MI LITIEOM BUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1936:Mo)

MI LITIEOM BUDSMANNENS

ÄM BETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1936

STOCKHOLM 1936
isaac; marcus boktryckeri-aktiebolag

■/ v? -i/

*: t J :

■ v* L

c- * t <

k. f. <., s

t .M iirV i; ‘0 /

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för mllitieombudsmansämbetets förvaltning................ 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som parit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom enskilt tillhörig,
för regementet använd automobil. Vid fester, som av regementschef

anordnats vid regementet, hava personer, vilka icke varit portionsberättigade,
utspisats på statsverkets bekostnad............................... 10

2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att utöva föreskriven
kontroll över kassaväsendet vid fortifikationsförvaltning........... 14

3. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk
av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid kåren an -

ställd garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat denne. Fråga
jämväl örn missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om begagnande av
kronan tillhörig automobil och kronans chaufför för företagande av resor,
som ägt rum i vissa fall för enskilda angelägenheter och i andra fall för

utförande av offentligt uppdrag........................................ 16

4. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan om rekapitulation
.............................................................. 19

5. Vägran att tillhandahålla offentlig handling............................. 22

6. Missfirmelse av underlydande. Fråga tillika örn oförstånd i tjänsten...... 33

7. Fråga om befälhavare utövat obehörig påtryckning i syfte att förmå personer,
som stöde under hans befäl, att återtaga framställningar om utbekommande

av viss avlöningsförmån............................................... 37

8. Obehörigt kvarhållande av person, som tillsagts förvarsarrest............. 51

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av domstol eller annan myndighet.

9. Försummelse av auditör att till medicinalstyrelsen expediera anmälan enligt

43 § första stycket sinnessjuklagen..................................... 69

10. Olaga häktning....................................................... 69

11. Fråga örn ofullständiga och vilseledande uppgifter i tjänsteutlåtande till

militieombudsmannen.................................................. 71

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga huruvida en av regementschef till chefen för kustartilleriet i handbrevets
form avlåten skrivelse, innehållande till ledning för vissa befordringsärenden
avsedda omdömen örn personer, som kunde ifrågakomma vid befordran, varit

att anse som offentlig handling........................................ 72

2. Fartygschef har missbrukat sin befälsrätt därigenom att han vidtagit åtgärder
i syfte att den eller de personer bland fartygets besättning, som haft

del i tillkomsten av vissa tidningsartiklar, skulle giva sig till känna......... 84

3. Häktningsbeslut meddelat på grund av misstanke om stöld, ehuru misstanken

ej varit grundad på sannolika skäl..................................... 91

4. Fråga huruvida visst mål bort av befälhavare hänskjutas till krigsdomstol,

oaktat utredningen icke givit anledning till skälig misstanke örn att förseelse
blivit begången....................................................... 96

5. Fråga huruvida kårbefälhavare överskridit sin befogenhet genom att föran stalta

om förhör därom, huruvida en värnpliktig gjort sig skyldig till våldtäktsförsök.
.............................................................. 100

6. Fråga huruvida visst slag av förseelser bort av befälhavare bedömas såsom
olovligt undanhållande eller såsom försummelse i fullgörande av tjänsteplikt 103

Sid.

7. Beslut meddelat i disciplinmål, oaktat utredningen varit ofullständig. Anvisningar
om förande av anteckningar i inskrivningsbok ej iakttagna.......... 106

8. Befälhavares beslut om åläggande av disciplinstraff grundat på upplysningar,

som framkommit under hand.......................................... lil

9. Värnpliktiga hava ålagts disciplinstraff jämlikt 130 § strafflagen för krigs makten

av den anledningen, att till deras begagnande utlämnade kronopersedlar
på obekant sätt förkommit, ehuru de värnpliktiga icke varit övertygade
om vårdslöshet eller försummelse i omvårdnaden av persedlarna.......... 114

10. Tillrättavisning i form av varning får ej meddelas å kompaniorder........ 117

11. Förbud att under de permissionsdagar, som infallit under viss angiven tid,
vistas utanför fritidsområdet ej hänförligt till någon av de i 210 § strafflagen

för krigsmakten angivna former av tillrättavisning....................... 117

12. Fråga huruvida utdrag av militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar
böra finnas tillgängliga vid förhör i disciplinmål............ 119

13. Olämpligt uppträdande av militärläkare mot patienter................... 121

14. Fråga huruvida vid upphandling av olja den upphandlande myndigheten ägt

utan nytt anbudsförfarande antaga ett anbud å en olja med lägre flampunkt än
den, som i de för upphandlingen kungjorda leveransbestämmelserna uppgivits
såsom minimum...................................................... 125

15. Fråga örn förande av förrådskontrollbok vid infanteriskjutskolan och ridskolan
............................................................... 130

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående befälhavares beslut om måls hänskjutande till domstol......... 134

2. Angående förläggningsförhållanden m. m. vid Vaxholms fästnings s. k. yttre linje 138

3. Angående åtgärder för modernisering av matinrättningarna vid vissa marinens

förläggningar i land................................................... 146

4. Angående manskapets deltagande i kontrollen över utspisningsförhållandena 151

5. Angående kreditgivning vid försäljning från marketenterierna inom armén,

marinen och flygvapnet........................... ................... 152

6. Fråga om den omfattning, vari fast anställt manskap må användas till hand räckningsarbeten.

Tillika fråga örn bestämmandet av anställningstidens början
vid nyanställning av volontär.......................................... 161

7. Angående utfärdande av bestämmelser örn uppsägningstid vid entledigande

före anställningstidens utgång på grund av annan anledning än begånget
tjänstefel av befattningshavare vid försvarsväsendet, som innehava arvodesbefattning.
.................. 162

8. Angående utfärdande av bestämmelser, motsvarande de i 22 § upphandlings förordningen

meddelade, i fråga om andra avtal än de i nämnda förordning
avsedda.............................................................. 164

9. Angående flygstyrelsens upphandling av flygmateriel..................... 164

10. Angående förfarandet vid upphandling av bottenläder, när ungefär likvärdiga

anbud kunna antagas föreligga......................................... 167

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieoinbudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1935.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag från och med den 1 juli
till och med den 14 augusti begagnat mig av den militieombudsmannen enligt
23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under denna tid
har militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelse i sistnämnda paragraf,
uppehållits av byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken blivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län. Under
dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen
för militieombudsmannen, besökt:

Göta livgardes fästningsbataljon i Vaxholm;

Svea ingenjörkår;

Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani;

krigsskolan;

infanteriskjutskolan;

Hårsfjärdens örlogsdepå;

Vaxholms fästning med Vaxholms kustartilleriregemente;

Södermanlands regemente;
chefen för östra brigaden;

Livgrenad järregementet;

Svea trängkår;

garnisonssjukhuset i Linköping;

3. flygkåren;

centrala flygverkstaden å Malmen;
straffängelset i Linköping;

Karlskrona örlogsstation;

Karlskrona fästning;

Karlskrona kustartilleriregemente;

Kronobergs regementes detachement i Karlskrona;

Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani;

2. flygkårens detachement i Karlskrona;

straffängelset i Karlskrona;

chefen för Norra arméfördelningen;

Jämtlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;

4. flygkåren;
kronohäktet i Östersund;

Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente; och
kronohäktet i Umeå.

Jag har vidare närvarit vid arméfälttjänstövningen i Skåne under tiden
den 1 till och med den 5 oktober.

Under den tid, då jag åtnjutit semester, har tjänstförrättande militieom -

budsmannexi företagit inspektionsresor till Södermanlands, Upplands, Gotlands
och Västmanlands län, och har han härvid besökt:

Karl Gustafs stads gevärsfaktori;

Upplands regemente;
straffängelset i Uppsala;
militärbefälhavaren på Gotland;

Gotlands infanterikår;

Gotlands artillerikår;
kronohäktet i Visby;
förläggningen i Tingstäde; och
ridskolan.

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm inspekterat: Första

intendenturkompaniet;

arméns intendenturförråd i Stockholm; samt

centralfängelset å Långholmen.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en intendenturofficer
och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen av truppförband
hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade
tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt
handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag
ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika Ilar uppmärksamhet ägnats
åt vården av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt
utspisningen. I samband med inspektionerna av truppförband hava även
arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å
de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av
krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning
inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1935 års lagtima
riksdag utvisar, kvarstodo vid början av år 1935 från år 1934 balanserade

ärenden till ett antal av......................................... 36

Under år 1935 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet .......................................... 4-2

enligt diariet över hemliga ärenden............................ • • • • _1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1935. utgör alltså 459

De ärenden, som tillkommit under år 1935, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet ................................ 27

klagomål eller framställningar från enskilda ........................ 90

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds -

mannen åliggande granskning .................................. 292

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. . . 14

Summa 423

Av de från år 1934 balanserade 36 ärendena hava 16 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 20 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1935 liava alltså förelegat 27 ärenden, som inkommit
från myndighet, 106 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 312 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m., tillhopa 445 ärenden av dy -

lika slag.

Av dessa ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ................................ 2

till annan myndighet hänvisats.................................... 13

utan åtgärd avskrivits............’................................ 10

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 199
på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen

fått bero .................................................... 43

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest

vunnits blivit avskrivna ....................................... 145

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens föranstaltande
meddelat beslut avslutats ............................ 6

till följande år balanserats ....................................... 27

Summa 445

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1935 års början ännu icke slutligt prövade.......................... 5

anhängiggjordes under år 1935 .................................... 7

Summa 12

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts ................................ 5

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 7

Summa 12

Av hela antalet (459) ärenden äro under året slutbehandlade ...... 432

i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande .......... 24

på militieombudsmannens prövning beroende ...................... 3

Summa 459

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Konungen m. m.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de
enskilda fallen.

Stockholm den 10 januari 1936.

TORSTEN PETERSSON.

Martin Wahlbäck.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom enskilt
tillhörig, för regementet använd automobil.

Vid fester, som av regementschef anordnats vid regementet, hava personer,

vilka icke varit portionsberättigade, utspisats på statsverkets bekostnad.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 58 ff.) redogörelse
för ett av dåvarande militieombudsmannen anbefallt åtal mot översten E. F.
M. Grafström och regementsintendenten majoren A. R. Nicolin. Av redogörelsen
framgår följande: Vid inspektion av Kronobergs regemente den 15
september 1931 iakttog militieombudsmannen att avtal örn förhyrning aven
automobil förekommit mellan regementet och en bilförening vid regementet.
Det upplystes bland annat, att bilen tidigare av majoren C. H. W.
Aschan erbjudits kronan såsom gåva, men att Kungl. Maj:t avböjt att mottaga
bilen. Därefter hade vid regementet bildats Kronobergs regementes
bilförening med översten Grafström och majoren Aschan såsom enda medlemmar.
Föreningen hade erhållit bilen i gåva, men i verkligheten vore
Grafström ägare av bilen. Denna hade därefter använts i huvudsak av
Grafström för resor i tjänsten, varvid kostnaden betalats av regementets övningsanslag.

Efter utredning i ärendet uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den
28 september 1932 åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa översten Grafström
under åtal inför vederbörlig domstol för vad han i ärendet lålit komma
sig till last. Åtalet avsåg enligt skrivelsen dels vissa förhållanden i samband
med bildandet av bilföreningen i trots att Kungl. Majit tidigare beslutat
avböja mottagandet av bilen, dels bilens förvaring mot gällande bestämmelser
i regementets garage ävensom översten Grafströms sätt att besvara
en förfrågan från arméförvaltningens intendentsdepartement rörande
förefintligheten vid regementet av enskilda bilar, dels förekomsten av hyresavtal
om bilen mellan Grafström såsom regementschef å ena samt såsom bilens
ägare å andra sidan.

Vid omförmälda inspektion och under utredning, som därefter företogs,
framkom jämväl, att översten Grafström under åren 1929, 1930 och 1931
vid regementet anordnat vissa fester och därvid låtit, med anlitande av medel
från regementets proviantanslag, utspisa ett större antal personer, hu -

vudsakligen civila, vilka icke varit portionsberättigade. Vidare hade en
mindre del av kostnaderna obehörigen avförts å regementets enskilda lägerkassa.

Militieombudsmannens skrivelse den 28 september 1932 till överkrigsfiskalsämbetet
innefattade uppdrag jämväl att anställa åtal mot översten
Grafström och regementsintendenlen majoren Nicolin för vad de i sistnämnda
hänseende låtit komma sig till last.

Av redogörelsen framgår vidare, att regementskrigsrätten vid Kronobergs
regemente, varest åtalet mot översten Grafström och majoren Nicolin anställdes,
meddelat utslag i målet, däri ersättningstalan förts av arméförvaltningen,
den 8 maj 1933. I utslaget yttrades:

I målet vore väl upplyst, att sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 1 juni
1928 förklarat av dåvarande majoren Aschan gjord framställning örn bemyndigande
för chefen för Kronobergs regemente att såsom gåva för kronans
räkning mottaga, vid regementet uppställa och framdeles underhålla
den i målet ifrågakomna automobilen icke föranlett någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd, Grafström omkring den 10 i samma månad för egen räkning
av Aschan mottagit bilen, att Grafström därefter intill hösten 1931 dels använt
bilen för egna resor i tjänsten, dels ock mot ersättning upplåtit densamma
åt vissa vid regementet anställda officerare och underofficerare likaledes
för resor i tjänsten, för vilka samtliga resor ersättning till vederbörande
förrättningsman utgått av allmänna medel, att Grafström intill mitten av
mars månad 1931 låtit förvara bilen i en å regementets kaserngård uppförd
loin halmbod, avsedd för regementets lastautomobil, och därefter intill slutet
av nämnda år i ett likaledes å kaserngården befintligt öppet, med tak försett
skjul, avsett för regementets arbetsåkdon, samt att Grafström i anledning av
arméförvaltningens i målet omförmälda skrivelse den 27 mars 1931 i svarsskrivelse
den 10 därpå följande april förklarat, att i kronans garage icke funnes
annat än kronan tillhörigt motorfordon uppställt, men enär laga hinder
för Grafström icke förefunnits att, på sätt ovan angivits, mottaga, använda
och upplåta automobilen, samt, örn än Grafströms förfarande att under förutnämnda
tid i halmboden och skjulet förvara bilen utan att, så vitt visats,
ersättning därför till kronan utgått, icke stått i överensstämmelse med därom
gällande föreskrifter, nämnda förfarande likväl ej vore av beskaffenhet att
för honom medföra ansvar, alltså och då Grafströms skrivelse den 10 april
1931 icke kunde anses hava innehållit oriktig uppgift i det hänseende, varom
upplysning begärts i arméförvaltningens förutnämnda skrivelse, bleve åtalet
i nu förevarande del av krigsrätten ogillat.

Av utredningen i målet framginge dels att Grafström vid de i målet omförmälda
fester, som den 19 januari och den 12 juli 1930 samt den 12 juli
1931 vid regementet anordnats för de värnpliktigas anhöriga såsom gäster,
låtit med middag och kaffebröd utspisa nämnda gäster, vilkas antal uppgått
den 19 januari 1930 till 123, den 12 juli samma år till 409 och den 12
juli 1931 till 562 personer, samt alt de för utspisningen uppkomna kostnaderna.
tillhopa 1.054 kronor 15 öre, avförts å det regementet tilldelade pro -

viantanslagets besparingsmedel, dels ock att Nicolin, som mot Grafströms
beslut angående ifrågavarande åtgärder icke anfört och antecknat avvikande
mening, följaktligen vore jämte Grafström för dem ansvarig.

Krigsrätten funne väl, att Grafström och Nicolin, vid det förhållande att
ovan omförmälda i festerna deltagande personer icke varit portionsberättigade,
förfarit felaktigt därutinnan att kostnaderna för utspisningen avförts
å proviantanslaget, men enär festerna, med hänsyn särskilt därtill att samtliga
vid deni närvarande gäster varit nära anhöriga till manskapet, måste anses
hava varit ägnade att bereda manskapet nytta och trevnad, samt vid sådant
förhållande Grafström och Nicolin ägt att till gäldande av ifrågavarande
kostnader anlita enskilda lägerkassan, alltså och då vad i nu förevarande
avseende läge Grafström och Nicolin till last icke kunde annorlunda anses
än såsom oriktig bokföringsåtgärd, men denna åtgärd icke vore av beskaffenhet
att för dem föranleda ansvar, prövade krigsrätten lagligt att jämväl
härutinnan ogilla åtalet.

I målet vore vidare utrett dels att Grafström å de i målet ifrågakomma
musikfester, som vid regementet anordnats den 16 maj 1929, den 3 maj 1930
och den 3 juni 1931 och till vilka varit såsom gäster inbjudna civila myndighetspersoner
och andra civila personer från Växjö med omnejd, låtit undfägna
gästerna, vilka vid varje fest uppgått till ett antal av omkring 120 personer,
med traktering, bestående av kaffe med socker och grädde ävensom
kaffebröd, samt att betalningen för dessa varor utgått för kaffebröd med tillhopa
360 kronor 55 öre av proviantanslagets besparingsmedel och för kaffe,
socker och grädde med tillhopa 21 kronor 60 öre av enskilda lägerkassan,
dels ock att Nicolin, som icke mot Grafströms beslut angående gäldandet avkostnaderna
för ifrågavarande förtäring anfört och antecknat avvikande mening,
således vore jämte Grafström ansvarig för vad i nämnda hänseende
förekommit.

Enär nyssnämnda, till dessa fester inbjudna personer icke varit portionsberättigade,
samt Grafström och Nicolin följaktligen icke ägt taga proviantanslagets
besparingsmedel i anspråk till gäldande av kostnaderna för den
vid festerna anordnade trakteringen, ty och som utredningen i målet ej heller
gåve stöd för antagandet att festerna varit av beskaffenhet att trakteringen
skolat bekostas av enskilda lägerkassan, alltså och då Grafström och
Nicolin genom sin åtgärd att, på sätt som skett, avföra de av trakteringen
föranledda utgifterna å proviantanslaget och enskilda lägerkassan måste anses
hava visat oförstånd i sitt ämbete, prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten rättvist dels döma envar av Grafström och Nicolin att
för vad han sålunda låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning
i två dagar, dels ock förplikta Grafström och Nicolin, en för båda och båda
för en, att utgiva till Kungl. Majit och kronan trehundrasextio kronor 55 öre
och till regementets enskilda lägerkassa tjugoen kronor 60 öre.

Beträffande slutligen åtalet, i vad detsamma avsåge försummelse i fråga
om uppbördstagande av den vid festerna utspisade provianten, funne krigsrätten
väl att Nicolin, vilken det ålegat att taga till uppbörd de till festerna

levererade varorna vid den provianteringsförrättning, vid vilken de avlämnats,
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande därigenom att han tagit till
uppbörd de till festen den 16 maj 1929 levererade varorna först den 8 juni
samma år, de till festen den 3 maj 1930 levererade varorna tidigast den 26
juni samma år, dc till festen den 3 juni 1931 levererade varorna tidigast den
29 juni samma år och det till festen den 12 juli 1931 levererade kaffebrödet
först den 12 oktober samma år, ävensom att Grafström i sin egenskap av regementschef
varit ansvarig för behörigt iakttagande av de i förevarande hänseende
gällande föreskrifter, men enär vad Grafström och Nicolin härutinnan
låtit komma sig till last icke skäligen borde för dem föranleda ansvar,
bleve åtalet i denna del av krigsrätten lämnat ulan bifall.

Av Grafström framställt anspråk på ersättning för kostnaderna å målet
lämnade krigsrätten utan avseende.

över krigsrättens utslag anförde dels överkrigsfiskalsämbetet, på militieombudsmannens
uppdrag, dels arméförvaltningen, dels ock Grafström och
Nicolin besvär hos krigshovrätten.

Krig skov rätten meddelade utslag i målet den 29 december 1933, därvid
krigshovrätten ej fann skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Militieombudsmannen. ävensom översten Grafström och majoren Nicolin
anförde besvär över krigshovrättens utslag. Dessa besvär äro prövade av
Kungl. Hajd, som i utslag den 2å april 1935 yttrat: Vad först anginge ansvarsyrkanden,
som hade avseende å den i målet omtalade bilen, funne Kungl.
Maj:t lika med domstolarna hinder icke hava mött för Grafström att på sätt
som skett mottaga bilen och använda den till resor, för vilka ersättning utginge
enligt allmänna resereglemente!. Enligt vad utredningen i målet gåve
vid handen, hade emellertid bilen även upplåtits till regementet mot ersättning
av staten; och vad sålunda förekommit måste anses strida mot grunderna för
bestämmelserna rörande upphandling för statens behov. Dylik upplåtelse
hade dock icke ägt rum i någon större omfattning, och då staten därigenom
icke åsamkats merkostnad utan fastmera haft vissa fördelar, kunde Grafström
icke anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att föranleda
ansvar. På dessa grunder och av skäl, som i övrigt av domstolarna
anförts, bleve det slut, vartill krigshovrätten i förevarande del av målet kommit,
av Kungl. Majit fastställt. Såsom domstolarna funnit, hade Grafström och
Nicolin förfarit felaktigt därutinnan att kostnader för festerna den 19 januari
och den 12 juli 1930 samt den 12 juli 1931, med vilka kostnader de ägt belasta
enskilda lägerkassan, i stället upptagits å proviantanslaget, men med hänsyn
till i målet upplysta förhållanden, särskilt vad som oemotsagt uppgivits rörande
tidigare, utan anmärkning lämnade praxis, borde vad därutinnan förts
Grafström och Nicolin till last skäligen icke föranleda ansvar; och prövade
Kungl. Majit förty rättvist fastställa det slut, krigshovrättens utslag i denna
del innehölle. I övrigt funne Kungl. Majit ej skäl afl göra ändring i krigshovrättens
utslag.

2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare oell kassakontrollant att utöva
föreskriven kontroll över kassaväsendet vid fortifikationsförvaltning.

Ämbetsberättelsen till 1935 års riksdag innehåller (sid. 12 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot överstelöjtnanten J. S. Ericsson, majoren
F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson
anställt åtal för det de i egenskap av, överstelöjtnanten Ericsson fortifikationsbefälhavare
och de övriga kassakontrollanter vid fortifikationsförvaltningen
i Karlskrona, gjort sig skyldiga till fel i tjänsten, vilka fel måste anses hava
möjliggjort av numera avlidne fortifikationskassören vid nyssnämnda förvaltning
V. A. Kellander-Lange hegångna förskingringar. Målet upptogs vid
regementskrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente, varest marinförvaltningen
förde ersättningstalan.

Redogörelsen för åtalet utvisar följande.

I utslag den 9 mars 1934 förklarade regementskrigsrätten åklagarens talan,
i vad den avsåge ansvar för brott, begångna tidigare än den 18 september
1928 icke kunna upptagas till prövning. Regementskrigsrätten prövade därjämte
lagligt ogilla den mot majoren Eriksson samt kaptenerna Amundson
och Reuter förda talan. Vidare prövade regementskrigsrätten lagligt att —
med ogillande av de mot överstelöjtnanten Ericsson i huvudsaken framställda
ersättningsyrkandena — på det sätt bifalla den mot honom förda
ansvarstalan, att han jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse
i tjänsten dömdes till disciplinstraff av arrest utan bevakning i två
dagar. Av marinförvaltningen framställt yrkande om ersättning för inställelse
i målet lämnades av krigsrätten utan bifall. Statsverket skulle självt
vidkännas av allmänna medel utgiven ersättning till på åklagarens begäran
i målet hörda vittnen.

över krigsrättens utslag anfördes besvär av dels överkrigsfiskalsämbetet,
på militieombudsmannens uppdrag, och marinförvaltningen, dels ock överstelöjtnanten
Ericsson.

På dessa besvär meddelade krigshovrätten utslag den 11 december 1934.
Krigshovrätten, som fann straff för kassakontrollanternas försummelser, i
den mån desamma ägt rum före den 18 september 1928, hava förfallit, prövade
rättvist att fastställa krigsrättens utslag, i vad därigenom den mot majoren
Eriksson förda ansvarstalan lämnats utan bifall, samt att, med ändring
av krigsrättens utslag, i så måtto bifalla den mot majoren Eriksson samt
kaptenerna Reuter och Amundson förda talan att dels Reuter och Amundson
dömdes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för det tjänstefel, vartill
de i visst angivet hänseende efter den 18 september 1928 gjort sig förfallna,
att var för sig undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar,
dels Eriksson, Reuter och Amundson förpliktades att ersätta kronan dess
genom den av dem eftersatta kassakontrollen åsamkade förlust, Eriksson med
5,151 kronor 46 öre, Amundson med 13.971 kronor 2 öre och Reuter med

8,502 kronor 15 öre jämte ränta, dels Eriksson, Reuter och Amundson, en
för alla och alla för en, förpliktades att gottröra statsverket vissa kostnader
å målet. Ersättning för marinförvaltningens inställelser i målet ansågs
icke kunna tillerkännas kronan. Beträffande åtalet mot överstelöjtnanten
Ericsson prövade krigshovrätten, med avslag å överkrigsfiskalsämbetets
och marinförvaltningens härutinnan förda klagan, rättvist att i anledning
av överstelöjtnanten Ericssons fullföljda talan befria honom från honom
i målet ådömt ansvar.

över krigshovrättens utslag hava underdåniga besvär anförts av dels militieombudsmannen
samt marinförvaltningen, dels ock majoren Eriksson
samt kaptenerna Reuter och Amundson. Dessa besvär äro prövade av Kungl.
Maj.t, som i utslag den 19 december 1935 yttrat: Kungl. Majit funne ej skäl
att i anledning av militieombudsmannens och marinförvaltningens fullföljda
talan göra ändring i krigshovrättens utslag. Vidkommande majoren Erikssons
samt kaptenerna Reuters och Amundsons besvär funne Kungl. Majit
väl att med deras tjänstgöring såsom kassakontrollant varit förenad skyldighet
att kontrollera bokföringen till alla delar och således även beträffande
redovisningen av omförmälda förskottsbetalningar. Vad i målet förekommit
gåve dock icke anledning till antagande att de i nämnda tjänstgöring underlåtit
att efter bästa förstånd och förmåga fullgöra sina åligganden. Fastmera
måste det anses framgå, att det uteslutande varit deras bristande insikter
i bokföring, som möjliggjort för Kellander-Lange att vidtaga de bokföringsåtgärder,
varigenom förskingringarna av förskottsmedel dolts. Nämnda
tjänstgöring hade Eriksson, Reuter och Amundson fullgjort på grund av sär
skild kommendering vid sidan av den egentliga tjänsten. Vid angivna förhållanden
och på skäl, som krigsrätten i denna del av målet anfört, funne
Kungl. Majit vad mot Eriksson, Reuter och Amundson härutinnan förekommit
icke skäligen böra föranleda att de skulle anses hava gjort sig skyldiga
till tjänstefel av beskaffenhet att medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.
Kungl. Majit prövade förty lagligt att med ändring av krigshovrättens utslag
i förevarande del lämna den mot Reuter och Amundson förda ansvarstalan
utan bifall samt befria Eriksson, Reuter och Amundson från dem ålagd ersättningsskyldighet
såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnad,
och skulle av allmänna medel i målet utgivna vittnesersältningar stanna å
statsverket.

I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitierådcn
Christiansson, Molin, Forsberg, von Steyern, viceamiralen de
Champs, justitierådet Ericsson och generalmajoren Nygren. Justitierådcn
Christiansson, Molin och Ericsson voro av skiljaktig
mening och funno ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

3. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och
missbruk av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid
kåren anställd garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat
denne. Fråga jämväl om missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om
begagnande av kronan tillhörig automobil och kronans chaufför för företagande
av resor, som ägt rum i vissa fall för enskilda angelägenheter och
i andra fall för utförande av offentligt uppdrag.

Ämbetsberättelsen till 1935 års riksdag innehåller (sid. 35 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anbefallt åtal mot majoren friherre A. W.
C. Gyllenkrok. Av redogörelsen framgår, att militieombudsmannen efter utredning
i ärendet i skrivelse den 12 juli 1934 uppdrog åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa Gyllenkrok under åtal inför vederbörlig domstol för det denne
under tjänstgöring såsom chef för 3. flvgkåren, på sätt i nedan intagna krigsrättsutslag
närmare angivits, gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens utövning
ävensom vid ett tillfälle förgått sig med hotelse mot garageförmannen
vid kåren K. G. F. Ahremark. Åtalet anställdes vid Livgrenadjärregementets
krigsrätt, varest Ahremark instämde i åklagarens talan, i vad anginge mot
Ahremark förövade övergrepp, samt såväl Ahremark som flygst\rrelsen förde
skadeståndstalan.

Av redogörelsen framgår vidare, att krigsrätten den 23 november 1934 meddelade
utslag i målet och därvid utlät sig:

Krigsrätten företoge målet till avgörande i följande ordning.

1) Till en början upptoge krigsrätten till avgörande åklagarens mot Gyllenkrok
framställda ansvarsyrkande för det Gyllenkrok orättmätigt använt
kronans automobiler.

I denna del av,målet hade blivit utrett, att Gyllenkrok, från det han den
17 maj 1932 tillträtt sin tjänst såsom chef för 3. flygkåren intill dess stämningen
i målet blivit honom delgiven, med flygvapnet tillhörig automobil
och i ärenden, som icke angått tjänsten, företagit ett avsevärt antal resor
mellan Malmen, där Gyllenkrok under sin tjänstetid vid kåren varit bosatt,
och Linköping, ävensom att Gyllenkrok under samma tid ej mindre med
flygvapnet tillhörig automobil företagit resor till Stockholm, Båstad, Strömstad
och Kalmar, för att i egenskap av ledamot i 1930 års försvarskommission
bevista sammanträden med samma kommission, än även föranstaltat
örn, att resor under dagarna den 29 och den 30 mars, den 19—25 maj och
den 22—24 juni, allt 1934, i och för rekognosceringar för försvarskommissionens
räkning företagits med flygvapnet tillhörig automobil.

I kungl, kungörelsen den 24 september 1931 angående användningen av
staten tillhöriga motorfordon stadgades, att sådant fordon finge användas
allenast vid färd eller transport i tjänsten, dock att vad sålunda stadgades
icke utgjorde hinder för att dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder,
som bestämdes av vederbörande centrala myndighet, användes vid färd eller
transport utom tjänsten, där det påkallades med hänsyn till sjukdoms -

oller olycksfall eller av annan särskild omständighet. I cirkulärskrivelse
till cheferna för 1.—4. flygkårerna och flygskolkåren den 3 november 1931
hade flygstyrelsen med hänvisning till nämnda kungörelse bestämt, att tidigare
lämnade tillstånd för enskilda att förhyra flygvapnet tillhöriga motorfordon
omedelbart skulle indragas förutom i sådana fall, som i kungörelsen
avsåges, i vilka sistnämnda fall av flygstyrelsen senast fastställd taxa för
uthyrning av motorfordon nied drivmedel skulle gälla.

Krigsrätten funne, att ovan omförmälda, av Gyllenkrok eller på hans föranstaltande
företagna resor icke stöde i överensstämmelse med förut anmärkta,
av Kungl. Maj:t och flygstyrelsen meddelade föreskrifter rörande
begagnande av kronans automobiler inom flygvapnet, och att Gyllenkrok
förty icke kunde undgå ansvar för dessa resor enligt 130 § strafflagen för
krigsmakten.

2) Sedan värnpliktige Knut Hermansson i en till militieombudsmannen
den 5 mars 1934 inkommen skrift påtalat, att Gyllenkrok och andra kårens
officerare använt kårens, d. v. s. flygvapnets vid kåren stationerade automobiler
för privat bruk, hade Gyllenkrok med Ahremark, Hermansson och
ett flertal andra av den honom underställda personalen vid kåren under
mars och april månader 1934 hållit upprepade förhör för verkställande av
utredning rörande bland annat tillkomsten av vissa anteckningar, som återfunnits
å de vid kåren förda transportbeskeden över användningen av kårens
automobiler, varjämte Gyllenkrok från personer, som stått under hans
befäl, infordrat svar på vissa frågor, som med förut nämnda förhållanden
haft sammanhang. Vid ett av dessa förhör, som ägt rum med Hermansson
den 6 mars 1934, hade Gyllenkrok gjort avbrott i förhöret under några timmar
och därunder låtit Hermansson uppehålla sig i kårexpeditionens tambur
med förbud för honom att därifrån avlägsna sig. För vad Gyllenkrok
sålunda åtgjort hade åklagaren yrkat ansvar å Gyllenkrok för oförstånd i
tjänsten.

3) Genom beslut den 29 mars 1934 hade Gyllenkrok skilt Ahremark från
den befattning såsom garageförman och tjänstförrättande bilunderofficer
vid kåren, som Ahremark då innehaft, och placerat Ahremark såsom biträde
i kårens garage, varefter Gyllenkrok genom beslut den 6 juni 1934
avskedat Ahremark från hans anställning vid kåren från och med den 1
augusti 1934. Under åberopande av att Gyllenkrok saknat laga skäl att på
sätt som skett förordna om ändring i Ahremarks tjänsteställning och dennes
avskedande hade åklagaren yrkat ansvar å Gyllenkrok för det han genom
besluten den 29 mars och den 6 juni 1934 gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten och missbruk av honom såsom kårchef tillagd befogenhet.

4) Vid ett med Ahremark under mars månad 1934 hållet förhör hade

Gyllenkrok yttrat till Ahremark: »Örn jag ytterligare får några skrivelser

beträffande Ahremark med anmärkningar eller klagomål i denna sak, betraktar
jag — vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller från någon
myndighet, t. ex. från chefen för flygvapnet eller från flygstyrelsen — såsom
örn det varit Ahremark, som tagit initiativet eller ställt örn skrivelsen i fråga.
2 Militieombudsmannem ömhet sberättelse.

Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen på andra sidan grindarna.»
Åklagaren hade påstått, att Gyllenkrok genom detta yttrande förgått sig med
hotelse mot Ahremark, och under åberopande härav yrkat ansvar å Gyllenkrok
jämlikt 91 § eller 94 § strafflagen för krigsmakten eller alternativt, örn
Ahremark icke kunde anses lyda under strafflagen för krigsmakten, jämlikt
130 § samma lag och tillämpligt lagrum i 16 kap. allmänna strafflagen.

5) Ahremark hade yrkat ansvar å Gyllenkrok för det Gyllenkrok gjort
sig skyldig till ärekränkning mot Ahremark. Då Ahremark icke lydde under
strafflagen för krigsmakten och förty Gyllenkrok för den hotelse, som
kunde anses innefattas i det under moni. 4 härovan återgivna yttrandet, icke
kunde dömas till ansvar jämlikt 91 eller 94 §§ sistnämnda lag, samt Gyllenkrok
icke genom samma yttrande eller, såvitt visats, genom annat sitt förfarande
gjort sig skyldig till ärekränkning mot Ahremark, men Gyllenkrok
genom yttrandet måste hava visat oförstånd i tjänsten, prövade krigsrätten,
med ogillande av Ahremarks ansvarstalan för ärekränkning, rättvist på det
sätt bifalla åklagarens i nu förevarande del av målet förda talan, att Gyllenkrok
för yttrandet förklarades straffskyldig jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten.

De under mom. 2 och 3 härovan anmärkta åtgärder, för vilka åklagaren
fört ansvarstalan mot Gyllenkrok, funne krigsrätten stå i sådant sammanhang
till varandra, att de vid avgörandet av frågan om Gyllenkrok genom
åtgärderna gjort sig skyldig till tjänstefel, måste bliva föremål för ett bedömande;
och enär Gyllenkrok genom samma åtgärder, sedda i belysning
av den utredning, som från åklagarens sida blivit i målet förebragt, gjort
sig skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom såsom kårchef
tillagd befogenhet, funne krigsrätten Gyllenkrok i denna del av målet straffskyldig
enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Efter denna prövning av de olika ansvarsyrkandena dömde krigsrätten
Gyllenkrok, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 38 §
samma lag, för oförstånd i utövande av tjänsteplikt att undergå arrest utan
bevakning i tolv dagar.

Vad därefter anginge den av åklagaren å flygstyrelsens vägnar mot Gyllenkrok
förda talan om skyldighet för Gyllenkrok att ersätta kronan för de färder,
som Gyllenkrok obehörigen företagit med kårens automobiler, så funne
krigsrätten det icke vara i målet visat, att de färder med sådana automobiler,
som Gyllenkrok i enskilda angelägenheter företagit mellan Malmen och Linköping,
uppginge till större sammanlagd våglängd än Gyllenkrok själv medgivit
eller 287 nymil. De färder, som på Gyllenkroks föranstaltande företagits
med samma automobil för försvarskommissionens räkning, uppginge
enligt den i målet förebragta utredningen till en sammanlagd våglängd av
1,010.5 nymil. Då Gyllenkrok måste anses skyldig att gottgöra kronan för
samtliga dessa färder, samt kronan skäligen icke kunde vara berättigad till
högre ersättning för färderna än efter ett pris av en krona 13 öre för nymil.
prövade krigsrätten, utan avseende å vad Gyllenkrok mot åklagarens ersätt -

ningsyrkande invänt, rättvist förplikta Gyllenkrok att till kronan utgiva gottgörelse
för färderna med 1,466 kronor 17 öre.

Vad slutligen anginge Ahremarks mot Gyllenkrok förda skadeståndstalan,
så lämnade krigsrätten, med hänsyn till målets utgång i ansvarsfrågan, denna
talan liksom jämväl Ahremarks anspråk på ersättning för rättegångskostnaderna
utan bifall.

Krigsrätten stadgade, att den ersättning, som utgått till Hermansson för
hans inställelse vid rätten den 31 augusti 1934, skulle stanna å statsverket,
men skulle det åligga Gyllenkrok att återgälda statsverket vad detta kunde
visa sig hava utgivit åt övriga vittnen, som på åklagarens begäran hörts i
målet.

Slutligen omnämnes i redogörelsen, att Gyllenkrok anfört besvär över
krigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 28 maj 1935. I utslaget yttrades:
Enär Gyllenkrok genom vad honom i målet lagts till last i fråga örn
anlitande av Kronan tillhörig automobil för bevistande av sammanträden
med försvarskommissionen ävensom för rekognosceringar för kommissionens
räkning icke kunde anses hava gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel,
prövade krigshovrätten rättvist, med ändring av överklagade utslaget i denna
del, förklara den mot Gyllenkrok därutinnan förda ansvars- och ersättningstalan
icke kunna bifallas, men då Gyllenkrok för vad krigsrätten i övrigt
lagt honom till last förskyllt det honom av krigsrätten ådömda disciplinstraff,
fastställde krigshovrätten krigsrättens utslag i vad Gyllenkrok därigenom
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömts att för oförstånd i utövande
av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning i tolv dagar. I övrigt funne
krigshovrätten ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget, i följd varav
det skulle åligga Gyllenkrok att gottgöra Kronan för de i enskilda angelägenheter
företagna automobilfärderna efter i nämnda utslag angiven beräkning
med trehundra!jugufyra kronor 31 öre.

över krigshovrättens utslag har Gyllenkrok anfört besvär.

4. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan örn

rekapitulation.

I en till militieombudsmannen den 30 oktober 1934 inkommen skrift anförde
volontären vid Skånska kavalleriregementet nr 46/liv G. W. Johansson
följande:

Johansson, som varit i tjänst vid regementet under fyra år och för denna
tid erhållit vitsord för ärligt och gott uppförande, komme från och med den
1 november 1934 att avgå från tjänsten. Johansson ansåge sig orättvist behandlad
och ville därför rikta militieombudsmannens uppmärksamhet på

vissa missförhållanden, som vore rådande vid regementet. Den 1 augusti 1934
hade Johansson å ^skvadronens expedition inlämnat en anhållan om rekapitulation.
Johansson hade icke förr än den 9 oktober 1934 erhållit svar å
densamma. Johansson anhölle att få veta, örn skvadronschefen icke varit
skyldig att tidigare än som skett underrätta om utgången av ärendet, så att,
därest Johansson skolat avgå, han hunnit ordna civil anställning. Johansson
stöde nu utan arbete och kunde ej heller ordna sådant, vilket varit fallet,
om han tidigare erhållit besked, huruvida hans anställning bomme att förlängas.

I skrivelse den 31 oktober 1934 anmodade militieombudsmannen, under
hänvisning till chefens för försvarsdepartementet ämbetsskrivelse den 13 juli
1928 angående viss bestämmelse i fråga om förlängd anställning för fast anställt
manskap vid armén, kustartilleriet eller flygvapnet, chefen för Skånska
kavalleriregementet att inkomma med yttrande.

Den 12 november 1934 inkom från regementschefen, översten greve G. A.
Lewenhaupt, yttrande dels för egen del, dels ock av skvadronschefen, ryttmästaren
C. H. Th. Ekström.

Ryttmästaren Ekström anförde: Då ansökningar angående rekapitulation
inkomme, uttoges sådana, vilka ej med säkerhet kunde påräkna rekapitulation.
Detta meddelades skvadronsadjutanten. Då byte av skvadronsadjutant
skett i juli månad 1934 och den nye skvadronsadjutanten ej hunnit komma
in i förhållandena, hade missförstånd uppkommit beträffande tiden för meddelandet
av rekapitulation. Bestämmande av eventuell rekapitulation hade
brukat ske under resonemang med skvadronsadjutanten, men då denne endast
kort tid tjänstgjort som sådan, kunde det missförstånd, som ägt rum, ej läggas
honom till last, utan ansåge sig ryttmästaren Ekström vara ensam därför
ansvarig.

Översten greve Lewenhaupt anförde: Enligt av greve Lewenhaupt läm nat

uppdrag ägde skvadronschef att i god tid undersöka personalförhållandena
å skvadronen för nästkommande utbildningsår samt att underrätta dem,
som icke kunde påräkna förlängning av det den 31 oktober 1934 tilländagångna
anställningskontraktet. Av ryttmästaren Ekströms yttrande framginge,
att en förklaring till, att Johansson icke i god tid erhållit kännedom
om, att rekapitulation icke kunde erhållas, vore att söka däri, att skvadronsadjutanten,
vilken endast kort tid fungerat såsom sådan, och som för första
gången haft att taga befattning med dylika frågor, icke varit fullt orienterad
örn gällande bestämmelser och deras ändamål. Ryttmästaren Ekström hade
förklarat sig bära ansvaret för att oklarhet varit rådande.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 19 december 1934 till överkrigsfiskalsämbetet:

Enligt chefens för försvarsdepartementet ämbetsskrivelse den 13 juli 1928
angående viss bestämmelse i fråga om förlängd anställning för fast anställt
manskap vid armén, kustartilleriet eller flygvapnet hade Kungl. Maj:t för -

ordnat, att till den av det fast anställda manskapet vid armén, kustartilleriet
eller flygvapnet, vilkens anställningskontrakt utlöpte under året men som
önskade rekapitulera, skulle, sedan skriftlig anmälan därom avgivits, så snart
lämpligen ske kunde och där ej särskilda skäl annat föranledde, senast 14
dagar därefter lämnas meddelande, huruvida förlängd anställning kunde påräknas.

Johanssons i målet lämnade uppgifter därom, att Johansson den 1 augusti
1934 å livskvadronens expedition inlämnat ansökan örn rekapitulation och
att Johansson först den 9 oktober erhållit meddelande om, att förlängd anställning
vid regementet icke kunde påräknas, hade av skvadronschefen, ryttmästaren
Ekström lämnats utan invändning.

Ryttinästaren Ekström hade genom sin försummelse att vidtaga på honom
ankommande åtgärder med avseende å berörda ansökan omöjliggjort för regementschefen
att inom den i berörda ämbetsskrivelse bestämda tid, 14 dagar,
efter det ansökan inkommit till skvadronsexpeditionen, lämna meddelande
om, huruvida Johansson kunde påräkna förlängd anställning vid regementet!

Ryttmästaren Ekströms försummelse därutinnan vore av den beskaffenhet,
att militieombudsmannen funne densamma icke kunna undgå laga hebran.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att
vid laga domstol anhängiggöra och utföra åtal mot ryttmästaren C. H. Th.
Ekström för vad han i saken låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk,
som förre volontären Johansson, i saken hörd, kunde komma
att framställa och som kunde finnas förtjänta av sådant understöd.

Efter anmodan av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen G. Thurell
ryttmästaren Ekström under åtal inför regementskrigsrätten vid Skånska kavalleriregementet
samt yrkade ansvar å Ekström för vad militieombudsmannen
lagt honom till last. I målet fördes ersättningstalan av Johansson.

Den 74 januari 1935 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig
därvid: I målet vore upplyst, att Johansson, som enligt kontrakt varit an ställd

vid regementet för tiden till och med den 31 oktober 1934, den 9 augusti
samma år å expeditionen för skvadronen, för vilken Ekström vore chef, ingivit
en ansökan om rekapitulation, men att Johansson först den 9 därpåföljande
oktober därå erhållit svar, vilket utfallit nekande. Enär det enligt
gällande bestämmelser ålegat Ekström, att, där ej särskilda skäl annat föranledde,
senast inom fjorton dagar efter ansökningens inlämnande giva däri begärt
besked, samt Ekström icke ådagalagt något förhållande, som kunnat berättiga
honom att, så länge som skett, dröja med svar därå, funne krigsrätten
Ekström därigenom hava gjort sig skyldig till försummelse i honom åliggande
tjänsteplikter. Krigsrätten prövade därför rättvist, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, döma Ekström för vad han sålunda låtit komma sig
till last, att undergå disciplinstiaff av arrest utan bevakning i tre dagar. Enär
Johansson icke visat, att han därigenom lidit skada, som kunde skattas till
högre belopp än av Ekström i sådant hänseende medgivna 107 kronor 98 öre,
lunne krigsrätten Johanssons talan därutinnan icke kunna i vidare mån bi -

fallas än att Ekström förpliktades att till Johansson genast utgiva etthundrasextiosju
kronor 98 öre.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

ä. Vägran att tillhandahålla offentlig handling.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde styckjunkaren på
övergångsstat vid Norrlands artilleriregemente N. T. Ericsson bland annat:

Sedan befattningen som expeditionsunderofficer vid arméförvaltningens artilleridepartement
blivit den 22 januari 1934 ledigförklarad, hade Ericsson
anmält sig som sökande till befattningen, som enligt gällande bestämmelser
i första hand skulle tillsättas med underofficer på övergångsstat. Ericssons
ansökningshandling hade av arméfördelningschefen påtecknats: »Insändes».
Sedan Ericsson fått veta, att i artilleridepartementet upprättats en V. P. M.
angående tillsättandet av den ifrågavarande befattningen, hade Ericsson uppvaktat
kaptenen I. W. Thorson, som tjänstgjorde i artilleridepartementet, för
att få taga del av denna promemoria. Ericsson hade fått göra avskrift av
densamma. I promemorian hade förklarats, att enligt upplysning, som fälttygmästaren
inhämtat angående Ericsson, Ericsson icke vore lämplig till ifrågavarande
befattning. Med anledning härav hade Ericsson hos kaptenen
Thorson anhållit att få veta vem som lämnat dessa upplysningar samt begärt
att få göra avskrift av desamma. Intetdera hade beviljats Ericsson,
men kaptenen Thorson hade upplyst, att uppgifterna lämnats från Norra
arméfördelningens stabsexpedition. Vid sin återkomst till Östersund hade
Ericsson uppvaktat stabschefen och arméfördelningschefen och därvid visat
en avskrift av nämnda V. P. M. samt anhållit att få veta vem som lämnat de
i promemorian omnämnda upplysningarna angående Ericsson ävensom begärt
att få göra en avskrift av desamma. Ericsson hade därvid omnämnt,
att han av kaptenen Thorson erhållit den uppgiften, att upplysningarna lämnats
från Norra arméfördelningens stabsexpedition. Stabschefen hade svarat,
att han icke visste örn något i saken. Samma svar hade lämnats av
arméfördelningschefen. I början av maj 1934 hade Ericsson vänt sig till
löjtnanten G. V. Heuman i artilleridepartementet och därvid fått veta, att de
nämnda upplysningarna givits i ett handbrev av brigadchefen vid Norra arméfördelningen,
generalmajoren O. F. Osterman, men att någon avskrift avhandbrevet
icke kunde lämnas. Försvarsministern hade emellertid fått taga
del av handbrevet. Ericsson hade personligen vänt sig till försvarsministern,
vilken bestyrkt uppgiften att han fått taga del av handbrevet, men angående
dess innehåll hade Ericsson ingenting fått veta. Den 15 juni 1934 hade
Kungl. Maj:! beslutat, att befattningen skulle tillsättas med underofficer i
reserven.

Vid klagoskriften hade fogats avskrifter av den omförniälda promemorian
och av generalmajoren östermans handbrev.

Promemorian hade följande lydelse:

»V. P. M. angående tillsättandet av jämlikt TL B nr 8/1934 ledigförklarad
befattning såsom expeditionsunderofficer vid artilleridepartementets militärbyrå
fr. o. m. den 26 september 1934, då nuvarande innehavaren inträder i
pensionsåldern.

Ansökningar hava inkommit från

1. nuvarande innehavaren av befattningen styckjunkaren på övergångsstat
vid A. 8 Z. Karlsson,

2. styckjunkaren på övergångsstat vid A. 8 F. J. Jonsson (f. n. expundoff
vid kommendantstaben i Boden) och

3. styckjunkaren på övergångsstat vid A. 4 N. T. Ericsson.

Med hänsyn till vad jag inhämtat angående styckjunkaren Ericsson anser
jag honom icke lämplig till befattningen, varför han icke bör ifrågakomma.

Styckjunkare Jonsson har sedan den 1. november 1926 på ett förtjänstfullt
sätt tjänstgjort såsom expundoff vid kommendantstaben i Boden och
synes lämplig för här ifrågavarande befattning.

Styckjunkare Karlsson har fullgjort sina åligganden utan anmärkning.

Då enligt till ''Stat för artilleriets fabriker och tyganstalter’ fogad anm. 2
bland annat befattning såsom expundoff skall, därest Kungl. Maj:t icke annorlunda
bestämmer, tillsvidare upprätthållas av personal på övergångsstat,
och då lämplig underofficer på övergångsstat finnes att tillgå, får jag vördsamt
föreslå, att styckjunkare Jonsson, under förutsättning av att han erhåller
entledigande från nu innehavande befattning, förordnas såsom expundoff
vid artilleridepartementets militärbyrå fr. o. m. den 26 december 1934.

Stockholm den 17 mars 1934.

H. Gustafsson
Fälttygmästare.»

Avskriften av generalmajoren Östermans handbrev var av följande innehåll: »Östersund

den 28 februari 1934.

Till Fälttygmästaren.

Broder!

1 går gick genom expeditionen en ansökan från styckjunkaren på övergångsstat
vid A 4 Ericsson rörande expeditionsunderofficersbefattning vid artilleridepartementet.
Ansökan var tillstyrkt av chefen för A 4, som dock
sade sig ej kunna yttra sig om E:s lämplighet, då denne ej tjänstgjort vid regementet
under de senaste åren. Fördelningschefen skrev ''insändes’ på
ansökan.

Nu är saken den att styckj. Ericsson, som tjänstgjort som expeditionsunderofficer
vid Norra arméfördelningens stab under senare år, blivit av arméfördelningschefen
entledigad från sin befattning utan att ansökan därom blivit

gjord, då tjänstens krav det fordrade, jämlikt K. Br. den 22 okt. 1927 mom. 2
(TL A sid. 247).

Styckj. E. har på senare tid verkat nervös och obalanserad. Han anmälde
för en tid sedan samtliga underlydande expeditionsbiträden för att medvetet
ha fört oljud med skriv- och dupliceringsmaskiner m. m. i avsikt att
störa honom. Målet gick till krigsrätt, där dock samtliga frikändes.

Därefter anmälde E. samtliga närmaste förmän, stabschefen och de båda
adjutanterna. Detta mål gick ej till krigsrätt, men föranledde förhör och en
massa obehagligheter. Målet föranledde ej till någon åtgärd. Förhållandena
blevo dock ohållbara och E. entledigades.

Personligen anser jag det vore olyckligt, om samma bråk och elände skulle
uppstå i artilleridepartementet genom E:s antagande till expeditionsunderofficer.

Jag har velat meddela dig ovanstående då förhållandena ej framgå av de
officiella handlingarna.

Din tillgivne vän
Oscar Osterman.»

I skrivelse den 9 november 1934 till dåmera generalfälttygmästaren, generalmajoren
Osterman anhöll militieombudsmannen, att Osterman ville till mili
tieombudsmannen inkomma med yttrande från överstelöjtnanten Gustafsson
oell löjtnanten Heuman med anledning av vad Ericsson anfört i sin skrift
angående Östermans brev den 28 februari 1934 till Gustafsson.

Med skrivelse den 19 november 1934 översände generalmajoren Osterman
yttrande från överstelöjtnanten Gustafsson och förmälde, att löjtnanten Heuman
icke kunnat avgiva yttrande, enär han befunne sig på resa till Abessinien.

Överstelöjtnanten Gustafsson anförde i sitt yttrande, som var dagtecknat
den 19 november 1934:

Den av Gustafsson upprättade V. P. M. av den 17 mars 1934, som åberopats
i remisshandlingen och i avskrift vore bilagd denna, hade varit avsedd
att för artilleridepartementets vidkommande utgöra yttrande å en till arméförvaltningens
civila departement ställd nådig remiss, vilken av sistnämnda
departement kommunicerats artilleridepartementet. Det remitterade ärendet
utgjordes av en utav styckjunkaren på övergångsstat vid Bodens artilleriregemente
F. J. Jonsson ingiven underdånig framställning örn entledigande
från innehavande förordnande såsom expeditionsunderofficer vid kommendantstaben
i Boden, för det fall att Jonsson erhölle förordnande till den av
honom sökta expeditionsunderofficersbefattningen vid artilleridepartementet.
Nämnda befattning hade, förutom av Jonsson, sökts av bland andra styckjunkaren
Ericsson. Innan civila departementet besvarat nämnda remiss hade
emellertid ytterligare en expeditionsunderofficersbefattning vid artilleridepartementet
blivit ledigförklarad. Även denna befattning hade sökts av
Jonsson, men däremot icke av Ericsson. Den förstnämnde hade ingivit ny

framställning om entledigande från befattningen vid kommendantstaben i
Boden, nu för det fall att han erhölle förordnande i sist nämnda befattning
vid artilleridepartementet. Även denna framställning från styckjunkaren
Jonsson hade av Kungl. Majit remitterats till civila departementet och av
detta departement till artilleridepartementet. Då Jonsson på grund av sin
föregående tjänstgöring ansetts särskilt lämplig för den senast ledigförklarade
befattningen — expeditionsunderofficer vid militärbyråns II. expeditionsavdelning
— hade artilleridepartementet den 30 april 1934 avgivit tillstyrkande
utlåtande i ärendet. Samtidigt hade V. P. M. av den 17 mars 1934
från civila departementet återkallats och makulerats såsom icke längre aktuell.
I stället för densamma hade artilleridepartementet, likaledes den 30
april 1934 till civila departementet avgivit nytt yttrande. Den av styckjunkaren
Ericsson åberopade V. P. M. av den 17 mars 1934 hade således icke
kommit att utöva något inflytande på tillsättandet av den i remisshandlingen
omnämnda befattningen. Detta förhållande torde emellertid vara Ericsson
obekant, enär han, enligt vad av remisshandlingen framginge, redan den 22
mars begärt och erhållit en avskrift av meromnämnda V. P. M. Redan vid
denna tidpunkt hade överstelöjtnanten Gustafsson varit underkunnig örn att
Ericsson uttryckt missnöje med anledning av vad Gustafsson i V. P. M. av
den 17 mars anfört. Återkallandet av V. P. M. hade emellertid skett uteslutande
av den anledningen, att styckjunkaren Jonsson icke längre avsetts för
den först ledigförklarade befattningen utan för den sist ledigförklarade, i
vilken han sedermera också förordnats. I och för tillsättandet av den först
ledigförklarade befattningen, varom närmast vore fråga, hade Gustafsson den
3 maj 1934 i generalfälttygmästarens och inspektörens för artilleriet frånvaro
och på hans befallning ingivit underdånig framställning. Det uttalande,
som i denna skrivelse, liksom tidigare i V. P. M. den 17 mars, gjordes i
fråga om styckjunkaren Ericssons olämplighet för befattning såsom expeditionsunderofficer
vid artilleridepartementet, vore grundat på det i remisshandlingen
åberopade handbrev, som Gustafsson erhållit från dåvarande
brigadchefen vid Norra arméfördelningen, generalmajoren Osterman. Det
torde få anses naturligt, att Gustafsson vid avgivande av förslag till befattningens
återbesättande ansett sig böra taga ali hänsyn till de i detta handbrev
anförda omständigheterna, i synnerhet som den förevarande expeditionsunderofficersbefattningen
skulle tillträdas först efter det Osterman tillträtt
befattningen såsom generalfälttygmästare oell chef för artilleridepartementet.
Till chefens för Norrlands artilleriregemente tillstyrkande hade Gustafsson
däremot ansett sig icke böra taga avgörande hänsyn. Regementschefens
påskrift på styckjunkaren Ericssons ansökningshandling hade nämligen
varit av följande lydelse: »Tillstyrkes. Sökandens lämplighet för ifrågavarande
befattning undandrager sig mitt bedömande, enär sökanden aldrig
gjort tjänst vid regementet under den tid, jag varit ellef flir detsamma, utan
hänvisas i berört hänseende till vid ansökan fogade infyg.» De av regementschefen
åberopade intygen hade visserligen varit gynnsamma för Ericsson,
men de hade varit av betydligt äldre datum än Östermans handbrev.

Såväl Ericssons ansökningshandling med regementschefens nyssnämnda påskrift
som de åberopade intygen hade bilagts den förenämnda underdåniga
skrivelsen i ärendet och således kommit under Kungl. Maj:ts omprövning.
Innan Kungl. Maj:ts beslut fattats hade Gustafsson blivit kallad att inför
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet redogöra för de med målet
förknippade omständigheterna. Härvid hade Gustafsson förelagt statsrådet
del förenämnda handbrevet från generalmajoren Osterman, vartill Gustafsson
erhållit vederbörligt bemyndigande. I remisshandlingen förekomme slutligen
en uppgift att löjtnanten Heuman, som vid denna tid tjänstgjort såsom
tjf. avdelningschef vid militärbyråns 2. expeditionsavdelning, skulle hava
vägrat att till styckjunkaren Ericsson utlämna avskrift av meromnämnda
handbrev. Därest denna uppgift vore riktig, vilket Gustafsson icke hade anledning
att betvivla, ehuru Gustafsson numera icke kunde erinra sig förhållandet,
hade Heuman handlat på order av Gustafsson. Heuman hade icke
kunnat höras, enär han befunne sig på resa till Abessinien. Någon dag i
slutet av juni eller början av juli 1934 hade Gustafsson uppsökts av styckjunkaren
Ericsson, som därvid begärt avskrift av handbrevet ifråga. Gustafsson
hade meddelat Ericsson, att hinder härför säkerligen icke skulle
möta, men att Gustafsson först önskade inhämta Östermans tillstånd. Redan
samma dag hade Ericsson erhållit den begärda avskriften.

Styckjunkaren Ericsson bereddes tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet.
Med anledning härav anförde Ericsson i skrivelse den 28 november 1934:

Sedan Ericsson den 22 mars 1934 i artilleridepartementet erhållit avskrift
av den i fälttygmästarens skrivelse omnämnda V. P. M. av den 17 mars 1934,
hade Ericsson gått in till kaptenen Thorson och anhållit att få veta, vem som
lämnat i V. P. M. omnämnda upplysningar angående Ericssons lämplighet
för den sökta befattningen i artilleridepartementet och, därest dessa upplysningar
lämnats skriftligt, att få taga en avskrift av desamma. Thorson hade
svarat: »Jag skall fråga fälttygmästare^» Thorson hade därefter återkommit
nied svaret: »Fälttygmästare!! lämnar icke de begärda upplysningarna.»
Ericsson hade då frågat Thorson ännu en gång örn de åsyftade upplysningarna
lämnats skriftligt, varpå Thorson svarat: »Vi har väl rätt att infordra deni
per telefon eller hur.» Ericsson hade besvarat detta jakande, varpå Thorson
yttrat: »Men jag kan upplysa örn att de kommit från stabsexpeditionen i Östersund.
» Vid sin återkomst till Östersund hade Ericsson uppvaktat stabschefen
och arméfördelningschefen, visat avskriften av ovannämnda V. P. M.
och anhållit att få veta vem som lämnat de däri nämnda upplysningarna örn
honom samt begärt att få göra avskrift av desamma. Ericsson hade omtalat,
att enligt Thorsons uppgift upplysningarna lämnats från Norra arméfördelningens
stabsexpedition. Stabschefen hade svarat, att han icke visste något
i saken. Samma svar hade Ericsson fått av arméfördelningschefen, vilken
dessutom yttrat: »Jag har icke lämnat dessa upplysningar. Styckjunkaren
får gärna se igenom koncepterna här, om styckjunkaren inte tror mig. Jag
har inte ens blivit tillfrågad i denna sak.» Sedan Ericsson erhållit meddelande
om att hans ansökningshandling inkommit till försvarsdepartementet.

hade han i början av maj 1934 åter rest till Stockholm för att örn möjligt erhålla
avskrift av de i berörda V. P. M. omnämnda upplysningar örn honom
och därigenom bliva i tillfälle bemöta påståendena angående hans olämplighet
för den sökta befattningen, innan Kungl. Majit fattat sitt beslut. Ericsson
hade gått upp i artilleridepartementet och till löjtnanten Heuman gjort samma
anhållan som han gjort till kaptenen Thorson den 22 mars. Heuman
hade svarat: »Jag skall fråga fälttygmästaren.» Ericsson hade då fått veta,
att de omnämnda upplysningarna lämnats av brigadchefen vid Norra arméfördelningen,
generalmajoren Osterman, men någon avskrift av handbrevet
hade han icke kunnat få. Heuman hade upplyst Ericsson om, att försvarsministern
fått taga del av detsamma. Sedan målet avgjorts av Kungl. Majit,
men först då, hade Ericsson fått avskrift av Östermans handbrev. Såsom
synnerligen anmärkningsvärt ville Ericsson framhålla, att fälttygmästaren,
överstelöjtnanten Gustafsson, vid de två omnämnda tillfällena nekat honom
avskrift av det handbrev, som legat lill grund för hans dels i V. P. M. av den
17 mars 1934, dels i hans underdåniga skrivelse den 3 maj 1934 gjorda yttranden
att Ericsson icke vore lämplig till den av honom sökta befattningen
vid artilleridepartementet. Detta handbrev hade Gustafsson dessutom visat
för försvarsministern för att därmed bevisa Ericssons olämplighet för den
sökta befattningen. En icke officiell handling hade legat till grund för fälttygmästarens
bedömande av Ericssons lämplighet för den sökta befattningen,
och nämnda handling hade undanhållits Ericsson tills målet avgjorts, varigenom
Ericsson berövats möjlighet att försvara sig mot däri gjorda beskyllningar.
Slutligen ville Ericsson ifrågasätta om återtagandet av omförmälda
V. P. M. — en till offentlig myndighet ingiven skrivelse — kunde anses riktigt.
Frånsett den formella oriktighet, som härvidlag kunde anses hava blivit
begången av såväl den återtagande tjänstemannen som den myndighet,
vilken låtit återtagandet ske, sade det sig självt, att de, som tagit del av innehållet
i berörda V. P. M., faktiskt icke kunnat undgå att ha tagit intryck därav.
Ericsson anhölle att eventuella oriktigheter måtte av militieombudsmannen
beivras.

I skrivelse den 30 november 1934 till generalfälttygmästaren, generalmajoren
Osterman anmodade militieombudsmannen denne att inkomma med yttrande
från överstelöjtnanten Gustafsson och kaptenen Thorson med anledning
av vad styckjunkaren Ericsson anfört i sin påminnelseskrift angående
Östermans brev till Gustafsson.

Med skrivelse den 17 december 1934 översände generalmajoren Osterman
de begärda yttrandena från överstelöjtnanten Gustafsson och kaptenen
Thorson.

Överstelöjtnanten Gustafsson anförde:

Av Gustafssons föregående yttrande i ärendet framginge dels att Gustafsson
vid handläggningen av de uti ärendet berörda personalförhållandena ansett
sig böra taga hänsyn till innehållet i handbrevet, dels ock att statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet tagit del därav, innan Kungl. Majits
i handlingarna rörande detta ärende omförmälda beslut av den 15 juni 1934

fattades. Beträffande Ericssons uppgift, att Gustafsson vägrat tillhandahålla
honom handbrevet ifråga, hade Gustafsson, utöver vad i hans tidigare yttrande
omnämnts, endast följande att meddela. Såvitt Gustafsson kunde erinra
sig hade vid tvenne olika tillfällen, då Gustafsson varit av viktiga och
trängande göromål upptagen, frågan om de upplysningar Gustafsson erhållit
rörande Ericssons lämplighet till av honom sökt befattning av Gustafsson underställd
personal till Gustafsson framförts ungefärligen så, som torde framgå
dels av Gustafssons tidigare yttrande och dels av kaptenen Thorsons yttrande.
Säkert visste Gustafsson, att det icke vid dessa tillfällen eller sedermera
varit Gustafssons avsikt att definitivt vägra tillhandahålla Ericsson
handbrevet. Men sådant tillhandahållande kunde vid de ifrågavarande tillfällena
enligt Gustafssons mening icke lämpligen ske. Också hade Gustafsson
sedermera, på begäran av Ericsson, framställd direkt till Gustafsson,
tillhandahållit honom handbrevet. Den tanken hade emellertid aldrig fallit
Gustafsson in att, såsom Ericsson syntes förmoda, Gustafsson skulle fördröja
brevets utlämnande för att det ifrågakomna ärendet skulle dessförinnan hinna
avgöras. Gustafsson hade i detta ärende handlat efter bästa förstånd och
icke medvetet åsidosatt gällande stadganden. De anmärkningar, som av
Ericsson riktats mot Gustafsson, hade helt naturligt givit Gustafsson anledning
att söka sätta sig in i vad som ansåges gälla i fråga om handlingars tillhandahållande
och därvid jämväl beaktat den utredning, som återfunnes i
justitieombudsmannens berättelse år 1934, sid. 205 ff. Härav funne Gustafsson
nu, att han måhända bort ägna större uppmärksamhet åt ett snabbare
tillgodoseende av Ericssons till Gustafsson framställda önskan.

Kaptenen Thorson yttrade:

Huruvida Thorson vid styckjunkaren Ericssons samtal med Thorson i artilleridepartementet
i mars 1934 uttryckt sig exakt så, som Ericsson påstode,
kunde Thorson nu icke erinra sig. Samtalet kunde emellertid anses hava
resulterat i följande svar från Thorson till Ericsson, nämligen att — enär
Ericsson senast bestritt en befattning såsom expeditionsunderofficer vid
Norra arméfördelningens stab — det torde ligga närmast till hands, att upplysningar
angående hans lämplighet erhållits därifrån, och att fälttygmästaren
vid här ifrågavarande tillfälle icke ansåge sig böra lämna närmare meddelande
om upplysningarnas art m. m.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 januari 1935 till överkrigsfiskalsämbetet:

I § 2 mom. 4 punkt 1 i tryckfrihetsförordningen stadgades bl. a., att, med
vissa i förordningen angivna undantag, det uttryckligen skulle vara en var
tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla såväl rättegångar som andra allmänna
ärenden rörande handlingar, protokoll och beslut, av vad namn och beskaffenhet
de vara kunde, utan åtskillnad på målens beskaffenhet av civila, kriminella,
ekonomiska, militära eller ecklesiastika, och borde i följd därav icke
allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra verk och ämbeten
genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas åt vem det äskade, an -

tingen han hade i saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse,
örn sådant av någon publik tjänsteman vägrades eller obehörigen fördröjdes,
utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv, var och en fri tillgång
lämnas att få på stället avskriva eller avskriva låta, eller, örn därvid betydande
hinder vore, i bevittnad avskrift emot vederbörlig lösen utbekomma
alla slags handlingar i vad ämne som helst. I § 2 mom. 4 sista stycket hette
det vidare att, som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen,
mål och ärenden med noggrannhet utsätta, skulle det stå var och en fritt att
i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen icke
funnes uttryckligen förbjudet.

Till myndighet inkommen handling vore alt anse såsom offentlig i och
med att den mottagits av myndigheten. Jämväl handling, som tillställdes
hos myndigheten anställd tjänsteman, vore att från och med tidpunkten för
mottagandet anse såsom offentlig, därest handlingen tillställdes tjänstemannen
i tjänsten.

I förevarande fall vöre utrett:

Dåvarande brigadchefen vid Norra arméfördelningen, numera generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet, generalmajoren O. Osterman
hade i ett till fälttygmästaren ställt, den 28 februari 1934 dagtecknat brev
meddelat denne vissa upplysningar angående styckjunkaren på övergångsstat
vid Norrlands artilleriregemente N. Ericsson, med anledning därav att
Ericsson ingivit ansökan örn anställning såsom expeditionsunderofficer vid
arméförvaltningens artilleridepartement, vilka upplysningar icke framgått
av Ericssons ansökningshandlingar och därvid fogade yttranden.

Fälttygmästaren, överstelöjtnanten Halvar Gustafsson hade, med anledning
av de upplysningar, han genom generalmajoren Östermans brev erhållit
örn Ericsson, i tjänstepromemoria den 17 mars 1934 förklarat, att Gustafsson,
med hänsyn till vad han inhämtat angående Ericsson, ansåge denne
icke lämplig till befattningen ifråga, varför Ericsson enligt Gustafssons mening
icke borde ifrågakomma.

Styckjunkaren Ericsson, som erhållit del av nämnda promemoria, hade
vid två tillfällen, dels den 22 mars 1934, dels i början av maj samma år, hos
överstelöjtnanten Gustafsson underlydande personal begärt att få taga avskrift
av Östermans brev. De personer, till vilka Ericsson vänt sig med
nämnda begäran, hade vidarebefordrat Ericssons anhållan till Gustafsson,
som dock vägrat Ericsson att taga del av brevet. Gustafsson hade emellertid
företett brevet för chefen för försvarsdepartementet, innan ärendet angående
tillsättandet av ifrågavarande expeditionsunderofficersbefattning den 15 juni
1934 blivit av Kungl. Majit avgjort. Ericsson hade erhållit del av brevet
först någon dag i slutet av juni eller början av juli 1934.

Överstelöjtnanten Gustafsson hade icke gjort sannolikt, att hinder skulle
mött för utlämnandet av ifrågavarande brev vid de tillfällen, då Ericsson
därom framställt begäran, på grund av övriga tjänstegöromål, som ålegat
Gustafsson och honom underlydande personal inom artilleridepartementet.
Därest dylikt hinder mött, hade det i allt fall ålegat Gustafsson alt låta un -

derrätta Ericsson därom att han vid en av Gustafsson angiven senare tidpunkt
kunde erhålla del av brevet.

Genom sin vägran vid två särskilda tillfällen att på framställd begäran
tillhandahålla Ericsson förenämnda brev hade överstelöjtnanten Gustafsson
enligt militieombudsmannens mening gjort sig skyldig till felaktigt förfarande
i tjänsten, vilket enligt i det föregående åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen
skulle anses såsom tjänsteförsummelse. Gustafsson hade visserligen
i yttrande till militieombudsmannen förklarat, att han numera funne,
att han måhända bort ägna större uppmärksamhet åt ett snabbare tillgodoseende
av Ericssons till honom framställda önskan. Med hänsyn emellertid
till vikten av att ifrågavarande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen
bleve efterlevda och betydelsen av att ärenden angående tjänsters tillsättande
bleve handlagda under föreskriven publicitet hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna underlåta att i ärendet vidtaga laga åtgärder mot överstelöjtnanten
Gustafsson.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa
överstelöjtnanten Gustafsson under åtal för vad, på sätt i det föregående angivits,
läge honom till last samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och
sakens beskaffenhet.

Enligt förordnande av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen John
Gustaf Johnsson överstelöjtnanten Gustafsson under åtal inför särskilda
krigsrätten i Stockholm för vad militieombudsmannen lagt Gustafsson till
last.

Sedan målet förevarit till behandling inför krigsrätten den 19 februari
1935 samt därvid uppskjutits att åter förekomma den 26 mars 1935, avlät
militieombudsmannen den 22 mars 1935 en skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet,
vari åklagaren anbefalldes att i målet ytterligare anföra bland annat
följande:

Ett skriftligt meddelande, som berörde ett tjänsteärende, kunde icke undandragas
offentligheten enbart därigenom att meddelandet ikläddes handbrevets
form.

Den grundsats, åt vilken tryckfrihetsförordningens stadganden om allmänna
handlingars offentlighet givit uttryck, finge anses vara, att allmänheten
.skulle äga tillgång till allt det skriftliga material, som faktiskt läge till grund
för myndigheternas avgöranden. Se professor Nils Herlitz’ år 1927 framlagda
förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet
sid. 52. Statens offentliga utredningar 1927:2. Med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall finge bedömas, huruvida enligt nu angivna
grunder en handling skulle anses vara offentlig.

I det förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars
offentlighet, som år 1935 avgivits av särskilda sakkunniga, uttalades, att i
det föreliggande förslaget hade lika litet som i tidigare förslag något försök
gjorts att närmare fixera gränsen mellan allmänna handlingar och vad som,
ehuru tjänsteärenden behandlades eller berördes, borde betraktas såsom privata
brev eller anteckningar. Varje försök i sådan riktning torde — uttalade

de sakkunniga — vara dömt att misslyckas. Statens offentliga utredningar
1935:5 sid. 30.

Beträffande sådana handbrev, som växlats mellan ämbets- och tjänstemän
och i vilka tjänsteärenden dryftats, torde det vara med tryckfrihetsförordningens
ståndpunkt överensstämmande att, i den mån uppgifter och omdömen,
som innehölles i dylika brev, åberopades i tjänsteutlåtanden eller på
annat sätt bevisligen komme till användning i tjänsten — uppgifterna och
omdömena borde vara för en var tillgängliga.

I nu förevarande fall vore ostridigt, att överstelöjtnanten Gustafsson i tjänsten
begagnat sig av generalmajoren Östermans till Gustafsson avlåtna brev.
Efter det brevet på dylikt sätt kommit till användning, borde detsamma i
varje fall lia utgjort offentlig handling.

Rörande offentlighetsprincipens allmänna betydelse hänvisades slutligen
till följande uttalanden:

I 1912 års förenämnda kommittébetänkande sid. 133 anfördes:

»En av hörnstenarna i vår tryckfrihet är den i § 86 regeringsformen uttalade
och i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen närmare utvecklade regeln
om allmänna handlingars tillgänglighet för envar med rätt att utgiva dem i
tryck. Denna för vårt land egendomliga regel upptogs redan i vår äldsta
tryckfrihetsförordning av år 1766, varifrån gällande lags bestämmelser, delvis
ordagrant, äro hämtade. Vilken vikt våra grundlagars stiftare tillmätte
regeln i fråga, framgår såväl därav att den i regeringsformens kortfattade
stadganden utmärkts såsom en av de grundsatser, på vilka den blivande tryckfrihetsförordningen
skulle byggas, som ock av den omsorg och utförlighet,
varmed denna grundsats sedermera utvecklades och till innehåll och gränser
bestämdes i sistnämnda lag. Det kan också, praktiskt taget, sägas icke
råda mer än en mening därom, att den offentlighet, varunder hela vår statsförvaltning
sålunda under mera än ett århundrade arbetat, kraftigt befordrat
vårt samhällslivs sundhet och lugna utveckling. Lika litet som fallet varit
vid föregående revisionsförsök kan det alltså bliva tal om någon brytning
med ifrågavarande grundsats. Tvärtom har det betraktats såsom en huvuduppgift
för förslaget i denna del att förläna giltighet åt offentlighetsprincipen
även på vissa viktiga områden av det offentliga livet, där den för närvarande
icke, åtminstone icke med nödig klarhet och bestämdhet, kan sägas
vara rådande.»

I 1927 års förenämnda betänkande sid. 23—24 anfördes i anslutning til!
nyss citerade uttalande ytterligare i samma ämne:

»Även för den nu företagna utredningen har det gällt såsom en självklar
grundsats att icke ifrågasätta någon rubbning i de principer på vilka § 2 4:o
i nu gällande tryckfrihetsförordning vilar —- detta så mycket mer, som de
för utredningen meddelade direktiven torde utgå ifrån att någon dylik rubbning
icke skall äga rum. Det är under sådana förhållanden överflödigt att
mer än i allra största korthet betona de ifrågavarande reglernas utomordentliga
betydelse på snart sagt alla områden av offentlig verksamhet. De torde
sakna värjo motstycke i främmande länders rätt, där fastmera som en själv

klar grundsats gäller, att utfåendet av myndigheters handlingar beror av deras
fria omprövning. Men den svenska regeln om handlingars offentlighet
vilar förvisso icke på en tillfällig ingivelse hos dem, som skapade 1760 års
tryckfrihetsförordning. Tvärtom synes den stå i djupaste samklang med den
egenartade svenska författningsutvecklingen. Då den så att säga lägger all
offentlig verksamhet, i den mån den avspeglas i skrift, öppen för iakttagelser
från allmänhetens sida, kan den närmast sägas fullföja den kontroll över råd,
kollegier och andra ämbetsverk, som utfördes av frihetstidens ständer och
deras deputationer. Men såväl denna kontroll som speciellt 1766 års regler
om handlingars offentlighet synas anknyta till en i svensk rätts- och statsåskådning
djupt rotad och aldrig helt undanträngd uppfattning därom, att
förvaltningens verksamhet borde i möjligaste mån utföras i offentlighetens
fulla ljus.»

Generalmajoren Östermans handbrev ingavs i original till krigsrätten un
der målets behandling därstädes. En jämförelse med den av Ericsson till militieombudsmannen
ingivna avskriften av nämnda brev utvisade, att orden
»Till Fälttygmästaren» i överskriften saknades i originalet.

Den 21 april 1935 meddelade särskilda krigsrätten utslag i målet och yttrade
därvid: Ehuru i målet ifrågakomna av Osterman till Gustafsson av låtna

brev av den 28 februari 1934 behandlade frågan, huruvida Ericsson
borde ifrågakomma till en av honom sökt befattning såsom expeditionsunderofficer
vid arméförvaltningens artilleridepartement, och brevet sålunda angått
ärendet angående tillsättandet av nämnda befattning, vilket ärende det
ankommit på Gustafsson såsom fälttygmästare att föredraga, kunde brevet
dock med hänsyn till dess avfattning och till övriga i målet upplysta omständigheter
icke anses hava tillställts Gustafsson i tjänsten, utan måste, då
Gustafsson mottog detsamma, anses haft karaktären av privatbrev. Den omständigheten
att Gustafsson sedermera uti en av honom den 17 mars 1934
i ovannämnda ärende upprättad promemoria förklarat sig »med hänsyn till
vad han inhämtat angående Ericsson» anse honom icke lämplig till befattningen
i fråga och därvid åsyftat av Osterman upplysta förhållanden angående
Ericsson, vilka i huvudsak meddelats Gustafsson genom ifrågavarande
brev, ehuru Osterman senare, innan promemorian upprättats, muntligen lämnat
Gustafsson utförligare upplysningar i saken, funne krigsrätten icke kunna
föranleda därtill, att brevet, ehuru från början enskild handling, efter tillkomsten
av berörda promemoria varit att anse såsom sådan offentlig handling,
av vilken enligt bestämmelserna i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen
envar vore berättigad att taga del. Icke heller eljest hade, såvitt visats, förekommit
någon omständighet, på grund varav brevet vid de tillfällen åtalet
avsåge varit att betrakta såsom offentlig handling. Krigsrätten funne förty
den mot Gustafsson i målet förda talan icke kunna bifallas.

Över krigsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbetet, efter uppdrag av
militieombudsmannen, besvär i krigshovrätten.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 22 oktober 1935, därvid
krigshovrätten ej fann skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Över krigshovrättens utslag har militieombudsmannen anfört besvär.

6. Missfirmelse av underlydande. Fråga tillika om oförstånd i tjänsten I

en till militieombudsmannen insänd, den 26 januari 1935 dagtecknad
skrift anmälde korpralen vid Norrlands dragonregementes Bodenskvadron
nr 11 Ivan Hjelte följande:

Vid remontridning lördagen den 26 januari 1935 hade Hjeltes häst under
pågående hoppning råkat bryta ut, varefter en annan ryttare fått sitta upp
på hästen. Efter det denne hoppat, hade skvadronschefen, ryttmästare!! Ekdahl
yttrat till Hjelte: »Vill inte korpralen lära sig hoppa, så får jag alla
skvadronens hästar förstörda. Korpralen får lägga in örn avsked.» Härtill
hade Hjelte svarat: »Ja, ryttmästare». Då hade mitt framför avdelningen
en örfil smällt på Hjelte. Därefter hade Ekdahl avlägsnat sig under
tillmälen sådana som drummel etc.

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande
från ryttmästaren K. U. R. Ekdahl.

I skrivelse den 5 februari 1935 anförde Ekdahl:

Hjelte hade under ett par remontlektioner före omnämnda lektion den 26
januari uppträtt ouppmärksamt och trotsigt, vilket yttrat sig bland annat
däri, att Hjelte, då Ekdahl instruerat och visat honom begångna fel, ej sett
på Ekdahl ävensom svarat ovilligt, då Hjelte blivit tilltalad. Den 26 januari
hade detta upprepats vid hinderhoppningen, då Hjeltes häst stannat. Hjelte
hade då fått sitta av och furiren Almén hade fått hoppa hästen. Därefter
hade Hjelte fått tillbaka sin häst och hade stått och hållit densamma vid
tygeln, under det att Ekdahl visat Hjelte, vilka fel han begått samt hur felen
skulle bortarbetas. Då Ekdahl sett upp mot Hjelte, hade Ekdahl funnit
Hjelte stående vänd med sidan mot Ekdahl och seende på sin häst. Ekdahl
hade därför gått fram till Hjelte, tagit honom i hakan och vridit fram
huvudet, så att Hjelte sett på Ekdahl, och hade Ekdahl därvid yttrat: »Korpralen
skall se på mig. Det är sista gången jag säger till därom. Vill korpralen
ej göra som jag säger, har jag ingen användning för korpralen, utan
då är det bäst att korpralen lägger in örn avsked.» Någon örfil hade Ekdahl
ej tilldelat Hjelte. Ekdahl erkände, att lian, då han gått från Hjelte,
sagt drummel, och han förklarade sig fortfarande anse, att Hjeltes uppträdande
varit minst sagt drummelaktigt. Ekdahl åberopade tillika vad som
framkommit vid förhör med samtliga remontryttare, som varit närvarande
3 — Mililieombudsmaimens embetsberättelse.

vid lektionen, samt hänvisade till upplysning härom till innehållet i en så
lydande handling:

»Sammanfattning av hållet förhör med närvarande remontryttare den 26
januari 1935.

Löjtnant Vogel: hade stått längst ut på ena flygeln och ej observerat vare
sig någon brysk eller manuell tillrättavisning från skvch sida.

Furir Almén: hade fått order att rida Korpral Hjeltes häst över hinder,
han hade hört att Korpral Hjelte upprepade gånger fått order att se på
ryttm, han hade även sett att ryttm tog Hjelte i hakan och vred fram huvudet
på honom samt att han hört ryttm kalla honom drummel.

Furir Spångberg, furir Karlsson och korpral Fahlander: Samtliga dessa
hade den uppfattningen att någon örfil icke utdelats, men hade hört ryttm
kalla Korpral Hjelte för drummel.

Korpr Leväniemi: hade icke sett eller hört någon örfil utdelats, han såg
endast ryttm sträcka fram armen mot Korpral Hjelte.

Korpr Fredin: hade sett att ryttm tagit i hakan och vridit fram huvudet
på Korpral Hjelte, vad ryttm yttrat till Korpralen hade han icke hort.

Korpr Andersson: hade sett ryttm gå fram mot Korpral Hjelte och hört
ryttm kalla Hjelte för drummel.

Vol M Carlsson: hade stått på ena flygeln, han hade sett ryttm sträcka
fram armen mot Hjelte. Någon örfil har han icke sett utdelas, men hört
ryttm kalla Hjelte för drummel.

Vol 5 Fransson: hade sett Korpral Hjelte träda något bakåt, han hade hört
ryttm kalla Hjelte för drummel.

Uppläst och vidkänt:

I avgiven påminnelseskrift anförde Hjelte: Hjelte förnekade, att han någonsin
uppträtt trotsigt eller ouppmärksam!. Det vöre icke alltid så gott att
se på den, som ledde en ridlektion, när denne stöde i ena ändan av ridhuset
och man själv rede i den andra. Hjelte hade ej heller svarat ovilligt;
han hade svarat på de frågor, som skvadronschefen ställt till honom. Hjelte
bestrede ej, att skvadronschefen visat honom, vilka fel han begått, men ville
framhålla, att skvadronschefen vid det tillfället stått 10 till 15 meter från
Hjelte. Vid det tillfälle, då Hjelte fått örfilen, hade skvadronschefen icke
sagt något, utan gått direkt fram till Hjelte och utdelat örfilen. Hjelte hade
då stått med sidan vänd mot skvadronschefen. Därefter hade skvadronschefen
gått från Hjelte och med ryggen vänd mot honom fällt uttrycket
drummel. Härpå hade skvadronschefen vänt sig om och sagt till Hjelte:
»Se på mig, eller tror korpralen att det gäller någon annan.» Vid förhöret
med övriga remontryttare hade skvadronschefen aldrig tillfrågat dem om
skvadronschefen slagit till Hjelte utan endast huruvida de sett när skvadrons -

Stig Karlsson
Knut Fredin
Sixten Andersson
Erik Leväniemi
Verner Carlsson

Vogel

Bror Almén
Arne Fransson
Erik Andersson
G. Spångberg.»

chefen sträckt fram armen. Flera av remontryttarna vore så beroende av
skvadronschefen för att få kvarstanna i sin tjänst, att de därför nog icke
velat yttra så mycket, särskilt som de flesta vore familjeförsörjare.

Vid påminnelseskriften hade fogats en av volontärerna nr 36/3 Nils Johansson,
nr 59/3 Bertil Ericsson och nr 22/3 Gustaf Carlsson den 18 februari
1935 undertecknad handling, vari de intygade, att de 10 å 15 minuter efter
ifrågavarande ridlektion sett en stark hudrodnad på såväl vänstra kinden
som vänstia sidan av halsen på korpralen Hjelte.

I skrivelse den 15 februari 1935 till befälhavaren för övre Norrlands trupper
anhöll militieombudsmannen, att militärbefälhavaren ville införskaffa
utredning, huru vid det omförmälda förhöret med remontryttarna närmare
tillgått, varvid särskilt skulle uppgivas, vem som anbefallt förhöret, vem som
lett detsamma, om vittne varit närvarande vid förhöret, samt huruvida
annat protokoll förts än den sammanfattning av vad vid förhöret framkommit,
som ryttmästaren Ekdahl tillställt militieombudsmannen.

Med skrivelse den 23 februari 1935 översände militärbefälhavaren protokoll
vid ett av chefen för Norrbottens artillerikår, överstelöjtnanten friherre

S. Åkerhielm den 21 februari 1935 hållet förhör med Ekdahl. Av förhörsprotokollet
framginge, att Ekdahl vid nämnda förhör förmält:

att han själv anbefallt förhöret med remontryttarna för att styrka de uppgifter
han lämnat i sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande,

att han själv lett förhöret med skvadronsadjutanten, fanjunkaren Appelskog
vid protokollet,

att något särskilt förhörsvittne icke anmodats närvara, enär sådant icke
i detta fall ansetts erforderligt,

att vid förhöret först alla remontryttare, 10 man, samtidigt inkallats i
skvadronsexpeditionen,

att han därvid underrättat dem om att korpralen nr 11 Hjelte anmält honom
för militieombudsmannen samt uppläst Hjeltes skrivelse till denne,
att han vidare meddelat, att han avsåge att inkalla remontryttarna en och
en samt att de då skulle sanningsenligt omtala vad de sett och hört ävensom
angiva sin uppfattning om det, som förefallit; de skulle därvid örn möjligt
lämna svar på tre frågor

1) örn Ekdahl slagit Hjelte,

2) om han kallat Hjelte för drummel,

3) örn han i övrigt vid något tillfälle uppträtt förolämpande mot Hjelte
eller någon annan remontryttare,

att därefter en och en av remontryttarna inkallats, samt
att något annat protokoll icke förts än det till militieombudsmannen insända,
vilket utgjort en sammanfattning av vad var och en vid förhöret
meddelat. .

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa Ekdahl under åtal vid vederbörlig domstol.

I skrivelse den 1 mars 1935 till krigsfiskalen vid Norrbottens artillcrikårs

krigsrätt anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i saken
förekommit, följande:

1 ärendet hade påståtts, att ryttmästaren Ekdahl under remontridning den
26 januari 1935 tilldelat korpralen Hjelte en örfil samt kallat honom drummel.

Ekdahl hade medgivit, att han vid ifrågakomna tillfälle tagit Hjelte i hakan
och vridit fram huvudet, samt uppgivit, att anledningen till detta förfarande
varit den, att Hjelte, under det att Ekdahl visat Hjelte, vilka fel han
begått vid hoppning med remont samt huru felen skulle bortarbetas, i stället
för att se på Ekdahl stått med sidan vänd mot Ekdahl och sett på sin
häst. Ekdahl hade jämväl vidgått, att han vid samma tillfälle till Hjelte
använt uttrycket drummel.

I ärendet finge följaktligen anses utrett, att Ekdahl förgripit sig mot
Hjelte, vilken vid tillfället i förhållande till Ekdahl varit underordnad krigsman,
genom missfirmlig gärning ävensom förolämpat Hjelte med smädligt
uttryck. Huruvida Ekdahl på svårare sätt än Ekdahl medgivit missfirmat
Hjelte, syntes icke kunna utrönas annorledes än genom undersökning vid
domstol.

Vidare läge Ekdahl till last, att han, sedan Hjelte hos militieombudsmannen
anfört förenämnda klagomål, låtit inkalla samtliga övriga remontryttare
och med dem hållit förhör med anledning av det hos militieombudsmannen
mot honom anhängiggjorda ärendet. Härigenom finge Ekdahl anses
hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Vad sålunda mot Ekdahl förekommit funne militieombudsmannen vara
av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge för den skull åt krigsfiskalen vid Norrbottens artillerikårs krigsrätt
att vid nämnda domstol ställa Ekdahl under åtal för vad, på sätt i det
föregående angivits, läge Ekdahl till last samt därvid yrka ansvar å denne
enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde krigsfiskalen Gustaf Kristianson
ryttmästaren Ekdahl under åtal inför regementskrigsrätten vid Norrbottens
artillerikår.

Under målets handläggning vid krigsrätten har ytterligare blivit utrett, att
Ekdahl omkring en vecka före den 26 januari 1935 under en ridlektion missfirmat
Hjelte genom att kalla honom »drummel».

Kristianson har påstått ansvar å Ekdahl för det oförstånd i tjänsten Ekdahl
visat genom att hålla förhör med anledning av det hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet, för våld mot underordnad krigsman samt för missfirmelse
vid två särskilda tillfällen mot underordnad krigsman.

Den 23 mars 1935 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig
därvid:

Enär genom vad chefen för Norrlands dragonregementes till Boden detacherade
skvadron, ryttmästaren Ekdahl erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit
vore ådagalagt, att Ekdahl vid ett tillfälle ungefärligen en vecka

före den 26 januari 1935 under en under hans befäl hållen ridlektion i
skvadronens ridhus, beläget inom Norrbottens artillerikårs kasernetablissement,
förolämpat den i lektionen deltagande korpralen Hjelte med smädligt
yttrande; att Ekdahl berörda den 26 januari på samma plats och under
enahanda förhållanden i övrigt förolämpat Hjelte med smädligt yttrande
ävensom missfirmat honom genom att med handen fatta om nedre delen av
Hjeltes ansikte och med en knyck vrida hans huvud framåt; samt att Ekdahl,
sedan han hos militieombudsmannen angivits för det han, bland annat,
på sätt nyss upptagits, den 26 januari 1935 förgripit sig mot Hjelte,
själv troligen den 5 februari 1935 anställt förhör med övriga den 26 januari
i ridhuset tillstädesvarande remontryttare, utan att ens något förhörsvittne
vid förhöret varit tillstädes, men det icke blivit ådagalagt, att Ekdahl, på
sätt Hjelte påstått, vid lektionen den 26 januari 1935 gjort sig skyldig till
misshandel å Hjelte, alltså prövade krigsrätten rättvist på det sätt bifalla
åklagarens i målet förda talan, att Ekdahl dömdes, jämlikt 91 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten, för förolämpning och missfirmelse av underordnad
krigsman i tjänsten och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, i en
bot att hållas i arrest utan bevakning tre dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Fråga örn befälhavare utövat obehörig påtryckning i syfte att förmå
personer, som stöde under hans befäl, att återtaga framställningar örn
utbekommande av viss avlöningsförmån.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde ombudsmannen i
Svenska Underofficersförbundet Fr. Josephson och ordföranden i Svenska
Reservunderofficersförbundets verkställande utskott F. O. Rydberg:

Med anledning av en i tidningen Social-Demokraten för den 1 november
1934 publicerad artikel, rubricerad »Reservister hotade med repressalier»
och innehållande en skildring av vad som uppgåves hava inträffat vid Bodens
artilleriregemente i anledning av att vissa underofficerare i reserven
gjort framställning örn utbekommande av besvärshänvisning i anledning av
dem . förvägrat traktamente under övningar inom Bodens fästningsområde,
ville Josephson och Rydberg, såsom representanter för respektive personalförbund,
Svenska Underofficersförbundet och Svenska Reservunderofficersförbundet,
fästa militieoinbudsmannnens uppmärksamhet på innehållet i
ifrågavarande tidningsartikel för den eventuella undersökning av förhållandena
i samband med artikeln, som militieombudsmannen kunde finna lämpligt
att vidtaga.

Den ifrågavarande tidningsartikeln var av följande lydelse:

»Reservister hotade med repressalier. Kasernblommor i Boden. Reglementstolkning
i våldsamma stilen.

En i dagarna inträffad händelse i Boden, därvid ett antal underoffice -

rare i reserven hundsvotterats av sina överordnade, synes ge vid handen att
översitteriets anda ännu biter sig fast här och var i militärförläggningarna.

Underofficerarna ifråga hade inkallats för att fullgöra befäls- och repetitionsmöte
vid Bodens artilleriregemente. De hänvisades till tjänstgöring
i fort. Enligt allmänna bestämmelser skall till officer och underofficer,
under fortförläggning, utbetalas det s. k. lilla forttraktamentet utgörande
2:70 pr dag. Detta utbetalades också till officerare och underofficerare på
aktiv stat, men ej till likställda på reservstat trots att någon skillnad icke är
föreskriven i reglementet.

Med anledning av det uteblivna forttraktamentet uppvaktades regementsintendenten
Berglind med begäran örn besvärshänvisning, emedan samtliga
underofficerare i reserven beslutat överklaga saken. Regementsintendenten
lämnade emellertid icke någon besvärshänvisning utan förklarade, att regementschefen
beslutat, att något traktamente icke skulle utbetalas till officerare
och underofficerare i reserven. Som motivering för sitt beslut hade regementschefen
framhållit, att anslaget var för litet.

Då underofficerarna likväl ansågo, att varken regementschefen eller intendenten
kunde eller hade rätt att ändra det fastställda reglementet för underofficerarnas
avlöning, anhöllo de den 3 oktober hos intendenten på nytt att få
besked örn huruvida de komme att erhålla något traktamente och, om så ej
var fallet, att erhålla besvärshänvisning. De erhöllo emellertid ett ytterst onådigt
mottagande. Då de ytterligare begärde få ett svar på en anhållan, meddelade
intendenten, att de fingo till regementschefen insända en begäran att
erhålla traktamente och om denna begäran icke kunde bifallas, man skulle
få besvärshänvisning. Samtliga underofficerare i reserven insände nu också
en till regementschefen ställd ansökan.

Nu började det osa hett. Lördagen den 6 oktober fingo samtliga order om
att infinna sig hos regementschefen, översten Sune Bergelin, kl. 3. Inkomna
å regementschefens tjänsterum, i vilket även regementskvartermästaren kapten
W. Wilson och regementsintendenten befunno sig, blevo reservisterna av
regementschefen grundligt utskällda för sitt, som regementschefen uttryckte
sig, fräcka och oförskämda tilltag. I sitt strafftal framhöll regementschefen
bland annat, att därest de vidhöllo sin begäran, så skulle underofficerarna i
reserven i fortsättningen komma att få det besvärligt under sin tjänstgöring
vid regementet, vilket bland annat skulle bestå däri, att de skulle komma att
få tjänstgöra i fort, men ej inkvarteras där, utan på en utrekvirerad trampcykel
åka mellan kasernen och fortet varje morgon och kväll och att tjänsten
i övrigt skulle försvåras; vidare förklarade regementschefen, att han ej
ville kännas vid dem vare sig vid regementet eller i det civila. Härefter blevo
reservisterna utkörda, dock med order att rådgöra med varandra hur de
skulle göra.

Väl utkomna i regementschefens väntrum kom regementsintendenten efter
och befallde i barsk ton, att de skulle meddela honom sitt beslut.

Inför allt detta hot om repressalier, som utlovats av såväl regementschefen

som regementsintendenten, beslutade de återtaga ansökningarna, vilket beslut
meddelades intendenten.

Men ännu var det ej slut med trakasserierna.

Intendenten befallde nu, att allesamman skulle infinna sig å hans tjänsterum.
Inkomna där stängdes dörren och intendenten höll ytterligare ett strafftal,
i vilket han betonade ’det fräcka tilltaget’ att begära traktamente, vidare
att man ej gått tjänstevägen och att man sänt in ''skitiga papperslappar’.
När reservisterna så skrivit på, att de återtogo sin begäran om traktamente,
blevo de i lika barsk och befallande ton av intendenten återigen inkallade till
regementschefen.

Innan man hos intendenten begärde besvärshänvisning hade till kassaförvaltningen
insänts räkning på vilken erhölls följande svar:

''Jämlikt Regementschefens beslut kommer---i enlighet med bestämmelserna
i avlöningsreglementet, S. F. 260/1928, 8 Kap. 3 §---fort traktamente

icke att utbetalas till off eller uoff i reserven innevarande år.’

Det märkliga i denna sak är icke den direkta frågan om traktamentet utan
sättet för de unga männens behandling. Man hade dock trott, att de gamla
kasernfasonerna nu voro ur modet. I varje fall borde ju en sådan fråga som
den här avhandlade kunna göras upp i godo utan kränkande yttrande och
hot örn repressalier.»

Med anledning av klagoskriften infordrade militieombudsmannen genom
särskilda skrivelser den 22 november 1934 yttranden från t. f. regementschefen,
översten Sune Bergelin samt från förutvarande regementsintendenten,
kaptenen K. O. E. Berglind.

I yttrande den 12 december 1934 anförde översten Bergelin följande:

De underofficerare, som berördes i »Socialdemokratens» artikel, vore sådana
»underofficerare i reserven», som vunnit sin första anställning såsom
underofficer i truppförbands reserv. Deras ålder vore resp. 41, 40, 34 och
34 år. Dessa underofficerare hade år 1934 varit inkallade för fullgörande av
dem åliggande tjänstgöring i form av dels befälsövning örn tio dagar, dels repetitionsövning
örn trettio dagar. Tjänstgöringen hade fullgjorts i en följd
under tiden den 29 augusti—den 9 oktober 1934. Genom regementsorder den
28 augusti 1934, nr 73, hade vid tjänstgöringens början klargjorts, att dessa
underofficerare skulle under regementsövningarna förläggas å fort. Den första
perioden om tio dagar hade tjänstgöringen fullgjorts vid regementets huvuddel.
Enligt vad Bergelin kunnat inhämta, hade av de fyra underofficerarna
två bott hos en underofficer på stat vid regementet, en hos sin i Boden
boende svärfar och en å järnvägshotellet. Bostäderna hade sålunda icke behövt
hyras för längre period än 10 dagar. Under regementsmötet hade samtliga
varit placerade till tjänstgöring vid trupp å olika fort. Under denna tid
av trettio dagar jämte utryckningsdag hade kostnadsfri inkvartering tillhandahållits,
varjämte tillfälle givits att — såsom alltid vore fallet — erhålla förplägnad
genom rekvisition av kronoportion mot en ersättning av 90 öre per
dag. Denna tjänstgöring hade av Bergelins företrädare såsom t. f. regements -

chef ordnats på regementsorder av bl. a. följande skäl. Sagda underofficerare
måste under sin fredstjänstgöring fullgöra tjänst i fort såsom en nödvändig
förberedelse för deras krigsplacering. Inspektören för artilleriet hade
i 1934 års inspektionserinringar ytterligare framhållit nödvändigheten av
denna princips genomförande. Det hade vid fattande av beslutet örn de nämnda
underofficerarnas tjänstgöring vid fort ansetts självfallet, att bestämmelserna
i 8 kap. 3 § mom. 3 i Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa tilläggsbestämmelser
till avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (S. F. S. nr 1701 för officerare
m. fl. vid försvarsväsendet (S. F. S. nr 260/1928) icke ägde tillämpning å
denna personalkategori, som icke hade vanligt kvarter i Boden och som vid
inryckning till tjänstgöring fått veta, att de efter tio dagar skulle bliva förlagda
å fort. Hade minsta tvekan härom rått, hade kommenderingarna
verkställts på annat sätt. Ett författningsenligt absolut oantastligt sätt vore
tredagarskommendering till fort, därefter en dag vid trupp i kasern. Det tillgängliga
övningsanslaget hade nämligen av Bergelins företrädare beräknats
icke kunna räcka till för extra traktamente. Bergelin ville tillägga följande.
En tolkning av bestämmelsernas uttryck »det vanliga kvarteret» därhän att
ett tillfälligt kvarter (i detta fallet tio dagar) kunde bibehållas utan att få
bebos annat än i samband med erhållen permission från fortet, enbart för
att i fortsättningen utgöra en författningsenlig grundval för erhållande av
traktamente, syntes ej vara i överensstämmelse med bestämmelsernas andemening.
Tjänstgöringen å fort vore till ren ekonomisk fördel för dessa underofficerare
i förhållande till det fall, att de skulle tjänstgöra vid förband
inom kasern. I detta senare fall måste de betala för bostäder och hade icke
samma möjligheter till billig förplägnad, som vore fallet å fort. Å fort funnes
särskild matsal för underofficerare. Städning, bäddning m. m. utfördes
av kronans personal. De så att säga ordinarie levnadskostnaderna belöpte sig
sålunda för dessa underofficerare under fortförläggning till 90 öre per dag.
Någon merkostnad för tjänstgöring å fort i förhållande till tjänstgöring i kasern
förekomme sålunda icke. Förhållandet vore motsatt. En bestämd skillnad
förelåge däremot i fråga om underofficerare på stat, vilka månget år
under flera perioder vore kommenderade till fort och därvid hade att betala
sin ordinarie bostad jämte eventuellt hushåll för familj. Bergelin ansåge,
att utbetalning av »forttraktamente» till nu ifrågavarande underofficerare i
reserven innefattat missbruk av gällande författning, även om författningen
möjligen kunde rent formellt tagas till intäkt för utbetalningsorder. Det
läge, under vilket Bergelins handlande i denna sak förekommit, hade varit
följande. Den 5 oktober hade dåvarande regementsintendenten, kaptenen
Berglind, föredragit fyra likalydande ansökningshandlingar från dessa underofficerare
angående utbetalning av s. k. forttraktamente. Samtidigt hade
Bergelin förelagts ett förslag till besvärshänvisning för underskrift. Detta
hade varit första gången Bergelin på något sätt hört talas om denna fråga.
Något tidigare vare sig muntligt eller skriftligt beslut i saken hade därför
icke kunnat förekomma från Bergelins sida. Gällande författningar hade genomgåtts.
Bergelin hade ansett självfallet, att icke några bestämmelser kun -

de så tolkas, att dessa underofficerare kunde hava rätt till att erhålla något
slags traktamente för denna forttjänst, som varat hela regementsmötet. Kaptenen
Berglind hade på Bergelins förfrågan anmält, att han sökt överbevisa
underofficerarna härom, men ej lyckats. Bergelin hade resolverat, att ärendet
skulle vila till följande dag, så att Bergelin finge ytterligare övertänka
frågan. Vid föredragningens slut hade Bergelin haft den uppfattningen, att
dessa underofficerare först vid mötets slut, då hela tjänstgöringen varit fullbordad,
framkommit med sina ersättningsanspråk. Skrivelserna hade i och
med att i samma ansökan besvärshänvisning varit begärd, enligt Bergelins
åsikt, icke varit korrekt utformade. Innebörden hade blivit en viss olämplig
påtryckning på regementschefen vid fattande av beslut. Besvärshänvisning
hade kunnat begäras efter besluts delfående. Sådan begäran vore därjämte
fullkomligt onödig, då envar måste hava reda på, att klagan kunde utan vidare
föras inför arméförvaltningens civila departement. Den 6 oktober hade
de fyra underofficerarna varit inkallade till Bergelin, bl. a. för att göra anmälan
vid avslutad tjänstgöring. Bergelin hade därvid beordrat regementskvartermästaren
att vara närvarande och föra anteckningar över samtalet.
Det i denna redogörelse återgivna, av Bergelin gjorda påpekandet till en av
underofficerarna att intaga enskild ställning hade föranletts av, att denne —
för övrigt den äldste och den ende, som ej iakttagit korrekt hållning — intagit
en ganska nonchalant ställning inför sin regementschef. Sådant hade
ännu icke som regel brukat förekomma. Bergelin hade varit felorienterad
i vad rörde frågan om tillhandahållande av bostad genom kronans försorg.
Sådan bostad hade endast kunnat tillhandahållas tre officerare i reserven.
Bergelin ansåge sig knappast behöva framhålla »Socialdemokratens» lindrigt
sagt tendentiöst utlagda redogörelse. Det kunde meddelas, att Bergelin hela
liden varit fullt medveten om, att hans ord skulle protokollföras. Bergelins
uppfattning, som utgjort grunden för hans ord, hade varit, att underofficerarna
visat sig otacksamma med anledning av de åtgärder, som vidtagits till
deras fördel, att förfaringssättet att först mot mötets slut inkomma med krav
på forttraktamente samt formen för ansökningarna icke varit korrekt, alt
deras åtgärd möjligen skulle kunnat leda till, att Bergelin måste, om övningsanslaget
icke vore tillräckligt, under år 1935 ordna tjänstgöringen för denna
personalkategori (andra personer än dessa fyra) på ett mera besvärligt sätt
genom att låta dem var fjärde dag göra tjänst i kasernen. Härvid behövde
traktamente icke utbetalas. (S. F. S. nr 260/1928, 8 kap. 3 § första och tredje
mom.) Slutligen hade Bergelin för sin del ansett så självfallet, att »forttraktamente»
icke skulle utbetalas, att det varit alldeles onödigt att skriva
långa utredningar och besvärsinlagor. Några repressalier hade Bergelin icke
hotat med. Det bleve endast nödvändigt för Bergelin att — örn hans uppfattning
angående forttraktamentenas utbetalning icke stöde sig i högre rätt
— låta såväl officerare som underofficerare i reserven göra viss tjänst i kasern,
allt så framt icke övningsanslaget ökades. Bergelin ville tillägga, att
om dessa frivilligt ville hava nattlogis i fort dessa dagar, så komme Bergelin
självfallet all tillåta det. Del komme sålunda alt innebära, att dessa offi -

cerare och underofficerare i reserven en dag per vecka förflyttades till kasernen
— med regementets motorfordon, om sådana funnes att tillgå. Att
utöva repressalier mot underofficerare under år 1935 vore fullständigt främmande
för Bergelins tankegång. Snarare ville Bergelin hjälpa dem till att
icke få sin tjänstgöring obekvämare anordnad, än vad som eventuellt kunde
bliva absolut nödvändigt på grund av åtgärderna från de fyra år 1934 inkallade
underofficerarna. När underofficerarna inkommit till Bergelin för
andra gången, hade Bergelin, såsom av regementskvartermästarens redogörelse
torde framgå, måst tro, att de förstått och gillat Bergelins synpunkter.
Av artikeln i »Socialdemokraten» hade framgått, att så icke varit fallet. Bergelin
hade därför till de fyra underofficerarna låtit utgå en skrivelse av den
lydelse, som framginge av en vid yttrandet fogad bilaga. Bergelin hade ansett
sig vara skyldig till detta, på det att de icke längre skulle behöva hava
känslan att i viss mån tvångsvis vara förhindrade begära vad enligt deras
åsikt vore deras rätt. Beslutet vore numera av de fyra underofficerarna överklagat
hos arméförvaltningens civila departement.

Vid Bergelins yttrande hade fogats en av regementskvartermästaren kaptenen
W. Wilson den 3 december 1934 dagtecknad redogörelse för händelseförloppet
vid det besök, som ifrågavarande underofficerare, styckjunkaren
E. E. L. Gustafsson samt sergeanterna J. O. Öst, A. J. T. Jönsson och J. B.
Bäck, avlagt hos t. f. regementschefen den 6 oktober 1934, ävensom i avskrift
en av nuvarande regementsintendenten, kaptenen Erik Wikland den 3
november 1934 avlåten skrivelse till bemälde underofficerare.

Kaptenen Wilsons redogörelse var av följande lydelse:

»Redogörelse över händelseförloppet vid ch A 8 samtal med underofficerare
i reserven (styckjunkare Gustafsson, sergeanterna öst, A. J. T. Jönsson och
Bäck) lördagen den 6 oktober 1934 kl. 15.00 i regementschefens tjänsterum.

Närvarande vore dessutom regementsintendenten, kapten Berglind och
undertecknad, vilken av regementschefen beordrats nedskriva, vad översten
yttrade.

översten började:

''Jag har låtit kalla hit herrarna med anledning av att Ni gjort framställning
att utfå traktamenten för den tid Ni varit förlagda till fort.

Styckjunkaren skall intaga enskild ställning, när jag tilltalar styckjunkaren.

Reglementet säger att den, som ej kan använda sin ordinarie förläggning,
tilldelas traktamente’ (eventuellt lästes reglementet upp).

''Anser verkligen styckjunkaren’ (vänd mot den äldste, styckjunkare Gustafsson)
''med hänsyn till reglementets innebörd det vara skäligt att Ni skulle
erhålla traktamente?’

Svar (efter tvekan): ’Ja’.

Styckjunkare Gustafsson tillfrågades örn motiven härför, men lämnade intet
sakligt svar.

''Jag vill då säga min åsikt om saken. Ni inkallades för att fullgöra befälsövning
om 10 dagar därefter repetitionsövning örn 30 dagar samt tilldela -

des här tjänstebostad endast under de första 10 dagarna, detta enär Ni enligt
rego skulle under repetitionsövningarna förläggas till fort. Härigenom besparades
herrarna utgiften att betala för tjänstebostad, vilken Ni vore förhindrad
att använda Eder av.

Herrarna ha alltså under tiden för repetitionsövningarna fått bostad gratis
i respektive fort utan att vidkännas kostnaden för tjänstebostad.’

(Eventuellt framhölls möjligheten av billig förplägnad å forten.)

''Anser styckjunkaren det fortfarande skäligt att Ni erhålla traktamente?’

Svar: ’Nej’.

’Ja, Ni behöva ej svara ännu.

Jag tycker ej det är korrekt av herrarna att nu efter slutad kommendering
komma med Edra anspråk. Med inkorrekta herrar skulle jag ej vilja ha
att göra i civila livet.

Hade Ni kommit omkring den 7 eller 8 september hade saken varit annorlunda.

Skulle herrarna då tagit upp ärendet, är det möjligt att jag för att undvika
komplikationer och med hänsyn till det starkt förminskade övningsanslaget
ordnat så, att Ni kommenderats upp för tre dagar till fort och tjänstgjort inom
kasern den fjärde.

Herrarna, för två av Er är ju detta sista tjänstgöring, så att Ni bli ej berörda
därav, kunna ställa det otrevligt för Edra efterföljande kamrater, med
hänsyn till en så ordnad tjänstgöring med upp- och nedflyttning till kasern.

Saken borde tagits upp tidigare.

Men om herrarna fortfarande efter det jag framhållit min syn på saken ej
delar min uppfattning, så å la bonne herne, får saken ha sin gång.

Vill nu herrarna gå ut och samråda samt meddela regementsintendenten
Edert beslut samt därefter komma åter till mig för avskedsanmälan.’

Regementsintendenten anmälde efter cirka 5 minuter, att underofficerarna
tagit tillbaka sina ansökningar om forttraktamenten.

Jag anmälde då åter underofficerarna för regementschefen, vilken efter att
hava förhört sig med vederbörande om deras civila verksamhet och bostadsorter
m. m. sade adjö till de två, som gjorde tjänst för sista gången, och
välkommen åter till de övriga.

Redogörelsen är upprättad med ledning av under samtalet på regementschefens
order förda anteckningar, och med undantag av här och var förekommande
luckor i anteckningarna återgiver den ordagrant regementschefens
ord. Luckorna i anteckningarna bero på att alla ord ej hunno med att
skrivas, och har jag utfyllt luckorna ur minnet.

Intet kraftuttryck fälldes och regementschefens röst var kort, skarp och
distinkt. Röstens höjd var den vanliga.»

Kaptenen Wiklunds skrivelse till de fyra underofficerarna innehöll följande: »Med

anledning av att det kommit till regementschefens kännedom, att
styckjunkaren (sergeanten) fortfarande icke har samma åsikt som regementschefen
i fråga örn möjligheten till extra ersättning till Eder under fortförläggningen
i år, får jag på regementschefens befallning föreslå Eder att på

nytt insända Eder begäran angående ersättning. Till stöd härför bifogas
avskrift av Eder tidigare skrivelse. Besvärshänvisning kommer att lämnas
Eder så fort skrivelsen hit inkommit. Högre myndighet får därigenom avgöra
frågan.»

Kaptenen Berglinds yttrande, som var dagtecknat den 4 december 1934, innehöll
följande:

Gällande föreskrifter angående de omstridda traktamentena (s. k. forttraktamenten)
återfmines i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1928 med
vissa tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för officerare och underofficerare
m. fl. (S. F. S. nr 260/1928) 8 kap. 3 §, tredje morn., enligt vilket »beställningshavare,
som har sin förläggningsort inom fästning, skall jämväl vid
tjänsteutövning å förläggningsorten under sådana förhållanden, att det vanliga
kvarteret icke kan bibehållas, äga åtnjuta tjänstgöringstraktamente enligt
bestämmelserna i 1 mom.» Officerare och underofficerare, vilka för viss
period förlädes till fort, erhölle därunder fri inkvartering på kronans bekostnad
i särskilda, väl möblerade rum. Likaså disponerades kostnadsfritt särskilda,
snj''ggt inredda matsalar och särskild förplägnadsutredning för befälspersonalen.
Förplägnaden ordnades undantagslöst genom rekvisition av kronans
portion, för vilken ersättning erlades med belopp, som fastställdes av
arméförvaltningens intendentsdepartement. För närvarande uppginge detta
belopp till 90 öre per dag. Allt handräckningsarbete inom fortet (städning,
bäddning, servering, diskning) utfördes av därtill beordrat manskap. Under
sådana omständigheter vore det uppenbart, att traktamentet vid fortförläggning
icke skulle ersätta uppkommen merkostnad för bostad. Däremot kunde
officer eller underofficer, som hade eget hushåll med tjänstebostad (vanliga
kvarteret) vid kasernetablissementet, genom en fortförläggning komma att
direkt vidkännas ökade utgifter för sin egen förplägnad å fortet, och det vöre
för dessa merkostnader, som forttraktamentet skulle utgöra ersättning. Officerare
och underofficerare i reserven, vilka från egen bostadsort inkallades
till tjänstgöring vid Bodens artilleriregemente, måste därunder i vanliga fall
själva bestrida omkostnaderna dels för egen bostad (tilldelad tjänstebostad),
dels för förplägnaden, vilken i regeln erhölles å respektive mässar till ett
pris, som väsentligt överstege portionspriset i ett fort. Vid de fall, då reservpersonalen
förlagts till fort, hade tidigare det systemet tillämpats, att bostaden
vid kasernen bibehållits och betalats hela tiden och att forttraktamente
utbetalats. Detta hade inneburit en förmån så lill vida, att kostnaden för bostaden
varit mindre än det belopp, vartill forttraktamentet uppgått. Kostnaderna
för bland annat utgående forttraktamente bestredes av regementets
anslag till vanliga övningar, tit. 412. För budgetåret 1934—1935 hade Bodens
artilleriregemente tilldelats ett så reducerat övningsanslag, att särskilda
åtgärder måst vidtagas för att övningar skulle kunna bedrivas i önskvärd omfattning.
Med anledning härav hade utarbetats bland annat en kostnadsplan
för repetitionsövningen, enligt vilken endast en officer, dagofficeren, skulle
förläggas till varje fort. övriga officerare och underofficerare hade beräknats
att dagligen förflytta sig till och från forten, i vilket fall forttraktamente icke

skulle utgå. Denna plan hade emellertid aldrig behövt helt fullföljas. Bodens
artilleriregemente hade nämligen på särskild framställning beviljats ett extra
anslag å tit. 412 örn 2,000 kronor, varigenom möjlighet beretts att i vanlig omfattning
förlägga personal på aktiv stat till fort. Rörande frågan, huru tjänstgöringen
skulle ordnas för reservpersonalen, hade flera möjligheter stått till
buds. Den kunde kommenderas till tjänstgöring vid rörliga förband, i vilket
fall den enskilde hade att betala kostnaderna för tilldelad inkvartering vid
kasern i vanlig ordning; den kunde kommenderas till tjänstgöring vid ett fort
utan att förläggning därstädes anbefalldes; detta skulle hava medfört, förutom
ovannämnda utgifter för bostad, obehaget av de dagliga transporterna
till och från fortet. Längsta avståndet från kasern till ett av forten vore c:a
9 km. Ett tredje sätt vore, att under forttjänstgöringen inkvartera reservpersonalen
kostnadsfritt i ett fort; i detta senare fall borde enligt dåvarande regementschefens
uppfattning forttraktamente icke utgå, enär denna personal
vare sig hade behov av ej heller tilldelats inkvartering i kasern; i överensstämmelse
härmed hade även beslut fattats i saken. Till 1934 års repetitionsövning
vid Bodens artilleriregemente hade inkallade officerare och underofficerare
i reserven — efter en befälsövning vid kasern om tio dagar —- fr. o. m.
repetitionsövningens början kommenderats till forttjänstgöring med förläggning
enligt nyss angivna grunder. Vid olika tillfällen, från början till slutet
av repetitionsövningen, hade dessa officerare och underofficerare hos Berglind
gjort förfrågningar angående eventuella forttraktamenten. Berglind
hade därvid endast kunnat hänvisa till de bestämmelser, varpå beslutet, att
traktamente icke skulle utbetalas, stödde sig. Berglind hade icke haft någon
anledning att därvid uppträda på sätt i tidningsartikeln påståtts, och hade
ej heller gjort det. Sedan underofficerarna beslutat sig för att söka ändring
genom besvär, hade ärendet föredragits för t. f. regementschefen översten
Bergelin, som låtit sammankalla underofficerarna. I Berglinds och regementskvartermästarens
närvaro hade översten tillsport dem, huruvida de ansåge,
att forttraktamentet under föreliggande förhållanden skäligen borde
utgå. Äldste underofficeren hade slutligen svarat nej, varpå översten
anmodat dem att senare lämna regementsintendenten besked, huruvida i så
fall målet ändock skulle fullföljas. Efter att därom hava överlagt hade äldste
underofficeren inkommit på Berglinds expedition och meddelat, att målet
icke skulle av dem fullföljas. Då ärendet erhållit denna, enligt Berglinds uppfattning
naturliga lösning, hade Berglind anmodat samtliga att inkomma på
expeditionen, enär målets handläggning formellt krävde deras påskrift på de
redan diarieförda handlingarna att framställningarna örn besvärshänvisning
återtoges. Vid detta tillfälle, då alla varit samlade på kassaförvaltningen,
hade Berglind sökt med några ord förklara och med exempel förtydliga innebörden
av de bestämmelser, som i delta fall ansåges tillämpliga. För Berglind
hade det nämligen framstått såsom uppenbart, att underofficerarna bade
svårt att rätt förstå grunderna för regementschefens beslut. Den, som i någon
mån kände till, att ärenden av nu angivna slag då och då förekomme
och måste upptagas till avgörande, han visste ock, att anledning saknades,

att därför uppträda på sätt i tidningsartikeln angivits. I den mån Socialdemokratens
skildring av händelseförloppet överensstämde med vad ovan relaterats,
vore artikelns innehåll med verkligheten överensstämmande. I övrigt
förnekade Berglind riktigheten av däri gjorda påståenden.

Josephson och Rydberg inkommo därefter med påminnelser.

I skrivelse den 31 januari 1935 lill styckjunkaren Gustafsson anmodade
militieombudsmannen denne att inkomma med yttrande och därvid noggrant
angiva händelseförloppet den 6 oktober 1934 vid de samtal, som Gustafsson,
Öst, Jönsson och Bäck haft dels med översten Bergelin, dels med
kaptenen Berglind med anledning av förenämnda ansökningar örn utbekommande
av forttraktamente.

I yttrande, avgivet den 7 februari 1935, anförde Gustafsson med anledning
härav:

Lördagen den 6 oktober 1934 klockan 15 hade samtliga reservunderofficerare
inkallats till regementsexpeditionen, därvid anmälan gjorts hos regementskvartermästaren.
Efter ett kort uppehåll därstädes hade de fått företräde
inför t. f. regementschefen i dennes tjänsterum, där även regementsintendenten
uppehållit sig. Underofficerarna hade av t. f. regementschefen
underrättats örn att besöket i huvudsak gällt deras tidigare begäran om utfående
av s. k. forttraktamente. Omedelbart därefter hade Gustafsson av
t. f. regementschefen tillhållits att intaga enskild ställning, trots det att samtliga
vid inträdet i tjänsterummet gjort militärisk hälsning. Denna order om
intagande av enskild ställning hade givits i onödigt hög ton, varav Gustafsson
och sannolikt hans närvarande kamrater bibringats den uppfattningen, att
t. f. regementschefen varit vid synnerligen dåligt lynne och att deras begäran
om utfående av forttraktamente varit den direkta anledningen härtill. T. f. regementschefen
hade frågat Gustafsson, om han »ansåg det vara skäligt att
komma i åtnjutande av ifrågavarande traktamente», vartill Gustafsson svarat
ja. Gustafsson hade även tillfrågats om motiven för sin uppfattning, men
då Gustafsson börjat redogöra härför, hade han blivit avbruten av t. f. regementschefen
med orden »det är styckjunkarens svar jag vill ha». Härefter
hade t. f. regementschefen börjat redogöra för hur han tänkt sig tjänstens
ordnande, om underofficerarna tidigare inkommit med sina ansökningar om
utfående av forttraktamentet. Hela besöket hos översten hade icke kunnat
få annat sken, än att denne önskat framhålla framtida tjänsteförhållande för
reservpersonalen vid regementet i sådan dager, att underofficerarna skulle
frångå sin avsikt att vidhålla sin begäran örn forttraktamentets utbetalande.
Underofficerarna hade nämligen fått besked om, att de vid kommande tjänsteperioder
skulle kommenderas i fort tre dagar och i kasern den fjärde
för att på så sätt gå miste om traktamentets utbetalande. De hade på grund
härav fått det intrycket, att tjänsten komme att försvåras för deras till senare
möten inbeordrade kamrater, örn de nu vidhölle sin begäran om traktamentens
utbetalande. Som avslutning på besöket hos t. f. regementschefen hade de
fått det beskedet, att han varken i det militära eller civila livet ville kännas vid
sådana inkorrekta herrar, därmed åsyftande att underofficerarna handlat

inkorrekt genom att inlämna sina ansökningar om forttraktamente och särskilt
då det förhållandet, att ansökningarna inkommit enligt t. f. regementschefens
mening för sent. Skälet för ansökningarnas inlämnande vid denna sena
tidpunkt vore, att samtliga varit av den uppfattningen, att traktamentet komme
att utbetalas utan särskild ansökan, varför de först efter besked örn att så
icke komme att förfaras inlämnat sina ansökningar. Örn icke deras ansökningar
komme att bifallas, hade de önskat besvärshänvisning. Vid underofficerarnas
utträde ur t. f. regementschefens tjänsterum, hade t. f. regementschefen
uppmanat dem att »gå ut och överlägga», tydligen syftande på att de
efter den orientering de erhållit angående forttraktamentet skulle ändra ståndpunkt.
De hade stannat i väntrummet, där de börjat samtala om huru de
skulle göra. Härunder hade de avbrutits av regementsintendenten kaptenen
Berglind, som i ganska hög ton underrättat dem om att de omgående skulle
lämna honom svar angående ansökningarna om forttraktamenten. Inför
denna påtryckning och inför den möjligheten, att de kunde komma att utsättas
för ännu mer betungande tjänstgöring, hade de överenskommit att återtaga
sina ansökningar. Gustafsson hade uppsökt regementsintendenten å dennes
tjänsterum och underrättat honom örn beslutet. Gustafsson hade därvid av
intendenten beordrats att kalla in de i väntrummet varande reservunderofficerarna.
Regementsintendenten hade därefter tillhållit dem det olämpliga i
att, på sätt som skett, begära forttraktamentets utbetalande under förmenande,
att de icke inlämnat desamma tjänstevägen, trots att det icke vore intendenten
obekant, att ansökningarna ifråga inlämnats å respektive fortexpeditioner.
Regementsintendenten hade använt uttrycket »skitiga papperslappar»
om deras ansökningar. Gustafsson hade därav bibringats det intrycket,
att även regementsintendenten påverkats av t. f. regementschefens uppträdande
i saken. Underofficerarna hade på anmodan av regementsintendenten
skriftligen återkallat sina tidigare inlämnade ansökningar. Efter det regementsintendenten
meddelat t. f. regementschefen underofficerarnas beslut
örn ansökningarnas återkallande, hade de åter inkallats till t. f. regementschefen,
därvid de mottagits på ett sätt, som kunde anses vara rekommenderande
för en regementschef gent emot sina underlydande. Till sist ville Gustafsson
framhålla, att den behandling han och hans kamrater rönt vid ifrågavarande
tillfälle icke utgjort en värdig avslutning på ett repetitionsmöte, synnerligast
då såväl Gustafsson som hans kamrater varit och fortfarande vore
av den övertygelsen, att det enligt gällande avlöningsreglemente vore en dem
tillkommande avlöningsförmån vid forttjänstgöring av det slag, det här vore
fråga örn, att utbekomma det s. k. forttraktamentet.

I .skrivelse den 11 februari 1935 till öst anmodade jag denne att till mig
inkomma med yttrande angående ifrågavarande händelseförlopp.

Med anledning därav anförde Öst i skrivelse den 8 mars 1935:

Den 30 september 1934 hade fortadjutanten utbetalat forttraktamente till
officerare och underofficerare på stat och i reserven i den ordning, som tilllämpats
tidigare år. Påföljande dag hade fortadjutanten meddelat, att reservpersonalens
forttraktamenten måste återbetalas, enär han från regements -

intendenten erhållit order om, att sådant traktamente icke skulle utgå till
officerare och underofficerare i reserven. Gustafsson, Öst, Jönsson och Bäck
hade således icke haft anledning att tidigare, varken skriftligen eller annorledes,
anhålla örn forttraktamente, då de ju levat i den uppfattningen, att de
ägt författningsenlig rätt till sådant traktamente. Deras första åtgärd hade
varit, att de var för sig till regementets kassaförvaltning inlämnat räkning
å forttraktamentet. Ifrågavarande räkningar hade återställts till dem med
så lydande skrivelse. »Jämlikt regementschefens beslut kommer — i enlighet
med bestämmelserna i avlöningsreglementet S. F. S. 260/1928 8 kap. 3 § —
forttraktamente icke att utbetalas till officer eller underofficer i reserven innevarande
år.» Genom Gustafsson, som vore den till tjänsteåldern äldste av
dem, hade de övriga meddelats, att de, enligt av regementsintendenten lämnad
tillrådan, hos regementschefen finge anhålla om forttraktamente, och om
detta icke beviljades, om besvärshänvisning. Här återgivna samtal mellan
regementsintendenten kaptenen Berglind och styckjunkaren Gustafsson hade
försiggått å kassaförvaltningen den 3 oktober 1934. Översten Bergelin hade
i sitt yttrande även gjort gällande, att Öst och hans kamrater icke förfarit
korrekt därigenom att de på ett och samma papper skrivit såväl anhållan
om forttraktamente som ock anhållan om besvärshänvisning. Huruvida överstens
uppfattning angående denna formella detalj vore riktig, avstode öst
från att bedöma. Att öst och hans kamrater därmed avsett att i ena eller
andra avseendet utöva någon påtryckning på regementschefen vid hans fattande
av beslut i ärendet, hade varit för dem främmande. Den 6 oktober 1934
kl. 15 hade Öst och hans kamrater uppkallats till regementschefen, som i närvaro
av regementsintendenten och regementskvartermästaren, den senare förande
anteckningar över samtalet, mottagit dem med en synnerligen barsk
min och med höjd röst tillfrågat dem om de fortfarande vidhölle sitt otillbörliga
tilltag att begära forttraktamente. översten hade ock framhållit, att
om de vidhölle sin begäran, komme underofficerarna i reserven att få det
besvärligt under sin tjänstgöring vid regementet, enär deras tjänstgöring
skulle ordnas så, att sådan traktamentsersättning, som det här gällde, icke behövde
utbetalas. Reservunderofficerarna skulle då icke få inkvarteras i forten,
men väl tjänstgöra där tre dagar i följd och den fjärde dagen vid trupp
i kasern. På en kronans trampcykel skulle de få åka mellan kasernen och
fortet både morgon och kväll. Översten hade ock förklarat, att han icke ville
vidkännas Öst och hans kamrater varken vid regementet eller i det civila.
Efter denna förklaring beordrades de ut från regementsexpeditionen för att
sinsemellan överlägga huruvida de icke, med hänsyn till vad översten andraga,
borde återkalla sina ansökningar. Att styckjunkare Gustafsson på tillfrågan
av översten, om det verkligen kunde anses skäligt att forttraktamente
utbetalades i här avsedda fall, svarat ja, med någon tvekan i rösten, hade
icke förvånat öst, med hänsyn till den barska ton, vari de blivit tilltalade.
Utkomna i regementschefens väntrum hade styckjunkaren Gustafsson och
öst vidhållit, att de icke borde återkalla sin ansökan om forttraktamente.
Sergeanterna Bäck och Jönsson hade emellertid vädjat till dem som kam -

rater att icke genom en sådan åtgärd försvåra deras och andra yngre reservunderofficerares
framtida tjänstgöring vid regementet. Inför denna vädjan
hade Gustafsson och Öst beslutat, ehuru med tvekan, att återkalla sin anhållan
om forttraktamente. Sedan öst och hans kamrater meddelat regementsintendenten
sitt beslut, hade de beordrats att inställa sig på hans tjänsterum.
Inkomna dit hade dörren stängts, varefter regementsintendenten i
mycket barsk ton tillhållit dem deras fräcka tilltag att begära forttraktamente
och att de för sina skrivelser använt »skitiga papperslappar», såsom
iegementsintendentens ord fallit. Efter det de hos regementsintendenten
påtecknat återkallandet av ansökningarna om forttraktamentet, hade de
av regementsintendenten beordrats, även nu i en ytterst frän och nedlåtande
ton, att åter inställa sig hos regementschefen, som mottagit dem synnerligen
älskvärt och nu i sitt tal haft ett helt annat tonfall än då de första gången
varit inkallade, översten framhölle i sitt yttrande till militieombudsmannen
som sin uppfattning, att öst och hans kamrater visat otacksamhet gentemot
de åtgärder, som vidtagits till deras fördel. Mot detta överstens påstående
ville Öst framhålla, att de utan anmärkning fullgjort sin tjänst och icke i något
avseende klandrat de anordningar, som vidtagits för deras inkvartering,
eller vad annorledes kommit dem till del, frånsett vägran att utbetala omskrivna
traktamentsersättning. Av kaptenen Berglinds yttrande framginge,
att Berglind uppfattat det svar, som på regementschefens fråga till äldste
reservunderofficeren, huruvida forttraktamentet under här avsedda förhållanden
skäligen borde utgå, lämnats av styckjunkaren Gustafsson, helt annorlunda
än vad regementskvartermästaren i sitt protokoll, dagtecknat den 3
december 1934, angivit. Berglind hade i sitt yttrande av den 4 december
1934 uppgivit, att ifrågavarande svar varit nej, under det att regementskvartermästaren
påstode, att styckjunkaren Gustafsson svarat ja på regementschefens
omförmälda fråga.

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa översten Bergelin under åtal inför vederbörlig domstol.

I skrivelse den 19 mars 1935 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i saken förekommit:

I ärendet vore följande utrett: T. f. chefen för Bodens artilleriregemente,
översten Sune Bergelin hade den 6 oktober 1934 till sig å sitt tjänsterum
låtit inkalla styckjunkaren i regementets reserv E. E. L. Gustafsson, sergeanten,
numera styckjunkaren i reserven J. O. Öst samt sergeanterna i reserven
A. J. T. Jönsson och J. B. Bäck. Anledningen härtill hade varit, att nämnda
underofficerare den 5 oktober 1934 skriftligen hos t. f. regementschefen
framställt begäran örn utbekommande av s. k. forttraktamente för tjänstgöring
å fort under repetitionsövningen 1934 ävensom om meddelande av
besvärshänvisning, för den händelse framställningen om forttraktamente
icke kunde bifallas. Enligt t. f. regementschefens befallning hade vid tillfället
närvarit regementskvartermästaren kaptenen W. Wilson och dåvarande
4 — Militicombudsinannens ämbclsbcrullelsc

regementsintendenten, kaptenen K. O. E. Berglind, den förre med uppgift
att föra anteckningar över samtalet. Vid de fyra underofficerarnas inställelse
inför t. f. regementschefen hade denne, som vid tillfället tilltalat underofficerarna
med kort och skarp röst, för underofficerarna framhållit, att det
icke varit korrekt av dem att efter slutad kommendering komma med sina
anspråk och att han ej ville hava något att göra med inkorrekta herrar i
det civila livet. T. f. regementschefen hade därefter yttrat, att han, därest
framställningen gjorts den 7 eller den 8 september 1934, skolat, för att undvika
komplikationer och med hänsyn till det starkt minskade övningsanslaget,
ordna det så, att underofficerarna kommenderats till fort under tre dagar
och den fjärde dagen fått tjänstgöra inom kasernen. T. f. regementschefen
hade därjämte tillagt, att underofficerarna genom sin begäran kunde
ställa det otrevligt för sina kamrater, då dessa vid kommande tillfällen kunde
få en sålunda ordnad tjänstgöring med upp- och nedflyttning från och
till kasernen. Underofficerarna hade därefter beordrats att gå ut från t. f.
regementschefens tjänsterum för att samråda, huruvida de skulle återkalla
sina ansökningar. Vid den överläggning, som sålunda ägt rum, hade underofficerarna,
med hänsyn till vad t. f. regementschefen anfört örn följderna
för deras kamrater under kommande tjänstgöring, beslutat att avstå från sin
begäran om forttraktamente. Besked därom hade sedermera lämnats t. f.
regementschefen. Efter det översten Bergelins berörda förfarande påtalats
i pressen, hade underofficerarna, med anledning av en av nuvarande regementsintendenten,
kaptenen E. Wikland på t. f. regementschefens befallning
till underofficerarna den 3 november 1934 avsänd skrivelse, gjort förnyade
framställningar om utbekommande av forttraktamente, och hade regementschefens
i ärendet meddelade beslut genom besvär av underofficerarna underställts
högre myndighets prövning.

översten Bergelins förfarande i detta ärende måste enligt militieombudsmannens
mening anses innefatta obehörig påtryckning mot personer, som
stått under hans befäl, i syfte att förmå dessa att återtaga av dem gjorda
framställningar om utbekommande av viss avlöningsförmån.

Vid sitt uppträdande mot bemälde underofficerare syntes Bergelin icke
hava iakttagit de skyldigheter, som enligt tjänstgöringsreglementet för armén,
§ 1 mom. 14, ålåge en var befälhavare, nämligen att söka vinna deras
förtroende, som stöde under hans befäl, och välvilligt befrämja deras bästa.
Då Bergelin till underofficerarna yttrat, att han icke ville hava något att
göra med inkorrekta herrar i det civila livet, syntes Bergelin tillika hava
åsidosatt regementschef enligt § 34 mom. 13 tjänstgöringsreglementet för
armén åliggande skyldighet att genom välvilligt och förtroendeingivande
uppträdande och genom intresse för officerarnas och underofficerarnas personliga
angelägenheter söka vinna inflytande över dem och deras förhållanden
utom tjänsten.

Genom vad sålunda förekommit funne militieombudsmannen Bergelin
hava gjort sig skyldig till tjänstefel av den beskaffenhet, att det icke kunde
undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge för den skull åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa översten Sune Bergelin under åtal inför vederbörlig domstol för vad,
på sätt i det föregående angivits, läge honom till last. Ämbetet borde därvid
å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Gustaf
Kristianson översten Bergelin under åtal inför regementskrigsrätten vid Bodens
artilleriregemente under yrkande om ansvar å honom för vad militieombudsmannen
lagt honom till last.

Den 10 april 1935 meddelade krigsrätten utslag i målet. I utslaget yttrades:
Krigsrätten funne väl, att Bergelin förfarit felaktigt såväl genom att,
sedan han i egenskap av t. f. chef för regementet den 6 oktober 1934 inför
sig å sitt ämbetsrum låtit inkalla Gustafsson, Öst, Jönsson och Bäck, påverka
dem att återtaga ingivna ansökningar om utbekommande av s. k. forttraktamente
som ock genom att under samtalet med dem göra vissa antydningar
och fälla vissa uttryck, vilka finge anses vara mindre lämpliga; men
enär Bergelin icke, genom vad sålunda anmärkts, kunde anses hava gjort
sig förfallen till ansvar för ämbetsfel, desto mindre som han genom en senare
på hans order avlåten skrivelse låtit underrätta underofficerarna, att de,
då de sedermera, såsom blivit för Bergelin känt, ändrat mening i fråga örn
rätten att erhålla forttraktamenten, ägde inkomma med nya ansökningar i
ämnet, över vilka Bergelin, sedan desamma blivit av underofficerarna gjorda,
meddelat beslut, innefattande avslag å ansökningarna, varjämte vederbörlig
besvärshänvisning lämnats, alltså — och med fästat avseende jämväl
därå. att Bergelins nyss omförmälda beslut, mot vilka talan av underofficerarna
fullföljts, blivit av såväl arméförvaltningen å civila departementet
som ock Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt gillade — funne krigsrätten
den av åklagaren mot Bergelin i målet förda talan icke kunna bifallas.

Enär krigsrätten funnit, att Bergelin förfarit felaktigt uti de av militieombudsmannen
påtalade hänseendena, ansåg militieombudsmannen sig kunna
låta bero vid krigsrättens utslag, vilket sedermera vunnit laga kraft.

8. Obehörigt kvarhållandc av person, sorn tillsagts förvarsarrest.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde vapenhantverkaren
August Birger Vilhelm Boos, bland annat, följande.

Roos, vilken innehade befattning såsom vapenhantverkare vid Svea livgarde,
hade den 1 februari 1935 kl. 14.40 av kaptenen Nordenskjöld för
fylleri och undanhållande blivit tillsagd förvarsarrest. Efter förberedande
förhör hade Roos samma dag kl. 17.00 på order av sekundchefen undersökts
av regementsläkaren, därvid framgått, att Roos praktiskt taget icke
varit påverkad av starka drycker. Det oaktat hade Roos emellertid blivit

kvarhållen i förvarsarresten under ytterligare 68 timmar. Sedermera hade
Roos ställts under tilltal vid regementskrigsrätten, därvid talan emellertid
icke förts mot Roos för undanhållande. Talan mot Roos för fylleri nämnda
den 1 februari hade ogillats av regementskrigsrätten, som emellertid fällt
Roos till ansvar för det han nämnda dag varit så berörd av starka drycker,
att han icke varit i stånd att på sätt vederbort fullgöra sin tjänst. Av den
av C. A. Svedelius och Olof af Geijerstam utgivna kommentaren till strafflagen
för krigsmakten m. fl. författningar framginge, att förvarsarresten icke
utgjorde något straff utan allenast ägde preventiv karaktär. Det syntes icke
kunna antagas, att förvarsarresten i förevarande fall tillgripits för att förhindra
ett undanhållande från Roos’ sida. Beskyllningen mot Roos för
fylleri torde ej heller kunna motivera förvarsarrestens fortsättande, åtminstone
icke efter läkarundersökningen, då tjänsten för dagen varit avslutad
och Roos brukat begiva sig hem till sin bostad. Enligt regementsläkarens
utlåtande hade Roos vid undersökningstillfället haft regelbunden och normal
puls, säker gång och säkert tal, uppträtt behärskat och hövligt, varit väl
orienterad i fråga om tid och rum och ägt klar framställningsförmåga. Vidare
hade Roos haft klädedräkten ordnad och någon spritlukt från Roos
hade icke heller förmärkts.

Vid Roos’ skrift hade fogats dels utdrag ur kasernvaktens arrestantliggare
den 6 februari 1935, utvisande att Roos den 1 februari kl. 14.40 blivit av
kaptenen Nordenskjöld tillsagd förvarsarrest för fylleri och undanhållning
samt att han den »4/i» kl. 13.39 på order av sekundchefen försatts på fri fot,
dels ock ett av regementsläkaren E. Weisner den 1 februari 1935 dagtecknat
protokoll, fört vid undersökning av Roos för påvisande av alkoholpåverkan.
Enligt protokollet hade Roos vid undersökningen, som påbörjats
nyssnämnda dag kl. 17.00 och avslutats samma dag kl. 17.30, uppgivit, att
han festat hela natten till den V2 till kl. 4 f. m. med intagning av »5, 6, 7
snapsar och några groggar», »kaffe och cognac», samt att han senast förtärt
cirka 5 centiliter snaps jämte en flaska öl den 1 februari kl. 11 f. m.—
12 midd. Såsom resultat av undersökningen hade Weisner å protokollet
tecknat det utlåtandet, att Roos icke vid undersökningen varit så påverkad
av starka drycker, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina
handlingar, men att Weisner dock ansåge honom icke för det dåvarande i
lämpligt tillstånd att eventuellt föra bil. Vidare hade föreståndaren för Statens
rättskemiska laboratorium professorn Erik Wolff å protokollet tecknat
ett den 2 februari 1935 avgivet utlåtande, att blodprov, som tagits vid Weisners
undersökning, visat 1.78 promille alkohol.

I skrivelse den 1 april 1935 till sekundchefen för Svea livgarde anmodade
militieombudsmannen denne att infordra och till militieombudsmannen inkomma
med yttrande av kaptenen B. F. E. Nordenskjöld ävensom att avgiva
yttrande för egen del. Militieombudsmannen anhöll tillika, att sekundchefen
måtte tillställa honom avskrift av regementskrigsrättens protokoll i det
i klagoskriften omnämnda målet mot Roos.

Med skrivelse den 2 maj 1935 översände sekundschefen, översten C. A.

Tersmeden dels avskrift av regementskrigsrättens förenämnda protokoll, dels
ock yttrande av kaptenen Nordenskjöld.

Den översända avskriften av regementskrigsrättens protokoll utvisade i huvudsak
följande:

I en den 1 februari 1935 dagtecknad, till sekundchefen ställd skrivelse hade
Nordenskjöld anmält, att han tillsagt Roos förvarsarrest. I anmälan hade
Nordenskjöld uppgivit, att Roos icke funnits i vapensmedjan, när Nordenskjöld
dels kl. 9.45 dels kl. 13.40—-14.25 i sin egenskap av vapenofficer visiterat
densamma, samt att, sedan Nordenskjöld beordrat vapenunderofficeren
att tillsäga Roos att inställa sig å kasernofficerens expedition, Roos kl. 14.30
inställt sig därstädes, därvid Nordenskjöld konstaterat att Roos varit rörd
av starka drycker.

Vid det förhör inför bataljonschefen, som i anledning av Nordenskjöd
anmälan hållits den 1 och den 2 februari 1935, hade till en början företetts
utdrag ur militärt straffregister rörande Roos, utvisande, att Roos förut
ådömts följande bestraffningar, nämligen dels den 12 december 1913 för det
han varit av starka drycker överlastad samt för opålitlighet åtta dagars vaktarrest,
dels ock år 1920 för fylleri, oljud, förargelseväckande beteende samt
underlåtenhet att efterkomma överordnads ordningsföreskrifter femton
dagars vaktarrest.

Vid förhöret hade Nordenskjöld uppgivit, att han under de två sista åren
vid upprepade tillfällen, minst tre gånger, allvarligt förmanat Roos, då denne
varit rörd av starka drycker, att Nordenskjöld, då detta senast skett, underrättat
sekundchefen örn förhållandet och därefter meddelat Roos, att, därest
förhållandet upprepades, anmälan skulle göras mot Roos, ävensom att en
klocka sedan ett halft år tillbaka funnits uppsatt i det intill smedjan gränsande
besiktningsrummet för att personalen skulle vara i tillfälle att iakttaga
de bestämda tjänstgöringstiderna. Vidare hade Nordenskjöld hänvisat
till de tjänstgöringstider för vapenreparationsverkstaden, som sekundchefen
fastställt, och av vilka framginge, att arbetet i verkstaden påginge söckendagar
kl. 8.00—-16.30 med måltidsuppehåll mellan kl. 11.00 och kl. 12.00 samt
kl. 14.30—15.00, därest tjänstgöringen det medgåve.

Roos hade vid förhöret inför bataljonschefen uppgivit: Han medgåve, att
han kl. 9.45 varit på underofficersmässen och läst tidningar samt då varit
frånvarande från smedjan 15—20 minuter. Han hade emellertid tillstånd
av vapenofficeren att lämna smedjan för att läsa tidningar under tiden kl.
9.30—10.00. Mellan kl. 13.00 och kl. 14.00 hade han ett par gånger, bl. a.
kl. 13.40, varit utanför smedjan för att röka. Han kunde dock icke exakt
angiva de klockslag, då han kommit till och gått från smedjan, enär han ej
haft någon klocka. Han hade ifrågakomna dag förtärt en snaps till frukosten
kl. 11.00 men ansåge, att detta icke påverkat hans tjänsteduglighet
och att han skött sin tjänst under dagen. Ilan hade nämnda dag gjort en
förbesiktning av fyra kulsprutegevär. Dagen närmast därförut hade han
varit på fest.

Inför bataljonschefen hade vidare hörts löjtnanten Sergel, fanjunkaren
Fröberg samt furirerna Isberg och Ingemansson och hade dessa därvid berättat: Sergel:

Han hade på anmodan av Nordenskjöld infunnit sig på kasern officerens

expedition, varest då befunnit sig, förutom Nordenskjöld, Roos
och regementsdagunderofficeren. Roos hade på Nordenskjölds frågor svarat
sluddrigt och obestämt samt förefallit att vara rörd av starka drycker.

Fröberg: Han hade varit närvarande vid ett tillfälle i maj 1934, då Nordenskjöld
allvarligt förmanat Roos. Fröbergs bestämda uppfattning vöre,
att Roos icke varit nykter under sin tjänstgöringstid den 1 februari 1935.

Isberg: Roos hade den 1 februari 1935 varit borta dels en halv timme

före kl. 9.00, dels en gång efter kl. 9.30, sannolikt omkring en timme, dels
ock på eftermiddagen, sannolikt en gång före kl. 13.00 samt mellan kl. 13.00
och kl. 14.30. Roos hade icke varit nykter ifrågakomna dag.

Ingemansson: Roos hade varit frånvarande från smedjan dels mellan kl.

8.00 och kl. 9.00, sannolikt 30 ä 35 minuter, dels ytterligare en gång under
morgonen, då han återkommit omkring kl. 10.20, dels ungefär en halv timme
mellan kl. 12.00 och kl. 13.00, dels ock mellan kl. 13.00 och kl. 14.30. Ingemansson
ansåge, att Roos ej varit nykter ifrågakomna dag.

Sedan Tersmeden enligt beslut den 4 februari 1935 hos vederbörande
krigsdomare anhållit, att målet mot Roos måtte företagas till handläggning
vid Svea livgardes krigsrätt, handlades målet vid rätten den 9 och den 19
februari samt den 5 mars 1935, därvid tillförordnade krigsfiskalen Erik
Einar Nylander, å tjänstens vägnar, företrädde såsom åklagare.

Vid sammanträde med krigsrätten den 9 februari 1935 uppgav Roos: Den
fest, som han bevistat den 31 januari 1935, hade börjat med middag kl. V2 8
e. m. Till middagen hade Roos förtärt 3 vanliga supar brännvin och pilsner.
Efter middagen hade serverats kaffe, vartill Roos druckit 2 eller 3 spetsglas
konjak. Därefter hade Roos förtärt en grogg, bestående av omkring 5 centiliter
whisky och vatten. Vid 12-tiden på natten hade serverats supé, vartill
Roos förtärt 3 supar brännvin och pilsner. Roos hade icke kommit hem
från festen förrän vid 4-tiden på morgonen, och efter omkring 3 timmars
sömn hade han stigit upp och begivit sig till sitt arbete, där han infunnit sig
vid föreskriven tid kl. 8 f. m. Han erinrade sig numera, att han vid V, 9-tiden förmiddagen lämnat smedjan och begivit sig till underofficersmässen
för att telefonera samt varit borta en kortare stund. I övrigt bestrede han,
att han varit borta från smedjan mera än han tidigare uppgivit. Till frukosten,
som han intagit strax efter kl. 11 f. m„ hade han förtärt en sup
brännvin och en flaska pilsner. Han hade därpå under dagen icke förtärt
vare sig sprit eller pilsner. Han hade känt sig trött men bestrede, att han
varit onykter. Han bestrede jämväl, att han dagen i fråga gjort sig skyldig
till försummelse i sitt arbete. Han vitsordade Nordenskjölds uppgift rörande
förekomsten av klockan i besiktningsrummet men sade sig under dagen ifråga
ej hava sett på denna klocka.

Vid krigsrättssammanträdet den 9 februari 1935 hördes Sergel, Fröberg,
Isberg och Ingemansson såsom vittnen, därvid envar av dem bekräftade rik -

tigheten av sina vid förhöret inför bataljonschefen lämnade uppgifter. Rörande
vad som förekommit den 1 februari 1935 berättade Sergel, Fröberg,
Isberg och Ingemansson därjämte följande:

Sergel: Vid 1I2 3-tiden på eftermiddagen den 1 februari 1935 bade Sergel
efter order, som per telefon meddelats honom av Nordenskjöld, inställt sig å
kasernofficerens expedition. Örn anledningen till ordern hade Sergel icke erhållit
upplysning. Då Sergel infunnit sig i expeditionsrummet, hade därstädes
uppehållit sig Nordenskjöld och Roos. Omedelbart därpå hade jämväl tjänstgörande
regementsdagunderofficeren inställt sig å expeditionen. Sergel hade,
så snart han fått se Roos, förstått »vad det varit frågan om», d. v. s. att
Roos icke varit nykter. Nordenskjöld hade framställt en del frågor till
Roos, vilka, enligt vad Sergel kunnat förstå, huvudsakligen avsett att utröna,
under vilka tider på dagen Roos varit frånvarande från vapensmedjan och
varest han under frånvaron uppehållit sig. Roos hade, då han besvarat de
framställda frågorna, talat så sluddrigt, att Sergel delvis icke kunnat uppfatta
svaren. Rland de av Roos lämnade uppgifterna hade Sergel särskilt
fäst sig vid att Roos uppgivit sig mellan kl. 14.30—15.00 hava varit på underofficersmässen.
Härvid hade Sergel fäst sig av den anledning, att Sergel
samtidigt med uppgiftens lämnande sett på sin klocka och då funnit denna
visa på 14.35. Roos hade vid tillfället stått fullt stadigt men icke, såsom föreskrivet
vore vid tilltalandet av en överordnad, intagit »enskild ställning».
Roos’ ögon hade varit blodsprängda, och han hade »uppträtt på helt annat
sätt än vanligt» Enligt Sergels uppfattning hade Roos vid tillfället varit så
rörd av starka drycker, att han uppenbarligen ej kunnat sköta sin tjänst.
Vid förhörets slut hade Nordenskjöld givit dagunderofficeren order att insätta
Roos i förvarsarrest. Därefter hade Roos avförts och Nordenskjöld
hade samtidigt avlägsnat sig från rummet. Mellan 1U och 1 timme senare
hade Sergel blivit kallad att närvara vid förhör med Roos inför överstelöjtnanten
Sandmark. Huruvida Roos »på nöjaktigt sätt» besvarat de av Nordenskjöld
framställda frågorna, kunde Sergel ej yttra sig örn, enär Roos, såsom
Sergel tidigare uppgivit, talat så sluddrigt, att en stor del av svaren gått
förlorade för Sergel. Vid förhöret hade Nordenskjöld ej framställt något
klander mot Roos utan allenast framställt vanliga frågor.

Fröberg: Han hade sedan den 15 december 1932 tjänstgjort såsom vapenunderofficer
vid regementet med tjänstgöring i vapenofficerens expedition,
vilken vore inrymd i samma byggnad som vapensmedjan. Den 1 februari
1935 hade han ankommit till vapensmedjan ungefär fem minuter över åtta
på förmiddagen. Smedjan hade då varit öppen. Enär blott Fröberg och
Roos hade nycklar till smedjan, hade Fröberg förstått, att Roos redan varit
där och öppnat. Då Fröberg anlänt, hade Roos ej befunnit sig i smedjan.
Fröberg hade gått in till sitt arbete å expeditionen, varför han ej kunde yttra
sig örn, vid vilken tidpunkt Roos sedan återvänt. Vid 1/2 10-tiden på f. lii. hade
Fröberg varit ute i smedjan och talat nied Roos. Denne hade då verkat
trött, men någon direkt anmärkning mot hans nykterhetstillstånd hade ej
funnits anledning till. Senare under dagen hade Fröberg först omkring tjugu

minuter före två varit ute i smedjan. Roos hade då icke varit tillstädes där.
Klockan 2.16 e. m. hade Fröberg erhållit order av Nordenskjöld, att Fröberg,
så snart han anträffade Roos, skulle beordra honom att inställa sig
hos Nordenskjöld å kasernofficerens expedition. Strax därpå hade Fröberg
påträffat Roos utanför smedjan och delgivit honom ordern. Fröberg hade
då förmärkt, att Roos talat sluddrigt samt »ej varit så stadig i gången som
vanligt». Dessutom hade Fröberg märkt tämligen stark spritlukt från Roos’
mun. Allt hade enligt Fröbergs uppfattning tytt på, att Roos vid tillfället
varit »tjrdligt berörd av starka drycker». Huruvida en person, som ej kände
Roos, vid ett sammanträffande med honom vid sist angivna tidpunkt skulle
förstått, att Roos varit onykter, vågade Fröberg ej bestämt yttra sig örn,
men Fröberg holle före, att en utomstående person troligen ej skulle uppmärksammat
detta förhållande.

På fråga huruvida Fröberg förmärkt någon skillnad i Roos’ uppträdande,
då Fröberg den 1 februari 1935 först iakttagit honom vid 1/2 10-tiden på
f. m. och då Fröberg sedan iakttagit honom strax före kl. 2 e. m., förklarade
Fröberg, att Roos, då Fröberg på morgonen iakttagit honom, verkat att
hava haft »en stormig natt», men att Roos vid det senare tillfället »uppenbarligen
spätt på fyllan».

Isberg: Han hade sedan den 8 september 1926 med undantag för sommarmånaderna
varje år, då han varit beordrad till tjänstgöring vid skjutskola,
tjänstgjort i regementets vapensmedja. Den 1 februari 1935 hade Roos, Ingemansson
och Isberg anlänt till smedjan ungefär kl. 8 f. m. Därefter hade
Roos uppehållit sig i smedjan till omkring klockan V, 10 f. m., då han avlägsnat
sig. Kl. 10.20 hade Roos återvänt till smedjan. Sistnämnda tidpunkt
kunde Isberg bestämt angiva, enär han då sett på sin vid arbetsplatsen upphängda
klocka. Roos hade därpå uppehållit sig i smedjan till frukostrastens
början kl. 11 f. m. Kl. 12 på middagen hade Roos åter inställt sig i smedjan
och stannat där omkring en halv timme. Därpå hade Roos avlägsnat sig
för att återkomma efter 20—25 minuter. Efter allenast ett par minuters
vistelse i smedjan hade Roos åter avlägsnat sig och icke återkommit, innan
Isberg kl. 1/2 3 e. m. lämnat smedjan för att dricka kaffe. Därefter hade Isberg
icke under ifrågakomna dag sett Roos i smedjan. Genast då Isberg
på morgonen fått se Roos, hade Isberg fått den uppfattningen, att Roos ej
varit »fullt nykter». Detta hade förmärkts på hans »sluddriga tal, slappa
hållning, dimmiga ögon och ovanliga uppträdande för övrigt». Roos hade
däremot gått fullt stadigt. Isberg hade icke kunnat märka någon skillnad i
Roos’ uppträdande på morgonen och under de få minuter, då Isberg efter
frukosten iakttagit honom i smedjan. Den 1 februari 1935 hade i vapensmedjan
varit sysselsatta sex man. Isberg hade hela dagen sysslat med
snickeriarbeten, som beordrats av vapenofficeren, och för vilkas utförande
Isberg icke varit i behov av instruktion eller besiktning från Roos’ sida. Ingemansson
hade dagen i fråga varit sysselsatt med att tillverka riktkäppar. De
övriga i verkstaden närvarande hade sysslat med justering av vapen. Isberg
vågade icke yttra sig om, huruvida de övriga i smedjan sysselsattas ar -

bete blivit lidande genom Roos’ frånvaro, men Isberg hade icke förmärkt något
avbrott i arbetet. Smedjans storlek vore omkring 7X4 meter, varför
varje där sysselsatt hade god utsikt över lokalen och de andras förehavanden.

Ingemansson: Han vore sedan år 1930 sysselsatt med arbete i regementets
vapensmedja. Då han kl. 8 på morgonen den 1 februari 1935 anlänt till
vapensmedjan, hade Roos befunnit sig där. Strax efter kl. 1/2 9 hade Roos
avlägsnat sig från smedjan och återkommit ungefär kl. 9. Senare på morgonen
hade Roos åter avlägsnat sig och efter »en längre stunds» bortovaro
återkommit kl. 10.20. Sistnämnda klockslag vore exakt, enär Ingemansson
vid Roos’ återkomst sett på sin klocka, vilken legat på arbetsbordet. Efter
frukostrasten hade Roos klockan 12 återkommit till smedjan. Under tiden
mellan kl. 12 och 1 på middagen hade Roos varit frånvarande omkring en
halv timme. Sedan Roos omkring kl. 1 e. m. lämnat smedjan, hade han
icke mera återkommit. Vid de tillfällen under ifrågavarande dag, som Ingemansson
sett Roos, hade denne »icke varit nykter». Detta hade märkts på
hans sätt över huvud men särskilt på att han sluddrat på målet och varit
dimmig på ögonen. Det hade däremot icke varit något fel på hans gång eller
hållning. Ingemansson hade hela ifrågakomna arbetsdag varit sysselsatt
med att tillverka riktkäppar, för vilket arbetes utförande Ingemansson icke
varit i behov av instruktioner av Roos. Isberg hade ifrågakomna dag sysslat
med snickeriarbete. Vad den i smedjan arbetande furiren Olsson sagda dag
haft för arbete, hade Ingemansson ej lagt märke till. Övriga i smedjan sysselsatta
tre personer hade arbetat med reparationer och besiktningar av vapen.
Huruvida för de andras del uppkommit någon stagnation i arbetet på
grund av Roos’ frånvaro från smedjan kunde Ingemansson ej yttra sig om.
Ingemansson hade sett, att Roos ifrågakomna dag, då han befunnit sig i
smedjan, sysslat med förbesiktning av kulsprutegevär.

Rörande av Roos förut begångna förseelser av liknande slag berättade
Nordenskiöld vid sammanträdet den 9 februari följande: Vid något tillfälle
i maj 1934 hade Roos under tjänstetid uppträtt så påverkad av starka drycker,
att han varit oförmögen att sköta sin tjänst. Nordenskjöld hade då inkallat
Roos på vapenofficerens expedition, där Nordenskjöld givit Roos kraftiga
föreställningar, varpå han för dagen permitterat Roos från tjänsten.
Sistnämnda åtgärd hade Nordenskjöld vidtagit, enär Roos icke kunnat utföra
något arbete och det ur disciplinär synpunkt varit olämpligt att Roos i
sitt berörda tillstånd uppträdde inom kasernområdet. Vid något tillfälle i
juli 1934 hade Roos åter under tjänstgöringstid vid 2-tiden på dagen varit
berörd av starka drycker i sådan grad, att han icke kunnat sköta sin tjänst.
Nordenskjöld, som även bestrede tjänsten som kasernofficer, hade då inkallat
Roos å kasernofficerens expedition och ånyo gjort honom kraftiga föreställningar
samt meddelat honom, att Nordenskjöld, därest sekundchefen varit
tillstädes, skolat för denne anmäla förhållandet. Nordenskjöld hade därpå
skickat hem Roos för återstoden av dagen. Enligt vad Nordenskjöld erfarit
men själv ej iakttagit hade Roos jämväl den 5 oktober 1934, som varit
utryckningsdag vid regementet, varit så berörd av starka drycker, att han

icke kunnat sköta sin tjänst, vilket måste anses så mycket mera försvårande,
som utryckningsdagen, då vapeninlämning ägde rum, vore den dag, då vapenhantverkarens
tjänster bäst behövdes. På morgonen sistnämnda dag
hade Nordenskjöld, som under dagen skulle deltaga i fältskjutning å Järvafältet,
i vapensmedjan låtit draga sina vapen. Då Roos iakttagit detta, hade
han uppenbarligen förstått, att Nordenskjöld icke under dagen skulle befinna
sig inom kasernområdet, varför han funnit tillfället lämpligt att berusa sig.

Nylander förklarade, att han påstode ansvar å Roos för det han såväl den
1 februari 1935 som vid de tre av Nordenskjöld angivna tidigare tillfällena
varit överlastad av starka drycker och visat försummelse i honom åliggande
tjänsteplikt.

Vid krigsrättens sammanträde den 19 februari 1935 hördes såsom vittnen,
på begäran av Roos, furirerna Johansson och Flygare samt korpralen Carlsson,
vilka därvid uppgåvo:

Johansson: Han hade sedan år 1931 varit sysselsatt med arbete i regementets
vapensmedja och plägade huvudsakligast syssla med reparationer och
rengöringar av vapen. Den 1 februari 1935 hade Johansson arbetat i smedjan,
därvid Johansson sysslat med rengöring av kulsprutegevär. Klockan
mellan 8 och 11 f. m. hade Johansson sönderplockat och rengjort två kulsprutegevär.
Då Johansson blivit färdig med arbetet med det ena kulsprutegeväret,
hade han vid 9-tiden f. m. anmält detta för Roos, vilken besiktigat
geväret. Jämväl det andra kulsprutegeväret hade efter tillsägelse blivit besiktigat
av Roos. Roos hade dagen i fråga »icke varit nykter», vilket Johansson
redan på morgonen sagda dag lagt märke till. Roos hade närmast verkat
»dagen efter» eller »bakom». Klockan mellan 8 och 11 f. m. hade Roos
stundtals varit borta från smedjan, men Johansson kunde numera icke närmare
erinra sig, vilka tider Roos varit frånvarande. Arbetet i smedjan hade
ifrågakomna dag, såvitt Johansson kunnat förstå, gått sin gilla gång. Johansson
kunde icke erinra sig något tillfälle, då arbetet i smedjan på något
sätt fördröjts på grund av Roos’ förhållande. Underofficersmässen, där Roos
plägade uppehålla sig, då han vöre borta från smedjan under arbetstid, vore
belägen blott omkring 20 steg från smedjan, varför Roos lätt kunde tillkallas
därifrån, örn så erfordrades.

Flygare: Han hade under en månad år 1933 och sedan den 15 augusti
1934 tjänstgjort i regementets vapensmedja. Den 1 februari 1935 hade Flygare
i smedjan varit sysselsatt med rengöring och justering av kulsprutegevär.
Flygare hade under dagens lopp hunnit färdigställa fyra kulsprutegevär.
Då Flygare varit färdig med något gevär, hade han hos Roos begärt
besiktning av arbetet, och Roos hade då verkställt besiktning. Flygare hade
lagt märke till, att Roos ifrågavarande dag varit borta »mer än vanligt» från
smedjan. Däremot kunde Flygare ej erinra sig, att det varit något ovanligt
i Roos uppträdande dagen ifråga. Flygare hade utfört sitt arbete som vanligt,
och arbetet hade icke försenats genom Roos’ frånvaro. Arbetet i smedjan
hade även vid de tillfällen, då Roos varit onykter, gått sin gilla gång,
såvitt Flygare iakttagit. Vid något enstaka tillfälle hade Roos själv lagt

hand vid arbetet med kulsprutegevär, men i allmänhet hade Roos blott givit
order om utförandet av arbeten å kulsprutegevär och sedan verkställt besiktning
av arbetet.

Carlsson: Mellan klockan J/:3 och klockan 3 på e. m. den 1 februari 1935
hade Carlsson i egenskap av vaktbefälhavare uppehållit sig i kasernvakten.
Nordenskjöld hade då infunnit sig där, medhavande Roos. Nordenskjöld
hade givit Carlsson order att låsa upp dörren till förvarsarresten, varpå
Nordenskjöld dit infört Roos. Nordenskjöld hade icke meddelat Carlsson
något om orsaken till att Roos insattes i förvarsarresten. Carlsson hade tidigare
sett Roos men aldrig talat med denne. Vid insättningen av Roos i förvarsarresten
hade Carlsson så kort stund iakttagit Roos, att han icke kunde
uttala sig örn dennes nykterheistillstånd. Carlsson hade vid tillfället frågat
någon i vakten, om han visste, varför Roos blivit satt i förvarsarrest. Härpå
hade Carlsson fått till svar, att Roos enligt uppgift skulle varit »full». Carlsson
hade härtill genmält, att Roos väl icke varit »full», ty därmed menade
Carlsson, att man ej kunde gå. varjämte han då också tillagt, att han icke
varit i tillfälle avgöra, örn Roos varit något berusad eller icke. Roos hade
sedermera från arresten genom ringning tillkallat Carlsson. Vad Roos därvid
till honom yttrat, kunde han ej erinra sig. Däremot erinrade han sig,
att han vid tillfället särskilt tänkt på, att Roos talat »mera suddigt än personer
brukar göra». Då han emellertid icke kände till, huru Roos plägade
tala i vanliga fall, kunde han ej avgöra, huruvida Roos’ suddiga tal vid tillfället
berott på onykterhet. Roos hade vid tillfället talat så pass tydligt att
Carlsson väl kunnat uppfatta vad Roos sagt. Sedan Roos förvarats i arresten
omkring en halv timme, hade han av regementsdagunderofficeren förts till
förhör inför överstelöjtnanten Sandmark.

Vid sammanträdena den 9 och den 19 februari 1935 förekom tillika utredning
beträffande de delar av målet, som rörde ansvarspåståendena mot Roos
för förseelser, begångna i maj och juli samt den 5 oktober 1934.

Den 5 mftrs 1935 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig därvid:
Enär genom den i målet förebragta utredningen och bevisningen blivit ådagalagt,
att Roos den 5 oktober 1934 under tjänstgöring i vapenreparationsverkstaden
inom regementet varit överlastad av starka drycker och förty
oförmögen att sköta sin tjänst såsom vapenhantverkare, ävensom att Roos
vid ett tillfälle under vardera av månaderna maj och juli 1934 samt den 1
februari 1935 likaledes under tjänstgöring i vapenreparationsverkstaden varit
så berörd av starka drycker, att han icke varit i stånd att på sätt vederbort
fullgöra sin nämnda tjänst, men det icke blivit styrkt, att Roos vid sistnämnda
tre tillfällen varit så påverkad av starka drycker, att han borde straffas
för fylleri, alltså och utan avseende å vad Roos till sitt fredande från ansvar
i målet anfört prövade krigsrätten rättvist döma Roos dels, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma lag samt 131 och 132 §§
strafflagen för krigsmakten, för ett fortsatt brott, innefattande tjänsteförsummelse,
till mistning av sin tjänst såsom vapenhantverkare vid regementet
under två månader, dels ock, jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten, för

fylleri att undergå vaktarrest tio dagar. Av åklagaren framställt yrkande
om förpliktande för Roos att återgälda förskjuten ersättning för undersökning
utav å Roos taget blodprov funne krigsrätten lagligen icke kunna bifallas.

I det vid Tersmedens skrivelse fogade yttrandet av Nordenskjöld anförde
denne:

Den 10 oktober 1932 hade Nordenskjöld tillträtt befattningen som vapenofficer.
Vid sitt tillträdande hade Nordenskjöld haft vetskap om att ordningen
i expeditionen och vapenreparationsverkstaden ej varit den bästa.
Vapenunderofficeren hade vid samma tillfälle på grund av fylleriförseelse
m. m. erhållit femton dagars vaktarrest och sedermera blivit entledigad från
sin befattning. Av sekundchefen hade Nordenskjöld vid sitt tillträde som
vapenofficer fått allvarlig anmaning att bringa ordning och reda i tjänsten
samtidigt som han förehållits att med lämpliga medel bringa rättelse i vapenhantverkarens
tjänstgöringsförhållanden och uppträdande. Vid tillträdandet
hade Nordenskjöld hos sekundchefen, med hänsyn till vad som tidigare
passerat, anhållit, att extra besiktning av förråd m. m. måtte få verkställas
av besiktningsofficer vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori. Efter skrivelse
till arméförvaltningens artilleridepartement hade denna framställning bifallits
och därtill beordrats dåvarande besiktningsofficeren, kaptenen Hård af
Segerstad. Det förhållandet, att Nordenskjöld just tillträtt sin nya befattning
som vapenofficer med den ordinarie vapenunderofficeren frånvarande,
hade nödvändiggjort, att Roos — med hänsyn till dels hans långa tjänstetid
som vapenhantverkare, dels hans upprepade svarsmål som vapenunderofficer
vid den ordinaries tjänstledigheter, varigenom han blivit väl insatt i arbetets
gång — tillfrågats och fått biträda vid vissa göromåls handläggning.
Nordenskjöld mindes väl, hur svårt det varit att av Roos erhålla klara besked,
delvis kanske beroende på okunnighet men i vissa fall på grund avmotvilja
att hjälpa till. Speciellt erinrade sig Nordenskjöld, hur Roos vid
utlämning av ammunition sagt ifrån, att den saken skulle vapenunderofficeren
sköta. Visserligen vore det under normala förhållanden vapenunderofficerens
skyldighet, men under de omständigheter, som vid förevarande
tillfälle förelegat, måste man ovillkorligen göra den reflexionen, att handlingssättet
förestavats av lättja, parad med ovillighet. Vid början av sin
tjänstgöring som vapenofficer hade Nordenskjöld av Roos infordrat förslag
till arbetsplan. Arbetsplanen skulle omfatta rengöring, justering och besiktning
av de vapen, som inlämnades efter regementsmötet. Enär Roos besutte
över 20 års erfarenhet, hade Nordenskjöld ansett uppgiften vara en av de
enklast tänkbara. Den ingivna planen hade emellertid varit oduglig. Om
det berott på oförmåga eller ovilja kunde Nordenskjöld icke yttra sig örn.
Fanjunkaren Fröberg hade börjat sin verksamhet som vapenunderofficer i
slutet av december 1932. Med intresse, samvetsgrannhet och duglighet hade
han städse skött sina åligganden. Emellertid hade vid olika tillfällen arbetsförhållandena
försvårats och arbetsglädjen störts på grund av Roos’ upp -

trädande. Utom vad i målet vid krigsrätten framkommit kunde Nordenskjöld
icke underlåta att framhålla, hurusom Fröberg och Nordenskjöld vid
upprepade tillfällen resonerat om, vilka åtgärder, som borde vidtagas med
Roos för att nå erforderlig rättelse. Hänsynstagande till hans ålder och
långa tjänstetid hade gjort, att Nordenskjöld i det längsta velat försöka nå
ett positivt resultat utan officiell anmälan. Efter mer än två års försök hade
det emellertid visat sig ogörligt. Roos hade i början av sin klagoskrift yttrat:
»På sätt av bifogade utdrag ur Kungl. Svea livgardes kasernvakts arrestantliggare
framgår, blev jag den 1 februari 1935 kl. 14.40 tillsagd förvarsarrest
av kapten Nordenskjöld, därvid jag tillvitades fylleri och undanhållning.
» I sin till sekundchefen ställda rapport, avfattad omedelbart efter
det Nordenskjöld tillsagt Roos förvarsarrest, hade Nordenskjöld anmält, att
Roos vore av starka drycker rörd. Föredragning och redogörelse över det
inträffade hade verkställts inför sekundchefen, så fort omständigheterna
medgivit och inom en halv timme. Nordenskjöld hade meddelat regementsdagunderofficeren,
vilken som regementsdagbefäl vore den kontrollerande
myndigheten vid Roos’ insättande i förvarsarresten, att Roos vöre berusad
och hållit sig borta från vapenreparationsverkstaden, varför han av Nordenskjöld
tillsagts förvarsarrest. Det förhållandet, att regementsdagunderofficeren
i arrestantliggaren formulerat Roos’ förseelse med fylleri och undanhållning,
syntes icke i något avseende hava inverkat vid handläggningen av
målet och torde icke i det läge och under de omständigheter, varvid förvarsarresten
tillsagts, hava haft någon som helst betydelse. Emellertid ville Nordenskjöld
i detta sammanhang framhålla följande fakta, vilka i samband
med utredningen i målet framkommit, nämligen att alla, som tillhört vapenhantverkarmanskapet,
iakttagit, alt Roos den 1 februari icke varit nykter under
sin tjänsteutövning, att Sergel och Fröberg gjort samma iakttagelse, samt
att Roos varit så omtöcknad, att han ej kunnat på ett riktigt sätt sammanställa
tids- och rumsbegrepp. Nordenskjöld ansåge därför att det varit berättigat
att tillämpa 96 § i lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

För egen del anförde översten Tersmeden i sin skrivelse följande:

Sedan flera år hade Tersmeden haft anledning förmoda, att Roos icke
städse i fråga örn starka drycker iakttoge den måttlighet, som vöre förenlig
med ett klanderfritt uppträdande och som kunde fordras av en person med
underofficers tjänsteställning. Redan de bestraffningar, som Roos tidigare
undergått för fylleri, hade givit anledning till uppmärksamhet och förutvarande
vapenofficeren hade på Tersmedens förfrågan meddelat, att Roos’
uppträdande vid vissa tillfällen vittnat om att han rumlat örn under natten,
men att vapenofficeren dock icke ansett sig hava anledning nog för att göra
anmälan. Hos den personal, som haft tillfälle iakttaga Roos och som kände
hans förhållanden, torde även den uppfattningen vara allmän, att Roos i fråga
örn spritdrycker icke vore alt lita på. Då Nordenskjöld år 1932 tillträtt sin
befattning som vapenofficer, hade Tersmeden anmodat honom att med uppmärksamhet
följa Roos’ tjänstgöring och hålla Tersmeden underkunnig,
därest skäl till anmärkning förefunnes. Tersmeden hade haft alldeles sär -

skild anledning till en dylik anmodan till följd av en synnerligen grov fylleriförseelse,
som dåvarande vapenunderofficeren gjort sig skyldig till, och då
det vore allmänt känt, att Roos plägade umgås med denne. Tersmeden hade
desslikes anmodat Nordenskjöld att, därest han märkte, att Roos under sin
tjänstgöring företedde symptom på att han förtärt starka drycker, genom
råd och förmaningar försöka få honom in på bättre vägar. Beträffande förseelsen
den 1 februari, då Nordenskjöld funnit sig föranlåten att tillsäga Roos
förvarsarrest på grund av att han icke varit i tjänstgöring anbefallda tider
och för det han varit av starka drycker rörd, hade anmälan omedelbart gjorts
till Tersmeden. Nordenskjöld hade i sin anmälan icke använt uttrycken »fylleri
och undanhållning», vilka återfunnes i »Utdrag ur kasernvaktens arrestliggare».
Dessa anteckningar hade gjorts av regementsdagunderofficeren,
som hade uppsikten över förvarsarresten, och saknade varje betydelse för
målets handläggning. Med anledning av den gjorda anmälan hade Tersmeden
föranstaltat om förhörs hållande redan samma dag samt anmodat regementsläkaren
att snarast inställa sig för tagande av blodprov för fastställande
av huruvida Roos förtärt spritdrycker eller icke. Detta prov, som ägt
rum med Roos’ medgivande, hade regementsläkaren icke kunnat taga förrän
kl. 17,00, d. v. s. 6 timmar efter det Roos enligt egen uppgift senast förtärt
sprit. Givetvis kunde därför varken regementsläkarens utlåtande eller professor
Wolffs analys vara rättvisande utslag för Roos’ tillstånd på förmiddagen
den 1 februari. Protokollet från de förberedande förhören inför
överstelöjtnanten den 1 och den 2 februari hade förelegat sistnämnda dag
före tjänstgöringens slut. Trots upprepade telefonpåringningar hade Tersmeden
icke erhållit något meddelande angående utfallet av blodprovet,
vilket han ansett bliva av avgörande betydelse för bedömande av Roos'' uppgifter
vid förhöret. Därest blodprovet gåve ett klart positivt resultat, vore
det möjligt, att Roos skulle vilja medgiva sin förseelse, varefter Tersmeden
kunnat ålägga honom ett disciplinstraff, vilket varit för Roos det bästa. Bleve
provet tveksamt, måste målet däremot hänskjutas till krigsrätt. Det sades
Tersmeden, att han tidigast på förmiddagen den 4 februari skulle kunna
erhålla ett förhandsmeddelande örn resultatet, och han hade hållit för sannolikt,
att ytterligare förhör med Roos då skulle erfordras. Enär Tersmeden,
med den kännedom han hade om Roos, icke ansett sig kunna lita på att denne
skulle avhålla sig från spritdrycker, därest Tersmeden gåve honom fri — Roos
hade även inför krigsrätten uppgivit, att han hade för vana att förtära brännvin
och pilsner till frukost — och det å andra sidan vore av största vikt, att
han icke ånyo gjorde sig skyldig till tjänsteförsummelse, innan utredningen
vore fullt avslutad, därigenom försämrande sin egen sak, hade Tersmeden
låtit honom kvarbliva i förvarsarresten, tills Tersmeden kunnat besluta, hur
målet i fortsättningen skulle handläggas. När Tersmeden den 4 februari på
förmiddagen genom regementsläkaren fått del av professor Wolffs förhandsmeddelande,
hade Tersmeden, efter att hava rådfrågat auditören, bestämt,
att handlingarna skulle överlämnas till krigsdomaren för handläggning vid
krigsrätt, samt givit order örn att Roos skulle frigivas ur förvarsarresten,
vilket skett kl. 13,39. Det ägde sin riktighet, som Roos i sin klagoskrift an -

fört, att förvarsarrestens fortsättande icke tillgripits för att förhindra ett
undanhållande från Roos’ sida, och den vore icke heller motiverad med den
mot honom riktade beskyllningen för onykterhet i och för sig. Enligt den
av Roos åberopade Svedelius’ och af Geijerstams kommentar till strafflagen
för krigsmakten m. m., sid. 599 och 600, vore förvarsarresten uteslutande av
preventiv karaktär. Syftemålet med tillsägandet av dylik arrest vore nämligen
endast att förekomma vissa ur disciplinär synpunkt menliga påföljder,
vilka kunde befaras uppstå, örn den felande lämnades på fri fot under tiden
mellan förseelsens begående och straffets åläggande. Närmast hade man
därvid tänkt på möjligheten, att den felande i den upprörda sinnesstämning,
vari han måhända befunne sig, skulle göra sig skyldig till någon ytterligare
förseelse. Men även eljest kunde med avseende å disciplinens upprätthållande
skada i ena eller andra avseendet vara att befara, örn den felande finge
å fri fot avbida den bestraffning, han genom förseelsen förskyllt. Enligt
Tersmedens förmenande förelåge just sådana förhållanden, som ovan anförts
ur åberopade kommentar. Tersmedens åtgärd att låta Roos kvarbliva i förvarsarresten,
till dess utredningen varit avslutad och Tersmeden kunnat
fatta beslut, hade varit grundad på Tersmedens kännedom om Roos’ svaghet
för starka drycker och hans opålitlighet. Tersmeden hade haft skälig anledning
befara, att Roos, därest han lämnades fri, skulle genom ytterligare förtäring
av spritdrycker göra sig skyldig till förnyad tjänsteförseelse och fördröja
och försvåra utredningen samt att hans underlydande skulle kunna
menligt påverkas genom hans närvaro i verkstaden. Tersmeden tillbakavisade
på det bestämdaste den dolda insinuationen i Roos’ klagoskrift, att
Tersmeden skulle hava handlat med vrång avsikt. Tersmedens åtgärder
hade vidtagits uteslutande med hänsyn till disciplinens upprätthållande och
Roos’ eget bästa. Då av Roos’ skrift läsaren möjligen kunde få den uppfattningen,
att regementsläkarens utlåtande förelegat redan på eftermiddagen
den 1 februari, hade Tersmeden infordrat yttrande av regementsläkaren.
Av yttrandet framginge, att dennes vid provets tagande förda protokoll
omedelbart översänts till Statens rättskemiska laboratorium, för vilket
det enbart varit avsett, att regementsläkaren den 4 februari (måndag)
för Tersmeden föredragit ett av professor Wolff lämnat förhandsutlåtande,
att det officiella utlåtandet av professor Wolff anlänt till regementsläkaren
den 8 februari, att Roos den 9 februari av misstag erhållit detta utlåtande
i original och att en avskrift därav genom hans försorg kommit krigsrätten
tillhanda sagda dag, samt att det av regementsläkaren till laboratoriet den 1 februari
översända protokollet över undersökningen på särskild begäran av regementsläkaren
till honom återställts och den 11 februari, sedan det påtecknats
av Roos, överlämnats till auditören Wirgin direkt. Sedan Tersmeden den
4 februari överlämnat handlingarna till krigsdomaren, hade Tersmeden icke
fått del av regementsläkarens protokoll och professor Wolffs utlåtande förrän
i samband med krigsrättens utslag den 5 mars. Såsom av de vid det förberedande
förhöret och vid krigsrätten förda protokollen framginge hade Roos
systematiskt förnekat, att han gjort sig skyldig till någon förseelse. Inför

de fakta, som förelåge, måste ett dylikt förnekande giva stöd för uppfattningen,
att Roos antingen avsiktligt ville undanhålla sanningen eller att han
saknade förmåga att själv bedöma, örn han vore nykter eller icke.

Sedan Tersmedens och Nordenskjölds yttranden utställts till påminnelser
med Roos, anförde denne uti en den 27 maj 1935 till militieombudsmannen
inkommen skrift:

I sekundchefens yttrande angåves, att Roos’ hållande i fängslig! förvar
i manskapsarresten hade dikterats av omsorg örn Roos’ eget bästa. Förklaringen
i sin tur till att denna omsorg kunde vara till Roos’ eget bästa motiverades
i huvudsak med en karakteristik av Roos’ tjänstgöring och hans
vandel. Därest man skulle uteslutande bedöma sekundchefens uppgift örn
hans omsorg om Roos’ bästa med ledning av det skrivsätt sekundchefen använt
angående Roos, syntes tvivelsmål kunna skapas beträffande uppriktigheten
i denna omsorg. Det vöre riktigt, att Roos icke företedde ett blankt
utdrag ur militärt straffregister, men han tilläte sig påpeka, att hans
senaste förseelse läge 15 år tillbaka i tiden. Han nödgades jämväl vidhålla
sin uppgift, att han icke tidigare tilldelats någon varning under ifrågavarande
15 år. Han ville jämväl omnämna, att anledning saknats att
mot honom framställa någon varning eller dylik tillrättavisning. Det i
första hand uppgivna skälet för Roos’ hållande i förvarsarrest motsades
av sekundchefens uppgift, att han önskade behålla Roos i förvarsarrest,
intill dess han kunde, med stöd av taget blodprov, ålägga Roos disciplinstraff.
Icke heller för åläggande av disciplinstraff kunde det hava varit
nödvändigt att före straffets meddelande hålla Roos i förvarsarresten under
68 timmar. Tillräcklig ledning för bedömande av, huruvida han kunde själv
taga vård om sig, förelåge genom regementsläkarens undersökning av
Roos. Till militieombudsmannens övervägande tilläte Roos sig citera följande
ur vapenofficerens yttrande: »Jag minnes väl, hur svårt det var att av
vapenhantverkaren erhålla klara besked, delvis kanske beroende på okunnighet,
men i vissa fall på grund av motvilja att hjälpa till.» I annat sammanhang
sades beträffande Roos, att man måste »ovillkorligen göra den reflexionen,
att handlingssättet förestavades av lättja, parad med ovillighet». Genom
de sist citerade yttrandena syntes vara avsett att angripa jämväl Roos’
yrkesskicklighet. Roos tilläte sig då påpeka, att han under mer än 20 år
handhaft den omedelbara tillsynen över vapenvården vid regementet, och
att besiktningsofficeren vid Karl Gustavs stads gevärsfaktori, kaptenen Hård
af Segerstad i sin rapport av den 22 december 1932 till artilleridepartementet
beträffande besiktning av vapenförrådet vid Svea livgarde uppgivit:
»Mot förrådsvården ingen anmärkning.» Roos nödgades alldeles bestämt
göra gällande, att mot hans nit och omsorg i hans yrke icke kunde framställas
någon som helst anmärkning. Därest någon ville göra gällande motsatt
förhållande, ville han hemställa, att dylika uppgifter måtte närmare
specificeras och verifieras. Så länge det enbart vore fråga om att såsom
svaromål lämna personliga omdömen om Roos’ person, rörde man sig på ett
område, där motbevisning från hans sida måste vara utesluten. De fram -

komna omdömena örn Roos hade kommit som en fullständig överraskning
för honom. Han skulle dock känt tyngden av dessa omdömen starkare,
därest de icke framkommit först nu och såsom motivering till svaromålet.
Roos ville omnämna, att kasernvaktens arrestliggare varje dag klockan 9
på morgonen upplämnades till dagkaptenen och av denne förelädes sekundchefen,
varför arrestliggarens innehåll, som icke föranlett någon anmärkning
från sekundchefens sida, icke borde vara honom så främmande som
av yttrandet syntes framgå. Då Roos sålunda icke kunde finna de avgivna
yttrandena ställa de av honom påtalade åtgärderna i en annan dager än
tidigare, vidhölle han sin anmälan.

Sedan militieombudsmannen inhämtat, att Roos hos krigshovrätten anfört
besvär över regementskrigsrättens omförmälda utslag den 5 mars 1935 samt
att krigshovrätten meddelat utslag i målet den 26 juni 1935, infordrade militieombudsmannen
krigshovrättens protokoll och utslag i målet. I utslaget
anfördes:

Enär det icke kunde anses ådagalagt, att Roos den 5 oktober 1934 varit
av starka drycker överlastad, men Roos emellertid vore förvunnen att hava
såväl nämnda dag som vid övriga av krigsrätten angivna tillfällen varit så
berörd av starka drycker, att han icke varit i stånd att på sätt vederbort sköta
sin tjänst, prövade krigshovrätten skäligt dels, med ändring av krigsrättens
utslag i vad Roos därigenom jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för
fylleri dömts till vaktarrest i tio dagar, förklara att nämnda arreststraff, som
Roos enligt vunnen upplysning redan undergått, icke skulle räknas honom
till last, dels ock jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, jämförd med

4 kap. 3 § samma lag och 132 § strafflagen för krigsmakten, döma Roos folden
fortsatta tjänsteförsummelse, vartill han på sätt sålunda yttrats gjort sig
förfallen, att vara i mistning av tjänsten såsom vapenhantverkare vid regementet
under en månad.

I målets avgörande i krigshovrätten deltogo ordföranden hovrättsrådet
A. Renström, kommendören H. Eneström, översten friherre G. af Wetterstedt,
hovrättsrådet A. Johansson och krigshovrättsrådet E. Wikström. Skiljaktiga
meningar förekommo.

Hovrättsrådet Johansson fann ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag
i vad därigenom Roos jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten dömts
att för fylleri den 5 oktober 1934 undergå disciplinstraff av vaktarrest i tio
dagar samt anförde beträffande målet i övrigt: »Enär vidkommande åtalet

i övrigt i målet icke blivit tillförlitligen utrett, att Roos vid något av de i maj
och juli 1934 samt i februari 1935 i krigsrättens utslag angivna tillfällen i
sådan grad eftersatt sina åligganden som vapenhantverkare, att han därigenom
gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel, prövar jag rättvist att, med
upphävande av krigsrättens utslag i denna del, förklara den därutinnan mot
Roos förda talan icke kunde bifallas.»

översten friherre af Wetterstedt och kommendören Eneström voro i så

5 — M ilitieombudsmannens ämbetsberällelsc.

måtto skiljaktiga, att de för sin del bestämde Roos’ straff till mistning av
tjänsten i två månader.

Enligt inhämtad upplysning hade besvär över krigshovrättens utslag icke
blivit från åklagaresidan anförda.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 8 augusti 1935 förordnade tjänstförrättande
militieombudsmannen om åtal mot översten Tersmeden. I skrivelsen
anfördes följande.

Enligt 96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore förman
berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig
till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten äventyrades,
och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes
nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande funnes
nödigt, tillkomme enligt sagda lagrum jämväl förman i avseende å underlydande,
som utom tjänsten störde allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten. Enahanda rätt tillkomme ock annan överordnad än förman i
avseende å underordnad, såvida den överordnade vore av officers eller
underofficers grad.

Vidare stadgades, att tillsägelse av förvarsarrest, varom i nämnda paragraf
förmäldes, vore allenast ett förständigande att i arrest avbida, vad den,
som över den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål, ville i laga ordning
besluta.

Rörande grunderna till ifrågavarande stadgande, som upptagits i det av
1901 års krigslagstiftningskommitté år 1905 avgivna betänkandet, finge tjänstförrättande
militieombudsmannen hänvisa till den redogörelse, som framlagts
i ett i militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag
refererat ärende (sid. 32 o. f.). Av berörda redogörelse framginge, att tillsägelse
av förvarsarrest icke ulan vidare finge ifrågakomma med anledning
av en begången förseelse, utan att ytterligare måste tillkomma, att en dylik
åtgärd funnes nödig antingen till förekommande av andra förseelser av den
felaktige själv eller av andra eller ock till förebyggande av skada i ena eller
andra avseendet.

Nordenskjöld hade i sitt yttrande såsom stöd för det berättigade att tillsäga
Roos förvarsarrest allenast åberopat, att Roos varit onykter samt hållit
sig borta från vapenreparationsverkstaden.

Det torde vara uppenbart, att den omständigheten, att en person, som lydde
under strafflagen för krigsmakten, gjorde sig skyldig till spritmissbruk, som
inverkade på hans tjänsteduglighet, icke i och för sig kunde motivera tillämpning
av förvarsarrest; vore han överlastad av starka drycker, funnes möjlighet
att jämlikt 100 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
taga vederbörande i förvar, till dess han återvunnit sina sinnens fulla bruk.

Med hänsyn emellertid därtill att Roos blivit inställd till förhör inför bataljonschefen
redan ungefär en halv timme efter det han av Nordenskjöld till -

sagts förvarsarrest och att Roos vid det tillfälle, då Nordenskjöld tillsagt
honom förvarsarrest, utan tvivel måste anses hava befunnit sig i ett sådant
tillstånd, att det ej kunnat ifrågakomma att låta honom återvända till verkstaden,
hade tjänstförrättande militieombudsmannen funnit sig i fråga om
Nordenskjölds befattning med Roos kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I fråga örn Ter smedens befattning med ärendet utvisade handlingarna, att,
omedelbart efter det Roos den 1 februari 1935 kl. 14.30 blivit insatt i förvarsarrest,
Tersmeden erhållit rapport om vad i ärendet förekommit, att förhör
inför bataljonschefen anställts ungefär en halv timme efter det Roos insatts
i förvarsarrest, att Roos enligt medgivande samma dag kl. 17.00—17.30 underkastats
läkarundersökning till utrönande av alkoholpåverkan, att läkaren
därvid avgivit det utlåtandet, att Roos icke vore så påverkad av starka drycker,
att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, men
att han icke vore i lämpligt tillstånd att eventuellt föra bil, att å Roos i samband
därmed taget blodprov tillika med utlåtandet översänts till statens rättskemiska
laboratorium för analys, att denna utvisat, att blodprovet innehållit
1.78 promille alkohol, att Tersmeden erhållit meddelande därom den 4 februari
1935 samt att Tersmeden i anledning därav dels förordnat, att Roos skulle
försättas på fri fot, vilket verkställts samma dag kl. 13.39, dels ock överlämnat
handlingarna i ärendet till krigsdomaren i och för målets handläggning vid
krigsrätt.

Tersmeden hade såsom grund för sin åtgärd att låta Roos kvarbliva i arresten
intill angiven tidpunkt den 4 februari anfört, att Tersmeden haft skälig
anledning befara, att Roos, därest han lämnats fri, skulle genom ytterligare
förtäring av spritdrycker göra sig skyldig till förnyad tjänsteförseelse
samt fördröja och försvåra utredningen ävensom att hans underlydande
skulle kunna menligt påverkas genom hans närvaro i verkstaden.

Rörande Roos’ föregående vandel framginge av handlingarna, att Roos
under sin militära anställningstid eller från 1907 vid två tillfällen, nämligen
åren 1913 och 1920, ådömts disciplinstraff för, bland annat, fylleri. Dessutom
hade Roos, enligt vad krigshovrätten i sitt utslag funnit utrett, vid tre
tillfällen under år 1934, nämligen i maj, juli och oktober månader, varit
påverkad av starka drycker under tjänstetid. Mot Roos’ uppträdande i tjänsten
syntes eljest från hans förmäns sida icke hava varit annat att anmärka,
än att det vid vissa tillfällen vittnat örn att han »rumlat örn under natten».

Även örn, såsom Tersmeden i sitt yttrande uppgivit, Roos i fråga örn spritdrycker
ej varit att lita på, vore det uppenbart, att blotta möjligheten att
Roos, örn han vid ifrågavarande tillfälle lämnats på fri fot, skulle hava ytterligare
förtärt spritdrycker, icke kunde hava medfört rätt för befälhavare
att för krigslydnadens eller för ordningens upprätthållande hålla Roos i förvarsarrest.

Av vad i ärendet förekommit kunde ej heller stöd hämtas för det påståendet,
att förvarsarresten varit nödig för att förhindra, att genom åtgö -

randen från Roos’ sida utredningen försvårades och fördröjdes eller menlig
påverkan skedde på Roos’ underlydande.

Förfarandet mot Roos i detta fall framstode än betänkligare, då hänsyn
toges till varaktigheten av frihetsberövande!. Tersmeden hade framhållit,
att han icke ansett sig kunna meddela beslut i bestraffningsfrågan, innan resultatet
av blodprovsanalysen förelegat, och att nämnda beslut därför ej
kunnat meddelas tidigare än som skett. Det kunde icke rimligen antagas,
att förvarsarrest rent automatiskt skulle fortbestå, till dess befälhavarens
beslut i bestraffningsfrågan förelåge, och att tiden för förvarsarresten alltså
skulle kunna utsträckas över flera dagar allenast av den anledningen, att
anskaffandet av ett visst bevismedel måste avvaktas för bedömande av bestraffningsfrågan.
I stället torde det ligga i sakens natur, att, därest av någon
anledning med befälhavarens beslut i bestraffningsfrågan måste anstå någon
tid, de skäl, som till äventyrs kunnat motivera tillsägandet av förvarsarrest,
måste fortfarande vara för handen, örn vederbörande skulle kunna kvarhållas;
i annat fall måste befälhavaren taga frågan om den arresterades frigivande
under omedelbart övervägande. Sådana omständigheter, som omförmäldes
i 97 § rättegångslagen, hade otvivelaktigt icke förelegat i detta
fall.

Tersmeden hade i sitt yttrande anfört, att man av klagoskriften möjligen
kunde få den uppfattningen, att regementsläkaren Weisners utlåtande förelegat
redan på eftermiddagen den 1 februari. I anledning därav hade Tersmeden
infordrat yttrande av Weisner. Av yttrandet framginge, att Tersmeden
först efter Roos’ frigivande ur förvarsarresten erhållit del av nämnda
utlåtande.

Att döma av den betydelse, som Tersmeden syntes tillmäta dessa omständigheter,
torde han därmed hava velat låta framskymta, att han eljest skulle
i sitt handlande låtit sig påverkas av Weisners uppfattning. Anmärkningsvärt
vore därför, att Tersmeden icke tidigare än som skett genom telefonpåringning
eller på annat sätt förskaffat sig kännedom om resultatet av Weisners
preliminära undersökning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen funne alltså, att översten Tersmeden
genom sin åtgärd att låta Roos, som insatts i förvarsarrest den 1 februari
1935 kl. 14.30, kvarsitta i arresten till den 4 februari 1935 kl. 13.39,
gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdroge för den skull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa översten
Tersmeden under åtal för omförmälda tjänstefel och därvid yrka ansvar å
honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet inför
krigshovrätten ansvar å Tersmeden enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 19 december 1935 och anförde
därvid följande: Enär Tersmeden förfarit felaktigt uti av militieombudsman -

nen angivet hänseende, prövade krigshovrätten lagligt döma Tersmeden för
vad sålunda läge honom till last jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av domstol

eller annan myndighet.

9. Försummelse av auditör att till medicinalstyrelsen expediera anmälan
enligt 43 § första stycket sinnessjuklagen.

Vid inspektion den 10 maj 1935 av Svea trängkår bragtes till militieom-*
budsmannens kännedom, att handlingarna i ett av regementskrigsrätten vid
kåren den 7 september 1934 handlagt mål mot värnpliktige nr 3823 45/33
Tage Birger Johansson, angående ansvar, blivit förlagda, samt att till följd
därav protokollet i målet blivit uppsatt först någon av de närmast föregående
dagarna.

I målet hade krigsrätten den 7 september 1934 beslutat, att handlingarna
skulle överlämnas till medicinalstyrelsen med anhållan om förordnande av
lämplig läkare att efter verkställd undersökning till krigsrätten avgiva utlåtande
angående Johanssons sinnesbeskaffenhet vid åtalade förseelsernas begående,
ävensom beträffande frågan, huruvida Johansson vore i behov avvård
å sinnessjukhus.

I förklaring, som militieombudsmannen infordrat, meddelade auditören

S. H. Nilsson, vilken vid berörda tillfälle tjänstgjort såsom auditör i krigsrätten,
bl. a., att anmälan till medicinalstyrelsen om målet befordrats med
posten den 12 eller den 13 maj 1935.

I skrivelse den 23 november 1935 uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att anhängiggöra och utföra åtal mot auditören Nilsson
för den försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, vartill denne sålunda gjort
sig skyldig.

10. Olaga häktning.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av Norrlands
dragonregemente företagen granskning av regementets krigsrättsprotokoll
fästes militieombudsmannens uppmärksamhet vid ett den 22 juni 1933
av dåvarande regementschefen, översten greve W. A. Douglas i mål mot volontären
nr 19/4 John Kristoffer Eliasson meddelat häktningsbeslut.

Handlingarna i målet gåvo vid handen, att furiren E. Sundberg i skri -

velsé till regementschefen anmält Eliasson dels för underlåtenhet att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallning, dels såsom skäligen misstänkt att
hava förövat inbrott i ett skåp tillhörigt en värnpliktig vid namn Fredriksson.
Vidare utvisade handlingarna, att Douglas, som vid tidpunkten för
Eliassons häktande vistats i Boden, telefonledes lämnat ryttmästaren S. S.
Sundelius bemyndigande att, efter samråd med auditören, låta häkta Eliasson
ävensom att åtgärden att häkta Eliasson tillstyrkts av auditören vid regementskrigsrätten
R. Pihlstrand.

Sedan Douglas och Pihlstrand yttrat sig i ärendet, avlät militieombudsmannen
den 30 november 1935 skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet. Militieombudsmannen
anförde därvid, att förutsättningar för Eliassons häktande på
grund av det av honom begångna brottet mot krigslydnaden icke varit för
handen samt att en rätt värdering av det bevismaterial, som vid Eliassons
häktande förelegat i fråga om inbrottet, borde hava givit det resultat, att
misstanken mot Eliasson icke varit grundad på sannolika skäl. Genom att
Douglas meddelat häktningsbeslutet, medan han befunnit sig i Boden, efter
det handlingarna telefonledes upplästs för honom, hade Douglas enligt militieombudsmannens
mening visat oförstånd i utövandet av sin tjänst.

II.

Vid granskningen av Norrlands dragonregementes krigsrättsprotokoll fästes
militieombudsmannens uppmärksamhet jämväl vid ett den 27 juni 1933 av
Douglas i mål mot volontären nr 29/5 Knut Edvin Nygren meddelat häktningsbeslut.

De brott, på grund av vilka häktningsåtgärden mot Nygren vidtagits, hade,
enligt vad handlingarna utvisade, bestått däri, att Nygren satt sig i besittning
av två kostymer, vilka under panträtt innehafts, den ena kostymen
av en värnpliktig vid namn Lindgren och den andra av en värnpliktig vid
namn Forsman. Häktandet av Nygren hade av Douglas beslutats med auditören
Pihlstrands tillstyrkande.

Sedan Douglas och Pihlstrand avgivit infordrade yttranden, anförde militieombudsmannen
i sin förutnämnda skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet,
att beslutet om Nygrens häktande meddelats utan införskaffande av de uppgifter,
som varit erforderliga för bedömande av den tilltalades brottslighet.
Denna omständighet innefattade enligt militieombudsmannens mening fel
i tjänsten. Vidare fann militieombudsmannen, att häktningsbeslutet, huru
saken än skärskådades, saknat stöd av lag.

I skrivelsen till överkrigsfiskalsämbetet uppdrog militieombudsmannen åt
ämbetet att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot
Douglas och Pihlstrand för de tjänstefel, vartill de gjort sig skyldiga. Tillfälle
borde beredas Eliasson och Nygren att bliva i målet hörda och av dem
framställda ersättningsanspråk borde understödjas, örn och i den mån desamma
funnes befogade.

11. Fråga om ofullständiga och vilseledande uppgifter i tjänsteutlåtande

till militieombudsmannen.

Denna ämbetsberättelse innehåller (sid. 84 ff.) redogörelse för ett av journalisten
Björn Hallström anhängiggjort ärende angående anmälan mot chefen
å statsisbrytaren Ymer, kaptenen O. Hedenström för åtgärder, som han
vidtagit med anledning av vissa tidningsartiklar.

Vid prövning av detta ärende fann militieombudsmannen, att Hedenström
i sina i ärendet avgivna yttranden lämnat ofullständiga och vilseledande uppgifter.
Med anledning därav infordrade militieombudsmannen förklaring
från Hedenström.

Militieombudsmannen fann sig icke kunna åtnöjas med det sätt, varpå Hedenström
gått till väga, då han avgivit yttranden i ärendet. Enligt militieombudsmannens
mening hade Hedenström gjort sig förfallen till ansvar för
fel i tjänsten redan på den grund att han avsiktligt underlåtit att lämna en
så fullständig redogörelse för vad han i tjänsten åtgjort med anledning av
de ifrågavarande tidningsartiklarna, att militieombudsmannen därav kunnat
bilda sig en klar uppfattning om vad som tilldragit sig. Militieombudsmannen
fann därjämte, att Hedenström i vissa hänseenden lämnat oriktiga uppgifter,
och uttalade militieombudsmannen tillika, att han av vad i saken förekommit
icke kunnat bibringas annan uppfattning än att detta skett i uppsåt
att vilseleda.

Militieombudsmannen beslöt med anledning därav ställa Hedenström under
åtal, varom skrivelse den 14 december 1935 avläts till krigsfiskalen vid stationskrigsrätten
i Stockholm.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida en av regementschef till chefen för kustartilleriet i
handbrevets form avlåten skrivelse, innehållande till ledning för vissa bcfordringsärenden
avsedda omdömen örn personer, som kunde ifrågakomma
vid befordran, varit att anse som offentlig handling.

I en den 18 februari 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
dåvarande överstelöjtnanten vid kustartilleriet, numera översten i marinen
C. A. Claus:

Vid den befordran till överstar vid kustartilleriet, som skett den 14 december
1934, hade Claus blivit förbigången av två yngre överstelöjtnanter. Då
Claus erfarit, att vid de överläggningar, som föregått nämnda konseljbeslut,
av chefen för kustartilleriet företetts ett av chefen för Karlskrona kustartilleriregemente,
översten Hans Malmberg, avgivet skriftligt utlåtande rörande
Claus och att detta utlåtande torde hava varit av stor betydelse vid ärendets
avgörande, önskade Claus få del av utlåtandet. Claus hade därför gjort
framställning till chefen för kustartilleriet örn att erhålla en avskrift av utlåtandet
eller taga del av detsamma på annat sätt. Denna framställning
hade icke bifallits av chefen för kustartilleriet, enär »skriftliga officiella utlåtanden»
i ärendet icke förelegat. Utlåtandet vöre för Claus personligen av
intresse, i det att regementschefen, översten Malmberg aldrig till Claus personligen
framställt några erinringar rörande det sätt, på vilket Claus handhaft
sin tjänst. Därjämte vore det inträffade en fråga av sådan principiell
innebörd, att den icke lämpligen borde lämnas obeaktad. I vissa fall, såsom
då det gällde befordran till överste vid kustartilleriet, avgåves inga skriftliga
förslag, utan torde förberedelserna ske i form av muntliga överläggningar.
Det vore dock icke något hinder att även skriftliga utlåtanden åberopades.
Ett skriftligt utlåtande måste i allmänhet tillmätas större värde än rent
muntliga utsagor, enär skriftliga utlåtanden säkerligen vore avfattade efter
mycket omsorgsfull prövning. Av denna anledning torde det också påfordras,
att dylika utlåtanden icke betraktades som vanliga privatbrev, vilka
strängt hemlighölles, utan att de, så snart de utnyttjades som stöd vid framläggandet
av vare sig skriftliga eller muntliga befordringsförslag, betraktades
som officiella handlingar. I annat fall torde den kontroll, som offentligheten
innebure, lätt kunna sättas ur spelet. Då dylika brev i allmänhet torde befordras
som tjänsteförsändelser, gåves därigenom stöd för den uppfattningen,
att de vore av det slag, som i tryckfrihetsförordningen åsyftades med
uttrycket »alla ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev».
Vad sålunda inträffat hade Claus ansett sig böra bringa till militie -

ombudsmannens kännedom för den åtgärd, som kunde befinnas lämplig
och erforderlig.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av en av Claus den 11 februari 1935
till chefen för kustartilleriet avlåten framställning. I framställningen omnämnde
Claus, att han erfarit, att Malmberg avgivit ett skriftligt utlåtande
beträffande Claus’ lämplighet för befordran, och att detta utlåtande framvisats
för chefen för försvarsdepartementet i samband med förberedelserna
för de den 14 december 1934 verkställda överstebefordringarna vid kustartilleriet.
Vidare sade sig Claus hava erfarit^att vid överläggningar i frågan
med chefen för försvarsdepartementet åberopats ett utlåtande rörande Claus
av f. d. chefen för kustartilleriet, f. d. generalmajoren friherre Wrangel.
Claus anhöll, att han måtte erhålla avskrift av Malmbergs utlåtande, ävensom
av Wrangels utlåtande, därest detta vore skriftligen avfattat, eller att han
måtte på annat sätt få taga del av utlåtandena. Å framställningen hade chefen
för kustartilleriet, generalmajoren Tor Wahlman den 13 februari 1935
tecknat en så lydande resolution: »Enär skriftliga officiella utlåtanden i ärendet
icke föreligga, vare sig från f. d. chefen för kustartilleriet, generalmajoren
Wrangel eller från CKA 2, översten Malmberg, kan framställningen ej av
mig bifallas.»

Sedan militieombudsmannen med anledning av klagoskriften infordrat
yttrande från generalmajoren Wahlman, anförde Wahlman i skrivelse den
23 februari 1935: Claus’ uppgift, att Wahlman skulle hava för chefen för
försvarsdepartementet företett ett av Malmberg avgivet skriftligt utlåtande
rörande Claus vore oriktig. Wahlman hade därför ej kunnat bifalla Claus’
framställning örn »att erhålla en avskrift av det utlåtande, som sålunda
framvisats eller också på annat sätt få taga del av detsamma». Wahlman
hemställde, att klagoskriften icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd.

I skrivelse till Wahlman den 26 februari 1935 anmodade militieombudsinannen
Wahlman att inkomma med fullständigt yttrande och därvid meddela
upplysning i följande hänseenden:

1) Vilken befattning plägade chefen för kustartilleriet taga med ärenden
angående befordran till överstebeställning vid kustartilleriet?

2) Hade Wahlman i samband med den befattning han kunde hava tagit
med ärendena rörande de befordringar till överste vid kustartilleriet, som ägt
rum i december 1934, av chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, översten
H. Malmberg eller annan militär befattningshavare begärt något omdöme
rörande överstelöjtnanten Claus, vilket haft avseende å frågan om dennes
lämplighet för dylik befordran?

3) Hade Wahlman med anledning av sagda befordringsärenden från översten
Malmberg eller annan militär befattningshavare i ställning av överordnad
i förhållande till överstelöjtnanten Claus mottagit något skriftligen avfattat
omdöme rörande överstelöjtnanten Claus, vilket haft avseende å trågan örn
dennes lämplighet för befordran till överste?

4) Därest Wahlman mottagit sådan handling, som avsåges med frågan nr

3), torde angivas a) på vad sätt handlingen till Wahlman inkommit; örn den
inkommit såsom tjänsteförsändelse; b) huru handlingen av Wahlman behandlats;
om den förts i diarium; samt c) på vilket sätt Wahlman, vid den
befattning han kunde hava tagit med förut omnämnda befordringsärenden,
begagnat sig av handlingen.

I förnyat yttrande den 8 mars 1935 anförde Wahlman:

1) Något generellt svar på frågan, vilken befattning chefen för kustartilleriet
plägade taga med ärenden angående befordran till överstebeställning
vid kustartilleriet, kunde ej av Wahlman lämnas, enär befordringstillfället
den 14 december 1934 vore det enda, då befordran till överstebeställning vid
kustartilleriet under Wahlmans ämbetstid såsom chef för kustartilleriet förekommit.
Särskilda föreskrifter angående huru skulle förfaras i fråga om
befordringsförslag m. m. vid befordran till överste hade icke ansetts lämpliga
att utfärda samt hade på den grund aldrig funnits. I det ursprungliga
JRM III § 12:3 liksom ock i RM III 1914, § 23:5 (ursprungligen § 23:3)
funnes angivet, att befordran till bl. a. överste skedde utan förslag; i RM
III 1931 saknades varje föreskrift i förevarande ämne. Vid förenämnda befordringstillfälle
hade Wahlman emellertid på begäran avgivit muntligt förslag
till befordran av två regementsofficerare vid kustartilleriet till överstar.
Till överste i kustartilleriet hade imder Wahlmans ämbetstid en överstelöjtnant
befordrats. Wahlman hade då genom dåvarande chefen för sjöförsvarets
kommandoexpedition framfört muntligt förslag till denna befordran.
Vid förfrågan hos sin företrädare, f. d. generalmajoren friherre H. G.
M. Wrangel, huru under hans ämbetstid vid översteutnämningar förfarits,
hade han upplyst, dels att vid de tillfällen, då tidpunkten för överstebefordringar
närmat sig, han i förväg fäst chefens för försvarsdepartementet uppmärksamhet
därpå samt därvid anmält, att han vore beredd att lämna de
upplysningar, som kunde bliva erforderliga — och hade sedermera upplysningar
även lämnats — dels att skriftliga utlåtanden över de vid nämnda tillfällen
av överstebefordringarna berörda officerare av honom icke inhämtats.

2) I samband med den befattning Wahlman tagit med ärendena rörande
förenämnda befordringar hade Wahlman begärt omdömen rörande överstelöjtnanten
Claus, vilka haft avseende å frågan örn dennes lämplighet för
överstebefordran, av cheferna för kustartilleriregementena, överstarna Hasselgren
och Malmberg.

3) Skriftligt avfattat omdöme rörande överstelöjtnanten Claus, vilket haft
avseende å frågan örn dennes lämplighet för befordran till överste, hade
Wahlman mottagit endast från översten Malmberg.

4 a) Under punkt 3) omförmält skriftligt omdöme hade till Wahlman inkommit
som personligt brev, adresserat till hans bostad. På samma sätt
adresserade hade Wahlman från översten Malmberg mottagit flera brev rörande
tjänsten, varav en del varit frankerade, en del behandlade såsom tjänsteförsändelse.
Huruvida här ifrågavarande brev postbehandlats såsom tjänsteförsändelse
eller icke, kunde Wahlman icke nu erinra sig. översten

Malmberg hade emellertid på förfrågan meddelat, att han nästan med visshet
kunde påstå, att det varit frankerat.

b) Brevet hade av Wahlman behandlats såsom konfidentiellt personligt
och således icke förts i diarium.

c) Wahlman hade givetvis sökt att bilda sig en klar ståndpunkt i fråga
om förtjänst och skicklighet hos de regementsofficerare, som kunde ifrågakomma
till överstebefordran. Såsom ett av medlen därför hade Wahlman
begagnat sig av översten Malmbergs förberörda brev. Wahlman hade vidare
sin plikt likmätigt delgivit chefen för försvarsdepartementet översten
Malmbergs uppfattning örn bl. a. Claus, men ingalunda brevet, som varit
helt personligt.

Med anledning av vad överstelöjtnanten Claus i sina skrivelser till Wahlman
den 11 och till militieombudsmannen den 15 februari 1935 anfört ville
Wahlman dessutom meddela följande.

1 kungl, brevet den 29 maj 1931 med föreskrifter angående avgivande av
befordringsförslag beträffande officerare vid kustartilleriet — infört i RM
III A såsom bil. 2 — föreskreves beträffande befordringskommission för
avgivande av förslag till besättande av majors- eller överstelöjtnantsbeställning
i § 7:3, att »vid kommissionens överläggningar föres icke protokoll:
vad därunder förekommit får icke yppas». I belysning av den princip, som
sålunda vunnit uttryck, syntes jämväl vad som förekommit vid sammanträde
inför chefen för försvarsdepartementet vid överläggningar i fråga om överstebefordran,
i vad på Wahlman ankomme, böra anses vara kringgärdat
med liknande sekretess som förenämnda sammanträden. Denna sekretess
torde då sträcka sig till att omfatta även därvid företedda, eljest icke officiella
handlingar. Även om ett handbrev vid ett dylikt sammanträde verkligen
av Wahlman skulle hava uppvisats för chefen för försvarsdepartementet,
vilket i detta fall icke varit förhållandet, syntes det således vara i hög
grad tvivelaktigt, huruvida rätt — i allt fall från Wahlmans sida, utan bemyndigande
— förelegat att i original eller avskrift utlämna detta handbrev
till i sammanträdet ej deltagande person.

Jämlikt RM III, § 151 e) ålåge det Wahlman bl. a. att känna underlydande
regementsofficerares och kapteners duglighet och användbarhet i tjänsten
samt beträffande kustartilleriets övriga officerare m. fl. söka förvärva
största möjliga personalkännedom. Såsom medel därför inhämtade Wahlman
under inspektioner — vid sidan av egna iakttagelser — och under befordringssammanträden
samt även vid andra tillfällen i olika former regementschefernas
åsikter därutinnan. Inkomna skriftliga uppgifter i detta
ämne ävensom de anteckningar Wahlman därom kunde göra torde vara att
betrakta såsom Wahlmans personliga egendom och icke såsom officiella handlingar.
Det kunde till jämförelse framhållas, att de uppgifter, som omförmäldes
i TjR 1931, § 41: 8 angående bl. a. arméfördelningschefs inhämtande
tid efter annan av regementschefers vid arméfördelning åsikt rörande underlydande
regementsofficerares och kapteners lämplighet för befordran etc.,
där de skriftligen avgåves, icke torde anses vara officiella handlingar.

Wahlman ville vidare till militieombudsmannen hava framfört att, såsom
en konsekvent tillämpning av den princip rörande sekretess i befordringsärenden
beträffande regementsofficerare, vilken i förberörda reglementsbestämmelser
kommit till uttryck, Wahlman tagit för praxis att, efter det vederbörliga
beslut blivit utfärdade, förstöra icke blott de icke officiella handlingar,
som förelegat och icke vidarebefordrats, utan jämväl de koncept
m. m., som uppgjorts vid befordringskommissionens sammanträden. I analogi
härmed hade Wahlman ock förstört bl. a. det förenämnda personliga
handbrev, som av Claus i skrivelser till Wahlman och militieombudsmannen
kunde avses.

På anmodan företrädde generalmajoren Wahlman den 11 mars 1935 inför
militieombudsmannen och lämnade nedanstående svar å följande av militieombudsmannen
skriftligen formulerade frågor:

1) Har generalmajoren Wahlmans begäran till översten Malmberg angående
ett omdöme rörande överstelöjtnanten Claus varit skriftligen avfattat?

Sedan ett par år tillbaka bade generalmajoren Wahlman vid upprepade
tillfällen med översten Malmberg fört på tal frågan, vilka som borde ifrågakomma
vid tillsättandet av de två överstebeställningar vid kustartilleriet,
som bleve lediga år 1935. Generalmajoren Wahlman hade för översten
Malmberg framhållit nödvändigheten av att översten Malmberg i detta ärende
bildade sig en uppfattning och delgåve generalmajoren Wahlman denna.
Då generalmajoren Wahlman i augusti 1934 inspekterat Karlskrona kustartilleriregemente,
hade befordringsärendet åter diskuterats. Flera brev hade
därefter under loppet av hösten 1934 i detta ärende växlats mellan, generalmajoren
Wahlman och översten Malmberg och frågan hade även dryftats
muntligen. Efter avslutandet av befälsövningar i Karlshamn i slutet av oktober
1934 hade generalmajoren Wahlman sålunda haft ett ingående samtal
med översten Malmberg i nu berörda ämne, varvid generalmajoren Wahlman
understrukit behovet av att översten Malmberg gåve Wahlman slutligt
besked om sin ståndpunkt i befordringsfrågan. Det sista ledet i diskussionen
hade varit det ifrågavarande brevet från översten Malmberg till generalmajoren
Wahlman. Generalmajoren Wahlman hade sålunda icke gjort
särskild skriftlig framställning om att erhålla detta omdöme.

2) Ansåg sig generalmajoren Wahlman vid framställandet av ovan under
1) nämnda begäran handla i överensstämmelse med RM III § 151 e)?

Denna fråga besvarades jakande.

3) Har generalmajoren Wahlman delgivit chefen för försvarsdepartementet,
att översten Malmbergs omdöme förelåge skriftligen avfattat?

Frågan besvarades jakande.

4) Har generalmajoren Wahlman före befordringsärendets avgörande delgivit
någon annan, som haft att taga befattning med befordringsärendet, att
översten Malmbergs uppfattning örn överstelöjtnanten Claus förelåge skriftligen
avfattad?

Frågan besvarades nekande.

5) Har icke bonteramiralen Lindsström avgivit något skriftligt omdöme örn
överstelöjtnanten Claus’ lämplighet för befordran?

Sådant omdöme hade icke avgivits till generalmajoren Wahlman.

6) Generalmajoren Wahlman har i yttrande till militieombudsmannen
uppgivit sig hava till sin privata adress mottagit flera brev från översten
Malmberg rörande tjänsten, en del frankerade, en del såsom tjånsteförsåndelse.
Har något eller några av dessa gällt överstelöjtnanten Claus’ lämplighet
för befordran till överste?

Frågan vore besvarad under punkt 1) här ovan.

7) Vid vilken tidpunkt har generalmajoren Wahlman förstört de handlingar
rörande ärendet angående överstelöjtnanten Claus’ befordran, vilka
generalmajoren Wahlman betraktat såsom icke officiella? Hade vittnen varit
närvarande?

Handlingarna hade förstörts vid något tillfälle efter det Kungl. Maj:t i december
1934 meddelat beslut i befordringsärendena, antagligen efter det dessa
blivit föremål för diskussion i pressen. Något vittne hade icke varit närvarande,
då handlingarna förstörts, vilket ägt rum i generalmajoren Wahlmans
hem.

8) Är det riktigt, att generalmajoren Wahlman i meddelande till pressen
uppgivit, att generalmajoren Wahlmans uppfattning örn överstelöjtnanten
Claus stöddes av översten Malmberg?

Den kommuniké, som generalmajoren Wahlman lämnat till pressen och
som funnes publicerad i Nya Dagligt Allehanda för den 21 december 1934,
hade före offentliggörandet förelagts översten Malmberg, som vid tillfället
befunnit sig i Stockholm. Publicerandet hade skett med försvarsministerns
begivande.

Den 16 mars 1935 företrädde Wahlman åter inför militieombudsmannen
och överlämnade därvid en med översten Malmbergs namn undertecknad
handling, om vilken Wahlman förklarade, att han mottagit densamma från
Malmberg under uppgift, att den utgjorde en av Malmberg verkställd rekonstruktion
av det brev Malmberg i slutet av november eller början av
december 1934 avlåtit till Wahlman rörande Claus’ lämplighet för befordran.
Enligt den sålunda föreliggande rekonstruktionen hade Malmberg i brevet
för bedömande av huruvida Claus eller dåvarande överstelöjtnanten Hjalmar
Åström borde vid befordran till överste sättas främst uppställt vissa »huvud -egenskaper», i fråga om vilka Malmberg ansåge, att jämförelse borde göras
mellan Claus och Åström. Vid var och en av de angivna egenskaperna hade
Malmberg satt ett streck för den av de båda kandidaterna, som han i ifrågavarande
hänseende gåve företräde. Därest Malmberg ansett dem likvärdiga,
hade kolumnerna lämnats tomma. De uppställda egenskaperna vore dels
sådana, som hänförde sig till vederbörandes kunskapsmått i olika militära
hänseenden, dels egenskaper av mera personligt slag. Bland sistnämnda
slag av egenskaper hade upptagits »Personlig karaktär: energi (pålitlighet)»
samt »Aktning av andra», i vilka båda hänseenden Åström lämnats före -

träde. I brevet hade Malmberg vidare anfört, att Claus de senare åren förefallit
att hava åldrats i hög grad och verkat trött. Malinberg hade såsom sitt
slutomdöme uttalat, att Åström, sakligt sett, borde förordas vid befordran till
överste. Slutligen hade Malmberg i brevet anfört, att han tyngdes av in
sikten om att Wahlman värdesatte hans omdöme och råd i så pass hög grad,
att frågan eventuellt därigenom avgjordes. Å det rekonstruerade brevet hade
vidare Wahlman tecknat en påskrift av innehåll, att rekonstruktionen enligt
Wahlmans mening innehölle ett fullständigt och riktigt återgivande av de
synpunkter och omdömen, som Malmberg framfört i brevet.

Vid sitt företräde inför militieombudsmannen vitsordade generalmajoren
Wahlman riktigheten av den å handlingen av honom verkställda påskriften.

Sedan militieombudsmannen infordrat yttrande i ärendet från översten
Malmberg samt därvid anhållit, att denne måtte lämna svar i vissa nedan angivna
hänseenden, avgav Malmberg i en den 18 mars 1935 inkommen skrivelse
följande svar.

1) När och under vilka omständigheter hade generalmajoren Wahlman av
Malmberg begärt omdöme örn överstelöjtnanten Claus’ lämplighet för befordran
till överste?

Generalmajoren Wahlman hade vid flera tillfällen under de senare åren,
då han och Malmberg sammanträffat, företrädesvis vid inspektioner, anmodat
Malmberg överväga, vilka av regementets officerare enligt Malmbergs
åsikt vore de lämpligaste såsom efterträdare till översten Hasselgren och till
Malmberg vid deras avgång ur tjänst 1935. Senast hade sålunda detta ärende
avhandlats vid en av Wahlman verkställd inspektion av vissa taktiska
övningar i Karlshamn i oktober 1934. Sedan go 1182/34 utfärdats angående
skyldighet för regementsofficerare, vilka under 1935 skulle avgå med pension,
att insända avskedsansökningar, hade Wahlman telefonledes anmodat
Malmberg att giva slutligt besked rörande dennes ståndpunkt i befordringsfrågan.
Detta besked hade Malmberg avgivit i ett personligt handbrev
till Wahlman i november eller början av december 1934.

2) Hade generalmajoren Wahlmans begäran varit skriftligen avfattad; om
sd vore fallet, hade den kommit Malmberg tillhanda såsom tjänsteförsändelse;
hade den förts i diarium?

Generalmajoren Wahlmans begäran hade icke varit skriftligen avfattad
utan, såsom i punkt 1) framhållits, framförd per telefon.

3 a) Hade den av Malmberg till generalmajoren Wahlman avlåtna skrivelsen
hos Malmberg förts i diarium; b) hade skrivelsen befordrats till Wahlman
såsom tjänsteförsändelse; c) funnes koncept eller kopia av skrivelsen
uti hos Malmberg fört registratur eller eljest i Malmbergs förvar?

a) Malmbergs handbrev till Wahlman vore icke fört i diarium.

b) Brevet hade nästan med visshet icke befordrats som tjänsteförsändelse.

c) Koncept eller kopia av Malmbergs brev vore icke fört i registratur hos
Malmberg och funnes icke i dennes förvar.

I en den 26 mars 1935 inkommen påminnelseskrift anförde Claus:

Såväl generalmajoren Wahlman som översten Malmberg syntes anse, att

det skriftliga utlåtande, som av Malmberg avgivits rörande Claus’ lämplighet
för befordran, måste betraktas som ett privatbrev. Därvidlag torde till en
början få erinras, att Malmberg i sitt till militieombudsmannen avgivna
yttrande uppgivit, att Wahlman per telefon (tjänstetelefonsamtal?) anmodat
Malmberg att giva slutgiltigt besked rörande dennes ståndpunkt i befordringsfrågan.
Av det förhörsprotokoll, som förts å militieombudsmansexpeditionen
den 11 mars 1935 vid utredning i ärendet, framginge vidare, bland annat,,
att Wahlman, då han infordrat ifrågavarande utlåtande, ansett sig handla i
överensstämmelse med RM III A § 151 e), vari bland annat föreskreves, att
chefen för kustartilleriet skulle känna honom underlydande regementsofficerares
och kapteners duglighet och användbarhet i tjänsten. Wahlman ansåge
sålunda själv, att hans infordrande av det skriftliga utlåtandet varit en
åtgärd i tjänsten, föranledd av en reglementsföreskrift. Men en anmodan
i tjänsten kunde väl icke efterkommas genom att avlåta ett privatbrev, varför
det utlåtande, som blivit avgivet, med bestämdhet måste rubriceras som ett
tjänsteärende. Därtill komrne, att brevet visserligen, enligt lämnade upplysningar,
icke företetts för försvarsministern, men att det likväl utnyttjats vid
avgivande av befordringsförslag, vadan det alltså kommit till användning viel
handläggningen av ett tjänsteärende. Redan tidigare hade Claus framhållit,
att ett skriftligt utlåtande måste väga tyngre än ett muntligt, och enligt förberörda
protokoll hade Wahlman medgivit, att han delgivit försvarsministern,
att Malmbergs omdöme förelåge skriftligen avfattat. Att brevet därvid
ej företetts utan endast delgivits försvarsministern måste anses i hög grad
märkligt. Av allt att döma hade också ifrågavarande utlåtande tillmätts stor
betydelse vid befordringsärendets avgörande. I slutet av november eller början
av december, sannolikt den 30 november, hade Claus av en i Karlskrona
högt betrodd man erfarit, att, enligt vad för personen i fråga uppgivits, Claus
skulle bliva kommendant å Vaxholms fästning. Då denne person måste anses
som fullt trovärdig, och hans sagesman varit i högsta grad initierad i militära
befordringsärenden, torde uppgiften få anses fullt tillförlitlig. Det hela
kunde endast förklaras därav, att en omkastning i sista stund skett i personvalet,
och Claus kunde icke förstå annat än att Malmbergs utlåtande därvid
spelat en avgörande roll. Huruvida utlåtandet i fråga frankerats eller behandlats
som tjänstebrev vore icke klarlagt. Ej heller torde detta spörsmål närmare
inverka på ett bedömande av frågan, huruvida brevet vöre att betrakta
som ett privatbrev eller som en tjänsteskrivelse. Då både Wahlman och
Malmberg uppgivit, att de betraktat handlingen som ett privatbrev, och då det
vore belagt med straff att sända en privat skrivelse som tjänstebrev, förefölle
det märkligt, att ingen av dem med visshet kunde påstå, att brevet frankerats.
Malmberg hade till och med medgivit, att brevet möjligen befordrats
med tjänstepost. Egendomligt vore också att Wahlman enligt förberörda
protokoll uppgivit, att brevet förstörts antagligen efter det befordringsärendena
blivit föremål för diskussion i pressen. Detta förhållande borde vä!
snarare hava motiverat brevets bevarande. Då det vidare leir utredningen
av förevarande ärende kunde vara av ett visst intresse att få utrönt, vid vil -

ken tidpunkt brevet och konceptet till detsamma blivit förstörda, ansåge
Glaus sig böra meddela, att, enligt vad som uppgivits, konceptet ännu i mitten
av februari torde hava funnits i förvar i Karlskrona. I det protokoll, som
förts vid utredning å militieombudsmansexpeditionen den 16 mars 1935, återfunnes
en rekonstruktion av förberörda brev, varest intagits en jämförelse
mellan Åströms och Claus’ meriter. Då jämförelsen berörde Claus personligen,
ville Claus ej närmare ingå på vad däri framlagts. Claus önskade dock
i ett par avseenden uttala sin förvåning över vad Malmberg anfört. 1 brevet
funnes bland annat angivet, att Åström åtnjöte större »aktning av andra» än
Claus. Om regementschefen hade framhållit, att båda två åtnjöte lika stor
»aktning av andra», skulle detta icke från Claus’ sida hava föranlett någon
som helst erinran, men då det tydligen avsågcs, att Claus åtnjöte mindre
»aktning av andra» än Åström, kunde Claus ej underlåta att känna sig kränkt.
Claus hade nämligen levat i den tron, att han bland underlydande på regementet
åtnjutit förtroende, vilket väl ej kunde hava varit fallet, om han icke
åtnjutit deras fulla aktning. Claus hade under flera år beklätt posterna som
ordförande i regementets idrottsförening och i officersföreningen. Då officerarna
vid regementet under hösten 1934 skulle utse representant i pensionsfullmäktige
för behandling av det så ytterst betydelsefulla pensionsförslaget,
hade Claus så gott som enhälligt blivit vald. Skulle ordet »andra» avse även
personer utanför regementet, vilket förefölle sannolikt, vore det förvånansvärt,
att Claus under de senaste åren beklätts med så många förtroendeuppdrag
i det allmännas tjänst. Bland dessa uppdrag ville Claus endast nämna
stadsfullmäktig (vid valet hösten 1934 uppsatt som första namn på högerpartiets
lista), ordförande i lönenämnden, ordförande i styrelsen för kommunala
flickskolan, ordförande i slakthuskommitterade, ordförande i småstugekommittén
m. m. Då den för hela krigsmakten gemensamma tillfälliga officerskommittén
bildats år 1925, bade Claus anmodats att ingå som sekreterare. Nu
nämnda omständigheter torde icke vara obekanta vare sig för Wahlman eller
för Malmberg. Ett bedömande av en officers tjänstbarhet såsom sådan vore
givetvis grundat på en personlig uppfattning. Då regementschefen i detta fall
talade om större eller mindre »aktning av andra», gjorde han sig till tolk för
den allmänna opinionen. Det uttalande, som han i detta avseende gjort,
måste väcka de allvarligaste betänkligheter, enär detsamma kunde utnyttjas
på det mest förkastliga sätt. Bland annat kunde det tilläventyrs tolkas så,
som örn opinionen inom regementet och även inom andra befolkningsgrupper
stödde det förslag till befordran, som sålunda avgivits. Malmbergs uttalande
i denna punkt, vilket av allt att döma godtagits av Wahlman, vore vilseledande,
ja, oriktigt. Claus anhölle, att militieombudsmannen ville från såväl
Wahlman som Malmberg infordra uppgift å de fakta, varå förberörda
uttalande vore grundat. I brevet angåves även att Åström besutte större
»energi (pålitlighet)» än Claus. Vad som avsåges med det kombinerade begreppet
»energi (pålitlighet)» vore svårt att förstå. Under alla omständigheter vöre
en antydan om att en person vore mindre pålitlig än en annan nära nog att
betrakta som en ärekränkning. Än mera betänkligt vore, då ett dylikt örn -

döme utnyttjades i ett befordringsärende, där den utpekade icke ägde någon
möjlighet att försvara sig. Då detta uttalande av allt att döma godtagits av
Wahlman, hemställde Claus, att militieombudsmannen ville från Wahlman
och Malmberg infordra förklaring över vad som avsåges med uttrycket »energi
(pålitlighet)» samt yttrande över skälen för deras åsikt, att Claus vore mindre
pålitlig än Åström. Malmberg angåve slutligen i sitt brev, »att Claus på de
senare åren förefaller att hava åldrats i hög grad och verkar trött». Måhända
åsyftades därmed att Claus i början av juli månad 1933, till följd av olycksfall
i tjänsten, ådragit sig ett svårartat armbrott och först på nyåret 1934 varit
fullt återställd. Möjligen vore påståendet avsett att häntyda på förekomsten
hos Claus av åderförkalkning, som torde vara det mest typiska tecknet på
åldrande. Självfallet märkte man icke själv, när själsförmögenheterna började
avtaga, men märkligt nog hade Claus ej från annat håll erfarit, att man
där gjort samma iakttagelser som Malmberg. Det tillkomme väl för övrigt
näppeligen regementschefen att göra något uttalande, huruvida en officers
kroppskonstitution vore sådan, att han lämpligen kunde befordras. Enligt
reglementet skulle läkarintyg avgivas i samband med befordran, och i intyget
skulle uppgivas, huruvida vederbörande kunde anses äga sådan kroppsstyrka,
att han fullt kunde uthärda med tjänsten i fred och i krig förenade
ansträngningar ävensom att han icke företedde kroppsfel av sådan art, att
det kunde anses inskränka hans tjänsteduglighet. Så hade icke skett i förevarande
fall, utan Mahnberg hade tillåtit sig att i detta avseende lämna en
uppgift, som, enligt vad som framginge av ett av förste marinläkaren N. Molander
den 21 mars 1935 utfärdat läkarintyg, vore uppenbart felaktig. Claus
hemställde, att militieombudsmannen ville från Malmberg infordra närmare
uppgift å de omständigheter, på vilka han grundat sitt nyssberörda uttalande.
Urvalet av officerare för överstebefordran hade stått bland fem överstelöjtnanter,
två i Karlskrona och tre i Vaxholm (Stockholm). Av handlingarna i
ärendet att döma förelåge skriftligt utlåtande endast rörande de två i Karlskrona
placerade, men däremot icke beträffande de tre, som tillhörde Vaxholms
kustartilleriregemente. Då emellertid urvalet gjorts bland samtliga
fem överstelöjtnanter, förefölle det egendomligt, om icke jämväl från översten
Hasselgren infordrats något skriftligt utlåtande i ärendet. Claus hemställde,
att militieombudsmannen ville från generalmajoren Wahlman infordra
uppgift, huruvida dylikt utlåtande infordrats från översten Hasselgren
samt, för den händelse så ej vore fallet, anledningen till att så ej skett. Rörande
själva förfaringssättet vid befordran till överste vid kustartilleriet förefunnes
inga bestämmelser, vadan alltså försvarsministern icke torde vara
skyldig inhämta något vare sig skriftligt eller muntligt förslag från chefen
för kustartilleriet eller någon annan chef. Att så likväl skett i förevarande
fall borde dock icke vara ägnat att förvåna, men å andra sidan torde det få
anses lämpligt, att utlåtanden inhämtades från alla dem, vilka kunde lämna
upplysningar i ärendet. Av handlingarna i ärendet framginge, att generalmajoren
Wahlman begärt omdöme rörande Claus, avseende hans lämplighet
för befordran, av överstarna Hasselgren och Malmberg. Den sistnämndes
6 — Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

utlåtande vöre skriftligt. Vad däremot Hasselgren anfört, franninge icke av
handlingarna. Däremot förefölle det, av uttalanden i pressen att döma, som
om Hasselgrens yttrande gått i en för Claus gynnsam riktning. Det kunde
ifrågasättas, huruvida Wahlman meddelat chefen för försvarsdepartementet,
vilken ståndpunkt Hasselgren intagit i frågan. Claus anhölle, att militieombudsmannen
ville från Wahlman infordra uppgift, huruvida han meddelat
chefen för försvarsdepartementet av Hasselgren lämnat omdöme rörande
Claus’ lämplighet för befordran samt, för den händelse så ej skett, anledningen
därtill. I en kommuniké till pressen några dagar efter konseljbeslutet
hade Wahlman bland annat meddelat, att hans åsikt i befordringsfrågan
stöddes av förutvarande chefen för kustartilleriet f. d. generalmajoren friherre
Wrangel. Det torde väl därför få anses sannolikt, att Wahlman
vid de överläggningar, som föregått konseljbeslutet, även hänvisat till
Wrangel. Emellertid framginge icke av handlingarna, att Wahlman
begärt eller erhållit något omdöme i frågan av Wrangel, vilket syntes
egendomligt med hänsyn till uttalandet i kommunikén. Den chef, under vilken
Claus företrädesvis varit ställd under de senaste sex åren, nämligen dåvarande
befälhavande amiralen, viceamiralen Ch. de Champs, hade icke blivit
åtspord i ärendet, de Champs torde vara den officer, som bättre än någon
annan kunde bedöma Claus’ militära kvalifikationer, och alldeles särskilt
borde han hava varit i stånd att bedöma Claus’ lämplighet för kommendantsbefattningen
i Vaxholm. Claus trodde sig även veta, att, därest de Champs blivit
satt i tillfälle att avgiva sitt votum, detta skulle gått i en för Claus gynnsam
riktning. I egenskap av stabschef under en följd av år i Karlskrona fästning
hade det tillkommit Claus att närmast biträda befälhavande amiralen vid utarbetandet
av alla marindiåtriktets och fästningens mobiliseringshandlingar,
vilka vore av en högst betydande omfattning. Hela detta arbete hade i
stor utsträckning skett enligt direktiv från och i nära samverkan med
marinstaben, och dess chef, som vore närmast ansvarig för de maritima krigsförberedelserna,
torde aliså hava fått en god inblick i det arbete, som sålunda
utförts. Då därtill bomme, att kommendanten i Vaxholms fästning
hade föga med chefen för kustartilleriet att skaffa, men desto mera med
chefen för marinstaben, förefölle det minst sagt egendomligt, att denne chef,
som torde äga kännedom om Claus’ militära kvalifikationer, överhuvud taget
icke blivit tillfrågad rörande personvalet, oaktat detta måste vara av betydelse
för honom med hänsyn till arbetet inom staben. Claus anhölle, att militieombudsmannen
ville utreda dels huruvida f. d. generalmajoren Wrangel avgivit
något utlåtande samt, för den händelse så varit fallet, huruvida detta i
någon form meddelats chefen för försvarsdepartementet, dels anledningen till
att varken viceamiralen Lybeck eller viceamiralen de Champs beretts tillfälle
att framföra sin åsikt. I fråga om förfaringssättet vid överstebefordran vid
kustartilleriet saknades som bekant föreskrifter. Såsom läget vöre, torde det
icke vara möjligt för ett statsråd att avgiva förslag utan att dessförinnan hava
inhämtat utlåtanden av olika chefer. Därvid måste det synbarligen läggas
vikt uppå, att detta inhämtande av uppgifter, vare sig det skedde genom

statsrådets eller chefens för kustartilleriet försorg, gjordes allsidigt, så att alla,
som kunde anses äga kännedom om befordringskandidaternas tjänstbarhet,
bleve vederbörligen tillfrågade. I annat fall kunde det tänkas, att ett befordringsförslag
bleve tillrättalagt i så måtto, att endast de chefer, vilka hyste
en viss uppfattning, bleve hörda. Det syntes även vara av största betydelse,
att de utlåtanden, som avgåves i befordringsfrågor, bleve offentliga handlingar.
Det vore nämligen fråga om så allvarliga saker, att spelrum icke
finge lämnas för subjektiva omdömen av rent tendentiös natur. Offentligheten
kunde därvidlag bliva en välbehövlig kontroll. Claus ifrågasatte därför,
huruvida icke militieombudsmannen kunde finna det erforderligt att utverka
utfärdandet av föreskrifter beträffande befordran till överste vid eller
i kustartilleriet.

Militieombudsmannen meddelade den 28 mars 1935 beslut i ärendet. I
beslutet anfördes: Det utlåtande angående överstelöjtnanten Claus’ lämplighet
för befordran, varav Claus begärt att få taga del, hade översten Malmberg
avgivit i ett till generalmajoren Wahlman ställt handbrev.

Sagda handbrev hade utgjort det sista ledet i ett meningsutbyte, som försiggått
dels muntligen, dels skriftligen mellan Wahlman och Malmberg angående
vilka regementsofficerare, som borde ifrågakomma vid tillsättandet av
två överstebeställningar vid kustartilleriet. En av de regementsofficerare,
som sålunda avhandlats, hade varit Claus. Wahlman hade senast vid ett
sammanträffande med Malmberg i slutet av oktober 1934 framhållit behovet
av att Malmberg gåve Wahlman slutligt besked örn sin ståndpukt i nämnda
befordringsärende. Wahlman hade, då han av Malmberg begärt slutligt
omdöme om Claus, ansett sig handla i överensstämmelse med RM III § 151 e),
enligt vilket författningsrum det ålåge chefen för kustartilleriet att känna
honom underlydande regementsofficerares duglighet och användbarhet i
tjänsten.

Wahlman hade begagnat sig av innehållet i Malmbergs ifrågavarande handbrev
för att bilda sig en ståndpunkt i fråga örn förtjänst och skicklighet hos
de regementsofficerare, som kunde ifrågakomma till överstebefordran. Wahlman
hade vidare delgivit chefen för försvarsdepartementet Malmbergs åsikt
örn Claus, och hade Wahlman därvid tillika meddelat, att Malmbergs åsikt
förelåge skriftligen avfattad.

Av vad sålunda anförts framginge, alt fråga vore örn ett handbrev, som en
ämbetsman i ett tjänsteärende avlåtit till en annan ämbetsman och som kommit
lill användning i tjänsten.

Ett dylikt brev kunde enligt militieombudsmannens mening icke anses hava
utgjort sådant enskilt brev, sorn enligt 2 § 4 moni. tryckfrihetsförordningen
kunde utbekommas allenast efter tillstånd av den, som brevet anginge eller
tillhörde, utan måste hänföras till sådan allmänt ärende rörande handling,
vilken enligt föreskrift i samma lagrum skulle vara för envar tillgänglig.

Wahlman hade följaktligen icke ägt, på sätt han gjort, förstöra brevet.

Enär Wahlman emellertid numera tillhandahållit en av Malmberg verkställd
rekonstruktion av brevet och skäl icke förelåge att ifrågasätta rekonstruktionens
riktighet,

samt det fel Wahlman begått finge anses hava skett av ovarsamhet och utan
vrång avsikt,

funne militieombudsmannen sig med stöd av 5 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen kunna låta bero vid vad i denna del av ärendet
förekommit.

Av Claus uti avgivna påminnelser framställda yrkanden föranledde icke
någon militieombudsmannens åtgärd.

Wahlman, Malmberg och Claus erhöllo genom särskilda till dem avlåtna
skrivelser del av innehållet i militieombudsmannens beslut.

2. Fartygschef har missbrukat sin befälsrätt därigenom att han vidtagit
åtgärder i syfte att den eller de personer bland fartygets besättning, som
haft del i tillkomsten av vissa tidningsartiklar, skulle giva sig till känna.

I en den 29 maj 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
journalisten Björn Hallström i Luleå: Medan statsisbrytaren Ymer under

maj månad 1935 varit förlagd i Luleå, hade tre artiklar örn förhållandena
ombord å fartyget varit införda i tidningen Norrskensflamman. Artiklarna
hade varit undertecknade »Besättningsmän på Ymer». Då fartygets befälhavare
kaptenen O. Hedenström tagit del av artiklarna, hade han anställt
förhör ombord. Avsikten därmed hade varit att finna »de skyldiga». Enligt
uppgift från besättningsmän å fartyget hade Hedenström hotat med permissionsförbud,
brevspärr etc. Hedenström torde inför det församlade manskapet
hava yttrat ungefär följande: »Då inte de fähundar, som skrivit artiklarna,
kan förmås att bekänna, så tar jag saken i egna händer.» Till
slut hade en av manskapet framträtt och förklarat, att han ensam toge ansvaret
för artiklarna. Denna åtgärd, som framkallats av det från befälets
sida ådagalagda hotet, hade tydligen skett av solidaritet med den övriga
besättningen. Den, som påtagit sig ansvaret, hade ej velat, att de övriga
ombord skulle få lida. Enligt Hallströms mening vore Hedenströms åtgärd
stridande mot tryckfrihetsförordningens anda och bestämmelser. När en
artikel infördes i en tidning, åtoge sig tidningen ansvaret för artikeln. Därest
det förekommit något förgripligt i tidningsartiklarna, skulle Hedenström hava
inskridit mot tidningen, vilket han dock icke gjort. I stället hade han vidtagit
åtgärder för att bestraffa dem, som skrivit artiklarna. Hallström ansåge,
att uppenbart lagbrott förelåge från Hedenströms sida och anhölle om undersökning
samt örn vidtagande av åtgärder för att Hedenström måtte bliva
ställd under ansvar.

Militieombudsmannen sedermera under ärendets handläggning tillhandakomna
exemplar av tidningen Norrskensflamman utvisade, att å följande
dagar varit i tidningen införda artiklar med nedannämnda rubriker, näm -

ligen den 21 maj 1935 en artikel med rubrik »Ymer elt trivsamt fartyg — för
befälet. Besättningen kommenterar borgarpressens skönmålningar», den 22
maj 1935 en artikel med rubrik *3 officerare skrek olika order på Ymer.
Benus som sjöfartsexpert. Fyllskiva efter fotografiskt trick», den 23 maj
1935 en artikel med rubrik »Lotsarna varnade Ymers kapten före grundstötningen.
Kaptenen körde rakt på den berghäll han skulle akta sig för»
samt den 26 maj 1935 en artikel med rubrik »Trakasseringar ombord å
Ymer. Permissionsförbud och brevspärr för att finna de ''skyldiga’ till Nfl:s
artiklar.»

I skrivelse den 31 maj 1935 anmodade militieombudsmannen stationsbefälhavaren
vid Stockholms örlogsstation att inkomma med yttrande av chefen å
statsisbrytaren Ymer, kaptenen Hedenström. I sitt med anledning därav
den 4 juni 1935 avgivna yttrande anförde Hedenström: Han förnekade bestämt,
att han gjort sig skyldig till några trakasserier mot besättningen å
Ymer under uppehållet i Luleå eller över huvud vid annat tillfälle. De åtgärder
Hedenström med stöd av reglemente för marinen del II § 89 mom. t
vidtagit under fartygets uppehåll i Luleå hade gjorts i avsikt att förhindra
vidare trakasserier mot fartyget och dess besättning. Framställning därom
hade jämväl gjorts till Hedenström genom ett par av besättningen. Vad
anginge det yttrande, som Hedenström skulle hava fällt, ansåge han
sig ej behöva ingå i svaromål, förrän yttrandet noggrannare preciserats av
någon närvarande. Vad anmälan i övrigt beträffade framginge graden av
dess vederhäftighet därav att artiklarna undertecknats med »Besättningsmän
å Ymer», oaktat 28 av besättningens 29 man inför fartygets väbel förnekat
varje som helst sympati för eller del i artiklarna.

Sedan Hedenströms yttrande utställts till påminnelser, anförde Hallström
i en den 25 juni 1935 till militieombudsmannen inkommen skrift: Hedenström
hade missuppfattat saken, om han hyste den uppfattningen att artiklarnas
innehåll kunde upphäva tryckfrihetsförordningens klara och oförtydbara
bestämmelser. Icke ens om artiklarna enligt gällande lag varit brottsliga,
hade Hedenström ägt rätt att åsidosätta bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.
För vad som publicerats i en tidning bure tidningen själv
och icke utanför stående personer ansvaret. Det strede mot tryckfrihetsförordningens
anda och mening att anställa förhör för att utröna vem som lämnat
uppgifter till en tidning. För att söka förebygga ytterligare lagöverträdelser
från militärbefälets sida förefölle det Hallström nödvändigt att nämnda förhållande
framhölles för Hedenström. Hallström ville fästa uppmärksamheten
på att Hedenström i sitt yttrande medgivit, att manskapet uppställts
till förhör för utrönande av vem som lämnat uppgifter till eller författat artiklarna
i Norrskensflamman. Det hade just varit detta tillvägagångssätt som
föranlett Hallströms anmälan, vilken till alla delar vidhölles. Även om förhöret
förrättats av fartygets väbel, hade det sannolikt ägt rum på Hedenströms
order, och denne bure alltså ansvaret för förhöret. Hallström bestrede,
att det i reglemente för marinen eller annorstädes funnes någon bestämmelse,
som gåve Hedenström eller annat militärbefäl laglig befogenhet

att anställa förhör med manskapet för att i strid med tryckfrihetsförordningens
anda och mening avtvinga någon eller några personer uppgift örn
författarskapet till en i pressen införd artikel. En försvårande omständighet
vöre i detta fall att erkännandet av författarskapet frampressats genom brutalt
och rättsstridigt hot om permissionsförbud för allt manskap ombord på
Ymer i händelse ingen anmälde sig som ansvarig för artiklarna. Av solidaritet
med kamraterna och för att rädda dem undan permissionsförbudet hade
en värnpliktig då anmält, att han bure ansvaret för artiklarna. Hallström
betraktade såväl förhöret med manskapet som hotet om permissionsförbud
såsom straffbara kränkningar av gällande förordningar samt anhölle, att
utredning måtte verkställas i och för utkrävande av ansvar å befälet.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation den 27
augusti 1935 infordrade militieombudsmannen förnyat yttrande av kaptenen
Hedenström, därvid denne borde angiva

1. vilka åtgärder han vidtagit med anledning av innehållet i artiklarna i
Norrskensflamman för den 21, den 22 och den 23 maj 1935;

2. huruvida han för egen del eller genom honom underställd person medelst
hållande av förhör eller på annat sätt anställt eller låtit anställa efterforskning
till utrönande av huruvida någon eller några personer tillhörande Ymers
besättning lämnat uppgifter till tidningen i fråga; samt

3. huruvida han till manskapet ombord å Ymer fällt det yttrande, som
återfunnes i artikeln i Norrskensflamman för den 26 maj 1935: »Då inte de
fähundar, som skrivit artiklarna, kan bekänna, så tar jag saken i egna händer»,
eller något yttrande av enahanda innebörd, i vilket sistnämnda fall yttrandets
lydelse torde så vitt möjligt återgivas.

I sitt med anledning därav den 9 september 1935 avgivna yttrande anförde
Hedenström: Inga åtgärder hade vidtagits med anledning av artiklarna den
21 och den 22 maj 1935. Efter den tredje artikeln hade Hedenström vid
uppställning i divisioner meddelat, att förbindelsen med land bomme att avbrytas
för att förhindra trakasserier mot fartyget och besättningen. Något
försök hade icke gjorts att vid detta tillfälle erhålla vetskap om vem som skrivit
artiklarna. Förhör av det slag, som antytts i militieombudsmannens skrivelse,
hade varken Hedenström eller några honom underlydande hållit. Den
i Hedenströms tidigare yttrande omnämnda förfrågningen genom fartygets
väbel hade gjorts, sedan militieombudsmannens första skrivelse erhållits för
yttrande, omkring tre veckor efter det en av besättningsmännen frivilligt anmält,
att han lämnat en del av de i Norrskensflamman förekommande uppgifterna.
Det vore Hedenström omöjligt att exakt erinra sig ordalydelsen av
det honom i artikeln för den 26 maj 1935 påbördade yttrandet. Det i militieombudsmannens
skrivelse citerade yttrandet hade Hedenström i varje fall ej
fällt. Möjligen kunde ordet fähund hava yttrats men i så fall i sammanställningen
»som bär sig åt som en fähund» eller dylikt.

I yttrande, som den 28 oktober 1935 inkom till militieombudsmannen, anförde
Hedenström ytterligare: Hedenström hade för egen del endast läst
den första av de åsyftade artiklarna, införd i tidningen Norrskensflamman

den 21 maj 1935. Efter det den tredje av artiklarna varit införd i tidningen,
hade Hedenström emellertid uppsökts av kalfaktorn och hovmästaren
å Ymer, två äldre korpraler, vilka anhållit, att Hedenström måtte
vidtaga åtgärder med anledning av artiklarna. Man ansåge sig nämligen
ombord veta, vem som författat artiklarna. Hedenström hade icke meddelat
något landpermissionsförbud, men Hedenström hade den 24 maj 1935
avbrutit förbindelsen med land i syfte att förhindra vidare trakasserier. Under
det besättningen varit uppställd i divisioner hade Hedenström meddelat
besättningen såväl att landförbindelsen avbrutits som anledningen därtill.
Omedelbart efter det Hedenström givit order om att divisionerna skulle
skingras, hade en värnpliktig vid namn Engvall kommit fram till Hedenström
och omtalat, att han hade lämnat uppgifterna, som återfunnes i artiklarna.
Något vidare hade ej förekommit vid samtalet. Hedenström
hade vid besättningens uppställning i divisioner ej gjort någon förfrågan
om författarskapet, men fällt ett yttrande av ungefär det innehållet, att, om
det funnes någon bland manskapet, som bure sig åt som en fähund, borde
ej alla ombord få obehag därav. Hedenströms avsikt med att avbryta landförbindelsen
hade ej varit att meddela någon slags bestraffning. Senare samma
dag Engvall gjort sin anmälan hade förbindelsen med land återknutits.
Anledningen därtill hade varit, att Hedenström efter Engvalls anmälan ej befarat
vidare trakasserier i form av tidningsartiklar om fartyget. Troligen påföljande
dag hade Ymer lämnat Luleå och avgått till Stockholm. Efter det
militieombudsmannens remiss kommit Hedenström tillhanda, hade han —
med anledning av att artiklarna varit undertecknade »Besättningsmän på
Ymer» — bett fartygets väbel att undersöka, huruvida någon eller några
bland manskapet instämde i syftet med artiklarna. Med anledning därav hade
väbeln under hand gjort förfrågan därom hos varje enskild bland manskapet
ombord. Representanter för manskapet hade hos Hedenström begärt
att utfrågning skulle ske bland manskapet. Hedenströms åtgärd att genom
väbeln tillfråga manskapet hade gjorts dels på grund av nämnda representanters
anhållan, dels ock för att i Hedenströms skrivelse till mililieombudsmannen
kunna påvisa, att underskriften å artiklarna vore felaktig, enär endast
en av besättningsmännen stöde bakom artiklarna.

Sedan militieombudsmannen föranstaltat örn förhör å militieombudsmansexpeditionen
dels med den å Ymer tjänstgörande väbeln, flaggstyrmannen
Frans Oskar Larsson, dels med Hedenström, uppgav flaggstyrmannen Larsson
vid förhör inför militieombudsmannen den 12 november 1935 i anledning
av framställda frågor: Utan att Hedenström givit anledning därtill hade Larsson
vid samtal med de båda äldre korpralerna å fartyget, Fernström och
Törnblad, fört frågan örn författarskapet till artiklarna i tidningen Norrskensflamman
på tal. Korpralerna hade därvid sagt, att någon annan bland manskapet
än värnpliktige Engvall ej kunde misstänkas därför. Örn Engvall hade
man redan förut vetat, att han hyllade samma åsikter som kommit till uttryck
i tidningen Norrskensflamman. Engvall hade för kamraterna omtalat,
att han tillhörde föreningen Internationella röda hjälpen samt närvarit på en

denna förenings kongress i Paris. Efter förut omnämnda samtal med de båda
korpralerna hade Hedenström vid samtal med Larsson uttryckt en önskan,
att Larsson skulle taga reda på vem som inspirerat tidningsartiklarna. Larsson
hade omedelbart svarat Hedenström, att någon annan än Engvall ej kunde
misstänkas därför. Efter samtalet med Hedenström hade Larsson ånyo
talat med de båda korpralerna, därvid förekommit ungefär detsamma som i
det föregående samtalet med dem. Larsson hade därefter för Hedenström
rapporterat, att han vid nytt samtal med Fernström och Törnblad erhållit
.samma upplysningar som förut. Vid den uppställning i divisioner, som ägt
rum efter det den tredje tidningsartikeln varit införd, hade Hedenström till
den uppställda besättningen yttrat, att det vore någon som »kackat i eget
ho» samt uppmanat den person, som inspirerat tidningsartiklarna, att stiga
fram och anmäla sig. I annat fall skulle Hedenström, enligt vad han yttrat,
ordna så, att förbindelse mellan fartyget och land icke kunde anordnas. Engvall
hade omedelbart stigit fram och anmält, att han lämnat uppgifterna tili
tidningen. Landförbindelsen hade med anledning därav, så vitt Larsson visste,
aldrig blivit avbruten. Dock hade, så vitt Larsson erinrade sig, Hedenström
givit honom order att tillse, att Engvall icke under fartygets fortsatta uppehåll
i Luleå från fartyget satte sig i telefonförbindelse med land. Troligtvis
efter det militieombudsmannens första remiss i ärendet kommit Hedenström
tillhanda hade denne bett Larsson taga reda på örn det funnes någon bland
manskapet, som sympatiserade med Engvall och dennes skriverier. Larsson
hade med anledning därav frågat var och en av manskapet därom. Samtliga
hade svarat nej. Syftet med frågan hade varit att få reda på huruvida manskapet
sympatiserade med den framställning av förhållandena ombord, som
förekommit i Engvalls skriverier. Artiklarna i tidningen Norrskensflamman
hade till största delen innehållit rent osanna uppgifter örn förhållandena ombord,
och i övrigt hade framställningen i artiklarna innefattat förvrängning
av de verkliga förhållandena.

Hedenström uppgav vid förhör inför militieombudsmannen den 13 november
1935: På fråga örn han i någon form vidtagit åtgärder för att efterforska,
huruvida någon eller några bland Ymers besättning lämnat uppgifter örn förhållanden
rörande fartyget till tidningen Norrskensflamman, vidhöll Hedenström,
att sådana åtgärder icke av honom vidtagits i annan mån än att han,
såsom han i sitt yttrande den 28 oktober 1935 omnämnt, efter det militieombudsmannens
första remiss kommit honom till handa, bett fartygets väbel
göra viss förfrågan hos manskapet. Därefter föredrogs för Hedenström den
berättelse, som flaggstyrmannen Larsson vid förhör inför militieombudsmannen
den 12 november 1935 avgivit. På frågor, som därav föranleddes, vitsordade
Hedenström, att Larssons berättelse vore till innehållet riktig nied
allenast det undantag, att Hedenström vid uppställningen i divisoner icke
riktat någon direkt uppmaning till den person, som inspirerat tidningsartiklarna,
att stiga fram och anmäla sig. Syftet med och innebörden av Hedenströms
anförande hade dock varit, att den eller de personer, som haft del i
tidningsartiklarnas tillkomst, skulle till undvikande av obehag för de övriga

giva sig till känna. Värnpliktige Engvall hade vid tillfället sagt, att lian icke
lämnat samtliga utan endast en del av de uppgifter, som förekommit i tidningsartiklarna.
Hedenström hade icke misstänkt, att någon annan bland
manskapet haft del i tidningsartiklarnas tillkomst. Det vöre riktigt, att förbindelsen
med land icke varit avbruten, vilket berott därpå, att, såsom händelserna
utvecklat sig, förbudet mot landförbindelse aldrig hunnit praktiskt
träda i kraft. För Hedenström påpekades därefter, att han i sitt yttrande den
4 juni 1935 medgivit, att den fråga, som han bett fartygets väbel framställa
till envar bland manskapet, gällt, huruvida den tillfrågade hade »sympati
för eller del» i artiklarna, medan Hedenström senare påstått, att förfrågningen
allenast gällt huruvida manskapet »instämde i syftet med artiklarna» eller
— såsom Larsson i sin av Hedenström vitsordade berättelse uttryckt saken —
huruvida manskapet »sympatiserade med Engvall och dennes skriverier».
Hedenström uppgav med anledning därav, att den senare framställning av
saken, som Hedenström lämnat, vore den riktiga, och att förfrågningen alltså
icke avsett att gälla, huruvida manskapet hade del i tidningsartiklarnas tillkomst.

Vid justering den 14 november 1935 av protokollet uppgav Hedenström, att
han icke kunde erinra sig, huruvida han före uppställningen i divisioner
vid samtal med flaggstyrmannen Larsson uttryckt en önskan, att denne skulle
taga reda på vem som inspirerat tidningsartiklarna. Uti ifrågavarande del
kunde Hedenström alltså varken vitsorda eller bestrida flaggstyrmannen
Larssons berättelse.

Militieombudsmannen avlät den 14 december 1935 en skrivelse till stationsbefälhavaren
vid Stockholms örlogsstation, däri militieombudsmannen, efter
redogörelse för vad i ärendet förekommit, anförde:

Tryckfrihetsförordningen innehåller i § 1 mom. 1 följande föreskrift:

»Ej må någon i annan ordning eller i annat fall, än denna lag stadgar,
kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.»

Vidare stadgas i § 1 mom. 7 tryckfrihetsförordningen, att utgivare av dagblad
och periodiska skrifter i avseende å ansvaret alltid skola anses såsom
författare.

Genom de anförda stadgandena hade ansvaret för innehållet i periodisk
skrift lagts uteslutande å skriftens utgivare. Vid utkrävande av nämnda ansvar
finge efterforskning av skriftens författare icke äga rum, och något
delaktighetsansvar för denne eller annan kunde ej heller ifrågakomma. Då
det dessutom icke vore tillåtet att för innehållet i tryckt skrift utkräva ansvar
i annan ordning än tryckfrihetsförordningen bestämde, kunde en person, som
tagit befattning med tryckt skrifts författande eller utgivning, ej annorledes
än enligt tryckfrihetsförordningen drabbas av ansvar, alltså ej heller därför
åläggas disciplinär bestraffning.

Tryckfrihetsförordningen hade sålunda vid utkrävandet av ansvar för innehållet
i periodisk skrift skyddat författarens anonymitet. Intresset att ansvaret
skulle drabba tryckfrihetsbrottets egentliga gärningsman hade fått

stå tillbaka för ett annat intresse, nämligen att utesluta av vederbörande myndigheter
företagen efterforskning efter brottets upphovsmän och omständigheterna,
under vilka brottet blivit begånget, s. k. författarinkvisition.

Då författarens anonymitet skyddades vid utkrävandet av ansvar för
tryckfrihetsbrott, finge författarinkvisition än mindre anses tillåten, i sådana
fall då det ej gjordes gällande, att innehållet i tryckt skrift skulle vara
brottsligt.

Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen följande framgå:
Kaptenen Hedenström hade den 24 maj 1935 med anledning av de i ärendet
omförmälda artiklarna i tidningen Norrskensflamman för den 21, den 22 och
den 23 maj 1935 låtit manskapet ombord å Ymer ställa upp i divisioner och
därvid meddelat, att förbindelsen med land komme att avbrytas för att förhindra
trakasserier mot fartyget och besättningen. Vid tillfället hade kaptenen
Hedenström i ett anförande till manskapet fällt ett yttrande av ungefär
det innehåll att, om det funnes någon bland manskapet, som bure sig åt som
en fähund, borde ej alla ombord på grund därav få obehag.

Vid förhör inför militieombudsmannen den 13 november 1935 hade Hedenström
medgivit, att syftet med och innebörden av Hedenströms förenämnda
anförande till manskapet varit, att den eller de personer, som haft del
i tidningsartiklarnas tillkomst, skulle till undvikande av obehag för de övriga
giva sig till känna.

Omedelbart efter det Hedenström lämnat ifrågavarande meddelande till
manskapet hade en värnpliktig vid namn Engvall kommit fram till Hedenström
och omtalat, att han lämnat en del av de uppgifter, som förekommit i
tidningsartiklarna. Det av Hedenström utfärdade förbudet för förbindelse
med land hade på grund därav aldrig trätt i kraft.

Såsom stöd för beslutet att avbryta förbindelsen med land hade Hedenström
hänvisat till reglemente för marinen del II § 89 mom. 1. Det sålunda
åberopade stadgandet lydde: »Självständig befälhavare bestämmer om all
t jänstledighet och permittering av honom underlydande, och må ej sådan utan
hans medgivande äga rum.»

Det torde ligga i sakens natur, att, då Hedenström i förevarande fall haft
att avgöra, i vilken omfattning honom underlydande personal borde komma
i åtnjutande av permission eller annan förbindelse med land, han ägt taga
hänsyn ej allenast till tjänstens krav utan även till det enligt hans mening
befogade intresset att förhindra vad han uppfattat såsom trakasserier mot
fartyget. Det syntes på grund därav icke kunna läggas Hedenström till last,
att han meddelat ifrågavarande beslut.

Hedenström hade emellertid beledsagat meddelandet till manskapet om att
förbindelsen med land komme att avbrytas med ett yttrande, vars syfte och
innebörd varit, att den eller de personer, som haft del i artiklarnas tillkomst,
skulle giva sig till känna. Yttrandet hade ock omedelbart följts av en anmälan
av en värnpliktig, att han lämnat en del av de i tidningsartiklarna förekommande
uppgifterna.

Vad Hedenström i sist angivet hänseende åtgjort måste betecknas såsom

icke förenligt med tryckfrihetsförordningens föreskrifter till skydd för anonymitetsrätten;
det innefattade följaktligen missbruk av Hedenström tillagd
befälsrätt.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet funne militieombudsmannen
sig emellertid i denna del av ärendet böra låta bero vid en erinran om det
felaktiga i Hedenströms förfaringssätt.

Hedenströms åtgärd att låta väbeln å Ymer, flaggstyrmannen Larsson, hos
varje enskild bland manskapet göra förfrågan, huruvida han instämde i artiklarnas
syfte, föranledde, med hänsyn till vad Hedenström och Larsson
upplyst angående frågans innebörd, ej annan erinran än att, enär frågan
kunde hava varit ägnad att ingiva manskapet den uppfattningen, att Hedenström
velat ytterligare efterforska, varifrån uppgifterna i tidningen härstammat,
Hedenström bort låta frågan åtföljas av en förklaring örn vad som
vore ändamålet med frågan.

Militieombudsmannen anhölle, att stationsbefälhavaren ville giva Hedenström
del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

Med anledning av det sätt, varpå Hedenström gått till väga vid avgivandet
av yttranden i ärendet, avlät militieombudsmannen särskild skrivelse till
krigsfiskalen vid stationskrigsrätten i Stockholm med hemställan örn åtal mot
Hedenström (se denna ämbetsberättelse sid. 71).

3. Häktningsbeslut meddelat på grund av misstanke om stöld, ehuru misstanken
ej varit grundad på sannolika skäl.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av Västerbottens
regemente företagen granskning av regementets krigsrättsprotokoll
uppmärksammades följande.

Kompanichefen kaptenen Nils Haeggström anmälde den 6 oktober 1932 till
regementschefen, att värnpliktige nr 370 70/29 Öhrnell vid utryckning samma
dag tillgripit en 6. kompaniet tillhörig spegel, som vid företagen visitation
befunnits ligga i öhrnells kappsäck. Enligt anmälan hade Öhrnell,
som erkänt tillgreppet, av Haeggström tillsagts förvarsarrest. Vid förhör inför
dagmajoren uppgav Haeggström, att penningstölder förekommit å kompaniet,
därvid en värnpliktig frånstulits 90 kronor och en annan 15 kronor,
att Öhrnell varit sjukskriven å kompaniet, varför Haeggström funne
Öhrnell skäligen misstänkt att hava förövat dessa stölder, att Öhrnell jämväl
tagit en läskstång, samt att tre skåpkrokar, vilka icke tillhört Öhrnell,
hittats i dennes byxficka. Öhrnell erkände vid förhöret riktigheten av
Haeggströms anmälan men bestred, att han tillgripit penningar. I fråga om
skåpkrokarna uppgav han, att han ej tänkt stjäla dem, men att han utan
att reflektera däröver tagit dem i förvar. Han påstod vidare, att han fått
läskstången av en kamrat, men medgav, att denne ej kunde vara ägare till
en läskstång av kronans modell.

Genom beslut av regementschefen, översten Carl Bennedich den 6 oktober

1932, vilket beslut kontrasignerats av auditören R. Pihlstrand, överlämnades
handlingarna till krigsdomaren i och för målets handläggning vid krigsdomstol.
Nämnda beslut innehöll jämväl den anteckningen, att Öhrnell
skulle kvarbliva i häkte till dess krigsrätt sammanträdde.

Målet handlades av krigsrätten den 13 oktober 1932. Öhrnell uppgav därvid,
att han vistats i sitt föräldrahem till år 1931, då han ingått äktenskap,
att han för det dåvarande men icke under hela den kommande vintern ägde
möjlighet att försörja sig på vägarbete, samt att han förut icke varit för
brott tilltalad i vidare mån än att han fyra eller fem år tidigare dömts att
för mäskberedning böta 350 kronor.

Öhrnell vitsordade inför krigsrätten i själva saken sina uppgifter till förhörsprotokollet.
Han sade sig bestämt vidhålla, att han icke tillgripit några
penningar. Han kunde icke erinra sig namnet å den kamrat, av vilken han
erhållit läskstången. Vid mottagandet av läskstången hade han väl förstått,
att den tillhört kronan. Krokarna hade en furir vid namn Lindgren
lämnat honom i avsikt att de skulle uppsättas i öhrnells skåp. Då det emellertid
redan funnits krokar där, hade han stoppat dem på sig. Det hade ej
varit hans mening att tillägna sig krokarna.

Åklagaren värderade spegeln till två kronor, läskstången till tre kronor
och krokarna till sex öre.

Sedan åklagaren yrkat ansvar å Öhrnell för snatteri av kronan tillhörig
egendom, dömde krigsrätten Öhrnell genom utslag den 13 oktober 1932
jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 och 8 §§ allmänna
strafflagen för första resan snatteri att till kronan utgiva 10 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 2 kronor, varjämte Öhrnell omedelbart försattes
på fri fot.

Vid granskning av originalet till förhörsprotokollet iakttogs, att omedelbart
ovanför auditören Pihlstrands namnteckning å beslutet den 6 oktober
1932 förekom med maskinskrift en anteckning, som, ehuru fullt läsbar, varit
föremål för raderingsförsök. Anteckningen lydde: »Innehållet i § 97 R. L.
lägger hinder i vägen för mannens insättande i förvarsarrest tills krigsrätten
sammanträder. Antingen skall han lämnas på fri fot eller häktas.»

Mot det meddelade beslutet om öhrnells häktning anmärktes, att, då mot
Öhrnell icke, såvitt handlingarna utmärkte, syntes hava förekommit på sannolika
skäl grundad misstanke om annat brott än sådant, som vore belagt
med endast fängelse eller böter, giltig anledning att förordna örn häktning av
Öhrnell icke syntes hava förelegat.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till översten Bennedich den 24 september 1935, att denne måtte infordra
yttrande av auditören Pihlstrand samt därmed jämte eget yttrande
inkomma.

I skrivelse den 23 oktober 1935 avgav översten Bennedich det begärda
yttrandet. Vid skrivelsen var fogat ett av auditören Pihlstrand den 22 oktober
1935 avgivet yttrande.

Pihlstrand anförde bland annat:

Av handlingarna franninge, att Öhrnell erkänt och dömts för brott, som
enligt lag skulle anses vara begånget under försvårande omständigheter. Visserligen
kunde det brott, för vilket han dömts, icke för honom medföra högre
straff än fängelse, men å andra sidan hade Öhrnell jämväl varit misstänkt
för stöld från kamrat, för vilket brott kunnat följa straffarbete i ett
år och under vissa förhållanden straffarbete i två år. Förhörsprotokollet
innehölle visserligen så gott som ingenting till upplysning örn det senare brottet,
men förhörsprotokollen lede ju i regel av dylika brister, då de icke fördes
av därtill särskilt utbildad person. I varje händelse vore det uppenbart,
att Pihlstrand vid samtal per telefon med regementsexpeditionen försökt
att skaffa sig närmare upplysning om fallet och därvid bibragts den uppfattningen,
att ingen annan än Öhrnell gärna kunnat vara den skyldige. Tiden
för resolutionens avfattande gåve också vid handen, att de värnpliktigas utryckning
varit omedelbart förestående, och att man kunde misstänka, att
Öhrnell, om han släpptes, skulle avvika och icke på kallelse inställa sig vid
blivande krigsrätt. Öhrnell hade icke heller varit ostraffad förut. Det
måste hava varit hänsyn därtill, som orsakat, att han häktats. Protokollet
gåve icke besked, huruvida vederbörande krigsfiskal sedermera före målets
handläggning gjort någon ytterligare utredning om öhrnells skuld. Icke heller
syntes Öhrnell hava lidit någon skada av vad som inträffat. Hade han
lämnats på fri fot och fått rycka ut, hade han givetvis, enär krigsrätten måst
höra honom personligen, blivit tvungen att på egen bekostnad resa till regementet.
Då han varit bosatt i Sorsele socken, minst ett trettiotal mil från
garnisonsorten, skulle resan hava åsamkat honom en dryg kostnad. Pihlstrand
hemställde, att militieombudsmannen ville låta vid vad i saken förekommit
bero. Pihlstrand vore villig att för framtiden ställa sig till efterrättelse
militieombudsmannens mening och vid förekommande fall under
likartade omständigheter avråda regementschefen från vidtagande av häktningsåtgärd.

För egen del anförde Bennedich bland annat:

Bennedich hade icke något minne av vad som tilldragit sig vid handläggningen
av förevarande mål. Saken hade emellertid blivit honom förelagd
under sista dagen av 1932 års regementsövning. Nämnda dag hade handlagts
osedvanligt många mål och Bennedich hade nödgats ägna särskild uppmärksamhet
åt två mål. Det ena målet hade gällt ofog, som en mängd värnpliktiga
begått under övning. Det andra målet hade rört svåra disciplinära
förseelser och förhören i detta mål hade avslutats först sent på aftonen.
På grund av en då ännu icke övervunnen sjukdom hade Bennedich icke
varit i stånd att personligen deltaga i handläggningen av de många övriga
ärendena. Bennedich hade dittills icke i något fall medvetet underskrivit
ett beslut örn hänskjutande av mål till krigsrätt utan att auditören uttalat
sig. Det vore därför sannolikt, att Bennedich icke heller gjort så i förevarande
fall. Tjänstförättande dagmajoren kaptenen Fromm hade också efter
granskning av handlingarna uppgivit, att Bennedich i detta fall icke fat -

tat beslut utan att auditören uttalat sig. När akten sänts till auditören,
hade den sista punkten i beslutet, vilken skrivits av kaptenen Fromm, lytt:
»(Här skall antecknas) att Öhrnell skall kvarbliva i (förvar?) till dess
krigsrätt sammanträder.» Kaptenen Fromm hade vidare uppgivit, att han
— efter föregående samtal med auditören — skrivit det inom parentes stående
ordet »förvar?» med ett frågetecken efter för att ytterligare fästa auditörens
uppmärksamhet vid sakens tvivelaktiga beskaffenhet. Otvivelaktigt
vöre, att Pihlstrand därpå i högra kolumnen med skrivmaskin gjort den anteckning,
som man trots utplåningsförsök ännu kunde läsa: »Innehållet i § 97
R. L. lägger hinder i vägen för mannens insättande i förvarsarrest tills krigsrätt
sammanträder. Antingen skall han lämnas på fri fot eller häktas.»
Ingen torde kunna påstå, att denna mening innehölle någon reservation. Om
Pihlstrand vid andra tillfällen haft en annan mening än Bennedich, huru ett
visst straff för disciplinära förseelser borde utmätas, hade han givit uttryck
åt denna mening utan något »eller», och Bennedich hade undantagslöst följt
hans råd. Detta vore, då målen i allmänhet vore mycket enkla, endast helt
naturligt. Regementskvartermästaren kaptenen Hiller, som genom Pihlstrands
anteckning icke erhållit någon annan anvisning, huru målet skulle
föredragas för regementschefen, än att dagmajorens »förvar» icke dugde,
hade måst fråga auditören angående det innehåll beslutet borde erhålla.
Enligt vad Hiller med säkerhet erinrade sig hade Pihlstrand då svarat, att
vederbörande skulle vara häktad. På fråga av Hiller, huruvida han kunde
ändra ordet förvar till häkte och därefter stryka ut Pihlstrands anteckning,
hade denne svarat jakande. Därefter hade ärendet föredragits för Bennedich
utan annan kommentar än en anmälan, att tvivel förekommit, huru
med mannen skulle förfaras, men att auditören förklarat, att han skulle
hållas häktad. Bennedich hade fattat sitt beslut i överensstämmelse med detta
råd, vars riktighet han då icke ansett sig hava något skäl att betvivla. Han
insåge nu, att han bort förfara med större försiktighet och beklagade det
fel, som blivit begånget. I anledning av en annan på militieombudsmannens
föranstaltande i början av år 1933 vid regementet gjord undersökning
hade Bennedichs uppmärksamhet fästs vid reglerandet av kommunikationen
mellan regementsexpeditionen och auditören. Vad därvid förekommit
hade sedan länge givit anledning till ett strängare aktgivande på formernas
iakttagande, vilket för alla parter medfört större säkerhet.

Vid Bennedichs yttrande var fogad en av kaptenen Hiller avgiven redogörelse,
så lydande:

Förhörsprotokollet hade på eftermiddagen den 6 oktober återkommit från
auditören Pihlstrand till regementsexpeditionen. Det hade varit försett med
en anteckning av dagmajoren, kaptenen Fromm (förhörsledare), »att Öhrnell
skall kvarbliva i förvar till dess krigsrätt sammanträder». Auditören
hade kontrasignerat protokollet samt med maskin nedskrivit det yttrande,
som militieombudsmannen återgivit. Då Hiller ansett, att han icke kunde
föredraga protokollet för regementschefen med dagmajorens och auditörens
anteckningar i det skick de befunne sig, hade Hiller satt sig i telefonförbin -

delse med Pihlstrand för att erhålla ett bestämt besked, huruvida Öhrnell
skulle häktas eller icke. Efter en del resonemang hade Pihlstrand yttrat, att
Öhrnell skulle häktas. Hiller och Pihlstrand hade då överenskommit, att
Hiller skulle stryka bort den maskinskrivna meningen samt sätta »häkte» i
stället för »förvar». Därefter hade protokollet i vederbörlig ordning föredragits
för regementschefen.

I särskilda skrivelser den 27 november 1935 till översten Bennedich och
auditören Pihlstrand redogjorde militieombudsmannen för handlingarnas innehåll
samt återgav dels de i lag förekommande stadgandena om häktning,
dels ett uttalande av professorn Åke Hassler (Föreläsningar över den svenska
kriminalprocessen I s. 208—209) rörande begreppet sannolika skäl för
misstanke om brott. Därefter anförde militieombudsmannen:

Öhrnell hade varit övertygad örn snatteribrott. Å nämnda brott kunde
efter lag endast följa fängelse. Sådana omständigheter torde icke hava förelegat,
som jämlikt 19 § 6 punkten andra stycket promulgationslagen till
strafflagen kunnat berättiga till häktning. Hade Öhrnell, därest han lämnats
på fri fot, begivit sig till sin hemort, kunde han därigenom icke anses hava
avvikit.

öhrnells snatteribrott torde icke heller hava varit anledningen till hans
häktande. Denna åtgärd syntes i stället hava vidtagits på den grund att misstanke
ansetts föreligga mot Öhrnell för stöld.

Såvitt handlingarna i målet utvisade, hade två skilda omständigheter givit
upphov till misstanken, att Öhrnell förövat de penningstölder, som förekommit
å det kompani, Öhrnell tillhört. Den ena omständigheten torde hava
varit, att Öhrnell blivit ertappad med att hava begått snatteribrott. Denna
omständighet kunde dock endast utgöra ett indicium av förhållandevis underordnad
betydelse och det torde vara uppenbart, att något häktningsbeslut
icke kunnat grundas därpå. Indiciets värde förringades dessutom därav,
att snatteri av kronan tillhörig egendom av ringa värde ur gärningsmannens
egen synpunkt säkerligen tedde sig såsom ett brott av betydligt mindre
svår beskaffenhet än stöld av penningar från kamrater.

Det andra skälet till misstanke mot Öhrnell torde hava varit, att han
varit sjukskriven vid truppen. Anteckningen därom i förhörsprotokollet
finge antagas avse, att han varit sjukskriven vid truppen under den tid penningstölderna
begåtts. Något starkt indicium kunde ej heller denna omständighet
anses innefatta. Den utvisade allenast, att Öhrnell ägt större möjlighet
än den icke sjukskrivna personalen att utan att bliva upptäckt föröva
penningstölderna.

Något ytterligare faktum, som kunnat styrka misstanken mot Öhrnell,
hade icke framkommit vid förhöret inför dagmajoren. Det av Pihlstrand i
förklaringen till militieombudsmannen åberopade förhållandet att Öhrnell
tidigare varit straffad — han hade ådömts böter för mäskberedning — kunde
rimligen icke äga inverkan på häktningsfrågans bedömande. De kom -

pletterande muntliga upplysningar, som Pihlstrand uppgåve sig hava erhållit,
kunde icke hava varit av större betydelse i målet, då de icke ansetts
förtjänta av att inflyta i krigsrättens protokoll.

Åklagaren hade vid krigsrätten ej heller framställt ansvarsyrkande mot
Öhrnell för stöld.

Då Öhrnell häktats på grund av misstanke för stöld, hade enligt militieombudsmannens
mening begreppet sannolika skäl utsträckts att omfatta fall,
varl endast vissa indicier utan större beviskraft förelegat. Då häktningsåtgärden
beslutats av Bennedich med Pihlstrands tillstyrkande, vore Bennedich
och Pihlstrand ansvariga för åtgärden.

I skrivelsen till Bennedich anförde militieombudsmannen vidare:

Bennedich hade vidgått det fel, som förelupit. Då felet tillika finge anses
hava blivit begånget av ovarsamhet, funne militieombudsmannen, med
hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt i målet, sig böra låta bero vid
uttalande av den förväntan, att Bennedich vid framdeles förekommande fall
av beslut angående häktning komme att underkasta dithörande lagbestämmelser
en mera noggrann prövning.

Skrivelsen till Pihlstrand avslutades av militieombudsmannen på följande
sätt:

Pihlstrand hade utlovat att för framtiden i dylika fall avråda från häktning.
Då felet tillika finge anses hava blivit begånget av ovarsamhet, funne
militieombudsmannen, med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt
i målet, sig böra låta bero vid en erinran om den felaktighet, som beslutet
om Öhrnells häktande innefattat, och uttalande av den förväntan, att
Pihlstrand vid framdeles förekommande fall av beslut angående häktning
komme att underkasta dithörande lagbestämmelser en mera noggrann prövning.

4. Fråga huruvida visst mål bort av befälhavare bänskjutas till krigsdomstol,
oaktat utredningen icke givit anledning till skälig misstanke örn att

förseelse blivit begången.

Vid en av militieombudsmannen den 24 augusti 1935 förrättad inspektion
av Norrlands dragonregemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll.

Korpralen A. Adler hade den 25 oktober 1932 skriftligen hos regementschefen
anmält, att korpralen N. G. Söder bedreve pantlåneri. Med anledning
av nämnda anmälan hade majoren S. Axell den 27 oktober 1932 hållit förhör
jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten. Regementschefen, översten
greve W. A. Douglas hade därefter samma dag överlämnat handlingarna
till krigsdomaren i och för målets handläggning vid krigsrätt. Målet hade
förekommit inför krigsrätten den 28 oktober 1932 men, då krigsfiskalen
förklarat sig icke föra någon talan, blivit från vidare handläggning avskrivet.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen, att, då i Adlers anmälan
icke gjordes gällande, att brott, upptaget i strafflagen för krigsmakten, blivit
begånget, och det hållna förhöret ej heller syntes giva anledning till dylikt
antagande, syntes skäl för målets hänskjutande till krigsrätt ej hava förelegat.

Sedan militieombudsmannen med anledning därav infordrat yttrande i
ärendet från Douglas, avgav denne den 25 oktober 1935 dylikt yttrande samt
fogade därvid avskrift av förhörsprotokollet och transund av regementskrigsrättens
protokoll i målet.

Enligt förhörsprotokollet hade vid förhöret förekommit i huvudsak följande: Adler

hade uppgivit: Han hade någon dag i början av september lämnat
sin civila kostym till dragonen nr 9 Olsson i syfte att denne skulle låna penningar
med kostymen såsom säkerhet. Adler hade samma dag av Olsson erhållit
5 kronor, utgörande hälften av det belopp, för vilket kostymen belånats
hos Söder. Olsson hade samtidigt uppgivit, att kostymen enligt överenskommelse
med Söder skulle inlösas den 1 oktober med 14 kronor. Sistnämnda
dag hade Adler anmodat Olsson att hos Söder utverka några dagars
uppskov med inlösningen, vilket beviljats. Den 24 oktober hade Adler genom
Olsson erbjudit sig att lösa kostymen, vilket emellertid vägrats.

Söder hade vid förhöret förnekat all delaktighet i pantlåneri eller lånerörelse
samt vidare uppgivit: Han hade den 3 september genom Olsson inköpt
en kostym för ett pris av 10 kronor. Värnpliktiga n:ris 84 Johansson
och 73 Holmkvist hade närvarit vid tillfället. Överenskommelse hade sam
tidigt träffats, att kostymen senast den 1 oktober skulle få återköpas för 14
å 15 kronor. I början av oktober hade Söder påmint Olsson därom och samtidigt
meddelat Olsson, att kostymen vore förverkad, därest den ej genast
återköptes. Först vid sistnämnda tillfälle hade Söder erhållit vetskap om att
kostymen »tillhörde» Adler. Söder vidhölle, att transaktionen ej vore att betrakta
som belåning utan som försäljning med rätt för säljaren att inom viss
tid återköpa vad som försålts.

Olsson hade vid förhöret gjort gällande, att Söder ej köpt kostymen utan
belånat den, samt att Söder från början haft vetskap om att kostymen tillhörde
Adler.

Därjämte hade Adler vid förhöret omnämnt dels att Söder skulle hava givit
andra personer vid regementet vissa försträckningar, därvid Söder i en
del fall betingat sig säkerhet, dels alt Söder vid ett tillfälle köpt viss klädespersedel
och därvid medgivit säljaren rätt att inom en angiven kortare tid
återköpa det försålda godset.

Transumten av krigsrättens protokoll utvisade:

Vid krigsrättens sammanträde hade Söder vitsordat riktigheten av sin vid
förhöret avgivna berättelse och sålunda bestritt, att han idkat panllånerirörelse.
I samtliga fall hade det varit fråga örn civila persedlar, som Söder
köpt med ridt för säljarna att inom viss tid återköpa persedlarna mot över 7

— Mititieombudsmannens embetsberättelse.

enskommet belopp. Söder hade icke ägt tillstånd vare sig att idka pantlånerirörelse
eller att köpa eller sälja begagnade föremål.

Adler hade vid krigsrätten vitsordat riktigheten av sin vid förhöret avgivna
berättelse.

Jämväl Olsson hade vitsordat riktigheten av den berättelse, som han vid
förhöret avgivit, ävensom, i tillämpliga delar, av den berättelse, som Adler
avgivit. Därjämte hade han uppgivit, att han någon dag antagligen i augusti
1932 pantsatt ett ur hos Söder för sex kronor samt efter 14 dagar inlöst uret
mot ett överenskommet pris av åtta kronor.

Dragonen nr 18 Ek hade berättat: Vid något tillfälle ungefär 14 dagar tidigare
hade Ek och dragonen nr 50 Nilsson uppsökt Söder samt frågat denne,
örn de hos honom finge belåna en Ek tillhörig civil kappa för ett belopp avtvå
kronor. Söder hade därvid yttrat: »Jag kan köpa den». På fråga huru
mycket Söder ville betala för kappan hade Söder svarat, att han betalade två
kronor för kappan, »men om 24 timmar får ni köpa igen den för 3 kronor».
Följande dag hade Ek lämnat tre kronor till Nilsson, som med beloppet återköpt
kappan.

Nilsson hade vitsordat riktigheten av Eks berättelse samt tillagt, att Söder
vid tillfället yttrat, att han ej ville taga emot kappan som pant utan ville
köpa den för två kronor på villkor att säljaren inom 24 timmar ägde återköpa
den för tre kronor.

Tvä andra vid krigsrätten närvarande dragoner hade icke haft sig något i
saken bekant.

Sedan krigsfiskalen förklarat, att han för det dåvarande icke förde någon
talan i målet, hade målet av krigsrätten blivit från vidare handläggning avskrivet.

Douglas anförde i s^tt yttrande:

Det vore en ofta gjord iakttagelse, att anmälningar av manskap och särskilt
anmälningar mot kamrater icke inrymde hela eller ens den huvudsakliga
sanningen. Tyvärr vöre det jämväl ofta förekommande, att förhör, hållna
inför dagmajoren, ej förmådde tränga till grunden av ett komplicerat fall.
I ärendet Adler—Söder erinrade Douglas sig tydligt, att han hyst en viss misstanke,
att bakom den gjorda anmälan kunde dölja sig varjehanda förseelser,
såsom förskingring av kronans persedlar, stöld m. m. Så snart det gällde
transaktioner av i ärendet omförmäld beskaffenhet mellan manskap, läge
denna misstanke nära till hands. Det hade emellertid i detta fall visat sig,
att Douglas’ misstanke varit ogrundad. Även om Douglas oförbehållsamt måste
vidgå, att ärendet, såsom det nu framginge av handlingarna, icke tedde
sig såsom ett mål, däri krigsrätt varit erforderlig, hade Douglas likväl vid dess
avgörande ansett tillräckliga skäl föreligga för att hänskjuta detsamma till
krigsrätts prövning. En måhända ur juridisk synpunkt ovidkommande men
dock bidragande faktor hade troligen spelat in. Krigsrätt hade nämligen
varit anbefalld att äga rum den 28 oktober på grund av tidigare beslut. När
det nu avhandlade ärendet den 27 oktober förelagts Douglas i ett skick, som

synts honom erfordra en noggrannare utredning, hade han ansett riktigast,
att den redan anbefallda krigsrätten jämväl upptoge detta mål till prövning.

I skrivelse den 9 november 1935 till översten greve Douglas anförde militieombudsmannen: Då

befälhavare hänsköte mål till krigsdomstol och fråga ej vore om allenast
sådan undersökning, varom förmäldes i 39 § sista stycket lagen örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes, skedde remissen med stöd av antingen
204 § strafflagen för krigsmakten eller 51 § lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes. Den förra paragrafen reglerade förfarandet beträffande
sådana mål, som anhängiggjordes i den för disciplinmål stadgade
ordning, och den senare förfarandet beträffande övriga mål.

I 204 § strafflagen för krigsmakten ålades befälhavare att överlämna mål
till krigsdomstol dels då han funne, att påföljden i det särskilda fallet ej
borde stanna vid disciplinstraff eller att förseelsen påkallade svårare disciplinstraff
än han ägde ålägga, dels — med visst angivet undantag — då erforderlig
utredning örn brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet
ej kunnat vinnas.

Enligt 51 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle befälhavare
hänskjuta mål till krigsdomstol, då hos honom angivelse gjorts örn
brott, som hörde till krigsdomstols behandling och icke vore av beskaffenhet
att talan därå borde anhängiggöras i den för disciplinmål stadgade ordning,
eller då till hans kunskap vore kommet att dylikt brott, som hörde under
allmänt åtal, blivit begånget.

I förevarande fall hade Douglas motiverat liänskjutandet till krigsrätt därmed
att lian hyst misstanke, att bakom den gjorda anmälan kunde dölja sig
varjehanda förseelser, såsom förskingring av kronans persedlar, stöld m. m.
Denna misstanke läge nämligen enligt Douglas’ mening nära till hands, så
snart det gällde transaktioner av i ärendet omförmäld beskaffenhet mellan
manskap. Vidare hade Douglas i detta sammanhang anfört, att det vore en
ofta gjord iakttagelse, att anmälningar av manskap och särskilt anmälningar
mot kamrater icke innehölle hela eller ens den huvudsakliga sanningen. Det
förekomme jämväl ofta, att man vid förhör, hållna inför dagmajoren, ej
förmådde tränga till grunden av ett komplicerat fall.

Den misstanke, som Douglas — på grunder vilka dock icke direkt hänförde
sig till det föreliggande fallet — hyst, att en utredning i saken skulle giva
vid handen, att brott begåtts mot strafflagen för krigsmakten, hade synbarligen
varit bestämmande redan för hans åtgärd att föranstalta örn förhör i saken.
Med hänsyn till önskvärdheten av att klarhet vunnes, huruvida grund funnes
teir Douglas’ misstanke, syntes anmärkning icke kunna riktas mot att förhör
verkställts i saken.

Då förhöret ägt rum, hade sakförhållandet dock varit ett annat. Vid förhöret
hade icke framkommit några omständigheter, som kunde giva anleda
ning antaga, att någon av de i de olika transaktionerna deltagande gjort sig

100

skyldig lill förskingring av kronans persedlar, stöld eller annat brott mot
strafflagen för krigsmakten. Den enda sannolika slutsats, som därav kunde
dragas, syntes vara, att skäl icke längre förelåge att misstänka förekomsten
av brott mot strafflagen för krigsmakten. Allenast i sällsynta undantagsfall
torde man äga anledning antaga, att orsaken till att dylikt brott ej kommit
i dagen vore, att vid det förhör, som hållits, man ej kommit till grunden
av det föreliggandet fallet. Det hade dock ej på något sätt gjorts sannolikt,
att sådant undantagsfall skulle förelegat i målet mot Söder.

Erfarenheten hade visserligen visat, att vid tillämpning av 204 § strafflagen
för krigsmakten hänskjutandet till krigsrätt stundom gällt att få utrönt,
huruvida förseelse i visst fall förelegat eller huruvida någon kunnat göras
ansvarig för viss inträffad händelse. För att ett mål skulle kunna hänskjutas
lill krigsrätt borde dock utredningen i det speciella fallet giva anledning
åtminstone till skälig misstanke om att en förseelse blivit begången. I
andra fall finge remiss till krigsdomstol, där ej remissen allenast gällde sådan
undersökning, varom förmäldes i 39 § sista stycket lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, anses sakna stöd av lag. Hänsyn till en för
brott misstänkt persons intressen finge ock anses fordra, att hänskjutande till
krigsdomstol ifrågakomme allenast då utredningen givit anledning till skälig
misstanke örn att brott blivit begånget. Även om, såsom i förevarande fall,
något ansvarsyrkande ej framställts vid krigsrätten, torde nämligen handläggning
inför krigsdomstol för den, som därvid utpekades såsom misstänkt för
brott, framstå såsom ett ingrepp mot honom av mera allvarlig art än ett s. k.
majorsförhör.

Militieombudsmannen läte bero vid att giva Douglas del av sin uppfattning
i ärendet.

5. Fråga huruvida kårbefälhavare överskridit sin befogenhet genom att
föranstalta om förhör därom, huruvida en värnpliktig gjort sig skyldig till

våldtäktsförsök.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 12 juli 1935 förrättad
inspektion av Gotlands infanterikår antecknades vid granskning av
förhörsprotokollen:

Sedan dagofficeren, löjtnanten Per Englund den 24 juli 1933 skriftligen
hos kårchefen anmält, att av namngiven person för honom rapporterats, att
en värnpliktig vid kåren, vars namn ej vore känt, begått våldtäktsförsök mot
en minderårig flicka, hade nämnda anmälan överlämnats till chefen för 3.
kompaniet, som beordrats att anställa förhör med värnpliktige X. Det
anbefallda förhöret med X. hade hållits samma dag, varefter dåvarande
överstelöjtnanten, numera översten F. H. Tillberg i egenskap av kårbefälhavare
den 27 juli 1933 å förhörsprotokollet tecknat följande beslut: »Föranleder
ingen åtgärd.»

101

Tjänstförrättande militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen: Genom
den gjorda anmälan torde hava avsetts meddela, att person, som stöde
under Tillbergs befäl, kunde misstänkas hava begått en handling, som enligt
allmänna strafflagen vore belagd med straff. Däremot kunde anmälan
angående brott, upptaget i strafflagen för krigsmakten, ej anses hava blivit
gjord. Förhöret med X. kunde alltså ej anses vara hållet med stöd av vare
sig 202 § strafflagen för krigsmakten eller § 10 militär bestraffningsförordning.

Sedan med anledning därav vissa uppgifter i ärendet infordrats från Tillberg
genom skrivelser den 3 augusti och den 5 november 1935, anförde
Tillberg i yttranden den 22 oktober och den 18 november 1935:

Löjtnanten Englund hade vid nämnda tillfälle tjänstgjort såsom dagofficer.
Den 23 juli 1933 omkring klockan 22.30 hade Englund uppsökts av
en person Y. Denne hade muntligen anmält, att han vore boende på visst
uppgivet avstånd från Visborgs slätt, samt att en namngiven flicka, som vid
tillfället gästat Y., blivit utsatt för våldtäktsförsök av en värnpliktig. Y.
hade medfört och överlämnat en velociped, som påståtts tillhöra den värnpliktige.
Englund hade låtit låsa in velocipeden i kårens vaktlokal samt påföljande
morgon skrivit rapport till Tillberg såsom kårbefälhavare. Vid
förfrågan den 24 juli 1933 bland de värnpliktiga efter ägaren till den inlåsta
velocipeden hade X. anmält sig. Sedan Tillberg underrättats därom, hade
förhör med X. anbefallts. Tillberg hade icke före förhörets hållande trätt i
förbindelse med allmänna åklagaren och resultatet av förhöret hade icke
bragts till dennes kännedom. Det hade synts Tillberg synnerligen betydelsefullt
att snarast möjligt få till stånd en utredning angående det brott, varom
anmälan gjorts, och det hade varit av denna anledning, som Tillberg anbefallt
förhörets hållande. Vid förhöret, som hållits samma dag anmälan
gjorts, hade genom uppgifter, som den flicka, varom vore fråga, lämnat,
framkommit, att X. icke gjort sig skyldig till våldtäktsförsök, samt att hon
icke vore minderårig. Då anmälan sålunda befunnits ogrundad, hade Tillberg
icke ansett sig böra göra någon anmälan till allmänna åklagaren örn
saken. Tillberg anhölle, att ärendet icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

I skrivelse den 29 november 1935 till översten Tillberg anförde militieombudsmannen
:

Bestämmelser örn angivelse och åtal och om befälhavares rätt att anställa
förhör meddelades dels i 50 och 51 §§ lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes, dels i 202 § strafflagen för krigsmakten, dels i §§ 1 och
10 militär bestraffningsförordning.

I 50 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades sålunda,
att, örn man ville tilltala någon för brott, som hörde till krigsdomstols
behandling och icke vore av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i
strafflagen för krigsmakten funnes stadgat, borde anhängiggöras i den för
disciplinmål stadgade ordning, skulle man därom göra anmälan hos den

102

befälhavare, som ägde föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets
behandling ävensom nämna de bevis, som i saken vore att tillgå.

I 51 § samma lag föreskreves vidare, att, om hos befälhavare gjorts sådan
angivelse örn brott, som i 50 § sades, eller om till befälhavarens kunskap
kommit, att dylikt brott, som hörde under allmänt åtal, blivit begånget,
målet skulle hänskjutas till vederbörlig domstol.

I 202 § strafflagen för krigsmakten stadgades, att, därest anmälan mot
någon blivit gjord hos den till utövning av bestraffningsrätt behörige befälhavaren
för förseelse, varom i 185 § samma lag förmäldes — överträdelser
av vissa angivna lagrum i strafflagen för krigsmakten, då dessa överträdelser
kunde försonas med disciplinstraff — skulle utredning om förseelsen
och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör. Därjämte lämnades
föreskrifter dels angående de personer, som ägde befogenhet att verkställa
förhör, dels angående förfarandet vid sådant förhör.

Enligt § 10 militär bestraffningsförordning skulle, jämväl då angivelse
skedde om brott, som icke vore av beskaffenhet att enligt strafflagen för
krigsmakten böra behandlas i den för disciplinmål stadgade ordning, vederbörande
befälhavare, innan målet överlämnades till krigsdomstols prövning,
föranstalta därom, att nödig utredning skedde rörande brottet och de
närmare omständigheterna därvid.

Därjämte hade i § 1 militär bestraffningsförordning föreskrivits, att den
befälhavare, till vilken av målsägande gjord angivelse örn brott mot strafflagen
för krigsmakten först inkommit, borde, då så funnes påkallat, inhämta
de upplysningar rörande brottet och den angivnes person, som av honom
kunde införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport. Denna bifogades angivelsen,
varefter angivelsen i vanlig tjänsteväg befordrades till den befälhavare,
som hade att besluta i ärendet.

Genom de anförda stadgandena hade militär befälhavare tillerkänts befogenhet
att verkställa förberedande utredning i fråga om begångna brott.
Denna befogenhet vore dock uttryckligen begränsad att gälla de fall, då
fråga vore örn brott mot strafflagen för krigsmakten. Det kunde icke antagas,
att samma befogenhet skulle gälla jämväl i de fall, då fråga vore om
brott, som visserligen skulle hava begåtts av person, lydande under strafflagen
för krigsmakten, men som dock vore av beskaffenhet att tillhöra civil
domstols prövning. För handläggningen av dylika mål inför domstol och
på det domstolsbehandlingen föregående stadiet gällde icke några av det
militära tjänsteförhållandet betingade särbestämmelser. Därav torde jämväl
följa, att den förberedande utredningen i dylika brottmål borde verkställas
av de organ, som i allmänhet omhänderhade denna uppgift.

Ur den befälsrätt, som tillkomme militär befälhavare, torde ej heller kunna
härledas någon allmän befogenhet att verkställa förhör i angelägenheter,
som ej ägde samband med den militära rättsskipningen. Föreskrifterna i
tjänstgöringsreglementet för armén § 1 punkterna 19—21 om befälhavares
skyldigheter i fråga om fel eller försummelse, som vare sig i eller utom tjänsten
beginges av underlydande, samt örn det sätt, varpå överordnad, som

103

icke tillika vore förman, borde förfara, då underordnad förginge sig mot
allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, avsåge, såsom av innehållet
i bestämmelserna närmare torde framgå, icke till civil domstols prövning
hörande förseelser.

I det anmärkta fallet hade den anmälan, som gjorts, innefattat påstående,
att en värnpliktig vid kåren skulle hava gjört sig skyldig till våldtäktsförsök.
En dylik handling vore enligt allmänna strafflagen belagd med straff. Handlingen
i och för sig torde däremot icke kunna medföra straff enligt strafflagen
för krigsmakten och sålunda icke heller falla under krigsdomstols
prövning. (Jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag
sid. 239.)

Förhöret med X. hade av Tillberg anbefallts allenast i avsikt att åstadkomma
utredning angående det påstådda våldtäktsförsöket.

Genom vad Tillberg sålunda åtgjort hade Tillberg överskridit sin befogenhet
såsom befälhavare.

Med hänsyn till omständigheterna hade militieombudsmannen emellertid
ansett sig böra låta bero vid vad i ärendet förekommit.

6. Fråga huruvida visst slag av förseelser bort av befälhavare bedömas
såsom olovligt undanhållande eller såsom försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1935 förrättad inspektion
av Jämtlands fältjägarregemente antecknades vid granskning av förhörsprotokollen.

Då den förseelse, som förelegat till bedömande, bestått däri att manskap,
som lämnat kasernområdet, återvänt dit först vid en senare tidpunkt än den,
som i meddelat permissionstillstånd vore föreskriven, eller däri att förbud att
lämna kasernområdet överskridits, hade i ett stort antal fall den felande
dömts under åberopande av 130 § strafflagen för krigsmakten, därvid förseelsen
rubricerats såsom försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Såsom
exempel därpå antecknades följande bestraffningsresolutioner, meddelade nedannämnda
dagar:

a) den 10 juni 1932 i mål mot värnpliktige nr 43 63/31 Lundgren;

b) den 23 juli 1932 i mål mot vicekorpralen nr 227 Söderholm;

c) den 24 januari 1933 i mål mot furirseleven nr 215 Löwenberg;

d) den 21 augusti 1933 i mål mot värnpliktige nr 418 63/32 Östgren; samt

e) den 5 juni 1934 i mål mot värnpliktige nr 243 63/33 Knutsson-Berg.

Besluten hade meddelats av regementschefen översten K. E. Beskow med

kontrasignation, i fråga om besluten under a) och d) av vice auditören V.
Permansson samt i fråga örn övriga angivna beslut av auditören A. Lindeberg.

104

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen, att, då den förseelse, som
i vart oell ett av dessa fall begåtts, syntes hava varit att anse som olovligt
undanhållande och alltså vore belagd med ansvar enligt 52 § strafflagen för
krigsmakten, tillämpning syntes hava hort ske av nämnda paragraf och icke
av 130 § samma lag.

I 48 § strafflagen för krigsmakten stadgades bl. a., att krigsman, som, i avsikt
att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avveke från den trupp, vartill
han hörde, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som vore för
honom bestämd, eller då det på grund av inkallelse ålåge honom att inställa
sig till tjänstgöring, sådant underläte, skulle straffas för rymning.

I 52 § samma lag stadgades, att den, som, utan att sådan avsikt ådagalades,
som i 48 § vore sagd, beginge gärning eller gjorde sig skyldig till underlåtenhet,
som där funnes omförmäld, skulle, där han ej, enligt vad i andra
lagrum stadgades, gjort sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande
beläggas med disciplinstraff.

I tjänstgöringsreglementet för armén stadgades i § 112 mom. 4, att i regementsinstruktionen
skulle bestämmas en gränslinje, intill vilken kasernområdet
ansåges sträcka sig; samt i § 123 mom. 1, att under den del av dygnet,
då tjänstgöring för vederbörande icke förekomme (under fritid), skulle menig
personal, där tjänstledighet icke åtnjötes, vistas inom kasernområdet eller,
dock endast mellan revelj och tapto, inom det område utanför kasernområdet,
fritidsområde, som regementschefen kunde hava bestämt.

Enligt den för regementet gällande instruktionen utgjordes kasernområdet
av området inom befintligt staket och fritidsområdet av ett område med en
mils radie från kasernen.

Såvitt framginge av förhörsprotokollen i förenämnda fem ärenden hade
den felande i varje särskilt fall under den tid han utan behörigt tillstånd varit
borta från kasernområdet, uppehållit sig inom regementets fritidsområde.
I det sista av de anmärkta fallen hade en värnpliktig vid inryckning till
tjänstgöring vid regementet skolat iakttaga inställelse vid regementet kl. 12
den 2 juni 1934, men inställt sig först kl. 16.30 samma dag. Det finge anses
upplyst, att han under tiden mellan kl. 12 och 16.30 dagen ifråga uppehållit
sig inom regementets fritidsområde.

Med anledning av vad militieombudsmannen anmärkt anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 12 september 1935, att översten Beskow måtte inkomma
med yttranden från auditören Lindeberg och vice auditören Permansson,
envar i vad honom rörde, ävensom för egen del avgiva utlåtande.

översten Beskow inkom sedermera med yttranden av auditören Lindeberg
och vice auditören Permansson ävensom med eget yttrande.

Auditören Lindeberg anförde i skrivelse den 18 september 1935: Alltsedan
Lindeberg år 1921 utnämnts till vice auditör vid regementet, hade han städse
bedömt sådana hithörande förseelser, där vederbörande icke lämnat fritidsområdet,
såsom hänförliga under 130 § strafflagen för krigsmakten.
Lindeberg hade nämligen ansett dessa förseelser utgöra försummelse i full -

105

görande av tjänsteplikt och icke olovligt undanhållande enligt 52 § samina
lag. Lindeberg åberopade till stöd för sin uppfattning ett i N. J. A. 1928
sid. 358 återgivet rättsfall.

I sagda mål yrkades ansvar å en värnpliktig för det han under tid, då han
haft att fullgöra sin värnplikt vid Östgöta trängkår i Linköping, den 7 december
1927 kl. 9.40 e. m. till påföljande dag kl. 12.30 f. m. olovligen uppehållit
sig utom kasernområdet. Den värnpliktige uppgav vid krigsrätten:
Han hade varit tillstädes vid aftonuppropet den 7 december kl. 9.15 e. m.
En hans broder, som vore bosatt å annan ort, hade samma dag kl. 9.40
e. m. kommit upp i logementet för att sammanträffa med den värnpliktige.
Denne hade då åtföljt brodern till dennes automobil, som stått å Kaserngatan.
Bröderna hade setat i bilen och där samspråkat med varandra till
kl. 12.30 f. m. — Krigsrätten hade dömt den värnpliktige jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för försummelse i tjänsten att hållas i vaktarrest fyra
dagar. Krigshovrätten, där den värnpliktige besvärat sig, hade funnit denne
genom olovlig vistelse utom kasernområdet hava gjort sig förfallen till
ansvar enligt 79 § strafflagen för krigsmakten för överträdelse av ordningsföreskrift.
Då den värnpliktige jämlikt sistnämnda lagrum förskyllt
det av krigsrätten ådömda straffet, hade krigshovrätten funnit besvären icke
föranleda ändring i det slut, vartill krigsrätten kommit. Högsta domstolen,
där den värnpliktige fullföljt talan, hade jämlikt det av krigsrätten åberopade
lagrum fastställt krigshovrättens utslag.

översten Beskow och vice auditören Permansson åberopade i avgivna yttranden
vad Lindeberg anfört.

I särskilda skrivelser den 11 december 1935 till Beskow, Lindeberg och
Permansson anförde militieombudsmannen:

I de fyra förstnämnda av de anmärkta fallen hade den felande utan behörigt
tillstånd å annan tid av dygnet än mellan revelj och tapto vistats
utanför kasernområdet, men inom det för regementet fastställda fritidsområdet.
I dylikt fall finge olovligt undanhållande anses föreligga, så vitt av
omständigheterna icke kunde anses framgå, att den felande icke haft för
avsikt att undandraga sig tjänstgöring, som kunde ifrågakomma under hans
frånvaro från kasernområdet. I det av Lindeberg åberopade rättsfallet
hade vistelsen utom kasernområdet bestått däri att den person, som varit
borta från kasernen, uppehållit sig i en automobil, vilken stått å en gata
gränsande till kasernområdet. Han finge följaktligen anses hava uppehållit
möjligheten att i händelse av anbefalld tjänstgöring omedelbart inställa
sig.

I det femte av de anmärkta fallen hade en värnpliktig, som vid inryckning
till tjänstgöring vid regementet skolat iakttaga inställelse där kl. 12 på
dagen, inställt sig först kl. 16.30 samma dag. Under mellantiden hade han,
enligt vad som finge anses upplyst, uppehållit sig inom fritidsområdet. Enär
den värnpliktige i detta fall varit borta från regementet under tid av dygnet,
då tjänstgöring regelmässigt förekomme, och avsikt att undandraga

106

sig denna tjänstgöring sålunda måste anses hava förelegat, hade jämväl
detta fall bort anses såsom olovligt undanhållande.

Enligt militieombudsmannens mening hade följaktligen samtliga anmärkta
fem fall bort bedömas med tillämpning av 52 § strafflagen för krigsmakten.
Militieombudsmannen läte emellertid bero vid att giva Beskow, Lindeberg
och Permansson del av sin uppfattning i ärendet.

7. Beslut meddelat i disciplinmål, oaktat utredningen varit ofullständig.
Anvisningar örn förande av anteckningar i inskrivningsbok ej iakttagna.

Uti en den 17 juli 1934 till militieombudsmannen inkommen skrift hemställde
Sven Sandin för tidningen Stormklockans redaktion, att militieombudsmannen
måtte verkställa undersökning rörande nedan nämnda, i tidningens
nr 27 under rubriken »övergrepp mot värnpliktiga vid I. 3» omförmälda
fall.

Åberopade artikel innehöll i huvudsak följande: En värnpliktig jordbruksarbetare
hade vid 1933 års mönstring av inskrivningsnämnden blivit föreslagen
att tilldelas infanteriet S. S. d. v. s. skjutskolan vid Rosersberg. Av
inskrivningsrevisionen hade den värnpliktige emellertid tilldelats infanteriet
— utan S. S. Därefter hade rullföringsbefälhavaren i vanlig ordning utskrivit
inskrivningsbok och tillställt den värnpliktige densamma. Hela skillnaden
i fråga om vilket vapenslag den värnpliktige tilldelats, hade varit, att
i stället för infanteriet S. S., som det stått på inskrivningssedeln, hade i inskrivningsboken
stått »tilldelad infanteriet». Intet annat meddelande hade
funnits, som utvisat, att inskrivningsnämndens förslag ändrats. Den värnpliktige
hade därför trott, att inga ändringar företagits och på grund därav
väntat personlig order om inställelse för fullgörande av värnplikten vid skjutskolan
vid Rosersberg. Kallelse till inryckning vid Livregementets grenadjärer
i örebro skedde genom allmänna kungörelser. Till yttermera visso hade
den värnpliktige gått till ortens fjärdingsman, som alltid vöre färdledare vid
värnpliktsinryckning till dess de värnpliktiga vid någon järnvägsstation
övertagits av militärbefälet, och hört sig för örn det kunnat vara något fel
med att han icke erhållit order om inryckning. Fjärdingsmannen hade heller
icke förstått saken utan trott, att den värnpliktige skulle erhålla order
örn inställelse vid skjutskolan. Fjärdingsmannen hade också yttrat, att den
värnpliktige icke skulle oroa sig, ty det »skulle nog komma order bara den
tiden blev». Ingen normal människa borde väl kunnat lasta den värnpliktige
för hans åtgöranden eller underlåtenhet, men icke desto mindre hade
den värnpliktige ett par veckor senare blivit ådömd åtta dagars vaktarrest.
Den 12 juni hade den värnpliktige efterlysts för det han icke inställt sig
till värnpliktens fullgörande vid Livregementets grenadjärregemente i örebro.
Den värnpliktige hade då vistats i sitt hem och ej hyst den ringaste tanke
på att undandraga sig värnplikten. Detta hade också fjärdingsmannen kun -

107

nät konstatera, då denne påföljande dag haft att tillse att »rymmaren» överlämnats
till regementet i Örebro. Vid det förhör, som vid regementet hållits
med den värnpliktige, hade denne relaterat saken, därvid han meddelat,
att han till och med hos fjärdingsmannen anmält det märkvärdiga uti
att han icke erhållit order om inställelse till skjutskolan och att han icke
haft en aning om, att han borde hava medföljt den kontingent, som enligt
allmän kungörelse (utan personlig order) fullgjort inryckningen till örebro.
Fjärdingsmannen hade även intygat riktigheten av att han blivit underrättad.
Detta hade föranlett förhörsledaren till den hutlösa motfrågan: »Fjärdingsmannen
har väl inte med militären att göra?» Domen hade lytt på 8
dagars arrest med tjänstgöring. Efter avtjänat straff hade den värnpliktige
fått resa hem och hade han att inställa sig till tjänstgöring nästa år. Förlusten
hade blivit dels 9 dagars arbetsförtjänst för det dåvarande och dels att värnplikten
måste fullgöras efter fyllda 21 år, då lönen för en jordbruksarbetare
enligt »avtalet» vore högre än före sagda ålder. I skildrade fall vore de
militära myndigheternas övergrepp uppenbart. Man kunde icke kräva, att
den, som aldrig förut haft med militären att göra, skulle kunna i detalj känna
den militära terminologiens mystik. Det vore här på sin plats att kräva
klart besked från vederbörande myndigheter, när dylika ändringar förtoges.
I förevarande fall hade den värnpliktige rätt till ersättning för ekonomisk
förlust och mistning av friheten.

I sin skrift till militieombudsmannen anförde Sandin i anslutning till artikeln:
Även om det i berörda fall skulle vara så att vederbörande militära
tjänstemän i allo följt gällande tjänstgöringsreglementen, vore det dock ett
oefterrättligt förhållande, som existerade, då sådana fall som det av tidningen
påtalade kunde inträffa. Faktiskt gjordes personer utan ringaste förskyllan
till brottslingar och finge lida såväl ekonomiskt som moraliskt. Det i artikeln
påtalade fallet gällde rörverksarbetaren Erik Herbert Johansson frän
Storfors i »Koppra» socken, Värmlands län. Johansson förlorade vid ifrågakomna
tillfälle tio dagars arbetsförtjänst eller cirka 75 kronor. Uppskovet
med värnpliktens fullgörande betydde, att Johansson måste fullgöra värnplikten
efter fyllda 21 år, då han enligt kollektivavtal erhölle högre lön.
Härigenom förlorade Johansson cirka 15 kronor per månad. Därtill komme
förlusten av friheten under åtta dygn. Dessa följder ansåge Sandin så allvarliga,
att han hemställde, att militieombudsmannen snarast möjligt måtte
genomföra en undersökning, huruvida skulden läge hos enskild tjänsteman
eller i bristfälliga instruklioner, samt vidtaga de åtgärder som lagligen kunde
anses nödvändiga.

Från sekundchefen för Livregementets grenadjärer infordrade avskrifter
av handlingarna i målet mot viirnpliktige nr 167 51/1933 Johansson utvisade
bl. a.: Enligt inskrivningssedel den 6 mars 1933 hade Johansson, som vore
född den 30 september 1913 och kyrkobokförd i Kroppa församling i Värmlands
län, av inskrivningsnämnden för Filipstads rullföringsområde nr 51
sagda den 6 mars inskrivits och uttagits till linjetjänst samt föreslagits att
av inskrivningsrevisionen tilldelas »Infanteriet S. S.» Å inskrivningssedeln

108

fanns anmärkt följande: »Inskrivningsbok kommer att utfärdas efter inskrivningsrevisionens
sammanträde. I inskrivningsboken angives, vad inskrivningsrevisionen
bestämt angående uttagning och tilldelning och skola
bestämmelserna därom noggrant beaktas. Sedan inskrivningsbok erhållits,
må denna inskrivningssedel såsom icke längre giltig av den värnpliktige förstöras.
»

Enligt en av regementskvartermästaren, kaptenen Gustaf Malmros undertecknad,
den 7 juni 1934 dagtecknad efterspaningssedel borde Johansson,
som utan anmält laga förfall uteblivit från första tjänstgöring med inryckningsdag
den 2 juni 1934, jämlikt kungörelsen angående hämtning av värnpliktiga,
som uteblivit från tjänstgöring m. m., ofördröjligen efterspanas,
hämtas och inställas vid Livregementets grenadjärer i örebro.

Efter det Johansson genom polisens försorg den 13 juni 1934 inställts vid
regementet, hölls samma dag förhör med Johansson av chefen för 2. kompaniet
kaptenen P. Leiditz, därvid Johansson uppgav, att han enligt inskrivningssedeln
föreslagits till tjänst vid skjutskolan vid Rosersberg, att han
omkring en vecka före den 12 maj — inryckningsdag för skjutskolan —- hos
fjärdingsmannen i Storfors anhållit om upplysning angående inkallelse till
första tjänstgöring, att fjärdingsmannen uppmanat Johansson »att ta det
lugnt» och att Johansson nog skulle få order, att fjärdingsmannen lovat att
bestyrka de av Johansson sålunda lämnade uppgifterna samt att det varit
fjärdingsmannen, som inställt Johansson vid regementet.

Vid förhör samma den 13 juni inför bataljonschefen, dåvarande majoren
Nils Rosenblad, vitsordade Johansson sina inför kompanichefen lämnade
uppgifter, varjämte Johansson förklarade, att han icke hade något att tilllägga.
I förhörsprotokollet hade förhörsledaren antecknat, att Johansson »ej
av revisionen uttagits till S. S. utan till tjänstgöring vid annat infanteriregemente,
varom han erhållit meddelande genom inskrivningsboken».

Genom beslut den 14 juni 1934 ålade sekundchefen för Livregementets
grenadjärer Johansson disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar jämlikt 50 §
strafflagen för krigsmakten för rymning, varjämte förordnades, att Johansson
skulle deltaga i tjänstgöring.

I skrivelse den 25 september 1934 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
sekundchefen för Livregementets grenadjärer att i ärendet inkomma
med yttrande i nedan nämnda hänseende.

Vid förhör inför kompanichefen hade Johansson uppgivit att han, som
enligt inskrivningssedel uttagits till linjetjänst och föreslagits till tjänstgöring
vid infanteriskjutskolan, omkring en vecka före den 12 maj 1934 — inryckningsdag
vid skjutskolan — hos fjärdingsmannen i Storfors anhållit om upplysning
angående inkallelse till första tjänstgöring, att fjärdingsmannen uppmanat
Johansson »att ta det lugnt» och att Johansson nog skulle få order
samt att fjärdingsmannen lovat att bestyrka de av Johansson sålunda lämnade
uppgifterna. Vid förhör inför bataljonschefen hade Johansson vidhållit
sina nämnda uppgifter. Enligt den vid handlingarna fogade tidnings -

109

artikeln skulle fjärdingsmannen hava inför militärbefäl vitsordat riktigheten
av Johanssons uppgifter angående dennes berörda förfrågan hos fjärdingsmannen.
Såvitt förhörsprotokollet utvisade, hade fjärdingsmannen icke
hörts angående riktigheten av Johanssons uppgifter om vad som förekommit
mellan honom och fjärdingsmannen. Upplysning önskades, huruvida utredning
verkställts vid regementet rörande Johanssons ifrågavarande uppgifter.

I yttrande den 9 oktober 1934 anförde sekundchefen, översten Hugo Cederschiöld:
Någon särskild utredning hade icke verkställts vid regementet rö rande

riktigheten av Johanssons ifrågavarande uppgifter. En sådan utredning
skulle nämligen blivit ganska tidsödande och fördröjt ärendet åtminstone
i ett par dagar. Då det ur Johanssons synpunkt varit angeläget, att
straffet skulle kunna omedelbart åläggas och exekveras, så att han icke
skulle onödigtvis behöva gå vid regementet och vänta utan snart kunde få
bege sig hem igen, hade Cederschiöld ansett en sådan utredning kunna förbises,
helst som ingen anledning funnits betvivla riktigheten av Johanssons
uppgift. Cederschiöld hade tagit Johanssons förklaringar för goda och ansett
de anförda omständigheterna såsom förmildrande, så att Johansson tillmätts
lindrigare straff än det för rymningsbrott vanliga. Däremot hade
Cederschiöld icke ansett, att från oansvariga myndigheter eller enskilda personer
inhämtade råd och upplysningar borde verka straffbefriande.

Enligt inskrivningsbok för hären finnes å upplägget för anteckningar rörande
militära förhållanden, som skola införas av rullföringsbefälhavaren, i
en not föreskrivet, att det i texten icke tillämpliga överstrykes av rullföringsbefälhavaren.

I Johanssons inskrivningsbok hade rullföringsbefälhavaren under rubriken
»Uttagen till linjetjänst. Tilldelad ......» antecknat »Infanteriet». Där emot

vore de å nästa rad tryckta orden »uttagen för särskild utbildning . . .»
icke överstrukna.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 1 december 1934 till befälhavaren för Stockholms rullföringsområde
nr 45, översten K. J. A. Nielsen, örn dennes yttrande, huruvida såsom
regel lämpligen kunde föreskrivas, att i de fall, då inskrivningsnämnd
föreslagit att värnpliktig skulle uttagas till särskild tjänstgöring men inskrivningsrevisionen
icke uttagit den värnpliktige till sådan tjänstgöring, den
värnpliktige skulle inkallas genom personlig order.

Uti yttrande, som den 28 januari 1935 inkommit till militieombudsmansexpeditionen,
har översten Nielsen på närmare angivna skäl uttalat, att enligt
hans mening en dylik regel icke lämpligen kunde föreskrivas.

I skrivelse den 13 februari 1935 till sekundchefen för Livregementets grenadjärer
anförde militieombudsmannen:

I ärendet funne militieombudsmannen utrett, att Johansson vid inskrivningsförrättning
den 6 mars 1933 av inskrivningsnämnden uttagits lill linjetjänst
och föreslagits att av inskrivningsrevisionen tilldelas »Infanteriet S. S.»

Ilo

(= skjutskolan) och att Johansson vid inskrivningsförrättningen erhållit en
inskrivningssedel innehållande, förutom upplysning om nämnda förhållanden,
tillika meddelande, dels därom att inskrivningsbok komme att utfärdas
efter inskrivningsrevisionens sammanträde, dels ock därom att i inskrivningsboken
angåves vad inskrivningsrevisionen bestämt angående uttagning
och tilldelning och att bestämmelserna därom skulle noggrant beaktas.

I ärendet vöre tillika upplyst, att Johansson av inskrivningsrevisionen tilldelats
infanteriet, ävensom att uti den av rullföringsbefälhavaren för Johansson
utfärdade och Johansson tillställda inskrivningsboken angivits, att
Johansson tilldelats infanteriet. Däremot hade rullföringsbefälhavaren underlåtit
att, på sätt föreskreves i fråga örn den under rubriken militära förhållanden
i inskrivningsboken intagna tryckta text, som icke vore tillämplig, överstryka
de under sagda rubrik förekommande tryckta orden »Uttagen för särskild
utbildning......».

På grund av inskrivningsrevisionens berörda beslut hade det ålegat Johansson
att i enlighet med utfärdad kungörelse angående inställelse till värnpliktstjänstgöring
inrycka till tjänstgöring vid Livregementets grenadjärer
den 2 juni 1934. Johansson hade underlåtit att ställa sig de i kungörelsen
upptagna meddelandena till efterrättelse. På grund därav hade Johansson
efterspanats och den 13 juni 1934 genom polisens försorg inställts vid regementet.

Sedan förhör vid regementet hållits med Johansson, hade sekundchefen
genom beslut den 14 juni 1934 jämlikt 50 § strafflagen för krigsmakten för
rymning ålagt Johansson disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar.

Över nämnda beslut hade Johansson icke anfört besvär och ej heller med
anledning av beslutet hos militieombudsmannen anfört klagomål.

Militieombudsmannen funne av vad i ärendet förekommit icke sannolikt,
att Johansson underlåtit alt inställa sig vid Livregementets grenadjärer i
avsikt att undandraga sig krigstjänsten.

Vad i ärendet blivit upplyst gåve fastmera vid handen, att Johansson icke
förstått skillnaden mellan uppgiften i inskrivningssedeln därom att han föreslagits
att av inskrivningsrevisionen tilldelas »Infanteriet S. S.» och uppgiften
i inskrivningsboken »Tilldelad infanteriet. Uttagen för särskild utbildning
........».

Johansson hade i god tid före inryckningsdagen till skjutskolan, som varit
den 12 maj 1934, hos närmaste myndighetsperson, fjärdingsmannen i orten,
sökt erhålla upplysning örn inkallelse till tjänstgöring. Fjärdingsmannen hade
därvid lämnat Johansson felaktiga uppgifter. Johansson hade i denna
angelägenhet rätteligen bort hänvända sig till befälhavaren för det rullföringsområde,
han tillhörde, eller Filipstads rullföringsområde nr 51. Uttrycklig
bestämmelse om hur en värnpliktig i ett dylikt fall borde förfara,
funnes emellertid icke.

Vad Johansson uppgivit vid förhöret inför kaptenen Leiditz hade bort
utgöra anledning för ledaren av det med Johansson hållna majorsförhöret,
överstelöjtnanten Nils Rosenblad, samt för sekundchefen och för auditören,

lil

som haft att avgiva yttrande i målet, Magnus Wistrand, att söka få närmare
utredning därom huruvida Johansson kunde antagas hava insett eller bort
inse att han haft att inställa sig till tjänstgöring vid Livregementets grenadjärer.
Vid granskning av förevarande disciplinmåls behandling vid majorsförhör
och inför sekundchefen hade militieombudsmannen emellertid funnit,
att utredningen i nu berörda hänseende icke blivit uttömmande. I förhörsprotokollet
saknades sålunda bland annat anteckning därom att de förut

återgivna orden i inskrivningsboken »Uttagen för särskild utbildning......»

icke, såsom bort ske, överstrukits. Förhörsledaren hade åtnöjt sig med att
till protokollet anteckna, att Johansson »ej av revisionen uttagits till S. S.
utan till tjänstgöring vid annat infanteriregemente, varom han erhållit meddelande
genom inskrivningsboken».

Med anledning av vad i ärendet förekommit ville militieombudsmannen
framhålla vikten av att vid handläggningen av disciplinmål noggrant utreddes
samtliga de förhållanden, som kunde inverka på bedömandet av den
åtalades brottslighet.

Militieombudsmannen anhölle, att sekundchefen ville giva förhörsdedaren,
överstelöjtnanten Nils Rosenblad samt auditören Magnus Wistrand del av
skrivelsen.

Militieombudsmannen avlät den 11 februari 1935 tillika en skrivelse till
befälhavaren för Filipstads rullföringsområde nr 51, kaptenen K. A. A. Coyet,
däri militieombudsmannen — efter redogörelse för ärendet och efter uttalande
att vad däri förekommit utvisade, att Coyet underlåtit att verkställa
strykning i inskrivningsboken av orden »Uttagen för särskild utbildning....»
— erinrade Coyet om vikten av att givna anvisningar om förandet av anteckningar
i värnpliktsböckerna och å värnpliktskorten noggrant iakttoges.

8. Befälhavares beslut om åläggande av disciplinstraff grundat på upplysningar,
som framkommit under hand.

Vid en av militieombudsmannen den 16 september 1935 förrättad inspektion
av underofficers- och sjömanskårerna vid Karlskrona örlogsstation antecknades
följande vid granskning av förhörsprotokollen:

Beklädnadsunderofficeren E. A. Olsson hade den 22 januari 1934 rapporterat,
att värnpliktige nr 6 202/32 Clausén den 28 december 1933 anmält, att
ett par stövlar förkommit, att Clausén, som sökt efter stövlarna, ej kunnat
återfinna dem, samt alt stövlarna saknats jämväl vid klädmönstring den 12
januari 1934. Vid förhör, som jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten
hållits med Clausén, hade denne erkänt riktigheten av rapporten och sagt
sig ej veta, huru stövlarna förkommit. I förhörsprotokollet bade antecknats,
att hela personalen vid ett flertal tillfällen av kompanichefen uppmanats att
noggrant vårda och taga vara på sin kronobeklädnad samt att hava den linder
lås. I övrigt hade vid förhöret icke förekommit något beträffande själva
saken.

Genom beslut den 24 januari 1934 av kårchefen, kommendören 11. Söder -

112

baum, vilket beslut kontrasignerats av auditören B. de Maré, hade Clausén
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet med kronobeklädnaden
ålagts tre dagars vaktarrest med tjänstgöring.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen, att, då handlingarna i
målet icke utvisade, att stövlarna förkommit på grund av vårdslöshet från
Clauséns sida, eller att denne eljest vid sitt handhavande av stövlarna förfarit
vårdslöst, anledning icke syntes hava förelegat att med stöd av den vidtagna
utredningen ålägga Clausén bestraffning.

1 skrivelse till Söderbaum den 18 oktober 1935 anhöll militieombudsmannen
med anledning av vad sålunda anmärkts, att Söderbaum måtte infordra
yttrande från auditören de Maré samt därmed ävensom med eget yttrande
inkomma.

I avgivet yttrande anförde Söderbaum: Clausén hade varit permitterad
den 21—27 december 1933. Före sådan permission finge den permitterade
klädmönstra, varefter han hade att stuva beklädnaden i en säck, som
av honom förseglades med lås. Nyckeln förvarade han själv. Därefter avlämnade
han den förseglade säcken på kompaniet, där den förvarades i låst
rum. Clausén hade den 20 december 1933 klädmönstrat utan anmärkning.
Vid återkomsten från permission hade Clausén den 28 december på morgonen
erhållit sin säck tillbaka. Han hade därvid anmält, att ett par stövlar
saknades. Då det finge anses uteslutet, att under permissionstiden stövlarna
kunnat försvinna ur den låsta säcken, som förvarats på kompaniet i låst
rum, måste antagas antingen att Clausén, då han den 20 december stuvat sin
säck, icke sett till att stövlarna inlagts i säcken, i vilket fall slarv från Clauséns
sida förelåge, eller ock att Clausén vid klädmönstringen den 20 december
avsiktligt lämnat stövlarna utanför säcken, då densamma stuvats, och
därefter på ett eller annat sätt förskingrat sina stövlar. Då Clausén ej vidgått
detta, och det ej heller på annat sätt kunnat bevisas, hade Clausén blivit
straffad för slarv med beklädnaden. Att stövlarnas försvinnande, som av
Clausén anmälts den 28 december på morgonen, då han fått sin säck tillbaka,
icke lett till rapport förr än den 22 januari 1934, hade berott på följande omständighet.
Ordinarie klädmönstring med värnpliktiga ägde runi den 12
och den 22 i varje månad. Om därvid något plagg fattades, vore det brukligt,
att ägaren lämnades några dagars frist för att söka återfinna det bortkomna
plagget. I detta fall borde emellertid rapport omedelbart hava avgivits;
att så icke skett hade tydligen berott på för långt driven välvilja från
beklädnadsunderofficerens sida. Att rapporten så sent avgivits, kunde också
hava sin förklaring däri, att personalen vid tiden från jul till efter trettondagen
beviljades permission i största möjliga utsträckning, varvid den uppdelades
i två hälfter, av vilka den ena finge julpermission, den andra s. k.
nyårspermission. Det vore alltså under denna tid stor omsättning i kasernen
med åtföljande klädmönstringar, vilket medförde ett betungande arbete för
den underofficer, som hade hand örn klädmönstringarna.

de Maré anförde i avgivet yttrande, att det på grund av de kompletterande
uppgifter, som före disciplinstraffets åläggande lämnats vid förhör
med kompanichefen och Clausén och som närmare angivits i Söderbaums

113

yttrande, varit för de Maré uppenbart, att persedelförlusten uppkommit
genom Clauséns eget vållande.

I skrivelse den 27 november 1935 till Söderbaum anförde militieombudsmannen: Enligt

202 § strafflagen för krigsmakten skulle, då hos den till bestraffningsrättens
utövning behörige befälhavaren anmälan gjorts om förseelse,
som i 185 § samma lag förmäldes, eller eljest till befälhavarens kunskap vöre
kommet, att dylik förseelse blivit begången, utredning örn förseelsen och de
närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.

Då förhör hölles i disciplinmål enligt bestämmelserna i 202 § strafflagen
för krigsmakten, skulle jämlikt 6 § militär bestraffningsförordning såvitt
möjligt införskaffas upplysning rörande alla omständigheter, som ägde betydelse
för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet.

I 7 § nämnda förordning stadgades, att protokoll skulle föras över vad vid
förhöret förekommit. I protokollet skulle särskilt intagas, bland annat,
redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de berättelser, som avgivits av
de vid förhöret hörda personerna, samt förteckning över de handlingar, som
förelegat vid förhöret.

I 9 § samma förordning föreskreves, att den befälhavare, vilken det tillkomme
att besluta i ärendet, skulle anteckna sitt beslut å förhörsprotokollet,
då sådant blivit fört, samt underteckna detsamma med namn och tjänstebefattning.

De återgivna stadgandena torde giva vid handen, att allenast de uppgifter,
som framkommit vid ett i enlighet med 202 § strafflagen för krigsmakten
anordnat förhör, finge läggas till grund för befälhavares beslut om åläggande
av disciplinstraff.

T förevarande fall hade vid det med Clausén hållna förhöret ej framkommit
annat än att Clausén den 28 december 1933 anmält, att ett par stövlar
förkommit, att Clausén, som sökt efter stövlarna, ej kunnat återfinna dem,
att stövlarna saknats jämväl vid klädmönstring den 12 januari 1934, samt
att Clausén sagt sig ej veta, huru stövlarna förkommit.

Den omständigheten att en kronopersedel, som utlämnats till begagnande,
förkommit, syntes ej i och för sig kunna föranleda straffpåföljd för den person,
som haft persedeln i sin vård. Det måste liksom i allmänhet i brottmål
fordras, att den tilltalade lagligen övertygades örn en straffbelagd handling,
i detta fall om vårdslöshet eller försummelse i omvårdnaden av den förkomna
persedeln. I fall, varom vore fråga, torde denna bevisning i allmänhet
bliva fullgjord därigenom att utredningen utvisade, att vederbörande brutit
mot någon till förekommande av persedelförlust meddelad ordningsföreskrift
eller genom att i det speciella fallet föreliggande särskilda omständigheter
gåve vid handen, att uppsåtlig förskingring eller vårdslöshet måste anses
ligga den person till last, som omhänderhaft den förkomna persedeln.

Av den vid förhöret med Clausén förebragta utredningen franninge enligt

8 — Militicombudsmannens ämbetsberältelse.

114

militieombudsmannens mening icke, att Clausén viel sitt handhavande av de
förkomna stövlarna gjort sig skyldig till något av berörda brott.

I det av Söderbaum till militieombudsmannen avgivna yttrandet hade Söderbaum
andragit vissa omständigheter, vilka enligt Söderbaums mening
skulle utvisa, att skäl förefunnits att ålägga Clausén bestraffning för vårdslöshet
med kronobeklädnaden. Då dessa omständigheter icke funnes omnämnda
i förhörsprotokoll i målet, måste antagas, att de innefattade upplysningar,
som framkommit under hand.

Därest dessa omständigheter bragts till Söderbaums kännedom, innan Clausén
ålagts bestraffning, hade det emellertid ålegat Söderbaum att föranstalta
om förnyad utredning vid förhör och därvid eventuellt giva vissa riktlinjer
rörande vad vid förhöret bort bliva föremål för utredning.

Det sätt, varpå målet handlagts, hade haft till följd, att, så vitt det vid förhöret
förda protokollet utvisade, Clausén icke beretts tillfälle att bliva hörd
om de uppgifter, som föranlett, att han ålagts straff. Dessutom hade handläggningen
av målet medfört, att bestraffningsresolutionen framstode såsom
grundad på en utredning, av vilken icke framginge, att Clausén låtit något
straffbart förfarande komma sig till last.

Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig emellertid
böra låta bero vid att för framtida iakttagande giva Söderbaum del av
sina anförda synpunkter.

Auditören de Maré skulle genom Söderbaums försorg erhålla del av innehållet
i militieombudsmannens skrivelse.

9. Värnpliktiga hava ålagts disciplinstraff jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten av den anledningen, att till deras begagnande utlämnade kronopersedlar
på obekant sätt förkommit, ehuru de värnpliktiga icke varit övertygade
örn vårdslöshet eller försummelse i omvårdnaden av persedlarna.

Vid en av militieombudsmannen den 17 september 1935 förrättad inspektion
av örlogsvarvet i Karlskrona antecknades följande vid granskning
av förhörsprotokollen.

1) Värnpliktige nr 4 222/33 Valter Vilhelm Hellman hade den 25 juni
1934 rapporterats för olovligt undanhållande under tiden den 22 juni 1934
kl. 21.00—den 25 juni 1934 kl. 0.55. Vid förhör med Hellman den 25 juni
1934 hade företetts en samma dag upprättad förteckning för Hellman å
bristande beklädnadspersedlar vid klädmönstring, vilken förteckning upptagit
ett par blå kypertbyxor till ett värde av en krona 99 öre och ett par
maskintofflor till ett värde av 3 kronor 72 öre. Vid förhöret hade eljest ej
förekommit annat beträffande själva saken än att Hellman erkänt riktigheten
av rapporten angående det olovliga undanhållandet samt anfört, att
de i »bristförteckningen» upptagna persedlarna förkommit på obekant sätt.

Genom beslut den 27 juni 1934 av varvschefen, kommendören K. G. Bjur -

115

ner, vilket beslut kontrasignerats av auditören B. de Maré, hade Hellman
jämlikt 52 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för olovlig undanhållning
och vårdslöshet med kronobeklädnaden ålagts tolv dagars vaktarrest utan
tjänstgöring.

Militieombudmannen anmärkte vid inspektionen, att, då handlingarna i
målet icke utvisade, att förutnämnda persedlar förkommit på grund av vårdslöshet
från Hellmans sida, eller att denne eljest vid sitt handhavande av
persedlarna förfarit vårdslöst, anledning icke syntes hava förelegat att med
stöd av den vidtagna utredningen ålägga Hellman bestraffning jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten.

2) Värnpliktige nr 1082 28/33 Gösta Arnold Lindmark hade den 2 oktober
1934 rapporterats för olovligt undanhållande under tiden den 1 oktober
1934 kl. 23.16—den 2 oktober 1934 kl. 4.00. Vid förhör med Lindmark hade
företetts en förteckning å bristande beklädnadspersedlar vid klädmönstring
den 2 oktober 1934 för Lindmark, vilken förteckning upptagit ett par grova
snörkängor till ett värde av 7 kronor 91 öre. Vid förhöret hade eljest ej
förekommit annat beträffande själva saken än att Lindmark förklarat sig ej
hava något att erinra mot riktigheten av rapporten angående det olovliga
undanhållandet samt uppgivit, att kängorna förkommit på obekant sätt.

Genom beslut den 5 oktober 1934 av kommendören Bjurner, vilket beslut
kontrasignerats av auditören de Maré, hade Lindmark jämlikt 52 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten för olovlig undanhållning och slarv med kronobeklädnaden
ålagts sex dagars vaktarrest utan tjänstgöring.

Militieombudsmannen framställde vid inspektionen samma anmärkning
som i fråga om det i det föregående under 1) anmärkta fallet.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till kommendören Bjurner den 19 oktober 1935, att denne måtte infordra
yttrande från auditören de Maré samt därmed ävensom med eget
yttrande inkomma.

Med skrivelse den 30 oktober 1935 överlämnade Bjurner ett av de Maré
den 24 i samma månad avgivet yttrande.

de Maré anförde: Det torde vara uppenbart, att vid krigsmakten anställd
personal, som för eget begagnande fått mottaga beklädnadspersedlar, hade
.skyldighet att om beklädnaden hava sådan omvårdnad, att persedelförlust ej
uppkomme. Uppstode sådan förlust för någon, hade denne brustit i sin
vårdnadsplikt och därigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten, som
medförde ansvar och ersättning, såvida icke personen ifråga kunde göra
sannolikt att förlusten utan hans vållande uppkommit, såsom exempelvis
om inbrott förekommit i hans skåp. Icke i något av förut angivna fall hade
den rapporterade anfört någon omständighet, som kunde tyda på att förlusten
tillkommit utan hans vållande, de Maré hade därför ansett straffbestämmelserna
i 130 § strafflagen för krigsmakten tillämpliga.

För egen del instämde Bjurner i de Marés yttrande och förklarade sig
därutöver icke hava något att anföra.

116

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 28 november 1935 till
Bjurner:

I reglemente för marinen del I A § 43 mom. 7 föreskreves:

»Envar skall väl vårda den kronans materiel, som är honom anförtrodd.»

Uti den av Kungl. Majit den 12 september 1932 fastställda rekrytundervisning
föreskreves bl. a.:

»Envar är ansvarig för vården av honom anförtrodda beklädnadspersedlar
m. m.----------- ---— —----------

Brist i beklädnaden anmäles ofördröjligen, i land till kompanibefälet, ombord
till divisionsbefälet. — -—■ -----— ---— ----—

Har beklädnadspersedel gått förlorad eller blivit skadad, och anser sig
den, som innehade persedeln, icke vara vållande till förlusten eller skadan,
må han likaledes därom göra anmälan till vederbörande befäl för vinnande
av undersökning.»

Den omständigheten att en kronan tillhörig persedel, som utlämnats till
begagnande, förkommit, syntes icke i och för sig kunna föranleda straffpåföljd
för den person, som haft persedeln i sin vård. Det måste liksom i
allmänhet i brottmål fordras, att den tilltalade lagligen övertygas om en
straffbelagd handling, i de fall, varom vore fråga, om vårdslöshet eller försummelse
i omvårdnaden av den förkomna persedeln. Denna bevisning
torde i allmänhet bliva fullgjord därigenom att utredningen utvisade, att
vederbörande brutit mot någon till förekommande av persedelförlust meddelad
ordningsföreskrift, t. ex. försummelse att göra anmälan därom att
persedel förkommit, eller genom att i det speciella fallet föreliggande särskilda
omständigheter gåve vid handen, att uppsåtlig förskingring eller vårdslöshet
läge den person till last, som omhänderhaft den förkomna persedeln.

I målen mot såväl Hellman som Lindmark hade ådagalagts, att de gjort
sig skyldiga till olovligt undanhållande. Därest de tilltalade, då de lämnat
kasernområdet, medfört den eller de förkomna persedlarna, torde deras påstående,
att persedlarna förkommit på för dem obekant sätt, i viss mån få
anses vederlagt av omständigheterna. Det hade dock icke i något av de båda
målen uppgivits, att persedlarna av de tilltalade förts från kasernområdet.
Då beslut om åläggande av disciplinstraff icke finge grundas på andra uppgifter
än sådana, som framkommit vid ett i vederbörlig ordning hållet förhör,
hade Bjurner icke vid åläggande i förevarande fall av disciplinstraff
ägt utgå från att de tilltalade på angivet sätt medfört de persedlar, som saknats
vid de sedermera verkställda klädmönstringarna.

Då av de med Hellman och Lindmark verkställda förhören ej heller i
övrigt framkommit några omständigheter, på grund varav de kunnat anses
förvunna att hava uppsåtligen förskingrat de förkomna persedlarna eller
visat vårdslöshet vid deras handhavande, hade Bjurner enligt militieombudsmannens
mening icke på grundval av den utredning, som enligt förhörsprotokollen
förelegat, bort ålägga dem bestraffning jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten.

Med hänsyn till omständigheterna hade militieombudsmannen emellertid

117

funnit sig böra låta bero vid uttalande av den förväntan, att Bjurner vid
framdeles inträffande liknande fall komme att beakta de av militieombudsmannen
anförda synpunkterna.

Auditören de Maré skulle genom Bjurners försorg erhålla del av innehållet
i militieombudsmannens skrivelse.

10. Tillrättavisning i form av varning får ej meddelas å kompaniorder.

Vid en av militieombudsmannen den 8 maj 1935 förrättad inspektion av
Livgrenadjärregementet antecknades vid granskning av kulsprutekompaniets
anteckningsbok för tillrättavisningar av värnpliktiga följande:

Kompanichefen hade dels den 31 maj 1934 jämlikt 210 § strafflagen för
krigsmakten för bristande militär ordning tilldelat värnpliktige nr 195 26/33
Leijefors tillrättavisning i form av varning, dels den 16 juli 1934 jämlikt
samma lagrum för enahanda förseelse tilldelat värnpliktige nr 530 23/33
Larsson tillrättavisning likaledes i form av varning. I vart och ett av de
båda fallen hade tillrättavisningen samma dag den givits meddelats å kompaniorder.

I skrivelse den 22 maj 1935 till chefen för Livgrenadjärregementet anförde
militieombudsmannen:

Tillvägagångssättet vid meddelandet av ifrågavarande tillrättavisningar
syntes icke stå i överensstämmelse med bestämmelserna i 210 § strafflagen
för krigsmakten, att varning skall meddelas enskilt eller i närvaro av några
den felaktiges överordnade eller med honom likställda. På grund därav anhölle
militieombudsmannen, att regementschefen måtte för framtida iakttagande
giva vederbörande kompanichefer del av anmärkningarna i fråga.

11. Förbud att under de permissionsdagar, som infallit under viss angiven
tid, vistas utanför fritidsområdet ej hänförligt till någon av de i 210 § strafflagen
för krigsmakten angivna former av tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 20 augusti 1935 förrättad inspektion
av 4. flygkåren anmärktes vid granskning av anteckningsböckerna över tillrättavisningar
följande:

Kompanichefen hade den 23 maj 1932 meddelat dels envar av värnpliktiga
n:ris 551 Mårtensson, 753 Asp, 287 Mattsson och 6 Åsell tillrättavisning
i form av »permissionsförbud 24/s t. o. m. 8/o», dels ock värnpliktige nr 532
Svensson tillrättavisning i form av »permissionsförbud 24/5 t. o. m.12/„».
Vidare hade kompanichefen den 14 januari 1933 meddelat värnpliktige nr 65
Svensson tillrättavisning i form av permissionsförbud 3 veckor.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen: Då i de angivna besluten
torde avses det slag av tillrättavisningar, som omförmäles i 210 § d)

118

strafflagen för krigsmakten, eller förbud att vistas utom kasernområde eller
däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område, hade vederbörande kompanichef icke ägt meddela
förbud för längre tidrymd än femton dagar.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen i
skrivelse den 12 september 1935 till chefen för 4. flygkåren, att denne måtte
infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttrande från den
eller de kompanichefer, som meddelat ifrågakomna tillrättavisningar.

I yttrande den 19 september 1935 anförde kompanichefen, kaptenen N.
Kindberg: De meddelade tillrättavisningarna torde hava givits en missvisande
formulering, »permissionsförbud» under viss angiven tid. Innebörden
av de påtalade tillrättavisningarna hade i praktiken varit förbud att
under de permissionsdagar (onsdag, lördag och söndag), som infallit under
den angivna tiden, vistas utom kårens fritidsområde. Beträffande värnpliktige
nr 65 Svensson hade denne jämlikt kompaniorder nr 5/33 ålagts
två tillrättavisningar, varav den ena bestått i permissionsförbud 14 dagar för
vistelse utom fritidsområdet utan permission och den andra innefattat en veckas
permissionsförbud för rökning å logement eller annan vårdslöshet med
eld därstädes. Dessa båda tillrättavisningar hade av förbiseende införts i tillrättavisningsjournalen
som permissionsförbud tre veckor. Även dessa tillrättavisningar
hade haft innebörden av förbud att under de permissionsdagar,
som infallit under den angivna tiden, vistas utom kårens fritidsområde.

I skrivelse den 6 november 1935 till kårchefen anförde militieombudsmannen: Av

kaptenen Kindbergs i ärendet avgivna yttrande franninge, att de
meddelade tillrättavisningarna avsett förbud att under de permissionsdagar
(onsdag, lördag och söndag), som infallit under den angivna tiden,
vistas utanför kårens fritidsområde.

Enligt 82 § 11 mom. tredje stycket tjänstgöringsreglementet för flygvapnet
vore det manskap tillåtet att under fritid mellan revelj och tapto eller
annan i kårinstruktionen bestämd tid på aftonen utan att begära särskilt tillstånd
vistas var som helst inom kårens kasernområde. Kårchef ägde därutöver
bestämma visst område av förläggningsorten (tjänstgöringsorten),
fritidsområde, inom vilket samma rättighet gällde.

Utan särskilt tillstånd finge manskap däremot icke vistas utom kårens
fritidsområde. De av kaptenen Kindberg meddelade förbuden hade sålunda
i verkligheten inneburit, att vederbörande underrättats om att, därest de anhölle
örn särskilt tillstånd (permission) att vistas utom fritidsområdet, sådan
anhållan icke komme att bifallas.

Även om det sålunda tillämpade förfarandet icke kunde anses strida mot
gällande föreskrifter, funne militieombudsmannen detsamma likväl förenat
med vissa olägenheter. Ett dylikt meddelande på förhand om den utgång
ansökan om permission komme att få, därest sådan ansökan gjordes, kunde
icke tjäna såsom påföljd för mindre gott uppförande under annan förutsätt -

119

ning än att, därest permissionsförbud ej mellankommit, ansökan om permission
skulle hava gjorts. I varje fall kunde man ej på förhand med säkerhet
veta, i huru stort antal fall under den tid permissionsförbudet gällde
permission skulle hava sökts och beviljats och alltså ej heller i vilken utsträckning
förbudet erhölle praktisk betydelse. Det anförda torde äga giltighet
jämväl därest vissa normer för permissionens regelmässiga omfattning
utbildats. Omständigheter, för vilka de vedertagna normerna finge
vika, kunde nämligen i de enskilda fallen inträffa.

På grund av den innebörd permissionsförbuden i förevarande fall haft
torde de icke kunna hänföras till någon av de i 210 § strafflagen för krigsmakten
upptagna tillrättavisningsformerna. Förbuden borde därför ej hava
antecknats i anteckningsböckerna över tillrättavisningar.

Kaptenen Kindberg skulle genom kårchefens försorg erhålla del av innehållet
i militieombudsmannens skrivelse.

12. Fråga huruvida utdrag av militärt straffregister och anteckningsbok
över tillrättavisningar böra finnas tillgängliga vid förhör i disciplinmål.

Vid en av militieombudsmannen i september 1935 förrättad inspektion av
Karlskrona kustartilleriregemente antecknades följande vid granskning av
förhörsprotokollen.

Av förhörsprotokollen framginge ej, att militärt straffregister och anteckningsbok
över tillrättavisningar förelegat vid förhören eller vid meddelande
av straff beslut.

Jämlikt 7 § militär bestraffningsförordning skulle i protokoll över förhör i
disciplinmål intagas bland annat förteckning över de handlingar, som förelegat
vid förhöret. Enligt 8 § samma förordning skulle, då förhör hållits av
befälhavare, som icke ägde bestraffningsrätt i disciplinmål över den tilltalade,
den, som hållit förhöret, ofördröjligen överlämna protokollet jämte bland
annat behörigt utdrag av militärt straffregister och, om så ansåges erforderligt,
utdrag av anteckningsboken över tillrättavisningar till den befälhavare,
vilken det tillkomme att besluta i ärendet.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen, att utdrag av militärt
straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar, vilka utgjorde handlingar
av betydelse för straffbeslutets innehåll, borde föreligga redan vid
hållandet av förhör. Det ålåge i så fall den, som hållit förhöret, att i protokollet
anteckna, att nämnda handlingar förelegat.

Sedan militieombudsmannen med anledning därav infordrat yttrande av
regementschefen, översten J. H. Åström, Ilar denne i skrivelse den 15 november
1935 anfört:

I det avseende, varom här vore fråga, innehölle för Karlskrona kustartilleriregemente
gällande rcgementsinstruktion följande bestämmelser:

§ 23: 1 (första stycket): »Angivelse till bestraffning för begången förseelse
skall vara ställd till regementschefen men inlämnas till vederbörande kom -

120

panichef, om den felande är placerad på kompani, och i annat fall direkt till
den högre befälhavare, under vilken den felande närmast lyder. Angivelsen
befordras av den, till vilken den sålunda inkommit, vidare till den, som skall
hålla förhöret, med bifogande av skriftlig rapport örn de upplysningar rörande
förseelsen och den angivnes person, som vid förberedande utredning
kunnat införskaffas. Förutom nämnda rapport överlämnas jämväl övriga
handlingar, som möjligen angå målet, ävensom, därest den angivne tillhör
manskapet, dennes förhållningsbok samt förhörs- och straffuppgift (form. 1),
vederbörligen ifylld.»

§ 23: 2 (sista stycket): »Vid förhör fört protokoll skall jämte de handlingar,
som förelegat vid förhöret, av den, som hållit förhöret, snarast möjligt
insändas till regementsexpeditionen, avd. I.»

Beträffande manskap innehölle förhållningsböckerna såväl utdrag ur militärt
straffregister och ur anteckningsbok över tillrättavisningar som ock åtskilliga
andra uppgifter om den tilltalade, vilka kunde vara av betydelse för
såväl utredning som straffbcslut. De i anmärkningen påtalade utdragen ur
militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar förelåge således
alltid vid såväl förhören som målens avgörande av regementschefen.
Med hänsyn till föreskrifterna i § 8, första stycket, militär bestraffningsförordning,
jämförda med föreskrifterna i § 3, första stycket, samma förordning,
hade dessutom vid regementet den i § 7: d nyssnämnda förordning angivna
förteckningen icke ansetts böra upptaga jämväl utdrag ur militärt
straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar. Vad officerare och
underofficerare beträffade hade vid regementet något utdrag ur militärt
straffregister samt anteckningsbok över tillrättavisningar icke ansetts behöva
bifogas protokoll över förhör med nyssnämnda personal, enär ifrågavarande
register och anteckningsbok enligt RM lil, § 92, skulle föras i regementsexpeditionen
och därför städse vore för regementschefen omedelbart tillgängliga.
För att bliva i stånd att bilägga utdrag ur meromnämnda register och anteckningsbok
måste vederbörande förhörsledare, i regel bataljonschef, först begära
sådant utdrag från regementsexpeditionen, d. v. s. den expedition, till
vilken förhörshandlingarna inginge. Detta hade betraktats som en onödig
omgång, ägnad att fördröja målets avgörande. De ovan relaterade förfaringssätten
hade tillämpats vid regementet sedan åratal tillbaka och hade
tidigare icke gjorts till föremål för anmärkningar av militieombudsmannen.

Militieombudsmannen anförde därefter i skrivelse den 2 december 1935 till
Åström:

I de fall, då förhör hölles å annan plats än den, där militärt straffregister,
anteckningsbok över tillrättavisningar eller förhållningsböcker förvarades, och
skriftlig uppgift icke på förhand förelåge därom vad militärt straffregister
och anteckningsbok över tillrättavisningar innehölle rörande tilltalad person,
funne militieombudsmannen, med hänsyn till angelägenheten av att skyndsamhet
iakltoges vid målens handläggning, det icke kunna fordras, att utdrag
av militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar skulle
finnas tillgängliga vid förhöret. I stället syntes i dylika fall böra iakttagas,

121

att, där så utan olägenhet kunde ske, från vederbörlig expedition inhämtades
upplysning om vad militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar
innehölle rörande tilltalad person. Vad sålunda inhämtades torde
böra delgivas den tilltalade och antecknas i förhörsprotokollet, varjämte den
tilltalade borde beredas tillfälle att mot uppgifterna framställa de invändningar
och avgiva de förklaringar, vartill han kunde finna anledning. Kunde
detta förfaringssätt icke iakttagas, borde den tilltalade i varje fall vid förhöret
tillfrågas, huruvida och i vilka fall han med tillämpning av strafflagen för
krigsmakten blivit straffad eller erhållit tillrättavisning. I de fall, då förhör
hölles å den ort, varest militärt straffregister, anteckningsbok över tillrättavisningar
eller förliållningsbok förvarades, borde städse iakttagas, att
förenämnda utdrag funnes tillgängliga för förhörsledaren för att dess innehåll
skulle bliva, i ändamål som nyss nämnts, delgivet den tilltalade.

Enligt militieombudsmannens uppfattning kunde de av Åström åberopade
föreskrifterna i § 8 första stycket, jämfört med § 3 första stycket, militär bestraffningsförordning
icke så tolkas, att vid förhöret föreliggande utdrag av
militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar ej skulle behöva
medtagas i den i förhörsprotokollet intagna förteckning. Skulle ifrågavarande
utdrag utgöras av vederbörandes förhållningsbok, borde detta framgå
av den i § 7 d) militär bestraffningsförordning omförmälda förteckningen.
För den uppfattning, åt vilken militieombudsmannen givit uttryck, talade
jämväl den omständigheten, att den fullständiga redovisning för vad vid förhöret
förekommit, som protokollet torde vara avsett att lämna, icke kunde
anses åstadkommen med mindre protokollet innehölle anteckning om allt det
material angående målet, som vid förhöret varit tillgängligt.

Militieombudsmannen anhölle, att Åström för framtida iakttagande måtte
giva samtliga kompanichefer del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

13. Olämpligt uppträdande av inilitärläkarc mot patienter.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde en elev vid arméns
underof f icersskola:

Klaganden hade sedan den 6 november 1931 vårdats för gonorre dels på
garnisonssjukhuset i Stockholm, dels från och med den 6 december 1934
på sjukhuset vid Upplands regemente. Den 20 december klockan 11,45 f. m.
hade klaganden infunnit sig hos regementsläkaren vid Upplands regemente,
docenten A. V. Kristenson för att inhämta Kristensons medgivande att få
tillbringa julen i sitt hem. Vid klagandens inträde hade Kristenson i brysk
ton tillfrågat honom vad han ville. Klaganden hade framfört sitt ärende
på militäriskt sätt. Kristenson hade då yttrat till klaganden: »Varför
vill Ni resa hem?» Klaganden hade svarat: »Jag skvdle, örn det är möjligt,
vilja fira julen i milt hem.» Kristenson hade genmält: »Fira jul!

122

Det skulle Ni lia tänkt på innan Ni skaffade det häri Nej inga förmåner
åt sådana där! Ut! Adjö!» Det sista hade skrikits ut. Klaganden hade
icke tillåtits förklara sig utan körts på dörren. Kunde en läkare behandla
en patient, av vad slag det vara månde, på detta sätt, eller vore en
patient, som lede av ovanstående sjukdom, så dålig och hade hans människovärde
sjunkit så mycket, att läkaren ansåge sig kunna uppträda hur
som helst? Borde ej läkaren behandla alla patienter lika? Läkarens
uppträdande borde väl vara sådant, att patientens levnadsmod och tillförsikt
höjdes och ej tvärtom. Även om läkaren ansåge en patient med ovanstående
sjukdom för mindervärdig, borde han väl ej visa detta. För övrigt borde
man väl kunna fordra ett hövligt svar på en hövligt gjord framställning. Då
det ej torde vara första gången som Kristenson bruste i sitt uppträdande
mot militära patienter, hade klaganden ansett sig böra påtala förhållandet.
Örn så erfordrades funnes vittne, nämligen sjukvårdsfuriren vid Upplands
regemente Humling, vilken varit närvarande vid den relaterade händelsen.

Med anledning av klagoskriften anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
chefen för Upplands regemente att inkomma med yttrande i
ärendet från Kristenson.

Med skrivelse den 31 december 1934 översände regementschefen en av
Kristenson den 29 december 1934 avgiven förklaring, varjämte regementschefen
överlämnade ett av sjukvårdsfuriren nr 102 E. H. Humling den 28 december
1934 avgivet yttrande.

I sin förklaring anförde Kristenson:

Klaganden hade den 3 eller den 4 november 1934 ådragit sig gonorré
under permission till hemorten och vårdats för denna sjukdom vid Upplands
regementes sjukhus den 8—9 november 1934, på garnisonssjukhuset
i Stockholm den 9 november—den 6 december 1934 och därefter vid
Upplands regementes sjukhus. Prov från urinröret hade den 11 och den 14
december 1934 visat inga säkra gonokokker, men den 20 december 1934
hade funnits misstänkta gonokokker. Den 20 december 1934 hade han
varit och vore fortfarande sjukskriven med tjänstgöring i sådan grupp
som innefattade, att han finge utföra arbete inomhus. Med hänsyn till att
klaganden smittats å den ort, till vilken han velat permitteras, att han
ännu ej varit säkert smittofri, att han fortfarande varit sjukskriven, samt
att bataljonsläkaren, som hade närmaste tillsynen över hans sjukdomsbehandling,
ej ansett sig berättigad tillstyrka hans permission, hade Kristenson
ansett sig förhindrad att tillstyrka den av klaganden avsedda permissionen.
Det vore sannolikt, att Kristenson vid detta tillfälle, med tanke på sjukdomens
självförvållade karaktär, förehållit klaganden det lämpliga i att tänka
sig för och ej utsätta sig för risken att ådraga sig en dylik sjukdom. Vidare
vore det sannolikt, att Kristenson motiverat sitt avslag med ett påpekande att
några förmåner i form av permission icke tillstyrktes för sjuka i smittosamt
stadium. Då klaganden syntes vilja komma med ytterligare argument, vöre
det troligt, att Kristenson med ett »Nu är det slut. Adjö!» avslutat diskussionen.
Samtalstonen från Kristensons sida hade varit allvarlig och bestämd.

123

Humlings yttrande innehöll fell jander

Den 20 december 1934 hade Dumling varit kommenderad att tjänstgöra
klockan 11 f. m. såsom föredragande hos regementsläkaren i vissa ärenden,
enär sjukvårdsunderofficeren varit beordrad på fältskjutning. Vid
sjukvisitationen samma dag hade klaganden hos bataljonsläkaren anhållit om
permission till hemorten under juluppehållet. Klaganden hade under tiden
den 8—9 november 1934 vårdats på sjukhuset vid Upplands regemente
under diagnosen gonorré. Under tiden den 9 november—den 6 december
1934 hade klaganden vårdats för samma sjukdom å garnisonssjukhuset i
Stockholm. Sedan den 6 december 1934 hade klaganden tillhört gruppen —
(icke sjukskriven men deltager i viss tjänstgöring). Sjukdomen vore ådragen
utom tjänsten. Bataljonsläkaren hade meddelat klaganden, att bataljonsläkaren
icke kunde tillstyrka någon permission, utan hade hänvisat klaganden
till Kristenson, som skulle bestämma hur i saken skulle förfaras. Föredragningen
av ärendena inför Kristenson hade skett i vanlig ordning, och klagandens
ärende hade kommit som sista punkt. På befallning av Kristenson
hade Dumling inkallat klaganden. Denne hade anhållit örn permission till
hemorten under juluppehållet. Klaganden hade sagt, att han skulle behandla
sig själv vid militärsjukhuset i hemorten. Dumling hade uppvisat journalen
angående klagandens vård, varpå Kristenson i bestämda ordalag givit följande
utlåtande: »Nej. Det skulle Ni ha tänkt på förut.» Efter detta utlåtande
hade Dumling gått ut från Kristensons expedition för att ordna med
en del papper, som omedelbart skulle göras i ordning. Efter någon minut
hade klaganden utkommit. Vidare hade Dumling ej hört i saken.

I avgiven påminnelseskrift anförde klaganden:

Av Kristensons yttrande syntes framgå, att han vore av den uppfattningen,
att klagandens anmälan skulle vara föranledd av att klaganden ej erhållit
tillstånd att under julen resa till sitt hem. Så vöre dock ej fallet. Klaganden
insåge, att en läkares föreskrifter borde följas. Klagandens anmälan vore
uteslutande föranledd av Kristensons bryska uppträdande. Kristenson skreve,
att det vore sannolikt, att han vid detta tillfälle, med tanke på sjukdomens
självförvållade karaktär, förehållit klaganden det lämpliga i att tänka sig
för och ej utsätta sig för risken att ådraga sig en dylik sjukdom. Om nu
Kristensons uttryck »det skulle Ni ha tänkt på förut» varit avsett att utgöra
en förmaning till klaganden, borde det väl i varje fall hava utsagts på ett,
för en person i tjänsteutövning, mera lämpat sätt och ej, som nu skett, i brysk
ton utslungats mot klaganden. Även Kristensons påpekande angående permission
för sjuka »Inga förmåner åt sådana där», syntes klaganden egendomligt.
Dadé Kristenson därmed avsett att förklara för klaganden, att han
ej kunde beviljas permission, borde väl även detta hava gjorts på lämpligt
sätt. Att klaganden, såsom Kristenson skrivit, syntes vilja komma med ytterligare
argument, vore felaktigt. Även om klaganden velat göra detta, hade
det varit omöjligt, alldenstund Kristenson låtit sitt sista yttrande omedelbart
följas av »Uti Adjö!» Yttrandet »Nu är det slut, adjö!» hade däremot ej fällts.
Samtalstonen från Kristensons sida hade, särskilt under den senare delen av

124

samtalet, varit hård. Beträffande Humlings uppgifter ville klaganden fram
hålla, att Hamling under hela den tid, som samtalet pågått, befunnit sig inne
på Kristensons expedition. Humlings uppgift om att han, efter Kristensons
yttrande, »Det skulle Ni ha tänkt på förut», avlägsnat sig, vore oriktig. Han
hade lämnat expeditionen samtidigt med klaganden. Orsaken till att Kumling
förnekade sin närvaro under en del av samtalet, kunde ju bero på, att
saken möjligen fallit honom ur minnet. Detta vore dock en sak örn vilken
klaganden ej kunde yttra sig.

Med anledning av vad i ärendet förekommit anmodade militieombudsmannen
byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen att avresa till Uppsala
för att genom förhör verkställa ytterligare utredning.

Vid det förhör, som byråchefen höll i ärendet den 28 februari 1935, uppgav
Kristenson: Kristenson hade icke något minne av vad som förekommit vid
det med klagoskriften avsedda tillfället. Kristensons yttrande till militieombudsmannen
av den 29 december 1934 hade utgjort ett försök till rekonstruering
av vad som enligt Kristensons mening kunnat tilldraga sig vid tillfället
ifråga, vilken rekonstruering grundat sig dels på Kristensons kännedom om
det sätt, på vilket han plägade behandla veneriska patienter, dels på innehållet
i klagoskriften. Kristenson kunde icke vidgå, att han till klaganden använt
de uttryck, som omförmäldes i klagoskriften, ej heller att han uppträtt bryskt
mot klaganden. Hade han vid tillfället varit agiterad, hade han med säkerhet
kommit ihåg vad som tilldragit sig. Kristenson ville framhålla, att han
genom att avpollettera klaganden till specialvård å garnisonssjukhuset i Stockholm
sökt i görligaste mån förhjälpa klaganden till snabbt tillfrisknande, så
att han kunnat fortsätta undervisningen vid underofficersskolan. Det vore
nämligen praxis, att elev, som under längre tid i följd än en månad icke
kunnat följa undervisning och övningar, bleve hemskickad.

Vid nämnda förhör förekom vidare följande.

Humling uppgav: Kumling vidhölle vad han anfört i sitt yttrande till militieombudsmannen
den 28 december 1934 med det tillägg, att det kunde
vara möjligt, att Humling varit närvarande under hela den tid, som samtalet
mellan Kristenson och klaganden varat. Humling hade emellertid intet minne
härav. Kristenson hade i allmänhet plägat tilltala militära patienter med
hög röst och i bestämd ton. Då Kristenson tilltalat patienter med venerisk
sjukdom, hade hans röst oftast varit hård. Detta Kristensons sätt att behandla
patienter med venerisk sjukdom vore förklaringen till att Humling
icke i förevarande fall lagt på minnet vad som förekommit vid klagandens
ifrågavarande besök. För Humling hade det endast gällt att få besked, huruvida
klaganden finge permission eller ej, enär Humling, därest permission
beviljades, hade att vidtaga vissa åtgärder. Humling kunde vitsorda Kristensons
uppgift om att han genom att bereda klaganden specialvård velat förhjälpa
klaganden att kvarstanna vid underofficersskolan.

Chefen för Upplands regemente, översten C. J. Schöning yttrade: Någon
anmälan mot Kristenson för olämpligt uppträdande mot militära patienter
hade icke förekommit och Schöning hade ej heller eljest hört klagomål fram -

125

förås mot Kristenson. I sitt uppträdande vore Kristenson högröstad och
burdus. Detta hade Schöning iakttagit, då Kristenson biträtt honom vid
sundhetsinspektioner. Schöning ville emellertid framhålla, att Kristenson
trots ett kärvt uppträdande vore en skicklig läkare och säkerligen en god
människa.

Slutligen anförde klaganden: Han vidhölle sina uppgifter, sådana de avfattats
i klagoskriften och påminnelseskriften. Någon ytterligare bevisning
kunde han ej förebringa. Kristensons uppgift om anledningen till att klaganden
vid ifrågavarande tillfälle erhållit specialvård betvivlade klaganden
icke.

I skrivelse den 7 mars 1935 till Kristenson anförde militieombudsmannen:

Vad som förekommit vid det tillfälle, den 20 december 1934, då klaganden
hos Kristenson framställt begäran om rätt att under julen få vistas i sitt hem,
hade icke blivit tillförlitligen utrett.

I ärendet vore emellertid upplyst, att Kristenson i allmänhet tilltalade militära
patienter med hög röst och i bestämd ton och att, då Kristenson tilltalade
patienter med venerisk sjukdom, hans röst oftast vöre hård. Det hade vidare
framhållits, att Kristenson vore burdus i sitt uppträdande i tjänsten.

Med anledning av vad sålunda förekommit erinrade militieombudsmannen
Kristenson om skyldigheten att vinnlägga sig om ett humant och behärskat
uppträdande mot de patienter, som anlitade Kristenson i hans egenskap av
militärläkare.

14. Fråga huruvida vid upphandling av olja den upphandlande myndigheten
ägt utan nytt anbudsförfarande antaga ett anbud å en oija med
lägre flampunkt än den, som i de för upphandlingen kungjorda leveransbestämmelserna
uppgivits såsom minimum.

Genom kungörelse i Tidning för leveranser till staten m. m. för den 3 maj
1935 infordrade tygmästaren vid Stockholms tygstation anbud å bl. a.

15,000 kg. kulspruteolja enligt följande leveransbestämmelser:

»Viskositet vid —30° C. angiven i Englergrader — Max 350° E.

Flampunkt, bestämd i Pensky-Martens’ apparat — Min 150° G.

Halt av syror. Ingen.

Oljan skall vara väl raffinerad, fri från vatten och mekaniska eller andra
föroreningar.

Prov å kulspruteolja skall åtfölja anbudet.

Varje anbudet åtföljande prov skall, för att kunna få upptagas till prövning,
vara åtföljt av statens provningsanstalls eller motsvarande myndighets
protokoll å detsammas kemiska analys i enlighet med ovan angivna bestämmelser.
»

126

Inom anbudstidens utgång hade anbud inkommit från bl. a. Aktiebolaget
Wahlén & Block samt Aktiebolaget J. R. Broman & C:o, båda i Stockholm.

Aktiebolaget Wahlén & Blocks anbud angav följande:

»15,000 kg. kulspruteolja, utländsk, kvalitet ’W. B. P.’, spec. vikt 0.880 å
0.890, askhalt understigande 0.01 °/o och för övrigt enligt närslutna avskrift
av analys från statens provningsanstalt, å kr. 31.95 pr 100 kg. I fria helfat
av järn om c:a 170 kg. (vanlig fatstorlek). Leveranstid: 4 å 5 veckor. Betalningskonditioner:
pr kontant netto. Särskilt tillåta vi oss påpeka den höga
flampunkten och den synnerligen goda viskositeten vid — 30° C. Samtidigt
få vi nämna, att vi för denna offert provat en mångfald oljor, men icke någon
i pris billigare kvalitet har uppfyllt de av Eder angivna fordringarna.»

Enligt ett vid detta anbud fogat intyg från statens provningsanstalt utvisade
provning av oljan följande resultat:

»Viskositet vid —30° C. = c:a 290° E. Flampunkt, bestämd i PenskyMartens’
apparat = 156° C. Fria syror förefinnes ej. Oljan var ljus, utan
synlig förekomst av vatten och mekaniska föroreningar.»

Aktiebolaget Broman & C:os anbud angav:

»Kulspruteolja av svensk tillverkning och i överensstämmelse med medföljande
prov samt provningsbevis från Kungl. Materialprovningsanstalten,

15,000 kg. kvalitet Gamma å kronor 23.60 per 100 kg. incl. emballage, fritt
levererat anvisad plats inom Stockholm, leverans några dagar efter order,
per 30 dagar netto kassa.»

Intyg från statens provningsanstalt beträffande sistnämnda olja angav:

»Viskositet vid —30° C. = c:a 325° E. Spec. vikt 15° C. = 0.895. Flampunkt,
bestämd i Pensky-Martens’ apparat = 143° C.»

Vid anbudens öppnande den 21 maj 1935 beslöt tygmästaren, majoren F.
Stigman att till leverantör föreslå Aktiebolaget Broman & C:o, enär detta bolags
anbud vore för kronan förmånligast på grund av billigaste pris, sedan
vederbörlig hänsyn tagits till den erbjudna varans kvalitet.

Vid prövning av anbuden den 4 juni 1935 beslöt arméförvaltningens artilleridepartement
i enlighet med tygmästarens förslag.

I skrivelse till militieombudsmannen den 21 juni 1935 anförde Aktiebolaget
Wahlén & Block: Stockholms tygstation hade »den 30 april d. å.» i leveranstidningen
annonserat om upphandling av bl. a. 15,000 kg. kulspruteolja, enligt
särskilt i annonsen angivna bestämmelser. Bolaget hade i vanlig ordning
inlämnat sin offert och detta på en olja, som till alla delar motsvarade de angivna
föreskrifterna. Enligt det protokoll, som förelåge från upphandlingen i
fråga, hade tygstationen köpt en olja, som icke uppfyllde de angivna bestämmelserna,
och hade sålunda givit en leverantör, som i sitt anbud frångått föreskrifterna,
förmånen av ordern. Bolaget hemställde om militieombudsmannens
utlåtande, huruvida icke i detta fall vederbörande enligt föreliggande förordningar
haft att — när de av något skäl frångingo analysbestämmelserna —
förfara på så sätt att först kassera de inlämnade anbuden och sedan inbjuda
till ny submission för att på så sätt giva samtliga intresserade leverantörer
samma möjligheter. Bolaget ville vidare påpeka, att det varit den angivna

127

flampunkten, som utgjort svårigheten vid en lämplig oljas framställande,
och att det varit den därför angivna minimisiffran 150° C., som frångåtts
genom godtagande av en olja med flampunkt av endast 143° C. En olja med
sistnämnda flampunkt hade bolaget kunnat erbjuda till ett pris, som betydligt
understege den notering, som den i bolagets anbud erbjudna oljan betingade.
Kulspruteoljan hade, sedan den av tygstationen börjat upphandlas,
till följd av analysbestämmelserna berett en hel del svårigheter för leverantörerna,
och flera kassationer hade även under årens lopp ägt rum. Enligt
uppgift torde även sådana hava förekommit vid 1934 års upphandling. Intresserade
leverantörer hade därför haft alla skäl att räkna med, att tygstationen,
när den i sin annons upprepade de även tidigare gällande analyssiffrorna,
också avsett att endast upphandla en olja, som helt motsvarade angivna
analysdata.

Med anledning av denna skrift anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 25 juni 1935 arméförvaltningens artilleridepartement att inkomma med
yttrande.

Den 2 juli 1935 avgav departementet det begärda yttrandet, vid vilket var
fogat yttrande i ärendet från bl. a. tygingenjören E. Alland.

Tygingenjören Alland anförde: Då kulspruteoljan för mer än 20 år sedan
börjat användas, hade för dess användbarhet fastställts vissa värden beträffande
bl. a. viskositet och flampunkt, vilka värden fortfarande gällde. Vid
de under dessa år fullgjorda leveranserna av dylik olja hade det flerfaldiga
gånger visat sig hart när omöjligt att erhålla olja, som exakt fyllt de uppställda
fordringarna, varför tygingenjören vid besiktning av olika leveranser
mången gång måst frångå de fastställda siffrorna för att överhuvudtaget i
rätt tid kunna tillförsäkra tygstationen någon olja. Då det redan från början
fastslagits, att på grund av oljans användning i trakter med kallare klimat
dess viskositet måste vara max. 350 E vid —30° C., hade i stort sett
någon olja med högre viskositet aldrig godkänts. Däremot hade olja med
en flampunkt något understigande den stipulerade, + 150° C., på ovan angivna
grunder en och annan gång måst godkännas. Detta hade dock i varje
fall skett efter samråd med någon av de av statens provningsanstalts experter,
som för tygstationens räkning utfört analys av den levererade oljan. Samtliga
verkställda kassationer av levererad olja hade uteslutande berott på svårigheten
att hålla den fastställda viskositetsgränsen. Alt en obetydlig sänkning
av flampunkten icke haft någon menlig inverkan på oljans användbarhet
i kulsprutorna, franninge, förutom av ovannämnda experters utsago, även
av det faktum, att några anmärkningar aldrig gjorts av dem, som vid trupp

o. d. använt dylik olja. Härav framginge med all tydlighet, att en olja med
en obetydligt lägre flampunkt än den stipulerade vore för sagda ändamål
lika användbar som en olja med en högre flampunkt, förutsatt nämligen att
viskositeten holle den fastställda gränsen. På grund av dessa under åren
gjorda erfarenheter hade tygingenjören vid företagna besiktningar icke ansett
det nödvändigt att absolut fasthålla vid den stipulerade flampunkten,
och hade f. ö. Aktiebolaget Wahlén & Block även fått levererade oljor med lägre

123

flampunkt än den föreskrivna godkända, vilket franninge av provningsprotokoll
från statens provningsanstalt. Flampunkten hade i dessa fall varit
+ 144° C. och 145° G. Att i tygstationens upphandlingsannons föreskrivits,
att de inlämnade anbuden skulle åtföljas av analys å de insända proven, berodde
därpå, att firmorna förut inkommit med en mångfald prover, vilka de
själva påstått fylla bestämmelserna angående viskositet och flampunkt m. m.
Detta hade berett stora svårigheter vid anbudens antagande, enär analys av
tids- och kostnadsskäl icke kunnat verkställas förrän efter skedd leverans. I
annonsen hade därför införts de föreskrivna analyssiffrorna, vilka måst anses
tjäna till ledning såväl för anbudsgivarna som för tjänstgörande besiktningsmannen.
Att vid annonsens avfattande rucka på exempelvis flampunktssiffran,
hade tygingenjören icke ansett vara tillrådligt, enär detta kunnat giva
anbudsgivaren anledning att ytterligare vilja pruta på densamma, utan hade
tygingenjören ansett, att, örn prutning borde ifrågakomma, detta borde, i händelse
andra faktorer skulle kommit att inverka, avgöras av besiktningsmannen.
I detta nu påtalade fall hade bl. a. Wahlén & Block och Broman &
C:o inlämnat var sitt anbud, varav analysen å provet från sistnämnda bolag
visat en flampunktssiffra, som något understigit den föreskrivna. Då
denna flampunktssiffra i ett flertal fall tidigare godkänts, hade Broman &
C:os anbud icke kunnat kasseras, utan måst upptagas till prövning och i
prishänseende jämföras med det andra godtagbara anbudet, nämligen det
från Wahlén & Block. Därvid hade befunnits att det av Broman & C:o offererade
priset med kronor 8.35 per 100 kg. understigit det av Wahlén & Block
offererade. Då leveransen uppginge till 15,000 kg., skulle kronan således fått
vidkännas en merutgift av kronor 1,252.50, örn Wahlén & Blocks anbud antagits.

För egen del yttrade artilleridepartementet: De ifrågavarande upphandlingarna
hade ägt rum så, att utbud skett genom Stockholms tygstation, där inkomna
anbud brötos, samt inlämnade prov undersöktes och förklarades godkännbara
eller icke godkännbara. I de fall, då leveransens värde överstege
500 kronor, hade protokoll jämte de ingivna anbuden insänts till artilleridepartementet
med förslag till beslut, varefter departementet med ledning
därav avgjort upphandlingsärendet. Att ingå i kritik över tygstationens
prövning, huruvida inlämnade prov kunde godkännas eller ej, kunde icke
rimligen ankomma å artilleridepartementet, utan torde departementet därvid
hava att stödja sig på det sakkunnigutlåtande, som tygstationen avgivit. I
nu förevarande fall hade den vid tygstationen anställde tygingenjören å det
antagna anbudet tecknat bevis örn godkännande av ingivet prov. I fråga
om fordringarna å kulspruteolja hade, efter det anmärkningar mot upphandlad
olja tidigare förekommit, artilleridepartementet den 12 april 1926
utfärdat föreskrifter. Dessa bestämmelser hade tillkommit efter utredning,
som enligt artilleridepartementets uppdrag verkställts av departementets
kontrollavdelning i samråd med statens provningsanstalt. På grund av den
erfarenhet, som därefter vunnits i fråga om svårigheten att samtidigt fylla
de uppställda fordringarna på viskositet och flampunkt, av vilka den först -

129

nämnda för ifrågavarande olja vore den betydelsefullaste, och därav följande
högre pris å varan, hade artilleridepartementet under övervägande, huruvida
ej förenämnda den 12 april 1926 fastställda fordringar å kulspruteolja
borde i någon mån modifieras. Artilleridepartementet hade med anledning
av vad som i sammanhang med detta ärende upplysts anmodat departementets
kontrollavdelning att i samråd med statens provningsanstalt taga under
övervägande lämpligheten av ändring i berörda bestämmelser. Vad i ärendet
förekommit hade ådagalagt, att man vid Stockholms tygstation uti nu
ifrågavarande upphandlingsärende liksom tidigare icke ställt sig till noggrann
efterrättelse artilleridepartementets föreskrifter. Ehuru departementet
för sin del funne förklarligt, att man från Stockholms tygstations sida
på grund av ovan angivna svårigheter ansett sig kunna göra någon avvikelse
från meddelade bestämmelser, hade departementet emellertid funnit, att
tygstationens vederbörande befattningshavare därtill saknat befogenhet. Departementet
hade i anledning därav till tygmästaren vid Stockholms tygstation
den 2 juli 1935 avlåtit en skrivelse i ärendet, som i avskrift bilades
yttrandet.

I skrivelsen till tygmästaren hade departementet med överlämnande av
en avskrift av departementets yttrande till militieombudsmannen förständigat
tygmästaren att, med beaktande av vad departementet i sagda yttrande
anfört, tillse, att vid framdeles förekommande upphandlingar av kulspruteolja
gällande bestämmelser noggrant efterlevdes.

I skrivelse den 12 augusti 1935 till arméförvaltningens artilleridepartement
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter att hava redogjort
för vad i ärendet förekommit:

Av handlingarna i ärendet franninge, att i det upphandlingsärende, varom
fråga vore, godtagits ett anbud å en olja med en flampunkt av endast 143° C.,
oaktat leveransbestämmelserna i den kungörelse, varigenom anbud infordrats,
innehållit, att oljan skulle hava en flampunkt av minst 150° C.

Till förklaring av att så skett hade departementet bl. a. anfört, att det
icke rimligen kunde ankomma å departementet att ingå i kritik av den prövning,
som tygstationen såsom förslagsställande myndighet verkställt, huruvida
inlämnade prov kunnat godkännas eller ej. I ifrågakomma fall hade
tygingenjören vid tygstationen å det sedermera antagna anbudet tecknat
bevis om godkännande av ingivet prov, oaktat nämnda prov ej uppfyllt de
föreskrifter, som av departementet därutinnan meddelats den 12 april 1926.
Departementet hade därför i skrivelse den 2 juli 1935 till tygmästaren vid
tygstationen förständigat denne att tillse, alt vid framdeles förekommande
upphandlingar av kulspruteolja gällande bestämmelser noggrant efterlevdes.

Jämväl örn den uppfattningen skulle kunna godkännas, att departementets
befattning med upphandlingsärenden av ifrågavarande art vore på anfört
sätt begränsad, borde ändock det sätt, varpå tygstationen handlagt ifrågakomna
upphandlingsärende, hava av departementet uppmärksammats. Det
9 — MiliUrn lith luis manne ns ämbelsbcrållelse.

130

måste nämligen anses åligga den myndighet, som avgjorde ett upphandlingsärende,
att tillse, att själva upphandlingsförfarandet tillginge på föreskrivet
sätt. En dylik tillsyn måste bland annat omfatta granskning, huruvida
leveransbestämmelserna i anbudskungörelsen följts i fråga om de anbud,
som kunde ifrågakomma till antagande. Hade i något fall så ej skett, och
kunde det tillika antagas, att anbudsgivaren tack vare denna omständighet
kunnat i någon väsentlig grad nedbringa det erbjudna priset, måste ett antagande
av detta anbud i verkligheten betyda ett frångående av själva anbudsförfarandet.
Någon tävlan mellan anbudsgivarna förekomme ej längre,
då anbuden icke vore sinsemellan jämförbara. Därest ett anbud, som icke
uppfyllde de föreskrivna villkoren, likväl av någon anledning ansåges böra
främst ifrågakomma, torde annan utväg ej stå till buds än att igångsätta
nytt anbudsförfarande med ändrade leveransbestämmelser.

Vid avgörandet av det upphandlingsärende, varom nu vore fråga, borde
departementet alltså enligt tjänstförrättande militieombudsmannens mening
icke hava antagit anbudet från Aktiebolaget J. R. Broman & C:o utan i stället
antingen godkänt anbud, i fråga varom de meddelade leveransbestämmelserna
blivit följda, eller, på sätt anförts, fattat beslut örn nya anbuds infordrande.

Tjänstförrättande militieombudsmannen hade emellertid ansett sig kunna
låta bero vid att låta departementet få del av denna uppfattning.

15. Fråga om förande av förrådskontrollbok vid infanteriskjutskolan

och ridskolan.

Vid en av militieombudsmannen den 17 april 1935 förrättad inspektion av
infanteriskjutskolan antecknades beträffande förrådsbokföringen: Redegöraren
förde icke genom intendenturmaterielreglementet § 8 mom. 1 d) jämfört
med § 27 mom. 2 samma reglemente för honom föreskriven förrådskontrollbok
över intendenturmaterielen.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
yttrande från redogöraren, varjämte skolchefen anmodades att i ärendet avgiva
utlåtande.

Den 23 juli 1935 avgav t. f. skolchefen, överstelöjtnanten Nils Stenbeck,
det begärda utlåtandet, vid vilket fogats yttrande från redogöraren, kaptenen
H. Porry.

I yttrande den 18 juli 1935 anförde kaptenen Porry: Vid Porrys tillträde
till redogörarebefattningen den 1 december 1933 hade ingen förrådskontrollbok
förts. Förhållandet hade varit på tal vid ett par tillfällen, men
hade på grund av den personalbrist, som vidlådde skolans organisation, icke
medhunnits uppläggning av kontrollbok. Under tiden hade kontroll utövats
däröver, att den materiel, som upptagits i »månadssammandrag över tillkomst
och avgång ur intendenturmateriel», i vederbörlig ordning influtit i

131

respektive avförts ur den årligen upprättade »årsredogörelse över intendenturmaterielen».

I utlåtande den 23 juli 1935 hänvisade överstelöjtnanten Stenbeck till redogörarens
yttrande saint anförde därutöver: Vid något tillfälle i början av
år 1935 hade Stenbeck på förfrågan erfarit, att förrådskon trollbok — som
det syntes enligt gammal praxis — icke förts vid infanteriskjutskolan. Det
hade då överenskommits, att förrådskontrollbok skulle uppläggas så snart
förhållandena det medgåve. Skolans expedition vore emellertid så underorganiserad,
att det — trots atl av personalen i regel uttoges mera, än vad som
kunde anses rimligt — ej varit möjligt att under förberedelserna för samt
genomförandet av årets kurser frigöra erforderlig arbetskraft för arbeten av
sådan art, varom här vore fråga. Detta vore anledningen till att Stenbeck
vid lörenämnda tidpunkt icke ansett sig kunna giva order örn omedelbart
igångsättande av arbetet med uppläggning av en förrådskontrollbok över intendenturmatericlen.

Sedan militieombudsmannen anmodat arméförvaltningens intendentsdepartement
att avgiva utlåtande i ärendet, anförde departementet i skrivelse den
24 september 1935: Jämlikt gällande intendenturmaterielreglemente, § 8,
mom. 1 d), ålåge det regementsintendent att föra kontrollbok över all intendenturmateriel,
som toges till uppbörd vid regemente. Vidare stadgades i
§ 27 mom. 2 av samma reglemente, att vid skola med egen förvaltning
de för anskaffning, underhåll och vård av intendenturmaterielen vid regemente
meddelade föreskrifterna skulle uti tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Härav torde utan vidare följa skyldighet för infanteriskjutskolans
redogörare att — sedan särskild arvodesbefattning för förrådsförvaltare
uppförts å skolans stat och uppbördsmannaansvaret övertagits av denne befattningshavare
— föra förrådskontrollbok. Dessförinnan hade uppbördsmannaansvaret
åvilat redogöraren, vilken för redovisningen av materielen
hade att föra förrådsbok. Att denne under sådana förhållanden samtidigt
skulle flira kontrollbok över egen uppbörd kunde naturligen icke komma
ifråga. Vid den tidpunkt — år 191 <> —, då uppbördsmannaansvaret över intendenturmaterielen
hade överflyttats från redogöraren till förrådsförvaltaren,
hade icke funnits några av högre myndighet utfärdade bestämmelser
om sättet för kontrollbokens förande. Följaktligen torde det hava ålegat
vederbörande regementschef (motsvarande chef) att meddela bestämmelser
härom. 1 överensstämmelse härmed hade, enligt vad departementet inhämtat,
vid skjutskolan bestämts, att kontrollboken för det löpande året skulle
utgöras av föregående års materielredogörelse — den utgående behållningen
— jämte dels de sammandrag över tillkomst och avgång av intendenlurmateriel,
som månatligen upprättades, dels ock reversal, eller avskrift därav, över
tillkomst av materiel, som enligt gällande bestämmelser icke intoges i nämnda
sammandrag, samt vederbörliga handlingar rörande avskriven materiel.
De sålunda föreskrivna kontrollåtgärderna finge enligt departementets mening,
särskilt i betraktande av den jämförelsevis ringa materieluppbörden vid
skolan, anses fullt effektiva och tillräckliga. Emellertid hade, jämväl efter det

132

intendentsdepartementet i skrivelse den 22 september 1922 utfärdat särskilda
blanketter till förrådskontrollbok, de tidigare införda kontrollåtgärderna
alltjämt tillämpats. Detta kunde möjligen hava berott på att man
hyst den uppfattningen, att förberörda stadgande uti § 27 mom. 2 av intendenturmaterielreglementet
kunnat tolkas så, alt det vid skjutskolan tidigare
tillämpade förfarandet beträffande materielkontrollen alltjämt varit medgivet.
Sedan emellertid intendentsdepartementet den 2 april 1935 fastställt
ny intendenturmaterielinstruktion att gälla från och med den 1 juli 1935,
och det i denna instruktion stadgats dels att regementsintendent skulle föra
förrådskontrollbok enligt fastställt formulär (§ 14 mom. 62), dels att nämnda
instruktion omfattade sådana allmänna föreskrifter angående intendenturmaterieltjänsten
vid arméns truppförband och skolor m. m. i fred, vilka erfordrades
utöver gällande intendenturmaterielregleinente (§ 1 mom. 1), framginge
det klart, att det ålåge vederbörande befattningshavare vid skjutskolan
att föra kontrollbok enligt sålunda fastställt formulär. Då, enligt vad departementet
inhämtat, chefen för infanteriskjutskolan numera bestämt, att dylik
förrådskontrollbok skulle av redogöraren föras samt uppläggandet av densamma
påbörjats och inom den närmaste tiden väntades slutfört, hemställde
departementet, att militieombudsmannen ville låta vid vad i ärendet förekommit
bero.

Militieombudsmannen utlät sig i beslut den 28 september 1935: Enär
arméförvaltningens intendentsdepartementet i sitt yttrande meddelat, att chefen
för infanteriskjutskolan numera bestämt, att förrådskontrollbok av redogöraren
skulle föras samt att uppläggandet av dylik bok påbörjats och förväntades
inom den närmaste tiden vara slutfört, läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

II.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 22 juli 1935 förrättad
inspektion av ridskolan anmärktes följande beträffande förrådsbokföringen:
Det konstaterades, att redogöraren icke förde förrådskontrollbok
över intendenturmaterielen vid ridskolan. Redogöraren, löjtnanten O. Björklund,
meddelade ock, att förvaltaren, sergeanten C. A. T. Isén, vilken hade
samma materiel till uppbörd, icke förde förrådsbok över materielen. Den
enda handling rörande persedlarna i förrådet, som förelåge, vore en kopia av
årsredogörelsen. Redogöraren anförde såsom skäl för underlåtenheten att
föra förrådsbok, att förvaltaren hade sådan tjänstgöring, att tiden icke medgåve
ordentligt förande av dylik bok.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 29 juli 1935 chefen för ridskolan att inkomma
med yttrande för egen del ävensom av Isén.

Den 14 augusti 1935 avgav chefen för ridskolan, majoren Sven Colliander
yttrande i ärendet samt bifogade yttrande av Isén.

I sitt yttrande anförde sergeanten Isén: Vid förvaltarens tillträde till befatt -

133

ningen som uppbördsman vid ridskolan år 1921 hade icke funnits någon för
rådsbok över uppbörden av intendenturmateriel, utan hade å ridskolans expedition
redovisning över hithörande materiel förts endast i form av persedelredogörelse,
som årligen hade insänts till vederbörligt departement. Förhållandet
hade fortgått på detta sätt, då förvaltaren icke erhållit order örn
förrådsboks uppläggande, och då hans tjänstgöring ändock vore av sådan
omfattning, att han hade svårt att medhinna alla sina åligganden, bland
annat på grund av de stora avstånden mellan ridskolans olika byggnader och
områden. Dessutom framhöll förvaltaren, att därest uppbördstjänsten komme
att utvidgas utöver det nuvarande, komme detta att i motsvarande grad
inverka på hans förmåga att övervaka den övriga tjänst, som för närvarande
ålagts eller ålades honom.

För egen del anförde majoren Colliander: För förvaltningstjänsten vid ridskolan
disponerades en redogörare och en förvaltare, varvid redogöraren ombesörjde
de ärenden, som motsvarade intendentens och kasernofficerens vid
ett truppförband, samt förvaltaren alla dem, som vid truppförbanden sköttes
av köksföreståndare, furageuppbördsman, uppbördsman för bränsle och lyse,
uppbördsman för sjukvårdsmateriel och uppbördsman för intendenturmateriel,
varjämte förvaltaren i sistnämnda egenskap skulle ombesörja tvätt och
reparationer. Utom detta måste förvaltaren, i brist på annan härför lämplig
person, även tjänstgöra såsom kasernunderofficer och väbel, d. v. s. övervaka
en hel del inre tjänst, såsom renhållning, arbeten i ridhus och på övningsfält,
hinderbanor lii. lii. Var och en av dessa tjänster, sorn vid truppförbanden
sköttes av ett flertal personer, vore visserligen vid ridskolan av
kvantitativt mindre omfattning, men å andra sidan vore de lokala förhållandena
sådana — förråden spridda över ett relativt stort område, långa
transporter mellan de olika förbrukningsplatserna m. m. — att tjänsten i
avsevärd grad tyngdes därav. Av det anförda framginge, att det knappast
vore möjligt att till alla delar ordna förvaltningstjänsten vid ridskolan i
full överensstämmelse nied för truppförbanden gällande bestämmelser. Vad
beträffade förandet av förrådsbok vid ridskolan, så torde denna detalj tidigare
icke hava ansetts absolut nödvändig, då skolans persedelredogörelse
syntes upptaga full redovisning av skolans persedeluppbörd. På grund av
militieombudsmannens anmärkning komme emellertid hädanefter såväl förrådsbok
som förrådskontrollbok att uppläggas och föras, den förra av förvaltaren
och den senare av redogöraren. Åtgärder vore redan vidtagna
för berörda handlingars upprättande.

Militieombudsmannen lät vid utlovad rättelse bero.

134

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående befälhavares beslut om måls hänskjutande till domstol.

Härom avlät militieombudsmannen den 6 februari 1935 följande framställning
till Konungen.

»Behörighet att föranstalta om sammankallande av krigsrätt tillkommer
enligt 14 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes befälhavaren
för det truppförband eller den station, vid vilken krigsrätten skall hållas,
eller, i fråga örn särskild krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill
förordnat.

Innan ett mål överlämnas till krigsdomstols prövning skall jämlikt § 10
militär bestraffningsförordning vederbörande befälhavare föranstalta därom
att nödig utredning sker rörande brottet och de närmare omständigheterna
därvid.

Enligt ovannämnda 14 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
gäller vidare: Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt,
skall befälhavaren därom göra anmälan hos krigsdomaren, vilken efter
samråd med befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde.
Befälhavaren skall därefter med iakttagande av vissa i lagen
givna närmare föreskrifter draga försorg därom, att auditören och de militära
ledamöterna varda till sammanträdet inkallade.

Enligt § 9 militär bestraffningsförordning gäller: Då mål hänskjutes till
krigsrätt, skall den befälhavare, som föranstaltar örn krigsrättens sammankallande,
samtidigt till rättens ordförande överlämna bestyrkt avskrift av
förhörsprotokollet och angivelseskriften eller den anmälan rörande brottet,
som eljest avgivits, ävensom utdrag av det militära straffregistret rörande
den tilltalade. Ar någon i målet häktad eller intagen i förvarsarrest, skall
rättens ordförande därom underrättas. Till allmänna åklagaren skall förhörsprotokollet
överlämnas i bestyrkt avskrift och samtliga övriga handlingar
i målet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

I 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgas: Då
tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd, åligger det den befälhavare,
som föranstaltar örn krigsrättens sammankallande, att genast med
underrättelse om sammanträdet överlämna handlingarna i målet till vederbörande
allmänna åklagare, vilken därefter har att verkställa den ytterligare
utredning, som må vara erforderlig.

Enligt 54 § nyssnämnda lag är allmän åklagare vid krigsdomstol pliktig
att tala i mål, som höra till sådan domstols upptagande.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt är enligt 56 § samma lag i all -

135

mänhet endast den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen
till krigsrättens handläggning överlämnar, men förekommer under
rannsakning vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått
annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller tilltalas
någon för delaktighet i åtalade brottet, då skall samma krigsrätt även därutinnan
rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt förfara; dock skall,
om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare underrättas därom,
att rannsakningen företagits.

Då mål skall hänskjutas till handläggning vid krigsrätt, plägar i allmänhet
annan åtgärd ej vidtagas än att befälhavaren undertecknar en å den
tryckta blanketten till förhörsprotokoll införd resolution av den lydelse, att
handlingarna överlämnas till krigsdomaren för målets handläggning vid
krigsrätten. Några närmare uppgifter angående den person, som avses
skola ställas under åtal, eller det brott, varom i målet är fråga, lämnas däremot
ej.

Militieombudsmannen har vid upprepade tillfällen erfarit, att tveksamhet
uppstått hos krigsrättens ledamöter rörande innebörden av befälhavarens
remiss. I allmänhet Ilar tveksamheten hänfört sig till frågan, huruvida remissen
gällde åtal mot viss person eller allenast sådan undersökning vid
krigsrätt, som föreskrives i särskilda författningar. Ett dylikt fall återfinnes
i militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1935 års riksdag sid. 104.
Men det har även förekommit, att krigsrätten på grund av feltolkning av
resolutionens innebörd handlagt ett mål såsom vore det ett undersökningsärende,
ehuru befälhavaren avsett rannsakning med viss person för tjänsteförsummelse.
För närvarande är ett ärende av sistnämnda beskaffenhet
under handläggning härstädes.

Vid en av mig den 1 oktober 1934 förrättad inspektion av Norrbottens
regemente antecknades nämligen vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll:

I skrivelse den 8 oktober 1931 anmälde vapenofficeren vid regementet,
löjtnanten Helge Fellenius till regementschefen, att furiren nr lil Jönsson
den 25 september 1931 skadats vid en sprängningsolycka i vapenreparationsverkstaden
samt att Jönsson för det dåvarande vårdades å sjukhus.
Anmälan överlämnades till chefen för 1. kompaniet för utredning.

Av protokoll hållet vid förhör inför kompanichefen framgår, att då Jönsson,
som innehade beställning såsom vapenhantverkarkorpral, efter arbetstidens
slut skolat undersöka ett nedslagsrör till en artilleriprojektil, som
Jönsson samma dag emottagit av en furir Bäcklund, detsamma exploderat,
därvid å Jönssons vänstra hand avslitits halva tummen, halva långfingret
och hela pekfingret, varjämte Jönssons ögon skadats. Jönsson utskrevs
från sjukhuset den 19 oktober 1931.

Å protokoll, fört vid utredning rörande berörda explosion inför majoren
A. W. Linde, bade tecknats dessa resolutioner:

136

1. ''Handlingarna överlämnas till krigsdomaren för målets handläggning
vid regementskrigsrätten. Boden den 5 nov. 1931.

Ivar Holmquist
Regementschef

/Ernst Leffler.’

2. ''överlämnas till auditören för målets handläggning vid regementskrigsrätten
under hans ordförandeskap. Luleå den 7 november 1931.

P. Sandström.’

Målet förekom vid regementskrigsrätten den 5 december 1931. I krigsrätten
tjänstgjorde auditören samt två kaptener.

Krigsfiskalen tillstädeskom ''såsom ombud för kronan’.

Efter det Jönsson jämte annan person hörts, förklarade krigsfiskalen sig
icke kunna för det dåvarande avgöra, huruvida kan kornme att föra någon
talan mot Jönsson.

Sedan krigsfiskalen begärt uppskov för omförmälde furiren Bäcklunds
hörande, uppsköts målet till den 16 januari 1932.

Jämväl vid regementskrigsrättens sammanträde nämnda dag tjänstgjorde
i krigsrätten auditören samt två kaptener.

Krigsfiskalen tillstädeskom ''å tjänstens vägnar’.

Krigsfiskalen förklarade sig yrka ansvar å Jönsson jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten.

Någon utredning förebragtes icke.

I avsagt beslut förklarade regementskrigsrätten, att — enär krigsfiskalen
i målet fört ansvarstalan — rätten icke vore behörig att vidare handlägga
målet, varför detsamma uppsköts till den 27 januari 1932, då i krigsfiskalens
närvaro Jönsson skulle inställa sig.

Nämnda den 27 januari, därvid krigsrätten på sätt föreskrives i 8 § mom.
d) lagen om krigsdomstolar m. m. utgjordes av krigsdomaren, auditören och
två militära ledamöter, resolverade regementskrigsrätten, att utlåtande i målet
skulle meddelas den 6 februari 1932.

I utslag sistnämnda dag ogillade regementskrigsrätten på anförda skäl
den mot Jönsson i målet förda talan.

Då jag med hänsyn till innehållet uti de handlingar, som av regementschefen
överlämnats till krigsdomaren, fann anmärkningsvärt, att krigsdomaren
resolverat, att handlingarna skulle överlämnas till auditören för målets
handläggning under dennes ordförandeskap, infordrade jag yttrande från
krigsdomaren.

Denne anförde: Orsaken, varför krigsdomaren uppdragit åt auditören att
handlägga sagda mål, hade varit den, att krigsdomaren vid läsningen av de
från regementet till krigsdomaren i målet överlämnade handlingarna kommit
till den uppfattningen, att regementschefen med hänskjutande av målet
till krigsrätts behandlig egentligen och i första rummet avsett att få utrönt,
huruvida ifrågavarande explosion ägt rum under sådana omständig -

heter, att Timren Jönsson kunde vara berättigad ali av statsverket utbekomma
gottgörelse för de å honom uppkomna kroppsskadorna eller vara
skyldig utgiva ersättning för skador å kronans egendom, och att på grund
därav målet lämpligen borde, innan besked erhållits, örn ansvarstalan bomme
att föras, handläggas vid krigsrätten under auditörens ordförandeskap.
Vid förnyad läsning av nämnda handlingar efter mottagandet av militieombudsmannens
anmärkningsskrift hade krigsdomaren ej kommit att ändra
uppfattning om att han uti anmärkta hänseendet icke handlat i strid mot
gällande föreskrifter. Under alla förhållanden ansåge krigsdomaren det vara
uteslutet, att av den vid regementet förebragta utredningen skulle anses
framgå, hurusom anledning funnes till antagande, att ansvarstalan efter all
sannolikhet bomme att i rättegången framställas mot Jönsson. Åklagaren
hade icke vid målets första handläggning ansett sig vara beredd att taga
ställning till frågan, huruvida talan om ansvar skulle av honom föras mot
Jönsson. Krigsrätten hade i sitt slutliga utslag, vilket, såvitt krigsdomaren
inhämtat, åklagaren icke funnit skäl överklaga, helt ogillat det mot Jönsson
riktade åtalet. I tidigare inträffade liknande fall hade krigsdomaren handlat
på samma sätt som beträffande här avsedda mål d. v. s. uppdragit åt auditören
att i krigsdomarens ställe såsom ordförande handlägga målet. Anmärkning
mot detta krigsdomarens förfarande hade förut icke framställts.
Med hänsyn till militieombudsmannens anmärkning vore krigsdomaren emellertid
villig och beredd att för framtiden söka noga tillse, att åt auditören
icke uppdroges att handlägga andra krigsrättsmål än sådana, där någon
som helst tvekan rörande det fullt lagliga i förfarandet icke kunde anses föreligga.

Krigsfiskal, från vilken yttrande jämväl infordrades, anförde: Av det
till krigsfiskalen från regementsexpeditionen översända protokollet, som förts
vid förberedande förhör, hade icke framgått annat än att målet skulle handläggas
som utredningsmål. Detta syntes också hava varit krigsdomarens
åsikt. Strax före målet skolat handläggas första gången vid regementskrigsrätten
hade krigsfiskalen blivit underrättad örn, att det varit regementschefens
avsikt att ansvarstalan skulle föras mot Jönsson. Krigsfiskalen hade
emellertid varit tveksam, hur han här skulle förfara, då han ansett, att Jönsson,
även örn han gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse, genom den ådragna
skadan erhållit tillräckligt straff. Krigsfiskalen hade därför begärt uppskov
för att bliva i tillfälle att överväga saken.

Enär krigsrätt i regel endast kan till behandling upptaga mål, som vederbörande
befälhavare överlämnat till dess handläggning och då tillika frågan
huru krigsrätt skall i varje särskilt fall vara sammansatt beror av beskaffenheten
av det mål, som hänskjuta till krigsrätten, är det av vikt att befälhavares
beslut örn krigsrättens sammankallande avfattas på sådant sätt att
tvekan icke kan uppstå örn beskaffenheten av det mål, som med beslutet
avses. I detta sammanhang torde böra framhållas, att vikten härav uppmärksammats
redan under giltighetstiden för 1868 års förordning om krigs -

138

domstolar och rättegången därstädes. Genom cirkulär den 10 november
1871 hade nämligen krigshovrätten erinrat samtliga krigsrätter att i krigsrättsprotokoll
borde fullständigt införas det förordnande, varigenom vederbörande
befälhavare låtit sak vid krigsrätt anhängiggöra.

Det synes mig lämpligt att uttrycklig föreskrift meddelas därom, att befälhavares
beslut örn måls hänskjutande till domstol skall innehålla uppgift
såväl å den person, mot vilken åtal avses att anställas, som örn det brott,
som är i fråga, eller, därest målet allenast avser undersökning vid krigsrätt,
uppgift härom.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende för
den åtgärd Eders Kungl. Maj:t kan finna förhållandena påkalla.»

/ arméns (nr 1681), marinens (nr 756) och flygvapnets (nr 116) generalorder
den 16 juli 1935 har föreskrivits följande:

»Då mål eller ärende av befälhavare (chef) hänskjutes till krigsrätt allenast
för sådan undersökning, som avses i 39 §, sista stycket, i lagen den 23
oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes, skall i beslutet
örn överlämnandet tydligt angivas, att detta sker endast för ovan angivet ändamål.
»

2. Angående förläggningsförhållanden m. m. vid Vaxholms fästnings

s. k. yttre linje.

Härom avlät militieombudsmannen den 26 oktober 1935 följande framställning
till Konungen.

»Till Vaxholms fästnings förläggningar vid den s. k. yttre linjen höra förläggningarna
vid Torsberg, Ångsholmen, Lagnöberg och Kyrkogårdsön. Vid
de inspektioner jag under juni och oktober månader detta år företagit av
sagda förläggningar har min uppmärksamhet fästs vid att vidtagna anstalter
för befälets och manskapets förläggning och förplägnad icke kunna anses
fylla rimliga anspråk. Huru förhållandena i sagda avseende te sig vid de
nämnda platserna torde framgå av följande sammanställning av vissa iakttagelser
jag gjort vid besök därstädes, och vissa upplysningar jag därvid inhämtat.

T orsberg.

Vid Torsberg förlägges under omkring en månad under tiden juni—
augusti ett kompani, omfattande 4 officerare och 6 underofficerare samt
omkring 100 man, därav ett 20-tal kadetter och äldre underbefäl. Under
regementsövningarna, omfattande tiden den 28 augusti—den 28 september,
äro 100—150 man förlagda växelvis vid Torsberg och Lagnöberg.

Vid besiktning av förläggningsområdet antecknades:

139

Fort förläggningen.

Luften i fortet verkade tung och ohälsosam. Vid ingången i fortet var
luften bemängd med koloxid.

Fortet uppvärmes medelst centralvärmeledning.

Fästningsläkaren förste marinläkaren N. G. M. Ekman uppgav: Fläktanordningar
saknades för åstadkommande av erforderlig cirkulation av
luften.

Särskilda torkningsanordningar saknas. All torkning av kläder sker vid
värmeledningselement.

För vattenavlopp användas öppna rännstenar. Smutsvatten måste passera
ett eller flera ruin, innan det når avloppsbrunnen. Vid hygieniska inspektioner
har upprepade gånger framhållits, att ledandet av avloppsvattnet
genom öppna rännstenar innebär sanitära vådor.

Fästningsläkaren Ekman anförde: Förläggningen i fortet finge väl godtagas
såsom förläggning i händelse av mobilisering, men kunde icke anses
såsom lämplig fredsförUiggning annat än för korta perioder. Enär fortutrymmena
fuktade, ventilationen vore bristfällig och slutna avlopp saknades,
vore förläggning därstädes under längre tid hälsovådlig.

Förläggning utanför fortet.

För förläggning av officerare finnas två vindsrum, det ena genomgångsrum,
i den byggnad, som är upplåten såsom bostad åt tillsyningsmannen
vid fortet. I vartdera rummet pläga bo två officerare. Officerarna intaga
sina måltider i tält.

Fyra—sex underofficerare förläggas i ett större rum i den s. k. underofficersbaracken.
Rummet är bristfälligt belyst. Fönstrens storlek bör ökas.
Byggnaden innehåller dessutom dels ett mindre rum upplåtet åt tillsyningsmannens
biträde, dels ock ett till kök avsett utrymme, vilket nyttjas såsom
matrum för underofficerarna. Samtliga rum i byggnaden tarva uppsnyggning.

Det vid fortet året örn förlagda vaktmanskapet är förlagt i ett rum i en
byggnad, som tillika innehåller dels expeditionslokal, dels ock ett mindre
kök för vaktmanskapets behov. Under tider, då förläggning av trupp är
anordnad vid fortet, tillredes manskapets och underofficerarnas mat dels i
detta kök, dels ock i en utanför köket under ett tak utan väggar och utan
golvbeläggning uppställd kokvagn.

Byggnaden för vaktmanskapets förläggning tarvar genomgripande renovering.
Innerväggarna sakna målning; köket är osnyggt och i förfallet skick.
Lokalen med där befintlig inredning, disk- och träbänkar, fyller ej de mest
blygsamma anspråk på hygien i en lokal för förvaring och tillredning av
livsmedel. Diskningen försiggår i det fria utanför köket, men platsen saknar
nödig dränering.

Såsom manskapsförläggning nyttjas en lill mathall uppförd byggnad, där
omkring 80 man pläga förläggas. Byggnaden har allenast tunna, invändigt

140

omålade brädväggar; den saknar uppvärmning, är kall och dragig. Takbeklädnaden
av papp är bristfällig; flera läckor i taket iakttogos. Manskapsskåp
saknas. Tvättrum saknas. Manskapets tvättning försiggår i en
skogsdunge, dit färskvattenledning dragits. Platsen är dock mindre lämplig,
enär marken i synnerhet vid regnväder blir starkt uppblött.

Fästningsläkaren Ekman förklarade, att i mathällen icke borde förläggas
mer än ett sextiotal man. Ekman uppgav, att han den 6 september 1935
företagit hygienisk inspektion vid Torsberg. Inspektionen hade infallit
under en regnperiod. När Ekman på aftonen besökt förläggningen, hade
denna givit ett verkligt beklämmande intryck. Byggnaden hade varit till
trängsel fylld av sängar, våta kläder och förkyld personal. Å tvättplatsen
hade marken vid tillfället utgjorts av centimeterdjup gyttja.

Marketenteri för manskapet och sjukrum inrymmas i tält.

Mässlokaler, källarutrymme och torkrum saknas. Manskapsavträdet är
i hög grad bristfälligt.

Ångsholmen.

Vid Ängsholmen förlägges under tiden juni—augusti under cirka tio veckor
ett kompani omfattande 10 å 12 officerare, underofficerare och kadett er
och ett sjuttiotal man samt under 3—4 veckor studentrekrytskola örn 40—
50 man. Under regementsmötet, den 28 augusti—den 28 september, förläggas
där delar av en bataljon omfattande 12 officerare och 100—115 man.

Vid besiktningen av förläggningsområdet antecknades:

F ortförläggn ingen.

Värmeledning finnes, men det oaktat förefinnes fukt i fortutrvmmena.
Anordningarna för nödig luftväxling äro bristfälliga.

Avloppen förete samma brister som vid Torsbergsfortet. Fallet i de öppna
rännstenarna är ej tillräckligt.

Fästningsläkaren Ekman ansåg fortförläggningen vid Ängsholmen väl
kunna godtagas såsom förläggning i händelse av mobilisering men förklarade
densamma, av samma skäl som i fråga om Torsbergsfortet, icke lämplig
såsom fredsförläggning, annat än under korta perioder.

Förläggning utanför fortet.

A vinden till den byggnad, vars nedre botten är upplåten till bostad åt
tillsyningsmannen, finnas två rum, det ena genomgångsrum; dessa nyttjas
såsom förläggning för 4—6 officerare. Officerarna hava vidare på egen
bekostnad vid Ängsholmen uppfört ett mindre blockhus, där plats kan beredas
för fyra officerare. Enär under regementsmötet ett 20-tal officerare
kunna vara förlagda till Ängsholmen, plägar ett antal förläggas i tält.

Såsom manskapsförläggning brukas två baracker uppförda för den civila
arbetspersonalens räkning, som varit förlagd å platsen i och för fortets byg -

141

gande. Vardera baracken innehåller ett större rum med plats för 30 å 32
man, ett kök, vari förläggas 4—6 man av underbefälet, samt ett mindre
rum, vilket nyttjas för förläggning av en å två underofficerare.

Samtliga förläggningsutrymmen i de nämnda två barackerna äro trånga.
Fönstren till byggnaderna äro små och tillgången till dagsljus följaktligen
för knapp.

Befintliga manskapsskåp äro otillräckliga. Tvättrum saknas. Manskapets
tvättning försiggår i sjön.

Flertalet underofficerare, kadetter och äldre underbefäl äro hänvisade till
tältförläggning.

Matlagning försiggår i kokvagn; denna är placerad under tak. Ordnat avlopp
från matlagningsplatsen saknas.

För diskningen finnes ett särskilt mindre skjul. Avloppet från diskskjulet
utgöres av en mindre, öppen ränna.

Fästningsläkaren Ekman upplyste, att avloppet från diskskjulet sommartid
vore illaluktande och en härd för flugor.

Manskapet intager sina måltider under tälttak å ett område beläget mellan
de båda manskapsbarackerna. Särskild golvbeläggning å platsen saknas.
Marken utgöres av sandmo, som orsakar besvärande dammbildning.

Officerare och underofficerare äro likaledes hänvisade att intaga sina måltider
i tält.

Särskild marketenteribyggnad finnes. Marketenteriets kök är omålat och
saknar innertak.

Mässlokaler, förråds- och källarutrymmen samt torkrum saknas.

Lag noberg.

Vid Lagnöberg förlägges ett kompani omfattande ett tiotal officerare och
omkring 100 man under sex veckor av tiden juni—augusti. Under regementsmötet,
den 28 augusti—den 28 september, förläggas 100—150 man
växelvis vid Torsberg och Lagnöberg.

Vid besiktning av förläggningsplatsen antecknades:

I fortet förekommer för närvarande icke någon förläggning.

För förläggning av officerare finnas två vindsrum, det ena genomgångsrum,
i den till bostad åt tillsyningsmannen upplåtna byggnaden. Här förläggas
fyra officerare.

I byggnaden för förläggning av underofficerare finnes ett större rum med
plats för fyra—sex personer. Ett mindre rum är upplåtet åt liandräckningskarlen
bos tillsyningsmannen.

För förläggning av manskap användes en byggnad, uppförd att användas
till mathall. I denna byggnad pläga förläggas ett 40-tal man. Byggnaden
företer samma brister som motsvarande byggnad vid Torsberg. Den är invändigt
omålad, saknar uppvärmning och erforderligt antal tillräckligt
stora fönster. Förläggningen är trång. Manskapsskåp saknas. Tvättrum
saknas. Tvättningen försiggår i sjön.

Den del av manskapsstyrkan, som ej får rum i mathällen, är i regel hän -

142

visad till förläggning i tält. Lämplig tältplats saknas emellertid. Det enda
för ändamålet användbara området är beläget i en sänka mellan två bergplatåer.
I sänkan samlas emellertid vid nederbörd vatten, som endast långsamt
avrinner. Vid besök å platsen stod vatten å flera ställen, trots att vädret
var torrt.

Vid förläggning under september månad detta år hade ansetts, att väderleken
icke medgivit tältförläggning. Genom tillmötesgående från enskild
person hade en del av manskapet då kunnat förläggas i en täckt dansbana,
belägen en kvarts timmes väg från fortet.

Det upplystes, att s. k. 20-delarstält, avsedda för 16 man och inrättade
för tältspis, icke funnes i tillräckligt antal.

Maten tillredes i kokvagn och i ett mindre kök beläget i underofficersbyggnaden.
Diskrum saknas.

Utspisningen försiggår under tälttak. Platsen saknar golvbeläggning.
Marketenteri och sjukrum måste inrymmas i tält.

Mässlokaler, förråds- och källarutrymmen samt torkrum saknas.

Manskapsavträdet bestod av en bänk av trä och två gavlar av gammal
korrugerad plåt.

Befintlig brunn lämnar icke vatten under den tid av året, då manskapsförläggning
förekommer vid fortet. Färskvatten hämtas då dagligen från
en brunn å östra Lagnö, tillhörig enskild person. Allt vatten måste sålunda
transporteras 5 km. över sjön. Sex man av handräckningspersonalen äro
härmed sysselsatta tre timmar dagligen.

Behovet av tryggad tillgång till färskvatten är trängande.

Siar ö f o r t et å Kyrkogårdsön.

Vid denna plats förekommer förläggning dels två—tre veckor under tiden
juli—augusti av 12—15 officerare, underofficerare och kadetter samt
ett hundratal man, dels under tre veckor av september månad av cirka 25
officerare, underofficerare och kadetter samt 250—300 man.

Vid besiktning av förläggningsområdet antecknades:

Fortförläggningen.

Värmeledning är inledd i fortet. Det upplystes emellertid, att svårighet
mött att uppvärma fortutrymmena.

Anordningarna för nödig luftväxling äro bristfälliga.

I samtliga rum i fortet rådde stark fukt.

Fästningsläkaren Ekman meddelade, att vattnet i den inom fortet upptagna
brunnen, som är belägen omedelbart intill W. C.-anläggningen, blivit
bemängt med föroreningar därifrån.

Avloppsvatten inom fortet bortledes i öppna rännstenar. Systemet är här
behäftat med samma vådor som anmärkts vid inspektionen av fortförläggningarna
vid Torsberg och Ängsholmen.

Fästningsläkaren Ekman förklarade, att utrymmena i fortet vore godtagbara
som förläggning i händelse av mobilisering, men, av samma skäl som

143

anförts i fråga om Torsbergs- oell Ängsholmsforten, ej borde användas för
förläggning i fredstid annat än under korta perioder.

Förläggning utanför fortet.

I den byggnad, som är upplåten till bostad åt tillsyningsmannen, finnas
två vindsrum, det ena genomgångsrum. Här förläggas fyra officerare.

För förläggning av manskap finnes en barack, innehållande å nedre botten
ett logement med plats för ett 30-tal man, vilket emellertid nyttjas såsom
persedelförråd, samt å vinden två logement. I vartdera av dessa två logement
pläga förläggas 60 man.

Fästningsläkaren Ekman förklarade, att i vartdera av dessa logement icke
borde förläggas mer än ett 40-tal man.

Logementen å vinden äro omålade och sakna tillräckligt dagsljus — till
vartdera logementet finnes allenast ett fönster å gaveln. Skåp för förvaring
av manskapets effekter saknas. Tvättrum saknas. Tvättningen försiggår
i sjön.

För förläggning av underofficerare oell flaggkorpraler finnas å nedre botten
i samma byggnad fyra mindre rum.

Under september månad detta år var logementsfartyget Blenda förlagt
vid Kyrkogårdsön. Å fartyget voro då förlagda cirka 80 man.

Under föregående år har tältförläggning i betydande omfattning förekommit.

I manskapsbaracken finnes vidare å nedre botten marketenteri med tillhörande
kök. Köket tillfredsställer icke enkla hygieniska krav. Befintlig
inredning —- bänkar och skåp — är i förfallet skick. Vatten- och avloppsledning
saknas. Väggen mellan köket och marketenterilokalen består ovan
brösthöjd allenast av spjälvägg. Lokalen bör genomgripande renoveras och
förses med ny inredning.

Tillredningen av manskapets förplägnad försiggår dels i marketenteriköket,
dels i kokvagn, som plägar vara uppställd antingen strax utanför kökslokalen
eller ock, vid förläggning av större styrka, å en öppen sandplan intill
bryggan.

Såsom matsal användes, vid förläggning av större styrka, ett av logementen
i fortet, eljest något av utrymmena i manskapsbaracken.

Diskningen försiggår i det fria.

Mässlokaler, rum för proviantförråd och torkrum saknas. Manskapsavträde
saknas.

Fästningsläkaren Ekman anmärkte såsom en olägenhet gemensam för
förläggningarna å Ängsholmen, Lagnöberg och Kyrkogårdsön, att manskapet
vore hänvisat att tvätta sig i sjövatten. Då tvål ej tillfredsställande löstes
i sjövatten, kunde manskapet vid längre tids förläggning ej tillhållas erforderlig
renlighet; följden hade ock blivit, att variga hudinflammationer
uppträdde vid dessa förläggningar.

Från fästningsläkaren Ekmans rapport den 9 oktober 1935 till kommen -

144

(lantén vid Vaxholms fästning över förläggningsförhållandena vid fästningens
yttre förläggningar skulle här intagas följande:

''Inom samtliga förläggningar äro de hygieniska förhållandena mycket
bristfälliga, i en del fall föreligga rent hälsovådliga förhållanden. Av bifogad
tablå (här utesluten) framgår, att ytterförläggningarna vid Vaxholms
kustartilleriregemente äro mycket betydande. Det sammanlagda antalet
tjänstgöringsdagar utgör omkring 38,000.

För att regementets ytterförläggningar ej skola vara hälsovådliga erfordras
först och främst tillräckligt utrymme i förläggningsbaracker, torkryor,
ordnade platser för tillagning av mat, förrådsrum för födans förvarande
samt riklig tillgång till färskvatten utan föroreningar.

Vid den undersökning, som för något år sedan företogs angående förekomsten
av reumatiska åkommor inom de olika truppförbanden, påvisades
att dessa sjukdomar förekommo mer än annorstädes vid kustartilleriet. Någon
annan förklaring härtill än detta vapens dåliga förläggningsförhållanden
synes mig osannolik.’

Det upplystes vidare:

Mera kortvariga förläggningar förekomme å skilda platser i skärgården.
Härvid förlädes manskapet i tält. Regementets tältmateriel vore emellertid
bristfällig. Härutöver vore förläggning av regementets mineringsskola
— omfattande 8—10 officerare, 10 underofficerare, 6—10 kadetter och cirka
160 man — under åtta veckor av tiden slutet av juni—slutet av augusti
ordnad vid Korsö. Denna personal vore förlagd å logementsfartyget Blenda
samt å två pråmar; därjämte vore ett mindre antal förlagt i tält. Enär mineringsskolans
förläggning borde vara rörlig, ansåges förläggning till fartyg
för denna skola mest ändamålsenlig.

Kommendanten, översten G. H. Engblom meddelade:

Regementet hade oavvisligt behov av att äga tillgång till ett skjutfält, där
tillräckliga skjutavstånd kunde ernås. Ett sådant skjutfält kunde erhållas
vid Korsö i närheten av Sandhamn. Förläggandet av skjutövningarna till
Korsö förutsatte emellertid anskaffandet av förläggnings- och mässutrymmen
för 6—10 officerare, 4—6 underofficerare, 10 kadetter, 5 flaggkorpraler
och cirka 275 man. Under nu angiven förutsättning skulle nämligen vid
Korsö av sjöfrontartilleriskolan förläggas bl. a. under 31/2 månad ett
kompani samt under en månad ytterligare ett kompani jämte kadetter, studentrekrytskola
och vissa specialkurser. Därest personal ur sjöfrontartilleriskolan
i den omfattning, som sålunda nämnts, kunde förläggas till Korsö,
behövde i fredstid förläggning vid Ängsholmen och Kyrkogårdsön äga rum
allenast under tillämpnings- och regementsövningarna. Behovet av förbättrade
förläggningsförhållanden vid Ängsholmen och Kyrkogårdsön kvarstode
emellertid även örn förläggningsutrymmen anskaffades vid Korsö; kraven
kunde dock i dylikt fall sättas lägre.

Sedan ett flertal år har kommendanten vid Vaxholms fästning årligen hos
marinförvaltningen gjort framställning örn anslag för åstadkommande av
förbättrade förläggningsförhållanden vid de till fästningsområdet hörande
befästningarna vid den s. k. yttre linjen i Stockholms skärgård.

145

1 skrivelse till marinförvaltningen den 29 juli 1931 har tjänstförrättande
militieombudsmannen understött kommendantens nämnda framställningar.

Marinförvaltningen har i sina skrivelser med förslag till reglering av utgifterna
för sjöförsvaret dels för budgetåren 1930—1931 och 1931—1932
utan anslagsäskande anmält behovet av baracker i yttre linjen inom Vaxholms
fästning, dels ock för därefter följande budgetår gjort hemställan om
medel för ändamålet, utan alt detta dock föranlett någon Eders Kungl. Maj.ts
framställning till riksdagen. I sin berörda skrivelse av den 29 augusti 1935
har marinförvaltningen med beräknande att för nämnda ändamål erfordrades
ett belopp av 150,000 kronor, hemställt att för budgetåret 1936—1937
måtte anvisas 75,000 kronor.

Vad i ärendet förekommit torde utvisa, att förläggningarna vid Vaxholms
fästnings yttre linje förete allvarliga brister.

Enligt min uppfattning äro befintliga fortförläggningar vid Torsberg, Ängsholmen
och Kyrkogårdsön icke av den beskaffenhet att de böra användas för
förläggning i fredstid annat än under korta perioder omfattande ett mindre
antal dagar. I forten rådande fukt, bristande luftväxling och avsaknaden av
slutna avlopp innebära betydande hygieniska vådor.

Tältförläggning, som för närvarande i större eller mindre omfattning förekommer
vid samtliga platser, varom är fråga, kan ej heller anses innefatta
det skydd, man i fredstid bör fordra av en militär förläggning. Särskilt synes
tältförläggning så sent på året som under september månad böra förekomma
allenast under korta tidsperioder.

Anordningar för livsmedlens förvaring och tillredning samt för utspisningen
tillfredsställa ej heller vid någon av förläggningarna hygieniska krav.
De sanitära förhållandena i övrigt äro likaledes i skilda avseenden bristfälliga.

Det bör vidare i detta sammanhang beaktas, att samtliga nu ifrågavarande
förläggningar utom den vid Torsberg äro belägna förhållandevis långt ut i
skärgården och icke hava skyddat läge. De vid dessa platser förlagda trupperna
äro följaktligen i särskild grad utsatta för väder och vand. Tjänstgöringen
anses ock krävande.

Såsom sammanfattning av mitt eget intryck av förhållandena, sådana de
för närvarande te sig, finner jag mig böra uttala, att de äro avsevärt sämre
än vid något annat truppförband, där jag företagit inspektion. Bristerna i
fråga örn vidtagna anstalter för befälets och manskapets omvårdnad äro av
den art, att snara åtgärder måste anses påkallade.

Skulle frågan örn, vid vilka platser vid kustartilleriets yttre linje i Stockholms
skärgård i framtiden kommer att föreligga störst behov av ordnade
förläggningsförhållanden, anses beroende av huru en ny försvarsorganisation
bliver utformad beträffande kustartilleriet, må framhållas att, enligt vad
jag inhämtat, de nuvarande förläggningsplatserna i varje fall måste tagas i
anspråk linder åtskilliga år framåt, minst 3—4 år, efter det ny försvarsorganisation
blivit beslutad, samt att en ny organisation ej heller kan väntas med10
— Mil i licombtnls mannens ä rubel shera! leise.

146

föra någon ändring i fråga om Ängsholmens och Kyrkogårdsön betydelse
ur försvarssynpunkt. Längre tids förläggning vid dessa platser måste följaktligen
även efter en förändrad försvarsorganisation äga rum.

Den omständigheten, att endera eller båda övriga i ärendet nämnda befästningar
tillhörande yttre linjen möjligen kunna komma att efter ett antal år få
minskad betydelse och då måhända icke komma att i fredstid tagas i anspråk
för längre tids förläggning av trupp, utgör dock icke tillräcklig anledning
att underlåta att vidtaga nödiga förbättringar för tillgodoseende av
förefintligt förläggningsbehov för de närmaste åren. Självfallet böra emellertid
kraven på erforderliga förbättringar sättas lägre för sådan plats än för
de platser, om vilka det kan anses oomtvistligt, att de komma att bibehållas
såsom förläggningar under längre tid framåt.

Ängsholmens och Kyrkogårdsöns framtida betydelse ur förläggningssynpunkt
sammanhänger däremot med spörsmålet, om kustartilleriets skjutfält
kommer att förflyttas till yttre skärgården, närmast lärer vara tänkt på
Korsö. Denna fråga är emellertid icke beroende av utgången av spörsmålet
örn förnyad organisation för kustartilleriet. Därest vid ett till yttre skärgården
förlagt skjutfält ordnas förläggning för sjöfrontartilleriskolan, bliva
anspråken på förläggningsutrvmmen vid Ängsholmen och Kyrkogårdsön i
viss mån minskade. Behov av förbättrade anordningar vid dessa platser
kvarstår emellertid jämväl i dylikt fall.

Med hänsyn till den mig åvilande skyldigheten att ägna tillsyn åt krigsmäns
omvårdnad har jag, med tillämpning av 16 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen, ansett mig böra för Eders Kungl. Majit anmäla i
ärendet omnämnda förhållanden till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna
omständigheterna föranleda.»

3. Angående åtgärder för modernisering av matinrättningarna vid vissa
marinens förläggningar i land.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 26 oktober 1935 följande
framställning till Konungen.

»I skrivelse till Eders Kungl. Majit den 3 augusti 1933 förmälde tjänstförrättande
militieombudsmannen, att han den 29 juli 1933 verkställt inspektion
av utspisningsförhållandena vid Karlskrona örlogsstation, samt med
delade sina därunder i olika hänseenden gjorda iakttagelser. Skrivelsen innehöll
sålunda, bland annat, en redogörelse för de lokaler, som vid sjömanskåren
funnes för matens tillredning och utspisning. I anslutning därtill
uttalade tjänstförrättande militieombudsY.''annen såsom sin uppfattning,
att dessa lokaler vore långt ifrån tillfredsställande och att de icke utan genomgripande
modernisering och ombyggnad torde kunna anses tjänliga för
sitt ändamål. Han framhöll tillika, att lämpligare anordningar för förva -

147

ring av provianten jämväl måste anses vara av behovet starkt påkallade.
Slutligen anfördes i skrivelsen, att manskapet vid sjömanskåren måste, som
förhållandena då vore, anses vara i utspisningshänseende väsentligt missgynnat
i jämförelse med manskapet vid militära förläggningar i allmänhet.

Sedan Eders Kungl. Maj:t på förslag av marinförvaltningen genom beslut
den 22 september 1933 bemyndigat nämnda ämbetsverk att tillkalla särskilda
sakkunniga för verkställande av utredning rörande utspisningsförhållandena
vid marinen, avgåvo de sakkunniga, som med anledning därav
tillkallats, den 27 december 1933 ett första betänkande, innefattande förslag
till förbättring av utspisningsförliållandena vid marinens större matinrättningar
i land. Förslaget innefattade sålunda verkställande av följande
arbeten, för vilkas utförande beräknades nedannämnda kostnadsbelopp:

Flyttning av tvättinrättningen och korvfabriken i Karlskrona
samt anordnande av köttcentral och rosten å

Stumholmen ...................................... kronor 113,000

Ombyggnad och modernisering av matinrättningarna vid

sjömanskåren i Karlskrona ........................ » 145,000

skeppsgossekåren i Karlskrona ...................... » 95,000

sjömanskåren i Stockholm .......................... » 89,000

Vaxholms kastell .................................. » 67,000

Oscar-Fredriksborg ................................ » 95,000

Karlskrona kustartilleriregementes stadskasern ........ » 80,000

Kungsholms fort .................................. » 80,000

Summa kronor 764,000.

I senare avgivna betänkande!! föreslogo de sakkunniga, att matinrättningen
vid flottans sjukhus i Karlskrona skulle moderniseras för en beräknad
kostnad av 36,000 kronor; de avgåvo därjämte vissa alternativa förslag till
modernisering av matinrättningarna vid skeppsgossekåren i Marstrand och
vid Göteborgs örlogsdepå.

1 proposition den 28 februari 1934 hemställde Eders Kungl. Majit, att riksdagen
måtte för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen för
budgetåret 1934—1935 anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel,
av 250,000 kronor. Enligt propositionen var avsett, att nämnda medel,
jämte tillgängliga anslagsmedel till ett belopp av 124,000 kronor, skulle användas
till bestridande av utgifterna för de arbeten, som, enligt vad de sakkunniga
uttalat, borde komma till utförande i första hand och senast under
budgetåret 1934—1935, nämligen flyttning av tvättinrättningen och
korvfabriken i Karlskrona samt anordnande av köttcentral och rosteri å
Stumholmen, modernisering av matinrättningarna vid sjömanskåren i Karlskrona
och å Vaxholms kastell, ordnande förberedelsevis dels av fri skaffning
jämte kylrums- och personallokaler å Oscar-Fredriksborg, dels av fri
skaffning i matsalen å Kungsholms fort, ävensom förbättrande av utserveringsanordningar
och diskrum å Skeppsholmen.

148

I skrivelse dea 6 juni 1934 anförde riksdagen, att riksdagen funne angeläget,
att den ifrågasatta moderniseringen av matinrättningarna vid marinen
komme till stånd samt att riksdagen ej hade något att erinra mot Kungl.
Maj:ts förslag härutinnan, liksom ej heller mot det för ändamålet begärda
anslaget.

I 1935 års statsverksproposition omnämndes, att marinförvaltningen hemställt,
att Eders Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för modernisering
av vissa matinrättningar vid marinen för budgetåret 1935—1936 anvisa ett
reservationsanslag av 250,000 kronor. Med hänsyn till nödvändigheten att
under då rådande förhållanden i möjligaste mån begränsa statsutgifterna
ansåg emellertid Eders Kungl. Majit, att, där ej praktiska olägenheter talade
däremot, med fullföljande av arbetena m. m. i och för modernisering
av marinens matinrättningar borde anstå till efter utgången av budgetåret
1935—1936. Enligt Eders Kungl. Majits uppfattning borde emellertid under
budgetåret 1935—1936 följande ändamål tillgodoses, nämligen anordnande
av hiss jämte vissa byggnads- och inredningsarbeten vid skeppsgossekåren
i Karlskrona, inredande av personalrum å Kungsholms fort, inredande
av toalettrum för personal vid Karlskrona kustartilleriregementes
stadskasern, anskaffning av tvättmaskinerier i Karlskrona samt inredning och
möblering av bostäder åt kvinnlig personal m. m. Till bestridande av utgifterna
för nämnda ändamål hemställdes i propositionen, att riksdagen
måtte bevilja ett reservationsanslag av 52,000 kronor.

I skrivelse den 27 april 1935 anmälde riksdagen, att riksdagen anvisat
det begärda anslaget.

I marinförvaltningens skrivelse den 29 augusti 1935 med förslag till beräknande
av utgifterna för sjöförsvaret under budgetåret 1936—1937 har
marinförvaltningen anmält, att för fullföljande av moderniseringen av förut
omförmälda stationära matinrättningar vid marinen skulle, utöver anvisade
medel och utöver vad ytterligare kunde bestridas från ordinarie anslag, erfordras
ytterligare 400,000 kronor. Marinförvaltningen har anfört, att de
arbeten, som i första hand borde komma till utförande, vore dels fortsatt
modernisering av matinrättningarna vid skeppsgossekåren i Karlskrona, sjömanskåren
i Stockholm, Oscar-Fredriksborg och Kungsholms fort, dels
bland annat påbörjande av modernisering av matinrättningarna vid kustartilleriets
stadskasern i Karlskrona, dels ock modernisering av matinrättningen
vid flottans sjukhus i Karlskrona. Marinförvaltningen har i anslutning
härtill hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för fortsatt
modernisering av vissa matinrättningar för budgetåret 1936—1937 anvisa
ett reservationsanslag av 200,000 kronor.

Såsom förut omnämnts avsågs, att de arbeten, vartill 1934 års riksdag anslagit
medel, skulle komma till utförande under budgetåret 1934—1935.
Vid en av mig under september månad 1935 förrättad inspektion av Karlskrona
örlogsstation har jag emellertid utrönt, att betydande försening förelåge
i fråga örn de arbeten, som skulle utföras vid sjömanskåren i Karls -

149

krona. Sålunda hade arbetet med moderniseringen av matinrättningen
ännu icke påbörjats. Däremot pågingo arbetena vid den byggnad å Stumholmen,
i vilken bland annat tvättinrättning och charkuteri skulle inrymmas.
Tvättinrättningen och charkuteriet kunde, enligt vad jag inhämtade,
icke väntas bliva färdiga att tagas i bruk förr än tidigast under november
månad 1935 och moderniseringen av matinrättningen kunde icke väntas
slutförd före utgången av juni månad 1936.»

Militieombudsmannen omnämnde vidare, att han vid sin förenämnda inspektion
i Karlskrona haft tillfälle att i fråga om ett flertal av marinens
matinrättningar därstädes konstatera brister, för vilkas avhjälpande anslag
ännu ej beviljats, samt att han jämväl vid inspektioner under juni och
oktober månader 1935 av Vaxholms kustartilleriregemente haft tillfälle
att i fråga örn sagda regementes matinrättning vid Oscar-Fredriksborg konstatera
vissa bristfälligheter. Efter redogörelse för de anteckningar, som till
inspektionsprotokollen verkställts dels vid förstnämnda inspektion i fråga
om matinrättningarna vid skeppsgossekåren, flottans sjukhus, sjöreserven
å örlogsvarvet samt Karlskrona kustartilleriregementes stadskasern och förläggningar
å Kungsholms fort och Aspö mad, dels ock vid inspektionerna
av matinrättningen vid Oscar-Fredriksborg, anförde militieombudsmannen
vidare:

»De brister, som vidlåda de i den föregående redogörelsen upptagna matinrättningarna
vid marinens förläggningar i land, äro enligt min uppfattning
av den beskaffenhet att de måste menligt inverka på förplägnaden av
manskapet vid sagda förläggningar.

Avsaknaden av tidsenliga anordningar för förvaring och tillredning av
livsmedlen samt för tillvaratagande av mat, som icke förbrukats vid måltiderna,
måste föranleda betydande svårigheter att städse tillhandahålla en
smaklig och i avseende å matens beskaffenhet anmärkningsfri förplägnad.
Över huvud kan icke med de hjälpmedel, som f. n. stå till buds vid dessa
matinrättningar, vare sig i kvalitativt eller kvantitativt avseende hållas den
standard å förplägnaden, som är möjlig vid tillgång till de anordningar,
som anses tillhöra en tidsenlig matinrättning. Hygienens fordringar kunna
ej heller i önskvärd omfattning tillgodoses.

Den höjning av levnadsstandarden, som under senare årtionden inträtt för
breda lager av vårt folk, har föranlett alt stora delar av militärmanskapet
numera .ställa förhållandevis höga fordringar i fråga örn förplägnaden. Det
är därför av vikt, att skäliga anspråk i fråga om manskapets förplägnad tillgodoses.

Inom armén har sedan ett antal år utförts ett berömvärt arbete för modernisering
av sådana matinrättningar vid dess ständiga förläggningar, som
icke från början byggts efter numera tidsenliga principer. Sagda moderniseringsarbete
torde nu kunna anses i stort sett slutfört. Därmed föreligga ock
vid arméns ständiga förläggningar betingelser för ett efter rationella grunder
ordnat förplägnadsväsende och för tillhandahållande av en i kvalitativt
avseende tillfredsställande utspisning.

150

Vad åter angår matinrättningarna vid marinens större ständiga förläggningar
i land kan enligt min uppfattning allenast den under år 1935 iståndsätta
matinrättningen vid Vaxholms kastell f. n. anses fylla de anspråk, som med
skäl böra ställas på en förplägnadsanstalt, där utspisning av en större trupp
skall försiggå under längre tid av året. Härvid bör dock framhållas, att, vid
jämförelse mellan nu åsyftade förplägnadsanstalter med undantag av den vid
Vaxholms kastell, matinrättningen för sjömanskåren vid Stockholms örlogsstation
befinner sig i bättre skick än de övriga.

För modernisering av matinrättningen för sjömanskåren vid örlogsstationen
i Karlskrona finnes, såsom av det föregående framgår, medel tillgängliga.
I övrigt har dels med ordinarie anslagsmedel, dels med av riksdagen
särskilt anvisade medel utförts vissa förberedande moderniseringsarbeten vid
matinrättningarna vid skeppsgossekåren i Karlskrona, vid Kungsholms fort
samt vid Oscar-Fredriksborg. De arbeten, som sålunda utförts, hava huvudsakligen
bestått i vidtagande av erforderliga anordningar för möjliggörande
av individuell utspisning; därjämte har köksutrustningen i vissa hänseenden
förnyats. Ingen av sistnämnda tre matinrättningar befinner sig emellertid
f. n. i sådant skick, att den kan anses fylla de anspråk, som böra ställas å en
tidsenlig förplägnadsanstalt.

Det är enligt min uppfattning angeläget, att det påbörjade arbetet med modernisering
av matinrättningarna vid marinens ständiga förläggningar i land
fullföljes utan ytterligare uppskov. Därvid torde förutom de förplägnadsanstalter,
som inbegripas i de förut nämnda, av marinförvaltningens särskilda
sakkunniga avgivna förslagen, böra medtagas jämväl sjöreservens matinrättning
i Karlskrona. Enär emellertid denna matinrättning är avsedd för
förhållandevis mindre manskapsstyrka, lära samma anspråk ej böra ställas
å denna som å matinrättningarna vid marinens större ständiga förläggningar
i land.

Vid kustartilleriet försiggår å vissa platser förläggning av större trupp
väl icke hela året men dock årligen under längre tid. Sådana förläggningar
förekomma inom Karlskrona fästningsområde å Aspö mad och Västra Hästholmen
ävensom vid Oscarsvärn samt inom Vaxholms fästningsområde vid
Torsberg, Ängsholmen, Lagnöberg och Kyrkogårdsön. Vid dessa platser
finnas för närvarande icke betingelser för en rationellt ordnad förplägnad.
Beträffande förläggnings- och förplägnadsförhållandena vid de platser av nu
angiven karaktär, som tillhöra Vaxholms fästningsområde, har jag denna
dag till Eders Kungl. Majit avlåtit särskild skrivelse. Av övriga nu berörda
förläggningsplatser finner jag mig i detta sammanhang allenast böra medtaga
Aspö mad, och får jag beträffande denna framhålla önskvärdheten av
att med hänsyn till denna förläggnings storlek och den tid, under vilken den
årligen tages i anspråk, den omfattar cirka 250 man och nyttjas årligen under
månaderna maj—september, den till förläggningen hörande matinrättningen
måtte bliva föremål för den utvidgning och förbättring, som kan
anses skäligen motsvara den uppgift denna förplägnadsanstalt är avsedd
att fylla.

151

Såsom förut omnämnts utröntes vid min inspektion av Karlskrona örlogsstation,
att ombyggnadsarbetena å Stumholmen och därmed också moderniseringen
av matinrättningen vid sjömanskåren avsevärt försenats. Ledningen
av sagda arbeten har omhänderhafts av marinförvaltningens fortifikationsavdelning.
Vid den undersökning, som jag företagit rörande anledningen
till dröjsmålet, har jag kommit till den uppfattningen, att detta visserligen
icke uteslutande men dock till betydande del haft sin grund i bristande
tillgång på arbetskraft inom marinförvaltningens fortifikationsavdelning.
Därest medel ställas till förfogande för fullföljande i föreslagen omfattning
av moderniseringen av marinens matinrättningar torde, under den tid dessa
arbeten pågå, förhållandevis stora krav komma att ställas på den eller de
myndigheter, som skola omhänderhava ledningen av arbetena. Jag finner
mig med hänsyn till vad sålunda anförts böra framhålla vikten av att det
tillses att tillräckliga, för uppgiften lämpade arbetskrafter finnas att tillgå för
ledandet av sagda arbeten.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

4. Angående manskapets deltagande i kontrollen över utspisningsförhål landena.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 201 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 1 september 1933 lill
Konungen avlåten framställning i detta ämne. Efter att hava återgivit de
bestämmelser, som i ifrågavarande avseende gällde för marinen, och redogjort
för resultatet av en utredning, som verkställts beträffande eventuellt befintliga
utspisningsnämnders (matkommissioners) sammansättning, befogenhet
och verksamhet vid ett antal truppförband inom armén och flygvapnet, framhöll
tjänstförrättande militieombudsmannen, att det torde vara lämpligt, att
enhetliga bestämmelser om obligatoriskt inrättande av utspisningsnämnder
utfärdades, och att åtminstone de grundläggande bestämmelserna gåves i reglemente
fastställt av Kungl. Majit. I skrivelsen framhöllos vissa synpunkter,
som borde beaktas vid utfärdande av dylika bestämmelser.

Genom arméns generalorder nr 102lll935 har § 122 inom. 2 tjänstgöringsreglementet
för armén erhållit följande ändrade lydelse:

»Angående förplägnaden stadgas i förvaltningsreglementena.

Regementschef inhämtar manskapets önskemål rörande förplägnaden genom
en utspisningsnämnd. Denna består av en regementsofficer eller kapten
såsom ordförande, en underofficer, tre fast anställda av manskapet samt
minst tre värnpliktiga. Officer och underofficer beordras av regementschefen;
övriga utses bland portionstagare in natura enligt regementschefens bestämmande.

152

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden efter order av regementschefen
eller efter hemställan till ordföranden av medlem i nämnden.
Protokoll skall föras över nämndens sammanträde och inlämnas till regementschefen.

Regementschef infordrar nämndens yttrande vid uppgörande av nya utspisningsstater
och matsedlar samt sedan dessa linder viss tid tillämpats
ävensom då så finnes påkallat.

Föredrag rörande mathållningen och möjligheterna tillgodose utspisningen
inom vederbörlig kostnadsram hålles av regementsintendenten vid lämplig
tidpunkt efter första inryckning till tjänstgöring av större värnpliktskontingent
samt efter de meniga volontärernas inträde i tjänst.

Angående regementsdagbefälets skyldighet att övervaka måltid stadgas i
§ 113: 5.»

Genom flygvapnets generalorder nr 21211935 har fastställts följande tillägg
till § 122 mom. 6 tjänstgöringsreglementet för flygvapnet:

»Kårchef inhämtar manskapets önskemål rörande förplägnaden genom en
utspisningsnämnd. Denna består av en kapten såsom ordförande, en underofficer,
två fast anställda av manskapet samt minst två värnpliktiga. Officer
och underofficer beordras av kårchefen; övriga utses bland portionstagare
in natura enligt kårchefens bestämmande.

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden efter order av kårchefen
eller efter hemställan till ordföranden av medlem i nämnden. Protokoll
skall föras över nämndens sammanträde och inlämnas till kårchefen.

Kårchef infordrar nämndens yttrande vid uppgörande av nya utspisningsstater
och matsedlar samt sedan dessa under viss tid tillämpats, ävensom då
så finnes påkallat.

Föredrag rörande mathållningen och möjligheterna att tillgodose utspisningen
inom vederbörlig kostnadsram hålles av kårintendenten vid lämplig
tidpunkt efter första inryckning till tjänstgöring av större värnpliktskontingent
samt efter de meniga volontärernas inträde i tjänst.

Angående kårdagbefälets skyldigheter att övervaka måltid stadgas i §
124: 5.»

5. Angående krcditgivning vid försäljning från markenterierna iliona
armén, marinen och flygvapnet.

Härom avlät militieombudsmannen den 26 oktober 1935 följande framställning
till Konungen.

»Enligt gällande föreskrifter och vedertagna regler skall all försäljning
från marketenterierna inom armén, marinen och flygvapnet ske mot kontant
betalning; kredit får alltså ej lämnas.

För arméns del återfinnas bestämmelserna härom i tjänstgöringsreglemen -

153

tet för armén, § 114 mom. 6, st. 2, däri stadgas, att mässföreståndare (marketentare)
skall förbjudas att lämna varor till någon av manskapet annat än
mot kontant betalning.

Vad marinen angår finnes i reglemente för marinen del III A § 124 mom. 6,
st. 2 för kustartilleriet och kustfästningarna en föreskrift av enahanda lydelse.
I samma reglemente del II § 102 inom. 2, st. 4 stadgas för sjötjänsten
inom flottan, att all försäljning från marketenteri skall ske kontant.

Beträffande marketenteriet vid flottans sjömanskår i Karlskrona finnes
motsvarande stadgande i chefens för underofficers- och sjömanskårerna föreskrifter
för tjänsten vid sjömanskårens kaserner i Karlskrona. I fråga örn
marketenteriet vid flottans sjömanskår i Stockholm finnas särskilda föreskrift
ter i ämnet ej utfärdade. Emellertid tillämpas enligt vad jag inhämtat jämväl
där den regeln, att all försäljning sker mot kontant betalning. Samma
regel gäller vid flottans övriga förband i land.

Slutligen innehåller tjänstgöringsreglementet för flygvapnet § 129 mom. 6,
st. 2 föreskrift av samma innehåll som i det föregående återgivits ur tjänstgöringsreglementet
för armén.

Enligt gällande föreskrifter skola de överskott, som uppkomma å marketenterirörelsen,
tillfalla vid armén och flygvapnet truppförbandets enskilda lägerkassa
och vid marinen truppförbandets manskapskassa. Enskild lägerkassas
medel må användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet
vid truppförbandet. Med manskapskassas vid marinen medel må allenast
bestridas utgifter orsakade av sådana åtgärder, som direkt avse manskapets
nytta och trevnad samt förbättringar i manskapets kosthåll, ävensom
vissa kostnader för ersättande av serviseffekter.

Ärenden angående förvaltningen av enskild lägerkassa eller för dess räkning
bedriven affärsrörelse avgöras av vederbörande regements-(kår-) chef
på föredragning av regementsintendenten. Kungl, brevet den 24 november
1922. För skötseln av marketenterirörelsen skall dessutom finnas bl. a. marketenteriföreståndare.
Denne lyder direkt under regementsintendenten och
har till åliggande bl. a. att biträda regementsintendenten med ledningen av
marketenteriets angelägenheter. Reglemente för marketenterirörelsen vid arméns
truppförband fastställt av arméförvaltningens intendents- och civila
departement den 29 maj 1925.

Manskapskassa vid marinen förvaltas av en kassaförvaltare — officer eller
marinintendent — under överinseende av vederbörande chef för underofficers-
och sjömanskårerna, chef för skeppsgossekår eller chef för ekipagedepartement
samt vad kustartilleriet beträffar av vederbörande regements-,
kår- eller detachementschef. Kungl, brevet den 5 december 1914. Kassaförvaltaren
har till sitt biträde en föreståndare för en var av de av manskapskassan
bedrivna olika rörelserna. Kassaförvaltaren åligger att under överinseende
av vederbörande chef på bästa sätt handhava manskapskassans förvaltning.
Med kassans medel må icke utan vederbörande chefs medgivande
bestridas andra utgifter än sådana, som avse driftkostnader. Med stöd av
generellt medgivande från vederbörande chef äger emellertid kassaförvaltare

154

besluta jämväl andia utgifter än sådana, som avse driftkostnader, dock skall,
om dylikt beslut medför högre kostnad än 200 kronor eller beslutet är av
större principiell betydelse, medgivande av vederbörande chef i varje fall
inhämtas. Föreskrifter för manskapskassas förvaltning i land fastställda
av marinförvaltningen den 10 juni 1931.

Förbudet mot kreditförsäljning vid marketenterierna torde hava tillkommit
i det dubbla syftet att värna örn manskapets ekonomi och att förhindra,
att marketenterirörelsen tillskyndas förlust.

Vid inspektioner av ett antal truppförband, som under innevarande år ägt
rum, har uppmärksamheten fästs vid den omständigheten, att förbudet mot
kreditgivning vid marketenterierna i flera fall synes hava visat sig motverka
de syften, som torde hava legat till grund för förbudet. En sammanställning
av vad i detta hänseende förekommit utvisar:

1) 3. flygkåren.

Vid inspektion av kåren den 9 maj 1935 iakttogs, att vid marketenteriet
kredit lämnades såväl fast anställt manskap som värnpliktiga. Skuld till
marketenterikassan betalades i regel månadsvis.

Uti ett till mig den 25 maj 1935 avgivet yttrande anförde kårchefen, överstelöjtnanten
G. von Porat bland annat:

Erfarenheten hade visat, att förhållandena på Malmslätt vore sådana, att
det icke lönade sig att driva marketenterirörelse, såframt icke kredit i viss
utsträckning kunde beviljas marketenteriets kunder. Anledningen därtill
vore främst att söka däri, att kreditsystem tillämpades å de talrika kaféerna
i Malmslätts samhälle. En kund, som i marketenteriet nekats kredit, hade
därför endast behövt gå till närmaste kafé, där kredit beviljats. Örn priserna
i ett sådant fall bleve högre eller de levererade varorna kvalitativt lägre, betydde
i detta fall intet. Det på kredit tagna måste i sinom tid likvideras, kontanterna
toge därvid slut och krediten måste åter anlitas. En avsevärd del
av kårens personal, som ju borde utgöra de naturliga kunderna i ett marketenteri,
bleve på detta sätt låst vid främmande intressen. Följden av berörda
förhållanden vore ock, att utbytet av marketenterirörelsen sjönke till nästan
intet; utbytet hade året 1931—1932 utgjort 5 kronor 21 öre. För att förbättra
marketenteriets och därmed enskilda lägerkassans ställning hade därför år
1933 införts kredit åt den fast anställda personalen. Vid marketenteriet
uppkommen skuld utjämnades genom månatliga frivilliga avdrag å lön.
Även den värnpliktiga personalen erhölle vid behov mindre kredit, lämpad
efter vederbörandes avlöningsförmåner. Kreditsystemet hade visat sig vara
till fromma för marketenterirörelsen och därigenom även till båtnad för
manskapet vid kåren. Den beviljade måttliga krediten hade icke missbrukats
utan anlitats i allt mindre utsträckning, till förmån för kontantförsäljningen.
Marketenterirörelsen hade icke genom densamma tillfogats någon
som helst förlust.

För 3. flygkårens del har frågan om kreditgivning å marketenteriet sedermera
av flygstyrelsen bragts under Eders Kungl. Maj:ts prövning.

2) Gotlands infanterikår och Gotlands artillerikår.

Vid inspektion av infanterikåren den 12 juli 1935 upplystes på fråga huruvida
manskapet beviljades kredit, att sådant skedde undantagsvis och på
särskild anledning.

I yttrande den 9 augusti 1935 anförde marketenteriföreståndaren vid infanterikåren
fanjunkaren F. B. Sporre:

Kredit hade före Sporres tillträde som föreståndare under ett flertal år
medgivits en del av det fast anställda manskapet. Behovet av kreditgivning
hade sannolikt uppstått, då man övergått från systemet med utbetalande av
avlöning 3 gånger varje månad till utbetalande av avlöning endast en gång i
månaden. Den hårda konkurrensen från en del kasernen närboende kaféidkare,
vilka i stor utsträckning medgivit kredit, hade förmodligen manat
till en del eftergifter i detta avseende även vid marketenteriet. Sedan individuell
utspisning införts vid kåren och dess enskilda lägerkassas inkomster
av försålt matavfall därigenom minskats, hade marketentcrirörelsen blivit
kassans egentliga inkomstkälla. Sporres strävan att fylla de krav, som ställts
på rörelsen, hade varit en bidragande orsak till att kredit fortfarande i någon
utsträckning lämnats. Under den tid Sporre innehaft befattningen som
föreståndare för kårens marketenterirörelse hade sex kaféidkare och två
innehavare av kioskrörelser i kasernens närhet nedlagt sin verksamhet och
ett kafé omlagts till huvudsakligen matservering. Krediten åt det fast anställda
manskapet hade ej varit enda anledningen till detta resultat, men denna
personal, som utgjorde den fasta stommen i kundkretsen, hade med sitt
föredöme bidragit till att hålla rörelsens popularitet uppe även bland de
värnpliktiga. På grund av militieombudsmannens anmärkning hade Sporre
måst upphöra med all kreditgivning. Sporre hyste de största farhågor att,
då den praxis, som med åren gjort sig gällande, nu med en gång brötes, detta
komme att medföra avsevärd nedgång i rörelsens omsättning. Det torde med
visshet kunna förutses, att åtminstone en del nedlagda kaférörelser komme
att återupptagas, om marketenteriet avfolkades.

Vid inspektionen av artillerikåren upplystes på förfrågan, att kredit plägade
lämnas underbefälet och en och annan artillerist under sista tredjedelen
av månaden.

Marketenteriföreståndaren vid artillerikåren, styckjunkaren K. ./. K. Thimgren
anförde i yttrande den 6 augusti 1935:

Enligt nu gällande avlöningsbestämmelser för fast anställt manskap utbetalades
avlöningen endast den första i varje månad. När ungefär två
tredjedelar av månaden tilländalupit, hade i allmänhet de flesta gjort slut
på sina kontanta medel och kunde under slutet av månaden, t. ex. under en
frukostrast, icke bekomma någon extra förtäring såsom kaffe e. d., därest
kreditgivning ej finge förekomma. Vid kaféerna i staden, där kreditgivning
i stor utsträckning tillämpades, medhunnes icke besök tidigare än efter det
tjänstgöringen för dagen vöre slut. För den del av manskapet, som vore beordrad
å vakt, beredskap och andra sådana kommenderingar, vore det förbjudet
att lämna kasernområdet under det dygn kommenderingen varade. Manskapet
satte emellertid stort värde på att erhålla en kopp kaffe och en cigarrett.
Efter upprepade förfrågningar och ansökningar från ett flertal
av manskapet hade Thimgren därför av rent mänskliga motiv givit tillstånd
att på kredit utlämna varor. Kredit hade dock beviljats allenast till månadens
slut och till ett belopp av högst 10 kronor per man. De utlämnade varorna
hade ordentligt likviderats. Någon nackdel för marketenteriets ekonomi
genom kreditsystemet kunde sålunda icke påvisas. Detsamma torde
utan risk kunna sägas jämväl beträffande manskapets ekonomi. Såsom stöd
därför anfördes, att manskapet tidigare i stor utsträckning skuldsatt sig å

lött

kaféerna i staden. Krav och utmätningar för skulder å förtäring, inlagen å
dessa kaféer, hade hört till ordningen för dagen och orsakat en del karaktärssvaga
individer dryga utmätningskostnader eller pantsättning av deras
tillhörigheter. Detta hade icke varit till fördel för kårens anseende i staden,
men sedan kreditgivning å marketenteriet tillåtits, hade utmätnings- eller
pantsättningsfall praktiskt taget icke förekommit. Efter militieombudsmannens
erinran hade all kreditgivning vid kårens marketenteri indragits. Det
vore emellertid för manskapets del av stort värde, om kreditgivning till ett
visst maximibelopp — förslagsvis 10 kronor per månad — kunde medgivas.
I motsatt fall syntes man riskera att manskapet skuldsatte sig å kaféer i
staden, där någon kontroll från kårens sida icke kunde ifrågakomma. Att
marketenterirörelsens vinst komme att nedgå, sedan all kreditgivning upphört,
syntes i högsta grad sannolikt.

Militärbefälhavaren på Gotland översten G. M. Törngren har den 9 augusti
1935 yttrat sig i ärendet och därvid anfört:

Stadgandet i TjR § 114:6 hade icke bokstavligen efterföljts, då formellt
förbud mot kreditgivning icke utfärdats. Sedan saken blivit påtalad, hade
sådant förbud utfärdats. Motiven till bestämmelserna i TjR torde vara två:
omsorg om manskapets ekonomi och strävan att bespara marketenteriet respektive
enskilda lägerkassan förluster. Det mäste betecknas som ett anmärkningsvärt
sammanträffande, att samma två motiv, enligt vad av de infordrade
yttrandena framginge, varit bestämmande även för de båda marketenteriföreståndarnas
handlingssätt.

3) Jämtlands fältjägarregemente.

Vid inspektion av regementet den 19 augusti 1935 upplystes, att regementschefen
medgivit, att det fast anställda manskapet vid inköp av varor i marketenteriet
lämnades en mindre, av vederbörande kompanichef reglerad
kredit. Regementschefen hade därmed sökt förhindra, att manskapet skuldsatte
sig å kaféer i staden.

Regementschefen, översten K. E. Beskow har i infordrat yttrande den 4
september 1935 anfört:

Systemet med en viss av respektive kompanichefer reglerad kredit vid
regementets marketenteri med handelsbod för det fast anställda manskapet
hade tillämpats sedan april 1933. Åt värnpliktiga beviljades icke kredit.
Före systemets införande hade det varit synnerligen vanligt, att det fast anställda
manskapet i stor utsträckning skuldsatte sig å stadens kaféer och i
diverse handelsbodar för nyttighetsartiklar. Kontroverser hade uppstått, då
handelsidkarna ofta ansett sig berättigade att hos kompanichefen utan vidare
lyfta sina fordringar. Tillståndet hade varit ägnat att i hög grad försvåra
kompanichefernas arbete att fostra underbefälet till sparsamma och omtänksamma
män. Upprepade framställningar hade gjorts från underbefälets
sida om införande av en begränsad kredit vid regementets marketenteri.
Därvid hade man även beaktat den synpunkten, att inköpen i regel skedde
billigare i marketenteriet än hos stadens affärsidkare. Sådant hade läget
varit, då Beskow beslutat, att underbefälet skulle erhålla en viss kredit vid
marketenteriet. I de direktiv, som lämnats, hade icke bestämts någon rnaximisiffra
utan hade överlåtits åt kompanicheferna att reglera krediten inom
de gränser, som kunde anses lämpliga med hänsyn till god hushållning och
omtanke i varje särskilt fall. Enligt systemet utlämnades till varje kompani

157

ett antal kuponger av olika valörer, vilka gällde för inköp i marketenteri eller
handelsbod. Den enskilde kvitterade efter framställning till kompanichefen
den kupongsumma, som kunde anses lämplig att tillerkänna honom. Vid
lönens utbetalning innchölles ett belopp, motsvarande det kupongbelopp,
som den enskilde av kompanichefen utkvitterat. Penningarna överlämnades
samma dag till marketenteriföreståndaren, som bokförde dem under
kontroll av kassakontrollanten.

4) Norrlands dragonregemente.

Vid inspektion av regementet den 24 augusti 1935 framhöll regementschefen,
översten C. J. M. Björnstierna, att skyldigheten för manskapet att kontant
betala de varor, som inköptes i marketenteriet, medförde, att manskapet i
stor utsträckning besökte utanför kasernområdet befintliga näringsställen,
där kredit lämnades. För att begränsa manskapets besök å kaféer ute i staden
och för att söka förebygga den skuldsättning, som därmed följde, ifrågasatte
översten Björnstjerna, huruvida det icke kunde befinnas lämpligt, att manskapet
genom skvadronsbefälets försorg till visst begränsat värde tillhandahölles
polletter, vilka gällde såsom betalningsmedel i marketenteriet, och att
till reglering av skulden avdrag sedermera gjordes å manskapets avlöning.

Sedan jag infordrat utredning rörande förefintligt behov att lämna regementets
manskap kredit vid inköp i marketenteriet, har översten Björnstjerna
i skrivelse den 24 september 1935 härom ytterligare anfört:

Vid förfrågan hos samtliga skvadronschefer hade framkommit, att behovet
av kredit å marketenteriet vore synnerligen stort. Därest kreditgivning
å marketenteriet medgåves, skulle manskapets besök å kaféer ute i
staden och i samband därmed skuldsättning i stor utsträckning kunna förebyggas.
Ofta vöre manskapet även bundet vid avbetalningskontrakt med
herrekiperingsfirmor och måste sålunda månatligen göra avbetalningar å
dessa kontrakt. På grund därav kunde det kontanta belopp, som manskapet
förfogade över, ibland bliva tämligen litet eller i många fall intet. Följden
bleve då ofta den, att manskapet sökte sig till sådana näringsställen, där
kredit beviljades. Manskapets skuldsättning å kaféer hade ofta till följd,
att den skuldsatte i händelse av utmätning finge betala mer än dubbla skuldbeloppet.
Manskap, som en gång blivit utsatt för utmätning, hade sedan
mycket svårt att bliva kvitt sina skulder. Det sist sagda belystes av en vid
yttrandet fogad sammanställning, upptagande exempel på huru förhållandena
därutinnan vore vid en av regementets skvadronen Ofta inträffade,
att exekutor icke påträffade skvadronschefen på grund av övningar o. dyl.,
varför vederbörande nästpåföljande månad finge vidkännas indrivningskostnaderna
retroaktivt. Beviljades kredit på marketenteriet, skulle man
med all sannolikhet kunna förhindra den skuldsättning å kaféer, som nu
hårt belastade åtskilliga bland manskapet. Ett lämpligt sätt att ordna denna
kredit syntes vara, att manskapet genom respektive skvadronsexpeditioner
tillhandahölles kassakvitton, som skulle gälla såsom betalningsmedel å marketenteriet
till ungefär följande maximibelopp, nämligen för furir 20: —, för
korpral 15:— och för volontär 12:— kronor per månad med rättighet för
skvadronscheferna att enligt bedömande sänka dessa belopp. Detta kreditsystem
skulle kunna tillämpas sålunda, att manskapet finge anteckna sig på
listor å skvadronsexpeditionen, varefter skvadronschefen med ledning av
dessa listor från marketenteriet rekvirerade erforderligt antal kvitton av

158

olika valörer, vilka kvitton därefter utdelades till manskapet. Dessa rekvisitioner
från skvadronsexpeditionerna skulle ligga i marketenteriets kassa
såsom verifikationer för de ur kassaapparaten uttagna kassakvittona. Den
första i påföljande månad skulle avdrag ske för dessa rekvisitioner och inleverering
till marketenteriet skulle göras genom vederbörande skvadronsexpeditioners
försorg. Skvadronscheferna borde lämpligen verkställa rekvisition
av kassakvitton och utlämning av dessa borde ske tre gånger i månaden
(2., 3. och 4. veckan), varigenom krediten bleve mera fördelad på månaden.

Den vid yttrandet fogade sammanställningen av utmätningar för kaféskulder
vid en av Norrlands dragonregementes skvadroner under tiden den
Ve—2/a 1935 utvisade:

Beställ-

ning

Nr och
namn1

Skuld-

belopp

jämte

ränta

»Kost-

nadser-

sätt-

ning»

U t m

ä t

ta be

lopp

Härav amortering på skuld1

V»

Volontär

36:10

10: —

12: 10

6:81

3:25

9: 10

0:81

3:85

28; 50

—

6: 75

4: 90

6: —

—

1:90

—

33: 74

—

6:75

5: 40

6: —

—

2:40

—

13: 10

—

6: 75

—-

9:-

—

17:45

—

6: 75

4:40

—

1:40

—