare
eftertanke funnit, att ett så nonchalant uppträdande icke borde få
passera oanmärkt för disciplinens skull. Kumlin hade därför frågat Gustavsson,
hur länge denne gått i exercisskolan. Då Gustavssons givaktställning
fortfarande varit slapp och han skjutit fram hakan, hade Kumlin med högra
handens pek- och långfinger tagit under Gustavssons haka för att rätta till
ställningen, samtidigt som Kumlin yttrat: »Försök få upp huvudet och in
med hakan.» Därtill hade Gustavsson genmält: »Jag är skapt sådan.» Kumlin
hade svarat: »Det tror jag inte.» Då Kumlin ånyo sökt rätta till Gustavssons
ställning, hade denne i trotsig ton yttrat: »Jag kommer att rapportera,
att flaggstyrman har slagit mig.» Vid detta Gustavssons yttrande hade
Kumlin beordrat honom att omedelbart medfölja till sjukrummet för att
undersöka, huruvida ens hudrodnad vore märkbar; och sjukvårdaren hade
funnit så icke vara fallet.

I skrivelse till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms
örlogsstation den 16 juni 1936 anhöll militieombudsmannen, att denne
måtte låta genom annan än vid 2. beväringskompaniet tjänstgörande person
föranstalta om den ytterligare utredning, som kunde åstadkommas rörande
vad som förekommit mellan Kumlin och Gustavsson vid det med
Gustavssons klagoskrift avsedda tillfället den 27 maj 1936.

Med skrivelse den 6 juli 1936 översände kårchefen protokoll, hållet vid
förhör utav kommendörkaptenen av 2. graden S. A. Flory den 20 och den
30 juni samt den 2 juli 1936, enligt vilket protokoll Gustavsson, Kumlin,
värnpliktiga vid 2. beväringskompaniet nr 58 66/35 Wounder och nr 261
65/35 Nilsson samt 3. klass sjömannen vid 2. yrkeskompaniet nr 443 Henningsson
ävensom 1. klass sjömannen vid 2. yrkeskompaniet nr 861 Agelin
uppgivit bland annat:

Gustavsson: Han vidhölle uppgifterna i sin klagoskrift. Gustavsson ansåge,
att hans givaktställning vid tillfället varit utan anmärkning.

Kumlin: Han hänförde sig till sitt yttrande till militieombudsmannen samt
tilläde, att han vid ifrågavarande tillfälle varit lugn och behärskad i sitt uppträdande;
han hade varit iförd handskar.

Wounder: Han hade närvarit vid ifrågavarande tillfälle och sett, att Kumlin
rättat till Gustavssons ställning. Något »slag» hade ej utdelats, utan
Kumlin hade med två fingrar skjutit in Gustavssons haka. På särskild fråga
meddelade Wounder, att tillrättavisningen ej kunde anses som något »slag»
samt att Kumlin varit lugn och behärskad.

Nilsson: Han hade sett när Kumlin rättat till Gustavssons ställning på
huvudet. Därvid hade Kumlin med sluten hand slagit till Gustavssons haka,
så att Gustavsson tagit ett steg baklänges. Nilsson kunde ej avgöra, örn tillrättavisandet
kunde anses som »slag».

Henningsson: Han hade sett, att Gustavsson vid tillfället gått mot Kurn -

lin och ställt sig i givaktställning samt att Kumlin med sluten hand rättat
till Gustavssons ställning på huvudet. Detta hade gjorts så att tänderna
slagit emot varandra. Kumlin vore mycket militärisk av sig. Gustavsson
hade varit upprörd.

Agelin: Kumlin hade infunnit sig i sjukrummet tillsammans med Gustavsson.
Kumlin hade därvid tre gånger demonstrerat, huru det tillgått vid
det tillfälle, då han rättat Gustavssons hållning. Någon rodnad eller skada
hade icke kunnat upptäckas på Gustavsson. Agelin kunde icke säga, att
slagen varit hårda. Gustavsson hade i vart fall icke reagerat och hade icke
yttrat någonting vare sig till Kumlin eller till Agelin.

I skrivelse den 17 juli 1936 anhöll militieombudsmannen — med förmälan,
att de uppgifter, som vid de av Flory hållna förhören lämnats av Wounder,
Nilsson och Henningsson icke vore samstämmiga — att kårchefen ville, för
att om möjligt ytterligare utröna, huru vid tillfället den 27 maj 1936 tillgått,
föranstalta om förnyat förhör med de av Flory hörda personerna; och
angav miltieombudsmannen tillika vissa frågor, som borde framställas vid
förhöret, varjämte i övrigt den ytterligare utredning, som kunde förebringas,
borde åstadkommas.

Den 24 juli 1936 inkom från kårchefen protokoll, fört vid ett av kårchefen
den 21 i samma månad hållet förhör i ärendet, därvid de i militieombudsmannens
nyssberörda skrivelse angivna personerna hörts och uppgivit bland
annat:

Wounder: »Slaget» hade med löst knuten hand riktats underifrån mot

hakspetsen samt hade omedelbart efterföljts av ett nytt »slag», ävenledes
riktat mot hakspetsen men snett uppifrån och nedåt. Wounder ansåge de
båda »slagen» närmast vara att betrakta som stötar. Gustavsson hade ej
märkbart reagerat för stötarna; ej heller hade någon rodnad iakttagits på
hans haka. Wounder hade hört Gustavssons tänder slå i hop vid »stöten»,
förmodligen på grund av att Gustavsson stått nied öppen mun. Wounder
ansåge Gustavssons givaktställning hava varit oklanderlig.

Nilsson: Han vidhölle, att Gustavsson tagit ett steg tillbaka; åtminstone
hade hans kroppsställning varit sådan. Nilsson ansåge, att Kumlin med knuten
hand tilldelat Gustavsson ett »riktigt slag» mot hakspetsen. Man hade
emellertid ej kunnat på Gustavssons hakspets se något spår av slaget, ej
heller hade Gustavsson reagerat märkbart för slaget. Nilsson hade ej kunnat
höra, när tänderna slogo mot varandra, eftersom han befunnit sig på ett
avstånd av omkring 5 meter från Gustavsson.

Henningsson: Han hade hört smällen, när Gustavssons tänder slogo ihop.
Enligt Henningssons uppfattning vöre »slag» en för kraftig benämning å den
av Kumlin använda handrörelsen. »Tryckning» vore å andra sidan en för
svag benämning. »En lätt stöt» skulle nog närmast täcka begreppet. Henningsson
hade ej kunnat märka, att Gustavsson reagerat på annat sätt än
att han blivit röd i ansiktet. Gustavsson hade stått stilla hela tiden.

Agelin: När Gustavsson kommit in i sjukrummet, hade det icke synts några
märken på honom efter något slag mot hakan. I sjukrummet hade Kumlin

tre gånger på Gustavsson demonstrerat, hur »slaget» tillgått. Detta hade
med knuten hand utförts snett uppifrån och nedåt och riktats mot Gustavssons
hakspets, så att knogarna snuddat mot densamma. Agelin ansåge absolut,
att handrörelsen, så som den demonstrerats av Kumlin, varit att anse
såsom ett slag.

Gustavsson: Kumlin hade tilldelat honom två slag mot hakspetsen, först ett
snett nedifrån och sedan ett snett uppifrån. Båda slagen hade utförts med
knuten hand. Slagen hade knappast gjort ont men likväl känts ganska väl.
Efter slagen hade Gustavsson behållit balansen och ej tagit något steg tillbaka.

Kumlin: Han hade begagnat sig av endast en handrörelse vid sitt rättande
av Gustavssons ställning; handrörelsen hade utförts med två fingrar på så
sätt att hakan skjutits tillbaka i korrekt givaktställning, och Kumlin hade
ej uppfattat, att Gustavsson reagerat på något sätt. På enahanda sätt hade
Kumlin utfört handrörelsen vid demonstrationen i sjukrummet.

Vid det av kårchefen hållna förhöret hade Gustavsson tillika uppgivit, att
han, då han åtföljt Kumlin till sjukrummet och därvid av denne tillsports,
om han visste vad ett »slag» vore, genmält: »Jag behöver ej ta mot slag av
flaggstyrman; och om min haka är för stor, är jag skapt på det viset.»
Kumlin hade i anledning härav förmält, att detta samtal ägt rum i logementet
å Vanadis.

Den 4 augusti 1936 avlät tjänstförrättande militieombudsmannen skrivelse
till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms örlogsstation,
i vilken skrivelse militieombudsmannen efter redogörelse för vad i
ärendet förekommit anförde:

Militieombudsmannen funne av vad i ärendet förekommit framgå, att flaggstyrmannen
Kumlin den 27 maj 1936, då han vid inspektion funnit Gustavssons
huvudställning ej vara korrekt, rättat densamma genom att — jämte
muntlig tillsägelse —- med sluten hand tilldela Gustavsson ett slag å hakspetsen,
vilket slag dock varit av lindrig beskaffenhet.

Vad sålunda läge Kumlin till last ansåge tjänstförrättande militieombudsmannen
icke kunna lämnas utan beivran. Förseelsen borde dock icke svårare
anses än att densamma borde föranleda tillrättavisning eller bestraffning,
som överordnad befälhavare ägde ålägga.

Med hänsyn därtill och då utredning vid krigsrätt icke syntes erforderlig,
hade tjänstförrättande militieombudsmannen funnit annan åtgärd i saken
icke böra från hans sida vidtagas, än att han till kårchefen, som hade bestraffningsrätten
över Kumlin, anmälde Kumlin till disciplinär bestraffning
eller tillrättavisning.

Den 31 augusti 1936 meddelade kårcliejen flaggstyrmannen Kumlin tillrättavisning
i form av varning för olämpligt uppträdande mot underlydande.

3—Militieombudsmannens ämbelsberällelse.

7. Missfirmelse av underlydande.

Uti en till militieombudsmannen den 11 augusti 1936 inkommen skrift anförde
korpralen vid 1. yrkeskompaniet vid Karlskrona örlogsstation nr 758
Johnsson i huvudsak följande: Den 3 augusti 1936 hade Johnsson tjänstgjort
såsom maskinist i en till depåfartyget Svea hörande ångslup. Sedan
vakthavande underofficeren »blåst» ångslupen, hade Johnsson för att ångslupsgastarna
skulle kunna komma ombord i slupen slagit några slag
back med dess maskin. Därvid hade ångslupens aktersladd råkat trassla in
sig i slupens propeller. Fartygschefen å Svea, kaptenen E. G. Ekelund hade,
då han erfarit det inträffade, ställt sig på Sveas däck ovanför ångslupen,
därvid han yttrat, att för detta skulle Johnsson »åka in i buren», varjämte
Ekelund kallat Johnsson för »djävla drummel». Det sista Ekelund yttrat
hade varit följande: »Om inte korpralen tager bort sladden inom fem minuter,
åker korpralen förbanne mej i buren.» Johnsson hade strax därefter
borttagit sladden.

Med anledning av klagoskriften infordrade tjänstförrättande militieombudsmannen
yttrande av Ekelund, som i skrivelse den 22 augusti 1936 anförde:
Ekelund erkände, att han fällt de yttranden, som Johnsson i sin klagoskrift
angivit. Vid tillfället hade rått brådska; en viktig övning hade pågått, därvid
fartygets båtar varit i flitigt bruk. Denna omständighet hade bidragit till att
Ekelund brustit i behärskning. Johnssons slarv, för att icke säga tjänstefel,
att sätta igång ångslupsmaskinen, innan han förvissat sig om att propellern
varit klar, hade kunnat orsaka en hel del förseningar av viktiga transporter.

Efler redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 5 september 1936 till stationsbefälhavaren vid Karlskrona
örlogsstation:

Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå, att kaptenen
Ekelund, då han den 3 augusti 1936 förebrått Johnsson för att denne
vållat att aktersladden å en till depåfartyget Svea hörande ångslup kommit
in i slupens propeller, förgått sig mot Johnsson i det han under användande
av kraftuttryck hotat Johnsson med arrest samt tilltalat Johnsson med uttrycket
»djävla drummel».

Vad sålunda läge Ekelund till last ansåge militieombudsmannen, med hänsyn
till föreliggande omständigheter, ej böra strängare bedömas än att det borde
hänföras till sådana mindre förseelser mot militär tukt och ordning, för vilka
tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten skulle användas.

På grund härav anmälde militieombudsmannen kaptenen Ekelund till den
tillrättavisning, som den av honom begångna förseelsen borde föranleda.

I skrivelse till militieombudsmannen den 21 september 1936 meddelade
tjänstförrättande stationsbefälhavaren, att han ålagt kaptenen Ekelund tillrättavisning
i form av varning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten.

8. Fråga om ofullständiga och vilseledande uppgifter i tjänsteutlåtande

till militieombudsmannen.

Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 84 ff.) redogörelse
för ett av journalisten Björn Hallström i Luleå anhängiggjort ärende genom
anmälan mot chefen å statsisbrvtarén Ymer, kaptenen O. Hedenström för
åtgärder, som han vidtagit med anledning av vissa tidningsartiklar. I sin anmälan
den 29 maj 1935 hade Hallström anfört:

Med anledning av innehållet i tre artiklar angående förhållandena ombord
å Ymer, vilka artiklar stått införda i tidningen Norrskensflamman och varit
undertecknade »Besättningsmän på Ymer», hade fartygets befälhavare kaptenen
Hedenström anställt förhör ombord i avsikt att finna »de skyldiga».
Enligt uppgift från besättningsmän å fartyget hade Hedenström hotat med
permissionsförbud, brevspärr etc. Hedenström torde inför det församlade
manskapet hava yttrat ungefär följande: »Då inte de fähundar, som skrivit

artiklarna, kan förmås att bekänna, så tar jag saken i egna händer.» Under
intryck av det hot, som Hedenström skulle hava ådagalagt, hade en av manskapet
därefter framträtt och förklarat, att han ensam toge ansvaret för artiklarna.
Under förmenande att Hedenströms åtgärd stöde i strid mot tryckfrihetsförordningens
anda och bestämmelser, anhöll Hallström om undersökning
samt om vidtagande av åtgärder för att Hedenström måtte bliva ställd
under ansvar.

På anmodan av militieombudsmannen hade Hedenström avgivit yttranden
i ärendet den 4 juni, den 9 september samt den 28 oktober 1935. Därjämte
hade förhör i ärendet hållits å militieombudsmansexpeditionen dels den 12
november 1935 med flaggstyrmannen F. O. Larsson, vilken tjänstgjort såsom
väbel å statsisbrytaren Ymer, och dels den 13 november 1935 med Hedenström.
Protokollet över förhöret den 13 november 1935 hade i Hedenströms
närvaro justerats den 14 november 1935.

De uppgifter, som Hedenström vid olika tillfällen lämnat i ärendet, vore,
enligt vad militieombudsmannen funnit, i vissa hänseenden vilseledande. Hedenströms
två första yttranden i ärendet lede tillika av en anmärkningsvärd
brist på fullständighet, varjämte innehållet i yttrandet den 4 juni 1935 i sak
delvis skilde sig från de uppgifter, som Hedenström senare lämnat. På
grund därav infordrade militieombudsmannen i skrivelse den 3 december
1935 till stationsbefälhavare!! vid Stockholms örlogsstation förklaring av Hedenström.
I militieombudsmannens skrivelse anfördes:

A. Hedenströms yttrande den 4 juni 1935.

1. Sedan militieombudsmannen infordrat yttranden av Hedenström med
anledning av Hallströms anmälan, hade Hedenström i skrivelse den 4 juni
1935 anfört: Han förnekade bestämt, att han gjort sig skyldig till hakas -

serier mot besättningen. De åtgärder Hedenström med stöd av reglemente
för marinen del II § 89 mom. 1 vidtagit under fartygets uppehåll i Luleå hade
gjorts i avsikt att förhindra vidare trakasserier mot fartyget och dess besättning.
Framställning därom hade gjorts till Hedenström av ett par av besättningen.
Hedenström tilläde vidare: »Vad angår det yttrande som jag ’lär’

''ungefärligen’ hava fällt anser jag mig ej behöva ingå i svaromål förrän detsamma
noggrannare preciserats av någon närvarande.»

Under den fortsatta utredningen i ärendet hade Hedenström medgivit, att
syftet med och innebörden av det yttrande, som han fällt till manskapet, varit,
att den eller de personer, som haft del i tidningsartiklarnas tillkomst, skulle
till undvikande av obehag för de övriga giva sig tillkänna. Vidare hade Hedenström
uppgivit, att — omedelbart efter det han vid tillfället givit order
om att manskapet, som varit uppställt i divisioner, skulle skingras — en
värnpliktig vid namn Engvall kommit fram till Hedenström och omtalat, att
han lämnat en del av de uppgifter, som förekommit i tidningsartiklarna.

Enligt reglemente för marinen del I A § 57 mom. 1 skulle meddelanden i
tjänsten vara tydliga och fullständiga utan vidlyftighet.

Det anmärktes: Det hade ålegat Hedenström att i det av militieombudsmannen
infordrade yttrandet lämna en fullständig redogörelse för vad Hedenström
åtgjort med anledning av artiklarna ifråga. Hedenström hade sålunda
bort meddela besked därom, huruvida han anställt eller låtit anställa förhör
med anledning av artiklarna och, om detta varit fallet, huruvida avsikten
med förhöret varit att finna »de skyldiga», samt huruvida han, såsom
klaganden uppgivit, »hotat» med permissionsförbud eller brevspärr. Det
hade vidare ålegat Hedenström att lämna besked, huruvida han vid åsyftade
tillfället fällt något yttrande av ungefär det innehåll, som i klagoskriften uppgivits.
Då Hedenström i sitt yttrande uppgivit, att han med stöd av reglemente
för marinen vidtagit vissa åtgärder i syfte att förhindra vidare trakasserier
mot fartyget och dess besättning, hade han slutligen bort lämna upplysning
örn, vari dessa åtgärder bestått.

2. Hedenström hade vidare i yttrandet den 4 juni 1935 anfört, att 28 av
besättningens 29 man inför fartygets väbel »förnekat varje som helst sympati
för eller del i» artiklarna.

Av detta yttrande syntes annan slutsats icke kunna dragas än att den av
väbeln framställda frågan gällt, bland annat, huruvida manskapet haft del
i artiklarnas tillkomst.

I yttrande den 28 oktober 1935 hade Hedenström emellertid uppgivit, att
förfrågningen allenast gällt, huruvida manskapet »instämde i syftet med
artiklarna», varjämte Hedenström vid förhör å militieombudsmansexpeditionen
den 13 november 1935 vitsordat denna framställning i saken.

Det anmärktes, att vad Hedenström i sitt yttrande den 4 juni 1935 i berört
hänseende uppgivit i sak skilde sig från de uppgifter, som han senare lämnat.

B. Hedenströms yttrande den 9 september 1935.

I skrivelse den 27 augusti 1935 hade militieombudsmannen anhållit, att
Hedenström måtte inkomma med förnyat yttrande och därvid bland annat
angiva

1. vilka åtgärder han vidtagit med anledning av innehållet i artiklarna i
tidningen Norrskensflamman för den 21, den 22 och den 23 maj 1935;

2. huruvida han för egen del eller genom honom underställd person medelst
hållande av förhör eller på annat sätt anställt eller låtit anställa efterforskning
till utrönande av huruvida någon eller några personer tillhörande
Ymers besättning lämnat uppgifter till tidningen ifråga.

I sitt svar därå av den 9 september 1935 hade Hedenström förmält, att han
vid uppställning i divisioner meddelat, att förbindelsen med land komme att
avbrytas, och hade Hedenström omedelbart därefter anfört följande; »Något
försök att vid detta tillfälle erhålla vetskap örn vem som skrivit artiklarna
gjordes icke.»

Vid förhöret den 13 november 1935 hade Hedenström medgivit, att syftet
med och innebörden av vad Hedenström yttrat vid uppställningen i divisioner
varit, att den eller de personer, som haft del i tidningsartiklarnas tillkomst,
skulle till undvikande av obehag för de övriga giva sig tillkänna.

Det anmärktes:

Enär uppställningen av manskapet i divisioner utgjort en åtgärd, som Hedenström
vidtagit med anledning av innehållet i tidningsartiklarna, hade
redan frågan nr 1 bort föranleda Hedenström att lämna fullständig redogörelse
för vad vid uppställningen i divisioner förekommit. I varje fall hade
dylik redogörelse bort lämnas på grund av frågan nr 2.

Innehållet i den återgivna satsen i Hedenströms ifrågavarande yttrande
hade varit vilseledande. Det hade varit ägnat att ingiva och på ett visst stadium
av ärendets behandling jämväl ingivit militieombudsmannen en oriktig
föreställning örn vad vid tillfället tilldragit sig.

C. Hedenströms yttrande den 28 oktober 1935.

Rörande tillkomsten av detta yttrande framhölls; Då militieombudsmannen
funnit sig icke kunna pröva ärendet i dess då föreliggande skick,
hade militieombudsmannen föranstaltat örn ett personligt besök av Hedenström
å militieomhudsmansexpeditionen. Militieombudsmannen och Hedenström
hade därvid i t. f. byråchefen M. Wahlbäcks närvaro samtalsvis genomgått
vad i ärendet förekommit, och militieombudsmannen hade till Hedenström
framställt vissa frågor. I närvaro av Hedenström och med ledning
av vad som förekommit vid samtalet inför militieombudsmannen samt
av frågor, som Wahlbäck under skriftens uppsättande framställt till Hedenström,
hade Wahlbäck å sitt tjänsterum uppsatt ett koncept till yttrande.
Innan någon sats i yttrandet nedskrivits, hade den återgivits för och godkänts
av Hedenström. Därefter hade Hedenström ånyo företrätt inför mi -

litieombudsmannen, varvid yttrandet upplästs för och vitsordats av Hedenström.
Hedenström hade utan reservation underskrivit det uppgjorda konceptet.

I yttrandet förekomme följande: »Något landpermissionsförbud hade

icke meddelats av mig. Jag avbröt emellertid den 24 maj 1935 förbindelsen
med land i syfte att förhindra vidare trakasserier. Vid divisioner meddelade
jag besättningen såväl att landförbindelsen avbrutits som anledningen
därtill. Omedelbart efter det jag givit order örn att divisionerna skulle
skingras, kom en värnpliktig vid namn Engvall fram till mig och omtalade
att han lämnat uppgifterna, som återfunnes i artiklarna. Något vidare förekom
ej vid vårt samtal. — -—---- — Min avsikt med att avbryta

landförbindelsen hade ej varit att meddela någon slags bestraffning.--

— •—■ — Senare samma dag Engvall gjort sin anmälan återknöts förbindelsen
med land.» Det sätt, varpå tidsmomentet angivits i den senast återgivna
satsen, överensstämde med det muntliga uttryckssätt, som Hedenström
vid tillfället använt. Hedenströms sistberörda uppgift hade varit föranledd
av en framställd fråga, när landförbindelsen återknutits. Syftet med denna
fråga hade varit att erhålla material till bedömande av huruvida avbrytandet
av landförbindelsen utgjort ett medel för att framtvinga erkännande
av den eller dem, som lämnat de uppgifter, som legat till grund för tidningsartiklarna.
Av Hedenströms framställning hade såväl militieombudsmannen
som t. f. byråchefen Wahlbäck erhållit den bestämda uppfattningen,
att landförbindelsen under ett längre tidsmoment varit avbruten.

Sedan flaggstyrmannen Larsson vid förhör inför militieombudsmannen
den 12 november 1935 uppgivit, att landförbindelsen, så vitt han visste, aldrig
blivit avbruten, hade Hedenström vid förhör inför militieombudsmannen
den 13 november 1935, delgiven denna uppgift, vitsordat dess riktighet.
Hedenström hade sålunda vid sistnämnda förhör uppgivit, att det vore riktigt,
att förbindelsen med land icke varit avbruten, vilket berott därpå, att
såsom händelserna utvecklat sig, förbudet mot landförbindelse aldrig hunnit
praktiskt träda i kraft.

Det anmärktes, att vad Hedenström den 28 oktober 1935 uppgivit beträffande
återknytande av landförbindelsen varit vilseledande.

I en den 9 december 1935 avgiven förklaring anförde Hedenström:

A. Militieombudsmannen anmärkte, att det ålegat Hedenström att lämna
en fullständig redogörelse för de av Hedenström med anledning av tidningsartiklarna
vidtagna åtgärderna. Vid erhållande av militieombudsmannens
första skrivelse jämte journalisten Hallströms angivelse och urklippen
ur tidningen Norrskensflamman hade Hedenström ansett, att angivelsen
varit baserad på uppgifter, som förefölle de ombordvarande å fartyget så
uppenbart felaktiga, att Hedenström beklagligt nog ej insett nödvändigheten
att mera ingående bemöta angivelsen. En ytterligare anledning därtill hade
varit Hedenströms obekantskap med formen för dylika ärendens handläggning
samt en förklarlig upprördhet över att efter den hänsynslösa smutskastningen
mot Hedenström och fartyget dessutom bliva anmäld för militie -

ombudsmannen. Hedenström hade inför militieombudsmannen muntligen
angivit dessa skäl till att hans första svar varit så kortfattat. I yttrandet av
den 4 juni 1935 hade Hedenström anfört, att 28 av besättningens 29 man
inför fartygets väbel »förnekat varje som helst sympati för eller del i artiklarna».
Därav framginge enligt militieombudsmannens skrivelse, att väbelns
fråga till besättningen skulle hava gällt huruvida någon ytterligare av manskapet
haft del i artiklarnas tillkomst. Enligt sitt yttrande av den 28 oktober
1935 skulle Hedenström hava framhållit, att förfrågan endast gällt
huruvida någon av manskapet »instämde i syftet med artiklarna». På grund
av förut angivna skäl hade yttrandet den 4 juni 1935 ej erhållit den utförliga
omfattning, som borde givits detsamma. Av samma anledning hade
Hedenström vid avgivandet av nämnda yttrande ej iakttagit den noggrannhet
i fråga örn formuleringen, som varit önskvärd. Hedenström hade därefter
icke hört något vidare i saken förrän den 27 augusti 1935, således närmare
tre månader senare, då Hedenström i det närmaste glömt hela ärendet.
Efter Hedenströms svar av den 9 september 1935 hade det dröjt ytterligare
mer än en och en halv månad innan Hedenström avgivit muntlig
förklaring inför militieombudsmannen. Hedenström hade därvid framhållit,
att han praktiskt taget icke i något avseende kunde erinra sig, huru orden
fallit vid ena eller andra tillfället, vid vilken tidpunkt han beordrat uppbördsstyrmannen
att infordra upplysningar m. m. Att Hedenström den 28
oktober 1935 uppgivit, att han endast gjort förfrågan huruvida manskapet
»instämde i syftet med artiklarna» hade ej berott på någon önskan hos Hedenström
att förneka det tidigare yttrandet. Efter vad Hedenström kunde
erinra sig hade han varit ytterligt tveksam inför denna ändring. Yttrandet
den 28 oktober 1935 hade endast utgjort en efter förfrågan av militieombudsmannen
verkställd korrigering i enlighet med vad Hedenström vid tillfället,
nära fem månader efter sitt första yttrande, kunnat erinra sig. Hedenström
komme emellertid ihåg, att han uppgivit, att han ej med säkerhet
kunde erinra sig, huru orden fallit. Att Hedenström den 13 november
inför militieombudsmannen vitsordat, att han endast sökt taga reda på,
huruvida manskapet »instämde i syftet med artiklarna», hade varit beroende
av att i det protokoll, som uppsatts vid förhör med flaggstyrmannen Larsson
och som Hedenström vid tillfället erhållit till genomläsning, Larsson
uppgivit, att Hedenström till honom endast riktat en order innefattande, att
Larsson skulle taga reda på, huruvida någon av besättningen sympatiserade
med innehållet i artiklarna. Då Hedenström själv, enligt vad han vid tillfället
framhållit, ej kunnat exakt erinra sig ordalydelsen av sin order till
Larsson, men det av denne uppgivna yttrandet sammanfallit med vad Hedenström
trott sig hava sagt, hade Hedenström ansett, att orden fallit så som
Hedenström angivit den 28 oktober och ej i enlighet med vad Hedenström
angivit i sin skrivelse den 4 juni. Hedenström hade utförligt angivit anledningen
till den av Hedenström vidtagna ändringen i sitt yttrande, då Hedenström
ansåge, att det vore av stor betydelse, att skälen för vidtagandet av
denna ändring fullt klargjordes.

B. Militieombudsmannen anmärkte, att Hedenström på grund av frågorna
1 och 2 borde hava lämnat en fullständig redogörelse för vad som förekommit
vid uppställningen i divisioner. I sin skrivelse av den 9 september
hade Hedenström i punkt 1 angivit vad som förekommit vid uppställningen
i divisioner. Vid detta tillfälle hade Hedenström i ordalag, som han nu ej
kunde exakt erinra sig, meddelat hela besättningen, att all förbindelse med
land avbrötes. Vidare hade ej förekommit vid själva uppställningen i divisioner.
Hedenström hade muntligen uppgivit, att syftet med och innebörden
av hans yttranden varit, att den eller de personer, som haft del i tidningsartiklarnas
tillkomst, skulle till undvikande av obehag för de övriga giva sig
tillkänna. Hedenström beklagade, att hans knapphändiga framställning av
händelseförloppet ingivit militieombudsmannen en oriktig föreställning örn
vad vid tillfället tilldragit sig. Hedenström bestrede emellertid bestämt, att
han i detta avseende lämnat medvetet vilseledande uppgifter.

C. I militieombudsmannens skrivelse framhölles, att Hedenström i fråga
om utfärdandet av förbud mot förbindelse med land skulle hava lämnat en
vilseledande uppgift. Hedenström bestrede på det bestämdaste, att han i
detta avseende lämnat medvetet vilseledande upplysningar eller att han
sökt undanhålla militieombudsmannen någon viktig upplysning. Med anledning
av hans yttrande, att han förbjudit all förbindelse med land, hade Hedenström
tillfrågats, örn så vore fallet. Hedenström hade bestyrkt detta,
då han varken kunde eller ville förneka en sak, som han gjort i hela besättningens
närvaro. I den av t. f. byråchefen Wahlbäck nedskrivna och av
Hedenström undertecknade skrivelsen av den 28 oktober hade Hedenström
uppgivit följande: »Omedelbart efter det jag givit order örn att divisionerna
skulle skingras, kom en värnpliktig vid namn Engvall fram till mig
och meddelade att han lämnat uppgifterna» samt längre fram i samma skrivelse:
»Senare samma dag Engvall gjort sin anmälan återknöts förbindelsen
med land.» Anledningen därtill hade enligt skrivelsen varit att Hedenström
efter Engvalls anmälan ej befarat vidare trakasserier i form av tidningsartiklar
mot fartyget. Hedenström hade således angivit, vid vilken tidpunkt
på dagen, nämligen omedelbart efter divisionerna, således omedelbart efter
det förbudet utfärdats, som enligt Hedenströms åsikt anledningen till förbudets
utfärdande bortfallit. Att efter Engvalls anmälan bibehålla förbudet
hade givetvis varit omotiverat. Den andra citerade meningen började med
orden »senare samma dag», vilket uttryck ingivit såväl militieombudsmannen
som t. f. byråchefen Wahlbäck den uppfattningen, att mellan förbudets
utfärdande och dess upphävande sknlle hava förflutit någon längre tidrymd.
Att Hedenström ej närmare övervägt uttrycket »senare samma dag»,
hade berott på att han ansett sig så tydligt hava klargjort den tidpunkt, vid
vilken anledningen till förbudets utfärdande upphört, d. v. s. omedelbart
efter divisionernas skingrande, att han trott övrig formulering vara av mindre
betydelse. Mellan förbudets utfärdande och till dess han meddelat väbeln
dess upphävande torde hava förflutit en tid av cirka tio minuter. När
förbudets upphävande blivit klart för besättningen i dess helhet vore för He -

(lenström icke bekant. Något meddelande därom hade i varje fall ej lämnats
vid tillfället ifråga och hade för övrigt ej blivit aktuellt för besättningen i
dess helhet förrän vid ordinarie permissionstidens början kl. 17.00. Divisionerna
hade hållits kl. 9.30 eller 10.00. Vid ordinarie permissionstidens
början hade permission meddelats såsom vanligt. Om Hedenströms redogörelse
på denna punkt varit vilseledande hade den icke varit vilseledande
till Hedenströms förmån. Vad uttrycket »avbrytandet av förbindelserna med
land» anginge, ville Hedenström framhålla, att ett dylikt avbrytande ej innebure,
eller i varje fall med den förläggning, Ymer haft i Luleå, ej inneburit
någon förändring i fråga om fartygets yttre förhållande. Detta torde
utgöra en förklaring till flaggstyrmannen Larssons yttrande »att såvitt han
visste landförbindelsen ej blivit bruten».

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 14 december 1935 till krigsfiskalen vid stationskrigsrätten
i Stockholm.

I den genom journalisten Hallströms klagoskrift till militieombudsmannens
prövning hänskjutna frågan hade militieombudsmannen funnit sig
böra låta bero vid att meddela Hedenström vissa erinringar.

Med det sätt, varpå Hedenström gått till väga, då han avgivit yttranden
i ärendet, funne militieombudsmannen sig däremot icke kunna åtnöjas. De
anmärkningar, militieombudsmannen därutinnan funnit sig böra framställa,
framginge av innehållet i militieombudsmannens förut återgivna skrivelse
av den 3 december 1935. Till ytterligare utveckling därav anfördes:

Hedenströms svar av den 4 juni och den 9 september hade i påfallande
grad brustit i tydlighet och fullständighet. Det torde vara uppenbart, att en
tjänsteman icke ägde att av den anledningen undanhålla militieombudsmannen
upplysningar, att tjänstemannen ansåge de klagomål sakna berättigande,
som föranlett militieombudsmannen att infordra yttrande. Tjänstemannen
borde i dylikt fall i stället finna särskild anledning att — i förlitande
på att hans uppfattning vore riktig — fritt och öppet lägga fram saken. Då
Hedenström i sina berörda yttranden förfarit på motsatt sätt, syntes det uppenbart,
att Hedenström avsiktligt undandolt omständigheter, som han befarat
vara för sig ofördelaktiga. Vid besvarandet den 9 september 1935 av militieombudsmannens
skrivelse den 27 augusti 1935 måste Hedenström hava
insett, att militieombudsmannen genom framställandet av de olika frågorna i
skrivelsen åsyftat att av Hedenström erhålla en fullständig redogörelse för
vad Hedenström i tjänsten åtgjort med anledning av de ifrågakomna tidningsartiklarna.
Genom det sätt, varpå frågorna formulerats, kunde Hedenström
icke hava undgått att inse, att militieombudsmannen i främsta
rummet önskat erhålla upplysning, huruvida Hedenströms åtgöranden kunnat
anses innefatta ett efterforskande av den eller dem, som författat tidningsartiklarna
eller eljest haft del i tillkomsten av artiklarna. Redan ordalagen
i den ingivna anmälan hade för övrigt givit vid handen, att den avgörande
frågan i ärendet varit, huruvida Hedenströms åtgöranden stöde i strid

mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser örn ansvar för innehållet i en
tidningsartikel. Slutligen hade Hedenström icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att de av militieombudsmannen framställda frågorna, enligt vad uttryckligen
angåves, avsåge icke allenast den efterforskning av författarskap
till artiklarna eller av delaktighet i artiklarnas tillkomst, som kunde hava
skett genom hållande av förhör, utan ock på annat sätt verkställd sådan
efterforskning.

I sin förklaring den 9 december 1935 syntes Hedenström vilja göra gällande,
att den oriktiga föreställning, som militieombudsmannen erhållit om vad
vid tillfället tilldragit sig, föranletts därav att Hedenströms i yttrandena den
4 juni och den 9 september givna framställning av händelseförloppet varit
knapphändig.

Den anmärkning beträffande denna del av saken, vid vilken militieombudsmannen
för egen del fäste mest avseende, riktade sig emellertid mot det
förhållandet, att Hedenström i yttrandet den 9 september på den för bedömandet
av ärendet avgörande punkten lämnat en oriktig uppgift. Såsom i
det föregående omnämnts hade Hedenström nämligen vid förhör inför militieombudsmannen
den 13 november 1935 medgivit, att syftet med och innebörden
av vad han vid uppställningen i divisioner yttrat till manskapet varit,
att den eller de, som lämnat uppgifter till tidningen, skulle giva sig tillkänna.
Hedenström hade sålunda vid uppställningen i divisioner gjort försök
att erhålla vetskap örn tillkomsten av tidningsartiklarna. Det torde vara
uppenbart, att Hedenströms yttrande den 9 september 1935 under sådana
förhållanden med nödvändighet måst ingiva en oriktig uppfattning örn
saken.

Såsom i militieombudsmannens skrivelse den 3 december 1935 framhållits,
hade militieombudsmannen på denna punkt i verkligheten blivit vilseledd.
Efter mottagandet av yttrandet den 9 september 1935 hyste militieombudsmannen
nämligen den uppfattningen, att Hedenström vid uppställningen
i divisioner icke gjort efterforskning angående författarskap till artiklarna
eller delaktighet i deras tillkomst. Verkliga sakförhållandet kom i
dagen tack vare den omständigheten, att militieombudsmannen — närmast
på grund av bristfällighet i utredningen beträffande en annan del av ärendet
— fann sig böra föranstalta om förhör å militieombudsmansexpeditionen.

Hedenström hade bestritt, att han i detta avseende lämnat medvetet vilseledande
uppgifter. Hedenström kunde dock vid avfattandet av yttrandet
icke hava svävat i tvivelsmål om arten av de upplysningar, som militieombudsmannen
önskat erhålla. Ett motsatt antagande kunde icke anses sannolikt
redan med hänsyn till de allmänna kvalifikationer en person i Hedenströms
tjänsteställning måste besitta. Vid bedömandet av Hedenströms
uppsåt i nu förevarande avseende ägde jämväl vad militieombudsmannen i
övrigt anmärkt mot Hedenström symptomatisk betydelse.

Såsom förklaring till vad militieombudsmannen i sin skrivelse den 3 december
1935 anmärkt därom att Hedenström i sitt yttrande den 4 juni 1935
anfört att 28 av besättningens 29 man inför fartygets väbel »förnekat varje

som helst sympati för eller del i» artiklarna, hade Hedenström anfört, att han
på grund av den tidrymd, som förflutit, sedan det första yttrandet i ärendet
av honom avgivits, i det närmaste glömt hela ärendet. Militieombudsmannen
ville i detta sammanhang upplysa följande. Sedan Hedenströms yttrande
av den 4 juni 1935 inkommit till militieombudsmannen, utställdes ärendet
till påminnelser. Efter det dessa den 25 juni 1935 inkommit, men tidningsartiklarna
ännu icke i ärendet företetts, vidtog militieombudsmannen åtgärd
för afl erhålla tillgång till tidningsartiklarna ifråga. På sätt framginge av
militieombudsmannens diarium avlät militieombudsmannen, som åtnjöt semester
den 1 juli—den 14 augusti, skrivelser i nu angivet syfte den 25
juni och den 16 augusti 1935. Vid hemkomsten från en veckolång ämbetsresa
den 26 augusti erhöll militieombudsmannen tillgång till artiklarna. I
skrivelse påföljande dag infordrade militieombudsmannen yttrande från Hedenström.
Efter det Hedenströms yttrande av den 9 september 1935 inkommit
till militieombudsmannen, vore ärendet ånyo utställt till påminnelser.

Vad Hedenström under förevarande anmärkningspunkt uppgivit därom,
att han icke skulle ägt säkert minne av huru den av honom till fartygets
väbel i samband med mottagandet av militieombudsmannens skrivelse den
31 maj 1935 utfärdade ordern lytt, vore av mindre betydelse. Vid besöken
å militieombudsmansexpeditionen den 28 oktober och den 13 november hade
Hedenström visat sig väl ihågkomma de övriga detaljer, beträffande vilka
militieombudsmannen i sin skrivelse den 3 december 1935 framställt anmärkning.
Ehuru militieombudsmannen sålunda funne anmärkningsvärt,
att Hedenström, på sätt skett, lämnat mot varandra sakligt stridande uppgifter,
ville militieombudsmannen dock icke med anledning av nu förevarande
anmärkning påstå ansvar å Hedenström.

Till belysande av den anmärkning i militieombudsmannens skrivelse den
3 december 1935, som hänförde sig till Hedenströms yttrande den 28 oktober
1935, torde böra erinras om följande. Hedenström hade i ärendet gjort gällande,
att landförbindelsen avbrutits »i avsikt att förhindra vidare trakasserier
mot fartyget och dess besättning». Avbrytandet av förbindelsen med
land hade sålunda enligt Hedenströms mening haft preventivt syfte och
icke tillgripits vare sig i syfte att låta manskapet drabbas av någon påföljd
för det enskilda medlemmar av besättningen kunde hava haft del i tidningsartiklarna
eller i ändamål att framtvinga något erkännande i detta hänseende.
Denna Hedenströms ståndpunkt vunne i sannolikhet, för det fall att
ordern örn landförbindelsens avbrytande icke återkallats omedelbart efter
det värnpliktige Engvall erkänt sin delaktighet i tidningsartiklarnas tillkomst.
Det vore sålunda icke riktigt, då Hedenström gjorde gällande, att,
örn hans redogörelse i nu förevarande hänseende varit vilseledande, den dock
icke varit vilseledande till bans förmån. Det kunde tilläggas, att Hedenström
vid besöket hos militieombudsmannen den 28 oktober givit sina svar det
innehåll, att militieombudsmannen därav måst få den uppfattningen, att
avbrytandet av landförbindelsen uteslutande haft preventivt syfte. Det hade
varit i tydligt sådant syfte Hedenström på militieombudsmannens fråga när

landförbindelsen återknutits, givit det svaret att detta skett senare på dagen.
Då, såsom Hedenström numera medgivit, landförbindelsen aldi ig varit avbruten,
innefattade svaret en oriktig uppgift och hade detsamma i det sammanhang
det givits vilselett militieombudsmannen.

Av vad i saken förekommit funne militieombudsmannen framgå, att Hedenström
i de honom avfordrade yttrandena den 4 juni och den 9 september
1935 undandragit sig att, såsom det ålegat honom, lämna en så fullständig
redogörelse för vad han i tjänsten åtgjort med anledning av de ifrågavarande
tidningsartiklarna, att militieombudsmannen därav kunnat bilda sig en
klar uppfattning örn vad som tilldragit sig. Vad Hedenström sålunda underlåtit
hade enligt militieombudsmannens mening skett avsiktligt. Redan på
grund därav hade Hedenström gjort sig förfallen till ansvar för fel i tjänsten.

Hedenström hade tillika såväl i yttrandet den 9 september som i yttrandet
den 28 oktober i de hänseenden, varom i det föregående förmälts, lämnat
oriktiga uppgifter. Av vad i saken förekommit hade militieombudsmannen
icke kunnat bibringas annan uppfattning än att detta skett i uppsåt att vilseleda.

I fråga örn all skriftväxling i tjänsten måste det kravet strängt upprätthållas,
att full uppriktighet iakttoges, så att icke någon myndighet genom
felaktiga uppgifter fördes bakom ljuset. På grund av militieombudsmansämbetets
karaktär vore det för dess innehavare av särskild vikt, att de ämbets-
och tjänstemän, till vilka militieombudsmannen hänvände sig för
erhållande av upplysningar, därvid vinnläde sig om att lämna korrekta uppgifter.
Lämnade ämbets- eller tjänsteman — medvetet eller omedvetet —
upplysningar, som i väsentliga punkter vöre felaktiga, ökades de vanskligheter,
som ändock vore förknippade med anskaffandet av utredning skriftväxlingsvägen.
I dylik händelse kunde ock lätt inträffa, att militieombudsmannens
beslut på grund därav bleve grundat på oriktiga premisser. I förevarande
fall hade fara härför förelegat.

Militieombudsmannen funne iakttagandet av de nu uttalade grundsatserna
vara av sådan vikt för mililieombudsmansämbetets rätta handhavande, att
det uppenbara åsidosättande därav, vartill Hedenström gjort sig skyldig,
icke kunde undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen att inför vederbörlig
domstol ställa Hedenström under åtal samt å honom yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen Mauritz Gullstrand
kaptenen Hedenström under åtal inför stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation
och yrkade ansvar å Hedenström jämlikt 129 § strafflagen för
krigsmakten eller, örn detta yrkande icke kunde bifallas, jämlikt 130 § samma
lag.

Den 28 februari 1936 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig därvid:
I målet vore upplyst: I en den 29 maj 1935 till militieombudsmannen
inkommen skrift hade Hallström anmält, att chefen å statsisbrytaren Ymer,
kaptenen Hedenström — med anledning av artiklar, vilka varit införda i den

i nämnda stad utkommande tidningen Norrskensflamman för den 21, den 22
och den 23 i samma månad och angivits härröra från besättningsmän å
Ymer samt berört förhållandena ombord å fartyget, som då legat i Luleå —
anställt förhör ombord för att finna »de skyldiga»; och hade Hallström, under
förmenande att Hedenströms åtgärd stöde i strid mot tryckfrihetsförordningens
anda och bestämmelser, hemställt örn vidtagande av åtgärder för att
Hedenström måtte bliva ställd under ansvar. Sedan militieombudsmannen
anmodat Hedenström att inkomma med yttrande i anledning av den gjorda
anmälan, hade Hedenström till militieombudsmannen avgivit yttranden i ärendet
den 4 juni, den 9 september, den 28 oktober och den 9 december 1935. Enligt
vad av dessa yttranden framginge, hade Hedenström den 24 maj 1935 med
anledning av ifrågavarande tidningsartiklar uppställt besättningen i divisioner
och därvid hållit ett anförande, i vilket han bland annat meddelat, att förbindelsen
med land komme att avbrytas. Uti sitt den 9 september 1935 dagtecknade
yttrande hade Hedenström anfört bland annat, att han vid uppställningen
i divisioner meddelat, att förbindelsen med land komme att avbrytas
i syfte att förhindra trakasserier mot fartyget och besättningen, och att
något försök att erhålla vetskap örn vem som skrivit tidningsartiklarna icke
gjorts vid detta tillfälle. Enligt ett i målet ingivet protokoll, hållet å militieombudsmansexpeditionen
den 13 november 1935, hade Hedenström emellertid
medgivit, att syftet med och innebörden av vad han vid uppställningen i
divisioner yttrat varit, att den eller de personer bland besättningen, vilka
haft del i tidningsartiklarnas tillkomst, skulle till undvikande av obehag för de
övriga giva sig tillkänna. Inför krigsrätten hade Hedenström väl förklarat,
att han vid förhöret inför militieombudsmannen icke yttrat, att innebörden av
hans anförande vid uppställningen varit det ovan angivna, men tillika, jämte
det han framhållit, att ändamålet med avbrytandet av landförbindelsen i första
hand varit att förebygga vidare tidningstrakasserier mot fartyget och dess
besättning, vidgått, att syftet med uppställningen varit, att den eller de personer,
som haft del i tidningsartiklarnas tillkomst, skulle giva sig tillkänna, samt
att besättningen icke kunnat undgå att inse, att uppställningen haft detta ändamål.
De av Hedenström den 4 juni och den 9 september 1935 till militieombudsmannen
i ärendet avgivna yttrandena hade brustit i tydlighet och fullständighet
i de avseenden, militieombudsmannen i sin i målet ingivna skrivelse
av den 14 december 1935 angivit; och Hedenström hade sålunda, på sätt han
jämväl vidgått, underlåtit att, såsom det ålegat honom, i desamma lämna en
så fullständig redogörelse för vad han i tjänsten åtgjort med anledning av tidningsartiklarna,
att militieombudsmannen därav kunnat bilda sig en klar
uppfattning örn vad som tilldragit sig. Oavsett huruvida Hedenströms yttrande
vid uppställningen i divisioner haft den i ovan omförmälda protokoll
angivna innebörd eller icke, vöre Hedenström vid ovan upptagna förhållanden
i allt fall förvunnen att hava i sitt yttrande till militieombudsmannen av den
9 september 1935 lämnat oriktig uppgift örn de åtgärder, sorn han med anledning
av tidningsartiklarna vidtagit. Gent emot vad Hedenström i målet anfört
kunde det emellertid icke anses styrkt, att Hedenström i syfte att vilse -

leda militieombudsmannen i berörda avseende undandragit sig att i yttrandena
av den 4 juni och den 9 september 1935 lämna en fullständig redogörelse för
sina åtgöranden i anledning av tidningsartiklarna eller i sistnämnda yttrande
lämnat omförmälda oriktiga uppgift, utan måste på grund av vad i målet
förekommit fastmera antagas, att Hedenström därvid handlat av oförstånd
och bristande insikt. Krigsrätten funne sålunda Hedenström i nu förevarande
avseenden allenast förvunnen till oförstånd i tjänsten. Med avseende å vad
Hedenström i målet uppgivit därom, att det av honom vid uppställningen
gjorda meddelandet, att landförbindelsen komme att avbrytas, inneburit, att
åtgärden med omedelbar verkan trätt i kraft, samt med hänsyn tagen jämväl
till vad upplyst blivit rörande tillkomsten av Hedenströms i ärendet avgivna
yttrande av den 28 oktober 1935 kunde Hedenström däremot icke anses hava
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande genom den i sagda yttrande lämnade
uPPgiften örn tiden för landförbindelsens återknytande. Krigsrätten prövade
förty rättvist endast på det sätt bifalla den i målet mot Hedenström förda
talan, att Hedenström, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, dömdes för
oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå arrest utan bevakning i
åtta dagar.

Från utslaget, som innefattade auditören Hildebrands samt kaptenerna
Gösta von Schoultz’ och Virgins mening, var krigsdomaren Ploman så till vida
skiljaktig, att han dömde Hedenström att undergå arrest utan bevakning i
femton dagar.

över krigsrättens utslag anförde Gullstrand besvär i krigshovrätten under
yrkande, att hans talan måtte bifallas i hela dess utsträckning eller att i vart
fall ett strängare straff måtte utmätas.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 12 maj 1936, därvid krigshovrätten
fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Fråga huruvida beslut om efterspaning och förpassning av kadett vid

krigsskolan varit felaktigt.

Vid granskning i militieombudsmansexpeditionen av Hallands regementes
och krigsskolans fångförteckningar för maj 1935 hade iakttagits följande:
Sedan kadetten vid krigsskolan J. I. J. Elfversson den 23 april 1935 rymt från
krigsskolan, hade han efterspanats genom chefens för Hallands regemente
försorg. Den 26 maj 1935 hade Elfversson från landsfiskalen i Skellefteå
södra distrikt avlämnats till Hallands regementes häkte. Sedan förhör med
Elfversson hållits vid regementet, hade chefen för regementet den 27 maj
1935 på framställning av chefen för krigsskolan förordnat, att Elfversson

den 28 maj 1935 skulle avföras till krigsskolans häkte. Den 29 maj 1935
hade Elfversson, som av chefen för krigsskolan förklarats häktad, överförts
till Svea livgarde för att därstädes hållas i häkte i avbidan å målets handläggning
vid krigsrätt.

Av tillgängligt utdrag av särskilda krigsrättens i Stockholm protokoll den
4 juni 1935 i det mot Elfversson med anledning av dennes rymning från
krigsskolan anhängiggjorda målet framginge, att chefen för Hallands regemente
låtit efterspana Elfversson, sedan chefen för krigsskolan i skrivelse
den 4 maj 1935 därom framställt begäran.

Med anledning av vad sålunda iakttagits anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 9 november 1935 chefen för Hallands regemente att inkomma
med uppgift om anledningen till att Elfversson, ehuru ansvar för
dennes rymningsbrott skulle ådömas antingen av chefen för krigsskolan eller
av .särskilda krigsrätten i Stockholm, blivit förpassad till Hallands regemente.

Chefen för Hallands regemente översten G. Bratt anförde med anledning
härav i skrivelse den 12 november 1935: Till regementsexpeditionen vid Hallands
regemente hade den 6 maj 1935 från krigsskolan ankommit meddelande
om Elfverssons rymning ävensom anhållan att Elfversson genom chefens
för Hallands regemente försorg skulle efterspanas. Då Bratt ansett att
efterspaningen borde verkställas från krigsskolan, hade regementskvartermästaren
omedelbart per telefon meddelat detta till krigsskolan. Adjutanten
vid krigsskolan hade därvid anfört, att Elfversson såsom värnpliktig tillhörde
Hallands regemente och att han omedelbart komme att skiljas från
krigsskolan; efterlysning borde följaktligen ske från Hallands regemente. Då
ärendet synts Bratt brådskande, hade han därför låtit i polisunderrättelser
efterspana Elfversson. Enär Bratt emellertid fortfarande hyst den uppfattningen
att Elfversson varken bort efterspanas eller dömas av chefen för
Hallands regemente, hade i beslutet örn efterspaningen, vilket meddelats på
föredragning av auditören vid regementet, icke framställts begäran att Elfversson
vid anhållandet skulle återföras till Hallands regemente utan allenast
att meddelande skulle sändas till chefen för Hallands regemente, därest Elfversson
anträffades. Den 25 maj 1935 hade Bratt telefonledes erhållit meddelande
från landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt, att Elfversson anhållits.
Då tåget skolat avgå från Skellefteå 45 minuter efter det regementet
erhållit detta meddelande, hade regementskvartermästaren omedelbart satt sig
i förbindelse med krigsskolan, därvid meddelat att Elfversson anhållits samt
begärt upplysning, huruvida Elfversson blivit skild från krigsskolan. Det
hade visat sig, att så ej skett, men krigsskolan hade likväl vägrat taga befattning
med Elfversson. Regementskvartermästaren hade vid tillfället förhandlat
med adjutanten vid krigsskolan, majoren F. A. Zethelius. Då Elfverssons
resa icke kunnat uppskjutas, hade han måst transporteras till Hallands regemente.
Elfversson hade anlänt till Halmstad den 26 maj. Sedan bataljonsförhör
hållits med Elfversson den 27 maj och chefen för krigsskolan telefonledes
samma dag begärt att Elfversson snarast skulle inställas vid krigsskolan,
hade Elfversson sagda den 27 maj avsänts till krigsskolan.

Enligt en av regementskvartermästaren vid Hallands regemente, kaptenen
Forthmeiier den 28 maj 1935 utfärdad förpassning hade Elfversson sistnämnda
dag förpassats från Hallands regementes häkte.

I skrivelse den 13 november 1935 till chefen för krigsskolan anhöll militieombudsmannen,
att chefen för krigsskolan måtte infordra yttrande från
majoren Zethelius och därmed jämte eget yttrande till militieombudsmannen
inkomma. Den 9 december 1935 inkom chefen för krigsskolan översten
E. Brandel med de begärda yttrandena.

Majoren Zethelius anförde: Han hade den 6 maj 1935 av regementskvar termästaren''

vid Hallands regemente telefonledes erhållit meddelande att
chefen för Hallands regemente ansåge, att Elfversson borde efterspanas genom
krigsskolans försorg. Zethelius hade omedelbart föredragit ärendet
för dåvarande överstelöjtnanten, numera översten Brandel samt därefter meddelat
regementskvartermästaren vid Hallands regemente, att Brandel vidhölle
sin uppfattning. Den 25 maj hade regementskvartermästaren vid Hallands
regemente telefonledes meddelat, att Elfversson anhållits i Skellefteå
samt begärt upplysning, huruvida Elfversson skulle återföras till krigsskolan.
Zethelius hade, på grund av att chefen för krigsskolan icke varit tillstädes,
icke kunnat lämna definitivt besked. Regementskvartermästaren hade då
meddelat, att enär tåget skulle avgå från Skellefteå inom cirka 45 minuter,
beslut omedelbart måste fattas angående förpassningen samt tillfrågat Zethelius
örn hans mening. Zethelius hade då uppgivit, att han personligen ansåge
det riktigast, att Elfversson sändes till Hallands regemente men tillika tillrått
att auditören vid regementet tillfrågades, innan order avsändes till Skellefteå.
Vid Brandels återkomst hade Zethelius anmält vad som förevarit.

Översten E. Brandel anförde: Enligt § 2 i kungörelsen den 18 juni 1926
angående hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m.
(hämtningskungörelsen), skulle beträffande värnpliktig, som utan laga förfall
uteblivit från inställelse till tjänstgöring, efterspaning ombesörjas av »vederbörande
befälhavare (truppförbandschef, depåchef, beväringsbefälhavare
eller landstormsområdesbefälhavare)». Vad sålunda stadgades skulle i tilllämpliga
delar gälla beträffande i tjänst varande värnpliktiga, som rymt.
Härav syntes följa, att officersaspirant, som rymde under tjänstgöring vid
krigsskolan, skulle efterspanas icke av chefen för krigsskolan, vilken befattningshavare
icke kunde inrymmas i någon av de kategorier, som uppräknats
inom parentesen, utan av vederbörande truppförbandschef. I egenskap
av värnpliktig tillhörde Elfversson Hallands regemente, vid vilket truppförband
han antagits såsom reservofficersaspirant. Det syntes därför hava
varit i överensstämmelse med gällande författningar att Elfversson efterspanats
genom chefens för Hallands regemente försorg. Det hade varit mest
praktiskt att efterspaningen ombesörjts av chefen för krigsskolan och endast
den omständigheten att ett sådant förfarande icke synts formellt riktigt
hade föranlett Brandel att vända sig till chefen för Hallands regemente.
Att efterspaningen ombesörjts av den sistnämnde hade dock ej behövt medföra
att Elfversson efter anhållandet införpassats till Hallands regemente.

Frågan om den plats, dit Elfversson efter anhållandet skulle införpassas,
hade, så vitt Brandel mindes, icke berörts vid de muntliga förhandlingar,
som ägt rum mellan honom och chefen för Hallands regemente. Frågan örn
Elfversson skulle inställas vid krigsskolan eller vid Hallands regemente vore
uppenbarligen beroende på vilken befälhavare eller, om målet ej skulle behandlas
såsom disciplinmål, vilken krigsrätt skulle äga utöva bestraffningsrätt
över Elfversson. Denna fråga åter vore beroende av huruvida Elfversson
vid tiden för anhållandet fortfarande tillhörde krigsskolan. Brandels
avsikt hade varit att, vare sig Elfversson bleve anhållen eller ej, göra framställning
örn Elfverssons entledigande från krigsskolan. Såsom händelserna
utvecklat sig hade Elfversson blivit skild från krigsskolan först efter det
han blivit anhållen. Denna Brandels avsikt, varom Brandel underrättat
adjutanten vid krigsskolan, jämte det förhållandet att stor brådska rått, då
mellan krigsskolan och regementet förhandlats om vart Elfversson skulle
införpassas, torde hava påverkat majoren Zethelius’ inställning till frågan.

I skrivelse den 10 december 1935 till översten Bratt anhöll militieombudsmannen
härefter, att Bratt måtte dels för egen del avgiva yttrande med anledning
av vad Brandel och Zethelius i ärendet anfört, dels inkomma med
yttrande av regementskvartermästaren vid regementet, i vilket yttrande
borde så vitt möjligl lämnas fullständig upplysning om hans befattning med
ärendet, särskilt angående vad som förekommit vid telefonsamtal den 25 maj
1935 mellan honom och Zethelius; och borde, därest upplysning vid regementet
eljest stöde att vinna rörande vad vid nämnda telefonsamtal förekommit,
utredning därom verkställas.

Den 16 december 1935 inkom översten Bratt med eget yttrande jämte ytt-.
randen av regementskvartermästaren, kaptenen A. N. Forthmeiier och auditören
E. Fogelklou.

Översten Bratt anförde: Då ärendet angående Elfverssons efterspanande
den 6 maj föredragits, hade Bratt förfäktat den meningen, att chefen för
krigsskolan i egenskap av Elfverssons dåvarande befälhavare borde verkställa
efterlysningen. Bratt hade dock medgivit, att enär chefen för krigsskolan
hävdat en annan mening och då frågan kunde anses tvistig samt Elfverssons
skiljande från krigsskolan ansåges omedelbart förestående, efterlysningen
finge ske genom regementets försorg under förutsättning dock att
hämtning till regementet icke i efterlysningen begärdes. Auditören, rådmannen
Fogelklou hade tillfrågad förklarat sig icke hava något att häremot erinra.
Frågan örn Elfverssons införpassande till regementet hade aldrig blivit
föremål för något beslut av Bratt. Regementskvartermästaren, kaptenen
Forthmeiier hade, då Bratt icke befunnit sig å regementsexpeditionen, när
telefonmeddelandet örn Elfverssons anhållande anlänt, måst handla på eget
ansvar. Forthmeiier hade dock under rådande förhållanden icke kunnat
handla på annat sätt. Då Forthmeiier känt Bratts uppfattning i forumfrågan
och tillika delat denna uppfattning, måste Bratt förutsätta att adjutanten
vid krigsskolan vid telefonsamtalet i fråga varit mycket kategorisk i sina
påståenden.

4— Militieombudsmannens ämbetsbcrällelse.

Översten Bratt meddelade sedermera i skrivelse den 18 februari 1936, att
på grund av minnesfel hans tidigare lämnade uppgifter så till vida vore felaktiga,
att han den 25 maj 1935 varit tjänstledig och att dåvarande överstelöjtnanten
G. Berggren sagda dag fört regementsbefälet.

Kaptenen Forthmeiier anförde: Då Forthmeiier den 25 maj 1935 från
landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt erhållit meddelande att Elfversson
anhållits, hade Forthmeiier telefonledes satt sig i förbindelse med adjutanten
vid krigsskolan, dåvarande kaptenen, numera majoren Zethelius samt begärt
upplysning örn Elfversson blivit skild från krigsskolan. Då Zethelius
förklarat att så icke vore fallet, hade Forthmeiier framhållit, att Elfversson
under sådant förhållande borde sändas till krigsskolan ävensom meddelat,
att auditören vid Hallands regemente delade denna uppfattning. Zethelius
hade genmält att krigsskolans auditör ansåge, att Elfversson borde föras till
Halmstad. Forthmeiier kunde icke ordagrant återgiva samtalet, men det
hade gått ut på att Forthmeiier förfäktat den åsikten att Elfversson borde
föras till krigsskolan och ej till Hallands regemente under det Zethelius bestämt
förklarat, att Elfversson skulle föras till Hallands regemente. Då
Forthmeiier fortfarande vidhållit sin åsikt, hade Zethelius använt en så skarp
ton mot Forthmeiier, att Forthmeiier ansett sig böra meddela förhållandet
till regementschefen, som i sin tur påtalat detta vid telefonsamtal med chefen
för krigsskolan den 27 maj. Forthmeiier hade av samtalet med Zethelius
icke fått den uppfattningen att Zethelius endast framfört sin personliga
mening, detta så mycket mindre som Zethelius hänvisat till krigsskolans
auditör. Forthmeiier hade tvärt om fått den bestämda uppfattningen,
att krigsskolan ej velat taga befattning med Elfversson.

Kaptenen Forthmeiier anförde sedermera i skrivelse den 18 februari 1936:
Forlhmeiier hade mellan kl. 10.10 och 10.30 den 25 maj 1935 telefonledes
mottagit meddelande om att Elfversson anhållits. Regementsbefälhavaren
hade i tjänsten befunnit sig utom kasernen. Vid regementsbefälhavarens
hemkomst kl. 11.40 hade Forthmeiier anmält ärendet.

Vid Forthmeiiers förstnämnda yttrande voro fogade intyg av

1) expeditionsunderofficeren J. A. Björklund: Han hade åhört Forthmeiiers
telefonsamtal den 25 maj 1935 med krigsskolan angående Elfverssons
inställelse och intygade som sin bestämda uppfattning att den person
vid krigsskolan, med vilken Forthmeiier samtalat, på ett kraftigt sätt motsatt
sig Elfverssons sändande till krigsskolan samt förfäktat den meningen,
att Elfversson skulle inställas vid Hallands regemente.

2) Fanjunkaren Nilsson: Då handlingarna rörande Elfverssons efterlysning
den 6 maj 1935 anlänt från krigsskolan, hade regementskvartermästaren
yttrat, att icke regementet utan krigsskolan skulle verkställa efterspaningen;
den 25 maj hade regementskvartermästaren efter avslutat telef onsamtal
rörande Elfverssons hämtning lill Nilsson yttrat: »De vill inte ta’ honom.
Deras auditör hade sagt, att han skulle till I. 16.»

Auditören Fogelklou anförde: Fogelklou mindes ej bestämt men holle för
mycket troligt att han blivit av regementschefen eller regementskvartermä -

staren tillfrågad huruvida efterlysning av Elfversson borde ske genom chefen
för krigsskolan eller genom regementschefen. Om så varit fallet, hade
Fogelklou förvisso uttalat den åsikt, att efterlysningen borde ske genom chefen
för krigsskolan, som hade bestraffningsrätten över Elfversson. Däremot
mindes Fogelklou med bestämdhet, att han den 25 maj 1935 i telefon av regementskvartermästaren
vid regementet tillsports huruvida, efter det Elfversson
anhållits, han borde sändas till regementet för att dömas av regementschefen,
eventuellt av regementets krigsrätt, eller sändas till krigsskolan. Fogelklou
mindes ock att regementskvartermästaren meddelat, att ärendet vore
av mycket brådskande natur samt att man vid krigsskolan som sin åsikt uttalat,
att Elfversson borde transporteras till Halmstad. Fogelklou hade svarat,
att Elfversson borde dömas av chefen för krigsskolan eller av den vid skolan
anordnade krigsrätten. Under samtalet hade Fogelklou jämväl framhållit,
att därest hans åsikt vore riktig, det vore synnerligen olämpligt att föra Elfversson
till Halmstad, enär regementets krigsrätt och möjligen även regementschefen
kunde komma att förklara sig obehöriga.

Det antecknades, att enligt förteckning över arrestanter i Hallands regementes
arrest för maj månad 1935 Elfversson trätt i häkte den 26 maj 1935
kl. 18.10 samt att, sedan regementschefen på framställning av chefen för
krigsskolan den 27 maj 1935 förordnat att Elfversson .skulle överföras till
krigsskolans häkte å Karlberg, Elfversson den 28 maj kl. 6.30 uttagits ur
häktet.

Vidare antecknades, att enligt förteckning över arrestanter vid krigsskolans
arrest för maj månad 1935 Elfversson den 28 maj införpassats till krigsskolan
samt att chefen för krigsskolan sagda dag förordnat om Elfverssons
häktande.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 21 februari 1936 till överkrigsfiskalsämbetet:

Enligt §§ 2 och 10 i kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) angående
hämtning av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen),
ålåge det vederbörande befälhavare (truppförbandschef, depåchef,
beväringsbefälhavare eller landstormsområdesbefälhavare) att, på
sätt i kungörelsen närmare angåves, låta efterspana i tjänst varande värnpliktiga
samt vid krigsmakten anställda personer, som rymt, hållit sig undan
eller eljest saknades; och skulle därvid angivas varstädes den efterspanade
skulle inställas.

I fråga om de värnpliktiga, som genomginge utbildning vid krigsskolan, utövades
nämnda åliggande av krigsskolans chef. Enligt §§ 22 och 45 i reglementet
för krigsskolan den 2 september 1927 (nr 359) bildade krigsskolans
elever vid varje lärokurs ett truppförband. Enligt § 7 i samma reglemente
utövade chefen under inspektören för militärläroverken befälet över krigsskolan.

Av de återgivna bestämmelserna torde framgå, alt det ålegat översten Brandel
såsom chef för krigsskolan att själv låta ombesörja Elfverssons efterspa -

nande. I stället hade Brandel genom skrivelse den 4 maj 1935 till chefen
för Hallands regemente, vilket Elfversson såsom värnpliktig tillhört, anhållit
att Elfversson måtte genom bemälde regementschefs försorg efterspanas. Därigenom
hade Brandel begått fel i sin tjänst.

Chefen för Hallands regemente, översten Bratt hade efter mottagandet av
Brandels förenämnda anhållan låtit regementskvartermästaren vid regementet,
kaptenen Forthmeiier meddela krigsskolan, att Bratt ansåge att efterspaningen
borde verkställas av krigsskolan. Forthmeiier hade därvid erhållit
det besked, att Elfversson omedelbart komme att skiljas från krigsskolan.
Med anledning därav och då ärendet synts Bratt vara av brådskande natur,
hade Bratt låtit i polisunderrättelser efterspana Elfversson. Därvid hade icke
framställts någon begäran att Elfversson vid anhållandet skulle återföras till
Hallands regemente utan endast att meddelande skulle sändas till chefen för
Hallands regemente, därest Elfversson anträffades. Bratt hade nämligen ansett
den möjligheten icke utesluten att Elfversson vid tidpunkten för anhållandet
skulle vara skild från krigsskolan och sålunda i bestraffningshänseende
lyda under chefen för Hallands regemente. Genom sin åtgärd att, innan
Elfversson skilts från krigsskolan taga befattning med ärendet om Elfverssons
efterspanande och därvid, emot vad hämtningskungörelsen gåve vid handen,
låta efterlysa Elfversson utan att samtidigt angiva var Elfversson, därest
han anträffades, skulle inställas, torde jämväl Bratt hava begått fel i sin
tjänst.

Efter det Elfversson anhållits i Skellefteå den 24 maj 1935 hade han påföljande
dag på order av kaptenen Forthmeiier förpassats till Halmstad.
Elfversson hade ankommit till Halmstad den 26 maj och där kvarhållits till
den 28 maj, då han enligt förordnande av regementschefen, översten Bratt
och sedan chefen för krigsskolan, dåvarande överstelöjtnanten Brandel därom
framställt begäran översänts till krigsskolan. Forthmeiier hade ansett, att
han icke kunnat handla på annat sätt, enär adjutanten vid krigsskolan, dåvarande
kaptenen Zethelius förklarat, att krigsskolan vägrade att taga befattning
med Elfversson.

Genom de åtgärder, som från chefens för krigsskolan och chefens för Hallands
regemente sida vidtagits i fråga om Elfverssons efterspanande, hade
Forthmeiier, som i regementsbefälhavarens frånvaro ansett sig hava haft att
fatta beslut rörande Elfverssons förpassning, befunnit sig i det läget att han
mot bestridande av befälet vid krigsskolan icke kunnat förordna om Elfverssons
förpassning till Karlberg. Då Forthmeiier emellertid avvetat, att Elfversson
fortfarande tillhört krigsskolan, hade Forthmeiier bort inse, att chefen
för Hallands regemente icke ägt bestraffningsrätt över Elfversson. Forthmeiier
syntes vid nu angivna förhållanden och då regementsbefälhavaren icke
varit anträffbar vid regementet innan södergående tåget kl. 11.23 skolat avgå
från Skellefteå, hava bort meddela landsfiskalen i Skellefteå södra distrikt,
att denne finge senare på dagen avvakta besked rörande huru med Elfversson
skulle förfaras. Från Skellefteå avginge vid nämnda tid södergående tåg
jämväl kl. 22.32. I stället hade Forthmeiier anbefallt, att Elfversson skulle

förpassas till Hallands regemente. Därigenom torde Forthmeiier hava begått
fel i tjänsten.

Majoren Zethelius hade, då Forthmeiier i telefon därom framställt begäran,
uppenbarligen vägrat att vid krigsskolan mottaga Elfversson. Denna
vägran hade utgjort hinder för Forthmeiier att, såsom rätteligen bort ske,
beordra Elfverssons förpassning från Skellefteå till krigsskolan å Karlberg.
Enligt militieombudsmannens uppfattning hade Zethelius därigenom begått
fel i tjänsten.

Elfversson syntes hava avrest från Skellefteå den 25 maj med tåg kl. 11.23.
Därest han förpassats direkt till Stockholm, hade han anlänt dit påföljande
dag kl. 8.05. Då Elfversson avrest från Halmstad tidigast på förmiddagen
den 28 maj, hade han först på eftermiddagen samma dag kunnat anlända
till krigsskolan. Elfverssons förpassning till krigsskolan hade följaktligeia
fördröjts över två dygn. Vidare hade Elfversson åsamkats kostnader för förpassningen
motsvarande skillnaden mellan biljettkostnaderna från Skellefteå
till Halmstad och från Skellefteå till Stockholm.

Då en var av nu angivna befattningshavare, överstarna Bratt och Brandel,
majoren Zethelius och kaptenen Forthmeiier genom sina åtgöranden finge
anses hava medverkat till att Elfversson felaktigt förpassats till Hallands
regemente samt det inbördes ansvaret dem emellan icke syntes kunna tillförlitligen
utredas annorledes än vid domstol, uppdroge militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att låta ställa samtliga nämnda fyra personer under
åtal vid vederbörlig domstol och därvid yrka ansvar å dem efter lag och
sakens beskaffenhet samt tillika i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som Elfversson, i saken hörd, kunde komma att framställa och
som kunde finnas förtjänta av understöd.

överkrigsfiskalsämbetet ställde Brandel, Bratt, Zethelius och Forthmeiier
under åtal inför särskilda krigsrätten i Stockholm under yrkande om ansvar
å dem jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad militieombudsmannen
lagt dem till last. Elfversson förde ej talan i målet.

Den 16 maj 1936 meddelade krigsrätten utslag i målet. I utslaget yttrades:
I målet vore utrett, att — sedan Elfversson den 23 april 1935 underlåtit att efter
åtnjuten tjänstledighet inställa sig vid krigsskolan och därefter hållit sig
undan —- Brandel i skrivelse den 4 maj 1935 till Bratt anhållit, att Elfversson
måtte såsom värnpliktig vid Hallands regemente efterspanas genom Bratts försorg,
att Bratt i anledning därav låtit utfärda eftcrspaningssedel angående Elfversson,
därvid i efterspaningssedeln angivits, att, då Elfversson anträffades,
meddelande därom skulle sändas till chefen för Hallands regemente, att —
sedan Elfversson den 25 maj 1935, då han fortfarande vore kommenderad
som elev vid krigsskolan, anhållits i Skellefteå och Forthmeiier därom underrättats
genom telefon från vederbörande landsfiskal — Forthmeiier, efter
att i saken hava telefonledes samtalat med Zethelius, i regementsbefälhavarens
frånvaro beordrat Elfverssons inställande vid Hallands regemente, dit
lian ankommit den 2(5 maj 1935, att Bratt på framställning av Brandel den
28 i samma månad förordnat, att Elfversson skulle avföras till krigsskolans

häkte, samt att Elfversson, som påföljande dag ankommit till krigsskolan,
sedermera rannsakats inför särskilda krigsrätten i Stockholm. Vidkommande
till en början åtalet mot Brandel måste väl en riktig tolkning av §§ 2
och 10 i kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämtning av värnpliktig,
som uteblivit från tjänstgöring m. m., anses giva vid handen, att efterlysning
av Elfversson bort ske genom Brandels försorg. Den i § 2 i kungörelsen,
till vilken § 10 hänvisade, givna bestämmelsen rörande vilka befälhavare
det ålåge att utfärda efterspaningssedel kunde emellertid icke anses
vara så avfattad, att därav tydligt franninge, att dylik skyldighet ålåge
chefen för krigsskolan; och kunde vid sådant förhållande Brandels underlåtenhet
att låta efterspana Elfversson icke anses vara att hänföra till försummelse
av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar. Vad därefter
anginge åtalet mot Bratt hade han väl, såsom av vad nyss sagts framginge,
förfarit i strid mot bestämmelse i ovan nämnda kungörelse genom
att låta efterspana Elfversson; och hade Bratt tillika, då han i allt fall utfärdat
efterspaningssedel angående Elfversson, enligt föreskrift i kungörelsen
haft att i efterspaningssedeln angiva, varest Elfversson, då han anträffades,
skulle inställas, och icke, såsom skett, angiva, att meddelande i saken
skulle lämnas till chefen för Hallands regemente. Med hänsyn därtill att
Brandel förklarat sig icke vilja låta efterspana Elfversson och att brådska
med efterspaningens verkställande måste anses hava förelegat, finge Bratt
emellertid anses hava haft skäl för sin åtgärd att ombesörja efterspaningen.
Av utredningen i målet framginge därjämte, att vid tiden för efterspaningens
verkställande icke kunnat avgöras, var Elfversson skolat efter anträffandet
inställas, utan att detta varit beroende på, huruvida Elfversson då fortfarande
tillhört krigsskolan eller blivit skild från sin kommendering vid
denna; och Bratts åtgärd att i efterspaningssedeln icke angiva inställelseort
vid angivna förhållande måste anses hava varit befogad. Bratt kunde
förty icke anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel i påtalade hänseenden.
Beträffande vidare åtalet mot Forthmeiier hade han visserligen vidgått, att
lian vid telefonsamtal med Zethelius den 25 maj 1935 erhållit meddelande
örn att Elfversson fortfarande tillhörde krigsskolan, varför Forthmeiier bort
inse, att chefen för Hallands regemente icke ägde bestraffningsrätt över Elfversson,
men enär utredningen i målet gåve vid handen, att Forthmeiier vid
avfattandet av sitt beslut om Elfverssons införpassande till Hallands regemente
varit av den uppfattningen, att Elfversson icke skulle mottagas vid
krigsskolan, samt Forthmeiier uppenbarligen ansett sig nödsakad att i regementsbefälhavarens
frånvaro omgående giva landsfiskalen definitivt besked
om vart Elfversson skulle förpassas, alltså funne krigsrätten, att Forthmeiier
vid fattandet av ifrågakonma beslut befunnit sig i en sådan situation, att
hans felaktiga förfarande icke vore av beskaffenhet att för honom böra medföra
ansvar. Vad slutligen anginge åtalet mot Zethelius hade han icke mot
sitt nekande blivit övertygad om att hava, på sätt i målet lagts honom till
last, vid omförmälda samtal med Forthmeiier vägrat att vid krigsskolan
mottaga Elfversson. På grund av vad sålunda anförts funne krigsrätten

den mot Brandel, Bratt, Forthmeiier och Zethelius i målet förda talan icke
kunna bifallas.

över krigsrättens utslag anförde överskrigsfiskalsämbetet, efter uppdrag
av militieombudsmannen, besvär i krigshovrätten.

Krigshovråtten meddelade utslag i målet den 3 juli 1936, därvid krigshovrätten
fann skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen besvär, såvitt
utslaget avsåge Brandel, och anförde därvid bland annat: Enligt militieombudsmannens
mening gåve bestämmelserna i §§ 2 och 10 i hämtningskungörelsen
jämförda med §§ 7, 22 och 45 i reglementet för krigsskolan med
tillräcklig tydlighet vid handen, att skyldigheten att upprätta ifrågavarande
efterspaningssedel ålegat Brandel i hans egenskap av chef för krigsskolan.

Kungl. Maj.t meddelade utslag i målet den 14 november 1936. I utslaget
yttrades: Enär av åberopade kungörelsen icke kunde anses framgå att i fall,
sådant som det föreliggande, chefen för krigsskolan hade att upprätta efterspaningssedel,
lämnade Kungl. Maj:t militieombudsmannens fullföljda talan
utan bifall.

I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden von Seth,
Wedberg, Edelstam och Eklund, vice amiralen de Champs, justitierådet
Sterzel och generallöjtnanten Nygren.

I fråga örn motiveringen voro justitieråden Sterzel och Eklund skiljaktiga.
Justitierådet Sterzel yttrade: »Jag finner väl att det, jämlikt §§ 2 och 10 i
förenämnda kungörelse, jämförda med §§ 7, 22 och 45 reglementet för krigsskolan
den 2 september 1927, hade ålegat Brandel i egenskap av chef för
krigsskolan att i förevarande fall själv upprätta efterspaningssedel; men enär
den försummelse Brandel därutinnan låtit komma sig till last icke är av
beskaffenhet att böra för Brandel föranleda ansvar, fastställer jag det slut
krigshovrättens utslag innehåller.» Justitierådet Eklund fann ej skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

Militieombudsmannen avlät den 27 november 1936 skrivelse till Konungen
med hemställan om ändring i hämtningskungörelsen (se denna ämbetsberättelsc
sid. 165 ff.).

10. Fråga huruvida befälhavare utövat obehörig påtryckning å underordnad
för att förmå denne att återtaga en mot befälhavaren riktad rapport.

(Jfr. denna ämbetsberättelse sid. 84 ff.).

I en till militieombudsmannen insänd, den 19 mars 1936 dagtecknad skrift
anförde 1. klass sjömannen vid 3. matroskompaniet nr 343 Olsson: Den 25
februari 1936 hade Olsson ansett sig föranlåten att skriva rapport å sekonden
å pansarskeppet Sverige kaptenen J. E. S. Elliot, vilken rapport Olsson
samma dag inlamnat till väbeln å fartyget. I stället för att omedelbart
skicka rapporten vidare hade Elliot behållit densamma samt, oaktat Olsson
uttalat sin bestämda föresats att låta rapporten gå vidare, sökt förmå Olsson
att taga rapporten tillbaka bland annat genom att »skicka upp» Olsson till
auditören, rådmannen O. Högstedt, vilken jämväl sökt förmå Olsson att återtaga
rapporten. Elliot hade, då han erfarit, att Olsson icke ville taga tillbaka
rapporten, hotat Olsson, att denne i så fall icke skulle få behålla sin tjänstgöring
som korpral. Olsson hade vid tidigare tjänstgöring som korpral visat
sig därtill lämplig. Elliot hade sedermera fullföljt sagda hotelse samt genomfört,
att Olsson ej fått behålla tjänstgöringen som korpral. Olsson anhölle att
militieombudsmannen måtte »övertaga målet».

Vid skriften var fogad avskrift av förenämnda rapport, däri Olsson anmält
Elliot för följande: Den 22 februari 1936, då Olsson i egenskap av vaktens
korpral varit sysselsatt å främre trossbotten med att uppgöra törnlista för
vaktkvarteret, hade Elliot, utan att Olsson märht detta, kommit fram till
Olsson, därvid Elliot fattat tag i Olssons hår och ruskat Olsson samt frågat
vad Olsson gjorde. Olsson hade svarat att han holle på att skriva ut törnlistan.
Elliot hade då frågat, varför Olsson satt upp fotterna på kanten av
britsen. Olsson hade härtill genmält, att en av rengöringsgastarna vore
sysselsatt med att torka upp vattnet under borden. Den 23 februari hade
Elliot återkommit, därvid Olsson hälsat genom att intaga enskild ställning.
Då Olsson enligt Elliots bedömande icke verkställt hälsningen korrekt, hade
Elliot beordrat Olsson att göra örn hälsningen. Olsson hade åtlytt ordern.
Då Olsson en andra gång skolat passera Elliot, hade denne ställt sig framför
Olsson och yttrat: »Stå riktigt!» Olsson hade svarat, att han stöde riktigt,
varvid Elliot yttrat: »Stå riktigt och inte som en hösäck!» Därefter hade
Elliot med knuten hand slagit Olsson under hakan. Hälsningsövningarna
och slaget hade åsetts av bland andra Olsson underställd rengöringspersonal.

I ytterligare vid den av Olsson till militieombudsmannen ingivna skriften
fogade bilagor lämnade Olsson följande redogörelse över vad som förekommit
mellan Elliot och honom i anledning av rapportens ingivande: Olsson
hade den 25 februari klockan omkring 8.15 inlämnat rapporten i väbelns
expedition. På eftermiddagen samma dag hade Olsson blivit kallad till
Elliot, därvid följande samtal utspunnit sig:

Elliot: »Jag ser, att Olsson har satt rapport på mig. Känner Olsson sig
så förolämpad?»

Olsson: »Ja, det gör jag.»

Elliot: »Olsson har naturligtvis inte hälsat riktigt. Ni vet ju att jag
fordrar det.»

Olsson: »Ja sekonden, men jag hälsade riktigt.»

Elliot: »Tyst! Ni vet, att jag fordrar, att ni hälsar riktigt på morgnarna.
Det vet väl Olsson, som har läst både korprals- och rekrytskola under mig?»

Olsson: »Ja sekonden, det vet jag.»

Elliot hade därefter läst igenom rapporten och nickande instämt under
läsningen, varefter samtalet fortsatt sålunda:

Elliot: »Ja, att jag tagit Olsson i håret och vänt upp huvudet mot mig, det
stämmer nog. Vidare att jag yttrat ’stå riktigt och inte som en hösäck.’ Det
stämmer nog också. Jag kan inte erinra mig i detalj. Vidare att jag slagit
Olsson under hakan, för att ni skulle lyfta upp huvudet. Det gör jag ofta
och ingen har förut tagit det som en förolämpning, men det är väl i och för
sig inte så märkvärdigt. Tycker Olsson, att det är lönt att gå till krigsrätt
med en sådan sak? Olsson kommer ju att göra sig löjlig.»

Olsson: »Sekond, det blir krigsrättens sak att avgöra.»

Elliot: »Ja, Olsson kan ju tänka på saken tills vidare, så få vi se. Vidhåller
Olsson att saken skall gå till krigsrätt?»

Olsson: »Ja sekond, det gör jag.»

Elliot: »Men om jag kallar hit den personal, som åsåg händelserna, och ber
örn ursäkt, vidhåller Olsson alltjämt att saken skall bliva behandlad av
krigsrätt?»

Olsson: »Ja sekonden.»

Elliot: »Men har detta inverkat på Olssons ställning som rengöringskorpral?» Olsson:

»Ja sekonden, en sådan sak måste inverka, när rengöringskorpralen
blir behandlad på detta vis.»

Elliot: »Ja Olsson kan tänka på saken.»

Torsdagen den 27 februari hade Elliot anmodat Olsson att komma till
Elliots hytt under förmiddagens lopp. Då Olsson kommit till hytten, hade
Elliot yttrat: »Kom in i min hytt och stäng igen dörren, så få vi talas vid.»
Härefter hade detta samtal följt:

Elliot: »Nå, har Olsson bestämt sig ännu? Vill Olsson ändå ha saken till
krigsrätten? Olsson förstår, att saken kan gott gå till krigsrätt, men jag
kommer inte att få någonting för det. En 45 års karl med så stor erfarenhet
som jag vet nog vad han talar örn. Örn Olsson låter det gå till krigsrätt,
så blir det värst för Olsson själv. Då anser jag inte Olsson lämplig som
korpral, det kommer att inverka i allt. Jag kommer att lia hälsningsövningar
med Olsson ute på planen. Olsson gör sig omöjlig här ombord, det
oss emellan sagt. Har Olsson kanske inte slagit till någon?»

Olsson: »Nej sekond, jag tror inte, att jag har några ovänner här om bord,

som jag fått på sådant vis.»

Elliot: »Det är inte endast tal örn här ombord. Har Olsson aldrig slagit

till någon?»

Olsson: »Nej, sekonden, jag tror inte, att jag slagit till någon, som inte

haft chans att försvara sig.»

Elliot: »Är Olsson då en sådan ängel?»

Olsson: »Nej, det vill jag därmed inte ha sagt, sekond.»

Elliot: »Olsson vill alltså ha saken till krigsrätt. Är det någon slags

hämndeakt mot mig?»

Olsson: »Nej sekond.»

Elliot: »Ja, jag skall tala med rådman Högstedt, så får Olsson gå upp
och tala med honom.»

Den 28 februari på eftermiddagen, då Olsson varit sysselsatt med arbete
på trossbotten, hade Elliot kommit fram till Olsson samt yttrat: »Olsson,

jag har talat med rådman Högstedt och Olsson skall gå upp till honom i
morgon klockan 10.10.»

Påföljande dag, den 29 februari hade Olsson ånyo kallats till Elliots hytt,
varest följande samtal utspunnit sig:

Elliot: »Tag rapporten och gå upp till rådman Högstedt.»

Olsson: »Sekond, jag kan inte ta rapporten med mig, den skall gå rätta
vägen.»

Elliot: »Tag rapporten, det är väl inte farligt.»

Olsson: »Om det är order från sekonden, tar jag den naturligtvis.»

Elliot: »Javisst är det order.»

Sistnämnda yttrande hade åhörts av 1. klass sjömannen vid 3. matroskompaniet
nr 460 Mattsson. Olsson hade därefter gått upp till Högstedt
samt vid sin återkomst ombord återlämnat rapporten till Elliot, som yttrat:
»Tänker Olsson fortfarande gå till krigsrätt?» Då Olsson bejakat detta,
hade Elliot yttrat: »Ja, det blir värst för er själv, min gosse.»

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
av Elliot.

I skrivelse den 7 april 1936 anförde Elliot bland annat: Det av Olsson

skildrade händelseförloppet samt de uppkonstruerade samtalen med Elliot
vore i allt väsentligt avsiktligt tendentiösa och felaktiga, i vissa avseenden
direkt osanna samt så avfattade, att de vore ägnade att för den i saken oinvigde
ställa Elliot i högst ofördelaktig dager, under det att Olsson framställt
sig själv såsom den förföljde och den förfördelade oskulden. Vad som
tilldragit sig i samband med den mot Elliot avgivna anmälan vore följande:
Sedan rapporten av väbeln inlämnats till Elliot, hade Elliot tillkallat Olsson
för att tala med honom angående den händelse, som föranlett rapporten.
Under samtalets gång hade Olsson uppträtt på ett irriterat, högdraget och
dumdrygt sätt, som varit ytterst tålamodsprövande, men som Elliot tillskrivit
det förhållandet, att Olsson förmodligen känt sig förnärmad av att hans
uppträdande blivit korrigerat i närvaro av andra av besättningen. Något
hot i någon som helst form hade Elliot icke framställt mot Olsson utan endast
vädjat till Olsson att tänka på saken, sedan Elliot framställt den sådan
han såg den, och att efter kallelse meddela, om Olsson då fortfarande önskade
låta rapporten gå till krigsrätten. Att Elliot erbjudit sig att bedja Olsson

om ursäkt vore direkt feluppfattat eller avsiktligt lögnaktigt, enär Elliot icke
ansett sig hava något att bedja Olsson om ursäkt för. Däremot hade Elliot
förklarat sig beredd att inför de vid händelsen närvarande förklara, att Elliots
avsikt, då han korrigerat Olssons uppträdande, givetvis icke varit att
såra eller att förolämpa Olsson. Vid fortsatt samtal med Olsson hade Elliot
ännu en gång framhållit för Olsson dels att saken borde kunna göras upp
utan att en stor apparat sattes i gång, dels att Olsson genom sitt handlingssätt
skulle utsätta sig för risken att av sina förmän bliva bedömd såsom
en man, som med illojalitet och illvilja förenade brist på militär takt och
uppfattning. Elliot hade även framhållit, att hans samtal med Olsson ej
ginge ut på att på något sätt skydda Elliot själv, då Elliot enligt eget omdöme
ej gjort sig skyldig till något, som kunde medföra ansvar. Särskilda
krigsrätten för kustflottan hade emellertid sedermera visat sig vara av en
annan uppfattning i denna sak. Elliot förnekade bestämt de yttranden, som
Olsson påstått att Elliot skulle hava fällt den 27 februari. Då Elliot ansett,
att Olsson skulle kunna hava nytta av att tala med en juridiskt bildad person
om saken, hade Elliot talat med Högstedt, som beredvilligt ställt sig
till förfogande för ett samtal med Olsson. Elliot hade meddelat Olsson detta
samt att han skulle taga rapporten med sig för att Högstedt skulle få tillfälle att
läsa densamma. Efter Olssons återkomst från besöket hos Högstedt hade
Olsson återlämnat rapporten till Elliot personligen, därvid Elliot frågat Olsson,
om han stöde fast vid sitt beslut att begära målets handläggning vid
krigsrätt. Då Olsson bekräftat detta, hade Elliot svarat ungefärligen följande:
»Då får det bli som ni vill själv då, min gosse.» Den utformning,
som Olsson i sin skrivelse givit denna enkla episod, vore icke med sanningen
överensstämmande och måste anses hava tillkommit i illvillig avsikt för att
framställa Elliot i så ogynnsam dager som möjligt. Den omständigheten
att Olsson icke finge tjänstgöra som korpral vore beroende på följande: Enligt
å pansarskeppet Sverige gällande bestämmelser för vaktens korpral skulle
denna post besättas med korpraler eller sådana 1. klass sjömän, som vore
kompetenta till korpraler. Sedan kvarterschefen för 1. kvarteret, där Olsson
tjänstgjorde, underlöjtnanten K. E. R. Bjarke anmält, att han ansåge,
att Olsson under sin tjänsteutövning visat sig icke besitta sådana anlag för
befälsföring, att han för det dåvarande kunde anses kompetent för befordran
till korpral, och då Elliots egna iakttagelser utan sammanhang med de i
Elliots förevarande skrivelse avhandlade förhållanden bestyrkt riktigheten
av denna åsikt, hade Olsson tills vidare icke beordrats att tjänstgöra i nämnda
befattning. Elliots uppträdande i denna sak hade enligt hans fulla övertygelse
endast utgjorts av ett taktfullt och mycket hänsynsfullt resonemang
med Olsson örn hela sakens relativt bagatellartade natur och Elliots fulla
beredvillighet att förklara saken för de vid tillfället närvarande, därest Olsson
ansåge sin person kränkt, samt därom att Olsson borde se med mera
kallt sinne på det hela. Då Olsson emellertid icke velat lyssna härtill, hade
i saken förfarits enligt Olssons egen önskan. Elliot anhölle, att militieombudsmannen
måtte lämna Olssons anmälan utan avseende.

I avgiven påminnelseskrift anförde Olsson bland annat: Olsson vidhölle,
att de i hans skrift den 19 mars 1936 lämnade uppgifterna vöre till alla
delar riktiga. Beträffande de i sagda skrift relaterade samtalens innehåll,
hade detsamma omedelbart efter samtalen av Olsson nedskrivits. Allt vad
som under samtalen yttrats hade Olsson dock icke medtagit utan endast det,
som Olsson ansåge vara det viktigaste. Olsson hade tjänstgjort som vaktens
korpral under de fyra månader, Olsson legat sjökommenderad på Sverige,
och detta till full belåtenhet. Elliot hade emellertid förklarat, att han
ämnade sätta olämplighetsbetyg för Olsson, om denne läte rapporten gå
fram. Då Elliot sett, att Olsson ej toge tillbaka rapporten, hade han satt
olämplighetsbetyg, detta inom loppet av några få dagar. Hade icke detta
varit ett verkställande av hotet mot Olsson? Elliot hade vidare brutit mot
den bestämmelse, som föreskreve, att en befälhavare skull? omedelbart framlämna
rapport, även om den vore ställd på honom själv.

I skrivelse den 14 april 1936 till chefen för kustflottan anhöll militieombudsmannen,
att denne ville införskaffa utredning angående den tid, som
förflutit från det Olssons i handlingarna omnämnda rapport först kommit
Elliot tillhanda till dess rapporten av Elliot överlämnats till fartygschefen.

Med skrivelse den 18 april 1936 översände chefen för kustflottan protokoll
fört vid ett i anledning av militieombudsmannens nyssnämnda anhållan av
chefen för vintereskadern, kommendören Wijkmark den 17 april 1936 hållet
förhör. Av förhörsprotokollet framginge bland annat, att Olsson vid
nämnda förhör uppgivit,

litt rapporten var daterad den 25 februari och samma dag inlämnats i
Elliots expedition,

att Olsson den 25 februari kallats till Elliot, som anmodat honom att taga
betänketid till den 27 februari,

att Elliot sistnämnda dag åter haft ett samtal med Olsson,

samt att Elliot den 28 februari vidtalat Olsson att uppsöka Högstedt, vilket
Olsson gjort den 29 februari.

Ytterligare framginge av förhörsprotokollet,

att Elliot vitsordat Olssons vid förhöret lämnade uppgifter, varjämte Elliot
upplyst, att rapporten lördagen den 29 februari på eftermiddagen inlämnats
i fartygschefens expedition,

samt att fartygschefen kommendörkaptenen av 2. graden S. G. C:son
Ulff meddelat, att rapporten den 2 mars diarieförts i hans expedition och
samma dag föredragits för honom.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 23 april 1936 anhöll militieombudsmannen,
att denne måtte låta genom annan person än det befäl ombord
å pansarskeppet Sverige, under vilket Olsson under sin sjökommendering
lytt, föranstalta örn utredning, huruvida giltig anledning förelegat dels därtill
att Olsson fråntagits tjänstgöringen som korpral dels ock till att Olsson,
enligt vad han uppgivit, förklarats icke lämplig till korpral, ävensom till
militieombudsmannen inkomma med berörda utredning.

Med skrivelse den 29 april 1936 översände chefen för kustflottan proto -

koll, fört vid ett i anledning av militieombudsmannens sistnämnda skrivelse
av fartygschefen å pansarskeppet Drottning Victoria, kommendörkaptenen av
1. graden G. Wahlström den 27 april 1936 hållet förhör. Vid sagda förhör
hade ett flertal av de personer, som haft Olsson under sitt befäl under Olssons
tjänstgöring ombord å pansarskeppet Sverige, uttalat sig angående Olssons
tjänstbarhet och lämplighet som korpral, och hade Elliot själv uppgivit
bland annat: Olsson hade börjat tjänstgöra som vaktens korpral vid
sin ombordkomst den 1 november 1935. Genom muntlig order från Elliot
till väbeln ombord hade Olsson fråntagits rättigheten att tjänstgöra såsom
vaktens korpral. Detta hade skett efter det Olssons rapport mot Elliot inlämnats
till Elliot men före rapportens vidarebefordran till fartygschefen.
Angående anledningen till att Olsson enligt Elliots uppfattning just vid denna
tidpunkt befunnits olämplig att tjänstgöra som vaktens korpral uppgav Elliot,
att Olssons uppträdande vid de tillfällen, som behandlades i rapporten och
vid de samtal, som i samband därmed förekommit mellan Elliot och Olsson,
givit Elliot anledning att närmare undersöka Olssons lämplighet dels att
tjänstgöra som korpral dels för befordran till korpral. Denna undersökning
hade givit till resultat utfärdandet av nyssnämnda order till väbeln. Med
anledning av Olssons uppgift, att Elliot skulle avgivit omdöme, att Olsson
vore olämplig för korpralsbefordran, upplyste Elliot, att detta skett genom
att Olsson vid sin avgång från fartyget den 21 april icke erhållit högre tjänstbarhetsbetyg
än 6, under det att ett tjänstbarhetsbetyg av minst 7 utgjorde
villkor för korpralsbefordran. Dessförinnan hade artilleriofficeren kaptenen
B. Grafström i vanlig ordning anmodats avgiva förslagsbetyg. Denne,
som icke ansett sig känna Olsson tillräckligt, hade tillfrågat Bjarke, som varit
Olssons kvarterschef och divisionsbefälhavare, örn Bjarkes uppfattning
rörande Olsson. Bjarke hade som sin åsikt yttrat, att det högsta tänkbara
betyget vore 7, vilket betyg Grafström med blyerts infört i förhållningsboken.
Efter hörande av väbeln och biträdande väbeln, vilka båda ansåge sig
känna Olsson, samt med hänsyn till det omdöme angående Olsson, som tidigare
avgivits till Elliot av Bjarke, hade Elliot satt betyget 6.

I protokollet funnes vidare inom parentes antecknat: »Det är sekonden,
som bestämmer och med sitt namn stadfäster tjänstbarhetsbetyget.»

I ytterligare skrivelse till chefen för kustflottan den 4 maj 1936 anförde
militieombudsmannen bland annat: I reglemente för marinen 97 § 4 mom.
stadgades: »Fartygschef förordnar två officerare att under ledning av sekonden,
då sådan finnes, utgöra betygskommission. Finnes utom fartygschefen
endast en officer, insättes i den andre officerens ställe en underofficer. Kommissionen
sammanträder snarast möjligt efter besättningens embarkering och
därefter minst en gång varje kalendermånad ävensom kort före expeditionens
slut. Betygskommissionen åligger att såväl för eget fartyg som för annat under
fartygschefen lydande, vars chef är underofficer, beträffande manskapet
föreslå betyg enligt gällande skolreglemente för uppförande och tjänstbarhet
samt göja anmälan örn deni, som fullgjort fordringarna för befordran eller
för uppflyttning i sjömans- eller uppmuntringsklass; skolande kommissionen

av fartyget tillhörande officerare, underofficerare, flaggkorpraler och vederlikar
inhämta deras omdöme och erhålla förslag till betyg för den del av
manskapet, som envar haft under sin omedelbara uppsikt.» I 5 mom. av
samma paragraf funnes vidare föreskrivet bland annat, att det ålåge fartygschefen
att beträffande manskapet å såväl eget som annat under honom
lydande fartyg, vars chef vore underofficer, besluta angående betygssättning.
Med anledning av vad i ärendet förekommit anhöll militieombudsmannen
att chefen för kustflotlan ville dels låta utreda huruvida omförmälda bestämmelser
i reglemente för marinen del 11 blivit i förevarande fall efterföljda,
samt, därest så ej skett, anledningen därtill, dels ock till militieombudsmannen
inkomma med eget yttrande med anledning av sagda utredning, därvid
tillika borde angivas

1) huruvida, då Elliot, efter det Olsson skrivit rapport å Elliot, ansett, att
Olsson borde fråntagas tjänstgöringen som vaktens korpral, hinder förelegat
att hänskjuta denna sak till fartygschefens avgörande, samt

2) huruvida det av Elliot för Olsson vid dennes avgång från pansarskeppet
Sverige satta tjänstbarhetsbetyget 6 varit befogat.

Med skrivelse den 14 maj 1936 översände chefen för kustflottan ett av
fartygschefen kommendörkaptenen S. G. C:son Ulff den 9 maj 1936 dagtecknat
yttrande, däri anfördes bland annat: Vid större personalombyten användes
ombord å pansarskeppet Sverige, vid sättande av tjänstbarhetsbetyg
för manskapet, divisionsvis uppgjorda listor upptagande kolumner för nummer
och namn, förutvarande betyg samt förslagsbetyg av närmaste befäl var
för sig. Sedan dessa listor ifyllts sammanträdde betygskommissionen i närvaro
av respektive tjänstegrenschef och fattade beslut angående tjänstbarhetsbetyg
och omdöme om lämplighet till korpral (det senare erfordrades
endast vid slutet av det utbildningsår, då korpralsutbildningen avslutats).
Vid enstaka avpolletteringar, vilka under uppehåll i Karlskrona inträffade
snart sagt dagligen, läte det sig av praktiska skäl icke göra att tillämpa nyssnämnda
förfaringssätt utan hade detta måst ersättas med den förenklade metoden
alt sekonden, som vore ledare av betygskommissionen, direkt inhämtade
förslagsbetyg av de officerare med flera, som närmast haft den man,
som skulle avpolletteras, under sitt befäl. I nu förevarande fall hade det senare
förfaringssättet använts. I realiteten torde detta hava varit utan inflytande
på det avgivna betyget, enär betygskommissionens två övriga medlemmar,
skyddsofficeren och andre artilleriofficeren, icke själva haft någon
kännedom om Olssons tjäustbarhet, då de ej haft honom under sin uppsikt.
Bestämmelsen i reglemente för marinen del II § 97 mom. 5, att det ålåge
fartygschefen att besluta angående betygssättning, tillämpades å fartyg, där
sekond funnes, sålunda, att fartygschefen själv satte betyg för underofficerare
av 2. och 3. graden men uppdroge åt sekonden att bestämma och med
sitt namn stadfästa tjänstbarhetsbetyget för manskapet. Denna fördelning
hade alltid tillämpats inom flottan och stöddes bland annat av föreskrifterna
i g. o. 966/1928 angående särskilda föreskrifter för förhållningsböckers fö -

rande, mom. 8, vari föreskreves alt betyg för tjenstbarhet ombord skulle bestyrkas
av sekonden.

I sin förberörda skrivelse den 14 maj 1936 anförde vidare chefen för kustflottan
i huvudsak följande: Av Ulffs utredning framginge, att reglementets
bestämmelser rörande betygssättning icke blivit följda. Genom undersökning,
som chefen för kustfloltan verkställt, hade även framgått, att under de senaste
åren praxis utbildat sig, gående ut på att betyg för andra än underofficerare
och flaggkorpraler å fartyg, där sekond funnes, i allmänhet satts
av denne, utan att frågan, så framt det ej gällt undantagsfall, underställts
fartygschefen. Till utvecklandet av denna praxis hade otvivelaktigt bidragit
såväl de större besättningsstyrkorna å de nyare fartygen som den omständigheten,
att fartygen vore på expedition under åratal, varvid i motsats till förr
större ombyten i besättningens sammansättning ägde rum tid efter annan
och dagliga förändringar, särskilt under uppehåll i närheten av flottans stationer,
icke vore ovanliga. Chefen för kustflottan hade emellertid vidtagit
åtgärder för att reglementets bestämmelser skulle komma att följas, och ansåge
icke, att någon reglementsändring borde vidtagas, som fritoge fartygschefen
från honom nu påvilande åligganden i fråga om betygssättning. Vad
beträffade frågan rörande tjänstgöringen som vaktens korpral hänvisades
till reglemente för marinen del II § 106 ävensom till de för sekond gällande
reglementsbestämmelserna, av vilka otvivelaktigt framginge, att visserligen
fartygschefen skulle låta fördela besättningen i stort, men att detaljansvaret
och alltså detaljfördelandet åvilade sekonden. Hinder hade visserligen ej
förelegat för Elliot att underställa fartygschefen frågan om Olssons tilldelande
av tjänstgöring såsom vaktens korpral, men det hade ej heller förelegat
någon som helst skyldighet för Elliot att så förfara. Ändringar i fördelning
av manskapet till olika tjänstgöringsplatser förekomme ofta och underställdes
som regel icke fartygschefen. Något fel vore enligt chefens för
kustflotlan förmenande icke i denna del begånget. Med stöd av handlingarna
funne chefen för kustflottan vidare, att högre tjänstbarhetsbetvg än 6
icke bort givas Olsson vid dennes avgång från fartyget.

Enär i ärendet infordrade handlingar utvisade, att ifrågavarande av Olsson
den 25 februari ingivna rapport redan varit föremål för särskilda krigsrättens
vid kustflottan prövning, infordrade militieombudsmannen krigsrättens protokoll
i målet. Av krigsrättens protokoll framginge, att — sedan tillförordnade
krigsfiskalen A. Bolander i anledning av rapportens innehåll yrkat ansvar
å Elliot jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten för uppsåtlig misshandel
alternativt jämlikt 91 § samma lag för förolämpning mot underordnad
krigsman i tjänsteutövning vid två olika tillfällen -— krigsrätten genom
utslag den 4 april 1936 på det sätt bifallit den mot Elliot i målet förda talan,
att Elliot, jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 4 kap. 2 §
allmänna strafflagen, dömts att för förolämpning mot underordnad krigsman
i tjänsteutövning vid två olika tillfällen undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i fyra dagar.

Efter besvär av vederbörande åklagare hade sedermera krigshovrätten i utslag
den 12 maj 1936 funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i
krigsrättens utslag.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 23 maj 1936 till överkrigsfiskalsämbetet:

Jämlikt reglemente för marinen del II § 97 mom. 5 hade det tillkommit
fartygschefen å pansarskeppet Sverige att bestämma tjänstbarhetsbetyg för
Olsson. Då Elliot i sin egenskap av sekond å fartyget bestämt Olssons tjänstbarhetsbetyg,
hade Elliot därvid förfarit i enlighet med en vid kustflottan
under senare år utbildad, men emot förenämnda bestämmelse i reglementet
stridande praxis. Tillämpandet av sagda praxis hade i förevarande fall varit
desto mera olämpligt som Elliot vid tiden för betygets sättande genom utslag,
som då ännu ej vunnit laga kraft, blivit, på sätt i det föregående angivits, av
särskilda krigsrätten för kustflottan ådömd ansvar för förolämpning mot Olsson
samt därjämte varit föremål för Olssons nu ifrågavarande anmälan.

Emellertid hade chefen för kustflottan dels funnit att högre tjänstbarhetsbetyg
än den av Elliot satta siffran 6 icke bort givas Olsson vid dennes avgång
från fartyget, dels ock tillika förklarat, att han vidtagit åtgärder för att
reglementets bestämmelser rörande sättande av betyg för manskapet framdeles
skulle komma att följas.

På grund av vad sålunda anförts läte militieombudsmannen bero vid vad
i denna del av ärendet förekommit.

Vad därefter anginge Elliots åtgärd att, efter det Olsson ingivit sin förberörda
rapport mot Elliot, fråntaga Olsson dennes tjänstgöring såsom vaktens
korpral, hade Elliot visserligen därtill ägt formell befogenhet. Med hänsyn
därtill att Elliot varit föremål för rapport av Olsson, hade Elliot likväl till
fartygschefen bort överlämna avgörandet av frågan om Olssons fortsatta
tjänstgöring.

Emellertid finge den i ärendet företagna utredningen angående Olssons
tjänstbarhet anses utvisa, att han i sagda hänseende icke fyllt de villkor,
som, enligt vad i ärendet blivit upplyst, varit gällande för kompetens att
tjänstgöra såsom vaktens korpral ombord å pansarskeppet Sverige.

På dessa skäl funne militieombudsmannen sig icke kunna i denna del av
ärendet företaga någon vidare åtgärd.

I fråga om skyldighet för befälhavare att vidarebefordra till honom inkommen
anmälan stadgades i reglemente för marinen del I A § 45 mom. 2 andra
och tredje styckena:

»Befälhavare skall, där han ej själv äger upptaga klagan till prövning, befordra
densamma till den det vederbör.

Befälhavare må ej undertrycka anfört klagomål, även om det gäller honom
själv.»

Att vidarebefordrandet borde äga rum utan dröjsmål vore självfallet.

I ärendet vore utrett, att Elliot, sedan han den 25 februari 1936 mottagit

Olssons ifrågavarande rapport, först den 29 februari på eftermiddagen vidarebefordrat
densamma till fartygschefen.

Elliot hade vidare medgivit, att han efter rapportens mottagande den 25
februari vädjat till Olsson att taga sig betänketid till den 27 februari, och att
efter kallelse meddela, om Olsson då fortfarande önskade låta rapporten gå
till krigsrätten, att Elliot därjämte till Olsson förklarat sig beredd att inför de
personer, som närvarit vid det i rapporten angivna tillfället, förklara, att Elliots
avsikt, då han korrigerat Olsson, icke varit att såra eller förolämpa Olsson,
att Elliot vid ytterligare samtal med Olsson ännu en gång framhållit
för Olsson dels att saken borde kunna göras upp, utan att en stor apparat
sattes i gång, dels att Olsson genom sitt handlingssätt skulle utsätta sig för
risken att av sina förmän bliva bedömd som en man, som med illojalitet och
illvilja förenade brist på militär takt och uppfattning, samt att Elliot den 28
februari vidtalat Olsson att uppsöka Högstedt för ett samtal i saken, vilket
Olsson gjort den 29 februari.

Genom vad Elliot sålunda medgivit finge anses utrett, att Elliot sökt förmå
Olsson att återtaga den av honom mot Elliot i behörig ordning ingivna
rapporten.

Vad i nu berörda hänseenden mot Elliot förekommit funne militieombudsmannen
vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa Elliot
under åtal inför vederbörlig domstol för vad, på sätt i det föregående angivits,
läge honom till last. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å
Elliot enligt lag och sakens beskaffenhet.

Vid domstolen borde tillika närmare undersökas, huruvida Elliot ytterligare
förbrutit sig genom att, på sätt Olsson uppgivit, beordra Olsson att,
medtagande rapporten, uppsöka Högstedt.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Erik Forsselius
kaptenen Elliot under åtal inför särskilda krigsrätten för kustflottan.
Forsselius yrkade ansvar å Elliot för att han genom sina åtgärder att söka
förmå Olsson att återtaga den av honom ingivna, mot Elliot riktade rapporten
gjort sig skyldig till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt 129 § strafflagen
för krigsmakten och 25 kap. 16 § allmänna strafflagen.

Under målets handläggning vid krigsrätten yrkade Forsselius ansvar å Elliot
ytterligare efter uppdrag av militieombudsmannen för det tjänstefel, Elliot
gjort sig skyldig till genom att beordra Olsson att, medtagande rapporten,
begiva sig till Högstedt.

Den 18 september 1936 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig
därvid: Krigsrätten funne i målet vara utrett, att, sedan Olsson den 25 februari
1936 till väbeln ombord å pansarskeppet Sverige ingivit en rapport,
däri Olsson angivit Elliot för brottsligt förfarande mot Olsson, Elliot dels
under upprepade samtal med Olsson vädjat till denne att närmare övertänka
saken, därvid Elliot, bland annat, framhållit för Olsson, att han genom att
vidhålla angivelsen »utsatte sig för risken att av sina förmän bliva bedömd
5—MiUticombudsmannens ämbelsberållelsc.

som en man, som med illojalitet och illvilja förenade brist på militär takt
och uppfattning», dels ock anmodat Olsson att uppsöka en vid kustflottan
tjänstgörande auditör för ett samtal i saken och därvid, då Olsson tvekat att
till besöket hos denne medtaga den ingivna rapporten, beordrat Olsson därtill,
samt att Elliot först den 29 i samma månad, sedan Olsson jämväl efter
besök hos auditören vidhållit sin angivelse, vidarebefordrat rapporten till fartygschefen.
Genom vad sålunda förekommit hade Elliot blivit förvunnen att
hava sökt förmå Olsson att återtaga rapporten i stället för att, såsom vederbort,
omedelbart till fartygschefen vidarebefordra densamma. Utredningen
i målet kunde emellertid icke anses giva vid handen, att Elliot därvid handlat
i sådan avsikt, att han därigenom gjort sig förfallen till ansvar för brott mot
129 § strafflagen för krigsmakten. På grund därav prövade krigsrätten rättvist
allenast i så måtto bifalla den i målet förda ansvarstalan att Elliot dömdes
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt att undergå vaktarrest sex dagar.

över krigsrättens utslag anförde Elliot, som undergått det av krigsrätten
honom ådömda vaktarreststraffet, besvär och yrkade, att straffet måtte nedsättas
till arrest utan bevakning.

Krigshovrätten meddelade utslag den 3 november 1936. I utslaget yttrades:
Krigshovrätten funne lika med krigsrätten Elliot hava i åtalade hän seende

gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, därå jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten borde följa disciplinstraff av vaktarrest;
och enär Elliot av särskilda krigsrätten för kustflottan genom utslag den
4 april 1936, vilket utslag fastställts av krigshovrätten genom laga kraftvunnet
utslag den 12 maj 1936, dömts jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 4 kap. 2 § allmänna strafflagen, att för förolämpning mot underordnad
krigsman i tjänsteutövning vid två olika tillfällen undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i fyra dagar, vilket straff Elliot jämväl
undergått, förty och då vid sådant förhållande jämlikt 38 och 39 §§ strafflagen
för krigsmakten ett gemensamt straff skulle bestämmas för sistnämnda
förseelse och nu ifrågavarande tjänstefel, prövade krigshovrätten rättvist
jämlikt de uti utslagen mot Elliot åberopade lagrum bestämma Elliots straff
för förolämpning mot underordnad krigsman i tjänsteutövning och oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt till vaktarrest i åtta dagar, vilket straff skulle
anses till fullo verkställt genom Elliots undergående av ovannämnda två disciplinstraff.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft. I

I skrivelse den 23 maj 1936 till chefen för kustflottan anhöll militieombudsmannen
örn meddelande rörande den tjänstgöring samt de betyg för uppförande
och tjänstbarhet, som fortsättningsvis under året komme att tilldelas
Olsson.

Med anledning härav meddelade chefen för kustflottan dels i skrivelse den
21 augusti 1936, att betygskommissionen för Olsson föreslagit betyget 7 i

G 7

tjänstbarhet, vilket betyg fartygschefen även avsåge atif tilldela Olsson, samt
att emot Olssons uppförande icke förekommit någon anmärkning vare sig i
eller utom tjänsten, dels ock i skrivelse den 13 oktober 1936, att Olsson den
30 september 1936 befordrats till korpral.

11. Fråga huruvida rullföringsbefälhavare gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten därigenom att han, sedan han till värnpliktigt skrivbiträde vid
rullföringsexpcditionen utlämnat dennes inskrivningsbok med däri infört
oell med befälhavarens namn bestyrkt vitsord för tjänstgöring, infordrat
inskrivningsboken och efter radering ändrat betygssiffran.

I en den 2 december 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
kontorsbiträdet Harald Magnusson i Ljungby:

Magnusson hade fullgjort sin värnpliktstjänstgöring under tiden den 21
juli—den »17» december 1934 och därunder tjänstgjort såsom skrivbiträde vid
expeditionen för Värnamo rullföringsområde nr 19. Då Magnusson slutat
sin tjänstgöring, hade han av befälhavaren för rullföringsområdet nr 19, majoren
Erik Engström erhållit krigstjänstgöringsorder, varjämte till Magnusson
utlämnats hans inskrivningsbok, i vilken Engström bestyrkt, att Magnusson
fullgjort tjänstgöring samt i kolumnen för vitsord örn tjänstbarhet infört betygssiffran
3. Under sin tjänstgöring hade Magnusson ådragit sig akut sinusit
(inflammation i pannhålans ben). I samband med förhandlingar angående
utbekommande av ersättning åt Magnusson för kostnader för läkarvård hade
mellan Magnusson och tjänstförrättande regementsläkaren vid JönköpingsKalmar
regemente växlats vissa skrivelser, vilka för yttrande tillställts Engström.
Någon dag i början av mars 1935, sannolikt den 5 mars, hade Magnusson
från Engström mottagit en skrivelse med anmodan till Magnusson att
omgående till rullföringsexpeditionen insända den krigstjänstgöringsorder,
som Magnusson erhållit, ävensom inskrivningsboken. Till åtlydnad därav
hade Magnusson insänt nämnda båda handlingar, därvid Magnusson dock
dessförinnan gjort avskrift av inskrivningsboken. Efter någon tid hade Magnusson
återfått inskrivningsboken och då funnit, att siffran i kolumnen angående
vitsord örn tjänstbarhet ändrats från 3 till 2. Magnusson hade sedermera
sökt förmå Engström att vidtaga rättelse eller insätta den först utfärdade
betygssiffran. Engström hade dock vägrat att göra detta. Då det syntes
Magnusson uppenbart, att Engström icke ägt förfara på sätt skett, anhölle
Magnusson, att militieombudsmannen ville vidtaga de åtgärder, som kunde
befinnas påkallade av vad Magnusson anfört.

Vid Magnussons skrift bade fogats bl. a. avskrift av den i klagoskriften omförmälda
skrivelsen från Engström med anmodan till Magnusson att insända
krigstjänstgöringsorder och inskrivningsbok.

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
från majoren Engström.

I skrivelse den 10 december 1935 anförde Engström:

Magnusson hade tjänstgjort såsom skrivbiträde vid rullföringsområdet nr
19 under tiden den 21 juli—den 7 december 1934. Vid Magnussons utryckning
hade Engström givit Magnusson i vitsord för tjänstbarhet betygssiffran
3 och i uppförande likaledes betygssiffran 3, varjämte Magnusson erhållit
order om tjänstgöring i händelse av mobilisering såsom skrivbiträde i rullföringsområdet
nr 19. Sedermera hade Engström funnit, att tjänstbarhetsbetyget
varit för högt. Magnusson hade slarvat med korten i kortlådorna
samt hade gjort sig skyldig till felaktigt införande å stamkorten av fullgjord
tjänstgöring. Då Magnusson dessutom synts vara sjuklig, hade Engström ansett
det vara sin plikt att ändra det hela.

Magnusson bereddes härefter tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet.
Med anledning härav anförde Magnusson i skrivelse den 29 december 1935:

Det förefölle egendomligt, att det av Engström påtalade slarvet med korten
i lådorna icke föranlett Engström att vidtaga några åtgärder, förrän tre månader
efter det Magnusson slutat sin tjänstgöring och då i samband med de
ersättningsyrkanden, som Magnusson framställt med anledning av den läkarbehandling,
Magnusson genomgått under sin värnpliktstjänstgöring. Otvivelaktigt
skulle Magnussons »slarv» hava upptäckts redan de första dagarna i
januari, då samtliga kortlådor blivit genomgångna och inventerade. Magnusson
hade slutat sin tjänstgöring den 7 december 1934. Omedelbart efter det
Magnusson tagit del av Engströms yttrande i ärendet, hade Magnusson satt
sig i förbindelse med det värnpliktiga skrivbiträde, som deltagit vid förutnämnda
inventering, för att utröna, örn det vid inventeringen framkommit
några omständigheter, som kunde giva stöd åt vad Engström anfört. Nämnda
skrivbiträde hade därvid sagt sig icke känna till att några dylika felaktigheter
skulle hava förekommit. Om det oaktat förekommit något, som gåve fog åt
Engströms påstående, vore det egendomligt, att endast Magnussons tjänstgöringsbetyg
ändrats, medan det andra skrivbiträde, som under mönstringstiden
år 1934 tjänstgjort samtidigt med Magnusson å expeditionen, fått behålla
sitt betyg oförändrat. Under mönstringstiden genomginges varje kort, och
det torde därför vara svårt att konstatera vem som tagit befattning med de
felaktiga korten. Även i fråga örn den påstådda felaktiga införingen å stamkorten
vore det egendomligt, att felen ej framkommit tidigare. Ett av de första
uppdrag, som Magnusson erhållit i sin tjänstgöring, hade varit att å stamkorten
införa uppgift örn fullgjord tjänstgöring. Skulle Magnusson därvid
hava gjort sig skyldig till fel, vore det förvånande, att något sådant fall icke
uppdagats under den tid av 140 dagar i följd som Magnusson tjänstgjort.
Under nämnda tid hade Magnusson säkert varje vecka deltagit i dessa göromål.
Huruvida den omständigheten att Magnusson lede av kronisk sinusit
påkallat Engströms åtgärder, framginge ej av dennes yttrande, vari dock ett
påpekande av Magnussons sjukdom gjorts. I sitt dagliga arbete hade Magnusson
emellertid en långt mera krävande sysselsättning än vad han haft såsom
värnpliktigt skrivbiträde. Om Engström ansett Magnusson på grund av dennes
sjukdom olämplig såsom skrivbiträde, vore det förvånansvärt, att denna

Engströms åsikt icke föranlett honom att vidtaga flera ändringar i inskrivningsboken,
enligt vilken Magnusson fortfarande kvarstode såsom skrivbiträde.

På föranstaltande av militieombudsmannen insände Magnusson till militieombudsmannen
sin inskrivningsbok.

Av inskrivningsboken framgick att betygssiffran 2 inskrivits efter det radering
ägt rum å det ställe i boken, varest siffran återfunnes.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 27 januari 1936 till överkrigsfiskalsämbetet:

Av handlingarna i ärendet framginge, att, då värnpliktige skrivbiträdet
Magnusson den 7 december 1934 avslutat sin tjänstgöring vid expeditionen för
rullföringsområdet nr 19, till honom utlämnats hans inskrivningsbok, i vilken
rullföringsbefälhavaren majoren Engström med sin namnteckning bestyrkt,
att han tilldelat Magnusson i vitsord för hans tjänstgöring vid expeditionen
betygssiffran 3, att Engström i mars 1935 utan att han för Magnusson uppgivit
anledningen därtill från denne infordrat inskrivningsboken, att Engström
därefter i boken bortraderat betygssiffran 3 (med beröm godkänd) samt i
dess ställe ditskrivit siffran 2 (godkänd) samt att Engström sedermera återställt
boken till Magnusson. Rörande anledningen till ändringen av vitsordet
hade Engström uppgivit, att han efter det första vitsordets meddelande kommit
underfund med att Magnusson slarvat med korten i lådorna på rullföringsexpeditionen
och gjort sig skyldig till felaktigt införande å stamkorten
av fullgjord tjänstgöring, varjämte Magnusson synts vara sjuklig. Vad Engström
sålunda anfört till förklaring av sitt handlingssätt kunde, även om det
förhölle sig så som Engström påstått, icke lända honom till ursäkt. Anmärkas
borde emellertid, att vad Engström uppgivit beträffande slarv och felaktigheter
från Magnussons sida vore helt obestyrkt. Genom sitt förfarande
att ändra den anteckning om erhållet vitsord, som gjorts i den till Magnusson
utlämnade inskrivningsboken, hade Engström enligt militieombudsmannens
mening gjort sig skyldig till oförstånd i utövningen av sin tjänst.

Det fel i tjänsten, som Engström begått, funne militieombudsmannen icke
böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid vederbörlig krigsdomstol ställa majoren Engström
under åtal för vad han i nämnda hänseende låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen C. G. Agelin
majoren Engström under åtal inför krigsrätten vid Jönköpings-Kalmar regemente
under yrkande om ansvar å Engström för det tjänstefel, han genom
det i militieombudsmannens skrivelse omförmälda förfarandet låtit komma
sig till last. Magnusson yrkade vid krigsrätten, att det först satta betyget
skulle återinsättas i inskrivningsboken.

Den 1A februari 1936 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig därvid:
Enär Engström erkänt, alt lian, sedan lian i mars 1935 från Magnusson

infordrat hans inskrivningsbok, i denna bortraderat den såsom vitsord om
tjänstbarhet insatta betygssiffran 3, vilket betyg Engström meddelat Magnusson
vid avslutandet den 7 december 1934 av hans tjänstgöring såsom skrivbiträde
å Värnamo rullföringsområdes expedition, samt i dess ställe insatt
siffran 2, alltså och då Engström saknat befogenhet att på sätt som skett vidtaga
denna betygsändring och förty icke kunde undgå ansvar för detta sitt
handlande, prövade krigsrätten skäligt att med bifall till åklagarens i målet
framställda ansvarsyrkande döma Engström jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten att för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå arrest utan
bevakning i två dagar. Magnussons yrkande om återställande av det åt honom
först givna vitsordet om tjänstbarhet funne krigsrätten rättvist att på det sätt
bifalla att såsom sådant vitsord skulle gälla den betygssiffra 3, som av Engström
givits honom vid avslutandet av hans tjänstgöring den 7 december 1934.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Fråga huruvida kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) ang. upphandling
under hand av lantbruksprodukter varit tillämpligt vid två särskilda
upphandlingar av havre.

Vid upphandlingarna har antagits anbud, som väsentligen överstigit annat

avgivet anbud.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 79 ff.) redogörelse
för ett anmärkningsmål, som på militieombudsmannens föranstaltande anhängiggjorts
mot chefen för Norra arméfördelningen generalmajoren P. J.
Hegardt och fördelningsintendenten majoren E. G. O. Holmquist.

Redogörelsen utvisar, att arméförvaltningens civila departement genom
resolutioner den 10 respektive den 17 oktober 1933 på de av arméförvaltningens
revision anförda grunder förpliktat Hegardt och Holmquist att till
Norra arméfördelningens stabs kassa gemensamt inbetala tillhopa 11,778
kronor. Av redogörelsen framgår därjämte, att Hegardt och Holmquist anfört
besvär hos kammarrätten.

Dessa besvär äro numera prövade genom utslag den 23 januari 1936. I
utslagen har kammarrätten anfört: Enär, såvitt handlingarna utmärkte, klagandena
icke vid handläggningen av ifrågavarande upphandlingsärenden
gjort sig skyldiga till sådant förfarande, som kunde för dem medföra ersättningsskyldighet
till statsverket, funne kammarrätten skäligt att, med ändring
av civila departementets resolution, förklara revisionens i målen förda talan
icke kunna bifallas.

Utslagen hava vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida i vissa fall anledning förefunits att tillsäga förvarsarrest.

Vid granskning av särskilda krigsrättens för kustflottan protokoll för åren
1933—1935 antecknades: Av protokollet för den 22 september 1933 i mål
mot 2. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet nr 206 Nilsson inhämtades.
Nilsson hade den 15 september 1933 av väbeln å torpedkryssaren Jacob Bagge
rapporterats för följande. Nilsson hade den 8 september 1933 av kaptenen
J. Stefenson i egenskap av chef å fartyget permitterats till och med
den 11 september klockan 12 för att närvara vid sin avlidne farfaders begravning.
Nilsson hade icke vid permissionstidens utgång inställt sig ombord
utan hade direkt hos chefen för kustflottan anhållit om tjänstledighet på
grund av sjukdom, vilken anhållan bifallits. I sin anhållan hade Nilsson
uppgivit, att han vid sin ombordkomst skulle styrka sjukdomsfallet med
läkareintyg. Nilsson hade den 15 september anmält sig ombord men icke
medhaft läkareintyg, som kunnat styrka sjukdomsfallet. I protokollet för
det förhör, som den 18 september 1933 i anledning av rapporten hållits
inför Stefenson, funnes följande antecknat: »Den tilltalade erkände rapportens
riktighet. På förhörsledarens fråga varför N. ej kunde visa intyg från
läkare, svarade N., att han upplyst väbeln om förhållandet, ansåg sig trött
på hela saken och sade sig vara beredd att emottaga sitt straff. Förnyad
förfrågan av F. C. besvarades på samma sätt som förut. F. C. framställde
då direkt förfrågan: ''Vägrar N. att svara på min fråga?’ N. svarade: ''Ja.''
N. blev omedelbart av F. C. beordrad förvarsarrest.» Genom beslut samma
den 18 september överlämnade Stefenson därefter handlingarna till chefen
för kustflottan under anhållan örn målets handläggning vid vederbörlig
krigsdomstol. I skrivelse den 20 september 1933 till chefen för kustflottan
anförde Stefenson bland annat, att han, efter att hava rådgjort med auditören
Sandell, samma den 20 september befriat Nilsson ur arresten, enär
det visat sig, att Nilsson återtagit sin normala sinnesförfattning. Tillsägande
av förvarsarrest syntes i förevarande fall icke lagligen bort förekomma.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 19 maj 1936 anhöll militicombudsmannen,
med anledning av vad sålunda anmärkts, att han måtte infordra
och till mililieombudsmannen inkomma med yttrande av Stefenson.

I yttrande den 10 juni 1936 anförde Stefenson i huvudsak följande: Vid

det inför Slef enson hållna förhöret den 18 september 1933 hade närvarit
väbeln, styrmannen Pettersson, flaggkorpralen vid 5. matroskompaniet nr
467 Kindlund samt korpralen vid 3. matroskompaniet nr 581 Persson. I
96 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes funnes stadgat,
att förman vore berättigad tillsäga underlydande förvarsarrest, då denne
under tjänstgöring gjorde sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller
ordningen inom krigsmakten äventyrades, och det för krigslydnadens eller
ordningens upprätthållande funnes nödigt tillsäga den felande förvarsarrest.
Det torde väl ej kunna bestridas, att Nilsson under förhöret varit i tjänstgöring.
Det återstode sålunda att konstatera, huruvida Nilssons uppträdande
under förhöret borde betraktas såsom fel, varigenom krigslydnaden eller
ordningen inom krigsmakten äventyrades samt huruvida det för krigslydnaden
eller ordningens upprätthållande varit nödigt tillsäga honom förvarsarrest.
Förevarande spörsmål kunde givetvis vara svårt att bedöma för den,
som ej närvarit vid förhöret. Stefenson ville framhålla, att Nilssons hela
uppförande under förhöret präglats av den största nonchalans och indisciplinaritet.
Det vore Stefensons bestämda åsikt, att tillsägandet av förvarsarrest
varit påkallat för att icke hans auktoritet som fartygschef i fortsättningen
skolat äventyras. Förhöret hade nämligen, som tidigare upplysts,
hållits i närvaro av en underofficer, en flaggkorpral och en korpral. Stefensons
åsikt därutinnan hade ock delats av auditören Sandell, då Stefenson
någon stund efter tillsägandet av förvarsarresten gjort en förfrågan örn åtgärden
per telefon. Det borde bemärkas, att åklagaren, krigsfiskalen Gullstrand
vid målets handläggning inför krigsrätten ansett sig böra i anledning
av Nilssons beteende vid ifrågavarande förhör yrka ansvar å honom ej
blott för bristande i anständigt uppförande utan ock för vägran att utföra
förmans i tjänsten givna befallning samt att krigsrätten, som visserligen
befriat Nilsson från ansvar för dylik vägran, emellertid ådömt honom strängt
disciplinstraff för bland annat oskickligt uppträdande. Bestämmelsen om
tillsägande av förvarsarrest torde hava tillkommit för att i fall av behov
giva förman maktmedel, som snabbt kunde förhindra, att tredska och självsvåld
utbredde sig inom krigsmakten. Då det för en förman för disciplinens
upprätthållande i kritiska situationer gällde att handla raskt, syntes det allmänt
taget icke böra ställas allt för stora fordringar på honom vid ett senare
skärskådande, örn han riktigt bedömt situationen. I

I skrivelse den 27 juni 1936 till Stefenson anförde militieombudsmannen:

Stadgandena om förvarsarrest återfunnes i 96 och 97 §§ lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes.

Förvarsarrest enligt 96 § innefattade ett förständigande att i arrest avbida
vad den, som över den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål, ville
i laga ordning besluta.

Enligt 97 § ägde befälhavare, som på grund av stadgandet i 204 § strafflagen
för krigsmakten hänskjuta åtal mot honom underlydande person till
krigsrätts behandling, förordna, att den tilltalade skulle, ändå att skäl till

häktning icke förekomme, hållas i förvarsarrest till dess krigsrätten sammanträdde.

I förevarande fall hade Stefenson, som över Nilsson ägt bestraffningsrätt
i disciplinmål, den 18 september 1933 beordrat Nilsson i förvarsarrest samt
sedermera genom beslut samma dag överlämnat handlingarna i målet mot
Nilsson till chefen för kustflottan under anhållan om målets handläggning
vid krigsrätt; och hade Nilsson därefter fått kvarbliva i arrest till den 20
september 1933.

Beslutet varigenom Stefenson den 18 september tillsagt Nilsson förvarsarrest
syntes sålunda böra bedömas enligt 96 § lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes. Åtgärden att låta Nilsson kvarbliva i förvarsarrest
efter det Stefenson hänskjutit saken till krigsrätt syntes åter böra bedömas
med tillämpning av 97 § samma lag.

Enligt 96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore förman
berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig
till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyrades,
och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes
nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest. Detta innebure, såsom närmare
framginge av 1901 års krigslagstiftningskommittés yttrande sid. 395 o. f.,
att tillsägande av förvarsarrest icke utan vidare finge ifrågakomma med anledning
av begången förseelse. Ytterligare måste tillkomma, att en dylik
åtgärd funnes nödig antingen till förekommande av andra förseelser av den
felaktige själv eller av andra eller ock till förebyggande av skada i ena eller
andra avseendet.

Enligt 97 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finge förordnande
örn försvarsarrest icke meddelas i annat fall än då förseelsen vöre
av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande funnes
vara av synnerlig vikt att den tilltalade icke lämnades på fri fot. Beträffande
innebörden av uttrycket »synnerlig vikt» torde vid jämförelse med motsvarande
uttryck i 96 § »finnes nödigt», framgå att faran av att låta den felande
förbliva på fri fot måste framstå såsom väsentligt större, då 97 § skulle
tillämpas, än då fråga vore om tillämpning av 96 §.

Vad i ärendet förekommit kunde enligt militieombudsmannens mening
icke anses utvisa, att tagandet av Nilsson i förvarsarrest varit påkallat ur
någon av de synpunkter, som i det föregående angivits såsom villkor för
tillämpningen av 96 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

I varje fall hade för tiden efter det Stefenson överlämnat handlingarna
i målet mot Nilsson till chefen för kustflottan för målets handläggning vid
krigsrätt förutsättningar icke förelegat för att låta Nilsson kvarbliva i förvarsarrest.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet, därvid militieombudsmannen
ock fäst avseende vid den långa tidrymd, som numera förflutit från berörda
felaktigheters begående, hade militieombudsmannen emellertid ansett sig
böra låta bero vid att för framtida iakttagande delgiva Stefenson sin nu uttalade
uppfattning.

II.

Vid granskning av inkomna fångförteckningar från Karlskrona örlogsstations
häkte för 1. kvartalet 1936 hade iakttagits, att chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid Karlskrona örlogsstation, kommendören J. H. Söderbaum
den 21 februari 1936, med åberopande av 96 § i lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes, tillsagt 2. klass sjömannen vid 1. yrkeskompaniet
nr 89 Sjölin förvarsarrest samt att Söderbaum därefter genom
beslut den 22 februari 1936, jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten, för
olovligt undanhållande ålagt Sjölin disciplinstraff av skärpt arrest i fyra dagar.
Med anledning härav infordrade tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse till Söderbaum den 23 juli 1936 protokollet över det med Sjölin
hållna förhöret.

Av sagda protokoll inhämtades bland annat: Sjölin hade vid förhör den
21 februari 1936 erkänt, att han, trots att han på grund av tillrättavisning
varit förbjuden att lämna sjömanskårens kasernområde, den 20 februari 1936
klockan 19.05 avvikit från kasernen och olovligen undanhållit sig till klockan
21.15, då han återkommit till kasernen. Ute i staden hade han druckit kaffe
och promenerat. Vid utpasserandet genom vakten hade han varit iklädd egen
uniform.

I skrivelse den 11 augusti 1936 anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen,
att Söderbaum måtte inkomma med yttrande rörande anledningen till
att Sjölin tillsagts förvarsarrest.

Det infordrade yttrandet inkom till militieombudsmannen den 21 augusti
1936 och anförde Söderbaum i huvudsak följande: Sjölin hade vid tillfället
på grund av för sen ankomst varit av sin kompanichef meddelad tillrättavisning
i form av förbud att under tio dagar vistas utom kasernområdet. Kasernförbjuden
personal skulle enligt gällande bestämmelser vara iförd vita
kläder och vore skyldig att överlämna sin övriga beklädnad till kompaniet
för att vederbörande därigenom skulle förhindras att under tillrättavisningstiden
gå ut i staden. Sjölin hade icke efterkommit föreskriften om överlämnande
till kompaniet av beklädnaden; han hade behållit ute ett ställ så kallade
egna kläder. Iförd dessa hade han enligt egen uppgift kunnat passera
kasernvakten. Den stora manskapsstyrkan inom kasernområdet och den
ringa tillgången på befäl och vaktmanskap hade gjort det omöjligt att ordna
individuell övervakning av att kasernförbud iakttoges. I stället kontrollerades
de kasernförbjudna på sådant sätt att de med hornsignaler kallades till uppställning
på vissa, i förväg icke tillkännagivna tider. Det hade varit vid en
sådan inspektion, företagen klockan 19.30, som Sjölin saknats. Det måste
anses vara i högsta grad störande för ordningen inom kasernområdet, att
kasernförbjudet manskap med begagnande av olovliga medel toge sig ut ur
kasernen och förskaffade sig en permission, som eljest vore vederbörande
förmenad. Det vore även ett dåligt exempel för övrigt inkasernerat manskap,
att så kunde ske, och kunde detta hava skadliga följder i disciplinärt avseende.
Då kompanichefens förhör med Sjölin den 21 februari 1936 icke

hunnit avslutas i sådan tid att Söderbaum kunnat meddela straffbeslut
samma dag, hade kompanichefen till Söderbaum gjort framställning huruvida
icke Sjölin, med hänsyn till den begångna förseelsen och vid föregående tillfällen
visad opålitlighet, borde tagas i förvar i avbidan på Söderbaums straffbeslut,
detta till förhindrande av en upprepad förseelse. Med anledning därav
och då Sjölin icke kunnat i erforderlig grad övervakas, därest han fått
obehindrat röra sig inom kasernområdet, hade Söderbaum förordnat, att Sjölin
skulle tagas i förvar, vilket ock skett den 21 februari 1936 klockan 15.40.
Det vöre för övrigt icke alldeles säkert, att Sjölin den 20 februari på kvällen
lämnat kasernen genom vakten. Det funnes nämligen även andra vägar,
som stundom begagnats av de kasernförbjudna. Till följd av otillräcklig
vaktstyrka och brister i de lokala förhållandena vore dessa vägar mycket
svåra att bevaka. Den av Söderbaum vidtagna åtgärden att tillsäga Sjölin
förvarsarrest hade sålunda haft det dubbla syftet att upprätthålla ordning
och disciplin inom sjömanskårens kaserner samt att förhindra Sjölin för
hans egen skull att begå ytterligare förseelse. Sjölin hade vid tillfället i fråga
redan en gång tidigare undergått vaktarrest för ohörsamhet mot patrull.

I skrivelse den 17 september 1936 till Söderbaum anförde militieombudsmannen
efter en redogörelse för innebörden i 96 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes:

Vad i ärendet förekommit kunde enligt militieombudsmannens mening icke
anses utvisa, att tagandet av Sjölin i förvarsarrest varit påkallat vare sig till
förekommande av andra förseelser av den felaktige själv eller av andra eller
till förebyggande av skada i ena eller andra avseendet.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet bade militieombudsmannen
emellertid ansett sig böra låta bero vid att för framtida iakttagande delgiva
Söderbaum sin nu uttalade uppfattning.

2. Felaktigt förfarande vid sammanläggning av disciplinstraff.

Vid granskning å militieombudsmansexpeditionen av stationskrigsrättens
i Karlskrona protokoll antecknades följande.

Krigsrätten hade den 8 februari 1933, under nr 5, meddelat följande utslag: »Uti

målet är utrett, att tilltalade 2. kl. sj. vid 3. mk nr 366 Karl Gustaf
Paul Andersson vid klädmönstring den 22 sistlidne december befunnits i
saknad av kronopersedlar till värde av 32 kronor 49 öre, vilken persedelförlust
uppkommit genom Anderssons bristande omvårdnad; att Andersson
vid något tillfälle före den 24 december av en kamrat lånat ett par skor
tilldelade dennes kronobeklädnad; samt att Andersson den 22 sistlidne januari
i stationens häkte i strid mot utfärdade ordningsföreskrifter ritat i en
till låns bekommen bok.

Andersson har dels av fartygschefen å kanonbåten ''Svensksund’ för olovlig
undanhållning, begången den 24 sistlidne december, genom straffbeslut
den 27 samma december ålagts fyra dagars vaktarrest och dels av fartygschefen
å pansarskeppet ''Drottning Victoria’ för rymning, begången mellan
den 7 och 13 sistlidne januari, genom sträffbeslut den 18 samma januari
månad ålagts tolv dagars vaktarrest, vilka bägge bestraffningar Andersson
numera till fullo undergått.

Med stöd av 39 § SfK prövar krigsrätten jämlikt 130, 101, 52, 50 och
79 §§ SfK förty rättvist döma Andersson för vårdslöshet med kronobeklädnaden,
lån av kamrats tjänstepersedel, olovlig undanhållning, rymning och brott
mot ordningsföreskrifter till disciplinstraff av 15 dagars vaktarrest, vilket
straff skall anses avtjänat.

Andersson förpliktas att med 32 kronor 49 öre ersätta kronan förlusten av
de förkomna persedlarna.»

Mot detta utslag anmärktes:

Två av de tre förseelser, varom Andersson genom utslaget den 8 februari
1933 funnits övertygad, nämligen vårdslöshet med kronobeklädnaden och lån
av kamrats tjänstepersedel, hade begåtts före det något av de tidigare disciplinstraffen
blivit ålagda, och därutinnan förelåge alltså med avseende å det
tidigare disciplinstraffet förutsättningar för tillämpning av 39 § strafflagen
för krigsmakten. Däremot hade den återstående förseelsen, brott mot ordningsföreskrifter,
förövats efter det båda de tidigare disciplinstraffen ålagts
och under det verkställigheten av det senare av dessa båda disciplinstraff
fortgått. Förseelsen brott mot ordningsföreskrifter påkallade därför tillämpning
av 40 § strafflagen för krigsmakten.

Den uppkomna konkurrenssituationen syntes böra hava bedömts efter
följande riktlinjer. För förseelserna olovligt undanhållande, vårdslöshet med
kronobeklädnaden och lån av kamrats tjänstepersedel borde hava ålagts ett
gemensamt disciplinstraff (straffet A). För förseelsen brott mot ordningsföreskrifter
borde hava ålagts särskilt disciplinstraff (straffet B). Sistnämnda
straff borde hava sammanlagts med vad av straffet för rymningsbrott
återstått, då straffet för brott mot ordningsföreskrifter begåtts (straffet
C). Detta sammanlagda straff (straffet D) borde i sin tur hava sammanlagts
med straffet A till ett gemensamt disciplinstraff (straffet E). Från straffet
E skulle slutligen hava avdragits dels den del av straffet A, som Andersson
avtjänat (fyra dagars vaktarrest), dels ock straffet C.

För brottet mot ordningsföreskrifter borde, enligt vad förut anförts, hava
ådömts särskilt straff. Detta straff hade kunnat bestämmas till lägst vaktarrest
i en dag. För olovligt undanhållande hade Andersson tidigare ålagts
vaktarrest i fyra dagar. De nyupptäckta brotten vårdslöshet med kronobeklädnaden
och lån av kamrats tjänstepersedel syntes hava bort medföra
ökning av det för olovligt undanhållande ådömda straffet under åtminstone
en dag. Bortses helt från den verkställighet, som redan ägt rum, borde i dylik
händelse Anderssons sammanlagda straff hava uppgått till vaktarrest i åtminstone
aderton dagar. I stället hade enligt krigsrättens utslag den om -

ständigheten, att Andersson blivit förvunnen att hava förövat tre nya brott,
medfört, att det sammanlagda straff, som Andersson ådömts, nedsatts från
vaktarrest i sexton dagar till vaktarrest i femton dagar.

Vid meddelande av utslaget hade krigsdomaren Carl Söderström tjänstgjort
som krigsdomare, auditören B. de Maré såsom auditör samt kaptenen
E. G. Ekelund och flaggartilleristyrmannen F. G. Johansson såsom militära
ledamöter.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 7 december 1935 infordrat
yttrande från Söderström och krigsrättens övriga ledamöter, anförde Söderström
i yttrande den 14 december 1935 med instämmande av övriga ledamöter
av krigsrätten bland annat följande:

Söderström vitsordade, att sammanläggning bort ske enligt av militieombudsmannen
angivna grunder, då straffet för den olovliga undanhållningen
redan varit verkställt, när de två sista brotten begingos. Emellertid ville
Söderström hava framhållit, att enligt ordalydelsen av 38 § strafflagen för
krigsmakten ett gemensamt straff skulle ådömts de tre brotten försummad
persedelvård, lån av kamrats tjänstepersedel och brott mot ordningsföreskrifter;
att likaså, på sätt militieombudsmannen påpekat, skolat jämlikt
39 § förfaras vid utsättande av straff för förstnämnda båda brott och den
olovliga undanhållningen; att efter lagens bokstav relationen vore densamma
mellan rymningsbrottet och de två förstnämnda brotten; att enligt rättspraxis,
därest det fullbordade straffet för undanhållningen ej mellankommit,
de dessförinnan begångna brotten samt rymningsbrottet och brottet
mot ordningsföreskrifter skolat beläggas med ett gemensamt disciplinstraff
samt att metoden att avskära tillämpningen av 38 och 39 §§ strafflagen för
krigsmakten, då ett undergånget straff mellankommit, icke direkt ägde stöd
av lag utan tillkommit till undvikande av icke önskvärda konsekvenser vid
tillämpningen av gällande bestämmelser. Det torde vid dessa förhållanden
vara uppenbart, att den felaktiga sammanläggningen näppeligen på något
sätt kunde läggas de militära ledamöterna av krigsrätten till last. Då militieombudsmannen
vidare påpekade, att krigsrättens sammanläggningsförfarande
lett till den absurda konsekvensen, att den omständigheten, att tre nya brott
uppdagats, för den tilltalade medfört lägre totalstraff än eljest skulle ifrågakomma,
ville Söderström framhålla, att dylika egendomliga konsekvenser
även vore en följd av det sätt, varpå enligt rättspraxis konkurrensfall mellan
38, 39 och 40 §§ strafflagen för krigsmakten behandlades. Söderström
anförde följande exempel: »A. begår brotten a och b. Brottet b upptäckes

och A ådömes härför femton dagars vaktarrest. Innan A undergått detta
straff begår han brottet c. Ilan dömes härför till nio dagars vaktarrest och
straffen sammanläggas enligt 40 § strafflagen för krigsmakten till tjugofyra
dagars vaktarrest. Nu upptäckes brottet a. Enligt rättspraxis skall
då ett gemensamt straff ådömas för alla tre brotten eller alltså högst femton
dagars vaktarrest. (Se N. J. A. 1899: 78 samt Thvréns kommentar till 20
kap. strafflagen sid. 134 och 135).»

I skrivelse den 17 januari 1936 till Söderström anförde militieombudsmannen: Med

hänsyn dels därtill att de konkurrensspörsmål, som förelegat till
bedömande, varit i viss mån svårbedömbara, dels till beskaffenheten av det
fel, som förelupit vid meddelandet av krigsrättens utslag, läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

3. Verkställighet av disciplinstraff påbörjad medan den, som ålagts straffet,
hållits i häkte för undergående av rannsakning för annat brott.

Vid en av militieombudsmannen företagen granskning av stationskrigsrättens
vid Stockholms örlogsstation protokoll för den 29 juni 1934 angående
rannsakning med häktade värnpliktige vid 2. beväringskompaniet nr 13
243,32 Westerlund anmärktes, att sedan Westerlund den 27 juni 1934 förklarats
häktad, Westerlund den 28 i samma månad påbörjat avtjänande av
ett honom tidigare ådömt disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar.

Av fångförteckningen för juni 1934 framgick, att stationsbefälhavaren
vid Stockholms örlogsstation, viceamiralen C. L. de Champs, förordnat örn
verkställighet av nämnda straff.

Då Westerlund varit att anse såsom rannsakningsfånge, hade han icke
bort under häktningstiden få avtjäna straff.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
genom skrivelse den 17 mars 1936 yttrande av de Champs.

I yttrande den 27 mars 1936 anförde de Champs: Den 22 augusti 1933

hade beväringsbefälhavaren vid örlogsstationen beordrats att till de Champs
inkomma med anmälan när Westerlund vore oförhindrad att avtjäna berörda
disciplinstraff, vilket blivit honom ådömt den 17 augusti 1933. Först den
28 juni 1934 på förmiddagen hade sådan anmälan till de Champs i militärexpeditionen
inkommit. Westerlund hade nämligen icke tidigare kunnat avtjäna
ifrågavarande disciplinstraff, först på grund av sjukdom samt senare
på grund av rymning. I nämnda anmälan hade väl angivits, att Westerlund
vore häktad för rymningsbrott, men jämväl, att Westerlund vore oförhindrad
att avtjäna disciplinstraffet i fråga. Att fall, hänförligt till stadgandet
i 207 § tredje stycket strafflagen för krigsmakten, förelegat, hade icke
funnits någon anledning för militärexpeditionen att antaga, då syftet med
anmälan från beväringsbefälhavaren icke gärna kunnat tänkas vara något
annat än att Westerlund skulle påbörja avtjänandet av det första straffet.
Följaktligen hade de Champs i militärexpeditionen på middagen den 28 juni
1934 resolverat, att Westerlund skulle påbörja avtjänandet av straffet samma
dag klockan 16. På eftermiddagen samma den 28 juni hade från beväringsbefälhavaren
till de Champs i kansliet inkommit en hemställan om
handläggning vid krigsrätt av det av Westerlund begångna rymningsbrottet.
Beväringsbefälhavaren hade i den därvid överlämnade handlingen anmärkt,

att Westerlund för det dåvarande underginge disciplinstraff av skärpt arrest
i tio dagar. Krigsrätten hade handlagt detta mål påföljande dag, därvid
Westerlund dömts att sona rymningsbroltet samt det brott, för vilket han
tidigare lagförts, med sammanlagt tolv dagars skärpt arrest, varvid skulle
frånräknas vad han kunde hava avtjänat av det först ådömda disciplinstraffet.
Med hänvisning till vad de Champs sålunda anfört ville han förklara felbehandlingen
beträffande påbörjandet av Westerlunds arreststraff med att
anmälan örn påbörjande av Westerlunds första disciplinstraff icke bort ingivas
till de Champs den 28 juni 1934, samt att denna anmälan redan hunnit
åtgärdas, då beväringsbefälhavaren senare samma dag gjort framställning
om handläggning vid krigsrätt av det rymningsbrott, för vilket Westerlund
häktats.

Beväringsbefälhavaren kommendören greve A. G. Mörner anförde i en
de Champs’ yttrande bilagd, till de Champs ställd skrivelse: Den 28 juni

1934 hade Mörner till de Champs överlämnat straffbeslutet rörande den
Westerlund tidigare ådömda bestraffningen med förmälan att Westerlund
vore oförhindrad att undergå honom ålagd bestraffning, varjämte Mörner
samtidigt anmält, att Westerlund den 27 juni 1933 häktats för rymningsbrott.
Den 28 juni 1933 hade Mörner vidare till de Champs överlämnat
förhörsprotokoll med flera handlingar rörande Westerlunds rymningsbrott
med anhållan örn målets handläggning vid krigsrätt. Att Westerlund, trots
att han varit häktad för förbrytelse, som skolat handläggas vid domstol,
beordrats påbörja avtjänandet av det honom tidigare ådömda disciplinstraffet,
torde hava berott dels därpå att Mörner i sin anmälan till de Champs
den 28 juni 1934, då han jämväl anmält, att Westerlund var häktad, meddelat,
att Westerlund varit oförhindrad undergå honom ålagd bestraffning,
samt dels därpå att denna Mörners anmälan handlagts av de Champs’ förste
adjutant, medan Mörners anhållan örn handläggning vid krigsrätt av Westerlunds
senare brott handlagts av de Champs’ sekreterare. Anmälan från beväringsbefälhavaren
huruvida en bestraffad vore oförhindrad att undergå
honom ålagd bestraffning torde tidigare endast hava avsett sådant förhållande,
som omnämndes i 26 § sista stycket och 27 § strafflagen för krigsmakten,
nämligen huruvida vederbörande vore ur hälsosynpunkt oförhindrad att
undergå bestraffningen i fråga. Sedermera hade nämnda anmälan kommit
att avse, huruvida vederbörande över huvud taget vöre oförhindrad eller
förhindrad att undergå den ålagda bestraffningen. Från Mörners sida torde
förelegat det förbiseendet, att han i sin anmälan den 28 juni 1934 icke meddelat,
varför Westerlund vore häktad, varjämte, med hänsyn till den praxis,
som utvecklat sig, uttrycket oförhindrad icke bort användas utan samtidig
förklaring av för handen varande förhållanden. Hade emellertid Mörners
anhållan, att Westerlunds rymningsbrott måtte behandlas vid krigsrätten,
inför de Champs föredragits av samme person som Mörners omnämnda anmälan,
så torde med all säkerhet det förelupna misstaget aldrig hava hlivit
begånget, även örn Mörners anmälan den 28 juni 1934 inneburit en
otydlighet och varit ofullständig. I själva verket hade Mörners ofullstän -

diga anmälan medfört, att Westerlund fått börja avtjäna det honom år
1933 ådömda disciplinstraffet för tidigt, varigenom hans häktningstid otillbörligen
minskats med en dag. Då alltså Westerlund på grund av Mörner
åtgärder icke lidit någon orätt och då Mörner givetvis komme att för
framtiden noga beakta de förhållanden, som i militieombudsmannens skrivelse
den 17 mars 1936 anmärkts, anhölle Mörner, att de Champs ville tillstyrka,
att militieombudsmannen, i vad föreliggande ärende berörde Mörners
ämbetsförvaltning, ville låta vid den av Mörner lämnade förklaringen bero.

Den ifrågavarande anmälan, vilken bilagts de Champs’ yttrande i bestyrkt
avskrift, var i hithörande delar av följande lydelse:

»Återställes vördsamt till S. B. S. med förmälan att vpl vid 2. bevk. nr
13 243/32 Westerlund är oförhindrad att undergå honom ålagd bestraffning.

Westerlund är häktad den 27/6 kl. 15.00 för rymningsbrott.

Stockholm den 28/s 1934.

A. G. Mörner.

/N. F. Westerling.» I

I skrivelse den 15 april 1936 till viceamiralen de Champs anförde militieombudsmannen
:

Då kommendören greve Mörner finge anses hava medgivit, att han förfarit
oriktigt genom att i sin anmälan den 28 juni 1934 förklara, att Westerlund
vore oförhindrad att undergå honom ålagd bestraffning, läte militieombudsmannen
bero vid vad därutinnan förekommit.

Enär disciplinstraff icke lagligen skulle taga sin början så länge den,
som ålagts straffet, hölles i häkte för undergående av rannsakning för annat
brott, och då förenäinnda anmälan tillika innehållit, att Westerlund vore
häktad för rymningsbrott, hade sagda anmälan följaktligen innefattat sådan
uppgift, som inneburit, att hinder förelegat för Westerlund att undergå det
honom ålagda disciplinstraffet.

de Champs hade förty förfarit felaktigt, då han den 28 juni 1934 förordnat
örn verkställighet av det Westerlund ålagda disciplinstraffet.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet läte militieombudsmannen
emellertid bero vid vad jämväl i denna del av ärendet förekommit.

Mörner skulle genom de Champs’ försorg erhålla del av innehållet i militieombudsmannens
skrivelse.

4. Fråga huruvida »propagandatåg», som anordnats i samband med en
av Sveriges Nationella förbund hållen sommarstämma, haft karaktär av

demonstrationståg.

I tidningen Folkets Dagblad för den 7 augusti 1936 fanns intagen en artikel,
däri uppgavs, att Södra skånska infanteriregementets musikkår i militär
tjänstedräkt deltagit i demonstrationståg i Ystad.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 14 augusti
1936 anmodat regementschefen, översten T. L. Winberg att avgiva yttrande i
anledning av tidningsartikeln, anförde Winberg i skrivelse den 18 i nämnda
månad i huvudsak följande: Vid Sveriges Nationella förbunds stämma i
Ystad den 2 augusti hade musikkåren varit privat engagerad att spela vid
stämman och den uppmarsch, som i samband därmed ägt rum. Efter uppmarsch
till området för utställningen »Fritiden» hade föredrag därstädes hållits
av docenten Elmo Lindholm i Örebro. Marschen hade därefter fortsatt
till österportstorg, där föredrag hållits av e. o. notarien Thure Grafström i
Stockholm. Någon politisk propaganda hade icke förekommit vid tillfället
och endast svenska flaggor utan inskription hade medförts i tåget. Demonstrationståg
hade icke varit annonserat.

I skrivelse den 26 augusti 1936 anhöll tjänstförrättande militieombudsmanman
att Winberg måtte, bland annat genom förhör med musikkårens personal,
föranstalta örn ytterligare utredning i vissa närmare angivna hänseenden.

I anledning härav inkom från Winberg en den 21 september 1936 dagtecknad
skrivelse, däri Winberg anförde: Musikkåren hade engagerats av ombudsmannen
i Malmöhus länsförbund av Sveriges Nationella förbund Alf Andrell.
Överenskommelse hade träffats med musikdirektören vid regementet G. R.
Svedberg, sedan Winberg efter personligt samtal med Andrell lämnat sitt medgivande
till engagemanget. Då Svedberg emellertid den 2 augusti varit förhindrad
att själv deltaga, hade ledningen av musikkåren överlämnats till den
äldste musikunderofficeren, musikfanjunkaren J. E. Lundquist. Den träffade
överenskommelsen hade inneburit, att musikkåren skulle spela vid marschen
till utställningen »Fritiden», vidare på utställningsområdet, under marschen
från detta till Österportstorg samt på torget, att marschmusik samt »Du
gamla, Du fria» skulle utföras samt att arvode för engagemanget skulle utgå
med 137 kronor 50 öre. Medlemmarna av musikkåren hade icke beordrats
att deltaga. De hade i stället tillfrågats, huruvida de velat åtaga sig engagemanget,
vartill de förklarat sig villiga. Samtliga underofficerare och underbefäl
vid musikkåren ävensom musikvolontären Löfberg hade deltagit. Stämman
hade tillkännagivits genom annons i, bland andra tidningar, Hälsingborgs
Dagblad för den 17 och den 26 juli 1936 samt Lunds Dagblad för den 25 i
samma månad. Av dessa annonser ävensom av den till magistraten i Ystad
ingivna ansökan örn tillstånd att hålla stämman framginge, att fråga ej varit
örn demonstrationståg. Tåget i samband med stämman hade angivits såsom
<!— Mil Meoni lynd s mannens ämbelsberällehe.

»propagandatåg» och föredraget på utställningsområdet hade varit opolitiskt.
Vidare hade polischefen i Ystad vid telefonsamtal nied regementskvartermästaren
meddelat, att han, med hänsyn till den karaktär tåget hade, icke ansett
sig böra hindra musikkårens medlemmar att iförda uniform deltaga.

Vid skrivelsen funnos fogade:

1) 1 bestyrkt avskrift en av Andrell i hans omförmälda egenskap till magistraten
i Ystad ställd, den 23 juli 1936 dagtecknad ansökan om tillstånd att
vid Sveriges Nationella förbunds sommarstämma i Ystad den 2 augusti få
anordna offentligt föredrag å Oscarstorget, därvid föredrag skulle hållas av
docenten Lindholm över ämnet: Vad gäller valet? och av e. o. notarien Grafström
över ämnet: Svensk folkfront eller nationell samling? ävensom att före
föredragen få anordna propagandatåg genom staden under musik och fanor
enligt viss i ansökningen angiven marschplan med uppehåll vid utställningsområdet,
där enligt överenskommelse med utställningssekretariatet kort anförande
komme att hållas; och fanns å ansökningen tecknat, dels av t. f. polischefen
Georg Lindeblad, att han tillstyrkte bifall till ansökningen på vissa
närmare angivna villkor, och dels av borgmästaren Johan Stenberg, å magistratens
vägnar, att ansökningen bifölles i enlighet med av t. f. polischefen
föreslagna villkor.

2) Urklipp av en artikel i Hälsingborgs Dagblad för den 17 juli 1936, i vilken
artikel under rubriken »Skånsk nationell stämma i Ystad» anfördes
bland annat följande: Malmöhus och Kristianstads länsförbund av Sveriges
Nationella förbund lia beslutat att söndagen den 2 augusti anordna gemensam
sommarstämma i Ystad. Det är att förvänta, att denna skånska nationalstämma
kommer att få stor anslutning, i det såväl förbundsordföranden
Elmo Lindholm som förbundssekreterare Thure Grafström ställt sig till förfogande
som talare vid denna mönstring av de skånska förbundsmedlemmarna.
I stämmans program ingår bl. a. en uppmarsch med fanor och musik
på utställningsområdet, där ett opolitiskt anförande kommer att hållas alen
nationell talare. Efter detta kommer ett stort nationellt möte att anordnas
ute i staden. Gör sommarstämman i Ystad till en mäktig skånsk nationell
manifestation inför höstens val!

3) Urklipp av en artikel i Hälsingborgs Dagblad för den 26 juli under
rubriken »Möt upp till Ystad örn söndag!» innehållande artikeln, förutom
programmet för stämman, en uppmaning till medlemmarna i Nationella förbundet
och Nationella Ungdomsförbundet att deltaga i densamma.

4) Urklipp av en i Lunds Dagblad för den 25 juli intagen artikel, vari under
rubriken »Skånsk nationell stämma i Ystad» programmet för stämman
angavs, varjämte anfördes bland annat: Såsom den första upptakten till årets
valrörelse har Malmöhus och Kristianstads länsförbund beslutat att anordna
gemensam skånsk nationell stämma i Ystad söndagen den 2 augusti. Biljetter
till utställningen skall av medlemmarna lösas snarast möjligt hos resp. lokalavdelningars
styrelser eller på distriktsexpeditionen, där även övriga upplysningar
angående stämman lämnas. Lokalavdelningarna uppmanas att ordna
gemensamma bil-, buss- eller tågresor till Ystad.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 9 oktober 1936 anhållit, att
Winberg mätte bereda de medlemmar av musikkåren, som deltagit i tåget, tillfälle
att yttra sig i ärendet, inkom den 31 oktober från Winberg ett förhörsprotokoll,
varur antecknades följande.

I engagemanget hade deltagit följande personer: Musikfanjunkarna J. E.
Lundquist, C. G. W. Hultgren och N. Nilsson, musiksergeanterna B. H. Svensson
och O. V. Lindh, musikfurirerna nr 13/M E. I. Jensen, nr l/M M. B. Kruger,
nr 5/M S. C. A. E. Lindén, nr 3/M S. G. E. Strindberg och nr 2/M T. K.
Nilsson, musikkorpralerna nr 4/M K. M. G. Johansson och nr 6/M Å. L. Lundquist,
musikvicekorpralerna nr 9/M K. G. Persson och nr 10/M E. S. Mårtensson
samt musikvolontären nr 14/M N. I. Löfberg.

Vid förhör med Svedberg hade denne lämnat uppgifter, överensstämmande
med vad Winberg i skrivelse den 21 september 1936 anfört angående engagemanget,
varjämte Svedberg förklarat, att han icke fått den uppfattningen, att
fråga varit om demonstrationståg.

Lundquist hade anfört: Han hade på anmodan av Svedberg övertagit ledningen
av musikkåren vid tillfället. Den ende Lundquist anmodat deltaga
hade varit Löfberg. Lundquist ansåge att, då politisk agitation icke förekommit
och endast svenska flaggor medförts, tåget icke haft karaktär av
demonstrationståg. Han hade icke haft kännedom om den nyligen tillkomna
bestämmelsen i 96 § a strafflagen för krigsmakten, enligt vilken den, som i
militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg av vad slag det vore, skulle
beläggas med disciplinstraff.

Samtliga övriga i engagemanget deltagande medlemmar av musikkåren
utom Hultgren, som enligt uppgift vårdades på Lunds lasarett och därför ej
kunnat höras, hade anfört: De hade icke varit beordrade att deltaga utan
hade frivilligt åtagit sig att medverka. De ansågo icke att engagemanget inneburit
ett deltagande i demonstrationståg, enär politisk agitation icke förekommit
under marschen. De hade icke haft kännedom örn den förenämnda
bestämmelsen i 96 § a strafflagen för krigsmakten. I

I skrivelse den 12 november 1936 till översten Winberg anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för handlingarnas innehåll, följande:

Av utredningen i ärendet finge anses framgå, att det »propagandatåg», som
anordnats i samband med förenämnda, av Sveriges Nationella förbund i
Skåne hållna sommarstämma, inneburit en opinionsyttring och alltså haft karaktär
av demonstrationståg. De i tåget deltagande medlemmarna av musikkåren
hade vid tillfället varit iförda militär tjänstedräkt och måste följaktligen
anses hava brutit mot det i 96 § a strafflagen för krigsmakten stadgade
förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg, vilket stadgande
trätt i kraft den 1 juli 1936.

Svedberg hade följaktligen ej heller bort för musikkårens räkning åtaga sig
engagemanget och Winberg hade ej bort lämna sitt medgivande till detsamma.

På grund av vad i ärendet förekommit finge dock anses, att Winberg även -

som Svedberg och de i demonstrationståget deltagande medlemmarna av musikkåren
därvid felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt. Med stöd
av 5 § i den för militieombudsmannen gällande instruktionen ansåge militieombudsmannen
sig därför kunna låta bero vid en erinran om det felaktiga
i vad som förekommit.

Svedberg samt en var av övriga medlemmar i musikkåren, vilka deltagit
i förenämnda engagemang, skulle genom Winbergs försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse.

5. Olämpliga yttranden av fartygschef, innebärande uppmaning till underlydande,
som till chefen ingivit rapport mot sekonden å fartyget, att

återtaga rapporten.

Denna ämbetsberättelse innehåller (sid. 56 ff.) redogörelse för ett av mililieombudsmannen
efter anmälan av 1. klass sjömannen vid 3. matroskompaniet
nr 343 Olsson anbefallt åtal mot kaptenen J. E. S. Elliot för det denne
såsom sekond å pansarskeppet Sverige sökt förmå Olsson att återtaga en
i rapport den 25 februari 1936 mot Elliot riktad anmälan om misshandel
m. m.

I skrivelse den 19 mars 1936 till militieombudsmannen anförde Olsson
bland annat: Elliot hade, då han erfarit, att Olsson icke ville taga tillbaka
rapporten, hotat Olsson, att denne i så fall icke skulle få behålla den tjänstgöring
som korpral, Olsson då innehade. Olsson hade vid sin tjänstgöring
som korpral visat sig därtill lämplig. Elliot hade sedermera fullföljt sagda
hotelse samt genomfört, att Olsson ej fått behålla tjänstgöringen som korpral.
I anledning härav hade Olsson anhållit om avpollettering från fartyget, på
grund av vilken anhållan Olsson blivit kallad att infinna sig hos fartygschefen
kommendörkaptenen av 2. graden S. G. C:son Ulff. Ulff hade till
Olsson tydligt sagt ifrån, att Ulff icke ansåge det lämpligt av Olsson att skriva
rapport på en kapten. Då Olsson jämväl inför Ulff vidhållit sin rapport,
hade Ulff vidarebefordrat Olssons ansökning om avpollettering till chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona, försedd med Ulffs avstyrkan.
Ansökningen hade på grund därav icke blivit bifallen.

Med anledning av vad Olsson sålunda anfört infordrade militieombudsmannen
yttrande av Ulff.

I skrivelse den 2 april 1936 anförde Ulff: Det vore riktigt, att Ulff tillkallat
Olsson, då Ulff tjänstevägen mottagit Olssons till kårchefen ställda ansökning
om avpollettering från fartyget. Ulff hade dessförinnan mottagit
Olssons rapport mot Elliot. I närvaro av väbeln artilleristyrmannen M. Danielsson
hade Ulff framhållit för Olsson, att hans ansökning till kårchefen
troligen icke skulle bliva av denne bifallen, varför ansökningen syntes Ulff
tämligen onödig. Ulff hade vidare yttrat till Olsson, att Ulff förstode, att
Olsson på grund av vad som förefallit, för tillfället ej trivdes ombord, men

att denna känsla nog skulle gå över med tiden. Vidare hade Ulff anfört,
att hela saken enligt Ulffs åsikt vore en bagatell, som av Olsson givits större
dimensioner än den vore värd. Ulff hade även uppmanat Olsson att fundera
på saken med ledning av vad Ulff anfört och att, innan förhöret med
anledning av den inlämnade rapporten senare på dagen toge sin början, begagna
sitt förstånd. Ulff hade icke sagt till Olsson, att Ulff icke ansåge det
lämpligt av Olsson att skriva rapport på en kapten, något som även kunde
intygas av väbeln. Ulff hade överlämnat Olssons ansökning örn avpollettering
till kårchefen med avstyrkan, då Ulff vore av den uppfattningen, att
manskapet icke för en tillfällig olustkänsla borde tillåtas byta tjänstgöring.
Handlingarna i målet mot Elliot hade Ulff överlämnat till chefen för vintereskadern
med anhållan om ärendets behandling vid krigsrätt.

I avgivna påminnelser anförde Olsson i anledning därav att Ulff förnekat,
att han fällt yttrandet, att han icke ansåge det lämpligt av Olsson att skriva
rapport på en kapten, att väbeln vid samtal med Olsson förklarat sig icke
kunna säga, att han icke hört Ulff fälla berörda yttrande.

Sedan militieombudsmannen infordrat särskilda krigsrättens för kustflottan
protokoll i målet mot Elliot, hade militieombudsmannen av sagda protokoll
inhämtat, att krigsrätten genom utslag den 4 april 1936 på det sätt bifallit
mot Elliot förd talan i anledning av Olssons den 25 februari ingivna rapport,
att Elliot, jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 4 kap.
2 § allmänna strafflagen, dömts att för förolämpning mot underordnad krigsman
i tjänsteutövning vid två olika tillfällen undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i fyra dagar. Efter besvär av vederbörande åklagare
hade sedermera krigshovrätten i utslag den 12 maj 1936 fastställt krigsrättens
utslag. I

I skrivelse den 23 maj 1936 till Ulff anförde militieombudsmannen härefter
följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att Ulff, innan den av Olsson mot
Elliot ingivna rapporten av Ulff slutligen handlagts, dels till Olsson uttalat,
att hela saken enligt Ulffs åsikt vore en bagatell, som Olsson givit större dimensioner
än den vore värd, dels uppmanat Olsson att fundera på saken
med ledning av vad Ulff anfört och att, innan förhöret med anledning av
den ingivna rapporten senare på dagen toge sin början, begagna sitt förstånd.
Olsson hade knappast kunnat fatta Ulffs sistnämnda uttalanden annorlunda
än såsom innebärande en uppmaning till honom att återtaga rapporten.
En dylik uppmaning måste emellertid i förevarande fall anses hava
innefattat ett överskridande av Ulffs befogenhet såsom fartygschef. I varje
fall hade Ulff enligt militieombudsmannens uppfattning förfarit olämpligt
genom att, innan Ulff ägnat rapporten den handläggning, som tillkommit
honom, till Olsson fidla sagda yttranden. Med hänsyn till omständigheterna
i ärendet hade militieombudsmannen funnit sig böra låta bero vid att
giva Ulff del av dessa erinringar.

6. Fråga huruvida övningar innefattande förläggning i bivack bort anordnas
under rådande stark köld och pågående influensaepidemi.

I tidningen Folkets Dagblad för den 26 februari 1936 fanns intagen en
artikel av följande innehåll:

»Militärvanvett i Boden kräver många dödsoffer,
övningar och övernattning i tält i 49 gr. kyla.

Den influensaepidemi, som för närvarande härjar bland militären i Boden,
måste anses vara en direkt följd av det där rådande militärvansinnet.

En resande som kommit direkt från Boden till Stockholm har meddelat Folkets
Dagblad att officerarna vid I. 19 en natt i förra veckan anordnade en s. k.
bataljonsövning, varvid manskapet fick ligga i tält. Detta vid en temperatur
av inte mindre ån 49 grader. Resultatet av det hela blev massförkylning
och vid återkomsten till regementet måste omkring 150 man sjukskriva sig.
Av de insjuknade ha sju avlidit, bland dem en värnpliktig vid tionde kompaniet
vid namn Dahlberg från Stockholm. Då många ligger svårt sjuka,
väntas att många fler skall falla offer för det militärvansinniga tilltaget att
i sådan kyla företaga nattövningar.

Militärövningar av det slag som Bodenmilitären satt i scen måste bestämt
förbjudas. Att tvinga ut folk till militära övningar och låta det övernatta
i tält under en kyla som går upp till 49 grader, ja, även om den håller sig
omkring 20 grader, måste anses vara rena mordet.»

Med anledning av uppgifterna i nämnda tidningsartikel anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 26 februari 1936 chefen för Norrbottens regemente
att inkomma med yttrande angående de i tidningsartikeln omför -mälda förhållandena.

Till fullgörande härav anförde regementschefen, översten G. Hahr i skrivelse
den 28 februari 1936 följande: De i tidningsartikeln omtalade övningarna
hade ingått som ett led i en av militärbefälhavaren för övre Norrland,
generalmajoren P. Reuterswärd den 13 och den 14 februari 1936 företagen
inspektion av regementets lil. bataljon den s. k. skidlöparbataljonen. Enligt
meddelande hade vad därvid förekommit gjorts till föremål för en särskild
promemoria från Reuterswärd till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
och komme denna att av Reuterswärd i avskrift tillställas
militieombudsmannen. Med anledning därav tilläte sig Hahr att för tids
vinnande endast hänvisa till sagda promemoria, som klart vederläde i tidningsartikeln
framförda obestyrkta påståenden och förvrängningar av fakta.

Militärbefälhavarens utredning till försvarsministern.

Med skrivelse den 29 februari 1936 översände Reuterswärd till militieombudsmannen
berörda avskrift av promemoria, vari anfördes i huvudsak
följande: Reuterswärds inspektion av regementets III. bataljon den 14 februari
1936 hade avsett att omfatta dels en kortare stridsövning klockan 8.30—

11.30 dels en nattövning, vari skolat ingå spaning, förläggning och bevakning.
Stridsövningen hade anslutit sig till renkonterläge, där truppen så gott
som hela tiden varit i oavbruten rörelse. Ingen samling hade förekommit
efter denna övning utan inryckning till kasernen hade ägt rum kompanivis.
Sammanlagda vägsträckan för denna övning hade varit omkring 7 kilometer.
Med undantag för någon patrull hade hela styrkan varit åter i kasern
klocken 11.00. Nattövningen hade ursprungligen varit avsedd att pågå under
tiden från den 14 februari klockan 15.00 till den 15 februari klockan 6.00.
Redan den 14 februari klockan 6.30 hade med anledning av den rådande influensaepidemien
tagits under övervägande att inställa nattövningen på
grund av kylan. Reuterswärd hade emellertid beslutat avvakta väderlekens
utveckling under förmiddagens lopp och då temperaturen stigit till -— 13
grader hade beslutats, att övningarna skulle äga rum enligt tidigare utfärdad
order, dock att man avsett att avbryta spaning och bevakning på kvällen,
varför övningen under natten endast skolat avse förläggning. Bataljonen
hade tidigare haft två övningar i bivackering. Temperaturväxlingar på
upp till 20 grader inom ett fåtal timmar förekomme icke sällan inom övre
Norrland och med tanke på kommande fälttjänstövningar, då man vore nödsakad
att taga förhållandena sådana de bleve, hade det ansetts nödvändigt
att bibringa truppen förmåga att ordna bivack under något svårare förhållanden.
Omkring klockan 13.00 den 14 februari hade tjänstförrättande regementsläkaren
A. Engel anmält, att ett tiotal frostskador uppstått under
morgonens övningar, samtliga dock av ofarlig beskaffenhet. Reuterswärd
hade därefter konfererat med tjänstförrättande fästningsläkaren M. Persson
och Engel samtidigt, varefter beslut fattats, att övningarna skulle gå av
stapeln ehuru med de inskränkningarna, att spaning och bevakning skulle
avbrytas på aftonen samt att bivacken skulle brytas och truppen förläggas
till kasernen, dit återkomsten borde ske klockan omkring 22.00. Reuterswärd
hade vidare, åtföljd av stabschefen, fästningsintendenten och Engel
begivit sig 3 kilometer från Boden till Gammelbyn, där truppens bivackering
skulle äga rum, för att inspektera förberedelserna för förläggningen.
Förläggningstruppen hade anlänt dit klockan 15.30 och dess verksamhet
följts. Bland annat hade av ploggruppen upptagits erforderliga plogspår
före truppens ankomst klockan 16.30. Ved, halm och granris hade funnits
på platsen. Truppen hade vid sin ankomst lill Gammelbyn på intet sätt
varit ansträngd och ej heller svettig. Den hade vid framkomsten tillryggalagt
sträckan kasernen—Bredkläppen—Gammelbyn eller omkring 8 kilometer.
Reuterswärd hade inspekterat förläggningsarbetets igångsättande och
bevakningens ordnande. Temperaturen hade klockan 17.00 varit —23 grader.
Inspektion hade därefter företagits av vissa av de i övningarna deltagande
förhanden. Ett för spaning framsänt kompani — 9. kompaniet —
hade varit förlagt vid Kläppen (1 kilometer söder Vittjärv). Det hade
konstaterats, att kompaniets huvuddel inkvarterats i en så kallad bagarstuga
med spis. Förläggningen hade av kompanichefen bedömts vara så
tillfredsställande, att han på fråga förklarat sig föredraga att kvarbliva i

densamma framför att återgå till kasernen. En pluton av detta kompani
hade varit förlagd söder örn älven med inkvartering i väl uppvärmd vinterbonad
byggnad. Studentkompaniet bade haft god förläggning i ett uppvärmt
missionshus vid Skolhuset (5 kilometer väster Vittjärv). 11. kompaniet
hade i höjd med Skolhuset anordnat två tälthyddor med så kallad
Brandtspis, vilka uppförts tidigare under dagen och med stor omsorg. Temperaturen
i dessa tält hade varit tillfredsställande. Omkring klockan 20.30
hade förläggningen vid Gammelbyn ånyo inspekterats, varvid order givits
örn bevakningens omedelbara indragande. Vid inspektionen hade konstaterats,
att samtliga tält blivit resta, att övervägande flertalet tält redan varit
fullt ordnade med eld brinnande i eldgallret, att tillgången på halm varit tillfredsställande,
att tillredning (uppvärmning) av middagsmålet pågått, där
detsamma icke redan varit under utspisning samt att hästbivacken varit väl
ordnad med erforderliga eldar. Middagsmålet hade för truppen i dess helhet
varit utspisat omkring klockan 21.30. Med anledning av de gynnsamma
iakttagelserna vid bivacken hade Reuterswärd efter Engels hörande beslutat
frångå sin tidigare avsikt att anbefalla avbrytande även av förläggningsövningen.
Reuterswärd hade emellertid uppdragit åt bataljonschefen,
majoren Wersäll att efter omkring en timme verkställa förnyad inspektion
av bivacken samt hade bemyndigat Wersäll att, örn han så prövade lämpligt,
avbryta övningarna och förlägga truppen i kasernen. Själv hade Reuterswärd
därefter inspekterat de mindre delar av 9. och 11. kompanierna, vilka
varit förlagda söder örn älven och icke tidigare blivit inspekterade. Förläggningsförhållandena
hade därvid befunnits fullt tillfredsställande. Vid
Reuterswärds återkomst till Boden klockan 23.30 hade temperaturen å kommendantsbyggnadens
termometer visat — 29 grader. Wersäll hade företagit
den av Reuterswärd anbefallda förnyade inspektionen vid Gammelbyn
klockan omkring 23.00, åtföljd av Engel. Därvid hade på grund av den
tilltagande kylan beslut fattats om brytande av bivacken och hemmarsch,
varom order givits klockan 23.15. Truppen hade då tillbringat omkring två
timmar i tälten, under vilken tid, förutom middagsmålet, varm dryck utspisats.
Reuterswärd hade den 15 februari 1936 klockan 4.30 ånyo inspekterat
samtliga fortfarande begagnade förläggningar, därvid konstaterats, att allt
varit i sin ordning samt att vederbörande befälhavare på ett förtjänstfullt
sätt skött om sin trupp; det hade sålunda förefunnits endast ett par fall av
obetydliga frostskador och hade de skadade i automobil transporterats till
kasernen. Med avseende å övningarnas inverkan på hälsotillståndet ville
Reuterswärd slutligen hänvisa till yttrande av vederbörande läkare.

Vid Reuterswärds promemoria fanns fogad avskrift av den vid fortifikationsbefälhavarens
expedition förda temperaturjournalen, utvisande journalen
för den 14 februari en maximitemperatur av — 13, en minimitempera
tur av —32 samt en temperatur klockan 10.00 av —28 grader, under det
att motsvarande siffror för den 15 februari utgjorde — 21, — 36 och — 34
grader.

Ytterligare voro vid promemorian bilagda bestyrkta avskrifter av ydran -

den av fästningsintendenten, överstelöjtnanten S. Rydman samt majoren
Wersäll.

Rydman anförde i skrivelse den 27 februari 1936: Förläggningen i bivack
vid Gammelbyn hade varit förberedd genom att ved och halm i erforderlig
omfattning funnits framkörd till förläggningsplatsen vid truppens ankomst
dit. Med hänsyn till det stora snödjupet å förläggningsplatsen torde den tid
av 3—4 timmar, som åtgått för bivackens ordnande, icke kunna anses annat
än normal. På grund av det stränga arbetet under bivackslagningen hade
under denna tid förkylning knappast kunnat inträffa. Vid de kvarterförlagda
kompanierna hade de disponerade förläggningslokalerna varit väl
uppvärmda. Utspisningen hade varit verkställd omkring klockan 21.00 och
hade maten före utspisningen blivit på tillfredsställande sätt uppvärmd i tälten
och kvarteren.

Wersäll anförde i skrivelse den 27 februari 1936: Bataljonen hade vid övningarna
den 14 februari varit sammansatt av bataljonsstab, 6., 9., 10. och
11. kompanierna, studentkompaniet, kulsprutepluton och plogavdelning. Under
Wersälls befäl hade stått 6., 9. och 10. kompanierna, kulspruteplutonen
och plogavdelningen. Studentkompaniet och 11. kompaniet hade utgjort
»B-styrka». I truppens utrustning hade ingått bland annat päls, skidlöparblus
och ylletröja samt under kvällsövningen nödigt ombyte av underkläder
och strumpor. Sistnämnda övning hade utförts enligt följande tidsschema
för bataljonens till Gammelbyn förlagda huvuddel:

klockan 14.25 uppställning,

» 14.30—15.30 marsch till utgångsläget, 6 kilometer,

» 16.00—16.45 marsch till Gammelbyn, 3 kilometer,

» 17.00—omkring 20.30 bivackeringsarbete,

» omkring 20.30—21.30 utspisning av middagsmål,

» 21.30—23.30 vila i tälten, utspisning av varm dryck,

» 23.30—0.30 brytande av bivacken,

» 0.30—1.30 marsch kompanivis till kasernen, 4 kilometer.

Förläggningstrupp och plogavdelning, som sänts i förväg till bivackplatsen,
hade inträffat därstädes klockan 15.30. På grund av att 10. kompaniets
tross fastnat i snön på vägen till bivackplatsen hade 10. kompaniets bivack
blivit färdig först omkring en halvtimme efter den övriga truppens. Sammanlagda
marschlängden, med morgonens övning inräknad, hade varit
omkring 21 kilometer. Studentkompaniet, som under morgonens
övning varit tilldelat särskild spaningsuppgift, hade tillryggalagt ytterligare
omkring 5 kilometer. 9. kompaniet hade under eftermiddagens
övningar varit tilldelat särskild uppgift och hade därför från klockan
15.00 varit undandraget Wersälls personliga iakttagelser. Nämnvärda förflyttningar
utöver de nämnda hade ej förekommit, övningarnas ansträngningsgrad
hade varit synnerligen måttlig, varför svettning icke torde hava
förekommit, möjligen med undantag för enstaka rapportkarlar under morgonens
övning. Under sagda övning, vars senare del utgjorts av försvars -

strid, hade truppen genom vissa omgrupperingar och arbeten inom ställningen
hållits i rörelse under i stort sett hela övningens gång. Vid hemkomsten
från övningen på morgonen hade några smärre förfrysningar anmälts.
Manskap, som erhållit frostskador, hade emellertid ej deltagit i eftermiddagens
övningar. Förflyttningen till utgångsläget för sistnämnda övningar
samt från utgångsläget till bivackplatsen hade, såsom av tidsschemat framginge,
skett långsamt; detta till förekommande av svettning. Förflyttningen
till utgångsläget hade skett omväxlande med skidlöpning och fotmarsch för
att kylskador å fotterna därigenom skulle undvikas. Bivackeringen hade genom
ledningens försorg varit förberedd genom framförande av halm och
ved. Anvisning hade vidare lämnats å plats för huggning av granris i bivackens
omedelbara närhet. Man hade varit färdig med bivackplogningen
vid bataljonens ankomst, varför bivackeringsarbetet omedelbart kunnat sättas
i gång. Dessförinnan hade pälsarna påsatts. Bivacken hade tryggats
genom posteringar, utsända direkt från respektive kompanier, vilka posteringar
jämlikt utfärdad order skolat avlösas varje timme. Bevakningen hade
klockan omkring 20.30 på av ledaren meddelad order indragits. Posteringar
och bivacker hade inspekterats utan anmärkning av Wersäll efter hand som
bevakningen ordnats och bivackeringsarbetet avslutats. Enligt regementets
temperaturjournal hade temperaturen den 13 februari klockan 21 utgjort

— 23 gi-ader. Den 14 februari på morgonen hade troligen samma temperatur
varit rådande. Vädret hade den 14 februari under dagen varit lugnt
och soligt. Efter bivackens intagande hade kylan känts skarpare och torde
temperaturen hava sjunkit tämligen snabbt. I regementets temperaturjournal
vore också för den 14 februari klockan 21.00 antecknat ett gradtal av

— 34 grader. Såsom vanligen vore förhållandet vid temperaturväxlingar,
torde dock temperaturen vid sagda tid hava erbjudit rätt stora variationer
med hänsyn till befintlig terrängbetäckning, höjder o. s. v. Wersäll hade
klockan omkring 21.00 av Reuterswärd erhållit order att något senare verkställa
förnyad inspektion av bivackerna samt att därefter bedöma och besluta,
huruvida uppbrott borde ske under natten eller först på morgonen.
Vid sagda inspektion hade Wersäll ansett sig kunna fastställa, att temperaturen
i flertalet tält, vilka uppeldats med eldgaller, icke kunnat uppdrivas
till sådan höjd, att truppen kunde beräknas erhålla erforderlig nattvila. Ett
fåtal tält, där eldningen skett i tältspis, hade uppvisat gynnsammare temperaturförhållanden.
Efter avslutad inspektion samt efter hörande av läkaren
och vederbörande kompanichefer hade Wersäll därför klockan 23.20 givit
order om brytande av bivacken. Denna order hade utförts snabbt, med
god ordning och under tystnad, varefter hemmarschen skett efter hand som
förbanden blivit färdiga. Under arbetet med bivackens färdigställande hade
anmälts en del frostskador, särskilt på fotterna. De skadade hade omedelbart
omhändertagits av läkaren i sjukkvarter inomhus samt hade snarast
efter behandlingen hemförts i rekvirerade automobiler. De inträffade frostskadorna
komme enligt läkarens utsago i intet fall att medföra framtida
men. Wersäll ansåge, att dylika smärre förfrysningar, mot vilka det ofta

även vid måttlig kyla vore svårt att skydda truppen, icke behövde tyda på
lisk för förkylning av manskapet, vars bål och övriga vitala kroppsdelar
varit tillräckligt skyddade även mot stark kyla. Den civila befolkningen
nödgades många gånger utomhus fullgöra sin dagliga gärning under svårare
temperaturförhållanden än dem, som varit rådande under ifrågavarande övning.
Fara för förkylning uppstode i regel först, då truppen genom ansträngning
vore uttröttad, eller efter den avkylning, som lätt uppstode efter
svettning. I detta fall torde sådana förutsättningar för förkylning icke hava
förelegat. Anbefallda skyddsåtgärder i samband med avbrytande av rörelse,
påtagande av pälsar o. s. v. hade, i den mån Wersäll kunnat utröna,
iakttagits. Oavsett att temperaturen i flertalet tält icke kunnat uppdrivas
lill för erforderlig nattvila önskvärd höjd, hade enligt Wersälls förmenande
temperaturen dock icke varit så låg, att några förkylningar behövt riskeras
linder den relativt korta vilan i tälten före uppbrottet. Wersäll ville för
den skull uttala, att han icke funne skäl till det antagandet, att den senare
inträffade höga sjukdomsfrekvensen inom bataljonen kunde tillskrivas ifrågavarande
övningar.

Med skrivelse den 2 mars 1936 översände Reuterswärd vidare till militieombudsmannen
bestyrkt avskrift av tjänstförrättande regementsläkaren
Engels rapport till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 28 februari
1936. I denna rapport anförde Engel: Efter skidlöparbataljonens och vintersoldatskolans
inryckning till regementet hösten 1935 hade till julhemförlovningen
hälsotillståndet varit ovanligt gott. Efter truppens återkomst från
juluppehållet, vilket avslutats den 6 januari 1936, hade emellertid den 9
januari fall av influensa börjat visa sig. Engel hade i anledning härav vid
föredragning inför regementschefen den 10 januari hemställt, att provisorisk
sjukförläggning omedelbart måtte anordnas samt att permissionsförbud
måtte utfärdas, då övriga truppförband inom garnisonen varit oberörda av
epidemien. De föreslagna åtgärderna hade omedelbart vidtagits och den
provisoriska sjukförläggningen, vilken haft plats för 60 sjuka, hade mottagit
de första patienterna den 12 januari. Samma dag hade anlänt en
från Röda korset rekvirerad sköterska. De nu inträffade fallen hade varit
av lindrig natur; enstaka komplikationer i form av descenderande bronchiter,
sinusiter och otiter samt två pneumonier hade dock förekommit. Epidemien
hade avtagit i omfattning; enstaka ströfall hade visserligen inträffat,
men tiden den 29 januari—den 15 februari hade dock utgjort en påtagligt
lugnare period beträffande influensafallen, varemot ett antal pneumonier
inträffat. Den provisoriska sjukförläggningen hade kunnat upphöra den 2
februari. Emellertid hade denna lugna period blivit av kort varaktighet.
Den 15 februari hade antalet fall ånyo ökat och komplikationer uppträtt av
allvarligare art i form av lohära pneumokokkpneumonier samt i några få
lall bronchopneumonier. Ny provisorisk sjukförläggning hade anordnats
den 15 februari med 55 platser, varjämte extra sköterska anställts. Fallen
av lunginflammation hade blivit flera och hade den 27 februari uppgått lill
26. Civila manliga patienter hade utskrivits från garnisonssjukhuset för att

bereda plats och platsreserv för komplikationerna, i första hand för pneumonierna
men också för övriga såsom otiter och sinusiter. Det hade överhuvud
taget lagts stor vikt vid att så fort som möjligt få bort komplikationerna
från de stora sjukförläggningarna för att där behålla ett så renl
influensaklientel som möjligt; detta med hänsyn till såväl komplikationernas
särskilda vårdbehov som framför allt komplikationsprofylaktiska synpunkter.
Pneumonierna hade självfallet omedelbart och undantagslöst vårdats
å garnisonssjukhuset, vars personal förstärkts för att kunna lämna all
den individuella vård som krävdes vid denna sjukdom. Under tiden den
14—den 24 februari hade inträffat fem dödsfall i lunginflammation, av vilka
i två fall ytterligare komplikationer förelegat. Ett yttrandet bilagt diagram
över utomliustemperatur i Boden samt antalet influensa- och lunginflammationsfall
syntes giva vid handen, att samtidigt eller omedelbart efter de tre
köldvågor, som inträffat därstädes omkring den 27 januari, den 14—den 15
februari samt den 23 februari, en stegring av antalet sjukdomsfall visat sig
(se bilaga). Det kunde vara av intresse att erfara i vad mån värnpliktiga
från sydligare delar av landet varit mera drabbade än andra. I
sådant hänseende ville Engel påpeka, att bland å handräckningskompaniet
tjänstgörande värnpliktiga från Norrbottens inskrivningsområde inträffat 8
lunginflammationsfall, varav 3 med dödlig utgång. Detta förhållande gåve
även vid handen, att de militära övningarna, vari dessa värnpliktiga icke
deltagit, icke kunde hava större betydelse för risken att insjukna. Engel
vore av den uppfattningen, att de värnpliktiga vore bättre skyddade mot
hygieniska vådor under en erfaren befälhavares ledning än när de vore ute
på egen hand under fritid. Vad anginge övningarna den 14 februari hade
Engel, sedan till honom inkommit rapport därom att 12 frostskador iniräffat
under övningarna på morgonen, anmält förhållandet för tjänstförrättande
fästningsläkaren Persson under framhållande av att ändring borde
företagas i övningsprogrammet. Sedan Engel på Perssons order meddelat
Reuterswärds stabschef sina synpunkter, hade såväl Persson som Engel kallats
till Reuterswärd klockan 13.10, därvid båda förklarat, att ändring i övningsprogrammet
borde företagas med anledning av den starka kölden och
de inträffade frostskadorna. Reuterswärd hade förklarat sig hava för avsikt
att förkorta övningen, så att den del av truppen, som ej vore förlagd i kvarter,
kunde beräknas vara tillbaka i kasernen klockan 22. Reuterswärd hade
därjämte beordrat Engel att från och med klockan 16.00 följa övningarna.
Temperaturen hade, då Engel strax före sistnämnda klockslag lämnat Boden,
varit -— 24 grader. Efter framkomsten till bivackplatsen hade Engel
åtföljt Reuterswärds stab. Engel hade därvid tagit del av bivackeringsanordningarna
liksom anordningarna vid kvarteren, förhört sig hos enstaka
karlar om de frösö, granskat utrustningen, förhört sig om utspisningen m. m.
utan att något anmärkningsvärt framkommit. Bivackslagningen hade gått
jämförelsevis långsamt för den helt i bivack förlagda styrkan, varför Reuterswärd
tagit under övervägande, huruvida det icke vore skonsammare att
låta truppen kvarbliva i bivack tills vidare än att låta den omedelbart bryta

Diagram

över

Influensa, komplicerande lunginflammation, utomhustemperatur m.m. i Boden 9/i — 1936.

Insjuknade i influensa
från epidemiens början.

Utomhustemperatur å
kaserngärden 119 kl. 21.

300 -20°

Tillfrisknade från epidemiens
början incl.
sjukskrivna vid truppen.

-Milbef

Lunglnflammationsfall
från epidemiens början.
f markerar dödsdagen.
Pilen utgår från insjukningsdagen.

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27

Dalum 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 2

Jätten och marschera hem. Samtliga officerare hade, såvitt Engel uppfattat,
varit för det förra av dessa alternativ. Då Reuterswärd därefter tillfrågat
Engel örn hans mening, hade Engel svarat, att då den allmänna meningen
tydligen vöre, att det för truppen vore bättre att tills vidare förbliva i bivack,
så borde ske. Engel hade nämligen ansett de för nämnda alternativ
framförda synpunkterna vara väl grundade. Motstyrkan hade varit förlagd
dels i goda kvarter, dels i tälthyddor, där värmen hållits väl uppe genom
Brandtspisar. Beträffande övningarnas inflytande på hälsotillståndet ville
Engel slutligen anföra

att under övningsmomentet på morgonen 12 frostskador och under övningsmomentet
på aftonen 4 frostskador inträffat, samtliga relativt lindriga
och utan risk för framtida men,

att under närmaste tiden efter ifrågavarande övningar en viss stegring av
influensafrekvensen kunnat iakttagas,

att sjukdomsfrekvensen under epidemien i anslutning till låga utomhustemperaturer
vid andra tillfällen visat liknande stegringar såsom framginge
av diagrammet,

att av de sammanlagt 26 pneumonierna endast 4 drabbat i nämnda övningar
deltagande,

att av de 5 i pneumoni avlidna en värnpliktig (Dahlberg) deltagit i berörda
övningar,

samt att så många svårbedömbara faktorer influerade på en infektionssjukdoms
utveckling och epidemiska utbredning, att betydelsen av en övning
som den här ifrågavarande i berörda avseende bleve synnerligen svår att med
någon grad av säkerhet fastställa.

Anmälan av Karl Burman och 22 värnpliktiga.

I en till militieombudsmannen inkommen, den 29 februari 1936 dagtecknad
skrift anförde vidare Karl Burman i Boden i huvudsak följande: Under
den senaste tiden hade vid Norrbottens regemente inträffat ett flertal dödsfall
på grund av förkylningssjukdomar. Omkring 180 värnpliktiga läge för
det dåvarande sjuka på grund av förkylning och av dessa vårdades ett 30-tal
för lunginflammation, varav flera synnerligen svåra fall med oviss utgång.
Dessa dödsfall hade inom Bodens stad och omkringliggande trakt väckt
synnerligen stort uppseende på grund av att de värnpliktiga utkommenderats
till övningar under en kyla, som understigit 30 minusgrader, varvid ett
flertal förfrysningar förekommit. De många fallen av lunginflammation
hade efter allt att döma orsakats av förkylning, ådragen under dessa övningar.
Oaktat läkare uttalat sitt förbud mot dessa övningar, hade desamma
avhållits med nyssnämnda påföljd. Då det kunde ifrågasättas örn icke det
tillämpade förfaringssättet tangerade gränsen till det brottsliga, anhölle
Burman, att militieombudsmannen måtte företaga en undersökning sami
föranstalta om de åtgärder, som saken kunde anses kräva.

Vid skriften funnos fogade vissa tidningsurklipp rörande de i skriften berörda
förhållandena.

Sedan härefter jämväl 22 värnpliktiga vid Norrbottens regemente i likalydande,
till militieombudsmannen den 7 april 1936 inkomna skrifter an
hållit om militieombudsmannens åtgärd i ärendet samt att militieombuds
mannen måtte höra »alla parter», blevo på anhållan av skrifternas ingivare.
redaktören Kurt Forslund i Stockholm, följande värnpliktiga vid regementets
10. kompani den 15 april 1936 å militieombudsmansexpeditionen hörda i
ärendet, nämligen nr 327 Lind i Råsunda, nr 3570 Eriksson, nr 1941 Johansson,
nr 3916 Pettersson och nr 3008 Nilsson, alla i Stockholm, nr 18 Karlsson
i Rotebro samt nr 298 Vallgren, nr 3866 Gustafsson, nr 3096 Olsson, nr
3120 Hammer, nr 3983 Jernberg, nr 3247 Haglund och nr 145 Gustavsson,
alla i Stockholm. De värnpliktiga berättade därvid i huvudsak följande:

Nr 327 Lind: Han hade deltagit i övningarna den 14 februari men på

grund av sjukdom skickats hem till kasernen klockan omkring 20.30. Den
14 februari klockan 7.00 hade temperaturen varit — 30 grader. Å kaserngården
funnes termometer uppsatt. Han hade visserligen ej själv avläst tern
peraturen men hade av flera bland kamraterna hört, att temperaturen dä
varit den av honom uppgivna. På morgonen hade utspisats förstärkt frukost,
varefter man vid hemkosten klockan 11,30 utspisats med kaffe och
smörgås. Uppställning till eftermiddagens övningar hade ägt rum klockan
15. Därefter hade 6. och 10. kompanierna fått förflytta sig till Bredkläppen
Den ursprungliga avsikten hade varit, att man därifrån skulle under strid
förflytta sig till Gammelbyn. Emellertid hade i stället förflyttningen dit
skett under vanlig skidåkning. Mellan Bredkläppen och Gammelbyn vore
terrängen öppen och hade man haft att passera bland annat Buddbyträsk
Ju mer Lind åkt desto svagare hade han känt sig. Framkomsten till Gam
melbyn torde hava ägt rum klockan mellan 17.00 och 17.30. Trängen hade
då ännu icke framkommit. Dess försening skulle hava berott på att hästarna
vägrat gå över Buddbyträsk, varför utbyte av hästar blivit nödvändigt. Då
de stora spadarna, varav funnits 3 per pluton, forslats med trängen, hade
arbetet med snöskottning å bivackplatsen fått utföras med de till packningen
hörande små spadarna. Lind hade ej märkt, när trängen kommit fram. A
bivackplatsen hade en del av manskapet, däribland Lind, sysselsatts med att
till bivackplatsen hämta halm, granris och ved samt andra med snöskottning.
Lind hade icke varit svettig vid framkomsten till Gammelbyn. Han
hade emellertid känt sig mycket matt men hade varit tvungen att hålla sig
i rörelse för att ej förfrysa. Klockan omkring 20.00 hade han förhört sig
hos en sergeant om möjligheten av att bliva undersökt av läkare. Sergeanten
hade svarat, att det nog inte ginge att få dit någon läkare, men att Lind
skulle få taga sin temperatur med en av sergeanten medförd termometer, så
snart tälten blivit i ordning. Dessförinnan hade likväl kompanichefen anlänt
till platsen och sänt Lind till läkaren, vilken uppehållit sig i ett förhyrt rum
i närheten. Där hade konstaterats, att Linds temperatur varit 38.8 grader,
varför Lind fått fara hem till kasernen. Å sjukrummet vid Gammelbyn hade
förutom Lind behandlats 4 man, vilka alla haft frostskador. Under hemresan
efter hemförlovningen hade en korpral Åslund på 10. kompaniet, vil -

ken tjänstgjort som marschbefäl, för Lind uppgivit, att han den 14 februari
vid 22-tiden uppmätt temperaturen vid kompaniets bivack till —38 grader.
Manskapet på kompaniet hade trott, att eftermiddagsövningarna den 14
februari skolat inställas på grund av kylan.

Nr 3570 Eriksson: Han mindes icke, huruvida han deltagit i övningarna
den 14 februari på morgonen, men däremot, att han varit med om eftermiddagsövningarna.
Uppställningen till dessa hade ägt rum klockan 15.00, varefter
man förflyttat sig först till Bredkläppen och sedan till Gammelbyn.
Eriksson hade frusit och aldrig »varit med örn något så kallt». Han hade
ej blivit svettig under övningarna. Han mindes ej vid vilken tid framkomsten
till Gammelbyn ägt runi. Vid bivackplatsen hade snön varit omkring
H/2 meter djup. Bivackslagningen hade tagit ett par timmar i anspråk. Då
arbetet med iordningställandet av tälten varit slutfört, hade utspisats middag,
vilken bestått av kall soppa och ljumt kalvkött. Eriksson hade druckit
en del av soppan kall men värmt resten över eldgallret i tältet. Den med
förda torrskaffningen hade varit stelfrusen, så att den måst upptinas över
elden för att kunna förtäras. I samma tält som Eriksson hade legat 13 till
14 man. Det hade varit »otäckt kallt». Eriksson hade frusit örn fotterna i
tältet, så att han knappast mindes någonting. Han hade hållit fotterna nästan
intill eldgallret men likväl frusit. Eriksson hade aldrig tidigare varit med
om något värre. Reuterswärd hade vid ett tillfälle tittat in i tältet samt yttrat,
att det vore »bra fyr». Enligt Erikssons uppfattning skulle manskapet
icke hava »klarat sig» över natten i tälten. Det oaktat hade de hellre velat
ligga kvar än bryta bivacken mitt i natten. De hade nämligen av kylan blivit
likgiltiga för allt. Eriksson själv hade nästan gråtit, då ordern om bivackbrytning
kungjorts. Sagda order hade överbragts av den sedermera
avlidne värnpliktige nr 488 Dahlberg. Denne hade varit kommenderad som
rapportkarl och hela kvällen fått omväxlande »sprängåka» och stå stilla.
Sedan bivacken brutits och allt packats, hade de fått vänta minst en halvtimme
på hemmarsch, detta troligen för att plogavdelningen skulle inväntas.
Plutonchefen hade senare yttrat till Eriksson, att temperaturen klockan omkring
23 varit —34 grader. Eriksson hade efter övningarna haft känning
av en lättare förkylning men ej behövt sjukskriva sig.

Nr 1941 Johansson: På morgonen den 14 februari hade temperaturen

varit närmare —30 grader. Johansson, som vore aktiv idrottsman samt härdat
sig genom att ligga för öppet fönster både vinter och sommar, hade ej
frusit någon gång under övningarna förrän på natten i tältet. Vid klockan
omkring 14.00 hade Johansson själv avläst temperaturen å kaserngårdens
termometer till mellan —29 och —30 grader. Framkomsten till Gammelbyn
hade ägt rum klockan omkring 17.00 eller 17.30. Johansson hade hört
av sina kamrater, att dessa frusit på vägen. För egen del hade Johansson
ej haft annan olägenhet av kylan under förflyttningen än att han haft viss
svårighet att andas under passerandet av ett giirde. Under arbetet med
bivackens iordningställande hade Johansson fått syssla med snöskottning.
Under detta arbete hade man blivit alldeles stelfrusen, örn man gjort uppe -

håll med skottningen. Denna hade fått företagas med de till packningen
hörande små spadarna, då de stora spadarna, vilka forslats med trossen,
fördröjts med denna. Först då snöskottningen nästan varit slutförd hade de
stora spadarna anlänt. Trossen hade blivit fördröjd, på grund av att hästarna
varit dåliga. Bivackslagningen hade tagit en tid av 2 V2 timmar i anspråk,
medan densamma, örn man från början haft tillgång till de stora
spadarna, icke borde hava tagit längre tid än omkring en timme. När bivacken
färdigställts, hade det icke velat bliva någon värme i tälten. Mat
hade utspisats, men densamma hade varit kall. Johansson hade klarat sig
ganska bra i tältet trots kylan, detta dock tack vare att han haft egna kängor
samt egen lamanströja närmast kroppen. Flertalet bland kamraterna
hade däremot haft kronans skodon samt inga tröjor utan endast kronans
skjorta som innersta plagg. Den allmänna uppfattningen vore, att kronans
skodon och underkläder vore av otillfredsställande beskaffenhet. Skodonen
hade sålunda icke tålt väta. Det hade varit »ruggigt» i tälten. Johansson
trodde, att temperaturen i desamma ej varit högre än + 7 eller 8 grader. Ordern
om bivackbrytning hade dock icke väckt någon glädje. Denna order
hade kommit klockan omkring 23.00 eller 23.30. Johansson ansåge, att det
varit bättre, örn man fått ligga kvar i tälten, då temperaturen i desamma
troligen så småningom kommit att höjas. Före avmarschen hade truppen
fått stå uppställd en stund. Sedan de åkt 200 till 300 meter, hade de fått
order att göra halt och hade de fått vänta omkring en halv timme på en annan
transport. Hemkomsten hade ägt rum klockan mellan 1.30 och 2.00. Johansson
hade aldrig tidigare varit ute i så stark kyla. Det hade också rått
allmänt missnöje med att eftermiddagsövningarna kommit till stånd. Johansson
ansåge för sin del, att eldgallren ej gåve tillräcklig värme i dylik
köld. 11. kompaniet, som varit utrustat med tältkaminer, hade däremot
kunnat ligga i bivack över hela natten. Johansson hade ej på annat sätt
blivit sjuk efter övningarna än att han fått varbildning i käken invid en
söndrig tand.

Nr 3916 Pettersson: Han hade varit med örn såväl morgonens som eftermiddagens
övningar den 14 februari. Redan på morgonen hade det varit
mycket kallt. Under morgonens övningar hade Pettersson tjänstgjort i samma
patrull som nr 327 Lind. Patrullen hade varit stillastående 20 minuter
till V2 timme och hade Pettersson då frusit. Hemkomsten till kasernen hade
ägt rum klockan 11.00 eller 11.30. Efter hemkomsten hade truppen först instruerats
för eftermiddagens övningar samt därefter fått intaga kaffe och
smörgås. Uppställningen till eftermiddagsövningarna hade skett klockan

15.00. Det hade då varit mycket kallt. Pettersson hade visserligen icke
själv avläst termometern men av kamrater, som gjort så, erfarit, att temperaturen
då varit -—34 grader. På vägen mellan Bredkläppen och Gammelbyn
hade de haft att passera öppen terräng. På Buddbyträsk hade det varit
så kallt, att Pettersson knappast kunnat andas. Han hade varit tvungen
att stanna ett tag och »bulta händerna» för att inte förfrysa. Pettersson
hade ej blivit svettig under skidfärden. Vid framkomsten till bivackplatsen

hade Pettersson avdelats till att hämta granris, vilket fått ske från träd, belägna
på omkring 1 kilometers avstånd från bivacken. Halmen hade däremot
fått hämtas på närmare håll. Eftersom trossen framkommit till Gammelbyn
troligen 1 V2 timme senare än truppen, hade snöskottningen på
tältplatserna fått företagas med små spadar, då de stora spadarna forslats
med trossen. När tälten varit resta, hade man utspisats med kall mat. Pettersson
ansäge, att det varit »rätt skapligt» i det tält, vari han varit förlagd.
Han hade visserligen frusit litet men »klarat sig». På fotterna hade
han haft kronans norrlandspjäxor av en äldre modell, 3 par kronans och ett
pär egna strumpor samt filtsockor. De senare hade vid återkomsten till kasernen
varit fastfrusna i pjäxorna. Närmast kroppen hade han haft en egen
lamanströja. Han ansåge, att kronans skjorta vore omöjlig att hava som
innersta plagg vid övningar som de ifrågavarande. Det hade »varit värst»,
då man skolat bryta upp. Truppen hade sålunda fått stå stilla Vz timme med
skidorna påspända för att släppa förbi vissa transporter. Hemfärden hade
delvis företagits såsom fotmarsch. Vid vilken tid de anlänt till kasernen
kunde Pettersson icke uppgiva. Pettersson hade insjuknat i influensa först
en tid efter ifrågavarande övningar. Bland manskapet hade rått ett allmänt
missnöje med anordnandet av eftermiddagsövningarna den 14 februari.

Nr 3008 Nilsson: Han hade ej deltagit i övningarna den 14 februari men
däremot i en bivackeringsövning, som avhållits mellan den 31 januari och
den 1 februari vid Ljuså. Vid avmarschen till denna övning hade det rått
töväder, medan temperaturen den 1 februari sjunkit till —26 grader. Nilsson
visste ej hur kallt det varit på natten. Eldkorgen hade krånglat i det
tält, vari Nilsson varit förlagd, och det hade droppat in i tältet under natten.
En del av kamraterna hade blivit sjuka efter denna övning. Själv hade Nilsson,
som efter hemkomsten varit kommenderad på fortvakt den 3 och den
4 februari, nödgats sjukskriva sig den 5 februari. Värnpliktige nr 488 Dahlberg,
som sedermera avlidit, hade verkat mycket sjuk, redan då han den 16
februari inlagts å det provisoriska sjukhuset.

Nr 18 Karlsson: Han hade varit nied på övningen vid Ljuså den 31 januari—den
1 februari, men däremot icke på övningarna den 14 februari, då han
varit sjukskriven på grund av en skadad axel. Vid förstnämnda övning
hade truppen utspisats med förstärkt frukost på morgonen samt försetts med
torrskaffning. Sedan bivack ordnats klockan omkring 19.30, hade man
erhållit varm dryck men ingen mat förrän klockan 21.30. Det hade varit
töväder den 31 januari men mycket kallt den 1 februari. I samma tält som
Karlsson hade legat 23 man. Det hade »rykt in» från eldstaden, varför man
nödgats ligga med tältdörren öppen. Många av de i övningarna deltagande
hade blivit förkylda; så även Karlsson, ehuru han icke sjukskrivit sig därför.
Karlsson hade den 14 februari på morgonen avläst temperaturen till
—32 grader. Karlsson trodde icke, att temperaturen mitt på dagen den 14
februari stigit så högt som till —25 grader. I varje fall hade den aldrig
överstigit -—20 grader. Då kamraterna kommit hem på natten till den 15
7—Militicombudsmannens ämbetsberällelsc.

februari, hade det rått starkt missnöje med övningarna. Karlsson hade
själv insjuknat i influensa i början av mars.

Nr 298 Vallgren: Han hade deltagit i övningarna vid Ljuså den 31 januari
—den 1 februari. Man hade kommit fram till den plats, där bivacken slagits,
den 31 januari klockan omkring 16.30. Truppen hade då varit svettig.
Kaffe hade utspisats först klockan omkring 19.30 och middag först klockan
omkring 21.30. Då veden varit sur, hade man nödgats hava tältdörren öppen
för att släppa ut röken. Vallgren hade ej kunnat sova på hela natten.
Den 3 februari hade Vallgren blivit sjukskriven på grund av förkylning.
Han hade först legat en vecka på I. 19:s sjukstuga och därefter varit sjukskriven
i trupp, tills han den 15 februari intagits på det provisoriska sjukhuset.
Värnpliktige nr 488 Dahlberg hade förefallit mycket dålig, då han
inlagts å det provisoriska sjukhuset; han hade icke sagt ett ord. Vallgren
ansåge, att det varit felaktigt dels att inlägga Dahlberg å nämnda sjukhus,
dels ock att låta Dahlberg själv bära dit sina sängkläder.

Nr 3866 Gustafsson, nr 3096 Olsson, nr 3120 Hammer, nr 3983 Jernberg,
nr 3247 Haglund och nr 145 Gustafsson: Alla utom nr 145 Gustafsson hade
deltagit i övningarna den 31 januari—den 1 februari vid Ljuså. Vid ankomsten
till lägerplatsen hade de varit genomsvetta. Den 31 januari hade
icke rått någon kyla, men den 1 februari hade varit mycket kallt. På natten
hade det droppat in i tältet och de hade frusit. Alla utom Olsson hade senare
insjuknat i influensa och Hammer hade sedermera jämväl fått lunginflammation.

Nr 3096 Olsson tilläde: Under bivackeringsövningarna den 31 januari—
den 1 februari hade Olsson legat vid tältöppningen hela natten. Den 14
februari hade temperaturen klockan 9.30 varit —32 eller 33 grader. Enligt
vad Olsson hört av en värnpliktig Ludvigsson i Färjelanda hade Ludvigsson
i samband med att han på natten till den 15 februari hämtat vatten vid
sjön i närheten av bivacken kunnat avläsa en temperatur av —41 grader.
Ortsbefolkningen hade uppgivit, att man icke haft en så kall vinter på ett
20-tal år.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses utredning.

I skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 4 mars 1936 anhöll
militieombudsmannen, att styrelsen måtte inkomma med yttrande i ärendet
och därvid angiva huruvida, enligt styrelsens förmenande, större risker med
hänsyn till den i övningarna deltagande personalens hälsa tagits vid sagda
övningars planerande och utförande än som kunde anses hava varit förenliga
med den försiktighet, vilken bort vara påkallad dels av rådande temperaturförhållanden,
dels ock därav att vid tiden ifråga pågått influensaepidemi
vid regementet. Ytterligare anhöll militieombudsmannen, att styrelsen ville
föranstalta om utredning dels huruvida meningsskiljaktighet förekommit
mellan Reuterswärd och vederbörande läkare rörande frågan örn och i vilken
omfattning de för den 14 februari planlagda övningarna borde äga rum,
dels ock angående på vad sätt den i övningarna deltagande personal, som

därefter insjuknat i influensa, varit under övningarna disponerad och förlagd.

Med skrivelse den 20 april 1936 översände militieombudsmannen till sjukvårdsstyrelsen
avskrift av det vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen
den 15 april med förenämnda värnpliktiga hållna protokollet för att vara
tillgängligt vid avgivandet av det från styrelsen tidigare infordrade yttrandet.

Den 13 juni 1936 inkom sjukvårdsstyrelsen med yttrande i anledning av
militieombudsmannens berörda skrivelser den 4 mars och den 20 april 1936.

Av sagda yttrande inhämtades bland annat, att styrelsen med remisskrivelse
den 10 mars 1936 anmodat Reuterswärd att från vederbörande militärläkare
infordra yttrande beträffande de spörsmål, som omförmäldes i militieombudsmannens
skrivelse den 4 mars 1936, att styrelsen begärt utredning och
uppgifter i vissa särskilt angivna hänseenden ävensom att Reuterswärd anmodats
avgiva eget yttrande i ärendet.

Med anledning härav hade Reuterswärd den 6 april 1936 till sjukvårdsstyrelsen
inkommit med begärd utredning ävensom eget yttrande. Utredningen
hänförde sig i första hand till nedan angivna tre huvudpunkter.

1) Uppgift å den styrka, som deltagit i övningarna den 14 och den 15
februari 1936.

Den i övningarna deltagande styrkan utgjorde enligt uppgift av Wersäll i
skrivelse den 20 mars 1936 20 officerare, 17 underofficerare, 38 underbefäl
och 312 värnpliktiga.

2) Uppgift å antalet insjuknade i influensa, antalet insjuknade i komplicerade
pneumonier, antalet dödsfall bland den i övningarna deltagande styrkan
samt antalet dödsfall bland den personal vid regementet respektive övriga
till Boden förlagda truppförband, som icke deltagit i övningarna.

Engel uppgav i skrivelse den 23 mars 1936, att antalet i influensa insjuknade
vid Norrbottens regemente under tiden från den 9 januari 1936 utgjort
399 man, att antalet komplicerade pneumonier vid denna sjukdom utgjort
36, att antalet dödsfall bland den i övningarna den 14 och den 15 februari
deltagande styrkan utgjort 3, att antalet dödsfall bland övrig personal vid
regementet respektive övriga truppförband i Boden utgjort 9, i vilket antal
emellertid inginge 2 fall av morbilli med bronchopneumonier samt 1 fall av
hjärnhinneinflammation. Engel hänvisade beträffande antalet pneumonier
och dödsfall till följande båda uppställningar:

100

Samtliga tlunginflammationsfall efter influensa» (inclusive dödsfall).

Nr och namn	Förband	Insjuknings-datum i pneumoni	På influensa-sjukdomsdag	Mors
Furir 43 Andersson ..................	I 19:9	28.1.	6.
Korpral 221 Kjellberg (I 13) ..........	I 19:2	29.1.	1 H-* ©
Vpl 644 74/35 Kristoffersson ..........	I 19:2	3. 2.	5.
Vpl 57 14/35 Eriksson................	I 19:6	6. 2.	4.
Vpl 143 73/35 Sundström..............	I 19:2	7.2.	7.	21.2.
Vpl 272 73/35 Wikén..................	I 19: stud	7. 2.	3.
Vpl 652 74/35 Lundbeck ..............	I 19:2	9.2.	5.	14.2.
Vpl 35 43/35 Karlsson................	I 19:10	9. 2.	6.
Vpl 100 73/35 Ahlman ................	I 19:2	12.2.	8.	24.2.
U.löjtn. von Sydow (I 16)..............	I 19:10	13.2.	?
Vpl 175 72/35 Bergman................	I 19:2	13. 2.	12.
Vpl 7 47/35 Wallerstedt ............	I 19:11	14.2.	?	22.2.
Furir Kronlund (I 22) ................	I 19:10	14. 2.	1.
Vpl 196 66 35 Dahlberg ..............	I 19:10	16.2.	6.
Vpl 10 34/35 Holmgren1 ............	I 19:10	17.2.	2.
Vpl 3C08 34/35 Nilsson1................	I 19: 10	17. 2.	1.
Vpl 158 74/35 Isaksson 1..............	I 19:2	17.2.	9.
Vpl 298 46/35 Wallgren1 ............	I 19:10	18.2.	6.
Vpl 488 46/35 Dahlberg ..............	I 19:10	19. 2.	4.	24.2.
Vpl 306 43/35 Brinell1................	I 19:10	19.2.	9.
Vpl 16 53/35 Kjellin 1................	I 19:9	19.2.	1.
Vpl 501 73/35 Öhlund................	I 19: stud	subakut	?
Vpl 146 29 35 Svensson 1..............	I 19:6	22.2.	9.
Vpl 69 67/35 Näslund1..............	I 19:9	24.2.	13.
Vpl 1600 45/35 Werner................	119: stud	24. 2.	8.	7.3.
Vpl 319 67/35 Sondell1 ..............	I 19:11	24. 2.	8.
Vpl 167 73/36 Lind1..................	I 19:2	25.2.	11.
Vpl 276 61/35 Åberg1................	I 19:9	26.2.	—
Vpl 198 14/35 Carlsson1..............	I 19:2	27. 2.	8.
Vpl 3120 45/35 Hammer1..............	I 19: 10	27. 2.	10.
Vpl 71 44/35 Ljungman..............	I 19:10	27. 2.	5.
Vpl 757 74 35 Rova1 ................	I 19:2	1. 3.	1.
Vpl 334 73/35 Johansson1............	I 19:2	3.3.	4.	9.3.
Vpl 348 17/35 Stenlund 1..............	I 19:6	4.3.	8.
Vpl 1920 45/35 Gerber ................	I 19: stud	subakut
Vpl 200 50/35 Hallman1..............	I 19:2	13. 3.	3.
Sj.vol. Andersson1 ....................	I 19: stud	22. 3.	1.
Vpl 524 71/35 Jonsson 1................	Int 3	7. 3.	7.	13.3.

Deltog icke i övningen l4/a.

101

Dödsfall av annan orsak än >lunginflammation efter influensai.

Nr och namn	Förband	Diagnos	Dödsorsak	Dödsdag
Vpl 293 24/35 Hjertqvist......	I 19: 6	Meningococcmeningit.	Meningococcmeningit.	19.2.
Vpl 236 47/35 Klaréus ........	I 19: 9	1. 2. Morbilli, 6. 2. Bronchopneu-monia	Bronchopneumonia	12.2.
Bat.läk. A. Brännström........	I 19	24.2. Influensa, 26.2. Sinusit, 29. 2. Sepsis	Sepsis	4. 3.
Vpl 230 57/35 Andersson......	I 19: 9	8.2. Morbilli, 24. 2. Otit. med. ac. dx., 25.2. Sinu-sit. bilat. 5. 3. Pneumonia.	Pneumonia	8. 3.

3) Redogörelse för det sätt, varpå förläggningen under ifrågavarande övningar
varit ordnad, särskilt i vad mån de i moment 211 av »Förslag till fälttjänstreglemente»
och i 24 § av »Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden»
meddelade föreskrifter blivit iakttagna.

Dessa föreskrifter äro av följande lydelse:

Förslag till faittjänstreglemente mom. 211.

»Anordnandet och intagandet av vinterbivack i djup snö underlättas i hög
grad genom lämplig arbetsordning och arbetsfördelning.

Redan innan truppen anländer till förläggningsplatsen, böra genom förläggningstrupp
följande förberedande arbeten vara undangjorda, nämligen:

val av bivackplats,

fördelning av bivackutrymme,

val och ordnande av uppställningsplats för fordon,

rekognoscering av tillgång på ved: vatten, tältstänger, virke för stockeldar
(nyingar) m. m. samt

bestämmande av in- och utfartsvägar, vägförbindelser inom bivacken och
till upplags- eller avverkningsplatser för ved och virke, varjämte arbetet med
dessa vägförbindelser så långt möjligt utföres.

Nya vägar böra om möjligt läggas så, att fientlig flygspaning mot dem
försvåras.»

Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden § 24.

»Särskilda iakttagelser under förläggning.

Truppens vila under förläggning vintertid blir ofta inskränkt, på grund av
alt mycken tid åtgår till lägerarbeten, utrustningens vård m. m. För att till
godose kroppens vård (ombyte av skjortor och strumpor m. m.) måste vila
ofta tillbakasättas.

Inrycker truppen i förläggning uttröttad eller upphettad (svettig) kan det
vara lämpligt att före förläggningsarbetets igångsättande utspisa varm dryck,

102

varjämte soldaten bör beredas tillfälle att påtaga ylletröja (om detta icke
tidigare skett), och vid behov kappa eller livpäls.

Så snart eldar tänts, verkställes, om så erfordras, ombyte av skjorta och
strumpor. Kan ombyte icke ske intill eldar eller inomhus, är det ofta nödvändigt
att i god tid före ombytet överflytta skjorta och strumpor från ränseln
(persedelpåsen, kappsäcken osv.) till plats, där de av kroppsvärmen
kunna göras varma eller hållas vid en ej för låg temperatur.

Snarast möjligt efter förläggningens ordnande skall soldaten beredas tid
för kroppens och den personliga utrustningens vård. Härvid verkställes
tvättning och nödiga ombyten, varjämte våta kläder och skodon upphängas
för torkning.

Vid förläggning i tälthyddor, där utrymmet ofta är begränsat, är det för
den allmänna trevnaden av vikt att tjänsten ordnas på ett sådant sätt, att de
hygieniska kraven tillgodoses. Våta kläder och skodon upphängas till torkning
runt eldstaden, dock icke för nära densamma.

Till undvikande av att förorenad snö kommer till användning vid snösmältning
anordnas särskilt ''plats för vattenkastning’ i tälthyddans omedelbara
närhet. Platsen utmärkes genom en stör e. d., och väg upptrampas eller
uppskottas till densamma.

För att fullt tillgodogöra sig nattvilan under förläggning i fälthydda är
det nödvändigt, att soldaten ordnar för sig på ändamålsenligt sätt. Bädden
ordnas av småris (helst gran-) eller halm. Ränseln (persedelpåsen, osv.)
användes som huvudgärd.

I tälthyddan är det kallast längs väggarna. Den del av kroppen, som är
vänd däråt, bör därför skyddas av de varmaste klädesplaggen. En lämplig
nattdräkt’ — om stridsberedskapen medgiver dess anordnande — är underkläder
och ylletröja på kroppen, ofta även byxor örn de äro torra, hängslena
härvid något förlängda; skodonen avtagna; ett par extra strumpor eller
strumpskaft på fotterna (benen); livpälsen pådragen med kragen uppfälld;
kappan svept om benen med fotterna instuckna i ärmarna; halsen skyddad
av halsskydd eller halsduk av ylle; pälsmössan påtagen; del av vapenrocken
såsom huvudkudde på ränseln (persedelpåsen, osv.) och återstoden av vapenrocken
över ansiktet.

Varm dryck — åtminstone varmt vatten — bör alltid finnas till hands i
fälthydda.

Rakning eller tvättning av ansiktet bör vid stark kyla icke ske omedelbart
före utryckning ur förläggning, enär huden därvid berövas en del av sitt
fett och lättare utsättes för kylskador. Ej heller bör rakning ske de närmaste
timmarna efter det huden utsatts för stark kyla, enär huden då är spröd och
ömtålig.

Ovan nämnd kroppsvård sker lämpligen strax före intagande av nattvila,
varefter huden ingnides med fettämne enligt föreskrifterna i mom. 132.»

103

Yttranden av officerare, vilka deltagit i övningarna den 14 och den 15

februari.

Majoren Wersäll anförde i förberörda skrivelse den 20 mars 1936: Vid
•övningarna hade de åberopade föreskrifterna följts. Att arbetet med bivackens
iordningställande dock krävt en tid av omkring 3 1f2 timmar hade framför
allt berott på det stora snödjupet (1.25—1.30 meter), som nödvändiggjort
omfattande snöskottningsarbeten, men även därpå, att vissa kommenderingar
utgått för bevakning med mera och att arbetena något försvårats av den
allt mer tilltagande skymningen. Utrustningen hade tidigare granskats vid
ett flertal visitationer samt vid uppställningen till övningarna, varför under
själva övningarna från Wersälls och övrigt befäls sida endast iakttagits, att
manskapet åtlytt utfärdade föreskrifter rörande utrustningens riktiga användning,
påtagande av pälsar vid raster och i bivacken o. s. v. I bivacken
hade skett utspisning i eldade tält dels av middagsmålet dels av varm dryck
(två gånger), varvid allt befäl ätit samma mat som truppen. Anmärkning
hade icke förekommit från vare sig befäl eller trupp rörande matens tillräcklighet
eller beskaffenhet. Övervakning rörande truppens värmetillstånd
samt kroppsvård hade från såväl Wersälls som övrigt befäls sida skett i enlighet
nied anvisningarna i »Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden»,
vars föreskrifter under den hårda vintern 1935—1936 varit
föremål för särskild uppmärksamhet inom skidlöparbataljonen. Personligen
hade Wersäll vid övningarna fäst särskild uppmärksamhet vid de från
bivacken utsatta posteringarna, 5 till antalet, vid vilka, på grund av vissa
arbeten såsom byggande av vägspärrar, snögrottor m. m., eldar ej hunnit
uppgöras, innan bevakningen mellan klockan 20.30 och 20.45 indragits. Vid
Wersälls förfrågningar hade det visat sig, att en del av manskapet frusit om
fotterna, varför posteringsbefälhavarna ålagts tillse, att truppen under tiden
för tjänsten vid posteringen hålles i oavbruten rörelse.

Chefen för studentkompaniet, kaptenen E. Löfgren, anförde i skrivelse den
14 mars 1936: Kompaniets huvuddel hade vid övningarna varit förlagd i
kvarter vid Rasmyran i ett missionshus, som varit väl uppvärmt och försett
med rikligt med halm på golvet. Av utsänd bevakning hade slutna delen
varit förlagd i uppvärmda boningshus. Utsatta poster hade varit placerade
tätt utanför husen och hade avlösts varje halvtimme. Efter klockan
22 hade bevakningen indragits och hela styrkan förlagts i missionshuset.
Löfgren hade klockan 20.00 av Reuterswärd meddelats, alt övningarna skulle
upphöra klockan 22.00, efter vilken tid Löfgren själv finge avgöra, om hemmarsch
lill kasernen skulle ske eller den intagna förläggningen bibehållas.
På grund av kylan under natten och på grund av att förläggningen varit
utmärkt, hade Löfgren föredragit sistnämnda alternativ. Hemmarschen hade
iigt rum den 15 februari med en mindre del av kompaniet klockan 6.30 och
med huvuddelen klockan 7.00 efter utspisning av frukostmål. Marschlängden
hade varit omkring 13 kilometer och uppehåll hade företagits vid lant -

104

bruksskolan i Vittjärv, där kompaniet fått rasta i matsalen. Hemkomsten
till kasernen hade skett klockan 8.30 respektive 9.15. Föreskrifterna i »Handledning
för tjänsten i fält under vinterförhållanden» angående vinterhygien
hade noggrant genomgåtts med kompaniet såväl av regementsläkaren som
av kompanichefen och hade i vederbörliga reglementen givna föreskrifter
varit iakttagna vid förläggningen i Rasmyran. Under förflyttningarna hade
av befälet upprepade gånger gjorts kontroll och förfrågningar angående välbefinnandet
och eventuella förfrysningar. Vid marschen kasernen—Rasmyran
hade därvid icke förekommit något att anmärka. Däremot hade vid
hemmarschen förekommit ett antal lättare frostskador på näsa och öron.
Så snart dylikt iakttagits, hade skett omedelbar behandling, varigenom skadan
hävts. Vid visitation efter hemkomsten hade befunnits att en befälselev
fått frostskada på en fot och en på ett öra. Kompanibefälets uppfattning,
styrkt av frågor till befälseleverna, vore, att kölden visserligen under övningarna
varit besvärande men dock icke värre än att övningar många gånger
förekommit vid regementet under liknande temperatur, att de rent fysiska
ansträngningarna varit ringa, att ingenting syntes kunna erinras mot truppens
förläggning, utspisning och omvårdnad i övrigt, att mot allmäntillståndet
hos i övningarna deltagande trupp — frånsett möjligen befälseleven nr
1600 45/35 Werner, som senare avlidit och beträffande vars sjukdom och död
särskild utredning företagits — vid och omedelbart efter övningarna från
befälets sida icke funnits något att erinra.

Chefen för 6. kompaniet, kaptenen B. Axelsson meddelade i skrivelse den
14 mars 1936, att kompanibefälet icke iakttagit något anmärkningsvärt under
övningarna.

Chefen för 9. kompaniet, kaptenen R. Abraham anförde i skrivelse den 13
mars 1936: Kompaniets förläggning hade varit ordnad i uppeldat kvarter,
en bagarstuga med öppen spis och halm på golvet. Vid övningarna hade
truppens kondition såväl vid framkomsten till kvarteret som vid uppbrottet
den 15 februari på morgonen varit god.

Chefen för 10. kompaniet, löjtnanten C. G. Berlin, anförde i skrivelse den
14 mars 1936: Order om pälsars påtagande hade givits omedelbart efter framkomsten
till förläggningsplatsen. Sedan tälten rests och eld uppgjorts, hade
order givits om ombyte av persedlar. Matutdelningen vid middagsmålet
hade ägt rum i tälten. Efter middagsmålet och före uppbrottet på kvällen
hade kaffe utspisats två gånger. Under arbetet med bivackens brytande
hade ordnats med eldar vid plutonerna, övriga bestämmelser i mom. 211
av »Förslag till fälttjänstreglemente» och § 24 av »Handledning för tjänsten
i fält under vinterförhållanden» hade i detalj följts. Vid de förfrågningar,
som Derlin personligen framställt angående truppens hälsotillstånd, hade intet
anmärkningsvärt framkommit. På grund av kölden hade dock sömn
varit utesluten i tälten, men då truppen ej under dagen blivit utsatt för större
ansträngningar, hade humöret hos truppen varit gott, då order givits örn
uppbrott klockan 23.00.

Chefen för 11. kompaniet, kaptenen R. Lundgren anförde i skrivelse den

105

21 mars 1936: Kompanistaben hade varit förlagd i kvarter i missionshuset
vid Rasmyran tillsammans med studentkompaniets huvuddel. Plutonerna
hade däremot varit förlagda i bivack, 1. plutonen i skogen norr »sa» i Skiftesavan
och 2. plutonen i skogen 600 meter söder andra »k» i Kusträsk.
Bivackeringen hade ägt rum i terräng, där kompaniet förut övats två gånger
under vintern. Förläggningsmateriel jämte snöskyfflar hade i god tid
varit uttransporterade till förläggningsplatsen. Ved hade flera dagar tidigare
varit genom ledningens försorg dittransporterad. Ehuru övningarna
skolat börja först senare på aftonen, hade kompaniet avmarscherat redan
klockan 13.00 för att kunna i lugn verkställa den 1 1/, mil långa förflyttningen
samt den påföljande bivackeringen. Bivackeringen hade skett intill
gårdar. Tredubbelt halmförråd hade uttransporterats, varjämte tälten varit
försedda med Brandtspisar, vilka förmå hålla temperaturen lika med
rumstemperatur. Lundgren hade personligen inspekterat samtliga förläggningsgrupper
den 1-1 på aftonen. Reuterswärd hade klockan 19.00 anbefallt,
att övningarna skulle upphöra och att Lundgren skulle äga bestämma, huruvida
hemmarsch skulle äga rum eller ej. Då kompaniet haft en mycket god
förläggning, hade Lundgren ej tvekat att kvarstanna i förläggningen under
natten. I det till kvarter nyttjade missionshuset hade temperaturen under
natten så småningom blivit så hög, att man nödgats företaga vädring. Temperaturen
i 2. plutonens tält hade av plutonchefen rapporterats hava uppgått
till + 10 grader vid marken och +25 grader i axelhöjd. 1. plutonens
tält hade varit något kallare på grund av ovana med eldningen. Alla åtgärder
till förebyggande av förkylning under förläggningen såsom ombyten
m. m. hade vidtagits. Inga förfrysningar hade heller uppkommit vid kompaniet.
Förläggningsförhållandena i tälten hade tack vare tältspisarna varit
gynnsammare än vid förläggning i tält med eldgaller under kyliga september-
eller oktoberdagar.

Chefen för 11. kompaniets 1. pluton, underlöjtnanten S. Cronholm uppgav
i skrivelse den 29 februari 1936 bland annat, att temperaturen å en vid
gården 400 meter norr »k» i Skiftesavan uppsatt termometer under övningarna
avlästs till —37 grader samt att det torde hava varit ännu några grader
kallare nere på isen. Förläggningsförhållandena hade emellertid varit
goda och ingen på plutonen ansåge sig hava blivit förkyld eller eljest ådragit
sig någon skada under övningarna.

Chefen för kulsprutekompaniet, kaptenen M. Petré, anförde i skrivelse
den 14 mars 1936: Plutonchefen för den i övningarna deltagande kulspruteplutonen
hade meddelat följande. Vid framkomsten till förläggningsplatsen
klockan omkring 17.20 hade pälsarna påtagits och bivacken ordnats. Bivacken
hade varit färdigställd klockan omkring 19.00. Middagsmålet hade
utspisats klockan 19.30 samt varm dryck klockan 22.50, varefter bivacken
brutits och återmarsch till kasernen verkställts. Vid kulspruteplutonen hade
ej förekommit några frostskador. Ingen av manskapet hade klagat över
kylan, varför särskilt ingripande från befälets sida icke behövt förekomma.

Ledaren för övningarna, överstelöjtnanten M. Fjellman anförde i skrivel -

loa

se den 17 mars 1936: Före övningarnas början hade förberedande åtgärder
vidtagits för att underlätta förläggningens intagande och nedbringa tiden för
såväl bivackens anordnande som middagsmålets tillredande. Sålunda hade
till Gammelbyn framförts 900 kilogram halm, 14 kubikmeter ved och någon
mängd fördighugget granris. Träd, från vilka granris finge tagas, voro på
särskilt sätt utmärkta. Till övriga förläggningsplatser hade framförts 6 kubikmeter
ved. Med hänsyn till styrkeförhållandena hade den till förfogande
ställda mängden ved och hahn varit mycket rikligt tillmätt. Middagsmålet
för samtliga i övningarna deltagande hade tillagats i regementets kök före
utryckningen till övningarna och hade medförts i isoleringskärl. Förläggningstrupp
hade vid båda styrkorna (A och B) sänts i förväg. Genom de tidigare
angivna förberedande åtgärderna hade ingen svårighet förefunnits
för förläggningstruppen att medhinna i »Förslag till fälttjänstreglemente»
moment 211 nämnda åtgärder. Omkring klockan 17.00 hade Fjellman av
Reuterswärd erhållit order att kontrollera bevakningsanordningarna vid
styrkan A, som stått under befäl av Wersäll, och att tillse att bevakningspersonalen
avlöstes. Samtliga bevakningsavdelningar, vilka utgått klockan

17.00, hade av Fjellman kontrollerats och hade Fjellman i en del fall vidtagit
åtgärder för avlösning, där sådan ej hunnit verkställas. Klockan 20.15 hade
bevakning på order av Reuterswärd indragits. Vid denna tidpunkt hade
bivackanordningarna varit klara och eld varit uppgjord i tälten. Vad anninge
styrkan B hade denna till största delen haft så kallade Brandtspisar,
varför temperaturen i tälten enligt styrkechefens uppgift utgjort + 10 grader
vid marken och + 18 grader vid axelhöjd. På grund av de gynnsamma
förläggningsförhållandena hade styrkan B verkställt uppbrott först på morgonen
den 15. Fjellmans egna iakttagelser samt stridsdomarrapporter, vilka
legat till grund för genomgången av övningarna, hade utvisat, att lämpliga
åtgärder vidtagits för avlösning av bevakningsavdelningarna, utspisning avvarm
dryck samt kropps- och persedelvård. Vid upprepade tillfällen hade
såväl av truppbefälet som av stridsdomarpersonalen företagits undersökningar
i tälten utan att därvid något anmärkningsvärt förekommit. Fjellman
ville tillägga, att varken temperaturförhållandena eller övningarnas natur
varit av beskaffenhet att motivera större försiktighetsåtgärder än dem som
vidtagits.

Regementschefen, översten Hahr anförde i skrivelse den 26 mars 1936:
Hahr hade följt övningarna den 14—den 15 februari och därvid gjort i stort
sett samma iakttagelser som dem, vilka framförts av Fiellman och Wersäll.
Beträffande frågan huruvida de i mom. 211 av »Förslag till fälttjänstreglemente»
och i § 24 av »Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden»
meddelade föreskrifter varit iakttagna ville Hahr framhålla, att just tillämpningen
av dessa föreskrifter varit huvudändamålet med övningen och föremål
för Reuterswärds ingående inspektion. Denna hade icke givit anledning
till någon anmärkning från Reuterswärds sida, vilket torde vara det bästa
beviset för att föreskrifterna blivit behörigen följda. Hahr hade uppehållit
sig å bivackplatsen i Gammelbyn under tiden 16.30—21.30 med ett avbrott på

107

omkring en timme. Hahr hade då i en utrustning, som i stort överensstämde
med truppens (med bland annat kort livpäls utanpå vapenrocken samt
ett par strumpor och filtsockor av kronans modell) kunnat under omväxlande
rörelse och stillastående hålla sig varm utan svårighet. För truppen, som
haft fullt arbete med bivackens ordnande, torde möjligheten att bibehålla
kroppsvärmen hava varit minst lika stor. Då bivacken varit färdig, hade
Hahr åtföljt Reuterswärd under dennes noggranna inspektion av varje tält
och anordningarna i övrigt i bivacken. Hahr hade därvid icke kunnat finna
något, tydande på att truppen i de eldade tälten skulle hava saknat erforderligt
skydd mot kölden. Någon anledning att söka få till stånd en ändring
i beslutet att låta truppen kvarstanna i bivacken i stället för att bryta
densamma redan klockan 20 hade icke förelegat. Hahr hade därefter delvis
i automobil och delvis på skidor begivit sig till 9. kompaniets förläggning i
Kläppen. Därunder hade Hahr förmärkt, att kölden tilltagit och att det erfordrats
rätt stark rörelse för att uppehålla tillräcklig kroppsvärme. Vid sin
hemkomst till Boden klockan 23.15 hade Hahr därför satt sig i telefonförbindelse
med Wersäll för att efterhöra läget vid bivacken. Wersäll hade
därvid meddelat, att värmen i tälten då icke förefallit tillräcklig och att
han beslutat bryta bivacken. Följdes händelseförloppet sådant det framträdde
i Wersälls och Hahrs yttranden, avspeglade detsamma en tydlig intressekonflikt
mellan å ena sidan den militära plikten att fullgöra det för övningarna
avsedda ändamålet — bevakning, spaning och förläggning — å andra
sidan hänsynen till truppens bästa. När emellertid i första hand spaningsoch
bevakningstjänsten samt slutligen även bivacktjänsten avbrutits i ett
vida tidigare skede av övningarna än som från början avsetts, kunde väl
icke med skäl sägas, alt truppens bästa blivit åsidosatt.

Radde meningsskiljaktighet mellan Reuterswärd och vederbörande läkare
angående övningarnas genomförande?

Av de vid Reuterswärds yttrande till sjukvårdsstyrelsen fogade handlingarna
inhämtas beträffande denna fråga följande:

Tjänstfberättande regementsläkaren Engel hänvisade i skrivelse den 23
mars 1936 till innehållet i sitt förberörda yttrande den 28 februari 1936.

T jänstf berättande fästning släkaren Persson anförde i skrivelse den 27 mars
1936: Några meningsskiljaktigheter mellan Reuterswärd och Persson i nyssnämnda
hänseende kunde icke anses hava förelegat, i det att Persson ansett
Reuterswärds beslut att ändra övningsprogrammet genom nattövningens
slopande vara tillfyllest. Persson hade därför icke vidhållit sitt första förslag
att eftermiddagsövningarna bort helt inställas. Enligt Perssons förmenande
hade vid övningarnas planerande och utförande större risker icke tagits
med hänsyn till personalens hälsa än som kunde anses hava varit förenliga
med den försiktighet, som bort vara påkallad dels av rådande temperaturförhållanden
och dels därav att vid tiden ifråga pågått influensaepidemi
vid regementet.

108

Ro	Nr och namn	Hemort	Komp.	Tidpunkt för insjuk-nande i influensa	Disposition under övningarna	Förläggning
18	492 18/35 Rang..........	Alsheda	6.	28. 2.	Tolkryttare	Tält, stundtals
20	94 20/35 Skog ..........	Mulseryd	6.	4.3.	Post 3 tim.	—
28	648 28/35 Jansson........	Göteborg	6.	18. 2.	Vedhuggning, eldning i tält	Tält
30	357 30/35 Karlsson ......	Brastad	6.	23. 2.	Post Va timme på grund av frostskada hem-sänd kl. 20.15
31	365 31/35 Bergström......	Kinna	11.	18. 2.	Post	Tält
34	10 31/35 Holmgren......	Nol	10.	17.2.	Skidlöpartjänst	>
35	156 35/35 Larsson........	Åmål	10.	21.2.	}	>
38	171 38/35 Karlander......	Gössäter	10.	18. 2.	Post	>
43	158 43/35 Sundstrand ....	Gnesta	10.	19. 2.	Skidlöpartjänst	»
	48 43/35 Edlund........	Fogdö, Strängnäs	11.	17. 2.	Tjänst i bi-vacken	Bivack
44	71 44/35 Ljungman......	Flen	10.	22. 2.	Skidlöpartjänst	Tält
	95 44/35 Andersson......	Sparreholm	10.	25. 2.	*	>
45	3355 45/35 Syberg ........	Stockholm	11.	20.2.	Bef spaningsptr	Kasern denl4.2. kl. 20.00
	1600 45/35 Werner........	>	Studk.	17.2.	Postering	Kvarter
	1920 45/33 Gerber ........	>	>	17. 2.	Skyddsptr	>
	2359 45/33 Percy..........	>	»	21.2.	Postering	>
	3156 45/35 Görger ........	t	>	24. 2.	>	>
	3912 45/34 Nilsson........	>		25. 2.	>	»
	1563 45/35 Bergström......	>	>	28.2.	Huvudstyrkan, inredande av ställning	»
	1951 45/35 Kyhlberg......	>	>	5. 3.	>	>
46	488 46/35 Dahlberg......	Roslags- Näsby	10.	16.2.-24.2. död	Rapportkarl	Bivack
	327 46/35 Lind ..........	Råsunda	10.	14.2. kördes hem i bil kl. 20.00	Skidlöpartjänst	>
	625 46/35 Hiemdahl......	Lidingö	Studk.	17.2.	Skyddsptr	Kvarter
	409 46/35 Bernström......	Djursholm	>	17.2.	Spaningsptr	>
	701 46/35 Carlsson........	Lidingö	>	24.2.	Postering	>
	654 46/35 Styvén ........	»	>	>	>	»
49	127 49/35 Karlsson ......	Trångstad	9.	20.2-	Tjänst i kvar-teret	>
i	223 49/35 Henriksson .. . .	Slottsbron	9.	21.2.	>	>
54	14 54/35 Björkman......	Bålsta	9.	28.2.	Tjänst i kvar-teret från kl. 19.30	>
	87 54/35 Rosell..........	Enköping	9.	2.3.	Tjänst i kvar-teret	>
i 56	444 56/35 Gustafsson ....	Högfors	9.	28. 2.	>	>

109

j Ro \|	Nr och namn	Hemort	Komp.	Tidpunkt för insjuk-nande i influensa	Disposition under övningarna	Förläggning
57	217 57/35 Rehnström ....	Ludvika	9.	20. 2.	Spaningstjänst till kl. 21.30	Kvarter
58	Furir 101/1. 13 Larsson....	Falun	9.	>	Bef. för ptr kl. 20.30—22.00	>
68	303 68/35 Lindahl........	Alfredshem, Själevad	9.	3.3.	Spaningstjänst till kl. 20.00	>
69	68 69 35 Marklund......	Umeå	Studk.	24. 2.	Postering	»
	501 69/35 Öhlund........	Vännäs	>	25. 2.	>	>
71	110 71/35 Burström ......	Skellefteå	>	28. 2.	Förläggnings- trp.	>
	350 71/33 Östberg........	Byske	>	4. 3.	Postering	»
73	260 73/33 Forsberg ......	Luleå	)	11.3.	Spaningsptr.	>

Redogörelse för insjuknad personal.

I fråga om det sätt, på vilket den i övningarna deltagande personal, som
därefter insjuknat i influensa, varit under övningarna disponerad och förlagd,
hänvisade majoren Wersäll i sin skrivelse den 20 mars 1936 till förestående
skrivelsen bilagda uppställning, vilken jämväl angåve de insjuknades
hemorter och dag för insjuknandet.

Utredning angående befälseleven Werner.

Den av chefen för studentkompaniet, kaptenen Löfgren omnämnda utredningen
angående befälseleven nr 1600 45/35 Werners sjukdom och död fanns
sammanfattad i ett den 11 mars 1936 dagtecknat, av Löfgren undertecknat
protokoll, varav inhämtades i huvudsak följande: Werner hade enligt kompaniets
sjukrulla varit sjukanmäld utan att bliva sjukskriven den 6 februari
samt den 17 februari sjukskrivits till och med den 18 februari med anteckning
»Förkylning, fri skidor i dag, grupp C». Den 19 februari hade Werner
inlagts å garnisonssjukhuset med anteckning »influensa». Werner hade avlidit
den 7 mars. Befälseleverna nr 3156 45/35 Borger, nr 3912 45/35 Nilsson
och nr 2029 45/32 Lovén, vilka under övningarna den 13—den 14 februari
hela tiden tillhört samma avdelning, patrull och postering som Werner, hade
uppgivit följande: Under övningarna den 14 februari på morgonen hade de
tillhört en spaningspatrull mot Gammelbyn. Därunder hade det icke känts
särskilt svårt med avseende å kylan. Den 14 februari klockan 13.00 hade
marschen kasernen—Rasmyran anträtts. Vid framkomsten till Rasmyran
strax efter klocken 15.00 hade en rast å 15 minuter ägt rum, varunder kompaniet
fått gå in i missionshuset. De ansåge icke, att utmarschen inneburit
någon större påfrestning vare sig beträffande marschlängden (13 kilometer)
eller kylan. Klockan 15.30 hade de avdelats såsom postering vid vägen mot

Ilo

Boden. Posteringen hade avdelats med slutna delen i en gård omedelbart
intill poststället och avlösning av posten hade ägt rum varje halvtimme. Kylan
hade varit svår (omkring —35 grader), men på grund av de täta avlösningarna
och boningshusets belägenhet ansåge de icke, att det blivit någon
större påfrestning. Ingen hade hört Werner klaga över kylan eller över att
han känt sig dålig. Vid posteringen hade kaffe utspisats i gården klockan

17.00. Posteringen hade indragits klockan 22.00 och förlagts i missionshuset
Förläggningen därstädes hade varit bra; värmen hade varit nästan för stark
eller omkring + 25 grader och halmen på golvet hade varit fullt tillräcklig.
Posteringen hade den 15 februari fått avmarschera från Rasmyran redan
klockan 6.30 och före kompaniet i övrigt för att i samband med förflyttningen
ordna vid föregående dags posteringsställe och hade posteringen för att
slippa vänta på kompaniet fått tillstånd att fortsätta direkt till kasernen.
Posteringen hade klocken 7.30 i trakten av Vittjärv mött Reuterswärd, som
efterhört tillståndet m. m. Posteringens återkomst till kasernen hade ägt
rum klocken 8.30. Under hemmarschen hade Werner förefallit att vara i
dålig kondition. Kamraterna hade sålunda upprepade gånger fått stanna
för att invänta honom. Werner hade dock icke klagat över något särskilt
illabefinnande. Kylan, som under hemmarschen varit omkring —38 grader,
hade givetvis varit besvärande. Några frostskador hade dock icke uppstått.
Kölden hade under de ifrågavarande övningarna varit svår, särskilt under
eftermiddagen och kvällen den 14 och på morgonen den 15 februari, men
de fysiska ansträngningarna hade ingalunda varit särskilt påfrestande utan
snarare lindrigare än under kompaniets vanliga övningar. I undersökningsprotokollet
funnes vidare antecknat: Werner hade själv för Löfgren uppgivit
att han icke säkert kunde säga, när han ådragit sig sjukdomen, men att han
trodde sig hava blivit förkyld vid marschen Rasmyran—kasernen; vid hemkomsten
efter övningarna hade Werner känt sig dålig och därför framställt
anhållan om befrielse från badning, vilken anhållan bifallits. Werner hade
icke tidigare varit sjuk vare sig under värnpliktstjänstgöringen eller — enligt
uppgift av Werners fader — under de närmast föregående åren. Det vore,
enligt Löfgrens förmenande, möjligt, att Werner förkylt sig under hemmarschen
från Rasmyran den 15 februari, men det vore mest sannolikt, att han
ådragit sig smitta genom den vid regementet härjande influensaepidemien.

Reuterswärds eget yttrande till sjukvårdsstyrelsen.

I detta yttrande anförde Reuterswärd: Enligt de till Reuterswärds expedition
dagligen inkommande sjukbeskeden, vilka omfattat alla sjuka, hade
sjukdomssituationen vid regementet tett sig på sätt framginge av följande uppställning: -

lil

Dag	Garnisons-sj ukh.	Sjukavd. I 19	I kvarter	Summa
Febr. 6......	8	50	64	122
7......	10	49	47	106
8......	9	44	60	113
9......	9	44	60	113
10......	9	49	57	115
11......	19	51	39	109
12......	19	50	50	119
13......	20	52	36	108

Medeltalet sjuka hade under tiden den 15—den 31 januari varit 134. Intet
dödsfall hade inträffat före den 13 februari, då en värnpliktig vid regementets
9. kompani avlidit i komplikationer efter mässling. Det allmänna intrycket
vid denna tidpunkt beträffande sjukligheten vid regementet, vars hela
manskapsstyrka uppgått till 790 man, hade varit, att sjukfrekvensen varit
relativt hög, dock mindre än i jämförelse med i januari, och att sjuklighetens
karaktär icke varit särskilt allvarlig. Under den tid av snart sex år som
Reuterswärd vistats i Boden hade så gott som årligen förekommit en influen
saepidemi i anledning av vilken man vid sträng kyla fått taga under övervägande
att inställa vissa övningar. I regel hade de emellertid kunnat gå av
stapeln, sedan vissa modifikationer gjorts samt särskilda åtgärder vidtagits
för att skärpa förberedelserna och tillsynen av truppen under övningarna.
Truppens vana vid kyla hade genom de perioder med relativt låg temperatur,
som infallit under januari och februari, varit förhållandevis stor jämfört
med andra år och truppen måste efter mer än 3V2 månaders vistelse i övre
Norrland anses hava varit fullt acklimatiserad. Truppens utbildningsståndpunkt
efter så lång tjänstgöring motsvarade åtminstone den, som i allmänhet
förefunnes under senare delen av en repetitionsövning hos de värnpliktiga,
som samma år fullgjort sin första tjänstgöring. Temperaturen dagarna närmast
före inspektionen enligt den maximi- och minimitermometer, som funnes
uppsatt på fortifikationsbefälhavarens bostad, hade varit följande:

Dag	max.	min.	kl. 10.00
Febr. 6......	- 6	-20	- 8
7......	- 6	-19	- 6
8......	- 3	?	- 6
9......	- 5	-20	-10
10......	-10	-16	-10
11......	+ - 0	-10	+ - 0
12......	- 2	-17	-14

112

Beträffande planläggningen av inspektionen torde med hänsyn till nu framlagda
förhållanden icke kunna göras gällande, att större risker tagits än som
varit förenliga med behörig försiktighet. Beträffande övningarnas genomförande
ville Reuterswärd utöver vad som förekommit i hans promemoria
till chefen för försvarsdepartementet med till promemorian hörande utredning
ytterligare tillägga följande. Redan klockan 6.30 hade vid ett samtal
mellan Reuterswärd och hans stabschef uppmärksamheten varit fästad på
att icke utsätta truppen för otillbörlig risk. Frågan om övningarnas genomförande
hade därefter under förmiddagen varit föremål för prövning, därvid
beslutats att avkorta den verksamhet under övningarna, nämligen spaning
och bevakning, där truppen vore mera överlämnad åt sig själv och där stark
kyla vore svårare att neutralisera. Vidare hade tjänstförrättande fästningsoch
regementsläkarna hörts och hänsyn tagits till deras framställning örn
avkortning jämväl av förläggningsövningarna. Doktor Engel hade även bereus
tillfälle att under eftermiddagsövningarna göra de framställningar, som
läget ur läkarsynpunkt kunnat betinga. Åtgärden att frångå det fattade beslutet
om avbrytande av förläggningsövningarna hade vidtagits först sedan
även Engel förklarat sig anse denna åtgärd vara under rådande förhållanden
lämpligast. I stark känsla av det ansvar, som åvilade en befälhavare, hade
Reuterswärd personligen — ehuru övningsledaren, överstelöjtnanten Fjellman
redan den 13 februari fått inför Reuterswärd redogöra för sina dispositioner
på platsen för bivackslagningen (en höjdsträckning med högstammig
barrskog) — och före truppens ankomst dit förvissat sig örn att alla förberedelser
blivit vidtagna för att övningarna skulle kunna förlöpa utan sådana
uppehåll, som eljest kunde uppstå genom detaljrekognosceringar, uppgörelse
med markägare m. m. Vidare hade Reuterswärd för att ytterligare få förläggningsförhållandena
och särskilt utspisningsfrågorna beaktade, så att rättelse
vid behov kunnat vidtagas, beordrat fästningsintendenten att åtfölja sig. Temperaturuppgifterna
för den 14 februari växlade avsevärt för olika tider och
platser. Fastslaget torde emellertid kunna anses vara dels att maximitemperaturen
varit— 13 grader (på fortifikationsbefälhavarens maximi- och minimitermometer)
och att denna temperatur infallit klockan omkring 12.00 och
dels att temperaturen vid doktor Engels bostad klockan omkring 16.00, då
denne begivit sig hemifrån, varit —24 grader. I Boden betraktades icke sådan
temperatur såsom anmärkningsvärt låg. Truppens kondition vid fram -komsten hade varit god efter en marsch utan forcering på endast omkring
8 kilometer med omväxlande fotmarsch och skidåkning. Värmetillståndet
hade varit tillfredsställande och någon svettning torde icke hava förekommit.
Arbetet med förläggningens ordnande hade, tack vare de detaljerade
förberedelserna, kunnat igångsättas utan dröjsmål och truppen hade varit i
jämn rörelse till dess middagsmålet utspisats omkring eldarna i tälten. Såsom
närmare framginge av Fjellmans rapport hade särskild uppmärksamhet
ägnats åt att bevakningen ofta avlöstes. Att truppens omvårdnad ägnats
sakkunnig och effektiv uppmärksamhet syntes till fullo bevisat genom att,
trots den starka köld, som under övningarna inträffat, icke någon frostskada

113

av allvarligare natur uppkommit. Den kontakt med vederbörande läkare,
som i den ifrågavarande situationen varit påkallad, hade ägt rum och hänsyn
hade tagits till de synpunkter, som av läkarna framförts. Någon meningsskiljaktighet
i fråga örn de beslut som fattats såväl före övningarna som under
deras gång hade icke förekommit. Då statsmakterna funnit försvarsberedskapen
kräva utbildning även under vintertid, vore det för den för
denna utbildning ansvarige befälhavaren icke möjligt att vid varje tillfälle,
då risk för strängare kyla kunde föreligga, inställa övningar, som vore för
utbildningen nödvändiga. I förevarande fall hade icke förelegat så allvarliga
skäl mot övningarnas avhållande, att Reuterswärd ansett ett inställande
av övningarna påkallat. Ändamålsenlig anpassning efter förhållandena, sådana
dessa gestaltat sig, hade däremot såväl före övningarna som under
deras gång iakttagits. Reuterswärd ansåge sig sålunda kunna förklara, att
vid ifrågavarande övningars planläggning och genomförande den försiktighet
och i detalj gående omtanke, som läget krävt, blivit iakttagen, ävensom
att behörig hänsyn tagits till de synpunkter, som av läkarna framförts.

Docenten Bergmans utlåtande till sjukvårdsstyrelsen.

Vid sjukvårdsstyrelsens förenämnda yttrande fanns vidare fogad en den 1
maj 1936 dagtecknad promemoria av överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus,
docenten i bakteriologi och hygien vid Karolinska institutet, bataljonsläkaren
i fältläkarkårens reserv R. Bergman, vilken styrelsen anmodat
biträda styrelsen vid bedömandet av frågan, huruvida vid övningarnas utförande
nödig hänsyn tagits till det rådande epidemiläget. Promemorian
var av huvudsakligen följande innehåll: Av handlingarna franninge, att
influensafall förekommit vid Bodens truppförband alltsedan manskapets
återkomst från julhemförlovningen och att det första fallet inträffat den 9
januari 1936. Epidemien hade i början varit relativt utbredd men lindrig.
Sålunda hade under tiden den 9—den 31 januari inträffat 235 influensafall
men endast 2 fall av lunginflammation och intet dödsfall. Under den därpå
följande perioden den 1—den 13 februari hade influensafrekvensen gått ned
betydligt och endast 45 nya fall inträffat. Det hade emellertid inträffat
ej mindre än 9 fall av lunginflammation (varav ett hos en tidigare i influensa
insjuknad), vilket tytt på en mera elakartad typ av sjukdomen; och hade
det första dödsfallet inträffat den 14 februari. Den 14 och den 15 februari
hade de ifrågavarande övningarna ägt rum. Den 14 februari hade endast
ett nytt influensafall inträffat, varjämte en person insjuknat direkt i lunginflammation.
Från den 15 februari hade inträtt en stegring i influensafrekvensen,
åtföljd av ett icke ringa antal lunginflammationer. Sålunda hade
enligt Engels diagram följande nya influensafall rapporterats, nämligen den
15 februari 3, den 16 februari 14, den 17 februari 1, den 18 februari 13,
den 19 februari 3, den 20 februari »2» och den 21 februari »0» eller sammanlagt
»46» fall. Av de nya lunginflammationsfallen hade enligt Engels
uppställning inträffat den 14 februari 2, den 15 februari 0, den 16 februari 1,
8— Militicombudsmanncns ämbetsberällclsc.

114

den 17 februari 3, den 18 februari 1, den 19 februari 3, den 20 februari 0
och den 21 februari 0 eller tillsammans 10 fall. I fortsättningen hade den 24
och den 25 februari åter inträffat en stegring i influensafrekvensen med 10
respektive 11 fall per dygn. De influensafall, vilka inträffat före den 14
februari, vore belysande för det epidemiologiska läget. Av mera direkt intresse
för frågan örn övningarnas inverkan vore emellertid de fall, som inträffat
under eller i nära anslutning till övningarna den 14 och den 15
februari. Bergman hade begränsat den tid, det här gällde, till 8 dagar eller
till den 14—den 21 februari. Av de »46» influensafall, som inrapporterats
under denna tid, hade 19 eller 42 %> deltagit i dessa övningar. Av Reuterswärds
yttrande framginge, att totala manskapsstyrkan vid regementet uppgått
till 790 man och av Wersälls rapport, att antalet i övningarna deltagande
manskap och underbefäl varit 350 eller 44 % av totala manskapsstyrkan.
Även om ur dessa uppgifter sjuklighetsfrekvensen för i övningarna deltagande
och icke deltagande icke läte sig exakt beräknas, gåve uppgifterna dock en
god uppfattning av förhållandena och syntes av desamma framgå, att någon
översjuklighet icke förefunnits för det i övningarna deltagande manskapet.
Antalet lunginflammationsfall hade enligt Engels uppställning uppgått
till 38, varav en officer. Av dessa fall hade 11 inträffat före den 14
februari och 8 hos personer, som insjuknat i influensa efter den 21 februari.
Av de återstående »19» fall, vari första sjukdomstecken eller sjukskrivning
ägt rum den 14—den 21 februari hade enligt vad av handlingarna framginge
endast »4» eller »21 %» deltagit i övningarna. Samtliga dödsfall i
lunginflammation efter influensa hade enligt Engels uppställning utgjort 8.
Därav kornme på de »19» under tiden den 14—den 21 februari insjuknade
endast »3», varav 2 varit med i ifrågavarande övningar. Till dessa 8 dödsfall
komme de 4, vilka redovisats i Engels senare uppställning. Beträffande
dessa fall kunde endast med avseende å bataljonsläkaren Brännström, som
insjuknat den 24 februari, influensa anses hava förelegat.

Det antecknades, att de av Bergmans sifferuppgifter, som satts inom citationstecken,
enligt vad handlingarna i ärendet utvisade vore felaktiga. Sålunda
hade den 20 februari tillkommit 8 och den 21 februari 2 nya influensafall
och icke, såsom Bergman räknat med, 2 resp. 0. Under tiden den
14—den 21 februari hade antalet nya influensafall utgjort 45 och icke såsom
Bergman uppgivit 46. Antalet fall av lunginflammation, där första
sjukdomstecken inträtt eller sjukskrivning skett under sistnämnda tid, hade
utgjort 10, därav 3 bland de uti ifrågavarande övningar deltagande. Bergman
hade räknat med 19 resp. 4. Av nämnda fall av lunginflammation
hade 2 —- icke såsom Bergman uppgivit 3 — fått dödlig utgång. Båda de
avlidna hade varit övningsdeltagare.

Bergman fortsatte: Sammanfattande kunde man beträffande epidemiens
förlopp säga, att man efter en period med talrika men lindriga fall under
tiden den 9—den 31 januari och en därpå följande med minskat antal fall,
ehuru ej så få lunginflammationsfall, fått en stegring i sjukdomsfrekvensen
från och med den 14 februari. Även nu hade lunginflammationerna ej

115

varit så sällsynta. Under den 24 och den 25 februari hade en ny tillfällig
stegring i influensafrekvensen inträtt. Influensafallen under perioden den 14
—den 21 februari hade drabbat såväl i berörda övningar deltagande som
andra. I övningarna hade 44 °/o av styrkan deltagit. Av influensafallen under
tiden den 14—den 21 februari hade 42 % drabbat de i övningarna deltagande.
Av lunginflammationsfallen, som inträffat bland de under tiden
den 14—den 21 februari i influensa insjuknade hade »4» av »19» eller »Vs»
drabbat övningsdeltagare. Av samtliga 8 dödsfall i lunginflammation hade
endast »3» inträffat bland de den 14—den 21 februari insjuknade och endast
2 av dessa bland i övningarna deltagande. Det hade sålunda icke kunnat
påvisas någon översjuklighet hos övningsdeltagarna vare sig i influensa
eller i lunginflammation. Icke heller syntes deltagande i övningarna hava
givit någon överdödlighet. Av väderleksförhållandena hade endast temperaturen
registrerats. Densamma vore vid denna årstid i och omkring Boden
ofta låg. Vidare förekomme ofta starka temperaturväxlingar med variationer
upp till 20 grader inom ett fåtal timmar, varjämte temperaturen kunde
variera avsevärt på olika, även relativt närbelägna platser. Under veckan närmast
före ifrågavarande övning hade enligt Reuterswärds uppställning temperaturen
varierat från + 0 till —20 grader. Den 14 februari hade temperaturen
på morgonen varit låg men under förmiddagen stigit till — 13 grader
klockan 12. Därefter hade ett kraftigt temperaturfall inträffat. Enligt
den vid fortifikationsbefälhavarens expedition förda temperaturjournalen
hade temperaturen den 14 februari klockan 10.00 varit -— 28 grader (minimum
— 32 grader och maximum —13 grader) och den 15 februari klockan
10.00 — 34 grader (minimum —36 grader och maximum —21 grader).
Engel hade den 14 februari klockan 16.00 avläst -—24 grader vid sin
bostad. Under kvällen och natten hade temperaturen på vissa håll varit
mycket låg. Chefen för studentkompaniet hade sålunda angivit sagda temperatur
till —35 grader och chefen för 11. kompaniets 1. pluton till •—37
grader. Kölden hade tidvis och på sina håll besvärat. Sålunda hade chefen
för 10. kompaniet uppgivit, att manskapet ej kunnat sova på grund av kylan.
Av det hos militieombudsmannen hållna förhöret med de värnpliktiga
franninge även att kölden besvärat under övningarna och vid förläggningens
ordnande. På morgonen den 15 februari hade, enligt vad den i anledning
av befälseleven Werners död företagna utredningen gåve vid
handen, temperaturen varit — 38 grader. Ett flertal frostskador hade
även iakttagits bland annat redan på förmiddagen den 14 februari.
Det framginge sålunda, att, medan temperaturen dagarna före
den 14 februari liksom den 14 februari på middagen ej varit anmärkningsvärt
låg, så hade under eftermiddagen och kvällen sistnämnda
dag samt natten till den 15 februari en betydande temperatursänkning
inträffat. Truppen hade emellertid genom de köldperioder, som
tidigare under året förekommit i Boden, varit van vid låga temperaturer
samt efter 3V-- månads vistelse i övre Norrland varit alt anse såsom fullt
acklimatiserad. Den epidemiologiska situationen syntes emellertid hava bort

116

föranleda ett särskilt hänsynstagande till låga temperaturer samt till snabba
och avsevärda temperaturväxlingar. Det vore upplyst, att man andra år i
liknande situationer tagit under övervägande att inställa övningarna men
att desamma i regel kunnat gå av stapeln, sedan vissa modifikationer gjorts
samt särskilda åtgärder vidtagits för att skärpa förberedelserna och tillsy
nen av truppen under övningarna. Frågan om avkylningens betydelse för
uppkomsten av infektionssjukdomar såsom influensa och »förkylningssjukdomar»
vore omdiskuterad och ännu icke slutgiltigt löst. Experimentella undersökningar
syntes emellertid hava ådagalagt, att avkylning av organismen
kunde minska motståndskraften mot smittor och att således avkylning vid
samtidig närvaro av smitta vore olämplig. Av särskild betydelse särskilt för
uppkomsten av övreluftvägs-åkommor såsom förkylningssjukdomar — influensa
— vore de snabba temperaturväxlingarna. Frågan hade behandlats
av åtskilliga forskare. Det måste dock framhållas, att utom temperaturens
förhållande även andra klimatiska faktorer vore av betydelse. Det funnes
sålunda all anledning att vid anordnande av militära övningar, alldeles särskilt
vid samtidig förekomst av smitta, taga hänsyn till temperaturförhållandena
samt söka kompensera en låg temperatur genom lämplig klädedräkt,
åtgärder vid förläggningen eller i särskilt utsatta situationer genom att modifiera
utevistelsens längd eller till och med genom att inställa utomhusövningar.
Även om vissa allmänna direktiv kunde givas måste dock dessa frågor
prövas särskilt i varje fall. En granskning av handlingarna i detta ärende
visade, att den epidemiologiska situationen samt den låga temperaturen tagits
i beaktande vid genomförande av övningarna den 14 och den 15
februari. Då influensan, ehuru på retur, ej kommit till avslutning, hade
detta manat till försiktighet. Vederbörande läkare hade också framhållit
nödvändigheten av att de planerade övningarna begränsades, varefter Reuterswärd
efter samråd med läkarna beslutat avkorta övningarna. Med aktgivande
på temperaturen och övriga förhållanden, som kunde vara av betydelse,
hade under kvällen den 14 februari order om övningarnas avbrytande
och återmarsch till kasernen utfärdats i de fall, där så synts erforderligt.
Vid de olika förläggningarna hade även vidtagits åtgärder, för vilka
utförliga redogörelser lämnats i åtskilliga vid handlingarna fogade yttranden.
En granskning av dessa åtgärder i vad de överensstämde med gällande
bestämmelser och praxis läge utom Bergmans bedömande. I vad mån man
genom annan beklädnad eller annan disposition av materiel o. s. v. kunnat
ytterligare motverka avkylningsrisken för övningsdeltagarna kunde ej med
tillgängliga uppgifter bedömas. Det vore givetvis omöjligt att säga, om de
bland deltagarna i dessa övningar inträffade sjukdomsfallen skulle uteblivit,
därest övningarna ytterligare avkortats eller helt inställts. Då emellertid den
i övningarna deltagande styrkan icke hade högre insjukningsfrekvens vare
sig i influensa eller i komplicerad lunginflammation, funnes ej stöd för ett
sådant antagande. De vid en genomgång av ärendet gjorda iakttagelserna
kunde sammanfattas sålunda:

a) Det syntes angeläget framhålla att vid pågående epidemier det even -

117

tuellt smittade manskapet i görligaste mån borde skyddas mot stark avkylning
och andra av klimatet beroende skadliga faktorer. Vid en såsom vid
detta tillfälle utbredd influensaepidemi borde försiktigheten utsträckas att
omfatta hela styrkan. Detta borde tagas i betraktande vid anordnande av
förläggning, militära övningar o. s. v. De i olika reglementen givna anvisningarna
och bestämmelserna borde därvid noggrant följas samtidigt som
hänsyn borde tagas till den föreliggande särskilda situationen.

b) Av handlingarna framginge, att vederbörande militärbefäl och läkare
vid genomförande av övningarna den 14 och den 15 februari tagit hänsyn till
såväl pågående epidemi som rådande temperaturförhållanden och att man
Härvid icke syntes hava tagit större risker än vad som vore förenligt med erforderlig
försiktighet. Det kunde likväl icke av Bergman bedömas, om icke
genom ändring i vässa utrustningsdetaljer i en del fall de med den starka
kylan förenade olägenheterna kunnat än ytterligare motverkas.

c) De föreliggande insjukningstalen för influensa och lunginflammation
ävensom antalet döda gåve ej stöd för uppfattning att deltagande i övningarna
den 14 och den 15 februari skulle påverkat dessa tal i ogynnsam riktning.

Medicinalstyrelsens utlåtande till sjukvårdsstyrelsen.

Sedan sjukvårdsstyrelsen med överlämnande av handlingarna i ärendet
anhållit, att medicinalstyrelsen ville inkomma med det yttrande, vartill styrelsen
kunde finna anledning, hade medicinalstyrelsen efter tagen del av
handlingarna i ärendet i utlåtande den 2 juni 1936, så vitt nu vore i fråga,
icke funnit innehållet i handlingarna giva anledning till erinran.

Sjukvårdsstyrelsens yttrande.

I sitt förberörda yttrande den 9 juni 1936 anförde sjukvårdsstyrelsen härefter
bland annat: Sjukvårdsstyrelsen anslöte sig till vad Bergman uttalat

under punkterna a—c. Av utredningen hade styrelsen vidare funnit framgå,
att förläggningen vid övningarna den 14 februari varit ordnad med behörig
hänsyn tagen till bestämmelserna angående vinterförläggning i mom.
211 av Förslag till fälttjänstreglemente, del I, samt § 24 av Handledning
för tjänsten i fält under vinterförhållanden. Därvid hade jämväl följts de
förslag och anvisningar, vilka lämnats de militära myndigheterna av garnisonens
läkare, och hade meningsskiljaktigheter dem emellan icke varit
rådande. Angående det sätt på vilket den i övningarna deltagande personalen,
som insjuknat i influensa, varit under övningarna disponerad och förlagd,
hänvisade sjukvårdsstyrelsen till den däröver gjorda uppställningen.
Olika smittsamma sjukdomar uppträdde under olika årstider tämligen oberoende
av de särskilda väderleksförhållandena. Utslagsgivande vore smittämnets
natur och de möjligheter för smitta, som människogruppers sammanförande
alltid medförde. Åtgärderna för epidemiernas bekämpande och
individernas omhändertagande bleve olika allt efter smittornas art. När -

118

mare därom funnes angivet i utredningen rörande trygghetsåtgärder för
värnpliktiga 1928:22 sid. 31 o. f. (se denna ämbetsberättelse sid. 134 ff.). I
den epidemi, varom nu vore fråga, hade det icke brustit i dylikt avseende.

Utredningen angående utrustning m. m.

I anledning av de vid förhör å militieombudsmansexpeditionen den 15
april 1936 av de värnpliktiga framställda anmärkningarna mot manskapets
utrustning m. m. lät militieombudsmannen verkställa särskild utredning.
Härom har redogörelse lämnats i skrivelse, som militieombudsmannen den
15 oktober 1936 avlåtit till Kungl. Majit (se denna ämbetsberättelse sid. 167
ff.).

Ytterligare utredning av Reuterswärd.

I skrivelse till Reuterswärd den 27 juni 1936 anhöll militieombudsmannen
härefter om ytterligare utredning i närmare angivna hänseenden. Den 1
augusti inkom Reuterswärd med anledning härav med utredning i följande
spörsmål.

1) Vilken temperatur hade varit rådande utomhus, då Reuterswärd den 14
februari efter vederbörande läkares hörande fattat beslutet om inskränkning
i det ursprungliga övningsprogrammet?

Reuterswärd anförde: Vilken temperatur som varit rådande den 14

februari vid den tidpunkt, då Reuterswärd fattat beslutet att övningarna
skulle avhållas ehuru med vissa inskränkningar, kunde Reuterswärd icke
exakt angiva, då han saknade anteckning därom. De undersökningar, som
Reuterswärd senast verkställt i detta avseende, tydde emellertid på att temperaturen
vid ifrågavarande tidpunkt varit omkring —21 grader. Vid nu nämnda
undersökning hade Reuterswärd funnit, att av misstag en felaktig uppgift
tidigare lämnats beträffande maximitemperaturen den 14 februari, då densamma
angivits till — 13 grader. Detta fel grundade sig på att temperaturjournalen
vid fortifikationsbefälhavarens expedition för den 14 februari angåve
en maximitemperatur av — 13 grader. Denna journal fördes emellertid
efter avläsning och omställning klockan 10.00, varför de uppgifter, som
där antecknats för den 14 februari, hänförde sig till tiden den 13 februari
klockan 10.00—den 14 februari klockan 10.00 och sålunda avspeglade temperaturförhållandena
under närmast föregående dygn i stället för, som Reuterswärd
tidigare ansett sig kunna taga för givet, under den 14 februari.
Maximitemperaturen för dygnet den 14 februari klockan 10.00—den 15
februari klockan 10.00 hade enligt nämnda temperaturjournal i stället varit
— 21 grader. Den tidigare lämnade uppgiften hade Reuterswärd, då han
någon tid efter övningarna anmodats inkomma med redogörelse för densamma,
ansett sig kunna återgiva såsom det mest tillförlitliga uttrycket för väderleksförhållandena
mitt på dagen den 14 februari. Den uppgivna temperaturen
hade dessutom väl överensstämt med det allmänna intryck av väderleken,
som man haft vid denna tid på dagen. Detta hade tytt på ett omslag

119

i temperaturen. Vid sol och vindstilla vore skillnaden mellan — 13 grader
och — 21 grader ej särskilt framträdande i detta klimat. Den temperatur,
som vid hemkomsten klockan 10.45 från morgonens övningar av Reuterswärd
avlästs å kommendantsbyggnadens termometer, vilken vore placerad åt solsidan,
kunde Reuterswärd nu ej säkert minnas, men den då avlästa temperaturen
hade ock givit stöd för den av Reuterswärd tidigare lämnade uppgiften
örn maximitemperaturen vid middagstiden.

2) Enligt vilket tidsschema hade Reuterswärd tänkt övningen utförd för
att i enlighet med sitt förberörda beslut den del av truppen, som icke vore
förlagd i kvarter, skulle kunna efter bivackens brytande hava återkommit till
kasernen klockan omkring 22?

Reuterswärd yttrade: Följande tidsschema hade beräknats för övningar nas

genomförande:

klockan 16.30 bataljonens ankomst till Gammelbyn

» 16.30—20.oo ordnande av bivacken

» 20.oo—20.30 utspisning av middagsmål i tälten

» 20.30 — 22.oo brytande av bivacken och hemmarsch.

Vid bedömandet av tidsberäkningen vore följande omständigheter att beakta:
Förberedelserna å bivackplatsen hade varit i detalj vidtagna och

inspekterade; halm och ved hade varit framkörda och lätt tillgängliga.
Rekognosceringen för förläggning hade därför kunnat göras på mycket kort
tid av befälhavaren för den framsända förläggningstruppen och plogningen
hade sålunda kunnat igångsättas omedelbart. Bataljonens underavdelningar
hade därför vid framkomsten till Gammelbyn kunnat föras direkt till sina
bivackplatser. Maten hade vidare medförts färdigtillagad och marschvägen
Gammelbyn—kasernen hade varit gynnsam. Därest 10. kompaniets tross
icke blivit fördröjd, hade den angivna tidsberäkningen bort kunna följas och
hade sålunda i varje fall huvuddelen av bataljonen, om icke planen för
övningen blivit ändrad, kunnat vara åter i kasernen omkring kl. 22.00.

3) Hade temperaturen å den å regementets kaserngård uppsatta termometern
avlästs av några bland truppbefälet i samband med uppställningen
till eftermiddagens övningar den 14 februari?

Reuterswärd hänvisade till innehållet i följande av Hahr avgivna yttrande:

Enligt av kompaniadjutanten vid 10. kompaniet fanjunkaren K. E. Weiwers
lämnad uppgift kunde Weiwers med visshet erinra sig, att i övningarna
deltagande men sedermera avlidne tjänstförrättande bataljonsläkaren A.
Brännström sagt sig hava avläst temperaturen å den på kaserngården uppsatta
termometern omedelbart före uppställningen till eftermiddagens övningar
den 14 februari till —23 grader. Vidare hade Wersäll adjutant under
övningarna, kaptenen P. Th. O. Odensjö, uppgivit, att han vid sin bostad,
belägen ungefär 500 meter från den å kaserngården anbragta termometern
omedelbart före avmarschen avläst en tempratur av — 23 grader. I övrigt
hade inga av de personer bland befälet, som efter de värnpliktigas från skidlöpai
bataljonen utryckning funnos kvar vid regementet, med bestämdhet

120

kunnat erinra sig, om de avläst temperaturen å kaserngården i samband med
uppställningen till övningarna.

4) a. Hade under tidigare år övningar innefattande jämväl förläggning i
tält förekommit vid så låga köldgrader som i förevarande fall skett?

b. Vilka restriktioner beträffande övningarnas bedrivande hade tidigare
iakttagits under pågående influensaepidemier?

c. Hade förläggning i tält tidigare förekommit vintertid under pågående
influensaepidemi ?

Hahr anförde i ett Reuterswärds skrivelse bifogat yttrande som sin egen
erfarenhet beträffande frågan under a) följande, övningar hade ägt rum den
25—den 26 januari 1935 för att pröva till regementet överlämnad lättare försöksulrustning.
I dessa övningar hade tältförläggning ingått såsom ett viktigt
moment. I försöksrapporten vöre temperaturen angiven till —24 grader vid
övningarnas början, men hade temperaturen sigit under natten. Mellan klockan
20.00—24.00 hade övats förläggning under bar himmel i samband med
stående bevakning med endast skärmskydd utan eldar för posteringarnas ej
å post befintliga manskap i enlighet med fälttjänstreglementets föreskrifter.
Enligt vid regementet förd temperaturjournal hade temperaturen uppgått
klockan 21.00 den 25 januari till—23 grader och den 26 januari till—16 grader.
Den i övningarna deltagande truppen, som utgjorts av 7. kompaniet, vars
värnpliktiga varit i tjänst sedan den 16 oktober 1934, hade den 25 januari
haft 4 sjukanmälda, vilka dock ej sjukskrivits, samt den 26 och den 27 januari
haft 2 sjukanmälda och sjukskrivna. Hahr uppgav därjämte, att han i
saknad av egna tidigare erfarenheter vid regementet än från vintern 1934—
1935 hänvänt sig till äldre i fråga om vintertjänsten särskilt erfarna officerare,
vilka tillhörde eller till senaste år tillhört regementet. Dessa hade i
särskilda skriftliga yttranden meddelat följande.

Majoren vid Västerbottens regemente G. G. Andersson, vilken 11 år tjänstgjort
som kompanichef vid Norrbottens regemente: Varje vinterperiod hade
förläggning i tält ägt rum vid låg temperatur, ofta under -—- 25 grader, för att
vänja truppen vid de åtgärder, som borde vidtagas under sådana förhållanden.
Såvitt Andersson kunde erinra sig hade de restriktioner, som tillämpats
vid förkylningsepidemier, i regel avsett konvalescenters behandling. Dessa
hade sammanförts i särskilda avdelningar, vid vilka under första tiden efter
tillfrisknandet övningar av mindre ansträngande art bedrivits, under det att
med de ej insjuknade övningarna i stort utförts enligt tidigare givna övningsbestämmelser.
Andersson kunde ej med säkerhet erinra sig, huruvida influensaepidemi
förekommit i samband med övningar, i vilka även ingått förläggning
i tält.

Majoren i Norrbottens regemente O. G. Dahlquist, vilken tjänstgjort under
ett år som skidlöpardetachementets chef, under 6 år som adjutant vid skidlöparbataljonen
eller bataljon, där skidlöparförband utbildats, under 5 år
som regementskvartermästare och under 8 år som skidlöparkompanichef: Under
Dahlquists tjänstgöring hade övningar vintertid mångfaldiga gånger ägt
rum under väl så låga köldgrader och under betydligt svårare förhållanden

121

än vid övningen den 14 februari. Förläggning i tält i samband med influensaepidemier
hade därvid även förekommit. Dahlquist hade den uppfattningen,
att det vore nödvändigt att öva även tältförläggning i stark kyla, då det
ofta inträffat, att temperaturen under exempelvis fälttjänstövningar kommit
att hastigt falla. Vore truppen icke genom systematisk träning övad i bivacktjänst
skulle den vid dylika tillfällen bliva fullständigt oanvändbar.
Dahlquist hade ock såsom kompanichef sökt ordna bivacktjänst 3 till 4 gånger
varje månad med så småningom stegrad övningsintensitet oberoende av
temperaturen och eventuellt rådande influensaepidemi eller annan större sjuklighet.
Dahlquist kunde sålunda ej erinra sig, att under influensaepidemier
särskilda restriktioner för övningarnas bedrivande tillämpats för den friska
truppen. För konvalescenter åter hade städse särskilda föreskrifter utfärdats.
Därjämte hade Dahlquist såsom kompanichef sökt att för personal, som verkat
dålig men ej låtit sjukskriva sig eller ej blivit sjukskriven, anordna lämplig
tjänstgöring, då större strapatser väntats och viss risk förelegat för att
denna personal ej skulle komma att orka med övningarna eller skulle kunna
ådraga sig sjukdom. Att planlagda övningar inställts under influensaepidemi
kunde Dahlquist endast erinra sig hava skett en gång på grund av kyla.
Det hade då gällt en fälttjänstövning under flera dagar, då risk förelegat att
smittan skolat sprida sig i förläggningsorten.

Kaptenen vid Upplands regemente R. D. Abraham: Under de 25 vintrar,
Abraham deltagit i trupptjänst vid Norrbottens regemente, hade tältförläggning
vid flera tillfällen ägt rum under liknande temperaturförhållanden som
i förevarande fall. Temperaturen i Norrbotten vore synnerligen snabbt växlande.
Det hade sålunda ofta inträffat, att temperaturen under en natt fallit
eller stigit omkring 20 grader, vilket innebure, att man aldrig kunde gardera
sig mot låga temperaturer vid tältförläggning. Sjukdomsprocenten hade under
de senaste vintrarna avsevärt ökats efter de värnpliktigas hemförlovning.
Några restriktioner hade icke tillämpats beträffande övningarnas bedrivande
med den friska personalen, men de värnpliktiga hade, så snart de visat tecken
till sjukdom eller själva anmält sig sjuka, permitterats från pågående
övning och hänvisats till läkare. Vidare hade värnpliktiga, vilka varit sjuka
men friskskrivits, ej fått deltaga i mera ansträngande övningar utomhus förrän
efter viss tid. Någon inskränkning i övningarna beträffande frisk personal
hade däremot ej ägt rum, utan med sådan personal hade även övningar i
tältförläggning bedrivits.

Chefen för Norrbottens artillerikår, överstelöjtnanten friherre S. Åkerhielm
anförde i ett till Reuterswärd den 24 juli avgivet yttrande: övningar innefattande
jämväl förläggning i tält hade vid flera tillfällen förekommit vid
lika låga köldgrader som i förevarande fall. Under ifrågavarande skede av
högvintern vore temperaturen och särskilt nattemperaturen icke sällan —30
till—40 grader. Av de till Åkerhielm från cheferna för kårens vinterbatteri
under de tre sistförflutna vintrarna avgivna rapporter franninge, att de
lägsta under tältförläggning uppmätta temperaturerna varit

122

vintern 1934 — 35 grader,

» 1935 — 38

» 1936 — 22

Några menliga verkningar på den i dessa övningar deltagande personalen

hade icke förekommit. Restriktionerna under den influensaepidemi, som inträffat
i början av vinterutbildningen 1933, hade inskränkt sig till dels längre
konvalescenttid (sjukskrivning vid truppen) för tillfrisknade influensapatienter
och dels skärpt tillsyn av truppens utrustning. Tältförläggning hade under
influensaepidemi ej behövt förekomma, då epidemien år 1933 inträffat
under ett så tidigt skede, att tillämpningsövningar i förening med bivackförläggning
icke tagit sin början.

Reuterswärd anförde i eget yttrande: Utöver vad Hahr anfört kunde följande
sammanställning av restriktiva åtgärder, som plägat vidtagas under
influensaepidemi, verka klarläggande. Beträffande utrustningen skärptes
kontrollen över att reglementerad utrustning medfördes och på lämpligt
sätt användes, såsom att skidlöparblusen — en nedanför skrevet räckande
överdragsblus av tät impregnerad duk och försedd med kapuschong —
och livpälsen utan dröjsmål påtoges även vid korta uppehåll i förflyttning.
I fråga örn övningarnas bedrivande ägnades skärpt uppmärksamhet åt att
övningarnas art och längd anpassades efter truppens utbildningsgrad och
väderleksförhållandena samt att varm dryck i större utsträckning tillhandahölles.
Med avseende å kroppsvården ägnades skärpt uppmärksamhet åt
ombyte av underkläder, när truppen genom rörelse blivit svettig, varjämte
sjukskrivning inför mera omfattande övningar verkställdes i större utsträckning
än eljest och konvalescenttiden utsträcktes utöver den vanliga. Då de
berörda förhållandena delvis läge längre tillbaka i tiden än inom de nu
vid Övre Norrlands trupper tjänstgörande läkarnas verksamhet därstädes,
hade Reuterswärd hänvänt sig till överläkaren N. Rahm, som under 9 år
tjänstgjort i Boden, med begäran att få del av hans erfarenheter. Rahm hade
skriftligen anfört:

Rahm hade alltid ansett en rätt skött tältförläggning, då det eldats i tälten,
som en för friskt folk riskfri förläggning. Någon större fara för lindrigt
sjuka torde väl icke heller vara förenad därmed. Rahm nämnde som
exempel, alt han sista vintern i Boden, utan tanke på någon vidare risk,
själv gått och lagt sig i en vinterbivack, ehuru han haft mer än 38 graders
temperatur. Han kunde icke erinra sig, att han sett något sjukdomsfall,
som kunnat skyllas på sådan förläggning. Någon ökad sjuklighet under dylika
förhållanden hade han icke observerat, tvärt örn hade han det bestämda
intrycket, att man under vinterbivackering i eldade tält brukade hava utomordentligt
få sjuka. Och detta brukade vara fallet även vid temperatur om
— 25 å — 30 grader och mer. Förresten vöre det Rahms erfarenhet från
hans nioåriga Bodentid, därav fem år som regementsläkare vid Norrbottens
regemente, och tidigare vintertjänst, alt hälsotillståndet brukade vara väl så
gott vid dessa låga temperaturer, då det ju i regel vore lugnt, som vid var -

123

mare väder, då det ofta icke vore så lugnt och det även gärna kändes fuktigare.
Rahm hyste därför för sin del intet tvivel örn att en tältförläggning
i eldade tält med skyddande snödjup vid lugnt väder och organiserad så,
som brukade vara fallet vid Bodentrupperna, med största tillförsikt kunde
anbefallas även vid så låga temperaturer som — 30 grader. Rahm kunde
icke erinra sig, att några inskränkningar gjorts under hans Bodentid i större
övningar på grund av influensaepidemi. Ett år, möjligen 1927, hade inryckningen
efter julpermission uppskjutits i tre fjortondagars-perioder på grund
av i Boden förefintlig influensa. Då hade givetvis knappast några övningar
förekommit, men det hade berott på att det ej funnits något folk. Del
vore möjligt, att vederbörande militära chefer vid vissa tillfällen inhibera!
mindre övningar på grund av kyla, men det hade i så fall skett utan inverkan
av Rahm. Rahm kunde ej erinra sig, att tältförläggning förekommit
under rådande influensaepidemi; men han kunde ej heller erinra sig, att
anledning förefunnits att taga ställning till en sådan fråga. Emellertid hade
alldeles säkert tältförläggning förekommit fyrfaldiga gånger på vintern, medan
sjukligheten varit betydande. Man hade givetvis vid sådana tillfällen
alltid sovrat undan de sjuka och gått ut med endast friska. Sjukdomsfall
hade förvisso inträffat under sådana övningar, men Rahm kunde ej erinra
sig några fall, där bivackerandet kunnat direkt anses vara orsaken.

5) Kunde enligt Reuterswärds förmenande föreskrifter lämpligen utfärdas,
innefattande vissa allmänna regler rörande de temperatur- och övriga
väderleksförhållanden under vilka övningar utomhus, särskilt sådana vilka
jämväl innefattade förläggning av trupp i bivack, finge bedrivas?

Hade icke vissa regler i sagda hänseende tidigare tillämpats vid Övre
Norrlands trupper, oaktat särskilda föreskrifter i ämnet icke funnes utfärdade? Hahr

anförde: Att utfärda några allmänna regler rörande de temperatur -och väderleksförhållanden, under vilka övningar utomhus — särskilt sådana,
som innefattade förläggning av trupp i bivack — finge äga rum, vore icke
lämpligt. Under vissa vintrar hade det hänt, att temperaturen i Boden under
längre perioder hållit sig mellan — 20 och — 30 grader eller lägre. Därest
övningarnas utförande vid sådan temperatur i ett eller flera hänseenden
skulle inskränkas, kunde truppens utbildning komma att lida allvarligt avbräck.
Befäl och trupp vid skidlöparbataljonen vore förlagda till Boden för
att utbildas under norrländska vinterförhållanden. Övningar under stark
kyla och stort snödjup vore därför bland de viktigaste momenten i utbildningen.
För övrigt gåve en förläggning i tält vintertid, därest den vore rik
tigt ordnad, ett fullt tillräckligt skydd mot kölden, särskilt örn snödjupet
vore stort och marken där förläggningen ordnades torr, såsom förhållandet
varit den 14 februari. Hahr hänvisade till följande uttalande från kaptenen
Abraham, som finge anses i detta avseende särskilt erfaren:

Ett tält, försett med tältspis och väl byggt, holle en temperatur på marken
längst bort från spisen av + 12 till +15 grader. Därest tältet vore
försett med eldgaller, vore temperaturen på samma plats något lägre, men

124

den torde aldrig understiga + 5 grader, även om temperaturen utomhus vore
så låg som — 30 till — 35 grader. Temperaturen närmare värmekällan vore
givetvis avsevärt högre, varför vistelsen i tält under sådana förhållanden
på intet sätt vöre riskabel för en frisk person.

Hahr fortsatte: För skidträningen liksom även för skidtävlingar, eller
när det således gällt snabblöpning på skidor, bade vid regementet sedan
gammalt gällt den regeln, att inställande skolat ske, därest temperaturen
varit — 25 grader eller därunder. I övrigt hade Hahr från de officerare,
vilka av honom rådfrågats, inhämtat, att några särskilda föreskrifter utöver
sådana som numera införts i »Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden»
icke utfärdats. Det hade ankommit på vederbörande övningsledare
att vidtaga de skyddsåtgärder, vilka han bedömt vara erforderliga
med hänsyn till övningarnas genomförande under stark kyla. Vägledande
vid bedömandet, när det varit fråga om igångsättande av övningar med större
utdräkt (flera dagar) och på längre avstånd från Boden, torde emellertid
i tillämpningen den angivna temperaturen av -—25 grader hava varit.
Som exempel kunde anföras en fälttjänstövning, som varit planerad att äga
rum vid regementet den 2—den 4 februari 1931 under en då ännu icke hävd
influensaepidemi. Denna fälttjänstövning hade inställts på grund av ogynnsamma
väderleksförhållanden. Enligt regementets temperaturjournal hade
temperaturen i det nämnda fallet varit den 1 februari — 30 grader, den 2
februari — 32 grader, den 3 februari — 40 grader och den 4 februari — 25
grader. Vidare hade den 27—den 30 januari 1936 en övning med förläggning
utanför Boden anbefallts av kommendanten i Bodens fästning. Den
27 januari hade termometern visat —33 grader. Efter framställning samma
dag av Hahr hade övningen inställts med undantag för vissa skjutningar,
som utförts under begränsad tid. Någon anledning för Hahr att göra
motsvarande framställning den 14 februari hade däremot icke förelegat med
hänsyn lagen till temperaturen och övningens begränsade karaktär.

Åkerhielm yttrade: Den först framställda frågan under punkt 5 besvarades
nekande. De särskilda riskmoment, som förekomme vid alla övningar
vintertid, stegrades visserligen vid mycket låg temperatur, men ett flertal
andra betydelsefulla faktorer medverkade därvid, främst truppens träning
och vana vid vinterförhållanden, likaså vindstyrka, nederbörd och väglag.
Vid vinterförhållanden ovan trupp kunde taga skada av en övning, som lätt
uthärdades av trupp, som vöre van vid dessa förhållanden. Vidare kunde
en övning, som vid en temperatur av —25 grader kunde vara tämligen
riskfri, vid en temperatur av — 10 grader och i övrigt ogynnsamma väderleksförhållanden
vara ganska riskabel. Under vintern 1935—1936 hade sålunda
temperaturen vid vinterbatteriets utryckning till övningar vid fyra
skilda tillfällen varit —30 grader eller lägre, övningarna hade likväl dessa
dagar kunnat utföras utan menliga verkningar å personalen. Däremot hade
under en övning vid en temperatur av endast —15 grader ett par obetydliga
förfrysningar inträffat. Härtill komme de ofta mycket snabba temperatur-
och väderleksombytena. Temperaturväxlingar på omkring 30 gra -

125

der inom loppet av 12 timmar förekomme understundom. Särskilt under
högvinterns senare del vore skillnaden mellan dags- och nattemperatur betydande.
Den temperatur och de väderleksförhållanden, som vore rådande
vid en övnings början, kunde således mycket snabbt förändras. Avgörandet
om en övning skulle äga rum eller icke kunde icke grundas på allmänna
föreskrifter utan måste i varje särskilt fall fattas av vederbörande chef och
baseras på truppbefälets genom mångårig övning samlade erfarenhet och
omdöme. Några allmänna regler kunde därvidlag icke uppställas. Vidare
kunde förläggning i bivack vintertid icke betraktas som ett särskilt riskfyllt
övningsmoment utan förhållandet vore snarare det motsatta. Restriktiva
allmänna föreskrifter uti ifrågasatt riktning skulle enligt Åkerhielms
förmenande på ett mycket betänkligt sätt äventyra värdet av hela vår nuvarande
otvivelaktigt högt stående vinterutbildning. Med sådana föreskrifter
utbildad trupp skulle icke kunna förvärva den erfarenhet och den vana vid
även svåra vinterförhållanden, som fordrades för att fylla uppgifterna under
ett vinterfälttåg. Med avseende å den under 5) framställda andra frågan besvarades
även denna nekande. Vid Norrbottens artillerikår hade avgörandet
i varje särskilt fall träffats av truppbefälet. Erfarenheterna därav hade varit
uteslutande gynnsamma. Sålunda hade förfrysningar icke förekommit,
frånsett ett fåtal obetydliga frostskador, för vilka icke ens sjukskrivning behövt
äga rum.

Reuterswärd anförde själv bland annat: Det kunde ligga nära till hands
att tänka sig ett utfärdande av allmänna reglerande bestämmelser för övningars
bedrivande under de vinterförhållanden, som mötte i övre Norrland,
samt att detta skulle kunna innebära en lämplig åtgärd för att förebygga risker
på grund av klimatets hårdhet. Vissa försök i detta avseende torde även
hava gjorts men icke kunnat resultera i några fastställda bestämmelser och
detta bland annat av följande skäl. Väderleks- och temperaturförhållanden
vore av så mångskiftande karaktär samt berodde vanligen icke enbart eller
ens till övervägande grad av faktorer, som kunde registreras och statistiskt
påvisas. Temperaturväxlingar inträffade — såsom framginge av vissa vid
yttrandet fogade temperaturuppgifter — på ända upp emot 20 grader under
dygnet och vore ej ens med nuvarande väderlekstjänst möjliga att förutse.
Om därför bindande föreskrifter skulle finnas utfärdade, kunde man bliva
nödgad att genomföra en övning under »förbjudna omständigheter», ehuru
densamma börjat under gynnsamma väderleksförhållanden. Risken för vederbörande
befäl att bliva ställt till ansvar för sådant överträdande av utfärdade
bestämmelser skulle verka i hög grad nedsättande på utbildningen.
Med uppställandet av en minimigräns i fråga örn temperatur, då övningar
utomhus finge bedrivas, skulle befälet dessutom ställas inför den olösliga uppgiften
att dana en med de verkliga vinterförhållandena väl förtrogen befälskader
och trupp, kapabel att bemästra och uthärda de med ett vintertåg förenade
speciella svårigheterna. Det vore nödvändigt att tillfälle lill övning
medgåves under de svårare förhållanden, vilka ensamma kunde giva de erforderliga
erfarenheterna och frammana den rutin, som vore ofrånkomlig, örn

126

ödesdigra följder skulle kunna undvikas. Det vore emellertid icke endast
fråga om personalens vänjande vid stark kyla; det vore även oundgängligen
nödvändigt, att tillfälle bereddes att under svåra vinterförhållanden pröva
materielens lämplighet samt att utfinna medel för dess behöriga funktionerande.
Vind- och nederbördsförliållanden ävensom väglag var för sig och i
kombination även med temperatur, som visst icke behövde vara anmärkningsvärt
låg — såsom exempel kunde nämnas de kalla regnvädersdagar, som
ofta inträffade i slutet av regementsövningarna — kunde innebära större risker
än enbart låg temperatur, men läte sig i allmänhet icke så fastställas, att
de skulle kunna läggas till grund för generella bestämmelser. Vidare underginge
truppens utbildningsståndpunkt och då även dess fysiska träning, acklimatisering,
kunskap örn utrustningens ändamålsenliga användning under
olika förhållanden, förmåga och vana att uthärda kyla m. m. en oavbruten
utveckling under utbildningstiden. Förhållanden, som under första månaden
måste anses allt för svåra, vore under nästa utbildningsskede lättare att
bemästra. Eventuella bestämmelser skulle därför med nödvändighet behöva
göras variabla med hänsyn därtill. Än så vidlyftiga bestämmelser av här
ifrågavarande slag skulle alltså hava ringa värde. Vare sig allmänna bestämmelser
funnes utfärdade eller ej, skidle genom ändrade väderleksförhållanden
en situation kunna uppstå, som ställde befäl och trupp inför risker, vilka
man helst skulle vilja undvika. Genom att då anpassa övningens allmänna
gång efter dessa ändrade förhållanden kunde man borteliminera all onödig
risk och kunde uppmärksamhet och instruktion helt inriktas på neutraliserandet
av de klimatiska förhållandena. Avgörandet örn en övning skulle äga
rum eller icke kunde alltså icke grundas på allmänna föreskrifter i här berörda
hänseenden utan måste i varje särskilt fall fattas av vederbörande chef
och baseras på truppbefälets genom mångårig övning samlade erfarenhet och
utvecklade omdöme samt den ansvarskänsla, detta befäl besutte. Förläggning
i bivack vore med en i denna tjänstegren utbildad och lämpligt utrustad
trupp samt vid begagnande av reglementerad förläggningsmateriel icke att
betrakta såsom ett särskilt riskfyllt övningsmoment. Några ytterligare och
särskilda restriktioner beträffande förläggning i bivack kunde därför ej anses
påkallade. Tvärtom vore det av stor betydelse för truppens omvårdnad,
att denna vid överraskande köld vore väl förtrogen med bivackförläggnings
ändamålsenliga och skyndsamma genomförande. Sådan förläggning vore särskilt
i övre Norrland med dess glesa bebyggelse ofta den enda som stöde till
buds. Förläggning i bivack vore även i regel att föredraga framför förläggning
under tak, när erforderliga förberedelser icke kunde vidtagas, eller då
kvarteren vore dåliga, dragiga eller eljest ohygieniska. Reuterswärd ville i
övrigt hänvisa till uttalandena av Hahr och Åkerhielm.

6) I militieombudsmannens skrivelse till sjukvårdsstyrelsen hade militieombudsmannen
anhållit örn utredning bland annat angående på vad sätt den
i övningarna deltagande personal, som därefter insjuknat i influensa, varit under
övningarna disponerad och förlagd.

Beträffande en av de i övningarna deltagande personer, som efter övnin -

127

gärna insjuknat och senare avlidit, nämligen befälseleven nr 1600 45/35 Werner
hade en mera ingående utredning förebragts i förberörda hänseenden. Dylik
utredning vore önskvärd jämväl beträffande värnpliktige nr 488 46/35
Dahlberg, som deltagit uti övningarna och därefter avlidit. Värnpliktige nr
3570 Eriksson hade vid förhöret inför militieombudsmannen uppgivit, att
Dahlberg varit kommenderad som rapportkarl samt hela kvällen »fått omväxlande
sprängåka och stå stilla».

Hahr anförde: Chefen för 10. kompaniet, löjtnanten Berlin hade i denna fråga
meddelat följande. Dahlberg hade under övningarna tjänstgjort som rapportkarl
hos kompanichefen, därvid han omväxlande med två andra rapportkarlar
haft i uppdrag att överbringa rapporter eller order. Något särskilt krävande
uppdrag hade Dahlberg icke erhållit, då övningen under förflyttningen
från Bredkläppen till Gammelbyn varit av ringa omfattning. Berlin kunde
ej erinra sig, att Dahlberg efter framkomsten till Gammelbyn erhållit mer
än ett uppdrag, nämligen att till bataljonschefen överbringa rapport, att kompaniets
tross vore försenad. Bataljonschefen hade därvid uppehållit sig omkring
400 meter från kompaniet. Dahlberg och de två andra rapportkarlarna
hade ej deltagit i bivackeringsarbetet utan haft order att uppehålla sig i
en bebodd stuga för att där vid behov vara till hands. Då tälten blivit resta
och middagsmålet varit redo för utspisning, hade rapportkarlarna beordrats
återgå till sina respektive plutoner. Dahlberg hade därefter icke tjänstgjort
som rapportkarl utan hade deltagit i arbetet med bivackens brytande.

7) Värnpliktige nr 3916 Pettersson hade vid förhöret inför militieombudsmannen
uppgivit, att de träd, varifrån granris fått hämtas för bivackslagning,
varit belägna på omkring 1 kilometers avstånd från bivackplatsen vid
Gammelbyn. Enligt majoren Wersälls skrivelse den 27 februari 1936 skulle
plats hava anvisats för huggning av granris i bivackens omedelbart närhet.
På hur långt ungefärligt avstånd från bivackplatsen hade de träd varit belägna,
vilka anvisats för huggande av granris?

Hahr anförde: En del träd hade fällts inom bivackområdet och en del
strax utanför. Det längsta avståndet för granrishämtning hade en del tältlag
vid 10. kompaniet haft och detta avstånd hade sedermera fastställts till omkring
150 meter.

Reuterswärd hänvisade till vad Hahr sålunda uppgivit samt till en handlingarna
bilagd skiss av förläggningsplatsen vid Gammelbyn, vilken syntes
bestyrka den av Hahr lämnade uppgiften.

8) Vid förhöret inför militieombudsmannen hade värnpliktige nr 327 Lind
uppgivit, att 10. kompaniets tross försenats på grund av att hästarna vägrat
att gå över Buddbyträsk, varför ombyte av hästar blivit nödvändigt. Wersäll
hade i sin förberörda skrivelse den 27 februari 1936 uppgivit, att på grund av
att 10. kompaniets tross fastnat i snön på vägen lill bivackplatsen, kompaniets
bivack blivit färdig först omkring en halv timme senare än övriga. Utredning
önskades angående den tidpunkt, då 10. kompaniets tross anlänt till
bivackplatsen samt rörande de närmare orsakerna till att trossen lördröjts.

Hahr yttrade: 10. kompaniets tross hade anliint till bivackplatsen örn -

128

kring en halv timme senare än den övriga trossen. Det vore icke möjligt
att angiva den exakta tidpunkten för de särskilda fordonens framkomst. Anledningen
till förseningen hade varit att, sedan bron över sundet 700 meter
öster om Gammelbyn passerats, fordonen måst framdragas omkring 400
meter å en smal, oplogad men dock väl tillkörd väg. Den främsta av 10.
kompaniets i kön av trosskolonnen befintliga hästen hade trampat vid sidan
av vägen samt därvid först blivit sittande i den djupa snön och därefter
vägrat att draga. För att få fram fordonen hade det blivit nödvändigt att
hämta tillbaka en häst, som redan hunnit fram till bivackplatsen.

9) Vid förhöret å militieombudsmansexpeditionen hade följande värnpliktiga
lämnat nedan angivna uppgifter rörande förhållandena vid 10. kompaniets
hemmarsch från bivackplatsen vid Gammelbyn:

Nr 3570 Eriksson: Sedan bivacken brutits och allt packats, hade de fått
vänta minst en halv timme på hemmarsch, detta troligen för att plogavdelningen
skulle inväntas.

Nr 1941 Johansson: Före avmarschen hade truppen fått stå uppställd en

stund. Sedan de åkt 200 till 300 meter, hade de fått order att göra halt
och hade de fått vänta omkring en halv timme på annan transport.

Nr 3916 Pettersson: Det hade »varit värst», då man skolat bryta upp.

Truppen hade sålunda fått stå stilla V2 timme med skidorna påspända för
att släppa förbi vissa transporter.

Militieombudsmannen begärde utredning huruvida de sålunda lämnade
uppgifterna vore riktiga.

Hahr anförde: Då Wersäll klockan 23.00 givit order örn bivackens bry tande,

hade han även anbefallt en samling av bataljonen klockan 0.30 vid
vägskälet 200 meter väster om Gammelbyn omedelbart norr om 10. kompaniets
bivack. Wersäll hade personligen inträffat vid vägskälet före truppen
för att reglera samlingen. Det hade därvid varit hans avsikt att verkställa
hemmarschen i bataljonsförband. Det hade emellertid visat sig,
att de olika förbanden verkställt brytningen av sina bivacker med så väsentligt
olika snabbhet, att Wersäll redan före det angivna klockslaget beordrat
hemmarsch kompanivis, allt efter som kompanierna blivit färdiga,
detta med hänsyn till den rådande kylan. Under 10. kompaniets samling
hade kompanichefen, löjtnant Berlin för Wersäll anmält, att den häst,
vilken redan tidigare tredskats, fortfarande vore istadig och vägrade att
draga fram sitt fordon i plogspåret från bivacken. Berlin hade därför begärt,
att annan häst måtte ställas till förfogande. Detta hade icke kunnat bifallas,
då övriga hästar redan varit anspända. Wersäll hade vidare bedömt,
att det skolat taga längre tid att hämta en häst från annat kompani än att
draga fram fordonet för hand, enär det endast gällt en sträcka av 30—40
meter från fordonets uppställningsplats och till landsvägen. Berlin hade därför
beordrats att kommendera handräckning till fordonet, vilket omedelbart
skett. Berlin hade därvid själv tagit ledningen över det kommenderade
manskapet, en pluton ur 10. kompaniet, samt ganska snabbt lyckats få fram
fordonet till vägen, varefter hästen anspänts. Hemmarschen hade sedan

verkställts omedelbart och utan anmärkning. Wersäll hade uppskattat
dröjsmålet för 10. kompaniet i dess helhet till 10 ä 15 minuter och hade
själv personligen kvarblivit vid samlingsplatsen till dess samtliga förband avmarsclierat.
Wersäll hade därefter tolkat efter häst i förväg till kasernen
för att kontrollera förbandens intagande av förläggning därstädes. Han
hade därvid haft det intrycket, att 10. kompaniet kommit 10 minuter efter
övriga förband; klockslagen hade dock icke antecknats. De värnpliktigas
tidsuppgifter vore högst överdrivna; uppgiften att 10. kompaniet stått och
väntat på någon transport vore felaktig. Det förelupna dröjsmålet hade varit
föranlett av att en del av kompaniet disponerats för det nu angivna ändamålet.
Hemmarschen hade beordrats omedelbart efter det kompaniet därefter
blivit marsclifärdigt och dröjsmålet hade ej varit av den varaktighet
att någon fara för förfrysning kunnat uppstå. Någon förfrysning vid detta
tillfälle hade ej heller anmälts. Givetvis bleve alltid de olika karlarna eller
tältlagen vid brytandet av en bivack färdiga på något olika tider. Måhända
hade i förevarande fall enstaka karlar tillhörande 10. kompaniet varit färdiga
en halv timme innan marschen kunnat anträdas. Att truppen skolat
känna det obehagligt vid uppbrottet under natten hade varit att förutse.
Det hade ock varit bland annat hänsynen till den psykiska påfrestning, som
alltid vore förenad med brytandet av en bivack under mörker och stark
kyla, som nödvändiggjort ett noggrant övervägande, huruvida och i så fall
vid vilken tidpunkt ett uppbrott bort ske. För de friktioner, beträffande vilka
förklaring lämnats under punkterna 8 och 9, kunde enligt Hahrs uppfattning
ingen göras ansvarig.

Reuterswärd anförde slutligen i eget yttrande: Till ytterligare belysning

av de i förevarande ärende förekommande frågorna ansåge Reuterswärd sig
böra framhålla följande. Den allmänna uppfattningen om köldförhållanden
voro i övre Norrland en helt annan än i sydligare delar av landet. Temperaturer,
som kunde verka avskräckande för dem, vilka icke varit tvungna
att för livets normala gång utstå dem, betraktades i övre Norrland icke såsom
riskabla utan föranledde endast naturliga motåtgärder.

Genom skrivelser den 19 augusti 1936 beredde militieombudsmannen
Burman och de värnpliktiga, som hörts i ärendet, tillfälle att senast den 8
september inkomma nied påminnelser i anledning av Reuterswärds och
sjukvårdsstyrelsens utredning. Dylika påminnelser inkommo emellertid icke.

Termometrarnas placering.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 6 oktober 1936 anmodat
Reuterswärd att inkomma med uppgifter angående placeringen av vissa
termometrar, översände Reuterswärd med skrivelse den 10 oktober 1936 en
skiss, av vilken framginge, att termometrarna å fortifikationsbyggnaden och
Norrbottens regementes D-bostad vore placerade å den sida av respektive
byggnad, som vette åt nordost, att termometern å kommendantsbyggnaden
vöre placerad å byggnadens åt sydost vettande sida, att å Norrbottens regott
Militieombudsmannens ämbetsberättclsc.

130

mentes kanslihus funnes två termometrar, en å byggnadens nordöstra och
en å dess sydvästra sida, att kanslihuset läge å nordöstra sidan av kaserngården,
att å kaserngården funnes en å en fristående stolpe uppsatt termometer,
att avståndet mellan fortifikationsbyggnaden och kommendantsbyggnaden
vore 140 lii. samt avståndet mellan sistnämnda byggnad och kanslihuset
200 meter ävensom att avståndet mellan kanslihuset och regementets
D-bostad vore 400 m.

Nytt yttrande av sjukvårdsstyrelsen.

Med anledning av de ändrade uppgifter Reuterswärd i sitt senast omförmälda
yttrande lämnat angående temperaturen vid den tidpunkt, då Reuterswärd
fattat beslut örn inskränkning i det ursprungliga övningsprogrammet,
översände militieombudsmannen med skrivelse den 10 oktober 1936
ånyo handlingarna i ärendet till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse för
att bereda styrelsen tillfälle att inkomma med det yttrande, vartill de ändrade
uppgifterna kunde föranleda. Uti yttrande den 16 oktober 1936 anförde
sjukvårdsstyrelsen bland annat: Styrelsen hade vid avgivandet av sitt tidigare
yttrande i ärendet väl beaktat de variationer i vttertemperaturen, som vid
ifrågavarade tidpunkt förekommit i Boden. Det förhållandet, att maximitemperaturen
den 14 februari utgjort —21 grader i stället för tidigare uppgivna
— 13 grader hade sålunda icke föranlett styrelsen att ändra den uti
det tidigare yttrandet uttalade uppfattningen om övningarnas planerande och
utförande. Olika smittsamma sjukdomar uppträdde under olika årstider
tämligen oberoende av de särskilda väderleksförhållandena. Utslagsgivande
vöre smittämnets natur och de möjligheter för smitta, som människogruppers
sammanförande alltid medförde.

Sammanställning av temperaturuppgifter.

Max. och min. lemp. (avseende dygnet före kl. 10
angiven dag) samt temp. kl. 10 vid fort. bef. exp.

Dag	max.	min.	kl. 10.00
Febr. 10......	-10	-16	-10
11......	+ - 0	-10	+ - 0
12......	- 2	-17	-14
13......	- 8	-20	-17
14......	-13	-32	-28
15......	-21	-36	-28
16......	-25	-40	-35
17......	-21	-35	-24

Temperaturen den 12 febr. kl. 21.

I. 19 A. 8 Ing. 4 A. 5 Int. för.
-12 -17 -15 -16 -14

Temperaturen den 1
I. 19 A. 8 Ing. 4

3 febr. kl. 21.
A. 5 Int. för.

-23 -24 -20 -21

-19

Temperaturen den 14. 2. kl. 6—den 15. 2. kl. 9.

	I. 19	A. 8	A. 8	Ing. 4	A. 5	Inten- den- tur- för- rådet	Forti- fika- tions- bef:s exp.	Kom- men- dants- byggn.	Hol- vatt- net	Al- träsk	Skif- tes- avan	Ras- myran
	Fort I	Fort II	Fort III	Fort IV	Fort V
14.2. kl. 6 .........		-29	—	--	—	—	_	_	_	_	_	__	_	_	_
8 .........		—	—	—	—	—	—	-28	—	—	—	—	-32	-34	—	—
9 .........	....... -	—	-18	-25	-17	-23	-22	—	—	—	—	—	—	—	—	—
10 .........	....... —	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-28	—	—	—	—	—
14 .........	....... —	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-27	-21	—	_
14.25.......	....... -23	—	—	—	—	—	. —	—	—	—	—	—	—	—	—	_
16 .........		—	-19	-24	-16	-22	-24	—	—	—	—	—	—	—	—	_
21 .........	....... -34	-31	—	—	—	—	—	-30	-24	-28	—	—	-34	-36	—	—
23.30 .......		-	—	—	—	—	—	—	—	—	—	-29	—	—	—	_
Natten 14. 2.—15. 2. .	....... .	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_	_	-37	_
15.2. kl. 6 .........		-32	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
Vid hemmarsch kl. 7-
» 8	...... —	—	—	—	—	—	—	—32	—	—	—	—	—	—	_	_
» 9	[ _	-30	-31	-30	-21	-30	-29	—	—	—	—		—		—	_..
Minimitemp. dygnet	14.2.—
15. 2..............		—	—	—	—	—	—	—	—	—	-36	—	-37	-39.5	—	—

132

Temperaluruppgifter för de dagar åren 1931 — 1936 månaderna januari —mars
och december då temperaturen kl. 21 varit —25 grader och därunder.

1931.

I. 19	A. 5	A. 8	Tygstationen
7.	jan. —28	Uppgifter endast för dec.	Uppgifter saknas	6.	jan. —25
11.	. -28			14.	» -25
21.	. -29			20.	» -30
22.	» -36			21.	> -38
31.	. -26			31.	> -29.9
1.	fehr. —30			1.	fehr. —29
2.	. -32			2.	» —30.‘2
3.	» -34			3.	» -29
	» -25			4.	» -25
5.	» -29			5.	> -28
7.	, -27			i.	mars —25
18.	> -26			3.	» -27
2.	mars —25			4.	» -29
3.	» -28
4.	. -28
5.	» -25
31.	dec. —26

1932.

I. 19	A. 5	A. 8	Tygstationen
Lägsta temp. den 9.	Lägsta temp. den 4.	Uppgifter saknas	31. jan. —30.1
febr. —21	jan. —23		9. febr. —25
Uppgifter för mars
saknas

1933.

I. 19	A. 5	A. 8	Tygstationen
19. jan. -25	21. jan. -27	Uppgifter endast för	19. jan. —26
21. »	-28	22. » -27	dec.;	20. > -26.4
22. »	-29	19. febr. —25	30. dec. —25	21. » -29
Uppgifter för tiden	26. > -25		22. > -31
13.2.—31.3. saknas	5. mars —26 31. dec. -29		21. febr. —26 25. > —26 26. » -27 27. > -26 5. mars —27

133

1934.

I. 19	A. 5	A. 8	Tygstationen
1. jan. —25	1. jan. —29	9. febr. -26	1. jan. —26
	2. > -28		9. febr. —27
	9. febr. —26		.

1935.

I. 19	A. 5	A. 8	Tygstationen
9. jan. —26	9. jan. —26	9. jan. —27	9. jan. —29
Uppgifter för tiden		4. mars—25	30. > -25
18. 3.—31. 3. saknas			4. mars —26

1936.

I. 19	A. 5			A. 8		Tygstationen
3. jan.	-26	7. jan.	-27	5.	jan.	-25	5. jan.	-28
5. »	-26	26. »	-27	6.	>	-25	7. >	-28
7. »	-27	27. »	-33	8.	>	-28	8. >	-25
8. >	-27	14. fehr.	-24	9.	>	-25	27. >	-33.8
26. >	-25	15. >	-29	27.	»	-33	14. febr.	-32.8
27. »	-33	16. >	-26	14.	fehr.	-31	15. »	-34
14. febr.	-34	22. »	-29	15.	)	-33	22. >	-29.8
15. »	-35	23. >	-31	16.	»	-26	23. »	-33
16. >	-26	24. >	-28	22.	>	-28	24. »	-30
23. »	-32	25. »	-26	23.	>	-30	25. >	-28
24. .	-29			24.	>	-28
25. .	-27			25.	»	-26

Minimitemperalurer åren 1932—1936.

	Bodens tygstation	Holsvattnets kraft-station	Alträsks försöks-gård
1932 januari....................	- 32.8	-30	-31
februari ..................	-26	- 24	- 26
1933 januari....................	-33	-31	-33
februari ..................	- 34	-34	TJI CO 1
1934 januari....................	- 31.4	- 29	-31
februari ..................	- 31.2	- 30.6	- 34
1935 januari....................	- 31.6	- 31.6	-31
februari ..................	- 31.4	- 26.6	- 28.6
1936 januari....................	- 36	- 38	-41
februari ..................	- 41	- 41.9	- 41.6

134

Betänkande med förslag avgivet av kommittén rörande vissa trygghetsåtgärder

för värnpliktiga.1

I detta betänkande anföres angående smittsamma sjukdomar inom armén
åren 1923—1926 bland annat följande: Flertalet dylika sjukdomar gynnades
av anhopning av människor. En del farsoter och sjukdomar uppträdde
med förkärlek under vissa årstider, andra under vissa levnadsåldrar, andia
äter företrädesvis sedan människokroppen genom annan föregående sjukdom
förändrats. Man ansåge sig också ha anledning förmoda, att sådana
förhållanden och åtgärder som spridd förläggning, undvikande av masstransporter
samt stärkande av organismen på olika sätt hade en viss förmåga
att motarbeta smittornas uppträdande hos människorna. Lunginflammationen
smittade ej i samma bemärkelse som övriga infektionssjukdomar.
Sjukdomen vore vanligast inom de kraftigaste levnadsåldrarna. Något
lagbundet samband med sådana väderleksföreteelser som sträng kyla
m. m. hade man icke kunnat påvisa. S. k. förkylning, särskilt i förening
med strapatser, torde dock på personer med smittämnen i kroppen hava eif
ovedersägligt skadligt inflytande, vare sig dessa smittämnen hänförde sig
till lunginflammation eller annan infektionssjukdom. Beträffande sambandet
mellan strapatser och sjuklighet torde emellertid vara skäl observera,
att de flesta fallen av lunginflammation inträffade vid armén under
april månad, då några särskilt ansträngande övningar i regel icke företoges.
Samma vore förhållandet med influensan. Denna vore i hög grad smittsam
och syntes för närvarande med förkärlek angripa de kraftigaste levnadsåldrarna.
I fråga örn infektionssjukdomarna överhuvud taget finge man
ett ovedersägligt intryck av att de avgörande orsakerna läge i de omständigheter,
som hade nied årstid, smittans egenart och kaserneringen att göra och
att övriga omständigheter, övningar och ogynnsam väderlek, trots allt endast
spelade en tillfällig roll. Men även örn oblid väderlek och ansträngningar
under övningarna icke i allmänhet inverkade menligt på hälsotillståndet,
vore därmed intet utsagt, beträffande förkylningens betydelse i de enskilda
fallen. När t. ex. en regementsläkare uttryckligen angåve ogynnsamma
förläggningsförhållanden vid bivackförläggning under vinterutbildning i
februari 1926 som orsaken till fem lunginflammationer vid truppförbandet,
hade man ingen anledning att med misstro upptaga denna utsago, då väl
läkaren i fråga varit i tillfälle att i första hand erhålla intryck av omständigheterna
vid uppkomsten av dessa fall och erfarenheten åtminstone med
gåve möjligheterna till dylikt orsakssammanhang.

Vid behandlingen av frågan i vad mån militärtjänsten såsom sådan kunde
göras ansvarig för uppkomna dödsfall anföres i betänkandet vidare: Av

framställningen torde framgå hur svårt för att ej säga omöjligt det måste

1 Statens offentliga utredningar 1928:22 sid. 31 ff. Ledamöter i kommittén voro: översten
K. R. Salwén, överfältläkaren S. R. Erhardt samt ledamöterna av riksdagens andra kammare,
numera generaldirektören H. V. Leo och redaktören A. Olsson.

135

vara att klargöra, huruvida de omständigheter, som förorsakat dödsfallen,
skulle anses lia med militärtjänsten att göra samt hur omöjligt det måste
vara att åstadkomma en rimlig avvägning alla de sjukdomsframkallande
omständigheterna emellan. Medicinskt och juridiskt kunde varje orsak til!
sjukdom och död linder militärtjänsten ledas till något slags samband med
denna tjänst, lika väl som med kroppsliga anlag hos den insjuknade och
med oundvikliga omständigheter i omgivningen. Att söka fastslå i vad mån man
därvid skulle betona det militära inslaget och i vad mån orsakerna skulle hänföras
till lagar, gällande för alla liknande livsformer, torde bliva ett uppdragande
av godtyckliga gränser efter godtyckliga grunder. Militärtjänstens s. k.
skuld kunde icke med någorlunda objektivitet fastställas. Somliga ville måhända
påvisa en del lösliga omständigheter, som syntes berättiga dem att
ställa samtliga dödsfall under militärtjänsten i nära samband med denna
senare och bortse helt från de utslagsgivande smittorna, förhållandena i
omgivningen och människornas kroppsbeskaffenhet; andra betraktade sambandet
fullt bevisat endast då dödsfallet berott på olycksfall i tjänsten. Sammanfattningsvis
kunde erinras därom att för minskande av de genom vissa
infektionssjukdomar framkallade sjuk- eller dödlighetssiffrorna vid försvarsväsendet
ytterligare möjligheter stöde öppna — genom i vissa fall glesare
förläggning i kasernerna, genom förbättringar i den personliga utrustningen,
i allmänhet genom förbättrande av en del förhållanden, under vilka de
värnpliktiga fullgjorde sin tjänstgöring, samt genom bättre sovrande av
värnpliktsmaterialet.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 27 november 1936 till Reuterswärd.

Av utredningen i ärendet franninge bland annat följande.

Vid tiden för ifrågavarande övningar hade en utbredd influensaepidemi
varit rådande vid Norrbottens regemente. Vid den till 790 man uppgående
styrkan vid regementet hade sålunda under tidon den 9 januari—den 13
februari inträffat 280 fall av influensa. Antalet nya sjukdomsfall per dag
hade visserligen under tiden den 1—den 13 februari varit lägre än under januari,
men i stället hade sjukdomen under februari visat en mera svårartad
karaktär. Sålunda hade ett flertal fall av lunginflammation inträffat. Det
första fallet av lunginflammation hade inträffat den 28 januari. Den 6
februari hade antalet stigit till 4, den 9 februari till 8 och 13 februari till
11. Det första dödsfallet hade inträffat den 14 februari.

Vintern 1935—1936 hade i övre Norrland varit kall och temperaturen
hade under januari och februari 1936 varit lägre än motsvarande tid de
närmast föregående åren. Sålunda hade t. ex. temperaturen vid Norrbottens
regementes kaserner den 27 januari kl. 21 varit nere i —33 grader.

136

Den köldvåg, sorn vid denna tid inträffat, hade följts av en anmärkningsvärd,
tillfällig stegring i antalet influensafall vid regementet.

Då de övningar, som planlagts att äga rum den 14 och den 15 februari,
skolat igångsättas, hade Reuterswärd på morgonen den 14 februari kl. 6.30
avläst temperaturen till —29 grader. Med hänsyn till kylan och den rådande
influensaepidemien hade Reuterswärd då övervägt att inställa övningarna
men beslutat avvakta temperaturens utveckling under förmiddagen. Klockan
13.10 hade tjänstförrättande regementsläkaren Engel och tjänstförrättande
fästningsläkaren Persson för Reuterswärd framhållit att med hänsyn
till den starka kölden och inträffade frostskador vid morgonens övning
ändring borde företagas i övningsprogrammet. I anledning härav hade
Reuterswärd beslutat att den del av truppen, som ej skulle förläggas i kvarter,
skulle vara tillbaka i kasern kl. 22. Vid uppställningen till eftermiddagsövningarna
kl. 14.25 den 14 februari hade temperaturen varit —23
grader. Kl. 21 hade temperaturen varit omkring —30 grader. Vid inspektion
kl. 20.30 hade Reuterswärd frångått sitt tidigare beslut att den del avtruppen,
som ej förlagts i kvarter, skulle marschera hem till kasernen. Reuterswärd
hade därvid emellertid tillika uppdragit åt Wersäll i egenskap avbefälhavare
för 6., 9. och 10. kompanierna samt kulsprutekompaniet ävensom
en plogavdelning från 11. kompaniet att något senare inspektera bivackförläggningen
samt bemyndigat Wersäll att, örn han prövade lämpligt, avbryta
övningarna och förlägga truppen i kasern. Sedan Wersäll vid därefter
företagen inspektion ansett sig kunna fastställa att temperaturen i
flertalet tält, vilka uppeldats med användning av eldgaller, ej kunde uppdrivas
till sådan höjd, att truppen kunde beräknas erhålla erforderlig nattvila,
hade Wersäll kl. 23.20 givit order om brytande av de bivacker, där man
vid förläggningen använt sig av tält, uppvärmda med eldgaller. Denna
truppkontingent hade därefter anträtt hemmarsch och anlänt till kasernen
kl. 1.30. Den trupp, som varit förlagd i bivack, där man nyttjat tält, uppvärmda
med spisar, ävensom den i kvarter förlagda truppen hade däremot
fått kvarstanna under natten. Vid hemmarschen på morgonen den 15 februari
kl. 7—8.30 hade temperaturen varit omkring —38 grader.

Av de i övningarna deltagande, tillhopa 350 man, hade 39 man insjuknat
i influensa. Därav hade 5 fall lett till lunginflammation. Av de 39 influensafallen
hade 19 insjuknat under tiden den 14—den 21 februari och av dessa
sistnämnda hade 3 fall lett till lunginflammation. Av de 3 i lunginflammation
insjuknade hade sedermera 2 avlidit, nämligen befälseleven nr 1600 Werner
den 7 mars och värnpliktige nr 488 Dahlberg den 24 februari. Werner
hade varit sjuk redan på morgonen den 15 februari, då han vid förut omförrnälda
temperatur av omkring —38 grader marscherat den 13 kilometer
långa vägen från förläggningsplatsen till Boden, och sjukdomen hade redan
påföljande dag övergått i influensa. Dahlberg hade insjuknat i influensa den
15 februari. Bataljonsläkaren Brännström, som jämväl deltagit i övningarna,
hade insjuknat i influensa den 24 februari och avlidit i sepsis den 4
mars. Under tiden den 14—den 21 februari hade vid regementet inträffat

137

inalles 45 fall av influensa. Av dessa hade 10 fall lett till lunginflammation.
Under epidemien hade inträffat, förutom de förut nämnda 3 dödsfallen, ytterligare
6 dödsfall i lunginflammation efter influensa.

Beträffande frågan i vad mån vid genomförande av militära övningar vid
låga temperaturer hänsyn bör tagas till rådande epidemier har docenten
Bergman i sitt förberörda, på anmodan av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
avgivna utlåtande uttalat bland annat: Frågan om avkylningens
betydelse för uppkomsten av infektionssjukdomar såsom influensa och förkylningssjukdomar
vore omdiskuterad och ännu icke slutgiltigt löst. Experimentella
undersökningar syntes emellertid hava ådagalagt, att avkylning
av organismen kunde minska motståndskraften mot smittor samt att
således avkylning vid samtidig närvaro av smitta vore olämplig. På grund
härav borde vid pågående epidemier det smittade manskapet i görligaste mån
skyddas för stark avkylning och andra av klimatet beroende skadliga faktorer.
Vid en såsom vid ifrågavarande tillfälle utbredd influensaepidemi borde
försiktigheten utsträckas att omfatta hela styrkan. De ogynnsamma temperaturförhållandena
borde man söka kompensera genom lämplig klädedräkt
etc. eller i särskilt utsatta situationer genom modifierande av utevistelsens
längd eller till och med inställande av utomhusövningar. Den
föreliggande epidemiologiska situationen syntes hava bort föranleda ett särskilt
hänsynstagande till låga temperaturer samt till snabba och avsevärda
temperaturväxlingar. Då influensan, ehuru på retur, ej kommit till avslutning,
hade detta manat till försiktighet. Av handlingarna i ärendet framginge
emellertid, att vederbörande militärbefäl och läkare vid genomförande
av övningarna tagit hänsyn till såväl pågående epidemi som rådande temperaturförhållanden
samt att man därvid icke syntes hava tagit större risker
än vad som vore förenligt med erforderlig försiktighet.

I anslutning till den i ärendet verkställda utredningen örn antalet vid regementet
under epidemien inträffade sjukdoms- och dödsfall har docenten
Bergman i sitt förenämnda utlåtande vidare anfört bland annat: Av sagda
utredning syntes framgå, att någon översjuklighet eller överdödlighet icke
uppkommit bland det i övningarna deltagande manskapet. Insjukningstalet
och antalet döda gåve sålunda ej stöd för en uppfattning, att deltagande i
övningarna påverkat dessa tal i ogynnsam riktning. Det vore givetvis omöjligt
att säga, om de bland deltagarna i övningarna inträffade sjukdomsoch
dödsfallen skulle uteblivit, därest övningarna ytterligare avkortats eller
helt inställts. Då emellertid den i övningarna deltagande styrkan icke hade
högre insjukningsfrekvens vare sig i influensa eller i komplicerad lunginflammation,
funnes ej stöd för ett sådant antagande.

Medicinalstyrelsen har icke funnit anledning till erinran mot nu återgivna
yttranden av docenten Bergman och sjukvårdsstyrelsen har i sitt utlåtande
uttryckligen anslutit sig till Bergmans uttalanden i följande avseenden,
nämligen att under pågående epidemier det smittade manskapet bor
de skyddas mot stark avkylning, att vid en såsom vid ifrågavarande tillfälle
utbredd influensaepidemi försiktigheten borde utsträckas att omfatta hela

138

styrkan, att vid genomförande av ifrågavarande övningar hänsyn tagits till
såväl pågående epidemi som rådande temperaturförhållanden, att man därvid
icke syntes hava tagit större risker än vad som vore förenligt med erforderlig
försiktighet, samt att insjukningstalet och antalet dödsfall icke gåve
stöd för en uppfattning att deltagande i övningarna påverkat dessa lal i
ogynnsam riktning.

Det torde icke kunna undvikas, att vinterövningar vid truppförbanden i
övre Norrland stundom äga rum under mindre gynnsamma väderleksförhållanden.
Detta torde påkallas dels av kravet på rationell utbildning av
det slag, som med övningarna avses, dels ock av nödvändigheten att förvärva
erfarenhet i hithörande förhållanden. Häremot måste dock ställas kravet
att truppen icke utsättes för alltför stora risker. Vid igångsättande av
övningar, särskilt sådana av svårare beskaffenhet såsom förläggning i bivack
under stark kyla, måste därför noggrant övervägas sådana faktorer, som äro
av beskaffenhet att inverka på truppens välfärd, såsom rådande temperatur
oc.h väderleksförhållanden, truppens utrustning, sjuklighet vid truppen
m. m.

Det syntes uppenbart att under rådande epidemi vid ett truppförband större
hänsyn lill temperaturen borde tagas än under eljest normala förhållanden.
Med hänsyn till kylan och den rådande influensaepidemien hade Reuterswärd
ock på morgonen den 14 februari övervägt att inställa övningarna.
Vid denna tidpunkt hade situationen varit den, att temperaturen alltsedan
den 11 februari varit i sjunkande. Såväl maximi- som minimitemperaturen
hade sålunda från sistnämnda dag kontinuerligt fallit. Först under tiden
den 15 till den 16 februari hade temperaturkurvan nått sitt minimum.
Då Reuterswärd icke redan på morgonen den 14 februari beslutat inställa
övningarna, hade han bort ägna särskild uppmärksamhet åt temperaturens
utveckling och först därest han genom noggrant aktgivande därpå kommit
till en välgrundad uppfattning örn att temperaturen ånyo kunde väntas stiga,
hade han bort besluta övningarnas genomförande. Av vad Reuterswärd
i nu berört avseende uppgivit framginge emellertid, att det av honom på
middagen den 14 februari fattade beslutet, att kvälls- och nattövningarna
skulle i viss begränsad omfattning fortgå, icke föregåtts av de undersökningar
rörande temperaturförhållandena, som bort vara av föreliggande omständigheter
påkallade. Temperaturens utveckling under eftermiddagen den
14 februari syntes militieombudsmannen icke hava kunnat giva stöd för en
uppfattning, alt risk icke förelegat för låg nattemperatur. Tjänstgörande läkarnas
framställning till Reuterswärd att ändring borde företagas i övningsprogrammet
borde ytterligare hava framhävt risken av ett fullföljande
av övningarna. Då Reuterswärd emellertid beslutat att allenast sålunda begränsa
övningarna, att dessa skulle vara avslutade kl. 22 den 14 februari,
hade desamma bort planläggas på ett sådant sätt, att de kunnat avslutas
på sålunda bestämd tid. Härtill komme att truppens utrustning icke varit
i allo tillfredsställande. Del borde vidare före övningarnas igångsättande på
grund av erfarenhet från tidigare övningar hava för befälet stått klart, att i

139

vart fall tält, uppvärmda med eldgaller, icke utgjorde nöjaktigt skydd mot
kölden vid de temperaturförhållanden, med vilka man haft att räkna vid
tidpunkten i fråga.

Med hänsyn till sjukdoms- och dödsfallsfrekvensen hos den del av regementet,
som icke deltagit i övningarna den 14 och den 15 februari, ävensom
lill innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena av sakkunniga och vad tili
stöd för den i sagda yttranden hävdade uppfattningen förekommit, funne militieombudsmannen
icke ådagalagt, att sjukdoms- och dödsfallen hos den
del av styrkan, som deltagit i berörda övningar, eller något eller några av
dessa, inträffat såsom följd av övningarna.

Enligt militieombudsmannens mening hade Reuterswärd emellertid genom
övningarnas igångsättande och genomförande på sätt som skett tagit
större risker med hänsyn till den i övningarna deltagande personalens hälsa
än som kunde anses hava varit förenligt med den försiktighet, vilken bort
vara påkallad av rådande temperaturförhållanden och den vid tillfället pågående
influensaepidemien. Till stöd för denna uppfattning hänvisade militieombudsmannen
särskilt dels därtill, att Reuterswärd icke, innan han på
middagen den 14 februari fattat beslut att övningarna skulle, ehuru i begränsad
omfattning, fortgå, gjort erforderliga undersökningar rörande temperaturläget,
dels därtill att enligt vad erfarenheten utvisat, övningarna icke
kunnat fullföljas enligt det av Reuterswärd fastställda programmet dels ock
därtill att under aftonen den 14 februari samt under natten till och under
morgonen den 15 februari rått så stark köld, att övningar av det slag, varom
vore fråga, vid dylik temperatur enligt militieombudsmannens uppfattning
icke borde äga rum, i allt fall icke under pågående influensaepidemi.
Med hänsyn dels till de svårigheter som förelegat vid bedömandet av väderlekssituationen,
dels till att föreskrifter saknades, vilka på grund av rådande
förhållanden i avseende å väderlek och allmänt hälsotillstånd vid truppen inskränkte
befälhavares befogenhet att bedriva övningar med trupp, dels ock
till de överväganden och dispositioner som vidtagits och som ådagalagt viss
omtanke örn truppen, funne militieombudsmannen sig dock böra låta bero
vid en erinran örn det enligt militieombudsmannens mening felaktiga i Reuterswärds
förfaringssätt.

Militieombudsmannen avlät den 27 november 1936 skrivelse till Konungen.
i vilken skrivelse militieombudsmannen påkallade Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på frågan örn möjligheten och lämpligheten av införande av restriktiva
bestämmelser för bedrivandet av övningar särskilt i övre Norrland
vid stark kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden ävensom
under pågående epidemier (se denna ämbetsberättelse sid. 176 ff.).

140

7. Fråga örn värnpliktig, som vore organiserad nykterhctsman, bort kommenderas
till tjänstgöring såsom mässuppassare. Tillika fråga huruvida
kompanichef bort inför trupp tillfråga värnpliktig, vilket politiskt parti han

tillhörde.

Enligt ett till militieombudsmannen den 1 november 1935 inkommet utdrag
av protokoll hållet vid logen nr 1878 Stålstjärnans av I. O. G. T. ordinarie
möte den 29 oktober 1935 hade förekommit följande.

En medlem av logen, flygsoldaten 621 Johan Andersson från Borlänge,
hade vid ett föregående möte meddelat, att han vid fullgörande av värnpliktstjänstgöring
blivit förföljd av den anledning att han vore godtemplare.
Andersson hade härom meddelat: Han hade fullgjort 205 dagars värnpliktstjänstgöring
vid 4. flygkåren nied början den 8 mars 1934. Efter en månad
hade han uttagits till uppassare å officersmässen där servering av vin och
sprit ingått i tjänsten. Han hade under den första tiden icke vågat opponera
sig, men sedan han den 30 april 1934 vid en enskild officersfest utan att han
därom tillfrågats blivit befalld att servera mat och spirituosa hela natten, hade
han frågat kompanichefen, kaptenen C. K. V. Zachrisson, om han kunde
bliva entledigad från tjänsten som uppassare. Zachrisson hade svarat: »Andersson
skall sköta sig först.» Ändring i Anderssons tjänstgöring hade icke
beviljats, ehuru han vid upprepade tillfällen anhållit därom. Orsaken hade
väl närmast varit den att man icke behövt ge Andersson permission efter
en fest, vilket måst ske med Anderssons kamrater, för att de skulle sova
ruset av sig. Andersson beklagade att flera godtemplare under sin värnpliktstjänstgöring
bröte sitt löfte till orden. En tjugoåring hade icke alltid
kraft att motstå så inflytelserika personer som de högsta i rangskalan bland
officerarna. Logen hade beslutat att fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
å nu berörda händelser under uttalande av den önskan att åtgärder
måtte vidtagas för att stävja ett fortgående av missförhållanden som
i åtskilliga avseenden vore rådande för godtemplare, som fullgjorde sin värnplikt.

Sedan militieombudsmannen föranstaltat örn viss utredning i ärendet samt
därefter berett såväl logen Stålstjärnan som Andersson tillfälle att inkomma
med påminnelser, uppgav Andersson i skrivelse, som den 14 december 1935
inkom till militieombudsmannen, bland annat följande: När Zachrisson, som
vid flera tillfällen mot Andersson uppträtt obalanserat, hotfullt och lätt
glömt att skilja mellan saker, som hörde till tjänsten, och privata saker, i
egenskap av kompanichef första gången tagit emot kompaniet, hade följande
frågor riktats till Andersson: »Vilket politiskt parti tillhör Ni? Vad tänker
Ni örn det militära? Jag känner Borlänge jag.» Andersson hade aldrig
fått tillfälle att angiva någon orsak till att han önskat förflyttning från tjänstgöringen
å mässen.

Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i Anderssons
.skrift ombesörjt ytterligare utredning i ärendet, anförde militieombudsman -

141

nen i skrivelse den 29 februari 1936 till chefen för 4. flygkåren bland annat
följande:

Andersson hade i ärendet påstått, att kaptenen Zachrisson, när denne
första gången tagit emot kompaniet efter det Andersson ryckt in till tjänstgöring
vid 4. flygkåren, tillfrågat Andersson vilket politiskt parti han tillhörde
och vad Andersson tänkte örn det militära ävensom tillagt: »Jag känner
Borlänge jag.»

Zachrisson hade förklarat sig ej direkt vilja bestrida detta påstående. Frågan
hade i så fall avsett att vinna kännedom om Anderssons inställning till
det militära. Zachrisson hade sedermera vid förhör tillagt: Zachrisson plägade
någon gång tillfråga honom underställda värnpliktiga örn deras politiska
åskådning, enär han ansåge, att det för tjänsten vore av betydelse att
få veta, vilka av de värnpliktiga som vore kommunister. Zachrisson förklarade,
att han numera ansåge, att hans sagda förfarande icke vöre lämpligt
och att han för framtiden ämnade undvika dylik förfrågan.

Då Zachrisson medgivit, att han i nu berört hänseende förfarit olämpligt
och förklarat, att han för framtiden skulle undvika att utfråga det värnpliktiga
manskapet örn dess politiska åskådning, funne militieombudsmannen
sig kunna låta därvid bero.

Andersson hade, efter det han i likhet med övriga värnpliktiga under tiden
den 9—den 31 mars 1934 deltagit i exercisövningarna, uttagits till upppassare
å officersmässen, vilken tjänst Andersson med vissa mellanrum därefter
uppehållit till början av oktober 1934.

Med hänsyn därtill att Andersson avlagt löfte om avhållsamhet för egen
del från bruk av alkoholhaltiga drycker, hade Andersson icke bort kommenderas
till tjänstgöring såsom mässuppassare. I allt fall hade han bort
befrias från kommenderingen, när han därom hos befälet framställt begäran.
Militieombudsmannen funne sig emellertid därutinnan böra låta
bero vid sålunda gjord erinran.

Kaptenen Zachrisson skulle genom kårchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse.

8. Fråga huruvida konstapel, som rekapitulerar, äger rätt att bibehålla
före rekapitulationen innehavd konstapelslön. I

I en till militieombudsmannen den 12 oktober 1936 inkommen skrift anhöllo
konstaplarna vid Vendes artilleriregemente nr 25/6 S. Strand, 28/4
W. Nilsson, 11/2 T. Jönsson, 116 E. Löfkvist, 16 9 K. E. Nilsson, 20/9 C. J.
Ekdahl och 4/2 E. G. Schöld om rättelse i fråga örn det sätt, på vilket de erhållit
rekapitulation, samt anförde därvid. De hade i föreskriven ordning
inlämnat sina rekapitulationsansökningar och fått dessa tillstyrkta av respektive
batterichefer. Efter sammanträdet örn rekapitulation hade de anmodats
att underskriva sina kontrakt, vilket de även gjort. De hade därefter
jämväl undergått läkarundersökning. De hade varit i den tron, att de

142

linge kvarstanna vid regementet. Deras förhoppningar hade emellertid grusats,
då de den 7 oktober 1936 från regementsexpeditionen underrättats örn
att de inte kunde få rekapitulera med konstapels lön men väl med volontärs
lön. Då de samtliga ansett detta vara liktydigt med degradering samt flertalet
av dem äventyrade avskedspremien, kunde de icke stanna kvar på dessa
villkor. De undrade därför, örn de inte kunde fordra längre uppsägningstid
än som nu vore fallet, då det vore dem omöjligt att på denna korta tid skaffa
annat arbete. De ansåge sig även orättvist behandlade därigenom att regementschefen
läte vissa konstaplar behålla sina löner men fråntoge dem
deras lön. De hade samtliga skött sin tjänst oklanderligt. Vissa av dem
linde furirskola, de andra hade däremot endast konstapelskola.

I infordrat yttrande anförde regementschefen, översten H. Gadd i skrivelse
den 23 oktober 1936:

Innehavarna av konstapelsbeställningarna vid regementet kunde för närvarande
hänföras till två kategorier. Kategori I omfattade konstaplar, avsedda
för fortsatt utbildning till underofficerare. Hit hörde konstaplar, vilka
efter genomgången konstapelskola med huvudbetvget »Med beröm godkänd»
den 1 november 1936 skulle påbörja furirskola. Kategori II omfattade
konstaplar, icke avsedda för fortsatt utbildning till underofficerare.
Inom denna kategori, vilken foges i anspråk för den inre tjänstens upprätthållande,
kunde två grupper särskiljas, nämligen kategori II a), omfattande
konstaplar, erforderliga såsom underbefäl vid den inre tjänsten, samt kategori
II b), omfattande konstaplar, som bestrede tjänsteförrättningar, med
vilka icke under alla förhållanden vore förenade krav på underbefäls tjänsteställning.
Till denna senare kategori hörande konstaplar bade i regel genomgått
konstapelskola med huvudbetyget »Godkänd», i vissa fall furirskola
med likaledes huvudbetyget »Godkänd». Samtliga klagande konstaplar
tillhörde nämnda kategori II b).

Besättandet av konstapelsbeställningarna vid regementet borde ske med
utgångspunkt från att dessa beställningar i första hand förbehölles dem, som
avsåges för fortsatt utbildning till underofficerare (kategori I) eller för bestridande
av underbefälsbefattningar vid den inre tjänstens upprätthållande
(kategori II a)). Endast vid särskild lämplighet för viss tjänsteförrättning
eller, därest vakanser förefunnes, för beredande av avskedspremie, borde beställningshavare
tillhörande kategori II b) få förefinnas.

De senare årens svåra förhållanden på arbetsmarknaden hade berättigat
till en viss varsamhet ifråga örn omsättningen av manskapspersonalen. Ur
humanitär synpunkt hade en del personal, icke avsedd för fortsatt utbildning
till underofficer, fått kvarstå i tjänst under längre tid än som eljest skulle
varit fallet. Vid vakanser inom konstapelsbeställningarna på grund av avgång
under anställningsåret bade denna personal, så långt ske kunnat, kommit
i åtnjutande av konstapelson för alt därmed beredas möjlighet till erhållande
av avskedspremie. Då billigheten med hänsyn till mera kvalificerad
personal så fordrat, hade vederbörande, därest de icke velat avgå med
avskedspremie, tillfälligtvis — med bibehållande av konstapelsgraden — fått

143

återgå till volontärbeställning. Vid förnyad vakans inom konstapelsbeställningarna
hade vederbörande åter kommit i åtnjutande av konstapelslön. Så
hade konstapeln Strand vid två tidigare tillfällen tillfälligtvis fått frånträda
konstapelslön. Konstapeln 28/4 Nilsson hade under tiden 1 september 1929—1
november 1931 innehaft manskapslön, oaktat han dessförinnan haft konstapelslön.
Konstaplarna Jönsson, Löfkvist och 16 9 Nilsson hade samtliga
varit i tjänst sedan den 1 november 1928 och befordrats till konstapels grad
utan lön den 1 november 1933 men hade först år 1936 — den 15 april, 25
april respektive 1 maj — erhållit konstapels lön för att därigenom få möjlighet
till avskedspremie efter åtta tjänsteår.

På grund av berörda förhållanden beträffande omsättningen av manskapspersonalen
i förening med en osedvanligt stor avgång inom underbefälsgraderna
under loppet av det nu snart tilländalupna anställningsåret, hade antalet
beställningshavare, tillhörande kategori II b) undan för undan ökats.
En begränsning av kategorien vore ofrånkomlig för beredande av konstapelslön
åt de elever, vilka efter det de genomgått konstapelskolan med huvudbetyget
»Med beröm godkänd», skulle påbörja furirskola den 1 november
1936.

På sedvanligt sätt hade genom regementsorder den 24 augusti 1936 infordrats
uppgift å manskap, som önskat rekapitulera; uppgifterna skulle insändas
den 29 i samma månad. Den 11 september 1936 hade meddelats
klagandena, att rekapitulering komme att medgivas, dock hade i samband
härmed icke angivits, under vilka förhållanden denna rekapitulering kunde
äga rum. Att så icke angivits hade berott på att rekapitulering för den
personalkategori, vartill klagandena hörde, ingalunda under alla omständigheter,
enligt vid regementet tillämpad, förut omförmäld praxis, innebure ett
omedelbart bibehållande av konstapels lön — ett förhållande, som otvivelaktigt
borde varit välbekant för de klagande. Då förfaringssättet till regementschefens
överraskning givit anledning till klagan, hade regementschefen
för avsikt att vidtaga åtgärder att för framtiden förebygga dylikt.

I den mån förhållandena under det instundande utbildnings- och anställningsåret
klarare kunnat överblickas, hade de klagande den 7 oktober 1936
erhållit meddelande örn att de icke med bestämdhet kunde påräkna konstapelslön.
På grund av senare inträffad avgång samt kommendering av
underbefäl utom regementet hade det blivit möjligt att bereda tre av de klagande
konstapelslön, under det att de övriga, därest de önskade kvarstå, först
i mån av uppstående vakanser kunde återfå dylik. Då även de sistnämnda,
i enlighet med vad förut tillämpats vid regementet, finge behålla konstapelsgrad
och tjänsteställning, vore ett ordande örn degradering uteslutet. Därest
de önskade avgå, komme de jämväl i åtnjutande av avskedspremie. Besättandet
av underbefälsbeställningarna vid ett truppförband påverkades i hög
grad av växlingarna i fråga örn möjligheterna till utkomst å arbetsmarknaden
samt av ojämnheterna beträffande de olika årsgrupperna. Förhållandena
från det ena året till det andra vore svåra att överblicka. Vid strävan att

144

tillvarataga allas berättigade intressen måste dock hänsyn till dugligheten
städse träda i förgrunden.

Sedan regementschefens yttrande utställts till påminnelser av klagandena,
har förre konstapeln Strand den 4 november 1936 inkommit med dylika
samt därvid bl. a. anfört: Tre av de klagande konstaplarna hade numera
tillåtits kvarstå i tjänst med bibehållande av konstapels lön, nämligen
Schöld, Ekdahl och K. E. Nilsson. De konstaplar, vilka av chefen hänförts
till kategori II b) vore förutom klagandena två, nämligen konstaplarna nr
9/2 Knutsson och 16/8 Alm. Beträffande dessa båda finge de utan vidare
behålla sin lön, fastän de kommit i tjänst redan år 1926 och således för närvarande
innehade tio års tjänst.

Efter det Strand redogjort för vissa av de klagandes tjänste- och löneförhållanden
anförde Strand vidare: Enligt vad Strand hade sig bekant, skedde
rekapitulation med manskap vid andra truppförband redan på våren.
Vid regementet hade ansökningar örn rekapitulation infordrats först den 24
augusti. Då klagandena den 11 september fått reda på att rekapitulation
medgivits dem, hade de tagit för givet, att detta inneburit bibehållande av
konstapelslön eftersom intet annat nämnts. Först den 7 oktober hade de av
sina respektive batterichefer underrättats om att de medgivits rekapitulation
med volontärslön. Enligt Strands förmenande borde förhållandena för kommande
utbildnings- och anställningsår varit kända vid en betydligt tidigare
tidpunkt, eftersom befälsutbildningen avslutades redan i juli månad. Det
förefölle honom som om i detta fall en uppsägningstid av tre veckor varit väl
kort. Strand hemställde, att de av klagandena, vilka efter en uppsägningstid
av endast tre veckor erhållit avsked från regementet utan möjlighet att
på denna korta tid erhålla civilanställning i någon form, i ekonomiskt avseende
komme att hållas skadeslösa.

Efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 20 november 1936 till regementschefen, översten
Gadd:

Av handlingarna i ärendet franninge, att klagandena beviljats rekapitulation
den 11 september 1936, därvid dock icke angivits, att de endast kunde
påräkna volontärslön. Meddelande härom hade klagandena erhållit först
den 7 oktober 1936.

Kungörelsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande av
volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av musikvolontär,
föreskreve i punkt 6: med volontär, som uppfyllde i punkt 2 a) (rör
kroppsbeskaffenheten) nämnda fordringar, kunde regementschef träffa förnyat
tjänstavtal, för varje gång omfattande en tid från V2 till högst 2 år,
räknat från utgången av förut avtalad tjänstetid.

Varken kungörelsen ifråga eller tjänstgöringsreglementet för armén innehölle
emellertid bestämmelser örn den lön, som skulle utgå till fast anställd,
som rekapitulerade, utan skedde uppgörelse härom genom anställningskontraktet.
Innebörden av rekapitulation måste dock vara, att den, som bevilja -

145

des förnyat tjänstavtal, ägde rätt att kvarstå med de förmåner och den
turberäkning, som han innehade vid rekapitulationen, därest icke annorlunda
hestämts i samband med rekapitulationen.

Då regementschefen i förevarande fall ansett sig kunna bevilja rekapitulation
allenast på det villkor, att klagandena finge åtnöja sig med volontär
lön, hade regementschefen, samtidigt som han beviljat rekapitulation, bort
meddela klagandena sagda villkor.

Gällande bestämmelser föreskreve ej uttryckligen, vilken lön som skulle
utgå lill sålunda återanställd. Den praxis syntes vidare hava rått vid regementet,
att konstaplar vunnit återanställning med volontärslön. På grund
härav och enär regementschefen tillika meddelat, att då han funnit, att det
tillämpade förfaringssätt givit anledning till klagomål, han hade för avsikt
att vidtaga åtgärder att för framtiden förebygga dylikt, läte militieombudsmannen
bero vid den av regementschefen sålunda gjorda utfästelsen.

Innehållet i skrivelsen till regementschefen delgavs klagandena.

9. Sedan konstitutorial utfärdats för hantverkare vid trängen, hava nya
bestämmelser örn erhållande av fullmakt å beställningen tillkommit. Fråga
huruvida de gamla eller nya bestämmelserna bort tillämpas vid utfärdande
av fullmakt för dylik hantverkare.

I en till militieombudsmannen den 6 februari 1936 inkommen skrift anförde
hantverkaren vid Skånska trängkåren Tycho Pettersson: Den 20 februari
1933 hade Pettersson medelst konstitutorial enligt då gällande instruktion
rörande trängkårernas tygverkstäder, fastställd av arméförvaltningens intendentsdepartement
den 28 januari 1913, anställts i hantverksbeställning vid
Skånska trängkåren. Enligt denna instruktion skulle Pettersson erhållit fullmakt
å beställningen, när två år förflutit från konstitutorialets meddelande
eller den 20 februari 1935. Den 2 februari 1935 hade kårchefen vid Skånska
trängkåren gjort framställning till inspektören för trängen om utfärdande av
fullmakt för Pettersson. Såsom svar därå hade dåvarande stabschefen hos
inspektören för trängen meddelat, att inspektören — under hänvisning till
de av intendentsdepartementet den 30 maj 1933 utfärdade bestämmelser rörande
tillsättandet av ordinarie beställningar för hantverkare vid trängens
tygverkstäder, vilka gällde från och med den 1 juli 1933 och enligt vilka fullmakt
kunde erhållas först efter tre års konstitutorial — tolkat bestämmelserna
så, att Pettersson icke kunde erhålla fullmakt förrän efter tre års tjänst
eller först den 20 februari 1936. Pettersson hade därför icke erhållit någon
fullmakt. Pettersson hade den 13 januari 1936 blivit sjukskriven på grund
av konstaterad lungtuberkulos. Genom Petterssons sjukdom hade frågan,
huruvida fullmakt för honom skulle utfärdas enligt bestämmelserna av den
28 januari 1913, vilka gällt vid hans antagande, eller bestämmelserna av den
30 maj 1933, för Pettersson blivit av vital betydelse. Enligt Petterssons uppfattning
skulle han erhållit fullmakt enligt de bestämmelser, som gällt vid

10—Militieombud smannens ämbetsberättelse.

146

hans antagande. Pettersson framhöll, att det syntes honom egendomligt, att
intendentsdepartementet år 1933 ökat tiden för fullmakts erhållande för hantverkare
vid trängen till tre år, då för alla andra hantverkare, sergeanter och
fänrikar fortfarande gällde två år, en tidymd, som fastställts av Kungl. Majit
och som aldrig sedermera ändrats. Pettersson anhöll om militieombudsmannens
uttalande, huruvida icke Pettersson varit berättigad att erhålla fullmakt
den 20 februari 1935.

Inspektören för trängen, översten A. Bredberg, anförde i infordrat yttrande
den 20 februari 1936: De av Pettersson lämnade sakuppgifterna voro med
rätta förhållandet överensstämmande. Frågan gällde sålunda, huruvida Pettersson
skulle vara underkastad de bestämmelser rörande sättet för tillsättandet
av hantverkarebeställningar vid trängen, vilka varit gällande vid tidpunkten
för hans konstituerande till hantverkare den 20 februari 1933, eller
de föreskrifter, som den 30 därpå följande maj fastställts att träda i kraft
från och med den 1 juli 1933. I det förstnämnda fallet hade — under i övrigt
likartade förutsättningar — fullmakt skolat utfärdas för Pettersson sedan
två, i det senare fallet sedan tre år förflutit från den dag, då konstitutorialet
utfärdats. De äldre bestämmelserna återfunnes i instruktionen rörande
trängkårernas tygverkstäder av den 28 januari 1913. Dessa hade upphört
att gälla från och med den 1 juli 1933 samt härvid ersatts av dels »förnyad
instruktion för trängens tygverkstäder», dels »bestämmelser rörande
sättet för tillsättandet av ordinarie beställningar för hantverkare vid trängens
tygverkstäder att gälla från och med den 1 juli 1933» (intendentsdepartementets
skrivelser den 30 maj 1933, d.nr 968 och 1769). Någon övergångsbestämmelse
hade icke varit fogad till den sistnämnda skrivelsen. Då sålunda de
äldre bestämmelserna upphävts och nya blivit utan inskränkning anbefallda
till efterrättelse, hade icke någon annan möjlighet förelegat än att för Pettersson
utfärda fullmakt först när tre år förflutit från den dag, då konstitutorial
utfärdats, d. v. s. den 20 februari 1936. Sedan chefen för Skånska trängkåren
till inspektören insänt ett den 21 januari 1936 dagtecknat läkarintyg, enligt
vilket Pettersson befunnits lida av akut lungtuberkulos och förklarats för
längre tid framåt helt arbetsoduglig, hade inspektören ansett sig tillsvidare
förhindrad att utfärda fullmakt för Pettersson. Med anledning härav hade
inspektören i skrivelse till intendentsdepartementet anhållit, att departementet
måtte medgiva, att, utan hinder av bestämmelserna i skrivelsen den 30 maj
1933 med utfärdande av fullmakt för Pettersson finge anstå, intill dess frågan
rörande dennes arbetsförmåga blivit klarlagd. I skrivelse den 24 januari
1936 hade intendentsdepartementet på det sätt bifallit framställningen, att
departementet förklarat, att med utfärdandet av fullmakt för Pettersson finge
anstå till den 20 februari 1937. Enär inspektören funne det angeläget, att Pettersson
vid bestående arbetsoduglighet icke tillskyndades någon ekonomisk
förlust, därigenom att fullmakt icke kunnat utfärdas för honom, hade inspektören
låtit undersöka fallet. Enligt vad inspektören kunde finna, vore det
icke av någon betydelse, om Pettersson vore anställd medelst konstitutorial
eller fullmakt. Jämväl i förra fallet syntes han vara att hänföra till sådana

147

ordinarie befattningshavare, å vilka det militära tjänstepensionsreglementet
av den 17 maj 1935 ägde tillämplighet. Därest Pettersson för framtiden bleve
oförmögen att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, vore han sålunda
i båda fallen skyldig att avgå från tjänsten med rätt att komma i åtnjutande
av sjukpension. Det vore emellertid synnerligen önskvärt, örn militieombudsmannen
ville meddela sin uppfattning i denna fråga.

Vid inspektörens skrivelse fanns fogad bestyrkt avskrift av det för Pettersson
av dåvarande inspektören för trängen den 28 januari 1933 utfärdade konstitutorialet,
vilket var av följande lydelse:

»Inspektören för trängen konstituerar härmed hantverksfuriren Tyko Hjalmar
Ferdinand Pettersson att från och med den 20 februari 1933 vara hantverkare
vid trängen; ägande han rätt att åtnjuta den lön och de övriga förmåner,
som enligt stat och författningar åtfölja denna beställning; dock skall
lian vara underkastad de förändringar i tjänstgöringsskyldighet, avlöningsförmåner
och pensionsbestämmelser, vilka en omorganisation av lantförsvaret
kan göra erforderliga eller vilka eljest må varda i laga ordning fastställda.
Det vederbörande till efterrättelse länder.»

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 28 februari 1936 till inspektören för trängen:

Instruktion rörande trängkårernas tygverkstäder av den 28 januari 1913
innehölle bl. a. följande bestämmelse i § 4. Hantverksbeställning å stat tillsattes
medelst konstitutorial, och skulle fullmakt å beställningen utfärdas för
den, som bibehölles vid densamma, när tvenne år förflutit från konstitutorialets
meddelande, men finge ej utfärdas dessförinnan.

Förnyad instruktion för trängens tygverkstäder av den 30 maj 1933 föreskreve
i § 3 mom. 9, att hantverkarebeställning tillsattes, efter förslag av kårchefen,
av inspektören för trängen i enlighet med vad härom vore särskilt
stadgat.

I bestämmelser av samma dag rörande tillsättandet av ordinarie beställningar
för hantverkare vid trängens tygverkstäder att gälla från och med den 1
juli 1933 föreskreves i punkt 3: För den anställde utfärdas omedelbart konstitutorial
att gälla tillsvidare. Den som erhållit konstitutorial skall, örn han
bibehålies i beställningen, därå erhålla fullmakt, när tre år förflutit från den
dag då konstitutorialet utfärdades. Sådan fullmakt utfärdas likaledes av in
spektören för trängen.

Enligt det för Pettersson den 28 januari 1933 utfärdade konstitutorialet

hade Pettersson — med vissa angivna undantag, varom ej nu vore fråga _

tillförsäkrats rätt att åtnjuta den lön och de övriga förmåner, som enligt stat
och författningar åtföljde anställningen. En dylik förmån utgjorde den i
4 § i förenämnda instruktion rörande trängkårernas tygverkstäder den 28
januari 1913 meddelade föreskriften alt fullmakt å hantverkarebeställning å
stat skulle utfärdas för den, som bibehölles vid beställningen, när två år
förflutit från konstitutorialets meddelande.

Den omständigheten, att i arméförvaltningens intendentsdepartements skri -

148

velse den 30 maj 1933 med nja bestämmelser rörande sättet för tillsättande
av ordinarie beställningar för hantverkare vid trängens tygverkstäder, icke
meddelats några övergångsstadganden, rubbade icke de rättigheter, som i redan
utfärdade konstitutorial tillförsäkrats vid dessa bestämmelsers ikraftträdande
anställd personal. Dessa rättigheter grundade sig på ett av kronan
gjort åtagande och kunde icke utan den berättigades samtycke hävas.

Sagda bestämmelser hade alltså enligt militieombudsmannens uppfattning
icke utgjort hinder för att Pettersson, i överensstämmelse med den honom
i konstitutorialet den 28 januari 1933 tillförsäkrade rätt, den 20 februari 1935
erhållit fullmakt å tjänsten.

Frågan huruvida en befattningshavare innehade konstitutorial eller fullmakt
å sin tjänst vore av viss betydelse, så vitt rörde möjligheten att av annan
anledning än i gällande pensionsreglemente stadgades, avskeda honom
från tjänsten.

Såväl konstitutorial som fullmakt å viss befattning torde innefatta, att innehavaren
av dylik anställningsurkund i allmänhet icke kunde utan vidare avskedas.
Innehavare av konstitutorial ansåges dock kunna i administrativ
ordning avskedas från sin befattning på grund av tjänstefel och jämväl därförutan
på grund av särskilt stadgande. För befattningshavare vid armén
föreskreves i 89 § i dess tjänstgöringsreglemente, att konstitutorial kunde
utan ansökan återkallas, då skäl därtill prövades vara för handen. Innehavare
av fullmakt kunde däremot — såvitt fullmakten ej gällde förtroendeämbete
—- i allmänhet icke mot sin vilja avskedas utan rannsakning och
dom.

Hantverkaren Pettersson erhöll del av militieombudsmannens sistnämnda
skrivelse.

10. Angående tolkning av gällande bestämmelser i skolreglementet för
flottans manskap rörande betygssättning för tjänstbarhet. I

I skolreglemente för flottans manskap, I. Allmänna föreskrifter och rekrytskola,
föreskrives angående betyg för tjänstbarhet i § 8 mom. 3 bl. a.: Vid

betygssättning för tjänstbarhet skall hänsyn tagas till såväl yrkesskicklighet
(ombord särskilt vad angår drabbningspost i egen yrkesgren ådagalagd),
som till visad ansvarskänsla och villighet samt fattnings- och omdömesförmåga.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift hade korpralen över stat
vid 5. matroskompaniet nr 835 Andersson underställt militieombudsmannens
prövning hans senast erhållna tjänstbarhetsbetyg å kanonbåten Svensksund.
Andersson anförde därvid bl. a., att fartygschefen kaptenen C. Årfelt efter
betygskommissionens förslag satt tjänstbarhetsbetyg enligt gruppindelningen:
yrkesskicklighet, visad ansvarskänsla, villighet samt fattnings- och omdömesförmåga.

149

Beträffande yrkesskicklighet hade Andersson tilldelats betyget 9. För de
övriga betygsgrupperna hade satts följande sifferbetyg beträffande:

Ansvarskänsla ........................ 5

Villighet .............................. 4

Fattnings- och omdömesförmåga ........ 6

Dessutom hade ekolodanlåggningens skötsel fått bilda en grupp, vari Andersson
erhållit sifferbetyget 6.

Summan av dessa gruppbetyg hade blivit 30, vilket i medeltal givit tjänstbarhetsbetyget
6. Mot sifferbetyget för yrkesskicklighet hade Andersson intet
att anmärka men väl mot det sätt, varå de övriga betygen fått inverka på
slutbetyget. Dessa betyg hade satts så låga, att det slutliga medeltalet blivit
6, vilket därigenom också blivit det slutligen gällande tjänstbarhetsbetyget i
egen yrkesgren.

I skrivelse den 18 december 1935 till stationsbefälhavaren vid Karlskrona
örlogsstation anhöll militieombudsmannen, att stationsbefälhavaren måtte infordra
yttrande från ledamöterna i nämnda betygskommission samt därmed
ävensom med eget yttrande till militieombudsmannen inkomma. I yttrandet
skulle stationsbefälhavaren utlåta sig rörande de av betygskommissionen tilllämpade,
i ärendet angivna grunderna för tjänstbarhetsbetygets sättande.

Den 23 januari 1936 inkom stationsbefälhavaren, konteramiralen C. Lindsström
med yttranden från betygskommissionens medlemmar ävensom med
eget yttrande.

I ärendet har Andersson avgivit påminnelser.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelser den 17 mars 1936 till stationsbefälhavaren och korpralen
Andersson:

Då i skolreglementet föreskrivits, att vid sättande av betyg i tjänstbarhet —
där fråga ej vore om person i befälsställning — hänsyn skulle tagas såväl
till yrkesskicklighet som till visad ansvarskänsla och villighet samt fattningsoch
omdömesförmåga, torde ej hava varit avsett, att särskilt betyg skulle sättas
i samtliga angivna hänseenden och att tjänstbarhetsbetyget skulle utgöras
av det medeltal, som erhölles mellan de sålunda satta detaljbetygen. En
dylik regel syntes i enskilda fall kunna leda till ett underskattande av yrkesskickligheten
vid sättande av tjänstbarhetsbetyget.

Innebörden av omförmälda föreskrift i skolreglementet torde allenast varit,
att de förenämnda i reglementet angivna egenskaperna skulle vid tjänstbarhetsbetygets
sättande beaktas.

På grund av vad i förevarande ärende blivit upplyst angående såväl den
förhållandevis mindre omfattning, i vilken Andersson under den kommendering
betygssättningen avsåge fullgjort yrkestjänst, som det sätt, på vilket
Andersson fullgjort sin tjänst ombord, funne militieombudsmannen sig emellertid
icke kunna framställa anmärkning mot det Andersson tilldelade betyget
för tjänstbarhet.

Militieombudsmannen läte därför bero vid vad i ärendet förekommit.

150

11. Fråga om tolkningen av bestämmelsen i 32 § 2 mom. upphandlingsförordningen
angående sammanställning av avgivna anbud.

Vid en av militieombudsmannen den 6 och den 7 april 1936 förrättad inspektion
av Stockholms örlogsstation hade bland annat följande anmärkts
vid granskning av de å stationsintendenturen förvarade protokollen angående
upphandlingar, försäljningar och utbjudna arbeten.

Det hade iakttagits beträffande upphandlingar av mindre omfattning och
huvudsakligen under år 1933 bland annat, att någon sammanställning av
anbuden upptagande pris och andra förhållanden som funnes vara av väsentlig
betydelse för anbudsprövningen icke, på sätt föreskrivits i 32 § 2
mom. upphandlingsförordningen, intagits i eller fogats vid de vid anbudens
prövning förda protokollen. Föreskriften hade icke iakttagits beträffande
bl. a. ett protokoll den 4 augusti 1933 angående tvätt av pälsar m. m.

I skrivelse den 25 april 1936 infordrade militieombudsmannen med anledning
av vad sålunda anmärkts yttrande av stationsintendenten vid örlogsstationen.

I yttrande den 25 maj 1936 hade av stationsintendenten, förste marinintendenten
J. G. L. Halldén anförts bland annat: De protokollshandlingar,
som i skrivelsen berördes, jämte därvid fogade anbudsskrivelser, syntes honom
i stort sett innehålla de uppgifter, som i upphandlingsförordningen avsågcs
beträffande pris och andra förhållanden, vilka vore av väsentlig betydelse
för anbudsprövningen, även om handlingarna i rent expeditionellt avseende
företedde mindre ofullständigheter i fråga om bland annat underskrifter.
Protokollet den 4 augusti 1933 angående tvätt av pälsar m. m. innehölle såväl
förteckning som sammanställning av anbuden med angivande av priser
samt vore undertecknat av samtliga tre vid förrättningen närvarande
personer. I

I skrivelse den 2 juni 1936 till stationsintendenten anförde militieombudsmannen
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit:

Beträffande anbudens prövning innehölle protokollet en beräkning av den
totala tvättkostnaden för 28 vaktpälsar, 83 livpälsar, 74 ratinvästar och 97
pär raggsockor enligt vart och ett av de inkomna anbuden. Det anbud, som
därvid hade visat sig vara lägst, hade antagits.

Därest vid anbudens infordrande meddelats, att anbuden skulle gälla odelade,
kunde stationsintendentens förfaringssätt möjligen anses hava varit
tillfyllest. Varken de skrivelser, varigenom anbuden infordrats, eller anbuden
innehölle emellertid något dylikt förbehåll. Enär vid nu angivna förhållande
de pris per st. eller par för vart och ett av de persedelslag, som anbuden
upptoge, måste vara av väsentlig betydelse för anbudsprövningen och alltså
bort upptagas i den i 32 § 2 mom. upphandlingsförordningen omförmälda
sammanställningen av anbuden, kunde militieombudsmannen ej godkänna

151

stationsintendentens uppfattning, att protokollet skulle hava innehållit i 32
§ 2 morn. upphandlingsförordningen föreskriven sammanställning av anbuden.

12. Fråga huruvida ärende angående anmärkning mot beräkning av tjänstemans
avlöningsförmåner fördröjts vid handläggning och avgörande i marinförvaltningen.

I en till militieombudsmannen den 9 december 1935 inkommen skrift anförde
förrådsförmanncn vid Stockholms örlogsstations stationsintendentur
.4. R. M. Hallin bland annat följande.

Hallin hade före den 1 juli 1928 varit genom kontrakt anställd såsom daglönare
vid stationsintendenturen mot en lön för dag av 10 kronor 60 öre, men
hade från och med den 1 juli 1928 erhållit avlöning såsom extra ordinarie
tjänsteman i 7. lönegradens 10. löneklass enligt kungörelsen den 22 juni 1928
med avlöningsbestämmelser för vissa civila och civilmilitära icke ordinarie
befattningshavare. I samband därmed hade Hallin jämlikt föreskrifterna i
5 kap. 2 och 3 punkterna i nämnda kungörelse tillerkänts personligt lönetilllägg,
utgörande skillnaden mellan den avlöning för månad, som Hallin enligt
kontraktet varit berättigad uppbära, och det belopp för månad, som tillkomme
Hallin enligt förberörda kungörelse. Genom en å marinförvaltningens revisionskontor
den 20 december 1933 av dåvarande extra tjänstemannen därstädes
G. H. Almgren utfärdad anmärkning hade gjorts gällande dels under
punkt 1 att Hallin icke bort av stationsbefälhavaren, på sätt skett, från och
med den 1 juli 1928 placeras i 7. lönegradens 10. löneklass utan i 9. löneklassen,
dels ock under punkterna 2 och 3 att det belopp av 10 kronor
60 öre för dag, som från och med den 1 maj 1928 utgått till Hallin, uppstått
efter en av bokföringstekniska skäl verkställd sammanslagning av tidigare
uppburen lön av 7 kronor 85 öre för dag jämte dyrtidstillägg därå, beräknat
efter 35 procent å lönen, samt att ifrågavarande, av bokföringstekniska
skäl gjorda sammanslagning icke borde medföra rätt för Hallin att
— vid bedömandet av frågan, huruvida han lidit minskning i honom före
deri 1 juli 1928 tillkommande avlöning och alltså på grund därav vore berättigad
till personligt lönetillägg — såsom grund för en jämförelse använda
annat än det lönebelopp, som till Hallin utgått före den 1 maj 1928 eller
7 kronor 85 öre för dag jämte löpande dyrtidstillägg därå för tid, varom i
anmärkningen vore fråga, nämligen tiden januari månad 1931 till och med
september månad 1933. I anledning av vad sålunda gjorts gällande yrkades
i anmärkningen åläggande för vederbörande redogörare att till statsverket
inbetala sammanlagt 481 kronor 92 öre.

Det omedelbara resultatet av den framställda anmärkningen hade för Hallins
vidkommande blivit alt från och med 1934 års ingång något personligt
lönetillägg lill Hallin icke längre utbetalats av stationskontoret, vilket för den

152

underlåtna utbetalningen åberopat de i Kungl. Maj:ts cirkulär den 29 maj
1931 till statsmyndigheterna angående aktgivande på framställda räkenskapsanmärkningar
lämnade anvisningar. Sålunda hade under tiden från och med
1934 års ingång till oell med november 1935 utbetalats allenast 7,182 kronor
i stället för med tidigare tillämpat uträkningssystem 7,444 kronor 80 öre.
Almgren hade i marinförvaltningen fullföljt sin anmärkning samt, sedan
marinöverkommissarien genom beslut den 3 augusti 1935 funnit anmärkningen
i vad avsåge punkterna 2 och 3 icke föranleda vidare åtgärd, hos
kammarrätten den 22 september 1935 anfört besvär. Trots att anmärkningen
utfärdats redan den 20 december 1933, hade densamma icke slutbehandlats
i marinförvaltningen förrän den 3 augusti 1935. Det förefölle rimligt, att
då en anmärkning utfärdats, vilken som en omedelbar konsekvens medförde
temporär nedskärning av lönen för en tjänsteman, vederbörande myndighet
borde låta sig angeläget vara att påskynda ärendets behandling, så att, därest
anmärkningen vore obefogad, vederbörande tjänsteman lede minsta möjliga
skada.

Med anledning av vad Hallin sålunda anfört hemställde Hallin, att militieombudsmannen
måtte vidtaga sådana åtgärder, att för framtiden de skador
och olägenheter för löntagarna undanröjdes, som, enligt vad av Hallin påvisats,
bleve en följd av tillämpningen av Kungl. Maj:ts förenämnda cirkulär
den 29 maj 1931 i sådana fall, då ogrundade anmärkningar utsläpptes och
då behandlingen av frågor av denna art icke påskyndades.

Kungl. Maj:ts förberörda cirklär lyder:

»I skrivelse den 5 juni 1925, nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 164, angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande
vissa oriktigt utbetalda dyrtidstillägg har riksdagen uttalat bland
annat, att det syntes riksdagen uppenbart, att en av vederbörande revision
framställd anmärkning — även om densammas riktighet kunde anses vara
tvivelaktig — måste för vederbörande redogörare utgöra anledning till att särskilt
uppmärksamma utbetalningar av liknande art som de i anmärkningen
påtalade och föranleda ett i överensstämmelse med anmärkningens innebörd
ändrat förfaringssätt om förestående utbetalningar.

I skrivelse den 9 maj 1931, nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, angående efterskänkande, av återbetalningsskyldighet beträffande
vissa oriktigt utbetalda avlöningsmedel har riksdagen funnit anledning
erinra om berörda uttalande, vilket synts riksdagen hava principiell giltighet
även för de i sistnämnda proposition avsedda fallen.

Kungl. Maj:t vill med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om eftergivande
av ersättningsskyldighet på grund av felaktigt gjorda medelsutbetalningar
fästa vederbörande statsmyndigheters uppmärksamhet å vad riksdagen
sålunda uttalat.»

I skrivelse den 13 december 1935 till marinförvaltningen anhöll militieombudsmannen,
att marinförvaltningen måtte dels infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande från Almgren, såvitt skriften rörde

153

honom, dels för egen del avgiva yttrande, i vad klagomålet avsåge ämbetsverkets
befattning med ifrågavarande anmärkningsärende.

Med skrivelse den 23 april 1936 översände marinförvaltningen ett den 15
februari 1936 dagtecknat yttrande av Almgren, vari anfördes, bland annat:
Beträffande Hallins påstående, att ärendet skulle hava handlagts onödigt
långsamt inom marinförvaltningen, så hade handläggningen av ett ärende
av så stor principiell och ekonomisk räckvidd samt svårbedömbarhet som det
ifrågavarande helt naturligt dragit ut på tiden och fört med sig ett särskilt
ingående studium av tillgängligt material. Sagda material hade även i förevarande
fall varit synnerligen svårt att framskaffa. Anmärkningen hade
kommunicerats första gången den 22 december 1933, varefter förklaring inkommit
den 8 juni 1934. Däröver hade påminnelser avgivits den 11 juni
och den 19 juli samma år, varefter ärendet kommunicerats ånyo den 14
augusti 1934 och ytterligare förklaring inkommit den 27 september 1934. Därefter
hade anmärkningen utställts till Almgren för avgivande av slutpåminnelser.
Tidpunkten därför funnes icke antecknad i marinförvaltningens
diarium och kunde icke av Almgren uppgivas, men troligen hade utställandet
ägt rum utan alltför stor tidsutdräkt. Slutpåminnelser hade därefter, som
förut nämnts, avgivits av Almgren den 27 maj 1935. Att Almgren icke avgivit
slutpåminnelserna förrän efter en tid, som för en med förhållanden
av detta slag obekant person kunde synas jämförelsevis lång, hade haft sin
förklaring jämväl i följande omständigheter. När Almgrens tjänstgöring i
marinförvaltningen i september månad 1934 förlängts, hade detta skett huvudsakligen
för att Almgren skulle slutföra det av honom påbörjade lönekortregistrets
uppläggande med antecknande av uppkomna anmärkningsanledningar.
Att Almgren under detta brådskande och tidskrävande arbete
icke haft tid över för att syssla med andra angelägenheter såsom till Almgren
remitterade tidigare utställda anmärkningar syntes Almgren självfallet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde Almgren att Hallins klagoskrift
måtte, i vad densamma avsåge Almgren, av militieombudsmannen lämnas
utan avseende.

Marinf Örvall ningens förut omförmälda skrivelse den 23 april 1936 innehöll
bland annat: Det av Hallin omnämnda Kungl. Maj:ts cirkulär kunde

onekligen medföra betydande olägenheter, som vid dess utfärdande säkerligen
icke varit avsedda. Att av hänsyn därtill påskynda alla anmärkningsmål,
varav någon dylik olägenhet kunde uppstå, vore icke möjligt. Örn part
hegärde förtursrätt med hänsyn till sådan olägenhet, brukade dylik anhållan
dock beviljas. Ehuru Hallin redan från anmärkningens delgivande torde
hava fått vidkännas avlöningsminskning, hade marinförvaltningen icke funnit
någon utväg att påskynda ens avgivande av infordrade förklaringar. Först
i kammarrätten syntes förtursrätt hava begärts och beviljats. Anmärkningen
vore dagtecknad den 20 december 1933 och hade kommunicerats den 22 i
samma månad. Förklaring hade inkommit den 8 juni 1934 eller sålunda
efter omkring fem och en halv månad. Påminnelser hade avgivits av actor
den 11 juni och den 19 juli 1934 och hade alltså därför åtgått omkring en

154

och en halv månad. Anmärkningen hade ånyo kommunicerats den 14 augusti
1934 eller efter omkring en månad, och hade förklaring inkommit den
27 september eller efter ytterligare omkring en och en halv månad. Actors
slutpåminnelser hade avgivits den 27 maj 1935, sålunda efter åtta och en
halv månad. Målet hade därefter avgjorts den 3 augusti 1935 eller alltså
omkring två månader efter slutpåminnelsernas avgivande. Från anmärkningens
utställande till målets avgörande hade följaktligen förflutit omkring
nitton och en halv månad. Av det anförda framginge att till förklaringars
avgivande åtgått sammanlagt sju månader, till påminnelsers avgivande nio
och en halv månad samt i övrigt sammanlagt tre månader. Beträffande den
tid, som åtgått till påminnelsers avgivande, hänvisades till Almgrens yttrande.
Den tid av sammanlagt tre månader, som i övrigt åtgått för målets
handläggning inom ämbetsverket syntes ej vara anmärkningsvärt lång. Med
anledning av innehållet i Almgrens yttrande ansåge sig marinförvaltningen
böra framhålla, att den senare förklaringen i målet inkommit den 27 september
1934 och att Almgrens anställning hos ämbetsverket upphört med utgången
av år 1934, att uppmaningen att fullfölja målet syntes hava avsett
upprepade anmaningar av förste revisorn hos ämbetsverket att avgiva de
påminnelser i målet, som kunnat lämnas före 1934 års utgång, att lönekortregistret
till väsentlig del slutförts av annan revisionstjänsteman samt att
fullföljden av detta och andra liknande anmärkningsmål uppenbarligen på
grund av redan föreliggande utredning icke bort vara förenad med någon
vidare svårighet för annan revisionstjänsteman. Enligt vad marinförvaltningen
inhämtat, hade Hallins tillgodohavande hos statsverket utbetalats omedelbart
efter det kammarrättens utslag den 27 november 1935 kommit stationskontoret
vid örlogsstationen tillhanda. Det kunde väl knappast bestridas,
att förevarande anmärkningsmål från dess första kommunicering till
slutpåminnelserna krävt osedvanligt lång tid. Emellertid hade dels förklarandena
vållat en stor del av denna tidsutdräkt samt dels målet varit synnerligen
invecklat, vadan marinförvaltningen icke kunde finna något fel eller
någon försummelse ligga någon dess tjänsteman till last.1

Vid marinförvaltningens skrivelse var fogad avskrift av kammarrättens
förberörda utslag den 27 november 1935, varigenom kammarrätten, enär enligt
vad handlingarna i målet utmärkte, Almgren vid tiden för anförande av

1 Uti sitt i ärendet avgivna yttrande den 23 april 1936 hade marinförvaltningen jämväl
anfört, att ämbetsverket ansåge det uppenbart, att Kungl. Majas omförmälda cirkulär den 29
maj 1931 till statsmyndigheterna angående aktgivande på framställda räkenskapsanmärkningar
borde mildras till sina verkningar, förslagsvis så, att den avgörande tidpunkten sattes icke till
delgiven anmärkning utan till delgivet avgörande i första instans av ett anmärkningsmål.

I sin skrivelse den 10 juni 1936 i ärendet förklarade militieombudsmannen, att vad marinförvaltningen
härutinnan yttrat icke föranledde någon åtgärd från militieombudsmannens sida.

I skrivelse den 20 augusti 1936 till Konungen har marinförvaltningen emellertid hemställt,
att Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida åtgärder i syfte att mildra verkningarna
av nämnda cirkulär lämpligen kunde vidtagas.

Genom beslut den 27 november 1936 har Kungl. Majit funnit marinförvaltningens framställning
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

155

besvären icke innehaft anställning hos marinförvaltningen samt Almgren vid
sådant förhållande icke varit behörig överklaga marinöverkommissariens beslut,
funnit den av Almgren förda talan icke kunna till prövning upptagas.

I avgivna påminnelser förklarade Hallin, bland annat, att de hos statsverket
innestående avlöningsmedel, vilka omnämndes i Hallins den 9 december
1935 till militieombudsmannen inkomna skrift, hade, sedan innehållet av
kammarrättens berörda utslag den 27 november 1935 kommit till stationskontorets
kännedom, blivit under december månad 1935 till Hallin utbetalda.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelser den 10 juni 1936 till marinförvaltningen, Hallin och Almgren
bland annat följande:

Vad anginge det dröjsmål, som förelupit med förevarande anmärkningsmål
avgörande inom marinförvaltningen, finge marinförvaltningen anses
hava medgivit, att målet avgjorts av ämbetsverket först efter en osedvanligt
lång tid. Marinförvaltningen hade emellertid velat framhålla, hurusom
omkring 16 V2 månad åtgått för förklaringars och påminnelsers avgivande,
under det att målets behandling i övrigt ej tagit längre tid än omkring
3 månader i anspråk. Enligt militieombudsmannens förmenande
torde tiden för förklaringars och påminnelsers avgivande hava kunnat förkortas,
därest från ämbetsverkets sida iakttagits den i Kungl. Maj:ts cirkulär
den 5 juni 1931 till statens förvaltningsmyndigheter angående remissers
verkställande och besvarande givna bestämmelsen, att det skulle åligga
vederbörande befattningshavare att genom påminnelser eller eljest tillse att
remissvar inkomme inom föreskriven tid eller, där tid för svars avgivande
ej vore utsatt i remissbeslutet, inom skälig tid efter beslutet. I ett fall som
det förevarande, där på grund av innehållet i Kungl. Maj.ts cirkulär den 29
maj 1931 till statsmyndigheterna angående aktgivande på räkenskapsanmärkningar
en löntagare komme att för tiden till målets avgörande få sina
avlöningsförmåner delvis innehållna, hade enligt militieombudsmannens mening
i besluten rörande infordrande av förklaringar och påminnelser bort
inryckas föreskrift om desammas avgivande inom viss, närmare angiven kort
tid. Det syntes militieombudsmannen vidare uppenbart, att Almgren icke
inom skälig tid avgivit sina slutpåminnelser i målet Sagda påminnelser
hade enligt militieombudsmannens uppfattning bort av Almgren ingivas i varje
fall före utgången av år 1934, då Almgrens anställning i marinförvaltningen
upphört.

Med hänsyn till omständigheterna hade militieombudsmannen emellertid
ansett sig böra låta bero vid att för framtida iakttagande låta marinförvaltningen
och Almgren erhålla del av militieombudsmannens nu uttalade uppfattning.

15G

13. Fråga om befogenheten att ålägga ersättningsskyldighet för förkomna

persedlar.

Vid en av militieombudsmannen den 21 september 1935 förrättad inspektion
av Karlskrona kustartilleriregemente antecknades följande beträffande
förhörsprotokollen.

Den 10 januari 1933 hade hållits förhör med värnpliktige nr 3380/8 Gösta
Henning Magnusson. Förhöret hade föranletts av ett »undersökningsdokument»,
som uppgåves vara bifogat protokollet. Av protokollet framginge, att
förhöret rört uppkommen förlust för Magnusson av 2 pär byxor. Magnusson
hade vid förhöret uppgivit, att han varken förskingrat eller förstört
byxorna, och utredning om anledningen till att persedlarna förkommit åvägabragtes
ej vid förhöret. I protokollet förekomme ej heller någon anteckning
om att Magnusson förklarat sig villig ersätta byxorna.

Å protokollet vore antecknat följande:

»Resolution.

Vid den gjorda undersökningen må bero. Vpl. 3380/8 Magnusson förpliktigas
ersätta de förkomna byxorna med kr. 16.92, vilket belopp i regementets
räkenskaper uppdebiteras å titel D 2 : F 8.

2 par byxor, kommis — avföras ur räkenskaperna samt ersättas med nya.

Karlskrona den 14 januari 1933.

På befallning

T. Lindgren.

Regementsintendent.»

Mot den återgivna resolutionen anmärktes, att varken regementschef eller
regementsintendent syntes äga befogenhet att ådöma ersättningsskyldighet.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse den 23 oktober
1935 till översten H. G. Malmberg anhållit, att denne måtte infordra
yttrande från regementsintendenten Lindgren samt därmed ävensom med eget
yttrande till militieombudsmannen inkomma, hade översten Malmberg i skrivelse
den 10 december 1935 överlämnat ett av regementsintendenten Lindgren
den 18 november 1935 avgivet yttrande.

Lindgren hade i sitt yttrande anfört: Militieombudsmannens anmärkning
beträffande rätten att ådöma ersättningsskyldighet ägde givetvis sin riktighet,
såvitt gällde regementsintendenten, vilken icke vöre förvaltningsmyndighet.
Däremot syntes sagda rätt otvetydigt tillkomma regementschefen enligt bestämmelserna
i reglemente för marinen del lil B § 209 mom. 8. Det beslut,
varom vore fråga, vore fattat av regementschefen med stöd av nämnda bestämmelse
i reglementet för marinen, varefter beslutet av Lindgren utfärdats
»På befallning».

157

Malmberg hade i sitt yttrande förklarat sig icke hava något att tillägga till
vad Lindgren anfört.

De av översten Malinberg och regementsintendenten Lindgren avgivna yttrandena
syntes giva uttryck åt den uppfattningen, att, då till en värnpliktig
utlämnad kronopersedel förkommit, regementschef ägde förplikta den värnpliktige
att ersätta den förkomna persedeln, även örn den värnpliktige icke
medgivit, att han vore ersättningsskyldig för persedeln. Ersättningsfrågan
syntes enligt denna uppfattning icke behöva avgöras av krigsrätt i annat fall
än att ärendets hänskjutande till domstol uttryckligen påkallats i enlighet
med föreskriften i reglemente för marinen del III B § 209 mom. 8 st. 2.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit hemställde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 december 1935, att marinförvaltningen måtte i
ärendet avgiva yttrande samt därvid angiva, huruvida, enligt marinförvaltningens
mening, regementschef på grund av bestämmelserna i reglemente
för marinen del lil B § 209 mom. 8 ägde befogenhet att, då till en värnpliktig
utlämnad kronopersedel förkommit, förplikta den värnpliktige att ersätta
den förkomna persedelns värde, oaktat medgivande örn dylik ersättningsskyldighet
icke förelåge, samt, därest denna fråga besvarades jakande, vilken
rättsverkan ett dylikt förpliktande enligt marinförvaltningens uppfattning
kunde anses äga.

I skrivelse den 16 januari 1936 anförde marinförvaltningen med anledning
härav följande. Enligt marinförvaltningens åsikt ägde regementschef på
grund av bestämmelserna i reglemente för marinen del III B § 209 mom. 8
befogenhet att, då till en värnpliktig utlämnad kronopersedel förkommit, förplikta
den värnpliktige att ersätta den förkomna persedelns värde, oaktat
medgivande om dylik ersättningsskyldighet icke förelåge. Beträffande rättsverkan
av ett dylikt förpliktande syntes det marinförvaltningen, att regementschefens
beslut allenast innebure ett kronans ställningstagande i ersättningsfrågan
gentemot den värnpliktige såsom motpart. Ett sådant ställningstagande
måste åligga någon kronans representant. Beslutet vore lika litet
exigibelt som exempelvis en resolution i anmärkningsmål av marinöverkommissarien.
Om samtliga förutsättningar härför förelåge, syntes kvittningsförfarande
kunna äga rum, men eljest torde väl annan utväg för att effektuera
kronans anspråk icke finnas än att i vanlig ordning anhängiggöra talan därom
vid domstol.

I skrivelse den 29 februari 1936 till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
anförde militieombudsmannen, efter att hava redogjort för vad i
ärendet förekommit:

Enligt § 209 i reglemente för marinen del III B skulle vid skada å eller förlust
av egendom verkställas undersökning. Undersökningen skulle verkställas
av en eller flera, högst tre personer, utsedda av vederbörande förvaltningsmyndighet
eller befälhavare. Rörande undersökningen skulle avgivas rapport
till den befälhavare eller myndighet, som förordnat om undersökningen.
Befunnes undersökningen ofullständig, .skulle handlingarna återställas till

158

undersökningsförrättaren med föreskrift, i vilka avseenden ytterligare undersökning
borde äga rum. Kunde erforderlig utredning icke vinnas vid undersökning,
finge ärendet hänskjutas till krigsrätt.

Å undersökningsrapporten skulle den förvaltningsmyndighet, som hade
det skadade eller förlorade under sin förvaltning, meddela resolution. Häri
skulle föreskrift i mån av befogenhet lämnas om erforderliga åtgärder för
iståndsättande eller kassation eller för ersättande m. m., allt i enlighet med
vad för vart fall funnes särskilt stadgat. Hade ersättningsanspråk för skada
eller förlust icke hänskjutits till avgörande vid domstol, skulle i resolutionen
angivas, huruvida ersättningsskyldighet ansåges föreligga eller icke samt, om
någon befunnes ansvarig för skada eller förlust, nied vilket belopp han skulle
ersätta skadan eller förlusten.

Utan hinder av resolution i undersökningsärende kunde överordnad förvaltningsmyndighet
och förvaltningsmyndighet, vilken förvaltade medel, varmed
skada eller förlust skulle ersättas, ävensom den, vilken ålagts ersättningsskyldighet,
påkalla ärendets hänskjutande till domstol.

I förevarande sammanhang torde tillika böra uppmärksammas, att till den
genom marinförvaltningens skrivelse den 9 maj 1931 fastställda beklädnadsoch
sängservisstat för kustartilleriets värnpliktiga under fredstjänstgöring vore
såsom anm. 7 fogad en föreskrift av följande lydelse:

»Värnpliktig är för den till honom utlämnade beklädnaden ansvarig.

Skulle någon persedel gå förlorad eller så skadas, att densamma anses böra
kasseras, skall i den förlorade eller skadade persedelns ställe på rekvisition
från beklädnadsförrådet för värnpliktiga utlämnas annan, såvitt möjligt i
värde motsvarande den förlorade eller skadade persedeln, med iakttagande i
tillämpliga delar av de i anm. 6 lämnade föreskrifterna för utbyte av persedlar
i nämnda förråd. Persedeln skall av den, som för densamma är ansvarig,
kronan gottgöras med ett belopp motsvarande persedelns värde enligt
av Kungl. Marinförvaltningen utfärdade föreskrifter rörande tillverkning, förvaring,
stämpling, värdering m. m. av beklädnad för kustartilleriets värnpliktiga;
dock att vederbörande befälhavare, när han på grund av undersökningsförrättnings
därom gjorda motiverade framställning prövat skäl därtill
vara för handen, må befria den värnpliktige från skyldigheten att ersätta
den förlorade eller skadade persedeln. Härav föranledd kostnad utgår av
anslaget till beklädnad.»

Den avfattning nu ifrågavarande resolution erhållit kunde näppeligen sägas
angiva, alt det däri innefattade beslutet allenast innebure ett kronans ställningstagande
i ersättningsfrågan gentemot den värnpliktige såsom motpart.
Tvärtom syntes beslutet ägnat att ingiva den uppfattningen, att det innebure
ett slutligt förpliktande för den värnpliktige att utgiva det i resolutionen angivna
beloppet.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen ansett
sig böra erinra regementschefen örn vikten av att för framtiden i resolutioner
rörande persedelmål i besluten uttryckligen angiva att den, som ålades

159

ersättningsskyldighet, ägde i fall av missnöje med beslutet påkalla ärendets
hänskjutande till domstol.

översten Malmberg skulle genom regementschefens försorg erhålla del av
militieombudsmannens skrivelse, varjämte avskrift av skrivelsen tillställdes
marinförvaltningen.

14. Fråga om förande vid kassaförvaltningarna vid arméns truppförband
av förteckning över utestående fordringar.

Vid en av militieombudsmannen den 29 april 1936 förrättad inspektion av
Fälttelegrafkåren antecknades i samband med inventering av statsmedlen,
att såsom behållning redovisades bland annat 300 kronor 21 öre såsom utestående
fordringar. Riktigheten av fordringarna kontrollerades. Någon förteckning
över utestående fordringar fanns emellertid icke. Föreskrift om förande
av sådan förteckning — i analogi med vad som gällde om förteckning
över utestående förskott och över balanserade räkningar — hade veterligen
icke utfärdats.

Då skäl syntes tala för att föreskrift örn förande av förteckning över utestående
fordringar utfärdades, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den
11 maj 1936 att arméförvaltningens civila departement ville till honom inkomma
med yttrande i ärendet.

I skrivelse den 25 juni 1936 anförde arméförvaltningens civila departement,
att varken i gällande bokföringscirkulär eller eljest någon föreskrift funnes
utfärdad om förande av förteckning över utestående fordringar. Departementet
ansåge emellertid lämpligt, att dylik förteckning fördes vid kassaförvaltningarna
vid arméns truppförband, och komme att intaga föreskrift härom
i det omarbetade bokföringscirkulär, som vore avsett att i en nära framtid
utfärdas.

Militieombudsmannen lät bero vid vad arméförvaltningens civila departement
anfört i ärendet.

15. Fråga huruvida medel tillhörande vid regemente befintlig enskild lägerkassa
bort användas för tryckning av regementets historia.

Vid en av militieombudsmannen den 30 juni 1936 företagen inspektion av
Norra skånska infanteriregementet hade följande antecknats beträffande enskilda
lägerkassan.

Militieombudsmannen hade uppmärksammat, att på enskilda lägerkassans
bekostnad påginge utgivandet av ett arbete i tryck om regementets historia.
Det hade upplysts, att arbetet författats av en numera pensionerad officer

160

vid regementet, och att med lägerkassans medel allenast gäldades tryckningskostnaden,
vilken beräknats belöpa sig till omkring 7,000 kronor. Arbetet
hade väntats vara färdigtryckt inom loppet av en månad. Det bade vidare
upplysts, att en var av manskapet skulle komma att erhålla ett exemplar av
verket, medan befälspersonalen skulle få köpa verket. Då det kunde ifrågasättas,
huruvida utgivandet av regementets historia vore att hänföra till sådant
ändamål, vartill jämlikt kungl, brevet den 24 november 1922 angående
användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor enskild
lägerkassas medel finge användas, anmodade militieombudsmannen
genom skrivelse den 13 juli 1936 chefen för regementet, översten G. M. Hanngren
att till militieombudsmannen inkomma med yttrande i ärendet för
egen del ävensom av regementsintendenten. Med skrivelse den 31 juli 1936
hade översten Hanngren avgivit sådant yttrande ävensom översänt ett av regementsintendenten,
majoren K. W. Söderlund den 21 juli 1936 avgivet yttrande i
ärendet.

I sitt yttrande hade majoren Söderlund anfört följande: Regementshistorien,
som utgjordes av ett populärt hållet mindre arbete, avsåges att kostnadsfritt
tilldelas samtlig manskapspersonal, såväl nu i tjänst varande som även kommande
årskontingenter. Genom verket avsåges att bland provinsens befolkning
sprida ökad kännedom om försvarsväsendet och dess ändamål i allmänhet
och om ett av Skånes regementen i synnerhet. Arbetet ville vidare bidraga
till att knyta banden fastare mellan ortsbefolkningen och dess försvarsorgan
och utgjorde sålunda med andra ord ett led i strävandet att popularisera försvaret.
Anordnandet av s. k. regementsfester, till vilka de värnpliktigas anhöriga
inbjudits för att bibringas närmare kännedom om regementet, hade redan
länge ansetts höra till de slag av utgifter, för vilka enskilda lägerkassornas
medel lämpligen kunde användas. En bok om regementet, avsedd att spridas
till och stanna i de värnpliktigas hem, borde med fog kunna anses tjäna
samma ändamål som dylika fester, varvid en framställning i bokform hade
den obestridliga förmånen, att dess verkningar bleve av bestående natur.
Örn kostnaden för verkets utgivande ansåges väl hög, borde observeras, att
den under tryckning varande upplagan beräknades täcka behovet för cirka
fem år, vadan under nämnda tidrymd inga ytterligare utgifter för regementshistorien
skulle bliva erforderliga. Då Kungl, brevet den 24 november
1922 angåve, att enskilda lägerkassornas medel finge användas till beredande
av nytta och trevnad för manskapet, ansåge regementsintendenten omkostnaderna
för ifrågavarande bokverk fullt författningsenliga. Att för bekostande
av berörda arbete kunna erhålla anslag av statsmedel hade dessutom ansetts
utsiktslöst, vilket även, åtminstone indirekt, torde kunna utläsas av departementsskrivelsen
den 2 mars 1934, nr 326 (TLB sid. 162/1934). I denna skrivelse
förklarades att med hänsyn till dåvarande starkt begränsade tryckningsanslag
tills vidare inga medel till tryckning av regementsinstrnktion torde
komma att beviljas.

översten Hanngren hade i ärendet anfört: Ifrågavarande arbete vore icke
en regementshistoria i den mening, som i allmänhet tillmättes ett sådant verk.

161

Det vöre närmast att anse såsom en för regementets manskap skriven läsebok,
som i korta drag avhandlade dels Skånes land och folk, dels några avsnitt ur
regementets historia. Författaren hade enligt regementschefens mening
åstadkommit ett verk av stort och bestående värde. Ett studium av detsamma
torde giva vid handen, att det vore populärt skrivet och att det säkerligen
komme att läsas av manskapet. Något författararvode hade icke utgått. I
g. o. nr 814/1935 (TLB nr 49) — angående utarbetandet av visst tryck — upptoges
allenast regementsinstruktioner (med begränsat innehåll) såsom tryck,
för vars utförande framställning om beviljande av statsmedel till tryckningskostnader
kunde göras. Hanngren hade med anledning härav ansett det vara
uteslutet att för arbetets tryckning kunna påräkna statsmedel. Då beslut
fattades om arbetets utgivande på bekostnad av regementets enskilda lägerkassa
hade denna befunnit sig i en mycket god ställning, vilken den alltjämt
innehade. Militieombudsmannen torde också vid sina inspektioner samt med
ledning av senare överlämnade tablåer över beräknade inkomster och utgifter
för varje år, uppgifter på omsättning och årsvinst m. m. hava kunnat konstatera
såväl detta som att många av de ändamål, för vilka kassan vore avsedd,
redan kunde anses vara väl tillgodosedda. För att nedbringa kostnaden per
exemplar hade en upplaga beräknad för omkring 5 år blivit tryckt. Tryckningskostnaden
borde fördenskull egentligen betraktas såsom fördelad på
nämnda tidrymd. Årskostnaden uppginge då till endast ungefär 10 % av
kassans genomsnittliga årsinkomst. Denna utgift hade kassan väl kunnat
bära. Den tryckningskostnad, som lägerkassan haft att gälda, utgjorde 1
krona 98 öre per exemplar. Genom Kungl, brev den 24 november 1922 hade
bestämts, att de enskilda lägerkassornas medel finge användas till beredande
av nytta och trevnad för manskapet. Inköp av böcker för skapandet av ett
manskapsbibliotek ansåges höra till de utgifter för vilka enskilda lägerkassans
medel lämpligen kunde användas. Även om en del av manskapet kanske
funne större trevnad i att läsa ur biblioteket lånad förströelselitteratur, syntes
nyttan av att tilldela manskapet ett bokverk av här ifrågavarande art betydligt
större. Kostnader för manskapets bevistande av nöjestillställningar av
skilda slag ansåges likaledes lämpligen kunna gäldas av medel ur enskilda
lägerkassan. Osökt framställde sig då den frågan: Bereddes manskapet större
nytta och trevnad genom tilldelandet av två biobiljetter å 1 krona eller genom
tilldelandet av detta bokverk? Att tryckningskostnaden för arbetet bestritts
av medel ur den enskilda lägerkassan ansåge Hanngren fullt förenligt med
kassans i förenämnda kungl, brev angivna ändamål.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 september 1936 till översten Hanngren:

Enligt 2 § i kungl, brevet den 24 september 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor finge enskild lägerkassas
medel användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet
vid vederbörande truppförband. Vilka ändamål som med det sålunda
använda uttryckssättet åsyftades funnes ej i författningen närmare angivet.

ti —Militie ombud smannens ämbetsbcrättelse.

162

Med sagda stadgande finge emellertid jämföras föreskrifterna i kungörelsen
den 5 december 1919 angående användandet och redovisningen av truppförbandens
allmänna lägerkassor. Enligt 10 § i sagda kungörelse finge allmänna
lägerkassans besparingsmedel av chef för regemente eller kår användas till
utgifter för truppförbandens gemensamma bästa i vissa särskilt angivna hänseenden
bland annat till utgivande av populära minnesskrifter rörande regementets
historia.

Enskild lägerkassas medel finge sålunda användas allenast för beredande
av nytta och trevnad, för manskapet. Allmän lägerkassas besparingsmedel
finge tagas i anspråk för truppförbandets gemensamma bästa i vissa särskilt
angivna hänseenden.

Av en jämförelse mellan de för de båda slagen av lägerkassor meddelade
föreskrifter framginge, att utgivandet av minnesskrift rörande ett regementes
historia ansetts vara en utgift för truppförbandets gemensamma bästa
och såsom sådan ansetts, därest skriften hade populär form, kunna gäldas ur
allmänna lägerkassans besparingsmedel.

Däremot torde icke varit avsett att enskild lägerkassas medel skulle för sådant
ändamål tagas i anspråk, i varje fall icke till något avsevärt belopp.

Det bokverk varom nu vore fråga omfattade förutom inledning, register och
källförteckning 323 trycksidor örn 47 rader. Det utgjorde i dess förra avdelning,
sidorna 1—92, en väsentligen historisk framställning angående Skånes
land och folk från tidigast känd tid till våra dagar. Bokens senare avdelning,
sidorna 93—323, innefattade en åtminstone i vissa avseenden jämförelsevis utförlig
framställning av Norra skånska infanteriregementets historia.

Boken vore som helhet betraktad av det omfång och rymde en sådan rikedom
på detaljer, att det enligt militieombudsmannens uppfattning näppeligen
kunde förväntas att den skulle avvinna intresse hos det stora flertalet av manskapet.
För tryckning av boken hade enskilda lägerkassans medel ansetts
kunna tagas i anspråk till belopp av omkring 7,000 kronor.

Vad sålunda förekommit funne militieombudsmannen icke stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i kungl, brevet den 24 november 1922 angående
användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor. Dessa
kassors inkomster utgjordes väsentligen av vinst, som uppkomme å markelenterirörelse.
Skulle emot vad förhållandet vöre vid övriga truppförband å
marketenterirörelsen vid Norra skånska infanteriregementet uppkomma större
behållning än som lämpligen kunde disponeras för det med sagda behållning
närmast avsedda ändamål, borde priserna sänkas å de varor, som tillhandahölles
å marketenteriet.

Med hänsyn till innehållet i 5 § i den för militieombudsmannen gällande
instruktionen hade militieombudsmannen dock ansett sig kunna låta bero vid
att giva regementschefen översten Hanngren del av sin uppfattning i ärendet.

Tillika anhöll militieombudsmannen, att regementschefen ville giva majoren
K. W. Söderlund del av skrivelsen.

163

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt
före den 1 januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning vid

kåren m. m.

(Jmfr sid. 199 ff; särskilt sid. 201 lf.).

Ämbetsberättelsen till 1935 års riksdag innehåller (sid. 202 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 22 mars 1934 till Konungen avlåten
framställning i ett efter ansökan av underofficeren av 3. graden i flottan,
korpralen vid 3. yrkeskompaniet vid Karlskrona örlogsstation A. J. Björkdahl
hos militieombudsmannen anhängigt ärende.

* *

Genom beslut den 22 maj 1936 har Kungl. Majit — som den 6 oktober
1933 bifallit en hemställan av Björkdahl att få kvarstå i tjänsten i avvaktan
på slutlig handläggning av det utav Björkdahl hos militieombudsmannen anhängiggjorda
ärendet — meddelat följande beslut:

»Som Björkdahl, enligt vad handlingarna i ärendet utvisa, vunnit sådan
rätt till fortfarande anställning vid sjömanskåren, varom förmäles i § 170
mom. 2, del I A, reglemente för marinen, finner Kungl. Majit gott förklara,
att ifrågavarande uppsägning, såvitt den grundats därå att Björkdahl uppnått
viss levnadsålder, icke skall vara mot honom gällande.»

2. Angående förläggningsförhållandena m. m. vid Vaxholms fästnings s. k.

yttre linje.

Vid inspektionen av Vaxholms fästnings yttre linje i juli 1931 framställde
tjänstförrättande militieombudsmannen vissa erinringar i fråga om förläggningsförhållandena
m. m. vid Vaxholms fästnings yttre linje. Härom erhöll
marinförvaltningen kännedom genom skrivelse den 29 juli 1931.

Ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag innehåller (sid. 138 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 26 oktober 1935 till Konungen
avlåten framställning i samma ämne. I denna framställning redogjorde militieombudsmannen
för de iakttagelser, han gjort vid inspektioner av förläggningarna
vid Torsberg, Ängsholmen, Lagnöberg och Kyrkogårdsön. Militieombudsmannen
ansåg, att förläggningarna vid Vaxholms fästnings yttre linje
företedde allvarliga brister samt att snara åtgärder vore påkallade.

* *

164

Kungl. Majit föreslog i 1936 års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln
punkt 116) att riksdagen måtte till baracker i Vaxholms fästnings yttre
linje m. m. för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av
150,000 kronor. Detta förslag bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr
4 punkt 61).

Genom skrivelse den 25 september 1936 fastställde Kungl. Majit att lända
till huvudsaklig efterrättelse ett av marinförvaltningen överlämnat förslag till
disposition av anslaget. Enligt detta förslag skulle anslaget disponeras på
följande sätt:

A. Torsberg.

Nybyggnad av en manskapsbarack för 100 man med tvättoch
torkrum, en köksbarack med kök och diskrum, en förrådsbyggnad
och ett manskapsavträde för en beräknad
kostnad av .......................................... kronor 25,000

B. Ängsholmen.

Nybyggnad av en officersbarack, en underofficersbarack,
två manskapsbaracker för 170 man med tvätt- och torkrum,
en köks- och matsalsbarack, ett officers- och underofficersavträde,
en proviantkällare och en förrådsbyggnad samt avlopp
m. m. för en beräknad kostnad av ................ » 74,000

C. Korsö.

För flyttning från Hörningsholmspositionen av en officersbyggnad
med officersmäss, en byggnad med underofficersoch
manskapsmässar och en manskapsbyggnad med förläggning
jämväl för underofficerare för en beräknad kost -

nad av ............................................ » 50,000

Administrationskostnader samt oförutsedda utgifter .... » 1,000

Summa kronor 150,000.

3. Angående åtgärder för modernisering av matinrättningarna vid vissa
marinens förläggningar i land.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 193 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 3 augusti 1933 till Konungen
avlåten framställning med vissa anmärkningar mot matinrättningarna
vid Karlskrona örlogsstation. Såsom av ämbetsberättelsen till 1935 års
riksdag (sid. 199 ff.) framgår framlade Kungl. Majit den 28 febr. 1934 proposition
(nr 205) till riksdagen angående modernisering av vissa matinrättningar
vad marinen och hemställde i propositionen, att riksdagen måtte för
ändamålet anvisa ett reservationsanslag av 250,000 kr. för budgetåret 1934/
1935. Riksdagen biföll propositionen.

1G5

Vidare innehåller ämbetsberättelsen till 1936 års riksdag (sid. 146 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 26 oktober 1935 till Konungen
avlåten framställning i samina ämne. I denna framställning anförde militieombudsmannen,
bland annat, att marinförvaltningen i skrivelse den 29 augusti
1935 med förslag till beräknande av utgifterna för sjöförsvaret under budgetåret
1936/1937 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att för
fortsatt modernisering av vissa matinrättningar —- i första hand dels fortsatt
modernisering av matinrättningarna vid skeppsgossekåren i Karlskrona, sjömanskåren
i Stockholm, Oscar-Fredriksborg och Kungsholms fort, dels bland
annat påbörjande av modernisering av matinrättningarna vid kustartilleriets
stadskasern i Karlskrona dels ock modernisering av matinrättningen vid flottans
sjukhus i Karlskrona — för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag
av 200,000 kronor. Vidale omnämnde militieombudsmannen, att
han vid inspektion under september månad 1935 av Karlskrona örlogsstation
haft tillfälle att i fråga om ett flertal av marinens matinrättningar därstädes
konstatera brister, för vilkas avhjälpande anslag ännu ej beviljats, samt att
han vid inspektioner under juni och oktober månader 1935 av Vaxholms kustartilleriregemente
haft tillfälle att i fråga om sagda regementes matinrättning
vid Oscar-Fredriksborg konstatera vissa bristfälligheter. Militieombudsmannen
framhöll angelägenheten av att det påbörjade arbetet med modernisering
av matinrättningarna vid marinens ständiga förläggningar i land fullföljdes
utan ytterligare uppskov.

Kungl. Maj:t föreslog i 1936 års statsverksproposition (fjärde huvudtiteln
punkt 100) att riksdagen måtte för modernisering av vissa matinrättningar vid
marinen för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av 200,000
kronor. Detta förslag bifölls av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 4 punkt
61).

4. Angående förtydligande i visst hänseende av bestämmelserna örn hämtning
av värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring.

Härom avlät militieombudsmannen den 27 november 1936 följande framställning
till Konungen:

»Enligt § 2 kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) angående hämtning av
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelsen)
skall Vederbörande befälhavare (truppförbandschef, depåchef, beväringsbefälhavare
eller landstormsområdesbefälhavare)’, efter prövning av möjligen
inkomna intyg örn förfall, upprätta efterspaningssedel särskilt för varje värnpliktig,
som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit.
Efterspaningssedeln översändes till rullföringsbefälhavaren, som efter gransk -

16G

ning ofördröjligen befordrar densamma till vederbörande polismyndighet;
och åligger det polismyndigheten alt ofördröjligen efterspana sådan värnpliktig
samt, örn han anträffas, hämta och inställa honom å plats, som finnes
uppgiven i efterspaningssedeln.

Enligt § 10 i kungörelsen skall med visst närmare angivet undantag, varom
ej nu är fråga, vad i kungörelsen stadgas angående från tjänstgöring
uteblivna värnpliktiga i tillämpliga delar gälla beträffande i tjänst varande
värnpliktiga samt vid krigsmakten anställda personer, som rymt, hållit sig
undan eller eljest saknas.

Enligt §§ 22 och 45 i reglementet för krigsskolan den 2 september 1927
(nr 359) bilda krigsskolans elever vid varje lärokurs ett truppförband. Enligt
§ 7 i samma reglemente utövar chefen under inspektören för militärläroverken
befälet över krigsskolan.»

(Militieombudsmannen redogjorde härefter för ett mål, däri överkrigsfiskalsämbetet
på uppdrag av militieombudsmannen fört talan örn ansvar mot
chefen för krigsskolan, översten K. G. E. Brandel, chefen för Hallands regemente,
översten G. Bratt, före detta adjutanten vid krigsskolan, majoren
F. A. Zethelius och regementskvartermästaren vid Hallands regemente, kaptenen
A. N. Forthmeiier för tjänstefel — se denna ämbetsberättelse sid. 46 ff.)

Härefter anförde militieombudsmannen vidare:

»Enligt den mening, som i förevarande mål omfattats av en majoritet i
högsta domstolen, synes ett förtydligande av hämtningskungörelsen erforderligt.
Vid den utgång målet erhållit finner jag ett dylikt förtydligande
desto mera påkallat, som det numera torde i jämförelsevis betydande omfattning
förekomma att såväl värnpliktiga som vid krigsmakten anställda
för genomgående av kurser eller eljest, för kortare eller längre tid hava sin
tjänstgöring förlagd till annat truppförband än det de jämlikt inskrivningsförordningen
tillhöra.

Då i § 2 av kungörelsen föreskrives att ''vederbörande befälhavare’ skall
utfärda efterspaningssedel, torde sålunda böra närmare angivas vad därmed
avses. Härvid torde den regeln böra gälla, att efterspaningssedeln skall utfärdas
av befälhavaren vid det truppförband, där den värnpliktige vid fall
som i § 2 avses skall tjänstgöra. Har såsom i § 10 sägs i tjänst varande
värnpliktig eller vid krigsmakten anställd person rymt eller hållit sig undan
eller eljest saknats, bör efterspaningssedeln utfärdas av befälhavaren vid
det truppförband, från vilket den värnpliktige eller vid krigsmakten anställde
rymt eller hållit sig undan eller där han eljest saknats.

Iakttages vad nu sagts, kommer, i varje fall i regel, skyldigheten att utfärda
efterspaningssedel att åvila den befälhavare, som har disciplinär bestraffningsrätt
över den efterspanade, och som i händelse saken finnes böra hänskjutas
till krigsrätt äger att därom besluta. I överensstämmelse med angivna
regler torde ock hämtningskungörelsens föreskrifter örn utfärdande
av efterspaningssedel hittills i allmänhet hava tillämpats.

Tillika torde föreskriften i § 2 av kungörelsen, att i efterspaningssedeln

167

skall angivas varstädes den efterspanade skall inställas, böra så till vida
ändras, att sådan skyldighet icke ovillkorligen skall åligga den, som utfärdar
efterspaningssedeln. I undantagsfall torde nämligen kunna inträffa, att
uppgift härom ej kan meddelas vid den tidpunkt, då efterspaningssedeln
utfärdas.

Med stöd av 16 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den åtgärd,
Eders Kungl. Majit kan finna förhållandena påkalla.»

5. Angående manskapets utrustning, förplägnad och förläggning vid övningar
under fältmässiga förhållanden särskilt i övre Norrland.

Härom avlät militieombudsmannen den 15 oktober 1936 följande framställning
till Konungen.

»Uti ett hos mig anhängig! ärende angående anordnandet och utförandet
av vissa övningar vid Norrbottens regemente den 14 februari 1936 med
mera har viss utredning förebragts rörande ändamålsenligheten hos utrustningen
vid truppförbanden i de nordligaste länen särskilt under övningar
vid stark köld. Utredningen omfattar dels frågan om lämpligheten att vid
övningar med bivackförläggning uppvärma tälten med eldgalleranordning
och dels frågan örn den personliga utrustningen.

De ifrågavarande övningarna, vilka planlagts såsom en stridsövning pa
förmiddagen och en nattövning med spaning, förläggning och bevakning,
försiggingo vid låg temperatur. Sålunda var temperaturen kl. 21 den 14
februari, då bivackförläggningar ordnats, enligt olika temperaturuppgifter
ungefär -—30°. Den starka kölden föranledde därtill, att kl. 23.20 order
gavs om brytande av den förläggning, där man hade tält, uppvärmda med
eldgaller.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen den 15 april 1936 uppgåvo
värnpliktige vid nämnda regementes 10. kompani nr 1941 Johansson, nr
3916 Pettersson och nr 3570 Eriksson bland annat följande:

Johansson: När 10. kompaniets bivack vid ifrågavarande tillfälle blivit
färdigställd, hade det icke velat bliva någon värme i tälten. Johansson
hade klarat sig ganska bra i tältet trots kylan, detta dock tack vare att han
haft egna kängor samt egen lamanströja närmast kroppen. Flertalet bland
kamraterna hade däremot haft kronans skjorta som innersta plagg. Den
allmänna uppfattningen vore, att kronans skodon och underkläder vore
av otillfredsställande beskaffenhet. Skodonen hade sålunda icke tålt väta.
Det hade varit ''ruggigt’ i tälten. Johansson trodde, att temperaturen i desamma
ej varit högre än +7 eller 8°. Johansson trodde dock, att därest
de fått kvarstanna i tälten temperaturen i desamma så småningom kommit

1G8

att höjas. Johansson ansåge för sin del, att eldgallren ej gåve tillräcklig
värme vid så stark köld som vid ifrågavarande tillfälle varit rådande. 11.
kompaniet, som varit utrustat med tältkaminer, hade däremot kunnat ligga
i bivack hela natten. Den mat, som utspisats sedan bivacken blivit färdigställd,
hade varit kall.

Pettersson: Ilan ansåge, att det varit ''rätt skapligt’ i det tält, vari han
varit förlagd. Ilan hade visserligen frusit litet men ''klarat sig’. På fotterna
hade han haft kronans norrlandspjäxor av en äldre modell, tre pär kronans
och ett par egna strumpor samt filtsockor. De senare hade vid hemkomsten
till kasernen på natten varit fastfrusna vid pjäxorna. Närmast
kroppen hade Pettersson haft egen lamanströja. Han ansåge, att kronans
skjorta vore omöjlig att hava som innersta plagg vid en övning som den
ifrågavarande. Den mat, som utspisats på kvällen den 14 februari hade
varit kall.

Eriksson: 1 det med eldgaller uppvärmda tält, där Eriksson jämte ytterligare
12 till 13 personer legat, hade det varit ''otäckt kallt’. Eriksson hade
frusit om fotterna så att han knappast mindes någonting. Han hade hållit
fotterna nästan intill eldgallret men likväl frusit. Eriksson hade aldrig
tidigare varit med om något värre. Enligt Erikssons uppfattning skulle
manskapet icke hava klarat sig över natten i tälten. Det oaktat hade de
hellre velat ligga kvar än bryta bivacken mitt i natten. De hade nämligen
av kylan blivit likgiltiga för allt. Efter tältens iordningställande hade utspisats
middag, vilken bestått av kall soppa och ljumt kalvkött. Den medförda
torrskaffningen hade varit stelfrusen, så att den måst upptinas över
elden för att kunna förtäras.

Sedan jag i skrivelse den 20 april 1936 till chefen för Norrbottens regemente,
översten G. Hahr, anhållit, att han måtte inkomma med eget yttrande
rörande de anmärkningar, som vid förhöret den 15 april framkommit
mot manskapets beklädnad samt uppvärmningsanordningen i de vid
övningen den 14 februari nyttjade tälten, översände Hahr den 30 maj 1936
eget yttrande ävensom yttranden dels av bataljonschefen, majoren C. A.
Wersäll dels ock av fanjunkaren K. E. Weiwers.

Wersäll anförde: Beträffande de till manskapet utlämnade skodonen,
känga m/29, hade Wersäll i skrivelse till regementschefen den 3 mars 1936
gjort vissa erinringar av innebörd att denna skomodell vore mindre lämplig
för användning under vintertjänst, bland annat därför att tåhättorna i många
fall förorsakade veck, som tryckte på fotens främre del. Därigenom uppstode
lätt skavsår, varjämte på grund av trycket risk för förfrysning ofta
framträdde vid skarp kyla. Den av värnpliktige Johansson uttalade anmärkningen
att manskapets nuvarande skodon icke skulle tåla väta vore
däremot obefogad, i det att skon vore tillverkad av ett gott och kraftigt
ehuru något osmidigt läder samt vid god skötsel tålde väta lika bra som
någon i allmänna handeln förekommande sko. För övrigt hade från igångsättandet
av vinterutbildningen under första veckan i december 1935 till
utryckningen den 14 mars 1936 endast förekommit ett par dagar med tö -

169

väder och obetydligt sådant, varför manskapet ingalunda under denna tid
behövt gå med våta skodon. Vid stark kyla bleve emellertid strumporna
så småningom fuktiga på grund av att avdunstningen från foten kondenserades
mot det starkt avkylda lädret. Att strumporna eller filtsockorna
därvid slutligen kunde frysa fast vid skon, såsom värnpliktige Pettersson
uppgivit, vore sålunda helt naturligt och icke beroende på någon felaktighet
i fotbeklädnaden såsom manskapet ofta trodde. Varje man hade enligt
utfärdade bestämmelser vid inryckningen utrustats med bland annat ett
par nya kängor m/29, avsedda att användas vid skidlöpning, och dessutom
ett pär marschskodon av äldre modell. Enligt lämnade anvisningar hade
kängorna m/29 utprovats så rymliga, att varje man skulle kunna bära 3
par strumpor utan att skon klämde. Vid 10. kompaniet, som anmärkningarna
närmast syntes gälla, hade till truppen utlämnats 3 par strumpor, 1
pär fotlappar och ett par filtsockor. De av vissa värnpliktiga framställda
anmärkningarna mot utlämnade underkläder syntes gälla skjortorna. Wersäll
kunde endast framhålla, att ytterskjorta, lamanströja eller dylikt icke
ingått i den reglementerade utrustningen och därför ej heller kunnat utlämnas.
Det vore dock Wersälls uppfattning, att den fastställda bomullsskjortan
icke vore lämplig att bära närmast kroppen under stark kyla, varför
det borde framhållas som ett önskemål, att sådana bestämmelser måtte
utfärdas, att trikåskjorta m/35 från och med utbildningsåret 1936—1937
kunde få utdelas till truppen i stället för bomullsskjortan. Såväl vid 9. och
10. kompaniernas förläggning vid Ljuså natten den 31 januari—den 1 februari
som under övningarna den 14 februari hade i utrustningen såsom livpersedlar
ingått päls, skidlöparblus, vapenrock, ylletröja eller ylleväst samt
2 skjortor (den ena för ombyte). Vid förstärkt vinterutrustning kunde
andra livpersedlar ej utlämnas, varför någon befogad anmärkning mot
truppbefälet rörande utrustningen med dylika persedlar ej kunde göras.
Uppvärmningsanordningen i tälten hade under övningen den 14 februari i
flertalet tält utgjorts av eldgaller av fastställd modell. Ved (barrved av
medelgod beskaffenhet) hade genom ledningens försorg funnits framförd
till bivacken i erforderlig mängd. Erforderliga kvantiteter granris och hahn
hade även, sedan bivackeringsarbetet avslutats, funnits inburna i tälten. Såsom
all erfarenhet gåve vid handen, medgåve denna uppvärmningsanordning
i regel, sedan erforderlig mängd av glöd hunnit samlas på bottnen av
eldgallret, att temperaturen i tältet även vid ganska stark kyla kunde uppdrivas
till sådan höjd, att nattvila kunde beredas den i tältet förlagda truppen.
Wersäll hade emellertid under övningen den 14 februari efter upprepade
inspektioner funnit, att temperaturen i de tält, som uppvärmts med
eldgaller, ej kunnat uppdrivas till sådan höjd, att truppen kunde beräknas
erhålla nödig nattvila, detta givetvis beroende på den under natten rådande
ovanligt starka kylan. Den av värnpliktige Johansson gjorda uppskattningen
av temperaturen i tälten till + 7 å 8° torde vara ungefärligen riktig
för höjden V2 meter över markytan och l''/2 meter från elden. Givetvis
hade det icke inneburit någon risk för truppen att, på sätt som skett, under

170

en tid av omkring 3 timmar sitta kring eldarna i tälten, särskilt som under
denna tid skett utspisning av såväl middagsmål som varm dryck samt manskapet
kunnat hava på sig både ylletröja, vapenrock och päls. Mot uppvärmningsanordningen
kunde sålunda den anmärkningen riktas, att densamma
vid här ifrågavarande tillfälle ej varit tillräcklig för uppdrivande av
en för god nattvila erforderlig temperatur i tälten, varför ju bivacken också
brutits klockan 23.30. Annan uppvärmningsanordning stöde emellertid ej
till buds, förrän de pågående försöken med tältspis kunde utmynna i eldgallrens
ersättande med spisar.

Hahr förklarade sig instämma uti vad Wersäll anfört samt tilläde följande:
Marschsko m/29 hade först under utbildningsåret 1935—1936 i större

utsträckning tagits i bruk vid regementet. Därvid hade vissa anmärkningar,
liknande dem som framställts vid förhöret inför militieombudsmannen,
kommit till Hahrs kännedom. Sagda anmärkningar hade delgivits arméförvaltningens
intendentsdepartement och torde vara föremål för departementets
särskilda uppmärksamhet. Beträffande underkläderna torde givetvis
den nyligen försökta och fastställda trikåskjortan m/35 vara att föredraga
framför den dittills använda bomullsskjortan. Denna trikåskjorta
torde även redan under vinterhalvåret 1936—1937 kunna tillhandahållas
truppen i erforderlig utsträckning. Uppvärmningsanordningen i tälten under
övningen den 14 februari hade utgjorts av eldgaller. Under vissa sedan
år 1934 vid regementet pågående utrustningsförsök hade visserligen andra
och bättre värmeanordningar konstruerats och prövats. Dessa hade på nuvarande
försöksstadium givetvis icke kunnat utdelas annat än i ett mindre
antal och främst till de avdelningar, vid vilka försöken ägt rum. Hahr
kunde emellertid ej underlåta att hävda den synpunkten, att eldgallret måste
anses fullt godtagbart som värmeanordning. Detta hade ju enligt uppgift
bland de missnöjda förmått att vid den låga temperatur, som var rådande
på kvällen den 14 februari, åstadkomma och underhålla en värme i tältet
av + 7 å 8°. Tålde icke en i livpäls, skidlöparblus och tjock ylletröja
förutom den vanliga beklädnaden klädd trupp, som dessutom vore väl förplägad,
att vistas ens några timmar i ett sådant tält, torde denna trupp överhuvud
taget icke kunna anses användbar. Att bivacken bröts redan i ett
tidigt skede hade berott på månhet om truppen med hänsyn till rådande
influensaepidemi. Det kunde även nämnas, att den svenska reglementerade
materielen för bivackering (tältskydd, tältstång och eldgaller) med rätta
tilldragit sig utländska arméers uppmärksamhet och erkännande såsom
bland det bästa av vad i den vägen kunde åstadkommas.

Weiwers anförde såvitt nu är i fråga: Den av värnpliktige Johansson
lämnade uppgiften, att flertalet av hans kamrater endast haft kronans skodon
och inga lamanströjor torde nog vara riktig. Vid de värnpliktigas inryckning
den 10 oktober 1935 hade till varje man utlämnats ett pär marschskodon
m/29 att uteslutande användas såsom skidskodon, ett par marschskodon
m/ä (reservskodon) samt ett par lägerskodon. Beträffande skodonen
m/29 hade dessa varit av fullgod beskaffenhet vid utlämnandet och

171

torde dessa skodon med all säkerhet tåla väta, därest vederbörande före utmarschen
från kasern insmort dem med lämplig lädersmörja för marschskodon,
vilken alltid funnes tillgänglig i kompaniets putsrum eller hos dagkorpralen.
Att endast skjortor användes som innersta plagg vore helt naturligt,
enär några lamanströjor för närvarande icke inginge i soldatens utrustning
enligt gällande fältutrustningslista, ehuru detta nog kunde vara
önskvärt. Till varje man hade vid inryckningen utlämnats tre skjortor av
linne och en ylletröja (gul väst) allt av fullgod kvalité och enligt gällande
munderingsinstruktions bestämmande. Mot nämnda utrustning hade förut
under åren icke någon anmärkning från de värnpliktigas sida anförts.

Sedan jag i skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement den
12 juni 1936 anhållit örn departementets yttrande i anledning av de framställda
anmärkningarna mot manskapets beklädnad och uppvärmningsanordningarna
i tälten, anförde departementet i sitt till mig den 27 juni 1936
inkomna yttrande: Beträffande manskapets beklädnad hade anmärkts, dels
att den vanliga bomullsskjortan under stark kyla icke vore lämplig att bära
närmast kroppen, dels att utlämnade marschskodon icke varit vattentäta.
Vad först anginge skjortan, hade denna under en lång följd av år utgjort
det enda plagg av ifrågavarande slag, som kronan tillhandahållit. I samband
med år 1931 påbörjade, ännu fortgående försök med lättare fältutrustning
för infanteriet hade sedan 1935 fastställts en trikåstickad skjorta, särskilt
lämpad att vid kyla bäras närmast kroppen. Denna skjorta hade alltsedan
sistnämnda år av truppförbanden kunnat i mån au tillgång å medel
rekvireras från arméns centrala beklädnadsverkstad i stället för den vanliga
bomullsskjortan. Försöken med den nya skjortan hade givit ett mycket
gott resultat, och det vore att antaga, att båda skjortorna komme att för
framtiden finnas tillgängliga vid truppförbanden för att allt efter förhållandena
ingå i manskapets utrustning. Vad beträffade marschskodon m/29
torde dessa i avseende å materielets beskaffenhet fylla högt ställda anspråk.
Den framställda anmärkningen mot bristande vattenläthet torde därför vara
att hänföra till olämplig skötsel. Möjligen kunde den påstådda fuktigheten
i skorna bero av fotens avdunstning, på sätt bataljonschefen i avgivet yttrande
framhållit. I fråga om skodonens lämplighet för skidåkning påginge
för närvarande ulredning inom departementet, avseende erhållande av en ur
denna synpunkt mera lämpad marschsko. Försöken hade redan iöranlett
framställandet av en ny förslagsmodell, som instundande vinter torde komma
att anbefallas till försök. Vad anginge uppvärmningsanordningen vid
tältförläggning hade denna under en lång följd av år utgjorts av eldgaller,
vilket använts under växlande förhållanden och även under mycket stark
kyla lämnat en tillfredsställande uppvärmning. Då emellertid eldgallret ur
bränsleekonomisk synpunkt vore mindre lämpligt, hade under de ovan omtalade
försöken prövats tältspisar av olika slag, vilka försök torde resultera
i fastställande av en ur alla synpunkter ändamålsenlig modell å dylik spis,
vilken även i fråga örn värmande egenskaper torde komma att vara eldgallret
överlägsen. Departementet hade redan gått i författning örn anskaffande

av ett relativt stort antal nya tältspisar för fortsatta försök under instundande
vinter, varefter en större anskaffning torde komma att ske.

Sedan jag i skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 4 mars
1936 anhållit, att sjukvårdsstyrelsen måtte inkomma med yttrande i ärendet
och därvid bland annat uppgiva, huruvida enligt sjukvårdsstyrelsens
förmenande större risker med hänsyn till den i övningarna deltagande personalens
hälsa tagits än som kunde anses hava varit förenliga med den försiktighet,
vilken bort vara påkallad dels av rådande temperaturförhållanden
dels ock därav att vid tiden i fråga pågått influensaepidemi vid regementet
samt jag med skrivelse den 20 april till sjukvårdsstyrelsen översänt
avskrift av det vid förhöret med de värnpliktiga den 15 i nämnda månad
hållna protokollet för att vara tillgängligt vid avgivandet av det från sjukvårdsstyrelsen
tidigare infordrade yttrandet, inkom sjukvårdsstyrelsen den
13 juni med yttrande.

Vid yttrandet funnos fogade dels en av överläkaren vid Stockholms epidemisjukhus,
docenten i bakteriologi och hygien vid Karolinska institutet,
bataljonsläkaren i fältläkarkårens reserv R. Bergman, avgiven promemoria
för bedömande av frågan, huruvida vid ifrågavarande övningars utförande
nödig hänsyn tagits till det rådande epidemiläget, dels ock viss av militärbefälhavaren
för övre Norrland, generalmajoren P. Reuterswärd ombesörjd
utredning.

Bergman sammanfattade sina i promemorian antecknade iakttagelser i
bland annat följande två punkter:

a) Det syntes angeläget framhålla, att vid pågående epidemier det eventuellt
smittade manskapet i görligaste mån borde skyddas mot stark avkylning
och andra av klimatet beroende skadliga faktorer. Vid en såsom vid
detta tillfälle utbredd influensaepidemi borde försiktigheten utsträckas att
omfatta hela styrkan. Detta borde tagas i betraktande vid anordnande av
förläggning, militära övningar o. s. v. De i olika reglementen givna anvisningarna
och bestämmelserna borde därvid noggrant följas, samtidigt som
hänsyn borde tagas till den föreliggande särskilda situationen.

b) Av handlingarna framginge, att vederbörande militärbefäl och läkare
vid genomförande av övningarna den 14 och 15 februari tagit hänsyn till såväl
pågående epidemi som rådande temperaturförhållanden och att man därvid
icke syntes hava tagit större risker än vad som vore förenligt med erforderlig
försiktighet. Det kunde likväl icke av Bergman bedömas, örn icke genom
ändring i vissa utrustningsdetaljer i en del fall de med den starka kylan
förenade olägenheterna kunnat än ytterligare motverkas.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande bland annat: Sjukvårdsstyrelsen
anslöte sig till vad Bergman uttalat under punkterna a) och b). Av utredningen
hade styrelsen vidare funnit framgå, att förläggningen den 14 februari
varit ordnad med behörig hänsyn tagen till bestämmelserna angående
vinterförläggning i mom. 211 av Förslag till fälttjänstreglemente, del I, samt
§ 24 av Handledning för tjänsten i fält under vinterförhållanden. Därvid
hade jämväl följts de förslag och anvisningar, vilka lämnats de militära myn -

173

digheterna av garnisonens läkare, därvid meningsskiljaktigheter dem emellan
icke varit rådande. De erinringar, vilka av några värnpliktiga gjorts beträffande
otillräckligt värmande underkläder (skjortor), torde vara att hänföra
lill de olika individuella krav, som under alla förhållanden ställdes på
skydd mot yttertemperaturens inverkan. Föreskrifter hade funnits utfärdade
angående den personliga utrustningen för den i övningarna deltagande
personalen. Denna utrustning torde för flertalet hava varit tillräcklig och i
överensstämmelse med de krav, som enligt vad erfarenheten visat, borde ställas
på trupp under vinterutbildning. Därjämte torde böra erinras örn att
sedan något år tillbaka i truppförbandens utrustning införts en trikåskjorta,
avsedd att i mån av tillgängliga medel så småningom ersätta skjortor av ditlillsvarande
beskaffenhet.

Uti den utredning, som Reuterswärd översänt till sjukvårdsstyrelsen, föreligga
följande uttalanden angående uppvärmningsanordningar i tält:

Överstelöjtnanten M. Fjellman, som varit ledare för ifrågavarande övningar
den 14 februari 1936, anförde: Den i övningarna deltagande styrka, som
haft s. k. Brandtspisar, hade enligt styrkechefens uppgift haft en temperatur
i tälten av + 10° vid marken och + 18° vid axelhöjd. På grund därav
hade denna styrka kunnat kvarligga i tälten till på morgonen den 15 februari.

Chefen för 11. kompaniet, kaptenen R. Lundgren anförde: Temperaturen i
2. plutonens tält hade av plutonchefen rapporterats hava uppgått till + 10°
vid marken och + 25° i axelhöjd under det att temperaturen varit lägre i
1. plutonens tält på grund av ovana vid eldningen. Förläggningsförhållandena
i tälten hade tack vare tältspisarna varit gynnsammare än vid förläggning
i tält med eldgaller under kyliga september- eller oktoberdagar.

I skrivelse den 27 juni 1936 anhöll jag, att Reuterswärd måtte ombesörja
ytterligare utredning i åtskilliga avseenden. 1 yttrande, som Reuterswärd i
anledning därav infordrat från Hahr, åberopade denne i fråga om uppvärmningsanordningar
i tält ett uttalande av kaptenen vid Upplands regemente R.
D. Abraham.

Abraham, som enligt uppgift haft 25 vintrars trupptjänst vid Norrbottens
regemente, anförde: Ett tält, försett med tältspis och väl byggt, holle en temperatur
på marken längst bort från spisen av + 12°—15°. Därest tältet
vore försett med eldgaller, vore temperaturen på samma plats något lägre
men torde aldrig understiga +5° även om temperaturen utomhus vore så
låg som — 30°—35°. Temperaturen närmare värmekällan vore givetvis avsevärt
högre, varför vistelsen i tält under sådana förhållanden på intet sätt
vore riskabel för en frisk person.

Reuterswärd anförde i sitt till mig den 1 augusti 1936 översända yttrande
angående nu ifrågavarande förhållanden: Det hade i samband med ifrågavarande
övning gjorts gällande, alt utrustningen skulle i vissa avseenden
vara bristfällig och olämplig. Gentemot dessa uttalanden stöde erfarenheter
från alla de övningar, som under årens lopp kunnat utan menliga följder
genomföras under svåra vinterförhållanden. Från de militära myndigheternas
sida hade emellertid förelegat en strävan att tillgodogöra sig de förbätt -

174

ringar utvecklingen medfört och att genom försök få fram den mest ändamålsenliga
utrustningen och beklädnaden, allt i den utsträckning de beviljade
anslagen medgivit. Denna strävan hade särskilt under de senaste åren
varit livlig med omfattande fortlöpande ulrustningsförsök, vilka i vissa detaljer
redan medfört genomförda beslut. Den senaste stränga vintern hade
ock aktualiserat denna fråga och föranlett vissa åtgärder eller framställningar
från de militära myndigheterna i Boden. Följande översikt över i detta
avseende vidtagna åtgärder torde vara av intresse för belysande av verksamheten.

Beträffande beklädnaden: Trikåstickad skjorta att bära närmast kroppen
vore efter fleråriga försök fastställd 1935 och kunde i den utsträckning munderingsanslagen
medgåve utlämnas till truppen. Marschskons m/29 lämplighet
för skidlöpningen hade vidare varit föremål för undersökning samt framställning
om dess ersättande med annan modell blivit gjord. Ytterligare hade
av halsskydd av ylle m/23, som vore ett utmärkt värmande och användbart
plagg, efter framställning extra tilldelning ägt rum till i Boden förlagda
truppförband år 1936. Slutligen hade efter medgivande från arméförvaltningens
intendentsdepartement bestämmelser utfärdats av innehåll att truppen
under utbildningsåret 1936—1937 skulle i viss utsträckning förses med
gummiskodon.

Beträffande tältutredningen: Tältspisar av olika typer hade under en följd
av år prövats och undan för undan förbättrats. Reuterswärd hade gjort
framställning örn alt redan nu 80 stycken av den för närvarande bästa modellen
måtte för definitiv fastställelse och till vintern 1936—1937 tilldelas i
övre Norrland förlagda truppförband. Genom tältspisen kunde bättre och
jämnare fördelad värme erhållas i tälten.

Beträffande förplägnadsutredningen: Försök med termosflaskor hade ägt
rum bland annat 1935, men utan positivt resultat. 1936 hade till den planerade
fälttjänstövningen termosflaskor anskaffats bland annat för skidlöparbalaljonen,
men hållfastheten hade icke varit tillfredsställande. Enda sättet
för att säkerställa tillgång till varm dryck torde vara att förse truppen med
sådana flaskor. Förnyade försök komme även vintern 1936—1937 att äga
rum vid skidlöparbataljonen i avsikt att få fram en i fältmässigt avseende
tillfredsställande flaska. Dittills använda isoleringslådor vid skidlöparbataljonen
hade på senaste år visat en minskad isoleringsförmåga. Undersökningar
hade i anledning härav företagits 1935—1936 samt framställning gjorts
att få utföra prov med en ny, mera hållbar isoleringsmassa m. m. Enligt
inkommet meddelande vöre försök i detta avseende redan i gång.

Reuterswärd tilläde: Nu berörda förhållanden och deras reglerande vore
ytterst en ekonomisk fråga. Reuterswärd ansåge det i hög grad önskvärt, att
trikåstickad skjorta och halsskydd av ylle m/23 samt sockor eller ytterstrumpor
kunde utan olägenhet för de hårt pressade munderingsanslagen
ingå i manskapets vinterutrustning i övre Norrland. Sockor eller ytterstrumpor
vore emellertid relativt litet hållbara och därför kännbara för anslaget.
Reuterswärd hade i 1935 års inspektionsrapport framhållit, att för

175

truppförbanden i övre Norrland, som i väsentligt större utsträckning vore
hänvisade till den dyrbara vinterutrustningen än truppförbanden söderut,
en höjning av trnppmunderingsanslaget vöre ofrånkomlig. Ett genomförande
av de av Reuterswärd berörda förbättringarna i fråga om utrustning
och materiel skulle givetvis komma att underlätta neutraliserandet av ogynnsamma
klimatiska förhållanden.

De anmärkningar som framkommit rörande utrustningen av det manskap,
vilket vintertid fullgör tjänstgöring vid övre Norrlands trupper, samt angående
beskaffenhet av viss vid dylik tjänstgöring vintertid nyttjad materiel,
synas värda beaktande.

Det torde vid truppförbanden tillhörande Övre Norrlands trupper icke
kunna undvikas, att övningar bedrivas jämväl under mindre gynnsamma
väderleksförhållanden. Det måste emellertid därvid tillses att manskapets
utrustning och vid övningarna begagnad materiel för manskapets förplägnad
och omvårdnad i övrigt äro av den beskaffenhet att av väderleksförhållandena
härrörande ogynnsamma verkningar i avseende å manskapets hälsa så
vitt möjligt förhindras.

Det bör sålunda tillses att manskapet vid dessa truppförband förses med
fullt nöjaktig beklädnad. I nämnda avseende torde särskilt böra beaktas att
de hittills nyttjade bomullsskjortorna icke kunna anses utgöra ett tillräckligt
värmande plagg att bära närmast kroppen under de temperaturförhållanden,
som vintertid råda i övre Norrland. Särskilt måste anses att så icke
kan vara fallet vid bedrivande av övningar, under vilka manskapet, såsom
vid skidåkning, jämförelsevis lätt råkar i svettning. Flertalet bland menige
man torde ock numera före inryckningen till värnpliktstjänstgöringen hava
vant sig vid att vintertid närmast kroppen bära ett varmare plagg än den
vid armén hittills brukade bomullsskjortan. Det är därför enligt min uppfattning
angeläget att sådana åtgärder vidtagas att envar av manskapet, som
vintertid fullgör tjänstgöring vid övre Norrlands trupper, tillhandahålles
varmare plagg att bära närmast kroppen än dylik bomullsskjorta. Härvid
synas trikåskjortor av det slag, varom i ärendet förmälts, eller annat liknande
plagg böra komma till användning.

Vidare torde i manskapets vid dessa trupper vinterutrustning böra ingå
halsskydd av ylle samt sockor eller ytterstrumpor.

I den mån manskapet skall utbildas i skidåkning bör envar av manskapet
tillhandahållas härför avsedda skodon av lämplig modell. De i ärendet
framkomna anmärkningarna mot skodonen av modell 29 böra föranleda att
pågående försök för ernående av lämplig modell å skodon för skidåkning
så vitt möjligt påskyndas.

För truppens förplägnad med varm dryck bör tillhandahållas tillräckligt
antal termosflaskor. Sådana åtgärder böra ock vidtagas, som säkerställa
att, då truppen förplägas utomhus, lagad mat kan tillhandahållas i varmt
tillstånd.

Såsom uppvärmningsanordning vid förläggning i bivack synes tältspis

176

vara överlägsen eldgaller. I varje fall torde vad som förekommit vid den
i ärendet ifrågakomna bivackeringsövningen utvisa, att eldgaller icke förmå
nöjaktigt uppvärma tälten vid de köldgrader, som vintertid kunna inträffa
i övre Norrland. Jag får i anslutning härtill framhålla angelägenheten av
att pågående försök med tältspisar måtte så fort sig göra låter leda till fastställande
av ändamålsenlig modell å dylik spis och att erforderligt antal
spisar ställes till övre Norrlands truppers förfogande.

Den i ärendet verkställda utredningen utvisar, att vissa åtgärder vidtagits
eller ställts i utsikt till avhjälpande av brister, som få anses hava sistlidne
vinter förefunnits i avseende å manskapets vid Övre Norrlands trupper utrustning,
förplägnad och förläggning vid övningar under fältmässiga förhållanden.
Det framgår emellertid ej, att genom vad sålunda åtgjorts eller
kan komma att åtgöras det kan förväntas bliva nöjaktigt sörjt för att hädanefter
hela den manskapsstyrka, som vinterövas vid Övre Norrlands trupper,
kan beredas sådan omvårdnad som får anses påkallad av därstädes rådande
klimatiska förhållanden. Enligt min uppfattning torde därför spörsmålet örn
vilka förbättringar, som böra vidtagas beträffande manskapets vid Övre
Norrlands trupper utrustning, förplägnad och omvårdnad i övrigt under
tjänstgöring vintertid, böra bliva föremål för noggrann omprövning och de
åtgärder vidtagas, vartill en dylik omprövning kan giva anledning. Därvid
torde ock böra övervägas huruvida och i vilken omfattning åtgärder till förbättrande
av manskapets omvårdnad under tjänstgöring vintertid kunna
anses påkallade jämväl beträffande truppförband förlagda till andra delar av
landet än övre Norrland.

På grund av den mig åvilande skyldigheten att ägna tillsyn örn krigsmäns
omvårdnad har jag, med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen ansett mig böra för Eders Kungl. Majit anmäla omnämnda
förhållanden till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

6. Fråga om möjligheten och lämpligheten av införande av restriktiva bestämmelser
för bedrivandet av övningar särskilt i övre Norrland vid stark
kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden ävensom under

pågående epidemier.

Härom avlät militieombudsmannen den 27 november 1936 en skrivelse
till Konungen.

I skrivelsen redogjorde militieombudsmannen till en början för det i det
föregående omförmälda ärendet angående anordnandet och utförandet av
vissa övningar vid Norrbottens regemente den 14 och den 15 februari 1936
med mera (se denna ämbetsberättelse sid. 86 ff.). Vidare hänvisade militieombudsmannen
till den skrivelse, han den 15 oktober 1936 avlåtit till Konungen
angående manskapets utrustning, förplägnad och förläggning vid
övningar under fältmässiga förhållanden särskilt i övre Norrland (se denna
ämbetsberättelse sid. 167 ff.).

177

Härefter anförde militieombudsmannen:

»Med anledning av vad vid berörda övningar den 14 och den 15 februari
1936 inträffat finner jag mig böra påkalla Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på frågan om möjligheten och lämpligheten av införande av restriktiva
bestämmelser för bedrivandet av övningar särskilt i övre Norrland vid
stark kyla eller eljest under otjänliga väderleksförhållanden ävensom under
pågående epidemier. I sådana situationer torde kravet på truppens välfärd
böra träda i förgrunden även om så måste ske med eftersättande av önskemål
ur militär övningssynpunkt. Med hänsyn till de starka och snabba temperaturväxlingarna
i övre Norrland torde det visserligen möta viss svårighet
att åstadkomma för ändamålet lämpligt avvägda bestämmelser. Även örn
temperaturen vid en övnings igångsättande varit relativt gynnsam, kan under
övningens genomförande temperaturen komma att hastigt falla. Bestämmelser
synas dock kunna utfärdas örn viss minimitemperatur, under vilken
övningar icke må igångsättas. I vart fall torde föreskrift böra meddelas,
innefattande uppgift örn viss minimitemperatur, under vilken övningar med
förläggning i bivack ej må igångsättas. Vidare torde föreskrifter kunna
meddelas, att vintertid, före igångsättandet av en övning av större omfattning,
noggranna temperaturiakttagelser skola göras och uppgifter från statens
meteorologiska anstalt inhämtas angående väderleksutsikterna. Enligt
vad jag inhämtat från nämnda anstalt torde upplysningar av värde för
militärbefälet kunna lämnas angående utsikterna för temperaturens utveckling
åtminstone för det närmaste dygnet. Därest sålunda gjorda iakttagelser
och erhållna upplysningar giva vid handen, att under rådande köldperiod
temperaturen befinner sig i ytterligare sjunkande, synes planlagd
övning av angivet siag ej omedelbart böra igångsättas utan stigande temperatur
avvaktas.

Vidare torde böra övervägas införande av bestämmelser, som reglera de
förutsättningar under vilka vid pågående epidemi övningar med trupp må
äga rum. Trygghet bör så vilt möjligt åstadkommas för att manskapet under
epidemier ej utsättes för den nedsättning av motståndskraften mot smitta,
som lätt torde inträda, då kroppen utsättes för stark avkylning.

Få grund av den mig åliggande skyldigheten att ägna tillsyn örn krigsmäns
omvårdnad har jag, med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen ansett mig böra för Eders Kungl. Majit anmäla
omnämnda förhållanden till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna
omständigheterna föranleda.»

7. Angående förläggningsförhållandcna å Järvafältct.

Härom avlät militieombudsmannen den 17 juli 1936 följande framställning
till Konungen:

»Sedan möjligheterna för de till Stockholm förlagda truppförbanden tillhörande
armén att begagna Ladugårdsgärde såsom exercisfält allt mer kring12-
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

skurits till följd av sagda områdes exploatering för bebyggelse, hava dessa
truppförbands övningar måst i allt mer vidgad omfattning förläggas till
Järvafältet. Vissa anordningar hava på grund härav vidtagits för förläggning
av trupp därstädes.

Vid inspektion, som jag den 8 juli detta år företagit av ett antal till förläggning
nyttjade platser å Järvafältet, har jag uppmärksammat, att de anstalter
för befälets och manskapets förläggning, som vidtagits eller med hjälp
av redan till förfogande ställda medel komma att vidtagas, icke kunna anses
tillfyllest för beredande av drägliga förhållanden under truppens vistelse
å övningsområdet. Följande sammanfattning av de iakttagelser jag vid
besöket å övningsområdet gjort jämte vissa upplysningar jag därvid inhämtat
torde utvisa huru förhållandena för närvarande te sig:

Järva skjutbanor.

Ett kompani av Svea livgarde var vid inspektionstillfället förlagt i tält vid
skjutbanorna.

En värmestuga finnes örn ett större rum med öppen spis och ett mindre
rum, det senare nyttjat såsom officers- eller underofficersbostad. I värmestugan
kan ej lämpligen förläggas mer än ett sextiotal man. Sängar och
sängutredning saknas. Vid förläggning i värmestugan får manskapet ligga
å halmbädd å golvet.

En mindre avträdesbyggnad med urinoar finnes allt för nära intill tältplatsen.
En öppen urinränna spred dålig lukt.

Tre brunnar finnas på 100—200 meters avstånd från förläggningsplatsen.
Av dessa var dock en vid tillfället sinad.

Särskilt tvättrum saknades. Manskapets tvättning försiggick vid en av
brunnarna i en ho.

Kymlinge.

Ett kompani av Svea livgarde var vid inspektionstillfället här förlagt i
tält.

En värmestuga finnes, innehållande två rum med plats i vartdera rummet
för cirka 30 man. Sängar och sängutredning saknas. Vid förläggning i
stugan får manskapet ligga å halmbädd å golvet. Loftet å vinden, som saknar
uppvärmning, kan icke användas för förläggning.

Officersförläggning finnes ordnad i en äldre bostadsbyggnad. Denna är
emellertid i olika avseenden i hög grad bristfällig.

Tvättstuga för manskapet finnes.

Vatten för manskapets tvättning transporteras till förläggningsplatsen och
lagras i tunnor.

På 5—10 minuters avstånd från förläggningen fanns ett mindre friluftsbad
anordnat i en bäck. Vattnet i bäcken var förorenat.

Avträdesbyggnaden är otillräcklig.

Bög.

Ett kompani av Svea livgarde var här förlagt i en värmestuga om två rum,
vartdera rummet med plats för cirka 30 man. Sängar och sängutredning

179

saknas. Manskapet låg på halmbädd på golvet. Loftet å vinden är ej heller
här användbart för förläggning.

Officerare och underofficerare äro inkvarterade hos en arrendator på
platsen. Denne är dock ej skyldig mottaga inkvartering. Officerare och
underofficerare dela kök med arrendatorsfamiljen. Byggnaden är mycket
ålderdomlig och i hög grad bristfällig.

Tvättstuga för manskapet, kokvagnshus och en mindre proviantkällare
finnes. Likaså finnes förhållandevis god tillgång till vatten. Genom tillmötesgående
av enskild person finnes i förläggningens närhet tillgång till
friluftsbad i en insjö.

Avträdesbyggnaden är otillräcklig.

Hägerstalund.

Ett kompani av Fälttelegrafkåren var vid besöket här förlagt i tält.

En värmestuga finnes av samma storlek som vid Kymlinge och Bög. Sängar
och sängutredning saknas jämväl här.

Tvättstuga saknas. Manskapets tvättning försiggår i en bäck.

Rum för förläggning av officerare finnes i en kronan tillhörig, ålderdomlig
bostadsbyggnad. Byggnaden i dess helhet gav intryck av förfall. Såväl
rum som möbler voro mindre väl hållna.

Kök för officerares behov fanns inrymt i byggnaden. I köket hade kökspersonalen
sina sängplatser.

De officerare vid Fälttelegrafkåren, som vid besöket voro förlagda vid
platsen, föredrogo att ligga i tält.

Akalla.

Byggnad för inhysande av manskapet ävensom tvättstuga saknas.

Kokvagnshus finnes.

Officerare och underofficerare erhålla inkvartering hos en arrendator. Om
denna förläggning gäller vad i det föregående anförts om övriga befälsförläggningar.
Den kan icke anses fylla skäliga anspråk på förläggning för
officerare och underofficerare.

Tillgången till vatten är icke tillräcklig. Vatten får hämtas från Granby.

Avträdesbyggnaden är otillräcklig.

Granby.

Värmestuga finnes örn två rum, vartdera rymmande ett trettiotal man.
Loftet å vinden är ej användbart för förläggning. Sängar och sängutredning
saknas. Vid förläggning i stugan får manskapet ligga å halmbädd
å golvet.

För förläggning av officerare och underofficerare disponerar kronan i en
gammal arrendatorsbvggnad 2 rum å nedra botten och 3 rum en trappa upp.
Rummen äro bristfälliga och fylla icke skäliga anspråk på en officers- eller
underofficersförläggning.

Vidare finnes ett nyuppfört kokvagns- och tvätthus, där vatten finnes
inlett.

Avträdesbyggnaden är otillräcklig.

180

Eggeby, Hästa, Husby, Rinkeby och Kista.

Vid samtliga dessa platser saknas anordningar för förläggning av trupp.
Å dessa platser måste manskapet alltså städse förläggas i tält.

Officerare och underofficerare erhålla mot ersättning inkvartering hos
arrendatorer å platserna. Icke å någondera platsen kan den inkvartering,
som erhålles, anses tillfredsställande. Det upplystes dock att förhållandena
i detta avseende vore bäst vid Eggeby.

Vid Eggeby och Hästa hämtas valten från Granby. Jämväl vid Rinkeby
får vatten i regel hämtas från annan plats.

Ändamålsenliga förvaringsrum för födoämnen saknas vid flertalet förläggningsplatser.
Vidare saknas å flertalet platser lämpliga lokaler för verkställande
av sjukvisitationer.

Stallutrymmen finnas endast vid ett begränsat antal platser. Befintliga
utrymmen äro samtliga i mycket bristfälligt skick.

Belysningen är för närvarande ingenstädes nöjaktigt ordnad. Elektriskt
ljus saknas vid förläggningsplatserna.

Enligt tillgängliga uppgifter hava förenämnda platser använts till förläggning
av trupp under åren 1931—1935 följande antal dagar.

	1931	1932	1933	1934	1935
Järva skjutbanor ...............	............... 43	27	23	27	34
Kymlinge.......................	............... 116	135	97	91	80
Bög ............................	............... 105	137	125	116	103
Hägerstalund...................	............... lil	122	103	90	101
Granby..........................	............... 101	142	121	65	116
Akalla .........................	............... 48	72	60	48	38
Eggeby.........................	............... 40	98	74	53	70
Hästa .........................	............... 30	46	23	20	18
Husby..........................	............... 48	68	61	49	56
Kista...........................	............... 4	15	16	18	24

Förutom vid nu nämnda platser förekomme årligen förläggning av trupp
vid ytterligare ett tiotal platser å Järvafältet. Mest anlitad av sist åsyftade
platser vore Säby, där förläggning ägt rum år 1931 under 53 dagar, år 1932
under 60 dagar, år 1933 under 55 dagar, år 1934 under 54 dagar, och år
1935 under 62 dagar.

Militieombudsmannen inhämtade vidare:

Då fältmässiga övningar ej längre kunde bedrivas å Ladugårdsgärde,
måste all stridsutbildning förläggas till Järvafältet. Detta innebure att de
värnpliktiga under minst en tredjedel av övningstiden måste vara därstädes
förlagda. Under regementsmötet plägade i de fall, då regementet ej deltoge
i fälttjänstövningar å annan ort, regementet under ett tjugotal dagar
vara förlagt å Järvafältet.

Under vinterhalvåret förekomme vidare förläggning å Järvafältet dels av
de värnpliktiga, som hade sin utbildning förlagd till denna tid, dels ock av de

181

fast anställda, som under vintern genomginge rekryt-, korprals- och furirskolor.

övningsanslagets storlek medgåve ej att truppen under längre tid kontinuerligt
vore förlagd utom kasernen. Förläggning vid Järvafältet plägade
därför äga rum från måndag till fredag eller lördag i samma vecka. Officerare
och underofficerare uppbure vid sådan tjänstgöring det s. k. mindre
tjänstgöringstraktamentet från och med fjärde dagen. Traktamente utginge
sålunda under två, högst tre dagar i följd. Detta täckte emellertid icke de
extra kostnader, som vore förenade med fältförläggning.

Avstånd och marschtider från Svea livgardes kasern till nedan angivna

förläggningsplatser utgjorde:
	Avstånd	Marschtid.
Järva skjutbanor.........................	........... 11	km.	2 t. 10 min,
Kymlinge...............................	........... 12		2 t. 40 min
Bög ...................................	........... 20		4 t. 45 min,
Hägerstalund ...........................	........... 17	2>	4 t. 10 min
Granby .................................	........... 14		3 t. 15 min
Akalla .................................	........... 16	»	3 t. 35 min
Säby...................................	........... 20	>	4 t. 45 min

Marscherna till och från övningsplatserna toge, såsom framginge av förestående
uppgifter, avsevärd tid i anspråk. Ett önskemål vore därför att
befäl och trupp kunde transporteras med motorfordon till och från övningsfältet.
För närvarande vore såväl befäl som menig hänvisad att, därest man
under förläggning vid Järvafältet behövde komma till staden, begagna velociped
eller uppsöka och därvid på egen bekostnad anlita vid Enköpingsvägen
befintlig omnibusförbindelse.

Beträffande möjligheterna att vid de olika förläggningsplatserna erhålla
vatten i erforderlig mängd upplystes vidare: Svårigheter förelåge vid fler talet

förläggningsplatser å Järvafältet att erhålla vatten i nöjaktig omfattning.
Hittills verkställda undersökningar och utförda arbeten för förbättrande
av befintliga brunnar hade utvisat, att marken å Järvafältet vore mycket
litet vattenförande. Därest, såsom önskvärt vore, möjlighet skulle beredas
manskapet att vid förläggningarna erhålla tillräcklig tillgång på vatten
för den kroppsliga renhållningen, funnes säkerligen icke annan utväg än att
anlägga vattenledning till förläggningarna med ankytning vid Stockholms
förorters vattenledning från Görväln.

Enligt vid inspektionen tillstädesvarande befäls samstämmiga uppfattning
utgjorde beredandet av ökad tillgång till vatten för manskapets kroppsvård
ett spörsmål, som icke kunde undanskjutas.

Riksdagens revisorer anförde i berättelse avgiven den 16 december 1934
beträffande förläggningen till Järvafältet under övningar av trupp tillhörande
Stockholms garnison bland annat: Revisorerna ville som sin mening

framhålla, att det måste anses önskvärt att med sagda spörsmål sammanhängande
frågor snarast möjligt upptoges till allvarligt övervägande. Del

182

kunde nämligen knappast anses rimligt att fast anställd personal och värnpliktiga
tillhörande dessa trupper skulle intaga en avsevärt sämre ställning
än vid övriga truppförband i landet. Särskilt torde därvid beaktas, huruvida
icke mera tillfredsställande och särskilt ur hälsovårdssynpunkt ändamålsenliga
anordningar kunde utan större kostnader vidtagas för att därigenom
förbättra nuvarande förläggningsförhållanden.

Sedan jämte andra myndigheter arméförvaltningen och chefen för östra
arméfördelningen avgivit yttrande över vad riksdagens revisorer anfört, utlät
sig statsutskottet med anledning av revisorernas berättelse i utlåtande nr
126 vid 1935 års riksdag bland annat: Utskottet vore ense med revisorerna

därom att förläggningsförhållandena för Stockholms garnison vore långt
ifrån tillfredsställande och att åtgärder för olägenheternas avhjälpande vore
erforderliga. Då emellertid frågan om det definitiva ordnandet av Stockholmsgarnisonens
förläggning vore beroende på den blivande försvarsorganisationen,
syntes med vidtagandet av anstalter i förevarande avseende lämpligen
kunna anstå i avvaktan på försvarskommissionens utredning. Utskottet
hade därför ansett sig allenast böra för det dåvarande för riksdagen anmäla
vad i ärendet förekommit.

Emellertid medgav 1936 års riksdag, efter det Kungl. Majit i proposition
till riksdagen därom gjort framställning, att till bestridande av kostnaderna
för vissa arbeten för förbättrande av förläggningsförhållandena å Järvafältet
finge av de medel, som innestode i statskontoret under titeln »Försälj -ningsmedel för tomter å Ladugårdsgärde», tagas i anspråk högst 262,000: —
kronor. Enligt Kungl. Maj:ts proposition, däri sagda belopp äskats, skulle

följande åtgärder komma till utförande: Fördjupning och upptagning av brunnar, beräknad kostnad....	kronor	7.500
Uppförande av bekvämlighetsinrättning		2> ....		12,000
Elektrifiering av Järvafältet	>	> ....		109.000
Mathallar		» ____	2>	93,000
Sjukkvarter, 2 st.	»	» ____	2>	4,000
Kokvagnshus		» ....		2i),000
Proviantkällare		» ____		9,000
Övriga anordningar: Golv i Säby, marketenteristånd		» ....		7,400
		Summa	kronor 261,900.

Genom det vid 1936 års riksdag fattade beslutet rörande försvarsväsendets
ordnande lärer numera få anses bestämt, att Järvafältet skall utgöra ordinarie
övningsområde för följande truppförband, nämligen Svea livgarde, Livregementet
till häst, Svea artilleriregemente, Signalregementets huvuddel och
Första intendenturkompaniet och att dessa truppförband skola dit förläggas.
Det torde därvid hava varit förutsatt, att nya kaserner i sinom tid skola
komma att uppföras vid Järvafältet för sagda truppförband. Hinder ur de
synpunkter, som åberopats av statsutskottet i dess i det föregående återgivna
utlåtande, lärer sålunda ej längre föreligga att till övervägande upp -

183

taga frågan om ett nöjaktigt ordnande av förläggningsförhållandena därstädes.

Så vitt jag kunnat inhämta, har ännu ej förberedande planläggning verkställts
av de byggnadsföretag, som bliva erforderliga för kasernering å Järvafältet
av förut omförmälda, till Stockholms garnison hörande truppförband.
Uppenbarligen måste det, därest nya kaserner skola uppföras, dröja
ännu åtskilliga år, innan dessa kunna tagas i bruk. Redan på grund av omfattningen
av de byggnadsföretag, varom är fråga, torde uppförandet av
kaserner för de skilda truppförbanden komma att ske etappvis. Enligt vad
jag inhämtat anses böra ifrågakomma att uppföra i första hand nödiga byggnader
för Första intendenturkompaniet med tillhörande förrådsanstalter,
därnäst för Svea artilleriregemente och först därefter för Svea livgarde. I
sista hand antagas komma kaserner för Livgardet till häst. Byggnaderna för
det förband, som först kommer att utflytta, lära även under förutsättning
att byggnadsfrågan utan dröjsmål upptages till behandling, icke kunna väntas
vara färdiga att tagas i bruk förrän 4 å 5 år härefter. Jämväl vid ett
gynnsamt förlopp av de byggnadsföretag, varom sålunda är fråga, torde utflyttningen
till Järvafältet av samtliga till Stockholms garnison hörande
formationer och truppförband icke kunna antagas vara slutförd förrän efter
cirka tio år. Man bör alltså räkna med att nu rådande förhållanden med
huvudförläggning av truppförbanden i eller invid huvudstaden och mera
tillfälliga förläggningar å Järvafältet komma att äga bestånd under avsevärd
tid framåt. I samma mån de av gardesregementena och Svea artilleriregemente
disponerade områdena av Ladugårdsgärde ytterligare tagas i
anspråk för bebyggelse, kommer härvid förläggning av trupp till Järvafältet
att bliva erforderlig i vidgad omfattning.

Det är uppenbart att utbildningen av trupp vid de till Stockholms garnison
hörande förbanden för närvarande är i hög grad försvårad. De upprepade
förflyttningarna från förbandens huvudförläggning till Järvafältet inkräkta
på den till övningars bedrivande anslagna tiden. På grund av de
otillfredsställande förläggningsförhållandena å Järvafältet kan truppen i
varje fall icke under dålig väderlek hållas vid den kondition, som är önskvärd
för att övningarna må kunna bedrivas på ett ur utbildningssvnpunkt
nöjaktigt sätt. Bristen på anordningar för manskapets bekvämlighet och hygien
alstrar lätt misstämning och olust och kan sålunda jämväl få ogynnsamma
verkningar med avseende å möjligheten att upprätthålla disciplin hos
truppen. Enligt min uppfattning bör därför frågan om ordnandet av förläggningsförhållandena
å Järvafältet utan avvaktan å tillkomsten av nya
kaserner för de truppförband, som skola permanent dit förläggas, upptagas
lill omprövning. Att så sker, synes mig desto mera lämpligt som enligt vad
jag inhämtat, jämväl efter det kaserner blivit uppförda å Järvafältet för de
truppförband, som skola därstädes hava sin regelmässiga förläggning, visst
behov kommer att förefinnas att å skilda platser inom övningsområdet kunna
mera tillfälligt förlägga mindre truppkontingenter, övningsområdet bär
en längdsträckning från sydost till nordväst av nära 15 km. och en medel -

184

bredd av cirka 4 km. Det lärer vara avsett, att de nya kasernetablissement.
som komma att uppföras å området, skola bliva förlagda i sydöstra delen av
fältet, alltså å det närmast Stockholm belägna området. Behov av utrymme
för tillfälliga förläggningar lärer därför komma att förefinnas för de truppförband,
som skola bliva mera varaktigt förlagda i nya kaserner vid Järva -fältet, för bedrivandet av fältskjutningar, vissa stridsövningar, skarpskjutningar
med infanterikanoner, stridsvagnar, pansarbilar och fältartilleri. Nu
berörda övningar måste försiggå å platser inom övningsområdet, som äro avlägset
belägna från de blivande kasernområdena. Behov av utrymme för tillfälliga
förläggningar kommer än vidare alt förefinnas, dels för bedrivande
av samövningar med de förband inom fjärde arméfördelningen, som icke
tillhöra Stockholms garnison, dels ock för de särskilda stridsövningar och
skarpskjutningar, som å Järvafältet skola utföras av infanteriskjutskolan.
vars ordinarie förläggningsort är Rosersberg, och av underofficersskolan.
vars ordinarie förläggningsort är Uppsala.

Ett genomförande av de åtgärder, vartill på sätt framgår av det föregående,
innevarande års riksdag ställt medel till förfogande, kommer att beteckna
ett beaktansvärt framsteg i avseende å anordningar för manskapets omvårdnad.
Sålunda kan förväntas, att elektriskt ljus kommer att ledas till
förläggningsplatserna och att bristen på tillfredsställande bekvämlighetsinrättningar
blir avhjälpt. Vidare kommer vid de mest använda förläggningsplatserna
alt uppföras mathallar, kokvagnshus och proviantkällare; därjämte
skulle jämväl tillkomma två sjukkvarter.

Emellertid ingå i den anvisade summan, 262,000 kronor, icke några medel
lill anskaffande av ytterligare förläggningsutrymmen för befäl och manskap.
Ej heller kan inom ramen för sålunda anslagna medel vattenfrågan vid förläggningsplatserna
bringas till en tillfredsställande lösning.

Tältförläggning är för manskapets vidkommande för närvarande regel vid
samtliga för förläggning nyttjade platser å Järvafältet. Dylik förläggning
kan emellertid, såsom jag tidigare haft anledning att i annat sammanhang
framhålla, icke anses innefatta det skydd, som i fredstid bör fordras av en
militärförläggning. Särskilt bör tältförläggning så sent på året som under
september månad och under vinterhalvåret förekomma endast under korta
tidsperioder.

De till Stockholms garnison hörande truppförbanden äro för bedrivandet
av sina övningar hänvisade att vara förlagda å Järvafältet under längre tid
i följd. Dylik förläggning förekommer jämväl under höst- och vintermånaderna.
Det bör därför enligt min uppfattning sörjas för att fullt nöjaktigt
utrymme under tak kan beredas till Järvafältet förlagd trupp.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för förhållandena vid ett
antal till förläggning av trupp nyttjade platser å Järvafältet framgår, alt för
närvarande finnes allenast en s. k. värmestuga vid en var av följande platser,
nämligen Järva skjutbanor, Kymlinge, Bög, Granby och Hägerstalund.
Därjämte finnes vid Säby en för förläggning nyttjad f. d. stallbyggnad med
jordgolv. Vid övriga till förläggning av trupp nyttjade platser finnes intet

185

utrymme under tak för inhysande av manskap. De befintliga värmestugorna
äro vidare otillräckliga för det behov av förläggningsutrymme, som förefinnes.
I en var av värmestugorna kunna icke lämpligen inhysas mer än
60—70 man. Behovet av förläggningsutrymme på samma plats bör emellertid
beräknas efter storleken av ett övningskompani. Utrymme torde sålunda
böra finnas för förläggning på samma plats av 125—150 man.

Vidare bör vid förläggningarna finnas sängar och sängutredning, bord och
stolar. Nu tillämpad ordning, enligt vilken manskapet, i den mån förläggning
inomhus förekommer, är hänvisat att ligga på golvet å halmbädd, givetvis
utan tillfälle att avtaga klädesplaggen, kan icke, vare sig ur hygienisk
synpunkt eller ur bekvämlighetssynpunkt, anses fylla skäliga anspråk på en
ordnad fredsförläggning.

Ytterligare bör åtminstone vid de mera anlitade förläggningsplatserna finnas
lokaler för förrättande av sjukvisitation och för hållande av marketenteri,
samt tvättrum med tvättställ, tvättservis och dusch.

För närvarande föreligga icke tillräckliga möjligheter för det vid Järvafältet
förlagda manskapet att öva kroppslig renhållning. I detta avseende är
enligt min uppfattning behovet av förbättrade anordningar trängande. Av
de medel, som på sätt nämnts, 1936 års riksdag anvisat, beräknas ej mer än
7,000 kronor kunna tagas i anspråk för förbättrande av vattentillgången i befintliga
brunnar. Enligt vad jag inhämtat kan man emellertid med visshet
utgå från, att genom de anordningar, som sålunda kunna med anslagna medel
ytterligare vidtagas och som allenast lära hava åsyftat att bereda tillgång
till dricksvatten och vatten för matlagning, nöjaktig tillgång till vatten
för manskapets kroppsvård ej kan åstadkommas.

Manskapet är för närvarande hänvisat att äta ur medhavda kokkärl. Matservis
av porslin bör finnas åtminstone vid de mest anlitade förläggningsplatserna.

Icke vid någon av de förenämnda platserna finnas sådana förläggningslokaler
för officerare och underofficerare som fylla skäliga anspråk på
snygghet, trevnad och bekvämlighet. De till bostäder åt officerare och underofficerare
upplåtna utrymmena giva vid samtliga platser ett beklämmande
intryck. Bostäderna äro överlag ålderdomliga och otidsenliga, flera av
dem i mer eller mindre förfallet skick.

Än vidare torde behovet av nödiga stallutrymmen böra tillgodoses.

Närmare utredning torde verkställas rörande antalet av förut berörda förläggningsplatser,
som enligt nu angivna grunder böra iordningställas.

För närvarande kan, såväl med hänsyn till bristen på förläggningslokaler
som på grund därav att de till truppförbandens förfogande ställda övningsanslagen
ej förslå till utbetalande av tjänstgöringstraktamenten åt befälet,
trupp tillhörande Stockholms garnison ej förläggas till Järvafältet under
längre sammanhängande tid än från början till slutet av samma vecka.
Tjänstgöringstraktamente utgår vid dylik förläggning först från och med
fjärde dagen. Med hänsyn till den omfattning, i vilken de till Stockholms
garnison hörande truppförbanden numera äro och för framtiden måste bliva

186

hänvisade att bedriva sina övningar å Järvafältet, synes det angeläget, att
sådana åtgärder vidtagas att trupp må kunna dit förläggas under längre sammanhängande
tid än från början till slutet av samma vecka. Härvid bör
jämväl övervägas att bereda möjlighet för befäl och manskap att utan egen
kostnad eller, örn detta ej låter sig göra, för allenast ringa egen kostnad under
fritid resa till och från huvudstaden. Ett ordnande av sistberörda spörsmål
är för manskapets vidkommande önskvärt för upprätthållande av disciplin
och god anda hos truppen.

På grund av den mig åvilande skyldigheten att ägna tillsyn åt krigsmäns
omvårdnad har jag, med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen, ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t anmäla i
ärendet omnämnda förhållanden till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
omständigheterna föranleda.»

8. Angående förekomsten av karteller mellan svenska firmor vid leveranser

till staten.

Härom avlät militieombudsmannen den 27 november 1936 följande framställning
till Konungen.

»Vid granskning av arméförvaltningens artilleridepartements upphandlingsprotokoll
med tillhörande handlingar, som verkställts å militieombudsmansexpeditionen,
har iakttagits att vid departementets årligen återkommande
upphandlingar av mässingsmateriel för ammunitionstillverkningen sedan längre
tid lika anbud regelmässigt avgivits av de två enda svenska tillverkare inom
branschen, som över huvud deltagit i tävlan om berörda leveranser, nämligen
Finspongs Metallverks Aktiebolag och Aktiebolaget Svenska Metallverken.
Detta har sålunda utgjort förhållandet vid följande av artilleridepartementet
företagna upphandlingar.

År 1933.

1) Enligt protokoll den 6 april 1933 beträffande upphandling av 50,600
kg. hylsämnen. Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk hade såsom
enda inhemska tillverkare av hylsrondeller en var avgivit anbud å 1.13
kr. pr kg. Anbud å 99.90 kr. per 100 kg. hade avgivits å vara av utländsk
tillverkning. Artilleridepartementet beslöt antaga Svenska Metallverkens och
Finspongs Metallverks anbud med lika fördelning av leveransen dem
emellan. Dessa firmors anbudssumma å hela leveransen utgjorde 57,178
kronor.

2) Enligt protokoll den 22 maj 1933 beträffande upphandling av 100 ton
hylsämnen. Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk hade avgivit
lika anbud å 149.80 kr. pr 100 kg. exklusive koppar. En utländsk firma,
Basse & Selve, hade avgivit anbud å 139.54 kr. pr 100 kg. inklusive köp -

187

par. Sedan anbuden underställts Eders Kungl. Maj:ts prövning och Eders
Kungl. Majit i skrivelse den 19 maj 1933 bemyndigat artilleridepartementet
att antaga firman Basse & Selves anbud, beslöt departementet i enlighet därmed.
De svenska firmornas anbud hade i detta fall överstigit det utländska
anbudet med 37.10 kr. pr 100 kg. eller med omkring 26 procent.

3) Enligt protokoll den 19 juli 1933 beträffande upphandling av mässingsmateriel.
Svenska Metallverkens och Finspongs Metallverks anbud slutade
vartdera å 42,704: 61 kr. Tillika hade beträffande delar av leveransen lägre
anbud avgivits å vara av utländsk tillverkning.

Artilleridepartementet beslöt med hänvisning till Eders Kungl. Maj:ts cirkulär
den 3 mars 1922 och den 3 mars 1933 angående ökat företräde för
svenska varor vid upphandling för statens behov ( S. F. S. 116/1922 och 68/
1933) och då det vore ur teknisk synpunkt i hög grad önskvärt att bultmateriel
av speciallegering upphandlades från inhemsk tillverkare på så sätt antaga
Svenska Metallverkens och Finspongs Metallverks anbud, att leveransen
skulle delas lika mellan dessa båda firmor.

Åt 1934.

1) Enligt protokoll den 30 april 1934 beträffande upphandling av 140 ton
hylsämnen. Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk hade båda avgivit
anbud exklusive koppar å 147 kr. pr 100 kg. med 7 % avdrag, eller för
hela leveransen 191,394 kr. Anbud hade tillika avgivits å vara av utländsk
tillverkning. Artilleridepartementet beslöt att såsom för kronan fördelaktigast
antaga Svenska Metallverkens och Finspongs Metallverks anbud med lika
fördelning av leveransen mellan dessa firmor.

2) Enligt protokoll den 6 september 1934 beträffande upphandling av mässingsmateriel.
Förutom anbud av Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk,
gällande vartdera anbudet hela leveransen, hade anbud avgivits å
vara av utländsk tillverkning beträffande viss del av leveransen. Kostnaderna
enligt de förenämnda svenska anbuden samt enligt det lägsta utländska anbudet
med tillägg av omkostnader för förtullning, utgjorde beträffande den del
av leveransen, där anbud avgivits å vara av såväl svensk som utländsk tillverkning,
36,433:05 kr. vid leverans enligt de två svenska firmornas anbud
samt 32,909:40 kr. enligt det lägsta utländska anbudet. Merkostnaden
3,523: 65 kr. motsvarade cirka 10,7 procent. Kopparn betingade enligt de två
svenska anbuden 63: 83 kr. pr 100 kg. Dagsnoteringen i London hade den
3 september 1934 utgjort 60: 15 kr. pr 100 kg.

Artilleridepartementet beslöt alt såsom för kronan fördelaktigast lika fördela
leveransen mellan Svenska Metallverken och Finspongs Metallverk.

Är 1935.

Enligt protokoll den 3 maj 1935 beträffande upphandling av mässingsmateriel,
nämligen 115,000 kg. mässingsbult, 2,300 kg. profilmässing, 750 kg. mässingsband,
900 kg. kopparband, 52,000 kg. mässingsbylsämnen och 21,000 kg.

188

mässingsrondeller. Anbud hade avgivits av Svenska Metallverken och Finspongs
Metallverk samt å delar av leveransen av vissa utländska firmor å
vara av utländsk tillverkning. De två svenska anbuden, som voro identiskt
lika, voro gynnsammare än de utländska utom beträffande posten hylsämnen.
å vilken post de svenska anbuden voro cirka 15 % högre än det lägsta utländska.
Artilleridepartementet beslöt antaga lägsta utländska anbudet å
hylsämnen, anbudssumma 85,280 kr., samt beträffande övriga delar av leveransen
Svenska Metallverkens och Finspongs Metallverks anbud med lika
fördelning dem emellan, anbudssumma 151,000 kr.

Då anledning sålunda förekomme till antagande att prisöverenskommelse
förelåge mellan Finspongs Metallverks Aktiebolag och Aktiebolaget Svenska
Metallverken, har granskningen av upphandlingsprotokollen utsträckts till att
beträffande upphandlingen av sådana artiklar, där nämnda två företag förekomme
såsom anbudsgivare, ytterligare omfatta åren 1926—1932. Härvid har
iakttagits, att jämväl för dessa år ifråga om de upphandlingar, beträffande
vilka Finspongs Metallverk och Svenska Metallverken avgivit anbud, dessa
regelmässigt varit likalydande. Detta har sålunda varit fallet beträffande
följande antal upphandlingar, nämligen år 1930 fyra stycken, därav en å
29,168 kr., en å 161,019 kr. och en å 137,904 kr.; år 1931 en å lägst
82,600 kr.; år 1932 två stycken, den ena å 38,771 kr. och den andra å
124,704 kr.

I skrivelse den 22 april 1936 till arméförvaltningens artilleridepartement
anmodade jag, efter att hava lämnat en redogörelse för förenämnda granskning,
departementet att inkomma med yttrande med anledning av vad vid
granskningen iakttagits.

I skrivelse den 8 maj 1936 anförde arméförvaltningens artilleridepartement:
De i skrivelsen åsyftade, vid granskningen gjorda iakttagelserna torde avsett
det förhållandet, att vid artilleridepartementets upphandling av vissa metallvaror
lika anbud erhållits från de enda svenska anbudsgivarna, Finspongs
Metallverks Aktiebolag och Aktiebolaget Svenska Metallverken, och att alltså
anledning förekommit till antagande att prisöverenskommelse förelegat mellan
nämnda två företag. Att så varit förhållandet framginge av de i militieombudsmannens
skrivelse återgivna fakta. Förhållandet bestyrktes även av
innehållet i en av de båda anbudsgivarna gemensamt avlåten skrivelse till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet av den 15 mars 1926 och en
skrivelse av den 21 juli 1928 från Finspongs Metallverks Aktiebolag till samma
statsråd, vilka skrivelser i avskrift bilagts artilleridepartementets skrivelse.
Artilleridepartementet hade vid nyss nämnda förhållande jämlikt 28 §
2 mom. h) i upphandlingsförordningen i de förekommande fallen haft möjlighet
att förkasta de vid de olika upphandlingarna inkomna anbuden från
nämnda båda svenska företag, men hade icke ansett lämpligt att så förfara.
Ehuru artilleridepartementet ansett det vara beklagligt, att genom berörda
prisöverenskommelse mellan de enda svenska tillverkare, som kunnat — och
väl ännu så länge kunde — komma ifråga, då det gällde upphandling av
ifrågavarande varor inom Sverige, konkurrens mellan svenska tillverkare

189

förhindrats, hade artilleridepartementet i de fall, då skillnaden mellan de
priser, som erbjudits av utländska firmor eller deras representanter, och av
de ifrågavarande kartellbildande svenska firmorna, ej varit allt för stor — ej
överstigande c:a 15 ''7o — ansett sig böra antaga de svenska firmornas anbud
och därvid gjort fördelning mellan dem jämlikt bestämmelserna i .30 § 3 mom.
av upphandlingsförordningen. Prisjämförelsen hade därvid avsett förtullad
vara, varvid borde beaktas, att de svenska firmorna åtnjöte ett betydande
tullskydd. Sålunda utgjorde tullen å t. ex. mässingshylsämnen 20 kr. pr
100 kg. Då däremot prisskillnaden mellan de svenska anbudsgivarnas anbud
och utländska anbud synts vara allt för stor, hade artilleridepartementet
i regel underställt frågan Eders Kungl. Maj:ts prövning. Såsom framginge
av den i militieombudsmannens skrivelse lämnade redogörelsen hade Eders
Kungl. Majit i visst fall bemyndigat artilleridepartementet att inköpa utländsk
vara. I vissa andra fall åter hade Eders Kungl. Majit bemyndigat
artilleridepartementet att inköpa vara av svensk tillverkning.

I Finspongs Metallverks Aktiebolags förberörda skrivelse till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet den 21 juli 1928 uttalades, att bolaget med
tillfredsställelse skulle se, att åt en ämbetsman uppdroges att närmare pröva
vissa förhållanden rörande de båda svenska tillverkarnas prissättningar. Vidare
förklarade bolaget sig berett att förhandla därom, att prissättningen
skedde efter vissa normer, som efter särskild prövning kunde fastställas såsom
skäliga. I häröver avgivet yttrande av den 2 oktober 1928 redogjorde artilleridepartementet
närmare för den ståndpunkt, som departementet ansett sig
böra intaga beträffande upphandlingar av de ifrågavarande varuslagen. Departementet
avstyrkte därvid att, såsom av Finspongs Metallverks Aktiebolag
ifrågasatts, någon företrädesrätt vid departementets upphandlingar skulle
för framtiden tillerkännas de båda ifrågavarande svenska bolagen. Rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap hade i avgivet yttrande avstyrkt
Finspongs Metallverks Aktiebolags förslag. Eders Kungl. Majit fann enligt
beslut den 20 december 1929 den av Finspongs Metallverks Aktiebolag
gjorda framställningen icke föranleda någon Eders Kungl. Majits vidare
åtgärd.

Artilleridepartementet anförde vidare i sin förberörda skrivelse till militieombudsmannen:
Till vad sålunda av artilleridepartementet meddelats ville
departementet endast lägga, alt departementet saknat möjlighet att bryta
de två svenska tillverkarnas monopolställning på ifrågavarande område och
åstadkomma, att konkurrens mellan tävlande .svenska tillverkare därvid åter
kunde komma att få inflytande på prisbildningen. Skulle genom militieombudsmannens
försorg initiativ komma att tagas i sådant syfte, komme artilleridepartementet
att hälsa sådant med tillfredsställelse.

Vid granskning av arméförvaltningens intendentsdepartements upphandlingsprotokoll
med tillhörande handlingar under åren 1933—1935 har iakttagits: -

190

A. Beträffande departementets upphandlingar av läder.

1) Sedan enligt protokoll den 27 november 1934 departementet med stöd
av 28 § 2 mom. a) upphandlingsförordningen beslutat att förkasta ingivna
anbud och infordra nya anbud, hade dylika anbud avgivits. De sålunda förkastade
anbuden ävensom de därefter avgivna nya anbuden framginge avföljande
sammanställning:

	H a 1	v o r			K	r u p o	n g	e r
	Tjocklek	Tjocklek	Tjocklek	Tjocklek	Tjocklek
	5 mm.	5—5.6	mm.	5.5—6	mm.	5-5.5	mm.	0.5—6	mm.
	37,000 kg.	650 kg.	2,700 kg.	3,100 kg.	22,600 kg.
	erbju-		erbju-		erbju-		erbju-		erbju-
	den	å	den	å	den	å	den	å	den	å
	kvän-	kr.	kvän-	kr.	kvän-	kr.	kvän-	kr.	kvän-	kr.
	titet		titet		titet		titet		titet
Första anbud.
Malmö Läderfabriks A. B. ..	9,000	2:60	—	—	—	—	—	—	7,000	4:90
A. B. Ehrnberg & Sons Läder-
fabrik ..................	_	_	650	2: 60	2,700	2: 60	3,100	4:90	_	_
L. A. Mattons Läderfabriks
A. B.....................	9,000	2:60	—	—	—	—	—	—	5,600	4:90
A. B. Wilh. Grönvalls Läder-
fabrik ..................	19,000	2: 60	—	—	—	—	—	—	10,000	4:90
Förnyade anbud.
Malmö Läderfabriks A. B. ..	9,000	2:60	—	—	—	—	—	—	7,000	4:60
1)	9,000	2:50	—	—	—	—	'' —	—	7,000	4:50
A. B. Ehrnberg & Sons Läder-
fabrik ..................	—	—	650	2: 60	2,700	2: 60	3,100	4:60	—	—
1)	—	—	650	2:50	2,700	2:50	3,100	4:50	—	—
L. A. Mattons Läderfabriks
A. B.....................	9,000	2: 60	—	—	—	—	—	—	5,600	4:60
1)	9,000	2:50	—	—	—	—	—	—	5,600	4:50
A. B. Wilh. Grönvalls Läder-
fabrik ..................	19,000	2: 60	—	—	—	—	—	—	10,000	4:60
i 1)	19,000	2:50	—	—	—	—	—	—	10,000	4:50

De förnyade anbuden, som prövades den 11 december 1934, antogos samtliga.

2) Enligt protokoll den 18 oktober 1935 vid prövning av anbud å läder
m. m. hade avgivits anbud å bottenläder enligt följande sammanställning.

Anbudet gällde odelat.

191

H a 1

v o r

K r

u p

o n g

Tjocklek

5 mm.

4.5—0

mm.

O—Ö.6

mm.

0.5—6

mm.

4.5—5

mm.

5—5.6

mm.

5.6-6

mm.

56,0u0 kg.

300 kg.

l,4u0 kg.

3,100 kg.

650 kg.

6.700 kg.

2^,500 kg.

erbju-

den

erbju-

den

erbju-

den

erbju-

den

erbju-

den

erbju-

den

erbju-

den

kvän-

kr.

kvän-

kr.

kvän-

kr.

kvän-

kr.

kvän-

kr.

kvän-

kr.

kvän-

kr.

titet

A. B. Wilh. Grön-

valls lädertabr.

28,750

2: 75

7,500

4:95

L. A. Mattons Lä-

derfabr. A. B...

11,000

2:75

—

7,500

4:95

Malmö Nya Lä-

derfabriks A. B.

12,500

2: 75

—

7,500

4:95

A. B. Ehrnberg &

Sons Läderfabr.

3,750

2: 75

300

2: 75

1,400

2: 75

3,100

2: 75

650

4:95

6,700

4: 95

—

Samtliga anbud å bottenläder antogos.

B. Beträffande departementets upphandling av velocipeder.

Enligt protokoll den 12 juli 1935 vid prövning av anbud å 300 stycken
armévelocipeder m/30, hade genom särskilda skrivelser infordrats anbud
från Aktiebolaget Wiklunds Maskin- och Velocipedfabrik, Aktiebolaget Nymans
Verkstäder och Husqvarna Aktiebolag. Anbud innefattande samma
pris, 110 kronor per styck, hade inkommit från dessa firmor. Departementet
beslöt att lika fördela leveransen å samtliga anbudsgivare.

Då det syntes uppenbart, ifråga örn upphandlingarna av bottenläder, att
överenskommelse förelegat mellan anbudsgivarna såväl rörande pris som om
uppdelning dem emellan av leveranserna, samt ifråga om upphandlingarna
av velocipeder, att överenskommelse om pris förelegat mellan anbudsgivarna,
anmodade jag i skrivelse den 22 april 1936 arméförvaltningens intendentsdepartement
att inkomma med yttrande med anledning av vad vid förenämnda
granskning iakttagits.

I skrivelse den 9 juni 1936 anförde arméförvaltningens intendentsdepartement:
Departementet hade låtit upprätta redogörelser för de upphandlingsärenden,
som åsyftats. Av dessa framginge, att departementet uppmärksammat
det samgående ur prissynpunkt, som i viss omfattning ägt rum mellan
anbudsgivare. Redogörelserna gåve även vid handen, att de överenskommelser
örn pris, som skett, icke med fog kunde sägas hava medfört oskäliga priser.
Den prisutveckling, som på senare tid konstaterats vid departementets
upphandling av kruponger, kunde emellertid vara ägnad att ingiva vissa betänkligheter,
men departementet funne för sin del icke tillräckliga skäl föreligga
för att med utgångspunkt från denna isolerade och måhända tillfälliga

192

Diagram över priserna å hudar och läder under åren 1 92 9 —1 935.
A. Enligt kommerskollegii partiprisindex.

3ncLexJta-L

B. Enligt handels- och induslristatistiken samt enligt inlendentsdepartemenlets upphand lingsprotokoll.

JZronor

~ZjlL.. landas -

hutla.

T-, o/. c redd g*.

leUJuuide/. fta£.

U-pph.Aj-Ldt.yr.

193

C. Enligt av Compagnie Commerciale Kreglinger, Antwerpen, uppgjort diagram över hudpriserna
ä världsmarknaden. (Uppgifterna avse vålsaltade ->Buenos Aires Frigorifiques Boeufs>

S5/sa Kg. t under år 1935.

företeelse vidtaga särskild åtgärd för motverkande av prisöverenskommelser
mellan anbudsgivare. Självfallet komme departementet att i framtiden, liksom
hitintills, ägna prisbildning och prisutveckling på områden, som vore
av betydelse för departementets förvaltningsområde, den största uppmärksamhet.
Departementet komme ej heller att underlåta att vidtaga de åtgärder,
som kunde befinnas i varje särskilt fall påkallade och lämpliga för
att i görligaste mån motverka eller neutralisera följderna av en oskälig
prisbildning genom prisöverenskommelse mellan producenter och ananbudsgivare.

Vid utlåtandet funnos fogade dels diagram utvisande priserna å hudar och
läder under åren 1929—1935, dels ock en av kapten N. F. Bergqvist i anslutning
till sagda diagram upprättad promemoria rörande ifrågavarande
priser. i

Promemorian innefattade förutom uppgifter rörande partiprisindex å hudar
och läder åren 1929—1935 samt rörande enhetsvärde å importerade oberedda
hudar enligt handelsstatistiken, följande detaljuppgifter:

13—Militieombudsmannens ämbetsberåttelse.

194

a) Departementets upphandlingspriser.

1929

1930.

1931.

1932.

1933.

Kartell 1934.
1935.

Helt läder
kr./kg.

... 3: 31
,.. 2: 33
,.. 1: 95
... 1: 85

... 2: — i

... 2:50
... 2: 75

Kruponger

kr./kg.

3:35
3:25
3: 25

4:50
4: 95

b) Tillverkningsvärde å helt sulläder enligt industristatistiken.

Tillverkad Totalt tillverk- Enhets kvantitet

ningsvärde värde

kg. kr. kr./kg.

1929 .............. 5,038,823 14,855,264 2:95

1930 .............. 5,557,747 14,055,792 2:53

1931 .............. 4,091,753 9,839,888 2:40

1932 .............. 3,114,288 6,667,081 2:14

1933 .............. 2,896,517 6,093,868 2:10

1934 .............. 2,942,630 6,624,097 2:25

I promemorian anfördes bland annat:

Av diagrammet framginge, att läder- och hudpriserna enligt kommerskollegii
partiprisindex i stort sett följts åt utom under åren 1931 och 1932, då
hudpriserna företett en relativt större sänkning än läderpriserna. Dessa indexkurvor
anslöte sig jämväl i stort sett utom i fråga örn kruponger till de
med stöd av handels- och industristatistiken under avdelning B i diagrammet
upprättade priskurvorna. I fråga om krupongerna vore emellertid prisstegringen
i samband med kartellens uppträdande å lädermarknaden anmärkningsvärt
hög. Medan priskurvorna för kruponger och för det hela lädret
under tiden före priskartellens tillkomst vore ganska jämnlöpande, företedde
de från och med 1934, örn ock tendensen vore densamma, en jämförelsevis
betydande divergens. Medan sålunda krupongpriset hastigt sköte i höjden,
följde priskurvan för det hela lädret i stort sett de på grundval av industrioch
handelsstatistiken upprättade priskurvorna. Vid en jämförelse mellan
det enligt industristatistiken beräknade tillverkningsvärdet per kg. av inom
landet tillverkat helt sulläder och departementets upphandlingspris för helt
läder frapperades man av att under åren 1930—1933 tillverkningsvärdet varit
icke oväsentligt högre än departementets upphandlingspris. Detta bestyrkte
den av vissa läderfabrikanter tidigare hävdade meningen, att deparmentet
under en följd av år på grund av den hårda konkurrensen mellan anbudsgivarna
kunnat tillgodose sitt läderbehov jämväl med avseende å kruponger
till underpris. Storleken av den med kartellens tillkomst inträffade
prisstegringen måste med hänsyn härtill anses mindre än vad diagrammet
utvisade.

195

Priser å velocipeder i allmänna handeln och vid upphandling för
arméns räkning under åren 1 9 2 8 —1 9 3 6.

■Kronor

Jallm einnes hart deln, 4-170-
*60.
150.
140.
130.
AjB Nymans ve.r-ks toder (iso.
A/BVikLusidsMcLs/cin-ö. Velociped/uhr 110.	» W
	\ v
JiuisoyanxcLVapzn - ^_ fabriks, A/B. 30.		\ \	y	% \		fPrLsöv.	•rensAom.	nelsi.
8 CL		\ \ \ \		y /'' /	.■
70-				/ /

1948 1999 193o 1931 -1932- 1933 1S3-4- 1935 1939

Vid intendentsdepartementets utlåtande fanns vidare fogad en av kontrollofficeren
vid departementet, kaptenen Harald Porry den 12 maj 1936 avgiven
promemoria angående priserna å armévelocipeder jämte ett därtill hörande
diagram.

I denna promemoria anfördes:

Under åren före 1933 hade priserna å armévelocipeder hållit sig cirka 60—
70 kronor under katalogpriset i allmänna handeln. Att så varit förhållandet
torde bero på att vederbörande leverantör ansett det såsom en god reklam att
vara arméleverantör. Sedan priset år 1931 varit så lågt som 76 kronor, vilket
torde ligga fabrikens självkostnadspris nära, hade en höjning inträtt. Det
pris, som år 1936 avtalats (116 kronor), läge i stort sett i jämnhöjd med vad
som gällt för år 1928 och torde i förhållande till marknadspriset få anses
normalt för statsleverans. Vid bedömande av priset måste hänsyn tagas därtill
att armévelocipeden tillverkades enligt specialbestämmelser, som tillför -

196

säkrade armén en velociped med bättre hållfasthetsegenskaper än en vanlig
handelsvelociped besutte; därjämte inginge viss extra utrustning såsom kokkärls-
samt pack- och karbinhållare i leveranspriset. Det torde icke kunna
bestridas, att den prisöverenskommelse, som funnits sedan år 1933, medfört
en höjning av leveranspriset, trots att priset i allmänna handeln från samma
år visat sjunkande tendens. Upphandlingspriset för år 1936 kunde, sett i
förhållande till det under år 1930 och 1931 gällande, betraktas såsom jämförelsevis
högt. I förhållande till priset å en i allmänna handeln saluförd
velociped ökat med tillägg av kostnaden för den till militärvelocipeden hörande
extra utrustningen kunde sagda pris åter anses skäligt. Ur krigsberedskapssynpunkt
finge det anses såsom en fördel, att ett flertal fabriker årligen
sysslade med tillverkning av militärvelocipeder. Så länge priset icke höjdes
till att bliva oskäligt, torde firmornas ekonomiska samgående icke föranleda
någon departementets särskilda åtgärd.

Jämväl i andra än nu nämnda fall har jag funnit uppenbart, att vid upphandling
för kronans räkning överenskommelse förelegat mellan firmor om
tillämpande av samma pris vid avgivande av anbud. Så har varit händelsen
vid de av arméförvaltningens intendentsdepartement verkställda upphandlingar
av elektriska lampor åren 1933 och 1934 samt av tallrikar och muggar
åren 1933—1935.

Vid inspektion av flottans varv i Karlskrona i september 1935 iakttog jag,
att i fråga om upphandling av ett flertal artiklar samma anbud avgivits av de
i upphandlingen tävlande firmorna och att upphandlingen till följd därav i
ett förhållandevis stort antal fall avgjorts efter lottning. Detta var regelmässigt
fallet beträffande upphandling av

1) järn och stål (anbudsgivande firmor Aktiebolaget Bofors, Vikmanshytte
bruks Aktiebolag och ingenjören Inge Erichs enligt uppgift i egenskap av
representant för Brukskoncernen);

2) koppar och vissa andra metallvaror (anbudsgivande firmor Finspongs
Metallverks Aktiebolag och Aktiebolaget Svenska Metallverken);

3) elektriska artiklar (anbudsgivande firmor Allmänna Svenska Elektriska
Aktiebolaget och Aktiebolaget Sieverts Kabelverk).

Enligt 28 § 2. h) upphandlingsförordningen skall på den myndighet, som
verkställt upphandling, bero, huruvida anbud må ifrågakomma vid den slutliga
prövningen, därest grundad anledning finnes till antagande, att tävlan
mellan leverantörer förhindrats genom kartellavtal eller annan liknande överenskommelse.
Myndigheten äger i dylikt fall jämväl avfordra anbudsgivare
erforderliga förklaringar eller upplysningar, i den mån sådant kan ske utan
åsidosättande av övriga anbudsgivares berättigade intressen.

Nu återgivna stadganden torde utvisa, att det är upphandlingsförordningens
mening, att prisöverenskommelser mellan anbudsgivare icke utan vidare skola
godtagas. Förordningen medgiver den prövande myndigheten att besluta

197

att anbud avgivna av leverantörer, som träffat sådan överenskommelse, ej
skola ifrågakomma vid den slutliga prövningen av ingivna anbud. Denna
förordningens ståndpunkt står ock i överensstämmelse med den grundprincip,
på vilken förordningen vilar, nämligen att den för köparen förmånligaste
upphandlingen skall ernås genom fri tävlan mellan dem, som avgiva anbud.

Den verkställda undersökningen utvisar i fråga örn de av arméförvaltningens
artilleridepartement verkställda upphandlingarna av mässingsmateriel
för ammunitionstillverkningen, att på grund av gällande föreskrifter om företräde
för varor av inhemsk tillverkning anbud å utländska varor i regel ej
kommit i fråga till antagande, ehuru offerera! pris å sådan vara i ett stort
antal fall understigit de svenska anbuden samt att leveranserna regelmässigt
delats mellan de två svenska firmor, som avgivit anbud, vilka anbud städse
varit lika lydande.

I fråga örn upphandlingen av bottenläder utvisar den av intendentsdepartementet
verkställda undersökningen, att efter tillkomsten av priskartellen departementet
vid dess upphandlingar åren 1934 och 1935 fått vidkännas prisförhöjning
å såväl helt läder (halva hudar) som kruponger. Beträffande krupongerna
har prisstegringen varit betydande.

En jämförelse mellan departementets upphandlingspriser och det i industristatistiken
redovisade tillverkningsvärdet å helt sulläder och kruponger
utvisar för åren 1931—1934 följande:

	Helt s	u 1 1 ä d e r	Krup	o n g e r
	Upphand-	Tillverknings-värde enligt	Upphand-	Tillverknings-värde enligt
	lingspris	industrista ti-	lingspris	industristati-
	kr. pr kg.	stiken kr. pr kg.	kr. pr kg.	stiken kr. pr kg.
1930 ..............................	2:33	2:53	_	_
1931 ..............................	1:95	2: 40	3: 35	3:78
1932 ..............................	1:85	2:14	3: 25	3: 52
1933 ..............................	2: —	2: 10	3: 25	S: 34
1934 ..............................	2: 50	2: 25	4:50	3:57
1935 ..............................	2: 75	—	4:95	—

För år 1935 saknas ännu uppgifter angående tillverkningsvärdet å såväl
helt sulläder som kruponger.

Visserligen har det i industristatistiken för åren 1931—1933 redovisade tillverkningsvärdet
å såväl helt sulläder som kruponger överstigit intendentsdepartementets
upphandlingspris för samma år å nämnda artiklar. Sedan priskartellen
mellan vissa fabrikanter av sulläder kommit till stånd, bar emellertid
intendentsdepartementet vid sina upphandlingar år 1934 för såväl helt
sulläder som kruponger fått betala ej obetydligt högre pris än det i industristatistiken
redovisade tillverkningsvärdet. Departementets upphandlingspris

198

har sålunda nämnda år överstigit sagda tillverkningsvärde för helt sulläder
med 25 öre per kg. och för kruponger med 93 öre per kg.

I fråga om upphandlingen av armévelocipeder har prisöverenskommelse
mellan de om leveranserna tävlande firmorna, Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag,
Aktiebolaget Wiklunds Maskin- och Velocipedfabrik samt Aktiebolaget
Nymans Verkstäder, förelegat sedan år 1933. Under åren närmast före
1933 hava priserna å armévelocipeder legat 60—70 kronor under katalogpriset
i allmänna handeln. År 1931 utgjorde upphandlingspriset å armévelocipeder
76.90 kronor. Därefter har priset utgjort 1932 84.75 kronor, 1933 89.50
kronor, 1934 100.50 kronor, 1935 110 kronor och 1936 116 kronor. Katalogpriset
å velociped i allmänna handeln har utgjort 1933—1935 150 kronor och
1936 145 kronor. Prisöverenskommelsen har sålunda under tid, då priset i
allmänna handeln varit sjunkande, medfört en icke oväsentlig höjning av det
pris till vilket intendentsdepartementet upphandlat velocipeder för arméns
behov.

De av mig företagna undersökningarna utvisa, att numera prisöverenskommelser
vid avgivande av anbud å upphandlingar, som ske för försvarsväsendets
räkning, föreligga inom ett flertal branscher. Inom metallvarubranschen
har dylik prisöverenskommelse mellan Finspongs Metallverks Aktiebolag och
Aktiebolaget Svenska Metallverken uppenbarligen tillämpats sedan åtminstone
ett tiotal år. Det synes sannolikt, att kronan till följd av dylika prisöverenskommelser
vid sina upphandlingar fått vidkännas överpris till icke obetydliga
belopp.

I sådana fall, då vid en upphandling föreligga anbud dels å utländsk vara
och dels å svensk vara, dock allenast från medlemmar av priskartell, samt
priset å den svenska varan är högre än priset på den utländska varan, torde
särskild uppmärksamhet böra riktas på frågan, om grundad anledning finnes
till antagande, att anbudsgivarna å den svenska varan sökt draga obehörig
fördel av det för svensk vara stadgade företräde. I sådant fall må nämligen
jämlikt 29 § 1. andra stycket d) upphandlingsförordningen utländsk vara
upphandlas. I åtminstone vissa fall torde man kunna finna vägledning för
denna frågas bedömande genom att jämföra marknadsprisets och upphandlingsprisets
utveckling efter kartellens tillkomst. Därest upphandlingspriset
efter nämnda tidpunkt stigit på ett sätt, som icke har motsvarighet i marknadsprisets
utveckling, torde i regel böra anses, att medlemmarna av priskartellen
dragit obehörig fördel av det för svensk vara stadgade företräde.

Därest anbud föreligga allenast från leverantörer av svensk vara och dessa
äro sammanslutna i priskartell, torde jämväl en jämförelse av enahanda beskaffenhet
vara av värde för den upphandlande myndigheten, då denna har
att bedöma, huruvida på grund av stadgandet i 28 § 2. h) upphandlingsförordningen
sådana anbud må ifrågakomma vid den slutliga prövningen.

Intendentsdepartementet har framhållit alt beträffande de överenskommelser
om pris, som skett vid de i ärendet ifrågavarande upphandlingar, som
ankommit på departementet, icke med fog kunde sägas, att de medfört oskäliga
priser.

199

Häremot må anmärkas, att en dylik uppfattning icke torde vara väl förenlig
med den enligt upphandlingsförordningen gällande grundsats, att för
den upphandlande myndigheten förmånligaste villkor skola ernås genom fri
tävlan mellan dem, som avgiva anbud.

Därest efter tillkomsten av en kartell upphandlingspriset visar sig hava
stigit på ett sätt, som saknar motsvarighet i fråga om marknadspriset, torde
anbud, avgivna av firmor tillhörande kartellen, såvitt möjligt, icke böra komma
i fråga vid den slutliga prövningen, låt vara att man därvid måhända i
vissa fall blir hänvisad till utländsk vara.

Enligt min uppfattning bör övervägas, huruvida icke i anslutning till vad
i 28 § 2. h) upphandlingsförordningen redan finnes stadgat, sådana anbud,
som skäligen kunna antagas vara grundade å kartellavtal eller annan liknande
prisöverenskommelse, böra i större omfattning än för närvarande är fallet
av de upphandlande myndigheterna vid den slutliga anbudsprövningen lämnas
utan avseende. Ett sådant förfarande synes — där särskilda förhållanden
ej föreligga såsom t. ex. bristande tillgång på arbete vid svenska fabriker
— åtminstone böra tagas under omprövning i sådana fall, i vilka enligt gällande
föreskrifter vid upphandling företräde skall lämnas åt svensk vara,
ehuru anbud till lägre pris föreligger å vara av utländsk tillverkning.

Skulle icke nu antydda utvägar leda till önskat resultat, synes mera ingripande
åtgärder böra övervägas. I sådant hänseende torde stå till buds,
att den upphandlande myndigheten tillerkännes rätt att kontrollera de verkliga
tillverkningskostnaderna.

De iakttagelser, för vilka jag i det föregående redogjort rörande förekomsten
av priskarteller mellan firmor, som avgiva anbud å upphandlingar för
försvarsväsendets räkning, hava synts mig vara av den betydelse, att de böra
bringas till Eders Kungl. Maj:ts kännedom. Under hänvisning till 16 § i den
för militieombudsmannen gällande instruktionen får jag därför för Eders
Kungl. Maj:t anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit
må finna omständigheterna föranleda.»

9. Fråga om ersättning till vissa f. d. underofficerskorpralcr vid flottans
sjömanskår vid Karlskrona örlogsstation, vilka avskedats, oaktat de enligt
gällande äldre bestämmelser ägt rätt att kvarstå i tjänsten.

Härom avlät militieombudsmannen den 23 oktober 1936 följande framställning
till Konungen.

»L. Rubin antogs den 19 april 1893 såsom 3. klass sjöman vid flottans sjömanskår.
Efter befordran till korpral blev han den 31 december 1905 utnämnd
till underofficerskorpral.

C. J. Johansson och C. J. Asp blevo, den förre den 26 februari 1901 och
den senare den 10 december samma år antagna till 3. klass sjömän vid sjömanskåren.
Efter befordran till korpraler, utnämndes de till underofficerskorpraler,
Asp den 30 juni 1909 och Johansson den 30 april 1910.

200

Till sjömanskåren karlskrevos från skeppsgossekåren O E. Pettersson den
17 september 1896 och C. H. Olsson den 5 september 1899. Efter det de
befordrats till korpraler utnämndes de till underofficerskorpraler, Pettersson
den 30 november 1905 och Olsson den 31 december samma år.

Rubin, Johansson, Asp, Pettersson och Olsson, vilka samtliga tillhörde
Karlskrona örlogsstation. blevo den 23 februari 1927 tillagda flaggkorprals
över stat tjänstegrad.

I skrivelse den 5 februari 1932 till Rubin och i särskilda skrivelser den 13
juli 1932 till Asp, Pettersson och Olsson meddelade chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid Karlskrona örlogsstation — under förmälan att anställningstiden
vid sjömanskåren tilländaginge för Pettersson och Olsson den 30
september 1932 samt för Asp och Rubin den 31 oktober samma år — att de
jämlikt reglementet för marinen I A, § 23 mom. 2 bleve med berörda dagar
uppsagda från sin anställning.

Nyssnämnda reglementsbestämmelse innehåller, bland annat, att anställningstiden
vid sjömanskåren anses förlängd genom rekapitulation med ett år
för varje gång, därest uppsägning icke skett från vederbörande kårchefs
sida senast å sextionde dagen före anställningstidens utgång.

Rubin, Asp, Pettersson och Olsson erhöllo nyss angivna dagar avsked.

Johansson undfick i skrivelse den 7 juni 1933 från kårchefen meddelande,
att han, som den 10 juli 1933 uppnådde stadgad pensionsålder, erhölle
avsked från sin anställning vid sjömanskåren med utgången av sagda dag.
På framställning av Johansson medgav Eders Kungl. Maj:t den 14 juli 1933,
att Johansson finge kvarstå i tjänst till den 31 juli 1933. Sistnämnda dag
erhöll Johansson avsked.

Emellertid hade Rubin, Johansson, Asp, Pettersson och Olsson hos Eders
Kungl. Maj:t — med förmälan att de vore berättigade att kvarstå i tjänst
så länge de kunde fullgöra densamma men att en av dem. Rubin, det oaktat
blivit från sin tjänst uppsagd — gemensamt anhållit att få kvarstå i tjänst
tills vidare, till dess pensionsfrågan för marinens manskap blivit utredd,
eller, därest detta icke kunde bifallas, att få komma i åtnjutande av flaggkorprals
pensionsförmåner. Genom beslut den 23 september 1932 fann
Eders Kungl. Maj:t framställningarna rörande rätt att kvarstå i tjänst icke
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd; och förklarade Eders Kungl.
Maj:t tillika, att Eders Kungl. Maj:t ville i anledning av vad i ärendet i övrigt
förekommit framdeles meddela beslut.

I en den 28 maj 1936 till mig inkommen skrift hava Rubin, Johansson,
Asp, Pettersson och Olsson anhållit om mitt ingripande för att ernå rättelse
i de felaktigheter, som enligt deras åsikt vedel börande kårchef begått.
Klagandena anförde: Ehuru de enligt tillämpliga föreskrifter vore berätti gade

till fortfarande anställning, hade de år 1932 blivit uppsagda från sin
tjänst. De hade då hos Eders Kungl. Majit gjort nyssberörda framställningar.
Något beslut i vad dessa avsåge erhållande av flaggkorprals pensionsförmåner
hade ännu ej meddelats; och klagandena hade tilldelats endast

201

korprals pension. Efter det klagandena avgått ur tjänst hade visserligen
uppsägningar i fall, likartade med klagandenas, skett. Sedan emellertid en
av de sålunda uppsagda, underofficeren av 3. graden i flottan Alvin Julius
Björkdahl, vänt sig till militieombudsmannen för att få rättelse i saken, hade
dessa uppsägningar inhiberats; Björkdahl kvarstode allt fortfarande i tjänst.
Då klagandena ansåge sig hava varit lika berättigade som Björkdahl med
flera att kvarstå i tjänst, anhölle klagandena om min medverkan därtill att
dem bleve — med avseende å tiden från och med deras avgång ur tjänst
till dess beslut i anledning av deras förberörda hemställan om flaggkorprals
pension meddelats -—• tillerkänd skillnaden mellan den pension, som för närvarande
utginge till dem, och den lön, som rätteligen skulle hava utbetalts
till dem, därest de såsom vederbort, fått kvarstå i tjänst.

På sätt klagandena uppgivit har ett likartat fall av uppsägning varit föremål
för min ämbetsåtgärd. Förenämnde Björkdahl, som enligt kontrakt den
29 januari 1908 blivit i enlighet med kungörelsen den 8 juni 1900 angående
antagning av manskap vid flottans sjömanskår och kungl, brevet den 8
december 1904 antagen till 1. klass sjöman vid flottans sjömanskår samt
efter den 1 november 1909 vunnen befordran till korpral, sedermera — efter
år 1919 -—- utnämnts till underofficer av 3. graden i flottan, blev av
chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Karlskrona örlogsstation,
med stöd av bestämmelserna i reglementet för marinen I A, § 23 mom. 2,
uppsagd från sin anställning vid sjömanskåren från och med utgången av
oktober månad 1933. Björkdahl anhöll därefter örn mitt bistånd till att kårchefens
berörda uppsägningsbesked måtte bliva upphävt. Efter det jag i ärendet
verkställt utredning, avlät jag den 22 mars 1934 underdånig skrivelse till
Eders Kungl. Majit, vilken skrivelse finnes återgiven i militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1935 års riksdag sid. 202 ff.

I denna skrivelse lämnade jag en redogörelse för tillkomsten av den visst
manskap vid flottans sjömanskår tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning
vid kåren, till vilken redogörelse jag torde få hänvisa. Ur densamma
må här endast anmärkas, alt genom kungl, brev den 13 december 1918
stadgades, att den i sjömanskåren, som före den 1 januari 1919 anställts
genom kontrakt eller karlskrivits från skeppsgossekåren och som vore underofficerskorpral
eller korpral samt uppfyllt för befordran till underofficerskorpral
eller för konstituering till underofficer av 3. graden stadgade
fordringar, vore berättigad till fortfarande anställning vid kåren. Stadgandet
intogs i 1915 års reglemente för marinen såsom § 347 V2. Denna paragraf
motsvaras i nu gällande reglemente av § 170 mom. 2, däri stadgas, att
korpral, som före den 1 januari 1919 vunnit anställning vid sjömanskåren
och som uppfyllt fordringarna för konstitutering till underofficer av 3. graden
eller befordran till flaggkorpral, är berättigad till fortfarande anställning
vid kåren.

I min nyssnämnda skrivelse anförde jag vidare: Bedogörelsen torde ut visa,

att rättigheten att kvarstå i tjänst vid sjömanskåren utgjorde en kvar -

202

leva från den tid, då manskapet vid flottans sjömanskår icke anställdes
på viss tid utan ansåges efter erhållen anställning vid kåren icke kunna mot
egen önskan därifrån skiljas annorledes än efter kassation eller på grund av
begångna förseelser. Denna rätt hade, såvitt anginge manskap, som anställts
vid flottans sjömanskår före den 1 januari 1919 och som fullgjort föreskrivna
villkor för befordran till underofficerskorpral, sedermera icke undergått
någon förändring till sitt innehåll. Rättigheten grundade sig på ett i anställningskontrakt
gjort åtagande från kronans sida och kunde icke utan
den berättigades samtycke hävas. Att — på sätt i vissa yttranden anförts
— rättigheten skulle äga bestånd allenast tills vederbörande befattningshavare
nått den ålder, då han enligt gällande pensionsreglemente ägde rätt till
pension, finge anses vederlagt av vad i redogörelsen upplysts därom, att under
förarbetena till sagda pensionsreglemente förslag örn stadgande av skyldighet
jämväl för personal tillhörande manskapet att avgå vid uppnådd
pensionsålder visserligen förelegat men icke innefattats vare sig i Eders
Kungl. Maj:ts proposition eller i riksdagens beslut i ämnet.

Efter det jag framhållit, att Björkdahl den 1 januari 1919 haft sådan
tjänsteställning — korpral, som uppfyllt fordringarna för befordran till underofficerskorpral
— att det genom förenämnda kungl, brev den 13 december
1918 stadgade undantaget om rätt till fortfarande anställning för viss
personal å honom ägt tillämpning, yttrade jag vidare, bland annat, att Björkdahl
vid sådant förhållande måste anses äga rätt att kvarstå i tjänst vid sjömanskåren,
oavsett numera gällande föreskrifter om skyldighet för manskap
att avgå vid viss levnadsålder och oavsett att han uppnått den levnadsålder,
då han i egenskap av korpral ägde rätt till pension; däremot torde Björkdahl
få anses underkastad föreskrifterna örn skyldighet att på grund av
kassation avgå från sin tjänst vid sjömanskåren.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
anmälde jag ärendet för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t kunde finna framställningen föranleda.

Den 22 maj 1936 meddelade Eders Kungl. Majit •—• som den 6 oktober
1933 bifallit en hemställan av Björkdahl att få kvarstå i tjänsten i avvaktan
å slutlig handläggning av det utav Björkdahl hos mig anhängiggjorda ärendet
—- följande beslut: Som Björkdahl, enligt vad handlingarna i ärendet

utvisade, vunnit sådan rätt till fortfarande anställning vid sjömanskåren,
varom förmäldes i § 170 mom. 2 del I A reglemente för marinen, funne
Eders Kungl. Majit gott förklara, att ifrågavarande uppsägning, såvitt den
grundats därå att Björkdahl uppnått viss levnadsålder, icke skulle vara mot
honom gällande.

Av vad i det föregående upptagits och i övrigt i min omförmälda skrivelse
till Eders Kungl. Majit anförts lärer framgå, att klagandena, vilka i likhet
med Björkdahl före den 1 januari 1919 vunnit sådan tjänsteställning i sjömanskåren
som med förberörda stadgande i § 170 mom. 2 av gällande reglemente
för marinen avses, icke kunnat uppsägas från sin anställning vid

203

kåren vare sig med stöd allenast av § 23 mom. 2 i sagda reglemente eller på
den grund att de uppnått den ålder, då de enligt gällande pensionsreglemente
ägde rätt till pension.

På grund härav och då i ärendet icke är fråga om avsked efter kassation
eller på grund av begångna förseelser, synas klagandena hava fog för sin
framställning att, enligt av dem angiven grund, erhålla ersättning för tiden
från den dag de efter meddelat beslut avgått ur tjänsten, till dess beslut i
anledning av klagandenas hemställan örn undfående av flaggkorprals pensionsförmåner
blivit av Eders Kungl. Majit meddelat. Skulle enligt sistberörda
beslut dylika förmåner ej varda klagandena tillerkända, lärer till
särskild prövning böra upptagas frågan om klagandena därefter tillkommande
ersättning.

Under åberopande av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen får jag, med överlämnande av handlingarna i ärendet,
härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detsamma för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Majit må finna anledning föreligga.»

10. Fråga om gäldandet av ersättning till samvetsömma värnpliktiga för
begagnandet av egen velociped under fullgörandet av civilt arbete i stället

för värnpliktstjänstgöring.

Härom avlät militieombudsmannen den 24 april 1936 följande skrivelse
till Konungen.

»Enligt generalorder den 20 november 1934, nr 2460, har Eders Kungl.
Majit förordnat att för inkallande till fullgörande av dittills beslutade civila
arbeten för värnpliktiga — omfattande vissa närmare angivna av domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, skogsförvaltningen vid Uppsala universitet och
riksantikvarieämbetet anordnade arbeten —- skulle för år 1935 lända till
efterrättelse, att i samband med inkallelsen de värnpliktiga skulle genom rullföringsbefälhavarens
försorg erhålla meddelande att de tills vidare kunde påräkna
ersättning av 25 öre per dag i ett för allt för begagnande av egen velociped
för färd mellan förläggnings- och arbetsplatserna, dock att ifrågavarande
ersättning utginge endast under förutsättning att vederbörande arbetsbefäl
prövade lämpligt att dylikt färdsätt komme till stånd.

I en den 14 november 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift
hava värnpliktige Ivar Ahlqvist m. fl. såsom repx-esentanter för samvetsömma
värnpliktiga, vilka fullgjorde civilt arbete vid vissa av riksantikvarieämbetet
anordnade arbeten, anfört bland annat: Uti de värnpliktiga vid inryckningen
lämnat meddelande stöde angivet, att de värnpliktiga ägde rätt utfå ersättning,
örn de begagnade egen velociped vid färd mellan förläggning och arbetsplats,
där befälet så funne lämpligt. De värnpliktiga bade trots upprepade
hänvändelser icke erhållit tillfredsställande besked i saken än mindre

204

någon ersättning. Till styrkande av förenämnda meddelande bifogades ett
av rullföringsbefälhavaren, översten Sv. Lagerberg den 15 december 1934 till
en värnpliktig lämnat meddelande av samma innehåll som förenämnda generalorder.

I infordrat yttrande överlämnade arméförvaltningens intendentsdepartement
med skrivelse den 10 januari 1936, en av regementschefen vid Södra
skånska infanteriregementet översänd, av intendenten vid regementet avgiven
V. P. M., däri bland annat anföfdes:

Genom arméförvaltningens skrivelse den 22 januari 1935 hade åt chefen
för regementet uppdragits att verkställa med s. k. samvetsömma värnpliktigas
tjänstgöring sammanhörande utbetalningar av vissa angivna slag. Till
dessa slag av utbetalningar hörde icke utbetalning av ersättning för begagnande
av egen velociped. Regementschefen hade sålunda icke ägt befogenhet
att utbetala dylik ersättning. Härom hade såväl dc värnpliktiga som deras
arbetsbefäl underrättats.

Intendentsdepartementet anförde i berörda skrivelse: Ersättning för begagnande
av egen velociped kunde utgå endast efter av Eders Kungl. Maj:t
lämnat medgivande. Så hade exempelvis Eders Kungl. Maj:t genom brev
den 29 september 1933 föreskrivit, att dylik ersättning finge utgå åt vissa
med utdikningsarbete å Basarmyren i Fredrika socken av Västerbottens län
sysselsatta samvetsömma värnpliktiga, vilka enligt arbetsledningens prövning
lämpligen borde för tjänstgöringen begagna sig av velociped.

I avgivna påminnelser anförde de värnpliktiga bland annat: Därest chefen
för Södra skånska infanteriregementet icke erhållit befogenhet att utbetala
dylik ersättning, frågade de värnpliktiga huruvida sådan befogenhet
icke kunde givas samt örn medel icke funnes utanordnade för
ändamålet.

Sedan militieombudsmannen härefter med skrivelse den 6 februari 1936
anhållit, att intendentsdepartementet måtte avgiva förnyat yttrande i ärendet,
har departementet till fullgörande härav den 4 april 1936 inkommit
med yttrande från riksantikvarieämbetet av innehåll bland annat, att ämbetet
icke förfogade över medel till utbetalande av sådan ersättning, varom
vöre fråga.

Beträffande arbetsledning m. m. för förläggning av samvetsömma värnpliktiga
för utdikning av Basarmyren i Fredrika socken föreskrev Eders
Kungl. Maj:t i brev den 21 april 1933 bland annat, att utgifterna för förberedande
åtgärder för utdikningsföretagets verkställande ävensom för arbetsredskap,
materiel och dylikt skulle av domänstyrelsen förskjutas för att
sedermera, efter företagets avslutande hos Eders Kungl. Maj:t anmälas till
ersättande.

Sedan jägmästaren i Fiedrika revir i egenskap av ledare för omförmälda
utdikningsföretag hos arméförvaltningens civila departement gjort förfrågan,
huruvida till nämnda arbete inkallade värnpliktiga ägde rätt att för begagnande
av egen velociped under färd mellan förläggnings- och arbetsplats

205

utbekomma ersättning med 25 öre för dag, underställde arméförvaltningens
intendents- och civila departement i skrivelse den 19 september 1933 Eders
Kungl. Maj:ts prövning frågan om sättet för bestridande av kostnaderna för
beredande av ersättning i dylikt hänseende åt ifrågavarande värnpliktiga.
Med anledning härav medgav Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 29 september
1933, att ersättning för egen velociped finge utgå med 25 öre för
dag till de av omförmälda värnpliktiga, vilka enligt arbetsledningens prövning
lämpligen borde för tjänstgöringen begagna sig av velociped, samt föreskrev
tillika att därav föranledda kostnader skulle av domänstyrelsen tillsvidare
förskjutas för att sedermera hos Eders Kungl. Majit anmälas till
ersättande.

Utöver det nu berörda fallet beträffande de vid Basarmyren bedrivna arbetena
föreligger, såvitt jag kunnat utröna, icke något av Eders Kungl. Majit
meddelat beslut avseende utbetalande av sådan ersättning för begagnande
av egen velociped, som Eders Kungl. Majit i generalorder förklarat att samvetsömma
värnpliktiga under vissa förutsättningar kunna påräkna. Väl utbetalas
vid ytterligare vissa av domänstyrelsen samt vissa av vattenfallsstyrelsen
med biträde av samvetsömma värnpliktiga bedrivna arbeten till de
värnpliktiga sådan ersättning för begagnande av egen velociped, varom nu är
fråga, men enligt vad jag inhämtat, bestridas dessa ersättningar av de nämnda
ämbetsverkens egna medel.

Beträffande frågan örn rätt för samvetsömma värnpliktiga, som fullgöra
civilt arbete, att utbekomma ersättning för begagnande av egen velociped för
färd mellan förläggnings- och arbetsplats föreligger sålunda det förhållandet,
att Eders Kungl. Majit väl i generalorder förklarat, att dessa värnpliktiga
kunna »påräkna» dylik ersättning under förutsättning att arbetsbefälet prövar
lämpligt att sådant färdsätt kommer till stånd, men — utöver vad framgår
av det i det föregående återgivna beslutet av den 29 september 1933
beträffande de vid Basarmyren bedrivna arbetena — icke givit någon anvisning
på vad sätt de kostnader, som sålunda kunna uppkomma, skola av
statsverket gäldas. Ej heller hava några anvisningar meddelats om vad som
är att iakttaga för att de värnpliktiga må kunna utfå sådan ersättning, sedan
arbetsbefälet funnit att ersättning bör utgå.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att därest
föreskrifter av enahanda innehåll som i förenämnda generalorder den 20
november 1934 fortfarande skola gälla beträffande värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring och som till följd därav
skola fullgöra civilt arbete, dels föreskrifter måtte utfärdas utvisande vad
sorn är alt iakttaga för att dylika samvetsömma värnpliktiga, beträffande
vilka vederbörande arbetsbefäl funnit att ersättning bör utgå för begagnande
av egen velociped vid färd mellan förläggnings- och arbetsplats, må komma
i åtnjutande av sagda ersättning, dels ock för nämnda ändamål erforderliga
medel måtte ställas till den eller de myndigheters förfogande, som skola
tillhandahålla medel för utbetalande av ersättningen.

206

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Majit till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.
»

* sfi

Kungl. Maj:t har genom beslut den 18 december 1936 funnit militieombudsmannens
framställning icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

207

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av P. M.
angående utsträckt möjlighet att återbryta dom, varigenom
någon sakfälits för brott.

Militieombudsmannen avgav i skrivelse den 30 januari 1936 följande yttrande
till Konungen:

»Genom remiss den 31 december 1935 har militieombudsmannen beretts
tillfälle att avgiva utlåtande över en P. M. angående utsträckt möjlighet att
återbryta dom varigenom någon sakfälits för brott.

Med anledning härav får militieombudsmannen anföra:

Enligt 31 kap. 3 § rättegångsbalken kan dom i såväl tvistemål som brottmål,
vilken vunnit laga kraft, återbrytas, om man funnit nya skäl och menar
att dom därmed hävas kan. Man har då att söka Konungens lov att saken
må ånyo skärskådas. Dylika ansökningar prövas i alla mål, som icke tillhöra
regeringsrättens slutliga prövning, av högsta domstolen.

Uttrycket »skäl» angives i promemorian i praxis lia uppfattats såsom åsyftande
faktiska omständigheter och bevis av betydelse för prövningen av målet;
dessa skäl skola ha förelegat vid den tid då målet avgjordes. Att skälet
skall ha varit »nytt» anses innebära, att det icke åberopats i målet och att
det icke varit för sökanden känt, när målet handlades, eller att han då icke
insett eller bort inse dess betydelse för avgörandet. Efter återgivande av vissa
exempel på fall, där resning beviljats, uppgives vidare, att i intet fall syntes
rättsliga grunder ha föranlett återbrytande och att exempel torde saknas
därpå att felaktig uppskattning av förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning
eller rättstillämpning ansetts såsom skäl att återbryta dom.

Efter en redogörelse för dels vissa utländska lagars ståndpunkt till frågan
om återbrytande av dom, som vunnit laga kraft, dels ock vad i sagda
ämne hos oss föreslagits under reformarbetet på rättegångsväsendets område
framhålles vidare i promemorian: En lagstiftning i enlighet med vad processkommissionen
ifrågasatt skulle på det hela taget endast innebära en
närmare utveckling av redan antagna rättsgrundsatser; de omständigheter,
som skulle giva rätt att få dom återbruten, skulle komma att tydligare och
fullständigare än nu är fallet angivas i lagen. Såsom ytterligare grunder för
återbrytande utöver dem, som kunna anses inrymda i nu gällande lags bestämmelser,
upptoge processkommissionen allenast dels de fall att visst grövre
rättegångsfel förelupit dels ock att brottsligt förfarande med avseende å målet
ägt rum. Den ledande principen för bestämmande av grunderna för återbrytande
av dom sådana de hittills utformats vore, att själva det sätt, varpå

Remitterade
''promemorian -

208

Brister i nuvarande
rätte
gångsförfarande.

domstolen prövat det material, som förelagts densamma, icke finge åberopas
som grund för återbrytande, där ej grövre rättegångsfel förelupit eller brottsligt
förfarande med avseende å målet ägt rum. Domstolen kunde sålunda lia
grundat sitt avgörande på en uppenbart felaktig uppskattning av den förebragta
bevisningen eller gjort sig skyldig till en klart oriktig lagtolkning eller
rättstillämpning, däråt kunde ingenting göras. Det är i första hand nu anförda
olägenheter — att det sätt, på vilket domstolarna prövat det förelagda
materialet, icke för närvarande utgjorde skäl för resning annat än vid fall
av grövre rättegångsfel eller brottsligt förfarande med avseende å målet —-det vid promemorian fogade lagutkastet åsyftar att avhjälpa. Återbrytande
skulle enligt lagutkastet endast ifrågakomma till förmån för den som sakfällts
för brott. Enligt motiveringen till lagutkastet skulle i regel fordras, att
frihetsstraff ådömts och att det funnes sannolikt, att den tilltalade efter ny
prövning komme att frikännas eller brottet komme att hänföras under en väsentligt
mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Men nian stannar
ej vid att bereda möjlighet till resning vid fall av felaktig bevisuppskattning,
oriktig lagtolkning och oriktig rättstillämpning. Resning skulle under nyss
angivna förutsättningar kunna beviljas jämväl i andra fall, där möjlighet
till ny prövning syntes böra beredas.

Då det måste förväntas att, därest en sådan befogenhet skulle tillerkännas
för brott sakfällda personer, ett mycket stort antal ansökningar om återbrytande
komme att ingivas, har det synts oundgängligt att finna en form för
en förberedande behandling och gallring av de fall, då återbrytande på här
avsedd grund begäres. Denna förprövning skulle åstadkommas på det sätt
att sakfälld person, som på angiven grund önskade resning, finge därom
framställa begäran hos justitiekansler!! eller justitieombudsmannen eller i
mål, som faller inom militieombudsmannens ämbetsområde, hos militieombudsmannen.
På en var av dessa ämbetsmän skulle därefter ankomma att,
där han efter prövning av målet funne det vara av synnerlig vikt, att målet
bleve ånyo prövat, därom göra ansökan; varefter Konungen hade att bryta
domen åter, när skäl därtill vore.

Rättegångsförfarandet i underrätt utmärkes för närvarande, åtminstone vad
ett stort antal underdomstolar angår, av dess avsaknad av koncentration;
handläggningen är i mål av krävande beskaffenhet ofta uppdelad på ett flertal
rättegångstillfällen, ej sällan avbrutna av betydande tidsintervaller. Det
inträffar, att parterna företrädas av ombud, som icke äro förtrogna med saken;
framställda frågor kunna därför ej tillfredsställande besvaras. Utredningen
genom hörande av vittnen får ej alltid önskvärd fullständighet; vittnena
höras ej i parternas personliga närvaro och skilda vittnen om samma
tilldragelse höras vid olika rättegångstillfällen. Vidare framstå gällande regler
för bevisföring och bevisprövning såsom hinder för en riktig och fullständig
utredning. Vid underrätterna på landet förekomma tillika växlingar
på ordförandeposten. Det bör dock framhållas, att åtminstone vissa av dessa

209

anmärkningar i mindre mån gälla handläggningen av grövre brottmål. Å
andra sidan har i dessa mål bristen på kompetenta åklagare gjort sig mera
kännbart gällande. Den utredning, som med tillämpning av en på sätt angivits
bristfällig förhandlingsordning kan åvägabringas, sammanfattas i domstolens
protokoll och protokollets innehåll är ensamt avgörande för underrättens
dom i målet.

Vad överrätterna angår, där proceduren praktiskt taget hittills uteslutande
varit skriftlig, utgöres det material, varpå de ha att grunda sina domar, i huvudsak
av underrättens protokoll.

En rättegångsordning av sålunda angiven beskaffenhet, behäftad med, förutom
andra, nyss beskrivna brister, kan icke lämna den säkerhet för materiellt
riktiga domslut, som bör utgöra kännetecknet å en fullgod rättegångsordning.

Då bristerna hänföra sig till de grundläggande principerna för rättegångsförfarandet,
kan det emellertid ej förväntas att dessa olägenheter kunna avhjälpas
genom partiella åtgärder. Vad som beliöves är en reform från grunden,
medförande koncentration i förfarandet, muntlighet i sakframställningen,
fri bevisföring och bevisprövning, möjlighet att höra parterna linder ansvar,
reformering av protokollsföringen samt muntlig förhandling i överrättsförfarandet.
Det behöves med andra ord att domstolen beredes vidgade möjligheter
att utforska sanningen i den sak, som hänskjutits till domstolens
bedömande, att domaren får tillfälle att grunda sitt avgörande på den bevisning
han själv upptagit, på vad han själv vid rätten iakttagit, och icke såsom nu,
på vad protokollet, måhända ofullständigt, återgiver av den utredning och
bevisning, som med tillämpning av gällande förhandlingsmetod och principer
för bevisning vid rätten åstadkommits.

Örn alltså vårt rättegångsförfarande företer vissa allvarliga brister, böra
å andra sidan verkningarna av dessa brister icke överskattas, icke i oförminskad
omfattning hänföras till områden, där de sannolikt icke göra sig med
full styrka gällande. Militieombudsmannen föranledes att framhålla dessa
synpunkter av den anledningen att det föreliggande lagutkastet uppenbarligen
utgår från den förutsättningen, att rättsskipningen för närvarande brister
i säkerhet i sådan omfattning att den, som är oskyldig, kan riskera att bli
ådömd svårare straff. Det anföres i detta avseende i promemorian, att domstolen
kan hava grundat sitt avgörande på en ''uppenbart felaktig uppskattning
av den förebragta bevisningen eller gjort sig skyldig till en klart oriktig
lagtolkning eller rättstillämpning’. Därjämte tillägges: ''Det kan näppeligen
förnekas att fall kunna förekomma och jämväl förekommit, då en doms
materiella oriktighet, förorsakad av felaktig bevisuppskattning eller rättstilllämpning
framstått såsom ett besvärande exempel på rättsordningens ofullkomlighet.
’ Något särskilt fall angives dock icke. Med allt erkännande av
svårigheten att å förevarande område åstadkomma ett mera omfattande och
bindande bevismaterial synes dock någon utredning ägnad att styrka riktigheten
av en sådan uppfattning örn rättsskipningens tillstånd lia bort förebringas.

14—M ilitia ombudsmannens ämbctsberättclse.

Värdet av resning
med nuvarande
rättegångsförfarande.

210

Det är ett känt förhållande, att i överdomstolarna meningsskiljaktigheter
jämväl i bevisfrågor förekomma i icke obetydlig omfattning och det inträffar
ej så sällan, jämväl i högsta instans, att fällande dom, varigenom frihetsstraff
ådömes, meddelas med allenast en rösts majoritet. Att så sker, är måhända
ägnat att hos allmänheten minska tilltron till rättsskipningens säkerhet.
Såsom redan antytts innefattar det skriftliga förfarandet vissa risker med
hänsyn till bevisningsresultatens tillförlitlighet. Då den, som skall döma i
målet, icke haft tillfälle att själv iakttaga vad vid rätten förekommit, kan
han föranledas att antingen över- eller underskatta den förebragta bevisningens
värde. Det osäkerhetsmoment, som sålunda vidlåder processmaterialet,
torde utgöra en förklaring till det måhända förhållandevis stora antalet meningsskiljaktigheter
i överrätterna jämväl i bevisfrågor. Militieombudsmannen
är dock närmast benägen anse, att detta osäkerhetsmoment vid domstolarnas
bevisvärdering övervägande verkar till tilltalad persons förmån. Förefintligheten
av ett måhända förhållandevis stort antal skiljaktiga meningar i
överinstanserna synes sålunda, åtminstone icke utan vidare, kunna åberopas
såsom stöd för att vår rättsordning skulle vara i den omfattning ofullkomlig,
som promemorian synes förutsätta.

Från de utgångspunkter militieombudsmannen i det föregående utvecklat
rörande bristerna i vårt nuvarande rättegångsförfarande kan militieombudsmannen
emellertid icke annat än ställa sig tvivlande till nyttan över huvud
taget av att vid nuvarande tidpunkt — medan vi väl ännu lia att tillämpa ett
föråldrat rättegångsförfarande men dock stå inför, såsom man får hoppas,
förverkligandet inom en nära framtid av en enligt moderna principer uppbyggd
rättegångsordning — söka genom öppnandet av vidgade möjligheter
till återbrytandet av lagakraftvunna domar avhjälpa brister i det nuvarande
rättegångsf örf arandet.

Vidgade möjligheter till resning kunna icke förväntas i någon nämnvärd
grad avhjälpa dessa brister, vilka hänföra sig bl. a. till själva sättet för
upptagandet av processmaterialet och en därav föranledd osäkerhet i fråga
om möjligheten att till dess rätta värde uppskatta det förebragta materialets
betydelse för rättegångens avgörande. Resning i de fall, som förslaget avser,
skulle endast medföra en förnyad prövning av det redan under rättegången
förebragta, i protokollen i målet samlade materialet. Denna prövning, såväl
förprövningen hos justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
som prövningen i högsta domstolen, skulle alltså vila på
samma osäkra grund, som de i själva saken av domstolarna träffade avgörandena.

Skall ur rättssäkerhetens synpunkt ett förbättrat resultat kunna förväntas
ur en förnyad prövning av det i målet samlade processmaterialet, sedan detta
prövats i de ordinarie instanserna, torde åtminstone i de mål, där frågan
gäller värdering av förebragt bevisning — och det är väsentligen sådana mål,
som skulle inbegripas under det föreliggande lagutkastet — erfordras att
bevisningen förebringas vid muntlig förhandling inför den prövande myndigheten.
Militieombudsmannen kan i varje fall för sin del icke tänka sig

211

möjligheten att i mål, där riktigheten av den verkställda bevisuppskattningen
ifrågasättes, kunna på ett nöjaktigt sätt fullgöra den förprövning, som i mål,
där krigsdomstol dömt, skulle kunna tillkomma honom, utan att han finge
tillfälle att personligen höra parterna och i målet åberopade vittnen.

Militieombudsmannen tror sig med det nu anförda hava åberopat goda
skäl för att en förbättrad rättssäkerhet för närvarande knappast står att
vinna genom en vidgad användning av resningsinstitutet. Det mål man vill
nå torde i stället böra eftersträvas genom vidtagande av förbättringar i det
ordinära rättegångsförfarandet, såväl vid underrätterna som i synnerhet vid
överrätterna. I sådant avseende synes, därest särskilda åtgärder anses påkallade
innan den väntade rättegångsreformen kan träda i kraft, utsträckt
användning av muntliga förhör i hovrätt vara väl förtjänt att övervägas.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att en så betydande utvidgning
av möjligheten att i extraordinär ordning få riktigheten av domstols beslut
prövat, som det föreliggande lagutkastet innefattar, icke synes böra vidtagas
med mindre man äger visshet örn att det föreslagna förfarandet låter sig inpassas
i en ny rättegångsordning. Hela spörsmålet om de extra ordinära
rättsmedlen och den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas, lärer emellertid
vara beroende av vilken utformning rättegångsreformen kommer att
få, och torde därför böra upptagas till behandling i samband med denna
reform. Skulle därvid en utvidgning av resningsinstitutet i den omfattning
i promemorian förordas ej finnas böra ske, synes likväl böra tagas i övervägande
huruvida icke — utöver de av processkommissionen ifrågasatta grunder
för återbrytande av dom — jämväl det fall att uppenbart misstag förelupit
av beskaffenhet, att det inverkat på doms materiella resultat, bör utgöra
giltig anledning till resning. En dylik resningsgrund torde, därest den
finnes böra godtagas, i likhet med vad för närvarande gäller enligt 31 kap.

3 § rättegångsbalken, böra äga tillämpning i såväl civil- som brottmål.

Skulle emellertid en utvidgning av resningsinstitutet, i den omfattning lag- M. O. såsom
utkastet åsyftar, anses böra nu komma till stånd, får militieombudsmannen forProYning^-

o instans.

emot förslaget att såsom förprövningsinstans i förhållande till högsta domstolen
anlita riksdagens ombudsmän anföra:

Riksdagens ombudsmäns ställning i konstitutionellt hänseende finnes angiven
i 96 § regeringsformen sålunda, att de skola i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera utfärdat samt enligt den
fördelning, som finnes i lagrummet närmare angiven, hava tillsyn över lagars
och författningars efterlevnad, ävensom vid vederbörliga domstolar i laga
ordning tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller
annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra. Det tillägges därjämte, att ombudsmännen äro i
ali måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

Det medel regeringsformen tillerkänt ombudsmännen för utövande av
sagda tillsyn är att anställa åtal mot den eller deni, som eftersatt sina plikter.

I instruktionerna lia deras uppgifter närmare utvecklats och har därvid

212

bl. a. uttalats, att om någon finnes hava felat endast av ovarsamhet, utan
vrång avsikt, vederbörande ombudsman må låta bero vid vunnen rättelse
eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit. Någon andel i den verkställande
makten har emellertid icke tillagts dessa ämbeten. Att så icke
skulle ske var vid justitieombudsmansämbetets inrättande år 1809 i verkligheten
en grundläggande förutsättning för ämbetets tillblivelse. Man utgick
därvid från de principer örn ''maktfördelningen’, som finnas uttalade i 1809
års konstitutionsutskotts memorial med förslag till regeringsform. I nämnda
memorial angav utskottet de huvudgrunder, på vilka statsförfattningen
skulle vila sålunda, att utskottet hade sökt bilda en styrande makt, en lagstiftande
makt och en domaremakt samt sökt rikta dessa makter ''till inbördes
bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att
lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga’.

Med de sålunda angivna principerna för maktfördelningen överensstämde
ej att tillerkänna riksdagens ombudsman något inflytande å den styrande
makten. I detta avseende var man vid uppdragandet av gränserna för ämbetets
verksamhet mycket vaksam. Till upplysning härom kan hänvisas till
innehållet i konstitutionsutskottets memorial nr 5 till 1810 års riksdag och
nr 12 till 1815 års riksdag, båda föranledda av vissa till utskottet inkomna
förslag syftande till viss utvidgning i justitieombudsmannens arbetsuppgifter.
I det förra memorialet anförde utskottet, att utskottet ansåge ''sorn en
ovillkorlig plikt att förekomma’ att justitieombudsmannen ''kunde erhålla
någon aktiv inflytelse på den verkställande makten’. I det senare memorialet
anförde utskottet, som av ''flera skäl’ avstyrkte det då framlagda förslaget:
''Däribland förekommer främst det i själva grundsatsen för ämbetets
inrättning liggande huvudmotiv, att detta ämbete aldrig må äga anledning
att göra något ingrepp i den verkställande maktens göromål.’

Något avsteg från de grundsatser, som sålunda vid justitieombudsmansämbetets
tillkomst varit bestämmande vid uppdragandet av gränserna för
ämbetets befogenhetsområde, har militieombudsmannen veterligen ej skett
vare sig i fråga om justitieombudsmansämbetet eller i fråga om det sedermera
tillkomna militieombudsmansämbetet. Dessa ämbeten utgöra följaktligen
i förhållande till den verkställande makten helt fristående myndigheter,
vilkas uppgift är att såsom riksdagens ombud men under eget ansvar
och av eget initiativ utöva tillsyn över den verkställande maktens organ,
däri inbegripet domaremakten.

Enligt det föreliggande lagutkastet skulle riksdagens ombudsmän, en var
inom sitt ämbetsområde, få sig ålagt att, då någon hos honom begär att han
skall göra ansökan örn återbrytande av dom, pröva ärendet och, om han
finner det vara av synnerlig vikt att målet ånyo varder prövat, hos Konungen
göra sådan ansökan. Riksdagens ombudsmän skulle sålunda bliva en instans
till vilken part ägde hänvända sig. Ombudsmännens ingripande skulle icke,
såsom eljest är fallet, vara beroende därav huruvida de funne skäl antaga,
att fel i tjänsten av beskaffenhet att påkalla beivran läge den eller dem till
last, som bure ansvaret för ett beslut. En sådan verksamhet är uppenharli -

213

gen icke av det slag, som regeringsformen och gällande instruktioner tillagt
riksdagens ombudsmän. Den synes närmast vara att jämställa med den
justitiekanslern ensam åliggande uppgiften att efter hemställan av underordnad
åklagare pröva huruvida allmänt åtal må hos Kungl. Majit fullföljas.
Men denna uppgift är icke ett utslag av justitiekanslerns kontrollerande
verksamhet över ämbets- och tjänstemän utan utgör en honom i hans
egenskap av kronans högste åklagare ålagd särskild skyldighet.

I lagutkastets motivering anföres såsom enda skäl av rättslig innebörd till
stöd för möjligheten att anlita riksdagens ombudsmän såsom förprövningsinstans
den omständigheten, att enligt modern rätt tillägges allmänt åklagare
befogenhet att göra ansökan om återbrytande av dom till förmån för den
tilltalade. Det anmärkes med anledning härav, att möjligheten för åklagare
att söka resning allmänt torde vara och i varje fall i svensk rätt är begränsad
till de mål, i vilka han uppträtt eller ägt kompetens att uppträda såsom
åklagare. För riksdagens ombudsmäns vidkommande är denna inskränkning
av betydelse. Resning, varom i förslaget är fråga, måste nämligen
praktiskt taget uteslutande komma att hänföra sig till mål, i vilka riksdagens
ombudsmän icke ägt kompetens att uppträda såsom åklagare. Därest riksdagens
ombudsmän åläggas vissa funktioner i dylika mål innebär detta alltså,
att man å dessa ämbeten överflyttar uppgifter, som rätteligen tillhöra
den verkställande makten.

Militieombudsmannen anser för sin del, att en sammanblandning av ombudsmännens
kontrollerande uppgifter med uppgifter, som äro uttryck för
statens styrande verksamhet, icke kan bliva till gagn. Militieombudsmannen
ser i det föreliggande förslaget en fara ur den synpunkten att har väl
ett undantag gjorts från grundsatsen att riksdagens ombudsmän skola utgöra
från den styrande makten helt fristående organ, är därmed ett prejudikat
givet, som kan i en framtid få icke önskvärda följdverkningar. Det bör
ihågkommas, att förutsättningen för att riksdagens ombudsmän skola kunna
fullgöra sin kontrollerande uppgift är, att de intaga en fri och obunden ställning.
Man äger enligt militieombudsmannens uppfattning icke avfärda nu
antydda farhågor därmed att de för närvarande icke kunna anses äga aktualitet.
Konstitutionella spörsmål böra bedömas jämväl ur synpunkten av
vad i en framtid kan men ej nödvändigt behöver inträffa.

I anslutning till vad sålunda anförts bör vid en sådan utvidgning av resningsinstitutet,
som det föreliggande lagutkastet innefattar, uppgiften att
verkställa förprövning av ansökningar örn resning och i dylika ärenden göra
framställning hos Konungen i samtliga mål, som icke anhängiggjorts av justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen, uteslutande åvila Konungen
underställd myndighet. Skulle emellertid en sådan ändring av riksdagens
ombudsmäns ställning och arbetsuppgifter anses böra komma till stånd,
som lagutkastet innefattar, får militieombudsmannen såsom sin uppfattning
framhålla, att densamma är av den betydelse att den, i likhet med vad fallet
är med den ombudsmännen tillkommande befogenhet att anställa åtal,
bör komma till uttryck i regeringsformen.

214

Följder av del- Militieombudsmannen anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten å
VtZnel™nné- v*ssa följder, delvis av konstitutionell innebörd, som ett inkopplande av riksbörd.
dagens ombudsmän såsom instans i resningsärenden kan antagas medföra.

Ett lagfästande av det föreliggande utkastet skulle föranleda att riksdagens
ombudsmän nödgades fatta ståndpunkt till domstolarnas avgöranden i
rättstvister i en ordning som hittills icke varit förutsatt. Anledning till dylikt
ståndpunkttagande skulle nämligen, såsom redan framhållits, ifrågakomma
oberoende av örn skäl funnes antaga, att fel i tjänsten av beskaffenhet
att påkalla beivran läge någon till last. Vidare torde väl riksdagens lagutskott
vid granskningen av ombudsmännens ämbetsberättelser, diarier och
registratur icke kunna undgå att ingå i överläggning och prövning av ombudsmännens
beslut i resningsärenden. Då resningsansökningarna övervägande
komme att avse högsta instansens domar, har militieombudsmannen
svårt att föreställa sig huru det skulle kunna undvikas att lagskipningen i
högsta domstolen på detta sätt bringades under riksdagens granskning. En
sådan tillsyn över rättsvården skulle visa sig ägnad att tillskapa meningsskiljaktigheter
i lagskipningsspörsmål icke allenast mellan riksdagens ombudsmän
och domstolarna utan ock mellan ombudsmännen och riksdagen
samt mellan riksdagen och domstolarna. Det sistnämnda framstår såsom
särskilt betänkligt med hänsyn därtill att meningsskiljaktigheterna jämväl
skulle gälla avgöranden i högsta instans. Det kan icke vara lämpligt att
öppna vidgade möjligheter för uppkomsten av dylika konflikter, vilka måste
menligt inverka på förtroendet till såväl rättsskipningen som den i vår författning
anordnade kontrollen över rättsskipningen.

I detta sammanhang må jämväl framhållas de svårigheter, i vilka riksdagens
ombudsmän, vid ett genomförande av förslaget, kunna bli försatta,
särskilt under tider, då starka meningsmotsättningar göra sig gällande mellan
politiska partier och samhällsklasser. Ombudsmännen tillsättas genom
val och för allenast ett år i sänder. Detta förhållande är i och för sig icke
ägnat att åt ämbetenas innehavare förläna någon särdeles trygg ställning.
Anses emellertid ombudsmännen årligen böra ställas under omval, bör å
andra sidan deras självständighet icke äventyras därigenom att man ålägger
dem uppgifter, som ligga utanför deras egentliga verksamhetsområde.

Det inbördes Vidare skulle, därest riksdagens ombudsmän jämte justitiekanslern göras
Jdltn^J.^K. tH1 förprövningsinstans i ärenden angående resning, därigenom uppenbarlioch
riksdagens gen aktualiseras frågan om det inbördes förhållandet mellan riksdagens omomtmdsman.
budsmän och justitiekanslersämbetet. Detta spörsmål var vid justitieombudsmansämbetets
tillkomst föremål för ingående överläggningar och man
försökte till en början uppdraga gränserna så att kollisionsfall skulle i görligaste
mån undvikas. Då en dylik gränsdragning visade sig ej möjlig, överläts
åt utvecklingen att lösa spörsmålet. Det torde väl kunna sägas, att hittills
svårigheter i praktiken knappast uppkommit därav att riksdagens ombudsmän,
envar inom sitt ämbetsområde, samt justitiekanslern äga befogenhet
att ingripa i samma saker. Att så i praktiken endast i ringa omfattning
skett torde böra tillskrivas dels den omständigheten att innehavarna av dessa

215

ämbeten låtit sig angeläget vara att, där en av dem ingripit, låta denne utan
inblandning från den andre föra saken till slut, dels ock däri att vid klagomål
mot ämbets- och tjänstemän för fel i tjänsten klagande i regel nöjt sig
med ett avgörande av endera myndigheten, riksdagens ombudsman eller justitiekanslersämbetet.

Helt annorlunda måste emellertid förväntas, att förhållandena komma
att ställa sig i resningsärendena. I dessa ärenden kan på goda grunder befaras,
att parter, som förgäves vänt sig till en av de båda myndigheter, som
skola äga befogenhet att pröva ansökan om återbrytande av dom, komma
att i stor omfattning utnyttja den återstående möjlighet, som ligger i hänvändelse
till den andra behöriga myndigheten. Olägenheterna av en dylik
ordning ligga i öppen dag. Det må vara tillräckligt att i sådant avseende
hänvisa till den menliga inverkan på ämbetenas auktoritet, som måste bliva
en följd därav att ifrågavarande myndigheter skola nödgas att i betydande
omfattning ingå i prövning av varandras beslut. Att en sådan praxis borde
så vitt möjligt förekommas har allt från justitieombudsmansämbetets tillkomst
framstått såsom självklart och denna uppfattning äger förvisso alltjämt
full giltighet.

Skilda uppfattningar hava rått och kunna med fog råda angående sättet för
utövandet av den riksdagens ombudsmän åvilande tillsynen över rättsskipningen
samt huru långt denna tillsyn bör sträcka sig. I ett avseende vore dock
önskvärt, att enighet kunde föreligga, nämligen att tillsynen icke bör försiggå
under sammanblandning med eller invävas i uppgifter, som äro att
hänföra till den verkställande makten.

Rörande det sätt, varpå den föreliggande lagstiftningsuppgiften i utkastet Lagutkastet.
lösts, får militieombudsmannen slutligen framhålla: Därest lagstiftning avseende
en utvidgning av möjligheterna att vinna resning i brottmål finnes
böra komma till stånd, torde i lagen uttryckligen böra angivas de särskilda
förutsättningar, under vilka resning må kunna beviljas. Att ett rättsmedel
har extra ordinär karaktär lärer innebära, att befogenheten att använda detsamma
skall framstå såsom undantag från den allmänna processuella regeln
att en lagakraftvunnen dom är orubblig. Ett sådant undantag måste vara
betingat av särskilda skäl. Rättsmedlet må med andra ord komma till användning
allenast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Härav synes
ock böra följa, att dessa förutsättningar skola angivas av lagen. Lagförslaget
synes åsyfta, att resning skall kunna vinnas jämväl i sådana fall,
då underrätts eller hovrätts utslag tagit åt sig laga kraft, enär den sakfällde
försummat att överklaga utslaget. Militieombudsmannen ifrågasätter, om
i dylikt fall resning bör kunna vinnas under annan förutsättning än som
innefattas i gällande lags stadganden.

21G

Brott och törseelser, tor vilka bestraftning ådömts av krigsrätt åren 1931—1936.

År

Egendomsbrott
(8 kap. S. L. K.)

Fernning och olovligt
undanhållande (5 kap.
S. L. K.)

Vägran att lyda m. m.
(76-79 §§ S. L. K.)

1= c/i
a jr

” 3

M: 3*

5 3-

O» ^

P S
® £

i c

i &

CO 7T

D*>

3 3

{O »3

TT **

2. c

7Q g

~ C/3

So: SO

3 3-

CTQ

« 2.

SO:

CTQ

a ^

erci $

»5 p+

P 3

p s

fig

s- GO

» c

^ S,

2! p*

3 3-

CfQ C*
» 2.

C/3

Zjx

CL*
P 3
3d »

e a

i p
cc?r

a 2

p ^
CfQ

P o»

n h,
< «
p e«

?r ^

2. c

t» S

1931

1939

1933

1934

1935

1936

S:a

14
18

15
5
n

270

304

3 69

370 361

44 3

145

År	Väld, förolämpning, smädelse, förargelse-väckande beteende m. (80—97 §§ S. L. K.)	m.	Förbrytelser i ämbete eller tjänst (129 § S. L. K.)	Vårdslöshet och försum-melse av tjänsteplikt (130—132 §§ S. L. K.)
Straffarbete eller fängelse	Sträng arrest	Skärpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	Vaktarrest 1—8 dagar	j Arrest utan bevakning	Straffarbete eller fängelse	Sträng arrest	Skärpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	Vaktarrest 1—8 dagar	Arrest utan bevakning	Straffarbete eller fängelse	Sträng arrest	Skärpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	Vaktarrest 1—8 dagar	Arrest utan bevakning
1931.....	33	3	10	47	44	3	6			6	6		11	1	6	24	61	21
1932.....	11	3	13	41	58	3	5	—	1	6	9	—	6	—	6	17	50	6
1933.....	18	2	10	32	44	5	—	—	—	5	11	—	11	—	5	18	42	18
1934.....	17	—	10	25	37	3	5	1	—	5	4	—	7	—	3	12	47	17
1935.....	14	_	3	19	22	1	3	—	3	2	7	—	6	—	4	9	39	7
1936.....	6	—	2	24	31	5	3	—	1	6	8	—	4	—	2	12	32	8
S:a	99	8	48	188	236	20	22	1	5	30	45	—	45	1	26	92	271	77

År	Övriga brott och förseelser		År			S	u m m	a
Straffarbete eller fängelse	Böter	Sträng arrest	Skärpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	\| Vaktarrest 1 1—8 dagar	Arrest utan bevakning	Straffarbete eller fängelse	Böter	Sträng arrest	Skarpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	Vaktarrest 1—8 dagar	Arrest utan bevakning;	Antal be-straffningar
1931.....	4			1	8	3	1		1931	177	2	7	38	166	220	25	635
1932.....	2	1	_	_	5	_	2		1932	169	3	4	45	184	249	11	665
1933.....	9		_	1	5	3	—		1933	125	4	2	41	167	184	24	547
1934.....	5	1	_	1	8	1	—		1934	126	4	1	37	136	181	20	505
1935.....	3	2	_	2	6	1	1		1935	lil	5	2	24	113	154	15	424
1936.....	8	—	—	—	5	—	2	\| 1936	107	5	—	12	121	127	17	389
S:a	31	4	—	5	37	8	6	1 S:a	815	23	16	197	887	1,115	112	3,165

217

Brott och förseelser, för vilka bestraffning ålagts av befälhavare åren 1931—1936.

År	Rymning och olovligt undanhållande (5 kap. S. L. K.)	Vägran att lyda m. m. (76-79 §§ S. L. K.)	Våld, förolämpning, smädelse, förargelse-väckande beteende m. m. (80—97 §§ S. L. K.)
C/3 ro- >1 p: 3 <JQ P ■1 Cfc CA	C/3 77 p: ■1 >3 r* P •1 •1 ro CA r+	<£> 1 < '' P Qt 5T ag p ro era ro »	1 £ CD g p 3 OQ fD £3 CA	«r> 3 3 SD CA 77 ^ 2. c 3 OQ g	C/3 ro- •TO p: 3 OQ P ro •■i ro CA	CD 77 p: ro *o ro- P >1 ro CA	cd 1 ^ Ut PT o. 53 P -5 OQ g> 2 &	T< \ p CO 77 r+ Cl P p ro <5 3 P CA ro ro-	% ro ro i-j < ro p ca PT ^ 2. c 3 p* OQ g	(X ro- ro p: 3 OQ P ro 3 ro-	C/3 77 p: ro t3 ro- P ro ro ro CA	«> . 1 < P. “ p ro OQ ro g CA	i p CO 77 CL P P 3 0Q P CA ro ro-	ST q < ro P CA 77 *+ 2. c 3 £ OQ g
! 1931........		91	169	1,443	2		12	31	191	1	_	5	26	179	10
1932........	_	53	127	1,253	7	—	7	25	123	2	—	11	23	89	7
1933........	_	43	116	883	2	—	13	38	129	1	—	6	13	94	3
1934........	_	38	109	1,126	2	—	13	19	Ilo	2	—	3	14	102 116 108	6
1935........	_	41	97	943	2	—	8	13	105	1	—	3	13	6
1936........	—	38	103	850	9	—	9	14	108	—	—	3	7	2
Summa	—	304	721	6,498	24	—	62	140	766	7	—	31	96	688	34
	Vårdslöshet och försum-melse av tjänsteplikt (130—132 §§ S. L. K.)	Fylleri	Övriga brott och förseelser
År	C/3 ro- ro ps 3 OQ P -5 ro %	C/3 77 p: •3 p •i ro CA	. 1 < a g OQ « P ro ^	1 p GC 77 Cl P p 2 p i ro ro-	v> ro 2 •< ro SD CA 77 *+ 2. 3 3 £■ 0Q g	C/3 •TO p: 3 OQ P ro C s.	C/3 pr p: ro x: p ro ro ro CA	CD 1 ^ m ^ ag P ro oq roj g ”	i p Cf>77 CL P p ro 0Q ^ P CA ro ro-	2 ro P g. pr ^ 2. c 3 p- OQ g	C/3 ro- ps 3 OQ P ro ro ro CA ro*	C/3 77 p: ■3 ro- P ro 3 CA ro-	CD j 1 < ut pr ag P ro oq ro 2 3-	rc i p CO 77 ro-el, P p 2 ro P CA ro ro-	CT> ro 3 3 » p CA ?r «■* 2.3 a ro- <§ g
1931 ....... 1932 ....... 1933 ....... 1934 ....... 1935 ....... 1936 .......		19 15 17 8 12 8	19 29 44 29 24 19	552 544 467 454 404 358	31 50 40 39 40 40		15 11 23 6 5 9	17 23 13 14 18 12	391 344 198 254 257 22C	4 2 1 2 3 3	—	8 3 2 2 3	37 35 26 21 22 11	21 28 17 16 22 24	3 2 3 2 1 1
Summa	—	79	164	2,779	240	\| _	\| 69	97	il,664 15	—	1 18	\| 152	128	1 12

Tillrättavisningar åren 1931—1936.

År			S u	m m a			År	Varning	Handräckningsarbeten utom vanlig ordning	Förbud att vistas utom kasernområde etc.	Antal tillrättavisningar
j Sträng arrest 1 _	Skarpt arrest	Vaktarrest 9—15 dagar	Vaktarrest 1—8 dagar	Arrest utan bevak- ning	Antal bestraff-ningar
1931		150	299	2,777	51	3,277		1931........	1,109	881	3,991	5,981
1932		100	262	2,381	70	2,813		1932........	1,208	1,012	3,806	6,026
19.93		104	250	1,788	50	2,192		1933........	1,204	766	3,330	5,300
1934		70	206	2,062	53	2,391		1934........	1,005	726	3,273	5,004
1995		72	187	1,847	53	2,159		1935........	951	697	3,319	4,967
1936........	_	67	166	1,668	55	1,956		1936........	751	705	2,914	4,370
Summa	—	563	1,370	12,528	832	14,788	Summa	6,228\| 4,787	20,683	31,648

15- Militieombudsmannens ämbetsberättelse.