MILITIE O MBUD SMANNENS (Framställning / redogörelse 1954:Mo)

MILITIE O MBUD SMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1954

STOCKHOLM 1954
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

537750

•/''v

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ........................... 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot löjtnant för det denne såsom ledare för en övning i handgranatkastning

åsidosatt gällande säkerhetsföreskrifter.......................................... 15

2. Åtal mot kårchef för missbruk av tjänstebil.................................... 18

3. Åtal mot sergeant för missbruk av förmanskap och för tjänstefel................. 31

4. Åtal mot stadsfiskal för det denne låtit kroppsbesiktning företagas utan att lagliga

förutsättningar härför förelegat................................................. 45

5. Disciplinär bestraffning av furir för våld mot en honom underlydande värnpliktig .. 67

6. Disciplinär bestraffning av major för missfirmelse mot en värnpliktig.............. 70

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Underlåtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva att bedöma

såsom övergivande av post.................................................... 74

2. Dagbefäl vid förband har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som

erfordras för dagbefälstjänstens utövande och underlåtenhet att efterkomma av dagbefäl
given tillsägelse kan således medföra ansvar för lydnadsbrott................ 78

3. Omfattningen av militärläkares befälsrätt och därav beroende fråga huruvida under låtenhet

av krigsman att efterkomma tillsägelse av läkare att infinna sig å förbandets
sjukhus för undersökning eller behandling medför ansvar för lydnadsbrott.......... 81

4. Kompanichef har underlåtit att enligt gällande föreskrifter till regementschefen ofördröjligen
vidarebefordra en till kompanichefen ställd anmälan från en värnpliktig att
denne utsatts för våld och missfirmelse av sin plutonchef. Kompanichefen har även, utan

att äga befogenhet härtill, verkställt utredning i saken........................... 85

5. Anmärkningar, som framkomma vid förbandschefs och auditörs granskning av tillrätta visningsförteckning,

böra icke föranleda ändring av i förteckningen redan införda anteckningar
.................................................................... 88

6. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer infanteribefälhavare och

infanterichef vid kustartilleriförsvar............................................. 90

7. Sedan i ett till åklagare hänskjutet mål rörande ansvar för brott, som i och för sig är

av beskaffenhet att straff härför kan åläggas i disciplinmål, åklagaren beslutat att icke
anställa åtal, äger vederbörande bestraffningsberättigade befattningshavare icke upptaga
ansvarsfrågan till prövning i disciplinär ordning............................ 97

8. Tingsnotarie har i visst fall underlåtit att, såsom det ålegat honom, samma dag dom

meddelats avsända domsbevis till vederbörande militära myndighet............... 99

9. Fråga om särskilda säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning
av kulsprutepistoler under vakttjänst....................................... 104

10. Åtgärder föranledda av vissa hos militieombudsmannen påtalade brister i hygieniskt

avseende beträffande förläggningsförhållandena vid Svea ingenjörkår............... 113

11. Fråga angående omfattningen av de arbetsuppgifter som böra åläggas till dagbefäls tjänst

kommenderade flygtekniker.............................................. 120

12. Skrivelse med krav på ersättning för vid krigsmakten förkommen materiel har givits

sådan formulering att mottagaren av skrivelsen bibragts den oriktiga uppfattningen att
ersättningsskyldigheten blivit i vederbörlig ordning fastställd...................... 126

13. Kårchef har i närvaro av trupp framfört kritik mot underlydande befäl i sådan form att
han därigenom visat missaktning mot de av kritiken berörda och har vid samma tillfälle
jämväl i annat hänseende brustit i vad som ålegat honom vid utövande av chefskap .. 131

14. Regementschef har under samtal med kapten vid regementet ävensom i yttrande till
militieombudsmannen över av kaptenen anförda klagomål uttalat sig om kaptenen på
sätt som icke varit förenligt med gällande föreskrifter om chefs uppträdande mot under -

lydande ...................................................................... 141

15. Kapten som ingripit mot underordnad krigsman för att rätta av denne begånget fel
har därvid använt tillvägagångssätt varigenom han visat missaktning mot den underordnade.
Tillika fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig . .. 144

16. Förman vid militär hundgård har missfirmat där tjänstgörande värnpliktiga ävensom

genom hot om kommendering föranlett en av dem att medverka vid av civil organisation
anordnad hundtävling......................................................... 148

17. Klagomål av enskild förening över att försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
utan behörighet avfordrat föreningen vissa upplysningar rörande dess verksamhet och
att — sedan nämnden med anledning av att upplysningarna ej lämnades meddelat
chefen för försvarsstaben att samarbete med föreningen icke kunde av nämnden rekommenderas
— försvarsstabschefen i skrivelse till vissa myndigheter och enskilda organisa -

tioner för sin del gjort enahanda uttalande. Tillika fråga huruvida försvarsstabschefens
uttalande tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i föreningens publicistiska verksamhet 153

18. Av militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar och envar

äger således taga del och göra avskrift därav................................... 205

19. Fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev för lämnande av meddelande

rörande tjänsteförhållanden varit förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om allmänna handlingars offentlighet..................................... 214

20. Fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal bör kunna avföras därur annat

än i samband med återbesök hos läkaren....................................... 239

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Fråga om införande av skyldighet för domstol att i vissa fall lämna meddelande om

skadeståndskrav i trafikmål.................................................... 245

2. Fråga om meddelande av föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant ...... 246

3. Fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens

föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet åsidosättas genom användande av
handbrev..................................................................... 250

Yttrande i anledning av remiss av försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst................. 257

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning angående utgallring av handlingar
hos tygstationerna och hos signalverkstaden i Sundbyberg........ ............ 262

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning angående utgallring av vissa

vitsord och klassificeringslistor hos myndigheter lydande under chefen för armén...... 263

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av försvarets samarbetsutrednings betänkande

»Förband och bygd»........................ ...................................... 265

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av straffrättskommitténs betänkande med förslag
till brottsbalk................................................................. 267

Sakregister till militieombudsmannens åren 1950-1954 avgivna ämbetsberättelser.......... 280

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1953.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under tiden
den 3—den 23 maj och den 27 juli—den 22 augusti. Jämlikt 17 § första
stycket i förenämnda instruktion har militieombudsmansämbetet under
ifrågavarande tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet
Karl Hugo Henkow.

lnspektionsresor ha av mig företagits till Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Kristianstads samt Hallands län. Under dessa resor ha
besökts:

Norra Smålands regemente;

Göta ingenjörkår;
garnisonssjukhuset i Eksjö;

Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Eksjö distrikt;
krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Tenhult;

Smålands artilleriregemente; ,

Skillingaryds skjutfält;
rådhusrätten i Jönköping;
stadsfiskalen i Jönköping;
landsfogden i Jönköpings län;

Uddevalla försvarsområde;

Bohusläns regemente;
rådhusrätten i Uddevalla;
stadsfiskalen i Uddevalla;

Skaraborgs flygflottilj;
rådhusrätten i Lidköping;
stadsfiskalen i Lidköping;

Skaraborgs pansarregementes skjutfält i Kråk;

Karlsborgs luftvärnsregemente;
arméns fallskärmsjägarskola;

Västgöta flygflottilj;
ammunitionsfabriken i Karlsborg;

armétörvaltningens tygavdelnings provskjutningscentral i Karlsborg;

Karlsborgs tygstation;

arméns intendenturförråd i Karlsborg;

garnisonssjukhuset i Karlsborg;

försvarets robot vapenbyrås försöksplats;

Södra flygbasområdet;
krigsflygskolan;

Skånska flygflottiljen;

Herrevadsklosters remontdepå;

Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt;
landsfiskalen i Ängelholms distrikt;
kavallerimobiliseringscentralen;

Hallands regemente;

Hallands flygflottilj;
rådhusrätten i Halmstad;
stadsfiskalen i Halmstad; samt
landsfogden i Hallands län.

Därjämte har jag i Stockholm med omnejd för inspektion besökt:

hcmvärnsstaben;
hemvärnets stridsskola;
fjärde militärområdet;

Stockholms stabskompani;

Livgardesskvadronen;
arméns signalskola;
tygförvaltningsskolan; samt
Svea flygflottilj.

Vidare har jag företagit särskild inspektion av Svea ingenjörkår med avseende
å vissa hos mig påtalade brister i hygieniskt hänseende beträffande
förläggningsförhållandena vid kåren.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow företagit inspektionsresor till Örebro län och Skaraborgs
län, varvid han besökt:

Örebro försvarsområde;

Livregementets grenadjärer;

försvarets sjukvårdsstyrelses centrala förråd i Örebro;
rådhusrätten i Örebro;
stadsfiskalen i Örebro;
landsfogden i Örebro län;

krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Hallsberg;
tredje militärområdet;

Skövde försvarsområde;

Livregementets husarer;

Skaraborgs pansarregemente;

Signalregementets kompani i Skövde;

Göta trängregemente;
garnisonssjukhuset i Skövde;

Gudhems remontdepå;

Skövde tingslags häradsrätt;
stadsfiskalen i Skövde; samt
landsfogden i Skaraborgs län.

Tjänstförrättande militieombudsmannen har därjämte i Stockholm med
omnejd för inspektion besökt:

krigsskolan;

Svea ingenjörkår; samt

Roslagens flygkår.

Vid inspektionerna av truppförbanden har uppmärksamhet särskilt ägnats
rättsvården därstädes, beskaffenheten av byggnader med tillbehör och
deras lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårds verksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt
planläggningen av luftskydd. Besök ha avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna vid förbanden har omfattat
disciplinmälsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar
som ha avseende å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill
anknytande föreskrifter. Vid besök å förbandens sjukhus ha sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vidare skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
av räkenskaper för marketenterirörelser, varjämte förskottsmedel inventerats.
Militieombudsmannens besök vid domstolar och åklagarmyndigheter
ha avsett inspektion av handläggningen av militära mål. Vid inspektionerna
har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen och byrådirektören
vid militieombudsmansexpeditionen samt en intendentur- och en tygsakkunnig
officer.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1953 års riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1953 från år 1952 balanserade ärenden

till ett antal av.................................................. 69

Under år 1953 ha tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 732

enligt hemliga diariet därutöver .................................. 3

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1953, har alltså
utgjort ...................................................... 804

De ärenden, som tillkommit under år 1953, ha utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet ................................ 19

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda ............. 100

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning .......................... 590

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. m. 26

Summa 735

Av de från år 1952 balanserade 69 ärendena utgjordes 9 av ärenden som
inkommit från myndighet, 22 av ärenden som uppkommit genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda samt 38 av ärenden som upp -

kommit vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning.

Till behandling under år 1953 ha alltså förelegat 28 ärenden som inkommit
från myndighet, 122 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 628 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 26 organisations- och förvaltningsärenden in. in., tillhopa
804 ärenden.

Av dessa 804 ärenden ha

till annan myndighet överlämnats ................................

utan åtgärd avskrivits...........................................

på grund av återkallelse avskrivits...............................

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna . .........................................

föranlett åtal ..................................................

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning........................

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef (varav
9 icke avslutats) ...........................................

föranlett annan åtgärd ..........................................

och voro vid 1953 års utgång

under utredning ........................ ..................

på militieombudsmannens prövning beroende (utom ovannämnda 9 icke
avslutade ärenden) ...........................................

287

4
2

309

Summa 804

Av hela antalet under år 1953 till behandling föreliggande ärenden (804)
ha sålunda under året slutbehandlats 705 och till år 1954 balanserats 99.

Av’ anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder (för disciplinär
bestraffning)

voro vid 1953 års början ännu icke slutligt prövade ................ 2

anhängiggjordes under år 1953 .................................. 4

Summa 6

Av dessa åtal och därmed jämförliga åtgärder

blevo under år 1953 slutligt prövade ..........

voro vid 1953 års utgång på prövning beroende

Summa 6

Av miliiieombudsmannen handlagda ärenden, som rört missfirmelser eller
annat olämpligt uppträdande i tjänsten, ha under årens lopp icke sällan
offentligen blivit föremål för särskild uppmärksamhet, vilket alltemellanåt
även gällt fall där förseelsen varit att bedöma såsom jämförelsevis ringa.
Detta har föranlett antaganden att ärenden av sådan art skulle i förhållande
till andra ärenden vara påfallande talrikt förekommande. Ett sådant antagande
är icke befogat. Sålunda har en genomgång av de under år 1953 till
behandling föreliggande ärendena, uppgående till 804, visat att därav endast
24 avsett klagomål över missfirmelser eller annat olämpligt uppträdande.
Av dessa 24 ärenden ha 3 föranlett åtal eller disciplinär bestraffning, 6
föranlett erinran om begånget fel och 12 blivit avskrivna, därav 7 efter
verkställd utredning, 3 utan att någon utredning verkställts och 2 sedan klaganden
återkallat sin anmälan. Återstående 3 ärenden äro ännu icke avslutade.
— I anslutning till den sålunda gjorda undersökningen har i en vid
denna skrivelse fogad sammanställning (återgiven å s. 13) jämväl redovisats
dels vad de till behandling under året föreliggande 122 ärenden (se
ovan), som uppkommit genom klagomål eller andra framställningar från
enskilda, överhuvudtaget avsett och dels vilka olika kategorier klagandena
tillhört.

Beträffande förvaltningen av miiitieombudsmansämbetet under år 1953
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektioner och hållna förhör komma att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom ovannämnda
sammanställning över viss grupp av ärenden,

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen
eller till departementschef.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd, ha i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1953 års riksdag avgivna ämbelsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden vilka redovisats
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 11 januari 1954.

ERIK WILHELMSSON.

N. Erik Åqvist.

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar

från enskilda.

	Antalet un-der 1953 fö-religgande ärenden	Därav under 1953 inkom-na ärenden
Framställningarna ha avsett: Missfirmelser eller annat olämpligt uppträdande...............	24 20	21 16
Fast anställd personals	8	7
	8	7
	11	9
	9	4
Värnpliktsförhållanden samt värnpliktigas tjänstgöring och av-	21	20
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ...	2 4	1 4
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed samman-	4	2
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom krigsmakten Summa	11 122	9 100
Klagandena ha varit: Vid krigsmakten fast anställd personal	6	5
	19	17
	13	10
	15	11
	47	42
	16	11
	6	4
Summa	122	100

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Åtal mot löjtnant för det denne såsom ledare för en övning i handgranatkastning
åsidosatt gällande säkerhetsföreskrifter.

Ämbetsberättelserna till 1952 och 1953 års riksdagar innehålla (s. 75 ff.
respektive s. 13) redogörelse för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten
Sven Richard Werke vid rådhusrätten i Malmö anhängiggjort åtal för tjänstefel
och för det Werke genom åsidosättande av tjänsteplikt varit vållande
till annans död.

Av redogörelsen framgår bland annat följande: Den 22 februari 1949 var
å Skånska luftvärnskårens handgranatbana anordnad en övning i handgranatkastning
med tredje batteriets andra tropp under befäl av Werke såsom
övningsledare. Vid övningen beordrade Werke samtliga värnpliktiga i troppen,
28 man, att på en gång taga plats i kastvärnet — som var indelat i två
baktill öppna bås — med 14 man i vartdera båset. Härpå fick envar av de
värnpliktiga från båsen i kastvärnet en åt gången växelvis kasta en spränghandgranat
in,/39 under överinseende av Werke såsom instruktör i det ena
och en fänrik såsom instruktör i det andra båset. Därefter utförde fänriken
från det ena båset ett förevisningskast med en spränghandgranat m/40. Under
utförandet av såväl kasten med handgranat m/39 som förevisningskaslet
uppehöllo sig de icke kastande i eller omedelbart bakom båset, där de
vid kast fingo huka sig ned för att skydda sig mot splitter. Den av fänriken
kastade handgranaten m/40 tog mark och kreverade endast omkring 14
meter från värnet. Värnpliktige nr 155-7-46 Folke William Mårtensson, som
i hukande ställning befann sig bakom det bås varifrån kastet skedde och på
ett avstånd av tre meter från båsets främre vägg, träffades i bröstet av ett
splitter från granaten med påföljd att han skadades till döds.

Efter i ärendet verkställd utredning fann militieombudsmannen, att Werke
allvarligt brustit vid fullgörandet av vad som ålegat honom i egenskap
av övningsledare såtillvida att han i strid med gällande bestämmelser och
med åsidosättande av tillbörlig omtanke om truppens säkerhet låtit undei de
värnpliktigas kast med spränghandgranaterna m/39 andra än kastare och
instruktörer och vid förevisningskastet med spränghandgranaten m/40
andra än kastaren uppehålla sig i kastvärnet.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 22 november 1951 och dömde
därvid Werke, med tillämpning av 2 § andra stycket lagen om disciplinstraff
för krigsmän ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, jämlikt 14 kap.
9 §, jämförd med 25 kap. 5 §, samt 25 kap. 4 § strafflagen för vållande till

annans död genom åsidosättande av tjänsteplikt samt tjänstefel till fyrtio
dagsböter om fem kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan. Härjämte förpliktades
Werke att utgiva till dödsboet efter Mårtensson 899 kronor 20 öre,
till Mårtenssons efterlevande hustru Karin Mårtensson 1 700 kronor samt
till makarna Mårtenssons dotter Eva, född den 11 september 1948, underhållsbidrag
med 100 kronor i månaden från den 22 februari 1949, tills hon
fyllt 18 år, med rätt för Werke att tillgodoräkna sig vad i form av livränta
utgått eller kunde komma att utgå till Eva Mårtensson från riksförsäkringsanstalten.

Werke fulltöljde talan mot rådhusrättens dom.

Hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade dom i målet den 30 maj
1952 och fastställde därvid rådhusrättens dom.

Werke fullföljde talan jämväl mot hovrättens dom. Prövningstillstånd beviljades.

Kungl. Maj.t meddelade dom i målet den 21 mars 1953 och yttrade därvid.

D o m s k ä 1.

1. Övningen i kast med spr änghandgranat m/39.

Vad angår innebörden av bestämmelserna i mom. 3318 och mom. 3319
säkerhetsinstruktionen enligt dess vid ifrågavarande tid gällande lydelse synas
övervägande skäl tala för den av militieombudsmannen hävdade meningen
att mom. 3318 avsåg formella övningar, d. v. s. övningar för inlärande
av vissa reglementerade former och förfaringssätt, medan mom. 3319
gällde tillämpningsövningar vid vilka soldaterna eller förbandet skulle vänjas
att med användande av de färdigheter, som förvärvats under de formella
övningarna, lösa föreliggande stridsuppgift.

Med hänsyn till avfattningen av nämnda bestämmelser — särskilt de använda
uttrycken »första kastövning» och »fortsatta övningar» samt det i
mom. 3320 förekommande uttrycket »avslutande övningar» — måste det
emellertid anses ursäktligt att Werke ansåg mom. 3318 vara tillämpligt när
personal första gången kastade sprängladdade granater samt mom. 3319 gälla
vid övningar med dem som tidigare utfört sådant kast.

Även med denna Werkes uppfattning rörande förhållandet mellan mom.
3318 och mom. 3319 var det dock oriktigt att vid nu ifrågavarande övning
tillämpa sistnämnda moment, eftersom de värnpliktiga icke förut kastat
sprängladdade granater. Werke har också uppgivit att han, därest han ägt
vetskap härom, skulle hava placerat de i övningen deltagande i enlighet med
vad i mom. 3318 stadgades. Detta hade med hänsyn till handgranatbanans
beskaffenhet inneburit att vid kast från ett kastbås de icke-kastande värnpliktiga,
vilka icke kunnat intaga skydd i annat bås, måst uppehålla sig
utom det farliga området.

Werkes underlåtenhet att göra sig underrättad om de värnpliktigas tidigare
utbildning i handgranatkastning kan på de skäl, som av domstolarna
åberopats, icke anses försvarlig.

Kungl. Maj:t finner förty, lika med domstolarna, Werke förvunnen till
ansvar för tjänstefel genom att i strid mot bestämmelserna i mom. 3318 låta
samtliga de i kastövningen med spränghandgranat m/39 deltagande värnpliktiga
samtidigt uppehålla sig i eller omedelbart bakom kastvärnet.

II. Förevisningskastet med spränghandgranat m/40.

På de av domstolarna åberopade skälen kan det icke läggas Werke till
last att han vid ordnande av detta kast icke beaktade föreskrifterna i arméordern
den 2 april 1943 beträffande åskådares uppehållsplats vid förevisningskast.
Ej heller kan det läggas Werke till last, att han förbisett motsvarande
föreskrifter i »Anvisningar för utbildningen och exempel på övningars
anordnande vid luftvärnet». Werlces åtgärder beträffande förevisningskastet
äro därför att bedöma allenast med hänsyn till bestämmelserna i säkerhetsinstruktionen.

Att avgöra huruvida vid detta kast föreskrifterna i mom. 3318 eller mom.
3319 säkerhetsinstruktionen skolat tillämpas erbjuder svårigheter. I dessa
moment gåvos sålunda inga särskilda bestämmelser om förevisningskast,
och ordalagen lämnade näppeligen någon ledning för bedömandet. Arméförvaltningens
tygavdelning har också i skrivelse till chefen för armén den 3
mars 1949 uttalat, att med hänsyn till säkerhetsinstruktionens bestämmelser
intet syntes vara att erinra mot övningens anordnande och genomförande
samt att det främst med hänsyn till bland annat den oklarhet, som rådde
beträffande innebörden av mom. 3318 och mom. 3319, syntes nödvändigt att
genomgripande ändra säkerhetsinstruktionen i berörda punkter. I yttrande,
som — på uppdrag av chefen för armén — den 27 juni 1949 avgivits till
militieombudsmannen av chefen för arméstaben, har anförts, att ifrågavarande
kast måste hänföras till »fortsatta kastövningar», vilket hade motiverat
att det funnits åskådare i samma kastbås som kastaren, samt att bestämmelserna
i säkerhetsinstruktionen i allt väsentligt syntes hava iakttagits.
Och i yttrande, som — likaledes på uppdrag av chefen för armén —
till militieombudsmannen avgivits den 12 januari 1950 av en sektionschef
vid arméstaben, har uttalats att det icke kunde göras gällande att vid detta
kast direkt brott mot säkerhetsföreskrifterna förelegat. Sedermera har
emellertid chefen för arméstaben i ett — på uppdrag av chefen för armén —
den 22 februari 1951 till militieombudsmannen avgivet yttrande förklarat
sig anse att nämnda tolkning icke vore hållbar och att vid övningen mom.

3318 hade borl tillämpas.

I betraktande av de svårigheter, som sålunda mött att rätt tolka säkerhetsinstruktionens
ifrågavarande bestämmelser, och de olika meningar därom,
som yppats hos högt kvalificerade militära myndigheter, kan Werke icke
anses hava visat oförstånd när han — med sin uppfattning om förhållandet
mellan mom. 3318 och mom. 3319 samt då kastet skulle utföras av officer
som erhållit utbildning i kastning av sprängladdade granater — ansåg inom.

3319 vara tillämpligt å övningen.

Oavsett huruvida mom. 3318 eller mom. 3319 varit att tillämpa, hade det

2—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

dock ålegat Werke att, såsom inskärptes i inledningen till säkerhetsinstruktionen,
besinna vilka risker som kunde och finge tagas samt att med tillbörlig
omtanke om truppens säkerhet vidtaga de åtgärder som erfordrades
för undvikande av onödiga risker. Från denna synpunkt måste det anses
olämpligt att vid kastet låta så många som 28 värnpliktiga uppehålla sig i
eller omedelbart bakom kastvärnet. Emellertid hade Werke i mom. 3319
visst stöd för sin uppfattning, att i övningen deltagande personal finge
uppehålla sig i närheten av kastaren under förutsättning att personalen befunne
sig i skydd och i övrigt iakttoge de bestämmelser som gällde för uppehåll
inom det farliga området. Och Werke hade grundad anledning antaga
att värnet, som uppförts efter tillkomsten av säkerhetsinstruktionen, skulle
erbjuda tillfredsställande skydd. Chefen för kåren har också i ett första yttrande,
avgivet till chefen för armén, anfört att på grund av handgranatbanans
beskaffenhet Werke syntes hava på bästa tänkbara sätt löst frågan
att bereda övningsavdelningen skydd genom att såsom skett placera denna
i skydd av banans kastbås. Det kunde icke av Werke krävas att han skulle
hava en riktigare uppfattning än den vid ifrågavarande tid allmänt omfattade,
enligt vilken man ej till fullo insåg den fara som förelåg från rikoschetter
och från hastiggående splitter som på grund av rotation eller oregelbunden
form erhålla starkt krökt bana. Under föreliggande omständigheter
kan Werke förty icke anses hava saknat fog för sin uppfattning att
han ej utsatte de värnpliktiga för otillbörlig fara.

På grund av vad sålunda anförts kan Werke icke anses hava, genom sin
åtgärd att vid förevisningskastet hålla truppen samlad i eller omedelbart
bakom kastvärnet, åsidosatt sin tjänsteplikt och därigenom varit vållande
till Folke William Mårtenssons död; och Werke är förty icke heller skyldig
att ersätta den därigenom uppkomna skadan.

Domslut.

Kungl. Maj :t prövar lagligt på det sätt ändra hovrättens dom i huvudsaken
att dels den mot Werke förda ansvarstalan, såvitt denna har avseende
å förevisningskastet med spränghandgranat m/40, ävensom den mot
Werke förda skadeståndstalan ogillas, dels det straff Werke förskyllt för
tjänstefelet, avseende kastövningen med spränghandgranat m/39, jämlikt
25 kap. 4 § strafflagen och 2 § första stycket lagen om disciplinstraff för
krigsmän bestämmes till disciplinbot för femton dagar med sex kronor 85
öre för dag.

2. Åtal mot kårchef för missbruk av tjänstebil.

1 en den 13 juli 1951 till inilitieombudsmannen inkommen skrift hemställde
redaktören Runo C:son Igrell att utredning måtte verkställas beträflande
vissa angivna åtgöranden av översten Ernst Jakobsson i hans dåvarande
befattning såsom chef för Skånska luftvärnskåren. I skriften ifråga -

satte Igrell bland annat huruvida Jakobsson gjort sig skyldig till missbruk
av sin tjänstebil genom att i stort sett dagligdags använda bilen för färd
mellan sin bostad och luftvärnskårens kasern, ett avstånd av omkring 6—
7 kilometer.

I anledning av skriften verkställdes utredning, bland annat beträffande
frågan huruvida Jakobsson i de avseenden om vilka i det följande förmäles
gjort sig skyldig till missbruk av tjänstebil.

7. Färder bostad—kasern och omvänt under tiden februari—mars 1947 och

februari—mars 1948.

I ett den 14 augusti 1951 avgivet yttrande över vad i anmälningsskriften
uppgivits om missbruk av tjänstebil anförde Jakobsson: Han hade icke använt
sin tjänstebil annat än för tjänsteresor. För färd mellan bostaden och
kasernen hade han regelmässigt använt allmänna trafikmedel. Jakobsson
hade emellertid dagligdags använt personbil för färder mellan bostaden
och kasernen dels under tiden februari—mars 1947, då Jakobsson efter
fyra månaders sjukhusvistelse som följd av ett mycket svårt olycksfall
den 17 september 1946 förlorat förmågan att röra benen, dels ock under
tiden februari—mars 1948, då Jakobsson efter ett andra svårt olycksfall
den 2 november 1947 icke haft krafter att gående förflytta sdg till och från
de platser, där allmänna trafikmedel kunnat anlitas.

Vid yttrandet var fogat ett den 7 augusti 1951 av kontorsbiträdena vid
luftvärnskåren Gunvor Waldén och Elsa Håkansson utfärdat intyg av innehåll
att Jakobsson regelmässigt använde sig av buss för färd till och från
luftvärnskårens kasern.

I skrivelse den 10 september 1951 till försvarets civilförvaltning anhöll
militieombudsmannen om yttrande huruvida med hänsyn till meddelade
bestämmelser rörande användning av tjänstebil eller eljest Jakobssons berörda
förfarande kunde anses ha innefattat åsidosättande av vad Jakobsson
haft att iakttaga i avseende å bilens nyttjande.

I yttrande den 2 november 1951 anförde civilförvaltningen: I kungörelsen
den 24 september 1931 angående användningen av staten tillhöriga motorfordon
stadgades, att sådant motorfordon finge användas allenast vid
färd eller transport i tjänsten, dock skulle vad sålunda stadgats ej vara hinder
för att dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder som bestämdes av
vederbörande centrala myndighet, användes vid färd eller transport utom
tjänsten, där så påkallades med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall eller
av annan särskild omständighet. I enlighet härmed hade i mom. 47 i
instruktionen för förvaltningen av arméns motormateriel föreskrivits, att
kronan tillhörigt eller av kronan förhyrt motorfordon finge användas endast
för tjänstebruk. För färd eller transport, påkallad med hänsyn till
sjukdoms- eller olycksfall eller annan särskild omständighet, finge dock
dylika motorfordon tillfälligtvis begagnas. I samma instruktion stadgades
vidare, att motorfordon icke skulle tagas i bruk i större utsträckning än
tjänstens krav betingade. Vidare hade överbefälhavaren i skrivelse till för -

svarsgrenscheferna den 7 september 1951 meddelat särskilda föreskrifter
rörande användande av tjänstebil vid representation. Utöver vad sålunda
stadgats hade särskilda föreskrifter rörande användande av tjänstebil icke
meddelats. Det förtjänade i detta sammanhang anmärkas, att chefen för
Skånska luftvärnskåren i en till Kungl. Maj :t år 1947 ingiven framställning
anhållit, att personalen vid luftvärnskåren skulle beredas ersättning
för kostnader för av tjänsten föranledda resor mellan bostadsort och tjänstgöringsplats.
Efter förnyad framställning härom år 1949 hade Kungl. Maj :t
genom beslut den 8 april 1951 funnit framställningarna icke föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd. Ytterligare ville civilförvaltningen erinra om statens
sakrevisions uttalande i ett den 11 december 1946 för Kungl. Maj :t
framlagt förslag om vidgad rätt att använda tjänstebil. Sakrevisionen anförde
därvid, att staten tillhandahölle tjänstebil uteslutande för tillgodoseende
av tjänstens krav på ett dylikt transportmedel. En mera vidsträckt
dispositionsrätt — exempelvis för regelbunden färd mellan bostaden och
tjänstgöringsplatsen — skulle enligt sakrevisionens mening innebära en
extra löneförmån för vederbörande tjänsteman. Vad anginge Jakobssons
användande av tjänstebil 1947 och 1948 för inställelse till den dagliga
tjänstgöringen, ansåge civilförvaltningen dylika resor icke vara att anse
såsom tjänsteresor. Disponerande av tjänstebil för sådant ändamål stode
uppenbarligen ej i överensstämmelse med bestämmelserna i kungörelsen
den 24 september 1931 eller allmänna resereglementet. Den omständigheten
att Jakobsson använt tjänstebil på grund av sviter efter olycksfall, vilka
inträtfat i tjänsten, kunde enligt civilförvaltningens mening ej föranleda
till annat bedömande. Jämlikt nyssnämnda kungörelse finge tjänstebil mot
ersättning användas vid färd utom tjänsten, därest så påkallades med hänsyn
till sjukdoms- eller olycksfall eller av annan särskild omständighet.
Även under dylika förhållanden finge sålunda tjänstebil ej användas annat
än i undantagsfall; i varje fall skulle därvid ersättning erläggas för nyttjande
av bilen. På grund av det anförda måste Jakobsson ha ådragit sig
skyldighet att ersätta statsverket av bilens nyttjande föranledda kostnader.
För bestämmande av ersättningen hade civilförvaltningen från tygofficeren
vid luftvärnskaren infordrat motorfordonsböcker för de personbilar, Jakobsson
disponerat, samt körorder och körkontrollistor. Enligt mom. 38 i
instruktionen för förvaltningen av arméns motorfordonsmateriel skulle av
motorfordonsbok framgå, bland annat, hur mycket motorfordonet varit i
bruk samt därvid förbrukad mängd bränsle och smörjolja m. m. Emellertid
hade befunnits att i sagda böcker Jakobssons nu ifrågavarande färder
ej hållits isär från andra av honom med tjänstebil företagna resor utan
endast antecknats »körning för översten». Det hade därför ej varit möjligt
att med ledning av böckerna utläsa i vad mån Jakobsson använt sig av
tjänstebil för färder till och från bostaden. Ej heller körorderna, vilka för
övrigt icke utfärdats för av Jakobsson själv företagna resor, och körkontrollistorna
gåve närmare ledning för bedömande av Jakobssons användning
av tjänstebil. Civilförvaltningen hade därför nödgats att med ledning

av de av Jakobsson själv lämnade uppgifterna göra en ungefärlig uppskattning
av den ersättning Jakobsson borde vara skyldig utgiva.

Vid yttrandet funnos fogade dels utdrag av sjukkort, utvisande att Jakobssons
ifrågavarande olycksfall inträffat i tjänsten, dels ock en inom
civilförvaltningen rörande Jakobssons ifrågavarande och andra här ej avsedda
färder upprättad tablå däri den förlust, som åsamkats statsverket
genom Jakobssons nyttjande av tjänstebilen för nu ifrågavarande färder,
beräknades uppgå till 251 kronor 51 öre.

Med skrivelse den 27 mars 1952 överlämnade militieombudsmannen till
Jakobsson en avskrift av civilförvaltningens yttrande med därvid fogade
bilagor samt uttalade i skrivelsen att militieombudsmannen ansett sig böra
— innan ärendet slutbehandlades — bereda Jakobsson tillfälle att till statsverket
gälda av civilförvaltningen beräknad ersättning.

I ett den 21 april 1952 avgivet yttrande anförde Jakobsson: Den sjukdom,
som besvärat Jakobsson angivna tider åren 1947 och 1948 och varav
han ännu hade mindre känningar, hade förorsakats av olycksfall i tjänsten.
Ur egen ekonomisk synpunkt hade Jakobsson således icke haft något som
helst intresse av att återinträda i tjänst, enär enligt då gällande lönevillkor
löneavdrag eller eljest minskade löneförmåner icke ifrågakommit under sjukdomen.
Jakobssons återinträde i tjänsten hade därför skett uteslutande för att
tillgodose statens intressen. Jakobsson hävdade nämligen, att han såsom kårchef
måste anses vara så pass dyrbar arbetskraft för staten att han med stöd
såväl av de särskilda omständigheter som förelegat — ingen annan regementsofficer
hade under huvuddelen av den ifrågavarande tiden funnits i tjänst
vid kåren, enär vinterövningar utom Malmö samtidigt pågått — som av föreskrifterna
i instruktionen för förvaltningen av arméns motorfordonsmateriel
kunde anse det fullt berättigat att för tjänstens utövande disponera kronans
bil vid de enstaka tillfällen det här varit fråga om. Jakobsson ville
bestämt framhålla, att han använt bilen endast och uteslutande för tjänstens
egen skull och alls icke för att få någon extra löneförmån. Att anlita
spårvagn och omnibus för färderna mellan bostaden och kåren skulle ha
inneburit att Jakobsson måst åka först med spårvägslinje nr 1 och därefter
med nr 3, byta vid Värnhem till omnibus nr 16, stiga av vid korsningen mellan
Sallerupsvägen och Husie kyrkoväg samt därifrån till fots gå sista sträckan
till kåren. Denna sträcka vore 800 meter och slutade med en kraftig
backe. En dylik resa hade på grund av Jakobssons tillstånd varit helt utesluten.
Jakobsson ansåge att hans ifrågavarande färder företagits i full överensstämmelse
med föreskrifterna i mom. 47 i den nyssnämnda instruktionen.
Jakobsson hade under de ifrågavarande tidsperioderna icke använt
bilen dagligen utan endast vissa dagar då han icke färdats på annat sätt,
t. ex. blivit bjuden på skjuts av välvilliga kamrater, vilket ofta varit fallet.
Civilförvaltningens beräkning av den ersättning, som Jakobsson förmenats
vara skyldig att gälda, vore grundad på rena gissningen. Jakobssons tidigare
lämnade uppgift att han under angivna perioder dagligdags använt
personbil hade uppenbarligen missuppfattats, i det Jakobsson därvid ofta

använt annan än kronan tillhörig bil. På grund av det anförda bestrede
Jakobsson kategoriskt såväl att han gjort sig skyldig till tjänstefel som att
han vore ersättningsskyldig gentemot kronan.

Vid yttrandet var fogat ett den 9 april 1952 av regementsläkaren vid
luftvärnskåren Gustaf Enbom utfärdat intyg, däri anfördes följande: Den
17 september 1946 och den 2 november 1947 hade Jakobsson under tjänsteutövning
skadats högst allvarligt. Vid vartdera tillfället hade skadats en
kota i bröstkotpelaren samt uppkommit svåra blödningar i bäckenet — mest
påtagligt den 17 september 1946 — varjämte efter omkring sju veckor tillstött
blodproppar, vilka passerat hjärtat till lungorna. Dessa hjärt-lungembolier
hade varit livshotande, och andra gången hade ansetts att Jakobsson
hade små chanser att överleva. Det hade dock gått lyckligt, men svåra
sviter hade följt. Lungblodpropparna hade av allt att döma medfört betydande
förträngningar i det lilla kretsloppet och följden hade visat sig i en
högst plågsam och svårbemästrad andfåddhet som under de närmaste månaderna,
sålunda de berörda tiderna februari—mars 1947 och februari—
mars 1948, berövat Jakobsson nästan all rörelseförmåga. Det hade berott
uteslutande på Jakobssons förnämliga konstitution och beundransvärda
livsvilja, att det blivit möjligt för honom att komma igenom dessa farliga
perioder av beklämmande vanmakt. Självfallet hade det för alla och envar
vid kåren varit en bjudande plikt att på allt sätt vara Jakobsson behjälpliga
i detta hans oförskyllt iråkade nödläge. Att även kronan bokstavligt
talat måste biträda en skadad genom att »räcka honom en hand» med nödvändiga
transporter, vore väl utom diskussion. Det borde dock betänkas
att det här övervägande rörde sig om kontrollbesök å sjukhus — kår sjukhuset
eller medicinska kliniken i Malmö — på grund av hjärt-lunglidandet
och skelettkrosskadorna samt besök å ortopediska avdelningen i Malmö
och hos sjukgymnast. Det skulle självfallet ha blivit dyrbarare för kronan,
om läkarna gjort alla dessa besök i hemmet. Enbom trodde icke att
hans besök hos Jakobsson i hemmet varit flera än två stycken under dessa
två år av dagliga konsultationer. Då nu detta så långt efteråt upptagits till
diskussion ville Enbom gärna biträda den uppfattningen, att det här gällde
övervägande i och för tjänsten nödvändiga transporter. Nu kunde man naturligtvis
anmärka på att Jakobsson trätt i tjänst. Jakobsson hade vid de
ifrågavarande tillfällena mer än någon varit berättigad till en långvarig
konvalescens. De nämnda efterkontrollerna och efterbehandlingen hade säkert
varit tröttande nog. Jakobsson hade dock ansett sig kunna göra nytta
genom att snarast möjligt återtaga befälet, och med den beredvilliga och
förnämliga hjälp han haft av all kårens personal hade det även gått klanderfritt.
Från medicinsk synpunkt hade det varit särskilt gynnsamt att Jakobsson
snarast kommit igång med den uppträning av det lilla blodkretsloppet
i och för utvidgning av de förträngda kärlen, som här var målet. Den
fortsatta vården med kurer bland annat i Aix en Provence hade också haft
detta syftemål. Alltjämt kvarstode kanske något men av de svåra livshotande
skadorna, men alla årligen företagna specialundersökningar hade
dock klart visat att Jakobsson återvunnit sin fältduglighet.

I skrivelse den 25 juni 1952 till civilförvaltningen anhöll militieombudsmannen
om ämbetsverkets yttrande huruvida vad dåmera ytterligare förekommit
i ärendet kunde — i betraktande av innehållet i viss angiven bestämmelse
i statens allmänna avlöningsreglemente eller eljest — föranleda
annat ståndpunktstagande från civilförvaltningens sida än som kommit till
uttryck i ämbetsverkets tidigare utlåtande.

I avgivet yttrande anförde civilförvaltningen — i anslutning till en närmare
utläggning av innebörden i det angivna stadgandet i avlöningsreglementet
— att vad handlingarna i ärendet innehölle icke gåve civilförvaltningen
anledning till annat ståndpunktstagande i saken än som kommit till
uttryck i ämbetsverkets tidigare yttrande, varvid tillädes att civilförvaltningen
ej kunde underlåta att framhålla det anmärkningsvärda i att Jakobsson
i sitt senast avgivna yttrande — sedan han tidigare vidgått att han
i enlighet med Igrells påstående dagligen använt »personbil» vissa perioder
1947 och 1948 — gjorde gällande, att hans uppgifter misstolkats och att
han ofta använt annan än kronan tillhörig bil.

I anledning av civilförvaltningens nyssnämnda uttalande om att Jakobsson
frångått tidigare lämnad uppgift har Jakobsson sedermera förklarat att
detta icke vore riktigt; Jakobssons omnämnande av att han ibland färdats
med kamrater i deras bilar hade nämligen skett endast för att påvisa
bräckligheten hos civilförvaltningens rent siffermässiga uppskattning av
hans bilkostnader.

2. Färder bostad—kasern och omvänt under tiden den 1 oktober 1950—■
den 30 april 1951 samt färd från Arild till Hälsingborg och åter sommaren
1951.

Sedan hos statsåklagaren i Malmö anhållits om utredning i angivna avseenden
rörande Jakobssons användande av tjänstebil, inkom den 21 juni
1952 från statsåklagaren protokoll över förhör med, bland andra, vid kåren
tidigare fast anställde A. Borg och konstapeln vid kåren K. Jönsson, vilka
därvid uppgivit följande.

Borg: Han hade under tiden den 1 oktober 1950—den 30 april 1951, då
han var anställd vid luftvärnskåren, tjänstgjort som bilförare åt Jakobsson.
Under nämnda tid hade Borg nästan dagligen hämtat Jakobsson med
bilen vid niotiden och kört honom tillbaka till bostaden efter tjänstens
slut. Några enstaka gånger härunder hade Jakobsson själv kört bilen.

Jönsson: Han hade från maj 1951 till hösten samma år tjänstgjort såsom
bilförare åt Jakobsson. Någon gång på sommaren 1951, då förbandet
var förlagt i Arild, hade Jönsson blivit beordrad att köra Jakobsson till
Hälsingborg. Kort före framkomsten till Hälsingborg hade Jakobsson bytt
om till civila kläder. Vid framkomsten till Hälsingborg hade Jakobsson
fortsatt med färja till Helsingör, medan Jönsson fått order att kvarslanna
i Hälsingborg med bilen och där invänta Jakobssons återkomst. Efter några
timmar hade Jakobsson återkommit, varefter de återvänt till förläggningen
i Arild. Huruvida körningen skett i tjänsten eller icke, hade Jönsson
sig icke bekant.

I yttrande den 18 juli 1952 i anledning av vad Borg och Jönsson sålunda
uppgivit anförde Jakobsson: Borgs uppgifter vitsordades i sak. Dock ville
Jakobsson framhålla att han under vinterhalvåret 1950—1951 utfört omfattande
rekognoseringar i Malmö stad. Då Jakobsson under tolv års tid
tjänstgjort och under hela kriget fört befäl över luftvärnsförband i Skåne,
särskilt i Malmö, och då dithörande rekognoseringsresultat ändå skolat gå
genom Jakobsson, hade han under alla åren personligen utfört ifrågavarande
rekognoseringsarbete. Av lämplighetsskäl hade detta ägt rum i början
eller slutet av dagen. Jakobsson ville vidare framhålla att under den långa
buss- och spårvägskonflikten i Malmö under vinterhalvåret 1950—1951 all
i Malmös inre delar boende, vid luftvärnskåren anställd civil och militär
personal med motorfordon förts till och från kasernen. Borg vore en hyggJig
yngling men med en ytterst låg intelligenskvot, varför hans förmåga att
fälla omdömen måste betraktas som närmast obefintlig. — Jämväl Jönssons
uppgifter vitsordades i sak. Resan till och från Hälsingborg hade varit
en tjänsteresa; vid den ifrågavarande tiden hade bland annat ingående behandlats
frågan om luftvärnskårens övertagande av delar av förutvarande
Skånska kavalleriregementets etablissement i Hälsingborg. Jakobsson hade
vid tillfället förlagt sitt lunchuppehåll till Helsingör i stället för Hälsingborg.
Ombytet av uniform till civil klädsel hade inneburit endast att Jakobsson
lagt av huvudbonaden och bytt ut vapenrocken mot kavaj. Jakobsson
vidhölle att han nyttjat sin tjänstebil endast för tjänstebruk.

Sedan hos statsåklagaren i Malmö begärts ytterligare utredning i närmare
angivna avseenden, inkom statsåklagaren den 20 augusti 1952 med
den begärda utredningen, innefattande bland annat förnyade förhör med
Borg och Jönsson, vilka därvid uppgivit följande.

Borg: Under den tid han tjänstgjort som bilförare åt Jakobsson hade
icke förekommit att Borg blivit beordrad att utföra någon annan körning
än från och till Jakobssons bostad. Icke heller vid de enstaka tillfällen, då
Jakobsson själv fört bilen, hade vid något tillfälle förekommit avvikelse
från den direkta färdvägen.

Jönsson: Färden från Arild till färjeläget i Hälsingborg och åter hade
företagits i oavbruten följd. Vid framkomsten till Hälsingborg hade Jakobsson
anvisat vilken väg Jönsson skulle köra. Jönsson vore icke orienterad
i Hälsingborg och kunde därför icke namngiva vilka gator de färdats;
han vore emellertid av den uppfattningen att deras färdväg från stadsgränsen
till färjeläget varit den kortast möjliga. Då de kommit fram till färjeläget,
hade Jönsson fått order av Jakobsson att kvarstanna på platsen till
dess Jakobsson återvände. Jönsson hade icke sett att Jakobsson gått ombord
på färjan men iakttagit att Jakobsson gått i riktning mot tullstationen.
Jönsson hade därför erhållit uppfattningen, att Jakobsson ämnat följa med
färjan till Helsingör. När Jakobsson återkommit från Helsingör, hade Jönsson
erhållit order om att återvända till Arild. De hade därvid kört samma
väg som vid färden till Hälsingborg. Jönsson hade under färden genom
Hälsingborg och trakten däromkring icke sett eller passerat några byggna -

der, av vilkas utseende man kunde få uppfattningen att de voro kaserner.
Såvitt Jönsson kunde förstå hade någon rekognosering icke förekommit
under färden. Jakobsson hade, bortsett från uppehållet vid färjeläget, icke
vid något tillfälle under färden varit ur bilen; han hade icke heller uppmanat
Jönsson att stanna bilen för att företaga några observationer.

Rörande den av Jakobsson omnämnda spårvägskonflikten i Malmö framgick
av utredningen, att konflikten pågått under tiden den 20 mars — den
21 april 1951 samt att, i anledning av konflikten, vid luftvärnskåren utfärdats
olika kårorder innefattande bestämmelser rörande transport med
omnibus och personbil av viss vid kåren anställd personal — personal i
staber och expeditionstjänst, köks- och marketenteripersonal, verksladsoch
förrådspersonal, befäl vid trupp samt övrig personal i mån av utrymme
— mellan kasernen och Malmö, därvid angivits att personbilen främst
vore avsedd för transport av kökets och marketenteriets personal. — Vidare
framgick av utredningen att i de under tiden oktober 1950—oktober 1951
utfärdade kårorderna icke för Jakobsson angivits något rekognoseringseller
annat tjänsteärende berörande Malmö stad. Dylika ärenden berörande
Hälsingborg hade i nämnda kårorder angivits i följande fall år 1951: Jakobsson
hade uppehållit sig i Arild för övningar och i Hälsingborg i förrådsärende
under tiden den 23—den 28 juli, i Hälsingborg och Ängelholm
i mobiliseringsärende den 31 juli—den 3 augusti, i Hälsingborg och Arild i
kasernärende den 6—den 7 augusti samt i Hälsingborg den 17 och den 19
september.

I skrivelse till Jakobsson den 8 september 1952 begärdes dennes yttrande
över vad som framkommit vid statsåklagarens den 20 augusti inkomna utredning.
Därvid anhölls att — därest Jakobsson vidhölle att bilfärderna
bostaden—kasernen och omvänt ägt rum i samband med rekognoseringar
och att färden Arild—Hälsingborg och åter skett för handläggning av fråga
angående luftvärnskårens övertagande av delar av förutvarande Skånska
kavalleriregementets etablissement — Jakobsson måtte lämna besked dels
angående vad rekognoseringarna avsett och på vilket sätt de företagits,
dels huruvida Hälsingborgsresan upptagits å vid luftvärnskåren utfärdad
kårorder och, därest så varit fallet, å vilken order detta skett, och dels angående
på vilket sätt Jakobssons handläggning vid Hälsingborgsresan av
det omnämnda kasernärendet skett. Vidare begärdes upplysning om anledningen
till att Jakobsson ansett sig böra under spårvägskonflikten i Malmö
använda sig av sin tjänstebil för färd bostaden—kasernen och omvänt.

I yttrande den 1 oktober 1952 anförde Jakobsson i anslutning till den
gjorda frågeställningen följande: Han hade varit krigsplacerad som armékårsluftvärnschef.
I denna egenskap hade det tillkommit Jakobsson att å
flygfält, i samhällen in. in. ständigt följa utvecklingen av byggnationer och
annat samt att i samråd med luftvärnsofficeren vid militärbefälsstaben bearbeta
gjorda iakttagelser. Jakobsson, som vistats i Malmö sedan april
1939, vore väl förtrogen med förhållandena, särskilt svårigheterna för luftvärnet
i Malmö med den byggnadsverksamhet som oavbrutet fortginge i

de för luftvärnet mest intressanta områdena. Jakobsson hade därför under
alla åren titt och tätt företagit färder genom olika delar av trakten, oftast
i anslutning till annat ärende. Det vore dessa rekognoseringar Jakobsson
i sitt förra yttrande avsett. De hade haft karaktären av fortgående övervakning
med ojämna mellantider. — Under juli 1951 hade Jakobsson underrättats
om att vederbörande från luftvärnskåren emotsåge utredning och
yttrande rörande utnyttjandet av förutvarande Skånska kavalleriregementets
etablissement i Hälsingborg. På grund härav hade Jakobsson, i några
fall åtföljd av andra befattningshavare vid luftvärnskåren, företagit upprepade
rekognoseringar vid regementet. Flertalet av dessa färder hade skett
med utgångspunkt från Arild. Då Jakobsson hade dåligt minne av den utav
Jönsson omnämnda resan från Arild till Hälsingborg medan Jönsson syntes
ha ett klart minne av resan, ville Jakobsson icke bestrida dennes uppgifter.
Jakobsson erinrade sig emellertid bestämt att han vid ett tillfälle
trots upprepade telefonförfrågningar icke lyckats få kontakt med de betattningshavare
han önskat träffa. Jakobsson hade då bedömt sitt besök i
Hälsingborg som ändamålslöst och därför återvänt till Arild med oförrättat
ärende. Med till visshet gränsande sannolikhet torde det ha varit denna
färd Jönsson åsyftat; Jakobsson erinrade sig att han telefonerat från stations-
och tullbyggnaden. För detta talade också att färden Arild—Hälsingborg
eljest skulle ha varit helt meningslös. Den ifrågavarande resan hade
icke upptagits på kårorder. Anledningen därtill vore att resan företagits
under vistelse i Arild, varför någon särskild orderpunkt icke varit erforderlig.
— Beträffande anledningen till att Jakobsson ansett sig böra under
spårvägskonflikten i Malmö använda sin tjänstebil för färd bostaden—kasernen
och omvänt ville Jakobsson framhålla att under den tid konflikten
pågått transporter mellan kasernen och Malmö enligt kårorder varit reglerade
för olika personalgrupper. Jakobsson kunde emellertid näppeligen inräkna
sig i någon av dessa grupper och hade därför och för att kunna
passa tiden vid övningar av olika slag, som pågått vid tiden i fråga, ansett
sig böra infoga sin närvaro i programmet på ett annat och för honom riktigare
sätt.

I yttrandet anförde Jakobsson vidare: Jakobsson hade använt tjänstebil
för förflyttning bostad—kasern eller omvänt i tjänsteärende, då särskilda
omständigheter föranlett därtill och busstiderna icke passat. Som
exempel, utöver rekognoseringarna, kunde nämnas samråd med myndighetspersoner
i Malmö, sammanträden, representation in. m. Sålunda hade
Jakobsson hellre än att timvis förbliva overksam i staden, använt tjänstebil,
vilket då skett i anslutning till någon bestämd tjänsteförrättning. Även
samköming och bud m. m. hade utförts i dylika sammanhang. Jakobsson
ville framhålla att han efter olycksfallen 1946 och 1947 icke varit i stånd
att såsom tidigare cykla mellan bostaden och kasernen. Jakobsson vidhölle
att han använt sin tjänstebil endast för tjänstebruk. — I yttrandet framhöll
Jakobsson ytterligare omständigheter rörande Borgs trovärdighet.

Jakobsson är sedan den 1 oktober 1951 militärattaché vid Kungl. Maj :ts
beskickning i Paris.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 1 december 1952 dagtecknad, till
riksåklagarämbetet överlämnad åtalsinstruktion följande.

I kungörelsen den 24 september 1931 angående användningen av staten
tillhöriga motorfordon föreskrives att dylikt fordon må användas allenast
vid färd eller transport i tjänsten; dock att vad sålunda stadgats icke utgör
hinder för att dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder som bestämmas
av vederbörande centrala myndighet, användes vid färd eller transport
utom tjänsten, där det påkallas med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall
eller av annan särskild omständighet. I instruktionen för förvaltningen av
arméns motormateriel har intagits en liknande bestämmelse (mom. 47),
varjämte föreskrivits att motorfordon icke skola tagas i bruk i större utsträckning
än tjänstens krav betinga (mom. 43).

Av utredningen i ärendet framgår att Jakobsson i icke obetydlig omfattning
nyttjat den till hans förfogande ställda tjänstebilen på sätt som
icke stått i överensstämmelse med nämnda bestämmelser.

Jakobsson har sålunda, enligt vad han själv får anses ha vidgått och utredningen
i övrigt jämväl giver vid handen, under tiden februari—mars
1947 och motsvarande tid 1948 i stort sett dagligen använt bilen för färder
mellan bostaden och luftvärnskårens kasern. Genom att företaga dessa
färder — för vilka ersättning icke lämnats — har Jakobsson åsidosatt vad
han haft att iakttaga med avseende å bilens nyttjande. De skäl Jakobsson
anfört för en motsatt uppfattning — att resorna företagits vid tider då
Jakobsson lidit av sviter efter olycksfall i tjänsten — kunna, såsom av försvarets
civilförvaltning framhållits, icke godtagas. Särskilt i betraktande av
att Jakobsson i sin egenskap av kårchef haft att övervaka efterlevnaden
vid kåren av gällande bestämmelser angående nyttjande av kronans fordon
och därför bort noga aktgiva på att icke själv företaga något, varigenom
han åsidosatte sin skyldighet att vara ett gott föredöme för sina underlydande,
får Jakobsson genom sina ifrågavarande förfaranden anses
ha visat sådant oförstånd att han gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel.
För det tjänstefel som innefattas i de år 1947 företagna resorna är
emellertid numera straff förfallet.

Borg har uppgivit att han under tjänstgöring som bilförare åt Jakobsson
under tiden den 1 oktober 1950—den 30 april 1951 nästan dagligen hämtat
Jakobsson vid dennes bostad på morgonen och kört honom tillbaka dit
efter tjänstens slut. Dessa uppgifter ha vitsordats av Jakobsson, som dock
gjort gällande att ifrågavarande resor företagits i samband med rekognoseringar
och andra tjänsteärenden i Malmö stad, vilka av lämplighetsskäl förlagts
till början eller slutet av dagen. Häremot står emellertid Borgs uppgift
att icke vid något tillfälle förekommit avvikelse från den direkta färdvägen
mellan bostaden och kasernen. Med hänsyn till denna Borgs uppgift

och omständigheterna i övrigt måste det förutsättas att Jakobssons ifrågavarande
färder till och från kasernen icke företagits i samband med tjänsteförrättningar
i staden eller andra ärenden i tjänsten. Jakobsson har vidare
åberopat att i anledning av en under vinterhalvåret 1950—1951 inträffad
buss- och spårvägskonflikt i Malmö viss personal vid luftvärnskåren
erhållit rätt att färdas med kårens fordon till och från kasernen. Av utredningen
framgår att konflikten i fråga pågått under tiden den 20 mars—
den 21 april 1951 och att under nämnda tid av kåren ställts till förfogande
buss och personbil för regelbundna transporter mellan kåren och Malmö.
Nu angivna förhållande kan uppenbarligen icke ha medfört rätt för Jakobsson
att under nämnda tid i stället för dessa transportmedel använda
sin tjänstebil. Då Jakobsson, enligt vad han själv uppgivit, regelbundet använt
sin tjänstebil för färder mellan bostaden och kasernen i tiden såväl
närmast före som närmast efter konflikten, måste det för övrigt antagas
att, även om konflikten ej inträffat, Jakobsson likväl skulle jämväl under
mellantiden ha nyttjat bilen för sådana färder, och det synes även anmärkningsvärt
att Jakobsson, som påstått att samtliga de med Borgs uppgifter
avsedda resorna avsett tjänsteangelägenheter, överhuvud ansett sig böra
åberopa nu angivna förhållande såsom skäl för resornas berättigande. Det
får med hänsyn till det anförda anses utrett, att Jakobsson under den av
Borg angivna tiden utan att vara berättigad därtill regelbundet använt
tjänstebil för färder mellan bostaden och förbandet. Jakobsson har härigenom
gj01''t sig skyldig till tjänstefel, som icke bör undgå beivran.

Genom Jönssons av Jakobsson vitsordade uppgifter är utrett, att Jakobsson
vid ett tillfälle under sommaren 1951 i tjänstebilen med Jönsson
som förare företagit en resa från Arild till Hälsingborg och åter, därvid
Jakobsson under uppehållet i Hälsingborg med färjan färdats till Helsingör.
Jakobsson har först gjort gällande, att den ifrågavarande resan företagits
för behandling av fråga om luftvärnskårens övertagande av delar av förutvarande
Skånska kavalleriregementets etablissement i Hälsingborg. Sedan
Jönsson vid senare förhör uppgivit att Jakobsson, bortsett från uppehållet
vid färjeläget, icke vid något tillfälle under färden varit ur bilen, har Jakobsson
förklarat sig minnas att han vid det ifrågavarande tillfället från
färjeläget sökt per telefon anträffa befattningshavare, med vilka Jakobsson
skolat dryfta frågan om luftvärnskårens övertagande av regementets etablissement,
samt att Jakobsson, då detta icke lyckats, bedömt resan som
ändamålslös och därför återvänt till Arild. Med hänsyn till omständigheterna,
särskilt vad Jönsson obestritt uppgivit därom att Jakobsson redan före
ankomsten till Hälsingborg bytt om till civila kläder och färdats direkt till
färjeläget, kan avseende icke fästas vid Jakobssons ifrågavarande uppgifter.
Av utredningen får fast hellre anses framgå att resan icke varit betingad
av tjänsten. Jakobsson har jämväl härutinnan gjort sig skyldig till
tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

På grund av vad ovan upptagits skall Jakobsson vid hovrätten över
Skåne och Blekinge ställas under tilltal jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för

tjänstefel, bestående däri att han dels under tiden februari—mars 1948 och
under tiden den 1 oktober 1950—den 30 april 1951 i stort sett dagligen utan
att vara därtill berättigad använt sin tjänstebil för färder mellan bostaden
och luftvärnskårens kasern, dels ock under sommaren 1951 i eget intresse
företagit en resa med bilen från Arild till Hälsingborg och åter.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt riksåklagarämbetet att i
enlighet med sålunda meddelad instruktion vid hovrätten över Skåne och
Blekinge väcka och utföra åtal mot Jakobsson för tjänstefel.

* sp

Enligt förordnande av riksåklagarämbetet väckte byråchefen hos ämbetet
Erik Vinberg vid hovrätten över Skåne och Blekinge åtal mot Jakobsson
för tjänstefel i de avseenden som angivits i åtalsinstruktionen. Härjämte
yrkade Kungl. Maj :t och kronan skadestånd av Jakobsson för den förlust
som åsamkats kronan genom Jakobssons ifrågavarande nyttjande av tjänstebil.

Sedan hovrätten utfärdat stämning å Jakobsson att svara å åtalet, inkom
denne med skriftligt genmäle, däri han anförde bland annat: Vid de tillfällen,
då Jakobsson avgivit sina yttranden över militieombudsmannens
skrivelser, hade han befunnit sig i Paris, där hans tjänstgöring såsom militärattaché
tagit hans tid strängt i anspråk. Det hade för honom under sådana
omständigheter icke varit möjligt att kunna vare sig rådgöra med
jurist angående de formella och rättsliga sidorna av här förevarande problem
eller draga sig till minnes alla de förhållanden, varunder de aktuella
resorna företagits. Hans krävande tjänstgöring såsom kårchef och alla de
därmed förenade otaliga bilresorna under årens lopp hade gjort det ytterligt
svårt för honom att kunna på ett riktigt sätt besvara de till honom riktade
frågorna, men under en tids besök i Sverige hade han haft tillfälle att
närmare genomgå saken och rådgöra med jurist angående de i här ifrågavarande
avseenden gällande bestämmelsernas innebörd och tolkning. Han
hade därvid funnit, att hans tidigare uppfattning nog icke överensstämt med
sagda bestämmelsers formulering och att han således, om ock i god tro,
felaktigt bedömt sina åtgärder och befogenheter. — Vidkommande till en
början resorna under tiden februar i—in ars 1 948 ville
Jakobsson påpeka, att han varit av den bestämda uppfattningen att han
ägt rätt att på sätt som skett begagna kronans bil för färd mellan bostad
och kasern. Därigenom hade han kunnat tjänstgöra under en tidrymd, då
han eljest skulle ha varit sjukskriven med full lön efter svårt olycksfall i
tjänsten, och hans åtgärd att begagna sig av tjänstebil för berörda resor
hade i realiteten varit till kronans fördel och ingalunda till dess nackdel. En
närmare granskning av gällande bestämmelser hade emellertid för honom
klargjort att, såsom bestämmelserna voro utformade, han icke varit befo -

gad att på detta kontinuerliga sätt begagna tjänstebil under sjukdom. — 1
fråga om resorna under tiden den 1 oktober 1 9 5 0—den
30 april 1951 ville Jakobsson framhålla, att hans tjänstgöring såsom
kårchef och platsbefälhavare i Malmö stad i förening med hans krigsplacering
tvingat honom att ständigt företaga bilresor till såväl Malmö som
andra platser i olika tjänsteärenden och att gränsdragningen mellan de färder,
då han varit berättigad att använda tjänstebil, och de resor, då så icke
var fallet, för honom måhända icke alltid blivit fullt klar. För att vinna tid
hade han ofta sökt förlägga sina tjänsteresor till olika platser i Malmö i
anslutning till färd mellan kasern och bostad i den ena eller den andra riktningen,
men han kunde icke vid närmare eftertanke bestrida, att han
i viss utsträckning på ett med hänsyn till bestämmelsernas avfattning obehörigt
sätt färdats i tjänstebil direkt mellan bostad och kasern. Härvid ville
han emellertid särskilt framhålla, att dessa resor i avsevärd utsträckning
varit till gagn för tjänsten, i det att han genom detta transportmedels begagnande
kunnat ifrågavarande dagar vistas längre tid i kasern, nämligen
utöver den tid då de ordinarie förbindelsemedlen stått till buds. Det vore
naturligtvis icke nu möjligt för honom att beträffande tiden exakt angiva
det antal resor, som sålunda obehörigen företagits med tjänstebil, lika litet
som åklagaren torde kunna fixera samma antal, men i avsikt att förenkla
denna fråga ville han, sedan han borträknat de tillfällen, då han vistats å
annan ort, medgiva att han färdats mellan bostad och kasern i tjänstebil
utan att därtill vara berättigad sammanlagt 100 dagar. — Beträffande resan
till Hälsingborg från Arild under sommaren
19 5 1 vidginge han, att densamma varit så ofullkomligt planlagd att den
i realiteten kommit att företagas i eget intresse, även om så icke varit hans
avsikt. — Rörande åtalet i dess helhet vidginge han således att
han i den utsträckning och på det sätt, som av honom nu angivits, obehörigen
använt sig av tjänstebil och förty gjort sig skyldig till tjänstefel. — Vad
slutligen anginge skadeståndsanspråket medgåve Jakobsson betalningsskyldighet
med 450 kronor 30 öre jämte ränta.

Hovrätten meddelade dom i målet den 19 maj 1953 och yttrade därvid.

Riksåklagaren har efter uppdrag av militieombudsmannen ställt Jakobsson
under tilltal för tjänstefel under påstående att Jakobsson såsom chef
för Skånska luftvärnskåren anlitat tjänstebil för färd mellan sin bostad i
Malmö och kårens kasern därstädes, ehuru han icke varit berättigad därtill,
dels under tiden februari—mars 1948 i stort sett dagligen, dels ock
minst 100 dagar under tiden 1 oktober 1950—30 april 1951 ävensom att
Jakobsson under sommaren 1951 med tjänstebil företagit en resa i eget intresse
från Arild till Hälsingborg och åter.

Kronan har yrkat åläggande för Jakobsson att utgiva skadestånd med
450 kronor 30 öre jämte fem procent ränta därå från dagen för stämningens
delgivning till dess betalning sker.

D o in s k ä 1.

Jakobsson har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, därvid han så
som förmildrande omständigheter anfört bland annat: Han hade varit utsatt
för ett svårt olycksfall i tjänsten i november 1947, vilket tvingat honom
taga en längre tids sjukledighet. Han trädde i tjänst, innan han ännu hade
krafter att gående förflytta sig till och från de platser, där allmänna trafikmedel
kunde anlitas. Det var under dylika förhållanden han under februari
—mars 1948 begagnat tjänstebil för färd mellan bostaden och kasernen.
Detta hade i själva verket varit till kronans fördel, enär han eljest under
denna tid skulle ha varit sjukskriven med full lön. Även hans påtalade användande
av tjänstebil under tiden oktober 1950—april 1951 hade varit till
gagn för tjänsten, i det att han därigenom kunnat vistas i kasernen längre
än om endast ordinarie trafikmedel stått honom till buds.

Jakobssons erkännande av åtalet och hans uppgifter om omständigheterna
vid resorna februari—mars 1948 vinna stöd av utredningen i målet.

Jakobsson har medgivit skadeståndsyrkandet.

Domslut.

Hovrätten dömer Jakobsson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 2 § första
stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän för tjänstefel till disciplinbot
för femton dagar med tjugoen kronor för dag.

Jakobsson förpliktas att i skadestånd till kronan utgiva fyrahundrafemtio
kronor 30 öre jämte fem procent ränta därå från dagen för stämningens
delgivning, den 17 januari 1953, till dess full betalning sker.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot sergeant för missbruk av förmanskap och för tjänstefel.

I en den 27 juni 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
40 värnpliktiga tillhörande vaktplutonen vid Skaraborgs flygflottilj, att
— sedan sergeanten Lennart Norman den 1 maj 1952 blivit chef för vaktplutonen
— åtskilliga missförhållanden uppkommit vid plutonen. Härutinnan
uppgavs i skriften bland annat följande.

Den 15 maj hade Norman klockan 1610 vid uppställning efter skjutning
meddelat, att visitation av vapnen skulle äga rum klockan 1635. Ännu klockan
1700 hade Norman icke infunnit sig till visitation. Enligt veckoprogrammet
avslutades tjänsten klockan 1650. Genom dröjsmålet hade den av visitationen
berörda truppen — plutonens fjärde grupp — som var ledig från
tjänstgöring följande dygn, blivit hindrad att resa hem med ordinarie buss.

Den 17 maj hade värnpliktige nr 1256-9-51 Asphed varit på förhör hos
divisionschefen med anledning av en begången förseelse, därvid Norman varit
närvarande. När Asphed och Norman efter förhöret kommit i enrum,

hade Norman beordrat Asphed att anmäla sig som reservvakt vid vaktavlösning
söndagen den 18 maj. Asphed skulle enligt vaktlistan ha varit ledig till
måndagen klockan 1700. Genom sitt handlande hade Norman föregripit flottiljchefens
bestraffning av Asphed, arrest sex dagar. — Natten till den 11
juni 1952 hade Asphed och värnpliktige nr 1325-9-51 Sahlin tjänstgjort som
vaktposter med uppgift bland annat att avläsa vattenförbrukningen i vattenverket.
Enär dörren till det rum, där vattenmätaren funnes, gått trögt, hade
varken Asphed eller Sahlin kunnat öppna denna och utföra avläsning. Följande
dag hade Norman frågat Asphed och Sahlin om anledningen till att
avläsning ej skett. Både Asphed och Sahlin hade svarat att det trots försök
ej lyckats dem att rycka upp dörren. Norman hade därefter förebrått Asphed
lör att han försummat avläsningen och som straff härför kommenderat honom
till vakttjänstgöring den 19 juni, ehuru vaktstyrkan var fulltalig och
Asphed enligt vaktlistan skulle vara ledig. Däremot hade Sahlin icke blivit
föremål för vare sig förebråelser eller någon annan åtgärd från Normans
sida. Förutom Asphed hade även värnpliktige nr 1160-9-51 Andersson av
Norman kommenderats till extra vakttjänstgöring sistnämnda dag som
straff för att Andersson haft mössan på sig då han kommit in i flottilj ingenjörens
rum.

Den 5 juni hade Norman kommenderat värnpliktiga nr 337-9-48 Bengtsson
och nr 771-15-51 Malm att rengöra Normans privata cykel. Arbetet, som
pågått i över en timmes tid, hade skett på tjänstetid och med användande
av kronans materiel.

Utredning i saken verkställdes på militieombudsmannens föranstaltande
genom landsfogdens i Skaraborgs län försorg. Därvid ägde förhör rum med
samtliga anmälare samt Norman ävensom viss annan till flygflottiljen hörande
personal.

Vid förhören uppgavs i de olika ovan återgivna anmälningspunkterna
bland annat följande:

Utebliven vapenvisitation den 15 maj.

Värnpliktige nr 1802-15-51 Wallin: Torsdagen den 15 maj hade plutonens
ljärde grupp haft skjutning på skjutbanan under Normans ledning. Vid
återkomsten till kasern omkring klockan 1600 hade Norman meddelat, att
vapenvård skulle företagas och att han komme att visitera vapnen klockan
1635, då gruppen skulle uppehålla sig i putsrummet på divisionen. De värnpliktiga
hade omedelbart påbörjat vapenvården för att hinna bliva färdiga
därmed till angiven tidpunkt och därefter kunna avresa till sina hem med
buss klockan 1650, enär de voro lediga på fredagen till klockan 1700. Klockan
1635 hade samtliga i gruppen varit färdiga med vapenvården samt
stått och väntat på att Norman skulle komma. Denne hade emellertid icke
infunnit sig och då klockan var 1700 hade de värnpliktiga lämnat putsrummet,
enär de ansett att tjänsten var slut för dagen. Enligt programmet skulle
nämligen tjänsten sluta klockan 1650 de dagar gruppen hade övningar. På

grund av att de värnpliktiga fått stå och vänta på Norman, hade icke någon
av dem hunnit att resa med bussarna till Grästorp och Lidköping, vilka
passerat utanför divisionens förläggning några minuter efter klockan 1650.
Bussar hade avgått även senare på kvällen och möjligen hade de, som icke
haft så lång väg hem, kunnat resa med dessa, men övriga värnpliktiga hade
fått stanna kvar till följande dag. Norman hade icke vid något tillfälle meddelat
varför vapenvisitationen uteblivit. Detta hade föranlett att de värnpliktiga
blivit förargade, då de ansett att om Norman icke haft tillfälle att
själv infinna sig till vapenvisitationen han borde genom något annat befäl
ha lämnat besked härom, enär han visste att fjärde gruppen var ledig följande
dag och att de värnpliktiga gärna ville resa hem.

Nio andra värnpliktiga berättade i allt väsentligt i överensstämmelse med
vad Wallin uppgivit. Av dessa uppgav värnpliktige nr 1260-9-51 Nyberg
därjämte följande: Han hade, innan vapenvården påbörjats, gått fram till
Norman och frågat om han kunde få permission i god tid före klockan 1650
för att kunna medfölja bussen till Lidköping, enär han hade för avsikt att
resa hem. På Nybergs förfrågan hade Norman svarat: »Det bryr jag mig
inte om.»

En annan av ifrågavarande nio värnpliktiga, nr 1667-15-51 Johansson, vitsordade
att Nyberg — med motivering att han skulle resa hem — anhållit hos
Norman att få sluta tjänsten något tidigare samt uppgav att Norman härtill
svarat: »Det har jag inte med att göra. Jag kommer tjugo i fem så får ni gå
sedan.»

Norman: Ifrågavarande dag hade plutonens fjärde grupp, tillsammans
med specialplutonen, haft skjutning under ledning av överfuriren John Sigvard
Westin, varvid även Norman och furiren Karl-Gustav Ehrenpohl voro
närvarande. Den sistnämnde var vid tillfället chef för fjärde gruppen. Norman
kunde icke minnas, att Norman gav order om visitation av vapnen efter
skjutning. Detta skulle i så fall ha inneburit ett undantag från det vanliga,
ty den som ledde en skjutning brukade i regel även anbefalla vapenvård och
sedan själv visitera vapnen. Norman vore av den uppfattningen, att Westin
eller Ehrenpohl handhaft vapenvisitationen vid tillfället i fråga. Hur därvid
tillgått kunde Norman icke yttra sig om.

Westin: En dag under försommaren 1952 — han kunde numera ej erinra
sig datum — hade han lett skjutövningar på flottiljens skjutbana med en
grupp ur specialplutonen, för vilken pluton Westin var chef, och cn grupp
ur vaktplutonen. Chef för sistnämnda grupp var furiren Ehrenpohl. Norman
och Ehrenpohl voro närvarande under skjutövningarna. Omkring klockan
1600 hade Westin förklarat skjutningarna avslutade. Därvid hade Norman
tagit hand om gruppen ur vaktplutonen. Westin hade själv hört Norman
tillsäga sin grupp att vapenvård skulle verkställas omedelbart efter återkomsten
till förläggningen och att visitation av vapnen därefter skulle ske.
Det vore kutym att plutoncheferna toge hand om sina respektive grupper
efter gemensamma övningar av nu ifrågavarande slag. Icke vid något av det
tjugutal tillfällen, då Weslin lett olika grupper ur Normans pluton i sain 3—537750.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

band med skjutningar med grupp ur Westins egen pluton, hade det förekommit
att Westin handhaft visitationen av vapnen för annan personal än den
egna gruppen. Specialplutonen och vaktplutonen hade för övrigt olika förläggningar.

Ehrenpohl: Han hade tjänstgjort som markörchef vid skjutövningarna
den 15 maj. En stund innan övningarna avslutades hade han beordrats utföra
viss annan tjänstförrättning och lämnat skjutbanan. Han kände därför
icke till vem som efter avslutad skjutning anbefallt vapenvård eller hur
det blivit med visitation av vapnen.

Beordrande av Asphed och Andersson till vakttjänstgöring.

Asphed: Under tiden den 13—den 16 maj hade Asphed varit sjukskriven
på grund av en böldoperation. Asphed hade känt till att han icke hade rätt
att lämna förläggningen under den tid han var sjukskriven, men trots detta
hade han den 14 maj rest till Järpås, där han vistats till torsdagen den 15
maj, då han återvänt till flottiljen. Med anledning av denna sin förseelse
hade Asphed fått tillsägelse att lördagen i samma vecka inställa sig hos divisionschefen
för förhör i saken. Då förhöret pågått en stund, hade Norman
kommit in på expeditionen och i fortsättningen åhört förhöret. Då divisionschefen
efter avslutat förhör lämnade expeditionen hade han till Asphed yttrat:
»Det blir nog arrest några dagar för det här» men hade icke sagt något
om huru många dagars arrest det skulle bliva eller när straffet skulle avtjänas.
Sedan divisionschefen avlägsnat sig, hade Norman frågat Asphed
när denne skulle vara ledig nästa gång, Asphed hade då omtalat att han var
ledig från fredagen den 16 maj till måndagen den 19 maj klockan 1700, då
han skulle börja tjänstgöring i beredskapsavdelningen. Norman hade då
beordrat Asphed att anmäla sig till tjänstgöring i flottiljvakten söndagen den
18 maj klockan 1800. Då Asphed, som under lördagskvällen och söndagen
vistats i sitt hem, på angiven tid inställt sig till tjänstgöring, hade det visat
sig att vaktstyrkan var fulltalig, varför Asphed icke behövt tagas i anspråk
för någon vakttjänstgöring. Asphed hade ansett det meningslöst att då resa
tillbaka till hemmet och stannat kvar på flottiljen. För sin förseelse att vistas
utom förläggningen, då han var sjukskriven, hade Asphed ålagts arrest
sex dagar, vilket straff han börjat avtjäna den 21 maj. Genom att Norman
beordrat honom till vakttjänstgöring hade han utsatts för en extra straffpåföljd.
Visserligen hade han, som nämnts, icke behövt tjänstgöra i vakten,
men han hade dock blivit tvungen att avbryta sin ledighet för att infinna
sig vid flottiljen med påföljd att ledigheten blivit förstörd för honom. —
Natten mellan den 10 och den 11 juni hade Asphed tjänstgjort i flottilj vakten
och tillsammans med värnpliktige Sahlin ingått i post nummer 2. Enligt instruktionen
ålåge det denna post att två gånger under natten avläsa vattenförbrukningen
i vattenverket. Asphed hade skött denna syssla tidigare varför
han mycket väl kände till hur han skulle förfara vid avläsningen. Då
Asphed kommit till vattenverket — han kunde ej erinra sig vilkendera av
de två avläsningarna som skulle ombesörjas av honom — hade han icke

lyckats att öppna dörren, trots att han ryckt och slitit i den allt vad han förmått.
Asphed hade då tagit för givet att dörren var låst och återvänt till vaktlokalen
utan att ha utfört sitt uppdrag. Han hade icke omtalat förhållandet
för vaktchefen utan låtit saken vara. Ingången till vattenverket vore försedd
med dubbla dörrar av järn och Asphed hade senare fått veta, att den inre
dörren på något sätt hakat upp sig i ytterdörren och att det på grund härav
icke gått att öppna sistnämnda dörr. Vid en lektion någon dag senare hade
Norman frågat vem det varit som icke skött vattenavläsningen natten mellan
den 10 och den 11 juni. Sahlin hade då omtalat, att det varit han och Asphed
som haft att fullgöra detta åliggande men att de ej varit i stånd därtill, enär
de icke lyckats öppna dörren till vattenverket. Sahlin hade även omtalat, att
ytterdörren icke gått att öppna beroende på att den inre dörren hängt upp
sig i ytterdörren. Norman hade då yttrat: »Det kan man väl tänka sig att det
var Asphed.» Därefter hade Norman tillsagt Asphed att anmäla sig till vakttjänstgöring
nästa gång han var ledig. Norman hade även yttrat: »Den som
ingenting kan, den lägger jag inte fingrarna emellan för.» Under tiden från
onsdagen den 18 juni till fredagen den 20 juni klockan 1800 skulle Asphed
vara ledig och hade haft för avsikt att då besöka hemmet. Asphed hade emellertid
av Norman blivit kommenderad till extra vakttjänstgöring från torsdagen
den 19 juni klockan 1800 till följande dag klockan 1800. Vaktstyrkan
var redan fulltalig och Asphed fick av Norman i uppdrag att vara dels
ställföreträdande vaktchef och dels extra ordonnans. Vid detta tillfälle hade
även värnpliktige Andersson fått extra vaktkommendering av den anledningen
att han skulle ha uppträtt olämpligt inne på flottilj ingenjörens tjänsterum.
För Sahlin hade den uteblivna vattenavläsningen icke föranlett någon
som helst påföljd.

Sahlin berättade om omständigheterna i samband med den uteblivna avläsningen
i huvudsaklig överensstämmelse med vad Asphed uppgivit, varjämte
Sahlin förmälde: Avläsningarna skulle ha ombesörjts, den första av
Asphed och den andra av Sahlin. Icke heller Sahlin hade trots upprepade försök
lyckats öppna dörren till vattenverket. Efter återkomsten från sitt besök
därstädes på efternatten hade Sahlin för vaktchefen anmält att han icke kunnat
verkställa avläsningen. Då Norman under den av Asphed omnämnda lektionen
av Sahlin fått veta att Asphed och Sahlin haft att svara för vattenavläsningen,
hade Norman yttrat: »Det kan man väl tänka sig att det var Asphed.
Nästa gång Asphed är ledig får Asphed anmäla sig till vakttjänstgöring.»
Sahlin hade icke blivit föremål för någon åtgärd från Normans sida med anledning
av det inträffade.

Andersson: En dag omkring den 15 juni hade Andersson uppsökt flottilj
ingenjören i ett ärende. Då Andersson stigit in till ingenjören, hade Andersson
i brådskan glömt att taga av sig mössan samt oj heller gjort någon
anmälan. Ingenjören hade förehållit Andersson det olämpliga i dennes uppträdande.
Onsdagen den 18 juni hade Andersson blivit tillfrågad av Norman
varför Andersson uppträtt på ett så olämpligt sätt inne på flottiljingenjörens
tjänsterum. Andersson hade omtalat för Norman att han icke

tänkt på att taga av sig mössan eller göra ställningssteg och anmäla sig då
han kom in på rummet. På Normans fråga när Andersson var ledig nästa
gång hade Andersson upplyst att han var ledig följande dag, torsdagen
den 19 juni, samt att han hade för avsikt att byta bort sin tjänstgöring fredagen
den 20 juni, enär han då hade s. k. kortberedskapsvakt, vilken vakt
han hade rätt att byta bort. Sedan Norman erhållit dessa uppgifter, hade
han tillsagt Andersson att anmäla sig till vakttjänstgöring torsdagen den
19 juni klockan 1800. Då Andersson på torsdagskvällen gått på den anbefallda
vakttjänstgöringen hade det visat sig att även Asphed fått extra
vakttjänstgöring. Vaktstyrkan, vaktchef och sex man, hade redan varit
fulltalig, varför den med Andersson och Asphed kommit att uppgå till åtta
man. Andersson hade haft för avsikt att besöka sitt hem vid det tillfälle,
då han av Norman blev kommenderad till extra vakttjänstgöring. Då han
nu erhöll denna extra vakttjänstgöring hade han icke haft möjlighet att
resa hem, enär han hade så pass lång väg till hemmet att det icke vore
någon idé att resa om han icke hade ledigt i minst två dagar.

Norman: Den 14 och den 15 maj hade Asphed, som vid tillfället var sjukskriven,
saknats vid visitation. Då Asphed återkommit den 15 maj hade
Norman tillfrågat honom var han uppehållit sig samt därefter gjort anmälan
om förhållandet till divisionschefen. Denne hade därefter den 16 och
den 17 maj hållit förhör med Asphed. Vid förhöret sistnämnda dag, en lördag,
var Norman närvarande. Efter förhöret hade Norman frågat Asphed
när denne hade vakttjänstgöring nästa gång. Asphed hade omtalat, att han
var ledig över söndagen och att han skulle tjänstgöra i brandberedskapen
på måndagen från klockan 1700. Då det ålåg Norman såsom chef för vaktplutonen
att tillse, att manskap fanns i erforderlig utsträckning på söndagskvällen
— någon kunde insjukna eller dylikt — hade Norman beordrat
Asphed att infinna sig på flottiljen i god tid före vaktavlösningen på söndagskvällen.
Norman ville poängtera, att detta icke innebar någon som helst
straffkommendering, enär Norman måste se till att manskap icke fattades
vid vaktavlösningen på söndagskvällen. Skulle det ha visat sig vid avlösningen
att någon av de ursprungligen kommenderade blivit sjuk, hade det
varit mycket svårt att få ersättare, ty i regel vore de värnpliktiga, som hade
ledigt, hemresta över söndagen. Norman ville även tillägga, att han icke indragit
Aspheds ordinarie ledighet utan endast den s. k. kompensationsledigheten,
vilken ledighet skulle beredas värnpliktig som gjort sig förtjänt därav-
— Någon dag i mitten av juni månad hade maskinmästaren anmält till
Norman, att vaktposterna slarvat med avläsningen i vattenverket och under
en natt icke gjort någon avläsning alls. Denna avläsning utfördes av post
nr 2. Vid en lektion någon dag under veckan den 16—den 21 juni hade
Norman frågat det manskap ur vaktplutonen, som var närvarande vid lektionen,
vilka det varit som icke skött avläsningen i vattenverket. Därvid
hade Sahlin och Asphed omtalat, att de utgjort post nr 2 och icke skött avläsningen.
Norman hade då vänt sig till Asphed och yttrat: »Det kan man
tänka sig att det var Asphed.» Detta yttrande hade Norman fällt på grund

av att Asphed vid flera tidigare tillfällen slarvat i tjänsten. Vidare hade
Norman yttrat: »Om ni inte sköter vakttjänstgöringen, kommer jag inte
att lägga fingrarna emellan. Om ni sköter er, kommer jag att försvara er.»
Sistnämnda yttrande hade icke varit ställt till någon viss person utan till
gruppen i dess helhet. Härpå hade Norman kommenderat Asphed till vakttjänstgöring
den 19 juni. Tjänstgöringen hade icke inkräktat på Aspheds
ordinarie fritid utan på den s. k. kompensationsledigheten. Att Sahlin vid
detta tillfälle icke fick någon extra tjänstgöring hade berott på att denne
icke tidigare slarvat under vakt- eller annan tjänstgöring. — Vid ett tillfälle
då befälet på divisionen hade sammanträde i närvaro av flottilj chefen
hade denne meddelat, att värnpliktige nr 1160-9-51 Andersson kommit in på
flottiljingenjörens tjänsterum utan att taga av sig mössan. Flottiljchefen
hade tillagt, att åtgärd skulle vidtagas. Norman hade därefter beordrat Andersson
till extra utbildning i form av tjänstgöring i vakten. Utbildningen
hade icke skett under Anderssons fritid utan under den s. k. kompensationsledigheten.

Rengöring av Normans privata cykel.

Bengtsson: Då Bengtsson och Malm, som den 5 juni tillhört beredskapsvakten,
vid ett tillfälle under dagen suttit på en arbetsbänk i brandverkstaden,
hade Norman kommit in i verkstaden och börjat samtala med dem.
Det hade varit ett gemytligt samtal om varjehanda och Norman hade bjudit
dem på cigarretter under samtalet. Efter en stund hade Norman frågat om
de hade något att göra. En av dem — för dem båda hade det på grund av
deras kommendering i beredskapsvakten varit tjänstgöringstid — hade svarat,
att de ej hade något särskilt för sig, varvid Norman yttrat: »Då kan ni
se på min cykel.» Cykeln stod i ett cykelställ utanför verkstaden och
Bengtsson och Malm gingo ut och hämtade in cykeln i verkstaden. Norman
hade därefter pekat ut vad som skulle göras vid cykeln. Sålunda skulle sadeln
rättas till och ett par skruvar dragas åt vid bakskärmen, varjämte
cykeln skulle rengöras och smörjas. Cykeln skulle därvid icke tagas isär.
Norman hade, utan att Bengtsson eller Malm frågat därom, yttrat: »Materiel
har ni ju här» och samtidigt pekat på smörjmedel och trassel som funnos i
verkstaden. Bengtsson och Malm hade därefter gjort i ordning cykeln i enlighet
med de direktiv Norman lämnat. Arbetet hade tagit ungefär en timmes
tid i anspråk. Hur mycket materiel som åtgått till rengöringen och smörjningen
kunde Bengtsson ej uttala sig om liksom icke heller om materielens
värde. Bengtsson hade utgått från att det ålegat honom att utföra arbetet i
enlighet med den givna instruktionen, ehuru arbetet var av helt privat natur.
Han »tyckte inte om» att för rengöringen och smörjningen av cykeln
skulle användas kronans materiel, enär såväl han själv som övriga värnpliktiga
av sin tidigare plutonchef, cn överfurir, blivit förehållna att aldrig
taga något från kronans förråd för privat bruk.

Malm: Den 5 juni hade han och Bengtsson haft kommendering i beredskapsvakten
och på eftermiddagen uppehållit sig vid brandverkstaden. Här -

vid hade de fått order av Norman att rengöra en denne privat tillhörig cykel.
Norman hade yttrat att de till rengöringen kunde använda olja och trassel
som funnos i verkstaden. Malm och Bengtsson hade därefter rengjort cykeln
och därvid använt kronan tillhörig olja och trassel. Malm hade förvånat sig
över att Norman ansett sig ha rätt att använda kronans materiel till sin privata
cykel. De värnpliktiga hade nämligen fått stränga tillsägelser att icke
använda kronans rengöringsmedel för privat ändamål.

Norman: Den 5 juni hade Bengtsson och Malm tillhört beredskapsvakten
och varit uttagna till chaufförer. De hade uppehållit sig vid brandverkstaden
utan att ha något att sysselsätta sig med, varför Norman beordrat dem att
rengöra hans privata cykel. Norman hade upplyst dem om att »trasor» för
rengöringen funnes i verkstadens källare.

Samtliga i saken hörda värnpliktiga förklarade att de icke ämnade föra
talan om enskilt anspråk eller påfordrade att målet handlades vid domstol.

Med anledning av vad Norman uppgivit därom att kommenderingarna av
Asphed och Andersson till vakttjänstgöring icke inneburit annat än att den
s. k. kompensationsledigheten för dem indragits anhöll militieombudsmannen
— med överlämnande av handlingarna i ärendet — hos chefen för
Skaraborgs flygflottilj, översten Stig Norén, om yttrande i saken.

Noren anförde: Personalen vid vaktplutonen vore indelad i fyra grupper.
Varje grupp hade under en fyra dagars period följande tjänstgöring. Första
dagen: Tjänstgöring i flottilj vakten. Andra dagen: Beredskap (för eldsläckning,
ambulanstjänst, ingripande vid flyghaveri etc.). Tredje dagen: Militärutbildning
och övningar. Fjärde dagen: Ledighet. I varje grupp inginge tio
värnpliktiga. För att bestrida posttjänsten erfordrades sex värnpliktiga. Det
hade under de senaste åren varit brukligt att till vakttjänst ut tagits sex man
av gruppen och att de övriga fyra fått tillstånd att lämna förläggningen. Det
vore detta tillstånd som avsåges med uttrycket »koinpensationsledighet». Sådan
hade givits för att de värnpliktiga vid några tillfällen skulle kunna få
två dagars sammanhängande ledighet. Av förhörsprotokollen syntes framgå
att de värnpliktiga kommit att betrakta denna ledighet som en rättighet.
Den innebure i stället ett tillmötesgående som medfört en riskabel knapphet
på personal i vakten. Det hade också visat sig att ofta icke sex man inställt
sig vid vaktavlösningen beroende på att någon av de därtill kommenderade
insjuknat eller undanhållit sig. Detta hade då medfört att övriga fått längre
eller flera vaktpass. Norman, som den 1 maj 1952 tillträtt befattningen som
plutonchef, hade emellertid varit mera restriktiv med kompensationsledighet
än tidigare plutonchefer. Då Norman hade ansvaret för att vakten vore
fulltalig, hade han befogenhet i detta avseende. Det syntes Norén riktigt att
därvid koinpensationsledighet icke givits personal som skött sin tjänst illa.
Sedan Norén nu fått sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden, hade
Norén föreskrivit, att ständigt minst en man i reserv för uttagna sex vaktposter
skulle finnas i förläggningen. Norén övervägde att i framtiden helt
avskaffa koinpensationsledighet, vilket skulle innebära återgång till ett vid

flottiljen tidigare tillämpat system. Asphed och Andersson hade den 18 maj
och den 19 juni ingått i den grupp som hade vakttjänst och sålunda icke
varit berättigade till ledighet. Då Asphed och Andersson uppgivit att de vid
inställelsen funnit vaktstyrkan fulltalig, torde de ha avsett att sex man
funnits tillgängliga, dem förutom. Detta vore enligt Noréns uppfattning en
reducerad vaktstyrka.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 16 februari 1953 dagtecknad, till landsfogden
i Skaraborgs län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Genom den verkställda utredningen är ådagalagt, att — sedan Norman
den 15 maj 1952 efter en med de värnpliktiga i vaktplutonens fjärde grupp
anordnad skjutövning beordrat gruppen att klockan 1635 vara uppställd i
förläggningen, varest Norman enligt vad han samtidigt tillkännagav då
skulle företaga visitation av anbefalld vapenvård — Norman icke infunnit
sig till visitationen eller eljest låtit sig avhöra innan de värnpliktiga klockan
1700 eller tio minuter efter den ordinarie tjänstgöringstidens slut avlägsnade
sig. Norman, vilken icke gittat visa något skäl för denna sin underlåtenhet,
har genom sitt ifrågavarande förfarande gjort sig skyldig till
försummelse i sin tjänst.

Vidare är utrett, att Norman beordrat två värnpliktiga i vaktplutonen,
nr 1256-9-51 Asphed och nr 1160-9-51 Andersson, till vakttjänstgöring,
Asphed den 18 maj och den 19 juni 1952 samt Andersson sistnämnda dag.
Med hänsyn till vad Norman själv uppgivit och övriga i förevarande del
avgivna utsagor giva vid handen är det tillika uppenbart att den tjänstgöring,
som Norman i ettvart av dessa fall beordrat, av denne avsetts såsom
en med tillrättavisning jämförbar påföljd för den beordrades förhållande i
tjänsten i visst särskilt hänseende. Att Norman varit berättigad att under
andra förhållanden ålägga den beordrade tjänstgöringen kan icke föranleda
därtill att hans åtgöranden kunna anses rättmätiga. Norman har följaktligen
gjort sig skyldig till sådant otillbörligt åläggande av särskild
tjänstgöring, som avses i 26 kap. 5 § andra stycket strafflagen. I viss mån
försvårande är att beordrandet av Asphed till vakttjänstgöring den 18 maj
föranleddes av en förseelse från Aspheds sida, vilken enligt vad Norman
visste var föremål för prövning av högre chef.

Härjämte är i ärendet utrett, att Norman den 5 juni 1952 beordrat två
värnpliktiga i plutonen, nr 337-9-48 Bengtsson och nr 771-15-51 Malm, att
rengöra och smörja en Norman enskilt tillhörig cykel, därvid Norman till
användning anvisat kronan tillhöriga rengöringsmateriel och smörjmedel.
Härigenom har Norman ådragit sig ansvar dels jämlikt 26 kap. 5 § första
stycket strafflagen för missbruk av förmanskap genom att han med utnyttjande
av sin förmansställning förmått Bengtsson och Malm att för Normans
räkning utföra arbete som icke ingått i deras tjänsteåligganden och
dels för tjänstefel genom anvisningen till Bengtsson och Malm att, såsom
ock skedde, använda kronan tillhörig materiel för arbetets utförande.

Vad Norman enligt det nu anförda låtit komma sig till last finner jag
vara av beskaffenhet att icke böra undgå beivran. Norman skall därför vid
rådhusrätten i Lidköping ställas under åtal dels jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel, bestående däri att han den 15 maj 1952 underlåtit
verkställa på honom ankommande vapenvisitation, dels jämlikt 26
kap. 5 § andra stycket strafflagen för missbruk av förmanskap, bestående
däri att Norman otillbörligen såsom påföljd för Aspheds och Anderssons
förhållande i tjänsten ålagt dem särskild tjänstgöring i flottilj vakten, Asphed
den 18 maj och den 19 juni 1952 samt Andersson sistnämnda dag,
dels ock jämlikt 26 kap. 5 § första stycket och 25 kap. 4 § strafflagen
för missbruk av förmanskap och tjänstefel, bestående den förstnämnda
förseelsen däri att Norman den 5 juni 1952 med utnyttjande av sin förmansställning
förmått Bengtsson och Malm att för Normans räkning utföra
arbete, som icke ingått i deras tjänsteåligganden, och tjänstefelet däri
att Norman anvisat Bengtsson och Malm att för arbetets utförande använda
kronan tillhörig materiel.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden i Skaraborgs
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Lidköping
väcka och utföra åtal mot Norman.

* *

E. o. landsfogdeassistenten Gunnar Ahlstedt påstod vid rådhusrätten i
Lidköping ansvar å Norman i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 23 mars 1953 och yttrade därvid.

Åklagaren har yrkat ansvar å Norman för följande gärningar:

1. Tjänstefel.

Norman har den 15 maj 1952 såsom chef för flygflottiljens vaktpluton
efter avslutad skjutövning med värnpliktiga i plutonens fjärde grupp beordrat
gruppen att klockan 1635 vara uppställd för vapenvisitation utan att
infinna sig till visitationen eller eljest låta sig avhöra, innan de värnpliktiga
klockan 1700 eller 10 minuter efter den ordinarie tjänstetidens slut
avlägsnat sig. Norman, som icke åberopat något skäl för denna sin underlåtenhet,
har härigenom gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse. — Lagrum:
25 kap. 4 § strafflagen.

2. Missbruk av förmanskap.

Sedan värnpliktige nr 1256-9-51 Asphed lördagen den 17 maj 1952 varit
på förhör hos divisionschefen för viss förseelse beordrade Norman honom

att anmäla sig som reservvakt vid vaktavlösning söndagen den 18 maj,
vilken dag Asphed eljest varit tjänstledig. Då Asphed och en annan värnpliktig
natten till den 11 juni under tjänstgöring som vaktposter enligt
Normans förmenande försummat avläsa vattenförbrukningen i vattenverket,
beordrade Norman Asphed till vakttjänstgöring den 19 juni, vilken
dag Asphed eljest skulle varit ledig. Sistnämnda dag kommenderade Norman
även värnpliktige nr 1160-9-51 Andersson till extra vakttjänstgöring
som straff för att Andersson kommit in i flottilj ingenjörens tjänsterum
utan att ta av sig mössan. Genom angivna förfaranden synes Norman otillbörligen,
såsom påföljd för underlydandes förhållande i tjänsten, ha ålagt
Asphed och Andersson särskild tjänstgöring, varigenom Norman gjort sig
skyldig till missbruk av förmanskap. -— Lagrum: 26 kap. 5 § andra
stycket strafflagen.

3. Missbruk av förmanskap och tjänstefel.

Den 5 juni 1952 har Norman beordrat värnpliktiga nr 337-9-48 Bengtsson
och nr 771-15-51 Malm att under tjänstetid rengöra och smörja en Norman
tillhörig cykel, därvid de använt av Norman anvisade rengörings- och smörjmedel
som tillhört kronan. Härigenom har Norman gjort sig skyldig till
missbruk av förmanskap och tjänstefel. -— Lagrum: 26 kap. o § första
stycket och 25 kap. 4 § strafflagen.

D o m s k ä 1.

1. Tjänstefel.

Norman har uppgivit: En grupp ur vaktplutonen, övningsgruppen, hade
skjutning tillsammans med specialplutonen. Gemensam skjutledare var
överfuriren John Westin. Norman, som i mitten av maj tillträtt såsom chef
för vaktplu tonen, hade begivit sig ut till skjutbanan för att se efter hur
hans mannar skötte sig. Skjutningen avslutades klockan 16. Westin gav
sin pluton order om vapenvård, och Norman gav då samma order till sin
grupp. Han höll för troligt, att ordern givits på det sättet att han sagt.
»Detsamma gäller övningsgruppen i ert vapenvårdsrum.» Furiren KarlGustav
Ehrenpohl var vid tillfället chef för övningsgruppen och tjänstgjorde
tillika under skjutningen som markörchef. Ehrenpohl fick ingen särskild
order, men han hörde ordergivningen och visste vad han hade att
rätta sig efter. Ordern till gruppen inneslöt naturligtvis gruppchefen och
innebar således även en order till Ehrenpohl att taga hand om gruppen. I
en del fall hade Norman själv övervakat vapenvården, men- vanligtvis brukade
det åligga gruppchefen. Norman tog för givet att Ehrenpohl, som
ledde gruppen vid detta tillfälle, skulle verkställa eventuell visitation av
vapnen. Norman cyklade från skjutbanan och kunde ej minnas vem som
förde gruppen åter till kasern. Han visste, att Ehrenpohl hade ärende till
kasern. Han vissle också, att Ehrenpohl hade ärende till förrådet, men detta
kunde ej ha utgjort något hinder för honom att verkställa visitation på ut -

satt tid. Norman hade därför all anledning antaga, att Ehrenpohl skulle
vara på sin plats. Ehrenpohl avlägsnade sig från skjutbanan i samband med
dennas återställande efter skjutningen.

I denna del av målet ha överfuriren John Westin, trädgårdsarbetaren
Gunnar Nyberg, furiren Karl-Gustav Ehrenpohl och översten Stig Norén
hörts såsom vittnen. Westin har uppgivit, att Norman givit sin grupp order
om vapenvård och att Ehrenpohl då varit närvarande. Nyberg har förklarat
sig icke kunna minnas vem som givit ordern om vapenvård och följande
visitation, var ordern utdelats, tidpunkten för visitationen eller vem
som skulle verkställa densamma. Han har dock uppgivit, att gruppchefen
eller Norman själv brukat visitera vapnen. Ehrenpohl har icke kunnat erinra
sig något särskilt från ifrågavarande tillfälle på skjutbanan. Av Ehrenpohls
och Noréns vittnesmål framgår, att gruppchefen i regel brukade verkställa
visitation efter skjutning. Norén har upplyst, att arbetstiden slutat
klockan 17, varför de värnpliktiga ej haft rätt att fordra att få gå dessförinnan.

Även om Norman skulle ha givit order om vapenvisitation, kan det med
hänsyn till vad ovan upptagits icke anses visat, att det ankommit på honom
att verkställa densamma. Det inträffade får ses såsom ett missförstånd
i befälsföringen, vilket emellertid icke kan läggas Norman till last.
Rådhusrätten finner förty Norman icke kunna fällas till ansvar för tjänstefel.

2. Missbruk av förmanskap.

Normans order till Asphed om vakttjänstgöring den 18
maj 1952.

Asphed har, hörd i anledning av åklagarens talan, berättat: Han hade varit
inkallad till förhör inför divisionschefen i anledning av att han lämnat
flottiljen ehuru han varit sjukskriven. Norman hade närvarit vid förhöret.
När detta varit slut och divisionschefen avlägsnat sig, hade Norman frågat
när Asphed var ledig nästa gång. Asphed hade talat om detta och Norman
hade då sagt, att Asphed skulle gå vakt. Asphed hade inställt sig till vakttjänstgöring
klockan 18 påföljande dag, som var en söndag, och gått av
vid samma tid på måndagen.

Norman har härom uppgivit: Han hade haft ansvaret för att vaktstyrkan
vore fulltalig. På söndagen vore det svårt att skaffa ersättare, om någon
skulle få förhinder att inställa sig till tjänstgöring, och Asphed hade därför
beordrats att anmäla sig som reserv. Det hade varit ett olyckligt sammanträffande
att just Asphed kommenderats till denna tjänst, då vem som
helst av de övriga kunnat bliva uttagen härtill. Kommenderingen hade icke
\arit
hade hållits på lördagen strax före tjänstens slut klockan 10, varför Norman
ej kunnat skaffa någon annan.

Norén har hörts såsom vittne även i denna del av målet. Av hans vittnesmål
framgår bland annat, att det varit brukligt, att till vakttjänst utta -

gits sex man av vaktgruppen och att de övriga fått tillstånd att lämna förläggningen
— så kallad »kompensationsledighet» — men att denna ledighet
icke varit att betrakta såsom en rättighet för de värnpliktiga, samt att
Norman därför varit berättigad att kommendera värnpliktig, som tillhörde
vaktgruppen, till vakttjänstgöring och därmed sammanhängande arbeten.

Även om alltså Norman — som haft ansvaret för att vakten varit fulltalig
— formellt varit berättigad att beordra Asphed, som ingått i den
grupp vilken haft vakttjänst den 18 maj, till sådan tjänstgöring för att ersättare
skulle finnas till hands i fall av förhinder för någon av uttagna
sex poster, har dock Asphed härigenom icke kommit i åtnjutande av sådan
ledighet som med hänsyn till praxis vid flottiljen får uppfattas såsom en
honom tillkommande förmån. Fråga blir då, huruvida detta skett otillbörligen
såsom påföljd för Aspheds förhållande i tjänsten. Norman har bestritt,
att så varit fallet och gjort gällande, att det varit ett »olyckligt sammanträffande»
att just Asphed uttagits. Kommenderingen har av Asphed
uppfattats såsom en bestraffning och med hänsyn till det förhållandet att
reservvakt ej — såvitt i målet visats — brukat uttagas ävensom till att
beordrandet av Asphed skett i omedelbar anslutning till av denne begången
förseelse, får åläggandet anses ha skett otillbörligen. Vid nu upptagna förhållanden
kan Norman icke undgå ansvar för missbruk av förmanskap.

Normans order till Asphed om vakttjänstgöring den
19 juni 195 2.

Asphed har berättat: Det hade även ålegat vaktpost att kontrollera vattenförbrukningen.
Vid ett tillfälle, då Asphed och en annan värnpliktig
tjänstgjort såsom post, hade de ej lyckats få upp dörren till vattenverket.
Vid en lektion någon dag därefter hade Norman frågat vem som ej läst av
mätaren. Asphed hade då svarat, att det varit han men att han icke kunnat
få upp dörren. Norman hade då sagt, att Asphed skulle gå vakt. Enligt
vaktlistan, som brukat anslås ungefär en månad i förväg, skulle Asphed
ej tjänstgjort i vakten vid detta tillfälle. Asphed kände ej till att någon
kommenderats till reservvakt på detta sätt. Norman hade icke lämnat någon
förklaring till varför Asphed skulle gå vakt. Asphed hade uppfattat
ordern såsom en bestraffning.

Norman har uppgivit bland annat: Aspheds kommendering till vakten
hade ej varit att betrakta såsom en tillrättavisning av Asphed utan hade
skett i utbildningssyfte. Om en soldat ej tillgodogjort sig sin utbildning,
hade Norman haft lov att öva honom. Norman hade beordrat Asphed till
vakttjänstgöring på tid, då denne — som tillhört vaktgruppen — kunnat få
permission men icke varit berättigad därtill.

Oavsett vad Norman härutinnan anfört, får anses att tjänstgöringen
ålagts Asphed i bestraffningssyfte för att han enligt Normans förmenande
försummat avläsa vattenförbrukningen i vattenverket. Åläggandet har sålunda
skett otillbörligen, och Norman är förty förfallen till ansvar för missbruk
av förmanskap.

Normans order till Andersson om vakttjänstgöring
den 19 juni 195 2.

Norman har härom lämnat följande redogörelse: Han hade av divisionschefen
fått veta, att Andersson vid besök hos flottiljingenjören uppträtt på
olämpligt sätt. Detta hade ingenjören meddelat vid föredragning i flottiljchefens
närvaro. Norman hade av divisionschefen fått order att rätta till förhållandet
men ingen anvisning hur detta skulle ske. Norman hade då i utbildningssyfte
beordrat Andersson till tjänstgöring i vakten, därvid Norman
tillsagt vaktchefen att Andersson enbart finge användas i ordonnansuppdrag
för att i denna befattning få öva saker, i vilka han brustit.

Enligt rådhusrättens uppfattning föreligger även här skäl antaga, att
den särskilda tjänstgöringen ålagts Andersson mindre i utbildningssyfte än
såsom en form av tillrättavisning. Enär Norman icke haft rätt att ålägga
tillrättavisning har han sålunda missbrukat sitt förmanskap.

3. Missbruk av förmanskap och tjänstefel.

Norman har anfört: Han hade kommit ner till brandverkstaden och där
påträffat Bengtsson och Malm, vilka den dagen tillhört beredskapsvakten.
De hade icke haft något särskilt för sig, och Norman hade därför frågat
dem: »Då kanske ni vill vara snälla att göra i ordning min cykel.» Det
hade icke varit fråga om någon påtryckning ifrån Normans sida. »Det kan
vi väl göra», hade de svarat. »Rengöringsmedel har ni ju här», hade Norman
vidare yttrat. Han hade därmed avsett trassel, som fanns i verkstaden.
Arbetet hade bestått i rentorkning och smörjning av kedjan samt sträckning
av sadellädret. Cykeln hade varit Normans privata, som han använt i
tjänsten.

Genom att Norman sålunda med utnyttjande av sin förmansställning förmått
Bengtsson och Malm att för Normans räkning utföra arbete, vilket
icke ingått i deras tjänsteåligganden, och därvid anvisat dem att för arbetets
utförande använda kronan tillhörig materiel, finner rådhusrätten att Norman
gjort sig förfallen till ansvar i av åklagaren angivna hänseenden.

Domslut.

Med ogillande av åtalet för tjänstefel bestående i underlåten vapenvisitation
dömer rådhusrätten Norman jämlikt 25 kap. 4 § och 26 kap. 5 § samt
4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel och missbruk av förmanskap till
disciplinbot för tio dagar att enligt gällande avlöningsbestämmelser utgå
med nio kronor 30 öre för varje dag.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot stadsfiskal för det denne låtit kroppsbesiktning företagas utan
att lagliga förutsättningar härför förelegat.

I en den 13 april 1953 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
försvarsväsendets underbefälsförbund bland annat: Förbundets lokalförening
vid Svea trängregemente i Linköping hade i skrivelse den 20 februari 1953
meddelat i huvudsak följande. Natten till den 22 januari 1953 hade troligtvis
försök gjorts till stöld av två lastbilar, som varit uppställda på regementets
garageplan. Av någon anledning hade härvid den bakre bilen kört på den
främre rätt kraftigt. Kylarmaskeringen hade tryckts in på den påkörande
bilen. Den påkörda bilens förare syntes av den kraftiga stöten ha slungats
bakåt och slagit bakhuvudet i bakrutan så att den krossats. Den krossade
rutan syntes nämligen förete avtryck av bakhuvudet av den som suttit vid
ratten. Vidare hade hållits för troligt, att den som kört den bakre bilen slagit
bröstet i ratten. Av allt att döma hade minst två personer varit inblandade
i saken. Den 23 januari klockan 0800 hade nästan all hemmavarande personal
beordrats till gymnastiksalen för undersökning av huvud och bröst.
Personalen hade ställts upp kompanivis; dagofficeren hade förklarat att det
gällde läkarundersökning och beordrat manskapet att taga av sig, så att
överkroppen blev bar. Då underbefälet tagit för givet att undersökningen
endast gällde de värnpliktiga, hade underbefälet icke företagit någon avklädning.
Dagofficeren hade emellertid då med hög röst ropat att undersökningen
gällde allt manskap. Detta hade han upprepat ännu en gång.
Den förste som undersökts hade varit en äldre överfurir, vilket föranlett
stor munterhet bland de värnpliktiga och bland en del officerare och underofficerare.
Den som skött själva läkarundersökningen hade varit en inkallad
läkare, som vid sin sida haft två civilklädda kriminalkonstaplar.
Endast vid det sist undersökta kompaniet hade officerare och underofficerare
gått i täten och låtit undersöka sig, med motiveringen att skulle någon
undersökas skulle det gälla alla. Undersökningen hade varit dåligt organiserad
och kontrollen i gymnastiksalen hade ej varit hundraprocentig. Om
någon ej önskat gå fram till läkaren hade han endast ställt sig i kön av
dem som varit undersökta och klara. Detta hade ingen kontrollerat. Vidare
hade ej allt manskap varit närvarande, bland annat icke eleverna i kadettskolan,
vilka också måste räknas till kategorien manskap, då stamunderbefälet
ginge under den benämningen. Även en del överfurirer och furirer,
som tjänstgjort på expeditioner, hade varit frånvarande. Kompanier, som
varit ute på dygnsövning, hade blivit undersökta i terrängen av respektive
kompanichefer. Kadettskolan hade vid undersökningen haft lektion i lektionssal
och alltså varit lättåtkomlig för undersökning. Vid förfrågan hos
de medverkande kriminalkonstaplarna om syftet med undersökningen och
om anledningen till att icke officerarna och underofficerarna vore lika misstänkta
som den tredje befälskategorien, underbefälet, hade endast den upplysningen
erhållits att polisen fått meddelande från stabschefen på eftermiddagen
den 22 januari att det varit ordnat i gymnastiksalen för under -

sökning. För att få klarhet i om det varit regementschefen, som givit order
om att även underbefälet skulle undersökas, hade föreningens ordförande och
vice ordförande uppvaktat regementschefen. Regementschefen hade därvid
meddelat, att han givit stabschefen order om att ordna med undersökningen
i gymnastiksalen men ej om att underbefälet, underofficerarna eller officerarna
skulle undersökas. Att undersökningen fått sådan omfattning hade
regementschefen icke haft någon aning om. Regementschefen hade varit
bortrest undersökningsdagen och även den 24 januari. Stabschefen, som
också varit närvarande vid uppvaktningen, hade meddelat att han ringt
polisen och givit dagofficeren order om att ordna för undersökning i gymnastiksalen
men därvid icke nämnt något om att även underbefälet skulle
undersökas; detta hade icke alls varit meningen. — Den företagna kroppsbesiktningen
förefölle förbundet synnerligen anmärkningsvärd mot bakgrunden
av gällande bestämmelser om sådan besiktning. Såvitt förbundet förstode
kunde den bestraffningsberättigade befattningshavarens befogenhet
att i detta fall förordna om kroppsbesiktning ifrågasättas. Då härtill komme
att förrättningen syntes ha genomförts på ett anmärkningsvärt sätt,
både rent allmänt och i vad avsåge den påtagliga särbehandlingen av en
betälskår, nämligen underbefälet, hemställde förbundet att militieombudsmannen
ville närmare undersöka den påtalade kroppsbesiktningen och vidtaga
av undersökningen eventuellt påkallade åtgärder.

Sedan skriften översänts till landsfogden i Östergötlands län för utredning,
inkom landsfogden den 15 juli 1953 med ett av polismyndigheten i Linköping
upprättat undersökningsprotokoll samt en av stadsfiskalen Kurt Persson
upprättad den 30 juni 1953 dagtecknad promemoria. Av undersökningsprotokollet
framgick till en början följande.

Den 22 januari 1953 klockan 1030 hade till kriminalpolisen från tygofficeren
vid regementet, kaptenen Wolrath Jungnert, per telefon anmälts, afl
två regementet tillhöriga lastbilar under kvällen den 21 januari olovligen
brukats och att de båda fordonen stött samman och därvid erhållit vissa
skador. Jungnert hade begärt att personal från kriminalpolisen skulle infinna
sig vid regementet för undersökning. Med anledning härav hade biträdande
kriminalkonstaplarna Millert Tjärnberg och Arne Spåre omedelbart
begivit sig till regementet, där följande inhämtats. Fn lastbil med militärt
registreringsnummer 78267, som varit parkerad utmed Fridtunagatan inom
regementets inhägnade område, hade under kvällen den 21 januari olovligen
framförts inom kasernområdet. Även en annan lastbil, med militärt registreringsnummer
78277, som under kvällen stått parkerad vid regementets serviceverkstad
utmed Kaserngatan inom regementets inhägnade område, hade
olovligen framförts inom kasernområdet. På en väg i västra delen av kasernområdet
hade lastbilen 78267 bakifrån blivit påkörd av lastbilen 78277, varvid
betydande skador uppstått på den sistnämnda lastbilen. Lastbilen 78267,
som endast förorsakats obetydliga skador baktill, hade därefter förts tillbaka
till den plats utmed Fridtunagatan, där fordonet ursprungligen stått
parkerat och blivit tillgripet. Den andra lastbilen hade däremot icke kunnat

föras mera än några meter norr om platsen för sammanstötningen mellan
de båda fordonen. Vid polismännens undersökning på platsen hade Jungnert
och överfuriren Thim varit närvarande. Dessa hade upplyst, att tändlåsnycklarna
suttit kvar i de båda lastbilarnas instrumentbrädor under den aktuella
kvällen. Den person, som framfört lastbilen 78267, hade av allt att döma vid
sammanstötningen med den andra lastbilen slagit bakhuvudet i förarhyttens
bakruta; denna hade nämligen krossats ungefär mitt för den plats, där föraren
kunde antagas ha suttit. Den krossade glasrutan hade utgjorts av
ganska tjockt splitterfritt glas. Det hade därför kunnat antagas, att föraren
vid sammanstötningen ådragit sig skada i bakhuvudet. Det hade även funnits
anledning antaga att föraren av den andra lastbilen ådragit sig skada i
bröstet av ratten vid den kraftiga sammanstötningen. Vid undersökningen
hade Jungnert meddelat att av honom företagen undersökning givit vid handen,
att de båda lastbilarna icke brukats i något legalt syfte och att fordonen
icke förts utanför kasernområdet. Någon rapport om det inträffade hade
icke ingått till dagbefälet, men Jungnert hade av vaktpersonalens ordonnanser
erhållit upplysningen att två av dessa under inspektion av kasernområdet
omkring klockan 2230 den 21 januari observerat, att lastbilen 78277
stått på den plats där den befunnit sig vid polismännens undersökning.
Ordonnanserna hade emellertid icke rapporterat förhållandet vare sig till
vaktchefen eller till något dagbefäl. Lastbilen 78277 befanns vara behäftad
med följande skador: Kylar maskeringen, kylaren och motorhuven intryckta
framifrån, vänstra strålkastaren krossad, bakrutan i förarhytten krossad,
motorblocket förskjutet bakåt, varjämte stora och dolda skador kunde ha
uppkommit i motorn och växellådan. Å lastbilen 78267 hade vänstra delen
av bakstammen något skadats av vänstra främre strålkastaren på lastbilen
78277, varjämte bakljuslyktan varit sönder och bakrutan i förarhytten krossad.
Vid polismännens undersökning av lastbilarna hade på vindrutorna
och ena dörrhandtaget anträffats tre fingeravtryck, som upptagits och säkrats
på folie. De säkrade fingeravtrycken hade vid senare företagen undersökning
befunnits icke vara identifierbara och därför värdelösa. Vid undersökningen
av fordonen hade icke framkommit något till ledning för gärningsmännens
uppspårande. Icke heller vid förhör med vaktpersonalen hade framkommit
något av betydelse.

Undersökningsprotokollet upptog vidare redogörelse för förhör med kriminalkonstapeln
Göran Sundberg, Tjärnberg, löjtnanten Åke Gambe, kaptenen
James Berg och översten Einar Qvarnström, vilka vid förhören uppgivit
bland annat följande.

Sundberg: Han hade närvarit vid kriminalpolisens undersökning på platsen.
Tjärnberg hade därvid samtalat med militärt befäl vid regementet
och alla hade varit ense om att den person, som krossat bakrutan i lastbilen
78267, sannolikt måste ha skador i bakhuvudet, och alt föraren av den
andra bilen kunde ha skador på bröstet efter ratten. Det hade även varit
på tal, att en undersökning av personalen vid regementet kanske kunde
leda till att gärningsmännen anträffades. Tjärnberg hade omtalat att han

samtalat därom med Berg, vilken var stabschef vid regementet, och att Berg
lovat undersöka möjligheten av att göra en sådan undersökning. Sundberg
hade sökt kriminalkommissarien Börje Lundh för att omtala vad som skett
och samtidigt fråga om en undersökning av personalen vid regementet vore
en lämplig väg för att söka finna gärningsmännen. Då Lundh icke varit anträffbar
hade Sundberg uppsökt undersökningsledaren Persson och informerat
denne i saken och samtidigt tillfrågat Persson om en undersökning av
den hemmavarande personalen kunde ske och om denna väg för finnande av
gärningsmännen vore lämplig. Persson hade av Sundberg upplysts om
att den hemmavarande personalstyrkan vid regementet uppgått till några
hundratal man och att det militära befälet skulle hos regementschefen
efterhöra möjligheterna att anordna en sådan undersökning.
På direkt fråga av Persson hade Sundberg svarat att personalen vid regementet
kunde misstänkas för tillgreppet av bilarna, enär några utomstående
icke haft tillträde till kasernområdet vid den tidpunkt då brottet skett.
Persson hade därefter förklarat, att undersökning av personalen kunde
ske för utrönande av om någon hade skador i nacken eller på bröstet. Sundberg
hade därpå sammanträffat med Lundh, vilken därvid informerats i saken.
Lundh hade förklarat att det vore bäst om undersökningen helt kunde
ske på det militära befälets ansvar och kriminalpolisen endast vore närvarande
för att ingripa om något misstänkt skulle framkomma. Därefter hade
av Sundberg, Tjärnberg och Spåre på nytt verkställts undersökning av de
platser, där bilarna tillgripits och sammanstött. Denna undersökning hade
verkställts omkring klockan 1400 den 22 januari. Samtidigt hade kontakt
upptagits med Berg, som talat om att han ännu icke sammanträffat med
regementschefen varför han icke kunde lämna besked om huruvida undersökningen
kunde komma till stånd. Sundberg hade därvid fått uppfattningen,
att undersökningen helt skulle ske i militär regi och efter beslut
av regementschefen. Då detta varit fördelaktigare i alla avseenden, hade
Sundberg ej underrättat det militära befälet att Persson muntligen meddelat
beslut att den tänkta undersökningen kunde ske. Sundberg hade dock gjort
den reflexionen för sig själv att den av kriminalpolisen och militärt befäl
föreslagna undersökningen, som sedan prövats av både civil och militär
myndighet, utan vidare skulle kunna utföras. Den 23 januari klockan 0800
hade Sundberg och Tjärnberg infunnit sig vid regementet. Sundberg hade
frågat en av de närvarande officerarna om de som komme att undersökas
bleve antecknade, så att man visste vilka som undersökts. Därvid hade erhållits
det svaret att samtliga avprickats på listor. I gymnastiksalen hade
Sundberg och Tjärnberg sammanträffat med den läkare, som skulle verkställa
undersökningen, och på läkarens fråga hade Sundberg omtalat hur
vederbörande sannolikt krossat bakrutan i förarhytten med bakre delen av
huvudet och hur skadorna efter ratten sannolikt voro placerade på bröstet.
I gymnastiksalen hade ett flertal kompanier varit uppställda, och en officer
hade med hög röst meddelat att allt manskap skulle taga av sig kläderna
på överkroppen för att viss läkarundersökning skulle ske. Ordern

hade upprepats, enär underbefälet icke åtlytt densamma omedelbart. Läkaren,
Sundberg och Tjärnberg hade stått ungefär mitt i gymnastiksalen
och manskapet hade en och en kommit fram till läkaren, som känt varje
man i nacken, sannolikt efter svullnader eller sår, och sett på bröstet efter
blånader. Undersökningen hade varit avslutad omkring klockan 0900. Undersökningen
hade skett under god ordning och raskt. Ingen av dem som
skulle undersökas hade kunnat smita undan; detta hade bevakats av Sundberg
och Tjärnberg. Vid undersökningen hade vid olika tillfällen två personer
av underbefälsgraden kommit fram till Sundberg och frågat vem som
bestämt att även underbefälet skulle undersökas. De hade upplysts om att
beslut förelåg om undersökningen från vederbörande myndigheter. Efter
avslutad undersökning hade Berg uppsökts och underrättats om att förfrågan
gjorts från ett par underbefäl om undersökningen. Man hade meddelat
Berg att det varit motiverat att undersöka även underbefälet, enär det vid
vissa tidigare undersökningar angående vid regementet förövade brott framkommit,
att den eller de skyldiga varit fast anställt manskap vid regementet;
kriminalpolisen hade möjlighet att styrka detta förhållande, om
så påfordrades. Därefter hade Sundberg och Tjärnberg lämnat regementet.
Sundberg hade antecknat, att undersökningen verkställts vid regementet,
och dessa anteckningar hade fogats till handlingarna i ärendet.

Tjärnberg: Vid den av Tjärnberg och Spåre företagna undersökningen
hade Tjärnberg framfört tanken på att på något sätt undersöka personalen
vid regementet för att sålunda spåra upp åtminstone en gärningsman, vilken
enligt de närvarandes enhälliga mening borde ha någon mindre skada
i bakhuvudet. Då Tjärnberg bedömt saken så att den tilltänkta undersökningen
måste ske snabbt, hade han ringt upp Berg i dennes bostad. Berg
hade informerats om det inträffade och Tjärnberg hade samtidigt frågat
om undersökning kunde verkställas på regementet för fastställande av om
någon av personalen hade huvudskador. Berg hade därvid uppgivit, alt en
stor del av personalen befunnit sig på övningar utanför Linköping. Det
hade vid telefonsamtalet blivit tal om vilken personal som skulle undersökas.
Tjärnberg hade framhållit för Berg att allt manskap borde undersökas,
i all synnerhet som kriminalpolisen tidigare utrett brott för vilka
misstänkts underbefäl från regementet. Berg hade lovat att undersöka möjligheterna
för en undersökning av personalen. Efter telefonsamtalet hade
Tjärnberg informerat Sundberg om det inträffade. Sundberg hade senare
för Tjärnberg uppgivit, att han till Persson och Lundh framfört tanken
på att låta undersöka personalen vid regementet för att på det sättet vinna
klarhet om det inträffade. Kort efter klockan 1330 den 22 januari hade
verkställts förnyad platsundersökning vid regementet av Sundberg, Tjärnberg
och Spåre. Samtidigt hade kontakt upptagits med Berg som då uppgivit
att han icke kunnat anträffa regementschefen, vars tillstånd till undersökningen
måste inhämtas. Berg hade klockan 1800 meddelat Spåre, att
han nu erhållit Qvarnströms tillstånd alt låta undersöka den hemmavarande
styrkan på regementet den 23 januari klockan 0800. Berg hade även

4—537750. Militieombudsmannens ämbelsberuttelse.

meddelat att en läkare från regementet den 22 januari undersökt den avgående
vaktpersonalen. Den 23 januari klockan 0800 hade Sundberg och
Tjärnberg infunnit sig på regementet och begivit sig till gymnastiksalen, där
undersökningen skulle försiggå. Vid ingången till gymnastiksalen hade de
sammanträffat med en läkare som begärt vissa informationer angående det
inträffade, tydligen i avsikt att få veta hur de vid kollisionen inträffade
skadorna kunde vara placerade. Sedan Sundberg givit nödiga informationer,
hade läkaren, Sundberg och Tjärnberg gått in i gymnastiksalen, där
ett flertal kompanier varit uppställda. En officer hade beordrat allt manskap
att taga av sig kläderna på överkroppen. Ordern hade upprepats en
gång på grund av att viss personal, tillhörande underbefälsgraderna, icke åtlytt
densamma omedelbart. Läkaren hade därefter undersökt manskapet
dels i huvudet och dels på överkroppens framsida. Sundberg och Tjärnberg
hade under hela undersökningen befunnit sig i närheten av den undersökande
läkaren för att kunna ingripa, därest någon av de undersökta
skulle visa sådana skador som kunde sättas i samband med tillgreppet av
lastbilarna. Under den tid undersökningen pågått hade två furirer eller
överfurirer vid olika tillfällen frågat vad meningen var med att även undersöka
underbefälet. Sedan undersökningen avslutats hade Sundberg och
Tjärnberg kontaktat Berg och därvid omtalat, att en del underbefäl varit
missbelåtna med att de undersökts tillsammans med de värnpliktiga. Sundberg
hade framhållit för Berg, att det vid tidigare samtal mellan Berg och
Tjärnberg dryftats att allt manskap borde undersökas och att kriminalpolisen
skulle kunna förklara anledningen till att ingen manskapsgrupp kunde
undantagas, om undersökningen skulle vara effektiv.

Gambe: Han hade tjänstgjort såsom dagofficer vid ifrågavarande tillfälle.
Dagen före kroppsundersökningen hade han av Berg beordrats se till att
allt hemmavarande manskap utom kadettskolan infunne sig i gymnastiksalen
följande morgon klockan 0800 för läkarbesiktning. Vid tillfället hade
Gambe fått information av Berg om vad saken gällt. Av samtalet med denne
hade Gambe fått uppfattningen att det var polisen som begärt undersökning
av allt manskap vid regementet. Gambe hade underrättat vederbörligt
befäl vid kompanierna om att allt manskap, som icke var ute på
övningar, skulle vara uppställt i gymnastiksalen följande dag klockan 0800.
På varje kompani skulle uppgöras en förteckning över dem, som varit
närvarande vid undersökningen i gymnastiksalen. På morgonen följande
dag hade Gambe infunnit sig i gymnastiksalen, dit även en läkare och två
kriminalkonstaplar kommit. Gambe skulle ut på rekognosering, varför han
överlämnat dagtjänsten till en fanjunkare. Då Gambe emellertid varit den,
som givit order till kompanierna om uppställningen, hade han velat vara närvarande
och sätta igång det hela. På angiven tid hade Gambe kommenderat
tystnad och förklarat för de församlade, att en viss läkarundersökning
skulle förekomma. Manskapet hade varit uppställt kompanivis. Gambe hade
givit order om att var och en skulle gå fram till läkaren i viss ordning.
Han hade även givit order om att manskapet skulle blotta överkroppen. Då

en del furirer icke tagit av sig kläderna och blottat sig enligt ordern hade
han upprepat ordern att undersökningen gällde allt manskap. Sedan undersökningen
pågått några minuter, hade Gambe givit ställföreträdande dagofficeren
order om att kvarstanna och övervaka ordningen, varefter Gambe
avlägsnat sig.

Berg: Den 22 januari någon gång på förmiddagen hade Jungnert per telefon
meddelat att två regementet tillhöriga lastbilar föregående dag på
kvällen olovligen tillgripits inom regementets kasernområde och där framförts
på sådant sätt, att fordonen sammanstött och erhållit vissa skador.
Troligen hade Berg senare samma dag blivit uppringd av en kriminalkonstapel
och av denne ytterligare informerad om vad som förevarit föregående
kväll vid regementet, därvid kriminalkonstapeln fört på tal lämpligheten
eller möjligheten av en läkarundersökning av regementets personal, vilken
undersökning borde avse allt manskap vid regementet. Berg torde härvid
ha svarat, att han skulle tala med regementschefen och inhämta dennes beslut
i frågan. Senare samma dag vid 1730-tiden hade Berg föredragit ärendet
inför regementschefen, som blivit helt informerad om vad som förevarit
och om att kriminalpolisen frågat om möjligheten av en läkarundersökning
av regementets manskap. Regementschefen hade sålunda även
informerats om att det funnes anledning antaga att de personer, som olovligen
tillgripit och brukat de två regementet tillhöriga lastbilarna och framfört
dessa vårdslöst, ådragit sig vissa kroppsskador. Berg hade framhållit
vikten av att, därest en läkarundersökning skulle verkställas, denna skedde
snarast möjligt, vilket även regementschefen varit införstådd med.
Regementschefen hade beslutat att en läkarundersökning finge anordnas
och uppdragit åt Berg att ordna de närmare detaljerna för manskapets inställelse
till läkarundersökningen, emedan regementschefen icke varit
i tillfälle att engagera sig i saken. Vid samtalet eller föredragningen av
ärendet inför regementschefen hade blivit klart utsagt, att även underbefälet
skulle underkastas läkarundersökning och att denna gällde allt manskap.
Omedelbart härefter hade Berg beordrat tjänstgörande dagofficeren
Gambe att följande dag klockan 0800 ha allt hemmavarande manskap
vid regementet samlat i regementets gymnastiksal. Berg ville minnas,
att Gambe särskilt frågat om läkarundersökningen avsåge även underbefälet,
en fråga som Berg besvarat jakande. Beträffande de kompanier, som
dagen i fråga befunnit sig ute på övningar utanför Linköping, hade Berg
personligen givit order till respektive bataljons- och kompanichefer att de
själva finge ombesörja motsvarande undersökning vid sina förband, detta
av den anledningen att någon ytterligare läkare icke kunnat ställas till förfogande.
Sedan läkarundersökningen varit avslutad, hade Berg på sitt
tjänsterum blivit uppsökt av de båda kriminalkonstaplarna eller någon av
dem och meddelad om att vissa underbefäl vid läkarundersökningen i gymnastiksalen
gjort invändningar mot undersökningen, därvid de gjort gällande
alt, därest undersökningen verkligen skulle avse underbefälet, den borde
även ha avsett officerarna och underofficerarna. Berg mindes att en av

kriminalkonstaplarna härvid nämnt något om att, därest underbefälet skulle
göra anmärkningar mot läkarundersökningen, det vore kriminalpolisen
som finge taga ansvaret på sig. Någon tid härefter, då Berg befunnit sig på
sitt tjänsterum, hade han blivit inkallad till regementschefen, där då två
underbefäl från regementet uppehållit sig. Underbefälen hade framfört anmärkningar
emot att de blivit undersökta tillsammans med de värnpliktiga
och att läkarundersökningen icke konnnit att avse även kadettskolans
elever. Härefter hade de begärt att få veta vem som beordrat läkarundersökningen
och om denna verkligen avsett underbefälet. På denna fråga
torde regementschefen ha svarat, att läkarundersökningen begärts av polisen.
Beträffande orsaken till att icke även kadettskolans elever kommit att
läkarundersökas, visste Berg icke om detta haft sin grund i ett rent förbiseende
från hans sida eller möjligen berott på att kadettskolan haft övningar
den aktuella kvällen. Berg hade ett minne av att regementschefen
vid tillfället framfört en anmärkning mot det sätt, varpå läkarundersökningen
anordnats, och framhållit, att det varit lämpligare om undersökningen
av underbefälet skett enskilt. Däremot kunde Berg icke erinra sig,
att regementschefen vid tillfället sagt att det icke alls varit meningen, att
underbefälet skulle ha närvarit vid läkarundersökningen; ej heller att regementschefen
förklarat sig icke ha en aning om att undersökningen fått så
stor omfattning. Berg hade hela tiden tagit för givet, att läkarundersökningen
verkställts på polismyndighetens beslut och ansvar, vilket han bland
annat ansåge bestyrkt genom det yttrande om underbefälet, som en av de
båda kriminalkonstaplarna fällt vid besöket på Bergs tjänsterum. Berg
ville slutligen framhålla att, därest regementschefen skulle ansett sig vara
beslutande myndighet vid föranstaltandet av läkarundersökningen, denne
säkerligen skulle ha givit mera noggranna och detaljerade order i saken.

Qvarnström: Den 22 januari hade han hela dagen varit ute på samövningar
med ett annat regemente. Under dessa övningar hade han fått meddelande
om att stabschefen per telefon sökt honom i en viktig angelägenhet.
Detta hade föranlett honom att vid tjänstens slut vid 17-tiden göra ett
hastigt besök på regementsexpeditionen, innan han begav sig till bostaden.
Vid besöket på regementsexpeditionen hade Berg föredragit det ärende
varom nu vore fråga för Qvarnström, som haft något bråttom men ändå
blivit i erforderlig utsträckning orienterad om vad som förevarit föregående
dag på kvällen och om att anmälan i saken gjorts hos kriminalpolisen
och att personal därifrån igångsatt utredning. Qvarnström hade nu icke något
närmare minne av hur orden fallit mellan honom och Berg vid samtalet,
men han mindes att Berg framhållit, att det från kriminalpolisen framförts
önskemål om en undersökning av regementets personal för att därigenom
söka uppspåra brottets förövare. Genom att ärendet redan varit överlämnat
till kriminalpolisen hade Qvarnström ansett att det för hans del endast
vore fråga om att ställa regementets personal till förfogande men att
undersökningen i övrigt skulle ske på åklagarens beslut och ansvar. Qvarnström
hade varit övertygad om att brottets förövare varit att söka bland

regementets personal och då närmast manskapet. Qvarnström hade fattat
ett principbeslut om att ställa personalen till förfogande och givit Berg
order att ordna saken i samråd med undersökningsledaren. När undersökningen
i regementets gymnastiksal ägt rum, hade Qvarnström icke varit
vid regementet. En ganska lång tid senare hade underbefälskårens ordförande
och vice ordförande begärt företräde inför Qvarnström och anhållit
att få taga upp frågan om den nämnda undersökningen och framlägga sina
synpunkter på densamma, varvid Berg genast tillkallats. Underbefälet hade
framfört klagomål över att undersökningen kommit att avse även underbefälet
och frågat vem som beordrat undersökningen. På denna fråga hade
Qvarnström svarat, att han ställt personalen till förfogande men att det
ankommit på undersökningsledaren att avgöra omfattningen av och sättet
för undersökningen. Qvarnström hade icke något minne av att han vid
tillfället skulle ha sagt, att det icke alls varit meningen att underbefälet
skulle närvara vid undersökningen och att han icke hade någon aning om
att undersökningen fått en så stor omfattning. Qvarnström erinrade sig
däremot, att han med anledning av vissa erinringar, som framförts mot
sättet för undersökningens genomförande, yttrat att undersökningen av
underbefälet enligt hans åsikt bort ske i enskilt rum. Qvarnström skulle
sannolikt själv ha beslutat om den ifrågavarande undersökningen, därest
begäran härom framställts från kriminalpolisen, och denna undersökning
skulle ha utsträckts även till befälet, om så ansetts erforderligt.

I den av Persson upprättade promemorian anfördes följande: Med anledning
av den anmälan, som ingått till kriminalpolisen om ifrågavarande biltillgrepp,
hade Sundberg sannolikt på förmiddagen den 22 januari kontaktat
Persson och relaterat vad som passerat. Genom Sundbergs uppgifter hade blivit
klart för Persson, att ingen vore direkt misstänkt för brotten i fråga. Då det
emellertid kunnat ifrågasättas att föranstalta om en kroppsvisitation av regementets
personal för att därigenom vinna utredning om brotten — Sundberg
hade nämligen i sin relation nämnt att man hade anledning räkna med
att gärningsmännen ådragit sig vissa skador å kroppen vid bilkollisionen •—•
hade Persson ansett sig böra för Sundberg klargöra sin inställning till en
sådan ifrågasatt kroppsvisitation. Även om Persson icke direkt betraktat sig
som förundersökningsledare, enär någon misstänkt icke uppdagats, hade
det legat i sakens natur att Persson bort meddela anvisningar rörande undersökningens
bedrivande, när Persson blivit särskilt tillfrågad därom. Intet
hinder hade förelegat för Persson att jämlikt bestämmelserna i 23 kap. 3 §
rättegångsbalken direkt övertaga ledningen av förundersökningen, enär det
med hänsyn till den ifrågasatta kroppsvisitationen kunde anses vara av
särskilda skäl påkallat. Att Persson emellertid enligt andra stycket i nämnda
lagrum ägt meddela kriminalpolisen anvisning för utredningens bedrivande
vore självklart. Persson hade, sedan han blivit helt insatt i saken, meddelat
Sundberg att Persson för sin del ansåge att intet hinder förelågc att föranstalta
om en kroppsvisitation, enär synnerlig anledning därtill kunde anses
vara för handen, detta dock endast under den förutsättningen att det vid den

fortsatta undersökningen skulle visa sig omöjligt att få någon ledtråd för
undersökningen. Såvitt Persson nu efteråt kunde minnas hade mellan honom
och Sundberg icke varit direkt tal om vilken personal som skulle
kroppsvisiteras, men detta hade varit en sak, som Persson förstått att
Sundberg under utredningens gång själv kunde avgöra. Persson kunde icke
erinra sig att samtalet mellan honom och Sundberg omfattat annat än vad
han omnämnt. Han hade någon tid efteråt fått erfara, att kroppsvisitation
skett beträffande allt hemmavarande manskap men att denna visitation eller
undersökning överhuvudtaget icke lett till något resultat. Huruvida Perssons
uppgifter till Sundberg av denne betraktats som ett direkt beslut från Perssons
sida att kroppsvisitation i förekommande fall skulle ske, kunde Persson
icke yttra sig om, enär han och Sundberg icke just talat därom. Persson
hade dock anledning förmoda, att Sundberg genom deras resonemang fått
■en sådan uppfattning. När Sundberg därför under utredningen för de militära
chefspersonerna omnämnt, att en kroppsvisitation borde företagas och
en visitation sedan kommit till utförande, så finge man fatta detta så, som
att undersökningen tillkommit på initiativ och beslut av den civila undersökningsinyndigheten
och med militärmyndigheten som den, vilken handhaft
de mera praktiska detaljerna beträffande visitationen. Denna uppfattning
delades av Qvarnström. För egen del ville Persson sålunda på intet vis
undandraga sig sin del i den verkställda kroppsvisitationen på sätt han relaterat
sitt ställningstagande, detta så mycket mindre som han ansåge den
företagna åtgärden helt i överensstämmelse med gällande lagbestämmelser.
Det syntes nämligen Persson fullt uppenbart att man i dylika fall helt enkelt
måste tillgripa en sådan åtgärd, ehuru den för de flesta därav träffade
personer kunde anses mindre behaglig. I annat fall skulle man vid en polisutredning
under dylika omständigheter stå sig synnerligen slätt, och detta
kunde icke vara meningen. Hur kroppsvisitationen tillgått kunde Persson
icke yttra sig om, enär han icke tagit vidare del i densamma än vad han
redan omtalat. Att även underbefälet blivit visiterat vore icke något att förundra
sig över. Tvärtom ansåge Persson det självklart att så skulle ske,
detta så mycket mera som underbefäl vid såväl Svea trängregemente som
andra i Linköping förlagda militärförband vid flera tillfällen gjort sig skyldiga
till brott av här ifrågavarande slag och även andra brott. Synbarligen
hade det väckt underbefälets misshag att icke jämväl officerarna och underofficerarna
kroppsvisiterats. Någon anledning till en sådan åtgärd hade icke
med fog kunnat anses föreligga. Det kunde också i detta sammanhang anmärkas
att det vid en dylik massvisitation icke alltid vore så lätt att avgöra,
hur långt man skulle utsträcka densamma. Det sunda förnuftet och lämplighetsskäl
finge bliva avgörande. Persson ville också framhålla, att den omständigheten
att den företagna kroppsvisitationen icke lett till något resultat
för utredningen givetvis saknade betydelse för frågan om det befogade
i visitationens verkställande. När underbefälsförbundet i sin skrivelse framhölle,
att visitationen utförts på ett anmärkningsvärt sätt, både rent allmänt
och i vad anginge den påtagliga särbehandlingen av en befälskår, kunde

man fråga sig vari det anmärkningsvärda bestode, sett i relation till vad
Persson anfört om anledningen till att även underbefälet blivit föremål för
den företagna åtgärden. Det funnes enligt Perssons mening ingen som helst
anledning till klander mot undersökningen i och för sig eller det sätt, på
vilket den utförts; åtgärden hade varit helt motiverad och nödvändig och
hade icke rimligen kunnat uteslutas.

I skrivelse den 12 augusti 1953 till Persson underrättades denne om att
han vore misstänkt för tjänstefel, därvid anfördes följande: Av utredningen
syntes framgå att den ifrågavarande förrättningen vore att anse såsom
kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening (se Nytt juridiskt arkiv 1943
avd. II s. 373 och Gärde in. fl.: Nya rättegångsbalken s. 384). Då icke någon
av de vid förrättningen besiktigade ansetts skäligen misstänkt för brott,
syntes förrättningen ha skett i strid mot föreskrifterna i 28 kap. 12 § rättegångsbalken.
Enligt Perssons eget medgivande vore han ansvarig för att förrättningen
kommit till stånd och skulle alltså ha gjort sig skyldig till tjänstefel
enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

I ett sedermera inkommet yttrande anförde Persson: Han hade i sin promemoria
av förbiseende använt ordet kroppsvisitation i stället för kroppsbesiktning,
vilket det givetvis här vore fråga om. När ärendet numera tagit
den vändningen, att han misstänktes för tjänstefel, ansåge han sig böra närmare
utveckla de omständigheter, under vilka kroppsbesiktningen kommit
till stånd. Persson hade haft ingående samtal härom med Sundberg, vilken
om så påfordrades vore beredd att vitsorda Perssons i det följande lämnade
uppgifter. Efter det biltillgreppet anmälts till polisen, hade Tjärnberg och
Spåre den 22 januari fått i uppdrag att göra en första undersökning på regementet.
De hade återkommit ganska snart samma dag och då meddelat
Sundberg att ingen ledtråd kunnat vinnas i fallet och som nödfallsåtgärd
ifrågasatt att man skulle kunna uppspåra gärningsmännen genom att titta
på personalen på regementet efter de skador, som gärningsmännen otvivelaktigt
måste ha åsamkat sig, den ene i bakhuvudet och den andre å bröstet.
Sundberg hade därefter först sökt Lundh. Då denne icke anträffats, hade han
tagit kontakt med Persson. Först då hade alltså Persson fått reda på vad
som inträffat. Samtalet mellan Persson och Sundberg, vilket varit mycket
kort, hade därefter utvecklat sig på det sätt som Persson tidigare i promemorian
redogjort för. Efter detta samtal hade Persson dock icke fattat något
beslut om att den ifrågasatta åtgärden skulle ske; detta vore Sundberg
den förste att vidgå. På Sundbergs fråga om man skulle kunna tänka sig att
titta på personalen på regementet för att eventuellt kunna utröna, om någon
hade skada i huvudet eller på bröstet, hade Persson, såsom han förut vidgått,
sagt att detta väl skulle låta sig göra. Visserligen hade Persson varit
medveten om de lagbestämmelser, som gällde för kroppsvisitation och
kroppsbesiktning, men det hade i hastigheten förefallit honom underligt, att
man icke skulle kunna utföra en sådan kroppsbesiktning av så enkelt slag
varom här vore fråga. Det hade ju dock icke gällt annat än att helt kort
titta vederbörande i nacken eller på bröstet. Det vore påtagligt att lagstiftaren

velat skydda den personliga integriteten. Såge man emellertid till ändamålet
med bestämmelserna i 28 kap. 11 och 12 §§ rättegångsbalken kunde en lagtolkning
sådan som Persson här gjort ej anses vara helt oriktig. Av bestämmelserna
i 11 § om kroppsvisitation framginge att en sådan visitation kunde
göras, oberoende av om någon vore skäligen misstänkt för brott, detta för
att polisundersökningen i vissa fall eljest ej skulle leda till önskat resultat.
Lagstiftaren hade dock ställt som villkor, att synnerlig anledning därtill förelåge.
I fråga om kroppsbesiktning hade däremot i 12 § gjorts den begränsningen,
att någon skulle vara skäligen misstänkt för brottet. Att uttrycket
»den som skäligen kan misstänkas» ej gärna kunde tolkas så snävt, att det
endast avsåge e n person, vore uppenbart. Hade ett brott begåtts i ett slutet
sällskap, kunde sålunda under vissa förhållanden flera personer i sällskapet
sägas vara skäligen misstänkta. Vid en jämförelse mellan de båda
lagrummen kunde Persson därför ej finna annat än att en kroppsbesiktning
av begränsat slag, vilket det här varit fråga om, borde kunna företagas, om
synnerlig anledning förekomme att därigenom den brottslige bleve upptäckt,
detta så mycket mera som ingreppet i den personliga integriteten här måste
anses vara mindre än vid många fall av kroppsvisitation. Persson ville i detta
sammanhang understryka, att vad han avsett vid sitt samtal med Sundberg
endast varit en så obetydlig åtgärd som granskning av bakhuvudet och bröstet,
och Persson hade överhuvudtaget med Sundberg icke diskuterat någon
avklädsel eller ens avsett någon sådan. Det hade emellertid funnits anledning
föreställa sig, att en sådan obetydlig granskning skulle giva önskat resultat
och medföra att en kanske mycket tidsödande polisundersökning kunde helt
undvikas. Det hade därför förefallit Persson helt naturligt att en sådan undersökning
skulle kunna ske, utan att Persson dock närmare satt sig in i
saken, eftersom han icke avsett att giva Sundberg något formellt beslut om
undersökningen. Persson hade i stället för Sundberg framhållit, att de finge
fortsätta undersökningen och se hur saken kunde utveckla sig. Det hade
givetvis varit Perssons avsikt att, därest en kroppsbesiktning skulle komma
till stånd, av Sundberg eller någon annan bliva på nytt kontaktad i saken
för att närmare sätta sig in i densamma och bestämma på vad sätt den skulle
ske och vilka som skulle bliva föremål för undersökningen. Sundberg hade
också framhållit för Persson, att han icke fått något beslut av Persson utan
endast förhandsorienterat denne i saken. Det vore ju också uppenbart att,
om Persson ansett sig ha fattat ett beslut om att kroppsbesiktning skulle
ske, Persson icke kunde ha underlåtit att giva Sundberg närmare direktiv
om hur denna skulle ske. Det vore också lika uppenbart att Persson, därest
han på nytt kontaktats för att närmare besluta om kroppsbesiktningen,
skulle ha övertänkt saken på ett helt annat sätt, innan han beslutat sig.
Saken hade vidare utvecklat sig så, att när Sundberg efter att just ha kommit
ut från Perssons tjänsterum träffat Lundh och för denne relaterat förhållandet
och samtalet med Persson, Lundh framhållit för Sundberg att det
vore på sin plats att de militära myndigheterna själva finge avgöra frågan
om kroppsbesiktningen. Sundberg hade då tänkt att på nytt besöka Persson

och till denne framföra detta Lundhs ställningstagande men hade dock ansett
sig icke böra göra detta. Sundberg hade i stället fått den tanken att han,
då han kommit upp på regementet, skulle be de militära myndigheterna att
avgöra frågan om besiktningen. När Sundberg därefter inställt sig på regementet
och sedan ytterligare undersökning gjorts utan att man kunnat komma
någon vart, hade han vid samtal med Berg fragat, huruvida en besiktning
av personalen kunde komma till stånd. Sundberg hade därvid helt
bortsett från samtalet med Persson såsom ovidkommande och således icke
med ett ord omnämnt, att Persson sagt att en kroppsbesiktning skulle ske,
vilket Persson ju heller aldrig sagt. Berg hade svarat Sundberg, att han
skulle kontakta regementschefen och avvakta dennes beslut i saken, varefter
Berg sökt regementschefen vilken dock då icke hade kunnat anträffas.
De närvarande kriminalkonstaplarna hade då av Berg fått beskedet att denne
senare skulle försöka få tag i regementschefen, varpå kriminalkonstaplarna
framhållit att de återvände till polishuset och avvaktade beslut i saken
från regementschefen. Sundberg hade för Persson velat poängtera, att
han således icke på något sätt begärt eller krävt att en besiktning av personalen
skulle ske utan endast frågat Berg, om en sådan besiktning kunde ske.
Sundberg hade också varit väl medveten om att, därest ett negativt besked
kommit från regementschefen, han därefter skulle ha inhämtat närmare
direktiv från Persson om den ifrågasatta undersökningen, därest denna
skulle ha kommit till stånd efter beslut av civil myndighet. Sundbergs ifrågavarande
handlande, att han således återvänt och avvaktat regementschefens
beslut, gåve klart belägg för att han icke ansett Persson ha fattat något
bestämt beslut om kroppsbesiktning. Därest så varit förhållandet hade
Sundberg endast behövt framhålla detta för Berg och påfordra den hjälp
med detta besluts verkställande, som den militära myndigheten enligt lag
varit skyldig att lämna. Regementschefens åtgörande i saken hade då icke heller
varit nödigt eller behövt avvaktas. Samma kväll hade kommit meddelande
från regementet till någon kriminalkonstapel, att kroppsbesilctningen eller

_som man föredrog att kalla den — läkarundersökningen skulle företagas

och att alla detaljer för densamma blivit ordnade. Man hade bett kriminalpolisen
alt sända personal att vara närvarande vid undersökningen, vilket
förefallit helt naturligt. Sundberg och en annan kriminalkonstapel hade infunnit
sig vid undersökningen men icke på något sätt tagit annan del i densamma
än att de stått och sett på, beredda att ingripa därest undersökningen
skulle givit något resultat, vilket dock icke blivit fallet. Kriminalkonstaplarna
hade sålunda varken då eller tidigare på något sätt lagt sig i var, när
eller hur undersökningen skulle tillgå, en omständighet som talade för alt den
militära myndigheten skött om undersökningen helt på egen hand. Att Persson
själv icke haft någon kännedom om att undersökningen ägt rum eller hur
densamma tillgått framginge av vad han redan uppgivit. Kriminalkonstaplarna
hade vid samma tillfälle fått upplysning om att beträffande personal,
som tillfälligtvis icke varit förlagd på regementet, kroppsbesilctningen skulle
ske å respektive uppehållsorter och därvid hade aldrig varit ifrågasatt när -

varo av polispersonal. Med det anförda hade Persson sålunda velat framhålla,
att han icke rimligen kunde anses på något sätt ansvarig för kroppsbesiktningen,
enär han icke givit något beslut om densamma och icke heller
tagit annan del däri än det ytterligt kortfattade resonemanget med Sundberg,
vilket från båda sidor endast utgjort en förhandsorientering i saken. Det
kunde synas egendomligt att Persson i sin promemoria framhållit, att han
på intet vis undandroge sig sin del i kroppsbesiktningen. Persson hade uppgivit
detta därför att han vid tidpunkten för promemorians avfattande icke
haft klart för sig det verkliga händelseförloppet utan varit i den tron, att
Sundberg efter samtalet med Persson för de militära myndigheterna framhållit
att en undersökning av personalen skulle eller borde ske, vilket av
militärmyndigheten måst uppfattas som ett beslut från den civila myndighetens
sida. Så hade ingalunda varit fallet. Persson hade vid tillkomsten av
promemorian även varit av den åsikten att åtgärden kunnat företagas, enär
han vid studium av de hithörande lagbestämmelserna i hastigheten blandat
ihop kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Kvar stode emellertid det faktum
att, därest en undersökning av dylik beskaffenhet och under förhandenvarande
omständigheter icke finge ske, detta vore en starkt verkande
hämsko för en polisutredning och Persson hade svårt att inse, att det verkligen
kunnat vara lagstiftarens mening att en sådan kroppsbesiktning icke
skulle kunna ske under vissa omständigheter å annan än den direkt misstänkte,
detta i synnerhet som kroppsvisitationer av betydligt mera inkräktande
beskaffenhet finge ske i vissa fall. Då Persson sålunda icke kunde
anse sig vara ansvarig för det beslut, som föranlett kroppsbesiktningen, utan
ansåge sig stå helt utanför denna, kunde han heller icke vidgå, att han
gjort sig skyldig till något tjänstefel på grund av sin befattning med saken.
Beslutet om besiktningen hade sålunda otvivelaktigt fattats av regementschefen
och hela besiktningen i alla dess detaljer hade skett utan något som
helst ingripande från Perssons eller polisens sida. Persson vore emellertid
benägen tro att regementschefen kunde ha blivit felorienterad i saken innan
han fattat sitt beslut och sålunda fått den tanken, att det endast gällt
att verkställa ett redan av den civila myndigheten fattat beslut. Detta torde
nämligen framgå av Qvarnströms uppgifter till förundersökningsprotokollet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i en den 22 augusti
1953 dagtecknad, till landsfogden i Östergötlands län överlämnad åtalsinstruktion
följande.

Den verkställda utredningen visar att polismyndigheten i Linköping den
22 januari 1953 påbörjat undersökning i anledning av en från tygofficeren
vid Svea trängregemente inkommen anmälan att två regementet tillhöriga
lastbilar föregående dag olovligen brukats. Vid undersökningen hade konstaterats
att bilarna, som icke förts utom regementets kasernområde, varit utsatta
för en kraftig sammanstötning sinsemellan. Av de därvid uppkomna

skadorna hade den slutsatsen ansetts kunna dragas att även de personer
som fört bilarna blivit skadade, den ene i bakhuvudet och den andre i
bröstet. Då det icke annorledes kunnat utrönas vilka som brukat bilarna
vid tillfället i fråga, hade tanken uppkommit att genom läkarundersökning
söka få klarhet i saken. Sådan undersökning hade också kommit till stånd.
Allt hemmavarande manskap utom kadettskolans elever hade följande dag
uppställts i regementets gymnastiksal och av det militära befälet beordrats
att blotta överkroppen, varefter en läkare i närvaro av två polismän undersökt
var och en genom att känna på nacken och se på bröstet. Vid de avdelningar
som samma dag befunno sig på övningar utanför Linköping hade
motsvarande undersökning, i brist på läkare, verkställts av respektive chefer.
Vaktstyrkan hade undersökts av läkare redan föregående dag. Något
resultat i åsyftat hänseende hade undersökningarna icke lämnat.

De undersökningar som sålunda ägt rum för utrönande av skador å huvud
och bröst äro att beteckna såsom kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening.
Medan undersökning av någons kläder eller av vad han eljest bär på
sig benämnes kroppsvisitation, avses med kroppsbesiktning en undersökning
av kroppen eller någon del därav. Uttryckligt stadgande med definition av
begreppen har visserligen icke givits, men någon tvekan kan icke rada därom
att den här angivna innebörden motsvarar rättegångsbalkens terminologi.

Beträffande kroppsbesiktning gäller, såvitt nu är i fråga, enligt 28 kap.
rättegångsbalken följande. Å den som skäligen kan misstänkas för brott varå
frihetsstraff kan följa må, till utrönande av omständighet som kan äga betydelse
för utredning om brottet, kroppsbesiktning företagas (12 §). Förordnande
om kroppsbesiktning meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten (4 och 13 §§). Förrättning som är av mera väsentlig omfattning
skall verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare,
skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt
vittne närvara (13 §). över kroppsbesiktning skall föras protokoll, vari angives
ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit (9 och
13 §§). I 37 § militära rättegångslagen stadgas att bestraffningsberättigad
befattningshavare må i anledning av brott, för vilket underlydande är misstänkt,
förordna om kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer
åklagare.

Den grundläggande förutsättningen för att kroppsbesiktning skall få ske
är alltså att den som avses med åtgärden skäligen kan misstänkas för brott,
varå frihetsstraff kan följa. Indirekt framgår härav att kroppsbesiktning
icke får företagas å annan än den som kan misstänkas för brottet. Detta
torde visserligen icke innebära att kroppsbesiktning i anledning av ett brott
ej kan ske å fler än som förövat brottet. Innan fullständig utredning vunnits,
kunna två eller möjligen flera vara misstänkta för brottet, även om detta
förövats av endast eu gärningsman. Men det är uppenbarligen icke tillåtet
att verkställa kroppsbesiktning å en större krets personer endast med utgångspunkt
från det förhållandet att gärningsmannen måste vara att finna

bland dem. Möjligheten att företaga kroppsbesiktning har icke ställts till
de brottsutredande myndigheternas förfogande som ett medel att utröna vem
som kan misstänkas. Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den kroppsliga
okränkbarheten, som användningen av ifrågavarande tvångsmedel kan medföra,
är det tydligt att åtgärden får företagas endast å den mot vilken redan
dessförinnan kan riktas en mera bestämd misstanke. Att exakt angiva huru
stark misstanken måste vara är knappast möjligt; lagens ordalag torde ej
innebära mer än att skäl att misstänka just den som avses med besiktningen
skall föreligga (se Nytt juridiskt arkiv 1933 avd. II s. 122, jämför s. 115 och
116).

I enlighet med det nu sagda har den i förevarande fall företagna kroppsbesiktningen
saknat stöd av lag. Även om det måhända varit ett berättigat
antagande att gärningsmännen till de båda brotten vore att finna bland de
besiktigade, har icke någon av dem ansetts skäligen misstänkt vid förrättningens
företagande. En särskild anledning att uppmärksamma begränsningen
i möjligheten att företaga kroppsbesiktning har för övrigt förelegat
med hänsyn till brottens art. Såsom framgår av det ovan anförda måste
den som skall bliva föremål för sådan åtgärd vara misstänkt för brott, varå
frihetsstraff kan följa. I den mån brottsligheten kunnat hänföras under bestämmelsen
om egenmäktigt förfarande i 20 kap. 6 § strafflagen, har visserligen
förutsättningen med avseende å brottets svårhetsgrad varit uppfylld.
Om däremot nagon som haft den olovligen använda bilen i sin besittning
kunnat misstänkas, hade oaktat misstanken kroppsbesiktning å denne icke
lagligen kunnat ske, eftersom straffbudet om olovligt brukande i 22 kap.
7 § strafflagen, vilket i sådant fall varit tillämpligt, icke stadgar annat straff
än böter. Att arreststraff kunnat ådömas i stället för böter förändrar icke
saken, vid det förhållandet att jämlikt 6 § militära rättegångslagen disciplinstraff
skall anses likställt med böter vid tillämpning av rättegångsbalken.

En viss oklarhet synes råda beträffande frågan vem som förordnat om
förevarande kroppsbesiktning. Enligt ovan återgivna lagbestämmelser äro
både åklagare och bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten
i och för sig behöriga att förordna om sådan åtgärd. Självklart torde
emellertid vara att behörigheten icke sträcker sig längre än att förordnande
kan givas, av åklagare då han själv eller vederbörande polismyndighet leder
förundersökningen samt av bestraffningsberättigad befattningshavare då utredningen
verkställes genom hans försorg. I förevarande fall har således,
ettersom brottsundersökningen ostridigt handhafts av polismyndigheten och
emot stadgandena i 9 och 22 §§ militära rättegångslagen ej ens kunnat ombesörjas
vid militärförhör, Persson men icke Qvarnström varit behörig.

Initiativet till den verkställda kroppsbesiktningen har tagits av de polismän
som närmast ombesörjt brottsutredningen. En av dessa har emellertid
underställt Persson fragan huruvida besiktningen kunde ske. Persson har
därvid förklarat att nagot hinder mot åtgärden icke förelåge, och detta har
av polismannen uppfattats som ett förordnande att åtgärden finge företagas.
Sedermera har Qvarnström meddelat ett beslut som enligt hans egen upp -

gift inneburit, att regementets personal ställdes till förfogande för den besiktning
varom åklagaren förordnat.

Persson har i sitt först avgivna yttrande vidgått att vad som förekommit
finge fattas på nu angivna sätt samt förklarat att han för egen del icke ville
undandraga sig sin del i den verkställda förrättningen. Persson har därefter
i en ny skrift funnit sig böra ändra mening i detta avseende utan angivande
av annat egentligt skäl än att han fått vetskap om att han kunde misstänkas
för tjänstefel genom vad som förevarit. Vad Persson därvid anfört förtjänar
icke avseende och synes för övrigt icke kunna inverka på sakens bedömande.
Då Qvarnström fattade sitt beslut, var han medveten om att brottsutredningen
handhades av polisen och att polisen begärt att kroppsbesiktningen skulle
få verkställas. Det föreligger vid detta förhållande icke anledning antaga att
Qvarnström med överskridande av sin behörighet förordnat om besiktningen.
Icke heller kunna de i brottsutredningen verksamma polismännen lastas
för att förrättningen företagits, eftersom de underställt Persson frågan huruvida
kroppsbesiktningen kunde ske och denne icke uttalat sig däremot eller
givit besked att han senare skulle fatta beslut. På grund härav måste Persson,
vare sig han meddelat formligt förordnande eller ej, bära ansvaret för
att kroppsbesiktningen kommit till stånd.

Att Persson låtit kroppsbesiktningen företagas är uppenbarligen att tillskriva
hög grad av oskicklighet. Särskilt av Perssons första yttrande framgår
med all önskvärd tydlighet att Persson varit helt okunnig om hithörande
lagbestämmelser. Redan den omständigheten att Persson genomgående benämnt
ifrågavarande förrättning kroppsvisitation måste anses anmärkningsvärd
i betraktande av att Persson är en juridiskt utbildad åklagare.

Det kan sägas att de olägenheter, som kroppsbesiktningen medfört för
dem som utsatts för åtgärden, icke varit särskilt framträdande. Vissa av de
besiktigade ha dock känt sig kränkta, låt vara att detta sammanhänger med
förhållandet mellan befäl och manskap. Under alla omständigheter är det
emellertid en synnerligen allvarlig sak att ett för den enskilde så ingripande
tvångsmedel som det ifrågavarande kommit till användning utan lagligt
stöd.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig icke kunna underlåta att
beivra det tjänstefel Persson låtit komma sig till last.

I enlighet härmed och då brottet synes vara begånget i Linköping, skall
Persson vid rådhusrätten i Linköping ställas under åtal jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för det han låtit ifrågavarande kroppsbesiktning komma till
stånd.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt landsfogden
i Östergötlands län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion
vid rådhusrätten i Linköping väcka och utföra åtal mot Persson för tjänstefel.

Landsfogden C. O. Linnell påstod vid rådhusrätten i Linköping ansvar å
Persson i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 29 oktober 1953 och vttrade därvid.

Åklagaren har yrkat ansvar å Persson jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för
tjänstefel samt anfört: På kvällen den 21 januari 1953 har å Svea trängregementes
inhägnade kasernområde i Linköping olovligen brukats två där
uppställda, krigsmakten tillhöriga lastbilar, vilka därunder sammanstött
och skadats. Påföljande dag har det inträffade anmälts till kriminalpolisen
i Linköping för förundersökning. Av vad under denna framkommit har den
slutsatsen dragits, att vid sammanstötningen yttre kroppsskador uppkommit
å förarna av de båda bilarna. För att utröna om någon av regementets personal
företett dylika skador har Persson lämnat medgivande till kroppsbesiktning
av personalen, oaktat jämlikt 28 kap. 12 § rättegångsbalken förutsättning
för kroppsbesiktning saknats. Kroppsbesiktningen har ägt rum
den 23 januari 1953 och omfattat större delen av manskapet vid regementet.

D o in s k ä 1.

Persson har bestritt åtalet samt vidare uppgivit: På förmiddagen den 22
januari 1953 hade kriminalkonstapeln Göran Sundberg uppsökt Persson å
dennes tjänsterum och meddelat, att föregående natt två krigsmakten tillhöriga
lastbilar olovligen brukats inom Svea trängregementes inhägnade kasernomräde
och att bilarna därvid skadats. Sundberg hade vidare uppgivit
att den första undersökningen å brottsplatsen, som verkställts av biträdande
kriminalkonstaplarna Millert Tjärnberg och Arne Spåre, icke lämnat någon
ledtråd för uppspårandet av gärningsmännen och att icke någon vore misstänkt
för brotten. Sundberg hade jämväl upplyst Persson, att det vore sannolikt
att en av gärningsmännen vid sammanstötningen mellan bilarna
ådragit sig skada i nacken. Persson hade icke något minne av men det vore
möjligt, att Sundberg även nämnt att den andre gärningsmannen erhållit
skada å bröstet. Sundberg hade tillfrågat Persson om det funnes möjlighet
att »titta på» personalen vid regementet. Persson, som icke närmare satt
sig in i saken eller sett efter vad lagen stadgade om en sådan undersökning,
hade genmält: »Ja, det tycker jag väl skulle kunna ske.» Detta yttrande
hade icke innefattat ett beslut från Perssons sida att en kroppsbesiktning
av personalen skulle verkställas, då Persson betraktat Sundbergs förfrågan
som en förhandsorientering från dennes sida. Ordet kroppsbesiktning hade
icke nämnts under samtalet. Persson hade tillagt, att brottsutredningen, som
enligt vad Sundberg upplyst Persson om befunnit sig på ett förberedande
stadium, skulle fortsätta rutinmässigt, och Persson erinrade sig, att han
särskilt påpekat att den personal, som fullgjort vakttjänst natten till den 22
januari, skulle höras och att eventuella fingeravtryck på bilarna borde undersökas.
Persson hade avslutat samtalet med Sundberg med orden: »Sen
få vi se hur det blir.» Samtalet hade varit kort och tagit 2 å 3 minuter i

anspråk. Sundberg kunde icke ha uppfattat Perssons yttrande som ett beslut,
att kroppsbesiktning skulle äga rum. Sundberg hade icke heller påfordrat
beslut i saken. Det hade mellan Persson och Sundberg icke varit
något som helst tal om vilken personal, som skulle ifrågakomma vid en
undersökning. Hade Persson fattat beslut om kroppsbesiktning, hade han
icke underlåtit lämna närmare direktiv för en sådan besiktning. Persson
bestrede, att han vore ansvarig för den kroppsbesiktning, som ägt rum, eller
att han tagit sådan befattning med saken, att ansvar för att besiktningen
kommit till stånd kunde åvila honom. Persson vore emellertid medveten om
att, därest Persson vid Sundbergs förfrågan lämnat det beskedet att en undersökning
av personalen icke kunde ifrågakomma, besiktning icke skett.
Efter samtalet med Sundberg hade Persson icke tagit någon befattning med
saken, och Persson hade först flera månader senare i samband därmed att
försvarsväsendets underbefälsförbund gjort anmälan till militieombudsmannen
fått vetskap om att kroppsbesiktning ägt rum.

Åklagaren har åberopat, att Persson, som den 30 juni 1953 på begäran av
militieombudsmannen avgivit yttrande över den verkställda kroppsbesiktningen,
i detta yttrande lämnat helt andra uppgifter rörande sin befattning
med kroppsbesiktningen än han lämnat inför rätten och att Persson i yttrandet
påtagit sig ansvaret för besiktningen.

Persson har häremot genmält: Det av åklagaren åberopade, av Persson
avgivna yttrandet vore missvisande. Då Persson avgivit detsamma, hade han
icke satt sig in i saken och av någon anledning icke gjort klart för sig
skillnaden mellan kroppsbesiktning och kroppsvisitation. Persson hade trott,
att det varit fråga om kroppsvisitation, och då en sådan varit lagligen tilllåten
i förevarande fall hade Persson ansett det sakna betydelse vem som
burit ansvaret för densamma. Vad Persson uppgivit i ett den 19 augusti
1953 avgivet förnyat yttrande till militieombudsmannen och inför rätten utgjorde
ett riktigt återgivande av Perssons befattning med saken.

I målet ha biträdande kriminalkonstapeln Millert Tjärnberg, kriminalkonstapeln
Göran Sundberg och kaptenen James Berg hörts som vittnen.

Av Tjärnbergs vittnesmål framgår följande: Sedan den av Tjärnberg
och Spårc på förmiddagen den 22 januari verkställda undersökningen på
brottsplatsen icke lämnat någon ledtråd för gärningsmännens uppspårande,
hade Tjärnberg, som jämväl talat därom med kaptenen Jungnert, kommit
på tanken att en undersökning av regementets personal kunde vara lämplig,
då av undersökningen framgått att gärningsmännen vid sammanstötningen
mellan bilarna uppenbarligen ådragit sig skada, den ene i nacken och den
andre i bröstet. Vid återkomsten till polisstationen hade Tjärnberg, sedan
han talat med kriminalöverkonstapeln Bengtsson, samma dag någon gång
mellan klockan It och klockan 12 telefonledes satt sig i förbindelse med
Berg, som då befunnit sig i sin bostad. Tjärnberg, som delgivit Berg vad
som inträffat, hade framfört tanken på en undersökning av regementets
personal, som i så fall borde omfatta allt manskap. Berg hade genmält,
all regementschefen och en del av personalen befunne sig på övningar utom

förläggningsorten men att Berg skulle söka förbindelse med regementschefen
för att efterhöra dennes inställning till en sådan undersökning. Efter telefonsamtalet
hade Tjärnberg informerat Sundberg om sina åtgärder i saken.
Samma dag klockan 1330 hade Tjärnberg och Sundberg begivit sig till regementet
och fortsatt undersökningen. Sundberg hade omtalat för Tjärnberg,
att han talat med såväl Persson som kriminalkommissarien Börje Lundh
om en undersökning av personalen. Tjärnberg erinrade sig icke vad Sundberg
uppgivit rörande innehållet i samtalet med Persson. Under den fortsatta
brottsundersökningen, som icke givit något positivt resultat, hade
Tjärnberg och Sundberg uppsökt Berg å dennes tjänsterum. Berg, som varit
upptagen, hade kommit ut i korridoren och på Sundbergs fråga uppgivit,
att han ännu icke lyckats komma i förbindelse med regementschefen men
att han skulle återkomma så snart han fått kontakt med denne. Under samtalet
med Berg hade icke nämnts något om att Persson skulle ha fattat beslut
om undersökning av personalen. På kvällen samma dag hade Spåre meddelat
Tjärnberg, att Berg telefonledes meddelat Spåre att läkarundersökning av
regementets manskap skulle äga rum påföljande dag klockan 8 i regementets
gymnastiksal och att överkonstapeln Bengtsson beordrat Tjärnberg och
Sundberg att närvara vid undersökningen. Då Tjärnberg och Sundberg å
den utsatta tiden infunnit sig å regementet, hade de utanför gymnastiksalen
sammanträffat med en läkare. På dennes fråga hade Sundberg redogjort
för vad undersökningen skulle avse och beskrivit var skadorna kunde tänkas
förefinnas. Under undersökningen hade Tjärnberg och Sundberg befunnit
sig i närheten av läkaren beredda att ingripa, därest någon av de undersökta
företett skada, som kunnat sättas i samband med det olovliga brukandet
av bilarna. Tjärnberg hade vetat, att regementschef hade möjlighet
att förordna om tvångsåtgärder. Tjärnberg hade icke reflekterat över huruvida
regementschefen i förevarande fall varit därtill behörig. Tjärnberg hade
haft den uppfattningen, att läkarundersökningen skett på den militära myndighetens
ansvar. Hade nämnda myndighet vägrat att låta verkställa undersökningen,
skulle Tjärnberg ha anmält detta till sin närmaste överordnade
överkonstapeln Bengtsson.

Sundberg har i huvudsak bekräftat riktigheten av vad Persson uppgivit
rörande innehållet i det samtal, som Sundberg haft med Persson, samt vidare
uppgivit: Samtalet med Persson hade ägt rum strax innan Sundberg
och Tjärnberg den 22 januari klockan 1330 begivit sig till regementet. Under
samtalet med Persson hade Sundberg lämnat en kort orientering över vad
som förekommit i saken. Sundberg hade därvid omnämnt, att det vore
troligt att en av gärningsmännen ådragit sig skada i nacken. Sundberg mindes
icke om någon skada i bröstet varit på tal. Då Sundberg framkastat tanken
på en undersökning av personalen, hade Persson utan att se efter i
lagboken svarat: »Ja, det bör ju kunna gå» eller fällt något liknande uttryck.
Sundberg hade icke avsett att erhålla ett slutgiltigt besked av Persson,
då förundersökningen ännu icke fortskridit så långt att tvångsåtgärder
varit aktuella, och Sundberg hade icke heller uppfattat Perssons ut -

talande som ett dylikt besked. Det hade icke nämnts något om när, hur
eller var en eventuell besiktning av personalen skulle verkställas. Mellan
Persson och Sundberg hade även varit på tal hur den fortsatta förundersökningen
borde bedrivas. Huruvida Persson därvid föreslagit några särskilda
åtgärder, erinrade sig icke Sundberg. Samtalet med Persson hade varit
kort och varat allenast några minuter. Omedelbart efter det Sundberg lämnat
Perssons tjänsterum, hade Sundberg träffat Lundh. Sundberg hade
nämnt för Lundh att en läkarundersökning av regementets personal varit
på tal. Lundh hade då sagt att, om en sådan undersökning skulle ske, denna
borde verkställas av den militära myndigheten och i dess regi. Sundberg bekräftade
riktigheten av vad Tjärnberg uppgivit rörande vad som förekommit
såväl under Tjärnbergs och Sundbergs gemensamma besök å regementet
den 22 januari som före och under läkarundersökningen påföljande dag.
Sundberg har vidare uppgivit: Efter läkarundersökningen, som tagit ungefär
en timme i anspråk, hade någon av underbefälet frågat Sundberg vem som
beslutat undersökningen, vartill Sundberg svarat: »Det militära befälet.»
Sundberg hade uppsökt Berg och omtalat denna underbefälets förfrågan och
tillagt, att »om det skulle bli något knorr så skyll på kriminalpolisen». Efter
samtalen med Lundh och Berg hade Sundberg haft den uppfattningen, att
regementschefen ägt fatta beslut om läkarundersökningen. Hade regementschefen
vägrat meddela beslut om sådan undersökning, skulle Sundberg hänvänt
sig till Persson. Då emellertid regementschefen fattat beslut att undersökningen
skulle ske, hade Sundberg ansett sig sakna anledning att ytterligare
kontakta Persson i saken. Något protokoll över läkarundersökningen
hade icke förts av vare sig Sundberg eller Tjärnberg. Efter återkomsten till
polisstationen hade Sundberg i diariet allenast antecknat, att en läkarundersökning
ägt rum och att denna icke givit något resultat.

Tjärnberg och Sundberg ha sammanstämmande uppgivit, att de beslut om
tvångsåtgärder, såsom anhållande och husrannsakan, vilka Persson i sin
egenskap av åklagare och undersökningsledare lämnade, alltid vore klara
och tydliga och i regel skriftliga samt att över dylika åtgärder, som beslutats
av Persson, alltid fördes protokoll.

Berg har uppgivit följande: Under lunchrasten den 22 januari 1953 hade
Berg, som tidigare på dagen av kaptenen Jungnert erhållit meddelande om
den under natten inträffade sammanstötningen mellan två lastbilar å kaserngården,
blivit uppringd av en kriminalkonstapel, som talat om sammanstötningen
och tillagt, att det kunde antagas att förarna av bilarna ådragit
sig skador, den ene i nacken och den andre i bröstet. Kriminalkonstapeln
hade vidare frågat Berg om möjlighet funnes att undersöka personalen vid
regementet, vartill Berg svarat, att han skulle tala med regementschefen och
därefter lämna besked. Berg hade icke lyckats komma i förbindelse med
regementschefen, som befunnit sig på övningar utom förläggningsorten, förrän
på kvällen samma (lag. Dessförinnan hade Berg å sitt tjänsterum fått besök
av Ivå kriminalkonstaplar, vilka talat om vilken personal som skolat
undersökas, varvid de nämnt att även underbefälet borde bliva föremål för
5—537750. M il il ieo in b u ds in an n en s timbetsberiittehe.

undersökning. Berg hade ett dunkelt minne av att Berg med tanke på att
underbefälet skulle undersökas uttryckt en förmodan att det kunde tänkas
bliva »något knorr» från underbefälets sida och att en av kriminalkonstaplarna
därvid yttrat: »Skyll på kriminalpolisen». Berg hade även ett dunkelt
minne av att under samtalet »stadsfiskalen» nämnts i något sammanhang.
Sedan Berg kommit i förbindelse med regementschefen, hade denne
förklarat, att han icke ville motsätta sig en undersökning av personalen,
om polisen påfordrade en sådan undersökning. Regementschefen, som skolat
fortsätta övningarna utom Linköping, hade uppdragit åt Berg att ordna
detaljerna för undersökningen. Vid samtalet med regementschefen hade såväl
denne som Berg varit på det klara med att brottsutredningen handhafts
av polismyndigheten. Anledningen till att Berg det oaktat velat tillfråga regementschefen
i saken hade närmast varit den, att regementet haft samövningar
med Livgrenadjärregementet, varför vissa svårigheter med anordnandet
av undersökningen förelegat. Berg hade icke uppfattat kriminalpolisens
begäran om undersökning som ett krav utan som ett önskemål. Efter
samtalet med regementschefen hade Berg, sedan han varit i förbindelse med
regementsläkaren, låtit undersöka den personal, som ingått i vaktstyrkan
natten till den 22 januari. Berg hade jämväl telefonerat till vederbörande
chefer för de förband ur regementet, som deltagit i övningarna utom förläggningsorten,
och anmodat dem att låta undersöka personalen vid förbanden.
Sedan Berg vidtagit åtgärder för undersökningen av det hemmavarande
manskapet, hade Berg telefonerat till kriminalkonstapeln Spåre och meddelat,
att regementschefen ställt personalen till förfogande påföljande morgon
den 23 januari — klockan 8 i regementets gymnastiksal och att en läkare
skulle vara tillstädes. Strax före nämnda tidpunkt hade Berg sammanträffat
med två kriminalkonstaplar, varvid Berg underrättat dessa att allt varit
klart för undersökning samt överlämnat åt dem att verkställa undersökningen.
Minst 400 man hade undersökts, därav omkring 200 i gymnastiksalen.

I målet är ostridigt, att brottsundersökningen handhafts av polismyndigheten.
Vid sådant förhållande har Persson och icke regementschefen varit
behörig att förordna om kroppsbesiktning. Initiativet till den verkställda
kroppsbesiktningen har tagits av de polismän, som ombesörjt brottsutredningen.
Kroppsbesiktningen har verkställts utan stöd av lag.

Mot Perssons bestridande har icke blivit styrkt, att Persson meddelat
beslut att dylik besiktning skulle företagas.

Å andra sidan har Persson medgivit, vilket jämväl bestyrkes av Sundbergs
vittnesmål, att Persson vid det samtal, som han haft med Sundberg före
besiktningens verkställande, icke ansett hinder föreligga mot den av Sundberg
ifrågasatta undersökningen.

Det måste antagas för visst, vilket Persson även vitsordat, att, därest
Persson vid samtalet med Sundberg lämnat denne besked att sådan undersökning
lagligen icke kunde ifrågakomma, densamma icke verkställts.

På grund härav finner rådhusrätten Persson, oavsett att han icke meddelat
formligt förordnande om kroppsbesiktningen, bära ansvaret för att densamma
kommit till stånd.

Genom att på angivet sätt besvara Sundbergs förfrågan utan att dessförinnan
ha tagit del av gällande lagbestämmelser om förutsättningarna för
den ifrågasatta undersökningen har Persson visat viss grad av oskicklighet.

Rådhusrätten finner emellertid, att Persson efter samtalet med Sundberg
icke haft anledning förvänta annat än att han skulle beredas tillfälle att
taga ytterligare ställning till frågan om sådan undersökning, innan densamma
verkställdes. Till följd av omständigheter, över vilka Persson icke
kunnat råda, har — såsom framgår av Tjärnbergs och Sundbergs vittnesmål
— sådant tillfälle icke beretts honom. Härigenom har Persson undandragits
möjlighet att fatta slutligt beslut i saken. Om sådant beslut av honom
påfordrats anser sig rådhusrätten böra utgå från att Persson med hänsyn
till den omfattning, som kroppsbesiktningen varit avsedd att erhålla,
satt sig in i gällande bestämmelser om dylik besiktning samt att kroppsbesiktningen
vid sådant förhållande icke kommit till stånd.

På grund härav finner rådhusrätten den oskicklighet, vartill rådhusrätten
funnit Persson vara förvunnen, icke vara av beskaffenhet att för honom
skäligen böra föranleda ansvar.

Domslut.

Rådhusrätten ogillar åklagarens talan.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Disciplinär bestraffning av furir för våld mot en honom underlydande

värnpliktig,

I en den 17 september 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift
anmälde värnpliktige nr 1490-3-51 Seth Anders Johanson att han, som
tjänstgjorde vid Signalregementets åttonde kompani, den 11 september 1952
under vissa i skriften närmare angivna omständigheter blivit utsatt för våld
av furiren Lars Yngve Pihl. Skriften var försedd med påskrift av nio andra
värnpliktiga av innehåll att Johansons uppgifter vore med sanningen överensstämmande.

På militieombudsmannens föranstaltande lät landsfogden i Stockholms
län verkställa utredning i saken genom förhör med — förutom Johanson
och Pihl •— de nio värnpliktiga, som bestyrkt Johansons uppgifter i anmälningen.
Till fullständigande av utredningen ägde därefter förhör i vissa
frågor rum med Johanson å militieombudsmansexpeditionen.

Johanson uppgav i ärendet: Han tillhörde tredje plutonen vid åttonde
kompaniet. Den 11 september 1952 hade plutonen haft skjutövning på Järva
skjutbanor. Efter avslutad skjutning hade plutonen under befäl av Pihl fått
marschera till förläggningen. Vid tre tillfällen under förflyttningen hade

Pihl anbefallt språngmarsch, varjämte plutonen vid ett tillfälle beordrats
taga flygskydd vid sidan av vägen. Till följd av att full utrustning — packad
ryggsäck, hjälm och gevär — medfördes, hade Johanson för sin del
blivit ganska uttröttad av den kanske något uppdrivna marschtakten och
under det sista språngmarschmomentet icke kunnat hålla samma takt som
kamraterna utan sackat efter något. När Pihl observerat, att Johanson icke
höll samma takt som kamraterna, hade Pihl — som uppehöll sig till vänster
om plutonen och ungefär vid dess mitt — sprungit fram till plutonens
tät, där Johanson befann sig, och knuffat undan två värnpliktiga snett bakom
Johanson. Pihl hade därefter tilldelat Johanson en spark i ryggslutet.
Sparken hade varit hård med hänsyn till att Pihl haft grova marschkängor,
och sparken hade vållat Johanson häftig smärta. Förutom att Pihl givit
Johanson sparken i ryggslutet hade Pihl vid tillfället fattat Johanson om
nacken och tilldelat honom en kraftig knuff så att han hållit på att snubbla
omkull. Huruvida knuffen förorsakade Johanson någon särskild smärta
mindes Johanson icke. Efter Pihls angrepp mot Johanson hade Johanson
lämnat ledet och enskilt begivit sig till förläggningen. Johanson, som icke
tidigare sagt något till Pihl om att han var trött, hade icke heller då han
lämnade ledet yttrat något. Pihl hade däremot sagt att de skulle träffas hos
kompanichefen senare. Under den fortsatta förflyttningen till förläggningen
hade Johanson känt smärta i ryggslutet vid varje steg han tagit. Smältorna
hade under de närmaste dagarna efter hand avtagit men upphört först
efter fem å sex dagar. Huruvida sparken förorsakat något blåmärke eller
annan synlig skada hade Johanson ej själv iakttagit eller blivit uppmärksamgjord
på. Dagen efter det inträffade hade Johanson sjukanmält sig och
efter sjukvisitation, därvid Johanson fått redogöra för händelsen, varit sjukredoyisad
såsom delvis tjänstbar, grupp 2, under en veckas tid. Johanson
hade icke anmält Pihls förfarande till kompanichefen, men enligt vad Johanson
erfarit hade Pihl samma dag händelsen ägt rum rapporterat densamma
till kompanichefen. Johanson hade därefter blivit kallad till kompanichefen
och fått redogöra för händelseförloppet. — Johanson ämnade
icke föra talan mot Pihl om enskilt anspråk och påfordrade icke att målet
handlades vid domstol. Däremot önskade Johanson, att disciplinär åtgärd
vidtoges mot Pihl, så att denne erhölle någon näpst för sitt beteende.

Pihl erkände, att han, som vid det ifrågavarande tillfället förlorat kontrollen
över sig själv, tilldelat Johanson en spark i ryggslutet och en knuff
i ryggen men framhöll, att han blivit retad .av Johansons nonchalanta uppträdande.
I övrigt berättade Pihl bland annat följande: Han hade tjänstgjort
som instruktör vid åttonde kompaniets tredje pluton sedan den 26 maj
1952, då de värnpliktiga inryckt till tjänstgöring. Den 11 september 1952
hade plutonen haft skjutövning på Järva skjutbanor. Plutonen hade därvid
blivit något fördröjd, varför marschtiden till förläggningen, där enligt order
plutonen skulle vara vid viss angiven tidpunkt, blivit ganska knapp. Av
denna orsak hade Pihl anbefallt språngmarsch vid tre olika tillfällen under
förflyttningen. Dessutom hade han vid ett tillfälle kommenderat flyg -

skydd. Anledningen härtill hade varit att marschtakten bland de värnpliktiga
var dålig. Under skjutövningen hade de värnpliktiga haft mycket goda
tillfällen till avkoppling och vila, varför fotmarschen tillbaka till förläggningen
på intet sätt kunnat betraktas som besvärande eller påfrestande för
dem. Strax efter det Pihl för tredje gången anbefallt språngmarsch, hade
Pihl beordrat ökad steglängd, enär språngmarschen närmast hade karaktären
av marsch på stället. Plutonen hade då först ökat steglängden men
därefter återgått till samma takt som tidigare. Pihl, som befann sig nedåt
kön på plutonens vänstra sida, observerade, att Johanson, vilken sprang i
främsta ledet, konstant befann sig 2—3 meter efter sina sidokamrater, varför
Pihl uppmanade Johanson att hålla rättningen. Johanson hade emellertid
fortfarande hållit samma avstånd till sina sidokamrater. Pihl hade då
sprungit upp mot plutonens tät och brutit sig in i ledet samt tilldelat Johanson
en spark i ryggslutet och en knuff för att få honom ut från ledet. Pihl
hade nämligen ansett, att Johanson förfor på sätt han gjorde av tredska,
enär det icke kunde vara mera ansträngande för honom att hålla rättning
med sina sidokamrater än att hålla sig på konstant avstånd efter dem.
Johanson hade icke anmält att han var trött eller nämnt någon annan orsak
till eftersläpningen. Icke heller sedan han lämnat ledet hade han yttrat något
till Pihl. Pihl hade givit Johanson order att efter hemkomsten anmäla sig
för kompanichefen. Vid återkomsten till kompaniet hade Pihl omedelbart
rapporterat det passerade till kompanichefen.

Vad Johanson och Pihl uppgivit därom att Pihl sparkat och knuffat
Johanson bestyrktes av de omförmälda nio värnpliktigas vid polisförhör
lämnade, härutinnan sammanstämmande berättelser, varav även framgick
att flertalet av de sålunda hörda funnit marschen från skjutbanorna till
förläggningen ganska ansträngande.

Av utdrag av Johansons läkarkort framgick, att denne under tiden den
12—den 19 september 1952 till följd av att han sparkats i ryggslutet varit
sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, grupp 2.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 16 december 1952 till chefen
för Signalregementet följande.

Genom vad Pihl erkänt och i övrigt i ärendet förekommit är utrett, att
Pihl vid omförmälda tillfälle den 11 september 1952 i anledning av förment
tredska från Johansons sida att efterkomma Pihls tillsägelser tilldelat
Johanson en spark i ryggslutet och en knuff i ryggen samt att Johanson
till följd av sparken åsamkats smärta och varit sjukredovisad såsom delvis
tjänstbar under eu veckas tid. Genom sitt berörda förfarande har Pihl gjort
sig skyldig till våld mot krigsman.

Vad Pihl sålunda låtit sig komma till last finner jag vara av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. Johanson har förklarat att han icke för
talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrar all målet handlägges vid

domstol. Med hänsyn härtill finner jag mig kunna jämlikt 83 § militära
rättegångslagen underställa Eder, som torde äga bestraffningsrätt över Pihl,
frågan huruvida Ni vill avgöra saken i disciplinär ordning.

* *

Regementschefen anmälde i skrivelse den 8 januari 1953, att han genom
beslut den 29 december 1952 ålagt Pihl för våld mot krigsman disciplinstraff
av arrest sju dagar.

Beslutet har vunnit laga kraft.

6. Disciplinär bestraffning av major för missfirmelse
mot en värnpliktig.

I en den 20 april 1953 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 165-10-51 Sivert Pettersson, Göta pansarlivgarde, att
han den 15 i samma månad av majoren Carl Harald Bråkenhielm blivit kallad
»djävla idiot», emedan han missuppfattat en av Bråkenhielm given order.

Utredning i saken verkställdes på militieombudsmannens föranstaltande
genom landsfiskalens i Enköpings landsfiskalsdistrikt försorg. Därvid ägde
törhör rum med Pettersson och Bråkenhielm ävensom viss annan till förbandet
hörande personal. De hörda uppgåvo i huvudsak följande.

Pettersson: Den 15 april 1953 hade han tjänstgjort i kasernvakten från
och med klockan 1800. Han hade haft första passet som vaktpost med uppgift
att sköta bevakningen av tre kaserngrindar, benämnda Åkerbygrinden,
skjutbanegrinden och järnvägsgrinden. Dessa grindar — som under dagen
vore öppna och bevakade av var sin post — skulle stängas och låsas i samband
med avlösning av avgående poster klockan 1800, enär vaktstyrkan under
natten vore reducerad. Vid avlösningen ifrågavarande dag hade ställföreträdande
vaktchefen tjänstgjort såsom avlösningsförare. Denne och Pettersson
hade först begivit sig till Åkerbygrinden, som låstes, varefter de begivit
sig till skjutbanegrinden. Då Pettersson stängt och låst även denna
grind, hade Bråkenhielm kommit till platsen i bil. Bråkenhielm hade nu beordrat
Pettersson att öppna grindarna. I tron att Bråkenhielm avsåg skjutbanegrinden
hade Pettersson öppnat denna. Chauffören i Bråkenhielms bil
hade emellertid icke utpasserat med bilen utan i stället vänt bilen. Pettersson
— som fick den uppfattningen att bilen icke skulle utpassera genom skjutbanegrinden
— hade ånyo stängt denna. Bråkenhielm hade därpå beordrat
Pettersson att öppna Åkerbygrinden, där trupp stod och väntade på att få
utpassera. Då Pettersson steg upp på sin cykel för att begiva sig till sistnämnda
grind, hade Bråkenhielm ropat till honom: »Låser ni grindarna eran
djävla idiot.» På order av Bråkenhielm hade Pettersson därefter stigit av

cykeln och gått mot skjutbanegrinden för att ånyo öppna denna. Härunder
hade Bråkenhielm sprungit fram till Pettersson och ryckt till sig nyckeln,
som Pettersson höll i handen. Ställföreträdande vaktchefen hade då gått
fram till Bråkenhielm och fått tillbaka nyckeln samt därefter låst upp grinden.
Härpå hade Pettersson begivit sig till Åkerbygrinden, där Bråkenhielm
tillsammans med truppen kort därefter utpasserade. Genom det inträffade
hade avlösningen av posten vid järnvägsgrinden blivit avsevärt försenad och
icke ägt rum förrän klockan 1840. — Enligt vad Pettersson senare erfarit
hade anledningen till Bråkenhielms beteende sannolikt varit den att han i
egenskap av dagmajor tidigare givit vaktchefen order att tillse att grindarna
vore öppna även efter klockan 1800, emedan ett förband skulle utpassera.
Vaktchefen hade troligen ringt från kasernvakten till de olika postställena
för att framföra Bråkenhielms order men genom att Pettersson och ställföreträdande
vaktchefen just då befunnit sig under förflyttning från Åkerbygrinden
till skjutbanegrinden hade de icke fått del av ordern. — Pettersson
ämnade icke föra talan mot Bråkenhielm om enskilt anspråk och påfordrade
ej att målet handlades vid domstol.

Korpralen Bernt Sahlin: Han tillhörde regementet såsom fast anställd
och hade ifrågavarande dag tjänstgjort såsom ställföreträdande vaktchef
från och med klockan 1800. Det hade ålegat Sahlin att ombesörja avlösningen
av vaktposterna vid Åkerbygrinden, skjutbanegrinden och järnvägsgrinden.
Sahlin hade icke hört talas om att någon eller några av dessa grindar skulle
vara öppna efter klockan 1800. Sedan posten vid Åkerbygrinden avlösts och
denna grind låsts, hade Sahlin och Pettersson begivit sig till skjutbanegrinden,
där Pettersson av den avgående posten mottog nycklarna. Då Pettersson
därefter var i färd med att låsa grinden, hade Bråkenhielm kommit till
platsen i bil. Bilen hade stannat omkring 25 meter från grinden. Sahlin hade
sprungit fram till bilen för att göra anmälan för Bråkenhielm. Denne hade
hälsat på Sahlin men i övrigt icke tagit någon notis om honom utan i stället
gått fram till Pettersson. Vad som sedan yttrats mellan Bråkenhielm och
Pettersson hade Sahlin — som stannat kvar vid bilen — icke uppfattat i vidare
mån än att han förstått att Bråkenhielm ville att grinden skulle vara
öppen och att detta tydligen missuppfattades av Pettersson som fortsatte att
låsa grinden. Sahlin hade en svag aning om att Bråkenhielm tilltalade Pettersson
med en svordom, men Sahlin kunde icke yttra sig om huruvida Bråkenhielm
fällde uttrycket »djävla idiot». Bråkenhielm hade därefter beordrat
Pettersson att begiva sig till Åkerbygrinden och öppna denna och samtidigt
tagit nycklarna till skjutbanegrinden från Pettersson. Bråkenhielm hade icke
ryckt till sig nycklarna men hade kanske tagit dem »hastigt» för att det hela
skulle gå fortare. Därefter hade Bråkenhielm själv börjat låsa upp skjutbanegrinden.
Sahlin hade nu skyndat fram till Bråkenhielm och hjälpt till
med uppläsningen. Pettersson hade då redan begivit sig på väg mot Åkerbygrinden.

Värnpliktige nr 258-24-34 Martin Carlsson: Han hade ifrågavarande dag
tjänstgjort i kasernvakten med pass såsom vaktpost vid skjutbanegrinden

mellan klockan 1600 och 1800. Avlösningen skulle ske klockan 1800 men hade
varit försenad och ägt rum först omkring klockan 1825, då Pettersson anlänt
till platsen tillsammans med avlösningsföraren. Carlsson hade överlämnat
nyckeln till skjutbanegrinden till Pettersson, som av avlösningsföraren
beordrades att genast låsa grinden. I samma ögonblick hade från kasernområdet
Bråkenhielm anlänt till platsen i bil. Bilen hade stannat framför skjutbanegrinden,
varefter Bråkenhielm stigit ur bilen och frågat de närvarande
vem som hade nyckeln till Åkerbygrinden. Samtidigt hade Carlsson börjat avlägsna
sig från platsen. Då han befunnit sig på ungefär tio meters avstånd
från de övriga, hade han vänt sig om och sett att Bråkenhielm rusade fram
till Pettersson. Carlsson hade tydligt hört att Bråkenhielm därvid till Pettersson
yttrat: »Djävla idiot.» Bråkenhielm hade verkat upprörd och Carlsson
hade fått den uppfattningen att Pettersson förmodligen missförstått Bråkenhielm.
— Carlsson hade icke fått order genom vaktchefen eller annan att
skjutbanegrinden skulle vara öppen efter klockan 1800 ifrågavarande dag.

Bråkenhielm: Han kunde icke erinra sig vilken dag den påtalade händelsen
ägt rum men ville icke hålla för otroligt att det kunde ha varit den 15
april 1953. Händelsen hade inträffat i samband med en bataljonsövning därvid
det gällde att passera kasernområdet. Vissa grindar måste i samband
därmed vara öppna. Härom hade Bråkenhielm givit order till någon, han
kunde icke erinra sig vilken. Bråkenhielm, som haft sin uppmärksamhet helt
riktad på övningen och dess genomförande, ville icke hålla för otroligt att
han vid tillfället kunde ha fällt uttrycket »djävla idiot», då han funnit att
grindarna icke voro öppnade. Huruvida uttrycket gällt Pettersson eller den
som icke genomfört ordern, kunde han icke säga. Han hade blivit förargad
på den personal, som icke tillsett att givna order kommit till utförande, och
det hade icke varit hans avsikt att på något sätt förolämpa Pettersson. Icke
heller kunde han erinra sig huruvida han ryckt nycklarna från Pettersson
men det vore möjligt att han sagt till Pettersson att giva honom nycklarna
och att han därvid fått dem »hastigt».

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 11 juli 1953 till sekundchefen
för Göta pansarlivgarde följande.

Bråkenhielm har förklarat, att han icke ville hålla för otroligt att han fällt
det av Pettersson påtalade uttrycket »djävla idiot». På grund av vad sålunda
och i övrigt i ärendet förekommit finner jag det ådagalagt, att Bråkenhielm
gentemot Pettersson gjort sig skyldig till missfirmelse, som avses i 26 kap.
8 § strafflagen.

Vad Bråkenhielm låtit sig komma till last är av beskaffenhet att icke böra
undgå beivran. Pettersson har förklarat att han icke för talan om enskilt anspråk
eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. Med hänsyn
härtill samt med beaktande jämväl av omständigheterna i övrigt finner jag

mig kunna jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa Eder, som torde
äga bestraffningsrätt över Bråkenhielm, frågan huruvida Ni vill avgöra saken.

* *

Sekundchefen anmälde i skrivelse den 17 juli 1953, att han genom beslut
den 13 i samma månad ålagt Bråkenhielm för missfirmelse mot krigsman
disciplinstraff av disciplinbot för två dagar med fjorton kronor för dag.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Underlåtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan icke bliva
att bedöma såsom övergivande av post.

Vid granskning av arrestantkort från Norrbottens flygbaskår för november
1951 uppmärksammades att kårchefen, översten Hugo Svenow, genom
ett den 20 november 1951 meddelat, av auditören Sven Ahlström kontrasignerat
beslut jämlikt 26 kap. 13 § strafflagen ålagt värnpliktige nr 1290-19-51
Johansson arrest åtta dagar för övergivande av post, som angivits bestå däri
att Johansson icke å utsatt tid påbörjat honom åliggande tjänstgöring som
patrullerande post den 10 november 1951 klockan 0000—0200 utan kvarstannat
inom vaktlokalen, där han påträffats av dagofficeren klockan 0020.

Av handlingarna i målet inhämtades: I en den 10 november 1951 avgiven
rapport anmälde vederbörande dagofficer att Johansson, vilken nämnda dag
haft pass såsom patrullerande post klockan 0000—0200, ännu klockan 0020
befunnit sig i vaktlokalen och således icke uppehållit sig å anbefallt patrullområde.
Vid. militärförhör vitsordade Johansson rapportens riktighet samt
uppgav vidare att han, sedan han blivit väckt, gått på toaletten och därefter
ätit några smörgåsar, varunder dagofficeren kommit in i vaktlokalen.

Sedan från Svenow och Ahlström infordrats upplysning rörande anledningen
till att Johanssons förfarande bedömts såsom övergivande av post
och icke såsom tjänstefel, inkom Svenow den 4 april 1952 med ett av Ahlström
avgivet yttrande. I yttrandet, till vilket Svenow anslöt sig, anfördes:
Vid överläggningen till straffbeslutet hade Svenow och Ahlström varit överens
om brottsrubriceringen; gärningen hade ansetts vara just av den art,
som lagstiftaren vid sidan av de generella tjänstebrottsbestämmelserna i 26
kap. 18 § strafflagen velat kriminalisera genom den särskilda straffbestämmelsen
i 13 § samma kapitel. Denna uppfattning vunne enligt Ahlströms förmenande
stöd av ett uttalande i betänkandet med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten (SOU 1946: 83 s. 107—108), där de sakkunniga uttalade
att det förfarande, som genom bestämmelsen om övergivande av post
borde straffbeläggas, allmänt taget kunde sägas innebära att krigsman med
viss syssla sveke den grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan
skulle fullgöras. Detta hade Johansson, som ostridigt skolat tjänstgöra som
patrullerande post mellan klockan 0000—0200, icke varit vid ifrågavarande
tillfälle. I Regners och Henkows lagkommentar »Den militära strafflagstiftningen»
uttalades (s. 220) som ett motiv för att straffbestämmelsen om över -

givande av post hade berättigande även under fredstid, att därigenom inskärptes
betydelsen av vakttjänst och likartade uppgifter redan på ett stadium,
då krigsmaktens verksamhet huvudsakligen vore inriktad på utbildning
och övning. Även denna synpunkt syntes kunna anläggas på nu ifrågavarande
fall. Visserligen hade Johansson, såvitt handlingarna i målet utvisade,
icke påbörjat patrulleringen, varför det objektiva rekvisitet »fullgör
vakttjänst» icke varit uppfyllt enligt stadgandets ordalydelse, men nonchalerandet
av den speciellt viktiga tjänstgöring som vakttjänsten utgjorde syntes
icke vara lindrigare i ett fall som det förevarande än i det tänkta fallet,
alt Johansson skulle ha påbörjat patrulleringen och först därefter gått in i
vaktlokalen. Vid bedömandet av Johanssons handlingssätt kunde det möjligen
vara av betydelse, huruvida föregående post stannat kvar på poststället
under den tid Johansson dröjt kvar i vaktlokalen och poststället alltså icke
skulle ha varit övergivet. Härvidlag hade upplysts, att enligt praxis avgående
post väckte den pågående posten, varefter denne omedelbart påbörjade sin
vakttjänstgöring, medan den avlösta posten stannade i vaktlokalen. Någon
formlig vaktavlösning utanför vaktlokalen skulle sålunda icke äga rum vid
byte av vaktpost under nattimmarna. Emellertid syntes förfarandet därvidlag
icke vara av avgörande betydelse för brottsrubriceringen i ett fall som
det förevarande. Militärförhörsprotokollet vore i detta hänseende icke tillräckligt
utförligt. — Ahlström hade utgått från att Johansson under sin vistelse
i vaktens slutna del mellan patrulleringarna icke varit att betrakta
som vaktpost. Därest motsatsen skulle vara fallet, ansåge Ahlström att Johanssons
förfarande att icke i rätt tid börja patrulleringen bort bedömas
som tjänstefel.

Sedermera upplystes i ärendet, att i juni 1952 fastställts ny vaktinstruktion
för flygbaskåren samt att i nämnda instruktion beträffande i kårvakten
ingående patrullerande poster — posterna nr 2 och nr 3 — givits särskilda
bestämmelser om postavlösning, innebärande att avlösning skall äga rum
för posten nr 2 utanför vaktlokalen och för posten nr 3 på vägen framför
flygförrådet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 januari 1953 till Svenow följande.

Johansson har, innan han klockan 0000 ifrågavarande natt haft att påbörja
tjänstgöringen som patrullerande post, tillhört vaktavdelningens slutna
del. Såsom framgår av ovannämnda betänkande med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten (s. 108) är den som ingår i en vaktavdelnings slutna
del att anse som sådan i 26 kap. 13 § strafflagen avsedd krigsman, som
fullgör vakttjänst eller likartad uppgift. Vad Ahlström i sitt yttrande anfört
därom att han utgått från att Johansson under sin vistelse i vaktens slutna
del mellan patrulleringarna ej varit att betrakta som vaktpost synes icke
fullt klart. Om därmed avsetts att Johansson mellan patrulleringarna icke
varit att anse som sådan i förevarande lagrum avsedd krigsman, som full -

gör vakttjänst eller likartad uppgift, är enligt det nyss anförda denna uppfattning
oriktig. Emellertid torde berörda förhållande sakna betydelse för
bedömandet av huruvida Johansson gjort sig skyldig till övergivande av
post.

För tillämpning av stadgandet i 26 kap. 13 § strafflagen om övergivande
av post förutsättes i första hand att vederbörande obehörigen lämnat sin
post. Det i Ahlströms yttrande från betänkandet citerade uttalandet att det
i lagrummet straffbelagda förfarandet allmänt taget kunde sägas innebära,
att krigsman med viss syssla sveke den grundläggande plikten att vara i
funktion där sysslan skulle fullgöras, bygger uppenbarligen på att nämnda
förutsättning är uppfylld. Med den utformning, lagrummet erhållit, kan underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring under inga förhållanden
bliva att bedöma såsom övergivande av post. En dylik förseelse blir
i stället att anse som tjänstefel eller — om förfarandet jämväl innefattar avvikande
eller uteblivande från vederbörandes avdelning vid krigsmakten —
såsom undanhållande eller rymning. Att, såsom i yttrandet antytts, underlåtenheten
att inställa sig till vakttjänstgöring i det enskilda fallet kan innebära
att vederbörande i lika hög grad sviker sina plikter beträffande vakttjänsten
som om han obehörigen lämnat denna, är därvidlag utan betydelse.
Det må anmärkas att vad nu anförts om gärningens bedömande icke behöver
löranleda att denna i det enskilda fallet lämnas lindrigare bestraffad än om
den bedömts som övergivande av post.

Beträffande avgående post utgår straffbestämmelsen i 26 kap. 13 § strafflagen
från att denne —såsom normalt är förhållandet — icke äger lämna sitt
postställe eller sitt patrullområde, förrän han blivit avlöst i behörig ordning.
Om den pågående posten på grund därav att han efter verkställd väckning
somnat om eller av annan anledning icke i rätt tid verkställer avlösning och
den avgående posten sedan tiden för hans vaktpass utgått lämnar poststället,
ådrager sig den senare straff för övergivande av post; för den pågående
posten inträder regelmässigt straff för tjänstefel, bestående i underlåtenhet
att i rätt tid inställa sig till posttjänstgöringen.

I förevarande fall försvåras bedömandet därav att vid den ifrågavarande
tiden vid flygbaskåren tillämpats en ordning, innebärande att nattetid någon
formlig postavlösning icke ägde rum; sedan avgående posten väckt den
pågående, stannade den förre kvar i vaktlokalen, medan den senare ansågs
ha omedelbart påbörjat sin posttjänstgöring. På grund av den sålunda tilllämpade
ordningen — som alltså innebar att patrullering icke ägde rum under
den tid som åtgick för den pågående posten att efter väckningen göra
sig klar härför — har den avgående posten, sedan han väckt Johansson, varit
fri från sin posttjänstgöring; och ansvar för övergivande av post kan under
föreliggande förhållanden givetvis icke ifrågakomma för den avgående posten.
Sådant ansvar kan emellertid icke heller ifrågakomma beträffande Johansson.
Dennes förseelse består nämligen icke i att han lämnat patrullområdet
utan däri att han underlåtit att genast efter det han blivit väckt inställa
sig där för påbörjande av anbefalld patrullering. Vad Johansson låtit

komma sig till last hade därför bort bedömas såsom tjänstefel enligt 26 kap.
18 § strafflagen. — Möjligen skulle kunna anses att på grund av den vid
kåren tillämpade ordningen med postavlösning inne i vaktlokalen patrullornrådet
i samband med avlösningen blivit tillfälligt utsträckt till att omfatta
även vaktlokalen. Därest så skulle anses, har Johansson genast efter
det han blivit avlöst av den avgående posten påbörjat sin posttjänstgöring.
Icke heller i sådant fall har emellertid Johansson övergivit sin post, utan
hans förseelse består då i underlåtenhet att verkställa patrullering å den anbefallda
patrullvägen. Även ett sådant fall blir att bedöma enligt de allmänna
tjänstebrottsbestämmelserna.

Den från normala förhållanden avvikande situation som uppkommit i det
föreliggande fallet — innebärande att, oaktat patrullområdet varit övergi*-vet, straff för övergivande av post icke kan ådömas vare sig den avgående
eller den pågående posten — har föranletts av den då vid kåren tillämpade
ordningen för postavlösning. En dylik situation kan, sedan numera utfärdats
bestämmelser om postavlösning vid respektive patrullområden, icke vidare
uppkomma.

Jag låter bero vid det uttalande som innefattas i det anförda.

Ahlström skulle genom Svenows försorg erhålla del av skrivelsen.

II.

Vid granskning av arrestantkort från Signalregementet för september 1952
uppmärksammades att regementschefen, översten C. G. Crafoord, genom beslut
den 27 augusti 1952 jämlikt 26 kap. 13 § strafflagen ålagt korpralen nr
2536-1-53 Nilsson arrest fyra dagar för övergivande av post, bestående däri
att Nilsson, oaktat han var kommenderad som dagunderofficer, olovligen varit
borta från regementet från den 2 augusti 1952 klockan 2300 till påföljande
dag klockan 0800.

Sedan i skrivelse till Crafoord anmärkts att jämväl 26 kap. 11 § strafflagen
syntes ha bort åberopas i straffbeslutet — därvid hänvisades till militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1952 s. 148—149 — inkom Crafoord
med ett av auditören C. F. Sandell avgivet yttrande. I yttrandet, till vilket
Crafoord anslöt sig, anfördes: Vid militärförhöret hade Nilsson uppgivit, att
han kommenderats som dagunderofficer vid åttonde kompaniet från och
med den 2 augusti klockan 1300, att dagofficeren emellertid beviljat honom
permission samma dag till klockan 2300, att han under permissionstiden viftats
hos vänner i trakten av Tumba, att hans avsikt varit att återvända med
tåg till Stockholm omkring klockan 2200 men att han missat tåget och trott
att det tåg med vilket han avsett att resa varit det sista tåget till Stockholm,
samt att han infunnit sig vid regementet den 3 augusti omkring klockan
0800. I verkligheten hade det sista tåget från Tumba till Stockholm avgått
klockan 0057. Mot de av Nilsson sålunda lämnade uppgifterna hade Sandell
icke ansett tillförlitligen utrett, att Nilsson gjort sig skyldig till undanhål -

lande. Däremot hade Nilsson begått tjänstefel genom att missa tåget och genom
att icke taga reda på, huruvida något tåg avgått senare på natten. Då
Nilsson just genom dessa försummelser satt sig ur stånd att fullgöra sin
dagunderofficerstjänst, borde hans förseelse bedömas enbart såsom brott
mot 26 kap. 13 § strafflagen.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 3 januari 1953 till Crafoord följande.

För tillämpning av stadgandet i 26 kap. 13 § strafflagen om övergivande av
post förutsättes, att vederbörande obehörigen lämnat sin post. Underlåtenhet
att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan därför aldrig bliva att bedöma
såsom övergivande av post. För lagrummets tillämpning kräves vidare,
att det obehöriga lämnandet av vakttjänstgöringen skett med uppsåt.
Enär Nilssons förseelse bestått däri att han efter beviljad permission underlåtit
att i rätt tid inställa sig vid regementet, har redan på den grund varit
uteslutet att bedöma förseelsen såsom övergivande av post. Av Sandells yttrande
framgår, att i målet icke ansetts utrett att Nilsson uppsåtligen uteblivit
från regementet. Vad Sandell anfört därom att vid sådant förhållande
gärningen icke kunnat bliva att bedöma såsom undanhållande skulle, därest
ett uteblivande från anbefalld vakttjänst kunnat medföra ansvar för övergivande
av post, i lika män ha ägt tillämpning vid bedömande av huruvida
en i sådant hänseende straffbar gärning varit för handen. Vad Nilsson låtit
komma sig till last borde därför av Eder ha bedömts såsom tjänstefel enligt
26 kap. 18 § strafflagen.

Jag låter bero vid det uttalande som innefattas i det ovan anförda.

Sandell skulle genom Crafoords försorg erhålla del av skrivelsen.

2. Dagbefäl vid förband har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning
som erfordras för dagbefälstjänstens utövande och underlåtenhet
att efterkomma av dagbefäl given tillsägelse kan således
medföra ansvar för lydnadsbrott.

Vid granskning av arrestantkort från Västerbottens regemente för augusti
1952 uppmärksammades, att tjänstförrättande regementschefen överstelöjtnanten
Erik Welander genom beslut den 2 augusti 1952 med kontrasignation
av tillförordnade auditören hovrättsassessorn Bengt Åström ålagt värnpliktige
nr 165-20-51 Nyman arrest åtta dagar för tjänstefel och ohörsamhet
mot vakt. Sistnämnda förseelse hade bestått däri, att Nyman den 28 juli
1952 — sedan han av kaserndagunderofficeren ertappats med att olovligen
vistas utanför kompanilokalen och söka lämna kasernområdet genom
klättring över ett staket — icke efterkommit dagunderofficerens tillsägelse
att medfölja till dagbefälsexpeditionen.

Med anledning härav begärdes upplysning från Welander och Åström rörande
de skäl som föranlett att Nymans angivna förfarande bedömts såsom
ohörsamhet mot vakt och icke såsom lydnadsbrott.

Welander anförde med instämmande av Åström: Sergeanten Owe Skoghagen,
mot vilken ohörsamheten riktades, var vid tillfället beordrad som
kaserndagunderofficer. I denna befattning ansågs Skoghagen vara att hänföra
till sådan i 26 kap. 4 § strafflagen avsedd krigsman, som tjänstgör
för bevakning eller upprätthållande av ordning. Kaserndagunderofficerens
huvudsakliga arbete bestode i bevaknings- och kontrolluppgifter, vilka vore
knutna till kasernvakten. För att denne befattningshavare, liksom övrigt
dagbefäl, lätt skulle kunna identifieras i befattningen, bure han särskilt
tjänstetecken, en väl synlig dagbefälsbricka. Under sina bevaknings- och
kontrolluppdrag vore han beväpnad i likhet med kasernvaktens personal.
Vid meddelande av beslutet den 2 augusti 1952 fann Welander, att Nyman
som krigsman icke efterkommit tillsägelse av kaserndagunderofficeren då
denne tjänstgjort för bevakning eller upprätthållande av ordning. Visserligen
inrymde 26 kap. 1 § strafflagen straffbestämmelser om underlåtenhet
av krigsman att lyda förmans befallning, men då 26 kap. 4 § speciellt stadgade
straff för förseelse av den art Nyman begått, valdes detta lagrum i stället
för 26 kap. 1 §.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 23
maj 1953 till chefen för Västerbottens regemente följande.

Enligt 26 kap. 1 § strafflagen skall krigsman dömas för lydnadsbrott om
han vägrar eller underlåter att lyda förmans befallning eller otillbörligen
uppehåller befallningens fullgörande och det ej är uppenbart att befallningen
icke angår tjänsten. I 4 § samma kapitel stadgas att, om krigsman icke efterkommer
tillsägelse som av vaktpost eller annan krigsman, vilken tjänstgör
för bevakning eller upprätthållande av ordning, meddelats för denna tjänst,
han skall dömas för ohörsamhet mot vakt.

Den förstnämnda bestämmelsen avser krigsmans lydnadsplikt mot förman.
En krigsman är pliktig att lyda varje befallning, som meddelats av förman
och som angår krigsmannens tjänst. Den, som har befälsrätt över krigsman,
är förman i förhållande till denne. En befallning kan angå tjänsten även
då den icke hänför sig till själva tjänstgöringen utan avser sådant som
endast indirekt sammanhänger med denna, exempelvis ordningens upprätthållande.
Lydnadsplikten mot förman är ovillkorlig, d. v. s. den som mottager
en befallning får i allmänhet icke göra invändning mot den befallandes
rätt att giva befallningen eller överhuvud ingå på kritik av befallningens
rättmätighet. Lydnadsplikten kännetecknas ytterligare därav att icke blott
underlåtenhet att lyda utan även ett tillkännagivande att befallningen icke
kommer att utföras eller ett otillbörligt uppehållande av befallningens fullgörande
kan föranleda straff för lydnadsbrott.

Bestämmelsen om ohörsamhet mot vakt avser den skyldighet att lyda krigsman
med särskilt bevaknings- eller ordningsuppdrag, som föreligger vid sidan
av lydnadsplikten mot förman. Enligt mom. 11 i tjänstereglementet för
krigsmakten skall krigsman, oberoende av tjänsteställning, åtlyda vaktpost
eller annan krigsman, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande
av ordning, i vad angår denna tjänst. Av förarbetena till gällande militära
strafflagstiftning (SOU 1946:83 s. 79) framgår att ifrågavarande bestämmelse
närmast tillkommit som motsvarighet till 88 § i 1914 års strafflag
för krigsmakten, vilken paragraf avsåg ohörsamhet mot skiltvakt eller annan
vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt
utställd eller utsänd truppavdelning eller någon till krigsmaktens polisväsende
hörande person som är i tjänstgöring. Den lydnadsplikt, varom nu
är fråga, skiljer sig i principiellt hänseende från lydnadsplikten mot förman.
Den är sålunda icke ovillkorlig; endast tillsägelse som är betingad av bevaknings-
eller ordningsuppgiftens fullgörande konstituerar skyldighet att lyda.
Och straffansvar för ohörsamhet mot vakt inträder allenast om tillsägelsen
icke efterkommes men däremot ej vid enbart vägran eller uppehållande av
fullgörandet.

Straffsatserna för lydnadsbrott och för ohörsamhet mot vakt överensstämma,
så när som på att en skärpt straffskala uppställts för grovt lydnadsbrott
förövat under strid eller vid annat tillfälle under krig, då brott
mot krigslydnaden medför särskild fara.

Det sålunda anförda torde visa, att upprätthållandet av lydnadsplikten
mot förman omgärdats med särskilt starka garantier och att bestämmelsen
om ohörsamhet mot vakt är att betrakta som ett kompletteringsstadgande till
straff budet om lydnadsbrott. Då den som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande
av ordning ingriper mot någon över vilken han har befälsrätt,
måste förutsättas att meddelad tillsägelse är en befallning, och om befallningen
ej åtlydes, föreligger alltså lydnadsbrott. Bestämmelsen om ohörsamhet
mot vakt är att tillämpa exempelvis då en menig post, som i regel
icke har någon befälsrätt, givit en tillsägelse. Men den kan också bli tilllämplig
när tillsägelsen givits av befälsperson, nämligen då den mot vilken
tillsägelsen riktas icke är underkastad hans befälsrätt, t. ex. därför att
denne tillhör annat förband. Att märka är dock, att i vissa situationer överordnad
kan taga befäl över den som eljest icke står under hans befäl (mom.
187 tjänstereglementet för krigsmakten).

Enligt mom. 655 i tjänstereglementet ingår kaserndagunderofficeren i
dagbefälet. I mom. 657 samma reglemente stadgas bland annat, att när åtgärd
ofördröj ligen måste vidtagas, dagbefälet på chefens vägnar men på eget
ansvar skall utfärda erforderliga befallningar. Detta torde innebära, att
dagunderofficeren har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning
det erfordras för hans syssla.

På grund härav var Skoghagen då han vid ifrågavarande tillfälle i egenskap
av kaserndagunderofficer ingrep mot Nyman att anse som dennes
förman. I enlighet med det ovan sagda utgjorde den av Skoghagen medde -

lade tillsägelsen en befallning, och Nymans underlåtenhet att lyda befallningen
borde följaktligen ha bedömts såsom lydnadsbrott i stället för ohörsamhet
mot vakt.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende slutbehandlat
från min sida.

Welander och Åström skulle genom regementschefens försorg erhålla del
av skrivelsen.

3. Omfattningen av militärläkares befälsrätt och därav beroende fråga huruvida
underlåtenhet av krigsman att efterkomma tillsägelse av läkare att infinna
sig å förbandets sjukhus för undersökning eller behandling
medför ansvar för lydnadsbrott.

Vid granskning av arrestantkort från Skaraborgs pansarregemente för
oktober 1951 uppmärksammades att regementschefen, översten P. A. Ahlgren,
genom ett den 19 oktober 1951 meddelat beslut ålagt värnpliktige nr 920-9-50 Svensson arrest åtta dagar för undanhållande och lydnadsbrott, vilka förseelser
enligt straffbeslutet bestått däri att Svensson dels ej inställt sig
efter permission på morgonen den 1 oktober 1951, dels ock underlåtit åtlyda
order att medfölja utsänd ambulans till regementet och först efter besök
å annan ort inställt sig där natten mellan den 1 och den 2 oktober.
Straffbeslutet överensstämde med ett av auditören Tore Ljungberg avgivet
yttrande.

Av handlingarna i ärendet inhämtades bland annat följande.

I en den 2 oktober 1951 till regementschefen inkommen anmälan anförde
regementsläkaren H. Roswall: Svensson hade den 1 oktober konsulterat
tjänstförrättande provinsialläkaren i Töreboda, därvid han uppgivit att han
på grund av yrsel och huvudvärk icke kunde inställa sig vid regementet.
Svensson hade haft en temperatur av 38 grader. Då provinsialläkaren icke
ansett Svenssons tillstånd vara sådant att hinder för avhämtning med ambulans
förelåg, hade ambulansföraren vid regementet, värnpliktige nr 1907-17-42 Pettersson, beordrats att avhämta Svensson i Töreboda. Då Pettersson
med ambulansen ankommit till provinsialläkarens tjänstelokal, hade upplysts
att Svensson redan avlägsnat sig därifrån. Pettersson hade då kört
omkring i samhället och så småningom lyckats anträffa Svensson, som kommit
åkande på eu cykel. Pettersson hade uppmanat Svensson att följa med
till regementet, så att denne icke behövde riskera anmälan för undanhållande.
Svensson hade därvid yttrat: »Det ger jag fan i, jag måste till flickan
i Moholm.» Pettersson hade därefter återvänt till förbandet och rapporterat
det inträffade för Roswall.

Vid i saken hållet militärförhör uppgav Svensson: Han hade haft klart
för sig, att han skulle ha inställt sig vid regementet den 30 september klockan
2400. Han vitsordade riktigheten av Roswalls anmälan. Vid besöket hos
provinsialläkaren hade denne sagt till Svensson, att intet hinder på grund

6—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

av sjukdom mötte för Svensson att med tåg inställa sig i Skövde. Svensson
hade haft för avsikt att besöka en flicka i Moholm och därefter resa med
tåg till Skövde. Han hade klart för sig det felaktiga i att icke medfölja den
från regementet utsända ambulansen.

Sedan från Ahlgren och Ljungberg infordrats upplysning rörande anledningen
till att Svenssons vägran att efterkomma ambulansförarens anmaning
att medfölja till regementet bedömts såsom lydnadsbrott, inkom
Ahlgren med ett av Ljungberg avgivet yttrande. I yttrandet, till vilket Ahlgren
anslöt sig, anfördes: Svensson hade besökt provinsialläkaren i Töreboda,
som förklarat att hinder ej mötte för Svensson att inställa sig vid
förbandet. Provinsialläkaren hade varit i förbindelse med sjukavdelningen
vid förbandet. En ambulansförare hade därefter beordrats att föra en ambulans
till Töreboda och forsla Svensson till Skövde. När föraren framfört sin
förmans order till Svensson att medfölja ambulansen hade denne vägrat,
därför att han skulle besöka en flicka i Moholm. Svensson hade medgivit,
att han förstått det felaktiga i att ej åtlyda ordern om att medfölja i ambulansen.
Det vore ju ganska vanligt att förmans order framfördes genom en
kamrat. I föreliggande fall måste Svensson ha förstått att ambulansföraren
varit behörig framföra ordern, eftersom ambulansen förts från Skövde till
Töreboda för att hämta honom. Svensson syntes därför ha gjort sig skyldig
dels till undanhållande och dels till underlåtenhet att lyda förmans genom
ambulansföraren framförda order.

Sedan hos Ahlgren begärts upplysning om vilken befattningshavare som
meddelat den av ambulansföraren till Svensson framförda tillsägelsen att
medfölja ambulansen till regementet och huruvida nämnde befattningshavare
haft befälsrätt över Svensson, inkom Ahlgren med förnyat yttrande
av Ljungberg. I yttrandet, till vilket Ahlgren anslöt sig, anförde Ljungberg:
Ambulansen hade utsänts efter order från regementsläkaren Roswall, som
av provinsialläkaren i Töreboda underrättats om Svenssons besök och tillstånd.
Roswall hade givit ambulansföraren order att hämta Svensson, d. v. s.
att till Svensson framföra Roswalls order att medfölja ambulansen till sjukavdelningen
vid regementet. Vad Roswalls befälsrätt anginge torde antingen
mom. 178 eller mom. 187 i tjänstereglementet för krigsmakten vara tillämpligt.
Roswall syntes i varje fall enligt sistnämnda moment ha ägt tillfällig
befälsrätt, d. v. s. rätt att taga befäl, meddela föreskrifter eller vidtaga åtgärder.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 22
augusti 1953 till Ahlgren följande:

Enligt 26 kap. 1 § strafflagen skall krigsman, som vägrar eller underlåter
att lyda förmans befallning eller otillbörligen uppehåller befallningens fullgörande,
dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse, därest det
ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. Straffbarhet för lyd -

nadsbrott förutsätter alltså att befallning givits av förman. I 26 kap. 21 §
tredje stycket samma lag är stadgat att krigsman som har befälsrätt över
annan krigsman är dennes förman. Strafflagen besvarar däremot icke frågan,
vilka som sålunda ha behörighet att giva befallningar och över vilka befäl
kan utövas, utan utgår från den administrativa reglering som finnes i
detta hänseende.

I 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten föreskrives om befälsrätt
bland annat följande. Envar med chefskap enligt krigsmaktens organisation
i fred eller i krig har ständig befälsrätt över vederbörligt förband (mom.
161). Läkare vid militär sjukvårdsanstalt tillkommer, i vad rör ordningen
inom densamma, tillfällig befälsrätt över den personal, som är under hans
vård. Sistnämnda personal är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i tjänsten meddelas av sjukvårdspersonalen (mom. 178). I
uniform klädd officer, underofficer, flaggkorpral, överfurir, högbåtsman,
furir eller civilmilitär tjänsteman av officers, underofficers, överfurirs eller
furirs tjänsteklass — dock icke präst eller predikant — skall i chefs frånvaro,
då någon med lägre tjänsteställning åsidosätter sin tjänsteplikt eller
förgår sig mot allmän ordning, med iakttagande av vad i mom. 421 stadgas,
taga befäl över honom samt meddela föreskrift eller vidtaga åtgärd,
som finnes erforderlig (mom. 187). I mom. 421 stadgas att chef är skyldig
att ingripa, då underlydande åsidosätter sin tjänsteplikt eller förgår sig mot
allmän ordning samt att enahanda skyldighet i chefs frånvaro åligger jämväl
annan förman och envar som jämlikt mom. 187 äger taga befäl. På allmän
plats må dock, därest ingripande skulle förorsaka större uppmärksamhet,
ingripande endast ske, om åsidosättandet av tjänsteplikten medför fara
för person eller egendom, innebär grovt brott mot krigstukten eller är ägnat
att skada krigsmaktens anseende. Då fråga är om förseelse mot allmän
ordning, må ingripandet endast ske om polis ej är tillstädes eller är i behov
av hjälp.

I detta sammanhang må omnämnas vissa bestämmelser om sjukvårdstjänsten.
Sålunda stadgas i mom. 774 i tjänstereglementet, att chef inom
ramen för sin befogenhet är ansvarig för sjukvårdstjänsten vid honom underställt
förband. Han skall vid sjukdoms- och olycksfall snarast möjligt
förhjälpa den insjuknade eller skadade till den vård, som omständigheterna
kräva eller medgiva, samt vidtaga sådana åtgärder att vederbörande snarast
möjligt kan komma under erforderlig läkarbehandling. Enligt mom. 775 i
samma reglemente är vid krigsmakten tjänstgörande läkare ansvarig för
sjukvårdstjänstens fackliga ändamålsenlighet. I § 138 i 1931 års tjänstgöringsreglemente
för armén föreskrives, att sjukvisitation förrättas vid truppförband
i regel dagligen på tid som bestämmes av regementschefen. Manskap
som insjuknat föres på därtill bestämd tid av kompanidagbefälet till
sjukvisitntionen. I vad mån i läkarens sjukredovisningshandlingar upptagen
personal skall inställa sig för återbesök bestämmer vederbörande läkare,
varom kompanibefälet i viss föreskriven ordning blir i varje särskilt fall
underrättat. Det åligger därefter kompanibefälet att utfärda för återbesöket

erforderliga order. Enligt § 139 i sistnämnda reglemente gäller beträffande
intagning på sjukhus att den sjuke föres till sjukhuset av dagbefälet eller
på annat i regementsinstruktionen föreskrivet sätt. Vederbörande läkare
bestämmer när den intagne skall utskrivas från sjukhuset. Läkare på militärt
sjukhus skall lämna underrättelse om utskrivningen till vederbörligt
befäl. Den utskrivne föres från sjukhuset av dagbefälet eller på annat i regementsinstruktionen
föreskrivet sätt.

Av de sist återgivna bestämmelserna framgår huru uppgifterna med avseende
å sjuka fördelats mellan det militära befälet och läkaren. Det ankommer
sålunda på det militära befälet att tillse att såväl den som anmält
sig vara sjuk som den vilken efter tidigare läkarbesök förklarats skola göra
återbesök komma under läkarens vård, medan läkaren såsom naturligt är
har att lämna erforderlig behandling samt att bestämma om och i så fall
när återbesök skall ske. Likaledes åligger det, sedan läkaren beslutat om
någons intagande på sjukhus eller om intagens utskrivning, det militära
befälet att ombesörja att vederbörande blir förd till eller från sjukhuset.

I belysning härav är det ovannämnda stadgandet i mom. 178 i tjänstereglementet
för krigsmakten att förstå. Bortsett från det som gäller beträffande
läkare underlydande sjukvårdspersonal, har läkaren befälsrätt endast
över den personal som är under hans vård, och denna befälsrätt är begränsad
till vad som rör ordningen inom sjukvårdsanstalten. Läkaren äger således
icke giva en värnpliktig, som befinner sig utom sjukvårdsanstalten,
en befallning om inställelse där, även om den värnpliktige är sjuk.

Stadgandet i mom. 187 i samma reglemente, att viss personal av lägst
furirs grad eller tjänsteklass äger taga befäl över underordnad som åsidosätter
sin tjänsteplikt eller förgår sig mot allmän ordning och meddela föreskrift
eller vidtaga åtgärd som finnes erforderlig, kan visserligen berättiga
läkare att beordra någon till inställelse på sjukvårdsanstalt. Såsom oförtydbart
framgår av stadgandets lydelse måste emellertid den som tager befäl
enligt stadgandet personligen ingripa, och en befallning kan därför i detta
fall icke överbringas till den mot vilken befallningen riktas genom bud
eller på annat dylikt sätt.

Med hänsyn till vad nu anförts har i förevarande fall, då Roswall genom
en ambulansförare meddelat Svensson tillsägelse att medfölja i ambulans
till sjukavdelningen vid regementet, icke förelegat en av förman given befallning.
Svensson har följaktligen, förutom för undanhållande, icke bort
dömas även för lydnadsbrott.

Ehuru sålunda ifrågavarande av Eder i överensstämmelse med Ljungbergs
yttrande meddelade straffbeslut varit oriktigt, låter jag med hänsyn till omständigheterna
bero vid mitt i det föregående gjorda uttalande.

Ljungberg skulle genom Ahlgrens försorg erhålla del av skrivelsen.

4. Kompanichef har underlåtit att enligt gällande föreskrifter till regementschefen
ofördröjligen vidarebefordra en till kompanichefen ställd anmälan från
en värnpliktig att denne utsatts för våld och missfirmelse av sin plutonchef.

Kompanichefen har även, utan att äga befogenhet härtill,
verkställt utredning i saken.

Ämbetsberättelsen till 1953 års riksdag innehåller (s. 14 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen — efter anmälan från värnpliktige nr 719-6-45 Stig Ridderstedt — anhängiggjort åtal mot fänriken Bertil Olof Odmark,
Svea trängregemente.

Av redogörelsen framgår, åt! Ridderstedt vid förhör uppgivit bland annat
följande: Den 28 februari 1952 hade Ridderstedt, som tjänstgjorde vid regementets
första kompani, ingivit en till kompanichefen ställd skriftlig anmälan
mot Odinark för det denne föregående dag övat våld mot och missfirmat
Ridderstedt. Sedan denna anmälan ingivits, hade Ridderstedt senare samma
dag blivit inkallad till kompanichefen, kaptenen Karl-Erik Holm, och fått
redogöra för vad som förevarit. Även Odmark hade varit närvarande och
fått yttra sig i saken. Holm hade meddelat Ridderstedt, att anmälan skulle
ställas till regementschefen, och uppmanat Ridderstedt att ingiva ny anmälan,
ställd till rätt forum. Ridderstedt hade då begärt att återfå sin anmälan.
Holm hade sagt, att han icke lämnade ifrån sig handlingen utan skulle
behålla den. Ridderstedt hade omtalat, att han hade för avsikt att tillskriva
såväl militieombudsmannen som regementschefen, varvid Holm meddelat,
att Ridderstedt kunde för sådant ändamål få taga del av sin till Holm ingivna
anmälan.

Holm anförde vid den i saken verkställda utredningen bland annat följande:
Sedan han tagit del av den till honom ställda anmälan från Ridderstedt,
hade han kallat in Ridderstedt på kompaniexpeditionen, där även Odmark
infunnit sig. Ridderstedt och Odmark hade fått yttra sig i anledning
av innehållet i handlingen. Holm hade tillsagt Ridderstedt, att de däri påtalade
förhållandena vore av sådan allvarlig natur att anmälan borde ställas
till regementschefen och icke till kompanichefen. Ridderstedt hade då begärt
att återfå sin till Holm ställda anmälan. Holm hade vägrat Ridderstedt
detta och meddelat att Ridderstedt, om han hade behov därav för att
uppsätta en anmälan till regementschefen, kunde få låna den till Holm ingivna
handlingen, vilken Holm eljest avsåg att behålla dels för att själv
kunna bilda sig en uppfattning om vad som inträffat och dels för att med
denna anmälan som grund kunna orientera regementschefen om del inträffade.
Vid samtalet hade Ridderstedt sagt att han avsåge att skriva en ny anmälan,
som skulle ställas antingen till regementschefen eller, vilket han ansåge
mera troligt, till militieombudsmannen. Efter ett noggrant detaljstudium
av Ridderstedts anmälan hade Holm låtit kalla på var och eu av de
däri omnämnda personerna som enligt uppgift bevittnat de inträffade händelserna.
Dessa hade därefter fält lämna muntlig redogörelse för vad de
sett och hört beträffande Ridderstedts mellanhavanden med Odmark. Se -

dan Holm sålunda sökt sätta sig in i ärendet på ett så grundligt och allsidigt
sätt som möjligt, hade Holm uppsökt regementschefen, översten Einar Qvarnström,
för att orientera denne om det inträffade. Härvid hade Holm visat
Qvarnström den till Holm ställda anmälan. Samtidigt hade Holm orienterat
Qvarnström om att Ridderstedt för Holm uppgivit att han avsåge att skriva en
förnyad anmälan, som han skulle ställa antingen till regementschefen eller,
vilket kunde anses mera sannolikt, till militieombudsmannen. Sedan Qvarnström
mottagit Holms muntliga rapport och tagit del av Ridderstedts till Holm
ställda anmälan, hade Qvarnström sagt sig anse, att ytterligare åtgärder
kunde vidtagas först sedan Ridderstedt inkommit med sin förnyade anmälan.

I yttrande till militieombudsmannen anförde Qvarnström bland annat följande:
Enligt 21 § militära rättegångslagen må anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål
göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet, hos den befattningshavare
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte.
Vid en genomgång med befälspersonal vid regementet — en s. k. regementsrapport
— hade Qvarnström emellertid muntligen föreskrivit, att den omständigheten
att en anmälan av detta slag vore feladresserad (t. ex. till kompanichefen)
icke finge föranleda att den avvisades. Den skulle mottagas och
med påskrift »Insändes till regementschefen» av kompanichefen vidarebefordras
till regementschefen. Anledningen till Qvarnströms sålunda meddelade
föreskrift hade varit av psykologisk art: att den klagande icke genom
svårigheter av formell art skulle bibringas den uppfattningen, att man
sökte försvåra eller lägga hinder i vägen för honom i hans lagliga rätt att
anföra klagomal. Det vore riktigt, att Holm någon dag — Qvarnström kunde
icke erinra sig vilken — orienterat Qvarnström om intermezzot mellan Ridderstedt
och vederbörande plutonchef samt att Ridderstedts till Holm ställda
skrift därvid i vart fall omnämnts och sannolikt också företetts. Qvarnström
mindes, att han fäste sig vid ärendets formella behandling, och vore nästan
säker på att han meddelade Holm, som nyligen kommit till regementet, sin
uppfattning i detta avseende. Då han av Holm underrättats om, att Ridderstedt
vore i färd med att skriva en ny anmälan, och han icke kunde utesluta
möjligheten av att Ridderstedt i denna anmälan önskade ytterligare
utveckla sina klagomål, hade han meddelat Holm, att han vid sådant förhållande
ämnade invänta Ridderstedts nya anmälan. Däremot hade Qvarnström
med all säkerhet icke sagt att ytterligare åtgärder kunde vidtagas
först sedan Ridderstedt inkommit med sin förnyade anmälan. Ett sådant
yttrande från Qvarnströms sida hade varit uteslutet eftersom han var
inställd på att om ny anmälan uteblev — ändock företaga utredning i
ärendet, enär saken kommit till hans kännedom. En eller annan dag senare
hade han låtit efterhöra, huruvida någon ny anmälan ingivits, och då erhållit
beskedet, att Ridderstedt föredragit att vända sig direkt till militieombudsmannen.
Vid sådant förhållande och då kort därefter meddelande
inkom från militieombudsmannen, att denne med anledning av anmälan från

Ridderstedt inlett förundersökning beträffande Odniark, hade Qvarnström
ansett sig icke böra föregripa militieombudsmannens åtgärder i ärendet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 2 januari 1953 till Qvarnström
följande.

I 21 § militära rättegångslagen stadgas: Anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål må göras,
förutom hos åklagare eller polismyndighet, hos den befattningshavare
som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. År
krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad i
tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran i
tjänsteväg.

Enligt föreskrift i 22 § militära rättegångslagen åligger det bestraffningsberättigad
befattningshavare, som på grund av anmälan eller eljest erhållit
kännedom om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål, att under förutsättningar som angivas i första
stycket punkterna 1—7 nämnda lagrum genast hänskjuta målet till vederbörande
åklagare. Så skall enligt nu angivna bestämmelser ske bland annat
om i målet finnes annan målsägande än kronan.

I en den 21 april 1952 till auditören S. Tidstrand avlåten skrivelse1 har
jag närmare utvecklat innebörden av stadgandena i 21 § militära rättegångslagen
sammanställda med vad i tjänstereglementet för krigsmakten
föreskrives om anmälans befordran i tjänsteväg. Därav framgår bland annat
följande. Då i nämnda lagrum föreskrives att anmälan må göras hos
den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte, är däri att inlägga icke någon föreskrift om till vilken
militär befattningshavare anmälan skall ställas utan allenast att gjord anmälan
skall upptagas i sådan ordning att, därest fråga uppkommer om åläggande
av straff i disciplinmål, ärendet kommer att slutligen handläggas
och prövas av i lagrummet angiven befattningshavare. Detta innebär -—
med iakttagande av vad tjänstereglementet i nyss angivet hänseende innehåller
— att en av målsägande tjänstevägen, d. v. s. till kompanichefen, ingiven
anmälan skall av kompanichefen ofördröj ligen tjänstevägen vidarebefordras
till regementschefen och detta utan avseende å huruvida anmälan
är ställd till kompanichefen eller till regementschefen. I nu angivna
fall gäller det sagda utan undantag. Med hänsyn till att anmälan härrör från
enskild målsägande är nämligen kompanichefen förhindrad att, även om
förutsättningar härför eljest skulle föreligga, utöva den tillrättavisningsrätt
som tillkommer honom i fråga om mindre förseelser av beskaffenhet
att kunna bliva föremål för bestraffning i disciplinär ordning. Härav följer
att kompanichefen icke heller äger att innan anmälan vidarebefordras
upptaga någon utredning i saken.

1 Denna skrivelse — i avskrift fogad vid skrivelsen till Qvarnström — är återgiven 1 militieombudsmanncns
ämbctsberättelse 1953 s. 75 ff.

Av vad ovan anförts framgår, att Holms handläggning av Ridderstedts
till Holm ställda anmälan i flera hänseenden giver anledning till anmärkningar.
Holm har sålunda underlåtit att, såsom det ålegat honom, ofördröjligen
till Eder tjänstevägen vidarebefordra Ridderstedts anmälan, varvid
Holm oriktigt utgått från att såsom förutsättning härför gällt att anmälan
skulle ha varit ställd till Eder. Holm har även utan att äga någon befogenhet
härtill genom förhör med Ridderstedt och Odmark ävensom vissa andra
i anmälan omnämnda personer verkställt utredning i saken.

Ehuru sålunda Holms handläggning av Ridderstedts ifrågavarande anmälan
icke skett i överensstämmelse med gällande föreskrifter, finner jag
mig dock kunna låta bero vid den erinran som för Holms vidkommande innefattas
i det ovan anförda.

I det av Eder avgivna yttrandet har Ni närmare angivit de omständigheter
som föranlett att Ni icke i omedelbar anslutning till att Ni genom Holm
erhöll kännedom om Ridderstedts ifrågavarande anmälan hänsköt saken
till åklagaren. Med hänsyn till vad Ni härutinnan anfört synes Eder handläggning
av ärendet icke böra göras till föremål för anmärkning. Vad Ni i
Edert yttrande upplyst angående av Eder vidtagen åtgärd i fall där en på
Eder prövning ankommande anmälan blivit »feladresserad (t. ex. till kompanichefen)»
föranleder mig att särskilt fästa Eder uppmärksamhet på vad
ovan anförts därom att det i åsyftade fall enligt gällande bestämmelser är
utan betydelse huruvida en tjänstevägen ingiven anmälan ställts till kompanichefen
eller till regementschefen.

Holm skulle genom Qvarnströms försorg erhålla del av skrivelsen.

5. Anmärkningar, som framkomma vid förbandschefs och auditörs granskning
av tillrättavisningsförteckning, böra icke föranleda ändring
av i förteckningen redan införda anteckningar.

Vid militieombudsmannens inspektion av Skånska flygflottiljen den 25
juni 1953 uppmärksammades vid granskning av första, andra, tredje och
fjärde divisionernas tillrättavisningsförteckningar att i en del fall utraderingar
av redan införd text och insättande av ny text syntes ha skett i kolumnen
»Kortfattad redogörelse för förseelsen, uppgift om tiden för dess
begående samt förseelsens beteckning enligt strafflagen», främst med avseende
å förseelsernas beteckning enligt strafflagen.

I infordrat yttrande anförde flottiljchefen, översten Bill Bergman: De
ifrågavarande utraderingarna hade berott på att i nämnda fall förseelsens
beteckning enligt strafflagen till en början blivit felaktigt angiven i förteckningen.
Sålunda hade förekommit att såsom förseelsens beteckning angivits
»olovligt undanhållande» i stället för »undanhållande». I dylika och
andra fall hade, efter det auditören vid sin granskning av förteckningarna
påtalat den felaktiga rubriceringen, radering och rättelse skett för att förteckningen
skulle se prydligare ut.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 21 september 1953 till Bergman
följande.

Enligt 50 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen skola över meddelade
tillrättavisningar fortlöpande anteckningar verkställas i förteckning,
vari införes den tillrättavisades fullständiga namn och registreringsnummer,
grad eller tjänsteklass, kortfattad redogörelse för förseelsen med angivande
av den beteckning som förseelsen har i strafflagen, tiden för dess
begående, dag för förhör enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen,
den befattningshavare som meddelat tillrättavisningen, dagen för dess åläggande,
tillrättavisningens beskaffenhet och verkställighetstiden. Enligt
tredje stycket av samma paragraf i rättsvårdskungörelsen åligger det regementschef
och chef för motsvarande förband att med biträde av auditören
minst en gång varje halvår granska de förteckningar som avse manskapet.

Det ligger i sakens natur att, sedan handläggningen av ett tillrättavisningsärende
blivit från kompanichefens sida slutförd, ändring icke får vidtagas
i de anteckningar som verkställts angående tillrättavisningsbeslutet.
Ett dylikt förfaringssätt kan leda till betänkliga konsekvenser och bland
annat medföra att ovisshet uppkommer om beskaffenheten av den meddelade
tillrättavisningen.

I förevarande fall är upplyst att, sedan auditören vid granskning enligt
50 § tredje stycket rättsvårdskungörelsen av första, andra, tredje och fjärde
divisionernas tillrättavisningsförteckningar påpekat vissa felaktigheter
beträffande förseelsernas beteckning enligt strafflagen, vederbörande divisionsbefäl
verkställt radering och ändring i förteckningarna för att anteckningarna
däri skulle bliva i överensstämmelse med auditörens påpekanden.
Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att förebygga att begångna felaktigheter
upprepas vid tillrättavisningsförteckningarnas fortsatta förande
är det givetvis av vikt att de av auditören vid granskningen gjorda anmärkningarna
bliva tillgängliga för vederbörande chefer. Detta iakttages också
allmänt. Vanligt förekommande är sålunda att av auditören vid granskningen
gjorda anmärkningar och erinringar upptagas i en särskild promemoria,
varav avskrifter tillställas vederbörligt befäl att biläggas tillrättavisningsförteckningarna.
Stundom förekommer också att auditören direkt i
tillrättavisningsförteckningarna — i regel med blyerts gör för vederbörande
kompanibefäl avsedda minnesanteckningar om iakttagna felaktigheter.
Därest intetdera av nämnda förfaringssätt tillämpas utan auditören
t. ex. vid muntlig genomgång delgiver berörda chefer resultatet av den företagna
granskningen, synes lämpligt att cheferna själva i tillrättavisningsförteokningarna
göra anteckning om gjorda anmärkningar. Detta synes
lämpligen kunna ske genom att i anslutning till den del av texten, som anmärkningen
avsett, göres en kortfattad anteckning av t. ex. följande innehåll:
»Enligt auditören har förseelsen bort betecknas såsom undanhållande.
» Under alla förhållanden bör av anteckningen framgå att fråga icke är
om ändring i redan meddelat beslut om tillrättavisning.

Med nu gjorda uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.
Vederbörande divisionschefer skulle genom Bergmans försorg erhålla del
av skrivelsen.

6. Fråga huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer infanteribefälhavare
och infanterichef vid kustartilleriförsvar.

I skrivelse den 23 februari 1953 anhöll chefen för marinen om militieombudsmannens
uttalande huruvida bestraffningsrätt i disciplinmål tillkomme
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar.

Av handlingar, som bifogades skrivelsen, framgick följande.

I skrivelse den 1 december 1952 till chefen för armén anförde dåvarande
chefen för Stockholms kustartilleriförsvar översten Rudolf Kolmodin: Före
den nya organisationen vid Stockholms kustartilleriförsvar, tillkommen genom
kungl. brev den 6 juni 1952, hade förhållandena varit reglerade genom
Kungl. Maj :ts instruktion den 15 juni 1944 för kustartilleriförsvarschefer
och kustartilleriförsvarsstaber (kustartilleriförsvarsinstruktion) samt
Kungl. Maj :ts instruktion samma dag för infanteribefälhavare och infanteribefälhavarstaber
(infanteribefälhavarinstruktion). I den då rådande organisationen
hade, enligt 6 § infanteribefälhavarinstruklionen, infanteribefälhavaren
haft regementschefs makt och myndighet över bl. a. i försvarsområdets
lokalförsvarsförband ur armén ingående militär och civilmilitär personal.
Under de företagna organisationsförsöken hade aldrig varit avsikten
att beröva infanteribefälhavaren denna myndighet. En dylik myndighet
vore fortfarande nödvändig, då det torde ligga i sakens natur att förbandschefen
ur armén skulle kunna utöva den disciplinära myndigheten över underställd
personal och jämväl den behörighet att ålägga ersättningsskyldighet,
som vore därmed förenad. Emellertid kunde det vara tveksamt om
efter utfärdandet av ovannämnda kungl. brev, varigenom infanteribefälhavarstaben
avskaffades, bestraffningsrätt i disciplinmål tillkomme den nuvarande
innehavaren av infanterichefsbefattningen. Då det syntes vara av
vikt att denna fråga klart reglerades, anhölles att chefen för armén ville
göra den framställning i ärendet, som kunde vara nödvändig för att så
skulle ske.

I ett av chefen för armén infordrat yttrande anförde militärbefälhavare11»
generalmajoren G. Dyrssen, att den i Kolmodins skrivelse omförmälda
bestraffningsrätten borde tillkomma infanterichefen.

Chefen för armén hemställde härefter hos chefen för marinen om yttrande
i ärendet, därvid chefen för armén för egen del uttalade uppfattningen att
kustartilleriförsvarschelen sasom försvarsområdesbefälhavare borde äga bestraffningsrätt
över all personal inom försvarsområdet.

I ett den 5 februari 1953 dagtecknat yttrande till chefen för marinstabens
organisationsavdelning utvecklade Kolmodin närmare sina synpunkter på
frågan samt anförde därvid följande: Det måste anses, att före år 1949 in -

fanteribefälhavaren haft bestraffningsrätt i disciplinmål över honom underställda
lokalförsvarsförband ur armén. Anledningen därtill vore formuleringen
av 17 kap. strafflagen för krigsmakten som väl måste givas dylik
tolkning eftersom i den organisation, vilken då var rådande efter beredskapens
upphörande, icke fanns någon annan befälhavare — utom militärbefälhavaren
— som överhuvudtaget kunde utöva bestraffningsrätt. Att denna
bestraffningsrätt vore bibehållen även efter införandet av 1948 års lagstiftning
hade ansetts framgå av 13 § första stycket 5. militära rättegångslagen,
jämfört med bestämmelsen i 6 § infanteribefälhavarinstruktionen om
att infanteribefälhavare hade regementschefs makt och myndighet. Att
Kungl. Maj :t låtit sistnämnda bestämmelse kvarstå efter ikraftträdandet av
1948 års lagstiftning måste väl rimligen innebära att bestraffningsrätten
alltjämt gällde. Anledningen till att saken tagits upp av Kolmodin vore uteslutande
att genom omorganisationen vid Stockholms kustartilleriförsvar
tvekan möjligen kunde föreligga om den ifrågavarande punkten i infanteribefälhavarinstruktionen
kunde tillämpas på de förändrade förhållandena.
Det viktiga i ärendet vore att bestraffningsrätt för infanteribefälhavare och
infanterichef vore erforderlig. Då i fredstid lokalförsvarsförband vore organiserade
inom det marina försvarsområdet — vilket kunde ske med stora
styrkor, inom Stockholms kustartilleriförsvar omkring 1 000 man, under
ända till 1—2 månader om året — kunde ingen annan utöva bestraffningsrätt
än, inom Stockholms kustartilleriförsvar chefen för detta och inom
Blekinge kustartilleriförsvar vederbörande militärbefälhavare. Detta vore givetvis
såvitt anginge Stockholms kustartilleriförsvar, även med tanke på
kustartilleriförsvarschefens rörelsefrihet och arbetsbörda, olämpligt och vad
beträffade Blekinge kustartilleriförsvar högst otillfredsställande. Det gällde
sålunda att rätta till förhållandena, vilket givetvis enklast kunde ske genom
förordnande av Kungl. Maj :t enligt 13 § första stycket 5. militära rättegångslagen.

Chefen för Blekinge kustartilleriförsvar, översten Alf Nyman, anförde i infordrat
yttrande till chefen för marinstabens organisationsavdelning: Att
någon ändring i fråga om infanteribefälhavares bestraffningsrätt skulle ha
inträtt genom tillkomsten av 1948 års militära rättegångslag, hade aldrig
föresvävat Nyman. Nyman ansåge att det skulle vara högst oändamålsenligt
om infanteribefälhavaren eller — efter den omorganisation av denna
befattning som vore tilltänkt även beträffande Blekinge kustartilleriförsvar
— hans motsvarighet fråntoges bestraffningsrätten i disciplinmål. Nyman
ville vidare hänvisa till de synpunkter, som i avgivna yttranden uttalats
av auditören hos chefen för Blekinge kustartilleriförsvar Ivar Holm och infanteribefälhavaren
vid Blekinge kustartilleriförsvar överstelöjtnanten B.
Lindeblad, vilka synpunkter delades av Nyman.

Holm anförde i sitt yttrande: Såvitt vore för Holm bekant hade efter år
1948 icke utfärdats några särskilda bestämmelser, berörande infanteribefälhavares
bestraffningsrätt. Holin hade emellertid tolkat militära rättegångslagen
så att bestraffningsrätt tillerkänts infanteribefälhavare. Härvid hade

Holm särskilt stött sig på den bestämmelse i infanteribefälhavarinstruktionen,
som tilläde nämnde befälhavare regementschefs makt och myndighet.
Beträffande infanteribefälhavarens åligganden och befogenheter i avseende
å förvaltningen gällde enligt instruktionen i tillämpliga delar vad i de för
armén gällande förvaltningsreglementena stadgades för regementschef. För
att i förvaltningshänseende vara i möjligaste mån likställd med regementschef
syntes infanteribefälhavare böra kunna ålägga ersättningsskyldighet enligt
59 § militära rättegångslagen samt avskriva förlust eller skada enligt
19 § första stycket rättsvårdskungörelsen. Då behörigheten i denna del berodde
av bestraffningsrätten, syntes jämväl sistnämnda bestämmelse i instruktionen
kunna åberopas som stöd för Holms tolkning av bestämmelserna
i militära rättegångslagen.

Lindeblad anförde i sitt yttrande: Man torde vara berättigad antaga, att
bestraffningsrätt i disciplinmål tillkomme infanteribefälhavaren. Ett dylikt
antagande vunne stöd av 6 § infanteribefälhavarinstruktionen. Vidare
borde följande framhållas. Enligt 4 § infanteribefälhavarinstruktionen ålåge
det infanteribefälhavare att ansvara för utbildningen av honom underställda
förband ur armén, som icke trätt under kustartilleriförsvarschefens befäl.
Infanteribefälhavaren vore därvid direkt underställd militärbefälhavaren för
första militärområdet, d. v. s. jämställd med regementschef och försvarsområdesbefälhavare.
Två gånger om året vore lokalförsvarsförband inkallade
till repetitionsövningar på Rosenholm. Förbanden vore därvid av samma
storleksordning som de vilka inkallades till landets regementen. Skillnaden
mellan infanteribefälhavaren och t. ex. en infanteriregementschef vore under
angivna förhållanden ingen. Båda lydde direkt under en militärbefälhavare,
båda vore ansvariga för utbildningen av och krigstukten vid sina
respektive förband och dessa vore numerärt av samma storleksordning. Det
syntes med hänsyn härtill fullt naturligt och riktigt, att infanteribefälhavare
och regementschef vore tilldelade samma befogenheter i vad avsåge rätt och
skyldighet att utöva bestraffningsrätt. Ett överförande av bestraffningsrätten
från infanteribefälhavaren till kustartilleriförsvarschefen skulle enligt
Lindeblads förmenande medföra att den sistnämnde tilldelades bestraffningsrätt
över personal och förband, som icke stode under hans befäl;
lydnadslinjen i fråga om repetitionsövningsförbanden vore nämligen, därest
icke annat särskilt anbefalldes: militärbefälhavaren — infanteribefälhavaren
— förbanden. En sådan anordning torde näppeligen kunna anses
som riktig. Den skulle dessutom av rent praktiska skäl vara olämplig.
Kustartilleriförsvarschefens tjänsteställe vore kustartilleristaben, vilken vore
belägen omkring fem kilometer från Rosenholm, där repetitionsövningsförbanden
utbildades. Vid sådana militärförhör, som den bestraffningsberättigade
chefen vore skyldig att själv verkställa, skulle all av förhöret berörd
personal behöva transporteras fram och åter mellan Rosenholm och kustartilleristaben.
Detta innebure, förutom extra transportkostnader, tidsförlust
och onödig omgång.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Henkow i skrivelse den 20
augusti 1953 till chefen för marinen följande.

Enligt 1 § infanteribefälhavarinstruktionen ingår infanteribefälhavare
med infanteribefälhavarstab i vederbörlig kustartilleriförsvarsstab.
I 2 § stadgas att infanteribefälhavare lyder under kustartilleriförsvarschefen,
dock att han i de avseenden varom förmäles i 4 § 2 mom.
militärbefälsinstruktionen den 11 december 1942 och i enlighet med vad i
infanteribefälhavarinstruktionen närmare angives är underställd militärbefälhavaren.
Beträffande infanteribefälhavares åligganden och befogenheter
med avseende å förvaltningen gäller i tillämpliga delar vad i de för armén
gällande förvaltningsreglementena stadgas för regementschef. I 3 § infanteribefälhavarinstruktionen
föreskrives att infanteribefälhavare biträder kustartilleriförsvarschefen
i frågor rörande användningen av förband ur armén
och personal tillhörande inom försvarsområdet verksamma frivilliga lantmilitära
försvarsorganisationer, vilka äro avsedda för försvarsområdet.
Enligt 4 § är infanteribefälhavare ansvarig för underställda förbands ur armén
stridsduglighet och tjänstbarhet i övrigt i de hänseenden infanteribefälhavaren
är underställd militärbefälhavaren, därvid det särskilt åligger
infanteribefälhavaren bland annat att ansvara för utbildningen av honom
underställda förband ur armén, som icke trätt under kustartilleriförsvarschefens
befäl, samt att ägna oavlåtlig omsorg åt personalvården samt åt
upprätthållande av krigstukten vid honom underställda förband, som icke
trätt under kustartilleriförsvarschefens befäl. I 6 § föreskrives, att infanteribefälhavare
har regementschefs makt och myndighet över i infanteribefälhavarstaben
samt i försvarsområdets lokalförsvarsförband ur armén ingående
militär och civilmilitär personal med visst undantag.

I 4 § 2 mom. militärbefälsinstruktionen stadgas att militärbefälhavare
beträffande marint försvarsområde har de åligganden berörande
armén, som omförmälas i 1 mom. under d)—f) och h)—o), varjämte han
ansvarar för uppbörd och vård av lokalförsvarsförbands ur armén materiel;
utan hinder av vad sålunda stadgats äger befälhavare för marint
försvarsområde den inspektions- och anvisningsrätt, varom särskilt stadgas.
Av de åligganden som genom hänvisningen till första momentet tillagts militärbefälhavare
må här nämnas att militärbefälhavaren har att ansvara för
utbildningen vid underlydande förband och försvarsområden (1 mom. e)
samt att ägna oavlåtlig omsorg åt personalvården samt åt upprätthållande av
krigstukten ävensom ägna uppmärksamhet åt det sätt, varpå den inre tjänsten
skötes (1 mom. h). Enligt 9 § har militärbefälhavare — i de avseenden,
varom sägs i 4 § 2 mom. ävensom såvitt rör områdets försvar och ordningen
inom krigsmakten — befälsrätt över i marina försvarsområden ingående
militär och civilmilitär personal av armén. I 10 § stadgas att direkt under
militärbefälhavare lyder bland andra infanteribefälhavare vid kustartilleriförsvar,
dock endast i de avseenden varom sägs i 4 § 2 mom.

Enligt 5 § k u s t a r t i 1 1 e r i f ö r s v a r s i n s t r u k t i o n e n äger kust -

artilleriförsvarschef beträffande utbildningen av de lokalförsvarsförband ur
armén, som icke äro men avses bliva honom underställda, lämna vederbörande
infanteribefälhavare anvisningar beträffande utbildningens anpassning
efter förbandens avsedda användning i krig. Kustartilleriförsvarschef
äger inspektionsrätt över infanteribefälhavare beträffande nyss angiven utbildning
samt i de övriga avseenden, vari denne är direkt underställd militärbefälhavare.
I 7 § föreskrives att kustartilleriförsvarschef har befälsrätt
över militär och civilmilitär personal, som tjänstgör vid kustartilleriförsvaret
eller vid kustartilleriförsvarschefen underställda förband; beträffande
personal ur armén dock icke i sådant avseende att den befälsrätt, som jämlikt
militärbefälsinstruktionen tillkommer militärbefälhavare, inskränkes. I
8 § stadgas att direkt under kustartilleriförsvarschef lyder bland andra infanteribefälhavare
med de inskränkningar härutinnan, varom särskilt stadgas.

Såsom av nu återgivna instruktionsföreskrifter framgår kännetecknas infanteribefälhavares
ställning därav att han visserligen ingår i kustartilleriförsvaret
men såvitt angår ledningen av honom underställda lokalförsvarsförband
ur armén väsentligen lyder under militärbefälhavaren. Oaktat kustartilleriförsvarschefen
är befälhavare för vederbörande marina försvarsområde,
utgör sålunda infanteribefälhavaren, som är av regementsofficers
grad, i viss mån motsvarighet till försvarsområdesbefälhavare för lantmilitärt
försvarsområde.

Militära rättegångslagen innehåller i 12 och 13 §§ huvudbestämmelserna
om vilka befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål. Det
stadgas att sådan bestraffningsrätt tillkommer vissa angivna befattningshavare,
envar över den personal som står under hans befäl. Bland de uppräknade
befattningshavarna nämnes icke infanteribefälhavare, men däremot
angivas, såvitt nu kan vara av intresse, militärbefälhavare, försvarsområdesbefälhavare
samt chef för regemente eller därmed likställt förband vid
armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass (12 § 2.), chef för
kustartilleriförsvar och chef för regemente eller därmed likställt förband vid
kustartilleriet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass (12 § 3.),
sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar, där de äro
av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass (13 § 4.) samt annan
befattningshavare vid krigsmakten av lägst regementsofficers grad eller
tjänsteklass i de fall Kungl. Maj :t bestämmer (13 § 5.).

Innebörden av uttrycket med regemente likställt förband har icke berörts
under förarbetena till militära rättegångslagen. Samma uttryck förekom
emellertid även i 191 § i 1914 års strafflag för krigsmakten. Där avsågs
med likställt förband sådana självständiga lägre truppförband, vilka i den
militära organisationen intogo en likartad ställning med regementen, t. ex.
trängkårer och ingenjörkårer (se Svedelius och af Geijerstam, Strafflag
för krigsmakten och lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes s.
371). Även om man bortser från förhållandena under krig och beredskapstillstånd,
kan numera, sedan krigsförband organiseras vid de årliga repetitionsövningarna,
ifrågasättas en vidsträcktare tolkning än vad de anförda

exemplen närmast giva vid handen. Ett under fredstid organiserat krigsförband
företer emellertid i varje fall den avvikelsen från ett vanligt regemente
att det har en mindre stadigvarande karaktär. Militära rättegångslagen,
som tillkom innan krigsförbandsvisa övningar började tillämpas, synes
dessutom knappast vara utformad så att chefen för ett dylikt förband, som
i och för sig är likställt med regemente, kan antagas utan vidare äga bestraffningsrätt
i disciplinmål. Sålunda bygga bestämmelserna om laga domstol
(70 §) på det förhållandet att avdelning har ordinarie förläggningsort,
vilket ofta icke torde vara fallet med krigsförband. Under nu angivna omständigheter
lära de infanteribefälhavare underställda styrkorna, som endast
organiseras under repetitionsövningar, icke kunna anses likställda med regemente.

Icke heller innehålla förarbetena till militära rättegångslagen närmare
upplysningar om vad som avses med sådan chef vid kustartilleriförsvar som
är likställd med sektionschef. Redan det förhållandet att sektionschef är en
territoriell befälhavare som icke återfinnes i fredsorganisationen torde emellertid
utesluta möjligheten att infanteribefälhavare inrymmes härunder.

I enlighet med det anförda kan infanteribefälhavare icke ha bestraffningsrätt
i disciplinmål på annan grund än förordnande av Kungl. Maj :t med
stöd av 13 § första stycket 5. militära rättegångslagen. Sådant förordnande
har meddelats genom kungörelse den 19 november 1948 om bestraffningsrätt
i disciplinmål för vissa befattningshavare vid krigsmakten,
men däri upptages icke infanteribefälhavare.

Det har emellertid gjorts gällande att ett förordnande om bestraffningsrätt
skulle innefattas i den av Kungl. Maj :t utfärdade infanteribefälhavarinstruktionen,
då däri stadgas att infanteribefälhavare har regementschefs
makt och myndighet över i infanteribefälhavarstaben samt i försvarsområdets
lokalförsvarsförband ur armén ingående militär och civilmilitär personal
med visst undantag. Det främsta stödet för denna uppfattning ligger
uppenbarligen, förutom i stadgandets vittgående formulering, i det behov
av bestraffningsrätt som otvivelaktigt förefinnes. Då kustartilleriförsvarschefen
icke har befälsrätt över de infanteribefälhavaren underställda styrkorna,
skulle bestraffningsrätten, om ej infanteribefälhavaren ägde utöva
den, ankomma på militärbefälhavaren. Och en sådan ordning kunde knappast
antagas vara avsedd.

Huruvida nyssnämnda instruktionsstadgande kan tolkas såsom innefattande
ett förordnande om bestraffningsrätt synes dock vara tveksamt. Att
instruktionen utfärdats redan år 1944 och alltså före tillkomsten av militära
rättegångslagen utgör måhända icke någon avgörande invändning mot en
sådan tolkning, eftersom Kungl. Maj:t vid nämnda tidpunkt jämlikt 191 §
i 1914 års strafflag för krigsmakten hade bemyndigande att tillägga befälhavare
vid marinen av minst regementsofficers grad bestraffningsrätt och
instruktionsstadgandet sedermera icke blivit ändrat. Men det torde med fog
kunna hävdas att stadgandet överhuvudtaget icke avser bestraffningsrätt.
Förordnande om sådan befogenhet gavs även före militära rättegångslagens

ikraftträdande genom särskild kungörelse (se t. ex. kungörelsen den 4 juni
1937 om bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befälhavare vid armén
och marinen). Det är också naturligt att prövningen av en så viktig fråga
sker i annan ordning än fastställandet av instruktionsföreskrifter. Liknande
stadganden som det förevarande förekomma för övrigt även i andra instruktioner.
Genom militärbefälsinstruktionen har t. ex. militärbefälhavaren tilllagts
regementschefs makt och myndighet över honom underställd, i militärbefälet
ingående militär och civilmilitär personal, men militärbefälhavarens
bestraffningsrätt över personalen är såsom det föregående utvisar grundad
direkt på militära rättegångslagen. Innebörden av att infanteribefälhavare
erhållit regementschefs makt och myndighet torde därför endast vara
att han äger utöva motsvarande befogenhet som enligt tjänstereglementen
och andra instruktionsföreskrifter tillkommer regementschef med avseende
å befälsrätt, inre tjänst m. in.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt min mening förordnande
om bestraffningsrätt jämlikt 13 § första stycket 5. militära rättegångslagen
utverkas för infanteribefälhavare som alltjämt anses böra ha sådan rätt. 1
samband därmed synes lämpligen även frågan om laga domstol för den
honom underställda avdelningen böra bli föremål för prövning.

Vad härefter angår infanterichef har Kungl. Maj :t genom brevet den 6
juni 1952 angående organisationen av Stockholms kustartilleriförsvar samt
Vaxholms kustartilleriregemente förordnat, att Stockholms kustartilleriförsvar
— utom Vaxholms kustartilleriregemente — skulle med tillämpning
från och med den 1 oktober 1952 i fred organiseras enligt följande: chef,
chefsexpedition, centralavdelning, infanteriavdelning, tygförvaltning, intendenturförvaltning,
sjukvårdsförvaltning, fortifikationsförvaltning, fartygsoch
verkstadsförvaltning och kassaavdelning, att i infanteriavdelningen
skulle ingå en överstelöjtnant och en kapten eller löjtnant samt en officer
och en underofficer i arvodesbefattning, samt att infanteribefälhavarstaben
i Vaxholm skulle utgå ur organisationen. I marinorder den 26 september
1952 med särskilda tjänstgörings- och förvaltningsföreskrifter i anslutning
till nämnda kungl. brev ha utfärdats vissa bestämmelser angående
infanteriavdelning. I mom. 19 föreskrives sålunda, att chefen för avdelningen
under kustartilleriförsvarschefen för det direkta befälet över försvarsområdets
lokalförsvarsförband ur armén med hemvärnet, och att han
i denna egenskap benämnes infanterichef.

Närmare bestämmelser om infanterichefs ställning synas icke ha utfärdats.
Lika litet som infanteribefälhavare torde emellertid infanterichef kunna
anses vara bestraffningsberättigad på grund av direkt stadgande i militära
rättegångslagen. Däremot kan givetvis Kungl. Maj :t, därest det finnes
lämpligt, förordna att även infanterichef skall ha bestraffningsrätt.

7. Sedan i ett. till åklagare hänskjutet mål rörande ansvar för brott, som i och
för sig är av beskaffenhet att straff härför kan åläggas i disciplinmål, åklagaren
beslutat att icke anställa åtal, äger vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare icke upptaga ansvarsfrågan till prövning
i disciplinär ordning.

I en den 19 december 1952 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anförde dåvarande sekundchefen för Svea livgarde, översten T. Bonde,
bland annat följande: Sedan till Bonde anmälts, att en vid regementet
tjänstgörande menig värnpliktig skulle ha gjort sig skyldig dels till
olovligt brytande av ett honom för vidarebefordran anförtrott tjänstebrev
(15 kap. 30 § strafflagen) och dels till tjänstefel bestående däri att han
underlåtit inställa sig å anbefalld plats för framlämnande av brevet (26
kap. 18 § strafflagen), hade Bonde — enär straff för brott mot 15 kap.
30 § strafflagen ej kunde åläggas i disciplinmål — jämlikt 22 kap. första
stycket punkten 2 militära rättegångslagen hänskjutit målet till militäråklagaren.
Efter verkställd utredning hade åklagaren meddelat, att åtal
icke komme att väckas, enär den värnpliktige icke kunde anses ha gjort
sig skyldig till åtalbar handling. I anledning av vad sålunda förekommit
anhöll Bonde om uttalande huruvida han — trots åklagarens ställningstagande
— ägde i disciplinär ordning avgöra målet i vad det avsåge ansvar
för tjänstefel.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 1 mars 1953 till Bonde följande.

Det av Eder väckta spörsmålet gäller i princip huruvida — sedan till
åklagare hänskjutits mål rörande ansvar för brott som i och för sig är av
beskaffenhet att straff härför kan åläggas i disciplinmål — av åklagaren
meddelat beslut att icke anställa åtal utgör hinder för vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare att upptaga ansvarsfrågan till prövning
i disciplinär ordning. Huru härmed förhåller sig torde otvetydigt framgå av
de bestämmelser i militära rättegångslagen som å ena sidan avgränsa utövandet
av den disciplinära bestraffningsrätten och å andra sidan reglera
åklagarens åligganden med avseende å till honom hänskjutna eller av honom
eljest upptagna militära mål.

Vid bedömandet av vad i nu förevarande fråga kan inhämtas från de nyss
åsyftade bestämmelserna i militära rättegångslagen bör även beaktas det
grundläggande stadgandet i 6 § samma lag. Enligt detta stadgande skall
med avseende å rättegången i militära mål, där ej i militära rättegångslagen
eller eljest är särskilt stadgat, i tillämpliga delar gälla vad om rättegång
är i allmänhet föreskrivet. De bestämmelser i militära rättegångslagen,
varom enligt vad ovan antytts i detta sammanhang närmast är fråga, innehålla
bland annat följande. Sedan bestraffningsberättigad befattningshavare
i fall, där enligt föreskrift i 22 § så skall ske, hänskjutit mål till åklagaren,
åligger det jämlikt 81 § åklagaren, om han finner ytterligare utredning i
7—537750. Militieombndsmannens ämbetsberättelse.

målet erforderlig, att verkställa sådan efter vad i rättegångsbalken stadgas,
d. v. s. i regel i form av förundersökning enligt härom i rättegångsbalken
meddelade bestämmelser. De nämnda föreskrifterna i 22 § om att mål skall
hänskjutas till åklagaren avse ej endast fall där brottet är av beskaffenhet
att straff överhuvudtaget icke kan åläggas i disciplinär ordning utan även
fall där handläggning i sådan ordning väl icke är i princip utesluten men
där av olika till det särskilda fallet hänförliga skäl målet bör övertagas av
åklagaren. I 80 § regleras förfarandet i fall där anmälan om brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål
skett hos åklagare eller polismyndighet. Om i sådana fall saken synes kunna
utredas och avgöras i disciplinmål har — med vissa angivna undantag —
den som mottagit anmälan att i stället för att verkställa förundersökning
överlämna målet till den som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte. I 83 § stadgas vidare att, om åklagaren sedan militärt
brottmål hänskjutits till honom eller eljest av honom utretts finner att den
misstänkte förskyller ansvar men att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål,
åklagaren skall — med vissa uppräknade undantag — underställa
bestraffningsberättigad befattningshavare frågan om denne vill avgöra saken.
I detta sammanhang bör slutligen för fullständighetens skull även omnämnas
stadgandet i 23 § militära rättegångslagen, som tillägger bestraffningsberättigad
chef befogenhet att jämväl i mål som av honom hänskjutes
till åklagaren föranstalta om viss förberedande utredning under förutsättning
att fara föreligger för att bevis går förlorat eller att utredningen skulle
eljest avsevärt försvåras.

De nu omförmälda bestämmelserna i militära rättegångslagen giva vid
handen att åklagares eller polismyndighets utredning i militärt brottmål
skall, vare sig det är fråga om ett från militär chef till åklagaren hänskjutet
eller av åklagaren själv upptaget mål, ske med tillämpning av de föreskrifter
som i rättegångsbalken meddelas beträffande brottmål i allmänhet. Härvid
blir i första hand att tillämpa vad i 23 kap. rättegångsbalken stadgas angående
förundersökning. Enligt 20 § i detta kapitel skall — därest icke jämlikt
4 § samma kapitel förundersökningen nedlagts därför att anledning till dess
fullföljande ej längre funnits föreligga —- efter förundersökningens slutförande
undersökningsledaren meddela beslut huruvida åtal skall väckas.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att åklagarens handläggning av
till honom jämlikt 22 § militära rättegångslagen hänskjutna eller av honom
eljest upptagna militära brottmål skall ske med iakttagande av vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet beträffande brottmål, därest ej enligt
stadgande i militära rättegångslagen eller eljest annat är särskilt stadgat.
Om i detta sammanhang bortses från det ovan antydda undantagsfallet
där bestraffningsberättigad chef äger föranstalta om viss förberedande utredning
i mål som av honom hänskjutes till åklagaren, innebära de bestämmelser
som gälla i nyss berörda hänseende att, därest anmälan om brott som
i och för sig är av beskaffenhet att kunna beivras i disciplinär ordning
gjorts hos åklagaren eller mål angående sådant brott blivit av vederböran -

de bestraffningsberättigade chef hänskjutet till åklagaren, den bestraffningsberättigade
i fortsättningen icke äger taga befattning med målets handläggning
eller prövning under andra förutsättningar än som angivas beträffande
förstnämnda fall i 80 § och i fråga om sistberörda fall i 83 § militära rättegångslagen.
För att den bestraffningsberättigade skall äga taga befattning
med målet förutsättes med andra ord, då det gäller ett hos åklagaren direkt
anhängiggjort mål vari någon utredning ännu icke verkställts, att åklagaren
funnit sig böra överlämna målet till den bestraffningsberättigade för utredning
och prövning i disciplinär ordning och, då fråga är om mål som jämlikt
22 § militära rättegångslagen hänskjutits till åklagaren eller eljest av
honom utretts, att åklagaren ansett den misstänkte förskylla ansvar men
att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål och därför funnit sig böra
underställa den bestraffningsberättigade frågan huruvida denne vill avgöra
saken.

Det måste givetvis anses vara fullt i sin ordning att vederbörande i disciplinmål
bestraffningsberättigade chef icke under annan förutsättning än
nyss angivits äger befatta sig med prövning av frågan huruvida straffbar
gärning föreligger i ett av honom till åklagaren hänskjutet mål. Om en sådan
befogenhet skulle förefinnas i andra fall än då åklagaren underställt den bestraffningsberättigade
frågan huruvida han själv vill avgöra saken i disciplinär
ordning, skulle detta innebära att den bestraffningsberättigade tillädes
befogenhet att ompröva av åklagaren i målet fattat beslut att icke anställa
åtal. Detsamma skulle även komma att gälla beslut av åklagaren att nedlägga
i målet inledd förundersökning. En sådan ordning bör rimligtvis icke
kunna ifrågakomma. Därest den bestraffningsberättigade finner sig ha anledning
till anmärkning mot åklagarens ställningstagande i målet, står alltid
den utvägen till buds att hos åklagaren överordnad myndighet eller hos
myndighet som eljest äger utöva tillsyn över åklagarens tjänsteutövning påkalla
åtgärd i saken. Vad angår det fall som åsyftas i Eder framställning har
jag för min del icke funnit skäl till anmärkning mot åklagarens beslut att ej
väcka åtal.

8. Tingsnotarie har i visst fall underlåtit att, såsom det ålegat honom, samma
dag dom meddelats avsända domsbevis till vederbörande
militära myndighet.

Vid granskning av arrestantkort från Västernorrlands regemente för november
1951 uppmärksammades att — sedan Ångermanlands mellersta domsagas
häradsrätt den 18 oktober 1951 dömt värnpliktige nr 946-21-50 Lundström
för lydnadsbrott, undanhållande, rymning och tjänstefel till fängelse
en månad 15 dagar med avräkning av lid då Lundström varit tagen i förvarsarrest
— Lundström först den 20 oktober erinrats om sin rätt att avgiva
nöjdförklaring och den 22 oktober tillfrågats om han ville avgiva sådan förklaring.
Av det ifrågavarande arrestantkortet framgick vidare att härads -

100

rätten i sin dom förordnat att Lundström, som den 11 oktober tagits i förvarsarrest,
skulle i sådan arrest avbida att domen vunne laga kraft, samt
att Lundström förklarat sig icke vilja avgiva nöjdförklaring i målet.

Sedan militieombudsinannen hos chefen för nämnda regemente — med hänvisning
till 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. in. — anhållit om upplysning rörande anledningen till att Lundström
icke tidigare än som skett erinrats om sin rätt att avgiva nöjdförklaring
och tillfrågats huruvida han ville avgiva dylik förklaring, meddelade
regementschefen att domsbevis beträffande Lundström inkommit till regementet
först den 20 oktober 1951.

Sedan i anledning av sistnämnda uppgift yttrande begärts från häradsrätten,
anförde tingssekreteraren Sture Marteleur följande: Ifrågavarande
mål hade handlagts inför häradsrätten med Marteleur såsom ordförande vid
allmänt ting i Sollefteå den 18 oktober 1951. Tingsförhandlingarna hade
sagda dag pågått klockan 1000—1800. Omedelbart efter tingssammanträdets
slut hade utskrivits vederbörligt domsbevis i målet, vilket underskrivits
av Marteleur såsom häradsrättens ordförande. Enligt av häradshövdingen
i domsagan meddelade föreskrifter skulle samtliga från domsagans
kansli utgående tjänsteskrivelser införas i postbok, som försåges med postens
bevis om ingivandet. Enär postkontoret i Sollefteå vid handläggningens
slut den 18 oktober 1951 varit stängt för dagen hade tingsnotarien Sigurd
Lovén, som i egenskap av protokollförare i målet haft att postbefordra
domsbeviset, låtit med avsändandet anstå till påföljande dag. Då
tingsvaktmästaren dagligen befordrade domsagans post till postkontoret
klockan 1100, hade domsbevisförsändelsen med all sannolikhet inlämnats
å postkontoret omkring klockan 1115 den 19 oktober. Eftersom regementet
dagligen avhämtade post å postkontoret klockan 0830, 1230 och 1700 hade
Lovén förutsatt, att handlingen samma dag skulle komma vederbörande bestraffningsberättigade
befattningshavare vid regementet tillhanda för Lundströms
erinran om hans rätt att avgiva nöjdförklaring. Till yttermera visso
hade samtidigt avsänts ett exemplar av domsbeviset till straffregisterföraren
vid regementet för delgivning med Lundström.

Sedermera meddelade Marteleur — såsom svar å en av militieombudsmannen
gjord förfrågan — att domen i ifrågavarande mål avkunnats den 18 oktober
1951 klockan 1800 i parternas frånvaro.

Sedan hos postmästaren vid postkontoret i Sollefteå anhållits om upplysning
angående den tidpunkt då en till regementet adresserad postförsändelse,
som den 18 oktober 1951 mellan klockan 1800 och 1900 inlämnats på
postkontoret eller lagts i någon av dess brevlådor i Sollefteå, kunde beräknas
ha kommit regementet tillhanda, meddelade postmästaren Olof Norling att
en dylik försändelse borde ha kommit regementet tillhanda den 19 oktober
klockan 0930.

Från hovrätten för Nedre Norrland inhämtades, att Lovén den 17 april
1950 jämlikt 17 § första och andra styckena domsagostadgan av häradshövdingen
i domsagan förordnats att tills vidare vid domsagans häradsrätt dels

101

jämväl i andra fall än i 16 g avses utföra göromål som angivas i 14 § första
stycket 3. samma stadga, dels ock tjänstgöra såsom protokollförare enligt
6 kap. rättegångsbalken.

Vid ett å militieombudsmansexpeditionen hållet förhör med Lovén uppgav
denne: Han hade under tiden den 17 oktober 1949—den 26 juli 1952 varit
anställd vid domsagan, intill den 17 april 1950 som tingsnotarieaspirant
och därefter som tingsnotarie. Sistnämnda dag hade han av häradshövdingen
i domsagan erhållit förordnande jämlikt 17 § domsagostadgan, vilket
förordnande gällt intill dess han slutade sin tjänstgöring i domsagan. Militära
mål vore allmänt förekommande i domsagan, och han hade ofta
varit protokollförare i dylika mål. Vid sammanträdet den 18 oktober 1951
hade förekommit ett flertal mål, och förhandlingarna hade avslutats först
vid 18-tiden. Lovén, som känt till föreskrifterna om att domsbevis skall
avsändas samma dag dom meddelas, hade jämte Marteleur stannat kvar på
kansliet för att iordningställa det ifrågavarande domsbeviset. Då ingen av
skrivpersonalen funnits kvar, hade Lovén själv efter Marteleurs diktamen
skrivit ut domsbeviset på skrivmaskin, varefter detta skrivits under av
Marteleur. Lovén hade därefter, i tanke att beviset skulle kunna expedieras
omedelbart, å dagboksbladet i målet gjort anteckning om alt beviset avsänts
den 18 oktober. Därvid hade Lovén emellertid kommit att tänka på
att postkontoret vore stängt för dagen och att — på grund av häradshövdingens
föreskrifter därom att alla utgående försändelser skulle instämplas
i postbok — beviset därför icke kunde sändas förrän påföljande dag. Lovén
ville minnas att han omnämnt detta för Marteleur, som därvid sagt något
om att det i så fall ej var något att göra åt saken. I varje fall hade enligt
Lovéns uppfattning Marteleur vid tillfället fått fullt klart för sig, att Lovén
icke ämnade sända domsbevis förrän påföljande dag. Lovén ansåge, att han
själv vore i varje fall formellt ansvarig för att domsbeviset expedierats för
sent.

Sedan Marteleur anmodats inkomma med yttrande angående vad Lovén
vid förhöret uppgivit därom att Marteleur ägt kännedom om att det ifrågavarande
domsbeviset icke skulle komma att expedieras förrän dagen efter
det domen meddelats, anförde Marteleur följande: Med hänsyn till att den
i ärendet berörda tjänsteåtgärden låge nära ett och ett halvt år tillbaka i
tiden vore det givetvis omöjligt att nu i detalj erinra sig vad som förekommit
i samband med domsbevisets avsändande. Marteleur ville därför ifrågasätta,
om Lovén så lång tid efteråt och med så stor säkerhet, som protokollet
gåve vid handen, kunde redogöra för vad som förekommit vid behandlingen
av detta rutinärende. Personligen hade Marteleur icke något som
helst minne av att Lovén vid tillfället med honom diskuterat svårigheten att
samma dag postbefordra beviset i fråga. Fastmer vore Marteleur övertygad
om att han icke skulle ha låtit sig nöja med att avsändandet av domsbeviset
fått anstå till påföljande dag, därest Lovén fört saken på tal. Enligt Marteleurs
förmenande hade vid tillfället tillgått så, att Marteleur efter tingssammanträdets
slut dikterat beviset för Lovén, emedan Marteleur varit sär -

102

skilt angelägen att det skulle avsändas samma dag, och underskrivit detsamma
samt därefter — såsom väl vore brukligt vid de flesta domstolar
— överlåtit åt protokollföraren att tillse att beviset blev postbefordrat. Då
Marteleur vid sådant förhållande haft grundad anledning antaga att beviset
samma dag avsändes med posten utan ytterligare kontroll från Marteleurs
sida, ansåge Marteleur, att han gjort vad på honom ankommit vid fullgörandet
av ifrågavarande expeditionsskyldighet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 2 april 1953 till Lovén följande.

I 1 § kungörelsen den 21 juni 1946 ang. översändande av domar i vissa
brottmål m. in. föreskrives att, när dom meddelas angående tilltalad som
är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, utskrift av domen skall
samma dag sändas till styresmannen för anstalten (föreståndaren för häktet).
I stället för domen må översändas bevis om målets utgång, såvitt den
dömde rörer, och skall i sådant fall domen sändas inom sex dagar efter dess
meddelande. Enligt 4 § i kungörelsen skall, när domen inkommit till styresmannen
(föreståndaren), denne genast bevisligen giva den tilltalade del
därav; vad nu sagts gäller ock bevis om målets utgång, där sådant översänts.
I 13 § i kungörelsen föreskrives att vad i kungörelsen stadgas om föreståndare
för häkte skall, såvitt angår militärhäkte, gälla den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Enligt 34 § militära rättsvårdskungörelsen
står garnisons militärhäkte under uppsikt av platsbefälhavaren och annat
militärhäkte under uppsikt av chefen för den avdelning av krigsmakten till
vilken häktet hör.

I 86 § militära rättegångslagen föreskrives att om i mål, där någon är
tagen i förvarsarrest, rätten förordnar att arresten skall bestå, det skall
anses som om den arresterade vore häktad.

Enligt 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
in. m. avgives nöjdförklaring av häktad i vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han förvaras
eller, om han hålles i militärhäkte, inför den befattningshavare som
har uppsikt över häktet; är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring
ej tillstädes, må förklaringen avgivas inför den som är i hans ställe. Förklaringen
må ej gälla utan att domen eller rättens eller domarens bevis
om målets utgång, såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter
den då domen vid rätten avkunnades för honom eller blev honom annorledes
delgiven. Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring av häktad skall
så snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan förklaring
och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring först
kan avgivas, evad det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida han
vill avgiva sådan förklaring.

Av de återgivna författningsbestämmelserna framgår att när dom med -

103

delas angående häktad som hålles i militärhäkte — med sådan jämställes
förvarsarrestant som är att anse såsom häktad — utskrift av domen skall
samma dag sändas till den som har uppsikt över häktet, dock att i stället
för domen må översändas bevis om målets utgång såvitt den dömde rörer
(domsbevis), i vilket fall domen skall sändas inom sex dagar efter dess meddelande.
Berörda föreskrifter innebära uppenbarligen att, därest i stället
för domen översändes domsbevis, detta skall sändas samma dag domen meddelas.
Den dömdes rätt att genom nöjdförklaring ernå verkställighet av
straffet före fullföljdstidens utgång förutsätter enligt de i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. m. meddelade bestämmelserna att dom eller
domsbevis finnes att tillgå för den som mottager förklaringen och att den
dömde haft betänketid till andra dagen efter det han, genom domens avkunnande
vid rätten eller genom senare delgivning av domsutskrift eller
domsbevis, erhållit del av domen. Med hänsyn härtill är det för undvikande
av onödigt frihetsberövande givetvis synnerligen angeläget att ifrågavarande
expeditionsföreskrifter noggrant iakttagas.

Då av utredningen framgår att i förevarande mål utskrift av domen icke
expedierats samma dag den meddelades eller den 18 oktober 1951, har domsbevis
nämnda dag bort sändas till chefen för Västernorrlands regemente,
som har uppsikt över ifrågavarande häkte. Sådant bevis har emellertid avsänts
först påföljande dag, den 19 oktober. Genom nämnda dröjsmål med
avsändandet av domsbevis har föranletts att möjlighet för Lundström att
avgiva giltig nöjdförklaring förelegat först en dag senare än som skulle ha
varit fallet, därest domsbeviset expedierats samma dag domen meddelades.
Vad Ni och Marteleur anfört därom att enligt av häradshövdingen i domsagan
meddelade föreskrifter samtliga från domsagans kansli utgående
tjänsteskrivelser skulle införas i postbok som försåges med postens bevis
om ingivandet och att poststationen vid handläggningens slut den 18 oktober
varit stängd för dagen är uppenbarligen icke av beskaffenhet att kunna
fritaga från skyldighet att avsända domsbevis i författningsenlig tid.

Med hänsyn till att Ni vid den ifrågavarande tiden var förordnad att utföra
expeditionsgöromål varom förmäles i 14 § domsagostadgan har det i
första hand ankommit på Eder att tillse att gällande expeditionsföreskrifter
blivit iakttagna i målet. Ni har vid det med Eder hållna förhöret givit
uttryck för uppfattningen att det stått klart för Marteleur, att Ni icke ämnade
avsända domsbeviset förrän den 19 oktober. Därest så skulle ha varit förhållandet
— vilket emellertid av Marteleur bestritts — har det givetvis ålegat
denne såsom häradsrättens ordförande att vidtaga åtgärder till åstadkommande
av att domsbeviset blivit avsänt i rätt tid.

Ni har således förfarit felaktigt därutinnan att ifrågavarande domsbevis
avsänts en dag för sent. Emellertid är i ärendet upplyst att Lundström icke
velat begagna sig av möjligheten att genom nöjdförklaring ernå verkställighet
av straffet före fullföljdstidens utgång. Då på grund härav Lundström
icke lidit någon skada genom det inträffade dröjsmålet med domsbevisets
avsändande, låter jag bero vid det uttalande som innefattas i det anförda.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Marteleur.

104

9. Fråga om särskilda säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott
vid användning av kulsprutepistoler under vakttjänst.

Under senare år ha i fall, då militära poster varit beväpnade med kulsprutepistoler,
vid flera tillfällen under eller i samband med vakttjänstgöringen
vid posternas hanterande av vapnet inträffat olyckor genom vådaskott,
en del med dödlig utgång. Militieombudsmannen har funnit anledning
att i flertalet fall följa de utredningar och rättegångar, som föranletts av
händelserna i fråga, i syfte bland annat att undersöka huruvida behovet av
föreskrifter och anordningar till förebyggande av olyckor av sådant slag
blivit tillbörligt beaktat (jämför 1952 års ämbetsberättelse s. 226 ff.). Den
efterföljande redogörelsen avser ett av militieombudsmannen under år 1953
avslutat ärende. I detta ärende har upptagits fråga om säkerhetsåtgärder
beträffande användandet vid vakttjänst av kulsprutepistol modell 45 (m/45).

Genom generalorder nr 3636 den 18 december 1948 ha utfärdats bestämmelser
för vakttjänsten. I denna order föreskrives bland annat följande:
Bestämmelserna i ordern avse vakttjänsten vid kasern med tillhörande område
(kasernområde). Vid andra bevakningsföremål, t. ex. ämbetsbyggnader,
staber, verkstäder och förråd, samt då bevakningen utföres av civil
personal eller polispersonal, ordnas vakttjänsten i tillämpliga delar enligt
dessa bestämmelser. Vakttjänstens ändamål är att hindra obehöriga att
vinna tillträde till och vistas inom kasernområde ävensom att hindra brands
utbredning, stöld och annan skadegörelse. Vakttjänsten omfattar in- och
utpasserings kontroll för tillsyn över att inga obehöriga in- och
utpassera och att ingen olovlig in- eller utförsel av varor (vapen, ammunition,
drivmedel o. s. v.) sker; inre bevakning för tillsyn över att inga
obehöriga västas inom kasernområde och att ingen skada åsamkas eller
skadegörelse hotar byggnader, materiel in. in. samt åtgärder för alarmering
vid överhängande fara. Till grund för vakttjänsten skall ligga
av förbandschef utfärdad instruktion. För vakttjänsten skall finnas kasernvakt
bestående av vaktchef jämte det antal man som erfordras för fortlöpande
kontroll av in- och utpasseringen vid infart, där sådan kontroll är
anordnad, samt för inre bevakning. Kasernvakt lyder direkt under kaserndagbefälet.
Vaktpersonalen skall vara beväpnad med skarpladdade eldhandvapen.
Därest utbildningen icke medger utrustning med eldhandvapen, skall
vaktpersonalen vara försedd med batong. I vaktlokalen skola finnas, bland
annat, gällande föreskrifter rörande rätten till nödvärn och rätten att bruka
vapen samt rätten och skyldigheten att gripa, kvarhålla och taga i beslag.
In- och utpasseringskontrollen utföres a) vid inhägnat kasernområde: med
post (portvakt) vid huvudinfart samt med poster vid övriga öppna infarter;
post må dock vid infart av sistnämnda slag ersättas med anslag upptagande
vissa i generalordern föreskrivna anvisningar; b) vid öppet kasernområde:
med post vid huvudinfart samt med poster eller anslag vid andra infarter
och i övrigt där så är lämpligt. För den inre bevakningen avdelas ur
kasernvakten post (poster) som nattetid ständigt avpatrullerar kasernområ -

105

det. Därutöver avpatrullerar vaktchef eller den (de) av vaktmanskapet som
han beordrar kasernområdet på oregelbundna tider enligt förbandschefens
bestämmande. All personal som tages i anspråk för vakttjänst skall äga
kunskap om gällande bestämmelser angående rätten till nödvärn och rätten
att bruka vapen samt rätten och skyldigheten att gripa, kvarhålla och taga
i beslag. Personal som under vakttjänsten skall uppträda med vapen skall
jämväl vara förtrogen med dessas handhavande. Förbandschef må, då lokala
förhållanden, personaltillgång eller övningar göra det nödvändigt,
ordna vakttjänsten på annat sätt än i generalordern angives, dock utan
att vakttjänstens syfte åsidosättes. överbefälhavaren äger för särskilda fall
anbefalla eller medgiva avsteg från i generalordern givna bestämmelser.

Med stöd av kungl. kungörelsen den 9 maj 1916 (nr 149) angående vad
militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän
ordning in. m. bär genom högkvartersorder, utfärdad av överbefälhavaren
den 28 maj 1942, fastställts »Föreskrifter angående användning av vapen
vid upprätthållande av allmän ordning m. m. (FAVO)». Dessa i ett tryckt
häfte upptagna föreskrifter innehålla bland annat följande: Post, vakt,
patrull eller annan för bevakning eller ordningens upprätthållande särskild
utställd eller utsänd avdelning eller till krigsmaktens polisväsende hörande
person äger att till nödvärn bruka vapen. Detta får ske, om man
överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för en själv,
eller om det, som skall skyddas eller bevakas, utsättes för angrepp eller
om fånge rymmer eller sätter sig till motvärn mot den som bevakar honom.
I sålunda angivna fall skall, innan vapen användes, ordningsstörare varnas,
om detta kan ske utan att äventyra militärpersonalens säkerhet eller
uppgiftens lösande. Vid angrepp mot person eller bevakningsföremål gives
varning genom anropet: »Halt». Stannar icke den anropade eller lyder

han eljest icke av militärpersonalen givna anvisningar, skall militärpersonalen,
om detta medhinnes och förhållandena i övrigt medgiva det, ropa.
»Halt, eller jag skjuter skarpt.» Ansvaret för vidtagna åtgärder
vilar vid uppträdande i trupp på förbandschefen. Enskilt uppträdande
post (patrullkarl) handlar på eget ansvar. Nödgas militärpersonalen
använda vapen, bör detta ske under beaktande av att ändamålet med användningen
icke är att döda utan att för tillfället hindra att ordningsstörarens
uppsåt fullföljes. I första hand böra sålunda för liv och lem mindre
farliga stridsmedel — såsom rökhandgranater och tårgas — komma till användning.
I andra hand användas blanka vapen. Endast då omständigheterna
äro sådana att dylika stridsmedel icke kunna användas eller då dessa visat sig
icke vara tillfyllest, må eldgivning med skarp ammunition och Övriga krigsmässiga
stridsmedel användas. Genom lämpligt val av riktpunkt o. s. v. bör
minsta skadegörelse på person och egendom eftersträvas. Vid eldgivning
med handvapen skola åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån minska
risken för skadegörelse på icke avsedda personer eller föremål. Åtgärder
härför äro val av lämplig riktpunkt (riktlinje) samt betryggande kulfång.
Då det är fråga om eldgivning i avsikt att träffa viss eller vissa personer,
bör vapnet riktas mot nedre delen av ordningsstörarens kropp.

106

I föreliggande soldatinstruktioner — Soldatinstruktion för armén, Manskapsinstruktion
för flottan, Rekrytinstruktion för kustartilleriet och Soldatundervisning
för flygvapnet — ha under de avsnitt därav som behandla
vakttjänsten jämväl upptagits föreskrifter angående vaktmanskapets bruk
av vapen, innefattande ett återgivande i väsentliga delar av de bestämmelser
i FA VO, för vilka nyss redogjorts. I samtliga nu nämnda instruktioner
har, utöver vad FA VO i hithörande hänseenden innehåller, även föreskrivits
att, i fall då post nödgas göra bruk av sitt vapen, där så kan ske utan fara
för posten och utan att angriparen därigenom får tillfälle att undkomma,
första skottet bör riktas mot marken vid sidan och i närheten av angriparen.

Kulsprutepistol m/45 är — liksom äldre modeller — ett helautomatiskt
vapen, varmed förstås att under pågående eldgivning vapnet självt kastar ut
patronhylsan och efter hand i patronläget för in och avfyrar de i magasinet
återstående patronerna. Vapnet är alltså konstruerat för automateld, som
erhålles så länge avtryckaren hålles tillbakaförd och patroner finnas kvar
i magasinet. Ett skott i taget kan avfyras — patronvis eld — om skytten
släpper avtryckaren omedelbart efter avfyringen, så att slutstycket ånyo kan
hakas upp på avtryckarstångens spänntand innan rekylfjädern ännu hunnit
föra det av trycket från krutgasen tillbakagående slutstycket till nytt anslag
mot nästa patron.

Under det värnpliktige nr 282-20-50 K. J. Holmlund natten till den 24 februari
1951 tjänstgjorde såsom vaktpost å Skeppsholmsbron vid infarten till
Stockholms örlogsstation, därvid Holmlund var beväpnad med kulsprutepistol
m/45, gav Holmlund eld mot finske medborgaren S. A. Räsänen för att
hindra denne att erhålla tillträde till bevakningsområdet. Räsänen avled senare
till följd av de erhållna skottskadorna.

Utredning rörande ifrågavarande händelse verkställdes av militäråklagaren
i Stockholm. Sedan åklagaren den 21 april 1951 på begäran till militieombudsmannen
överlämnat i ärendet föreliggande utredning, meddelade
åklagaren i en militieombudsmannen senare tillställd skrivelse, att åklagaren
enligt beslut den 12 juni 1951 funnit vad i ärendet förekommit icke föranleda
åtal mot Holmlund eller annan.

Enligt förundersökningshandlingarna berättade Holmlund vid förhör i saken
bland annat följande: Han hade natten till den 24 februari 1951 klockan
0400 avlöst värnpliktige nr 1132-14-50 A. I. Olsson såsom post vid Skeppsholmsbron.
Olsson hade därvid för Holmlund utpekat en man, som på bron
var på väg i riktning mot Rlasieholmen, samt omtalat att mannen, som var
spritpåverkad, uppträtt hotfullt mot Olsson under försök att erhålla tillträde
till Skeppsholmen och att mannens uppträdande varit sådant att Olsson sett
sig nödsakad ladda sin kulsprutepistol och hota mannen med pistolen. Mannen
hade då, enligt vad Olsson vidare berättat, springande avlägsnat sig men
efter en stund återkommit och uppträtt lika hotfullt som tidigare, varför
Olsson tillkallat vaktchefen, som i sin tur ombesörjt att en av polisens radiobilpatruller
kommit till platsen. Polismännen, som ansett mannen icke vara

107

så höggradigt spritpåverkad att han bort anhållas för fylleri, hade förmått
honom att avlägsna sig i riktning bort från platsen. Olsson hade vidare för
Holmlund framhållit att mannen förefölle att vara kraftig samt varnat Holmlund
för denne. Klockan omkring 0430 hade Holmlund fått se en man komma
gående på bron i riktning mot Skeppsholmen. Då mannen befann sig omkring
två meter innanför den grind som avslutar de på brons båda sidor
belägna gångbanorna, hade Holmlund blivit på det klara med att mannen
var samme person som Holmlund sett avlägsna sig från platsen, då Holmlund
påbörjade sitt vaktpass, och för vilken Olsson varnat Holmlund. Sedan
mannen — vilken sedermera befanns vara Räsänen — fortsatt ett par meter
förbi den nyssnämnda grinden, hade Holmlund tagit några steg i riktning
mot honom, därvid Holmlund fört kulsprutepistolen i anläggningsställning i
riktning mot Räsänen och samtidigt därmed satt in magasinet i pistolen och
osäkrat denna. Därunder hade Holmlund till Räsänen med hög och tydlig
röst ropat: »Halt». Det oaktat hade Räsänen fortsatt att gå mot Holmlund
två eller tre steg. Holmlund hade då fortfarande med hög röst till Räsänen
ropat: »Halt, eller jag skjuter skarpt». Räsänen hade då stannat upp något
och yttrat: »Det gör satan icke någonting», varefter han tagit ytterligare ett
steg framåt. Räsänen hade lyft upp sin högra hand troligen från fickan eller
möjligen från sidan av kroppen, därvid Holmlund fick den uppfattningen åt
Räsänen höll något föremål i handen. Samtidigt hade Räsänen ställt sig i
något smygande ställning, liksom om han tänkte rusa på Holmlund. I detta
skede av händelseförloppet — Räsänen hade då befunnit sig på ett avstånd
från Holmlund av omkring fjorton meter — hade Holmlund riktat kulsprutepistolen
vid sidan om och till vänster om Räsänen och tryckt till på avtryckaren,
varvid minst två skott avgingo och hamnade i vattnet ganska långt
bort. Dessa skott hade gått minst åtta meter vid sidan om Rasanen. Da
skotten smällde, hade Räsänen ryckt upp sin högra arm så att handen kom
i höjd med hans ansikte. Holmlund hade fått den uppfattningen att Rasanen
fortfarande hade något föremål i handen. Trots eldgivningen hade Rasanen
icke stannat, varför Holmlund, sedan Räsänen tagit ytterligare ett steg framåt
riktat kulsprutepistolen mot Räsänens ben och återigen tryckt till pa aitrvckaren.
Oaktat Holmlund därefter släppt avtryckaren så fort han kunnat
hade flera än ett — troligen tre — skott avgått, varvid pistolen enligt
vad som vore vanligt vid automateld »reste sig» något så att ett av de sista
skotten sannolikt gått högre än det första. Då Holmlund avlossade skotten,
hade han hållit vänster hand över pistolens pipa och höger hand om kolven
med pekfingret i varbygeln, allt i enlighet med de instruktioner han erhållit
angående vapnets hanterande. På grund av Räsänens hotfulla uppträdande
hade Holmlund icke hunnit taga under övervägande att springa innanför
grindarna till bevakningsområdet eller att tillkalla vaktens slutna de .

Enlmt upprättat obduktionsprotokoll hade Räsänen träffats av tre skott,
varav ett i vänstra låret, ett i buken och ett i vänstra sidan av brostet.

Av vad under utredningen uppgavs av förenämnde värnpliktige Olsson
framgick, att denne funnit det vara förenat med svårigheter att under u -

108

bildningen i skjutning med kulsprutepistol m/45 tillägna sig färdighet att
med detta vapen avgiva eld patronvis.

Räsänen, vilken innan han avled å Serafimerlasarettet i Stockholm undergick
upprepade operationer med anledning av skottskadorna, kunde under
tiden icke höras av polismyndigheten. Av den i övrigt verkställda utredningen
framgick, att Räsänen på eftermiddagen den 23 februari 1951 hyrt sängplats
å det av Svenska Turistföreningen såsom vandrarhem disponerade,
vid Skeppsholmen förlagda logementsfartyget af Chapman samt att enligt
meddelade bestämmelser gästerna å vandrarhemmet icke ägde inpassera å
Skeppsholmen efter klockan 2330.

I skrivelse den 28 juni 1951 till chefen för Stockholms örlogsstation anhöll
militieombudsmannen, att stationschefen ville dels lämna upplysning angående
viss efter den ifrågavarande händelsen anbefalld ombeväpning av
posten vid infarten till Skeppsholmen och dels närmare utveckla av stationschefen
i visst sammanhang framförda synpunkter på frågan om posters beväpning.

I en till militieombudsmannen den 4 augusti 1951 inkommen skrivelse
anförde dåvarande stationschefen, kommendören T. Hagman, bland annat
följande: Enligt föreskrift i generalordern nr 3636/48 skulle vaktpersonal
vara beväpnad med skarpladdat eldhandvapen därest utbildningsståndpunkten
så medgåve och eljest med batong. Anledningen till att vid tiden för ifrågavarande
händelse posten varit beväpnad med kulsprutepistol m/45 vore
att finna i denna föreskrift. Med hänsyn till dels den skjututbildning vederbörande
undergått vid värnpliktsskolan och dels den efterföljande, kontinuerliga
utbildning av vaktpersonalen, som ägde rum å stationen,’ hade
salunda enligt nämnda föreskrift beväpning med batong icke kunnat ifrågakomma.
Att beväpningen utgjorts av kulsprutepistol m/45 hade berott på
att utbildningen vid värnpliktsskolan bedreves med detta vapen. Att märka
vore emellertid att Hagman infört den modifikationen att kulsprutepistolen
skulle bäras o 1 a d d a d men med magasinet omedelbart tillgängligt. Anledningen
till denna väsentliga modifikation hade varit att med hänsyn såväl
till svårigheterna även för en väl utbildad skytt att fullt behärska kulsprutepistolen
m/45 som ock till den beröring posten hade med allmänheen
det sistnämnda särskilt på grund av förekomsten av det å logementsfartyget
af Chapman inrymda vandrarhemmet — Hagman velat söka minska
riskerna för vådabeskjutning. Genom en dylik extra säkerhetsåtgärd vunnes
nämligen, utan att kravet på för platsen i fråga erforderlig bevakningsetfektivitet
frånginges, dels att ett ur säkerhetssynpunkt önskvärt ytterligare
tempo infördes innan eld kunde avgivas och dels att en eventuell
angripare finge klart för sig att det verkligen gällde allvar. Vid olyckstillfället
hade visserligen sistnämnda synpunkt ej gjort sig gällande, vilket dock
troligen varit att tillskriva angriparens alkoholpåverkade tillstånd. Efter
olyckstillfället hade Hagman anbefallt ändring av beväpningen sålunda att
kulsprutepistol m/45 utbytts mot kulsprutepistol m/37—39. Skillnaden mellan
dessa båda vapen vore som bekant den att det senare vore försett med

109

en omställare, varigenom vapnet inställdes lör antingen »eld patronvis» eller
»automateld». Enligt Hagmans mening vunnes genom en sådan ombeväpning
den väsentliga fördelen att varningsskott kunde med större säkerhet
avlossas patronvis än vad fallet vore vid begagnande av kulsprutepistol
m/45. Såsom redan antytts vore det vid användande av sistnämnda vapen
svårt för en normalt utbildad skytt, ej sällan även för vana skyttar, att begränsa
eldgivningen till ett enda skott. Vid olyckstillfället hade det också
visat sig att posten ej varit i stånd att avgiva patronvis eld. Visserligen kunde
och detta ej utan fog göras den invändningen att det även kunde ställa sig
svårt att vid användande av m/37—39 ställa in omställaren på riktigt sätt,
särskilt om det brådskade eller omständigheterna eljest vore irriterande,
men Hagman ansåge likväl vid jämförelse mellan m/37 39 och m/45 att

från nu berörda synpunkter säkerheten vore större vid användande av
m/37—39. I förevarande fall syntes posten ha följt föreskriften att rikta
vapnet mot nedre delen av ordningsstörarens kropp. Att pistolen »resei sig»
vid avgivande av eld vore ett känt faktum. Denna automatiska höjning av
skottriktningen måste motverkas av skytten, som under utbildningen finge
lära sig detta. Förmågan till dylik motverkan bleve vid lika utbildning till
sist alltid beroende på vederbörandes individuella skicklighet och den mer
eller mindre irriterande påverkan, som omständigheterna i övrigt kunde
utöva. Det nu berörda förhållandet syntes emellertid ytterligare bestyrka
att m/37—39 vore en lämpligare beväpning för poster än m/45, åtminstone
i fall då friktion med allmänheten kunde befaras. — Så länge fullt fredliga
yttre och inre förhållanden vore rådande och örlogsvarvet vore särskilt bevakat
av egen poliskår borde det enligt Hagmans mening vara möjligt att
inskränka postens beväpning till batong. Dylik ombeväpning syntes dock
ej kunna genomföras utan jämkning av generalordern nr 3636/48. Hagman
hade funnit anledning att i annat sammanhang från mera allmän synpunkt
framhålla hurusom enligt nämnda generalorder beväpning med skarpladdade
eldhandvapen eller med batong gjordes beroende av ej bevakningsföremålets
betydelse utan utbildningsståndpunkten. Detta syntes Hagman
vara mindre rationellt. Enligt hans mening borde det avgörande vara bevakningsföremålets
militära vikt och betydelse. Om dessa faktorer krävde
effektiv bevakning, måste sådan anordnas utan hänsyn till varierande utbildningsståndpunkter.
När nu beväpningen ansåges kunna varieras efter
dylika synpunkter, borde den också kunna varieras efter andra. Slutligen
funnes emellertid en synpunkt, som egentligen kullkastade alla andra, nämligen
krigsförberedelsesynpunkten. Den personal, som fullgjorde bevakningstjänst
i fred, bleve i regel krigsplacerad till dylik tjänst, som den alltså
hade att förrätta även vid krig eller krigsfara eller eljest skärpta förhållanden,
t. ex. risker för sabotage i samband med s. k. femtekolonnverksamhet.
Sådan bevakningstjänst syntes oundgängligen kräva beväpning med
skarpladdade eldhandvapen och det vore därför av största vikt att vaktpersonalen
i fredstid erhöllc övning i att använda och vårda dylika vapen.
Posternas beväpning i fredstid vore sålunda icke huvudsakligen eu fråga

om bevakningsobjektens betydelse eller eventuellt föreliggande risker för allmänheten
utan fastmera en viktig övnings- och krigsförberedelsefråga. Det
syntes också vara denna synpunkt som varit grundläggande vid utformningen
av förenämnda generalorder.

I skrivelse den 5 september 1951 till överbefälhavaren anförde militieombudsmannen,
med hänvisning till den verkställda utredningen, att vad i
ärendet förekommit syntes militieombudsmannen kunna giva anledning till
övervägande huruvida för krigsmakten gällande bestämmelser om posters
beväpning vore i alla delar ändamålsenliga. Militieombudsmannen hade därför
ansett sig böra till överbefälhavaren för kännedom överlämna i ärendet
föreliggande handlingar och anhölle tillika att få emotse meddelande huruvida
överbefälhavaren funnit åtgärd i saken påkallad.

överbefälhavaren anförde i skrivelse till militieombudsmannen den 28
februari 1952 följande: De föremål, som jämlikt lagen den 17 maj 1940
med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. bevakades, vore i allmänhet
av sådan betydelse, att det vore nödvändigt att utrusta vaktpersonalen
med eldhandvapen. För dylik beväpning talade även den omständigheten,
att faran för illegal verksamhet väsentligt ökats under senare år.
I nuläget vore vaktpersonalens utrustning med eldhandvapen även betingad
av att personalen i fredstid borde bibringas vana att under vakttjänst uppträda
med sådana vapen. Den fråga som väckts av chefen för Stockholms
örlogsstation syntes närmast ha föranletts av ett otillfredsställande arrangemang
på Skeppsholmen och vore veterligen icke aktuell annorstädes.
Överbefälhavaren hade tidigare för chefen för marinen framhållit det olämpliga
i alt förlägga ett för allmänheten upplåtet vandrarhem inom bevakat
militärt område, såsom skett i förevarande fall, och anmodat marinchefen
att vidtaga åtgärder för att om möjligt rätta till förhållandena härutinnan.
Enligt bestämmelse i generalordern nr 3636/48 ägde överbefälhavaren för
särskilda fall anbefalla eller medgiva avsteg från i ordern givna föreskrifter.
Därest en förbandschef skulle finna det vara oundgängligen nödvändigt
att i visst fall regelmässigt utrusta posterna med batong i stället för eldhandvapen
kunde sålunda tillstånd härtill begäras hos överbefälhavaren. Med
hänsyn till vad sålunda framhållits funne överbefälhavaren någon ändring
av generalorderns föreskrifter rörande beväpningen icke vara behövlig. I
detta sammanhang ville överbefälhavaren även framhålla, att vissa åtgärder
vidtagits för att minska risken för olyckshändelser med kulsprutepistoler
under vakttjänst. Sålunda hade avtryckarskydd och säkringslucka konstruerats
för att förhindra oavsiktligt eldöppnande. Ytterligare tekniska
förändringar komme att prövas för att undersöka möjligheten att minska
risken för allmänheten om post nödgades avgiva eld med kulsprutepistol.
Slutligen kunde nämnas att särskilda anvisningar, klargörande bestämmelserna
för vaktpersonalens rätt att bruka våld, vore under utarbetande med
ändamål att förebygga att icke större mått av våld komme att brukas än
som kunde anses försvarligt.

1 skrivelse till överbefälhavaren den 7 april 1952 — vari inledningsvis
hänvisades till vad överbefälhavaren i sin nyssnämnda skrivelse anfört därom
att vissa angivna åtgärder vidtagits för att minska risken för olyckshändelser
med kulsprutepistoler under vakttjänst och att ytterligare tekniska
förändringar komme att prövas för att undersöka möjligheten att
minska risken för allmänheten om post nödgades avgiva eld med kulsprutepistol
— anförde militieombudsmannen bland annat följande: Militieomhudsmannen
hade ansett sig böra bringa till överbefälhavarens kännedom att
i samband med en av militieombudsmannen den 3 april 1952 förrättad inspektion
av infanteriskj utskolan framkommit visst uppslag att genom laddning
av kulsprutepistol m/45 växelvis med blindpatroner och skarp ammunition
vid vapnets användande under vakttjänst dels förebygga risken för
oavsiktligt eldöppnande och dels vid eldgivning säkra att skytten icke oavsiktligt
komme att avgiva automateld i stället för patronvis eld. Laddningen
av magasinet skulle då ske sålunda att överst i magasinet komme att finnas
en blindpatron, därunder en skarpladdad patron, därunder en blindpatron
o. s. v. Vid verkställd demonstration av eldgivning med ett sålunda
laddat vapen hade påvisats följande. Klargöring av vapnet för eldgivning
föreginges av tre moment: 1) vapnet osäkrades, 2) genom avfyring lösgjordes
slutstycket för anslag mot blindpatronen, 3) mekanismen spändes, varvid
blindpatronen kastades ut. Genom ny avfyring avlossades härefter det
skarpa skottet. Om fortsatt eldgivning funnes erforderlig, gjordes ånyo
blindavfyring, varefter mekanismen spändes och genom ytterligare avfyring
det andra skarpa skottet avlossades. Vid behov fortsattes eldgivningen
på enahanda sätt skott för skott. Enligt militieombudsmannens förmenande
syntes anledning föreligga att närmare undersöka huruvida det ovan
angivna syftet att dels förebygga vådaskott genom oavsiktligt eldöppnande
och dels undanröja risken för oavsiktligt avgiven automateld kunde vinnas
med användande av nu angivna förfaringssätt. En tillämpning därav torde
förutsätta att laddning av magasin som tillhandahölles med kulsprutepistol
beväpnade vaktposter ombesörjdes av vaktchefen eller annan i ansvarig befanställning
eventuellt under kontroll av vederbörande dagbefäl.

överbefälhavaren anförde i skrivelse till militieombudsmannen den 3 juli
1953 följande: Ur teknisk synpunkt vore den i militieombudsmannens skrivelse
den 7 april 1952 ifrågasatta anordningen genomförbar men den skulle
få en ur beredskapssynpunkt icke önskvärd effekt. Om nämligen posten
förutom varningsförfarande skulle nödgas göra upprepade blindavfyringar
och omladdningar torde han, med hänsyn till den snabba händelseutveckling
som en nödvärns- eller liknande situation i regel medförde, icke hinna
använda sin kulsprutepistol för avsett ändamål. I samband med undersökningen
av denna fråga hade även andra alternativ för att åstadkomma
större säkerhet mot olyckshändelser utretts. Bland annat hade prövats användning
av ammunition med sådan begränsad rekylverkan att automateld
icke erhölles ävensom undersökts möjligheten att vidtaga sådan ändring
av kulsprutepistolen att sagda verkan uppnåddes. Nu angivna åtgärder

112

hade emellertid visat sig medföra betydande olägenheter ur andra synpunkter.
Det hade ansetts lämpligast att, som komplement till de ordinarie säkringarna,
förse vapnet med en snabbt löstagbar säkring — s. k. säkringslucka
(omnämnd i överbefälhavarens tidigare skrivelse). För närvarande
hade 8 500 säkringsluckor till kulsprutepistol m/45 fördelats på förbanden
för att användas under vakttjänst. Med denna anordning syntes vapnets
säkringar för oavsiktligt eldöppnande vara tillfyllest. I övrigt måste utbildningen
av vaktpersonalen bedrivas så att den i alla situationer hanterade
vapnet på reglementerat sätt. Kunskapen om vapnet hade efter flera års
användning vid trupp numera ökat. Efter tillkomsten av säkringsluckan
syntes en nedgång i olycksfrekvensen ha skett. På grund av vad sålunda anförts
ansåge överbefälhavaren att någon ytterligare åtgärd att på teknisk
väg begränsa vaktvapnens verkan för närvarande icke vore påkallad.

I senaste upplagan av Säkerhetsinstruktion för armén, fastställd genom
generalorder den 20 februari 1952, föreskrives under mom. 233 följande:
»Vid vakttjänst med kulsprutepistol får endast kulsprutepistol m/45 med
säkringslucka användas.»

Enligt marinorder nr 757 den 24 november 1952 (Tjänstemeddelanden rölande
sjöförsvaret 1952 avd. D nr 124) skola i säkerhetsinstruktionen för
armén 1952 års upplaga angivna säkerhetsbestämmelser beträffande bland
annat skjutning med eldhandvapen tillsvidare tillämpas vid flottan.

Beträffande kustartilleriets förband har marinförvaltningen anbefallt att
förbanden tillhandahållna säkringsluckor skola användas till kulsprutepistol
m/45 vid vakttjänst i fredstid.

Vad angår flygvapnet har inhämtats, att vid posttjänstgöring fortfarande
(juli 1953) användes endast kulsprutepistol m/37—39 samt att i blivande
ny upplaga av Soldatundervisning för flygvapnet avses att införas en föreskrift
innebärande att i den mån kulsprutepistol m/45 kommer att användas
vid vakttjänst, vapnet därvid skall vara försett med säkringslucka.1

Den omförmälda för kulsprutepistol m/45 konstruerade säkringsluckan
hai i ena änden en fästklack och i den andra en fjädrande låsregel. Luckan,
som är rödfärgad, anbringas på laddat vapen i utkastarhålet med låsregeln
vand mot mynningen. I låsregelns ögla finnes en rem, som fästes vid varbygeln.
Då vapnet skall användas, avlägsnas säkringsluckan genom ett ryck i
remmen, riktat snett bakåt så att låsregeln släpper sitt grepp om lådväggen.

Militieombudsmannen fann efter vad sålunda förekommit icke anledning
företaga vidare åtgärd i ärendet.

1 Sedermera har genom flygvapenorder nr A 28 den 18 september 1953 föreskrivits bland annat
följande: Då kulsprutepistol användes vid vakttjänst, skall kulsprutepistol m/45 användas
(jfr säkerhetsinstruktion för armén mom. 233). Dock må personal, som ingår i fanvakt eller bestrider
högvakttjänst, utrustas med kulsprutepistol m/37-39 försedd med avtryckarskydd.

113

10. Åtgärder föranledda av vissa hos militieombudsmannen påtalade brister
i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid Svea ingenjörkår.

Med en till militieombudsmannen den 23 mars 1953 inkommen skrivelse
överlämnade dåvarande chefen för Svea ingenjörkår, översten Wilhelm Dahlgren,
en av bataljonsläkaren vid kåren regementsläkaren Siegfrid Urwitz
till militieombudsmannen ställd anmälan, vari Urwitz påkallade militieombudsmannens
uppmärksamhet beträffande de risker som från hälsovårdssynpunkt
vore förenade med att vissa av kåren disponerade baracker,
ingående i det inom kårens område belägna s. k. Krusebodalägret, toges i
anspråk för förläggning av trupp. Vid kårchefens skrivelse funnos därjämte
fogade åtskilliga handlingar till närmare upplysning rörande de av Urwitz
påtalade ävensom vissa ytterligare brister i hygieniskt avseende beträffande
till kåren hörande byggnader och andra anläggningar.

Av de till militieombudsmannen överlämnade handlingarna inhämtades
bland annat följande. Såsom förläggningslokaler inom kårens område användes,
förutom kårens kasernbyggnad, ett antal träbaracker, fördelade på
två läger benämnda Kruseboda och övningsplats 1. Sedan barackerna på den
förstnämnda platsen undergått vissa smärre reparationer som dock medfört
endast en tillfällig förbättring, hade dessa baracker från och med år 1948
under tiden februari—september använts för förläggning av fältarbetsskolans
övningskompani. I skrivelse den 2 juni 1950 från t. f. arméöverläkaren E.
Strömberg till militärbefälhavaren för fjärde militärområdet rörande iakttagelser
vid inspektion av hälso- och sjukvården vid kåren anmälde Strömberg
bland annat att barackförläggningarna närmast gjorde intryck av
fallfärdiga ruckel och att vinterförläggning i barackerna vore direkt hälsovådlig,
varför det vore ofrånkomligt att annan förläggning komme till stånd
för den i barackerna förlagda personalstyrkan. Med anledning av detta arméöverläkarens
uttalande hade barackerna inom övningsplats 1 icke vidare
tagits i anspråk vintertid men hade alltjämt måst utnyttjas under tiden
juni—september såsom förläggning för den personal, tillhörande fältarbetsskolans
övningskompani, som under nämnda tid haft att fullgöra den
andra av de två för denna personal fastställda, i första tjänstgöringen ingående
tjänstgöringsomgångarna. I en den 19 september 1952 dagtecknad till
arméöverläkaren överlämnad promemoria meddelade kårchefen bland annat
att, ehuru ett antal förläggningsbaracker från beredskapstiden vore så anfrätta
av fukt och röta att de av läkare för flera år sedan utdömts, dessa baracker
likväl måste användas under tiden februari—oktober samt att framställt
förslag om byggande av en paviljong för ingenjörkadettskolan, varigenom
kasernutrymme för ett kompani skulle frigöras och barackerna
kunna rivas, icke hade vunnit beaktande. I skrivelse den 22 november 1952
till chefen för armén anförde kårchefen bland annat: Utbildningsåret 1953
—1954 ökade kårens förläggningssvårigheter genom att fältarbetsskolans
övningskompani, utgörande 180 man, komme att rycka in till tjänstgöring

8—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

114

den 20 november 1953 i stället för såsom tidigare under februari månad.
Detta kompani hade hittills, då tjänstgöringen pågått under sommarhalvåret,
kunnat förläggas i baracker. Av dessa vore numera flertalet kassabla
och under alla förhållanden otänkbara såsom vinterförläggning. Möjlighet
funnes sålunda icke att med tillgängliga utrymmen bereda förläggning för
övningskompaniet. Kårchefen anhölle med anledning härav att kåren snarast
måtte i stället för de kassabla barackerna tilldelas tre 48-mansbaracker
jämte medel för deras förflyttande till kåren och för inledande av värme i
desamma. Därmed skulle förläggningsbehovet för övningskompaniet för
närmaste tiden kunna tillgodoses under förutsättning emellertid att därjämte
en i Krusebodalägret ingående, under februari 1952 från Stockholms
lultvärnsregemente erhållen 48-mansbarack gjordes användbar för vinterförläggning.

I sin förenämnda till militieombudsmannen ställda skrivelse anförde Urwitz
bland annat: Sjuklighetsfrekvensen hade varit påfallande mycket högre
vid fältarbetsskolans övningskompani än vid övriga kompanier inom kåren,
oaktat tjänsten vid övningskompaniet på intet sätt kunde sägas vara hårdare
än vid de övriga kompanierna. Helt säkert vore övningskompaniets urusla
barackförläggning orsak till denna stora sjuklighet. De ifrågavarande, av
arméöverläkaren redan år 1950 utdömda barackerna voro så undermåliga att
det måste sägas vara makabert att de fortfarande finge användas. Varje
tanke på att kunna förlägga ytterligare ett kompani inom kårens kasernbyggnad
måste på det bestämdaste avvisas, då det överhuvudtaget där ej
funnes plats för tätare förläggning än den nuvarande. Genom att kåren icke
erhållit ytterligare absolut nödvändiga kaserner hade även resultatet av utbildningen
blivit lidande i mycket hög grad. Såsom belägg härför kunde
anföras att enligt verkställd beräkning 83 sjukdagar måste anses ha helt i
onödan orsakats kompaniet under en enda vecka. De sålunda påtalade förhållandena
vore av sådan vikt att Urwitz ansett sig böra bringa saken till
militieombudsmannens kännedom.

Vid Urwitz’ skrivelse var fogad en av denne uppgjord statistisk tablå över
sjukfrekvensen vid kåren under envar av följande tidsperioder, nämligen
15/3—15/4 1950, 15/4—15/5 1951 och 1/3—31/3 1952; och utvisade denna
tablå att sjukligheten bland den personal, som varit förlagd i Krusebodalägret,
under de angivna tidsperioderna konstant varit omkring en femtedel
högre än sjukligheten under samma perioder bland den i kårens kasern
förlagda personalen.

I skrivelse den 25 mars 1953 till försvarets sjukvårdsstyrelse anhöll militieombudsmannen
med överlämnande av handlingarna i ärendet att sjukvårdsstyrelsen
ville, efter att ha verkställt den ytterligare utredning som
funnes påkallad, avgiva yttrande i ärendet.

Den 7 maj 1953 verkställdes av tjänstförrättande militieombudsmannen
Henkow inspektion av Svea ingenjörkår. I protokollet över inspektionen
— varav framgick att kårchefen översten A. Welin var förhindrad närvara
vid inspektionen — antecknades till en början följande: »Tjänstförrät -

115

tande stabschefen lämnade en kort redogörelse rörande förhållandena vid
kären, varvid särskilt berördes förläggningsförhållandena. Av redogörelsen
framgick att underhållet av etablissementet under en följd av år på grund
av ovisshet om kårens framtida öde varit eftersatt. Förläggningsutrymmena
voro till bristningsgränsen utnyttjade. Manskapet hade delvis måst förläggas
i undermåliga baracker, däribland det s. k. Krusebodalägret, som redan
år 1950 utdömts. Sjukligheten i dessa baracker hade haft större omfattning
än inom etablissementet i övrigt. Hittills hade man sökt undvika att utnyttja
Krusebodalägret under den kallaste delen av året men från och med innevarande
års höst måste lägret begagnas året runt, om ej nya förläggningsutrymmen
tillhandahöllos. Upprepade framställningar i saken hade gjorts utan
att leda till något resultat. Kasernofficeren och regementsläkaren, vilka voro
närvarande, bestyrkte tjänstförrättande stabschefens uppgifter.» — Protokollet
utvisar vidare att tjänstförrättande militieombudsmannen vid en därefter
företagen inspektionsrond inom etablissementet besökte bland annat
kasernbyggnaden med däri förlagda kompanier och kadettskola, baracklägret
Kruseboda och baracklägret övningsplats 1, varest kasernkompaniet var
förlagt. I protokollet antecknades fortsättningsvis bland annat följande: I
baracklägrel Kruseboda, som bestod av nio träbaracker, var ett övningskompani
förlagt. De flesta barackerna voro i mycket bristfälligt skick. De saknade
rinnande vatten och toalettanordningar. En mindre byggnad var inredd som
avträde. Inredningen i barackerna var icke heller tillfredsställande. Baracklägret
var icke godtagbart såsom förläggning. Baracklägret å övningsplats
1 var, även om det var något bättre än Krusebodalägret, icke heller
tillfredsställande såsom permanent förläggning för manskap. Det syntes
angeläget att frågan rörande förläggningen av kårens manskap snarast
löstes på ett tillfredsställande sätt.»

Den 6 juni 1953 inkom försvarets sjukvårdsstyrelse med det av militieombudsmannen
begärda yttrandet jämte viss utredning i ärendet.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande: Under en följd av år hade representanter
för olika civila och militära medicinska myndigheter påtalat
svåra hygieniska missförhållanden vid Svea ingenjörkår. Sålunda hade anmärkningar
framförts av arméöverläkaren och förbandets egna läkare samt
vederbörande hälsovårdsnämnd och yrkesinspektionen. Många av de erinringar
som gjorts hade varit av sådan karaktär att man haft all anledning
förvänta att åtgärder ofördröjligen skulle vidtagas för att snarast få till
stånd eu förbättring av förhållandena genom om- eller tillbyggnad av kårens
lokaler. Anmärkningar hade riktats såväl mot underdimensionerade förläggningsutrymmen,
tvättrum och avträden som mot bristfälliga avloppsledningar,
uppvärmnings- och säkerhetsanordningar m. m. Beträffande de mest
framträdande bristerna kunde i korthet nämnas följande. Beträffande förläggningsutrymmen
stadgades i hälsovårdsföreskrifter för armén, att luftkuben
i en förläggning, som saknade mekanisk ventilation, skulle uppgå till 15
kubikmeter per man. I kårens kasernbyggnad hade man emellertid nödgats
nedgå till omkring 10 kubikmeter per man och i barackförläggningarna till

116

mellan 6 och 7 kubikmeter per man. De kåren tillhöriga verkstäderna befunne
sig med några få undantag i undermåligt skick. Skyddsanordningar och
sanitära inrättningar fyllde i ett flertal avseenden icke de krav som gällande
föreskrifter uppställde. Kårens sjukhus hade en betydligt lägre standard än
den som numera krävdes hos ett truppförbandssjukhus. Ej endast antalet
vårdplatser utan även mottagnings- och behandlingslokaler vore otillräckliga
beroende såväl på kårens ökade storlek som på den anmärkningsvärt höga
sjukfrekvensen. Den sistnämnda ansåges av förbandsläkaren icke utan skäl
vara en följd av dåliga förläggningshygieniska förhållanden. Det för kårens
område inrättade avloppssystemet ägde icke tillräcklig kapacitet, vilket framginge
av att vid större belastning vattnet pressades upp såväl i avloppstrattarna
i bostäder som i de stora rensbrunnarna. Fritidslokalerna för manskap
befunne sig, bortsett från biografbyggnaden som nybyggts efter eldsvåda, i
dåligt skick. Eldstäderna i ett av underofficersfamiljer bebott hus, tillhörigt
kåren, liksom i den s. k. biblioteksbaracken vore undermåliga och direkt
hälsovådliga på grund av risken för koloxidförgiftning. — De åtgärder, som
för förbandets del måste vidtagas, kunde indelas i två grupper: 1. Omedelbart
nödvändiga åtgärder, nämligen dels ombyggnad av vissa eldstäder (i
det nämnda bostadshuset och i biblioteksbaracken) och dels anordnande
av provisoriska förläggningsutrymmen för personal som inryckte instundande
höst (förläggning i de beredskapsbaracker, som för närvarande funnes vid
kåren, borde icke tillåtas); samt 2. Åtgärder av mera genomgripande art för
att på längre sikt lösa kårens lokalfrågor, såsom ny- och ombyggnad av
sjukhus, tygverkstäder, kök, matsalar, marketenteri in. in. —- Beträffande
ny- och ombyggnader kunde framhållas att förslag liärom sedan lång tid
förelåge beträffande sjukhuset och tygverkstäderna m. in. men att medel för
ändamålet hittills icke kunnat utverkas. Det vore emellertid sjukvårdsstyrelsens
bestämda åsikt att den hygieniska standarden i kårens lokaler ovillkorligen
måste höjas. Härför erfordrades ett omfattande om- och nybyggnadsarbete,
vartill medel och byggnadstillstånd med det snaraste borde utverkas.
Till ytterligare belysande av de förhållanden som bär avsåges finge sjukvårdsstyrelsen
hänvisa till yttrandet bilagda handlingar, nämligen dels protokoll
från de inspektioner som sjukvårdsstyrelsen låtit företaga med anledning
av militieombudsmannens remiss och dels ett antal tidigare upprättade
inspektionsprotokoll och skrivelser i ämnet.

I ett vid sjukvårdsstyrelsens yttrande fogat protokoll över hälsovårdsinspektion,
som den 15 och den 16 april 1953 verkställts vid kåren av chefen
för styrelsens hälsovårdsbyrå förste byråläkaren S. Rosenqvist med biträde
av å byrån tjänstgörande hälsovårdsinspektören F. Rönn och förste hälsovårdsassistenten
T. Eklund, hade beträffande de bristfälligheter, för vilkas
avhjälpande sjukvårdsstyrelsen ansett omedelbara åtgärder nödvändiga, antecknats
följande: Kåren disponerade två barackläger, dels det s. k. Krusebodalägret
inom sydvästra delen av kårområdet och dels ytterligare ett barackläger
å den s. k. övningsplats 1. Ett par av barackerna vore av nyare
datum men de flesta hade uppförts under år 1941. Dessa sistnämnda befunne

117

sig samtliga i ett uruselt skick; väggar, tak och golv vore på sina ställen
genomruttna och här och där funnes stora fuktsvampar. Tak och väggar
vore synnerligen otäta och de inneboende hade sökt skydda sig mot takdroppet
genom att bygga snart sagt hela innertak av masonitskivor. Som
fyllning i taket förekomme halm. Den isoleringseffekt, som man därigenom
avsett att få till stånd, bleve synnerligen problematisk så snart taket släppte
igenom väta. I samtliga barackerna vore också halmen genomsur och hade
givetvis bidragit till en snabb förstöring av väggar och tak. Volymen i envar
av dessa baracker hade uppmätts till 149 kubikmeter. Då 22—24 man
brukade förläggas i varje barack, bleve luftkuben endast 6,2—6,7 kubikmeter
per man. Enligt arméns hälsovårdsföreskrifter tillätes i en barackförläggning
en överbeläggning till det dubbla under kortare tid, vilket betydde
att en luftkub på 7,5 kubikmeter kunde försvaras. Under sistförflutna år
hade emellertid med denna beläggningstäthet värnpliktiga varit förlagda i
barackerna under tiden den 1 april—den 11 november, något som ur
hygienisk synpunkt på intet sätt kunde försvaras. Baracker som vore i så
förslitet skick borde icke repareras utan endast kasseras. Den i Krusebodalägret
befintliga s. k. 48-mansbaracken hade befunnits vara i ett hyggligt
skick. Den användes såsom förläggningslokal året runt. De fyra och fyra i
två våningar hopsatta sängarna stode emellertid mycket trångt och en beläggning
på 43 man, vilket gåve en luftkub på cirka 6,9 kubikmeter per man,
vore för hög även vid en korttidsförläggning. Det till Krusebodalägret hörande
avträdet vore av traditionell torrklosettyp. — Vid besiktning av ett
av underofficersfamiljer disponerat bostadshus, benämnt Stora Linnéaholm
och beläget i vinkel mellan nya Uppsalavägen och Brunnsviken, hade i de
grova grundmurarna i källaren iakttagits ett stort antal kraftiga sprickor,
vilka enligt vad de inneboende meddelat förvärrats år från år. Huset bringades
i skakningar, då tyngre fordon passerade på Uppsalavägen. Även kakelugnarna
i huset hade skadats genom skakningarna och, trots upprepade reparationer,
kunde koloxid fortfarande påvisas vid eldning. — Den norr om
kasernen belägna s. k. biblioteksbaracken uppvärmdes medelst varmluft
från en vedeldad panna. I taket funnes rikligt med damm och sotpartiklar
och vid inspektionstilIfället hade förmärkts tydlig röklukt ehuru pannan då
icke var uppeldad. Den i barackbyggnaden tjänstgörande kvinnliga befattningshavaren
— bibliotekarien — hade uppgivit att temperaturen vintertid
hölle sig mellan 10 och 12 grader. Hon klagade över yrsel och huvudvärk.
Utan tvivel förelåge här möjlighet för koloxidförgiftning.

I det sist återgivna inspektionsprotokollet hade jämväl upptagits anmärkningar
beträffande sådana i sjukvårdsstyrelsens yttrande påtalade bristfälligheter
som enligt styrelsens uttalande krävde åtgärder av mera genomgripande
art för att på längre sikt lösa kårens lokalfrågor. Sålunda hade i inspektionsprotokollet
anmärkningar i olika avseenden framställts i fråga om
kårens kasernbyggnad, den s. k. gamla ekonomibyggnaden (magasinet),
marketenteriet, proviantkällaren, köksbyggnaden, manskapsmatsalen, kadett-
och furirmatsalarna, verkstäderna, sjukhuset och sjukhusbaracken.

118

Av ytterligare vid sjukvårdsstyrelsens yttrande fogade handlingar inhämtades
vidare bland annat följande. Sedan vid den förenämnda den 15 och
den 16 april 1953 företagna hälsovårdsinspektionen beträffande två av lägenheterna
i tjänstebostället Stora Linnéaholm framförts klagomål att de i
dessa lägenheter boende besvärats av huvudvärk och yrsel, vilket uppfattats
såsom symtom på förekomst av koloxid, verkställdes den 18 maj 1953
av förste hälsovårdsassistenten Eklund koloxidprov i de båda nämnda lägenheterna.
De i den ena lägenheten tagna proven utföllo samtliga negativt
medan proven i den andra lägenheten utvisade förekomst av koloxid bakom
vardera av de två i denna lägenhet befintliga kakelugnarna. I sin rapport
över provtagningarna föreslog Eklund att kakelugnarna i de ifrågavarande
lägenheterna skulle helt slopas och ersättas med tälj stenskaminer. — Under
tiden den 12—den 19 maj 1953 verkställde hälsovårdsinspektören Rönn
koloxidprov i den förenämnda s. k. biblioteksbaracken. Proven utvisade förekomst
av koloxid i ett närmast innanför ingångsdörren till baracken beläget
rum.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt militieombudsmannen
att företaga ytterligare inspektion vid kåren, därvid närmast skulle undersökas
de förhållanden, som enligt sjukvårdsstyrelsens uttalande påkallade
omedelbara åtgärder.

Efter därom till sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen lämnad
underrättelse verkställde militieombudsmannen nämnda inspektion den
It juni 1953. Därvid närvoro, förutom kårchefen översten Welin, bland
andra regementsläkaren Urwitz, kasernofficeren vid kåren kaptenen Runwall,
fortifikationsofficeren vid fjärde militärområdet översten Lidström,
chefen för sjukvårdsstyrelsens hälsovårdsbyrå förste byråläkaren Rosenqvist,
chefen för styrelsens sjukvårdsbyrå förste byråläkaren Lundberg,
chefen för fortifikationsförvaltningens kasernbyrå Thelander och chefen för
kasernbyråns bostadssektion byrådirektören Lindholm ävensom representanter
för arméstabens organisations- och ingenjöravdelningar. Vid en av
kårchefen lämnad orientering beträffande förläggningsförhållandena vid
kåren meddelade kårchefen, att han numera låtit med anlitande av kårens
egen personal såsom ingenjörtrupparbete igångsätta rivning av de kassabla
barackerna i Krusebodalägret och uppförande i deras ställe av nya baracker
på samma plats. Under inspektionen besöktes flertalet av de byggnader
och andra anläggningar, beträffande vilka anmärkningar framställts i
samband med den av sjukvårdsstyrelsen i ärendet verkställda utredningen,
därvid de närvarande framförde sina synpunkter i de föreliggande frågorna.

Med skrivelse den 17 juni 1953 överlämnade militieombudsmannen härefter
handlingarna i ärendet till kårchefen med anhållan att denne ville
avgiva yttrande med anledning av vad från sjukvårdsstyrelsens sida anförts
beträffande nödvändigheten av omedelbara åtgärder dels i fråga om
eldstäderna i bostadsbyggnaden Stora Linnéaholm samt värmeanläggningen
i den s. k. biblioteksbaracken och dels för anordnande av provisoriska förläggningsutrymmen
för fältarbetsskolans under hösten 1953 inryckande

119

personal, varjämte i skrivelsen angavs att, i den mån kårchefen därtill
funne anledning, i yttrandet lämpligen borde upptagas uttalanden från kårchefens
sida jämväl i fråga om andra av sjukvårdsstyrelsen berörda förhållanden
än de nyss angivna.

Den 1 juli 1953 inkom kårchefen med det begärda yttrandet, vari till en
början meddelades följande: Kakelugnarna i berörda två lägenheter i Stora
Linnéaholm komme under innevarande sommar att genom kårens försorg
utbytas mot kaminer. I övriga lägenheter i denna bostadsbyggnad komme,
likaledes genom kårens försorg, att anordnas fortlöpande kontroll över att
koloxid icke inträngde i lägenheterna. För ombyggnad av värmeanläggningen
i biblioteksbaracken disponerade kåren icke medel. Ombyggnad påginge
för närvarande av Krusebodalägret som, om intet oförutsett inträffade, beräknades
kunna mottaga höstkontingentens värnpliktiga. — I sitt yttrande
berörde kårchefen jämväl sådana bristfälligheter i avseende å byggnader
och andra anläggningar som påkallade mera tidskrävande åtgärder, därvid
kårchefen, efter framhållande av att ett ytterligare uppskjutande av rationella
kraftåtgärder för lösande av kårens lokalfrågor icke vore försvarbart,
angav den angelägenhetsgradering som enligt kårchefens mening därvidlag
borde tillämpas.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 3 juli 1953 hos fortifikationsförvaltningen
anhållit om yttrande med anledning av vad i ärendet förekommit,
anförde fortifikationsförvaltningen i ett den 1 september 1953 inkommet
yttrande: Eldstäderna i Stora Linnéaholm komme i enlighet med
vad kårchefen meddelat att iordningställas genom dennes försorg. Värme
avsäges att framdragas till och installeras i den s. k. biblioteksbaracken i
samband med att planerad omläggning skedde av värmeinstallationen i kasernbyggnaden.
Detta arbete beräknades bliva utfört under år 1954. Genom
den ombyggnad och iståndsättande av de äldre barackbyggnaderna i Krusebodalägret,
som för närvarande vore under utförande såsom trupparbete
genom kårchefens försorg, komme otvivelaktigt en viss förbättring av förläggningsförhållandena
därstädes att åvägabringas. Fortifikationsförvaltningen
ansåge dock för sin del att dylika till kasernetablissementet anslutna
baracker icke borde permanentas. Den förläggningsstandard som ett dylikt
barackläger medgåve syntes icke kunna godkännas, därest gällande normer
— vilka enligt vad sjukvårdsstyrelsen hävdade vore minimikrav — skulle
fyllas. Efter tillkomsten av förläggnings- och lektionssalsbyggnad för ingenjörkadettskolan
samt av ny tygverkstad, vilka anläggningar beräknades
kunna utföras under åren 1955—1957, komme emellertid enligt kårchcfens
uppgift Krusebodalägret att behöva disponeras endast soin reservförläggning.
Det vore dock tvivelaktigt om sjukvårdsstyrelsen godkände denna
standard ens för detta fall. — I fortifikationsförvaltningens yttrande redogjordes
vidare för åtskilliga av fortifikationsförvaltningen planerade åtgärder
som i sjukvårdsstyrelsens yttrande hänförts till sådana arbeten, som
krävdes för att på längre sikt lösa kårens lokalfrågor.

På begäran av militieombudsmannen inkom kårchefen den f> oktober

120

1953 med skriftlig redogörelse för vad från kårchefens sida ditintills blivit
åtgjort för avhjälpande av de bristfälligheter som enligt sjukvårdsstyrelsens
i ärendet avgivna yttrande krävde omedelbara åtgärder. I redogörelsen
meddelades följande: I Krusebodalägret vore för det dåvarande tre
husenheter färdigställda och ytterligare tre enheter under uppförande. Av
de sistnämnda beräknades två vara färdigställda före den ifrågavarande
värnpliktskontingentens inryckning, som numera bestämts till den 27 innevarande
oktober. Under tiden till dess jämväl den tredje av dessa sistnämnda
husenheter bleve färdig komme den under år 1952 från Stockholms luftvärnsregemente
erhållna, i Krusebodalägret uppställda 48-mansbaracken att
utnyttjas såsom tillfällig förläggning. Denna barack komme att förses med
s. k. Oil-Heatkaminer, varefter den vore fullt användbar såsom vinterförläggning.
Efter helt avslutade byggnadsarbeten i lägret komme ifrågavarande
barack att inrymma marketenteri- och fritidslokaler. I baracklägret på
övningsplats 1 komme de fyra bästa barackerna att användas såsom lektionssalar
och de två sämsta såsom förrådslokaler. — I den lägenhet i Stora
Linnéaholm, varest tagna prov visat förekomst av koloxid, hade samtliga
kakelugnar nu blivit utbytta mot tälj stenskaminer. I den andra av de lägenheter,
beträffande vilka klagomal framställts, komme under nästinstundande
vecka tva kakelugnar att utbytas på motsvarande sätt. I övriga lägenheter
komme utbyte att ske i ytterligare fyra rum. Medel för motsvarande
arbeten i de återstående rummen i byggnaden komme att begäras på nästkommande
års reparationsstat. — I den s. k. biblioteksbaracken komme värmepannan
att avstängas och uppvärmning att ske medelst Oil-Heatkamin.

Efter vad sålunda i ärendet förekommit fann militieombudsmannen icke
anledning vidtaga vidare åtgärd.

11. Fråga angående omfattningen av de arbetsuppgifter som böra åläggas
till dagbefälstjänst kommenderade flygtekniker. I

I en till militieombudsmannen den 21 februari 1953 inkommen skrift anförde
underbefälsföreningen vid Bråvalla flygflottilj bland annat följande:
Flygteknikerna vid flottiljen hade, ehuru de vore civilmilitära befattningshavare,
av flottiljchefen pålagts vissa rent militära arbetsuppgifter, nämligen
dels såsom övervakare vid s. k. inre tjänst och dels, framför allt, genom
att de beordrats att bestrida dagtjänst såsom divisionsdagunderofficerare.
Berörda civilmilitära befattningshavare förmenade, att det icke kunde
anses överensstämmande med de författningsbestämmelser, som reglerade
deras anställnings- och tjänstgöringsförhållanden, att sådana arbetsuppgifter
pålades dem. Den före den 1 juli 1947 gällande organisationen vid flygvapnet
hade inneburit bland annat att den marktjänstgörande mekanikerpersonalen
förutom sina rent tekniska tjänstgöringsuppgifter även skulle
bestrida vakt-, beredskaps- och dagunderofficerstjänst. Denna ordning hade

121

av flygledningen bedömts såsom varande mindre lämplig, och i ett flertal
olika sammanhang hade framförts bestämda önskemål att den alltmera
krävande mekanikertjänsten skulle bestridas av en på rent teknisk tjänst
inriktad personalkår. Därigenom skulle elimineras den olägenhet, som vidhäftade
den då gällande organisationen, nämligen att flygtjänsten bleve lidande
av att mekanikerna hade andra, rent militära arbetsuppgifter. En
början att realisera dessa önskemål, om än i mycket liten omfattning, hade
gjorts genom 1942 års beslut att inrätta beställningar som överfurirer vid
flygvapnet. Dessa överfurirer hade vid anställningen erhållit uttryckliga
löften att någon form av dag- eller vakttjänst för deras del ej skulle komma
i fråga. Antalet överfurirer hade dock icke på långt när varit tillräckligt,
varför år 1947 tillskapats den numera fullt uppsatta kadern av flygtekniker,
en civilmilitär motsvarighet till de förutvarande överfurirerna och
med samma arbetsuppgifter som dessa. Anledningen till att chefen för flygvapnet
då förordat den civilmilitära anställningsformen -— vilken tillstyrkts
även av vederbörande personalförbund -— var, efter vad föreningen kunde
förstå, att enligt hans mening mekanikerpersonalen borde ägna sig enbart
åt tekniska arbetsuppgifter. Föreningen ansåge sig ha belägg för detta sitt
antagande i flygledningens förslag till ny personalorganisation inom de
tekniska yrkesgrenarna. I proposition nr 130 till 1947 års riksdag anfördes,
hurusom i nämnda plan föreslagits genomgripande förändringar beträffande
dessa yrkesgrenar samt att i samband därmed av flygledningen framhållits
i huvudsak följande: Personalen borde utbildas till skickliga yrkesarbetare
inom respektive yrkesgrenar och ej till militärer med viss teknisk skolning.
Den militära utbildningen borde begränsas till det som erfordrades
för att bibringa personalen erforderlig disciplin och förmåga till självförsvar.
Då denna personal utgjorde rekryteringsunderlag för mästare och
verkmästare och sålunda i framtiden inom sin yrkesutövning kunde komma
i befälsställning, syntes viss utbildning i arbetsledning därjämte nödvändig.
Utbildning i egentlig truppföring borde däremot utgå, då för denna
del av tjänsten funnes specialister, nämligen trupputbildarna. Grunden för
att ifrågavarande mekaniker borde vara militärer — och därmed även kunna
få en rent militär befälsställning — hade således bortfallit. En civil anställningsform
för ifrågavarande tekniska personal borde å andra sidan
icke ifrågakomma. Av personalen måste nämligen krävas förmåga att i
samband med yrkesutövningen leda den värnpliktiga tekniska personalens
arbete. Med hänsyn därtill — men även ur allmän ordningssynpunkt —
vore det därför av betydelse, att mekanikerpersonalen hade befälsställning
och bure uniform. Med ett system av civila, kontrakts- eller kollektivavtalsanställda
mekaniker följde därutöver vissa nackdelar. Sålunda anställd personal
hade möjligheter att strejka. Detta måste tillmätas den största betydelse.
Vid flygvapnets förband kunde man sålunda med hänsyn till den dyrbara
materielen, som kontinuerligt måste skötas för att icke stora värden
skulle gå till spillo, ej utsätta sig för risken av strejk. Eu strejk kunde dessutom
helt spoliera programmet för utbildning av flygande personal, varvid

122

krigsdugligheten äventyrades. Vidare skulle, om civil anställningsform anlitades,
personalen i fredstid icke komma att lyda under strafflagen för
krigsmakten; att personalen bleve underkastad dessa lagbestämmelser vore
emellertid av betydelse särskilt vid övningar utom förläggningsorten. Den
tekniska personalen vid flygvapnet borde därför hänföras till kategorien civilmilitärer,
varigenom såväl det militära som det civila systemets fördelar
kunde utnyttjas och nackdelar undvikas. För att understryka skillnaden
mellan å ena sidan de civilmilitära tekniska och å andra sidan de rent militära
yrkesgrenarna, varmed i senare fallet förstodes — utom musikmanskap
— stamflygförare, signaiister och trupputbildare, borde den tekniska personalen
intill dess pensionsberättigande beställning vunnes, benämnas »hjälptekniker»
samt därefter »tekniker» respektive mästare och verkmästare. —
Enligt vad som framginge av det anförda hade, såvitt föreningen funne, flygledningens
uppfattning uppenbarligen varit att teknikerna skulle sysselsättas
i enbart rent teknisk tjänst och allenast i samband därmed leda den tekniska
värnpliktiga personalens arbetsuppgifter. Vid övergången år 1947 till
teknikerorganisationen hade i första hand förutvarande överfurirer anställts
såsom tekniker. Därutöver hade anställts förutvarande furirer i mekanikertjänst
samt ett flertal civila montörer. För samtliga här nämnda hade vid
upprepade tillfällen från såväl flygledningen som från lokalt håll på förbanden
framhållits, att i teknikeranställning vederbörande ej hade att bestrida
dagtjänst och dylikt. Detta uttryckliga löfte hade av många tillmätts
en avgörande betydelse då vederbörande skulle besluta sig för om han skulle
söka eller icke söka teknikeranställning. Dagunderofficerstjänsten hade
nämligen av all mekanikerpersonal betraktats som något helt ovidkommande
den tjänst för vars bestridande mekanikerpersonalen ansåge sig
anställd. Såsom det kanske viktigaste skälet till att inrätta en renodlat teknisk
personalkader hade vidare framhållits, att det med hänsyn till den utökade
och komplicerade flygmaterielen vore ett flygsäkerhetskrav av stor
vikt att mekanikerpersonalen skulle få odelat sysselsätta sig med den rent
tekniska tjänsten. Ett ytterligare steg mot övergång till enbart teknisk
tjänstgöring för mekanikerna utgjorde den omläggning av utbildningsprogrammen
för flygvapnets stammanskap, som under senare år ägt
rum. Från att i utbildningsprogrammen tidigare en avsevärd tid anslagits
för rent militär befälsutbildning hade tiden för sådan utbildning minskats
till ett minimum, och den härigenom inbesparade tiden hade utnyttjats för
mera omfattande teknisk skolning. Vad gällde de förutvarande civila montörerna
hade dessa, utöver den befälsutbildning som de till äventyrs erhållit
som värnpliktiga, allenast några timmars formell utbildning. Vid Bråvalla
flygflottilj hade under sommaren 1951 den för dagtjänst tillgängliga
personalen, lurirer och lägre underbefäl, starkt decimerats. För att minska
den arbetsbörda, som åvilade dagunderofficerarna, hade tidigare under lång
tid på flottiljorder under lördagar och söndagar beordrats en s. k. flottilj -dagunderofficer, vilken hade att bestrida tjänsten för samtliga divisioner.
Övriga tre dagunderofficerare hade genom detta arrangemang under lör -

123

dagar och söndagar åtnjutit ledighet i vanlig ordning. Nya instruktioner för
dagtjänsten hade utarbetats och trätt i kraft i augusti 1951. Bestämmelserna
innehölle i huvudsak föreskrift därom, att vid envar av de fyra divisionerna
skulle beordras dels en tekniker eller ett underbefäl såsom »beredskapstekniker»
— dagunderofficer — dels en värnpliktig som »ordningsman».
Den värnpliktige ordningsmannen skulle fullgöra de rent militära
arbetsuppgifterna under övervakning av beredskapsteknikern-dagunderofficeren.
Tre av de fyra beredskapsteknikerna medgåves, efter framställning
i varje särskilt fall, permission över lördagar och söndagar. Även därutinnan
hade således införts en icke oväsentlig skärpning i skyldigheter, då civilmilitär
personal beordrades tjänstgöra som dagunderofficer i stället för
militär personal. Vid de kontakter med flottiljchefen, som föregått de nya
bestämmelsernas tillkomst, hade från föreningens sida framhållits, att teknikerna
på intet sätt ville undandraga sig teknisk jourtjänst, innebärande
i första hand omhändertagande av flygplan på icke tjänstetid. Mot övriga
tjänstgöringsuppgifter däremot, vilka närmast vore att betrakta som ren
dagunderofficerstjänstgöring, hade personalen ställt sig avvisande under
framhållande att desamma icke kunde anses ingå i de tjänstgöringsuppgifter,
som genom anställningen förelagts personalen. Problemet med dagtjänsten
hade uppmärksammats av flygledningen. Därifrån hade i september
1951 utlovats centrala bestämmelser i ämnet. Chefen för Bråvalla
flygflottilj hade vid en uppvaktning från föreningen om de lokala arbetsförhållandena
förklarat, att de införda lokala bestämmelserna skulle fortsättningsvis
tillämpas i avvaktan på sagda centrala bestämmelsers utfärdande.
Han hade emellertid samtidigt utlovat att, i avvaktan på centrala bestämmelser
i frågan, civilmilitära befattningshavare icke skulle åläggas utvidgade
tjänsteuppgifter genom kommendering till dagunderofficerstjänst. Under
det år som följt hade emellertid »beredskapsteknikertjänsten» tillförts
allt flera arbetsuppgifter, med påföljd att kontroverser uppstått i samband
med den aktuella tjänstens utövande. Detta hade blivit en ständigt återkommande
källa till olust och missämja vid flottiljen. Flottiljchefen hade uppvaktats
i frågan vid ett flertal tillfällen. Något som helst positivt resultat för
personalen hade dock därigenom icke kunnat uppnås. Från och med december
månad 1952 hade bestämmelserna för beredskapsteknikertjänsten fått
sådan utformning, att denna tjänst numera i praktiken på intet sätt skilde
sig från ren dagunderofficerstjänst. Föreningen ville hänvisa till tjänstereglementet
för krigsmakten mom. 661, där föreskrift givits om vilka befattningshavare
som kunde beordras såsom divisionsdagunderofficerare;
flygtekniker eller annan civilmilitär befattningshavare funnes där icke upptagen.
Föreningen ville vidare ifrågasätta, huruvida icke berörda, för teknikerna
vid flottiljen införda tjänstgöringsföreskrift vore stridande mot den
grundsats som indirekt kommit till uttryck i den i 10 § B statens allmänna
avlöningsreglemente upptagna bestämmelsen att militär och civilmilitär befattningshavare
vore skyldig underkasta sig den vidsträcktare eller ändrade
tjänstgöring, som vid förändrad försvarsorganisation eller eljest kunde vara

124

stadgad. Att med uttrycket »eller eljest kan vara stadgad» i det angivna
författningsrummet icke kunde åsyftas annat än ett statsmaktens eller i
vart fall en högre myndighets beslut och icke ett beslut av flottiljchef, syntes
föreningen uppenbart. Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställde
föreningen, att militieombudsmannen ville låta utreda den av föreningen
upptagna frågan och vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för flygvapnet anhållit om upplysningar
och yttrande med anledning av den inkomna skriften, anförde chefen
för flygvapnet i ett den It juni 1953 avgivet yttrande följande: I samband
med utbyggnad av och förändringar i flygvapnets personalorganisation
under de senaste åren hade tillgången på personal, som normalt användes
för dagbefälstjänst, vid en del flottiljer varit ringa. Särskilt gällde detta
personal för dagbefälstjänsten vid division. Vid dessa flottiljer hade flottiljcheferna
beordrat flygtekniker att i samband med teknisk beredskapstjänst
utföra viss dagbefälstjänst, för vilken dagunderofficer normalt användes.
Enligt tjänstereglementet för krigsmakten mom. 661 kunde där angiven
militär personal — för flygvapnets vidkommande sergeant, överfurir, furir
eller, i undantagsfall, korpral ■— kommenderas som dagunderofficer vid
division. Sedan dessa bestämmelser utfärdades, hade flygvapnets personalorganisation
undergått genomgripande förändringar; bland annat hade i
stor utsträckning militära beställningar utbytts mot civilmilitära. Utöver
den dagtjänst, som angåves i tjänstereglementet, hade vid flygvapnet tillkommit
beredskapstjänst för flygning under icke tjänstetid. Denna beredskapstjänst
innebure, att personal under icke tjänstetid skulle finnas i beredskap
för att betjäna flygplan. Härför avdelades ett antal värnpliktiga under
ledning av flygtekniker (»beredskapstekniker»), i regel för en vecka i
sänder. Såsom nämnts hade vid en del flottiljer, där bristen på militär personal
varit särskilt framträdande, beredskapstekniker beordrats att i samband
med den rent tekniska beredskapstjänsten jämväl i begränsad omfattning
övervaka de värnpliktigas ordning in. m. Därigenom hade befattningarna
som dagunderofficer och som beredskapstekniker kunnat förenas, varigenom
antalet till dagtjänst samtidigt beordrade befattningshavare kunnat
begränsas. Belastningen på den rent militära personalen hade därmed kunnat
minskas. Vad beträffade arten av flygteknikernas arbetsuppgifter funnes
ej fastställt, att dessa skulle vara av uteslutande teknisk natur. En sådan
bestämmelse skulle vara olämplig med hänsyn till de uppgifter som
måste åvila flygteknikerna vid sidan av den rent tekniska tjänsten. Något
löfte, att flygteknikerna skulle bliva befriade från dagtjänst, hade icke heller
givits av chefen för flygvapnet. Flygteknikerna förde befäl över värnpliktiga
i den dagliga tjänsten. I krig vore många flygtekniker placerade som
enda befäl vid vissa enheter vid basförbanden och måste då föra befäl även
i strid, t. ex. vid försvar av flygplan. För dessa uppgifter måste flygteknikerna
utbildas och ständigt övas. Den träning'' i befälsutövning som erhölles
i samband med dagbefälstjänst skulle från denna synpunkt vara värde -

125

full. Detta gällde framför allt de flygtekniker som tidigare icke varit underbefäl
eller som icke genomgått den för hjälptekniker (rekryteringsunderlaget
för flygtekniker) numera fastställda underbefälskursen. Denna avsåge
att öka de blivande flygteknikernas militära färdigheter och förmåga att föra
befäl. Med hänsyn såväl härtill som till arbetsbelastningen på den fåtaliga
rent militära personalen funnes fullgoda skäl för att kommendera flygtekniker
som dagbefäl. Bestämmelserna i tjänstereglementet mom. 661 syntes
icke heller böra givas en så formell tolkning, att detta icke skulle vara möjligt.
Med hänsyn till arbetsbelastningen på personalen vid förbanden vore
det emellertid även ett önskemål att så långt möjligt begränsa det antal personer,
som samtidigt beordrades som dagbefäl. Hur långt denna begränsning
kunde drivas kunde dock icke avgöras utan vissa försök. Chefen för flygvapnet
hade därför — på sätt framginge av en skrivelsen bifogad flygvapenorder
nr A 13 den 10 juni 1953 — utfärdat ändrade bestämmelser för dagbefälstjänsten
vid flottilj, enligt vilka förbandschef ägde att — då förhållandena
så medgåve eller påkallade — begränsa antalet dagbefäl vid
flottilj (motsvarande). Härigenom minskades belastningen på den rent militära
personalen samt kravet på att av denna anledning beordra flygtekniker
som dagbefäl. Flygtekniker skulle därför enligt nyssnämnda bestämmelser
tills vidare icke beordras till annan dagtjänst än huvudsakligen teknisk sådan
(= »dagmekaniker»; tidigare benämnd »beredskapstekniker»). Skulle
nyssnämnda begränsning av antalet dagbefäl vid flottilj visa sig medföra allvarliga
konsekvenser för disciplinen eller kuppberedskapen vid förbanden,
avsåge chefen för flygvapnet att taga upp frågan om att beordra flygtekniker
som dagbefäl i den utsträckning som förhållandena krävde.

Enligt omförmälda flygvapenorder nr A 13 den 10 juni 1953 skola i gällande
tjänstereglemente för flygvapnet under rubriken »Dagbefälstjänst»
upptagna bestämmelser erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av en till
ordern fogad bilaga. I sålunda ändrad avfattning innehålla de ifrågavarande
bestämmelserna i här transumerade delar följande:

Dagb ef åls tjänst.

1. Vad här sägs om flottilj gäller i tillämpliga delar även F 2, F 5, F 20,
F 21 och FCS.

2. Flottiljchef må, beroende på lokala förhållanden såsom befälstillgång,
inneliggande manskapsstyrka, disciplinen inom förbandet m m, göra de
avvikelser från nedanstående anvisningar som bedömas nödvändiga. Civilmilitär
personal får t v dock icke beordras till dagbefälstjänst i annan
omfattning än som här anges.

Organisation.

3. Vid flottilj utgöres dagbefälet av
dagofficer,

ställföreträdande dagofficer,
dagunderofficerare och
dagmekaniker.

Vid division må dessutom kommenderas dagkorpral.

126

Minst en av dagbefälet (utom dagmekaniker och dagkorpraler) bör
vara flygförarutbildad.

Om möjligt skall personal ej beordras som dagbefäl mer än 4—5 gånger
årligen.

6. Som ställföreträdande dagofficer kommenderas fänrik, fanjunkare, sergeant
eller förste fältflygare.

Beroende på lokala förhållanden må flottiljchef bestämma, att ställföreträdande
dagofficer ej skall beordras. De underofficerare som normalt
beordras härtill må i stället kommenderas som dagunderofficerare.

7. Som dagunderofficerare kommenderas överfurirer, furirer eller korpraler
(utom i sjukvårdstjänst), fältflygare av 1. eller 2. graden samt officers-
och reservofficersaspiranter av furirs grad. Då personalläget därtill
giver anledning må fanjunkare, sergeanter och förste fältflygare beordras
som dagunderofficerare.

Antalet dagunderofficerare vid flottilj må minskas till två, varvid varje
dagunderofficer svarar för flera divisioner. Vid helger och dylikt, då inneliggande
manskapsstyrka är starkt begränsad, må enligt flottiljchefs
bestämmande en dagunderofficer svara för samtliga divisioner.

8. Som dagmekaniker kommenderas erforderligt antal flygtekniker.

Åligganden.

21. Teknisk tjänst.

Dagmekaniker ansvarar för klargöring och mottagning av flygplan under
icke tjänstetid. Han för därvid befäl över härför avdelad styrka ur
division.

Sedan tillfälle beretts underbefälsföreningen vid Bråvalla flygflottilj att
taga del av det av chefen för flygvapnet avgivna yttrandet, förklarade föreningen
i ett den 1 juli 1953 till militieombudsmannen inkommet yttrande
— med vidhållande av de uppgifter och synpunkter som framlagts i föreningens
tidigare ingivna skrift — att föreningen ansåge de genom omförmälda
flygvapenorder den 10 juni 1953 genomförda ändringarna beträffande
dagbefälstjänsten vara helt i linje med den uppfattning föreningen
hävdat rörande flygteknikernas dagtjänst.

Militieombudsmannen fann icke anledning företaga vidare åtgärd i ärendet.

12. Skrivelse med krav på ersättning för vid krigsmakten förkommen materiel
har givits sådan formulering att mottagaren av skrivelsen bibragts den
oriktiga uppfattningen att ersättningsskyldigheten blivit i vederbörlig

ordning fastställd.

Av handlingarna i två vid tjänstförrättande militieombudsmannen Henkows
inspektion den 8 maj 1953 av Roslagens flygkår uppmärksammade
ersättningsmål framgår bland annat följande.

127

Sedan vid kåren förkommit, för värnpliktige nr 5565-1-48 Karl-Axel Henry
Hedrén en pistol m/40 jämte ett pistolfodral, tre magasin, en läskstång och
en magasinsfyllare till sammanlagt värde av 215 kronor samt för värnpliktige
nr 1494-1-51 John Evert Pettersson en pistol m/40 jämte ett magasin
tillhopa värda 204 kronor, hänsköt kårchefen genom beslut den 4 februari
1953 jämlikt 20 § rättsvårdskungörelsen målen till flygförvaltningen. I skrivelse
den 19 februari 1953 till advokatfiskalen hos försvarets civilförvaltning
uppdrog flygförvaltningen åt advokatfiskalen att »förhandla» med Hedrén
och Pettersson om ersättning till kronan för den förkomna materielen.

Från advokatfiskalskontoret avläts den 27 februari 1953 en skrivelse till
vardera av Hedrén och Pettersson. Skrivelserna, till vilka använts blankettformulär,
voro i tillämpliga delar likalydande. Här återgives därför endast
den till Hedrén avlåtna, vilken innehöll följande.

I enlighet med vad som framkommit vid undersökning angående förlust
av en pistol m/40 nr F2 561 jämte ett pistolfodral, tre magasin, en läskstång
och en magasinsfyllare är Ni betalningsskyldig till kronan med 215 kronor.

I anledning härav anmodas Ni att utan dröjsmål inbetala nämnda belopp
genom insättning å postgirokonto 1040, försvarets civilförvaltning, Stockholm
80, med angivande av ovanstående diarienummer. Inbetalningskort
bifogas.

Om Ni skulle ha svårt att på en gång inbetala hela beloppet, kan likvid
ske genom avbetalningar. Därest Ni önskar begagna Eder härav, emotses
förslag till avbetalningsplan.

Betalning eller förslag till avbetalningsplan emotses sist den 20 mars 1953. I

I skrivelser till advokatfiskalskontoret den 11 respektive den 19 mars
1953 inkommo Hedrén och Pettersson med avbetalningsplaner beträffande
gäldandet av ersättning för den förkomna materielen. Hedréns skrivelse,
med vilken Petterssons i sak överensstämde, var av följande lydelse.

Med anledning av att jag blivit betalningsskyldig till kronan för en pistol
in. in. med ett sammanlagt belopp av kronor 215 får jag härmed vördsamt
inkomma med en avbetalningsplan eftersom jag för närvarande inte kan
anskaffa nämnda belopp.

Jag rycker ut från militärtjänsten den 14/12 1953 och räknar då med att
kunna återuppta mitt tidigare arbete. Från och med den 1/2 1954 skulle jag
vilja inbetala 25 kronor per månad tills skulden är tillfullo betald.

I skrivelser från advokatfiskalskontoret till Hedrén och Pettersson den 14
respektive den 24 mars 1953 meddelades, att betalningsskyldigheten finge
fullgöras med 25 kronor per månad från och med den 1 februari 1954.

Den 27 april 1953 avläts därefter från advokatfiskalskontoret till bevakaren
vid flygkåren en skrivelse vari anfördes, att Hedrén och Pettersson
»förpliktats» att till kronan utgiva ersättning med 215 kronor respektive
204 kronor, samt hemställdes — under hänvisning till gällande bestämmelser
angående uttagande av kronans fordran genom kvittning — att de angivna
beloppen måtte genom avdrag å lön tillgodoföras statsverket.

Sedan vid inspektionen den 8 maj 1953 förevarande ersättningsmål uppmärksammats,
blevo Hedrén och Pettersson tillkallade samt uppgåvo därvid

128

bland annat följande: Av innehållet i skrivelserna från civilförvaltningen
den 27 februari 1953 hade de fått den uppfattningen att i vederbörlig ordning
betalningsskyldighet ålagts dem för den förkomna materielen. Detta
hade föranlett dem att avgiva förslagen till avbetalningsplaner, vilka förslag
godtagits av civilförvaltningen. Då de senare genom bevakaren fått veta att
civilförvaltningen anbefallt att löneavdrag skulle verkställas å deras lön till
gäldande av den förkomna materielen, hade de börjat betvivla att ersättningsskyldighet
verkligen blivit —■ såsom de tidigare trott — i vederbörlig
ordning ålagd. Alldenstund de icke ansåge sig ha förfarit på sådant sätt att
ersättningsskyldighet för materielen borde åläggas dem, önskade de numera
att saken skulle komma under prövning vid domstol.

Det upplystes, att skrivelsen den 27 april 1953 ännu icke föranlett löneavdrag
för Hedrén och Pettersson.

De vid inspektionen sålunda gjorda iakttagelserna meddelades följande
dag per telefon till advokatfiskalskontoret, varpå framställningen om löneavdrag
omedelbart blev återkallad.

Beträffande handläggningen av ersättningsärenden gäller följande: Har
egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller blivit
skadad må — jämlikt 58 och 59 §§ militära rättegångslagen — ersättningsskyldighet
åläggas av bestraffningsberättigad befattningshavare vid krigsmakten
under vissa förutsättningar, däribland att den förlust eller skada
som skall ersättas sammanlagt ej överstiger tvåhundra kronor. Finner sådan
befattningshavare, att kronan bör vidkännas förlusten eller skadan,
äger han — jämlikt 19 § rättsvårdskungörelsen —- besluta om avskrivning
därav, om beloppet icke överstiger femhundra kronor. Beslutas ej avskrivning
och äro förutsättningarna för åläggande av ersättningsskyldighet i nyss
angiven ordning ej för handen, skall — jämlikt 20 § rättsvårdskungörelsen
— ersättningsmålet hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
I

I infordrat yttrande anförde advokatfiskalen Curt Nilsson bland annat
följande: Ersättningsmål, som med stöd av 20 § rättsvårdskungörelsen hänskjutits
till central förvaltningsmyndighet, brukade i allmänhet, såvida förlusten
eller skadan icke av den centrala förvaltningsmyndigheten avskreves,
överlämnas till advokatfiskalen hos civilförvaltningen för uttagande hos den
ersättningsskyldige av den kronans fordran som finge anses föreligga på
grund av de i protokollet i ersättningsmålet anförda omständigheterna. Erfarenheten
hade visat att protokoll i mål av den typ, varom här vore fråga,
vanligen avsåge kikare eller pistoler, som förkommit under sådana omständigheter
att en väsentligt bidragande orsak till förlusten varit att den som
haft materielen om hand och svarat för densamma åsidosatt sin skyldighet
att förvara den på ett betryggande sätt. Värdet å kikare och pistoler med
tillbehör brukade i allmänhet sättas något över 200 kronor. Ärenden av
denna art, vilka i förhållande till det stora antalet indrivningsärenden å
advokatfiskalskontoret vore jämförelsevis fåtaliga, brukade handläggas i

129

följande ordning. Därest omständigheterna enligt protokoll och övriga handlingar
vore sådana att viss person på grund av vårdslöst handhavande av
materielen eller av annan orsak kunde bedömas vara ersättningsskyldig,
tillställdes vederbörande en kravskrivelse vari påstående gjordes att kronan
ägde fordran å honom till det belopp som framginge av handlingarna. Givetvis
gjordes därvid ej gällande, att vederbörande förpliktats utgiva beloppet.
Å andra sidan hade anledning ej ansetts föreligga att särskilt understryka
detta förhållande, då ett framhållande härav med ganska stor sannolikhet
skulle stimulera den krävde till invändningar även i fall då betalningsskyldigheten
vore uppenbar. I vissa fall hade personer, mot vilka krav sålunda
framställts, genom brev eller per telefon framhållit att betalningsskyldighet
icke ålagts dem och att de icke ansåge sig betalningsskyldiga. Det hade då
skriftligen eller under telefonsamtalet meddelats dem att kravskrivelsen innefattade
allenast anmodan att till kronan inbetala en skuld, som av vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet ansetts vara genom utredningen
klarlagd, samt att den, mot vilken kravet riktats, i händelse av vägran att
betala hade att förvänta att kronan vidtoge åtgärder för att få fordringen
fastställd av domstol med den risk för gäldenären att åläggas skyldighet att
betala kronans rättegångskostnad som förefunnes därest skadeståndsskyldighet
ådömdes honom. Såvitt advokatfiskalen kunde finna, innefattade
advokatfiskalskontorets skrivelser till Hedrén och Pettersson den 27 februari
1953 intet, som kunde uppfattas som ett påstående om att betalningsskyldighet
ålagts dem. Skrivelserna från Hedrén och Pettersson hade ansetts
innebära att de erkänt sin betalningsskyldighet.

Av advokatfiskalens yttrande och vad i övrigt utreddes framgick att den
å advokatfiskalskontorets indrivningsdetalj tjänstgörande kansliskrivare,
vilken avlåtit skrivelsen den 27 april 1953 om löneavdrag, utgått från att
Hedréns och Petterssons skrivelser med förslag till avbetalningsplaner innefattade
med formellt betalningsåläggande jämställd grund för kvittningsåtgärd
samt att kansliskrivaren därvid emellertid förbisett i akten förefintliga
kopior av de skrivelser från advokatfiskalskontoret, varigenom avbetalningsplanerna
godtagits.

Advokatfiskalen anförde slutligen i sitt yttrande: Han ämnade från Hedrén
och Pettersson inhämta besked, huruvida de, efter vad i ärendet förekommit,
stode fast vid de tidigare överenskomna avbetalningsplanerna. Skulle så
icke vara fallet, komme att tagas under övervägande, huruvida kronan vid
domstol skulle yrka skadestånd för den förkomna materielen. Utredningen
gåve nämligen enligt advokatfiskalens förmenande vid handen att Hedrén
och Pettersson brustit i sin vårdnadsskyldighet beträffande den förkomna
materielen.

Civilförvaltningen avgav på begäran yttrande i saken till militieombudsmannen
och anförde därvid: Sedan ersättningsmålen överlämnats till flygförvaltningen,
hade nämnda ämbetsverk uppdragit åt advokatfiskalen att
»förhandla» med Hedrén och Pettersson »om ersättning till kronan för den
förkomna materielen». Vid fullgörandet av detta uppdrag hade advokatfiska9
— 537750. Mil it ieom bud smannens äm b et sb erätt el se.

130

len, enligt vad som framginge av hans yttrande till militieombudsmannen,
utgått från att vederbörandes betalningsskyldighet av flygförvaltningen ansetts
vara genom utredningen klarlagd och att det ankomme på honom att
såsom flygförvaltningens ombud på ändamålsenligaste sätt bereda kronan
betalning för dess fordran. Advokatfiskalen gjorde i sitt yttrande gällande,
att de skrivelser som avlåtits till Hedrén och Pettersson icke innefattade något
som kunde uppfattas såsom ett påstående om att betalningsskyldighet
ålagts dem. Civilförvaltningen kunde för sin del icke dela advokatfiskalens
sistberörda uppfattning. Oavsett vilken tolkning en i rättsfrågor insatt person
skulle giva nämnda skrivelser torde de kategoriska uttalanden rörande
vederbörandes ersättningsskyldighet, som kommit till användning, avgivna
av en central myndighet, ha varit ägnade att ingiva dem till vilka uttalandena
riktats, den föreställningen, att ersättningsskyldigheten blivit i vederbörlig
ordning fastställd och att ändring däri icke längre kunde ernås. Det
hade enligt civilförvaltningens mening icke varit lämpligt att använda det
formulär enligt vilket skrivelserna den 27 februari 1953 till Pettersson och
Hedrén utformats. Vid handläggningen av här berörda ärenden hade advokatfiskalens
ställning som partsombud uppenbarligen på ett avgörande sätt
påverkat vederbörande tjänsteman å advokatfiskalskontoret. Det syntes emellertid
civilförvaltningen klart, att denna advokatfiskalens ställning icke borde
hindra honom från att i sina mellanhavanden med allmänheten — särskilt
då värnpliktiga — lämna klarläggande sakupplysningar rörande de
aktuella rättsfrågorna. Detta torde ligga väl i linje med hans huvudmäns, de
centrala förvaltningsmyndigheterna, skyldigheter. Det borde dock framhållas,
att tillämpningen av denna princip understundom tvingade till vanskliga
avgöranden. I samband med handläggningen av förevarande remiss hade
berörda synpunkter varit föremål för överläggningar med advokatfiskalen,
vilken förklarat sig dela den uppfattning, åt vilken civilförvaltningen nu givit
uttryck. Han hade lämnat personalen å advokatfiskalskontoret de direktiv,
som erfordrades för att lämpliga formuleringar i liknande skrivelser för
Iramtiden skulle komma till användning. Sedan i förevarande fall de värnpliktiga
enligt meddelande i deras förenämnda skrivelser till advokatfiskalskontoret
gått med på att i viss ordning inbetala ersättningsbeloppen, hade
ärendet rutinmässigt överlämnats till advokatfiskalskontorets indrivningsdetalj,
som haft att övervaka inbetalningarna. Vid fullgörandet härav hade
kansliskrivaren förbisett såväl att fordringarna icke blivit i vederbörlig ordning
fastställda som ock att överenskommelse om avbetalningsterminer träffats.
Detta förbiseende torde främst ha haft sin grund i indrivningsdetaljens
betydande arbetsbörda. Kansliskrivaren hade oförbehållsamt erkänt sitt förbiseende
och hade, efter att ha blivit uppmärksamgjord därå, omedelbart
vidtagit åtgärder för att tillrättalägga förfarandet. Såsom av utredningen
framginge hade löneavdrag icke heller hunnit göras. Vid sådant förhållande
ville civilförvaltningen ifrågasätta, om vidare åtgärder mot kansliskrivaren
vore erforderliga. Måhända kunde det för indrivningsdetaljens arbete
vara av viss betydelse, att särskild anteckning gjordes å de till detaljen över -

131

lämnade ärenden, vilka — liksom det här ifrågavarande — av skilda orsa^-ker icke borde handläggas enligt den rutin, som användes för indrivning av
vederbörligen fastställda fordringar. Advokatfiskalen hade vidtagit åtgärder
jämväl i detta hänseende. Genom de åtgärder som sålunda vidtagits syntes de
fel, som förekommit vid handläggningen av här ifrågavarande ersättningsärenden,
för framtiden böra kunna undvikas. Avslutningsvis ville civilförvaltningen
meddela, att Hedrén och Pettersson numera tillskrivits av advokatfiskalen
med förfrågan, huruvida de avsåge att följa de överenskomna avbetalningsplanerna,
därvid tillika meddelats att — därest så icke skedde —
finge tagas under övervägande huruvida kronans ersättningsanspråk skulle
genom stämningsansökan underställas domstols prövning.

Militieombudsmannen fann ej anledning vidtaga vidare åtgärd i ärendet.

13. Kårchef har i närvaro av trupp framfört kritik mot underlydande befäl
i sådan form att han därigenom visat missaktning mot de av kritiken berörda
och har vid samma tillfälle jämväl i annat hänseende brustit i vad som ålegat
honom vid utövande av chefskap.

I skrifter som inkommo till militieombudsmannen den 22 och den 24
juni 1953 anmälde furiren Sten-Erik Larsson och sergeanten Georg Helmer
Nilsson, båda vid Sundsvalls luftvärnskårs tredje batteri, kårchefen översten
Gert Beckman för det denne skulle ha fällt vissa närmare angivna olämpliga
yttranden vid en inspektion av batteriet den 16 juni 1953. Larssons
skrift var försedd med en påteckning av batterichefen, kaptenen Claes
Ljungdahl, av innehåll att även andra mindre lämpliga yttranden skulle ha
fällts vid tillfället i fråga.

Med skrivelse till militieombudsmannen den 10 juli 1953 överlämnade
militärbefälhavaren för andra militärområdet — under förmälan att enahanda
anmälningar av Larsson och Nilsson gjorts jämväl till militärbefälhavaren
— yttranden som militärbefälhavaren låtit i saken införskaffa från
Beckman och Ljungdahl.

På begäran av militieombudsmannen verkställde landsfogden i Västernorrlands
län utredning i ärendet. Därvid hördes — förutom förenämnda
Larsson, Nilsson, Beckman och Ljungdahl — bland andra löjtnanten Gösta
Valdemar Edwall, fänriken Lars Erik Gregor Olsson, furiren Harald Teodor
Degermo samt värnpliktiga nr 373-14-53 Sundqvist, nr 747-14-53 Lövgren,
nr 926-21-53 Bouvin, nr 848-21-53 Jansson, nr 820-21-53 Andersson, nr 102-14-48 Höög, nr 190-21-52 Boström och nr 471-21-52 Lundqvist. Såsom tidigare
nämnts var Ljungdahl chef för tredje batteriet. Edwall förde vid inspektionen
befälet över batteriets första tropp och Olsson över tredje troppen.
Larsson och Nilsson förde befälet över var sin avdelning i sistnämnda
tropp samt Degermo över en avdelning i första troppen. Av de nyssnämnda
värnpliktiga ingingo Sundqvist och Lövgren i Larssons samt Bouvin, Jans -

132

son och Andersson i Nilssons avdelning. Höög, Boström och Lundqvist tillhörde
första troppen.

Av de sålunda hörda personerna uppgavs bland annat följande.

Inspektionen av Larssons avdelning.

Larsson: Inspektionen hade ägt rum på förmiddagen den 16 juni och
försiggått på luftvärnskårens kaserngård. Sedan Beckman inspekterat tredje
troppens första avdelning, hade han övergått till inspektion av den avdelning
om tio man, över vilken Larsson förde befälet. Larsson hade därvid
börjat öva avdelningen i rättningsrörelser och vid ett tillfälle kommenderat
»tre steg framåt marsch». Omedelbart efter det Larsson uttalat nämnda
kommandoord, hade Beckman vinkat till sig Larsson och yttrat: »Furiren
för inte befäl som jag har sagt.» Beckman hade vidare framhållit, att Larsson
gjort för kort uppehåll mellan lystrings- och verkställighetsordet och
tillagt att uppehållet skulle motsvara en tidrymd av minst tre till fyra stegs
marsch. Larsson hade därpå återgått till avdelningen och fortsatt med rättningsrörelser.
Då Larsson därvid givit order till avdelningen, hade han
omedelbart efter givet lystringsord tyst räknat till tre eller fyra innan han
uttalat verkställighetsordet. Beckman hade emellertid ånyo vinkat till sig
Larsson och framhållit, att det fortfarande var för kort uppehåll. I samband
därmed hade Beckman yttrat: »Spring inte och fjanta omkring.»
Därefter hade Beckman själv tagit befälet över avdelningen och med några
kommandoord visat huru han önskade att övningarna skulle utföras. Beckman
hade därpå lämnat Larssons avdelning för att fortsätta inspektionen
med en annan avdelning i troppen, varpå Larsson åter tagit hand om avdelningen.
Beckman hade fällt sina yttranden med klar och tydlig röst så att
samtliga värnpliktiga i avdelningen med all säkerhet hört vad Beckman sagt.
Beckman hade nämligen uppehållit sig endast sju eller åtta meter från avdelningen.
Kort efter det Beckman lämnat Larssons avdelning hade troppchefen,
fänriken Olsson, kommit fram till Larsson och tillsagt denne att avbryta
exercisen, vilket Larsson även gjort. Då det en stund senare blivit
rast, hade Olsson för Larsson omtalat att Beckman på väg från Larssons
avdelning med hänsyftning på Larssons befälsföring till Olsson yttrat: »Furiren
skall omedelbart avkopplas från tjänsten. Han får inte föra befäl.»
I anledning av denna Olssons uppgift hade Larsson därefter talat med
Ljungdahl om saken. Ljungdahl hade därvid förklarat, att Larsson skulle i
vanlig ordning fortsätta att ha hand om sin avdelning. På grund av Beckmans
yttranden under inspektionen hade Larsson känt olust och förlorat
intresset för arbetet. Vidare hade Larsson känt obehag över att Beckman
inför truppen yttrat sig så ringaktande, fastän Larsson sökt göra sitt bästa.
Han ansåge även att Beckmans yttranden undergrävt manskapets förtroende
för Larsson.

Ljungdahl: I egenskap av batterichef hade han under Beckmans inspektion
uppehållit sig intill denne. Vid inspektionen av den avdelning, som stått
under befäl av Larsson, hade Larsson börjat med att kommendera rätt -

133

ningsrörelser och därunder givit ordern »tre steg framåt marsch». Innan
rörelsen hunnit slutföras, hade Beckman avbrutit övningen och ropat till
sig Larsson och till denne yttrat: »Furiren för inte alls befäl så som jag
har sagt» eller något liknande. Sedan Beckman härefter fällt ytterligare något
yttrande till Larsson, vilket även om Ljungdahl ej direkt kunde minnas
ordalagen i varje fall inneburit en erinran till Larsson om att denne vore
mindre lämplig att föra befäl, hade Larsson återgått till avdelningen och
ånyo kommenderat »tre steg framåt marsch». Beckman hade därpå än en
gång avbrutit övningen och — sannolikt i samband därmed — ropat till
Larsson: »Spring inte och fjanta kring, furiren.» Detta yttrande hade fällts
med mycket hög röst, varför icke blott avdelningens värnpliktiga utan även
andra, som uppehållit sig på kaserngården, med all säkerhet hört utropet.
Ljungdahl hade genast reagerat mot yttrandet och i en medförd anteckningsbok
antecknat de fällda orden. Härefter hade Beckman yttrat: »Det
går inte att kommendera på det sättet» eller något liknande. Efter det
Beckman uttalat ytterligare klander mot Larsson, hade Beckman själv tagit
befälet över avdelningen och även kommenderat vissa rättningsrörelser.
Därpå hade Larsson fått återtaga befälet över avdelningen. Sedan Beckman
därefter avlägsnat sig ett femtontal meter, hade han stannat och åhört
Larssons kommandon. Därvid hade Beckman skakat på huvudet och kallat
till sig Olsson och till denne yttrat: »Den där furiren skall avkopplas. Han
får inte föra befäl vidare.» Olsson hade då frågat, om detta besked skulle
framföras genom Olsson. Beckman hade svarat: »Ja, det skall ske omedelbart.
» Olsson hade därpå gått fram till Larsson, som kort efteråt avbrutit
övningen. Enligt Ljungdahls uppfattning tillhörde Larsson de bättre bland
underbefälet på Ljungdahls batteri och Larsson hade, såvitt Ljungdahl
kunde finna, vid tillfället givit sina kommandon i överensstämmelse med
vad som funnes föreskrivet i vederbörligt reglemente. Efter inspektionen
hade Larsson uppsökt Ljungdahl å batteriexpeditionen och frågat vad han
skulle göra nu då han ju inte finge ha befäl över truppen längre. Ljungdahl
hade sökt lugna Larsson och samtidigt förklarat: »Furiren för sin
avdelning precis som förut.»

Olsson: Under inspektionen av Larssons avdelning hade Olsson uppehållit
sig intill Beckman. I samband med att Larsson kommenderat »tre steg framåt
marsch», hade Beckman avbrutit övningen och vinkat till sig Larsson, varefter
Beckman yttrat följande eller något liknande: »Furiren kommenderar
inte på rätt sätt. Det skall vara ett uppehåll mellan lystringsordet och verkställighetsordet.
» Härpå hade Beckman talat om »röstteknik vid ett kommando».
Beckman hade därefter yttrat till Larsson: »Gör om det där.» Larsson
hade på nytt givit avdelningen samma kommando som tidigare. Innan avdelningen
ens hunnit utföra rörelsen, hade Beckman ånyo avbrutit övningen
och sagt till Larsson: »Furir Larsson kommenderar fortfarande fel.» Troligen
i samband härmed hade Beckman fällt ett yttrande av ungefär följande
lydelse: »Spring inte och fjanta omkring där, furiren.» Därpå hade Beckman
själv tagit befälet över avdelningen och kommenderat »tre steg framåt

134

marsch» för att visa hur han ville att övningen skulle utföras. Omedelbart
härefter hade Larsson fått återtaga befälet över avdelningen. Larsson hade
därpå ånyo kommenderat tre steg framåt marsch. Beckman hade åhört kommandot
och samtidigt skakat på huvudet, varefter han avlägsnat sig i riktning
mot tredje avdelningen i troppen. På väg dit hade Beckman vänt sig till
Olsson och yttrat: »Furiren skall avpolletteras från tjänsten och han får inte
föra befäl vidare, meddela honoan det.» Olsson hade frågat: »Skall det göras
omedelbart?» Beckman hade svarat: »Ja», varpå Olsson genast gått fram till
Larsson och tillsagt denne att avbryta övningen, vilket Larsson även gjort.
Då Beckman givit Larsson de förut omförmälda tillsägelserna, hade Beckman,
som talat med klar och tydlig röst, befunnit sig på ett avstånd av ungefär
fem meter från närmaste värnpliktig i avdelningen, varför avdelningens
manskap med all sannolikhet hört Beckmans yttranden till Larsson. Olsson
hade tyckt att detta var pinsamt, enär truppen härigenom lätt kunnat få »en
snedvriden uppfattning» om Larssons kompetens. Senare på dagen hade Olsson
för Larsson omnämnt de av Beckman till Olsson fällda yttrandena, som
föranlett att Larsson fått avbryta övningen. Larsson hade därvid blivit mycket
nedslagen och yttrat något om att det vore bäst för honom att omedelbart
lägga in om avsked.

Sundqvist och Lövgren berättade angående de av Beckman vid ifrågavarande
tillfälle till Larsson fällda yttrandena och vad i samband därmed förekommit
i allt väsentligt i överensstämmelse med vad Larsson, Ljungdahl och
Olsson därom uppgivit, och framgick således av Sundqvists och Lövgrens
berättelser bland annat att de båda i sin plats i ledet uppfattat att Beckman
till Larsson yttrade att Larsson icke skulle springa omkring och »fjanta»,
varjämte Sundqvist och Lövgren sammanstämmande tilläde, att de värnpliktiga
efter inspektionen inbördes samtalat om vad därvid förekommit och
då alla givit uttryck åt att de blivit pinsamt berörda av att Beckman på sätt
som skett inför truppen uttalat sig om Larssons befälsegenskaper, samt att
enligt Sundqvists och Lövgrens mening det icke funnes anledning till någon
anmärkning mot Larssons sätt att föra befäl.

Beckman: Han kunde icke i detalj minnas vad som inträffat under inspektionen
men ville icke bestrida riktigheten av de uppgifter som Larsson lämnat.
Däremot ville han ifrågasätta om truppen uppfattat hans tillsägelser till
Larsson, särskilt då det påstådda yttrandet »spring inte här och fjanta». Det
hade nämligen alltid varit Beckman synnerligen angeläget att meddela rättelser
och kritik på ett grannlaga sätt, så att ej det underordnade befälets anseende
skadades. Om avdelningen verkligen hört hans yttrande till Larsson,
hade detta varit »en olycklig tillfällighet». Beckman ville nämligen erinra sig,
att Larssons avdelning vid det aktuella tillfället varit på marsch bort, och
att Larsson befunnit sig ett gott stycke bakom avdelningen då yttrandet fälldes.
Beträffande händelseförloppet i övrigt i samband med yttrandet ville
Beckman minnas att Larsson, som enligt Beckmans uppfattning borde ha
stått stilla, i stället springande sökt komma i samma takt som truppen och
därvid bytt steg. Detta hade i Beckmans ögon tett sig löjeväckande och föga

135

befälsmässigt. Beckman hölle därför för troligt, att Larssons beteende »automatiskt»
utlöst Beckmans yttrande. Det medgåves att uttrycket varit mindre
väl valt. Beckman hade emellertid under inspektionens gång så småningom
känt sig irriterad, då han konstaterat att en del av befälet vid batteriet trots
alla påpekanden allvarligt eftersatt de allmänna anvisningarna för utbildningen.
Beträffande Ljungdahls och Olssons uppgifter, att Beckman under inspektionen
yttrat att Larsson genast skulle avkopplas som befäl, ville Beckman
minnas att, då han vid inspektionens slut iakttagit Larssons brister i befälsföring,
han givit Olsson order att Larsson tills vidare icke finge användas
som utbildningsbefäl vid exercis. Denna order hade icke inneburit, att det
skulle ske någon omedelbar förändring eller att Larsson skulle helt avkopplas
från sin tjänstgöring och Beckman bestrede att han, såsom Ljungdahl
och Olsson uppgivit, på fråga av Olsson skulle ha sagt att saken skulle meddelas
Larsson omedelbart. Att ändringen i Larssons tjänstgöring skulle ske
efter inspektionens slut hade Beckman ansett vara en så självklar sak, att någon
missuppfattning icke borde kunna uppkomma. Då Beckman givit Olsson
nu ifrågavarande order, hade truppen befunnit sig på ett trettiotal meters
avstånd. Om Beckman haft anledning antaga, att Beckmans order till Olsson
beträffande Larsson eller Beckmans rättelser av Larssons misstag under exercisen
skulle ha kunnat uppfattas av någon utomstående, skulle Beckman inför
de närvarande ha bett Larsson om ursäkt. Beckmans strävan i det praktiska
utbildningsarbetet hade alltid varit att inför underlydande upprätthålla
och främja vedex-börliga chefers auktoritet.

På särskild i skrivelse till Beckman därom framställd förfrågan meddelade
Beckman, att hans nämnda order till Olsson att Larsson tills vidare icke
finge användas som utbildningsbefäl vid exercis enligt av Beckman från Olsson
inhämtad upplysning ej föranlett några inskränkningar i Larssons befälsutövning.

Inspektionen av Nilssons avdelning.

Nilsson: Just som Beckman kommit tillstädes för att inspektera Nilssons
avdelning, hade Nilsson kommenderat »Giv akt» och därefter »Rättning mittåt».
Beckman hade avbrutit kommandot med orden: »Det är fel, sergeanten.»
Härefter hade Beckman ställt sig framför avdelningen och till de värnpliktiga
yttrat: »Det är inte ert fel, om det går galet och ser illa ut, utan det beror
på befälet. Sergeanten kommenderar för fort och felaktigt.» Beckman hade
därefter vänt sig till Nilsson och frågat: »Hur långt uppehåll skall det vara
mellan lystrings- och verkställighetsordet?» Nilsson hode svarat: »Enligt reglementet
skall det vara ett tidsmellanrum som motsvarar ett till två stegs
marscli.» Beckman hade då yttrat: »Minst två, men här skall det vara fyra
sekunders mellanrum mellan de båda orden» eller något liknande. Därpå hade
Beckman sagt: »Gör nu om det och gör det rätt.» Nilsson hade nu åter kommenderat
»Rättning mittåt» och därvid gjort längre uppehåll mellan lystrings-
och verkställighetsordet än tidigare, varpå Beckman sagt något om att
»det var bättre». Något annat anmärkningsvärt hade icke förekommit under

136

inspektionen av Nilssons avdelning. Då Beckman kritiserat Nilssons sätt att
kommendera, hade Beckman stått så nära avdelningens manskap, att med
all säkerhet alla värnpliktiga i avdelningen tydligt hört yttrandena. Nilsson
hade blivit mycket obehagligt berörd av att Beckman inför truppen framfört
kritik över Nilssons sätt att föra befäl.

Ljungdahl: Under inspektionen av den avdelning, som stått under befäl av
Nilsson, hade Beckman vid flera tillfällen avbrutit Nilsson och förklarat, att
kommandona skulle utföras på annat sätt. Vid ett sådant tillfälle hade Beckman
ställt sig mellan Nilsson och avdelningen och vänd mot truppen yttrat:
»Det är inte truppens fel att det här går alldeles galet, utan det är sergeantens
som kommenderar alldeles fel.» Härefter hade Beckman vänt sig till Nilsson
och frågat: »Hur långt skall uppehållet vara mellan lystrings- och verkställighetsord?»
Nilsson hade då i överensstämmelse med vad som funnes föreskrivet
i vederbörligt reglemente svarat: »Det skall vara motsvarande ett till
två stegs marsch.» Beckman hade därvid yttrat: »Det är alldeles fel. Här skall
det vara minst fyra sekunder.»

Bouvin, Jansson och Andersson berättade angående vad som förekommit
vid Beckmans inspektion av Nilssons avdelning i full överensstämmelse med
Nilssons härom lämnade uppgifter med tillägg att Beckman vid tillfället
talat med så hög röst att samtliga i truppen hört hans yttranden samt att de
värnpliktiga efter inspektionen samtalat om vad som förekommit och därvid
alla ansett att Beckman uppträtt olämpligt genom att utsätta Nilsson för
klander inför truppen.

Beckman: Han kunde icke minnas, att han inför Nilssons avdelning yttrat
något av innebörd att det ej vore truppens fei om det ginge galet utan att detta
berodde på sergeanten som kommenderade felaktigt, men han ville icke
bestrida vad de i saken hörda personerna uppgivit därom att Beckman fällt
ett yttrande av sådant innehåll. Han ville icke heller bestrida, att han riktat
de uppgivna frågorna till Nilsson angående tidsuppehållet mellan lystringsoch
verkställighetsordet och vitsordade jämväl att han under samtalet med
Nilsson stått så nära truppen att avdelningens värnpliktiga kunnat höra hans
ord. Anledningen till att han fällt ifrågavarande yttranden hade varit att han
konstaterat att på grund av felaktig kommandoteknik från Nilssons sida den
av Nilsson kommenderade rättningsrörelsen blev slarvigt utförd. Yttrandet
hade icke tillkommit i någon ond avsikt utan för att fritaga truppen från
klander för den felaktigt utförda rättningsrörelsen. Beckman hade icke velat
såra Nilsson inför truppen och beklagade, om Nilsson känt sig pinsamt berörd
av yttrandet. Vad anginge Ljungdahls påstående att Beckman i strid
med vederbörligt reglemente lämnat felaktig tidsuppgift angående det uppehåll
som skall göras mellan lystringsord och verkställighetsord, ville Beckman
framhålla att om sådan tidsuppgift lämnats av honom i ifrågavarande
sammanhang, den icke avsett rättningskommandot utan måste ha gällt kommandotekniken
mera i allmänhet.

137

Inspektionen av Edwalls tropp.

Edwall: Just som Edwall vid inspektionen kommenderat »Giv akt», hade
Beckman skrikit till Edwall: »Det heter inte Giv ukt, utan det heter Giv akt.»
Edwall hade därefter ånyo kommenderat »Giv akt» och då givetvis försökt
uttala ordet »akt» på ett tillfredsställande sätt. Beckman hade emellertid åter
ropat: »Hör inte löjtnanten vad jag säger. Det heter inte Giv ukt utan det heter
Giv akt.» Edwall hade därefter än en gång kommenderat »Giv akt» och
därpå fortsatt med att kommendera vissa rättningsrörelser. I samband därmed
hade Beckman med hög röst och irriterat tonfall ropat: »Löjtnanten
kommenderar som en tant.» Omedelbart därefter hade Beckman ropat nagot
om att Edwall skulle uttala kommandoorden med kraftigare röst. Då Beckman
fällt yttrandena, hade han stått omkring femton eller tjugu meter från
troppens manskap. Edwall vore övertygad om att samtliga värnpliktiga
i troppen tydligt hört Beckmans yttranden. Edwall hade känt sig obehagligt
berörd av Beckmans ogrannlaga kritik och ansåge att Beckman förbrutit sig
mot gällande bestämmelser rörande sättet att meddela rättelse och kritik.

Ljungdahl: Vid inspektionen av den tropp, som stått under befäl av Edwall,
hade denne kommenderat »Giv akt». Beckman hade omedelbart avbrutit
vidare kommandoord och på ungefär tjugu meters avstånd ropat till
Edwall: »Har jag inte sagt löjtnanten att det inte heter Giv ukt utan Giv
akt.» Edwall hade på nytt kommenderat »Giv akt», varefter Beckman skrikit:
»Hörde inte löjtnanten vad jag sa. Det heter inte Giv ukt utan Giv akt.»
Härefter hade Edwall utfört några rörelser med troppen, varpå Beckman
ropat till honom: »Löjtnanten kommenderar som en tant.» Beckman hade
ropat dessa ord med så hög röst att icke någon i troppen kunnat undgå att
höra det. Det hade för övrigt genast märkts, att Beckmans uppträdande
gjort »ett negativt intryck» på truppen. Ljungdahl hade anat vad som skulle
komma, varför han tagit upp en anteckningsbok och i densamma gjort anteckningar
om vad Beckman yttrat.

Degermo: Då Edwall vid början av inspektionen kommenderat »Giv akt»,
hade Beckman avbrutit kommandot och med hög, kraftig röst ropat till
Edwall: »Det heter inte Giv ukt utan Giv akt.» Det hade varit möjligt, att
Edwall uttalat »a» i ordet »akt» med en dragning mot »o», men Beckman
hade enligt Degermos åsikt vid rättelsen överdrivit det klandrade uttalet så
att det väckt allmän uppmärksamhet. Omedelbart därefter hade Edwall
ånyo kommenderat »Giv akt». För andra gången hade Beckman avbrutit
kommandot och åter med hög röst ropat till Edwall: »Det heter inte Giv
ukt, har jag sagt, utan det heter Giv akt.» Härefter hade Edwall på nytt
kommenderat »Giv akt». Omedelbart efter det Edwall uttalat kommandoordet,
hade Beckman ropat till Edwall med synnerligen hög röst: »Löjtnanten
kommenderar som en tant.» Beckman hade därvid befunnit sig på ett
avstånd av endast tio eller tolv meter från den närmast stående avdelningen.
Degermo ansåge, att samtliga värnpliktiga i Edwalls tropp, ungefär fyrtiofem
man, med all säkerhet tydligt hört Beckmans yttranden till Edwall.
Dessa yttranden hade väckt stor uppmärksamhet bland såväl de värnplik -

138

tiga som befälet. Degermo hade för sin del känt sig pinsamt berörd å Edwalls
vägnar, därför att yttrandena fällts inför truppen. Efter inspektionen
hade för övrigt uppstått allmän diskussion bland befälet på batteriet, och
samtliga hade varit av den meningen att det varit högst olämpligt av Beckman
att på nämnt sätt uttala sig förringande om Edwall. Icke någon av
Edwalls underlydande hade tidigare tänkt på att denne möjligen talat proyinsdialekt,
enär alla haft lätt att fatta och förstå vad han sagt och han för
övrigt alltid talat högt och tydligt då han kommenderat.

Höög, Boström och Lundqvist berättade vid med dem hållna förhör i allt
väsentligt i överensstämmelse med Edwalls ovan återgivna uppgifter och
förmälde därjämte sammanstämmande, att Beckmans uppträdande vid tillfället,
särskilt hans yttrande till Edwall att denne kommenderade »som en
tant», väckt starkt ogillande bland de värnpliktiga i Edwalls tropp, vilka
vid samtal om saken efter inspektionens slut givit uttryck åt sin uppfattning
att Beckmans uppträdande varit kränkande för Edwall.

Beckman: Han vitsordade, att han vid ett tillfälle — troligen vid ifrågavarande
inspektion — korrigerat Edwalls sätt att uttala kommandoordet
»Giv akt». Edwall hade nämligen vid tillfället sagt »Giv ukt», och Beckman
ville minnas att Beckman inför truppen yttrat: »Det heter inte Giv
ukt, utan Giv akt.» Däremot kunde Beckman ej erinra sig, att han sagt
något om att Edwall kommenderade som »en tant». Beckman ville emellertid
icke bestrida riktigheten av de uppgifter härutinnan som lämnats av
Edwall och övriga i saken hörda personer. I detta sammanhang ville Beckman
framhålla, att det syntes honom förklarligt om inte förlåtligt att han
fällt detta och tidigare nämnda yttranden, då han under det gångna året förgäves
nedlagt så mycken möda på att åvägabringa rättelse av felaktigheter
i befälets sätt att leda trupputbildningen och speciellt exercisen. I

I sitt förenämnda yttrande till militärbefälhavaren ävensom i en till militieombudsmannen
inkommen skrift anförde Beckman vidare bland annat
följande: För att förhindra misstag vid befälets utbildande av de värnpliktiga
hade han årligen vidtagit åtgärder bestående i dels skriftliga anvisningar
och dels muntliga genomgångar. Någon dag kort efter de värnpliktigas
inryckning i mitten av maj 1953 hade han iakttagit att avdelningar ur
tredje batteriet förda av orutinerat befäl — bedrivit exercis under pedagogiskt
fullständigt felaktiga former och utan iakttagande av de av honom
utfardade skriftliga anvisningarna. Detta hade föranlett honom att giva
divisionschefen order om noggrann övervakning av förhållandena vid tredje
batteriet. Efter ytterligare en liknande iakttagelse som nyss nämnts hade
Beckman tillkallat Ljungdahl och dennes troppchefer samt med dem genomgått
små synpunkter på utbildningen, speciellt exercisen och kommandotekniken.
For att ytterligare klarlägga sina synpunkter på utbildningen
hade han den 13 juni samlat allt utbildningsbefäl och med dem genomgått
de huvudsakliga delarna av gällande allmänna utbildningsbestämmelser.
Främst hade han vid tillfället emellertid behandlat de delar av utbild -

139

ningen som funnes antydda i förenäninda av honom utfärdade skriftliga anvisningar.
Han hade därvid framhållit att en slarvigt utförd rättningsrörelse
vittnade om dålig disciplin och lystring. Vidare hade han påpekat att kommandot
för rättning enligt hans uppfattning vore olyckligt utformat i reglementet
då det, när kommandot tillämpades vid ringa utbildad trupp, lätt
kunde föra med sig osäkerhet eller rent av felaktigheter. Han hade förklarat
att han varken kunde eller ville anbefalla reglementets frångående, men
att han livligt rekommenderade vederbörande att tänka på fördelen av ett
något utdraget kommando, varigenom man undginge de misstag som ringa
utbildad trupp lätt gjorde vid rörelsernas utförande. — Vid inspektionen av
tredje batteriet den 16 juni hade han, enligt vad han ville erinra sig, omedelbart
efter avlämningen under några minuter hört sig för rörande de värnpliktigas
uppfattning om ändamålet med exercisen. Han ville ävenså minnas
att han därefter kallat fram befälet och meddelat sin önskan att få se vissa
moment av exercisen samt att han ännu en gång erinrat om vad han sa
många gånger tidigare i samma månad talat om, nämligen betydelsen av en
riktig kommandoteknik, så att man icke genom eget förvållande försvårade
för truppen att utföra det önskade eller omöjliggjorde för den inspekterande
att få ett rättvisande intryck av truppens förmåga. Del hade emellertid, sedan
övningarna igångsatts, visat sig att instruktörerna begingo praktiskt taget
alla tänkbara fel under truppens förande. Truppen hade härigenom gång på
gång blivit oförmögen att följa deras kommandon. Då befälet sålunda vid
inspektionen, som var på förhand meddelad, visat sig icke efterkomma utfärdade
föreskrifter, hade han ställts inför valet av form för en rättelse,
nämligen att antingen avbryta inspektionen och anbefalla en ny sådan längre
fram och vid sådan tidpunkt, att hans order kunnat beaktas, eller ock omedelbart
vidtaga åtgärder för rättelse. Med hänsyn till den starkt begränsade
utbildningstiden hade ett framflyttande av inspektionen icke kunnat ske
utan betydande olägenheter. Han hade också haft anledning antaga att han,
efter att tidigare vid så många tillfällen ha ingripit i exakt samma avseende,
icke skulle finna någon väsentlig ändring till det bättre vid ett senare tillfälle,
även om ett sådant givits. Han ville i detta sammanhang framhålla, att
det för honom varit frågan om att konstatera de värnpliktigas kunskaper,
förmåga och hållning och huruvida de fordringar, som i dessa avseenden funnos
fastställda av högre militära myndigheter, uppfyllts. Det hade givetvis varit
omöjligt för honom att göra detta, därest befälet genom slarvig befälsföring
och felaktig kommandoteknik berövade truppen möjlighet att visa vad den
lärt sig och vad den förmådde. Han hade följaktligen icke kunnat finna
annat än att den enda utvägen i detta fall varit att kräva bestämmelsernas
följande. Det hade också synts honom självklart att han icke för varje felaktigt
kommando kunde avbryta rörelserna, kalla till sig vederbörlig instruktör
och utom hörhåll för truppen delgiva denne den rättelse, Beckman
ansåge erforderlig. Eftersom kommandoorden under exercis lölle tätt och
eftersom ett flertal avdelningar samtidigt varit i verksamhet, skulle ju en
helt orimlig situation ha uppstått. Därför kunde Beckman icke annat än

140

hävda att han valt den enda form av rättelse, som stått honom till buds. Han
hade också svårt att inse, att denna form skulle behöva anses kränkande för
vederbörande. Om så varit fallet, skulle varje chef som mötte samma problem
aldrig kunna genomföra en inspektion, aldrig nå ett resultat, aldrig
kunna genomföra sin vilja. Han stode ingalunda främmande för den tanken
att rättelser, vilka sköte över målet, kunde göra skada, och han beklagade
att han använt uttryck, som kunnat verka sårande. Han ville emellertid
bestämt framhålla, att han icke under några förhållanden avsett att uttala
sig nedsättande om dem som vid tillfället fört befälet. Ävenså ville han
framhålla, att ett utomordentligt gott förhållande alltid rått mellan honom och
honom underställd personal — med de få undantag, som han ansåge bekräfta
regeln. Han funne det rätt naturligt att en chef, som vidtagit så många åtgärder
som Beckman gjort i denna sak och som trots detta mötts av slarv, liknöjdhet
och underlåtenhet att lyda order, kraftigt reagerade, och Beckman
ansåge det vara hans skyldighet att kräva omedelbar rättelse.

Larsson, Nilsson och Edwall förklarade, att de icke ämnade föra talan
om enskilt anspråk, och påfordrade ej heller att saken handlades vid domstol.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 oktober 1953 till militärbefälhavaren
för andra militärområdet följande.

1 tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives beträffande chefs skyldigheter
bland annat följande: Chef skall i sitt uppträdande vara ett gott
föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda och
soka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall meddelas
på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende icke nedsättas.

A\ utiedningen framgår, att Beckman vid den ifrågavarande av honom
företagna inspektionen dels — efter att ha framfört anmärkningar mot
furiren Larssons befälsföring i visst hänseende — yttrat till denne att han
icke skulle springa omkring och »fjanta», dels — då Beckman inspekterat
den av sergeanten Nilsson förda avdelningen — till avdelningen yttrat att
det icke vore truppens fel att av Nilsson beordrad rättningsrörelse ej utfördes
riktigt utan att detta berodde på att Nilsson kommenderade felaktigt,
dels ock — efter att ha framfört anmärkningar mot löjtnanten
Edwalls befälsföring i visst hänseende — till denne yttrat att han kommenderade
»som en tant». Beckmans nu nämnda yttranden till Larsson och
Edwall samt till den under Nilssons befäl stående avdelningen ha — enligt
vad utredningen vidare giver vid handen — tydligt uppfattats av den trupp,
som vid tillfällena i fråga varit föremål för inspektion, eller i varje fall av
flertalet av truppens manskap.

Genom vad sålunda förekommit har Beckman åsidosatt vad som enligt
ovan återgivna föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten gäller därom
att kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet

141

och anseende icke nedsättas, och Beckman måste genom ifrågavarande yttranden
och vad i samband därmed förevarit anses ha visat sådan missaktning
mot underlydande krigsman som enligt 26 kap. 9 § strafflagen är att
hänföra till oskickligt beteende.

Vidare är utrett, att Beckman omedelbart efter avslutad inspektion av
den avdelning, över vilken Larsson förde befäl, givit troppchefen fänriken
Olsson order att Larsson tills vidare icke finge användas som utbildningsbefäl
vid exercis, att Olsson då beordrat Larsson att avbryta den pågående
övningen, men att nämnda av Beckman givna order icke därefter föranlett
några inskränkningar i Larssons befälsutövning.

I betraktande av vad sålunda och i övrigt blivit i förevarande hänseende
utrett är det uppenbart, att Beckmans ifrågavarande order till Olsson tillkommit
utan tillbörligt övervägande från Beckmans sida och närmast varit
att tillskriva den brist på behärskning i sina åtgöranden som Beckman enligt
vad förut anförts även eljest ådagalagt under inspektionen. Beckman
har härigenom åsidosatt vad enligt tjänstereglementet för krigsmakten gäller
därom att chef, innan han giver befallning, skall överväga dess lämplighet
och utförbarhet.

Då Beckman i de avseenden som ovan angivits får anses ha felat av ovarsamhet
och utan vrång avsikt, finner jag mig, med stöd av 4 § i den för mig
gällande instruktionen, kunna låta bero vid den erinran som innefattas i
det anförda med uttalande tillika av den förväntan att Beckman framdeles
noga aktgiver på vad som åligger honom i hans uppträdande gentemot underlydande.

Beckman ävensom Larsson, Nilsson och Edwall skulle genom militärbefälhavarens
försorg erhålla del av skrivelsen.

14. Regementschef har under samtal med kapten vid regementet ävensom i
yttrande till militieombudsmannen över av kaptenen anförda klagomål uttalat
sig om kaptenen på sätt som icke varit förenligt med gällande föreskrifter
om chefs uppträdande mot underlydande. I

I en den 11 november 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde kaptenen R. Wcstlin, Östgöta luftvärnsregemente, klagomål bland
annat över handläggningen vid regementet av ett disciplinmål rörande Westlin
samt över den behandling från regementschefens, översten S. Odelberg,
sida för vilken Westlin i olika avseenden ansåge sig ha blivit utsatt. I skriften
framhölls bland annat följande: Genom beslut den 10 september 1952
av tjänstförrättande regementschefen, majoren A. Carlstedt, med kontrasignation
av auditören E. Mattsson, hade Wcstlin för tjänstefel (utevaro
den 20 och den 21 augusti 1952) och undanhållande (den 22 augusti 1952)
ålagts disciplinstraff av arrest sex dagar. Sedan Westlin fört talan mot heslutet
hos rådhusrätten i Linköping, hade rådhusrätten den 21 oktober
1952 dömt Westlin för tjänstefel (utevaron den 22 augusti 1952) till disci -

142

plinbot för tio dagar men i övrigt frikänt Westlin från ansvar i målet. Rådhusrättens
dom hade vunnit laga kraft. Enligt Westlins åsikt hade målet
redan från början bort hänskjutas till åklagaren och icke avgöras i disciplinär
ordning. — I anledning av Westlins utevaro hade Odelberg vid samtal
med Westlin den 23 augusti 1952 yttrat, att Westlin burit sig åt som en
konstapel och icke som regementets äldste kapten. Westlin hade visserligen
icke funnit sig kränkt av denna jämförelse med en aktningsvärd befälskategori,
men det hade varit tydligt att yttrandet tillkommit i en både för Westlin
och underbefälskåren nedsättande andemening. Odelbergs uppträdande
mot Westlin hade för övrigt under flera år präglats av personlig antagonism
och ovänlighet. Såsom exempel kunde nämnas, att — sedan Westlin
den 5 juni 1948 av Konungen utnämnts till riddare av svärdsorden — Odelberg
icke personligen överlämnat ordenstecknet till Westlin utan uppdragit
överlämnandet åt stabschefen.

Vid utredning, som på militieombudsmannens föranstaltande verkställdes
med anledning av klagoskriften, avgåvos yttranden av, bland andra, Odelberg,
Carlstedt och Mattsson,

Vidkommande Odelbergs i Westlins skrift omnämnda samtal med denne

den 23 augusti 1952 anförde Odelberg i sitt yttrande: »Westlin har----

en liten hjärtknipande bild av mig såsom fiende till konstaplarna, ’en aktningsvärd
befälskategori’. Givetvis har jag aldrig gjort någon jämförelse
mellan Westlin och en konstapel; den senare har mer än ett års tjänst
bakom sig och känner väl till gällande bestämmelser för ledighet. Men jag
hai sagt Westlin, att man fordrar av en värnpliktig att han inom en månad
efter inryckningen till första tjänstgöringen skall kunna och åtlyda gällande
bestämmelser på detta område. Denna parallell var icke i någon mening avsedd
såsom en förolämpning mot de aktningsvärda värnpliktiga.»

Angående överlämnandet av svärdsorden till Westlin androg Odelberg i
yttrandet till en början följande: »Emellertid har Westlin funnit, att det
knappast kunde bära sig att endast anklaga mig för ovänlighet — exempel
måste lämnas. Han har funnit ett. Visserligen åtföljt av påpekandet att
det endast är nämnt ''såsom exempel’, men det måste rimligen vara av stor
betydelse för att icke säga det allra viktigaste och mest klargörande exemplet,
genom sin art höja sig över all annan ovänlighet från min sida, som
blivit hans lott. Det måste ha bitit sig in i hans minne mer än alla andra
förolämpningar. Och därmed äro vi inne på den fula sagan beträffande
överlämnandet av svärdsorden.---Man blir nästan rörd, när man lä ser

beskrivningen över min vägran att högtidligen belöna en gammal trogen
tjänare, som av sin Konung fått mottaga en hedersbevisning. Även Konungens
utnämning har jag på detta sätt nedvärderat.»

Odelberg framhöll härefter i yttrandet, att de av Westlin i förevarande
hanseende berörda händelserna inträffat innan Odelberg den 1 oktober 1948
tillträdde chefskapet för regementet. Härpå anförde Odelberg: »I första
ögonblicket säger man sig att detta var ett fatalt misstag av Westlin, i nästa
ogonbhck att det måste röra sig om en hysteriker, som sanslöst slår om -

143

kring sig. För egen del ser jag sammanhanget på ett annat sätt. För att få
eventuell upprättelse, eller i varje fall hämnd, har Westlin beslutat sig för
den linjen att framställa mig såsom mera skyldig än han själv på grund av
min ovänliga inställning — hade jag icke varit så elak, så hade Westlin
varit en bättre människa. När en gång den vägen var inslagen fick fantasien
fritt lopp, den blev ostyrd av två oumbärliga bromsar: sanning och
förstånd. Det är uppenbart, att om Westlin verkligen känt sig så kränkt
å Konungens och egna vägnar, så hade han också kommit ihåg vem upphovsmannen
till denna förolämpning var. Nu har han endast letat i sitt
minnes dimmiga skattkammare för att få fram ett tillhygge att krossa mig
med. Genom dimman lyste en stjärna — Kungl. svärdsorden ■— som lämpade
sig som verktyg. Westlin minns varje replik till ordalydelsen, han kan citera

dem —---. Det är bara en sak, som han inte minns, nämligen vem som

var dramats huvudperson.»

I avgivna påminnelser medgav Westlin, att han misstagit sig beträffande
Odelbergs påstådda befattning med överlämnandet av svärdsorden till Westlin.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 26 maj 1953 till Odelberg följande.

Vad till en början angår handläggningen av det i disciplinär ordning avgjorda
målet mot Westlin har vad — i enlighet med avgivna yttranden och
eljest verkställd utredning — därutinnan förekommit icke givit anledning
till vidare åtgärd från min sida. I

I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives bland annat följande:
Krigsman skall höviskt och hänsynsfullt bemöta alla, med vilka han i och
utom tjänsten kommer i beröring. Chef skall i sitt uppträdande vara ett
gott föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot underställda
samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och kritik skall
meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende
icke nedsättas.

Westlin har uppgivit, att Ni vid samtal med honom den 23 augusti 1952
förklarat att han genom sin utevaro från tjänstgöring burit sig åt som en
konstapel och icke som regementets äldste kapten. I Edert skriftliga yttrande
till mig har Ni anfört, att Ni icke gjort någon jämförelse mellan Westlin
och en konstapel men att Ni sagt till Westlin att man fordrade av en värnpliktig
att han inom en månad efter inryckningen till första tjänstgöringen
skulle kunna och åtlyda gällande bestämmelser i fråga om ledighet. Ni tilllägger
härvid i yttrandet, att denna parallell icke vore i någon mening avsedd
som en förolämpning mot de aktningsvärda värnpliktiga.

144

Oavsett huruvida Ni vid ifrågakomna samtal yttrat Eder på sätt Ni själv
uppgivit eller såsom Westlin gjort gällande, har Ni därigenom på ett förklenande
och för Westlins självkänsla stötande sätt uttalat Eder om Westlins
vilja och förmåga att fylla tjänstens krav. Även i samband med Edert
i ärendet gjorda uttalande om vad vid tillfället förekommit har Ni yttrat
Eder på ett sätt som måste anses vara för Westlin sårande. Med anledning
av Westlins påstående att Ni skulle ha vägrat att till denne överlämna riddartecknet
till svärdsorden har Ni — under framhållande att den av Westlin
påstådda händelsen låge i tiden innan Ni ännu tillträtt chefskapet för
regementet i överlägsna och för Westlin kränkande ordalag ironiserat
över det av denne begångna misstaget med avseende å person.

Genom vad sålunda från Eder sida förekommit har Ni brustit i vad Ni
enligt ovan återgivna föreskrifter i tjänstereglementet haft att iakttaga.

Ehuru alltså i nu angivna hänseenden anmärkning kan riktas mot Eder,
har jag dock ansett mig kunna låta bero vid det uttalande som innefattas
i det ovan anförda.

Avskrift av skrivelsen tillställdes Westlin.

15. Kapten som ingripit mot underordnad krigsman för att rätta av denne
begånget fel har därvid använt tillvägagångssätt varigenom han visat missaktning
mot den underordnade. Tillika fråga om överordnads användande
av tilltalsordet »du» till menig. 1

1 eu den 18 oktober 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 1358-20-51 Willner Arvidsson, Bodens ingenjörkår,
att kaptenen Sten Wahlin den 1 oktober 1952 på ett bryskt och synnerligen
obehärskat sätt förgripit sig mot Arvidsson genom att slå en cigarrett ur
munnen på honom, därvid slaget träffat Arvidsson i ansiktet.

Sedan skriften översänts till landsfogden i Norrbottens län med anhållan
om utredning, inkom denne med protokoll över förhör med Arvidsson och
Wåhlin samt vissa värnpliktiga, däribland nr 1079-19-51 Johansson, nr
474-19-51 Nordmark och nr 168-20-52 Rohlén.

Arvidsson uppgav vid det med honom hållna förhöret: Den 1 oktober
vid 1720-tiden hade han gått över kaserngården i sällskap med Nordmark
och Rohlén för att ställa sig i matkön framför kårens matsal. Under promenaden
över kaserngården hade han haft händerna i byxfickorna utan att
han tänkt på att detta på något sätt skulle vara anstötligt. Han hade nämligen
vana från det civila att gå med händerna i fickorna. Då de hunnit så
gott som fram till kön, hade Wåhlin, som tjänstgjorde som dagmajor, cyklat
förbi dem. Arvidsson, Nordmark och Rohlén hade därefter ställt sig i kön,
Arvidsson främst. De hade haft Johansson och möjligen ytterligare en
värnpliktig framför sig i kön. Just som de ställt in sig i kön, hade Wåhlin
kommit fram till Arvidsson och yttrat: »Vilken orsak har ni att hålla händerna
i byxfickorna?» Då Wåhlin tilltalade Arvidsson, intog Arvidsson icke

145

enskild ställning utan stod »som vanligt». Han såg dock på Wåhlin. Arvidsson
hade visat fram en tändsticksask, som han höll i vänster hand, och
yttrat: »Jag skulle ta upp en cigarrett och röka.» Icke heller nu intog Arvidsson
enskild ställning. Wåhlin hade förefallit att bliva förargad och yttrat:
»För det behöver du inte ha händerna i fickorna ända därifrån och hit.»
Härtill hade Arvidsson icke svarat något utan tagit fram en cigarrettfimp
och tänt denna. Arvidsson hade nämligen antagit, att Wåhlin icke hade
något att tillägga. När Arvidsson tände fimpen, höll han den med högra
handens fingrar mellan läpparna. Fimpen var nämligen ganska kort. Då
Arvidsson drog första blosset, hade Wåhlin yttrat: »Vi har inte pratat färdigt
ännu», samtidigt som han höjt högra armen liksom till slag. I samma
ögonblick hade Wåhlin viftat till med armen och slagit fimpen ur Arvidssons
mun. Slaget hade träffat Arvidsson på ovansidan av högra handen,
med vilken han fortfarande hållit fimpen i munnen. Innan slaget »landade»
på Arvidssons hand, hade Wåhlins fingertoppar berört Arvidssons högra
kind. Wåhlin hade slagit till med flata handen och slaget hade varit rätt
hårt. Arvidsson hade icke märkt någon smärta i kinden, men det hade svidit
till på högra handen där slaget träffat. Av slaget hade Arvidssons högra
arm fallit ned och cigarretten följt med. Härefter hade Wåhlin tagit fram
en anteckningsbok och i denna antecknat Arvidssons nummer och namn. Arvidsson
hade förstått att Wåhlin var arg, enär han darrade på handen då
han skrev. Härefter hade Wåhlin avlägsnat sig. — Arvidsson ämnade icke
föra någon talan mot Wåhlin om enskilt anspråk men påfordrade, att målet
handlades vid domstol.

Johansson uppgav: Någon av de första dagarna i oktober hade Johansson
tillsammans med bland andra Arvidsson och Nordmark stått i täten av7
matkön till middagsmålet. Det hade varit vid 1730-tiden och Johansson
erinrade sig att det redan börjat skymma. Wåhlin, som tjänstgjorde som
dagmajor, hade kommit fram till Arvidsson och yttrat: »Varför går ni med
händerna i byxfickorna över kaserngården?» Härtill hade Arvidsson svarat:
»Jag höll på att ta upp cigarretter.» Johansson hade sett, att Arvidsson höll
en tändsticksask i ena handen. 1 detsamma hade Arvidsson tagit fram en
cigarrettfimp och tänt denna. Då Arvidsson höll på att tända eller just fått
eld på fimpen, hade Wåhlin viftat till med sin högra arm mitt framför näsan
på Arvidsson. Wåhlin hade slagit liksom uppifrån och ned med armen.
Johansson, som stod framför eller omedelbart till vänster om Arvidsson, hade
sett att Wåhlins slag utdelades med flat hand och träffade utsidan på
Arvidssons högra underarm. Arvidssons arm hade åkt ned och Johansson
hade för sig att fimpen följt med handen. Johansson hade icke sett om Arvidsson
tappade cigarretten, men »från munnen försvann fimpen i alla fall».
Arvidsson hade omedelbart tagit ned även den vänstra armen i vilken lian
höll tändsticksasken. Härefter hade Wåhlin yttrat: »Vi har inte talat färdigt
ännu.» Wåhlin hade nu haft eu barskare stämma. Därefter hade Wåhlin
frågat: »Vad heter du?» Arvidsson hade uppgivit sitt namn, varefter Wåhlin
tagit upp eu anteckningsbok och antecknat Arvidssons nummer och namn.

10—5.17750. Militieombudsniannens ämbe t sberättelse..

146

Härefter hade Wåhlin avlägsnat sig. — Johansson vore övertygad om att
slaget icke träffat Arvidsson i ansiktet utan endast på högra armen. Wåhlins
arm hade nämligen icke varit så nära Arvidssons ansikte att detta kunde
ha blivit träffat.

Nordmark berättade om händelseförloppet innan Wåhlin utdelade slaget
i huvudsaklig överensstämmelse med vad Johansson uppgivit samt tilläde:
Då Arvidsson tände cigarrettfimpen, hade Wåhlin sagt att Arvidsson skulle
stå i enskild ställning, när han tilltalades av högre befäl, och ej röka. I samband
med detta yttrande »flätade» Wåhlin till Arvidsson med troligen vänstra
handens utsida och slog cigarretten ur munnen på Arvidsson. Om Wåhlin
slagit till med knuten eller flat hand kunde Nordmark icke säga. Han erinrade
sig emellertid att Wåhlin slagit till med baksidan av handen. Slaget
hade träffat Arvidsson på den hand, varmed han höll i cigarretten då han
rökte, därvid Arvidssons hand liksom kastades ifrån ansiktet. Vart cigarretten
tagit vägen hade Nordmark icke sett. Nordmark hade icke hunnit
lägga märke till om Arvidsson träffats i ansiktet och han hade icke heller
iakttagit om Arvidsson fått några märken eller blånader efter slaget, »för det
var ju mörkt redan då». Härefter hade Wåhlin antecknat Arvidssons nummer
och namn i en anteckningsbok. Wåhlin hade verkat att vara mycket
arg vid tillfället.

Jämväl Rohlén berättade om vad som tilldrog sig innan Wåhlin utdelade
slaget i huvudsaklig överensstämmelse med Johanssons uppgifter, varjämte
Rohlén tilläde: Han erinrade sig att Wåhlin i början av uppträdet »duade»
Arvidsson. Detta hade varit i samband med att Wåhlin talat något om att
ha händerna i byxfickorna. Rohlén hade sett Arvidsson tända en tändsticka.
Omedelbart därefter hade Rohlén iakttagit att Wåhlin höjt höger arm.
Rohlén kunde ej påminna sig att han sett vad som därefter inträffade, utöver
det att Wåhlin tagit upp en anteckningsbok i vilken han antecknade
Arvidssons namn. Härunder märkte Rohlén att Wåhlin var något arg. Sedan
Wåhlin antecknat Arvidssons namn, hade Wåhlin gått in i matsalen.

Wåhlin anförde: Den 1 oktober skulle Wåhlin, vilken då tjänstgjorde
som dagmajor, besöka kårens matsal under utspisningstiden för middagsmålet.
Troligen vid 1730-tiden hade Wåhlin lämnat sitt kompanis lokaler
och cyklat mot matsalen. Därvid hade han upptäckt några värnpliktiga på
väg över kaserngården mot matsalen. En av dessa hade gått med händerna
i byxfickorna 12—15 steg och därefter börjat springa, troligen för att
hinna före kamraterna till matkön. Wåhlin hade cyklat efter för att påpeka
för den värnpliktige det olämpliga i att gå med händerna i byxfickorna.
Då Wåhlin kommit fram till matsalen hade de värnpliktiga redan ställt sig
i kön med den som haft händerna i byxfickorna såsom nummer två från
täten. Wåhlin hade ställt cykeln ifrån sig samt gått fram till kön och yttrat
till den ifrågavarande värnpliktige: »Varför går ni med händerna i byxfickorna?»
Utan att hälsa på det sätt som är föreskrivet vid tilltal av överordnad
hade den värnpliktige i nonchalant ton svarat: »Jag tog bara upp cigarretterna»
eller något liknande. Omedelbart därefter hade den värnpliktige

147

fört upp händerna mot ansiktet och samtidigt böjt sig något framåt, därvid
Wåhlin upptäckt att den värnpliktige hade för avsikt att tända en cigarrett.
Wåhlin hade uppfattat detta som ett ytterligare tecken på bristande uppmärksamhet,
enär samtalet ännu ej var avslutat, varför Wåhlin blivit arg
samt utan att tänka sig för slagit till med höger hand rakt nedåt och därvid
träffat den värnpliktiges hand så att denna farit ned och det den värnpliktige
haft i handen fallit på marken. Wåhlins hand var öppen då han slog,
och endast yttre delen av fingrarna hade berört den värnpliktiges hand.
Wåhlin ansåge det osannolikt, att han träffat den värnpliktige i ansiktet
med fingertopparna. Den värnpliktige hade hoppat till och ställt sig i enskild
ställning, varpå Wåhlin sannolikt i upprörd ton yttrat: »Vad menar
ni egentligen, samtalet är inte slut.» Den värnpliktige hade icke svarat något.
Wåhlin hade därefter frågat efter den värnpliktiges nummer och namn,
som Wåhlin antecknat för att anmäla det inträffade för den värnpliktiges
kompanichef. Först genom de uppgifter den värnpliktige därvid lämnade
hade Wåhlin fått veta vem den värnpliktige var. — Det kunde tänkas att
Wåhlin tilltalat den värnpliktige med »du», enär Wåhlin använde detta
tilltalsord på sitt kompani.

I ärendet upplystes vidare, att — efter anmälan av Wåhlin — vederbörande
kompanichef den 2 oktober 1952 meddelat Arvidsson tillrättavisning
i form av extratjänst fyra timmar (skurning av kompanilokal) för det Arvidsson
gjort sig skyldig till tjänstefel genom att gå med händerna i byxfickorna
under förflyttning mot matsalen. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 januari 1953 till chefen för
Bodens ingenjörkår följande.

Av utredningen framgår, att — sedan Arvidsson vid i ärendet ifrågakomna
tillfälle vid tilltal av Wåhlin underlåtit att intaga enskild ställning
samt framtagit och tänt en cigarrettstump, som Arvidsson därvid med högra
handens fingrar höll instucken mellan läpparna — Wåhlin slagit till Arvidsson
över handen så att han tappat cigarretten. Wåhlin har genom detta
sitt förfarande åsidosatt vad i mom. 45 i tjänstereglementet för krigsmakten
föreskrives därom att vid fel eller försummelse av underlydande rättelse
skall av chef meddelas på grannlaga sätt och har genom vad sålunda förekommit
i sådan grad brustit i vad härutinnan ålegat honom att han gjort
sig skyldig till oskickligt beteende enligt 20 kap. 9 § strafflagen.

Utredningen giver vidare vid handen, att Wåhlin vid tillfället gentemot
Arvidsson använt tilltalsordet »du». I mom. 373 i tjänstereglementet för
krigsmakten föreskrives att menig skall i tjänsten tilltalas med nummer och
(eller) tillnamn eller med t. ex. soldat, volontär, livgardist, artillerist, sjöman,
flygsoldat, varjämte till undvikande av titels upprepande tilltalsordet
»Ni» må användas. Begagnandet av tilltalsordet »du» står uppenbart i strid
med nu angivna stadgande. Eu sådan tilltalsform lär för de meniga te sig

148

såsom ett påfallande motsatsförhållande till vad av dem kräves i deras uppträdande
gentemot överordnade och är därför ägnad att fattas såsom uttryck
för sådan påtaglig ringaktning som enligt nyss angivna lagrum är
att hänföra till oskickligt beteende. I allt fall gör sig den chef som använder
tilltalsordet »du» till meniga skyldig till tjänstefel.1 Vad Wåhlin uppgivit
därom att han använder detta tilltalsord på sitt kompani giver vid handen
att Wåhlin icke heller i andra fall än det nu ifrågavarande tillräckligt
förstått betydelsen av att i uppträdandet mot underlydande iakttaga den värdighet
och grannlagenhet, som tillhör utövandet av chefskap.

Då Wåhlin får anses ha felat endast av ovarsamhet och utan vrång avsikt,
finner jag mig, med stöd av 4 § i den för mig gällande instruktionen,
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda med uttalande
tillika av den förväntan att Wåhlin framdeles noga aktgiver på vad som
åligger honom i hans uppträdande gentemot underlydande.

Wåhlin skulle genom kårchefens försorg erhålla del av skrivelsen. Avskrift
av skrivelsen tillställdes Arvidsson.

16. Förman vid militär hundgård har missfirmat där tjänstgörande värnpliktiga
ävensom genom hot om kommendering föranlett en av dem att medverka
vid av civil organisation anordnad hundtävling.

I en den 6 maj 1953 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 4134-1-52 Lars Olof Blume, nr 5159-1-52 Anders Andersson,
nr 5809-1-52 Lars Pettersson, nr 5866-1-52 Lars Edlund och nr 5887-1-52
Hans Gustafsson, samtliga vid Svea flygflottilj, bland annat följande: De
tjänstgjorde alla vid flottiljens hundgård såsom hundförare och vore i sin
tjänst därstädes närmast lydande under civilanställde hundgårdsförmannen
Tauve Andersson. Söndagen den 19 april 1953 hade Blume, vilken då tjänstgjorde
som daghavande hundförare, underlåtit att, såsom det ålegat honom,
till flottiljvakten meddela sin uppehållsplats i samband med att han i visst
tjänsteärende tillfälligt lämnat hundgården. Detta hade föranlett att Blume
icke kunnat omedelbart anträffas för omhändertagande av en vakthund,
som måste undanskaffas för att personal skulle kunna erhålla tillträde till
en radarstation inom flottiljområdet. För sin nämnda förseelse hade Blume
av chefen för fjärde divisionen, kaptenen Erik Eriksson, erhållit tillrättavisning
i form av förbud att under sju dagar lämna kasernområdet. Påföljande
dag hade Tauve Andersson meddelat, att i fortsättningen två värnpliktiga
åt gången skulle under helgerna tjänstgöra som daghavande hundförare
i stället för såsom tidigare endast en. Då anledningen till denna ändring
kommit på tal, hade Tauve Andersson fällt yttrandet: »En för alla,
alla för en.» Anmälarna hade bland annat på grund av detta yttrande fått
den uppfattningen, att fördubblingen av dagstyrkan under helgerna varit
avsedd såsom en av Blumes förseelse föranledd extra bestraffning även av 1

1 Enahanda bedömande se ämbetsberättelserna 1946 s. 106 och 1947 s. 192.

149

de övriga. En förfrågan hos Eriksson måndagen den 27 april om det berättigade
i den ifrågavarande anordningen hade icke heller föranlett någon
rättelse, och dubbleringen av dagstyrkan hade sålunda bestått även under
helgerna 30/4—1/5 och 2/5—3/5. Måndagen den 4 maj hade Tauve Andersson
meddelat, att återgång skulle ske till den tidigare ordningen med endast
en daghavande hundförare. — En dag i mitten av april 1953 hade Tauve
Andersson, vilken åtagit sig att söndagen den 26 i samma månad vara ledare
vid en icke militär hundtävling i Helenelund, tillfrågat hundförarna
om någon av dem ville frivilligt anmäla sig att tjänstgöra såsom medhjälpare
åt honom. På denna fråga hade icke någon av de närvarande svarat.
Tauve Andersson hade då förklarat att, om ingen anmälde sig frivilligt,
han vore nödsakad att kommendera en av dem att biträda honom vid tävlingen.
Med anledning av den påtryckning, som detta meddelande inneburit,
hade Edlund anmält sig till den ifrågavarande tjänstgöringen och även fullgjort
densamma. — Tauve Andersson hade ofta använt nedsättande och förklenande
tillmålen till anmälarna. Såsom exempel härpå kunde nämnas följande:
Då Edlund den 29 april efter lunchrasten återvände till arbetsplatsen
medförande en femliters dricksflaska, hade han utanför hundgården
mött de övriga fyra hundförarna och i sällskap med dem Tauve Andersson.
Denne hade då beordrat Edlund att taga ut en av hundarna för träning och
därvid vidare yttrat: »Den där flaskan kan dom andra idioterna ta reda på.»

Utredning i saken verkställdes på militieombudsmannens föranstaltande
genom militäråklagarens i Stockholm försorg. Därvid hördes samtliga fem
värnpliktiga samt Tauve Andersson ävensom kaptenen Eriksson. För vinnande
av vissa kompletterande upplysningar ägde härjämte förhör rum å
militieombudsmansexpeditionen med Tauve Andersson och värnpliktige Edlund.

Vid förhören vidhöllo de värnpliktiga sina i anmälan lämnade, ovan återgivna
uppgifter; dock uppgav Pettersson att han icke hört Tauve Andersson
fälla uttrycket: »En för alla, alla för en», varjämte Gustafsson sade sig
icke exakt erinra sig vad Tauve Andersson yttrat vid ifrågavarande tillfälle.
Pettersson och Edlund anförde såsom ett ytterligare exempel på Tauve
Anderssons uttryckssätt att denne vid ett tillfälle, troligen i mars 1953, yttrat
till Pettersson: »Stå inte och se ut som ett utskitet äppelmos.»

Tauve Andersson uppgav vid utredningen bland annat följande: Han hade
blivit anställd såsom förman för hundgården vid flottiljen år 1946. Dessförinnan
hade han icke gjort annan tjänstgöring vid krigsmakten än vanlig
värnpliktstjänstgöring. Enligt för hundgårdsförmannen gällande instruktion
ålåge det denne, hland annat, att biträda tjänstehundofficeren och förste
flottiljpolisen i allt som rörde hundtjänsten, att utbilda och kontrollera tjänstehundarna,
att kontrollera tjänstehundpersonalen och hundförarna, att föra
tjänstehundliggare, hundkort och dagbok samt uppgöra veckoprogram, att
övervaka ordningen i och området femtio meter intill hundgården, att handhava
och ansvara för till hundgården hörande materiel samt att ordna den
dagliga hundvården och hundsjukvården. Vid hundgården tjänstgjorde så -

150

som hundförare fem värnpliktiga vid fulltalig styrka. Dessa vore i början
av tjänstgöringen vid hundgården icke så vana vid göromålen, varför då
två daghavande hundförare kommenderades över varje helg. Egentligen borde
det alltid gå två daghavande hundförare över helgerna för att tjänsten
skulle kunna skötas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till oväntade
förhållanden, såsom att någon av hundförarna bleve sjuk. En hundförare
måste nämligen alltid finnas till hands för att se till och taga hand om
hundarna, då exempelvis flottiljens personal skulle in i någon hangar eller
annan av hund bevakad lokal. Emellertid vore hundgårdspersonalens tjänstgöring
mycket arbetsam. Tauve Andersson brukade därför förfara så att,
då de värnpliktiga kommit därhän att de kunde sköta tjänsten klanderfritt,
endast en daghavande hundförare behövde gå över helgerna. Detta skedde
dock under förutsättning att icke något finge »klicka». Denna anordning
— vilken godkänts av kaptenen Eriksson som var tjänstehundofficer —
hade Tauve Andersson delgivit nu ifrågavarande värnpliktiga under hösten
1952. Efter händelsen den 19 april, då Blume såsom daghavande hundförare
brustit i vad som ålegat honom, hade Tauve Andersson meddelat de
värnpliktiga att fortsättningsvis två daghavande hundförare skulle tjänstgöra
under helgerna. Tauve Andersson hade därvid påpekat att enligt vad
som bestämts två skulle tjänstgöra såsom daghavande så fort det visade
sig att det icke gick tillfredsställande med endast en. Han hade vidare framhållit
att denna extra kommendering icke var någon bestraffning och att
den hade tillkommit på kaptenen Erikssons order efter förslag av Andersson.
Möjligen hade han även yttrat: »En för alla, alla för en.» Härmed hade han
avsett att, om det visade sig att tjänsten icke kunde skötas med endast en
man över helgerna, det måste gå två daghavande för att tjänsten skulle
kunna skötas tillfredsställande. Den 4 maj hade Tauve Andersson — efter
order av kaptenen Eriksson — meddelat de värnpliktiga, att det icke längre
behövde gå två daghavande hundförare. — Vad anginge den civila hundtävlingen
i Helenelund hade Tauve Andersson frågat de värnpliktiga om någon
frivilligt ville följa med och framhållit att det vore önskvärt ur utbildningssynpunkt
om någon kunde vara med. Därest Tauve Andersson icke
fått någon som frivilligt anmält sig, hade han nödgats anhålla hos kaptenen
Eriksson att få kommendera en av de värnpliktiga. Detta hade han
också meddelat dem. Emellertid hade därefter icke endast Edlund utan även
Pettersson frivilligt anmält sig. Tauve Andersson hade trott att det författningsenligt
förelåg möjlighet för divisionschef eller högre befäl att beordra
värnpliktiga att biträda vid sådan av enskild sammanslutning anordnad
tävling, varom det här varit fråga, med hänsyn till att bevistande
av tävlingen vore av värde för vederbörandes utbildning såsom hundförare
vid krigsmakten. Däremot ansåge sig Tauve Andersson icke ha någon befogenhet
att själv giva order härom. Sedan år 1947 hade Tauve Andersson
varje år vid flera tillfällen deltagit såsom tävlande i Svenska brukshundklubbens
tävlingar med en eller flera egna hundar. Mestadels hade Tauve
Andersson före sådana tävlingar tillfrågat någon eller några av de värnplik -

151

tiga hundförarna vid flottiljen huruvida de vore villiga att följa med och
åse tävlingarna och på sådant sätt inhämta kunskaper vilka kunde vara
till nytta för dem i deras tjänst som hundförare. I regel hade de tillfrågade
förklarat sig villiga att medfölja, varför Tauve Andersson vid en del tävlingar,
särskilt större, varit åtföljd av en eller ett par av flottiljens värnpliktiga
hundförare. Vid sådana tillfällen hade Andersson alltid bekostat de
värnpliktigas resor till och från tävlingsplatsen ävensom deras förtäring
under uppehållet på platsen. Senast Tauve Andersson såsom tävlande på
detta sätt haft någon av de värnpliktiga i sällskap hade varit söndagen den
19 april 1953, då Tauve Andersson varit åtföljd av Pettersson under en tävling
i Helenelund. Påföljande söndag, den 26 april, hade den tävling ägt rum,
varom nu vore fråga och vid vilken Edlund biträtt. Vid denna tävling hade
Tauve Andersson icke deltagit såsom tävlande utan efter anmodan av brukshundklubbens
ledning tjänstgjort som ledare för tävlingsgrenen spårning
med hundar av högre klass och i denna egenskap såsom biträde haft ett
flertal spårläggare. Edlund hade vid tillfället sysselsatts dels med att jämte
andra lägga ut spår och dels med att tjänstgöra såsom ordonnans mellan
Tauve Andersson och de andra spårläggarna. Edlund hade tjänstgjort vid
hundtävlingen mellan klockan 0700 och 1500. Tauve Andersson hade av egna
medel bekostat Edlunds resor fram och åter. Mat hade tillhandahållits av
klubben utan ersättning. Edlund hade under dagen icke någon gång uttryckt
missnöje med sitt bevistande av tävlingen och han hade vid detta tillfälle
liksom eljest när han sysslade med hundar verkat mycket intresserad.
Vid tidigare tillfällen, då Tauve Andersson på liknande sätt haft biträde vid
enskilda tävlingar av hundförare från flottiljen, hade han i regel brukat hos
chefen för specialdivisionen eller hos förste flottiljpolisen utverka kompensationsledighet
åt vederbörande värnpliktiga under tid som i vart fall
icke understigit den fritid vederbörande tillsatt för biträde vid tävlingarna.
I fråga om de nedsättande och förklenande tillmålen som Tauve Andersson
skulle ha använt emot de värnpliktiga enligt vad dessa uppgivit, medgåve
Tauve Andersson att han vid ifrågakomna tillfälle den 29 april om de värnpliktiga
använt benämningen »idioter». Han komme dock icke ihåg hur han
närmare yttrat sig. Med yttrandet hade han emellertid icke menat något illa,
och det hade tillkommit mera på skämt. Liknande yttranden från hans sida
vore vanliga vid hans samtal med de värnpliktiga utan att han menade något
illa därmed, och han hade icke tänkt på att dessa hans yttranden kanske
tagits illa upp av de värnpliktiga. Han kunde icke erinra sig att han
till Pettersson yttrat: »Stå inte och se ut som ett utskitet äppelmos», men
han ville icke förneka att det kanske förekommit. Då han blev uppretad, särskilt
när någon av de värnpliktiga av slentrian eller nonchalans utfört ett
arbete mindre väl, kunde han fälla olämpliga yttranden i hastigheten och
utan närmare eftertanke.

Edlund uppgav rörande sin medverkan vid den civila hundtävlingen i
Helenelund den 26 april vidare följande: Han ansåge ej att bevistande av
civila hundtävlingar gåve några lärdomar av värde utöver vad som kunde

152

inhämtas i tjänsten vid hundgården på flottiljen, t. ex. i fråga om spårläggning.
Icke heller hade han haft någon lust att medfölja till nu ifrågavarande
tävling men anmält sig, emedan av de andra värnpliktiga hundförarna
två skulle tjänstgöra såsom daghavande samma helg och de två
andra tjänstgjort föregående helg, Blume som daghavande hundförare och
Pettersson vid den civila hundtävling i Helenelund däri Tauve Andersson
då deltagit. Edlund hade betraktat sin medverkan vid tävlingen såsom en
kommendering och hade därför varit iförd uniform. Det vore riktigt vad
Tauve Andersson uppgivit om Edlunds arbetsuppgifter vid tävlingen ävensom
därom att Edlund ej visat något missnöje med bevistandet av tävlingen.
Edlund hade ansett det icke tjäna något till att visa sig missbelåten.
Av Tauve Andersson hade Edlund — utan att ha begärt det — fått pengar
till sina utgifter under dagen. Mat hade Edlund utan utgift för egen del
fått på tävlingsplatsen. Någon kompensationsledighet för sin medverkan
vid tävlingen hade Edlund däremot icke erhållit, och han hade icke heller
på förhand fått löfte därom av Tauve Andersson.

Kaptenen Eriksson vitsordade Tauve Anderssons uppgifter om Erikssons
befattning med frågan om beordrandet av två hundförare att samtidigt
tjänstgöra såsom daghavande vid helger. Beträffande de värnpliktigas medverkan
vid civila hundtävlingar förklarade Eriksson, att Tauve Andersson
icke talat med honom om saken, samt framhöll, att någon rätt att kommendera
värnpliktiga till civila hundtävlingar icke förelåge. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 13 oktober 1953 till chefen för
Svea flygflottilj följande.

Med hänsyn till omständigheterna finner jag någon anmärkning icke
kunna riktas mot den i ärendet påtalade åtgärden att under viss tid två
värnpliktiga i stället för en beordrats såsom daghavande hundförare vid
helger.

I fråga om Edlunds medverkan vid den omförmälda civila hundtävlingen
är utrett att Tauve Andersson föranlett Edlund att åtaga sig detta uppdrag
genom att meddela de värnpliktiga att, därest icke någon av dem frivilligt
anmälde sig, en skulle beordras medverka. Tauve Andersson har uppgivit
att han avsett att utverka sådant beordrande hos Eriksson, medan från de
värnpliktigas sida gjorts gällande att Tauve Andersson sagt sig ämna själv
giva sådan order. Författningsenligt har icke förelegat möjlighet att beordra
militär personal att medverka vid ifrågavarande av civil organisation anordnade
tävling, och det borde utan vidare ha stått klart för Tauve Andersson
att i vart fall varken han eller divisionschefen ägde giva order om sådan
medverkan. Genom sitt ifrågavarande förfarande har Tauve Andersson —
vilken innehar tjänst varmed följer ämbetsansvar — visat sådant oförstånd
vid fullgörandet av sin tjänst att han därmed gjort sig skyldig till tjänstefel
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.

153

Tauve Andersson har vidare genom sina ovan omförmälda, av honom
vidgångna yttranden gentemot de av yttrandena berörda värnpliktiga gjort
sig skyldig till missfirmelse som avses i 16 kap. It § strafflagen och har
härigenom även åsidosatt sin tjänsteplikt. Vad Tauve Andersson uppgivit
därom, att liknande yttranden vore vanliga vid hans samtal med de värnpliktiga,
giver vid handen att Tauve Andersson icke förstått betydelsen av
att iakttaga ett grannlaga uppträdande mot honom underställd personal.

Ehuru Tauve Andersson således låtit förseelser komma sig till last i de
avseenden som ovan angivits finner jag mig emellertid, med stöd av 4 § i
den för mig gällande instruktionen, kunna låta bero vid de erinringar som
innefattas i det anförda med uttalande tillika av den förväntan att Tauve
Andersson framdeles noga aktgiver på vad som åligger honom i hans uppträdande
mot honom underställd personal.

Tauve Andersson ävensom anmälarna skulle genom flottiljchefens försorg
erhålla del av skrivelsen.

17. Klagomål av enskild förening över att försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
utan behörighet avfordrat föreningen vissa upplysningar
rörande dess verksamhet och att — sedan nämnden med anledning av att
upplysningarna ej lämnades meddelat chefen för försvarsstaben att samarbete
med föreningen icke kunde av nämnden rekommenderas — försvarsstabschefen
i skrivelse till vissa myndigheter och enskilda organisationer för
sin del gjort enahanda uttalande. Tillika fråga huruvida försvarsstabschefens
uttalande tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i föreningens publicistiska

verksamhet.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Förbundet för folkförsvarets
främjande—Försvarsfrämjandet, i det följande benämnt försvarsfrämjandet,
hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende framgår följande.

I skrivelse den 20 december 1949 till Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
anhöll dåvarande chefen för försvarsstaben, numera överbefälhavaren
N. Swedlund, att nämnden med anledning av inkomna förfrågningar
angående försvarsfrämjandet måtte avgiva yttrande över försvarsfrämjandet
i dess egenskap av frivillig organisation, som bedreve försvarsupplysning
och på annat sätt försvarsfrämjande verksamhet.

I skrivelse den 24 januari 1950 till försvarsfrämjandet anförde upplysnings-
och personalvårdsnämnden: I den för nämnden den 30 juni 1949
utfärdade instruktionen hade nämnden ålagts uppgiften att genom initiativ
och annan vägledande och rådgivande verksamhet främja försvarets personalvård,
främst den religionsvårdande, sociala och kulturella verksamheten
samt upplysningen om och inom försvaret. Det ålåge därvid nämnden
bland annat att samarbeta med frivilliga organisationer och enskilda som
bedreve upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Nämnden hade för
att erhålla god kännedom om den verksamhet, som tillhörde nämndens in -

154

tresseområden, bland annat tagit närmare del av den verksamhet som bedreves
i upplysningssyfte av olika organisationer och myndigheter. I anslutning
härtill och med anledning av till nämnden inkomna förfrågningar om
försvar sfrämjandets verksamhet hemställdes att försvarsfräm jandet måtte
lämna en så utförlig redogörelse som möjligt för sin verksamhet, varvid
nämnden framför allt önskade erhålla gällande stadgar, senaste årsberättelse
och en översikt över de ändamål vartill försvarsfrämjandets medel
användes.

I anledning av nämndens hemställan översände försvarsfrämjandet med
skrivelse den 17 februari 1950 till nämnden stadgar samt årsberättelse för
år 1948. Härjämte bifogades försvarsfrämjandets den 1 oktober 1945 till
Kungl. Maj:t avgivna remissyttrande över det av försvarets upplysningsutredning
år 1945 avgivna betänkandet rörande upplysningsverksamhet om
och inom försvaret ävensom senare årgångar av den av försvarsfrämjandet
utgivna tidskriften Folkförsvaret och ett flertal andra försvarsfrämjandets
publikationer. I skrivelsen anförde försvarsfrämjandet: Av det översända
remissyttrandet framginge i detalj förbundets verksamhet till och med den
1 oktober 1945. Influtna medel användes till försvarsupplysning — tidskrifter
och publikationer — varjämte i viss utsträckning stöd lämnades åt olika
frivilliga försvarsorganisationer. Försvarsfrämjandet hade vid tidigare tillfällen
inbjudit skolynglingar från läroverk i landsorten till Stockholm på
Svenska flaggans dag, varvid besök avlagts på krigsskolan och något av
flottans fartyg, varjämte gruppen närvarit vid festligheterna på Stadion.
Detta arrangemang avsåges att återupptagas från och med år 1950. Försvarsfrämjandet
vore gärna berett till sådant samarbete med nämnden, som
denna i sin instruktion fått sig ålagt.

Upplysnings- och personalvårdsnämnden anförde härefter i skrivelse den
29 januari 1951 till försvarsfrämjandet: För att kunna avgiva av chefen
för försvarsstaben begärt yttrande rörande försvarsfrämjandets verksamhet
ansåge sig nämnden behöva visst ytterligare underlag för ett bedömande.
Detta gällde framför allt användningen av de medel som stode till förbundets
förfogande. Sådana uppgifter funne nämnden även vara erforderliga
för att kunna taga ställning till frågan om det samarbete, vartill förbundet
i sin skrivelse förklarat sig vara berett. Nämnden ville fördenskull framställa
en förfrågan om försvarsfrämjandet vore villigt lämna upplysningar i
följande avseenden: På vad sätt erhölle förbundet medel för sin verksamhet?
Insamling genom ombud? Hur många ackvisitörer hade förbundet anställda?
Huru stor del av de insamlade beloppen erhölle ombuden? — Hur
stora belopp inflöte till förbundet genom insamlingar, medlemsavgifter och
på annat sätt? — För vilka ändamål användes dessa medel? Svaret på den
sistnämnda frågan borde vara så specificerat som möjligt. Sålunda vore det
värdefullt att få veta, hur stora administrationskostnaderna vore, lokalt och
centralt, lönekostnadernas belopp och på hur många anställda dessa fördelade
sig, hur stora belopp som under de senaste tre åren lämnats i form av
anslag till olika försvarsfrämjande syften samt om möjligt till vad dessa
gått.

155

I skrivelse den 23 februari 1951 till upplysnings- och personalvårdsnämnden
anförde försvarsfrämjandet: Liknande fullständiga och detaljerade uppgifter,
som dem nämnden nu begärde rörande försvarsfrämjandets administration
och ekonomi, hade år 1944 lämnats till försvarets upplysningsutredning,
på vars initiativ nämnden tillkommit. I utredningens betänkande
hade uppenbart de av försvarsfrämjandet lämnade uppgifterna vantolkats
och överhuvudtaget vore utredningens framställning beträffande försvarsfrämjandets
verksamhet tendentiös och missvisande. Härvidlag hänvisades
till de bemötanden och klarläggande fakta, som funnes intagna i remissyttrandet
till Kungl. Maj :t. Utredningens uttalanden om försvarsfrämjandet
hade icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Den publicitet, som utredningen
givit sitt vilseledande betänkande, hade resulterat i en synnerligen
hätsk presskampanj mot försvarsfrämjandet. Liksom ofta i dylika fall hade
emellertid en stor del av allmänheten reagerat mot förtalet, och för nä^arande
torde försvarsfrämjandet ha ett större medlemsantal än samtliga övriga
liknande sammanslutningar tillsammans. Verksamheten hade även pa
sistone kunnat avsevärt utvidgas. Då nu anmaning riktats till försvarsfrämjandet
att än en gång ingående redovisa för sitt fögderi, borde det vara förståeligt
om dess ledning tvekade att ställa begärda uppgifter till förfogande
med tanke på de vantolkningar med åtföljande förklenande omdömen om
försvarsfrämjandets verksamhet, som tidigare gjorts. Emellertid ville försvarsfrämjandet,
trots det anförda, såtillvida tillmötesgå nämndens framställning
att en balansräkning jämte vinst- och förlusträkning för räkenskapsåret
1949 översändes. Därav framginge i stort sett de önskade uppgifterna.
Detaljerna rörande exempelvis personal och löner vore av rent intern
natur och kunde icke ha något samband med det objektiva samarbete till
vilket försvarsfrämjandet förklarat sig berett. Att inflytande medel uteslutande
användes i försvarsupplysningens intresse samt att största möjliga
sparsamhet iakttoges beträffande administrationskostnaderna vore en självklar
sak och borde knappast behöva framhållas. Räkenskaperna granskades
årligen av auktoriserade revisorer. De frivilliga försvarsorganisationer
och liknande, som de tre senaste åren i någon form erhållit understöd från
försvarsfrämjandet, framginge av tidskriften Folkförsvaret. Därutöver kunde
nämnas, att under år 1951 exempelvis ett ungdomskompani erhållit anslag
med 925 kronor för inköp av en motorcykel samt att mausergevär tilldelats
Riksskölden och Stockholms skarpskytteförening, varjämte Kungsholms
hemvärnsområde i Stockholm erhållit priser och plaketter. Arbetsutskottet
hade sedan någon tid tillbaka haft för avsikt att avsevärt utöka
bidragen åt de frivilliga försvarsorganisationerna. De förslag från nämnden
som i detta avseende möjligen kunde inkomma avsåges att behandlas
välvilligt. Såsom nämnden torde ha sig bekant, hade försvarsfrämjandets
publicistiska verksamhet rönt stort erkännande inom såväl militära som
civila kretsar, men det hade även uttalats att man inom försvaret skulle
taga avstånd från densamma. Försvarsfrämjandet ville härtill endast anföra
att bland medarbetarna under 1950 återfunnes, bland andra, chefen

156

för marinen, chefen för ostkustens marindistrikt, inspektören för infanteriet
samt chefen för flygvapnets tekniska skola. Ävenledes kunde påpekas
att åtskilliga av försvarsfrämjandets publikationer kommit till användning
inom den militära undervisningen. För svar sfrämjandet hade intagit en fullt
självständig ståndpunkt vid behandlingen av försvarsfrågor och även ansett
sig berättigat upplåta sina tidskrifter och övriga publikationer för saklig
kritik av officiella ståndpunkter och åsikter. Enligt vad försvarsfrämjandet
haft känning av syntes det främst vara detta senare man på vissa
håll önskade hindra. Kampanjen mot för svar sfrämjandet vore av gammalt
datum, och man hade på vissa håll genom ihärdig förföljelse sökt försvåra
och misstänkliggöra dess verksamhet. Förbundet hade upprepade gånger
nödgats gå till motattack. Försvarsfrämjandet ville erinra om att i dess styrelse
inginge endast allmänt kända, fosterlandsälskande svenska män. Försvarsfrämjandets
rörelse hade präglats av varmaste fosterlandskärlek och
renaste idealitet och konnne även i framtiden att präglas därav. Att detta
uppskattats av vårt folk hade försvarsfrämjandet haft glädjande bevis på,
icke minst genom den stora anslutningen av medlemmar. Även myndigheter
och press borde ha all anledning att stödja denna rörelse, som uteslutande
arbetade för försvarets bästa.

\id skrivelsen voro fogade, förutom vissa försvarsfrämjandets publikationer,
balanskonto samt vinst- och förlusträkning per den 31 december
1949. I vinst- och förlusträkningen, vari inkomster och utgifter balanserade
å ett belopp av 186 956 kronor 45 öre, hade såsom inkomster upptagits
följande poster: balanserat överskott 325 kronor 54 öre, gåvors konto
41 620 kronor 42 öre, årsmedlemmars konto 143 484 kronor 50 öre och räntors
konto 1 525 kronor 99 öre samt såsom utgifter följande poster: omkostnadskonto
27 707 kronor 27 öre, porto- och telefonkonto 12 448 kronor 93
öre, provisioners konto 47 028 kronor 62 öre, tidskrifter och publikationer
73 689 kronor 49 öre, prisers konto 2 610 kronor 39 öre, avskrivning å inventarier
4 294 kronor 55 öre, överfört till dispositionsfond 15 000 kronor,
balanserat överskott 325 kronor 54 öre och överskott för 1949 3 851 kronor
66 öre.

Sedan upplysnings- och personalvårdsnämnden hos näringslivets granskningsnämnd
framställt förfrågan huruvida försvarsfrämjandet innehade så
kallat kontrollgirokonto samt begärt yttrande över den av försvarsfrämjandet
överlämnade vinst- och förlusträkningen, anförde granskningsnämnden
i skrivelse till upplysnings- och personalvårdsnämnden: Försvarsfrämjandet
innehade icke kontrollgirokonto, varför någon kontroll av dess verksamhet
icke kunde ske genom granskningsnämndens försorg. Beträffande
framställningen om yttrande över vinst- och förlusträkningen ville granskningsnämnden
meddela, att det icke vore möjligt att avgiva något dylikt
yttrande, så länge fullständiga uppgifter om inkomster och kostnader för
året icke funnes redovisade. Det torde vara oundgängligen nödvändigt att
från försvarsfrämjandet införskaffa sådana uppgifter, om det överhuvudtaget
skulle kunna vara möjligt för upplysnings- och personalvårdsnämnden

157

att till chefen för försvarsstaben lämna någon som helst rättvisande utredning
rörande försvarsfrämjandets verksamhet och ekonomiska förvaltning.
Försvarsfrämjandets auktoriserade revisorer kunde säkerligen lämna en
bruttoredovisad vinst- och förlusträkning för tiden den 1 januari—den 31
december 1949, varför en sådan i första hand borde infordras från försvarsfräinjandet.

I skrivelse till försvarsfrämjandet den 18 april 1951 anförde upplysningsoch
personalvårdsnämnden: Tyvärr kunde de upplysningar, som lämnats i
försvarsfrämjandets skrivelse den 23 februari 1951, icke anses utgöra tillräckligt
svar på de av nämnden till försvarsfrämjandet ställda frågorna.
Sålunda vore det icke möjligt att av den överlämnade vinst- och förlusträkningen
få sådana uppgifter om inkomster och kostnader, att de kunde giva
en rättvisande bild av förbundets verksamhet. Nämnden finge därför hemställa
att genom förbundets auktoriserade revisorer få del av en bruttoredovisad
vinst- och förlusträkning för tiden den 1 januari—den 31 december
1949, innan nämnden till chefen för försvarsstaben avgåve det av denne begärda
yttrandet.

Försvarsfrämjandet anförde i skrivelse den 9 maj 1951 till upplysningsoch
personalvårdsnämnden: Försvarsfrämjandet ansåge sig näppeligen kunna
tillställa nämnden de begärda uppgifterna, då dessa måste anses vara
av helt intern natur. Försvarsfrämjandets räkenskaper, som årligen granskades
av auktoriserade revisorer, vore förda helt i överensstämmelse med
vedertagna och allmänt erkända bokföringsprinciper. Det framginge icke
heller av nämndens skrivelse, vilka detaljer det vore som nämnden önskade
få fram. Försvarsfrämjandet vore emellertid berett att taga förnyad ställning
till ärendet, om nämnden ville direkt precisera de ytterligare uppgifter
som av nämnden ansåges erforderliga för en rättvis bedömning av försvarsfrämjandets
ekonomiska förhållanden samt i vilket avseende försvarsfrämjandet
enligt nämndens uppfattning skulle ha undanhållit sina medlemmar
eller allmänheten möjlighet att bedöma den ekonomiska sidan av
dess verksamhet. Samtidigt ansåge sig försvarsfrämjandet berättigat fordra
alt för en saklig och rättvis bedömning likartade fullständiga uppgifter av
nämnden infordrades jämväl från Riksförbundet för Sveriges försvar och
tidskriften Folk och försvar, avseende räkenskapsåret 1949, samt att, i den
mån nämnden avsåge att offentliggöra från försvarsfrämjandet erhållna
uppgifter, för jämförelses vinnande samtidigt de fullständiga motsvarande
uppgifterna från de nämnda organisationerna ävenledes publicerades.

Till svar härå anförde upplysnings- och personalvårdsnämnden i skrivelse
den 24 maj 1951 till försvarsfrämjandet: Nämnden hade i skrivelsen
den 29 januari 1951 hemställt om vissa i detalj angivna upplysningar. Då
nämnden icke ansett sig ha erhållit tillräckligt klarläggande svar på dessa
frågor, hade nämnden hemställt om en bruttoredovisad vinst- och förlusträkning
för år 1949. Utan alt ha tagit någon ställning till om förbundet undanhölle
medlemmar eller allmänheten en ekonomisk redovisning av sin
verksamhet, ville nämnden hemställa alt svar lämnades på de frågor nämn -

158

den tidigare preciserat. Dessa svar borde vara ägnade att klarlägga förbundets
verksamhet.

I svarsskrivelse den 6 juni 1951 hänvisade försvarsfrämjandet till sitt i
skrivelsen den 9 maj framställda krav att jämväl uppgifter från Riksförbundet
för Sveriges försvar och tidskriften Folk och försvar borde infordras
och att, därest offentliggörande komme att ske, även dessa uppgifter publicerades;
innan försvarsfrämjandet toge förnyad ställning till ärendet hemställdes
om meddelande huruvida nämnden vore beredd att lämna garanti
i angivet hänseende.

Upplysnings- och personalvårdsnämnden svarade i skrivelse den 29 juni
1951 att uppgifter rörande Riksförbundet för Sveriges försvar samt tidskriften
Folk och försvar stode till nämndens förfogande men icke hade samband
med handläggningen av ifrågavarande ärende.

Sedan försvarsfrämjandet hos upplysnings- och personalvårdsnämnden
anhållit att genom nämndens försorg få taga del av de förfrågningar —
skriftliga såväl som muntliga — som gjorts rörande försvarsfrämjandet och
på vilka nämndens undersökning baserade sig, svarade nämnden i skrivelse
den 6 september 1951 att den enda förfrågningen rörande försvarsfrämjandet,
på vilken nämndens undersökning grundade sig, vore chefens för försvarsstaben
skrivelse den 20 december 1949; andra förfrågningar av denna
karaktär hade nämnden således icke erhållit.

I ett samma den 6 september dagtecknat yttrande till chefen för försvarsstaben
anförde upplysnings- och personalvårdsnämnden: Med anledning av
försvarsstabschefens begäran om yttrande hade nämnden under den gångna
tiden sökt följa för svar sfrämjandets verksamhet. Det hade synts nämnden
riktigast att från försvarsfrämjandets egen sida erhålla så klarläggande uppgifter
och redogörelser, att nämnden med detta underlag skulle kunna taga
ställning till förbundets verksamhet. Den skriftväxling som förts mellan
nämnden och förbundet hade, framför allt på grund av att nämnden varit
nödsakad att vid upprepade tillfällen begära kompletterande uppgifter, dragit
ut på tiden i avsevärd grad. Nämnden ansåge att denna skriftväxling
kunde vara till ledning för ett bedömande och ville därför närmare redovisa
densamma.

Efter en redogörelse för den med försvarsfrämjandet förda skriftväxlingen
anförde nämnden vidare: I fråga om den upplysningsverksamhet,
som försvarsfrämjandet utövade genom att utgiva tidskrifterna Folkförsvaret
och Effektivt försvar samt vissa publikationer, hade nämnden efter
att ha tagit del av dessa tidskrifter och publikationer icke funnit särskild
anledning till erinran. Även om de i tidskrifterna framförda synpunkterna
icke skulle leda till samling och enighet om försvaret, ansåge nämnden att
hinder givetvis icke finge resas mot en fri pressdebatt i hithörande frågor.
Den försvarsfrämjande verksamhet, som förbundet i övrigt bedreve, syntes
huvudsakligen bestå i att tävlingspriser eller mindre belopp skänktes till
lokala frivilliga försvarsföreningar. Denna gåvoverksamhet syntes icke vara
av någon betydande storleksordning. De upplysningar, nämligen utgå -

159

ende balanskonto samt vinst- och förlustkonto per den 31 december 1949,
som nämnden erhållit som svar på sina preciserade frågor, vore alltför ofullständiga
för att kunna läggas till grund för ett ställningstagande från nämndens
sida. Som exempel kunde anföras att något lönekonto icke återfunnes
i denna översikt liksom icke heller någon uppgift om inkomster för annonser
eller försäljning. Sådan försäljning måste äga rum, eftersom förbundet

1 en skrivelse framhölle att vissa publikationer vore slutsålda. Man måste
därför utgå ifrån att förbundets verkliga bruttoomsättning vore större än
den angivna. En granskning av det framlagda vinst- och förlustkontot visade,
att omkostnaderna droge större belopp än utgifterna för försvarsfrämjande
ändamål. Förutom tidskrifts- och publikationsverksamheten
kunde till försvarsfrämjande verksamhet endast hänföras prisers konto å

2 610 kronor 39 öre. I detta sammanhang hänvisades till yttrandet från näringslivets
granskningsnämnd. Vidare ville nämnden framhålla att av de
handlingar, som varit tillgängliga för nämnden, icke framginge styrelsens
sammansättning, antalet sammanträden och dylikt som i vanliga fall meddelas
medlemmar i en sammanslutning. Det kunde även erinras om att den
av förbundet översända årsberättelsen icke vore undertecknad. Med tanke
på den vikt, som försvarsfrämjandet syntes tillmäta nämndens behandling
av ärendet, borde påpekas att nämndens skrivelser icke syntes ha blivit behandlade
vare sig inom styrelsen eller av huvudmännen. Huruvida vanliga
normer för föreningsverksamhet tillämpades inom förbundet undandroge
sig därför nämndens bedömande. I detta sammanhang kunde erinras därom
att försvarets upplysningsutredning i sitt betänkande behandlat försvar
sfrämjandets verksamhet. Nämnden hade efter de upprepade hänvändelser
som gjorts till förbundet ansett sig icke under nuvarande förhållanden
kunna erhålla ytterligare uppgifter från försvarsfrämjandet. Med hänsyn
till att försvarsfrämjandet icke syntes vara villigt att lämna erforderliga
upplysningar om sin verksamhet, ansåge sig nämnden icke ha tillräckligt
underlag för att kunna rekommendera samarbete med försvarsfrämjandet
i dess egenskap av frivillig organisation, som bedreve försvarsfrämjande
verksamhet. När försvarsfrämjandet på ett tillfredsställande sätt —
t. ex. genom innehav av kontrollgirokonto, som ställdes till granskningsnämndens
förfogande — kunde redovisa sin verksamhet vore nämnden beredd
avgiva förnyat yttrande.

Med skrivelse den 20 oktober 1951 översände försvarsfrämjandet till chefen
för försvarsstaben förteckning över ledamöter och suppleanter i försvarsfrämjandets
styrelse samt ett av auktoriserade revisorn B. Lindeberg
den 18 oktober 1951 utfärdat intyg av innehåll att förbundets inkomster
icke använts till annat ändamål än egna förvaltningsomkostnader, bedrivande
av försvarsupplysning genom egna tidskrifter och broschyrer samt
understöd i form av kontanta medel eller andra gåvor till frivilliga försvarsorganisationer,
skytteföreningar och liknande sammanslutningar samt att,
i den mån föreningens tillgångar icke tagits i anspråk för nämnda ändamål,
överskotten i sin helhet funderats; enligt Lindebergs uppfattning hade ad -

160

ministrations- och ackvisitionskostnaderna hållits på en rimlig nivå, och
Lindebergs revision hade icke vid något tillfälle givit anledning till erinran.
I skrivelsen den 20 oktober 1951 anförde försvarslrämjandet: Till nämndens
förfogande hade ställts de allmänna uppgifter rörande försvarsfrämjandets
verksamhet, som nämnden begärt. I anledning av vad nämnden yttrat
därom att av de handlingar, som varit tillgängliga för nämnden, icke
framginge styrelsens sammansättning, antalet sammanträden och dylikt ville
försvarsfrämjandet framhålla att uppgifter härom icke begärts av nämnden.
Hade så varit förhållandet, skulle förbundet självfallet ha ställt ,uppgifterna
till nämndens förfogande. Försvarsfrämjandet hade, såsom framginge
av den förda skriftväxlingen, icke vägrat att lämna uppgifter till
nämnden utan tvärt om varit berett att tillhandahålla uppgifterna men under
den i detta sammanhang självklara förutsättningen att ett motsvarande
publicerande av de med försvarsfrämjandet jämförliga frivilliga försvarsorganisationernas
ekonomiska förhållanden även ägde rum. Försvarsfrämjandets
räkenskaper och verksamhet vore självfallet underkastade revision
av auktoriserad revisor. Det av Lindeberg utfärdade intyget åberopades och
meddelades i anslutning därtill, att försvarsfrämjandet självfallet gärna vore
berett att låta exempelvis en av chefen för försvarsstaben utsedd auktoriserad
revisor under samarbete med försvarsfrämjandets auktoriserade revisorer
övertyga sig om riktigheten av Lindebergs utlåtande. Enligt nämndens
instruktion ålåge det densamma att samarbeta med frivilliga försvarsorganisationer.
Försvarsfrämjandet hade förklarat sig berett till sådant samarbete,
vilket emellertid nämnden i sitt yttrande syntes avböja. Detta vore sä
mycket mera anmärkningsvärt som försvarsfrämjandet vore den ojämförligt
största föreningen i sitt slag med ett medlemsantal överstigande övriga
liknande organisationers tillsammans. Försvarsfrämjandet vore emellertid
självfallet berett att som hittills arbeta helt fristående. Vad bidragen
åt de frivilliga försvarsorganisationerna beträffade hade försvarsfrämjandet
förklarat sig villigt att avsevärt utvidga sin verksamhet härvidlag och redan
tidigare meddelat nämnden att de förslag, som eventuellt komine att framställas
därifrån, skulle röna en välvillig behandling. Redan dittills lämnade
dylika bidrag torde sannolikt överstiga vad andra liknande organisationer
anslagit för sådant ändamål. Den betydelsefullaste delen av försvarsfrämjandets
verksamhet vore ägnad åt utgivandet av förbundets tidskrifter och
andra publikationer. Denna verksamhet hade icke föranlett någon erinran
från nämndens sida och nämnden gåve densamma det erkännandet att den
berett tillfälle till en fri debatt. Försvarsfrämjandet ville slutligen förklara
att förbundet hade mycket svårt att förstå att en myndighet, som hade till
uppgift att samordna frivillig försvarsverksamhet, i rådande allvarliga
tider ville motarbeta en organisation med förbundets fosterländska syften.

I skrivelse den 25 oktober 1951 till försvarsfrämjandet anförde generalmajoren
Richard Åkerman, sedan den 1 april samma år chef för försvarsstaben,
följande: Med hänsyn till den utredning försvarsfrämjandet överlämnat
syntes naturligt att även de av upplysnings- och personalvårdsnämn -

161

den i skrivelsen den 29 januari 1951 framställda frågorna till förbundet besvarades.
Först sedan dessa uppgifter lämnats ansåge Åkerman sig ha tillräckligt
underlag för att kunna bedöma om han i samråd med nämnden
skulle utse en revisor att enligt förbundets förslag granska dess räkenskaper.
Om förbundet ansåge en sådan granskning vara av vikt, torde förbundet
även böra stå för de därmed förenade kostnaderna.

Samma den 25 oktober avlät Åkerman en skrivelse av följande lydelse:

FÖRSVARSSTABEN
Sektion III
Nr 45:85
25/10 1951
Ang. samarbete med
Försvarsfrämjandet
1 bilaga.

Till (se avsändningslista).

Med hänvisning till bifogade yttrande från försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd får jag meddela, att samarbete för närvarande icke
kan rekommenderas med förbundet för folkförsvarets främjande, Försvarsfrämjandet.

RICHARD ÅKERMAN
Chef för försvarsstaben

/Carl-Gustaf Starck

Enligt till skrivelsen hörande avsändningslista har densamma tillställts
militära förband och chefer samt, som orientering, följande myndigheter och
sammanslutningar: försvarets kommandoexpedition, försvarets civilförvaltning,
fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, krigsmaterielverket,
försvarets fabriksstyrelse, arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens
intendenturavdelning, centrala värnpliktsbyrån, rikshemvärnschefen,
krigsarkivet, försvarets läroverk, försvarets brevskola, försvarets
forskningsanstalt, kungafonden med folket för fosterlandet, försvarets
socialbyrå, upplysnings- och personalvårdsnämnden, sjövärnskåren, centralkommittén
folk och försvar, centralförbundet för befälsutbildning, frivilliga
automobilkåren, frivilliga motorcykelkåren, skytteförbundens överstyrelse,
överstyrelsen för svenska röda korset, överstyrelsen för riksförbundet Sveriges
lottakårer, centralstyrelsen för svenska blå stjärnan, svenska underbefälsförbundet,
Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, svenska officersförbundet,
centralstyrelsen för reservofficersförbunden, svenska arméns och
flygvapnets reservofficersförbund, svenska flottans reservofficersförbund,
kustartilleriets reservofficersförbund, svenska underofficersförbundet och
svenska reservunderofficersförbundet. I

I en den 14 januari 1952 till militieoinbudsmannen inkommen skrift anförde
försvarsfrämjandet följande.

Som skäl för försvarsstabschefens ifrågavarande uppseendeväckande åtgärd,
vartill motsvarighet tidigare icke torde ha förekommit, förebures vis11—537750.
MUitieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

sa ekonomiska omständigheter. Emellertid hade försvarsfrämjandet med
skrivelsen den 20 oktober 1951 till försvarsstabschefen översänt ett av auktoriserad
revisor avgivet utlåtande, vilket icke syntes lämna något övrigt i
fråga om tydlighet. Försvarsfrämjandet ville ytterligare framhålla, att det
icke vägrat ställa begärda detaljerade ekonomiska uppgifter till upplysningsoch
personalvårdsnämndens förfogande men som förbehåll ställt att för en
rättvis jämförelses skull motsvarande siffror vid en eventuell publicering
skulle offentliggöras även beträffande Riksförbundet för Sveriges försvar
och organisationen Folk och försvar. Av någon för försvarsfrämjandet obekant
anledning hade nämnden, som uppgivit sig ha dessa siffror, icke velat
gå med därpå. Det hade mot försvarsfrämjandet anmärkts, att influtna medel
i för stor utsträckning användes till omkostnader. Att så skulle vara
förhållandet vederlädes emellertid av Lindebergs revisorsutlåtande. Försvar
sfrämjandets samtliga medlemmar erhölle för sin medlemsavgift såväl
tidskriften Folkförsvaret som årligen ett flertal olika skrifter i försvarsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål. Det torde vara ostridigt, att
försvarsfrämjandet bedreve en intensiv och med all säkerhet även fruktbärande
verksamhet, såväl bland sina över 35 000 medlemmar som bland
utomstående, för att vidmakthålla och förkovra intresset för landets försvar.
Från medlemmarnas sida hade icke heller gjorts någon anmärkning
att de icke skulle erhålla full valuta för medlemsavgifterna. Det kunde i
detta sammanhang även nämnas att flera av försvarsfrämjandets skrifter
kommit till användning inom den militära undervisningen. Enligt instruktionen
för försvarsstaben skulle denna »jämväl eljest verka för åstadkommande
av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan
ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter».
Någon som helst befogenhet att ingripa mot enskilda medborgare eller sammanslutningar
funnes icke angiven och kunde givetvis ej heller finnas. Att
försvarsfrämjandet likväl gått så långt i tillmötesgående, att det erbjudit
sig att helt redogöra för sin finansiella ställning, berodde på att förbundet
icke hade något att dölja i sin verksamhet och vidare velat visa största
möjliga tillmötesgående i fråga om framställda önskemål från en försvarsmyndighet.
Försvarsfrämjandet hade sålunda i skrivelsen den 20 oktober
1951 erbjudit försvarsstabschefen att själv utse en auktoriserad revisor.
Utan att fästa avseende vare sig vid Lindebergs revisorsutlåtande eller förbundets
angivna erbjudande hade emellertid försvarsstabschefen utsänt sin
mot förbundet riktade skrivelse. Som exempel på det sätt varpå man sökt
efter angreppspunkter mot försvarsfrämjandet kunde framhållas, att man
ansett sig böra anmärka på att man icke erhållit kännedom om antalet hållna
sammanträden eller styrelsens sammansättning. Anledningen därtill vo^
re att man icke begärt dessa uppgifter. Vidare hade påtalats att årsberättelsen
icke vore undertecknad. I den mån detta rörde den avskrift, som
ställts till upplysnings- och personalvårdsnämndens förfogande, vore det
riktigt; originalet vore däremot givetvis i behörig ordning undertecknat av
styrelsen. Försvarsfrämjandet hade trots upprepade framställningar från

163

dess vice ordförande till chefen för försvarsstaben icke beretts tillfälle taga
del av de förfrågningar, vilka enligt vad som angivits i försvarsstabschefens
skrivelse den 20 december 1949 skulle ha gjorts rörande försvarsfrämjandets
verksamhet. Då dessa förfrågningar tillmätts sådan vikt att de angivits som
grund i en officiell skrivelse, vore det anmärkningsvärt att de ansåges kunna
undanhållas offentligheten. Samspelet mellan försvarsstaben, upplysnings-
och personaIvårdsnämnden samt organisationen Folk och försvar
borde i detta sammanhang beröras. I försvarsstaben samt Folk och försvars
styrelse sutte generalmajoren Åkerman, i försvarsstaben och nämnden
översten von Rosen samt i nämnden och Folk och försvar översten Göthberg.
von Rosen, vilken vore chef för den sektion i försvarsstaben som handlagt
ärendet rörande försvarsfrämjandet, vore samtidigt vice ordförande i
nämnden. Göthberg hade i en till försvarsfrämjandet ställd skrivelse av den
5 april 1950 gjort föga välvilliga uttalanden om försvarsfrämjandet. Det
nämnda anfördes endast som exempel på det samarbete, som rådde mellan
försvarsstaben, nämnden samt Folk och försvar. Det vore uppenbart att allmänheten
måste fråga sig hur försvarsstabschefen efter vad som förekommit
kunnat avböja samarbete med landets i sitt slag största frivilliga försvarsorganisation,
som hade större antal medlemmar än andra liknande organisationer
tillsammans och alltid arbetat i starkt försvarsvänlig riktning.
Man måste säga sig att andra, icke offentliggjorda skäl utgjorde den verkliga
grunden till den uppseendeväckande åtgärden. Att detta också varit
fallet, hade sedan länge varit försvarsfrämjandet bekant. Förbundet hade
städse i sina tidskrifter och övriga publikationer intagit en fri och obunden
hållning och ansett sig icke böra hindra sakliga inlägg av författare, även
om dessa ställt sig kritiska till officiella ståndpunkter och åsikter. Försvarsfrämjandet
hade sig bekant att detta varit en nagel i ögat på en del ledande
lantmilitära kretsar, där man sedan länge strävat efter att likrikta den militära
opinionen och förhindra att andra åsikter än de egna skulle komma
till uttryck. När försvarsfrämjandet 1950 börjat utgiva en ny militärtidskrift,
som hastigt vunnit vidsträckt spridning och tilldragit sig stor uppmärksamhet
på grund av sin oberoende och sakliga hållning, hade de angivna
likriktningskretsarna tydligen känt sig allvarligt oroliga för att det
militära åsiktsmonopolet skulle lida avbräck. Samtidigt som försvarsfrämjandet
utvidgat sin verksamhet genom utgivandet av en ny tidskrift hade
Riksförbundet för Sveriges försvar samt organisationen Folk och försvar
trots statsunderstöd nödgats av ekonomiska skäl nedlägga sitt enda organ,
tidskriften Folk och försvar. Försvarsfrämjandet hade på ett tidigt stadium
erhållit kännedom om att man inom de angivna kretsarna ansett motåtgärder
erforderliga för att tysta den nya tidskriften. Som exempel därpå kunde
anföras, att von Rosen försökt påverka försvarsmyndigheter att lägga hinder
i vägen för densamma. Han hade sålunda till åtminstone en av försvarsgrenarnas
pressofficerare framhållit, att den verksamhet som försvarsfrämjandet
bedreve genom tidskrifterna Folkförsvaret och Effektivt försvar icke
borde uppmuntras. Detta von Rosens ställningstagande hade i varje fall

164

inom en av försvarsgrenarna blivit bestämt ogillat, och man hade ansett att
verksamheten i stället borde uppmuntras. Ett ytterligare bevis på vilka
medel man inom de ifrågavarande kretsarna ansett sig kunna begagna kunde
anföras. Tidningen Eskilstuna-Kuriren hade i en artikel den 25 oktober
1950 rubricerat försvarsfrämjandets verksamhet såsom »försvarsskoj» och
låtit påskina att den allmänhet, som stödde förbundet, bleve lurad därtill.
Artikeln i fråga hade föranlett anmälan till pressens opinionsnämnd. I skrivelse
till opinionsnämnden hade tidningen anfört, att artikeln utgjort ett
exakt återgivande av den framställning av organisationen och dess insamlingsverksamhet,
som vederbörande i försvarsstaben givit redaktionen innan
artikeln publicerats. Opinionsnämnden hade funnit att tidningen ej förfarit
tillbörligt. Vid publiceringen av opinionsnämndens uttalande hade tidningen
i en redaktionell kommentar vidhållit att artikeln byggde på uppgifter
från officiellt och initierat håll. Försvarsstaben eller representanter för
densamma, som utgivit sig för att handla å stabens vägnar, hade sålunda
bedrivit propaganda mot enskild organisation av så kränkande natur att opinionsnämnden
ansett sig böra fördöma densamma. Försvarsstabschefens
skrivelse den 25 oktober 1951 vore endast kulminationen av ett sedan länge
pågående undertryckningsarbete mot en oberoende publicistisk verksamhet.
Då man av naturliga skäl ej kunnat direkt angripa denna, hade man på omvägar
sökt nå målet genom att ekonomiskt skada förbundet. Försvarsstabschefens
uttalande att samarbete med försvarsfrämjandet icke kunde rekommenderas
borde till sin innebörd klarläggas. Förbundets bidrag till olika
försvarsändamål kunde givetvis såsom hittills utgå helt oberoende av försvarsstaben.
Varken i detta eller annat avseende hade något samarbete dittills
förekommit. Samarbetet måste således avse det publicistiska området.
Försvarsstabschefen vore tydligen medveten om att samarbete i form av
»handledning» av känt slag i förbundets publicistiska verksamhet vore lönlöst
att föreslå. Det enda syftet med skrivelsen, utom att skada förbundet i
allmänhetens ögon, vore därför uppenbarligen att söka hindra militär personal
att utöva publicistisk verksamhet i förbundets organ, och på sådant
sätt hade den också på flera håll uppfattats. Detta innebure ett lagstridigt
ingrepp i en självklar medborgerlig rättighet, men ett ingrepp som synbarligen
icke vore främmande för de angivna militära kretsarna. Inom två av
försvarsgrenarna och även inom armén utanför de angivna kretsarna torde
den gjorda påtryckningen ogillas. Försvarsfrämjandet ville slutligen framhålla,
att det vore med stor tvekan men samtidigt efter grundligt övervägande
som förbundet vidtagit åtgärden att underställa sina mellanhavanden
med chefen för försvarsstaben militieombudsmannens prövning. För försvarsfrämjandets
del hade självfallet försvarets intressen varit utslagsgivande.
Ur denna synpunkt hade förbundet varit berett till långt gående medgivanden
beträffande försvarsstabens åtgärder, även om dessa varit både
helt oberättigade och legat utanför dess befogenhet. Men det hade nu gått
så långt, att förhållandena borde underställas vederbörande myndighet. Det
vore ett medborgerligt intresse av betydenhet, att icke från myndigheternas

165

sida åtgärder vidtoges som hade till syfte att strypa det fria ordet, och det
vore särskilt ur försvarets synpunkt ett starkt intresse på längre sikt att likriktningssträvanden
och åsiktstryck stävjades. Under åberopande av det
anförda hemställde försvarsfrämjandet, att militieombudsmannen måtte
pröva de åtgärder som av försvarsstaben i olika sammanhang vidtagits mot
förbundet och vidtaga därav betingade åtgärder.

Härefter inkom Åkerman med ett i anledning av klagoskriften infordrat
den 3 maj 1952 dagtecknat yttrande.

I yttrandet angav Åkerman till en början de skäl, som föranlett chefen
för försvarsstaben att från upplysnings- och personalvårdsnämnden begära
yttrande i saken, samt anförde därutinnan: Försvarsfrämjandet, som tillkommit
år 1939 under namn av 1939 års försvarsförbund, hade redan från
sin start blivit mycket omdiskuterat i pressen. Under beredskapsåren hade
från skilda håll en hel del kritiska anmärkningar riktats mot dess verksamhet.
Ett större antal av de ursprungliga styrelseledamöterna hade även efter
hand avgått. Försvarets upplysningsutredning, som under år 1944 närmare
granskat förbundets verksamhet, hade i sitt betänkande (SOU 1945:21)
anfört erinringar som i huvudsak innefattade att förbundets ledning utmärktes
av politisk ensidighet, att insamlade medel icke i erforderlig utsträckning
komme försvaret eller försvarsupplysningen till godo och att formerna för
förbundets verksamhet vore olämpliga. Utredningen hade sammanfattat sitt
yttrande över förbundet sålunda: »Vad som ovan anförts synes giva fog för
det sammanfattande omdömet, att verksamheten inom försvarsfrämjandet
— till skillnad från vad som gäller övriga här nämnda försvarsföreningar —
icke är ägnad att stärka försvaret och försvarsupplysningen hos vårt folk
som helhet utan snarare verkar i motsatt riktning, samt att de medel, vilka
i form av medlemsavgifter eller eljest från allmänheten uppbäras av förbundet,
icke i tillräcklig utsträckning eller under tillfredsställande kontroll från
medlemmarnas sida komma försvarsupplysningen eller annan försvarsfrämjande
verksamhet tillgodo.» Försvarsfrämjandets i remissyttrandet gjorda
bestridande av de synpunkter, som framlagts av upplysningsutredningen,
torde icke ha haft någon övertygande inverkan på vare sig huvuddelen av
försvarets myndigheter och frivilliga organisationer eller pressopinionen, och
förfrågningarna rörande försvarsfrämjandets verksamhet hade fortsatt. En
viss irritation hade även kunnat förnimmas på grund av förbundets omfattande
ackvisitionsverksamhet, där ackvisitörernas uppgifter ofta föranlett
sammanblandning med Riksförbundet för Sveriges försvar samt centralkommittén
Folk och försvar. Genom denna misstro hade uppstått ryktesvis framförda
spekulationer om användningen av de medel, som stode till försvarsfrämjandets
förfogande. Militära myndigheter, frivilliga försvarsorganisationer,
tidningar och enskilda personer, vilka kommit i beröring med förbundet
antingen genom ackvisitionsverksamheten eller genom erbjudanden om bidrag
i form av priser eller ekonomiska understöd, hade då och då framställt
muntliga förfrågningar till försvarsstaben om försvarsfrämjandets verksamhet.
Från försvarsstabens sida hade man endast kunnat hänvisa till upplys -

166

ningsutredningens betänkande och förbundets remissvar. Då dessa uppgifter
i längden icke lämnat tillfredsställande svar på de frågor, som kunde ställas,
hade chefen för försvarsstaben år 1949 — då alltså mer än fyra år förflutit
från det upplysningsutredmngen avgivit sitt yttrande — ansett sig böra inhämta
yttrande av det statliga organ som hade till uppgift att vara rådgivande
i fråga om försvarsupplysande verksamhet. Härigenom skulle även
försvarsfrämjandet beredas en möjlighet att fullt klarlägga sin verksamhet
och undanröja den misstro, som otvivelaktigt kvarstått efter upplysningsutredningens
uttalanden. Detta vore, som vid upprepade tillfällen meddelats
försvarsfrämjandet, anledningen till chefens för försvarsstaben initiativ.
Några skriftliga förfrågningar eller anteckningar funnes icke registrerade
vid försvarsstaben.

Åkerman berörde härefter vissa frågor i samband med upplysnings- och
personalvårdsnämndens handläggning av ärendet samt anförde därutinnan:
Försvarsfrämjandet syntes i sin argumentering blanda samman nämnden och
försvarsstaben. Med anledning av vad i klagoskriften uppgivits därom att
försvarsfrämjandet icke vägrat ställa begärda detaljerade ekonomiska uppgifter
till nämndens förfogande framhölles dels att förbundet ställt villkor
för att överlämna begärda uppgifter till nämnden och dels att förbundet icke
utlovat några uppgifter utan endast lovat taga ett sådant utlämnande under
övervägande. I fråga om det ställda villkoret kunde först framhållas att
nämnden icke hade någon skyldighet att till prövning upptaga förslag från
annan än myndighet eller ledamot av nämnden. Vidare kunde påpekas att
det icke ankommit på nämnden att publicera sitt yttrande; detta hade givetvis
varit pressens uppgift. Det avgörande argumentet för att icke uppfylla
försvarsfrämjandets villkor hade dock varit att begärda jämförelser icke
hade något med en saklig behandling av ärendet att skaffa. Försvarsfrämjandets
åtgärd att ställa villkor förefölle enbart ha haft till uppgift att uppskjuta
eller förhindra en realbehandling av ärendet. Om anledning därtill
skulle finnas, torde nämnden på eget initiativ eller på förslag av berörd myndighet
verkställa motsvarande utredning om centralkommittén Folk och försvar
eller Riksförbundet för Sveriges försvar. I motsats till vad försvarsfrämjandet
uppgåve syntes av skriftväxlingen mellan nämnden och förbundet
klart framgå att förbundet åtminstone icke sökt underlätta den insyn i sin
verksamhet, som skulle kunnat giva sådana klarläggande besked att den rådande
tveksamheten skingrats. I och för sig hade nämnda förhållande givetvis
skapat anledning till misstänksamhet. Som tydligt framginge av nämndens
yttrande saknades alltjämt det sakliga, av nämnden begärda underlaget
iör ett positivt ställningstagande. Detta underlag borde för övrigt numera
— utöver vad nämnden tidigare begärt — även omfatta bruttoredovisad
vinst- och förlusträkning för åren 1950 och 1951 samt motsvarande redovisning
av Folkförsvarets förlagsaktiebolags ekonomiska förhållanden. Den nära
samverkan, som ägde rum mellan nämnda bolag och försvarsfrämjandet,
nödvändiggjorde en sådan redovisning, om förhållandena skulle kunna klarläggas
på ett tillfredsställande sätt. Först i samband med att nämndens ytt -

167

rande avgivits hade förbundet erbjudit sig att utse en revisor, som tillsammans
med förbundets revisorer skulle övertyga sig om riktigheten av Lindebergs
revisorsutlåtande. Det förefölle märkligt att motsvarande erbjudande
icke gjorts till nämnden under den avsevärda tid, över ett och ett halvt år,
som nämnden handlagt ärendet. Det kunde i detta sammanhang tramhållas,
att i försvarsstabens personal icke inginge någon auktoriserad revisor och
att staben icke heller disponerade över några medel för anlitande av sådan.
Upplysnings- och personalvårdsnämnden vore den naturliga, av statsmakterna
tillsatta instansen för undersökning av här ifrågavarande slag. Nämnden
hade dessutom för utredning av den ekonomiska sidan av saken vänt sig till
näringslivets granskningsnäinnd, som tillkommit för att skapa garantier mot
osunda insamlingsverksamheter. Några mer behöriga och kompetenta instanser
att undersöka en insamlings- och upplysningsverksamhet syntes icke
finnas. Då dessa nämnder icke fått sådana upplysningar, att de kunnat taga
ställning till den föreliggande frågan, kunde försvarsstaben icke för sin
del påbörja en utredning. Nämnden hade emellertid orienterats om förbundets
ifrågavarande erbjudande.

Rörande avsikten med skrivelsen den 25 oktober 1951 anförde Åkerman:
Försvarsfrämjandet hade i sitt yttrande förbigått det väsentliga förhållandet
att en organisation med användande av försvarets namn insamlat medel, vilkas
användning icke vore klarlagd. Då upplysnings- och personalvårdsnämndens
yttrande med tydlighet påvisat, att en tillfredsställande redogörelse
icke lämnats från försvarsfrämjandets sida under den tid ärendet vilat hos
nämnden, hade funnits all anledning att snarast tillställa militära myndigheter
och frivilliga försvarsorganisationer det i skrivelsen den 25 oktober
1951 intagna meddelandet. Innehållet i skrivelsen hade avsett att upplysa
dem som erbjudits understöd eller utsatts för ackvisition eller medlemsvärvning
från en organisation, vars ekonomiska förhållanden icke vore klarlagda.
En anledning till den skyndsamma handläggningen hade för övrigt varit att
vissa frivilligorganisationer vid nämnda tidpunkt haft att taga ställning till
erbjudande från försvarsfrämjandet och under hand hemställt om yttrande
över lämpligheten därav. I detta sammanhang kunde även upptagas frågan
om lämpligheten att överhuvudtaget tillgripa ackvisition för medlems- och
bidragsanskaffning till en organisation av ideell natur. Det hade visat sig att
för avlönande av en ackvisitör ofta åtginge en betydande del av de införskaffade
medlen. Det kunde knappast anses lämpligt att av den försvarsintresserade
allmänheten insamla medel, som i så ringa utsträckning verkligen tillgodogjordes
försvaret. Därtill konune att en yrkesmässig ackvisition, som bedreves
i stor skala och med uppgiven försvarsvänlig inriktning, gjorde intrång
på övriga frivilliga försvarsorganisationers medelsinsamling, som utfördes
av organisationernas egna medlemmar och gynnare. Olägenheterna
därav framträdde än tydligare om, som i det föreliggande taltet rapporterats,
de anställda ackvisitörcrna i någon mån anpassade sina uttalanden om
vilken organisation de företrädde allt efter ackvisitionsobjektets läggning och
intresseinriktning. I de redovisningar för verksamheten, som företctts av

168

försvarsfrämjandet, hade de faktiska bidragen till försvarsverksamhet inskränkt
sig till något tusental kronor årligen. Om man toge hänsyn till att
omkostnaderna för utgivande av tidskrifter m. m. huvudsakligen torde finansieras
av de rikligt förekommande annonserna syntes resultatet vara obetydligt
i förhållande till de hundratusentals kronor, som försvarsfrämjandet årligen
kunde inhösta tack vare den allmänna »goodwill» som försvaret för närvarande
åtnjöte. Att orsaken till en undersökning av försvarsfrämjandets förhållanden
skulle bottna i försök att förhindra militär personal från publicistisk
verksamhet saknade varje grund. Inom försvarsstaben hade icke funnits en
tanke på att söka påverka någon enskilds självklara rätt att i skrift giva uttryck
åt sin egen uppfattning. Tvärtom hade försvarsstaben på många olika
sätt sökt stimulera militär personal att väcka intresse för försvarsfrågor genom
att vara medarbetare i tidningar och tidskrifter. Det torde även vara
väl känt att av militära befattningshavare skrivna artiklar, som kritiserat
förhållanden inom försvaret, förekommit i flera försvarsintresserade tidskrifter
och åstadkommit allmän debatt. Någon påtryckning på dessa författare
lrån försvarsstabens sida ägde självfallet icke rum. Försvarsfrämjandets påståenden
i detta sammanhang saknade all sanningshalt. Som exempel på att
någon sådan påverkan icke förekommit kunde meddelas, att under den tid
ärendet rörande försvarsfrämjandet behandlats inom upplysnings- och personalvärdsnämnden
och törsvarstaben, officerare som tjänstgjorde vid försvarsstabens
sektion III varit medarbetare i försvarsfrämjandets tidskrifter.
Vidare hade sedan skrivelsen den 25 oktober 1951 utsänts till förbanden
ett par officerare, som slutit avtal med försvarsfrämjandet eller Folkförsvarets
förlagsaktiebolag om att skriva artiklar eller dylikt, under hand
förtrågat sig hos befattningshavare inom försvarsstaben om lämpligheten
av att medverka i förbundets alster. Som svar hade de erhållit beskedet att något
hinder därför givetvis icke förelåge från försvarsstabens sida. Det borde
även framhållas, att den ifrågavarande skrivelsen hänvisade till upplysnings-
och personalvårdsnäimndens yttrande, vari uttryckligen påpekades
att hinder ej finge resas mot en fri pressdebatt i förbundets publikationer.
Yttrandet hade fogats till den ifrågavarande skrivelsen. — Med anledning
av vad i klagoskriften anfördes därom att von Rosen skulle ha sökt
påverka törsvarsmyndigheterna att lägga hinder i vägen för försvarsfrämjandets
nya tidskrift, tramhölles att von Rosen ansett sig icke kunna göra
några rekommenderande uttalanden om förbundet, så länge utredning om
dess verksamhet påginge. Enligt vad von Rosen själv uppgivit hade det dock
varit honom helt främmande att göra några som helst försök att förhindra
publicistisk verksamhet i förbundets tidskrift. Detta torde även bestyrkas
därav att militär personal, som stått under hans befäl, medverkat som artikelförfattare
i förbundets tidskrifter utan att på något sätt ha utsatts för
påtryckningar. — Det i klagoskriften gjorda referatet från Eskilstuna-Kuriren
vore missvisande. Pressens opinionsnämnd hade ansett att tidningen ej förfarit
tillbörligt genom att använda uttrycket »försvarsskoj» i den rubrik, som
av tidningen äsatts artikeln. Detta uttryck hade aldrig nämnts av försvars -

169

staben. Däremot hade opinionsnämnden konstaterat att den i övrigt ej kunde
uttala något ogillande av den klandrade artikeln, vars uppgifter lämnats
av försvarsstaben och byggt på upplysningsutredningens betänkande.

I fråga om det i klagoskriften påtalade »samröret» mellan försvarsstaben,
upplysnings- och personalvårdsnämnden samt centralkommittén Folk och
försvar uppgav Åkerman: Det vore riktigt att samverkan i t lera avseenden
rådde. I nämnden skulle sålunda enligt dess instruktion ingå cheferna för
försvarsstabens sektion III och personalvårdsavdelning. Dessutom hade
Kungl. Maj :t till ledamot i nämnden förordnat generalsekreteraren i centralkommittén
Folk och försvar, översten I. Göthberg, såsom representant
för föreningar som bedreve försvarsupplysning. Tilläggas kunde även att
Kungl. Maj :t till sekreterare i nämnden förordnat socialvårdsdirektören U.
Rosenblad, som vore chef för försvarsstabens socialdetalj. Att ett nära samarbete
ägde rum mellan befattningshavare inom försvarsstabens sektion III
och nämnden, vilka i allt väsentligt hade närbesläktade arbetsuppgifter,
vore självfallet. I nämndens beslut i ärendet mot lörsvarsfrämjandet hade,
utöver nämnda befattningshavare inom försvarsstaben och Göthberg, deltagit
nämndens samtliga ordinarie ledamöter utom en, som varit förhindrad
på grund av utrikes resa. Sålunda hade tolv personer inom nämnden deltagit
i den slutliga handläggningen av ärendet. Försvarsstaben liksom övriga militära
myndigheter satte givetvis stort värde på ett förtroendetullt samarbete
med centralkommittén Folk och försvar, som inrymde representanter för
tjugosex ekonomiska, fackliga, politiska och ideella organisationer, varibland
kunde nämnas Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska arbetsgivareföreningen, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund
och de demokratiska politiska ungdomsförbunden. Dessutom inginge
i centralkommittén representanter för sexton, d. v. s. praktiskt taget
alla, frivilliga försvarsorganisationer. Ifrågavarande organisation torde alltså
få anses vara den största och mest representativa i sitt slag, med vilken
få jämförelser med försvarsfrämjandet kunde göras. Av det sagda torde
framgå att försvarsstaben eller annan militär myndighet knappast — som
försvarsfrämjandet syntes vilja antyda — kunde dirigera vare sig nämnden
eller centralkommittén, om någon önskan därtill skulle finnas.

Åkerman berörde därefter i sitt yttrande frågan om befogenheten för honom
såsom chef för försvarsstaben att utsända den ifrågavarande skrivelsen
samt anförde därutinnan följande: Enligt instruktionen för försvarsstaben
skulle försvarsstabschefen leda verksamheten inom krigsmakten bland annat i
fråga om presstjänst och personalvård, vari enligt tjänstereglementet för
krigsmakten inbegrepes upplysning, i den mån denna verksamhet icke ankomme
på annan myndighet samt vore av för försvarsgrenarna gemensam natur
eller icke lämpligen kunde handläggas av försvarsgrenarna, ävensom därutinnan
utfärda de bestämmelser, vilka i förekommande fall vore nödvändiga
för åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna.
Inom försvarsstaben funnes dessutom särskilda för försvaret gemensamma
organ för denna verksamhet. Motsvarande organ funnes icke på an -

170

nät håll inom försvaret. Upplysnings- och personalvårdsnämnden hade enligt
sin instruktion till uppgift att genom initiativ och annan vägledande och
rådgivande verksamhet främja upplysningen om och inom försvaret, varvid
det bland annat ålåge nämnden att uppmärksamt följa verksamheten inom de
områden, som berördes av nämndens verksamhet, och att till bland andra
chefen för försvarsstaben göra de framställningar nämnden funne påkallade
och att samarbeta med myndigheter, frivilliga organisationer och enskilda
som bedreve upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Chefen för
försvarsstaben hade haft all anledning och full befogenhet att i detta fall
enligt nämndens instruktion inhämta råd av denna. Nämndens handläggning
vore även i full överensstämmelse med instruktionen. Någon tvekan
om att försvarsstabschefen — både med stöd av sin instruktion och med
hänsyn till att nämndens yttrande varit ställt till honom — icke blott ägde
befogenhet utan även skyldighet att utfärda en sådan skrivelse som den
ifrågavarande förelåge sålunda enligt Åkermans uppfattning icke.

Slutligen anförde Åkerman i sitt yttrande följande synpunkter av principiell
natur: I instruktionen för försvarsstaben återfunnes såsom en av de
grundläggande uppgifterna för stabens verksamhet åläggandet att främja
samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter. Inom denna allmänna
ram skulle sedan chefen för försvarsstaben inom krigsmakten leda
bland annat den verksamhet som avsåge upplysningen om och inom försvaret.
Genomförandet av denna uppgift krävde ett intimt samarbete med
de organ och sammanslutningar, som på frivillighetens väg och utanför den
militära organisationen bedreve försvarsupplysning och annan försvarsfrämjande
verksamhet. En sådan verksamhet vore av synnerligen känslig
natur, emedan en samverkan måste åstadkommas om försvarets intressen
ovanför alla de politiska och andra motsättningar, som med nödvändighet
måste förefinnas mellan många av dessa försvarsintresserade medborgargrupper.
Försvarets målsmän hade nu lyckats bliva delaktiga i ett samarbete,
där representanter för alla delar av det demokratiska samhället samverkade
i försvarsupplysningens tjänst. Det vore då av den största vikt
att detta förtroendefulla samarbete icke brötes genom att i det gemensamma
arbetet upptoges organisationer, vilkas verksamhet vore av sådan art att den
på rent sakliga grunder kunde befaras vara skadlig eller olämplig för den
gemensamma saken. Redan misstankar och insinuationer, som störde den
atmosfär i vilken detta samarbete skulle äga rum, borde klarläggas och undanröjas.
Förhållanden av denna art vore av synnerligen svårbedömlig natur
för militära myndigheter. För erforderlig rådgivning i ett dylikt läge
hade chefen för försvarsstaben att vända sig till försvarets upplysnings- och
personalvårdsnämnd, vars uttalanden måste tillmätas avgörande betydelse
för försvarsstabschefen, då denne skulle fatta ståndpunkt i frågor av denna
natur. Om nämnden icke ansåge sig kunna rekommendera samarbete med
en frivillig organisation för försvarsupplysning, hade chefen för försvarsstaben
för närvarande ingen anledning att intaga en annan ståndpunkt.

Sedan försvarsfrämjandet härefter beretts tillfälle att avgiva påminnelser,

171

inkom försvarsfrämjandet med en den 13 juni 1952 dagtecknad skrift, vid
vilken var fogad försvarsfrämjandets till Kungl. Maj:t avgivna remissyttrande
över försvarets upplysningsutrednings betänkande. I skriften anförde
försvarsfrämjandet bland annat: Remissyttrandet klarlade in i minsta detalj
förbundets verksamhet, den publicistiska, den organisatoriska och den
ekonomiska. Några ytterligare uppgifter funnes överhuvudtaget icke att
lämna, då varje önskad sådan ställts till upplysningsutredningens förfogande,
icke minst på det ekonomiska området. Huru efter detta någon tvekan
kunde råda om medlens användning eller, för att begagna försvarsstabschefens
uttryck, ryktesvis framförda spekulationer om användningen av försvarsfrämjandets
medel kunnat cirkulera, vore oförståeligt. Det syntes synnerligen
märkligt, att försvarsstabschefen ansåge sig kunna som argument
framföra rykten och spekulationer. Efter de klarläggande uppgifter, som
lämnats av försvarsfrämjandet år 1945, hade det varit minst sagt överflödigt
att redan efter omkring fyra år verkställa ny utredning, särskilt som
ingen förändring i försvarsfrämjandets verksamhet eller rörande användningen
av dess medel ägt rum. Det vore riktigt att försvarsfrämjandet som
villkor för att till upplysnings- och personalvårdsnämnden överlämna vissa
detaljerade ekonomiska uppgifter begärt att motsvarande uppgifter skulle
offentliggöras även beträffande Riksförbundet för Sveriges försvar samt centralkommittén
Folk och försvar. Vore det underligt att försvarsfrämjandet
uppställt detta villkor, med tanke på de vantolkningar som förekommit beträffande
de till försvarets upplysningsutredning lämnade siffrorna och de
förklenande omdömen om förbundets verksamhet som förekommit i samband
därmed? Det kunde ingalunda betraktas som ett obilligt krav att allmänheten
själv finge tillfälle göra jämförelser mellan de olika organisationernas
ekonomiska förhållanden och bilda sig en egen uppfattning därvidlag.
Försvarsfrämjandet bestrede bestämt riktigheten av försvarsstabschefens
påstående att de av försvarsfrämjandet begärda jämförelserna icke
hade något med en saklig behandling av ärendet att skaffa, liksom påståendet
att försvarsfrämjandet önskat uppskjuta eller förhindra en realbehandling
av ärendet. Försvarsfrämjandets erbjudande till försvarsstabschefen
om utseende av auktoriserad revisor hade gjorts med anledning av nämndens
yttrande den (i september 1951 och hade icke tidigare varit aktuellt.
Erbjudandet hade lämnats den 20 oktober 1951 men försvarsstabschefen
hade icke tagit någon hänsyn därtill utan den 25 oktober fattat beslutet att
diskriminera försvarsfrämjandet genom den ifrågavarande skrivelsen. Förhållandet
syntes i hög grad anmärkningsvärt. Det förefölle som om man
varit orolig för att den tydligen från början beslutade åtgärden kanske icke
skulle kunnat vidtagas, om den erbjudna revisionen kommit till stånd. Efter
alla de lämnade upplysningarna och med hänsyn till försvarsstabschefens
underlåtenhet att acceptera erbjudandet om revision vore det klart, att hela
denna fråga varit ett svepskäl. Försvarsstabschefen hade oförsiktigt nog själv
angivit den verkliga orsaken. Då försvarsstabschefen i sitt yttrande framhölle
vikten av alt det förtroendefulla samarbetet i försvarsupplysningens

172

tjänst icke brötes genom att i det gemensamma arbetet upptoges organisationer,
vilkas verksamhet vore av sådan art att den på rent sakliga grunder
kunde befaras vara skadlig eller olämplig för den gemensamma saken,
hade därmed klart utsagts, att försvarsstabschefen icke önskade något samarbete
med försvarsfrämjandet, och att detta ställningstagande vore helt
oberoende av de framförda ekonomiska frågorna. Någon begäran från försvarsfrämjandets
sida att bliva upptaget i det gemensamma arbetet hade
icke förelegat. Tvärtom ansåge försvarsfrämjandet att det viktigaste vid
upplysningsarbetet i försvarsfrågan vore frihet från beroende av statsmakterna,
varigenom möjlighet bereddes att på uteslutande sakliga grunder
propagera för ett effektivt försvar. Försvarsstabschefens uppgift om syftet
med den ifrågavarande skrivelsen — att upplysa bland andra dem som erbjudits
understöd från en organisation vars ekonomiska förhållanden icke
vore klarlagda — syntes märklig. Frånsett att de ekonomiska förhållandena
vore fullt klarlagda kunde det väl icke vara rimligt att en försvarsmyndighet
skulle söka hindra överlämnande till försvaret av gåvor, vilka erbjödes utan
några som helst villkor. Vad anginge försvarsstabschefens påstående att
försvarsfrämjandets faktiska bidrag till försvarsverksamhet — varmed han
syntes avse direkta bidrag till frivilliga försvarsorganisationer och liknande
— inskränkte sig till något tusental kronor årligen, ville försvarsfrämjandet
ytterligare framhålla att bidragsverksamheten vore av underordnad betydelse
och att det väsentliga i försvarsfrämjandets verksamhet låge på det
publicistiska området. Påståendet att en tidskrift som Folkförsvaret med
en genomsnittlig upplaga av inemot 40 000 exemplar per nummer huvudsakligen
skulle finansieras genom annonser vore helt oriktigt. Att försvarsstabschefen«
avsikt med skrivelsen varit att söka hindra officerare att medverka
i försvarsfrämjandets tidskrifter vore tydligt. Eljest vore skrivelsen
meningslös. Anfallen och propagandan muntligt och i pressen hade igångsatts
just då en av den militära ledningen oberoende tidskrift börjat utgivas
av försvarsfrämjandet. Försvarsstabschefen framhölle att det icke funnes
en tanke på att söka påverka någon enskilds självklara rätt att i skrift giva
uttryck åt sin egen uppfattning. Verkliga förhållandet vore, att en försvarsgrenschef
måst meddela en av sina närmaste högre officerare att något
förbud icke förelåg. Den ifrågavarande officeren hade nämligen framhållit
för sina underlydande, att skrivelsen måste innebära ett sådant förbud. I
flera fall hade försvarsfrämjandet fått meddelanden från medarbetande officerare,
att de hädanefter ansåge det nödvändigt att skriva anonymt i försvarsfrämjandets
publikationer. Till och med försvarsstabschefen erkände,
att officerare efter skrivelsens utfärdande ansett sig böra framställa förtrågan
huruvida de finge medverka i försvarsfrämjandets tidskrifter. Att
något sådant vore möjligt visade på ett skrämmande sätt hur det vore ställt
med åsiktsfriheten och huru förhållandena i verkligheten vore i trots av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser och alla vackra ord i motsatt riktning.
Någon tvekan om huru skrivelsen tolkats och måste tolkas kunde
icke råda, och den stode därför i direkt strid med vanliga medborgerliga

173

rättigheter i fråga om tryckt skrift. Det vore särskilt angeläget att militära
myndigheter, som ägde stora möjligheter att utöva asiktstryck, undveke åtgärder
som uppenbart strede mot åsiktsfriheten. Försvarsstabschefen hade
genom sin skrivelse otvivelaktigt rört vid lagstadgade rättigheter, som man
framför allt i pressen och tidigare särskilt i vänsterpressen alltid slutit upp
för att skydda. En myndighets ingripande utan stöd i sin instruktion mot
utomstående medborgare vore en allvarlig åtgärd av principiell betydelse
och ett klart övergrepp. Upplysnings- och personalvårdsnämnden hade enligt
sin instruktion att samarbeta med myndigheter, frivilliga organisationer
och enskilda, som bedreve upplysningsverksamhet om och inom försvaret.
Därmed avsåges tydligen att underlätta arbetet för bland annat frivilliga organisationer.
Att däri icke kunde inläggas befogenhet att motarbeta vissa
organisationer eller enskilda vore uppenbart. Att den angivna instruktionen
skulle kunna tolkas som befogenhet att skapa en monopoliserad försvarsupplysning,
vilket tydligen eftersträvades, måste sägas vara direkt felaktigt.

Försvarsfrämjandet inkom härefter med ett den 23 juli 1952 dagtecknat
utlåtande av juris professorn Halvar Sundberg. I utlåtandet anförde denne:
Enligt instruktionen för försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
vore denna direkt underställd Kungl. Maj :t. Nämnden hade till uppgift
att genom initiativ och annan vägledande och rådgivande verksamhet
främja försvarets personalvård, främst den religionsvårdande, sociala och
kulturella verksamheten samt upplysningen om och inom försvaret. Enligt
1945 års tjänstereglemente för krigsmakten (mom. 721) förstodes med personalvård
omsorg om truppen i socialt och kulturellt hänseende. I samma
stadgande angåves vidare, att personalvård omfattade upplysning, social
rådgivning, frivillig bildningsverksamhet och förströelse, och att dess främsta
syfte vore att gagna andan inom krigsmakten. Tidigare hade ankommit
på försvarsväsendets personalvårdsnämnd att huvudsakligen genom rådgivande
och vägledande verksamhet främja den religiösa, kulturella och sociala
omvårdnaden om de värnpliktiga. Nämnden hade år 1949 ombildats
till den nuvarande upplysnings- och personalvårdsnämnden, varvid dess
uppgift vidgats till initiativ och annan vägledande och rådgivande verksamhet
ävensom till att på olika sätt främja och övervaka försvarsupplysningen.
Nämndens uppgifter vore sålunda, såsom också dess benämning visade,
av tvenne slag: dels personalvård, främst den religionsvårdande, sociala
och kulturella verksamheten, dels upplysningsverksamhet. Vid handhavandet
av den upplysande uppgiften ålåge det enligt instruktionen nämnden
särskilt att samarbeta med myndigheter, frivilliga organisationer och
enskilda, som bedreve upplysningsverksamhet om och inom försvaret. De
sålunda återgivna bestämmelserna bildade det legala underlaget för nämndens
kompetens i förhållande till frivilliga försvarsorganisationer. I vidare
män än dessa stadganden förmådde, saknade nämnden befogenhet att taga
befattning med enskilda rättssubjekts förhållanden. Att dessa subjekt icke
vore underställda nämnden eller i något hänseende redovisningsskyldiga
eller lydnadspliktiga i förhållande till den, framginge utan vidare av deras

174

rättssubjektivitet och av att nämndens instruktion som administrativ författning
icke kunde ha förpliktande verkan för enskilda rättssubjekt. Nämnden
ägde alltså bedöma, huruvida en organisation kunde anses såsom en frivillig
organisation, som bedreve upplysningsverksamhet om försvaret, eller
således: att en organisation förelåge, dess frivilligkaraktär och dess verksamhets
egenskap av upplysningsverksamhet om försvaret. Nämnden ägde
förty pröva, att den bedrivna upplysningsverksamheten vore verklighet och
ej blott sken, liksom att verksamheten hade karaktär av försvarsupplysning.
Det kunde följaktligen icke anses såsom något kompetensöverskridande, om
nämnden hos en viss organisation anhölle om sådana uppgifter, som kunde
erfordras för ett omdöme i dessa hänseenden. Därest nämnden t. ex. skulle
anse en kampanj mot kommunismen icke vara ett led i arbetet för försvarets
stärkande, borde nämnden äga avböja samarbete med en frivillig organisation,
som i försvarsfrämjande syfte ägnade sig åt dylik verksamhet. Och
om en organisations försvarsupplysande verksamhet vore både absolut och
relativt oväsentlig, hade nämnden giltigt skäl att underlåta samarbete med
en dylik organisation. Också andra data kunde måhända vara av betydelse
för ett objektivt bedömande av förhandenvaron av de instruktionsenliga
förutsättningarna för ett samarbete. Att härutinnan likformighet skulle
iakttagas, så att behandlingen av olika organisationer bleve ensartad, följde
av den för all myndighetsförvaltning gällande objektivitetsprincipen. Å andra
sidan måste det enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser anses
uteslutet, att nämnden skulle äga låta sitt omdöme påverkas och sålunda
ingå i prövning t. ex. av en organisations mer eller mindre hårda kritik av
härskande åsikter om försvarets uppgifter och organisation eller av styrelseledamöternas
partipolitiska anknytning eller utrikespolitiska sympatier eller
av organisationens lagliga former för medlemsvärvning eller dess förvaltningsförhållanden
eller enskilda angelägenheter i övrigt. Det av instruktionen
anbefallda samarbetet med organisationerna innebure varken statsdirigering
eller ens statsuppsikt över dem; i försvarets upplysningsutrednings
betänkande (s. 65) hade också understrukits, att inga statliga direktiv
borde givas för den enskilda upplysningsverksamhetens fortsatta bedrivande.
Nämndens uppgift vore instruktionsenligt allenast att genom initiativ
och annan vägledande och rådgivande verksamhet främja upplysningen om
försvaret. Såvitt fråga vore om statsunderstöd åt organisationernas verksamhet,
borde nämnden kunna, givetvis efter ensartade grunder, på sätt som
allmänt skedde, kräva en sådan redovisning av organisationernas interna
ekonomiska förhållanden, som erfordrades för ett objektivt bedömande av
understödsbehovet; önskade en organisation icke sådant understöd, saknades
även anledning begära någon dylik redovisning. I den mån försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd begärde upplysningar rörande en organisations
verksamhet, som sprängde den här angivna ramen, vore organisationen
icke skyldig att lämna sådana, och nämnden ägde förty ej, utan
att göra sig skyldig till ett överskridande av sin befogenhet, »détournement
de pouvoir», låta denna vägran påverka dess ståndpunkt till frågan om

175

samarbete. Då en myndighet enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser,
den s. k. auktoritetsprincipen, ej finge begära vad den ej kunde
fordra, borde dylika uppgifter givetvis ej begäras. Ville emellertid organisationen
tillmötesgå en sådan nämndens begäran, vore den självfallet berättigad
att därför ställa de villkor, som den funne erforderliga; innebure
villkoret allenast det uppenbart rimliga och befogade kravet, att organisationen
skulle erhålla en med övriga organisationer likformig behandling,
kunde ur myndighetens synpunkt giltig anledning ej föreligga att avböja
detsamma. Skulle emellertid myndigheten av hänsyn till nämnda organisationer
finna sig oförmögen att tillmötesgå ett sådant villkor, visade detta
allenast att nämnden överskridit sin befogenhet. 1 förevarande fall syntes
försvarsfrämjandet ha lämnat sådana uppgifter angående sin verksamhet
och sina ekonomiska förhållanden, som jämte det företedda intyget av auktoriserade
revisorn B. Lindeberg bort vara tillräckliga för ett objektivt omdöme
angående försvarsfrämjandets egenskap av en frivillig organisation,
som bedreve upplysningsverksamhet om försvaret. Försvarsfrämjandets erbjudande
till försvarsstabschefen att låta utse ytterligare en revisor överskrede
uppenbarligen vad som lagligen kunnat begäras utom såsom villkor
för statsunderstöd. Om nämnden skulle finna, att en viss organisation ej
vore att anse såsom en frivillig organisation, som bedreve upplysningsverksamhet
om försvaret, ägde nämnden att underlåta eller avböja en eventuell
framställning om ett samarbete. Innebörden därav vore att nämnden ägde
undandraga sig att, på sätt eljest ålåge den, genom initiativ och annan vägledande
och rådgivande verksamhet samarbeta med organisationen. Däremot
saknade nämnden befogenhet till diffamerande värdeomdömen; att
sådana aldrig kunde stödas på en organisations vägran att lämna uppgifter
som organisationen ej ansett erforderliga, likgiltigt om denna uppfattning
vore riktig eller ej, torde ligga i öppen dag. Nämnden vore icke någon statlig
tillsynsmyndighet eller eljest överordnad organisationerna. Dessa vore ej
heller underkastade statskontroll eller lydnadsplikt i förhållande till nämnden
i vidare mån än vad som kunde föreskrivas såsom villkor för statsunderstöd.
— Enligt 1 § instruktionen för försvarsstaben skulle denna dels
handha vissa krigsförberedelsearbeten in. in., dels ock eljest verka för åstadkommande
av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan
ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter.
Försvarsstabschefen hade jämlikt 4 § ansvaret för fullgörandet av de försvarsstaben
åliggande uppgifterna och det ålåge honom därvid enligt 5 §
särskilt att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende å bland
annat säkerhetstjänst, press och personalvård ävensom att därutinnan utfärda
de bestämmelser, vilka i förekommande fall vore nödvändiga för
åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna. Jämlikt
6 §, som ej ändrats efter personalvårdsnämndens förvandling till försvarets
upplysnings- och personalvårdsnäinnd, skulle försvarsstabschefen
vid handläggning av frågor, som rörde personalvård, inhämta yttrande och
förslag samt påkalla biträde av försvarsväsendets personalvårdsnäinnd en -

176

ligt dess instruktion. Ärendena skulle underställas nämnden i samtliga fall,
då nämndens sakkunskap kunde vara till nytta och underställning lämpligen
kunde ske. Slutligen ägde försvarsstabschefen enligt 9 § från försvarsgrensledningarna,
verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det
biträde, som erfordrades för hans verksamhet och som av dessa kunde lämnas.
Såsom av de återgivna bestämmelserna framginge, hade försvarsstaben
och försvarsstabschefen att främja samverkan mellan krigsmakten och civila
myndigheter. Hans befattning med press och personalvård avsåge att
leda verksamheten inom krigsmakten och att utfärda bestämmelser för
åstadkommande av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna. Hans
uPP§i*ter vore sålunda genomgående begränsade till krigsmaktens verksamhet.
Med avseende å personalvården förutsattes i försvarsstabschefens instruktion
samt i instruktionen för försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd
att samverkan mellan dessa myndigheter skulle i skilda hänseenden
äga rum. Däremot nämndes i försvarsstabens instruktion intet om
samarbete med frivilliga organisationer och enskilda, som bedreve upplysningsverksamhet
om försvaret. Denna uppgift ankomme på försvarets upplysnings-
och personalvårdsnämnd, som vore direkt underställd Kungl.
Maj :t och icke sorterade under försvarsstaben. Då chefen för försvarsstaben
i cirkulärskrivelsen den 25 oktober 1951 meddelat, att samarbete för närvarande
icke kunde rekommenderas med försvarsfrämjandet, syntes denna
åtgärd icke äga legal täckning i instruktionen. Fråga om samarbete skall
äga rum med denna organisation skulle instruktionsenligt handläggas och
avgöras av försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd. Någon slags
auktorisation av en enskild organisation vore icke ens denna nämnd befogad
att meddela, än mindre givetvis chefen för försvarsstaben. — Enligt
försvarsfrämjandets uppfattning hade avsikten med försvarsstabschefens
nämnda cirkulärskrivelse varit att söka förhindra officerare att medverka
i organisationens tidskrifter. Försvarsstabschefen hade i sitt yttrande bestritt
att så varit fallet och uppgivit att avsikten varit att upplysa dem, som
erbjudits understöd eller utsatts för ackvisition eller medlemsvärvning från
en organisation, vars ekonomiska förhållanden icke vore klarlagda. Vad
det sålunda vidkända syftet anginge borde framhållas, att det icke tillhörde
försvarsstabschefens tjänsteuppgifter att taga befattning med enskilda organisationers
förhållanden och att ett i tjänsten företaget motarbetande av
en viss organisation uppenbarligen överskrede hans befogenhet; i vad mån
organisationer skulle förbjudas eller deras verksamhet regleras vore enligt
föreningsfrihetens princip över huvud icke någon administrativ fråga. Försvarsstabschefen
hade i yttrandet anfört, att någon avsikt att förhindra militär
personal från publicistisk verksamhet ej förelegat utan att försvarsstaben
sökt stimulera sådan personal att vara medarbetare i tidningar och tidskrifter.
Detta uttalande överensstämde med försvarets upplysningsutrednings
yttrande, att från militärt håll inga hinder finge resas mot att kvalificerade
officerare ställde sig till förfogande som medarbetare i olika tidningar. Det
vore emellertid svårt att inse, att en positiv stimulans till medverkan i, bland

177

andra, försvarsfrämjandets publikationer skulle vara innebörden av försvarsstabschefens
uttalande att ett samarbete med försvarsfrämjandet ej
kunde rekommenderas. Av vad försvarsstabschefen själv anfört i sitt yttrande
framginge ock att cirkulärskrivelsen haft en vilseledande effekt, i
det att ett par officerare, som slutit avtal med försvarsfrämjandet eller
Folkförsvarets förlagsaktiebolag om att skriva artiklar eller dylikt, under
hand förfrågat sig hos befattningshavare inom försvarsstaben om lämpligheten
att medverka i förbundets alster, och att därför besked måst givas
att något hinder härför givetvis ej förelåge. Försvarsfrämjandet uppgåve,
att cirkulärskrivelsen även föranlett militära författare att begära anonymitet,
ehuru organisationen icke utan uppgiftslämnarnas medgivande kunnat
offentliggöra bevisen härför. Vore denna uppgift riktig gåve den ytterligare
belägg för hur cirkulärskrivelsen uppfattats. Oavsett vad uppsåtet
varit med cirkulärets diskrimination av försvarsfrämjandet, vore det sålunda
uppenbart, att cirkuläret faktiskt verkat hindrande å försvarsfrämjandets
publiceringsverksamhet genom att försvåra för organisationen att erhålla
militära bidrag eller genom att undandraga de publicerade artiklarna
den ökade auktoritet, som ett angivande av författarnamn medförde. I 1
kap. 2 § tryckfrihetsförordningen föreskreves att någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav ej
finge förekomma samt att det ej heller vore tillåtet för myndighet eller annat
allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd, som icke
ägde stöd i förordningen, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller
dess spridning bland allmänheten. Detta stadgande uttryckte en av vår tryckfrihetsrätts
grundsatser: att preventiva ingripanden mot skrifts tryckning,
utgivande eller spridning ej finge av någon myndighet vidtagas. Vilken form
sådant ingripande erhölle vore likgiltigt. Förbudet avsåge sålunda ej allenast
direkt censur utan även överinseende över författare liksom åtgärder
av myndighet i avsikt att »mörklägga» förhållanden eller undertrycka meddelanden.
Såsom otillåten censur vore även att betrakta t. ex. av myndighet
eller förman meddelat förbud för tjänsteman att i tryck yppa förhållande
berörande tjänsten. Hindret behövde ingalunda vara absolut. Även åtgärder,
soin menligt påverkade den publicistiska verksamheten, t. ex. genom
att försvåra erhållande av bidrag, omfattades av förbudet (se Fahlbeck,
Tryckfrihetsrätt s. 35 f. och Malmgren, Sveriges Grundlagar, sjätte upplagan,
s. 197 f.). Otillåtet för myndighet vore likaledes att åstadkomma detta
på indirekt väg såsom genom avstängning från nyheter, illojal användning
av fullmakter, moralisk nedsvärlning inför allmänheten (jämför Eek, Nya
Tryckfrihetsförordningen, s. 47) eller avrådande eller derekommendation
av medarbetarskap i vissa publikationer. Emellertid vore förutsättningen
för att hindrande åtgärder skulle vara förbjudna, att de av myndigheten vidtoges
på grund av skrifts innehåll. I förevarande fall syntes åtgärden, enligt
vad försvarsstabschefen uppgivit, ha föranletts av att försvarsfrämjandet
ej lämnat uppgifter angående sina ekonomiska förhållanden. En dylik omständighet
torde överhuvudtaget ej enligt tryckfrihetsförordningen kun 12

—53 7750. M il i t ieomb udsmannens ämbe t sberättelse.

178

na åberopas såsom grund för en diskriminerande åtgärd, även om en sådan,
vilket icke vore fallet, legat inom försvarsstabschefens kompetensområde.
Därtill komme emellertid, att den nyss angivna förutsättningen att åtgärderna
vidtagits på grund av skrifts innehåll icke torde avse åtgärder mot
tryckning eller utgivning, vilka ju enligt regeringsformen § 86 såsom preventiva
under alla omständigheter vore otillåtna. Det vore därför endast
hinder mot spridning av skrift som utgivits — d. v. s. utlämnats för
spridning — som kunde vara tillåtliga enligt tryckfrihetsförordningen,
emedan de icke uppställts på grund av skrifts innehåll. (Sundberg hänvisade
härutinnan till det anförda arbetet av Eek, s. 48.) Det syntes sålunda uppenbart,
att försvarsstabschefens genom cirkulärskrivelsen meddelade derekommendation
av samarbete med försvarsfrämjandet vore tryckfrihetsrättsligt
otillåten.

Sedan i anledning av Sundbergs utlåtande tillfälle beretts Åkerman samt
upplysnings- och personalvårdsnämnden att avgiva yttranden i ärendet, inkom
Åkerman med eget yttrande ävensom yttrande från nämnden.

Åkerman anförde i sitt yttrande, dagtecknat den 29 december 1952, följande:
Enligt instruktionen för försvarsstaben ålåge det chefen för denna
att leda verksamheten avseende personalvården, vilket begrepp enligt tjänstereglementet
för krigsmakten även omfattade upplysning. Det vore uppenbart
att chefen för försvarsstaben i fullgörandet av denna skyldighet ägde
utlala sin mening beträffande lämpligheten för krigsmakten av den verksamhet,
som bedreves av enskilda eller av organisationer, i den mån denna
berörde försvarsupplysning och toge sig uttryck i bland annat medelsinsamling
och frivilliga understöd för försvarsändamål. Då upplysnings- och personalvårdsnämnden
meddelade, att samarbete med försvarsfrämjandet för
närvarande icke kunde rekommenderas, hade Åkerman enligt sin uppfattning
varit skyldig att delgiva berörda myndigheter såväl nämndens uppfattning
som sitt eget ståndpunktstagande, detta i all synnerhet som förfrågningar
om försvarsfrämjandets verksamhet alltjämt framställdes från
flera håll. Skrivelsen den 25 oktober 1951 vore således en orientering till
krigsmaktens myndigheter och till styrelser i organisationer anslutna till
krigsmakten. Den låge helt inom ramen för försvarsstabens rådgivande
verksamhet. Den vore icke bindande för någon och innebure i sak endast
ett meddelande, att de anledningar till försiktighet i samarbetet med försvarsfrämjandet,
vartill upplysn.ingsutredningens betänkande på sin tid
givit anledning, icke genom den nu gjorda utredningen kunnat helt undanröjas.
Därmed hade icke berörts och kunde icke heller beröras den enskildes
lagliga rätt att i skrift giva uttryck åt sin personliga uppfattning. Av den i
skrivelsen intagna hänvisningen till upplysnings- och personalvårdsnämndens
yttrande — som ju bifogats och i vilket uttryckligen sagts att hinder
givetvis ej finge resas mot en fri pressdebatt — framginge att avsikten icke
varit att hindra vare sig den enskildes eller försvarsfrämjandets egen publicistiska
verksamhet. Åkerman ville vidare hänvisa till nämndens yttrande,
då det överensstämde med hans egen uppfattning om nämndens befogenheter
och åligganden.

179

Upplysnings- och personalvårdsnämnden anförde i sitt yttrande, följande:
Till nämndens uppgifter hörde enligt dess instruktion att genom initiativ
och annan vägledande och rådgivande verksamhet ävensom på annat sätt
främja och övervaka försvarsupplysningen. Vidare ålåge det nämnden bland
annat att samarbeta med frivilliga organisationer och enskilda som bedreve
upplysningsverksamhet om försvaret. Förslaget till instruktionen i dessa
delar hade avgivits av försvarets upplysningsutredning i vars motivering
framhölles både den övervakande uppgiften och nämndens möjligheter att
påkalla andra myndigheters uppmärksamhet på missförhållanden inom sitt
kompetensområde. Nämnden ville erinra om att upplysningsutredningen
alls icke utgått från att försvarsmyndigheterna vore skyldiga att utan prövning
i varje särskilt fall etablera samarbete med frivilliga organisationer.
Nämnden hade sålunda att från fall till fall pröva vilket värde ett samarbete
kunde ha för försvaret. En annan ordning skulle kunna leda till orimligheter.
Med den uppfattning om sin skyldighet till prövning av frivilliga organisationers
karaktär, som nämnden hyste, och då just försvarsfrämjandets
medlemsackvisition tilldragit sig uppmärksamhet kunde nämnden icke
finna att den genom att begära vissa upplysningar om försvarsfrämjandets
ekonomiska förhållanden på något sätt brutit emot den av Sundberg åberopade
objektivitetsprincipen, så mycket mindre som nämnden vid samma
tid haft tillgång till motsvarande uppgifter från andra frivilliga försvarsorganisationer
med vilka statsmyndigheterna samarbetade. Sundberg hävdade
vidare att nämnden genom att begära ifrågavarande upplysningar skulle
ha kränkt den så kallade auktoritetsprincipen, vilken i detta fall skulle
innebära att nämnden ej kunde begära vad den icke ägde fordra. Om sådan
begäran likväl gjordes, skulle enligt Sundbergs mening en organisation
vara berättigad att härför ställa de villkor som den funne erforderliga.
Enligt nämndens åsikt hade varje organisation enligt svensk förvaltningstradition
rätt att framställa allsköns önskemål, liksom nämnden i föreliggande
fall hade plikt att sakligt pröva dem allt efter omständigheterna. Men
därifrån och till ett föreskrivande av en plikt för nämnden att tillmötesgå
de villkor, som en organisation till äventyrs kunde vilja uppställa som motfordran,
vore steget långt. Då nämnden i sin övervakning hade till uppgift
att från fall till fall pröva förutsättningarna för ett samarbete med de olika
försvarsorganisationerna, ankomme det på dessa att frivilligt lämna alla
de uppgifter, som nämnden behövde till underlag för sitt bedömande, såvitt
nämndens begäran ej objektivt vore orimlig. Nämndens prövningsrätt kunde
ej inskränkas genom att en organisation uppställde vissa villkor. I det
aktuella fallet hade nämnden funnit att ett villfarande av försvarsfrämjandets
begäran icke skulle ha gagnat ett objektivt bedömande av försvarsfrämjandets
verksamhet. Vid sin prövning av föreliggande fall hade nämnden
haft att utgå från de dittills senaste officiella uttalandena om försvarsfrämjandet,
vilka återfunnes i försvarets upplysningsutrednings betänkande.
Det väsentliga för nämnden hade varit att söka avgöra om upplysningsuIredningens
uppgifter vid tiden för nämndens bedömande ägt aktualitet.

180

För att ett sådant bedömande skulle bliva objektivt allsidigt, hade nämnden
framställt en förfrågan till försvarsfrämjandet om förbundet vore villigt
att lämna vissa upplysningar om sina ekonomiska förhållanden. Försvarsfrämjandet
hade också lämnat en del dylika upplysningar, men nämnden
hade funnit dessa icke tillräckligt uttömmande för att bedöma försvarsfrämjandets
verksamhet, exempelvis om denna, för att använda Sundbergs
uttryck, varit både absolut och relativt oväsentlig. Bestämmelserna i 1 kap.
2 § tryckfrihetsförordningen kunde omöjligen utgöra ett hinder för den
prövning, som nämnden instruktionsmässigt vidtagit. I detta sammanhang
kunde även erinras om bestämmelsen i regeringsformen § 84 att grundlagarna
skola tolkas efter sin ordalydelse. I anslutning härtill syntes det vara
för det föreliggande ärendet alldeles irrelevant vad Sundberg anfört som
sin mening om tryckfrihetsförordningens och regeringsformens tillämplighet
på här ifrågavarande fall. Om nämndens yttrande, som Sundberg ville
göra gällande, skulle ha verkat hindrande för försvarsfrämjandets publiceringsverksamhet
genom att försvåra för försvarsfrämjandet att erhålla
militära bidrag eller genom att undandraga de publicerade artiklarna den
ökade auktoritet som angivande av författarnamn medförde, berodde detta
enligt nämndens syn icke på vad som verkligen uttalats i yttrandet utan på
att yttrandet vantolkats. Detta borde ha varit uteslutet med hänsyn till den
rätt, som tillförsäkrades envar i 1 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen.
Chefen för försvarsstaben hade i sin skrivelse den 25 oktober 1951 använt sig
av nämndens yttrande för att giva en sådan orientering som efter vad som
framginge av hans skrivelse till nämnden den 20 december 1949 var efterfrågad.
Med hänvisning till de skäl som ovan anförts kunde nämnden icke
finna att försvarsstabschefens orientering, vilken baserats på nämndens
yttrande, skulle vara tryckfrihetsrättsligt otillåten. Under åberopande av
vad sålunda anförts finge nämnden framhålla att den icke funne, att Sundbergs
utlåtande på något sätt gåve stöd för ett påstående att nämnden skulle
ha överskridit sina befogenheter.

I ett senare ingivet utlåtande av Sundberg anförde denne bland annat: Avupplysnings-
och personalvårdsnämndens yttrande framginge otvetydigt, att
nämnden tillagt sig en ställning av övervakningsmyndighet över de frivilliga
försvarssammanslutningarna. Konstruktionen vore påtagligen, att samarbetet
mellan nämnden och en försvarssammanslutning utgjorde en auktorisation
och därigenom en förmån för denna. Detta överensstämde icke med
instruktionen. Enligt denna skulle nämnden främja upplysningen om försvaret
och därvid samarbeta med frivilliga organisationer, som bedreve dylik
upplysningsverksamhet. Denna uppgift hade nämnden erhållit icke i
sammanslutningarnas utan i försvarets intresse, och avsikten vore att nämnden
skulle genom initiativ och annan vägledande verksamhet söka påverka
och effektivisera den enskilda försvarsupplysningen. Den enskilda sammanslutningen
vore icke lydnadspliktig i förhållande till nämnden och sålunda
oförhindrad att avböja samarbete. Men vägrade nämnden samarbete
med en frivillig organisation, som därtill vore villig, handlade den icke i

181

enlighet med utan i strid med sin instruktion. Nämnden gjorde gällande,
att det diffamerande uttalandets effekt skulle bero på att uttalandet vantolkats.
Det vore svårt att inse, att uttalandet kunde uppfattas på mer än
ett sätt: såsom avsett att avråda försvarets myndigheter och personal från
att ha något att göra med försvarsfrämjandet. På dylikt sätt hade det också
uppfattats såsom framginge av försvarsstabschefens yttrande den 3 maj
1952. Försvarsstabschefen hade i sitt senare yttrande dessutom medgivit
att hans uttalande, vilket överensstämde med nämndens, i sak innebure ett
meddelande att anledningar till försiktighet i samarbetet med försvarsfrämjandet
förelåge. En uppmaning till försiktighet kunde ej uppfattas såsom
annat än en uppmaning till begränsning av medverkan i försvarsfrämjandets
verksamhet. Då denna huvudsakligen utgjordes av tidskrifts- och
annan publiceringsverksamhet, måste uppmaningen innebära ett försvårande
eller rentav hinder för utgivandet av skrifter, vilket strede mot grunderna
för tryckfrihetsförordningen. -— Sundberg framhöll vidare att han vore
bemyndigad meddela att de meningar han uttalat delades av juris professorn
vid Lunds universitet Erik Fahlbeck, vilken tagit del av handlingarna
i ärendet.

Vidare inkom försvarsfrämjandet med ett den 5 februari 1953 dagtecknat
utlåtande av juris docenten vid Uppsala universitet Hilding Eek. I utlåtandet
anförde Eek bland annat: Försvarsstabschefens ifrågavarande cirkulärskrivelse
omnämnde icke de av försvarsfrämjandet utgivna periodiska publikationerna
Effektivt försvar och Folkförsvaret. I skrivelsen meddelade försvarsstabschefen
allenast, att samarbete med försvarsfrämjandet icke kunde
rekommenderas. För det fall att försvarsfrämjandet vore en organisation,
som alls icke utgåve tryckta skrifter, skulle fråga om ett tryckfrihetsrättsligt
bedömande av försvarsstabschefens skrivelse uppenbarligen icke uppkomma.
Ett tryckfrihetsrättsligt bedömande av skrivelsen bleve relevant
endast om utgivandet av de nämnda publikationerna utgjorde ett så väsentligt
led i försvar sfrämjandets verksamhet, att beteckningen »försvarsfrämjandet»
av dem, som intresserade sig för organisationens verksamhet eller
eljest hade närmare kännedom om denna, måste uppfattas såsom omfattande
dess publiceringsverksamhet. Frågan om den roll tidskriftsutgivningen
faktiskt spelade i försvarsfrämjandets verksamhet tillhörde sakomständigheterna
i ärendet och vore principiellt oberoende av frågan om
avsikten med försvarsstabschefens skrivelse och hur denna blivit uppfattad
av dem, till vilka den riktats. Eeks fortsatta resonemang byggde på förutsättningen
att tidskriftsutgivningen utgjorde ett väsentligt led i organisationens
verksamhet. Efter denna inledande anmärkning ville Eek först syssla
med två frågor, vilka spelade en framträdande roll i argumenteringen i
ärendet, nämligen frågan om avsikten med cirkulärskrivelsen och frågan
om hur denna faktiskt blivit uppfattad. Enligt försvarsfrämjandet måste
syftet med skrivelsen ha varit att hindra militär personal alt i likhet med
andra fria medborgare utöva publicistisk verksamhet i föreningens organ.
Försvarsstabschefen, å andra sidan, hade uttalat att skrivelsens syfte vore

182

att lämna upplysning till dem, som erbjudits understöd eller utsatts för
ackvisition eller medlemsvärvning från en organisation, vars ekonomiska
förhållanden icke vore klarlagda, men icke att söka påverka någon enskilds
självklara rätt att i skrift giva uttryck åt sin egen uppfattning. För bedömande
av skrivelsens innehåll ur tryckfrihetsrättslig synpunkt spelade de
faktiska bevekelsegrunderna för skrivelsens utfärdande mindre roll än den
effekt skrivelsen måste antagas ha haft. För bedömandet av denna effekt
vore det icke tillräckligt att vinna utredning om att densamma faktiskt
uppfattats såsom ett förbud mot medverkan i försvarsfrämjandets tidskrifter
eller en varning mot sådan medverkan. Om skrivelsens innehåll icke objektivt
sett givit någon anledning till en sådan uppfattning, kunde det förhållandet
att någon eller några av dem som mottagit skrivelsen till äventyrs
missförstått densamma icke läggas försvarsstabschefen till last. Försvarsfrämjandet
hade i ärendet gjort gällande, att skrivelsen faktiskt uppfattats
såsom ett försök att hindra militär personal att utöva publicistisk verksamhet
i försvarsfrämjandets tidskrifter. Försvarsstabschefen hade i sitt yttrande
den 3 maj 1952 uppgivit, att sedan skrivelsen utsänts till förbanden
ett par officerare, som förbundit sig att medverka i försvarsfrämjandets
organ, under hand förfrågat sig hos befattningshavare inom försvarsstaben
om lämpligheten av att medverka i förbundets alster. Såsom svar hade de
erhållit meddelande, att något hinder härför icke förelåge från försvarsstabens
sida. Oaktat svarets innehåll utgjorde det faktum att frågorna framställts
stöd för försvarsfrämjandets påstående i ärendet, att skrivelsen faktiskt
uppfattats såsom ett hinder för militär personals medverkan i dess
organ. Såsom anförts kunde icke uppfattningarna om skrivelsens innehåll,
lika litet som avsikten med skrivelsen, lämna slutligt svar på frågan, om
skrivelsen innefattat hinder för medverkan i försvarsfrämjandets tidskrifter.
Skrivelsens innehåll innefattade sådant hinder endast om den objektivt sett
kunde ha givit mottagarna föreställningen, att den innehölle en rekommendation
mot medverkan i tidskrifterna i fråga. Man hade med andra ord att
söka bilda sig en uppfattning om, hur en skrivelse av detta innehåll enligt
livets regel kunde bliva uppfattad. Enligt Eeks uppfattning kunde skrivelsen
icke rimligtvis uppfattas annorledes än som en rekommendation att bland
annat icke medverka i tidskrifterna i fråga. Försvarsstabschefen uttalade
i sitt yttrande den 29 december 1952, att cirkulärskrivelsen i sak endast
innebure ett meddelande att de anledningar till försiktighet i samarbetet med
försvarsfrämjandet, vartill upplysningsutredningens betänkande på sin tid
givit anledning, icke genom den nu gjorda utredningen kunnat helt undanröjas.
Såsom belägg för sin ståndpunkt att skrivelsen endast toge sikte på
ackvisition, medlemsvärvning och dylikt men ej på medverkan i tidskrifterna
anförde försvarsstabschefen vidare att skrivelsen innehölle hänvisning
till försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnds vid skrivelsen fogade
yttrande, vari det bland annat hette att hinder givetvis ej finge resas mot en
fri pressdebatt. Dessa uttalanden av försvarsstabschefen syntes faktiskt bestyrka
snarare än motsäga det förhållandet, att det varit naturligt om cir -

183

kulärskrivelsens mottagare uppfattat densamma som en rekommendation
jämväl mot medverkan i försvarsfrämjandets tidskrifter. Härvidlag kunde
först och främst nämnas, att cirkulärskrivelsen icke innehölle något som
helst förbehåll, varigenom det gjordes tydligt eller ens antyddes att den
icke avsåge tidskrifterna. Fastmer hade skrivelsen på nytt dragit uppmärksamheten
till de skäl att vara försiktig, vartill upplysningsutredningens betänkande
på sin tid givit anledning. Upplysningsutredningens kritiska anmärkningar
mot försvarsfrämjandet hade på sin tid tilldragit sig betydande
uppmärksamhet. Ett stort antal av dem, till vilka cirkulärskrivelsen riktades,
torde icke ha studerat det bifogade yttrandet från upplysnings- och
personalvårdsnämnden utan nöjt sig med att taga försvarsstabschefens lakoniska
maning ad notam. En mera samvetsgrann adressat torde få antagas
ha studerat nämndens yttrande i syfte att finna, huruvida anmärkningarna
mot försvarsfrämjandets upplysningsverksamhet kvarstode. Han
skulle då visserligen ha funnit det vara utsagt, att hinder givetvis ej finge
resas mot en fri pressdebatt i hithörande frågor, d. v. s. försvarsfrågor, samt
att nämnden icke funnit särskild anledning till erinran mot de båda tidskrifterna,
men han skulle också ha läst i yttrandet, att enligt nämndens
mening anledning funnes att ifrågasätta, om de i dessa tidskrifter framförda
synpunkterna kunde leda till samling och enighet om försvaret. I uttalandets
kläm stode det vidare att läsa, att tillräckligt underlag icke förelåge
för att kunna rekommendera samarbete med försvarsfrämjandet i dess egenskap
av frivillig organisation, som bedreve försvarsfrämjande verksamhet.
Det syntes Eek vara befogat att antaga att militär personal, efter att ha tagit
del av försvarsstabschefens cirkulärskrivelse och efter att ha av dess bilaga
inhämtat att värdet av försvarsfrämjandets upplysningsverksamhet
alltjämt kunde betraktas som diskutabelt och att tillfredsställande kontroll
över uppburna medel alltjämt icke ansåges föreligga, måste ha erhållit
grundad anledning att iakttaga försiktighet i samarbete med försvarsfrämjandet,
vare sig detta samarbete skedde genom medverkan i dess tidskrifter
eller på annat sätt. Även om upplysningsverksamheten alls icke berörts i
nämndens yttrande eller uttryckligen förklarats såsom numera tillfredsställande
måste en person i offentlig tjänst, mån om ett korrekt uppträdande
utom och inom tjänsten och om sina förmäns förtroende, ha
tvekat att medverka i tidskrifter utgivna av en organisation, vars ekonomiska
förvaltning betecknats som sådan att samarbete med densamma icke var
tillrådligt. Antogcs det sålunda att innehållet i cirkulärskrivelsen måste
uppfattas som en rekommendation att icke medverka i försvarsfrämjandets
tidskrifter, uppkomme frågan om en dylik rekommendation utgjorde sådant
hinder för utövande av den varje svensk medborgare tillkommande tryckfriheten,
som enligt regeringsformen § 86 och de närmare bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen icke finge av myndighet eller annat allmänt organ
uppställas. Försvarsstabschefen hade i ärendet framhållit, alt rekommendationen
icke vore bindande för någon. Upplysnings- och personalvårdsnämnden
hade i sitt yttrande uttalat alt det med hänsyn till den rätt, som

184

tillförsäkrades envar i tryckfrihetsförordningen 1 kap. 1 och 2 §§, borde
ha varit uteslutet att uppfatta skrivelsen som ett hinder mot medverkan i
försvarsfrämjandets tidskrifter. Detta uttalande saknade mening; om ett
förbud eller direktiv gåves, som enligt tryckfrihetsförordningen vore otilllåtligt,
kunde ansvar härför icke undgås genom påstående att den som mottagit
förbudet eller direktivet borde ha förstått, att detsamma vore grundlagsstridigt,
och lika litet kunde varje diskussion om grundlagsstridigheten
hos ett visst direktiv avvisas, enär möjligheten av grundlagsstridighet a
priori betecknades som orimlig. Om försvarsstabschefens uttalande vore följande
att säga. Om innehållet i cirkulärskrivelsen objektivt sett icke kunde
anses beröra tidskriftsverksamheten, skulle det ur tryckfrihetssynpunkt
sakna betydelse huruvida rekommendationen vore avsedd att utgöra en
bindande tjänsteföreskrift eller icke. Vore å andra sidan innehållet att fatta
som en rekommendation mot medverkan i tidskrifterna bleve den väsentliga
frågan, huruvida en maning eller ett råd i tjänsten från överordnad myndighet
till underordnade myndigheter vore att betrakta som ett otillåtet hinder
ur tryckfrihetsrättslig synpunkt. Om detta vore fallet vore åtgärden icke bindande
oavsett dess form, enär föreskrifter som strede mot grundlagen icke
kunde tillerkännas rättsverkan. Det framginge av regeringsformen § 86,
jämförd med tryckfrihetsförordningen 1 kap. 1 § och 2 § första stycket, att
preventiva hinder, d. v. s. hinder för tryckning av skrift och utgivning av
tryckt skrift, vore obetingat otillåtliga. Fråga uppkomme i detta sammanhang
därför icke om tolkningen av den i tryckfrihetsförordningen 1 kap.
2 § upptagna förutsättningen för otillåtligheten av hinder mot tryckt skrifts
spridning, nämligen att hindret uppställts på grund av skriftens innehåll.
Tryckfrihetsrättens på nu ifrågavarande ärende tillämpliga grundsatser hade
varit gällande före ikraftträdandet av 1949 års tryckfrihetsförordning. Det
kunde dock framhållas, att 1944 års tryckfrihetssakkunniga i sin diskussion
av det tryckfrihetsrättsliga begreppet »hinder» icke därmed förstodo allenast
absoluta hinder utan alla sådana åtgärder, som menligt påverkade skriftens
tryckning, utgivning eller spridning (se SOU 1947: 60 s. 211). Av offentlig
myndighet uppställda hinder beskreves i allmänna ordalag av de sakkunniga
såsom administrativa åtgärder eller administrativa ingripanden; det påpekades,
att genom den statliga förvaltningens utsträckande till nya verksamhetsfält
uppkomme ökade möjligheter för myndigheterna att uppställa
sådana hinder (se SOU 1947: 60 s. 48 f.). Det syntes tydligt, att det vid förarbetena
till den nya tryckfrihetsförordningen stått klart, att en administrativ
åtgärd i form av ett råd eller en anvisning eller en maning till försiktighet
kunde vara att betrakta som hinder i regeringsformens och tryckfrihetsförordningens
mening. I föreliggande fall hade till militär personal riktats
en skrivelse, enligt vilken samarbete med försvarsfrämjandet icke kunde rekommenderas.
Skrivelsen, som vore vederbörligen kontrasignerad och diarieförd,
hade undertecknats av chefen för försvarsstaben. Den hade tillställts
samtliga förband och andra militära myndigheter. Om militär personals
medverkan i försvarsfrämjandets tidskrifter menligt påverkats genom denna

186

rekommendation, innebure rekommendationen ett enligt regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen otillåtet hinder mot tryckfrihetens utövning.
Väl kunde en situation tänkas föreligga, där ett råd från överordnad till
underordnad icke vore att betrakta som ett hinder i tryckfrihetsrättens mening,
i det att det vore ådagalagt att underlåtenhet att följa rådet icke kunde
leda till menliga påföljder av något slag. Men i fråga om ett meddelande i
formen av en cirkulärskrivelse i tjänsten, tillställd samtliga militära förband,
vore förhållandet otvivelaktigt ett annat. Den militära lydnadsplikten
vore vidsträckt, och även en maning eller ett meddelande som icke avsåge
att vara bindande kunde väl komma att uppfattas som en lydnadskrävande
tjänsteföreskrift, särskilt om den härrörde från försvarsmaktens centrala
ledning. Även om meddelandet icke uppfattades så, kunde genom detsamma
hos mottagaren skapas en känsla av att åsidosättande av maningens innehåll
kunde leda till minskat förtroende hos de överordnade och måhända därigenom
jämväl äventyra befordringsgången för den eller dem, som icke
ställde sig maningen till efterrättelse. Redan den påtagliga fara för tryckfriheten,
som låge i ett meddelande i den form som i förevarande fall valts,
borde kunna åberopas som grund för att meddelandet måste betraktas som
ur tryckfrihetssynpunkt otillåtligt. Vikten av att tryckfrihetsförordningens
grundsatser icke på omvägar sattes ur tillämpning framginge bland annat
av ett flertal rättsfall, däri exempelvis disciplinära åtgärder mot underlydande
på grund av publicistisk verksamhet förklarats otillåtna. Intet av de
åsyftade fallen ägde direkt tillämplighet på det föreliggande ärendet. Men de
belyste vikten av att den största varsamhet iakttoges i fråga om administrativa
åtgärder, vilka innebure eller kunde uppfattas som intrång i den grundlagsfästa
tryckfriheten.

Till styrkande av att den publicistiska verksamheten utgjorde ett väsentligt
led i för svar sfrämjandets verksamhet ingav försvarsfrämjandet en
förteckning över tidskrifter och böcker, som sedan år 1950 utgivits genom
dess försorg.

I en sedermera inkommen skrivelse bemötte Åkerman vad som anförts i
Sundbergs och Eeks utlåtanden samt anförde därvid bland annat: Försvaret
och den försvarsfrämjande verksamheten kunde otvivelaktigt skadas väsentligt
av att medel insamlades genom olämplig ackvisition liksom av att
den allmänhet, som lämnade bidrag för ett uppgivet syfte, icke finge kännedom
om hur de insamlade medlen verkligen användes. Det kunde icke objektivt
göras gällande, att en sammanslutnings verksamhet verkligen vore av
försvarsfrämjande karaktär endast därför att denna sammanslutning tagit
sig eu beteckning, som gåve sken därav. Fn ytterligare värdering måste vara
tillåten för att t. ex. nämnden genom initiativ och annan vägledande och
rådgivande verksamhet skulle kunna främja upplysningen om försvaret.
Sundberg frambölle för övrigt själv i annat sammanhang att avsikten med
nämndens verksamhet vore att söka påverka och effektivisera den enskilda
försvarsupplysningen. Dessa aktiva åtgärder kunde näppeligen åstadkommas
utan att de kombinerades med en prövning och värdering av den enskilda

186

försvarsupplysningen. Upplysnings- och personalvårdsnämnden, som till
Kungl. Maj :t avgivit förslag till instruktion för nämnden, liksom försvarsstabschefen,
vilken såsom enda remissmyndighet avgivit yttrande över detta
förslag, borde givetvis tilläggas viss kompetens att tolka de i nämndens instruktion
angivna bestämmelserna. Det av Eek avgivna utlåtandet byggde helt
på den förutsättningen att tidskriftsutgivningen utgjorde ett väsentligt led i
försvarsfrämjandets verksamhet. Till stöd härför hade försvarsfrämjandet
lämnat en förteckning, upptagande tidskrifterna Folkförsvaret och Effektivt
försvar samt ett tiotal böcker eller broschyrer. Emellertid framginge av dessa
publikationers titelblad att de — med undantag för tidskriften Folkförsvaret
— utgåves av Folkförsvarets förlagsaktiebolag och ingalunda av försvarsfrämjandet.
Tidskriften Folkförsvaret vore i första hand att anse som en
tidning avsedd för föreningens medlemmar, varför den vore föga känd i militära
kretsar. Otvivelaktigt förhölle det sig även så att militära myndigheter
och enskilda befattningshavare inom försvaret i flertalet fall kände försvarsfrämjandet
som en sammanslutning för medlems- och bidragsverksamhet,
medan Folkförsvarets förlagsaktiebolag, som stode såsom utgivare för bland
annat tidskriften Effektivt försvar, måste uppfattas som organ för publicitetsverksamhet.
Vilken samordning, som kunde finnas mellan förbundet och
förlagsaktiebolaget, hade Åkerman veterligen icke redovisats. Den förutsättning,
varpå Eek byggde sitt bedömande, vore sålunda icke riktig. I sitt utlåtande
framhölle Eek vidare att skrivelsen av den 25 oktober 1951, som endast
hade rådgivande karaktär, skulle innebära ett otillåtet hinder för samverkan
med försvarsfrämjandet på grund av att den militära lydnadsplikten
vore så vidsträckt. Vidare skulle meddelandet på grund av förhållandet överordnad—underordnad
skapa en känsla hos mottagaren att ett åsidosättande
av maningens innehåll kunde leda till minskat förtroende hos de överordnade
och måhända därigenom jämväl äventyra befordringsgången. De av
Eek framförda synpunkterna tydde på bristande kunskap om de verkliga
forhållandena. Chefen för försvarsstaben saknade nämligen befälsrätt över
de myndigheter, som vore mottagare av skrivelsen. Han hade befälsrätt endast
över sådana befattningshavare inom försvaret, som tjänstgjorde vid
försvarsstaben. Han vore sålunda icke överordnad och kunde icke heller påverka
befordringsgången. Oberoende av detta sakförhållande vore det för övligt
otänkbart att t. ex. en befattningshavares medverkan som författare till
artiklar i ifrågavarande tidskrifter eller broschyrer skulle inverka på dennes
befordran.

Åkerman uppgav vidare — till klarläggande av sin tidigare lämnade uppgift
att ett par officerare under hand förfrågat sig hos befattningshavare
mom försvarsstaben om lämpligheten av att medverka i försvarsfrämjandets
alster — att ifrågavarande officerare icke varit direkta mottagare av
skrivelsen den 25 oktober 1951 och måhända endast genom pressen erhållit
del av denna, samt att dylika förfrågningar förekommit även i tiden före
skrivelsens utfärdande. Vidare framhöll Åkerman att upplysnings- och personalvårdsnämnden
icke, på sätt Eek gjort gällande, i sin skrivelse den 6

187

september 1951 uttalat att anledning funnes att ifrågasätta om de i försvarsfrämjandets
tidskrifter framförda synpunkterna ledde till samling och enighet
om försvaret. Eek hade givit det åsyftade uttalandet av nämnden en innebörd
som icke av nämnden avsetts och uttalandet i fråga kunde icke,
såsom Eek förmenade, åberopas till förringande av betydelsen av vad nämnden
i sin nyssberörda skrivelse anfört därom att hinder givetvis ej finge
resas mot en fri pressdebatt i hithörande frågor.

Med anledning av vad Åkerman framhållit om Folkförsvarets förlagsaktiebolag
anförde försvarsfrämjandet i en till militieombudsmannen inkommen
skrift: Det kunde icke gärna vara försvarsstabschefen obekant, att Folkförsvarets
förlagsaktiebolag, som tillkommit av bokföringstekniska skäl, ägdes
av försvarsfrämjandet och bland annat hade samma personal och lokaler
som detta. Dess styrelse bestode av tre personer, vilka samtliga vore medlemmar
av försvarsfrämjandets styrelse och arbetsutskott, och dess ärenden
avgjordes på försvarsfrämjandets sammanträden. Förhållandena i detta
avseende överensstämde med bruket i ett flertal förlag, ägda av olika sammanslutningar.
Någon åtskillnad mellan förbundet och förlaget hade veterligen
icke från något annat håll gjorts. Försvarsstabschefens uppfattning
att tidskriften Folkförsvaret vore föga känd i militära kretsar vore likaledes
oriktig. Denna tidskrift översändes sedan åtskilliga år tillbaka kostnadsfritt
och utan särskild rekvisition bland annat till samtliga officers-, underofficers-
och underbefälsmässar i hela landet. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
upptog militieombudsmannen i skrivelse till Åkerman den 12 juni 1953 till
en början frågan, huruvida försvarsstabschefen samt upplysnings- och
personalvårdsnämnden genom de av försvarsfrämjandet påtalade åtgärderna
mera allmänt sett överskridit sina befogenheter, samt behandlade i ett
senare avsnitt av skrivelsen spörsmålet huruvida åtgärderna varit otillåtliga
enligt tryckfrihetsrättsliga regler. Militieombudsmannen anförde i skrivelsen
följande.

Enligt allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser gäller att en myndighet
icke äger vidtaga åtgärd, som innebär intrång i enskilds verksamhetsområde,
med mindre åtgärden äger författningsmässigt stöd eller eljest är
rättsligen grundad. Därest myndigheten utan sådant stöd vidtager åtgärd,
som innebär intrång i enskild verksamhet, har myndigheten överskridit sina
befogenheter.

I ärendet är upplyst att Swedlund såsom dåvarande chef för försvarsstaben
i skrivelse den 20 december 1949 till upplysnings- och personalvårdsnämnden
begärt att denna med anledning av inkomna förfrågningar angående
försvarsfrämjandet måtte avgiva yttrande över försvarsfrämjandet i
dess egenskap av frivillig organisation, som bedriver försvarsupplysning och
på annat sätt försvarsfrämjande verksamhet. Syftet med det begärda yttrandet
var att mot bakgrunden av vad som uttalats i försvarets upplys -

188

ningsutrednings år 1945 avgivna betänkande erhålla närmare utredning om
försvarsfrämjandets ekonomiska förhållanden. Upplysningsutredningen hade
i sitt betänkande härutinnan uttalat det omdömet att de medel, vilka i
form av medlemsavgifter eller eljest från allmänheten uppbures av försvarsfrämjandet,
icke i tillräcklig utsträckning eller under tillfredsställande
kontroll från medlemmarnas sida komme försvarsupplysningen eller annan
försvarsfrämjande verksamhet till godo. Sedan nämnden hos försvarsfrämjandet
begärt upplysning i närmare angivna hänseenden rörande försvarsfrämjandets
ekonomiska förhållanden, anförde nämnden i yttrande den
6 september 1951 till chefen för försvarsstaben att nämnden, med hänsyn
till att försvarsfrämjandet icke syntes vara villigt att lämna erforderliga
upplysningar om sin verksamhet, icke ansåge sig ha tillräckligt underlag
for att kunna rekommendera samarbete med försvarsfrämjandet i dess
egenskap av frivillig organisation, som bedreve försvarsfrämjande verksamhet.
I en den 25 oktober 1951 dagtecknad skrivelse, som tillställdes militära
förband och chefer samt, som orientering, vissa myndigheter och sammanslutningar,
meddelade Ni att samarbete med försvarsfrämjandet för närvarande
icke kunde rekommenderas.

Då försvarsfrämjandet, som enligt sina stadgar har till ändamål att verka
för effektiva åtgärder till stärkande av Sveriges försvar, är att anse som
s. k. ideell förening, är till en början av intresse att något beröra vad som
enligt svensk rätt gäller beträffande dylika föreningar.

Till skillnad mot vad som är fallet i ett flertal andra länder saknar vår
grundlag bestämmelser om rätt för medborgarna att utan intrång av myndigheterna
sammansluta sig i föreningar för tillgodoseende av gemensamma
intressen, s. k. föreningsfrihet. Icke heller eljest finnas i svensk lag några
allmänna positiva bestämmelser om föreningsfrihet. Vid olika tillfällen
framförda förslag om föreningsfrihetens lagfästande ha icke lett till resultat.
Att det oaktat föreningsfriheten är en av svensk rätt erkänd grundsats
är ställt utom tvivel och har kommit till uttryck i olika sammanhang.
Här må nämnas att Sverige anslutit sig till Europarådets konvention av
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de gi undläggande friheterna, i vars artikel 11 stadgas att envar skall äga
rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet,
däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för
att skydda sina intressen (prop. nr 165/1951). I 1 kap. 3 § lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt föreskrives att föreningsrätten
skall lämnas okränkt och att förening icke är skyldig tåla sådan
kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet. Under
förarbetena till nämnda lag — som äger tillämpning allenast å förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke beträffande sådana
arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade ämbetsansvar
— uttalades som motivering till bestämmelsen om att föreningsrätten
skulle lämnas okränkt att den föreningsrätt, som enligt allmänna
rättsgrundsatser redan förefunnes, borde komma till uttryck i lagen (andra

189

lagutskottets utlåtande nr 58/1936 s. 42). Att föreningsfriheten är erkänd
enligt svensk rätt framgår även därav att i särskilda lagar givits föreskrifter
som inskränka föreningsfriheten. Sålunda gäller beträffande ekonomiska
föreningar att deras rättskapacitet förutsätter ett officiellt konstaterande av
sammanslutningens existens genom registrering hos offentlig myndighet,
varjämte i olika hänseenden givits föreskrifter som reglera verksamhetens
bedrivande. Beträffande ideella föreningar saknas däremot lagbestämmelser
i svensk rätt. Enligt fast rättspraxis anses dylika föreningar äga rättskapacitet
om de dels antagit stadgar, angivande föreningens ändamål och
formerna för beslutanderättens utövande, dels ock äga en styrelse med rätt
att utåt företräda föreningen.

Av den ställning ideella föreningar intaga i svensk rätt följer att dylika
föreningar i princip äro undandragna offentlig tillsyn och att de icke äro i
förhållande till det allmänna redovisningsskyldiga för sin verksamhet. Någon
rätt för myndigheterna att ingripa i dylika föreningars ekonomiska angelägenheter
föreligger därför icke, med mindre anledning förekommer till
utredning om brottsligt förfarande eller eljest rättslig grund för ingripande
finnes. Någon undantagsställning därvidlag intaga icke försvarsföreningar.
Även om det vid en avvägning mellan de enskilda och allmänna intressen
som här komma i fråga ur saklig synpunkt kan göras gällande att föreningar,
som för ett statligt ändamål av så utpräglad art som försvarsupplysning
bedriva insamling av medel från allmänheten, icke borde vara undandragna
all offentlig kontroll, gäller i avsaknad av lagstiftning å området
vad ovan anförts om frihet från offentlig insyn även beträffande föreningar
med försvarsfrämjande verksamhet.

I anslutning till det nu anförda må framhållas att behovet av tillsyn över
insamlingar från allmänheten kommit till uttryck i ett år 1942 framlagt
förslag till förordning angående offentliga insamlingar (prop. nr 112/1942).
Frågan om lagstiftning å området hade upptagits i anledning av framställningar
från överståthållarämbetet och uttalande av riksdagens revisorer i
deras berättelse till 1941 års riksdag. Överståthållarämbetet framhöll, att
anordnandet av offentliga insamlingar till förmån för välgörande eller allmännyttiga
ändamål blivit allt vanligare. Genom denna utveckling hade
möjligheten att överblicka och följa insamlingsverksamheten praktiskt taget
helt bortfallit. Om icke verksamheten skulle fullständigt undandragas myndigheternas
övervakning, vore det därför nödvändigt att de offentliga insamlingarna
gjordes till föremål för reglering i någon form. En dylik reglering
syntes i första hand böra gå ut på att åstadkomma kontroll över att
de insamlade medlen användes för uppgivet ändamål samt att verksamheten
ordnades på sådant sätt, att erforderlig kontroll över de medverkande
vunnes samt att den icke belastades med onödiga kostnader. I uttalandet
av riksdagens revisorer anfördes att revisorerna icke kunnat undgå konstatera,
att den fullständiga frånvaron av reglerande bestämmelser rörande såväl
igångsättandet av insamlingar för olika humanitära och välgörande ändamål
samt för i ordets vidsträckta bemärkelse samhällsgagnande åtgärder som även

190

kontrollen på de insamlade medlens användning måste framstå såsom en
betänklig brist. Det gällde här ofta att skydda synnerligen stora icke
blott ekonomiska utan även rent samhälleliga värden, vilka måste anses
förknippade med dessa frivilliga insamlingar. 1 syfte att råda bot för de
missbruk av den fria insamlingsrätten, som onekligen emellanåt torde ha
förekommit i vårt land, ansåge sig revisorerna böra ifrågasätta, om icke,
då fråga vore om penninginsamlingar, vilka riktade sig till en större allmänhet
och avsåge ändamål av mera allmän samhällelig betydelse, igångsättandet
av sådan penninginsamling först borde få ske efter anmälan till statlig
myndighet, vilken på grund av sådan anmälan skulle ha att pröva, huruvida
kontroll över sådan insamling i det särskilda fallet vore påkallad och,
om så ansåges erforderligt, skulle ha att utse kompetenta representanter
för det allmänna till kontrollanter. I propositionen i ämnet uttalade departementschefen
att de inkomna framställningarna och sedermera i ärendet
avgivna yttranden syntes ådagalägga behovet av en tillsyn över offentliga
insamlingar. Det syntes också vara uppenbart att strafflagens bestämmelser
mot bedrägeri, förskingring och andra brott, som kunde förekomma
i sådant sammanhang, icke vore tillfyllest. Frågan om en närmare tillsyn
över insamlingar borde enligt departementschefens mening också ses från
den synpunkten, att en sådan tillsyn skulle innebära ett stöd åt den lojala
verksamheten på^ detta område. Många nedlade därå ett redbart och intresserat,
ofta hängivet arbete, som vore av stort värde för samhället. För dem
måste det framstå såsom ett beklagligt missförhållande, att genom vårdslöshet
vid insamlingars skötsel vållades att de ej medförde det gagn som
avsetts eller att mindre nogräknade personer i själviskt syfte utnyttjade
allmänhetens givmildhet. Med hänsyn härtill syntes det för den omsorgsfullt
skötta och lojala verksamheten böra vara önskligt, att en lagstiftning
komme till stånd. Huvudsyftet med en lagstiftning om offentliga insamlingar
syntes böra vara att möjliggöra tillsyn över att insamlade medel komme
till avsedd användning. I detta hänseende torde behovet av en reglering
vara störst, både därför att missförhållanden i främsta rummet torde framträda
i att medlen användes på oriktigt sätt och därför att allmänhetens
möjligheter att utöva kontroll vore mycket begränsade. I första lagutskottets
utlåtande (nr 58) i anledning av propositionen anfördes att utskottet
icke ställde sig avvisande till tanken på en reglering i lagstiftningsväg av
den offentliga insamlingsverksamheten men att det syntes vara anledning
att gå fram med all försiktighet, särskilt som frågan gällde ingripande på
ett område där den enskildes handlingsfrihet hittills icke varit beroende av
vare sig anmälningsskyldighet eller tillstånd av offentlig myndighet. Utskottet,
som fann att frågan om reglering av det förevarande området borde
göras till föremål för förnyad utredning från Kungl. Maj :ts sida, hemställde
därför att riksdagen måtte avslå propositionen samt hos Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ny allsidig utredning i frågan
och för riksdagen framlägga det förslag som därav kunde föranledas. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen. En under år 1944 inom andra kam -

191

inaren väckt motion (nr 161) om lagstiftning angående offentliga insamlingar
föranledde — dock med inskärpande från riksdagens sida av angelägenheten
av att Kungl. Maj :t efter den förnyade utredning varom förut
hemställts framlade förslag till lagstiftning i ämnet — icke någon riksdagens
åtgärd.

Vad som förekommit i samband med behandlingen av den nu berörda
lagstiftningsfrågan giver å ena sidan vid handen att en lagstiftning om
offentlig kontroll över sådan insamling från allmänheten, som ingår i försvarsfrämjandets
verksamhet, ansetts vara av behovet påkallad. Å andra
sidan ligger uppenbarligen bakom det framlagda lagförslaget den tanken
att utan en dylik lagstiftning kontrollåtgärder icke må företagas i vidare
män än som kan föranledas av misstänkt brottsligt förfarande i samband
med insamlingsverksamheten.

Enligt vad av det anförda framgår saknas i svensk rätt allmänna bestämmelser,
som medgiva rätt för en myndighet att mot enskild förening framställa
krav på redovisning för dess verksamhet. Emellertid har från Eder
samt upplysnings- och personalvårdsnämndens sida gjorts gällande att sådan
befogenhet skulle vara för handen på den grund att ifrågavarande mot
försvarsfrämjandet riktade åtgärder måste anses falla inom ramen för den
verksamhet som försvarsstaben och nämnden fått sig anvisad i de för dem
gällande instruktionerna. Även om så skulle finnas vara förhållandet, torde
icke enbart därmed vara avgjort att åtgärderna i fråga varit tillåtliga.
Såsom i det förut anförda redan antytts lära nämligen, på sätt även hävdats
av Sundberg, instruktionerna såsom tillkomna i administrativ ordning
icke i och för sig ha förpliktande verkan för enskilda rättssubjekt. Härför
fordras att instruktionerna i hithörande hänseenden äga stöd av särskild av
Kungl. Maj :t och riksdagen stiftad lag eller i vart fall i något dessa statsmakters
samfällda beslut. Uppenbart är emellertid, att en undersökning
av vad instruktionerna i hithörande hänseenden må innehålla redan i och
för sig måste bliva av väsentlig betydelse vid prövningen av de anmärkningar
som i ärendet riktats mot Eder och nämnden. Förefinnas i instiuktionerna
sådana bemyndiganden som av Eder och nämnden gjorts gällande
bör givetvis under alla förhållanden hänsyn härtill tagas vid bedömandet
av vad i angivna hänseenden må ligga Eder och nämnden till last.

Föregångare till upplysnings- och personalvårdsnämnden var det år 1938
inrättade centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet,
vilket år 1942 ersattes med försvarsväsendets personalvårdsnämnd.
Enligt sin instruktion skulle denna huvudsakligen genom rådgivande och
annan vägledande verksamhet främja den religiösa, kulturella och sociala
personalvården inom försvarsväsendet. Sedan försvarets upplysningsutiedning
i sitt år 1945 avgivna betänkande föreslagit, att nämnden skulle ombildas
så att dess verksamhetsområde konime att omfatta även försvarsupplysning,
blev försvarsväsendets personalvårdsnämnd den 1 oktober 1948 ersatt
med försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd. Enligt 2 § i instruktionen
den 30 juni 1949 lör upplysnings- och personalvåidsnämnden

192

har denna till uppgift att genom initiativ och annan vägledande och rådgivande
verksamhet främja försvarets personalvård, främst den religionsvårdande,
sociala och kulturella verksamheten samt upplysningen om och
inom försvaret. I samma författningsrum är föreskrivet vad som särskilt
åligger nämnden. Av intresse härvidlag är i detta sammanhang bland annat
följande för nämnden angivna skyldigheter: att uppmärksamt följa utvecklingen
inom de områden som beröras av nämndens verksamhet och att till
bland andra chefen för försvarsstaben göra de framställningar nämnden finner
påkallade (2 § a); att avgiva yttranden i ärenden som underställas
nämnden (2 § b); att i vad rör nämndens intresseområde följa verksamheten
vid de militära förbanden och till dem förmedla vunna rön och erfarenheter
rörande verksamhetens bedrivande (2 § f) och att samarbeta med myndigheter,
frivilliga organisationer och enskilda som bedriva upplysningsverksamhet
om och inom försvaret (2 § h). Enligt 5 § i instruktionen består
nämnden av högst sexton ledamöter, bland vilka skola ingå bland andra
chefen för försvarsstabens sektion III, chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning,
två representanter för folkbildningsverksamheten, en representant
för pressen och en representant för föreningar som bedriva försvarsupplysning.
I 6 § föreskrives att nämndens verksamhet i regel skall vara
fördelad på två sektioner, en upplysningssektion och en personalvårdssektion.
I upplysningssektionen skola ingå ordföranden, chefen för försvarsstabens
sektion III, en av de ledamöter som representera folkbildningsverksamheten
samt de ledamöter som representera pressen och föreningar
som bedriva försvarsupplysning.

Enligt 1 § i instruktionen den 5 september 1942 för försvarsstaben, vilken
instruktion icke blev ändrad i samband med att försvarsväsendets personalvårdsnämnd
ombildades till upplysnings- och personalvårdsnämnden, skall
försvarsstaben — jämte det den närmast under överbefälhavaren handhar
dels i viss utsträckning det operativa krigsförberedelsearbetet inom krigsmakten,
dels krigsförberedelsearbetet i övrigt, i den män det är för försvarsgrenarna
gemensamt, dels ock den ytterligare verksamhet, som är för försvarsgrenarna
gemensam — jämväl eljest verka för åstadkommande av samverkan
och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan ävensom främja
samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter. Enligt 3 § i instruktionen
bedrives verksamheten inom staben under försvarsstabschefen på
olika avdelningar, däribland en press- och filmavdelning samt en personalvårdsavdelning.
Två eller flera avdelningar må enligt försvarsstabschefens
bestämmande sammanföras till två eller — vid krigsorganisation — flera
sektioner. I 5 § angives vad som särskilt åligger försvarsstabschefen. Av
intresse i detta sammanhang är föreskriften i mom. j) i författningsrummet
att det åligger försvarsstabschefen att leda verksamheten inom krigsmakten
med avseende å bland annat press, rundradio och film samt personalvård,
i den mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet
samt är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan
handläggas av försvarsgrenarna, ävensom att därutinnan utfärda de be -

193

stämmelser, vilka i förekommande fall äro nödvändiga för åstadkommande
av erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna. I 6 § föreskrives att
försvarsstabschefen vid handläggning av frågor, som röra personalvård, skall
inhämta yttrande och förslag samt påkalla biträde av försvarsväsendets
personalvårdsnämnd enligt vad i instruktionen för nämnden stadgas. Ärenden
skola underställas nämnden i samtliga fall, då nämndens sakkunskap
kan vara till nytta och underställning lämpligen kan ske.

Till stöd för Eder i ärendet hävdade uppfattning om försvarsstabens befogenheter
i vad angår av enskilda bedriven försvarsupplysning har Ni
åberopat att det enligt instruktionen för försvarsstaben åligger chefen för
denna att leda verksamheten avseende personalvård, därvid Ni framhållit
att enligt mom. 721 i tjänstereglementet för krigsmakten begreppet personalvård
omfattar även upplysning. I det ifrågavarande momentet uttalas att
personalvård är omsorg om truppen i socialt och kulturellt hänseende, att
den omfattar upplysning, social rådgivning, frivillig bildningsverksainhet
och förströelse samt att dess främsta syfte är att gagna andan inom krigsmakten.
Av ordalagen framgår emellertid uppenbart att med begreppet upplysning
här avses endast sådan inom försvarsväsendet bedriven upplysningsverksamhet,
som har till uppgift att bibringa den militära personalen kunskap
i samhällsfrågor. Däremot har vad i nämnda moment uttalas om innebörden
av personalvård intet avseende å sådan utåt — till allmänheten —
riktad försvarsupplysning, varom i detta ärende är fråga. Den organisation
försvarsstaben erhöll enligt 1942 års instruktion tillkom på grundval av
uttalanden i en samma år framlagd proposition (nr 210/1942) angående den
fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter. Av uttalandena
i propositionen synes framgå att med personalvård avsågs den
religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden om de värnpliktiga. Med den
organisation försvarsstaben erhöll enligt 1942 års försvarsbeslut och den i
enlighet härmed avfattade instruktionen ankom på försvarsstaben ingen
annan utåtriktad upplysningsverksamhet än den som skulle handhavas av
press- och filmavdelningen. Om sådan verksamhet är i detta ärende icke
fråga.

Utan att detta kommit till uttryck i instruktionen erhöll försvarsstaben
år 1946 en i viss mån ändrad organisation, som bland annat innebar att
stabens uppgifter med avseende å den utåtriktade upplysningsverksamheten
vidgades. Den utformning upplysningsverksamheten därvid erhöll var
i huvudsaklig överensstämmelse med vad försvarets upplysningsutredning
föreslagit i sitt betänkande. Då vad som anförts i nämnda betänkande —
vilket såsom förut framhållits låg till grund även för försvarsväsendets
personalvård snämnds omvandling till upplysnings- och personalvårdsnämnden
— är av intresse vid bedömandet av försvarsstabens och nämndens befogenheter
i ifrågavarande hänseende, skall här något beröras innehållet i
betänkandet.

I direktiven för utredningen framhöll vederbörande departementschef
att man måste göra klart för sig att den upplysningsverksamhet, varom

13—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

194

här vore fråga, måste riktas åt två håll och avse dels försvarets personal
och dels allmänheten. Beträffande den till försvarets personal riktade upplysningsverksamheten
borde övervägas en central ledning med beaktande
huru verksamheten skulle samordnas med den liknande verksamhet, som
bedreves av försvarsstabens personalvårdsavdelning. I fråga om den del av
upplysningsverksamheten, som vände sig mot allmänheten, framhölls att
denna självfallet måste inriktas efter delvis andra linjer. I enlighet med
vad som uttalats i direktiven har i betänkandet gjorts åtskillnad mellan
upplysning om försvaret och upplysning inom försvaret. Beträffande den
förra anfördes under rubriken »Riktlinjer för den statliga och statsunderstödda
upplysningsverksamheten», att försvarsupplysningen borde framstå
som det samlade resultatet av enskild, statlig och statsunderstödd enskild
verksamhet. Med den helt enskilt bedrivna verksamheten hade staten givetvis
ingenting direkt att skaffa. De riktlinjer, som utredningen framförde,
avsåge därför blott den statliga och statsunderstödda verksamheten, i den
mån icke de enskilda organisationerna själva ansåge de framförda synpunkterna
vara av värde för sin verksamhet. Men även när det gällde sådan
enskild verksamhet, som understöddes av staten, borde statliga direktiv i
görligaste mån undvikas. Huvudsaken vore att se till att det allmänna icke
lämnade sin medverkan till sådan upplysning, som väsentligen hade ett
ensidigt propagandistiskt syfte. Under rubriken »Upplysningsverksamhetens
bedrivande» behandlades de militära upplysningsorganens utformning med
avseende å press, radio och film, varjämte utredningen beträffande föreläsningsverksamheten
uttalade sig för inrättandet av en institution, vars huvuduppgift
vore att se till att en kader av goda militära föreläsare funnes
tillgänglig; för sådant ändamål föreslogs att en särskild detalj för utåtriktad
upplysningsverksamhet inrättades i försvarsstabens sektion III. I fråga
om övrig militär upplysningsverksamhet anfördes att den militära upplysningsverksamhet,
som bedreves i andra former än genom press, radio och
film, till största delen ginge ut på att skapa en direkt kontakt mellan försvaret
och dess förband samt civilbefolkningen. Denna kontakt vore av
stor betydelse såväl för militärpersonalens upplysning som för de civilas
upplysning om försvarsmakten. I detta hänseende krävdes icke blott ett
korrekt och disciplinerat uppträdande av truppen utan även en aktiv upplysningsverksamhet.
Allmänheten skulle genom förevisningsövningar, utställningar,
demonstrationer av nya vapen m. in. hållas orienterad om vad
som hände inom försvaret. Förbandscheferna borde sörja för att möjligheter
bereddes till personliga kontakter, varigenom representanter för myndigheter,
press och organisationer av olika slag finge tillfälle att erhålla ett
personligt intryck av den svenska försvarsmakten och dess befälspersonal.
En lämplig form vore därvid kontaktkonferenser. Några bestämda regler
för hur denna verksamhet skulle utformas kunde knappast givas. Utöver
vissa anvisningar, som borde utarbetas av försvars- och försvarsgrensstaberna,
ankomme det på varje förbandschef att själv taga initiativ och svara för
verksamhetens närmare utformning. Härefter behandlades i betänkandet

195

försvarsföreningarna, därvid ånyo framhölls att inga statliga direktiv borde
givas för den enskilda upplysningsverksamhetens fortsatta bedrivande. Att
denna dock diskuterades angavs i betänkandet bero dels på att, för att storleken
av ett statsanslag till den enskilda försvarsupplysningen skulle kunna
fastställas, den sannolika omfattningen av den enskilda verksamheten måste
bestämmas, och dels därpå att det torde vara nödvändigt att angiva vissa
synpunkter på i vilken mån enskild verksamhet av olika slag vore lämpad
att understödjas av staten. Sedan utredningen härefter behandlat vissa försvarsföreningar,
som enligt utredningens mening borde komma i fråga för
erhållande av statsanslag, redogjorde utredningen för den av försvarsfrämjandet
bedrivna verksamheten, vilken redogörelse utmynnade i det tidigare
återgivna negativa omdömet om dess verksamhet. — I fråga om den tör
upplysningsverksamhetens ordnande erforderliga organisationen föreslogs
bland annat, att inom försvarsstaben borde även i fred finnas inrättad en
sektion III, bestående av sektionschef och tre avdelningar, en press-, en
upplysnings- och en personalvårdsavdelning. Upplysningsavdelningen borde
bestå av en detalj för inåtriktad upplysning, en detalj för utåtriktad upplysning
samt en filmdetalj. Detaljen för utåtriktad upplysning skulle tjänstgöra
som kontaktorgan mellan försvarsstaben och folkrörelserna samt därvid
se till att en kader goda militära föreläsare stode till den enskilda föreläsningsverksamhetens
disposition. I fråga om övriga ärenden, som avsåge
utåtriktad upplysningsverksamhet, syntes i många fall ett intimt samarbete
med detaljen för inåtriktad upplysning vara nödvändigt. Vidare föreslogs att
försvarsväsendets personalvårdsnämnd skulle ombildas till upplysnings- och
personalvårdsnämnden och framlades förslag till instruktion för denna. I
en särskild motivering beträffande förslaget till instruktion framhölls att
nämndens uppgift skulle vara dels att ha överinseende över upplysningsverksamheten
om försvaret, och dels att fungera som rådgivande och övervakande
organ för försvarsstaben i fråga om samhällsupplysningen till befälskårerna
på samma sätt som personalvårdsnämnden i fråga om personalvården.

Vid 1946 års riksdag (prop. nr 120 punkt 17, riksdagens skrivelse nr 365)
beslöts att den sektion III, som redan blivit organiserad under beredskapstiden,
skulle bibehållas och att inom denna sektion försöksvis skulle bildas
ett organ för ledningen av upplysningsverksamheten i enlighet med upplysningsutredningens
förslag. I försvarsstabsorder den 17 juli 1946 tillkännagavs
att den 1 juli direkt under chefen för sektion III inrättats en upplysningsavdelning
bestående av en detalj för inåtriktad upplysning samt en detalj
för utåtriktad upplysning, vilken ändring i organisationen skulle tilllämpas
intill budgetårets utgång. Den sålunda försöksvis utformade organisationen
ägde bestånd till den 30 november 1947, då enligt en den 20 november
1947 utfärdad försvarsstabsorder upplysningsavdelningen upphörde
och dess dittillsvarande verksamhet övertogs av press- och filmavdelningen.
I denna inrättades för upplysningsverksamhetens handhavande en särskild
upplysningsdetalj. Vilka arbetsuppgifter som skulle ankomma på denna de -

196

talj har icke angivits i försvarsstabens arbetsordning förrän år 1953, då
genom en den 12 februari fastställd arbetsordning arbetsuppgifterna angåvos
vara följande: psykologisk krigföring, upplysningsverksamhet i in- och
utrikespolitiska ämnen för befälet (föreläsningar, korrespondensundervisning),
upplysningsverksamhet för truppen (föreläsningar, truppsamtal, radioprogram
in. in.), utarbetande av broschyrer, studiekurser och studiehandledningar
rörande försvaret, försvarsorienterande föreläsningsverksamhet,
försvarsutställningar, kontaktkonferenser samt krigsplacering av personal
i upplysningsbefattningar. Emellertid har — enligt vad jag inhämtat
upplysningsdetalj ens verksamhet dessförinnan bedrivits i enlighet med ett
utkast till arbetsordning, däri för detaljen angavs ett mera vidgat verksamhetsområde;
enligt utkastet skulle sålunda på detaljen ankomma att handlägga
bland annat frågor om samarbete med centralkommittén Folk och försvar
och till densamma anslutna organisationer samt samarbete rörande försvarsupplysning
med folkrörelserna samt med andra sammanslutningar och
föreningar.

Mot bakgrunden av den nu gjorda undersökningen skall här först upptagas
frågan huruvida — vilket i ärendet satts i fråga — försvarsstabschefen
över huvud äger taga befattning med frågor om samarbete med enskilda föreningar
som bedriva försvarsupplysning.

Såsom tidigare framhållits kan någon dylik befogenhet icke grundas å
den för försvarsstaben år 1942 utfärdade, sedermera icke ändrade instruktionen.
Att så icke kan vara fallet framstår efter det anförda som klart med
hänsyn därtill att frågan om ett reglerat samarbete mellan myndigheterna
och enskilda på förevarande område icke blev aktuell förrän genom försvarets
upplysningsutrednings år 1945 framlagda förslag i ämnet. Att den reglering
upplysningsverksamheten erhöll på grundval av nämnda förslag icke
tagit sig uttryck i ändring av instruktionen, kan dock icke tillmätas betydelse
för frågan om försvarsstabschefens befogenheter i ifrågavarande hänseende.
Då genom 1946 års riksdagsbeslut godtogs att inom försvarsstaben
skulle bildas ett särskilt organ för upplysningsverksamheten var uppenbarligen
meningen att detta organ skulle taga befattning med den utåtriktade
upplysningsverksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer
som angivits av upplysningsulredningen. Sålunda är det tydligt att
det skulle ankomma på försvarsstabens organ för den utåtriktade upplysningen
att, såsom upplysningsutredningen föreslagit, tjänstgöra som kontaktorgan
mellan försvarsstaben och folkrörelserna för tillgodoseende av att
en kader goda militära föreläsare stode till den enskilda föreläsningsverksamhetens
disposition. I vad mån frågor i övrigt om samarbete med enskilda
som bedriva försvarsupplysning skall ankomma på försvarsstaben
synes vanskligt att avgöra, då upplysningsutredningens betänkande saknar
klargörande uttalande därutinnan. Vad som anförts i nämnda betänkande
synes närmast giva vid handen att man tänkt sig att försvarsstabens sysslande
med frågor om samarbete med enskilda föreningar som bedriva försvarsupplysning
skulle vara tämligen begränsat och att, vilket även i och för sig

197

synes naturligt, dylika frågor huvudsakligen skulle ankomma på^ den för
ändamålet inrättade upplysnings- och personalvårdsnämnden. Försvarsstabschefens
intresse av att kunna följa den enskilda upplysningsverksamhetens
bedrivande och framföra sina synpunkter därå har tillgodosetts genom
föreskriften i instruktionen för nämnden att chefen för försvarsstabens
sektion III är obligatorisk ledamot av nämnden. Även om denna uppfattning
skulle vara riktig kan emellertid, då klargörande direktiv för upplysningsverksamhetens
bedrivande inom försvarsstaben ej givits, anmärkning
icke göras mot att försvarsstabschefen, såsom kommit till uttryck i ovannämnda
utkast, fattat sin uppgift i ifrågavarande hänseende mera generellt.
Att försvarsstabschefen genom skrivelsen den 20 december 1949 tagit initiativet
till den företagna utredningen rörande försvarsfrämjandet föranleder
därför icke någon erinran från min sida.

Vad härefter angår de från upplysnings- och personalvårdsnämndens sida
vidtagna åtgärderna har nämnden i sin instruktion tått sig ålagt att genom
initiativ främja upplysningen om försvaret och att därvid samarbeta med
myndigheter, frivilliga organisationer och enskilda som bedriva upplysningsverksamhet
om försvaret. Nämnden skall vidare enligt instruktionen
uppmärksamt följa utvecklingen inom de områden, som beröras av nämndens
verksamhet, och avgiva yttrande i ärenden som underställas nämnden.
Till en början är klart att nämnden, därest fråga uppkommit om statsunderstöd
till enskild försvarssammanslutning, äger att såsom villkor härför
kräva att sammanslutningen lämnar sådana upplysningar om sina ekonomiska
och övriga förhållanden, som äro erforderliga för bedömande av
frågan om statsunderstöd bör utgå. I ärendet har emellertid framgått att
fråga aldrig varit om statsunderstöd till försvarsfrämjandet. Under åberopande
av upplysningsutredningens uttalande att statliga direktiv icke borde
givas för den enskilda upplysningsverksamhetens bedrivande hav Sundberg
gjort gällande att det i nämndens instruktion anbefallda samarbetet med
enskilda organisationer varken innc-bure statsdirigering eller ens statsuppsikt
över dem. Denna uppfattning är enligt min mening riktig. Däremot
anser jag vad Sundberg i övrigt anfört om nämndens betogenheter i hithörande
hänseende innebära att gränsen för dess verksamhetsområde av
Sundberg dragits för snävt. Då i instruktionen för nämnden dennas uppgift
angivits vara att »främja» upplysningen om försvaret, synes däri böra inläggas
att, innan nämnden inlåter sig på sådant samarbete som nämnes under
2 § h) i instruktionen, nämnden äger pröva huruvida ifrågasatt samarbete
enligt nämndens åsikt är ägnat att »främja» upplysningen om försvaret.
Utan tillgång till utredning, som gör det möjligt för nämnden att göra
ett sådant bedömande, är nämnden icke skyldig att inlåta sig på samarbete.
Om en frivillig försvarsorganisation begär samarbete med nämnden, äger
denna således, om den från nu angiven synpunkt finner skäl därtill, såsom
villkor för samarbete föreskriva att organisationen lämnar upplysningar rörande
sin verksamhet och, om sådan begäran ej tillmötesgås eller upplysningarna
befinnas ej vara tillfredsställande, avvisa samarbete. Med hänsyn

198

till att nämnden i sin instruktion tillagts rätt att genom »initiativ» främja
upplysningen om försvaret, är det uppenbart att fråga om samarbete med
en enskild försvarsorganisation kan väckas även av nämnden själv. Jämväl
i detta fall torde nämnden såsom villkor för upptagande av det ifrågasatta
samarbetet kunna kräva att organisationen lämnar sådana upplysningar
rörande sin verksamhet, som nämnden anser erforderliga för bedömande av
huruvida samarbete med organisationen kan anses främja upplysningen om
försvaret. Vare sig frågan om samarbete upptagits av den enskilda organisationen
eller nämnden själv tagit initiativet därtill står det emellertid klart,
att nämndens rätt att kräva upplysningar är helt betingad av dess rätt och
skyldighet att pröva huruvida förutsättningar för samarbete äro för handen.
Någon därav oberoende rätt att verkställa undersökning angående enskild
försvarssammanslutnings ekonomiska eller andra interna förhållanden
har nämnden icke, då den — såsom förut framhållits — icke har ställning
av övervakningsorgan i förhållande till de enskilda organisationerna.
Vidare bör slås fast att frågan om samarbete är helt beroende av frivillig
medverkan från den enskilda sammanslutningens sida. Någon skyldighet för
sammanslutningen att samarbeta med vare sig nämnden eller försvarsstaben
föreligger icke. Om sammanslutningen icke vill tillmötesgå av nämnden
såsom villkor för samarbete framfört krav på erhållande av upplysningar
om sammanslutningens verksamhet, har nämnden endast att förklara
frågan om samarbete från nämndens sida förfallen. Någon laglig befogenhet
att genom förhör eller annorledes söka framtvinga upplysningar
om sammanslutningen äger nämnden icke.

Såvitt handlingarna i ärendet utvisa har samarbete mellan nämnden och
försvarsfrämjandet icke tidigare varit ifrågasatt. Detta förhållande torde
få tolkas så att nämnden icke ansett försvarsfrämjandet vara en sådan organisation,
med vilken det enligt 2 § h) i nämndens instruktion åligger nämnden
att samarbeta, eller i varje fall icke ansett utrett huru därmed förhölle
sig. Det framgår icke klart huruvida nämnden, då den i anledning av
försvarsstabschefens begäran om yttrande i skrivelsen den 24 januari 1950
hemställde att försvarsfrämjandet måtte lämna redogörelse för sin verksamhet,
ansett sig handla enligt 2 § b) eller 2 § h) i instruktionen. I varje
fall har emellertid — sedan försvarsfrämjandet i svarsslcrivelsen den 17
februari 1950 förklarat sig berett till sådant samarbete med nämnden, som
denna i sin instruktion fått sig ålagt — ärendet kommit i det läget att
nämnden hade att bedöma förutsättningarna för det av försvarsfrämjandet
sålunda erbjudna samarbetet. I enlighet med vad ovan anförts rörande
nämndens befogenhet i hithörande avseende ägde nämnden därvid såsom
villkor för upptagande av samarbete kräva att den erhölle sådana upplysningar
angående f örsvar sfrämjandets verksamhet, som den ansåg erforderliga
för bedömande av huruvida det erbjudna samarbetet skulle innebära
ett främjande av upplysningen om försvaret. Med hänsyn till upplysningsutredningens
kritiska uttalande om försvarsfrämjandets verksamhet är det naturligt,
att nämnden icke velat acceptera det erbjudna samarbetet utan att

199

äga tillgång till tämligen ingående upplysningar rörande försvarsfrämjandets
verksamhet under senare år. Att nämnden begärt upplysningar rörande
försvarsfrämjandets verksamhet föranleder därför i och för sig ingen
erinran från min sida. Däremot anser jag anmärkning böra göras mot det
sätt nämnden använt för erhållande av upplysningarna. Sålunda måste nämnden
såväl i skrivelsen den 24 januari 1950 som i den fortsatta skriftväxlingen
med försvarsfrämjandet anses ha använt en formulering som icke
är förenlig med de begränsade befogenheter nämnden, enligt vad förut framhållits,
har att erhålla upplysningar från enskilda sammanslutningar. Den
använda formuleringen har varit ägnad att ingiva försvarsfrämjandet den
föreställningen att skyldighet förelåge för försvarsfrämjandet att lämna de
av nämnden begärda upplysningarna, särskilt som i skrivelserna intet antytts
om att dylik upplysningsplikt icke förefunnes. Det måste redan på ett
tidigt stadium av skriftväxlingen ha stått klart för nämnden, att försvarsfrämjandet
icke var villigt att lämna de av nämnden önskade detaljerade
upplysningarna om sin verksamhet. I enlighet med vad förut anförts borde
nämnden då ha ansett frågan om samarbete förfallen och med tillkännagivande
härav redovisat ärendet till försvarsstabschefen. Då nämnden det
oaktat vidhållit sitt krav på att erhålla redovisning för försvarsfrämjandets
verksamhet, har detta uppenbarligen förestavats av en önskan hos nämnden
att kunna giva försvarsstabschefen en så fullständig utredning som möjligt
rörande försvarsfrämjandets ekonomiska och andra interna förhållanden.
Någon dylik utredning har nämnden icke ägt befogenhet att göra. Nämnden,
som härutinnan tagit sig ställningen av övervakningsorgan i förhållande till
försvarsfrämjandet, har genom att på angivet sätt söka förmå försvarsfrämjandet
att avgiva redovisning för sin verksamhet överskridit sina befogenheter.

Innebörden av nämndens uttalande i skrivelsen den 6 september 1951 är
att nämnden, som själv icke funnit förutsättningar för samarbete vara för
handen, icke heller vill råda försvarsstaben att samarbeta med försvarsfrämjandet.
Grunden för uttalandet har varit försvarsfrämjandets vägran att lämna
upplysningar, som försvarsfrämjandet icke varit skyldigt att lämna. Av
det förut anförda framgår, att nämnden överskridit sina befogenheter genom
att på anförda skäl göra ifrågavarande för försvarsfrämjandet oföimanliga
uttalande.

Vad härefter angår den av Eder avlåtna skrivelsen av den 25 oktober 1951
är till en början klart att — oaktat instruktionen för försvarsstaben endast
omnämner press, rundradio och film — det ankommer på försvarsstabschefen
att leda verksamheten inom krigsmakten även med avseende å annan
utåtriktad försvarsupplysning. Det torde sålunda tå anses klart, att försvarsstabschefen
äger befogenhet att till försvarsmaktens olika förband och
organisationer meddela direktiv om hur befattningshavarna i tjänsten ha
att förhålla sig till enskilda som syssla med försvarsupplysning. Därest försvarsstabschefen
giver direktiv om att t. ex. militära förband icke böra
ställa lokaler till förfogande för viss enskild försvarssammanslutning, att

200

militära föreläsare icke böra med utnyttjande av tjänstetid ställa sig till
förfogande för av sammanslutningen bedriven föreläsningsverksamhet eller
att de militära förbanden såsom sådana icke böra prenumerera å publikationer,
som utgivas av sammanslutningen, innebär detta alltså intet kompetensöverskridande
från försvarsstabschefens sida. Om den ifrågavarande
skrivelsen, vari Ni meddelar att samarbete med försvarsfrämjandet för närvarande
icke kan rekommenderas, varit riktad allenast till militära myndigheter
och begränsad till att avse direktiv för hur befattningshavarna i tjänsten
hade att förhålla sig till försvarsfrämjandet, hade i enlighet härmed
intet varit att erinra mot meddelandet. Emellertid hade uppenbarligen åt
meddelandet givits en vidare räckvidd än som enligt det nu anförda legat
inom Eder befogenhet som försvarsstabschef. Meddelandet har sålunda till
en början varit riktat till, förutom militära myndigheter och förband, även
ett flertal enskilda organisationer. Någon befogenhet att med utnyttjande
av Eder auktoritet som försvarsstabschef söka påverka dessa enskilda organisationer
i sitt ställningstagande till försvarsfrämjandets verksamhet har
icke förelegat för Eder. Att meddelandet tillställts de ifrågavarande organisationerna
endast »som orientering» torde i förevarande hänseende sakna
betydelse; meddelandet har icke förty varit ägnat att påverka organisationerna.
Edert uttalande i yttrandet den 3 maj 1952 att det »funnits all anledning
att snarast meddela militära myndigheter och frivilliga försvarsorganisationer
den i skrivelsen den 25 oktober 1951 intagna rekommendationen»
synes närmast giva vid handen att dylik påverkan varit av Eder avsedd.
I varje fall borde Ni ha insett att meddelandet kunnat erhålla en dylik
effekt. Med hänsyn till meddelandets avfattning och vad Ni själv uppgivit
om syftet med meddelandet utgör detta, även i vad det icke varit riktat
till enskilda organisationer, ett kompetensöverskridande från Eder sida. Ni
har uppgivit att avsikten med meddelandet var att upplysa dem som erbjudits
understöd eller utsatts för ackvisition eller medlemsvärvning från en
organisation, vars ekonomiska förhållanden icke vore klarlagda. Av detta
uttalande framgår att meddelandet var avsett som ett råd till de enskilda
befattningshavarna att bland annat icke ingå som medlemmar i försvarsfrämjandet.
Det måste även, på grund av att meddelandet icke begränsats
till att avse förhållanden i tjänsten, anses att detta varit ägnat att uppfattas
som ett råd till befattningshavarna att även utom tjänsten avhålla sig från
samarbete med försvarsfrämjandet. Ni har icke ägt befogenhet att på dylikt
sätt söka påverka befattningshavarna i avseenden som icke haft samband
med deras tjänst.

Härefter återstår till bedömande frågan huruvida Eder åtgärd att i skrivelsen
den 25 oktober 1951 uttala, att samarbete med försvarsfrämjandet för
närvarande icke kan rekommenderas, med hänsyn till den publicistiska
verksamhet försvarsfrämjandet bedriver varit otillåten även enligt tryckfrihetsrättsliga
regler.

I § 86 regeringsformen stadgas, att med tryckfrihet förstås varje svensk
mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hin -

201

der, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas
för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om
detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan
att återhålla allmän upplysning.

I 1 kap. 1 § första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas att det i överensstämmelse
med de i regeringsformen fastställda grunderna för en allmän
tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning skall stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av
de bestämmelser som äro i förordningen meddelade till skydd för enskild
rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra
allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i
vad ämne som helst.

I 2 § samma kapitel stadgas följande:

»Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
mot tryckning därav må ej förekomma.

Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland
allmänheten.»

Försvarsfrämjandet har gjort gällande att syftet med det ifrågavarande
meddelandet varit att söka hindra militär personal från att utöva publicistisk
verksamhet i föreningens organ. Ni å Eder sida har framhållit att ett
dylikt antagande saknade varje grund samt till stöd härför åberopat att Ni
i meddelandet hänvisat till upplysnings- och personalvårdsnämndens yttrande,
vilket var fogat såsom bilaga vid meddelandet och vari uttryckligen
sades ifrån att hinder givetvis icke finge resas mot en fri pressdebatt.

Såsom tidigare framhållits måste det anses att meddelandet allmänt taget
varit ägnat att uppfattas som ett råd till de militära befattningshavarna att
även utom tjänsten avhålla sig från samarbete med försvarsfrämjandet. Det
får vidare anses framgå i ärendet att de av försvarsfrämjandet genom medlemsavgifter
och på annat sätt insamlade medlen i icke obetydlig utsträckning
användas för utgivande av de periodiska publikationerna Folkförsvaret
och Effektivt försvar samt broschyrer. Fråga uppkommer med anledning
härav om meddelandet innefattar sådant hinder som enligt tryckfrihetsförordningen
icke får av myndighet eller annat allmänt organ uppställas.

Såsom Eek i sitt i ärendet avgivna utlåtande framhållit blir vid bedömandet
härav i första hand avgörande huruvida meddelandet över huvud är
ägnat att ingiva mottagarna föreställningen att det innehåller en rekommendation
jämväl mot medverkan i försvarsfrämjandets tidskrifter. Eek har såsom
sin uppfattning uttalat att åt meddelandet bör givas en dylik tolkning.

Med hänsyn till den omfattning utgivandet av tidskrifter har inom försvarsfrämjandets
verksamhet kan givetvis icke göras gällande annat än
att ett allmänt givet råd att icke samarbeta med försvarsfrämjandet är ägnat
att fattas såsom avseende även den publicistiska delen av dess verksamhet.
Därest Eder ifrågavarande skrivelse, däri intet förbehåll göres med

202

avseende å medverkan i tidskriftsutgivningen, icke innehållit hänvisning
till upplysnings- och personalvårdsnämndens yttrande, hade därför det i
skrivelsen innefattade avrådandet mot samarbete med försvarsfrämjandet
måst anses omfatta jämväl dess publicistiska verksamhet. Emellertid är det
uppenbart att man vid tolkning av meddelandets innebörd icke kan betrakta
skrivelsen som en självständig handling, utan att tolkningen blir beroende
av den uppfattning skrivelsen med det därvid fogade yttrandet av
nämnden är ägnat att ingiva mottagaren.

Beträffande försvarsfrämjandets publicistiska verksamhet anföres i nämndens
yttrande följande: »I fråga om den upplysningsverksamhet, som Försvarsfrämjandet
utövar genom att utgiva tidskrifterna Folkförsvaret och
Effektivt försvar samt vissa publikationer, har nämnden efter att ha tagit
del av dessa tidskrifter och publikationer icke funnit särskild anledning
till erinran. Även om de i tidskrifterna framförda synpunkterna icke skulle
leda till samling och enighet om försvaret, anser nämnden att hinder givetvis
icke få resas mot en fri pressdebatt i hithörande frågor.»

Genom det citerade uttalandet har nämnden uppenbarligen velat säga
ifrån att det avrådande beträffande samarbete med försvarsfrämjandet, som
innefattas i dess yttrande, icke avsåge medverkan i tidskrifterna. Det
kan icke antagas annat än att även Ni, såsom Ni framhållit, vid avlåtandet
av meddelandet avsett att rekommendationen mot samarbete icke omfattade
medverkan i tidskrifterna. Det torde även kunna göras gällande att en mottagare,
som noggrant tagit del av meddelandet jämte nämndens yttrande, på
grund av innehållet i det citerade uttalandet bort få klart för sig att rekommendationen
icke avsåg medarbetarskap i försvarsfrämjandets tidskrifter.
Ni har visserligen vid avlåtandet av meddelandet ägt förutsätta att mottagaren
skulle taga del jämväl av innehållet i nämndens bifogade yttrande.
Ä andra sidan är det tydligt att i den förhandenvarande situationen försiktighetsskäl
bort bjuda Eder att tydligare än som skett genom hänvisningen
till nämndens yttrande giva uttryck för Eder avsikt att undantaga den
publicistiska verksamheten från Edert uttalande i skrivelsen. Den möjligheten
kan ej uteslutas att vissa av skrivelsens mottagare icke tagit del av
nämndens yttrande eller i varje fall icke tagit sådan del därav, att det stått
klart för dem afl meddelandet icke avsåg det publicistiska medarbetarskapet.
Ej heller kan bortses därifrån att en del mottagare, oaktat de rätt uppfattat
meddelandets innebörd i denna del, ändock med hänsyn till det övriga
innehållet i nämndens yttrande och meddelandets allmänna syftning känt
sig manade att icke medverka i försvarsfrämjandets tidskrifter.

Även om det ur nu angivna synpunkter icke bör anses uteslutet att meddelandet
kunnat fattas som ett råd att icke medverka i försvarsfrämjandets
tidskrifter, är det å andra sidan med hänsyn till det anförda klart att här
icke är fråga om sådant förbud eller därmed till sin verkan jämförbar åtgärd,
som avses i 1 kap. 2 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Fråga
uppkommer då om Eder ifrågavarande åtgärd innefattar sådant hinder
mot tryckning eller utgivning av skrift, varom sägs i andra stycket nämnda

203

paragraf. Med avseende å tolkningen av detta lagrum har försvarsfrämjandet
med stöd av uttalanden av Sundberg och Eek gjort gällande att uttrycket
»på grund av skrifts innehåll» icke torde kunna hänföras till åtgärder
mot tryckning eller utgivning, vilka åtgärder enligt § 86 regeringsformen
såsom preventiva under alla omständigheter vore otillåtna.

Till sistberörda uppfattning kan jag icke ansluta mig. I det av 1944 års
tryckfrihetssakkunniga avgivna förslaget till tryckfrihetsförordning, som
ligger till grund för 1949 års tryckfrihetsförordning, hade § 2 andra stycket
följande lydelse: »Ej heller vare på grund av skrifts innehåll någon, myndighet
eller enskild, tillåtet att genom åtgärd, som icke äger stöd i denna lag,
hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten».
I sitt betänkande (SOU 1947:60 s. 210) anförde de sakkunniga
såsom exempel å lagrummets tillämplighet med avseende å myndighets
verksamhet att polismyndighet icke ägde avstänga den i ett boktryckeri
anställda personalen från tillträde till tryckeriet i anledning av att därifrån
utgåves skrift med visst politiskt innehåll eller, i annat fall än som i tryckfrihetsförordningen
angåves, bereda sig tillträde till tryckeriet för att omhändertaga
tryckalster; vidare att vid en ransonering i anledning av pappersbrist
ej finge tagas hänsyn till politiska synpunkter. De anförda exemplen
synas icke giva stöd för annan uppfattning än att uttrycket »på grund
av skrifts innehåll» är att hänföra jämväl till åtgärder avseende tryckning
eller utgivning av skrift. Vidare må här framhållas att i konstitutionsutskottets
utlåtande (1948:30 s. 37) i anledning av proposition med förslag
till tryckfrihetsförordning särskilt underströks att det ifrågavarande stadgandet
omfattade åtgärder till undertryckande av skrift på grund av dess
innehåll. I varje fall förekom under förarbetena till tryckfrihetsförordningen
intet som giver stöd för antagande att åt stadgandet bör givas annan tolkning
än som överensstämmer med dess klara ordalydelse.

Tydligt är å andra sidan att vid tolkning av det ifrågavarande uttrycket
»på grund av skrifts innehåll» åt detta icke får givas en för snäv innebörd.
Till åtgärd som är tillkommen på grund av innehållet i skrift får sålunda
hänföras även det såsom exempel här ovan angivna fallet att vid
pappersransonering hänsyn tages till politiska synpunkter. Det måste nämligen
för en tillämpning av lagrummet vara till fyllest att åtgärden i fråga
betingats av farhåga för att de misshagliga politiska synpunkterna skola
komma till uttryck i vederbörandes publicistiska verksamhet.

I sin anmälningsskrift har försvarsfrämjandet gjort gällande att Eder
ifrågavarande skrivelse utgör ett led i ett sedan länge pågående undertryckningsarbete
mot försvarslrämjandets publicistiska verksamhet. Utredningen
i ärendet giver intet stöd för att så skulle vara förhållandet. Såsom av det
anförda framgår har den mot försvarsfrämjandet i anledning av försvarsstabschefens
skrivelse den 20 december 1949 företagna utredningen haft
till syfte alt erhålla närmare upplysningar om försvarsfrämjandets ekonomiska
förhållanden, och det i skrivelsen den 25 oktober 1951 gjorda uttalandet
att samarbete med försvarsfrämjandet icke kunde rekommenderas

204

har uppenbarligen — liksom nämndens motsvarande uttalande — föranletts
av försvarsfrämjandets vägran att lämna de begärda ekonomiska upplysningarna.
I ärendet har icke förekommit något som tyder på att bakom
meddelandet skulle ligga en ogillande inställning till den av försvarsfrämjandet
bedrivna publicistiska verksamheten. Eder åtgärd att avråda från
samarbete med för svar sfrämjandet har alltså icke vidtagits på grund av
skrifts innehåll. Ehuru åtgärden enligt det förut anförda varit ur andra synpunkter
felaktig, kan densamma dock vid sådant förhållande icke anses ha
varit otillåten ur tryckfrihetsrättslig synpunkt.

Även om emellertid åt 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen skulle givas den
tolkning, som Sundberg och Eek förfäktat, kan enligt min mening den
ifrågavarande åtgärden icke anses tryckfrihetsrättsligt otillåten. För tilllämpning
av lagrummet kräves att den vidtagna åtgärden innefattar hinder
av en viss intensitet. Härom anförde 1944 års tryckfrihetssakkunniga i sitt
betänkande följande (s. 211): En annan begränsning i stadgandets tillämplighet
innefattades däri att åtgärden måste menligt påverka skriftens tryckning,
utgivning eller spridning. I lagtexten hade denna menliga påverkan
betecknats såsom hinder. För att hinder skulle anses föreligga borde ej
fordras att det vore av sådan absolut karaktär att det medförde omöjlighet
för tryckning, utgivning eller spridning överhuvudtaget. Även ett partiellt
hinder, exempelvis omöjliggörande av försäljning på viss plats, fölle under
lagrummet. Vidare måste, även om åtgärden icke omöjliggjorde den verksamhet
varom vore fråga, de ekonomiska återverkningarna tilläggas betydelse.
Vore dessa av den ingripande verkan att verksamhetens fortsättande
icke kunde anses ekonomiskt berättigad, borde hinder som avsåges i lagrummet
anses föreligga.

Klart är att ett till underordnade riktat meddelande innefattande råd av
den art varom här är fråga i och för sig kan innefatta sådant hinder, som
avses i lagrummet. Även om meddelandet icke har formen av en bindande
tjänsteföreskrift, kan det med hänsyn till avsändarens auktoritet och andra
omständigheter vara ägnat att medföra sådan menlig påverkan, som konstituerar
hinder i lagrummets mening. För att ett avrådande av angiven art
skall bliva att anse som dylikt hinder måste emellertid krävas att det har
en mera entydig inriktning på medarbetarskap i tryckt skrift än som här är
fallet. Såsom av det ovan anförda framgår synes det väl icke kunna anses
helt uteslutet att det ifrågavarande meddelandet, oaktat den däri gjorda hänvisningen
till nämndens yttrande, kan ha varit ägnat att av en del mottagare
fattas som ett råd även mot medarbetarskap i försvarsfrämjandets skrifter.
Utredningen giver dock icke stöd för antagande att meddelandet haft
sådan menlig verkan för dess publicistiska verksamhet att därigenom uppkommit
hinder i den mening som avses i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

De fel, som enligt det ovan sagda begåtts av Eder och nämnden, ha innefattat
otillåtna ingrepp i den svensk medborgare tillkommande föreningsrätten
och framstå därför i och för sig såsom allvarliga. Emellertid ha de mot
försvarsfrämjandet riktade åtgärderna uppenbarligen icke vidtagits i avsikt

205

att kränka försvarsfrämjandet utan varit betingade av syftet att till gagn
för försvarsupplysningen som helhet söka få utrett i vad mån de av försvarsfrämjandet
från allmänheten insamlade medlen komma försvarsupplysningen
till godo. Såsom förut framhållits har behovet av en offentlig kontroll
över sådan insamling från allmänheten, som ingår i försvarsfrämjandets
verksamhet, kommit till uttryck i det år 1942 framlagda förslaget till förordning
angående offentliga insamlingar. Någon lagstiftning i ämnet hai
emellertid ännu icke kommit till stånd. Att Ni och nämnden missuppfattat
edra befogenheter med avseende å samarbetet med enskilda försvarssammanslutningar
finner jag i viss mån ursäktligt med hänsyn därtill att den
ifrågavarande delen av upplysningsverksamheten ännu icke erhållit en sådan
reglering, som är ägnad att giva klar ledning vid bedömandet av Edra och
nämndens befogenheter i hithörande avseende. Det kan vidare antagas att
försvarets upplysningsutrednings i ärendet återgivna yttrande rörande försvarsfrämjandet
icke varit utan betydelse för de av Eder och nämnden begångna
felaktigheterna. Uppenbart är att nämnda i ett offentligt betänkande
gjorda uttalande kunnat föranleda Eder och nämnden att icke tillräckligt
aktgiva på vad myndigheter ha att iakttaga vid avgivande av yttranden som
beröra enskild persons rätt.

Med hänsyn till vad nu anförts har jag funnit mig kunna låta bero vid
de erinringar som innefattas i det anförda.

Upplysnings- och personalvårdsnämnden skulle genom Åkermans försorg
erhålla del av skrivelsen. Avskrift av skrivelsen tillställdes försvarsfrämjandet.

18. Av militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga handlingar
och envar äger således taga del och göra avskrift därav. I

I en den 8 oktober 1952 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
flaggmaskinisten Nils Edvard Brorsson, att åtgärder måtte vidtagas med
anledning därav att han blivit förbigången vid tillsättande av vissa förvaltarebeställningar
vid Karlskrona örlogsstation. I skriften anfördes bland
annat: Någon gång omkring 1947 hade för underofficerarna vid flottan införts
s. k. vitsord. Dessa handlingar hade varit mörklagda för den person
de gällde; det hade således icke varit möjligt för denne att få del av deras
innehåll. Tidigare hade vid sättandet av betyg använts en 10-gradig sifferskala,
och dessa betyg hade varit officiella handlingar. Först för omkring ett
år sedan hade personalsammanslutningarna lyckats utverka att vitsorden
blivit öppna såtillvida, att vederbörande finge taga del av sina vitsord på undcrofficersdetaljcns
expedition. Fortfarande bleve man emellertid förvägrad
att utfå avskrift av vitsorden.

Efter anmodan av militieombudsmannen verkställdes genom chefens för
marinen försorg utredning i ärendet, därvid yttrande avgavs av chefen för
örlogsstationen, kommendören J. Slefenson. I yttrandet anförde Stefenson,

206

bland annat, att Brorsson besökt underofficersdetaljen för att taga del av
sina vitsord och att det därvid påpekats för Brorsson att avskrifter av vitsorden
icke finge göras.

Genom beslut den 12 januari 1953 fann militieombudsmannen Brorssons
skrift, i vad den innefattade klagomål däröver att han blivit förbigången vid
tillsättandet av ifrågavarande förvaltarebeställningar, icke föranleda vidare
åtgärd från militieombudsmannens sida.

Med anledning av vad i ärendet upplysts därom att det förvägrats Brorsson
att utfå avskrift av vitsorden anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 13 januari 1953 till chefen för marinen följande: I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
stadgades, att varje svensk medborgare skulle i den ordning
i förordningen vidare angåves äga fri tillgång till allmänna handlingar.
1 den sålunda stadgade rätten finge gälla allenast sådana inskränkningar,
som påkallades antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande
eller till skydd för statens, menigheters eller enskildas ekonomiska
intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet
och sedlighet; och skulle i särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder allmänna
handlingar skulle hållas hemliga. De sålunda medgivna undantagen från
den i lagrummet givna huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet
vore upptagna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. De i nämnda lag givna
bestämmelserna syntes icke giva stöd för hemlighållande av de vitsord, varom
här vore fråga. Därutinnan kunde framhållas följande. I yttrande’ över
det av sakkunniga år 1935 avgivna förslaget till ändrade bestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet ifrågasatte militieombudsmannen
huruvida icke handlingar i militära befordringsfrågor borde hemlighållas
såvitt de rörde någons personliga förhållanden. Militieombudsmannen framhöll
därvid, att i utlåtanden angående officerares och underofficerares samt
med dem likställda civilmilitära personers lämplighet för befordran icke
torde kunna undvikas att stundom vederbörandes rent personliga förhållanden
vidrördes och att, då såvitt möjligt personliga förhållanden borde
vara undandragna offentligheten, det syntes böra övervägas införande
av stadgande att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden
icke finge utlämnas utan samtycke av den som med utlåtandet avsåges
forran viss tid förflutit. I den proposition, vari förslag till lag om inskränkning
i rätten att utbekomma allmänna handlingar förelädes 1937 års riksdag,
ansågs emellertid vad militieombudsmannen sålunda ifrågasatt icke
bora föranleda någon åtgärd. Föredragande departementschefen anförde
harutinnan (se prop. nr 107/1937 s. 105): »Beträffande befordringsfrågor
gora sig behovet av allmänhetens kontroll och önskvärdheten av att misstankar
för våld och mannamån icke uppkomma med synnerlig styrka gällande.
Inskränkningar i offentlighetsregeln böra här icke ske utan tvingande

207

skäl. Om än blottande av personliga förhållanden i befordringsärenden någon
gång skulle kunna vara hårt för vederbörande, lärer i allt fall hänsynen
härtill böra vika för offentlighetsintresset.» I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
stadgades att allmän handling, som ej skulle hållas hemlig,
skulle på begäran genast eller så snart ske kunde utan avgift tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället önskade taga del därav;
han ägde ock mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet
att tillhandahålla handling på stället skulle dock ej föreligga, om betydande
hinder därför mötte. I anledning av det anförda anhölles att chefen
för marinen ville dels från Stefenson införskaffa och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande rörande de skäl, som föranlett att Brorsson ansetts
icke äga utfå avskrift av de ifrågavarande vitsorden, dels ock avgiva
eget yttrande i saken.

Chefen för marinen inkom härefter med de begärda yttrandena.

Stefenson anförde i sitt yttrande: Stefenson kände icke till huruvida det
i militieombudsmannens skrivelse citerade anförandet av vederbörande departementschef
föranlett några föreskrifter från Kungl. Maj :t därom att
vitsord och motsvarande handlingar skulle anses som offentliga handlingar.
I varje fall hade, såvitt vore för Stefenson bekant, chefen för marinen icke
utfärdat några föreskrifter av vilka framginge att så vore förhållandet. Stefenson
hade vid handläggning av vitsordsärenden hittills utgått från att vitsorden
icke vore att anse som offentliga handlingar. Till stöd för detta ståndpunktstagande
hade Stefenson tyckt sig kunna åberopa ett flertal föreskrifter
såväl i tjänstereglementet för marinen del I som i tidigare gällande marinorder,
skrivelser från chefen för marinen samt inom marinledningen och
vid örlogsstationerna tillämpad praxis. Av dessa föreskrifter syntes nämligen
otvetydigt framgå, att ärenden angående vitsord skulle handläggas och
expedieras på ett helt annat sätt än som vore föreskrivet för offentliga handlingar
och tjänstemeddelanden. Stefenson ville belysa det anförda med några
exempel. Enligt nämnda tjänstereglemente mom. 515 skulle, med visst undantag,
vitsord insändas direkt och personligt till vederbörande personalkårchef.
Om vitsordet vore en offentlig handling borde det enligt Stefensons
mening registreras och expedieras på vanligt sätt. I mom. 514 i reglementet
föreskreves att vitsord, avgivet med anledning av tidigare tjänstgöring, icke
finge utan motiverad framställning hos vederbörande personalkårchef meddelas
chef, under vilkens befäl den för vilken vitsordet avgivits senare bleve
ställd. Enligt Stefensons förmenande borde, om vitsordet vore en offentlig
handling, den avsedde chefen äga utan motivering taga del av föregående
vitsord. Vidare kunde framhållas att chefen för marinen i skrivelse den 14
december 1950 till Svenska underofficersförbundet rörande frågan om vitsord
uttalat att han komme att anmoda stationscheferna att behandla inkommande
vitsord med största diskretion, så att desamma ej komme till
obehörig persons kännedom. Avskrift av skrivelsen hade tillställts stationscheferna
med anmodan till dem att iakttaga det i skrivelsen gjorda uttalandet.
Det syntes Stefenson att, om vitsordet vore en offentlig handling, det

208

icke skulle ha funnits något utrymme för en dylik anmodan. För övrigt kunde
det ifrågasättas vem som vore obehörig när det gällde att få del av en
offentlig handling. Vid Stefensons tillträde den 1 oktober 1949 som chef för
Karlskrona örlogsstation hade för örlogsstationen gällt det muntliga beskedet
beträffande delgivning av vitsord att underofficerare som önskade taga
del av sitt vitsord — att få taga del av annans vitsord ansågs otänkbart —
skulle genom personalavdelningen vända sig direkt till stationschefen. Tagande
av avskrifter torde däremot ha varit uteslutet. Detta förfaringssätt
hade tillämpats till mitten av december 1950. Vid en sammankomst för örlogsstationens
underofficerare den 29 november 1950, varvid Stefenson orienterat
om vissa för underofficerare vitala frågor, bland annat vitsordsfrågan,
hade vid den efterföljande diskussionen framkommit önskemålet om ett enklare
sätt för delgivningen, enär underofficerarna drogo sig för att vända sig
till stationschefen. Med anledning därav hade Stefenson kort därpå bestämt,
att underofficerarna kunde på underofficersdetaljen taga del av egna vitsord.
Samtidigt hade förbud att taga avskrift meddelats, enär Stefenson ansett
att tagande av avskrift icke överensstämde med andemeningen i de föreskrifter
som gällde för vitsordens handläggning. Eftersom Stefenson uppfattat
vitsordet såsom icke offentlig handling, hade han ansett sig vara fullt
berättigad att utfärda ett sådant förbud. Stefenson hade meddelat nämnda
vidgade möjligheter för vitsordsdelgivning till de båda sjöunderofficerssammanslutningarna
i Karlskrona samt till sjökommenderade underofficerare
tillhörande örlogsstationen genom respektive fartygschefer. Föreskrifterna
hade för Karlskrona örlogsstations del tillämpats till helt nyligen, då Stefenson
erfarit att man på senare tid vid örlogsstationerna i Stockholm och Göteborg
börjat medgiva avskrifts tagande samt att marinledningen intet haft
att erinra mot ett sådant medgivande. Nämnda förbud att taga avskrift hade
meddelats Brorsson, då denne besökt underofficersdetaljen för att få del av
sina vitsord. Stefenson ville till slut såsom egna synpunkter på vitsordens
offentlighet framhålla följande. Principen om vitsorden som offentliga handlingar
skulle måhända tillgodose kravet på viss insyn från allmänheten
i befordringsfrågor, om nu sådan insyn skulle anses önskvärd. Den skulle
emellertid, eftersom vitsord icke avgåves inom alla grenar av statsförvaltningen,
bliva ensidig. Därtill komme att, om full offentlighet gåves åt vitsordet,
d. v. s. om det registrerades och expedierades såsom vanlig öppen handling
och skulle delgivas den som enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen
ägde taga del av allmänna handlingar, vitsordet knappast skulle komma att
fylla sitt syfte. Troligen skulle man nämligen i så fall icke kunna påräkna
samma öppenhet och fullständighet i karaktärsbeskrivning med mera, som
vore önskvärd och som vore en av vitsordets viktigaste funktioner. Det kunde
nämligen befaras att vitsordsgivare, bland annat av hänsyn till den som
vitsordet avhandlade, droge sig för att blotta vissa karaktärssvagheter eller
dylikt. Stefenson vore ej övertygad om att personalsammanslutningarna
skulle vara lika intresserade av offentlighetsprincipen, av vilken de tidigare
sagt sig vara anhängare, om vitsorden bleve helt offentliga och verkligen

209

återspeglade karaktärsegenskaper, uppförande in. in. I varje fall vore Stefenson
förvissad om, att en person, vars karaktärsegenskaper och uppförande
blivit rättvist men föga smickrande återgivna, icke skulle vara tillfreds med
en sådan behandling av vitsordet.

Chefen för marinen anförde i sitt yttrande bland annat följande: Föreskrifter
rörande avgivande av vitsord av den art varom här vore fråga återfunnes
i tjänstereglementet för marinen del I. Detta reglemente hade fastställts
att gälla på försök från och med den 1 oktober 1952 och tills vidare.
De i reglementet intagna bestämmelserna ersatte men överensstämde i sak
med tidigare genom olika marinorder fastställda föreskrifter angående utfärdande
av vitsord för officerare, underofficerare, mariningenjörer och marinläkare.
Reglementet innehölle liksom tidigare gällande marinorder angående
vitsord ingen föreskrift om att de handlingar, vari vitsorden innefattades, ej
finge utlämnas till den, som begärde att få taga del av desamma. Däremot
hade chefen för marinen, såsom av Stefensons yttrande framginge, föreskrivit
att stationscheferna skulle behandla inkomna vitsord med diskretion,
så att desamma icke komme till obehörig persons kännedom. Avsikten därmed
hade varit och vore att förhindra nyfiket studerande av för annan person
utfärdat vitsord och, än viktigare, att vitsord utnyttjades i illojalt syfte.
Men det hade icke varit chefens för marinen avsikt att hindra, att den för
vilken vitsord utfärdats själv finge taga del av detsamma. I tjänstereglementet
mom. 504 föreskreves att chef, som förmärkt mindre goda egenskaper eller
prestationer hos underlydande, skulle under pågående tjänstgöring underrätta
denne därom. Vidare föreskreves i mom. 505 att chef, som för underlydande
avgivit vitsordet »otillfredsställande» (»mindre tillfredsställande»)
eller som gjort därmed liktydigt uttalande, skulle muntligen underrätta vederbörande
därom och därvid, om denne så önskade, meddela motiven för
vitsordet. Det hade alltid synts chefen för marinen naturligt att personalkårchef,
i föreliggande fall stationschef, då inkommet vitsord därtill gåve anledning,
tillkallade vederbörande och med honom ginge igenom eller läte genomgå
vitsordet i de delar, anmärkningar av ett eller annat slag framställts
mot hans sätt att sköta tjänsten, hans personliga uppträdande o. s. v. I
egenskap av chef för sjöofficerskåren följde chefen för marinen denna princip.
Om vederbörande sedan önskade göra anteckning eller utdrag ur för honom
utfärdat vitsord, borde detta ej hindras. När det i förevarande ärende
blivit bekant för chefen för marinen att chefen för Karlskrona örlogsstation
meddelat förbud för örlogsstationens underofficerare att taga avskrifter av
egna vitsord, hade chefen för marinen därför låtit meddela samtliga örlogsstationschefer
att intet hinder skulle ställas för tagandet av dylika avskrifter.
Denna möjlighet stodc öppen även hos övriga personalkårchefer inom
marinen till vilka vitsord ingåves. Enligt praxis registrerades icke vitsord vid
vederbörande personalkårchefers expeditioner och icke heller hos de chefer,
som jämlikt tjänstcreglcmentet avgåve vitsord. Vitsorden försändes under
personlig adress till personalkårcheferna. Detta innebure icke att ifrågavarande
handlingar ej finge utlämnas till person, som begärde att få taga del av

14- [>37750. Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

210

för honom utfärdat vitsord, utan avsåge att hindra expeditionspersonal och
andra personer, vilka icke på något sätt berördes av handlingarna i fråga,
att få ovidkommande insyn i personliga förhållanden. Chefen för marinen
ansåge det nämligen ur många synpunkter vara önskvärt att kännedom om
vitsorden icke spredes till dem som vitsorden icke avsåge. Den tillämpade
ordningen torde hittills ha möjliggjort önskvärd diskretion utan att ha hindrat
dem som så önskade att taga del av vitsorden. Då syftet med vitsorden
framför allt vore att skapa betingelser för personalkårcheferna att skaffa
sig ett så grundligt underlag som tänkbart vore beträffande personalens
lämplighet för befordran och för kommendering till olika befattningar, vore
det angeläget att vitsorden utformades så uttömmande som möjligt. Därest
vitsorden skulle behandlas på samma sätt som andra öppna tjänstemeddelanden,
d. v. s. registreras i vederbörliga chefers expeditioner, uppföras på
daglistor och motsvarande handlingar, utskrivas i flera exemplar m. m„
kunde med skäl förmodas att de skulle utformas mera restriktivt än som
vore fallet med nu tillämpat sätt för deras handläggning. Vitsordens värde
såsom vägledning för personalkårcheferna skulle under sådana förhållanden
minskas i hög grad.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 1 april 1953 till chefen för marinen
följande.

Såsom jag framhållit i min skrivelse till Eder den 13 januari 1953 stadgas
i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, att till främjande av ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning varje svensk medborgare skall i den ordning
i förordningen vidare sägs äga fri tillgång till allmänna handlingar. I
den sålunda stadgade rätten må gälla allenast vissa i paragrafen angivna inskränkningar,
och skola i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad
lag noga angivas de fall, då enligt nämnda grunder allmänna handlingar
skola hållas hemliga. De sålunda avsedda undantagsfallen äro angivna i lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, den s. k. sekretesslagen. I 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
föreskrives att allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran
genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning
eller avskrivning på stället önskar taga del därav; han äger ock mot fastställd
avgift erhålla avskrift av handlingen. Skyldighet att tillhandahålla handling
på stället skall dock ej föreligga, om betydande hinder därför möter.

I ärendet är upplyst att Stefenson såsom chef för Karlskrona örlogsstation
meddelat förbud mot att taga avskrift av vitsord, som utfärdats för underofficerare
vid örlogsstationen. Stefensons ifrågavarande åtgärd och vad han
i ärendet anfört till stöd för sin rätt att meddela ett dylikt förbud giver vid
handen, att han missuppfattat bestämmelserna angående allmänna handlingars
offentlighet.

Av vad ovan anförts framgår att beträffande allmänna handlingar gäller

211

såsom regel att de äro offentliga och således öppna för envar samt att förbud
mot utlämnande av dylika handlingar icke får meddelas, såvida det ej sker
med direkt stöd av sekretesslagen. Angående denna princip anfördes vid sekretesslagens
tillkomst (SOU 1935:5 s. 32) följande: Förbuden mot utlämnande
av allmänna handlingar finge enligt de sakkunnigas förslag icke meddelas
i vilken lag som helst utan skulle hållas samlade i en särskild lag; alla
de områden, där sekretess finge förekomma, borde sålunda vara uttömmande
angivna i denna lag. Med denna anordning skapades enligt de sakkunnigas
tanke en icke oviktig garanti för att inskränkningar i offentligheten icke
skulle komma att företagas utan tillbörligt beaktande av deras principiella
betydelse.

För tydlighets skull må här framhållas att på vissa i sekretesslagen angivna
begränsade områden, i stället för att direkt sekretesspåbud givits, överlåtits
åt Konungen eller åt myndighet att mera generellt eller för särskilda
fall förordna om sekretess. Sålunda har på försvarets område Kungl. Maj :t
den 16 juni 1950 med stöd av 4 och 7 §§ sekretesslagen utfärdat den s. k.
försvarets sekretesskungörelse. Vidare har i vissa fall sekretessens närmare
omfattning i sekretesslagen angivits genom hänvisning till annan lag, där
speciella regler i ämnet givits. Det nu anförda strider emellertid icke mot
principen att sekretessens alla områden skola angivas i sekretesslagen och att.
sekretess icke kan etableras utan att stadgande därom gives i denna lag.

När framställning göres hos en myndighet om att få taga del av en där förvarad
allmän handling har myndigheten att antingen, om handlingen enligt
sekretesslagen skall hållas hemlig, avslå framställningen eller i annat fall
tillse att handlingen tillhandahålles sökanden på sätt i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
föreskrivits. En ordning innebärande att sökanden väl får
på stället taga del av handlingen men förbjudes att göra eller erhålla avskrift
därav saknar allt stöd i gällande bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

För hemlighållande av de vitsord, varom här är fråga, kan icke åberopas,
något stadgande i sekretesslagen. Att så skulle vara fallet har ej heller av
Stefenson gjorts gällande. Såsom jag framhållit i skrivelsen den 13 januari
1953 ifrågasatte militieombudsmannen i remissyttrandet över 1935 års förslag
till sekretesslag, att handlingar i militära befordringsfrågor skulle hemlighållas
såvitt de rörde någons personliga förhållanden. Detta avvisades
emellertid av departementschefen, som ansåg att den enskildes intresse av
att icke få sina personliga förhållanden i befordringsärenden blottade borde
vika för offentlighetsintresset, och någon härifrån avvikande mening
framkom icke under riksdagsbehandlingen av lagförslaget. Därmed hade
från de lagstiftande myndigheternas sida givits klart uttryck för uppfattningen
att handlingar av ifrågavarande art icke borde hemlighållas. Stefensons
antagande att det skulle krävas särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t
för att handlingarna skulle anses som offentliga är givetvis oriktigt.

Såsom Stefenson anfört i sitt yttrande innehåller tjänstereglementet för
marinen bestämmelser innebärande att vitsord i vissa hänseenden behand -

212

las på ett från övriga tjänstemeddelanden avvikande sätt. Bland annat är
föreskrivet att vitsorden skola insändas direkt och personligt till vederbörande
personalkårchef. Vidare är upplyst att enligt praxis inom marinen
vitsorden icke registreras som andra tjänstemeddelanden. Något förbud mot
att taga del av vitsorden är emellertid icke föreskrivet i reglementet, och
att — såsom Stefenson gjort — i de ifrågavarande bestämmelserna tolkningsvis
inlägga ett dylikt förbud är givetvis uteslutet med hänsyn till tryckfrihetsförordningens
exklusiva bestämmelser i förevarande hänseende. Huruvida
en handling registrerats eller icke saknar för övrigt all betydelse för
frågan om handlingens egenskap av allmän offentlig handling. Härutinnan
må framhållas följande.

Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen avses med allmänna handlingar
alla hos slats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig
de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade. I 5 § samma kapitel
föreskrives att handling skall anses inkommen till myndighet, då den
avlämnats till myndigheten eller behörig befattningshavare, samt att handlingar,
som hänföra sig till visst mål eller ärende, i allmänhet skola anses
upprättade då de expedierats. Under förarbetena till tryckfrihetsförordningen
föreslogo vissa pressorganisationer, att bestämmelserna i 5 § skulle
kompletteras med en föreskrift att avlämnad handling omedelbart skulle
diarieföras. I anledning härav anförde departementschefen (se prop. nr
230/1948 s. 131): Av lagrummet torde klart framgå att eu handling som
inkomme till myndighet vore att anse som allmän handling, så snart den
avlämnats till myndigheten eller befattningshavare som där avses. Vore
handlingen offentlig, kunde således underlåten diarieföring eller registrering
icke åberopas för att fördröja dess tillhandahållande. Vidare framginge
att handling som expedierats vore allmän handling; huruvida den
diarieförts eller registrerats hos annan myndighet vore således utan betydelse.
Såsom pressorganisationerna framhållit kunde det ur praktisk
synpunkt vara av vikt att inkommen handling omedelbart diariefördes. Att
diarieföringen skulle ske genast torde också vara innebörden av de föreskrifter
som för olika fall funnes meddelade om förande av diarium. Å andra
sidan torde det, med hänsyn till att ordnad diarieföring icke funnes hos
alla de myndigheter som här kunde komma i fråga, ej vara lämpligt att i
tryckfrihetsförordningen införa en särskild föreskrift om omedelbart vidtagande
av sådan åtgärd. De bestämmelser som funnes syntes erbjuda tillräckliga
möjligheter till ingripande mot försummad diarieföring, särskilt
om sådan underlåtenhet skett i syfte att kringgå bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet.

Med anledning av vad som upplysts rörande behandlingen av vitsord
inom marinen vill jag ytterligare framhålla följande. Redan ur ordningssynpunkt
är det givetvis av vikt att utgående och inkommande tjänstemeddelanden
där så lämpligen kan ske diarieföras eller registreras. Att så sker
är även av stor betydelse för upprätthållande av grundsatsen om allmänna
handlingars offentlighet. Den offentliga kontrollen över myndigheters åtgö -

213

randen förutsätter att envar lätt skall kunna förskaffa sig kännedom om
vilka handlingar som finnas i ett visst ärende, och rätten att taga del av offentliga
handlingar kan lätt bliva mer eller mindre illusorisk om allmänheten
undanhålles kännedom om att en viss handling inkommit eller utfärdats.
I tjänstereglementet för marinen del 1 mom. 461 föreskrives att tjänstemeddelanden
-- med undantag för vissa order samt sådana meddelanden,
som skola införas i särskilda journaler, ävensom rapporter och meddelanden
av mindre betydelse — skola omedelbart efter ankomsten respektive
före avsändandet registreras. Då beträffande vitsord avsteg gjorts från den
sålunda föreskrivna ordningen, synes enligt vad det av Eder i ärendet avgivna
yttrandet giver vid handen syftet härmed närmast ha varit att den
expeditionspersonal, som har att ombesörja eller biträda med tjänstehandlingars
registrering, icke skall i sådant sammanhang bliva i tillfälle att
taga del av inkommande eller hos myndigheten upprättade vitsord. Med
hänsyn till karaktären av de handlingar varom här är fråga — för att vitsorden
skola tjäna sitt syfte är det av vikt att de innehålla tämligen utförliga
uppgifter för bedömande ur olika synpunkter av vederbörandes lämplighet
för befordran — torde det vara förklarligt att dylika handlingar ansetts
icke böra i vanlig ordning omhändertagas av expeditionspersonalen
eller utan särskild begäran å expeditionen finnas tillgängliga för annan personal,
som icke har att taga befattning med vitsordsärendenas handläggning.
Mera tveksamt ställer det sig huruvida för ernående av nu angivna
syfte handlingarna lämpligen böra i enlighet med tillämpad praxis helt undantagas
från diarieföring eller motsvarande registrering. Såsom framgår
av vad ovan återgivits från förarbetena till tryckfrihetsförordningen kan
det icke vara tillåtet att undantaga handlingar från registrering i syfte att
därmed kringgå bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet. Om
registrering icke sker av nu avsedda handlingar, bör det med andra ord
på annat sätt vara sörjt för att envar som hänvänder sig till den eller dem
bland expeditionspersonalen, vilka ha att tillhandagå med upplysningar rörande
hos myndigheten förefintliga ärenden, också kan utan omgång erhålla
besked om att hos myndigheten förvaras vitsord för de personalkategorier
varom här är fråga och att möjlighet finnes att hos chefen eller särskild
av denne anvisad befattningshavare taga del av vitsorden. Under förutsättning
alt nu angivna synpunkt vederbörligen beaktas finner jag ej
anledning till erinran mot ifrågavarande inom marinen tillämpade ordning
för behandling av de vitsord, som utfärdas för berörda personalkategorier. I
detta sammanhang må framhållas hurusom i en av chefen för armén den
12 september 1952 utfärdad order, Ast P nr 65: 4, rörande avgivande av vitsord
för officerare upptagits en uttrycklig erinran om att i ordern meddelad
föreskrift att vitsorden ej skola registreras vid vederbörlig expedition
och att försändande av vitsord skall ske i rekommenderat brev under personlig
adress icke innebär något hinder för den som så önskar att taga del
av vitsorden. Det synes mig vara av omständigheterna påkallat att jämväl
de i förevarande ärende berörda särbestämmelser som för marinens vid -

214

kommande gälla beträffande den expeditionella behandlingen av vitsord
kompletteras med en erinran av motsvarande innehåll som den i arméordern
upptagna.

Av det anförda framgår, att Stefenson misstolkat gällande bestämmelser
i ämnet och till följd därav förfarit felaktigt genom att i strid med de grundläggande
principer som gälla beträffande allmänna handlingars offentlighet
utfärda förbud mot att taga avskrift av vitsordshandlingar. Med hänsyn
till omständigheterna och då Stefenson felat endast av ovarsamhet, finner
jag mig emellertid kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
ovan anförda.

Stefenson skulle genom chefens för marinen försorg erhålla del av skrivelsen.

Chefen för marinen utfärdade den 15 april 1953 en order (marinorder nr
264) av följande innehåll.

I anslutning till bestämmelserna i Tjänstereglemente för marinen del I,
§ 67, angående vitsord för officerare, vederlikar och underofficerare skall
följande gälla:

1. Vitsord skola registreras endast vid vederbörlig personalkårchefs expedition
(dossiersystem med registrering på personnamnet, särskilt registerkort
ej nödvändigt).

2. Chefen för marinen vill erinra om att hinder ej föreligger att hos personalkårchefen
taga del av (verkställa avskrift av) ingivet vitsord.

19. Fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev för lämnande av
meddelande rörande tjänsteförhållanden varit förenligt med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet.

•Sedan dåvarade infanteriinspektören översten Alf Meyerhöffer hos Kungl.
Maj:t ansökt att bliva överförd till disponibilitetsstat från den 1 juli 1951
samt chefen för armén, generallöjtnanten C. A. Ehrensvärd, tillstyrkt ansökningen
att gälla redan från och med den 1 juni nämnda år, förordnade
Kungl. Maj :t genom beslut den 18 maj 1951 att Meyerhöffer skulle överföras
till disponibilitetsstat från och med den 1 juni 1951.

I ett av justitiekanslersämbetet efter anmälan av advokaten Gideon Alm
upptaget ärende har av Alm och Meyerhöffer påtalats Ehrensvärds åtgärd
att tillstyrka Meyerhöffers försättande i disponibilitet vid tidigare tidpunkt
än denne själv begärt. I nämnda ärende, som då förevarande redogörelse
lärdigställdes var beroende på justitiekanslersämbetets prövning, har vidare
påtalats bland annat att vid orienteringar, som av Ehrensvärd ävensom av
generalmajoren Viking Tamm i egenskap av chef för arméstaben lämnats
vid sammankomster med officerare, förekommit uppläsning av ett av regementsläkaren
vid Dalregementet C. V. Barréus den 4 maj 1951 avlåtet hand -

215

brev utan att Meyerhöffer dessförinnan erhållit del av uppgifterna i handbrevet,
vilka vore oriktiga och i vissa delar för Meyerhöffer kränkande.

I en den 21 maj 1953 till militieombudsmannen inkommen anmälningsskrift
begärde Meyerhöffer att, enär under utredningen av nämnda hos justitiekanslersämbetet
anhängiga ärende framkommit att av militära befattningshavare
avlåtits tj änstemeddelanden i form av handbrev som undanhållits
Meyerhöffer, militieombudsmannen måtte i anledning därav vidtaga
erforderliga åtgärder samt till prövning upptaga frågan om nyttjande av
handbrev i tjänsten.

I en sedermera till militieombudsmannen inkommen den 24 augusti 1953
dagtecknad skrift påtalade Meyerhöffer vidare, att Tamm vägrat lämna
Meyerhöffer preciserad uppgift om på vilka platser och vid vilka tider av
Tamm vid sammankomster med officerare lämnats orientering om Meyerhöffers
försättande på disponibilitetsstat, samt anhöll att militieombudsmannen
måtte verkställa utredning därutinnan.

I anledning av Meyerhöffers sistnämnda framställning har militieombudsmannen
den 13 oktober 1953 beslutat att, enär framställningen avsåge anskaffande
av utredning i fråga som enligt vad förut angivits vore föremål
för justitiekanslersämbetets prövning, med handläggningen och prövningen
av Meyerhöffers ifrågavarande framställning skulle anstå till dess det hos
justitiekanslersämbetet anhängiggjorda ärendet blivit i denna del prövat.

Av handlingarna i det genom Meyerhöffers förstnämnda anmälan hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet framgår följande.

Meyerhöffer verkställde undex- tiden den 25—den 27 april 1951 inspektion
av Dalregementet.

Den 28 april 1951 avlät chefen för Dalregementet översten Eric Drakenberg
till militärbefälhavaren för femte militärområdet generalmajoren Sven
Salander såsom handbrev en så lydande skrivelse:

Falun 28/4 51.

Till Militärbefälhavaren för V. milo,

Generalmajoren m m S. Salander.

Herr General!

Södra skånska befälsutbildningsförbundet, vars vice ordförande jag är
intill den 1. juli, har på grund av att ordföranden är förhindrad begärt, att
jag skall representera förbundet vid Centralförbundets överstyrelsesammanträde
och årsmöte 4.-5. maj. Jag begagnar mig fördenskull av semester
dessa dagar och av privata skäl även den 2. maj.

Vid Infanteriinspektörens inspektion av regementet meddelade inspektören
alt krigsplaceringen och planläggningen av viss utbildning vid den inneliggande
1. repövningsomgången icke vore tillfredsställande. Han gav mig
samtidigt direktiv att genomgå krigsplaceringarna över huvud taget och att
åstadkomma rättelse i anmärkta avseenden. Jag har emellertid av mina
underlydande fått den uppfattningen, att innebörden av vissa av anmärkningarna
icke stämma med andemeningen i av Militärbefälhavaren givna
direktiv. Jag anser det vidare icke uteslutet, att min genomgång av krigsplaceringarna,
som av ovan anfört skäl avses börja måndagen den 7. maj,
kan ge anledning till omdöme som något avviker från Inspektörens.

216

På grund av det ovan anförda tillåter jag mig anhålla, att Militärbefälhavaren
ville låta noggrant inspektera krigsplaceringarna vid 2. repövningsomgangen,
förslagsvis i samband med min nyssnämnda genomgång, ävensom
kontrollera de principer som ligga till grund för planläggningen av
denna omgångs utbildning.

Generalens vördsamt tillgivne
Eric Drakenberg.

Den 4 maj 1951 avsände regementsläkaren Barréus till fältläkaren i femte
militärbefälsstaben Magnus Boberg såsom handbrev en skrivelse av följande
lydelse:

Till Fältläkare Magnus Boberg, Karlstad.

Ärade Broder!

Vi har haft inspektion av infanteriinspektören överste Meyerhöffer under
ett par dagar i förra veckan. Sista dagen hade han något slags »husförhör»
med tjänstegrenscheferna m. fl.

Den allmänna uppfattningen vid I 13, är den, att han uteslutande siktade
pa att soka fel.

t ,Bol a\yWT..en tjänstegrenschef att M. sagt, att »allt är åt helvete vid
försök till klarläggande och bemötande av hans i ovanligt brysk
påstående ton framförda anklagelser, slog han bort med att han nog
visste att vi försökte slingra oss.

Personligen har jag aldrig förut träffat överste M. Under de 15 år jag varit
militärläkare, har jag varit med om många underligheter, men något så
hapnadsyackande hämningslöst och hänsynslöst med smak av sadism har jag
aldrig förut vård vittne till, och allra minst att en svensk överste i en så
framträdande position skulle blotta sin brist på vanlig hyfsning har ja°
aldrig kunnat tänka mig. J °

M. lyckades såra alla under sina försök att finna fel. Bl. a. kan jag meddela
ad chefen för personalavdelningen avser att skriva till Konungen för
att soka rättvisa.

.Det är uppenbart att överste M. vid sitt besök vid I 13 alls icke uppträtt
sasom anstar överordnad krigsman jämlikt TjRK, mom. 20, 21 (jfr med
mom. 31, 32, 33). J

Tillsammans med majoren Pihlström (bataljonschefen) utsattes jag i
regementschefens, överste Drakenberg närvaro, för ett slags förhör, varvid
re frågor framställdes i ohövlig ton, berörande sjukvårdsutbildningen, vilka
besvarade hövligt efter bästa förstånd men blev avbruten av M., som
etter fem minuters samtal resolverade, att samarbetet mellan regementsiakaren
och bataljonschefen (Pihlström) var dåligt. Som jag fattade det,
yttrade aven M. att »sjukvårdsförhållandena vid I 13 icke voro tillfredsställande».
överste M. fällde därvid även yttrandet »det har jag också hört från
annat håll» översten M. gick sedan sin väg, under det han "i förbifarten (såVi,
!aS nu kan minnas) sade sig vara representant för arméchefen, och nog
skulle lata denne veta hur illa ställt det var på I 13. Personligen fäster jag
mig mycket htet vid denna episod, allrahelst som jag vid ett besök i Stockholm
30/4—51 (i måndags) genom personliga förbindelser i arméstaben,
iick veta, att överste M. är en sjuk man, som bl. a. nyligen genomgått svåra
operationer. Detta förhållande kan ju förklara hans ohyfsade uppträdande.
Man förvånar sig dock över att en så sjuk människa skall behöva plågas
med sin betungande tjänst.

217

Vad jag mest fäster mig vid är att överste M. genom sitt felsökeri och sitt
allmänna uppträdande mot underordnade, i stället för att uppmuntra och
sporra till nya tag för försvarets bästa, nedslår modet och skapar vantrevnad
i tjänsten. Jag kan när som helst lämna den militära tjänsten enär jag ju
har min läkarverksamhet att falla tillbaka på. Så är ju inte fallet med
mina kamrater ibland militärbefälet.

Under mitt besök i Stockholm 30/4 sökte jag kontakt med Eugen Strömberg,
men han var tyvärr ej i tjänst då.

Jag överlämnar till Dig att bedöma det passerade, och har jag ingenting
emot att Du, om Du så anser lämpligt, vidarebefordrar mina upplysningar
till arméöverläkaren.

Oavsett om mitt fögderi vid I 13 blir föremål för kritik i överste M:s
inspektionsrapport eller ej, anhåller jag att antingen genom Dig eller genom
arméöverläkaren inspektion av sjukvården vid I 13 snarast må komma till
stånd.

Falun den 4/5 1951.

Med hj. hälsn. tillg.

C. V. Barréus.

Sedan Salander under tiden den 8—den 9 maj 1951 verkställt inspektion
av Dalregementet, avsände han den 11 maj till chefen för armén rörande
sina iakttagelser vid inspektionen en öppen och en hemlig skrivelse, den
senare berörande krigsplaceringsfrågorna. I den öppna skrivelsen anförde
Salander: Inspektören för infanteriet hade vid inspektionen av repetitionsövningsförband
vid Dalregementet framställt vissa anmärkningar och gjort
vissa iakttagelser, vilka sedermera sammanfattats i en Salander tillställd
skrivelse. Då anmärkningarna delvis voro av allvarsam art hade Salander
vid inspektionen av förbandet den 8—den 9 maj ägnat särskild uppmärksamhet
åt de av inspektören påtalade förhållandena. Salander hade därvid
funnit, att vissa av anmärkningarna strede mot av chefen för armén utfärdade
bestämmelser medan andra visat sig helt ogrundade. Salander hade
i särskild bilaga punkt för punkt upptagit anmärkningarna rörande utbildningens
organisation och genomförande till granskning.

Samma den 11 maj avsände Salander till Ehrensvärd såsom handbreven
skrivelse av följande lydelse:

Karlstad 11/5 1951.

Till Chefen för armén

Generallöjtnanten m m Greve C. A. Ehrensvärd.

Ärade broder!

Meyerhöffer inspekterade den 25.-27/4 1 13 och har därefter tillställt
mig en rapport, vars innehåll han enligt underhandsrneddelande även
orienterat Chefen för armén om. På grund av anmärkningarnas allvarliga
art ägnade jag särskild uppmärksamhet åt de av honom påtalade förhållandena
vid min redan tidigare planerade inspektion av 113 den 8.—9. maj.

Jag kom därvid till det resultatet, att hans anmärkningar delvis stred
mot på ao utfärdade bestämmelser, delvis var helt ogrundade och i andra
fall väsentligt överdrivna. Jag har tjänstevägen skickat in en saklig granskning
av dessa frågor. Skulle Du anse min uppfattning riktig, anhåller jag

218

att Du ville låta mig och chefen I 13 veta Din inställning, särskilt som M.
med stor skärpa framhållit, att han uppträdde som representant för Chefen
för armén.

Genom samtal mellan regoff och min stabschef fick jag också den uppfattningen,
att M. vid inspektionen uppträtt på ett sätt, som knappast kan
tillåtas. Efter hemkomsten visade mig min fältläkare ett brev från regläkaren,
vilket ju i hög grad styrker denna uppfattning. Jag begärde då att få
visa Dig brevet, vilket Boberg (fältläkaren) fann nödvändigt.

Jag hade ju helst sett att jag kunnat ordna upp denna tråkiga sak direkt
med M., men anser för regementets och icke minst för Drakenbergs skull
nödvändigt, att Du blir orienterad om saken. Jag meddelar M. detta i
handbrev.

Vördsamt tillgivne
Sven Salander.

Vid den sist återgivna skrivelsen hade fogats Barréus’ handbrev.

I sin den 21 maj 1953 till militieombudsmannen inkomna anmälningsskrift
anförde Meyerhöffer bland annat följande: För avgivande av yttrande
i det hos justitiekanslersämbetet anhängiga ärendet hade Meyerhöffer
den 7 augusti 1951 hos chefen för Dalregementet begärt att erhålla avskrift
av samtliga tjänstehandlingar, som från regementet avsänts med anledning
av Meyerhöffers inspektion av Dalregementet. I skrivelse den 9
augusti 1951 till Meyerhöffer hade Drakenberg meddelat att ingen tjänstehandling
insänts från regementet till högre militär myndighet med anledning
av inspektionen. Nämnda uppgift vore felaktig, eftersom Drakenbergs
den 28 april 1951 till Salander avsända handbrev vore en tjänsteskrivelse.
Först den 30 april 1953 hade Meyerhöffer erhållit avskrift av berörda handbrev.
Jämväl det av Barréus avlåtna handbrevet, vilket innehölle en anhopning
av sanningslösa uppgifter, vore att anse som tjänsteskrivelse. I skrivelse
den 10 augusti 1951 till militärbefälhavaren för femte militärområdet
hade Meyerhöffer anhållit om avskrift av samtliga de tjänstehandlingar,
som utsänts av militärbefälhavaren eller militärbefälhavaren underställd
personal beträffande Meyerhöffers inspektion av Dalregementet. Med anledning
härav hade Salander med skrivelse den 11 augusti 1951 låtit till
Meyerhöffer översända avskrifter av vissa inspektionen berörande handlingar,
varvid i skrivelsen angivits att avskrifterna avsåge de handlingar,
som utsänts med anledning av inspektionen. Emellertid hade därvid två
offentliga handlingar undanhållits, nämligen Barréus’ ovannämnda handbrev
och det av Salander själv den 11 maj 1951 till chefen för armén avlatna
handbrevet. Det hade vid den ifrågavarande tiden varit av synnerlig
betydelse för Meyerhöffer att erhålla del av nämnda handlingar för avgivande
av yttrande i det hos justitiekanslersämbetet anhängiga ärendet. Rörande
anledningen till att icke avskrift även av Barréus’ handbrev översänts
till Meyerhöffer den 11 augusti 1951 hade Salander vid av Meyerhöffer
sedermera gjord förfrågan upplyst att handbrevet sänts till chefen för
armén och att Salander icke låtit taga avskrift därav. Om detta förhållande
hade Meyerhöffer självfallet bort bliva underrättad och icke den felak -

219

tiga uppgiften ha lämnats att alla med anledning av inspektionen utsända
handlingar översänts till Meyerhöffer. Även expeditionelit vore det tillämpade
förfaringssättet felaktigt. Sommaren 1951 hade Meyerhöffer ryktesvis
erfarit att en skrivelse från Barréus skulle ha upplästs vid av arméledningen
beordrade sammankomster med officerare. På grund av de från
femte militärbefälsstaben erhållna uppgifterna hade Meyerhöffer ansett
uteslutet att den ifrågavarande skrivelsen kunde vara Barréus’ handbrev
till Boberg, vilket dock sedermera visat sig vara fallet. Det av Salander till
chefen för armén avlåtna handbrevet torde vara tämligen unikt som
tjänsteskrivelse. Av detsamma framginge nämligen dels att Salander frågat
en underlydande om lov att få visa chefen för armén en till militärbefälsstaben
inkommen tjänsteskrivelse och dels att han erfarit av sin stabschef
-— som i sin tur hört det av icke namngiven källa — att Meyerhöffer
vid inspektionen av Dalregementet uppträtt på ett sätt som knappast kunde
tillåtas. Först genom ingripande av justitiekanslersämbetet hade Meyerhöffer
i februari 1952 erhållit del av de ifrågavarande tjänstehandlingarna.
Att två högre officerare inom armén sålunda blivit förvunna till missbruk
av handbrev, som sedan av mottagaren fördomsfritt utnyttjats som tjänsteskrivelser
men undanhållits Meyerhöffer, vore ur allmän rättssynpunkt
oroande. Meyerhöffer hade velat bringa förhållandena till militieombudsmannens
kännedom för vidtagande av vederbörliga åtgärder.

Efter anmodan inkom Salander med eget yttrande samt yttrande av
Drakenberg.

Salander anförde i sitt yttrande: Den 5 maj 1951 hade från Meyerhöffer
till militärbefälsstaben inkommit skriftlig rapport rörande resultatet av hans
inspektion av Dalregementet. Samma dag hade Salander från Meyerhöffer
mottagit en den 4 maj 1951 dagtecknad såsom handbrev avlåten skrivelse,
däri Meyerhöffer berörde vissa förhållanden avseende inspektionen. Den 11
maj 1951 hade Salander blivit uppsökt av Boberg, som meddelat att han mottagit
handbrevet från Barréus. Uppgifterna i handbrevet hade stämt överens
med de upplysningar om Meyerhöffers uppträdande, som Salanders stabschef
vid Salanders inspektion av Dalregementet erhållit vid samtal med kamrater
och som stabschefen sin plikt likmätigt framfört till Salander. Enligt
tjänstereglementet för krigsmakten mom. 49 ålåge det chef att främja underställdas
rätt och bästa och väl vårda sig om dem samt förvissa sig om att
var man sker rätt. Salander hade med hänsyn till den honom underställda
personalen vid Dalregementet ansett det vara sin plikt att icke låta Meyerhöffers
förlöpningar passera oanmärkta. Då Salander själv icke kunnat åtgöra
något i saken, eftersom Meyerhöffer icke varit underställd Salander,
hade Salander ansett sig skyldig alt underrätta Meyerhöffers chef, chefen
för armén, om Meyerhöffers uppträdande, detta särskilt som Meyerhöffer
förrättat inspektionen på dennes uppdrag. Salander hade därför frågat Boberg
om denne i egenskap av handbrevets mottagare hade något att erinra mot
att Salander insände brevet till chefen för armén. Denna förfrågan hade enligt
Salanders uppfattning varit fullt korrekt, eftersom både Boberg och Sa -

220

länder betraktat Barréus’ brev som privatbrev och Salander naturligtvis icke
kunnat disponera däröver utan avsändarens och mottagarens tillstånd. Boberg
hade, sedan han hört sig för hos Barréus, icke haft något emot att brevet
vidaresändes till chefen för armén utan med hänsyn till vad som förevarit
funnit detta nödvändigt. Meyerhöffer hade någon tid dessförinnan gjort
vissa uppseendeväckande uttalanden i pressen om bland annat försvarets
personalvårdstjänstemän. Av hänsyn till en gammal kamrat och förutvarande
underlydande regementschef hade Salander icke velat medverka till att Meyerhöffers
förlöpningar skolat komma till avsändande och mottagande expeditionspersonals
eller allmänhetens kännedom, varigenom Meyerhöffer med
största sannolikhet skulle ha utsatts för angrepp i pressen. Härtill hade bidragit
jämväl Salanders kännedom om att Meyerhöffer nyligen genomgått en
mycket svår sjukdom med påfrestande behandling, vilket möjligen kunnat
vara orsaken till Meyerhöffers bristande balans. Ett offentliggörande av
Meyerhöffers uppträdande skulle enligt Salanders mening icke heller ha varit
till nytta för försvarets anseende. Då Salander alltså å ena sidan ansett det
■\ ara sin plikt att underrätta chefen för armén om Meyerhöffers uppträdande
men å andra sidan icke velat bringa saken till offentligheten hade Salander till
chefen för armén översänt handbrevet av den 11 maj 1951, vid vilket fogats
Barréus handbrev. För att han icke på något sätt skulle kunna beskyllas för
att handla bakom Meyerhöffers rygg hade Salander samma dag den 11 maj
till Meyerhöffer sänt ett handbrev, vari Salander meddelat Meyerhöffer att
han insänt tjänsteskrivelse till chefen för armén angående Meyerhöffers inspektion
av Dalregementet, att Boberg från Barréus mottagit ett handbrev
angående Meyerhöffers uppträdande under inspektionen samt att Salander
i enlighet med Bobergs önskan översänt handbrevet till chefen för armén.
Meyerhöffer hade skriftligen bekräftat mottagandet av Salanders sistberörda
handbrev. Vad Meyerhöffer i anmälningsskriften anfört därom att Salander
undanhållit Meyerhöffer Barréus’ handbrev vore helt sanningslöst. Meyerhöffer
förnekade det för ärendets bedömande betydelsefulla faktum att han redan
den 11 maj 1951 erhållit underrättelse om handbrevets förekomst, om
dess huvudinnehåll och om att handbrevet samma dag insänts till chefen för
armén. Detta vore så mycket mera anmärkningsvärt som Meyerhöffer vid
avgivande av yttrande i det hos justitiekanslersämbetet anhängiga ärendet
gjort sig skyldig till samma felaktighet, vilket tidigare av Salander påpekats
för Meyerhöffer. Meyerhöffer hade alltså, då han i skrivelsen den 10
augusti 1951 begärde avskrift av handlingar rörande inspektionen, varit fullt
medveten om att Salander icke haft Barréus’ handbrev i sin ägo. Bestämmelser
på grund av vilka Salander varit skyldig att taga och behålla avskrift
av handlingen funnes icke. Intet i Salanders skriftväxling med Meyerhöffer
hade kunnat bibringa denne den felaktiga uppfattningen att Salander trots
avsändandet innehade handlingen i avskrift eller fortfarande förfogade över
originalet pa sådant sätt att avskrift därav kunnat tillställas honom genom
Salanders försorg. För Meyerhöffer, som känt till att chefen för armén bekommit
handlingen, hade det alltså bort stå klart att det varit nämnda

221

myndighet som haft att pröva handlingens egenskap av allmän eller enskild.
Detta vore så mycket mera påfallande som Meyerhöffer, uppenbarligen redan
före den 10 augusti 1951, ryktesvis erfarit att ett uttalande från Barréus
upplästs vid av arméledningen beordrade sammankomster med officerare.
Meyerhöffers påstående att han ansett det uteslutet att Barréus’ ifrågavarande
skriftliga uttalande skulle vara det till Boberg sända handbrevet syntes
i belysningen av det faktum, att Meyerhöffer varit väl medveten om att
Barréus’ handbrev av Salander insänts till chefen för armén, vara en ren
konstruktion och förtjänade ingen tilltro. Någon som helst anledning för
Meyerhöffer att antaga att fråga varit om någon annan skrivelse från
Barréus än den, varom han underrättats den 11 maj 1951, hade uppenbarligen
icke funnits. Övervägande skäl syntes tala för att Barréus’ handbrev
måste betraktas såsom handbrev och icke såsom tjänsteskrivelse. Brevet
hade varit adresserat till Boberg personligen. Barréus hade naturligtvis icke
på något sätt varit överordnad i förhållande till Meyerhöffer och på grund
därav saknat befogenhet att ingripa mot denne. Då även Salander saknat
dylik befogenhet och brevet således rört person, som icke varit Salander
underställd, kunde Salanders befälsrätt över Boberg icke anses ha berättigat
Salander att inbeordra brevet för registrering såsom tjänsteskrivelse. Brevets
förtroliga innehåll hade dessutom uppenbart talat för att det måste
ankomma på avsändare och mottagare att bestämma huruvida en vidare
krets skulle få del av detsamma. Meyerhöffer påstodc att förfaringssättet att
till chefen för armén insända Barréus’ handbrev vore expeditionelit felaktigt.
Detta påstående vore oriktigt. Handbrevet hade av såväl avsändaren och
mottagaren som Salander betraktats som ett privat handbrev. Det hade
över huvud icke passerat femte militärområdets expedition. — Beträffande
Salanders eget den 11 maj 1951 till chefen för armén avsända handbrev kunde
på grund av handlingens förtroligt hållna form ingen tvekan råda om att
Salander ansett sig författa ett personligt brev. En jämförelse med innehållet
i den samma dag avsända tjänsteskrivelsen till chefen för armén gåve vid
handen, att frågor direkt hänförliga till inspektionsrapporten och således
tjänsteangelägenheter icke i vidare mån behandlats i handbrevet än som
skett i tjänsteskrivelsen. Salander hade närmast velat delgiva chefen för
armén en personlig uppfattning, som Salander på grundval av angivet material
erhållit, angående en chefen för armén direkt underställd persons uppträdande
i tjänsten mot vissa Salanders underlydande. Huruvida Salanders
ifrågavarande meddelande sedermera komme att få betydelse för frågan
om Meyerhöffers överförande på disponibilitetsslat hade givetvis då undandragit
sig Salanders bedömande, eftersom frågan härom blivit aktuell först
därigenom att Meyerhöffer den 15 maj 1951 begärt att bliva försatt i disponibilitet.
Enbart detta förhållande måste, särskilt som anklagelserna mot
Meyerhöffer varit rätt allvarliga, anses ha utgjort tillräckligt skäl för Salander
att icke minst i Meyerhöffers eget intresse begagna handbrevets form.
För alt emellertid icke den närmast berörde, Meyerhöffer, skolat lida någon
rättsförlust hade denne samtidigt erhållit en orientering om vad som

222

förekommit. Att således subjektiva förutsättningar icke funnes för den beskyllning
om missbruk av handbrev, som Meyerhöffer framfört mot Salander,
vore därmed ådagalagt. Beträffande frågan huruvida handbrevet objektivt
varit att betrakta såsom tjänsteskrivelse och alltså allmän handling
samt Salander på den grund förfarit felaktigt genom att icke på Meyerhöffer
s begäran om avskrifter tillställa honom jämväl avskrift av det ifrågavarande
handbrevet ville Salander framhålla följande. I likhet med andra befattningshavare
hade Salander betraktat bruket av handbrev såsom ett i och
för sig fullt legitimt sätt att lämna upplysningar under hand om förhållanden
i och utom tjänsten av så ömtålig natur att ur såväl enskild som allmän
synpunkt tjänstevägen icke lämpligen borde tillämpas. I Malmgrens
kommentar Sveriges grundlagar och tillhörande författningar (sjätte upplagan
s. 204) angåves under 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen att med minnesanteckning
— som enligt nämnda lagrum i princip vore undandragen offentlighet
torde vara att jämställa skriftliga meddelanden och upplysningar,
tillställda befattningshavaren privat, handbrev och dylikt. Det torde för övrigt
städse ha stått utom all diskussion att hinder rättsligt sett icke funnits mot
systemets tillämpning. Såsom framginge av militieombudsmannens ämbetsberättelse
1950 s. 473 ff. vore systemet med hänsyn till offentlighetsintresset
otvivelaktigt förbundet med vissa olägenheter. Självfallet vore att detsammas
tillämpning icke finge innebära ett kringgående av antagna offentlighetsgrundsatser.
Den nyssnämnda grundlagskommentaren belyste svårigheterna
att draga upp klara gränser mellan å ena sidan vad som skulle betraktas
såsom enskilt meddelande och å den andra vad som vore hänförligt till
tjänsteskrivelse. I det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga framlagda förslaget
till tryckfrihetsförordning hade i 2 kap. 4 § intagits ett första stycke
av följande innehåll: »Brev och andra sådana personliga meddelanden, som
inkommit till myndighet, skola, ehuru de icke äro ställda till myndigheten,
anses som allmänna handlingar, om de ej uppenbart äro utan betydelse för
mål eller ärende, som myndigheten har att handlägga.» I motiven hade
de sakkunniga rörande begreppet allmänna handlingar anfört bland annat
(s. 70): »För att offentlighetsprincipen skall fylla sitt syfte är uppenbart
av stor vikt att den oklarhet, som på denna punkt föreligger, såvitt möjligt

undanröjes. Vid besvarandet av---frågan synes avgörande betydelse

icke böra tilläggas vad meddelandets upphovsman själv angivit eller eljest
må ha förutsatt rörande meddelandets karaktär.» I Malmgrens grundlagskommentar
utsädes däremot: »Hänsyn bör också tagas till en avsändares krav
att ett skiiftligt meddelande skall vara privat; alltför rigorös gränsdragning
framkallar ökade muntliga meddelanden och därmed minskade möjligheter
till kontroll över förvaltningen.» Justitiekanslersämbetet hade i sitt remissyttrande
över förslaget till tryckfrihetsförordning givit uttryck åt samma
uppfattning. I propositionen i ämnet hade departementschefen i stort
sett refererat vad de sakkunniga anfört men därvid utelämnat det ovan
citerade yttrandet om att avgörande betydelse icke borde tilläggas vad meddelandets
upphovsman själv angivit eller eljest må ha förutsatt rörande

223

meddelandets karaktär. Eftersom det ifrågavarande stadgandet dessutom
bortfallit vid riksdagsbehandlingen måste med skäl kunna antagas, att respekten
för avsändarens åsikt om brevets karaktär alltfort lämnats betydande
plats. Tryckfrihetsförordningen måste förty fortfarande anses bygga på
presumtionen att en som handbrev avlåten skrivelse skulle betraktas såsom
enskild handling, såvida icke omständigheter förekomme som bröte denna
presumtion. Att man undvikit att taga ställning till frågan om i vilken omfattning
handbrev vore att anse såsom allmänna handlingar vore såsom militieombudsmannen
framhållit beklagligt. Det vore alltid och måste särskilt
på förevarande område vara otillfredsställande att för lösning av uppkomna
problem huvudsakligen vara hänvisad till praxis. I det av Fahlbeck, Jägerskiöld
och Sundberg utgivna verket Medborgarrätt (s. 274) syntes författarna
ur vissa angivna rättsfall härleda den principen, att skriftliga meddelanden
och upplysningar, tillställda tjänstemän privat men av betydelse
för ärendet i fråga, betraktades såsom tillhöriga akten och alltså såsom allmänna
handlingar när de diarieförts eller direkt påverkat myndighetens
beslut men ej annars. Diarieföringens betydelse vore självklar, enär vederbörande
myndighet därigenom klart deklarerat sin uppfattning att handlingen
vore en tjänsteskrivelse och spörsmålet om dess utlämnande finge
då lösas med ledning av sekretesslagens och tryckfrihetsförordningens regler.
Lika självklart vore det icke när en ursprungligen såsom enskild betraktad
handling på grund därav att den sedermera direkt påverkat myndighetens
beslut skulle anses såsom allmän. För ifrågavarande falls bedömande
saknade Salander dock anledning att i vidare mån ingå på spörsmålet än att
av regelns innebörd draga den slutsatsen, att prövningen av handlingens
karaktär naturligen måste ankomma på den myndighet vid vars handläggning
handlingen kommit till användning. Hos denna myndighet borde därför
framställning göras om handlingens utbekommande. 1 enlighet härmed borde
Meyerhöffer, därest han icke känt till vilken handling som kunde ifrågakomma,
ha hos chefen för armén framställt samma allmänt hållna begäran
som han gjort hos Salander. Att Salander efter det Meyerhöffer hos honom
begärt att utbekomma avskrift av handlingarna rörande inspektionen icke
kunnat undgå få vetskap om att hans handbrev övat visst inflytande på chefens
för armén beslut att tillstyrka Meyerhöffers överförande på disponibilitetsstat
en månad tidigare än begärts kunde logiskt icke anses ha förpliktat
Salander att ändra sitt tidigare ställningstagande, baserat på övertygelsen
att han författat ett privat brev. En annan sak vore att Salander senare kommit
till insikt om att, på grund av den betydelse handbrevet sedermera fått,
skälen för att det betraktades som privat måst vika för kravet på offentlighet.
Om Meyerhöffer tillmätt det ifrågavarande handbrevet synnerlig betydelse
för sitt yttrande till justitiekanslersämbetet vore det obegripligt varför icke
Meyerhöffer direkt av Salander begärt avskrift av brevet. Meyerhöffer måste
nämligen ha varit väl medveten om att Salander den 11 maj 1951 sänt
handbrev till chefen för armén, eftersom ju Barréus’ handbrev icke bifogats
den samma dag till chefen för armén insända tjänsteskrivelsen. Meyerhöf -

224

fer hade ju icke gärna kunnat förutsätta att Barréus’ handbrev skulle ha
insänts utan något slag av missiv eller förklaring. Efter den 11 augusti 1951
hade någon framställning icke gjorts hos Salander om utbekommande av
handbrevet till chefen för armén. Salander ville på grund av det anförda
på det bestämdaste bestrida att han undanhållit Meyerhöffer någon tjänsteskrivelse
eller gjort sig skyldig till missbruk av handbrev. Salander hade
tvärtom öppet och ärligt orienterat Meyerhöffer om handbreven i fråga. Detta
förtege Meyerhöffer trots att han måste vara medveten därom. Salander hade
i stället för att söka skada Meyerhöffer sökt förebygga att Meyerhöffers
olämpliga uppträdande skolat komma till allmän kännedom, vilket skulle ha
skadat Meyerhöffers och försvarets anseende. Meyerhöffer hade icke genom
Salanders åtgärder vållats någon rättsförlust.

Vid Salanders yttrande var fogad bestyrkt avskrift av Meyerhöffers i yttrandet
omförmälda handbrev av den 4 maj 1951, så lydande:

Stockholm den 4. 5.1951.

Generalmajor Sven Salander

Broder!

Med anledning av inspektionen i Falun ber jag få meddela Dig följande
utöver inspektionsrapporten. Som Du vet begärde jag en kvalificerad officer
ur milbefstaben för att kunna klara ut direkt och slippa en hel del
skriveri, men detta gick tyvärr inte.

Organisationen av krigsförbandsvisa övningarna var icke bra, vad
sjukvårdstjänsten beträffar undermålig. Felet i organisationen beror väl
mest på den avgående regch, kanske i någon mån på fobef också. Ingen
hand över det hela. Drakenberg var mycket tacksam för att jag som utsocknes
tog itu utförligt med saken och han slapp börja att bråka med befälet
utan får återfalla på mig. Därför är allting så utförligt.

Enligt min mening, som jag delger här i huset, vore utredningar i det
gamla — om jag undantar sjukvården — endast till skada. Alla ha arbetat,
en de! over bristningsgränsen och något behov av att skapa syndabockar
linns inte alls. Den nye, bottenärlige regementschefen skall med säkerhet
vara bra pa den punkten, att nagon bluff blir det inte i fortsättningen.

Med de bästa hälsningar.

Gamle vännen
Alf Meyerhöffer

Drakenberg anförde i sitt yttrande: Han hade varit chef för Dalregementet
sedan den 1 april 1951. Meyerhöffers ifrågavarande inspektion hade
omfattat utbildningen dels vid regementets befälsskolor och dels vid den
för tillfället inneliggande repetitionsövningsomgången. Muntlig genomgång
av inspektionsiakttagelserna hade ägt rum den 27 april 1951 dels inför bataljonschefer,
skolchefer, utbildningsofficer med flera, och dels i vad rörde
sjukvårdstjänsten inför Barréus och Drakenberg. Vid genomgången hade
Meyerhöffer om det sätt pa vilket tjänsten bedrivits vid regementet gjort
uttalanden, som enligt Drakenbergs mening i väsentliga stycken saknat
stöd av vad som förekommit under inspektionen. Med utgångspunkt från
krigsplaceringen av de värnpliktiga vid det inspekterade repetitionsövnings -

225

förbandet och från deras fördelning på särskilda övningsavdelningar hade
Meyerhöffer riktat allvarliga erinringar dels mot krigsplaceringsarbetet i
stort och dels mot organisationen av utbildningen vid regementet. Då Drakenberg
vid tillfället icke känt läget i alla avseenden, hade han icke med säkerhet
kunnat bedöma vederhäftigheten av Meyerhöffers yttranden. Den
form Meyerhöffer givit dessa hade emellertid avvikit från vad som vid dylika
tillfällen vore brukligt, även om all hänsyn toges till det ofta drastiska
och humoristiska uttryckssätt som vore eget för Meyerhöffer. Intrycket hade
varit pinsamt, och de närvarande hade bibragts uppfattningen att Meyerhöffer
på grund av bristande balans felbedömt situationen och icke iakttagit
tillbörlig grannlagenhet. Efter Meyerhöffers avresa hade Drakenberg
med tjänstegrenscheferna dryftat vad som förekommit. Därvid hade framkommit
att Meyerhöffers direktiv i fråga om krigsplaceringar avvikit från
de av militärbefälhavaren givna. Även med hänsyn till att inspektören för
infanteriet Drakenberg veterligen icke hade att vid regementet inspektera
annat än utbildning och försöksverksamhet, hade Drakenberg fått uppfattningen
att vederhäftigheten av Meyerhöffers uttalanden och räckvidden av
hans direktiv behövde prövas av militärbefälhavaren. Vid övervägande på
vilket sätt en sådan granskning med minsta skada kunde åvägabringas
hade Drakenberg tagit hänsyn till följande förhållanden. I föreliggande fall
skulle en öppen tjänsteslcrivelse för expeditionspersonal och eventuellt intresserade
obehöriga ha klarlagt att regementschefen riktat anmärkningar
mot inspektören för infanteriet. Författningsenliga möjligheter för hemligstämpling
av tjänsteskrivelsen hade icke förelegat. Av hänsyn till Meyerhöffer
hade Drakenberg valt att i handbrev påkalla militärbefälhavarens uppmärksamhet.
Avskrift av handbrevet hade icke tagits. Vid den tid då Drakenberg
avlåtit sitt handbrev till Salander hade det varit Drakenbergs bestämda
uppfattning att ett handbrev, d. v. s. ett personligt brev från en befattningshavare
till en annan, varit att betrakta varken som en tjänstehandiing
eller som en för allmänheten öppen handling. För tjänstehandlingars
upprättande hade i instruktionen för expeditionstjänsten vid armén angivits
normerande bestämmelser av vilka framginge bland annat, att viss noggrant
bestämd form skulle användas, att kontrasignation skulle förekomma
m. m. Det hade för Drakenberg framstått såsom självklart att kontakt,
även skriftlig, mellan en chef och hans närmaste underlydande kunde upptagas
utan att vad som avhandlats vore tillgängligt för envar. Handbrevsformen
innebure framför ett muntligt meddelande den fördelen, att det anförda
vid senare tillfälle kunde verifieras. Det vore enligt Drakenbergs mening
icke förenligt med god militär ordning att offentligen klaga över förmans
befallning eller anmärka mot förmans vid inspektion gjorda erinringar.
För den lägre chef, som anförde anmärkningarna, måste det vara
svårt att med säkerhet bedöma huruvida anmärkningarna vore befogade.
Av disciplinära skäl och av hänsyn till den som träffades av anmärkningarna
borde icke kungöras alt anmärkningar anförts, förrän den högre chef
till vilken anmärkningarna ingivits tagit ställning därtill. Rättelse syntes

15—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

226

sålunda böra eftersträvas under så litet uppseendeväckande former som
möjligt. En liknande tankegång återfunnes i soldatinstruktionens gamla
föreskrift om förbud mot att anföra klagomål framför trupp. Av det anförda
framginge skälen till att Drakenberg besvarat Meyerhöffers den 7 augusti
1951 gjorda framställning om utbekommande av handlingar med att inga
tjänstehandlingar avsänts från regementet i anledning av inspektionen.

Härefter begärdes i närmare angivna hänseenden yttranden från Ehrensvärd
och Barréus.

I avgivna yttranden anförde Ehrensvärd: Då han mottog Salanders den
11 maj 1951 dagtecknade handbrev, hade kunnat ifrågasättas om brevet
var att hänföra till allmän handling. Ehrensvärd hade emellertid ansett
övervägande skäl tala för att brevet vore allmän handling och behandlat det
i enlighet härmed. Barréus’ handbrev hade behandlats på samma sätt. Handbreven
hade för förvaring deponerats i vederbörlig handbrevsdossier, som
förvarades av Ehrensvärd personligen. Någon diarieföring eller motsvarande
registrering hade icke ägt rum. Genom hänvändelse till avdelningschefen
vid arméstabens expedition hade emellertid kännedom om förefintligheten
av ifrågavarande liksom av övriga allmänna handlingar kunnat erhållas
samt tillfälle beredas envar att taga del av desamma. Avdelningschefen
orienterades kontinuerligt om inkommande handbrev, som vore att anse såsom
allmänna handlingar, och om deras förvaring. Avdelningschefen hade
sålunda från början varit orienterad om förefintligheten av ifrågavarande
handbrev. Huruvida vid Ehrensvärds bedömande av vad från Meyerhöffers
sida förekommit vid inspektionen av Dalregementet hänsyn tagits till de i
Salanders handbrev lämnade upplysningarna kunde, med hänsyn till att
Salander samtidigt med handbrevet insänt en öppen och en hemlig skrivelse
rörande inspektionen och då så lång tid förflutit efter Ehrensvärds ställningstagande
i saken, icke av Ehrensvärd fastställas. Barréus’ handbrev
hade icke lagts till grund för Ehrensvärds ställningstagande i frågan.

Barréus anförde i sitt yttrande: Vid Meyerhöffers inspektion av Dalregementet
hade förekommit vissa omständigheter, vilka häntytt på bristande
balans hos denne. På grund av Meyerhöffers uppträdande hade en allmän
upprördhet och olustkänsla uppstått vid regementet. Beträffande sjukvårdsutbildningen
hade stabsläkaren vid militärbefälsstaben vid en kort tid
innan företagen inspektion uttalat sitt erkännande av denna. Annan personal,
som varit föremål för inspektion, hade till Barréus framfört sina iakttagelser.
Barréus hade ansett sig icke kunna förtiga förhållandena utan
lämnat Boberg upplysning om vad som förekommit. Att detta skett i form
av ett förtroligt brev hade berott på hänsyn till Meyerhöffer.

Vid ett den 13 oktober 1953 å militieombudsmansexpeditionen hållet förhör
med majoren C. J. L. Selander uppgav denne: Han vore sedan januari
1951 chef för arméstabens expedition och lydde i denna egenskap under
chefen för arméstaben. Inkommande brev, som vore ställda till chefen för
armén, öppnades på expeditionen och registrerades. Brev som vore ställda
till arméchefen personligen, vilket emellanåt förekomme, öppnades där -

227

emot icke på expeditionen utan inlämnades till arméchefen. Sedan arméchefen
brutit till honom personligen adresserat brev berörande tjänsten,
bleve Selander inkallad till arméchefen och orienterad om innehållet i
brevet. Om brevet vore av den art, att det skulle registreras, överlämnades
detsamma till Selander för registrering i vanlig ordning. Därest
brevet utgjorde handbrev i egentlig mening och bedömdes icke böra registreras,
bleve Selander noggrant orienterad om brevets innehåll och underrättad
om att brevet lades i pärmen för handbrev. Denna pärm förvarades
i ett skåp i arméchefens rum, till vilket skåp reservnyckel förvarades på
expeditionen. När arméchefen under tjänsteresa mottagit dylik personligt
adresserad post bleve Selander vid hans återkomst på enahanda sätt orienterad
om innehållet i mottagna brev. Selander hade alltsedan sitt tillträde
av tjänsten som chef för arméstabens expedition på angivet sätt blivit noggrant
orienterad om inkomna handbrev. Det hade vid flera tillfällen förekommit
att arméchefen till Selander överlämnat handbrevspärmen med anmodan
till honom att gå igenom de däri förvarade handlingarna för kontroll
av att ingen handling förbigått Selander. Vid något tillfälle — Selander kunde
nu ej minnas när det inträffat — hade arméchefen yttrat till Selander:
»Kom nu ihåg att om någon frågar efter brev så får vem som helst se dem;
men vederbörande kan ju nöja sig med vad som finns i pärmen rörande
det ärende det gäller.» Det hade ofta förekommit att arméchefen samrått
med Selander om huruvida inkommet brev finge anses röra endast privata
förhållanden och på den grund icke borde insättas i handbrevspärmen.
Arméchefen hade därvid varit mycket noga med att även brev, som endast
till någon obetydlig del berörde tjänsten, skulle insättas. Antalet till arméchefen
inkomna handbrev uppskattade Selander till endast omkring ett
dussin per år. Selander visste att arméchefen själv undveke handbrevsvägen
och litade till klara order och vanliga tjänstemeddelanden. — Selander
mindes val att någon dag i maj 1951 från Salander inkommit två skrivelser
rörande den av Meyerhöffer verkställda inspektionen av Dalregementet.
Försändelserna, som troligen båda varit ställda till arméchefen personligen,
hade lämnats in till denne. Omkring tio minuter därefter hade Selander
blivit inkallad till arméchefen, där även dåvarande arméstabschefen
generalmajoren Tamm uppehållit sig. Tamm hade till Selander överlämnat
Salanders den It maj 1951 dagtecknade handbrev och det därvid fogade
handbrevet från Barréus till fältläkaren Boberg. Selander hade efter anmodan
läst skrivelserna och erhållit meddelande om att dessa komme att
insättas i handbrevspärmen. Selander hade fattat denna tilldragelse som en
vanlig orientering om inkommet handbrev. Varken Meyerhöffer eller annan
hade vid något tillfälle hos Selander framställt begäran att få taga del
av till arméchefen inkomna handlingar rörande den J5. k. Meyerhöffer-affären.
Därest dylik begäran framställts, skulle Selander ha upplyst om de
ifrågavarande handbreven och ordnat så att vederbörande fått taga del av
dessa. Selander ansåge sig med hänvisning till vad han nu anfört kunna bestämt
uttala att det således icke förelegat något som helst hinder för Meyer -

228

höffer att efter hänvändelse till arméstabens expedition erhålla del av de
ifrågavarande handbreven.

Sedan tillfälle beretts Meyerhöffer att taga del av den i ärendet förebragla
utredningen, inkom från Meyerhöffer den 26 oktober 1953 en skrift, vari
han bland annat närmare utvecklade sin uppfattning att de av Salander,
Drakenberg och Barréus avlåtna handbreven vore att anse som allmänna
handlingar. Med anledning av vad Salander i sitt yttrande anfört därom att
Meyerhöffer i sin anmälan till militieombudsmannen förnekat att han redan
den 11 maj 1951 av Salander blivit underrättad om förekomsten av
Barréus’ handbrev framhöll Meyerhöffer att han vid sin anmälningsskrift
fogat avskrift av ett den 7 maj 1953 dagtecknat frän Salander till Meyerhöffer
avlåtet brev, av vilket framginge att Salander den 11 maj 1951 översänt
Barréus’ handbrev till chefen för armén.

Vid Meyerhöffers skrift var fogad avskrift av ett den 25 maj 1951 dagtecknat
handbrev från Ehrensvärd till Salander, så lydande:

Stockholm den 25 maj 1951.

Till Militärbefälhavaren för V. militärområdet

Generalmajoren m m S. Salander.

I Din skrivelse av den 11 ds har Du framfört vissa iakttagelser rörande
utbildningen av och krigsplaceringen vid repetitionsövningsförbanden vid

Den vid regementet tillämpade principen, att varje man bör utbildas för
sin krigsbefattning, är i överensstämmelse med av mig utfärdade bestämmelser
för repetitionsövningarna. Att plan för utbildning i sjukvårdstjänst
under repetitionsövningen saknades, synes dock vara en brist, som förefaller
onödig med hänsyn till den i övrigt synbarligen omsorgsfulla planläggningen
av utbildningen vid regementet.

De anförda olägenheterna med de små utbildningsenheterna komma i stort
sett att försvinna i och med att den nya lagen om skyldighet för värnpliktiga
att fullgöra repetitionsövning tillämpas fr o m 2. omgången.

Infanteriinspektörens allmänna uttalande om truppbefälet vid I 13 och
sjukvårdstjänsten synes knappast ha varit välgrundat. Detta framgår av
sista stycket i Dina iakttagelser.

Beträffande övriga i Din skrivelse berörda anmärkningar kan jag icke
fälla något omdöme, eftersom jag icke varit i tillfälle att genom besök vid
förbandet bilda mig en personlig uppfattning. Av Din skrivelse synes dock
framgå, att utbildningen vid regementet även beträffande dessa detaljer
varit omsorgsfullt planlagd och genomförd.

Av Dig anmälda grunder för krigsplaceringsarbetet vid I 13 biträdas.
Chefen för GVB har efter inspektion 17/5 av krigsplaceringsarbetet vid I 13
framhållit att vissa detaljanmärkningar kunde göras, bl a saknades plan
för omkrigsplacering i samband med lokalförsvarets övergång till krigsorg
1949. I stort gav dock denna inspektion det intrycket att krigsplaceringsarbetet
sköttes redigt och bra.

Din tillgivne
C. A. Ehrensvärd

Meyerhöffer anförde härutinnan: Ifrågavarande icke registrerade handbrev
utgjorde enda svaret till Salander på de skrivelser denne avsänt till

229

chefen för armén den 11 maj 1951, nämligen den öppna tjänsteskrivelsen,
den hemligstämplade tjänsteskrivelsen och handbrevet med det därvid fogade
handbrevet av Barréus. Först två år efter det handbrevet av den 25
maj 1951 avsänts hade Meyerhöffer erhållit del av detsamma. Handbrevet
hade förvarats i arméchefens handbrevsdossier. Vad Ehrensvärd och Selander
anfört om handbrevens tillgänglighet visade hur otillfredsställande
denna sak vore ordnad. Det vore naturligtvis bra att en inre expeditionskrets
kände till att tillfälle kunde beredas envar att taga del av handbreven,
men detta vore alldeles otillräckligt. Utan att handbreven registrerades
kunde det icke bliva klart för en utomstående att han hade möjlighet att
erhålla del av dossierens innehåll. Meyerhöffer hade för sin del aldrig förut
vetat om att handbrevsdossieren varit offentligen tillgänglig. Det av
Ehrensvärd tillämpade systemet vore ur offentlighetssynpunkt helt förkastligt.
Ehrensvärd hade lagstridigt behandlat handbreven såsom icke offentliga
handlingar. Talet om rätten att hänvända sig till avdelningschefen
vid arméstabens expedition vore endast en undanmanöver i efterhand och
i sak otillfredsställande.

Sedan Ehrensvärd och Salander erhållit del av de från Meyerhöffer den
26 oktober 1953 inkomna handlingarna avgav Salander vidare yttrande i
ärendet.

Från Ehrensvärd inkom den 11 november 1953 handlingar, av vilka inhämtades
att avskrift av handbrevet av den 25 maj 1951 översänts till
Meyerhöffer den 29 april 1953 i anledning av en av Meyerhöffer i brev den
25 april 1953 till chefen för armén framställd begäran att —- därest i saken
förekommit ytterligare handbrev än de som av Ehrensvärd ingivits i det
hos justitiekanslersämbetet anhängiga ärendet — avskrift av desamma måtte
tillställas Meyerhöffer.

Vidare inkom den 26 november 1953 från Ehrensvärd en skrivelse, vari
meddelades att han sedan den 16 november 1953 på samma sätt som skedde
beträffande vanliga tjänstemeddelanden läte registrera sådana i handbrevsdossieren
förvarade skrivelser, som vore att anse som allmänna handlingar,
varigenom offentlighetsprincipens tillämpning komme att ytterligare säkerställas.
Ehrensvärd upplyste vidare att motsvarande åtgärd vidtagits
beträffande dylika handbrev, som till honom inkommit eller av honom avlåtits
under tiden sedan den 1 oktober 1948, då han tillträdde befattningen
såsom chef för armén.

Vid sistnämnda skrivelse var fogad förteckning över skrivelser av allmän
handlings natur, som vore förvarade i Ehrensvärds handbrevsdossier,
upptagande sammanlagt 11 inkommande och 23 utgående handlingar. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 3 december 1953 till Ehrensvärd
följande.

I ärendet är till en början upplyst: Sedan Meyerhöffer i egenskap av infanteriinspektör
verkställt inspektion av Dalregementet under tiden den

230

25—den 27 april 1951, avlät Drakenberg till Salander såsom handbrev en
den 28 april 1951 dagtecknad skrivelse, vari Drakenberg — jämte det han
meddelade att han begagnade sig av semester vissa angivna dagar •— berörde
vad som förekommit vid inspektionen. I skrivelsen ifrågasatte Drakenberg
riktigheten av vissa utav Meyerhöffer vid inspektionen gjorda anmärkningar,
huvudsakligen avseende krigsplaceringarna, samt anhöll att Salander
måtte själv låta noggrant inspektera berörda förhållanden. Dylik inspektion
förrättades av Salander kort tid därefter. Den 4 maj 1951 avsände Barréus
till fältläkaren Boberg såsom handbrev en skrivelse, vari ävenledes
berördes vissa förhållanden vid Meyerhöffers inspektion, bland annat i vad
avsåg sjukvårdsutbildningen vid regementet. I skrivelsen framställde Barréus
i närmare angivna hänseenden anmärkningar mot det sätt på vilket
inspektionen verkställts och förklarade sig icke ha något emot att de av
Barréus lämnade upplysningarna vidarebefordrades till arméöverläkaren.
Vidare hemställde Barréus att, oavsett om sjukvårdsförhållandena bleve
föremål för kritik i Meyerhöffers inspektionsrapport eller ej, inspektion av
sjukvården vid regementet snarast måtte komma till stånd antingen genom
Bobergs eller arméöverläkarens försorg. Sedan det av Barréus avlåtna handbrevet
av Boberg överlämnats till Salander, insände Salander den 11 maj
1951 till Eder Barréus’ handbrev jämte ett eget handbrev, vari berördes förhållandena
vid Meyerhöffers inspektion. I sitt handbrev meddelade Salander
bland annat att han vid den av honom själv företagna inspektionen av
Dalregementet funnit att Meyerhöffers anmärkningar delvis strede mot bestämmelser
utfärdade på arméorder, delvis vore helt ogrundade och i andra
fall väsentligt överdrivna. Vidare framhöll Salander i handbrevet att han
erhållit uppfattningen att Meyerhöffer vid sin inspektion uppträtt på ett
sätt som knappast kunde tillåtas, vilket han senare fått bestyrkt genom
vad Barréus anfört i sitt brev. Salander meddelade i handbrevet att han
samma den 11 maj tjänstevägen till Eder insänt skrivelse rörande förhållandena
vid Meyerhöffers inspektion samt anhöll att Ni ville låta Salander
och chefen för Dalregementet veta Eder inställning, särskilt som Meyerhöffer
med stor skärpa framhållit att han uppträdde som representant för
chefen för armén. Ingen av ifrågavarande såsom handbrev avlåtna skrivelser
har behandlats i den ordning som föreskrivits rörande tjänstemeddelandens
upprättande och expediering.

I avgivna yttranden ha Salander, Drakenberg och Barréus givit uttryck
för uppfattningen att ifrågavarande såsom handbrev avlåtna skrivelser icke
varit att anse som allmänna handlingar. Till stöd för denna uppfattning ha
de åberopat att hänsyn till Meyerhöffer påkallat att innehållet i breven icke
kommit till allmän kännedom. Salander har vidare framhållit att ett offentliggörande
av Meyerhöffers uppträdande vid inspektionen av Dalregementet
icke heller skulle ha varit till nytta för försvarets anseende. Såväl Salander
som Drakenberg ha uttalat att de betraktat bruket av handbrev såsom ett
fullt godtagbart sätt att i tjänsten lämna upplysningar om förhållanden av
den ömtåliga natur varom här varit fråga. Under åberopande av uttalanden

231

i doktrinen ävensom vad som förekommit vid förarbetena till tryckfrihetsförordningen
har Salander gjort gällande att tryckfrihetsförordningen finge
anses bygga på presumtionen att en som handbrev avlåten skrivelse berörande
tjänsten vore att betrakta som enskild handling, såvida icke omständigheter
förekomme som bröte denna presumtion.

Klart är till en början, att den föreliggande frågan måste bedömas med
utgångspunkt från de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, vari innebörden
av det för offentlighetsprincipen grundläggande begreppet allmänna
handlingar kommit till uttryck. Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
äro till allmänna handlingar att hänföra alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit
eller blivit där upprättade. I 5 § samma kapitel föreskrives att handling
skall anses inkommen till myndighet, då den avlämnats till myndigheten
eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest taga
befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig. I sistnämnda
paragraf stadgas vidare att diarier, journaler, register eller andra
sådana förteckningar skola anses upprättade, då de färdigställts för anteckning
eller införing. Protokoll och därmed jämförliga anteckningar skola
anses upprättade, då de av myndigheten justerats eller eljest blivit färdigställda.
Andra handlingar, som hänföra sig till visst mål eller ärende, skola
anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då
målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat. Enligt 2 kap. 1 §
skall i den ordning i förordningen vidare angives varje svensk medborgare
äga fri tillgång till allmänna handlingar och inskränkningar i denna rätt få
ske allenast i de fall då enligt särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag allmänna handlingar skola i enlighet med vissa i sistnämnda
paragraf angivna grunder hållas hemliga. De sålunda avsedda undantagsfallen
äro angivna i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten alt
utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Även om de nu berörda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ha
grundläggande betydelse för avgörande av det föreliggande spörsmålet, är
det å andra sidan tydligt att av dessa bestämmelser icke kan hämtas en för
alla förekommande fall tillräcklig ledning för hur gränsdragningen bör ske
mellan allmänna handlingar och skriftliga meddelanden av privat natur.
Såsom Salander i ärendet framhållit har denna fråga varit föremål för övervägande
i samband med tillkomsten av den från och med den 1 januari 1950
gällande nya tryckfrihetsförordningen. 1944 års tryckfrihetssakkunniga —
vilkas förslag ligger till grund för den nya tryckfrihetslagstiftningen —
framhöllo sålunda, att man tidigare icke ansett sig kunna reglera denna
fråga. Enligt de sakkunnigas mening vore det emellertid för att offentlighetsprincipen
skulle kunna fylla sitt syfte av stor vikt, att oklarheten på
denna punkt, såvitt möjligt, undanröjdes. Avgörande betydelse borde icke
tilläggas vad meddelandets upphovsman själv angivit eller eljest kunde ha
förutsatt rörande meddelandets karaktär. Där meddelandet anginge visst
hos myndigheten förekommande mål eller ärende, måste meddelandet anses

232

ha tillkommit i syfte att påverka målets eller ärendets avgörande. Det syntes
då oegentligt och stridande mot offentlighetsprincipen, att meddelandet
genom att betraktas som enskilt skulle undandragas offentligheten. De sakkunniga
funne därför övervägande skäl tala för att även sådana meddelanden
ansåges som allmänna handlingar; huruvida de såsom sådana borde
vara offentliga eller hemliga, borde bero på de bestämmelser, som härom i
varje särskilt fall meddelades i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen.

I överensstämmelse med sin sålunda uttalade uppfattning föreslogo de
sakkunniga att — i anslutning till förordade bestämmelser om att alla
hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till
myndigheten inkommit eller blivit där upprättade, skulle vara att anse
såsom allmänna handlingar, samt att handling skulle anses till myndighet
inkommen, då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare,
som hade att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med
mål eller ärende, till vilket handlingen hänförde sig — i tryckfrihetsförordningen
jämväl skulle upptagas ett stadgande av följande lydelse: Brev och
andra sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet,
skola, ehuru de icke äro ställda till myndigheten, anses som allmänna handlingar,
om de ej uppenbart äro utan betydelse för mål eller ärende, som
myndigheten har att handlägga.

Under remissbehandlingen uttalade krigsarkivet — som tillstyrkte de sakkunnigas
förslag — att det, med hänsyn till de förbud som gällde mot att
utan tillstånd gallra allmänna handlingar, vore av stor vikt, att det i tryckfrihetsförordningen
funnes en fast definition på de skrivelser, som vore att
anse som allmänna handlingar, ehuru de ej hade den form som man i regel
brukade tillägga dylika. Det framhölls även av krigsarkivet, att frånvaron
av klara bestämmelser om bevarandet av sådana skrivelser, som plägade
kallas handbrev, föranlett olägenheter. Från flera av de hörda myndigheterna
framfördes emellertid betänkligheter mot förslaget. Justitiekanslersämbetet
framhöll, att det rent teoretiskt sett icke vore något att erinra mot
det föreslagna stadgandet. Att allmänna angelägenheter handhades i offentlighetens
ljus vore av största vikt och utgjorde en av de bästa garantierna
mot att oseder insmöge sig hos myndigheter och andra som handlade dessa
ärenden. Rättssäkerheten främjades också av att alla som hade något intresse
i ett ärende, vare sig i fråga om tjänstebefordringar, ekonomiska
angelägenheter eller annat, hade möjlighet att erhålla kännedom om samtliga
de omständigheter, som övat inverkan på handläggningen av ärendet.
Justitiekanslersämbetet funne det emellertid i praktiken stöta på svårigheter
att inom förvaltningen behandla privatbrev såsom allmänna handlingar.
Understundom inkomme till befattningshavare hos en myndighet meddelanden
rörande ett ärende, beträffande vilka avsändaren måste antagas icke ha
någon tanke på att de skulle kunna komma till var mans kännedom. Tvärtom
vore kanske uttryckligen sagt, att meddelandet vore ett privatbrev, avsett
uteslutande för mottagaren och ämnat att av honom enskilt behållas.
Ibland vore skälen till att vederbörande ej ville eller kunde framträda öppet

233

lättförståeliga. Det tedde sig i sådana fall omöjligt att, såsom förslaget innebure,
behandla dessa brev såsom allmänna handlingar, ty därigenom skulle
man svika det förtroende avsändaren visat myndigheten. Det kunde invändas,
att om hänsynen till avsändaren bjöde, att breven icke kunde behandlas
såsom allmänna handlingar, mottagaren borde återställa dem till avsändaren
med tillkännagivande att de enligt lag icke kunde behållas utan att
bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar. För att konstatera vad ett
brev innehölle måste mottagaren emellertid läsa brevet, och därefter kunde
det rent faktiskt vara omöjligt för honom att frigöra sig från innehållet i
detsamma. Ofta vore det ej heller lämpligt eller tillbörligt att lämna innehållet
obeaktat. Att hos avsändaren söka utverka att brevet finge behandlas
såsom allmän handling kunde bedömas som alldeles utsiktslöst. Återställandet
av sådana brev skulle mången gång verka egendomligt och kanske
väcka misstro eller också uppfattas såsom utslag av byråkrati och formalism.
Justitiekanslersämbetet fann övervägande skäl tala för att man såsom
förut lämnade förevarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen och
förlitade sig på de möjligheter, som i övrigt funnes till förekommande av att
vid ärendenas handläggning betydelse obehörigen tillädes privata meddelanden.
— Landsarkivarien i Uppsala framhöll bland annat, att även sådana
förtroligt hållna meddelanden i rena tjänsteärenden, som kunde växlas mellan
kolleger eller över- och underordnade utan att diarieföras eller läggas
till vederbörande myndighets handlingar, i en utsträckning som icke kunde
negligeras torde betraktas som mottagarens enskilda tillhörighet, med vilken
offentligheten icke hade mer att skaffa än han själv medgåve. Genom
det föreslagna stadgandet kunde möjligen förebyggas att hos en myndighet,
vid sidan om dess offentliga arkiv, uppväxte en särskild depå av förtrolig
korrespondens som undanhölles allmänheten. Men det kunde icke åvägabringas,
att dylikt material överhuvud bevarades hos myndigheten, första
förutsättningen för att allmänheten skulle få någon tillgång till detta.

andra sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga meddelanden i
tjänsten, vilka icke kunde anses vara allmänna handlingar. Efter att ha
övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissyttrandena som

234

tidigare uttalanden i samma ämne hade departementschefen stannat för att
låta denna gränsdragning, liksom dittills, ankomma på rättspraxis; härom
hänvisades till Nytt juridiskt arkiv 1934 s. C43 och 1936 s. 524 samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1936 s. 72. — Vid riksdagsbehandlingen
föranledde vad departementschefen sålunda föreslagit och uttalat icke någon
erinran, varför vägledning beträffande förevarande spörsmål efter
ikraftträdandet av den nya grundlagen — liksom tidigare — huvudsakligen
endast står att erhålla från den rättspraxis, som genom domstolarnas ställningstagande
utbildat sig eller kan komma att utbildas.

Det kan icke anses riktigt att, såsom Salander gjort, av vad som sålunda
förekommit vid tryckfrihetsförordningens tillkomst draga slutsatsen att förordningen
bygger på en presumtion att en som handbrev avlåten skrivelse
berörande tjänsteförhållanden är att betrakta som enskild handling, såvida
icke omständigheter förekomme som bröte denna presumtion. Tvärtom
måste med utgångspunkt från de ovan berörda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
regeln anses vara att ett skriftligt meddelande, som berör
ett tjänsteärende, icke kan undandragas offentligheten enbart därigenom att
meddelandet iklädes handbrevets form. För en sådan presumtion torde
rättstillämpningen på området icke heller giva något stöd. Om meddelandet
är avsett att ligga till grund för någon åtgärd i tjänsten bör — på sätt jag
närmare utvecklat i en denna min skrivelse bilagd framställning till Kungl.
Maj it1 — enligt min mening meddelandet, oavsett sin form, ofrånkomligt
vara att anse som allmän handling. Det kan för övrigt rimligtvis icke förhålla
sig så att den offentlighetsprincip, om vilken tryckfrihetsförordningen
i övrigt så noggrant slår vakt, skulle kunna utan vidare kringgås genom ett
skriftligt underhandsförfarande vid sidan av förordningen.

Även om, såsom i 1948 års proposition kommit till uttryck, ett visst utrymme
anses kunna medgivas för skriftliga underhandsmeddelanden i
tjänsten har i förevarande ärende icke andragits någon omständighet, som
kan ha berättigat till att anse en sådan undantagssituation föreligga beträffande
de nu ifrågavarande handbreven. Uttalandena i handbreven ha gjorts
med anledning av den av Meyerhöffer verkställda inspektionen och ha varit
avsedda och ägnade att ligga till grund vid bedömandet av de anmärkningar
som av Meyerhöffer gjorts vid inspektionen och av honom upptagits
i tjänsterapport över vad som därvid förekommit. Såväl Drakenbergs som
Barréus’ handbrev utmynna i en hemställan om att förnyad inspektion måtte
äga rum av förhållanden som av Meyerhöffer utsatts för kritik. I Salanders
handbrev beröres vad som förekommit vid Meyerhöffers inspektion i likhet
med vad som skett i en samma dag avlåten skrivelse, som av Salander själv
bedömts vara tjänsteskrivelse, men med de för bedömandet av Meyerhöffers
inspektion icke betydelselösa tilläggen att enligt Salanders uppfattning
Meyerhöffers anmärkningar i vissa fall vore väsentligt överdrivna och att
Meyerhöffer vid inspektionen uppträtt på ett sätt som knappast kunde
tillåtas. Salanders ifrågavarande uttalanden i handbrevet ha uppenbarligen,

1 Se nedan s. 250 tf.

235

lika väl som hans meddelanden i tjänsteskrivelsen, av Salander varit avsedda
att ligga till grund för ett bedömande, även detta givetvis i tjänsten,
från arméchefens sida av befogenheten av Meyerhöffers anmärkningar.
Även om det skulle förhålla sig så — som Salander med stöd av uttalanden
i doktrinen synes vilja göra gällande — att skriftliga meddelanden av den
art varom här är fråga bliva att betrakta som allmänna handlingar endast
i det fall att de påvisbart bidragit till en myndighets beslut får utredningen
i ärendet anses giva vid handen, att även denna förutsättning är uppfylld
beträffande de ifrågavarande handbreven.

Vad i ärendet anförts om hänsyn till Meyerhöffer och försvarets anseende
giver mig anledning framhålla följande. Att i ett tjänstemeddelande berörda
förhållanden äro av den art att deras yppande för allmänheten bedöines
icke vara förenligt med försvarets eller enskild persons intressen
saknar i och för sig betydelse för frågan om handlingen är att anse som allmän
eller enskild. Däremot kunna hänsyn av berörda art under de särskilda
förutsättningar som angivas i sekretesslagen föranleda till att en allmän
handling blir att anse såsom hemlig. Sålunda föreskrives i 4 § sekretesslagen
att beträffande handlingar som röra krigsmaktens mobilisering och
andra i paragrafen närmare angivna förhållanden Konungen äger att,
såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar eller
eljest medföra våda för dess säkerhet, förordna att handlingarna ej
må utlämnas förrän viss tid förflutit från handlingens datum. Föreskrifterna
i nämnda paragraf kunna uppenbarligen icke åberopas som
stöd för hemlighållande av något av de ifrågavarande handbreven. En
enskild persons intresse av att ej genom handlingars offentliggörande
tillskyndas skada eller annan olägenhet har i sekretesslagen i viss mån tillgodosetts
därigenom att i olika hänseenden införts sekretesskydd för handlingar,
vilkas utlämnande skulle kunna vara menligt för enskild person.
Nu åsyftade bestämmelser i sekretesslagen giva intet stöd för hemlighållande
av de handbrev, varom här är fråga. Upplysningsvis må här framhållas
att i annat sammanhang frågan om hemlighållande av handlingar i militära
befordringsfrågor, såvitt de röra någons personliga förhållanden, varit föremål
för övervägande. I yttrande över det av sakkunniga år 1935 avgivna förslaget
till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
ifrågasatte militieombudsmannen huruvida icke dylika handlingar borde hållas
hemliga i vad de rörde någons personliga förhållanden. Militieombudsmannen
framhöll därvid, att i utlåtanden angående officerares och underofficerares
samt med dem likställda civilmilitära personers lämplighet för befordran
icke torde kunna undvikas att stundom vederbörandes rent personliga
förhållanden vidrördes och att, då såvitt möjligt personliga förhållanden
borde vara undandragna offentligheten, det syntes böra övervägas införande
av stadgande att dylika utlåtanden i vad de rörde sådana förhållanden icke
finge utlämnas utan samtycke av den som med utlåtandet avsåges förrän
viss tid förflutit. I den proposition, vari förslag till lag om inskränkning i
rätten att utbekomma allmänna handlingar förelädes 1937 års riksdag, an -

236

sågs emellertid vad militieombudsmannen sålunda ifrågasatt icke böra föranleda
någon åtgärd. Föredragande departementschefen anförde härutinnan
(se prop. 1937: 107 s. 105): »Beträffande befordringsfrågor göra sig behovet
av allmänhetens kontroll och önskvärdheten av att misstankar för
våld och mannamån icke uppkomma med synnerlig styrka gällande. Inskränkningar
i offentlighetsregeln böra här icke ske utan tvingande skäL
Om än blottande av personliga förhållanden i befordringsärenden någon
gång skulle kunna vara hårt för vederbörande, lärer i allt fall hänsynen
härtill böra vika för offentlighetsintresset.»

Det får på grund av det ovan anförda anses att de ifrågavarande handbreven
med hänsyn till sitt innehåll varit att anse som tjänstemeddelanden
av allmän handlings natur. Det hade förty ålegat Drakenberg och Salander
att behandla de av dem avlåtna meddelandena enligt de bestämmelser rörande
upprättande och expediering av tjänstemeddelanden, som meddelats
i den genom generalorder den 7 november 1930 fastställda instruktionen
för expeditionstjänsten vid armén, innebärande bland annat att koncept av
skrivelserna skulle ha tagits och registrering av desamma skett. Därest så
förfarits skulle Meyerhöffer, redan då han den 7 augusti 1951 hänvände sig
till Drakenberg med begäran att erhålla del av de tjänstehandlingar som i
anledning av Meyerhöffers inspektion avsänts från Dalregementet, ha erhållit
avskrift av de ifrågavarande handlingarna och icke — såsom skett i
Drakenbergs svarsskrivelse av den 9 augusti 1951 — det beskedet ha lämnats
att ingen tjänstehandling insänts från regementet till högre militär
myndighet med anledning av inspektionen. Även om Drakenberg vid den
tid då hans och Barréus’ ifrågavarande meddelanden avlätos haft den felaktiga
uppfattningen att meddelandena icke utgjort tjänstehandlingar borde
Drakenberg dock, da Meyerhöffer i augusti 1951 under dåmera uppkomna
förhållanden framställde formlig begäran att erhålla avskrift av
tjänstehandlingar som avsänts i anledning av inspektionen, ha funnit anledning
närmare överväga frågan om meddelandenas natur av allmänna
eller enskilda handlingar, därvid han lämpligen bort rådföra sig med sin
auditör. Genom underlåtenheten att behandla de ifrågavarande handlingarna
som tjänstemeddelanden ha Drakenberg och Barréus förfarit felaktigt.

I enlighet med det anförda borde vidare Drakenbergs och Barréus’ skrivelser,
då de kommit Salander till handa, ha registrerats som tjänsteskrivelser.
Även den av Salander den 11 maj 1951 såsom handbrev till Eder avlåtna
skrivelsen hade bort av Salander registreras såsom utgående tjänsteineddelande.
Då kopia av den sistnämnda skrivelsen förvarats hos Salander hade
det vidare — och detta oavsett om skrivelsen registrerats eller icke — ålegat
Salander att, när Meyerhöffer den 10 augusti 1951 framställde begäran
om att erhålla avskrift av samtliga utsända tjänstehandlingar rörande inspektionen,
tillställa Meyerhöffer avskrift av skrivelsen. Genom att nämnda
skrivelse undantagits från de handlingar, som i anledning av Meyerhöffers
begäran tillställts denne, ha de i tryckfrihetsförordningen givna bestämmelserna
om skyldighet att på begäran tillhandahålla allmän hand -

237

ling blivit åsidosatta. Såväl härigenom som genom den nyss berörda underlåtenheten
att registrera handlingarna har Salander förfarit felaktigt.
Vid bedömande av vad Salander sålunda låtit komma sig till last bör emellertid
beaktas att Salander uppenbarligen icke handlat i syfte att undanhålla
Meyerhöffer upplysningar av vikt i saken. Härför talar särskilt det
förhållandet alt Salander samma dag han till chefen för armén översände
Barréus’ handbrev i särskild skrivelse till Meyerhöffer underrättade denne
om nämnda förhållande. Det ter sig anmärkningsvärt att icke Meyerhöffer,
efter det han erhållit nämnda besked, hänvänt sig till chefen för armén med
begäran att erhålla del av Barréus’ handbrev.

Förutom nu behandlade, i Meyerhöffers anmälningsskrift omnämnda
handbrev har i ärendet framkommit att rörande Meyerhöffers ifrågavarande
inspektion vid Dalregementet avlåtits ytterligare två meddelanden i handbrevsform,
nämligen det ena den 4 maj 1951 av Meyerhöffer själv till
Salander och det andra den 25 maj 1951 av Eder till Salander. Med hänsyn
till vad förut anförts ha givetvis även dessa handlingar varit att anse som
tjänstemeddelanden av allmän handlings natur. Därest de föreskrifter som
eljest gällde beträffande registrering av tjänstemeddelanden iakttagits, borde
även dessa handlingar ha registrerats.

Ni har i ärendet uppgivit att de hos Eder förvarade handbreven i saken,
ehuru de icke registrerats, behandlats såsom offentliga handlingar och att
således möjlighet förelegat för envar att erhålla del av desamma. Vad som
förekommit vid det i ärendet hållna förhöret med majoren Selander bestyrker
att så varit fallet. Av de upplysningar Selander lämnat framgår sålunda,
att Ni kontinuerligt hållit Selander såsom chef för arméstabens
expedition orienterad om vilka handbrev som förvarats i handbrevsdossieren,
att Ni tillsagt Selander att, om någon begärde att erhålla del av handbreven,
vederbörande skulle ha rätt att få tillgång till de handbrev han önskade
taga del av samt att, därest begäran framställts om att få taga del
av handlingar rörande den s. k. Meyerhöfferaffären, Selander skulle ha upplyst
om de ifrågavarande handbreven och ombestyrt att vederbörande fått
taga del av dessa. Av vad sålunda förekommit får anses framgå att hinder
icke mött vare sig för Meyerhöffer eller annan att enligt de i tryckfrihetsförordningen
givna bestämmelserna erhålla del av de i ärendet berörda handbrev,
som förvarats hos Eder.

Vad Meyerhöffer anfört därom att han först två år efter det handbrevet
av den 25 maj 1951 avsänts erhållit del därav giver mig anledning framhålla
att, såvitt i ärendet blivit upplyst, Meyerhöffer icke förrän genom framställningen
den 25 april 1953 hos Eder begärt att erhålla del av i ärendet ifrågakomna
handbrev. Avskrift av det ifrågavarande handbrevet har därvid omgående
tillställts Meyerhöffer. Någon skyldighet för Eder att dessförinnan
utan att Meyerhöffer därom framställt begäran tillställa denne avskrift
av handlingen har givetvis icke förelegat. Nu berörda förhållande att Meyerhöffer
vid därom framställd begäran omgående erhållit avskrift av det ifrågavarande
handbrevet giver ytterligare stöd åt vad förut anförts om att

238

hinder icke förelegat att hos Eder erhålla del av handbrev varom i ärendet
är fråga.

Meyerhöffer har i ärendet gjort gällande att det av Eder tillämpade systemet
att behandla handbrev vore ur offentlighetssynpunkt otillfredsställande,
därvid han särskilt påtalat att handbreven icke blivit föremål för
registrering. Med anledning härav vill jag framhålla följande. Anmärkning
torde i och för sig icke kunna göras däremot att i vissa fall till myndighet
inkomna handlingar, vilka ehuru offentliga dock äro av den art att de
icke lämpligen böra i vanlig ordning omhänderhavas av expeditionspersonalen,
förvaras avskilda från övriga tjänstehandlingar hos chefen eller av denne
anvisad befattningshavare, därest på annat sätt är sörjt för att envar som
hänvänder sig till den eller dem bland expeditionspersonalen, som ha att
tillhandagå med upplysningar rörande hos myndigheten förekommande ärenden,
kan utan omgång erhålla besked om förefintligheten av berörda handlingar.
Såsom av det förut anförda framgår har Ni i sådant syfte givit
chefen för arméstabens expedition instruktion om behandlingen i ifrågavarande
hänseende av de hos Eder förvarade handbreven, och såvitt i ärendet
framkommit har den sålunda tillämpade ordningen icke i något fall
medfört hinder eller svårighet för någon att erhålla del av handbrev av
allmän handlings natur, som hos Eder förvarats. Oavsett att den av Eder
tillämpade ordningen för behandling av ifrågavarande handlingar således
ur offentlighetssynpunkt icke givit anledning till anmärkning hade, såsom
förut framhållits, vid tillämpning av den vid den ifrågavarande tiden gällande
instruktionen för expeditionstjänsten även registrering av handlingarna
bort ske. I ärendet är upplyst dels att Ni numera anbefallt att samtliga
handlingar som förvaras eller komma att förvaras i den omförmälda handbrevsdossiern
d. v. s. till Eder inkomna eller från Eder utgångna meddelanden
av allmän handlings natur men av beskaffenhet att lämpligen
icke böra omhänderhavas av expeditionspersonalen — skola registreras på
samma sätt som andra allmänna tjänstehandlingar och dels att denna Eder
order även kommit till utförande sålunda att alla i handbrevsdossieren förvarade
handlingar blivit diarieförda (upptagna i daglistor) ävensom införda
i särskilt register, vari förekommande ärenden upptagas under gruppvis
åsatta saknummer.

Av det anförda framgår att Drakenberg och Barréus vid handläggningen
av förevarande frågor på ett betänkligt sätt åsidosatt vad de haft att iakttaga
för upprätthållande av principen om allmänna handlingars offentlighet,
vilket haft till följd att möjligheten för Meyerhöffer att erhålla del av
de av dem såsom handbrev avlåtna tjänstemeddelandena blivit försvårad
och fördröjd. Jämväl Salander har brustit i detta hänseende därvid emellertid,
såsom förut framhållits, bör beaktas att Salander icke handlat i
syfte att undanhålla Meyerhöffer upplysningar av vikt i saken. Vad Eder
egen befattning med saken angår har, såsom av det anförda framgår, den
tillämpade ordningen för behandlingen av hos Eder förvarade handbrev
varit ägnad att tillbörligt säkerställa att de såsom offentliga handlingar vid

239

påfordran höllos tillgängliga för envar. Genom den av Eder numera vidtagna
åtgärden att låta i vanlig ordning registrera samtliga handbrev av allmän
handlings natur är offentlighetskravet i förevarande hänseende tillgodosett
så långt överhuvudtaget kan begäras. Det måste slutligen såsom
anmärkningsvärt framhållas att Meyerhöffer själv vid överbringande av
tjänstemeddelande rörande den ifrågavarande inspektionen använt handbrev.

De felaktigheter som enligt det anförda begåtts få i viss mån ses mot
bakgrunden av den ovisshet som i många fall helt förklarligt maste giva
sig till känna i fråga om gränsdragningen mellan allmänna handlingar och
privata meddelanden. Nämnda förhållande har — såsom förut framhållits -—
föranlett mig att i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om bestämmelser
ägnade att undanröja den rådande oklarheten på området.

Jag låter bero vid de uttalanden som innefattas i det anförda.

Salander, Drakenberg och Barréus skulle genom Ehremsvärds försorg erhålla
del av skrivelsen. Avskrift av skrivelsen tillställdes Meyerhöffer.

20. Fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal bör kunna avföras
därur annat än i samband med återbesök hos läkaren.

Vid militieombudsmannens inspektioner i vad de berört den militära sjukvården
ävensom eljest under militieombudsmannens ämbetsverksamhet har
uppmärksammats, att i ett icke ringa antal fall i läkarens sjukredovisning;
upptagen personal avförts därur med hänvisning till att vederbörande uteblivit
från av läkaren bestämt återbesök. Enligt vad som framgått av inhämtade
upplysningar förekommer det även att uraktlåtenhet av den sjukredovisade
att återkomma på fastställd tid föranleder att han avföres från
sjukredovisningshandlingarna utan att, såsom skett i de först åsyftade fallen,
å läkarkortet göres anteckning om den underlåtna inställelsen. I sistnämnda
fall finnes i regel å läkarkorten icke annan anteckning rörande
vederbörandes avförande från sjukredovisningshandlingarna än »AF» (= avförd)
jämte datum för åtgärden.

I skrivelse till försvarets sjukvårdsstyrelse den 16 november 1951 framhöll
militieombudsmannen, att förfarandet att avföra sjukredovisad personal
av den anledningen att vederbörande uteblivit från anbefallt återbesök
enligt militieombudsmannens uppfattning kunde innebära vissa vådor
från sjukvårdssynpunkt och att det därför syntes kunna ifrågasättas huruvida
icke förbandsläkarna borde göras uppmärksamma på att i sjukredovisningen
upptagen personal icke finge avföras därur annat än på rent
medicinska skäl.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i yttrande den 9 januari 1952 bland annat följande:
Den för förbandsläkarna föreskrivna skyldigheten att i förekommande
fall i sjukredovisningen anteckna tid för återbesök syftade till en

240

fortlöpande kontroll av den sjukes hälsotillstånd och därav betingade tjänstgöringsförhållanden.
Kontrollen kunde sägas ha en trefaldig innebörd. Den
gåve läkaren möjlighet att bedöma sjukdomsförlopp och behandlingsresultat,
vilket ur medicinsk synpunkt vore det viktigaste, vidare att utöva
tillsyn över att givna föreskrifter följdes och slutligen att hindra att sjuktiden
bleve längre än nödvändigt. Även om den sista synpunkten rent medicinskt
sett kunde betecknas som ovidkommande, måste varje förbandsläkare
beakta densamma emedan en del av hans klientel hade benägenhet
att vilja obehörigt förlänga sjuktiden. Motsvarande företeelse kunde återfinnas
inom civil verksamhet, och därför vore exempelvis verksläkarna pliktiga
att utöva liknande tillsyn. Det måste sålunda ankomma enbart på
läkaren att avgöra, när sjukredovisningen borde upphöra. Vid övervägandet
härav måste hänsyn tagas till det enskilda sjukdomsfallets särart och
bedömandet göras individuellt. Förelåge till exempel en lindrig åkomma
hos en såsom delvis tjänstbar i grupp 1 eller grupp 2 sjukredovisad —
vilket kanske vore det vanligaste — torde i regel några menliga följder ej
uppstå om vederbörande avfördes ur sjukredovisningen utan att återbesök
skett. Däremot kunde det beträffande vissa behandlings- och kontrollfall
— d. v. s. sådana fall där vederbörande utan att tjänstbarheten vore
nedsatt dock vore i behov av viss behandling eller kontroll — vara av betydelse
att vederbörande icke avfördes från redovisningen därför att han underlåtit
att återkomma på fastställd tid. Detta hade också kommit till uttryck
genom en i gällande sjukredovisningsbestämmelser upptagen föreskrift
därom att särskild vikt bör läggas vid antecknande av tid för återbesök beträffande
tjänstbara behandlings- och kontrollfall. Vilken anledningen än
kunde vara till en utebliven inställelse och ett i samband därmed skett avförande
ur redovisningshandlingarna hade vederbörande möjlighet att ånyo
sjukanmäla sig. Frågan huruvida det kunde anses försvarligt att ur sjukredovisningen
avföra en person därför att denne uteblivit från ett bestämt
återbesök torde således icke kunna besvaras allmängiltigt utan måste bedömas
i varje särskilt fall. Liksom i sitt övriga medicinska handlande måste
läkaren taga det ansvar hans legitimation innebure. Hade han därvid medicinskt
sett begått fel eller försummelse, finge han taga de juridiska konsekvenserna
därav. Sjukvårdsstyrelsen ansåge det därför tveksamt, huruvida
den av militieombudsmannen ifrågasatta åtgärden kunde komma att medföra
några fördelar. Däremot borde det måhända övervägas om ej de värnpliktiga
borde underrättas om att ett dylikt uteblivande kunde medföra att
vederbörande avfördes ur läkarens sjukredovisning.

Sedan härefter på militieombudsmannens föranstaltande verkställts viss
ytterligare utredning beträffande det föreliggande spörsmålet, hemställde
militieombudsmannen i skrivelse den 10 juni 1952 att sjukvårdsstyrelsen
ville ånyo avgiva yttrande i saken. Därvid hänvisade militieombudsmannen
till en av militieombudsmannen till överbefälhavaren avlåten skrivelse,
vari vissa hithörande frågor berörts. I sistnämnda skrivelse hade från militieombudsmannens
sida ifrågasatts huruvida icke behov förelåge att genom

241

kompletterande bestämmelser närmare reglera sjukredovisningsförfarandet
i det hänseende varom fråga vore. I anslutning härtill hade militieombudsinannen
i skrivelsen anfört bland annat följande: Riktlinjerna för ett övervägande
härutinnan syntes såtillvida vara givna, att därvid borde beaktas
å ena sidan att betryggande garantier vunnes för en effektiv tillsyn från
läkarens sida över personal som upptagits i dennes sjukredovisningshandlingar
och å andra sidan att härtill syftande anordningar begränsades till
vad som från praktisk synpunkt vore för ändamålet erforderligt. I detta
sammanhang kunde hänvisas till vad sjukvårdsstyrelsen anfört därom att
frågan, huruvida en sjukredovisad, vilken icke enligt föreläggande inställt
sig till återbesök, det oaktat finge avföras såsom friskredovisad, måste avgöras
med hänsynstagande till det enskilda sjukdomsfallets särart och bedömandet
göras individuellt. Det syntes vara obestridligt att praktiska skäl
talade för ett godtagande av denna utgångspunkt för bedömandet av förutsättningarna
för sjukredovisades avförande från läkarens sjukredovisningshandlingar.
Det torde emellertid i allt fall föreligga behov av att det
tydligt klargjordes huru i nu förevarande hänseende skulle förfaras ävensom
vad som gällde beträffande ansvaret för hithörande åtgärder.

Sjukvårdsstyrelsen avgav den 21 januari 1953 ånyo yttrande i saken och
anförde härvid bland annat följande: Styrelsen funne sig i väsentliga delar
böra vidhålla sina förut framförda synpunkter och därvid särskilt understryka
att läkarens åtgöranden i samband med personalens sjukredovisning
måste vara grundade uteslutande på medicinska skäl. Vid sitt ställningstagande
till frågan om tidpunkten för friskskrivning av sjukredovisad
hade läkaren att efter den prövning och det bedömande, som enbart ankomme
på honom, handla i överensstämmelse med vad som enligt allmänna
läkarinstruktionen ålåge honom. Han måste före beslutet om friskskrivning
självfallet taga under noggrant övervägande — så långt detta mänskligt
sett vore möjligt — de tänkbara konsekvenser för den sjukredovisades vidkommande
som åtgärden kunde komma att medföra. Läkaren borde sålunda
överväga alla tänkbara medicinska risker och friskskriva den sjukredovisade
endast under förutsättning att läkaren bedömde det vara uppenbart,
att någon risk icke kunde vara förenad därmed. Ett sådant bedömande torde
också utan tvivel i vissa fall vara möjligt att göra utan den sjukredovisades
personliga närvaro. Bedömandet måste emellertid städse göras strängt
individuellt, vilket också framhållits i styrelsens tidigare yttrande. Enligt
styrelsens mening syntes det vara särskilt angeläget, att behandlings- och
kontrollfall icke avfördes från redovisningen utan noggrant övervägande,
enär de av militieombudsmannen befarade vådorna ur sjukvårdssynpunkt
sannolikt komme att göra sig gällande närmast för denna redovisningskategori.
Sjukvårdsstyrelsen ville kraftigt understryka vikten av att frågan
om friskskrivning under inga förhållanden finge göras avhängig enbart av
den sjukredovisades egen uppgift om eller bedömande av sitt hälsotillstånd.
Att lägga ett meddelande från den sjukredovisade till grund för avförande
ur redovisningen syntes icke vara välbetänkt bland annat av den orsaken
l(i—537750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

242

att bakom ett dylikt meddelande mången gång kunde ligga ett önsketänkande,
dikterat av medicinskt ovidkommande faktorer. Värdet av en anteckning
av innebörd, att den sjuke själv ansåge sig återställd, såsom förklaring
till utebliven inställelse till förelagt återbesök syntes därför vara
mycket ringa och en sådan anteckning kunde icke godtagas som bärande skäl
för åtgärden att avföra honom utan personlig inställelse. Sjukvårdsstyrelsen
ansåge det i stället vara ändamålsenligare att förbandsläkaren, i likhet
med vedertagen praxis inom civil läkarverksamhet, å redovisningshandlingen
angåve dag då den sjuke bedömdes utan återinställelse kunna avföras.
Enär det uteslutande ankomme på förbandsläkaren att avgöra tidpunkt för
avförande ur sjukredovisningen, hade han också att bära ansvaret för de
medicinska konsekvenser, vartill åtgärden kunde föranleda. Däremot kunde
han icke göras ansvarig för den uteblivna inställelsen till av honom bestämt
återbesök. Ansvaret härför måste odelat åvila vederbörande förbandsenhets
dagbefäl, som instruktionsmässigt hade att tillse att sjukredovisade ävensom
för dagen nyanmälda sjuka i och för sjukvisitation fördes till visitationslokalen.
Under förutsättning att såväl sjukvisitation som sjukredovisning
ägde rum i föreskriven ordning, framginge det utan vidare av sjukredovisningshandlingarna
huruvida anbefalld inställelse skett eller icke, och
rättelse måste i förekommande fall åstadkommas genom befälets försorg.
Förbandsläkaren kunde och borde givetvis för dagbefälet påpeka begången
försummelse härutinnan. Genom att anteckning om utebliven inställelse
borde göras icke endast å läkarkort utan jämväl å sjukkort finge för övrigt
kompanibefälet kännedom om huruvida föreläggande om återbesök efterföljts
eller icke. Sjukvårdsstyrelsen anslöte sig slutligen helt till militieombudsmannens
mening att möjligast betryggande garantier borde skapas för
en effektiv tillsyn från läkarens sida över sjukredovisad personal men att
härtill syftande anordningar samtidigt borde begränsas till vad som från
praktisk synpunkt vore för ändamålet erforderligt. Styrelsen, som förutsatte
att varje ansvarskännande läkare även i här förevarande avseende
handlade i överensstämmelse med allmänna läkarinstruktionens föreskrifter,
ville emellertid ifrågasätta nödvändigheten av ytterligare reglerande bestämmelser
härom men hade för sin del intet att erinra mot ett påpekande i
saken till förbandsläkarna. I

I anslutning till en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 23 juni 1953 till försvarets sjukvårdsstyrelse
följande.

Till de uttalanden, som sjukvårdsstyrelsen i sitt sist avgivna yttrande
gjort rörande förbandsläkarnas åligganden och ansvar i förevarande hänseende,
kan jag till alla delar ansluta mig. Jag anser mig icke heller ha anledning
ifrågasätta annat än att, om de synpunkter som kommit till uttryck
i sjukvårdsstyrelsens nämnda uttalanden i form av ett memorandum till
förbandsläkarna eller på annat motsvarande sätt bringas till deras kännedom,
en sådan åtgärd skall vara ägnad att åstadkomma tillfredsställande

243

garantier för en effektiv tillsyn från läkarnas sida beträffande avregistreringen
avi förbandens sjukredovisningar upptagen personal. Redan på grund
av den oenhetliga praxis, som enligt vad jag haft tillfälle iakttaga tillämpas
i nu nämnda hänseende, får en sådan åtgärd från sjukvårdsstyrelsens
sida som nyss nämnts enligt min mening anses vara av omständigheterna
påkallad. Jag får därför hemställa att, i enlighet med vad i styrelsens senaste
yttrande ställts i utsikt, styrelsen ville gå i författning om att ett påpekande
i saken göres till förbandsläkarna.

* *

Militieombudsmannens nämnda framställning har vunnit beaktande genom
ett av sjukvårdsstyrelsen den 4 november 1953 utfärdat memorandum
för vid förband tjänstgörande läkare (Tjänstemeddelanden från försvarets
sjukvårdsstyrelse nr 8/1953). Detta memorandum innehåller i hithörande
hänseenden:

Försvarets sjukvårdsstyrelse får på grund av vunna erfarenheter beträffande
sjukvårdsverksamheten vid förbanden erinra samtliga vid förband
tjänstgörande läkare, enkannerligen därstädes tillfälligt placerade läkare,
om nedanstående.

Det åligger regementsläkare (motsvarande läkare) att bringa innehållet
i detta memorandum till nytillträdande läkares kännedom för efterrättelse.

Förande av sjukredovisningshandlingar.

Uteblir sjukredovisad eller som tjänstbart behandlings- och kontrollfall
redovisad från sjukvisitation, till vilken han enligt gällande föreskrifter haft
att inställa sig, får han icke enbart av denna anledning avföras såsom friskredovisad.
I stället skall å såväl läkarkort som sjukkort införas anteckning
om uteblivelse från återbesök. Härigenom bringas förhållandet till för vederbörandes
inställelse ansvarigt befäls kännedom för åtgärd, som på detsamma
ankommer.

Därest läkaren anser erforderligt, att den uteblivne omedelbart inställes
vid sjukvisitationen, har han att meddela detta till vederbörligt befäl för
åtgärd.

Då i förekommande fall läkaren bedömer, att sjukredovisad efter viss
tid kan avföras utan personlig återinställelse vid sjukvisitationen, skall vid
sista besöket anteckning härom införas å läkarkort och sjukkort med tydligt
angivande av dag för avförandet. Läkaren skall därvid jämväl lämna
den sjukredovisade muntligt meddelande om förhållandet.

Sjukvårdsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att tid
för återbesök noggrant angives för sjukredovisade samt såsom behandlings-
och kontrollfall redovisade, vilka icke dagligen skola inställa sig vid
sjukvisitationen, ävensom att behandlings- och kontrollfall icke avföras ur
sjukredovisningen i samband med tillfrisknandet från någon tillfällig sjukdom
eller skada, därest det ursprungliga behovet av behandling eller kontroll
kvarstår.

244

Som behandlings- och kontrollfall skall redovisas personal, som icke är
i behov av att sjukredovisas, men vars behandling läkaren vill personligen
övervaka vid sjukvisitationen, ävensom alla icke sjukredovisade beträffande
vilka fortsatta undersökningar befinnas erforderliga, t. ex. efter läkarundersökning
i samband med inryckning.-------— — —.. —

245

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Fråga om införande av skyldighet för domstol att i vissa fall lämna
meddelande om skadeståndskrav i trafikmål.

Ämbetsberättelsen till 1953 års riksdag innehåller (s. 249 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 9 april 1952 till Konungen avlåten
skrivelse, vari ifrågasattes införande av skyldighet för domstol att i vissa
fall lämna meddelande om skadeståndskrav i trafikmål. I skrivelsen anförde
militieombudsmannen bland annat följande.

Uet ankomme på advokatfiskalskontoret i försvarets civilförvaltning såsom
centralt organ att verkställa utredning rörande ersättningskrav mot
kronan i anledning av skador, som uppstått i följd av trafik med krigsmaktens
motorfordon. Advokatfiskalskontoret utförde även kronans talan i
hithörande mål. Med hänsyn till det stora antalet över hela landet spridda
militära förband och myndigheter som disponerade över motorfordon måste
självfallet betydande svårigheter förefinnas att inom krigsmaktens organisation
åstadkomma en anordning, varigenom det centrala organet i alla
förekommande fall erhölle underrättelse om ersättningsanspråk som i trafikmål
väcktes mot förare av krigsmaktens motorfordon i samband med
förd ansvarstalan. Med nuvarande författningsbestämmelser förelåge risk
för att rättsförluster kunde uppkomma för förare av kronans motorfordon
till följd av uteblivna åtgärder från kronans sida för reglerande av skadeståndsfrågan.
Det syntes militieombudsmannen därför angeläget att den
föreliggande frågan snarast bleve reglerad. Enligt militieombudsmannens
mening syntes den praktiskt mest lämpliga lösningen vara att finna i den
anordningen att underrättelseplikten ålades den domstol som upptoge målet.

Vad militieombudsmannen sålunda föreslagit har vunnit beaktande genom
en med anledning av proposition nr 43 till 1953 års riksdag tillkommen
förordning den 13 mars 1953 (SFS nr 89) om ändring i förordningen den 3
maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten. Sistnämnda förordning erhöll därvid i hithörande hänseende
följande lydelse:

Väckes mot förare av fordon, som avses i denna förordning och å vilket
trafikförsäkring icke tagits, talan om ersättning för skada i följd av trafik
med fordonet, skall rätten därom i god tid före huvudförhandlingen underrätta
den myndighet, som har att bevaka statens rätt med avseende å fordonet,
eller, om denna myndighet ej är känd för rätten, den myndighet, som
disponerar fordonet.

246

2. Fråga om meddelande av föreskrifter rörande löneavdrag för

förvarsarrestant.

Den 11 mars 1953 avlät militieombudsmannen i förenämnda ämne följande
skrivelse till Konungen.

»Enligt vederbörligt av förman meddelat förordnande blev en furir vid
Stockholms örlogsstation den 21 oktober 1952 tagen i förvarsarrest, enär
han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kunde befaras att han
ånyo skulle avvika. Genom beslut den 27 oktober 1952 förordnade Stockholms
rådhusrätt, att förvarsarresten skulle bestå. Rådhusrätten dömde
därefter den 3 november 1952 furiren för rymning och vissa andra brott till
fängelsestraff. I domen förordnade rådhusrätten, att förvarsarresten icke
vidare skulle bestå. Domen vann laga kraft.

Kameralkontoret vid Ostkustens marindistrikt lät vid utbetalning till furiren
av lön för oktober månad 1952 verkställa C-avdrag å den med hans
tjänst förenade lönen — förutom för rymningstiden och tiden från och
med den 27 oktober 1952 — jämväl för tiden den 21—den 26 oktober 1952.

I en den 17 november 1952 till mig inkommen skrift anhöll furiren om
besked huruvida vederbörande myndighet förfarit riktigt genom att verkställa
löneavdrag för tiden den 21—den 26 oktober 1952.

I infordrat yttrande anförde chefen för kameralkontoret bland annat följande:
Furiren hade varit att anse som avstängd från tjänstgöring från och
med den 21 oktober 1952, då han tagits i förvarsarrest. Jämlikt 28 § A III
statens allmänna avlöningsreglemente hade tjänsteman, som av annan anledning
än vägran att underkasta sig ålagd läkarundersökning vore avstängd
från tjänstgöring, att vidkännas C-avdrag, vederbörande myndighet
likväl obetaget att, där så prövades skäligt, låta honom uppbära viss del
av lönen. Funnes avstängningen ha varit obefogad, skulle löneavdrag ej
tillämpas och innehållen lön utbetalas. I förevarande fall hade chefen för
örlogsstationen ej prövat skäligt låta furiren uppbära viss del av lönen. Avstängningen
kunde icke anses ha varit obefogad, då rådhusrätten förordnat
att arresten skulle bestå. Kameralkontoret hade därför verkställt C-avdrag
för tiden från och med den 21 oktober 1952.

Sedan jag härefter anhållit om utlåtande från försvarets civilförvaltning
i ärendet, anförde civilförvaltningen i en den 16 februari 1953 till mig inkommen
skrivelse bland annat följande: Jämlikt 30 § 2 mom. militära rältegångslagen
ägde förman förordna, att underlydande skulle tagas i förvarsarrest,
om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kunde befaras,
att han ånyo avveke. Enligt 86 § andra stycket samma lag skulle
det, därest rätten beslöte att arresten skulle bestå, anses som om den arresterade
vore häktad, dock att bestämmelserna i 2 § första stycket lagen om
särskild förundersökning i brottmål icke ägde tillämpning. Av föredragande
departementschefens uttalande i proposition nr 216 till 1948 års riksdag
s. 143 framginge, att syftet med nyssnämnda stadgande i 86 § andra
stycket militära rättegångslagen vore, bland annat, att förbättra den arresterades
ställning i det hänseendet, att förvarsarresttiden åtminstone delvis

247

skulle kunna avräknas från straffet. Enligt 28 § A III statens allmänna
avlöningsreglemente skulle tjänsteman, om han vore avstängd från tjänstgöring
av annan anledning än vägran att underkasta sig ålagd läkarundersökning,
om han vore anhållen såsom misstänkt för brott eller häktad för
brott eller om han underginge frihetsstraff, vara skyldig vidkännas C-avdrag,
vederbörande myndighet likväl obetaget att, där så prövades skäligt,
låta honom uppbära viss del av lönen. Funnes avstängningen ha varit obefogad,
bleve den anhållne ej häktad eller bleve den anhållne eller häktade
frikänd, skulle löneavdrag ej tillämpas och innehållen lön utbetalas. Vad i
nyssnämnda författningsrum föreskreves beträffande den som vore häktad
för brott måste anses tillämpligt jämväl å tjänsteman, som enligt 86 § andra
stycket militära rättegångslagen skulle anses såsom häktad, till följd varav
furiren sålunda varit skyldig vidkännas C-avdrag under förvarsarresttiden
från och med den 27 oktober 1952. Vad gällde tiden den 21—den 26
oktober 1952 hade kameralkontoret verkställt C-avdrag å furirens lön med
motivering att furiren under denna tid varit avstängd från tjänstgöring.
Beslut om förvarsarrest meddelades — i motsats till beslut om anhållande
och häktning — av förman, d. v. s. krigsman som hade befälsrätt över
vederbörande. Anledning att fatta särskilt beslut om avstängning från tjänstgöring
av den, som tagits i förvarsarrest, syntes icke föreligga, enär beslut
om förvarsarrest i realiteten innefattade en avstängning från tjänstgöring.
Denna synpunkt torde ha legat till grund för kameralkontorets åtgärd att
tillämpa samma löneavdragsregel som gällde vid avstängning från tjänstgöring.
Enligt civilförvaltningens mening låge det emellertid närmare till
hands att i förevarande hänseende likställa den, som vore tagen i förvarsarrest,
med anhållen. Stöd härför ansåge sig civilförvaltningen finna i bestämmelsen
i 35 § militära rättegångslagen, enligt vilken i fråga om behandlingen
av den som tagits i förvarsarrest skulle i tillämpliga delar gälla
vad som vore stadgat beträffande anhållen, låt vara att författningsrummet
närmast torde avse att hänvisa till bestämmelserna om anhållande i 24 kap.
rättegångsbalken. De löneregler, som gällde vid anhållande, borde därför
skäligen äga tillämpning jämväl i fråga om förvarsarrest. Då detta emellertid
icke klart framginge av 28 § A III statens allmänna avlöningsreglemente
i författningsrummets nuvarande lydelse, kunde ifrågasättas huruvida icke
ett förtydligande av bestämmelserna i angivet avseende borde ske. Med den
tolkning civilförvaltningen enligt det föregående ansett sig kunna inlägga i
berörda bestämmelse i statens allmänna avlöningsreglemente skulle i fall,
där domstol icke förordnat att förvarsarresten skulle bestå eller efter sådant
beslut icke fällt vederbörande till ansvar, innehållen lön utbetalas. Då
i förevarande fall förvarsarresten förklarats skola bestå samt vederbörande
sedermera dömts till frihetsstraff, ägde han icke rätt att utfå innehållen lön
för tiden före domstolens beslut beträffande förvarsarresten. Enligt civilförvaltningens
mening hade han icke heller anfört skäl, på grund varav han
ändock skulle tillåtas uppbära viss del av lönen. Av vad sålunda anförts
torde framgå, att enligt civilförvaltningens mening kameralkontorets åtgärd

248

att för tiden den 21—den 26 oktober 1952 verkställa C-avdrag å furirens lön
varit rätteligen grundad.

Genom beslut denna dag har jag avgjort det av furiren hos mig anhängiggjorda
ärendet och därvid — enär kameralkontoret får anses ha ägt fog
för sin åtgärd att i förevarande fall verkställa C-avdrag för tiden den 21—
den 26 oktober 1952 å den med furirens tjänst förenade lönen — lämnat
furirens framställning utan avseende.

Vad i ärendet förekommit har synts mig böra föranleda att till vidare
provning upptages frågan om behovet av komplettering av de ovan berörda
bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente.

De i avlöningsreglementet upptagna bestämmelserna om löneavdrag innehålla
icke någon föreskrift om huru i sådant hänseende skall förfaras beträffande
den som enligt förmans förordnande är tagen i förvarsarrest
och torde av dessa bestämmelser icke heller eljest kunna hämtas någon
otvetydig ledning för bedömandet av detta spörsmål. Endast såvitt gäller
tid, varunder förvarsarresten fortbestått efter därom av domstol meddelat
beslut, förefinnas bestämmelser om huru situationen i lönehänseende skall
bedömas. Såsom förut nämnts skall det nämligen enligt 86 § andra stycket
militära rättegångslagen i och med att sådant beslut meddelas anses som
om förvarsarrestanten vore häktad, och i 28 § A III i avlöningsreglementet
äro löneförhållandena för häktad uttryckligen reglerade.

Kameralkontoret vid Ostkustens marindistrikt har för den tid, den 21 —
den 26 oktober 1952, varunder den omnämnde furiren enligt förmans förordnande
var tagen i förvarsarrest, verkställt C-avdrag å dennes lön med
motivering att furiren under nämnda tid varit att anse som avstängd från
tjänstgöring och att kameralkontoret således i förevarande fall haft att
tillämpa vad i 28 § A III i avlöningsreglementet föreskrives därom att
tjänsteman, som av annan anledning än vägran att underkasta sig läkarundersökning
varit avstängd från tjänstgöring, är skyldig att vidkännas Cavdrag.
Även om ett tagande i förvarsarrest givetvis innebär att vederbörande
därigenom faktiskt försättes ur tjänstgöring lär det knappast med fog
kunna göras gällande att en sådan åtgärd är en avstängning från tjänstgöring
i den mening vari detta uttryck användes i avlöningsreglementet. Härmed
har uppenbarligen avsetts sådant särskilt beslut om avstängning från
tjänstgöring som omförmäles i exempelvis mom. 432 i tjänstereglementet
för krigsmakten. Civilförvaltningen har såsom sin mening uttalat att det
låge närmare till hands att i förevarande hänseende likställa den som enligt
förmans förordnande är tagen i förvarsarrest med en anhållen och således
beträffande löneförhållandena för sådan förvarsarrestant tillämpa de
bestämmelser som i 28 § A III i avlöningsreglementet blivit meddelade beträffande
anhållen. Såsom stöd för sin nämnda ståndpunkt har civilförvaltningen
hänvisat till 35 § militära rättegångslagen, vari föreskrives att
i fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest i tillämpliga delar
skall gälla vad som är stadgat beträttande anhållen. Civilförvaltningen an -

249

märker dock härvid att med ifrågavarande föreskrift närmast torde avses
en hänvisning till bestämmelserna om anhållande i 24 kap. rättegångsbalken.
I anslutning till detta civilförvaltningens uttalande kan framhållas att
av förarbetena till militära rättegångslagen tydligt framgår att med hänvisningen
i 35 § militära rättegångslagen rörande behandlingen av den som
tagits i förvarsarrest åsyftas vad i 24 kap. 11 § rättegångsbalken och 19 §
punkt 29 förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande
är stadgat om förvaring av anhållen.

Även om den åsyftade hänvisningen i 35 § militära rättegångslagen således
knappast synes böra tillmätas någon betydelse i nu förevarande sammanhang,
torde det emellertid av sakliga skäl ligga nära till hands att, såsom
civilförvaltningen ansett, de bestämmelser som i lönehänseende gälla beträffande
den som är anhållen även böra tillämpas i fråga om den som på
grund av förmans förordnande är tagen i förvarsarrest. Detta innebär bland
annat att vad i 28 § A III i avlöningsreglementet stadgas därom att anhållen
som icke blir häktad äger återfå innehållen lön kommer att gälla även
i fall då av förman beslutad förvarsarrest icke följes av domstols förordnande
att arresten skall bestå. Med hänsyn icke minst till den starkt begränsade
tid — högst fyra dagar — som står bestraffningsberättigad befattningshavare
till buds att låta förvarsarresten bestå utan att överlämna
målet till behandling vid domstol bör det knappast kunna resas någon invändning
mot att förvarsarrestanten i fall där den bestraffningsberättigade
själv avgör målet under alla förhållanden återfår för förvarsarresttiden innehållen
lön. Att göra dessa säkerligen mera sällan förekommande fall till
föremål för särbehandling som möjliggör hänsynstagande till i de särskilda
fallen föreliggande olikartade förhållanden torde av praktiska skäl icke böra
ifrågakomma.

Civilförvaltningen har med framhållande att av 28 § A III i avlöningsreglementet
icke klart framginge, att de löneregler som gällde vid anhållande
borde äga tillämpning jämväl beträffande förvarsarrest, ifrågasatt huruvida
icke ett förtydligande av bestämmelserna i angivet hänseende borde
ske. Vad av mig ovan framhållits synes giva stöd för att ett påtagligt behov
av sådant förtydligande föreligger.

Den sålunda ifrågasatta föreskriften synes lämpligen kunna införas bland
de i 28 § B statens allmänna avlöningsreglemente under den därstädes förekommande
rubriken »Försvaret» meddelade särskilda bestämmelserna om
löneavdrag. Genom föreskriften bör angivas att vad enligt A III i paragrafen
gäller beträffande tjänsteman som anhållits även skall tillämpas då
tjänsteman enligt 30 § militära rättegångslagen tagits i förvarsarrest. Måhända
bör även för underlättande av tillämpningen av hithörande bestämmelser
föreskriften i fråga därjämte innehålla en erinran om att enligt stadgande
i 86 § andra stycket nyssnämnda lag tjänstemannen skall anses som
häktad då domstol förordnat att arresten skall bestå.

Vad ovan framhållits beträffande behovet av kompletteringar till nu berörda
bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente torde i lika

250

mån äga tillämpning beträffande de föreskrifter av motsvarande innehåll
som återfinnas i 13 § värnpliktsavlöningskungörelsen och 20 § krigsavlöningsreglementet.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

* *

Militieombudsmannens nämnda framställning har vunnit beaktande genom
numera vidtagna ändringar, den 5 juni 1953 (SFS nr 347) i 28 § statens
allmänna avlöningsreglemente och den 18 december 1953 (SFS nr 740)
i 13 § värnpliktsavlöningskungörelsen. I avbidan på tillkomsten av nya
krigsavlöningsbestämmelser har ändring ansetts tills vidare icke böra ske
i krigsavlöningsreglementet.

3. Fråga om behov av bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om allmänna handlingars offentlighet
åsidosättas genom användande av handbrev.

Den 3 december 1953 avlät militieombudsmannen i förenämnda ämne följande
skrivelse till Konungen.

»Vid min ämbetsutövning har jag i ett flertal fall uppmärksammat att
av befattningshavare vid försvaret begagnats handbrev för lämnande av meddelanden
rörande tjänsteförhållanden och att, då framställning gjorts om
att erhålla del av handbreven, tvekan rått huruvida dessa varit att anse som
allmänna eller enskilda handlingar. Förfaringssättet att genom handbrev
överbringa tjänstemeddelanden har nyligen blivit belyst i ett genom klagomål
av översten A. Meyerhöffer hos mig anhängiggjort ärende. I nämnda
ärende har framkommit att, sedan Meyerhöffer i egenskap av infanteriinspektör
verkställt inspektion av Dalregementet under tiden den 25_den

27 april 1951, av skilda befattningshavare i handbrevsforin avlåtits skrivelser
berörande förhållandena vid inspektionen. Sålunda avsände chefen
för Dalregementet den 28 april 1951 till militärbefälhavaren för femte militärområdet
ett handbrev vari regementschefen ifrågasatte riktigheten av
vissa utav Meyerhöffer vid inspektionen gjorda anmärkningar, huvudsakligen
avseende krigsplaceringarna, samt anhöll att militärbefälhavaren måtte
själv låta noggrant inspektera berörda förhållanden. Den 4 maj 1951
avsände regementsläkaren vid Dalregementet till fältläkaren i militärbefälsstaben
såsom handbrev en skrivelse, vari ävenledes berördes vissa förhållanden
vid Meyerhöffers inspektion, bland annat av denne gjorda
erinringar beträffande sjukvårdsutbildningen vid regementet. I skrivelsen
framställde regementsläkaren i närmare angivna hänseenden anmärk -

251

ningar mot det sätt på vilket inspektionen verkställts samt hemställde att
inspektion av sjukvården vid regementet snarast måtte komma till stånd.
Sedan det av regementsläkaren avlåtna handbrevet av fältläkaren överlämnats
till militärbefälhavaren insände denne den 11 maj 1951 till chefen för
armén regementsläkarens handbrev jämte ett eget handbrev, vari berördes
förhållandena vid inspektionen. I sitt handbrev kritiserade militärbefälhavaren
vissa av Meyerhöffer vid inspektionen gjorda anmärkningar samt anhöll
att arméchefen måtte för militärbefälhavaren och regementschefen tillkännagiva
sin inställning i frågan. I en till militärbefälhavaren såsom
handbrev avlåten skrivelse av den 25 maj 1951 yttrade sig arméchefen beträffande
de av Meyerhöffer vid inspektionen gjorda anmärkningarna. I
ärendet framkom vidare att Meyerhöffer själv begagnat handbrev för överbringande
till militärbefälhavaren av tjänstemeddelande rörande inspektionen.

I berörda ärende har — medan chefen för armén för sin del förklarat
sig anse de ifrågavarande handbreven vara allmänna handlingar i övrigt
givits uttryck för uppfattningen att handbreven icke varit av allmän handlings
natur. Till stöd härför åberopades bland annat vad som förekommit
vid förarbetena till tryckfrihetsförordningen jämte rättspraxis på området.
Det framhölls att bland militära befattningshavare bruket av handbrev betraktades
såsom ett i och för sig fullt legitimt sätt att lämna upplysningar
under hand om förhållanden i och utom tjänsten av så ömtålig natur att
tjänstevägen icke lämpligen borde tillämpas och gjordes gällande att tryckfrihetsförordningen
finge anses bygga på presumtionen att en som handbrev
avlåten skrivelse berörande tjänsten vore att betrakta som enskild handling,
såvida icke omständigheter förekomme som bröte denna presumtion. Med
stöd av vissa uttalanden i doktrinen gjordes gällande att skriftliga meddelanden
och upplysningar, tillställda tjänstemän privat men av betydelse
för det ärende varom vore fråga, borde betraktas såsom tillhöriga akten
och alltså såsom allmänna handlingar endast i det fall att de antingen
diarieförts eller direkt påverkat myndighetens beslut men ej annars. Det
framhölls såsom otillfredsställande att man för lösning av de problem,
som kunde uppkomma på ifrågavarande från medborgerlig synpunkt så
betydelsefulla område, ej hade stöd av klara lagbestämmelser utan vore
hänvisad till rättspraxis och uttalanden i doktrin.

Det ifrågavarande ärendet har av mig avgjorts med uttalanden som upptagits
i en denna dag till chefen för armén avlåten skrivelse,1 som här i
avskrift hilägges. Jag har därvid funnit att handbreven i fråga uppenbarligen
varit att anse som allmänna handlingar och att de befattningshavare,
som icke behandlat handbreven i enlighet härmed, förfarit felaktigt. Även
om enligt min mening anledning till tvekan icke bör ha förelegat om de i
nämnda ärende berörda handbrevens natur av allmänna handlingar har vad
i ärendet förekommit givit ytterligare stöd för min redan tidigare till Eders
Kungl. Maj:t framförda uppfattning (se min ämbetsberättelse 1950 s. 473 tf.)

1 Sc ovan s. 229 ff.

252

om önskvärdheten av vägledande bestämmelser för bedömandet av i vilken
omfattning handbrev äro att anse som allmänna handlingar.

Såsom framhållits i nämnda skrivelse till chefen för armén har frågan
om gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden
varit föremål för övervägande i samband med tillkomsten av den från och
med den 1 januari 1950 gällande nya tryckfrihetsförordningen. 1944 års
tryckfrihetssakkunniga vilkas förslag ligger till grund för den nya tryckfrihetslagstiftningen
— framhöllo sålunda, att man tidigare icke ansett sig
kunna reglera denna fråga. Enligt de sakkunnigas mening vore det emellertid
för att offentlighetsprincipen skulle kunna fylla sitt syfte av stor vikt, att
oklarheten på denna punkt, såvitt möjligt, undanröjdes. Avgörande betydelse
borde icke tilläggas vad meddelandets upphovsman själv angivit eller
eljest kunde ha förutsatt rörande meddelandets karaktär. Där meddelandet
anginge visst hos myndigheten förekommande mål eller ärende, måste meddelandet
anses ha tillkommit i syfte att påverka målets eller ärendets avgörande.
Det syntes då oegentligt och stridande mot offentlighetsprincipen,
att meddelandet genom att betraktas som enskilt skulle undandragas offentligheten.
De sakkunniga funne därför övervägande skäl tala för att även
sådana meddelanden ansåges som allmänna handlingar; huruvida de såsom
sådana borde vara offentliga eller hemliga, borde bero på de bestämmelser,
som härom i varje särskilt fall meddelades i tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen.

I överensstämmelse med sin sålunda uttalade uppfattning föreslogo de
sakkunniga att — i anslutning till förordade bestämmelser om att alla hos
stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten
inkommit eller blivit där upprättade, skulle vara att anse såsom
allmänna handlingar, samt att handling skulle anses till myndighet inkommen,
då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som
hade att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller
ärende, till vilket handlingen hänförde sig — i tryckfrihetsförordningen
jämväl skulle upptagas ett stadgande av följande lydelse: Brev och andra
sådana personliga meddelanden, som inkommit till myndighet, skola, ehuru
de icke äro ställda till myndigheten, anses som allmänna handlingar, om de
ej uppenbart äro utan betydelse för mål eller ärende, som myndigheten har
att handlägga.

Under remissbehandlingen uttalade krigsarkivet — som tillstyrkte de sakkunnigas
förslag att det, med hänsyn till de förbud som gällde mot att
utan tillstånd gallra allmänna handlingar, vore av stor vikt, att det i tryckfrihetsförordningen
tunnes en fast definition på de skrivelser, som vore
att anse som allmänna handlingar, ehuru de ej hade den form som man i
regel brukade tillägga dylika. Det framhölls även av krigsarkivet, att från\aron

gade kallas handbrev, föranlett olägenheter. Från flera av de hörda myndigheterna
framfördes emellertid betänkligheter mot förslaget. Justitiekanslersämbetet
framhöll, att det rent teoretiskt sett icke vore något att

253

erinra mot det föreslagna stadgandet. Att allmänna angelägenheter handhades
i offentlighetens ljus vore av största vikt och utgjorde en av de
bästa garantierna mot att oseder insmöge sig hos myndigheter och andra
som handlade dessa ärenden. Rättssäkerheten främjades också av att alla
som hade något intresse i ett ärende, vare sig i fråga om tjänstebefordringar,
ekonomiska angelägenheter eller annat, hade möjlighet att erhålla kännedom
om samtliga de omständigheter, som övat inverkan på handläggningen
av ärendet. Justitiekanslersämbetet funne det emellertid i praktiken stöta
på svårigheter att inom förvaltningen behandla privatbrev såsom allmänna
handlingar. Understundom inkonnne till befattningshavare hos en myndighet
meddelanden rörande ett ärende, beträffande vilka avsändaren måste
antagas icke ha någon tanke på att de skulle kunna komma till var mans
kännedom. Tvärtom vore kanske uttryckligen sagt, att meddelandet vore ett
privatbrev avsett uteslutande för mottagaren och ämnat att av honom enskilt
behållas. Ibland vore skälen till att vederbörande ej ville eller kunde
framträda öppet lättförståeliga. Det tedde sig i sådana fall omöjligt att,
såsom förslaget innebure, behandla dessa brev såsom allmänna handlingar,
ty därigenom skulle man svika det förtroende avsändaren visat myndigheten.
Det kunde invändas, att om hänsynen till avsändaren bjöde, att breven
icke kunde behandlas såsom allmänna handlingar, mottagaren borde
återställa dem till avsändaren med tillkännagivande att de enligt lag icke
kunde behållas utan att bliva allmänna, eventuellt offentliga handlingar.
För att konstatera vad ett brev innehölle måste mottagaren emellertid läsa
brevet, och därefter kunde det rent faktiskt vara omöjligt för honom att
frigöra sig från innehållet i detsamma. Ofta vore det ej heller lämpligt eller
tillbörligt att lämna innehållet obeaktat. Att hos avsändaren söka utverka
att brevet finge behandlas såsom allmän handling kunde bedömas som alldeles
utsiktslöst. Återställandet av sådana brev skulle mången gång verka
egendomligt och kanske väcka misstro eller också uppfattas såsom utslag
av byråkrati och formalism. Justitiekanslersämbetet fann övervägande skäl
tala för att man såsom förut lämnade förevarande område oreglerat i tryckfrihetsförordningen
och förlitade sig på de möjligheter, som i övrigt funnes
till förekommande av att vid ärendenas handläggning betydelse obehörigen
tillädes privata meddelanden. — Landsarkivarien i Uppsala framhöll bland
annat, att även sådana förtroligt hållna meddelanden i rena tjänsteärenden,
som kunde växlas mellan kolleger eller över- och underordnade utan att
diarieföras eller läggas till vederbörande myndighets handlingar, i en utsträckning
som icke kunde negligeras torde betraktas som mottagarens
enskilda tillhörighet, med vilken offentligheten icke hade mer att skaffa
än han själv medgåve. Genom det föreslagna stadgandet kunde möjligen
förebyggas, att hos en myndighet, vid sidan om dess offentliga arkiv, uppväxte
en särskild depå av förtrolig korrespondens, som undanhölles allmänheten.
Men det kunde icke åvägabringas, att dylikt material överhuvud
bevarades hos myndigheten, första förutsättningen för att allmänheten skulle
få någon tillgång till detta.

254

I den till 1948 års riksdag framlagda propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning
(nr 230) upptogs icke någon motsvarighet till det av de
tryckfrihetssakkunniga föreslagna stadgandet om under vilka förutsättningar
brev och personliga meddelanden som ej äro ställda till myndigheten
skola anses som allmänna handlingar. Departementschefen anförde såsom
motivering för att han på denna punkt frångått förslaget följande: Det vore
förenat med stora svårigheter att i lagtext precisera en lämplig gränsdragning
mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Å
ena sidan måste, såsom de sakkunniga framhållit, det anses i princip stridande
mot offentlighetsgrundsatsen, om meddelanden, vilka tillkommit i
syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att betraktas som
enskilda undandroges offentligheten. Såsom uttalades i 1936 års proposition
angående allmänna handlingars offentlighet (nr 140 s. 34—35) syntes å
andra sidan ett visst utrymme böra finnas för skriftliga meddelanden i
tjänsten, vilka icke kunde anses vara allmänna handlingar. Efter att ha
övervägt de sakkunnigas förslag i belysning av såväl remissyttrandena som
tidigare uttalanden i samma ämne, hade departementschefen stannat för att
låta denna gränsdragning, liksom dittills, ankomma på rättspraxis; härom
hänvisades till Nytt juridiskt arkiv 1934 s. 643 och 1936 s. 524 samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1936 s. 72. — Vid riksdagsbehandlingen
föranledde vad departementschefen sålunda föreslagit och uttalat icke någon
erinran, varför vägledning beträffande förevarande spörsmål efter ikraftträdandet
av den nya grundlagen — liksom tidigare — huvudsakligen endast
står att erhålla från den rättspraxis, sam genom domstolarnas ställningstagande
utbildat sig eller kan komma att utbildas.

Sedan berörda proposition framlades synes ha tillkommit endast ett rättstall
av betydelse för bedömande av den föreliggande frågan (se Regeringsrättens
årsbok 1952 ref. nr 2). Av äldre rättsfall som i förevarande sammanhang
äro av intresse må här — utöver de i propositionen angivna —
hänvisas till Nytt juridiskt arkiv 1894 s. 652, 1911 s. 506, 1913 s. 257 samt
Regeringsrättens årsbok 1946 ref. nr 3. Ur de ifrågavarande rättsfallen kunna
härledas vissa grundsatser för gränsdragningen mellan allmänna och
enskilda handlingar. Sålunda får genom 1894 och 1913 års rättsfall anses
fastslaget, att den omständigheten att en inkommen handling icke hos myndigheten
diarieförts i och för sig saknar betydelse för frågan om handlingens
egenskap av allmän handling. Vidare kan av 1934 års rättsfall slutas att
den omständigheten att en skrivelse är ställd icke till myndigheten utan till
en till myndigheten knuten tjänsteman personligen icke i och för sig kan
medtöra att handlingen får betraktas såsom en tjänstemannens enskilda
handling. Ur 1934, 1936 och 1946 års rättsfall har man inom doktrinen ansett
sig kunna härleda principen att skriftliga meddelanden och upplysningar
tillställda tjänsteman privat men av betydelse för det ärende varom är
fråga äro att betrakta såsom tillhöriga akten och alltså såsom allmänna
handlingar, när de diarieförts eller direkt påverkat myndighetens beslut
men ej annars (se Malmgren, Sveriges grundlagar s. 204; Fahlbeck, Jäger -

255

skiöld och Sundberg, Medborgarrätt s. 274 samt Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt
s. 29).

Även om sålunda i vissa hänseenden ledning kan hämtas ur de på området
föreliggande rättsfallen, är det å andra sidan tydligt att dessa ingalunda
äro ägnade att bringa klarhet i frågan om var gränsen går mellan
allmänna handlingar och privata meddelanden. Rättsfallen äro svårtydbara
och synas i vissa hänseenden motstridande. Att osäkerhet och ovisshet råder
på ifrågavarande för medborgarnas rättigheter så betydelsefulla område är
givetvis synnerligen beklagligt och innebär risk för att den offentlighetsprincip,
som ligger till grund för tryckfrihetsförordningen, blir åsidosatt
genom ett för allmänheten dolt underhandsförfarande vid sidan av förordningen.
I övervägande antalet fall, då handbrev komma till användning för
överbringande av meddelande rörande tjänsteförhållanden, torde situationen
vara den att meddelandet av en eller annan anledning bedömes vara
av så ömtålig natur att det icke bör komma till offentlig kännedom men
att handlingen enligt gällande sekretessbestämmelser icke kan behandlas
såsom hemlig. I sådana fall utgör metoden att använda handbrev till sin
innebörd en vid sidan av legal hemligstämpling förefintlig möjlighet för
befattningshavaren att med kringgående av sekretessbestämmelserna tillföra
ett ärende skriftligt material, som är undandraget allmänhetens insyn. Till
följd av att klara lagbestämmelser saknas torde — såsom med tydlighet
kommit till uttryck i det genom Meyerhöffers anmälan anhängiggjorda ärendet
— åtskilliga befattningshavare anse hinder icke möta att på dylikt sätt
använda handbrev även om det därigenom överbringade meddelandet är
avsett att komma till användning i tjänsten. Med den noggrannhet varmed
tryckfrihetslagstiftningen i övrigt funnit angeläget angiva i vilka fall inskränkningar
i offentlighetsprincipen äro tillåtna ter sig avsaknaden av
klargörande lagbestämmelser å ifrågavarande ur praktisk synpunkt så viktiga
område som oegentlig.

Det torde även med fog kunna ifrågasättas om icke avgörandena i vissa
av de ifrågavarande rättsfallen innebära att gränsen för vad som är att anse
som allmänna handlingar dragits för snävt och att offentlighetsintresset utan
tillräckligt bärande skäl fått vika. Särskilt svårförståeligt synes det avgörande
vara som kommit till uttryck i 1936 års rättsfall. Såsom förut framhållits
har doktrinen ur nämnda rättsfall ansett sig kunna härleda principen
att skriftliga meddelanden av den art varom här är fråga bliva att betrakta
som allmänna handlingar endast i den mån de påvisbart bidragit till en
myndighets beslut. Att en tanke i sådan riktning ligger bakom rättsfallet
torde även få antagas. En dylik princip för gränsdragningen mellan allmänna
och enskilda handlingar är enligt min mening icke förenlig med de
syften offentlighetsgrundsatsen i fråga om handlingar är avsedd att fylla
och bör därför icke kunna anses godtagbar. Principen innebär att frågan
om ett inkommet handbrevs natur av allmän eller enskild handling hålles
svävande och blir beroende på om handbrevet sedermera faktiskt kommer
att ligga till grund för något hos myndigheten fattat beslut. Mot en dylik

256

princip vore måhända intet att erinra därest regeln om handlingars offentlighet
enbart tjänade syftet att möjliggöra en efterföljande kritik av ett redan
fattat beslut eller en redan vidtagen åtgärd. Så är dock uppenbarligen
icke fallet. Ofta föreligger hos den enskilde ett intresse av att redan innan
ett honom berörande ärende avgöres vinna en, så långt handlingarna det
medgiva, fullständig insikt i de förhållanden, som skola ligga till grund
för avgörandet. Det kan icke anses rimligt att t. ex. den som är sökande i
ett ärende rörande tillsättande av en tjänst äger få del av inkommet skriftligt
underhandsmaterial först efter det beslut i ärendet fattats. En dylik
ordning skulle innebära att sökanden ofta betages möjligheten att bemöta
och förebringa utredning till vederläggande av uppgifterna i underhandsmeddelandet.
Därtill kommer att hos allmänheten ofta kan förefinnas ett
intresse av att erhålla del av i ett ärende förefintliga handlingar, även om
dessa icke kunna förutsättas ha haft eller komma att få betydelse för
beslut eller annan åtgärd från myndighetens sida.

Av det ovan anförda torde framgå att, därest i tryckfrihetsförordningen
intagits en bestämmelse av det innehåll som föreslogs av 1944 års trycktrihetssakkunniga,
detta hade inneburit icke endast att den ovisshet som
för närvarande råder på området skulle i allt väsentligt ha blivit undanröjd
utan även att frågan om ett handbrevs natur av allmän eller enskild
handling icke skulle kunna lösas enligt den för offentlighetskravet oförmånliga
princip som enligt vad ovan angivits ansetts kunna härledas ur
rättspraxis. På grund av de erfarenheter jag under min ämbetsutövning
i olika sammanhang gjort, måste jag finna det synnerligen angeläget att
den nuvarande ovissheten undanröjes och att bestämmelser tillskapas för
stävjande av den ur offentlighetssynpunkt betänkliga praxis som råder på
området. Hur gränsen bör dragas mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden kan givetvis vara föremål för olika meningar. Med tillämpning
av den i 1944 års sakkunnigförslag gjorda gränsdragningen skulle
uppenbarligen de fall, då handbrev som beröra tjänsteförhållanden kunna
bliva att anse såsom enskilda handlingar, komma att begränsas på ett
sätt som är väl ägnat att tillgodose offentlighetsintresset. För min del anser
jag mig närmast böra förorda att frågan löses efter de riktlinjer som
kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. Under alla förhållanden böra
de ifrågasatta bestämmelserna erhålla en avfattning som omöjliggör att i
handbrevsform avlåtna meddelanden avsedda att ligga till grund för någon
åtgärd i tjänsten undandragas offentligheten.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga
under övervägande av mig nu framförda spörsmål.»

257

Yttrande i anledning av remiss av försvarets personalbehandlingsutrednings
betänkande angående militärpsykologi och personaltjänst.

Militieombudsmannen avgav den 13 februari 1953 i anledning av förenämnda
remiss följande yttrande till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

»Genom remiss den 26 november 1952 har tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning den 24 i samma
månad avgivet betänkande innefattande dels en redogörelse för militärpsykologiens
viktigaste arbetsområden och dels förslag till central organisation
för personaltjänst och psykologisk verksamhet.

Enligt utredningens organisationsförslag skola inrättas en central institution
för försvarets personaltjänst, benämnd försvarets personaltjänstbyrå,
och en annan sådan institution för militärpsykologisk forskning och tilllämpning,
benämnd försvarets psykologiska institut. Båda dessa institutioner
avses skola såsom fristående organ ingå i försvarsledningen och genom
chefen för försvarsstaben vara underställda överbefälhavaren. För vardera
institutionen skall finnas ett rådgivande organ, försvarets personaltjänstråd
respektive försvarets psykologiska råd.

Granskningen av förslaget har givit mig anledning att till en början upptaga
ett visst spörsmål berörande den föreslagna centrala personaltjänstorganisationen.
Enligt min mening kan det nämligen ifrågasättas huruvida
förslaget i nu åsyftade del innefattar en i allo tillfredsställande lösning.

Enligt förslaget skall personaltjänstbyrån övertaga de arbetsuppgifter som
för närvarande åligga försvarsstabens personalvårdsavdelning, försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd (närmast genom per sonalt jänstrådet),
försvarets brevskola samt delar av verksamheten vid försvarsstabens
upplysningsdetalj och marinstabens militärsociala detalj ävensom — med
vissa undantag — den verksamhet som bedrives av försvarets socialbyrå.
Personaltjänstbyrån skall enligt förslaget bestå av: kanslisektion för expeditions-,
arkiv- och kameral verksamhet samt för personal-, utbildnings- och
krigsplaceringsfrågor inom såväl lokal som central personaltjänstorganisation;
socialsektion för upplysnings-, rådgivnings- och annan initiativtagande
och servicebetonad verksamhet på socialtjänstens område; bidragssektion
för handläggning av bidragsärenden för värnpliktig och fast anställd personal
samt för planläggning av socialtjänsten under krigsförhållanden; studiesektion
för ledning av studie-, fritids- och biblioteksverksamhet inom för- ,
svaret; samt brevskola med försvarets brevskolas nuvarande funktioner. I
byrån skall även fältprosten ingå med uppgift att handlägga själavårdsärenden.
Personaltjänstrådet skall enligt förslaget bestå av representanter för
försvarsstaben, försvarsgrenarna, personalens organisationer samt besläk 17—C>377.

r>0. M it it ieo ml) uds man ne ris ämbet sberättelse.

258

tade civila verksamhetsområden, nämligen kyrkliga organisationer, socialvård
och folkbildningsverksamhet in. in.

Det lär vara obestridligt att en centralisering av ledningen av försvarets
personaltjänst måste vara ägnad att öka effektiviteten av den verksamhet
som i nuvarande organisationsform bedrives på ifrågavarande område.
Uppenbart är att genom en reform i sådan riktning bland annat vinnes en
inbesparing av dubbelarbete, som med den nu tillämpade ordningen i viss
utsträckning är oundvikligt.

När det gällt att bedöma personal^ änstbyråns — liksom ock det psykologiska
institutets — ställning och befogenheter i förhållande till administrationen
i övrigt har utredningen anfört bland annat följande: En av institutionernas
viktigaste fredsuppgifter måste vara att fungera som serviceorgan
i förhållande till förbanden och till högre myndigheter inom försvaret.
Särskilt i fråga om löpande ärenden inom socialtjänsten och liknande arbetsuppgifter
måste centralorganisationens ställning vara sådan att ärenden,
förfrågningar och anvisningar kunde sändas direkt mellan lokal och
central instans utan att tjänstevägen över andra myndigheter behövde anlitas.
Nödvändigheten av en sådan direkt tjänsteväg hade redan tidigare beaktats;
såväl försvarsstabens socialdetalj som försvarets socialbyrå hade
sålunda kunnat direkt korrespondera med förbanden, kommunala organ
o. s. v. Även andra uppgifter krävde en motsvarande ställning för de centrala
institutionerna. I princip borde därför dessa i de frågor, som tillhörde
personaltjänsten och den psykologiska verksamheten, äga att direkt meddela
erforderliga upplysningar, besvara förfrågningar och utfärda anvisningar
i fackliga frågor. När det gällde att bedöma institutionernas ställning
måste även tagas hänsyn till dels deras uppgifter som arbetande organ åt
försvarsgrensledningarna och den samlade försvarsledningen och dels det
samarbete med försvarsgrensledningarnas utbildnings-, organisations- och
personalavdelningar m. fl. som institutionerna måste ha för att kunna lösa
sina arbetsuppgifter. Deras ställning borde alltså vara sådan att de kunde
anlita den direkta tjänstevägen till var och en av de centrala militära myndigheterna.
Även med åtskilliga centrala myndigheter och institutioner
utom försvaret måste institutionerna ha ett nära samarbete. En icke oväsentlig
synpunkt vore vidare att i försvaret ingående institutioner vore så uppbyggda
och placerade att de kunde anpassas till och ingå i krigsorganisationen.
Givetvis kunde en organisation, som hade viktiga uppgifter i fred,
icke vara helt konstruerad efter krigets krav, men det vore önskvärt att dess
ställning inom försvaret vore så lika som möjligt under fred och i krig.
När det gällde att bedöma de båda institutionernas funktioner borde därför
även tagas hänsyn till deras verksamhet under krigsförhållanden. — Med
utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter har utredningen till prövning
upptagit olika i betänkandet redovisade alternativ för organens inordnande
i administrationen, nämligen att låta dem utgöra självständiga institutioner
under Kungl. Maj :t, att inordna dem i försvarsdepartementets
kansli eller försvarets kommandoexpedition, att låta dem lyda direkt under

259

överbefälhavaren eller under en av försvarsgrenscheferna, att låta dem
ingå i försvarsstaben eller att inordna dem i andra ämbetsverk eller institutioner.
På anförda skäl har utredningen icke funnit sig böra till genomförande
föreslå något av dessa alternativ utan i stället, i anslutning till nyssnämnda
allmänna synpunkter, föreslagit den inledningsvis antydda lösningen
att personaltjänstbyrån och psykologiska institutet skola såsom fristående
organ ingå i försvarsledningen och genom chefen för försvarsstaben
vara underställda överbefälhavaren.

Ett genomförande till alla delar av utredningens förslag i vad det avser
det centrala personaltjänstorganet skulle enligt min mening innebära att
åt detta organ i viss utsträckning skulle komma att anförtros arbetsuppgifter
som mindre väl lämpa sig för en sådan i försvarsledningen inordnad
institution, som närmast har att med direktiv och rådgivning leda personaltjänsten
inom försvaret. Såvitt jag kan finna får så anses vara förhållandet
beträffande de huvudsakliga av de arbetsuppgifter som av utredningen föreslås
skola ankomma på personaltjänstbyråns bidragssektion. En anmärkning
av nu angiven innebörd skulle givetvis kunna giva anledning till en
omprövning av utredningens förslag om personaltjänstbyråns inordnande i
försvarsledningen. Vad utredningen anfört till stöd för denna anordning
synes mig emellertid vara förtjänt av sådant beaktande att det i första hand
bör övervägas huruvida icke en tillfredsställande lösning kan vinnas genom
en lämpligare avgränsning av personaltjänstbyråns arbetsuppgifter. Såsom
skäl för att icke frångå utredningens förslag om personaltjänstbyråns inordnande
i försvarsledningen torde ytterligare kunna framhållas att i det
av utredningen tidigare framlagda förslaget rörande den lokala organisationen
av försvarets personaltjänst förutsättes att vederbörande regementschef
eller motsvarande chef alltjämt skall med honom förbehållen beslutanderätt
leda och bära ansvaret för personaltjänsten inom sitt förband. I
betraktande härav synes det finnas fog för antagande att det centrala personaltjänstorganet
för att kunna effektivt utöva sin direktivgivande verksamhet
skall ha behov av en viss anknytning till den högsta försvarsledningen.

De arbetsuppgifter, som enligt förslaget skola ankomma på personaltjänstbyråns
bidragssektion, ombesörjas för närvarande i huvudsak av försvarets
socialbyrå. Sålunda skulle personaltjänstbyråns bidragssektion övertaga
socialbyråns verksamhet dels såsom tillsynsmyndighet enligt familjebidragsförordningen
och dels såsom lånemyndighet enligt gällande bestämmelser
rörande lån från värnpliktslånefonden ävensom ombesörja på socialbyrån
nu ankommande handläggning av civilanställningsärenden och ärenden angående
s. k. ersättningsfyllnader till kroppsskadade. På den enligt familjebidragsförordningen
fungerande tillsynsmyndigheten ankommer alt utöva
tillsyn över familjebidragsnämndernas verksamhet och utfärda i samband
därmed påkallade anvisningar för deras verksamhet. Tillsynsmyndigheten
äger vidare beslutanderätt i fråga om vissa former av familjebidrag, och
beträffande vissa andra bidragsformer erfordras tillsynsmyndighetens med -

260

givande för att familjebidragsnämnds beslut skall bliva giltigt, varjämte
tillsynsmyndigheten i en del fall är besvärsinstans vid klagan över familj ebidragsnämnds
beslut. Tillsynsmyndigheten har vidare befogenhet att vid
försummelse av familjebidragsnämnd att fullgöra sina åligganden besluta
om indragning eller minskning av till kommunen utgående statsbidrag.
Av vad nu antytts rörande socialbyråns uppgifter såsom tillsynsmyndighet
enligt familjebidragsförordningen framgår att byrån har till åliggande, bland
annat, dels att utöva tillsyn över av kommunala myndigheter bedriven verksamhet
och dels även att i viss utsträckning fatta beslut i förvaltningsärenden,
som beröra enskild part. Det sistnämnda är jämväl förhållandet beträffande
värnpliktslåneärenden och ärenden rörande de nyssnämnda ersättningsfyllnaderna,
vilka efter behovsprövning utgå till kroppsskadade i form
av tillägg till livränta eller sjukpenning. Även i civilanställningsverksamheten
ingår handläggning av förvaltningsärenden som avse enskild part
tillkommande förmåner, exempelvis efter behovsprövning utgående försäkringsbelopp.

Det synes mig kunna starkt ifrågasättas huruvida uppgifter av sådan art
som de nu nämnda lämpligen böra anförtros personaltjänstbyrån. Ett organ
som har att fullgöra dylika uppgifter torde utan något beroende av militär
myndighet böra vara Kungl. Maj :t ansvarigt för sin ifrågavarande ämbetsförvaltning.
Av utredningens förslag synes icke kunna utläsas annat än att personaltjänstbyrån
skall i sin helhet vara underställd överbefälhavaren, varmed
torde följa skyldighet för byrån med dess olika sektioner att ställa sig till
efterrättelse av överbefälhavaren meddelade direktiv och måhända även för
enskilda fall träffade avgöranden. Skulle så vara avsett, måste det enligt
min mening bestämt hävdas att de ifrågavarande arbetsuppgifterna icke
böra åläggas personaltjänstbyrån.

Därest — oaktat förslaget icke giver någon anvisning härom — avsikten
skulle vara att, såvitt gäller byråns inordnande i försvarsledningen samt
dess förhållande till försvarsstabschefen och överbefälhavaren, bidragssektionen
skall intaga en annan och friare ställning än byråns övriga sektioner,
torde härav icke böra följa ett annat ståndpunktstagande till det nu
föreliggande spörsmålet än nyss angivits. Det synes nämligen knappast
kunna med fog göras gällande att de bidragssektionen tillagda ärenden,
varom nu är fråga, skulle ha det nära samband med den verksamhet, som
enligt förslaget skall ankomma på byråns övriga sektioner, att av sådan anledning
någon egentlig fördel skulle vinnas med att till personaltjänstbyrån
överföra dessa ärenden. Vid sådant förhållande torde det icke heller vara
påkallat att i personaltjänstbyrån inordna de befattningshavare, som skola
ombesörja ifrågavarande ärenden, och därigenom åstadkomma att bidragssektionen
i organisatoriskt hänseende måste givas en annan ställning än
byråns övriga sektioner.

I anslutning till de synpunkter som ovan anförts anser jag mig — samtidigt
som jag finner mig kunna i övrigt biträda vad utredningen föreslagit
i fråga om det centrala per sonalt jänstorganet — böra såsom min mening

261

uttala att till personaltjänstbyrån icke böra överföras de i det föregående
närmare berörda åligganden som för närvarande ankomma på försvarets
socialbyrå. Om denna inskränkning göres i personaltjänstbyråns arbetsuppgifter
skulle för byråns bidragssektion icke komma att återstå annat i
förslaget angivet åliggande än planläggningen av socialtjänsten i krig. Denna
verksamhetsgren synes utan olägenhet kunna överföras till någondera
av byråns kansli- eller socialsektioner under förutsättning givetvis av härför
erforderlig personalförstärkning å den sektion, till vilken ifrågavarande
åliggande överföres. Enligt förslaget har för detta arbete endast en befattningshavare
ansetts erforderlig. Med en sådan omläggning av förslaget som
nu angivits kan bidragssektionen helt utgå ur organisationen.

En annan fråga blir — under förutsättning av sådan modifikation i utredningens
förslog som den nu angivna — huruvida försvarets socialbyrå
skall med oförändrade arbetsuppgifter bibehållas i sin nuvarande organisation.
En lösning av denna fråga redan i nu förevarande sammanhang synes
bliva nödvändig endast såvitt gäller viss i det föregående icke omnämnd
arbetsuppgift, som nu ankommer på socialbyrån, nämligen handhavandet
av manskapsrekryteringen. Enligt förslaget skola rekryteringsfrågorna till
en del — i den mån det gäller frågor av betydelse för försvaret i dess helhet
— handhavas av personaltjänstbyråns socialsektion, medan rekryteringsverksamheten
i övrigt skall ombesörjas av försvarsgrensledningarna
själva. Huruvida utredningens förslag i denna del bör genomföras eller —
om försvarets socialbyrå bibehålies — ifrågavarande uppgift alltjämt bör
åligga socialbyrån kan icke på grundval av den föreliggande utredningen
göras till föremål för något uttalande från min sida. Om på sätt nu ifrågasatts
socialbyrån i allt väsentligt bibehålies vid sina nuvarande arbetsuppgifter
kan det måhända i allt fall finnas anledning att framdeles taga under
övervägande huruvida icke socialbyrån lämpligen kan inordnas i någon central
förvaltningsmyndighet, varvid försvarets civilförvaltning närmast synes
kunna komma i fråga.

I andra delar än ovan angivits har jag icke funnit anledning till erinran
mot utredningens förslag.»

262

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning

angående utgallring av handlingar hos tygstationerna och hos
signalverkstaden i Sundbyberg.

Militieombudsmannen avgav den 30 september 1953 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 22 maj 1953 har Eders Kungl. Maj :t berett mig tillfälle
att avgiva yttrande över en av krigsarkivarien i underdånig skrivelse
den 15 i samma månad gjord framställning angående utgallring av handlingar
hos tygstationerna och hos signalverkstaden i Sundbyberg.

Såsom framhålles i krigsarkivariens skrivelse må jämlikt kungörelse den
8 september 1924 till statsförvaltningen hörande verk och myndigheter icke
utgallra, förstöra eller eljest avhända sig arkivalier i andra fall än då dylik
åtgärd må vara i särskild författning stadgad eller Eders Kungl. Maj:t eljest
därom meddelat föreskrift. Med arkivalier är — i förevarande hänseende —
att förstå offentliga och hemliga expeditions- och arkivhandlingar samt
andra därmed jämförliga tjänstehandlingar.

Genom Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1951 ha föreskrifter
givits angående utgallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter.
Denna kungörelse avser truppförband och vissa staber samt sådana enheter,
vilkas organisation motsvarar eller nära ansluter sig till förbandens.
Bland dessa enheter ingå icke tygstationerna och signalverkstaden.

I krigsarkivariens förenämnda skrivelse föreslås nu utfärdandet av bestämmelser
rörande utgallring av handlingar hos tygstationerna och signalverkstaden.
De föreslagna bestämmelserna — vilka synas vara avsedda att
utfärdas i form av en Eders Kungl. Maj :ts skrivelse — ansluta sig nära till
de föreskrifter som meddelats genom ovan omförmälda kungörelse av den
22 juni 1951. Olikheter, betingade av bland annat tygstationernas speciella
organisation, ställning och uppgifter, finnas dock. I vissa avseenden har det
ansetts möjligt att förorda en ännu hårdare gallring än vad kungörelsen
medgiver. Från krigsarkivarien har inhämtats att föreskrifter, motsvarande
dem som innefattas i 1951 års kungörelse, avses komma att efter hand föreslås
även beträffande andra av kungörelsen icke berörda myndigheter än
tygstationerna och signalverkstaden på samma sätt som redan skett i fråga
om de för försvarets fabriksverk under år 1952 utfärdade särskilda gallringsbestämmelserna.

Krigsarkivariens förevarande framställning giver icke anledning till någon
erinran från min sida.»

263

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställning angående
utgallring av vissa vitsord och klassificeringslistor hos myndigheter
lydande under chefen för armén.

Militieombudsmannen avgav den 30 september 1953 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 22 maj 1953 har Eders Kungl. Maj :t berett mig tillfälle
att avgiva yttrande över en av krigsarkivarien i underdånig skrivelse
den 21 i samma månad gjord framställning angående utgallring av vissa
vitsord och klassificeringslistor hos myndigheter lydande under chefen för
armén.

Såsom framgår av krigsarkivariens skrivelse ha sedan lång tid tillbaka
inom armén upprättats olika slag av utlåtanden — vitsord och klassificeringslistor
— avsedda att utgöra underlag för bedömande av viss personals
lämplighet för placering och befordran. Jämlikt arméorder den 20 december
1944 skulle från och med den 1 januari 1945 nu ifrågakomna utlåtanden
årligen upprättas av regementschef (motsvarande) samt insändas genom
militärbefälhavare och truppslagsinspektör (personalkårchef) till chefen för
armén. Yttrande skulle av militärbefälhavare och truppslagsinspektör (personalkårchef)
åtecknas utlåtandena. Chef, som upprättat utlåtandet eller
som avgivit yttrande däröver, skulle förvara ett exemplar av detsamma.
Genom arméorder den 12 oktober 1948 och den 31 maj 1949 har anbefallts,
att klassificeringslistor icke längre skola insändas. I fråga om vitsord ha
nya föreskrifter — av väsentligen samma innehåll som de år 1944 utfärdade
— meddelats genom arméorder den 1 oktober och den 6 december 1952.

Av samtliga vitsord och klassificeringslistor som upprättats från och med
den 1 januari 1945 skall sålunda ett exemplar — det fullständigaste — finnas
hos chefen för armén. I krigsarkivariens förenämnda skrivelse framhålles,
att det icke synts möjligt att i förevarande sammanhang utreda i vilken
omfattning före år 1945 upprättade utlåtanden varom nu är fråga finnas
förvarade hos arméns myndigheter.

Vitsord och klassificeringslistor äro icke medgivna till gallring jämlikt
kungörelsen den 22 juni 1951 angående utgallring av handlingar hos vissa
av försvarets myndigheter och skola därför enligt gällande bestämmelser
tills vidare bevaras. I krigsarkivariens skrivelse föreslås nu utfärdandet av
vissa föreskrifter rörande utgallring av vitsord och klassificeringslistor. De
föreslagna bestämmelserna innebära, att av vitsord och klassificeringslistor
upprättade från och med den 1 januari 1945 samtliga exemplar hos myndigheter
lydande under chefen för armén skola utgallras — i fråga om vitsord
vid viss bestämd tidpunkt och vad gäller klassificeringslistor omedel -

264

bart — medan det hos chefen för armén förefintliga exemplaret skall bevaras.
Vitsord och klassificeringslistor upprättade före år 1945 må icke utgallras.

Vad krigsarkivarien sålunda föreslagit föranleder icke någon erinran från
min sida.»

265

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av försvarets
samarbetsutrednings betänkande »Förband och bygd».

Militieombudsmannen avgav den 30 oktober 1953 i anledning av förenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 28 april 1953 har Eders Kungl. Maj :t berett mig tillfälle
att avgiva yttrande över det av försvarets samarbetsutredning avgivna
betänkandet ”Förband och bygd”, innefattande utredning och förslag rörande
det lokala samarbetet mellan truppförband och det civila samhället.

Utredningen framhåller på grunder, varom knappast någon meningsskiljaktighet
bör kunna råda, hurusom det alltmera blivit en angelägenhet av
vikt att det lokala samarbetet mellan militära myndigheter och civila organ
i möjligaste mån intensifieras, och förordar — i överensstämmelse med vad
i direktiven för utredningen ifrågasattes — att vid förbanden inrättas en
för detta ändamål organiserad samarbetsnämnd med representanter för såväl
militära som civila intressen. Vid sina överväganden härutinnan har
emellertid utredningen funnit att det icke skulle vara ändamålsenligt att
utöver de redan nu förefintliga nämnderna •— bildningsrådet, förbandsnämnden,
utspisningsnämnden och civilanställningsnämnden — vid förbanden
inrätta ytterligare en nämnd. Med hänsyn särskilt till det från effektivitetssynpunkt
föga tillfredsställande förhållandet att de nuvarande nämndorganen
i icke ringa utsträckning ha sig anvisade likartade eller varandra
näraliggande arbetsuppgifter föreslår utredningen i stället en organisatorisk
förenkling sålunda att antalet nämnder begränsas till endast två vid varje
förband: en förbandsnämnd och en samarbetsnämnd. Dessa båda nämnders
arbetsuppgifter avses skola fördelas så att förbandsnämnden, vars uppgift
liksom för närvarande främst skulle vara att fungera som kontaktorgan
mellan förbandschefen och de olika personalgrupperna inom förbandet,
upptager frågor som sammanhänga med den militära tjänsten och äro av
sådan intern karaktär att de helt och hållet böra handläggas inom förbandet.
Samarbetsnämnden däremot avses skola upptaga de frågor av olika
slag som för en tillfredsställande lösning kunna antagas kräva samverkan
mellan förbandet och det civila samhället. Såsom arbetsuppgifter för samarbetsnämnden
angiver utredningen bland annat: social och ekonomisk
upplysning, yrkesvägledning, civilanställnings- och bostadsfrågor, nykterhetsvård,
medborgarundervisning, föreläsnings- och biblioteksverksamhet,
frågor angående fritidslokaler och förströelseverksamhet, rekryteringsupplysning,
presstjänst, stödåtgärder för frivilligt försvarsarbete samt ömsesidig
kontakt- och upplysningsverksamhet i allmänhet. Utredningen bär funnit
att den avsedda effektiviseringen av samarbetet svårligen kan förverkligas
utan vissa ekonomiska åtaganden från statsverkets sida och beräknar

266

dessa kostnader för krigsmakten i dess helhet till 80 000 kronor för år. Enligt
utredningens mening skulle — om av statsfinansiella skäl så ansåges
påkallat -— omkring hälften av de sålunda beräknade kostnaderna kunna
bestridas av medel från lägerkassor och manskapskassor.

Den av utredningen sålunda föreslagna lösningen av hithörande frågor
föranleder icke någon erinran från min sida. Erfarenheterna från min ämbetsverksamhet
giva tydligt belägg för att den nuvarande ordningen med
nämndorgan, vilkas kompetensområden delvis sammanfalla eller inbördes
äro mer eller mindre obestämt avgränsade, måste anses otillfredsställande,
icke minst med hänsyn till det dubbelarbete som ofta blir en följd av nu
anmärkta förhållande. Emellertid anser jag mig vidare böra understryka
vad i betänkandet framhålles därom att den föreslagna samarbetsnämnden
för att utan omgång kunna fylla sina uppgifter bör erhålla möjlighet att
fungera utan att andra av dess jämförelsevis mångtaliga ledamöter äro tillstädes
än de som representera det intresseområde varom vid tillfället är
fråga.»

267

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av straffrättskommitténs
betänkande med förslag till brottsbalk.

Militieombudsmannen avgav den 5 december 1953 i anledning av forenämnda
remiss följande underdåniga yttrande.

»Genom remiss den 7 maj 1953 har Eders Kungl. Maj :t berett mig tillfälle
att avgiva yttrande över det av straffrättskommittén framlagda förslaget
till brottsbalk, avsedd att ersätta strafflagens bestämmelser om de särskilda
brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor.

Av mig företagen granskning av förslaget har begränsats till att avse
de delar därav som innefatta den för militära mål aktuella brottslagstiftningen.
Granskningen, som med nu angiven begränsning avsett såväl hithörande
stadganden om de särskilda brotten som därmed sammanhängande
bestämmelser av allmän karaktär, har på sätt framgår av det följande givit
mig anledning till erinringar mot vissa av de i brottsbalken och dess foljdförfattningar
föreslagna lagrummen. Vad angår det remitterade förslaget
i övrigt, såvitt detsamma enligt vad nyss nämnts av mig granskats, har jag
icke funnit skäl till anmärkning av beskaffenhet att böra här redovisas.

18 kap. 5 § i förslaget överensstämmer helt med 25 kap. 5 § strafflagen
och har följande lydelse: Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är
annorstädes än i 1—4 §§ belagd med straff, åsidosatt sin tjänsteplikt, varde
den omständigheten beaktad vid bestämmande av straffet och må fängelse
intill två år ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

I lagrummet åsyftade 1—4 §§ i 18 kap. brottsbalken motsvara 25 kap.

1—4 §§ strafflagen.

Bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen tillkommo vid den omläggning
av den straffrättsliga behandlingen av ämbetsbrotten, som genomfördes i
samband med de år 1948 vidtagna ändringarna i strafflagen i fråga om
brotten mot staten och allmänheten. Den då införda nya principen beträffande
regleringen av ämbetsbrotten innebar att vid beivrande av ett av ämbetsman!
eller likställd, begånget allmänt brott d. v. s. en gärning som
är straffbar vare sig den begåtts av en ämbetsman eller av någon annan —
den omständigheten att brottet tillika innefattat åsidosättande av tjänsteplikt
i första hand beaktas inom den för det allmänna brottet stadgade straffskalan
och icke, såsom tidigare i regel skedde, genom att straff ålades för
ämbetsbrott i konkurrens med det allmänna brottet. Det nu sagda gäller icke
endast allmänna brott i mera inskränkt mening utan även brott som omförmälas
i 26 och 27 kap. strafflagen — 19 och 20 kap. i förslaget — när
de begås av krigsman, vilken är underkastad ämbetsansvar. Enligt den
avfattning stadgandet i 25 kap. 5 § erhållit i det till lagrådet remitterade

268

förslaget till 1948 års nyssberörda lagändringar innehöll stadgandet icke
den i dess slutliga utformning däri införda föreskriften att det i lagrummet
avsedda förhållandet — att vederbörande genom det föreliggande brottet
åsidosatt sin tjänsteplikt — skulle beaktas vid bestämmande av straffet
utan endast att under angivna förutsättning fängelse intill två år finge
ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa. Den nu omnämnda
kompletteringen infördes på föranledande av lagrådet.

I förevarande sammanhang anförde lagrådet bland annat följande (prop.
nr 80/1948 s. 428 f.): I 25 kap. 5 § behandlades de ämbetsbrott som i motsats
till de självständiga ämbetsbrotten kunde begås även av annan än
ämbetsman och genom att förövas av sådan i hans tjänst endast bleve särskilt
kvalificerade. Till skillnad mot gällande rätt tillämpade förslaget den
principen att ett allmänt brott, även om den brottslige vore ämbetsman, i
första hand borde medföra straff allenast enligt annat kapitel än 25 kap. Att
brottet tillika innefattade åsidosättande av tjänsteplikt skulle således beaktas
endast såsom grund för straffskärpning vid tillämpning av de allmänna
straffbestämmelserna för brottet. Något uttryckligt stadgande härutinnan
upptoge icke förslaget. I och för sig vore väl detta ej heller av nöden; att
gärningsmannens missbruk av ansvarsfull ställning utgjorde försvårande
omständighet följde redan av allmänna straffrättsliga grundsatser. Förslaget
inskränkte sig alltså till att i 25 kap. 5 § strafflagen beträffande brott av
ämbetsman vilket tillika innefattade åsidosättande av tjänsteplikt stadga
möjlighet till bestraffning enligt en skärpt latitud av fängelse i två år, ändå
att den ordinära latituden stannade vid böter eller lägre fängelsestraff. Principen
förklarade sig departementschefen dock ha funnit så viktig att stadgandet
därom upptagits omedelbart efter bestämmelserna om de självständiga
ämbetsbrotten. Skillnaden i behandlingssättet i fråga om sistnämnda
brott, å ena sidan, och de i 5 § avsedda ämbetsbrotten, å andra sidan,
skulle emellertid framhävas än starkare, om i detta sammanhang gåves
särskilt uttryck för den omförmälda bestraffningsregeln med avseende å de
allmänna brott som tillika innefattade åsidosättande av tjänsteplikt. Härigenom
vunnes ock den fördelen att innebörden av de i andra lagrum förekommande
hänvisningarna till 5 § bleve tydligare. Framhållas kunde således
att, då det i t. ex. den föreslagna särskilda preskriptionsbestämmelsen
för ämbetsbrott i 5 kap. 15 § strafflagen talades om »brott som i 25 kap.

5 § sägs», tvekan kunde, om förslagets avfattning av sistnämnda lagrum
bibehölles, uppstå huruvida med uttrycket, såsom meningen vore, avsåges
varje brott genom vilket ämbetsman åsidosatt tjänsteplikt eller endast
brott varå den i lagrummet angivna bestraffningsregeln i ett särskilt fall
skolat träda i tillämpning. I enlighet med det sagda borde i 25 kap. 5 § strafflagen
uttryckligen stadgas att, då ämbetsman funnes ha genom gärning
som vore annorstädes än i 1—4 §§ belagd med straff åsidosatt sin tjänsteplikt,
den omständigheten skulle beaktas vid bestämmande av straffet.

Av vad sålunda förekommit torde framgå att den på lagrådets föranledande
gjorda kompletteringen närmast tillkommit av lagtekniska skäl, näm -

269

ligen för att förtydliga innebörden av i andra lagrum förekommande hänvisningar
till 5 §, och icke därför att det ansetts i och för sig erforderligt
att genom en uttrycklig föreskrift fastslå att det genom brottet skedda åsidosättandet
av tjänsteplikt skall beaktas redan vid tillämpning av de allmänna
straffbestämmelserna för brottet. Vad lagrådet i övrigt uttalat i förevarande
sammanhang synes giva anledning till antagande att det avsetts att lagrummet
ej skulle behöva åberopas i andra fall än då åsidosättandet av
tjänsteplikten bedömdes i mera nämnvärd mån inverka i försvårande riktning.
Denna inställning har, om ock ej fullt entydigt, även kommit till
uttryck i rättspraxis och doktrin. I ett i Nytt juridiskt arkiv 1950 avd. I
s. 47 refererat rättsfall ansågs såsom förmildrande att en polisman, som
åtalats för ovarsamt förande av bil, vid bilkörningen var stadd i tjänsteärende;
vid sådant förhållande, förklarades det i domen, borde icke 25 kap.

5 § strafflagen komma i betraktande vid bestämmandet av straffet, varför
lagrummet ej heller åberopades i domen. I den av Beckman, Bergendahl och
Strahl utgivna kommentaren till 1948 års lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten uttalas (s. 570) att, om med stöd av 25 kap. 5 § utmättes
högre straff än det ordinära straffmaximum, detta lagrum givetvis måste
åberopas i domen men att det eljest ej behövde ske med mindre åsidosättandet
av åliggande i offentlig tjänst verkligen i det enskilda fallet funnes
böra medföra en avsevärd skärpning av straffet inom den normala skalan. I
detta sammanhang böra vidare uppmärksammas de i Nytt juridiskt arkiv
1950 avd. I s. 423 och 432 refererade rättsfallen.

Såsom nu antytts torde visserligen av rättspraxis och uttalanden i doktrinen
kunna hämtas viss ledning för avgörande av under vilka förutsättningar
25 kap. 5 § strafflagen bör komma i betraktande vid bestämmande av straffet
för det föreliggande brottet. Enligt av mig gjorda erfarenheter beträffande
rättstillämpningen i militära mål har likväl osäkerhet givit sig tillkänna
i det hänseende varom nu är fråga och förekommande avgöranden
ha till följd därav utmärkts av en föga tillfredsställande brist på enhetlighet.
Sålunda har exempelvis förekommit att, då en krigsman, som är underkastad
ämbetsansvar, under fullgörande av dagbefälstjänst lämnat det för honom
anvisade tjänstgöringsområdet och således förskyllt ansvar jämlikt 26
kap. 13 § strafflagen för övergivande av post, straff ådömts med åberopande
jämväl av 25 kap. 5 §, ehuru omständigheterna till synes icke varit mera
försvårande än vid ett normalt fall där en person med ämbetsansvar göi
sig skyldig till sådant brott som nu nämnts. Vid påpekande från min sida
att vid sådant förhållande 25 kap. 5 § icke borde ha åberopats har invänts
att den ifrågavarande brottstypens svårhetsgrad i och för sig i jämförelse
med andra brottskategorier inom 26 kap. ansetts böra föranleda tillämpning
av 25 kap. 5 §. För att i möjligaste mån söka förebygga sådana och liknande
missuppfattningar, som förekommit i betydande utsträckning, har jag vid
mitt granskningsarbete ägnat särskild uppmärksamhet åt hithörande frågor.
Det bör framhållas att ett åberopande av lagrummet i fall då så icke
bort ske kan ha föranlett en av lagstiftaren icke avsedd extraordinär straff -

270

skärpning. I detta sammanhang kan även tilläggas att uttalanden gjorts enligt
vilka den förutnämnda principen för tillämpning av 25 kap. 5 § icke
skulle väl överensstämma med lagrummets ordalag, som närmast tydde på
att, så snart tjänstepliktens åsidosättande överhuvudtaget beaktades, lagrummet
också borde åberopas i domen (jfr Svensk Juristtidning 1953 s.
578 f.).

Den i rättstillämpningen rådande osäkerheten är såsom det nu anförda
giver vid handen uppenbarligen att tillskriva det förhållandet att vid den
slutliga utformningen av 25 kap. 5 § strafflagen däri infördes den allmänt
avfattade föreskriften att tjänstepliktens åsidosättande skall beaktas vid bestämmande
av straffet. Om lagrummet bibehållits i den ursprungligen föreslagna
avfattningen, enligt vilken där icke stadgades annat än att maximum
i den vanliga straffskalan fick överskridas intill två års fängelse, hade det
varit klart att, såsom departementschefen också underströk i det till lagrådet
remitterade förslaget, lagrummet skolat citeras endast i fall där sådant
överskridande skedde. I betraktande av vad ovan framhållits skulle enligt
min mening införandet av en sådan ordning innebära påtagliga fördelar. Det
synes mig sålunda kunna ifrågasättas huruvida icke anledning föreligger att

i nu förevarande sammanhang från motsvarande lagrum i brottsbalken_ 18

kap. 5 § — helt utmönstra den nämnda föreskriften om att åsidosättandet
av tjänsteplikten skall beaktas vid bestämmande av straffet, varigenom lagrummet
skulle komma att endast innehålla att i där åsyftade fall fängelse
intill två år må ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa.

Därest den sålunda ifrågasatta ändringen av 18 kap. 5 § i förslaget kommer
till stånd böra härav betingade jämkningar företagas av i andra lagrum
förekommande hänvisningar till ifrågavarande stadgande eller dess nuvarande
motsvarighet — 25 kap. 5 § — i strafflagen. Sålunda bör den i 18 kap.
13 § i förslaget upptagna bestämmelsen att brott som avses i 5 § skall, utan
hinder av vad eljest må vara stadgat, höra under allmänt åtal omformuleras
sålunda att hänvisningen i stället uttryckligen angives avse av ämbetsman
begången, annorstädes än i 1—4 §§ straffbelagd gärning, varigenom denne
åsidosatt sin tjänsteplikt. Vidare bör motsvarande omformulering ske av
den i 5 kap. 15 § strafflagen — detta lagrum avses skola tillsvidare vara
gällande — upptagna hänvisningen till 25 kap. 5 § strafflagen. Såsom förut
antytts torde det egentliga syftet med att på sin tid 25 kap. 5 § strafflagen
i ett senare skede utformades på sätt som skedde ha varit att förtydliga innebörden
av i andra lagrum förekommande hänvisningar till stadgandet i
fråga. Den jämkning av dessa andra lagrum, som den av mig ifrågasatta
ändringen av 18 kap. 5 § i förslaget skulle föra med sig, kan uppenbarligen ske
utan några därmed förbundna olägenheter av beskaffenhet att kunna i någon
mån motväga de fördelar som tvivelsutan skulle vara att vinna med
en ändring av sistnämnda lagrum. I

I 19 kap. 11 § i förslaget — vilket lagrum med undantag för straffsatserna
är likalydande med 26 kap. 11 § strafflagen — stadgas straff för undannål -

271

lande. Sådant brott föreligger — förutom då krigsman avviker eller utebliver
från avdelning av krigsmakten vid vilken han skall tjänstgöra eller
vistas — även då krigsman »eljest» avviker eller utebliver »från tjänstgöringsställe
som är bestämt för honom». Enligt förarbetena (SOU 1946: 83 s.
100) har sistnämnda del av stadgandet tillkommit med tanke på att krigsman
utebliver från för honom bestämt tjänstgöringsställe i fall då krigsmannen
på grund av tjänstgöringens art över huvud icke tillhör avdelning
av krigsmakten. Den avfattning 26 kap. 11 § strafflagen i denna del erhållit
har i flera fall givit upphov till missförstånd och feltolkning. Sålunda har
uteblivandet från tjänstgöringsställe inom ett regementes förläggningsområde
(t. ex. kompanis övningsplats eller annan särskild för tjänstgöring anvisad
uppehållsplats inom förläggningsområdet) bedömts såsom undanhållande
även i fall då vederbörande därvid icke lämnat förläggningsområdet.
Stöd för ett sådant bedömande har ansetts vara att finna i lagtextens uttryck
»eller eljest från tjänstgöringsställe som är bestämt för honom». I dylika
fall har sålunda i yttranden som avgivits över anmärkningar mot straffbesluten
vanligen framhållits att det låge betydligt närmare till hands att
i uttrycket »eller eljest» lägga in meningen »eller utan att avvika från avdelningen»
än att såsom lagstiftaren avsett i uttrycket inlägga betydelsen »eller
från tjänstgöringsställe som, om tjänstgöringen fullgöres annorstädes än vid
avdelning av krigsmakten, är för honom bestämt» (jämför militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1951 s. 183 f.).

Till undanröjande av de missförstånd och feltolkningar vartill avfattningen
av 26 kap. 11 § strafflagen sålunda i icke obetydlig utsträckning givit
upphov torde lagrummet vid dess överförande till brottsbalken lämpligen böra
i angivna del omredigeras i enlighet med vad nu anmärkts.

I 19 kap. 23 § andra stycket i förslaget stadgas att i 8 § samma kapitel avsett
brott — ärekränkning som av krigsman begås mot annan krigsman i
eller för hans tjänst — ej må åtalas av åklagare med mindre åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Någon begränsning i åklagares åtalsbefogenhet gäller för närvarande icke
i fråga om brott enligt 26 kap. 8 § strafflagen, vilket lagrum motsvarar
19 kap. 8 § i förslaget.

Såsom motivering för den föreslagna åtalsbegränsningen anför straffrättskommittén
— betänkandet s. 344 — att i fråga om brott enligt 19 kap. 8 §
samma åtalsbegränsning synes böra gälla som stadgats i 3 kap. 7 § (beträffande
ärekränkningsbrotten i allmänhet) och i 15 kap. 17 § (beträffande
bl. a. ärekränkning mot ämbetsman eller likställd i eller för hans befattning).

Enligt min mening kunna ur flera synpunkter befogade invändningar göras
mot förslaget att på angivet sätt begränsa åklagares åtalsbefogenhet beträffande
brott som avses i 19 kap. 8 § i förslaget.

Sålunda torde till en början kunna allmänt invändas att, om tillbörlig
hänsyn tages till de förhållanden som föranlett att brott av krigsmän ansetts

272

böra göras till föremål för särskild lagstiftning, det praktiskt sett torde komma
att finnas mycket ringa utrymme för en prövning från åklagarens sida
som utmynnar däri att han finner åtal icke vara ur allmän synpunkt påkallat
för ärekränkning som av krigsman begåtts mot annan krigsman i eller för
dennes tjänst. Visserligen innefattar ett sådant brott kränkning av ett enskilt
intresse men så gott som undantagslöst torde vid sidan härav brottet
vara ägnat att medföra ett från disciplinära och andra hithörande synpunkter
menligt störande av ordningen inom krigsmakten. Det torde i detta sammanhang
vara anledning erinra om att enligt andra straffstadganden i förevarande
kapitel i förslaget, i fråga om vilka någon åtalsbegränsning icke skall
gälla, straff kan ådömas för förfaranden som, om de varit av starkare intensitet,
skulle ha blivit straffbara såsom ärekränkning. Härvidlag kan hänvisas
till det i 9 § avsedda brottet oskickligt beteende, bestående däri att
krigsman visar vanvördnad mot förman eller missaktning mot underlydande
eller eljest brister i anständigt uppförande mot krigsman. En mindre påtagligt
visad ringaktning än som avses i 9 § eller med andra ord ett uppträdande
som närmast har karaktären av bristande hövlighet kan, när det gäller
dylikt uppträdande i tjänsten, bliva att bestraffa såsom tjänstefel enligt
18 kap. 4 § eller 19 kap. 18 § i förslaget. Av vad nu anförts torde framgå
att den föreslagna begränsningen av åklagarens åtalsbefogenhet i fråga om
brott som avses i 19 kap. 8 § sakligt knappast kan ha fog för sig.

Vidare kan anmärkas att ett stadgande som skulle medföra att åtal i förevarande
fall ej finge väckas med mindre det funnes påkallat ur allmän synpunkt
icke heller synes vara väl förenligt med vad i 83 § militära rättegångslagen
föreskrives därom att, om i militärt brottmål åklagaren finner att den
misstänkte förskyller straff men att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål,
åklagaren skall under vissa i lagrummet angivna förutsättningar underställa
bestraffningsberättigad befattningshavare frågan om denne vill
avgöra saken. Det synes böra anses att liksom för närvarande sådan skyldighet
kommer att åligga åklagaren utan hänsyn till om han finner åtal vara
ur allmän synpunkt påkallat eller ej. Detta föranleder att, om saken sålunda
underställes den bestraffningsberättigade, brottet under alla förhållanden
kan komma att medföra bestraffning, maximalt uppgående till arrest i femton
dagar. Då bevisprövning i princip icke kan förekomma i samband med
att straff ålägges i disciplinär ordning — vilket innebär att bestraffningsberättigad
chef praktiskt taget icke kan använda sin bestraffningsrätt med
mindre brottet är erkänt —- skulle med hänsyn till det nämnda stadgandet i
83 § militära rättegångslagen vid en begränsning av åtalsbefogenheten i enlighet
med förslaget det läget uppkomma att, om den påtalade ärekränkningen
blivit erkänd, straff skulle i den ordning som nyss angivits kunna komma
att åläggas av vederbörande militäre chef och detta oavsett huruvida ett
åtal vid domstol skulle ha varit ur allmän synpunkt påkallat eller ej. Om
däremot gärningen icke blivit erkänd och användande av den disciplinära
bestraffningsrätten således icke kunde ifrågakomma, skulle enligt förslaget
gärningen komma att lämnas obeivrad med mindre åtal funnes påkallat ur

273

allmän synpunkt. En sådan ordning, som måste bliva en följd av ifrågavarande
i 19 kap. 23 § upptagna åtalsregel, skulle uppenbarligen vara föga tillfredsställande.

Av skäl som ovan angivits bör enligt min mening det nu avsedda stadgandet
om begränsning av åklagarens åtalsbefogenhet icke upptagas i blivande
lagstiftning.

I 22 kap. 1 § första punkten i förslaget bar upptagits ett stadgande av innehåll
att straff enligt brottsbalken skall ådömas endast för gärning som begåtts
uppsåtligen eller, där det är särskilt stadgat, av oaktsamhet. Förutom
detta stadgande — som icke innebär annat än ett lagfästande av en i varje
fall inom strafflagens område redan tillämpad princip — har i andra punkten
av ifrågavarande lagrum upptagits en bestämmelse, varmed skulle komma
att införas en saklig nyhet i förhållande till vad nu gäller. Genom denna
bestämmelse föreslås en begränsning av det straffbara området för oaktsamhet
sålunda att till straff ej skall dömas om oaktsamheten var ringa.

I motiven till nu nämnda lagrum i förslaget har närmare utvecklats innebörden
av begreppen uppsåt och oaktsamhet, vilka begrepp liksom för närvarande
lämnats utan definition i lagtexten. I fråga om oaktsamhet och den
föreslagna begränsningen av straffbarheten då det gäller oaktsamhetsbrott
anföres i betänkandet (s. 378 ff.) i huvudsak följande: Oaktsamhet ansåges
föreligga om en person med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig
från handlingen i fråga för att undvika en sådan skadlig eller farlig inverkan
därav som i det föreliggande fallet inträtt. I den mån en normalt aktsam
person icke på grund av risken för skadans inträffande skulle ha avhållit sig
från handlingens företagande, förelåge icke oaktsamhet utan våda; gärningen
vore då alltid straffri (enligt vad i 5 kap. 12 § strafflagen — för bestämmande
av straffbarhetens yttergräns i subjektivt hänseende -— stadgades
därom att för händelse, som prövas hava mera av våda än av vållande timat,
skall ej någon till straff dömas). Vid prövning huruvida oaktsamhet förelåge
skulle man alltså i regel räkna med en normal viljestandard men i övrigt
utgå från den handlandes egen sinnesbeskaffenhet, hans erfarenhet, kunskaper,
förstånd, begåvning o. s. v. För att upprätthålla en viss standard hos
ämbetsmän och krigsmän hade emellertid vid tjänstefel (25 kap. 4 § och
26 kaj). 18 § strafflagen) kriminaliseringen sträckts längre än vid andra
brott. Till straff kunde dömas även vid »oförstånd eller oskicklighet», d. v. s.
brist på kunskaper, insikter och färdigheter som erfordrades för tjänstens utövning.
— Såsom av det anförda framginge fölle under den nuvarande strafffrihetsregeln
i 5 kap. 12 § strafflagen icke endast rena olyckshändelser utan
även sådana fall, där den handlande trots vanlig uppmärksamhet förbisett
möjligheten till skada eller där han visserligen insett denna möjlighet men
likväl en normalt aktsam j>crson icke skulle j)å grund av risken för skadans
inträffande ha avhållit sig från att företaga handlingen. Dessa fall representerade
tillsammans med fallen av ringa oaktsamhet ett gränsområde som vore
svårt att bestämma. Vidare innefattade fallen av ringa oaktsamhet en så

18—.''>37750. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

274

ringa samhällsfarlighet att det knappast vore något allmänt intresse att de
beivrades med straff. Inom specialstraffrätten förekomme också exempel på
straffrihet för fall av ringa oaktsamhet (däribland 1 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott). Såsom förut nämnts kunde vid
tjänstefel (25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen) straff inträda även vid
»oförstånd och oskicklighet», d. v. s. brist på de kunskaper, insikter och färdigheter
som erfordrades för tjänsten. Oförstånd och oskicklighet borde i
dessa fall uppfattas som särskilda former av oaktsamhet och straffrihetsregeln
i 22 kap. 1 § i förslaget vore sålunda tillämplig även på dem. För bestämmande
av det straffbara området krävdes i berörda hänseende en avvägning
med hänsyn till ämbetsmannens ställning och tjänstens beskaffenhet.
Om vid en sådan avvägning det oförstånd eller den oskicklighet som visats
vore att anse såsom ringa, skulle gärningsmannen anses falla utanför det
straffbara området. Genom den föreslagna begränsningen av det straffbara
området syntes vinnas bättre överensstämmelse än för närvarande med dansk
och norsk rätts ståndpunkt. Enligt denna vore oaktsamhet som ansåges vara
ringa i regel ej straffbar; ett visst förhållande kunde sålunda civilrättsligt
bedömas som oaktsamt, t. ex. med hänsyn till ersättningsskyldighet för
inträffad skada, utan att man bedömde oaktsamheten som straffbar. — I
6 kap. 1 § strafflagen stadgades att skada som någon tillfogar annan genom
brott skall gäldas av den brottslige evad brottet skett med uppsåt eller av
vållande. Med vållande förstodes i detta stadgande orsakande med oaktsamhet.
Eftersom begreppet brott innefattade handling som vore straffbelagd och
enligt förslaget en eljest brottslig oaktsam handling undantoges från straff
om oaktsamheten vore ringa, skulle sålunda den direkta tillämpligheten av
skadeståndsbestämmelsen i 6 kap. 1 § strafflagen inskränkas, om den efter
förslagets genomförande bibehölles oförändrad. En ändring av de gällande
skadeståndsrättsliga grundsatserna borde ej nu ifrågasättas. Det vore visserligen
numera en ganska utbredd uppfattning att vid vissa fall av oaktsamt
skadevållande den skyldige borde kunna undgå att utgiva skadestånd eller
få detta nedsatt. Förutsättningarna härför krävde emellertid en ingående
utredning. Frågan huruvida oaktsamheten varit sådan som avsåges i 22
kap. 1 § andra punkten i förslaget torde härvid icke bliva ensamt avgörande.
Förberedelser hade gjorts för en reform av skadeståndsrätten (SOU 1950:
16) och det fortsatta arbetet härmed påginge. Kommittén hade icke att taga
befattning med detta lagstiftningsärende. Därför hade kommittén ansett sig
endast böra tillse att de föreslagna ändringarna i den straffrättsliga lagstiftningen
icke komrne att medföra rubbning i de nu gällande förutsättningarna
för skadeståndsskyldighet. I detta syfte föresloges att i 6 kap. 1 § strafflagen
skulle upptagas ett stadgande av innehåll att, om den som vållat skada vore
fri från straff allenast på den grund att hans oaktsamhet var ringa, han
likväl hade att gälda skadan.

Kommittén har i enlighet med vad nu angivits funnit att fallen av ringa
oaktsamhet innefattade en så ringa samhällsfarlighet att det knappast vore
något allmänt intresse att de beivrades med straff. Att så ofta är förhållan -

275

det lär vara obestridligt. Enligt min mening torde det emellertid icke invändningsfritt
kunna göras gällande att ett straffrättsligt beivrande av sådana
fall av oaktsamhet skulle genomgående sakna betydelse ur allmän synpunkt.
Framför allt synes härvidlag kunna hänvisas till de förhållanden
som föreligga inom krigsmaktens verksamhetsområde, där det för säkerställande
av försvarsanstalternas effektivitet och härför erforderlig samordning
måste fästas stor vikt vid att envar på sin plats med all den precision
som är möjlig och även i detaljer som i och för sig kanske te sig mindre betydelsefulla
utför vad som blivit honom ålagt. Även med aktgivande härpå
skulle helt visst vid tillämpning av den föreslagna straffrihetsregeln ingalunda
komma att saknas fall som måste bedömas såsom hänförliga till ringa
oaktsamhet, ehuru ett ingripande skulle vara påkallat ur allmän synpunkt,
varmed här givetvis måste avses tillgodoseende av det nyss angivna effektivitetskravet.
För krigsmaktens vidkommande skulle straffrihetsregeln komma
att få betydelse främst i fråga om sådan ovarsamhet som jämlikt 25 kap.
4 § och 26 kap. 18 § strafflagen är att bedöma såsom tjänstefel. Erfarenhetsmässigt
kan fastställas att denna brottskategori utgör en betydande del
av den brottslighet av mindre svårlietsgrad som beivras i den för militär
rättsvård föreskrivna ordningen vare sig detta sker med anlitande av den
militära tillrättavisningsrätten eller bestraffning i disciplinär ordning eller
genom sakens upptagande vid domstol. Detta förhållande bör i förevarande
sammanhang beaktas även såtillvida att — av skäl som närmare beröras i
det följande — den förordade straffrihetsregeln otvivelaktigt skulle komma
att i icke oväsentlig utsträckning omöjliggöra det beivrande i enklare former
av mera bagatellartade förseelser som närmast avsetts med tillrättavisningsrätten
och den disciplinära bestraffningsrätten.

Enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän må för mindre förseelser
av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål i stället för
disciplinär bestraffning användas vissa angivna former av tillrättavisning.
Då i lagrummet stadgas att tillrättavisning må användas »i stället för disciplinär
bestraffning» innebär detta att även för åläggande av tillrättavisning
förutsättes att den gärning varom fråga är skall vara straffbar enligt något
av de lagrum i strafflagen — däribland 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § —
som enligt 9 § militära rättegångslagen bestraffningsberättigad chef äger
tillämpa vid åläggande av straff i disciplinmål. För att tillrättavisningsrätten
— gentemot manskap utövas tillrättavisningsrält närmast av vederbörande
kompanichef eller motsvarande befattningshavare — icke skall komma
att utövas på ett mer eller mindre godtyckligt sätt är det givetvis av synnerlig
vikt att nu angivna förutsättning för användande av tillrättavisning
noggrant iakttages. För säkerställande härav föreskrives i 50 § militära
rättsvårdskungörelsen att i den förteckning, som skall föras över meddelade
tillrättavisningar, skall angivas bland annat den beteckning som förseelsen
har i strafflagen; vidare är i samma författningsrum stadgat att regementschef
eller chef för motsvarande förband skall med biträde av auditören minst
en gång varje halvår granska de förteckningar som avse manskapet. En

ISf—537750. Militieombudsmannens ämbel sb c rätt elsc.

276

andra förutsättning för att tillrättavisning skall få användas är såsom framgår
av det återgivna stadgandet i disciplinlagen att fråga är om »mindre»
förseelse. Om gärningen anses icke kunna hänföras till mindre förseelse åligger
det kompanichefen att för vidare prövning hänskjuta saken till den befattningshavare
— regementschefen — som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den felande. Såsom exempel på vanligen förekommande,
av oaktsamhet (»försummelse, oförstånd eller oskicklighet») begångna
mindre tjänstefel som föranlett tillrättavisning kan bland annat nämnas:
eftersättande av vapen- eller persedelvård, vårdslöst handhavande av anförtrodd
materiel, bristande uppmärksamhet under tjänsteutövning av olika
slag samt försummelse att rätt iakttaga för uppställningar och andra tjänsteförrättningar
föreskrivna tider.

Uppenbarligen måste vid en riktig tillämpning av de regler, som enligt
vad nu angivits gälla för utövande av tillrättavisningsrätten, den föreslagna
begränsningen av det straffbara området för oaktsamhet medföra att de
nyss anförda och andra liknande fall av oaktsamhet merendels icke skulle
kunna beivras genom åläggande av tillrättavisning, lika litet som i sådana
fall bestraffning skulle kunna ifrågakomma vare sig i disciplinär ordning
eller vid domstol. Enligt min mening vore det i hög grad betänkligt om på
detta sätt en inskränkning skedde i möjligheten att använda de lindrigare
rättelsemedel, som i form av tillrättavisningar företrädesvis ställts till det
lägre befälets förfogande för att i första hand komma till användning vid
rättande av mindre förseelser. Det torde icke behöva närmare utvecklas, hurusom
en sådan inskränkning i tillrättavisningarnas tillämpningsområde
måste komina att menligt inverka på genomförandet av de betydelsefulla
uppgifter som åligga kompanibefälet. Vad nu anmärkts har uppenbarligen,
i varje fall i en utsträckning som långtifrån lär kunna frånkännas praktisk
betydelse, motsvarande tillämpning i fråga om den begränsning i möjligheten
att ålägga bestraffning i disciplinär ordning som likaledes skulle bliva
en följd av den förordade straffrihetsregeln. Såsom framgår av det förut
anförda måste även då det gäller till domstols handläggning hörande fall,
särskilt sådana som skola prövas i den för militära mål föreskrivna ordningen,
icke sällan kunna inträffa att utdömande av straff jämväl för ringa
oaktsamhetsbrott är ur allmän synpunkt påkallat. Det synes vara tillfyllest
att såsom exempel härå nämna sådana fall då genom en visserligen ringa
ovarsamhet i form av åsidosättande av någon detalj i säkerhetsanordningarna
för en skjutövning åstadkommits att deltagare i övningen ådragit sig
skador med dödlig utgång. I sådana och liknande fall måste det uppenbarligen
mången gång vara från allmän synpunkt påkallat att genom ett domstolsavgörande
inskärpes att under de förhållanden som förelegat icke heller
en ringa ovarsamhet kan ursäktas. Skulle i det anförda exemplet den
för skjutövningen ansvarige göra gällande att ovarsamhet överhuvud ej
ligger honom till last, synes det lika litet — och detta såväl för den enskildes
vidkommande som ur allmän synpunkt — kunna anses tillfredsställande
om den misstänkte, därför att ovarsamheten av åklagaren bedömes en -

277

dast såsom ringa, skulle vara betagen möjlighet att genom sakens prövning
vid domstol bliva fritagen från misstanken att han varit skuld till det inträffade.

Av vad ovan anförts framgår att, när den föreslagna begränsningen av det
straffbara området för oaktsamhet i betänkandet motiveras med att det
överhuvudtaget icke skulle vara i allmänt intresse påkallat att straffrättsligt
ingripande skedde i fall då oaktsamheten var ringa, ett antagande av sådan
generell räckvidd enligt mitt förmenande icke kan lämnas utan gensaga. En-,
ligt min mening bör i stället den föreliggande frågan lämpligen lösas så, att
från straffrättsligt ingripande icke undantagas andra fall av ringa oaktsamhet
än sådana där det efter prövning i varje särskilt fall befinnes att ingripande
med straff icke är ur allmän synpunkt påkallat. Den sålunda ifrågasatta
lösningen skulle innebära att den ifrågakommande prövningen, huruvida
i fall av ringa oaktsamhet lagföring är ur allmän synpunkt påkallad,
tillägges vederbörande åklagare, vilken om han finner att så icke är förhållandet
skulle äga besluta om åtalseftergift. För en sådan reglering erforderliga
lagbestämmelser synas lämpligen kunna meddelas sålunda att i 20 kap.
7 § rättegångsbalken i anslutning till de i lagrummets första stycke angivna
fallen, där åtalseftergift kan äga rum, införes ett tillägg avseende nu ifrågavarande
fall.

Såvitt jag kan finna skulle en sådan ordning som den av mig nu förordade
fullt ut bereda möjlighet till beaktande av att förhållandet ofta, särskilt
i sammanhang som icke beröra militär verksamhet, kan vara det i betänkandet
förutsatta eller att straffrättsligt beivrande av ringa oaktsamhetsfal!
icke är ur allmän synpunkt påkallat. Genom en reglering i enlighet med vad
av mig ifrågasatts skulle, förutom en efter de föreliggande förhållandena
bättre anpassad prövning huruvida anledning till lagföring föreligger eller
ej, påtagliga fördelar komma att vinnas även i andra tidigare anmärkta
hänseenden. De betänkliga följder som förevarande bestämmelse i lagförslaget
enligt vad förut angivits måste medföra i avseende å möjligheten att
tillfredsställande utnyttja den tillrättavisnings- och bestraffningsrätt, som
är tillagd vederbörande militära chefer, skulle sålunda helt utebliva om
såsom nu föreslagits den eftersträvade inskränkningen av åtalsfallen genomföres
på annat sätt än genom en begränsning av det straffbara området
för oaktsamhetsbrotten. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har
enligt uttalande i betänkandet kommittén ansett sig böra tillse att den föreslagna
straffrihetsregeln icke komme att medföra rubbningar av de nu gällande
förutsättningarna för skadeståndsskyldighet och har i sådant syfte
föreslagit att i 6 kap. 1 § strafflagen upptages ett stadgande av innehåll att,
om den som vållat skadan är fri från straff allenast på den grund att hans
oaktsamhet var ringa, han likväl skall gälda skadan. Med den av mig föreslagna
regleringen blir ett sådant stadgande obehövligt. Då såsom i betänkandet
också framhålles arbete med en reform av skadeståndsrätten för
närvarande pågår, synes det vara till fördel om något ståndpunktstagande
i den fråga, som det nyssnämnda tilläggsstadgandet skulle avse, lagstiftningsvis
nu icke behöver göras.

278

Enligt 8 § i förslaget till lag om införande av brottsbalken skall, om beslut
meddelats jämlikt 10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen om skrifts
lagande i förvar eller om beslag enligt lagen den 22 april 1949 angående beslag
å vissa skrifter, krigsman, som med vetskap om beslutet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffas med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år.

Till det sålunda föreslagna lagrummet har överflyttats den straffbestämmelse
som nu upptages i 8 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av
lagen om ändring i strafflagen in. m. Enligt sistnämnda lagrum skall krigsman,
som — medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom.
12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av
vissa skrifter är gällande — med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffas med disciplinstraff
eller fängelse i högst ett år. Vid överflyttandet av 8 § i 1948 års
promulgationslag till brottsbalkens promulgationslag har hänvisningen i
paragrafen till äldre tryckfrihetsförordningen och lagen om indragning av
vissa skrifter ändrats till att avse motsvarande bestämmelser i nya tryckfrihetsförordningen
och lagen den 22 april 1949 angående beslag å vissa
skrifter.

Stadgandet i 8 § i 1948 års promulgationslag, som i sak nära överensstämmer
med vad som förut var stadgat i 72 § strafflagen för krigsmakten,
är grundat på den intill den 1 januari 1950 gällande tryckfrihetsförordningen
och den från och med samma dag upphävda lagen den 26 juni 1936 angående
indragning av vissa skrifter. I samband med upphävandet av strafflagen
för krigsmakten och införandet av ny militär strafflagstiftning överfördes
stadgandet, med allenast viss mindre ändring som i förevarande sammanhang
kan lämnas därhän, från 72 § strafflagen för krigsmakten till
8 § i den nya strafflagstiftningens promulgationslag. Överflyttandet skedde
i avvaktan på den nya tryckfrihetslagstiftning varom vid nu ifrågavarande
tid pågick utredning.

Genom tryckfrihetsförordningen den 5 april 1949 samt lagen den 22 april

1949 angående beslag å vissa skrifter, vilka båda trätt i kraft den 1 januari
1950, ha de befogenheter som enligt § 4 mom. 12 och 13 äldre tryckfrihetsförordningen
samt 1936 års lag tillkommo militär chef — provisorisk åtgärd
för att hindra spridande av tryckt skrift, indragning av tryckt skrift
vid mobiliserad avdelning och indragning av icke tryckt skrift — ersatts
av viss rätt för militär chef att taga tryckt skrift i förvar (10 kap. 11 § nya
tryckfrihetsförordningen) eller icke tryckt skrift i beslag (1949 års lag).

Enär den från 72 § strafflagen för krigsmakten till 8 § i 1948 års promulgationslag
överflyttade straffbestämmelsen endast gäller spridande av skrift
som varit föremål för indragning och efter ikraftträdandet av den nu gällande
tryckfrihetslagstiftningen förordnande om indragning av skrift icke
längre kan meddelas, synes 8 § i 1948 års lag ha betydelse endast övergångsvis
så länge förordnande om indragning är gällande efter ingången av år

1950 (jämför Regner och Henkow, Den militära strafflagstiftningen s. 367

279

f.). Att straffbestämmelsen i 8 § i 1948 års lag skulle äga tillämpning å fall,
där militär chef jämlikt 10 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen tagit tryckt
skrift i förvar, torde vara uteslutet redan med hänsyn till allmänna grundsatser
om restriktivitet vid analogitolkning av straffbud men är dessutom
en följd av vad i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen stadgas därom att för
missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon må i annat fall
än tryckfrihetsförordningen bestämmer kunna dömas till ansvar; någon
hänvisning till 8 § har icke upptagits i förordningen. Utspridare av i förvar
tagen tryckt skrift är alltså icke på grund av den omständigheten att skriften
tagits i förvar förfallen till ansvar i vidare mån än så eljest skulle vara
fallet enligt tryckfrihetsförordningens ansvarighetsbestämmelser. Det må
i detta sammanhang anmärkas, att det icke heller var underkastat särskilt
straffansvar att sprida tryckt skrift beträffande vilken jämlikt § 4 mom. 12
i den äldre tryckfrihetsförordningen militär chef vidtagit åtgärd för hindrande
av skriftens spridande under tid till dess förordnande om indragning
kunde utverkas.

Att 8 § i 1948 års promulgationslag icke heller äger tillämpning å fall,
där militär chef jämlikt 1949 års lag tagit icke tryckt skrift i beslag, torde
enligt min mening följa av den angivna regeln om restriktivitet vid analogitolkning
av straffbud. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att den som
sprider skrift, vilken jämlikt 1949 års lag tagits i beslag, genom spridandet
givetvis kan göra sig skyldig till straffbar uppvigling.

Enligt min mening kan sålunda straffbestämmelsen i 8 § i 1948 års promulgationslag
äga tillämpning endast övergångsvis, nämligen beträffande
spridande av skrift under tid då ett före den 1 januari 1950 meddelat förordnande
om indragning alltjämt ägt bestånd, och torde därför numera
sakna praktisk betydelse. Då såsom ovan framhållits det icke torde föreligga
något behov av att på sätt som skett genom 8 § i brottsbalkens promulgationslag
införa en ny, till gällande tryckfrihetslagstiftning ansluten
straffbestämmelse, bör det ifrågavarande stadgandet helt utgå. En sådan
särskild straffbestämmelse skulle för övrigt icke ha sin plats i en promulgationslag.
»

280

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1954 avgivna
ämbetsberättelser.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar in. in., 1951 s. 109;
— fråga om viss av ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet av
allmän handling samt huruvida hinder för dess utlämnande förelåg, 1953
s. 124; — av militär chef upprättade vitsord äro allmänna och offentliga
handlingar och envar äger således taga del och göra avskrift därav, 1954
s. 205; — fråga huruvida användande i vissa fall av handbrev varit förenligt
med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars
offentlighet, 1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser till
förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna
handlingars offentlighet åsidosättas genom användande av handbrev, 1954

s. 250.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — se även Militärförhör.

Arreststraff, avräkning av tid för förvarsarrest å arrcststraff, 1951 s. 79; —
fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda straffets
åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten, 1952 s.
176 o. 1953 s. 267; — se även Verkställighet av disciplinstraff.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänför lig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållanden å kryssaren Gotland
under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Auditör, åliggande att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — innebörden i vissa
hänseenden av föreskriften att auditör skall kontrasignera beslut i disciplinmål,
vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203; — fråga angående omfördelning
i visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953
s. 236.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415.

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81.

281

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — tillämpliga föreskrifter
angående studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Sjukredovisning.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslut, fråga om skyldighet för domstol att vid prövning av talan i fullföljda
disciplinmål och ersättningsmål lämna motivering för sitt beslut, 1951 s.
198; — delgivning av beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170; — se även Auditör, Fullföljdsrält.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125 o. 1954 s. 18.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149.

Bodens fästning, se Befästning.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186; — disciplinär bestraffning av civil tjänsteman
för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende, 1952 s. 127.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232.

Disciplinmål, bevisprövning i sådana mål, 1950 s. 15, 25 o. 206; — fråga när
bestraffningsbeslut i disciplinmål skall anses ha blivit meddelat och således
såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade blivit definitivt,
1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser av
disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt
mål är anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — fråga om
avfattningen i bestraffningsbeslut av beskrivningen av den gärning som
bestraffningen avser, 1951 s. 83 o. 202; — straff ålagt för icke straffbar
gärning, 1950 s. 196; — ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i disciplinär
ordning sedan åklagaren beslutat att ej anställa åtal, 1954 s. 97;

_ se även Anmälan, Auditör, Förundersökning, Militärförhör, Tjänste väg.

Disciplinär bestraffningsrätt, förordnande för befattningshavare med lagre
tjänsteställning än regementsofficer alt utöva bestraffningsrätt, 1951 s.

282

193, fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94; — se även Infanteribefälhavare.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dom, delgivning av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94; _

se även Fullföljd, Prövningstillstånd, Rättegångskostnad, Tjänstledighet,
Trafikmål.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, se Rättegångskostnad.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlusten
bör avskrivas, 1951 s. 97; — olämplig formulering av skrivelse med
krav på ersättning för förkommen materiel, 1954 s. 126.

Expedition, gallring av handlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o. 263.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — fallrepshonnör, 1950
s. 396; förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251; — utredning föranledd av den marinen
tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; — se även Representation,
Vakttjänst.

Fast anställt manskap, se Domstolsfråga.

Flygning, se Övningsflygning.

Flygtekniker, se Dagbefäl.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Frikallelse, föranledd av underlåtenhet att utreda ifrågasatt simulation, 1950
s. 153.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254. 1

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

283

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 195i s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna i 11 kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950
s. 377.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss av
utredning angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263.

Förhör, innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad befattningshavare
att i vissa fall personligen höra den misstänkte, 1951 s. 197; —
furir som genom att nattetid väcka och förhöra värnpliktiga sökt utröna
vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse har ådömts straff för
tjänstefel, 1951 s. 37.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid visst förband, 1954 s. 113; — skiftning av kojer och sängkläder
i manskaps- och aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition
1948—49, 1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden
under samma expedition, 1950 s. 380.

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; — ofullständigt
genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158; — innebörden av stadgandet i samma paragraf
första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas till åklagare om
i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193, 1952 s. 153 o.
1953 s. 98; — fråga rörande tillämpning av föreskriften i samma paragraf
om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953 s. 94; -—

284

angående rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning,
låta målet förfalla, 1953 s. 231; — se även Åtal.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79; — domstols förordnande om förvarsarrests bestånd,
1951 s. 199; — se även Avlöning.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263.

Granskningsnämnd, förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13. &

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 98.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954 s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, fråga om straff för underlåtenhet av värnpliktiga att behörigen
förvara sådana order, 1951 s. 218.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s. 207
o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsduglighet
och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se även Läkarbesiktning.

Inventering, ofullständigt genomförd inventering av förskott, 1950 s. 195.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet
dömde, 1952 s. 166; — förutsättning för bestraffning i disciplinär
ordning av person, som hos domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot
beslut, varigenom i enahanda ordning straff ålagts honom för annan förseelse,
1953 s. 83; — se även Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl.

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444 o. 1954 s. 148.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i militärt
mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

285

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigsman, innebörden av uttrycket »kvinnlig krigstjänstpersonal», 1951 s.
188.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för efteisökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188.

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens varnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; — ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81;
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympnmg, 1951
s. 177; — se även Ohörsamhet mot vakt, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjanstbarhetsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrattning beträffande
bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet av forbandsläkare
att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande vid
läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga läkare,
1952 s. 14; — se även Inskrivningsförordningen.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85 o. 1952 s. 14.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463; — fråga om upprättande av sakregister över militieombudsmannens
ämbetsberättelser, 1950 s. 470.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1J52
s. 301.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102 o. 200, 1953 s. 233; — vissa åtgärder av militära myndigheter till befordrande
av skyndsamhet vid handläggningen av militära mål hos militäråklagarna,
1951 s. 106; — fråga om gemensam handläggning vid un -

286

dej,r^t av dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock
mai angående atal, som vid underrätten omedelbart anhängieejorts mot
den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — se även Anmälan, Beslut Fullloljd,
Förundersökning, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Trafikmål Utredning,
Åklagare, Åtal.

Militarförhor, måls hanskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
efllit 23 § Th.tä,ra rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej har bestraffningsrätt
i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han vidarebefordrar
anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i militära
mai ager icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
elier ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — se även Protokoll.

Mihtärhakte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952

. ’.. ~ ainec;Sistra/Lfår eJ. verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke

ar inrattat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
. S andra stycket rättsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbaracker, vilka användas soin militärhäktori,
lyo^ s. 2,oJ.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militärt straffregister, angående anteckning i militärt straffregister av straffforelaggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt
för personundersokare i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31; — av tjänstebil, 1951 s. 125 o. 1954

S. lo.

Missfirmdse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s 125 o
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148.

Motorfordon, se Trafikmål.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 8 strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande
ar att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, av häktad, 1951 s. 205.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet, mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s 37 o 91 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — se även Befälsrätt.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
V . ’.. ®°3 s- 14,.57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144; — gränsdragningen mellan
s uckhgt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande be pltel

''igTi s8 180§ Samma kapitd °Ch tjänstefel enli§t 18 § nämnda ka -

287

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsutredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
"l9öi s. 251; — över ett av utredningen avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111.

Personaltjänst, se Personalbehandling.

Polismyndighet, civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307;
— fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — se även Åklagare.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
1950 s. 56, 1954 s. 31 o. 148.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251. Jfr Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Repetitionsövning, se Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Rymning, se Undanhållande.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. X00; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149, överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättskraft, i fråga om avgörande av mål angående fylleri, 1952 s. 172.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.
Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 19ol s. /3.
Sjukredovisning, redovisning av s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
51 o. 59, 1953 s. 132; — innebörden i visst fall av sjukredovisning såsom
delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; — försummelse av läkare att i sjuk -

288

redovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar, 1953 s. 132;

— fråga huruvida i sjukredovisning upptagen personal bör kunna avföras
därur annat än i samband med återbesök hos läkaren, 1954 s. 239;

— skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandsläkare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,

1952 s. 135; — den främste läkaren vid förband har skyldighet tillse att
övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i meddelade föreskrifter
angående sjukredovisningen,- 1953 s. 132.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14.

Sjukvård,se Läkarvård.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,

1953 s. 98; — se även Trafikmål.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; — frågor om ansvar
och ersättningsskyldighet med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren
Gotland inträffad skjutolycka, 1952 s. 190.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skärmbildsundersöltning, föranleder under viss förutsättning den undersöktes
redovisande som s. k. behandlings- och kontrollfall, 1952 s. 51.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. 158.

Strafföreläggande, angående anteckning i militärt straffregister och å kontrollkort
av strafföreläggande i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Studiebesök, se Befästning.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Handgemäng, Handgranatkastning,
Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Vakttjänst.

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,
1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; —
vakttjänstgöring utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950
s. 44 o. 1954 s. 31; -— upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953 s.
87; — se även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga. Jfr
Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204; — vissa frågor

289

angående granskning av tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 205; — tillvägagångssätt
för antecknande av anmärkningar framkomna vid granskning
av tillrättavisningsförteckning, 1954 s. 88; -— utdrag ur tillrältavisningsförteckning
bör ei införskaffas i disciplinmål eller annat militärt
mål, 1951 s. 205.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192; — underlydande har beordrats till
arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31; — se även Bisyssla.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125 o. 1954 s. 18.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187. Jfr Olämpligt
uppträdande, Oskickligt beteende, Simulation, Undanhallande, Övergivande
av post. Se även Civil befattningshavare.

Tjänsteplikt, se Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72. Jfr Anmälan.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183 o. 1954 s. 270.

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;
_ angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245.

Tryckfrihetsförordningen, inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade order
ha ''innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i enskild
förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående utspridande
av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s. 2/8;
_ se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tävlingar, fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till deltagande i
militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till tjänstefel, 19ol
s. 84; — se även Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181 o. 1952

s X46; _ fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna tor

undanhållande (rymning) och lydnadsbrott (tjänstefel), 1953 s. 68; —
innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i 26 kap. 11 g strafflagen, 1J51
s. 183 o. 1954 s. 270; — se även Övergivande av post.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt handlägga
upphandlingsärenden, 1951 s. 171.

290

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften alt utegångsförbud får avse högst
sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud, som
bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — utredning genom åklagare i militära mål, se Förundersökning,
Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Vakttjänst, underlåtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan
icke bliva att bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — skyldighet
för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas med eldhandvapen
för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och färdigheter beträffande
vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda säkerhetsanordningar till
förhindrande av vådaskott vid användning av kulsprutepistoler under
vakttjänst, 1954 s. 104; — se även Tillrättavisning.

Vapenfria värnpliktiga, tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står
under militärt befäl, 1950 s. 425.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — verkställighet
av arreststraff i annat militärhäkte än vid den dömdes eget förband,
1950 s. 212; — förfarandet vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige
icke längre är tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177
o. 1953 s. 274; — fråga huruvida då av ett arreststraff om femton dagar
de fem första enligt förordnande i straffbeslutet verkställts med tjänstgöring
straffet i övrigt må verkställas utan tjänstgöring, 1952 s. 176; — förordnande
att arreststraff med hänsyn till den dömdes tjänstgöringsförhållanden
skall verkställas med tjänstgöring må meddelas endast i samband
med straffets åläggande, 1952 s. 178; —- åtgärder för verkställande av arreststraff
då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd för verkställigheten
föreligger hinder, vars varaktighet icke kan närmare bedömas, 1952
s. 179; — frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring av arrest
efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott i sådant
straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter avbrott
i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i verkställigheten
av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning, 1950 s. 32;
— verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
1953 s. 267; — se även Arreststraff, Militärhäkte.

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s. 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101; — fråga huruvida värnpliktig
som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen

291

äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,

1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, se Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14 o. 1954 s. 67.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — fråga angående straffbeläggande av värnpliktigs
underlåtenhet att behörigen förvara mottagen order om tjänstgöring
enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218; — angående prövning i vissa fall
av värnpliktigas krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237; — se
även Beredskapsövning.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223 o. 1953
s. 233; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit erforderlig,
1950 s. 13; — se även Fullföljdsrätt, Förundersökning, Militära mål, Rättegångskostnad.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94.
Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen i 26 kap. 13 § strafflagen,
1951 s. 185; — fråga om samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna
för övergivande av post och undanhållande, 1952 s. 148; — se
även Vakttjänst.

övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.