MILITIEO MBUD SMANNENS (Framställning / redogörelse 1952:Mo)

MILITIEO MBUD SMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1952

STOCKHOLM 1952
ISAAC MARCUS BOK TR Y CK ER I - A K TI E BOL A C
517993

s*''

# , i {• &

■

; . "• { . ; ;

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för mlUtieombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot sekundchef för underlåtenhet att tillse att värnpliktiga, som vid inskrivning

hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, enligt föreskrift i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
blivit föremål för prövning av granskningsnämnd................... 13

2. Sedan en värnpliktig vid en flygflottilj för sina överordnade anmält att en civil person
föreslagit den värnpliktige viss samverkan för att möjliggöra tillgrepp från flottiljen
av tomfat för bensin, har tjänstförrättande flottilj chefen godkänt en honom underställd
plan, som inneburit att med bistånd av den värnpliktige sådana anordningar skulle vidtagas
att den tilltänkta gärningen kom till utförande och den civile personen därvid

kunde gripas på bar gärning. Sedan så skett har den civile personen dömts för snatteri.

Åtal mot tjänstförrättande flottilj chefen för tjänstefel........................... 13

3. Åtal mot stationsläkare för det han låtit elever i en fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare på egen hand dels verkställa läkarbesiktning av värnpliktiga, som inryckt
för fullgörande av första tjänstgöring, dels ock ombesörja sjukvisitationer, oaktat
eleverna ej ägt behörighet att utöva läkarkonsten............................... 14

4. Sedan en värnpliktig blivit föremål för skärmbildsundersökning av lungorna och veder börande

regementsläkare med anledning av vad därvid framkom bestämt att den
värnpliktige skulle för fotsatta undersökningar ställas under kontroll, har den värnpliktige
icke i enlighet med utfärdade bestämmelser i föreliggande sjukredovisninshandlingar
upptagits såsom s. k. behandlings- och kontrollfall, varjämte även i annat
hänseende föreskrivna anteckningar rörande undersökningar av den värnpliktige
försummats. Åtal härför mot regementsläkaren.................................. 51

5. Vid läkarundersökning av värnpliktig i samband med att han påbörjat första tjänstgöring
ävensom vid förnyad undersökning följande dag ha tagna urinprov befunnits
innehålla äggvita. Åtal mot vederbörande läkare för underlåtenhet att redovisa den
värnpliktige såsom s. k. behandlings- och kontrollfall, vilket skolat ske redan i an -

slutning till den första undersökningen......................................... 59

G. Under övning i handgranatkastning har en värnpliktig dödats av splitter från en vid
ett demonstrationskast använd handgranat. Såväl vid detta kast som eljest under övningen
ha gällande säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta. Åtal mot övningsledaren
— en löjtnant — för vållande till annans död och för tjänstefel................. 75

7 och 8. Sedan Kungl. Maj:t upphävt inskrivningsnämnds beslut om uttagning av värnpliktig
för utbildning till officer, har den värnpliktige, som vid tiden för ändringen ej
var i tjänst, av vederbörande truppregistreringsmyndighet icke erhållit föreskriven
underrättelse om den vidtagna ändringen och har icke heller anteckning därom gjorts
i hans inskrivningsbok. Åtal härför mot chefen för mobiliseringsavdelningen vid
det förband, där den värnpliktige var truppregistrerad, och mot expeditionsunder -

officer vid avdelningens personaldetalj.......................................... 111

9. Fänrik har tillrättavisats för missfirmelse av underordnad krigsman............... 125

10. Tillförordnad förste byråsekreterare har erhållit disciplinär bestraffning för det han
i ett av honom handlagt ärende angående skadeståndsanspråk mot kronan dels underlåtit
att besvara vid ett flertal tillfällen gjorda förfrågningar från sökandens ombud
rörande ärendets handläggning dels ock i en till ombudet avlåten skrivelse lämnat

viss oriktig uppgift........................................................... 127

11. Kompanichef har tillrättavisats för det han beordrat en furir att utföra vissa tjänste förrättningar,

oaktat furiren var sjukredovisad såsom icke tjänstbar............... 135

12. Tjänstförrättande kompanichef har ålagt värnpliktig tillrättavisning för förment
förseelse, ehuru i anseende till den värnpliktiges bestridande förutsättningar härför
icke varit för handen......................................................... 139

Redogörelse iör vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig

Åtgärd.

1. Värnpliktig har olovligen uteblivit från anbefalld tjänstgöring och i stället uppehållit
sig å sitt logement. Förseelsen bör bedömas såsom tjänstefel och icke, på sätt skett

i meddelat straffbeslut, såsom undanhållande................................... 146

2. Såsom dagunderofficer kommenderad krigsman har avvikit från sin avdelning och

därigenom gjort sig skyldig till övergivande av post. Fråga huruvida jämväl straffbestämmelsen
för undanhållande bort tillämpas................................. 148

3. Åklagare är behörig att föra talan mot domstols beslöt om ersättning av allmänna

medel åt försvarare i brottmål................................................. 149

4. Regementschef, till vilken inkommit anmälan mot en sergeant för våld mot under lydande,

har uraktlåtit att i enlighet med 22 § första stycket punkt 1 militära rättegångslagen
genast hänskjuta målet till åklagaren................................ 153

5. Fråga om innebörden i visst hänseende av den i 22 § första stycket militära rätte -

gångslagen stadgade skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare, som
erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål, att under i lagrummet i övrigt angivna förutsättningar genast

hänskjuta målet till åklagaren................................................. 158

icke vidarebefordrats till kårchefen förrän sådant förhör hållits. Härigenom har meddelad
föreskrift om åläggande av gemensamt straff för flera av den anmälde begågna
förseelser även blivit oåsidosatt................................................ 162

7. Fråga om gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över

beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts
mot den i disciplinmålet dömde.................................... 166

8. I 11 § första stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av domar

i vissa brottmål m. m. föreskriven delgivning av dom eller beslut i militärt brottmål
skall ske genom översändande av utskrift av domen eller beslutet................ 170

9. Sedan en värnpliktig, som i disciplinmål ålagts straff för fylleri, av domstol befriats
från ansvar, har fråga uppkommit om disciplinär åtgärd mot den värnpliktige för det
han vid samma tillfälle uppträtt med ovårdad klädsel och med händerna i byxfickorna 172

10. Av ett arreststraff om femton dagar ha de fem första enligt förordnande i straffbeslutet

verkställts med tjänstgöring, medan straffet i övrigt verkställts utan tjänstgöring.
Fråga om riktigheten härav................................................... 176

11. Vid verkställighet av arrest med en strafftid icke överstigande tio dagar har den bestraffningsberättigade
befattningshavare, som haft att bringa straffet till verkställighet,
av hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden förordnat att straffet skulle fullgöras
med tjänstgöring, oaktat förordnande därom icke meddelats i straffbeslutet 178

12. Fråga om vilka åtgärder bestraffningsberättigad chef har att vidtaga för verkställande
av arreststraff i fall då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd för verkställigheten

föreligger hinder, vars varaktighet icke kan närmare bedömas.................... 179

13. Bestraffningsberättigad befattningshavare har felaktigt förordnat att verkställighet av
arreststraff skulle ske å ett marinens fartyg, varå militärhäkte icke var inrättat . . . 180

14. Fråga huruvida värnpliktig, som enligt meddelat tillrättavisningsbeslut icke får under

fritid lämna kompaniförläggningen, äger deltaga i frivillig fritidsundervisning som
anordnas utom kompaniförläggningen........................................... 183

15. Frågor angående disciplinär bestraffning av civil befattningshavare................ 186

16. Frågor om ansvar och ersättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å

kryssaren Gotland inträffad skjutolycka......................................... 190

17. Regementschef har, i samband med att han meddelade en furir vid regementet sin
avsikt att till behandling vid domstol hänskjuta uppkommen fråga om ansvar för vissa
av furiren förnekade gärningar, i kränkande ordalag tillvitat furiren gärningarna

i fråga...................................................................... 195

18. Sergeant som ingripit för att göra sig åtlydd av underordnad krigsman har därvid
använt tillvägagångssätt varigenom han visat missaktning mot den underlydande .. 199

19. För kustflottan utfärdade order, varigenom bringades i erinran av överbefälhavaren

meddelat förbud att i militära fritidslokaler framlägga vissa tidningar, ha innehållit
felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som omfattades av förbudet.......... 205

20. Fråga om användningen av viss metod för fängsling vid träd av i krig tagna fångar 212

21. Truppförbandsläkare har genom underlåtenhet att vidtaga på honom ankommande

åtgärd för utfärdande av läkarintyg beträffande värnpliktig, som utom tjänsten ådragit
sig skada, föranlett dröjsmål med beslut av truppregistreringsmyndigheten om meddelande
av anstånd för den värnpliktige med återstående tjänstgöring............. 219

22. Fråga om särskilda åtgärder för säkerställande av att fartygschefer inom marinen utöva
betryggande kontroll över att personal, som utrustas med eldhandvapen för vakttjänst,
äger erforderliga kunskaper och färdigheter beträffande vapnets handhavande 226

23. I fall där militärhäkten äro inrymda i träbaracker har fråga uppkommit om åtgärder

för att minska brandrisken och möjliggöra hastig utrymning vid eldfara.......... 231

24. Sedan arreststraff ålagts ett fyrtiotal värnpliktiga har förbandschefen för att verk ställigheten

av straffen skulle medhinnas före den nära förestående utryckningsdagen
i strid med gällande bestämmelser låtit verkställigheten ske i en på kaserngården anordnad
tältförläggning........................................................ 935

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring av tid för verkställande

av disciplinstraff............................................................. 245

2. Fråga angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförordnanden...... 247

3. Angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande

för brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål......................................................................... 248

4. Fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och

skattepliktiga varor........................................................... 251

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning om ändrad lagstiftning
rörande i värnpliktslagen föreskriven skyldighet att fullgöra beredskapsövning.
..................................................................... 281

Yttrande till Konungen 1 anledning av remiss av framställning angående
ifrågasatt upphörande av skyldigheten för fångvårdsanstalter med flera att
avlämna fångförteekningar...................................................... 284

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning om ändring 1
vissa hänseenden av gällande föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens
värnpliktsförhållanden........................................... 285

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning med förslag till
mönstrlngskungörelse............................................................ 293

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av promemoria angående vissa
ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen..................... 301

Sakregister till militleombudsmannens åren 1950—1952 avgivna ämbetsberättelser 304

• • : * . '' .

fl- i

!■ ■ ■ i 1 do,1?.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsinansämbetet under år 1951.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester från och
med den 13 till och med den 26 april och från och med den 2 till och med
den 4 maj samt från och med den 25 juli till och med den 23 augusti. Jämlikt
17 § första stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
under ifrågavarande tider föreståtts av den för mig utsedda ställföreträdaren,
hovrättsrådet Karl Hugo Henkow. Med stöd av bestämmelserna
i 17 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit åt Henkow att
från och med den 22 november till och med den 12 december förrätta de
å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen med undantag av vissa
ärenden. Under sistnämnda tid har jag handlagt följande ärenden, nämligen
d.nr 246/1951 angående ifrågasatt begränsning av örlogsfartygs rätt
till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga varor samt d.nr 635/
1951 avseende viss utredning föranledd av flaggmaskinisten Ernst Hilding
Anderssons lagförande för grovt spioneri m. m.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Älvsborgs, Västmanlands, Norrbottens,
Gotlands samt Göteborgs och Bohus län. Under dessa resor ha besökts
:

Älvsborgs regemente;
rådhusrätten i Borås;
stadsfiskalen i Borås;
arméns intendenturförråd i Arboga;
centrala flygmaterielförrådet;
centrala flygverkstaden i Arboga;

Västmanlands flygflottilj;
centrala flygverkstaden i Västerås;
flygvapnets centrala skolor i Västerås;
flygvapnets centrala intendenturförråd i Västerås;
rådhusrätten i Västerås;
stadsfiskalen i Västerås;

Norrbottens flygbaskår;

Luleå luftvärnskår;
rådhusrätten i Luleå;
stadsfiskalen i Luleå;
arméns intendenturförråd i Boden;
sjätte militärområdet;

Bodens försvarsområde;
garnisonssjukhuset i Boden;
garnisonsbrandkåren i Boden;

Norrbottens regemente;

Signalregementets kompani i Boden;

Norrbottens artillerikår;

Bodens tygstation;

försvarets fabrikverks tvätt- och reparationsanstalt i Boden;

Bodens ingenjörkår;

Bodens artilleriregemente;

Luleå tingslags häradsrätt;
stadsfiskalen i Boden;
sjunde militärområdet;

Gotlands infanteriregemente;

Göta pansarlivgardes kompani å Gotland;

Gotlands artillerikår;

Stockholms luftvärnsregementes batteri å Gotland;

Gotlands tygstation;

försvarets fabriksverks tvätt- och reparationsanstalt i Visby;

arméns drivmedelsanläggning i Visby;

rådhusrätten i Visby;

stadsfiskalen i Visby;

landsfogden i Gotlands län;

arméns intendenturförråd i Tingstäde;

Slite hemvärnsområde;

Gotlands kustartilleriförsvar;

Gotlands kustartillerikår;

Fårösunds övningsflygplats;

Västkustens marindistrikt;

Göteborgs örlogsstation;

Göteborgs örlogsvarv;

Göteborgs kustartilleriförsvar; samt
Älvsborgs kustartilleriregemente.

Därjämte har jag i Stockholms län för inspektion besökt:
sjökrigsskolan;

Stockholms kustartilleriförsvar; samt
Vaxholms kustartilleriregemente.

Under den tid jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit en inspektionsresa i Blekinge län, varvid han
besökt:

Sydkustens marindistrikt;

försvarets fabriksverks tvätt- och reparationsanstalt i Karlskrona;
Karlskrona örlogsstation;

Karlskrona örlogsvarv;

Blekinge kustartilleriförsvar;

Karlskrona kustartilleriregemente;
rådhusrätten i Karlskrona;
stadsfiskalen i Karlskrona;

Blekinge flygflottilj;

östra och Medelsta domsagas häradsrätt; samt
landsfiskalen i Bonneby distrikt.

Vid inspektionen av truppförband har uppmärksamhet ägnats åt vården
av byggnader och materiel, åt hygieniska förhållanden och utspisning samt
åt socialvården. Arrestlokalerna ha härvid även besökts. Vid besök å förbandens
sjukhus ha sjukredovisningshandlingarna granskats. Tillika ha
granskats handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av
olika slag ävensom marketenterirörelser, varjämte förskottsmedel inventerats.
Militieombudsmannens besök vid domstolar och hos åklagarmyndigheter
ha avsett inspektion av handläggningen av militära mål. I fråga om
de judiciella handlingarna vid förbanden har granskning skett av disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som ha
avseende å den från och med den 1 januari 1949 gällande militära straffoch
processlagstiftningen samt därtill anknytande föreskrifter. Vid inspektionerna
har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen och byråintendenten
vid militieombudsmansexpeditionen, en intendentursakkunnig
officer samt i vissa fall därjämte en tygsakkunnig officer.

Under året har särskild uppmärksamhet fortfarande ägnats åt tillämpningen
av den nya militära straff- och processlagstiftningen. Vad därvid förekommit
har givit vid handen, att de myndigheter som ha att tillämpa denna
lagstiftning blivit alltmer förtrogna med sina uppgifter härutinnan. Felaktigheter
och missförstånd ha emellertid fortfarande på sina håll förekommit.
Allt som oftast har det funnits lämpligt att, såsom även tidigare
skett, i samband med inspektionerna till genomgång och diskussion upptaga
vissa hithörande spörsmål för tillseende av att tillämpliga bestämmelser blivit
riktigt uppfattade.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1951 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1951 från år 1950 balanserade ären -

den till ett antal av ............................................. 124

Under år 1951 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 725

enligt diariet över hemliga ärenden................................ 24

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1951, utgör
alltså ........................................................ 873

De ärenden, som tillkommit under år 1951, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 47

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 110

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning .................................. 567

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 25

Summa 749

Av de från år 1950 balanserade 124 ärendena ha 40 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 70 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande gransk -

ning. Två ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden in. m.». 12 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1951 ha alltså förelegat 59 ärenden, som inkommit
från myndighet, 150 klagomål eller framställningar från enskilda, 637
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning, samt 27 organisations- och förvaltningsärenden
m. m., tillhopa 873 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats ..................................

utan åtgärd avskrivits ..........................................

på grund av återkallelse avskrivits................................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits

blivit avskrivna ..............................................

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd (varav 1 icke avslutats) . .

föranlett framställning till Konungen (varav 12 icke avslutats) ......

föranlett annan åtgärd ..........................................

och äro vid 1951 års utgång

under utredning ................................................

på militieombudsmannens prövning beroende (utom ovannämnda 1 + 12
icke avslutade ärenden) ........................................

345

105

249

Summa 873

Av hela antalet under år 1951 till behandling föreliggande ärenden (873)
ha under året slutbehandlats 765 medan till följande år balanserats 108.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga åtgärder) voro vid

1951 års början ännu icke slutligt prövade.......................... 4

anhängiggjordes under år 1951 .................................... ?

Summa 11

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts .....

äro vid årets slut på prövning beroende

....... 10

....... 1

Summa 11

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1951 får
jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen.

I avdelningen »vissa ärenden som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha i huvudsak medtagits sådana ärenden, vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Vid den till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen var fogat ett sakregister,
som omfattade såväl den då avgivna som den närmast föregående
ämbetsberättelsen. Detta register har nu utökats till att avse jämväl de
ärenden, som redovisats i årets berättelse. Det sålunda föreliggande, vid denna
berättelse fogade registret omfattar alltså de senast förflutna tre åren.
En sådan under viss tidsperiod — fem eller möjligen tio år åt gången —
fortgående utökning av registret har synts vara det mest ändamålsenliga.

Stockholm den 10 januari 1952.

ERIK WILHELMSSON.

N. Erik Åqvist.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot sekundchef för underlåtenhet att. tillse att värnpliktiga, som vid
inskrivning hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, enligt föreskrift i 127 §
1 mom. inskrivningsförordningen blivit föremål för prövning av
granskningsnämnd.

Ämbetsberättelsen till 1951 års riksdag innehåller (s. 16 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot dåvarande sekundchefen för Svea livgarde
översten Gustaf Magnus von Stedingk vid Svea hovrätt anhängiggjort
åtal för tjänstefel, bestående däri att von Stedingk under åren 1948 och
1949 underlåtit att tillse att bestämmelserna i 127 § 1 mom. inskrivningsförordningen
blivit riktigt tillämpade med påföljd att sammanlagt 84 värnpliktiga
som enligt samma bestämmelser bort prövas av granskningsnämnd
icke blivit föremål för sådan prövning. Såsom av redogörelsen framgår
meddelade hovrätten dom i målet den 29 november 1950, varigenom von
Stedingk dömdes jämlikt 130 § första stycket första punkten strafflagen
för krigsmakten, jämförd med 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m., 25 kap. 4 § strafflagen och
2 § lagen om disciplinstraff för krigsmän samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen
för tjänstefel till disciplinbot för tio dagar med tjugunio kronor
10 öre för dag.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Sedan en värnpliktig vid en flygflottilj för sina överordnade anmält att
en civil person föreslagit den värnpliktige viss samverkan för att möjliggöra
tillgrepp från flottiljen av tomfat för bensin, har tjänstförrättande flottiljchefen
godkänt en honom underställd plan, som inneburit att med bistånd
av den värnpliktige sådana anordningar skulle vidtagas att den tilltänkta
gärningen kom till utförande och den civile personen därvid kunde gripas
på bar gärning. Sedan så skett har den civile personen dömts för snatteri.

Åtal mot tjänstförrättande flottiljchefen för tjänstefel.

Ämbetsberättelsen till 1951 års riksdag innehåller (s. 28 ff.) redogörelse
för ett av tjänstförrättande militieombudsmannen Hcnkow mot majoren
Gösta Wigart vid hovrätten för Västra Sverige anhängiggjort åtal för tjänstefel.
Det lades därvid Wigart till last att, sedan värnpliktige nr 900-17-46
Holger under tjänstgöring vid Hallands flygflottilj för sina överordnade an -

mält att en tegelbruksarbetare Skarp föreslagit Bolger att denne skulle vara
Skarp behjälplig med vissa åtgöranden för att sätta Skarp i tillfälle att tillgripa
tomfat för bensin från kronans förråd vid flygfältet i Tallhed, Wigart
i egenskap av tjänstförrättande flottiljchef för verkställighet godkänt en
plan, vilken innebar att Bolger skulle lämna Skarp anvisningar om lämplig
lid och plats för det tilltänkta tillgreppet och att därjämte sådana anordningar
skulle vidtagas att Skarp kunde gripas på bar gärning. Planen kom
till utförande och Skarp begick tillgreppet samt blev därefter ställd under
åtal och dömd för snatteri. Redogörelsen utvisar vidare att hovrätten meddelade
dom i målet mot Wigart den 10 november 1950. Hovrätten dömde
Wigart jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 9 § lagen
den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. m.
för tjänstefel till disciplinbot bestämd till löneavdrag under tio dagar med
sjutton kronor 80 öre för dag. Wigart fullföljde talan mot hovrättens dom.

Kungl. Mnj:t meddelade dom i målet den 2 mars 1951 och prövade därvid
rättvist fastställa hovrättens dom.

3. Åtal mot stationsläkare för det han låtit elever i en fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare på egen hand dels verkställa läkarbesiktning av värnpliktiga,
som inryckt för fullgörande av första tjänstgöring, dels ock ombesörja
sjukvisitationer, oaktat eleverna ej ägt behörighet att utöva läkar konsten.

I eu den 19 maj 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
fru Sigrid Eleonora Jönsson i Klagshamn bland annat: Sedan hennes make
värnpliktige nr 344-7-46 Per Gunnar Sigvard Jönsson i början av januari
1947 inryckt till militärtjänstgöring vid Karlskrona örlogsstation, hade han
omkring fjorton dagar besvärats av illamående. Han hade anmält detta till
närmaste befäl, men då han ej fått någon hjälp hade han under permission
den 17 februari besökt doktor Harald Pripp i Limhamn. Denne hade funnit
att hennes man hade inflammation i högra örat och ansett att det vore nödvändigt
med sjukhusvistelse. Vid återresan till Karlskrona samma dag hade
hennes man under uppehåll i Lund besökt lasarettet men ej blivit behandlad
där, emedan han ej blivit ditsänd av militärläkare. Av en läkare på lasarettet
hade hennes man emellertid fått ett brev, som varit avsett att framlämnas
vid ankomsten till Karlskrona och enligt vilket omedelbar operation
vore oundviklig. Någon operation hade dock icke företagits efter hennes
mans återkomst till örlogsstationen, men då det onda tilltagit hade han
den 25 februari sänts till Karlskrona länslasarett, där en operation å högra
örat utförts av doktor Boman. Sjukdomen — hjärnhinneinflammation —
hade emellertid förvärrats, varför professor Gösta Dohlman en natt tillkallats
från Lund. Dohlman hade utfört en operation den 18 mars, varvid hennes
mans tillstånd varit mycket dåligt. Efter ytterligare nio dygn hade hen -

nes man transporterats till Lunds sjukhus, där han ånyo opererats av
Dohlman vid två tillfällen. Hennes man hade helt förlorat hörseln på högra
örat, och enligt Dohlmans uttalande komme hörselförlusten att bestå allt
framgent. En undersökning borde göras för att få utrönt vem som bure skulden
till de försummelser som förekommit beträffande behandlingen av
hennes man och som föranlett att operation icke i tid företagits. Om omedelbar
operation ägt rum, hade någon hjärnhinneinflammation ej uppkommit.

Sedan militieombudsmannen den 20 maj 1947 för utredning och yttrande
överlämnat fru Jönssons skrift till försvarets sjukvårdsförvaltning (numera
försvarets sjukvårdsstyrelse), inkom sjukvårdsförvaltningen den 14
mars 1949 med, förutom eget yttrande, dels från Karlskrona örlogsstation
och länslasaretten i Karlskrona och Lund infordrade sjukvårdshandlingar
angående Jönsson dels ock yttranden av bland andra legitimerade läkaren
Harald Pripp, dåvarande medicine kandidaten Gustav Lars-Magnus Gunne,
biträdande lasarettsläkaren Karl August Boman, legitimerade läkaren Erik
Åkerlund, professorerna Gösta Dohlman och Torsten Skoog, medicinalstyrelsens
disciplinnämnd samt marinöverläkaren Herbert Westermark. Härefter
har på föranstaltande av militieombudsmannen i ärendet verkställts
ytterligare utredning, avseende ej blott behandlingen av Jönssons sjukdom
utan även förhållandena i allmänhet vid ifrågavarande lid inom vissa delar
av sjukvårdsverksamheten å örlogsstationen. Härvid ha förhör hållits med
bland andra Jönsson, Gunne, dåvarande medicine kandidaten Tomas Vilhelm
Hedqvist, medicine licentiaterna Arthur Åke Lorentz Kaijser och Per
Ove Mattsson samt förste marinläkarna Anders Rudolf Prag och Nils Molander,
vilka båda sistnämnda jämväl inkommit med yttranden samt förebragt
annan utredning. Härjämte ha förnyade yttranden inhämtats från
sjukvårdsstyrelsen och marinöverläkaren.

Av den sålunda gjorda utredningen framgår bland annat följande.

Läkarpersonalen vid Karlskrona örlogsstation.

Vid ifrågavarande tid tjänstgjorde Molander såsom förste läkare inom
Sydkustens marindistrikt samt Prag såsom stationsläkare och chef för
Karlskrona örlogsstations sjukvårdsavdelning. Prag var ende ordinarie
läkare vid örlogsstationen. Den 8 januari 1947 påbörjade omkring 800 värnpliktiga,
hland dem Jönsson, första tjänstgöring vid stationen. Med anledning
av det merarbete som uppkom för Prag i samband med inryckningen
ställdes Mattsson och Kaijser, som då voro marinläkare av andra graden,
av marinöverläkaren till Prags förfogande såsom extra läkare under tiden

den 8_den 31 januari 1947. Inom stationen funnos två sjukavdelningar,

nämligen en i kasern Sparre och en i kasern Anckarstierna. Enligt Prags bestämmande
tjänstgjorde Mattsson och Kaijser såsom kasernläkare, därvid
Mattsson ensam omhänderhade sjukvården å sjukavdelning Sparre och
Kaijser ensam sjukvården å sjukavdelning Anckarstierna. Stationsläkarens
expedition var inrymd i kasern Sparre.

Under 1947 gäilande föreskrifter angående åliggandena för förste läkare
vid marindistrikt voro meddelade i reglementet för marinen, del I B. Enligt
dessa föreskrifter hade förste läkaren bland annat att närmast under
marindistriktschefen utöva tillsynen över hälso- och sjukvården och handlägga
därtill hörande ärenden samt att hos marindistriktschefen föreslå
åtgärder till sjukdomars förekommande, sundhetens befrämjande och sjukvårdens
behöriga handhavande. Föreskrifter av enahanda innehåll återfunnos
jämväl i vissa av chefen för Sydkustens marindistrikt den 31 december
1945 utfärdade bestämmelser angående sjukvården inom marindistriktet.
Enligt nämnda reglemente ålåg det kasernläkare (stationsläkare) bland annat
att med uppmärksamhet följa hälsovården inom kasernen; att förrätta sjukmönstring
med sjukanmälda; att handhava och ansvara för sjukvården i
sjukrum ävensom för omhändertagande av inom kasernområdet inträffade
hastiga sjukdoms- eller olycksfall samt vård av sjuka arrestanter; att verkställa
föreskrivna läkarbesiktningar och skyddskoppympningar; samt att
meddela föreskriven undervisning i hälso- och förbandslära.

Under tiden den 10 januari—den 28 februari 1947 var i likhet med vad
som varit fallet under tidigare år i Karlskrona anordnad en fackutbildningskurs
för värnpliktiga, vilka uttagits för utbildning i specialtjänst såsom
läkare.

Enligt stadgande i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen skall värnpliktig, som
uttagits till specialtjänst, under den för värnpliktiga i allmänhet föreskrivna
tjänstgöringstiden undergå dels viss militär utbildning dels ock fackutbildning
och facktjänstgöring. Sådan värnpliktig må vidare, där så anses påkallat
för bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning
erforderliga insikter, åläggas att därutöver fullgöra fortsatt tjänstgöring
under högst 180 dagar. I 128 § inskrivningsförordningen föreskrives
att först angivna tjänstgöring skall omfatta dels soldat- och befälsutbildning
(militärutbildning), dels fackutbildning och facktjänstgöring samt att i
kommandoväg bestämmes, om och på vad sätt sådana värnpliktiga skola
fullgöra fortsatt tjänstgöring om 180 dagar. Vidare stadgas att, innan värnpliktig
inkallas till fackutbildning, han skall vid utbildning till läkare ha
avslutat den kliniska tjänstgöringen i medicin och kirurgi utom i vad denna
omfattar tjänstgöring såsom assistent. I fråga om värnpliktiga vid flottan,
vilka uttagits för utbildning i specialtjänst såsom läkare, gällde år 1947
vissa kompletterande bestämmelser i generalorder nr 1096 den 3 april 1946
(Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret 1946, avd. B s. 49). Enligt dessa
bestämmelser skall fackutbildningen omfatta teoretisk utbildning och tjänstgöring
på sjukhus. Fack tjänstgöringen — som med hänsyn till behovet av
medicinalpersonal må fullgöras i perioder om minst två månader intill utgången
av året efter fackutbildningens avslutande —- skall fullgöras genom
tjänstgöring som läkare ombord eller i land. I värnpliktslagen 27 § 1 mom.
D. avsedd fortsatt tjänstgöring om sammanlagt högst 180 dagar skall enligt
generalordern i regel fullgöras med omkring 60 dagar under ett vart av fjär -

de, åttonde och tolfte åren efter facktjänstgöringens slut. I anslutning till
dessa bestämmelser lämnas i vissa av chefen för marinen fastställda föreskrifter
för utbildningen vid sjökrigsskolan ytterligare anvisningar för anordnandet
av fackutbildningen och facktjänstgöringen för värnpliktiga läkare.
Fackutbildningen och den därefter följande facktjänstgöringen avse
enligt dessa anvisningar att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter
samt den militära uppfostran som erfordras för att kunna bestrida befattning
såsom biträdande eller självständig läkare ombord å fartyg eller å
sjukhus eller vid kustartilleriregemente. Elevernas håg till och förmåga av
självverksamhet skola stimuleras, och under utbildningen skall särskild uppmärksamhet
fästas vid huru de meddelade kunskaperna och färdigheterna
skola praktiskt tillämpas. Sjukhustjänstgöringen under fackutbildningen
skall äga rum på sjukhus vid Sydkustens marindistrikt. Såsom särskilt läroämne
har upptagits »den dagliga sjukvårdstjänsten ombord och i land». I
detta ämnes kursomfång ingår demonstration av och praktiskt deltagande
i det dagliga rutinarbetet på en sjukavdelning. I timplanen för fackutbildningen
har vidare såsom särskild utbildningsgren upptagits sjukhustjänstgöring
15 timmar i veckan.

Molander var beordrad såsom ledare för den fackutbildningskurs, som enligt
vad ovan nämnts anordnades under år 1947, och under kursen tjänstgjorde
Prag, jämte annan marinläkare, såsom lärare i ämnet »den dagliga sjukvården
ombord och i land». Såsom elever i kursen deltogo ett tiotal värnpliktiga.
Dessa hade under fackutbildningen furirs grad. Fem av eleverna,
däribland Gunne, Hedqvist och medicine kandidaten Kurt Lennart Tivenius,
hänvisades till Prag för att å örlogsstationen utbildas i praktisk sjukvårdstjänst.
Gunne och Hedqvist placerades av Prag till tjänstgöring å sjukavdelningen
i kasern Anekarstierna. Tivenius fick tjänstgöra där tillfälligt
behov yppades och var åtminstone tidvis i tjänst å sistnämnda sjukavdelning.
Jönsson var förlagd i kasern Anekarstierna.

Gunne och Hedqvist hade avlagt medicine kandidatexamen i början av år
1945 och efter denna examen genomgått tre månaders förberedande klinisk
kurs och därefter tjänstgjort å karolinska sjukhuset först under sex månader
å medicinska avdelningen och under ytterligare sex månader å kirurgiska
avdelningen. Under den sålunda undergångna utbildningen hade de icke åtnjutit
någon undervisning i örats sjukdomar. Före påbörjandet av den militära
fackutbildningskursen hade Hedqvist dessutom under en månads tid
varit assistent å kirurgiska avdelningen vid lasarettet i Södertälje. Å detta
sjukhus hade enligt vad Hedqvist uppgivit av andra läkare behandlats åtskilliga
fall av öronsjukdom, varvid Hedqvist, ehuru han ej själv tagit någon
direkt befattning med dessa sjukdomsfall, dock blev i tillfälle att inhämta
vissa erfarenheter beträffande andra läkares behandling av sådana fall. Hedqvist
och Gunne voro under fullgörandet av fackutbildningskursen icke behöriga
att utöva läkarkonsten. Efter att ha genomgått fackutbildningskursen
förordnades de den 1 mars 1947 av marinöverläkaren till värnpliktiga marinläkare
av tredje graden och påbörjade samtidigt i värnpliktstjänstgöringen

2—5/7993. Militieombudsmannens ämbetsbfi ältelse.

ingående facktjänstgöring. Gunne fullgjorde till en början sistnämnda
tjänstgöring å Karlskrona örlogsstation med placering såsom kasernläkare
vid sjukavdelning Anckarstierna. Enligt 1 § lagen den 21 september 1915 om
behörighet att utöva läkarkonsten är bland andra den som av vederbörande
myndighet förordnats till läkare vid den militära sjukvården behörig att
utöva läkarkonsten. På grund av denna bestämmelse inträdde den 1 mars
1947 läkarbehörighet för Gunne och Hedqvist under fullgörande av den
militära facktjänstgöringen.

Behandlingen av Jönssons sjukdom.

Av sjukvårdshandlingarna angående Jönsson samt de från sjukvårdsförvaltningen
överlämnade yttrandena av Gunne, Åkerlund, Boman och Dohlman
framgår i fråga om behandlingen av Jönssons sjukdom i huvudsak följande.

Innan Jönsson den 8 januari 1947 inryckte till Karlskrona örlogsstation
för påbörjande av första tjänstgöring hade han den 4 februari 1946 inskrivits
och i samband därmed läkarbesiktigats. Enligt anteckningar å det för Jönsson
upplagda läkarkortet hade hörseln därvid befunnits vara utan anmärkning.
Angående trumhinnorna har icke gjorts någon anteckning. Ej heller finnas
anteckningar angående någon vid besiktningen konstaterad eller av Jönsson
eljest uppgiven sjukdom. Jönsson hänfördes vid besiktningen till besiktningsgrupp
1 såsom fullt duglig till krigstjänst. De vid inskrivningsförrättningen
gjorda anteckningarna å läkarkortet ha undertecknats av regementsläkaren
H. Almén.

Vid läkarundersökning den 16 januari 1947 å sjukavdelningen i kasern
Anckarstierna lät Jönsson i läkarkortets frågeformulär angående ärftliga
anlag, genomgångna sjukdomar m. in. bland annat anteckna, att han sedan
flera år haft öronflytning. Resultatet av undersökningen har å läkarkortet
antecknats av Gunne, som jämväl med sitt namn underskrivit anteckningarna.
Enligt Gunnes anteckningar fanns intet att anmärka beträffande Jönssons
öron (å kortet utmärkt med »0») och hans hörsel befanns vid prov med
viskstämma på fem meters avstånd utan anmärkning. Lymfkörtlarna voro
mjuka och något stora.

Gunne anförde i sitt yttrande till sjukvårdsförvaltningen: Han hade under
den tid han bevistat fackutbildningskursen fått ombesörja såväl sjukvisitationer
som undersökning av en del av de inryckande. Efter undersökning av
hundratals nyinryckta hade Gunne endast haft att för Prag framlägga eventuella
resultat av intresse. Prag hade även summariskt genomgått korten.
Gunne kunde icke längre erinra sig om han nämnt något om Jönsson för
Prag. Med hänsyn till möjligheten att Gunnes lapsus vid massundersökningen
skulle ha inverkat vid senare bedömande av Jönssons sjukdom kunde
framhållas, att undersökningskorten aldrig framtogos under sjukvisitationerna,
och endast vid sjukvisitationerna hade mera ingående penetration av
fallen förekommit.

Under permission den 9 februari 1947 uppsökte Jönsson legitimerade läkaren
Nils Fabian Ekberg i Limhamn. Denne fann att Jönsson led av kronisk

mellanöreinflammation och överlämnade till Jönsson ett intyg, vari Ekberg
med angivande av den ställda diagnosen rekommenderade specialistvård.

Ekbergs intyg var av följande lydelse:

»Doktor Nils Fabian Ekberg, Limhamn.

Vpl. 344-7-46 Gunnar Jönsson har denna dag konsulterat mig för Otit.
med. chron. dxt. och rek. fortsatt vård (specialistvård) 9. 2. 1947.

N. F. Ekberg»

Jönsson, som den 30 januari på grund av ömhet och trötthet i benen sjukrcdovisats
i grupp 2 såsom delvis tjänstbar och ålagts att åter inställa sig
vid sjukvisitationen den 10 februari, uppsökte sistnämnda dag sjukavdelningen
och undersöktes då av Hedqvist.

Angående sin undersökning har Hedqvist å det för Jönsson upplagda s. k.
sjukkort-läkare antecknat: »Värk och dövhet på hö. öra. Randstående perforation.
Haft ngn flytning. Sulfathiazolpuder. S. R. 5 mm.»

Jönsson kvarstod efter undersökningen den 10 februari såsom sjukredovisad
i grupp 2 och skulle åter inställa sig vid sjukvisitationen den 18 februari.
Under permission den 17 februari besökte Jönsson Limhamn och uppsökte
där Pripp, som på begäran utskrev en remiss till öronpolikliniken vid
länslasarettet i Lund. Jönsson begav sig dit samma dag och undersöktes där
av biträdande lasarettsläkaren Nils Lundgren, Denne överlämnade efter undersökningen
till Jönsson ett av Lundgren underskrivet intyg av följande
lydelse: »344-7-46 Jönsson har i dag undersökts härstädes. Han har sedan
flera år haft en ständig öronflytning och sedan 14 dagar svår värk över och
kring det sjuka högra örat. Vid undersökning finner man en atticusperforation
ur vilken cholesteatoin spolas ut. Den envisa huvudvärken kan vara ett
uttryck för hotande komplikationer, varför noggrann observation av hans
öra är påkallad, vilket härmed intygas på heder och samvete.»

Vid sjukvisitationen påföljande dag, den 18 februari, överlämnade Jönsson
till Hedqvist meddelandet från Lundgren. Hedqvist remitterade då Jönsson
till kirurgiska polikliniken vid länslasarettet i Karlskrona. I remissen skrev
Hedqvist: »Sedan flera år flytning. Sedan 14 dagar värk. Se f. ö. doktor
Lundgrens intyg. Behandling?»

Jönsson undersöktes samma dag å polikliniken av Åkerlund, vilken tjänstgjorde
som underläkare. Enligt anteckningar å Jönssons poliklinikkort konstaterades
därvid sparsam flytning från höger öra, ilsket rodnad trumhinna
och pcrforation uppåt atticus. Vidare finnes antecknat att vid röntgenundersökning
någon osteit eller cholesteatom ej kunde påvisas men ej heller uteslutas.
Åkerlund fann, enligt vad denne i sitt yttrande uppgivit, omedelbar
sjukhusvård ej nödvändig, emedan tillståndet såvitt kunde bedömas var
oförändrat sedan föregående dag och Lundgren av sin undersökning då ej
föranletts till cn dylik åtgärd. Jönsson ordinerades dagliga spolningar och
behandling med borsyresprit och han skulle inställa sig till förnyat besök
å polikliniken en vecka senare. Han erhöll under mellantiden å örlogsstationen
den av Åkerlund rekommenderade behandlingen.

Vid återbesök å lasarettets poliklinik den 25 februari företedde Jönsson
icke några nya symptom, men då någon förbättring ej inträtt föranstaltade
Åkerlund om intagning av Jönsson å sjukhuset samma dag. Utom den kroniska
högersidiga öroninflammationen företedde Jönsson även en övre luftvägsinfektion
med snuva. Jönsson observerades några dagar utan medicinering,
varunder en förbättring syntes inträda. Den 2 mars började tillståndet
försämras. Efter att tidigare ha haft normal temperatur fick Jönsson
feber, och vid lumbalpunktion den 4 mars konstaterades hjärnhinneinflammation.
Sistnämnda dag opererades Jönsson av Boman, varvid en kronisk
otit med cholesteatom samt en extradural abscess påträffades. Dagen efter
operationen företedde Jönsson högersidig förlamning i ansiktsmuskulaturen.
Jönsson behandlades därefter med sulfadital och penicillin. Den 15 mars
inträdde en försämring i Jönssons tillstånd, och den 19 mars opererades
Jönsson ånyo. Denna operation utfördes av Dohlman, som tillkallats från
Lund. Därvid avlägsnades labyrinten och blottlädes hjärnhinnan i bakre
skallgropen, varvid en större abscess påträffades. Efter operationen inträdde
en rask förbättring. Den 27 mars överfördes Jönsson för fortsatt vård till
öronkliniken vid lasarettet i Lund, varifrån han efter att ha underkastats ytterligare
två operationer utskrevs den 16 maj 1947 med totalförlust av hörseln
å det opererade örat, balansrubbning och kvarstående facialisförlamning.

De till sjukvårdsförvaltningen från Skoog, Dohlman, Westermark och medicinalstyrelsens
disciplinnämnd överlämnade yttrandena innehålla angående
behandlingen av Jönssons sjukdom i huvudsak följande.

Skoog, som anmodats yttra sig i egenskap av medlem av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, anförde: Jönssons öronsjukdom hade tydligen felbedömts
vid läkarundersökningen den 16 januari 1947. Den atticusperforation
med cholesteatom å höger öra, som konstaterats av öronspecialist den
17 februari 1947, hade med visshet förelegat redan vid undersökningen
förstnämnda dag men icke blivit diagnostiserad. Den kroniska otiten med
atticusperforation och cholesteatom tillhörde de mycket allvarliga mellanöreaffektionerna,
där förr eller senare livshotande komplikationer i allmänhet
inträdde, om icke tillståndet behandlades sakkunnigt. De flesta av dessa
otiter vore klara operationsfall. Diagnosen av en atticusperforation, som befunne
sig i lugnt stadium, vore för den i otoskopi mindre förfarne ej alltid
lätt, då större delen av trumhinnan kunde synas normal och hörseln ej alltid
behövde vara starkare nedsatt och då eu krusta av intorkat var ofta
kunde tillfälligt täcka perforationen. Anamnesen vore då viktig, i det att
patienten ofta uppgåve öronflytning sedan längre tid. Stundom kunde dock
även denna flytning vara så ringa, att den undginge vederbörandes egen
uppmärksamhet. I föreliggande fall funnes dock klar uppgift om öronflytning,
en omständighet som det varit vederbörande läkares skyldighet att taga
hänsyn till och som bort föranleda remiss till specialläkare, då öronstatus ej
kunde förklara de anamnestiska uppgifterna. En sakkunnig undersökning av
ett öra med atticusperforation torde alltid avslöja den rätta diagnosen. Jöns -

sons öronsjukdom hade icke diagnostiserats vid undersökningen den 16 januari,
trots att en allvarlig öronaffektion förelegat, som bort kräva särskild
uppmärksamhet från vederbörande militärläkares sida vid minsta
akutisering. Förutom dövheten och värken i höger öra hade Jönsson tydligen
redan vid sjukmönstringen den 10 februari 1947 haft symptom på en börjande
duraförändring. Härför talade den svåra, till höger sida av huvudet
lokaliserade värken. Hedqvist syntes ha handlat fullt riktigt, då han den 18
februari 1947 med hänvisning till Lundgrens intyg remitterade Jönsson till
länslasarettets kirurgiska poliklinik för konsultation och begärde instruktion
för behandlingen. Jönsson hade återremitterats till örlogsstationen med
förslag till fortsatt konservativ behandling. Det syntes Skoog svårt att förstå,
varför vid detta tillfälle hänsyn i tillräcklig utsträckning icke tagits till
Lundgrens intyg. En erfaren öronspecialists uttalande, att hotande komplikationer
kunde föreligga och att noggrann observation vore nödvändig, borde
ha indicerat sjukhusvård. Det vore möjligt att det redan den 18 februari
förelegat börjande meningeala retningssymptom i betraktande av den envisa,
besvärande halvsidiga huvudvärken, ett symptom som vid en bestående kronisk
otit av typen randstående, i synnerhet attieusperforation, i och för sig
vore en allmänt vedertagen operationsindikation. Radikaloperationen, som
utfördes 14 dagar efter den polikliniska konsultationen, sedan lumbalpunktion
samma dag visat säker hjärnhinneinflammation, syntes tekniskt ej ha
motsvarat fordringarna vid en komplikation sådan som den föreliggande.
Därvid borde större friläggning av duran ha gjorts, i vilket fall möjligen härden,
som förorsakat meningiten, kunnat påträffas. Dock syntes det icke säkert,
att den vidare utvecklingen av meningiten kunnat hejdas, då såsom
det senare visade sig förändringen sträckt sig långt bakom labyrinten och
man ej som första åtgärd destruerade en fungerande labyrint. Det fortsatta
förloppet hade visat en ständigt ökande meningit trots intensiv kemo- och
penicillinterapi. Denna omständighet borde ha föranlett misstanke om kvarvarande
lokalhärdar och motiverat revision tidigare än som skett, särskilt i
betraktande av att duran vid det första ingreppet tydligen otillräckligt blottlagts.
Den av Dohlman 15 dagar efter det första ingreppet företagna operationen
visade också med all tydlighet att anmärkningen vore motiverad. Sedan
väl den bakom labyrinten belägna epidurala abscessen, utgången från
atticuscholesteatomet, dränerats, hade alla meningitsymptom raskt gått tillbaka.
Huruvida labyrinten kunnat skonas och hörseln räddas genom ett ingrepp
redan i början av det akuta sjukdomstillståndet, läte sig icke med
säkerhet bedöma. Det vore möjligt att man även vid cn tidig operation icke
skulle ha haft utsikter att utan offrande av labyrinten hindra utvecklingen
av denna epidurala abscess, men med tanke på de i början lindriga retningssymptomen
från duran kunde man icke förneka möjligheten att processen då
ännu icke hunnit avancera på djupet. De första duraförändringarna hade
sannolikt varit lokaliserade till attieusregionen, där cholesteatomct varit beläget,
och först med den bristfälliga dränagen kunde processen antagas ha
trängt in bakom labyrinten. Så långt man kunde bedöma fallet av de före -

liggande handlingarna förelåge alltså möjligheten att patientens hörsel kunnat
skonas, om operation företagits tidigare. Något säkert omdöme kunde
dock icke lämnas på denna punkt.

Dohlman yttrade: Redan det faktum att Jönsson vid inryckningen uppgivit,
att han sedan flera år haft öronflytning, borde om över huvud taget
dylika uppgifter på läkarkorten skulle ha något värde ha föranlett en specialistundersökning.
I så fall skulle med stor sannolikhet redan på denna
tidpunkt patientens atticuscholesteatom ha diagnostiserats och, såsom Skoog
framfört, riskerna för komplikationer som följd av en dylik åkomma redan
tidigt vid de inträdande akuta besvären föranlett övervägandet av en operation.
Det kunde givetvis icke anses vara tillfyllest att primäruppgifterna för
bedömandet av dylika patienters tjänstduglighet eller vårdbehov helt överlätes
åt icke-specialist och än mindre till medicine kandidater, som ännu
icke genomgått föreskriven öronkurs. När Jönsson vidare den 10 februari
1947 sjukmönstrat för värk och dövhet på höger öra och vederbörande läkare
enligt anteckningarna på sjukkortet diagnostiserat en randstående perforation,
vore det givetvis dennes skyldighet att konsultera specialist, om sådan
funnits tillgänglig, och icke själv administrera så inadekvata behandlingsåtgärder
som inpudring av sulfatiazol. Hade vederbörande kunnat diagnostisera
en randstående perforation, måste han också ha varit medveten om
vilken fara en dylik kunde innebära och borde även ha remitterat patienten
till sjukhusvård.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd (generaldirektören J. Axel Höjer, häradshövdingen
Ove Hesselgren, redaktören Karl Ward samt medicinalrådet
John Byttner, föredragande) anförde: Nämnden funne det väsentligaste ansvaret
för väd som skett påvila den otillfredsställande organisationen av vården,
som medfört att detta sjukdomsfall, som från början krävt handläggning
av specialist, först på ett direkt livshotande stadium i förloppet kommit i åtnjutande
av sådan vård. De båda medicine kandidater, som först handlagt
fallet, hade tydligen icke haft behörighet att utöva läkarkonsten utan endast
fungerat som biträden vid undersökning och behandling i samband med fullgörande
av sin militära fackutbildningskurs. Ansvaret för deras felbedömning
vilade därför på den för vården ansvarige läkare, som de haft att biträda
i vården. Åkerlunds och Bomans handläggning av fallet syntes icke
böra för dem medföra ansvar. Vad som förevarit föranledde disciplinnämnden
till uttalandet, att det måste anses som en trängande nödvändighet att
åtgärder omedelbart vidtoges för nöjaktigt tillgodoseende av behovet av tillgång
till specialistvård för såväl den militära som den civila sjukvården i
Karlskrona.

Tillförordnade överdirektören Håkan Rahm, som deltog i disciplinnämndens
behandling av ifrågavarande ärende, förklarade, att han icke till alla
delar kunde instämma i nämndens yttrande ävensom att detta enligt hans
mening ej heller tillräckligt uttömmande behandlade det föreliggande ärendet,
samt anförde: Vad i ärendet förekommit ställde den militära sjukvården
i en föga fördelaktig belysning. Underlåtenheten att vidtaga någon åtgärd i

samband med undersökningen den 16 januari 1947 måste betecknas som
försummelse från den ansvarige läkarens sida. Enär Gunne icke syntes ha
haft något förordnande, som medfört läkarbehörighet, vilade ansvaret å Prag
för att Jönssons sjukdom icke redan vid första tjänstgöringens början blivit
närmare utredd och diagnostiserad, eventuellt genom hänvisning till specialist.
I detta sammanhang måste även framhållas såsom oriktigt och uppenbart
olämpligt, att uppgifterna å läkarkortet om undersökningsresultatet undertecknades
av annan än ansvarig läkare. När Jönsson den 10 februari 1947
sjukmönstrade och Ekbergs diagnos och rekommendation endast föranledde
en så inadekvat behandlingsåtgärd som inpudring av sulfatiazol under en
vecka, måste detta betecknas som ett sådant fel som förtjänade beivran. Hedqvist
syntes lika litet som Gunne ha ägt läkarbehörighet, varför ansvaret
fölle å Prag. Skulle Hedqvist till äventyrs ha handlat utan samråd med överordnad
läkare, förelåge den anmärkningsvärda situationen, att en medicine
kandidat, som ej ens genomgått föreskriven öronkurs, nonchalerade utbildad
läkares uppfattning om behov av specialistvård. Rahm hade svårt att
värja sig för den misstanken, att såväl Gunne som Hedqvist handlat utan
samråd med ansvarig läkare. Detta skulle visserligen förklara, varför fallet
blivit så otillfredsställande skött. Emellertid funnes då anledning framhålla
att det i varje fall i fredstid och å fast förläggningsort rimligtvis icke borde
få tillgå så, att värnpliktig som behövde sjukvård helt hänvisades till biträdespersonal
utan läkarbehörighet. Det vore påfallande att Jönsson tydligen
själv insett, att han icke haft någon verklig behandling att vänta från
den militära sjukvårdens sida, varför han i sin svåra situation två gånger
med kort mellanrum sett sig nödsakad att på egen bekostnad hänvända sig
till privatpraktiserande läkare. Ej heller den civila sjukvården hade i detta
fall fungerat så som den borde ha gjort. Det vore anmärkningsvärt att Åkerlund
trots Lundgrens intyg ej ombesörjt att Jönsson intagits å lasarettet eller
hänvisats till specialist. Till Åkerlunds försvar finge emellertid anföras att
han saknat specialistutbildning på området och att Lundgrens intyg icke
varit avfattat i så bestämda ordalag som situationen rätteligen krävt. Åkerlund
hade också förfarit riktigt i fortsättningen, då han ombesörjt Jönssons
intagande på lasarettet, sedan det visat sig att hans ordination icke lett till
någon förbättring. Det av Åkerlunds ordination föranledda dröjsmålet med
operation syntes dock ha försämrat Jönssons möjligheter att återvinna full
hälsa. Sedan Jönsson intagits å lasarettet och Boman övertagit ansvaret för
vården av denne, hade det varit önskvärt alt Boman konsulterat specialist.
Då Boman icke funnit skäl därtill, borde han dock med mindre dröjsmål ha
låtit utföra operationen. Genom det sätt, varpå operationen utförts, hade
Jönsson åsamkats onödigt lidande. Emellertid syntes Boman icke kunna
lastas därför, enär han helt saknade utbildning i oto-laryngologi. Fallet belyste
dock önskvärdheten av att specialutbildad läkare anlitades för operationer
av detta krävande slag. Om Bomans åtgärder sålunda icke syntes
vara av beskaffenhet alt kunna föranleda beivran, kunde Boman dock icke
undgå klander för att han visat benägenhet att icke fästa tillräckligt avseende
vid utlåtande av specialist.

Westermark yttrade: Vad beträffade Gunnes handhavande av fallet ville
Westermark särskilt framhäva vad Skoog framhållit om svårigheten för den
i otoskopi mindre förfarne att diagnostisera en atticusperforation, som befunne
sig i ett lugnt stadium. Visserligen hade på läkarkortet funnits den
anamnestiska uppgiften om öronflytning sedan flera år, vilket bort göra
läkaren misstänksam. Men å andra sidan hade den unge blivande läkaren
läkarkortets uppgift från undersökningen vid inskrivningen, utförd av en
äldre, erfaren läkare, att hörseln den 4 februari 1946 varit utan anmärkning,
och den värnpliktige hade också klassificerats till besiktningsgrupp 1, där
han egentligen ej alls torde ha hört hemma. Det vore med dessa förutsättningar
långt ifrån säkert att ens en legitimerad läkare, som genomgått vanlig klinisk
otologiutbildning, skulle ha rätt uppfattat fallets svårighetsgrad. Hedqvist
hade visserligen vid sjukmönstringen den 10 februari 1947 ej rätt
uppfattat svårighetsgraden utan ordinerat sulfatiazolpuder och expekterat
en vecka. Att även en kirurg med vanlig klinisk otologiutbildning, men ej
specialutbildad, kunde begå samma misstag, framginge dock av det faktum
att Åkerlund på lasarettet trots Lundgrens intyg ansett sig böra expektera
ytterligare och återremittera patienten till örlogsstationen för fortsatt konservativ
terapi. Vad anginge Hedqvists senare befattning med fallet hade Skoog
i sitt utlåtande framhållit, att Hedqvist handlat fullt riktigt, då han efter
Jönssons återkomst från Lund med hänvisning till Lundgrens intyg omedelbart
remitterat patienten till konsultation på lasarettets kirurgpoliklinik.
Både Hedqvists ansvar och för övrigt ansvaret för den militära sjukvården
över huvud taget finge böra anses ha upphört i och med konsultationen på
lasarettet. Westermark måste uttrycka sin förvåning över att Lundgren trots
de av honom påvisade fynden låtit patienten resa tillbaka till Karlskrona.
Lundgren borde ha varit väl underkunnig om att ingen öronspecialist stått
till förfogande på denna ort. Westermark funne slutsatserna i disciplinnämndens
yttrande riktiga. Det syntes böra anses som självklart, att den
för sjukvården vid stationen och för undervisningen ansvarige läkaren icke
bort låta eleverna handla på egen hand — den ene vid läkarundersökningen i
samband med inryckningen och den andre vid den vid sjukvisitationerna utövade
läkarvården, då eleverna till och med tillåtits att själva signera läkarkorten.

Sjukvårdsförvaltningen anförde i sitt den 14 mars 1949 till militieombudsmannen
inkomna yttrande: Vad vården före den 18 februari 1947 och
Gunnes och Hedqvists ansvar för densamma beträffade hänvisade ämbetsverket
till Westermarks utlåtande. I detta hade Westermark uttalat, att han
funne disciplinnämndens slutsats, att den för sjukvården vid örlogsstationen
ansvarige läkaren icke bort låta eleverna handla på egen hand, vara
riktig. Häri instämde sjukvårdsförvaltningen men ville samtidigt erinra
därom att den konservativa behandlingen fortsatt även efter den 18 februari,
då Hedqvist genom sin remiss till lasarettet överlämnade ansvaret för vården
till å lasarettet tjänstgörande legitimerad läkare. Sjukvårdsförvaltningen
ville som sin mening uttala, att Jönssons tjänstbarhet ej bort bedömas av

Gunne och att Jönssons öronsjukdom ej bort behandlas på egen hand av
Hedqvist men att den väsentliga orsaken till den otillfredsställande behandlingen
av Jönssons sjukdom vore att söka i brister i organisationen av öronsjukvården
i Karlskrona, för vilka brister den militära sjukvården dock
icke vore ansvarig.

Vid den utredning angående behandlingen av Jönssons sjukdom som företagits
efter den 14 mars 1949, då sjukvårdsförvaltningen inkom med sin
utredning, har i huvudsak följande förekommit.

I fråga om undersökningen den 16 januari 1947 har Gunne för sin del
förklarat sig icke ha något som helst minne av vad som därvid förekom. I
anslutning därtill har Gunne uppgivit att han under läkarbesiktningen av
de värnpliktiga i varje fall i regel före varje undersökning tagit del av de
anteckningar som å läkarkortet funnits upptagna under rubriken »Självdeklaration
angående ärftliga anlag, genomgångna sjukdomar m. in.». Gunne
hade vid ifrågavarande tid haft kännedom om att en flytning från örat förutsatte
perforation å trumhinnan och hölle för troligt att, därest Jönsson
vid tillfället uppgivit att öronflytningen då alltjämt pågått, Gunne skulle
ha anmodat Jönsson att sjukmönstra för vidare undersökning. Enligt Gunnes
antagande hade situationen varit antingen alt Gunne över huvud taget
icke kommit att observera anteckningen å läkarkortet om öronflytning eller
ock att Jönsson på tillfrågan av Gunne huruvida öronflytningen alltjämt
fortginge besvarat denna fråga nekande. Jönsson har för sin del uppgivit
att vid undersökningen läkarkortet med anteckningen om öronflytning legat
framme och att enligt Jönssons uppfattning Gunne även studerat läkarkortet.
Jönsson hade tydligt minne av att han vid läkarbesiktningen påpekat att
han hade öronflytning, vilket emellertid icke föranlett någon ordination
från Gunnes sida.

Vad gäller Hedqvists undersökning av Jönsson den 10 februari 1947 har
Hedqvist uppgivit, att han icke ville ifrågasätta annat än att Jönsson vid
nämnda tillfälle företett Ekbergs intyg. Oaktat Hedqvist i anteckningen å
sjukkortet under den 10 februari använt termen randstående perforation,
hade han vid ifrågavarande tid med all sannolikhet ej haft någon insikt om
skillnaden ur vårdbehovssynpunkt mellan central och randstående perforation.
Genom undersökningen av Jönsson och dennes uppgift att han sedan
länge av och till besvärats av öronflytning hade Hedqvist bibragts den uppfattningen
att Jönsson sedan många år haft en kronisk otit samt att tillståndet
vid undersökningstillfället ej varit på något sätt oroande eller att
komplikationer behövde befaras. Hedqvist hade ej ansett sig berättigad att
omedelbart föranstalta om specialistvård utan ansett sig först böra genom
observation och behandling av Jönsson skaffa sig ytterligare grunder dels
för bedömande av hur pass akut Jönssons tillstånd vore och dels för ställningstagande
till behovet av specialistvård. Hedqvist hade ej ansett sig ha
anledning att på dåvarande stadium konsultera Prag.

Prag har uppgivit att han icke erhållit kännedom om Jönssons sjukdom
och behandlingen därav under den lid Jönsson varit i tjänst vid örlogsstationen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anförde i ett den 24 februari 1950 dagtecknat
yttrande bland annat: Ämbetsverket ansåge att den otillfredsställande
vården av Jönssons öronsjukdom huvudsakligen borde tillskrivas avsaknaden
av specialist på öronsjukdomar i Karlskrona, för vilket den militära
sjukvårdsorganisationen icke kunde lastas. Gunne och Hedqvist hade ej bort
självständigt verkställa bedömningen respektive behandlingen, den senare
under tiden den 10—den 17 februari 1947, av Jönssons sjukdom, även om
deras åtgärder under tiden före den 18 februari 1947 med sannolikhet ej
haft större inverkan på det vidare sjukdomsförloppet. Ansvaret för Jönssons
vård efter sistnämnda dag, då han remitterats till lasarettet för erhållande
av mera sakkunnig vård än som enligt vad det bedömts kunde
givas vid förbandet, hade huvudsakligen åvilat vederbörande lasarettsläkare.

Läkarbesiktningen av de i januari 1947 inrgckta värnpliktiga samt sjukvi sitationerna

under januari och februari samma år.

Såsom inledningsvis omnämnts har efter det sjukvårdsförvaltningen överlämnade
den begärda utredningen angående Jönssons sjukdom verkställts
undersökning rörande förhållandena i allmänhet inom vissa delar av sjukvårdsverksamheten
å örlogsstationen. Denna undersökning har inriktats
dels på planläggningen och genomförandet av läkarbesiktningen av de i januari
1947 inryckta värnpliktiga och dels på organisationen av sjukvisitationerna
under januari och februari samma är.

Vad angår nyssnämnda lä k arbesiktning i januari 1947 framgår
av utredningen följande.

Prag organiserade själv i samråd med vederbörande militära chefer den
nu ifrågavarande läkarbesiktningen. Till en början undersöktes och klassificerades
sådana värnpliktiga, huvudsakligen sjömanshusinskrivna, som
icke varit närvarande vid inskrivningsförrättningen i början av år 1946.
Sedan härefter samtliga inryckta fått inmönstra, fördelades de med omkring
500 man till kasern Sparre och omkring 300 man till kasern Anckarstierna.
Efter det föreskrivna tuberkulinprov och ympningar verkställts, vidtog den
läkarundersökning, som de värnpliktiga hade att undergå vid påbörjandet
av första tjänstgöring och vars resultat skulle införas å särskilda för envar
av de värnpliktiga upplagda läkarkort. Såsom ett första led i undersökningen
ingick att de värnpliktiga under överinseende av den biträdande
sjukvårdspersonalen skulle skriftligen besvara vissa frågor som å korten
funnos upptagna under rubriken »Självdeklaration angående ärftliga anlag,
genomgångna sjukdomar m. m.». Den ifrågavarande läkarundersökningen
utfördes beträffande de i kasern Anckarstierna förlagda värnpliktiga i denna
kaserns sjukavdelning och i fråga om de värnpliktiga, som förlagts i
kasern Sparre, i lokaler som disponerades av sjukavdelningen i sistnämnda
kasern.

Enligt ett den 9 december 1946 på Prags föranstaltande upprättat undersökningsprogram
skulle läkarundersökningen av de värnpliktiga i kasern
Anckarstierna äga rum dagarna den 14—den 17 januari 1947 med början

varje dag klockan 0800. Undersökningen skulle enligt programmet under
förmiddagspassen verkställas av »2 läk» och från klockan 1315 de båda
sista dagarna av »KL». Prag har uppgivit att han vid programmets uppgörande
icke närmare känt till i vad mån utbildade läkare skulle komma
att ställas till hans förfogande under januari 1947. Med uttrycket »2 läk»
hade Prag avsett elever i fackutbildningskursen och med »KL» hade han
åsyftat den läkare som han komme att placera med tjänstgöring såsom
kasernläkare. Det av Prag uppgjorda programmet för läkarundersökningen
har emellertid såtillvida icke följts att Kaijser, som enligt vad tidigare
nämnts placerades såsom kasernläkare vid sjukavdelning Anckarstierna,
icke deltog i undersökningen. Kaijser var nämligen tjänstledig dagarna den
15—den 18 januari, och av utredningen framgår att samtliga läkarundersökningar
av de i kasern Anckarstierna förlagda värnpliktiga ombesörjts
av Gunne, Hedqvist och Tivenius. Enligt det program som i förväg upprättats
för läkarundersökningen av de i kasern Sparre förlagda värnpliktiga
skulle dessa undersökningar utföras under tiden den 14—den 20 januari
av »2 läk» under förmiddagspassen och den 16, den 17 och den 20 januari
från klockan 1300 av »1 läk». Undersökningarna skulle äga rum i en för
ändamålet upplåten skollokal. Några undersökningar skulle således icke
enligt programmet utföras av kasernläkaren å sjukavdelning Sparre. Mattsson
har uppgivit att han, som hade minne av att under hans tjänstgöring
vid sjukavdelning Sparre inryckning av värnpliktiga pågått, själv icke
deltagit i någon läkarbesiktning av nyinryckta.

Prag har angående sina åtgärder med anledning av läkarundersökningarna
i samband med inryckningen uppgivit: Han hade beordrat de honom
underställda eleverna i fackutbildningskursen att deltaga i förrättningarna
under kasernläkarens uppsikt. Själv hade Prag i största möjliga utsträckning
kontrollerat förrättningarna och försökt medhinna att varje dag finnas
till hands å båda sjukhusen. Eleverna hade fått order av Prag att till
honom eller kasernläkaren anmäla allt som de ansåge tveksamt. För den
händelse några av de värnpliktiga skulle lida av någon sjukdom eller ha
men efter tidigare sjukdom, skulle dessa anmodas att inställa sig vid sjukmönstringen
påföljande dag. De arbetsuppgifter som i övrigt ålegat Prag
och de extra läkarna hade icke medgivit en sådan organisation av läkarundersökningarna
att Prag och de extra läkarna undersökt var sin grupp av
samtliga värnpliktiga. Ett dylikt förfarande skulle ha medfört, att andra
och viktigare sjukvårdande uppgifter måste ha helt åsidosatts eller överlåtits
å eleverna. Eftersom dessa andra uppgifter till väsentlig del inneburit
vård av sjuka, syntes ett eftersättande därav icke ha kunnat ske och ett
överlåtande av dessa uppgifter å eleverna ha inneburit risk för allvarligare
konsekvenser än det arbete som Prag ålagt dem. I förevarande ärende hade
genom Jönssons sjukdom särskilt aktualiserats spörsmålet om upptäckande
och bedömande av symtom å öronsjukdomar, men lika väl hade motsvarande
fråga kunnat uppstå beträffande något annat sjukdomssymtom och
i så fall föranlett krav på att Prag borde ha uppmärksamgjort eleverna

på de speciella symptom, varom då varit fråga. För att åstadkomma en sådan
orientering beträffande hela det område, inom vilket en felaktig diagnos
kunnat göras, skulle Prag ha varit nödsakad att bedriva en mycket
omfattande undervisning, vartill ingen tid stått till förfogande. — Prag
hade givit order om att den som utförde undersökningen även skulle å den
värnpliktiges läkarkort införa förekommande anteckningar rörande undersökningen
ävensom underteckna kortet. Om Prag eller de extra läkarna
skulle ha undertecknat läkarkorten, hade detta givetvis förutsatt en noggrann
genomgång av korten och ny undersökning av de värnpliktiga.

Gunne har uppgivit: Antingen i samband med att han erhållit besked
att han skulle tjänstgöra vid läkarundersökningen av de nyinryckta värnpliktiga
eller kort därefter hade Gunne tillfrågat Kaijser huru det skulle
förfaras med den som vid läkarundersökningen uppgåve någon sjukdom,
varvid Gunne av Kaijser fått till svar att om sådan anmälan gjordes vederbörande
skulle uppmanas att sjukmönstra. Några anvisningar om tillvägagångssättet
vid undersökningarna eller huru lång tid som skulle ägnas
åt var och en av dem som skulle undersökas hade icke lämnats. Det hade
emellertid stått klart för Gunne att han endast haft en kort stund till förfogande
för varje undersökning med hänsyn till den tid som enligt vad
som meddelats blivit bestämd för de undersöktas återkomst till sina tjänstgöringsplatser.
Gunne beräknade att undersökningen för var och en genomsnittligt
tagit en tid av mellan fem och tio minuter. På en bricka intill
det skrivbord, vid vilket Gunne anvisats att taga plats under förrättningen,
hade en del undersökningsinstrument funnits tillgängliga, bland
annat ett otoskop för öronundersökningar. Gunne hade för sin del aldrig
tidigare använt ett otoskop och han hade icke heller innan läkarbesiktningen
tagit sin början haft kännedom om att det varit avsett att vid undersökningarna
otoskop skulle komma till användning. Redan från början
hade Gunne haft en känsla av obehag med anledning av att han i samband
med läkarbesiktningen fått sig ålagda uppgifter för vilka han icke
varit kompetent. För Gunne och enligt vad han förstått även för hans
kamrater hade det stått särskilt klart att de i varje fall ej haft förutsättningar
att verkställa öronundersökningar. Sedan läkarbesiktningen pågått
någon dag hade Gunne och Hedqvist samt troligen även Tivenius vid ett
Prags besök å sjukavdelningen Anckarstierna hänvänt sig till denne och
för honom framhållit att de ansåge det meningslöst att de skulle utföra
undersökning av trumhinnor, då de över huvud taget icke hade någon
kännedom om vilka slutsatser som kunde dragas av iakttagelser vid sådana
undersökningar. Härtill hade Prag genmält att det alltid kunde vara
nyttigt för medicine kandidater att få se hur friska trumhinnor såge ut.

Hedqvist har berättat: Han erinrade sig att Prag under någon av sina
första lektioner under fackutbildningen för eleverna visat blanketter till
läkarkort, sjukkort och remisskort samt andra blanketter, som användas
i den militära sjukvården, och därvid meddelat en del mera allmänt hållna
upplysningar angående begagnandet av de ifrågavarande blanketterna.

Såvitt Hedqvist erinrade sig hade icke av Prag eller Kaijser givits några
anvisningar liuru vid läkarundersökningen av de inryckta värnpliktiga
skulle förfaras. Hedqvist antoge att det varit avsett att han och hans
kamrater skulle, genom att taga del av de rubriker å läkarkortet som funnes
upptagna under samlingsrubriken »Undersökningsresultat vid första
tjänstgöringens början», själva förskaffa sig kännedom om det närmare
tillvägagångssättet vid undersökningarna. Vid dessa hade i genomsnitt ägnats
två eller tre minuter åt undersökningen av envar av de inryckande.
På var och en hade trumhinnorna på båda öronen undersökts med användande
av ett otoskop. Vid något tillfälle hade någon av eleverna, troligen
Gunne, för Prag framhållit att han fann denna undersökning av trumhinnorna
tämligen meningslös, då icke någon av eleverna haft förutsättningar
att tolka bilden av trumhinnorna. För egen del skulle Hedqvist, för det
fall att trumhinnan förefallit svullen, ha kunnat draga den slutsatsen att
inflammation förelegat, men i övrigt ansåge han sig knappast ha haft förutsättningar
att draga några slutsatser av iakttagelser som han gjort vid
trumhinneundersökningarna. Vid ifrågavarande tid hade Hedqvist säkerligen
icke haft förutsättningar att kunna konstatera förefintligheten av en
mera obetydlig svullnad å trumhinnan utan endast en mera påtaglig sådan.
För sin del ansåge Hedqvist att det varit självfallet att om någon av
de undersökta uppgåve någon sjukdom vederbörande skulle uppmanas att
sjukmönstra, i varje fall då på grund av den undersökandes egna iakttagelser
eller eljest tvekan uppkommit huruvida något fel förefunnits.

Prag har förklarat sig icke ha något minne av att Gunne givit uttryck
för att det vore meningslöst att eleverna skulle utföra öronundersökningar.
Enligt Prags mening vore elevernas undersökningar tillfyllest under förutsättning
att de i enlighet med Prags order meddelade honom allt som de
ansåge tveksamt.

Molander har uppgivit: Han kände väl till att eleverna i fackutbildningskursen
tjänstgjort såsom biträden åt stationsläkaren. Detta som för övrigt
varit fallet under de senaste 25 åren hade skett på hans order i hans egenskap
av ledare för fackutbildningskursen. Praktisk tjänstgöring vid förbandens
sjukavdelningar vore en nödvändig och viktig del av elevernas
utbildning. De arbetade därvid såsom biträden åt förbandsläkaren och representerade
en värdefull arbetskraft, som genom att utföra den stora
massan rutinarbeten gjorde det möjligt för förbandsläkaren att medhinna
sina mera kvalificerade arbetsuppgifter. Nämnda förfaringssätt förutsatte
givetvis en sådan kontakt mellan eleverna och stationsläkaren att de förstnämnda
när som helst kunde komma i förbindelse med sin chef och få
råd och upplysningar, vilket också varit fallet. Det kunde icke anses ha
varit möjligt för Prag att meddela eleverna annat än allmänna anvisningar
angående arbetets bedrivande. Molander ägde kännedom om att år 1947
liksom tidigare under en lång följd av år elever i fackutbildningskursen
tagits i anspråk för verkställande av undersökningar av inryckta värnpliktiga.
Han hade erfarit att i enlighet med vad Prag uppgivit i ärendet

det varit avsett att de elever som skulle deltaga i sjukvårdsarbetet å sjukavdelning
Anckarstierna därvid skulle arbeta under närmaste överinseende
av Kaijser samt att eleverna erhållit order att till Prag eller Kaijser anmäla
allt vad de vid förekommande undersökningar ansåge tveksamt och
att hänvisa värnpliktiga som lede av någon sjukdom eller hade men efter
tidigare sjukdom att inställa sig vid nästkommande sjukmönstring. Molander
hade icke ägt kännedom om att vid undersökning av inryckta värnpliktiga
läkarkortet undertecknats av den elev som verkställt undersökningen.

Vad härefter angår sjukvisitationerna under januari och februari
1947 — sjukvisitationer ägde rum å vardera sjukavdelningen varje
vardag med början klockan 0800 — har vid den verkställda utredningen
förekommit i huvudsak följande.

I fråga om sjukvisitationerna under januari 1947 av de i kasern
Anckarstierna förlagda värnpliktiga har Prag uppgivit, att desamma ombesörjts
av Kaijser i egenskap av kasernläkare, därvid Gunne och Hedqvist
fått deltaga i sjukvårdsarbetet under Kaijsers närmaste överinseende. Prag
hade icke givit några order eller anvisningar till Kaijser beträffande fördelningen
mellan Kaijser och eleverna i fackutbildningskursen av ax-betsuppgifterna
vid sjukvisitationerna.

Beträffande Gunne och Hedqvists medverkan vid sjukvisitationerna under
januari 1947 ha i viss mån från varandra avvikande uppgifter lämnats
av å ena sidan Hedqvist och Gunne och å andra sidan Kaijser.

Hedqvist har uppgivit: Enligt vad han kunde erinra sig hade han brukat
inställa sig på sjukavdelningen i kasern Anckarstierna mellan klockan
0800 och 0830 i samband med att sjukvisitationen skulle börja. Härefter
hade han deltagit i förekommande arbeten på avdelningen till klockan
1100, då den egentliga kursundervisningen, vilken hållits å lokal
utom sjukavdelningen, börjat. Sedan kursundervisningen varit slut för dagen
hade Hedqvist under tiden före den 1 februari 1947 i regel icke haft
någon tjänstgöring på sjukavdelningen. Under den tid Kaijser tjänstgjort
på sjukavdelningen hade Hedqvist och Gunne till en början icke på egen
hand verkställt några sjukvisitationer. Däremot hade de under de sista
fjorton dagarna av Kaijsers tjänstgöring å avdelningen på egen hand verkställt
flertalet sjukvisitationer och endast i fall som Hedqvist och Gunne
funnit tveksamma rådfört sig med Kaijser, vilken då alltid funnits tillstädes
inom sjukavdelningen. Hedqvist erinrade sig att Kaijser under några
dagars tid åtnjutit tjänstledighet men kunde icke minnas huru sjukvisitationerna
under denna tid tillgått.

Gunne har berättat: Under de första dagarna av deras tjänstgöring å
sjukavdelning Anckarstierna hade Gunne, Hedqvist och Tivenius som åskådare
fått vara närvarande vid sjukvisitationerna, som då ombesörjts av
Kaijser. Sedan de på detta sätt närvarit vid sjukvisitationerna under några
dagars tid, hade de av Kaijser fått tillsägelse att i fortsättningen själva mottaga
dem som anmälde sig vid sjukvisitationerna och själva jämväl utföra

undersökningarna, därvid enligt Kaijsers bestännnande Gunne och hans kamrater
skulle två åt gången turvis tjänstgöra vid mottagningarna. Under den
första tiden sedan denna anordning införts, troligen omkring en veckas
tid, hade Kaijser under det sjukvisitationerna pågått brukat uppehålla sig
i samma rum för att tillhandagå med erforderliga anvisningar. Under den
följande tiden hade Kaijser däremot under sjukvisitationerna brukat uppehålla
sig på expeditionsrummet eller annorstädes inom sjukavdelningen och
endast vid enstaka tillfällen besökt mottagningsrummet, men Kaijser hade
även då alltid funnits tillgänglig inom sjukavdelningen. Gunne vore av den
uppfattningen att ej endast han själv och hans kamrater utan även såväl
Prag som Kaijser insett det oriktiga i att på sätt som skett icke kompetent
arbetskraft använts vid sjukvisitationerna av manskapet. Gunne kunde dock
ej erinra sig något speciellt uttalande av Prag eller Kaijser i denna riktning.

Kaijser har uppgivit: Då han började sin tjänstgöring å sjukavdelning
Anckarstierna, hade han icke av Prag erhållit några särskilda anvisningar
beträffande ombesörjandet av sjukvården därstädes. Prag hade enligt Kaijsers
förmenande uppenbarligen utgått från att, såsom också varit fallet,
Kaijser från tidigare tjänstgöring i militär sjukvård haft tillräcklig erfarenhet
för att på egen hand ombesörja sjukvården. Kaijsers placering å
sjukavdelningen hade i första hand medfört åliggande för honom att ombesörja
de sjukvisitationer, som skulle verkställas på denna sjukavdelning.
Där hade sjukmönstrat endast personal som varit förlagd inom kasern Anckarstierna.
Allt ifrån början av Kaijsers tjänstgöring hade Gunne och Hedqvist
varit tillstädes å sjukavdelningen under tider då de icke varit upptagna
av kursundervisning; i varje fall hade de inställt sig där inom några
dagar efter det Kaijser börjat sin tjänstgöring. Varken mellan Kaijser och
Prag eller mellan Kaijser och Molander hade varit något tal om varmed
de medicine kandidaterna skulle sysselsättas å sjukavdelningen. Från tidigare
tjänstgöring hade Kaijser kännedom om att elever under fackutbildning
fått biträda vederbörande militärläkare vid sjukvisitationer och läkarbesiktningar
och därvid också fått själva verkställa förekommande undersökningar.
Enligt vad Kaijser erinrade sig hade sjukvisitationerna i regel
pågått från klockan 0800 till lunchrasten, som börjat klockan 1130, och
även ofta fortsatt efter lunchen. Kursundervisningen för eleverna hade tagit
sin början troligen omkring klockan 0900 och i regel, med undantag
möjligen för lördagar, fortgått även efter lunchrasten. Ehuru Kaijser icke
hade något minne därav, ville han icke ifrågasätta annat än alt Gunne och
Hcdqvist varit närvarande vid undersökningar som verkställts av Kaijser
i samband med sjukvisitationer. Kaijser hade, under det han efter vunnen
läkarbchörighet tjänstgjort i militär sjukvård, aldrig låtit någon medicine
kandidat, som ej haft behörighet alt utöva militär sjukvård, på egen hand
utföra några läkarundersökningar vare sig i samband med sjukvisitationer
eller eljest. Med uttrycket »på egen hand» undersöka avsåge
Kaijser i detta sammanhang att den undersökande tillätes utan att

rådfråga behörig läkare själv träffa avgöranden beträffande ordinationer
eller annan behandling. Kaijser gjorde bestämt gällande att icke
någon av de medicine kandidater, som för sin utbildning varit beordrade
att närvara på sjukavdelning Anckarstierna, någonsin fått verkställa
undersökningar på egen hand i den mening som Kaijser nu angivit. Han
hade vid tillfällen då han låtit medicine kandidater för sin egen utbildning
befatta sig med förekommande fall alltid varit tillstädes i samma rum och
själv antingen följt undersökningen under det denna pågått eller i omedelbar
anslutning till densamma ånyo undersökt vederbörande för kontroll
av att de för Kaijser anmälda tidigare iakttagelserna varit riktiga. Kaijser
ansåge det uteslutet att han under nu ifrågavarande tjänstgöringsperiod
skulle ha frångått detta av honom eljest alltid tillämpade tillvägagångssätt
och måste därför bestrida att Gunne och Hedqvist i samband med sjukvisitationer
fått verkställa undersökningar vid tillfällen då Kaijser icke
uppehållit sig i samma rum. De från denna redogörelse avvikande uppgifter
som lämnats av Gunne och Hedqvist kunde möjligen förklaras därav att de
på föranstaltande av Prag eller annan under tiden för Kaijsers tjänstledighet
på egen hand fått utföra undersökningar i samband med sjukvisitationer.

Sedan Gunne fått taga del av de uppgifter, som Kaijser sålunda lämnat
angående förfarandet vid sjukvisitationerna, har Gunne uppgivit: Såvitt
han kunde erinra sig, hade ingen läkare under Gunnes värnpliktstid i
kontrollsyfte gjort om en av Gunne eller hans kamrater utförd undersökning.
Kaijsers uppgift att Kaijser hela tiden under sjukmönstringarna uppehållit
sig i undersökningsrummet stode ej i överensstämmelse med Gunnes
uppfattning men kunde möjligen förklaras genom Kaijsers bortovaro under
dennes tjänstledighet.

Vad angår sjukvisitationerna under januari 1947 å sjukavdelning Sparre,
där Mattsson ensam omhänderhade den dagliga sjukvården, har såvitt av
utredningen framgår icke förekommit att elever i fackutbildningskursen
på egen hand verkställt undersökningar i samband med sjukvisitationer.

Under februari 1947 stod icke annan läkarpersonal till Prags förfogande
än elever i fackutbildningskursen, och på order av Prag ombesörjde
under denna tid Hedqvist och Gunne sjukvisitationerna å sjukavdelning
Anckarstierna samt andra elever sjukvisitationerna å sjukavdelning Sparre.

Prag har härom uppgivit följande: Han hade börjat sitt arbete på stationen
i regel klockan 0745 varje dag. Han hade då haft 15 minuter på sig
för att orientera sig i dagens frågor. När arbetet på sjukvårdsexpeditionerna
och sjukvisitationerna började klockan 0800, hade Prag måst vara till hands
för att svara på frågor och biträda i olika detaljer. Från klockan 0900, då
de militära expeditionerna öppnades, hade Prag måst stå till förfogande för
att såsom medicinskt sakkunnig biträda stationens ledning. Samtidigt hade
Prag haft att handlägga sjukvårdsavdelningens skrivelser och utföra de
ofta vidlyftiga utredningar, som hänvisats till honom. Tidigast klockan 1200
och ofta ej förrän klockan 1300 hade Prag kunnat lämna stationen. Efter

det Kaijsers och Mattssons tjänstgöring vid örlogsstationen upphört hade
Prag varit hänvisad till att anlita eleverna i fackutbildningskur sen såsom
biträdande läkare. Före Kaijsers och Mattssons avresa hade Prag konfererat
med dem om elevernas duglighet, och alla tre hade varit överens om att Hedqvist
hade de största förutsättningarna att tjänstgöra såsom biträdande läkare.
Prag hade därför bett Hedqvist att bo på sjukavdelning Anckarstierna för
att bättre kunna vara till hands i arbetet där. Enär Prag haft sin expedition
inrymd i kasern Sparres sjukhus och där tillbringat en stor del av arbetstiden,
hade Prag lättare kunnat bistå de elever som tjänstgjorde såsom biträdande
läkare å denna sjukavdelning. Prag hade ideligen framhållit för
eleverna att de gjorde allt på Prags ansvar och att de därför måste rådfråga
Prag hellre en gång för mycket än en gång för litet. Då Prag i samband
med att Kaijser den 31 januari 1947 lämnat tjänsten uppdragit åt
Hedqvist och Gunne att ombesörja sjukmönstringarna inom avdelning Anckarstierna,
hade Prag framhållit för dem, att de skulle vända sig till honom
för råd så fort det vore någonting som de ansåge oklart. Vidare hade
de fått order att i alla tveksamma fall låta den sjukanmälde invänta Prags
ankomst, så att han själv finge verkställa undersökning. Enär Prag enligt
marinöverläkarens bestämmande under februari 1947 endast haft eleverna
i fackutbildningskursen till sitt förfogande, hade han varit nödsakad att använda
dem åtminstone till rutinarbetet vid sjukavdelningarna. Prags medhjälpare
hade visserligen först den 1 mars 1947 erhållit läkarbehörighet,
men det kunde icke vara rimligt, att de medhjälpare som ställts till hans
förfogande icke skulle kunnat göra något själva före den 1 mars men varit
fullt kompetenta efter detta datum. Det hade varit Gunnes skyldighet såväl
före den 1 mars som därefter, då han som förordnad marinläkare tjänstgjort
som biträdande läkare på avdelning Anckarstierna, att fråga Prag om
allt som han vore osäker på. Enligt Prags förmenande vore det nödvändigt
med två sjukmottagningar för örlogsstationen, vilka arbetade samtidigt
med full besättning av läkare och övrig sjukvårdspersonal. Sjukvisitationerna
å örlogsstationens avdelningar vore så omfattande att ett samlande
av den sjuka personalen; på ett ställe icke vore lämpligt. Under februari
1947 hade antalet sjukanmälda per dag i medeltal utgjort omkring 300. Av
dessa hade omkring 160 sjukredovisats, d. v. s. inlagts på sjukhus eller helt
eller delvis befriats från tjänstgöring. Prags expeditionsgöromål hade under
nämnda tid sysselsatt honom cirka tre eller fyra timmar dagligen. Det hade
varit nödvändigt att taga eleverna i anspråk på det sätt som skett. Då trots
framställningar annan personal icke ställts till Prags förfogande, hade han
icke haft annat val och borde icke lastas därför. När vederbörliga beslutande
organ icke möjliggjort en annan anordning, finge de anses ha godtagit
densamma och även påtagit sig ansvaret för de därav följande konsekvenserna.
Prag hade i regel varje år för Molander framhållit, att det vore mycket
betungande för Prag att tjänstgöra såsom lärare vid fackutbildningskursen,
som anordnades under årets mest arbetstyngda tid.

Till belysning av omfattningen av Prags arbetsuppgifter vid örlogsstalio 8—517993.

Militieombwlsmannenx ämbctsberältelse.

nen har Prag åberopat i form av diagram redovisad utredning angående
bland annat sjukligheten vid örlogsstationen under första kvartalet 1947.

Hedqvist har berättat: Under februari 1947 hade de åligganden som tillhört
befattningen som kasernläkare å avdelning Anckarstierna ombesörjts
av Hedqvist och Gunne. Hedqvist hade av Prag ombetts att taga i anspråk
ett bostadsrum som funnits tillgängligt inom sjukavdelningen å kasern Anckarstierna.
Prag hade därvid yttrat att han utginge från att Hedqvist skulle
kunna klara förekommande jourfall och även inträffande fall av försämring
bland inneliggande patienter. Detta yttrande hade Hedqvist uppfattat
sålunda, att Prag utgått från att Hedqvist skulle i angivna fall kunna ombesörja
remiss till civilt lasarett därest så bedömdes påkallat ävensom vidtaga
de åtgärder i övrigt som i första hand vore påkallade vid inträffade
olycksfall. Hedqvist hade till en början varit ganska ovillig att tillmötesgå
Prags begäran att bo inom sjukavdelningen men efter övertalning från Prags
sida åtagit sig detta. Huruvida Prag direkt anmodat Hedqvist och Gunne att
själva även ombesörja de dagliga sjukvisitationerna kunde Hedqvist nu icke
erinra sig, men eftersom Prag vid tiden för sjukvisitationerna på morgnarna
icke befunnit sig inom sjukavdelningen hade det i varje fall varit en given
sak att sjukvisitationerna skulle komma att ombesörjas på egen hand av
Hedqvist och Gunne. Prag hade i regel infunnit sig å sjukavdelningen å kasern
Anckarstierna först fram på dagen, vanligen mellan klockan 1100 och
1200. Under tjänstgöringen hade Hedqvist utgått från att han och Gunne
skulle till Prag anmäla och till honom överlämna sådana fall som de ansett
sig ej kunna komma till rätta med. Huruvida Prag själv givit tillsägelse
härom eller Hedqvist och Gunne därvid handlat enligt praxis som meddelats
dem av sjuksköterskan eller någon av sjukvårdsbefälet, kunde Hedqvist
icke erinra sig. Vid flera tillfällen, åtminstone en eller ett par gånger i veckan,
hade det inträffat att Hedqvist och Gunne icke sammanträffat med
Prag under det Prag på förmiddagarna uppehållit sig på avdelning Anckarstierna.
Hedqvist och Gunne hade nämligen deltagit i den till fackutbildningen
hörande undervisningen, som varit förlagd till annan lokal än
inom sjukavdelningen. Hedqvist hade för sin del tyckt att det varit »tokigt»
att kasernläkarens arbete i sin helhet skjutits över på honom och Gunne
under hela februari. Officerare och underofficerare samt civilanställda hade
i fall av sjukanmälningar plägat hänvända sig direkt till Prag. Någon tid
efter det Hedqvist övertagit Kaijsers göromål inom sjukavdelningen hade
Hedqvist på anmodan av Prag vid en del tillfällen mottagit och undersökt
jämväl personal tillhörande de sist omnämnda kategorierna.

Gunne har om sjukvisitationerna i februari 1947 berättat: Under ifrågavarande
månad hade sjukvisitationerna å sjukavdelning Anckarstierna ombesörjts
av förutom honom själv Hedqvist och Tivenius. Innan sjukmönstringarna
på morgonen tagit sin början hade Hedqvist enligt vad Gunne erfarit
brukat gå en rond genom sjuksalarna. Prag hade i regel dagligen
men först efter det sjukmönstringarna varit avslutade brukat infinna sig å
sjukavdelningen, troligen mellan klockan 1100 och 1200. Prag hade vid

dessa sina besök så gott som undantagslöst själv brukat göra en rond, åtföljd
av någon av Gunne och hans kamrater. Prag hade givit de ordinationer
och vidtagit de åtgärder i övrigt som föranletts av hans iakttagelser under
ronden. I övrigt hade Prag icke tagit någon befattning med sjukvården
å avdelning Anckarstierna i vidare mån än att han liksom förut mestadels
själv skött mottagningarna för officerare, underofficerare och civila.

Sjukvårdskonstapeln Nils Erik Karlsson har uppgivit: Han hade tjänstgjort
såsom väbel vid sjukavdelning Anckarstierna under tiden den 24 januari—den
4 mars 1947 och under dagarna den 24—den 28 februari 1947
vikarierat såsom registrator vid sjukvisitationerna. Han erinrade sig att
han vid ett tillfälle hört Prag säga till Gunne att denne skulle meddela Prag
allt som vore det minsta tveksamt ävensom underställa Prag alla remitteringar
till lasarett. Prag hade i regel icke kommit till sjukavdelningen förrän
vid 11-tiden, då han avslutat arbetet på sin expedition. Vid Prags ankomst
hade sjukvisitationerna fortskridit så långt, att de flesta sjukanmälda redan
avlägsnat sig efter att ha blivit undersökta av Gunne eller Hedqvist. Endast
sjukanmälda, i fråga om vilka Gunne och Hedqvist ställt sig tveksamma,
hade suttit kvar och väntat på att Prag skulle undersöka dem.

Sjuksköterskan Rut Elna Blenda Persson och högbåtsmannen Sven Åke
Henriksson, vilka vid ifrågavarande tid tjänstgjort å sjukavdelning Anckarstierna,
ha uppgivit, att Prag endast befattat sig med sådana fall som eleverna
ansett tveksamma, och Henriksson har vidare omtalat, att Prag vid upprepade
tillfällen uppmanat sjukvårdspersonalen att icke draga sig för att
besvära honom, om de ansåge något tveksamt, och Prag hade ofta yttrat:
»Vänd er hellre till mig en gång för mycket än en gång för litet.»

Molander har uppgivit: Han hade ägt kännedom om att elever i fackutbildningskursen
biträtt stationsläkaren med utförande av sjukvisitationer å
sjukavdelningarna och att under februari månad 1947 så skett utan att Prag
eller annan legitimerad läkare alltid varit närvarande under sjukvisitationerna.
Prag, som svarat för sjukvisitationerna på båda sjukavdelningarna,
hade icke samtidigt kunnat vara närvarande på båda dessa ställen. Kontakt
hade dock även om Prag för tillfället icke varit närvarande i lokalen
alltid kunnat ernås per telefon i brådskande fall och eljest senare vid personligt
sammanträffande. Prag hade muntligen anmält till Molander att
Prag under månaderna januari och februari 1947 var i behov av tillräckligt
antal utbildade läkare med hänsyn till värnpliktsinryckningen i januari och
den starkt ökade sjuklighet som erfarenhetsmässigt brukade inträda under
årets första månader. Prag hade därvid anhållit att icke bliva helt eller i
väsentlig mån hänvisad till den arbetskraft som representerades av elevei
i fackutbildningskursen. Denna fråga hade icke utgjort något nytt problem
utan hade under många år ofta diskuterats mellan Molander och Prag och
överordnad myndighet. Varje år ägde muntliga och skriftliga överläggningar
rum mellan Molander och marinöverläkaren rörande kommendering av läkare
till Sydkustens marindistrikt. Molander hade alltid strävat efter att
få läkarpersonal i tillräckligt antal och av så god kompetens som möjligt.

Molander hade emellertid också vetskap om vilka svårigheter i form av
personalbrist som måste bestämma den överordnade myndighetens avvägning
vid tilldelning av läkare till olika tjänstgöringsplatser inom marinen.
Ofta hade resultatet såsom fallet varit 1947 måst bliva en kompromiss mellan
de av Molander framförda önskemålen och den överordnade myndighetens
ursprungliga intentioner. I detta sammanhang kunde även anmärkas
att medicine kandidater med mindre kompetens än eleverna i fackutbildningskursen
hade ofta förordnats av medicinalstyrelsen såsom extra läkare,
varigenom de erhölle läkarbehörighet. — Molander hade under hösten 1946
i samband med överläggningar med marinöverläkaren övervägt att låta marinläkaren
vid flottans sjömansskola i Karlskrona under februari 1947
tjänstgöra jämväl vid örlogsstationen, men på grund av en influensaepidemi,
som utbröt i mitten av januari 1947, hade denne marinläkares arbetsbörda
vid sjömansskolan blivit så omfattande, att han icke rimligtvis kunnat
tagas i anspråk för dubbeltjänstgöring.

I anslutning till vad Molander sålunda uppgivit har Gunne anfört: Det
av Molander gjorda uttalandet, att medicine kandidater med mindre kompetens
än den, som eleverna i fackutbildningskursen hade, av medicinalstyrelsen
ofta förordnades såsom extra läkare, vore i någon mån vilseledande.
Det vore visserligen riktigt att medicine kandidater med den minimikompetens
som Gunne vid ifrågavarande tid besuttit varit berättigade att
av medicinalstyrelsen mottaga förordnande som extra läkare, men i allmänhet
sökte en sådan medicine kandidat endast mycket lättskötta befattningar,
t. ex. som sanatorieläkare eller underordnad läkare vid kirurgisk
avdelning där han huvudsakligen finge arbeta som assistent åt en äldre kollega.
Denna rättighet att på egen risk söka förordnande hade inom marinen
förvandlats till en order att trots bristande kompetens tjänstgöra i en krävande
läkarbefattning. I februari 1947 hade Gunne hos marinöverläkaren
skriftligen begärt att efter avslutandet av fackutbildningskursen den 1 mars
bliva hemförlovad, emedan Gunne funnit sin kompetens otillräcklig och före
tjänstgöring som marinläkare av tredje graden önskat genomgå kurser i
öron- samt hud- och könssjukdomar, men denna hemställan hade icke bifallits.

Westermark anförde i ett den 15 februari 1950 dagtecknat yttrande: Av
hållna förhör framginge att en utomordentligt stor arbetsbörda under ifrågavarande
tid åvilat Prag. Det hade därför varit nödvändigt för honom att
anlita och inom ramen för sina befogenheter utnyttja den personal som
ställts till hans förfogande. I sitt tidigare yttrande hade Westermark instämt
i medicinalstyrelsens disciplinnämnds uttalande, att det väsentligaste
ansvaret för vad som skett åvilade den otillfredsställande organisationen av
sjukvården vid örlogsstationen och att ansvaret därför i sin tur åvilade
Prag. Den sedermera gjorda utredningen syntes emellertid väl motivera att
Westermark på väsentliga punkter modifierade detta uttalande. Av vad som
framkommit syntes nämligen framgå att Prag icke brustit i vad som på honom
ankommit beträffande organisationen av arbetet eller instruktionerna

till de honom underställda läkarna. Av utredningen kunde utläsas att Prag
upprepade gånger framhållit för sin personal att det yttersta ansvaret för
sjukvården vid örlogsstationen åvilat honom och att man alltid i tveksamma
fall skulle vända sig till honom som hade att fatta det slutliga avgörandet.
Prag eller annan behörig läkare hade också dagligen stått till de i fackutbildningskursen
deltagande elevernas förfogande för sådana konsultationer.
Att de båda medicine kandidaterna trots vetskapen om sin inkompetens visat
det mindre goda omdömet att icke konsultera Prag syntes knappast kunna
läggas honom till last, även om det formella ansvaret för deras handlande
ändå ytterst åvilade Prag.

Efter det Westermark anmodats att i vissa hänseenden förtydliga sina
uttalanden har denne vid besök å militieombudsmansexpeditionen ytterligare
anfört: I proposition nr 206 till 1948 års riksdag angående vissa frågor
rörande försvarets organisation uttalade departementschefen bland annat,
att behovet av icke-ordinarie marinläkarpersonal liksom dittills finge särskilt
prövas för varje budgetår med utgångspunkt från då föreliggande totalt
behov av tjänstgöringsmånader och med hänsyn tagen till i vilken utsträckning
detta kunde tillgodoses med facktjänstgörande värnpliktiga läkare
och med marinläkare i reserven, vilka fullgjorde dem åliggande repetitionsövningar.
Enligt Westermarks mening syntes därmed klart ha uttalats att
värnpliktiga läkare skulle tagas i anspråk för tjänstgöring i läkarbefattningar
inom marinen. Med hänsyn till bestämmelsen i generalordern den 3
april 1946 nr 1096 därom att i värnpliktslagen 27 § 1 mom. D. avsedd fortsatt
tjänstgöring om sammanlagt högst 180 dagar i regel skall fullgöras med
omkring 60 dagar under ettvart av fjärde, åttonde och tolfte åren efter facktjänstgöringens
slut och då värnpliktiga läkare som fullgjort beredskapstjänstgöring
enligt meddelade bestämmelser vore undantagna från fullgörande
av nu avsedd fortsatt tjänstgöring, hade icke förrän år 1950 förelegat
möjlighet att för sådan tjänstgöring taga i anspråk värnpliktiga läkare. Att
marinen sålunda från och med år 1950 kontinuerligt hade tillgång till ett antal
äldre värnpliktiga läkare innebure att behovet att taga i anspråk yngre
värnpliktiga läkare allmänt sett kunde beräknas komma att i någon mån
minskas. Tillgången på äldre värnpliktiga läkare, som hade att fullgöra fortsatt
tjänstgöring, vore dock så starkt begränsad att det allt fortfarande vore
ofrånkomligt att för tjänstgöring i självständiga läkarbefattningar anlita
värnpliktiga läkare, som i omedelbar anslutning till fackutbildningen fullgjorde
facktjänstgöring. Den vid ifrågavarande tid rådande, av statsmakterna
bestämda organisationen vid Karlskrona örlogsstation hade inneburit
att endast en läkare funnits fast knuten till stationen. Väl medveten om
nackdelarna hos en sådan organisation hade Westermark i sina årliga medelsäskanden
sedan lång tid bland annat upptagit frågan om en förstärkning
av läkarkrafterna vid örlogsstationen. Sedan flottans värnpliktsskola i Karlskrona
tillkommit den 1 oktober 1948 hade visserligen för denna skola inrättats
en läkarbefattning, avsedd att besättas med en marinläkare av första
graden. Denna tjänst hade emellertid lika litet som en år 1943 inrättad be -

fattning såsom biträdande regementsläkare vid Karlskrona kustartilleriregemente
trots upprepade ledigförklaranden lockat någon sökande. Dessa
och andra liknande vakanser hade måst uppehållas genom kommendering
av marinläkare av andra graden och marinläkarstipendiater eller värnpliktiga
läkare vilkas tjänstgöringsmånader vid beräkningen av marinläkarkårens
storlek egentligen avsetts för andra uppgifter. Härigenom hade en allvarlig
personalbrist uppstått, vilket ofta för marinöverläkaren medfört stora
svårigheter att genom de till marinchefen avgivna kommenderingsförslagen
ställa läkare till förfogande på vederbörande tjänstgöringsplatser. Detta hade
givetvis också medfört en betydande ökning av de ordinarie marinläkarnas
arbete och ansvar. Med Westermarks uttalande att Prag icke syntes i väsentlig
mån ha brustit beträffande de organisatoriska och övervakande åtgärder,
som ålegat honom, avsåges i första hand att Prag i den kompletterande
utredning, som verkställts i tiden mellan Westermarks båda yttranden,
själv kunnat visa och genom utsagor av andra fått bestyrkt, att Prag
genom av honom utfärdade föreskrifter tydligt tillkännagivit för den honom
underställda personalen, att Prag av vederbörande alltid skulle underrättas
beträffande medicinska och andra avgöranden, där vederbörande icke kände
sig kompetent att själv fatta avgörande i den uppkomna frågan. Därjämte
syntes Prag ha kunnat visa, att hans övriga arbetsbörda under ifrågavarande
tid varit så stor, att hans möjligheter till ingripanden i åtskilliga avseenden
varit beskurna. Som en betydelsefull omständighet för Westermarks
ställningstagande beträffande Prags ansvar för det inträffade framstode
också det förhållandet, att Prag måste anses vara utan skuld till att Hedqvist
— trots att Jönsson företedde Ekbergs intyg om att Jönsson på grund
av kronisk otit vore i behov av specialistvård och trots Hedqvists deklarerade
okunnighet om öronsjukdomar och deras symptomatologi och behandling
— icke hänskjutit fallet till Prag eller omedelbart föranstaltat om specialistvård.
Mot en sådan självrådighet från Hedqvists sida hade Prag icke ens genom
de mest detaljerade instruktioner kunnat gardera sig. Att Westermark
dock — såsom framginge av hans uttalande därom att Prag icke syntes »i
väsentlig mån» ha brustit beträffande sina organisatoriska och övervakande
uppgifter — ej helt ansett sig kunna fria Prag berodde på att det av utredningen
klart syntes framgå att Prag, som under januari månad haft två
legitimerade läkare till sitt förfogande, icke med all den omsorg, som borde
ha kunnat förväntas av honom, organiserat och kontrollerat arbetet inom
sjukavdelningarna. Då såsom skett i förevarande fall elever i fackutbildningskursen
fått sig ålagt att biträda vid läkarundersökning av inryckta
värnpliktiga borde den för undersökningen närmast ansvarige behörige läkaren
själv ha undertecknat de vid undersökningen föreliggande läkarkorten.
Enligt Westermarks mening borde lämpligen ha förfarits så att de till
örlogsstationen inryckta värnpliktiga fördelats i tre ungefär lika stora grupper,
därvid de vid stationen tjänstgörande behöriga läkarna — Prag, Kaijser
och Mattsson — haft att svara för undersökningarna av var sin av dessa
grupper, varmed även följt skyldighet att underteckna läkarkorten för samt -

liga i gruppen ingående. På den för gruppen ansvarige läkaren hade det då
ankommit att efter eget beprövande och på eget ansvar avgöra i vad mån
han ansett sig kunna vid undersökningarna anlita biträde av elever i fackutbildningskursen.

Tjänstereglementet för krigsmakten innehåller rörande sjukvårdstjänsten
bland annat följande föreskrifter. Vid krigsmakten tjänstgörande läkare
är ansvarig för sjukvårdstjänstens fackliga ändamålsenlighet. Han
skall i sin tjänsteutövning ställa sig till efterrättelse förutom för läkare i
allmänhet gällande författningar och instruktioner in. m. även vad för krigs- •
makten och vederbörlig försvarsgren särskilt stadgas (mom. 775). Den till
tjänsteställningen främste läkaren vid lägre förband (hit räknas bland annat
örlogsstation) lyder omedelbart under förbandschefen och utövar med
biträde av övrig härför avsedd personal under denne ledningen av sjukvårdstjänsten
vid förbandet enligt vad därom särskilt stadgas (mom. 781).
Annan läkare liksom övrig medicinalpersonal vid lägre förband lyder, därest
förbandschefen icke annat bestämmer, omedelbart under den till tjänsteställningen
främste läkaren (mom. 782). Vård av sjuka beredes antingen

1 förläggning eller på allmänt sjukhus. I vissa fall kunna sjuka vårdas även
på enskild sjukvårdsanstalt, i sina hem (kvarter) eller hos enskild person.
Med allmänt sjukhus förstås militärt sjukhus (garnisonssjukhus, sjukavdelning
vid förband) samt annat sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag
av staten, landsting eller kommun (mom. 797).

Enligt allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 (nr 442) skola läkare
vid den militära sjukvården iakttaga vad i gällande författningar och för
dem utfärdade särskilda instruktioner finnes föreskrivet (§ 54). Varje läkare
vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarkonsten åligger
att åt sjuk som vårdas av honom meddela de råd och såvitt möjligt är
ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar och som överensstämma
med vetenskap och beprövad erfarenhet (§ 59).

Enligt 6 § i inskrivningsförordningen den 30 december 1941 (nr 969) skola
de värnpliktiga vid läkarbesiktning efter kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd
hänföras till viss besiktningsgrupp. De till krigstjänst dugliga hänföras
till någon av besiktningsgrupperna 1—4, tillfälligt odugliga till besiktningsgrupp
T och helt odugliga till besiktningsgrupp 0. Bestämmandet
av besiktningsgrupp sker enligt grunder som närmare angivas i särskild besiktningskungörelse.
Enligt vid ifrågavarande tid gällande besiktningskungörelse
av den 16 januari 1942 (nr 23) skulle till besiktningsgrupperna 1 och

2 hänföras värnpliktiga, vilka med hänsyn till kroppsbeskaffenhet, hälsotillstånd
och förståndsgåvor voro fullt dugliga till krigstjänst. Av dessa värnpliktiga
hänfördes de med mycket god kroppskonstitution och i övrigt för
krävande tjänst lämpliga egenskaper till besiktningsgrupp 1 och övriga till
besiktningsgrupp 2. Till besiktningsgrupperna 3 och 4 hänfördes värnpliktiga,
behäftade med sådana fel, lyten eller sjukdomar, som begränsade deras
duglighet till krigstjänst med fördelning grupperna emellan sålunda att

värnpliktiga, vilkas militära användbarhet var i väsentlig grad begränsad,
hänfördes till besiktningsgrupp 4 och övriga till besiktningsgrupp 3.

Vid ifrågavarande tid gällande ytterligare föreskrifter angående hänföring
till besiktningsgrupp voro meddelade i ett av försvarets sjukvårdsförvaltning
den 14 januari 1944 utfärdat besiktningsreglemente (SFS nr 14/
1944). Enligt en vid reglementet fogad feltabell skulle kronisk inflammation
i mellanörat med komplikation eller som ansåges icke tillgänglig för konservativ
behandling ävensom opererad dubbelsidig kronisk inflammation
i mellanörat med kvarstående flytning föranleda att den värnpliktige hän,
fördes till besiktningsgrupp 0. Värnpliktig med okomplicerad kronisk inflammation
i mellanörat, som ansåges tillgänglig för konservativ behandling,
skulle liksom värnpliktig med opererad ensidig kronisk inflammation
i mellanörat med kvarstående flytning hänföras till besiktningsgrupp 4. Till
besiktningsgrupp 3 hänfördes värnpliktig med kronisk inflammation i mellanörat,
som opererats och läkts. Värnpliktig som sedan längre tid hade
torr perforation, kvarstående efter opererad eller utläkt akut inflammation
i mellanörat, skulle hänföras till besiktningsgrupp 4 eller 3.

Enligt föreskrift i förenämnda besiktningsreglemente ålåg det — i likhet
med vad alltjämt gäller — truppförbandsläkare att vid läkarundersökningar,
som verkställdes efter de värnpliktigas inryckning till tjänstgöring, till
förnyad prövning upptaga de inrycktas värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden
samt i förekommande fall förklara till krigstjänst odugliga dem som
på grund av kroniska sjukdomar och lyten icke med fördel kunde utnyttjas
i försvarets tjänst. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 15 februari 1951 dagtecknad, till landsfogden
i Blekinge län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att Prag i flera hänseenden brustit vid fullgörandet
av sina åligganden såsom stationsläkare. I första hand föreligger anledning
till anmärkning beträffande planerandet och genomförandet av läkarbesiktningen
av de omkring 800 värnpliktiga som den 8 januari 1947 inryckte
till första tjänstgöring.

Vid ifrågavarande tid tjänstgjorde inom stationen såsom extra läkare medicine
licentiaterna Kaijser och Mattsson, vilka av marinöverläkaren ställts
till Prags förfogande för att biträda vid nyssnämnda läkarbesiktning. Å
stationen tjänstgjorde vidare fem medicine kandidater utan läkarbehörighet,
vilka såsom elever i den pågående fackutbildningskursen av Molander
hänvisats till Prag för att å stationens sjukavdelningar erhålla utbildning i
praktisk sjukvårdstjänst. Av den verkställda utredningen framgår att Prag
redan i december 1946 låtit uppgöra en plan för ifrågavarande läkarbesiktning
och därvid utan att närmare känna till vilken läkarpersonal som komme
att ställas till hans förfogande avsett att låta elever i den blivande fackutbildningskursen
ombesörja samtliga undersökningar med undantag en -

dast för ett begränsat antal undersökningar vid sjukavdelning Anckarstierna,
för vilka sistnämnda skulle anlitas den extra läkare som komme att
placeras där såsom kasernläkare. Av utredningen framgår vidare att, sedan
Kaijser av Prag utsetts att tjänstgöra såsom kasernläkare vid sistnämnda
sjukavdelning, Kaijser helt befriats från deltagande i de läkarundersökningar
av den nyinryckta värnpliktskontingenten som utfördes därstädes
ävensom att Mattsson icke alls tog någon befattning med motsvarande undersökningar
av de värnpliktiga i kasern Sparre. Samtliga ifrågavarande
värnpliktiga ha således undersökts av elever i fackutbildningskursen.

Det hade under alla förhållanden ålegat Prag att anordna undersökningsförrättningarna
så att envar av de värnpliktiga blivit undersökt av behörig
läkare. Marinöverläkaren har ansett att för möjliggörande härav den inryckta
värnpliktskontingenten lämpligen bort fördelas i tre grupper och
att Prag, Kaijser och Mattsson bort för undersökning omhändertaga var
sin av dessa grupper. Om även med en sådan ordning för undersökningarna
som nu antytts Kaijser ansetts böra erhålla ledighet under en del av den
för undersökningarna bestämda tiden hade därav påkallad jämkning av
gruppindelningen eller tidsschemat fått ske, vilket otvivelaktigt utan större
svårighet varit möjligt. Något hinder för en sådan anordning som den av
marinöverläkaren anvisade har uppenbarligen icke heller eljest förelegat.
Vid de undersökningar, som envar av de därför anlitade behöriga läkarna
sålunda haft att verkställa, hade denne om han funnit anledning därtill
kunnat såsom biträden vid undersökningarna under läkarens omedelbara
kontroll och på dennes ansvar anlita eleverna i fackutbildningskursen. Med
den av marinöverläkaren anvisade ordningen hade såsom denne jämväl
framhållit även följt skyldighet för vederbörande läkare att underskriva
läkarkorten för samtliga värnpliktiga, som ingått i den honom tilldelade
gruppen, i stället för att med den av Prag tillämpade ordningen eleverna
författningsstridigt ålagts att underteckna korten.

Vad Prag invänt därom att, därest Prag och de extra läkarna ensamma
utfört läkarundersökningarna, andra och viktigare sjukvårdande uppgifter
måst eftersättas eller överlämnas till eleverna kan icke förtjäna avseende.
Påståendet måste innebära en uppenbar överdrift. Om Prag och de extra läkarna
själva verkställt undersökningarna, hade detta väl inneburit ett tillfälligt
ökat arbete för dem men hade med visshet icke behövt medföra sådana
följder som Prag gjort gällande.

Beträffande frågan huru för Jönssons vidkommande situationen kunde
antagas ha utvecklat sig, därest Jönsson vid läkarbesiktningen den 10 januari
1947 blivit undersökt av kompetent läkare, ha uttalanden gjorts av
Skoog i det av honom avgivna utlåtandet. Skoog har däri förklarat att vid
tiden för nämnda undersökning Jönsson med visshet hade en atticusperforation
med cholesteatom i höger öra, att en sakkunnig undersökning av ett
öra med atticusperforation alltid torde avslöja den rätta diagnosen samt
att den allvarliga öronaffektion, som sålunda förelåg vid undersökningstillfället,
hade bort kräva särskild uppmärksamhet från vederbörande mili -

tärläkares sida vid minsta akutisering. Det torde i anslutning till vad Skoog
uttalat kunna förutsättas att, om Jönsson blivit undersökt av någon av de
vid stationen tjänstgörande läkarna, en sådan undersökning skulle ha resulterat
i att Jönssons öronfel blivit uppdagat. Om Jönsson ej omedelbart
blivit föremål för specialistbehandling, är det i varje fall sannolikt att —
jämte det Jönsson hänförts till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhet än
besiktningsgrupp 1 — Jönsson skulle med tillämpning av särskilda av försvarets
sjukvårdsförvaltning meddelade bestämmelser ha blivit redovisad
såsom behandlings- och kontrollfall, vilket inneburit att han i sjukredovisningshandlingarna
blivit antecknad för återbesök hos läkaren för kontroll
av hur öronfelet utvecklade sig. Jönsson skulle under sådana förhållanden
icke ha kommit i den belägenheten att han i avsaknad av stöd från den
militära sjukvårdens sida sett sig nödsakad att såsom skett vid två tillfällen
hänvända sig till civil läkare.

Prags förfarande att anlita eleverna för utförande av undersökningarna
av den inryckta värnpliktskontingenten är så mycket mer betänkligt som
Prag icke vidtog av detta hans förfarande påkallade åtgärder för att i möjligaste
mån förebygga de risker som voro förenade med att undersökningarna
ombesörjdes av därtill icke behöriga elever. Av uppgifter som lämnats
av Gunne och Hedqvist framgår att Prag, i varje fall såvitt gäller läkarundersökningarna
av de i kasern Anckarstierna förlagda värnpliktiga, icke
närmare instruerat eleverna hur undersökningarna skulle bedrivas och vad
därvid särskilt vore att iakttaga. Sådana instruktioner hade givetvis varit
särskilt behövliga på områden där eleverna saknade insikter och erfarenhet.
När Prag oaktat han hade kännedom om att eleverna icke erhållit särskild
undervisning i örats sjukdomar likväl ansett sig kunna överlåta åt
dem att självständigt omhänderha öronundersökningarna, hade han i varje
fall bort giva detaljerade anvisningar hur eleverna skulle gå till väga vid
sådana undersökningar. Det ligger i öppen dag att det härvidlag icke varit
tillfyllest att Prag uppmanat eleverna att anmäla tveksamma fall för honom
eller Kaijser och i händelse den undersökte skulle befinnas lida av
någon sjukdom eller något men efter sjukdom uppmana denne att sjukanmäla
sig påföljande dag. Prag måste ha insett att det icke varit möjligt
för eleverna med deras bristande kunskap om öronsjukdomar och behandlingen
av sådana att utan påtaglig risk för misstag och förbiseenden anmäla
tveksamma fall. Icke ens efter det Gunne enligt dennes av Hedqvist bestyrkta
uppgift för Prag framhållit det meningslösa i att eleverna skulle verkställa
öronundersökningar har Prag funnit anledning att vidtaga någon som
helst åtgärd. Gunne har såsom förut nämnts uppgivit att Prag med anledning
av hänvändelsen yttrat, att det alltid kunde vara nyttigt för medicine
kandidater att få se hur friska trumhinnor såge ut. Icke minst i belysning
av detta yttrande, vilket Prag icke förnekat, framstår hans passivitet
såsom i hög grad anmärkningsvärd. Denna Prags avvisande hållning kan
icke ha varit ägnad att göra eleverna angelägna att vid varje tveksamhet
vända sig till honom.

Genom vad Prag enligt vad nu angivits låtit komma sig till last har Prag
i sin tjänst som stationsläkare gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse
av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till angelägenheten
av att sådana läkarundersökningar varom nu är fråga bedrivas på
ett sätt som i möjligaste mån innebär säkerhet för ett riktigt bedömande av
de värnpliktigas tillstånd och tjänstbarhet måste Prags tjänstefel anses
vara av allvarlig beskaffenhet.

Enligt vad i gällande författningar förutsatts skola likaväl som undersökningarna
av nyinryckta värnpliktiga jämväl de dagliga sjukvisitationerna i
alla förekommande fall ombesörjas av därtill behöriga läkare. Av utredningen
framgår att vid ifrågavarande tid elever i fackutbildningskursen på egen
hand även utfört sjulcvisitationer.

Vad först angår sjukvisitationerna å sjukavdelning Anckarstierna under
den del av januari 1947 då Kaijser tjänstgjorde såsom kasernläkare därstädes
giva av Gunne och Hedqvist lämnade uppgifter visst stöd för antagande
att Kaijser under senare delen av månaden överlåtit åt Gunne och Hedqvist
och en deras kamrat i fackutbildningskursen att utan någon kontroll från
Kaijsers sida ombesörja förekommande sjukvisitationer. Med hänsyn till vad
Kaijser framhållit beträffande möjligheten av minnesförväxlingar från Gunnes
och Hedqvists sida torde emellertid den i förevarande del förebragta utredningen
icke kunna läggas till grund för åtgärd mot Kaijser. Vad angår
sjukvisitationerna å sjukavdelning Sparre har, såsom förut anmärkts, under
Mattssons tjänstgöring därstädes såsom kasernläkare under en del av
januari 1947 icke såvitt av utredningen framgår förekommit att elever i
fackutbildningskursen på egen hand verkställt undersökningar i samband
med sjukvisitationer.

Under februari 1947, då några extra läkare ej längre stodo till Prags förfogande,
har enligt vad utredningen giver vid handen Prag anlitat elever i
fackutbildningskursen för ombesörjande av sjukvisitationer. Såvitt gäller
förhållandena å sjukavdelning Anckarstierna är utrett att under hela nämnda
månad Gunne och Hedqvist på order av Prag ombesörjt där förekommande
sjukvisitationer utan att Prag därvid varit tillstädes i vidare mån än att
han vid besök å sjukavdelningen efter det visitationerna i övrigt avslutats
för vidare undersökning omhändertagit sådana fall som av Gunne och Hedqvist
funnits tveksamma och därför hänvisats till Prag. Beträffande förhållandena
å sjukavdelning Sparre är utrett att Prag anlitat elever i fackutbildningskursen
för verkställande av sjukvisitationer jämväl å denna avdelning.
Prag har härom framhållit att, då han haft sin expedition å denna
sjukavdelning och där tillbringat en stor del av arbetstiden, han hade haft
lättare att bistå de elever, vilkas medverkan han anlitat vid de sjukvisitationcr
som ägt rum därstädes. Av utredningen framgår emellertid att Prag
under det han uppehållit sig å avdelning Sparre icke annat än undantagsvis
närvarit vid och övervakat sjukvisitationer som förrättats av elever.

Prag har vidare framhållit att, då trots upprepade tidigare framställningar
härom utbildade läkare icke ställts till hans förfogande, han icke haft annat

val än att på sätt som skett vid sjukvisitationerna anlita elever i fackutbildningskursen,
därvid Prag hänvisat till att under februari 1947 antalet sjukanmälda
per dag i medeltal utgjort omkring 300, varav omkring 160 sjukredovisats,
samt att vid ifrågavarande tid Prags expeditionsgöromål tagit i
anspråk omkring tre eller fyra timmar dagligen. När vederbörande beslutande
myndigheter icke möjliggjort annan anordning än den av Prag anlitade,
finge de anses ha godtagit densamma och även påtagit sig ansvaret för
de därav följande konsekvenserna. Det kunde för övrigt enligt Prags mening
icke vara rimligt att de medhjälpare som ställts till hans förfogande icke
skulle ha kunnat före den 1 mars företaga sig något på egen hand men från
och med sistnämnda dag, med anledning av då erhållet förordnande som
marinläkare, ansetts fullt kompetenta.

Det är tydligt att om Prag skolat ensam ombesörja, förutom andra på stationsläkaren
ankommande göromål, jämväl samtliga sjukvisitationer hans
arbetsbörda skulle under den tid varom nu är fråga ha kommit att betydligt
överstiga vad som med hänsyn till avlönings- och anställningsförhållanden i
övrigt normalt bör vara att räkna med i befattningen såsom stationsläkare.
Av utredningen framgår emellertid att i förhållande till vad sjukredovisningen
under februari utvisade antalet sjukredovisade redan under följande
månad successivt nedgick till omkring hälften. En såsom här varit fallet
endast mera tillfällig ökning av sjukligheten måste givetvis utan hänsyn
till en efter avlöningsförhållandena beräknad normalarbetstid i första hand
mötas med ökade arbetsinsatser från vederbörande för sjukvården ansvarige
läkare. Om såsom i förevarande fall kompetenta läkare icke stått till förfogande
såsom biträden hade det ålegat Prag att, hellre än att sjukanmälda
och sjukredovisade utsattes för de uppenbara risker som voro förenade med
att bliva omhändertagna av för undersökningarna icke kompetenta elever, så
länge så varit behövligt betydligt utöka sin egen arbetstid inom stationen.
Visserligen kunna de föreliggande förhållandena ha krävt att elever i fackutbildningskursen
tagits i anspråk för biträde med rutinarbeten i större utsträckning
än som i vanliga fall kan vara påkallat för deras egen utbildning.
Eftersom anordningen med samtidiga sjukvisitationer å båda sjukavdelningarna
omöjliggjorde fortlöpande och effektiv övervakning av eleverna
från Prags sida hade, om det funnits nödvändigt att anlita eleverna i större
utsträckning än eljest, Prag i första hand bort ordna så att sjukvisitationerna
antingen endast ägt rum å den ena sjukavdelningen eller, om de fortfarande
fördelats å båda, förlagts till för avdelningarna skilda tider. Även om
därigenom skulle ha föranletts att besöket hos läkaren i en del fall i någon
mån fördröjt återinställelsen å tjänstgöringsplatsen för dem som haft att
återgå i tjänst, måste givetvis kravet på betryggande läkarbehandling härvidlag
givas företräde. Det måste, likaväl som vid anlitandet av eleverna för de
tidigare undersökningarna av de nyinryckta värnpliktiga, för Prag ha stått
klart att det icke varit möjligt för eleverna med deras bristande kunskaper
och erfarenhet att utan påtaglig risk för misstag och förbiseenden på egen
hand avgöra vilka fall som vore tveksamma och därför borde hänskjutas till

Prag. Då Prag nu underlät att genom sjukvisitationernas förläggande till skilda
tider bereda sig möjlighet att närvara vid och utöva effektiv kontroll över
samtliga vid sjukvisitationerna förekommande undersökningar måste i denna
situation i allt fall ha förelegat skyldighet för Prag att så ordna sina tjänstgöringsförhållanden
att han kunnat i möjligaste mån vid personlig närvaro
under sjukvisitationerna följa vad därvid förekom. Den närmast till hands
liggande åtgärden torde i sådant fall ha varit att Prag förlagt övriga på honom
ankommande göromål till annan tid än då sjukvisitationerna pågingo.
Gentemot Prags uttalande om det föga rimliga i att eleverna i fackutbildningskursen,
vilka den 1 mars 1947 erhöllo behörighet såsom läkare i militär
sjukvård, icke under tiden närmast dessförinnan skulle kunna tillåtas att
företaga sig något på egen hand må endast framhållas att det varit en självfallen
skyldighet för Prag såsom ansvarig för sjukvården inom stationen att,
i den mån eleverna fortsatte sin tjänstgöring därstädes jämväl efter utgången
av februari 1947, oavsett deras då vunna formella kompetens alltjämt ha
tillsyn över deras arbete på områden som de icke behärskade.

Såsom belysande för de risker, för vilka Prag genom anlitande av fackutbildningselever
för utförande av sjukvisitationer medvetet påtagit sig ansvaret
i stället för att vidtaga andra för honom mera arbetskrävande anordningar,
kan liksom då det gäller Prags försummelser i avseende å läkarbesiktningen
i januari 1947 hänvisas till vad i ärendet förekommit rörande behandlingen
av Jönssons sjukdom. Av utredningen härom framgår att — ehuru
Hedqvist vid undersökningen av Jönsson den 10 februari 1947 fick del av
Ekbergs intyg, enligt vilket Jönsson led av kronisk mellanöreinflammation
och vari specialistvård rekommenderades honom, och Hedqvist vid därpå
företagen undersökning av Jönsson iakttog perforation av trumhinnan i
högra örat — Hedqvist likväl icke hänvisade Jönsson till Prag utan på egen
hand föreskrev behandling av det sjuka örat med sulfatiazol. Enligt vad
Dohlman framhållit har denna behandling i förevarande fall varit inadekvat
och Skoog har för sin del uttalat att Jönsson tydligen redan vid sjukvisitationen
den 10 februari haft symptom på en börjande duraförändring samt
att ■— även om något säkert omdöme därom ej kunde lämnas — så långt
fallet av föreliggande handlingar kunde bedömas möjlighet förelåge att Jönssons
hörsel kunnat skonas, om operation företagits tidigare än som skett.

Jämväl genom sin underlåtenhet att i enlighet med vad nu angivits vidtaga
av omständigheterna betingade åtgärder för att möjliggöra effektiv och
fortlöpande kontroll från Prags sida över eleverna under deras medverkan
vid sjukvisitationerna måste Prag anses i sin tjänst ha gjort sig skyldig till
vårdslöshet och försummelse av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Molander har i egenskap av förste läkare vid marindistriktet haft till åliggande
bland annat att utöva tillsyn över sjukvården inom örlogsstationen.
Med hänsyn till att Molander känt till att Kaijser och Mattsson ställts till
Prags förfogande för att möta de ökade arbetsuppgifterna i samband med
värnpliktsinryckningen i januari 1947 får Molander anses ha varit berättigad
utgå från att, i den mån elever i fackutbildningskursen medverkat vid

läkarundersökningen av de värnpliktiga, eleverna fullgjort sina åligganden
i närvaro och under kontroll av behörig läkare. Vid sådant förhållande kan
det icke läggas Molander till last att han ej gjort sig närmare underrättad
om huru Prag organiserat och genomfört ifrågavarande undersökningar. Vad
angår sjukvisitationerna har Molander vidgått att han haft kännedom om att
Prag under februari 1947 icke alltid varit tillstädes då sjukvisitationer ombesörjts
av elever. Vid sådant förhållande hade det ålegat Molander att förskaffa
sig närmare kännedom om huru sjukvisitationerna anordnats under
nämnda tid samt att meddela de anvisningar för rättelse som kunde finnas
påkallade. Med stöd av vad i ärendet förekommit får emellertid antagas att
Molander icke haft sådan kännedom om de missförhållanden som i verkligheten
varit förhanden att hans underlåtenhet i nu nämnda hänseende bör för
honom medföra ansvar.

Vad slutligen angår Gunnes och Hedqvists åtgärder beträffande Jönsson
måste i fråga om Gunnes undersökning av Jönsson den 16 januari 1947 med
stöd av den förebragta utredningen förutsättas att Gunne vid undersökningen
av Jönsson fått kännedom om att denne sedan flera år haft öronflytning.
Vid sådant förhållande borde, icke minst med hänsyn till vad Gunne själv
uppgivit angående sin insikt om att han saknade kompetens beträffande
öronundersökningar, Gunne ha förstått att det varit av omständigheterna
påkallat att föranstalta om att Jönsson blev undersökt av behörig läkare. I
fråga om Hedqvists behandling av Jönsson den 10 februari 1947 är utrett
att Hedqvist därvid iakttog att perforation förefanns å trumhinnan i Jönssons
högra öra. På grund härav och med hänsyn till innehållet i Ekbergs för
Hedqvist vid tillfället företedda intyg borde det för Hedqvist ha stått klart
att han icke utan påtaglig risk för att Jönsson skulle bli felaktigt behandlad
kunnat själv bedöma Jönssons tillstånd och därför bort för fortsatt undersökning
hänvisa Jönsson till Prag. För det fel i tjänsten som enligt vad nu
angivits envar av Gunne och Hedqvist får anses ha låtit komma sig till last
är emellertid straff förfallet.

På grund av det anförda skall Prag vid rådhusrätten i Karlskrona ställas
under åtal jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i dess före den 1 januari
1949 gällande lydelse för vårdslöshet och försummelse i sin tjänst såsom
stationsläkare vid örlogsstationen i Karlskrona. Åtalet skall avse att Prag
i januari 1947, då elever i en pågående fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare tjänstgjorde å stationens sjukavdelningar, låtit dessa elever,
vilka saknat behörighet att utöva läkarkonsten, utan tillsyn av Prag eller
å stationen då tjänstgörande extra läkare verkställa undersökningar av
värnpliktiga som inryckt för fullgörande av första tjänstgöring. Vidare
skall å Prag yrkas ansvar för det han under februari 1947, då eleverna
alltjämt tjänstgjorde å stationen men några extra läkare ej längre stodo
till Prags förfogande, överlåtit åt eleverna att verkställa sjukvisitationer å
stationens båda sjukavdelningar utan att Prag vidtagit sådana åtgärder i
fråga om sjukvisitationernas anordnande att det varit möjligt för Prag
att själv i alla förekommande fall närvara vid och ha tillsyn över visita -

tionerna. I andra hand skall i denna del påstås ansvar å Prag för det denne,
oaktat han även under sist angivna tid bibehöll den vid stationen tilllämpade
ordningen med samtidiga sjukvisitationer å stationens båda sjukavdelningar,
likväl underlät att så ordna sina tjänstgöringsförhållanden
att han kunnat i möjligaste mån vid personlig närvaro följa vad som förekom
vid de av eleverna förrättade sjukvisitationerna.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Blekinge
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion väcka och utföra åtal
mot Prag för tjänstefel.

* *

Landsfogden Stig Kaijser väckte vid rådhusrätten i Karlskrona åtal mot
Prag i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 18 maj 1951 och utlät sig därvid
sålunda:

Åklagaren bär yrkat ansvar å Prag jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i
dess lydelse före den 1 januari 1949, därvid åklagaren anfört: Prag hade
i januari 1947, då elever i en pågående fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare tjänstgjorde å Karlskrona örlogsstations sjukavdelningar, låtit
dessa elever, vilka saknat behörighet att utöva läkarkonsten, utan tillsyn
av Prag eller å stationen då tjänstgörande läkare verkställa undersökningar
av värnpliktiga, som inryckt för fullgörande av första tjänstgöring.
Vidare hade Prag under februari 1947, då eleverna alltjämt tjänstgjorde
å stationen men några extra läkare ej stodo till Prags förfogande, överlåtit
åt eleverna att verkställa sjukvisitationer å stationens båda sjukavdelningar
utan att Prag vidtagit sådana åtgärder i fråga om sjukvisitationernas
anordnande, att det varit möjligt för Prag att i alla förekommande
fall närvara vid och hava tillsyn över visitationerna.

Därest sistnämnda yrkande icke skulle bifallas har åklagaren i andra
hand yrkat ansvar å Prag, för det han, oaktat han under angiven tid bibehöll
den vid stationen, tillämpade ordningen med samtidiga sjukvisitationer
å stationens båda avdelningar, likväl underlät att så ordna sina
tjänstgöringsförhållanden, att han kunde i möjligaste mån vid personlig
närvaro följa vad som förekom vid de av eleverna förrättade sjukvisitationerna.

D o m s k ä I.

1. Åtalet för bristfälligt planerande och genomförande av läkarbesiktningar
av de den 8 januari 19i7 nginrgckta värnpliktiga.

Prag har medgivit, att eleverna verkställt läkarundersökningarna, men
bestritt, att detta skett under sådana förhållanden att ansvar därför kan
ådömas honom. Prag har uppgivit: Vid tidpunkten för åtalade gärning -

arna hade rätt stor brist på kompetent läkarpersonal. Det hade helt enkelt
icke varit möjligt för Prag att själv eller ens genom formellt kvalificerade
läkare verkställa alla de sjukmönstringar och undersökningar, som dagligen
måst förekomma inom stationen, utan det hade varit nödvändigt att
överlåta en betydande del av detta arbete å eleverna vid pågående fackutbildningskurs.
Visserligen hade två legitimerade läkare Åke Kaijser och
Mattsson stått till förfogande, men trots detta hade det varit oundgängligen
erforderligt att på sätt som skett anlita eleverna, därest arbetet över huvud
skulle kunnat utföras inom erforderlig tid. Även om Prag i strid mot gällande
bestämmelser begränsat sin arbetsuppgift att avse allenast undersökningar
i samband med inryckning av de värnpliktiga och sjukmönstringar,
skulle han ändock ingalunda ha kunnat medhinna alla dessa uppgifter.
Detta skulle även ha medfört att de åligganden, som utförts av Mattsson
och Kaijser och till väsentlig del inneburit vård av sjuka, fått helt
åsidosättas eller överlåtas å eleverna. Med hänsyn till arten av dessa åligganden
torde ett eftersättande av denna uppgift icke ha kunnat ske och
ett överlåtande av uppgiften å eleverna ha inneburit risk för allvarligare
konsekvenser än det arbete, som Prag ålagt dem. Prag började sitt arbete
i regel klockan 7.45 varje dag. Klockan 8 öppnades sjukvårdsexpeditionen
och sjukvisitationerna började. Från klockan 9 måste Prag stå till förfogande
för att såsom medicinskt sakkunnig biträda stationens ledning. Under
januari—februari 1947 hade Prag dessutom varit lärare för eleverna
i utbildningskursen. Tidigast klockan 12, ofta ej förrän klockan 13, hade
Prag kunnat lämna stationen. De perioder, Prag haft unga, oerfarna läkare
till biträde, hade han även måst stå på telefonjour dygnet runt. Enligt
1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande del II hade såsom
normalvärde för daglig tjänstgöringstid för militär läkare vid förbandet angivits
i medeltal högst 4 timmar, därvid tillika framhållits, att tjänstgöringen
i regel förutsatts böra avslutas klockan 12. Kaijser hade beviljats
tjänstledighet den 15—den 18 januari 1947, men Prag kunde icke erinra
sig av vad anledning.

Såsom bevis i målet har åberopats marinöver läkaren Westermarks uttalanden
vid förhör inför militieombudsmannen. Av dessa uttalanden inhämtas
att marinöverläkaren funnit framgå, att Prag icke med all den
omsorg, som borde ha förväntats av honom, organiserat och kontrollerat
arbetet inom sjukavdelningarna samt att vid undersökningen borde lämpligen
ha förfarits så att de nyinryckta värnpliktiga fördelats i tre ungefär
lika stora grupper, därvid de vid stationen tjänstgörande behöriga läkarna
—■ Prag, Kaijser och Mattsson -— haft att svara för undersökningarna av
var sin av dessa grupper, varmed även följt skyldighet att underteckna
läkarkorten för samtliga i gruppen ingående. Vidare har marinöverläkaren
uppgivit: I sina årliga medelsäskanden hade han sedan lång tid tillbaka
bland annat upptagit frågan om en förstärkning av läkarkrafterna vid
stationen. Sedan flottans värnpliktsskola i Karlskrona tillkommit den 1
oktober 1948 hade visserligen för denna skola inrättats en läkarbefatt -

ning, avsedd att besättas med en marinläkare av första graden. Denna
tjänst hade emellertid, lika litet som en år 1943 inrättad befattning såsom
biträdande regementsläkare vid Karlskrona kustartilleriregemente, trots
upprepade ledigförklaranden icke lockat någon sökande. Dessa och andra
liknande vakanser hade måst uppehållas genom kommendering av marinläkare
av andra graden och marinläkarstipendiater eller värnpliktiga läkare,
vilkas tjänstgöringsmånader vid beräkningen av marinläkarkårens
storlek egentligen avsetts för andra uppgifter. Härigenom hade en allvarlig
personalbrist uppstått, vilket ofta för marinöverläkaren medfört stora svårigheter
att genom de till marinchefen avgivna kommenderingsförslagen
ställa läkare till förfogande på vederbörande tjänstgöringsplatser. Detta
hade givetvis också medfört en betydande ökning av de ordinarie marinläkarnas
arbete och ansvar.

Förste marinläkaren Molander, vilken på Prags begäran hörts såsom
vittne, har berättat: Den arbetsfördelning, som verkställts av Prag, hade
skett i överensstämmelse med gammal praxis å stationen. Prag borde ha
kunnat lita på att eleverna anmält om något anmärkningsvärt förekommit.
Han borde dock ha efteråt genomgått läkar korten. Mattsson och Kaijser
hade varit ställda till Prags förfogande att utföra arbete efter hans beprövande.
Med hänsyn till den influensaepidemi, som rått i januari 1947,
skulle dock Molander — såsom Prag även gjort — ha låtit dem ägna sig
åt sjukvårdande uppgifter.

I likhet med marinöverläkaren anser rådhusrätten — oavsett vad Molander
i sitt vittnesmål uppgivit om tidigare praxis i fråga om användningen
av elever i fackutbildningskurser vid läkarundersökning av nyinryckta
värnpliktiga — att Prag bort organisera läkarundersökningarna så, att
han, Kaijser och Mattsson för undersökning omhändertagit var sin grupp
av de värnpliktiga. Utredningen i målet kan ej anses ha givit vid handen,
att en dylik anordning skulle ha medfört så stor ökning av de vid stationen
tjänstgörande läkarnas arbetsbörda, att det icke skäligen kunnat
påfordras att de skulle ha kunnat utföra arbetet utan att på sätt Prag
gjort gällande eftersätta andra och viktigare sjukvårdande uppgifter.

Rådhusrätten finner förty, att Prag genom vad sålunda angivits gjort
sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i sin tjänst som stationsläkare. 2

2. Åtalet för Prags underlåtenhet att närvara vid och ha tillsyn över sjukvisitationerna.

Prag har medgivit, att han under februari 1947 anordnat sjukvisitationerna
på av åklagaren angivet sätt, men bestritt ansvarsyrkandet under
påstående att det icke varit möjligt att organisera visitationerna annorlunda
samt att han i möjligaste mån närvarit vid visitationerna. Prag har vidare
uppgivit: Mattsson och Kaijser hade stått till Prags förfogande endast
till och med januari 1947. Andra utbildade läkare hade trots upprepade
tidigare framställningar icke ställts till hans förfogande. Under februari
1947 hade antalet sjukanmälda per dag i medeltal utgjort omkring 300, var 4—517993.

MiUtieombudsmannens ämbetsberiitlelse.

av omkring 160 sjukredovisats. Prags expeditionsgöromål hade tagit i anspråk
omkring tre eller fyra timmar dagligen. Hans arbetsbörda hade därför
varit av sådan omfattning, att han icke haft annat val än att på sätt
som skett anlita eleverna vid sjukvisitationerna. Även av organisatoriska
skäl hade en annan lösning varit utesluten. Sjukvisitationerna förrättades
nämligen samtidigt vid sjukhusen på avdelning Sparre och på avdelning
Anckarstierna. Därest Prag ensam skolat företaga dessa, hade antingen
sjukvisitationerna endast kunnat äga rum på den ena sjukavdelningen eller,
om de fortfarande fördelats på båda, måst förläggas till för avdelningarna
skilda tider. Avståndet mellan sjukavdelningarna vore emellertid så
stort, att förflyttningar av de sjukmönstrande komme att taga avsevärd tid
i anspråk och även i många fall för desamma medföra betydande olägenheter.
Ett hopande av så stor mängd sjukpersonal på ett ställe som i så
fall skulle blivit förhållandet hade icke heller varit lämpligt. Ett förläggande
av sjukvisitationerna på en avdelning till eftermiddagarna skulle
även ur militär övningssynpunkt ha förorsakat avsevärda nackdelar. Prag
hade ibland tagit sjukvisitationerna själv och hade försökt att regelbundet
en gång i veckan gå en stor rond på sjukhusen, vid avdelning Sparre
på torsdagarna och vid avdelning Anckarstierna på lördagarna, därvid
Prag på nytt undersökt patienterna. Prag hade även för att så långt som
möjligt söka minska riskerna av den otillräckliga personaltillgången beordrat
eleverna att vid minsta osäkerhet eller tvekan vända sig till Prag.

Med hänsyn till vad Prag sålunda uppgivit om svårigheterna för honom
att i alla förekommande fall närvara vid sjukvisitationerna finner rådhusrätten,
att hans underlåtenhet härutinnan icke bör för honom medföra ansvar
för tjänstefel.

Av dåvarande medicine kandidaterna Gunnes och Hedqvists uttalanden
vid förhör inför militieombudsmannen framgår emellertid, att å sjukavdelningen
Anckarstierna Gunne och Hedqvist på order av Prag ombesörjt
där förekommande sjukvisitationer utan att Prag därvid varit tillstädes i
vidare mån än att han vid besök å sjukavdelningen efter det visitationerna
i övrigt avslutats för vidare undersökning omhändertagit sådana fall som
av Gunne och Hedqvist funnits tveksamma och därför hänvisats till Prag.
Av utredningen framgår vidare, att Prag genom av honom utfärdade föreskrifter
tillkännagivit för den honom underställda personalen, att Prag av
vederbörande alltid skulle underrättas beträffande medicinska och andra
avgöranden, där vederbörande icke känt sig kompetent att själv avgöra
fallet. Det måste emellertid för Prag ha stått klart att det icke varit möjligt
för desamma med deras bristande kunskaper och erfarenheter att utan
påtaglig risk för misstag och förbiseenden på egen hand avgöra vilka fall
som vore tveksamma. Prag borde därför i allt fall dagligen ha besökt sjukavdelningarna
före visitationernas slut för att genom personlig närvaro få
kännedom om dagens fall och genomföra en så effektiv och fortlöpande
kontroll som möjligt över elevernas medverkan vid sjukvisitationerna. Genom
sin underlåtenhet härutinnan har Prag gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Öl

Domslut.

Prag dömes jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i dess lydelse före den 1
januari 1949 ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel att till
kronan utgiva tjugu dagsböter om tjugu kronor.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Sedan en värnpliktig blivit föremål för skärmbildsundersökning av lungorna
och vederbörande regementsläkare med anledning av vad därvid framkom
bestämt att den värnpliktige skulle för fortsatta undersökningar ställas
under kontroll, har den värnpliktige icke i enlighet med utfärdade bestämmelser
i föreliggande sjukredovisningshandlingar upptagits såsom s. k. behandlings-
och kontrollfall, varjämte även i annat hänseende föreskrivna
anteckningar rörande undersökningar av den värnpliktige försummats. Åtal

härför mot regementsläkaren.

I en den 17 juni 1949 till militieombudsmannen ingiven skrift anförde
advokaten Hans Linder i Boden såsom ombud för värnpliktige nr 259-19-47
Bror Gunnar Lindmark klagomål med påstående bland annat att, sedan
Lindmark under tjänstgöring vid Norrbottens regemente i januari 1949 blivit
föremål för skärmbildsundersökning av lungorna med efterföljande röntgenkontroll,
vederbörande förbandsläkare underlåtit att vidtaga de åtgärder
för beredande av vård åt Lindmark, som varit påkallade med hänsyn till
vad som framkom vid skärmbilds- och röntgenundersökningarna. Lindmark
hade efter avslutad militärtjänstgöring och sedan han erhållit behandling
vid centraldispensär intagits å sanatorium för vård med anledning av lungrotstuberkulos.
Enligt Lindmarks förmenande skulle, om han under militärtjänstgöringen
kommit i åtnjutande av tillfredsställande behandling, hans
hälsotillstånd icke ha försämrats på sätt som blivit fallet. Det vore därför
Lindmarks avsikt att föra talan om skadestånd och han anhölle om grundlig
utredning för klarläggande av händelseförloppet och fastställande av
vem som bure ansvaret för att skada drabbat honom.

Med anledning av klagoskriften har av militieombudsmannen verkställts
utredning, därvid yttranden inhämtats från regementsläkaren Malte Rosberg,
numera tjänstgörande vid Norra Smålands regemente, sanatorieläkaren
G. Hellebcrg, Lindmarks kompanichef kaptenen B. O. Rundqvist och militärbefälhavaren
för sjätte militärområdet generalmajoren Sven Colliander, varjämte
å militieombudsmansexpeditionen förhör hållits med medicine licentiaten
Lars Linden, vilken under februari och mars 1949 tjänstgjorde såsom
värnpliktig läkare vid Norrbottens regemente. Vidare har utlåtande inhämtats
från medicinalstyrelsens disciplinnämnd.

Av utredningen framgår följande.

Lindmark påbörjade i juni 1948 första tjänstgöring vid Norrbottens regemente.
Vid då verkställd skärmbildsundersökning förefanns icke någon an -

märkning beträffande Lindmarks lungor. I december 1948 — Rosberg innehade
då befattningen såsom regementsläkare vid regementet — inträffade
där ett fall av tuberkulos. Med anledning därav föranstaltades om skärmbildsundersökning
av all personal vid regementet. Härvid iakttogs hos Lindmark,
som undersöktes den 21 januari 1949, tunna slöjor i vissa delar av
högra lungan, vilket föranledde att röntgenundersökning av Lindmarks
lungor verkställdes å garnisonssjukhuset i Boden den 5 februari 1949. Enligt
utlåtandet rörande sistnämnda undersökning förefanns då »möjligen»
en liten körtelkontur i nedre delen av högra lungroten, varemot några parenkyminfiltrat
icke iakttogos. Med anledning av fyndet vid röntgenundersökningen
beslöt Rosberg att ha Lindmark under kontroll för förnyad undersökning
efter omkring en månad. Någon anteckning angående undersökningarna
den 21 januari och den 5 februari 1949 verkställdes icke å för Lindmark
upplagda »sjukkort läkare» och »sjukkort trupp» i vidare mån än
att den 8 mars 1949 å sjukkort-läkare gjordes anteckning om nyssnämnda
fynd vid röntgenundersökningen den 5 februari 1949 med angivande tillika
att undersökningen företagits efter »pos skb». Icke heller fanns å kortet någon
annan anteckning, varav kunde inhämtas att enligt bestämmande av vederbörande
läkare Lindmark blivit ställd under kontroll. I samråd med den
ordinarie bataljonsläkaren lät Rosberg däremot upprätta en särskild liggare
över dem som bedömts såsom positiva skärmbildsfall. I denna å läkarexpeditionen
förvarade liggare blev Lindmark registrerad genom att såsom ett
blad däri infördes ett för honom upprättat särskilt kort, skrivet å en såsom
»fortsättningskort» betecknad blankett. Å detta kort verkställdes anteckningar
om resultaten av skärmbildsundersökningarna i juni 1948 och januari
1949 samt röntgenundersökningen den 5 februari 1949, varjämte kortet
försågs med anteckningen: »Observans». Lindmark blev icke underrättad
om resultaten av de i januari och februari 1949 verkställda undersökningarna.
— Under tiden den 2—den 4 mars 1949 deltog regementet i övningar,
vari ingick förflyttning på skidor med avmarsch från Boden på kvällen
den 2 mars. På morgonen sistnämnda dag anmälde sig Lindmark till sjukvisitation,
vilken verkställdes av Lindén. Enligt vad Lindmark själv förklarat
angav han därvid för Lindén såsom anledning till sjukanmälningen att
han kände sig trött, illamående och matt. Å omförmälda sjukkort-läkare
finnes för den 2 mars antecknat att temperaturen var 37,4 grader och angives
såsom diagnos: »Gastritbesvär?». 1 avsaknad av härför erforderliga
anvisningar å det vid undersökningen tillgängliga sjukkort-läkare kom Lindén
icke att taga del av i förenämnda liggare befintliga handlingar, som utvisade
att Lindmark stod under kontroll. Lindén har förklarat att, om han
haft kännedom om resultaten av undersökningarna i januari och februari
1949, han med all sannolikhet likväl icke skulle ha inlagt Lindmark å sjukhuset
eller sjukredovisat honom för vård i förläggningen men att, om han
haft tillgång till handlingarna i liggaren, han måhända skulle ha sjukredovisat
Lindmark i grupp, vilket i förevarande fall sannolikt hade inneburit
att Lindmark likväl fått medfölja på den ifrågavarande övningen men till -

delats lättare tjänstgöring än skidåkning eller direkt deltagande i marsch.
Vidare har Lindén förklarat att det enligt hans uppfattning vore mycket
möjligt att Lindmark vid sjukbesöket uppgivit att han kände sig trött, illamående
och matt. Det vore nämligen anledning antaga att en uppgift av
Lindmark att han kände sig illamående, sammanställd med det förhållandet
att å kortet tidigare gjorts upprepade anteckningar angående magbesvär,
i allt fall skulle ha föranlett Lindén att inskränka anteckningen å sjukkortet
till »gastritbesvär». — Sedan Lindmark på kvällen den 2 mars anträtt skidmarschen,
blev han enligt vad han uppgivit svårt sjuk och nödgades därför
på egen hand söka vila i en ladugård, varpå han följande dag återförenade
sig med sitt förband efter att i medtaget tillstånd ha behövt använda nära
fem timmar för att på skidor förflytta sig en sträcka av åtta kilometer. Efter
återkomsten till förläggningen i Boden anmälde sig Lindmark den 8 mars
till sjukvisitation med anledning av att -— såsom anteckning å sjukkortläkare
för nämnda dag utvisar — han efter sträckning fått värk i ett bråckärr
och Lindmark blev då sjukredovisad såsom delvis tjänstbar. Den 10 i
samma månad verkställdes ny skärmbildsundersökning av Lindmark, därvid
vissa förändringar i lungvävnaden upptäcktes. Någon anteckning angående
denna undersökning verkställdes icke vare sig å Lindmarks sjukkortläkare
eller å sjukkort-trupp. Sedan Lindmark därefter den 11 mars avförts
från sjukkorten såsom friskredovisad, blev han påföljande dag hemförlovad
efter avslutad första tjänstgöring. Efter det anmälan om Lindmarks genom
förenämnda undersökningar utrönta lungstatus därefter gjorts till vederbörande
distriktsdispensär, hänvisades Lindmark till centraldispensären i
Sandträsk för undersökning och behandling och intogs senare för vård å
sanatoriet därstädes. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 31 augusti 1950 dagtecknad, till
landsfogden i Norrbottens län överlämnad åtalsinstruktion följande:

Lindmark har gjort gällande att han redan med anledning av vad som
framkom vid skärmbildsundersökningen i januari 1949 och i vart fall senast
då resultatet av röntgenundersökningen den 5 påföljande februari förelåg
borde ha befriats från all militärtjänstgöring och omedelbart ställts under
dispensärvård och att om så skett hans hälsotillstånd icke skulle ha försämrats
på sätt som blivit fallet. Medicinalstyrelsens disciplinnämnd har i sitt
utlåtande förklarat att enligt nämndens mening Rosberg icke vid sjukdomsfallets
handläggning gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Såvitt gäller
Lindmarks påstående om försumlighet av Rosberg i nu angivna hänseende
torde den förebragta utredningen icke giva stöd för annat bedömande
än som kommit till uttryck i nämndens uttalande och det bör följaktligen
icke läggas Rosberg till last såsom tjänstefel att Lindmark ej med anledning
av vad som framkom vid nu omförmälda undersökningar blivit helt
eller delvis befriad från tjänstgöring.

Däremot ha vid förandet av de handlingar som ingå i sjukredovisningen
vid förbandet för Lindmarks del förekommit uppenbara felaktigheter. Enligt
av försvarets sjukvårdsförvaltning den 26 mars 1945 utfärdade bestämmelser
(Sjukred F) skulle Lindmark redan då resultatet av skärmbildsundersökningen
den 21 januari 1949 befanns föranleda fortsatt röntgenkontroll
ha redovisats såsom s. k. behandlings- och kontrollfall genom att vederbörande
läkare å det för Lindmark upplagda sjukkort-läkare dels i den
för angivande av tjänstbarhet avsedda kolumnen infört kodbeteckningen B
och dels i kolumnen för angivande av diagnos in. in. antecknat anledningen
till att Lindmark blivit redovisad som behandlings- och kontrollfall. Å sjukkort-trupp
skulle i kolumnen för tjänstbarhet ha införts motsvarande anteckning
om Lindmarks hänförande till behandlings- och kontrollfall som
i kolumnen för tjänstbarhet å sjukkort-läkare. Enligt särskilda föreskrifter
rörande skärmbildsundersökningar vid försvaret — upptagna i bilaga 2 till
sjukvårdsförvaltningens den 19 september 1947 meddelade bestämmelser
om tuberkulosbekämpande vid försvaret — skola under alla förhållanden å
sjukkort-läkare ävensom å vederbörande läkarkort verkställas anteckningar
angående företagen skärmbildsundersökning, därvid skola angivas skärmbildsnummer
samt dagen för och resultatet av undersökningen. Skyldigheten
att å korten införa sådana anteckningar, vilka skola verkställas av
förbandsläkaren sedan han tagit del av föreliggande utlåtande över undersökningen
och eventuellt erforderliga åtgärder vidtagits beträffande den
undersökte, är således icke beroende av att undersökningen föranlett fortsatt
kontroll av den undersökte. Å Lindmarks sjukkort-läkare har icke införts
någon anteckning angående skärmbildsundersökningen den 21 januari
1949 i vidare mån än att såsom förut angivits i samband med en
den 8 mars samma år å kortet gjord anteckning om resultatet av röntgenundersökningen
i februari 1949 anmärkts att denna skett efter »pos skb»
och å kortet har icke verkställts någon som helst anteckning angående
skärmbildsundersökningen den 10 mars 1949. Å det för Lindmark upplagda
lä^karkortet ha icke införts några anteckningar om nyssnämnda båda
skärmbildsundersökningar. I samtliga nu angivna hänseenden ha således
jämväl nämnda särskilda föreskrifter av den 19 september 1947 blivit åsidosatta.
— Enligt närmare föreskrifter i Sjukred F skall å läkarexpeditionen
sjukkort-läkare förvaras beträffande friskredovisad personal i »friskpärm»
och såvitt gäller sjukredovisad personal samt tjänstbara behandlings- och
kontrollfall i »läkarens pärm». I fråga om kontrollfall där tillsynen avser
att utröna förekomsten av tuberkulos har skyldigheten att iakttaga hithörande
bestämmelser i Sjukred F ytterligare inskärpts genom sjukvårdsförvaltningens
förenämnda bestämmelser av den 19 september 1947, vari
föresltrives att, om någon ställts under fortlöpande observation på grund
av misstanke om tuberkulos, hans sjukkort-läkare omedelbart skall inläggas
och förvaras i läkarens pärm. Genom att i Sjukred F föreskrivits skyldighet
för läkaren att själv verkställa förekommande anteckningar å sjukkort-läkare
— anteckningar skola verkställas även om den undersökte icke

blir sjukredovisad — har förutsatts att läkaren alltid vid sjukvisitation har
vederbörandes kort för sig tillgängligt.* 1

Av vad nu anförts framgår att, därest Lindmark på sätt som vederbort
å sjukkort-läleare redovisats såsom behandlings- och kontrollfall, Linden
skulle vid sin undersökning av Lindmark den 2 mars 1949 ha fått kännedom
om att Lindmark stod under fortlöpande kontroll med anledning av
iakttagelserna vid de under januari och februari samma år verkställda
skärmbilds- och röntgenundersökningarna. Enligt vad utredningen giver
vid handen föreligger anledning antaga att, om Lindén vid undersökningen
av Lindmark haft kännedom härom, Lindmark skulle vid deltagande i den
på kvällen samma dag påbörjade övningen ha befriats från skidåkning och
därigenom undgått de risker för en försämring av sitt tillstånd som ansträngningarna
under skidåkningen uppenbarligen inneburit.

Rosberg har vidgått att underlåtenheten att å sjukkort-läkare redovisa
Lindmark såsom behandlings- och kontrollfall är att tillskriva Rosbergs
åtgörande att i stället låta upplägga en särskild liggare över positiva skärmbiidsfall.
Såsom förklaring till denna sin åtgärd har Rosberg uppgivit att
han ansett det från kontrollsynpunkt betydligt säkrare att på detta sätt ha
alla positiva skärmbildsfall samlade i en särskild pärm med ett kort för varje
fall än att å sjukkorten redovisa dem såsom behandlings- och kontrollfall.
Liggaren hade, anför Rosberg vidare, förts av honom och den ordinarie
bataljonsläkaren, vilka båda väl känt till de i liggaren upptagna fallen,
och Rosberg hade icke räknat med att någon annan läkare än han själv
och den ordinarie batalj onsläkaren skulle komma att förrätta sjukvisitationer.
Det måste för Rosberg ha stått fullt klart att den särskilda ordning
som införts för redovisning av behandlings- och kontrollfall tillkommit
icke minst med sikte på sådana situationer som den sist omnämnda och
det framstår därför såsom i hög grad anmärkningsvärt att Rosberg, då han
påtog sig ansvaret att medvetet åsidosätta gällande föreskrifter, kunde förbise
den risk som i en dylik situation måste vara förbunden därmed. Även
till förekommande av förbiseenden av Rosberg och den ordinarie batalj onsläkaren
vid av dem verkställda sjukvisitationer hade givetvis varit påkallat
att sedan företagen skärmbildsundersökning föranlett att den undersökte
ställts under kontroll anteckning härom funnits å hans sjukkort-läkare. I sitt
slutliga yttrande i ärendet har Rosberg anfört att det med hänsyn till den
stora arbetsbörda som åvilade honom måste anses rimligt att vederbörliga

1 Försvarets sjukvårdsstyrelse har den 15 december 1950 utfärdat nya sjukredovisningsföreskrifter
att tillämpas från och med 1951, varigenom dock någon ändring icke skett vare sig beträffande
redovisningen å hithörande kort av s. k. behandlings- och kontrollfall eller i avseende
å kortens förvaring i olika angivna pärmar. Det må emellertid anmärkas att enligt särskilda
föreskrifter av sjukvårdsstyrelsen det tidigare använda läkarkortet och sjukkort-läkare — av vilka
det förstnämnda huvudsakligen var avsett för anteckningar angående läkarundersökningar

i samband med inskrivningen och vid påbörjandet av första tjänstgöring och det sistnämnda
utgjorde huvudhandling för sjukredovisning å förbandet — numera sammanförts till ett gemensamt
kort benämnt >Läkarkort> samt att det för truppbefälets orienterande avsedda sjukkorttrupp
numera benämnes endast > Sjukkort*.

anteckningar å sjukkort-Iäkare om behandlings- och kontrollfall någon
gång förbisetts. Vid detta Rosbergs uttalande kan icke fästas något som
helst avseende, då såsom nyss anmärkts i ärendet är upplyst att såväl för
Lindmarks vidkommande som beträffande andra positiva skärmbildsfall
Rosberg genom särskild av honom vidtagen anordning medvetet åsidosatt
gällande bestämmelser om redovisning av behandlings- och kontrollfall.

Genom åsidosättandet av meddelade föreskrifter om Lindmarks redovisande
såsom behandlings- och kontrollfall har Rosberg i sin tjänst visat
försummelse och oförstånd av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Av vad förut anförts framgår att även de särskilda föreskrifter, som den
19 september 1947 av sjukvårdsförvaltningen meddelats rörande anteckningar
å sjukkort-Iäkare och läkarkort angående företagna skärmbildsundersökningar,
blivit för Lindmarks vidkommande åsidosatta såtillvida att
föreskrivna anteckningar angående skärmbildsundersökningarna den 21
januari och den 10 mars 1949 icke införts å vare sig Lindmarks sjukkortIäkare
eller hans läkarkort. Enligt de nu nämnda bestämmelserna skall förbandsläkaren
efter att ha tagit del av föreliggande skärmbildsutlåtanden införa
ifrågavarande anteckningar å de undersöktas sjukkort-Iäkare och läkarkort.
Denna föreskrift måste innebära att, om läkaren icke i enlighet
med vad sålunda ålagts honom själv verkställer införingarna utan överlåter
detta å nagon underordnad, läkaren har att själv i varje förekommande
fall förvissa sig om att införingar verkställts och att de i alla avseenden
äro fullständiga och riktiga. Tydligt är att detta stadgande för hithörande
fall innefattar en skärpning av vad i 21 § i instruktionen för fältläkarkåren
föreskrivits därom att det åligger regementsläkare att ansvara för att anteckningar
föras rörande såväl varje sjukdomsfall som de allmänna hälsooch
sjukvårdsförhållandena vid regementet. Rosberg kan alltså icke freda
sig från ansvar i denna del genom hänvisning till att han uppdragit åt
expeditionsunderofficeren å sjukavdelningen att införa de föreskrivna anteckningarna
och att Rosberg, såsom han i sin slutskrift gjort gällande, för
tillsyn häröver anställt stickprov. Rosberg har uttalat att en fordran på
längre gående kontroll syntes honom orimlig och verklighetsfrämmande.
Detta uttalande ter sig anmärkningsvärt i betraktande av att sjukvårdsförvaltningen
dock funnit sig böra i angivna hänseende meddela föreskrifter
av det innehåll som ovan angivits. Även eljest kunna omständigheter framhållas
som giva vid handen att uttalandet icke kan vara sakligt grundat.
Enligt inhämtade upplysningar kan på grundval av föreliggande allmän statistik
över verkställda skärmbildsundersökningar beräknas att antalet positiva
skärmbildsfall genomsnittligt inskränker sig till mellan tre och fyra
procent av hela antalet undersökta. Med undantag för detta begränsade antal
positiva fall torde regelmässigt anteckningarna å korten verkställas
med användande av stämpel utvisande att undersökningen icke föranlett
någon anmärkning. Av det nu sagda torde framgå att skyldigheten för läkaren
att antingen själv införa anteckningarna å korten eller ock i varje
förekommande fall kontrollera riktigheten av införingarna icke kan inne -

bära en belastning som i någon mån kan betecknas såsom orimlig. — Icke
heller den försummelse som i nu angivna hänseende ligger Rosberg till last
bör undgå beivran.

På grund av vad ovan upptagits skall Rosberg vid Luleå tingslags häradsrätt
ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för försummelse
och oförstånd i sin tjänst såsom regementsläkare vid Norrbottens regemente,
därvid åtalet skall avse

1) att Rosberg i början av år 1949 beträffande sjukredovisningen vid förbandet
vidtagit anordning som medfört att av sjukvårdsförvaltningen meddelade
bestämmelser om redovisning å sjukkort-läkare av behandlings- och
kontrollfall för Lindmarks vidkommande blivit åsidosatta med påföljd att,
då Lindmark den 2 mars samma år anmälde sig till sjukvisitation, vederbörande
läkare icke erhöll kännedom om att Lindmark med hänsyn till
resultaten av tidigare skärmbilds- och röntgenundersökningar var ställd
under kontroll och att läkaren sålunda icke fick tillgång till erforderliga
upplysningar för bedömande av de risker för försämring av Lindmarks tillstånd
som voro förbundna med dennes deltagande i en anbefalld skidmarsch;
samt

2) att sjukvårdsförvaltningens föreskrifter den 19 september 1947 rörande
skärmbildsundersökningar vid försvaret blivit åsidosatta såtillvida att
Rosberg icke å Lindmarks sjukkort-läkare och läkarkort infört anteckningar
angående de i januari och mars 1949 företagna skärmbildsundersökningarna
eller, om Rosberg ansett sig böra uppdraga detta åt annan, ej förvissat
sig om att anteckningarna införts.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Norrbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Luleå tingslags
häradsrätt väcka och utföra åtal mot Rosberg.

* *

Landsfogden Sven Bertil Ankar påstod vid Luleå tingslags häradsrätt
ansvar å Rosberg för tjänstefel i de hänseenden som angivits i åtalsinstruktionen.
I målet förde Lindmark skadeståndstalan mot Rosberg och kronan
och yrkade i sådant hänseende på anförda skäl förpliktande för Rosberg och
kronan att till Lindmark utgiva 5 166 kronor 41 öre för mistad arbetsförtjänst
under tiden den 14 mars 1949—den 31 mars 1951 samt 5 000 kronor
för sveda och värk och psykiskt lidande. Rosberg och kronan bestredo Lindmarks
skadeståndstalan.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 3 april 1951 och utlät sig därvid
i ansvarsfrågan sålunda.

Skärmbildsundersökningen den 21 januari 1949 av Lindmarks lungor visade
tunna slöjor bakom höger C: IV och i I: IV. Röntgenundersökningen den 5
februari 1949 utvisade enligt utlåtande av regementsläkaren I. M. Thorell inga

parenkyminfiltrat men möjligen en liten körtelkontur i nedre delen av höger
hilus. Ny skärmbildsundersökning den 10 mars 1949 visade små tunna fläckar
och stråk bakom höger C: IV och i höger I: IV samt en suspekt förtunning
i höger I: III. Resultaten av skärmbildsundersökningarna hava enligt
vad Rosbergs uppgifter givit vid handen varit kända för Rosberg omkring en
vecka efter undersökningen, medan Thorells utlåtande förelegat omkring
två dagar efter den 5 februari 1949.

I målet är upplyst, att Lindmark ej — såsom bort ske redan med anledning
av skärmbildsfyndet den 21 januari 1949 — å sjukkort-läkare redovisats
som tjänstbart behandlings- och kontrollfall ävensom att föreskrivna
anteckningar om skärmbildsundersökningarna ej skett å Lindmarks läkarkort
och sjukkort-läkare.

Å läkarexpeditionen har funnits ett för Lindmark upprättat fortsättningskort
S 245 med anteckningar om bland annat skärmbildsfyndet den
21 januari 1949 och röntgenundersökningen. Det är upplyst, att detta
kort ej förvarats tillsammans med Lindmarks sjukkort-läkare utan i en
av Rosberg upplagd särskild kontrolliggare över positiva skärmbildsfall
och att å Lindmarks sjukkort-läkare icke funnits någon hänvisning till fortsättningskortet.

De försummelser, som förekommit beträffande anteckningarna å Lindmarks
sjukkort-läkare och läkarkort och för vilka Rosberg erkänt sig vara
ansvarig, ha varit ägnade att undandraga andra läkare upplysningar av
vikt för bedömning av Lindmarks vårdbehov och tjänstbarhet. Rosberg har
uppgivit, att han icke avsett att med kontrolliggaren ersätta det i Sjukred F
föreskrivna redovisningssystemet och att hans avsikt och mening varit att
vederbörliga anteckningar skulle ske jämväl å sjukkort-läkare och läkarkort,
men att detta till följd av de å sjukavdelningen tjänstgörande läkarnas
stora arbetsbörda, den dåliga tillgången på biträdespersonal och skärmbildsundersökningarnas
stora omfattning icke kommit till stånd. Vad Rosberg
sålunda uppgivit är icke vederlagt. Även om av sådana anledningar svårigheter
förelegat att på kort tid få anteckningar verkställda om hela skärmbildsmaterialet,
har det uppenbarligen icke varit för Rosberg ogörligt att
omedelbart vidtaga de av ifrågakomna åtgärder som voro mest angelägna,
nämligen att å vederbörandes sjukkort-läkare och läkarkort få införda de
tjänstbarhetsbeteckningar och övriga anteckningar, som bort föranledas av
de ganska fåtaliga positiva skärmbildsfynden. Genom att för Lindmarks vidkommande
hava försummat dessa åtgärder har Rosberg alltså gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Häradsrätten dömde Rosberg jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel att böta femton dagsböter å femton kronor till
kronan. Lindmarks skadeståndstalan ogillades.

Domen har såvitt avser den mot Rosberg förda ansvarstalan vunnit laga
kraft.

5. Vid läkarundersökning av värnpliktig i samband med att han påbörjat
första tjänstgöring ävensom vid förnyad undersökning följande dag ha tagna
urinprov befunnits innehålla äggvita. Åtal mot vederbörande läkare för underlåtenhet
att redovisa den värnpliktige såsom s. k. behandlings- och kontrollfall,
vilket skolat ske redan i anslutning till den första undersökningen.

I en den 30 november 1948 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 2332-11-47 Knut Herbert Augustsson: Den 10 november
1947 hade han påbörjat militärtjänstgöring vid infanteriskjutskolan å
Rosersberg. Han kände sig då fullt frisk. Vid läkarundersökning som
Augustsson undergått i samband med inryckningen hade emellertid taget
urinprov (Heller) utfallit positivt, d. v. s. utvisat äggvita i urinen. Även
vid ett tillfälle i december samma år då Augustsson sjukanmälde sig och
därvid undersöktes av samme läkare som tidigare hade Hellerprovet varit
positivt. Trots resultaten av proven hade läkaren låtit Augustsson tjänstgöra
på trupp. Sedan Augustsson i februari 1948 insjuknat i påssjuka, hade
han emellertid efter en kort tids observation av en ny förbandslälcare skickats
till sjukhus för vård med anledning av njurinflammation. Den 11 november
1948 hade Augustsson blivit utskriven från sjukhuset. Under vistelsen
därstädes hade även flera andra sjukdomar tillstött, bland annat öronoch
blindtarmsinflammation. Behandlingen av njurinflammationen hade
icke givit önskat resultat och ovisst vore om Augustsson i framtiden kunde
få men av denna sjukdom. Vid utskrivningen från sjukhuset hade sjukhusläkaren,
som icke kunnat uttala sig om huruvida njurinflammationen varit
kronisk, uppmanat Augustsson att i fortsättningen låta kontrollera sig hos
läkare. Augustsson ifrågasatte huruvida den läkare som två gånger med
korta mellanrum konstaterat positiva utfall av Hellerprov handlat riktigt, då
han låtit Augustsson tjänstgöra i vanlig ordning i stället för att sjukskriva
honom. Augustsson ville även ha klarlagt huruvida möjlighet funnes för
honom att erhålla ersättning av kronan om det skulle visa sig att hans arbetsförmåga
i framtiden bleve nedsatt.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 7 december 1948 till försvarets
sjukvårdsförvaltning anhållit om utredning och yttrande med anledning
av Augustssons förenämnda skrift, inkom den 18 augusti 1949 utlåtande
från dåmera försvarets sjukvårdsstyrelse. Vid utlåtandet funnos fogade
dels från infanteriskjutskolan införskaffade läkarkort och sjukredovisningshandlingar
angående Augustsson, dels yttrande av fältläkarstipendiaten
medicine kandidaten Gert Sixten Sperber, dels en skrivelse till sjukvårdsstyrelsen
från riksförsäkringsanstalten och dels ett av medicinalstyrelsens
disciplinnämnd till sjukvårdsstyrelsen avgivet yttrande i ärendet.

Av förenämnda från infanteriskjutskolan införskaffade handlingar inhämtades
följande.

Å Augustssons läkarkort1 verkställda anteckningar rörande undersök 1

Ang. vad som avsågs med vid ifrågavarande tid använda »läkarkort» och vissa särskilda
sjukredovisningskort, däribland i det följande omnämnda »sjukkort läkare» och »sjukkort trupp»,
ävensom beträffande nuvarande benämningar å motsvarande kort jfr not. s. 55.

ningen av Augustsson i anslutning till att han inryckte till tjänstgöring vid
infanteriskjutskolan äro undertecknade med Sperbers namn och är vid underskriften
angivet att undersökningen ägde rum den 25 november 1947.
I de utrymmen å kortet som avsetts för anteckningar angående temperatur
och urinprov är antecknat följande, nämligen å förstnämnda ställe med
anilin »38,8» samt i det sistnämnda utrymmet med bläck »H: + A:—» och
därefter med anilin »26/11 H: -|-». (Med »H» avses det s. k. Hellers prov
för undersökning av förekomsten av äggvita och med »A» det s. k. Aiméns
prov för utrönande av förekomsten av socker i urinen.) I Augustssons »sjukkort
läkare» finnes icke upptagen någon anteckning tidigare än för den 15
december 1947. Enligt denna anteckning sjukanmälde sig Augustsson sistnämnda
dag för magsmärtor, vilket föranledde att Augustsson sjukredovisades
för vård i förläggningen. Såvitt anteckningen utvisar togs då icke
något urinprov. För den 13 februari 1948 är å kortet antecknat att Augustsson
då sjukanmälde sig för stukning av höger handled, vilket föranledde
remiss till karolinska sjukhusets poliklinik. Enligt anteckning för den 17 i
samma månad blev Augustsson då med anledning av påssjuka sjukredovisad
för vård å förbandets sjukhus. Sedan sjukredovisningen den 27 samma
februari ändrats till att avse vård i förläggningen, avfördes Augustsson påföljande
dag såsom friskredovisad. Efter det Augustsson därefter, likaledes
enligt anteckning å kortet, den 9 mars 1948 åter sjukanmält sig — kortet
innehåller icke någon upplysning angående anledningen härtill — avlät då
tjänstgörande förbandsläkaren, bataljonsläkaren i fältläkarkårens reserv
F. W. Rasch, samma dag till garnisonssjukhuset i Stockholm ett meddelande
angående Augustsson, vilket innehöll bland annat: »Vårdad härstädes
under tiden 17/2—26/2 för parotitis, hade under sjukhusvistelsen av
och till H: +• Inget tidigare njurlidande enligt egen uppgift, har fortfarande
av och till spår av äggvita i urinen.» För den 10 mars 1948 är å kortet antecknat
att Augustsson remitterats till garnisonssjukhuset »för utredning
av sin albuminuri» (d. v. s. äggviteutsöndring i urinen), därvid han sjukredovisades
såsom intagen å annat militärt sjukhus än vid det egna förbandet.
Enligt ett den 8 september 1948 dagtecknat meddelande från vederbörande
läkare å garnisonssjukhuset till förbandsläkaren hade Augustsson
vårdats å sistnämnda sjukhus under tiden den 9 mars—den 8 september
1948 för nefrit (njurinflammation) jämte andra sjukdomar. Meddelandet
innehåller vidare bland annat »Företett bilden av en beskedlig men långdragen
nefrit. Har haft albuminuri (max 0,2 °/oo) som nu gått ned men ej
är helt borta. ----Föreslås en mån. vila hemma.---» Enligt anteck ning

för den 9 september 1948 å Augustssons sjukkort-läkare blev sjukredovisningen
då ändrad till vård i hemmet, varefter enligt å kortet slutligen
förekommande anteckning Augustsson den 5 oktober 1948 avfördes ur läkarens
redovisning.

I sitt yttrande till sjukvårdsstyrelsen anförde Sperber: Han hade tjänstgjort
såsom läkare vid infanteriskjutskolan under november och december
1947 och hade då haft att ombesörja, förutom rutinmässiga göromål, un -

dersökning av ett stöld antal nyinryckta värnpliktiga. Arbetet hade varit
mycket betungande och tagit hans tid i anspråk från tidigt på morgnarna
till sent på kvällarna, varjämte arbetet försvårats av att tillgängliga arbetslokaler
varit fullständigt överbelastade. Under läkarundersökningens gång
hade Sperber för speciell undersökning avskilt sådana fall beträffande vilka
funnits anledning till någon anmärkning. Han ville minnas att i dylika fall
vederbörande kallats att undergå specialundersökningen redan samma dag
som den första undersökningen ägt rum. I flera fall hade Hellerprovet utfallit
positivt och föranlett särskild sedimentundersökning. Sperber och
hans biträden hade i centrifugrör »snurrat sediment dagen igenom» för att
få kontroll under mikroskopet så snart det funnits minsta tvekan om resultatet
av Hellerprovet. Vid positivt utfall av Hellerprovet hade även bland
annat tagits blodprov. Med hänsyn till det stora antalet undersökta och den
avsevärda tid som förflutit sedan undersökningarna ägt rum hade Sperber
icke något som helst minne av Augustssons fall. Sperber ställde sig helt
oförstående inför Augustssons påstående att ingenting åtgjorts med anledning
av undersökningsfynden. Det hade varken förr eller senare inträffat
att Sperber låtit en patient med 38,8 grader i temperatur och positiv Heller
gå uppe. Under november och december 1947 hade han varit ensam läkare
vid skjutskolan och bure således ansvaret för vad som där hänt på sjukvårdsområdet.

I skrivelsen från riksförsäkringsanstalten upplystes att den 27 september
1948 från infanteriskjutskolan till anstalten inkommit anmälan och utredning
enligt militärersättningsförordningen angående Augustsson. Av handlingarna
i detta ärende framginge bland annat att Augustsson under militärtjänstgöring
insjuknat i påssjuka och därefter företett äggvita i urinen
ävensom inflammation i mellanörat. Enligt av Augustsson i ärendet lämnad
uppgift skulle han icke tidigare ha haft njur- eller öronbesvär. Augustsson
hade tillerkänts ersättning jämlikt militärersättningsförordningen för njurinflammation
och öronåkomma och till honom hade utgivits hel sjukpenning
för tiden 7/10 1948—7/12 1948 och halv sjukpenning för tiden 8/12 1948—
20/1 1949. Augustsson, som anmodats att inkomma med nytt läkarintyg
därest han gjorde anspråk på ersättning för tid efter den 20 januari 1949,
hade därefter icke låtit sig avhöra.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd anförde: Därest det förhölle sig så att
Augustsson, trots att läkaren konstaterat positiv Hellers reaktion i urinen
och en temperatur av 38,8 grader, fått deltaga i vanlig trupptjänst, hade läkaren
gjort sig skyldig till svår försummelse, som borde för honom medföra
åtal. Å andra sidan syntes man böra räkna med möjligheten att anteckningarna
å Augustssons läkarkort om de ifrågavarande fynden av annan
person införts å kortet först efter det läkaren undertecknat detsamma. Om
anteckningen införts först i efterhand, syntes läkaren vara fri från ansvar,
därest han icke godtagit en sådan ordning. I ärendet saknades utredning om
huru det i sistnämnda hänseende förhölle sig. Av föreliggande handlingar
framginge sålunda icke med säkerhet att fel eller försummelse förekommit
från läkarens sida.

Sjukvårdsstyrelsen förklarade sig instämma i vad medicinalstyrelsens disciplinnämnd
anfört.

Med anledning av vad sålunda förekommit föranstaltade militieombudsmannen
om ytterligare utredning genom förhör med Sperber, sjukvårdsfuriren
nr 77-6-46 Knut Lave, sjuksköterskorna Junia Johansson och Ingegerd
Lill ävensom Augustsson.

Sperber förmälde därvid bland annat: Han kunde icke i detalj erinra sig
gången av de undersökningar som skett i samband med inryckningarna till
infanteriskjutskolan på hösten 1947. Undersökningarna hade emellertid i
vanlig ordning börjat med s. k. förundersökning, som ombesörjts av Sperber
underordnad personal och omfattat prövning av syn och hörsel, urinprov
m. m. Sperber hade icke något minne av hur dessa olika undersökningsmoment
varit uppdelade på den underordnade personalen. Vid den efterföljande
av Sperber själv verkställda egentliga läkarundersökningen hade
resultaten av förundersökningen varit införda å läkarkorten eller borde i
varje fall ha varit det. I de fall då positiv Heller (H: +) upptäckts vid förundersökningen
hade Sperber fått kännedom härom vid granskningen av de
anteckningar, som varit införda å läkarkortet eller, om sådan införing undantagsvis
ännu ej skett, funnits upptagna å till kortet hörande lappar. En
sålunda förekommande anteckning om H: -|- hade föranlett automatisk kontroll,
d. v. s. vederbörande hade genom den underordnade personalens försorg
kallats till efterundersökning. Sådan efterundersökning, som haft karaktär
av särskild sjukvisitation, hade alltid ägt rum på morgonen med
hänsyn till att av viss anledning möjlighet då förelåge att erhålla ett tillförlitligare
undersökningsresultat. Vid efterundersökningen lämnat nytt
urinprov hade i första hand undersökts av tjänstgörande sjuksköterskan
eller annan underordnad personal. Om H: + ånyo konstaterats hade i anslutning
härtill gjorts ett flertal andra prov, bland annat sedimentundersökning,
varined avsåges mikroskopisk undersökning av ämnen soin i centrifugrör
utfällts från urinen. Vid de undersökningar som gällt den ifrågavarande
värnpliktskontingenten hade, såsom Sperber redan tidigare uppgivit, i flera
fall förekommit positivt utfall av Hellerproven men icke i något av dessa
fall hade vid sedimentundersökningen framkommit några tecken på njursjukdom
och ingen av de sålunda undersökta hade därför blivit remitterad
till sjukhus för fortsatt observation. Om större mängd blodkroppar eller »cylindrar»,
varmed avsåges ett slags avgjutningar av njurkanalerna, i något
fall skulle ha konstaterats vid sedimentundersökningen, hade vederbörande
säkerligen omedelbart blivit remitterad till garnisonssjukhuset för observation.
— Det finge säkerligen förutsättas att den läkarundersökning av
Augustsson som ägt rum i anslutning till inryckningen skett tidigare än
den 25 november 1947 och att således dagteckningen av anteckningarna rörande
undersökningsresultaten tillkommit i efterhand men Sperber kunde
icke giva någon förklaring härtill. Det vore — med den nu angivna modifikationen
rörande tidpunkten för den första undersökningen —- säkerligen
riktigt att för Augustssons vidkommande tagna Hellerprov vid två tillfällen

utfallit positivt på sätt läkarkortet utvisade. Den omständigheten att H: +
antecknats för Augustsson vid två tillfällen visade att, sedan positiv Heller
konstaterats vid första undersökningen, Augustsson kallats till efterundersökning.
Sperber hade icke något minne av Augustsson och kunde icke
yttra sig om vad som förekommit vid efterundersökningen av denne annorledes
än genom att hänvisa till vad Sperber nyss anfört angående de prov
som brukade göras vid efterkontroll av positiv Heller. I fall då H: -j- konstaterats
vid två tillfällen hade Sperber brukat hålla den undersökte under
fortsatt kontroll, vilket inneburit att vederbörande med vissa mellanrum fått
lämna nya prov. Denna fortsatta kontroll hade skett genom den underordnade
personalens försorg. Vad Augustsson beträffade tycktes denne icke ha
varit föremål för någon sådan fortsatt kontroll. Hade så varit fallet borde
detta nämligen ha kommit till synes å Augustssons sjukkort-läkare. Även
i fall då H: -j- konstaterades vid två tillfällen kunde det tänkas att äggvitekvantiteten
vid efterundersökningstillfället visade sig vara så ringa att några
särskilda föreskrifter rörande vederbörandes tjänstgöring för tillfället ej
ansåges påkallade. Sperber hade vid ifrågavarande tid haft kännedom om
de föreskrifter som gällde beträffande förandet av sjukkort-läkare i vad
avsåge de undersöktas uppdelning i sjukredovisningshänseende i olika grupper,
däribland s. k. behandlings- och kontrollfall. Under Sperbers tjänstgöring
vid olika militära förband hade det ofta inträffat att av honom undersökta
hänförts till behandlings- och kontrollfall och anteckning härom
hade då i enlighet med meddelade föreskrifter skett å den undersöktes sjukkort-läkare
genom att dels i kolumn 2 införts bokstaven B och dels i härför
avsedd kolumn antecknats de undersökningsrön som föranlett att vederbörande
hänförts till gruppen B. Därest Augustsson, såsom Sperber förutsatte,
blivit hänförd till B-fall, måste det förhållandet att anteckning härom ej
skett å dennes sjukkort-läkare vara att tillskriva något förbiseende av orsak
som Sperber nu icke kunde yttra sig om. Såsom Sperber förut anmärkt
hade hans arbetsförhållanden under tjänstgöringen vid infanteriskjutskolan
varit synnerligen pressande och han hade därför icke kunnat räkna med
att själv i alla hänseenden utöva kontroll över att allt fungerade på riktigt
sätt. — Anteckningen å Augustssons läkarkort om en temperatur av 38,8
grader vore för Sperber fullständigt oförklarlig. Om en sådan temperatur
verkligen uppmätts skulle Augustsson genast ha blivit inlagd på sjukavdelningen
för observation. Augustsson syntes icke heller själv ha något minne
av att han haft onormal temperatur vid tillfället. Sperber hade alltid haft
för princip att, då någon värnpliktig vid inryckning eller sjukvisitation haft
högre än normal temperatur, beordra omtagning av temperaturen och, om
denna visade sig vara 38,o grader eller däröver, låta inlägga vederbörande
på sjukavdelningen.

Lave berättade bland annat: Han vore anställd i militär sjukvårdstjänst
sedan år 1943 och hade från den 1 april 1947 tjänstgjort vid infanteriskjutskolan.
Under sin tjänstgöring där hade han biträtt vid läkarundersökningar
som ägt rum i samband med de värnpliktigas inryckning till tjänstgöring.

De inryckandes antal brukade uppgå till omkring 300 man. Vid läkarundersökningarna
brukade tjänstgöra en läkare, en sköterska, en sjukvårdsfurir,
en hjälpsyster, ett sjukvårdsbiträde och en värnpliktig. Undersökningarna
företoges i allmänhet i följande ordning. Första dagen fingo de värnpliktiga
genomgå s. k. förundersökning, vilken vore uppdelad på olika »stationer»
och började med temperaturtagning och urinundersökning — första och
andra stationerna — samt fortsatte vid tredje stationen med mätning, vägning
och prövning av syn och hörsel. Påföljande dag utfördes tuberkulinundersökningar
och vaccinationer och först på eftermiddagen samma dag
vidtog den egentliga läkarundersökningen, som därefter brukade fortsätta
även under tredje och fjärde dagen. Redan kvällen före första dagens förundersökning
utdelades läkarkorten till de värnpliktiga för ifyllande av
självdeklarationsuppgifterna. Korten medfördes därefter av de värnpliktiga
till förundersökningen, varvid förundersökningsresultaten i allmänhet omedelbart
antecknades å korten på vederbörande undersökningsstation. I en
del fall kunde det emellertid hända att vederbörande då resultatet förelåg
redan passerat till nästa undersökningsstation och i dessa fall antecknades
resultaten till en början på lappar och överfördes senare från dessa på korten.
Alla korten samlades på slutstationen och det vore att räkna med att
alla införingar vore verkställda när den egentliga läkarundersökningen påbörjades.
Sköterskan och sjukvårdsfuriren brukade hjälpas åt att kontrollera
att alla införingar som skolat ske å korten blivit verkställda. Om utfallen av
Hellerproven brukade anteckning göras å kortet av den sköterska som undersökt
provet eller — om resultatet först redovisats på en lös lapp — av
sjukvårdsfuriren. Om ett Hellerprov eller annat liknande prov utfallit positivt
brukade Lave alltid taga fram vederbörandes sjukkort-läkare ur friskpärmen
och fästa detta med en pappersklämma vid läkarkortet. Avsikten
därmed vore att läkaren skulle få tillfälle att göra anteckningar å sjukkort-läkare
om undersökningsfyndet och eventuellt å kortet upptaga vederbörande
såsom ett behandlings- och kontrollfall. Enligt meddelade föreskrifter
ålåge det läkaren att å sjukkortet göra sådana införingar, vilka såvitt
Lave förstode borde i omedelbar anslutning till undersökningen göras direkt
å kortet. Många läkare brukade emellertid först skriva på lappar eller block
och först i efterhand därifrån göra införingarna å korten. Vid den egentliga
läkarundersökningen tjänstgjorde Lave som biträde åt läkaren och hade då
läkarkorten samlade. Allt eftersom undersökningen fortskrede granskade
Lave läkarkorten och överräckte dem undan för undan till läkaren, vilken
i sin tur granskade korten och därpå återlämnade dem till Lave. Vid den
härefter följande undersökningen införde Lave efter läkarens diktamen å
kortet anteckningar om de rön som gjordes vid undersökningen. Lave hade
även tjänstgjort vid undersökningen av de värnpliktiga — bland dem Augustsson
— som ryckt in den 10 november 1947. Vid denna undersökning hade
Sperber tjänstgjort såsom läkare, Junia Johansson såsom ordinarie sköterska
och Ingegerd Lill såsom hjälpsyster. Såsom sjukvårdsbiträde hade tjänstgjort
fru Inga Andersson. Arbetet hade varit brådskande och pressande,

dock ej i högre grad än vad som vore vanligt vid dylika tillfällen. Även
vid denna undersökning hade tillgått på sätt Lave förut beskrivit. Sålunda
hade varje av Sperber verkställd undersökning inletts med att denne granskat
anteckningarna å läkarkortet rörande bland annat förundersökningsresultaten,
varefter Sperber överlämnat kortet till Lave som därpå efter Sperber
s diktamen å kortet antecknat resultaten av den av Sperber gjorda undersökningen.
Enligt av Sperber erhållen tillsägelse hade Lave, sedan han å
korten infört anteckningarna angående vad som förekommit vid Sperbers
undersökningar, undertecknat korten med Sperbers namn. Sperber hade
velat ha det så för att vinna tid. I allmänhet hade korten blivit underskrivna
i omedelbart samband med att Sperber i varje särskilt fall slutfört undersökningen,
men i en del fall, då det gjorts något rön som Sperber velat
beskriva med någon latinsk fackterm, hade kortet lagts undan för att av
Lave underskrivas vid något senare tillfälle, i anslutning vartill även dagteckningen
kommit att avse en senare tidpunkt. Lave ansåge sig kunna utgå
från att för Augustssons del förelåge ett sådant undantagsfall, då undersökningen
måste ha skett tidigare än dagteckningen å kortet utvisade. Ett
stöd härför vore att finna i den omständigheten att vid punkten 17 i det utrymme
å kortet, som vore avsett för anteckningar angående ifrågavarande
undersökning, funnes införd en sådan fackterm som nyss nämnts. — Den å
kortet med bläck gjorda anteckningen »H: -j- A:—» vore icke skriven med
Laves stil och icke heller den därefter med anilin skrivna datumangivelsen
»26/11». Däremot förefölle det som om den efter nämnda datumangivelse
följande anteckningen »H: +» gjorts av Lave. Av anteckningen »26/11 H:
+ » kunde slutas att Augustsson troligen nämnda dag för efterkontroll fått
lämna urinprov till den sköterska, som vid undersökning av det tidigare provet
konstaterat positiv Heller. Om ett vid förundersökningen verkställt Hellerprov
utfölle positivt finge den undersökte samma eller påföljande dag
undergå en av läkaren företagen efterundersökning. Om resultatet av efterundersökningen
skulle läkaren rätteligen göra anteckning å sjukkort-läkare.
Så hade i varje fall gjorts av andra läkare vid infanteriskjutskolan, under vilka
Lave tjänstgjort. Att så icke skett i förevarande fall kunde — under förutsättning
att efterundersökning skett — ha berott på att Sperber ej funnit
något anmärkningsvärt vid efterundersökningen utan ansett saken vara klar.
Lave kunde ej tro att Augustsson blivit på något sätt bortglömd. De positiva
Hellerfallen hade alltid varit föremål för stor uppmärksamhet och Junia Johansson
hade alltid varit noggrann med att se till att dessa fall blivit slutundersökta.
Junia Johansson vore gammal och van som militärsköterska.
Det funnes enligt Laves mening icke någon anledning antaga att anteckningarna
angående »H: -|-» tillkommit i ett senare skede än som framginge
av kortet. Lave ansåge sig kunna påstå att, då Sperber vid den läkarundersökning
som skedde i samband med inryckningen tog del av Augustssons läkarkort,
alla då tillgängliga förundersökningsuppgifter varit införda på kortet.
— Det ålåge Lave att med användande av fastställd blankett uppgöra
ett statistiskt sammandrag, benämnt »Förteckning över undersökningar och

o—511993. M il it ie ombudsmannens ämbe t sbe rättelse.

ympningar m. m.». Å detta sammandrag redovisades med angivande av de
undersöktas registreringsnummer och namn för envar av dem samtliga förundersökningsresultat,
sålunda även utfallet av Hellerprov. Å det sammandrag,
som avsåge under november 1947 inryckta värnpliktiga, funnes under
rubriken »Undersökning vid l:a inryckningen. Urin (alb.rs)» för Augustsson
införd anteckningen » + »• Den å Augustssons läkarkort rörande temperaturtagningen
införda anteckningen »38,8» vore icke gjord med Laves stil.
Plutonbefälet brukade hjälpa till med temperaturtagningen och det kunde
därför vara någon av plutonbefälet som verkställt denna anteckning. Hade
Augustsson vid undersökningstillfället haft en så hög temperatur som 38,8
gradei'', hade han säkerligen omedelbart blivit inlagd på sjukavdelningen.
Man finge också räkna med möjligheten att det varit något fel på termometern.

I en till militieombudsmansexpeditionen ingiven skriftlig redogörelse för ett
i slutet av november 1947 å infanteriskjutskolans läkarexpedition inträffat
eldsvådetillbud har Lave uppgivit att därvid ett anteckningsblock blivit nära
nog helt uppbränt samt att det icke kunde med säkerhet fastställas huruvida å
blocket funnits några anteckningar angående för Augustssons del taget Hellerprov
men att detta vore troligt eftersom någon dylik anteckning icke införts
å Augustssons sjukkort-läkare. Vid senare förhör å militieombudsmansexpeditionen
har Lave angående nu nämnda händelse uppgivit följande:
Det block, som vid tillfället fattat eld, hade av Lave använts för
anteckningar angående positiva utfall av prov som tagits då de i november
1947 inryckta värnpliktiga första gången inställt sig för undersökning. Lave
hade icke sett att något annat block eller några lösa papper förstörts vid
tillfället. Därför vore det icke sannolikt att några anteckningar angående
prov som verkställts vid efterundersökningar blivit förstörda. Vid sådana
tillfällen gjorde Lave nämligen aldrig några anteckningar på det av honom
använda blocket.

Med anledning av vad Lave uppgivit därom att han på tillsägelse av
Sperber tecknat dennes namn å de undersöktas läkarkort har Sperber på
tillfrågan förklarat att denna Laves uppgift nog vore riktig.

Junia Johansson lämnade i huvudsak enahanda uppgifter som Lave rörande
tillvägagångssättet i allmänhet vid de undersökningar av nyinryckta
värnpliktiga som förekommit vid infanteriskjutskolan och uppgav i övrigt:
Under den tid Sperber tjänstgjort vid infanteriskjutskolan hade värnpliktsinryckning
förekommit endast vid ett tillfälle, nämligen i november
1947. Därvid hade vid förundersökningen icke såsom eljest brukat ske
tagits tuberkulinprov eller verkställts undersökning av sänkningsreagensen.
Sperber hade nämligen bestämt att dessa prov icke skulle tagas i samband
med förundersökningen. I övrigt hade vid förundersökningen och
vid den efterföljande egentliga läkarundersökningen i stort sett tillgått såsom
eljest vore vanligt. Junia Johansson hade själv undersökt urinproven,
troligen med biträde av Ingegerd Lill. Hur arbetet mellan dem i så fall
varit fördelat kunde hon nu icke bestämt erinra sig men hon hade själv

undersökt förekomsten av äggvita. Undersökningsresultaten hade omedelbart
antecknats på läkarkorten och anmärkningsvärda resultat därjämte
på en särskild lista. Hon kunde ej säga vem eller vilka som gjort de å
Augustssons läkarkort förekommande anteckningarna rörande positivt utfall
av tagna Hellerprov. Dessa till två tillfällen hänförliga anteckningar
måste innebära att Augustsson varit föremål för efterkontroll. Hon kunde
icke uttala sig om huruvida vid efterkontrollen sedimentundersökning företagits
och kunde ej heller yttra sig om huruvida Augustsson vid ytterligare
tillfällen varit föremål för undersökning med anledning av att Hellerproven
utfallit positivt. Anteckning om såväl efterkontroll som eventuell
ytterligare undersökning borde ha införts på Augustssons sjukkort-läkare.
Därest vid förundersökning konstaterades positiv Heller hos någon brukade
läkaren alltid beordra att den undersökte skulle kallas till efterundersökning,
varvid nytt urinprov toges. Om detta fortfarande visade positiv
Heller, brukade läkaren verkställa sedimentundersökning. Skulle därvid
konstateras blod i urinen, hade den undersökte antingen skickats hem med
uppmaning att söka läkarvård eller inlagts på sjukhus för ytterligare undersökning
eller observation. Därest sedimentundersökningen icke visat något
anmärkningsvärt men två urinprov visat positiv Heller, brukade den undersökte
intagas på sjukhus för observation. Hon funne det för sin del
anmärkningsvärt att de två positiva Hellerproven icke föranlett att Augustsson
blivit sjukskriven. Den första läkarundersökningen av Augustsson
hade säkerligen ägt rum tidigare i november månad än dagteckningen å
läkarkortet — den 25 november — utvisade. Anledningen till den sena
dagteckningen kunde vara att Lave icke i samband med läkarundersökningen
hunnit genomgå och datera läkarkorten. Hon visste icke om anteckningen
å läkarkortet angående Augustssons temperatur — 38,s grader —
vore riktig. Det kunde vara möjligt att en felskrivning ägt rum vid den
brådska som förekomme vid dessa undersökningar. Vem som vid ifrågavarande
tillfälle kontrollerat temperaturen visste hon icke. Därest hon vid
undersökningen erfarit att någon värnpliktig haft en temperatur av 38,8
grader, hade hon antingen omedelbart satt sig i förbindelse med läkaren
för att inhämta förhållningsregler eller själv lagt in vederbörande på sjukstugan.
Hon kunde icke erinra sig att hon fick kännedom om att någon
värnpliktig hade så hög temperatur som den angivna. De vid förundersökningen
verkställda anteckningarna å läkarkorten granskades icke samma
dag som de införts. — Hon hade funnit Sperber vara nervös till sin
läggning. Vidare hade hon fått den uppfattningen att Sperber icke ansåge
det vara så allvarligt med äggvita i urinen. Denna uppfattning hade bibragts
henne genom Sperbers åtbörder och uttalanden då hon visat honom
urinprov med äggvita. Hans inställning till denna sak hade även kommit
till uttryck på det sättet att han icke vidtagit de åtgärder som andra läkare
brukade vidtaga vid konstaterad äggvita.

Ingegerd Lill förmälde: Vid den läkarundersökning av värnpliktiga, som
ägt rum i samband med inryckningen till infanteriskjutskolan i november

1947, hade Ingegerd Lill biträtt med urinproven och temperaturtagningen.
Junia Johansson hade undersökt urinproven för socker — Alméns prov —
medan undersökningen för äggvita — Hellers prov — verkställts av Ingegerd
Lill. Temperaturtagningarna hade de båda kontrollerat växelvis. Undersökningsfynden
hade omedelbart införts å läkarkorten, som medförts
av de undersökta. Ingegerd Lill hade skrivit den å Augustssons läkarkort
med bläck införda anteckningen »H: -}- A:—» men däremot icke den därefter
förekommande med anilin skrivna anteckningen »26/11 H: -j-». I fall
då Hellerprovet varit positivt — flera sådana fall hade förekommit —
hade vederbörande säkerligen fått komma på efterundersökning hos läkaren,
men härom hade hon icke närmare kännedom. Anteckningen »26/11
H: -f-» å Augustssons läkarkort tydde på alt sådan efterundersökning
ägt rum beträffande Augustsson. Om någon av de undersökta haft onormal
temperatur — exempelvis så hög som 38,8 grader — hade han säkerligen
omedelbart blivit inlagd å sjukavdelningen. Hon hade intet minne
av att något sådant fall förekommit vid tillfället. Såvitt hon kunde erinra
sig hade förundersökningarna skett på ett tidigt stadium efter inryckningen.
Någon bestämd dag kunde hon emellertid ej angiva.

Vid förhör med Augustsson uppgav denne hland annat: Vilken dag han
efter inryckningen första gången undergick läkarundersökning kan han
nu icke minnas i vidare mån än att han icke tillhörde någon av de avdelningar
som strax efter inryckningen först kallades till undersökning. Han
hölle emellertid för troligt att han blev undersökt innan ännu en vecka
förflutit från inryckningsdagen. Undersökningen hade tagit flera dagar i
anspråk och Augustsson kunde icke minnas i vilken ordning de olika undersökningsmomenten
företogos. Temperaturtagningen hade åtminstone vid
ett tillfälle ombesörjts av ett kvinnligt sjukvårdsbiträde och urinproven
av sjuksköterskan med biträde av en hjälpsyster. I vilket samband urinprov
för hans del togs kunde han icke minnas. Augustsson visste icke huruvida
läkaren vid undersökningen av Augustsson granskade hans läkarkort.
Han hade icke av den läkare som tjänstgjorde vid inryckningsundersökningen
fått någon tillsägelse om att inställa sig för efterundersökning och
denne läkare hade icke någon gång talat med Augustsson om positiv Heller
eller njursjukdom. Ej heller hade någon av sjukvårdspersonalen eller utbildningsbefälet
talat med honom därom. Han mindes att ett prov — troligen
tuberkulinprovet — fått göras om med den pluton han tillhörde och det vore
möjligt att även nytt urinprov då lämnats. Något besked från sjukvårdspersonalen
i anledning av de prov som tagits hade icke lämnats och
Augustsson visste icke huruvida några anteckningar angående proven
gjorts å läkarkortet. En dag i mitten av december 1947 hade Augustsson
sjukanmält sig hos samme läkare som tjänstgjort vid inryckningsundersökningen.
Anledningen härtill hade varit att Augustsson haft svåra smärtor
i magen och känt allmäntillståndet nedsatt. Läkaren hade då tagit
urinprov och blodprov men hade icke talat något om positiv Heller eller
njursjukdom. Först i februari 1948 då Augustsson vårdades å förbandets

sjukhus för påssjuka hade han av läkaren därstädes — en annan än den
som tjänstgjorde vid inryckningsundersökningen — underrättats om att
äggvita förefanns i urinen. Han hade vårdats å garnisonssjukhuset till den
11 november 1948 med undantag för en månads sjuktjänstledighet i september
då han vistats i sitt föräldrahem. Tiden för hans värnpliktstjänstgöring
hade utgått en månad tidigare än han utskrevs från sjukhuset.

I skrivelse den 3 februari 1950 till försvarets sjukvårdsstyrelse anhöll
militieombudsmannen med överlämnande av den på hans föranstaltande
verkställda ytterligare utredningen att styrelsen ville inkomma med förnyat
yttrande i ärendet.

Sjukvårdsstyrelsen inkom den 29 juni 1950 med dels förnyat utlåtande
av medicinalstyrelsens disciplinnämnd, varvid fanns fogat ett från Sperber
infordrat yttrande, och dels med eget utlåtande.

Sperber anförde i sitt yttrande: Det hade varit meningen att å Augustssons
sjukkort-läkare redovisa denne såsom behandlings- och kontrollfall.
Troligt vore att härför avsedda anteckningar till en början gjorts å lösa
lappar för att sedermera vid första tillfälle införas å kortet men att dessa
anteckningar av någon anledning dessförinnan förkommit. Han utginge
från att han icke kunde undgå anmärkning för vad i nu angivna hänseende
förekommit och avstode från ytterligare försök att försvara sig.

Disciplinnämnden anförde: Den verkställda utredningen finge anses giva
vid handen att sedimentkontroll ägt rum men icke blivit i föreskriven ordning
antecknad å läkarkort. Även i övrigt syntes förandet av läkarkorten
icke ha skett med tillbörlig omsorg. På grund härav och då Sperber vore
ansvarig för läkarkortens förande hade han gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Sjukvårdsstyrelsen anförde: Styrelsen ansåge att Sperber gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten genom att icke verkställa anteckningar om
resultatet av sedimentundersökning, som förutsattes ha blivit utförd, samt
genom att icke bokföra Augustsson som ett behandlings- och kontrollfall. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 17 februari 1951 dagtecknad, till åklagarmyndigheten
i Stockholm överlämnad åtalsinstruktion följande.

Med stöd av den förebragta utredningen måste tagas för visst att, på sätt
anteckningarna å Augustssons läkarkort giva vid handen, enligt Hellers
metod utförda prov, som tagits dels vid undersökningen av Augustsson i
samband med den allmänna läkarbesiktningen efter de värnpliktigas inryckning
till infanteriskjutskolan den 10 november 1947 och dels vid därefter
den 26 i samma månad företagen särskild efterundersökning av
Augustsson, båda utfallit positivt, d. v. s. utvisat att äggvita förefanns i
urinen. Sperber har även förklarat att det säkerligen måste vara riktigt att i
enlighet med anteckningarna å läkarkortet båda dessa prov utfallit positivt.
Med hänsyn till vad under utredningen framkommit finnes anledning

antaga att den första undersökningen av Augustsson, vilken enligt vad
å kortet angivits skulle ha ägt rum den 25 november 1947, skett tidigare än
kortet sålunda utvisar men det kan icke med säkerhet bedömas huru härmed
förhåller sig.

Enligt anteckning å läkarkortet har Augustsson vid den första undersökningen
haft en temperatur av 38,8 grader. Redan den omständigheten att
Augustsson själv icke lagt märke till något anmärkningsvärt i samband
med temperaturtagningen synes vara ägnad att ingiva tvivelsmål om riktigheten
av sistnämnda anteckning och det torde med stöd av den utredning
som i övrigt förebragts i förevarande del böra förutsättas att denna anteckning
tillkommit av misstag, i följd varav anledning icke föreligger att antaga
annat än att temperaturen varit normal.

Sperber har framhållit att de förenämnda båda proven måste antagas
ha föranlett att i anslutning till det sista provet verkställts s. k. sedimentundersökning.
Denna Sperbers uppgift vinner stöd av de upplysningar som
av Junia Johansson lämnats rörande det förfarande som i vanliga fall tilllämpats
i sådana situationer som den förevarande. På grund härav och vad
i övrigt förekommit torde icke finnas anledning ifrågasätta annat än att
sedimentundersökning företagits.

Med hänsyn till vad förut anmärkts därom att det icke bör antagas annat
än att vid första undersökningstillfället Augustssons temperatur varit normal
och då det icke torde kunna uteslutas att företagen sedimentundersökning
givit anledning till det bedömandet att det varit utan risk för Augustsson
att tillsvidare under fortsatt observation deltaga i vanlig tjänstgöring,
lär det icke med stöd av den förebragta utredningen kunna på sätt Augustsson
ifrågasatt läggas Sperber till last såsom tjänstefel att han icke befriat
Augustsson från tjänstgöring.

Sperber har likvisst gjort sig skyldig till uppenbara felaktigheter vid
handhavandet av de undersökningar av Augustsson varom nu är fråga. Han
har därvid enligt vad han själv vidgått åsidosatt av försvarets sjukvårdsförvaltning
den 26 mars 1945 utfärdade bestämmelser (Sjukred F) i vad gäller
redovisning av s. 1c. behandlings- och kontrollfall. Härmed avses sådana
fall där sjukanmäld eller sjulcredovisad efter undersökning förklaras tjänstbar
men i behov av viss behandling eller kontroll. Enligt ifrågavarande föreskrifter
gällde härom vidare följande. Behandlings- och kontrollfall skulle
redovisas å sjukkort-läkare genom införande av kodbeteckningen B i den
för angivande av tjänstbarhet avsedda kolumnen å kortet, varjämte i kolumnen
för angivande av diagnos m. in. skulle antecknas anledningen till att
vederbörande redovisades som behandlings- och kontrollfall. Å läkarexpeditionen
skulle sjukkort-läkare förvaras beträffande friskredovisad personal i
»friskpärm» och såvitt gäller sjukredovisad personal samt tjänstbara behandlings-
och kontrollfall i »läkarens pärm». Å sjukkort-trupp skulle i nu
avsedda fall i kolumnen för tjänstbarhet införas motsvarande anteckning
som i kolumnen för tjänstbarhet å sjukkort-läkare. Sjukkort-läkare skulle

föras av läkaren själv medan anteckningar å sjukkort-trupp efter läkarens
diktamen infördes av dennes biträde.1

I enlighet med de nu återgivna föreskrifterna hade det ålegat Sperber att,
så snart positiv Heller konstaterades, å Augustssons sjukkort-läkare liksom
å dennes sjukkort-trupp redovisa Augustsson såsom behandlings- och kontrollfall.
Å korten finnes icke någon som helst anteckning härom. Sperber
synes förmena att Augustssons redovisande såsom behandlings- och kontrollfall
icke behövt vidtagas förrän resultatet förelegat av det vid andra
undersökningstillfället tagna Hellerprovet. Det kan antagas att Sperber
grundar denna sin uppfattning å det förhållandet att bestämmelserna angivas
avse »sjukanmäld eller sjukredovisad» och att Sperber därvid utgår
från att Augustsson icke kunnat anses såsom sjukanmäld förrän han inställde
sig till den efterundersökning som företogs den 26 november 1947.
En sådan uppfattning kan icke vara riktig. Det är uppenbart att Augustsson
redan i och med att han vid första undersökningstillfället anmodades att
återkomma för efterundersökning varit att anse såsom sjukanmäld i den
mening som här avses. Att de ifrågavarande föreskrifterna maste tillämpas
i enlighet med vad nu angivits är så mycket tydligare som det givetvis kan
förekomma att den fortsatta undersökningen företages först flera dagar
eller än längre tid efter den första undersökningen och att vederbörande
under mellantiden har att deltaga i tjänstgöring. Även om Sperbers nyssnämnda
uppfattning skulle godtagas, har han ändock åsidosatt de utfärdade
föreskrifterna. Sperber har nämligen, trots att han ansett Augustsson vara
sjukanmäld då resultatet av det vid efterundersökningen tagna Hellerprovet
förelegat, icke heller vid detta tillfälle redovisat denne såsom behandlingsoch
kontrollfall.

Med hänsyn till betydelsen av att föreskrifterna om redovisning av behandlings-
och kontrollfall noggrant följas måste Sperbers ifrågavarande
försummelse anses vara av allvarlig beskaffenhet. Försummelsen har i
varje fall föranlett att erforderliga upplysningar icke stått till buds för
ett tillförlitligt bedömande av huruvida Augustsson kommit i åtnjutande av
tillbörlig tillsyn och vård.

Såsom förklaring till sin ifrågavarande underlåtenhet har Sperber framhållit
att det troligen förhållit sig så att anteckningar om Augustssons redovisande
såsom behandlings- och kontrollfall till en början gjorts å lösa
lappar i avsikt att dessa anteckningar sedermera skulle så snart lämpligt
tillfälle därtill gavs införas å Augustssons sjukkort-läkare men att anteckningarna
av någon anledning dessförinnan förkommit. Enligt vad utredningen
giver vid handen torde något fog icke finnas för ett sådant antagande.
Med anledning av Sperbers nämnda uttalande kan vidare anmärkas
att ett sådant förfarande som det av Sperber antydda icke lär vara för 1

Av not å s. 55 framgår att försvarets sjukvårdsstyrelse numera utfärdat nya sjukredovisningsföreskrifter
men att därigenom någon ändring icke skett vare sig beträffande redovisningen
å hithörande kort av s. k. behandlings- och kontrollfall eller i avseende å kortens förvaring i
olika angivna pärmar.

enligt med de föreskrifter som meddelats rörande förandet av sjukkortläkare.
Såsom förut nämnts skall sådant kort föras av läkaren medan anteckningar
å sjukkort-trupp1 efter läkarens diktamen införas av dennes
biträde. Då i fråga om sjukkort-trupp vidare föreskrives att efter avslutad
sjukvisitation dagbefälet har att återföra dessa kort till tjänstgöringsenheten
torde det böra förutsättas att nyssnämnda föreskrift om förandet
av de båda olika slagen av sjukkort innebär att införingarna skola göras
direkt å korten i omedelbar anslutning till den undersökning som företages.
Sperber har som ytterligare förklaring till att Augustsson ej blivit
redovisad såsom behandlings- och kontrollfall anfört att hans arbetsförhållanden
under tjänstgöringen vid infanteriskjutskolan varit synnerligen
pressande och att han därför icke kunnat räkna med att själv i alla hänseenden
utöva kontroll över att allt fungerade på riktigt sätt. I anledning
härav må erinras att Lave förklarat att arbetet i samband med undersökningarna
av den i november 1947 inryckta värnpliktskontingenten väl varit
brådskande och pressande men ej i högre grad än som vore vanligt vid
dylika tillfällen.

Av utredningen framgår att vid förandet av de läkarkort som förelågo
vid den i november 1947 företagna läkarbesiktningen av de då inryckta
värnpliktiga tillgått så att, sedan Lave allt eftersom undersökningarna verkställdes
efter diktamen av Sperber å korten infört förekommande anteckningar,
Lave på tillsägelse av Sperber även tecknat dennes namn å det för
läkarens underskrift avsedda utrymmet a korten. Även om meddelade anvisningar
rörande läkarkortens förande icke innehålla uttrycklig föreskrift om
att läkaren har att å det för dennes namn angivna utrymmet å korten egenhändigt
teckna sin namnunderskrift, ligger det i öppen dag att så skall ske.
Det har givetvis varit avsett att underskriften skall innefatta läkarens bekräftelse
av att införingarna å korten blivit riktigt gjorda. Att Sperber underlåtit
att utöva kontroll härutinnan är tydligt. Det kan härvidlag särskilt
hänvisas till vad förut anmärkts rörande anteckningen å Augustssons läkarkort
angående temperaturtagningen.

Augustsson har i anmälningsskriften påstått att vid läkarundersökning,
som ägde rum i samband med att han i december 1947 sjukanmälde sig med
anledning av magsmärtor och nedsatt allmäntillstånd, tagits ytterligare Hellerprov
och att jämväl detta utfallit positivt. Det för Augustsson upplagda
sjukkort-läkare innehaller ett flertal anteckningar rörande resultaten av
den undersökning som företogs till följd av denna sjukanmälan. Såvitt
dessa anteckningar utvisa togs då icke något urinprov och den i ärendet
verkställda utredningen har icke heller eljest givit anledning till antagande
att så skett, varför avseende icke kan fästas vid Augustssons nu ifrågavarande
påstående.

Genom sin underlåtenhet att i enlighet med meddelade föreskrifter redovisa
Augustsson såsom behandlings- och kontrollfall har Sperber visat försummelse
och oförstand av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Sper -

1 Ang. numera ändrad benämning å detta kort, se not s. 55.

bers ovan anmärkta åtgörande att uppdraga åt annan att med Sperbers
namn underteckna de vid läkarbesiktningen i november 1947 föreliggande
läkarkorten torde, även om Sperber därigenom förfarit felaktigt, med hänsyn
till omständigheterna icke böra föranleda ansvar.

På grund av vad ovan upptagits skall Sperber, vilken under tiden för sin
tjänstgöring vid infanteriskjutskolan innehade förordnande som fältläkarstipendiat
i fältläkarkåren, vid Stockholms rådhusrätt ställas under åtal
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i dess före den 1 januari 1949 gällande lydelse
för försummelse och oförstånd i tjänsten, bestående däri att, sedan
Sperber i november 1947 under tjänstgöring såsom läkare Aid infanteriskjutskolan
erhållit kännedom om att för Augustssons vidkommande taget
urinprov befunnits innehålla äggvita, Sperber underlåtit att i enlighet med
av försvarets sjukvårdsförvaltning meddelade föreskrifter redovisa Augustsson
såsom s. k. behandlings- och kontrollfall.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare i militära
mål att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Stockholms
rådhusrätt väcka och utföra talan mot Sperber för tjänstefel.

* *

Tillförordnade stadsfiskalen Lennart Palmer påstod vid rådhusrätten ansvar
å Sperber för tjänstefel i det avseende som av militieombudsmannen
angivits. Augustsson biträdde åtalet.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 30 maj 1951, därvid i domskälen
anfördes följande.

Sperber har erkänt vad åklagaren lagt honom till last samt uppgivit: Från
och med den 1 november 1947 var han inkallad såsom skolläkare vid infanteriskjutskolan.
Den 10 november inryckte till första tjänstgöring omkring
360 man, vilka alla skulle sjukmönstra. Sperber var ende läkare vid
förbandet och hade att planlägga sjukmönstringen. Denna började med en
s. k. förundersökning, som företogs stationsvis och under vilken, bland annat,
togs urinprov. Sperber deltog icke i förundersökningen, vilken utfördes
av den honom biträdande sjukvårdspersonalen. Resultaten av förundersökningen
hopsamlades åt Sperber, som med ledning därav hade att efter egen
undersökning bedöma de värnpliktigas tjänstbarhet. Vid varje station antecknades
resultatet av den där gjorda undersökningen på en lapp. Den
egentliga läkarundersökningen — den s. k. kroppsundersökningen — tillgick
så, att Sperber undersökte en man i sänder och samtidigt efter hand dikterade
sina iakttagelser för sjukvårdsfuriren Lave, som gjorde anteckning
därom punkt för punkt å läkarkortet. Efter kroppsundersökningen överlämnade
Lave det röda kortet till Sperber, varefter sammanfattning gjordes
av undersökningen, i det att då även förundersökningsrcsultaten fördes in

på läkarkortet. Om anledning uppkom till mera ingående undersökning,
exempelvis framkommen misstanke om förekomst av äggvita, kallades
vederbörande till sjukvisitation. Kroppsundersökningen av Augustsson ägde
säkerligen rum den dag läkarkortet är dagtecknat eller den 25 november 1947.
Enär å läkarkortet då förefanns anteckning om äggvita, fick Augustsson
besked att komma igen dagen efter eller således den 26 november på sjukvisitation.
Augustsson infann sig emellertid icke. Han lämnade visserligen
urinprov den 26 november, men han kom icke till Sperber på beordrad sjukvisitation,
och Sperber har icke fått veta att det vid den andra undersökningen
av Augustssons urin blev positiv Heller. Därest Augustsson hade
kommit till sjukvisitation den 26 november och Sperber fått kännedom om
att ett andra Hellers prov utfallit positivt, skulle Augustsson ha blivit sjukskriven.
Sperber brukade nämligen i sådana fall alltid lägga in vederbörande
för observation. — Under en blodgruppering, som ägde rum någon dag efter
den 25 november, inträffade på sjukavdelningen en brand, varvid ett anteckningsblock
brann upp. Å detta block var möjligen Augustssons namn
antecknat såsom kontrollfall. — Förundersökningen tog flera dagar i anspråk.
När den stora läkarundersökningen ägde rum, undersökte Sperber
omkring 80 man om dagen. — Vid sjukmönstringen fördes icke vare sig
sjukkort-läkare eller sjukkort-trupp. Sjukkort-läkare togs fram allenast när
från kompaniet sjukkort-trupp medförts, d. v. s. när vederbörande sjukanmält
sig.

På åklagarens begäran har Augustsson blivit hörd i målet, varjämte vittnesmål
avlagts av sjuksköterskan Junia Johansson och Lave.

Genom den utredning, som sålunda blivit förebragt, har blivit styrkt, att
vid undersökningar den 25 och den 26 november 1947 av från Augustsson
tagna urinprov dessa befunnits innehålla äggvita ävensom att Sperber den
25 november erhållit kännedom om att äggvita sistnämnda dag konstaterats
i Augustssons urin. Såvitt visats har Sperber icke förrän i samband
med utredningen i målet fått kännedom om resultatet av den urinprovsundersökning
som den 26 november företagits.

Enligt av åklagaren åberopade, av försvarets sjukvårdsförvaltning den 26
mars 1945 utfärdade sjukredovisningsföreskrifter — Sjukred F — gällde
vid ifrågavarande tid, såvitt här är i fråga, följande: Å kompaniexpeditionen
skulle förvaras sjukkort-trupp, för friskredovisade i friskpärm och för sjukredovisade
och tjänstbara behandlings- och kontrollfall i sjukpärm. Å läkarexpeditionen
skulle förvaras sjukkort-läkare, för friskredovisad personal
i friskpärm och för sjukredovisad personal i läkarens pärm. I sistnämnda
pärm skulle förvaras även korten för tjänstbara behandlings- och kontrollfall.
Kompaniets sjukpärm skulle av dagbefälet överlämnas till läkarens biträde
före sjukvisitation. Med ledning av däri upptagna »I dag sjukanmälda»
skulle vid läkarexpeditionen framtagas motsvarande sjukkort-läkare. Övriga
kort rörande personal, som redovisades i läkarens handlingar, skulle
då redan finnas ordnade i läkarens pärm. Vid sjukvisitationen skulle föras
sjukkort-läkare av läkare och sjukkort-trupp av dennes biträde. Läkaren

skulle på sjukkort-läkare anteckna för fallets behandling erforderliga uppgifter,
även datum för återbesök. På sjukkort-trupp skulle efter läkarens diktamen
antecknas uppgift om tjänstbarhet, varvid särskild vikt borde läggas
vid antecknande av tid för återbesök beträffande tjänstbara behandlingsoch
kontrollfall. Sedan sjukvisitationen avslutats, skulle på läkarexpeditionen
genomgås samtliga berörda kort, varvid kort för tjänstbara behandlings-
och kontrollfall skulle insättas i läkarens pärm. — De av åklagaren
åberopade bestämmelserna angiva under »Begreppsförklaringar» uttryckligen
att vad som sägs om sjukvisitation i tillämpliga delar har avseende även på
sjukmönstring.

Av Sperbers uppgift att förekomst av äggvita i urinprov, tagna från en
person två dagar i följd, föranleder sjukskrivning och inläggning för observation
framgår att person från vilken sådana prov tagits icke är i ovan
angiven mening tjänstbar. Uppenbart är att vid sådant förhållande och på
grund av de åberopade bestämmelserna redan en första positiv Heller skall
föranleda redovisning av vederbörande såsom tjänstbart behandlings- och
kontrollfall.

Sperber har uppgivit att vid undersökningen av de nyinryckta, den s. k.
sjukmönstringen, (icke gjordes anteckningar å Vare sig sjukkort-läkare
eller sjukkort-trupp. Enligt ovan återgivna bestämmelser ålåg det emellertid
Sperber att, när i samband med sjukmönstring Augustssons urin befanns
innehålla äggvita, företaga enahanda åtgärd som han skulle ha vidtagit
därest upptäckten gjorts vid sjukvisitation och sålunda redovisa
Augustsson såsom tjänstbart behandlings- och kontrollfall. Genom sin underlåtenhet
därutinnan har Sperber visat försummelse i tjänsten.

Vid tiden för gärningens begående var Sperber fältläkarstipendiat vid
fältläkarkåren med löjtnants tjänsteställning.

Rådhusrätten dömde Sperber jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen i lagrummets
intill den 1 januari 1949 senast gällande lydelse för tjänstefel att till
kronan utgiva tjugu dagsböter om fem kronor.

Domen har vunnit laga kraft.

6. Under övning i handgranatkastning har en värnpliktig dödats av splitter
från en vid ett demonstrationskast använd handgranat. Såväl vid detta
kast som eljest under övningen ha gällande säkerhetsföreskrifter blivit, åsidosatta.
Åtal mot övningsledaren — en löjtnant — för vållande till annans död

och för tjänstefel.

Vid övning i handgranatkastning den 22 februari 1949 med personal från
Skånska luftvärnskårens tredje batteri träffades värnpliktige nr 155-7-46
Folke William Mårtensson i bröstet av ett splitter från eu spränghandgranat,
därvid han erhöll så svåra skador att han samma dag avled. Med anledning
av olyckan företogs utredning genom militärförhör och verkställdes

särskild undersökning av arméförvaltningens tygavdelnings vapenbyrå. Sedan
ärendet därefter övertagits av militieombudsmannen. har ytterligare utredning
förebragts dels genom försorg av chefen för armén, vilken jämväl
avgivit egna yttranden, och dels vid polisförhör, varjämte förhör hållits å
militieombudsmansexpeditionen.

Vid den genom militärförhör verkställda utredningen förekom i huvudsak
följande.

Batterichefen, kaptenen Nils Ewert Jacobsson uppgav: Ordergivning för
övningarna den 22 februari 1949 hade ägt rum i batterichefens expedition
den 21 februari klockan 1615. Härvid hade Jacobsson givit order om att
andra troppen, som Mårtensson tillhört, skulle kasta sprängladdade handgranater
m/39. Som övningsledare hade Jacobsson från början avsett att
beordra troppchefen, fänriken Hans Gustaf Carlson, men med tanke på övningens
karaktär hade Jacobsson i stället till övningsledare utsett sin ställföreträdare,
löjtnanten Sven Richard Werke, som vore en erkänt duglig och
skicklig officer. Vid övningen skulle kårens handgranatbana användas.
Werke hade omkring klockan 1000 den 22 februari av Jacobsson lånat ett
exemplar av säkerhetsinstruktionen för armén och soldatinstruktionen, övningen
hade varit ett led i de värnpliktigas utbildning och företagits i överensstämmelse
med fastställda utbildningsplaner. Truppen hade tidigare erhållit
grundläggande utbildning i handgranatkastning, men kastning av
skarpladdade handgranater hade icke utförts tidigare. Kastning med övningshandgranater
hade däremot ägt rum. För förevisning och demonstration
hade batteriet tilldelats tre handgranater m/40, och Jacobsson hade anbefallt
att som en fristående förevisningsövning kast skulle utföras med sådan
handgranat. Olyckan hade inträffat under förevisningsövningen.

Werke uppgav: Övningen skulle äga rum klockan 0800—1140. Teoretisk
genomgång i fråga om handgranater m/39 och handgranater m/40 hade ägt
rum klockan 0830—1000. Därefter hade klockan 1000—-1050 såsom förövning
företagits kastning med övningshandgranater. Den teoretiska genomgången
hade letts av ställföreträdande troppchefen, sergeanten Torsten Lennart
Walldén, och kastningen med övningshandgranater hade utförts under
ledning av Carlson. Werke hade klockan 1050—1105 hållit förhör med
truppen för att kontrollera att de värnpliktiga kände till handgranaters
verkningssätt och kunde iordningställa dem för kastning. Därefter hade
envar av troppens 28 man å kårens handgranatbana fått kasta en spränghandgranat
m/39. Å handgranatbanan hade ett kastvärn varit uppfört med
två bredvid varandra liggande kastbås. I ena kastbåset hade Carlson varit
chef och i det andra Werke. Som avslutning och demonstration skulle
Carlson från vänstra kastbåset kasta en spränghandgranat m/40. Werke
hade kommenderat »Skydd». Carlson hade upprepat »Skydd» och tillagt:
»Jag kastar nu.» Då Carlson sträckte handen bakåt för kastet och samtidigt
såg sig om, hade Carlson kontrollerat att alla sökt skydd under värnkanten.
Några sekunder efter det handgranaten kastats och kreverat hade
Mårtensson, som befunnit sig i Carlsons värn, yttrat: »Jag fick någonting

i sidan, jag känner mig så yr, jag svimmar.» Det hade visat sig att Mårtensson
fått ett sår på högra bröstsidan, varur blod vällde fram.

Carlson berättade: Han hade deltagit i övningen, till en början såsom ledare
och senare som biträde åt Werke. Övningen skulle äga rum klockan
0800—1140. Mellan klockan 0830—1000 hade förekommit teoretisk genomgång
i fråga om handgranater m/39 och handgranater m/40 med Walldén
som ledare. Därefter hade Carlson klockan 1000—1050 lett övning i kastning
med övningshandgranater å en plats i övningsfältets norra del. Det
hade varit Carlsons avsikt att sedan kastningen med övningshandgranater
avslutats placera truppen i skydd av ett dike 120 meter bakom handgranatbanan
och själv såsom förevisning kasta en handgranat m/40 samt att därefter
med de värnpliktiga genomföra kastning med handgranater m/39.
Härvid skulle Carlson taga fram två man i taget och placera dem i var sitt
kasthås samt själv leda kastningen från ena båset och låta Walldén leda
kastningen i det andra. Werke hade emellertid genomfört övningen på annat
sätt. Omkring klockan 1050 hade på Werkes order troppen flyttats till en
plats strax bakom handgranatbanan. Härefter hade Werke hållit förhör med
truppen för att kontrollera, att den kände till konstruktionen av handgranat
m/39 och dess verkningssätt och att den kunde iordningställa dylika
handgranater för kastning. Förhöret hade avslutats klockan omkring 1105.
Carlson hade närvarit vid förhöret. Truppen hade visat sig ha god materielkännedom,
vilket varit naturligt med hänsyn till att undervisning i handgranatkastning
ägt rum flera gånger tidigare, dock utan att kastning med
skarpa handgranater förekommit. Efter förhöret hade Werke samlat troppens
främre led i det ena kastbåset och bakre ledet i det andra båset, varpå
Werke anbefallt att kastning skulle ske på hans order växelvis från båda
kastbåsen. På detta sätt hade 14 värnpliktiga befunnit sig i vartdera kastbåset.
Werke hade uppehållit sig strax bakom mellanväggen mellan båsen,
och troligen hade icke någon värnpliktig befunnit sig bakom Werke. Därefter
hade de värnpliktiga fått kasta var sin spränghandgranat m/39 med
Wrerke som chef i ena kastbåset och Carlson som chef i det andra. Härpå
skulle Carlson demonstrera kast med spränghandgranat m/40. Werke hade
kommenderat »Skydd», vilket Carlson repeterat, varpå Carlson sagt: ».lag
kastar nu.» Då Carlson sträckte handen bakåt för kastning och samtidigt
såg sig om, hade Carlson kontrollerat att alla sökt skydd under värnkanten.
De flesta hade legat hopkrupna på knä och alla hade haft lägre ställning än
hans högra hand, då denna varit sträckt bakåt. Kastet hade utförts mot en
målgrupp, bestående av tredjedelsfigurer, som varit uppställda på 25 meters
avstånd från kastvärnet. Carlson hade omedelbart efter kastet antagit att
det icke skulle nå fram till målet och hade genast sökt skydd med hänsyn
till att handgranat m/40 kreverade vid nedslaget. Av tidrymden mellan kastet
och krevaden att döma måste handgranaten ha kreverat vid nedslaget.
Strax efter krevaden hade Carlson sett att Werke och några värnpliktiga
lagt ned Mårtensson på marken och att denne varit skadad.

Värnpliktige nr 2576-7-47 Lewin berättade: När Carlson kastade hand -

granaten hade Lewin uppehållit sig omedelbart till vänster om Mårtensson,
som halt Werke till höger om sig. Det vore Lewins uppfattning att ingen
av personalen befunnit sig bakom Werke, Mårtensson och Lewin. På Werkes
kommandoord »Skydd» hade samtliga som Lewin sett intagit skydd.
Mårtensson hade gått ned på höger knä och stött sig med vänster underarm
på vänster knä och böjt sig framåt. Så snart knallen hördes, hade Mårtensson
rest sig och tagit sig för bröstet samtidigt som han yttrat: »Jag
tror jag har blivit träffad.» Lewin hade tyckt att kastet varit kort och att
krevaden inträffat mycket kort tid efter kastet. Det hade varit trångt i
värnet.

Värnpliktige nr 2313-12-47 Borg uppgav: Han hade befunnit sig snett
framför Mårtensson och på ett avstånd från denne av ungefär en meter, då
Carlson kastade handgranaten. Borg hade hört Carlson yttra: »Nu kastar
jag» och Carlson hade därvid sett sig om. Alla bredvid Borg hade då tagit
skydd genom att gå ned i lägre ställning. Borg hade gått ned på båda knäna
och hukat sig framåt. Omedelbart efter knallen hade Borg av intresse tittat
framåt och då sett en grop, varur det rykt litet.

Värnpliktige nr 26-12-49 Blomdahl berättade: Han hade uppehållit sig i
kastbåset ungefär en halv meter från och snett framför Mårtensson. När
Carlson yttrat: »Nu kastar jag», hade Blomdahl gått ned på knä men tittat
på Carlson och sett att kastet var flackt. Blomdahl hade beräknat att kastet
skulle bli endast ungefär tio meter långt och därför snabbt dragit ned
huvudet. Blomdahl ansåge att det varit trångt i värnet och att kastaren bort
ha större plats.

Enligt en över handgranatbanan upprättad skiss bestod kastvärnet av en
främre vägg och två sidoväggar och en mitt emellan sidoväggarna och parallellt
därmed gående skiljevägg, varigenom värnet avdelades i de båda
kastbåsen. Värnet saknade bakre vägg. Samtliga väggar bestodo av betong.
Den främre väggen var 4 meter lång och hade liksom sidoväggarna en höjd
av omkring 1,2 meter. Mellanväggen hade en höjd av omkring 2,2 meter.
Sidoväggarna och skiljeväggen hade en längd, räknat från främre väggens
mot kastbåsen vettande sida, av 2,23 meter.

Vid undersökning å kastplatsen efter olyckan i närvaro av bland andra
Carlson, Lewin, Borg och Blomdahl uppmättes avståndet mellan den plats,
där Carlson stått vid utförandet av kastet, och krevadpunkten till 14,4 meter
och avståndet mellan värnets främre vägg och den plats, där Mårtensson
uppehållit sig, till 3 meter.

Enligt ett av professorn Einar Sjövall den 24 februari 1949 upprättat obduktionsutlåtande
hade Mårtensson skadats till döds genom ett splitter från
den sprängladdade handgranaten. Splittret, som haft en längd av 3 cm, en
bredd av 1,5 cm och en tjocklek av 1 mm och varit försett med tvärt avbrutna
och ganska skarpa kanter, hade inträngt i kroppen strax under högra
nyckelbenet och rört sig i riktning nedåt, inåt och något bakåt genom bröstet
och högra lungan. Sjövall anförde avslutningsvis, att det under utredningen
rörande olyckan framstått såsom en antaglig möjlighet att splittret

passerat över bröstvärnet, törnat emot mittväggen i värnet och därifrån rikoschetterat,
och i anslutning därtill uttalade Sjövall att ett dylikt antagande
väl kunde motsvara att splittret träffat Mårtensson på bröstets högra sida
och inträngt i kroppen med angiven riktning.

Arméförvaltningens tygavdelnings vapenbyrå, som redovisat resultatet av
sin undersökning i en den 28 februari 1949 dagtecknad promemoria, anförde
däri: Möjligheten av att olyckan skulle ha härrört från en brisad i
luften syntes kunna helt uteslutas. Med hänsyn till anslagsenergien hos det
splitter som orsakade skadan syntes det jämväl uteslutet att splittret träffat
skyddsvallen och därifrån fortsatt mot Mårtensson. I stället syntes olyckan
liksom en den 23 oktober 1946 vid Svea trängkår inträffad handgranatolycka
ha orsakats av att splittret varit liastiggående och på grund av
rotation eller oregelbunden form erhållit en starkt krökt bana och till följd
därav kunnat träffa Mårtensson, oaktat denne intagit hukande ställning
bakom värnets främre vägg. För att förhindra ett återupprepande av olyckan
vid Svea trängkår hade arméförvaltningens tygavdelning föreslagit att
man i avvaktan på ändring av handgranatbanorna i en särskild orientering
angående denna olycka och en vid Upplands regemente den 12 april 1948
inträffad olycka skulle fästa truppens uppmärksamhet på de risker som
vore förbundna med de äldre banorna. I orienteringen hade bland annat
framhållits att man för att vara effektivt skyddad av en mur borde uppehålla
sig omedelbart invid densamma. Med hänsyn till att avsevärd tid komme
att åtgå innan nya handgranatbanor uppförts och äldre banor ändrats
syntes två möjligheter föreligga, nämligen att till truppförbanden utsända
det ovannämnda förslaget till orientering eller att tills vidare förbjuda kastövningar
med spränghandgranater.

Arméförvaltningens tygavdelning överlämnade den av vapenbyrån upprättade
promemorian till chefen för armén med egen skrivelse, dagtecknad den
3 mars 1949, vari tygavdelningen anförde: Med hänsyn till säkerhetsinstruktionens
bestämmelser syntes intet vara att erinra mot övningarnas anordnande
och genomförande, ehuru det måste betecknas såsom mindre lämpligt
att såsom skett samla så mycket personal i anslutning till det skydd, från
vilket kastet utfördes. Främst med hänsyn till den oklarhet som rådde beträffande
innebörden av mom. 3318 (första kastövningen) och mom. 3319
(fortsatta övningar) samt de till synes motstridiga bestämmelserna i mom.
3314 och 3319 syntes det nödvändigt att genomgripande ändra säkerhetsinstruktionen
i berörda punkter. I princip syntes man fortsättningsvis endast
böra skilja mellan a) formella kastövningar, vilka skulle bedrivas på enbåsiga
handgranatbanor av ny typ, och b) tillämpade kastövningar, som
endast finge påbörjas då personalen genom formella kastövningar bibringats
erforderlig färdighet. En avsevärd tid komrne att förflyta, innan nya handgranatbanor
vore slutgiltigt provade och uppförda. Därest kastövningar med
spränghandgranater alltjämt skulle bedrivas med användande av de dåvarande
banorna och innan säkerhetsinstruktionen ändrats, borde till arméstaben
tidigare översänt förslag till orientering om handgranatolyckorna vid
Svea trängkår och Upplands regemente utsändas.

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande i ärendet av chefen för
armén, anförde chefen för arméstaben, generalmajoren V. Tamm i ett på
uppdrag av chefen för armén den 27 juni 1949 avgivet yttrande blond annat:
Enligt samstämmiga förhörsprotokoll och yttranden hade alla i säkerhetsinstruktionen
anbefallda säkerhetsåtgärder varit vidtagna. Det kunde dock
möjligen diskuteras, om mom. 3318 eller mom. 3319 bort tillämpas. I mom.
3318 föreskreves bland annat: »Första kastövning utföres av endast en
man åt gången. Övrig personal (utom instruktören) skall befinna sig i skydd
minst 5 meter från kastaren. Skyddet skall ge betäckning även för krevad
i banans första del eller i omedelbar närhet av kastplatsen. I fackindelad
kastplats får skydd intagas i bredvidliggande fack, även om detta ligger
närmare än 5 meter från kastaren.» I mom. 3319 föreskreves bland annat:
»Fortsatta kastövningar bedrivas i regel med högst en grupp (10—12 man)

åt gången.---Kast får endast utföras med en handgranat per gång,

varvid antingen övningsledaren ger order för varje kast eller också beordrar
kast efter hand, t. ex. från ena flygeln. Han skall därvid kontrollera, att
varje man i övningsavdelningen befinner sig i skydd samt att kastaren kan
intaga skydd i omedelbar närhet av kastplatsen.» Eleverna hade kastat
handgranat m/39 (tidsinställd handgranat) under det att Carlson kastat
handgranat m/40 (nedslagshandgranat). Då eleverna kastade, hade det inneburit
»första kastövning med sprängladdad handgranat», varför övningsledaren
då skulle ha följt bestämmelserna i mom. 3318 säkerhetsinstruktionen.
Carlsons kast, som förorsakat olyckan, hade emellertid varit ett förevisningskast
och måste hänföras till »fortsatta kastövningar». Detta hade
motiverat att det funnits åskådare i samma kastbås som kastaren, även
om det måhända varit mindre lämpligt att så många som 14 beretts skydd
där. Den dödade syntes ha träffats av en rikoschett, som studsat från mellanväggen.
Olyckan skulle därför ha orsakats av att denna vägg varit högre än
övriga väggar. Det vore visserligen icke otänkbart, att Carlson skulle ha
kunnat göra ett längre kast, om det funnits bättre svängrum i kastbåset.
Men det kunde å andra sidan icke påvisas att en rikoschett icke kunnat inträffa,
även om kastet blivit t. ex. 10 meter längre. Handgranatolyckan vid
Upplands regemente hade förorsakats av att kastaren tappat en handgranat
m/40, och en person som befunnit sig 25 meter från krevadplatsen hade
skadats av en rikoschett. Bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen syntes
med hänsyn till det anförda i allt väsentligt ha iakttagits. Genom särskilda
undersökningar och försök med anledning av olyckorna vid Svea trängkår
och Upplands regemente hade konstaterats att splitter från handgranater
kunde avsevärt avvika från »normal» bana. Splitter kunde sålunda på grund
av rikoschett, onormal rotation eller annan anledning träffa personal bakom
vertikalt skydd, även om skyddet i normala fall borde vara tillfyllest. I samband
med nyssnämnda undersökningar hade chefen för armén den 5 december
1946 till samtliga truppförband låtit utsända en orientering om
olyckan vid Svea trängkår, och efter olyckan vid Upplands regemente hade
chefen för armén den 10 maj 1948 från arméförvaltningens tygavdelning

infordrat förslag till säkerhetsbestämmelser, avsedda att införas i säkerhetsinstruktionen,
ävensom förslag till orientering för truppbefälet rörande
de båda olyckorna. Tygavdelningens förslag hade inkommit den 2 juni 1948,
men chefen för armén hade icke ansett sig kunna utan omarbetning överlämna
förslagen till truppförbanden. Förslaget till orientering hade nämligen
ansetts vara av den art att bland annat av psykologiska skäl utbildningen
därigenom skulle kunna avsevärt försvåras eller kanske omöjliggöras.
Förslaget till säkerhetsbestämmelser hade krävt en avsevärd överar -betning. I samband härmed finge följande framhållas. Allt handhavande av
explosiv materiel vore riskfyllt. Utbildningen i fred med sådan materiel måste
organiseras med hänsyn dels till att rimliga krav på säkerhet tillgodosåges,
dels till att säkerhetsåtgärderna icke gåves ett sådant omfång, att soldaten
tappade förtroendet för materielen. Säkerhetsåtgärderna finge heller icke
helt omöjliggöra viss fältmässighet i utbildningen med materiel av detta
slag. Man riskerade orimliga förluster under krig, om utbildningen i fred
icke kunde äga rum under förhållanden som vore så lika krigets som möjligt.
Rigorösa säkerhetsbestämmelser, som fullständigt garderade mot alla
onormala fall vid handgranatkastning liksom vid annan okontrollerad sprängning,
skulle kräva fullständig täckning i såväl horisontellt som vertikalt
led. En noggrann avvägning mellan utbildningskraven och kraven på säkerhet
måste därför göras. Chefen för armén hade anbefallt överarbetning
av säkerhetsinstruktionen på grundval av arméförvaltningens förslag och
efter ytterligare utredningar och försök. Den nya upplagan av säkerhetsinstruktionen
hade beräknats skola utkomma vid årsskiftet 1948—49 men
hade av skilda anledningar blivit avsevärt fördröjd, varför ett särskilt ändringstryck
till instruktionen avseende handgranatkastning utarbetats.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för armén anhållit att denne i
vissa hänseenden ville verkställa ytterligare utredning samt avgiva förnyat
yttrande, inkom sektionschefen vid arméstaben översten M. Flach den 12
januari 1950 med ett av honom på uppdrag av chefen för armén avgivet
yttrande jämte yttrande av chefen för Skånska luftvärnskåren, översten
Ernst Jakobsson, ävensom en skrivelse från chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan,
vari redogjordes för vissa uppgifter som vid förhör lämnats
av Werke.

Översten Jakobsson anförde i sitt yttrande bland annat: På grund av
handgranatbanans beskaffenhet syntes Werke på bästa tänkbara sätt ha
löst frågan att bereda övningsavdelningen skydd genom att såsom skett
placera denna i skydd av banans kastbås. Av den i ärendet verkställda
utredningen torde framgå, att övningsledaren före Carlsons kast förvissat sig
om att alla voro i skydd, så långt banans anordningar och personalens egna
åtgöranden medgivit detta.

Werke uppgav: Kastövningarna med handgranater m/39 hade icke skett
i enlighet med föreskrifterna i mom. 3318 säkerhetsinstruktionen utan i
enlighet med mom. 3319. Orsaken därtill hade varit alt den ifrågavarande
övningen ägt rum i slutet av utbildningsperioden cirka fjorton dagar före de
6—517093. Militiecmbudsmannens äwbetsberäticlse.

värnpliktigas utryckning. Vidare hade förövningar under Carlsons ledning
ägt rum under cirka två och en halv timmar omedelbart före slutövningen
dels med blindammunition och dels med övningsammunition, och säkerlietsinstruktionens
bestämmelser angående vad som skulle iakttagas vid övningar
med sprängladdade handgranater hade genomgåtts med eleverna,
som dessutom före slutövningen förhörts rörande sin kännedom om säkerhetsbestämmelserna.
Ingen av deltagarna hade förefallit att vara nervös under
genomgången av säkerhetsinstruktionen eller under förövningarna. Vid
det kast som utförts med en handgranat m/40 hade säkerhetsinstruktionens
bestämmelser i mom. 3319 noggrant iakttagits. Kastet hade jämväl enligt
bestämmelserna utförts av en officer.

Flach anförde: Såsom uttalats i det av chefen för armén den 27 juni 1949
avgivna yttrandet kunde det diskuteras, huruvida mom. 3318 eller 3319 i
säkerhetsinstruktionen bort tillämpas. Det hade emellertid framhållits att
kastövningarna med handgranat m/39 inneburit »första kastövning med
sprängladdad handgranat», varför övningsledaren då skulle ha följt bestämmelserna
i mom. 3318. Werke hade förklarat att dessa kastövningar utförts
i enlighet med föreskrifterna i mom. 3319. De skäl som Werke anfört
för ett sådant ställningstagande kunde knappast anses bärande. Ifrågavarande
övning måste därför anses ha anordnats mot gällande säkerhetsföreskrifter.
Däremot kunde icke göras gällande att vid det förevisningskast,
då olyckan inträffade, direkt brott mot säkerhetsföreskrifterna förelegat.
På grundval av föreliggande utredningar måste dock den slutsatsen dragas,
att kastövningen genomförts på ett olämpligt sätt. Såsom redan framhållits i
det tidigare yttrandet kunde det icke anses ha varit välbetänkt av övningsledaren
att i samma kastbås vari kastaren uppehöll sig placera så många
som 14 man. Omarbetningen av säkerhetsbestämmelserna för handgranatkastning
hade igångsatts 1948 och närmast föranletts av olyckorna vid Svea
trängkår och Upplands regemente. Truppbefälet hade genom orienteringen
om olyckan vid Svea trängkår delgivits riskerna för olyckor på grund av
splitter med starkt krökta banor. Att efter olyckan vid Upplands regemente
ånyo påvisa dessa risker utan att samtidigt meddela detaljerade bestämmelser
om hur kastövningar borde anordnas, hade vid ifrågavarande tidpunkt
ansetts olämpligt och skulle ha medfört osäkerhet vid utbildningen.
Olyckan vid luftvärnskåren kunde otvivelaktigt giva stöd för uppfattningen
att det varit oriktigt att icke i enlighet med ett av arméförvaltningen år
1948 framlagt förslag utfärda föreskrift om att skydd ''“id formella kastövningar
borde intagas omedelbart intill kastbanans skyddsmur. En sådan
bestämmelse hade dock icke eliminerat ifrågavarande risker vid tillämpade
kastövningar, där vertikala skyddsanordningar icke alltid kunde påräknas.
Bestämmelsen i mom. 3318 om skydd även för krevad i banans första del
och i omedelbar närhet av kastplatsen hade ansetts lämna tillfredsställande
ledning och säkerhet vid anordnande av formella kastövningar, i det att
en omdömesgill övningsledare måste förstå, att man icke kunde erhålla
skydd mot krevad omedelbart efter ett kast utan att trycka mot »läsidan»

av kastbanans murar. Med »efterklokhet» kunde således konstateras, att en
erinran till truppbefälet i detta avseende hade varit på sin plats. Principiellt
borde dock i detta sammanhang framhållas, att förtydliganden av gällande
bestämmelser till ledning endast för mindre omdömesgill personal i regel
icke borde utsändas. Den nu ifrågavarande olyckan vid luftvärnskåren hade
föranlett att arbetet på de nya säkerhetsbestämmelserna forcerats. Såsom
tidigare framhållits hade arbetet likväl blivit fördröjt, främst beroende på
skiljaktigheter i uppfattningen hos olika myndigheter vid ärendets beredning.

På anmodan av militieombudsmannen inkom översten Jakobsson med förnyat
yttrande, varjämte denne överlämnade protokoll över förhör med kaptenen
Jacobsson.

Översten Jakobsson anförde i det av honom avgivna yttrandet bland annat
följande: Vid kastövningar från kastbåsen å kårens handgranatbana hade
såvitt han kände till utom instruktören icke kastande personal alltid brukat
placeras i diket cirka 120 meter bakom kastbåset. På grund av ringa tilldelning
av sprängladdade handgranater hade över huvud taget icke bedrivits
»fortsatta övningar» av det slag säkerhetsinstruktionen syntes åsyfta
med detta uttryck. Däremot hade vid flera tillfällen förekommit att, såsom
i nu ifrågavarande fall skett, demonstrationskast utförts av mera kvalificerade
kastare. Såvitt Jakobsson hade sig bekant hade vid dessa tillfällen
den icke kastande personalen alltid placerats i diket. Werke vore en i trupptjänst
väl erfaren, förhållandevis till åren kommen, mogen och ansvarskännande
officer. Werke, som vore starkt framåtsträvande, vore väl utbildad i
spr ängtjänst.

Kaptenen Jacobsson uppgav vid det med honom hållna förhöret följande:
Han hade själv icke före den 22 februari 1949 såsom batterichef haft övningar
i kastning med sprängladdade handgranater vid Skånska luftvärnskåren,
där han tjänstgjort endast sedan den 1 april 1948. Däremot hade han
flerfaldiga gånger lett dylika övningar vid andra förband. Han hade emellertid
vetat att den personal, som icke utförde kast, brukat placeras i ett
dike cirka 120 meter bakom kastplatsen. Han hade icke givit Werke order
att placera personalen på annat sätt vid ifrågavarande tillfälle utan utgått
från att placeringen skulle vara i diket. »Fortsatta övningar» enligt inom.
3319 säkerhetsinstruktionen hade Jacobsson veterligen icke tidigare bedrivits.
Däremot hade demonstrationskast förekommit, varvid personalen
brukat placeras i diket. Vid ordergivningen dagen före övningen hade Jacobsson
i Werkes och Carlsons närvaro meddelat att han hade för avsikt
att beordra Carlson till övningsledare samt frågat Carlson, om denne vore
väl förtrogen med säkerhetsföreskrifterna. Då Carlson svarat att han icke
vore fullt säker på dem men att han kunde lära sig dem till påföljande
dag, hade Jacobsson i stället beordrat Werke att leda övningen. Jacobsson
hade väl känt Werke sedan flera år tillbaka och hade haft sig bekant att
Werke vore fullt förtrogen med ifrågavarande föreskrifter. Werke hade tillhört
eu årskurs på Karlberg som fått mera omfattande utbildning i spräng -

tjänst. Troligen på morgonen den 22 februari hade Jacobsson till Werke
överlämnat ett exemplar av säkerhetsinstruktionen och ett exemplar av soldatinstruktionen
för att Werke skulle ha dessa instruktioner tillgängliga
vid övningen och den genomgång, som enligt order av Jacobsson skulle verkställas
dessförinnan.

Sedan den utredning, för vilken redogörelse nu lämnats, blivit verkställd,
har vid polisförhör i ärendet införskaffats ytterligare utredning.

Vad till en början angår kaptenen Jacobssons ordergivning den 21 februari
1949 till batteriets befäl ha förhör anställts med — förutom Jacobsson —
Werke, Carlson, fänriken Olle Harry Freij samt löjtnanterna Karl-Axel öhrvik
och Sven Regebro, varvid anförts följande.

Jacobsson: Vid ifrågavarande genomgång å batteriets expedition hade
utom Jacobsson närvarit Werke, Carlson och Freij. Huruvida ytterligare
någon av befälet varit närvarande, kunde Jacobsson icke erinra sig. Jacobsson
kunde numera icke i detalj redogöra för huru det tillgått vid genomgången.
Han erinrade sig dock att han genomgått tillämpliga bestämmelser
i säkerhetsinstruktionen och därvid särskilt uppehållit sig vid mom. 3318,
eftersom övningen avsett första kastövning. I samband med genomgången av
nämnda moment hade överenskommits att bästa skyddet för den personal,
som icke utförde kast, vore i diket cirka 120 meter bakom kastvärnet. Jacobsson
ansåge sig därför icke ha förbisett denna säkerhetsåtgärd vid genomgången,
vilket även framginge av de förberedelser som Carlson vidtagit.
Jacobsson hade vetat att Werke vore väl utbildad i sprängtjänst och att han
ägde goda kunskaper om gällande säkerhetsföreskrifter. Werke som vid
flera tillfällen lett liknande övningar vore ansedd som en duglig officer.
Emedan Werke varit närvarande vid genomgången, hade Jacobsson inte
ansett sig behöva närmare undersöka dennes kunskaper rörande säkerhetsinstruktionens
föreskrifter.

Werke: Han hade påbörjat tjänstgöringen vid tredje batteriet den 7 januari
1949 och haft till uppgift att såsom biträdande batterichef övervaka övningarna
i stridsskjutning och pjästjänst samt tillämpningsövningar i batteriförband.
Däremot hade Werke icke tagit någon del i handvapenövningar,
dit handgranatkastning hörde. Det hade varit vanligt att Werke och troppcheferna
samlades hos batterichefen varje dag klockan 1600 för genomgång
av följande dags övningar. Vid genomgången, den 21 februari hade förutom
Jacobsson och Werke närvarit Carlson och troligen även Freij. Jacobsson
hade meddelat att enligt programmet övning med skarpa handgranater
skulle äga rum under förmiddagen den 22 februari och hade påpekat
att övningen skulle bedrivas enligt säkerhetsinstruktionens föreskrifter men
hade däremot icke punkt för punkt genomgått bestämmelserna i densamma.
Icke heller hade Jacobsson nämnt någonting om huruvida övningen skulle
bedrivas såsom första kastövning enligt mom. 3318 eller som fortsatta kastövningar
enligt mom. 3319. Avsikten hade varit att varje troppchef skulle
leda övningen med sin tropp, varvid Carlson på förmiddagen skulle börja
med andra troppen. Jacobsson hade frågat Carlson om denne vore fullt

säker på bestämmelserna i fråga om kastning med skarpa handgranater.
Jacobssons fråga hade möjligen föranletts av att Carlson under genomgången
läst i säkerhetsinstruktionen eller soldatinstruktionen. Då det visade sig
att Carlson tydligen ej vore fullt säker på bestämmelserna, hade Jacobsson
utsett Werke till ledare för övningen med Carlsons tropp. Jacobsson hade
emellertid icke lämnat Werke några särskilda direktiv för övningens bedrivande,
och någon ytterligare diskussion beträffande övningen hade icke
förekommit. Werke hade därefter avlägsnat sig från batteriexpeditionen.
Huruvida Jacobsson senare genomgått några säkerhetsbestämmelser med det
övriga befälet, kunde Werke icke yttra sig om. Werke kunde icke erinra sig
att han lånat något exemplar av säkerhetsinstruktionen och soldatinstruktionen
av Jacobsson men ville å andra sidan icke bestrida att så kunde ha
varit fallet. Werke hade ett bestämt minne av att han läst nämnda instruktioner
före övningen, men om han lånat dem av Jacobsson eller på batteriexpeditionen
kunde Werke icke erinra sig.

Carlson: Den 21 februari hade han, Freij och sannolikt även Öhrvik inkallats
till batterichefens expedition för att med Jacobsson genomgå följande
dags program. Under genomgången hade fråga uppkommit om anordnande
av övning i handgranatkastning. Enligt utbildningsplanen skulle varje värnpliktig
under utbildningen ha fått tillfälle att kasta en skarpladdad handgranat.
Det hade icke tidigare medhunnits att låta de värnpliktiga kasta spränghandgranater,
och truppen skulle utrycka i början av mars. Carlson hade
vid ifrågavarande tillfälle framhållit för Jacobsson att alltför kort tid stode
till buds för anordnande av övningen redan påföljande dag, i all synnerhet
som instruktörerna dessförinnan noggrant måste sätta sig in i säkerhetsföreskrifterna
för handgranatkastning. Jacobsson hade tillfrågat Carlson,
om Carlson kunde åtaga sig att anordna övningen. Carlson hade genmält att
han, därest det vore nödvändigt, givetvis kunde göra det, men Jacobsson
hade då förklarat att Werke skulle leda övningen. Ehuru icke någonting
uttryckligen sagts därom, hade det förutsatts att Carlson skulle biträda vid
övningen. Carlson hade känt till bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen
men för att vara fullt förtrogen med desamma hade han genomläst instruktionen
på kvällen den 21 februari. Carlson bestrede riktigheten av Jacobssons
uppgift att denne vid ordergivningen punkt för punkt genomgått säkerhetsinstruktionen
med Carlson och Werke. Den sistnämnde hade icke ens varit
närvarande å batteriexpeditionen, då Jacobsson gav order om handgranatkastningen.
Jacobsson hade därvid icke alls berört föreskrifterna i säkerhetsinstruktionen
utan endast givit order om att övningen skulle utföras.

Freij: Han hade på eftermiddagen den 21 februari tillsammans med Carlson
enligt order infunnit sig hos Jacobsson å batteriexpeditionen för genomgång
av övningen påföljande dag. Huruvida Werke eller någon annan person
varit närvarande vid tillfället, kunde Freij ej erinra sig. Freij kunde
.icke heller i detalj komma ihåg huru det tillgått vid genomgången. Han hade
endast minne av alt Jacobsson tillfrågat Carlson, om denne trodde sig kunna
tjänstgöra som övningsledare vid övningen påföljande dag. Freij hade fått

den uppfattningen att Jacobsson tvivlat på Carlsons kompetens. Vid genomgången
hade icke bestämts någonting som avvikit från tidigare tillämpade
bestämmelser för kastövningar med skarpa handgranater. Freij hade genomfört
övningen med sin tropp på eftermiddagen efter det olyckan inträffat,
och under den av Freij ledda övningen hade den personal som icke
kastade fått uppehålla sig i diket cirka 120 meter från kastplatsen.

öhrvik: Vid tiden för olyckshändelsen hade han tjänstgjort å fjärde batteriet,
men hans tropp hade i utbildningshänseende stått under Jacobssons
befäl. Den 21 februari hade Öhrvik tillsammans med ett par andra officerare,
bland dem Freij, varit inne på Jacobssons expedition. Vilka övriga som
varit närvarande kunde öhrvik ej erinra sig. Jacobsson hade genomgått en
del detaljer i säkerhetsinstruktionen och därvid haft instruktionsboken uppslagen
och påpekat en del saker i fråga om de olika momenten. Exakt vilka
detaljer som Jacobsson genomgått kunde öhrvik icke minnas, men själv hade
Öhrvik varit av den uppfattningen att övningen skulle bedrivas enligt mom.
3318 säkerhetsinstruktionen och gälla kastning av skarpa handgranater för
första gången under utbildningen. Öhrvik ville hålla för troligt att Jacobsson
icke nämnt någonting om åskådarnas platser, enär det vore praxis att åskådare
uppehöllo sig i diket cirka 120 meter bakom handgranatbanan. Denna
praxis hade gällt vare sig fråga varit om övning enligt mom. 3318 eller enligt
mom. 3319, emedan det icke funnes något effektivt skydd närmare handgranatbanan
än i diket.

Regebro: Den 21 februari hade han vid något tillfälle besökt Jacobsson
på dennes expedition. Jacobsson hade varit upptagen med genomgång av
säkerhetsföreskrifter med Carlson och Freij. Huruvida ytterligare personer
varit närvarande, kunde Regebro icke erinra sig. Han kunde ej heller i detalj
erinra sig huru det tillgått vid genomgången, men Regebro hade minne av
att Jacobsson haft säkerhetsinstruktionen uppslagen och diskuterat något
om säkerhetsföreskrifter med Carlson och Freij. Regebro erinrade sig även
att han fått vänta en god stund, innan han fått framföra sitt ärende till
Jacobsson.

Vid ytterligare förhör har kaptenen Jacobsson angående vad som förekom
vid ordergivningen den 21 februari uppgivit följande: Vid genomgången
hade uppkommit fråga huru kastövningar vid luftvärnskårens handgranatbana
brukade anordnas. Därvid hade även kommit på tal avståndet
från kastplatsen till det i ärendet omnämnda diket. Enär det upplysts att
avståndet uppginge till 120 meter och överstege det i säkerhetsinstruktionen
för handgranatkastning angivna säkerhetsavståndet 100 meter, hade Jacobsson
ansett att det icke funnits skäl att frångå tidigare tillämpad ordning,
och det hade därför bestämts att diket skulle användas som skydd för den
personal som icke utförde kast.

Walldén har uppgivit följande angående troppens övningar på morgonen
den 22 februari intill dess kastövningen med spränghandgranater m/39 tog
sin början: Vid uppställning klockan 0800 hade Carlson omtalat för Walldén,
att de tre första timmarna under dagen voro avsedda för genomgång

av säkerhetsbestämmelser och handgranatens verkningssätt samt aptering
och kastning av övningshandgranat m/39. Det hade överenskommits att
Walldén skulle leda första övningspasset, som skulle omfatta genomgång av
handgranatens delar och verkningssätt samt åtgärder före och efter kast
jämte säkerhetsbestämmelser. Walldén hade hållit genomgången i ett utrymme
i batteriets källarvåning, varvid varje man i troppen tilldelats en övningshandgranat
m/39. Vid genomgången av säkerhetsbestämmelserna hade
Walldén icke berört mom. 3319 säkerhetsinstruktionen, enär detta moment
avsåge fortsatta kastövningar. Walldén hade särskilt påpekat för troppen,
att endast kastare och instruktörer finge uppehålla sig i kastbåset, när
kast med skarpladdad handgranat skulle utföras, och att övrig personal
skulle intaga skydd i ett dike, som senare skulle anvisas. Vid de tillfällen
då Walldén deltagit i övning med skarpladdade handgranater å kårens handgranatbana
hade det alltid tillgått så, att endast kastare och instruktör uppehållit
sig i det kastbås, varifrån kastet utförts. I det angränsande kastbåset
hade vid vissa tillfällen uppehållit sig en kastare som under uppsikt av något
befäl iordningställt en handgranat för kast, varefter kast utförts från
det förstnämnda kastbåset. Övrig personal hade uppehållit sig i diket, beläget
omkring 120 meter från kastplatsen. Enligt vad Walldén hade sig
bekant, hade nämnda tillvägagångssätt alltid tillämpats, oavsett om övningen
utförts som första kastövning eller som fortsatta kastövningar. Efter
genomgången hade Carlson med biträde av Walldén låtit troppen på ett fält
i närheten av handgranatbanan utföra kast med övningshandgranater m/39.
Sedan varje man i troppen ansetts kunna utföra kast på ett tillfredsställande
sätt, hade Carlson och Walldén börjat förbereda övningen med kastning av
skarpa handgranater. Det hade överenskommits att kastningen av de skarpladdade
handgranaterna m/39 skulle tillgå så, att endast en man i sänder
skulle utföra kast från ett av kastbåsen, medan övrig personal skulle taga
skydd i det nyssnämnda diket. Under förberedelserna hade emellertid Werke
kommit till platsen och anbefallt, att troppen skulle uppställas vid kastplatsen
för genomgång. Under uppställningen hade Werke sagt till Walldén,
att Walldén finge vara ledig. Sedan Walldén därefter på Werkes begäran
överlämnat sin hjälm till Werke, som icke haft någon hjälm med sig, hade
Walldén avlägsnat sig från platsen.

Carlson har angående förövningen och kastningen av spränghandgranater
m/39 berättat: Sedan han mottagit troppen, hade han å en plats bortom
handgranatbanan haft förövning i handgranatkastning med övningsmateriel
och attrapper. Under förövningen hade de värnpliktiga fått öva sig i att aptera,
armera och kasta handgranater samt söka skydd omedelbart etter utfört
kast. Carlson hade kontrollerat varje man och vid övningens slut konstaterat,
att samtliga värnpliktiga voro väl förtrogna med handhavandet av
handgranater och kastningen av desamma. Carlson hade även med troppen
genomgått säkerhetsföreskrifterna för kastning med skarpa handgranater
och för de värnpliktiga framhållit att endast kastaren och instruktören
finge uppehålla sig i kaslvärnet. Övriga skulle uppehålla sig å säkert

skyddad plats, som senare komme att anvisas. Carlson och Walldén hade
tidigare kommit överens om att diket utgjorde det bästa skyddet, och det
vore även brukligt inom kåren att vid kastning med skarpa handgranater
de icke kastande uppehöllo sig i diket. På Carlsons order hade därefter
Walldén gjort klart för kastning med skarpa handgranater m/39. Det hade
varit bestämt att varje värnpliktig skulle kasta en handgranat av denna
modell. Walldén hade placerat den låda, i vilken spränghandgranaterna
förvarades, vid diket. Sedan förberedelserna slutförts, hade Carlson orienterat
troppen om hur övningen skulle utföras och därvid bland annat meddelat
att två kastare i taget på order av Carlson skulle komma fram till väruet
och att kast därefter skulle utföras med Carlson och Walldén som instruktörer.
Först i detta skede —- klockan hade då varit omkring 1100 —
hade Werke anlänt till övningsplatsen. Carlson hade orienterat Werke om
hur övningen bedrivits och vilka förberedelser som vidtagits för kastningen
av spränghandgranater. Carlson hade därvid omtalat att de värnpliktiga
iordningställt handgranaterna för kastning men att de ännu icke erhållit
sprängpatroner, som skulle insättas först framme vid värnet under Carlsons
och Walldéns övervakning. Carlson hade även framhållit för Werke
att de värnpliktiga som icke hade att utföra kast skulle söka skydd i diket,
där de även vid Werkes ankomst uppehållit sig. Werke hade därefter hållit
ett kort förhör med de värnpliktiga om handgranatkastning. Huruvida Werke
därvid genomgått säkerhetsföreskrifterna för handgranatkastning, kunde
Carlson icke erinra sig, men sannolikt hade Werke icke nämnt någonting
därom. Werke hade därpå givit troppen order att samlas framme vid kastvärnet
under motivering att de värnpliktiga från skyddsplatsen i diket icke
tillräckligt skulle kunna se huru handgranaterna verkade och huru de kastande
uppträdde före och under kastens utförande. Werke hade framhållit
att han vid tidigare övningar med kastning av skarpa handgranater haft
troppen samlad i kastvärnet. Carlson hade just ämnat för Werke påpeka
risken av att låta de värnpliktiga uppehålla sig i värnet men förekommits av
Werke som nämnt någonting om att han »gjort det så mycket att det inte
var någon risk». Carlson hade således endast haft att lyda order, och han
hade därför samlat troppen i kastvärnet. Det hade tyckts Carlson som om
troppen i viss mån reagerat mot Werkes order om samling i värnet. Troppen
hade fördelats med 14 man i varje bås. Werke hade anbefallt att kastningen
skulle ske på hans order växelvis från vartdera kastbåset. Carlson hade haft
tillsynen över kastningen från det vänstra båset. Under kastningen hade
det varit ganska trångt i båsen, men den kastande och instruktören hade
haft erforderlig plats för att den kastande skulle kunna kasta på föreskrivet
sätt. De som icke kastade hade varit sammanträngda i kastbåsens bakre
del som givit allenast ringa skydd. Före kastningens början hade Carlson
instruerat sin grupp i kastbåset, att den kastande omedelbart efter kastets
utförande skulle »trycka» ordentligt mot marken, och även framhållit faran
av att resa sig upp omedelbart efter det handgranaten slungats mot målet.
Under kastningen hade Carlson iakttagit att några av de värnpliktiga så

snart handgranaten kastats sett upp eller vid sidan om värnet för att iakttaga
verkningarna av kastet. Med anledning därav hade Carlson ytterligare
tillsagt sin grupp att »trycka» ordentligt mot marken. Carlson hade icke
sett var Werke uppehållit sig under kasten men hade hört dennes kommando
vid varje kast.

Werke har om kastövningen med spränghandgranater m/39 uppgivit
följande: Han hade anlänt till övningsplatsen klockan 1050 och omedelbart
tagit befälet över troppen. Därefter hade han till klockan 1105 hållit förhör
med troppen för kontroll av att den kände till handgranatens verkningssätt,
aptering, iordningställande och kastning. Werke hade även förvissat sig om
att troppen visste vad den skulle iakttaga efter handgranatens nedslag och
hur länge man skulle kvarbliva i skydd, därest en handgranat icke skulle
krevera. Samtliga i troppen hade visat sig fullt behärska såväl de teoretiska
som de praktiska detaljerna. Werke hade genom förfrågan hos troppbefälet
förvissat sig om att ingen av personalen varit nervös inför övningen.
Werke hade beslutat sig för att bedriva övningen som fortsatt kastövning
jämlikt mom. 3319 säkerhetsinstruktionen, emedan han utgått från att
första kastövning jämlikt mom. 3318 redan förekommit. Första kastövning
skulle nämligen enligt utbildningsbestämmelserna ha utförts under tiden
den 1 december 1948—den 14 februari 1949. De värnpliktigas förmåga att
handha granaterna hade icke heller motsagt denna Werkes uppfattning. De
av Carlson samma dag bedrivna förövningarna med övnings- och blindhandgranater
hade endast varit att anse såsom förövning till kastövning enligt
mom. 3319 och hade icke kunnat tänkas ersätta första kastövning enligt
mom. 3318. Anledningen till att Werke tillämpat mom. 3319 hade icke varit
att han uppfattat dessa förövningar som första kastövning enligt mom. 3318
utan att han vid övningstillfället, trots att han icke närmare gjort sig
underkunnig om förhållandet, varit av den fasta övertygelsen, att första
kastövning jämlikt sistnämnda moment hade förekommit. Anledningen till
att han icke påpekat detta vid det efter olyckshändelsen hållna militärförhöret
hade sannolikt varit den upprörda sinnesstämning vari han då befunnit
sig. Även det förhållandet att han själv skadat sig i ett knä och stått
inför omedelbar transport till sjukhus hade gjort att han icke kunnat andraga
alla de skäl han senare åberopat. Militärförhöret hade endast avsett
själva händelseförloppet och icke så mycket anledningen till de vid övningen
vidtagna åtgärderna. När Carlson anmälde sig med troppen för Werke vid
Werkes ankomst till övningsplatsen, hade Carlson omtalat, att han hade för
avsikt att låta icke kastande personal uppehålla sig i diket 120 meter bakom
kastbåsen, men Carlson hade icke lämnat någon som helst motivering
härtill. Då emellertid Werke hade för avsikt att bedriva övningen enligt
mom. 3319, hade han beordrat fram troppen till kastbåsen. Werke hade låtit
främre ledet taga plats i ena kastbåset och bakre ledet i det andra, sedan
varje man tilldelats en ännu ej apterad handgranat m/39. Werke hade själv
omhänderhaft sprängpatronerna och delat ut dem under övningen till dem
som stått i tur att kasta och vilka före kastet fått aptera sin handgranat

under överinseende av Werke och Carlson. Troppens 28 man hade därefter
fått kasta var sin spränghandgranat, varvid Werke lett kastningen i ena
båset och Carlson kastningen i det andra. Varken före eller under övningen
hade någon av de värnpliktiga reagerat mot övningens bedrivande; samtliga
hade uppträtt lugnt och säkert. Carlsons uttalande att Werke med anledning
av att Werke låtit även de icke kastande uppehålla sig i kastvärnet yttrat
att han »gjort det så mycket så att det inte var någon risk», vore riktigt såtillvida
att Werke och Carlson på kvällen den 22 februari diskuterat den tidigare
på dagen inträffade olyckan och att Werke då fällt det nämnda yttrandet,
varvid Werke åsyftat att han vid något tillfälle på dylikt sätt bedrivit
kastövningar på handgranatbanan. Däremot hade Werke icke fällt yttrandet
före kastövningen den 22 februari. Under åren 1944—1946, då Werke tjänstgjort
såsom chef för stamskolorna vid luftvärnskåren, hade Werke bedrivit
fortsatta kastövningar med handgranater med tillämpning av mom. 3319.
Vid dessa övningar hade Werke samlat lämpligt antal man i varje värn, och
kasten hade utförts av man efter man på Werkes order. Några instruktioner
hade icke lämnats från överordnat befäl vid dessa fortsatta kastövningar.
Werke ansåge det märkvärdigt att Carlson, som tjänstgjort å batteriet sedan
den 1 september 1948, icke gjort Werke uppmärksam på att första kastövning
icke förekommit, när Carlson märkte att Werke tydligen hade för
avsikt att bedriva övningen som fortsatt kastövning jämlikt mom. 3319.
Werke tolkade bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen så, att mom. 3314
innehölle de generella bestämmelserna för handgranatkastning. När i nämnda
moment i fråga om beskaffenheten av det skydd, som skulle intagas av
kastare och instruktör omedelbart efter kastet och av övrig personal redan
före kastet, hänvisning gjordes till skyddsföreskrifterna i mom. 3318, innebure
detta enligt Werkes mening att samma skyddsföreskrifter skulle gälla
vid övningar enligt mom. 3319. Enligt Werkes mening berodde skiljaktigheterna
mellan inom. 3318 och inom. 3319 därpå att den kastande personalen
vid första kastövning av nervositet eller annan anledning kunde t. ex.
tappa en granat före kast eller att, därest även åskådare skulle befinna sig
i skyddet, dessa skulle kunna resa sig upp och då löpa risken att bli träffade
av skrot från krevaden. Vid övning enligt mom. 3319 borde däremot personalen
vara så van att handha handgranater att dessa risker helt eliminerats.
Werke vore av den uppfattningen att de för kastning med sprängladdade
handgranater särskilt uppförda kastbåsen skulle anses som erforderliga
skydd enligt bestämmelserna i mom. 3314. Det förhållandet att vid handgranatkastning
å kårens handgranatbana skydd som regel toges i diket 120
meter bakom kastbåsen berodde därpå att vid kastning enligt mom. 3318,
då endast instruktör och kastare finge befinna sig i kastbåsen, intet skydd
funnes närmare kastbåset. Werke ansåge att vid kastövningar jämlikt mom.
3319 delta skydd i diket icke vore aktuellt, enär en grupp finge taga skydd i
kastbåset. Det hade icke vid något tillfälle förekommit att Werke vid övning
jämlikt mom. 3318 låtit annan än instruktör och kastare befinna sig i kastbåset.

Carlson har i fråga om händelseförloppet vid förevisningskastet vid polisförhör
ytterligare uppgivit följande: Sedan envar av de värnpliktiga i
troppen kastat en spränghandgranat m/39, hade Carlson av Werke erhållit
order att utföra ett kast med en spränghandgranat m/40. Det hade redan
tidigare hestämts, att Carlson i demonstrationssyfte skulle kasta en dylik
handgranat, och Carlson hade därför haft med sig en sådan handgranat,
vilken han förvarat i kappfickan. Carlson som före övningen visiterat handgranaten
hade, då han skulle kasta densamma, ånyo visiterat den utan att
finna någon anledning till anmärkning. De värnpliktiga hade fortfarande
uppehållit sig i bortre delen av kastvärnet. Sedan Werke kommenderat
»Kast», hade Carlson apterat och osäkrat handgranaten. Samtidigt som Carlson
förde kasthanden bakåt, hade han ropat: »Nu kastar jag.» Carlson, som
uppehöll sig i vänstra kastbåset, hade därvid sett att Werke stod upprätt i
bakre delen av kastvärnet och invid skvddsmuren mellan de båda båsen.
De värnpliktiga hade intagit hukande ställning, och ingen av dem hade uppehållit
sig bakom Werke. Carlson hade därpå kastat handgranaten, och
med hänsyn till att handgranater m/40 krevera vid nedslaget hade han omedelbart
efter kastet tryckt sig intill värnets främre vägg. Med hänsyn till att
de värnpliktiga under kastövningen haft benägenhet för att icke »trycka»
tillräckligt utan av ren nyfikenhet rest sig upp för att se nedslagen av
handgranaterna ville Carlson hålla för troligt att Mårtensson möjligen då
handgranaten kreverade rest sig upp från sin hukande ställning för att se
resultatet av kastningen och att han därvid träffades av splittret. Hade Mårtensson
efter det Carlson utfört kastet bibehållit sin hukade ställning med
kroppen böjd framåt, skulle hjälmen med all sannolikhet ha skyddat honom
från splittret. Det vore Carlsons bestämda uppfattning att kastvärnet
icke givit föreskrivet skydd för de värnpliktiga som icke kastade.

I skrivelse den 9 februari 1951 anhöll militieombudsmannen om förnyat
yttrande i ärendet av chefen för armén, därvid vissa angivna frågeställningar
borde beaktas. Bland annat begärdes besked, huruvida vid demonstrationskastet
med handgranaten m/40 hänsyn till de värnpliktigas utbildning
kunnat motivera att de utsattes för den risk för olycksfall, som deras
placering i bakre delen av och bakom kastvärnet inneburit. I skrivelsen
framhölls vidare att genom arméorder nr 154 den 2 april 1943 bland annat
föreskrivits, att spränghandgranat m/40 icke finge användas annat än för
utbildning av (till) officerare och underofficerare samt för demonstration
vid utbildning av trupp, att sådan demonstration skulle utföras av därtill
lämpligt befäl samt atl vid demonstrationskastning åskådare skulle uppehålla
sig minst 100 meter från den kastande och från handgranatens nedslagspunkt.
Det framhölls även att enligt arméorder nr 165 den 15 april
1944 förstnämnda arméorder skulle gälla jämsides med säkerhetsinstruktionen
för armén.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse av den 9 februari 1951
inkom den 22 februari 1951 ett av Tamm på uppdrag av chefen för armén
avgivet yttrande, vari Tamm anförde: I arméförvaltningens promemoria a1?

den 28 februari 1949 hade på grundvalen av vissa beräkningar ganska kategoriskt
angivits, att dödsolyckan vid Skånska luftvärnskåren syntes ha förorsakats
av ett hastiggående splitter med krökt bana. I obduktionsprotokoliet
hade såsom antaglig möjlighet framhållits att splittret rikoschetterat mot
väggen mellan kastbåsen, vilket ansetts troligt på grund av anslaget mot
bröstets högra sida och inträngningsriktningen. Vid avgivandet av chefens
för armén yttrande den 27 juni 1949 hade det bedömts såsom mest sannolikt,
att enligt det senare alternativet splittret i spetsig vinkel snuddat vid
mellanväggen och därvid erhållit ändrad riktning. Även i detta fall kunde
splittret ha haft en krökt bana redan före anslaget mot väggen. Intet av de
båda nämnda antagandena hade emellertid kunnat bevisas. Vid besvarandet
av huruvida vid förevisningskastet några hänsyn till de värnpliktigas utbildning
kunnat motivera, att de värnpliktiga utsattes för risker för olycksfall
måste hänsyn tagas till Werkes motiv för att låta de värnpliktiga uppehålla
sig invid kastplatsen. Detta motiv framginge icke klart av handlingarna
i ärendet. Hade motivet varit att de värnpliktiga skulle se hur kastet
utfördes, måste ändamålet med övningen anses förfelat, eftersom flertalet
av dem icke kunnat iakttaga själva kastet. Om däremot motivet varit att de
värnpliktiga genom att uppehålla sig så nära som möjligt skulle få en känsla
av brisadens kraft, kunde ändamålet med övningen icke anses vara helt
förfelat. Då enligt gällande bestämmelser med spränghandgranat m/40 endast
finge utföras demonstrationskast, hade emellertid åskådarna bort placeras
så, att de kunnat iakttaga såväl den kastande som nedslagspunkten,
d. v. s. utanför den fastställda säkerhetsgränsen. Ur utbildningssynpunkt
hade det därför varit olämpligt att placera åskådarna så som skett. Även om
Werke icke varit förtrogen med arméordern nr 154 den 2 april 1943 och
arméordern nr 165 den 15 april 1944 skulle han vid demonstrationskastningen
ha tillämpat bestämmelserna i mom. 3318 säkerhetsinstruktionen.
Nämnda moment vore nämligen det enda som lämnade föreskrifter om var
annan personal än instruktör och kastare skulle uppehålla sig inom farligt
område under kastövning. De 100 meter som angivits i arméordern den 2
april 1943 avsåge gränsen för det farliga området och ej eu särbestämmelse
för demonstrationskast. Trupp finge därför uppehålla sig inom farliga området
vid kast men måste då givetvis taga skydd och syntes därvid ej kunna
sägas vara åskådare. Åskådare skulle alltså, i den mån de icke intagit föreskrivet
skydd, uppehålla sig utom det farliga området. Enligt vad utredningen
givit vid handen hade Werke ansett sig böra följa bestämmelserna i
mom. 3319 säkerhetsinstruktionen. Härtill kunde möjligen orden »fortsatta
övningar bedrivas i regel med högst en grupp (10—12 man) åt gången» ha
givit anledning. De vid ifrågavarande tid gällande bestämmelserna i mom.
3318 torde ha avsett formell utbildning och bestämmelserna i mom. 3319 om
fortsatta kastövningar och 3320 om avslutande övningar tillämpad utbildning.
Sistnämnda utbildning bedreves i regel såsom övningar i terrängen
med truppen grupperad och tryckande i gropar och bakom skydd. Härvid
vore skillnaden mellan mom. 3319 och 3320 beroende på utbildningsstadiet.

Det syntes dock i och för sig vara likgiltigt, om ifrågavarande demonstrationskast
utförts enligt bestämmelserna i mom. 3318 eller 3319, tv de grundläggande
bestämmelserna för kast vore desamma. Med hänsyn till att kastet
utförts från kastbana, borde bestämmelserna i mom. 3318 ha tillämpats, då
såsom nyss framhållits mom. 3319 avsåge kast från ställning i terrängen
(grop m. in.). Den väsentliga skillnaden vid kast enligt mom. 3318 och enligt
mom. 3319 vore i övrigt, att instruktören enligt förstnämnda moment
skulle övervaka en man åt gången, under det att han enligt det senare momentet
kunde övervaka en hel grupp samtidigt, varvid dock kast endast utfördes
av en man i taget på därom given order. Ett demonstrationskast av
här förevarande slag syntes, såsom redan framhållits, ha bort utföras enligt
föreskrifterna i mom. 3318 med åskådarna på avstånd och utanför det
farliga området. Övningen syntes därför så som den genomfördes böra anses
mindre effektiv. I chefens för armén yttrande den 27 juni 1949 hade
gjorts gällande, att mom. 3319 och icke mom. 3318 varit tillämpligt i fråga
om Carlsons förevisningskast. Frågan hade då helt bedömts ur den kastandes
synpunkt och kastet hade därför betraktats som fortsatt kastövning.
Denna tolkning vore dock icke hållbar. Förhållandena på kastplatsen
måste vara utslagsgivande, varför mom. 3318 bort tillämpas. Trots att Werke
icke i alla avseenden följt gällande säkerhetsbestämmelser syntes dock hänsyn
böra tagas till den omständigheten att orsaken till olyckshändelsen varit
säregen och ytterst sällan förekommande.

Vid förhör å militieombudsmansexpeditionen uppgav Werke: Han erinrade
sig med bestämdhet att han och Carlson samtidigt varit närvarande å
batteriexpeditionen vid kaptenen Jacobssons ordergivning den 21 februari
1949. Däremot mindes Werke icke huruvida han och Carlson infunnit sig å
expeditionen samtidigt eller om Werke kommit dit senare än Carlson, Öhrvik
hade icke uppehållit sig å expeditionen under det Werke vid ifrågavarande
tillfälle varit där. Werke kunde icke erinra sig huruvida Freij varit
närvarande vid ordergivningen. Werke hade icke närmare intresserat sig
för Jacobssons genomgång, eftersom denne från början icke avsett att Werke
skulle ha någon uppgift under följande dags övning i handgranatkastning.
Werke hade under Jacobssons genomgång sysslat med någonting som han
numera icke kunde erinra sig och hade icke uppfattat detaljerna i samtalet
mellan Jacobsson och Carlson, men Werke hade dock hört att Jacobsson
och Carlson talade om materielens handhavande vid handgranatövningen.
Werke hade icke hört Jacobsson och Carlson samtala om några bestämmelser
i säkerhetsinstruktionen för armén, och Werke hade uppfattat så
mycket av samtalet att, om dessa bestämmelser varit på tal mellan Jacobsson
och Carlson, Werke skulle ha uppmärksammat det. Carlson hade enligt
vad Werke funnit haft en nervös läggning. Werke hade varit närvarande
då Jacobsson förklarat att Werke i stället för Carlson skulle leda övningen
med Carlsons tropp. Jacobssons order till Werke hade endast innehållit
att övningen skulle bedrivas från värnet å kårens handgranatbana och att
utom de värnpliktigas kast av handgranater m/39 övningen skulle omfatta

demonstrationskas t av en handgranat m/40. Werke hade omedelbart efter
Jacobssons genomgång själv uppgjort detalj programmet för troppens övningar
under förmiddagspasset den 22 februari och genast muntligen delgivit
Carlson detsamma. Passet hade omfattat tiden mellan klockan 0800
och 1200, och för själva kastningen av spränghandgranater hade Werke anslagit
en tid av omkring en timme. Så sent som en timme innan Werke
infann sig å övningsplatsen och övertog befälet över troppen hade han i säkerhetsinstruktionen
läst de bestämmelser som rörde handgranatkastning.
Werke hade icke ansett att det varit förenat med några risker att under
kastningen av handgranater m/39 låta de värnpliktiga som icke kastade
uppehålla sig i bakre delen av och bakom kastbåsen. Enligt Werkes mening
hade det icke varit att räkna med några av materielfel föranledda olyckor.
Werke hade vidare ansett det uteslutet att någon kastande skulle tappa
handgranaten eller kasta den mot kastbåsets vägg. Om en dylik situation
skulle uppstå, hade instruktören, som hela tiden hade sin uppmärksamhet
riktad på den kastande, haft god tid på sig att taga hand om granaten och
kasta den, innan krevaden ägde rum. Werke hade icke haft sig bekant att
det vid motsvarande övningar förekommit att en kastande tappat en spränghandgranat.
Han hade icke vid ifrågavarande tid känt till handgranatolyckan
vid Svea trängkår den 24 oktober 1946. Werke hade icke heller haft
sig bekant att splitter från kreverande spränghandgranater på grund av sin
form och hastig rotation kunde ha starkt krökt bana. Hade Werke fått del
av den orientering angående olyckan vid Svea trängkår, som i december 1946
utsänts från arméstaben och vari framhållits möjligheten av onormala
skrotbanor vid kastning av spränghandgranater, skulle Werke vid övningen
den 22 februari 1949 icke ha låtit dem som icke utförde kast uppehålla
sig i eller omedelbart bakom kastvärnet. I december 1946, då den nämnda
orienteringen utsändes, hade Werke varit elev vid artilleri- och ingenjörhögskolan
och luftvärnsofficersskolan, och dit hade orienteringen icke sänts.
Vid de nämnda skolorna hade endast i obetydlig utsträckning förekommit
undervisning rörande handgranater, och någon orientering om att vid handgranatkast
splitter kunde ha onormala, krökta banor hade icke lämnats.
Anledningen till att Werke under den ifrågavarande övningen med handgranater
m/39 låtit hela troppen uppehålla sig å kastplatsen hade varit att han
velat genomföra övningen under mera stridsmässiga former och låta de
värnpliktiga få vana att se sina kamrater hantera handgranaterna och lära
sig lita på kamraterna. Werke hade emellertid haft klart för sig att det ej
rörde sig om en stridsmässig övning utan om en formell kastövning. Det
hade gällt att få de värnpliktiga att inse att det icke vore så märkvärdigt
att kasta handgranater. Däremot hade det icke varit av bekvämlighetsskäl
och för att spara tid som han låtit hela troppen uppehålla sig å kastplatsen.
Under sin officersutbildning åren 1942 och 1943 hade Werke deltagit i övningar
i handgranatkastning, därvid de som icke kastat fått uppehålla sig
å kastplatsen i samma skydd som den kastande. Werke hade icke före den
22 februari 1949 själv lett någon övning i kastning av spränghandgranater

i vilken värnpliktiga deltagit. Däremot hade han, såsom han i ärendet
tidigare uppgivit, under åren 1944—1946 som chef för stamskolorna vid
Skånska luftvärnskåren bedrivit fortsatta formella övningar. Vad anginge
demonstrationskastet med spränghandgranat m/40 finge enligt vad Werke
sett å kårorder eller i annat sammanhang sådan handgranat kastas endast
av officer eller underofficer. Ändamålet med förevisningskastet hade varit
att de värnpliktiga skulle erfara huru en dylik handgranat fungerade. De
värnpliktiga skulle få höra skillnaden i ljud vid krevaden av en handgranat
m/40 jämfört med handgranater m/39 och erfara intensiteten i krevaden.
Avsikten med kastet hade även varit att de värnpliktiga skulle få se granatens
splitterverkan i målgruppen. Eftersom kastet skulle utföras av eu officer
hade Werke ansett det vara riskfritt att ha de värnpliktiga i och omedelbart
bakom kastbåsen. Enligt Werkes mening vore handgranater m/40
»otrevliga». Om slagstiftet icke låge riktigt kunde nämligen granaten, som
vore tvådelad, utlösas genom att granatens ena del vredes mot den andra.

I förevarande fall hade emellertid Carlson konstaterat att slagstiftet legat
rätt. Werke hade tidigare icke varit närvarande vid demonstrationskast med
handgranater m/40 annat än under officersutbildningen. Vid dessa demonstrationskast
hade den personal, för vilken kastet visades, uppehållit sig invid
den kastande. Vid tiden för Werkes officersutbildning hade säkerhetsinstruktionen
ännu icke fastställts. — Sedan Werke fått taga del av innehållet
i chefens för armén yttrande av den 22 februari 1951, uppgav Werke
vidare: Han hade såvitt han erinrade sig icke tidigare tagit dei av arméordern
den 2 april 1943 nr 154 men hade sig bekant att spränghandgranater
m/40 endast finge kastas vid övningar för personal som vore eller skulle
utbildas till officerare och underofficerare samt för demonstration vid utbildning
av trupp. Däremot hade han icke känt till bestämmelsen att vid demonstrationskast
åskådare skulle uppehålla sig på minst 100 meters avstånd
från kastaren, men hade givetvis haft sig bekant att enligt mom. 3313 säkerhetsinstruktionen
farliga området vid handgranatkastning begränsades
av en cirkel med målet som medelpunkt och med en radie av 100 meter.
Werke hade under år 1943 till utgången av mars undergått utbildning vid
krigsskolan och därefter inträtt i tjänst vid Skånska luftvärnskåren. Jacobsson
hade icke vid ordergivningen den 21 februari 1949 nämnt någonting
om ifrågakomna arméorder. Vid förberedandet av övningen den 22 februari
hade Werke i sin egenskap av övningsledare ansett sig kunna utgå
från att samtliga säkerhetsbestämmelser som kunde vara tillämpliga återfunnes
i säkerhetsinstruktionen. Han hade bestämt minne av att han under
sin militära utbildning av någon lärare eller på annat sätt fått den upplysningen,
att samtliga gällande säkerhetsbestämmelser vore att finna i säkerhetsinstruktionen.
Werke hade vid genomläsningen av säkerhetsinstruktionen
före övningen av skäl som han tidigare uppgivit i ärendet tolkat bestämmelserna
på det sättet att såväl de värnpliktigas kast av handgranater
m/39 som demonstrationskastet varit att anse såsom fortsatta kastövningar
enlig mom. 3319. Det vore givet att han vid demonstrationskastet kunnat

välja annan plats för åskådarna än i eller bakom kastbåsen, men Werke
hade bedömt situationen sålunda alt det icke förelegat några risker för de
värnpliktiga, eftersom kastet utfördes av en officer och de värnpliktiga befunno
sig i skydd. — Vid förhöret påvisades härefter för Werke, att i Anvisningar
för utbildningen och exempel på övningars anordnande vid luftvärnet
(AUE Lv), del I, fastställda genom arméorder nr 81/1944, återgivits i arméordern
den 2 april 1943 nr 154 upptagna bestämmelser om att spränghandgranater
m/40 icke finge användas annat än för utbildning av (till) officerare och
underofficerare samt demonstration ävensom att vid demonstrationskastning
åskådare skulle uppehålla sig minst 100 meter från den kastande och från
handgranatens nedslagspunkt. Werke anförde därefter: Han hade liksom
varje officer erhållit ett exemplar av nämnda anvisningar för utbildningen
och hade under trupptjänstgöring intill den 1 oktober 1946 så gott som dagligen
begagnat anvisningarna. Därigenom hade han blivit väl underkunnig
om innehållet i anvisningarna. Efter nämnda tid hade han endast i mindre
utsträckning haft anledning att taga del av innehållet i anvisningarna och
till följd därav hade föreskriften om åskådares placering vid demonstrationskastning
med spränghandgranat m/40 fallit ur hans minne. Werke vore
numera övertygad om att han icke vid tiden för ifrågavarande olyckshändelse
tagit del av arméordern den 2 april 1943. Sin kännedom om att spränghandgranater
m/40 endast finge kastas vid utbildning av (till) officerare och
underofficerare samt för demonstration hade han uppenbarligen erhållit
genom studium av nämnda anvisningar för utbildningen. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 4 april 1951 dagtecknad, till förste
stadsfiskalen i Malmö överlämnad åtalsinstruktion följande.

Säkerhetsföreskrifter för användande av spränghandgranater återfinnas i
säkerhetsinstruktionen för armén (Säkl), vilken fastställts den 15 oktober
1943. Intill dess föreskrifterna ändrades genom arméorder nr 476 den 26
juni 1949 (Tjänstemeddelanden rörande iantförsvaret 1949, avd. D s. 262)
voro säkerhetsbestämmelserna, såvitt i ärendet är i fråga, av följande innehåll:
Övning med sprängladdade handgranater får äga rum på order av
lägst kompanichef, övningsledare skall vara officer eller underofficer (mom.
3310). Övningsledare (instruktör, säkerhetskontrollant) skall såväl teoretiskt
som praktiskt vara fullt förtrogen med materielen (förväxling mellan
de olika handgranattyperna eller misstag vid materielens handhavande kan
ha livsfarliga följder), övningsdeltagare skall, innan kast med sprängladdade
handgranater får äga rum, vara väl insatt i handgranatens konstruktion
och verkningssätt samt ha övats i kast med blind- eller övningshandgranater
av motsvarande typ. All personal skall vara insatt i för övningen
utfärdade säkerhetsföreskrifter och särskilt i vad rör uppträdandet på kastplatsen
(mom. 3311). Farliga området vid kast med spränghandgranater
begränsas av en cirkel med målet som medelpunkt och med en radie av 100

meter. Inom detta område får endast den personal uppehålla sig som iakttager
skyddsföreskrifterna i 3314 och 3317 (mom. 3313). Vid övningar med
sprängladdade handgranater skall all personal vara utrustad med hjälm.
Kastare och instruktör (säkerhetskontrollantj skola, omedelbart sedan kast
utförts, taga skydd. Övrig personal, som uppehåller sig inom farliga området,
skall ha intagit skydd, innan kast utföres. All personal förblir i skydd minst
5 sekunder efter krevaden (sista krevaden vid flera samtidiga kast). Uteblir
krevad, förblir personalen i skydd under minst 30 sekunder. Angående
skyddets beskaffenhet se 3318 (mom. 3314). Övningskast med spränghandgranat
skall ske i öppen terräng. Kast får icke utföras i motlutande terräng,
där risk föreligger, att handgranat studsar eller rullar ned mot kastaren
(mom. 3317). Första kastövning med sprängladdad handgranat skall utföras
från särskilt ordnad, skyddad kastplats, som ger skydd jämväl mot krevad i
omedelbar närhet av kastplatsen. Undantagsvis må annat skydd, t. ex. ett
djupt dike, användas. Instruktören skall vid denna övning uppehålla sig intill
kastaren, så att han kan ingripa omedelbart vid felaktigt hanterande av
handgranaten och därigenom förhindra olyckshändelse. Första kastövning
utföres av endast en man åt gången. Övrig personal (utom instruktören)
skall befinna sig i skydd minst 5 meter från kastaren. Skyddet skall ge betäckning
även för krevad i banans första del eller i omedelbar närhet av
kastplatsen. I fackindelad kastplats får skydd intagas i bredvidliggande fack,
även om detta ligger närmare än 5 meter från kastaren (mom. 3318). Fortsatta
övningar bedrivas i regel med högst en grupp (10—12 man) åt gången.
Officer (underofficer) skall tjänstgöra som instruktör eller säkerhetskontrollant
vid varje grupp. Varje övningsmoment skall förövas med blind- eller
övningshandgranater, tills momentet utföres fullt riktigt. Härvid ägnas särskild
uppmärksamhet åt nervös eller mindre påpasslig personal. Sådan personal
ges särskild övning eller skiljes vid behov från avsedd övning med
sprängladdade handgranater. Kast får endast utföras med en handgranat per
gång, varvid antingen övningsledaren ger order för varje kast eller också
beordrar kast efter hand, t. ex. från ena flygeln. Han skall därvid kontrollera,
att varje man i övningsavdelningen, som icke för tillfället utför kast,
befinner sig i skydd samt att kastaren kan intaga skydd i omedelbar närhet
av kastplatsen (mom. 3319). Vid avslutande övningar, då övningsavdelning visat
sig fullt behärska handgranatstrid samt besitta erforderlig grad av
lystring och vaksamhet, må anbefallas att kast utföras utan övningsledarens
kommando (mom. 3320). — Till första meningen i mom. 3318 är ansluten en
not, vari angives att sådan särskilt ordnad, skyddad kastplats, som omförmäles
i nämnda moment, i regel brukar vara utförd i form av en skyttegrav
eller vall, indelad i fack, samt att facken skiljas av tvärvallar med tillräcklig
höjd. I noten hänvisas till en vid instruktionen fogad skiss, varå angives att
denna avser »Exempel på handgranatbana för formella kastövningar med
skarpa handgranater». Å skissen är angiven särskild »plats för övningsledare
in. fl.» bakom skydd av plank.

I ingressen till säkerhetsinstrulctionen framhålles att det för minskande

7—5/7993. Mil ilie ombudsmannens ämbetsbcråltelse.

av de risker som oundgängligen måste tagas åligger övningsledaren att under
ansvar besinna vilka risker som kunna och få tagas men också vilka som ej
få tagas.

Handgranat m/39 är en tidsspränghandgranat. Granaten armeras genom
att en bränntändare, som är ingängad i handgranatens skaft, sättes i funktion
genom dragning i ett genom skaftet löpande snöre. Tändarens bränntid
är 4,5 sekunder; därefter kreverar handgranaten.

Handgranat m/40 är en nedslagsspränghandgranat. Granathylsan som innesluter
sprängladdningen består av två delar, överdelen och underdelen,
vilka hållas tillsammans av en ytterring och ha någon rörelsefrihet inbördes.
Kastsäkringen utgöres av en säkringsskena, som går tvärs genom handgranaten
och som håller isär över- och underdelarna och hindrar mekanismen
att nå fram till sprängpatronen. Säkringsskenan hålles kvar i sitt läge, så
länge två utmed hylsans övre del liggande, vid skenan fästade vingar sammanhållas
av en säkringsnål. Enligt säkerhetsinstruktionen gällde vid ifrågavarande
tid beträffande handgranat m/40 bland annat följande föreskrifter:
Handgranaten får icke användas i sådan terräng, där risk för en för tidig krevad
föreligger, t. ex. genom att handgranaten stöter mot grenar, byggnadsdelar
e. d. (mom. 3351). Risk för krevad i luften kan föreligga — förutom
genom anslag mot grenar e. d. — om mekanismen före kastet gått i »halvspänn».
Med »halvspänn» menas, att slagfjädern slagit fram, medan säkringsskenan
ännu sitter kvar i granaten, så att slagstiftet ligger an mot
skenan. Om säkringsskenan på en dylik handgranat dragés ut så långt, att
slagfjädern blir fri, slår slagstiftet omedelbart fram mot sprängpatronen. Eftersom
säkringsskenan sitter i bänd, slungas den vid kast i regel ut, endast
om kastet utföres med stor kraft och med stor rotation på granaten (mom.
3352). Om säkringsskenan dragits ut mer än halva sin längd, är handgranaten
armerad och kreverar vid minsta stöt eller om över- och underdelarna
tryckas eller böjas mot varandra (t. ex. vid kramning i kasthanden, då denna
höjes till kast). Om säkringsskenan dragits ut endast så mycket att dess fria
ände släppt taget ovanpå ytterringens fläns, går mekanismen i stället i »halvspänn»
(mom. 3356).

Genom arméorder den 2 april 1943 nr 154 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1943, avd. D s. 101) ha meddelats vissa allmänna föreskrifter
för utbildningen med handgranater, spräng- och tändmedel samt minor, vilka
bestämmelser utöver gällande säkerhetsföreskrifter skulle tillämpas vid
all utbildning i såväl fred som krig. I ordern föreskrevs om utbildning med
handgranater bland annat: Spränghandgranat m/40 får icke användas annat
än för utbildning av (till) officerare och underofficerare samt för demonstration
vid utbildning av trupp. Sådan demonstration utföres av därtill lämpligt
befäl. Vid demonstrationskastning skola åskådare uppehålla sig minst 100
meter från den kastande och från handgranatens nedslagspunkt. — Genom
arméorder den 15 april 1944 nr 165 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1944, avd. D s. 123) föreskrevs följande: På förekommen anledning
meddelas, att arméorder nr 154/1943 (TL D 101) och med stöd här -

av för vederbörliga truppslag utfärdade särskilda bestämmelser för utbildningen
med handgranater, spräng- och tändmedel samt minor gälla jämsides
med säkerhetsinstruktionen för armén.

I Anvisningar för utbildningen och exempel på övningars anordnande vid
luftvärnet (AUE Lv), del I, fastställda genom arméorder nr 81/1944, ha å
s. 81 införts förenämnda i arméordern den 2 april 1943 upptagna föreskrifter
rörande utbildning med spränghandgranat m/40. Jämväl i dessa anvisningar
har således angivits att vid demonstrationskastning med ifrågavarande
handgranat åskådare skola uppehålla sig minst 100 meter från den
kastande och från handgranatens nedslagspunkt.

I ärendet är utrett att den 22 februari 1949 å Skånska luftvärnskårens
handgranatbana var anordnad en övning i handgranatkastning med tredje
batteriets andra tropp under befäl av Werke såsom övningsledare. Sedan
till en början de värnpliktiga i troppen av ställföreträdande troppchefen
sergeanten Walldén med användande av övningshandgranater m/39 undervisats
i granatens konstruktion, handhavande och verkningssätt och därefter
under ledning av troppchefen fänriken Carlson fått kasta övningshandgranater,
vidtogo Carlson och Walldén å fältet vid handgranatbanan förberedelser
för kastning av sprängladdade granater. Enligt vad de även tillkännagåvo
för troppen utgingo såväl Carlson som Walldén därvid från att
endast den som kastade och instruktören skulle uppehålla sig i kastvärnet,
som var indelat i två baktill öppna bås, och att det övriga manskapet
under tiden skulle ha sin plats i ett 120 meter bakom kastplatsen beläget
dike, varest Walldén även lät ställa den låda, i vilken spränghandgranaterna
förvarades. Därefter övertog Werke befälet över troppen och orienterades
därvid av Carlson om de förberedelser som vidtagits för kastningen,
varvid Carlson även omtalade att han hade för avsikt att låta icke kastande
personal uppehålla sig i diket. Sedan Werke hållit förhör med de
värnpliktiga för utrönande av att de ägde erforderlig kännedom om förfarandet
vid aptering, iordningställande och kastning av handgranater av
ifrågavarande typ, beordrade Werke samtliga värnpliktiga att på en gång
taga plats i kastvärnet med 14 man i vartdera båset. Under de därpå följande
övningarna fick envar av de värnpliktiga från håsen i kastvärnet en åt
gången växelvis kasta en spränghandgranat m/39 under överinseende av
Werke såsom instruktör i det ena och Carlson såsom instruktör i det andra
båset. Därefter utförde Carlson från det ena båset ett förevisningskast med
en spränghandgranat m/40. Under utförandet av såväl kasten med handgranat
m/39 som förevisningskastet uppehöllo sig de icke kastande i eller
omedelbart bakom båset, där de vid kast fingo huka sig ned för att skydda
sig mot splitter. Den av Carlson kastade handgranaten m/40 kreverade vid
nedslaget, som inträffade endast omkring 14 meter från värnet. Värnpliktige
Mårtensson, som i hukande ställning befann sig bakom det bås varifrån
kastet skedde och på ett avstånd av tre meter från båsets främre vägg, träffades
i bröstet av ett splitter från granaten med påföljd att han skadades

100

till döds. Med stöd av den förebragta utredningen måste antagas att olyckan
orsakats av att splittret antingen haft en starkt krökt bana eller rikoschetterat
från kastbåsens mellanvägg, som var omkring en meter högre än framväggen
och sidoväggarna.

Werke har förklarat att han vid ifrågavarande tid icke känt till att genom
förenämnda arméorder den 2 april 1943 meddelats särskild föreskrift i fråga
om åskådares uppehållsplats vid demonstrationskast med handgranat m/40
och att han, som visserligen tidigare i sin tjänstgöring haft att tillämpa de
förut omnämnda anvisningarna för utbildningen vid luftvärnet, vid tiden
för olyckshändelsen icke haft minne av att i dessa anvisningar funnes någon
föreskrift angående åskådares uppehållsplats vid demonstrationskast
med spränghandgranat m/40. Vid nu angivna förhållanden hade Werke, enligt
vad han vidare framhållit, utgått från att säkerhetsinstruktionen innehöll
uttömmande föreskrifter om vad som var att iakttaga såväl beträffande
de värnpliktigas kast med handgranaterna rn/39 som det av Carlson med
granaten m/40 utförda förevisningskastet. Enär enligt hans uppfattning
angående innebörden av hithörande bestämmelser i säkerhetsinstruktionen
mom. 3319 varit att tillämpa i fråga om både de värnpliktigas kast och förevisningskastet,
hade han ansett hinder icke föreligga att under kasten låta
även de icke kastande på sätt som skett uppehålla sig å kastplatsen. Såsom
ytterligare motiv för sin åtgärd att under kasten med handgranaterna m/39
låta de icke kastande utan särskilt skydd befinna sig i eller omedelbart bakom
kastbåsen har Werke åberopat att han, som varit övertygad om att de
värnpliktiga tidigare kastat spränghandgranater, velat genomföra övningen
under stridsmässiga former och låta de värnpliktiga få vana att se sina
kamrater handha granaterna och lära sig lita på kamraterna. Ändamålet
med förevisningskastet hade, enligt vad Werke vidare uppgivit, varit att de
värnpliktiga skulle få erfara huru en handgranat m/40 fungerade samt bilda
sig en uppfattning om intensiteten av och det olika ljudet vid en krevad med
denna granat i jämförelse med handgranat m/39 ävensom iakttaga splitterverkan
i målgruppen.

En sådan tillämpning av föreskrifterna i säkerhetsinstruktionen som förekommit
vid de ifrågavarande övningarna innebär en icke försvarlig felläsning
av de ovan återgivna bestämmelserna i mom. 3318 och mom. 3319. Enligt
mom. 3318 skall »första kastövning» med sprängladdad handgranat utföras
»från särskilt ordnad, skyddad kastplats, som ger skydd jämväl mot
krevad i omedelbar närhet av kastplatsen». I en till denna del av texten ansluten
not — vari upplyses att sålunda avsedd kastplats i regel brukar vara
utförd i form av en skyttegrav eller vall, indelad i fack — hänvisas till en
vid instruktionen fogad skiss, varå angives att denna avser exempel å handgranatbanor
för formella kastövningar med skarpa handgranater. I
fortsättningen av texten i förevar ande moment stadgas: »Instruktören skall
vid denna övning uppehålla sig intill kastaren----» och »Första kast övning

utföres av endast en man åt gången. Övrig personal (utom instruktören)
skall befinna sig i skydd minst 5 m från kastaren.» Av de nu åter -

101

givna delarna av texten i mom. 3318 jämte anvisningen å skissen framgår
otvetydigt att detta moment och därmed även uttrycket »första kastövning»
avser formella övningar, d. v. s. övningar för inlärande av vissa reglementerade
former och förfaringssätt i motsättning till tillämpningsövningar, varigenom
soldaterna eller förbandet vänjas att handla efter läget under användande
av de under den formella utbildningen inlärda formerna och förfaringssätten
samt prövas i sin förmåga härutinnan (jfr Allmänna utbildningsbestämmelser
för armén, fastställda genom arméorder nr 44/1944,
mom. 61 och 62). Att mom. 3318 är avsett att tillämpas i enlighet med vad nu
angivits blir än mera uppenbart vid en sammanställning av detta moment
med föreskrifterna i mom. 3319. Däri föreskrives till en början: »Fortsatta
övningar bedrivas i regel med högst en grupp (10—12 man) åt gången.» Det
ligger i öppen dag att med denna föreskrift avsetts att särskilja en enligt
mom. 3319 anordnad övning från sådan i mom. 3318 avsedd formell övning
(första kastövning) som enligt vad där angives kännetecknas därav, att den
»utföres av endast en man åt gången». I inom. 3319 stadgas vidare att kast
endast får utföras med en handgranat per gång. I anslutning härtill föreskrives
att övningsledaren har att antingen giva order för varje kast eller ock
beordra kast efter hand t. ex. från ena flygeln, därvid det åligger honom att
kontrollera bland annat att kastaren kan intaga skydd i omedelbar närhet
av kastplatsen. Genom den avfattning stadgandet i sist berörda delar erhållit
bekräftas ytterligare att här avses tillämpningsövningar, som försiggå icke å
en handgranatbana för formella övningar utan i terrängen och vari regelmässigt
en hel grupp samtidigt deltager för lösandet av en gruppen given
stridsuppgift. Med hänsyn till vad nu framhållits beträffande innebörden av
uttrycket »första kastövning» i mom. 3318 såsom motsättning till »fortsatta
kastövningar» i mom. 3319 är det uppenbart att med förstnämnda uttryck
icke kan ha avsetts att från tillämpning av mom. 3318 utesluta formella
övningar med personal som tidigare utfört kast med sprängladdad
granat. Vad Werke invänt därom att han förutsatt att så varit förhållandet
kan så mycket mindre förtjäna avseende som i förevarande fall icke någon
av de värnpliktiga i troppen tidigare utfört kast med skarpladdad granat och
Werke icke heller åtgjort något för att övertyga sig om hur härmed förhöll
sig.

Arméförvaltningens tygavdelning har i yttrande den 3 mars 1949 till chefen
för armén bland annat uttalat, att bestämmelserna i mom. 3314 och mom.
3319 säkerhetsinstruktionen vore till synes motstridiga. Härvid torde tygavdelningen
ha åsyftat att — ehuru i mom. 3314 meddelade föreskrifter, innehållande
bland annat att kastare och instruktör skola taga skydd omedelbart
efter kast och övrig personal redan före kastet, uppenbarligen avse såväl
formella övningar som tillämpningsövningar — mom. 3314 avslutas med
följande anvisning: »Angående skyddets beskaffenhet se 3318.» Då i enlighet
med vad ovan angivits någon tvekan icke kan råda därom att mom. 3319
avser tillämpningsövningar i terräng där särskilt anordnad kastplats icke
finnes, ligger det i öppen dag att formuleringen av nämnda anvisning i

102

mom. 3314 är att tillskriva bristande noggrannhet och att anvisningen måste
läsas såsom rätteligen avseende endast formella övningar å handgranatbana
och icke tillämpade övningar i terrängen.

Av vad nu anförts angående innebörden av inom. 3318 och mom. 3319 säkerhetsinstruktionen
framgår alt i fråga om de värnpliktigas kast med
handgranater m/39 föreskrifterna i mom. 3318 varit tillämpliga och att på
grund härav den personal som för tillfället icke utförde kast skolat befinna
sig i skydd minst fem meter från kastaren, varvid skyddet skulle giva betäckning
även för krevad i banans första del eller i omedelbar närhet av kastplatsen.
Det är upplyst att vid handgranatbanan något sådant skydd som nu
nämnts icke fanns tillgängligt. Vid sådant förhållande har det i enlighet
med vad chefen för armén uttalat ålegat Werke att låta icke kastande personal
under övningskasten uppehålla sig utom det enligt mom. 3313 säkerhetsinstruktionen
bestämda farliga området eller på ett avstånd av minst
100 meter från det mål, varemot kasten gjordes.

I fråga om förevisningskastet med sprängbandgranaten m/40 har Werke
vid förhör uppgivit, att han haft sig bekant att såsom föreskrivits i arméordern
den 2 april 1943 och anvisningarna för utbildningen vid luftvärnet
spränghandgranater m/40 endast finge kastas vid övningar för personal
som vore eller skulle utbildas till officerare och underofficerare samt för demonstration
vid utbildning av trupp. Däremot hade Werke icke känt till den
i ordern och anvisningarna jämväl förekommande bestämmelsen att vid demonstrationskast
åskådare skulle uppehålla sig på minst 100 meters avstånd
från kastaren. Det är således utrett att Werke haft kännedom om att för
kastövningar med handgranat m/40 funnits bestämmelser, som icke voro
upptagna bland hithörande föreskrifter i säkerhetsinstruktionen. Vid sådant
förhållande borde det för Werke ha framstått såsom självfallet att det
ålegat honom att skaffa sig kännedom om genom vilken order eller annat
tjänstemeddelande dessa särskilda föreskrifter utfärdats för att därigenom
bereda sig möjlighet att kontrollera att han var riktigt och fullständigt införsatt
i de vid sidan av säkerhetsinstruktionen gällande bestämmelserna.
Om Werke sålunda tagit del av ifrågavarande arméorder eller anvisningar,
hade han genast blivit underkunnig om att det vid förevisningskastet var förbjudet
för åskådare att uppehålla sig på närmare avstånd från kastaren än
100 meter. Även en direkt tillämpning av säkerhetsinstruktionens bestämmelser
skulle, såsom ock uttalats i det av chefen för armén sist avgivna
yttrandet, ha lett till att vid Carlsons förevisningskast åskådarna skolat placeras
på sätt angivits i arméordern. Uppenbart är att förevisningskastet likaväl
som de föregående kasten med handgranat m/39 var att hänföra till formell
övning, vilken såsom skett skolat försiggå å särskilt anordnad handgranatbana.
I enlighet med vad ovan framhållits angående innebörden av säkerhetsinstruktionens
föreskrifter ha följaktligen å förevisningskastet varit
att tillämpa bestämmelserna i mom. 3318, vilket på sätt förut framhållits
beträffande kasten med handgranat m/39 innebar att åskådarna skolat uppehålla
sig utom det farliga området eller på ett avstånd av minst 100 meter
från kastmålet.

103

Enligt mom. 231 säkerhetsinstruktionen är chef, som beordrar övningsledare,
ansvarig för att denne äger erforderlig kännedom om den materiel,
som användes under övningen, samt om säkerhetsföreskrifter. Ifrågavarande
övning var anbefalld av batterichefen kaptenen Jacobsson. Av utredningen
framgår att Jacobsson på eftermiddagen den 21 februari 1949 vid en genomgång
å batteriexpeditionen med honom underlydande befäl gav order angående
handgranatkastningen påföljande dag. Jacobsson har om denna ordergivning
uppgivit att lian i närvaro av bland andra Werke och Carlson genomgått
för övningen tillämpliga bestämmelser i säkerhetsinstruktionen och
därvid särskilt uppehållit sig vid mom. 3318 ävensom att i samband med
genomgången av nämnda moment överenskommits att bästa skyddet för
den personal, som icke utförde kast, vore i ett dike, beläget cirka 120 meter
bakom kastvärnet. Jacobsson har ytterligare uppgivit att han känt till att
Werke erhållit omfattande utbildning i sprängtjänst och att Jacobsson därför
icke ansett sig behöva närmare undersöka Werkes kunskaper rörande
föreskrifterna i säkerhetsinstruktionen. Enligt vad Jacobsson vidare uppgivit,
hade han före övningen till Werke överlämnat ett exemplar av säkerhetsinstruktionen
och soldatinstruktionen, därvid Werke fått order att före
övningen med personalen genomgå säkerhetsföreskrifterna. Gentemot vad
Jacobsson sålunda uppgivit ha Werke och Carlson förklarat att Jacobsson
vid ordergivningen icke närmare uppehållit sig vid säkerhetsinstruktionens
bestämmelser. Med hänsyn till att av löjtnanterna Öhrvik och Regebro lämnats
utsagor som i viss mån giva stöd åt Jacobssons uppgifter angående vad
som förekom vid genomgången, kan för Jacobssons vidkommande i förevarande
hänseende icke anses ha blivit ådagalagt annat än denne uppgivit
eller att han vid genomgången i Werkes närvaro anvisat diket bakom kastplatsen
såsom uppehållsplats för den personal som icke utförde kast. Å
andra sidan har icke annat blivit visat än Werke för sin del uppgivit eller
att han icke uppfattat att Jacobsson lämnat någon anvisning att begagna diket
som uppehållsplats för den som icke kastade.

Av vad ovan anförts framgår att, om Werke ägnat tillbörlig omsorg åt att
sätta sig in i säkerhetsinstruktionens föreskrifter, han icke bort kunna felläsa
bestämmelserna på sätt som skett och att, om han handlat med tillbörlig
eftertanke, han icke heller skulle ha kommit att förbise förenämnda vid
sidan av säkerhetsinstruktionen meddelade föreskrift, som utan vidare skulle
för Werke ha klarlagt huru övningen med handgranaten m/40 borde ha
anordnats. Det må härvidlag framhållas att enligt vad Werke uppgivit han
själv innehade ett exemplar av anvisningarna för utbildningen vid luftvärnet.
Utredningen giver även vid handen att i förevarande fall förelegat
särskilda omständigheter på grund varav Werkes förfarande att låta även
de icke kastande uppehålla sig i kastvärnet framstår såsom i hög grad anmärkningsvärt.
Werke hade sålunda av Carlson erfarit att denne utgått från
att de som icke kastade skulle uppehålla sig i det utom det farliga området
belägna diket, och Werke hade uppenbarligen all anledning förutsätta att
denna anordning icke varit ett Carlsons eget påfund utan överensstämt med

104

gängse ordning vid övningar av ifrågavarande slag. Werke har det oaktat
icke ens givit sig tid att innan han ändrade Carlsons dispositioner förhöra
sig med denne eller Walldén om tidigare praxis utan enligt vad som framgår
av Carlsons uppgifter varit så snabb i sin ordergivning att han förekommit
Carlson då denne stått i begrepp att för Werke framhålla de risker
som voro förenade med att ha troppen samlad i värnet.

Även om den särskilda anledning till eftertanke som Werke i förevarande
fall hade bort finna i Carlsons planering av övningarna icke varit för handen,
hade det i allt fall ålegat Werke att noga besinna de risker för vilka
han utsatte truppen. Såsom förut framhållits inskärpes i inledningen till
säkerhetsinstruktionen att det för minskande av de risker som oundgängligen
måste tagas åligger övningsledaren att under ansvar besinna vilka
risker som kunna och få tagas men också vilka som ej få tagas. Vid ett sådant
övervägande hade Werke såväl då det gällde de av de värnpliktiga utförda
kasten som i fråga om förevisningskastet i första hand haft att beakta
risken för skador genom träffar av splitter från granaten. Med hänsyn
till alt kastbåsens främre vägg hade en höjd av endast 1,2 meter kunde
Werke icke förutsätta att de som uppehöllo sig längre bak i båsen än tätt
intill den främre väggen skulle, även om de hukade sig ned, vara skyddade
mot träffar av i krökta banor gående eller rikosclietterande splitter. Till
upplysning om dessa risker kan hänvisas till en bland handlingarna i ärendet
ingående rapport av den 21 november 1946 från vapenbyrån inom armélörvsltningens
tygavdelning rörande en i ärendet omförmäld den 24 oktober
samma år vid Svea trängkårs furirskola inträffad handgranatolycka.
I denna rapport upplyses hurusom en elev, som uppehöll sig i skydd bakom
krevadplatsen, träffats av ett hastiggående splitter, som på grund av rotation
eller oregelbunden form erhållit en onormal bana. Vapenbyrån hade
funnit detta förklarligt, emedan skroten från handgranater vore relativt
lätta och hade mycket hög hastighet. Vid dessa hastigheter bleve luftmotståndet
mycket stort och kunde därför kraftigt inverka på det lätta skrotets
bana. Det kunde även tänkas att skrotet erhållit en onormal bana, om det
snuddat kanten på betongskyddet. Vid en del andra tillfällen hade, enligt
vad vapenbyrån slutligen uttalar, med säkerhet liknande iakttagelser gjorts
A’id vapenbyrån. Även om Werke icke känt till något bestämt fall där olycka
orsakats av splitter med krökt bana, lär han svårligen kunna hävda att han
varit okunnig om det i och för sig tämligen självfallna förhållandet att granatsplitter
kunna ha i hög grad oberäkneliga banor. Det kan härvidlag anmärkas
att i det yttrande, som å chefens för armén vägnar den 12 januari
1950 avgivits i ärendet, uttalats att bestämmelsen i mom. 3318 säkerhetsinstruktionen
om att å kastplatsen skydd skall vara berett även för krevad
i banans första del eller i omedelbar närhet av kastplatsen ansetts lämna
från säkerhetssynpunkt tillfredsställande ledning vid anordnande av formella
kastövningar, då en omdömesgill övningsledare måste förstå att man
icke kan erhålla skydd mot krevad omedelbart efter ett kast utan att trycka
mot »läsidan» av kastbanans murar. — Förutom risken för skador från split -

105

ter vid krevad utanför båset hade Werke även haft att räkna med möjligheten
att den kastande kunde tappa handgranaten innanför kastvärnet eller
kasta den mot båsets vägg. För belysande av den i en sådan situation uppkommande
risken för olyckor må framhållas att i fråga om handgranaterna
m/39 utlösningstiden var endast 4,5 sekunder och att handgranaten m/40
är en ncdslagshandgranat. Werke hade vidare bort taga i betraktande möjligheten
av att Carlson kunde misslyckas med förevisningskastet genom felaktigt
handhavande av granaten sedan den osäkrats och innan kastet utfördes
med påföljd att krevaden inträffade i kastvärnet. Givetvis kan Carlsons
egenskap av officer icke, såsom Werke velat göra gällande, ha inneburit
någon effektiv garanti för ett i allo riktigt handhavande från Carlsons
sida av en granat, vars farlighet torde framgå av de speciella, för densamma
gällande säkerhetsföreskrifterna. Det kan i detta sammanhang även anmärkas
att enligt vad Werke uppgivit Carlson hade en nervös läggning. Mot
de risker som sålunda förelegat har Werke haft att väga de hänsyn till de
värnpliktigas utbildning som kunnat anföras såsom skäl för övningens anordnande.
I fråga om de värnpliktigas kast med handgranater m/39 är det
utan vidare uppenbart att de av Werke uppgivna skälen för att låta de värnpliktiga
utan effektivt skydd uppehålla sig på kastplatsen icke varit av sådan
betydelse att de kunnat motivera risktagandet. Med anledning av vad
Werke uppgivit angående syftet med förevisningskastet med en handgranat
m/40 må framhållas att de värnpliktiga, oavsett var de under kastet befunnit
sig, efter detsamma kunnat å kastplatsen studera handgranatens
verkan i målfigurerna. I den mån syftet med sistnämnda kast varit att de
värnpliktiga skulle bilda sig en uppfattning om intensiteten av och ljudet
vid krevaden, kan visserligen såsom chefen för armén framhållit ändamålet
med övningen i detta hänseende icke anses ha varit helt förfelat, men det
ligger i öppen dag att ett sådant mål för utbildningen icke i och för sig
kunnat på något sätt motivera tagandet av sådana risker varom här varit
fråga. Förevisningskastet torde tvärtom bättre ha fyllt sitt ändamål om
åskådarna fått uppehålla sig utanför det farliga området på sådan plats, att
de kunnat iakttaga både den kastande och handgranatens nedslag.

Av det ovan anförda framgår att Werke allvarligt brustit vid fullgörandet
av vad som ålegat honom i egenskap av övningsledare såtillvida att han i
strid med gällande bestämmelser och med åsidosättande av tillbörlig omtanke
om truppens säkerhet låtit under de värnpliktigas kast med spränghandgranaterna
m/39 andra än kastare och instruktörer och vid förevisningskastet
med spränghandgranaten m/40 andra än kastaren uppehålla sig
i kastvärnet. Härigenom har Werke visat oförstånd och vårdslöshet i tjänsten
ävensom vållat Mårtenssons död. Werke skall förty för vad han sålunda
låtit komma sig till last vid rådhusrätten i Malmö ställas under åtal dels
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel dels ock jämlikt 14 kap. 9 §
och 25 kap. 5 § samma lag för det han genom åsidosättande av tjänsteplikt
varit vållande till annans död.

106

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt åklagarmyndigheten i Malmö
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i
Malmö väcka och utföra åtal mot Werke.

* *

Förste stadsfiskalen H. Nordblom påstod vid rådhusrätten i Malmö ansvar
å Werke i enlighet med åtalsinstruktionen. Talan om skadestånd fördes
mot Werke dels av dödsboet efter Mårtensson dels ock av Mårtenssons
efterlevande hustru Karin Mårtensson å egna vägnar samt såsom förmyndare
för makarna Mårtenssons dotter Eva, född den 11 september 1948.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 22 november 1951 och utlät sig
därvid i ansvarsfrågan sålunda.

Werke har förnekat, att han gjort sig skyldig till de av åklagaren påstådda
gärningarna, samt uppgivit: Han hade vid ifrågavarande tid tjänstgjort
såsom ställföreträdande batteri chef vid tredje batteriet. På eftermiddagen
den 21 februari 1949 hade han av batterichefen Jacobsson erhållit
order att på förmiddagen följande dag tjänstgöra såsom övningsledare vid
en av Jacobsson anbefalld övning i handgranatkastning med värnpliktiga
tillhörande batteriets andra tropp. Jacobsson hade i samband med ordergivningen
meddelat, att övningen skulle omfatta dels kast av de värnpliktiga
med spränghandgranat m/39 och dels ett förevisningskast med en spränghandgranat
m/40 samt att övningen skulle äga rum från kastvärnet å kårens
handgranatbana. Jacobsson hade vidare tillsagt Werke att anordna
övningen i enlighet med den för kåren gällande utbildningsplanen. Det hade
däremot mellan Jacobsson och Werke icke varit något tal om vilka säkerhetsåtgärder
som skulle vidtagas i och för övningen. Sedan på morgonen
den 22 februari teoretisk genomgång av spränghandgranatens m/39 konstruktion
och verkningssätt ägt rum med de värnpliktiga under ledning av
sergeanten Walldén samt de värnpliktiga övats i kast med övningshandgranater,
hade Werke omkring klockan 1100 själv tagit befälet över troppen.
Denna hade då stått uppställd ungefär mitt emellan kastvärnet och ett omkring
120 meter bakom värnet befintligt dike. Efter det Werke tagit befälet
över troppen, hade han hållit förhör med de värnpliktiga för att utröna,
huruvida de vore insatta i handhavandet av spränghandgranaten m/39, varjämte
han med de värnpliktiga genomgått de säkerhetsföreskrifter, som
skulle gälla för övningen. Han hade även förvissat sig om att ingen vore
nervös inför denna. Enligt den ovan nämnda utbildningsplanen skulle första
kastövning med spränghandgranater enligt mom. 3318 i säkerhetsinstruktionen
för armén (Säkl) ha varit slutförd med de värnpliktiga senast den
26 september 1948. Werke, som börjat sin tjänstgöring å batteriet först i
mitten av januari 1949 och som i sin tjänst såsom ställföreträdande batterichef
icke haft att syssla med de värnpliktigas utbildning i handvapentjänst,

107

hade icke ägt kännedom om hur långt utbildningen i handgranattjänst fortskridit.
Han hade därför icke känt till att första kastövning med de värnpliktiga
aldrig ägt rum. Enär utbildningsplanen skulle följas, vilket kontrollerades
av vederbörande utbildningsofficer, och då av de värnpliktigas utbildningstid
återstått endast omkring 14 dagar samt de värnpliktiga visat
sig väl insatta i handgranatens konstruktion och handhavande, hade Werke
blivit övertygad om att första kastövning med dem redan tidigare ägt rum.
Han hade på grund härav beslutat sig för att anordna övningen såsom en
fortsatt kastövning enligt mom. 3319 i Säkl. Eftersom han varit av den uppfattningen
att de i mom. 3318 i Säkl upptagna bestämmelserna om beskaffenheten
av det skydd, vari i kastövning med spränghandgranat deltagande
personal skulle befinna sig, varit tillämpliga även i fråga om fortsatta kastövningar
och då det å handgranatbanan anordnade kastvärnet enligt hans
mening utgjort sådant skydd, som avsåges med mom. 3318, samt fortsatta
kastövningar finge bedrivas med en grupp om 10—12 man åt gången, hade
han ansett sig oförhindrad att låta hela troppen jämnt fördelad å båsen
taga plats i kastvärnet under övningens genomförande. Han hade därför
kommenderat fram troppen till värnet, där han låtit manskapet taga plats
med 14 män i vartdera båset. Kastövningen med spränghandgranater m/39
hade därefter bedrivits på sätt åklagaren angivit. Sedan samtliga värnpliktiga
utfört sitt kast, hade Werke givit fänriken Carlson order att utföra demonstrationskastet
med spränghandgranaten m/40. Innan detta kast ägde
rum, hade Werke kommenderat skyddsställning och tillsett att samtliga
intagit sådan. Werke, som då stått bakom mellanväggen i kastvärnet, hade
haft Mårtensson tätt intill sig på sin vänstra sida. Mårtensson hade liksom
övriga övningsdeltagare intagit skyddsställning före kastet. Detta hade blivit
kort och haft en flack bana. Efter kastet hade Werke kommenderat
»kom igen», varvid samtliga rest sig upp samtidigt. Det hade då visat sig,
att Mårtensson blivit träffad i bröstet av ett splitter från handgranaten, vilket
haft till följd att han avlidit. Anledningen till att Werke låtit de värnpliktiga
kvarbliva i kastvärnet under förevisningskastets utförande hade
varit att han ansett föreskrifterna i mom. 3319 i Säkl vara tillämpliga å
kastet. Han hade vid tiden för ifrågavarande övning icke känt till förefintligheten
av de båda av åklagaren åberopade arméorderna men väl haft sig
bekant att spränghandgranat m/40 finge användas endast för utbildning av
eller till officerare och underofficerare samt för demonstration vid utbildning
av trupp ävensom att sådan demonstration skulle utföras av befäl.
Föreskriften i arméordern den 2 april 1943 i fråga om åskådares uppehållsplats
vid förevisningskast hade han icke känt till. Han hade varit av den
uppfattningen att Säkl innehållit uttömmande säkerhetsföreskrifter beträffande
kast med såväl spränghandgranat m/39 som spränghandgranat
m/40 och han hade omedelbart före övningen noggrant satt sig in i samtliga
de i Säkl införda bestämmelserna beträffande övningar i spränghandgranatkastning.
Varifrån han erhållit vetskapen om att spränghandgranat
m/40 finge användas endast i ovan angiven begränsad omfattning kunde

108

han icke med bestämdhet erinra sig, men han hölle för troligt, att han någon
gång under år 1946 eller åren närmast dessförinnan inhämtat sin kunskap
härom vid studium av boken »Anvisningar för utbildningen och
exempel på övningars anordnande vid luftvärnet». Nämnda anvisningar hade
han använt i sin tjänst nästan dagligen fram till hösten 1946. Han måste
då ha blivit underkunnig om vad anvisningarna innehållit i fråga om kast
med spränghandgranat m/40. Då han emellertid efter 1946 icke haft användning
av anvisningarna i någon större utsträckning och därför mera
sällan tagit del av innehållet i dem, hade föreskriften om åskådares placering
vid förevisningskast med spränghandgranat m/40 fallit ur hans minne.
Werke ville emellertid ifrågasätta, huruvida arméordern den 2 april 1943
varit gällande vid tiden för övningens genomförande. Arméordern hade
nämligen utfärdats och börjat tillämpas före Säkl:s tillkomst. Genom Säkl,
som fastställts den 15 oktober 1943, hade upphävts samtliga tidigare av
olika myndigheter utfärdade säkerhetsföreskrifter inom Säkl:s område och
förbjudits utfärdande av säkerhetsföreskrifter, som icke vore grundade å
Säkl. Som en följd härav hade jämväl nämnda arméorder blivit upphävd.
Visserligen hade genom arméordern den 15 april 1944, nr 165, föreskrivits,
att arméordern den 2 april 1943 och med stöd därav utfärdade särskilda
bestämmelser för utbildningen med bland annat handgranater skulle gälla
jämsides med Säkl, men då, såsom ovan nämnts, genom Säkl förbjudits
utfärdande av säkerhetsföreskrifter, som icke vore grundade å Säkl, torde
kunna ifrågasättas, huruvida arméordern den 2 april 1943 ånyo försatts i
kraft genom arméordern den 15 april 1944. Werke förmenade därför, att
vid tiden för övningens genomförande allenast säkerhetsbestämmelser, som
funnits upptagna i Säkl, varit gällande.

Vad först angår övningen i kast med spränghandgranat m/39 finner rådhusrätten
att, enär de värnpliktiga icke tidigare utfört kast med spränghandgranater,
bestämmelserna i mom. 3318 i Säkl varit tillämpliga å övningen.
I följd härav hade Werke, med hänsyn till det skydd, som värnet
erbjudit, ägt låta endast en kastare jämte instruktör uppehålla sig i vartdera
båset med iakttagande tillika av att, då kast utfördes från ett bås, personal,
som uppehållit sig i det andra båset, skulle söka skydd intill kastvärnets
främre vägg. Vidare hade det ålegat Werke tillse, att de icke kastande
uppehölle sig utanför det i mom. 3313 i Säkl angivna farliga området.

Werke har vid huvudförhandlingen inför rätten förklarat, att han, därest
han ägt vetskap om att de värnpliktiga icke tidigare utfört kast med spränghandgranater,
skulle ha anordnat övningen med personalen placerad på sätt
nyss angivits.

Werke har ostridigt underlåtit att, innan han bestämde sig för att anordna
övningen på sätt som skett, förvissa sig om huruvida de värnpliktiga förut
övats i kast med spränghandgranater.

Med hänsyn till den särskilda fara en övning i kast med spränghandgranater
innebär för i övningen deltagande personal anser rådhusrätten, att
Werke icke ägt att på de av honom förut angivna grunderna utgå från att

109

de värnpliktiga tidigare utfört kast med dylika granater utan att Werke
bort före påbörjandet av övningen övertyga sig om huru härmed förhållit
sig. Genom en enkel förfrågan hos befälet eller de i övningen deltagande
värnpliktiga skulle Werke kunna ha erhållit besked om hur långt de värnpliktigas
utbildning i handgranatkastning fortskridit.

Härtill kommer följande. Carlson, vilken hörts som vittne, har uppgivit,
att han för övningens genomförande vidtagit åtgärder, som bland annat inneburit,
att icke kastande personal skulle uppehålla sig i det förutnämnda
utanför det farliga området belägna diket samt att endast kastare och instruktör
skulle taga plats i kastvärnet. Carlson har vidare sagt, att han delgivit
Werke dessa åtgärder, då Werke kommit till övningsfältet.

Det måste anses särskilt anmärkningsvärt, att Werke icke ens efter det
han erhållit vetskap om hur Carlson tänkt sig att övningen skulle genomföras
förfrågat sig hos Carlson angående de värnpliktigas utbildning i handgranatkastning.

På grund av vad sålunda upptagits finner rådhusrätten Werke vara förvunnen
till ansvar för tjänstefel genom att i strid mot bestämmelserna i
mom. 3318 i Säkl låta samtliga de i övningen deltagande värnpliktiga samtidigt
uppehålla sig i eller omedelbart bakom kastvärnet under ifrågavarande
övnings genomförande.

Vad härefter angår kastet med spränghandgranaten m/40 upptager rådhusrätten
först till behandling frågan, huruvida arméordern den 2 april
1943 varit gällande vid ifrågavarande tid. Genom föreskrift i Säkl upphävdes
i samband med dess fastställande den 15 oktober 1943 samtliga tidigare
av olika myndigheter utfärdade säkerhetsföreskrifter inom SäkI:s område
och förbjöds utfärdande av säkerhetsföreskrifter, som icke vore grundade å
Säkl. I mom. 5 i förordet till Säkl föreskrevs, att ändring av Säkl ävensom
nya säkerhetsbestämmelser skulle utfärdas av chefen för armén såsom ändringar
i respektive tillägg till Säkl samt att dylika ändringar och tillägg
skulle anbefallas på TL (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret) och i
regel ske i den formen, att numrerade ändringstryck utgåves. Genom förstnämnda
föreskrift måste arméordern den 2 april 1943 anses ha blivit upphävd.
Enligt arméordern den 15 april 1944, nr 165, vilken måste anses ha tillkommit
i behörig ordning, ha bestämmelserna i arméordern den 2 april 1943
emellertid åter försatts i tillämpning att gälla jämsides med Säld. På grund
härav skulle förevisningskastet ha anordnats i enlighet med föreskrifterna i
sistnämnda arméorder. Enligt denna får spränghandgranat m/40 icke användas
annat än för utbildning av eller till officerare och underofficerare
samt för demonstration vid utbildning av trupp; och föreskriver arméordern
tillika, att sådan demonstration skall utföras av därtill lämpligt befäl samt
att vid demonstrationskastning åskådare skola uppehålla sig minst 100 meter
från den kastande och från handgranatens nedslagspunkt.

Werke har, enligt vad förut i målet upptagits, uppgivit, alt han icke känt
till förefintligheten av arméordern den 2 april 1943 men väl haft sig bekant,
att spränghandgranat m/40 icke finge användas annat än för utbild -

ning av eller till officerare och underofficerare samt för demonstration vid
utbildning av trupp ävensom att sådan demonstration skulle utföras av befäl.
I övrigt hade han icke känt till att särskilda bestämmelser förefunnits
om spränghandgranat m/40 utan utgått från att i andra hänseenden bestämmelserna
i Säkl gällt beträffande spränghandgranat m/40.

Utöver vad ovan angivits upptager mom. 5 i förordet till Säkl bland annat
följande: »Det är av stor betydelse, att utlämnade exemplar av Säkl äro
aktuella och att detta kan kontrolleras. Inför därför ändringar (tillägg)
omedelbart och anteckna detta i förteckning över ändringstryck.»

Werke har förklarat, att i det exemplar av Säkl, som tillhandahållits honom
för övningen, icke funnits å därför avsedd plats för ändringstryck införd
anteckning om någondera av förutnämnda båda arméorder.

På grund av vad sålunda upptagits samt med hänsyn till omständigheterna
i övrigt finner rådhusrätten, att det skäligen icke kan läggas Werke till
last, att han vid förevisningskastets utförande icke tillämpat föreskrifterna
i arméordern den 2 april 1943 beträffande åskådares uppehållsplats.

Med den tolkning Werke givit det i mom. 3318 i Säkl förekommande uttrycket
»första kastövning» och det i mom. 3319 i Säkl förekommande uttrycket
»fortsatt kastövning» har Werke bedömt kastet med spränghandgranat
m/40 såsom fortsatt kastövning samt, då enligt mom. 3319 fortsatt
kastövning får bedrivas med en grupp om 10—12 man åt gången, ansett sig
oförhindrad att såsom skett placera troppen i kastvärnet med hälften i vartdera
båset. Med troppen så placerad är det emellertid uppenbart, att tillförlitligt
skydd vid kastet icke beretts densamma. Werke hade, därest han ägnat
truppens säkerhet tillbörlig omtanke, bort inse detta och därav förstått,
att hans tolkning av mom. 3319, i varje fall i fråga om skyddet, varit felaktig.
Därest Werke tillbörligt beaktat Säkl:s bestämmelser om handgranatkastning
hade han vidare bort inse, att han på grund av det otillräckliga
skydd, som kastvärnet erbjudit, haft att iakttaga bestämmelserna i mom.
3313 i Säkl om farligt område och således placera troppen utanför detta
område.

Werke är förty förfallen till ansvar för tjänstefel och, enär Mårtensson
skadats till döds av splitter från handgranaten, jämväl till vållande till dennes
död genom åsidosättande av tjänsteplikt.

Omständigheterna i fråga om vållandet till Mårtenssons död måste anses
mildrande.

Rådhusrätten dömde Werke, med tillämpning av 2 § andra stycket lagen
om disciplinstraff för krigsmän ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, jämlikt
14 kap. 9 §, jämförd med 25 kap. 5 §, samt 25 kap. 4 § strafflagen för
vållande till annans död genom åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel
till fyrtio dagsböter om fem kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan.
Härjämte förpliktades Werke att utgiva, till dödsboet 899 kronor 20 öre, till
Karin Mårtensson 1 700 kronor samt till Eva Mårtensson underhållsbidrag
med 100 kronor i månaden från den 22 februari 1949, tills hon fyllt 18 år,

med rätt för Werke att tillgodoräkna sig vad i form av livränta utgått eller
kunde komma att utgå till Eva Mårtensson från riksförsäkringsanstalten.

Werke har fullföljt talan mot rådhusrättens dom.

7 och 8. Sedan Kungl. Maj:t upphävt inskrivningsnämnds beslut om uttagning
av värnpliktig för utbildning till officer, har den värnpliktige, som vid
tiden för ändringen ej var i tjänst, av vederbörande truppregistreringsmyndighet
icke erhållit föreskriven underrättelse om den vidtagna ändringen
och har icke heller anteckning därom gjorts i hans inskrivningsbok. Åtal
härför mot chefen för mobiliseringsavdelningen vid det förband, där den
värnpliktige var truppregistrerad, och mot expeditionsunderofficer vid avdelningens
personaldetalj.

I en den 7 april 1949 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige furiren nr 196-21-45 Lars Torbjörn Alke bland annat: Sedan
han den 6 augusti 1948 av inskrivningsnämnden för Västerbottens inskrivningsområde
nr 20 blivit uttagen för utbildning till officer, hade detta
nämndens beslut blivit av Kungl. Maj :t upphävt. Härom hade Alke emellertid
icke erhållit något meddelande förrän han den 26 mars 1949 efter att ha
avvaktat order om inryckning till den ifrågavarande tjänstgöringen, som
skulle taga sin början den 29 i sistnämnda månad, vid telefonförfrågan hos
regementsexpeditionen vid Norrlands dragonregemente erhöll besked att uttagningen
upphävts. Underlåtenheten att i tid lämna honom underrättelse
härom komrne bland annat att föranleda ett års försening av hans tilltänkta
utbildning till folkskollärare. Han ville på grund härav anmäla vederbörande
för tjänstefel och fordrade skadestånd motsvarande den premie han
skulle ha erhållit efter genomgången kadettskola.

Med anledning av Alkes klagomål har på föranstaltande av militieombudsmannen
verkställts utredning, av vilken framgår bland annat följande.

Sedan Alke genomgått plutonchefsskola fullgjorde han under tiden den
28 juni—den 4 september 1948 trupptjänstgöring vid Norrlands dragonregemente.
Under tiden blev Alke, på sätt han uppgivit, den 6 augusti 1948
av vederbörande inskrivning,snämnd uttagen för utbildning till officer. Bedömandet
av Alkes trupptjänstgöring föranledde att regementschefen den
1 september 1948 till Kungl. Maj :t ingav framställning om upphävande av
Alkes uttagning till officersutbildning. Denna framställning bifölls av
Kungl. Maj :t genom resolution den 13 september 1948, vilken den 16 i samma
månad inkom till regementsexpeditionen och den 19 samma september
meddelades å regementsorder, varvid ett exemplar av denna order överlämnades
från regementsexpeditionen, avdelning VI, till mobiliseringsavdelningens
personaldetalj. Alke, vilken då sedan den 4 nämnda september icke

112

längre var i tjänst vid regementet men alltjämt var där truppregistrerad,
erhöll icke någon skriftlig underrättelse om att hans uttagning till officersutbildning
blivit upphävd, och Alkes inskrivningsbok, vilken sedan han slutat
sin tjänstgöring omhänderhades av honom, blev icke förrän i mars 1949
infordrad för verkställande av anteckning om att uttagningen upphävts.
Under ifrågavarande tid — från och med september 1948 till och med mars
1949— tjänstgjorde ryttmästaren Knut Axel Ottonin Ljungquist i sin egenskap
av chef för regementsstabens mobiliseringsavdelning jämväl .såsom
chef för den i denna avdelning ingående personaldetaljen och fanjunkaren
i regementets reserv Axel Nils Artur Lundgren såsom expeditionsunderofficer
å personaldetaljen. — I ärendet har jämväl uppkommit fråga huruvida
Alke blivit på annat sätt än genom skriftligt meddelande underrättad om
att hans uttagning till officersutbildning upphävts eller i vart fall på förhand
blivit var.skodd om att uttagningen kunde antagas bliva upphävd.
Lundgren har härvidlag förklarat att han vore av den bestämda uppfattningen
att Alke redan på hösten 1948 ägde vetskap om att uttagningen komme
att upphävas. Strax efter det Alke lämnat regementet hade, enligt vad
Lundgren vidare uppgivit, Alke telefonerat till personaldetaljen och därvid
kommit till tals med Lundgren. Alke hade då frågat om det funnes någon
möjlighet för honom att bliva kommenderad till vinteromgången vid
kadettskolan, vartill Lundgren svarat att det för Alkes vidkommande icke
torde vara aktuellt med någon konnnendering, enär från regementet gjorts
framställning om att hans uttagning måtte upphävas. Det vore också möjligt
att vid tiden för detta samtal Kungl. Maj :ts resolution redan kommit
regementet till handa och att Alke alltså fått klart besked i saken. Alkes
skvadronchef under tiden för omförmälda trupptjänstgöring, ryttmästaren
G. T. Hedén, har uppgivit att han med bestämdhet visste att han för Alke
antytt att denne icke skulle få godkänt betyg för sin trupptjänstgöring. För
Alke hade först satts betygen 10 för uppförande, 4 för allmän duglighet och
4 för tjänstbarhet i den tjänst vari han tjänstgjort. Dessa betyg hade emellertid
efter samråd med chefen för plutonchefsskolan korrigerats uppåt
till respektive 10, 5 och 5. Härtill hade bidragit att Alke icke skulle ha erhållit
premie för genomgången underofficersutbildning med underkända
betyg. Samtidigt hade emellertid Hedén föreslagit regementschefen att Alke
icke skulle beordras till kadettskola. Det vore sannolikt att Hedén lämnat
Alke meddelande om ,sin sistnämnda åtgärd innan Alke avreste från förbandet,
men Hedén kunde icke med full säkerhet förklara att så skett. Alke
har för sin de! uppgivit att såvitt han ville minnas Hedén under Alkes ifrågavarande
trupptjänstgöring vid något tillfälle antytt att Alke icke kunde
påräkna godkänt betyg för denna tjänstgöring. Däremot kunde Alke icke
erinra sig att Hedén vid tjänstgöringens avslutande skulle ha antytt att
Alkes uttagning till kadettskolan skulle komma att återkallas. Då Alke sedan
erhållit godkända betyg för tjänstgöringen, hade han utgått från att
han skulle genomgå officersutbildning. Han hade icke något minne av att
han i telefon eller eljest talat med Lundgren angående sin kommendering

113

till fortsatt utbildning. Omkring en vecka efter det Alkes tjänstgöring den >1
september 1948 avslutats hade Alke intagits på Sundsvalls lasarett, där han
vårdats till den 5 november samma år. Under denna tid hade han enligt vad
han med bestämdhet visste icke haft något telefonsamtal med Lundgren
eller annan befattningshavare vid regementet. Han hade över huvud taget
icke blivit skyldig lasarettet för något interurbant samtal eller där mottagit
något sådant samtal.

I en den 5 juni 1950 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift meddelade Alke att han på grunder, som närmare utvecklats i skriften,
vidhölle tidigare framfört krav på skadestånd.

Efter redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 20 oktober 1950 dagtecknad, till landsfogden i Västerbottens
län överlämnad åtalsinstruktion följande.

I högkvarter,sorder den 30 juni 1942, A nr 55, föreskrives att beslut i värnpliktsmål
skall snarast delgivas därav berörda myndigheter och den värnpliktige
personligen. I anslutning härtill utfärdades den 13 oktober 1944
arméorder nr 474 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1944, avd. D
nr 106). Sistnämnda order är av följande innehåll: På förekommen anledning
erinras om att resolutioner i vämpliktsärenden utan dröjsmål skola
delgivas därav berörda myndigheter och vederbörande värnpliktiga (bögkvo:
A nr 55/1942, punkt 9). Detta gäller sålunda även i fall då ansökan
av,slagits eller lämnats utan åtgärd. Myndighet som mottager resolution i
värnpliktsärende (s. k. V-go eller ao) skall ofördröj ligen underrätta såväl
den värnpliktige som vederbörligt kompani (motsvarande) om beslutet. Därest
den värnpliktige är i tjänstgöring underrättas dock endast kompanichef
(motsvarande), vilken det åligger att snarast delgiva den värnpliktige beslutet
samt vidtaga av detsamma betingade övriga åtgärder. Sker underrättelse
med användning av telefon skall den bekräftas skriftligen. Vid beslut
om ändrad tilldelning sker ovan angiven delgivning genom försorg av
avregistrerande myndighet.

Enligt 14 § inskrivningsförordningen den 30 december 1941 (nr 969)
skall inskriven värnpliktig erhålla inskrivningsbok. I samma stadgande är
närmare angivet vad som skall införas i inskrivningsboken och av vilka
befattningshavare — inskrivningschef, förbandschef eller kompanichef —
i olika fall förekommande införingar skola verkställas. Sålunda skall bland
annat i vissa fall av inskrivningschefen och i andra fall av förbandschefen
i boken införas anteckning om inträffad ändring i värnpliktsförhållande.
1 vilket fall sådan anteckning skall verkställas av inskrivningschefen eller
förbandschefen framgår av föreskrifter i gällande personalinstruktion, del
l, fastställd genom generalorder nr 3709/1945. Enligt mom. 55 i instruktionen
ankommer det på registreringsmyndighet att verkställa de anteckningar
i registreringshandlingar och de omplaceringar inom register, som
inkomna anmälningar och uppgifter rörande den registrerade personalen

8—517993. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

114

föranleda. Avser anmälan eller uppgift, som inkommit till inskrivningsexpeditionen,
personal som är truppregistrerad vid förband skall sådan anmälan
vidarebefordras till förbandet. Av nu nämnda föreskrift i personalinstruktionen
framgår att anteckning i inskrivningsbok om ändring i vederbörandes
värnpliktsförhållande skall verkställas där vederbörande — enligt
föreskrifter i 12 § inskrivningsförordningen och därtill anslutna bestämmelser
i personalinstruktionen mom. 17—33 — är truppregistrerad.
Med uttrycket »ändring i värnpliktsförhållande» avses bland annat ändring
av beslutad uttagning till officers- eller underofficersutbildning (jfr 8 §
inskrivningsförordningen). Enligt mom. 25 i personalinstruktionen skall
under tid då vederbörande icke är i tjänstgöring för honom upprättad
inskrivningsbok förvaras av honom själv. Det kan således komma att åligga
registreringsmyndigheten att infordra inskrivningsboken för införande av
föreskrivna anteckningar.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen för hithörande bestämmelser
har det ålegat vederbörande truppregistreringsmyndighet att dels
ofördröjligen skriftligen underrätta Alke om att hans uttagning till officersutbildning
blivit upphävd och dels verkställa anteckning i Alkes inskrivningsbok
om denna ändring. Sedan Alke den 4 september 1948 avslutat
sin tjänstgöring vid Norrlands dragonregemente var han alltjämt truppregistrerad
därstädes. Rörande truppregistreringsinydigheternas organisation
ha föreskrifter meddelats i kungl. brev den 30 december 1941 med vissa
bestämmelser i samband med övergången till nytt inskrivnings- och redovisningssystem
för värnpliktiga (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
1941, avd. A nr 86). Enligt dessa föreskrifter — vilka såvitt gäller
truppregistrering vid förband alltjämt äga giltighet beträffande förband,
däribland Norrlands dragonregemente, för vilka på senare tid anbefalld
rationalisering av stabs- och förvaltningstjänsten in. in. ännu icke blivit
genomförd — skall sådan truppregistrering ombesörjas vid en mobiliseringsavdelning,
varest registreringen sker såvitt angår utbildning och tjänstgöring
vid en personaldetalj och såvitt avser krigsanvändning vid en mobiliseringsdetalj;
det omedelbara chefskapet under truppförbandschefen
över mobiliseringsavdelning utövas — vid annat förband än infanteriregemente
— av den person förbandschefen därtill utser och äger vederbörande
försvarsgrenschef för tjänstgöring vid mobiliseringsavdelningar förordna
expeditionsofficerare och expeditionsunderofficerare. — Av vad nu anförts
framgår att de åtgärder som enligt vad ovan angivits för Alkes vidkommande
underlåtits skulle ha ombesörjts vid mobiliseringsavdelningens personaldetalj.

Beträffande frågan vilken eller vilka befattningshavare som kunna anses
ansvariga för underlåtenheten att vidtaga ifrågavarande åtgärder har centrala
värnpliktsbyrån i infordrat yttrande anfört: År 1943 hade till Kungl.
Maj :t gjorts framställning om att bestämmelser för tjänsten vid personaldetaljerna
skulle få utfärdas. Framställningen hade, sedan ärendet av
Kungl. Maj :t remitterats till försvarets centrala organisationskommitté, icke

115

föranlett någon åtgärd. Först i samband med att förbanden erhölle rationaliserad
organisation fastställdes ansvarsfördelningen instruktionsmässigt.
Härvid ålades expeditionsunderofficeren ansvaret för ärenden av liknande
art. Norrlands dragonregemente hade ännu icke erhållit rationaliserad organisation
och skriftlig instruktion beträffande ansvarsfördelningen hade icke
utfärdats av regementschefen. Förstahandsansvaret i vad gällde underlåtenheten
att meddela Alke om den hävda uttagningen till officersutbildning
syntes därför principiellt åvila chefen för personaldetaljen.

I ett till centrala värnpliktsbyrån avgivet yttrande har chefen för Norrlands
dragonregemente anfört: Enligt för regementet gällande organisation
vore mobiliseringsofficeren placerad jämväl såsom chef för personaldetaljen.
Såsom expeditionsunderofficer å personaldetaljen hade intill den 1 oktober
1949 varit placerad en arvodist. Någon skriftlig instruktion för ansvarsfördelningen
mellan å ena sidan mobiliseringsofficeren i hans egenskap
av chef för personaldetaljen och å andra sidan den å personaldetaljen
tjänstgörande expeditionsunderofficeren funnes icke utfärdad. Chefen för
personaldetaljen ansvarade för tjänsten vid detaljen, varvid dock enligt
praxis förstahandsansvaret beträffande rutingöromålen åvilade expeditionsunderofficeren.
Enär infordrande av inskrivningsböcker och införande av
anteckningar om ändringar i värnpliktsförhållanden måste anses som rutingöromål,
ålåge det närmast expeditionsunderofficeren att svara för sådana
åtgärder. I det i ärendet föreliggande fallet måste därför förstahandsansvaret
för utebliven åtgärd påvila expeditionsunderofficeren medan chefen
för personaldetaljen i andra hand vore ansvarig därför.

Ljungquist och Lundgren ha vitsordat att det ankommit på personaldetaljen
att i anslutning till regementsordern den 19 september 1948 skriftligen
underrätta Alke om att hans uttagning till officersutbildning blivit
upphävd ävensom att verkställa anteckning om ändringen i Alkes inskrivningsbok,
vilken för sådant ändamål skulle ha infordrats från denne.

Ljungquist har härjämte för sin del vidgått att det ålegat honom i hans
egenskap av chef för mobiliseringsavdelningen att övervaka arbetet på
personaldetaljen men har bestritt att de försummelser som förekommit i
nyssnämnda hänseenden kunde läggas Ljungquist till last såsom tjänstefel.
Enligt den arbetsfördelning som tillämpats å personaldetaljen hade icke
hemligstämplad post mottagits, diarieförts och expedierats av expeditionsunderofficeren
medan Ljungquist själv mottagit posten i hemligstämplade
ärenden, vilka handlagts av Ljungquist. Å personaldetaljen förekommande
rutinärenden rörande exempelvis personalfrågor och tjänstgöringsförhållanden
hade handlagts av expeditionsunderofficeren ensam. När en
regementsorder inkommit till personaldetaljen hade det således i den mån
ordern reglerade rutinmässiga förhållanden ålegat expeditionsunderofficeren
att vidtaga de åtgärder som föranletts av innehållet i ordern. Denna arbetsfördelning
hade haft stöd i eu av Ljungquist fastställd plan för arbetsfördelningen
inom personaldetaljen.

Enligt omfönnälda i ärendet företedda plan för arbetsfördelningen an -

116

kom det på expeditionsunderofficeren bland annat att ombesörja registrering
av in- och utgående öppna skrivelser samt handläggning och föredragning
av öppna ärenden.

Lundgren har vidgått att enligt den arbetsfördelning som på grundval
av nyssnämnda av Ljungquist fastställda plan tillämpats inom personaldetaljen
det ingått i Lundgrens arbetsåligganden att skriftligen låta underrätta
Alke om ifrågavarande ändring i hans värnpliktsförhållanden ävensom
infordra Alkes inskrivningsbok och däri göra anteckning om ändringen
samt att Lundgren följaktligen gjort sig skyldig till viss försummelse,
vilken dock enligt hans förmenande icke vore av beskaffenhet att böra läggas
honom till last såsom tjänstefel. I anslutning härtill har Lundgren
framhållit följande. Ärendet angående upphävandet av Alkes uttagning till
officersutbildning hade handlagts å regementsexpeditionens avdelning VI.
Skrivelsen till Kungl. Maj:t vari framställning gjorts om uttagningens upphävande
hade sålunda utgått från denna avdelning och dit hade Kungl.
Maj :ts resolution i ärendet återkommit. Denna resolution hade icke delgivits
personaldetaljen annorledes än genom meddelande å regementsordern
den 19 september 1948. Ehuru detta ordermeddelande formellt sett bort ha
varit tillfyllest för vidtagande från personaldetaljens sida av alla härav betingade
åtgärder, skulle ärendets expediering ytterligare ha säkerställts om
själva orderunderlaget — skrivelsen med resolutionen — tillställts personaldetaljen.
Skrivelsen hade då skolat återställas till avdelning VI med
därå gjord anteckning om att Alke blivit underrättad om att uttagningen
upphävts, varigenom kontroll skulle ha vunnits. Så hade också blivit fallet
om ärendet, som måste anses vara ett personalärende, helt handlagts vid
personaldetaljen. Ljungquist hade då såsom chef för personaldetaljen blivit
föredragande inför regementschefen av såväl den utgående framställningen
till Kungl. Maj :t som den inkommande resolutionen och därigenom helt
fått ärendet under kontroll. I sådant fall hade den utgående skrivelsen
ävensom resolutionen införts i personaldetaljens avgångsregister respektive
diarium och en »eftersläpning» av meddelandet till Alke hade snart upptäckts,
då ju den inkommande resolutionen påfordrat en skrivelse till Alke
jämte anteckning i diariet om expeditionsnummer och datum.

Av vad ovan anförts framgår till en början att det ålegat vederbörande att
under alla förhållanden tillställa Alke skriftlig underrättelse om att hans
uttagning till officersutbildning blivit upphävd och att således skyldighet
härtill förelegat även om, på sätt av Ljungquist och Lundgren gjorts gällande,
Alke genom muntligt besked blivit underrättad om den beslutade
ändringen eller på förhand blivit varskodd om att uttagningen kunde antagas
bliva upphävd. Den förebragta utredningen synes för övrigt icke giva
stöd för antagande att muntligt meddelande i något av de hänseenden som
nyss nämnts lämnats Alke.

Ljungquists invändning därom att det enligt av honom bestämd arbetsfördelning
ålegat Lundgren att självständigt handlägga värnpliktsärenden

117

av ifrågavarande slag kan uppenbarligen icke fritaga Ljungquist från
ansvar för de försummelser som förekommit. De bestämmelser som enligt
vad förut angivits gälla beträffande personaldetaljens organisation och arbetsuppgifter
innefatta icke medgivande för vederbörande chef att åt underordnad
befattningshavare överlåta att på egen hand och helt på eget
ansvar handlägga till detaljens verksamhetsområde hörande ärenden eller
grupper av sådana. I den mån Ljungquist tillämpat ett sådant förfarande
har detta såvitt gäller ansvaret för felaktigheter i handläggningen skett på
hans egen risk. Självfallet har han icke genom införande av en sådan
ordning därjämte kunnat fritaga sig från honom åvilande skyldighet att
öva tillsyn över att på underlydande ankommande arbetsuppgifter behörigen
fullgjordes. Såvitt utredningen giver vid handen har Ljungquist icke på
något sätt anordnat någon tillsyn över att sådana åtgärder varom i ärendet
är fråga blevo vederbörligen vidtagna.

Såsom av utredningen framgår har Lundgren med hänsyn till omförmälda
av Ljungquist givna anvisningar rörande arbetsfördelningen å personaldetaljen
funnit sig icke böra till föredragning inför Ljungquist upptaga det
Alke berörande värnpliktsärendet. Vid sådant förhållande har det på sätt
Lundgren själv vidgått ålegat denne att föranstalta om de åtgärder som
enligt vad förut angivits blivit försummade. Vad Lundgren anfört därom
att under vissa angivna förutsättningar som icke varit för handen skulle
ha vunnits kontroll som varit ägnad att förebygga de ifrågavarande försummelserna
kan uppenbarligen icke fritaga Lundgren från ansvar. Icke heller
i övrigt föreligga sådana omständigheter att, såsom Lundgren förmenat,
hans försummelser ej böra läggas honom till last såsom tjänstefel.

Ljungquists och Lundgrens försummelser finner jag vara av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

På grund av vad ovan upptagits skola Ljungquist och Lundgren vid rådhusrätten
i Umeå ställas under åtal jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för försummelse Ljungquist i sin tjänst såsom chef för mobiliseringsavdelningen
vid Norrlands dragonregemente och Lundgren i sin tjänst såsom
expeditionsunderofficer vid den i mobiliseringsavdelningen ingående
personaldetaljen, därvid åtalet skall avse

såvitt gäller Ljungquist att — sedan till personaldetaljen överlämnats en
den 19 september 1948 utfärdad regementsorder innehållande meddelande
att tidigare beslut om Alkes uttagning till officersutbildning blivit upphävt
— Ljungquist underlåtit tillse dels att enligt föreskrift i högkvartersorder
av den 30 juni 1942 och därtill ansluten arméorder av den 13 oktober 1944
skriftlig underrättelse om uttagningens upphävande ofördröjligen tillställdes
Alke och dels att jämlikt 14 § inskrivningsförordningen den 30 december
1941 anteckning om den skedda ändringen infördes i Alkes inskrivningsbok,
vilken då Alke icke längre var i tjänst vid regementet hade bort
för ändamålet infordras från honom; och

såvitt gäller Lundgren att denne underlåtit vidtaga nyssnämnda åtgärder.

118

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Västerbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten
i Umeå väcka och utföra åtal mot Ljungquist och Lundgren för tjänstefel.

* *

❖

Landsfogden Erland Strandmark yrkade vid rådhusrätten ansvar å
Ljungquist och Lundgren för tjänstefel i de avseenden som av militieombudsmannen
angivits.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 26 januari 1951 och utlät sig
därvid sålunda.

Åklagaren har anfört: Sedan till personaldetaljen å mobiliseringsavdelningen
vid Norrlands dragonregemente överlämnats en den 17 september
1948 utfärdad regementsorder, innehållande meddelande att tidigare beslut
om Alkes uttagning till officersutbildning blivit upphävt, hade Lundgren,
vilken tjänstgjort såsom expeditionsunderofficer å personaldetaljen, underlåtit
dels att enligt föreskrift i högkvartersorder av den 30 juni 1942 och
därtill ansluten arméorder av den 13 oktober 1944 ofördröjligen skriftligen
underrätta Alke om uttagningens upphävande och dels att jämlikt
14 § inskrivningsförordningen den 30 december 1941 införa anteckning om
den skedda ändringen i Alkes inskrivningsbok, vilken, då Alke icke längre
var i tjänst vid regementet, bort för ändamålet infordras från honom.
Ljungquist, som tjänstgjort som chef för mobiliseringsa vdelningen, varunder
personaldetaljen sorterade, hade underlåtit att tillse att nyssnämnda
åtgärder vidtogos. Ljungquist och Lundgren hade härigenom gjort sig skyldiga
till försummelse, Ljungquist i sin tjänst som chef för mobiliseringsavdelningen
och Lundgren i sin tjänst såsom expeditionsunderofficer å
personaldetaljen. På grund härav yrkade åklagaren ansvar å Ljungquist
och Lundgren jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober
1914.

D o m s k ä 1.

I målet är upplyst att — sedan Alke, som den 10 juni 1947 påbörjat
värnpliktstjänstgöring vid Norrlands dragonregemente, den 6 augusti 1948
efter genomgången plutonchefsskola av vederbörande inskrivningsnämnd
uttagits för utbildning till officer — Kungl. Maj :t på framställning av regementschefen
genom resolution den 13 september 1948 upphävt uttagningen.
Det är vidare upplyst, att Alke, vars tjänstgöring vid regementet
upphört den 4 september 1948, icke på sätt föreskrives i den av åklagaren
åberopade högkvartersordern och i anslutning därtill utfärdad arméorder
delgivits resolutionen genom skriftlig underrättelse om beslutet ävensom
att den för Alke utfärdade inskrivningsboken, som efter tjänstgöringens
slut omhänderhafts av honom och som enligt 14 § inskrivningsförordningen

119

den 30 december 1941 skolat förses med anteckning om beslutet, först i mars
1949, sedan Alke å regementet begärt upplysning om sin ifrågavarande utbildning,
infordrats från Alke för införande av sådan anteckning.

Åklagaren har gjort gällande, att det ålegat personaldetaljen vid mobiliseringsavdelningen
å regementet att vidtaga nyssnämnda åtgärder samt att
Ljungquist och Lundgren, den förre i egenskap av chef för mobiliseringsavdelningen,
varunder personaldetaljen sorterade, och den senare såsom
expeditionsunderofficer å personaldetaljen, vore ansvariga för den försummelse
som förelupit.

Såväl Ljungquist som Lundgren ha bestritt åtalet.

Lundgren har invänt: Regementschefens framställning hade expedierats
från regementsexpeditionen, avdelning VI, och Kungl. Maj :ts resolution i
ärendet hade inkommit till samma avdelning. Personaldetaljen hade visserligen
genom regementsordern den 17 september 1948 fått kännedom om att
Alkes uttagning till officersutbildning upphävts, men icke erhållit resolutionen.
Enligt den åberopade arméordern skulle den myndighet som mottagit
resolution i värnpliktsärende underrätta den värnpliktige. Enär personaldetaljen
icke mottagit Kungl. Maj :ts resolution angående Alke, bestrede
Lundgren, att det ankommit på personaldetaljen att underrätta Alke.
— Lundgren vidginge väl, att han genom att först i mars 1949 infordra
Alkes inskrivningsbok för verkställande av anteckning av beslutet gjort sig
skyldig till en försummelse i sin tjänst som expeditionsunderofficer å personaldetaljen.
Vad härutinnan låge Lundgren till last vore emellertid enligt
Lundgrens förmenande icke av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för
honom.

Ljungquist har bestritt, att han genom vad som förts honom till last kunde
anses ha brustit i honom såsom chef för mobiliseringsavdelningen åliggande
övervakningsplikt. Därest likväl en försummelse från Ljungquist
skulle finnas föreligga, har Ljungquist i andra hand invänt, att densamma
icke vore av beskaffenhet att kunna medföra ansvar.

Vad först angår åtalet mot Lundgren och Ljungquist för försummelse
med avseende å Alkes underrättande är utrett, att Kungl. Maj :ts resolution
angående Alke den 16 september 1948 inkommit till regementsexpeditionen,
avdelning VI, varifrån jämväl regementschefens framställning i ärendet
avlåtits, att resolutionen icke överlämnats till personaldetaljen men att i
regementsorder nr 70 den 17 samma månad meddelats, att Alkes uttagning
till officersutbildning upphävts, samt att regementsordern tillställts personaldetaljcn.

Lundgren har andragit: I)å regementsordern inkommit till personaldetaljen,
hade han överlämnat ett exemplar av densamma till kontorspersonalen
för vidtagande av de registreringsåtgärder som föranleddes av orderns
innehåll beträffande Alke. Lundgren hade icke tänkt på huruvida
Alke borde underrättas. Om han gjort detta, skulle han, innan åtgärd vidtagits,
ha förvissat sig om huruvida Alke underrättats genom avdelning VI.
Därest resolutionen överlämnats till personaldetaljen, skulle ett förbiseende

120

ha varit uteslutet enär ärendet i så fall — i motsats till vad som nu blev händelsen
— skulle ha diarieförts och därigenom kommit under kontroll;
ärendet skulle nämligen ha stått öppet i diariet, tills anteckning gjorts
däri, att åtgärd vidtagits. Såvitt Lundgren kunde erinra sig, hade det tidigare
icke förekommit i värnpliktsärende, att resolutionen icke kommit
personaldetaljen tillhanda. Detta sammanhängde därmed, att i samtliga
tidigare fall, vilka gällt ansökningar av värnpliktiga, ärendet från början
gått över personaldetaljen, icke såsom i det nu förevarande över avdelning
VI. Lundgren ansåge, att det under förhandenvarande omständigheter varit
denna avdelnings sak att underrätta Alke.

Enligt omförmälda arméorder har skyldigheten att underrätta Alke åvilat
den myndighet som mottagit Kungl. Maj :ts resolution. Denna har i förevarande
fall mottagits av regementsexpeditionen, avdelning VI, varifrån
jämväl regementschefens framställning avlåtits. Personaldetaljen har visserligen
genom regementsordern den 17 september 1948 underrättats om
att Alkes uttagning till officersutbildning upphävts men icke erhållit resolutionen,
som arkiverats å avdelning VI. Någon föreskrift, enligt vilken personaldetaljen
på grund av meddelandet i regementsordern varit skyldig
att underrätta Alke har icke, såvitt visats, blivit utfärdad. Under sådana
omständigheter har icke styrkts, att det ankommit på personaldetaljen att
underrätta Alke. Åtalet mot Ljungquist och Lundgren i nu förevarande del
kan således icke bifallas.

Beträffande åtalet i övrigt finner rätten att det i anledning av meddelandet
å regementsordern att Alkes uttagning till officersutbildning upphävts
ålegat Lundgren såsom expeditionsunderofficer å personaldetaljen
att jämlikt 14 § inskrivningsförordningen den 30 december 1941 i Alkes
inskrivningsbok införa anteckning om uttagningens upphävande och för
detta ändamål infordra boken från Alke ävensom att Lundgren — som först
i mars 1949 vidtagit dessa åtgärder, sedan Lundgrens uppmärksamhet å
saken blivit väckt genom en förfrågan från Alke — härigenom gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten.

Lundgren har förklarat att försummelsen berott på glömska samt åberopat
att vid ifrågavarande tid ett inträffat självmordsfall åsamkat Lundgren
ett betydande arbete vid sidan av hans vanliga göromål.

Lundgrens försummelse har avsett en detalj i hans tjänsteåliggande. Ett
förbiseende som det inträffade får anses ursäktligt. Med hänsyn härtill och
till omständigheterna i övrigt finner rätten vad som ligger Lundgren till
last icke skäligen böra för honom föranleda ansvar för tjänstefel.

Ljungquist har såsom chef för mobiliseringsavdelningen varit skyldig
att övervaka att personaldetaljen åvilande uppgifter behörigen fullgjordes.
Denna övervakningsplikt kan emellertid icke anses ha medfört
skyldighet för Ljungquist att följa och i detalj granska varje ärende, som
handlades å personaldetaljen, oavsett ärendets art. I fråga om rutinmässiga
åtgärder av enkel beskaffenhet — till vilka infordrande av inskrivningsböcker
för anteckning om ändring i värnpliktsförhållanden och dylikt

121

måste räknas — kan det rimligtvis icke göras gällande att Ljungquist skolat
utöva någon detalj kontroll i varje särskilt ärende. I dylikt hänseende
bör en mera allmän kontroll från Ljungquists sida anses ha varit tillfyllest,
detta särskilt som Lundgren, vilken tjänstgjort å personaldetaljen sedan
1944, varit synnerligen väl förtrogen med där förekommande göromål och,
enligt vad Ljungquist uppgivit, behärskat arbetsrutinen bättre än Ljungquist
själv. Enbart den omständigheten att Ljungquist icke uppmärksammat
det gjorda förbiseendet i fråga om Alkes inskrivningsbok kan därför
icke föranleda till att Ljungquist skulle anses ha visat försummelse i sin
tillsynsskyldighet. På grund härav och då åklagaren icke åberopat någon
annan omständighet till stöd för sitt ifrågavarande ansvarspåstående å
Ljungquist, finner rätten icke heller detta yrkande kunna bifallas.

Domslut.

Åklagarens talan i målet ogillas.

I skrivelse till landsfogden i Västerbottens län anmodade militieombudsmannen
landsfogden att vädja mot rådhusrättens dom och därvid yrka bifall
till den mot Ljungquist och Lundgren förda talan i alla delar. I anslutning
härtill hänvisade militieombudsmannen till sin åtalsinstruktion
av den 20 oktober 1950 samt anförde beträffande grunderna för vadetalan
följande.

Underlåtenheten att tillställa Alke skriftlig underrättelse om att hans ut tagning

till officersutbildning blivit upphävd.

Rådhusrätten har såsom skäl för att åtalet mot Ljungquist och Lundgren
i denna del lämnats utan bifall angivit att det, såvitt visats, icke funnits
någon föreskrift, enligt vilken personaldetaljen på grund av meddelandet i
regementsordern om den upphävda uttagningen varit skyldig att därom underrätta
Alke. Tydligt är att rådhusrätten här missuppfattat de utfärdade
bestämmelserna. Enligt föreskrift i högkvartersordern den 30 juni 1942 skall
beslut i värnpliktsmål snarast delgivas därav berörda myndigheter ävensom
den värnpliktige personligen. Med »därav berörda myndigheter» avses självfallet
i första hand vederbörande truppregistreringsmyndighet. Lika klart
är att, då i arméordern den 13 oktober 1944 föreskrives att myndighet som
mottager resolution i värnpliktsärende ofördröj ligen skall underrätta såväl
den värnpliktige som vederbörligt kompani om beslutet, med »myndighet»
här avses truppregistreringsmyndigheten. Rörande truppregistreringsmyndigheternas
organisation ha, såsom framgår av åtalsinstruktionen, föreskrifter
meddelats i kungl. brev den 30 december 1941 med vissa bestämmelser
i samband med övergången till nytt inskrivnings- och redovisningssystem
för värnpliktiga. Enligt dessa föreskrifter skall truppregistreringen
vid Norrlands dragonregemente såvitt angår utbildning och tjänstgöring ombesörjas
av personaldetaljen vid regementet. Detta innebär att alla vid regementet
förekommande till truppregistreringen hörande åtgärder, som avse

122

utbildning och tjänstgöring, ankomma på personaldetaljen. Sedan personaldetaljen
genom regementsordern den 17 september 1948 erhållit del av
Kungl. Maj :ts beslut om upphävandet av Alkes uttagning till officersutbildning
har det således enligt föreskrifterna i nämnda generalorder och arméorder
ålegat personaldetaljen att underrätta Alke om beslutet. Att beslutet
delgavs personaldetaljen icke genom överlämnande av själva resolutionen
i ärendet utan genom att resolutionens innehåll återgavs i en personaldetaljen
tillställd regementsorder lär härvidlag vara utan betydelse. Om
denna ordning för resolutionens delgivande med personaldetaljen till äventyrs
skulle ha givit anledning till tveksamhet huruvida annan avdelning inom
regementsstaben i personaldetaljens ställe ombesörjt Alkes underrättande,
hade det i varje fali ålegat vederbörande å personaldetaljen att förvissa sig
om att så var förhållandet. Då någon sådan kontroll icke skett måste under
alla förhållanden ansvaret för underlåtenheten att underrätta Alke
åvila vederbörande å personaldetaljen. I detta sammanhang må slutligen
anmärkas att Ljungquist och Lundgren från början själva givit uttryck åt
den uppfattningen att det ankommit på personaldetaljen att i anslutning till
det meddelande som innefattades i regementsordern ombesörja sådan underrättelse
till Alke varom nu är fråga. Med hänsyn till vad nu framhållits och
på de grunder i övrigt som angivits i åtalsinstruktionen bör således varken
Ljungquist eller Lundgren kunna undgå ansvar i nu förevarande hänseende.

Underlåtenheten att göra införing i Alkes inskrivningsbok om den upphävda

uttagningen. I

I denna del av målet har rådhusrätten konstaterat att Lundgren gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten men att vad som låge honom till last icke
skäligen borde för honom föranleda ansvar för tjänstefel. Med hänsyn till
betydelsen av att sådana åtgärder som den ifrågavarande icke bliva försummade
bör enligt min mening Lundgren icke undgå ansvar för vad han
i förevarande hänseende låtit komma sig till last. Vad angår Ljungquist har
rådhusrätten funnit att denne såsom chef för mobiliseringsavdelningen väl
varit skyldig att övervaka att personaldetaljen åvilande uppgifter behörigen
fullgjordes, men att denna övervakningsplikt icke rimligtvis kunde medföra
skyldighet för Ljungquist att i fråga om rutinmässiga åtgärder av enkel beskaffenhet
— till vilka infordrande av inskrivningsböcker för anteckning
om ändring i värnpliktsförhållanden och dylikt måste räknas — utöva
detalj kontroll i varje särskilt ärende. En mera allmän kontroll i dylikt hänseende
från Ljungquists sida skulle enligt rådhusrätten ha varit tillfyllest.
Såsom framhållits i åtalsinstruktionen har Ljungquist icke på något sätt anordnat
någon tillsyn över att sådana åtgärder varom i målet är fråga blivit
vederbörligen vidtagna, varför icke heller enligt de förutsättningar, från
vilka rådhusrätten utgått, Ljungquist bör kunna undgå ansvar för tjänstefel.

123

Hovrätten för Övre Norrland meddelade dom i målet den 17 oktober 1951
och fastställde därvid överklagade domslutet.

I hovrättens domskäl anfördes följande.

Enligt den av åklagaren åberopade högkvartersordern skall beslut i värnpliktsmål
snarast delgivas därav berörda myndigheter och den värnpliktige
personligen. Arméordern den 13 oktober 1944, vilken utfärdats i anslutning
till högkvartersordern, föreskriver att den myndighet, som mottager resolution
i vämpliktsärende, ofördröj ligen skall underrätta såväl den värnpliktige
som vederbörligt kompani om beslutet.

Med »myndighet» i dessa order avses vederbörande truppregistreringsmyndighet.
Det är upplyst, att vid Norrlands dragonregemente truppregistrering
såvitt angår utbildning och tjänstgöring sker vid personaldetaljen.
Sedan denna genom regementsordern den 17 september 1948 erhållit
del av resolutionen om upphävande av Alkes uttagning till officersutbildning,
har det följaktligen — oavsett att regementsexpeditionen och icke personaldetaljen
mottagit själva resolutionen — ankommit på personaldetaljen
att underrätta Alke om beslutet.

Vad beträffar åtalet mot Lundgren framgår av utredningen, att det ålegat
honom i egenskap av expeditionsunderofficer å personaldetaljen att
skriftligen underrätta Alke om Kungl. Maj :ts beslut samt att infordra Alkes
inskrivningsbok och däri införa anteckning om beslutet. Av utredningen
framgår vidare, att Lundgren först i mars 1949, sedan hans uppmärksamhet
å saken blivit väckt genom en förfrågan från Alke, meddelat denne innehållet
i beslutet och infört anteckning härom i inskrivningsboken. Härigenom
har Lundgren gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse.

Beträffande tjänsten å personaldetaljen har Lundgren inför hovrätten
uppgivit: De åtgärder, som skulle vidtagas i anledning av regementsordern
beträffande Alke, vore rena rutingöromål. Dylika utfördes enligt praxis och
en av Ljungquist fastställd arbetsfördelning av personaldetaljens kontorspersonal,
sedan Lundgren genom överlämnande av inkomna resolutioner
eller regementsorder givit anvisning om de värnpliktiga, beträffande vilka
åtgärd skulle vidtagas. Kontorspersonalen vore mycket rutinerad, samvetsgrann
och pålitlig. Då åtgärderna utförts, hade vederbörande skrivbiträde
försett resolutionen eller ordern med sitt signum och förelagt Lundgren i
förekommande fall förslag till utgående skrivelse, vilket beträffande Alke
skolat ske genom ifyllande av ett fastställt formulär. Lundgren kontrollerade
kontorspersonalens arbete dels genom granskning av att resolutioner
och order signerats och dels genom stickprov i detalj. Mera omfattande registreringsarbeten,
exempelvis sådana som rörde hela förband, kontrollerade
Lundgren i varje detalj genom kollationering.

Som förklaring till det inträffade har Lundgren anfört: Han mindes att
regementsordern beträffande Alke signerats av vederbörande skrivbiträde.
Genom att biträdet vidare haft att förelägga Lundgren för underskrift skrivelsen
till Alke hade ärendet bort komma under säker kontroll. Att någon
skrivelse i detta fall icke förelagts Lundgren berodde möjligen på att bi -

124

trädet utgått från att Alke, som ryckt ut från militärtjänsten kort innan
regementsordern utfärdats, fortfarande varit i tjänst vid regementet; i sådant
fall hade någon skrivelse till Alke icke erfordrats, enär det då ålegat
vederbörande kompanichef att underrätta Alke och göra anteckning i inskrivningsboken.
Lundgren hade icke uppmärksammat att underrättelse
icke expedierats till Alke. Lundgrens arbetsbörda hade icke varit onormalt
stor vid ifrågavarande tid; ett par dagar efter det Lundgren fått del av
regementsordern hade emellertid vid regementet inträffat ett självmord,
som åsamkat honom ett betydande arbete vid sidan om hans vanliga göromål.

Riktigheten av vad Lundgren sålunda uppgivit har icke ifrågasatts av
åklagaren.

Någon instruktion beträffande tjänsten å personaldetaljen -— frånsett
den av Ljungquist fastställda arbetsfördelningen -— har, såvitt visats, icke
utfärdats. Lundgrens sätt att leda och övervaka arbetet måste i och för sig
anses ändamålsenligt. Att helt undvika fel beträffande rutingöromål av ifrågavarande
slag torde icke vara möjligt. Lundgrens försummelse avser en
detalj i hans tjänsteåligganden. Ett förbiseende som det inträffade får med
hänsyn härtill och till vad Lundgren enligt det anförda uppgivit som förklaring
anses ursäktligt. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt finner hovrätten vad som ligger Lundgren till last skäligen
icke böra medföra ansvar.

Beträffande åtalet mot Ljungquist har denne, såsom rådhusrätten upptagit,
i egenskap av chef för mobiliseringsavdelningen varit skyldig att övervaka
att personaldetaljen åvilande uppgifter behörigen fullgjordes.

Såsom rådhusrätten anmärkt kan det emellertid rimligtvis icke göras
gällande att Ljungquist skolat utöva någon detalj kontroll i varje särskilt
ärende.

Ljungquist har obestritt uppgivit, att han noggrant följt och kontrollerat
arbetet å personaldetaljen genom dels personliga besök en eller flera gånger
dagligen, dels de föredragningar av öppna ärenden, som Lundgren utförde
inför Ljungquist minst en gång dagligen, och dels granskning av stamkort
och andra registreringshandlingar i samband med att Ljungquist handlade
ärenden angående personalens krigsanvändning.

Den kontroll, som Ljungquist enligt det anförda utövat finner hovrätten
ha varit tillfyllest, särskilt med hänsyn till att befattningshavarna å personaldetaljen
enligt vad som upplysts i målet varit väl förtrogna med sina
arbetsuppgifter. På grund härav finner hovrätten att icke heller åtalet mot
Ljungquist kan bifallas.

Från hovrättens dom, som innefattade lagmannen Ivristensson,s samt
assessorn Larssons och e. o. assessorn Rydstedts sammanstämmande mening,
var e. o. assessorn Lidbeck skiljaktig och yttrade: »Jag är .såtillvida
skiljaktig, att jag — som anser att Lundgren ej kan undgå ansvar för den
försummelse som ligger honom till last — på det sätt ändrar rådhusrättens
dom, att jag dömer Lundgren, vilken ej längre fullgör tjänstgöring vid
krigsmakten, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914

125

jämförd med 9 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om
ändring i strafflagen m. m. att till kronan utgiva tio dagsböter om fem kronors Hovrättens

dom har vunnit laga kraft.

9. Fänrik har tillrättavisats för jnissfirmelse av underordnad krigsman.

I en den 27 december 1950 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 789-6-49 Johnny Johansson: Under tjänstgöring å kryssaren
Tre Kronor hade han vid en uppställning den 22 december 1950
klockan 1300 blivit beordrad att utföra visst arbete. Då han avlägsnat sig
för att begiva sig till platsen för arbetets utförande, hade vakthavande officeren,
fänriken Karl-Gustaf Sundfelt, frågat efter Johanssons skeppsnummer.
Johansson hade icke uppfattat yttrandet såsom riktat till honom,
varför han ej svarat. Vid förnyad fråga från Sundfelt hade Johansson upplyst
om sitt skeppsnummer. Sundfelt hade därefter yttrat i hånfull ton:
»Har du plommon i öronen din förbannade drummel?» Vad Sundfelt sagt
hade uppfattats av flertalet av närvarande officerare, underofficerare, underbefäl
och meniga. Johansson, som ansåge Sundfelts yttrande ärekränkande,
anhölle att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som kunde
anses lämpliga.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Karlskrona med anhållan
om fullständig utredning, har den 1 februari 1951 inkommit protokoll över
förhör med Sundfelt och Johansson, vilka därvid uppgivit följande.

Sundfelt: Han erkände att han fällt det i anmälan omtalade yttrandet
men förnekade att det skett i hånfull ton. Vid ifrågavarande tillfälle hade
han varit arbetsledare för samtliga arbeten ombord, till vilka manskap avdelats
vid uppställningen klockan 1300. Sedan arbetsgrupperna uttagits,
hade de avlägsnat sig från uppställningsplatsen. För bokföring av arbetena
hade det varit nödvändigt för Sundfelt att dessförinnan få veta de avdelades
skeppsnummer. Då han icke känt till Johanssons skeppsnummer hade han
ropat åt honom för att få reda på detta. Sundfelt kunde icke erinra sig
vilket tillrop han använt men troligen hade han ropat »Johansson» eller
»stanna», vilket senare tillrop i så fall varit avsett för den grupp Johansson
tillhört. Sundfelt vore säker på att han använt ett tillrop som icke kunnat
missförstås. Gruppen, som Johansson tillhört och som bestått av fem eller
sex man, hade då Sundfelt ropat befunnit sig omkring tio meter ifrån honom.
Samtliga i gruppen hade reagerat utom Johansson, som oberörd fortsatt.
Sundfelt hade ropat ännu en gång för att fånga Johanssons uppmärksamhet
men icke heller detta tillrop hade för Johanssons vidkommande
lett till något resultat. I varje fall hade han icke stannat och uppgivit sitt
skeppsnummer. Kfter ytterligare ett tillrop hade Johansson stannat. Huruvida
Johansson gått fram till Sundfelt eller tvärtom kunde Sundfelt icke

126

erinra sig men troligen hade det senare varit fallet. Sundfelt hade under
tiden förargat sig över Johanssons uppträdande, som han funnit vara nonchalant
och drummelaktigt. Det hade nämligen varit Sundfelts bestämda
uppfattning att Johansson måste ha hört tillropen och uppfattat vad de gällt.
Sundfelt hade därför frågat Johansson om denne haft plommon i öronen.
Därefter hade han frågat efter och fått reda på Johanssons skeppsnummer.
I samband med att Sundfelt och Johansson skilts åt hade Sundfelt yttrat
»förbannade drummel». Enligt Sundfelts uppfattning hade icke några officerare
men däremot Johanssons kamrater och möjligen någon underofficer
hört och uppfattat Sundfelts yttrande. I den uppställda truppen hade nämligen
hörts spridda rop om $M. O.». Sundfelt hade icke fällt yttrandet i
avsikt att förolämpa Johansson. Han ångrade, att han sagt »förbannade»,
vilket han själv tyckte var ett »dumt» yttrande. Sundfelt brukade vara frispråkig
av sig och han hade icke tidigare märkt, att någon värnpliktig
missförstått honom, bland annat därför att han aldrig brukade yttra sig i
hånfull ton.

Johansson: Vid uppställningen hade Johansson och två andra värnpliktiga,
nr 48 Larsson och nr 226 Larsson, blivit av en löjtnant Hellström, som
varit arbetsledare, avdelade till rengöring av gunrummet. Efter det de erhållit
ordern hade de begivit sig i väg föröver för att börja med rengöringen.
Johansson hade gått bakom de båda andra och det kunde också
vara möjligt att en annan arbetsgrupp befunnit sig mellan Johansson och de
båda andra värnpliktiga i hans grupp. Då Sundfelt anropat dem om deras
skeppsnummer, hade Johansson icke uppfattat detta som om det gällt honom,
enär han redan erhållit order att utföra visst arbete. Efter andra ropet
från Sundfelt hade Johansson stannat och sagt sitt nummer, varvid Sundfelt
fällt det i anmälan uppgivna yttrandet. Johansson hade gått sin väg utan att
säga något. Vid tillfället då yttrandet fällts hade Hellström stått omkring
en och en halv meter från Sundfelt. Även en hel del andra personer, däribland
en av Johansson till namnet känd furir, måste ha hört Sundfelts yttrande.
Johansson hade tagit illa vid sig av Sundfelts tilltal och hade antecknat
vad denne yttrat i en av Johansson förd dagbok. Anledningen till att
Johansson anmält händelsen för militieoinbudsmannen hade varit att han
ansett att Sundfelt icke borde utkasta sådana ärekränkande tillmälen och
att han borde ha en tillrättavisning därför. Sedan Johansson numera slutat
sin militärtjänstgöring önskade han icke att hans anmälan skulle föranleda
andra åtgärder än att Sundfelt erhölle en erinran för sitt olämpliga
uppträdande.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 14 februari 1951 till fartygschefen å kryssaren Tre
Kronor följande.

Sundfelt har vidgått att han vid ifrågavarande tillfälle till Johansson
yttrat: »Har du plommon i öronen?» och därefter till Johansson riktat

127

tillmålet »förbannade drummel». Genom detta sitt förfarande är Sundfelt
förfallen till ansvar jämlikt 26 kap. 8 § strafflagen för missfirmelse mot
krigsman. Vad Sundfelt sålunda låtit komma sig till last finner jag icke
böra undgå beivran. Som emellertid Johanssons uttalande att han icke önskade
att hans anmälan mot Sundfelt skulle föranleda andra åtgärder än
en erinran torde innebära att Johansson varken ämnar föra talan mot Sundfelt
om enskilt anspråk eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol,
finner jag mig kunna jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa
Eder, som torde äga bestraffningsrätt över Sundfelt, frågan huruvida Ni
vill avgöra saken i disciplinär ordning.

Det hemställes att Ni ville hit inkomma med besked om den åtgärd från
Eder sida, vartill denna skrivelse må föranleda.

* *

Fartygschefen anmälde i skrivelse den 24 februari 1951 att han för missfirmelse
mot krigsman meddelat Sundfelt tillrättavisning i form av landgångsförbud
i fyra särskilda dagar.

10. Tillförordnad förste byråsekreterare har erhållit disciplinär bestraffning
för det han i ett av honom handlagt ärende angående skadeståndsanspråk
mot kronan dels underlåtit att besvara vid ett flertal tillfällen gjorda
förfrågningar från sökandens ombud rörande ärendets handläggning dels
ock i en till ombudet avlåten skrivelse lämnat viss oriktig uppgift. I

I en den 4 januari 1951 till justitieombudsmannen inkommen skrift anförde
advokaten Björn Holmer i Östersund: Reparatören Ingvar Persson i
Aneby hade den 26 mars 1944 under en hemvärnsövning åsamkats skada
i ena benet. Enär enligt Perssons förmenande Kungl. Maj :t och Kronan på
grund av vållande från övningsledarens sida vore ersättningsskyldig med
anledning av Perssons skada, hade Holmer såsom ombud för Persson hos
försvarets civilförvaltning mot kronan framställt yrkande om ersättning
med sammanlagt omkring 14 000 kronor. Holmer hade i ärendet till civilförvaltningen
avlåtit ett flertal skrivelser, vilka pa ett undantag när icke
besvarats. Holmer hade ävenledes genom personligt besök och telefonsamtal
försökt erhålla besked från civilförvaltningen angående ärendets behandling,
dock utan resultat. Då svar uteblivit även å en den 18 december
1950 till civilförvaltningen avlåten skrivelse, såge Holmer icke någon annan
möjlighet för tillvaratagande av sin huvudmans rättmätiga intresse av att
åtminstone få ett besked i saken från civilförvaltningens sida än att anmäla
de angivna förhållandena till justitieombudsmannen med begäran om
snar rättelse i saken.

I skriften av den 18 december 1950, vilken i avskrift vidfogats skriften till

128

justitieombudsmannen, hade Holmer anfört bland annat följande: Den 30
april 1949 hade han första gången tillskrivit civilförvaltningen och i en
utförlig skrift med tillhörande bilagor framställt Perssons ersättningsanspråk.
Då svar uteblivit, hade han i brev den 4 juni och den 14 juli samma
år begärt besked i saken. Sedan Persson ånyo insjuknat, hade Holmer den
19 oktober 1949 åter tillskrivit civilförvaltningen med yrkande om ytterligare
ersättning. Då fortfarande icke något svar erhållits, hade Holmer
den 21 november och den 27 december 1949 avlåtit ytterligare brev, det
senare rekommenderat och med mottagningsbevis, med begäran om svar
å de tidigare skrivelserna. Alltjämt hade svar uteblivit. Vid ett besök i Stockholm
i februari 1950 hade Holmer uppsökt förste byråsekreteraren Arne
Forsström och fått tillfälle att resonera om saken med denne. Forsström
hade lovat att tala med byråsekreteraren Ragnar Lidman, som enligt uppgift
handlade ärendet. Något besked hade emellertid icke erhållits efter samtalet
med Forsström. Holmer hade därför den 21 mars och den 11 april
1950 ånyo skrivit till civilförvaltningen och begärt besked. Den 29 april
samma år hade erhållits svar från civilförvaltningen av innehåll att hemställan
gjorts till arméförvaltningens tygavdelning om en å conto-utbetalning
till Persson å 2 000 kronor. Då Holmer därefter under en längre tid
icke hört något ytterligare i saken, hade han ånyo tillskrivit civilförvaltningen
den 10 augusti och den 23 september 1950. Alltjämt i avsaknad av
svar hade han den 23 november 1950 ringt till Lidman, som lovat att undersöka
hur saken låg till i arméförvaltningens tygavdelning. Lidman hade
även lovat att underrätta Holmer per telefon redan samma dag eller i varje
fall dagen därpå, men Holmer hade icke fått något meddelande från Lidman.
I anledning därav hade Holmer den 25 november avlåtit ännu ett
brev med begäran om besked under åberopande av telefonsamtalet med Lidman
men icke erhållit något svar. Saken kunde givetvis icke längre få
fortgå på detta sätt. Holmers huvudmans intressen krävde att denne åtminstone
finge kännedom om i vilket läge hans ärende befunne sig, när
han kunde räkna med att få uppbära honom tillkommande ersättning etc.
Vanliga förhandlingshänsyn krävde också, att skrivelser åtminstone besvarades.
Om saken icke bleve klarlagd och ett definitivt besked snarast
lämnades, finge Holmer vidtaga andra åtgärder. Hans huvudman hade
genom civilförvaltningens förfarande åsamkats extra utgifter för korrespondens
och telefonsamtal och ökade advokatkostnader. Skulle civilförvaltningen
alltjämt vara villig till en godvillig uppgörelse, krävdes därför utöver
vad som tidigare begärts ytterligare 100 kronor i kostnadsersättning.

Sedan justitieombudsmannen till militieombudsmannen för den åtgärd
som på militieombudsmannen kunde ankomma överlämnat Holmers skrift
jämte den därvid fogade brevavskriften samt handlingarna i ärendet därpå
av militieombudsmannen den 8 januari 1951 remitterats till civilförvaltningen
med begäran om upplysningar och yttrande, inkom civilförvaltningen
den 15 mars 1951 med, förutom eget yttrande, yttranden av udvokatfiskalen
Curt Nilsson, förste byråsekreteraren Arne Forsström och tillförordnade
förste byråsekreteraren Ragnar Lidman.

129

Lidman uppgav i sitt yttrande: Vad Holmer anfört om dröjsmålet med
ärendets behandling vore riktigt. Lidman beklagade detta dröjsmål och
kunde icke finna annan förklaring till detsamma än att ärendet blivit lagt
åt sidan för andra mera brådskande göromål, såsom inställelser i rättegångar
och skaderegleringar till personer som icke från annat håll uppburit
någon ersättning för liden skada. Persson hade från riksförsäkringsanstalten
uppburit sjukpenning och livränta för tiden den 26 mars 1944—■
den 16 augusti 1949 med sammanlagt 3 614 kronor, och han hade därför
av försvaret endast yrkat att erhålla utfyllnad av ersättningen intill ett
belopp motsvarande förlorad arbetsinkomst ävensom att utfå ersättning
för ideell skada. I promemoria den 13 januari 1951 till arméförvaltningens
tygavdelning hade advokatfiskalen tillstyrkt ersättning till Persson för mistad
inkomst för olika perioder under förenämnda tid den 26 mars 1944—•
den 16 augusti 1949 med sammanlagt omkring 1 800 kronor, ävensom ersättning
för sveda och värk med 2 500 kronor och för framtida men med
1 000 kronor.

Forsström anförde: Den 20 februari 1950 hade han för kronans räkning
inställt sig i ett mål vid Stockholms rådhusrätt. I målet hade Holmer varit
ombud för motparten, och såvitt Forsström nu kunde erinra sig hade vid
deras sammanträffande å rådhuset nu ifrågavarande ärende förts på tal.
Holmer hade från rådhuset medföljt Forsström till ämbetshuset för att
bland annat med Lidman diskutera ärendet. Då Lidman vid tillfället icke
varit att träffa på sitt tjänsterum och Holmer icke kunde vänta på honom,
hade Forsström lovat att underrätta Lidman om att Holmer varit på besök
och väntade på besked i ärendet. Detta löfte hade Forsström infriat redan
kort stund efter det Holmer avlägsnat sig. Några ytterligare upplysningar
kunde Forsström icke lämna i saken.

Nilsson yttrade: Lidman hade i sin förklaring hänvisat till att möjligen
andra mera brådskande ärenden måst behandlas före det som avsåges i
Holmers skrift. Med anledning därav finge Nilsson vitsorda, att Lidman
tilldelats ett stort antal ärenden avseende trafikmål, i vilka det ofta ansetts
ur flera synpunkter fördelaktigt att träffa uppgörelse utom rätta. Sådana
uppgörelser hade måst åvägabringas inom den ofta begränsade tid, som
kunde stå till buds innan mål i ansvarsfrågan upptoges inför domstol. Det
kunde därför vara förklarligt ehnru icke alltid försvarligt att vederbörande
befattningshavare koncentrerade sin uppmärksamhet på sådana ärenden
och att annat ärende som bedömts såsom mindre brådskande komme åt sidan.
Vad nu anförts syntes visserligen icke innebära tillfredsställande ursäkt
för att Holmers brev lämnats obesvarade och att hans ärende fördröjts
såsom skett. Nilsson vore emellertid övertygad om att Lidman och övriga
jurister på advokatfiskalskontoret vore angelägna om att göra vad på dem
ankoinme för att hindra ett upprepande av befogade klagomål mot kontorets
handläggning av dit överlämnade ärenden. Nilsson vågade därför föreslå
att försvarets civilförvaltning måtte hos militieombudsmannen hemställa,
att Holmers anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

!)—517993. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

130

Civilförvaltningen anförde i sitt yttrande: I ersättningsärendet, som redovisats
från advokatfiskalskontoret den 13 januari 1951, hade försvarets
skaderegleringsnämnd avgivit yttrande den 8 februari 1951. Arméförvaltningens
tygavdelning komme att, sedan viss av skaderegleringsnämnaen
begärd ytterligare utredning verkställts, hos Kung]. Maj :t göra framställning
om bemyndigande att utgiva ersättning till Persson. I avvaktan på blivande
beslut hade emellertid till Persson utbetalats 2 000 kronor ä conto.
Vid upprepade tillfällen hade såväl av ämbetsverkets ledning som — vad
beträffade advokatfiskalskontoret -— av advokatfiskalen inskärpts vikten
av att brev besvarades utan onödig omgång. Advokatfiskalen brukade i samband
med genomgång av den inkommande posten begära särskild föredragning
av ärenden, beträffande vilkas behandling klagomål anfördes. Enligt
advokatfiskalens anteckningar hade denne sålunda begärt redogörelse för
förevarande ärende med anledning av skrivelsen den 27 december 1949. Enligt
samma anteckningar hade en dylik redogörelse lämnats av Lidman den
19 januari 1950. Vad som därvid förekommit hade icke antecknats. Advokatfiskalen
hade emellertid uppgivit, att han måste ha fått en förklaring
som bedömts såsom tillfredsställande. Själv hade Lidman, vilken liksom
Forsström hörts muntligen inför verksledningen, uppgivit att han sannolikt
varit i telefonkontakt med Holmer och överenskommit med denne att
Holmer skulle inkomma med ytterligare utredning. I skrivelse den 29 april
1950 till den advokatbyrå, där Holmer vore verksam, hade Lidman meddelat,
»att hemställan gjorts till kungl. arméförvaltningens tygavdelning att,
då kronan synes ersättningsskyldig för den skada, som drabbat Persson,
å conto-utbetalning måtte ske till Persson med förslagsvis 2 000 kronor, i
avvaktan på slutlig reglering». Denna skrivelse hade expedierats utan att
någon framställning om å conto-utbetalning blivit gjord. Detta kunde ha
berott på att Lidman funnit påkallat att först gå igenom riksförsäkringsanstaltens
handlingar i ärendet. Samma dag hade nämligen till riksförsäkringsanstalten
expedierats en skrivelse med begäran om lån av anstaltens
akt. Därefter syntes ärendet åter ha kommit åt sidan. Brevet den 18 december
1950 hade, ehuru ställt till försvarets civilförvaltning, av registratorn
enligt tillämpad praxis överlämnats till advokatfiskalskontoret med hänsyn
till att det avsett ett där anhängigt ärende och i brevet refererats till kontorets
diarienummer. Härigenom hade brevet icke kommit till verksledningens
kännedom. Forsström, som vid tillfället varit förordnad såsom advokatfiskal,
hade med rödpenna skrivit på brevet »Tala vid mig/Fm». Forsström
hade, enligt vad Lidman ock vidgått, anmodat Lidman att skyndsamt
besvara brevet. Forsström, som ansett sig kunna förutsätta, att brevet omedelbart
skulle besvaras, hade icke särskilt kontrollerat, att svar avsänts,
och icke heller anmält saken för advokatfiskalen. Lidman hade icke kunnat
lämna någon tillfredsställande förklaring till vare sig sin underlåtenhet
att besvara Holmers upprepade förfrågningar eller sin felaktiga uppgift i
skrivelsen den 29 april 1950 angående å conto-utbetalning. Även med fullt
hänsynstagande till Lidmans av advokatfiskalen vitsordade arbetsbelastning

131

ansåge civilförvaltningen Lidmans försummelser så allvarliga, att ämbetsverket
såge sig föranlåtet att till prövning upptaga frågan om vidtagande
av åtgärder enligt 51 § 3 mom. civilförvaltningens instruktion. Civilförvaltningen
ansåge dock denna prövning böra anstå i avvaktan på militieombudsmannens
ställningstagande.

Sedan tillfälle beretts Holmer att i ärendet avgiva påminnelser, anförde
denne i en den 6 april 1951 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift bland annat följande: De i ärendet avgivna yttrandena föranledde
icke några kommentarer från hans sida. Ej heller önskade Holmer framställa
några skadeståndsanspråk för sin huvudmans räkning mot Lidman
eller annan. Avsikten med den gjorda anmälan hade närmast varit att tillvarataga
huvudmannens intressen i saken och att genom en utredning från
militieombudsmannens sida få, som Holmer hoppades, en viss garanti för
att ärenden av liknande slag i framtiden komme att behandlas av försvarets
civilförvaltning på ett sådant sätt att underhandlingar om skadeståndskrav
kunde genomföras utan större tidsutdräkt och utan ekonomiska förluster
och osäkerhet för klienterna. Kunde det icke förutsättas att initiativ till
sådana underhandlingar upptoges av civilförvaltningen med samma tillmötesgående,
snabbhet och omsorg som t. ex. försäkringsbolagen visade i skadeståndsfrågor,
återstode ingen annan möjlighet än att utan att pröva förhandlingsvägen
stämma kronan till domstol, vilket i många fall kunde vara
både onödigt och framför allt dyrbart för det allmänna med hänsyn till de
numera avsevärda rättegångskostnaderna.

Vid förhör den 28 april 1951 å militieombudsmansexpeditionen uppgav
Lidman: Han hade minne av att han strax efter det Holmers brev av den
19 oktober 1949 ankommit till advokatfiskalskontoret haft ett telefonsamtal
med Holmer angående frågan om ersättning till Persson, men Lidman vore
icke riktigt säker på huru därmed förhållit sig. Det hade varit Lidmans avsikt
att i den skrivelse, som den 29 april 1950 avsändes till Holmer, meddela
denne att framställning komme att göras från advokatfiskalskontoret till
arméförvaltningens tygavdelning om en å conto-utbetalning till Persson.
Den dag då skrivelsen avläts — det hade varit en lördag — hade det rått
brådska på advokatfiskalskontoret. Något koncept till skrivelsen hade icke
utskrivits, utan skrivelsen hade dikterats direkt av Lidman för en maskinskriverska,
och av misstag hade skrivelsen därvid fått det innehållet, att
framställning om å conto-utbetalning redan gjorts. Med all säkerhet hade
Lidman redan vid genomläsning av skrivelsen innan den avsändes upptäckt
det förelupna felet i formuleringen, men eftersom det då varit Lidmans
avsikt att omedelbart efter veckohelgen avlåta den avsedda framställningen
till arméförvaltningens tygavdclning, hade Lidman ansett att skrivelsen
till Holmer kunnat trots avfattningen avsändas. Med all sannolikhet
hade det till följd av anhopning av löpande ärenden icke blivit tid att omedelbart
efter veckohelgen avlåta framställningen till arméförvaltningen,
varefter saken uppenbarligen blivit bortglömd. Det vore icke uteslutet att
Lidman sedermera någon gång kunde ha fått ärendet i minnet men då varit

132

sysselsatt med andra ärenden, som Lidman först velat lägga hand vid, och
innan dessa handlagts åter glömt bort ifrågavarande ärende. Det vore riktigt
att såsom Holmer uppgivit Lidman med denne haft ett telefonsamtal
den 23 november 1950. Vid samtalet, som varit mycket kort, hade Lidman
icke haft akten angående Perssons skadeståndsanspråk tillgänglig. Lidman
kunde icke erinra sig att han, såsom Holmer påstått, vid telefonsamtalet
yttrat att han skulle undersöka hur saken låge till i tygavdelningen och
trodde knappast att han fällt ett sådant yttrande. Lidman hölle för troligt
att han i stället sagt att han skulle undersöka hur ärendet låge till och påskynda
detsamma. Om han mot förmodan fällt det av Holmer uppgivna
yttrandet, hade Lidman därmed icke avsett att lämna en felaktig uppgift.
Han hade säkerligen vid telefonsamtalet ej erinrat sig, att framställning om
å conto-utbetalning icke gjorts till arméförvaltningens tygavdelning. Därest
han fällt yttrandet i fråga, hade det antagligen berott på att han föranletts
därtill av vad Holmer själv yttrat vid tillfället. Lidman ifrågasatte icke i
vidare mån än som framginge av det sagda riktigheten av de uppgifter som
lämnats i Holmers brev av den 18 december 1950 till försvarets civilförvaltning.
Lidman ville icke göra gällande att arbetsbelastningen å advokatfiskalskontoret
för honom varit så stor att det icke funnits möjlighet att
tidigare än som skett upptaga och handlägga ärendet angående ersättning
till Persson. Det vore svårt att göra ett bestämt uttalande om huru lång
tid ärendets behandling hos advokatfiskalskontoret kunde beräknas ha blivit
fördröjd utöver den tid som normalt bort åtgå för ärendets handläggning
därstädes, men Lidman betraktade dröjsmålet såsom ganska betydande.
Lidman ville taga under övervägande huruvida i anledning av vad
Holmer i förenämnda brev av den 18 december 1950 uppgivit därom att
Persson genom dröjsmålet fått vidkännas ökade kostnader med sammanlagt
100 kronor Lidman av egna medel borde gottgöra Persson dessa kostnader.

Lidman anmälde härefter den 7 maj 1951 vid besök å militieombudsmansexpeditionen
att han samma dag medelst postanvisning till Holmer översänt
ifrågavarande belopp å 100 kronor med anmodan till denne att vid lyftande
för Perssons räkning av den kostnadsersättning, varom Kungl. Maj :t kunde
väntas komma att besluta, från det utanordnade beloppet avdraga det av
Lidman till Holmer utbetalade beloppet, och företedde Lidman vid besöket
ett postkvitto, enligt vilket den 7 maj 1951 medelst postanvisning till Holmer
översänts nämnda belopp.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 maj 1951 till försvarets civilförvaltning.

Av vad i ärendet förekommit framgår följande. I skrivelse den 30 april
1949 till försvarets civilförvaltning framställde Holmer å Perssons vägnar
anspråk på skadestånd med anledning av en Persson den 26 mars 1944
under en hemvärnsövning åsamkad benskada. Ärendets handläggning ankom

133

i första hand å ämbetsverkets advokatfiskalskontor, där beredningen av
ärendet ålåg Lidman. Då nyssnämnda skrivelse lämnades obesvarad anhöll
Holmer i skrivelser den 4 juni och den 14 juli 1949 om besked i saken.
Icke heller någon av dessa skrivelser besvarades. Den 19 oktober 1949
avlät Holmer ånyo en skrivelse i saken och framställde därvid krav på
ytterligare ersättning med anledning av att Persson åter insjuknat. Lidman
har uppgivit att han hade minne av att han kort tid efter mottagandet av
sistnämnda skrivelse hade ett telefonsamtal med Holmer men att Lidman
icke vore riktigt säker på huru därmed förhållit sig. Omständigheterna
torde giva vid handen att något sådant telefonsamtal icke förekommit.
Icke heller eljest föranledde nu ifrågavarande skrivelse någon åtgärd. Av
Holmer den 21 november och den 27 december 1949 avlåtna skrivelser med
begäran om besked lämnades likaledes obesvarade. Efter ett Holmers besök
å advokatfiskalskontoret i februari 1950 för samtal med Lidman, vilken
vid tillfället icke var anträffbar å tjänsterummet, erhöll Lidman genom
Forsström meddelande om att Holmer vid besök efterlyst besked i ärendet.
Då icke heller detta meddelande föranledde någon åtgärd från Lidmans
sida, begärde Holmer ånyo i skrivelser den 21 mars och den 11 april 1950
att besked skulle lämnas. I en av Lidman den 29 i sistnämnda månad
avlåten skrivelse erhöll Holmer nu meddelande att hemställan gjorts till arméförvaltningens
tygavdelning att, då kronan syntes ersättningsskyldig för den
skada som drabbat Persson, å conto-utbetalning måtte ske till denne med
förslagsvis 2 000 kronor i avvaktan på slutlig reglering. Den sålunda i skrivelsen
lämnade uppgiften var icke med verkliga förhållandet överensstämmande.
Någon hänvändelse till arméförvaltningen hade icke i något hänseende
ännu gjorts. I avsaknad av vidare besked i saken gjorde Holmer förnyade
påminnelser i skrivelser den 10 augusti och den 23 september 1950.
Dessa skrivelser lämnades obesvarade och Holmer satte sig därför den 23
följande november i telefonförbindelse med Lidman, vilken då utlovade
att per telefon lämna vidare besked senare .samma dag eller i varje fall
påföljande dag. Då Lidman icke avhördes och en ytterligare skrivelse från
Holmer av den 25 samma november icke blev besvarad, avlät Holmer sin
i det föregående återgivna skrivelse till civilförvaltningen den 18 december
1950. Ehuru Lidman av Forsström, vilken vid ifrågavarande tid var förordnad
såsom advokatfiskal, erhöll tillsägelse att skyndsamt besvara sistnämnda
skrivelse, hade skrivelsen ännu icke av Lidman besvarats då Holmer
till justitieombudsmannen ingick med sin den 4 januari 1951 inkomna
anmälan.

Såsom civilförvaltningen framhållit har Lidman icke kunnat lämna någon
tillfredsställande förklaring till ,sin underlåtenhet att besvara Holmers
upprepade förfrågningar angående handläggningen av det av Holmer för
Perssons räkning framställda kravet. Visserligen har arbetsbelastningen å
Lidmans befattning vid advokatfiskalskontoret otvivelaktigt varit betydande.
Enligt vad Lidman själv förklarat har arbetsbelastningen dock icke varit
sådan att det ej för honom hade funnits möjlighet att tidigare än som

134

skett upptaga och handlägga Perssons krav och Lidman har även vidgått
att det dröjsmål med sakens behandling som förekommit varit ganska betydande.
Det kan med hänsyn till dessa Lidmans egna uttalanden så mycket
mindre ursäktas honom att han på sätt som skett underlåtit att ens
besvara av Holmer gjorda förfrågningar. Lidman måste även ha insett att
ett sådant förfaringssätt som han låtit komma sig till last varit ägnat att
äventyra förtroendet för den myndighet han haft att företräda.

Vad angår det i Lidmans skrivelse av den 29 april 1950 lämnade oriktiga
meddelandet att hos arméförvaltningen gjorts framställning om å contoutbetalning
till Persson har Lidman härom uppgivit att ifrågavarande meddelande
tillkommit oavsiktligt under rådande brådska — skrivelsen hade
avlåtits en lördag -—- i stället för att rätteligen i skrivelsen borde ha meddelats
att sådan framställning skulle komma att göras. Lidman hade, enligt
vad han vidare förklarat, med all säkerhet vid genomläsning av skrivelsen innan
den avsändes uppmärksammat det förelupna felet i formuleringen men
likväl ansett sig kunna avsända skrivelsen i den avfattning den erhållit då
det varit hans avsikt att omedelbart efter veckohelgen avlåta den avsedda
framställningen till arméförvaltningen. Även om det får antagas ha förhållit
sig på sätt Lidman sålunda uppgivit kan hans förfarande att tillställa
Holmer skrivelsen med den angivna oriktiga uppgiften icke vara försvarligt.
Det hade uppenbarligen icke vållat någon nämnvärd tidsutdräkt att
före avsändandet rätta den utskrivna handlingen och den möjligheten hade
även förefunnits att låta anstå med svaret till Holmer till dess Lidman
hunnit förverkliga sin avsikt att omedelbart efter veckohelgen avlåta framställningen
till arméförvaltningen. Lidman har genom sitt tillvägagångssätt
visat bristande förståelse för det ansvar som i tjänsteutövning åligger honom.

I likhet med civilförvaltningen finner jag Lidmans underlåtenhet att besvara
Holmers förfrågningar samt lämnandet av den oriktiga uppgiften i
skrivelsen av den 29 april 1950 innefatta tjänstefel av beskaffenhet att icke
böra undgå beivran. Med hänsyn till att Lidman genom den av honom till
Holmer gjorda inbetalningen av 100 kronor själv ersatt den ökade kostnad
som kunnat uppstå för kronan med anledning av den fördröjda handläggningen
av Perssons ersättningskrav och då Holmer därjämte förklarat att
Persson icke gör gällande något skadeståndsanspråk mot Lidman, finner
jag emellertid för min del påföljden kunna stanna vid disciplinär åtgärd
enligt 51 § 3 mom. instruktionen för civilförvaltningen. Jag får därför hemställa
att civilförvaltningen måtte till prövning och avgörande upptaga denna
fråga.

* *

Försvarets civilförvaltning inkom den 21 juni 1951 med protokollsutdrag,
utvisande att ämbetsverket den 7 i samma månad meddelat beslut med anledning
av militieombudsmannens framställning och därvid yttrat följande.

135

I ärendet måste anses utrett, att Lidman på sätt närmare framgår av
militieombudsmannens skrivelse den 26 maj 1951 dels underlåtit att besvara
upprepade av Holmer gjorda förfrågningar beträffande av honom
i egenskap av ombud för Persson framställda ersättningskrav, dels i skrivelse
till Holmer den 29 april 1950 lämnat felaktig uppgift beträffande vidtagna
åtgärder.

Härigenom har Lidman ådagalagt försumlighet i tjänsten.

Med anledning härav prövar försvarets civilförvaltning rättvist att med
stöd av 51 § 3 mom. instruktionen för ämbetsverket döma Lidman till röstning
av lön för sju dagar.

Besvär ha icke anförts mot beslutet.

11. Kompanichef har tillrättavisats för det han beordrat en furir att utföra
vissa tjänsteförrättningar, oaktat furiren var sjukredovisad såsom icke

tjänstbar.

I en den 27 februari 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde furiren nr 23-4-49 John Sigvard Konrad Karlsson, femte kompaniet,
Livgrenadjärregementet, följande: Den 23 februari 1951 hade han av
sin kompanichef, kaptenen Carl Didrik af Burén, beordrats att söndagen
den 25 i samma månad biträda fänriken Scherqvist i samband med att
kompaniet skulle avmarschera till övningar i trakten av Strängnäs. Arbetet
hade pågått klockan omkring 0400—0600 och huvudsakligen bestått
i väckning av kompaniets personal och utdelning av torrskaffning. Karlsson
hade vid ifrågavarande tid varit sjukredovisad i hemmet (sjukredovisningsgrupp
H). af Burén hade varit väl medveten härom och kunde icke
heller ha varit främmande för att sjukredovisningen inneburit att Karlsson
förklarats vara icke tjänstbar. Någon befälsbrist hade icke enligt Karlssons
uppfattning förelegat vid tillfället i fråga. Karlsson, som enligt givna
direktiv utfört kommenderingen, anhölle att utredning måtte verkställas
i saken och att de eventuella åtgärder, som i samband därmed kunde prövas
skäliga, måtte vidtagas.

Sedan skriften översänts till chefen för Livgrenadjärregementet med begäran
om utredning i ärendet, inkom regementschefen, översten E. Appelbom,
den 16 mars 1951 med protokoll över verkställd utredning samt utlåtande
av tjänstförrättande regementsläkaren Ä. Arnell ävensom med yttrande
för egen del.

Av Arnells utlåtande inhämtades att Karlsson sedan den 19 februari
1951 varit och den 25 i samma månad alltjämt var sjukredovisad för vård
i hemmet på grund av vräkning av höger hands tumme och kontusion i
ansiktet och att röntgenundersökning den 23 februari cj visat någon skelettskada.

136

Enligt vad som upplysts bodde Karlsson vid ifrågavarande tid i ett av
honom förhyrt rum i den kasern där femte kompaniet var förlagt.

Av utredningen inhämtades vidare följande.

Vid förhör uppgav Karlsson: Han ansåge icke att den skada, som föranlett
sjukredovisningen, direkt hindrat honom att fullgöra den anbefallda
tjänsteförrättningen och han hade icke lidit något fysiskt men av att utföra
denna. Någon begäran att med anledning av sjukredovisningen bli befriad
från kommenderingen hade han icke framställt till kompanichefen.
Han ansåge det hela vara en principsak bland annat av den anledningen att
sjukredovisning i hemmet innebure att sjukdagar räknades för honom.

af Burén uppgav: På eftermiddagen den 23 februari 1951 hade han beordrat
Karlsson att den 25 i samma månad på morgonen biträda Scherqvist
med vissa åligganden som hade samband med kompaniets avtransport
till Strängnäs. Scherqvists huvudsakliga uppgifter hade bestått i att väcka
kompaniets personal, tillse att de värnpliktiga i tid avmarscherade till matsalen
för utspisning, svara för utdelning av stridsförplägnad i kompaniets
dagrum samt kontrollera att kompaniets olika kontingenter i rätt tid lämnade
kasernförläggningen, af Burén hade väl känt till att Karlsson varit
sjukskriven »i hemmet» på grund av en handskada men hade bedömt,
att den inomhustjänst, som ålagts Karlsson och som skolat fullgöras mellan
klockan 0415 och 0615, varit av så lindrig art att den omöjligen kunnat
medföra sådan ansträngning av handen att skadan kunde förvärras.
Den omständigheten att Karlsson vid de tillfällen då af Burén sett honom
den 23 februari varken haft handen ombunden eller burit den i stödband
hade befäst af Burén i hans uppfattning att skadan varit av lindrig art.
Emedan under tiden den 25 februari—den 3 mars omfattande övningar
förestått för kompaniets personal, hade af Burén genom kommenderingen
av Karlsson velat bereda i övningarna deltagande befäl största möjliga Adla
före övningarnas igångsättande på morgonen den 25 februari, af Burén
hade vidare ansett Karlsson mest lämpad för ifrågavarande uppgift av den
anledningen att han var den ende av befälet som var förlagd inom samma
kasernbyggnad som kompaniets värnpliktiga personal. För fullgörande av
sina åligganden den 25 februari hade Karlsson icke behövt lämna kasernbyggnaden.
Det hade varit af Buréns avsikt att innan Karlsson utförde
kommenderingen hos regementsläkaren anhålla att Karlsson såsom delvis
tjänstbar överfördes till sjukredovisningsgrupp 2. I sådant syfte hade af
Burén i telefon sökt regementsläkaren den 23 februari omkring klockan
1400. af Burén hade därvid talat med överfuriren Unvér som upplyst att
regementsläkaren för tillfället icke vore anträffbar men väntades till sjukhuset
senare under dagen. Unvér hade lovat framföra af Buréns ärende
till regementsläkaren, men något vidare besked från sjukhuset hade icke
lämnats, af Burén hade under tiden den 19—den 22 februari deltagit i
en fältövning och då ej haft tillfälle att tjänstgöra på kompaniet. Till följd
därav hade han den 23 februari varit fullständigt överhopad med arbete
och därför glömt bort att söka kontakt med regementsläkaren. Då af

137

Buren sistnämnda dag beordrade Karlsson att på morgonen den 25 februari
biträda Scherqvist, hade Karlsson uppgivit att han vore sjukredovisad
men hade icke ansett att skadan lade hinder i vägen för fullgörande av
tjänstgöringen. Karlsson hade mottagit kommenderingen utan att visa några
tecken till förvåning eller missnöje, vilket bibringat af Burén den uppfattningen
att Karlsson gärna efter sin förmåga velat göra kompaniet sina
tjänster och därmed lätta arbetsbördan för övrigt befäl.

Sedan Karlsson fått taga del av de uppgifter af Burén sålunda lämnat,
uppgav Karlsson: Då han den 23 februari på eftermiddagen återkommit
till kompaniet efter att ha undergått röntgenundersökning, hade han uppsökt
af Burén på kompaniexpeditionen och meddelat att han vore sjukskriven
i grupp H. af Burén hade förfrågat sig angående skadans art och
därefter givit den i anmälan omtalade ordern. I övrigt hade Karlsson intet
att erinra mot den framställning av händelseförloppet af Burén lämnat.

Arnell förklarade i sitt utlåtande att det ur medicinsk synpunkt icke
funnits något hinder för den kommendering som meddelats Karlsson den
23 februari och att Karlsson ej lidit något som helst men därav men att
ur principiell synpunkt sjukredovisningen borde ha respekterats.

Appelbom yttrade: af Burén hade otvivelaktigt begått ett fel, då han
kommenderade Karlsson till tjänstgöring. Då emellertid felet finge anses
vara av endast principiell natur och kommenderingen tydligen ej haft någon
menlig inverkan, ansåge Appelbom att Karlssons anmälan icke borde
föranleda annan åtgärd än den verkställda utredningen.

På särskild förfrågan förklarade Karlsson att han icke med anledning
av vad som förekommit ämnade föra talan om enskilt anspråk eller eljest
påfordrade att målet handlades vid domstol.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 29 maj 1951 till militärbefälhavaren för fjärde
militärområdet följande.

Enligt av försvarets sjukvårdsstyrelse den 15 december 1950 utfärdade
bestämmelser angående sjukredovisning vid försvarsväsendet i fred (Sjukred
F) gäller att i hithörande handlingar — läkarkort m. m. — i tjänst
varande personal skall finnas upptagen antingen såsom friskredovisad eller
såsom sjukredovisad. Med friskredovisad avses tjänstbar personal, och
dit hänföras även s. k. behandlings- och kontrollfall, varmed avses personer
som utan att tjänstbarheten är nedsatt likväl äro i behov av viss behandling
eller kontroll. Med sjukredovisad avses delvis tjänstbar och icke tjänstbar
personal. Delvis tjänstbar personal hänföres till grupp 1 eller grupp 2.
I den förstnämnda gruppen redovisas sådana som kunna deltaga i tjänstgöring
med viss särskilt angiven inskränkning. Till den sistnämnda gruppen
hänföras sådana som kunna deltaga i teoretisk undervisning, expeditions-,
vakt- eller motsvarande tjänst, allt under förutsättning att tjänst -

138

göringen äger rum inomhus. Icke tjänstbar personal deltager icke i tjänstgöring,
däri inbegripet även handräckningstjänst. För sistnämnda personal
förekomma följande vårdformer (inom parentes angives kodbeteckning som
skall användas vid sjukredovisningen), nämligen vård i förläggningen (F),
vård i hemmet (H), vård å eget militärsjukhus (Me), vård å annat militärsjukhus
(Ma) samt vård å civilt sjukhus (C).

Av vad i ärendet förekommit framgår följande, af Buren beordrade den
23 februari 1951 Karlsson att den 25 i samma månad på morgonen biträda
Scherqvist med utförande av vissa åligganden som sammanhängde
med att kompaniet sistnämnda dag skulle förflyttas till annan ort. Uppgifterna
bestodo huvudsakligen i att väcka kompaniets personal, tillse att de
värnpliktiga i tid avmarscherade till matsalen för utspisning, utdela stridsförplägnad
i kompaniets dagrum samt kontrollera att kompaniets olika
kontingenter i rätt tid lämnade kasernförläggningen. För utförande av de
ålagda arbetsuppgifterna åtgick för Karlssons del ungefär två timmar, därvid
arbetet tog sin början klockan omkring 0400. Karlsson, som bodde i
ett av honom förhyrt rum i den kasern där kompaniet hade sin förläggning,
var såväl då han mottog af Buréns order som när densamma sedermera
verkställdes sjukredovisad för vård i hemmet och därför icke skyldig
utföra något slag av tjänstgöring, af Burén ägde då han beordrade
Karlsson att utföra ifrågavarande order kännedom om att Karlsson var
sjukredovisad såsom icke tjänstbar och därför ej fick tagas i anspråk för
något slag av tjänstgöring.

af Buren har till förklaring av sin åtgärd att, ehuru han ägde kännedom
om att Karlsson var sjukredovisad, likväl beordra denne till tjänstgöring
i ärendet anfört att af Burén bedömt den inomhustjänst, som ålagts Karlsson,
vara av så lindrig beskaffenhet att den omöjligt kunnat medföra sådan
ansträngning av handen att skadan kunde förvärras. Vidare har af Burén
framhållit att det varit hans avsikt att innan Karlsson utförde kommenderingen
hos regementsläkaren anhålla om ändring av Karlssons sjukredovisning
sålunda att denne i stället såsom delvis tjänstbar hänfördes till
sjukredovisningsgrupp 2. Efter att förgäves i sådant syfte ha telefonledes
sökt regementsläkaren hade af Burén till följd av att han var överhopad
av arbete glömt bort att fullfölja sin avsikt att sätta sig i förbindelse med
läkaren.

Vad af Burén sålunda anfört är icke av beskaffenhet att fritaga honom
från ansvar för åtgärden att i strid med läkarens bestämmande beordra
Karlsson till tjänstgöring, af Burén har för sin del över huvud taget icke
haft förutsättningar att med tillförlitlighet bedöma huruvida Karlssons
deltagande i tjänstgöring inneburit någon risk för försämring av Karlssons
tillstånd eller ej. Det kan härvidlag framhållas att läkaren sett sig föranlåten
att föranstalta om röntgenundersökning för utrönande av om Karlsson
ådragit sig någon skelettskada, vilken undersökning hade utförts samma
dag af Burén beordrade Karlsson att fullgöra ifrågavarande tjänstgöring.
Då Arnell i sitt utlåtande förklarat att det från medicinsk synpunkt

139

icke funnits något hinder för den kommendering som meddelats Karlsson,
har Arnell kunnat utgå från att röntgenundersökningen icke visat någon
skelettskada. Av utredningen framgår att af Burén icke alls haft kännedom
om denna undersökning.

Då af Burén enligt vad han själv visste icke ägde befogenhet att beordra
Karlsson till tjänstgöring, borde af Burén även ha insett att med iakttagande
av tillbörlig ordning ordern i varje fall icke borde ha meddelats utan
att därvid givits till känna att ordern gällde under förutsättning av läkarens
godkännande av att Karlsson togs i anspråk för tjänstgöring. Att ordern
gavs förbehållslöst måste ha varit ägnat att uppfattas så att af Burén tilltrodde
sig att på eget bevåg bedöma ett föreliggande sjukdomsfall på annat
sätt än vederbörande läkare. Om nu avsett förbehåll gjorts vid orderns
meddelande hade därmed också förelegat en särskild anledning för af Burén
att behålla i minnet sin avsikt att underställa läkaren frågan om Karlsson
kunde överföras till sjukredovisningsgrupp för tjänstbara.

Med hänsyn till betydelsen av att truppbefälet ställer sig till efterrättelse
av förbandsläkare meddelade föreskrifter med avseende å personalens
sjukredovisning finner jag att af Burén genom sin åtgärd att beordra Karlsson
till tjänstgöring gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. Enär emellertid enligt vad som upplysts
Karlsson ej lidit något men av kommenderingen, torde påföljden lämpligen
kunna med tillämpning av 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän stanna
vid tillrättavisning för tjänstefel jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen. Jag får
därför hemställa att Ni ville till prövning och avgörande upptaga förevarande
fråga.

* *

Militärbefälhavaren anmälde i skrivelse den 6 juni 1951 att han för
tjänstefel meddelat af Burén tillrättavisning i form av varning.

12. Tjänstförrättande kompanichef har ålagt värnpliktig tillrättavisning
för förment förseelse, ehuru i anseende till den värnpliktiges bestridande
förutsättningar härför icke varit för handen. I

I en den 9 juli 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1012-3-50 Dunlcer och tjuguen andra värnpliktiga tillhörande
fjärde plutonen av andra kompaniet vid Hälsinge regemente: Plutonchefen
löjtnanten Åke Palmser hade den 3 juli 1951, då han tjänstgjorde såsom
ställföreträdande kompanichef, ålagt värnpliktige nr 1246-8-47 öhlund såsom
tillrättavisning att efter middagsmålet från klockan 1800 till klockan
2200 med lie slå gräs i underofficersparken. Anledningen till tillrättavisningen
hade varit att vid en av Palmser ifrågavarande dag företagen inspek -

140

tion öhlunds säng befunnits icke vara tillfredsställande bäddad. Emellertid
hade tillrättavisningen varit orättvis, öhlund hade nämligen från eftermiddagen
föregående dag under ett dygn tjänstgjort i kasernvakten, varför han
icke legat i sin säng. Det hade vidare vid samtal manskapet emellan framkommit
att flera kunde intyga att en annan av de värnpliktiga på plutonen
under öhlunds vakttjänst begagnat dennes säng. Detta hade öhlund framfört
till Palmser men denne hade svarat att icke någon rört öhlunds säng. Manskapet
å plutonen ansåge, att Palmser gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
genom att innan tillrättavisningen meddelats ej närmare undersöka omständigheterna
vid förseelsen, samt anhölle nu om upprättelse för Öhlund
och säkerhet för vidare bestraffningar av denna art. Anmälarna ville dessutom
mot Palmser anföra att denne genom upprepade hot om utmattningsstraff
och genom en del andra småkitsligheter skapat en mycket olustig
stämning inom plutonen.

På begäran av militieombudsmannen verkställde landsfogden i Gävleborgs
län utredning i saken, därvid Palmser, Öhlund och samtliga anmälare hördes.

Rörande den Öhlund meddelade tillrättavisningen förekom följande.

Öhlund uppgav vid förhör: Den 2 juli 1951 klockan 1800 hade Öhlund
gått på som kasernvakt, vilken tjänstgöring han slutat följande dag vid
samma klockslag. När han lämnade logementet omedelbart före vakttjänstgöringens
början, hade han konstaterat att sängen var tillfredsställande
bäddad. Följande dag vid 1600-tiden hade Öhlund av Palmser beordrats att
samma dag klockan 1645 infinna sig på kompaniexpeditionen. Vad saken
då gällt hade Palmser icke omtalat, och öhlund hade ej heller misstänkt
att det kunde vara fråga om dålig sängbäddning. Å angiven tid hade Öhlund
efter att av vaktchefen ha erhållit permission infunnit sig på kompaniexpeditionen,
varvid Palmser meddelat, att Öhlunds säng vid morgonvisitationen
samma dag varit otillfredsställande bäddad. Samtidigt hade Palmser förklarat,
att han måste tillgripa strängare åtgärder mot Öhlund, därför att denne
även tidigare bäddat sin säng dåligt. Därefter hade Palmser beordrat öhlund
att samma kväll mellan klockan 1800 och 2200 med lie slå gräset i underofficersparken.
Öhlund hade då frågat Palmser om denna order skulle ha
blivit given, även om öhlunds säng varit bäddad på ett tillfredsställande
sätt vid morgonvisitationen samma dag. Palmser liade svarat nekande på
denna fråga men hade samtidigt undrat varför Öhlund ställt en sådan fråga.
Öhlund hade då förklarat, att det kunde tänkas, att någon av hans logementskamrater
legat i hans säng under den tid öhlund varit på vakt. Palmser
hade invänt: »Ingen har rört Öhlunds säng.» Vid tillfället hade Öhlund
icke vetat att någon legat i hans säng, men han hade hållit detta för troligt,
då sängen var tillfredsställande bäddad, när han föregående dag lämnade
logementet. På grund av att Öhlund tilldelats en »undersäng», hade det brukat
förekomma, att hans logementskamrater låge eller sutte på hans säng
och därvid förorsakade en viss oordning i sängen. Omedelbart efter samtalet
med Palmser och innan vakttjänsten slutade hade öhlund besökt matsalen
och sammanträffat med logementskamraten aspiranten Nils Olof Nord. Den -

141

ne hade då berättat, att han den 2 juli vid 2200-tiden legat i Öhlunds säng
men att han därefter sträckt till sängkläderna så att sängen blivit tillfredsställande
bäddad. Detta Nords sista påstående hade Öhlunds övriga logementskamrater
icke kunnat bekräfta, men däremot hade de förklarat att
Nord legat i Öhlunds säng. På grund av att Öhlund väntat att Nord skulle
berätta det rätta förhållandet för Palmaer, hade Öhlund icke omtalat detta
för denne.

Öhlund förklarade vidare att det vore riktigt att han tidigare erhållit en
del anmärkningar av Palmser för dålig sängbäddning. Emellertid ville
Öhlund framhålla att madrassen till den säng, som tilldelats Öhlund vid inryckningen
den 28 maj 1951, varit synnerligen dåligt stoppad, vilket medfört
att Öhlund haft svårigheter att bädda sängen på ett ur militär synpunkt
tillfredsställande sätt. Sedan Öhlund senare erhållit en bättre madrass, hade
vidare anmärkningar på bäddningen icke förekommit.

Nord berättade: Han hade vid ifrågavarande tid varit förlagd å samma
logement som Öhlund. Denne hade haft sin säng under Nords. Natten mellan
den 2 och den 3 juli 1951, då Öhlund fullgjort vakttjänst, hade Nord
legat på logementet. På kvällen den 2 juli hade Nord och även andra suttit
i Öhlunds säng. Nord ville dock minnas, att han redan på kvällen sträckt
till sängen. Påföljande dag på förmiddagen hade kompanichefen beordrat
visitation av kompaniet. Denna visitation hade företagits av Palmrer, och det
hade därvid framkommit, att öhlunds säng icke varit bäddad på ett tillfredsställande
sätt. Med anledning härav hade Nord av sergeanten Fredriksson
blivit anmodad att rätta till Öhlunds säng. Nord hade icke bäddat om
sängen, utan han hade endast sträckt överkastet. När detta varit gjort, hade
Nord för sin del trott, att saken varit utagerad. Så hade emellertid icke varit
fallet. När avdelningen kommit hem efter övningarna på eftermiddagen,
hade Öhlunds säng varit uppriven, öhlund, som gått vakt hela dagen, hade
vid 1730-tiden kommit till matsalen, där han och Nord träffats. Öhlund hade
då för Nord omtalat, att han kort förut varit inne hos Palmaer och att denne
tilldelat Öhlund bestraffning, därför att Öhlunds säng varit obäddad. Bestraffningen
skulle bestå i att öhlund skulle slå gräs mellan klockan 1800
och 2200. Då Öhlund omtalat detta hade han samtidigt undrat, vem som
legat i hans säng. Nord hade då sagt, att det varit han som legat i sängen.
Nord och öhlund hade icke talat något om att Nord skulle sätta sig i förbindelse
med Palmser och underrätta denne om rätta förhållandet, öhlund
hade varit inställd på att låta bestraffningen gå i verkställighet. Strax därefter
hade Nord tillsammans med logementskamraterna diskuterat, huruvida
Nord skulle uppsöka Palmser och underrätta denne om hur saken låge
till. De hade emellertid kommit till den slutsatsen, att så icke borde ske
dels av den anledningen att Palmser icke brytt sig om att lyssna till öhlunds
förklaring att någon annan värnpliktig kunde orsakat oredan i hans säng
och dels därför att Palmser själv ej brytt sig om att föranstalta om någon
undersökning i saken utan ålagt bestraffning på så lösa grunder. Vid denna
diskussion hade de värnpliktiga kommit överens om alt göra anmälan mot

142

Palmser i saken. Nord önskade framhålla att han från början avsett att anmäla
rätta förhållandet för Palmser. På grund av den anda som vid tillfället
rått å plutonen, hade detta emellertid icke blivit gjort.

Vid hållna förhör ha vidare åtskilliga av de värnpliktiga som jämte Nord
undertecknat anmälningsskriften uppgivit att de på kvällen den 2 juli iakttagit
Nord ligga på Öhlunds säng, varjämte enligt uppgifter av en del av
de hörda Öhlunds säng varit tillfredsställande bäddad då denne tidigare
samma dag påbörjade sin tjänstgöring i kasern vakten.

Palmser anförde: Den pluton öhlund tillhörde hade inryckt till tjänstgöring
i slutet av maj 1951. öhlund hade givit anledning till flera anmärkningar
från Palmsers sida för underlåtenhet att bädda sin säng på anbefallt
sätt. Öhlund hade härvid alltid kommit med undanflykter. Han hade även,
då han i fråga om andra detaljer i tjänsten fått någon tillsägelse, gjort invändningar
och undanflykter. Några särskilda sådana fall kunde Palmser
icke erina sig, men han visste att han givit Öhlund tillsägelser vid flera tillfällen.
Även andra värnpliktiga vid plutonen hade självfallet fått tillsägelser
när anledning därtill funnits. Från klockan 1800 den 2 juli till klockan
1800 påföljande dag hade Öhlund tjänstgjort i kasernvakten. Öhlund hade
haft tillåtelse att utan permission från vakttjänstgöringen vistas på logementet.
Vid visitation den 3 juli klockan 0730 hade Palmser funnit att
öhlunds säng icke varit bäddad på föreskrivet sätt. Det hade icke sett ut
som om någon legat i sängen eller suttit i den. I dylika fall brukade det vara
en grop i sängen, men någon sådan hade icke funnits vid detta tillfälle. För
de värnpliktiga gällde att efter bäddning sängkläderna skulle vara sträckta.
Vidare skulle bäddarna sträckas om någon suttit i sängen och sedan lämnat
den. Då Palmser funnit att Öhlunds bädd icke varit sträckt hade han,
beordrat en annan värnpliktig att rätta till den. På eftermiddagen samma
dag före vakttjänstens slut klockan 1800 hade Palmser kallat in Öhlund på
kompaniexpeditionen. Palmser hade därvid sagt till öhlund, att han samma
dag funnit dennes säng i oordning och att öhlund, även på grund av att han
vid tidigare tillfällen icke haft sin säng bäddad på föreskrivet sätt, skulle utöver
vanlig ordning samma dag mellan klockan 1800 och 2200 utföra handräckningsarbete,
bestående i att med lie slå gräs i underofficersparken. Sedan
Palmser ålagt öhlund denna extratjänst, hade Öhlund svarat något om
att han icke legat i sängen och att det icke varit han som orsakat att bädden
varit i oordning. Palmser kunde icke erinra sig huruvida han i sin tur
svarat något på Öhlunds påstående. Eftersom öhlund alltid brukade göra
invändningar, när han fick någon tillsägelse, hade Palmser troligen icke
brytt sig om att bemöta honom. Öhlund hade vid samma tillfälle även förnekat
att han tidigare erhållit tillsägelser att bädda sin säng på föreskrivet
sätt. Icke någon av öhlunds kamrater hade för Palma?r omtalat, att någon
annan än Öhlund suttit eller legat i dennes säng. Palmser hade icke gjort
någon undersökning i avsikt att utröna huruvida Öhlunds invändning att
någon annan suttit eller legat i hans säng varit riktig. Emedan öhlund alltid
brukat göra undanflykter när han fått någon tillsägelse, hade Palmser denna

143

gång icke fäst något avseende vid hans invändning. Palmair hade icke ansett
det tvivelaktigt att öhlund varit skyldig till att sängen varit i oordning.
Palmaer ansåge det sannolikt att Öhlund omedelbart efter den erhållna
tillrättavisningen berättat om denna för sina kamrater vid plutonen. Därest
någon av dessa förorsakat oordningen i öhlunds säng och öhlund således
varit oskyldig, borde i sådant fall den skyldige därefter för Palmser ha
omtalat det rätta förhållandet. Palmser ansåge att han varit tvungen att
ålägga öhlund tillrättavisning eftersom denne flera gånger underlåtit att
göra sin bädd i ordning och förmenade vidare att det icke varit på sin plats
att låta tillrättavisningen stanna vid varning, enär öhlund upprepade gånger
erhållit tillsägelser utan att därvid taga rättelse.

Vid senare förhör tilläde Palmser: Han ansåge sig icke ha begått något fel
genom att ålägga Öhlund den ifrågavarande tillrättavisningen, öhlund hade
nämligen, såsom Palmser tidigare framhållit, vid ett flertal tillfällen underlåtit
att iordningställa sin säng, varför Palmser funnit det nödvändigt att till
slut giva honom en tillrättavisning. Palmser hade stärkts i denna sin uppfattning
när Öhlund den 3 juli 1951 inför Palmser förnekat, att han erhållit tillrättavisningar
tidigare. Palmser hade vid tidigare tillfällen för de värnpliktiga
framhållit att de icke borde ställa till oreda för sina kamrater utan i
stället försöka hjälpa varandra. Av den anledningen hade Palmser ansett
att han icke bort fästa något avseende vid Öhlunds påstående att någon av
hans kamrater förorsakat oordningen i sängen. Vid det tillfälle då tillrättavisningen
gavs hade Palmser ansett att han icke haft anledning att undersöka
saken. Med anledning av vad som senare hänt förstode emellertid Palmser
numera att en närmare undersökning kanske borde ha gjorts.

Palmser hänvisade slutligen till utdrag ur förteckningen över tillrättavisningar
vid kompaniet, vari den förseelse för vilken nu ifrågavarande tillrättavisning
meddelats redovisats sålunda: »Tjänstefel. Trots flera tillsägelser
obäddad säng. 3/7.», och framhöll att denna anteckning styrkte riktigheten
av vad Palmser uppgivit därom att Öhlund tidigare erhållit tillsägelser
att ha sin säng bäddad på föreskrivet sätt.

öhlund förklarade inför landsfogden att han icke ämnade föra talan om
enskilt anspråk samt att han icke påfordrade att målet handlades vid domstol.

Beträffande innehållet i övrigt i anmälningsskriften förekom följande.

öhlund anförde: Vid ett tillfälle hade det inträffat att plutonen icke kunnat
gå i takt ordentligt. Palmser hade då låtit fyra furirer ställa upp i fyrkant.
Plutonen hade därefter beordrats marschera utanför denna fyrkant
dels under vanlig marsch och dels under språngmarsch. När övningen efter
en stund upphört, hade Palmaer förklarat, att plutonen skulle gå i takt, när
han beordrat detta, och att, om så icke skedde, plutonen bröto mot givna
order. Vidare hade Palmaer förklarat, att han hade andra medel att få plutonen
att gå i takt, och detta vore att trötta ut de värnpliktiga så att de icke
kunde göra annat än att gå i takt. Detta sista yttrande hade öhlund uppfattat
som ett hot om utmattningsstraff.

Av anmälarna uppgåvo tre att de icke deltagit i den av öhlund omförmäl -

144

da övningen medan de övriga — utom Nord -— berättade om övningen i
överensstämmelse med Öhlund och tilläde att de uppfattat Palmaers yttrande
som hot om ett utmattningsstraff.

En av anmälarna, värnpliktige nr 137-14-48 Monie, framhöll tillika, att
han många gånger genom Palmaers uppträdande fått den uppfattningen, att
denne, vilket Monie ansåge helt felaktigt, tolkat de värnpliktigas oförmåga
att utföra vissa övningar på ett tillfredsställande sätt såsom slöhet eller liknöjdhet
från deras sida. En annan av anmälarna, värnpliktige nr 320-14-50
Nilsson, förklarade, att Palmser redan vid de första övningarna med plutonen
yttrat att, om de värnpliktiga icke skötte sig, han skulle tillgripa hårdare
medel än vanligt.

Nord uppgav: I den anmälan mot Palmaer för hans tillrättavisande av
Öhlund, varom Nord och hans logementskamrater på sätt förut angivits
kommit överens, hade av någon anledning även anmärkts att Palmaer hotat
plutonen med straffkommendering. Nord kunde emellertid icke yttra sig
beträffande den saken. Han kunde dock bekräfta att Palmaer en gång fällt
det omnämnda yttrandet att han hade andra medel att tillgripa därest avdelningen
icke ville gå i takt.

Palmaer anförde: Han kunde icke erinra sig att han hotat med utmattningsstraff
eller varit kitslig mot honom underställda värnpliktiga. Därest
en övning icke gått bra, hade Palmaer brukat låta den upprepas tills tillfredsställande
resultat uppnåtts. Det vore nämligen Palmaers skyldighet
att tillse att anbefalld övning utfördes på tillfredsställande sätt. Möjligen
hade såsom ett hot om utmattningsstraff kunnat uppfattas av Palmaer givna
order om att övningar av skilda slag måste göras om till dess tillfredsställande
resultat nåddes. Såvitt Palmaer kunnat finna hade det varit en allmän
tendens hos fjärde plutonen att missförstå och misstolka givna order och
förklaringar, som givits av befälet. Denna tendens måste ha varit orsaken
till anmälarnas uppgifter att Palmaer skulle ha hotat med utmattningsstraff.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 oktober 1951 till chefen för Hälsinge regemente
följande.

Enligt 14 § disciplinlagen må i stället för disciplinär bestraffning användas
tillrättavisning för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål. För användande av tillrättavisning förutsättes
således att straffbar gärning av beskaffenhet att kunna beivras i den
för disciplinmål stadgade ordningen blivit begången. Enär i disciplinmål
ej må anställas förhör under edsansvar med vittnen, kan tillrättavisning
icke — lika litet som då fråga är om ådömande av straff — åläggas med
mindre den misstänkte erkänt förseelsen eller i vart fall vidgått de faktiska
omständigheter som läggas honom till last. Liksom fallet är med
straff får givetvis icke heller tillrättavisning under några omständigheter

145

åläggas, därest det är föremål för tvekan huruvida den misstänkte begått
gärningen.

Öhlund har vid förhör som Palmser hållit med honom i samband med
åläggandet av den ifrågavarande tillrättavisningen icke vidgått den förseelse
Palmaer lade honom till last utan har tvärtom framhållit att bristerna i
sängbäddningen kunde vara att tillskriva den omständigheten att någon
av hans logementskamrater legat i sängen under den tid öhlund tjänstgjorde
i kasernvakten. Av Palmsers redogörelse för vad som förekommit
vid förhöret framgår att Palmser uppfattat öhlunds yttrande såsom ett bestridande
av den påstådda förseelsen. I den sålunda föreliggande situationen
borde det för Palmser ha under alla förhållanden stått klart att förutsättningar
icke funnits att meddela Öhlund tillrättavisning. Enligt vad
Palmser själv förklarat förstode han numera att en närmare undersökning
av saken kanske bort ske. Genom att under förhandenvarande förhållanden
ålägga öhlund tillrättavisning har Palmser visat oförstånd som icke
bör undgå beivran såsom tjänstefel.

De i övrigt mot Palmser i anmälningsskriften framställda påståendena
ha av denne bestritts. Vad genom utredningen härutinnan framkommit
finner jag icke vara av beskaffenhet att böra föranleda vidare åtgärd för
prövning av dessa påståenden.

Som Öhlund förklarat att han icke med anledning av den honom ålagda
tillrättavisningen ämnar föra talan mot Palmser om enskilt anspråk och
icke heller påfordrar handläggning vid domstol samt med beaktande jämväl
av omständigheterna i övrigt finner jag mig kunna jämlikt 83 § militära
rättegångslagen underställa Eder, som torde äga bestraffningsrätt över
Palmser, frågan huruvida Ni vill avgöra saken i det hänseende varom nu
är fråga.

* *

Regementschefen anmälde i skrivelse den 29 oktober 1951 att han meddelat
Palmser tillrättavisning i form av varning.

10—517993. Militieombudsmannens ämbelsberättelse.

146

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Värnpliktig har olovligen uteblivit från anbefalld tjänstgöring och i stället
uppehållit sig å sitt logement. Förseelsen bör bedömas såsom tjänstefel

och icke, på sätt skett i meddelat straffbeslut, såsom undanhållande.

Vid inilitieombudsmannens inspektion av Dalregementet den 13 juni 1950
uppmärksammades att dåvarande regementschefen, översten O. Häger, den
14 februari 1950 jämlikt 26 kap. 11 § strafflagen ålagt värnpliktige nr 1152-12-48 Haglöf arrest i fyra dagar för undanhållande för det han den 6
februari 1950 mellan klockan 0845 och 1015 olovligen uteblivit från honom
åliggande tjänstgöring vid femte kompaniet. Handlingarna i målet utvisade
att Haglöf sistnämnda dag inställt sig vid sjukvisitation utan att därvid
bliva sjukredovisad. Sjukvisitationen hade för Haglöfs del varit avslutad
klockan 0845, varefter han inväntat de övriga från femte kompaniet som
deltagit i sjukvisitationen. Därefter hade de alla i samlad trupp begivit sig
till kompaniet, dit de ankommit klockan 0930. Utanför kanslihuset hade
de mött fanjunkaren Ekström, vilken meddelat att de som vore friskskrivna
omedelbart skulle hämta sin utrustning och gå ut till övningarna. I stället
för att uppsöka sin pluton, som hade skidövning, hade Haglöf begivit
sig till logementet och lagt sig på sin säng, där han sedermera anträffats
vid visitation klockan 1015. Haglöf hade icke under uteblivandet från tjänstgöringen
någon gång lämnat kasernområdet.

Sedan militieoinbudsmannen anmärkt att vad Haglöf låtit komma sig
till last rätteligen icke torde vara att bedöma såsom undanhållande, har
Häger i infordrat yttrande bland annat anfört: Haglöf hade vid tillfället
visserligen icke lämnat kasernområdet men han hade inom området undandolt
sig så att han icke kunde sägas ha varit tillgänglig för befälsutövning.
I det den 16 november 1946 avgivna betänkandet med förslag till
strafflagstiftning för krigsmakten, SOU 1946: 83 s. 100, angåves såsom
exempel på dylikt undandöljande, att en person gömde sig i källaren till en
kasern eller eljest på ett ställe, där avdelningens personal normalt icke
uppehölle sig. Likställt med sådant undandöljande vore vidare enligt samma
betänkande att någon, som inkallats till tjänstgöring vid ett förband,
väl infunne sig å dess förläggningsplats men icke anmälde sig hos eller
eljest gåve sig tillkänna för befälet utan blott uppehölle sig inom området.
I det föreliggande fallet hade Haglöf genom att lägga sig i logementet undandragit
sig att vara tillgänglig för befälsutövning. Den pluton han tillhört
hade jämte befälet varit ute på övning. Den plats där plutonen haft

147

sina skidövningar — i detta fall utanför kasernområdet — hade utgjort
det tjänstgöringsställe, som för Haglöf varit bestämt. Genom att utebliva
därifrån hade Haglöf gjort sig förfallen till ansvar enligt 26 kap. It §
strafflagen. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke Haglöfs förseelse borde
ha bedömts såsom lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen. Haglöf hade
uppgivit att fanjunkaren Ekström meddelat att de som vore friskskrivna
omedelbart skulle hämta sin utrustning och gå ut till övningarna. Då detta
Ekströms meddelande endast vore att fatta som en erinran om manskapets
skyldighet och icke som en fristående order hade Häger emellertid icke
ansett sistnämnda lagrum tillämpligt. Den möjligheten att Haglöfs förseelse
skulle kunna bedömas som tjänstefel enligt 26 kap. 18 § strafflagen
hade icke heller förbisetts vid Hägers handläggning av ärendet, men detta
lagrum borde enligt hans uppfattning icke komma i tillämpning, där brottsbeskrivningen
i 26 kap. 11 § passade in på fallet.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen i
skrivelse den 2 januari 1951 till Häger följande.

För att undanhållande skall föreligga förutsättes i första hand att vederbörande
håller sig borta från den avdelning, där han skall tjänstgöra eller
vistas. Detta innebär bland annat att den som uteblir från speciell tjänstgöringsplats
utan att samtidigt lämna avdelningen — i detta fall regementet
— icke gjort sig skyldig till undanhållande. Bestämmelsen i 26 kap.
It § strafflagen om straff för undanhållande för den som »eljest» avviker
eller uteblir »från tjänstgöringsställe, som är bestämt för honom» tager
icke sikte på det sist angivna fallet utan denna del av stadgandet har enligt
betänkandet tillkommit med tanke på att krigsman uteblir från för
honom bestämt tjänstgöringsställe i fall då han på grund av tjänstgöringens
art över huvud icke tillhör avdelning av krigsmakten. Den omständigheten
att Haglöf underlåtit att efter sjukvisitationen begiva sig till den
plats där övningen i skidåkning pågick kan således icke i och för sig föranleda
ansvar för undanhållande. Enligt betänkandet skola visserligen,
såsom av Eder framhållits, under straffbestämmelserna för undanhållan^-de även inrymmas visst fall då vederbörande icke lämnat det för avdelningen
anvisade området, nämligen om han inom området undandöljer
sig så att han ej kan sägas vara lillgänglig för befälsutövning. En sådan
situation kan dock uppenbarligen icke anses ha varit för handen i förevarande
fall. Av vad nyss anmärkts framgår att vid bedömande härav hänsyn
icke kan tagas till det förhållandet att genom Haglöfs underlåtenhet att
efter sjukvisitationen begiva sig till den plats där övningen för plutonen
pågick hans närmaste förmän tillsvidare blevo urståndsatta att direkt på
platsen utöva befäl över Haglöf. Alt Haglöfs vistande å logementet icke
kan anses ha inneburit något undandöljande i den mening som nyss angivits
torde med all tydlighet framgå därav alt enligt betänkandet undandöljandet
förutsatts skola ske på något ställe där avdelningens personal
normalt icke uppehåller sig. Om fråga uppkommit att eftersöka Haglöf

148

för att beordra honom till tjänstgöringsplatsen torde det ha legat närmast
till hands att först söka honom inom kompaniförläggningen och Haglöf
fanns, såvitt av utredningen framgår, hela tiden tillgänglig därstädes för
mottagande av order från befälet på plutonen ävensom från andra hans
förmän. Av det nu anförda framgår att förutsättningar för ådömande av
straff för undanhållande i förevarande fall icke varit för handen. Då enligt
Eder mening straff för lydnadsbrott icke kunde ifrågakomma, borde
följaktligen förseelsen av Eder ha bedömts såsom tjänstefel enligt 26 kap.
18 § strafflagen.

Jag låter bero vid det uttalande som innefattas i det ovan anförda.

2. Såsom dagunderofficer kommenderad krigsman har avvikit från sin avdelning
och därigenom gjort sig skyldig till övergivande av post. Fråga

huruvida jämväl straffbestämmelsen för undanhållande bort tillämpas.

Vid granskning av arrestantkort från Hälsinge regemente för december
1950 uppmärksammades att regementschefen den 4 december 1950 jämlikt
26 kap. 13 § första stycket strafflagen ålagt värnpliktige nr 181-14-49 Åhlén
arrest i tre dagar för övergivande av post. Handlingarna i ärendet utvisade
att Åhléns förseelse bestått däri att han den 29 november 1950 klockan 2300,
då han varit kommenderad såsom dagunderofficer, avvikit från avdelningen
och begivit sig till sitt hem, varifrån han återkommit påföljande dag klockan
0630.

Upplysning begärdes från regementschefen och auditören rörande de omständigheter
som föranlett att icke i förevarande fall jämväl tillämpats
straffbestämmelsen för undanhållande och hänvisades därvid till följande
uttalande angående brottstypen övergivande av post i det den 16 november
1946 avgivna betänkandet med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten
(SOU 1946:83 s. 110): »Beträffande förevarande brottstyps förhållande
till andra brott må framhållas att om någon, som obehörigen lämnat
sin post, tillika avvikit från sin avdelning, han synes böra dömas även
för undanhållande eller rymning.»

Med skrivelse den 6 april 1951 inkom regementschefen, översten Hans
Berggren med yttrande från auditören Sven Ståhl, vilken anförde: Det åsyftade
uttalandet i motiven vore icke kategoriskt, och den däri angivna principen
kunde ej anses undantagslös. Enligt de i doktrin och praxis antagna
reglerna för s. k. lagkonkurrens torde — om ett förfarande uppfyllde
rekvisiten både för undanhållande och för övergivande av post men det till
sin art vore sådant, att undanhållandet inginge endast såsom enkelt brott
i och helt täcktes av övergivande av post såsom kvalificerat brott — den
föreliggande brottsligheten böra anses till fullo beaktad genom subsumtion
allenast under straffbestämmelsen för övergivande av post. Ett sådant resonemang
låge tydligen till grund för vad som i fortsättningen av samma
uttalande i motiven sades om sammanträffande i en handling mellan övergivande
av post, å ena, samt fylleri eller onykterhet i tjänsten, å andra si -

149

dan, vilken handling ansåges böra bestraffas enbart såsom övergivande av
post. Vad anginge det förevarande fallet, så hade Åhlén under hela den
tid han hållit sig borta från avdelningen varit tjänstgöringsskyldig såsom
dagunderofficer. I sådan egenskap hade han varit skyldig att uppehålla sig
inom kasernområdet. Hans förseelse hade bestått däri, att han lämnat kasernområdet
och därigenom svikit sin plikt att vara i funktion där dagunderofficerssysslan
skulle fullgöras. Av det sagda framginge, att Ståhl
bedömt situationen såsom ett fall av lagkonkurrens, där den föreliggande
brottsligheten blivit till fullo beaktad genom tillämpning av straffbestämmelsen
för övergivande av post. Möjligen kunde ifrågasättas huruvida med
hänsyn till återfallsbestämmelsen i 26 kap. 11 § strafflagen nämnda lagrum
bort citeras i straffbeslutet.

I sin förutnämnda skrivelse har Berggren förklarat att han icke hade något
att tillägga utöver vad Ståhl anfört.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 23 augusti 1951 till regementschefen
följande.

Det åberopade uttalandet i förarbetena till straffbestämmelsen rörande
övergivande av post torde taga sikte på det förhållandet att en vaktpost
eller annan krigsman med mera inskränkt postställe övergiver detta och
samtidigt gör sig skyldig till ytterligare brottslighet genom att avvika från
den avdelning där han tjänstgör. Om — såsom i förevarande ärende synes
vara fallet — vederbörandes »postställe» omfattar avdelningens hela område,
föreligger sålunda en situation, för vars bedömande nyssnämnda uttalande
icke lämnar ledning. Mot vad Ståhl anfört rörande lagtillämpningen
i ärendet torde någon erinran icke vara att göra. Med hänsyn till återfallsbestämmelsen
i 26 kap. 11 § strafflagen borde dock, såsom också av Ståhl
ifrågasatts, detta lagrum ha åberopats jämte 26 kap. 13 § samma lag. För
att brottslighetens beskaffenhet skall fullt tydligt framgå synes dessutom
som brottsbeteckning ha bort angivas exempelvis »övergivande av post innefattande
jämväl undanhållande».

Med denna skrivelse är ärendet slutbehandlat från min sida.

En avskrift av skrivelsen skulle genom regementschefens försorg tillställas
Ståhl.

3. Åklagare är behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål. I

I ett av revisionssekreteraren Gunnar Ekedahl enligt förordnande av militieombudsmannen
vid Stockholms rådhusrätt anhängiggjort mål mot kaptenen
Olof Askelöf angående ansvar med anledning av cn vid kustartilleriet
inträffad skjutolycka förordnade rådhusrätten den 25 januari 1950 advokaten
Sten Levander i Falun till offentlig försvarare för Askelöf. Eevander ford -

150

rade vid rådhusrätten ersättning av allmänna medel för försvaret av Askelöf
med vissa belopp, därav 17 700 kronor i arvode. Genom beslut den 24 november
1950 tillerkände rådhusrätten Levander ersättning av allmänna medel
med av denne fordrade belopp. I dom samma den 24 november förklarade
rådhusrätten, att kostnadsbeloppet skulle stanna å statsverket. Över nyssnämnda
beslut anförde Ekedahl, efter förordnande av militieombudsmannen,
besvär hos Svea hovrätt under yrkande att den ersättning å 17 700
kronor, som genom beslutet tillerkänts Levander i arvode, måtte väsentligt
nedsättas och därvid i varje fall icke bestämmas till högre belopp än 9 000
kronor. Levander bestred bifall till besvären.

Hovrätten meddelade beslut i målet den 21 april 1951 och anförde däri:
Enär ifrågavarande av Ekedahl, efter förordnande av militieombudsmannen,
i hovrätten förda talan om nedsättning av det Levander i arvode tillerkända
beloppet rörer kronans enskilda rätt, samt militieombudsmannen icke kan
anses behörig att föra sådan talan enbart på den grund att Ekedahl, enligt
militieombudsmannens förordnande, vid rådhusrätten fört ansvarstalan mot
Askelöf, alltså och då militieombudsmannen varken enligt den för militieombudsmannen
gällande instruktionen eller på grund av annan författning
äger rätt att såsom kronans ombudsman föra kronans talan, finner hovrätten
ifrågavarande talan icke kunna upptagas till prövning.

Över hovrättens beslut anförde militieombudsmannen underdåniga besvär
med yrkande att Kungl. Maj :t måtte, med undanröjande av beslutet, förklara,
att hinder mot prövning av Ekedahls besvär hos hovrätten icke förelegat.
Militieombudsmannen gjorde därvid gällande att den talan som fördes mot
Levander icke rörde kronans enskilda rätt och påstod, att — huru denna fråga
än bedömdes — militieombudsmannen i sin egenskap av åklagarmyndighet
i målet mot Askelöf vore behörig att föra ifrågavarande talan.

Till utveckling av besvären anförde militieombudsmannen vidare följande.

Beträffande vad som är att inlägga i begreppet kronans enskilda rätt torde
jag kunna inskränka mig till att hänvisa till förarbetena till 20 § lagen om
införande av nya rättegångsbalken (Nytt juridiskt arkiv 1947 avd. II s. 72 f.).
För att ett mål skall anses röra kronans enskilda rätt förutsättes enligt där
gjorda uttalanden att kronan är part i målet i den meningen att kronan har
att i målet omedelbart tillvarataga sitt eget intresse, varå såsom exempel anföres
att kronan gör gällande bättre rätt till fast egendom, yrkar skadestånd
på grund av fel i leverans eller för talan i mål om klander av utmätning, som
ägt rum för uttagande av skatt. Den till hovrätten fullföljda talan om nedsättning
av Levander tilldömt arvode har avseende å en skyldighet som
ålagts statsverket såsom en följd av prövningen av det straffanspråk åklagaren
å det allmännas vägnar företräder. Enligt min mening kan vid nu
angivna förhållande i förevarande fall icke vara fråga om någon kronans
enskilda rätt, sådant detta begrepp enligt vad nyss angivits måste fattas.
Såsom redan förut angivits kan emellertid detta spörsmål icke ha någon
betydelse då det gäller min behörighet att fullfölja talan mot rådhusrättens
beslut. Av hithörande bestämmelser i rättegångsbalken framgår nämligen

151

med all tydlighet att sådan behörighet tillkommer mig i egenskap av part
i det av mig genom Ekedahl anhängiggjorda målet mot Askelöf. Att i lagens
mening åklagaren såsom företrädare för det allmänna är part i de
mål vari han väcker åtal torde icke behöva närmare utvecklas. Uttalanden
vari detta förhållande understrykes förekomma i skilda sammanhang i
processlagberedningens motiv till nya rättegångsbalken (SOU 1938:44),
bland annat å s, 29 och 261. I lagen förutsättes vidare beträffande såväl
brottmål som tvistemål att den som är part i målet äger talerätt icke
endast beträffande själva saken utan även i fråga om rättegångskostnader.
Detta i och för sig självfallna förhållande har i fråga om brottmålen
tydligt kommit till uttryck i 31 kap. 9 § rättegångsbalken, där
det .stadgas bland annat: »Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas
att ersätta rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning
för sådan kostnad, skall han, innan handläggningen avslutas, framställa
yrkande härom och uppgiva vari kostnaden består.» Uppenbart är att
detta stadgande, vari helt allmänt förutsättes att talerätt i fråga om rättegångskostnader
tillkommer parterna — åklagaren å statsverkets vägnar
samt den tilltalade — lika litet för åklagarens som för den tilltalades del
kan innefatta någon begränsning av vederbörandes talerätt till att gälla
allenast kostnad, som av honom yrkas utdömd, utan endast avser att i vissa
hänseenden reglera utövandet av denna generellt föreliggande rätt. Parternas
talerätt i fråga om rättegångskostnader måste således även innefatta
vidtagande av de processuella åtgärder som kunna föranledas av kostnadsyrkanden
från motsidan.

I 49 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken har närmare reglerats i vilken ordning
talan skall fullföljas i fall där av domstolen meddelat beslut avser ersättning
till någon i rättegången verksam person, som icke själv är part i målet.
Av dessa stadganden framgår, att den talerätt i fråga om rättegångskostnader
som enligt vad ovan angivits tillkommer åklagaren och den tilltalade
såsom parter i målet förefinnes jämväl i nyss åsyftade fall. Härvidlag kan
även hänvisas till uttalande i processlagberedningens förenämnda betänkande.
Där anföres å s. 506 i anslutning till 49 kap. 5 §: »Liksom i gällande
rätt synes böra stadgas att, då underrätt i samband med dom eller
slutligt beslut meddelar beslut av den art att, om det givits under rättegången,
det kunnat särskilt överklagas, talan mot beslutet skall föras särskilt
om detta rör ombud, vittne eller annan, som ej är part, samt att
rättsmedlet här skall vara besvär.------Vad nu sagts gäller även då kla gan

i den särskilda frågan föres av part och detta även då han fullföljer
talan i målet i övrigt.»

Den ståndpunkt i den föreliggande frågan, varåt jag ovan givit uttryck,
torde ha vunnit tillämpning vid handläggningen av ett av Eders Kungl.
Maj :t den 20 maj 1950 avgjort mål (Nytt juridiskt arkiv 1950 avd. I s. 174).
I delta mål hade genom anförda besvär en såsom vittne hörd person hos
Eders Kungl. Maj :t yrkat att vittnet i hovrätten tillerkänd ersättning, som
bestämts skola utgivas av den tilltalade, i stället måtte förklaras skola utgå

152

av allmänna medel. Besvären delgåvos riksåklagarämbetet eller således den
myndighet som vid målets handläggning hos Eders Kungl. Maj :t hade ställning
av part i målet å åklagarsidan.

Ett sådant avgörande av den föreliggande frågan som kommit till uttryck
i hovrättens beslut skulle — förutom att avgörandet enligt vad ovan angivits
icke torde kunna vara lagligen grundat — även medföra konsekvenser
som från praktisk synpunkt måste framstå såsom högst otillfredsställande.
Hovrättens ståndpunkt innebär att behörighet att fullfölja talan mot hovrättens
ifrågavarande beslut närmast torde tillkomma överståthållarämbetet
eller den befattningshavare som ämbetet förordnade att i dess ställe i
förevarande fall tillvarataga statsverkets rätt. Det kan rimligen icke antagas
att det varit av lagstiftaren avsett att i de ständigt förekommande fall,
där ersättning åt försvarare eller annan kostnad i brottmål förklarats skola
utgå av allmänna medel, det icke skulle ankomma på åklagaren i målet
utan på en i målet ej alls införsatt myndighet — vederbörande länsstyrelse
— eller av denna myndighet förordnat särskilt kronoombud att tillvarataga
statsverkets rätt i förevarande hänseende. Ett tillvaratagande på dylikt
sätt av statsverkets rätt genom en utanför rättegången stående myndighet
eller befattningshavare kan uppenbarligen icke med någon framgång ske
utan fortlöpande samverkan med vederbörande åklagare. En sådan ordning
skulle närmast komma att te sig som ett utslag av mer eller mindre
meningslös formalism.

Kungl. Maj :t meddelade beslut i målet den 19 september 1951 och yttrade
därvid.

Enär det på grund av Ekedahls egenskap av åklagare i det mål, vari ersättning
tillerkänts Levander såsom offentlig försvarare, måste anses hava
tillkommit Ekedahl att föra talan mot rådhusrättens beslut om ersättningsbeloppet,
prövar Kungl. Maj :t lagligt att, med upphävande av hovrättens
beslut, i vad därigenom den av Ekedahl förda talan förklarats icke kunna
upptagas till prövning, visa målet åter till hovrätten, som har att på anmälan
företaga detsamma till ny handläggning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 16 oktober 1951 till riksåklagaren följande.

Genom Kungl. Maj :ts ifrågavarande avgörande har fastslagits att åklagare
äger behörighet att överklaga domstols beslut angående bestämmande
av ersättning av allmänna medel åt försvarare. Härav torde följa att det
även måste anses föreligga .skyldighet för åklagarna att i sådana och andra
liknande fall, där fullföljdsrätt tillkommer dem, ägna domstolarnas avgöranden
den uppmärksamhet som utgör förutsättning för att statsverkets intressen
skola bliva behörigen tillvaratagna och att, då skäl därtill finnas
vara för handen, föranstalta om att ersättningens utmätande kommer under
omprövning i högre instans. Då det med hänsyn till vad nu anmärkts

153

synes kunna antagas att Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande i nu omförmälda
mål finnes böra föranleda åtgärd från Eder sida för åklagarnas underrättande
om vad de i berörda hänseende ha att iakttaga, har jag härigenom
velat bringa vad som förekommit till Eder kännedom.

4. Regementschef, till vilken inkommit anmälan mot en sergeant för våld
mot underlydande, har uraktlåtit att i enlighet med 22 § första stycket punkt 1
militära rättegångslagen genast hänskjuta målet till åklagaren.

Vid verkställd granskning av disciplinmålsprotokollen vid Göta trängregemente
anmärktes, bland annat, att i ett av översten Sten Camitz med
kontrasignation av auditören Tore Ljungberg den 28 februari 1949 avgjort
mål, vari jämlikt 26 kap. 7 § strafflagen sergeanten nr 186-35-40 Karlsson
ålagts arrest i sex dagar för våld mot krigsman vid olika tillfällen, anmälan
om brotten icke på sätt stadgades i 22 § första stycket punkt 1 militära
rättegångslagen genast för förundersökning hänskjutits till åklagaren.

Handlingarna i målet mot Karlsson utvisa följande.

I en den 18 februari 1949 till regementschefen ställd skrivelse rapporterade
chefen för åttonde kompaniet kaptenen Erik Funck, att volontärerna
nr 21-502-48 Wikström och nr 26-502-48 Åberg föregående dag för honom
muntligen anmält att skolchefen, sergeanten Karlsson, tilldelat dem sparkar,
och att det icke skulle varit första gången, som Karlsson uppträtt på
ett sådant synnerligen olämpligt sätt. Genom påskrift å Funcks skrivelse
förordnade regementschefen att förhör i saken skulle hållas den 21 februari
klockan 1200 av dagmajoren. Enligt disciplinmålsprotokollet hördes vid
detta förhör nedannämnda personer, vilka bland annat uppgåvo.

Funck: Utöver Wikström och Åberg skulle ytterligare två volontärer, nr
1157-12-48 Karlsson och nr 14-502-48 Hallström, ha av sergeanten Karlsson
utsatts för sparkar. Funck hade tidigare icke hört talas om att Karlsson
skulle ha uppträtt på liknande sätt.

Wikström: Under en ridlektion hade han ramlat av hästen och blivit
smutsig, varför han under rasten efter lektionen ämnat tvätta sig. På väg
mot tvättrummet hade han träffat sergeanten Karlsson, som uppmanat honom
att skynda på till efterföljande lektion. På Wikströms fråga om han
icke först finge tvätta sig hade Karlsson svarat nej, fattat tag i Wikström
samt knuffat honom mot ett gevärsställ och därefter sparkat honom. Wikström
hade blivit mycket uppbragt häröver och hade ett ögonblick velat
rusa på Karlsson. Wikström hade emellertid lugnat sig och gått in på sitt
logement, där han lalat om vad som hänt för sina kamrater, vilka ansett
att Wikström skulle rapportera saken. Volontärerna nr 14-502-48 Hallström
och nr 60-502-48 Nilsson hade vid ett par tillfällen under utbildningstiden
sparkats av Karlsson, Hallström vid en av volontärernas uppställning
på kaserngården. Dessa sparkar hade icke varit hårda, men Karlsson hade
enligt Wikströms mening icke därmed avsett något skämt utan sparkarna
hade varit uttryck för dåligt humör, vilket Karlsson ibland visade.

154

Åberg: Han hade efter den av Wikström omnämnda ridlektionen erhållit
sparkar av sergeanten Karlsson dels utanför kasern under det Åberg samtalade
med en korpral och dels någon minut senare då han stått och sett på
anslagstavlan i korridoren. Vid båda tillfällena hade han av Karlsson uppmanats
att skynda på till lektionssalen. Åberg hade icke svarat Karlsson
eller uppträtt olämpligt mot denne.

Volontären nr 1157-12-48 Karlsson: Han hade en gång fått en spark av
sergeanten Karlsson, då han på grund av att han saknat gevärsrem icke
kunnat göra »i remmen gevär», men vid denna episod hade han icke fäst
någon större vikt. Han hade sett då sergeanten Karlsson sparkat Åberg och
Hallström. Då Hallström erhållit en spark, vilket inträffat under exercis
på kaserngården, hade Hallström icke yttrat något till sergeanten Karlsson
men hade före sparkens utdelande varnats några gånger av denne på grund
av ådagalagd oskicklighet under exercisen. Kamraterna vore vana vid att
erhålla knuffar och sparkar av sergeanten Karlsson men hade icke tagit så
illa vid sig, då de ansett denne i många avseenden vara kamratlig och vilja
volontärernas bästa.

Hallström: Han hade två gånger erhållit sparkar av sergeanten Karlsson,
en gång när han under »givakt» i ett exercispass strukit sig över näsan
och andra gången när han i korridoren »lite slött» begivit sig till tvättrummet.
När Karlsson vid ett tillfälle inspekterat skåpen i logementen hade
han givit en volontär Göransson, som slutat volontärskolan, en spark i
mellangärdet. Hallström ansåge, att Karlsson många gånger hjälpt volontärerna
och att han varit mån om att de skulle få lära sig så mycket som
möjligt.

Nilsson: Han hade sparkats av sergeanten Karlsson vid en uppställning
på kaserngården troligen beroende på att Nilsson icke stått som han bort.
Karlsson hade visat mycket olika humör — ibland hade han varit bra,
ibland sämre att vara tillsammans med.

Sergeanten Karlsson: Händelserna med Wikström och Åberg hade inträffat
den 17 februari 1949. Under kontrollerande av att volontärerna
skyndade på med avsadling, inlåsande av ridmundering in. m. hade Karlsson
utanför kasernen påträffat Åberg, som han tillsagt att skynda på. Karlsson
hade därvid föst undan Åberg med foten. En stund senare, då sista
lektionen skolat börja i lektionssalen, hade Karlsson funnit Åberg stå och
läsa på anslagstavlan. Karlsson hade då yttrat: »Märkvärdigt att Ni inte
förstått att Ni skall skynda på.» Karlsson hade tagit Åberg i armen och
föst undan honom med foten. Strax därefter hade Karlsson fått se Wikström
som kommit från logementet utan rock och med handduk och tvål
i händerna. I skarp ton hade Wikström tillsagts att han icke kunde hinna
tvätta sig och att han omedelbart skulle begiva sig till lektionen. Wikström
hade då tagit ett steg mot Karlsson och yttrat i opassande ton: »Har man
inte rätt att tvätta sig nu?» När Wikström skolat fortsätta mot tvättrummet,
hade Karlsson tagit honom i armen för att hindra honom. Wikström hade
gjort motstånd, varför Karlsson föst i väg honom med en spark. Wikström

155

hade därvid yttrat: »Det skall förbanne mig sergeanten få svara för.» Karlsson
ansåge att han vid några tillfällen på ett olämpligt sätt använt sig
av lättare sparkar. Detta hade skett överilat och aldrig överlagt eller i ond
mening. Karlsson ville särskilt anföra att han icke känt att önskvärt stöd
lämnats honom för upprätthållande av disciplinen hos volontärerna.

Protokollet över militärförhöret avslutades med följande anteckning:
»På förfrågan ställd till samtliga i förhöret inblandade volontärer svarades,
att ingen önskade resa något skadeståndskrav emot sergeant Karlsson.»

Sedan militieombudsmannen i anledning av den vid granskningen gjorda
anmärkningen infordrat yttrande från Camitz och Ljungberg anförde der
sistnämnde, med vilken Camitz instämde, i skrivelse den 3 februari 1950:
Med den på regementschefens föranstaltande av kaptenen R. Kristler verkställda
utredningen hade åsyftats att få närmare preciserat vad anmälan avsåge.
Av denna utredning, vid vilken Ljungberg på regementschefens uttryckliga
begäran varit närvarande, hade framgått att Karlsson uppträtt
i hög grad olämpligt men att det våld han låtit komma sig till last vård
mycket obetydligt. Anmälarna (målsägandena) hade vid förhöret uttryckligen
förklarat dels att de icke hade några skadeståndsyrkanden, dels ock
att de icke under några förhållanden önskade att målet skulle handläggas
av domstol. Därvid hade framhållits, att man önskade få slut på tråkiga
förhållanden men absolut icke ville genom hänskjutandc av målet till domstol
åstadkomma offentlighet m. in. som kunde skada det regemente, där
volontärerna själva efter utbildningen skulle tjänstgöra såsom befäl på
stat. Vidare hade Karlsson av regementschefen överflyttats till annan tjänstgöring.
Under sådana omständigheter och då det i det föreliggande fallet
ansetts vara av största betydelse att få målet snabbt avgjort, hade regementschefen
och Ljungberg funnit sig böra avgöra detsamma omedelbart.

Vid skrivelsen fanns fogat ett den 5 december 1949 av Kristler utfärdat
intyg, vari denne uppgav att målsägandena vid förhör icke påfordrade att
målet handlades vid domstol.

Med anledning av de uppgifter i disciplinmålsprotokollet som lämnats av
volontären Hallström därom att en volontär vid namn Göransson skulle
erhållit en spark i mellangärdet av sergeanten Karlsson, har genom militieombudsmannens
försorg verkställts förhör med gjuteriarbetaren Bengt Göransson,
Karlstorps gård, Krageholm. Göransson berättade bland annat:
Under sin volontärtjänstgöring i Skövde hade han en dag i november
1948, då volontärskolan återvänt till förläggningen efter slutat exercispass,
utanför logementet plötsligt erhållit en spark av skolchefen, sergeanten
Karlsson. Sparken hade träffat i ryggslutet. Karlsson hade vid tillfället
icke sagt något till Göransson, och Göransson kunde icke erinra sig att han
gjort sig skyldig till någon förseelse, som kunnat vara anledning till bestraffning
i någon form. Han och alla de andra volontärerna kände till att
Karlsson hade ett häftigt humör och att han vid de tillfällen då övningarna
och lektionerna icke gått perfekt ofta brukat sparka och knuffa de felande
eleverna. Göransson hade flera gånger hört sina kamrater klaga över att

156

Karlsson behandlat dem olämpligt genom att sparka dem, men han hade
icke själv sett när Karlsson sparkat eller knuffat någon volontär. Göransson
kunde icke erinra sig att han — såsom Hallström påstått — skulle
vid ett tillfälle, då Karlsson inspekterat skåpen, ha erhållit en spark i
mellangärdet. Troligen hade Hallström förväxlat Göransson med någon annan
person.

Dessutom har militieombudsmannen låtit anställa förhör med ytterligare
nio av elva återstående volontärer, som under 1948 stått under sergeanten
Karlssons befäl och som icke blivit hörda under den tidigare utredningen.
Därvid framkom, att icke någon av dessa varit utsatt för sparkar, våld
eller andra övergrepp av Karlsson, samt att icke någon av dem kände till
fall utöver de redan anförda då Karlsson sparkat eller eljest begått övergrepp
mot andra volontärer vid regementet.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 2 januari 1951 till Camitz följande.

Enligt den före den 1 januari 1949 gällande krigslagstiftningen skulle beträffande
alla under militär rättsskipning hörande brott förberedande utredning
verkställas genom militär myndighet, vilket gällde vare sig brottet
skulle åtalas vid krigsrätt eller bestraffas i disciplinär ordning. Under förarbetena
till den nya lagstiftningen ägnades särskild uppmärksamhet åt den
redan tidigare i olika sammanhang upptagna frågan att i viss utsträckning
ersätta det militära utredningsförfarandet med utredning genom civil åklagarmyndighet.
övervägandena härutinnan ha givit till resultat att enligt
föreskrifter i 22 § militära rättegångslagen utredningen i militära mål under
vissa angivna förutsättningar helt förbehållits civil myndighet. Så är
förhållandet bland annat om i målet finnes annan målsägande än kronan.
Är så förhållandet skall, så snart bestraffningsberättigad befattningshavare
genom anmälan eller eljest erhållit kännedom om brottet, målet genast
hänskjutas till åklagaren. För tillämpning av nu ifrågavarande föreskrift
är det utan betydelse att målsäganden förklarar att han icke kommer att
föra ersättningstalan eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol.
Undantagsvis kan det givetvis inträffa att det först sedan militär utredning
redan påbörjats framkommer att målsägande finnes. I sådan händelse
åligger det enligt 27 § nämnda lag den bestraffningsberättigade att så
snart kännedom härom erhålles hänskjuta målet till åklagaren. Att denne
likvisst i ett senare skede kan komma att avgöra målet i disciplinär ordning
framgår av 83 § samma lag. Under de förutsättningar som där angivas äger
nämligen åklagaren sedan han verkställt utredning underställa bestraffningsberättigad
befattningshavare frågan om denne vill avgöra saken. Såsom
framgår av sistnämnda paragraf ävensom av 20 § tredje stycket förundersökningskungörelsen*
den 19 december 1947 skall åklagaren dessförinnan
ha tillfrågat målsägande huruvida han ämnar föra ersättningstalan
i målet eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol, och

157

skall om sistnämnda förhållande anteckning ske i förundersökningsprotokollet.

I det föreliggande fallet har Ni genom Funcks anmälan erhållit kännedom
om att i målet fanns annan målsägande än kronan. I första hand har det
därvid varit fråga om volontärerna Wikström och Åberg men genom anmälans
formulering har det klart framgått att även andra målsägande än de
nämnda skulle kunna komma att framträda under utredningens gång. Det
hade därför ålegat Eder att ofördröjligen översända Funcks anmälan till
åklagaren. Att detta underlåtits finner jag i hög grad anmärkningsvärt. Invändningen
att utredning verkställts genom militär myndighets försorg för
att få närmare preciserat vad anmälan avsåg förtjänar icke något som helst
avseende. Redan av anmälan kunde tydligt utläsas att sergeanten Karlsson
misstänktes för allvarliga övergrepp mot underlydande, av vilka två voro
namngivna. Ej mindre anmärkningsvärt är att målet icke heller efter det
Kristler hållit det anbefallda förhöret hänskjutits till åklagaren. Av protokollet
över detta förhör kunde nämligen inhämtas att förutom Wikström
och Åberg även volontärerna Karlsson, Hallström och Nilsson uppgivit sig
ha erhållit sparkar av sergeanten Karlsson, att Hallström berättat om ett
tillfälle då Göransson av sergeanten Karlsson erhållit en spark i mellangärdet,
samt att de hörda i allmänhet uttalat att sergeanten Karlsson haft för
vana att utsätta volontärerna för sparkar, våld eller andra övergrepp. På
grund av vad som förekom vid förhöret kunde således förutsättas att i målet
funnos åtminstone sex målsägande. — Den verkställda militära utredningen
sådan den redovisas i disciplinmålsprotokollet är i flera hänseenden behäftad
med allvarliga brister. Av de nämnda sex målsägandena blevo endast
fem hörda. Den sjätte, Göransson, om vilken uppgivits att han av sergeanten
Karlsson varit utsatt för ett så grovt våld som en spark i mellangärdet, fick
icke tillfälle att yttra sig. Sergeanten Karlsson blev icke hörd med anledning
av de beskyllningar som riktats mot honom för våld mot volontärerna
Göransson, Hallström, Nilsson och Karlsson. Upplysningar inhämtades icke
heller från övriga elever vid volontärskolan huruvida de varit utsatta för
eller i övrigt känt till några övergrepp från sergeanten Karlssons sida. Frånsett
den direkt lagstridiga underlåtenheten att hänskjuta målet till åklagaren,
måste det med hänsyn till rättssäkerheten anses synnerligen betänkligt
att — såsom skett i detta fall — målet blivit avgjort utan att fullständig utredning
i saken verkställts.

För de felaktigheter som enligt vad ovan angivits förekommit vid handläggningen
av ifrågavarande mål åvilar ansvaret icke endast Eder utan i än
högre grad Ljungberg, vilken icke blott kontrasignerat straffbeslutet utan
även närvarit vid den militära utredningen. Att Ljungberg, som har att tillhandagå
med juridisk sakkunskap vid bestraffningsrättens utövning, medverkat
till att målet blivit handlagt på sätt som skett är synnerligen anmärkningsvärt.

Det tjänstefel som ligger Eder och Ljungberg till last måste anses ha skett
endast av ovarsamhet. På grund härav och med hänsyn till omständighe -

158

terna i övrigt finner jag mig med stöd av stadgandet i 4 § i den för mig
gällande instruktionen kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
anförda.

Ljungberg skulle erhålla del av skrivelsen.

5. Fråga om innebörden i visst hänseende av den i 22 § första stycket militära
rättegångslagen stadgade skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare,
som erhållit kännedom om brott av beskaffenhet att fråga
om ansvar därför skall handläggas som militärt mål, att under i lagrummet

i övrigt angivna förutsättningar genast hänskjuta målet till åklagaren.

I en den 19 februari 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
värnpliktige nr 630-4-46 Karl Arnold Douglas Rosenstam om utredning
med anledning av att han den 16 i samma månad klockan omkring 2230 i
samband med tjänstgöring såsom hovmästare i kryssaren Tre Kronors gunrum
av löjtnanten Erik Oscar Stenberg erhållit ett slag i ansiktet, varå följt
kraftig svullnad å underläppen och blodvite, och därefter å fartygets sjukavdelning
tvingats mottaga en injektion av för Rosenstam okänt innehåll.

Med anledning av skriften hölls å militieombudsmansexpeditionen förhör
med Rosenstam, varefter på anmodan av militieombudsmannen ytterligare
utredning verkställdes av militäråklagaren i Stockholm, därvid förhör höllos
med Stenberg ävensom med fartygschefen kommendörkaptenen av
första graden Erik Harald Friberg, kommendörkaptenen av andra graden
Willy Edenberg, marinläkarstipendiaten Hans Gunnar Tornvall, högbåtsmannen
nr 510-12-41 Gunnar Holger Nilsson, korpralen nr 3236-1-50 Johan
Sture Lundkvist, värnpliktige nr 1367-6-49 Hugo Lennart Olaus Rosqvist,
värnpliktige nr 2325-7-49 John Evert Möller, värnpliktige nr 836-16-50
Kurt Ingemar österlund och värnpliktige nr 1160-14-50 Karl Axel Arousell.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår till en början i fråga
om händelseförloppet huvudsakligen följande. Fredagen den 16 februari
1951, då kryssaren Tre Kronor låg i Malmö hamn, var i kryssarens gunrum
anordnad en fest, vilken tog sin början klockan 2000. I festen deltogo åtskilliga
av fartygets officerare jämte inbjudna gäster. Enär Rosenstam som
vid festen tjänstgjorde såsom hovmästare uppträdde olämpligt, lät Friberg
meddela Stenberg, som var mässofficer, att Rosenstam omedelbart skulle
avbryta sin tjänstgöring och gå till sängs. Sedan ordern framförts till Stenberg
tog denne Rosenstam med sig ut i gången utanför gunrummet och bad
även Tornvall följa med Stenberg. Anledningen till att Tornvall anmodades
närvara hade enligt Stenbergs uppgift varit att han, som utgått från att
Fribergs order haft sin grund i att Rosenstam var berusad, velat att Tornvall
skulle undersöka Rosenstam. Utkommen i gången utanför gunrummet
underrättades Rosenstam av Stenberg om att Rosenstam skulle gå och lägga
sig, och Rosenstam fick samtidigt besked att han icke i enlighet med
tidigare erhållet löfte kunde få begagna sig av landpermission efter festens
slut. Under fortsatt samtal mellan Stenberg och Rosenstam försökte där -

159

efter Stenberg förmå Rosenstam att intaga av Tornvall tillhandahållna
sömntabletter. Efter det samtalet pågått en stund utdelade Stenberg — av
anledning som i den följande redogörelsen för utredningen kommer att
närmare beröras — med högra knutna handen ett slag, som träffade Rosenstam
på vänster käke, med påföljd att blodvite uppkom och två tänder
i överkäken lossnade. Av slaget föll Rosenstam omkull. Rosenstam, som genast
reste sig upp, fördes därefter till sjukavdelningen, där han på anmodan
lade sig på en brits och gjorde sig beredd att mottaga en injektion, vilken
Tornvall därefter gav honom. Tornvall har uppgivit att han ansett det
nödvändigt att ge Rosenstam injektionen, som innehöll lugnande medel,
dels såsom en säkerhetsåtgärd mot befarade våldshandlingar från Rosenstams
sida och dels för att Rosenstam, som klagat över sömnlöshet, skulle
kunna få sova under natten.

Stenberg har vidgått att han tilldelat Rosenstam ett knytnävsslag och
därom närmare uppgivit följande: Rosenstam hade under samtalet blivit
alltmera upprörd och till Stenberg, som stått med ryggen mot en från gunrumskorridoren
ledande dörr, yttrat: »Det är ingen som kan hindra mej
att komma fram här.» Stenberg hade lagt handen på Rosenstams axel och
bett honom lugna sig, men Rosenstam hade tydligen haft för avsikt att
med våld komma fram till dörren, ty han hade gått emot Stenberg och med
båda händerna fattat tag i Stenbergs kläder. Stenberg hade trott att Rosenstam
skulle »skalla till» honom och bedömt att Stenberg befunnit sig i en
situation, som måste ha givit honom rätt till självförsvar, varför han utdelat
slaget.

Nilsson, vilken var närvarande då Stenberg utdelade slaget mot Rosenstam,
har berättat bland annat: Stenberg hade under det samtal han förde
med Rosenstam uppträtt lugnt och behärskat. Rosenstam hade redan från
början förefallit arg och hade därefter, under det han upprepade gånger
avfordrat Stenberg en förklaring, förefallit bliva ytterligare förtretad, därvid
hans ansiktsuttryck hårdnade till och hans blick blev skarp. Rosenstam
hade därpå med båda händerna fattat tag i Stenbergs mässjacka, med anledning
varav Stenberg gripit tag i Rosenstams underarmar och yttrat:
»För ditt eget bästa, Rosenstam, lugna ner dig.» Härefter hade Rosenstam
trängt sig förbi Stenberg och då han befann sig på ett avstånd från denne
av omkring en halv meter till Stenberg yttrat: »Passa dig, din djävul» eller
något liknande. Samtidigt hade Rosenstam fört sin kroppstyngd framåt i
riktning mot Stenberg och Rosenstams hållning hade då varit sådan att det
kunnat tagas för visst att han skulle rusa på Stenberg. I detta ögonblick
hade denne utdelat slaget mot Rosenstam.

Möller, vilken likaledes åsåg händelsen då slaget utdelades, har uppgivit
bland annat: Stenberg hade under det samtal som förekom mellan honom
och Rosenstam varit lugn, varemot Rosenstam förefallit vara upprörd.
Stenberg hade bett Rosenstam att lugna sig men Rosenstam hade i stället
gått fram emot Stenberg och med båda händerna i brösthöjd fattat tag i
hans kläder och därvid i påstridig ton yttrat: »Flytla på sig, för jag ska

160

komma fram bär. Nu säger jag inte ifrån flera gånger.» Stenberg hade då
med händerna skjutit Rosenstam från sig och omedelbart därefter tilldelat
Rosenstam ett knytnävsslag på vänstra käken.

Nilssons och Möllers förenämnda uppgifter vinna stöd av de berättelser
som avgivits av Tornvall och Österlund, vilka jämväl voro närvarande då
Stenberg utdelade slaget. Med hänsyn till den sålunda föreliggande utredningen
och vad i övrigt förekommit måste det anses att Stenberg vid tillfället
av Rosenstam blivit överfallen med sådant hot att Stenberg haft rätt till
nödvärn, i följd varav Stenberg är saklös för det våld som han övat å Rosenstam.
Vid sådant förhållande och då utredningen icke givit stöd för att
Rosenstam blivit tvingad att mot sin vilja mottaga den av Tornvall givna
injektionen fann militieombudsmannen Rosenstams anmälan, såvitt avsåg
däri påtalade åtgöranden av Stenberg och Tornvall, icke föranleda vidare
åtgärd från militieombudsmannens sida.

Av utredningen framgår vidare att Stenberg på kvällen samma den 16
februari muntligen till Friberg avgav rapport med anledning av vad som
inträffat och att rapporten icke föranledde någon åtgärd från Fribergs sida.
I nu nämnt avseende har Friberg närmare uppgivit: Stenberg hade någon
halvtimme efter det Friberg utfärdat sin omförmälda order rapporterat att
Rosenstam bråkat och velat gå anfallsvis till väga mot Stenberg, som därför
nödgats tilldela Rosenstam ett slag. Tornvall, som varit tillstädes då
Stenberg lämnade sin rapport, hade på Fribergs förfrågan uppgivit att »allt
nu vore väl». Någon vidare utläggning av vad som förevarit hade icke
gjorts av Stenberg med hänsyn till att festen ännu pågått. Dagen därpå
hade Friberg talat med Stenberg om saken, men icke heller vid detta tillfälle
hade, såvitt Friberg kunde erinra sig, närmare berörts huru vid tillfället
tillgått. Det vore icke ovanligt att befäl i många fall måste gå ganska
handgripligt till väga mot berusade för att få dem till sina förläggningsplatser
ombord. På grund därav hade Friberg icke reflekterat över huruvida
Stenbergs del i händelsen bort närmare utredas. Friberg hade icke
övervägt att enligt 22 § militära rättegångslagen hänskjuta ärendet till
åklagare.

Edenberg har uppgivit: Sannolikt omkring klockan 2400 den 16 februari
hade Edenberg, som tjänstgjort såsom sekond och fungerat såsom värd vid
festen, strax utanför gunrummet sammanträffat med Stenberg, som troligen
haft Tornvall i sitt sällskap. Stenberg hade lämnat Edenberg en kortfattad
rapport om det inträffade. Av rapporten hade framgått att fartygschefen
givit order om att Rosenstam på grund av olämpligt uppträdande
skulle lämna gunrummet ävensom att Rosenstam, då ordern skolat verkställas,
gått våldsamt till väga och att till följd därav Stenberg varit tvungen
att »slå ut» Rosenstam. På Edenbergs fråga till Tornvall, om Rosenstam
vid tillfället varit berusad, hade Tornvall, såvitt Edenberg kunde minnas,
svarat att han icke kunde avgöra det men att Rosenstam i varje fall varit
mycket upprörd. Påföljande dag hade Edenberg vid samtal med Stenberg,
Tornvall och Nilsson begärt att få mera detaljerade redogörelser för vad

161

som liänt under natten. Alla tre hade uppgivit att Rosenstam under uppträdet
blivit aggressiv och visat tecken till att vilja »skallas» och att av den
anledningen Stenberg varit tvungen utdela ett slag mot honom. I övrigt hade
icke något egentligt nytt framkommit vid dessa samtal med Stenberg,
Tornvall och Nilsson. Militärförhör ombord hölles av Edenberg.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 maj 1951 till Friberg följande.

Enligt stadgande i 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott
av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet, hos den befattningshavare
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte.
I 22 § första stycket nämnda lag stadgas att då bestraffningsberättigad
befattningshavare på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom
om brott som avses i 21 § han under vissa angivna förutsättningar genast
skall hänskjuta målet till åklagaren. Så skall ske bland annat om i målet
finnes annan målsägande än kronan. Om målet icke hänskjutes till åklagare
och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet,
skall enligt stadgande i 22 § tredje stycket — om ej tillrättavisning
finnes vara tillfyllest eller saken prövas vara av så ringa vikt, att den bör
helt förfalla — utredning om brottet ske vid militärförhör.

Såsom framgår av vad nu anmärkts angående innehållet i 22 § militära
rättegångslagen har prövningen av frågan om måls hänskjutande till åklagaren
förutsatts skola ske utan att någon särskild utredning är att tillgå
såsom grundval för denna prövning. Det är vid sådant förhållande uppenbart
att, då i lagrummet stadgas skyldighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att så snart han på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om där avsett brott under vissa särskilt angivna förutsättningar
hänskjuta målet till åklagaren, däri måste inläggas att hänskjutande skall
ske så snart på grund av inkommen anmälan eller med hänsyn till eljest
tillgängliga upplysningar finnes anledning antaga att brottsligt förfarande
kan föreligga. Endast om det utan vidare av omständigheterna otvetydigt
framgår att den gärning varom fråga är icke kan innefatta brottsligt förfarande,
torde den bestraffningsberättigade vara befogad att underlåta att
till åklagaren hänskjuta mål, beträffande vilket i övrigt förutsättningar för
sådan åtgärd äro för handen. I dylika fall torde givetvis lämpligen böra inhämtas
yttrande från auditören innan beslut om sakens nedläggande fattas.
I överensstämmelse med vad nu framhållits beträffande tillämpningen
av förevarande lagrum bör det uppenbarligen icke heller ifrågakomma att
den bestraffningsberättigade underlåter att hänskjuta mål till åklagaren i
fall där, såsom i förevarande ärende, vederbörande väl vidgår att han begått
den avsedda gärningen men till sitt fredande från ansvar åberopar rätt
till nödvärn.

11—517993. Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

162

Genom den rapport, som Stenberg avgav till Eder med anledning av den
ifrågavarande tilldragelsen, kom till Eder kännedom att Stenberg övat våld
mot Rosenstam genom att tilldela denne ett slag. Förutsättning för att Stenberg,
på sätt han vid rapportens avgivande påstod, skulle ha ägt rätt till
nödvärn var att han av Rosenstam blivit överfallen med våld eller hot, som
innebar trängande fara. Om så ej varit förhållandet eller Stenberg vid tillfället
använt större våld än nöden krävt utan att omständigheterna varit
sådana att Stenberg svårligen kunna besinna sig, hade denne gjort sig
skyldig till straffbar misshandel av underordnad krigsman. Varken vid det
tillfälle då Stenberg avgav rapporten eller vid ett Edert samtal med denne
påföljande dag torde, enligt vad som framgår av vad Ni själv uppgivit, ha
närmare berörts huru det tillgick då Stenberg utdelade slaget. Det lär följaktligen
för Eder över huvud taget icke ha varit möjligt att sakligt bedöma
huruvida Stenberg var fri från ansvar på grund av rätt till nödvärn. Såsom
framgår av vad ovan anförts torde Ni för övrigt icke heller haft befogenhet
att inlåta Eder på prövning av denna fråga. Vid det förhållande att målsägande
fanns har Ni icke ägt att taga annan befattning med saken än att
jämlikt 22 § första stycket första punkten militära rättegångslagen genast
hänskjuta målet till åklagaren. Genom vad som förekommit har Ni betänkligt
brustit i vad Ni såsom bestraffningsberättigad befattningshavare haft
att åtgöra. Med hänsyn till att av den numera verkställda utredningen
framgår att Stenberg vid slagets utdelande ägt rätt till nödvärn och dennes
förfarande följaktligen icke varit straffbart samt Ni får anses ha felat av
ovarsamhet, finner jag mig emellertid med stöd av 4 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktionen kunna låta bero vid den erinran
som innefattas i det ovan anförda med uttalande tillika av den förväntan
att Ni i framdeles förekommande fall noga aktgiver på de åligganden som
ingå i utövandet av befogenheterna såsom bestraffningsberättigad chef.

Stenberg skulle genom Fribergs försorg erhålla del av skrivelsen.

6. Kårchef som förordnat annan befattningshavare vid kåren att hålla förekommande
militärförhör har författningsstridigt låtit förhörsledaren verkställa
på kårchefen ankommande prövning huruvida utredningen skulle ske
genom militärförhör eller ombesörjas av civil myndighet, i följd varav anmälningar
som föranlett militärförhör icke vidarebefordrats till kårchefen
förrän sådant förhör hållits. Härigenom har meddelad föreskrift om åläggande
av gemensamt straff för flera av den anmälde begångna förseelser

även blivit åsidosatt.

Vid granskning av arrestantkort från Svea ingenjörkår har uppmärksammats
bland annat att värnpliktige nr 973-1-48 Lindo av kårchefen översten
Wilhelm Dahlgren ålagts deLs genom beslut den 6 september 1949 fyra dagars
arrest för undanhållande den 6 nästföregående augusti (kontrollnummer
64/1949) och dels genom beslut den 14 september 1949 fem dagars

163

arrest för enahanda brott begånget den 31 augusti—den 1 september 1949
(kontrollnummer 68/1949).

Sedan i skrivelse till Dahlgren anmärkts att på grund av bestämmelserna
i 24 § rättsvårdskungörelsen bestraffning för brotten syntes ha bort åläggas
på en gång, anförde denne i avgivet yttrande: Straffbeslutet i målet
med kontrollnummer 64 hade delgivits Lindo den 7 september på förmiddagen.
Samtidigt hade han avgivit nöjdförklaring. Den 7 september på eftermiddagen
hade till kårexpeditionen inkommit anmälan med vidfogat förhörsprotokoll
i målet med kontrollnummer 68. Då denna anmälan icke
förut passerat kårexpeditionen, hade det, då straffbeslutet av den 6 september
meddelades, icke varit känt att någon ytterligare anmälan ingivits
beträffande Lindo. Förhållandet hade den 7 september omedelbart observerats,
men eftersom Lindo redan avgivit nöjdförklaring hade det ansetts
att straff för det senare brottet måste åläggas för sig.

Sedan från infordrad avskrift av disciplinmålsprotokollet i målet med
kontrollnummer 68 inhämtats att anmälan i detta mål inkommit från kompanichefen
den 2 september 1949 samt det sålunda vid meddelande av straffbeslutet
den 6 september (kontrollnummer 64) borde genom granskning av
upprättade kontrollkort ha kunnat konstateras att Lindo gjort sig skyldig
till ytterligare förseelse, anhöll militieombudsmannen att Dahlgren i ärendet
ville inkomma med förnyat yttrande. I detta anförde Dahlgren följande:
Det vore riktigt att kompanichefens rapport i målet med kontrollnummer
68 inkommit den 2 september 1949 men den hade då icke inkommit
till kårexpeditionen utan till bataljonschefen, kaptenen Hörlén. Denne
hade förordnats att i allmänhet hålla förhör i sådana mål som icke jämlikt
bestämmelserna i 22 § militära rättegångslagen skulle hänskjutas till åklagaren.
Rapporten hade sålunda skickats tjänstevägen jämlikt mom. 386 i
tjänstereglementet för krigsmakten. I nu förevarande fall hade Hörlén utan
dröjsmål hållit förhör. På grund av bristen på arbetskraft inom bataljonsexpeditionen
i förening med bataljonschefens arbetsbörda såväl inom som
icke minst utanför densamma hade det sedan dröjt två och en halv
dagar innan protokollet utskrivits och expedierats till kårexpeditionen. Utredningen
hade emellertid enligt Dahlgrens mening verkställts och kommit
kårexpeditionen tillhanda på snabbaste sätt, och det skulle givetvis ha vållat
tidsförlust, därest rapporten först skulle ha sänts till kårchefen och därefter
tillbaka till bataljonschefen för förhör samt åter till kårchefen.

Sedan handlingarna i ärendet tillställts auditören vid kåren C. F. Sandell
för yttrande, anförde denne: Kårchefens uppfattning hade tydligen varit att
liksom beträffande andra tjänstemeddelanden mom. 386 i ovannämnda reglemente
rörande tjänstemeddelandens befordrande i tjänsteväg borde tilllämpas
även i fråga om brottsanmälningar samt att bataljonschef, som förordnats
att hålla militärförhör, i regel borde kunna fatta ståndpunkt till
frågor huruvida militärförhör .skulle hållas eller målet i enlighet med bestämmelserna
i 22 § militära rättegångslagen skulle överlämnas till åklagaren.
Någon diskussion mellan kårchefen och Sandell angående riktigheten

164

av detta betraktelsesätt hade icke förekommit före avgörandet av nu ifrågavarande
mål och Sandell hade icke tidigare haft anledning antaga att brottsanmälningar
icke gått till kårexpeditionen innan militärförhör hållits. Uppenbarligen
hade emellertid även förut militärförhör hållits innan brottsanmälningar
inkommit till kårexpeditionen och granskats av kårchefen.

I anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 3 mars 1951 till Dahlgren följande.

Enligt 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål göras,
förutom hos åklagare eller polismyndighet, hos den befattningshavare som
i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. I samma
lagrum stadgas vidare att, om krigsman är målsägande, han må göra anmälan
utan iakttagande av vad i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet
om anmälans befordran i tjänsteväg. Föreskrifter rörande de åtgärder
som under det därefter följande utredningsförfarandet ankomma på
militär myndighet återfinnas i första hand i 22 § militära rättegångslagen.
Enligt detta lagrum skall, om bestraffningsberättigad befattningshavare på
grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i
21 §, denne under vissa angivna förutsättningar genast hänskjuta målet
till åklagaren. Om icke i enlighet härmed målet hänskjutes till åklagaren
och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet
skall — med undantag för de fall där tillrättavisning finnes vara tillfyllest
eller saken prövas vara av så ringa vikt att den bör helt förfalla -— utredning
om brottet .ske vid militärförhör. Enligt 24 § militära rättegångslagen
skäll militärförhör hållas antingen av den bestraffningsberättigade själv
eller av den han i allmänhet eller för visst fall förordnat. I anslutning till
de nu återgivna stadgandena föreskrives i 1 § militära rättsvårdskungörelsen
att, innan militärförhör påbörjas, vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare skall pröva att utredningen icke på grund av stadgandena
i 22 § militära rättegångslagen i stället skall ombesörjas av civil
myndighet. Enligt 15 § rättsvårdskungörelsen skall, så snart bestraffningsberättigad
befattningshavare mottagit anmälan om brott av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål eller eljest vidtagit
åtgärd i anledning av sådant brott, kontrollkort upprättas beträffande
målet, vare sig detta handlägges som disciplinmål eller hänskjutes till civil
myndighet. I 24 § första stycket rättsvårdskungörelsen stadgas att, om bestraffningsberättigad
befattningshavare fått kännedom om att någon begått
flera brott, för vilka straff bör av honom åläggas i disciplinmål, bestraffning
för brotten skall åläggas på en gång, om ej därigenom vållas uppskov
som är till avsevärt men för krigslydnaden. I anslutning till detta stadgande
föreskrives i samma paragrafs andra stycke att, innan disciplinmål
avgöres, genom granskning av upprättade kontrollkort skall utrönas, huruvida
vederbörande är misstänkt för annat brott.

165

Vad angår handläggningen av målen mot Lindo har det enligt i tjänstereglementet
för krigsmakten meddelade föreskrifter rörande ordningen för
expediering av tjänstemeddelanden ålegat kompanichefen att på sätt som
skett vidarebefordra de till honom inkomna anmälningarna tjänstevägen genom
bataljonschefen. Vid den fortsatta handläggningen av målen har däremot
tillämpats en ordning, varigenom de ovan återgivna stadgandena rörande
behandlingen av militära mål blivit i väsentligt hänseende åsidosatta.
Enligt dessa stadganden skall innan andra åtgärder vidtagas vederbörande
bestraffningsberättigade befattningshavare pröva huruvida utredningen
skall ske genom militärförhör eller ombesörjas av civil myndighet. Av vad
Ni anfört synes framgå att Ni ansett bataljonschefen, vilken av Eder förordnats
att i allmänhet hålla militärförhör, behörig att verkställa sådan
prövning som nyss nämnts och att det därför icke kunde göras till föremål
för anmärkning om såsom i förevarande fall bataljonschefen jämväl håller
militärförhör innan den till honom från kompanichefen inkomna anmälan
vidarebefordras till kårchefen. En sådan uppfattning är helt oförenlig med
de bestämmelser i 22 § militära rättegångslagen och 1 § rättsvårdskungörelsen,
för vilka ovan redogjorts. Prövningen av frågan i vilken ordning utredningen
skall ske ankommer enligt nu nämnda stadganden uteslutande på
den bestraffningsberättigade befattningshavaren. Då denne enligt 24 § militära
rättegångslagen bemyndigats att på annan delegera rätten att hålla
militärförhör har därmed alls icke av,setts att tillägga den förordnade förhörsledaren
några befogenheter utöver själva anordnandet och ledandet av förhöret.
Det nu sagda innebär att, med undantag för fall där bataljonschefen
anser sig kunna själv avgöra ärendet med begagnande av sin rätt att meddela
tillrättavisning, det åligger bataljonschefen — även om denne förordnats
såsom förhörsledare — att till kårchefen omedelbart vidarebefordra
sådana från kompanichefen inkomna anmälningar varom nu är fråga. Sedan
kontrollkort upplagts ankommer det därefter på kårohefen att avgöra
huruvida målet skall hänskjutas till åklagaren eller bliva föremål för utredning
genom militärförhör. Först därefter skall, om utredningen funnits
skola ske genom militärförhör och kårchefen ej själv håller förhöret, den
utsedde förhörsledaren träda i funktion för fullgörande av sitt uppdrag.

I det av Eder den 14 september 1949 avgjorda målet mot Lindo hade anmälan
ingivits till bataljonschefen redan den 2 i samma månad. Därest såsom
vederbort denna anmälan av bataljonschefen omedelbart vidarebefordrats
till Eder för prövning av frågan i vilken ordning utredningen skulle
äga rum, hade kontrollkort i detta mål blivit upprättat innan Ni till prövning
upptog det av Eder den 6 september avgjorda målet och det hade i
sådant fall vid den granskning av föreliggande kontrollkort, som enligt 24 §
andra stycket rättsvårdskungörelsen då skulle ha verkställts, för Eder blivit
känt att Lindo begått även annan förseelse än den som förelåg till bedömande
i det först inkomna målet. Enligt första stycket i nyssnämnda stadgande
skulle i denna situation bestraffning för båda förseelserna ha ålagts
på en gång i stället för alt på sätt som skedde Lindo fälldes till särskilt

166

straff i ettvart av de mot honom upptagna målen. Såsom förklaring till de
avsteg som .skett från gällande bestämmelser har Ni hänvisat till den tidsförlust
som enligt Edert förmenande skulle uppstå om en till bataljonsexpeditionen
inkommen anmälan först måste vidarebefordras till kårexpeditionen
och därefter för förhör remitteras till bataljonschefen för att slutligen
återsändas till kårexpeditionen. Givetvis kan det icke under några
förhållanden vara tillåtet att på sålunda angivet skäl frångå den ordning
som enligt uttryckliga stadganden skall gälla för behandling av militära
mål. Det lär för övrigt vara uppenbart att överbringandet av en inkommen
anmälan från den ena till den andra av nu angivna expeditioner praktiskt
sett icke kan medföra någon fördröjning av målets avgörande. Av vad i det
nu behandlade ärendet förekommit framgår tillika med all tydlighet att det
vid kåren tillämpade förfarandet kan leda till följder av betänklig art.

Ehuru sålunda handläggningen av ifrågavarande bestraffningsärenden
icke skett i överensstämmelse med gällande föreskrifter finner jag mig
dock kunna låta bero vid den anmärkning som innefattas i det ovan anförda.

7. Fråga om gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående
klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten
omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde.

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente uppmärksammades
att värnpliktige nr 1097-19-48 Arvid Hubert Rinaldo Lindman en
och samma dag — den 21 februari 1950 — av Luleå tingslags häradsrätt
ålagts två särskilda arreststraff.

Av de från häradsrätten infordrade akterna i målen framgick följande:
Chefen för regementet ålade genom beslut den 19 januari 1950 Lindman sex
dagars arrest för lydnadsbrott den 16 december 1949 och undanhållande
den 17—19 i samma månad. Över detta beslut klagade Lindman hos
häradsrätten med yrkande om straffnedsättning. Häradsrätten handlade
målet vid förhandling den 21 februari 1950 och avkunnade samma dag
beslut nr DMB 14/1950 L, varigenom regementschefens beslut fastställdes.
— Sedan Lindman rapporterats för undanhållande dels den 16—20 januari
och dels den 29 januari—2 februari 1950 samt målet härom av regementschefen
jämlikt 22 § första stycket 4. militära rättegångslagen hänskjutits
till åklagaren, hade denne vid häradsrätten ställt Lindman under åtal för
dessa förseelser. Häradsrätten företog målet till handläggning vid huvudförhandling
samma dag som förutnämnda mål och meddelade i samband
därmed dom nr DMB 13/1950 L, varigenom Lindman för åtalade förseelserna
ålades arrest i tjugu dagar.

Sedan militieombudsinannen i skrivelse den 8 november 1950 från hovrättsfiskalen
L. J. Haara såsom häradsrättens ordförande infordrat besked
angående skälen till att icke häradsrätten handlagt ifrågavarande mål i en

167

rättegång och ådömt gemensamt straff, har Haara i avgivet yttrande anfört:
Frågan om gemensamt straff bort ådömas Lindman vore avhängig av
spörsmålet, huruvida de båda målen skolat handläggas i en rättegång. Därest
så skulle ske vore 4 kap. strafflagen tillämpligt och gemensamt straff
skulle ha utmätts. Skulle däremot målen handläggas i skilda rättegångar,
kunde gemensamt straff ej ådömas. Jämlikt 45 kap. 3 § rättegångsbalken
skulle, då åtal samtidigt väcktes mot någon för flera brott, åtalen handläggas
i en rättegång. En ovillkorlig förutsättning därför vore emellertid enligt
stadgandets tredje stycke, att åtalen väcktes vid samma domstol och denna
vore behörig samt för åtalen samma rättegångsform vore tillämplig. I förevarande
fall vore häradsrätten behörig i båda målen, varför hinder av denna
anledning ej förelegat mot gemensam handläggning. Däremot kunde det
vara föremål för tvekan, huruvida åtalen kunde anses vara väckta vid
samma domstol samt huruvida samma rättegångsform kunde anses vara
tillämplig för båda målen. Erinras kunde i detta sammanhang om de skilda
regler för förfarandet, som gällde beträffande överklagade disciplinmål och
hänskjutna mål. Disciplinmål anhängiggjordes genom besvär av den straffskyldige,
medan hänskjutna mål inkomme till rätten genom stämningsansökan
från åklagaren. För sistnämnda mål gällde rättegångsbalkens bestämmelser
om förberedelse och huvudförhandling. Disciplinmål däremot
handlades vid förhör inför rätten och handläggningen vore en överprövning
i andra instans. Processmaterialet i disciplinmål utgjordes av den
skriftliga utredning, som förelegat hos militärmyndigheterna, samt vad parterna
inför rätten andragit och vore sålunda ej begränsat till vad parterna
själva inför rätten åberopat. Till följd därav komme jämväl beslutet att
grundas å hela det föreliggande materialet. Den ackusatoriska principen,
som gällde i brottmål i allmänhet, hade här endast begränsad tillämpning.
Talan mot dom i hänskjutet mål fullföljdes genom vad, medan talan mot
beslut i disciplinmål fullföljdes genom besvär, vilket medförde att fullföljdstiderna
vore olika. Även reglerna för själva förfarandet i hovrätten
vore olika. Sålunda skulle hovrätten i vädjade mål i princip hålla huvudförhandling,
medan muntlig förhandling i besvärsmål endast finge förekomma
undantagsvis i den mån hovrätten funne detta erforderligt. Jämväl i
hovrätten skulle förhandlingen äga rum i form av förhör, beträffande vilket
rättegångsbalkens regler om huvudförhandling ej ägde tillämpning.
Fullföljd mot hovrätts avgörande i vädjade mål skedde genom revision,
varemot rättsmedlet mot beslut i disciplinmål vore besvär. De olika reglerna
för anhängiggörandet och förfarandet samt särskilt de skilda fullföl
j dsregler na hade häradsrätten ansett innebära att nu ifrågavarande mål
icke mot stadgandet i 45 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken kunde
handläggas i eu rättegång. Den skilda handläggningen hade medfört, att
sammanläggning av straffen kommit att ske på verkställighetsstadiet. I
detta fall, då arrcsl ådömts i båda målen, hade detta inneburit, att straffmaximum
i det hänskjutna målet blivit 30 dagars arrest. Hade däremot
målen handlagts i en rättegång, skulle straffmaximum för det gemensam -

168

ma straffet ha blivit detsamma. För att förhindra, att den skilda handläggningen
skulle medföra strängare straff än gemensam handläggning, hade
målen vid häradsrätten handlagts omedelbart efter varandra, varjämte
överläggning skett och besked om utgången lämnats efter det handläggningen
i båda målen avslutats.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow i skrivelse den 20 augusti 1951 till Haara följande.

I 4 kap. 1 § strafflagen stadgas att, om någon skall dömas för flera brott,
gemensamt straff ådömes, evad brotten begåtts genom samma handling
eller genom skilda handlingar. Såsom undantag från denna huvudregel föreskrives
bland annat att för brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet
ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill
föranleda.

Principen om gemensamt straffs ådömande gäller även då fråga är om
disciplinstraff. Detta följer därav att något generellt undantagsstadgande
icke finnes för nämnda fall och framgår jämväl av den avfattning som de
i 7 och 8 §§ disciplinlagen intagna reglerna erhållit (jfr SOU 1946: 83 s. 195
ff. samt proposition nr 144 till 1948 års riksdag s. 290). I dessa paragrafer
givas kompletterande föreskrifter till bestämmelserna i 4 kap. strafflagen.
I 7 § stadgas sålunda att disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera
brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsta mått som angivas
i 4 och 6 §§, d. v. s. såvitt angår arrest högst 30 och minst 3 dagar. Enligt
8 § gäller bland annat att för brott som finnes förskylla disciplinstraff
må, då flera brott sammanträffa, disciplinstraffet ådömas jämte straff i
allmän straffart för övriga brott, om särskilda skäl föranleda därtill. Av
motiven till denna bestämmelse framgår att enahanda möjlighet att ådöma
särskilt straff som i fråga om böter ansetts böra finnas beträffande disciplinstraff,
varvid dock icke funnits lämpligt att medgiva ådömande av
särskilt disciplinstraff om sådant straff skall tillämpas jämväl beträffande
övriga brott.

Vad sålunda gäller vid bestraffandet av flerfaldig brottslighet skall naturligen
iakttagas i varje fall då bestämt hinder icke möter. Om brotten
samtidigt skulle vara föremål för bedömning vid olika domstolar, kan
tydligen gemensamt straff icke ådömas. Att söka förhindra uppkomsten av
dylika situationer och över huvud möjliggöra att den materiella rätten kan
tillämpas enligt sitt syfte är en uppgift för den processuella lagstiftningen.
Genom särskilda forumregler har också sörjts för att den som förövat flera
brott i regel skall kunna åtalas för alla brotten vid en domstol (19 kap. 6 §
rättegångsbalken och 75 § militära rättegångslagen). Det förhållandet, att
militära mål kunna handläggas i första instans såväl av befattningshavare
vid krigsmakten som av underrätt, har föranlett ett stadgande, enligt vilket
bestraffningsberättigad befattningshavare genast skall hänskjuta militärt

169

brottmål till åklagaren, om civil myndighet har att verkställa utredning
angående annat brott som den misstänkte antages ha begått och ej genom
målets hänskjutande vållas uppskov som är till avsevärt men för krigslydnaden
(22 § första stycket 7. militära rättegångsbalken). Härigenom har
alltså ytterligare möjliggjorts att all den brottslighet, för vilken en krigsman
misstänkes, på en gång kan förekomma till bedömande, om ej disciplinens
krav lägga hinder i vägen. Sistnämnda förbehåll innebär att principen
om gemensamt straffs ådömande i viss mån fått träda tillhaka för intresset
av disciplinens upprätthållande.

I 45 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas bland annat följande om rättegången
i underrätt. Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott, skola
åtalen handläggas i en rättegång. Även i annat fall än nu sagts må flera
åtal handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. Ej må
åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är
behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig. Även detta
stadgande, som på grund av 6 § militära rättegångslagen äger tillämpning
jämväl i militära mål, har betydelse då gemensamt straff skall ådömas.
Det bör emellertid uppmärksammas att stadgandet icke utgör en fullständig
reglering av frågan om förenande av flera brottmål mot en och samma
person. Någon motsvarande bestämmelse rörande brottmål som fullföljts
i hovrätt eller hos högsta domstolen finnes sålunda icke. Likaledes saknas
föreskrift i förevarande hänseende beträffande disciplinmål som fullföljts
till underrätt av den dömde; något »åtal» ligger över huvud ej till grund
för bestraffning i disciplinär ordning. Att även i dylika fall principen om
gemensamt straffs ådömande regelmässigt skall iakttagas, är emellertid
klart (jfr Nytt juridiskt arkiv 1942 s. 431). Något hinder att förordna om
erforderlig sammanslagning av målen bör därför icke anses föreligga i
vidare mån än tvingande skäl föranleda därtill. I analogi med vad som gäller
enligt 45 kap. 3 § rättegångsbalken torde sålunda även i andra fall än
där sägs mål som samtidigt förekomma till prövning kunna förenas för gemensam
bestraffning,'' under förutsättning att de handläggas vid samma
domstol och denna är behörig samt att samma rättegångsform är tillämplig.

I förevarande fall har häradsrätten samma dag dels, efter klagan av en
person som genom beslut av befattningshavare vid krigsmakten ålagts arreststraff,
fastställt beslutet, dels ock på talan av allmän åklagare dömt
samma person till särskilt arreststraff. Visserligen är häradsrätt vid prövning
av beslut i disciplinmål enligt 51 § militära rättegångslagen domför
med endast tre i nämnden, men dylikt mål kan givetvis även handläggas
med fulltalig nämnd (se Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 15 och 650).
Vid detta förhållande synes något hinder för målens förenande icke ha
behövt föreligga såvitt rör kravet på handläggning vid samma domstol och
dennas behörighet. Vad angår villkoret att samma rättegångsform skall
vara tillämplig har till exemplifiering därav i litteraturen anförts att med
ett vanligt brottmål ej kan sammanföras ett mål, som skall handläggas i
den för tryckfrihetsmål stadgade ordningen (se Gärde m. fl., Nya rätte -

170

gångsbalken s. 650). Det torde vara uppenbart att skillnaden i processuellt
hänseende mellan ett fullföljt disciplinmål och ett direkt till domstol instämt
mål icke är jämförbar med den grundläggande olikheten mellan en
tryckfrihetsprocess och en vanlig brottmålsrättegång. En av huvudprinciperna
vid den nya militära rättegångsordningens tillskapande var att militära
mål i fredstid skulle handläggas som vanliga mål vid de allmänna
domstolarna. Härigenom blevo dock vissa särbestämmelser erforderliga. Då
dessutom den militära chefer tillkommande disciplinära bestraffningsrätten
ansågs böra bibehållas, måste ytterligare speciella anordningar vidtagas.
Den särskilda processuella reglering, som sålunda kommit till stånd beträffande
rättsskipningen i militära mål, utgör alltså endast ett komplement
till rättegångsbalken; enligt 6 § militära rättegångslagen skall vad om rättegång
är i allmänhet föreskrivet i tillämpliga delar gälla, där ej i lagen
eller eljest är särskilt stadgat. Särbestämmelserna äro ej heller till sitt
innehåll sådana att de giva processen i militära mål, vare sig fullföljda
disciplinmål eller direkt vid domstol väckta åtal, en annan karaktär än den
allmänna brottmålsprocessen. Vad särskilt beträffar de olika fullföljdsreglerna
skall visserligen enligt 51 § militära rättegångslagen mål, som av en
i disciplinmål dömd person dragits under domstols prövning, avgöras genom
beslut och rättsmedlet blir följaktligen besvär, medan däremot ett instämt
brottmål avgöres genom dom och fullföljes genom vad. Den till följd
härav vid en sammanslagning uppkommande komplikationen torde emellertid
vara överkomlig. Då klagan över ett beslut i disciplinmål föres av
åklagaren, skall enligt 52 § nyssnämnda lag åklagaren ansöka om stämning
å den dömde och, om även den dömde överklagat beslutet, lär ändock
hela målet komma att avgöras genom dom med vadehänvisning. Någon
anledning att å sammanslaget mål i nyssnämnda fall tillämpa en annan
ordning torde icke föreligga. På grund härav synes också med hänsyn till
rättegångsformen ha funnits möjlighet att förena ifrågavarande båda mål.

I enlighet med vad sålunda anförts hade alltså häradsrätten rätteligen
bort ådöma ett gemensamt straff för hela den föreliggande brottsligheten.
Med hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid bero vid vad i saken
förekommit och vidtager ej vidare åtgärd.

•3. I 11 § första stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande
av domar i vissa brottmål m. m. föreskriven delgivning av dom eller beslut
i militärt brottmål skall ske genom översändande av utskrift av domen

eller beslutet.

Vid militieombudsmannens inspektion den 1 december 1950 av rådhusrätten
i Uppsala i vad avsåg handläggningen av militära mål antecknades i
inspektionsprotokollet bland annat följande.

Enligt 11 § första stycket kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande
av domar i vissa brottmål m. m. skall, när domstol — utom i
fråga om tilltalade som äro häktade eller intagna å fångvårdsanstalt —

171

meddelar dom eller beslut i militärt brottmål, som rör ansvar å krigsman,
domen eller beslutet delgivas honom. Såvitt anteckningar å dagboksbladen
utvisade syntes denna bestämmelse ha iakttagits endast i fall då den tilltalade
icke varit närvarande vid domens eller beslutets avkunnande, medan
i andra fall utskrift av domen eller beslutet icke syntes ha översänts till
den tilltalade.

Sedan i anledning härav yttrande infordrats från rådhusrätten, har rådhusrätten
anfört: Endast i de fall då den tilltalade icke varit närvarande
vid domens eller beslutets avkunnande hade ett exemplar av domen eller
beslutet översänts till honom. I de fall åter då den tilltalade varit tillstädes
vid avkunnandet, hade, enligt den uppfattning rådhusrätten hyst, delgivning
med denne blivit verkställd genom själva avkunnandet av domen eller
beslutet. Rådhusrätten hade ansett sig kunna finna stöd för denna uppfattning
i 33 kap. 15 § rättegångsbalken, där det stadgades: »Meddelas föreläggande
eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling, anses delgivning
därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen.» Ur
språklig synpunkt torde det icke vara något hinder att låta uttrycket »annat
tillkännagivande» även omfatta avkunnande (tillkännagivande) av dom
eller beslut. I detta sammanhang kunde även åberopas följande. Enligt
25 kap. 4 § rättegångsbalken skulle beslut om reseförbud delgivas den misstänkte.
Processlagberedningen uttalade i motiven till nämnda paragraf att
stadgandet i 33 kap. 15 § möjliggjorde att delgivningen av beslut om reseförbud
skedde genom att beslutet muntligen meddelades den misstänkte.
Det syntes med hänsyn till det anförda rådhusrätten naturligt att låta 33
kap. 15 § vara tillämplig även å dom och slutligt beslut. Ehuru rådhusrätten
icke vore övertygad om att rådhusrätten i påtalade hänseendet förfarit
oriktigt, hade rådhusrätten dock efter anmärkningens mottagande tillämpat
11 § i åberopade kungörelse den 21 juni 1946 i enlighet med militieombudsmannens
uppfattning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 17 oktober 1951 till rådhusrätten följande.

11 § första stycket i 1946 års kungörelse lydde i sin ursprungliga avfattning:
»När överrätt, i annat fall än i 1 § avses, meddelar dom i mål som
rör ansvar å ämbets- eller tjänsteman för fel eller försummelse i tjänsten,
skall utskrift av domen genast sändas till den tilltalade i rekommenderat
brev med mottagningsbevis.» Det var således i stadgandet direkt utsagt att
i där avsedda fall delgivningen av domen skulle ske medelst översändande
av densamma till den tilltalade. Genom kungörelse den 19 november 1948
ändrades stadgandet så att detsamma kom att dels gälla även underrätterna
och dels i militära brottmål fick avseende å envar tilltalad eller klagande
som är krigsman. Att det härvid icke avsågs att delgivningen skulle ske
på annat säl t än som tidigare uttryckligen angivits i stadgandet framgår
med all tydlighet av förarbetena till författningsändringen. 1 det den 17

172

december 1946 avgivna betänkandet angående revision av det militära
rättegångsväsendet (SOU 1946: 91) s. 108 anfördes sålunda att med hänsyn
till de särskilda förhållanden som förelåge i fråga om militära mål det syntes
böra åläggas domstolen att i sådana mål tillställa den tilltalade en utskrift
av domen eller beslutet. Den nyss omförmälda ändringen av 11 § i
1946 års kungörelse genomfördes därefter i enlighet med förslag som framlades
genom ett inom justitiedepartementet upprättat utkast till militär bestraffningskungörelse
med flera författningar. I utkastet anfördes beträffande
den nu ifrågavarande ändringen bland annat följande: »Här stadgas
i överensstämmelse med vad som föreslagits i SOU 1946: 91 s. 108 rad 27,
att varje tilltalad eller klagande i militärt mål (däremot ej målsägande),
som är krigsman, skall delgivas domen i målet. Detta torde i de fall då
vederbörande krigsman fullgör tjänstgöring vid krigsmakten lämpligen böra
ske på så sätt, att domstolen översänder ett exemplar av domen till den
chef, som närmast äger bestraffningsrätt över honom.»

Det av rådhusrätten åberopade stadgandet i 33 kap. 15 § rättegångsbalken
kan uppenbarligen icke avse sådana tillkännagivanden, som innefattas i
rättens domar eller slutliga beslut. Härvidlag må i detta sammanhang endast
hänvisas till vad i 17 kap. 9 § och 30 kap. 4 § rättegångsbalken stadgas
därom att avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen
och slutet jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Tydligt är, att en
särskild föreskrift om skyldighet för domstolarna att i vissa fall delgiva
part en honom berörande dom icke kan anses ha blivit uppfylld om parten
får del av domen icke sådan den föreligger i sin slutliga utformning utan
endast genom ett muntligt återgivande i vissa delar av domens sakliga innehåll.
Angående tillämpningsområdet för 33 kap. 15 § må vidare hänvisas
till den av f. d. justitierådet Gärde m. fl. utgivna kommentaren till nya
rättegångsbalken s. 456.

På sätt framgår av det nu anförda har rådhusrätten förfarit felaktigt genom
att icke i alla militära brottmål — där den tilltalade ej är häktad eller
intagen i fångvårdsanstalt — till denne översända utskrift av domen eller
det slutliga beslutet. Då emellertid i ärendet tillika upplysts att rådhusrätten
numera tillämpar It § första stycket i 1946 års kungörelse i enlighet
med vad jag härmed givit tillkänna, företager jag ej vidare åtgärd.

9. Sedan en värnpliktig, som i disciplinmål ålagts straff för fylleri, av
domstol befriats från ansvar, har fråga uppkommit om disciplinär åtgärd
mot den värnpliktige för det han vid samma tillfälle uppträtt med ovårdad
klädsel och med händerna i byxfickorna.

Genom beslut den 22 december 1950 ålade tjänstförrättande chefen för
Bråvalla flygflottilj överstelöjtnanten Sven Erik Hedberg, med kontrasignalion
av vice auditören Göran Åström, värnpliktige nr 1922-4-50 Börje
Teodor Tell jämlikt 11 kap. 10 § strafflagen för fylleri den 13 december
1950 å allmän plats i Norrköping disciplinstraff av arrest i fyra dagar. Se -

173

dan Tell hos rådhusrätten i Norrköping fullföljt talan mot beslutet, befriade
rådhusrätten genom beslut den 31 januari 1951 Tell från honom ådömt
ansvar.

I en den 14 mars 1951 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anhöll
flottiljchefen, överstelöjtnanten F.-R. Cervell, om militieombudsmannens
yttrande angående målet mot Tell, därvid Cervell, under förmälan att
talan mot rådhusrättens beslut icke fullföljts, tillkännagav att han avsåge
att ånyo upptaga målet, emedan Tell icke vid rådhusrättens handläggning
av målet ställts till ansvar för tjänstefel, bestående däri att Tell vid ifrågavarande
tillfälle den 13 december 1950 uppträtt med kavajen uppknäppt
och händerna i byxfickorna.

Av handlingarna i målet inhämtas i huvudsak följande.

I en den 16 december 1950 dagtecknad anmälan rapporterade vapenmästaren
Åke Stenström: Tell hade den 13 december 1950 klockan omkring
2230 vid spårvagnshållplatsen invid centralstationen i Norrköping uppträtt
på ett för en krigsman föga hedrande sätt. Tell hade varit tämligen berusad,
haft kavajen uppknäppt och händerna i byxfickorna och väckt allmän uppmärksamhet
bland förbipasserande. Troligen hade Tell stått och väntat på
spårvagn till flygflottiljen.

Vid militärförhör den 20 december 1950 uppgav Stenström följande: Tell
hade »stått och hängt» vid hållplatsen och haft kavajen uppknäppt och händerna
i byxfickorna. Tell hade vaggat med överkroppen och varit synbart
berusad. Sedan Stenström tagit plats i en spårvagn, hade en äldre dam i
vagnen till en bredvidsittande person med hänsyftning på Tell yttrat
ungefär följande: »Det är sorgligt att se och fantastiskt att en flygsoldat
får bära sig åt på det där viset utan att någon ingriper.» Stenström uppskattade
den tid, varunder han iakttagit Tell med kavajen uppknäppt och
händerna i byxfickorna, till tre eller fyra minuter. Stenström hade icke ingripit,
enär han antagit att Tell varit på väg ut till flottiljen.

Tell uppgav vid militärförhöret: Han hade den ifrågavarande kvällen besökt
restaurangerna Kronan, Druvan och Nordstjärnan och därvid förtärt
sammanlagt 30 centiliter sprit och en flaska pilsner. Därefter hade han gått
till centralstationen för att med spårvagn bege sig till flottiljen. När han väntade
på spårvagnen, hade han under ett par minuter haft kavajen uppknäppt
och händerna i byxfickorna. Det vore möjligt att Tell kunnat väcka uppmärksamhet
därför att han stått med händerna i byxfickorna. Tell ansåge
icke att han varit berusad eller uppträtt olämpligt.

Vid förhör den 21 december 1950 enligt 40 § militära rättegångslagen antecknades
att Tell inför flottiljchefen erkände att han vid ifrågavarande
tillfälle varit berusad av starka drycker.

I fullföljdsinlagan anförde Tell bland annat: Enligt hans mening hade
han icke varit berusad vid tillfället i fråga. Han hade visserligen tidigare på
dagen förtärt sprit men ingalunda varit berörd därav. Han ansåge att
tjänstförrättande flottilj chefens beslut varit oriktigt.

Rådhusrätten yttrade i sitt beslut: Tell hade förnekat, att han den 13

174

december 1950 uppträtt berusad av starka drycker, samt uppgivit, att han
visserligen på kvällen den ifrågavarande dagen vid restaurangbesök druckit
30 centiliter sprit och en flaska Öl men icke blivit berusad därav, så att
det framgått av hans åtbörder eller tal. Inför rådhusrätten hade såsom vittnen
i målet hörts Stenström och värnpliktige nr 1987-4-50 Börje Öhlin.
Stenström hade berättat, att han på kvällen den ifrågavarande dagen sett
Tell iklädd uniform stå och vänta på en spårvagn i närheten av centralstationen,
att Tell därvid haft sin ytterkavaj uppknäppt och händerna i
byxfickorna samt att Tell vaggat litet där han stått. Stenström hade därjämte
som sin uppfattning uttalat, att Tell uppträtt ohyfsat, men icke utöver
det nyss anförda iakttagit något anmärkningsvärt i fråga om Tells
uppträdande eller utseende. Vad Stenström iakttagit angående Tells uppträdande
kunde icke anses med säkerhet utvisa, att Tell varit berusad.
Tells förnekande av att han varit berusad vunne fastmera ett visst stöd av
öhlins vittnesmål, enligt vilket Tell under samvaro med öhlin mindre än
en timme efter det att Tell blivit iakttagen av Stenström icke visat något
som helst tecken på spritpåverkan. I målet hade sålunda icke blivit styrkt,
att Tell vid tillfället i fråga uppträtt berusad av starka drycker, så att det
framgått av hans åtbörder eller tal. Med upphävande av överklagade beslutet
befriade rådhusrätten Tell från honom ådömt ansvar.

Vid flottiljchefens skrivelse fanns fogad en av auditören Carl Janssen
upprättad, den 2 mars 1951 dagtecknad promemoria, vari anfördes: Sedan
en brottmålsdom vunnit laga kraft, finge fråga om ansvar å den tilltalade
för gärning, som genom domen prövats, ej ånyo upptagas. Omfattningen
av denna domens rättskraftsverkan bestämdes av den åtalade gärningens
identitet. Vid bedömandet av denna fråga gällde som allmän regel att, om
på grund av ett och samma handlingsförlopp förelåge brottslighet i flera
hänseenden, hela handlingsförloppet i regel borde anses som en handling.
I enlighet därmed borde Tells uppträdande vid tillfället den 13 december
1950 betraktas som en enhet. Tjänstförrättande flottilj chefens beslut, varigenom
Tell dömts för fylleri, finge anses ha omfattat även sådana moment av
oordning, som normalt vore eller kunde vara förenade med en fylleriförseelse.
På samma sätt hade rådhusrättens frikännande beslut omfattat hela
handlingsförloppet. Åklagaren syntes ha varit oförhindrad att vid rådhusrätten
yrka att Tell, om denne icke ansåges övertygad om att ha varit berusad,
i andra hand måtte med anledning av sin vårdslösa klädsel och även
eljest vårdslösa uppträdande dömas för tjänstefel. Den omständigheten att
åklagaren ej framställt något sådant yrkande inverkade emellertid ej på
rättskraftens omfattning. Även om Tell nu i ett nytt disciplinmål ådömdes
ansvar för sina ifrågakomna försummelser och rådhusrätten efter ett överklagande
av beslutet icke skulle finna sakfrågan redan en gång prövad genom
rådhusrättens tidigare beslut, måste det i allt fall anses stötande, om
frågan angående Tells uppträdande vid berörda tillfälle ånyo upptoges.

175

Med anledning av vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 3 april 1951 till Cervell följande.

Sedan tid för talan mot dom i brottmål utgått, må ej — annat än efter
resning eller genom annat särskilt rättsmedel — fråga om ansvar å den
tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas. Bestämmelser
härom ha upptagits i 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Militära rättegångslagen
innehåller ett flertal bestämmelser som förutsätta att motsvarande
rättskraftsverkan inträder beträffande såväl beslut i disciplinmål som
domstols beslut med anledning av fullföljd av talan mot beslut i disciplinmål
under förutsättning att genom beslutet träffas avgörande i saken. För
att en meddelad dom eller ett beslut som nu sagts skall utgöra hinder för
en ny prövning förutsättes sålunda, att det skall vara fråga om samma gärning
som den redan bedömda.

Straffbestämmelsen i 11 kap. 10 § strafflagen för fylleri avser den som
på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad av
starka drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Det som anses
brottsligt är icke i och för sig att någon är berusad utan att den berusade
väcker anstöt eller förargelse genom sitt tillstånd (se Beckman-Bergendal-Strahls
kommentar till lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten
s. 324). I 11 § av samma kapitel stadgas straff för förargelseväckande
beteende. Sistnämnda bestämmelse har uttryckligen begränsats till
fall där de föregående bestämmelserna i kapitlet icke äro tillämpliga. Om
den som uppträder berusad på allmän plats icke väcker förargelse annat
än genom att han är berusad, t. ex. raglar eller talar oredigt, skall han sålunda
endast straffas för fylleri. Skulle han däremot åstadkomma förargelse
även på annat sätt, exempelvis genom att antasta förbipasserande, har han
ådragit sig ansvar jämväl för förargelseväckande beteende (jfr proposition
nr 80 till 1948 års riksdag s. 215 och nyss anförda strafflagskommentar
s. 328).

I det av Eder avsedda fallet har Tell vid militärförhör vidgått att han
vid ifrågavarande tillfälle uppträtt med kavajen uppknäppt och händerna i
byxfickorna. Med hänsyn till utformningen av straffbestämmelsen för fylleri
torde det böra anses att hans nu angivna förfarande ingått såsom led i
den gärning — fylleri — för vilken han lagförts. Domstolens frikännande
från ansvar synes därför, såsom jämväl Janssen för sin del funnit, böra
anses utgöra hinder för upptagande i nytt disciplinmål av frågan om ansvar
å Tell för det han uppträtt med kavajen uppknäppt och händerna i
byxfickorna. Vad nu sagts torde böra gälla även om domstolen vid frikännandet
av Tell icke tagit ställning till huruvida i den påtalade gärningen
ingått moment som kunnat beivras såsom förargelseväckande beteende eller
tjänstefel. Det torde nämligen ej minst av hänsyn till den lagförde böra
vara uteslutet att annat än i de undantagsfall, då särskilt rättsmedel anses
böra komma till användning, frågan om ansvar för ett och samma handlingsförlopp
vid skilda tillfällen bringas under prövning av dömande myndighet.

Jag anser mig icke böra underlåta att framhålla, att till den i förevaran -

176

de mål uppkomna situationen i viss mån kunna ha bidragit brister i fråga
om det förhör enligt 40 § militära rättegångslagen som tjänstförrättande
flottiljchefen hållit med Tell före disciplinmålets avgörande. Såvitt av protokollet
framgår har vid förhöret icke förekommit annat än att Tell vidgått
att han vid ifrågavarande tillfälle varit berusad av starka drycker. Icke
minst med hänsyn till att Tell vid föregående militärförhör bestritt att han
varit berusad hade Tell vid förhöret inför tjänstförrättande flottiljchefen
bort ingående höras om spritförtäringen den ifrågavarande kvällen, uppträdandet
vid spårvagnshållplatsen och omständigheter i övrigt av betydelse
för bedömandet av gärningens beskaffenhet.

10. Av ett arreststraff om femton dagar ha de fem första enligt förordnande
i straffbeslutet verkställts med tjänstgöring, medan straffet i övrigt
verkställts utan tjänstgöring. Fråga om riktigheten härav.

Vid militieombudsmannens granskning av arrestantkort från Dalregementet
för juli 1951 hade uppmärksammats, att fanjunkaren Ernst Ivar
Eliasson den 16 juni 1951 av regementschefen ålagts arrest i femton dagar,
varav de fem första med tjänstgöring. Straffet hade verkställts under tiden
den 16 juni—den 1 juli 1951. På förfrågan upplyste regementschefen att
Eliasson under strafftiden deltagit i tjänstgöring den 16—den 20 juni 1951.

I härefter infordrat yttrande anförde regementschefen: Eliasson, som tillhörde
regementets reserv, hade varit inkallad till författningsenlig tjänstgöring
vid regementet under tiden den 20 maj—den 18 juni 1951. Orsaken
till att han fått avtjäna de fem första dagarna av det honom den 16 juni
ålagda arreststraffet med tjänstgöring hade varit att han just under denna
tid haft att avveckla —- inlämna materiel — efter sitt utryckande förband,
där han varit kompanikvartermästare. Ett uppskjutande av straffverkställigheten
för att Eliasson först skulle kunna fullgöra detta åliggande hade
medfört, att Eliasson blivit kvarhållen vid regementet ytterligare tid utöver
vad som nu blivit fallet. Såvitt framginge av 4 § disciplinlagen funnes
icke något hinder att av ett arreststraff överstigande tio dagar de överskjutande
arrestdagarna, under vilka straffet skulle avtjänas med tjänstgöring,
förlädes före de övriga. Någon avvikelse från huvudregeln i vad avsåge arrestants
deltagande i tjänstgöring syntes därför icke ha ägt rum. I

I skrivelse den 26 november 1951 till regementschefen anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow följande.

I 4 § disciplinlagen stadgas att arrestant deltager i tjänstgöring i den mån
strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande
särskilda skäl annorlunda förordnats.

Dessa bestämmelser innebära att ett arreststraff av längre varaktighet
än tio dagar i regel skall verkställas, under de tio första dagarna utan tjänstgöring
och under de återstående dagarna med tjänstgöring. Såsom framgår

177

av förarbetena till lagen (SOU 1946: 83 s. 189 och propositionen 1948: 144
s. 198) ligger betydelsen av ett arreststraff såväl i fråga om den brottslige
själv som med avseende å andra till stor del däri, att den brottslige under
någon tid hålles isolerad från sin omgivning, medan det å andra sidan icke
kan anses lämpligt att en arrestant tillbringar en längre tid i sysslolöshet.
Genom uttryckligt stadgande har emellertid den dömande myndigheten
erhållit befogenhet att beträffande de tio första dagarna bestämma om avvikelse
från huvudregeln. Om skäl av den i lagen angivna beskaffenheten
föreligger, kan alltså i straffbeslutet förordnas att verkställigheten under
de tio första dagarna skall ske med tjänstgöring, och något hinder att begränsa
förordnandet till en del av nämnda tid synes i princip icke finnas.
För att straffets effektivitet ej skall äventyras, är det angeläget att dylikt
förordnande icke gives när straffverkställigheten utan olägenhet kan uppskjutas;
särskilt då den avsedda tjänstgöringen är kortvarig, kan i allmänhet
sistnämnda utväg i stället anlitas. I fråga om strafftiden såvitt den överstiger
tio dagar finnes däremot icke någon motsvarande möjlighet att förordna
om avvikelse från huvudregeln. Har förordnade givits att straffet under de
tio första dagarna skall verkställas med tjänstgöring, kommer således arrestanten
att under hela strafftiden deltaga i tjänstgöring, och om förordnandet
endast avser de fem första dagarna, skall straffet verkställas, först
under fem dagar med tjänstgöring, sedan under fem dagar utan tjänstgöring
och slutligen under återstående tid med tjänstgöring.

I enlighet med vad sålunda anförts föranleder ifrågavarande av Eder meddelade
straffbeslut icke någon erinran. Det skäl Ni angivit för att utan
hänsyn till uppskovsmöjligheten förordna om arrest med tjänstgöring under
viss begränsad tid synes mig böra godtagas.

Vad angår verkställigheten av straffet i fråga borde enligt det förut sagda
tjänstgöring ha skett såväl under de fem första som under de fem sista
dagarna. Emellertid är det upplyst att Eliasson, som börjat avtjäna straffet
den 16 juni, hade ordinarie utryckningsdag den 18 juni. Eftersom disciplinlagen
i och för sig icke konstituerar tjänstgöringsskyldighet, har Eliasson
alltså — under förutsättning att hans tjänstgöringstid icke i vederbörlig
ordning förlängts — ej haft skyldighet att efter sistnämnda dag fullgöra
straffet med tjänstgöring. Endast om Eliasson själv varit villig att tjänstgöra,
har verkställigheten sålunda kunnat fullbordas på sätt som bort ske.
Utredningen i ärendet visar icke huru därmed förhållit sig. Av innehållet i
Edert yttrande synes däremot kunna slutas att Eliasson ej tillfrågats om
han ville tjänstgöra under den sista femdagarsperioden. Sådan förfrågan
hade emellertid hort göras. När någon skall undergå arrest med tjänstgöring
å tid då han icke är tjänstgöringsskyldig, bör nämligen såvitt möjligt
beredas honom tillfälle att tjänstgöra. Kan vanlig tjänstgöring icke ifrågakomma,
torde annat lämpligt arbete kunna finnas att tillgå. (Jfr militieombudsmannens
äinbetsherättelse 1951 s. 190.)

Med av mig sålunda gjorda uttalanden är ärendet från min sida slutbehandlat.

12—517993. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

11. Vid verkställighet av arrest med en strafftid icke överstigande tio dagar
har den bestraffningsberättigade befattningshavare, som haft att. bringa
straffet till verkställighet, av hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
förordnat att straffet skulle fullgöras med tjänstgöring, oaktat förordnande
därom icke meddelats i straffbeslutet.

Vid tjänstförrättande militieombudsmannens inspektion av Värmlands
regemente den 27 juni 1950 uppmärksammades att i två särskilda fall arrest
med en strafftid som icke överstigit tio dagar verkställts med tjänstgöring
oaktat de å disciplinmålsprotokollen tecknade straffbesluten icke
innehöllo något förordnande om att straffet skulle verkställas med tjänstgöring.
Så hade varit fallet dels med ett av regementschefen, översten F.
Grevillius, den 19 mars 1949 meddelat beslut, varigenom värnpliktige nr
365-2-44 Fernkvist ålagts straff av arrest i åtta dagar, dels ock med ett av
tjänstförrättande regementschefen, överstelöjtnanten S. Djurberg, genom
beslut den 14 maj 1949 värnpliktige nr 612-50-41 Larsson ålagt straff av
arrest i sex dagar.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav anhållit om regementschefens
yttrande, har Grevillius i hit inkomna skrivelser anfört: Vad beträffade
Fernkvist hade Grevillius vid straffbeslutets fattande den 19 mars 1949
icke haft för avsikt att låta honom deltaga i tjänstgöring. Under tiden för
straffverkställigheten skulle emellertid pågå viktiga övningar från vilka
Fernkvist enligt Grevillius’ uppfattning icke kunde vara frånvarande utan
att ändamålet med den omskolning Fernkvist då undergick skulle bliva förfelat.
Därför hade Grevillius i en den 23 mars utfärdad strafforder föreskrivit
att straffet skulle verkställas med tjänstgöring. I fråga om Larsson hade
liknande synpunkter gjort sig gällande. Sedan Djurberg den 14 maj 1949
meddelat straffbeslutet, hade Grevillius i straffordern, som utfärdats den
18 i samma månad, bestämt att Larsson under arresttiden skulle deltaga i
tjänstgöring. Anledningen därtill hade varit att avsedd utbildning i annat
fall icke hade kunnat bibringas Larsson under den omskolningskurs å trettio
dagar som denne genomgick.

Med anledning’av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 2 januari 1951 till Grevillius följande.

Enligt 4 § andra stycket disciplinlagen skall arrest i den mån strafftiden
icke överstiger tio dagar verkställas utan tjänstgöring, där ej i straff beslutet
på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnas. Såsom framgår av lagtexten skall nu avsett förordnande
om att arrestant skall deltaga i tjänstgöring meddelas av den dömande myndigheten
— domstol eller bestraffningsberättigad chef — i samma beslut
varigenom straffet ålägges. Endast för det fall att arrest utan tjänstgöring
finnes medföra fara för arrestantens hälsa kan den befattningshavare, som

179

har att befordra straffet till verkställighet, i samband därmed bestämma
att arrestanten under hela strafftiden eller vad därav återstår skall deltaga
i tjänstgöring (jämför 41 § andra stycket rättsvårdskungörelsen). I fall då
avtjänandet av arrest, som skall verkställas utan tjänstgöring, skulle vara
till mera betydande men för tjänsten finnes en särskild utväg anvisad att
undgå olägenheterna härav. Enligt 5 § andra stycket disciplinlagen kan
nämligen avbrott i och uppskov med verkställigheten av arrest äga rum i
den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten. Av 40 § första
stycket och 41 § andra stycket andra punkten rättsvårdskungörelsen framgår
att bestämmandet härom tillkommer den som har att befordra straffet
till verkställighet.

Ehuru Ni således förfarit felaktigt genom att på sätt som skett förordna
om de ifrågavarande arreststraffens verkställande med tjänstgöring, låter
jag bero vid den anmärkning som innefattas i det ovan anförda.

12. Fråga om vilka åtgärder bestraffningsberättigad chef har att vidtaga
för verkställande av arreststraff i fall då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke kan

närmare bedömas.

I en den 16 december 1950 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anförde chefen för Södra skånska infanteriregementet översten Gilbert Nordqvist
följande: Värnpliktige däcksmatrosen vid Karlskrona örlogsstation nr
1289-7-50 Blixt ålades den 19 oktober 1950 av rådhusrätten i Karlskrona
arrest i sex dagar för rymning. Sedan Blixt efter att vid läkarbesiktning ha
befunnits oduglig till krigstjänst den 3 november 1950 hemförlovats och omregistrerats
till Malmöhus södra inskrivningsområde, hade stationschefen
den 11 december 1950 under åberopande av 10 § disciplinlagen hos regementschefen
hemställt att straffet så snart ske kunde måtte bringas till
verkställighet genom regementschefens försorg. Blixt vore bosatt i Malmö.
Emellertid hade stationschefen till sin framställning fogat utlåtanden av läkare,
varav frainginge, att Blixt tills vidare icke finge undergå arreststraff.
Med hänsyn därtill syntes det Nordqvist icke fullt klart vilken åtgärd som
nu närmast ankomme på honom och han hemställde därför om militieombudsmannens
utlåtande därom.

Med anledning av innehållet i skrivelsen anförde militieombudsmannen i
eu den 2 januari 1951 till regementschefen avlåten skrivelse följande.

Enligt 10 § disciplinlagen skall av domstol eller militär chef ålagd arrest
befordras till verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av
befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen
och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till
den dömdes vistelseort är närmast därtill. Enär Blixt enligt vad Ni uppgivit
är bosatt i Malmö, torde verkställigheten av det honom ådömda arreststraf -

180

fet för närvarande icke ankomma på Eder utan på chefen för Skånska luftvärnskåren,
till vilken rådhusrättens dom och övriga till ärendet hörande
handlingar således böra översändas (jfr 31 § rättsvårdskungörelsen).

Vad angår de särskilda åtgärder som med anledning av Blixts sjukliga
tillstånd ankomma på den militäre chef, vilken har att bringa straffet till
verkställighet, torde det få anses åligga denne att med lämpliga tidsintervaller
och med fortsättning, om så erfordras, allt intill dess straffet blir
preskriberat (vilket sker tre år efter det straffbeslutet vann laga kraft;
genom införskaffande av läkarintyg göra sig underrättad om huruvida
hindret för verkställigheten fortbestår. Möjlighet förefinnes även att med
en gång få saken slutgiltigt avgjord genom att Blixt efter framställning till
Kungl. Maj :t av nåd befrias från undergående av straffet.

13. Bestraffningsberättigad befattningshavare har felaktigt förordnat att
verkställighet av arreststraff skulle ske å ett marinens fartyg, varå militärhäkte
icke var inrättat.

Genom beslut den 13 september 1950 ålade kommendörkaptenen av första
graden W. Hagwall i egenskap av chef för första ubåtsflottiljen värnpliktige
kocken nr 1399-6-49 Torsten Allan Augustin jämlikt It kap. 10 §
strafflagen för fylleri disciplinstraff av arrest i sex dagar, varav de två sista
med deltagande i tjänstgöring.

I samband med granskning av arrestantkort från depåfartyget Patricia
för september 1950 har uppmärksammats att nämnda arreststraff efter av
Hagwall utfärdad strafforder-arrest blivit verkställt i vad avser de fyra
första dagarna (den 15 september klockan 1900—den 19 septemfier klockan
1900) i depåfartygets militärhäkte och i övrigt (den 19 september klockan
1900—den 21 september klockan 1900) med tjänstgöring ombord på undervattensbåten
U 1, som därvid befunnit sig till sjöss under deltagande i
operativ övning. För de olika strafftiderna hade särskilda arrestantkort
upprättats av befattningshavare å depåfartyget och undervattensbåten.

Sedan militieombudsmannen från fart3rgschefen å undervattensbåten begärt
närmare upplysningar om hur det tillgått vid arreststraffets verkställande
ombord på undervattensbåten, har dåvarande fartygschefen å denna,
löjtnanten Bengt Odin, anfört följande: Under den tid straffverkställigheten
på undervattensbåten pågått hade Augustin vid de tillfällen då han
icke haft någon tjänst eller då han intagit sina måltider, icke förvarats avskild
från den övriga personalen. Detta hade berott dels på de speciella
arbetsförhållanden och tider som gällde för en kock på en undervattensbåt
dels ock på att de lokala förhållandena där icke medgåve någon avgränsning.
Eftersom tjänsten ombord på en undervattensbåt under krigsövning
i och för sig vore av frihetsinskränkande karaktär hade Odin icke ansett
att någon ytterligare skärpning varit påkallad. Augustins känning av arreststraffet
såvitt det avtjänades ombord på undervattensbåten hade därför,

181

om man jämförde hans förhållanden med den övriga besättningens, bestått
däri att han fått fullgöra sin tjänst utan full lönekompensation. Odin ville
framhålla att han från början varit av den uppfattningen att arreststraffet
måste avtjänas i depåfartygets arrest även för de två sista dagarna i den
mån tjänstgöringen så tilläte. På grund av pågående krigsövning hade det
dock icke blivit möjligt att under dessa dagar återföra Augustin till ifrågavarande
arrest. I överensstämmelse med sin nyssnämnda uppfattning hade
Odin utgått från att Augustin såsom arrestant skulle anses tillhöra depåfartyget
och att han förts såsom arrestant därstädes. Efter strafftidens utgång
hade emellertid fartygschefen å depåfartyget låtit meddela, att han
icke fört Augustin såsom arrestant under mer än fyra dagar och att han
ansåge att arrestantkort för de två sista dagarna borde föras å undervattensbåten.
Som det i sakens läge endast förelegat divergenser av rent formell
natur hade Odin icke ansett sig ha anledning motsätta sig detta förfarande.

Hagwall har i avgivet yttrande anfört: Vid åläggandet av förevarande bestraffning
hade han utgått från att Augustin skulle föras såsom arrestant
å depåfartyget för hela strafftiden, trots att tjänstgöringen för de två sista
dagarna skulle fullgöras å undervattensbåten. Denna torde nämligen i förevarande
sammanhang få betraktas såsom ett rent stridsinstrument, som
helt replierade på depåfartyget. Sistnämnda fartyg i sin tur spelade i förhållande
till undervattensbåtarna ungefär samma roll som ett hangarfartyg
i förhållande till sina flygplan. I detta sammanhang önskade Hagwall understryka
vikten av att arrest kunde verkställas med tjänstgöring. Speciellt
gällde detta beträffande små enheter såsom undervattensbåtar, där ofta
säkerhetskrav vore intimt förknippade med möjligheterna att behålla en
viss person på en viss tjänstgöringsplats.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 10 juli 1951 till Hagwall följande.

I 4 § disciplinlagen föreskrives, att arreststraff skall verkställas i militärhäkte.
Enligt 33 § rättsvårdskungörelsen skall militärhäkte, om ej särskilda
skäl till annat föranleda, finnas inrättat vid regemente, örlogsstation
och flygflottilj. Vid annat förhand må militärhäkte inrättas om stadigvarande
behov därav föreligger. Militärhäkte skall vara inrett på visst sätt
varom föreskrift meddelas i andra stycket av sistnämnda författningsrum.
Om särskilt militärhäkte inrättas under fältförhållanden må dock inredningen
förenklas i den mån det betingas av omständigheterna. I 34 § rättsvårdskungörelsen
stadgas att garnisons militärhäkte står under uppsikt av
platsbefälhavare och annat militärhäkte under uppsikt av chefen för den
avdelning av krigsmakten till vilken häktet hör. Arreststraff skall enligt
42 § samma kungörelse verkställas i enrum; dock må under fältförhållanden
avsteg ske från denna regel, om så erfordras. Enligt 10 § disciplinlagen
befordras dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts någon som

182

tjänstgör vid viss avdelning, till verkställighet av befattningshavare som
har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen. Den som har att befordra
arreststraff till verkställighet bestämmer enligt 40 § rättsvårdskungörelsen
strafftidens början och slnt och överlämnar med skriftlig uppgift
om den bestämda strafftiden den som skall undergå straffet till föreståndaren
för militärhäktet. Enligt 45 § samma kungörelse må, om arreststraff
icke kan verkställas i militärhäkte vid det förband, där den dömde
tjänstgör, verkställighet ske i annat militärhäkte. Framställning härom
skall av den befattningshavare som har att befordra straffet till verkställighet
göras hos befattningshavare som har uppsikt över det häkte där
straffet skall verkställas; och åligger det sistnämnde befattningshavare att
i fortsättningen vidtaga de åtgärder som ha avseende å verkställigheten. I
den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl eljest föreligga må enligt 5 § disciplinlagen
avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest äga rum. Beslut
härom fattas av den som äger befordra straffet till verkställighet (40
och 41 §§ rättsvårdskungörelsen).

De återgivna föreskrifterna i 4 § disciplinlagen och 33 § rättsvårdskungörelsen
innebära att militärhäkte får inrättas — förutom vid regemente,
örlogsstation och flygflottilj — - endast vid förband där stadigvarande behov
därav föreligger samt att, med undantag för fältförhållanden, såsom militärhäkte
icke får användas annan än särskild för ändamålet inredd lokal.
Med hänsyn till den angivna förutsättningen för inrättande av militärhäkte
vid andra förband än de nyss nämnda lär det över huvud taget icke kunna
ifrågakomma att inrätta särskilt militärhäkte å ett sådant fartyg som en
undervattensbåt. På grund av de begränsade utrymmena ombord torde —
såsom av utredningen framgår — - även faktiska förutsättningar för en sådan
anordning saknas. Att i förevarande fall straffverkställigheten i avseende
å de två sista dagarna formellt ansetts ha ägt rum å undervattensbåten
har också, på sätt Odin framhållit, inneburit att verkställigheten kommit
att bestå endast däri att Augustin enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning
tillkommande penningbidrag innehållits. Det måste för Eder ha
stått klart att ett förordnande om verkställighet av viss del av straffet ombord
å undervattensbåten medförde att, på sätt nu angivits, någon straffverkställighet
i verklig mening icke skulle i denna del komma till stånd.
Att Ni det oaktat meddelat sådant förordnande giver vid handen att Ni icke
haft sådan kännedom om hithörande bestämmelser som erfordrats för en
riktig handläggning av ifrågavarande verkställighetsärende. Av ifrågavarande
bestämmelser hade Ni icke endast kunnat inhämta att i enlighet med
vad ovan angivits någon verkställighet ombord å undervattensbåten icke
kunde ifrågakomma utan även erhållit upplysning om huru det lämpligen
borde förfaras för att bereda Augustin tillfälle att under ifrågavarande två
dagar deltaga i tjänstgöringen å undervattensbåten. Av vad förut anförts
framgår att det därvidlag legat närmast till hands att begagna den möjlighet
som förefinnes att med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
förordna om uppskov med eller avbrott i verkställigheten.

183

Ehuru Ni sålunda förfarit felaktigt vid verkställandet av det Augustin
ålagda straffet finner jag mig emellertid med hänsyn till omständigheterna
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda med uttalande
tillika av den förväntan att Ni i framdeles förekommande fall noga aktgiver
på de åligganden som ingå i utövandet av befogenheterna såsom bestraffningsberättigad
chef.

14. Fråga huruvida värnpliktig, som enligt meddelat tillrättavisningsbeslut
icke får under fritid lämna kompaniförläggningen, äger deltaga i frivillig
fritidsundervisning som anordnas utom kompaniförläggningen.

I en till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde chefen för
försvarsstaben bland annat följande: Vid några tillfällen hade förekommit
att värnpliktiga, som ålagts tillrättavisning i form av förbud att under viss
tid på fritid vistas utom sin kompaniförläggning, icke tillåtits deltaga i fritidsundervisning,
som under lärares överinseende varit anordnad inom kasernområdet.
I andra fall hade värnpliktiga under liknande förhållanden
fått deltaga i den frivilliga undervisningen. Denna undervisning hade i sådana
fall jämställts med tjänstgöring i vanlig bemärkelse eller ock hade
bestämmelserna i punkten 4 av generalorder den 2 maj 1947 nr 1515 angående
frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga samt fast anställt manskap
ansetts tillämpliga. Det hemställdes att militieombudsmannen ville
yttra sig över förfarandet att icke tillåta värnpliktiga, som ålagts förbud
att lämna kompanilokalen, att deltaga i fritidsundervisning utom kompaniets
lokaler.

Sedan hos försvarsstabens personalvårdsavdelning anhållits om närmare
upplysningar angående sådana i skrivelsen åsyftade fall, då värnpliktiga
med hänsyn till erhållet utegångsförbud ej tillåtits deltaga i frivillig undervisning,
överlämnades från personalvårdsavdelningen avskrift av en den 16
november 1950 dagtecknad, från regementsassistenten vid Vaxholms kustartilleriregemente
till försvarsstabens socialdetalj inkommen skrivelse, vari
bland annat anfördes: Värnpliktige nr 8-8-52 Nyländer vid studentkompaniet
hade deltagit i frivillig fritidsundervisning (maskinskrivning), som
varit anordnad i fritidshemmet. Nyländer hade den 21 september 1950 uteblivit
från undervisningen. Senare hade denne anmält, att förbud meddelats
honom att under tiden den 19—den 21 september vistas utom kompaniets
lokaler och att han trots framställning därom till kompanichefen
icke erhållit tillåtelse att avlägsna sig från kompanikvarteret för att deltaga
i fritidsundervisningen. Kompanichefen hade på fråga av regementsassistenten
bekräftat riktigheten av de av Nyländer lämnade uppgifterna.
Regementsassistenten anhölle att åtgädcr måtte vidtagas för åstadkommande
av klarhet om bestämmelsernas riktiga tolkning.

184

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 2 juni 1951 till chefen för
försvarsstaben följande.

Enligt 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän må
för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål
i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas
— jämte andra rättelsemedel — förbud att under viss bestämd tid,
högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt
avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud).

Att utegångsförbud angivits skola avse fritid innebär att den tillrättavisade
i vanlig ordning skall deltaga i förekommande tjänstgöring. För bedömande
av det av Eder upptagna spörsmålet blir därför i första hand
avgörande huruvida frivillig fritidsundervisning är att likställa med tjänstgöring.

Grundläggande bestämmelser angående frivillig fritidsundervisning för
värnpliktiga samt fast anställt manskap återfinnas i den av Eder omnämnda
generalordern den 2 maj 1947 nr 1515 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1947, avd. B s. 143 och Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret
1947, avd. B s. 41). Däri föreskrives att undervisningen skall bedrivas
under ledning av vederbörande försvarsgrenschef enligt allmänna anvisningar,
som utfärdas av försvarsstabschefen efter hörande av försvarsgrenscheferna
och försvarsväsendets personalvårdsnämnd. Av föreskrifterna i
generalordern i övrigt må följande återgivas. Verksamheten omfattar viss
föreläsningsverksamhet, studierådgivning, kurs- och (eller) studiecirkelverksamhet
samt enskild korrespondensundervisning och regleras av förbandschefen
(motsvarande) i enlighet med erhållen medelstilldelning, influtna
anmälningsavgifter och för ändamålet disponibla lägerkassemedel
respektive manskapskassemedel (punkt 1). Fritidsundervisningen ledes vid
varje förband av förbandschefen (motsvarande) med biträde av personalvårdsofficeren,
personalvårdsassistenten och bildningsrådet (punkt 3).
Då ordinarie utbildning eller tjänst nödvändiggör att planlagd fritidsundervisning
inställes för längre eller kortare tid, skall eftersträvas, att sålunda
förlorade studietimmar fullföljas enligt uppgjord timplan. Kommenderingar
till vakt- och handräckningstjänst skola inom kompanier (motsvarande)
så planläggas att elev icke utan tvingande skäl hindras deltaga i undervisningen
(punkt 4). Eleverna uttagas bland frivilligt anmäld personal, i första
hand värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöring, och fast anställt
manskap samt i andra hand övrig vid förbandet i tjänst varande värnpliktig
personal, vilkens tjänstgöringsperiod enligt vad som kan förutses kommer
att omfatta minst den tid under vilken fritidsundervisning (kurs, studiecirkel)
beräknas pågå i överensstämmelse med upprättade kurs-(studie-)
planer (punkt 6).

Genom högkvartersorder den 23 maj 1947 nr Fst 45:22 ha utfärdats anvisningar
för frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga samt fast anställt
manskap. Av anvisningarna må här följande omnämnas. Genom att ifylla

185

och underteckna anmälningsblankett förbinder sig elev att fullfölja kurs
(studiecirkel). Sådana elever vilka icke kunna väntas tillgodogöra sig eller
fullfölja fritidsverksamheten böra avrådas från att deltaga däri. Lärare
skall föreslå att elev, som visar sig icke kunna följa undervisningen, skall
skiljas från densamma. Om elev avbryter undervisningen eller skiljes därifrån,
återfår han icke anmälningsavgiften. Elev som avbryter undervisningen
eller förfallolöst uteblir får icke tillrättavisas eller bestraffas. Vid
förfallolös frånvaro skall han av vederbörande chef erinras om sitt skriftligen
bekräftade åtagande att fullfölja undervisningen.

De föreskrifter och anvisningar i fråga om den frivilliga fritidsundervisningen,
för vilka nu redogjorts, giva oförtydbart vid handen att anmälan
om deltagande i fritidsundervisning icke för eleven grundar någon tjänsteplikt
i fråga om deltagandet i undervisningen. Visserligen utfäster sig eleven
att fullfölja kursen, och vid förfallolös frånvaro skall eleven av vederbörande
chef erinras om detta sitt åtagande, men elev som avbryter
undervisningen eller förfallolöst uteblir får icke tillrättavisas eller bestraffas;
enda påföljden för elev som avbryter undervisningen eller skiljes därifrån
blir att han icke återfår anmälningsavgiften. Med hänsyn till vad nu
framhållits kan uppenbarligen deltagande i frivillig fritidsundervisning
icke vara att likställa med tjänstgöring, varav även följer att en värnpliktig,
som erhållit förbud att lämna kompaniförläggningen, under det förbudet
är gällande icke äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniets
lokaler.

I Eder skrivelse har uttalats en förmodan att då i en del av de åsyftade
fallen vederbörande tillåtits deltaga i frivillig fritidsundervisning utom
kompaniets lokaler anledningen därtill kunde ha varit att bestämmelserna
i fjärde punkten av generalordern den 2 maj 1947 ansetts tillämpliga.
Härvid torde ha åsyftats anvisningen att kommenderingar till vakt- och
handräckningstjänst skola inom kompanier (motsvarande) så planläggas
att elev icke utan tvingande skäl hindras deltaga i fritidsundervisning.
Tankegången skulle då synbarligen vara den att anvisningen borde gälla
även när kommendering till vakt- och handräckningstjänst äger rum för
verkställighet av meddelat tillrättavisningsbeslut, varigenom dylik tjänstgöring
ålagts såsom extratjänst, ävensom att enligt grunderna för ett dylikt
ståndpunktstagande icke heller ett såsom tillrättavisning meddelat förbud
att lämna kompaniförläggningen borde få hindra deltagande i frivillig
fritidsundervisning, som anordnats utom kompaniets lokaler. Med anledning
härav må följande framhållas.

Avfattningen av 14 § disciplinlagen torde icke giva utrymme för att vid
åläggande av utegångsförbud därifrån undantaga viss del av fritiden eller
på annat motsvarande sätt göra modifikationer i förbudet. Det lär därför
icke kunna anses tillåtet att i det beslut, varigenom tillrättavisning i form
av utegångsförbud ålägges, föreskriva att förbudet icke skall gälla den del
av fritiden, varunder den tillrättavisade deltager i frivillig fritidsundervisning.
Frågan blir då vidare om möjlighet finnes att i samband med be -

186

slutets verkställande förordna om avbrott i verkställigheten för att på sådant
sätt bereda den tillrättavisade tillfälle att deltaga i fritidsundervisning.
Enligt 47 § militära rättsvårdskungörelsen skall tillrättavisning i regel
bringas till verkställighet av den som ålagt tillrättavisningen. I 69 § militära
rättegångslagen stadgas att ålagd tillrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet.
Enligt föreskrift i samma lagrum skall verkställigheten i vissa
där angivna fall upphöra, hland annat om åtal väckes eller disciplinstraff
ålägges för samma förseelse innan tillrättavisningen ännu till fullo verkställts.
I lagen har däremot icke såvitt gäller tillrättavisningsförfarandet
upptagits någon bestämmelse om befogenhet för vederbörande chef att förordna
om avbrott i pågående verkställighet. I fråga om arreststraff har
föreskrift i sådant hänseende meddelats i 5 § andra stycket lagen om disciplinstraff
för krigsmän, varest stadgas att avbrott i eller uppskov med
verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt
med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga
skäl därtill eljest föreligga. Uppenbart är att det även måste tillkomma
chef som har att bestämma om verkställighet av tillrättavisning att förordna
om avbrott i verkställigheten enligt de grunder som kommit till uttryck
i sistnämnda lagrum. I motiven till lagrummet anföres (SOU 1946:
83 s. 192) såsom exempel på fall, som åsyftades med det där använda uttrycket
»då synnerliga skäl därtill eljest föreligga», önskan att besöka närstående
som blivit svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Med
hänsyn till den upplysning om innebörden av ifrågavarande stadgande som
kan hämtas från det sålunda gjorda uttalandet bör det givetvis icke kunna
ifrågakomma att med hänvisning till grunderna för detta stadgande förordna
om avbrott i verkställandet av utegångsförbud för att bereda vederbörande
tillfälle att deltaga i fritidsundervisning.

På grund av vad nu anförts synes det av Eder upptagna spörsmålet böra
besvaras sålunda att gällande bestämmelser angående tillrättavisningar
icke lämna utrymme för att låta värnpliktiga, som ålagts förbud att lämna
sin kompaniförläggning eller motsvarande område, deltaga i utom området
anordnad frivillig fritidsundervisning.

15. Frågor angående disciplinär bestraffning av civil befattningshavare.

Enligt 32 § militärbefälsinstruktionen den 11 december 1942 (SFS nr
988/1942) äger militärbefälhavaren, om ordinarie civil befattningshavare
gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller vanvördnad mot
förman eller olydnad, efter omständigheterna antingen tilldela honom varning
eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller ock
suspendera honom på högst tre månader från tjänst och lön. Den som är
missnöjd med militärbefälhavarens beslut, varigenom han blivit dömd till
mistning av lön eller till suspension eller varigenom varning meddelats honom,
må hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola ha

187

inkommit till försvarsdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen
efter den, då klaganden erhållit del av beslutet.

Vid inspektion av femte militärområdet som militieombudsmannen företog
den 28 juni 1950 uppmärksammades att militärbeifälhavaren, generalmajoren
Sven Salander, den 20 februari 1950 dömt ingenjören B. Gestner
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 32 § militärbefälsinfctruktionen för
tjänstefel till mistning av lön för tre dagar. I ärendet, som föranletts av
eu muntlig anmälan att Gestner vid kontroll av säkerhetsbestämmelsernas
efterlevnad den 9 februari 1950 haft hemliga handlingar förvarade i eu
olåst skrivbordslåda, hade »militärförhör» hållits och »disciplinmålsprotokoll»
upprättats. Bestraffningsbeslutet hade kontrasignerats av auditören.
Fullföljdshänvisning hade lämnats enligt bestämmelserna i militärbefälsinstruktionen.
Gestner hade den 20 februari 1950 förklarat sig nöjd med straffbeslutet
genom att å protokollet teckna en förklaring att han avstode från
talan mot beslutet och medgåve att straffet finge verkställas, vilken förklaring
av Salander bekräftats. Protokollet hade icke förvarats å militärområdesexpeditionen
utan å Värmlands regementes expedition tillsammans
med protokollen i de av bestraffningsberättigad befattningshavare å nämnda
regemente avgjorda målen. Något till ärendet hörande kontrollkort hade
icke upplagts å militärområdesexpeditionen. Det kontrollnummer, som åsatts
ärendet, utgjorde det nummer ärendet erhållit å regementet.

Vid inspektionstillfället anmärktes, att i förevarande fall den för disciplinmål
föreskrivna ordningen i viss utsträckning syntes ha tillämpats. Eftersom
Gestner icke torde ha varit krigsman, hade mot bestämmelsen i 7 § militära
rättegångslagen straff icke kunnat åläggas honom i disciplinmål, och
det tillämpade förfaringssättet syntes därför vara åtminstone formellt oriktigt.
Vidare anmärktes att 25 kap. 4 § strafflagen icke syntes ha bort åberopas
i straffbeslutet. Visserligen kunde straff jämlikt detta lagrum ådömas
i disciplinmål, men då fråga vore om den som icke vore krigsman, kunde lagrummet
tillämpas endast av domstol. Slutligen framhölls att i ärendet fört
protokoll borde förvaras å militärområdesexpeditionen i stället för att överlämnas
till befattningshavare vid annan avdelning av krigsmakten samt
att kontrollkort syntes ha bort upprättas rörande förseelsen.

Auditören Tord Sandström, som kontrasignerat beslutet, har i infordrat
yttrande anfört: Anledningen till att 25 kap. 4 § strafflagen åberopats i beslutet
den 20 februari 1950 hade varit att lagrummet innehölle bestämmelser
om tjänstefel. För alt kunna döma i målet måste man konstatera, att
Gestner gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Vid
sådant förhållande måste det väl anses riktigt och rimligt att jämväl i straffbeslutet
åberopa detta lagrum. Av straffbeslutets innehåll — mistning av
lön för tre dagar — och av fullföljdshänvisningen framginge, att Gestner enbart
dömts jämlikt 32 § militärbefälsinstruktionen och att 25 kap. 4 § strafflagen
allenast åberopats för att klargöra begreppet tjänstefel. Någon tvekan
därom torde icke kunna råda, trots att den för disciplinmål föreskrivna ordningen
tillämpats i viss utsträckning. Ifrågasättas kunde om icke större

188

rättssäkerhet vunnits genom att denna ordning i viss utsträckning tillämpats.
Sandström kunde dessutom icke finna annat än att Gestner, därest
han ansett straffbeslutet väl grundat, ägt rätt förklara sig nöjd med detsamma.

I yttrande, som efter remiss avgivits av Salander, har denne till en början
förklarat sig instämma i vad auditören framhållit samt ytterligare anfört:
Att i fråga om förhör, auditörens hörande, använd förhörsblankett och
nöjdförklaring samma förfaringssätt använts som i disciplinmål, berodde på
att det icke funnes någon instruktion huru det skulle förfaras vid utredning
av fel eller försummelser enligt 32 § militärbefälsinstruktionen. Därför hade
det förfarande använts som bäst tryggade rättssäkerheten. Enligt Salanders
förmenande skulle det varit oförsvarligt att i mål, som berörde civil befattningshavare
vid militärbefälsstaben, av formella skäl underlåta att anlita
den juridiska sakkunskap som i auditörens person stode till förfogande.
Salander kunde därför icke finna att de framställda anmärkningarna mot
ärendets handläggning vore vare sig formellt eller sakligt grundade. Beträffande
kontrollkort och övriga bestraffningshandlingar komrne Salander i
framtiden att se till att dessa förvarades å hans expedition. Anledningen
till att kontrollkort förvarats vid truppregistreringsmyndigheten, Värmlands
regemente, hade varit att straffkorten enligt gällande bestämmelser skulle
förvaras där och att chefen för regementet vore straffverkställande myndighet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow i en den 25 april 1951 dagtecknad, till Salander
avlåten skrivelse följande.

Det stora flertalet civila statstjänstemän äro underkastade ansvar icke
blott enligt allmän strafflag utan även enligt disciplinära bestämmelser i
administrativa författningar. De disciplinära bestämmelserna återfinnas i
regel i vederbörande förvaltningsmyndighets instruktion och innebära att
myndigheten för vissa förseelser kan ålägga befattningshavare påföljd av
angiven art. Behörighet att utöva dylik disciplinär bestraffningsrätt har tilllagts
även vissa militära chefer, däribland militärbefälhavare enligt militärbefälsinstruktionen.

Den disciplinära bestraffningsrätten över civila befattningshavare är av
annan karaktär än den militära chefer tillkommande bestraffningsrätten
över krigsmän. De militära disciplinstraffen ha upptagits tillsammans med
de allmänna straffen i gemensamma straffbestämmelser i strafflagen. Militär
chefs befattning med disciplinmål angående krigsmän, vilken är närmare
reglerad i militära rättegångslagen och i anslutning därtill meddelade
föreskrifter, avviker i princip icke från den allmänna straffrättsskipningen;
i disciplinmål kan den militäre chefen anses som en särskild första instans.
Tillämpningen av disciplinära bestämmelser beträffande civila befattningshavare
utgör däremot icke på detta sätt en judiciell funktion utan är principiellt
att likställa med behandlingen av andra personalärenden.

189

Det synes angeläget att den skillnad som sålunda förefinnes mellan de
olika slagen av bestraffningsrätt står fullt klar för vederbörande, eftersom
eljest mer eller mindre allvarliga misstag kunna bli följden. Då den administrativa
bestraffningsrätten i allmänhet icke är så ingående reglerad
som den judiciella, kunna visserligen föreskrifterna beträffande den senare
tjäna till ledning vid utövandet av den förra. Men detta gäller icke generellt
utan en analogivis tillämpning måste ske med urskiljning.

Vad angår det den 20 februari 1950 av Eder meddelade beslutet kan först
konstateras att detta grundats på bland annat 25 kap. 4 § strafflagen. I enlighet
med vad här förut anförts förutsättes emellertid i 32 § militärbefälsinstruktionen
för bestraffning av civil befattningshavare endast att
denne begått någon av där beskrivna förseelser. Huruvida gärningen
dessutom faller under 25 kap. 4 § strafflagen, är sålunda ovidkommande,
och att detta lagrum åberopats i beslutet måste därför betecknas som oriktigt.
Det må framhållas att brottsbeskrivningarna i instruktionen och strafflagsstadgandet
icke torde helt överensstämma samt att även civil befattningshavare
som ej är underkastad ämbetsansvar kan bestraffas enligt
instruktionen.

Beträffande härefter det i bestraffningsärendet tillämpade förfarandet är
givetvis intet att erinra mot att förhör hållits och protokoll förts. Det måste
snarare anses vara nödvändigt att så sker även vid bestraffning i administrativ
ordning, ehuru för undvikande av förväxling i fråga om åtgärdernas
art termerna »militärförhör» och »disciplinmålsprotokoll» icke böra användas.
Jämväl det förhållandet att auditörens yttrande inhämtats synes
överensstämma med vad ändamålsenligheten kräver. Det torde däremot kunna
ifrågasättas om det varit lämpligt att auditören kontrasignerat beslutet.
I fråga om det judiciella förfarandet stadgas i 13 § militära rättsvårdskungörelsen
att beslut i disciplinmål skall kontrasigneras av auditören samt
att, om auditören icke biträder beslutet, detta skall anmärkas i samband
med kontrasignationen. Bakgrunden till dessa stadganden är tydligen bestämmelsen
i 20 § militära rättegångslagen, enligt vilken auditören jämte
den bestraffningsberättigade är ansvarig för beslut som den sistnämnde fattar
på tillstyrkan av auditören. Vid bestraffning enligt militärbefälsinstruktionen
har emellertid auditören icke del i ansvaret för beslutet, Om auditören
trots det kontrasignerar beslutet, skulle sålunda kontrasignationen få
olika innebörd i skilda fall, och detta synes i klarhetens intresse vara mindre
önskvärt.

Då den dömde i anslutning till beslutets meddelande fått avgiva skriftlig
förklaring att han avstode från talan mot beslutet och medgåve att straffet
finge verkställas, ha tydligen de i militära rättegångslagcn givna bestämmelserna
om nöjdförklaring vid arrest tagits till förebild. En dylik analogisk
tillämpning av ett med hänsyn till särskilda omständigheter inrättat
institut kan emellertid icke anses berättigad. Den i militärbefälsinstruktionen
bestämda rätten att inom viss tid överklaga beslutet torde den dömde
icke kunna med laga verkan avhända sig. Att vid detta förhållande låta

190

honom avgiva en formlig förklaring av sådan innebörd, kan uppenbarligen
verka vilseledande och måste följaktligen betecknas som felaktigt.

I fråga slutligen om kontrollkorts och övriga bestraffningshandlingars
förvaring å Eder expedition låter jag bero vid vad Ni i Edert yttrande förklarat.

Med de av mig sålunda gjorda uttalandena är ifrågavarande ärende från
min sida slutbehandlat.

Sandström skulle få del av skrivelsen.

16. Frågor om ansvar och ersättningsskyldighet med anledning av en i
oktober 1948 å kryssaren Gotland inträffad skjutolycka.

Vid skjutning den 26 oktober 1948 med en å kryssaren Gotland uppställd
20 mm automatkanon lossnade kanonen under pågående eldgivning från angöringen
vid däcket, varvid genom fortsatt eld från kanonen en officersaspirant
och två reservofficersaspiranter dödades samt fyra officersaspiranter,
fem reservofficersaspiranter och en värnpliktig skadades.

Med anledning av olyckan verkställdes utredning av militära myndigheter
och, på föranstaltande av landsfogden i Blekinge län, av statspolisens
kriminalavdelning i Karlskrona, varjämte förhör höllos inför stationskrigsrätten
vid Karlskrona örlogsstation, dit ärendet för undersökning hänskjutits
av chefen för örlogsstationen. Under ärendets behandling vid krigsrätten
införskaffades av landsfogden i egenskap av krigsfiskal i visst hänseende
utlåtande av kriminaltekniska anstalten. Vid sammanträde med krigsrätten
den 30 juni 1949 förklarade landsfogden att han icke förde någon talan i
målet, i anledning varav målet avskrevs från vidare handläggning. I skrivelse
sistnämnda dag till militieombudsmannen, vilken på begäran efter hand
fått till sig överlämnad i ärendet verkställd utredning, uttalade landsfogden
såsom sin uppfattning att anledning icke funnes att vidtaga vidare åtgärd
utöver vad som dittills förekommit i ärendet. På hemställan av militieombudsmannen
verkställdes härefter genom landsfogdens försorg viss
kompletterande utredning bland annat för bedömande av kronans eventuella
ansvar för de skador som uppkommit vid olyckan. Ersättningskrav mot
kronan framställdes härefter av två av de vid olyckan skadade, nämligen
kadetten nr 3897-1-48 Ulf Nordblad och värnpliktige nr 3909-17-48 Bo
Eisten Reinhard Carlsson. Militieombudsmannen, som efter hand prövade
vissa i ärendet uppkomna frågor om ansvar med anledning av vad som inträffat,
fann ärendets slutliga prövning böra anstå i avbidan å Kungl.
Maj :ts ställningstagande till de framställda skadeståndsanspråken. Sedan
yttranden över dessa framställningar avgivits av advokatfiskalen vid försvarets
civilförvaltning, försvarets skaderegleringsnämnd och marinförvaltningen,
meddelade Kungl. Maj:t beslut den 13 april 1951 med anledning av
Nordblads krav och den 18 maj 1951 angående Carlssons anspråk.

191

Militieombudsmannen anförde härefter i en den 24 juli 1951 till landsfogden
i Blekinge län avlåten skrivelse.

Av den förebragta utredningen framgår till en början följande. Den kanon,
med vilken eldgivning vid olyckstillfället ägde rum, var uppställd midskepps
akter ut på halvdäck. Kanonens lavett var nedtill försedd med en
runt undersidan av lavetten fastskruvad ring, som i periferien hade tio
klackar, var och en på översidan avfasad så att klacken utgjorde en del av
en gänga med 2 millimeters stigning. Ringen var medelst ett gångjärn förbunden
med en vid däcket fastskruvad bottenring. Sistnämnda ring och den
vid lavetten fastskruvade ringen, den s. k. fällbara ringen, sammanhöllos av
en vridbar låsring, vars undre del grep in i en avsats å bottenringen och vars
övre del utformats till tio klackar med samma avfasning som klackarna
på den fällbara ringen. Då kanonen skulle fällas, vreds låsringen motsols
till ett stoppläge, varvid klackarna i låsringen lämnade klackarna i den
fällbara ringen fria och kanonen kunde fällas med rörelse kring gångjärnet.
Sedan kanonen åter rests, vreds låsringen medsols, varigenom klackarna i
denna ring komma att föras över och täcka den fällbara ringens klackar.
Låsringen var försedd med två diametralt placerade, radiellt utstående och
cirka en decimeter långa handtag.

Vid olyckstillfället, då ett av flygplan bogserat mål besköts, kom låsringen
att vridas dels på grund av skakningar i pjäsen till följd av eldgivningen
och dels möjligen även genom påverkan av riktarens fötter, med påföljd
att låsningen upphörde och pjäsen stjälpte åt vänster varvid gångjärnet
mellan den fällbara ringen och bottenringen bräcktes. Vid kanonens
nedslag mot däcket intrycktes ett på vänstra sidan befintligt avfyringshandtag,
varför eldgivningen fortsatte till dess efter omkring 17 skott pjäsen
genom de av rekylerna åstadkomna skakningarna kantrade över på sidan
så att avfyringshandtaget icke längre låg an mot däcket. De vid olyckan
dödade och skadade hade uppehållit sig i närheten av kanonen och träffats
av skott eller splitter som beströko däcket.

Den ifrågavarande kanonen uppsattes jämte ytterligare en fällbar kanon
av samma slag å kryssaren Gotland i samband med att luftvärnet å fartyget
under vinterhalvåret 1941—1942 förstärktes. Arbetena utfördes å Karlskrona
örlogsvarv. Kanonerna placerades å fartygets båtdäck och gjordes fällbara,
enär kanonerna fingo sådan placering att de i icke nedfällt läge skulle
kunna komma att stå i vägen för kanonerna i det aktra tornet, när dessa
användes. Automatkanonernas fastsättningsanordningar återgåvos å en å
varvets ingenjördepartement uppgjord ritning H 76485. För att låsringen ej
oavsiktligt skulle kunna rubbas ur låsläge skulle, enligt vad som angavs
å ritningen, till varje handtag finnas ett överfall för fasthållande av låsringen.
Överfallet skulle enligt ritningen utföras som ett vanligt gångjärn,
vars ena skänkel skruvades fast vid däcket och vars andra skänkel var försedd
med ett ovalt hål, genom vilket en från handtaget utdragbar kolv kunde
trädas. I ritningens detaljförteckning upptogs ett liänglås som, sedan överfallets
rörliga skänkel fällts upp över handtaget, kunde trädas in i ett hål

192

genom den från handtaget utgående kolven och därmed hindra överfallet
att släppa greppet om handtaget. Låsanordningarna med överfall och hänglås
utfördes av ingenjördepartementet i enlighet med ritningen och överfallen
och hänglåsen ha enligt vad av utredningen framgår funnits å sina
platser i kanonernas låsanordningar till kryssarens avrustning hösten 1943.

I ett å varvet fört, av marinförvaltningen fastställt inventarium för vapenupphörden
å fartyget ha under år 1942 upptagits två »20 mm automatkanoner
M/40 B i däckslavettage med reservdelar, verktyg och tillbehör
enligt bilagd fastställd förteckning». Varken i inventariet eller i den åsyftade
förteckningen ha bottenringarna, låsringarna, överfallen eller hänglåsen
särskilt omnämnts och de ha icke heller upptagits i något av inventarierna
för fartygets övriga uppbörder. På grund av vad i ärendet upplysts
torde kunna antagas att vid upprättandet av inventariet för vapenuppbörden
varit avsett att nyssnämnda i låsanordningen ingående delar skulle vid
tagande till uppbörd inräknas i kanonernas »däckslavettage». Det har även
upplysts att en dylik begränsning i materielens specificering vid uppbördstagande
överensstämt med praxis som tillämpats i andra liknande fall. Även
om de nämnda delarna av låsanordningen sålunda skulle, ehuru de ej blivit
särskilt anmärkta i inventariet, kunna anses vara tagna till uppbörd, har
emellertid vapenuppbördsmannen å fartyget, vilken ombord haft tillgängligt
ett exemplar av inventariet, icke därur kunnat hämta ledning för avgörande
vilka delar som ingingo i låsanordningen. Någon ritning över fastgöringsanordningen
fanns ej ombord, och anordningen omnämndes ej heller
i ombord tillgängliga reglementen eller beskrivningar. Med stöd av lämnade
upplysningar torde kunna antagas att nycklarna till hänglåsen omhänderhafts
av tornbefälhavaren i aktra kanontornet.

I samband med att fartyget vintern 1943—1944 ombyggdes till luftvärnskryssare
erhöllo de båda fällbara automatkanonerna ändrad uppställning.
Den kanon, med vilken eldgivning vid olyckstillfället ägde rum, uppställdes
i enlighet med en ritning H 77444 å den plats där den fanns vid olyckan. I
sistnämnda ritning hänvisades i fråga om fastsättningsanordningen till den
tidigare omförmälda ritningen H 76485.

Vid olyckstillfället saknades å såväl den kanon, med vilken eldgivningen
då ägde rum, som den andra — å backen uppställda — fällbara kanonen
överfall och hänglås. Några hål efter skruvar, varmed överfallen kunnat
vara fastsatta å däcket, funnos icke. Ej heller har vid undersökning, som
verkställts av kriminaltekniska anstalten i samråd med statens provningsanstalt,
å den plåt, å vilken den aktra kanonen .stod, kunnat iakttagas svetsmärken
å de platser där överfallen skulle ha suttit. Någon omständighet
har icke framkommit som skulle tyda på att plåten under fundamentet till
kanonen utbytts efter det att kanonen erhållit sin nya placering. På grund
härav måste det tagas för visst att några överfall icke anbringats å plåten
i enlighet med ritning H 76485 då pjäsen år 1944 flyttades till sin nya
uppställningsplats. Att icke under tiden från pjäsens flyttning till olyckstillfället
såvitt är känt uppkommit några olägenheter av frånvaron av över -

193

fall torde kunna tillskrivas den omständigheten att bland annat vid låsringens
omvridning genom låsklackarnas avfasning en viss kilverkan och
därmed låsning erhållits. Sålunda har rustmästaren Joel Albert Sigvard
Bengtsson, som tjänstgjorde å kryssaren dels under tiden april 1944—september
1946 och dels under tiden mars—oktober 1947 och därunder handhade
vapenuppbörden, uppgivit att klackarna legat så hårt an mot varandra
att man vid montering av kanonen för vridning av låsringen använt
slägga och även med sparkar bearbetat låsringens handtag.

I samband med kanonens flyttning år 1944 till den nya uppställningsplatsen
planades den plåt, på vilken kanonen skulle ställas, och fastskruvades
bottenringen i denna plåt. Nämnda arbete med planing av plåten och
fastskruvning av bottenringen utfördes troligen den 29 mars 1944 av en
vid varvet anställd maskinuppsättare på uppdrag av förmannen av första
klassen vid varvet Axel Theodor Olsson. I sin egenskap av förman hade
Olsson till åliggande att fördela och utöva tillsyn över arbeten, som utfördes
av ett tjugutal honom underställda arbetare. Olsson, som sagt sig
icke ha minne av ifrågavarande arbete, har vidgått att han varit ansvarig
för att fastsättningsanordningen uppmonterades på sådant sätt att den överensstämde
med ritningarna. Genom underlåtenhet att tillse att arbetet med
anbringandet av kanonens fastsättningsanordning i däcket utfördes i enlighet
med ritningarna måste Olsson anses ha gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

Intill dess år 1945 verksamheten å varvet omorganiserades kontrollerades
enklare arbeten, som utfördes under tillsyn av vederbörande förman, i regel
icke av annan befattningshavare vid varvet än förmannen själv. Till
dylika enklare arbeten torde få räknas anbringandet av fastsättningsanordningarna
till förevarande kanon. Efter omorganisationen — denna genomfördes
i enlighet med en riksdagen underställd plan, för vilken redogjorts
i propositionen nr 166 till 1944 års riksdag — tillämpas numera den ordningen
att då arbete beställts av någon av varvets militärtekniska avdelningar
särskild kontrollant utses med åliggande enligt nuvarande arbetsordning
för varvet att följa de arbeten, vilka han satts att kontrollera, och
tillse, att de bedrivas på ett fullgott, planmässigt och ekonomiskt sätt och i
överensstämmelse med ritningar och arbetsbeskrivningar. Ehuru den ordning
som vid varvet tidigare tillämpats beträffande kontroll av enklare
arbeten icke synes ha varit i tillräcklig grad betryggande, lär varvsledningen
icke böra anses ha ådragit sig ansvar med anledning av den försummelse
som i förevarande fall förekommit från Olssons sida.

Då fartyget under tiden närmast före den 1 oktober 1948 rustades för sin
nu ifrågavarande resa och därvid ombordsättning skulle ske av den kanon,
med vilken vid olyckstillfället eldgivningen ägde rum, förvarades bottenringen
och den vridbara ringen till kanonens fastgöringsanordning i ett av
fartygets vapenuppbördsman, rustmästaren av andra graden Karl Oskar
Gunnar Nilsson, disponerat utrymme ombord och utlämnades av denne för
rengöring å kanonverkstaden vid örlogsvarvets artillerisektion. Nilsson, som
t!t—517093. Militieonibiidsmannens ämbetsberättelse.

194

tillträtt sin nämnda befattning på våren 1948 och icke någon gång varit
med om att fälla eller resa kanonen, hade icke någon kännedom om att
till låsanordningen även hörde de förut omnämnda överfallen och hänglåset,
vilka icke funnos i Nilssons uppbördsrum, och Nilsson hade såsom
förut nämnts icke heller möjlighet att med ledning av inventariet för vapenuppbörden
avgöra vilka olika delar som skulle ingå i låsanordningen.
I detta sammanhang har under utredningen vidare framhållits att, därest
vid den tidigare flyttningen av kanonen till halvdäck överfallen blivit anbragta
å sina platser å däcket, det måste förutsättas att överfallen icke
borttagits i samband med att fartyget senare i olika omgångar avrustats utan
alltjämt skulle ha funnits kvar på sina platser. Arbetet med kanonens uppmontering
ombord ombesörjdes vid nu ifrågavarande tillfälle av vid varvet
anställd personal, därvid det vid avdelandet av de därtill beordrade arbetarna
uppdrogs åt Nilsson att övervaka att uppmonteringen bleve riktigt
gjord.,Några ritningar framskaffades därvid icke och ansågos ej heller behövliga.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter lär det icke kunna
läggas vare sig Nilsson eller någon befattningshavare vid varvet till last
såsom tjänstefel att i kanonens fastgöringsanordning fortfarande kom att
saknas omförmälda överfall med tillhörande hänglås.

Efter besättningens embarkering den 1 oktober 1948 användes ifrågavarande
kanon icke före den 26 i samma månad, då ifrågavarande
olycka inträffade. Såsom artilleriofficer å fartyget tjänstgjorde kaptenen
Yngve Rollof. Enligt reglemente för marinen del II § 133 åligger det
artilleriofficeren att under sekonden utöva tillsyn över artilleridetaljen, omfattande
bland annat med vissa angivna undantag vapen- och skepparuppbörderna.
I ett för fartyget gällande exercisreglemente föreskrives bland
annat att artilleriofficeren skall förskaffa sig noggrann kännedom om till
artilleridetaljen hörande materiel samt övervaka att densamma ständigt är i
fullgott skick ävensom minst en gång i veckan inspektera artilleripjäser med
langningsanordningar och durkar, eldledningsanordningar, avståndsmätare
och strålkastare samt förvaringsrum för under hans tillsyn stående inventarier
och utredning. Såsom luftförsvarsofficer tjänstgjorde kaptenen
Göran Nordling. Enligt sist omförmälda reglemente åligger det luftförsvarsofficer
att tjänstgöra såsom biträdande artilleriofficer, därvid han har att
förskaffa sig noggrann kännedom om honom underställd materiel samt under
artilleriofficeren övervaka att densamma ständigt är i fullgott skick
ävensom närvara vid inspektion av materielen. Rollof och Nordling ha uppgivit
att de icke varit med om att fälla kanonen och att de haft den uppfattningen
att de å låsringen utskjutande armarna — handtagen — vore
kolvar som grepe in i den fasta ringen och därigenom omöjliggjorde låsringens
förskjutning ur låsläge. Rollof har vidare uppgivit att fällning av
kanonen icke inginge i exercisen vid pjäsen utan ankomme på den särskilda
personal, som svarade för arbeten å pjäsmaterielen. Av utredningen framgår,
att kanonen på sin nuvarande uppställningsplats icke såsom tidigare
kan hindra användandet av fartygets grova kanoner och att därför efter

195

flyttningen av pjäsen år 1944 någon anledning att exercismässigt öva fällning
eller resning av pjäsen icke förefunnits. Med hänsyn till vad nu framhållits
kan det — även om det synes anmärkningsvärt att Rollof och Nordling
icke ansett sig böra förskaffa sig kännedom om fastgöringsanordningens
funktion — enligt min mening icke läggas Rollof eller Nordling till
last såsom tjänstefel att de ej förvissat sig om att låsanordningen fungerade
på ett betryggande sätt.

Av vad ovan anförts framgår att jag vid prövning av den förebragta utredningen
icke funnit annan än förmannen Olsson ha blivit ansvarig för
att kanonens fastgöringsanordning varit bristfällig. För den försumlighet
Olsson sålunda låtit komma sig till last var straff förfallet innan den av
olyckan föranledda utredningen förelåg. I enlighet med gällande praxis torde
genom Olssons försummelse kronan ha ådragit sig alltjämt bestående
ersättningsskyldighet gentemot de skadelidande. Genom förenämnda av
Kungl. Maj :t numera meddelade beslut har ock ersättning tillerkänts Nordblad
och Carlsson, den förstnämnde med 8 500 kronor och Carlsson med
11 985 kronor 23 öre jämte viss livränta.

Med hänsyn till utgången av den prövning jag sålunda ägnat förevarande
ärende företager jag däri ej vidare åtgärd, varom jag härmed velat underrätta
Eder.

17. Regementschef har, i samband med att han meddelade en furir vid regementet
sin avsikt att till behandling vid domstol hänskjuta uppkommen fråga
om ansvar för vissa av furiren förnekade gärningar, i kränkande ordalag
tillvitat furiren gärningarna i fråga. I

I en den 10 juli 1951 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
furiren vid Göta artilleriregemente nr 58-17-50 Erik Sune Hjalmar Åkerberg
regementschefen, översten S. Tarras-Wahlberg, för olämpligt uppträdande
den 28 maj 1951 och anförde följande: Åkerberg hade den ifrågakomna
dagen klockan 1600 uppkallats till Tarras-Wahlberg med anledning
av en mot Åkerberg riktad rapport. Omedelbart efter det Åkerberg
kommit in till Tarras-Wahlberg och innan Åkerberg hunnit anmäla sig på
reglementsenligt sätt hade Tarras-Wahlberg rutit bland annat: »Slyngel,
gjorde jag rätt så skulle jag ge furiren ett knippe stryk. Här går Åkerberg
och är berusad och ställer sig att kasta vatten i andra batteriets korridor.»
På detta yttrande hade Åkerberg svarat: »Överste, jag var inte berusad.»
Tarras-Wahlberg hade då rutit: »Håll käften!» Därefter hade följt en stunds
lugnare samtal angående den mot Åkerberg riktade rapporten. Tarras-Wahlberg
hade slutat: »Jag tar hellre två sämre furirer än en som furir Åkerberg.
» Därpå hade Åkerberg fått avlägsna sig. Händelsen hade bevittnats av
dagmajoren kaptenen Per Kocli.

Sedan skriften överlämnats till militärbefälhavaren för tredje militärområdet
med anhållan om utredning, inkom tjänstförrättande militärbefälha -

196

varen översten G. Källner den 30 juli 1951 med skriftlig förklaring av TarrasWahlberg
och eget yttrande. Vid Tarras-Wahlbergs förklaring voro fogade
dels yttrande av Koch dels ock avskrift av en av Göteborgs rådhusrätt den
28 juni 1951 meddelad dom i mål mellan allmän åklagare, å ena, och Åkerberg,
tilltalad, å andra sidan, angående ansvar för fylleri och förargelseväckande
beteende ävensom vissa andra handlingar avseende de i Åkerbergs
anmälan berörda gärningar, för vilka denne blivit rapporterad.

I sin förklaring yttrade Tarras-Wahlberg: Åkerbergs anmälan vore i huvudsak
riktig. Tarras-Wahlbergs samtal med Åkerberg vore emellertid ofullständigt
och i vissa delar icke fullt korrekt återgivet. I en den 22 maj 1951
till regementsexpeditionen inkommen rapport hade tjänstförrättande chefen
för första batteriet löjtnanten H. Möllerström anmält att det kommit till
hans kännedom att Åkerberg den 19 maj uppträtt berusad inom kasernområdet
och därvid förorenat i andra batteriets korridor. Enligt rapporten skulle
lottan fröken Bertha Blomqvist ha varit vittne till Åkerbergs uppträdande
i korridoren. Rapporten hade föranlett Tarras-Wahlberg att, sedan militärförhör
hållits, uppkalla Åkerberg till honom för att dels meddela Åkerberg,
att Tarras-Wahlberg jämlikt 22 § första stycket punkterna 4 och 5 militära
rättegångslagen ämnade hänskjuta målet till militäråklagaren, dels ock i
allvarliga ord förebrå Åkerberg hans beteende. Tarras-Wahlberg erkände att
han vid Åkerbergs besök kallat denne för slyngel. Åkerbergs påstående att
han vid inträdet i Tarras-Wahlbergs rum ej hunnit anmäla sig på reglementsenligt
sätt kunde vara riktigt. Tarras-Wahlberg hade inlett samtalet
med att förklara, att han vore upprörd över att »en furir på regementet uppträder
berusad och ställer sig att kasta sitt vatten i en batterikorridor fast
lottor finns närvarande», och hade tillagt: »Att furiren inte skäms!» Härefter
hade Tarras-Wahlberg vidare yttrat att Åkerberg vore en slyngel som
betedde sig på detta sätt och fortsatt: »Gjorde jag rätt borde furiren få
stryk.» Ungefär i det skedet torde Åkerberg ha fällt sitt påstådda yttrande:
»Överste, jag var inte berusad.» I själva verket hade Åkerberg tilltalat Tarras-Wahlberg
i ytterligt aggressiv och ohövlig ton med orden »Ni kan inte
bevisa att jag var berusad». Härpå hade Tarras-Wahlberg svarat »Håll mun»
— icke »Håll käften», som Åkerberg uppgivit. Åkerberg hade vid militärförhör
förnekat att han vid ifrågakomna tillfälle varit onykter och uppgivit att
han ej kände till att han förorenat på en soffa i närvaro av någon lotta. Det
hade varit Tarras-Wahlberg bekant att Åkerberg i tjänsten låtit komma sig
till last åtskilligt slarv och småförseelser, såsom bristande hövlighet, bristande
puts och bristande ordning, vilket allt föranlett upprepade förmaningar
från befälets sida. Tarras-Wahlberg hade sagt till Åkerberg att
Tarras-Wahlberg måste tro mera på lottornas utsagor än på Åkerbergs uppgifter.
Det vore riktigt att Tarras-Wahlberg avslutat samtalet med att säga
att två dåliga men skötsamma furirer vore bättre än en furir av Åkerbergs
typ. Härefter hade Åkerberg fått avlägsna sig. Koch som varit närvarande
under samtalet hade av Tarras-Wahlberg tillkallats samtidigt med Åkerberg.

197

Koch yttrade att han, som fått taga del av Tarras-Wahlbergs förklaring,
icke ordagrant erinrade sig allt som vid ifrågavarande tillfälle sagts mellan
denne och Åkerberg men att såvitt han mindes regementschefens redogörelse
för händelseförloppet vore riktig.

Av förenämnda av Göteborgs rådhusrätt den 28 juni 1951 meddelade dom
inhämtas, att åklagaren yrkat ansvar å Åkerberg- jämlikt 26 kap. 15 och
16 §§ strafflagen för fylleri och förargelseväckande beteende under påstående
att Åkerberg den 19 maj 1951 dels omkring klockan 1700 och dels omkring
klockan 1830 uppträtt berusad av starka drycker i korridoren till
andra batteriets förläggning i regementets kasern i Göteborg och att han
vid sistnämnda tillfälle kastat sitt vatten på en bänk i korridoren, vilket
varit ägnat att väcka allmän förargelse. Åklagaren hade tillika hemställt
att Åkerberg måtte jämlikt 25 kap. 7 § första stycket andra punkten strafflagen
dömas till suspension. I rådhusrättens dom anföres vidare följande:
Åkerberg hade anfört att han ifrågavarande dag druckit omkring 10 centiliter
brännvin vid 1530-tiden och ätit middag i regementets matsal vid
17-tiden. Efter middagen hade han, enligt vad han vidare berättat, begivit
sig till sitt rum i förläggningen och lagt sig på sin säng och somnat. Han
förnekade, att han varit berusad. Han hade icke något minne av att han
kastat sitt vatten på en bänk i korridoren. — Såsom vittnen hade hörts på
åklagarens begäran lottorna fru Signe Carlsson, fru Lisa Flod och fröken
Bertha Blomqvist samt på Åkerbergs begäran furiren Nils Olofsson. —
Signe Carlsson hade uppgivit: Ifrågavarande dag mellan klockan 1630 och
1715 hade hon suttit tillsammans med Lisa Flod i förläggningen och antecknat
lottor som inställde sig till en kurs. Åkerberg hade då kommit uppför
en trappa i förläggningen. Han hade passerat Signe Carlsson på ett
mycket kort avstånd. Signe Carlsson hade varit van att se Åkerberg ta trappan
i några skutt, men denna gång hade han gått ostadigt och starkt framåtlutad
och hållit sig i räcket. Hon hade fått den bestämda uppfattningen,
att han var berusad, och yttrat till Lisa Flod: »Tänk att en så ung man kan
vara så berusad.» — Även Lisa Flod hade i sitt vittnesmål uppgivit att vid
det av Signe Carlsson omnämnda tillfället Åkerberg kommit uppför trappan
tydligt berusad. — Bertha Blomqvist hade berättat: Klockan 1825 ifrågavarande
dag hade hon sett Åkerberg kasta sitt vatten på en bänk i en
korridor i förläggningen. Han hade vaggat och gått fram och tillbaka.
Bertha Blomqvist hade fått den uppfattningen, att han var så berusad, att
han icke visste vad han gjorde. — Olofsson hade uppgivit: Troligen ifrågavarande
dag hade han träffat Åkerberg i matsalen omkring en kvart i fem
och ätit middag tillsammans med denne. Olofsson hade träffat Åkerberg
även efter middagen och då suttit och pratat med honom på en bänk på
kaserngården. Varken vid middagen eller efteråt hade Olofsson märkt något
som tytt på att Åkerberg druckit sprit. — I anslutning till denna redogörelse
för bevisningen i målet anföres i domen vidare: Vid prövning av bevisningen
funne rådhusrätten de av åklagarens vittnen lämnade uppgifterna
om att Åkerberg varit berusad icke kunna anses vederlagda av vad Olofsson

198

uppgivit, i synnerhet som denne icke varit säker på att hans iakttagelser gällt
ifrågavarande dag. Rätten ansåge bevisat, att Åkerberg vid de av åklagaren
angivna tillfällena uppträtt berusad av starka drycker, så att det framgått
av hans åtbörder. Vidare funne rätten genom Bertha Blomqvists vittnesmål
styrkt, att Åkerberg under de omständigheter som åklagaren påstått kastat
sitt vatten. Genom sistnämnda gärning hade Åkerberg enligt rådhusrättens
mening betett sig på sätt som varit ägnat att väcka allmän förargelse. Åkerberg
vore alltså förvunnen till ansvar för fylleri och förargelseväckande beteende.
Rådhusrätten funne icke skäl föreligga att döma till suspension och
dömde Åkerberg jämlikt de av åklagaren åberopade lagrummen ävensom
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för fylleri och förargelseväckande beteende till
arrest femton dagar. Domen har vunnit laga kraft.

Källner anförde såsom eget yttrande att av handlingarna syntes klart
framgå att Tarras-Wahlberg haft anledning att bli upprörd över Åkerbergs
beteende.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 september 1951 till Tarras-Wahlberg följande.

Enligt tjänstereglementet för krigsmakten skall chef i sitt uppträdande
vara ett gott föredöme och förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda.

Vid Edert i ärendet ifrågakomna samtal med Åkerberg har Ni betänkligt
brustit i vad Ni sålunda har att iakttaga i Edert uppträdande gentemot
underordnade. Det av Eder till Åkerberg riktade tillmålet slyngel har
innefattat missfirmelse mot denne, och även genom vad från Eder sida i övrigt
förekommit vid samtalet — särskilt Edert yttrande att, om Ni gjorde
rätt, Åkerberg borde få stryk — har Ni i hög grad åsidosatt Eder skyldighet
att i utövandet av Edert chefskap iakttaga ett värdigt och grannlaga uppträdande.
Vad Ni låtit komma Eder till last är så mycket mera anmärkningsvärt
som Edra yttranden under samtalet föranletts av till Eder anmälda förseelser
av Åkerberg, vilkas bedömande Ni avsåg att hänskjuta till domstol.
Detta förhållande hade självfallet bort utgöra en särskild anledning för Eder
att avhålla Eder från uttalanden som innefattade ett föregripande av domstolens
prövning av saken. Enär det med hänsyn till föreliggande omständigheter
likvisst får anses att Ni felat endast av ovarsamhet finner jag mig
emellertid, med stöd av 4 § i den för mig gällande instruktionen, kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det anförda med uttalande tillika
av den förväntan att Ni framdeles noga aktgiver på vad som åligger Eder i
Edert uppträdande gentemot underordnade.

Åkerberg skulle erhålla del av skrivelsen.

199

18. Sergeant som ingripit för att göra sig åtlydd av underordnad krigsman
har därvid använt tillvägagångssätt varigenom han visat missaktning mot

den underlydande.

I en den 29 november 1950 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1754-7-48 Gert Rasmusson: Han tjänstgjorde för
närvarande vid Södra skånska infanteriregementets andra kompani och
tillhörde där understödsplutonen. Den 24 november 1950 hade adjutanten
vid kompaniet, sergeanten Helge Andersson, under utdelning av termosflaskor
till värnpliktiga vid understödsplutonen misshandlat Rasmusson
genom att tilldela honom en, spark i ljumsken. Orsaken till att Andersson
betett sig såsom skett hade för Rasmusson och de vittnen som åsett det inträffade
varit fullständigt oförklarlig. Därest någon tillrättavisning skulle
utdelas, borde det enligt Rasmussons mening ha skett på ett mer humant
sätt, särskilt som händelsen utspelats inför trupp. Rasmusson önskade i
anledning av vad som förekommit anmäla Andersson för den åtgärd som
funnes påkallad.

Sedan skriften översänts till stadsfiskalen i Ystad med anhållan om
fullständig utredning, inkom denne den 12 januari 1951 med protokoll
över förhör med — förutom Rasmusson och Andersson -—- värnpliktiga nr
2282-7-49 Erik Andersson, nr 2163-7-49 Åke Andersson, nr 1261-7-50 Ove
Palm, nr 1264-7-49 Robert Persson och nr 2381-7-49 Egon Andersson, furiren
nr 46-7-47 Per Åke Persson samt kompanichefen, kaptenen Bengt
Rundquist.

Rasmusson uppgav vid det med honom hållna förhöret: Ifragavarande
dag omkring klockan 1630 hade plutonen beordrats till uppställning i korridoren
till kompaniets förläggning dels för att de värnpliktiga skulle lämna
besked om till vilka orter de önskade få sina militärbiljetter utställda
för julledigheten och dels för att de skulle få ut termosflaskor. Sergeanten
Andersson hade meddelat att upplysningarna rörande militärbiljetterna
skulle lämnas till ett skrivbiträde, därvid vederbörande samtidigt skulle anteckna
sitt namn å en för utlämningen av termosflaskorna avsedd kvittenslista,
varefter flaskorna skulle avhämtas vid ett särskilt utdelningsställe
i korridoren. Då Andersson lämnade beskedet om hämtningen av termosflaskorna,
hade redan ett tiotal värnpliktiga blivit uppropade och antecknat
sina namn å kvittenslistan. Till följd därav hade alla dessa på en gång
gått fram för att hämta sina termosflaskor. Andersson hade då sagt till att
de som blivit kommenderade till arbete i bränsleförrådet först skulle ha sina
flaskor och att de andra finge gå tillbaka och vänta. Sedan de kommenderade
fått sina flaskor, hade uppropet fortsatt, varefter Andersson ånyo
meddelat att hämtning kunde ske av termosflaskor. Samtliga, som blivit uppropade,
hade då gått fram till utdelningsställct och där ställt sig i cn oordnad
skock. Alla hade nämligen sökt komma först, enär de efter utdelningen
varit fria från tjänsten för dagen. Andersson hade åter kört dem till -

200

baka och befallt dem att ställa upp på två led så som de stått före uppropet,
varvid han tillagt: »Det skall väl inte vara så konstigt det här». De värnpliktiga,
som till antalet varit mellan 25 och 30, hade ställt upp på två led
och därefter åter gått fram och ställt sig vid utdelningsstället. Rasmusson
hade befunnit sig bland de främsta i den ko som bildats. Andersson, som
tydligen blivit missnöjd med ordningen, hade kommit fram och vänt sig till
Rasmusson med orden: »Vad är det för en satans oordning?» Ras musson,

som just fått ut sin termosflaska, hade icke svarat utan hade
stått kvar med flaskan i handen. Andersson hade då vänt sig mot

Rasinusson för att fösa undan honom och hade därvid yttrat: »Gå

väck härifrån». Samtidigt hade han satt upp ena foten mot Rasmus sons

högra ljumsktrakt och på detta sätt sparkat undan honom. Andersson
hade icke fattat tag i Rasmusson med händerna. Rasmusson hade
sagt till Andersson: »Vad fan gör ni?», varefter Rasmusson gått sin väg.
Sparken hade icke varit hård men det »smärtade en smula efteråt». Några
blåmärken hade icke uppstått efter sparken och Rasmusson hade icke behövt
söka läkare. Rasmusson hade fått den uppfattningen att Andersson
hyste antipati mot Rasmusson.

Sergeanten Andersson anförde: Den 24 november 1950 skulle samtliga
plutoner på andra kompaniet erhålla termosflaskor. Utdelningen därav
skulle börja på understödsplutonen. Sedan plutonen blivit uppställd på två
led i kompanikorridoren och avlämnad till Andersson, hade han meddelat
att de som önskade få militärbiljett utfärdad för hemresan under julpermissionen
skulle lämna uppgift därom till en värnpliktig, som satt vid ett
bord framför plutonens högra flygel, samt att de därefter skulle begiva
sig till ett framför den vänstra flygeln befintligt bord, där de skulle få var
sin termosflaska. De hade alltså fått klart besked om hur de haft att gå
tillväga. Kort därpå hade kompanichefen kommit tillstädes och tillsagt att
sex man ur plutonen omedelbart skulle kommenderas som handräckningsmanskap.
De som uttogos till denna kommendering hade fått ut sina termosflaskor
före de övriga och hade därefter sänts i väg. Under den fortsatta
utdelningen av termosflaskorna hade Andersson uppmärksammat, att de
som stodo på plutonens vänstra flygel trängt sig fram så långt att de kommit
att stå intill lådan, där flaskorna förvarades, och därigenom hindrade
Utdelningen. Då nästa pluton skulle ställa upp tio minuter senare, hade det
Varit nödvändigt att utdelningen skedde snabbt samt med reda och ordning.
Andersson hade därför beordrat de värnpliktiga att återtaga rättningen.
Då denna order icke åtlytts genast utan demonstrativt långsamt, hade
Andersson gått bort till bordet där termosflaskorna utdelades för att försöka
få ordning på gruppen där. Rasmusson hade stått främst i den klunga
som bildats vid bordet. Huruvida Rasmusson redan fått ut sin termosflaska
mindes icke Andersson. Det vore troligt att Andersson anmärkt på oordningen
vid bordet, men han erinrade sig icke hur orden fallit. Eftersom
Rasmusson trängt sig fram längst, hade Andersson vänt sig mot honom
och sagt till honom att gå undan. Samtidigt hade Andersson satt upp sin

201

fot, antagligen den vänstra, ovanför Rasmussons högra knä och med den
föst honom tillbaka. Att han förfarit på detta sätt hade berott på att han
hållit några böcker i händerna -—■ däribland järnvägsreglementet som han
använt för att meddela resvägar och dylikt till de värnpliktiga som skulle ha
militärbiljett — och att han därför icke kunnat föra undan Rasmusson genom
att fatta tag i honom. Det hade sålunda icke varit fråga om någon
spark utan Andersson hade endast föst undan Rasmusson med foten. Rasmusson
hade förut tjänstgjort på femte kompaniet, där han deltagit i befälsutbildning,
men hade visat sig olämplig för sådan utbildning. Sedan
han i anledning därav överflyttats till understödsplutonen, hade disciplinen
där, som redan tidigare varit dålig, ytterligare försämrats tydligen genom
att Rasmusson påverkat de sämre elementen bland plutonens värnpliktiga.
Andersson hade hört att plutonen dagen innan utdelningen av
termosflaskorna ägde rum uppträtt på ett sådant sätt att dagunderofficeren,
furiren Persson, icke kunnat hålla plutonen till ordningen utan nödgats
begära bistånd av en av sina överordnade, fänriken Ljungmarker. Eftersom
Rasmusson tydligen vore en av de ledande inom plutonen då det
gällde att demonstrera mot befälet, hade Andersson funnit det påkallat att
ingripa mot Rasmusson på sätt som skett. Andersson ansåge sig icke därigenom
ha begått något fel.

Erik Andersson berättade: Han hade varit närvarande vid den ifrågavarande
uppställningen. Enligt sergeanten Anderssons order skulle de värnpliktiga
i plutonen efter det de lämnat uppgifter angående militärbiljetterna
ställa upp bakom varandra på två led för att hämta ut termosflaskor.
Då den låda vari flaskorna förvarades stått invid en vägg hade det emellertid
icke framför lådan funnits plats för en på två led uppställd ko, varför
de värnpliktiga när de kommit fram till lådan ställt sig bakom varandra
på endast ett led. Då Erik Andersson skulle ställa sig i kön hade Rasmusson,
som då stått vid sidan av den förste i kön och på ett avstånd av omkring en
och en halv meter från Erik Andersson, just stått i begrepp att hämta ut
sin flaska. Erik Andersson hade fått den uppfattningen att Rasmusson
ännu icke varit i tur att få ut sin flaska och hade sett att bråk uppstått
mellan Rasmusson och sergeanten Andersson, vilken tydligen blivit uppretad
och till Rasmusson yttrat något, som Erik Andersson icke uppfattat.
Rasmusson hade stått kvar på sin plats och kort därefter hade sergeanten
Andersson satt upp händerna mot bröstet på Rasmusson och knuffat bort
honom från platsen. Då Rasmusson vacklat undan på grund av knuffen,
hade sergeanten Andersson satt upp en fot, troligen den högra, och sparkat
Rasmusson någonstans i vänstra ljumsken. Såvitt Erik Andersson kunnat
se hade sparken icke träffat hårt. Rasmusson hade därefter ställt in sig
sist i kön. Han hade varit arg och sagt alt han tänkte rapportera vad som
hänt. De övriga värnpliktiga hade uppmanat Rasmusson att skriva rapport,
enär sergeanten Andersson icke vore omtyckt av de värnpliktiga.

Vid ett senare förhör uppgav Erik Andersson: Han erinrade sig nu, att
sergeanten Andersson satt upp båda händerna mot Rasmusson med en

202

gest som om han velat köra undan Rasmusson från platsen men därvid
icke fattat tag i Rasmusson med händerna. Sergeanten Anderssons ingrepp
med foten kunde icke rubriceras som en spark utan närmast som en knuff.
»För att det skall vara en spark skall det ju vara lite kraft i den.»

Äke Andersson förmälde: Vid ifrågavarande uppställning hade icke något
sagts om hur de värnpliktiga skulle ställa upp då utdelningen av termosflaskor
ägde rum, men Åke Andersson hade tagit för givet att de skulle
ställa upp på en kolonn. Innan Åke Andersson ännu blivit uppropad och
således medan han ännu stått kvar i ledet, hade han iakttagit Rasmusson
stående främst bland dem som skulle hämta termosflaskor. Bakom Rasmusson
hade de övriga klumpat ihop sig. Det hade tydligt framgått att sergeanten
Andersson varit förargad på Rasmusson, och han hade efter något
yttrande som Åke Andersson icke uppfattat gripit tag i Rasmusson med
båda händerna och knuffat honom tillbaka samtidigt som han satt upp
högra benet och sparkat Rasmusson. Sparken måste ha träffat någonstans
i underlivet. Åke Andersson hade icke på Rasmussons sätt att reagera kunnat
se om sparken förorsakat någon smärta, men han trodde ej att sparken
träffat hårt. Rasmusson hade utan att säga någonting ställt sig sist
i kön. Flera av de värnpliktiga hade tagit Rasmussons parti och uppmanat
honom att anmäla det inträffade. Sergeanten Andersson vore på grund av
sitt häftiga humör icke omtyckt av de värnpliktiga i understödsplutonen.

Ånyo hörd uppgav Åke Andersson att det från den plats där han stått förefallit
som om sergeanten Andersson fattat tag med händerna i Rasmusson.
Åke Andersson vore dock icke säker härpå och det kunde därför vara möjligt
att han misstagit sig härutinnan.

Palm berättade: Han hade närvarit vid uppställningen. Sergeanten Andersson
hade givit order om att de värnpliktiga efter uppropet skulle ställa
sig i ko för att få ut var sin termosflaska. Palm hade stått och väntat på
att bli uppropad då Rasmusson gått bort till den plats där flaskorna utdelades
och ställt sig bland en grupp värnpliktiga, som stått i en skock.
Rasmusson hade ställt sig främst bland dem. Andersson hade tydligen fått
se oordningen vid utdelningsplatsen, ty han hade gått dit och sagt till de
värnpliktiga att bilda ko. Palm, som samtidigt blivit uppropad, hade icke
sett om tillsägelsen åtlytts. Andersson hade sett uppretad ut och hade med
båda händerna fattat tag i Rasmusson och knuffat undan honom samtidigt
som han sparkat till honom någonstans i underlivet eller på något av låren.
Om sparken tagit hårt, hade Palm icke märkt. Understödsplutonen hade
rykte om sig att ha dålig disciplin. Så gott som allt befäl på kompaniet hade
så att Palm hört det givit uttryck åt denna mening.

Vid förnyat förhör uppgav Palm: Han hade den uppfattningen att

sergeanten Andersson med händerna föst undan Rasmusson. Han vore dock
icke säker på att Andersson verkligen fattat tag i Rasmusson, då Palm
som stått omkring en och en halv meter snett bakom Andersson icke tydligt
sett vad som tilldragit sig. Han hade emellertid iakttagit att Andersson
satt upp ett ben och placerat foten någonstans i magtrakten på Rasmusson.
Palm hade fått det intrycket att det mera varit en knuff än en spark.

203

Robert Persson anförde: Han hade varit närvarande vid uppställningen.
Enligt order av sergeanten Andersson skulle de, som blivit uppropade och
skrivit sina namn på en lista för att erhålla militärbiljetter, därefter ställa
sig i ko för att få ut var sin termosflaska. Då denna order givits hade
redan ett tiotal värnpliktiga, däribland Rasmusson, blivit uppropade, och
dessa hade då gått fram och ställt sig i en skock där flaskorna utdelades,
tydligen därför att icke någon velat stå sist i kön. Rasmusson hade ställt
sig bland de första. Sedan Robert Persson blivit uppropad, hade också han
gått fram för att ställa sig i kön. Omedelbart därefter hade sergeanten
Andersson kommit till platsen och frågat Rasmusson vad han hade där
framme att göra. Innan Rasmusson hunnit svara hade Andersson fattat tag
i honom med båda händerna och knuffat ut honom från kön. Samtidigt hade
han satt upp högra benet och sparkat till Rasmusson, som vacklat undan
några steg. Om sparken tagit hårt visste inte Robert Persson. Det hade
icke framgått av Rasmussons beteende om sparken förorsakat någon smärta.
Robert Persson hade hört att en del av befälet ansåge andan dålig inom
understödsplutonen.

Vid senare förhör förmälde Robert Persson: Han hade sett att sergeanten
Andersson satt upp händerna i jämnhöjd med Rasmussons bröst. Om
Andersson också fattat tag i Rasmusson kunde Robert Persson icke uppgiva,
men han vore säker på att Andersson icke med händerna knuffat
undan Rasmusson. Samtidigt hade Andersson satt upp höger fot mot Rasmussons
ena ljumske och föst undan honom med foten. Robert Persson
kunde icke i vidare mån uttala sig om med vilken kraft sparken utdelats
än att den i varje fall träffat så hårt att Rasmusson måst gå tillbaka några
steg.

Egon Andersson berättade: Han hade, då uppträdet mellan Rasmusson
och sergeanten Andersson ägt rum, ännu icke blivit uppropad. Han hade
stått i främsta ledet i plutonen mitt framför och på ett avstånd av ungefär
två och en halv meter från den plats där flaskorna utdelades. Sergeanten
Andersson hade sagt till att de värnpliktiga efter det de blivit uppropade
skulle ställa upp efter varandra för tilldelning av flaskor. Rasmusson och
fem eller sex andra värnpliktiga hade emellertid gått fram och ställt sig i
halvcirkel runt den låda, där termosflaskorna förvarades. Sergeanten Andersson
hade då sagt till dem att ställa upp på kolonn, men denna tillsägelse
hade såvitt Egon Andersson kunnat se icke haft någon verkan. Rasmusson,
som vore ganska lång, hade stått främst i klungan och det hade
förefallit som om han varit ledare för klungan. Egon Andersson hade för
sin del tyckt att Rasmusson, som vore framfusig och gärna ville göra sig
gällande, stått och sett mallig ut och tydligen sökt verka överlägsen mot
sergeanten Andersson. Denne, som vore känd för att ha ett häftigt humör,
hade tydligen blivit arg på Rasmusson och hade samtidigt som han sagt
något till de värnpliktiga i klungan om att de skulle lyda order satt upp
båda händerna mot Rasmussons bröst såsom om han tänkt fösa undan honom.
Egon Andersson hade tyckt sig se att han på samma gång höjt högra

204

benet och med knäet knuffat undan Rasmusson, samtidigt som han fört
undan honom med händerna. Rasmusson hade stigit tillbaka några steg,
tydligen på grund av den knuff han erhållit. Egon Andersson tyckte icke
att knuffen med knäet varit hård och kunde icke tro att den kunnat orsaka
någon smärta. Enligt hans mening hade det icke varit fråga om någon
misshandel. Han hade uppfattat sergeanten Anderssons förfarande som ett
sätt att få undan Rasmusson från platsen, där han stått och sett överlägsen
ut. Sergeanten Andersson vore icke omtyckt på kompaniet på grund av
att han hade häftigt humör. Rasmusson vore icke heller omtyckt av en del
av de värnpliktiga, emedan han vore mallig och överlägsen.

Per Åke Persson uppgav: Han tjänstgjorde på andra kompaniets tredje
pluton. De värnpliktiga i hans pluton hade skött sig utan anmärkning. Understödsplutonen
däremot hade, i synnerhet vid uppställningar för utdelning
av post, visat sig synnerligen odisciplinerad. Då Per Åke Persson
tjänstgjort som dagunderofficer, hade han lagt märke till under stödsplutonens
dåliga uppträdande just vid sådana uppställningar, som ägde rum i
korridoren varje dag klockan 1700—1705 med hela kompaniet. Sålunda hade
de värnpliktiga i ifrågavarande pluton sedan manöver kommenderats fortsatt
att samtala högljutt. Då någon i de andra plutonerna uppropats, hade
värnpliktiga i understödsplutonen svarat på uppropet och därigenom lockat
de värnpliktiga även i de andra plutonerna att skratta. Ordningen hade på
grund härav störts och det hade varit svårt för dagunderofficeren att göra
sig hörd. Vid ett tillfälle, troligen den 23 november 1950, hade plutonen
varit så besvärlig att Per Åke Persson anmält förhållandet för fänriken
Ljungmarker. Denne hade osedd lyssnat på postutdelningen och hade därefter
skickat iväg de övriga plutonerna samt tillhållit understödsplutonen
att uppträda på ett bättre sätt. Då Ljungmarker lämnat korridoren hade
samtliga värnpliktiga i plutonen givit upp ett demonstrativt flatskratt. Då
Per Åke Persson samma kväll i egenskap av dagunderofficer skulle göra
aftonvisitation i förläggningen, hade han iakttagit att skosvärta kletats på
dörrhandtaget till det logement där understödsplutonen vore förlagd, tydligen
i avsikt att Per Åke Persson skulle få det på sig då han skulle gå in i
logementet.

Rundquist meddelade att Rasmusson haft ett otal tillrättavisningar och
bestraffningar och att han vore otroligt otrevlig att ha att göra med. Understödsplutonen
vore utan tvekan den besvärligaste plutonen på kompaniet,
varför sergeanten Andersson hade ett visst fog för att »ta i lite» för att få
de värnpliktiga på plutonen att lyda.

Sedan utredningen avslutats har Rasmusson genom stadsfiskalens försorg
tillfrågats huruvida han ämnade föra talan om enskilt anspråk mot
sergeanten Andersson eller om han eljest påfordrade att saken handlades
vid domstol. Rasmusson har därvid förklarat att han icke hade några yrkanden
mot Andersson men att han påfordrade att målet handlades av
domstol.

205

Med anledning av vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 12 april 1951 till chefen för Södra skånska infanteriregementet
avlåten skrivelse följande.

Utredningen har icke givit vid handen att sergeanten Andersson, såsom
Rasmusson påstått, utsatt denne för misshandel. Däremot framgår av utredningen
att Andersson, då han ingrep för att bringa ordning bland de
värnpliktiga som trängde fram mot bordet där termosflaskorna utdelades,
satt upp ena foten ovanför Rasmussons högra knä och med foten föst undan
Rasmusson från dennes plats längst fram invid bordet. Andersson har
genom detta sitt förfarande åsidosatt vad i tjänstereglementet för krigsmakten
föreskrives därom att chef i sitt uppträdande skall vara ett gott
föredöme och förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda och
måste genom vad som förekommit anses ha visat sådan bristande aktning
för underlydande krigsman som enligt 26 kap. 9 § strafflagen är att hänföra
till oskickligt beteende. Med hänsyn till omständigheterna finner jag
mig emellertid jämlikt 4 § i den för mig gällande instruktionen kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det anförda med uttalande tillika av
den förväntan att Andersson framdeles noga aktgiver på vad som åligger
honom i hans uppträdande gentemot underordnade.

Regementschefen skulle giva sergeanten Andersson och Rasmusson del
av skrivelsen.

19. För kustflottan utfärdade order, varigenom bringades i erinran av överbefälhavaren
meddelat förbud att i militära fritidslokaler framlägga vissa
tidningar, ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som

omfattades av förbudet. I

I en av överbefälhavaren den 20 juli 1944 utfärdad högkvartersorder Fst
nr 7: 63 föreskrevs att ytterlighetstidningar, å vilka prenumeration med
statsmedel icke medgåves för de organiserade truppförbandens personal,
icke finge läggas fram i militära expeditioner, mässar eller andra av krigsmakten
tillhandahållna allmänna lokaler. De i ordern åsyftade tidningarna,
uppgående till ett antal av 49, voro upptagna i en vid ordern fogad förteckning
(se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1950 s. 276 ff.).

Genom en den 12 februari 1945 dagtecknad högkvartersorder nr 7:25
föreskrevs att ur förenämnda förteckning å ytterlighetsorgan skulle utgå
fem däri upptagna tidningar, nämligen Arbetaren, Norrlandsfolket, Storm,
Syndikalismen och Trots Allt.

Enligt en den 2 juli 1945 utfärdad högkvartersorder, likaledes betecknad
med nr 7: 25, skulle ur nämnda förteckning utgå ytterligare 25 angivna
tidningar.

Under senare hälften av september 1950 förekommo i tidningspressen
uppgifter, enligt vilka såvitt anginge kustflottan det genom högkvartersordern
den 20 juli 1944 meddelade förbudet alltjämt skulle omfatta tid -

206

ningarna Arbetaren, Norrlandsfolket, Storm, Syndikalismen och Trots Allt.
Med anledning av dessa uppgifter har på föranstaltande av militieombudsmannen
verkställts utredning, varvid i huvudsak följande framkommit.

Högkvartersordern den 20 juli 1944 översändes i enlighet med upprättad
avsändningslista till chefen för kustflottan, och avskrifter av ordern överlämnades
därefter den 27 i samma månad av chefen för kustflottan till direkt
underlydande chefer och fartygschefer. Högkvartersordern den 12 februari
1945 kom genom chefens för marinen försorg den 15 i samma månad
chefen för kustflottan till handa i 50 exemplar. Chefen för kustflottan överlämnade
därefter den 16 februari 1945 exemplar av sistnämnda order till
direkt underlydande chefer och fartygschefer för kännedom och iakttagande
under hänvisning till den år 1944 utfärdade högkvartersordern. Den 5 juli
1945 mottog chefen för kustflottan högkvartersordern den 2 juli 1945, och
den 7 i samma månad meddelade han på enahanda sätt som då det gällt
ordern den 12 februari 1945 densamma till direkt underlydande chefer och
fartygschefer.

Den 27 november 1945 utfärdade dåvarande chefen för kustflottan, konteramiralen
Erik Samuelson, med kontrasignation av framlidne kommendören
S. Nordgren en order, benämnd kustflottans militära order noll 1945
och upptagande bland annat en sammanfattning av gällande order. Däri
angavs under punkt 47 följande: »ÖB har anbefallt, att vissa ytterlighetstidningar
icke få läggas fram i militära expeditioner, mässar
eller andra av krigsmakten tillhandahållna allmänna lokaler. Denna föreskrift
inskränker icke enskild mans lagliga rätt att prenumerera på och
enskilt mottaga och förvara alla sådana tryckalster, som öppet befordras
genom postverket. Ovan avsedda ytterlighetstidningar finnas namngivna i
ÖB skrivelse Högkv fst nr 7: 63 den 20/7 1944.» Ordern trädde i tillämpning
den 1 december 1945, då tidigare motsvarighet till ordern, kustflottans
militära order noll 1941, upphörde att gälla.

Sedermera utgav Samuelson den 10 december 1949 kustflottans militära
order noll 1950 att tillämpas från och med den 1 januari 1950 i stället för
1945 års nollorder. I denna order, som var kontrasignerad av kaptenen T.
Norinder, angavs under punkt 46 följande: »ÖB har anbefallt, att vissa
ytterlighetstidningar icke få läggas fram i militära expeditioner,
mässar eller andra av krigsmakten tillhandahållna allmänna lokaler. Denna
föreskrift inskränker icke enskild mans lagliga rätt att prenumerera på och
enskilt mottaga och förvara alla sådana tryckalster, som öppet befordras
genom postverket. Ovan avsedda ytterlighetstidningar finnas namngivna
i ÖB skrivelse Högv Fst nr 7: 63 den 20/7 1944. (Bilaga 10).» Omförmälda
bilaga 10 innehöll namnen på de tidningar som upptagits i den vid högkvartersordern
den 20 juli 1944 fogade förteckningen med undantag av de
tidningar som enligt högkvartersordern den 2 juli 1945 skolat utgå ur förteckningen.
I bilaga 10 voro således angivna även de tidningar -— Arbetaren,
Norrlandsfolket, Storm, Syndikalismen och Trots Allt — som enligt
högkvartersordern den 12 februari 1945 icke längre omfattades av ifrågavarande
förbud.

207

Sedan konteramiralen S. H:son-Ericson den 1 april 1950 efterträtt Samuelson
såsom chef för kustflottan, fastställde han genom beslut samma
dag kustflottans förenämnda militära order noll 1950. Beslutet varigenom
ordern fastställdes var kontrasignerat av kommendören Erik af Klint.

Den 28 september 1950 utgav chefen för kustflottan rättelse till bilaga 10
till kustflottans militära order noll 1950, varigenom ur förteckningen uteslötos
tidningarna Arbetaren, Norrlandsfolket, Storm, Syndikalismen och
Trots Allt.

I fråga om orderpunkten 47 i kustflottans militära order noll 1945 har
Samuelson anfört: Han hade tjänstgjort såsom flaggkapten — chef för staben
— vid kustflottan under tiden den 13 december 1943—den 30 september
1945 och såsom chef för kustflottan under tiden den 1 oktober 1945—
den 31 mars 1950. I kustflottans militära order noll infördes bestämmelser
av mera permanent natur, och i den mån så påkallades av nytillkomna föreskrifter
eller ändrade förhållanden utfärdades ändringar eller tillägg till
ordern. Vid sidan av denna nollorder gällde givetvis även löpande order av
annat slag jämte t. ex. nytillkomna bestämmelser som meddelats underlydande
för »kännedom och iakttagande» o. d. För att bringa reda och ordning
i anhopningen av efter hand tillkomna order och föreskrifter av olika
slag gjordes tid efter annan en fullständig revidering av nollordern, varvid
även skulle kontrolleras att alla under orderns giltighetstid influtna och
utgivna meddelanden om ändrade order eller föreskrifter m. m. bleve vederbörligen
iakttagna. Handläggningen inom staben av ärenden angående
nollordern hade vid ifrågavarande tid närmast åvilat förste flaggadjutanten,
men flaggkaptenen hade inför chefen för kustflottan svarat för sakuppgifternas
riktighet och överensstämmelse med gällande författningar,
reglementen och order m. m. från högre myndigheter. Samuelson hade i
egenskap av flaggkapten »på befallning» till direkt underlydande chefer och
fartygschefer för kännedom och iakttagande utsänt den första högkvartersordern
den 20 juli 1944 liksom de båda högkvartersorderna den 12 februari
och den 2 juli 1945. Vid revidering av kustflottans militära order noll inom
kustflottans stab under hösten 1945, sedan Samuelson den 30 september
samma år överlämnat flaggkaptensbefattningen till Nordgren, hade en orderpunkt
blivit intagen i anslutning till högkvartersordern den 20 juli 1944
och med hänvisning till denna order. Samuelson kunde omöjligen numera
erinra sig någonting särskilt om föredragningen av konceptet till den nya
ordern noll 1945. Eftersom ändringarna den 12 februari och den 2 juli
1945 i högkvartersordern den 20 juli 1944 utgivits kort tid före den 1 december
1945, finge man väl taga för givet att desamma blivit av direkt
underlydande chefer och fartygschefer vederbörligen iakttagna. Den enda,
ehuru informella anmärkning, som skulle kunna riktas mot hänvisningen
i nollordern till högkvartersordern den 20 juli 1944, skulle kunna vara att
det ej tillagts »med däri gjorda ändringar av den 12/2 och 2/7 1945» eller
att man ej såsom bilaga tillfogat den ändrade, riktiga förteckningen över
tryckalstren i fråga. Det förekomine ju dock allmänt i både militär och civil

208

statlig tjänst, att man hänvisade till en författning, ett reglemente, en
handling e. d. utan att särskilt påpeka de däri efter hand anbefallda ändringarna.
Samuelson kunde därför icke gå med på att något fel skulle vara
begånget vid redigeringen av nollordern 1945. Det funnes honom veterligen
icke heller någonting som tydde på att bestämmelserna blivit feltolkade. I
så fall skulle säkerligen både förfrågningar, påpekanden och anmälningar
till militieombudsmannen ha förekommit redan för flera år sedan. Att
någon rättad förteckning eller sammanställning i komplett skick icke utgivits
av chefen för kustflottan, syntes Samuelson icke vara särskilt anmärkningsvärt,
eftersom icke heller från försvarsstabens sida ansetts nödvändigt
med en sådan åtgärd då ändringarna gjordes i den ursprungliga
högkvartersordern. Utan att på något sätt vilja lasta försvarsstaben —- dess
tillvägagångssätt vore enligt Samuelsons mening helt oantastligt — kunde
man dock göra den reflexionen att det skulle ha varit mera betryggande,
om den senaste högkvartersordern åtföljts av en ny förteckning i komplett
skick, som fått ersätta den tidigare förteckningen. Samuelson kunde för
sin del icke finna annat än att bestämmelserna i kustflottans militära order
noll 1945 varit i full överensstämmelse med gällande order och att således
inga oriktiga uppgifter om förbjudna tidningar förekommit vid kustflottan
under tiden den 1 december 1945—den 10 december 1949.

Vad härefter angår orderpunkten 46 i kustflottans militära order noll
1950 har Norinder uppgivit: Det hade ålegat Norinder i egenskap av förste
flaggadjutant att hösten 1949 sammanställa en ny upplaga av kustflottans
militära order noll. Under detta arbete hade han strävat efter att undvika
hänvisningar till andra order och föreskrifter. För att få bekräftelse på att
det alltjämt varit förbjudet att i militärexpeditioner och andra allmänna
lokaler, som tillhandahöllos av krigsmakten, framlägga ytterlighetstidningar
och för att få en fullständig och riktig uppgift på vilka tidningar som omfattades
av förbudet hade Norinder per telefon vänt sig till kaptenen B.
Ohrelius i marinens pressdetalj. Denne hade bekräftat att förbudet kvarstått
och tillställt Norinder en skriftlig förteckning över de aktuella tidningarna.
Ohrelius hade meddelat att han fått förteckningen från försvarsstabens
pressdetalj och att den därför borde vara fullständig. Förteckningen
hade oförändrad intagits såsom bilaga 10 till kustflottans militära order
noll, vilken utgivits den 10 december 1949. Därefter hade den från marinens
pressdetalj mottagna förteckningen liksom- övriga arbetspapper förstörts.

Ohrelius har uppgivit: Han hade tjänstgjort å marinstabens pressdetalj
under större delen av 1947. Därefter hade han från slutet av september 1948
tjänstgjort därstädes, sedan den 28 september 1950 såsom chef för detaljen.
Han erinrade sig att han vid något tillfälle under år 1949 blivit uppringd
av Norinder och av denne tillfrågats, huruvida förbudet att i av
krigsmakten tillhandahållna allmänna lokaler framlägga ytterlighetstidningar
alltjämt kvarstode och i så fall vilka tidningar som omfattades av
förbudet. Ohrelius hade vid telefonsamtalet lovat undersöka saken och därefter
återkomma. Å pressdetaljen hade i en särskild pärm förvarats en del

209

handlingar som brukade bliva aktuella i detaljens verksamhet. Vid tiden
för Norinders telefonsamtal hade i pärmen med säkerhet förvarats högkvartersordern
den 20 juli 1944 jämte den samtidigt med ordern utfärdade
förteckningen å ytterlighetstidningar. Det vore möjligt att i pärmen även
förvarats någon av högkvartersorderna den 12 februari 1945 och den 2 juli
samma år med ändringar i förenämnda förteckning, men Ohrelius hade icke
säkert minne av huru därmed förhållit sig. Ursprungsordern den 20 juli
1944 liksom den tilläggsorder som eventuellt funnits i pärmen å pressdetaljen
hade mot kvitto lånats å marinstabens expedition. När Ohrelius mottagit
telefonsamtalet från Norinder, hade Ohrelius utan att själv göra
efterforskningar för att kunna svara på Norinders frågor uppringt försvarsstabens
pressavdelning. Enär Ohrelius icke säkert känt till vilka
ändringar till ordern som utgivits sedan 1944, hade han nämligen ansett
det säkrast att hänvända sig till nämnda avdelning. Ohrelius hade
icke något närmare minne av vad som förekom vid sistnämnda telefonsamtal
och kunde icke uppgiva med vem å försvarsstabens pressavdelning som
samtalet fördes. Ohrelius mindes emellertid att han vid telefonsamtalet haft
framför sig den förteckning å ytterlighetstidningar som varit fogad till ursprungsordern
och att han vid telefonsamtalet i förteckningen strukit över
namnen å tidningar som enligt vad som uppgivits vid samtalet icke längre
omfattades av förbudet. Efter telefonsamtalet hade Ohrelius låtit göra en
avskrift av den vid samtalet ändrade förteckningen och tillställt Norinder
avskriften i fråga.

Kaptenen B. Hasselblad har förklarat: Han hade under tjänstgöring år
1949 vid försvarsstabens press- och filmavdelning vid ett flertal tillfällen
i telefon lämnat upplysningar angående försvarsstabens order i fråga om
förbudet att å militära lokaler framlägga ytterlighetstidningar. Såvitt han
nu kunde minnas hade dylika upplysningar vid telefonsamtal begärts även
av Ohrelius. Med hänsyn till den tid som förflutit efter sistnämnda samtal
och då Hasselblad icke gjort någon anteckning därom vore det icke möjligt
för honom att i detalj minnas hur Ohrelius’ fråga varit formulerad och vilket
svar som lämnats. Frågor av den art som det här gällde hade förekommit
rätt ofta, och vid besvarandet därav hade Hasselblad haft för vana att
slå upp de aktuella orderna, som förvarades i en samlingspärm på pressdetaljen,
och läsa upp dem för den frågande. Hasselblad förmodade att det
tillgått så även vid samtalet med Ohrelius. Det inom försvarsstaben tillämpade
systemet med fasta diarienummer för varje grupp av ärenden kunde
knappast ha bidragit till något förbiseende i förevarande fall, enär orderna
varit samlade på samma ställe i pärmen.

Samuelson har i denna del anfört: Vid omarbetandet under hösten 1949
av kustflottans militära order noll hade det ansetts önskvärt att till punkten
angående förbudet att framlägga ytterlighetstidningar såsom bilaga foga
en förteckning över de tidningar som omfattades av förbudet. Handläggningen
av ärendet hade åvilat Norinder, som varit förste flaggadjutant och
samtidigt varit tjänstförrättande flaggkapten. Samuelson hade icke något
14—917993. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

egentligt minne av saken, men han kunde näppeligen ha haft någon anledning
misstänka att den framlagda förteckningen, som uppgivits vara rättad
genom försorg av marinstabens pressdetalj, skulle vara behäftad med felaktighet.
Att förteckningen blivit felaktig finge tillskrivas de omständigheter
som framginge av utredningen; något medvetet fel från någon av de inblandade
parternas sida ansåge Samuelson vara fullkomligt uteslutet.

Chefen för marinen har anfört bland annat: I samband med att felaktigheten
i bilaga 10 till kustflottans militära order noll 1950 upptäckts hade
i tidningspressen framförts påstående om att av överbefälhavaren meddelade
uppmjukningar i förbudsbestämmelserna icke vidarebefordrats till kustflottan.
Med hänsyn till det oriktiga innehållet i nämnda bilaga vore den
sålunda framförda uppfattningen förklarlig. Att felaktigheten icke upptäckts
tidigare ombord å fartygen, syntes ha berott på att man å fartygen varit
fullt å jour med vilka tidningar som genom överbefälhavarens ändringsorder
den 12 februari och den 2 juli 1945 utgått ur förteckningen över förbjudna
tidningar och att någon händelse som kunnat giva anledning till en jämförelse
med den nyutkomna förteckningen icke inträffat. Det syntes icke
osannolikt att den omständigheten, att båda ändringsorderna haft samma
diarienummer, varit en bidragande orsak till förbiseendet vid tillkomsten
av bilaga 10. I övrigt anslöte sig chefen för marinen till vad Samuelson yttrat
angående anledningen till den uppkomna felaktigheten ävensom till Samuelsons
uttalande därom att det vore fullkomligt uteslutet att det inträffade
varit att tillskriva medvetet fel från någon av de medverkande.

H :son-Ericson har i fråga om fastställelsen den 1 april 1950 av den av
Samuelson den 10 december 1949 utgivna nollordern anfört följande: Före
fastställelsen av ordern hade H:son-Ericson personligen ingående granskat
densamma, och ordern hade i samband därmed omarbetats i vissa delar av
principiell betydelse. Enär sakuppgifter, hänvisningar o. d. tre månader tidigare
varit föremål för särskild kontroll, hade han icke funnit anledning
att göra en ytterligare granskning i dessa delar, desto mer som större delen
av den stab som stått till hans förfogande varit densamma som biträtt
Samuelson vid orderns utfärdande.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 4 maj 1951 till chefen
för marinen följande.

Utredningen i ärendet visar till en början att såväl högkvartersordern
den 20 juli 1944, varigenom förbud meddelats att i militära lokaler framlägga
vissa ytterlighetstidningar, som högkvartersorderna den 12 februari
och den 2 juli 1945 med olika inskränkningar i förbudet blivit av chefen
för kustflottan vidarebefordrade till de honom direkt underlydande cheferna
och fartygscheferna. Den i pressen synliga uppfattningen, att ifrågavarande
förbud, såvitt anginge kustflottan, även efter det högkvartersordern
den 12 februari 1945 utfärdats skulle omfatta de därigenom undantagna

211

tidningarna, torde sålunda icke kunna antagas ha föranletts av någon felaktighet
vid den direkta ordergivningen rörande förbudet.

Av utredningen framgår emellertid vidare att ifrågavarande förbud upptagits
i den sammanfattning av gällande order, som ingår i den av chefen
för kustflottan tid efter annan utgivna kustflottans militära order noll,
samt att dylika nollorder utfärdats dels den 27 november 1945 med tilllämpning
från och med den 1 december samma år, dels den 10 december

1949 med tillämpning från och med den 1 januari 1950 dels ock den 1 april

1950 med tillämpning från och med samma dag.

Vad angår nollordern den 27 november 1945 har däri icke angivits vilka
tidningar som berördes av förbudet i vidare mån än att hänvisning skett
till den vid högkvartersordern den 20 juli 1944 fogade förteckningen. Då
ingendera av de högkvartersorder, varigenom inskränkningar gjorts i förbudet,
redovisats i nollordern, är denna tydligen icke fullständig. Samuelson,
som är ansvarig för ordern, har till stöd för sin uppfattning att ordern
vore riktig åberopat bland annat att det allmänt i både militär och civil
tjänst förekomme hänvisning till en författning, ett reglemente, en handling
e. d. utan att därvid påpekades efter hand gjorda ändringar. Vad Samuelson
sålunda åsyftat synes emellertid icke kunna inverka på bedömandet
av förevarande fall. Ändamålet med nollorderns sammanställning av gällande
order är ju, som Samuelson själv framhållit, att bringa reda och ordning
i dessa, och en sådan funktion fylles uppenbarligen icke av en order
som förutsätter att vid tillämpningen skall undersökas huruvida ändringar
skett redan före utfärdandet. Att ändringar kunna tillkomma efteråt, är givetvis
något som i nollordern icke kan förutses, men envar som tager del av
ordern bör med hänsyn till dess syfte kunna lita på att läget vid utfärdandet
korrekt återgivits. Då det sistnämnda ej varit förhållandet med förevarande
order, har den varit direkt vilseledande och måste alltså betecknas
som felaktig.

I nollordern den 10 december 1949 har genom hänvisning till en särskild,
vid ordern fogad bilaga angivits vilka tidningar som berördes av förbudet.
Denna bilaga har emellertid varit oriktig såtillvida att däri upptagits även
namnen på de fem tidningar som enligt högkvartersordern den 12 februari
1945 icke längre omfattades av förbudet. För den sålunda felaktiga nollordern
äro Samuelson och Norinder ansvariga. Den sistnämnde har uppgivit
att bilagan helt överensstämde med en förteckning som han på begäran
erhållit från marinstabens pressdetalj. Huru denna förteckning kommit att
få oriktigt innehåll har icke kunnat utrönas. Den synes emellertid ha upprättats
av Ohrclius i marinstabens pressdetalj i anslutning till ett telefonsamtal
som denne i saken haft med Hasselblad i försvarsstabens press- och
filmavdelning, och en möjlig förklaring är därför att Hasselblad av någon
anledning förbisett högkvartersordern den 12 februari 1945. Tänkbart är
dock att i stället Ohrclius pa nagot sätt misstagit sig. Vad än förekommit
i samband med förteckningens upprättande kan detta likväl ej fritaga Samuelson
och Norinder från deras ansvar för den felaktiga nollordern. Så -

212

som ovan anmärkts ha nämligen de grundläggande högkvartersorderna kommit
kustflottan till handa och en riktig uppgift i förevarande hänseende
hade därför kunnat intagas i nollordern utan särskild förfrågan vare sig
i marinstaben eller i försvarsstaben. Att den som med utnyttjande av tillgängliga
handlingar uppgjort en sammanställning söker få denna kontrollerad
hos annan befattningshavare, är givetvis icke anmärkningsvärt, men
lika klart torde vara att ett förfarande, varigenom själva upprättandet
överlåtes på annan, icke kan godtagas som ursäkt för felaktighet i sammanställningen.

Beträffande slutligen nollordern den 1 april 1950 överensstämmer denna
i förevarande hänseende helt med nollordern den 10 december 1949 och
innefattar sålunda samma fel som denna. Då någon ändring i förbudet rörande
ytterlighetstidningar icke inträtt efter sistnämnda dag, har utfärdandet
av ordern den 1 april 1950 icke ansetts påkalla närmare kontroll
av ordern den 10 december 1949. Med hänsyn till syftet med en nollorder
synes det ha varit befogat att på detta sätt lita på sistnämnda orders riktighet.
Någon anmärkning kan därför icke riktas mot dem som äro ansvariga
för nollordern den 1 april 1950.

Av det anförda framgår att alla tre ifrågavarande nollorder varit behäftade
med sådana felaktigheter som kunna ha föranlett missuppfattningen,
att vid kustflottan förbudet att i militära lokaler framlägga ytterlighetstidningar
alltjämt omfattade även de genom högkvartersordern den 12 februari
1945 undantagna tidningarna. Det är uppenbarligen mycket viktigt att en
order, jämväl till den del den allenast utgör en sammanfattning av andra,
grundläggande order, upprättas med omsorg. Icke minst när det såsom här
gäller ett ämne som intimt sammanhänger med tryckfriheten är det angeläget
att de underlydande ha klara direktiv att handla efter.

Ehuru sålunda felen i och för sig äro betänkliga, har dock utredningen i
ärendet icke givit anledning antaga att de förorsakats av någon som haft
avsikt att vilseleda. Vid detta förhållande få Samuelson och Norinder, vilka
i enlighet med det föregående äro närmast ansvariga, anses ha felat endast
av ovarsamhet. På grund härav och med hänsyn till omständigheterna i
övrigt låter jag bero vid den erinran mot dem som innefattas i det anförda.

Samuelson och Norinder skulle erhålla del av skrivelsen.

20. Fråga om användningen av viss metod för fängsling vid träd av i krig

tagna fångar.

Under senare hälften av november 1950 förekommo i tidningspressen
kritiska uttalanden angående en vid Svea livgarde under utbildning i närkamp
bedriven övning avseende viss metod för fängsling av i krig tagna
fångar. I en artikel i Dagens Nyheter för den 25 november 1950 med rubrik
»Hårdhänt metod mot ''fångar’ vid I 1 strider mot folkrätten, anser expert»
anfördes sålunda bland annat följande: Metoden innebär att fången förs

213

fram med bröstet mot ett smalt träd. Ena benet lyftes upp, vrides runt trädets
stam och tvingas med vristen in bakom knäleden på det ben fången
står på. Därpå trycks fången ned så att han hlir sittande på det ben han
nyss stått på. Ur denna ställning har fången ingen chans att lösgöra sig.
Om han inte snabbt befrias ur detta läge, blir följden att en förlamning i
benen inträder, varvid överkroppen faller bakåt och ryggen bryts.

I skrivelse den 25 november 1950 anhöll militieombudsmannen hos chefen
för armén att denne ville inkomma med upplysningar och yttrande med
anledning av innehållet i nyssnämnda tidningsartikel.

Den 22 januari 1951 inkom chefen för armén med det begärda yttrandet,
vid vilket fogats av denne i ärendet infordrad utredning, innefattande yttranden
av sekundchefen för Svea livgarde, militärbefälhavaren för fjärde
militärområdet, ledamoten av försvarets sjukvårdsstyrelses vetenskapliga
råd professorn S. Friberg och arméöverläkaren. Sedermera har överbefälhavaren
på militieombudsmannens hemställan avgivit ett den 31 mars 1951
dagtecknat yttrande.

I ärendet föreliggande yttranden innehålla i huvudsak följande.

Sekundchefen för Svea livgarde anförde: Vid regementet hade, för flertalet
kompanier under sammanlagt fem timmar och för en del kompanier
under två timmar, bedrivits centraliserad utbildning i strid med blotta händerna.
Av den för nämnda ändamål anslagna tiden hade en timme använts
för visning av en av försvarsstaben tillhandahållen film med titeln »Man
mot man». Vid utbildningen i fråga hade övats åtskilliga grepp, parader
och dylikt, som icke funnes beskrivna eller omnämnda i svenska reglementen
eller instruktioner. I huvudsak hade dessa övningsdetaljer hämtats
från nyssnämnda film. Bland annat hade övats slag med handsidan mot
olika kroppsdelar, parader vid olika grepp, slag och grepp vid tagande av
fånge, grepp vid ledande av fånge samt slutligen förvaring av fånge vid
strid med fientlig avdelning genom koppling av fången vid träd, därvid
förutsatts att rep ej fanns tillgängligt. Direktiv för utbildningen hade givits
av sekundchefen och detaljprogrammen hade godkänts av utbildningsofficeren.
övning i koppling av fånge vid träd — den i tidningspressen påtalade
övningen — hade bedrivits vid ett tillfälle i juli 1950. Övningen hade
förekommit vid ett närstridspass, som varat två timmar. Under passet hade
utbildningen hedrivits på åtta stationer med olika övningar på varje station,
och truppen hade varit uppdelad i avdelningar på 10—12 man. Vid
den station där koppling av fånge vid träd, s. k. benkoppling, övats hade
omkring 12 minuter anslagits för varje avdelning. Av tiden hade 4 å 5
minuter använts till förevisning, instruktion och genomgång av säkerhetsbestämmelser
och återstående 7 å 8 minuter använts för övning. När soldaterna
övades hade två man stått bakom den fastkopplade för att förebygga
olyckor och för att hjälpa den fastkopplade upp när han så önskade.
Ingen hade tvingats ned i en lägre och därigenom mera pressande ställning
än han själv önskade intaga. Tiden hade icke medgivit längre fastkoppling
än eu halv å cn minut. Huvudvikten vid övningen hade icke lagts vid

214

hur fastkopplingen skulle verkställas utan hur det kändes för en fastkopplad
och hur han borde uppträda. Därest fastkopplingen icke utfördes fullt
riktigt, kunde fången frigöra sig om han visste hur detta skulle tillgå. Om
en fastkopplad grepes av panik eller med våld sökte bryta sig loss, kunde
han skada sig allvarligt. Om han däremot förhölle sig lugn och visste vilka
ställningar han borde intaga för att vila ansträngda muskler, kunde han
utan olägenhet uthärda kopplingen under ganska lång tid. Då kopplingsmetoden
användes utomlands, borde svenska soldater veta, hur de skulle
förhålla sig om de bleve fängslade med anlitande av denna metod, övningens
främsta ändamål hade varit att bibringa soldaterna kunskap i sistnämnda
hänseende. Vad beträffade metodens användning gentemot av
svensk trupp tagna fångar hade vid utbildningen angivits, att metoden
endast finge användas för att hindra fångar att fly och endast under begränsad
tid till dess de kunde fängslas på annat sätt eller sättas under
effektiv bevakning. Den uttryckliga förutsättningen hade sålunda varit att
fången i annat fall skulle fly. Under sådana omständigheter funnes enligt
sekundchefens mening ur folkrättslig synpunkt intet hinder för att fängsla
fångar på angivet sätt. Under övningen i benkoppling hade icke någon av
de deltagande skadats.

Militärbefälhavaren upplyste att han närvarit vid de av sekundchefen
omförmälda övningarna i närkamp, däribland även vid övningen i koppling
av fångar vid träd, och uttalade vidare att det i sistnämnda övning
deltagande manskapet på grund av det omdömesgilla sätt, på vilket övningen
varit anordnad, icke haft nämnvärda obehag av densamma.

Friberg yttrade: Han hade tillsammans med arméöverläkaren och andra
läkare från arméinspektionen sett ifrågavarande metod demonstreras vid
Svea livgarde. Vidare hade Friberg fått taga del av en av W. E. Fairbairn
utgiven handbok i närkamp med titeln: »All — in Fighting». Boken, som
använts såsom instruktionsbok vid Svea livgarde, innehölle bland annat följande
beskrivning av benkopplingen: Sedan fången fått såsom vid klättring
fatta tag om en trädstam (stolpe) av omkring sju tums diameter, föres
fångens högra ben runt framsidan av trädstammen, varefter hans vänstra
ben föres först över och framför högra benets vrist och därefter bakom
trädstammen. Fången pressas därpå ned utefter stammen så att genom
hans kroppstyngd den vänstra foten blir fastlåst i sitt sist angivna läge. —
I anslutning till beskrivningen framhölles i boken att, även om fångens
händer lämnades fria, det vore nästan omöjligt för honom att taga sig
loss, om han tvingats tillräckligt lågt ned. Inom 10 eller 15 minuter, uttalades
det vidare i boken, inträdde i genomsnittsfallen kramp i ena eller
båda benen, och det vore icke alls osannolikt att fången i den situationen
komme att kasta sig bakåt, vilket skulle medföra döden. I instruktionsboken
vore tillfogad en maning att vid lösgörande av en fängslad person
iakttaga försiktighet. Det vore sålunda nödvändigt att två personer, placerade
på var sin sida av fången, hjälptes åt att löstaga honom, därvid de
skulle fatta tag i fångens ben och lyfta honom upp och först därefter fri -

215

göra benen från kopplingen vid trädet. Vid demonstrationen på Svea livgarde
hade två underbefäl tjänstgjort såsom för söksobjekt. De hade båda
varit fysiskt vältrimmade och haft erfarenhet av metoden. Ännu efter några
minuters koppling hade de tack vare smidighet och tidigare övning kunnat
lösa sig ur kopplingsgreppet. Vid ett försök med fastkoppling under 15 minuter
hade försökspersonen däremot varit oförmögen att själv taga sig
loss. Efter lösgörningen hade han haft en allmän domningskänsla i båda
underbenen och fotterna men inga lokaliserade förlamningar. Gången hade
första halvminuten varit något osäker, och efter 10—15 minuter hade ännu
kvarstått en lätt ömhet över utsidan av vänster knä. Någon chockpåverkan
hade icke förmärkts. Friberg hade även själv låtit koppla sig men hade, 48
år gammal och ganska stel, icke kunnat uthärda fastkoppling i mera än
omkring en halv minut på grund av omedelbart inträdande, ganska våldsamma,
till vänster underben och fot lokaliserade smärtor, utlösta genom
högra ankelns tryck på kärl och nerver. Friberg hade sedermera å karolinska
institutets ortopediska klinik prövat metoden på fyra underläkare
i åldern 35—42 år och fyra medicine kandidater i åldern 22—25 år. Även
på kliniken hade Friberg vid två tillfällen låtit fastkoppla sig utan att kunna
uthärda ställningen mera än högst en minut. De gjorda försöken hade
visat att i höger fot tidigt iakttagits en allmän domningskänsla, synbarligen
utlöst genom knipställningen i vänster knäled. Obehagen —- tryck-, krampoch
tänjningssensationer — måste för en oövad person betecknas som betydande;
vad som i början av försöken beskrivits som domning hade i slutet
av försöken angivits som våldsamma smärtor. Personer som uthärdade
ställningen mera än tio minuter finge en tilltagande motorisk och psykisk
oro, kallsvettades och hade mot försökets slut varit påtagligt bleka. Ställningen
hade redan under den korta tid och de ombonade förhållanden, under
vilka försöken gjorts, utlöst en viss panikkänsla. Den snabbt inträdande
krampens psykiska effekt antyddes även i den engelska instruktionen. Av
föreliggande skriftliga redogörelser för deltagarnas erfarenheter av försöken
— sådana redogörelser hade avgivits av tre av de medicine kandidaterna
— framginge att dessa tre sistnämnda icke kunnat uthärda försöken
under längre tid än högst 15 minuter. Med hänsyn till de efter denna korta
tid gjorda iakttagelserna måste befaras att, om fängslingen påtvingades under
längre tid, såsom en eller två timmar, densamma skulle giva bestående
lokala förändringar i form av förlamning. De psykiska följderna av en så
långvarig fängsling undandroge sig Fribergs bedömande. Med hänsyn till de
korta tider och de betryggande förhållanden, under vilka övningarna i benkoppling
vid Svea livgarde fullföljts, hade metoden icke inneburit några
olägenheter eller någon fara. Vad beträffade det uppgivna motivet, att soldaterna
skulle lära sig att komma loss ur kopplingen, kunde framhållas att
soldaterna, även om de vore tränade, hade möjlighet att lösgöra sig blott
under de allra första minuterna. Skulle de under krigsförhållanden visa tendens
att lösgöra sig, torde vaktaren antingen skjuta eller slå. Skäl att undervisa
soldaterna i metodens användning funnes dock. För den händelse

216

de i krig råkade ut för att bli fängslade på ifrågavarande sätt, skulle de om
de kände till metoden veta att intaga bästa ställning och därigenom i möjligaste
mån kunna undgå att gripas av panik. De båda underbefälen hade
bemästrat situationen vida bättre än de ungefär jämnåriga medicine kandidaterna.
Vad anginge motivet att använda metoden för att under t. ex.
en framryckning för en kort tid oskadliggöra fångar kunde även däremot
resas invändningar. Om den kopplade tidigare instruerats angående metoden
förelåge icke fara vid koppling under kort tid, men i krig kunde det
befaras att den tid varunder fången komme att hållas kopplad bleve oberäknat
lång och därmed fastkopplingen farlig. Sammanfattningsvis kunde
sägas att metoden vore otrevlig och, om den i förhandenvarande fall användes
länge, även farlig. Den borde i krig icke tillämpas av svenska soldater,
som dock kunde undervisas i metoden för att om de själva bleve utsatta
därför ha möjlighet att reda upp situationen. Metoden måste betecknas som
en form av tortyr, ovärdig en civiliserad krigsmakt. Som alternativ till att
bli slagen medvetslös eller dödad kunde dock metoden diskuteras.

Arméöverläkaren förklarade sig icke ha något att tillägga till vad Friberg
uttalat.

Chefen för armén anförde: I »Särskilda bestämmelser för utbildningen av
värnpliktiga under första tjänstgöringen» hade anbefallts, att utbildningen.i
närkamp skulle omfatta »grepp, parader, användning av kniv, bajonett,
verktyg och kolv in. in. vid handgemäng». I reglementen och instruktioner
angåves närmare, hur utbildningen i dessa övningsdetaljer skulle bedrivas.
Bestämmelserna vore med avsikt utformade så, att de medgåve viss
frihet för egna initiativ. Närkampen byggde nämligen i högre grad än annan
stridsverksamhet på överraskning, list och förslagenhet. Den i tidningsartikeln
påtalade metoden att koppla fast fångar vid träd vore icke beskriven
i svenska reglementen och instruktioner men däremot i ett flertal utländska.
Man måste alltså räkna med möjligheten att detta tillvägagångssätt
vid krig kunde komma att användas mot svenska soldater. Den påtalade
övningen vid Svea livgarde hade enligt sekundchefens utredning främst
avsett att lära soldaterna hur en fastkopplad borde uppträda för att kunna
lösgöra sig eller för att icke skada sig. Beträffande metodens användning
av svensk trupp på tagna fångar hade under övningen framhållits, att den
finge användas endast för att hindra fångar att fly och endast under begränsad
tid, till dess de kunde fängslas på annat sätt eller sättas under
effektiv bevakning. Av Fribergs utredning framginge bland annat att soldater,
som övats på det sätt som skett vid Svea livgarde, hade viss utsikt
att kunna frigöra sig från fastkoppling, dock endast under de första minuterna.
Dessutom minskades genom utbildningen risken för att fastkopplade
grepes av panik och skadade sig själva. Vidare framginge av utredningen,
att övningen vid Svea livgarde ägt rum med iakttagande av sådana säkerhetsåtgärder,
att den icke inneburit någon fara för de däri deltagande.
En fråga, som icke direkt innefattades i militieombudsmannens hemställan
om upplysningar och yttrande, vore huruvida det borde tillåtas svenska

217

soldater att använda ifrågavarande metod under krig. Denna fråga komme
att utredas genom försvarsstabens försorg. Med hänsyn till vad ovan
anförts samt till det förhållandet, att sekundchefen för Svea livgarde i
arméchefens utbildningsbestämmelser haft stöd att inrymma ifrågavarande
metod i närkampsutbildningen, funne chefen för armén icke någon anledning
att ingripa genom att förbjuda övningen i fråga. Intill dess resultat ernåtts
genom försvarsstabens utredning finge metoden dock icke rekommenderas
vid armén till användning av svenska soldater mot tagna fångar.

I skrivelse den 2 februari 1951 till överbefälhavaren anhöll militieombudsmannen
om närmare upplysningar rörande den utredning som enligt
meddelande av chefen för armén komme att verkställas genom försvarsstabens
försorg. I skrivelsen uttalade militieombudsmannen vidare att enligt
vad den i ärendet verkställda utredningen syntes giva vid handen övningar
i användandet av den ifrågavarande metoden vore förenade med sådana
risker för deltagarna att det torde kunna ifrågasättas huruvida dylika övningar
under några förhållanden borde vara tillåtna utan att erforderliga
säkerhetsföreskrifter meddelades.

I sitt förenämnda den 31 mars 1951 avgivna yttrande anförde dåvarande
överbefälhavaren: Vad först beträffade frågan huruvida metoden borde få
användas av svenska soldater i krig finge följande framhållas. De internationella
konventioner som reglerade krigsfångars behandling vore 1907 års
Haagkonvention angående lagar och bruk i lantkrig samt 1929 års
Genévekonvention angående krigsfångars behandling; den senare hade ersatts
av 1949 års konvention i samma ämne, vilken dock ännu ej ratificerats av
Sverige. I 1907 års Haagkonvention föreskreves, att krigsfångar skulle behandlas
med mänsklighet. I 1929 års Genévekonvention stadgades bland
annat att krigsfångar städse skulle behandlas väl och skyddas särskilt mot
våldshandlingar samt att de i avvaktan på bortförande från stridsområdet
icke onödigtvis skulle utsättas för fara. I 1949 års konvention föreskreves
att krigsfångar under alla förhållanden skulle behandlas med humanitet
och att det vore förbjudet att mot dem utöva våld mot liv och person, i
synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr.
Vidare stadgades att otillåten handling eller underlåtenhet från den makts
sida, i vars våld krigsfångarna befunne sig, skulle, om handlingen eller underlåtenheten
medförde döden för krigsfångar eller allvarligt äventyrade
deras hälsa, anses såsom svår överträdelse mot konventionen. Av de prov
som företagits av Friberg hade framgått, att metoden endast om den användes
under kortare tid på tränade soldater icke medförde några allvarliga
obehag för vederbörande. På otränade och äldre personer vore den påfrestande
även efter mycket kort tid. Friberg ansåge vidare att metoden vore
farlig och att den kunde medföra men för fången, därest den komme till
användning under längre tid. Härav framginge att det vore stridande mot
ifrågavarande konventioner att använda metoden, framför allt då risk förelågc
att fången kunde komma att hållas fängslad på angivet sätt under
längre tid. Svenska soldater borde med anledning härav icke instrueras att

218

begagna ifrågavarande metod. Då utbildning i metoden ägde rum, borde
den sålunda inriktas på att lära soldaterna hur de skulle förhålla sig om
de själva utsattes för en dylik behandling. I samband härmed borde emellertid
för soldaterna framhållas, att en situation kunde uppkomma då det
kunde bli nödvändigt att såsom en nödåtgärd använda metoden, exempelvis
vid en snabb framryckning, vid patrulluppdrag eller dylikt, när tillräckligt
med folk ej funnes till hands eller hunne avdelas för bevakning och för att
hindra fångarna från att fly. Egen säkerhet kunde då ofta fordra att fångarna
hastigt oskadliggjordes; en tillfångatagen kunde annars snabbt övergå
till att åter bli aktiv motståndare. Förutsättningarna för att metoden i
detta läge skulle kunna användas vore dels att fångarna beräknades kunna
lösgöras efter kort tid, dels att fångarna icke på grund av temperaturförhållanden,
kroppsbeskaffenhet eller andra omständigheter bedömdes komma
att lida någon allvarlig skada av behandlingen i fråga. Vad därefter
anginge frågan huruvida övningar av denna art borde vara tillåtna utan att
erforderliga säkerhetsföreskrifter meddelades finge följande framhållas.
Det låge i sakens natur att säkerhetsåtgärder måste vidtagas vid dessa övningar
liksom fallet vore vid andra övningar som kunde vara förenade med
fara för personalen, t. ex. vissa närstridsövningar. Det tillkomme vederbörande
övningsledare att vidta sådana säkerhetsåtgärder samt chefen för det
förband, vid vilket övningarna bedreves, att genom viss kontrollverksamhet
övervaka att säkerhetsåtgärderna i fråga bleve vidtagna. — Överbefälhavarens
förevarande skrivelse hade delgivits cheferna för armén, marinen
och flygvapnet för därav betingade åtgärder. I

I anslutning till en sammanfattning av vad i ärendet förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 13 juni 1951 till överbefälhavaren
följande.

Av utredningen framgår att användandet av ifrågavarande metod för
fastkoppling av tagna fångar regelmässigt skulle innebära enligt mellanfolkliga
överenskommelser icke tillåten behandling av krigsfångar. Med
hänsyn till vad i ärendet upplysts rörande begränsningen av ändamålet
med de övningar i metodens användande som förekommit samt de närmare
anvisningar som i sådant hänseende och eljest innefattas i överbefälhavarens
i ärendet avgivna, försvarsgrenscheferna delgivna yttrande finner jag
emellertid vad i ärendet förekommit icke föranleda vidare åtgärd från
min sida.

219

21. Truppförbandsläkare har genom underlåtenhet att vidtaga på honom
ankommande åtgärd för utfärdande av läkarintyg beträffande värnpliktig,
som utom tjänsten ådragit sig skada, föranlett dröjsmål med beslut av
truppregistreringsmyndigheten om meddelande av anstånd för den värnpliktige
med återstående tjänstgöring.

I ett av värnpliktige nr 387-5-48 Bror Arne Svedin hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende är upplyst följande.

Under tid då Svedin fullgjorde första tjänstgöring vid Norrlands artilleriregemente
deltog han den 7 augusti 1949 i en i Oviken anordnad fotbollsmatch
mellan icke militära lag. Svedin fick därunder ena benet avsparkat
och intogs till följd därav å länslasarettet i Östersund, där han vårdades till
och med den 8 oktober samma år. Enligt ett den 16 september 1949 dagtecknat
intyg av regementsläkaren J. Eriksson befanns vid prövning sistnämnda
dag med stöd av tillgängligt läkarintyg Svedin på grund av benbrott tillfälligt
oduglig till krigstjänst för en tid av tolv månader räknat från och
med den 5 september 1949. I intyget angavs tillika att tjänstgöringen icke
kunde antagas ha varit orsak till skadan och att denna endast föranledde
anstånd med tjänstgöringen jämlikt 126 § 4 mom. inskrivningsförordningen.
Enligt resolution av truppregistreringsmyndigheten vid regementet den
20 september 1949 meddelades Svedin anstånd med den återstående tjänstgöringen
räknat från och med den 5 september 1949. Detta beslut innebar
att med anledning av föreskrift i 131 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen
om rätt för värnpliktig att under vissa angivna förutsättningar få såsom
fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna sig tid varunder han varit frånvarande
från tjänstgöring viss del av den tid Svedin varit intagen å lasarettet i
Östersund tillgodoräknades honom såsom tjänstgöringstid.

På sätt närmare utvecklats i en av militieombudsmannen den 5 april 1950
till Konungen avlåten skrivelse,1 är det icke riktigt att, såsom skett i förevarande
fall, låta anstå med beslut om avbrott i tjänstgöringen enligt 126 §
4 mom. inskrivningsförordningen för att därigenom bereda möjlighet att
tillgodoräkna vederbörande ytterligare tid såsom fullgjord tjänstgöring. Av
skrivelsen framgår hurusom vid en riktig tillämpning av hithörande författningsbestämmelser
sådant beslut skall meddelas så snart förutsättningar
föreligga för ett bedömande av att vederbörande är tillfälligt oduglig till
krigstjänst samt att bedömandet härav bör ske med beaktande av bestämmelsen
i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen. Enligt detta stadgande
gäller att, då värnpliktig av annan orsak än i vederbörlig ordning beviljad
tjänstledighet eller i tjänsten ådragen sjukdom eller skada varit frånvarande
från tjänstgöring under tid som överstiger en tiondel av det antal dagar
tjänstgöringen omfattar, han i regel skall hemförlovas. Om sålunda läkaren
finner att den värnpliktige ej kan beräknas bliva tjänstbar före utgången
av den tid, då enligt vad nyss nämnts hemförlovning skall ske, skall — 1

1 Skrivelser! återgiven i 1951 års ämbetsberättelse s. 207 ff.

220

1 rånsett fall där sjukdomen eller skadan ådragits i tjänsten och vederbörande
önskar kvarbliva i tjänstgöring — beslut om anstånd omedelbart meddelas.
Finnes det däremot vara att räkna med att vederbörande åter skall
bliva tjänstduglig inom nyss angiven tid skall han i avbidan å slutgiltigt
bedömande härav tills vidare kvarbliva vid förbandet.

I skrivelse till chefen för Norrlands artilleriregemente den 6 april 1950
anhöll militieombudsmannen att regementschefen måtte införskaffa yttrande
av Eriksson om anledningen till att han icke tidigare än som skedde
till prövning upptog frågan om Svedins tjänstduglighet, därvid — om Eriksson
redan på förhand utgått från att anståndet med fullgörandet av den för
Svedin återstående tjänstgöringen skulle räknas först från och med den 5
september 1949 — det borde särskilt angivas av vilken anledning Eriksson
icke upptog frågan till prövning före den tidpunkt, från vilken han ansåg
anståndet böra räknas.

Med anledning härav inkom regementschefen, översten Thorsten Berggren,
med yttranden av Eriksson och kaptenen C. A. Persson, vilken tjänstgjort
såsom chef för det batteri Svedin tillhört, ävensom med eget yttrande.

Eriksson anförde: Enligt verkställd uppdelning av sjukvårdsarbetet vid
regementet ålåge det bataljonsläkaren att ombesörja sjukvisitationerna och
därmed sammanhängande bokföringsåtgärder, under det att regementsläkaren
handhade sjukvården i övrigt. I följd härav hade uppgift om Svedins
olycksfall lämnats till batalj onsläkaren W. Thurfjell, vilken också uen 8
augusti 1949 verkställt och med sin signatur bekräftat därav föranledd anteckning
å Svedins sjukkort-läkare. Thurfjell hade därvid bedömt olycksfallet
såsom icke föranledande framtida ändring i Svedins värnpliktsförhållanden.
Först den 16 påföljande september hade Eriksson genom truppbefälet
blivit underrättad om att Svedin skulle ha erhållit anstånd med tjänstgöringen
från och med den 5 september. Det hade varit på grund av denna
underrättelse och på anmodan av truppbefälet som Eriksson samma dag
utfärdat det intyg enligt vilket Svedin förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst.
Anledningen till att truppbefälet icke tidigare vidtagit någon åtgärd
för att erhålla sådant intyg syntes, såvitt Eriksson kunde förstå, ha varit
att hos truppbefälet rått ovisshet om huruvida olycksfallet kunde anses ha
inträffat i eller utom tjänsten. Vid den tidpunkt då hänvändelse gjordes
till Eriksson hade man uppenbarligen kommit till den slutsatsen att olycksfallet
måste anses ha inträffat utom tjänsten och att Svedin i anledning
härav skulle erhålla anstånd med fullgörande av fortsatt tjänstgöring. Anledningen
till att anståndet skulle taga sin början från och med den 5
september torde framgå av den tidigare utredningen i ärendet.

Persson uppgav: Det hade omedelbart stått klart för honom att olycksfallet
skett utom tjänsten, vilket Persson också meddelat Thurfjell. Efter omkring
tre veckor från dagen för olycksfallet hade Persson förstått att Svedin icke
skulle kunna friskskrivas före den 5 september, varför han besökt Thurfjell
och talat med denne om fallet, varvid även sjukkortet studerats. Efter detta
samtal hade Persson tagit för givet att sjukhuset utan Perssons medverkan

221

skulle ombestyra såväl att Svedin orienterades om förhållandena som att
läkarintyg utfärdades. Persson hade enligt regementsorder deltagit i fältövning
under tiden från och med den 4 till och med den 10 september 1949.
Persson hade återkommit till regementet först den 12 i samma månad och
någon av dagarna närmast därefter uppsökt Eriksson, varvid saken blivit
ordnad. På sätt framginge av det nu anförda hade Persson tidigare varit
av den uppfattningen att sjukhuset övertagit allt ansvar för sjukskriven
personal, sålunda även beträffande frågor om anstånd med återstående
tjänstgöring, hemförlovning och dylikt men han vore nu på det klara med
att det ålåge batterichefen att tillse, att även i ett fall som detta anstånd
bleve beviljat.

Berggren anförde: Vad i Erikssons yttrande anförts därom att Thurfjell
bedömt olycksfallet såsom icke föranledande ändring i Svedins värnpliktsförhållanden
vore uppenbarligen att tillskriva en sammanblandning
av hithörande begrepp och med uttalandet åsyftades tydligen att Thurfjell
bedömt skadan såsom uppkommen i tjänsten. — Det syntes uppenbart att
batterichefen icke haft erforderlig kontakt med läkaren. Batterichefen kände
bäst den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden. Ömsesidig orientering vore
absolut nödvändig för att dylika komplicerade ärenden skulle erhålla riktig
lösning. För författningstolkning i svårare fall kunde batterichefen vända
sig till chefen för personaldetaljen, vilket här också skett.

I härefter från Thurfjell infordrat yttrande anförde denne: Svedin hade
efter en i hemmet genomgången halsfluss haft att inställa sig vid sjukvisitationen
den 8 augusti 1949. Svedin avhördes då icke men hade ingivit
läkarintyg, av vilket kunde bedömas att något hinder för inställelse till
sjukvisitationen ej förelåg, och Thurfjell hade då avfört Svedin såsom friskredovisad,
varom anteckning gjorts å Svedins sjukkort-läkare. Därvid hade
icke någon å regementets sjukhus haft vetskap om att Svedin var intagen
å länslasarettet. Muntligt meddelande därom hade senare ingått, varvid å
nyssnämnda kort gjordes anteckning om att Svedin sedan den 8 augusti
1949 vårdades å civilt sjukhus. Av detta meddelande hade Thurfjell fått den
uppfattningen att det var fråga om brott på båda benen i underbenet, varav
Thurfjell kunnat sluta att skadan var svårartad. Några handlingar hade därför
icke införskaffats från lasarettet. Med kännedom om att läkningen av en
sådan skada som den förevarande alltid toge en tid av flera månader hade
Thurfjell bedömt skadan såsom förorsakande långvarig oduglighet till
krigstjänst. Thurfjell hade från början fått den uppfattningen att skadan
ådragits utom tjänsten. Han hade icke ansett anledning föreligga att då utfärda
läkarintyg eftersom enligt hans uppfattning Svedin skulle erhålla sjukhusvård
genom kronans försorg under en månad framåt. Thurfjell hade
icke vid senare tillfälle verkställt något bedömande av långvarigheten av
Svedins av skadan föranledda oduglighet till krigstjänst eller av frågan
huruvida skadan borde anses ha uppkommit i eller utom tjänsten. Han hade
icke från början eller senare själv tagit något initiativ för att från lasarettet
införskaffa handlingar eller andra upplysningar i saken.

222

Sedan Thurfjell härefter anmodats att närmare yttra sig med anledning
av Perssons i ärendet lämnade uppgifter, anförde Thurfjell vidare: Persson
och Thurfjell hade vid ett par tillfällen diskuterat det olycksfall som drabbat
Svedin. Det första av dessa samtal torde ha ägt rum någon dag efter olycksfallet
och det andra omkring tre veckor därefter på sätt Persson uppgivit.
Frågan om Svedins tjänstduglighet hade därvid givetvis diskuterats och
det hade i denna sak aldrig rått någon meningsskiljaktighet mellan Thurfjell
och Persson utan det hade för dem båda framstått såsom fullt klart
att Svedin, sedan hans sjukdomstid varat tiondelen av tjänstgöringstiden,
skulle erhålla anstånd med den återstående tjänstgöringen. Huruvida frågan
om utfärdande av läkarintyg och den sjukes orientering var på tal vid
det senare samtalet kunde Thurfjell varken bestyrka eller bestrida då han
icke hade något minne härav. Thurfjell hade efter samtalet för sin del kommit
att ha den uppfattningen att initiativet till de åtgärder, som hade samband
med anståndet för Svedin med den återstående tjänstgöringen, ej ålegat
sjukhuset. Om denna fråga varit på tal och Thurfjell och Persson därutinnan
givit uttryck åt olika åsikter, borde Thurfjell rimligtvis ha haft
någon minnesbild härav. Vad som under samtalet kunnat giva Persson den
uppfattningen att sjukhuset skulle ombesörja den sjukes orientering och
utfärdande av läkarintyg kunde Thurfjell alltså icke bedöma. Däremot ville
Thurfjell bestämt hävda att han upptagit frågan om Svedins tjänstduglighet
till prövning före den 5 september.

Det å regementets läkarexpedition för Svedin förda sjukkort-läkare utvisar
att enligt en för den 2 augusti 1949 å kortet införd icke signerad anteckning
Svedin samma dag med stöd av intyg av civil läkare till följd av halstluss
sjukredovisades för vård i hemmet till den 7 i samma månad. För
den 8 augusti är å kortet införd en av Thurfjell signerad anteckning utvisande
att Svedin då på grund av ett nästföregående dag utfärdat läkarintyg
avförts från sjukredovisningshandlingarna såsom friskredovisad. Enligt en
därefter under samma den 8 augusti å kortet upptagen, med Thurfjells
signatur försedd anteckning blev Svedin för benbrott sjukredovisad för vård
å civilt sjukhus. För den 5 september 1949 är å kortet införd en icke signerad
anteckning, enligt vilken Svedin avfördes från sjukredovisningen, i anslutning
vartill antecknades: »Räknas ej såsom gjort under tjänstgöring.
Ofall under fotbollsmatch på fritid T-302, 12 mån.» Vidare har under den 11
oktober 1949 å kortet upptagits följande anteckning: »Vårdad å Östersunds
lasarett t o m 8/10 1949. Anmäld Rfa 11/10. W. N.»

Efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 18 maj 1951 till regementschefen.

Av utredningen framgår följande. Sedan Svedin söndagen den 7 augusti
1949 med anledning av olycksfallet intagits å länslasarettet i Östersund,
lämnades någon av dagarna närmast därefter, troligen måndagen den 8 augusti,
meddelande härom till läkarexpeditionen vid regementet. Detta med -

223

delande föranledde Thurfjell —• vilken enligt mellan honom och Eriksson
uppgjord arbetsfördelning ombesörjde sjukvisitationerna vid regementet -—
att enligt av Thurfjell å Svedins sjukkort-läkare verkställd anteckning från
den 8 augusti sjukredovisa Svedin för vård å civilt sjukhus (sjukredovisningsgrupp
C). På grund av det ingångna meddelandet utgick Thurfjell från
att Svedins benskada skulle komma att förorsaka långvarig oduglighet till
krigstjänst och Thurfjell fick redan från början den uppfattningen att skadan
ådragits utom tjänsten. Thurfjell ansåg emellertid icke anledning föreligga
att då utfärda läkarintyg angående Svedin eftersom enligt Thurfjells
uppfattning Svedin skulle erhålla läkarvård genom kronans försorg under
omkring en månad framåt, motsvarande en tiondel av den bestämda tjänstgöringstiden.
Vid två tillfällen — första gången någon av dagarna närmast
efter olycksfallet och andra gången omkring tre veckor därefter — hänvände
sig Persson i sin egenskap av chef för det batteri Svedin tillhörde till
Thurfjell och upptog med denne frågan om den situation som med anledning
av olycksfallet inträtt beträffande Svedins tjänstgöringsförhållanden.
Enligt vad Thurfjell uppgivit utgick han vid dessa samtal fortfarande från
att Svedin icke skulle bliva tjänstduglig innan tiondelen av den för honom
bestämda tjänstgöringstiden gått till ända och att Svedin därför vid utgången
av nämnda del av tjänstgöringstiden skulle erhålla anstånd med den
fortsatta tjänstgöringen. Thurfjell hade emellertid efter samtalen med Persson
kommit till den uppfattningen att initiativet till de åtgärder som hade
samband med anståndet för Svedin med den återstående tjänstgöringen icke
ålegat sjukhuset. Av denna anledning vidtog Thurfjell icke någon åtgärd för
utfärdande av sådant läkarintyg som erfordrats för att Svedin såsom tillfälligt
oduglig till krigstjänst skulle erhålla anstånd med den fortsatta
tjänstgöringen. Persson har förklarat att han för sin del tog för givet att
vederbörande militärläkare utan vidare medverkan från Perssons sida skulle
utfärda för nyssnämnda ändamål erforderligt intyg. Då Persson efter bortovaro
från regementet från och med den 4 till den 12 påföljande september
erfor att saken ännu icke blivit ordnad, meddelade han den 16 i samma
månad Eriksson att Svedin redan tidigare borde ha erhållit anstånd med
återstående tjänstgöring. I det av Eriksson sistnämnda dag utfärdade intyget
angavs att anståndet skulle räknas från och med den 5 september
1949, varefter såsom förut angivits Svedin genom resolution av truppregistreringsmyndigheten
den 20 samma september meddelades anstånd, beräknat
på sätt angivits i intyget. Den i Svedins sjukkort-läkare för den 5 september
1949 införda anteckningen, enligt vilken Svedin då avförts från läkarens
redovisning med anledning av att han till följd av olycksfallet befunnits
tillfälligt oduglig till krigstjänst för en tid av tolv månader, måste enligt
vad som framgår av vad nu anmärkts ha verkställts senare än å kortet
angivet datum utvisar.

Enligt 126 § inskrivningsförordningen ankommer det på vederbörande
förbandsläkare att vid läkarbesiktning pröva hland annat uppkommen fråga
huruvida värnpliktig till följd av ådragen sjukdom eller skada är att anse

224

såsom tillfälligt oduglig till krigstjänst. På sätt ovan framhållits bör bedömandet
härav ske med beaktande av vad i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen
föreskrives om hemförlovning av värnpliktig vilken av annan
orsak än i vederbörlig ordning beviljad tjänstledighet eller i tjänsten ådragen
sjukdom eller skada varit frånvarande från tjänstgöring under tid som
överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar. Såsom
förut jämväl anmärkts föranleder nämligen detta stadgande att, om läkaren
finner att den värnpliktige ej kan beräknas bliva tjänstbar före utgången
av den tid, då enligt vad nyss nämnts hemförlovning skall ske, han skall
bedömas vara tillfälligt oduglig till krigstjänst. I sådan händelse skall —
frånsett fall där sjukdomen eller skadan ådragits i tjänsten och vederbörande
önskar kvarbliva i tjänstgöring — beslut om anstånd omedelbart
meddelas. Finnes det däremot vara att räkna med att vederbörande åter
skall bliva tjänstbar inom nyss angiven tid skall han i avbidan å slutgiltigt
bedömande härav tills vidare kvarbliva vid förbandet. Av fastställt formulär
till läkarintyg framgår att det ansetts ankomma på läkaren att under
alla förhållanden utlåta sig även beträffande frågan huruvida tjänstgöringen
kan antagas ha eller icke ha varit orsak till den sjukdom eller
skada som undersökningen avsett.

Då Eriksson utfärdade det intyg, som låg till grund för truppregistreringsmyndighetens
beslut den 20 september 1949 om anstånd för Svedin
med den återstående tjänstgöringen hade den tidpunkt — den 5 i samma
månad — då sådant beslut under alla förhållanden senast skolat föreligga
betydligt överskridits. Att läkarna vid förbandet i likhet med truppbefälet
och truppregistreringsmyndigheten felaktigt utgått från att — oavsett föreliggande
möjlighet att omedelbart fastställa att Svedin var tillfälligt oduglig
till krigstjänst — anståndsbeslutet skulle äga tillämpning först från och
med sistsagda dag, har från min sida genom förenämnda skrivelse till
Konungen föranlett åtgärd för framtida rättelse. Med hänsyn härtill föreligger
icke i detta sammanhang anledning till vidare uttalande i denna
fråga.

Genom att beslutet om anstånd för Svedin med den fortsatta tjänstgöringen
blivit fördröjt utöver den tid, från vilken anståndet enligt beslutet
skolat räknas, har Svedin först i efterhand erhållit besked om att tiden från
och med den 5 september 1949 till den 20 i samma månad — han vårdades
därunder fortfarande för benbrottet å lasarettet i Östersund — icke komme
att tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöring och att han hade
att själv bestrida sjukhuskostnaderna för nämnda tid. Icke minst med hänsyn
till vad nu anmärkts måste dröjsmålet ha varit ägnat att medföra olägenheter
för Svedin. Av utredningen framgår att dröjsmålet berott på att
vid förbandet rått ovisshet om huruvida initiativet till de åtgärder som lett
till anståndsbeslutet ålegat förbandsläkarna eller truppbefälet.

Sådan läkarbesiktning som avses i 126 § inskrivningsförordningen lär regelmässigt
komma till stånd antingen på föranledande av förbandsläkaren
med anledning av egna tidigare iakttagelser eller innehållet i från annan

225

läkare inkommet intyg eller ock på föranstaltande av truppbefälet eller efter
anmälan av den värnpliktige själv. Givetvis föreligger skyldighet för förbandsläkaren
att, då han finner anledning därtill, självmant föranstalta om
undersökning för bedömande av vederbörandes tjänstduglighet ävensom för
truppbefälet att till läkaren anmäla fall som kunna antagas böra föranleda
dylik undersökning. Vad angår nu förevarande fall har den 8 augusti
1949 till sjukavdelningen vid regementet ingått meddelande att Svedin ådragit
sig benbrott och till följd därav för vård intagits å länslasarettet i Östersund.
Därmed har för den vid tillfället tjänstgörande förbandsläkaren —
i detta fall Thurfjell — inträtt skyldighet icke endast att vidtaga de omedelbara
åtgärder som från sjukredovisningssynpunkt eller eljest ankommit på
sjukavdelningen vid förbandet utan även att i fortsättningen —- utan något
initiativ härutinnan från truppbefälet — föranstalta om sådan ytterligare
undersökning som erfordrades för bedömande av huruvida Svedin, vilken
vid inskrivningen hänförts till besiktningsgrupp 1, till följd av benskadan
borde hänföras till annan besiktningsgrupp. Thurfjell har uppgivit att han
redan från början bedömde att skadan skulle föranleda oduglighet till krigstjänst
under längre tid än en tiondel av den för Svedin bestämda tjänstgöringsperioden
och att skadan ådragits utom tjänsten. Vid nu angivna förhållanden
hade Thurfjell — om han till följd av sin felaktiga uppfattning att
anståndet skulle räknas först från utgången av nyssnämnda del av tjänstgöringsperioden
ansåg sig icke ha anledning att genast utfärda intyg om
Svedins oduglighet till tjänstgöring — i allt fall bort å dennes sjukkortläkare
genom ifyllande av kolumnen »Datum för återbesök» angiva den tidpunkt
då frågan om Svedins hänförande till besiktningsgrupp T (tillfälligt
oduglig till krigstjänst) senast borde upptagas till prövning. Om så
skett hade sådant förbiseende som nu inträffat förebyggts.

I fråga om Svedin har det redan från början varit uppenbart att för dennes
återställande till tjänstduglighet skulle åtgå längre tid än som motsvarade
en tiondel av den för honom bestämda tjänstgöringsperioden och det
var således under alla förhållanden givet att anstånd med den återstående
tjänstgöringen skulle komma att meddelas honom. I fall där vid inträffad
sjukdom eller skada motsvarande bedömande icke från början kan göras
måste, innan läkaren kan fatta ståndpunkt till frågan huruvida tillfällig
oduglighet till krigstjänst skall anses vara för handen, föreligga upplysningar
som möjliggöra ett fastställande av huru lång tid den värnpliktige i fortsättningen
kan vara frånvarande från tjänstgöring utan att bliva underkastad
bestämmelsen i 131 § 2 mom. inskrivningsförordningen om hemförlovning
vid frånvaro under längre tid än en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen
omfattar. Härvid måste beaktas att det kan bli fråga även om annan
frånvaro från tjänstgöring än den som föranletts av den föreliggande sjukdomen
eller skadan. Enligt nämnda stadgande äger nämligen värnpliktig
som av vissa andra anledningar än utom tjänsten ådragen sjukdom eller
skada varit frånvarande från tjänstgöring — för avtjänande av arreststraff
av viss längre varaktighet in. in. — icke tillgodoräkna sig sådan tid såsom

15—517993. Mili lieombudsmannens ämbctsberätlelse.

226

fullgjord tjänstgöring. Det kan härvid även vara fråga om annan tidigare
sjukdom än den vid tillfället aktuella. Huruvida den värnpliktige sålunda
tidigare varit frånvarande från tjänstgöring under sådana förhållanden att
han icke äger tillgodoräkna sig tiden för bortovaron såsom fullgjord tjänstgöring
torde i regel icke framgå av de handlingar som vid undersökningstillfället
äro tillgängliga för läkaren eller ingå i sjukavdelningens arkiv. För
fastställande av den tidrymd, efter vilken den värnpliktige vid fortsatt
oförmåga att tjänstgöra skall hemför lovas, är läkaren sålunda i nu åsyftade
icke redan från början fastställbara fall beroende av upplysningar i det
hänseende som nyss nämnts. Givetvis kan det vara lämpligt och önskvärt
att truppbefälet för underlättande av läkarens arbete utan anmodan tillhandagår
med sådana upplysningar i fall då anledning föreligger till antagande
att för läkaren uppkommer fråga huruvida vederbörande skall förklaras
tillfälligt oduglig till krigstjänst. Det synes dock knappast med stöd
av meddelade föreskrifter eller eljest kunna göras gällande att någon skyldighet
härutinnan skulle föreligga för truppbefälet. I varje fall lär det under
alla förhållanden åligga läkaren att, om nu avsedda uppgifter ej utan
anmodan tillhandahållas honom, själv föranstalta om deras införskaffande.

Ehuru på sätt framgår av vad ovan upptagits dröjsmålet med ifrågavarande
beslut om meddelande av anstånd för Svedin med återstående tjänstgöring
är att tillskriva underlåtenhet av Thurfjell att vidtaga på honom ankommande
åtgärd för utfärdande av föreskrivet läkarintyg, låter jag bero vid
den anmärkning som innefattas i det anförda.

Thurfjell skulle genom regementschefens försorg erhålla del av skrivelsen.
En avskrift av densamma tillställdes försvarets sjukvårdsstyrelse för
kännedom.

22. Fråga om särskilda åtgärder för säkerställande av att fartygschefer inom
marinen utöva betryggande kontroll över att personal, som utrustas med
eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och färdigheter
beträffande vapnets handhavande.

Den 10 september 1950, då minfartyget Älvsnabben låg förtöjt i Hälsingborgs
hamn, träffades värnpliktige nr 434-15-39 Rolf Bertil Olofsson av två
skarpa skott från en kulsprutepistol av modell 37—39, vilken omhänderhades
av såsom post vid landgången tjänstgörande värnpliktige nr 1490-17-50
Leif Bertil Ek. Olofsson avled till följd av skottskadorna.

Sedan utredning i saken verkställts och enligt beslut av militäråklagaren
i Göteborg åtal anställts vid rådhusrätten därstädes mot Ek samt värnpliktige
nr 3666-17-49 Eskil Berntsson, värnpliktige furiren nr 8408-1-43 Olof
Kriström och värnpliktige fänriken nr 3155-1-50 Sten-Olof Vannerus, meddelade
rådhusrätten dom i målet den 18 oktober 1951. Rådhusrätten fann
utrett, att Ek i strid med utfärdad postinstruktion dels haft magasinet insatt
i pistolen och dels underlåtit att säkra denna ävensom att Ek hållit pisto -

227

lens mynning riktad mot Olofsson och därvid avlossat de två skotten, samt
dömde med anledning härav Ek för grovt tjänstefel och vållande till annans
död. Envar av Berntsson, Kriström och Vannerus dömdes för tjänstefel,
Berntsson för det han, som tjänstgjorde såsom post under närmast föregående
vaktpass och även var utrustad med kulsprutepistol m/37—39, i strid
med postinstruktionen haft magasinet insatt i pistolen, Kriström för det han,
som vid tillfället tjänstgjorde såsom vakthavande underofficer å fartyget,
försummat att såsom det ålegat honom vid vaktavlösningen kontrollera att
Ek följde postinstruktionens bestämmelser i avseende å vapnets handhavande
samt Vannerus som tjänstgjorde såsom vakthavande officer för det
han, ehuru han iakttog att Berntsson hade magasinet insatt i sin kulsprutepistol,
underlåtit att vidtaga någon åtgärd med anledning härav. Rådhusrättens
dom har vunnit laga kraft.

Av den utredning som förelåg vid målets anhängiggörande framgår bland
annat följande.

Ek inryckte den 3 juli 1950 till flottans värnpliktsskola i Karlskrona för
fullgörande av första tjänstgöring och började den 8 augusti sin tjänstgöring
å ininfartyget Älvsnabben. Vid förhör uppgav Ek: Han hade under tjänstgöringen
vid värnpliktsskolan utbildats i skjutning med kulsprutepistol av
modell 45. Däremot hade han icke vid något tillfälle skjutit med kulsprutepistol
m/37—39 och ej heller närvarit vid någon genomgång av denna pistolmodell.
Under vanlig exercis — marsch, vändningar, vapenföringar och dylikt
— hade använts kulsprutepistoler av sistnämnda modell, enär det vore
lättare att göra vapenföringar med dylik pistol än med pistol m/45. Dessutom
hade Ek på order av befälet i manskapsinstruktionen läst om de båda
pistolmodellerna. Ek hölle för troligt att, om någon genomgång av och
skjutning med kulsprutepistol m/37—39 ägt rum vid värnpliktsskolan under
den tid han tjänstgjort där, nämnda utbildning förekommit under övningspass
då Ek varit frånvarande för undergående av prov för tjänstgöring
å undervattensbåt eller under tiden den 26 juli—den 5 augusti då Ek varit
kommenderad till ubåtsskolan. Efter det Ek överförts till tjänstgöring å
Älvsnabben hade han före olyckstillfället tre eller fyra gånger gått post vid
landgången. Å fartyget hade kulsprutepistoler m/37—39 använts vid vakttjänstgöring.
Ek hade vid tiden för olyckshändelsen känt till att säkringsanordningen
å kulsprutepistol av sist angiven modell utgjordes av en omställare
som vore skjutbar framåt och bakåt genom varbygelns främre del,
men Ek hade däremot icke haft sig bekant i vilket läge omställaren skulle
befinna sig för att vapnet skulle vara säkrat. Ek hade — enligt uppgift som
han lämnat vid ett första polisförhör — vid olyckstillfället utan att reflektera
över om pistolen var säkrad stått och fingrat på varbygeln och avtryckaren,
vilket blivit en vana från tidigare tillfällen, då han fullgjort vakttjänstgöring
och icke haft något magasin i pistolen. Enligt vid senare förhör
lämnad uppgift hade Ek vid tillfället fingrat på omställaren för att få
vapnet säkrat och därunder av någon anledning som han icke kunde förklara
kommit att trycka på avtryckaren, varvid skotten brunnit av. Ek hade

228

känt till att enligt instruktionen för posten vid landgången magasinet till
kulsprutepistolen skulle bäras i fickan eller på annat lätt tillgängligt ställe.
Till förklaring av sin åtgärd att i strid med postinstruktionen vid postavlösningen
den 10 september sätta in magasinet i kulsprutepistolen har Ek uppgivit
att han sett att Berntsson haft magasinet infört i sin pistol och av
denna anledning förmodat att order utfärdats att magasinet skulle bäras
på dylikt sätt.

Berntsson uppgav vid förhör att han under sitt vaktpass den 10 september
1950 i strid med postinstruktionen haft magasinet fastsatt i kulsprutepistolen,
enär han som icke var iklädd kavaj ej haft någon ficka, vari han
kunde stoppa magasinet, och funnit det obekvämt att hålla magasinet i
handen.

Kriström förmälde: Han hade under åren 1941—1945 varit fast anställd vid
Stockholms örlogsstation och därunder befordrats till furir. Den 23 augusti
1950 hade han inryckt för fullgörande av 30 dagars repetitionsövning med
förläggning å minfartyget Älvsnabben. Kriström kände till instruktionen för
vakthavande underofficer. På grund av personalbrist hade å Älvsnabben
vakthavande underofficeren haft att utföra även de göromål som eljest åvilade
signalmannen, glasvakten och löparen. I göromålen inginge att tillse
att posten vid landgången kunde sin instruktion och kunde handha sitt vapen
och att han fullgjorde sin vakttjänst. Kriström hade kommit fram till
landgången just då Ek varit på väg nedför denna för att avlösa Berntsson.
Enär Eks klädsel varit utan anmärkning och Kriström känt till att Ek tidigare
flera gånger fullgjort vakttjänst och därför måste känna till postinstruktionen
och vapnet, hade Kriström låtit avlösningen äga rum utan att
Kriström förhört Ek om instruktionen och hans kännedom om vapnet. Postavlösningen
hade många gånger ägt rum utan att någon officer eller underofficer
varit närvarande, vilket berott på att icke alla befattningar å fartyget
varit besatta. Kriström hade icke från sin plats på däck sett om Ek efter
det han avlöst Berntsson satt fast magasinet i kulsprutepistolen. Ej heller
hade Kriström sett om Ek säkrat denna. Kriström vidginge att han icke fullgjort
sin tjänst enligt instruktionen men ville framhålla att han på grund
av att han varit påbördad ytterligare tre befattningshavares göromål icke
hunnit med att fullgöra alla sina tjänsteåligganden.

Vannerus uppgav: Den 1 september 1950 hade han förordnats till värnpliktig
fänrik och från samma dag kommenderats till tjänstgöring å minfartyget
Älvsnabben. Den 10 september hade han för första gången å fartyget
fullgjort tjänst som vakthavande officer. Tidigare hade han under sin
utbildning tjänstgjort som vaktbefälhavare å minsvepare och därvid haft
att utföra samma sysslor som ålåge vakthavande officer. På minsveparna
hade posten icke burit kulsprutepistol, men en sådan skulle finnas tillgänglig
för posten i vakthavandens hytt. Innan Vannerus på Älvsnabben första
gången tjänstgjorde såsom vakthavande officer hade han under ett par dagar
fått följa vakthavande officeren i dennes tjänst. Denne hade därvid
redogjort för åliggandena för vakthavande officeren och övriga i vaktkvar -

229

teret. Under utbildningen vid sjökrigsskolan hade Vannerus fått lära sig
marinreglementets föreskrifter angående vakthavande officerens åligganden.
Efter sin ankomst till Älvsnabben och intill den 10 september hade Vannerus
icke särskilt aktgivit på hur posten förvarade magasinet till kulsprutepistolen.
Vid något tillfälle sistnämnda dag hade han, då han uppehöll
sig på däck vid landgången, iakttagit att Berntsson, som tjänstgjorde
såsom post, hade magasinet insatt i kulsprutepistolen. Då Vannerus började
sin tjänstgöring å Älvsnabben hade han tagit del av samtliga för fartyget
gällande order och andra föreskrifter och således även av instruktionen för
posten vid landgången, men då han vid nyssnämnda tillfälle såg Berntsson
ha magasinet i pistolen hade Vannerus icke erinrat sig postinstruktionens
föreskrift om sättet för magasinets bärande. Då Vannerus tjänstgjorde som
aspirant på kryssaren Gotland hade han i enlighet med där gällande instruktion
under posttjänstgöring haft ett med skarpa skott fyllt magasin
insatt i kulsprutepistolen. Vannerus hade varit villrådig om Berntsson förvarade
magasinet på riktigt sätt och hade avsett att fråga någon äldre
kamrat därom men av någon anledning glömt att göra det.

Fartygschefen å Älvsnabben, kommendörkaptenen av andra graden H.
Leijonhufvud anförde: Å fartyget tjänstgörande manskap skulle före kommenderingen
dit vid flottans värnpliktsskola ha erhållit grundläggande utbildning
i vapentjänst. Hur omfattande denna utbildning vore kunde Leijonhufvud
ej exakt angiva. Enligt Eks egen uppgift hade han erhållit skjututbildning
endast med kulsprutepistol m/45 och blott haft exercis — vilket
ej innefattade genomgång av vapnets funktion — med kulsprutepistol m/37
—39, vilken senare modell användes å Älvsnabben. Den vapenutbildning
som de värnpliktiga erhölle å fartyget omfattade endast fartygets fasta
vapen.

Chefen för Göteborgseskadern, kommendören R. Croneborg anförde i ett
av honom i ärendet avgivet yttrande bland annat: Ek hade vid värnpliktsskolan
erhållit godkänd utbildning i skjutning med handvapen. Fartygsbefälet
å Älvsnabben hade därför haft rätt att förutsätta att Ek väl kände till
såväl kulsprutepistol m/45 som kulsprutepistol m/37—39. Någon kontroll å
Älvsnabben att posterna voro förtrogna med kulsprutepistol m/37—39 hade
synbarligen icke ägt rum. Det hade varit en klok säkerhetsåtgärd att verkställa
dylik kontroll, även om fartygsbefälet principiellt måste anses ha rätt
alt förlita sig på skjututbildningen vid värnpliktsskolan.

Militicombudsmannen, som på begäran efter hand fick del av utredningen
i saken, anförde i skrivelse den 3 september 1951 till chefen för marinen
under hänvisning till militäråklagarens då föreliggande åtalsbeslut följande.

Ek hade vid polisförhör uppgivit att den utbildning i handhavande av
och skjutning med eldhandvapen som han undergått under sin tjänstgöring
vid flottans värnpliktsskola uteslutande avsett kulsprutepistol m/45
och att han därunder icke på annat sätt tagit någon befattning med kul -

230

sprutepistol m/37—39 än att han använt en sådan vid vapenföringar under
exercis utan att han därvid erhållit någon kännedom om vapnets funktion.
Icke heller sedan han den 8 augusti 1950 börjat sin tjänstgöring å ininfartyget
Älvsnabben hade han erhållit någon undervisning i handhavandet av
kulsprutepistol m/37—39. Skotten mot Olofsson hade avgått under det Ek,
som haft sig bekant att den vid varbygeln befintliga omställaren — vartill
någon motsvarighet icke funnes å kulsprutepistol m/45 — användes bland
annat för säkring av vapnet, fingrat på omställaren för att undersöka hur
den fungerade, varvid Ek även kommit att röra vid avtryckaren. — Eks
uppgift att han icke blivit undervisad i handhavandet av kulsprutepistol
m/37—39 syntes vinna stöd av den i övrigt förebragta utredningen. Av utredningen
syntes vidare framgå att jämväl i fråga om andra till posttjänstgöring
kommenderade värnpliktiga än Ek det icke från befälets sida vid
vaktavlösningar eller eljest hållits tillsyn över att vederbörande hade erforderlig
kännedom om funktionen av det för posttjänstgöringen tillhandahållna
vapnet — i samtliga fall kulsprutepistol m/37—39. Vid den prövning militieombudsmannen
ägnat förevarande ärende hade militieombudsmannen haft
att överväga bland annat huruvida jämväl annan eller andra befattningshavare
ombord i högre befälsställning än vakthavande officer och underofficer
borde göras ansvariga för bristande tillsyn över att såsom poster
kommenderat manskap hade erforderlig kännedom om för vakttjänstgöringen
tillhandahållet vapen. Militieombudsmannen hade därvid funnit tillräckliga
skäl icke föreligga för väckande av ansvarstalan för tjänstefel i vidare
mån än av militäråklagaren beslutats. Med hänsyn till i ärendet framkomna
omständigheter syntes det emellertid kunna ifrågasättas huruvida
icke särskilda åtgärder vore påkallade till säkerställande av att fartygschefer
och vederbörande dem biträdande befattningshavare utövade betryggande
kontroll beträffande manskapets förtrogenhet med vid posttjänstgöring
använda vapen. Militieombudsmannen hade därför ansett sig böra för
kännedom tillställa chefen för marinen handlingarna i ärendet och anhölle
att få emotse besked huruvida chefen för marinen funnit anledning till åtgärd
i angivna hänseende.

Chefen för marinen anförde härefter i skrivelse den 26 september 1951
till militieombudsmannen: I tjänstereglementet för marinen del II, Sjötjänst,
återfunnes bland annat allmänna bestämmelser angående fartygschefs och
tjänstegrenschefs åligganden beträffande säkerheten ombord och beträffande
utbildning av personalen. Där återfunnes ävenledes föreskrift om fartygschefs
(sekonds) åliggande att fastställa instruktioner för poster. Nämnda
reglemente vore sedan den 1 november 1950 av chefen för marinen fastställt
att på försök gälla tills vidare. Avsikten vore att sedan erfarenheter
vunnits beträffande reglementets lämplighet komplettera detsamma och därefter
utverka fastställelse i kommandoväg. Angiven överarbetning av reglementet
beräknades bliva avslutad under första halvåret 1952. Av erfarenheter
vunna med anledning av här föreliggande ärende syntes det chefen
för marinen erforderligt att reglementet kompletterades såtillvida att de de -

231

talj föreskrifter, som gällde för fartygschef beträffande säkerheten ombord,
tillfördes ytterligare ett moment, vari fartygschef ålades tillse att poster
som skulle utrustas med eldhandvapen innehade erforderliga kunskaper om
rätten och skyldigheten att använda dessa samt besutte tillräckliga färdigheter
i handhavandet av desamma. I avvaktan på att reglementet kompletterades
med sådana föreskrifter hade den 20 september 1951 utfärdats marinorder
nr 584 med bestämmelser för vakttjänst ombord. För närvarande
utarbetades i marinledningen ett tjänstereglemente för marinen del I. Delta
reglemente beräknades bliva klart för fastställelse och distribution i början
av 1952. Det komme att innehålla dels allmängiltiga bestämmelser för
tjänstens olika grenar dels ock speciella föreskrifter för tjänsten i land. I
föreliggande koncept till sistnämnda reglemente föreskreves bland annat att
»chef är ansvarig för att erforderliga säkerhetsföreskrifter avseende skydd
av personal under tjänsteutövning finnas utfärdade och äro kända av underställd
personal» samt att »säkerhetsföreskrifter avseende materielens
utnyttjande utfärdas av marinförvaltningen». Marinförvaltningen hade redan
den 9 januari 1951 utfärdat föreskrifter om att kulsprutepistoler m/37
—39 skulle ilandtagas från fartygen för att förväxlingar mellan pistoler av
denna modell och kulsprutepistoler m/45 skulle undvikas. På grund av medelsbrist
hade utbytet blivit försenat men beräknades vara genomfört den
21 december 1951. Genom de nu redovisade åtgärderna ansåge chefen för
marinen att det önskemål om skärpt kontroll, som kommit till uttryck i
militieombudsmannens uttalande, bleve tillgodosett. Chefen för marinen
hade till den personal som erhölle utbildning med eldhandvapen låtit
utdela en särskild broschyr, vari framhölles riskerna och fästes uppmärksamheten
på ansvaret hos personalen vid handhavandet av dylika vapen.

I den i chefens för marinen skrivelse omnämnda marinordern nr 584 den
20 september 1951 (Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret, avd D s.
243) föreskrives bland annat att fartygschef skall tillse att personal som
utrustas med eldhandvapen för vakttjänst innehar erforderliga kunskaper
och färdigheter innan den tages i anspråk för dylik tjänst ävensom att posl
som skall utrustas med kulsprutepistol i fredstid endast får tilldelas kulsprutepistol
m/45.

Efter det chefens för marinen ovan återgivna skrivelse inkommit, avslu
tades förevarande av militieombudsmannen upptagna ärende.

23. I fall där militärhäkten äro inrymda i träbaracker har fråga uppkommit
om åtgärder för att minska brandrisken och möjliggöra hastig utrymning

vid eldfara.

Vid militieombudsmannens inspektion den 13 juni 1950 av Dalregementet
antecknades i fråga om byggnadernas tillstånd bland annat följande: Vaktoch
arrestbyggnaden, som enligt uppgift av kasernförvaltaren använts sedan
början av 1940-talet, utgjordes av en barackbyggnad av trä. Utom vaktrum

232

och förvaringsrum för arrestanter inrymde byggnaden expeditionsrum och
sovrum för regementsdagunderofficeren. Byggnaden vore av otillfredsställande
beskaffenhet. Såväl värme- som ljudisoleringen i baracken vore enligt
vad som uppgåves undermålig. Baracken vore under de kallare årstiderna
svår att hålla uppvärmd. För att skydda arrestanterna mot kyla hade det
varit nödvändigt att utdela kappor och filtar till dem. Eldfaran utgjorde
ett allvarligt hot i synnerhet mot de i träbyggnaden inlåsta arrestanterna.
Fönsteröppningarna vore försatta med järnstänger. Med hänsyn därtill och
till byggnadens stora brännbarhet måste möjligheten för arrestanterna att
komma ut ur byggnaden om den övertändes betecknas såsom mycket ringa.
Vid inspektion av regementet år 1945 hade militieombudsmannen framställt
erinringar mot vakt- och arrestbyggnadens dåliga beskaffenhet. Sedan dess
hade enligt vad som uppgivits ej vidtagits annan förbättring av byggnaden
än att isoleringsarbeten utförts i regementsdagunderofficerens expeditionsrum
och sovrum. Det syntes militieombudsmannen vara en ofrånkomlig
angelägenhet att med hänsyn främst till den risk för människoliv, som användningen
av byggnaden för dess ändamål innebure, densamma ersattes
med en tidsenlig och ur hälsovårds- och brandskyddssynpunkt godtagbar
vakt- och arrestbyggnad.

Sedan militieombudsmannen anhållit att fortifikationsförvaltningen ville
avgiva yttrande rörande vad som sålunda antecknats om vakt- och arrestbyggnaden,
inkom den 31 oktober 1950 från förvaltningen begärt yttrande,
vari bland annat anfördes: Vakt- och arrestlokalerna vid Dalregementet hade
ursprungligen varit inrymda i regementets kanslihus. I samband med införandet
av ny organisation för redovisning av värnpliktiga och annan till
försvarsväsendet knuten personal hade behov av lokaler för detta ändamål
uppstått vid såväl Dalregementet som ett flertal andra truppförband. Frågan
om tillgodoseende av nämnda lokalbehov hade vid bland annat Dalregementet
lösts genom att i kanslihuset befintliga vakt- och arrestlokaler tagits i
anspråk för personalredovisningen. Som ersättning för de sålunda disponerade
lokalerna i kanslihuset hade år 1942 uppförts den ifrågavarande vaktoch
arrestbaracken. Avsikten vore att framdeles ersätta baracken med en
vakt- och arrestbyggnad av permanent karaktär. Därom hade även på sin
tid arméns fortifikationsförvaltning gjort anmälan i samband med en för
1945 års försvarskommitté gjord beräkning av erforderligt medelsbehov.
Till följd av läget på byggnadsmarknaden och den av statsmakterna anbefallda
begränsningen av investeringsverksamheten hade medel dock
dittills icke blivit anvisade för ändamålet. Fortifikationsförvaltningen avsåge
emellertid att, när läget å byggnadsmarknaden bedömdes medgiva arbetenas
påbörjande, i ett sammanhang framlägga förslag och äska medel
till uppförande av permanenta vakt- och arrestbyggnader vid såväl Dalregementet
som övriga truppförband, vilka hade vakt- och arrestlokaler inrymda
i baracker.

Sedan militieombudsmannen härefter vid hänvändelse till fortifikationsförvaltningen
ånyo framhållit angelägenheten av att åtgärder vidtoges till

233

undanröjande av de risker med hänsyn till eldfaran, som vore förenade
med begagnande av arrestbaracker av trä, anbefallde chefen för fortifikationsförvaltningen
att genom ämbetsverkets brandinspektör skulle utan
dröjsmål verkställas undersökning för utrönande i vad mån åtgärder kunde
vidtagas för minskning av brandriskerna i dylika baracker i avvaktan på
att desamma kunde bli ersatta med nybyggnader av mera brandsäker materiel.
I en i anslutning till detta beslut inom fortifikationsförvaltningen upprättad
promemoria framhölls bland annat att vakt- och arrestbaracker av
trä funnes vid, förutom Dalregementet, ytterligare fem infanteriregementen,
nämligen Hälsinge, Hallands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands
regemente, ävensom vid Svea trängregemente, Göta trängregemente
och Skånska trängregementet.

I ett den 7 december 1950 dagtecknat till fortifikationsförvaltningen avgivet
yttrande anmälde brandinspektören Andreas Grill att han i enlighet
med vad som anbefallts verkställt besiktning av ifrågavarande typ av arrestbyggnader
samt anförde vidare: Byggnaderna vore utförda i träkonstruktion
i en våning. Halva byggnaden upptoges i regel av lokal för vakten medan
de till ett tiotal uppgående förvaringsrummen för arrestanter vore belägna
i den andra halvdelen på båda sidor om en i byggnadens längdriktning
löpande korridor. Mellan vaktlokalen och arrestkorridoren funnes en dörr.
Undantagsvis — vid Norrbottens regemente och Västernorrlands regemente
— vore vaktlokalerna inrymda i en särskild byggnad och upptoges i dessa
fall arrestbyggnaden i sin helhet av förvaringsrum, även här belägna på
ömse sidor om en i byggnadens längdriktning gående korridor. Varje förvaringsrum
hade ett mindre fönster, försett med grova galler. I de fall
där arrestbyggnaden även inrymde lokaler för vakten funnes två utgångsdörrar
i vaktlokalen. I arrestkorridoren funnes ett större icke gallerförsett
fönster, som kunde begagnas vid utrymning av byggnaden. Varje förvaringsrum
hade särskild låsanordning och någon mekanism för samtidigt
öppnande av låsanordningarna funnes icke. I en del fall användes hänglås.
Det elektriska ledningsnätet syntes icke vara av förstklassig konstruktion.
Uppvärmningen skedde i regel med värmeelement från ångcentralen och
i vissa fall genom varmluftsrör från panna i arrestbyggnaden.

I anslutning till vad sålunda anförts föreslog Grill till förebyggande av
riskerna för brand och för säkerställande av hastig utrymning i sitt yttrande
följande: 1. Vaktlokalen borde vara belägen i samma byggnad som arrestlokalerna.
Dörren mellan vaktlokalen och arrcstlokalernas korridor borde
borttagas, så att eventuell röklukt från arrestlokalerna kunde omedelbart
märkas i vaktlokalen. Arrestbyggnader i träkonstruktion, där vaktlokalen
icke vore belägen i omedelbar anslutning till arrestavdelningen, borde förbjudas.
2. Isolationsprovning av elektriska ledningsnätet samt vid behov utbyte
av icke förstklassig elektrisk materiel borde företagas. 3. Noggrann visitation
av arrcstanterna för kontroll av att de icke innehade tändstickor m. m.
borde ske. 4. En enkel lokal automatisk brandalarmanordning borde installeras
i varje rum med därtill ansluten alarmklocka i vaktlokalen. 5. Gemen -

234

sam manuell öppningsmekanism för samtliga arrestrum borde anordnas.
Hänglås borde icke få förekomma. 6. Det borde tillses att fönsteröppningen
i arrestkorridoren hölles lättillgänglig och att fönstret kunde lätt öppnas.
Galler för detta fönster borde icke få finnas. 7. I de byggnader, där uppvärmning
skedde medelst varmluft, borde anordning vidtagas som vid brand
förhindrade eldens överförande genom varmluftskanalerna, exempelvis
automatiskt fällbara brandluckor. I den mån kaminer användes borde de
utbytas mot elektriska element. 8. Inom varje vaktlokal borde finnas två
hinkpumpar och fyra vattenfyllda hinkar. 9. Utredning borde verkställas
angående möjligheten att slopa arrestlokalerna i träkonstruktion och att
överföra arrestanterna till annat förband, som hade arrestlokaler av godtagbar
beskaffenhet.

Den 12 december 1950 anmodade fortifikationsförvaltningen militärbefälhavarna
för första — sjätte militärområdena ävensom chefen för Hallands
regemente att i samråd med brandinspektören inom vederbörande militärområde
vidtaga åtgärder som avsåges i punkterna 2—8 i Grills förslag. I
fråga om punkterna 1 och 9 skulle förslag insändas till fortifikationsförvaltningen
före den 1 februari 1951. Sedermera översändes den 28 februari
1951 från fortifikationsförvaltningen till nyssnämnda chefer ritning till
gemensam öppningsanordning för arrestdörrar i träbaracker och uttalades
därvid att den enligt ritningen föreslagna anordningen, som vid prov fungerat
tillfredsställande, borde komma till utförande där så ansåges befogat.

Militieombudsmannen anhöll härefter i skrivelse den 20 april 1951 till
fortifikationsförvaltningen att upplysning måtte lämnas rörande de åtgärder
som förvaltningen kunde ha beslutat med anledning av vad Grill anfört
under punkterna 1 och 9 i sitt yttrande. Fortifikationsförvaltningen anförde
i ett den 22 juni 1951 avgivet yttrande: Vad anginge Grills under punkten
1 framlagda förslag att i arrestbyggnaderna dörren mellan vaktlokalen och
förvaringsrummens korridor skulle borttagas hade förvaltningens i detta
avseende meddelade beslut såtillvida avvikit från Grills förslag att det blivit
bestämt att dörren finge bibehållas men att den övre dörrspegeln skulle
ersättas med trådgaller samt att nyckeln till dörren skulle förvaras i skåp
med glasruta i omedelbar anslutning till dörren. I fråga om övriga under
punkterna 1 och 9 i Grills yttrande föreslagna åtgärder hade fortifikationsförvaltningen
verkställt utredning och hade för avsikt att i samband med
medelsäskandena för budgetåret 1952/53 på grundval av denna utredning
taga under omprövning vilka åtgärder som i nu berörda hänseenden borde
vidtagas. — Härutöver anfördes i yttrandet: De i punkterna 2—8 i Grills
yttrande föreslagna säkerhetsåtgärderna hade enligt rapporter som inkommit
från respektive förbandschefer och brandinspektörerna inom militärområdena
i samtliga fall föranlett åtgärder utom beträffande den i punkt 4 upptagna
installationen av lokal automatisk brandalarmanordning. I vissa
fall hade dock genom vederbörande förbands försorg anbud härå infordrats.
Då de därvid offererade priserna visat avsevärda variationer, hade fortifikationsförvaltningen
själv infordrat anbud å ifrågavarande installationer,
som beräknades kunna utföras under första hälften av budgetåret 1951/52.

235

Militieombudsmannen uttalade vid ärendets avgörande följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att enligt de iakttagelser som av mig
gjordes vid omförmälda i juni 1950 förrättade inspektion allvarliga erinringar
kunde från brandskyddssynpunkt riktas mot anordningen att ha militärhäkten
inrymda i träbaracker. Handlingarna utvisa jämväl att på föranstaltande
av fortifikationsförvaltningen vidtagits åtgärder ägnade att
väsentligt minska brandriskerna och att möjliggöra hastig utrymning i
händelse av brand samt att ytterligare åtgärder i sådant syfte äro att förvänta.
Oavsett vad i dylikt hänseende åtgjorts och kan komma att ytterligare
åtgöras framstår det såsom i hög grad angeläget att ifrågavarande
baracker bliva ersatta med tidsenliga och i övrigt fullt godtagbara arrestbyggnader.
Enär det emellertid torde vara att räkna med att nya arrestbyggnader
komma att uppföras så snart kan ske med hänsyn till förhållandena
å byggnadsmarknaden och vad därmed sammanhänger, finner jag
ytterligare åtgärd från min sida i förevarande ärende icke vara erforderlig.

24. Sedan arreststraff ålagts ett fyrtiotal värnpliktiga har förbandschefen för
att verkställigheten av straffen skulle medhinnas före den nära förestående
utryckningsdagen i strid med gällande bestämmelser låtit verkställigheten ske
i en på kaserngården anordnad tältförläggning.

Vid militieombudsmannens inspektion den 9 april 1951 av Norrbottens
regemente uppmärksammades att åtskilliga värnpliktiga undergingo arreststraff
i en tältförläggning å regementets kaserngård. Översten Petrus Lande,
som vid ifrågavarande tid var chef för regementet, uppgav vid inspektionstillfället
att han, innan tältförläggningen anordnades, rådfört sig med audilören
Gustav Ekeroth, som icke haft något att erinra mot en sådan anordning.

Tältförläggningen bestod av 20 tält, som rests inom ett avspärrat område
mellan kasern nr III och kasern nr IV. Enligt vad som upplystes av regementsväbeln,
förvaltaren O. Kullberg, hade fredagen den 6 april 1951 klockan
1800 33 arrestanter förlagts ill samma dag resta tält. Av arrestanterna
hade 3 varit ådömda arrest i 8 dagar, 5 arrest i 6 dagar, 24 arrest i 4 dagar
och en arrest i 3 dagar. Den 7 april hade ytterligare en arrestant, ådömd
arrest i 3 dagar, förlagts i tältlägret. Vidare uppgav Kullberg att straffarrestanterna
utspisades i regementets matsal, dit de fingo begiva sig i samlad
trupp och varifrån de fingo återvända till tältförläggningen på samma
sätt. Arrestanterna fingo vidare vistas utomhus en timme dagligen, då de
sysselsattes med sågning och huggning av ved till tälten. Vid inspektionstillfället
var det töväder och kraftig dagsmeja. Föregående dag hade rått
regnväder.

Militieombudsmannen besökte i samband med inspektionen de särskilda
tälten och åtföljdes därvid av tjänstförrättande regementsläkaren, fältläkarstipendiaten
Jan Broman. Vid besöket antecknades bland annat följande.

236

Av de 20 tälten stodo 8 tomma. I vart och ett av de övriga befunno sig
två eller tre arrestanter. I de flesta tälten funnos vattensamlingar av större
eller mindre omfattning. Åtminstone i ett tält stod vattnet fotsdjupt. Enligt
uppgift av några arrestanter hade de vid vissa tillfällen måst ösa ut
vatten ur tälten med hinkar. Vattenbildningen hade enligt arrestanterna
börjat i och med att eldningen i tälten igångsatts men hade tagit ordentlig
fart först sedan tövädret föregående dag satt in. I några tält funnos endast
vattensamlingar omkring kaminen och i andra åter var det tämligen torrt,
troligen beroende på alt vattnet runnit undan genom sprickor i marken.
Tältduken var i ett tält sprucken. De till detta tält hänvisade arrestanterna
klagade över att tältet var dragigt. Broman uttalade såsom sin mening att
tältet var hälsovådligt. Liggplatserna i tälten utgjordes av halm och filtar.
Dit syntes någon väta icke ha trängt. Kullberg förklarade i samband med
inspektionen av de värst utsatta tälten att de skulle utrymmas och att arrestanterna
skulle överföras till andra tält, som stodo tomma. Några av
arrestanterna klagade över att det var fuktigt i tälten och sex av dem, värnpliktiga
nr 1300-19-48 Sundqvist, nr 1834-19-49 Johansson, nr 1063-19-50
Nilsson, nr 462-19-49 Grundström, nr 1878-19-49 Paavo och nr 1181-19-50
Johansson, påstodo att de blivit förkylda under tältvistelsen. En arrestanl,
värnpliktige nr 1906-19-49 Drugge, uppgav att han hade ont i halsen och att
han besvärats därav sedan den senaste manövern. Arrestanterna förklarade
allmänt att de trots de besvärligheter som tältvistelsen medförde föredrogo
att kvarstanna i tältlägret framför att få verkställigheten av straffen avbruten
i väntan på att plats kunde beredas dem i arrestbaracken. De skulle i
dagarna utrycka efter att ha fullgjort första tjänstgöring och sågo ogärna att
de efter utryckningen skulle behöva återvända till regementet för att avtjäna
straffen.

Vid besök i tältbivacken, som byråchefen hos militieombudsmannen K.-E.
Skarvall på militieombudsmannens uppdrag gjorde den 10 april 1951 klockan
0930, antecknades beträffande förhållandena i tälten följande. Rikligt
med vatten förekom fortfarande i tre tält. I övriga, vid tillfället begagnade
tält var i allmänhet runt tältkaminen en större eller mindre vattensamling.
I ett tält hade snön omkring kaminen helt smält bort; marken var där lerig.
I samtliga använda tält hade sedan föregående dags inspektion inlagts rikligt
med halm, varigenom själva bäddarna trots vätan i tälten voro torra.
Av uppgifter som arrestanterna lämnade framgick att med få undantag icke
någon klagade på att det varit kallt under natten. I den mån de värnpliktiga
frusit hade det berott på att de låtit elden slockna. Värnpliktige nr
5858-1-50 Ågren, som föregående dag klockan 1800 fått börja avtjäna åtta
dagars arrest i ett av tälten, uppgav emellertid att han frusit under natten,
emedan han inför den förestående utryckningen fått inlämna sina flesta
klädespersedlar och redan under gårdagen känt sig förkyld. Ågren och hans
kamrater, värnpliktige nr 1062-3-49 Hellgren och värnpliktige nr 1851-19-49
Nordlund, förklarade att de avsågo att tala med regementsläkaren om alt
få bli flyttade till arrestbaracken.

237

Enligt senare från Kullberg erhållen uppgift började den 9 april 1951
klockan 1800 ytterligare sju värnpliktiga avtjäna arreststraff i tältförläggningen.
Denna utrymdes den 10 april 1951 klockan 1800. Av de sammanlagt
41 värnpliktiga, som varit intagna i tälten, hade då 26 till fullo avtjänat
sina straff.

I anslutning till inspektionen avlämnade Broman ett av honom upprättat
skriftligt besked angående resultatet av de sjukvisitationer med sjukanmält
manskap från arresttälten, vilka verkställts dels på eftermiddagen den 9
april och dels på morgonen den 10 april 1951. Av beskedet framgick följande.
Sex av arrestanterna i tälten hade anmält sig sjuka, nämligen Sundqvist,
nr 1834-19-49 Johansson, Nilsson, Grundström, Paavo och nr 1181-19-50 Johansson. Icke någon av dem hade haft temperatur överstigande 37,9°.
Sänkningsreaktionen hade utgjort för Sundqvist 18 mm, för Paavo 16 mm,
för nr 1181-19-50 Johansson 12 mm och för envar av de övriga 3 mm. Samtliga
hade företett tecken på inflammationer i svalg, näsa eller luftrör av i
allmänhet lindrig art. Icke någon hade blivit inlagd å regementets sjukhus
men två, Sundqvist och nr 1834-19-49 Johansson, hade sjukredovisats i
grupp 2 och i samband därmed fått flytta från tältförläggningen till den
ordinarie arrestlokalcn. Vid sjukvisitationen den 10 april hade samtliga sex
friskskrivits.

Vid ett sedermera å militieombudsmansexpeditionen hållet förhör med
Broman bestred denne, alt han vid inspektionen givit uttryck för den meningen
att vistelsen i arresttälten skulle varit hälsovådlig.

För att få utrett dels huruvida möjlighet funnits att låta de i tälten förlagda
arrestanterna i stället avtjäna sina straff i arrestlokaler tillhörande
andra förband i Boden eller Luleå, dels ock huruvida något initiativ till
sådan verkställighet tagits av Lande eller honom underställd befattningshavare,
lät militieombudsmannen från nämnda förband inhämta uppgifter
i nu berörda avseenden. Därvid utröntes följande. I militärhäktena vid
Bodens artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Bodens ingenjörkår och
arméns intendenturförråd i Boden hade sammanlagt funnits den 6 april
nio, den 7 och den 8 april åtta, den 9 april fem samt den 10 april tre icke
belagda rum för arrestanter. Motsvarande siffror för militärhäktena vid de
i Luleå förlagda förbanden, Luleå luftvärnskår och Norrbottens flygbaskår,
utgjorde den 6 och den 7 april sex, den 8 april sju samt den 9
och den 10 april fem. Befattningshavare vid Norrbottens regemente
hade förfrågat sig angående arrestutrymme i artilleriregementets och
intendenturförrådets militärhäkten under veckan den 2—den 7 april samt
i artillerikårens och ingenjörkårens häkten den 10 april. Vid luftvärnskåren
och flygbaskåren hade någon dylik förfrågan icke förekommit under tiden den
1—den 6 april 1951. Från artilleriregementet hade svarats alt möjligen två
arrester kunde ställas till förfogande men att besked icke kunde lämnas
förrän den 9 april. Någon förnyad förfrågan från Norrbottens regemente
hade därefter icke gjorts där förrän den 10 april. Vad anginge intendenturförrådet
hade där befintliga förvaringsrum för arrestanter utnyttjats för
annat ändamål.

238

Sedan yttrande infordrats från Lande och Ekeroth rörande vad vid inspektionen
av tältförläggningen och i anslutning därtill förekommit — därvid,
förutom befogenheten att använda tält såsom militärhäkte, bland annat
ifrågasattes huruvida icke Lande innan han förordnade om verkställigheten
eller i varje fall sedermera med hänsyn särskilt till den inträdda väderlekssituationen,
som föranledde vattensamlingar i tälten, bort inhämta yttrande
från vederbörande militärläkare angående den fara för arrestanternas
hälsa som kunde vara förenad med deras förläggande i tälten — har
Lande med instämmande av Ekeroth anfört följande. Det syntes icke kunna
bestridas att, om man såge till ordalydelsen, det enligt nu gällande bestämmelser
icke vore tillåtet att låta verkställa arreststraff i tältförläggning på
sätt som skett i förevarande fall. Tältförläggningen hade emellertid anordnats
huvudsakligen till undvikande av olägenheter för det arresterade manskapet.
Vid tiden i fråga i början av april 1951 hade ett stort antal kortvariga
arreststraff skolat verkställas inför en nära förestående utryckning. Det
hade då framstått som nästan outhärdligt att med ett strikt tillämpande av
bestämmelserna på grund av brist på arrestlokaler skicka hem de värnpliktiga
för att sedermera låta dem återkomma och avtjäna straffen. Vid sådana
resor rycktes de värnpliktiga oundvikligen från sitt arbete, som inom Norrbotten
i stor utsträckning vore av säsongbetonad karaktär och som de väl
behövde. Så gott som undantagslöst bekostade de värnpliktiga utläggen för
resorna ur egen kassa. De särskilda förhållandena inom Norrbotten gjorde,
att sådana resor ofta bleve särskilt betungande ur ekonomisk synpunkt, dels
i vad gällde själva resekostnaden dels ock med hänsyn till den långa tid, som
kunde förspillas under resorna på grund av dessas längd och de ofta svåra
förbindelserna i övrigt. Det kunde med bestämdhet sägas, att om arrestanterna
i fråga skickats hem, skulle stor förtrytelse uppstått, icke blott hos
arrestanterna själva, utan även, och detta syntes ock betydelsefullt, hos deras
anförvanter. Denna förtrytelse skulle säkerligen vederbörande befäl på
regementet fått del av. Å förbanden i Boden saknades icke erfarenhet av sådant.
Före upprättandet av tältförläggningen hade Kullberg på order av
tjänstförrättande regementschefen, överstelöjtnanten R. Pålman, per telefon
förfrågat sig om arrestlokaler kunde ställas till förfogande vid Bodens
artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Bodens ingenjörkår och arméns
intendenturförråd i Boden, således icke blott vid artilleriregementet. Vederbörande
på artilleriregementet, artillerikåren och ingenjörkåren hade svarat,
att dessa förband själva behövde tillgängliga arrestutrymmen. Vid intendenturförrådet
hade svarats, att de två arrestutrymmen, som funnits, varit hälsovådliga
på grund av att de icke använts under en längre tid. Även om ett
litet antal arrestutrymmen funnits lediga vid artilleriregementet, artillerikåren
och ingenjörkåren, så hade vederbörande vid dessa förband haft att
tänka på att behov av arrestutrymmen snabbt kunnat uppstå inför den
förestående utryckningen genom straffbeslut eller domar eller på grund
av att fyllerister eller andra måste tagas i förvar. Då besked som de angivna
lämnats, torde det vara förklarligt, att ytterligare undersökningar på

239

sistnämnda förband icke skett å befälets eget initiativ. Någon motsvarande
förfrågan hos förbanden i Luleå hade icke skett. Det medgåves, att förfrågan
kunde ha gjorts jämväl vid dessa förband, varigenom ett litet antal
arrestutrymmen möjligen kunde ha ställts till förfogande. Man hade emellertid
icke tänkt på att göra sådan förfrågan. Härvidlag torde det ha haft
sin betydelse, att det veterligt icke någonsin tidigare förekommit, åtminstone
icke medan de värnpliktiga varit i tjänst, att värnpliktiga från Norrbottens
regemente avtjänat arreststraff vid något av förbanden i Luleå. Med
hänsyn till det stora antal värnpliktiga, som vid tiden i fråga skulle avtjäna
arreststraff, kunde det väl kanske dessutom sägas, att så mycket icke skulle
stått att vinna med förfrågningar i Luleå. Tältförläggning, även vintertid,
vore inom det militära i Norrbotten en gammal och van företeelse. Icke heller
för verkställighet av arreststraff vore tältförläggning någon nyhet. Vattenbildning
i tält, som eldades och som rests på snö, uppkomme alltid, och
vid töväder uppstode lätt i tälten mera vattenbildning än eljest. Lande hade
icke erfarenhet av att förläggning i tält ansetts hälsovådlig eller att det tidigare
ansetts erforderligt med särskilda åtgärder för övervakning av hälsotillståndet
hos värnpliktiga som förlagts i tält, även om det varit fråga om
avtjänande av arreststraff. I och för sig syntes det därför knappast ha förelegat
skäl att före anordnandet av tältförläggningen i fråga inhämta särskilt
utlåtande från regementsläkaren. Arrestanterna hade dock vistats utom
tälten vid måltiderna och dessutom i det fria en timme dagligen, då de sysselsatts
med vedhuggning. Möjligen hade emellertid läkarens utlåtande bort
inhämtas, sedan det särskilt svåra tövädret plötsligt satt in. Det borde emellertid
tagas i betraktande, att ordningen beträffande arrestanter varit och
vore, att icke någon ej fullt frisk arrestant finge börja avtjäna arreststraff
utan läkarens medgivande. Arrestanterna besöktes flera gånger om dagen av
väbeln eller hans biträde och hade givetvis möjligheter att vid behov genast
sjukanmäla sig. Vid sjukanmälan besöktes vederbörande arrestant av läkaren
eller ock följdes han till läkaren. Det kunde vidare kanske sägas, att
platsen för tältförläggningen kunde ha valts bättre och att omflyttning av
eu del arrestanter till torrare, tomma tält kunde ha skett tidigare, än som
ägt rum. Alltnog, så hade emellertid några svårare sjukdomsfall bland arrestanterna
icke inträffat. Några hade blivit förkylda, men förkylningssjukdomar
inträffade ju normalt i stor utsträckning vid så häftiga väderleksomslag,
som det här vore fråga om. — Lande påpekade dessutom att efter det
tältförläggningen brutits order utgått från arméstaben, att förläggning av
arrestanter i tält icke vidare finge förekomma annat än under i lagen direkt
angivna förutsättningar.

Den av Lande omlörmälda arméordern utgöres av ett den 10 maj 1951
dagtccknat meddelande från chefen för armén till chefen för Norrbottens
regemente med anledning av en från den sistnämnde till överbefälhavaren
den 10 april 1951 riktad skrivelse angående vid regementet företagna åtgärder
för avtjänande av arreststraff. I meddelandet framhölls att ett arresttält
icke kunde anses som militärhäkte samt att arreststraff städse skulle verk -

240

ställas i en särskild såsom militärhäkte inredd lokal och icke i en lokal
som endast för tillfället iordningställts till militärhäkte. Vidare påpekades
att det i förevarande fall icke kunde anses ha rått några fältförhållanden
samt att åtgärden att låta tre man samtidigt avtjäna arreststraff i ett tält
förty stredc mot gällande föreskrifter att arreststraff skulle verkställas i enrum.
Meddelandet slutade med en föreskrift att de framförda iakttagelserna
framdeles skulle beaktas.

Sedan ärendet remitterats till försvarets sjukvårdsstyrelse med begäran
om utlåtande, huruvida och i vad mån det sätt varpå straffverkställigheten
i förevarande fall var avsedd att äga rum kunde anses ha inneburit risk
för arrestanternas hälsa, ävensom det yttrande i övrigt vartill styrelsen kunde
finna anledning, har styrelsen i skrivelse den 1 december 1951 anfört:
Ur rent militärmedicinsk synpunkt syntes det sjukvårdsstyrelsen icke finnas
något att i princip erinra mot att arrestanter förlädes i tält, då särskilda
skäl därtill föranledde. Styrelsen utginge därvid från den uppfattningen,
att en god tältföriäggning ur hygienisk synpunkt kunde vara att föredraga
framför en mindre tillfredsställande inomhusförläggning. Dock måste
vid sådant förfarande under fredsförhållanden såsom ett oavvisligt krav
uppställas, att tältförläggningen såväl med hänsyn till tältplats som vidtagna
anordningar inuti tälten vore fullt godtagbar i hygieniskt avseende.
Vidare måste för sådan förläggning fordras, att densamma endast användes
för friska arrestanter, ävensom att dessa ägnades erforderlig tillsyn och genom
förläggningen icke undandroges möjligheterna att vid behov erhålla
samma läkarvård som truppen i övrigt. De sanitära åtgärderna i tälten måste
sålunda ägnas fortlöpande uppmärksamhet. I det aktuella fallet syntes
icke någon påtaglig skadeverkan genom tältförläggningen ha uppkommit.
De lättare sjukdomstillstånd, som vid läkarens undersökning konstaterats
bland de i tält förlagda arrestanterna, torde likaväl ha kunnat inträffa under
andra förhållanden, och deras uppkomst kunde enligt styrelsens förmenande
icke kategoriskt tillskrivas tältförläggningen, även om det icke
kunde uteslutas, att denna bidragit därtill. Några direkta klagomål av arrestanterna
syntes icke ha framförts och någon sjukanmälan syntes icke
heller ha gjorts. Denna omständighet torde emellertid få ses mot bakgrunden
av den förestående utryckningen och en förklarlig önskan bland arrestanterna
att hellre finna sig i rådande situation än att riskera att för avtjänande
av arreststraffet sedermera vara nödsakade återvända till förbandet.
Det förhållandet att några svårare sjukdomsfall ej inträffat berättigade
emellertid icke till antagandet, att tältförläggningen uppfyllt behöriga krav
i hygieniskt avseende. I så gott som samtliga tält hade större eller mindre
vattensamlingar förekommit och i många fall hade tälten varit dragiga och
kalla. I ett fall hade förhållandena av vederbörande läkare betecknats som
hälsovådliga. Den rådande väderleken med töväder och kraftig dagsrneja
hade tvivelsutan verksamt bidragit till vattenbildningen i tälten. Några effektiva
motåtgärder för vattnets avdränering syntes emellertid icke ha
blivit vidtagna, vilket borde ha skett. Det syntes styrelsen kunna ifrågasät -

241

tas, huruvida valet av tältplats ägnats erforderlig omsorg, men undandroge
sig denna fråga ett objektivt bedömande. Anmärkningsvärt syntes beträffande
Ågren vara, att han inför den förestående utryckningen fått inlämna
sina flesta klädespersedlar, varigenom han icke skulle ha kunnat tillräckligt
skydda sig mot kylan under tältvistelsen. Sammanfattningsvis kunde
framhållas, att den ifrågavarande tältförläggningen, ehuru behäftad med
olägenheter, icke kunde med säkerhet sägas ha som sådan varit vådlig ur
hygienisk synpunkt, att, så långt styrelsen hade sig bekant, några svårare,
av förläggningsformen direkt förorsakade sjukdomsfall icke hade yppats
hos arrestanterna samt att — även om förläggningen varit behäftad med
brister — dessa icke för arrestanterna medfört större risk för hälsan än
förläggning i tält i och för sig kunde innebära. Om vid denna årstid tältförläggning
av arrestanter ansåges böra tillgripas, syntes det styrelsen lämpligt,
att samråd dessförinnan skedde med målsman för såväl det militärmedicinska
som det juridiska verksamhetsområdet.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow i skrivelse den 10 december 1951 till chefen
för Norrbottens regemente.

I 4 § disciplinlagen föreskrives att arreststraff skall verkställas i militärhäkte.
Enligt 33 § rättsvårdskungörelsen skall militärhäkte, om ej särskilda
skäl till annat föranleda, finnas inrättat vid regemente, örlogsstation
och flygflottilj. Vid annat förband må militärhäkte inrättas, om stadigvarande
behov därav föreligger. Militärhäkte skall vara så beskaffat,
att vistelse däri ej kan medföra men för de intagnas hälsa. Förvaringsrum
i militärhäkte skall vara försett med bädd, stol och bord av enkel beskaffenhet.
Rum som användas till förvaring av berusad eller våldsam person
må dock ha annan för ändamålet anpassad inredning. Om särskilt militärhäkte
inrättas under fältförhållanden, må ock inredningen förenklas i den
män det betingas av omständigheterna. Närmare bestämmelser i hälsovårdshänseende
meddelas av försvarets sjukvårdsstyrelse. I 42 § nämnda
kungörelse stadgas att arreststraff skall verkställas i enrum, dock att under
fältförhållanden avsteg må ske från denna regel, om så erfordras. Enligt
45 § kungörelsen må, om arreststraff icke kan verkställas i militärhäkte
vid det förband, där den dömde tjänstgör, verkställighet ske i annat militärhäkte.
Framställning härom skall av den befattningshavare som har att
befordra straffet till verkställighet göras hos befattningshavare som har
uppsikt över det häkte där straffet skall verkställas.

Av försvarets sjukvårdsstyrelse den 21 augusti 1950 (Tjänstemeddelanden
från styrelsen nr 6/1950) utfärdade hygieniska föreskrifter rörande militärhäkten
innehålla såvitt angår nybyggnad, bland annat, följande. Arrestbyggnad
bör givas sådant läge att alla celler erhålla solljus under större
delen av året. Cell för ensam arrestant skall ha en rymd av minst 15 kbm
och en golvyta av minst 6 kvm. Varje cell förses med fönster mätande minst
16—517993. Mililieombudsmannens ämbetsberätlelse.

242

1/10, helst 1/8, av golvytan samt så anbringat att god dager erhålles i
cellen. Golv skall läggas på sådan höjd i förhållande till markytan, att
skydd beredes mot olägenheter från grunden. Arrestbyggnad uppvärmes
lämpligen medelst centraluppvärmning som giver en jämn temperatur av
omkring -|- 18° C om dagen och ej under 4- 15° C nattetid. Belysning anordnas
med cellarmatur av lämplig typ med 10 mm tjockt glas samt en
60 W och en 15 W glödlampa, den senare för nattbelysning. Varje cell förses
lämpligen med en WC-stol. Arrestbyggnad skall vara försedd med tvättrum
— om möjligt med duschanordning — för arrestanterna. Dricksvatten bör
tillhandahållas i dricksvattenfontän. Arrestbyggnad skall vara på tillfredsställande
sätt ventilerad. Vid inrättande under fältförhållanden av provisoriska
militärhäkten må inredningen förenklas i den mån så av omständigheterna
betingas, dock att ovan angivna mått på rymd och golvyta såvitt
möjligt skola hållas. Beträffande redan befintliga arrestlokaler förklarar
styrelsen, att föreskrifterna skola gälla i den mån tekniska och ekonomiska
omständigheter det medgiva.

De återgivna bestämmelserna visa att arreststraff regelmässigt skall
verkställas i en såsom militärhäkte stadigvarande avsedd lokal av viss beskaffenhet
samt att särskilt militärhäkte med en efter omständigheterna
förenklad inredning icke får inrättas under vanliga fredsförhållanden.
Detta överensstämmer med vad som uttalades vid tillkomsten av den nya
krigslagstiftningen. I första lagutskottets utlåtande den 9 juni 1948 i anledning
av propositionen med förslag till militär rättegångslag m. in.
(1948:41 s. 19) anfördes sålunda att med utgångspunkt från stadgandet
i 4 § disciplinlagen och under hänsynstagande till motiven till detta lagrum
under beteckningen militärhäkte syntes böra hänföras i första hand de
arrestlokaler, som finnas uppförda i anslutning till de militära etablissementen
i och för förvaring av personer, som berövats friheten, eller för sådant
ändamål inretts ombord å fartyg samt andra lokaler, som eljest kommit
att mera stadigvarande brukas för nyssnämnda ändamål. Som militärhäkte
borde därutöver enligt utskottets mening även betecknas sådana lokaler,
fyllande vissa i administrativ ordning fastställda krav i fråga om storlek,
belysning och bevakning m. m., vilka under fältförhållanden eller liknande
omständigheter, då fasta arrestlokaler icke finnas att tillgå, tillfälligtvis
få tagas i anspråk för verkställighet av arreststraff; under dylika
förhållanden kunde till och med tält komma i fråga som militärhäkte.

Vidare är det tydligt att under vanliga fredsförhållanden arreststraff
alltid skall verkställas i enrum. Bakgrunden till stadgandet härom är uppenbarligen
den i förarbetena till disciplinlagen (SOU 1946: 83 s. 189) uttalade
uppfattningen att betydelsen av ett arreststraff såväl i fråga om den
brottslige själv som med avseende å andra till stor del ligger däri, att den
brottslige under någon tid hålles isolerad från sin omgivning.

Av det anförda framgår att den i ärendet ifrågakomna straffverkställigheten
icke skett i föreskriven ordning. Oaktat fråga ej varit om fältförhållanden
eller ens liknande omständigheter, har särskilt militärhäkte anordnats i

243

form av tältförläggning å regementets kaserngård, och arrestanterna ha i
grupper om två eller tre gemensamt avtjänat straffen i tälten. Det fel som
sålunda begåtts är ingalunda av enbart formell art. Å ena sidan måste verkställighetssättet
ha varit ägnat att äventyra straffets effektivitet. Det är en
påtaglig skillnad mellan ett avtjänande av arrest som sker i vanlig cell och
den straffverkställighet som äger rum då två eller flera arrestanter samtidigt
vistas i ett tält. Att i sistnämnda fall verkställigheten merendels icke är förenad
med tillbörligt allvar, torde vara obestridligt, och omständigheterna i
förevarande ärende giva icke anledning antaga att straffen verkställts på
ett i eftektivitetshänseende godtagbart sätt. Å andra sidan ha arrestanterna
icke kommit i åtnjutande av den hygieniska standard, vartill de haft rätt.
Även om, såsom försvarets sjukvårdsstyrelse i sitt remissyttrande förklarat,
verkställigheten icke inneburit större risk för arrestanternas hälsa än förläggning
i tält i och för sig kan innebära, synes det dock vara ett rimligt krav
att arrestanter, när truppen i övrigt är förlagd i kasern, icke skola behöva
vistas i lokaliteter med fotsdjupt vatten. Ur olika synpunkter är det emellertid
över huvud taget olämpligt att tält användes som arrestlokal. Visserligen
har arreststraffs verkställande i tält icke helt förbjudits, liksom ej heller
påbudet om verkställighet i enrum uppställts utan undantag. Men enligt
vad av det förut sagda framgår ha avsteg i dessa hänseenden ansetts böra få
göras endast under fältförhållanden och då närmast som en nödfallsutväg.
I förarbetena till den militära strafflagstiftningen (SOU 1946:83 s. 192)
framhålles också på tal om uppskov med verkställighet av arrest, att ett särskilt
fall då uppskov kan behöva meddelas är att lämplig arrestlokal icke
finnes att tillgå och att det till följd av möjligheten att uppskjuta verkställigheten
ofta under fältförhållanden torde kunna undvikas att tält användes
lör arrests avtjänande, något som under beredskapstiden visat sig ganska
olägligt.

Lande har, med instämmande av Ekeroth, förklarat att straffverkställigheten
anordnats på sätt som skett huvudsakligen för att undvika olägenheter
för arrestanterna själva. Vid ifrågavarande tid hade nämligen ett så stort
antal arreststraff förekommit till verkställighet att regementets arrestlokal
icke räckt till, om alla straffskyldiga skulle hinna undergå sina straff före
den nära förestående utryckningsdagen. Det är visserligen riktigt att den
som har att avtjäna straff icke bör utsättas för olägenheter utöver vad som
är nödvändigt förbundet med verkställigheten. Att utan skäl uppskjuta ett
arreststraffs verkställande till efter tjänstetidens slut vore sålunda icke tillbörligt,
eftersom den dömde därigenom skulle åsamkas extra kostnader och
besvär. De i 2 och 3 §§ disciplin lagen intagna reglerna om valet mellan böter
och disciplinstraff äro också utformade med utgångspunkt från att arrest
i princip bör ådömas endast den som kan beräknas vara i tjänstgöring vid
den lid då straffet skall avtjänas. Om det emellertid icke är möjligt att verkställa
elt arreststraff under den dömdes tjänstgöringstid, möter ej hinder
att låta verkställigheten ske vid senare tidpunkt. Givetvis kan då inträffa
fall där det måste anses beklagligt att den dömde får underkasta sig olägen -

244

heten av särskild inställelse för straffets avtjänande. Att märka är dock att
utryckningsdagen i allmänhet är väl känd för den som mot slutet av tjänstetiden
begår brott och att denne därför ofta medvetet tagit risken av att
straffverkställigheten skall falla utom tjänstgöringstiden. Och i vart fall
står det klart att tillgodoseendet av arrestants intresse i förevarande avseende
icke kan berättiga verkställande befattningshavare att åsidosätta gällande
bestämmelser.

Den omständigheten, att regementets egna arrestlokaler icke varit disponibla
för ifrågavarande arreststraffs verkställande, har för övrigt icke utgjort
avgörande hinder för straffens verkställighet. Genom det här ovan
återgivna stadgandet i 45 § rättsvårdskungörelsen har anvisats möjlighet
att få arreststraff verkställt i främmande militärhäkte. Av utredningen i
ärendet vill det synas som om denna möjlighet icke vederbörligen utnyttjats.
Vid övriga förband i Boden och Luleå fanns nämligen då tältförläggningen
inrättades och de närmaste dagarna därefter ett icke ringa antal
lediga arrestutrymmen. Även om vederbörande chefer ej ansett sig kunna
upplåta samtliga dessa, borde dock härigenom verkställighet ha kunnat ske
i de mest trängande fallen. Enligt nyssnämnda stadgande skall framställning
om straffverkställighet i främmande militärhäkte göras hos den som
har uppsikt över häktet, d. v. s. i regel förbandschefen, och i den mån det
visar sig behövligt böra givetvis närmare uppgifter lämnas om anledningen
till att ledig plats i det egna häktet ej kan avvaktas.

I egenskap av chef för regementet vid ifrågavarande tid är Lande ansvarig
för den felaktiga straffverkställigheten. Den omständigheten, att Lande, innan
tältförläggningen anordnades, rådfört sig med Ekeroth såsom auditör
och därvid erhållit det beskedet att icke något var att erinra mot anordningen,
kan givetvis icke fritaga Lande från hans ansvar.

Emellertid är det i hög grad anmärkningsvärt att Ekeroth kunnat lämna
ett sådant besked. Enligt 1 § i instruktionen den 29 oktober 1948 för auditörer
åligger det auditör bland annat att, då befattningshavare hos vilken han
förordnats det begär, biträda denne vid behandling av frågor om verkställighet
av straff. Denna auditörens tjänsteplikt hänför sig uppenbarligen
främst till uppkommet spörsmåls rättsliga bedömande, och Ekeroth hade
sålunda i förevarande fall bort för Lande framhålla innebörden av bestämmelserna
i ämnet. Vare sig det berott på okunnighet eller försummelse att
Ekeroth förklarat sig icke ha något att invända mot det uppenbart lagstridiga
verkställighetssättet, har alltså Ekeroth gjort sig skyldig till fel i sin
tjänst såsom auditör.

Vad Lande och Ekeroth i enlighet med det anförda låtit komma sig till
last torde i och för sig vara av allvarlig beskaffenhet. Då de emellertid med
hänsyn till syftet med det påtalade förfaringssättet och övriga omständigheter
synas ha felat endast av ovarsamhet, anser jag mig kunna låta bero vid
den erinran emot dem som innefattas i det här förut sagda.

Lande och Ekeroth skulle genom regementschefens försorg erhålla del
av skrivelsen.

245

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring av tid
för verkställande av disciplinstraff.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 299 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 24 september 1946 till Konungen avlåten
skrivelse rörande tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff. Ett särskilt till samma ämne hörande
spörsmål behandlas i en av militieombudsmannen den 1 april 1948
till Konungen avlåten skrivelse, för vilken redogörelse lämnats i ämbetsberättelsen
till 1949 års riksdag (s. 206 ff.).

I den förstnämnda skrivelsen framhölls bland annat att spörsmålet i vad
mån undergånget disciplinstraff skulle få tillgodoräknas såsom fullgjord
tjänstgöring hade blivit löst i inskrivningsförordningen (131 § 1 inom.),
varemot frågan om inverkan i detta hänseende av straffarbete, fängelse samt
en del andra straff eller skyddsåtgärder reglerats genom lag (27 § 3 mom. D.
värnpliktslagen). En dylik uppdelning av två så närliggande frågor syntes i
och för sig vara olämplig. Mot lagens ursprungliga mening hade också genom
inskrivningsförordningen införts rubbningar av tiden för den i värnpliktslagen
bestämda fredstjänstgöringen. Den tillämpade metoden att låta
tid, under vilken värnpliktig icke deltagit i tjänstgöring, dragas från tjänstgöringen
och eventuellt även medföra hemförlovning resulterade i en väsentlig
skärpning av de disciplinstraff som ej vore förenade med tjänstgöring.
Även om militieombudsmannen närmast vore böjd för att biträda den
ståndpunkten att tid för disciplinstraff utan tjänstgöring ej finge tillgodoräknas
såvida ej vore fråga om ett mindre antal dagar, ansåge militieombudsmannen
att spörsmålet om tillgodoräknande av tid för disciplinstraff
vore av den vikt för den värnpliktige att det borde lösas genom lag.

I skrivelsen den 1 april 1948 berördes vissa svårigheter vid tillämpningen
av värnpliktslagens och inskrivningsförordningens hithörande bestämmelser
i fall då en värnpliktig undergått disciplinstraff utan tjänstgöring och straffet
ådömts såsom gemensamt straff för rymning eller olovligt undanhållande
samt annan förseelse. Det framhölls i skrivelsen att beträffande
strafftidens tillgodoräknande då fråga vore om s. k. eftertjänst olika regler
gällde i avseende å straff som ådömts för rymning eller olovligt undanhållande
och för annan förseelse ålagt straff. Då av ett för flera brott gemensamt
straff viss del ej kunde sägas avse det ena och återstoden det andra
brottet, kunde i det åsyftade fallet frågan om strafftidens tillgodoräknande
icke lösas med tillämpning av gällande bestämmelser.

Frågan om ändrade bestämmelser för tillgodoräknande av tjänstgöringstid
under frånvaro för avtjänande av arrest upptogs i det år 1946 framlagda
betänkandet med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (se SOU

246

1946: 83 s. 234 f.). I överensstämmelse med vad därvid föreslogs infördes genom
lag den 2 juni 1950 (nr 225) i 27 § 3 mom. D. värnpliktslagen ett stadgande,
som innebar att tid varunder värnpliktig varit frånvarande från
tjänstgöringen för avtjänande av arrest icke skulle tillgodoräknas honom i
den mån tiden översteg 20 dagar då fråga var om första tjänstgöring eller
annan tjänstgöring i följd om mer än 200 dagar eller, beträffande kortare
tjänstgöring, en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattade. Viss av
lagändringen föranledd jämkning av innehållet i 131 § 1 mom. inskrivningsförordningen
vidtogs genom kungörelse den 10 november 1950 (nr 667).

I proposition nr 194 till 1951 års riksdag upptogs till behandling i sin
helhet spörsmålet om tillgodoräknande av tjänstgöringstid under frånvaro
från tjänstgöring, som åligger värnpliktig jämlikt 27 § värnpliktslagen. I
anslutning härtill genomfördes ändringar dels av 3 mom. D. nämnda lagrum
(lag den 25 maj 1951, nr 279) och dels av 131 § inskrivningsförordningen
(förordning den 25 maj 1951, nr 280). Enligt de nya reglerna skall, i
likhet med vad förut gällde, frånvaro på grund av vederbörligen beviljad ledighet
eller med anledning av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen
kan antagas ha varit orsak, tillgodoräknas såsom fullgjord tjänstgöring. I
övrigt — således även beträffande frånvaro som är föranledd av att den
tjänstgöringsskyldige avtjänar arrest — gäller såsom huvudregel att, om
tiden för frånvaron överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen
omfattar, den värnpliktige skall hemförlovas, därvid han icke äger tillgodoräkna
sig tiden för frånvaron. Om frånvaron ej föranlett hemförlovning,
skall däremot tiden för frånvaron regelmässigt tillgodoräknas den värnpliktige
såsom tjänstgöringstid, vilket innebär att frånvaron icke heller
föranleder att vederbörande efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden
kvarhålles för fullgörande av mot frånvarotiden svarande eftertjänst.
Enligt de nya reglerna är nämligen uttagandet av dylik eftertjänst inskränkt
till fall av frånvaro under rymning eller undanhållande och eftertjänsten
skall då motsvara endast tiden för rymningen eller undanhållandet. I förenämnda
stadgande i värnpliktslagen ha upptagits de bestämmelser som enligt
vad ovan angivits avse frånvaro på grund av ledighet och i tjänsten ådragen
sjukdom eller skada ävensom skyldigheten att i omnämnda fall fullgöra
eftertjänst, medan övriga nu berörda föreskrifter upptagits i inskrivningsförordningen.
Det har således ansetts böra ankomma på Kungl. Maj :t
att bestämma om verkan av frånvaron bland annat i fall då densamma varit
föranledd av verkställighet av arreststraff. — Då enligt de nya reglerna
frånvaro under strafftid ej i något fall föranleder eftertjänst, uppkommer
icke vidare det spörsmål, som närmast gav anledning till militieombudsmannens
ovannämnda skrivelse den 1 april 1948.

247

2. Fråga angående omfördelning i visst fall av meddelade auditörsförord nanden.

Den 16 oktober 1951 avlät militieombudsmannen i den föreliggande frågan
följande skrivelse till Konungen.

»Genom brev den 29 oktober 1948 har Eders Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
rörande auditörsorganisationen att gälla tills vidare från och
med den 1 januari 1949. Enligt dessa bestämmelser skall hos chefen för
Södermanlands pansarregernente, befälhavaren för Strängnäs försvarsområde
och chefen för ridskolan i Strömsholm finnas en auditör med ett årligt
arvode om 2 400 kronor och en vice auditör. Vidare skall hos cheferna för
Västmanlands flygflottilj, flygvapnets centrala skolor i Västerås, flygvapnets
intendenturförråd i Arboga samt styresmännen för centrala flygverkstäderna
i Västerås och Arboga finnas likaledes en auditör med nyss angivet
arvode och en vice auditör.

I samband med en av mig i mars 1951 förrättad inspektion av rådhusrätten
i Västerås anmälde rådmannen därstädes M. C. A. Lindheimer, vilken
uppehåller befattningen såsom auditör hos cheferna för nyssnämnda till
Västerås och Arboga förlagda avdelningar av krigsmakten, att han ansåge
sig böra fästa uppmärksamheten å lämpligheten av att till hans arbetsuppgifter
såsom auditör överfördes uppdraget att i sådan egenskap biträda
chefen för ridskolan i Strömsholm. Lindheimer framhöll härvid följande.
Den auditörsbefattning, å vars innehavare det ankomme att biträda chefen
för Södermanlands pansarregemente, befälhavaren för Strängnäs försvarsområde
och chefen för ridskolan i Strömsholm, uppehölles av kommunalborgmästaren
H. V. Gester i Strängnäs. Förbindelserna mellan Strängnäs
och Strömsholm — omkring tre timmars restid — vore betydligt sämre än
förbindelserna mellan Västerås och Strömsholm, och det vore därför enligt
Lindheimers mening opraktiskt och oekonomiskt att såsom auditör hos chefen
för ridskolan anlitades icke den i Västerås utan den i Strängnäs bosatte
auditören. Vid samtal med Gester hade Lindheimer erfarit att denne hade
samma uppfattning i saken. Lindheimer hade för sin del icke något emot att
med sina övriga auditörssysslor förena ett förordnande såsom auditör hos
chefen för ridskolan.

Sedan jag i anledning av vad Lindheimer sålunda andragit begärt yttrande
från chefen för försvarsstaben, har denne i skrivelse den 22 juni 1951
förklarat, att det ur hans synpunkt icke vore något att erinra mot att förordnandet
såsom auditör hos chefen för ridskolan förenades med auditörsbefattningen
hos de bestraffningsberättigade cheferna i Västerås och Arboga.
Vid skrivelsen funnos fogade yttranden av försvarets civilförvaltning
samt cheferna för Västmanlands flygflottilj och Södermanlands pansarregemente
ävensom av Lindheimer och Gester.

Civilförvaltningen anförde i sitt yttrande: Ämbetsverket hade icke något
att erinra mot att göromålen såsom auditör hos chefen för ridskolan för -

248

enades med dem som ankomme på auditören hos de bestraffningsberättigade
befattningshavarna i Västerås och Arboga. Civilförvaltningen förutsatte
emellertid att med hänsyn till den ringa utsträckning, i vilken auditören
hos chefen för ridskolan anlitades, någon ändring av utgående arvoden
till de av ändringen berörda båda auditörerna icke företoges. Omläggningen
av förordnandena nödvändiggjorde en ändring i brevet av den
29 oktober 1948.

Chefen för Västmanlands flygflottilj förklarade att hinder från hans sida
icke mötte mot att den hos honom tjänstgörande auditören med sin auditörstjänst
vid flottiljen förenade ett förordnande såsom auditör hos chefen
för ridskolan.

Chefen för Södermanlands pansarregemente anförde att han ansåge det
ur praktisk och ekonomisk synpunkt vara lämpligt att auditören hos chefen
för ridskolan vore bosatt i Västerås med dess goda förbindelser med Strömsholm.

Av auditörerna yttrade sig Lindheimer i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han uppgivit i samband med inspektionen av rådhusrätten. Gester
anförde: Det vore, såsom Lindheimer framhållit, ur praktisk och ekonomisk
synpunkt lämpligt att auditören hos chefen för ridskolan vore bosatt
i Västerås, som hade långt bättre förbindelser med Strömsholm än vad
Strängnäs hade. Gester funne det därför naturligt, att Lindheimer erhölle
auditörsförordnandet i fråga. Då emellertid detta förordnande medförde
mycket ringa arbete, borde en ändring icke förorsaka någon minskning av
Gesters arvode.

Med hänsyn till de i ärendet gjorda uttalandena finner jag den ifrågasatta
ändringen lämpligen böra genomföras.

På grund härav får jag med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktionen i underdånighet hemställa att Eders
Kungl. Maj :t måtte taga förevarande fråga under omprövning.»

3. Angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort av straffföreläggande
för brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas som militärt mål.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow avlät den 30 november
1951 i förenämnda ämne följande skrivelse till Konungen.

»I 48 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas att, om allmänt åtal skall äga
rum för brott varå allenast böter kunna följa, dock ej normerade böter,
åklagaren äger, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande
må ej avse dagsböter utöver tjugu. Det må ej användas, om den misstänkte
är under aderton år och ej heller om anledning förekommer att målsägande
finnes. Enligt 4 § skall strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte,
i vissa fall underställas domstols prövning. På grund av 5 § skall strafföre -

249

läggande, soin fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras,
godkänts av den misstänkte, gälla som dom vilken vunnit laga kraft.

Av 6 § militära rättegångslagen framgår att med avseende å rättegången
i militära mål gäller i tillämpliga delar, där ej i nämnda lag eller eljest är
särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet och att disciplinstraff
därvid skall anses lika med böter. Enligt 84 § andra stycket äger
vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande tillämpning allenast
i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller
hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare på
grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Strafföreläggande
må ej avse disciplinstraff.

I 6 § kungörelsen den 19 december 1947 med närmare föreskrifter om
strafföreläggande föreskrives, att vad i lag eller författning är stadgat om
skyldighet för underrätt att om dom i brottmål underrätta myndighet skall
äga motsvarande tillämpning å åklagare i fråga om strafföreläggande som
han utfärdat och som blivit godkänt; beträffande föreläggande som skall
underställas dock endast i den mån föreläggandet ej undanröjes. Enligt 9 a §
kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av domar i vissa brottmål
m. in. skall dom eller beslut i militärt brottmål inom viss tid sändas
till vederbörande närmast bestraffningsberättigade befattningshavare.

Genom de sålunda återgivna bestämmelserna har alltså möjliggjorts att
institutet strafföreläggande skall kunna tillämpas även i militära brottmål
samt sörjts för att de militära cheferna skola erhålla kännedom om meddelade
förelägganden. I vad mån inom krigsmakten skall vidtagas åtgärd i anledning
av erhållet besked om strafföreläggande synes däremot icke ha uttryckligen
föreskrivits. Eftersom ett strafföreläggande till sin verkan är att
likställa med domstols dom varigenom böter ådömts, torde det emellertid
kunna ifrågasättas om ej föreläggandet bör föranleda samma åtgärder som
sådan dom, d. v. s. antecknande i militärt straffregister och å kontrollkort.

Med avseende å straffregistreringen stadgas i 32 § militära rättsvårdskungörelsen
att, när dom eller domstols beslut vars innehåll skall antecknas
i militärt straffregister inkommer till befattningshavare vid krigsmakten,
denne skall tillse att sådan anteckning verkställcs. Enligt 57 § skall i
militärt straffregister antecknas dels straff som ålagts av befattningshavare
vid krigsmakten och dels straff som domstol ådömt för brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål. Därest
domstol, i stället för att ådörna straff för gärning som sist sagts, dömer till
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller förordnar om villkorligt
anstånd med ådömande av straffet eller ock förklarar den misstänkte övertygad
om gärningen men i anseende till sinnessjukdom eller därmed jämställd
sjukdom icke kunna fällas till ansvar, skall anteckning därom göras
i registret. Utöver vad sålunda föreskrivits må ej i militärt straffregister
göras anteckning om straff eller annan påföljd för brott. I 58 och 59 §§
nämnda kungörelse samt generalorder den 20 december 1948 (go nr 3650/
1948) meddelas ytterligare föreskrifter om straffregisters förande.

250

Det är uppenbart att dessa bestämmelser icke grunda skyldighet för militär
chef att i straffregister göra anteckning om strafföreläggande. I och för
sig skulle visserligen det i 32 § intagna stadgandet kunna analogivis tolkas
i sådan riktning. Med hänsyn till innehållet i 57 § måste detta dock anses
uteslutet. Paragrafens slutstadgande förbjuder uttryckligen att i straffregister
göres anteckning om straff som icke ålagts av bestraffningsberättigad
befattningshavare vid krigsmakten eller av domstol. Vid olika tillfällen har
man också i samband med inspektioner från ämbetets sida sett sig nödsakad
att framställa anmärkning, då strafföreläggande likväl antecknats i vederbörligt
register.

Någon anledning att icke strafföreläggande likaväl som domstols dom å
böter skall registreras, då brottet är av den beskaffenhet att fråga om ansvar
därför skall handläggas som militärt mål, synes emellertid ej finnas.
Eftersom varje disciplinstraff ansetts böra antecknas i militärt straffregister,
har det — med hänsyn till de bestämmelser som äro avgörande för
valet mellan sådant straff och böter — icke varit möjligt alt i fråga om
bötesstraff göra en begränsning till högre straff, motsvarande den som gäller
beträffande det allmänna straffregistret. I motsats till en dom kan ett
strafföreläggande aldrig avse mer än tjugu dagsböter, men detta utgör tydligen
ej tillräckligt skäl för olika regler om straffregistrering. Den omständigheten,
att åklagaren eller den brottslige anser erforderligt att målet prövas
av domstol i stället för att saken avklaras genom strafföreläggande, bör
rimligtvis ej medföra annat resultat än eljest i nu förevarande hänseende.
Framhållas kan också att det ej är otänkbart att strafföreläggande meddelas
för undanhållande, och med hänsyn till den skärpta straffskalan för
upprepat sådant brott är det då av särskild betydelse att registrering skett.

På grund härav synes det angeläget att sådan ändring genomföres i gällande
bestämmelser om den militära straffregistreringen att strafföreläggande
kommer att i princip behandlas lika med domstols dom. Enligt vad som
framhölls vid tillkomsten av bestämmelserna äro dessa i viss mån att betrakta
som provisoriska, och Eders Kungl. Maj :t har också den 21 januari
1949 uppdragit åt strafflagberedningen att verkställa utredning angående
registreringen av brott och förseelser i syfte att bereda individen skydd mot
ett överdrivet registreringsväsende på området. De skäl som kunna åberopas
för den här ifrågasatta ändringen torde emellertid motivera att densamma
vidtages utan avbidan på resultatet av strafflagberedningens utredningsarbete.

Vad angår kontrollkorts förande stadgas i 15 § militära rättsvårdskungörelsen
att så snart bestraffningsberättigad befattningshavare mottagit anmälan
om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål eller eljest vidtagit åtgärd i anledning av sådant brott,
kontrollkort skall upprättas beträffande målet, vare sig detta handlägges
som disciplinmål eller hänskjutes till civil myndighet. Inledes förundersökning
rörande sådant brott på grund av anmälan som skett hos civil myndighet
skall kontrollkort beträffande målet upprättas, så snart underrät -

251

telse om förundersökningen inkommit. Av 17 § framgår vilka uppgifter som
skola införas på kontrollkort. På kortet skall sålunda undan för undan antecknas
en hel mängd särskilt angivna uppgifter däribland, såvitt nu är av
betydelse, beslut av åklagare att nedlägga förundersökning, ej väcka åtal eller
nedlägga väckt åtal samt den domstol eller bestraffningsberättigade befattningshavare
som avgjort målet, dagen då detta skedde och det ådömda straffet,
annan påföljd eller uppgift om att den misstänkte frikänts från ansvar.

Eftersom kontrollkortets ändamål är att man på förbandet skall kunna
följa de militära målen och att inspekterande myndigheter vid varje tidpunkt
skola ha möjlighet att se vilka åtgärder som vidtagits i målen, kan
det icke råda någon tvekan därom, att jämväl strafföreläggande bör föranleda
anteckning. Att detta icke alltid stått klart för vederbörande befattningshavare,
har vid upprepade tillfällen kunnat iakttagas under ämbetets
inspektionsverksamhet. Anledningen till att strafföreläggande på vissa förband
ej antecknats å kontrollkort är uppenbarligen den avfattning som 17 §
erhållit. Oaktat en detaljerad uppräkning gjorts av vad som skall antecknas,
nämnes intet om strafföreläggande. Med hänsyn till de restriktiva villkor
som gälla för meddelande av strafföreläggande i militära mål kan det visserligen
ej anses vara ett krav av högre angelägenhetsgrad att denna oklarhet
undanröjes, men då det av införskaffade upplysningar vill synas som
om sammanlagda antalet sådana strafförelägganden varje år kunde räknas
i hundratal, är dock frågan ingalunda utan betydelse.

I enlighet med vad sålunda anförts förefaller det vara önskvärt att, i
samband med den här förut ifrågasatta ändringen beträffande straffregistreringen,
gällande bestämmelser om kontrollkorts förande förtydligas med
hänsyn till förekomsten av strafförelägganden.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens inilitieombudsman utfärdade instruktionen
får jag hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga de av mig nu
framförda spörsmålen under övervägande.»

4. Fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor.

Den 4 december 1951 avlät militieombudsmannen i förenämnda fråga
följande skrivelse till Konungen.

»Jämlikt en den 9 april 1951 utfärdad generalorder skulle fartyg ur kustflottan
enligt chefens för marinen närmare bestämmande besöka brittiska
hamnar, nämligen Rosyth under tiden den 25—den 28 maj och Thames Ports
under tiden den 30 maj—den 4 juni. Besöken skulle vara icke officiella.

Följande fartyg ur kustflottan beordrades deltaga i flottbesöket, nämligen
kryssarna Göta Lejon och Tre Kronor, jagarna Uppland, Öland, Norrköping
och Stockholm, depåfartyget Patricia samt ubåtarna Sjöborren, Neptun, Sjöhästen,
Sjöormen, Näcken och Dykaren. Besättningen uppgick till 2 402 man,
därav 175 officerare, 337 underofficerare, 99 kadetter och 82 högbåtsmän.

252

Fartygen lämnade svenskt territorialvatten den 22 och den 23 maj 1951
samt återkommo dit den 7 juni 1951.

I riksdagens båda kamrar påtalades i samband med behandling den 29 maj
1951 av riksdagsrevisorernas berättelse för år 1950 den omfattande avgiftsfria
proviantering av tull- och skattepliktiga varor, som verkställts av de i
utlandsresan ingående fartygen. Riksdagsuttalandena gåvo de närmast följande
dagarna genljud i såväl svensk som engelsk tidningspress.

I skrivelse den 2 juni 1951 till chefen för marinen anhöll jag om upplysningar
och yttrande i saken med anledning av samtidigt översända artiklar
ur den svenska dagspressen.

Chefen för marinen, viceamiralen H. Strömbäck, inkom därefter med ett
den 26 september 1951 dagtecknat yttrande, vid vilket voro fogade bland
annat yttrande den 3 juli 1951 från chefen för kustflottan, konteramiralen
Stig H :son-Ericson, ävensom en sammanställning utvisande för samtliga
fartyg de i samband med resan ombordtagna kvantiteterna av spritdrycker,
vin, exportöl, tobaksvaror och konfektyrer, vid återkomsten till Sverige förtullade
och återlämnade kvantiteter av samma varor samt den på grundval
härav uträknade konsumtionen.

I det följande lämnas till en början en redogörelse för vad sålunda och i
övrigt framkommit vid den av mig i saken verkställda utredningen.

Tillämpliga författningsbestämmelser.

För den utrikes fartygstrafiken i allmänhet medgives sedan gammalt ett
provianteringsförfarande, vilket bereder möjlighet till skattefri utförsel av
sådana till skeppsproviant hänförliga varor, som vid konsumtion eller försäljning
inom landet äro belagda med indirekta skatter av skilda slag. Härigenom
kunna nu avsedda fartyg komma i åtnjutande av eljest skattebelagda
varor till priser, som väsentligt understiga de i allmänna marknaden förekommande.
Förutom denna skattebefrielse åtnjutes jämväl befrielse från
ifrågakommande tullavgifter. De förmåner i form av tull- och skattefrihet,
som sålunda innefattas i denna provianteringsrätt, komma fartyg av praktiskt
taget alla kategorier till dei under förutsättning, att dessa genom tullmyndigheterna
i vanlig ordning utklareras till utrikes ort samt att de i övrigt
uppfylla föreskrivna tullformaliteter. Ifrågavarande privilegier lära få anses
betingade i första hand av önskvärdheten att underlätta den internationella
fartygstrafiken genom att undanröja de hinder, som skiljaktigheter länderna
emellan i fråga om varubeskattningens utformning, inköpsvillkor m. m.
kunna utgöra för denna trafik.

För proviantering av fartyg finnes inrättad en särskild institution, provianteringsfrilager.
Enligt förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager
må tullpliktigt gods, som avses för proviantering av fartyg
och som införts från utrikes ort, efter verkställd tulltaxering men utan att
tullavgift erlägges kunna uppläggas i särskilt magasin i regel under varuhavarens
egen vård med villkor att säkerhet ställes för tullavgiften. Gods för
proviantering av fartyg må, fördelat i större eller mindre partier, från pro -

253

vianteringsfrilager utlämnas under villkor, bland andra, att fartyget utklarerats
till utrikes ort, direkt eller via en eller flera svenska hamnar, eller
ock befinner sig på resa mellan utrikes orter. Från provianteringsfrilager
kunna utlämnas skattepliktiga varor av olika slag, såsom spritdrycker, vin,
exportöl och konfektyrer. Gods, som sålunda utlämnas från provianteringsfrilager,
är befriat från tullavgift och skatt.

För tobaksvarornas del finnas enligt lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror inrättade de s. k.
tobaksskattelagren, å vilka av Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet antagen
återförsäljare må, utan erläggande av skatt, i avvaktan bland annat
på varans utförsel till utrikes ort upplägga importerad tobaksvara. Från
dylikt lager kunna således för proviantering av fartyg utlämnas obeskattade
tobaksvaror.

Skattefri proviantering kan vidare ske från frihamn och tullnederlag, därvid
även åtnjutes befrielse från tullavgift, samt i viss utsträckning direkt
från vederbörande varuförsäljare (i förekommande fall monopolutövare).

Med hänsyn till det indirekta skattesystemets ändamål att i huvudsak taga
sikte på konsumtionen av varor inom landet är som ovan antytts det gods,
som från provianteringsfrilager, tobaksskattelager, frihamn och tullnederlag
utlämnas för proviantering av fartyg, undantaget icke blott från belöpande
tullavgifter utan därjämte från de indirekta skatter av skilda slag, som må
utgå vid varornas försäljning eller konsumtion inom landet. De skatter,
vilka här komma i fråga, äro exempelvis omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin, tillverkningsskatt å brännvin, skatt å maltdrycker,
tobaksskatt, läskedryeksskatt, varuskatter av skilda slag, såsom å
konfektyrer, choklad, kex, stämpelavgift å spelkort in. m. Icke heller utgår
skatt å eljest skattepliktig vara, som direkt hos varuförsäljaren inköpes
såsom proviant för fartyg, därest varan under föreskriven tullkontroll —
avsedd att förhindra varans förbrukande inom landet — med fartyget utföres
till utrikes ort (s. k. tullkontrollgods).

Proviantering av svenskt fartyg i utrikes trafik kan slutligen ske även
utomlands. De med sådan proviantering förknippade lättnaderna i avseende
å svenska tullavgifter och skatter bliva givetvis aktuella först vid fartygets
återkomst till det svenska tullområdet (Sveriges tullområde omfattar i princip
det svenska landområdet jämte territorialvattnet).

Vid fartygs ankomst till svenskt tullområde från utrikes ort föreligger
jämlikt 5 § mom. k) i nu gällande 1929 års tulltaxeförordning tullfrihet i
avseende å skeppsproviant, som erfordras ombord för besättning och passagerare,
så länge fartyget icke efter avslutad resa avgått i inrikes trafik. I
fråga om spritdrycker och vin gäller härvid enligt tillämpningsföreskrifterna
till tulltaxeförordningen, att tullfriheten i regel icke må omfatta större myckenhet
än vad som å ort, där tullfriheten ifrågasättes, kan av vederbörande
försäljningsbolag i allmänhet utminuteras till där bosatt person för tid svarande
mot fartygets uppehåll å orten jämte färden till nästa anloppsort
under resan eller till öppen sjö.

254

Skeppsprovianten utlämnas — enligt av generaltullstyrelsen utfärdade anvisningar
till tulltaxeförordningens tillämpningsföreskrifter — av tullverket
efter hand, dock må icke å någon ort större myckenhet utfås än vad som
beräknas åtgå ombord under uppehållet å den ort, där fartyget befinner sig,
och under färden till nästa ort, som anlöpes under resan, eller till öppen sjö.
Där fartyget väntas under avsevärd tid kvarligga å en och samma ort, få
dock spritdrycker och vin samt tobak icke utlämnas för hela nämnda tid
på en gång utan endast i smärre kvantiteter för kortare tider efter rekvisition.

Proviant, som icke tullfritt utlämnas, s. k. överskottsproviant, skall —
i den mån återlämnande till vederbörande leverantör eller uppläggande å
provianteringsfrilager eller motsvarande lager icke sker — förvaras ombord
under vederbörlig försegling, intill dess den återutföres, men kan ock i viss
utsträckning mot erläggande av tullavgift utlämnas till fritt förbrukande
(förtullning).

Enär tullfriheten förutsätter, att skeppsprovianten erfordras ombord till
besättning och medföljande passagerare, följer härav att tullfritt utlämnad
skeppsproviant icke må ilandföras. Spritdrycker, vin och exportöl få enligt
särskilda författningsbestämmelser icke ens, då de såsom överskottsproviant
förtullas, avlägsnas från fartyget. Förbrukande ombord av sådana varor är
emellertid icke beroende av huruvida fartyget befinner sig innanför eller
utanför gränsen för det svenska territorialvattnet. Resande må dock under
vissa förutsättningar för eget bruk till riket införa tobaksvaror samt smärre
kvantiteter spritdrycker, vin och exportöl, varvid tullavgift skall utgå, dock
ej när fråga är om vissa mindre kvantiteter tobaksvaror. Såvitt angår införsel
av tobaksvaror är avmönstrande besättningsman att jämställa med
resande.

Den möjlighet som föreligger att i samband med resans avslutande mot
erläggande av tullavgift erhålla fri dispositionsrätt ombord till skattepliktiga
varor har praktisk betydelse allenast beträffande spritdrycker och vin
samt — sedan år 1948 — exportöl, i fråga om vilka varor förtullning anses
kunna ske utan att skatt för varan erlägges. Vad angår andra såsom skeppsproviant
ifrågakommande skattepliktiga varor kan förtullning icke ske utan
att å varan belöpande skatter erläggas, vilket medför att varan i regel drager
samma kostnad som vid förvärv inom landet till där gängse pris. I fråga om
tobaksvaror må — med undantag bland annat för resandes och för avmönstrande
besättningsmäns införsel av sådana varor — förtullning äga rum allenast
genom monopolets utövare. Enär tobaksvaror i princip äro tullfria, innebär
dylik förtullning icke att tullavgift uttages men väl att därvid skatt
för varan skall erläggas. Vid resandes och avmönstrande besättningsmäns
förtullning i vanlig ordning av tobaksvaror utöver tullfri kvantitet uttages
dock en mot skatten svarande tullavgift.

De hittills berörda bestämmelserna gälla för den utrikes fartygstrafiken
i allmänhet och torde vara utformade närmast med tanke å handels- och
passagerarfartyg (i det följande gemensamt benämnda handelsfartyg). För

255

svenska örlogsfartyg ha meddelats särskilda bestämmelser i det hänseende
varom fråga är (med örlogsfartyg förstås i den följande framställningen
flottans och kustartilleriets fartyg ävensom — under förutsättning att fartyget
föres av militär chef ur marinen — statens isbrytarfartyg, sjökarteverkets
fartyg samt förhyrda eller marinen eljest tillhandahållna fartyg).
Ifrågavarande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 14 juni 1928 angående
behandlingen i tullhänseende av vissa statliga transportmedel (SFS
nr 300).

Före tillkomsten av 1928 års kungörelse gällde de allmänna bestämmelserna
för den utrikes fartygstrafiken utan inskränkningar jämväl för örlogsfartyg.
Bestämmelserna — vilka såsom nämnts utformats närmast med
avseende å handelsfartyg — föranledde dock vissa svårigheter vid tillämpning
å örlogsfartyg. — Tidigare gällande allmänna tullförfattningar, som
här äro av intresse, voro i vissa fall av äldre datum än de numera i kraft
varande, men de bestämmelser, vilka äro av betydelse i förevarande ärende,
ha icke undergått någon ändring i sak. Sålunda må nämnas, att det tidigare
berörda stadgandet i 5 § mom. k) i 1929 års tulltaxeförordning dessförinnan
återfanns med samma sakliga innehåll i 4 § mom. k) i 1911 års
tulltaxeförordning.

Efter framställning från högste befälhavaren över kustflottan utarbetades
i början av år 1926 inom generaltullstyrelsen en promemoria beträffande
tillämpningen med avseende å örlogsfartyg av de allmänna bestämmelserna
för den utrikes fartygstrafiken. I denna promemoria, som sedermera
tillställdes flottans fartygschefer, anfördes bland annat följande: Det
i 4 § mom. k) i 1911 års tulltaxeförordning förekommande uttrycket »så
länge fartyget icke efter avslutad resa avgått till annan svensk plats i inrikes
trafik» torde, vad beträffade handelsfartyg, i de flesta fall icke föranleda
några tillämpningssvårigheter. Vanligtvis avginge fartyget, efter att ha
avslutat sin inkommande resa, förr eller senare till utrikes ort, varvid tullkontroll
utövades därpå, att införseglad skeppsproviant återutfördes, i den
mån densamma icke enligt tullbehandlingarna tullfritt utlämnades till förbrukning
ombord. Skulle fartyget efter avslutandet av den utrikes resan
användas i inrikes fart, skulle överskott av skeppsproviant i behörig ordning
återutföras (med annat fartyg eller på annat sätt) eller ock förtullas,
varvid vore att iakttaga, att spritdrycker och vin icke finge ilandföras. Beträffande
örlogsfartyg, som ankomme från utrikes ort, torde praxis vara
den, att sådant fartyg ansåges icke ha avslutat den utländska resan, förrän
besättningen avmönstrat och expeditionen i sin helhet avslutats, även om
fartyget efter ankomsten till den första hamnen och till dess avrustning
skedde under någon tid användes för övningar i skärgård eller till sjöss.
Det syntes vara i överensstämmelse med bestämmelserna i 4 § mom. k)
tulltaxeförordningen, att jämväl å örlogsfartyg proviant, som efter omständigheterna
i varje särskilt fall kunde anses såsom överskott, införseglades
i den första svenska hamn, som anlöples under resan från utrikes ort.

Genom beslag, som — särskilt under sommaren 1926 — gjordes å svenska

256

örlogsfartyg, vilka återvänt från utländsk hamn, fästes uppmärksamhet
därå, att spritsmuggling i icke obetydlig omfattning syntes försiggå å svenska
örlogsfartyg. Åt utredningsmän, vilka senare under år 1926 tillkallades för
att inom finansdepartementet biträda vid utredningen av vissa med rusdryckslagstiftningen
sammanhängande spörsmål, uppdrogs jämväl att utreda
frågan om åtgärder till förhindrande av spritsmuggling från svenska
örlogsfartyg.

Utredningsmännen, vilka antogo benämningen 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning,
anförde i utlåtande den 17 mars 1928 bland annat följande:
De konstaterade missförhållandena på förevarande område syntes
i större eller mindre utsträckning kunna sättas i samband med den oklarhet,
som rått och alltjämt rådde i fråga om den tidpunkt, då ett örlogsfartygs
utländska resa skulle anses vara avslutad. Vanligen torde såväl de
marina myndigheterna som tullmyndigheterna ha varit av den meningen,
att den utländska resan skulle anses avslutad, först då fartygets befälstecken
nedhalats. Om därför ett örlogsfartyg, som besökt utländsk hamn, efter
återkomsten till svenskt farvatten fortsatt övningarna eller legat i örlogshamn
med hissat befälstecken, hade man ansett dess utländska färd
alltjämt vara oavslutad. Understundom hade en sådan resa därför kunnat
betraktas såsom icke avslutad under en mycket lång tid, ända till flera år.
I enlighet med stadgandet i 4 § mom. k) i 1911 års tulltaxeförordning hade
under hela den tid, som förginge, innan resan ansåges avslutad, såsom
skeppsproviant medförda förråd av spritdrycker, vin, tobak in. m. visserligen
införseglats av tullmyndigheterna i den svenska hamn, som fartyget
först anlöpt, men därefter fått i mån av behov uttagas för förbrukning
ombord utan erläggande av eljest därå belöpande tullavgifter eller sådana
skatter, som åvilade dylika varor vid förbrukning inom Sverige. Om också
angivna förfaringssätt varit det vanligen tillämpade, hade det understundom,
enligt vad beredningen inhämtat, av tullmyndigheterna förfarits på
sådant sätt, att den utländska resan betraktats såsom avslutad, då fartyget
ankommit till den hamn, där det vanligen varit stationerat, och att därefter
företagna färder ansetts såsom inrikes fart. I sådant fall hade den
medförda skeppsprovianten måst vederbörligen förtullas, varvid dock skolat
iakttagas, att — - jämlikt rusdrycksförsäljningsförordningen -— rusdrycker,
som förtullats, icke fått från fartyget ilandföras. Då i detta avseende
inträffat, att olika principer i fråga om samma fartyg tillämpats avolika
tullförvaltningar i de orter, fartyget under samma resa anlöpt, syntes
enbart detta förhållande göra det uppenbart, att enhetliga regler ovillkorligen
borde för här avsedda fall stadgas och att det därvid tydligt borde
föreskrivas, vilket förfarande som skulle tillämpas. Någon tvekan syntes
enligt beredningens mening knappast kunna råda därom, att, då svenskt
örlogsfartyg återkomme från resa till utrikes ort, den utländska resan borde
anses avslutad, så snart fartyget ankommit till ort inom svenskt tullområde,
eller, om fartyget icke omedelbart skulle anlöpa sådan ort utan i stället
för övningar förläggas till någon del av .skärgården eller till sjöss inom

257

tullområdet, så snart fartyget ankommit till sådan förläggningsplats. En
tillämpning av denna princip innebure, att allt å fartyget medfört gods,
däri inbegripet skeppsförnödenheter och skeppsproviant samt nyförvärvade
eller obegagnade föremål, som innehades av besättningen ombord, skulle
vara underkastat tullklarering i vanlig ordning. Det borde för den skull
åligga fartygschefen att, omedelbart efter det resan efter vad ovan sagts
vore att anse såsom avslutad, till vederbörande distrikttullanstalt ingiva
specifik förteckning över det sålunda medförda godset. I fråga om spritdrycker,
vin och Öl, som funnes ombord och tillhörde officers- eller underofficersmässarna,
skulle följden av detta förfaringssätt bliva, att även dessa
varor skulle, i den mån de kunde betraktas såsom fartygsproviant, förtullas
och därefter utlämnas till fri förbrukning ombord. Såsom nämnts finge
till skeppsproviant hänförliga spritdrycker och vin icke ilandföras, även
om tullavgift för varorna blivit erlagd. För spritdrycker och vin synte.s tilllika
vara nödvändigt att fastställa vissa bestämmelser rörande storleken
av de förråd av dylika drycker, som skulle kunna efter förtullning fritt få
disponeras ombord å örlogsfartyg, vilket återkomme från utländsk resa.
Att märka vore nämligen, att gällande tullavgifter icke vore så höga, att
de ens tillnärmelsevis motsvarade den beskattning, sådana drycker vore
underkastade vid förbrukning inom Sverige. Då det icke kunde anses rimligt,
att officerare och underofficerare å örlogsfartyg, som avlagt besök i
utländsk hamn, skulle under längre tids vistelse i svenska farvatten få förfoga
över spritdrycker och vin, vilka vore avsevärt lägre beskattade än de
drycker av samma .slag'', som andra svenska medborgare inköpte, ville beredningen
hemställa, att de kvantiteter av ifrågavarande drycker, som vid
tullklarering skulle få förtullas, icke finge vara .större än att de skäligen
kunde beräknas vara erforderliga till dess fartyget avslutat sin expedition
eller under alla förhållanden icke längre än till och med den 31 oktober det
år, under Vilket den utländska resan företagits. Anledningen till att sistnämnda
tidpunkt föresloges vore den, att flottans övningsår för det dåvarande
avslutades den 31 oktober. För att de sålunda angivna reglerna skulle
få avsedd betydelse vore det emellertid vidare nödvändigt, att bestämmelser
utfärdades angående sättet för fastställande av de kvantiteter spritdrycker,
vin och Öl, som i utländska hamnar kunde få inköpas och föras
ombord. Därvid .syntes det beredningen mest ändamålsenligt att föreskrift
lämnades därom, att fartygschefens tillstånd skulle erfordras för ombordförande
av sådana drycker och alt fartygschefen icke skulle kunna medgiva
ombordtagande av större mängder än som skäligen kunde beräknas
bliva erforderliga, intill dess fartyget avslutade ,sin expedition, eller senast
intill närmast följande den 1 november. För exportöl — enligt då gällande
bestämmelser kunde exportöl icke förtullas som skeppsproviant och icke
heller efter införsegling eller eljest användas ombord, sedan den utländska
resan avslutats — borde mängden beräknas allenast intill dess den utländska
resan avslutats. Vid ifrågavarande skälighetsprövning syntes, vad
spritdrycker beträffade, hänsyn böra tagas främst till de mängder, som en -

17 517993. Milil ieornbudsrnannens ämbetsberältelse.

258

ligt gällande bestämmelser .skolat få för mässens räkning inköpas, därest
uppköpen ägt rum inom Sverige.

Förenämnda kungörelse den 14 juni 1928 innehåller bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad 1926 års beredning föreslagit. Kungörelsen
innebär i åtskilliga hänseenden undantag från den ordning, som
den utrikes fartygstrafiken i allmänhet är underkastad, men svenska örlogsfartyg
äro icke därmed fritagna från tillämpning i övrigt av de särskilda
stadganden. som gälla för proviantering av fartyg i allmänhet. Genom kungörelsen
har bland annat ansvaret för den tullkontroll, som eljest åvilar tullverket,
i viss utsträckning överflyttats å vederbörande fartygschef. I enlighet
härmed må å svenskt örlogsfartyg under förberedelse till eller under
resa från eller till tullområdet tagas ombord spritdrycker, vin och exportöl
först efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av honom
bestämmes. På fartygschefen ankommer även att besluta om proviantering
under dylik resa av tobaksvaror, som ej äro försedda med vederbörlig kontrollstämpel.

Av 1928 års kungörelse må här återgivas följande.

1 §•

Svenskt krigsfartyg, som på resa från ort utom tullområdet anländer till
tullområdet, må icke ingå till annan ort än tullplats med distrikttullanstalt,
där ej annat föreskrivits genom för tillfället meddelad order.

Fartyget skall i tullhänseende anses hava avslutat sin resa, då det anlänt
till den tullplats, som inom tullområdet först anlöpes, eller, om fartyget
enligt för tillfället meddelad order icke omedelbart skall anlöpa tullplats
utan för övningar eller annat ändamål förläggas annorstädes, då fartyget
anlänt till första ankarplats inom tullområdet.---------

6 §.

Under förberedelse till eller under resa från eller till tullområdet må
å svenskt krigsfartyg icke tagas ombord spritdrycker annat än för vederbörande
mässars räkning samt vin eller exportöl annat än för fartygets
eller vederbörande mässars räkning, allt i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat samt efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som
av honom bestämmes.

Under resa, som nyss sagts, må ej heller tobaksvara, som icke är försedd
med fastställd, genom tobaksmonopolets utövares försorg åsatt kontrollstämpel,
tagas ombord annat än efter fartygschefens medgivande och till
myckenhet, som av honom bestämmes.

7 §.

Medgivande, som i 6 § sägs, må av fartygschefen icke lämnas i större
omfattning än

a) beträffande sådana spritdrycker, vin eller tobaksvaror, som utgöra utrikes
gods eller restitutionsgods: vad som kan beräknas bliva erforderligt
för tiden intill dess fartyget avslutar sin expedition, dock ej för längre tid
än till utgången av flottans övningsår, samt

b) beträffande exportöl: vad som kan beräknas bliva erforderligt för tiden
intill dess fartyget efter vad i 1 § sägs avslutar sin resa.

259

I fråga om spritdrycker skall vid beräkningen jämväl tagas hänsyn till de
bestämmelser, som här i riket äro gällande i avseende å begränsning av
inköpsrätten vid utminutering av .sådana drycker.

8 §•

Fartygschefen har att svara för, att spritdrycker och vin, som med fartyget
införas till tullområdet och förtullas, icke ilandföras.

9 §•

Vad här ovan är stadgat beträffande mäss skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande kajutbord; dock skall, där kajutbord hålles av annan
än fartygschefen, med avseende å gods, som ombordtages eller medföres
för kajutbordets räkning, vad i denna kungörelse föreskrives om befogenhet
eller ansvar för fartygschef i stället avse den befälhavare, som
håller kajutbordet.

I detta sammanhang må i korthet redogöras för de bestämmelser som för
närvarande gälla för .svenska örlogsfartj''g i fråga om mässordning m. in.

Följande mässar kunna finnas inrättade å örlogsfartyg, nämligen officersmäss,
underofficersmäss, kadett- och aspirantmäss samt högbåtsmansmäss.
Då särskilda anordningar finnas för ändamålet eller då utrymmet
å fartyget eljest det medgiver, skall fartygschefen därjämte låta inrätta
marketenteri ombord.

Beträffande officer,smäss gäller, att chef för flotta samt, där fartygets inredning
så medgiver, annan chef av kommendörkaptens eller högre grad,
med undantag av fartygschef på förbandschefsfartyg, hålla eget bord, kajutbord.
Vid detta skall, såvida icke vederbörande chef annorlunda bestämmer,
mässa envar ombord kommenderad av kommendörkaptens eller
högre tjänsteställning, dock ej sekond. Sekond samt ovan ej namnd ombord
kommenderad officer och vederlike skola mässa vid gunrumsbord
eller, om inredningen av fartyget ej medgiver hållande av särskilt gunrumsbord,
vid kajutbordet. Då kajutbord icke hålles, mässa samtliga ombord
kommenderade officerare och vederlikar vid gunrumsbord.

I avseende å underofficersmäss föreskrives, att ombord kommenderade
underofficerare skola mässa tillsammans.

Vad angår kadett- och aspirantmäss samt högbålsmansmäss stadgas, att
ombord kommenderade kadetter ävensom officers-, re.servofficers- och mariningenjörsaspiranter
vid marinen samt högbåtsmän skola om fartygets
inredning det medgiver mässa, kadetterna och aspiranterna i kadett- och
aspirantmäss samt högbåtsmännen i högbåtsmansmä&s.

Spritdrycker och vin få tillhandahållas i mäss endast med tillstånd av
fartygschefen eller, om högre chef tillhör mässen, av denne. Envar ombord
skall iakttaga, att förtäring av spritdrycker och vin icke må utan vederbörande
chefs till.stånd ske annorstädes än i mässar.

Av mässmedlemmarna vid gunrumsbord, i underofficersmäss samt i högbåtsmansmäss
skall utses i regel en i varje mäss att vara mässföreståndare.
Denne åligger bland annat alt omhänderha mässens ekonomi och räken -

260

skaper samt att uppbära och kvittera mässpenningar för mässmedlemmarna.

Mässpenningarna äro avsedda att täcka merkostnader i anledning av sjökommendering
samt utgå för därtill berättigad beställningshavare med belopp,
som för dag räknat motsvarar summan av för vederbörligt fartyg gällande
penningvärde av skeppsportion och vissa fasta tillägg.

Utöver mässpenningarna utgå för viss personal under sjötjänstgöring
även sjötillägg med belopp, beräknade med hänsyn till vederbörandes lönegradsplacering.
Till beställningshavare, som är kommenderad i befattning
såsom chef för kustflottan eller för eskader, avdelning, flottilj, division eller
fartyg, utgå för dag, varunder vederbörande är berättigad till sjötillägg, även
representationspenningar.

Såväl före som efter tillkomsten av 1928 års kungörelse gällde för örlogsfartyg
i likhet med vad fallet alltid varit för handelsfartyg, att möjlighet
till avgiftsfri proviantering av tull- och skattepliktiga varor förelåg endast
vid utklarering till bestämd utländsk hamn. Önskemål under det andra
världskriget att särskilt minsveparfartygen — vilka mera stadigvarande
kommo att befinna sig utanför territorialvattengränsen — borde lämnas
motsvarande provianteringsförmåner som fartyg, vilka avgingo till utländsk
hamn, föranledde tullmyndigheterna i Göteborg att efter hand medgiva
.sådana förmåner även vid örlogsfartygs utklarering till internationellt
vatten utan bestämd destination till utländsk ort. Jämväl efter krigsslutet
tillämpade Göteborgstullen förfaringssättet att medgiva avgiftsfri proviantering'',
då utklarering skedde till internationellt vatten, därvid emellertid till
en början viss nödhamn angavs.

Enär gällande bestämmelser icke ansågos lägga uttryckligt hinder i vägen
började under senare delen av år 1949 även sjötullen i Stockholm att
med generaltullstyrelsens begivande tillämpa motsvarande ordning.

De lokala tullmyndigheterna i övrigt följde fortfarande i allmänhet den
ursprungliga tillämpningen av bestämmelserna, nämligen att medgiva avgiftsfri
proviantering allenast då örlogsfartyg utklarerades till utländsk
hamn.

De av tullmyndigheterna i Göteborg och Stockholm lämnade medgivandena
till avgiftsfri proviantering för örlogsfartyg jämväl vid utklarering till
internationellt vatten medförde ett återupplivande av möjligheterna för örlogsfartyg
att införsegla medförd proviant vid återkomst till tullområdet.
Det ansågs nämligen praktiskt —- med hänsyn till att resa till internationellt
vatten i allmänhet inom kort förestod — att medförd tull- och skattepliktig
proviant införseglades i stället för att uppläggas å lager och kort därefter
ånyo ombordtagas. Situationen kom genom detta förfaringssätt att för berörda
örlogsfartyg i stort sett motsvara förhållandena före tillkomsten av
1928 års kungörelse och alltså innebära att fartygen under pågående expedition
i regel ägde konstant avgiftsfri tillgång till tull- och skattepliktiga
varor (före 1928 års kungörelse fordrades dock att resa till utländsk hamn
ägt rum tidigare under pågående expedition).

261

Sedan — - på sålt framgår av den följande redogörelsen — riksdagens revisorer
uppmärksammat den avgiftsfria provianleringen i samband med örlogsfartygs
utldarering till internationellt vatten, ha tullmyndigheterna i
Göteborg och Stockholm upphört att vid sådan resa medgiva avgiftsfri pro^
viantering.

Riksdagsbehandlingen år 1950.

Vid den av riksdagens revisorer år 1950 verkställda granskningen av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning uppmärksammade revisorerna
bland annat frågan om tull- och skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg. Efter en redogörelse för innehållet i
tillämpliga författningsbestämmelser samt för de upplysningar, som i olika
avseenden inhämtats rörande bestämmelsernas tillämpning, uttalade revisorerna
följande: Av den lämnade redogörelsen framginge, att den proviantering
av flottans fartyg, varom här vore fråga — även med beaktande av
att i vässa fall fartyg under någon del av året haft att avlägga besök i främmande
hamn — numera vore av en högst betydande storleksordning. En
av revisorerna verkställd undersökning utvisade sålunda, att ombord å flottans
fartyg under år 1949 provianterats ca 14 400 liter spritdrycker, ca
7 000 liter vin samt ca 40 200 liter exportöl, medan på motsvarande sätt
utlämnade tobaksvaror kunde uppskattas till ca 1 100 kg tobak och ca
5 800 000 .stycken cigarretter eller cigarrer. Härtill komme en i vissa fall
betydande proviantering av åtskilliga skattepliktiga varor av annat slag,
såsom konfektyrer, kaffe, konserver, kex och spelkort. Provianteringen hade
omfattat icke blott krigsfartyg i egentlig mening utan även andra marinens
fartyg, såsom bärgningsfartyg och isbrytarfartyg. — De nuvarande
provianteringsmöjligheterna vore förenade med en skattefrihet av betydande
mått, varigenom flottans fartyg komme i åtnjutande av här avsedda
varuslag till priser, ,som väsentligt understege de i allmänna marknaden
förekommande. Icke obetydliga skattebelopp belöpte nämligen å de utförda
varukvantiteterna. En överslagsberäkning gåve sålunda vid handen att de
i ovannämnda fall till sprit- och vinvarorna hänförliga skatterna torde uppgå
till inemot 220 000 kronor samt skatten för exportölet till 27 400 kronor,
medan tobaksskatten kunde uppskattas till 754 700 kronor. Skatten
å övriga varuslag torde belöpa sig till 54 500 kronor. I den mån varorna
vore av utländskt ursprung innefattade provianteringsrätten därjämte befrielse
från tullavgifter, även om dessa i jämförelse med skattebeloppen
vore av underordnad betydelse. Sammanlagt kunde den skatt och den tull,
som belöpte å under år 1949 i här angiven ordning verkställd proviantering
av flottans fartyg, uppskattas till ca 1 100 000 kronor. I övervägande
antalet här berörda fall hade fartygen icke utklarerats för att anlöpa viss
utrikes ort i egentlig mening. En viss tvekan syntes råda om med hänsyn
till den grundläggande förutsättningen för skattefri utförsel, nämligen alt
fartyget .skulle avgå till utrikes ort, provianteringsrätt skulle föreligga i
fall, då fartyg utklarerade från svensk hamn i vanlig ordning och lämnade

262

svenskt territorium men icke anlöpte någon utländsk hamn. Till skillnad
från vad som nu gällde för t. ex. handelsfartyg eller passagerarfartyg i reguljär
trafik, vilka vid utklareringen enligt tullpasset angåves anlöpa viss
avsedd bestämmelseort eller i varje fall visst främmande land, ansåges
emellertid med nuvarande tillämpning av bestämmelserna flottans fartyg
uppfylla ldareringsföreskrifterna i och med att de lämnade det svenska
tullområdet. Utan att ingå på en bedömning av riktigheten i en sådan tolkning
.syntes dock med visst fog kunna påstås, att de lättnader i tullhänseende,
som sedan gammalt medgivits i avseende å fartygs proviantering och
utrustning, knappast torde ha avsett fartygstrafik av här angiven karaktär.
Dessa lättnader torde nämligen ha betingats i första hand av internationella
hänsyn, särskilt önskvärdheten av att underlätta den egentliga
fraktfarten på utlandet liksom angelägenheten att vid försäljning av proviant
till fartyg icke för.sätta det egna landet i sämre läge än ett främmande
land. Från en sådan utgångspunkt måste ifrågasättas, om icke flottans
fartyg kommit att intaga en privilegierad ställning, som knappast borde inrymmas
i provianteringsrätten. Med hänsyn härtill talade enligt revisorernas
mening övervägande skäl för en begränsning av de provianteringsförmåner,
vilka medgåves flottans fartyg under övningar å internationella farvatten
och över huvud vid färder, ,som med fartyget företoges utom svenskt
tullområde, utan att detsamma vore destinerat till utrikes ort. Skälen fölen
begränsning av förmånerna förefölle desto större som i dessa fall skattefriheten
uppenbarligen grundade sig enbart på tjänstgöringens speciella natur,
vilken i allmänhet torde förutsätta att övningar hölles utom territorialvattengränsen.
Under angivna förhållanden syntes det icke opåkallat, att
här berörd personal icke blott underkastades de begränsningar i avseende
å rätten till inköp och förbrukning av här avsedda varuslag, vilka gällde
inom landet, utan även i fråga om de ekonomiska villkoren för sådana inköp
likställdes med andra samhällsgrupper. Det kunde även framhållas,
alt under sjötjänstgöring särskilda förmåner i form av sjötillägg och mässpenningar
tillkomme sjökommenderade beställningshavare, vilka förmåner
vore avsedda att utgöra kompensation bland annat för de merkostnader,
denna tjänstgöring medförde. Huruvida i andra länder motsvarande provianteringsförmåner
gällde för krigsfartyg, hade revisorerna saknat anledning
att närmare undersöka. — Med hänsyn till det anförda ville revisorerna
uttala sig för att en sådan begränsning av den nuvarande provianteringsrätten
för flottans fartyg genomfördes, att här avsedda fartyg på utgående
resa, varunder utländsk hamn icke skulle anlöpas, undantoges från de förmåner
i form av befrielse från å proviantutrustningen belöpande skatt och
tull, vilka gällde för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet vid utklarering
till vid utklareringstillfället uppgiven eller annan utländsk hamn. Revisorerna
hade under utredningsarbetet inhämtat, att generaltullstyrelsen
i underdånig skrivelse den 13 februari 1950 angående vissa åtgärder till
motverkan av olovlig införsel och olaga försäljning av tobaksvaror även
föreslagit vissa begränsningar i fråga om utförseln med örlogsfartyg av

263

obeskattade tobaksvaror, varigenom dessa fartyg skulle medgivas proviantering
av sådana varor endast i samband med officiella besök i utlandet. Då
emellertid, såsom den lämnade redogörelsen utvisade, denna fråga vore av
betydelse för proviantering även av vissa andra skattebelagda varor, ville
revisorerna uttala sig för att en motsvarande begränsning med det snaraste
komme till stånd även i vad gällde dessa varuslag.

Under hänvisning till angelägenheten av att berörda spörsmål snarast
bringades till sin lösning avgåvo revisorerna med stöd av 6 § första stycket
av den för revisorerna gällande instruktionen särskild berättelse i ämnet
den 20 april 1950 (revisorernas fullständiga berättelse avgavs den 15 december
1950).

över revisorernas berättelse den 20 april 1950 avgåvos remissutlåtanden
av chefen för marinen och av generaltullstyrelsen.

Chefen för marinen framhöll: Inom vissa utländska mariner gällde regelmässigt
tullfrihet för bland annat tobaksvaror och alkoholhaltiga drycker.
Om svenska örlogsfartyg fråntoges den gynnade ställning, som tillkomme
vissa främmande örlogsfartyg, skulle personalen svårligen låta sig
övertyga om det berättigade i en sådan åtgärd. Därest emellertid bestämmelser
motsvarande dem, som nu ifrågasattes för örlogsfartyg, redan vore
gällande för besättningarna å fiskefartyg och handelsfartyg i inrikes trafik,
ansåge marinchefen sig icke kunna motsätta sig, att desamma gjordes
tillämpliga jämväl beträffande örlogsfartyg. —- Såsom villkor för utförseln
hade angivits, att besök i utländsk hamn skulle vara »officiella». De besök,
som flottans fartyg under utlandsexpeditioner avlade i olika hamnar
rubricerades emellertid i allmänhet såsom »icke officiella». Här torde en
missuppfattning vara för handen om vad som förstodes med officiella besök,
varför under alla förhållanden måste från föreslagen inskränkning i
rätten till utförsel undantagas fartyg, som skulle avlägga beordrat besök
i utländsk hamn.

Det må i detta sammanhang nämnas, att flottbesök sedan år 1932 i allmänhet
indelas i två kategorier, dels officiella, varmed förstås sådana, som företagas
på inbjudan från den besökta staten, dels icke officiella, d. v. s. sådana,
som äga rum på initiativ av den stat fartygen tillhöra. Vid icke officiella
besök skola sedvanliga artighetsvisiter utväxlas men inga officiella
mottagningar förekomma. Den sålunda verkställda indelningen grundar sig
på en genom det svenska utrikesdepartementets försorg med vissa stater
träffad överenskommelse avsedd att åstadkomma en förenkling av proceduren
vid utländska örlogsbesök.

Generaltullstyrelsen anförde i sitt utlåtande bland annat följande: Sakligt
sett funne styrelsen flera skäl tala för alt här avsedda proviantering
borde förutsätta, att vederbörande fartyg verkligen anlöpte utländsk hamn
under resan. Styrelsen erinrade om sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 13
februari 1950 med hemställan om föreskrifter i syfte bland annat att reglera
provianteringen med obeskattade tobaksvaror av fartyg i allmänhet på
resa från svenskt territorialvatten. Den av revisorerna föreslagna motsva -

264

rande begränsningen i provianteringsrätten för svenskt örlogsfartvg även
i fråga om andra skattebelagda varuslag än tobaksvaror ansåge styrelsen
vara befogad, och styrelsen funne en sådan begränsning även skäligen böra
genomföras i vad gällde rätten till proviantering av andra fartyg än svenska
örlogsfartyg.

I utlåtande den 5 december 1950 (nr 228) anförde statsutskottet: Av remissutlåtandena
framginge, att generaltullstyrelsen helt anslutit sig till de
synpunkter som revisorerna anlagt på förevarande spörsmål. Styrelsen hade
därför tillstyrkt den av revisorerna ifrågasatta begränsningen av den nuvarande
provianteringsrätten för svenskt örlogsfartyg. Chefen för marinen
hade för sin del förklarat, att han under vissa förutsättningar icke kunde
motsätta sig revisorernas förslag. Enligt utskottets uppfattning måste de
skäl revisorerna åberopat för en ändring av gällande bestämmelser i ämnet
anses vara väl grundade. Utskottet ville i detta sammanhang särskilt fästa
uppmärksamheten därpå, att genom den tolkning som givits uttrycket utrikes
ort vissa personalkategorier ombord på flottans fartyg tillerkänts förmåner
som icke syntes sakligt motiverade. I åtskilliga fall torde det sätt varpå
dessa förmåner utnyttjats få betecknas som missbruk. Det kunde därjämte
framhållas, att statsverket på grund av här berörda förhållanden
kommit att undandragas betydande inkomstbelopp, vilka eljest skolat utgå
i form av skatter och tullavgifter. Utskottet funne sålunda starka skäl tala
för revisorernas förslag, att här avsedda fartyg på utgående resa, varunder
utländsk hamn icke skulle anlöpas, undantoges från den rätt till befrielse
från å proviantutrustning belöpande skatt och tull, vilken gällde för den
utrikes fartygstrafiken i allmänhet vid utklarering till vid utklareringstillfället
uppgiven eller annan utländsk hamn.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga
åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

Vid föredragning av utskottsutlåtandet i riksdagen den 9 december 1950
biföllo båda kamrarna utskottets hemställan.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 december 1950 (nr 414) anmälde riksdagen,
att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med vad utskottet i
sitt utlåtande föreslagit.

Riksdagens berörda skrivelse är enligt vad som inhämtats alltjämt föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

Av chefen för marinen den 18 december 1950 utfärdad order.

Chefen för marinen utfärdade genom skrivelse (Dnr Org P 18:4) den
18 december 1950 följande order, vilken enligt avsändningslista expedierades
till bland andra chefen för kustflottan.

»Begränsning av rätten till tull- och skattefrihet

för vissa varor.

Riksdagen har numera begärt åtgärder av Kungl. Maj :t för att för svenska
örlogsfartyg begränsa rätten till tull- och skattefrihet för vissa varor i sam -

265

band med proviantering till sådana tillfällen, då fartyg skall avgå till utländsk
hamn. CM vill med hänsyn härtill föreskriva att beställning från
provianteringsfrilager och tobaksskattelager fr o m den 1. jan 1951 må göras
endast av fartyg, som äro beordrade besöka utländsk hamn.»

Provianteringen i samband med kustflottans utlandsresa maj—juni 1951.

I en den 12 april 1951 dagtecknad, till vederbörande förbands- och fartygschefer
överlämnad promemoria gav chefen för kustflottan vissa anvisningar
för provianteringen i samband med utlandsresan. Promemorian var
av följande lydelse:

»P .1/

ang utförselvaror och införtullning i samband med Kustflottans utlandsexpedition
1951.

1. Utförselkvantiteter beräknas högst enligt följande:

Sprit: För O, Uo och Hbm-mässar 3 lit per person och månad fr o m
tiden för utlandsbesöket t o m övningsårets slut eller därest fartygs expedition
upphör dessförinnan intill denna tidpunkt, med tillägg i förekommande
fall för representation under utlandsbesöket. — Vin: Enligt FC bedömande.
— Exportöl: Enligt FC bedömande. — Tobaksvaror:
200 cigarretter eller motsvarande per person och vecka för den tid utlandsexpeditionen
varar och för tiden därefter intill övningsårets slut 120 cigarretter
eller motsvarande per vecka. — Konfekt yrer: Endast för marketenterier
enligt FC bedömande. — Övriga varor: Utförsel bör icke
ske. Undantag må dock göras för kaffe till mässar för representation och
förstärkning enligt FC bedömande.

2. De kvantiteter utförselvaror som hänföra sig till ''internationellt-vattenutförseln’
och som till äventyrs finnas kvar ombord vid utlandsexpeditionens
början böra avräknas från de kvantiteter, som beräknas för ''utrikesortutförseln’
och sålunda sammanslås för undvikande av två utförselsystem
ombord.

3. Efter utlandsbesöket avses samtliga fartyg införtulla i Göteborg. Härom
komma tullmyndigheterna därstädes att underrättas genom CKF försorg.

4. För all personal ombord bör tydligt klarläggas, att envar får vara
beredd att erlägga tull för de kvantiteter utförselvaror, som utöver tillåten
tullfri kvantitet innehas vid ankomsten till svensk hamn.

5. Vid beställning av varor på utförsel bör med vederbörlig firma träffas
överenskommelse om återtagande av sådana varor, som med hänsyn till
tullkostnaderna anses böra återställas.» I

I en denna skrivelse bifogad sammanställning angivas de kvantiteter spritdrycker,
vin och exportöl samt tobaksvaror och konfektyrer, vilka i samband
med utlandsresan tagits ombord, ävensom de myckenheter därav, som
under resan förbrukats eller vid återkomsten förtullats eller återlämnats.
Sammanställningen innehåller även vissa uppgifter angående å varorna belöpande
tullavgifter och skatter. Av sammanställningen framgår, att å de
i samband med resan ombordtagna varorna belöpte, tullavgifter till ett sammanlagt
belopp av 53 678 kronor och skatter om tillhopa 990 465 kronor.
Den faktiskt åtnjutna avgiftsfriheten utgjorde beträffande varor, som förbrukats
under själva resan — däri inberäknade de mindre kvantiteter som

266

åtgått till representation — 408 343 kronor, därav tullavgifter 27 705 kronor
och skatter 380 638 kronor, samt beträffande de kvantiteter spritdrycker,
vin och exportöl vilka vid återkomsten förtullats 116 639 kronor i skatter.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen utgjorde år 1949 — då avgiftsfri
proviantering av tull- och skattepliktiga varor i viss utsträckning
medgavs även vid resor till internationellt vatten utan samband med besök
i utländsk hamn — de på provianteringen för samtliga svenska örlogsfartyg
belöpande tullavgifterna omkring 50 000 kronor och skatterna omkring
1 050 000 kronor. Den faktiskt åtnjutna avgiftsfriheten uppgick då, med
hänsyn till att förtullning och återlämnande skedde endast i mycket begränsad
omfattning, till i det närmaste samma belopp eller tillhopa omkring
1 100 000 kronor.

Chefen för kustflottan anförde i sitt tidigare omnämnda yttrande den 3
juli 1951 bland annat följande: De i promemorian angivna riktlinjerna för
provianteringen hade lämnats i anslutning till de grundläggande provianteringsbestämmelserna
i 6 och 7 §§ i 1928 års kungörelse. I överensstämmelse
med vad som stadgats i kungörelsen och med iakttagande av de av chefen
för kustflottan meddelade riktlinjerna i vad rörde högstkvantiteter av spritdrycker
och tobaksvaror hade respektive fartygschefer (eller i vad rörde
kajutbord i vissa fall förbandschefer) närmare bestämt de kvantiteter utförselvaror,
som finge tagas ombord före utlandsbesöket. Kvantiteterna spritdrycker,
vin och tobaksvaror hade därvid i enlighet med vad som inedgåves
i 7 § i kungörelsen beräknats intill den 1 oktober för fartyg, som då alltjämt
skulle vara på expedition, och för fartyg, som dessförinnan avslutade sin
expedition, intill tiden härför. Av exportöl hade de kvantiteter ombordtagits,
som beräknats erforderliga för själva utlandsbesöket. I fråga om konfektyrer
hade fartygen icke tillämpat någon enhetlig regel. Vissa fartyg hade
ombordtagit endast den beräknade åtgången under utlandsbesöket, under det
att andra fyllt sitt behov för längre tid, dock längst till den 1 oktober. Det
kunde framhållas, att övningsåret numera räknades kalenderårsvis och sålunda
rätteligen hade kunnat utsträckas till den 31 december, vilket dock
icke skett. För ett riktigt bedömande av konsumtionssiffrorna måste hänsyn
tagas till den representation, som under utlandsbesöket utövats. Denna hade
varit betydande särskilt i vad det gällde kajutborden, där konsumtionen
så gott som helt varit att hänföra till representation. Kostnaderna för representationen
hade bestritts av medel, som för ändamålet ställts till förfogande
genom kungl. brev. De höga »återlämnandesiffrorna» för cigarretter
motiverades av att tullmyndigheterna denna gång tolkat författningsbestämmelserna
så, att införtullning av cigarretter till övningsårets slut ej medgivits.
Utöver de faktiska uppgifter, som sålunda lämnats, funne chefen för
kustflottan icke anledning ingå på innehållet i de till militieombudsmannens
skrivelse fogade artiklarna ur den svenska tidningspressen. Chefen för kustflottan
ville endast konstatera, att kustflottans fartyg vid provianteringen
för ifrågavarande utlandsbesök iakttagit de regler, som av Kungl. Maj :t
givits och som av flottans fartyg med tullmyndigheternas godkännande
under en lång följd av år tidigare tillämpats.

267

Chefen för marinen anförde i sitt ovanberörda yttrande den 26 september
1951 bland annat följande: Det framginge av chefens för kustflottan yttrande
vilka åtgärder denne vidtagit för att säkerställa att gällande föreskrifter
angående behandlingen av tullpliktiga varor vid fartygens återkomst
till svensk hamn följdes. Av yttrandet framginge också vilka ytterligare
åtgärder som av bemälde chef vidtagits för att reglera uttagen till fartygen
av de nämnda varorna. Chefen för marinen ville i detta sammanhang påpeka,
att örlogsfartvg som avsåges besöka utländsk hamn ingalunda vore
hänvisade till att täcka sina behov av ifrågavarande, i Sverige högt beskattade
varor från svenska frilager etc. De ägde samma möjligheter som alla
andra fartyg att uttaga varor från frilager i olika besökta utländska hamnar.
Så skedde i allmänhet tidigare. Enär priserna i vissa fall torde ställa sig
gynnsammare i Sverige än utomlands och sådana kvaliteter och märken
erhållas som vederbörande kände till, syntes numera regel vara att anlita
svenska leverantörer, vilket ur flera synpunkter principiellt vore att föredraga.
— Det vore icke att förvåna, att man ansåge de ombordtagna kvantiteterna
stora, om de såges mot bakgrunden av att själva besöket utomlands
(färden till och från England inbegripen) omfattade icke fullt tre veckor. Men
det vore nödvändigt att fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att
det för samtliga för uttagen ansvariga mäss- och marketenteriföreståndare
liksom för fartygschefer och högre chefer stått klart att rätt förelåg för
mässarna o. s. v. att vid återkomsten till Sverige inneha spritdrycker, vin
och tobaksvaror, vilka därvid skulle tulldeklareras, ävensom att man ägde
möjlighet att återleverera icke konsumerade varor. Chefen för marinen ville
i detta sammanhang påpeka att ett örlogsbesök i utlandet av den art och
omfattning som det här avhandlade med nödvändighet måste medföra en
omfattande representation, och att avsevärda kvantiteter av de tull- och
skattefria varorna avsåges härför. Representationen vore såväl officiell som
privat. Icke minst kunde det vara skäl att i avseende på representationen
peka på den stränga ransonering av sötsaker, som länge rått i England, varigenom
åtgången av konfektyrer både ombord och såsom gåvor till personer
i land blivit osedvanligt stor. Det framginge av chefens för kustflottan
yttrande att 1928 års kungörelse varit den handling på vilken de olika cheferna
å kustflottan stött sina ifrågavarande beslut, och att berörda chefer
varit väl medvetna om sitt ansvar. 7 § i nämnda kungörelse angåve beträffande
kvantiteterna spritdrycker, vin och tobaksvaror, att dylika icke finge
tagas ombord i större omfattning än vad som kunde beräknas vara erforderligt
för tiden fram till dess fartygets expedition avslutades, dock ej för längre
tid än till utgången av flottans övningsår. Det funnes icke anledning från
chefens för marinen sida att i föreliggande fall uttala någon erinran mot de
principer, som följts beträffande ombordtagandet av vissa kvantiteter sprit och
tobak till fartygen. De byggde på ett örlogsflottan i laga ordning lämnat medgivande
av Kungi. Maj:t. — I fråga om konsumtionen under tiden för bortovaron
från Sverige kunde följande framhållas. Åtgången av varor i samband
med representation av olika slag hade i det föregående något berörts.

268

Chefen för marinen hade inga erinringar att göra mot denna åtgång med
hänsyn till de särskilda förhållanden som varit rådande. Den individuella
konsumtionen ombord av sprit, tobak och sötsaker hade, som av de av
chefen för kustflottan lämnade uppgifterna framginge, varit större än vad
fallet vore i hemlandsfarvatten. Orsakerna torde icke vara svåra att förklara,
låga priser verkade alltid ökande på konsumtionen, och personalen »slår sig
lös» på ett annat sätt under några veckors besök i främmande länder och
farvatten än under vardagens mera rutinmässiga, hårda tjänst i hemmafarvattnen.
Inga fall av onykterhet inom eller utom tjänsten hade rapporterats.
Det hade dock synts chefen för marinen önskvärt att fästa befälets uppmärksamhet
på att i de fall där spritkonsumtionen omhord varit större än
vad inom Sverige gängse månatlig tilldelning skulle medgivit, sådant för
framtiden borde undvikas. — I fråga om åtgärderna vid återkomsten till
Sverige kunde framhållas följande. De kvantiteter, som återstodo vid återkomsten,
överskredo ej de jämlikt 1928 års kungörelse medgivna. När det
oaktat så stora kvantiteter tobaksvaror återlämnades i stället för att förtullas,
torde detta ha berott på att man omhord räknat med att, på samma
sätt som tidigare medgivits, få behålla vissa mängder under fartygschefens
sigill för att utlämnas för konsumtion ombord under tidsperioder, då fartygen
utan att vara destinerade till utländsk hamn bedreve övningar på
internationellt vatten. Då detta ej medgivits, hade gäldandet av tullavgifterna
ansetts dels medföra, att priserna i vissa fall ej bleve konkurrenskraftiga
gentemot inhemska tobaksvaror, dels kräva stora kontanta belopp, som ej
funnes omedelbart tillgängliga. Den nyss antydda uppfattningen om möjligheterna
att få behålla oförtullade varor ombord under fartygschefens sigill
byggde på en feltolkning av marinordern den 18 december 1950. Det däri
meddelade förbudet att uttaga varor för andra fartyg än sådana som beordrats
besöka utländsk hamn hade av chefen för marinen även avsetts
innebära att fartyg, som på väg mellan svenska hamnar uppehölle sig på
internationellt vatten, icke härunder skulle äga rätt till konsumtion av tulloch
skattefria varor. Chefen för marinen avsåge att förebygga en fortsatt
tolkning av denna innebörd. — De senaste 10—15 årens förändringar av de
ekonomiska förhållandena med ökad beskattning och andra pålagor på här
berörda varor, i den mån de förbrukades inom landet, hade visserligen
medfört, att differensen mellan vad varan kostade vid förbrukning ombord
inom svenskt territorialvatten och vad den droge vid inköp i land vore väsentligt
större nu än vad den varit då 1928 års kungörelse utarbetades och
fastställdes. Detta syntes emellertid icke böra föranleda att flottans personal
utsattes för klander, därför att den utnyttjade en förmån, som blivit den
uttryckligen medgiven i en gällande kungl. kungörelse. Chefen för marinen
kunde heller icke finna skäl föreligga att borttaga nämnda förmån. Däremot
hade det synts lämpligt att bestämmelser motsvarande dem, som chefen för
kustflottan utfärdat, gåves en generell karaktär, så att kvantiteterna av
sprit och tobak beräknades efter enahanda normer, oavsett vilken sjöstyrka
fartygen tillhörde. Med hänsyn till att flottans övningsår, som år 1928 sill -

269

tade den 31 oktober, senare ansetts avslutat den 30 september och hädanefter
torde komma att ansluta sig till kalenderåret, måhända vore olämpligt
som tidsbestämmande faktor och alltid medförde olika beräkningsgrunder
beroende på den tidpunkt, då ett fartyg återkomme från besök i utländska
hamnar, hade chefen för marinen därjämte funnit det lämpligt att giva
kungörelsens uttryck »till utgången av flottans övningsår» en mera fixerad
innebörd.

Av chefen för marinen den 27 september 1951 utfärdad order.

De kompletterande bestämmelser rörande örlogsfartygens proviantering,
vilka chefen för marinen i sitt förenämnda yttrande förklarat sig ämna
meddela, upptogos i en den 27 september 1951 utfärdad marinorder av följande
lydelse. ♦

»Bestämmelser för uttag och förbrukning av tull och

skattefria varor.

1. CM föreskriver härmed att beställningar från provianteringsfrilager,
tobaksskattelager, tullnederlag, frihamn in in må göras endast av fartyg som
äro beordrade besöka utländsk hamn. Som beställare må endast ifrågakomma,
förutom fartygschef, sådan högre chef som håller kajutbord, mässföreståndare
och föreståndare för ombord anordnat marketenteri.

2. Beställningarna (i förekommande fall inklusive för mässens osv räkning
gjorda inköp i utländsk hamn) skola kvantitativt begränsas till vad
som beräknas åtgå mellan avgången från Sverige och återkomsten hit, ävensom
under en tidsperiod av högst 3 månader efter återkomsten till Sverige,
i intet fall dock längre än till dagen för befälstecknets nedhalande.

3. Beträffande beräkningen av vissa utförselkvantiteter — betr vin och
spirituösa för personal som jml TjRM II får ombord tillhandahållas vin
och spirituösa — skola följande anvisningar gälla:

spritdrycker högst 3 1 per person och månad,

tobaksvaror högst 600 cigarretter (motsvarande) per person och månad.

Chef som uppbär representationsbidrag jäml SA ÅR äger därjämte beräkna
vissa kvantiteter för representation. Uttag för representation må av
fartygschef jämväl medgivas officers- och underofficersmässar, dock ej på
sådana fartyg där personalen i hamn mässar på depåfartyg.

4. Efter vid örlogsfartygs återkomst till Sverige från besök i utländsk
hamn verkställd tullklarering må oförtullade varor icke behållas under tullförsegling
ombord, dock att, efter lokal tullmyndighets prövning, så må ske
därest order finnes utfärdad om nytt besök i utländsk hamn under pågående
expedition.

5. Förbrukning ombord av utförselvaror må icke påbörjas förrän fartyg
lämnar svenskt territorialvatten för gång direkt till utländsk hamn.

6. Genom dessa bestämmelser göres ej någon inskränkning i den rätt
envar ombord äger att i anslutning till vad därom är medgivet i TjRM II
ombord taga för eget bruk avsedda utomlands inköpta varor.

7. Om de åtgärder som skola vidtagas för förtullningar av här berörda
varor vid återkomsten till Sverige stadgas i kung 14/6 1928 (SF nr 300).

8. CM skrivelse Dnr Org P 18: 4 18/12 1950 ang begränsning av rätten
till tull- och skattefrihet för vissa varor upphör samtidigt att gälla.»

Förestående order är — bortsett från vissa smärre skiljaktigheler av mera
formell art — likalydande med ett utkast till marinorder, vilket av chefen

270

för marinen underställdes generaltullstyrelsen för yttrande. Efter att ha hört
vissa lokala tullmyndigheter anförde styrelsen i sitt yttrande bland annat
följande: Oavsett vilken tolkning som hittills givits åt gällande stadganden
om proviantering av flottans fartyg, syntes det styrelsen angelaget, att de
direktiv om begränsning av sådan proviantering, som kunde hämtas ur riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 december 1950, beaktades i avvaktan
på utfärdande av väntade förtydligade författningsbestämmelser i
ämnet. Denna ståndpunkt sammanfölle också med den, som intagits av de
hörda lokala tullmyndigheter, som yttrat sig i ämnet. Om den närmare avvägningen
av provianteringsförhållandena enligt dessa direktiv i fall, då
flottans fartyg utklarerats för att anlöpa viss utrikes ort i egentlig mening,
kunde givetvis olika meningar råda. Men styrelsen hölle för sin del före, att
en begränsning'' av provianteringsrätten på i huvudsak motsvarande sätt,
som gällde för handelsfartyg, skulle i sådant fall väl ansluta sig till de synpunkter
på frågan, som torde mera allmänt anläggas, och för övrigt vara
ägnad att undanröja en del icke önskvärda verkningar av det nuvarande
privilegiebetonade provianteringssystemet. Med denna utgångspunkt hade
styrelsen granskat det underställda utkastet och därvid funnit anledning
ifrågasätta vissa jämkningar i detsamma. Dessa jämkningar vore delvis av
mera formell art. I fråga om utkastets bestämmelser rörande provianteringstiden
funne styrelsen föreskrifterna härutinnan böra undergå sådan
lindring, att proviantering med tull- och skattepliktiga varor medgåves allenast
med hänsyn till behovet under själva resan och sålunda icke för tid
efter återkomsten till Sverige.

Chefen för marinen fann sig icke kunna godtaga generaltullstyrelsens
synpunkter. I sitt förenämnda yttrande till mig den 26 september 1951 anförde
han i förevarande avseende följande: Under hänvisning till riksdagens
skrivelse den 12 december 1950 ansåge generaltullstyrelsen, att i
skrivelsen lämnade direktiv om begränsning av örlogsfartygens rätt till
proviantering med tull- och skattepliktiga varor borde beaktas i avvaktan
på utfärdande av väntade förtydligade författningsbestämmelser i ämnet.
Det kunde till att börja med framhållas, att riksdagens förenämnda skrivelse
avsåge en begränsning av nämnda provianteringsrätt i vad anginge
fartyg på utgående resa, varunder utländsk hamn icke skulle anlöpas. Vad
sålunda uttalats hade chefen för marinen redan beaktat genom sin den 18
december 1950 utfärdade order. Generaltullstyrelsen ville emellertid nu
giva riksdagens uttalande en vidare innebörd att avse jämväl det fall då
fartyg återkomme från besök i utländsk hamn och föresloge i anslutning
härtill utfärdandet av föreskrifter, som delvis upphävde stadgandena i 1928
års kungörelse. De principer beträffande provianteringen som styrelsen därvid
förordade kunde av chefen för marinen icke i allo biträdas. Oberoende
härav ansåge chefen för marinen vidare det icke riktigt att utfärda föreskrifter
som strede mot av Kungl. Maj :t utfärdade författningar, vilket
för övrigt skulle innebära ett föregripande av de förtydligande författningsbestämmelser,
som av styrelsen väntades komma att utfärdas. I avvaktan

271

härpå ansåge sig chefen för marinen därför böra begränsa sina vidare åtgärder
i ärendet till att utfärda den ursprungligen avsedda ordern med de
mindre ändringar i denna av mera formell art, som ansetts böra beaktas med
anledning av generaltullstyrelsens yttrande.

Av den lämnade redogörelsen framgår i huvudsak följande.

Sedan den 1 januari 1951 gäller för svenska örlogsfartyg liksom för
svenska handelsfartyg, att fartyg äger åtnjuta avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor under förutsättning att fartyget utklareras
till utländsk hamn och att rätten att begagna denna förmån fortbestår
till dess den utländska resan är avslutad. Medan enligt 5 § mom. k) i 1929
års tulltaxeförordning för handelsfartyg den utländska resan anses avslutad
när fartyget avgått i inrikes trafik, är jämlikt 1 § i 1928 års kungörelse för
örlogsfartyg resan att betrakta såsom avslutad i och med att fartyget anlänt
till första tullplats (i vissa fall ankarplats) inom det svenska tullområdet.
Den provianteringsberättigande resan är sålunda snävare tillmätt för örlogsfartyg
än för handelsfartyg, enär de senare även efter ankomsten till första
tullplats (ankarplats) inom tullområdet fortfarande kunna befinna sig i
utrikes trafik och den utländska resan alltså ännu icke är avslutad. Den
för örlogsfartygen sålunda bestämda varaktigheten av provianteringsberättigande
utländsk resa, d. v. s. den tid under vilken provianteringsförmånerna
må begagnas, är — såsom framgått av redogörelsen för tillämpliga författningsbestämmelser
— något annat än den merendels längre tidrymd, som
i förekommande fall är bestämmande för i vilken omfattning proviantering
kan äga rum och förtullning av överskottsproviant må ske.

I och med att den utländska resan enligt vad nyss angivits är att anse som
avslutad, skall ombordvarande tull- eller skattepliktig proviant antingen
bliva föremål för förtullning, varefter densamma får fritt förbrukas ombord,
eller ock uppläggas å provianteringsfrilager (eller motsvarande institution)
eller återlämnas till vederbörande leverantör (i förekommande fall
monopolutövare). För spritdrycker, vin och exportöl kan förtullning ske
mot enbart tullavgift utan att skatt för varan erlägges, medan för övriga
skattepliktiga varor förtullning icke kan äga rum utan att ifrågakommande
skatter uttagas. Den förtullning, som sålunda sker, innebär alltså för samtliga
nu avsedda varor utom spritdrycker, vin och exportöl, att kostnaden
för varan i regel kommer att sammanlagt motsvara det inom landet i allmänna
marknaden gängse priset å varan i fråga. Med hänsyn härtill innebära
möjligheterna att efter förtullning erhålla fri förbrukningsrätt till andra
såsom skeppsproviant medförda varor än spritdrycker, vin och exportöl icke
någon egentlig förmån såvitt det ej är fråga om någon vara, som i Sverige
icke finnes att få eller är svåråtkomlig i allmänna marknaden eller vars försäljning
här i landet är underkastad restriktioner.

I fråga om spritdrycker, vin och exportöl finnes alltså i motsats till vad
fallet är med övriga skattepliktiga varor möjlighet att erhålla fri förbrukningsrätt
ombord mot gäldande allenast av tullavgift utan att förekommande
skatter behöva erläggas. Med hänsyn till det indirekta skattesystemets

272

ändamål att i huvudsak taga sikte på konsumtionen av varor inom landet
har föreskrivits, att spritdrycker, vin och exportöl, som förtullats såsom
överskottsproviant, icke få ilandföras från fartyget.

Som antytts bliva möjligheterna till förtullning i allmänhet aktuella blott
i fråga om spritdrycker, vin och exportöl. De myckenheter av sådana varor,
vilka kunna ifrågakomma till förtullning, äro för handelsfartyg begränsade
till att avse behovet under jämförelsevis kort tid, enligt upplysning från
vederbörande befattningshavare i generaltullstyrelsen omkring en vecka,
efter avslutandet av den utländska resan. Vad angår örlogsfartyg däremot
medgives för närvarande i princip i fråga om spritdrycker och vin — med
hänsyn till stadgandet i 7 § i 1928 års kungörelse att nu nämnda varor må
ombordtagas för behovet intill dess fartyget avslutar sin expedition, dock
ej för längre tid än till utgången av flottans övningsår — förtullning av
kvantiteter motsvarande det sålunda beräknade behovet. Beträffande exportöl
torde för örlogsfartvgen överensstämmelse föreligga med vad som
tillämpas i fråga om handelsfartyg.

Vad slutligen angår möjligheterna till införsegling i svensk hamn av överskottsproviant,
kan sådan i princip icke ske sedan den utländska resan avslutats.
Enär örlogsfartyg anses ha avslutat företagen utländsk resa redan
i och med ankomsten till första tullplats (ankarplats) inom det svenska
tullområdet, är för örlogsfartyg — men däremot ej för handelsfartyg — möjligheten
att införsegla skeppsproviant i princip utan betydelse. Emellertid
torde även då det gäller örlogsfartyg införsegling äga rum då så betingas av
praktiska skäl, t. ex. att ny resa till utländsk hamn inom kort är förestående.

Den nu sammanfattningsvis lämnade redogörelsen återgiver den sedan
ingången av år 1951 förhandenvarande situationen med avseende å örlogsfartygs
proviantering av tull- och skattefria varor. De åtgärder i provianteringshänseende,
vilka med anledning av kustflottans resa till brittiska
hamnar i maj—juni 1951 ägde rum före, under och efter resan äro alltså
att bedöma mot bakgrunden av den nämnda redogörelsen. Därvid bör dock
uppmärksammas, att de ytterligare begränsningar av den formella provianteringsrätten,
vilka innefattas i marinordern den 27 september 1951, icke
voro tillämpliga före angivna dag.

Vid tiden för kustflottans ifrågavarande resa var således läget det, att
man hade att räkna med att då fartygen under återfärden ankommo till
Göteborg, som skulle vara första tullplats inom svenskt tullområde, ombord
befintlig i hemlandet eller utomlands ombordtagen tull- och skattepliktig
skeppsproviant måste — såvitt ej tullmyndigheterna av speciella skäl medgåve
avsteg — antingen förtullas eller ock uppläggas å provianteringsfrilager
(motsvarande institution) eller återlämnas till vederbörande varuleverantör.
Någon möjlighet till införsegling förelåg i princip ej, enär den
utländska resan var att anse som avslutad i och med ankomsten till Göteborg.
Man kunde vidare räkna med att få förtulla, av spritdrycker och vin
kvantiteter motsvarande behovet fram till övningsårets slut för de fartyg
som då fortfarande vore på expedition och för övriga fartyg för tiden till

273

expeditionens slut, och av exportöl för en kortare tids behov skäliga kvantiteter.
I fråga om övriga varor hade man att utgå från att med hänsyn till
uppkommande kostnader någon anledning till förtullning knappast skulle
föreligga.

Med hänvisning till den utredning i ärendet, för vilken ovan redogjorts,
har jag i en till chefen för marinen denna dag avlåten skrivelse anfört bland
annat följande.

»Vad angår provianteringen av tull- och skattepliktiga varor å kustflottans
fartyg före avresan till de brittiska hamnarna i maj 1951 kan till en
början fastställas att genom de av chefen för kustflottan givna anvisningarna
för provianteringen icke lämnats medgivande till ombordtagande av dylika
varor utöver de gränser, som angivas i 1928 års kungörelse och i övrigt
tillämpliga föreskrifter. Genom utredningen har icke heller framkommit att,
då fartygscheferna, envar för sitt fartyg, bestämde de varukvantiteter som
togos ombord, dessa gränser överskridits eller att chefens för kustflottan
nämnda anvisningar blivit åsidosatta.

Av utredningen framgår emellertid, att efter kustflottans återkomst till
Sverige tobaksvaror återlämnats från fartygen i en omfattning, som tyder
på att oriktig bedömning skett vid bestämmandet av de ombordtagna kvantiteterna
av sådana varor. Chefen för kustflottan har i sitt yttrande motiverat
de höga ''återlämnandesiffrorna’ för cigarretter med att ''tullmyndigheterna
denna gång tolkat författningsbestämmelserna så, att införtullning
av cigarretter till övningsårets slut ej medgivits’. Chefen för marinen har,
på sätt framgår av den tidigare redogörelsen, till upplysning i förevarande
hänseende anfört bland annat följande: När så stora kvantiteter tobaksvaror
återlämnades i stället för att införtullas, torde detta ha berott på att man
ombord räknat med att, på samma sätt som tidigare medgivits, få behålla
vissa mängder under fartygschefens sigill för att utlämnas för konsumtion
ombord under tidsperioder, då fartygen utan att vara destinerade till utländsk
hamn, bedreve övningar på internationellt vatten. Då detta ej medgivits,
hade gäldandet av tullavgifterna ansetts dels medföra, att priserna i
vissa fall ej bleve konkurrenskraftiga gentemot inhemska tobaksvaror, dels
kräva stora kontanta belopp, som ej funnes omedelbart tillgängliga. — I anslutning
till nämnda uttalande av chefen för marinen må hänvisas till vad
förut anmärkts därom att ombordtagna tobaksvaror, som finnas kvar då
utländsk resa avslutas, icke få förbrukas vare sig ombord eller i land utan
att å varan belöpande skatt erlägges och att följaktligen införsegling av
återstående tobaksvaror icke kan ske annat än då ny utländsk resa förestår.

Det får på grund av vad som förekommit tagas för visst, att ombordtagning
av tobaksvaror å fartygen skulle ha skett i betydligt mindre omfattning,
därest man ansett sig böra räkna med att införsegling av återstående tobaksvaror
icke skulle tillåtas vid återkomsten till Sverige.

Genom tillkomsten av marinordern den 18 december 1950 förelåg vid tiden
för kustflottans nu ifrågakomna resa sedan den 1 januari 1951 icke längre
möjlighet till införsegling av skattepliktiga varor i och för användning under

IS—517993. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

274

övningar å internationellt vatten utan samband med besök i utländsk hamn.
Chefen för marinen har också uttalat, att uppfattningen om möjligheterna
till införsegling byggt på en feltolkning av marinordern den 18 december
1950, vilken av chefen för marinen avsetts innebära även att fartyg, som på
väg mellan svenska hamnar uppehölle sig på internationellt vatten, icke härunder
skulle äga rätt till avgiftsfri konsumtion av tull- och skattepliktiga
varor.

Att någon införsegling av tobaksvaror icke kunde ifrågakomma var en
given följd av att enligt nyssnämnda order avgiftsfri proviantering av tulloch
skattepliktiga varor icke längre tilläts vid resor som företogos för övningar
å internationellt vatten utan att utländsk hamn anlöptes. Om sistnämnda
förhållande måste icke endast chefen för kustflottan utan säkerligen
även honom underställda fartygschefer ha ägt kännedom och ett aktgivande
på detta förhållande bör ha varit tillräckligt för att vederbörande
skulle förstå att införsegling icke vidare kunde äga rum. Det bör dock härvidlag
även beaktas, att för den som var mindre förtrogen med hithörande
författningar innehållet i 7 § i 1928 års kungörelse måhända kunnat verka
vilseledande, alldenstund enligt nämnda författningsrum — av anledning
varom någon upplysning icke kan hämtas från kungörelsen — proviantering
av tobaksvaror medgives för samma tid som fallet är beträffande spritdrycker
och vin. Med hänsyn härtill och då felbedömningen i fråga om provianteringen
av tobaksvaror såsom av utredningen framgår icke föranlett att vid
fartygens hemkomst återstående tobaksvaror kommit att förbrukas obeskattade,
låter jag i denna del bero vid vad i saken förekommit.

Vad härefter angår fartygens proviantering av spritdrycker och vin giver
utredningen vid handen, att i allmänhet till fullo utnyttjats de möjligheter,
som förelegat att proviantera till övningsårets slut. Därvid har såsom tid för
övningsårets slut räknats månadsskiftet september—oktober.

Enligt min mening ligger det i öppen dag, att det icke fick utan vidare
förutsättas att den enligt 1928 års kungörelse föreliggande möjligheten att
vid resa till utländsk hamn ombordtaga spritdrycker och vin för behovet
fram till övningsårets slut under alla förhållanden anmärkningsfritt kunde
utnyttjas. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen uppgingo de ombordtagna
kvantiteterna rusdrycker — däri inberäknade för representation avsedda
mindre partier — till i runda tal, spritdryckerna 9 500 liter och vinet
4 800 liter. Därest resan ägt rum vid övningsårets början skulle en tillämpning
av enahanda beräkningsgrunder vid då skedd proviantering ha inneburit
att å fartygen kommit att tagas ombord mer än 20 000 liter spritdrycker
och 10 000 liter vin, allt utan att den i kungörelsen föreskrivna maximala
gränsen överskridits. Det lär icke kunna göras gällande, att en så omfattande
proviantering -— därest den med hänsyn till utrymmena å fartygen över
huvud taget kunnat ske — skulle ha varit försvarlig. Redan härav torde med
all tydlighet framgå att bestämmelserna i kungörelsen icke rimligen kunna
tagas till intäkt för att omständigheter som tala emot en proviantering intill
den enligt kungörelsen medgivna maximigränsen utan vidare skulle få lämnas
å sido. En omständighet av sådan beskaffenhet föreligger obestridligt i

275

fall där en proviantering av mera betydande kvantiteter spritdrycker och vin
skulle menligt inkräkta på de — särskilt å mindre fartyg -—■ redan förut
begränsade utrymmena ombord. 1 en sådan situation måste föreligga risk för
att manskapet kan ingivas den föreställningen att befälet till förmån för
egna intressen eftersätter vad som tillhör god ordning ombord med påföljd
att manskapets tilltro till befälet rubbas.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att — ehuru vid den nu ifrågavarande
resan proviantering icke i fråga om någon vara skedde för längre
tid än fem månader av övningsåret — det likväl vid denna resa i en del fall
förekommit att för andra ändamål än proviantförvaring avsedda utrymmen
ombord tagits i anspråk för uppläggande av skeppsproviant. Sålunda har under
utredningen framkommit, att vid den proviantering av de i resan deltagande
ubåtarna, som ägde rum i Stockholm, gods inlagts, å en ubåt i två
toaletter, å en annan ubåt i en toalett, en torpedtub och en ammunitionsbox
samt å en tredje ubåt i en toalett och utrymmet under durken i ett torpedrum,
vilka utrymmen därefter tillslutits under tullverkets försegling. I den
å dessa fartyg ombordtagna proviantutrustningen ingingo spritdrycker och
vin till sammanlagt följande kvantiteter, nämligen å den först nämnda
ubåten 275 liter, å den andra 401 liter och å den tredje 335 liter. Från fartygschefernas
sida har framhållits att ianspråktagandet av nämnda utrymmen
skett för att underlätta tullverkets införsegling av varorna och att, sedan
fartygen efter uppehåll i Lysekil kommit ut på internationellt vatten och förseglingarna
då kunnat brytas, godset fördelats på olika för proviantförvaring
avsedda utrymmen. Oavsett vad sålunda framhållits om att utnyttjandet av
omförmälda utrymmen ombord varit endast mera tillfälligt, synes det mig
kunna ifrågasättas, huruvida under förhandenvarande förhållanden ett ianspråktagande
för ifrågavarande ändamål av dylika utrymmen i den utsträckning
som skett låter sig väl förena med de synpunkter som ovan angivits i
fråga om kravet på god ordning ombord.

Även i fall där situationen icke är sådan att provianteringen menligt inkräktar
på utrymmena ombord, kan — särskilt då fråga är om ombordtagande
av spritdrycker och vin — finnas anledning till hänsynstaganden,
som böra leda till att provianteringsrätten icke maximalt utnyttjas. Det lär
sålunda icke kunna bortses från att en proviantering av spritdrycker och
vin till kvantiteter av mera anmärkningsvärd storlek kan redan i och för
sig vara ägnad att av skäl som förut angivits ogynnsamt inverka på de underlydandes
förtroende till befälet. Även angelägenheten av att icke något
företages som kan innebära risk för att bland allmänheten väckes föreställning
om ett icke tillbörligt utnyttjande från befälets sida av den förmån
varom nu är fråga bör i förevarande sammanhang beaktas. Det kan i
anslutning härtill erinras om att den avgiftsfria provianteringen under år
1949 av tull- och skattepliktiga varor för marinens fartyg blev föremål för
anmärkningar från riksdagens sida samt att enligt vad utredningen giver
vid handen provianteringen av spritdrycker och vin i samband med kustflottans
utlandsbesök år 1951 uppgick till mer än hälften av provianteringen
av sådana varor under år 1949 för marinens samtliga fartyg.

276

Av det ovan antörda torde framgå, att omfattningen av provianteringen
av spritdrycker och vin vid kustflottans ifrågavarande resa icke bör, på sätt
som skett, kunna i princip försvaras endast med en hänvisning till att i
fråga om kvantitetsbegränsningarna iakttagits bestämmelserna i 1928 års
kungörelse. Då chefen för kustflottan ansett ,sig böra meddela särskilda anvisningar
angående provianteringen bör det också ha ålegat honom att överväga
huruvida proviantering av nu nämnda varor bort tillåtas i den utsträckning
som kunnat ske med tillämpning av kungörelsen. Skyldighet
att företaga ett sådant övervägande måste anses ha åvilat även vederbörande
fartygschefer. Den omständigheten att i chefens för kustflottan anvisningar
framhölls att där angivna beräkningsgrunder avsåge maximala
uttörselkvantiteter borde ha utgjort anledning för fartygscheferna att ägna
frågan om kvantiteternas beräknande särskild uppmärksamhet.

Enligt min mening har en proviantering av spritdrycker och vin i den
omfattning som förekommit i samband med kustflottans ifrågavarande resa
icke varit väl förenlig med sådana synpunkter som enligt vad ovan angivits
kunna anföras för en begränsning av de kvantiteter som med tillämpning
av beräkningsgrunderna i 1928 års kungörelse högst kunnat ifrågakomma.
Chefen för kustflottan har i sitt i ärendet avgivna yttrande hänvisat
till att de i kungörelsen angivna normerna tidigare under en lång följd
av år utan särskilda begränsningar tillämpats av flottans fartyg. Vad chefen
för kustflottan sålunda framhållit torde icke kunna frånkännas beaktande
vid bedömande av vad som förekommit vid provianteringen i samband
med ifrågavarande resa. Härvid synes i viss mån jämväl böra beaktas
att vid en tillämpning av den norm för begränsning av provianteringsrätten,
som sedermera påbjöds genom marinordern av den 27 september
1951, hinder icke skulle föreligga att vid en motsvarande utlandsexpedition
ombordtaga spritdrycker och vin till kvantiteter uppgående till omkring
tre fjärdedelar av de å fartygen medförda. Med hänsyn till vad sålunda
framhållits finner jag mig kunna i fråga om de befattningshavare vid
kustflottan, som haft ansvaret för provianteringen i samband med den företagna
resan, låta även i denna del bero vid de uttalanden som innefattas
i det anförda.»

Vad i ärendet förekommit har vidare givit mig anledning till vissa allmänna
överväganden rörande den avgiftsfria provianteringen för örlogsfartyg
av tull- och skattepliktiga varor.

Såsom framgår av vad förut anförts har, på sätt hos Eders Kungl. Maj :t
blivit anmält genom riksdagens skrivelse nr 414 den 12 december 1950,
riksdagen uttalat sig för en sådan begränsning av provianteringsrätten för
svenska örlogsfartyg att sådana fartyg vid resor, som företoges utom territorialvattengränsen
men utan att utländsk hamn anlöptes, undantoges från
de förmåner i form av befrielse från å proviantutrustningen belöpande skatt
och tull, vilka gällde för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet vid utklarering
till utländsk hamn. Enligt de förut omnämnda den 18 december 1950
och den 27 september 1951 utfärdade marinorderna få numera beställningar

277

från provianteringsfrilager och andra sådana upplag göras endast av fartyg
som äro beordrade besöka utländsk hamn. Härigenom har nyssnämnda av
riksdagen framförda önskemål blivit beaktat.

I marinordern den 27 september 1951 har föreskrivits att nyss avsedda
beställningar skola — i förekommande fall inklusive inköp i utländsk hamn

— kvantitativt begränsas till vad som beräknas åtgå under tiden från avgången
från Sverige till återkomsten hit ävensom under en tidsperiod därutöver
av högst tre månader efter återkomsten till Sverige, dock icke i något
fall längre än till dagen för befäLstecknets nedhalande. Genom dessa föreskrifter
har, även för örlogsfartyg som utklareras till utländsk ort i egentlig
mening, provianteringsrätten underkastats en icke oväsentlig begränsning
i förhållande till vad som gäller enligt 1928 års kungörelse. Enligt 7 §
i kungörelsen får proviantering av spritdrycker och vin samt tobaksvaror
ske för tiden intill dess fartyget avslutar sin »expedition», dock ej för längre
tid än till utgången av flottans övningsår. Proviantering av exportöl får
äga rum för tiden intill de.ss fartyget avslutar sin »resa», vilket skall anses
vara fallet då fartyget anlänt till första tullplats inom tullområdet. Av förarbetena
till kungörelsen framgår otvetydigt att med uttrycket expedition

— som i skilda sammanhang användes i något skiftande betydelse — här
avsetts tiden från befälstecknets hissande till dess nedhalande å respektive
fartyg. I ärendet har upplyst.s att såsom tid för övningsårets slut räknats
vid kungörelsens tillkomst månadsskiftet oktober—november och sedermera
månadsskiftet september—oktober och att hädanefter övningsåret torde
komma att ansluta sig till kalenderåret. Den enligt kungörelsen föreliggande
möjligheten att proviantera för tiden fram till övningsårets slut innebar
såsom förut berörts att ju tidigare under övningsåret resan företogs
dess längre blev den tidrymd provianteringen högst fick avse, vilket i ytterlighetsfall
kunde leda till en proviantering för ett helt års behov på en
gång. Att den genom marinordern skedda begränsningen av provianteringsrätten
vidtagits utan att därvid anknutits till övningsåret måste, såsom torde
framgå av det nu anförda, innebära en bestämd fördel. Såsom en vinst
kan även betecknas att det i kungörelsen använda uttrycket expedition genom
marinordern ersatts med en bestämning som icke kan missförstås. Beträffande
tillämpningen av marinordern må dock framhållas att i fall då
en förestående resa beräknas vara avslutad senare än tre månader före övningsårets
slut proviantering av spritdrycker och vin icke lär — mot innehållet
i 1928 års kungörelse — kunna utsträckas utöver behovet till övningsårets
slut. Även då det gäller tobaksvaror kan proviantering äga rum enligt
kungörelsen för tiden till övningsårets slut och med tillämpning av
marinordern för tid intill tre månader från resans avslutande. Proviantering
för tid efter resans slut torde emellertid knappast få någon betydelse
i fråga om tobaksvaror. Såsom förut framhållits få nämligen ombordtagna
tobaksvaror, som finnas kvar vid resans slut, icke förbrukas vare sig ombord
eller i land utan att å varan belöpande skatt erlägges, varigenom praktiskt
sett proviantering av tobaksvaror är begränsad till alt avse tiden för
själva resan. Genom marinordern har jämväl beträffande sådana varor, i

278

fråga om vilka kungörelsen icke stadgar någon inskränkning i provianteringsrätten,
införts den tidigare angivna tidsbegränsningen av tre månader
från resans slut. Då såsom förut nämnts nu avsedd vara icke kan, lika litet
som tobaksvaror, efter resans slut förbrukas förrän skatt för varan erlagts,
föreligger i regel icke heller här anledning till proviantering för tid efter
resans slut.

Vad som blivit utrett rörande provianteringen i samband med ku.stflottans
i ärendet ifrågakomna utlandsresa giver enligt min mening anledning
till övervägande huruvida icke provianteringsrätten bör bliva föremål för
längre gående begränsningar än som skett genom marinordern den 27 september
1951. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har — sedan
chefen för marinen för yttrande underställt generaltullstyrelsen ett utkast
till nämnda marinorder — styrelsen i avgivet yttrande förordat att proviantering
med tull- och skattepliktiga varor medgåves allenast med hänsyn
till behovet under själva resan och sålunda icke för tid efter återkomsten
till Sverige. Styrelsen framhöll därvid bland annat, att det syntes styrelsen
angeläget att de direktiv som kunde hämtas ur riksdagens förenämnda
skrivelse den 12 december 1950 beaktades i avvaktan på utfärdande
av väntade förtydligande författningsbestämmelser i ämnet. I sitt
till mig avgivna yttrande har chefen för marinen anfört, att de principer
beträffande provianteringen som styrelsen förordat icke kunde av honom
i allo biträdas samt att han oberoende härav vidare icke ansåge det riktigt
att meddela föreskrifter som strede mot av Kungl. Maj :t utfärdade författningar,
vilket för övrigt skulle innebära ett föregripande av de förtydligande
författningsbestämmelser, som av styrelsen väntades komma att utfärdas.
1 avvaktan härpå hade chefen för marinen därför ansett sig böra
begränsa sina vidare åtgärder i ärendet till att utfärda den ursprungligen
avsedda ordern med vissa mindre av generaltullstyrelsens yttrande föranledda
jämkningar av mera formell art. Av vad sålunda förekommit synes
framgå att med föreskrifterna i marinordern närmast avsetts att endast
provisoriskt reglera den föreliggande frågan.

Generaltullstyrelsen har på sätt nyss nämnts förordat en begränsning av
provianteringsrätten att avse behovet under själva resan, vilket skulle innebära
att proviantering ej finge ske för längre tid än till dess fartyget beräknades
återkomma till första tullplats inom det .svenska tullområdet.
För min del finner jag det kunna ifrågasättas huruvida icke vissa skäl
kunna tala för att provianteringsrätten ej begränsas fullt så snävt som styrelsen
förordat. Förmånen att kunna ombord avgiftsfritt förbruka till
skeppsproviant hänförliga varor är betingad av de .särskilda förhållanden
som föreligga då fartyget befinner sig på utrikes resa. Självfallet är att sådana
särskilda med resan sammanhängande förhållanden kunna i viss mån
vara för handen ännu någon tid efter det den utrikes resan skall i nyss
angiven mening anses avslutad. Fartygets ankomst till första tullplats inom
det svenska tullområdet innebär sålunda icke alltid att fartyget därmed
också återkommit till det område, inom vilket fartyget före avresan var
baserat. I regel torde först i och med ankomsten dit för de ombordvarandes

279

vidkommande återgång till normala tjänstgöringsförhållanden i hemmafarvatten
kunna anses ha skett. Med hänsyn härtill synes provianteringen rimligen
böra få omfatta behovet även för någon kortare lid efter det att resan
är att anse som avslutad med därav följande rätt att vid återkomsten för
förbrukning ombord få förtulla spritdrycker och vin för behovet under nyss
avsedda tid utan att skatt erlägges. Av praktiska skäl synes härvidlag en
enhetlig tid böra fastställas för alla förekommande fall. I enlighet med vad
nyss angivits bör därvid tagas till utgångspunkt att denna tidrymd utmätes
.så att den motsvarar den tid som för örlogsfartygen i gemen kan antagas
efter avslutad resa genomsnittligt förflyta till dess normala tjänstgöringsförhållanden
inträtt. Givetvis kan en sålunda beräknad tid icke komma
att ens tillnärmelsevis motsvara de tidrymder som kunna ifrågakomma
vid tillämpning av 1928 års kungörelse eller av marinordern den 27 september
1951. Enligt min mening synes den tidrymd efter resans avslutande,
för vilken proviantering må kunna äga rum, lämpligen kunna bestämmas
till fjorton dagar.

Genom ett reglerande av provianteringsförmånerna för örlogsfartygens
del i enlighet med vad jag nu förordat torde i jämförelse med den nuvarande
ordningen i flera hänseenden komma att vinnas icke oväsentliga fördelar.
På sätt framhållits i min skrivelse till chefen för marinen får det
icke förutsättas att den enligt 1928 års kungörelse föreliggande möjligheten
att vid resa till utländsk hamn ombordtaga spritdrycker och vin för
behovet fram till övningsårets slut under alla förhållanden kan anmärkningsfritt
utnyttjas. Detsamma måste i princip gälla även då det är fråga
om tillämpning av de föreskrifter om gränsen för provianteringsrätten som
innefattas i marinordern den 27 september 1951. Utredningen i förevarande
ärende torde kunna anses giva belägg för att det även praktiskt är att räkna
med att icke heller en proviantering intill den gräns som angives i marinordern
under alla förhållanden kan vara försvarlig. Härvidlag kan hänvisas
till vad förut anmärkts därom att vid en tillämpning av denna gräns för
provianteringen hinder icke skulle ha mött att vid en utlandsresa motsvarande
den av kustflottan företagna verkställa proviantering av spritdrycker
och vin till kvantiteter uppgående till tre fjärdedelar av de då medförda.
Prövningen av de omständigheter som i det särskilda fallet kunna tala för
en begränsning av provianteringen till mindre kvantiteter än de allmänna
normerna högst medgiva måste givetvis icke sällan bliva av mer eller mindre
grannlaga natur. Denna prövning ankommer närmast på vederbörande
fartygschef. Det måste enligt min mening innebära en väsentlig fördel att
med den av mig föreslagna ordningen en sådan grannlagenhetsprövning i
regel icke torde behöva ifrågakomma. Härvidlag synes även böra beaktas
att det numera genomförda förbudet mot avgiftsfri proviantering vid resa
till internationellt vatten helt naturligt måste vara ägnat att framkalla benägenhet
att i görligaste mån utnyttja de förmåner som enligt nuvarande
bestämmelser i sådant hänseende stå till huds i samband med resor till utrikes
ort. Det förhållandet att det ekonomiska värdet av dessa förmåner
numera blivit ojämförligt mycket större än vid tillkomsten av 1928 års kun -

280

görelse måste givetvis verka i samma riktning som nyss nämnts och torde
även eljest böra .särskilt beaktas vid en omprövning av frågan om förmånernas
räckvidd.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
under övervägande av mig nu framförda .spörsmål.»

Den i skrivelsen omförmälda sammanställningen var av följande lydelse.

Sammanställning

över dels de i samband med kustflottans utlandsresa mai—Juni 1951 ombordtagna
kvantiteterna av vissa varor ävensom de myckenheter därav som förbrukats under
resan eller vid återkomsten förtullats eller återlämnats och dels vissa beräknade

tullavgifter oeh skatter.

		Ombord taget	Förbrukat1 * * * * *	Förtullat8	Återlämnat
Kvantiteter
Spritdrycker .		9 493	3 697	5068	728
Vin...........		4 803	1775	2 570	458
Exportöl......		19 962	15 602	860	3 500
Cigarretter .....		4 682 920	1 735 200	—	2 947 720
Cigarrer ......		14 350	10 340	—	4 010
Tobak ........		1041	299	—	742
Konfektyrer...		13 845	6183	2 700	4 962
Tullavgifter
Spritdrycker ..		19 460	7 578	—	—
Vin...........		4 803	1775	—	—
Exportöl......		15 570	12 169	—	_
Cigarretter .....		—	—	—	—
Cigarrer.......		—	—	—	—
Tobak ........		—	—	_	_
Konfektyrer____		13 845	6183	—	—
Summa tullavgifter kronor	53 678	27 705	—	—
Skatter
Spritdrycker .		188 341	73 348	100 549	_
Vin ..........		28 818	10 650	15 420	—
Exportöl......		15 570	12 169	670	—
Cigarretter !....		585 365	216 900	—	—
Cigarrer .......		5 022	3 619	—	—
Tobak ........		67 665	19 435	—	_
Konfektyrer...		99 684	44 517	—	—
Summa	skatter kronor	990 465	3S0638	116639	—

1 Vid officiell och privat representation ha förbrukats 772 liter spritdrycker och 523 liter vin.

Beträffande representationens omfattning i fråga om övriga varor ha fullständiga uppgifter icke

stått till buds. — I de olika tillställningarna i samband med den officiella representationen del togo

sammanlagt 2 612 personer, inberäknat de svenska värdarna.

s Tullavgifter å spritdrycker, vin och exportöl samt konfektyrer ävensom skatt å konfektyrer

ha erlagts i samband med förtullning av dessa varor.

281

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
om ändrad lagstiftning rörande i värnpliktslagen föreskriven
skyldighet att fullgöra beredskapsövning.

Militieombudsmannen avgav den 24 januari 1951 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»I underdånig skrivelse den 15 januari 1951 har överbefälhavaren hemställt
att Eders Kungl. Maj :t ville förelägga riksdagen förslag till ändrad
lagstiftning i vissa hänseenden rörande i värnpliktslagen föreskriven skyldighet
att fullgöra beredskapsövning. Sedan genom remiss den 19 i samma
månad tillfälle beretts mig att avgiva yttrande i ärendet, får jag i underdånighet
anföra följande.

I överbefälhavarens skrivelse framhålles hurusom med anledning av
övergången till det numera tillämpade systemet med repetitionsövningar
krigsförbandsvis genom lag den 2 juni 1950 (nr 22o) vidtagits ändring i
27 § 2 mom. i 1941 års värnpliktslag i syfte att bereda möjlighet att till
beredskapsövning inkalla värnpliktiga ur samtliga åldersklasser. Av de
vid värnpliktslagens tillkomst meddelade övergångsbestämmelserna syntes
emellertid framgå att värnpliktiga tillhörande årsklassen 1939 och äldre
årsklasser alltjämt vore fritagna från skyldighet att fullgöra beredskapsövning.
En ändring av dessa övergångsbestämmelser syntes därför vara
påkallad. Vidare hade åtskilliga värnpliktiga tillhörande åldersklasserna
1940—1944 under beredskapstiden fullgjort i 27 § 2 mom. värnpliktslagen
avsedd beredskapsövning under längre eller kortare tid. Dessa värnpliktiga
borde nu vara skyldiga att därutöver fullgöra beredskapsövningar om
sammanlagt etthundraåttio dagar.

I ärendet föreligger icke någon utredning som för mitt vidkommande
möjliggjort ett närmare bedömande av framställningen från andra synpunkter
än såvitt gäller ordningen för genomförandet av de förslag som
innefattas i överbefälhavarens skrivelse.

Genom lag den 2 juni 1939 (nr 223) om ändringar i 1936 års värnpliktslag
infördes skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra beredskapsövning.
Enligt stadgande, som då infördes i 27 § mom. 2 a sistnämnda lag, skulle
sålunda värnpliktig, vilken uttagits till linjetjänst vid hären eller till ersättningsreserven,
vara skyldig att under fredstid, där Konungen med hänsyn
till krigsberedskapen så prövade nödigt och i den ordning Konungen
bestämde, fullgöra en beredskapsövning om högst trettio dagar före utgången
av fjärde året efter inskrivningsåret. Enligt en genom lag den 14 juni
1940 (nr 511) vidtagen ändring av nu berörda stadgande i 1936 års värnpliktslag
utsträcktes där föreskriven skyldighet att fullgöra beredskapsövning
till att gälla jämväl kustartilleriets värnpliktiga.

282

Skyldigheten att fullgöra beredskapsövning blev genom. 1941 års värnpliktslag
väsentligt utvidgad. Enligt den ursprungliga lydelsen av 27 § 2
inom. sistnämnda lag kunde, därest Konungen med hänsyn till krigsberedskapen
så prövade nödigt, värnpliktig åläggas att utöver vanlig fredstjänstgöring
fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt
högst etthundraåttio dagar. Skyldigheten att fullgöra beredskapsövning upphörde
emellertid sedan ett och ett halvt år förflutit efter avslutandet av
första tjänstgöring eller i förekommande fall efter avslutandet av fortsatt
tjänstgöring för utbildning till officer eller underofficer. Från skyldigheten
att fullgöra beredskapsövning undantogs värnpliktig som uttagits för utbildning
till tjänstgöring såsom läkare eller i annan i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen
avsedd specialtjänst. Enligt övergångsbestämmelserna till 1941
års värnpliktslag skulle i fråga om tjänstgöringsskyldighet för värnpliktig,
som inskrivits före år 1942, gälla vad i sådant hänseende stadgades i 1936
års värnpliktslag med undantag bland annat såtillvida att bestämmelserna
om beredskapsövning i 27 § 2 mom. nya lagen skulle tillämpas å värnpliktig
som enligt dittills gällande bestämmelser hänförts till årsklass 1940 eller
1941 eller till årsgrupp 1941.

Enligt förordningen den 10 juni 1949 (nr 307) med provisoriska bestämmelser
angående beredskapsövning blev i anslutning till skedd avkortning
av de värnpliktigas fredstjänstgöring skyldigheten att fullgöra beredskapsövning
utsträckt till tvåhundrasjuttio dagar och skulle upphöra först
sedan ett år nio månader förflutit efter avslutandet av första tjänstgöring
eller fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer eller underofficer.

De ändringar av 27 § 2 mom. i 1941 års värnpliktslag som vidtogos genom
förut omförmälda lag den 2 juni 1950 inneburo dels att skyldigheten
att fullgöra beredskapsövning icke begränsades till viss tidrymd efter avslutandet
av första tjänstgöring eller fortsatt tjänstgöring för utbildning
till officer eller underofficer utan skulle med tidigare begränsning av
tjänstgöringstiden till sammanlagt högst etthundraåttio dagar bestå under
hela värnpliktstiden och dels att ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet
skulle omfatta värnpliktiga ur alla kategorier, således även värnpliktiga
som uttagits för utbildning till tjänstgöring såsom läkare eller i annan specialtjänst.
Den nu nämnda lagen av den 2 juni 1950 trädde i kraft den 1
juli samma år och innehåller såvitt gäller de nya föreskrifterna om beredskapsövning
icke andra särskilda övergångsbestämmelser än att med lagens
ikraftträdande förenämnda förordning av den 10 juni 1949 med provisoriska
bestämmelser angående beredskapsövning skulle upphöra att gälla.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår att de ändringar i 1941 års
värnpliktslag som vidtogos genom lagen den 2 juni 1950 icke berörde de
övergångsbestämmelser som vid värnpliktslagens tillkomst meddelades beträffande
stadgandet i 27 § 2 mom. angående skyldighet att fullgöra beredskapsövning.
Såsom förut angivits skulle detta stadgande enligt övergångsbestämmelserna
icke äga tillämpning beträffande värnpliktiga vilka
enligt förut gällande ordning hänförts till årsklass 1939 eller tidigare års -

283

klass. Dessa värnpliktiga äro således icke skyldiga att fullgöra beredskapsövning
i vidare män än sådan skyldighet skulle kunna åligga dem enligt
det förut omnämnda i 1936 års värnpliktslag upptagna stadgandet angående
beredskapsövning. Då enligt detta stadgande skyldigheten att fullgöra
sådan tjänstgöring förelåg endast till och med fjärde året efter inskrivningsåret,
lär det numera icke kunna bliva fråga om inkallelser till beredskapsövning
med stöd av 1936 års värnpliktslag. Skyldighet att fullgöra
beredskapsövning kan alltså, såsom överbefälhavaren förutsatt, icke i någon
mån åläggas till nämnda äldre årsklasser hänförda värnpliktiga utan
härför erforderlig ändring i övergångsbestämmelserna till 1941 års värnpliktslag.

Vid överbefälhavarens förenämnda skrivelse har fogats förslag till sådan
lagändring som nyss nämnts. Enligt detta förslag skulle den tilltänkta ändringen
ske genom omredigering av övergångsbestämmelserna till 1941 års
värnpliktslag och i sak innebära att utan hinder av dessa övergångsbestämmelser
stadgandet i 27 § 2 mom. skulle tillämpas jämväl å värnpliktig som
inskrivits före år 1942. Att syftet med nu ifrågavarande förslag därmed
blir tillgodosett framgår av vad förut anförts. Den föreslagna texten torde
dock böra formellt överses. Det synes för övrigt kunna ifrågasättas huruvida
det icke skulle vara att föredraga att ändringen i stället för att införas

1 övergångsbestämmelserna upptoges i särskild lag.

Såsom förut nämnts har överbefälhavaren vidare — efter framhållande
att åtskilliga värnpliktiga tillhörande åldersklasserna 1940—1944 under beredskapstiden
fullgjort beredskapsövning under längre eller kortare tid —
föreslagit bestämmelser som möjliggöra åläggande för dessa värnpliktiga att
fullgöra ytterligare beredskapsövning under sammanlagt etthundraåttio dagar.
Dessa bestämmelser avses skola upptagas i en särskild lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra beredskapsövning i ökad omfattning.
Vid överbefälhavarens framställning har jämväl fogats ett utkast till förslag
till sådan lag. Förslaget innebär att värnpliktig, vilken under år 1945 eller
tidigare fullgjort beredskapsövning, må i den ordning som föreskrives i 27 §

2 mom. värnpliktslagen kunna åläggas att, utöver sålunda fullgjord tjänstgöring,
fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst
etthundraåttio dagar. Vad sålunda föreslagits föranleder, med förut angiven
utgångspunkt för granskningen av överbefälhavarens ifrågavarande framställning,
icke någon erinran.

Om jämväl den förut berörda ändringen av övergångsbestämmelserna till
1941 års värnpliktslag upptages i särskild lag, torde lämpligen i samma lag
även böra inrymmas det stadgande, som föranledes av vad överbefälhavaren
i ovan sist angivna hänseende föreslagit.»

284

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
angående ifrågasatt upphörande av skyldigheten för
fångvårdsanstalter med flera att avlämna
fångförteckningar.

Militieombudsmannen avgav den 24 januari 1951 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 16 januari 1951 har Eders Kungl. Maj :t lämnat mig
tillfälle att avgiva yttrande över en den 23 december 1950 dagtecknad skrivelse
från riksdagens justitieombudsman vari denne hemställt, att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser
om upprättande och insändande till justitieombudsmannen och militieombudsmannen
av fångförteckningar m. m. borde bringas att upphöra från
och med den 1 juli 1951, samt i sådant fall framlägga förslag om den ändring
i instruktionerna för ombudsmännen som därav föranleddes.

Med anledning härav får jag i underdånighet meddela att justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning i vad den berör mitt verksamhetsområde
icke föranleder någon erinran från min sida.»

285

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning
om ändring i vissa hänseenden av gällande föreskrifter
rörande den nomadiserande lappbefolkningens
värnpliktsförhållanden.

Militieombudsmannen avgav den 3 april 1951 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 14 november 1950 har Eders Kungl. Maj :t berett mig
tillfälle att avgiva yttrande över en av chefen för armén i underdånig skrivelse
den 7 i samma månad gjord framställning om ändring i vissa hänseenden
av gällande föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens
värnpliktsförhållanden. Med anledning av remissen får jag i underdånighet
anföra följande.

I sin nämnda skrivelse erinrar chefen för armén hurusom värnpliktiga
tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen vore enligt 26 § inskrivningsförordningen
undantagna från skyldigheten att iakttaga personlig inställelse
vid inskrivningsförrättning och enligt 58 § samma förordning befriade
från fullgörande av i 27 § värnpliktslagen föreskriven tjänstgöring.
Med hänvisning till i skrivelsen lämnad redogörelse för vissa lappbefolkningen
berörande förhållanden framhåller chefen för armén att det numera
icke kunde anses föreligga skäl att helt befria den nomadiserande lappbefolkningen
från värnpliktstjänstgöring i fredstid men att vid bestämmandet
av tjänstgöringsskyldigheten stor hänsyn borde tagas till de med renskötseln
förenade förhållandena. Närmast syntes böra föreskrivas att lapparna
skulle vara skyldiga att personligen infinna sig vid inskrivningsförrättning,
dock att de som icke utan avsevärda svårigheter kunde inställa sig vid
ordinarie förrättning borde få inskrivas vid annan tidpunkt jämlikt 96 §
inskrivningsförordningen. Renvårdare som vore oumbärliga för renskötseln
borde medgivas anstånd med första tjänstgöring och de som år efter år sålunda
erhölle anstånd borde kunna av Konungen helt eller delvis befrias
från värnpliktstjänstgöring i fredstid. Chefen för armén anhölle därför om
utfärdande av ändrade föreskrifter såtillvida att värnpliktiga tillhörande
den nomadiserande lappbefolkningen dels ålades skyldighet att iakttaga
personlig inställelse till inskrivning och dels i princip ålades samma tjänstgöringsskyldighet
som övriga medborgare.

Med remissen torde enligt vad jag ansett mig kunna förutsätta icke ha
avsetts ett närmare bedömande från min sida av vad i skrivelsen anförts
rörande lappbefolkningens levnadsförhållanden och andra hithörande omständigheter,
som föranlett ifrågavarande framställning. Jag finner därför
i nu berörda hänseende icke anledning till annat uttalande än att, om förslaget
genomföres, behovet av att renskötare befrias från tjänstgöringsskyl -

286

dighet i fredstid bör i enlighet med vad i skrivelsen angives tillgodoses i all
den utsträckning som förhållandena påkalla. För mitt vidkommande har
granskningen av förslaget huvudsakligen avsett dels visst i framställningen
upptaget spörsmål av konstitutionell art och dels frågan om vilka författningsändringar
förslaget lämpligen bör föranleda.

För närvarande gälla följande särbestämmelser rörande lappbefolkningens
värnpliktsförhållanden.

Enligt 48 § i värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) bestämmer
Konungen om och i vad mån samt under vilka villkor befrielse från de i
värnpliktslagen föreskrivna skyldigheter må kunna tills vidare medgivas den
nomadiserande lappbefolkningen.

Med stöd av nämnda stadgande ha i inskrivningsförordningen den 30 december
1941 (nr 969) i nedan angivna hänseenden meddelats föreskrifter
som ha avseende å den nomadiserande lappbefolkningen.

Enligt 18 § 3 mom. g) skall å de av pastorsämbetena upprättade inskrivningskort,
som skola ligga till grund för inskrivning av värnpliktiga, för
den som tillhör den nomadiserande lappbefolkningen införas uppgift härom.

I 26 § föreskrives att värnpliktiga tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen
äro undantagna från skyldighet att iakttaga personlig inställelse
vid inskrivningsförrättning.

Enligt 55 § b) skola de som tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen,
utan avseende å att de icke inställt sig personligen vid inskrivningsförrättningen,
inskrivas såsom värnpliktiga, såvitt de icke funnits böra frikallas
från värnpliktens fullgörande.

Jämlikt 58 § befrias värnpliktig tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen
från fullgörande av i 27 § värnpliktslagen föreskriven tjänstgöring
(d. v. s. dels fredstjänstgöring ingående i den utbildningstid, varom
föreskrives i 27 § 1 mom., och dels i 27 § 2 mom. avsedd beredskapsövning).

I 9 § 4 mom. föreskrives att värnpliktig, som tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, icke skall tilldelas truppslag eller förband. Sådan värnpliktig
tillhör således, i enlighet med vad som följer av 10 §, icke annan
registreringsenhet än det inskrivningsområde, inom vilket hans kyrkobokföringsort
är belägen.

Enligt 142 § är värnpliktig, som tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,
befriad från i 34 § värnpliktslagen föreskriven skyldighet för inskriven
värnpliktig, som ej är inkallad till tjänstgöring eller inmönstrad till
sjöfart, att så snart hans postadress ändras vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse
från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda.

I skrivelsen uttalar chefen för armén beträffande lapparnas egen inställning
till den föreliggande frågan att de med hänsyn till svårigheten att
erhålla ersättare för renskötare i allmänhet syntes ställa sig betänksamma
till militärtjänstgöring under fredstid. De åberopade härvid tidigare av kronan
givna försäkringar, delvis av mycket tidigt datum, varvid i första hand

287

avsåges Kungi. Maj :ts plakat den 27 september 1673 angående lappmarkernas
bebyggande.

Genom 1673 års plakat anbefalldes att de som inflyttade till lappmarkerna
— avgränsningen av därmed avsedda områden hade av Kungl. Maj :t
tidigare i särskild ordning fastställts — skulle för en tid av femton år vara
befriade från alla skatter och utlagor och efter förloppet av denna tid icke
åläggas högre skatt än lapparna själva, med vilka de i allt gjordes lika och
till följd därav skulle bliva ''frije från knechteskriftning i alla tijder’. Sedan
efter tillkomsten av 1673 års plakat den på utskrivningar grundade rekryteringsmetoden
efter hand helt avlösts av det ständiga knektehållet — den
s. k. roteringen — bestämdes i samband därmed att lappmarkerna skulle
vara befriade från rotering. Då genom kungörelse den 27 oktober 1812 föreskrevs
skyldighet för envar vapenför svensk man att mellan 20 och 25 års
ålder tillhöra den för rikets försvar inrättade ''allmänna beväringen’ blev
från denna skyldighet icke undantagen vare sig den nomadiserande lappbefolkningen
eller annan befolkningsgrupp i lappmarkerna. Icke heller i de
därefter tillkomna särskilda författningar, varigenom beväringsmanskapet
ålades skyldighet att fullgöra viss fredstjänstgöring, medgavs för lappmarksbefolkningen
någon befrielse från denna tjänstgöringsskyldighet. I 1885 års
värnpliktslag — varigenom en väsentlig utökning skedde av såväl den tid
den värnpliktige skulle tillhöra beväringsmanskapet som utbildningstiden
i fred — upptogs första gången och därifrån överfördes till senare värnpliktslagar
det stadgande, som numera återfinnes i 48 § i 1941 års värnpliktslag
och enligt vilket Konungen äger bestämma om och i vad mån samt
under vilka villkor befrielse från de i värnpliktslagen föreskrivna skyldigheter
må kunna tills vidare medgivas den nomadiserande lappbefolkningen.
Från tiden mellan 1812 och 1885 föreligga ett flertal uttalanden som giva
vid handen att vid behandlingen av i riksdagen väckta eller av Kungl.
Maj :t framlagda förslag i värnpliktsfrågor något i tidigare privilegieförsäkringar
grundat hinder icke ansetts föreligga att även av lappbefolkningen
och andra i lappmarkerna boende utkräva samma skyldigheter i
värnpliktshänseende som ålagts andra medborgare. Härom må i detta sammanhang
nämnas följande. Med anledning av att Kungl. Maj :t icke av befolkningen
i lappmarkerna över huvud taget utkrävt fullgörande av bcväringsskyldighet
hemställdes i en motion vid 1823 års riksdag om åtgärd i
syfte att den av lapska nybyggarsöner dittills åtnjutna befrielsen från beväringsskyldighet
måtte bringas att upphöra. I sitt betänkande med anledning
av motionen anförde besvärs- och ekonomiutskottet att i kungörelsen
den 27 oktober 1812 rörande allmänna beväringsmanskapet något undantag
från beväringsskyldigheten icke funnes beviljat Lapplands innevånare.
I följd härav och då den frihet från deltagande i landets försvar som dessa
innevånare sedan äldre tid fått åtnjuta egentligen syntes ha haft avseende
på de gamla lapska folkstammarnas mindre duglighet till krigstjänst men
utskottet inhämtat att vissa delar av lappmarkerna vore för det mesta befolkade
av personer av svensk härkomst, funne utskottet anledning hem -

288

ställa att hos Kungl. Maj :t begärdes utredning i den genom motionen väckta
frågan. Utskottets förslag vann — av skäl som i detta sammanhang icke äro
av intresse — ej riksdagens bifall. Genom motion vid 1828—1830 års riksdag
väcktes ånyo enahanda fråga om utredning angående utkrävande av
beväringsskyldighet av den icke lapska befolkningen i lappmarkerna. Utskottet
föreslog bifall till motionen under hänvisning till sitt år 1823 avgivna
betänkande och detta utskottets förslag blev nu av ständerna godkänt.
Någon ändring i det förhållande som avsågs med den begärda utredningen
synes dock icke ha kommit till stånd och vid 1847—1848 års riksdag
väcktes ånyo motion om initiativ från riksdagen i den i de tidigare motionerna
upptagna frågan, varefter gemensamt utlåtande avgavs av statsutskottet
samt besvärs- och ekonomiutskottet. I utlåtandet anfördes att, enär
kungörelsen den 27 oktober 1812 ålade varje svensk man, som fyllt 21 år, med
vissa föreskrivna undantag att ingå i allmänna beväringen samt motionären
icke uppgivit och utskotten icke kände något stadgande som frikallade den
svenska befolkningen i lappmarken från fullgörande av beväringsskyldigheten,
utskotten saknade anledning tillstyrka motionen och därför hemställde
att densamma måtte förfalla. Utskottens utlåtande blev av ständerna godkänt.

Med anledning av en till 1880 års riksdag avgiven proposition angående
lag om den allmänna värnplikten anförde lagutskottet i avgivet utlåtande
bland annat: ''Inom utskottet har fråga uppstått huruvida, därest lagen om
allmänna värnplikten varder antagen, densamma bör vinna tillämpning även
på Lappmarkens befolkning. Enligt vad för utskottet upplysts, har beväringsskyldighet
hitintills icke utkrävts av befolkningen i Lappmarkerna, vilkas
innebyggare till befrielse därifrån ock, efter vad motioner vid föregående
riksdagar utvisa, åberopa innehållet av kungl. plakatet den 27 september
1673, varigenom de förklarats ''blifva frie från knekteskriftning i alla tider’.
Att de lappar, som icke hava fast bostad, utan med sina renhjordar flytta
från den ena trakten till den andra, ofta utom rikets gränser, icke, så länge
de äro ett nomadiserande folk, lämpa sig för fullgörande av värnplikten, har
synts utskottet uppenbart. Men även i fråga om Lappmarkernas övriga innebyggare
torde böra, efter fullständig utredning om förhållandena, tagas i
övervägande, huruvida de nu föreslagna förändringarna i hittills gällande
beväringslag böra leda till lagens omedelbara tillämpning inom orter, där
hitintills ingen beväringsplikt blivit utkrävd; vadan utskottet, i saknad av
de fullständigare upplysningar, som för frågans rätta bedömande erfordras,
får hemställa att, därest lag om allmänna värnplikten nu varder av Riksdagen
antagen. Riksdagen måtte i underdånig skrivelse hos Kungl. Maj :t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t taga under nådig omprövning, i vad mån och
under vilka villkor, befrielse från de i lagen om allmän värnplikt intagna
bestämmelserna må kunna tills vidare medgivas lapparna och den övriga befolkningen
inom Lappmarkerna.’ Det ifrågavarande förslaget till värnpliktslag
blev icke av riksdagen antaget.

Sedan Kungl. Maj :t härefter uppdragit åt 1880 års lantförsvarskommitté

289

alt utarbeta förslag till lantförsvarets ordnande, anförde kommittén i sitt
den 19 juni 1882 avgivna förslag i den nu förevarande frågan: ''Slutligen
bör kommittén anmäla att, ehuru det synts kommittén tvivelaktigt huruvida
den nomadiserande lappbefolkningen borde i allmänhet åläggas värnplikt
i vidsträcktare mån, än som ålägges landstormsman, kommittén dock
icke trott, att särskilt stadgande därom borde i värnpliktslagen inflyta, utan
att det lämpligast borde utgöra föremål för särskild nådig prövning, om och
i vad mån och under vilka villkor befrielse från de i den föreslagna lagen
om allmän värnplikt intagna bestämmelser må kunna medgivas den nomadiserande
lappbefolkningen.’ Kommitténs betänkande lades till grund för
proposition till 1883 års riksdag, varvid i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om allmänna värnplikten upptogs ett stadgande om
sådant bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma om den nomadiserande
lappbefolkningens tjänstgöringsskyldighet som ifrågasatts i kommittébetänkandet.
Den föreslagna lagen blev icke av riksdagen antagen men, såsom
framgår av den tidigare redogörelsen, upptogs nyssnämnda bemyndigande
för Kungl. Maj :t i den värnpliktslag som antogs av 1885 års riksdag. Den
ordning som sålunda fastställdes och alltjämt gäller för reglering av den
nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden innebär att statsmakterna
i lag givit uttryck åt den grundsatsen att även denna befolkningsgrupp
är i princip fullt ut underkastad enahanda bestämmelser för värnpliktens
fullgörande som gälla för övriga medborgare.

Av det ovan anförda torde med all tydlighet framgå att i enlighet med det
ståndpunktstagande, varåt statsmakterna vid upprepade tillfällen tidigare
givit uttryck, i det omförmälda kungl. plakatet av den 27 september 1673
meddelad försäkran om frihet för all framtid från knekteskrivning icke
rimligen kan innefatta hinder för ett genomförande av det nu föreliggande
förslaget om begränsning av den för den nomadiserande lappbefolkningen
för närvarande medgivna friheten från tjänstgöringsskyldighet i fredstid.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för det i 1885 års värnpliktslag
upptagna och därefter alltjämt gällande bemyndigandet för Konungen
att bestämma om den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden
må beträffande de särskilda föreskrifter som med anledning
därav meddelats här nämnas följande. Enligt § 29 i inskrivningsförordningen
den 10 december 1886 (nr 89) skulle värnpliktig tillhörande den nomadiserande
lappbefolkningen, om han vore vapenför, inskrivas till vapentjänst
men under fredstid frikallas från värnpliktens fullgörande i beväringen.
Enahanda föreskrift upptogs i inskrivningsförordningarna den 22 december
1892 (nr 121) och den 5 december 1901 (nr 110). Genom inskrivningsförordningen
den 31 december 1914 (nr 465) vidtogs den ändringen att nomadlapparna
underkastades skyldighet att liksom andra värnpliktiga fullgöra
landstormsövning om fem dagar, vilken skyldighet kvarstod jämväl enligt
bestämmelserna i inskrivningsförordningen den 25 oktober 1918 (nr 835).
Enligt § 34 mom. 2 inskrivningsförordningen den 23 december 1925 (nr 485)
skulle värnpliktig tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen vara be1!)—517993.
Militieombiulsmanncns ämbetsberättelse.

290

friad ''från värnpliktstjänstgöringen under fredstid’, vilket innebär att skyldigheten
att fullgöra landstormsövning upphörde. Härutinnan vidtogs icke
någon ändring genom inskrivningsförordningen den 18 december 1930 (nr
643). För de särbestämmelser som enligt 1941 års inskrivningsförordning
gälla i fråga om den nomadiserande lappbefolkningen bar förut redogjorts.

Den av chefen för armén gjorda framställningen innebär i huvudsak att
icke såsom för närvarande varje värnpliktig tillhörande den nomadiserande
lappbefolkningen skall utan vidare vara befriad från värnpliktstjänstgöring
i fredstid ulan att sådan befrielse bör efter prövning av varje särskilt fall
tillkomma endast renvårdare som äro oumbärliga för renskötseln. Förslagets
genomförande förutsätter alltså att de i inskrivningsförordningen meddelade
särbestämmelserna för värnpliktiga tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen
ersättas med föreskrifter som väsentligt begränsa den för denna
kategori värnpliktiga nu medgivna förmånen. Det torde — med hänsyn till
den betydelse förslagets genomförande måste antagas komma att få för den
därav berörda befolkningsgruppen -—- kunna ifrågasättas huruvida ändringar
av hithörande bestämmelser i inskrivningsförordningen böra vidtagas
utan att jämväl det i 48 § värnpliktslagen givna bemyndigandet för Konungen
att bestämma angående den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden
begränsas till att avse endast lappbefolkningen tillhörande såsom
renskötare sysselsatta värnpliktiga. Beträffande uttrycket den nomadiserande
lappbefolkningen torde för övrigt kunna anmärkas att under nuvarande
förhållanden därmed icke klart avgränsas den kategori av lappbefolkningen,
varom i lagrummet är fråga. I annat sammanhang har också
framhållits — konstitutionsutskottets utlåtande nr 11/1950 och nr 8/1951

att nämnda i skilda författningar förekommande uttryck icke hade någon
enhetlig innebörd. Med hänsyn till vad nu anmärkts torde — även om i enlighet
med vad nu gäller viss kategori av lappbefolkningen skulle finnas alltjämt
böra tillförsäkras fullständig befrielse från tjänstgöring i fredstid —
anledning likväl föreligga att genom otvetydiga bestämmelser avgränsa den
krets som härvid avses. Det synes ligga nära till hands att jämväl för den
händelse nuvarande ordning bibehålies begränsa den ifrågavarande förmånen
till att avse lappbefolkningen tillhörande renskötare och att därvid även föreskrives
att renskötare som innan han uppnått viss ålder, exempelvis 30 år,
upphör att ägna sig åt renskötsel icke vidare kommer i åtnjutande av befrielse
från fullgörande av fredstjänstgöring.

Ett genomförande av arméchefens förslag efter de av denne angivna riktlinjerna
förutsätter i första hand att det i 58 § inskrivningsförordningen
upptagna stadgandet att värnpliktig tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen
skall vid inskrivning befrias från fullgörande av i 27 § värnpliktslagen
föreskriven tjänstgöring helt utgår. I stället synes lämpligen till
de i 118 § 1 mom. inskrivningsförordningen upptagna bestämmelserna om
anstånd med första tjänstgöring, repetitionsövning och efterutbildningsövning
kunna fogas ett tillägg som möjliggör beviljande av anstånd för lappbefolkningen
tillhörande renskötare utan att sådant skäl för anstånd föreligger
som avses i 29 § 1 mom. värnpliktslagen och jämväl utan den begräns -

291

ning av anståndstiden, som vid upprepade anstånd gäller för dessa fall.
Givetvis bör i en sådan tilläggsbestämmelse även angivas det skäl som för
renskötarnas del berättigar till anstånd, nämligen att vederbörande icke kan
avvaras i den rörelse vari han arbetar såsom renskötare. Härvid torde särskilt
böra beaktas att stadgandet erhåller en utformning som möjliggör och
även garanterar tillbörligt hänsynstagande till de svårigheter för renskötseln
som i det föreliggande fallet kunna vara för handen. Det må i detta sammanhang
framhållas att enligt 118 § 2 mom. inskrivningsförordningen anstånd
med tjänstgöring beviljas av den myndighet, hos vilken den värnpliktige är
truppregistrerad, men att i kommandoväg må föreskrivas att anstånd i vissa
fall skall beviljas av annan militär myndighet. Möjligen kan ifrågasättas
huruvida icke i nu avsedda fall prövningen bör ankomma på högre myndighet
än den lokala truppregistreringsmyndigheten.

I arméchefens skrivelse förutsättes att värnpliktig renskötare som år efter
år erhållit anstånd med första tjänstgöring bör kunna av Konungen helt eller
delvis befrias från värnpliktstjänstgöring i fredstid. För meddelande av sådan
befrielse torde icke erfordras någon kompletterande bestämmelse i värnpliktslagen.
Enligt 5 § d) i denna lag äger nämligen Konungen från värnpliktstjänstgöring
helt eller delvis befria den som, utan att något av de i samma
paragraf tidigare angivna fall är för handen, visar synnerliga skäl för
sådan befrielse.

Förslaget innebär vidare att den enligt 26 § inskrivningsförordningen
medgivna befrielsen för värnpliktiga tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen
att iakttaga personlig inställelse vid inskrivningsförrättning
bör helt upphöra. Även om förslaget icke i övrigt genomföres, synes det
vara väl befogat att den nu nämnda särbestämmelsen upphäves.

I fråga om inställelse till inskrivning gäller enligt 16 § värnpliktslagen
såsom huvudregel att inställelsen skall ske vid inskrivningsförrättningen
för den ort, där den värnpliktige är kyrkobokförd, men att den inställelseskyldige
äger att undergå inskrivning å annan ort, i vilket fall det åligger
honom att utan kallelse anmäla sig hos inskrivningsnämnden därstädes.
Enligt 18 § värnpliktslagen skall den som varit skyldig inställa sig personligen
vid inskrivningsförrättning men uteblivit därifrån med laga förfall
inställa sig inför inskrivningsnämnden eller, om denna ej sammanträder,
inför inskrivningschefen, så snart förfallet upphört. Värnpliktig som
är skyldig inställa sig personligen vid inskrivningsförrättning men utan laga
förfall uteblir är enligt 36 och 40 §§ värnpliktslagen underkastad bötespåföljd
ävensom äventyr att på egen bekostnad hämtas till förrättningen eller
till inställelse inför inskrivningschefen. Enligt 75 § inskrivningsförordningen
åligger det inskrivningschefen att upprätta och till länsstyrelsen insända
förteckning över värnpliktiga, vilka utan anmält laga förfall uteblivit från
inskrivningsförrättning. Såsom framgår av vad nu anmärkts har den som
är skyldig att inställa sig till inskrivning valrätt mellan att inställa sig
vid inskrivningsförrättning i den ort där han är kyrkobokförd eller vid
förrättning som äger rum å för honom lägligare ort. Om han haft laga
förfall för sin utevaro från pågående inskrivningsförrätlningar och vid för -

292

fallets upphörande förrättningarna redan avslutats äger han att för inskrivning
inställa sig inför inskrivningschefen. I fall där renskötare under utövande
av sitt yrke uppehåller sig å område utanför landets gränser kan
även — med tillämpning av i 27 § inskrivningsförordningen upptagna bestämmelser
— möjlighet förefinnas att efter ansökan bliva inskriven utan
personlig inställelse. Med hänsyn till vad nu framhållits torde kunna förutsättas
att icke heller för renskötarnas del inställelseskyldigheten skall
bliva oskäligt betungande. En ytterligare garanti för att så ej blir fallet
synes kunna vinnas om genom i kommandoväg utfärdade bestämmelser
föreskrives att envar värnpliktig tillhörande nu ifrågavarande kategori i
samband med kallelsen till inskrivningsförrättning skall erhålla särskilt
meddelande innehållande fullständiga upplysningar om de möjligheter som
enligt vad nu angivits förefinnas att undergå inskrivning annorstädes än
inför inskrivningsnämnden i kyrkobokföringsorten eller att i det angivna
särskilda fallet bliva inskriven utan personlig inställelse och vad som därvid
i olika situationer är att iakttaga med angivande särskilt av den tidpunkt
då inställelse eller annan åtgärd för inskrivning senast skall äga
rum. Då det kan vara att räkna med att renskötarna på grund av sina arbetsförhållanden
i större utsträckning än andra kunna komma att ha laga
förfall för utevaro från ordinarie inskrivningsförrättningar, synes anledning
föreligga att genom särskild anvisning inskärpa angelägenheten av att i de
förteckningar över vid inskrivningsförrättningarna uteblivna, som inskrivningscheferna
ha att tillställa länsstyrelserna, i förekommande fall tydligt
angives att den inställelseskyldige är att hänföra till kategorien lappbefolkningen
tillhörande renskötare. En sådan upplysning bör föranleda länsstyrelsen
att icke tidigare än nödvändigt vidtaga åtgärder med anledning av
uteblivandet.

Det i 9 § 4 mom. inskrivningsförordningen upptagna stadgandet att
värnpliktig tillhörande den nomadiserande Jappbefolkningen icke skall tilldelas
truppslag eller förband bör utgå och lämpligen ersättas med i kommandoväg
meddelade anvisningar beträffande de bedömanden som med hänsyn
till renskötarnas speciella arbetsförhållanden, kunskaper och användbarhet
för deras del äro att tillämpa vid tilldelning och uttagning. Fråga
synes även kunna uppkomma huruvida då det gäller värnpliktiga tillhörande
ifrågavarande befolkningsgrupp behov föreligger av särskilda anvisningar
utöver de föreskrifter som innefattas i det av försvarets sjukvårdsförvaltning
den 14 januari 1944 utfärdade besiktningsreglementet.

Såsom förut framhållits är enligt 142 § inskrivningsförordningen värnpliktig
tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen befriad från den
skyldighet, som jämlikt 34 § värnpliktslagen föreligger för inskriven värnpliktig
att så snart hans postadress ändras vidtaga åtgärd — i regel anmälan
om adressförändringen hos postanstalt i avflyttningsorten — för att
utan dröjsmål få sig tillställd postförsändelse som ankommer från militär
myndighet. Det synes icke behöva vara föremål för tvekan att denna särbestämmelse
bör upphävas och att så bör ske även om det föreliggande
förslaget icke genomföres.»

293

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställ
ning med förslag till mönstringskungörelse.

Militieombudsmannen avgav den 12 september 1951 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 21 augusti 1951 har tillfälle beretts mig att avgiva yttrande
över ett av chefen för armén med skrivelse den 11 i samma månad
efter samråd med cheferna för marinen och flygvapnet samt försvarets sjukvårdsstyrelse
framlagt förslag till mönstringskungörelse.

De i kungörelseförslaget upptagna bestämmelserna äro avsedda att träda
i stället för i kungörelsen den 16 januari 1942 angående läkarbesiktning av
värnpliktiga och av dem som söka fast anställning vid krigsmakten m. m.
(nr 23) — besiktningskungörelsen — meddelade föreskrifter angående hänförande
av värnpliktiga till olika besiktningsgrupper.

Enligt 6 § i 1941 års inskrivningsförordning (nr 969) skola de värnpliktiga
vid läkarbesiktning efter kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd hänföras
till viss besiktningsgrupp sålunda att till krigstjänst dugliga hänföras
till någon av besiktningsgrupperna 1, 2, 3 eller 4, till krigstjänst tillfälligt
odugliga till besiktningsgrupp T och till krigstjänst odugliga till besiktningsgrupp
O. Bestämmandet av besiktningsgrupp sker enligt följande i besiktningskungörelsen
angivna grunder. Till besiktningsgrupperna 1 och 2 hänföras
värnpliktiga, vilka med hänsyn till kroppsbeskaffenhet, hälsotillstånd
och förståndsgåvor äro fullt dugliga till krigstjänst, därvid värnpliktiga med
mycket god kroppskonstitution och i övrigt för krävande tjänst lämpliga
egenskaper hänföras till besiktningsgrupp 1 och övriga till besiktningsgrupp
2. Till besiktningsgrupperna 3 och 4 hänföras värnpliktiga, behäftade med
sådana fel, lyten eller sjukdomar, som begränsa deras duglighet till krigstjänst,
med fördelning grupperna emellan sålunda att värnpliktiga, vilkas
militära användbarhet är i väsentlig grad begränsad, hänföras till besiktningsgrupp
4 och övriga till besiktningsgrupp 3. Värnpliktiga, vilka på grund
av övergående sjukdom, försenad eller otillräcklig kroppsutveckling eller
annan dylik anledning äro tillfälligt odugliga till krigstjänst, hänföras till
besiktningsgrupp T och till besiktningsgrupp O hänföras värnpliktiga, vilka
till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet
eller annan dylik orsak äro odugliga till krigstjänst.

Den väsentligaste nyheten i för.slaget är att de värnpliktigas krigsduglighet
med hänsyn till psykiska egenskaper skall komma till uttryck vid indelningen
i besiktningsgrupper, vilket ansetts kunna ske sedan numera de
värnpliktiga vid inskrivningsförrättningen underkastas psykologisk prövning
i form av dels intelligenstest och dels i viss utsträckning s. k. exploration.
Enligt förslaget skall, i stället för att såsom för närvarande den prö -

294

vade hänföres till en enda besiktningsgrupp som bestämmes främst med
hänsyn till vedcrbörandes fysiska beskaffenhet, klassificering ske i två besiktningsgrupper,
nämligen dels en grupp i en serie omfattande grupperna
1—4, T och O — i det följande benämnd .serie I — och dels en grupp i en
serie omfattande grupperna 5—8, T och O, här kallad serie II. Besiktningsgrupperna
avse i serie I fysisk beskaffenhet och hälsotillstånd i allmänhet
och i serie II psykisk beskaffenhet (intelligens, andlig stabilitet, befälslämplighet
in. in.). Det är avsett att vid angivande av besiktningsgrupp de
båda sifferserierna skola sammansättas till ett tvåsiffrigt tal, vari siffrorna
beteckna, den första fysisk beskaffenhet och hälsotillstånd och den
andra psykisk beskaffenhet.

Den grundtanke som kommit till uttryck i förslaget synes riktig och ändamålsenlig
och en ändring i enlighet med förslagets riktlinjer torde vara
av praktiska skäl påkallad.

I fråga om de föreslagna besiktningsgrupperna i serie I må följande anföras.
Enligt förslaget skola till besiktningsgrupp 1 hänföras värnpliktiga,
som äro dugliga till krigstjänst vid .samtliga försvarsgrenar och truppslag,
och till besiktningsgrupp 2 värnpliktiga dugliga till krigstjänst men på
grund av kroppsbeskaffenhet eller sjukdom mindre lämpliga vid viss försvarsgren
eller visst truppslag. Till besiktningsgrupp 3 skola hänföras värnpliktiga
dugliga till krigstjänst endast i begränsad omfattning men dock an
vändbara i vissa befattningar i fält (ombord) samt till besiktningsgrupp 4
värnpliktiga som äro dugliga till krigstjänst i väsentligt begränsad omfattning
och cj äro användbara i fält (ombord). Såsom framgår av vad nu anmärkts
kommer enligt förslaget frågan om vederbörandes användbarhet
eller icke användbarhet ’i fält (ombord)’ att bliva av väsentlig betydelse vid
bestämmande av besiktningsgrupp i serie I. Det synes mig kunna ifrågasättas
huruvida begreppet i fält — ett uttryck som icke i militär terminologi
torde ha någon fast avgränsning — kommer att giva erforderlig ledning för
en tillfredsställande tillämpning av de nya klassificeringsreglerna. Av förslaget
framgår icke huruvida nyssnämnda uttryck avsetts skola i tillämpningen
helt eller huvudsakligen anslutas till de såsom fältförband betecknade
delarna av krigsorganisationen eller — vilket .synes böra ligga närmast
till hands — hänsyftar även på lokalförsvarsförbanden. Enligt min
mening synes det finnas anledning överväga huruvida icke eu fastare grundval
för en klassificering enligt de tilltänkta riktlinjerna skulle vinnas om,
i stället för begreppet i fält, till utgångspunkt i princip toges uppdelningen
mellan användbarhet vid fältförband eller lokalförsvar,sförband, å ena, och
användbarhet i annan tjänst vid krigsmakten, å andra sidan. Enligt en sådan
metod skulle till besiktningsgrupperna 1—3 hänföras värnpliktiga dugliga
till tjänst vid fäll- eller lokalförsvarsförband eller motsvarande enheter
inom krigsorganisationen, därvid fördelningen grupperna emellan kunde ske
sålunda att av de prövade hänfördes till besiktningsgrupp 1: dugliga till nu
angiven tjänst vid samtliga försvarsgrenar och truppslag; besiktningsgrupp
2: dugliga till sådan tjänst men på grund av kroppsbeskaffenhet eller sjuk -

295

dom mindre lämpliga vid viss försvarsgren eller visst trnppslag; och besiktningsgrupp
3: dugliga till sådan tjänst endast i vissa befattningar. Till
besiktningsgrupp 4 slutligen skulle komma att hänföras värnpliktiga dugliga
till annan tjänst än vid fältförband eller lokalförsvarsförband eller mot,
svarande enheter inom krigsorganisationen. En gruppindelning i enlighet
med vad nu angivits synes även kunna innebära en fördel såtillvida att erforderliga
särskilda anvisningar för klassificeringsmetodens tillämpning —
närmast för klargörande av vad som är att inlägga i uttrycket fält- och lokalförsvarsförband
motsvarande enheter i krigsorganisationen — skulle
kunna mera direkt anslutas till den organisation vari de värnpliktiga krigsplaceras.
Frågan om i vilken ordning dylika särskilda anvisningar böra
meddelas torde icke behöva här upptagas. Chefen för armén framhåller i
sin skrivelse att de av honom föreslagna bestämmelserna för gruppindelningen
i serie I vore ägnade att avlägsna den oenhetlighet som i tillämpningen
gjorl sig gällande vid gränsdragningen mellan nuvarande besiktningsgrupperna
1 och 2 samt vid avgränsningen av nuvarande besiktningsgrupp
3. Den av mig ifrågasatta utformningen av hithörande klassificeringsregler
torde än mera än de av arméchefen föreslagna innebära ett tillgodoseende
av nyssberörda önskemål. Vidare framhåller chefen för armén
att genom de ändrade definitionerna för besiktningsgrupperna 1 och 2 ytterligare
vinnes den fördelen att omflyttning av värnpliktiga från ett truppslag
till ett annat kan beträffande värnpliktiga i besiktningsgrupp 1 ske
utan att vederbörandes läkarkort studeras. Mot detta allmänt hållna uttalande
synes kunna invändas att — med bortseende måhända från förekommande
överföringar av större grupper äldre värnpliktiga försvarsgrenar och
truppslag emellan — icke heller sedan de värnpliktiga klassificerats enligt
det nya systemet ändring av krigsplaceringar torde böra ske utan studium
av vederbörandes läkarkort.

I en i den föreslagna kungörelsen intagen tabell, avseende besiktningsgrupperna
i serie I, angives i rubriken till tabellen att klassificeringen skall
ske med hänsyn till ''fysisk beskaffenhet och hälsotillstånd i allmänhet’,
varjämte enligt de föreskrifter i tabellen som gälla de olika besiktningsgrupperna
avseende i vissa fall skall fästas vid ''sjukdom'' eller ''övergående
sjukdom’. Av innehållet i kungörelseförslaget synes icke med önskvärd tydlighet
framgå att, då i nu nämnt sammanhang användas uttrycken hälsotillstånd
och sjukdom, därmed avses att vid klassificeringen i serie I skola
beaktas icke endast vad som plägar kallas kroppsliga sjukdomar utan även
sjukdomstillstånd av psykisk art. Till undvikande av missförstånd torde
det vara önskvärt att i särskilda anvisningar eller på annat sätt ett förtydligande
härutinnan göres.

Enligt förslaget skall liänföring till besiktningsgrupp T — tillfälligt odugliga
till krigstjänst — kunna äga rum endast vid inskrivningsförrättningen
och icke såsom nu jämväl i samband med tjänstgöring eller vid annan senare
tidpunkt. Med hänsyn härtill har i förslaget upptagits eu i förhållande
till vad nu gäller ändrad definition för besiktningsgrupp T. Till denna grupp

296

skola såvitt gäller serie I enligt författningsförslaget hänföras dels värnpliktiga,
vilka på grund av för.senad eller otillräcklig kroppsutveckling,
övergående sjukdom eller annan dylik anledning äro i behov av anstånd
med påbörjande av första tjänstgöring och dels värnpliktiga med begränsad
krigsduglighet, därest de And en senare tidpunkt — efter läkarbehandling
eller eljest — kunna förväntas bliva i avsevärd grad mer dugliga till
krigstjänst. Beträffande den nu återgivna författningstexten kan anmärkas
att, då däri användes uttrycket ''anstånd med påbörjande av första tjänstgöring’,
detta uttryckssätt icke väl ansluter till den terminologi som i 4 §
värnpliktslagen användes för här åsyftade fall av tjänstgöringsskyldighetens
framflyttande till senare tidpunkt. Vidare synes den för den nu ifrågavarande
besiktningsgruppen använda beteckningen ''tillfälligt odugliga till
krigstjänst’ vara missvisande, då till ifrågavarande grupp kunna komma
att bliva hänförda även värnpliktiga som vid tiden för prövningen äro dugliga
till krigstjänst. Till denna grupp skola nämligen såsom av det nyss anförda
framgår hänföras jämväl värnpliktiga i fråga om vilka hinder icke
föreligger att å avsedd tid påbörja utbildning till militär befattning av mindre
kvalificerad beskaffenhet men som kunna förväntas sedermera bliva i
stånd att tillgodogöra sig utbildning till mera kvalificerad befattning. Det
bör givetvis eftersträvas att för gruppen erhålla en beteckning som i möjligaste
mån ansluter till de föreskrivna bedömningsgrunderna, förslagsvis
''tillfälligt odugliga till av.sedd tjänst’.

I det till nu gällande besiktningskungörelse anslutna särskilda besiktningsreglementet
hänvisas till åtskilliga därtill hörande tabeller, däribland
en såsom Tabell II betecknad s. k. lämplighetstabell, innefattande anvisningar
till ledning vid värnpliktigas fördelning på försvarsgrenar och truppslag.
Om det är avsett att hänföring till de föreslagna besiklningsgrupperna
1 och 2 skall ske enligt normer som kommit till uttryck i denna tabell,
torde det vara av omständigheterna påkallat att tabellen blir föremål för
översyn. Detsamma gäller även den till nämnda reglemente hörande såsom
Tabell III a betecknade s. k. feltabellen, vari förtecknats fel, lyten och sjukdomar
som föranleda hänföring till viss eller vissa av de nuvarande be.siktningsgrupperna,
ävensom andra till reglementet hörande tabeller.

Vad härefter angår de tilltänka besiktningsgrupperna i serie II skall enligt
den i kungörelseförslaget intagna för denna serie gällande tabellen såvitt
avser de till krigstjänst dugliga —grupperna 5—8 — den undersöktes
psykiska beskaffenhet bedömas med hänsyn till huru han befinnes intellektuellt
och i fråga om psykisk stabilitet och anpassningsförmåga. Beträffande
grupp 5 föreskrives att dit hänförliga skola i nämnda hänseenden stå
''på en hög nivå’, vartill fogas: ''Som regel lämpliga för underofficersutbildning
eller annan utbildning av motsvarande kvalifikationsgrad.’ I fråga om
grupp 6 stadgas att dit hänförliga skola i angivna hänseenden vara ''något
över genomsnittet’, varefter det tillägges: ''Som regel lämpliga för underbefälsutbildning
eller annan utbildning av motsvarande kvalifikationsgrad.’
Enligt föreskrifterna för grupp 7 skola dit hänföras sådana som i förenämn -

297

da psykiska hänseenden äro ''kring genomsnittet’ samt ''lämpliga för huvuddelen
av de stridande befattningarna’. I fråga om grupp 8 stadgas att dit
skola hänföras sådana som i nämnda hänseenden äro ''väsentligt under genomsnittet’,
vartill fogats: ''Dugliga till krigstjänst i väsentligt begränsad
omfattning. Ej användbara i fält (ombord).’

Beträffande de sålunda föreslagna bestämmelserna rörande besiktningsgrupperna
5—8 må till en början framhållas att genom någon jämkning i
formuleringen bättre relation synes böra åstadkommas mellan de uttryck
som i fråga om den prövades psykiska beskaffenhet använts för angivande
av gränsdragningen mellan grupperna. Särskilt synas gränserna mellan grupperna
5 och 6 samt mellan grupperna 7 och 8 icke vara adekvat angivna genom
användandet av uttrycken ''på en hög nivå’ och ''något över genomsnittet’
respektive ''kring genomsnittet’ och ''väsentligt under genomsnittet’. Vidare
torde kunna anmärkas att av formuleringen av de föreskrifter i tabellen
som gälla grupperna 5 och 6 icke tydligt framgår att — vilket uttryckligen
angives i arméchefens skrivelse — för klassificering i dessa grupper
skall fordras, förutom att vederbörande uppfyller angivna krav i fråga om
psykisk beskaffenhet, att han i regel därjämte skall befinnas lämplig för
viss befälsutbildning. Författningstextens utformning i förevarande delar —-''Som regel lämpliga för---’ — giver snarast vid handen att det här en dast

gäller en anvisning om att till dessa grupper hänförda värnpliktiga i
regel skola uttagas till befälsutbildning av angivet slag. Till förebyggande
av missförstånd torde en jämkning av författningstexten böra ske. I viss
mån torde finnas fog för motsvarande anmärkning beträffande den del av
tabellens text som avser gruppen 8. I anslutning till vad som framhållits beträffande
klassificering inom grupperna 1—4 synes det vidare böra tagas
under övervägande huruvida icke uttrycken ''lämpliga för huvuddelen av de
stridande befattningarna’ i texten till grupp 7 och ''Ej användbara i fält
(ombord)’ i texten till grupp 8 böra utbytas mot ''lämpliga för tjänst vid
fält- eller lokalförsvarsförband eller motsvarande enheter inom krigsorganisationen’
respektive ''Ej användbara för tjänst vid fält- eller lokalförsvarsförband
eller motsvarande enheter inom krigsorganisationen’.

Vad härefter angår de i serie II ingående bcsiktningsgrupperna T och O
innehåller förslaget härom följande. Till gruppen T skola vid inskrivning
hänföras ''värnpliktiga med psykisk ohälsa som medelst särskild behandling
eller eljest helt eller delvis kan beräknas bliva så återställd att vederbörande
kunna förväntas bliva i avsevärd grad mer dugliga till krigstjänst’.
Till gruppen O skola hänföras ''värnpliktiga, vilka till följd av stadigvarande
psykisk ohälsa eller svaghet bedömas vara olämpliga för krigstjänst’. Förut
bar framhållits hurusom, då i förslagets föreskrifter beträffande serie I
användas uttrycken ''hälsotillstånd'' och ''sjukdom'', därmed avsctts att vid
klassificeringen i nämnda serie skola beaktas icke endast kroppsliga sjukdomar
utan även sjukdomstillstånd av psykisk art. Med hänsyn härtill kan
det uppenbarligen icke vara följdriktigt att i föreskrifterna angående besiktningsgrupperna
T och O i serie II använda uttrycket ''ohälsa'', som olvi -

298

velaktigt måste inrymma även sjukdomstillstånd av psykisk art. Med den
utformning förslaget erhållit såvitt gäller sistnämnda besiktningsgrupper
kunna uppenbarligen dessa grupper och motsvarande grupper i serien I icke
särhållas vid klassificeringssystemets tillämpning. Utformningen är icke
heller förenlig med de principer efter vilka serie II upplagts. Såsom grundläggande
och gemensam bedömningsnorm för grupperna 5—8 skall gälla
vederbörandes intellektuella nivå, psykiska stabilitet och anpassningsförmåga,
därvid — uppenbarligen för undvikande av kollision med serie I —
psykiskt hälsotillstånd icke ingår bland bedömningsgrunderna. Ett riktigt
fullföljande av uppläggningen av serie II bör i princip leda till att — på
motsvarande sätt som gäller i fråga om förhållandet mellan grupperna 1—4,
å ena, samt grupperna T och O i serien I, å andra sidan — klassificering i
besiktningsgrupperna T och O i serie II sker, i grupp T om vederbörande
tillfälligt icke uppfyller men kan förväntas komma att uppfylla de kvalifikationer
som gälla för den av besiktningsgrupperna 5—8, vari han efter
upphörande av det föreliggande hindret kan antagas bliva hänförd, samt i
grupp O om han stadigvarande saknar de kvalifikationer som gälla för hänförande
till besiktningsgrupp 8. Med tillämpning av vad nu angivits skulle
— om utformningen av reglerna för hänföring till grupperna T och O i serie
II anslutes till de föreslagna bestämmelserna för motsvarande grupper i serie
I — reglerna för nu ifrågavarande grupper i serie II bliva följande. Till
grupp T hänföras värnpliktiga, vilka på grund av försenad psykisk utveckling,
övergående psykisk instabilitet eller övergående brist i anpassningsförmåga
äro i behov av anstånd med påbörjande av första tjänstgöring, ävensom
värnpliktiga, vilkas krigsduglighet av någon av nu angivna anledningar
är begränsad men som kunna förväntas i avsevärd grad bliva mer
dugliga till krigstjänst. Till grupp O åter hänföras värnpliktiga vilka till
följd av utvecklingshämning, psykisk instabilitet eller bristande anpassningsförmåga,
allt av bestående natur, äro odugliga till krigstjänst. I samband
med det nu anförda må dock hänvisas till vad tidigare anmärkts därom
att uttrycket ''anstånd med påbörjande av första tjänstgöring’ i den
del av kungörelseförslagets text, som avser grupp T i serie I, icke väl ansluter
till den terminologi, som för hithörande fall användes i 4 § värnpliktslagen.

Även för den i serie II ingående besiktningsgruppen T användes i förslaget
beteckningen ''tillfälligt odugliga till krigstjänst’. I överensstämmelse med
vad som angivits beträffande motsvarande grupp i serie I torde denna beteckning
lämpligen böra utbytas mot ''tillfälligt odugliga till avsedd tjänst’.

Enligt stadgande i den föreslagna kungörelsen tillkommer det vid inskrivningsförrättningen
tjänstgörande läkare att fastställa besiktningsgrupp, vilket
såvitt avser gruppbestämningen i serie II skall ske på förslag av ledaren
för den psykologiska prövningen. Att bestämmandet av besiktningsgrupp
skall ankomma på läkaren överensstämmer med vad för närvarande är
föreskrivet därom att hänföring till besiktningsgrupp sker vid läkarbesiktning.
Givet är att läkaren vid fullgörandet av sin nämnda uppgift alltsom -

299

oftast måste finna sig föranlåten att med inskrivningsnämnden — i första
hand dess militärsakkunnige ordförande — upptaga samråd i frågor som
beröra de värnpliktigas inplacering i krigsorganisationen och andra militära
förhållanden av betydelse för klassificeringen. Med hänsyn till vikten
av att dylikt samråd kommer till stånd i erforderlig utsträckning synes det
önskvärt att en erinran därom i någon form inflyter i de tillämpningsföreskrifter
till den föreslagna kungörelsen som torde vara att förvänta.

För närvarande gäller att, om efter inskrivningen uppkommer anledning
till ändring av besiktningsgrupp, ny klassificering skall ske. Ehuru icke
något nämnes därom i arméchefens skrivelse synes det kunna såsom självfallet
förutsättas att denna ordning är avsedd att bibehållas beträffande
klassificeringen i serie I. Det torde böra tillses att samma ordning kommer
att gälla även i fråga om klassificeringen i serie II.

Såsom förut nämnts är det avsett att vid angivande av besiktningsgrupp
för till krigstjänst dugliga de båda sifferserierna skola sammansättas till
ett tvåsiffrigt tal, vari siffrorna beteckna, den första fysisk beskaffenhet och
hälsotillstånd och den andra psykisk beskaffenhet. En fråga som bör ägnas
särskilt beaktande är huruvida anteckning om sålunda fastställd besiktningsgrupp
bör införas i den värnpliktiges inskrivningsbok eller annan
handling som utlämnas till denne. Åtskilliga omständigheter torde göra det
angeläget att så icke sker. Härvid kommer i första hand i betraktande att
det måste förutsättas att de psykologiska prövningarna i samband med inskrivningsförrättningarna
icke sällan äro behäftade med felkällor, som kunna
föranleda att den undersöktes intellektuella standard blir siffermässigt
över- eller undervärderad. En undervärdering kan för den undersökte bliva
en källa till obefogad självunderskattning. Vidare bör beaktas att det alltemellanåt
torde förekomma att vid sökande av civilt arbete vederbörande
anmodas att förete sin inskrivningsbok till hjälp för bedömande av hans
kvalifikationer. I sådana och liknande fall kunna vare sig fråga är om undervärdering
eller övervärdering olägenheter uppkomma om inskrivningsboken
innehåller anteckning om klassificeringen. Förtrogenhet med innebörden
av de olika sifferkombinationerna torde snart nog kunna bliva tämligen
allmän bland dem som ha anledning att ägna uppmärksamhet däråt.
Att anteckning om besiktningsgrupp icke verkställes i inskrivningsböckerna
lär icke från militär synpunkt kunna vara till men.

I arméchefens skrivelse framhålles att, då numera vid inskrivningsförrättningarna
förekomme två särskilda prov, nämligen dels läkarbesiktningen
och dels psykologisk prövning, det funnits önskvärt att vid benämningen
av den föreslagna kungörelsen söka utfinna något begrepp, som i sig inneslöte
båda dessa undersökningar. Härvid hade valts ordet mönstring, som
vore en bland allmänheten spridd benämning på prövningen inför inskrivningsnämnd,
varför kungörelsen benämnts mönstringskungörelse. Det synes
i anslutning härtill böra framhållas att den nuvarande besiktningskungörelsen
innehåller förutom föreskrifter om läkarbesiktning enligt inskrivningsförordningen
(1 (> §§) även bestämmelser om läkarbesiktning av dem som

300

söka fast anställning vid krigsmakten m. m. (7—9 §§) och att arméchefen
förutsätter att jämväl sistnämnda bestämmelser skola efter formell överarbetning
ingå i den föreslagna mönstringskungörelsen. Enär den blivande
författningen således är avsedd att i viss del gälla andra än värnpliktiga
synes densamma böra erhålla en benämning som bättre än vad som föreslagits
motsvarar kungörelsens innehåll. Med hänsyn till att även resultatet
av den psykologiska prövningen skall utmynna i ett läkarens fastställande
av besiktningsgrupp torde det för övrigt enligt min mening kunna
ifrågasättas huruvida ett utbyte av den nuvarande benämningen besiktningskungörelse
över huvud taget är påkallat.»

301

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av promemoria
angående vissa ändringar i den militära straff- och
processlagstiftningen.

Militieombudsmannen avgav den 18 september 1951 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 3 juli 1951 har tillfälle beretts mig att avgiva utlåtande
över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

Av de spörsmål som behandlas i promemorian må till en början här beröras
följande under punkterna 2 och 3 upptagna ändringsförslag.

Tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående.

Enligt 4 § andra stycket disciplinlagen skall arrestant deltaga i tjänstgöring
i den mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt skall arrest verkställas
utan tjänstgöring där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller
eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Särskild bestämmelse
gäller för det fall att arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för
arrestantens hälsa. I promemorian föreslås att den tid om tio dagar, varunder
arreststraff i princip skall avtjänas utan deltagande i tjänstgöring,
sänkes till sex dagar.

I promemorian anföres att det kunde ifrågasättas om icke den nu stadgade
tiden av tio dagar för arreststraffets verkställande utan tjänstgöring
vore väl lång samt att det från militärt håll gjorts gällande att arreststraffet
alltför mycket inkräktade på utbildningen. Ur sistnämnda synpunkt, anföres
vidare i promemorian, syntes det önskvärt att tiden sänktes till förslagsvis
sex dagar och en sådan ändring skulle även medföra att arreststraffet
ej framstode som fullt så pressande. Det synes mig kunna ifrågasättas
huruvida icke förevarande spörsmål bör bliva föremål för närmare
utredning. Enligt min mening kan det nämligen icke utan vidare helt uteslutas
att den föreslagna ändringen, som otvivelaktigt innebär en påtaglig
mildring av arreststraffet, möjligen skulle kunna medföra en icke fördelaktig
förskjutning i förhållandet mellan de disciplinära rättelsemedel av
olika stränghet, som stå till buds för beivran av militära förseelser. På nu
anförda skäl är jag icke beredd alt för närvarande tillstyrka det i förevarande
del framlagda förslaget.

Löneavdrag under arresttiden.

Enligt nu gällande bestämmelser skall för vissa personalkategorier —
huvudsakligen befattningshavare som lyda under statens allmänna avlö -

302

ningsreglemente — löneavdrag under tid för avtjänande av arrest göras med
belopp motsvarande B-avdrag. i promemorian föreslås att avdragets storlek
minskas till att motsvara A-avdrag. En ändring i enlighet med förslaget
kommer automatiskt att medföra att för ifrågavarande personalkategorier
jämväl beloppet av ådömd disciplinbot minskas till att motsvara Aavdrag.

Mot ifrågavarande förslag finnes i princip icke något att erinra. Av mig
verkställd granskning för utrönande av förslagets verkningar för olika grupper
av hithörande fall har icke heller givit anledning till anmärkning mot
förslaget.

För fullständighetens skull anser jag mig böra i förevarande sammanhang
erinra om att vid beräkning av löneavdrag vid arrest även andra författningar
än de i promemorian omnämnda kunna vara att tillämpa. Sålunda
har i bilaga D till tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet under
Anmärkningar punkten 2 a) meddelats föreskrifter om avdrag under
tid för verkställighet av arreststraff å vissa särskilt angivna löneförmåner,
nämligen s. k. avlöningsförstärkningar och olika slag av s. k. befattningsarvoden.
Dessa bestämmelser ansluta i princip till det i promemorian omnämnda
huvudstadgandet i 28 § i avlöningsreglementet. Enligt av försvarets
civilförvaltning den 7 januari 1949 meddelade föreskrifter och anvisningar
rörande tillämpningen inom försvaret av statens allmänna avlöningsreglemente
och tilläggsbestämmelserna till sagda reglemente skola
motsvarande regler i huvudsak gälla även beträffande i nämnda bilaga D
upptagna Arvoden för särskilda uppdrag in. m. Då såsom nyss antytts samtliga
ifrågavarande särskilda bestämmelser ansluta till huvudstadgandet i
28 § i reglementet medför den föreslagna ändringen av sistnämnda stadgande
utan vidare en minskning även av de avdrag som skola bestämmas med
tillämpning av de nu avsedda särskilda föreskrifterna. Någon anledning
till erinran häremot synes icke föreligga. Det torde dock i detta sammanhang
böra anmärkas att såväl de åsyftade föreskrifterna i bilaga D till tillläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet som hithörande bestämmelser
i civilförvaltningens ovannämnda anvisningar den 7 januari 1949 i den
avfattning de erhållit äro missvisande i det avseende varom nu är i fråga.
I de förra angives nämligen såsom en förutsättning för att avdrag skall göras
att tjänstemannen ''icke utövar tjänsten’. Av sammanhanget lär emellertid
otvetydigt framgå att föreskrifterna äga tillämpning även i fråga om
tid varunder arreststraff verkställes med tjänstgöring. I senare fallet har i
ingressen till bestämmelserna dessa angivits avse endast löneavdrag i samband
med tjänstledighet. Av bestämmelsernas innehåll i övrigt torde emellertid
kunna slutas att dessa jämväl avse löneavdrag i samband med verkställighet
av arreststraff. Det kan ifrågasättas huruvida icke berörda missskrivningar
i detta sammanhang borde rättas.

Slutligen har genom kungl. brev den 29 juli 1949 med vissa bestämmelser
i fråga om avlöningen för musikelever (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1949, avd. A nr 41, och Tjänstemeddelanden rörande sjöförsva -

303

ret 1949, avd. A nr 48) meddelats särskilda föreskrifter beträffande avdrag
under arresttid å den kontanta ersättning som enligt vissa angivna bestämmelser
tillkommer sådan personal. Enligt dessa föreskrifter är ifrågavarande
avdrag beräknat till belopp som motsvarar hälften av den musikeleven
tillkommande kontanta ersättningen eller således närmast B-avdrag
enligt avlöningsreglementet. Det torde finnas anledning överväga huruvida
den i promemorian föreslagna minskningen av löneavdraget under arresttid
även påkallar en ändring av nu omnämnda bestämmelser.

Mot innehållet i de i andra delar av promemorian framlagda ändringsförslagen
har jag icke något att erinra.»

304

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1952 avgivna
äm betsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473;— vissa spörsmål angående hemligstämpling
av militära handlingar m. in., 1951 s. 109.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79; —
se även Verkställighet av disciplinstraff.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åliggande att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — innebörden i vissa
hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203; — fråga angående omfördelning
i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247.

Avskrivning av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415.

Behandlings- och kontrollfall, se Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; — delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170; — se även Auditör och Fullföljdsrätt.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186; — disciplinär bestraffning av civil tjänsteman
för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende, 1952 s. 127.

Dagbefäl, skyldighet att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar, 1951
s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig tilllämpning
av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221.

305

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt
mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195; — fråga om avfattningen
i bestraffningsbeslut av beskrivningen av den gärning som bestraffningen
avser, 1951 s. 83 o. 202; — straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s.
196; — se även Auditör.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare med lägre
tjänsteställning än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193.

Disciplinär åtgärd mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dom, delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170. h

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97.

Expedition, gallring av handlingar, 1950 s. 473.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roder styrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251; — se även Representation, Vakttjänst.

Fast anställt manskap, se Domstolsfråga.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, föranledd av underlåtenhet att utreda ifrågasatt simulation, 1950
s. 153.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersätlning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 2(5 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49 1950
s. 377.

■JO—517993. Mililieombiidsmannemi ämbelsberältelse.

306

Fånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av i krig
tagna fångar, 1952 s. 212.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter in. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127.

Förhör, innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare
att i vissa fall personligen höra den misstänkte, 1951 s. 197; —
furir som genom att nattetid väcka och förhöra värnpliktiga sökt utröna
vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse har ådömts straff för
tjänstefel, 1951 s. 37.

Förläggning, skiftning av kojer och sängkläder i manskaps- och aspirantmässar
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 358;
— underofficerarnas förläggningsförhållanden under samma expedition,

1950 s. 380.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 och 1951 s. 13; — ofullständigt
genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193 o. 1952 s. 153.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79; — domstols förordnande om förvarsarrests bestånd,

1951 s. 199.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427.

307

Inkallelseorder, fråga om straff för underlåtenhet av värnpliktiga att behörigen
förvara sådan order, 1951 s. 218.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s. 207
o. 1952 s. 219; — se även Läkarbesiktning.

Inventering, ofullständigt genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950
s. 444.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248.

Krigsman, innebörden av uttrycket kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lydnadsbrott, fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen
eller bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning,
1951 s. 177.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av förbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — se även Inskrivningsförordningen.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463; — fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare-
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s. 102
o. 200; — vissa åtgärder av militära myndigheter till befordrande av

308

skyndsamhet vid handläggningen av militära mål hos militäråklagarna,

1951 s. 106; — fråga om gemensam handläggning vid underrätt av dels
mål angående klagan äver beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — se även Beslut, Förundersökning, Trafikmål.

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — av förbandschef förordnad
förhörsledare i militära mål äger icke pröva huruvida utredningen
skall ske genom militärförhör eller ombesörjas av civil myndighet,

1952 s. 162; — se även Protokoll.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; —- innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbaracker, vilka användas som militärhäkten,
1952 s. 231.

Militärt straffregister, angående anteckning i militärt straffregister av straffföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister, 1951 s. 119.

Missfirmelse, av underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
s. 195.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring av häktad, 1951 s. 205.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56.

Olämpligt uppträdande, av officer mot underbefäl, 1951 s. 91; — av furir
mot värnpliktig, 1951 s. 37.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199; — gränsdragningen mellan oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 §
strafflagen, förargelseväckande beteende enligt 16 § samma kapitel och
tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel, 1951 s. 180.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s. 111.

Polismyndighet, civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;
— fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — se även Åklagare.

309

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av domstol
tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951 s. 100;
— åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning av
allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Rättskraft, i fråga om avgörande av mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
51 o. s. 59; — skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av
förbandsläkare meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar
och ersättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren
Gotland inträffad skjutolycka, 1952 s. 190.

Skyddskoppvmpning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skärmbildsundersökning, föranleder under viss förutsättning den undersöktes
redovisande som s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s. 51.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgranatkastning, Simövningar,
Skjutning.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 243 o.
1952 s. 139; -—- fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — vakttjänstgöring utom
tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950 s. 44; — upphävande

310

av tillrättavisning, 1950 s. 225; — se även Tillrättavisningsförteckning. Vapenfria
värnpliktiga. Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor
angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; — utdrag
ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål eller
annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192; — se även Bisyssla.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187. Jfr Oskickligt beteende,
Simulation, Undanhållande, övergivande av post. Se även Civil
befattningshavare.

Tjänsteplikt, se Tävlingar.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. s.
195.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order
ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — se även Allmänna
handlingar.

Tävlingar, militär personals medverkan för genomförande av vissa tävlingar,
1950 s. 444; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande
i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel,
1951 s. 84.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181 o. 1952
s. 146; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183; — se även Övergivande av post.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191.

Utredning genom åklagare i militära mål, se Förundersökning och Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226.

311

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — verkställighet
av arreststraff i annat militärhäkte än vid den dömdes eget förband,

1950 s. 212; — förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige
icke längre är tjänstgöringsskyldig'', 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177;

— fråga huruvida då av ett arreststraff om femton dagar de fem första enligt
förordnande i straffbeslutet verkställts med tjänstgöring straffet i
övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande att
arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall
verkställas med tjänstgöring må meddelas endast i samband med straffets
åläggande, 1952 s. 178; — åtgärder för verkställande av arreststraff
då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd för verkställigheten föreligger
hinder, vars varaktighet icke kan närmare bedömas, 1952 s. 179; —
frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring av arrest efter sammanläggning
av flera arreststraff eller efter avbrott i sådant straff, 1951 s.
190; — förnyat förordnande om verkställighet efter avbrott i arreststraff,

1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i verkställigheten av
arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning, 1950 s. 32; — se även
Militärhäkte.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förhud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101; — fråga huruvida värnpliktig
som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,

1952 s. 183; — se även Utegångsförbud.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245; — yttrande
i anledning av remiss angående ändring av gällande föreskrifter rörande
den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden, 1952 s. 285;

— fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet att
behörigen förvara mottagen order om tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen,
1951 s. 218; — se även Beredskapsövning.

Åklagare, landfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagare- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223; —
underlåtenhet att verkställa utredning som varit erforderlig, 1950 s. 13;

— se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190 o. s. 198.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen i 26 kap. 13 § strafflagen,
1951 s. 185; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för övergivande av post och undanhållande, 1952 s. 148.