JUSTITIEOMBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1967:Jo)

JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1967

IVAR HiEGGSTRÖMS TRYCKERI AB
STOCKHOLM 1967

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Inledning ..................................

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagar- och
exekutionsväsendet samt kriminalvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1) Åtal mot häradshövding för dröjsmål med färdigställande av domar och utslag i

avgjorda mål m. m................................

2) Åtal mot biträdande kronofogde för att denne i sin tidigare egenskap av lands fiskal-utmätningsman

missbrukat sin ställning genom att taga befattning med och
fördröja handläggningen av utsökningsmål rörande hans hustru samt för dröjsmål
med besvarande av remiss från JO ............................

3) Disciplinär åtgärd mot anstaltsläkare vid fångvårdsanstalt för underlåtenhet att

vidtaga erforderliga åtgärder för att utreda om intagen borde överflyttas till psykiatrisk
avdelning inom kriminalvården ...........................

4) Disciplinär åtgärd mot förrådsförman vid fångvårdsanstalt för att han — i syfte att

utjämna uppkomna brister — avsiktligen levererat mindre kvantiteter än medföljande
reversal utvisade ................................

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar eller andra uttalanden

1) Fråga om särskilda åtgärder kan anses påkallade för att åstadkomma en jämn fördelning
mellan advokater av uppdrag såsom offentlig försvarare

2) Sedan reseförbud meddelats misstänkt med föreskrift att passet skulle omhänder havas

av polisen, har förbudet hävts med den inskränkningen att passet alltjämt
skulle omhänderhavas av polisen. Hovrätt och JO har olika meningar i frågan om
något reseförbud består ..............................

3) I ett till stöd för yrkande om omyndighetsförklaring av B. L. åberopat läkarintyg

angavs att B. L.:s hörande vore utan gagn, enär ärendet ur psykiatrisk synpunkt
vore helt klart, men att barnen hade olika intressen och att det ur deras synpunkt
vore lämpligt att ombud för B. L. fick tillfälle att yttra sig. Fråga om domstolen
bort avgöra målet utan huvudförhandling.............................

4) Fråga i ärende angående tillstånd till försäljning av omyndigs fastighet om rätten

ägt underlåta bereda den omyndige tillfälle att yttra sig. Tillika fråga huruvida
överförmyndaren på grund av jäv bort avhålla sig från att taga befattning med
frågan om tillstånd till försäljningen ........................

5) Fråga om återkallelse av redan upptagen växelprotest må ske..................

6) I lagsökningsmål yrkas fastställelse till betalning ur fastighet av ränta å intecknad

gäld. Fråga om ränta kunde utdömas »tills betalning sker» oaktat talan icke fördes
beträffande intecknat kapitalbelopp .........................

7) Tillvägagångssättet vid underrättelse enligt 23 kap. 18 § RB

8) Fråga om säkerhetspolisens register sätter medborgarnas rättigheter på spel (I och

II). Forskare har begärt besked av rikspolisstyrelsen huruvida registrering av kommunister
och kommunistsympatisörer ägde rum. Fråga huruvida styrelsen haft laga
stöd för att vägra lämna uppgift härom (II). Fråga om en jur. stud. — som genom
beslut av länspolischef förvägrats godkännande såsom vaktman — kunde förmenas
rätt att taga del av utredningen på vilken beslutet grundats, bl. a. en promemoria
från säkerhetspolisen (III) ..................................................

9) Fråga om polisen äger föra register över och fotografera personer som varit miss tänkta

för kriminell homosexualitet och om det finns risk för att uppgifter ur
registret kan komma till obehörigs kännedom ..................................

10) Fråga om interimistiskt beslut av domstol om hävande av sammanlevnaden mellan

makar kan verkställas av utmätningsmannen enligt 37 § UL eller först efter överexekutors
förordnande enligt 38 § UL ........................................

11) Utmätning av muntlig fordran (I) samt förfarandet hos utmätningsmannen medan
utmätningsfrågan är föremål för besvärsmyndighets prövning (III). Tillika fråga
om dröjsmål med handläggningen av ett utsökningsmal hos överexekutor (II) ....

12) Kriminalvårdsfrågor .........................................................

C. Framställning och utlåtande till Konungen

1) Finsk medborgare tillhöriga lösören, som omhändertagits av polisen, har genom
olämplig förvaring förstörts. Framställning om ersättning av allmänna medel härför

2) Utlåtande över 1963 års JO-utrednings betänkande..............................

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

Domstolsväsendet

1) Om dröjsmål med verkställande av förundersökning ............................

2) Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål ................................

3) Om tillämpningen av tvingande forumbestämmelser i tvistemål ..................

4) Skall i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad förmyndare förordnas
för underårigt barn som ingått äktenskap? ..............................

5) Får beslag som eljest bort ske underlåtas, då föremålet är omhändertaget med stöd

av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.? ......................

6) Kallelse i dispositivt tvistemål av part, som är häktad och vars personliga inställelse

icke påfordras av rätten, samt delgivning av sådan kallelse ......................

7) Om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro ............................

8) Översändande av domar till körkortsregistret ..................................

9) Ang. delgivning av dom med den som är intagen a rättspsykiatrisk klinik vid kriminalvården
..................................................................

JO) Tillämpningen av 13 § KK 10 juli 1947 med bestämmelser ang. vissa kostnader vid
domstol ....................................................................

11) Utbetalande av ersättning som tillerkänts biträde enligt lagen om fri rättegång----

12) Inbindning av dagboksblad samt av akter i ärenden ............................

13) Om domstols lämnande av muntliga upplysningar rörande fastighetsförhållanden ..

14) Behöver i mål om betalningsföreläggande grund angivas för ränteyrkande? ........

15) Personundersökning i brottmål ................................................

16) Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden ..................

100

107

116

117

126

127

128

130

131

132

133

134

136

137

138

139

140

141

142

144

Polis- och åklagarväsendet

17) Åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal .................................. 148

18) Bör åklagare i samband med åtal för checkbedrägeri, då checkarna honorerats av
annan kreditinrättning än trassatbanken, förbereda och utföra trassatbankens talan?

RB 22 kap. 2 § ............................................................ 151

19) Fråga huruvida i visst fall åklagare bort yrka undanröjande av strafföreläggande 152

20) Ang. hämtning till förhör .................................................... 153

21) Fråga huruvida polisen äger befogenhet att omhändertaga person, som ansetts ha

falskeligen larmat polisen .................................................... 154

Exekutionsväsendet

22) Om handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål, då talan rörande hyresförhållandet
samtidigt är anhängigt hos hyresrådet ................................ 156

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig beskaffenhet

A. Disciplinär åtgärd

1) Disciplinär åtgärd mot landskanslist å länsstyrelse för felaktig handläggning av

ärende angående flyttning av gravsatt aska .................................... 159

B. Vissa ärenden som förcnilett erinringar eller andra uttalanden

1) Skall en handling, som under beredningen av ett regeringsärende har utarbetats

inom ett statsdepartement och för samråd överlämnats till ett annat departement,
anses expedierad från det förra och inkommen till det senare och därmed betraktas
som allmän handling? ....................................................... 162

2) Generaldirektör — som av statsråd fått muntligt förhandsbesked om att tillstånd

till visst extrauppdrag kunde lämnas — har under lång tid underlåtit att söka
Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillika fråga om lämpligheten av att högre befattningshavare
inom medicinalstyrelsen innehar uppdrag hos försäkringsbolag och av att domare
och andra tjänstemän är ledamöter av försäkringsbolagens nämnder för enhetlig
bedömning av skadefall ................................................ 164

3) Bristfällig handläggning hos skolöverstyrelsen och andra skolorgan av ärenden rö rande

förvisning av elev. Hemställan till skolöverstyrelsen att utfärda anvisningar
rörande handläggningen av sådana ärenden .................................... 173

4) Fråga om tillfälle bör beredas sökande av lärartjänst att, innan tillsättningsärendet

avgöres, avhjälpa smärre brister i ansökningshandlingarna ...................... 187

5) I tjänstetillsättningsärenden förekommer att upplysningar om olika sökande under

hand införskaffas. De inhämtade uppgifterna dokumenteras icke och betraktas såsom
förtroliga. Denna praxis har ansetts oförenlig med offentlighetsprincipen och medför
risk för att avgörandena grundas på oriktiga uppgifter (I och II). Fn ändring av
denna praxis har ansetts önskvärd och aktualiserar fråga om utsträckt sekretessskydd
(I). Tillika fråga om myndighet är skyldig att till sökande redovisa källan
till en under hand inhämtad, oriktig uppgift, som påverkat utgången av tjänstetillsättningsärende
(II) ......................................................... 192

6) I samband med uppkommen fråga om fel begåtts inom skolöverstyrelsen vid utar betandet

av prov till studentskrivning i engelska och om omskrivning borde ske har
befattningshavare vid styrelsen underlåtit att lämna fullständiga upplysningar och
gjort missvisande uttalanden ................................................. 207

7) Fråga om skolstyrelse haft skäl att avslå ansökan om upplåtelse av skollokal för

vissa aftonkurser i maskinskrivning, anordnade av ett privat företag, som även bedrev
försäljning av skrivmaskiner ..................... 223

8) Fråga om kyrka får upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning ...................... 228

9) Fråga om kommun ägde att av person, som icke hade annan inkomst eller tillgång

än folkpensionen, tillgodoräkna sig högre ersättning för vård å ålderdomshem än
som motsvarade folkpensionen minus avdrag för fickpengar. Hemställan till socialstyrelsen
om utfärdande av råd och anvisningar om formerna för träffande av avtal
med vårdtagare om avgift för vård på ålderdomshem, om skyldighet för socialhjälpsberättigad
att bidraga till vårdavgiften, om rätten att uppbära vårdtagares folkpension
och om innebörden av åliggandet att utge fickpengar.................... 238

10) I samband med delgivning av beslut om omhändertagande av barn för samhällsvård

skall vårdnadshavaren och barnet, om det fyllt 15 år, anmodas skriftligen förklara
om han samtycker till att beslutet verkställes. Med hänsyn till beslutets vittgående
rättsverkningar har det ansetts önskvärt att den delgivne får en skriftlig redogörelse
för de befogenheter som tillkommer barnavårdsnämnden på grund av beslutet. Framställning
till socialstyrelsen om utarbetandet av sådan redogörelse ................ 247

11) Underåriga som omhändertagits för samhällsvård och som av barnavårdsnämnd pla cerats

i enskilt jordbrukarhem klagar över att de använts till arbete i alltför stor
utsträckning och att de fått för litet fickpengar för sitt arbete. I anledning av i ärendet
framkomna brister med avseende å tillsynen över de omhändertagnas arbetsförhållanden
och rätt till skälig ersättning för sitt arbete har framställning gjorts till
socialstyrelsen om utfärdande av råd och anvisningar till barnavårdsnämnderna i
dessa hänseenden ............................................................ 253

12) Sedan samhällsvården för ett barn, som placerats i fosterhem, förklarats avslutad

i anledning av framställning från modem att själv få ta hand om barnet, vägrar
fosterföräldrarna att lämna barnet från sig. Kritik mot länsstyrelse för att den,
genom utdragen (tvåårig) handläggning av ärenden rörande handräckning för utlämnande
av barnet och rörande besvär över av barnavårdsnämnd meddelat flyttningsförbud,
påverkat utvecklingen av fosterbarnsförliållandet ........................ 274

13) Socialnämnd har medverkat till flyttning av socialhjälpsbehövande utan att taga
kontakt med socialnämnden i inflyttningskommunen och utan att verkställa den
utredning i övrigt som varit påkallad med påföljd att de behövande icke fått till -

fredsställande hjälp .......................................................... 280

14) Rektor vid yrkesskola har meddelat samtliga elever att permissionerna skulle indragas,
om visst tillgrepp inte uppklarades. Förfarandet har ansetts felaktigt........ 294

15) Fråga om det fanns tillräckliga skäl att vägra den som tidigai''e vårdats på sinnessjukhus
att taga del av den beträffande honom förda journalen ................ 295

16) Journal rörande person som vårdats på mentalsjukhus har utlämnats till professor
som icke behövde journalen för sin tjänst och som använt uppgifter ur journalen

för att bemöta ett tidningsinlägg av den journalen rörde ........................ 298

17) Landstingsdirektör har vägrat tidningsmän att taga del av förvaltningsutskottets
diarium. Tillika fråga om handling som i tjänsten inkommit till befattningshavare

hos landstinget bör diarieföras .............................................. 302

18) Fråga om nykterhetsnämnd ägde betäffande posttjänsteman, som var föremål för

nämndens behandling, taga kontakt med dennes överordnade och att till postverket
på begäran utlämna uppgifter rörande tjänstemannens förhållande i nykterhetshänseende
..................................................................... 311

19) Sedan beslut av kyrkofullmäktige rörande avgifter för upplåtelse av urnnischer i ett

columbarium överklagats, har en professor på uppdrag av ombud för församlingen
avgivit utlåtande om lagligheten av beslutet. Fråga om utlåtandet vore att anse
såsom avgivet i en rättstvist och därför kunde hållas hemligt och om kyrkorådet
ägt att upprepade gånger bordlägga en av klaganden framställd begäran att få ta
del av utlåtandet. Tillika fråga om kyrkonotarie kunde anses skyldig till tjänstefel
genom underlåtenhet att lämna kyrkorådet erforderliga råd...................... 316

20) Äger den som beviljats byggnadslov på egen risk påbörja arbetet innan beslutet

vunnit laga kraft............................................................ 325

21) Fråga om byggnadslov för ianspråktagande av byggnad för annat ändamål än det

vartill byggnaden förut varit använd, må tidsbegränsas ........................ 327

22) Fråga huruvida det är lämpligt att den, som sysslar med tomtexploateringsverksam liet

inom en kommun, är ledamot av kommunens byggnadsnämnd................ 329

23) Fråga bl. a. om kontorsbiträde som i god tro uppburit lön för sju månader enligt

för hög löneklass var pliktig att återbetala vad hon för mycket uppburit och om
kvittning kunde mot hennes bestridande ske genom avdrag å lön ................ 334

24) Fråga om lantbruksnämnd i sin rationaliseringsverksamhet äger beakta sociala och

humanitära synpunkter ............... 338

25) Fråga om tillfälle bör beredas den, som genom avlämnande av mantalsuppgift framställt
yrkande om att bli mantalsskriven i viss kommun, att yttra sig, innan beslut

om avförande ur mantalslängden fattas ........................................ 340

26) Fråga om lotteriförordningen är tillämplig med avseende å bingospel, anordnat av

idrottsförening .............................................................. 346

27) Fråga om lämpligheten av viss polismyndighets praxis att till kontrollant för lotteri

alltid utse en polisman ...................................................... 350

28) Fråga om det förelåg skyldighet för polismästare att utfärda tjänstgöringsbetyg för

person som slutat anställning vid polisverket 8 år tidigare ...................... 357

29) Fråga om viss uppgift bort intagas i tjänstgöringsbetyg ........................ 359

30) Sekreterare i naturvårdsråd i ett län har förespeglat läkare, som genom att placera
avfall i en skog gjort sig skyldig till straffbar förseelse, att polisanmälan ej skulle
ske, om läkaren betalade 300 kr. till en hembygdsförening. Fråga om sekreteraren

var underkastad tjänstemannaansvar och om förfarandet innefattade tjänstefel .... 366

31) Fråga om beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt kan anses röra arbetstagaren
och om tillfälle därför bör beredas honom att yttra sig över utredning,
innan beslut meddelas ....................................................... 367

32) Sedan arrenderätten till stad tillhörig mark överlåtits på H. samt denne begärt till stånd

till överlåtelsen, förklarade drätselkammaren, utan att yttra sig om framställningen,
att staden var villig att utarrendera marken till H. på kortare tid och till
högre arrende än enligt gällande arrendekontrakt. Förfarandet som var ägnat att
medföra förlust för överlåtaren har ansetts oförenligt med stadens civilrättsliga
förpliktelser och därför oriktigt .............................................. 373

33) Oriktiga anteckningar om underlag för beräkning av skogsvårdsavgift har ansetts

skola rättas i den ordning som är stadgad för uppbördsmål och ej taxeringsbesvärsvägen.
I anledning av skiftande praxis har åtgärd vidtagits i syfte att vinna enhetlig
praxis .................................................................. 376

34) Tillvägagångssätt vid skönstaxering .......................................... 381

35) Sedan kommunalfullmäktige tillstyrkt rusdrycksutskänkning i viss lokal dels under

återstoden av löpande oktrojperiod och dels under därpå följande fyraårsperiod har
länsstyrelsen genom särskilda beslut — meddelade av olika tjänstemän —• först givit
tillstånd till utskänkning under förstnämnda period och kort därefter, utan att nytt
material av betydelse tillkommit, vägrat tillstånd för följande period. Fråga om
betydelsen av kravet på en enhetlighet och konsekvens i myndigheternas handlande.
Tillika fråga om det finns fog för tillämpad praxis att i fall som det förevarande
förvägra vederbörande restauratör besvärsrätt .................................. 386

36) Skolstyrelse har meddelat förbud för eleverna att utan tillstånd lämna skolans om råde

under håltimmar, lunchrast och andra raster. Fråga om lämpligheten av dylikt
förbud. Tillika fråga om elevråd varit utsatt för påverkan att utträda ur samorganisation
................................................................... 397

C. Framställningar och utlåtanden

1) Framställning om åtgärder i syfte att giva de renskötande samerna bättre möjlig heter

att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättigheter och att hindra att
intrång däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning .............. 405

2) Praxis i fråga om skattskyldighet för lön under tjänstgöring utomlands har varit
mycket skiftande. Orsakerna härtill. Framställning om revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i syfte att åstadkomma
en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt för lön
under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner under utlandsvistelse.
Tillika fråga bl. a. om den, som från myndighet inhämtat upplysning att
skattskyldighet icke förelåg men långt senare beskattats, bör få gottgörelse för skada

till följd av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig utgifter för familjen som han
icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat att skattskyldighet förelåg...... 422

3) Framställning om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna
av långvariga provisoriska byggnadsförbud ............................ 463

4) Framställning om införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för

inställelse vid förhör i nykterhets- och barnavårdsärenden ...................... 479

5) Framställning om ändring av det vid kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om

upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal
röstlängd fogade formuläret nr 3 .............................................. 492

6) Framställning om komplettering av utredningen i ärende rörande tillsättning av
professur i engelska språket och litteraturen vid Göteborgs universitet i syfte att
säkerställa en med hänsyn till professurens ämnesinnehåll objektivt riktig bedöm -

ning av de sökandes vetenskapliga skicklighet.................................. 494

7) På grund av misskrivning i läkarintyg blev körkortet för en chaufför obefogat åter kallat

tills vidare i avvaktan på slutligt beslut. Framställning om ersättning av
allmänna medel för skada som härigenom tillskyndats chauffören ................ 508

8) Utlåtande beträffande ett av riksdagens revisorer väckt förslag om utredning av den

statliga revisionens konstitutionella ställning .................................. 515

9) Utlåtande över betänkandet »Vapenfri tjänst» .................................. 517

D. Anteckningar rörande iakttagelser vid inspektioner m. m.

1) Offentlighet och sekretess .................................................... 519

2) Barnavården ................................................................ 523

3) Nykterhetsvården m. m....................................................... 531

4) Taxerings- och uppbördsväsendet ............................................. 539

5) Byggnadsväsendet ........................................................... 547

6) Diverse förvaltningsrättsliga spörsmål ......................................... 551

Bilagor

I. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1966 och vari under år 1966 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu var på Kungl. Maj:ts prövning be -

roende jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling ...................... 561

II. Kortfattat sakregister för åren 1961—1967 .................................... 566

Till RIKSDAGEN

Y amllkt 18 § i den for riksdagens ombudsmän gällande instruktionen får
jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1966.

Härvid får jag till en början meddela att jag begagnat mig av semester
under tiderna den 14 februari—den 11 mars och den 5—den 16 september,
varvid ämbetet föreståtts av min av riksdagen utsedde ställföreträdare,
lagmannen Bengt Sandström. För att få tillfälle att ägna erforderlig tid
åt de ur principiell synpunkt viktigaste ärendena och för att nedbringa förefintlig
arbetsbalans har jag vidare med stöd av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän uppdragit åt Sandström att under januari,
den 5—den 13 februari, den 12 mars—den 25 april, den 30 april—den
13 juni, den 1 juli—den 2 augusti, den 27 augusti—den 4 september, den

^ ^ den 29 september, den 1 den 31 oktober samt den 5 november_den

31 december 1966 förrätta a ämbetet ankommande göromål med avseende
å ärenden, vilkas avgöranden jag icke själv förbehållit mig.

I fråga om den ordinarie personalen vid JO-expeditionen har följande
förändringar inträffat under ar 1966. För beredning utom tjänsterummet
av särskilt kvalificerade klagoärenden beviljades kanslichefen C. G. Lidberg
av mig fr. o. m. den 4 april 1966 tills vidare befrielse från honom
därutöver åliggande tjänstegöromål. Sedan delegerade för riksdagens verk
bifallit en framställning från mig om medgivande att förordna kammarrättsassessorn
Bertil Wennergren, som varit besvärssakkunnigas sekreterare,
att med vikariatslön bestrida å kanslichefen ankommande göromål, meddelade
jag sådant förordnande för Wennergren fr. o. m. den 1 juli tills
vidare. Den ena byråchefstjänsten vid JO-expeditionen, som blev vakant
då föregående innehavare erhöll entledigande fr. o. m. den 1 augusti 1965,
har ej heller under 1966 kunnat återbesättas med person, som har avsedda
och nödvändiga kvalifikationer. Med utgången av 1966 erhöll hovrättsfiskalen
Torkel Gregow på egen begäran entledigande från sin befattning
såsom byrådirektör vid expeditionen. Till ny innehavare av denna befattning
har utsetts hovrättsfiskalen Tom T:son Thyblad.

1* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1966 års riksdag uppgick
antalet av de till år 1966 balanserade, under handläggning varande

ärendena till ............................................... 307

Antalet under år 1966 diarieförda ärenden har uppgått till 1 748
(mot 1 438 under år 1965 och 1 461 under år 1964). Av dessa avsåg
29 JO-ämbetets organisation och dylikt. Av återstående 1 719 under
år 1966 diarieförda ärenden har anhängiggjorts

genom klagomål .......................................... 1 553

genom remisser .......................................... 2

på grund av tidningsartiklar ............................... 17

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest på JO:s initiativ 147
Summa balanserade och inkomna ärenden.................... 2 026

Tabell över de verksamhetsområden som berörts av de under
år 1966 diarieförda ärendena1

V erksamhetsområden	Klagomål	JO:s initiativ	Summa
Domstolsväsendet (utom förvaltningsdomstolar) ..	166	52	218
	106	17	123
Polisväsendet: brottmål........................	144	2	146
andra polisiära ärenden ..........	73	—	73
Exekutionsväsendet ...........................	51	1	52
	171	1	172
Medicinalväsendet: sinnessjukvården ............	128	1	129
i övrigt ....................	55	—	55
Nykterhetsvården .............................	41	14	55
Bama- och ungdomsvården ....................	45	22	67
	32	3	35
	13	—	13
	16	2	18
	78	3	81
Taxeringsväsendet.............................	54	7	61
Administrationen i övrigt (avseende andra ärenden
än de ovan nämnda)
centrala statliga verk och nämnder............	60	3	63
	73	14	87
andra lokala organ ..........................	55	8	63
Statens ajfärsdrivande verk ....................	30	1	31
Kyrkliga myndigheter .........................	21	2	23
Kommunala myndigheter (i övrigt)..............	114	11	125
Kungl. Maj:t i statsrådet och riksdagen ........	13	—■	13
Enskilda sammanslutningar och personer........	53	—	53
Förfrågningar, orediga klagomål o. d.............	106	''	106

J) Åtskilliga ärenden har avsett flera verksamhetsområden.

Av ovannämnda 2 026 ärenden har under år 1966:

1) till annan myndighet överlämnats ........................ 16

2) såsom återkallade avskrivits.............................. 18

3) utan åtgärd avskrivits................................... 459

4) efter vederbörandes hörande eller efter annorledes verkställd

utredning avskrivits..................................... 804

5) till åtal hänvisats....................................... 3

6) föranlett 8 framställningar till Kungl. Maj :t i 43 ärenden...... 43

7) föranlett avgivandet av remissutlåtanden.................. 5

8) föranlett rättelse, påpekande, erinran eller annan åtgärd..... 341

och är vid 1966 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 169

10) i avbidan på domstols eller annan myndighets beslut vilande . . 36

11) på prövning beroende.................................... 132

Summa 2 026

De under år 1966 beslutade åtalen har riktats

1) mot en häradshövding för dröjsmål med färdigställandet av domar
och utslag m. m.;

2) mot en socialdirektör för underlåtenhet att tidigare än som skett vidtaga
åtgärd för att bryta vid visst vårdhem rådande praxis att genom inlåsning
isolera berusade vårdtagare; samt

3) mot en planeringsdirektör hos ett landsting för tagande av otillbörlig
belöning, alternativt grovt tjänstefel, samt mot ordföranden i samma landstings
förvaltningsutskott för underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder
i anledning av vad han erfarit rörande planeringsdirektörens förfarande
m. m.

De under året avlåtna framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett

1) hemställan om åtgärder i syfte att giva de renskötande samerna bättre
möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända rättigheter och
att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning; 2)

införande av bestämmelser om ersättning till enskild part för inställelse
vid förhör i nykterhets- och bamavårdsärenden;

3) ersättning av allmänna medel åt klagande för skada på grund av
interimistisk återkallelse av körkort;

4) ändring av det vid kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal
röstlängd fogade formuläret nr 3;

5) ersättning av allmänna medel åt klagande för lösören, som omhändertagits
av polismyndighet då klaganden berövats friheten och som förstörts
under frihetsberövandet;

6) viss komplettering av utredningen i ärende rörande tillsättning av
viss professur i syfte att säkerställa en — med hänsyn till professurens
ämnesinnehåll — objektivt riktig bedömning av de sökandes vetenskapliga
skicklighet;

7) revision av bestämmelserna om bosättning i riket såsom villkor för
rätt till samhällsförmåner i syfte att åstadkomma en rättvis avvägning
mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt för lön under tjänstgöring
utomlands och rätt till olika samhällsförmåner under utlandsvistelse; samt

8) utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna
av långvariga provisoriska byggnadsförbud.

Sedan Kungl. Maj:t berett mig tillfälle därtill har jag avgivit remissyttranden
över

ett av riksdagens revisorer väckt förslag om utredning av den statliga
revisionens konstitutionella ställning samt

1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens justitieombudsmän».
Vidare har jag avgivit yttranden på begäran av chefen för försvarsdepartementet
över ett av 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga
avgivet betänkande »Vapenfri tjänst» samt på begäran av sammansatta
konstitutions- och bankoutskottet över betänkande med förslag till effektivisering
av riksdagens revisorers verksamhet i den del som avser ändrad
ordning för redovisning av revisorernas verksamhet och för inhämtande
av förklaringar i de av revisorerna upptagna ärendena.

I anledning av brister och otydligheter i lagstiftningen, vilka uppmärksammats
vid prövning av klagomål eller i samband med inspektioner, har
handlingarna i ett flertal ärenden överlämnats till vederbörande departementschef
eller pågående utredningar för kännedom.

Under år 1966 har jag för inspektion besökt myndigheter i Skaraborgs
län. Därvid besöktes
länsstyrelsen,

lantbruksnämnden, länsskolnämnden och länsnykterhetsnämnden,

överlantmätaren,

domkapitlet och stiftsnämnden,

skogsvårdsstyrelsen,

polismästaren i Falköping,

kronofogden i Mariestad,

socialvårdsbyrån i Mariestad,

socialbyrån i Skövde,

barnavårdsnämnderna i Tidaholm, Hjo och Karlsborg,
nykterhetsnämnderna i Hjo och Karlsborg,

häradsskrivarna i Mariestads, Skara, Falköpings, Lidköpings och Töreboda
fögderier,

katedralskolan i Skara,

Falbygdens sjukhus,

statens vårdanstalt för alkoholmissbrukare i Gudhem,
erkända nykterhetsvårdanstalten Lindåsen samt
Margretelunds yrkesskola.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Sandström har inspekterat följande
myndigheter i Stockholms län:

Södertörns och Svartlösa domsagor,
rådhusrätten i Södertälje,
åklagarmyndigheten i Södertälje samt
polismästaren i Södertälje.

På sätt framgår av de inledningsvis lämnade uppgifterna har antalet
klagomål under år 1966 uppgått till 1 553 mot 1 217 under 1965 och 1 239
under 1964. Antalet ärenden som upptagits på JO:s initiativ har uppgått till
164 under 1966 mot 190 under ettvart av åren 1965 och 1964. Härtill kommer
2 remisser. Hela antalet nya ärenden har under 1966 uppgått till sammanlagt
1 719 mot 1 412 under 1965 och 1 434 under 1964. Under år 1966
har såsom framgår av den lämnade redogörelsen avgjorts 1 689 ärenden
mot 1 552 under 1965 och 1 417 under 1964. Härigenom har antalet vid
årsskiftet 1966/67 balanserade ärenden stigit till 337 mot 307 vid föregående
årsskifte och 447 vid utgången av 1964. Av de till 1967 balanserade
ärendena har 9 inkommit före 1966; motsvarande siffra vid årsskiftet
1965/66 var 63. Av övriga till 1967 balanserade ärenden, eller 328 ärenden,
har 35 anhängiggjorts under första halvåret 1966 och återstoden, eller 293
ärenden, under samma års sista hälft.

Av de före år 1966 inkomna, ännu icke prövade 9 ärendena är icke
något färdigberett för avgörande. Det är med stor tillfredsställelse som jag
redovisar denna efter en kraftansträngning vunna förändring i arbetsläget
i förhållande till tidigare årsskiften. Det är nämligen av största betydelse
för JO-ämbetet att ärendena kan avgöras inom rimlig tid efter det de inkommit.

Jag vill tillägga att arbetsmängden inte låtit sig bemästra utan anlitande
av extra arbetskraft utöver den ordinarie juristpersonalen i en vida
större omfattning än föregående år. Sålunda har under hela året, utöver
den ordinarie personalen, anlitats fyra heltidsanställda domstols jurister och
under en del av året tre halvtidsanställda förvaltningsjurister, varjämte
tillfällig juristhjälp anlitats för särskilda mål.

Under min semester i februari och mars 1966 besökte jag U.S.A. och Canada.
Resan företogs i anledning av en inbjudan att hålla föredrag om JOämbetet
inför New York Bär Association. På begäran besökte jag ett stort

antal myndigheter i U.S.A. för att lämna upplysning om JO-institutionen.
Bl. a. besökte jag senatens subcommittee on administrative practice and
procedure i Washington, the legislative assembly i staten Californien, the
commission on Judical Qualifications i San Francisco, the New York City
Council och the secretary of state i staten Massachusetts samt i Canada
provinsen Ontarios regering. Vidare höll jag föredrag vid the Law Schools
vid Yale, Harward, New York och Stanford universities samt universitetet
i Toronto. Föredrag i samma ämne hade därjämte genom svenska utrikesförvaltningens
förmedling ordnats inför ett mycket stort antal sammanslutningar
i U.S.A. och i Ottawa i Canada. Utfrågningen efter föredragen visade
att intresset för JO-institutionen var enormt. Jag bör tillägga att jag ansett
mig oförhindrad att av Ford Foundation mottaga ett belopp av 1 100
dollars för att bestrida kostnaderna för resa till New York och till universiteten
i Yale och Harward. I övrigt har jag mottagit ersättning endast
från utrikesdepartementet.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1966 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

I. Redogörelse för ärenden rörande domstols-, åklagaren
ch exekutionsväsendet samt kriminalvården

A. Åtal och disciplinär åtgärd

1. Åtal mot häradshövding för dröjsmål med färdigställande
av domar och utslag i avgjorda mål m. m.

Livgedingets domsagas ägodelningsrätt höll under ordförandeskap av
häradshövdingen i domsagan Sven Aminoff huvudförhandling med syn den
23 augusti 1962 i mål angående besvär över förrättning avseende bestämning
av gränserna kring fastigheterna Karlsborg l1 och Välnäs 32 i Fogdö
socken, Vårfruberga kommun (J 62/1961). Därvid hördes fyra vittnen.
Förhören upptogs på fonetisk väg. Vid förhandlingens slut tillkännagavs
att utslag i målet komme att meddelas genom att hållas tillgängligt å rättens
kansli i Eskilstuna den 24 september 1962. Efter huvudförhandlingen höll
ägodelningsrätten samma dag enskild överläggning, varvid utslag beslutades.

Dagmar Åberg, ägare till fastigheten Karls borg l1, anförde besvär över
utslaget, vilka inkom till ägodelningsdomaren den 20 oktober 1962, vid
vilken tid utslaget ännu icke fanns tillgängligt. Därvid yrkade hon helt
bifall till vad hon i målet anfört samt hemställde »om förlängd tid för
besvärsskrivelsens inlämnande» till dess hon erhållit ägodelningsrättens
utslag.

Sedan utslaget sedermera den 1 augusti 1963 tillhandahållits, föreläde
ägodelningsdomaren (Aminoff) Dagmar Åberg i en samma dag avlåten skrivelse
att, vid äventyr att hennes besvärstalan eljest kunde bli avvisad,
senast den 29 samma månad komplettera besvärsinlagan, varjämte ägodelningsdomaren
förklarade att — därest Dagmar Åberg, sedan hon tagit
del av ägodelningsrättens utslag, icke önskade fullfölja sin besvärstalan —
hon hade att snarast inkomma med skriftlig återkallelse.

I en den 28 augusti 1963 dagtecknad, till Svea hovrätt ställd skrift, som
påföljande dag inkom till ägodelningsdomaren, förklarade sig Dagmar Åberg
återtaga sin besvärsinlaga.

Med anledning härav meddelade ägodelningsdomaren den 30 augusti 1963
följande beslut.

Sedan Dagmar Åberg den 20 oktober 1962 rättidigt inkommit med besvärsinlaga
i anledning av ägodelningsrättens utslag den 24 september 1962
och därvid anhållit om förlängd tid för utvecklande av sin talan, i anledning
varav ägodelningsdomaren den 1 augusti 1963 förelagt Dagmar Åberg att
senast den 29 i samma månad inkomma med avsedd komplettering, samt

Dagmar Åberg i en under gårdagen hit ingiven skrift förklarat sig återtaga
besvärsinlagan, konstaterar ägodelningsdomaren, att anledning till åtgärder
jämlikt 21 kap. 55 § andra stycket och 57 § jorddelningslagen icke längre
en^r u^*Ja§6t av den 24 september 1962 är laga kraftvunnet; till
följd härav skall, jämlikt 21 kap. 44 § nyssnämnda lag, ägodelningsdomaren
omedelbart å karta och förrättningshandlingar teckna bevis om fastställelsen.

I en den 16 september 1963 till ägodelningsdomaren inkommen skrift
anförde Dagmar Åberg, att det ankom på hovrätten att meddela föreläggande
om komplettering av besvärsinlagan och att ägodelningsdomarens beslut
den 1 augusti 1963 därför icke vore lagligen grundat. Med anledning
härav förklarade hon att hon återkallade sin i skriften den 28 augusti 1963
gjorda återkallelse av besvären samt att hon anförde besvär över beslutet
den 30 augusti 1963.

I utslag den 25 maj 1965 uttalade Svea hovrätt bl. a. följande.

Ägodelningsdomarens beslut den 30 augusti 1963 har inneburit, att ägodelningsdomaren
från vidare handläggning avskrivit Dagmar Åbergs mot
ägodelningsrättens utslag fullföljda talan.

Ägodelningsdomarens prövning av parts fullföljdsåtgärder är emellertid
enligt 21 kap. 55 § första stycket jorddelningslagen begränsad till frågan,
huruvida besvärstalan är fullföljd på föreskrivet sätt och inom rätt tid.

Prövningen av Dagmar Åbergs återkallelse av den fullföljda talan ankommer
således liksom prövningen av frågan om hon ägt återtaga återkallelsen
på hovrätten.

Enär ägodelningsdomarens förenämnda beslut förty saknar laga verkan,
prövar hovrätten lagligt undanröja beslutet.

Ägodelningsdomaren har ej heller varit behörig att meddela sådant föreläggande,
som innefattas i skrivelsen den 1 augusti 1963. På grund härav
och med hänsyn till innehållet i skrivelsen samt till omständigheterna i
övrigt kan Dagmar Åberg icke anses bunden av sin återkallelse av besvären
över ägodelningsrättens utslag.

Hinder möter därför icke att till prövning upptaga dessa besvär.

Dröjsmål med expediering av dom hade förekommit även i följande fall.

I mål mellan allmän åklagare, å ena, samt häktade diversearbetaren P. O.

J. Hegethorn, å andra sidan, angående grov stöld m. m. (B 432/1962) höll
Livgedingets domsagas häradsrätt under Aminoffs ordförandeskap huvudförhandling
den 14 och den 17 januari 1963. Därvid hördes en målsägande
och sex vittnen. Förhören upptogs på fonetisk väg. Domen avkunnades i
parternas närvaro den 17 januari 1963 genom återgivande av domskäl och
domslut jämte meddelande av fullföljdshänvisning. Genom domen dömdes
Hegethorn för bl. a. grov stöld och förskingring till straffarbete nio månader,
vilket straff till en tid av fyra månader skulle anses verkställt genom
Hegethorns hållande i häkte; med verkställighet av straffet i övrigt
skulle villkorligt anstå under en prövotid av tre år, varunder Hegethorn
skulle stå under övervakning.

Åklagaren fullföljde talan mot domen samt hemställde i vadeinlagan om
uppskov med utvecklandet av sin talan till den 21 februari 1963, enär han
icke haft tillfälle att närmare studera domen. I skrivelser den 21 februari,
den 5 och 26 mars, den 26 april samt den 28 juni 1963 till Svea hovrätt,
vilka ingivits till häradsrätten — med undantag för skrivelsen den 26 april
som med posten insänts till hovrätten, varifrån den synes ha vidarebefordrats
till häradsrätten — anhöll åklagaren av samma anledning om ytterligare
anstånd med utvecklandet av vadetalan.

Häradsrättens dom synes ha varit tillgänglig för parterna först i mitten
av november 1963.

I skrivelse den 25 november 1963, som inkom till domsagan påföljande
dag, återkallade åklagaren sin vadetalan. Häradsrättens akt, vadeinlagan
jämte övriga skrivelser från åklagaren inkom till Svea hovrätt den 27 november
1963.

Sedan jag i juni 1965 fått kännedom om de beträffande ovannämnda
båda mål nu redovisade omständigheterna, infordrade jag genom remissskrivelse
den 3 juni 1965 yttrande från Aminoff i de hänseenden som angavs
i en vid skrivelsen fogad promemoria (i fortsättningen benämnd remisspromemorian)
.

I ett den 28 oktober 1965 dagtecknat yttrande framförde Aminoff icke
några erinringar mot de ovan relaterade faktiska förhållandena i målen.
Som förklaring till dröjsmålen anförde han inledningsvis bl. a. följande.

Arbetsförhållandena vid domsagan var under den period, då de med
detta ärende avsedda missförhållandena inträffade mycket ansträngda,
vilket han tidigare informerat mig om såväl vid min inspektion av domsagan
den 9 maj 1963 som i yttrande över vissa vid inspektionstillfället
gjorda iakttagelser. Orsakerna var trefaldiga, dels hade tingshuset under
pågående kansliarbete blivit helt ombyggt under tiden juni 1961—september
1962, dels rådde i fråga om såväl domar- som kanslipersonal en påtaglig
underbemanning i förhållande till den ökning av mål och ärenden som
sedan några år var skönjbar och dels var den tekniska hjälpapparaturen
otidsenlig, vilket särskilt gällde ljudupptagningsapparaterna; först i slutet
av 1963 installerades tidsenliga sådana i tingshusen i Strängnäs och Eskilstuna.

Rörande anledningen till att ägodelningsrättens utslag i målet J 62/1961
icke tillhandahölls parterna inom föreskriven tid anförde Aminoff i huvudsak
följande.

Anledningen till dröjsmålet med utslagets tillhandahållande var i första
hand den intensiva brottmålsgången hösten 1962—1963, varav följde
såväl att de allmänna tingen blevo väsentligt längre och mer arbetskrävande
än normalt som att besvärliga extra ting för huvudförhandling med
häktade och likställda började överflöda med en intensitet som var över -

mäktig domsagans domareorganisation, därvid, åtminstone såvitt mina
upprepade försök gåvo vid handen, den vid denna tid rådande synnerliga
svårigheten att få fiskal insatt som hjälpdomare medverkade till att det
prekära läget blev — jag har i något sammanhang fällt uttrycket »abnormt»
■—• svårbemästrat; till dröjsmålet i förevarande fall medverkade
jämväl det förhållandet, att jag uppmärksammade att de gjorda vittnesmålsutskrifterna
uppvisade påtagliga luckor, särskilt beträffande lämnade
uppgifter om gränsstenar och iakttagelser rörande vissa äldre och å lagaskifteskartan
utsatta orienteringspunkter (såsom tidigare uthus och liknande)
, vilka uppgifter ägodelningsrätten vid avgörandet fäst avseende vid;
enär dessa uppgifter kunde antagas återfinnas i avsnitt, som utskrivaren
betecknat »ohörbart», samt protokollföraren — ts Anderberg var hela hösten
1962 helt i anspråk tagen för sitt eget, då mycket omfattande tingsarbete,
fanns icke tillgänglig någon i bevisupptagningen insatt kvalificerad
kontrollavlyssnare, förrän jag under tiden för min semester i juli 1963 förfogade
över erforderlig tid. Detta blev dock icke fallet förrän efter den
20/7 1963.

Beträffande en i remisspromemorian angiven fråga om hovrätten underrättats
om att utslaget icke färdigställts inom föreskriven tid eller om eljest
någon åtgärd vidtagits för att minska tidsutdräkten med utslagets färdigställande
uttalade Aminoff bl. a. följande.

Någon skriftlig anmälan till hovrätten om dröjsmålet hade han icke avsänt.
Däremot tog han under hösten 1962 nästan varje vecka telefonkontakt
med hovrättens administrativa avdelning (t. f. byrådirektören Anders
Knutsson eller fiskalen Hans Danelius) rörande möjligheten att erhålla fiskal
såsom vikarie och orienterade därvid avdelningen om det svåra målbelastningsläget
vid domsagan. Några anteckningar om dessa samtal hade
han icke gjort och ej heller å administrativa avdelningen hade anteckningar
förts därom. Han var emellertid säker på att han efter återkomsten från
semester den 20 augusti 1962 satt sig i förbindelse med den administrativa
avdelningen (troligen Knutsson) och förhört sig om möjligheterna att få
fiskal förordnad för ett 2-dagars brottmål. Han ville minnas, att han därvid
underrättats om att antalet fiskaler i tjänst var otillräckligt för hovrättens
eget behov samt hänvisats att sätta en förhållandevis lång tid för utslaget i
jorddelningsmålet. Troligen i början av oktober hade han utan framgång
återkommit i frågan. I mitten av oktober hade han förhört sig om möjligheten
att få fiskal förordnad att hålla ett extrating (fyra dagars huvudförhandling
i ett brottmål), därvid dröjsmålet med jorddelningsutslaget och
det allmänna belastningsläget berörts. Han erhöll (troligen av Danelius)
svaret att fiskal icke kunde tillhandahållas för vikariat över flera dagar
men utlovades en välvillig inställning till frågan om att förordna fiskal för
någon enstaka tingsdag. I enlighet med detta löfte förordnades sedermera
fiskaler som ordförande å ett extrating den 31 oktober och ett allmänt
ting den 20 november. I syfte att fästa statsmakternas uppmärksamhet å
domsagans behov av — förutom tingsdomare —- fiskalskompetent biträde

avlät han skrivelser den 8 januari 1863 till hovrätten och den 26 januari
samma år till justitiedepartementet med begäran om fiskalskompetent biträde
från den 1 april 1963. Därjämte uppvaktade han i frågan i slutet av
januari t. f. presidenten i hovrätten samt statsrådet Herman Kling. Vid
dessa uppvaktningar framhöll han det dröjsmål med färdigställande av expeditioner,
som redan var ett faktum i jorddelningsmålet och i vissa bötesmål
samt att sådana dröjsmål med expeditioner kunde befaras få en allmännare
förekomst om icke hjälpdomarkraft tillfördes domsagan. Framställningarna
fick till följd att f. d. häradshövdingen G. Beling förordnades som
hjälpdomare 15/2—30/6 1963, vilket förordnande sedermera i olika omgångar
utsträcktes till utgången av 1963 och nyupprättades den 1 oktober
1964 till utgången av juni 1965. Vid JO:s inspektion tillfrågades Aminoff
avslutningsvis huruvida det förelåg några avgjorda mål, vari expeditionerna
icke medhunnits. Därvid upplyste han att i ett jorddelningsmål (varmed
han avsåg nu ifrågavarande mål) dröjsmål förelåg men att han tillsett att
den sakägare som var missnöjd bevakat sin talan genom att inkomma med
fullföljdsinlaga. Vidare omnämnde han att det förelåg en icke expedierad
brottmålsdom, mot vilken åklagaren reservationsvis anfört vad i avbidan
på att kunna taga del av utskrift av målsägandens utsaga vid huvudförhandlingen,
varmed han åsyftade domen i målet mot Hegethorn. Han hade
uttryckt sig optimistiskt om utsikten att inom den närmaste tiden medhinna
expeditionerna. JO hade reagerat mot uttrycket att åklagaren anmälde
vad reservationsvis, men mer hade icke blivit talat om dessa avgöranden.
—-1 framställning den 4 juni 1963 till Svea hovrätt med hemställan
om fiskalskompetent biträde och om fortsatt förordnande för Beling uttalade
Aminoff om belastningen våren 1963 att »den otvetydigt ådagalagt
den dåvarande domarorganisationens otillräcklighet, vilket medfört en allmän
svårighet att medhinna expeditioner» samt tilläde följande: »Sålunda
eftersläpade särskilt bötesmålen, vilka knappast hunnit expedieras förrän
efter 4 veckor, samt hade det i fråga om tre domar under mitt ordförandeskap,
vari domskrivningen är förhållandevis omständlig (däribland ett ägodelningsrättsmål)
visat sig svårt att få erforderlig tid för det slutliga avfattandet.
» Med de tre domarna hade han avsett de båda nu ifrågavarande
samt en dom i mål om vårdnad av barn i äktenskap, vilken dom expedierats
med fyra veckors försening. Framställningen hade lett till att fiskalskompetent
biträde tillförts domsagan från den 1 september 1963.

Rörande i remisspromemorian upptagna frågor om dels grunden för ägodelningsdomarens
behörighet att förelägga Dagmar Åberg att komplettera
besvärsinlagan och att meddela beslutet den 30 augusti 1963, dels anledningen
till att i kompletteringsföreläggandet intogs uttalandet att Dagmar
Åberg — därest hon, sedan hon tagit del av ägodelningsrättens utslag, icke
önskade fullfölja sin besvärstalan — hade att snarast inkomma med skriftlig
återkallelse anförde Aminoff i huvudsak följande.

Den dag utslaget meddelats, den 24 september 1962, hade Dagmar Åbergs
make efterhört utslagets innehåll och därvid förklarat sig missbelåten med
detsamma. Ungefär en vecka före besvärstidens utgång hade Aminoff
ringt upp makarna Åberg och framhållit bl. a. att Dagmar Åberg för att
bevara sin rätt till fullföljd borde åtminstone reservationsvis anföra besvär
och samtidigt, under åberopande att utslaget icke förelåg utskrivet, begära
ny tid för ingivande av slutlig besvärsinlaga. Han hade ansett den väsentliga
innebörden av Dagmar Åbergs den 20 oktober 1962 inkomna skrift vara
att hon anmälde laga förfall för att icke ha bestämt huruvida hon önskade
fullfölja besvärstalan mot utslaget och begärde utsättande av ny tid att
inkomma med slutlig besvärsinlaga. Med beslutet den 1 augusti 1963 hade
Aminoff avsett att meddela beslut om utsättande av sådan ny tid. Han
hade med stöd av It B 32 kap. 7 § eller i vart fall grunderna för detta
lagrum ansett att ägodelningsdomaren vore behörig därtill. Dagmar Åberg
hade emellertid i sin anmälan om laga förfall förmält sig anföra besvär
och det hade stått klart för Aminoff att hon i följd därav, därest hon inom
fristen bestämde sig för att icke fullfölja talan mot utslaget, icke kunde
enbart underlåta inkomma med besvärsskrift utan hade att skriftligen
återkalla sin besvärstalan. Aminoff hade ansett att Dagmar Åberg i beslutet
om utsiittande av ny tid borde göras uppmärksam på detta, vilket varit
anledningen till passusen att, om hon icke önskade fullfölja sin besvärstalan,
hon hade att snarast inkomma med skriftlig återkallelse. Beslutet
hade emellertid kommit att formuleras på ett sätt som icke motsvarade
den bakomliggande tankegången. Det hade sålunda erhållit formen av ett
föreläggande för Dagmar Åberg att komplettera besvärsinlagan. Därigenom
hade Aminoff överskridit ägodelningsdomarens behörighet. — Vid meddelandet
av beslutet den 30 augusti 1963 hade Aminoff utgått från att i
följd av beslutet den 1 augusti 1963 om utsättande av ny tid ägodelningsdomaren
ägde besluta över en före fristens utgång framställd begäran om
återtagande av besvärsinlagan. Sedermera hade han insett att fråga om
besvärsinlagas återtagande tillhörde rättsmedelsinstansens exklusiva prövning,
varför han genom beslut den 30 augusti 1963 överskridit ägodelningsdomarens
behörighet.

Rörande målet allmän åklagare ./. P. O. J. Hegethorn anförde Aminoff
angående anledningen till att domen icke hållits tillgänglig inom föreskriven
tid i huvudsak följande.

Om anledningen till dröjsmålet androg jag i skrivelse till hovrätten i samband
med aktens insändande den 26 november 1963: Dröjsmålet med insändandet
sammanhänger med å ena sidan den tiden januari—oktober
1963 domaravdelningen åvilande osedvanliga arbetsbelastningen (antalet
tingsdagar 1/1—30/6 1963 70 st. mot 53 st. motsvarande tid 1962; tiden
1/7 till dags dato uppgår tingsdagantalet till 52 mot 48 motsvarande tid
1962), och å andra sidan den synnerligen underhaltiga fonetiska apparatur
varöver domsagan hittills förfogat vars tekniska brister och deras förlamande
inverkan på utskriftsverksamheten framträtt markant när — såsom
under halva våren 1963 — ett flertal mål med vidlyftig muntlig bevisupptagning
förehafts i tät följd samt utskrifter erfordrats i praktiskt taget
samtliga mål. Enär i förevarande mål åtalet i hög grad byggt på målsägandens
uppgifter — och denne vid ett två dagar omfattande förhör gång efter
annan ändrat sina. uppgifter i relevanta hänseenden, med ett flertal åtals -

justeringar som följd — hemställde åklagaren, samtidigt som han anmälde
att han avsåg att reservationsvis fullfölja vadetalan, att han skulle innan
han slutligen bestämde sig i fullfölj dsfrågan lämnas tillfälle att ta del av utskrifter
av de mera betydelsefulla bevisutsagorna. Till följd av vissa oklarheter
beträffande åklagarens och målsägande^ slutliga ståndpunkter beträffande
vissa av åtalet omfattade föremål varutinnan åtalet för tillgrepp
ogillats (av mig och protokollföraren var för sig förda memorialanteckningar
voro därvidlag icke entydiga), ansåg jag mig icke kunna slutgiltigt i
domen angiva åklagarens ansvarspåståenden i dessa delar innan även jag
tagit del av utskrifter av den fonetiska upptagningen av målsägandens vid
rätten avgivna utsaga. Denna utskrift kom mig i kontrollavlyssnat skick
tillhanda först i slutet av sistlidne oktober, därvid den omedelbart tillsammans
med övriga förhörsutskrifter tillställdes åklagaren. Domen förelåg och
expedierades den 16 november. På åklagarens särskilda begäran hade med
insändandet anstått, tills åklagaren slutgiltigt bestämt sig i fullfölj dsf rågan.

Rörande frågan huruvida hovrätten dessförinnan underrättades om att
domen icke färdigställts inom föreskriven tid eller om eljest vidtogs någon
åtgärd för att minska tidsutdräkten med domens färdigställande anförde
A min pff bl. a. följande.

Sedan han avlåtit skrivelserna den 8 och 26 januari 1963 om behovet av
fiskal, höll han regelbunden kontakt med administrativa avdelningen, varvid
han framhöll att läget försämrades. Dessa kontakter skedde nog med
Danelius, som antagligen utgått från att Belings knytande till domsagan
skulle vara tillfyllest för balansens avhjälpande. I vart fall fick Aminoff det
beskedet att fiskal icke kunde ställas till ens kortvarigt förfogande för det
dåvarande. Emellertid erhöll han domskrivningsledighet under 22 dagar i
juli med tingsnotarie som huvudsaklig vikarie. Utskriften av målsägandeförhöret
i målet (109 sidor) hade då ännu icke medhunnits. Av denna anledning
blev domskrivandet ytterligare försenat. Protokollföraren avlyssnade
icke förhöret förrän detta den 12 september 1963 förelåg utskrivet. I

I remisspromemorian anmodades Aminoff att inkomma med uppgift på
huruvida det förelåg eller under de två senaste åren förelegat något färdigbehandlat
mål eller ärende vari dom eller beslut icke färdigställts inom
föreskriven tid. Med anledning därav anförde Aminoff i huvudsak följande.
Såvitt han kunnat finna förelåg för närvarande icke något mål eller ärende,
vari dom eller beslut icke färdigställts inom föreskriven tid. Vid genomgång
av de mål, som under hans ordförandeskap handlagts eller avgjorts från och
med den 1 juli 1963, hade han uppmärksammat bl. a. följande väsentliga
dröjsmål.

T 63/1962. Valo Allonen ./. Clara Bäckström ang. fastighetsköp. Målet
handlagt 11 och 12 mars 1964, dom meddelad 31/3 1964, varigenom käromålet
ogillades. Parterna erhöllo domsdagen del av domslutet. Dom expedierades
först 23/6 1965. Käranden fullföljde vadetalan och akten insändes
till hovrätten den 28/6 1965.

I fråga om denna försening har jag intet att andraga till mitt försvar. Vis -

serligen förhöll det sig så, att käranden i ett år 1963 anhängiggjort mål avseende
utfående av påstådda löne- och provisionstillgodohavanden tiden
2/5 1955—31/1 1958, i vilket Beling hållit en misslyckad förberedelse,
pockade på att med förtursrätt — på grund av anspråkets ålder — få tid
utsatt för fortsatt förberedelse. Till en början hade jag utsett fiskalen Fröhling
att tjänstgöra som ordförande, men i och med att denne inkallades till
militärtjänst uppstod ett annat läge. Enär jag av Belings redogörelse från
första förberedelsen förstod att det skulle bli en synnerligen ömtålig förhandling
att leda, ansåg jag mig icke böra överlåta den å Fröhlings vikarie, utan
— sedan jag först, utan framgång, försökt få käranden att avstå från förberedelse
tills Fröhling återkom — beslöt jag att själv leda den första. Sedan
jag väl börjat leda ett förberedelsesammanträde, ansåg jag det vara
lämpligast att jag fortsatte förberedelsen. Den kom att vara under sju
dagslånga förhandlingsdagar tiden 10/4 1964—15/1 1965. Efterarbetet
med protokoll från sammanträdena var likaledes besvärligt och tog väsentligt
större del av min tingsfria tid i anspråk. Detta nämnes icke som försvar
utan som belysning av hur nedslitningen hunnit avtrubba min klarsyn.

Jag vidgår att jag är ensam ansvarig för den försening som härvidlag
förelupit och som tyvärr orsakat part förlust. Genom Svea Hovrätts dom
den 25/10 1965 har hovrätten, sedan ny bevisning förebragts av Allonen,
ålagt Clara Bäckström att till Allonen utge 5.800 kr jämte fem procent årlig
ränta. Jag har till Clara Bäckströms ombud, advokaten G. Wetterström,
Eskilstuna, ntfäst mig att när hovrättsdomen vinner laga kraft till henne
utgiva den del av räntan som belöper mellan tidpunkten då akten rätteligen
skulle ha insänts till hovrätten — den 28/4 1964 — och dagen för aktens
insändande, den 28/6 1965, eller 340 kr (enligt ett av Aminoff till JO-expeditionen
ingivet postkvitto har han den 15 december 1965 till Wetterström
översänt 340 kronor).---

B 341/1964. Åkl. jämte målsäganden Anna Poon ./. H. V. Karlsson och
N. S. Enger angående stöld. Hf 6/10 1964. Dom 20/10, DB 287 (åtal ogillat;
Enger förpliktad utgiva viss mindre ersättning med 84 kr. jämte kostnader).
Anna Poon och Enger — som lämnats information om domens innehåll
— har fullföljt vadetalan. Dom tillgänglig först 13/7 1965.

Domen tillhörde gruppen skrivmål och var förhållandevis omständlig att
skriva. Även om domsarbetets momentana åsidoläggande till dels sammanhängde
med en önskan att få bättre tid för remisskrivande, är jag ensam
ansvarig för förseningen.

B 481/1963. Allm. åkl. jämte målsäganden G. Öhrfeldt ./. E. Åsberg ang.
åtal för förskingring m. m. Hf 2 — 4/2 1965; dom 4/2, DB 52 (åtal och ersättningstalan
ogillad; Öhrfeldt ålagd återgälda statsverket de särskilda
kostnader, 3.000 kr., som belöpa å offentlige försvararens tillvaratagande av
Åsbergs rätt gentemot Öhrfeldts anspråk). Öhrfeldt har fullföljt vadetalan.
Dom exp. till parterna 5/7 1965. Domskrivandet var omständligt. Även om
mitt engagemang i övervakningsnämnd just vid tiden för domen var förenat
med så mycket krävande arbete att det var förenat med svårigheter att
medhinna skrivandet av omständliga domar, vidgår jag att jag är ensam
ansvarig för förseningen.

Härjämte redovisade Aminoff 32 mål, vari föreskriven expeditionstid för
dom eller beslut överskridits med mellan några dagar och knappt två månader.

Rörande anledningen till dröjsmålen anförde Aminoff följande.

Som en allmän kommentar till dessa dröjsmål kan utsägas att missförhållandena
hösten 1963 hade sin grund i att — i syfte att icke tillåta belastningen
växa domsagan helt över huvudet — tingen överbelastades i sådan
grad att de blevo tungsamma och mycket efterarbetskrävande; under året
1964 avtecknar sig till och från, särskilt under oktober—november, arbetet
med att besvara de remisser JO-inspektionen i maj 1963 föranledde såsom
en balansinspirerande faktor; och under våren 1965 antydes den hämmande
inverkan som övervakningsarbetet — särskilt under första kvartalet —
korn att utöva å domsagoarbetet.

Aminoff anförde slutligen, att under de fem år han varit häradshövding
arbetsbördan medgivit allenast avkortad semesterledighet, nämligen 36
dagar 1961, 40 dagar 1962, 23 dagar 1963 och 1964 samt 32 dagar 1965.

Med anledning av vad Aminoff anfört rörande sina kontakter med hovrättens
administrativa avdelning under hösten 1962 lät jag hålla förhör
med hovrättsfiskalema Anders Knutsson och Christer Leijonhufvud samt
inhämta yttrande från hovrättsfiskalen Hans Danelius.

Knutsson, som tjänstgjort vid administrativa avdelningen från hösten
1960 till och med september 1962, uppgav att han icke hade något minne
av att han därvid fått kännedom om att vid Livgedingets domsaga förekommit
dröjsmål med avfattandet av dom i färdigbehandlat mål, men att
han däremot känt till att arbetsförhållandena i domsagan var ansträngda.
Leijonhufvud, som tjänstgjort vid administrativa avdelningen från den 1
januari 1962 till och med september 1965, anförde att han icke hade något
minne av att under åren 1962—1963 ha fått uppgifter om att i domsagan
förekommit dröjsmål med avfattandet av domar i avgjorda mål, att han
däremot under den tid han tjänstgjort vid avdelningen haft ett allmänt
intryck av att Aminoff hade besvärliga arbetsförhållanden, att han, om
denne begärt personalförstärkning för att hinna avfatta dom i ett sedan
lång tid avdömt mål, omedelbart skulle ha tagit kontakt med presidenten
eller dennes ställföreträdare, varefter utomordentliga åtgärder skulle ha vidtagits
från hovrättens sida, att han vid något tillfälle, möjligen våren 1965,
ryktesvis hört att Aminoff i något eller några mål icke färdigställt dom eller
beslut, trots att meddelande därav skett för lång tid sedan, att detta
omgående rapporterats för ställföreträdande presidenten samt att det enligt
Leijonhufvuds mening vore alldeles klart att, om Aminoff klart omtalat
att betydande dröjsmål förekom med avfattande av domar i färdigbehandlade
mål, från hovrättens sida skulle ha vidtagits utomordentliga åtgärder
för att råda bot på dessa förhållanden. Danelius uppgav att han tjänstgjort
såsom tillförordnad byrådirektör från sommaren eller hösten 1962 till
våren 1964, att Aminoff under denna tid vid åtskilliga tillfällen ringt för
att framlägga sin syn på personalläget i domsagan och begära personal -

förstärkningar samt att Danelius icke nu kunde erinra sig huruvida Aminoff
därvid även meddelat att betydande försening förelåg med avfattande av
dom i ett eller flera redan avgjorda mål.

Genom remiss den 11 november lät jag underrätta Aminoff om att han
vore misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom

1. det dröjsmål han i målet angående besvär över förrättning avseende
bestämning av gränserna kring fastigheterna Karlsborg l1 och Välnäs 32
i Fogdö socken (J 62/61) låtit komma sig till last med avseende å färdigställandet
av utslaget;

2. att — sedan utslaget den 1 augusti 1963 tillhandahållits — i skrivelse
samma dag meddela föreläggande för klaganden att inom viss tid komplettera
av henne mot utslaget anförda besvär och att i samma skrivelse uttala
att — därest klaganden, sedan hon tagit del av utslaget, icke önskade fullfölja
sin besvärstalan — hon hade att snarast inkomma med skriftlig återkallelse; 3.

att i beslut den 30 augusti 1963 avskriva klagandens mot ägodelningsrättens
utslag fullföljda talan från vidare handläggning;

4. det dröjsmål han i målet mot Hegethorn (B 432/1962) låtit komma
sig till last med avseende å färdigställandet av domen och expedieringen till
hovrätten av akten jämte vadeinlagan;

5. de dröjsmål han i målen Valo Allonen ./. Clara Bäckström (T 63/
1962), allmän åklagare m. fl. ./. N. S. Enger m. fl. (B 341/1964) och allmän
åklagare m. fl. ./. E. Åsberg (B 481/1963) låtit komma sig till last med avseende
å färdigställandet av domarna och expedieringen av akterna till hovrätten.

Samtidigt lämnades Aminoff tillfälle att i yttrande till mig angiva den
ytterligare utredning han ansåg sig böra påfordra ävensom anföra vad han
eljest aktade nödigt.

I avgivet yttrande anförde Aminoff att han beträffande punkten 2 icke
kunde inse, att han därutinnan gjort sig förfallen till tjänstefel.

I fråga om punkterna 1, 3—5 förklarade Aminoff, att han redan i sitt
tidigare yttrande vidgått felaktigt förfarande. Beträffande punkten 1 anförde
han följande.

Vad punkten 1 angår gör jag gällande, att jag redan innan dröjsmålet
inträffat till adnn avdelningen anmält fara för sådant och därefter oavbrutet
hållit hovrätten informerad om utvecklingen (ävensom utslagsdröjsmålet)
men hela tiden fått veta, att fiskalsbehovet var sådant att endast verkligt
allvarliga fall, häradshövdings sjukdom och liknande, för det dåvarande
kunde tillgodoses.

Rörande de under punkt 5 angivna målen framhöll Aminoff, att anledningen
till dröjsmålen i dessa fall varit den honom åvilande arbetsbördan,
därvid han särskilt nämnde bl. a. besvarandet av tolv JO-remisser, hand -

läggningen av två besvärliga och tidsödande tvistemål och verksamheten
såsom ordförande i övervakningsnämnd, vilken under våren 1965 sysselsatt
honom över 42 timmar i veckan.

Härjämte underströk Aminoff den stora ökning av arbetsbelastningen
vid domsagan, som ägt rum under hans tid som häradshövding. Därvid omnämnde
han bl. a., att han under 1961—65 handlagt sju mål, i vilka förhandlingarna
pågått mellan tre och 18 dagar, samt framhöll att han räknade
med att han under åren 1962—64 fullgjort omkring två domares arbetsuppgifter
utöver de rena chefsuppgifterna, vilka han uppskattade till
omkring 1/4 dagligt dagsverke.

Med anledning av Aminoffs uppgift att han redan före dröjsmålet med
färdigställandet av utslaget i jorddelningsmålet till hovrättens administrativa
avdelning muntligen anmält fara för sådant dröjsmål och därefter oavbrutet
hållit hovrätten informerad om utvecklingen ävensom utslagsdröjsmålet
lät jag genom befattningshavare vid min expedition dels infordra
uppgift från Aminoff huruvida han — utöver nämnda tillfällen i oktober
1962 och januari 1963 — vid ytterligare något tillfälle till hovrätten anmält
dröjsmålet med färdigställandet av utslaget i jorddelningsmålet samt
huruvida han vid ifrågakomna tillfällen klart uttalat att dröjsmålet gällde
avfattandet av ett långt tidigare meddelat utslag, dels ock inhämta upplysningar
från ställföreträdande presidenten i Svea hovrätt, f. d. lagmannen
Sten Björklund.

Aminoff anförde i avgivet yttrande bl. a. följande: Han ville minnas, att
han den 6 eller 7 september 1962 per telefon talat med Knutsson om möjligheten
att få ledigt från något av de allmänna tingen den 11 eller 18 september
för att säkerställa jorddelningsutslagets expedierande. Det överensstämde
alltså med hans minnesbild, att något dröjsmål med utslaget ej inträffat
vid hans samtal med Knutsson. Vid samtalet i mitten av oktober
1962 med Danelius hade Aminoff redogjort för sina samtal med Knutsson
samt tillagt att nu var det befarade eftersläpet med jorddelningsutslaget ett
faktum sedan några veckor. Han hade det intrycket att Danelius fattat
detta. Rörande målet Valo Allonen ./. Clara Bäckström anförde Aminoff
bl. a., att Leijonhufvud vid något telefonsamtal under hösten 1964 —
när Aminoff berörde det domseftersläp som förelåg och kunde befaras
komma att öka — uttalat att i den föreliggande situationen fick hovrätten
försöka se på detta missförhållande med förståelse.

Björklund uppgav bl. a. följande. I hans fickalmanacka var för den 31
januari 1963 antecknat Aminoffs namn, varav torde framgå att denne
besökt honom den dagen; han kunde dock icke erinra sig besöket. Han kom
däremot ihåg att han haft telefonsamtal med Aminoff angående domsagans
behov av arbetskraft. Han hade icke något minne av att Aminoff för
honom framhållit att dröjsmål förelåg med färdigställande av expeditioner
i ett jorddelningsmål och i vissa bötesmål och att sådana dröjsmål kunde

befaras få en allmännare förekomst om icke hjälpdomarkrafter tillfördes
domsagan. Björklund kunde dock icke bestrida att Aminoff sagt detta, men
han hade icke något minne därav. Han ansåg dock att han borde ha kommit
ihåg en sådan motivering för arbetskraftsförstärkning. Han trodde icke att
dessa dröjsmål omnämnts i samband med frågan om sådan förstärkning.

Sedan Aminoff beretts tillfälle att yttra sig över de av Björklund lämnade
upplysningarna inkom Aminoff med yttrande, vari han anförde bl. a.
följande: Vid uppvaktningen inför Björklund hade han hänvisat till sina
två skriftliga framställningar i januari 1963 om fiskalskompetent biträde
och framhållit det mycket bekymmersamma arbetsläget i domsagan. Hans
minnesbild vore, att han i detta sammanhang tillagt, att hans oro för belastningsutvecklingen
syntes honom desto mer befogad som svårigheter redan
förelåg att frigöra erforderlig tid för domsskrivning i icke-förtursmål,
med påföljd att dröjsmål med färdigställande av expeditioner förelupit
icke endast i bötesmål utan sedan en tid även i ett jorddelningsmål. Han
hade icke något minne av att Björklund närmare förhört sig om omfattningen
av dröjsmålen utan hade minnesbilden att denne tagit avsked med
ett beklagande att hovrätten icke kunde lämna någon utfästelse om domarhjälp.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog jag den 10 februari
1966 åt byråchefen Per Lundbergh att vid Svea hovrätt väcka och utföra
åtal mot Aminoff enligt en av mig samma dag utfärdad instruktion. I instruktionen
anförde jag såvitt här är av intresse — efter att ha upptagit
ovan redovisade förhållanden — följande. I.

I. Dröjsmål med avfattandet av domar

Stadganden i 17 kap. 9 § (tvistemål) resp. 30 kap. 7 § RB (brottmål)
reglerar inom vilken tid efter huvudförhandlingen domen skall meddelas.
Sålunda stadgas i 17:9 andra stycket följande.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras
på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om
ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två
veckor efter förhandlingens avslutande.---

30:7 RB innehåller motsvarande bestämmelser med bl. a. den skillnaden
att rätten endast om rådrum för domens beslutande eller avfattande finnes
oundgängligen erforderligt, må besluta anstånd därmed.

I mål eller ärende vid domstol skall expedition, som innefattar dom eller
slutligt beslut och som utfärdas för part, tillhandahållas inom en vecka
från den dag då domen eller beslutet meddelades. När dom eller beslut

meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli skall expeditionen
tillhandahållas när domen eller beslutet meddelas (17 § expeditionskungörelsen;
motsvarande bestämmelser återfanns i 16 § i den intill utgången av
1964 gällande expeditionslösensförordningen, därvid tiden dock i det förstnämnda
fallet angavs till sex dagar).

I 50 kap. 5 § och 51 kap. 5 § RB stadgas, att underrätt skall, om vadetalan
i tvistemål resp. brottmål ej avvisas, efter utgången av angivna tid —
fyra veckor från dagen för domen — utan dröjsmål till hovrätten insända
vadeinlaga!! med därvid fogade handlingar samt akten i målet. Beträffande
jorddelningsmål gäller i detta hänseende särskilda i jorddelningslagen
intagna bestämmelser av innehåll bl. a., att ägodelningsdomaren genom kungörelse
skall förelägga icke klagande delägare att inom viss tid inkomma
med förklaring (21 kap. 55 §) samt att handlingarna först efter utgången
av förklaringstiden skall översändas till hovrätten (21 kap. 57 §).

I följd av rättens beslut om meddelande av domarna i förevarande mål
ålåg det sålunda Aminoff att i målen B 432/1962 (Hegethorn) och B 481/
1963 (allm. åkl. m. fl. ./. E. Åsberg) inom sex resp. sju dagar från dagen för
domens meddelande och i övriga förut närmare angivna mål samma dag domen
meddelades ha domen definitivt utformad med expeditionsexemplar
redo för parterna.

Av utredningen framgår att domarna i förevarande mål icke såsom vederbort
å rätt dag funnits tillgängliga i skriftligen avfattat skick utan först
långt senare. Dröjsmålet har i de olika målen uppgått till nästan 15 månader
(målet Valo Allonen ./. Clara Bäckström), omkring 10 månader
(jorddelningsmålet och målet mot Hegethorn), mer än 8% månad (målet
åkl. m.fl. ./. N. S. Enger in. fl.) samt mer än 4% månad (målet allm. åkl.
m. fl. ./. E. Åsberg). Enligt vad Aminoff vitsordat har dröjsmålen berott på
att han försummat att tidigare färdigställa domarna.

Det är uppenbart att dröjsmål av så anmärkningsvärd längd som i förevarande
mål står i flagrant strid med den grundläggande tankegången bakom
17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB. Det finns därför starka skäl att närmare
granska vilka förhållanden som föranlett tidsutdräkterna. Därvid bör
redan från början framhållas att när ett mål nått så långt i handläggningen
att allt processmaterial är framlagt och parterna överlämnat målet till domstolens
prövning, det för domstolen är ett göromål av hög angelägenhetsgrad
och förtursnatur att få målet avgjort. Förturskaraktären av ett sådant mål
är grundat på det förhållandet, att förhandlingsskedet är avslutat. Stadgandet
i 17:9 resp. 30:7 RB bör från den nu berörda synpunkten uppfattas
som en förtursbestämmelse, jämförbar med bestämmelser som med hänsyn
till måls karaktär fastställer frister eller i annan form anger förtur.

Intet av målen kan anses ha varit av verkligt vidlyftig beskaffenhet.
Huvudförhandlingarna har i tre av dem pågått mer än en dag (åkl ./. Hege -

thom två dagar; Allonen ./. Clara Bäckström 1% dag och åld. m. fl. ./.
Åsberg knappt tre dagar). Sedan domarna väl var beslutade, synes själva
avfattandet av dessa icke varit särskilt betungande eller krävt någon längre
tid.

Att Aminoff innehar en arbetstyngd tjänst och att han under ifrågavarande
tid arbetat hårt, har jag ingen som helst anledning att betvivla. Han
har dock utan att slutföra arbetet med förevarande domar ägnat sin arbetskraft
åt andra arbetsuppgifter. I enlighet med de synpunkter jag förut anfört
borde arbetet med färdigställandet av dessa domar ha bedömts som
göromål av hög angelägenhetsgrad. I rena undantagsfall kan visserligen
övriga förekommande arbetsuppgifter av framträdande förturskaraktär
vara av beskaffenhet att under någon eller några dagar få företräde framför
ett mål, vari dom eller beslut redan meddelats. Klart är emellertid att det
icke är godtagbart att det skriftliga avfattandet av redan meddelade domar
uppskjutes till en obestämd framtid på grund av domarens arbetsbelastning.
Aminoff synes icke inse detta, vilket jag finner betänkligt. Jag
är medveten om att det kan föreligga svårigheter att i ett arbetsprogram,
upptagande en mångfald brådskande arbetsuppgifter, inordna en domsskrivning
av mera besvärlig beskaffenhet. Aminoff borde därför, när han
fann sig icke kunna färdigställa domarna till bestämd tid, ha vidtagit sådana
åtgärder att han i erforderlig grad vunnit lättnad i den arbetsbörda,
som åvilade honom.

Av utredningen framgår visserligen, att Aminoff till administrativa
avdelningen i förväg anmält att han befarade att icke medhinna avfattandet
av jorddelningsutslaget i rätt tid, att han vid upprepade tillfällen i
samband med att han begärt tillfälliga eller stadigvarande personalförstärkningar
givit hovrätten upplysningar om svårigheterna på grund av det
allmänna arbetsläget vid domsagan samt att han i framställningen den 4
juni 1963 omtalat, att svårigheter förelåg att medhinna vissa expeditioner
och att viss försening förelåg beträffande expeditioner i bötesmål. Någon
skriftlig anmälan till hovrätten angående befarad försening med domarna
i ifrågakomna mål har Aminoff emellertid icke gjort. Utredningen ger vidare
vid handen, att Aminoff varken muntligen eller skriftligen med erforderlig
tydlighet till hovrätten anmält de långa dröjsmål, som förekommit med
avseende å färdigställandet av i dessa mål meddelade domar. Av nyssnämnda
framställning till hovrätten framgår icke alls, att vid denna tidpunkt
i två av de av Aminoff åsyftade målen förekom långvariga dröjsmål
(åtta resp. fyra månader) med utformandet av domarna.

Aminoff har påstått att han vid min inspektion upplyst mig om
att dröjsmål med avfattandet av domarna förelåg i ett jorddelningsmål och
ett brottmål samt att han därvid åsyftat förevarande jorddelningsmål och
målet mot Hegethorn. Varken jag eller dåvarande byråchefen vid JOämbetet
Nils Mannerfelt har något minne av att Aminoff lämnat dessa

upplysningar. Jag saknar emellertid anledning att betvivla riktigheten av
Åminoffs uppgifter i detta hänseende. Däremot anser jag det uppenbart,
att Aminoff ej heller vid detta tillfälle uttryckt sig med erforderlig tydlighet.
Om nämligen jag eller någon av mina medhjälpare vid inspektionen fått
klart för sig att dröjsmål förelåg med färdigställandet av redan meddelade
domar, hade självfallet åtgärder omedelbart vidtagits för att råda bot på
dessa missförhållanden. Något annat är uteslutet.

Av utredningen anser jag klart framgå, att man på ansvarigt håll inom
hovrätten icke fått kännedom om de högst betänkliga dröjsmålen med
färdigställandet av ifrågavarande domar. Om hovrätten erhållit kännedom
härom, kan för visst antagas att hovrätten genast skulle ha vidtagit sådana
åtgärder att Aminoff omedelbart kunnat ägna sig åt arbetet med avfattandet
av domarna.

Det är ett beklagligt förhållande att personalsituationen inom domstolsväsendet
är sådan att svårigheter ofta föreligger att tillgodose uppkommande
behov av personalförstärkning vid underrätter. Det är därför icke ovanligt
att framställningar, vari allmänt åberopas att arbetsläget motiverar extrahjälp
vid en domsaga, måste lämnas utan bifall. Det är emellertid mot den
bakgrunden synnerligen angeläget att klara besked ofördröjligen lämnas
hovrätten i de fall, där en så katastrofal situation föreligger att vederbörande
domstol icke kan iakttaga laga tider i ena eller andra avseendet.

I stället för att lämna hovrätten klart besked om dröjsmålen med avfattandet
av ifrågavarande domar har Aminoff, som tidigare framhållits,
utan att slutföra arbetet med domarna ägnat sin arbetskraft åt andra
t j änsteuppgifter.

När Aminoff märkte att han icke hann inom rimlig tid färdigställa de
domar och utslag, om vilka här är fråga, och att han icke fick den hjälp
från hovrätten han önskade, borde han — om domsskrivningen verkligen
tog längre tid i anspråk — ha berett sig tid härtill genom att begränsa
utsättandet till huvudförhandling av nya mål av mindre vikt. En sådan
lösning av de akuta svårigheterna inverkade icke på arbetsbalansen i dess
helhet och låg så nära till hands att det är svårt att föreställa sig att verkliga
anledningen till de långvariga dröjsmålen varit någon annan än att
domsskrivandet i dessa mål varit för Aminoff på något sätt olustbetonat
och att han därför skjutit målen ifrån sig. Det är att märka att domsskrivandet
icke i något av målen krävt nämnvärd tid för en rutinerad
domare.

De dröjsmål med avseende å domarnas färdigställande, som Aminoff
låtit komma sig till last har varit desto mer oförsvarliga, som det, sedan
domarna överklagats — vilket varit fallet i samtliga mål — framstod såsom
angeläget, att hovrättens avgörande av målen icke försenades genom att
akten med domen icke tillställdes hovrätten. Genom dröjsmålen har parterna
— och detta kan Aminoff icke ha undgått att inse — under lång tid fått

vänta på hovrättens avgörande av målen. Detta har varit särskilt kännbart
för Hegethorn, eftersom denne under en mycket lång tid fått sväva i ovisshet
om huruvida åtalet i anledning av åklagarens vadetalan skulle komma
att föranleda strängare straff än det av häradsrätten utmätta.

Även med beaktande av vad Aminoff åberopat till sitt fredande finner
jag på grund av det anförda för min del uppenbart, att Aminoff — genom
de långvariga dröjsmål, som förekommit med avseende å färdigställandet
av domarna i förevarande mål, med därav följande försening i fråga om
handlingarnas översändande till hovrätten — gjort sig skyldig till tjänstefel.

Ifrågavarande dröjsmål utgör icke några enstaka händelser. Aminoff
har själv angivit ytterligare 33 efter den 1 juli 1963 avgjorda mål, i vilka
dröjsmål förekommit med färdigställandet av dom eller beslut.

Med hänsyn härtill och till att dröjsmålen i de ovan behandlade målen
varit ytterst långvariga, finner jag mig icke kunna underlåta att — för att
inskärpa nödvändigheten av att dylika dröjsmål icke förekommer — beivra
vad Aminoff låtit komma sig till last i dessa mål.

Med hänsyn till vad i ärendet framkommit rörande Aminoffs arbetsbörda
såsom häradshövding synes mig Aminoff böra taga i övervägande om denna
arbetsbörda tillåter honom att kvarstå såsom ordförande i övervakningsnämnden.

II. Skrivelsen den 1 augusti 1963 i jorddelning smålet

I likhet med hovrätten anser jag, att Aminoff genom det i skrivelsen den
1 augusti 1963 i jorddelningsmålet meddelade föreläggandet för Dagmar
Åberg att inom viss tid komplettera av henne mot ägodelningsrättens utslag
fullföljd talan överskridit den befogenhet som tillkom honom såsom ägodelningsdomare.
Aminoff har vidgått detta.

Ej heller borde Aminoff enligt min mening i skrivelsen ha intagit uttalandet
att Dagmar Åberg, därest hon — sedan hon tagit del av ägodelningsrättens
utslag, icke önskade fullfölja sin besvärstalan — hade att snarast
inkomma med skriftlig återkallelse, eftersom detta uttalande var klart ägnat
att påverka Dagmar Åberg att återkalla besvären.

Med hänsyn till vad Aminoff uppgivit om anledningen till kompletteringsföreläggandet
och nämnda uttalande, anser jag emellertid de begångna
felen icke vara av så allvarlig beskaffenhet att de behöver föranleda åtal.
Jag låter därför bero vid vad i saken förevarit.

III. Avskrivning sbeslutet i jorddelningsmålet

I likhet med hovrätten finner jag, att Aminoff genom det i jorddelningsmålet
den 30 augusti 1963 meddelade beslutet, varigenom Dagmar Åbergs
mot ägodelningsrättens utslag fullföljda talan avskrevs från vidare hand -

läggning, överskridit ägodelningsdomares behörighet. Aminoff har vidgått
detta.

Meddelandet av beslutet är ägnat att av allmänheten uppfattas såsom
ett försök att förhindra att dröjsmålet med färdigställandet av utslaget
kom till hovrättens kännedom. Det tjänstefel som Aminoff sålunda låtit
komma sig till last måste därför beivras.

Av anförda skäl förordnar jag att åtal skall väckas mot Aminoff i enlighet
med vad som upptagits dels under punkt I rörande dröjsmål med färdigställande
av domar och utslag (i jorddelningsmålet J 62/1961 samt i målen
allm. åkl. m. fl. ./. P. O. J. Hegethorn, V. Allonen ./. Clara Bäckström, allm.
åkl. in. fl. ./. N. S. Enger in. fl. och allm. åkl. m. fl. ./. E Åsberg) samt med
översändandet av handlingarna i dessa mål till hovrätten; dels ock under
punkt III beträffande det i ovannämnda jorddelningsmål meddelade avskrivningsbeslutet.
Ansvar skall yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen resp.
20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel.

Hovrätten yttrade i dom den SO juni 1966.

Aminoff har förklarat sig erkänna vad åklagaren lagt honom till last samt
underkasta sig ansvar för tjänstefel enligt åtalet.

Hovrätten finner härigenom och genom vad i övrigt förekommit åtalet
vara styrkt. De försummelser i tjänsten vartill Aminoff gjort sig skyldig
är av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

Rörande omständigheterna i samband med de i målet ifrågavarande dröjsmålen
med avfattande och färdigställande av utslag och domar har Aminoff
anfört bland annat: Han hade under den tid då dröjsmålen inträffat haft en
mycket besvärlig arbetssituation med stora svårigheter att medhinna
arbetsuppgifterna. Det hade därvid förekommit ett stort antal mål av
förturskaraktär eller med flera förhandlingsdagar. Mängden av extra
ting hade även varit betydande. Upprepade gånger hade han gjort försök
att genom föreställningar till hovrättens administrativa avdelning få domarhjälp
till domsagan. Emellertid hade det mött besvärligheter att — medan
arbetsbelastningen varit i fortgående ökning — få till stånd tillräckliga
personalförstärkningar för att vinna sådan lättnad i arbetsbördan att tid
kunnat beredas för avfattande av ifrågavarande domar. Redan innan dröjsmålet
med jorddelningsutslaget uppkommit hade han till administrativa
avdelningen anmält fara för dröjsmål och därefter oavbrutet hållit hovrätten
informerad om utvecklingen ävensom om förseningen av utslaget.
I samband med framställningar om arbetskraftsförstärkning hade Aminoff
i slutet av år 1962 och början av år 1963 för tillförordnade presidenten Sten
Björklund och för tjänstemän vid administrativa avdelningen framhållit
att det förelegat dröjsmål med färdigställande av expeditioner i ett jord -

delningsmål och i vissa bötesmal. Den 4 juni 1963 hade Aminoff avlåtit en
framställning till hovrätten om arbetskraftsförstärkning. Häri hade med
nänsyftning på våren 1963 uttalats, att den dåvarande domarorganisationen
vore otillräcklig, vilket medfört en allmän svårighet att medhinna expeditioner,
att särskilt bötesmålen släpade efter samt att det beträffande tre
domar under Aminoffs ordförandeskap »visat sig svårt att få erforderlig
tid för det slutliga avfattandet».

Utredningen i målet ger enligt hovrättens uppfattning icke anledning
betvivla riktigheten av Aminoffs uppgift att han vid den tid, då ifrågavarande
dröjsmål förekom, hade en tung arbetsbörda. Ej heller finnes skäl
ifragasätta annat än att han med stor energi ägnat sig åt sina arbetsuppgifter.
Härtill har man att taga hänsyn vid målets bedömande.

Å andra sidan måste vid åtalets prövning också tagas i betraktande, dels
att det är ett viktigt rättssäkerhetsintresse som åsidosättes, då föreskrivna
tider för tillhandahållande och expediering av utslag och domar ej iakttages,
dels att Aminoff uppenbarligen icke — såsom han bort — för hovrätten
otvetydigt klargjort att det i redan avgjorda mål förelegat betydande
dröjsmål med avfattande av utslag och domar.

I sitt domslut dömde hovrätten Aminoff jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
och 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel att böta tjugufem dagsböter å
fyrtiofem kronor.

Hovrättens dom, som var enhällig, har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot biträdande kronofogde för att denne i sin tidigare
egenskap av landsfiskal-utmätningsman missbrukat sin ställning
genom att taga befattning med och fördröja handläggningen av utsökningsmål
rörande hans hustru samt för dröjsmål med besvarande
av remiss från JO I

I en den 3 april 1963 hit inkommen skrift anförde juris kandidaten Per
Assarson vid advokaten Bertil Bäckströms byrå i Ängelholm klagomål mot
landsfiskalen-utmätningsmannen i Västerviks distrikt Sven Waara-Grape
under åberopande av i huvudsak följande. Assarson och Bäckström voro
var för sig ombud för Algot B. Paulson Aktiebolag, Ängelholm. Bolaget
hade haft vissa utmätningsgilla fordringar å Syster Annas Sjukvårdsaffär
i Västervik, vilken affär innehades av landsfiskalen Waara-Grapes hustru
Alfhild. Vid tre tillfällen hade Bäckström hos utmätningsmyndigheten i
Västervik påkallat verkställighetsåtgärder i saken, men i samtliga ärenden
hade avsevärda dröjsmål och andra anmärkningsvärda förhållanden förekommit.
Assarson hemställde därför om utredning rörande påtalade förhållanden.

Enligt utdrag ur handelsregistret i Västervik innehades berörda affär
sedan 1949 av ett handelsbolag, vari Alfhild Waara-Grape jämte annan var
delägare. Det upplystes vidare att Alfhild Waara-Grape förestod rörelsen
och var firmatecknare.

Klagoskriften remitterades omedelbart till Sven Waara-Grape för upplysningar,
men först den 20 september 1963 efter påstötningar från JOexpeditionen
inkom en kort förklaringsskrift.

Assarson inkom därefter den 19 oktober 1963 med påminnelser, vari
upplystes att ett fjärde verkställighetsärende dåmera anhängiggjorts hos
utmätningsmannen.

Den 22 i samma månad begärde jag att landsfogden i Kalmar län skulle
verkställa utredning rörande ifrågakomna utsökningsärenden i de avseenden
som närmare angavs i en vid remissen fogad promemoria.

Sedan den begärda utredningen igångsatts inkom den 13 december 1963
från Assarson en skrift, vari han — under uppgift att hans huvudmans fordringar
och kostnader i ärendena då guldits — förklarade sig återkalla sin
här gjorda anmälan mot Sven Waara-Grape.

Jag beslöt att aterkallelsen icke skulle föranleda avskrivning av det här
anhängiga ärendet.

Den 19 december 1963 inkom den genom landsfogdens försorg verkställda
utredningen.

Härefter begärde jag dels att länsstyrelsen i Kalmar län skulle inkomma
med yttrande i vissa angivna hänseenden, dels att landsfogden skulle vidtaga
vissa ytterligare utredningsåtgärder ävensom ombesörja sådan delgivning
med Sven Waara-Grape som avses i 23 kap. 18 § RB; i en samtidigt
översänd promemoria angavs i vilka hänseenden det ansågs föreligga skälig
misstanke om brott i samband med handläggningen av de utav Assarson
åberopade ärendena.

Länsstyrelsens yttrande jämte därvid fogad utredning inkom den 28
februari 1964 och handlingar rörande de av landsfogden vidtagna åtgärderna
den 17 mars 1964.

Efter beslut den 1 juni 1964 delgavs Sven Waara-Grape misstanke om
brott i vissa ytterligare hänseenden. Någon framställning om utredning
eller yttrande inkom dock ej inom den honom vid denna delgivning enligt
RB 23 kap. 18 § förelagda tiden.

När staden Västervik från och med den 1 januari 1960 i judiciellt hänseende
förenades med Tjusts domsaga, blev stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna
till en början — i avvaktan på Kungl. Maj:ts ställningstagande
hur Västervik skulle inordnas i landsfiskalsdistriktsorganisationen — bibehållna.
Den 26 februari 1960 förordnade Kungl. Maj:t jämlikt 4 § UL att
stadsfogden i Västervik finge, under de i nämnda paragraf stadgade förbehållen,
för bestämt fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan person,
som av överexekutor därtill godkänts. I enlighet med detta förordnande

2 -— Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1967 års riksdag

antog länsstyrelsen Valter Lundqvist — vilken sedan 1938 haft förordnande
som exekutionsbiträde i Västervik — såsom domsverkställare med
sådan behörighet som angives i 4 § UL. Sedan stadsfogden i staden frånträtt
sin tjänstutövning, blev Lundqvist av länsstyrelsen förordnad att från
och med den 7 juli 1960 tills vidare bestrida stadsfogdetjänsten. Enligt
Kungl. Maj:ts förordnande blev Västervik från och med den 1 juli 1961
förenat med Södra Tjusts landsfiskalsdistrikt i avseende å utsökningsväsendet,
varigenom de på stadsfogden ankommande göromålen överflyttades
på landsfiskalen i nämnda distrikt. Landsfiskal i distriktet var då Sven
Waara-Grape. Genom här berört beslut upphörde Lundqvists förordnande
som stadsfogde.

Med tillämpning från och med den 1 juli 1962 meddelade Kungl. Maj:t
ytterligare förordnanden rörande Västerviks inordnande i landsfiskalsdistriktsorganisationen,
varvid, såvitt här är av intresse, bestämdes att
Södra Tjusts landsfiskalsdistrikt, vari staden ingick, skulle benämnas Västerviks
landsfiskalsdistrikt samt att i distriktet skulle finnas en landsfiskalpolischef
och en landsfiskal-utmätningsman. Sven Waara-Grape blev av
Kungl. Maj:t utnämnd till innehavare av den sistnämnda tjänsten.

Den 12 februari 1962 förordnade länsstyrelsen jämlikt 6 § UL t. f. biträdande
landsfiskalen A. Leijonberg att såsom särskild utmätningsman handlägga
ärenden rörande den sjukvårdsaffär, vari Alfhild Waara-Grape var
delägare och föreståndare, med vilka ärenden Sven Waara-Grape på grund
av jäv icke ägde taga befattning. Den 10 juli samma år blev detta förordnande
återkallat och förordnande meddelades i stället för »tjänstförrattande
biträdande landsfiskalen i Västerviks distrikt», d. v. s. för envar som
kunde komma att tjänstgöra i berörda befattning. Såsom biträdande landsfiskaler
tjänstgjorde under den följande tiden K. Hansson, Leijonberg, B.
Svensson och C.-A. Holmström, dock att tjänsten tidvis var vakant. Den
11 april 1963 återkallades förordnandet och domsverkställaren Hans Oscarsson
i Kalmar förordnades att vara särskild utmätningsman dels i fem angivna
enskilda mål dels i förekommande skatteärenden, allt i den mån de
anginge här ifrågavarande gäldenär. Den 31 maj 1963 förordnades landsfiskalen
i Tunaläns distrikt Fritiof Isberg att som särskild utmätningsman
handlägga tre angivna enskilda utmätningsmål jämte förekommande skatteärenden
beträffande samma gäldenär. Den 14 augusti 1963 meddelades
för Isberg nytt förordnande av innebörd att hans behörighet utvidgades att
avse jämväl nytillkommande enskilda utsökningsmål beträffande gäldenären.

I skrivelse till landsfogden den 2 juli 1964 upptog jag till en början det
förhållandet att Lundqvist, enligt vad som framgått under ärendets gång,
under tiden den 1 juli 1961 — början av 1962 tjänstgjort som sådan domsverkställare
som avsågs i 4 § UL, oaktat denna bestämmelse genom att

Västervik från och med den 1 juli 1981 beträffande utsökningsväsendet införlivats
med landsfiskalsdistriktet icke längre var tillämplig. Jag anförde
i denna del bl. a. att det uppenbarligen var otillfredsställande att här under
ganska lång tid tillämpats en delegationsordning som icke hade stöd i UL,
att varken Sven Waara-Grape eller Lundqvist kunde gå fri från klander
för vad som förevarit i denna del samt att med hänsyn till omständigheterna
och under beaktande av att det tillämpade systemet, oavsett den
formella bristen, icke syntes ha lett till några mera påfallande olägenheter
jag dock ansåg mig i denna del ej ha anledning vidtaga vidare åtgärd mot
Sven Waara-Grape eller Lundqvist.

I skrivelsen till landsfogden behandlade jag därefter de av Assarson påtalade
ärendena samt åtalsfrågor i anslutning därtill. Dessa ärenden, som
förekommit till handläggning under tiden hösten 1961—hösten 1963, avsågo
följande.

Nr 1. Utmätning på grund av slutbevis i mål om betalningsföreläggande.
Fordringen uppgick till 488 kronor 68 öre jämte ränta och kostnader.

Nr 2. Delgivning av ett lagsökningsutslag, avseende en fordran å 473
kronor 99 öre jämte kostnader.

Nr 8. Ny begäran om utmätning på grund av det under nr 1 angivna
slutbeviset.

Nr 4- Utmätning på grund av det under nr 2 nämnda utslaget.

Ärende nr 1

Ärendet inkom den 12 september 1961 och fick beteckningen UD nr 336
V/1961. Sven Waara-Grape överlämnade ärendet till Lundqvist i förment
egenskap av domsverkställare »för verkställighet i laga ordning». Lundqvist
utfärdade följande dag till gäldenären underrättelse om den sökta utmätningen.
Ärendet blev därefter liggande en tid, enligt Lundqvist beroende
på löfte om avbetalningar. Förrättning för utmätning verkställdes sedan
av Lundqvist den 20 oktober 1961, varvid gäldenären enligt protokollet
befanns sakna utmätningsbara tillgångar. Redovisningen av ärendet till sökanden
blev härefter försummad en tid.

Den 9 november 1961 gjorde Bäckström å borgenärens vägnar en skriftlig
förfrågan om ärendets fortgång. Den 20 november 1961 avlät Bäckström
ett nytt brev, vari framhölls att svar å det förra brevet uteblivit och
att omgående besked önskades.

De nämnda två breven mottogs ostridigt av Sven Waara-Grape. Denne
uppgav att han dröjde med besvarandet för att gäldenären skulle få tid på
sig att betala.

Beträffande breven uppgav Sven Waara-Grape under utredningen till en
början att de funnits i akten i ärendet, men att han tagit ut dem ur denna
när akten infordrades av JO-ämbetet; anledningen härtill skulle vara att
kopior av breven ändå fanns i JO-ämbetets akt. Sedermera uppgav Lund -

qvist, i vilkens tjänstelokaler utmätningsakten varit förvarad i varje fall
under hösten 1961 och början av 1962, att Bäckströms båda brev aldrig
överlämnats till honom och att han ej heller eljest fått kännedom om dem.
Lundqvist förklarade vidare att om han fått del av breven detta skulle ha
lett till att ärendet omedelbart redovisats; vid denna tid låg ärendet på
grund av Lundqvists förbiseende oredovisat.

Sedan Sven Waara-Grape fått del av Lundqvists uppgifter, förklarade
han att det sannolikt var riktigt att Lundqvist ej fått de berörda breven,
att han själv förmodligen »lagt undan» dem och glömt bort att överlämna
dem samt att, om Lundqvist fått breven, detta uppenbarligen skulle ha lett
till att ärendet redovisats omedelbart. Linder utredningen sade Sven WaaraGrape
sig skola eftersöka de saknade breven och även andra saknade handlingar
beträffande här aktuella ärenden för att lämna dem senare. Handlingarna
avhördes dock ej.

I skrivelsen till landsfogden anförde jag i denna del bl. a. följande.

Enligt 6 § UL gällde att utmätningsman ej fick taga befattning med
mål, om beträffande detta för honom förelåg omständighet som enligt rättegångsbalken
skulle utgöra jäv mot domare. Förekom jäv mot utmätningsmannen
var han enligt stadgandet skyldig att genast anmäla det hos överexekutor,
som, där jävet prövades lagligt, förordnade annan utmätningsman
i den jäviges ställe.

För Sven Waara-Grape hade till följd av hans hustrus ställning i gäldenärsbolaget
förelegat jäv som avses i 4 kap. 13 § 4. RB.

Av det i 6 § UL stadgade absoluta förbudet för jävig utmätningsman att
taga befattning med målet följde, att han ej ägde att — för den händelse
att 4 § UL skulle vara tillämplig — själv sätta doms verkställare i sitt ställe
för det bestämda fallet. Detta framgick både därav att 6 § stadgade en särskild
ordning för utseende av ersättare och även därav att enligt 1925 års
domsverkställarkungörelse utmätningsmannen i viktiga avseenden skulle
ha kontrollerande uppgifter med avseende på ärenden som överlämnats till
doms verkställare, något som självfallet icke skulle if rågako mma från den
utmätningsmans sida som jävet gäller.

Sven Waara-Grape hade underlåtit att fullgöra den honom såsom utmätningsman
åliggande skyldigheten att anmäla jäv till överexekutor. Beträffande
frågan i vad mån han tagit befattning med ärendet hade, såsom framgått,
redan hans åtgärd att uppdraga verkställigheten åt en under hans
kontroll stående »domsverkställare» utgjort en olovlig befattning med ärendet.
Vidare hade han tagit olovlig befattning med ärendet genom sitt förfarande
med de två från Bäckström i november 1961 erhållna breven. Dessa
hade han icke låtit diarieföra och det måste antagas att han avsiktligen
hemlighållit dem för Lundqvist, ehuru denne fått i uppdrag att ombesörja
ärendets handläggning. Förfarandet hade varit ägnat att fördröja slutredovisningen
av ärendet. Breven, som rätteligen bort ingå i akten i ärendet, var

såvitt framkommit försvunna, något som med hänsyn till Sven WaaraGrapes
egna uppgifter, fick antagas bero på hans åtgöranden.

Sven Waara-Grapes underlåtenhet att anmäla jäv till överexekutor samt
hans olovliga befattning med ärendet i nu angivna hänseenden var uppenbarligen
av den allvarliga beskaffenhet att åtal var oundgängligen påkallat.
Hans förfarande under ärendets första skede var att bedöma som tjänstefel
enligt 25 kap. 4 § SL. Förfarandet från och med det att breven av den 9 och
den 20 november 1961 inkommit var dock än allvarligare och syntes vara
att betrakta som tjänstemissbruk enligt 25 kap. 1 § SL.

Ärende nr 2

Begäran om delgivning av lagsökningsutslaget framställdes i brev från
Bäckström den 7 september 1962. Då närmaste icke tjänstefria dag därefter
var måndagen den 10 september fick brevet antagas ha inkommit till
landsfiskalsexpeditionen denna dag. I brev den 7 november 1962 framställde
Bäckström, under påpekande att ärendet ej avhörts på två månader,
begäran att omgående återfå utslaget med vederbörligt bevis om delgivning.
Den 13 november 1962 redovisade Lundqvist ärendet med delgivningsbevis.
Delgivning hade skett dagen dessförinnan. Den 17 i samma månad
hade Alfhild Waara-Grape per brev hos borgenären begärt anstånd
med betalningen av sin skuld enligt utslaget.

Lundqvist uppgav att delgivningsärenden vanligen verkställdes omedelbart
efter mottagandet samt att han icke kunde tänka sig annan förklaringtill
här förekommande dröjsmål än att delgivningshandlingen utlämnats
till honom någon dag före delgivningsdagen; troligen hade ärendet, när
Lundqvist fick det, varit åtföljt av en lapp att det skulle redovisas direkt
av delgivningsmannen.

Sven Waara-Grape uppgav att han icke kunde erinra sig tidpunkten för
överlämnandet av delgivningsärendet till Lundqvist, att han brukade lämna
ut sådana ärenden så gott som omedelbart samt att »han icke kunde
erinra sig någon anledning till att han frångått denna princip just i detta
fall». Han åberopade vidare att med den stora arbetsbelastning som förekom
det var lätt att förbise något ärende.

Såsom biträdande landsfiskaler och i följd därav med behörighet som särskilda
utmätningsmän enligt länsstyrelsens förordnande den 10 juli 1962
tjänstgjorde under här aktuella tid först Svensson och sedermera Holmström.
Båda förklarade att de ej fått kännedom om delgivningsärendet.

Jag anförde i skrivelsen till landsfogden i denna del följande.

Jävsstadgandet i 6 § UL torde icke kunna anses direkt tillämpligt i avseende
å delgivningsärende. Därest någon i sin egenskap av utmätningsman
fick en begäran om medverkan för delgivning måste dock anses att
han på grund av enligt allmänna grundsatser gällande jävsregler ej ägde
taga befattning med ärende, som rörde en nära anhörig.

Det hade varit i Sven Waara-Grapes egenskap av utmätningsman i Västervik
som förevarande delgivningsärende kommit i hans hand. Genom att
giva en underordnad order att verkställa delgivningen och avgiva redovisning
kunde han icke anses ha skilt sig från ansvar för ärendet, eftersom
även i sådant fall utmätningsmannen varit skyldig att övervaka att den
hos honom begärda åtgärden blev verkställd. Omständigheterna var sådana
att det måste antagas att Sven Waara-Grape icke omedelbart utan först i
samband med Bäckströms påminnelser lämnat ärendet till Lundqvist och
alltså icke endast satt sig över jävshindret utan även fördröjt ärendet. Ett
påfallande förhållande var vidare att Sven Waara-Grape undvikit den i och
för sig naturliga åtgärden att om ärendet underrätta den som tjänstgjorde
såsom biträdande landsfiskal och som innehade särskilt förordnande, åsyftande
att undvika jävssituationer i Sven Waara-Grapes ämbetsutövning.
Ytterligare borde beaktas det förhållandet att Sven Waara-Grape såväl i
ärende nr 1 som — såsom strax skulle framgå — i ärende nr 3 förhalat ärenden
som berört hans hustru, varför likartat förhållande framstod som sannolikt
även här, helst som hustruns brev den 17 november 1962 visade att
hon var i starkt behov av betalningsanstånd. Slutligen var att nämna att
Bäckströms påminnelsebrev av den 7 november 1962, som ostridigt mottagits
av Sven Waara-Grape, hörde till de handlingar som numera icke blivit
återfunna.

För det fall att det likväl icke skulle anses uteslutet att annan än Sven
Waara-Grape låtit handlingarna bli liggande och därmed orsakat dröjsmål
med delgivningen, kunde Sven Waara-Grape icke rimligen ha varit ovetande
om att delgivningen, som ju avsåg hans hustru, ej kom till stånd omgående.
Det hade då, eftersom han ej avskurit sig från ansvaret för ärendet,
varit hans sak att ingripa.

Jag fann därför åtal böra väckas mot Sven Waara-Grape för att han
trots föreliggande jäv tagit befattning med och ansvarat för delgivningsärendet
och därvid föranlett eller åtminstone medverkat till att ärendets
slutförande blivit otillbörligen fördröjt. Förfarandet torde vara att betrakta
i första hand som tjänstemissbruk och i andra hand som tjänstefel.

Ärende nr 3

Såsom förut nämnts hade Alfhild Waara-Grape den 17 november 1962
hos borgenären begärt betalningsanstånd beträffande sin skuld enligt lagsökningsutslaget.
Som svar härpå meddelade Bäckström å borgenärens vägnar
i brev den 20 november 1962 att, om hon senast den 30 i samma månad
inbetalade sin skuld enligt slutbeviset i betalningsföreläggandemålet, borgenären
gick med på att hon fick göra avbetalningar med 50 kronor i månaden
å skulden enligt lagsökningsutslaget med början den 15 december
samt att, om betalningarna ej skedde å utsatta tider, ärendet omedelbart

kom att ingivas för indrivning. Någon betalning av skulden enligt slutbeviset
skedde dock icke, varför frågan om betalningsanstånd förföll.

Den 4 december 1962 översände därför Bäckström slutbeviset till Sven
Waara-Grape under uttrycklig begäran om omedelbar verkställighet, varjämte
begärdes protokoll för det fall att gäldenären sade sig sakna utmätningsbara
tillgångar. Den 11 december 1962 begärde Bäckström brevledes
omgående besked hur långt ärendet avancerat. Den 15 december 1962 avlät
Bäckström följande brev, föranlett av ett samtal som Sven WaaraGrape
haft med Bäckströms huvudman.

Sedan vår klient i dag meddelat, att Ni ringt direkt till denne och sagt
att fru Alfhild Waara-Grape hade fått vårt medgivande att avbetala 50:—
kr. i månaden på det till Eder för verkställighet överlämnade betalningsföreläggandet
i rubr. ärende, få vi härmed anhålla om Edert omedelbara
skriftliga meddelande till vår huvudman om felaktigheten av denna uppgift.
Något sådant meddelande har nämligen ej av oss lämnats. Vi anhåller
fortfarande enligt våra brev av den 4 och 11 dennes om ärendets omedelbara
verkställighet i sin helhet. Därest ej så sker kommer vi att hos JO
begära utredning om Edra dröjsmål i våra ärenden mot Alfhild WaaraGrape.

Till detta brev fogades avskrift av Bäckströms brev av den 20 november
1962. Den 18 december 1962 gjorde Alfhild Waara-Grape en avbetalning
om 100 kronor å skulden enligt slutbeviset. Den 10 januari 1963 avlät
Bäckström ett brev, vari han på det bestämdaste begärde redovisning i
ärendet senast den 15 i samma månad.

Assarsons klagoskrift inkom, såsom förut nämnts, till JO-expeditionen
den 3 april 1963. Remiss till Sven Waara-Grape skedde samma dag. Denne
fördröjde besvarandet av remissen till den 18 september 1963.1 svaret, som
var synnerligen kortfattat och vari helt förbigicks de skrifter Bäckström
avlåtit sedan hösten 1962, uppgavs att gäldenären gjort vissa avbetalningar
på skulden och att vad som återstod vid tiden för JO-anmälningen, omkring
188 kronor, betalats av gäldenären.

Av klagandens påminnelser framgick att berörda betalning skett samma
dag som Sven Waara-Grape avgav sin förklaring hit samt att en därvid icke
inberäknad ränta guldits några dagar senare. Ytterligare anfördes att någon
redovisning från utmätningsmannen själv i det ärende som här betecknats
som nr 3 icke avhörts.

Sven Waara-Grape uppgav i denna del vid polisförhör i huvudsak följande.
Han hade ej lagt upp nytt dagboksblad eller ny akt, eftersom slutbeviset
tidigare varit inne för verkställighet och därför enligt hans mening
kunde gå under det gamla diarienumret. Då han hade betraktat ärendet
som en fortsättning av det gamla ärendet nr 366 V/1961, hade han ej
»tänkt sig» att överlåta ärendet till den särskilt förordnade utmätningsmannen.
Något utmätningsförsök hade han ej gjort då han känt till att gäl -

denären saknade utmätningsbara tillgångar. Han hade anmodat gäldenären
att betala direkt till borgenären. Då gäldenären utlovat betalning, hade han
»legat på ärendet» i avvaktan på likvid, som så småningom skedde. Han
hade ansett ärendet slutredovisat i och med slutlikviden den 30 september
1963.

Beträffande sitt telefonsamtal med borgenären i december 1962 förklarade
Sven Waara-Grape att han utom tjänsten på uppdrag av gäldenären
och i egenskap av make till henne ringt upp borgenären med begäran om
rätt till avbetalningar. Till förklaring av att han ansett sig kunna göra telefonframställningen
om anstånd för sin hustrus räkning, medan utmätningsärendet
var anhängigt, anförde han att handläggningen av ärendet ankommit
på Lundqvist och att han själv haft med ärendet att göra endast på
hustruns vägnar och icke i tjänsten.

I denna del anförde jag bl. a. följande.

För det fall att Sven Waara-Grape verkligen ansett att den nya verkställighet
som begärdes i december 1962 skulle betraktas som en fortsättning
av det gamla ärendet, hade detta i och för sig ingen självständig betydelse.
Aven i sådant fall förelåg nämligen enligt 6 § UL hinder för honom att taga
befattning med ärendet och eftersom särskild utmätningsman redan var
förordnad för utsökningsmålen rörande berörda gäldenär ankom handläggningen
självfallet på denne. Lika klart var att, vare sig nytt eller gammalt
ärende förelåg, en på grund av jäv obehörig utmätningsman, som fått handlingarna
i saken i sin besittning, var pliktig att till behörig utmätningsman
ofördröj ligen överlämna dessa handlingar.

Framhållas kunde att då det gamla ärendet för länge sedan var avslutat,
Bäckströms nya begäran om utmätning uppenbarligen innebar att ett nytt
utsökningsärende anhängiggjordes. Någon diarieföring eller aktuppläggning
för nytt ärende skedde dock ej. Men med hänsyn till Sven Waara-Grapes
förfäktande av att det skulle vara fråga om en fortsättning av det äldre
ärendet, fanns det anledning att påpeka att några anteckningar icke heller
gjordes å dagboksbladet i detta ärende och att, såvitt kunnat utrönas, de
nya handlingarna ej hade placerats i den gamla akten. De voro numera
försvunna.

Vad i denna del förekommit ansåg jag böra föranleda åtal mot Sven
Waara-Grape i följande hänseenden. Han hade på grund av sin ställning
som utmätningsman fått de här aktuella handlingarna i sin hand. På grund
av föreliggande jäv hade det ålegat honom att ofördröjligen överlämna
handlingarna till den för ärenden av ifrågavarande slag särskilt förordnade
utmätningsmannen och att därefter själv icke vidare taga någon befattning
med ärendet. Med åsidosättande härav hade han dock själv behållit och
hemlighållit handlingarna och därmed uppsåtligen förhindrat all laga behandling
av ärendet. Han hade därjämte i flagrant strid mot sin tjänsteplikt

aktivt engagerat sig å gäldenärssidan i målet genom att vid telefonsamtalet
den 15 december 1962 söka utverka anstånd för gäldenären. Förfarandet innefattade
ett grovt missbruk av hans ställning och hade medfört förfång för
sökanden i ärendet, vilken hindrats från att få ärendet verkställt i laga ordning.

Jag ansåg förfarandet böra bedömas som grovt tjänstemissbruk enligt
25 kap. 1 § andra stycket SL, varvid särskilt åberopades att Sven WaaraGrape
hänsynslöst utnyttjat de möjligheter, hans ställning erbjöd, för att
i sin hustrus intresse hindra verkställighet och uppnå betalningsanstånd.
Anmärkas kunde att klaganden i ärendet härstädes åberopat att borgenären
önskat utmätning just i december av den anledningen att gäldenären
da till följd av julhandeln kunde förväntas erhålla tillräcklig utmätningsbar
lösegendom. Huruvida utmätningsbar egendom då kunnat anträffas, kunde
numera ej fastställas eftersom utmätningsförsök förhindrades av Sven
Waara-Grape. Det förhållandet att gäldenären vid andra tillfällen befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar, uteslöt icke att vid denna tid i sjukvårdsaffären
— som dock var en kontinuerligt pågående rörelse — skulle
kunnat antiäffas kontanter eller annan egendom att utmäta. I sammanhanget
kunde erinras om att gäldenären den 18 december 1962 själv gjorde
en avbetalning å 100 kronor.

I det föregående hade Sven Waara-Grapes telefonhänvändelse till borgenären
setts som allenast ett led i ett sammanhängande brottsligt förfarande
i avseende å ärende nr 3 och sålunda såsom ingående i det grova tjänstemissbruk
som här behandlats. För det fall att telefonhänvändelsen skulle
betraktas som ett särskilt brott — vilket kunde tänkas motiverat på den
giunden att, medan Sven Waara-Grapes handlande i övrigt skett i hans
egenskap av utmätningsman, han kanske befanns ha vid telefonsamtalet
handlat helt såsom privatman — hävdades såsom ett andrahandspåstående
att telefonframställningen i allt fall utgjorde åsidosättande av tjänsteplikt
och alltså tjänstefel. Ett dylikt engagemang i saken av honom såsom privatman
måste nämligen anses stå i klar strid mot hans tjänsteplikt, så länge
han som tjänsteman icke skilt sig från all befattning med det ärende som
var i fråga.

Underlåtenheten att underrätta de biträdande landsfiskalerna om länsstyrelsens
förordnande den 10 juli 1962 (ärendena nr 2 och 3).

Enligt länsstyrelsens förut nämnda förordnande den 10 juli 1962 skulle
tjänsteförrättande biträdande landsfiskalen i distriktet vara särskild utmätningsman
beträffande utsökningsmål och omsättningsskatter som avsåg
ifrågavarande gäldenär. Enligt uppgift från länsstyrelsen blev exemplar
av förordnandet tillställda landsfogden, Sven Waara-Grape och Leijonberg.

Från och med den 10 september 1962 — eller samma dag som ärende nr

2* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

2 torde ha inkommit — tjänstgjorde huvudsakligen Svensson och Holmström
som biträdande landsfiskaler i distriktet i olika omgångar fram till
våren 1963.

Vid polisförhör upplyste Svensson och Holmström att de icke fått kännedom
om berörda förordnande förrän under våren 1063.

I denna del anförde jag'' i skrivelsen till landsfogden följande.

Såsom chef för berörda utsökningsmyndighet hade Sven Waara-Grape
varit skyldig att tillse att de som tillträdde tjänstgöring som biträdande
landsfiskal fick kännedom om sådana förordnanden som hade betydelse
för deras tjänsteuppgifter. Sven Waara-Grape hade dock under lång tid
underlåtit att underrätta Svensson och Holmström om det här ifrågavarande
förordnandet. Denna försummelse måste betraktas som ett allvarligt
tjänstefel.

Detta tjänstefel stod i visst samband med Sven Waara-Grapes förut behandlade
förfaringssätt i ärendena nr 2 och nr 3. Till den del sistnämnda
förfaringssätt innefattat hemlighållande av ärendena för den särskilt förordnade
utmätningsmannen framstod detta hemlighållande på sitt sätt som
en konsekvens av det tjänstefel som nu var i fråga. Sistnämnda tjänstefel
hade emellertid också eu vidare omfattning och en i förhållande till ärendena
nr 2 och nr 3 fristående betydelse i och med att förtigandet av förordnandet
haft betydelse även för andra ärenden, i varje fall i vad förordnandet
avsåg omsättningsskatter. Ytterligare kunde det sägas vara fristående
från ärendena nr 2 och nr 3 i så måtto att hemlighållandet av sistnämnda
ärenden kunde förekomma oberoende av om de biträdande landsfiskalerna
känt till förordnandet eller icke. Det riktiga syntes med hänsyn till det
anförda vara att ur straff rättslig synpunkt betrakta nu ifrågavarande
tjänstefel såsom ett särskilt brott, vilket vid åtalet borde upptagas såsom
en fristående åtalspunkt.

Beträffande ärende nr 4, rörande vilket Assarson i sin påminnelseskrift
den 18 oktober 1963 uppgav att advokatbyrån den 20 september 1963 insänt
det förut nämnda lagsökningsutslaget för omedelbar verkställighet
utan att dittills något avhörts i saken, framgick av utredningen att landsfiskalen
Isberg med stöd av sitt förordnande att handlägga bl. a. nytillkommande
utsökningsmål rörande den ifrågakomna gäldenären från och med
den 27 september 1963 omhändertagit det aktuella målets handläggning
och därvid uppburit avbetalningar så att slutredovisning kunnat ske den
23 november 1963.

Med hänsyn till att sålunda Sven Waara-Grape — tydligen utan att själv
veta eller i varje fall minnas det — varit skild från det nu aktuella ärendet,
fann jag att han icke annorledes än som enskild varit i beröring med ärendet
och att därvid icke förekommit något av beskaffenhet att föranleda
mitt ingripande.

JO-ärendets fördröjning

Såsom redan antytts fördröjde Sven Waara-Grape även JO-ärendets
handläggning. De närmare omständigheterna härvid voro följande.

Sven Waara-Grape fick genom föreläggande och kompletterande telefonbesked
från JO-expeditionen klart för sig att av JO-ämbetet begärda upplysningar
av honom skulle avgivas senast den 26 april 1963. Utan att"ha
begärt anstand dröjde han med remissens besvarande. Vid påminnelse per
telefon från JO-expeditionen den 17 juli 1963 utlovade han svar under den
närmast kommande veckan. Då svar likväl uteblev anmanades han skriftligen
den 5 september 1963 att senast den 12 i samma månad inkomma
med svar jämte remisshandlingarna. Ej heller denna anmaning efterkoms,
och först efter ytterligare en telefonhänvändelse från JO-expeditionen till
honom den 16 september 1963 inkom hans svar den 20 i samma månad.

Enär Sven Waara-Grape vid telefonsamtalet den 17 juli 1963 sade sig ha
varit sjuk, gjordes hos landsfogden förfrågan om han varit sjukledig vid något
tillfälle under berörda tid, varvid landsfogden upplyste att enligt hos
honom tillgängliga handlingar så icke varit förhållandet.

I skrivelsen till landsfogden anförde jag i denna del följande.

Det åsidosättande av givna förelägganden och egen utfästelse i berörda
hänseende som förekommit från Sven Waara-Grapes sida var att betrakta
som tjänstefel (jämför JO:s ämbetsberättelse 1924 s. 134 och däri gjorda
hänvisningar). Hans dröjsmål var att bedöma mot bakgrunden av att dröjsmålet
fick antagas stå i samband med en önskan hos honom att förhala
ärendet för att det handelsbolag, vari hans hustru var delägare, skulle före
avgivandet av hans yttrande hinna fullgöra sina skyldigheter enligt det
slutbevis, vars fördröjda verkställighet påtalats i klagomålen. I Sven
Waara-Grapes yttrande åberopades sålunda särskilt att betalning skett. Av
klagandens i ärendet lämnade uppgifter framgick att den åberopade betalningen
skett samma dag som yttrandet avläts.

Jag ville till mitt beslut om åtal i denna del anmärka att det var motvilligt
som jag i detta fall avvek från en sedan länge rådande praxis, innebärande
att andra medel än åtal användes för att bevaka att den myndigheter
och tjänstemän åliggande skyldigheten att tillhandagå JO-ämbetet med
begärda upplysningar iakttogs. Berörda skyldighet, som utgjorde en grundförutsättning
för att JO-ämbetet skulle kunna fullgöra sina uppgifter, brukade
lojalt respekteras så gott som undantagslöst. JO-ämbetet å sin sida
eftersträvade i medvetande om många myndigheters stora arbetsbelastning
att inom rimliga gränser tillgodose framställda önskemål om anstånd med
remissers besvarande.

I förevarande fall hade jag dock funnit att annat ej kunde antagas än att
Sven Waara-Grape avsiktligen förhalat ärendet, varför beivran ej kunde
underlåtas. Jag ville i sammanhanget nämna att det remissvar, som slutligen
inkom från honom, i själva saken icke innehöll mer än elva maskin -

skrivna rader, innefattande endast ett kort — och f. ö. icke rättvisande —
referat av vad som förekommit i ärende nr 1 samt uppgiften om att den där
aktuella fordringen blivit betald.

Under hänvisning till vad som anförts uppdrog jag åt landsfogden att
vid vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot Sven Waara-Grape för
hans förfarande i de delar som enligt det sagda skulle bli föremål för åtal.

I skrivelsen till landsfogden behandlade jag härefter vissa ytterligare utsökningsmål
avseende Alfhild Waara-Grape, i anledning av att under utredningens
gång framkommit uppgifter, som mer eller mindre klart tydde på
att Sven Waara-Grape tagit befattning också med andra sådana mål. Av
ifrågavarande mål hade flertalet kommit att mer eller mindre ingående beröras
i de handlingar som ingick i ett hos länsstyrelsen handlagt ärende, avseende
förordnandet för Oscarsson. Sedan länsstyrelsen genom resolution
den 28 augusti 1963 överlämnat bland annat akten i nämnda ärende till
landsfogden för på honom ankommande åtgärder, hade enligt vad som inhämtats
från denne förundersökning inletts, och denna var ännu ej avslutad.

Med hänsyn till att eu av landsfogden ledd förundersökning redan pågick
samt spörsmålet, huruvida jäv och på grund därav olovlig befattning
med de ifrågavarande ärendena kunde ha förekommit, lämpligen borde
komma under utredning i samband med denna förundersökning, ansåg jag
mig icke ha anledning att igångsätta särskild utredning rörande dessa ärenden.
Jag inskränkte mig därför till att till landsfogden redovisa de iakttagelser
som här gjorts beträffande de nämnda ärendena. I

I skrivelsen till landsfogden upptog jag slutligen till behandling länsstyrelsens
tillsyn och beröring i övrigt med i ärendet ifrågakomna förhållanden.
I denna del gjorde jag vissa påpekanden i skilda hänseenden men ansåg det
oaktat att länsstyrelsens tillsynsverksamhet och befattning i övrigt med här
ifrågakomna förhållanden icke företett sådana brister att någon min åtgärd
var påkallad.

Sedan landsfogden slutfört den förundersökning, varom tidigare talats
väckte han vid Tjusts domsagas häradsrätt åtal mot Sven Waara-Grape i
enlighet med vad jag uppdragit åt honom ävensom för ytterligare brott,
beträffande vilka ansvar yrkades för tjänstemissbruk respektive tjänstefel.

Häradsrätten avgjorde målet genom dom den 9 november 1965. I domen
upptogs — i enlighet med åtalet — under åtalspunkt 1 Sven Waara-Grapes
ovan under »Ärende nr 1» behandlade förfarande att underlåta anmäla jäv
till överexekutor och att taga befattning med målet genom att överlämna
det till Lundqvist, ävensom liknande förfarande utav honom med fyra
andra utsökningsmål. De delar av åtalet i övrigt, varom jag beslutat, upptogs
i domen under åtalspunkterna 2—6 (dock något annan ordnings -

följd än den vari frågorna här tidigare upptagits). I dessa delar yttrade
häradsrätten i domen.

Åtalspunkt 1

Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last och
uppgivit: Han och hans hustru ha icke upprättat äktenskapsförord och ha
ej heller sökt boskillnad. Handelsbolagets rörelse har drivits av hustrun och
givit dåligt resultat. Den årliga omsättningen har varit cirka 30.000 kronor.
Han har hjälpt hustrun att betala skulder. Hon har velat göra rätt för sig,
och skuldsumman har efterhand nedbragts. När de ifrågavarande utsökningsmålen
inkommo, var det kolossalt genant för honom. Han kände givetvis
till gällande föreskrifter om jäv och om domsverkställare, och han är
medveten om att han handlade fel. I och med att målen överlämnades till
Lundqvist, kände sig Sven Waara-Grape emellertid trygg. Lundqvist skötte
sin tjänst perfekt och skulle säkerligen, om Sven Waara-Grape hade anmält
jäv, av överexekutor ha förordnats som särskild utmätningsman för berörda
mål. Sven Waara-Grape hade efter den 1 juli 1961 en betydande arbetsbörda.
De utsökningsmål, som rörde Alfhild Waara-Grape, överlämnades
ibland omedelbart till Lundqvist. Ibland dröjde överlämnandet någon
dag. Fram till den 1 november 1961 hade Sven Waara-Grape sina ämbetslokaler
i polishuset, medan däremot Lundqvist arbetade i rådhuset. Ett
kvinnligt biträde, som tjänstgjorde i rådhuset, brukade — ibland flera
gånger om dagen — hos Sven Waara-Grape hämta mål och andra handlingar,
som skulle överlämnas till Lundqvist. Innan nya mål översändes till
Lundqvist, antecknades å varje måls dagboksblad: »Överlämnas till domsverkställaren
för verkställighet i laga ordning». Under denna anteckning
anbragtes landsfiskalens tjänstestämpel. Sven Waara-Grape räknade med
att hans hustru skulle betala sina skulder.

Genom Sven Waara-Grapes erkännande, som vinner stöd av omständigheterna
i målet, finner häradsrätten åtalet i nu förevarande hänseenden
styrkt.

Gärningarna äro att bedöma i enlighet med åklagarens yrkande.
Åtalspunkt 2

Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och
uppgivit: Han har mottagit de två påminnelserna av den 9 och 20 november
1961 men ej besvarat dem. Anledningen härtill var, att Alfhild WaaraGrape
skulle få tid på sig att betala. Påminnelserna diariefördes ej, och
Sven Waara-Grape överlämnade dem icke till Lundqvist, eftersom han fann
det genant att visa dem. Han samtalade aldrig med Lundqvist om handläggningen
av de mål, som överlämnats till denne. Han lade påminnelserna
i en brevkorg och har icke förstört dem men kan nu icke uppgiva, var
de finnas. Ett brev med förfrågan från sökanden i ett utsökningsmål brukar
intagas i vederbörande akt, såvida svaret icke tecknas direkt på brevet.

Av Sven Waara-Grapes egna uppgifter framgår, att han på sätt åklagaren
påstått missbrukat sin ställning som utmätningsman. Detta har lett till
förfång för enskild genom att redovisningen till sökanden i målet därigenom
fördröjts.

Sven Waara-Grape är följaktligen förvunnen till ansvar för tjänstemissbruk.

Åtalspunkt 3

Sven Waara-Grape har — under påstående, att han icke kan erinra
sig de närmare omständigheterna kring delgivningsärendet -—■ förnekat,
att han uppsåtligen undanhållit ärendet från handläggning, men i övrigt
erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och uppgivit: Han saknar vetskap
om anledningen till det uppkomna dröjsmålet. Givetvis har han
uppmanat sin hustru att betala, men han har icke fördröjt delgivningen
i syfte att ernå betalningsanstånd för henne. Kanske har han funnit delgivningen
vara genant för honom. Han underlät att om ärendet underrätta
den som tjänstgjorde såsom biträdande landsfiskal och således hade förordnande
som särskild utmätningsman. Delgivningsärenden brukade behandlas
på samma sätt som enskilda mål och brukade således genast utlämnas
för verkställighet. Till följd av den stora arbetsbelastningen kan
han ha förbisett det ifrågavarande ärendet. Lundqvist har säkerligen icke
dröjt med delgivningen. Sven Waara-Grape erkänner, att han trots föreliggande
jäv tagit befattning med ärendet och att han av försummelse undanhållit
ärendet från handläggning.

Lundqvist har på åklagarens begäran hörts som vittne i målet och har
därvid uppgivit bland annat: Han kan icke påminna sig just detta ärende.
Bäckströms framställning var föranledd av att gäldenären i ett lagsökningsmål
äger söka återvinning inom en månad från den dag, då utslaget delgives.
Ersättning för delgivning utgick med sex kronor, och delgivning brukade
verkställas omedelbart. I varje fall förekom aldrig längre dröjsmål än tre
dagar. Lundqvist, som brukade redovisa delgivningsärenden direkt till
sökanden, har icke sett något påminnelsebrev, och han har icke fördröjt
ärendet. Han har ej gjort någon skillnad mellan ärenden, som avsågo
Alfhild Waara-Grape, och andra ärenden.

Häradsrätten finner jävsstadgandet i 6 § utsökningslagen ej vara direkt
tillämpligt i fråga om delgivningsärenden. En utmätningsman, som får en
begäran om medverkan för delgivning, måste dock på grund av de jävsregler,
som gälla enligt allmänna grundsatser, anses ej äga taga befattning
med ärenden, som röra en nära anhörig. Förevarande delgivningsärende
har tillställts Sven Waara-Grape i hans egenskap av utmätningsman
i Västervik.

Genom Sven Waara-Grapes egna uppgifter ävensom genom vittnesmålet
finner häradsrätten utrett, att Sven Waara-Grape ej omedelbart utan först

i samband med Bäckströms påminnelser lämnat ärendet till Lundqvist
och alltså icke endast satt sig över jävshindret utan även fördröjt ärendet.
Även om Alfhild Waara-Grape uppenbarligen varit i behov av betalningsanstånd,
kan mot Sven Waara-Grapes bestridande ej anses tillförlitligen
styrkt, att hans fördröjande av ärendet skett uppsåtligen. Sven WaaraGrape
har emellertid erkänt, att han av försummelse undanhållit ärendet
från handläggning.

På grund av vad sålunda upptagits och eljest förekommit finner häradsrätten
Sven Waara-Grape i denna del av målet vara förfallen till ansvar
för tjänstefel.

Åtalspunkt !+

Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, och
uppgivit: Ett exemplar av länsstyrelsens förordnande tillställdes honom.
Han är medveten om att han borde ha underrättat ifrågavarande befattningshavare
om förordnandet och överlämnat sådana mål och ärenden, som
rörde handelsbolaget. De biträdande landsfiskalerna tjänstgjorde emellertid
hos den landsfiskal, som var polischef och åklagare, och Sven Waara-Grape
fann det genant att låta »unga pojkar», som ibland voro förordnade endast
för någon vecka eller i ett fall endast för en dag, få insyn i Alfhild WaaraGrapes
förhållanden.

Såsom chef för utsökningsmyndigheten har Sven Waara-Grape varit
skyldig att tillse, att de som tillträdde tjänstgöring som biträdande landsfiskal,
fingo kännedom om sådana förordnanden, som hade betydelse för
deras tj änsteuppgifter. Sven Waara-Grapes egen berättelse giver vid handen
att han icke underrättat berörda befattningshavare om det ifrågavarande
förordnandet. Denna hans underlåtenhet måste betraktas som ett allvarligt
tjänstefel.

Åtalspunkt 5

Sven Waara-Grape har erkänt, att han begått de under åtalspunkt 5
angivna gärningarna, men dels ifrågasatt, huruvida åtgärden att ringa till
borgenären och söka utverka anstånd med målets verkställighet kunde
medföra ansvar, dels ock hävdat, att det brott, vartill han gjort sig skyldig,
ej vore grovt. Närmare hörd har han uppgivit: Till följd av ett svårt förbiseende
har han undanhållit ifrågavarande utsökningsmål från handläggning.
Han har handlat felaktigt genom att ej anmäla jäv och ej heller införa målet
i utsökningsdagboken. Han har icke om den begärda utmätningen underrättat
vare sig biträdande landsfiskalen eller Lundqvist. Anledningen till
att han ej lagt upp nytt dagboksblad eller ny akt var, att slutbeviset
tidigare varit inne för verkställighet. Han betraktade målet som en fortsättning
av det gamla målet nr UD 366 V/1961, men de nyinkomna handlingarna
placerades ej i den gamla akten, och icke heller gjordes några
anteckningar på det gamla dagboksbladet. Några verkställighetsåtgärder

vidtogos icke, da han kände till att Alfhild Waara-Grape saknade utmätningsbara
tillgångar. Han uppmanade henne att betala och var övertygad
om att betalning skulle ske. Alfhild Waara-Grape hade stora affärer med
Paulssons, och förhållandet dem emellan var mycket gott. Paulssons
brukade ej vålla några svårigheter utan hade tvärtom vid skilda tillfällen
medgivit betalningsanstånd. Det är mycket möjligt, att Sven Waara-Grape
sett Bäckströms brev av den 20 november 1962. På sin hustrus begäran
ringde han emellertid till Paulssons och bad, att hon skulle få göra avbetalningar.
Han ringde under affärstid men utom tjänsten, från sin bostad.
Det visade sig, att Paulssons företag hade fått en ny innehavare. Denne
var hård och avvisande men förstod säkerligen icke, att Sven Waara-Grape
var utmätningsman. Sven Waara-Grape presenterade sig ej som landsfiskal.
I stället inledde han samtalet med orden »Det är från Syster Annas sjukvårdsaffär».
Han inser nu, att han i förevarande fall icke borde ha ringt.
När det gällt andra gäldenärer, har han hundratals gånger ringt till olika
borgenärer och för vederbörande gäldenärers räkning begärt anstånd. Det
har han gjort av ren hjälpsamhet, och det har hänt, att borgenärerna tackat
honom. Vid det nu aktuella samtalet lämnade Sven Waara-Grape icke
någon oriktig uppgift. Då han ej lyckades utverka medgivande till kontinuerliga
avbetalningar, fann han icke anledning att besvara Bäckströms
brev av den 15 december 1962. Anledningen till att några verkställighetsåtgärder
ej heller i fortsättningen vidtogos var, att Alfhild Waara-Grape
hade utlovat betalning. Han avvaktade likvid, och slutlikvid skedde också
den 30 september 1963.

Sven Waara-Grape har på grund av sin ställning som utmätningsman
fått de nu aktuella handlingarna i sin hand. Med anledning av föreliggande
jäv har det ålegat honom — icke att anmäla jävet men däremot — att
ofördröj ligen överlämna handlingarna till den särskilt förordnade utmätningsmannen
och att därefter själv icke taga någon befattning med handlingarna.

Av Sven Waara-Grapes egna uppgifter och övrig utredning framgår
emellertid, att han själv behållit handlingarna och hemlighållit dem. Han
har därigenom förhindrat, att utsökningsmålet behandlats i laga ordning.
I flagrant strid mot sin tjänsteplikt har han därjämte aktivt engagerat sig å
gäldenärssidan i målet genom att vid telefonsamtalet den 15 september
1962 söka utverka anstånd för Alfhild Waara-Grape. Borgenärens företrädare
har, såsom framgår av Bäckströms brev den 15 december 1962,
samma dag haft klart för sig, att telefonsamtalet kommit från den utmätningsman,
till vilken handlingarna i utsökningsmålet översänts.

Utredningen giver klart vid handen, att Sven Waara-Grape utnyttjat
de möjligheter, som hans ställning erbjöd, för att i sin hustrus intresse
hindra verkställighet och uppnå betalningsanstånd. Hans telefonhänvändelse
till borgenären får ses som ett led i ett sammanhängande brottsligt för -

farande. Detta hans förfarande innefattar missbruk av hans ställning och
har medfört förfång för borgenären, vilken hindrats från att få målet verkställt
i laga ordning. Sven Waara-Grape har följaktligen i nu förevarande
hänseenden gjort sig skyldig till tjänstemissbruk av allvarlig beskaffenhet.
Med hänsyn särskilt till att Alfhild Waara-Grape — låt vara först den
30 september 1963 — infriat den ifrågavarande skulden, finner häradsrätten
dock, att brottet ej är att anse som grovt.

Å tals-punkt 6

Sven Waara-Grape har erkänt vad åklagaren lagt honom till last, men
ifrågasatt, om hans försummelse kunde medföra ansvar. Närmare hörd har
han uppgivit: När han mottog JO-ämbetets föreläggande, var han sjuk men
icke tjänstledig. Han blev deprimerad och visste ej, vad han skulle svara.
Situationen var penibel. Han hade kanske bort vända sig till en advokat
för att få hjälp med ett klarläggande och finurligt formulerat svar, men det
blev icke av. Dröjsmålet förorsakades ej av någon baktanke. Den som misstänkes
för brott har rätt att vägra yttra sig, och denna regel bör gälla även
när ämbetsmän av JO-ämbetet anmodas att inkomma med upplysningar.

Sven Waara-Grapes erkännande vinner stöd av omständigheterna i målet.

Dröjsmålet med remissens besvarande får ses mot bakgrunden av att
handelsbolaget vid den tid, då Sven Waara-Grape borde ha avgivit svar,
icke fullgjort sina skyldigheter enligt det slutbevis, som avsåg fordringen
å 488 kronor 68 öre och vars fördröjda verkställighet påtalats i de hos
JO-ämbetet anförda klagomålen. I Sven Waara-Grapes svar den 20 september
1963 åberopades sålunda särskilt, såsom nyss nämnts, att betalningskett.

Den myndigheter och tjänstemän åliggande skyldigheten att tillhandagå
JO-ämbetet med begärda upplysningar utgör en grundförutsättning för att
JO-ämbetet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt finner häradsrätten Sven Waara-Grape ej kunna
undgå ansvar för sitt åsidosättande av de givna föreläggandena. Hans försummelse
härutinnan är att bedöma som tjänstefel.

Häradsrätten fann vidare, under åtalspunkterna 7—12, Sven WaaraGrape
övertygad om dels tjänstefel rörande tre utsökningsmål gentemot
hans hustru, bestående i att han underlåtit anmäla jäv till överexekutor
och tagit befattning med målen genom att överlämna dem till Lundqvist,
dels tjänstefel beträffande ett utsökningsmål gentemot hans hustru, bestående
i att han fördröjt målets handläggning genom att av försummelse
underlåta att överlämna målet till den särskilt förordnade utmätningsmannen,
dels tjänstefel rörande tre utsökningsmål gentemot hans hustru, bestående
i att han fördröjt målens handläggning genom underlåtenhet att överlämna
målen till vederbörande biträdande landsfiskal eller, om vakans förelegat,
anmäla jäv till överexekutor samt i att han tagit viss befattning med

målen, dels ock tjänstefel beträffande ett utsökningsmål rörande återtagande
av på avbetalning köpt egendom genom underlåtenhet att bokföra en inbetalning
av 1 871 kronor och att insätta beloppet på sitt tjänstepostgirokonto.

För brotten dömde häradsrätten Sven Waara-Grape till avsättning från
hans befattning som extra ordinarie biträdande kronofogde i Västerviks
kronofogdedistrikt.

Sven Waara-Grape fullföljde talan mot häradsrättens dom till Göta hovrätt
men återkallade senare sin vadetalan, varefter hovrätten genom beslut
den 11 maj 1966 avskrev det där anhängiggjorda målet från vidare handläggning.
Beslutet vann laga kraft.

3. Disciplinär åtgärd mot anstaltsläkare vid fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för att utreda om
intagen borde överflyttas till psykiatrisk avdelning inom

kriminalvården

A. började den 7 januari 1965 undergå fängelsestraff om två månader på
fångvårdsanstalten i Mariestad. Den 4 mars — tre dagar innan han skulle
frigivas — berövade han sig livet i sin cell på anstalten.

A. hade tidigare undergått frihetsstraff första gången 1952 och senast
1960. Den 17 juli 1964 hade han intagits för vård på Falbygdens sjukhus
och utskrivits därifrån den 4 augusti samma år såsom förbättrad. Dagen
därpå, den 5 augusti, hade han på egen begäran ånyo intagits på sjukhuset
och den 21 augusti 1964 utskrivits därifrån såsom förbättrad. Det straff,
som han undergick vid sin död, hade ådömts honom den 17 november 1964
och avsåg grovt egenmäktigt förfarande.

I artiklar i dagspressen under april 1965 förekom uppgifter, som tydde på
att A. vid tiden för självmordet lidit av mentalsjukdom, för vilken erforderlig
vård icke skulle ha beretts honom.

Med anledning härav inkom anstaltsdirektören Gösta Hellgren — på min
begäran — med upplysningar, till vilka var fogad en av anstaltsläkaren,
provinsialläkaren Nils Almström, till Hellgren ställd skrivelse.

Almström anförde i sin skrivelse följande.

A. sökte mig den 12/1 1965 och omtalade, att han blivit »förgiftad» på
en matservering i Göteborg våren 1964 och att han fortfarande led svårt
av »giftet», som han trodde var kvar i kroppen. Hur detta tillgått kunde
han ej närmare redogöra för, men det var någon eller några, som ville komma
åt honom och som blandat gift i maten. Om sitt föregående i övrigt var
han mycket tystlåten och gav undvikande svar, men han omtalade, att han

varit intagen å mentalsjukhus under en månad sommaren 1964. Han var
dock ej nöjd med vården. Han tyckte ej att han blivit bättre och han ansåg,
att man ej tagit sig an honom, som han önskat, eftersom man ej utrett
vilken förgiftning, som han led av. Han önskade istället en »mikroskopisk
undersökning» av sin kropp, så man kunde fastställa förgiftningens art,
varpå han skulle kunna få bot för sin åkomma och sätta fast dem, som förgiftat
honom. Någon mental vård ansåg han sig ej i behov av. Jag försökte
klarlägga för honom, att det hela måste bottna i en tvångsföreställning, som
han skulle få medicin för. Han kunde dock ej övertygas, men var lugnare
efter samtalet och var tacksam för medicinen, då han hade svårt att sova.
Jag ordinerade hibernal, som man brukar ge vid dylika mentala symptom.
Den 20/1 och 27/1 besökte han min vikarie, Husläkare Tore Gustavsson
och klagade då över diverse egendomliga kroppsliga obehag. Han ordinerades
då förutom den tidigare medicinen även nozinan till natten, ett av
de nya psykopharmaca, som även är bra vid sömnsvårigheter. Den 2/2
sökte han mig och omtalade, att han kände sig bättre än på mycket länge
och verkade rätt optimistisk. Den 24/2 kom han på nytt till mottagningen,
då han tyckte, att han blivit sämre, han kände »vibreringar och briseringar»
i hela kroppen. Han sade vidare, att han mådde bäst, då han arbetade hårt
i verkstaden för då kom han ifrån sina tankar. Han medgav, att han, då
han kände sig bättre, nog slarvat med sin medicin. Jag antog, att försämringen
berodde på detta, och uppmanade honom att taga medicinen regelbundet,
som den var ordinerad, så skulle han nog bliva lugnare igen, vilket
han lovade. Den 2/3 återkom han för att diskutera, hur han skulle göra vid
frigivningen den 7/3, då jag ej skulle besöka fängelset förrän den 9/3. Han
ville ha en remiss till något sjukhus eller institution, där man grundligt
kunde utreda hans »förgiftning». Jag lyckades så småningom övertyga honom,
att en dylik utredning skedde bäst på ett mentalsjukhus och han gick
med på detta sedan jag lovat, att ge en utförlig beskrivning av hans besvär
i remissen. Då han gick tackade han mig för att jag ägnat honom så mycket
tid och sade, att han fått tala mer med mig än med någon annan läkare tidigare.
Han suicidium två dagar senare kom som en fullständig chock, då
han aldrig uttalat några suicidaltankar och då patienter med dylika mentala
rubbningar mycket sällan begår suicidium. Vad som utlöst den förtvivlade
handlingen bara några dagar före frigivningen är svårt att säga, möjligen
kan det vara oron för framtiden och kanhända en känsla av att aldrig kunna
bliva frisk. Han klagade aldrig över behandlingen på fångvårdsanstalten,
när han var inne hos mig och jag vill bestämt understryka, att han fick
adekvat medicinsk behandling. Den tragiska händelsen kunde även ha
hänt på ett mentalsjukhus.

Hellgren anförde bl. a. följande: Ingen befattningshavare på anstalten
hade haft den uppfattningen att A. skulle beröva sig livet. Något oroväckande
beträffande hans tillstånd hade icke ansetts föreligga. Han hade av
befattningshavarna ansetts vara en snäll men något egendomlig person.
Under anstaltstiden hade han skött sig bra i alla avseenden. Enligt vad
sjukvårdaren uppgivit hade han icke haft besvär med att äta. Han hade icke
ansetts behöva sällskap medan han vistades i sitt rum. Under viss tid hade
han dock, till följd av överbeläggning på anstalten, delat rum med annan intagen.
Hans rumskamrater hade icke meddelat bevakningen några iakttagel -

ser beträffande honom. Han hade under anstaltstiden arbetat i diverse verkstaden
och hade varit frånvarande från verkstaden två eller tre gånger på
grund av att han icke sovit under natten. Så hade varit förhållandet den
4 mars 1965. Vid sjukanmälningen på morgonen denna dag hade A. uppgivit
att han sovit dåligt och att han icke orkade arbeta den dagen, varför han
fått vistas i sitt rum. Dödsfallet hade upptäckts vid matinlämningen omkring
klockan 12. Hellgren ansåg att icke någon befattningshavare kunde
lastas för det inträffade.

Jag beslöt därefter verkställa närmare utredning i saken, varvid personer
som varit intagna på anstalten samtidigt med A. — bl. a. A:s tidigare rumskamrater
— samt viss vakt- och vårdpersonal hördes om sina iakttagelser
beträffande A.

Med anledning av vad som härvid framkom beslöt jag att inhämta yttrande
från medicinalstyrelsen huruvida anstaltsläkaren eller annan befattningshavare
vid anstalten bort företaga åtgärd för att bereda A. mentalsjukvård.
Styrelsen inkom därefter med ett av dess disciplinnämnd den 13
augusti 1965 avgivet yttrande, till vilket var fogat bl. a. en av t. f. byråchefen
å styrelsens mentalsjukvårdsbyrå överläkare Einar Åseby upprättad
promemoria.

I promemorian anfördes följande.

Inte mindre än sex gånger under den två månader långa vistelsen på
fångvårdsanstalten har A. besökt anstaltsläkaren för förgiftningsidéer,
om vilka han hade en paranoid uppfattning, samt egendomliga kroppsliga
besvär som han satte i samband med den förgiftning, vilken han påstod
sig ha blivit utsatt för tidigare.

Han företedde sålunda klara symtom på psykisk sjukdom. Med hänsyn
härtill och mot bakgrunden av att han vårdats på mentalsjukhus, vilket
han även uppgivit för anstaltsläkaren, borde denne på ett tidigare stadium
ha föranstaltat om psykiatrisk undersökning och vård. Eftersom A. till
det yttre var välordnad och lugn och inte företedde tecken på psykos
fanns dock inte tillräckliga skäl för tvångsåtgärder. Även om A. inte hade
såpass sjukdomsinsikt att han själv ansåg psykiatrisk vård vara den rätta
var han dock så angelägen att han accepterade denna form. Av journalen
från Falbygdens sjukhus framgår att han påtagligt förbättrats under
vården där.

Anstaltsläkaren har anmärkningsvärt nog inte ens kontaktat läkarna
på mentalsjukhuset där A. tidigare vårdats och har därför heller inte gjort
sig underrättad om den behandling han fått eller att han i ett tidigare
skede även företett tendens till depressiv reaktion med allmän livsleda
(vilket framgår av journalen från Falbygdens sjukhus) som av allt att döma
utlöst suicidiet.

Disciplinnämnden anförde i sitt yttrande.

På de skäl Åseby utvecklat i promemorian anser disciplinnämnden, att
anstaltsläkaren provinsialläkaren Nils Almström bort samråda med vederbörande
psykiater vid Falbygdens sjukhus beträffande A:s behandling och
eventuella behov av överflyttning till psykiatrisk avdelning inom fång -

vården. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Almström åsidosatt vad
som ålegat honom jämlikt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen. Med hänsyn
till omständigheterna är denna hans försummelse dock enligt nämndens
mening icke av svårare beskaffenhet än att handläggning i disciplinär väg
är tillfyllest.

I därefter avgivna påminnelser anförde Almström bl. a. följande: Om A.
hade ansetts vara i behov av psykiatrisk undersökning eller vård skulle
han ha remitterats till rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten
å Härianda. A., som under fångvårdsvistelsen icke företett rent depressiva
symtom utan mest paranoida idéer, hade emellertid varit negativt inställd
till all psykiatrisk vård och hade varit helt emot att bli överförd till Härlandaanstalten
och Almström hade icke velat tvinga honom därtill. Icke
heller Almströms vikarie, Gustavsson, vilken A. besökt två gånger, hade
ansett det erforderligt att A. undersöktes av specialist eller tvångsförflyttades.
Det var för övrigt ont om platser på rättspsykiatriska kliniken och
det var tveksamt om A. hade kunnat beredas plats där. Almström hade
först efter hård påtryckning och efter att ha lovat att säi’skilt framhålla
A:s behov av utredning rörande förgiftningen fått denne att acceptera
remissen till Fal bygdens sjukhus efter frigivningen. Många av de å anstalten
i Mariestad intagna hade tidigare undergått mentalsjukvård. Det
vore givetvis önskvärt att uppgifter införskaffades från de läkare som
behandlat dem, men detta vore helt ogörligt på grund av den ringa tid
som anstaltsläkaren hade till sitt förfogande. Flertalet av de intagna, som
konsulterade anstaltsläkaren, sökte behandling för psykiska besvär och
det vore icke sällsynt att de hotade med att »någonting kunde hända»
eller liknande om något gick dem emot. Almström hade ägnat mera tid åt
A. än åt flertalet andra intagna och hade icke på något sätt nonchalerat
denne. Om det skulle anses att han gjort en felbedömning funnos i vart
fall många förmildrande omständigheter.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde jag i en den 8 november
1965 till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse följande.

I 48 § första stycket sinnessjuklagen stadgas att om beträffande någon
som för undergående av påföljd för brott eller förvandlingsstraff för böter
är intagen i fångvårdsanstalt anledning föreligger till antagande, att han
är i behov av vård å sinnessjukhus, vederbörande fångvårdsmyndighet
skall draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Jämlikt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen åligger det läkare att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient
de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar.

Utredningen i ärendet ger visserligen icke något stöd för påståendena

i tidningsartiklarna och av A:s rumskamrater om A:s uppträdande. Av
vad Almström uppgivit framgår emellertid att A. under sin vistelse å fångvårdsanstalten
besökt anstaltsläkaren sex gånger och att han därvid yppat
förgiftningsidéer och haft vissa fysiska besvär, vilka han satt i samband
med sin påstådda förgiftning.

Genom sina förgiftningsidéer och besvär i samband därmed företedde A.
tecken på psykisk sjukdom. Med hänsyn därtill och till att A. några månader
tidigare varit intagen å sinnessjukhus, vilket var känt för Almström,
borde denne ha hänvänt sig till vederbörande läkare å sjukhuset för att
med läkaren samråda om behandlingen av A. och huruvida denne borde
för vård överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.

Jag finner sålunda, i likhet med styrelsen, att Almström — även om han
uppenbarligen visat intresse och uppmärksamhet för A:s fall — genom sin
underlåtenhet att samråda med vederbörande läkare å Falbygdens sjukhus
åsidosatt vad som ålegat honom såsom läkare. Omständigheterna få dock,
med hänsyn till de av Almström anförda förhållandena, anses förmildrande
och jag finner därför att hans försummelse icke är av allvarligare art än
att den kan upptagas till beivrande i disciplinär ordning.

Utredningen ger icke fog för antagande att någon befattningshavare
i övrigt vid anstalten, genom underlåtenhet att rapportera vad han erfarit
beträffande A. eller eljest, gjort sig skyldig till fel eller försummelse i
tjänsten. I denna del föranleder därför ärendet icke vidare åtgärd från
min sida.

På grund av vad ovan anförts rörande Almström överlämnade jag handlingarna
i ärendet till styrelsen för den åtgärd mot honom som kunde
finnas påkallad.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd fann i beslut den 9 december 1965
att Almström bort samråda med vederbörande psykiater vid Falbygdens
sjukhus beträffande A:s behandling och eventuella behov av överflyttning
till psykiatrisk avdelning inom fångvården och att han genom sin underlåtenhet
härutinnan åsidosatt den i 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen
givna, för varje läkare gällande föreskriften att i överensstämmelse med
vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt
möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar. Vad Almström
sålunda låtit komma sig till last ansåg disciplinnämnden dock med hänsyn
till omständigheterna icke böra bedömas vara av svårare beskaffenhet än
att nämnden erinrade honom om vikten av att införskaffa allt tillgängligt
material för bedömning av fall av förevarande art.

Disciplinnämndens beslut har vunnit laga kraft.

4. Disciplinär åtgärd mot förrådsförman vid fångvårdsanstalt för
att han — i syfte att utjämna uppkomna brister — avsiktligen levererat
mindre kvantiteter än medföljande reversal utvisade

Vid fångvårdsanstalten i Örebro finnes sedan 1961 anordnat ett s. k.
genomgångsförråd för intagnas beklädnad. Leveranser till förrådet göres
efter upphandling av kriminalvårdsstyrelsens kanslibyrås kameralsektion.
Efter rekvisition från anstalterna distribueras varorna vidare från förrådet.
Personalen vid detta utgöres av en förrådsförman, en förrådsman, ett
skrivbiträde med halvtidstjänstgöring och två vid anstalten intagna.
Förrådsförmanstjänsten uppehölls tidigare av yrkesmästaren Per Håkansson.
Som förrådsman tjänstgjorde Jens Alm.

Den 28 maj 1965 ingav Alm till kriminalvårdsstyrelsen en skrift, vari
han anmärkte på att Håkansson för att dölja brister i förrådets lager levererade
mindre antal varor än som rekvirerats men skickade reversal med de
rekvirerade kvantiteterna angivna. Den 20 september insände Alm skriften
till mig med anhållan att jag måtte omhänderta ärendet för utredning.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med utredning i saken, innefattande
förhör med bl. a. Håkansson och Alm. I samband härmed avgav
styrelsen yttrande, vid vilket fanns fogat en promemoria av byrådirektören
Olof Brenner. En av Håkansson till styrelsen ingiven skrift översändes
jämväl.

Med anledning av vad som framkommit vid den sålunda gjorda utredningen
anförde jag i en den 10 december 1965 till kriminalvårdsstyrelsen
avlåten skrivelse följande.

Av utredningen framgår, att visst underskott uppkommit i fråga om en
del varor i förrådet samt att Håkansson i avsikt att eliminera den bokföringsmässiga
bristen stundom å inkomna rekvisitioner bredvid den
maskinskrivna siffra, som angav önskad myckenhet, brukat med blyerts
tillskriva en något lägre siffra, som han sedan beordrat den som skötte inpackningen
att leverera. Med leveransen skickades sedan en packnota, å
vilken den rekvirerade myckenheten angavs.

Håkansson har vid förhör uppgivit, att brister i förrådet uppstått på grund
av felexpedieringar; de intagna som arbetade vid förrådet räknade ofta fel.
Håkansson hade börjat tillämpa det anmärkta förfarandet då han fått klart
för sig, att det var en skriftlig transaktion som ej hade någon ekonomisk
betydelse.

I en promemoria över inventeringskontroll i förrådet den 29 september
1965, upprättad av Brenner, framhölls att över- och underskott icke kunde
undvikas i ett förråd av denna typ med stort sortiment, stora kvantiteter
och dagliga leveranser till många mottagare. Kostnaden för regelbundna

inventeringar av förrådet skulle enligt Brenner icke stå i proportion till
typen av förradshallning (genomgångsförråd). Vid inventeringen föreliggande
brister kunde betraktas som normalt svinn.

Den verkställda utredningen ger icke stöd för antagande att i förrådet
uppkomna brister berott på försummelse av Håkansson, än mindre att
någon oegentlighet ligger Håkansson till last. Trots detta måste de avsiktliga
felexpedieringarna anses innebära ett allvarligt fel. Särskilt bör beaktas,
att förfarandet kunnat ge de å anstalten intagna medhjälparna intrycket,
att fångvårdstjänstemän kunde opåtalt brista i redovisning och i tjänsten
lämna oriktiga uppgifter. Med hänsyn härtill finner jag Håkansson för vad
som ligger honom till last icke kunna undgå beivran, vilken dock synes
kunna ske i disciplinär väg.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande
av 1 § instruktionen den 6 november 1964 för kriminalvårdsstyrelsen och
23 § allmänna verksstadgan, handlingarna i ärendet till kriminalvårdsstyrelsen
för den åtgärd mot Håkansson som kunde finnas påkallad.

Kriminalvårdsstyrelsen, som beredde Håkansson tillfälle att taga del
av utredningen och min skrivelse, fann i beslut den 25 februari 1966, att
Håkansson genom sitt förfarande gjort sig skyldig till tjänstefel, och styrelsen
tilldelade därför Håkansson varning jämlikt 23 § allmänna verksstadgan
den 7 januari 1955.

En ledamot var av skiljaktig mening och anförde. Med hänsyn till att
Håkansson med maj månads utgång 1966 avgår med pension, att han har en
lång och väl vitsordad tjänstgöring inom kriminalvården bakom sig och
nyligen belönats med guldmedalj för sina insatser, och att han upphört med
sitt oriktiga förfarande så snart han av styresmannen gjorts uppmärksam
på förhållandet, anser jag att man av personliga skäl bör avstå att tilldela
Håkansson den i och för sig sakligt motiverade varningen.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra uttalanden

1. Fråga om särskilda åtgärder kan anses påkallade för att åstadkomma
en jämn fördelning mellan advokater av uppdrag såsom

offentlig försvarare

I en den 12 september 1963 hit inkommen skrift hemställde advokaten
Gunnar Molin om utredning om hur det tillgår då offentlig försvarare utses
vid Stockholms rådhusrätt och häradsrätterna i Stockholm, varjämte han
påyrkade åtgärder för att åstadkomma en i princip jämn fördelning av
försvararuppdragen mellan advokater, som anmält sig önska ifrågakomma
till sådana uppdrag.

Efter remiss inkom samfällda rådhusrätten i Stockholm samt häradshövdingarna
i Svartlösa, Solna, Södertörns, Sollentuna och Färentuna, Södra
Roslags och Stockholms läns västra domsagor med yttranden. Polismästaren
och åklagarmyndigheten i Stockholm avgav jämväl yttranden. Därefter
skedde remiss till styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, som avgav yttrande
och därvid bifogade yttrande från styrelsen för samfundets stockholmsavdelning.
Slutligen inhämtades yttranden från rikspolisstyrelsen och
riksåklagarämbetet.

I Molins klagomål gjordes gällande, att uppdragen som offentlig försvarare
i Stockholm till övervägande del tillföll en mindre grupp advokater,
medan ett betydande antal advokater som anmält sin villighet att ifrågakomma
erhöll få eller inga uppdrag. Molin betecknade det som ett rättvisekrav,
att fördelningen av uppdragen, i den mån de tilltalade icke själva
framställt önskemål om viss advokat, skedde i princip jämnt. Slutligen
framhöll han att det var olämpligt, om polis- eller åklagarmyndighet påverkade
misstänkts val av försvarare.

Stockholms rådhusrätt framlade visst statistiskt material till belysningav
avdelningarnas praxis vid utseende av offentliga försvarare. Även en del
av häradsrätterna redovisade dylik statistik. I samtliga fall utvisade materialet,
att ett betydande antal olika advokater anlitades men att en stor
del av de anlitade — inemot hälften eller flera — under en ettårsperiod haft
allenast ett eller två uppdrag. Vid varje domstol eller avdelning hade en
väsentlig del av försvararuppdragen tillfallit en liten grupp advokater med
10—20 eller i undantagsfall än flera uppdrag per man.

Rådhusrätten anförde i sitt yttrande bland annat:

Rättegångsbalken tillförsäkrar misstänkt rätt att under vissa förutsättningar
erhålla offentlig försvarare och ålägger advokat, likaledes under vissa
förutsättningar, skyldighet att åtaga sig uppdrag som offentlig försvarare.
Någon rätt för advokat att erhålla sådana uppdrag har icke influtit i författning
eller, såvitt är rådhusrätten bekant, övervägts från _ lagstiftande
myndigheters sida. Uppenbarligen har också institutet offentlig försvarare
tillskapats helt och hållet i den misstänktes och rättssäkerhetens intresse.
Dessa intressen bör i första hand tillgodoses vid utseende av offentlig försvarare.
Ansvaret härför åvilar domstolen.---Någon skyldighet att

tillse att uppdragen som offentlig försvarare blir mer eller mindre jämnt
fördelade mellan de advokater, som förklarat sig villiga att mottaga förordnande
såsom offentlig försvarare, föreligger icke. Den av Molin framhållna
omständigheten att offentlig försvarare erhåller arvode av allmänna medel
saknar uppenbarligen betydelse i detta sammanhang. Det kan jämväl med
fog hävdas att misstänkt, som förtroendefullt överlåter till domstolen att
utse offentlig försvarare, har anspråk på att av flera advokater, varav icke
någon kan bedömas som olämplig, få den förordnad som är lämpligast för
honom. Molin har hävdat att en advokats lämplighet för uppdrag som offentlig
försvarare med hänsyn till den ställning Sveriges advokatsamfund
intager i rättsordningen följer redan av det förhållandet att han är advokat.
Även om så i princip skulle vara förhållandet med avseende å mål
av mindre svår beskaffenhet — detta är också rådhusrättens uppfattning —
må dock framhållas att 21 kap. 5 § rättegångsbalken stadgar att till offentlig
försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill. Redan lagrummets
ordalydelse förutsätter följaktligen att advokat kan vara olämplig
till visst försvararuppdrag. Att så undantagsvis är fallet även beträffande
mål av förhållandevis enkel beskaffenhet är erfarenheter, som gjorts av domare
vid rådhusrätten, och detta ter sig även naturligt till följd av advokatsamfundets
bristande möjligheter att före antagandet av ledamot pröva
dennes duglighet som försvarare i brottmål. Det synes rent allmänt ligga
såväl i den misstänktes som i domstolens intresse att såsom försvarare fungerar
brottmålsspecialister. En advokat med omfattande verksamhet som
försvarare kan beräknas ständigt hålla sig underrättad om utvecklingen
inom strafflagstiftningen och angränsande sociallagstiftning, förändringar
inom anstaltsväsendet med dess differentiering o. s.v. Eu viss personlig
rådgivning till den misstänkte även utanför snävt processuella frågor lär
vidare ingå i vad en misstänkt väntar sig av sin försvarare, och erfarenhet
på sådant område har sin icke oväsentliga betydelse.---Vad rådhus rätten

sålunda anfört innebär icke att rådhusrätten anser att försvararuppdragen
vid rådhusrätten skall koncentreras till ett fåtal advokater.
Det förtjänar ånyo framhållas att så icke heller är fallet vid rådhusrätten.
Det måste anses vara ett allmänt intresse att kretsen av dugliga och erfarna
brottmålsadvokater icke hålles alltför begränsad, bl. a. av det skälet
att ett fåtal advokater icke räcker till för att tillgodose behovet av dugliga
försvarare. För domstolen, vilken som tidigare framhållits har ansvaret
för att den misstänkte erhåller en offentlig försvarare som han kan ha
nytta av, är det angeläget att ha tillgång till flera försvarare vilka
enligt domstolens mening förtjänar den misstänktes förtroende. Kretsen av
försvarare bör vidgas genom att »nya» advokater fortlöpande anförtros offentligförsvarareuppdrag
i mål av enklare och mindre allvarlig beskaffenhet.
Så sker även vid rådhusrätten och icke blott detta. De å rådhusrätten

tjänstgörande domarna söker över lag att, med de undantag som de ovan
redovisade förhållandena kräver och domarnas tjänsteplikt bjuder, bereda
samtliga de advokater, vilka anmält intresse härför, tillfälle att erhålla uppdrag
som offentlig försvarare. Därvid följes i princip den förteckning över
villiga advokater, som advokatsamfundets stockholmsavdelning ställt till
förfogande.

De av rådhusrätten anförda allmänna synpunkterna biträddes i stort sett
av de häradshövdingar, som yttrat sig i ärendet. Häradshövdingen Ribbing
framhöll, att en jämn fördelning mellan de advokater, som önskade ifrågakomma,
vore principiellt riktig men att vissa avsteg därifrån vore nödvändiga.
Mot ett mer eller mindre automatiskt vex*kande turordningssystem —
vilket förordats av Molin — riktades flera invändningar. Det framhölls sålunda,
att samme försvarare lämpligen kunde anlitas i flera smärre mål,
som utsatts till samma rättegångsdag, och i mål mot flera tilltalade, som
icke hade mot varandra stridande intressen. Vidare ansågs det vara av väsentlig
betydelse för domstolen att ha tillgång till några advokater, som
kunde med kort varsel rycka in beträffande häktade personer. Vid vissa häradsrätter
nämndes även advokats lokala anknytning som en faktor av betydelse
för personvalet.

Styrelsen för Sveriges Advokatsamfund anförde:

När i rättegångsbalken stadgats att till offentlig försvarare skall förordnas
advokat, har detta uteslutande skett i rättsvårdens intresse och för att
man skall få så starka garantier som möjligt för att den misstänktes eller tilltalades
rätt blir på behörigt sätt tillvaratagen, men däremot icke för att
tillskapa ett privilegium för advokatkåren, ett »privilegium» som därefter
skulle böra fördelas »rättvist». Ingen advokat har för sin egen del något berättigat
anspråk på att i skälig omfattning bli anlitad som offentlig försvarare,
lika litet som han har något anspråk på att få skälig del av andra
uppdrag. En annan sak är att av andra skäl en mera allmän spridning av
försvarsuppdragen bland advokaterna kan vara önskvärd, en fråga till

vilken styrelsen återkommer i det följande.---Molins synpunkter på

den s. k. lämplighetsprövningen finner styrelsen icke heller i allo riktiga.
Lämplighetsprövningen betyder i själva verket ingenting annat än att rätten
skall förordna en advokat, som den finner lämplig för uppdraget. Däri
ligger icke något underkännande av andra advokaters kompetens eller
lämplighet och ej heller något ställningstagande av innebörd att den av
rätten förordnade skulle vara den för uppdraget mest lämpade av alla. Lagens
regel att den som rätten förordnar skall vara lämplig för uppdraget är i
princip oomtvistligt riktigt. Gör man gällande att varje advokat är lämplig
för vilket försvararuppdrag som helst, håller man sig icke längre på verklighetens
mark. En annan sak är att flertalet advokater utan tvivel är kompetenta
att utföra även komplicerade försvararuppdrag.

I andra avseenden delar styrelsen den uppfattning som Molin uttalat i
sina skrivelser.

Styrelsen är sålunda helt ense med Molin om det förkastliga i att åklagareller
polispersonal rekommenderar den misstänkte eller tilltalade att hemställa
om försvararförordnande för viss advokat eller på annat sätt är verk -

sam för att viss advokat skall förordnas. Skälen till denna uppfattning ligger
i öppen dag och torde icke behöva här närmare utvecklas. Styrelsen anser
det otillfredsställande, om genomförandet och upprätthållandet av en
riktig ordning i detta hänseende skall vara beroende av i vad mån lokala
åklagar- eller polismyndigheter finner sig böra utfärda föreskrifter i ämnet.
Styrelsen får därför hemställa om JO:s medverkan till utfärdande av för
hela riket gällande föreskrifter, innefattande förbud mot sådana rekommendationer
eller sådan medverkan från åklagar- och polispersonalens sida.

Ehuru styrelsen — såsom förut nämnts — i vissa avseenden icke finner
Molins synpunkter riktiga, är styrelsen såtillvida ense med Molin, att även
styrelsen anser att kretsen av offentliga försvarare vid domstolarna i Stockholm
borde väsentligt vidgas. En spridning av dessa uppdrag till en betydligt
vidare krets är i och för sig önskvärd både ur rättsvårdens synpunkt och
för upprätthållandet av en yrkesskicklig advokatkår. För rättsskipningen är
det ett betydande intresse att ett tillräckligt antal advokater med praktisk
erfarenhet av brottmål skall stå till förfogande för uppgiften såsom försvarare
i brottmål. Och för upprätthållandet av advokatkårens yrkesskicklighet
är det av betydelse att den mycket viktiga del av rättskipningen
som brottmålen utgör icke skall för större delen av kåren bli ett nära nog
okänt område. Levande kunskaper i straffrätt och även straffprocessrätt är
av stort värde även för advokater, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad
på andra rättsområden.

Avslutningsvis uttalade sig styrelsen — med hänvisning till ett år 1954
avgivet, i TSA 1954 s. 122 publicerat yttrande — för ett turordningssystem
såsom det mest ändamålsenliga sättet att få en önskvärd spridning till
stånd.

Stockholmsavdelningens styrelse framhöll i sitt yttrande, att statistiken
lämnade ett starkt stöd för påståendet att fördelningen av uppdrag genom
domstolarnas försorg var utomordentligt ojämn, och framförde med skärpa
önskemålet om ett turordningssystem. Avdelningsstyrelsen förklarade sig
vidare villig att ombesörja, att listor över advokater, villiga att åtaga sig
försvarsuppdrag, tillställdes berörda myndigheter och i framtiden hölles
aktuella genom kompletteringar.

Riksåklagarämbetet och rikspolisstyrelsen biträdde helt uppfattningen
att befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet icke borde medverka
vid valet av offentlig försvarare. Rikspolisstyrelsen förklarade sig beredd
att genom anvisningar eller på annat lämpligt sätt fästa polismyndigheternas
uppmärksamhet på saken, om så skulle anses påkallat. Riksåklagarämbetet
förklarade däremot, att för ämbetet icke var känt annat än att åklagarna
förfor i enlighet med vad ämbetet ansåg riktigt, varför ämbetet icke
kunde ansluta sig till advokatsamfundets hemställan om föreskrifter i
ämnet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till Molin följande.
Jämlikt 21 kap. 3 § tredje stycket RB skall offentlig försvarare förordnas
för misstänkt, som icke redan har försvarare och vars rätt finnes icke kunna

utan biträde tillvaratagas. Enligt 5 § i samma kapitel skall till offentlig
försvarare förordnas advokat, som finnes lämplig härtill, företrädesvis
någon som vid rätten brukas som rättegångsombud. Har den misstänkte
föreslagit behörig person, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle
medföra avsevärt ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleder
annat.

I tidigare ärenden härstädes har jag haft anledning att understryka vikten
av att den misstänktes eget val av försvarare respekteras (se bl. a. 1963
års ämbetsberättelse s. 76 ff.). Valfriheten är av grundläggande betydelse för
det förtroende till försvararinstitutionen, som är nödvändigt för att den skall
fungera på avsett sätt.

I detta ärende har gjorts gällande, att i några av de fall då rätten förordnar
av den misstänkte föreslagen person till offentlig försvarare förslaget
tillkommit efter råd eller påverkan från polis eller åklagare. Sådan medverkan
från polisens eller åklagarens sida måste rent principiellt anses högst
olämplig. Redan under förundersökningen framstår ju åklagaren som den
misstänktes motpart, och detta förhållande accentueras än mera sedan åtal
väckts. Polisen har, sedan förundersökningen riktats mot viss person och
åklagaren övertagit ledningen, att följa åklagarens direktiv, varför samma
synpunkt är tillämplig även beträffande polisen. Om målet sedermera får
en ur den misstänktes synpunkt otillfredsställande utgång, kan han sätta
denna i samband med att det var åklagaren eller polisen som föreslog försvararen.

Av nu upptagna skäl anser jag, i likhet med praktiskt taget alla som i
detta ärende uttalat sig i frågan, att poliser och åklagare bör helt avhålla
sig från att ge råd eller eljest påverka misstänkt vid valet av försvarare. Vid
förfrågningar från den misstänkte bör tillgång finnas till en förteckning över
advokater, villiga att åtaga sig uppdrag som offentliga försvarare. I övrigt
bör den misstänkte hänvisas till möjligheten att låta rätten utse advokat.

Om särskilda anvisningar i frågan är erforderliga framstår som tveksamt.
Vad i detta ärende framkommit giver knappast stöd för antagande
att några egentliga missförhållanden förekommit. För åklagarnas del kan
det ifrågasättas, om ej medverkan vid valet av försvarare i regel står i sådan
strid med tjänstens beskaffenhet, att den är att hänföra till tjänstefel. Av
vad från åklagarhåll upplysts i ärendet framgår också tydligt att åklagarna
är medvetna om att åklagare icke bör inverka på valet av försvarare. Riksåklagarämbetet
anser därför att behov av föreskrifter icke föreligger. Med
hänsyn till det sagda anser jag att det icke finnes tillräckliga skäl för mig
att göra någon framställning om utfärdande av föreskrifter. Jag kommer
emellertid att i fortsättningen ha min uppmärksamhet riktad på denna
fråga.

Beträffande polismän är läget något annorlunda. Särskilt för yngre polismän
utan juridisk skolning kan det vara ett stöd att kunna hänvisa till

direkta föreskrifter i ämnet. Det förefaller mig därför lämpligt att rikspolisstyrelsen
— såsom i dess yttrande angives — exempelvis genom anvisningar
fäster polismyndigheternas uppmärksamhet på frågan. Polismästaren
i Stockholm har redan tidigare i detta ärende förklarat sig ha för avsikt
att utfärda föreskrifter innefattande förbud mot lämnande av rekommendationer,
råd eller anvisningar vid val av offentlig försvarare.

I de fall där misstänkt eller tilltalad överlåtit valet av försvarare till domstolen
åligger det denna att i första hand beakta den enskildes intresse att
biträdas av en person, som besitter tillräckliga kvalifikationer för det mål
varom fråga är. Föreskriften i 21 kap. 5 § RB att man företrädesvis bör anlita
någon, som vid rätten brukas såsom rättegångsombud, får antagas
vara motiverad ej blott av ekonomiska skäl utan även av tanken att
rätten bör ha ett visst underlag för sin lämplighetsprövning. Kravet
att offentlig försvarare skall vara advokat ger visserligen en viss garanti för
lämpligheten, men i många mål kan denna garanti icke anses tillräcklig. I
viss anslutning till vad i ärendet anförts må här nämnas kraven på särskilda
civilrättsliga insikter i mera invecklade mål om förmögenhetsbrott, på kunskaper
i företagsekonomi och skatterätt i vidlyftiga deklarationsmål samt
på förmåga till kontakt med unga personer i mål mot sådana. På varje offentlig
försvarare måste det kravet ställas, att han håller sig å jour med
utvecklingen på straffrättens område. Ett aktuellt exempel är den omläggning
av påföljdssystemet, som skett genom den nya brottsbalken.

Att lämplighetsprövningen av försvararna anförtrotts domstolarna är
helt naturligt, eftersom domstolen är den enda opartiska instans som har
möjligheter att bedöma försvararens arbete. Det synes i hög grad osannolikt,
att eu annan ordning härutinnan skulle kunna fungera lika bra. RB:s
regler är helt inriktade på att tillgodose den misstänktes och den allmänna
rättssäkerhetens intressen, och häremot kan rimligen ingen invändning riktas.
Att därutöver binda domstolarnas val genom regler och anvisningar
väcker betänkligheter både med hänsyn till att de i RB angivna grunderna
måste tillerkännas obetingad prioritet och med hänsyn till domstolarnas
oavhängighet.

Utredningen i detta ärende ger emellertid vid handen, att fördelningen av
försvarsuppdrag i Stockholmsområdet är påfallande ojämn, vilket ur flera
synpunkter måste anses olämpligt. Exempel har icke. saknats på fall, där
advokater på grund av alltför många vidlyftiga uppdrag saknat möjlighet
att inom rimlig tid infinna sig till huvudförhandling (jfr 1964 års ämbetsberättelse
s. 50 ff.). Jag kan även instämma i vad advokatsamfundets styrelse
anfört om spridningens betydelse för rättsskipningen (tillgången på
erfarna advokater) och för upprätthållandet av en yrkesskicldig advokatkår.
Det är därför i hög grad önskvärt, att domstolarna verkar för en större
och jämnare spridning av försvararuppdragen bland därtill villiga advokater
i Stockolmsområdet. Även om invändningarna mot en automatiskt ver -

kande turordning måste anses vägande synes det knappast möta några betänkligheter
att kontrollera spridningen med ett lämpligt avprickningssystem.

Enligt vad jag inhämtat ha i slutet av år 1965 överläggningar ägt rum
mellan representanter för domstolarna i Stockholmsområdet samt för advokatsamfundet
och dess stockholmsavdelning. Enighet rådde därvid om
önskvärdheten av en spridning av försvarsuppdragen, ehuru domarna vidhöll
sina betänkligheter mot ett stelt turordningssystem. De synpunkter
som anfördes vid detta samråd är självfallet ej bindande för praxis, men
med all sannolikhet kan det påräknas att en ökad spridning kommer att
eftersträvas av domstolarna i Stockholmsområdet. Anmärkas må, att den
föreliggande frågan väsentligen synes vara ett huvudstadsproblem. Något
missnöje med rådande ordning har i allt fall icke avhörts från landet i övrigt.
Detta är också ganska naturligt, eftersom redan det stora antalet advokater
i Stockholm måste föranleda särskilda svårigheter. En metod att
främja en spridning av uppdragen är att sådana förteckningar, som stockholmsavdelningens
styrelse förklarat sig villig att tillhandahålla, används
och hålls aktuella.

Med hänsyn till det nu anförda fann jag några åtgärder från min sida i
anledning av Molins klagomål icke erforderliga. Jag framhöll emellertid,
att jag därmed icke ansåg att klagomålen saknat fog. De berör en viktig och
för rättssäkerheten vital fråga, och redan den diskussion som detta ärendes
behandling fört med sig har fäst uppmärksamheten på otillfredsställande
drag i nuvarande praxis och medfört insikt om behovet av att verka för
bättre förhållanden på området.

2. Sedan reseförbud meddelats misstänkt med föreskrift att passet
skulle omhänderhavas av polisen, bär förbudet hävts med den inskränkningen
att passet alltjämt skulle omhänderhavas av polisen.
Hovrätt och JO har olika meningar i frågan om något reseförbud

består

Vid granskning av handlingarna i ett av tandläkaren L. genom klagomål
härstädes anhängiggjort ärende uppmärksammades följande av klagomålen
ej berörda förhållande.

L. åtalades av allmän åklagare vid Gärds och Albo häradsrätt för grov
förskingring jämte åsidosättande av tjänsteplikt, alternativt grovt tjänstefel.
Sedan häradsrätten den 29 november 1963 avslagit ett av åklagaren
framställt häktningsyrkande och åklagaren fullföljt talan, meddelade hovrätten
över Skåne och Blekinge i beslut den 6 december 1963 L. förbud att

utan tillstånd lämna Vinslövs köping, ålade honom skyldighet att dagligen
anmäla sig hos polismyndigheten i Vinslöv och förordnade att hans pass
skulle omhänderhavas av nämnda myndighet.

Den 13 december 1963 anhöll L:s offentlige försvarare vid häradsrätten
om reseförbudets hävande. Som grund för yrkandet anfördes bl. a. hänsyn
till L:s psykiska hälsa. Försvararen framhöll vidare, att L. tidigare frivilligt
erbjudit sig att till polismyndigheten överlämna sitt pass och att han inte
hade något att erinra mot att passet tills annorledes förordnades finge kvarbliva
hos polisen, därest häradsrätten funne ett sådant arrangemang erforderligt.

Häradsrätten meddelade den 14 december 1963 följande beslut:

Häradsrätten finner skäl ej vidare föreligga för reseförbud för L. samt
häver förty med omedelbar verkan sagda förbud; dock att häradsrätten
stadgar att L:s pass skall omhänderhavas av polismyndigheten intill dess
häradsrättens dom i målet meddelas eller annorledes förordnas.

Över detta beslut anförde åklagaren besvär och yrkade, att hovrätten
måtte förklara L. ålagd skyldighet att dagligen anmäla sig hos polismyndigheten
fortfarande vara gällande. Genom beslut den 20 december 1963
fastställde hovrätten häradsrättens beslut.

I samband med dom i målet mot L. den 3 februari 1964 föreskrev sedermera
häradsrätten, att L:s pass skulle återställas till honom.

I en inom JO-expeditionen upprättad promemoria anfördes följande.

Den i häradsrättens av hovrätten fastställda beslut den 14 december 1963
meddelade föreskriften att L:s pass skulle omhänderhavas av polismyndighet
synes icke ha grundats på bestämmelsen i 25:2 HB — vilken förutsätter
att en sådan föreskrift meddelas såsom komplement till ett reseförbud (jfr
även 25:9 RB) — enär det L. tidigare ålagda reseförbudet samtidigt hävdes.
Detta ger anledning ifrågasätta om ett beslut om passets omhänderhavande
av polismyndighet lagligen kan meddelas av domstol utan samband
med reseförbud.

Efter remiss inkom hovrätten med yttrande, vid vilket var fogat yttrande
av häradshövdingen i Gärds och Albo domsaga A. Schedin.

I Schedins yttrande anfördes bland annat:

(Försvararen) uppgav muntligen i anslutning till sin begäran om reseförbudets
hävande, att L. av polisen i Vinslöv beordrats att varje morgon
klockan 8 infinna sig på poliskontoret, att besöken hos polisen vållade L.
obehag och irritation och kunde fördröja hans tillfrisknande samt att L.
då och då behövde resa till Kristianstad . . . (Försvararen) underströk, att
L. ej hade något intresse av passet och gärna medgav att detta finge ligga
kvar på polisstationen.

Av det åberopade uttalandet i förarbetena (NJA II 1943 s. 347) synes
man ej kunna draga någon bestämd slutsats. I L:s fall hade måhända hinder
ej mött för passets återlämnande. Men kan det vara fel att handla som
häradsrätten gjort? Förmodligen hoppades man, att åklagaren skulle nöja

sig med beslutet, då ju L. i allt fall hindrades resa utomlands. Skulle reseförbudet
kvarstått över julhelgen hade detta inneburit ytterligare påfrestning
för L. och dennes familj.

Hovrättens yttrande, som beslutats av de ledamöter — presidenten Kjellin,
hovrättsråden Nordholm och Bodewall samt numera kanslirådet Wentz
— som deltagit i beslutet den 20 december 1963, är av följande lydelse.

Den i promemorian framställda anmärkningen synes bero på ett missförstånd.
Föreskriften att L:s pass skulle omhänderhavas av polismyndighet
har icke meddelats av häradsrätten utan av hovrätten i dess beslut den 6
december 1963. Häradsrättens befattning därmed begränsar sig till att häradsrätten
har upphävt hovrättens beslut om reseförbud i två etapper dels
genom beslutet den 14 december 1963 och dels genom en punkt i domen i
målet den 3 februari 1964. Det kan alltså i detta fall icke, såsom angives i
promemorian, behöva diskuteras om ett beslut om passets omhänderhavande
av polismyndighet lagligen kan meddelas av domstol utan samband
med reseförbud — en fråga som självklart endast kan besvaras med nej.
Vad som här kan diskuteras är blott om ett beslut om reseförbud förenat
med dels anmälningsskyldighet och dels omhändertagande av pass kan
upphävas i etapper och i så fall hur detta bör ske.

Enligt hovrättens mening finns det icke något som helst skäl varför icke
de skilda föreskrifterna i ett sådant beslut skulle kunna upphävas var
för sig. Det bör här observeras att saken inte alls ligger så till att kvarhållandet
av L:s pass bort upphävas i samband med häradsrättens beslut den
14 december 1963 och att det sålunda i denna del skulle föreligga något
övergrepp mot L. I stället förhåller det sig så att kvarhållandet av passet
skapade förutsättning för upphävande av den för L. besvärande anmälningsskyldigheten.
Arrangemanget tillkom på förslag av försvararen och i
L:s intresse. Vad saken gäller är alltså uteslutande en skrivfråga.

Vid en granskning av beslutets avfattning kan man enligt hovrättens
mening icke rimligen, såsom i promemorian, hävda att häradsrätten genom
att skriva att reseförbudet upphävdes har ryckt undan grunden för bibehållandet
av passets omhändertagande. Häradsrätten; har genom en omedelbart
därtill ansluten »dock att»-sats angivit att det föreligger en inskränkning
i detta upphävande och denna inskränkning är just att passet skall omhänderhavas
på samma sätt som förut. Däremot skulle man mot detta sätt
att uttrycka beslutet kunna invända att det icke av beslutet framgår att
för L. anvisats en bestämd vistelseort, såsom förutsättes i 25 kap. 1 § rättegångsbalken.
Härom kan emellertid sägas att det kan vara diskutabelt i hur
hög grad vistelseorten behöver preciseras, då reseförbudet grundas på andra
punkten i paragrafen och det alltså icke förekommer anledning att den misstänkte
överhuvudtaget håller sig undan utan allenast att han beger sig från
riket och denna risk kan anses undanröjd genom omhändertagandet av passet.
Om intet uttryckligen sägs om vistelseort, torde beslutet innebära förbud
att lämna landet eller i varje fall förbud att bege sig utanför de nordiska
länderna, för vilka passfrihet råder. Med hänsyn till den otydlighet
som sålunda kan föreligga beträffande vistelseorten kan det måhända hävdas
att det skulle vara något bättre att ett beslut av detta slag uttrycktes
så att reseförbudet skall bestå med ändrad innebörd än att detta sägis vara
upphävt med visst undantag. Det bör dock härvid beaktas att avfattningen

:> — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1967 års riksdag

av häradsrättens beslut i viss män var betingad av L:s psykiska tillstånd
och målets beskaffenhet.

Hovrättens ledamöter har icke längre något direkt minne av hur de vid
föredragningen såg på frågan om beslutets avfattning. Anledning att diskutera
denna förelåg dock, eftersom försvararen i en samma dag inkommen
förklaringsskrift behandlat frågan om något reseförbund kunde anses gälla
eller icke. Av akten framgår allenast att hovrättens beslut avfattats enligt
en av undertecknad Kjellin gjord blyertsanteckning på ett av föredragande
fiskalen upprättat förslag av annat innehåll. Denna anteckning måste ha
gjorts vid föredragningen, då hovrättens beslut synes ha blivit expedierat
samma dag. Efter att nu på nytt ha granskat frågan vill hovrätten såsom
sin uppfattning framhålla att häradsrättens beslut är avfattat pa ett efter
omständigheterna i fallet fullt försvarligt och lämpligt sätt.

I skrivelse till hovrätten anförde jag följande.

Aled reseförbud förstås enligt 25 kap. 1 § KB förbud att utan tillstånd
lämna anvisad vistelseort. Jämlikt 2 § samma kapitel må med reseförbud
förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider vara tillgänglig i sin
bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndighet i orten
så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande. Processlagberedningen
anger såsom exempel på sådant villkor skyldighet för den
misstänkte att lämna ifrån sig pass eller annan legitimationshandling
(NJA II 1943 s. 347).

Någon laglig möjlighet att utan samband med reseförbud meddela föreskrift
om omhändertagande av pass kan icke grundas på 25 kap. RB och
förelåg icke heller eljest i målet. Detta vitsordas också i hovrättens yttrande.

I häradsrättens beslut den 14 december 1963 angavs uttryckligen, att
skäl ej vidare förelåg för reseförbud samt att detta hävdes, därvid i en docksats
stadgades att L:s pass alltjämt skulle omhänderhavas av polisen. Med
den angivna motiveringen och de använda ordalagen ligger det onekligen
närmast till hands att tolka beslutet som om reseförbudet i sin helhet hävts.
Denna tolkning överensstämmer också bäst med vad häradsrättens ordförande
uppgivit i sitt yttrande. Om denna tolkning är riktig, har föreskrift
om passets omhänderhavande icke kunnat meddelas, eftersom sadan föreskrift
kan ges endast som komplement till ett reseförbud.

Hovrätten hävdar emellertid att häradsrätten genom dock-satsen givit
uttryck för att reseförbud alltjämt skulle bestå. Självfallet har häradsrätten
kunnat, utan att rubba reseförbudet i övrigt, t. ex. upphäva föreskriften om
anmälningsskyldighet hos polisen. Häradsrättens beslut hade emellertid en
vidare syftning än att blott upphäva bestämmelsen om anmälningsskyldighet.
Det är tydligt — och detta har icke ifrågasatts av hovrätten — att
häradsrätten med sitt beslut avsett att L. skulle vara oförhindrad att lämna
Vinslöv. Alan frågar sig då vad det enligt hovrättens mening kvarstående

reseförbudet skulle innehålla. Härvid är att beakta att reseförbud enligt
25:1 RB är förbud att utan tillstånd lämna anvisad vistelseort. I 25:4 RB
stadgas också att beslut om reseförbud skall angiva den ort, där den misstänkte
skall uppehålla sig. Någon sådan ort har icke angivits i häradsrättens
beslut. Det framgår av det nyss sagda att den i det tidigare beslutet
angivna orten icke längre avsågs. Hovrätten har uttalat att beslutet,
om intet uttryckligen sägs om vistelseort, torde innebära förbud att lämna
landet eller, då L:s pass alltjämt skulle vara omhändertaget av polisen,
i varje fall förbud att bege sig utanför de nordiska länderna, för vilka
passfrihet råder. Det synes mig helt orimligt att RB:s krav på »anvisad
vistelseort» skulle kunna medge att hela det passfria nordiska området kan
inbegripas däri eller att blankt reseförbud skulle kunna meddelas. Jag vill
härvid hänvisa till att förutsättning för att meddela reseförbud i det i 25:1
andra punkten upptagna lindrigare fallet just är att det finns anledning
befara, att den misstänkte genom att lämna landet undandrager sig lagföring.
Jag tror icke heller att orden »ort, där den misstänkte skall uppehålla
sig» varit avsedda att tolkas så att hela landet däri inbegripes. Efterlevnaden
av ett reseförbud med dylikt innehåll skulle nämligen icke kunna tillräckligt
kontrolleras.

De anförda synpunkterna synes mig visa att det är svårt att i häradsrättens
av hovrätten fastställda beslut intolka ett reseförbud som är förenligt
med bestämmelserna i RB. Vilken mening man än må ha härutinnan,
måste dock — och det är detta som är det väsentliga i saken — av ett domstolsbeslut
kunna krävas att därav med lätthet kan utläsas vad som varit
avsett. Detta självklara förhållande är särskilt att beakta med hänsyn till
det i 25:4 RB upptagna, av domstolarna ej iakttagna stadgandet att i beslut
om reseförbud skall erinras om påföljden för överträdelse av förbudet. Den
misstänkte måste därför få klart besked om innebörden av förbudet så att
han icke behöver riskera att omedvetet överträda detsamma.

Mot bakgrunden av vad nu sagts har L. haft fog för att uppfatta domstolarnas
beslut så att han ägde fritt utan tillstånd lämna Vinslöv och bege
sig varthän han önskade, låt vara att han av föreskriften om passets omhändertagande
bort kunna förstå att domstolarna avsåg att hindra honom
från att lämna det nordiska passområdet. Jag vill även påpeka att stadgandet
25:9 RB om påföljd för överträdelse av reseförbud i detta fall icke
heller kunnat omedelbart tillämpas, eftersom domstolarnas uppfattning
att L. alltjämt var underkastad reseförbud icke med erforderlig tydlighet
framgick av besluten den 14 och den 20 december 1963.

Av det anförda framgår att jag icke kan dela hovrättens uppfattning
att häradsrättens av hovrätten fastställda beslut »är avfattat på ett efter
omständigheterna försvarligt och lämpligt sätt». Den av hovrätten till
stöd för denna uppfattning hävdade tolkningen av beslutet låter sig näm -

ligen enligt min mening icke förena vare sig med motiveringen till eller
lydelsen av beslutet eller med RB:s föreskrifter om reseförbud.

I övrigt påkallar vad jag uppfattat såsom ett förbiseende från domstolarnas
sida icke något ytterligare uttalande från min sida.

3.1 ett till stöd för yrkande om omyndighetsförklaring av B. L. åberopat
läkarintyg angavs att B. L:s hörande var utan gagn, enär
ärendet ur psykiatrisk synpunkt var helt klart, men att barnen
hade olika intressen och att det ur deras synpunkt var lämpligt att
ombud för B. L. fick tillfälle att yttra sig. Fråga om domstolen bort
avgöra målet utan huvudförhandling

Fru B. L. (född år 1890) drev sedan åtskilliga år tillbaka ett större företag
i Göteborg (aktiebolag). Hon ägde intill år 1946 samtliga 1.000 aktier i
bolaget men skänkte då 400 aktier till sin son Carl Otto, varvid hon dock
själv förbehöll sig rösträtten. Sonen är numera verkställande direktör i bolaget.

Den 22 november 1965 ingav Carl Otto till Göteborgs rådhusrätt eu ansökan
att modern måtte förklaras omyndig samt att borgmästaren Gösta
Wilkens måtte förordnas till förmyndare för henne. Till stöd för ansökan
åberopades ett av legitimerade läkaren Karin Bengtsson den 19 november
1965 utfärdat intyg, enligt vilket B. L. på grund av psykiska åldersförändringar
vore ur stånd att vårda sin egendom. Karin Bengtsson angav i
intyget, att B. L:s hörande skulle vara utan gagn samt tilläde: »Ärendet
ur psykiatrisk synpunkt helt klart, men då barnen delvis har olika intressen
i detta casus kan det ur deras synpunkt måhända vara lämpligt
att juridiskt ombud för pat. får tillfälle yttra sig.» I intyget angavs därjämte,
att personlig inställelse såväl med hänsyn till patientens psykiska
som hennes fysiska status vore direkt kontraindicerad.

I en till rådhusrätten samma den 22 november inkommen ansökan anhöll
B. L. att rådhusrätten måtte jämlikt 18 kap. 3 § FB på grund av
sjukdom, som kunde antagas vara övergående, förordna god man att bevaka
hennes rätt och förvalta hennes egendom samt till god man utse
advokaten Märta Westman i Göteborg. Advokaten Bo Westman, som biträdde
B. L., bestred i en ingiven skrift omyndighetsförklaring, påyrkade
förhandling inför rådhusrätten och hemställde att — för det fall omyndighetsförklaring
likväl meddelades — uppdraget såsom förmyndare måtte
anförtros Märta Westman.

Rådhusrätten (rådmannen F. A. Hammar) företog målet till avgörande
utan huvudförhandling och förklarade i dom den 22 november 1965 B. L.
omyndig. I två särskilda beslut samma dag förordnade rådhusrätten (asses -

som Olof Ekström) Wilkens till förmyndare för B. L. och fann ansökan om
förordnande av god man ej föranleda någon rådhusrättens vidare åtgärd.

Såväl domen å omyndighetsförklaring som båda besluten överklagades
i hovrätten för Västra Sverige. Genom beslut den 29 december 1965 undanröjde
hovrätten rådhusrättens beslut om förmyndarförordnande och
visade målet åter till rådhusrätten, som den 14 januari 1966 i fullsutten rätt
ånyo förordnade Wilkens till förmyndare. Jämväl detta beslut överklagades
av B. L. I omyndighetsförklaringsmålet fann hovrätten i beslut den
22 december 1965 ej skäl att visa målet åter till rådhusrätten. Efter huvudförhandling
den 17 februari och fortsatt huvudförhandling den 1 mars
1966, varvid fem vittnen hördes, meddelade hovrätten dom den 15 mars
1966 och fastställde därvid rådhusrättens domslut. Genom två beslut samma
dag lämnades besvären över rådhusrättens beslut angående förmyndare
och utseende av god man utan bifall. Efter fullföljd av B. L. är målen
nu anhängiga hos högsta domstolen.

I en den 8 december 1965 hit inkommen skrift anförde Bo Westman
klagomål mot rådhusrätten och gjorde gällande dels att rådhusrättens åtgärder
att förklara B. L. omyndig utan huvudförhandling och att förordna
förmyndare utan fullsutten rätt inneburit rättegångsfel, dels oek att besluten
i sak varit oriktiga. I det senare hänseendet anförde Westman bl. a.
att Karin Bengtssons intyg grundats på otillräcklig utredning och att dess
slutsatser lämnade utrymme för allvarliga invändningar ävensom att hänsyn
borde ha tagits till B. L:s egen önskan i fråga om valet av förmyndare. I

I skrivelse till rådhusrätten anförde jag följande.

Reglerna om förfarandet vid omyndighetsförklaring kvarstår i det väsentliga
oförändrade sedan antagandet av 1924 års lag om förmynderskap.
Redan i denna lag fastslogs som huvudregel, att omyndighetsförklaring skulle
föregås av kontradiktorisk förhandling (NJA IT 1924 s. 504—505). Samma
regel gäller enligt 20 kap. 16 § FB (Walin, Föräldrabalken, 1952, s.
442 f.) Undantag gäller enligt 17 § dels för sådana fall, där vederbörande
själv begärt eller medgivit omyndighetsförklaring, dels ock då någon skall
förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamlieten, såframt det må antagas att hans hörande
skulle vara utan gagn. Jämlikt 36 § andra stycket må personlig inställelse
ej åläggas den som avses med ansökningen, såframt det finnes att inställelsen
skulle för honom kunna medföra men eller fara.

Lagberedningen uttalade beträffande det senare undantaget från huvudprincipen
om kontradiktoriskt förfarande: »När fråga är, att någon
skall förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksamheten, skulle hans inkallande till rätten

många gånger vara alldeles utan ändamål, nämligen då hans sinnestillstånd
visas vara sådant, att någon tvekan om lämpligheten av att omyndighetsförklaring
meddelas icke kan uppstå. Det har därför föreslagits, att kallelse
icke skall äga rum, såframt det finnes, att vederbörandes hörande skulle
vara utan gagn.» (XJA II 1924 s. 506 y). Walin uttalar, att ifrågavarande
bestämmelse har sin största betydelse, där vederbörande åtnjuter anstaltsvård
(a.a. s. 445 y).

Nu återgivna uttalanden ger närmast vid handen, att omyndighetsförklaring
utan huvudförhandling bör betraktas som en undantagsföreteelse,
avsedd för helt klara fall. Tungt vägande rättssäkerhetsskäl talar också för
denna tolkning. Vid avgörande utan huvudförhandling överflyttas den
reella beslutsfunktionen till undersökningsläkaren, vilket väcker betänkligheter
särskilt beträffande personer som ej vårdas å anstalt. Läkarens slutsatser
måste ju i dessa fall bygga på relativt kortvariga kontakter, och behov
av en kontradiktorisk förhandling med möjlighet att förebringa kompletterande
utredning kan ofta föreligga. Risk föreligger även för att den
som förklarats omyndig utan att själv ha beretts tillfälle att utveckla sina
synpunkter uppfattar det skedda som en kränkning och får en avog inställning
till samhället och förmyndaren. En dylik utveckling kan givetvis
vara i hög grad olycklig såväl för den omyndigförklarade själv som för
förmyndaren och dennes möjligheter att utföra sitt uppdrag på ett friktionsfritt
och tillfredsställande sätt. Samma resultat kan visserligen uppkomma
efter en dom på omyndighetsförklaring även efter den mest fullständiga
utredning, men det är angeläget att samhällets organ icke ökar riskerna
genom en handläggning som kan uppfattas som icke tillräckligt noggrann.

I det nu aktuella fallet ingavs ansökan om omyndighetsförklaring och
begäran om förordnande av god man ungefär samtidigt till rådhusrätten,
och genom Westmans samtal med Ekström klargjordes ytterligare, att

B. L. själv var negativt inställd till omyndighetsförklaring. Den kritik
Westman riktat mot Karin Bengtssons intyg synes visserligen knappast
befogad, men redan intygets innehåll gav vid handen att väsentliga motsättningar
rådde inom B. L:s familj, och Westman påyrkade handläggning
i icke summariska former. Dessa skäl borde enligt min mening ha föranlett
att målet upptogs till huvudförhandling. Därest dröjsmål med omyndighetsförklaringen
ansågs uppenbarligen medföra fara för B. L. — handlingarna
i ärendet ger dock knappast stöd för ett sådant betraktelsesätt — hade ju
interimistiskt beslut jämlikt 20 kap. 20 § FB kunnat givas.

På nu anförda skäl anser jag för min del, att målet icke bort företagas
till avgörande utan huvudförhandling. Att ett mål mot parts bestridande
avgöres utan huvudförhandling i första instans för att efter överklagande
i hovrätt föranleda huvudförhandling i inemot tio timmar gör ett föga tilltalande
intryck. Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att frågan om hu -

vudförhandling med stöd av 20 kap. 17 § FB kunde underlåtas är en
bedömningsfråga, varom olika meningar kan göras gällande. Hammars bedömning
kan därför uppenbarligen icke läggas honom till last såsom tjänstefel.

Sedan Hammar meddelat dom i målet om omyndighetsförklaring ålåg det
Ekström att besluta i ärendet om utseende av förmyndare. Behörig att avgöra
ärendet såsom ensamdomare var Ekström endast för det fall att ärendet
icke var tvistigt. Såsom tvistigt måste ett ärende anses så snart flera
oförenliga yrkanden föreligger, oavsett om något av yrkandena av domaren
anses alldeles ogrundat. Såsom Ekström numera medgivit var det därför
klart felaktigt av honom att genom beslutet den 22 november 1965 själv
avgöra ärendet. Beslutet blev också av hovrätten undanröjt. Ekströms
feltolkning av den klara domförhetsregeln i 6 § andra stycket 2. ärendelagen
måste anses innefatta försummelse i tjänsten. Då Ekström emellertid uppenbarligen
felat utan vrång avsikt finner jag mig med stöd av 4 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän kunna låta bero vid en erinran om vikten
av att domförhetsregeln noggrant iakttages.

Vad därefter angår den kritik Westman riktat mot rådhusrättens avgöranden
i sakfrågorna finner jag — oavsett vilken åsikt man må hysa om
lämpligheten av att en ledamot av förmynderskapsdomstolen i ett tvistigt
ärende förordnas till förmyndare — att misstanke om tjänstefel uppenbart
ej kan anses föreligga. Då sakfrågorna nu ligger under högsta domstolens
prövning anser jag mig icke vidare böra uttala mig i denna del.

4. Fråga i ärende angående tillstånd till försäljning av omyndigs
fastighet om rätten ägt underlåta bereda den omyndige tillfälle att
yttra sig. Tillika fråga huruvida överförmyndaren på grund av
jäv bort avhålla sig från att taga befattning med frågan om tillstånd
till försäljningen

Hemmansägare A. Al., född den 31 januari 1900, omyndigförklarades
i september 1943 av Tössbo och Vedbo häradsrätt på grund av sinnessjukdom.
Till förmyndare för henne förordnades nämndemannen Arvid Flink,
sedermera överförmyndare i Bengtsfors köping. Som överförmyndare beträffande
A. Al. fungerade Flinks ersättare kommunalkamrern Gunnar
Lindskog i Bengtsfors.

Vid tiden för omyndigförklaringen var A. Al. intagen på Restads sjukhus
för vård. Alellan 1947 och 1960 vistades hon på en jordbruksfastighet, där
hon biträdde i arbetet. Den 1 september 1960 intogs hon åter på Restads
sjukhus (för vård under diagnosen mano-depressiv psykos + persona cyclothymica),
varifrån hon utskrevs den 27 juni 1961 såsom förbättrad.

A. M. var ägare till en jordbruksfastighet i Bengtsfors. Delar av denna
såldes i mitten av 1950-talet till köpingen. Den 28 april 1961 meddelade
kommunalnämnden i Bengtsfors i brev till Flink, att kommunen vore synnerligen
intresserad att förvärva återstoden av fastigheten för pris, varom
överenskommelse kunde träffas. Brevet var undertecknat av kommunalnämndens
ordförande med kontrasignation av Lindskog. Genom köpekontrakt
den 5 juni 1961 förvärvade kommunen fastigheten. Kontraktet undertecknades
av Flink i egenskap av förmyndare såsom säljare och av kommunalnämndens
ordförande och Lindskog för kommunstyrelsen såsom
köpare. I kontraktet stadgades bland annat, att köpet gällde under förutsättning,
att häradsrätten godkände försäljning av den omyndigas egendom.
I en den 1 september 1961 daterad, till häradsrätten ingiven skrift
anhöll Flink, att häradsrätten måtte godkänna den skedda försäljningen. I
skriften uppgavs, att A. M. ej visat förbättring utan under senare tid varit
intagen å Resta ds vårdanstalt, varför fråga om att hon själv skulle kunna
återkomma och sköta fastigheten vore utesluten. Å skriften fanns tecknat:
»Förestående ansökan tillstyrkes, då försäljningen torde vara till förmån
för den omyndiga ägaren. Bengtsfors den 4 september 1961. Gunnar Lindskog.
T.f. överförmyndare.» Den 14 september 1961 biföll häradsrätten
med häradshövdingen Gunnar Eurenius såsom ordförande ansökningen.
Någon delgivning med A. M. hade då icke ägt rum.

Genom dom den 17 november 1962 förklarade häradsrätten A. M. åter
myndig. Ilon instämde sedermera dels Flink och Lindskog med yrkande om
skadestånd för bland annat deras medverkan vid fastighetsförsäljningen,
dels ock köpingen med yrkande om köpets återgång. Förstnämnda talan
ogillades genom dom av häradsrätten den 8 mars 1965, och av A. M. förd
vadetalan återkallades. A. M:s talan mot köpingen ogillades genom dom
den 20 juni 1966 av hovrätten för Västra Sverige, som därigenom fastställde
häradsrättens dom den 16 december 1965. I

I en den 14 april 1965 hit inkommen skrift hemställde advokaten Gustaf
Ros, som varit A. M:s rättegångsombud, om utredning huruvida Lindskog
icke bort såsom jävig avstå från befattning med ansökningen om häradsrättens
godkännande av försäljningen. Han ifrågasatte vidare om ej Lindskog
genom att underlåta att utreda A. M:s hälsotillstånd och inställning
till försäljningen svikit sin tjänsteplikt.

Eurenius anförde i avgivet yttrande bl. a. följande:

När Flinks ansökan om godkännande av försäljningen inkom, var det mig
välbekant ej endast att hon omyndigförklarats såsom på grund av sinnessjukdom
ur stånd att vårda sig och sin egendom utan även att hon vid dessa tillfällen
lidit av depressionstillstånd som krävt anstaltsvård samt att svårigheter
uppstått då hon under försöksutskrivningar från Restads sjukhus
placerats utom denna anstalt. Likaledes kände jag till hennes fastigheter

i Bengtsfors samt hennes personliga och ekonomiska förhållanden i övrigt.
A. M. hade vid flera tillfällen tillställt mig långa, delvis osammanhängande
brev, vari hon än begärt att förklaras myndig — något som icke kunde bifallas
enär hon icke kunnat förete erforderliga läkarintyg — och än uttryckt
missnöje med Flink och dennes dispositioner såsom hennes förmyndare.
Av breven hade framgått att hon motsatte sig att fastigheten i Bengtsfors,
som var hennes föräldrahem, eller någon del av fastigheten bleve försåld
samt att hon önskade bosätta sig på fastigheten och där idka lantbruk.
Från Flink hade jag erfarit att fastigheten var i dåligt skick och olämplig
som bostad, särskilt åt en ensamstående kvinna i A. M:s ålder, samt att
fastigheten gåve ringa avkastning. Av samtal vid skilda tillfällen med läkarna
å Itestad hade jag fått den uppfattningen att A. M. knappast kunde bliva
i stånd att klara sig på egen hand. Med anledning av ansökningen om fastighetsförsäljningens
godkännande satte jag mig ånyo i förbindelse med
Flink, som därvid meddelade att fastighetens jordbruk vore utarrenderat
för några hundra kronor om året och dess bostadshus uthyrt för ungefär
samma belopp samt att A. M. i Bengtsfors ägde en annan fastighet, där en
modern lägenhet stode till hennes förfogande, därest hon önskade bosätta
sig i Bengtsfors. På grund av vad jag erfarit angående A. M:s psykiska tillstånd
och fastighetens beskaffenhet föreföll det mig uteslutet att hon någonsin
skulle kunna driva lantbruk vare sig i Bengtsfors eller annorstädes samt
att hon icke kunde komma att bebo fastigheten. Beträffande värdet av
fastigheten i förhållande till andra fastighetsvärden i Bengtsfors inhämtade
jag närmare upplysningar från Flink, vilken jag i dessa hänseenden ansåg
mer initierad än Lindskog. Flink är nämligen förutom överförmyndare och
innehavare av ett flertal andra allmänna uppdrag, nämndeman i domsagan
och såsom av allmänheten flitigt anlitad vid boutredningar, fastighetsförsäljningar,
upprättande av självdeklarationer m. m. i besittning av grundlig
erfarenhet av bland annat fastighetsvärderingar. Däremot ansåg jag det
överflödigt att bereda A. M. tillfälle att yttra sig i ärendet. Hennes inställning
till en försäljning av fastigheten var icke föremål för någon ovisshet,
och efter vad som framkommit om hennes psykiska status och förmåga av
objektivt omdöme ansåg jag att hennes hörande skulle sakna betydelse för
häradsrättens prövning av ärendet. Något yttrande från henne hade för
övrigt ansetts överflödigt jämväl då häradsrätten år 1951 godkände den
försäljning varigenom avsevärda delar av samma fastighet försålts till köpingen.
Vid ärendets prövning i häradsrätten redogjorde jag för vad jag i
samband med ansökningen och i tidigare sammanhang hade erfarit, varefter
rätten enhälligt godkände försäljningen. Köpesumman bedömdes därvid
såsom för A. M. synnerligen tillfredsställande, och den avkastning som hon
skulle erhålla av köpesumman ansågs bliva så mycket högre än den avkastning
fastigheten i hennes fortsatta ägo kunde väntas inbringa att hennes,
synbarligen på andra än ekonomiska skäl, grundade avvisande inställning
till försäljningen icke borde hindra densamma. Häradsrätten fann därför
viktiga skäl tala för tillståndet.

Lindskog uppgav i avgivet yttrande bl. a.

o Jag har varit bosatt i Bengtsfors sedan 1935 och kände väl till A. M. I ett
så litet samhälle som vårt har man ganska väl reda på varandra. Jag visste,
att A. M. var nervklen, att sjukdomen låg i släkten och att hon långa tider
vistades på sinnessjukhus. Då hon bodde på Huvudgingen l30 och l182 miss 3*

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

skötte hon fastigheten och det stod alldeles klart för mig, att hon skulle
inte kunna taga hand om ett lantbruk. Jag talade med Flink härom. Ville
emellertid A. M. återflytta till Bengtsfors, ägde hon en bostadsfastighet
här med avsevärt högre standard. Hon saknade anhöriga, som kunde vara
intresserade av att förvärva egendomen. Taxeringsvärdet var då kronor
56 800:—. Köpingen hade tidigare förvärvat stora delar av densamma och
häradsrätten hade godkänt försäljningarna.

I brev av den 28 april 1961 meddelade kommunalstyrelsen i Bengtsfors
A. M:s förmyndare Arvid Flink, Bengtsfors, att köpingen hade intresse av
att förvärva fastigheten Huvudgången. Brevet var undertecknat av styrelsens
ordförande B. Dalbratt och kontrasignerat av mig såsom sekreterare.
Underhandlingar med Flink angående förvärvet fördes sedan av Dalbratt.
Till en början ville köpingen endast betala kronor 65.000:—, men priset
höjdes till kronor 74 000:—, således kronor 17 200:— över taxeringsvärdet.
Det preliminärt åsatta taxeringsvärdet för fastigheten är nu allenast kronor
47 400:—. Det pris, som köpingen bjöd för fastigheten, ansåg jag vara för
A. M. synnerligen förmånligt. Hennes inkomster från fastigheten hade uppgått
till cirka kronor 1 200:— per år. Ränteinkomsten på köpeskillingen ger
minst kronor 3 000:— per år.

---Jag har icke företrätt kommunen vid förhandlingar om köp av

fastigheterna och anser mig därför ha varit oförhindrad att som överförmyndare
tillstyrka försäljningen. Eftersom jag väl kände A. Al., tyck lej ägde
t var meningslöst att göra särskild utredning om hennes ekonomiska
ställning och hennes personliga förhållanden. I det skick fastigheten befann
sig ansåg jag och anser allt fortfarande, att A. Al. icke kunde ha sin bostad
därstädes.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande.

Jämlikt 15 kap. 16 § FB kräves för överlåtelse av omyndigs fasta egendom
rättens tillstånd, som ej må givas med mindre viktiga skäl är därtill.
Det åligger rätten att före besluts fattande inhämta yttrande från överförmyndaren
samt, såframt det utan märklig omgång eller tidsutdräkt kan
ske, bereda den omyndige, om han fyllt sexton år, ävensom hans make och
närmaste fränder tillfälle att yttra sig. Ansvaret för att den omyndige höres
ligger alltså på rätten, ehuru givetvis även förmyndaren och överförmyndaren
bör beakta den omyndiges inställning. Överhuvud skall överförmyndaren
såsom t. ex. framgår av Walins kommentar till FB (s. 344) innan han
till rätten avgiver yttrande i ärenden av förevarande slag föranstalta om
utredning av de omständigheter, som kan vara av betydelse, och det har
vidare förutsatts att rätten får tillgång till de upplysningar som därvid
framkommit. Det sagda gäller både när rätten beslutat inhämta överförmyndarens
yttrande och när denne avgiver yttrande så tidigt att det är
tillgängligt för rätten redan i samband med att ansökningen ingives.

Den i detta ärende aktuella försäljningen skedde helt utan den omyndigas
vetskap. Det har icke ens påståtts, att A. AI:s hörande skulle ha vållat
märklig omgång eller tidsutdräkt, utan Eurenius har förklarat sig anse åt -

gärden meningslös. Med hänsyn till att lagtexten överhuvud ej upptager
något undantag för sådant fall kan underlåten delgivning icke godtagas
utom då det är uppenbart, att den omyndiga saknat förmåga att taga ställning
till frågan. Eftersom A. M. vid tiden för ärendets avgörande utskrivits
såsom förbättrad har en sådan situation med säkerhet icke förelegat.
Häradsrättens underlåtenhet att bereda A. M. tillfälle att yttra sig måste
därför anses klart felaktig.

Det hade varit naturligt att även Lindskog, innan han avgav sitt yttrande,
berett A. M. sådant tillfälle. Han borde jämväl ha meddelat rätten alla
upplysningar som inhämtats och överhuvud vilken utredning som legat till
grund för hans ställningstagande. Även om detta ej tillgodosetts genom
Lindskogs kortfattade tillstyrkan på ansökningen är det med hänsyn till
omständigheterna icke ett sådant fel att det föranleder mitt vidare ingripande.

De huvudsakliga reglerna för överförmyndares verksamhet återfinns i
19 kap. FB. Någon jävsregel finns icke upptagen i kapitlet. I 10 § andra
stycket stadgas dock, att rätten äger förordna vikarie om såväl överförmyndaren
som hans ersättare är förhindrade att uppehålla befattningen
eller bestrida därtill hörande åliggande. Det har exempelvis allmänt antagits,
att överförmyndare icke kan utöva tillsyn över förmynderskap som innehas
av honom själv eller någon honom närstående.

Även om sålunda ingen uttrycklig lagbestämmelse kan åberopas anser
jag dock överförmyndarens under ämbetsansvar utövade tillsyn förutsätta
en av partsintressen oberoende ställning. Lindskogs ställning som chefstjänsteman
i köpingen framstår otvivelaktigt som en omständighet, som i
hög grad var ägnad att sätta hans opartiskhet beträffande fastighetsköpet
i fråga. Enligt min mening borde han därför ha avhållit sig från att såsom
överförmyndare taga befattning med frågan om köpets godkännande. Att
han vid köpehandlingarnas upprättande deltagit för köpingens räkning
kommer hans medverkan att framstå som än mindre tilltalande.

Eftersom Lindskogs ställning som chefstjänsteman hos köpingen icke kan
ha varit obekant för häradsrätten, hade anledning funnits för häradsrätten
att överväga huruvida Lindskogs tillstyrkande borde godtagas som behörigt
yttrande av överförmyndaren. Enligt min mening hade häradsrätten lämpligen
bort förordna vikarie jämlikt 19 kap. 10 § andra stycket FB.

Av vad sålunda upptagits framgår, att jag finner anledning till kritik mot
såväl häradsrättens som överförmyndarens handläggning av ifrågavarande
ärende. Att fastigheten såldes mot A. M:s vilja utan att hon ens underrättades
därom framstår som i hög grad otillfredsställande. Eftersom A. M:s
inställning var känd för häradsrätten kan det dock icke antagas, att försummelsen
att delgiva henne inverkat på beslutets materiella innehåll, och
stöd saknas för att antaga annat än att godkännandet i och för sig var
befogat. Att A. M. efter nära 20 år skulle förklaras åter myndig kunde näp -

peligen förutses. Jag låter därför bero vid ett påpekande av vikten att lagregler
om rätt för sakägare att yttra sig noggrant iakttages. Med hänsyn till
avsaknaden av lagbestämmelse om jäv för överförmyndare finner jag ej
Lindskogs tillstyrkande och häradsrättens godtagande därav — ehuru
olämpliga — innefatta fel av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar.

I besvärssakkunnigas slutbetänkande »Lag om förvaltningsförfarandet»
(SOU 1964: 27) framlägges förslag om generella jävsregler inom förvaltningen
(se 2 kap. 3 § lagförslaget samt s. 144—151 i betänkandet). Om detta
förslag genomföres kommer ett agerande av i förevarande ärende aktuellt
slag att klart falla inom det förbjudna området.

5. Fråga om återkallelse av redan upptagen växelprotest må ske

I en den 20 mars 1965 hit inkommen skrift riktade advokaten C. W. Du
Rietz i egenskap av ombud för lantbrukaren Carl Axel Dahlgren, Broxviks
säteri, och dennes son köpmannen Bo Dahlgren i Norrköping klagomål mot
notarius publicus i Söderköping rörande en av denne omhänderhavd protestförrättning.

I skriften anförde Du Rietz följande.

Söderköpings Bilcentral AB har fått en låneväxel å 10 000 kronor diskonterad
i Östergötlands Enskilda Bank med herrarna Dahlgren som utställare.
Växeln förföll till betalning den 5 mars 1965. Den 8 mars överlämnade
banken växeln till notarius publicus i Söderköping med tillsägelse om att
växeln skulle ligga till påföljande dag, dvs. den 9 mars. Den 9 mars inställde
jag mig hos notarius publicus strax efter kl. 9 och fick denna uppgift
bekräftad. Någon åtgärd med växeln hade då icke företagits. Växeln
företeddes för mig. Något protestprotokoll var alltså icke upprättat. Växeln
var i samma skick som när den överlämnats till notarius publicus.

Från notarius publicus gick jag tillsammans med herrarna Dahlgren och
talade med bankens kamrer i Söderköping Charles Svenson. Svenson bekräftade,
att banken lämnat upp växeln till notarius publicus dagen innan
med tillsägelse att den skulle »ligga till i morgon».

Jag förklarade för såväl notarius publicus som för kamrer Svenson, att
då växeln inte protesterats den 8 mars, var, såvitt jag förstod, växelrätten
mot utställarna förlorad.

Jag har nu från Östergötlands Enskilda Bank fått fotokopia av notarius
publicus protokoll för 1965 § 2, utvisande att växeln skulle ha protesterats
den 8 mars 1965 mellan kl. 18—19.

I anledning av vad sålunda förekommit och såsom ombud för herrarna
Dahlgren hemställer jag om utredning, huruvida notarius publicus i Söderköping
verkligen den 8 mars mellan kl. 18—19 vidtagit i lag föreskrivna
åtgärder för protest av växeln och sålunda om uppdragsgivarens begäran
att växeln skulle »ligga» — vilket jag tolkat som utan särskild åtgärd —
till på förmiddagen den 9 mars sålunda åsidosatts. Om ingen protest skett
den 8 mars och växeln fått ligga till den 9 mars, anhåller jag om uttalande

från Eder, huruvida i protokoll över protesten må antecknas att den verkställts
den 8 mars och att, om protest skett först den 9 mars, banken skall
anses vara bibehållen vid växelrätt gentemot utställarna.

Notarius publicus i Söderköping var vid ifrågavarande tidpunkt tingsnotarien
Jan Carlson. Denne anförde i infordrat yttrande följande.

Måndagen den 8 mars 1965 kl. 17.15 inlämnade kamrer Svensson å
Östergötlands Enskilda Bank i Söderköping ifrågavarande växel till mig
med begäran att densamma för utebliven betalning måtte protesteras.
Kamrer Svensson framhöll, att möjlighet till uppgörelse förelåg och att
besked skulle lämnas på förmiddagen följande dag därest uppgörelse skett,
i vilket fall publicering av protesten önskade förhindras, varför å växeln
icke skulle göras anteckning förrän nästa dag. Han använde därvid troligen
uttrycket, att växeln i detta avseende skulle »ligga» till nästa dag.

Protesten verkställdes såsom framgår av protokollet. På grund av bankens
begäran lät jag anstå med påteckning av växeln och med protestprotokollets
uppsättande till nästa dag, något som enligt praxis ofta lärer
förekomma även i andra fall. Innan så skett infann sig strax efter kl. 9
förmiddagen nästa dag advokaten C. W. Du Rietz å domsagans kansli
och anhöll att fa se växelprotokollet för den 8 mars. Besöket skedde utan
iakttagande av angiven expeditionstid och skedde alldeles oförberett. Jag
framhöll för advokaten bankens begäran och meddelade, att protokollet
därför ej var uppsatt. Han begärde att få se själva växeln, vilken begäran
jag tillmötesgick. När det i advokatens inlaga påstås, att någon åtgärd
med växeln då ej företagits är detta sålunda felaktigt utöver vad gäller,
att växeln och växelprotokollet vid advokatens besök ej var påtecknad
respektive utskrivet.

Bankens begäran uppfattade jag såsom en begäran, att protesten väl
skulle göras samma dag, men att om uppgörelse träffades banken ville förhindra
protestens publicering. Något hinder att villfara en sådan framställning
till följande dag föreligger enligt min mening icke, enär förfarandet
icke rimligen kan leda till förfång för någon av de för växeln ansvariga.

Av protokollet framgår, att ifrågavarande protest upptagits den 8 mars
1965 mellan kl. 18 och 19. Platsen för protestförrättningen framgår däremot
icke av protokollet. Carlson har emellertid under hand uppgivit att
protesten upptagits vid acceptantens stängda affärslokal.

I anledning av Carlsons yttrande inkom Du Rietz med påminnelser, i
vilka han hemställde om uttalande av mig i följande hänseenden, nämligen

1) om en notarius publicus bör mottaga en växel att »ligga över» till
annan dag för eventuell protest,

2) om icke en för protest mottagen växel utan onödigt dröjsmål skall
förses med bevis att växeln protesterats och protokoll snarast möjligt därefter
upprättas, samt

3) om en växel må protesteras och protesten sedan återkallas utan att
protokoll upprättas och utan att växeln förses med bevis om dels protesten
och dels återkallandet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Protest för bristande betalning av växel som lyder på betalning viss dag
eller viss tid efter utställandet eller uppvisandet, skall enligt 44 § växellagen
upptagas en av de två närmaste söckendagarna efter den dag, då
växeln är betalbar. I enlighet härmed och i avseende till mellankommande
helgdag skulle protest i detta fall ske senast den 8 mars 1965. Carlson har
under tjänstemannaansvar uppgivit att protesten ägde rum, på sätt protokollet
anger, den 8 mars 1965. Då annat icke visats måste Carlsons uppgift
om tidpunkten för protesten godtagas.

Växellagen upptager icke någon föreskrift om hur snart efter en protestförrättning
protokoll över denna skall upprättas och växeln förses med
anteckning om protesten. Det ligger emellertid i sakens natur att dessa
åtgärder skall företagas i mer eller mindre direkt anslutning till förrättningen.
Såsom Aubert framhållit i »Den Nordiske Vexelret» (s. 228) torde
åtgärderna kunna företagas även efter betalningstidens utgång utan att
påverka regressrätten. Att upprättandet av protokollet och påskriften på
växeln i förevarande fall skedde först efter den sista betalningsdagen, lärer
därför i och för sig icke vara av beskaffenhet att kunna läggas Carlson till
last som fel.

Carlson har uppgivit att anledningen till att han dröjde med protokollets
upprättande var bankens begäran härom.

Frågan huruvida återkallelse av redan upptagen protest må ske utan
offentliggörande av protesten har varit föremål för prövning av min företrädare
i ärendet 105/1952. I sistnämnda ärende, som gällde notarius
publicus i Göteborg, upplyste denne att återkallelse av protest sedan årtionden
medgivits i Göteborg intill kl. 11.00 å fjärde dagen från »protestens
avgivande». Fyra notarii publici i Stockholm uppgå vo att det i Stockholm
förelåg en fast, minst 50 år gammal praxis att — på begäran av
växelinnehavare — medgiva återkallelse av växelprotest under förrättningsmannens
expeditionstid dagen efter protestdagen. Om för återkallelsen
protokoll utskrivits, makulerades detta liksom protestbeviset på växeln.
Antalet återkallelser sedan sekelskiftet kunde år 1952 beräknas överstiga
100 000. Förfarandet bottnade säkerligen i näringslivets och kreditväsendets
behov av en viss smidighet vid protestförfarandet, som gjorde möjligt
att en acceptant, som löste eller omsatte en växel dagen efter protestbesöket
och således innan protokollet blivit offentligt tillgängligt, icke blev
föremål för den kreditförstörande verkan, som en påföljande publicering
av protesten kunde medföra.

Svenska Bankföreningen avgav i nyssnämnda ärende ett den 11 juni
1952 dagtecknat yttrande, däri anfördes bl. a. följande.

Bankföreningen vill icke förneka, att denna praxis på sätt notarii publici
i Stockholm uttalat kan vara grundad på humanitet — därigenom framskjutes
i själva verket tiden för växelns betalning med en dag, låt vara mot

erläggande av protestkostnaderna — men bankföreningen har å andra
sidan svårt att inse, hur förfarandet, i de fall då betalningen icke erlagts
före protesten, låter förena sig med växellagens bestämmelser.

Om däremot protesten beror på ett verkligt misstag, exempelvis om
växeln inlämnats för protest oaktat betalningen erlagts i rätt tid, ställer
sig problemet annorlunda. Det synes då vara rimligt och riktigt, att protesten
kan, på anmälan av den som påkallat densamma, i allmänhet en
bank, återkallas innan den hunnit offentliggöras. I själva verket äro dylika
misstag icke alldeles ovanliga. Betalningen kan exempelvis ha gjorts hos
ett annat bankkontor än det, där växeln skall betalas, så sent under sista
respitdagen att anmälan därom icke kommit det rätta kontoret tillhanda
förrän morgonen därpå. Eller betalningen kan ha fullgjorts av någon annan
person än växelgäldenären under sådana omständigheter, att det först vid
granskningsarbetet efter bankens stängning blir klarlagt, att betalningen
avsåg den ifrågavarande växeln. I sådana och liknande fall framstår det
enligt bankföreningens mening som ett verkligt behov, att en möjlighet
till protestens återkallande finnes. Misstagen måste nämligen betraktas
som obetydliga i jämförelse med den skada som en materiellt obefogad
protest kan medföra.

Om sålunda intresset av att äga en möjlighet till återkallelse av protest
är väsentligt mera påtagligt i de sist anförda fallen än då fråga är om försenad
betalning, uppstå emellertid säkerligen svårigheter att i praktiken
skilja mellan de bägge typfallen. Bankföreningen kan för sin del icke anvisa
någon lämplig väg för uppdragande av eu sådan skillnad. Enligt bankföreningens
mening bör man emellertid hellre godtaga nuvarande praxis på
detta område än äventyra möjligheten att före protestprotokollets färdigställande
återkalla protest i de ovanberörda misstagsfallen.

Vid ärendets avgörande den 25 november 1952 fann min företrädare
ärendet ej föranleda annan åtgärd än att bankföreningens yttrande skulle
tillställas notarii publici i Stockholm och Göteborg.

Frågan om återkallelse av upptagen protest har även varit föremål för
JK:s prövning i ärendet AD 217/1963. JK fann i sitt beslut den av notarius
publicus i Lund tillämpade ordningen att godtaga återkallelse av växelprotest,
som skedde före kl. 11 dagen efter protestdagen innan något
offentliggörande ägt rum, icke vara av beskaffenhet att föranleda ingripande
från JK:s sida.

Bankföreningen har i anledning av klagomålen upplyst att föreningen
alltjämt vidhåller den uppfattning, åt vilken föreningen gav uttryck i
ärendet 105/1952.

Det synes mig visserligen stå i mindre god överensstämmelse med gällande
växellag att efter utgången av den i 44 § växellagen för protests
upptagande angivna tiden tillåta återkallelse av en i laga ordning verkställd
protest. Ett sådant förfarande måste nämligen anses i realiteten
innebära att tiden för växelns betalning förlänges med en dag. Den praxis
som utvecklats är emellertid så gammal och fast, att den är att betrakta
såsom rättssedvänja. Ett ingripande mot någon notarius publicus för denna
praxis är därför uteslutet.

Under hänvisning till det anförda finner jag Carlsons åtgärd att dröja
med protokollets upprättande i avvaktan på en eventuell återkallelse av
den upptagna protesten icke kunna föranleda kritik.

Som ifrågavarande praxis med avseende å återkallelse av upptagen protest
syntes motiverad av vägande skäl, tillställde jag chefen för justitiedepartementet
en avskrift av mitt beslut, så att frågan om ett lagfästande
av berörda praxis kunde komma under övervägande i samband med andra
ändringar i växellagstiftningen.

6. I lagsökningsmål yrkas fastställelse till betalning ur fastighet
av ränta å intecknad gäld. Fråga om ränta kunde utdömas »tills betalning
sker» oaktat talan icke fördes beträffande intecknat

kapitalbelopp

I en till Gästriklands östra domsagas häradsrätt den 29 september 1965
inkommen ansökan yrkade advokaten Hans Lindberg såsom ombud för
Gävle-Dala centralkassa för jordbrukskredit — under åberopande av sex i
fastigheten Hagsta 639 i Hamrånge kommun intecknade skuldebrev, varav
fem lydande å sammanlagt 17 500 kronor med vardera sex procent ränta
och ett å 2 500 kronor med fem procent ränta — att till betalning ur fastigheten
skulle fastställas sex procent ränta å 17 500 kronor och fem procent
ränta å 2 500 kronor från den dag som infallit två år före häradsrättens blivande
utslag i målet tills betalning skedde. Genom utslag den 8 oktober
1965 fastställde häradsrätten till betalning ur fastigheten 2 350 kronor, utgörande
ränta för två år före dagen för utslaget, och anförde vidare att yrkandet
i övrigt icke kunde lagligen bifallas. Sedan centralkassan anfört besvär
över utslaget med yrkande om helt bifall till sin ansökan, lämnade Svea
hovrätt genom utslag den 27 april 1966 besvären utan bifall. Hovrätten anförde
därvid att borgenär genom lagsökning ägde söka betalning ur intecknad
fastighet endast för sådan fordran som var förfallen till betalning vid
den tidpunkt då ansökningen gjordes, att detta gällde även räntefordran,
att beträffande ränta gällde jämlikt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen
därutöver den begränsningen att den icke fick utgå för längre tid före lagsökningsutslaget
än två år, att de åberopade skuldebreven saknade bestämmelser
om vid vilken tidpunkt räntan förföll till betalning, att vid sådant
förhållande enligt 5 § första stycket skuldebrevslagen räntan skulle, så länge
kapitalbeloppet ej var förfallet till betalning, erläggas årligen å dag som efter
kalendern motsvarade dagen för skuldebrevets utfärdande samt att det
belopp, för vilket centralkassan enligt det anförda på grund av ansökningen
ägt rätt att erhålla betalning ur fastigheten, icke översteg det belopp häradsrätten
utdömt.

I en den 9 maj 1966 hit inkommen skrift anförde Lindberg i huvudsak
följande: Enligt 1 § lagsökningslagen krävdes för att lagen skulle vara tilllämplig
att fordran var förfallen. Underrätterna torde hittills i regel ha tilllämpat
denna bestämmelse på så sätt att det var tillräckligt att någon post,
t. ex. en räntepost, var förfallen; på borgenärens yrkande hade då utdömts
å tiden efter förfallodagen belöpande, huvudstolen avseende, ränta tills betalning
skedde. Söktes t. ex. under åberopande av intecknat skuldebrev fastställelse
till betalning ur fast egendom av ränta, hade regelmässigt ansökan
avseende ränta från den dag som infallit två år före utslaget tills betalning
skedde bifallits. Därigenom hade, eftersom den exekutiva försäljningen av
fastigheten kunde dröja sex—elva månader från utslagets dag, ränta på
grund av utslaget kunnat uttagas för en tid av 30—35 månader. Bestämmelsen
hade, såvitt Lindberg kände till, tillämpats på angivet sätt såväl i
de fall då yrkandet avsett kapital med ränta som i de synnerligen vanliga
fall då yrkandet avsett endast ränta. Hovrättens utslag innebar enligt Lindbergs
mening att i lagsökningsmål yrkande om ränta tills full betalning
skedde icke kunde bifallas och att icke ens ränteyrkande, som avsåg tid före
utslaget eller för ansökan men efter den dag som efter kalendern motsvarade
dagen före skuldebrevets utfärdande, kunde bifallas. Konsekvensen därav
blev att han för att åtminstone i hjälplig utsträckning kunna tillvarataga
sin klients intressen var nödsakad att, då den exekutiva fastighetsauktionen
nalkades, skyndsamt försöka få lagsökningsutslag på de ytterligare ränteposter
som då förfallit till betalning. Tänkbart var att hovrätten skulle ha
intagit en för borgenären mera fördelaktig ståndpunkt om fastställelse till
betalning yrkats icke blott av räntan utan även av kapitalet. Man kunde
dock fråga sig om borgenären skulle vara tvingad att kräva och gäldenären
behöva utsättas för krav å kapitalbelopp jämte ränta för att borgenären
skulle utfå det belopp varmed han var nöjd, nämligen räntan (full ränta).
En användbar utväg för borgenären att erhålla en exekutionstitel å ränta
tills betalning skedde fick antagas vara att han anhängiggjorde sin talan genom
stämning. Om lagsökning fortfarande skulle kunna begagnas som en
enkel, snabb och billig väg att i ostridiga mål nå en exekutionstitel som
fyllde praktikens behov, syntes vara nödvändigt att lagsökningslagens text
förtydligades så att den tidigare vedertagna tolkningen blev den enda möjliga
eller att frågan blev utredd och så belyst att en enhetlig och praktiskt
användbar rättstillämpning därigenom åvägabringades. Lindberg anhöll om
utredning och den åtgärd som kunde finnas motiverad.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

I tvistemål gäller såsom huvudregel i fråga om vid vilken tidpunkt ett
yrkat anspråk skall vara förfallet för att talan om fullgörelse därav skall

upptagas till prövning att förfallotiden skall ha inträtt innan målet avgöres.
Denna huvudregel gäller även ränteanspråk. Såsom undantag härifrån
är i RB 13 kap. 1 § stadgat, såvitt nu är i fråga, att talan dock må prövas,
om fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran (beträffande
andra undantag från huvudregeln se RB 13 kap. 1 § p. 1., 2., 4. och

5.). Yrkas betalningsförpliktelse — eller fastställelse till betalning ur intecknad
egendom — av kapital och ränta därå, kan domstolen sålunda utdöma,
förutom kapitalbeloppet, ränta tills betalning sker (av kapitalbeloppet); i
annat fall skulle ju borgenären sedan kapitalbeloppet erlagts ha måst ånyo
vända sig till domstolen för att få utdömt den efter domen förfallna räntan.
År kapitalbeloppet icke förfallet till betalning eller göres i vart fall icke
gällande att så är förhållandet kan annan ränta än som är förfallen till betalning
vid målets avgörande icke utdömas.

Det kan ifrågasättas vad Lindberg i nu förevarande fall, då endast ränta
yrkades, egentligen avser med ränta »tills betalning sker». Vad han än må
avse därmed så vill jag framhålla att, såsom följer av det tidigare anförda,
sådan ränta icke kan utdömas, eftersom den icke är förfallen till betalning
samt fråga icke är om förpliktande att utgiva jämväl huvudfordringen och
undantagsbestämmelsen i RB 13 kap. 1 § p. 3 alltså icke är tillämplig.

Såsom framgår av det anförda äger domstol i tvistemål icke — vare sig
vid åläggande av betalningsskyldighet eller vid fastställelse till betalning ur
intecknad egendom — utdöma ränta på sätt Lindberg gjort gällande. Icke
heller i lagsökningsmål kan sådant utdömande ske; i dessa mål gäller vidare,
enligt 1 § lagsökningslagen, på grund av förfarandets summariska karaktär
den begränsningen att fordran skall vara förfallen redan då ansökan göres.
Sistnämnda stadgande, som alltså avser även räntefordran (se t. ex. SvJT
1955 ref. sid. 49), gäller dock naturligtvis icke ränta å förfallet, samtidigt
yrkat kapitalbelopp, i vilket fall undantagsbestämmelsen i RB 13 kap. 1 §
p. 3 är tillämplig. Då ränta utdömts på sätt Lindberg gjort gällande, måste
antagas att det skett av förbiseende.

I anledning av vad Lindberg påstått om olägenheten vid exekutiv försäljning
av fastighet av att domstolen icke till betalning ur fastigheten fastställt
ränta »tills betalning sker» vill jag framhålla följande.

Enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen medför inteckning för fordran
rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen
utbekomma vad intecknat är, dock ej ränta för längre tid före den dag utmätning
sker (eller konkurs börjas) än två år. I 112 § första stycket I L
stadgas att ränta å intecknad fordran vid borgenärsförteckningens uppgörande
skall beräknas för ett år, där det ej visats att den för annan tid innestår.
Dessa stadganden — som alltså innebär att inteckningshavare vid
exekutiv försäljning maximalt kan utfå ränta från två år före den dag utmätning
skett (eller konkurs börjat) och därutöver för tiden mellan exekutionens
inledande och dagen för köpeskillingsfördelningen samt att ränta

beräknas för ett år från dagen för köpeskillingsfördelningen om icke styrkes
att ränta för längre tid utestår ogulden — gäller naturligtvis även för inteckningshavare,
som genom dom eller lagsökningsutslag fått då förfallen
ränta fastställd till betalning ur fastigheten. Även sådan inteckningshavare
äger alltså utfå ränta fram till dagen för köpeskillingsfördelningen.

På anförda skäl finner jag vad Lindberg anfört icke föranleda vidare åtgärd
från min sida.

7. Tillvägagångssättet vid underrättelse enligt 23 kap. 18 § KB

Den 3 juni 1966 överlämnade rikspolisstyrelsen hit ett inom styrelsen
utarbetat utkast till arbetsanvisningar rörande förfaringssättet vid tilllämpningen
av RB 23 kap. 18 § första stycket andra och tredje punkterna,
varvid styrelsen önskade höra mina synpunkter på utkastet innan styrelsen
tog ställning till detta.

I utkastet anfördes inledningsvis bl. a. följande: Det ifrågavarande
stadgandet tillämpades på många håll på ett sätt som innebar onödig arbetsbelastning
för utredningspersonalen. Sålunda förekom att utredningar i stor
utsträckning remitterades till andra polisdistrikt med begäran att tillfälle
skulle beredas den misstänkte att taga del av utredningen eller rentav att
utredningsprotokollet skulle mot bevis formellt delgivas den misstänkte.
Detta förfarande vållade ofta betydande arbete och besvär och var dessutom
nästan undantagslöst icke erforderligt. På vissa platser syntes man
anse att formell delgivning med bevis därom krävdes för att åtal skulle
kunna väckas. Ordet »delgivning» förekom icke i stadgandet. När uttrycket
»delgivning jml RB 23: 18» användes, var det i realiteten endast fråga
om att tillfälle skulle lämnas den misstänkte att taga del av utredningen.

Härefter föreslogs i utkastet följande tre alternativa förfaringssätt vid
tillämpningen av stadgandet.

1. Underrättelse att förundersökningen slutförts och att tillfälle lämnas
att taga kännedom om vad som förekommit vid undersökningen samt att
angiva den utredning som anses önskvärd och att eljest anföra vad som
finnes nödvändigt att beakta sändes — å särskild blankett — till den misstänkte
och hans försvarare i vanlig postförsändelse (lösbrev). Antingen
lämnas därvid handlingarna i målet kvar hos polismyndigheten, vilket
markeras å blanketten, eller bifogas de underrättelsen. I underrättelsen
angives när yttrande senast bör ha inkommit. Om yttrande icke inkommit
inom förelagd tid, anses tillfälle ha beretts vederbörande att taga del av
förundersökningen, varom markering eller anteckning göres. Kopia av
underrättelsen medföljer protokollet till åklagaren.

2. Vid förhör med den misstänkte — det förutsattes här att förundersökningen
då icke är helt slutförd — lämnar förhörsledaren den misstänkte
och hans försvarare tillfälle att vid viss senare tid taga del av utredningen.
Anteckning härom bör göras. Om möjligheten att taga del av utredningen
icke iakttages inom den förelagda tiden, anses tillfälle likväl ha beretts därtill.
Förhörsledarens markering eller anteckning härom anses tillfyllest.

3. Förhörsledaren eller dennes biträde tager per telefon kontakt med den
misstänkte — som här förutsättes redan vara hörd — och hans försvarare
och bereder dem tillfälle att taga del av förundersökningen inom viss angiven
tid. Markering eller anteckning härom göres. Om denna möjlighet icke
tillvaratages, anses ändock tillfälle ha beretts dem att taga del av förundersökningen.
Markering eller anteckning härom skall ske i förundersökningsprotokollet.

Härefter anfördes i utkastet att det låg i sakens natur att i vissa brottmål,
särskilt sådana av mera allvarlig eller omfattande art, behov kunde föreligga
av att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av utredningen.

I yttrande den 21 juni 1966 till rikspolisstyrelsen anförde jag följande.

Bestämmelsen i RB 23 kap. 18 § har tillkommit i den misstänktes intresse
för att förhindra att åtal väckes då så rätteligen icke skolat ske. Till förekommande
härav är det i hög grad angeläget att den misstänkte och — i
förekommande fall — hans försvarare innan åtal beslutas erhåller tillfälle
att taga del av det material, som skall ligga till grund för åtalsbeslutet, och
begära kompletterande utredning och eljest yttra sig över den verkställda
utredningen. Det ligger dessutom i sakens natur att en så ingripande åtgärd
som att besluta åtal mot en person icke bör vidtagas innan tillfälle lämnats
honom att yttra sig över utredningsmaterialet. För allmänhetens förtroende
för rättskipningen är det av vikt att för brott misstänkt icke får den föreställningen
att han hålles utanför utredningen i målet. Med hänsyn till den
misstänktes intressen är det sålunda av största vikt att åtal icke beslutas
utan att dessförinnan tillfälle beretts honom (och hans försvarare) att
bemöta utredningen. Att stadgandet noggrant tillämpas är nödvändigt även
för att förundersökningen skall bliva så fullständig som möjligt och fylla sin
uppgift att förbereda huvudförhandlingen och möjliggöra dennas slutförande
i ett sammanhang.

För tillämpningen av det ifrågavarande stadgandet är det icke erforderligt
att den misstänkte och hans försvarare verkligen tagit del av den verkställda
utredningen, utan det är, såsom framgår av stadgandets ordalydelse,
tillräckligt att tillfälle lämnats dem därtill samt till att angiva kompletterande
utredning och att eljest yttra sig i saken. Det är härvid tillfyllest
att den misstänkte (och hans försvarare) erhåller meddelande om sin möj -

lighet härtill (se uttrycket »underrättelse» i 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen)
samt om när och hur det kan ske ävensom att skäligt
rådrum därtill lämnas. En annan sak är att det i vissa mål kan vara lämpligt
att den misstänkte och hans försvarare före åtals beslutande verkligen tagit
del av utredningen. För att det i stadgandet uppställda kravet att tillfälle
skall ha lämnats den misstänkte och hans försvarare skall vara uppfyllt
måste dessa givetvis före åtals beslutande verkligen ha erhållit underrättelse
om sin möjlighet att taga del av utredningen etc. Då åtal beslutas måste
därför enligt min mening bevis finnas om att så skett. Vid muntlig underrättelse
är det därvid tillräckligt med tjänsteanteckning i förundersökningsprotokollet,
medan vid skriftlig underrättelse skriftligt bevis om delgivning
därav bör finnas.

Mot det förfaringssättet att förhörsledaren eller dennes biträde per telefon
underrättar den misstänkte — personligen — om att han äger hos
polismyndigheten inom viss angiven tid taga del av utredningen samt angiva
den utredning han anser önskvärd och eljest anföra vad han aktar nödigt
finner jag icke anledning till någon erinran. Sker efter underrättelsen ytterligare
utredning bör dock ny underrättelse givas. Förfaringssättet kan givetvis
begagnas även beträffande försvararen. Jag vill framhålla att noggrann
anteckning om underrättelsen och tidpunkten för densamma bör göras i
förundersökningsprotokollet av vederbörande befattningshavare.

Ej heller mot förfarandet att i samband med förhör med den misstänkte
underrätta honom om att han senare, under viss angiven tid, äger taga del
av utredningen etc. kan riktas någon kritik. Om ytterligare utredning äger
rum efter underrättelsen bör emellertid ny underrättelse ske. Förfarandet
kan naturligtvis användas även rörande närvarande försvarare. Jag vill
även i fråga om detta förfaringssätt påpeka vikten av att noggrann anteckning
om underrättelsen göres i protokollet. I detta sammanhang kan
också erinras om möjligheten att i samband med förhör med den misstänkte,
om utredningen då är slutförd, låta honom (och hans försvarare)
taga del av utredningen etc. För tillämpningen av förevarande stadgande
fordras ju icke att förundersökningsprotokollet är uppsatt. Sistnämnda
förfarande bör dock icke komma till användning annat än vid enklare
utredningar, ty den misstänkte och hans försvarare bör ju alltid erhålla det
rådrum som betingas av sakens beskaffenhet.

Det i utkastet ifrågasatta förfaringssättet att till den misstänkte i lösbrev
översända underrättelse — med eller utan bifogad utredning — är enligt
min mening icke godtagbart. Den misstänkte kan vid tiden för underrättelsen
t. ex. ha flyttat från sin tidigare uppgivna adress eller vara bortrest.
Det finns därför ej någon garanti för att misstänkt erhåller en i lösbrev
avsänd underrättelse före utgången av den honom förelagda tiden eller
ens att sådan underrättelse över huvud kommer honom till handa. Från
styrelsens sida har under hand framhållits att förfarandet torde medföra

att i ett mindre antal fall den misstänkte icke erhåller tillfälle att före åtals
beslutande taga del av utredningen etc. men att någon rättsförlust icke
torde uppstå därigenom, eftersom den misstänkte har möjlighet att även
efter det att åtal beslutats begära kompletterande utredning och eljest yttra
sig i saken. Detta resonemang kan jag för min del icke godtaga. Det ifrågasatta
förfarandet synes mig oförenligt med syftet med stadgandet, nämligen
att den misstänkte städse skall ha en möjlighet att bemöta utredningen och
därigenom kunna förekomma ett otillräckligt grundat åtalsbeslut. Underrättelse
enligt 23: 18 kan även utan användande av lösbrev ske på ett sätt
som icke behöver betunga polispersonalen. Jag vill även framhålla att lagens
förarbeten icke ger stöd för antagandet att undantag skulle få göras från
den ifrågavarande bestämmelsen (vid preskriptionsfara har dock, på grund
av uttalande under förarbetena till RB, undantag ansetts få ske; se JO:s
ämbetsberättelse 1956 sid. 83 ff. och 1961 sid. 170 ff.). För att det vid
beslutande om åtal skall kunna konstateras att den misstänkte verkligen
erhållit underrättelsen och när det skett måste, såsom tidigare framhållits,
bevis finnas därom. Översändande av underrättelse i lösbrev till den misstänkte
uppfyller därför enligt min mening icke det i RB 23 kap. 18 § första
stycket stadgade kravet att den misstänkte före åtals beslutande skall lia
erhållit tillfälle att taga del av utredningen etc. Det förtjänar påpekas att,
om bevis saknas om att underrättelsen delgivits den misstänkte och han,
t. ex. vid huvudförhandling i målet, gör gällande att han icke erhållit underrättelsen,
hans påstående knappast kan motbevisas. Därest han då exempelvis
begär kompletterande utredning kan huvudförhandlingen kanske behöva
inställas. Ej heller anser jag det tillfyllest om underrättelsen översändes i
rekommenderad försändelse utan mottagningsbevis, ty icke heller då, särskilt
icke om åtal beslutas redan före utgången av försändelsens normala
liggetid på adresspostanstalten, har man tillräcklig säkerhet för att underrättelsen
i tid kommit den misstänkte till handa.

Om de här tidigare behandlade muntliga underrättelseförfarandena — i
utkastet upptagna som nr 2 och 3 — icke begagnas, bör underrättelsen delgivas
den misstänkte mot skriftligt bevis därom. Därvid torde delgivningen,
i likhet med vad som gäller beträffande domstolsdelgivning (se 4 § delgivningskungörelsen),
i allmänhet böra ske genom att underrättelsen jämte
blankett för delgivningserkännande översändes till den misstänkte i vanligt
tjänstebrev med begäran om återsändande av blanketten kvitterad. Om
sådan delgivning icke lyckas eller om särskild anledning föreligger till antagande
att erkännande icke kommer att lämnas, får delgivningen ske på
annat sätt. Det skulle därvid vara en fördel om rätt att låta verkställa
delgivningen genom postverket kunde erhållas. Möjlighet finnes också att
försöka erhålla bevis om mottagandet av underrättelsen genom att översända
densamma i rekommenderad försändelse med begagnande av mottagningsbevis.

Såvitt rör försvarare — varmed här avses advokat eller annan med fast
kontor — anser jag mig däremot kunna godtaga att underrättelse till denne
översändes i lösbrev (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 sid. 217 noten).

Avslutningsvis vill jag framhålla dels att, om underrättelse föranlett
begäran om kompletterande utredning och sådan utredning ägt rum, ny
underrättelse givetvis bör givas innan åtal beslutas dels att, såsom föreskri
ves i 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen, i förundersökningsprotokollet
skall, såvitt nu är i fråga, antecknas icke endast uppgift
om underrättelsen utan även uppgift huruvida den misstänkte och — i
förekommande fall — hans försvarare påfordrat ytterligare utredning eller
eljest velat anföra något.

8. Fråga om säkerhetspolisens register sätter medborgarnas rättigheter
på spel (I och II). Forskare har begärt besked av rikspolisstyrelsen
huruvida registrering av kommunister och kommunistsympatisörer
ägde rum. Fråga huruvida styrelsen haft laga stöd
för att vägra lämna uppgift härom (II). Fråga om en jur. stud. —
som genom beslut av länspolischef förvägrats godkännande såsom
vaktman — kunde förmenas rätt att taga del av den utredning på
vilken beslutet grundats, bl. a. en promemoria från säkerhetspolisen

(III)

Den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott
mot rikets säkerhet m. m. leds av rikspolisstyrelsen. Styrelsen utgörs av
rikspolischefen, en överdirektör och fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Om polisregister stadgas i lagen den 9 april 1965 om polisregister m. m.
Med polisregister förstås register som föres hos polismyndighet för att tjäna
till upplysning om brott, för vilka någon misstänkts, åtalats eller dömts,
eller om någons vandel i övrigt. Innehållet i polisregister skall begränsas
till uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga
brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt.

Hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning finns ett centralt polisregister
för anteckning av uppgifter som bedöms erforderliga för fullgörandet
av säkerhetspolisens uppgift att förebygga och uppdaga brott mot rikets
säkerhet. Ansvaret för registret vilar på rikspolisstyrelsen. Innehållet i säkerhetspolisens
register är hemligt jämlikt 10 och 11 §§ sekretesslagen och
lagen om polisregister.

I en skrift som kom in hit den 30 juni 1966 anhöll docenten Joachim Israel
i anledning av uppgifter i Aftonbladet den 19 juni 1966 att jag skulle

undersöka om någon av den information säkerhetspolisen insamlat om
Israel innehöll uppgifter hämtade från tidningen »Fria Ord» och om så var
fallet huruvida ett sådant tillvägagångssätt kunde anses överensstämma
med utfärdade instruktioner.

I skrivelse till Israel anförde jag följande.

Att särskild polisverksamhet skall bedrivas för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet är beslutat av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Att inom ramen för denna verksamhet förs polisregister i enlighet
med lagen om sådant register är uppenbarligen helt i sin ordning. Jag har
vid några tillfällen tagit del av registret beträffande vissa personer och ej
kunnat finna annat än att det förs i överensstämmelse med föreskrifterna i
lagen om polisregister och meddelade instruktioner. Sekretesskäl hindrar
mig från att besvara Israels fråga angående eventuella anteckningar om
honom.

I hur stor omfattning och efter vilka metoder anteckning bör göras i
ifrågavarande register är omdömesfrågor, om vilka delade meningar kan
råda. Jag anser mig icke böra ingå på bedömning av de normer efter vilka
dessa frågor avgörs av rikspolisstyrelsen annat än om de sätter enskild
medborgares fri- och rättigheter på spel. Den granskning av registret, som
föranletts av klagomålen, har inte lett till antagande att så skulle vara
fallet. Något ytterligare är därför inte att tillägga i dessa frågor från min
sida.

II.

I en den 20 oktober 1964 till rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning inkommen
skrivelse anhöll fil. doktorn Sven Rydenfelt om besked huruvida
någon registrering av kommunister och kommunistsympatisörer m. fl. ägde
rum hos polisen samt — om så vore fallet — huru många personer som
återfunnes i registret, huru de grupperats och om vilka konsekvenser ett införande
i registret kunde ha för den enskilde.

I skrivelse den 23 oktober 1964 meddelade avdelningschefen vid rikspolisstyrelsen
P. G. Vinge, att de begärda uppgifterna icke kunde lämnas.

I en den 20 januari 1965 hit inkommen skrivelse begärde Rydenfelt att
jag måtte pröva huruvida rikspolisstyrelsen och Vinge handlat riktigt genom
att vägra honom de begärda uppgifterna. Efter remiss inkom rikspolisstyrelsen
med yttrande, varefter klaganden avgav påminnelser.

Rikspolisstyrelsen anförde bland annat följande.

Uppgifter kan överbringas från myndigheter till enskilda på i huvudsak
två sätt. Uppgifter, som finnas intagna i en handling, kan vidarebefordras
till allmänheten genom handlingens utlämnande. Vidare kan uppgifter —
oavsett huruvida de är intagna i en handling eller ej — lämnas muntligen

eller på annat liknande sätt, exempelvis genom uppgifternas intagande i en
skrivelse.

—;--1 det av Rydenfelt anhängiggjorda ärendet är icke fråga om

skyldigheten att utlämna handlingar. Spörsmålet är här i vilken utsträckning
en myndighet — närmare bestämt en polisiär myndighet — är skyldig
att till enskild person lämna muntliga eller likartade uppgifter. Till en början
måste slås fast att såväl polisiära som andra myndigheter rent allmänt
givetvis har skyldighet att gå allmänheten tillhanda med upplysningar.

—--Det är dock uppenbart, att den upplysningsskyldighet som åvilar

företrädare för polisväsendet icke kan vara total, dvs. innebära en skyldighet
för polismyndighet att lämna allmänheten upplysningar rörande polisiära
förhållanden i varje som helst hänseende. Spörsmålet blir då hur gränserna
för denna uppgiftsskyldighet skall kunna fastställas. Reglerna om tystnadsplikt
för befattningshavare inom polisväsendet torde ge vägledning i detta
hänseende.

Då det gäller bestämmandet av den polisiära tystnadspliktens omfång
med avseende på säkerhetstjänsten bör följande framhållas. Rikspolisstyrelsen
utövar jämlikt 4 § instruktionen för styrelsen ledningen av den särskilda
polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet m. m. Den form av polisverksamhet det här rör sig om skiljer
sig — då det gäller arbetssättet — väsentligt från andra former av polisverksamhet.
Den brottsbeivrande verksamhet som bedrives av den »öppna»
kriminalpolisen har som utgångspunkt regelmässigt brott, vilka kan konstateras
genom yttre fakta såsom påståenden om brott, skador av skilda
slag, brottsplatser m. in. Så är däremot i regel icke fallet i fråga om den
polisiära säkerhetstjänsten. De former av brott, mot vilka denna polisverksamhet
riktar sig, kännetecknas i allmänhet därav att de ej lämnar iakttagbara
spår efter sig. Till följd härav måste den polisiära säkerhetstjänsten
genom ständig spaningsverksamhet utröna huruvida brott mot rikets säkerhet
förövats eller är å färde. För att denna spaningsverksamhet skall bli
framgångsrik är det absolut nödvändigt att dess medel och metoder samt
de informationer säkerhetstjänsten besitter icke blir kända för obehöriga.
Den polisiära säkerhetstjänsten är därför i åtskilligt högre grad än den
allmänna kriminalpolisverksamheten i behov av skydd mot insyn.

Avslutningsvis hävdade styrelsen att de av klaganden begärda uppgifterna
vore av samma art som åsyftas i 10 § sekretesslagen och ansåg det
intresse klaganden i egenskap av vetenskapsman kunde ha av att få del av
uppgifterna icke kunna bryta den tystnadsplikt som åvilade styrelsen beträffande
uppgifter av det här aktuella slaget.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen äger varje svensk medborgare
fri tillgång till allmänna handlingar med allenast de undantag, som angivas
i särskild lag, den s. k. sekretesslagen. Såsom rikspolisstyrelsen framhållit
regleras i denna lagstiftning endast utlämnande av allmänna handlingar,
icke meddelande av uppgifter från myndigheter till enskilda i annan form.

Enligt det s. k. servicecirkuläret (SFS 680/1946) har myndigheterna ålagts
att tillhandagå allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som
berör myndighetens verksamhetsområde, såvida icke lämnande av sådant
biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet. Sådan särskild
anledning kan t. ex. vara att uppgiftens framtagande kräver ett vidlyftigt
forskningsarbete. Cirkuläret rubbar icke den tystnadsplikt, som jämlikt
lag eller instruktion kan åligga tjänsteman. Beträffande innehållet i handlingar,
som jämlikt sekretesslagen icke må utlämnas, anses sådan tystnadsplikt
alltid föreligga (NJA 1953 s. 654 och brottsbalken II, 1965, s. 360).

Jämlikt 10 § sekretesslagen må handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande
av brott ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle
motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till
förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för
enskild person. Ivungl. Maj:t kan dock för särskilt fall medgiva undantag.
Ett exempel på undantag från sekretessen är den av Rydenfelt omnämnda
Sandlerska utredningen angående säkerhetstjänsten under andra världskriget
(SOU 1948: 7), som behandlade förhållanden av hemlig natur men
likväl ansågs böra bringas till allmän kännedom (jfr s. 4 i betänkandet).

De av klaganden begärda uppgifterna avser polismyndighets verksamhet
till förekommande och beivrande av brott, närmast formerna och hjälpmedlen
för spaning rörande brott mot rikets säkerhet. Någon erinran kan
enligt min mening icke riktas mot rikspolisstyrelsens bedömning att dessa
förhållanden av hänsyn till rikets säkerhet måste hållas hemliga. Rikspolisstyrelsen
har följaktligen på grund av den styrelsen åliggande tystnadsplikten
lagligen icke ägt lämna klaganden de begärda upplysningarna.
Utlämnande i särskilt fall kan som förut angivits endast beslutas av Kungl.
Maj:t. Det ligger också i sakens natur att ett ställningstagande av detta
slag bör ankonuna på Kungl. Maj:t.

Av nu anförda skäl finner jag klagomålen mot rikspolisstyrelsen icke
kunna föranleda någon min åtgärd.

I anledning av vad klaganden anfört i sina skrifter vill jag tillägga
följande.

I Offentlighetskommitténs diskussionspromemoria med utkast till bl. a.
ny lydelse av 2 kap. tryckfrihetsförordningen (1964) har upptagits en paragraf
(2:11), som innebär sekretessbeläggning av polisverksamheten enligt
ungefär samma principer som i gällande rätt, även om en viss utvidgning
av offentligheten åsyftas. Överhuvud synes det ofrånkomligt, att även i en
demokratiskt styrd stat verksamheten för förebyggande och uppdagande
av brott till icke oväsentlig del undandrages allmänhetens insyn.

Vad som främst åsyftas med klagomålen synes vara risken för att informationer
från polismyndighet kan få menliga konsekvenser för enskilda
personer. I påminnelserna har klaganden sålunda gjort gällande, att per -

soner i för honom kända fall »på polisens order» avskedats från tjänster,
vilka de skött på ett klanderfritt sätt. Härtill må anmärkas, att godkännande
från polismyndighets eller länsstyrelsens sida uppställts som villkor
för anställning i vissa fall, bland annat såsom vaktman i auktoriserat bevakningsföretag,
stadsbud och droskförare å vissa orter samt föreståndare
för körskola, hotell- och pensionatrörelse, pantlånerörelse och utskänkning
av alkoholhaltiga drycker. En översikt av ifrågavarande författningar finnes
i betänkandet Den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961:11) s. 41—68.
I övrigt saknar polisen direktivrätt ifråga om anställningar. Emellertid
kan givetvis enskilda personer tillfogas lika stor skada genom att informationer
från polismyndighet lämnas till aktuella eller presumtiva arbetsgivare.
Tillåtligheten av sådan information, som tidigare icke varit föremål
för rättslig reglering, har nu begränsats genom 1965 års lag om polisregister
(SFS 94/1965), som starkt inskränkt möjligheterna för myndigheter och i
än högre grad enskilda att få del av polisregisters innehåll. Lagen bygger
på det förut omnämnda betänkandet, publicerat i SOU 1961:11.

Under förarbetena till lagen om polisregister diskuterades främst behovet
av kontroll vid nyanställning. Frågan om personalkontroll gentemot redan
anställda är givetvis med hänsyn till de enskildas ställning än ömtåligare.
På områden med anknytning till försvaret och ordningsmakten torde dock
en viss kontroll av befattningshavarnas allmänna medborgerliga pålitlighet
vara ofrånkomlig (jfr JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 292 o.f.). Ett uttryck
för statsmakternas inställning härutinnan är den uppmjukning av oavsättlighetsprineipen
beträffande tjänstemän, som på dessa områden genomfördes
under 1940-talet genom införande av särskilda disponibilitets- och
avgångsstater. Härigenom avsåg man bl. a. att möjliggöra att sådana befattningshavare,
vilkas lojalitet mot den demokratiska samhällsordningen anses
kunna ifrågasättas, kan överföras på avgångsstat. Av 33 § i 1965 års
statstjänstemannalag framgår, att ifrågavarande möjlighet ansetts böra
bibehållas.

Om det i något konkret fall föreligger anledning till antagande, att enskilds
intresse av skydd för sin personliga integritet otillbörligen åsidosatts i nu
berört hänseende, är jag givetvis beredd att utreda fråga härom. De allmänt
hållna påståenden som framförts i detta ärende kan däremot icke föranleda
någon min åtgärd.

III.

Enligt 2 § kungörelsen den 28 september 1951 (nr 640) om auktorisation
av enskilda bevakningsföretag skall personal hos sådant företag före anställningen
prövas av polismyndighet med avseende på laglydnad och medborgerlig
pålitlighet samt godkännas av myndigheten för anställningen. Prövningen
verkställs av länspolischefen och skall ske i den ordning som tillämpas
vid rekrytering av polispersonal.

Till länspolischefen i Uppsala län kom den 16 juni 1966 in en ansökan
från Städernas Vakt AB om godkännande av jur. stud. R. S. som vaktman
hos bolaget. Efter utredning meddelade länspolischefen den 12 juli 1966
beslut av innebörd att ansökningen avslogs. Beslutet tecknades på ansökningshandlingen
och lydde »Ansökan avslås (se hemlig p. m.). Uppsala den
12 juli 1966. G. A. Lbg.»

I en skrift, som kom in hit den 6 september 1966, upplyste S. att han
fått besked om beslutet muntligen genom Städernas Vakt AB i Uppsala och
att någon motivering till beslutet inte lämnats. S. fortsatte:

För att få klarhet över de omständigheter, som legat mig till last vid
länspolischefens bedömning, uppsökte jag länspolischefen Lindberg i Uppsala
den 21 juli.

Jag framhöll, att det ur rättssäkerhetssynpunkt var av vitalt intresse, att
jag som part skulle få del av de omständigheter, som legat till grund för
beslutet. Emellertid vägrades jag alla upplysningar i den vägen. Då jag
då med stöd av lagen om handlingars partsoffentlighet krävde att få se
alla de handlingar, som förekommit i ärendet, förklarade länspolischefen,
att om det fanns uppgifter som privata personer lämnat, skulle deras anonymitetsskydd
kränkas, om jag fick tillgång till sådana handlingar. Om det
nu fanns dylika handlingar ville han dock varken bekräfta eller dementera.
Jag framhöll då, att utlåtanden från andra myndigheter borde jag få ta del
av. Nu visade det sig, att alla kontakter hade tagits per telefon, och några
anteckningar om dessa yttranden hade inte bevarats. Emellertid vägrades
jag att få vetskap, om andra myndigheter än Arvidsjaurs polisdistrikt hade
ombetts komma med yttranden. Länspolischefen förnekade all förekomst av
skriftliga handlingar. Det enda spår som detta ärende efterlämnat var en
diarieanteckning. För att om möjligt få någon klarhet uppsökte jag den 27
juli polismästaren i Arvidsjaur, men han kunde endast meddela mig, att
han icke kunde erinra sig mitt fall. Några anteckningar om att en undersökning
hade gjorts fanns inte.

Under hänvisning till det anförda hemställde S., att jag skulle granska
länspolischefens handläggning av ärendet i två avseenden, dels beträffande
det förhållandet att protokoll inte förts i ärendet, dels huruvida det är förenligt
med rättssäkerhetsintresset att objektivitetsprincipen, som påyrkar
ett redovisande av sakskälen till ett beslut, får åsidosättas. S. åberopade i
sistnämnda hänseende 39 § sekretesslagen om partsoffentlighet och de grunder,
på vilka detta stadgande vilar.

I infordrat yttrande över klagomålen anförde länspolischefen Gösta A.
Lindberg bl. a. följande.

Beslutet har föregåtts av en undersökning rörande sökandens person.
Denna undersökning har verkställts vid polisens säkerhetssektion i Uppsala.
Säkerhetssektionen har därvid haft kontakt med rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.
I ärendet finnas upprättade dels en promemoria dagtecknad
den 30 juni 1966 och undertecknad av förste kriminalassistenten Åke Gerhult
vid Rps:s säkerhetsavdelning och dels en skrivelse till länspolischefen
i Uppsala län dagtecknad den 5 juli 1966 och undertecknad av förste krimi -

nalassistenten Bertil Morin vid härvarande säkerhetssektion. Båda dessa
handlingar äro hemligstämplade jämlikt 10 § sekretesslagen.

Då ärendets avgörande gav anledning till viss tveksamhet, var jag före
beslutets fattande i kontakt med polisintendenten vid Rps:s säkerhetsavdelning
O. Frånstedt för erhållande av vissa upplysningar. Jag har mig bekant
att denne informerat parlamentariska nämnden om fallet.

Vid S:s i sin skrivelse till JO omnämnda besök hos mig den 21 juli 1966
upplyste jag honom om att anledningen till att han icke godkänts för sökt
anställning var de upplysningar jag från olika håll införskaffat om honom
och att jag var förhindrad att delge honom närmare detaljer i ärendet.
Några närmare upplysningar av vilka handlingar akten innehöll lämnades
icke.

I påminnelser genmälde S. bl. a. följande.

Sekretesslagens 10 § som åberopas räknar upp en råd skäl, som motiverar
.sekretess. Men då det i detta aktuella fall inte föreligger misstanke om brott,
kan det inte gärna vara frågan om, att ett utelämnande av aktens innehåll
skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning. Det kan
inte heller vara frågan om hänsyn till någon privat person, då en myndighet
haft utredningen om hand.

Alltså måste endera rikets säkerhet sättas i fara eller polisens åtgärder
för förekommande av brottslig verksamhet från min sida försvåras, om
anledningen till att jag ansågs olämplig att bli väktare uppdagades.

Det skulle för mig personligen vara av största intresse att få kännedom,
om jag endast betraktas som en presumtiv brottsling i allmänhet, eller om
jag möjligen av myndigheterna anses vara en potentiell landsförrädare. Att
det lutar åt det senare alternativet, pekar Rps:s säkerhetsavdelnings och
parlamentariska nämndens sammankoppling med fallet.

Enligt länspolischefen måste också synnerliga skäl för att vägra ett utlämnande
föreligga, då endast sekretesslagens 39 § tycks vara tillämplig i
vad där undantagsvis sägs om vägran till part att få tillgång till de i ärendet
förekommande handlingarna.

Frågan om mitt krav att få kännedom om de sakskäl, som åberopas mot
mig, tycks intimt höra samman med huvudfrågan — angående min lämplighet
att bli godkänd som väktare. Hela detta befängda resonemang, att jag
som väktare under mina ferier skulle kunna sätta rikets säkerhet i fara,
ligger uppenbart till grund för att hemligstämpla akten.

S. hemställde avslutningsvis, att jag skulle granska ärendet i dess helhet
och pröva lagligheten av grunderna för länspolischefens beslut angående
hans pålitlighet som medborgare. S. betecknade det som ett primärt rättssäkerhetskrav
att han fick kännedom om de sakskäl som åberopats mot
honom.

Jag har tagit del av länspolischefens handlingar i ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I fråga om protokollföring i ärenden som handläggs av länspolischef är
44 § länsstyrelseinstruktionen tillämplig. Enligt detta stadgande föreligger
ingen protokollsskyldighet i sådant ärende som det om vilket nu är fråga.

Däremot skall i ärendet finnas en handling, som utvisar vilka som deltagit
i ärendets slutliga handläggning, dag för beslutet samt dess innehåll. Handlingen
skall vara påtecknad av den som deltagit i den slutliga handläggningen.
Nu nämnda krav är uppfyllda genom de anteckningar om beslutet
i ärendet som gjorts på ansökningshandlingen.

Polismyndighets handlingar i ärende om godkännande för anställning
hos enskilt bevakningsföretag är allmänna. I vad mån de skall vara offentliga
blir att bedöma enligt 10 § sekretesslagen jämte, såvitt angår part i
ärendet, 39 § lagen. S. har visserligen inte formellt uppträtt som sökande i
ärendet men är uppenbarligen det oaktat att betrakta som part. I förstnämnda
paragraf stadgas bl. a. att handlingar rörande polismyndighets
verksamhet till förekommande eller beivrande av brott ej får utlämnas,
såvida det skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts
upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av
brott eller också vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person.
I fråga om utlämnande till part gäller härutöver enligt 39 § sekretesslagen
att själva beslutshandlingen alltid skall utlämnas och att utlämnande av
annan handling inte får vägras på angivna sekretessgrund i annat fall än
då det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen finnes vara av synnerlig
vikt att innehållet i handlingen inte uppenbaras.

Av det anförda framgår att Lindberg inte ägt vägra S. att ta del av det
på ansökningshandlingen tecknade beslutet. S. synes emellertid inte ha
begärt att få ta del av just denna handling, som för övrigt inte hade någon
annan upplysning att ge i själva sakfrågan än att en hemlig promemoria
fanns upprättad. Med hänsyn härtill finner jag det ursäktligt att handlingen
inte lämnades ut till S. vid hans besök hos Lindberg.

I fråga om S:s rätt att ta del av övriga handlingar i ärendet är följande
att beakta. I ärende om godkännande för anställning hos enskilt bevakningsföretag
skall anställningssökanden prövas med avseende på laglydnad och
medborgerlig pålitlighet. Handlingarna i ärendet blir under sådana förhållanden
att betrakta som sådana handlingar rörande polismyndighets verksamhet
till förekommande av brott som omnämns i 10 § sekretesslagen. Sådana
handlingar får enligt stadgandet inte utlämnas bl. a. om det skäligen
kan befaras att utlämnandet skulle motverka åtgärder till förekommande av
brott eller vara menligt för rikets säkerhet. Vidare följer av 39 § sekretesslagen
att för vägran att utlämna handling till sökanden med stöd av den
återgivna sekretessbestämmelsen fordras att det av hänsyn till de allmänna
intressena skall finnas vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen
inte uppenbaras ens för honom.

Såsom anförs i den av justitidepartementet och Stockholms stad utgivna
skriften »Offentlighetsprincipen och myndigheterna» (andra upplagan s. 26)
bör avgörandet av ett förvaltningsärende i princip inte grundas på material
som part inte fått kännedom om och därför inte har fått möjlighet att be -

möta. Avsteg från denna grundsats måste emellertid undantagsvis göras till
förmån för sådana intressen av högre valör än partens informations- och
rättssäkerhetsintresse som t. ex. rikets säkerhet utgör. Detta är i och för
sig otillfredsställande från den enskildes synpunkt men måste godtas av
samhällsskäl.

Av det sagda framgår att polismyndigheten i ärende om godkännande
för anställning hos enskilt bevakningsföretag under vissa förutsättningar
har rätt att avslå ansökningen utan att ange skälen för beslutet och utan
att medge sökanden insyn i utredningsmaterialet.

Förutom de två i Lindbergs yttrande omnämnda handlingar, som rikspolisstyrelsen
försett med stämpel med erinran om 10 § sekretesslagen,
innehåller akten i ärendet — förutom själva ansökningshandlingen med påtecknat
beslut, ett åldersbetyg samt utdrag ur kriminalregistret och kontrollstyrelsens
straffregister — en referensförfrågan hos dr. E. Wallquist
verkställd den 9 juni 1966 och en av polisassistenten Kaj Sköld den 23
juni 1966 upprättad utredningspromemoria. Ingen av sistnämnda två handlingar
innehåller något av beskaffenhet att kunna föranleda en vägran från
Lindbergs sida att utlämna dem till S. De ger å andra sidan ej någon upplysning
om anledningen till att S. ej godkändes för anställning. Även om
Lindberg bort lämna ut dem till S., när denne begärde att få ta del av handlingarna
i ärendet, finner jag därför hans underlåtenhet härutinnan inte
vara av sådan beskaffenhet att den bör föranleda något ingripande från
min sida.

Delade meningar kan möjligen råda om huruvida innehållet i de handlingar,
som rikspolisstyrelsen försett med stämpel som erinrar om 10 §
sekretesslagen, var sådant, att det var av synnerlig vikt av hänsyn till allmänna
intressen att det inte uppenbarades. Lindbergs bedömning härav
och hans därpå grundade vägran att lämna ut handlingarna till S. är dock
uppenbarligen inte av beskaffenhet att kunna läggas honom till last som
tjänstefel. S:s klagomål föranleder därför inte någon åtgärd från min sida.

Jag erinrade dock S. att han genom överklagande kunde bringa frågan
om ett utlämnande av handlingarna under regeringsrättens prövning. S.
ägde därjämte att hos Konungen påkalla att handlingarna utlämnades utan
hinder av vad i 10 § sekretesslagen stadgades.

9. Fråga om polisen äger föra register över och fotografera personer
som varit misstänkta för kriminell homosexualitet och om det
finns risk för att uppgifter ur registret kan komma till obehörigs

kännedom

I en hit inkommen skrift anförde förste kriminalassistenten K. E. A.
Bellander i huvudsak följande: Sedan början av år 1964 tjänstgjorde han
vid sektionen för sedlighetsbrott av Stockholmspolisens kriminalavdelning,
närmast med uppgift att handlägga ärenden rörande kriminell homosexuell
otukt. Enligt Bellanders uppfattning följdes icke alltid lagens bestämmelser
vid arbetet på sektionen. Fotografering av misstänkta ägde sålunda rum
i större utsträckning än medgivet. Personer registrerades enbart på den
grund att de misstänktes för att vara homosexuella. Spaningsregistrens
uppgifter var tillgängliga för ett stort antal personer. Då påpekanden för
Bellanders chefer icke lett till någon åtgärd, önskade han bringa förhållandena
till min kännedom.

Efter remiss inkom polismästaren i Stockholm Nils Ltining med upplysningar,
innefattande bl. a. redogörelser av ordnings- och kriminalpolisintendenterna
och förhör med ett flertal polismän. Av utredningen framgår
i huvudsak följande:

För att underlätta utredningar av kriminell homosexualitet föres vid
sedlighetssektionen register över personer, beträffande vilka det blivit
utrett att de gjort sig skyldiga till kriminell homosexualitet eller beträffande
vilka fog för misstanke om sådan brottslighet befunnits föreligga. Därjämte
finnes ett hjälpregister över till sektionen inkomna tips och anmälningar,
vilka icke föranlett utredning men som kunna vara av vikt vid kommande
förundersökningar. Registren kompletteras av en fotografisamling beträffande
personer, som gjort sig skyldiga till kriminell homosexualitet eller med
fog kunna misstänkas för sådant brott. Fotografierna äro insatta i särskilda
album. Vid varje fotografi finnes ett nummer, som hänvisar till de handlingar
där sakmaterialet återfinnes. Fotografierna ha till alldeles övervägande
del tagits av kriminalpolisen i Stockholm i samband med brottsutredningar.
Någon registrering eller fotografering av homosexuella utöver
vad nu angivits förekommer icke.

Registret över kriminella homosexuella lades upp enligt beslut av dåvarande
polismästaren i november 1951. Beträffande fotografering synes
muntliga direktiv ha lämnats av dåvarande kriminalpolisintendenten Alvar
Zetterquist. Behovet av fotografering för utredning av sedlighetsbrott
ansågs väsentligt större än beträffande andra brott, dels på grund av att
målsägandena i de flesta fall kände till den misstänktes utseende men
icke hans namn och dels med hänsyn till den erfarenhetsmässigt mycket
starka återfallsbenägenheten hos sedlighetsförbrytare.

Spaningsregistren betraktas som hemliga handlingar och förvaras under
lås. Till andra än befattningshavare vid polis- och åklagarmyndigheterna
i Stockholm utlämnas uppgifter ur registren endast efter beslut av kriminalpolisintendenten.
Ltining har emellertid framhållit, att i en organisation
av Stockholmspolisens storlek ett betydande antal personer i tjänsten måste

^ brlS‘er * ^^sekretessen la

ärdlfvS^^r”81^6^ »^etsbrott misstänkta personer
5vf K’-mU maIsagande och vittnen få försöka identifiera den miss vidkett

Slfälle1 W öll T" l,°Van •,mitalade fotografisamlingen. Åtminstone
i oen en av de fotosratpr0^ ommik att en person vid en sådan visning känt
• I d,® totograferade, som tidigare vant misstänkt för sedlighetsbrott
men icke haft nagot att skaffa med den då aktuella gärningen

Rikspolisstyrelsen avgav efter remiss följande utlåtande:

Det allmänna rättssäkerhetskravet kräver bl. a. att polisen är så effektiv
om möjligt i sitt arbetssätt. Detta framstår som särskilt angeläget när det

menTif6 .^ets*lrott med hänsyn till att gärningsmännen på grund av sin
mentala sarart ofta visar stor farlighet och till att offren för deras förbrv
telser ofta ar mmderanga eller eljest mindre motståndskraftiga. 7

^om ett nödvändigt led i polisens spanande och brottsutredande verk
samhet maste ingå rätten att förete fotografier ifråga om personer s^m
misstänkts för homosexuell kriminalitet eller andra sedlighetsbrott ’ i all
synnerhet nar for sådana brott utsatta personer uppger Jo- kunna känna
igen gärningsmännen. Detta är särskilt betydelsefullt v d smnbg efter
sedhghetsforbrytare med hänsyn till att sådana förbrytare erärenhetsassigt
kan forvantas aterfalla i nya brott av liknande slag. Att helt utesluta
risken för att en till ett aktuellt brott oskyldig person i samband med
sadana visningar (t. ex. vid valkonfrontationer) kan framstå i en ofördel°/df
Varai Fotoförevisningar av detta slag bör och

•;;.alSJalvfalIet fke ™ed s,toPta omsorg och med beaktande av deluppgifter
ra.ga om signalement och brottsbeskrivning, som vederbörande målsägare
essforinnan lamnat polisen. Det bör åligga polisledningen att se till att så
langtmojhgt den störst» grannhgenhet iakttages vid® ifrågavarande vis -

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Jamnkt 28 kap. 14 § RB må fotografi och fingeravtryck tagas av anhållen
eller haktad. Detsamma gäller annan, om det erfordras för vinnande av
utie ning om brott, varå frihetsstraff kan följa. Närmare föreskrifter i

amnet har meddelats i kungörelsen den 19 december 1947 om fingeravtryck
m. m. ö

Enligt .2 § lagen om polisregister skall innehållet i polisregister begränsas
till uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga
brott samt fullgöra sm verksamhet i övrigt. Bestämmelsen infördes i lagen
pa yrkande av tre av lagrådets ledamöter, som ansåg det böra markeras
att registreringen skulle ske med den återhållsamhet, som var möjlig utan
äventyrande av polisverksamhetens effektivitet (se prop. 18/1965 s 104)

Mot bedömningen att fotografering i avsevärd utsträckning är påkallad
för utredning av sedlighetsbrott kan uppenbarligen någon erinran icke
riktas. Klagandens påstående att fotograferingen av för sedlighetsbrott
misstänkta personer i Stockholm varit olaglig har icke vunnit något som

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

helst stöd av vad i ärendet blivit upplyst. Med hänsyn till vad däri anförts
kan det icke anses stridande mot 2 § lagen om polisregister att tagna fotografier
arkiveras och registreras i den utsträckning som skett. Anmärkas
bör dock, att den i nyssnämnda lagrum uttryckta principen kräver att
inaktuellt material effektivt utgallras med icke alltför långa mellanrum.

Jämlikt 11 § sekretesslagen får uppgifter och anteckningar, vilka tillförts
polisregister, icke utlämnas i annat fall eller annan ordning än som sägs
i lagen om polisregister. Utlämnande till annan än befattningshavare vid
polis- eller åklagarmyndighet förekommer allenast i undantagsfall. Vad i
ärendet upplysts giver icke stöd för antagande, att i Stockholm föreliggei
otillbörliga risker för att uppgifter ur registren skulle komma till obehörigs
kännedom.

Stadgandena i sekretesslagen och lagen om polisregister lägger icke hinder
i vägen för att fotografier och andra handlingar ur registren användes i
polisens egen spaningsverksamhet. Visningar av det slag som avses i rikspolisstyrelsens
yttrande kan icke bedömas som lämnande av uppgifter,
avsikten är ju tvärtom att inhämta i spaningshänseende betydelsefulla uppgifter
från de personer, för vilka visningarna äger rum. Såväl Luning som
rikspolisstyrelsen har understrukit vikten av att visningarna sker med omsorg
och att risken för att enskilda tillfogas skada i möjligaste man elimineras.
Vad i ärendet förekommit ger icke fog för antagande, att praxis i
Stockholm avvikit från de sålunda angivna riktlinjerna.

Av anförda skäl lämnar jag klagomålen utan åtgärd.

10. Fråga om interimistiskt beslut av domstol om hävande av sammanlevnaden
mellan makar kan verkställas av utmätningsmannen
enligt 37 § UL eller först efter överexekutors förordnande enligt

38 § UL I

I en den 12 maj 1966 hit inkommen skrift anförde advokaten Åke B.
Holmberg i huvudsak följande: Den 28 april 1966 förordnade Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads domsagas häradsrätt i interimistiskt beslut bl. a.,
att sammanlevnaden mellan makarna Anna och Ragnar S. i Malmö skulle
vara hävd samt att hustrun skulle äga rätt att kvarsitta i hemmet till dess
bodelning skett. Sedan Holmberg, som var ombud för hustrun, tillställt kronofogden
i Malmö beslutet för verkställighet såvitt rörde avhysning av
Ragnar S., meddelade kronofogden, att beslutet icke var så utformat att
det kunde ligga till grund för avhysning. Holmberg återtog då ansökningen.
På grund av det inträffade anhöll Holmberg om mitt besked huruvida det
för verkställighet är nödvändigt att domstols beslut innehåller ett direkt

besked att mannen skall avflytta i de fall sammanlevnaden häves och
hustrun berättigas kvarsitta i hemmet.

Efter remiss inkom kronodirektören vid kronofogdemyndigheten i
Malmö Ragnar Jungkvist med upplysningar från biträdande kronofogden
Lars Erik Paulsson. Denne anförde: Ifrågavarande domstolsbeslut stadgade
bl. a. att Anna S. skulle äga rätt att kvarsitta i hemmet till dess bodelning
skett. Beslutet angav däremot ej att mannen till följd därav omedelbart
skulle avflytta. Enligt den praxis som råder bland utmätningsmännen hade
beslutet måst innehålla en sådan förpliktelse för mannen för att kronofogdemyndigheten
jämlikt 37 § första stycket 3) utsökningslagen omedelbart
skulle kunna bringa det i verkställighet. Paulsson hänvisade till ett uttalande
av Reinhold Eilard (Exekutionsrättsliga uppsatser 1958, s. 95).

Holmberg mötte med påminnelser, vari han hemställde att jag vid bedömning
av ärendet måtte lämna sådana anvisningar att beslut enligt
giftermalsbalkens bestämmelser av ifrågavarande slag kan verkställas genom
kronofogdarna.

Kronofogden Olof Beck-Friis vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
har per telefon till JO-expeditionen omtalat, att i Stockholm verkställighet
av ifrågavarande slags domstolsbeslut — i enlighet med överståthållarämbetets
praxis — icke sker jämlikt 37 § utsökningslagen utan förutsätter
överexekutors förordnande jämlikt 38 § samma lag samt att med något enstaka
undantag denna praxis, såvitt han hade sig bekant, torde råda bland
de exekutiva myndigheterna i hela landet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till lagberedningen följande: Det

i klagomålen omnämnda domstolsbeslutet har utformats i överensstämmelse
med föreskrifterna i 15 kap. 11 § giftermålsbalken. Denna avfattning
av dylika beslut torde ock vara den i domstolspraxis ojämförligt
vanligaste. Uttrycket »kvarsitta i hemmet» lider emellertid av en viss
vaghet. Här må — såvitt nu har intresse — framhållas att i besluten regelmässigt
icke anges var detta »hem» är beläget. Fall kan tänkas där omständigheterna
är sådana, att det icke med säkerhet kan avgöras vilken
konkret bostad domstolen åsyftat med sitt förordnande. I en sådan situation
är det tydligt att verkställigheten av beslutet icke faller inom utmätningsmannens
av 37 § utsökningslagen bestämda kompetensområde. Å
andra sidan kan det antagas, att det i de flesta fall står alldeles klart för
exekutionsmyndigheten vilket faktiskt och rättsligt läge domstolen velat
åstadkomma genom beslutet. I sådana fall torde själva verkställigheten i
regel vara sådan, att dess genomförande jämlikt de principer som legat till
grund för 37 och 38 §§ utsökningslagen icke borde förutsätta särskilt förordnande
av överexekutor. Beslut av förevarande slag är emellertid icke

100

uttryckligen omnämnda i 37 § IIL. Detta stadgande har fastmera avfattats
på sådant sätt att kritik icke kan riktas mot vederbörande exekutiva myndigheter
för att de vid tolkningen av lagrummet funnit detsamma icke äga
tillämpning ens i de fall, där det står klart vilket faktiskt och rättsligt läge
domstolen velat åstadkomma med sitt beslut.

Även om rådande praxis alltså enligt min mening icke kan anses felaktig,
synes densamma, med hänsyn till att förfarandet med ansökan hos överexekutor
jämlikt 38 § utsökningslagen kan medföra tidsutdräkt, innebära
risk för att syftet med domstolens på giftermålsbalkens angivna bestämmelse
grundade förordnande icke i önskvärd utsträckning uppnås. Jag finner
det därför angeläget att möjligheter skapas för en snabbare verkställighet
av beslut av detta slag.

En tänkbar utväg är att domstolarnas beslut erhåller en annan utformning
än den nu vanliga så att däri mer precist anges den verkställighet som
kan erfordras. Varken den nämnda bestämmelsen i giftermålsbalken eller
andra lagregler lägger, såvitt jag kan finna, hinder i vägen för ett dylikt
tillvägagångssätt. Detsamma torde förutsätta att parterna i rättegången
själva preciserar sina yrkanden i enlighet härmed. En dylik praxis kan dock
måhända befaras visa sig mindre lämplig med hänsyn till att den kan
bidraga till att motsättningarna mellan parterna i dessa redan ömtåliga rättegångar
skärpes.

En annan utväg är givetvis att utmätningsmännens kompetensområde
beskrives så, att därigenom faller verkställighet av de nu gängse besluten.
Med hänsyn till denna möjlighet har jag funnit mig böra genom denna skrivelse
ställa frågan under lagberedningens prövning under det pågående arbetet
med ny exekutionslagstiftning.

Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.

11. Utmätning av muntlig fordran (I) samt förfarandet hos utmätningsmannen
medan utmätningsfrågan är föremål för besvärsmyndighets
prövning (III). Tillika fråga om dröjsmål med handläggningen
av ett utsökningsmål hos överexekutor (II)

I en till kronofogdemyndigheten i Oskarshamns distrikt den 14 januari
1965 inkommen ansökan anhöll Sundsvallsbanken om utmätning hos M. W.
i Mönsterås på grund av ett lagsökningsutslag, genom vilket hon förpliktats
att till banken utgiva 3 244 kronor 58 öre jämte ränta och ersättning för
kostnader. I ansökningen anvisade banken såsom utmätningsobjekt en
M. W. tillkommande fordran å T. T. i Örnsköldsvik och anhöll att fordringen
skulle utmätas. Vid utmätningsförrättning den 9 februari 1965 fann
förrättningsmannen, kronofogdesekreteraren Arwo Leijonberg, på i för -

101

rättningsprotokollet angivna skäl icke någon utmätningsbar egendom.
Banken anförde hos länsstyrelsen i Kalmar län klagomål över att utmätning
vägrats, varefter länsstyrelsen genom utslag den 15 september 1965 undanröjde
förrättningsmannens beslut och återförvisade saken till kronofogden.
Den 17 september utmättes den anvisade fordringen. Sedan M. W. fullföljt
talan mot länsstyrelsens utslag till Göta hovrätt, lämnade hovrätten genom
utslag den 5 november 1965, vilket vann laga kraft, besvären utan bifall.
Genom skrivelse från kronofogdemyndigheten den 9 november anmodades
T. T. att till kronofogdemyndigheten erlägga betalning för fordringen.

I en den 3 november 1965 hit inkommen skrift anförde banken klagomål
rörande handläggningen av utmätningsfrågan. Banken påtalade därvid
främst Leijonbergs underlåtenhet att utmäta den anvisade fordringen, dröjsmålet
med Leijonbergs avgivande av yttrande till länsstyrelsen i utsökningsmålet
samt Leijonbergs handläggning av ärendet efter det länsstyrelsen
meddelat utslag.

I. Leijonbergs förfarande att icke utmäta den anvisade fordringen

I sin ansökan till kronofogdemyndigheten redogjorde banken för hur den
anvisade fordringen skulle ha uppkommit. Banken uppgav därvid att banken
i M. W:s nyligen avslutade konkurs erhållit utdelning med 4 698 kronor
37 öre, avseende bevakning på grund av M. W:s borgen för T. T:s och dennas
makes checkräkningskredit med banken, att T. T:s make numera var
avliden, att T. T. sedermera förvärvat en motfordran å M. W. genom att till
banken inbetala 2 483 kronor 15 öre å ett M. W:s lån hos banken samt att
M.W:s fordran å T. T. således genom kvittning minskat med sistnämnda
belopp och numera uppginge till 2 215 kronor 22 öre jämte eventuell ränta.

I protokollet över utmätningsförrättningen, vilken ägde rum i M. W:s
bostad i hennes närvaro antecknade Leijonberg rörande den av banken anvisade
fordringen följande.

M. W. anvisade icke till utmätning det av sökanden angivna tillgodohavandet
i Sundsvalls bank. Hon meddelade att hon anlitat advokaten Y. för
att klarlägga sina mellanhavanden med Sundsvalls bank. Med anledning av
dessa uppgifter anses det angivna tillgodohavandet tvistigt, varför det icke
ansågs kunna bliva föremål för utmätning.

I yttrande till länsstyrelsen i utsökningsmålet, vartill Leijonberg hänvisade
i sitt i anledning av bankens här anförda klagomål avgivna yttrande,
anförde Leijonberg bl. a. följande.

Först är att konstatera, att det är utmätningsmannens självklara skyldighet
att avgöra huruvida en påstådd fordran verkligen existerar eller
icke. Det åligger sökanden att styrka eller åtminstone göra troligt att en anvisad
fordran finnes disponibel för gäldenär»!. I det aktuella fallet ställde

102

sig M. W. helt ovetande till, att hon skulle ha en fordran i Sundsvall. Under
sådana omständigheter torde det enligt min mening åvila sökanden större
skyldighet att styrka en viss fordrans existens än i sådana fall, då gäldenären
vidgår en påstådd fordrans bestånd. I sin framställning har Sundsvallsbanken
icke på något sätt styrkt, att den anvisade fordran verkligen
existerade.

För det andra — med hänsyn till vad som framkommit efter hand — är
det enligt min mening högst tvivelaktigt huruvida en M. W. tillkommande,
utmätningsbar fordran verkligen fanns vid tillfället för utmätningsförrättningen
den 9 februari 1965. För att en fordran skall vara utmätningsbar
fordras bland annat att den är överlåtelsebar. M. W. innehade icke någon
fordringshandling. Hon ägde icke ens kännedom om den påstådda fordringens
bestånd. Utmätningsmannen hade endast sökandens franka påstående
om att M. W. skulle ha ett tillgodohavande i Sundsvall att rätta sig
efter. Att under sådana omständigheter verkställa utmätning tycks mig
högst tvivelaktigt.

Vidare är att konstatera, att den utredning om en påstådd fordrans existens,
och den bevisning om ett sådant förhållande, som kan anses erforderlig,
åvilar sökanden. Utmätningsmannen har härvidlag ingen skyldighet
att vara verksam.

Ställföreträdande JO Sandström, som avgjorde ärendet, anförde i denna
del följande.

Uttryckliga bestämmelser om de närmare förutsättningarna för att en
muntlig fordran, som utmätningsgäldenären påstås ha, skall kunna tagas i
mät finnes icke. För att utmätning skall kunna ske torde emellertid beträffande
fordringens existens endast krävas att sannolika skäl förebragts
därför. Den omständigheten att en fordran är tvistig utgör icke hinder för
fordringens utmätande (jfr UL 88 b § andra stycket.) Beträffande det anförda
kan hänvisas till Hassler, Utsökningsrätt andra upplagan sid. 146—
147; Olivecrona, Utsökning fjärde upplagan sid. 98; Trygger, Kommentar
till utsökningslagen andra upplagan första häftet sid. 194; Lundberg,
Handledning för exekutorer och stämningsmän sjätte upplagan sid. 41 och
43 samt Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser sid. 21 och 24.

I förevarande fall hade banken i sin ansökan om utmätning lämnat närmare
uppgifter om den påstådda fordringen och dess uppkomst. Det ålåg
Leijonberg att vid utmätningsförrättningen från M. W., som var närvarande
vid förrättningen, söka inhämta upplysningar rörande fordringen och
de omständigheter, som skulle betinga dess existens (se Olivecrona a. a. sid.
97; Hassler a. a. sid. 147 samt Lundberg, a. a. sid. 23 och 61). Om M. W.
därvid icke kunde göra troligt att bankens uppgifter var oriktiga, borde vad
banken uppgivit ha godtagits och detta medfört att sannolika skäl ansetts
ha förebragts för den anvisade fordringen och att, då ej heller i övrigt hinder
torde ha förelegat för fordringens utmätande, densamma utmätts. Leijonberg
hade också, om han ansett det påkallat, jämlikt UL 73 § första

103

stycket tredje punkten kunnat söka inhämta erforderliga upplysningar rörande
fordringen från T. T.

Leijonberg vägrade emellertid att verkställa utmätning av den anvisade
fordringen, varvid han —- såvitt framgår av förrättningsprotokollet och vad
han själv anfört — icke ens sökte erhålla närmare upplysningar av M. W.
rörande de av banken påstådda sakförhållandena utan nöjde sig med hennes
uppgift att hon vore ovetande om fordringen (till synes dock avseende fordran
å banken; se nedan). Härigenom förfor Leijonberg felaktigt. Vad som
förekom vid utmätningsförrättningen kan emellertid icke anses ha betagit
trovärdigheten av bankens uppgifter. Banken borde därför enligt min mening
ha bedömts ha förebragt sannolika skäl för fordringens existens, varför
densamma, då ej heller annat hinder torde ha förelegat, borde ha utmätts.
Leijonberg fann också, enligt vad han antecknade till protokollet, att det
angivna tillgodohavandet var tvistigt men utmätte det likväl icke. Även i
nu angivna hänseenden förfor han alltså oriktigt. Hans felaktiga handläggning
torde delvis sammanhänga med att han till synes icke insett att fråga
var om utmätning av en M. W. tillkommande fordran å T. T., vilken fordran
skulle ha uppkommit på sätt banken uppgivit, och icke av en M. W:s
fordran å banken (»det av sökanden angivna tillgodohavandet i Sundsvalls
bank»). Det är ägnat att förvåna att Leijonberg icke insett detta förhållande.
Än mera anmärkningsvärt finner jag att han, såvitt framgår av vad
han själv anfört (»fordran i Sundsvall»), ej heller senare insett rätta förhållandet,
vare sig då han i besvärsmålet yttrade sig till länsstyrelsen eller ens
i sitt i anledning av JO:s remiss avgivna yttrande över bankens klagomål.

II. Dröjsmålet beträffande utsökning smålets handläggning

Bankens klagan över förfarandet att icke utmäta fordringen inkom till
länsstyrelsen den 8 april 1965. Genom resolution samma dag överlämnade
länsstyrelsen handlingarna till kronofogden, som anmodades att efter hörande
av gäldenären inkomma med yttrande över besvären ävensom med
remisshandlingarna och avskrift av förrättningsprotokollet. Sedan handlingarna
den 9 april inkommit till kronofogdemyndigheten överlämnade kronofogden
Fritiof Isberg genom skrivelse den 13 april desamma till M. W:s ombud,
advokaten X., för yttrande över klagomålen, varvid angavs att handlingarna
återförväntades. I en till länsstyrelsen den 10 september inkommen
skrift påtalade banken bl. a tidsutdräkten beträffande målets handläggning
vid länsstyrelsen. Samma dag avgav X. och Leijonberg yttranden över klagomålen,
vilka yttranden inkom till länsstyrelsen den 13 september.

I sitt yttrande framhöll Leijonberg att ärendet den 13 april 1965 remitterats
till X. och att X. påmints om saken den 17 juni, den 10 augnsti, den 2
september och — skriftligen — den 9 september.

104

Min ställföreträdare anförde följande.

Det ligger i sakens natur att frågor rörande utmätning kräver skyndsam
behandling. Utmätningssökanden är i allmänhet angelägen att snarast utfå
honom tillkommande belopp och ett dröjsmål härutinnan kan medföra att
utmätningsbar egendom icke längre finnes i behåll; tidpunkten för utmätning
har också betydelse för sökandens förmånsrätt vid konkurrens med
andra borgenärer. I UL 88 c § är också stadgat att i mål om utmätning utmätningsmannen
skall skyndsamt vidtaga vad på honom ankommer för att
utmätningen skall verkställas och att utmätningsförrättning såvitt möjligt
skall hållas inom fyra veckor från det utmätningsmannen mottog vederbörliga
handlingar.

I förevarande fall kunde ett onödigt dröjsmål med målets avgörande vid
länsstyrelsen och sålunda med utmätning, om sådan borde ske, medföra att
den anvisade fordringen under tiden utbetalades till M. W. och förbrukades
eller pn annat sätt undandrogs banken. Sedan M. W., som vid förrättningen
den 9 februari sagt sig sakna kännedom om fordringen (till synes dock avseende
fordran å banken), fått sin uppmärksamhet fäst på saken, förelåg
fara att hon, som tydligen saknade andra utmätningsbara tillgångar, skulle
försöka indriva fordringen. Det var sålunda uppenbart att ett dröjsmål såsom
det förelupna innebar risk för ekonomisk förlust för banken.

Sedan länsstyrelsen den 8 april 1965 remitterat bankens klagan till kronofogden
med anmodan till denne att, efter hörande av gäldenären, inkomma
med yttrande och därvid återställa remisshandlingarna, ålåg det självfallet
länsstyrelsen att tillse att så skedde utan onödig tidsutdräkt (se
KCirk 5 juni 1931 till statens förvaltande myndigheter ang. remissers verkställande
och besvarande). Länsstyrelsen, som till synes icke uppmärksammade
dröjsmålet förrän i början av augusti 1965, vidtog dock icke andra åtgärder
än att vid två tillfällen — den 5 och den 23 augusti och sålunda först omkring
fyra månader efter det att remiss skett — erinra kronofogdemyndigheten
om yttrandet samt, i anledning av bankens till länsstyrelsen den 10
september inkomna skrift, anmoda X. och Leijonberg att omedelbart redovisa
målet. Dessa åtgärder uppfyllde dock ingalunda vad som fick krävas
av länsstyrelsen. Då remissen icke besvarats inom skälig tid — för besvarandet
torde icke ha erfordrats mera än några veckor (påskhelgen inföll
omedelbart efter det att handlingarna tillställts M. W:s ombud) — borde
länsstyrelsen omedelbart ha erinrat kronofogden därom och tillsett att denne
avgav yttrande och att handlingarna återställdes. Sedan länsstyrelsen
slutligen — till synes strax före den 5 augusti — uppmärksammade tidsutdräkten,
borde länsstyrelsen naturligtvis ha tillsett att målet omedelbart
redovisades. Att banken icke erinrade länsstyrelsen om målet befriade självfallet
på intet sätt länsstyrelsen från att vaka över målet. Det kan framhållas
att det naturligtvis icke var nödvändigt att M. W. yttrade sig utan var
tillräckligt att tillfälle därtill bereddes henne. Genom sin underlåtenhet att

105

vaka över remissens besvarande och målets skyndsamma avgörande åsidosatte
länsstyrelsen i anmärkningsvärd grad sina skyldigheter beträffande
målets handläggning.

Beträffande frågan vilken eller vilka befattningshavare vid länsstyrelsen
som var ansvarig för försummelsen fann min ställföreträdare att förste länsassessorn
Arne Fagergren, som i egenskap av chef för allmänna sektionen
hade att öva tillsyn över arbetet å sektionen och som enligt uttrycklig bestämmelse
i arbetsordningen var ansvarig för att samtliga ärenden å sektionen
handlades utan dröjsmål, fick anses främst ansvarig, oavsett om honom
underställda befattningshavare försummat sina skyldigheter rörande tillsynen
över målet, samt att förste länsnotarien Ulf Helander, som i egenskap
av föredragande hade att handlägga målet, visat försumlighet beträffande
målets tillsyn.

Min ställföreträdare anförde vidare följande.

Då remissen inkom till kronofogdemyndigheten ålåg det Isberg att bereda
M. W. tillfälle att yttra sig i målet. Vid hanlingarnas överlämnande
till X. i egenskap av hennes ombud borde enligt min mening Isberg ha föreskrivit
viss, kortare, tid för avgivande av yttrande (jfr besvärssakkunnigas
förslag till lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964:27, 15 kap. 4 §). Så
skedde emellertid icke. Oavsett detta hade Isberg, som fram till den 16 augusti
hade ansvaret för remissens besvarande till länsstyrelsen, att utan
onödigt dröjsmål besvara densamma (se tidigare nämnda KCirk 5 juni
1931), varvid han efter högst ett par veckor borde ha påmint X. om dennes
yttrande samt, om detta då icke genast avgavs eller bärande skäl kunde
anföras för ett kortare anstånd, omedelbart ha återkrävt de överlämnade
handlingarna och till länsstyrelsen inkommit med det från kronofogden begärda
yttrandet. Det var ju icke nödvändigt att M. W. yttrade sig utan var
tillräckligt att tillfälle därtill beretts henne. Isberg vidtog dock icke, såvitt
framkommit i ärendet, annan åtgärd än att han vid två tillfällen — den 17
juni och den 10 augusti — påminde X. om dennes yttrande. Härigenom åsidosatte
Isberg sin skyldighet att så skyndsamt förhållandena medgav det
till länsstyrelsen inkomma med yttrande jämte de remitterade handlingarna,
Icke heller Leijonberg kan undgå anmärkning i förevarande hänseende.
Under den, förhållandevis korta, tid han ansvarade för att yttrande avgavs
— den 16 augusti—den 10 september — erinrade han visserligen X. vid två
tillfällen och avgav slutligen begärt yttrande. Sedan han fått ansvaret för
remissens besvarande borde han emellertid, med hänsyn till den tid som då
förflutit sedan X. erhållit handlingarna, omedelbart ha återfordrat dessa
och avgivit det från kronofogden begärda yttrandet.

Genom de sålunda ådagalagda försummelserna från länsstyrelsens och
kronofogdemyndighetens sida tilläts utmätningsgäldenären att i flera månader
förhala målets avgörande med uppenbar fara för rättsförlust för banken
som följd.

4* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

106

III. Kronofogdemyndighetens handläggning av ärendet efter det att länsstyrelsen
meddelat utslag

Såsom tidigare nämnts utmättes den anvisade fordringen den 17 september
1965. Förbud enligt 75 § andra stycket UL delgavs T.T. den 20 september.
Först genom skrivelse den 9 november, sedan hovrätten meddelat utslag
den 5 i samma månad, anmodade kronofogdemyndigheten T. T. att erlägga
betalning för fordringen. Den 19 november inbetalade T. T. beloppet
och den 22 november redovisades detta till banken.

Ställföreträdande JO Sandström anförde i denna del följande.

I UL 310 § andra stycket (jfr 53 §) stadgas att utslag, varigenom överexekutor
föreskriver ändring med avseende å utmätningsmans åtgärd, omedelbart
skall lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas; i mål om
utmätning skall dock redan verkställd åtgärd ej gå åter innan utslaget vunnit
laga kraft, med mindre överexekutor förordnat därom. Enligt 218 § första
stycket äger hovrätten, sedan besvär mot överexekutors utslag inkommit
till hovrätten, att, om skäl därtill är, innan ändringssökandet slutligen
prövas, förordna att utslaget icke må verkställas eller att, om verkställighet
redan följt, ytterligare åtgärd ej må vidtagas.

Upplyst är att M. W:s besvär över länsstyrelsens utslag, vari icke förordnats
att detsamma icke skulle lända till omedelbar efterrättelse, inkom
till länsstyrelsen den 6 oktober 1965 samt att hovrätten icke meddelade något
inhibitionsbeslut.

Av det anförda följer att länsstyrelsens den 15 september 1965 meddelade
utslag omedelbart skulle lända till efterrättelse. Detta innebar till en början
att utmätningsmannen skyndsamt skulle vidtaga på honom ankommande
åtgärder rörande utmätning av fordringen (UL 88 c § första stycket första
punkten). Den 17 september — samma dag som handlingarna i ärendet inkom
från hovrätten — utmätte också Leijonberg fordringen, varvid enligt
UL 75 § andra stycket förbud meddelades för T. T. att utbetala någon del
av fordringen till annan än utmätningsmannen eller den, till vilken i följd
av utmätningen M. W:s rätt kunde komma att övergå, vilket förbud delgavs
henne den 20 september. Fog för anmärkning i detta hänseende finnes
därför icke.

Förfarandet därefter skulle ske med tillämpning av UL 88 b §. I första
stycket första punkten detta lagrum stadgas att, om fordran i penningar
utmätts, utmätningsmannen skall anmoda den från vilken fordringen skall
utgå att erlägga betalning till honom; dock att sådan anmodan ej skall ske,
där enligt vad förut är stadgat hinder för det utmättas försäljning möter
eller eljest särskilda skäl däremot är.

107

Såsom framgår av det nyss anförda kunde även sist angivna åtgärd —
och jämväl redovisning enligt UL 137 § första stycket av influtet belopp
(se Olivecrona a. a. sid. 121) — ha ägt rum utan hinder av att länsstyrelsens
utslag icke vunnit laga kraft, så länge icke hovrätten meddelat inhibitionsbeslut.
Givetvis utgjorde icke heller den omständigheten att beslutet
det 17 september om utmätning icke vunnit laga kraft hinder mot fortsatta
exekutiva åtgärder (jfr UL 210 § första stycket).

Något sådant hinder för det utmättas försäljning som avses i UL 88 b §
första stycket första punkten förelåg icke. Ej heller eljest torde särskilda
skäl ha funnits mot att anmoda T. T. att erlägga betalning för fordringen
(se Hassler a. a. sid. 253). På grund härav samt då enligt min mening även
eljest anledning saknades att dröja med att försöka indriva fordringen borde
hon utan onödigt uppehåll efter utmätningen ha anmodats erlägga betalning
(jfr 88 c § andra stycket; såväl indrivningsförsök som eventuella försälj
ningsåtgärder skall normalt rymmas inom den i detta lagrum stadgade
tiden om två månader; se NJA II 19G4 sid. 55 samt Olivecrona a. a. sid.
112). Sådan anmodan skedde dock först den 9 november, sedan hovrätten
den 5 i samma månad meddelat utslag. Genom detta dröjsmål handlades
ärendet om än icke direkt felaktigt så dock på ett otillfredsställande sätt
från kronofogdemyndighetens sida; jag beaktar härvid bl. a. att risk kunde
föreligga att T. T. kom på obestånd. För denna handläggning är Leijonberg,
som verkställt utmätningen och som synes ha omhänderhaft ärendet
till och med den 20 oktober och alltså till efter det att handlingarna tillställts
hovrätten, ansvarig.

Såsom framgår av det anförda hade befattningshavare vid såväl länsstyrelsen
som kronofogdemyndigheten förfarit försumligt eller felaktigt vid
handläggningen av utmätningsfrågan. Min ställföreträdare fann sig emellertid,
bl. a. med hänsyn till att banken icke lidit någon rättsförlust, kunna
låta bero vid de allvarliga erinringar som låg i det sagda.

12. Kriminalvårdsfrågor

Såsom framgår av de i denna och föregående ämbetsberättelser lämnade
statistikuppgifterna avser en stor del av de vid JO-ämbetet upptagna ärendena
kriminalvården. Sålunda uppgick antalet sådana ärenden under 1965
till 166 och under 1966 till något mera. De allra flesta härav utgöres av klagomål
utav i fångvårdsanstalt intagna över behandlingen i anstalt eller över
förhållanden som har samband därmed. Såsom exempel på ofta återkommande
klagomål kan nämnas klagomål rörande förvägrad permission, disciplinär
bestraffning, anstaltsplacering, arbetsplacering, sjukvård och brev -

108

censur. I ett antal fall har också anförts klagomål över påstådd misshandel
eller kränkande yttranden eller annat olämpligt uppträdande från anstaltspersonalens
sida; antalet sådana ärenden uppgick under 1965 till 13, varav
fem avsåg påstådd misshandel, och under 1966 till 11, varav tre rörde påstående
om misshandel. I en del fall har klagomålen angått intagen tillkommande
förmåner, t. ex. mottagande av besök och inköp av premievaror. Efter
inhämtande av yttrande eller upplysningar eller verkställande av annan
utredning har i det största flertalet ärenden, däribland dem som avsett påstådda
övergrepp från anstaltspersonals sida, framkommit att klagomålen
saknat fog eller att de i vart fall icke blivit styrkta. Endast i ett mindre antal
fall har anledning funnits att rikta kritik mot befattningshavare eller
vidtaga annan åtgärd.

Flertalet ärenden rörande kriminalvården har saknat mera allmänt intresse.
I en del fall har emellertid principiella frågor på området blivit
föremål för bedömande. Här skall redogöras för några av dessa frågor och
de uttalanden de föranlett.

I ett ärende uppkom fråga huruvida en till förvaring dömd person, H.,
som överförts till öppen anstalt, bort placeras pa sadan anstalt. Frågan
aktualiserades av att H. under vistelsen på anstalten i betydande omfattning
nattetid smög sig bort och förövade stölder, varefter han återvände
till anstalten utan att hans förehavanden upptäcktes.

I ärendet framkom sammanfattningsvis följande rörande H. Han hade
under sina tidigare fängelsese jourer gjort sig känd som en mycket förslagen
rymmare. Den 14 augusti 1960 avvek han från fangvardsanstalten i Norrköping,
dit han förts för att undergå ådömd förvaring med en lång minsta
tid. Sedan han gripits, fördes han till den s. k. fasta paviljongen på Långholmen,
vilken paviljong var rymnings,säker. H. hölls där i enskild cell
till den 29 januari 1962, då han överfördes till Norrköpingsanstaltens s.k.
östra flygel och placerades även där i enskild cell. Då H. undergått 2 år
7 månader cell vistelse överfördes han i maj 1963 till fangvardsanstalten
Hall. Sedan misstanke uppkommit att H. planerade att rymma, återfördes
han till Norrköpingsanstaltens östra flygel. Därifrån företog han ett rymningsförsök
och flyttades med anledning därav till Långholmens fasta paviljong
den 26 juli 1963. Han kvarhölls där till den 17 januari 1964, då han
på nytt fördes till Norrköpingsanstaltens östra flygel, vilken då hade gjorts
än mer rymningssäker. Den 12 mars samma år återstod av H. ådömd förvaring
en minsta tid av tre år. Den 16 november 1964 överfördes han till
Norrköpingsanstaltens västra flygel, där arbete och fritidsvistelse i gemenskap
med andra intagna tilläts och varifrån H., enligt vad som uppgivits,
troligen kunnat rymma, om han velat detta. Han föreföll emellertid ha
kommit i sinnesro. Efter en månad flyttades han till en liten, sluten anstalt,
Vänersborg, vilken var än mindre rymningssäker. Härifrån erhöll han permission
och skötte den oklanderligt. Den 22 mars 1965 överfördes H. till

109

öppen anstalt. Därifrån erhöll han två permissioner, som han skötte utan
anmärkning.

Vid beslutet om H:s överförande till öppen anstalt ansågs det, mot bakgrund
av att H. sedan slutet av år 1960 hållits i ensamcell i mera än fyra
år och av hans uppförande på Norrköpingsanstaltens västra flygel och i
Vänersborg i förening med vissa skäl av för H. privat natur och hans ålder
(H. är född 1907), berättigat att antaga att han ändrat sinnesinriktning
och uppriktigt strävade till en normal övergång till vård utom anstalt. Kriminalvårdsstyrelsen
anförde i ett i ärendet avgivet yttrande att det enligt
styrelsens mening kunde med fog göras gällande att H. vid tiden för förflyttningen
till den öppna anstalten visat sådan pålitlighet, som jämlikt
57 § andra stycket behandlingslagen utgjort förutsättning för hans placering
på öppen anstalt.

Beträffande placeringen av H. på öppen anstalt gjorde jag följande uttalande.

Först vill jag instämma i vad kriminalvårdsstyrelsen uttalat om att sådan
placering förr eller senare måste ske och att därvid vissa risker måste tagas.
Det kan regelmässigt icke vara lämpligt att intagna, även om viss tveksamhet
råder om deras pålitlighet, kvarhålles på sluten anstalt för att
därifrån direkt överlämnas till vård utom anstalt.

När kriminalvårdsstyrelsen i mars 1965 hade att bedöma frågan om H.
borde placeras på öppen anstalt var att beakta, att H. åtminstone sedan
ett tjugutal år tillbaka regelbundet begått brott av övervägande grov beskaffenhet,
att han visat stor benägenhet att rymma och att av den för
hans förvaring bestämda minsta tiden återstod nästan två år. Å andra sidan
var av betydelse, att H. under synnerligen lång tid förvarats i ensamcell,
att hans uppförande på slutet varit klanderfritt, att han skött sig väl
under den omkring fyra månader långa vistelsen på de slutna anstalterna,
där han varit i gemenskap med andra intagna, att han väl klarat en permission
samt — måhända — att vissa andra omständigheter syntes tillåta
ett antagande att H. strävade efter en normal övergång till vård utom
anstalt. Det är uppenbart att materialet icke berättigade till något säkert
antagande att H. skulle klara en placering på öppen anstalt. Det var därför
tveksamt huruvida det i behandlingslagen stadgade rekvisitet att den intagne
visat pålitlighet var uppfyllt. För egen del beaktar jag särskilt
följande omständigheter. Det gällde en person vars farlighet för annans
egendom och rymningsbenägenhet var klart dokumenterad. Den tid H.
tillbringat på sluten anstalt under mindre rigorösa former än då han vistades
i cell var förhållandevis kort. Det återstod nästan två år tills minsta tiden
för hans förvaring skulle gå ut; risken för rymning är givetvis större ju
längre tid som återstår av frihetsberövandet. Med hänsyn till det nu anförda
och med beaktande av att förvaring respektive internering som kriminalpolitisk
åtgärd i första hand syftar till att skydda medborgarna mot fort -

satta brottsliga angrepp är jag för min del benägen anse, att övervägande
skäl talade för att H:s överflyttande till öppen anstalt bort anstå, till dess
något säkrare slutsatser kunde dragas beträffande hans pålitlighet.

Det var emellertid uppenbart, att kriminalvårdsstyrelsens härifrån avvikande,
av humanitet präglade ställningstagande i denna bedömningsfråga
icke var av beskaffenhet att kunna föranleda någon min åtgärd.

I samma ärende inhämtades från kriminalvårdsstyrelsen, i anslutning
till min framställning av den 2 januari 1965 till Kungl. Maj:t (se 1966 års
ämbetsberättelse sid. 150 ff.), yttrande rörande vidtagna eller planerade
åtgärder i syfte att förbättra skyddet mot rymningar, särskilt när det
gällde intagna som kunde antagas utgöra fara för annans person eller egendom.

Kriminalvårdsstyrelsens yttrande må här sammanfattas på följande sätt:
Huvudproblemet beträffande rymningarna hänförde sig till de slutna anstalterna.
Systemet med differentiering av de intagna genom placering i
lämplig anstalt efter uppskattad farlighet eller besvärlighet kunde fungera
tillfredsställande endast om tillgången på anstaltsplatser av olika slutenhetsgrad
korresponderade med klientelets storlek och sammansättning;
så hade dock icke varit förhållandet. Fångvårdens byggnadskommitté hade
den 1 november 1965 till Kungl. Maj:t överlämnat en utredning, vari redogjordes
för utvecklingen av anstaltssystemet och plan eringen för dess vidare
utbyggnad. Kommittén hade ägnat de slutna anstalternas säkerhetsfrågor
och den därmed sammanhängande rymningsrisken särskilt intresse, och
framlagda förslag fyllde mycket högt ställda krav i detta hänseende. Som
exempel härpå kunde framhållas att ännu hade ingen intagen lyckats fullborda
en regelrätt rymning från Kumlaanstalten. Vid denna anstalt, som
kunde sägas utgöra prototypen för de planerade nya centralanstalterna, hade
säkerhetskraven väl tillgodosetts. För de följande centralanstalterna skulle
den tekniska säkerheten, med stöd av vunna erfarenheter från Kumlaanstalten,
komma att ytterligare förstärkas. I fråga om de äldre slutna anstalter
som enligt kommitténs planer skulle vara i bruk under avsevärd tid pågick
och planerades vissa ombyggnadsarbeten och upprustningar som tog sikte på
att förbättra säkerheten. Det var emellertid icke tillräckligt med byggnadstekniskt
väl planerade och utrustade anstalter för att upprätthålla ett
effektivt säkerhetssystem. Det fordrades härtill också ett väl utvecklat bevakningssystem.
Visserligen kunde med anlitande av tekniska hjälpmedel
behovet av mänsklig arbetskraft till bevaknings- och kontrollåtgärder i viss
utsträckning nedbringas. Såvitt styrelsen kunde finna måste man emellertid
alltid räkna med personella resurser av icke obetydlig omfattning. Behovet
härav var dock givetvis icke enbart kvantitativt. Styrelsen ville i stället
understryka den kvalitativa sidan av bevakningsproblemet. Utbildningsfrågan
hade tidigare försummats, men under de senaste åren hade, huvud -

sakligen i styrelsens egen regi, en metodiskt planerad utbildningsverksamhet
kommit till stånd. Personalutbildningsberedningen hade numera framlagt
förslag angående gemensam utbildning för vissa personalkategorier inom
kriminalvården, ungdomsvården och nykterhets vården. Förslaget hade i
princip godtagits av statsmakterna, och styrelsen hade erhållit väsentligt
vidgade resurser för att kunna börja utbyggnaden av sin del av utbildningen.
— Den tidigare oroväckande stegringen i rymningsfrekvensen hade numera
brutits. Den fallande tendensen gjorde sig särskilt märkbar inom interneringsräjongen,
som inrymde det ojämförligt största antalet av sådana
personer som betraktades som farliga för annans person eller egendom.

X mitt beslut i ärendet anförde jag i nu förevarande del att det av kriminalvårdsstyrelsens
yttrande framgick att styrelsen angripit det mycket
svåra problemet beträffande åtgärder för att höja säkerheten vid de slutna
anstalterna på ett respektingivande sätt samt att det var att hoppas att
åtgärderna även i praktiken skulle visa sig medföra den eftersträvade
minskningen av rymningarna.

Ett ärende gäller bl. a. delgivning av dom i brottmål med den som är
intagen i fångvårdsanstalt. Förhållandena var här följande.

B., som undergick straff i fångvårdsanstalten å Långholmen, var åtalad
för nya brott. Huvudförhandling i målet ägde rum den 18 mars 1966 och
dom meddelades genom att den 21 mars klockan 11 hållas tillgänglig å
rättens kansli (i Stockholm). Av förbiseende expedierades avskrift av domen
till styresmannen för anstalten först den 22 mars (domsbevis sändes icke)
och inkom till anstalten den 23 mars. Domen delgavs med B. först den
24 mars.

Sedan B. härstädes anfört klagomål rörande delgivandet av domen anfördes
från anstaltens sida i avgivna upplysningar bl. a. att B. vid tillfället
hade varit placerad på anstaltens fasta paviljong i anledning av en disciplinförseelse
och att vederbörande assistent icke haft tillfälle att gå över dit
samma dag samt att delgivningen därför ägt rum den 24 mars på förmiddagen.

Vid ärendets avgörande anförde min ställföreträdare, lagman Sandström,
i nu före var ande hänseende följande.

I 17 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen
om behandling i fångvårdsanstalt stadgas att, när dom angående den som
är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt inkommit till styresmannen
eller föreståndaren för häktet, denne skall genast bevisligen giva den dömde
del därav samt att vad nu sagts även gäller domsbevis, om sådant översänts.

Oaktat i förevarande fall ett dröjsmål såsom det förelupna med domens
delgivande icke kunnat inverka på straffverkställighetstiden, hade B. givetvis
ett befogat intresse av att omedelbart få del av domen, bl. a. för att
kunna taga ställning till huruvida han skulle fullfölja talan mot domen eller

112

icke. Med hänsyn härtill och till att avskrift av domen rätteligen borde ha
inkommit till anstalten icke senare än den 22 mars borde delgivning med B.
ha skett samma dag som domsavskriften inkom till anstalten, den 23 mars.
Vad som anförts från anstaltens sida som förklaring till att delgivningen
ägde rum först den 24 mars — att vederbörande assistent den 23 mars icke
hade tillfälle att uppsöka B. på anstaltens fasta paviljong — kan icke godtagas
som giltig ursäkt. Jag finner alltså att vederbörande befattningshavare
vid anstalten genom dröjsmålet med delgivandet av domen förfarit
felaktigt.

I ett ärende förekom till bedömande fråga huruvida befattningshavare,
som utfärdar förpassningsorder (för häktad), äger helt överlämna till transportföraren
att bedöma om fängsel bör användas under transporten. Omständigheterna
var här följande.

I., som var såsom häktad intagen i en fångvårdsanstalt, skulle transporteras
till en fångvårdsanstalt i en annan stad. I förpassningsordern, som utfärdades
av S. i egenskap av tjänstgörande styresman, angavs att I. under
transporten skulle i mån av behov vara fängslad med handbojor. I. blev,
då han hämtades till transporten av vaktkonstaplarna R. och Å. i egenskap
av transportförare, belagd med fängsel.

Sedan I. härstädes anfört klagomål över att fängsel kommit till användning,
inhämtades upplysningar i saken. S. uppgav därvid att förpassningsordem
formulerats på det sätt som var brukligt, att angivandet att fängsel
skulle anbringas i mån av behov innebar att transportförarna gavs befogenhet
att avgöra när fängsel skulle anbringas samt att S. icke haft någon
speciell kännedom om I. och därför icke funnit anledning att giva särskilda
förhållningsorder. R. och Å. framhöll att de, då de varit på väg till att
hämta I., diskuterat om fängsel skulle anbringas, att A., som tjänstgjorde
vid anstaltens psykiatriska avdelning och väl kände till I., då förklarat att
han i handlingarna rörande denne funnit en anteckning av tjänstgörande
överläkaren vid psykiatriska avdelningen om att vid transport av I. fängsel
borde användas samt att, sedan de påträffat I. och denne omedelbart sagt
att han icke tänkte följa med frivilligt, Å. tillsagt honom att han skulle följa
med och att han skulle vara fängslad.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström följande.

Enligt 2 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. må
häktad beläggas med fängsel om det prövas erforderligt för att förekomma
flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet.

Med hänsyn till vad som blivit upplyst i ärendet anser jag att I. saknar
fog för sina klagomål över att fängsel kom till användning vid transporten.

Beslutet om användande av fängsel, vilket fattades av R. och Å., grundades
— åtminstone främst — på vad handlingarna innehöll om I. och på
Å:s tidigare kännedom om honom. Vid utfärdandet av förpassningsordern

113

ålåg det emellertid S. att på grundval av tillgängliga upplysningar bedöma
huruvida fängsel borde användas. Därvid hade det med hänsyn till vad som
var känt om I. varit naturligt att förordna att fängsel skulle komma till
användning. Då S. — såsom han uppgivit — saknade närmare kännedom
om I. hade det ålegat honom att skaffa sig sådan kännedom, främst genom
att granska handlingarna rörande I. S:s beslut kom i realiteten att innebära
att han överlämnade till vaktkonstaplarna att avgöra även om I:s tidigare
förhållanden motiverade fängsel. Jag finner emellertid saken utöver detta
påpekande icke föranleda någon åtgärd från min sida.

Det kan här, såvitt avser transport av den som undergår påföljd i fångvårdsanstalt,
hänvisas till 73 § andra stycket behandlingslagen samt de
före 1965 gällande föreskrifterna i 81 § andra stycket verkställighetslagen
och den då gällande lydelsen av 84 § i kriminalvårdsstyrelsens s. k. vårdcirkulär
(nr 5/1962).

I ett genom klagomål av B. härstädes anhängiggjort ärende framkom
bl. a. följande.

B. förklarades den 19 oktober 1965 häktad och införpassades samma dag
till häktesavdelningen vid en fångvårdsanstalt. Den 21 oktober rekvirerades
hos kriminalvårdsstyrelsen akten rörande B. Sedan akten med ett däri
förvarat exemplar av beslut om förvandling av böter inkommit till häktet
den 23 oktober, började B. samma dag undergå förvandlingsstraffet. Genom
skrivelse den 28 oktober underrättade häktesföreståndaren domstolen i
häktningsmålet om straffverkställigheten. Först i samband med delgivning
den 3 november av rådhusrättens beslut att B. icke längre skulle vara häktad
i målet underrättades denne om att han undergick straff. Den 4 november
hade förvandlingsbeslutet ännu icke insänts till kriminalvårdsstyrelsen för
att s. k. strafftidsresolution skulle meddelas.

De här anmärkta förhållandena gav min ställföreträdare, lagman Sandström,
anledning att vid ärendets avgörande framhålla bl. a. följande. Visserligen
torde direkt föreskrift icke finnas om skyldighet att i ett fall som
det före varande underrätta den intagne om att han börjat undergå straff
(jfr 30 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen
om behandling i fångvårdsanstalt). Det ligger emellertid i sakens natur att
sådan underrättelse skall givas och häktets föreståndare har också i efterhand
förklarat att B. bort underrättas om verkställigheten. Enligt kriminalvårdsstyrelsens
rundskrivelse nr 25/1961 (se även nr 83/1965) skall i fall
som det förevarande akt rekvisition hos styrelsen beträffande den häktade
ske omgående. Jämlikt samma rundskrivelse bör underrättelse om att häktad
börjat undergå honom i annat mål ådömt straff sändas till domstolen i
häktningsmålet utan dröjsmål. För att kriminalvårdsstyrelsen skulle fastställa
dagen för strafftidens slut, vilket enligt 17 § lagen om behandling i
fångvårdsanstalt skall göras så snart ske kan, borde förvandlingsbeslutet så

114

fort som möjligt ha insänts till styrelsen (se styrelsens tidskrift Kriminalvården
nr 6/1964 sid. 8 andra spalten sista stycket).

I ett ärende anförde R., som var intagen i en fångvårdsanstalt, klagomål
över kvitterandet av till intagna adresserade avier om värdepostförsändelser
och gjorde gällande att sådana försändelser, t. ex. rekommenderade brev
och postanvisningar, utkvitterades av anstaltens personal och att den intagne
sålunda icke fick kvittera avierna.

Från fångvårds anstaltens sida anfördes i avgivna upplysningar att avier
om rekommenderade och assurerade försändelser alltid kvitterades av den
intagne, medan däremot postanvisningar och utbetalningskort från postgirokonto
kvitterades av inspektören för vederbörande avdelning. Anledningen
härtill var att, om avierna skulle sändas omkring för kvittering, risk
ansågs föreligga för att de kom på avvägar och att, medan vid förlust av
avi om rekommenderad eller assurerad försändelse dubblett kom från postverket,
så icke var förhållandet beträffande postanvisning och utbetalningskort
samt att fråga var om en stor anstalt med täta förflyttningar mellan
avdelningarna.

Från poststyrelsen inhämtades att styresman för fångvårdsanstalt av
postverket ansågs berättigad utkvittera försändelser, däribland postanvisnings-
och postgiromedel, till i sådan anstalt intagen samt att detta
ansågs följa av 96 § 6. allmänna poststadgan jämförd med 34 § lagen om
behandling i fångvårdsanstalt (tidigare 34 § lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. m.).

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i avgivet yttrande bl. a. att styrelsen
närmast var benägen att anse att befattningshavare vid fångvårdsanstalt
icke hade behörighet att företräda den intagne som adressat samt att styrelsen,
som främst hade att taga ställning till huruvida det påtalade förfaringssättet
stod i överensstämmelse med de föreskrifter som reglerade
sättet för redovisning inom anstalten av intagnas värdeförsändelser, ansåg
att värdeförsändelse till intagen borde kvitteras av denne.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

I 96 § allmänna poststadgan stadgas om utlämnande av värdeförsändelser
och vissa andra försändelser, däribland postanvisnings- och postgiromedel.
I bestämmelsen gives under punkt 1. den allmänna föreskriften att sådan
försändelse utlämnas endast mot kvitto av adressaten eller dennes behörigen
befullmäktigade ombud. Härefter gives särbestämmelser och undantag för
vissa fall. Under punkt 6. stadgas sålunda att om utkvittering av värdeförsändelse
etc. till person, som är intagen på fångvårdsanstalt, sinnessjukhus,
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller epidemisjukhus, gäller vad
därom särskilt är stadgat.

Beträffande i fångvårdsanstalt intagen person finnes emellertid icke någon
uttrycklig bestämmelse rörande utkvitterande av till intagen ankommande

115

försändelser (jfr 27 § stadgan för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
enligt vilket lagrum föreståndaren äger övervaka den intagnes
brevväxling och för detta ändamål må bl. a. utkvittera samt öppna och taga
del av ankommande försändelse). I 34 § behandlingslagen stadgas däremot
att intagen icke må utan tillstånd avsända eller mottaga brev eller annat
skriftligt meddelande. Detta stadgande, som såvitt avser ankommande
post främst har till syfte att förebygga att innehållet i försändelser, vilka
är olämpliga med hänsyn till behandlingen av den intagne, delgives denne,
kan emellertid enligt min mening icke grunda rätt för befattningshavare vid
fångvårdsanstalt att kvittera till intagen adresserad försändelse, i synnerhet
icke postanvisnings- och postgiromedel.

På grund härav och då icke heller i övrigt finnes någon föreskrift, som
innefattar befogenhet för styresman eller annan befattningshavare vid fångvårdsanstalt
att kvittera till intagen adresserad värdepostförsändelse, finner
jag — i likhet med kriminalvårdsstyrelsen — att sådan försändelse bör
kvitteras av den intagne.

Av utredningen i ärendet framgår att de å anstalten intagna själva fått
kvittera rekommenderade och assurerade försändelser. I denna del saknar
därför R:s klagomål fog. Postanvisningar och utbetalningskort från postgirokonto
har däremot kvitterats av befattningshavare vid anstalten. Detta
har, såsom framgår av det tidigare anförda, enligt min mening icke varit
riktigt men kan, bl. a. med hänsyn till att visst fog funnits för att förfarandet
skulle vara riktigt, icke läggas någon befattningshavare till last såsom
tjänstefel.

Då alltså såvitt avser å fångvårdsanstalt intagen sådana bestämmelser,
som avses i 96 § 6. allmänna poststadgan, saknas, bör beträffande till sådan
person adresserad värdeförsändelse in. m. tillämpas huvudregeln i 96 §;
försändelsen bör alltså utlämnas endast mot kvitto av den intagne eller
dennes ombud. Att så icke skett i fråga om i anstalten intagna kan dock,
med hänsyn till vad som i ärendet blivit upplyst om anledningen därtill,
givetvis icke läggas någon befattningshavare vid postverket till last såsom
tjänstefel. Jag ämnar emellertid för kännedom tillställa poststyrelsen ett
exemplar av detta beslut.

116

C. Framställning och utlåtande till Konungen

1. Finsk medborgare tillhöriga lösören, som omhändertagits av polisen,
har genom olämplig förvaring förstörts. Framställning om
ersättning av allmänna medel härför

I en den 27 september 1966 till Konungen avlåten skrivelse anförde jag
följande.

I eu den 20 december 1965 hit inkommen skrift anförde finske medborgaren
J. K. klagomål över att polisen i Vänersborg frånhänt honom klädespersedlar
till ett värde, som han beräknade till omkring 600 kronor.

Efter remiss inkom polismästaren i Vänersborg Oskar Hultman med
upplysningar av följande innehåll: J. K. och några andra personer greps den
12 mars 1965 såsom misstänkta för grova brott. Såsom anhållen och senare
häktad förvarades J. K. i arrest hos polisen i Vänersborg under tiden den 12
mars—den 9 april 1965. Han ådömdes sedermera frihetsstraff jämte förvisning
ur riket. — Under utredningen omhändertogs vissa persedlar tillhörande
J. K. av polisen och transporterades till polisstationen i Vänersborg.
På grund av bristande registrering av godset i samband med omhändertagandet
fick det omhändertagna kvarligga på polisstationen och överlämnades
icke till J. K., då denne överfördes till fångvårdsanstalt. Då J. K.
sedermera gjorde anspråk på persedlarna visade sig en de! av dessa vara
mögelskadade och värdelösa, varför de kastades. Utredningen gav icke vid
handen, att någon polisman kunde göras ansvarig för den bristande registreringen
och redovisningen av godset. Att felaktigt förfarande förelåg
kunde dock ej bestridas. För att inskärpa vikten av att noga iakttaga gällande
bestämmelser vid beslag m. m. hade Hultman utfärdat särskild polischef
sorder med föreskrifter härutinnan. Han hoppades därför att sådana
fel som begåtts i samband med förvaringen av J. K:s tillhörigheter ej skulle
behöva upprepas.

I ärendet är upplyst, att Hultman efter utredning rörande värdet av det
förkomna godset hos rikspolisstyrelsen hemställt om besked huruvida styrelsen
ville ställa ett belopp av 535 kronor 35 öre till förfogande för utbetalning
till J. K. Rikspolisstyrelsen har emellertid ej erhållit bemyndigande att
besluta i ersättningsärendet.

Den förebragta utredningen ger vid handen, att vissa J. K. tillhöriga lösören
omhändertagits av polisen och därefter genom olämplig förvaring blivit
förstörda. Trots grundlig utredning har icke kunnat fastställas, vem som är

117

ansvarig för att godset icke registrerats och vidarebefordrats i samband
med att J. K. transporterades från polisstationen.

Någon möjlighet att genom rättegång utfå ersättning för den lidna förlusten
torde icke föreligga för J. K. Enligt min mening skulle det emellertid
vara otillfredsställande om gottgörelse ej tillerkändes J. K. Eftersom han
var berövad friheten saknade han ju möjlighet att själv bevaka sina intressen.

Till frågan om ersättningens storlek har jag icke ansett mig behöva taga
ställning.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
överlämnade av handlingarna i ärendet — för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

2. Utlåtande över 1963 års JO-utrednings betänkande

Genom remiss den 3 december 1965 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle att
avgiva utlåtande över det av 1963 års JO-utredning avgivna betänkandet
»Riksdagens justitieombudsmän» (SOU 1965:64). Med anledning härav
anförde jag i utlåtande till Kungl. Maj:t i huvudsak följande.

1957 års reform av ombudsmannainstitutionen innebar en utvidgning av
verksamhetsområdet. Reformen syftade också till en vidgad och intensifierad
tillsyn över förvaltningen främst genom inspektion i ökad omfattning.

Såsom utredningen uttalat har arbetsvolymen efter reformens genomförande
särskilt under senare år vuxit i en omfattning som man icke kunnat
förutse. Klagomålen ha de tre senaste åren varit något över 1 200 om året
eller i det närmaste 2% gånger så många som vid mitt tillträde för 10 år
sedan. Samtidigt som klagomålen tilltagit i antal har de tenderat att öka i
vidlyftighet och svårighetsgrad, något som främst gäller förvaltningsärendena.
Jag delar utredningens uppfattning att det saknas fog för antagande
att klagomålens antal skall minska. — Initiativärendenas antal har, trots
att utrymmet för inspektioner till följd av mängden av klagomål starkt begränsats,
under vart och ett av de båda senaste åren uppgått till 190. —
Hela antalet nya ärenden, som år 1964 steg till över 1 400, var under fjolåret
1 412. År 1965 avgjordes tillsammans 1 552 ärenden. Detta har för
min ställföreträdare och mig inneburit en arbetsinsats som både vad intensitet
och tid beträffar icke är möjlig annat än under begränsad tid. Antalet
vid senaste årsskiftet balanserade ärenden utgjorde 307.

Det är därför, såsom jag i tidigare sammanhang framhållit, oundgängligen
nödvändigt att åtgärder nu skyndsamt vidtagas för att den ständiga
ökningen av arbetsbördan skall kunna bemästras och den alltjämt betydan -

11S

de arbetsbalansen skall kunna nedbringas. Ett snabbt avgörande av klagoärenden
är av vikt icke blott för den klagande utan även för den befattningshavare
mot vilken klagomålen riktat sig. Med nuvarande arbetsbörda
kan behovet av ett snabbt avgörande icke tillgodoses i erforderlig utsträckning.

Frågan på vilket sätt detta skall ske och hur man skall skapa sådan organisation
och sådana verksamhetsformer att ämbetet utan ändring av dess
allmänna karaktär kan fullgöra sin uppgift att — på sätt. 1809 års riksdag
förutsatte — vara en effektiv väktare av medborgarnas allmänna och individuella
rättigheter är en fråga om vilken man givetvis kan ha olika uppfattningar.
Betänkandet belyser enligt min mening på ett förtjänstfullt sätt
alla de problem som härvid är av betydelse.

Jag har tidigare utgått från att förevarande spörsmål borde lösas i enlighet
med de riktlinjer, som av utredningen angivits i betänkandet. Detta har
jag även framhållit inför utredningen. Utvecklingen under de senaste åren
med avseende å arbetsbördan och insikten om behovet av en vidgad inspektionsverksamhet
med avseende å förvaltningen har dock numera lett
mig till den uppfattningen att en något mera genomgripande reform än den
av utredningen föreslagna är nödvändig för att ombudsmansinstitutionen
skall kunna på behörigt sätt fylla sin uppgift utan att betungas av en permanent
arbetskris.

Beträffande inriktningen och omfattningen av ombudsmännens verksamhet
får jag anföra följande.

Såsom utredningen påpekat bestämmes verksamhetens inriktning i första
hand av vilka frågor och ämnesområden som kommer under ombudsmännens
bedömande genom de inkomna klagomålen. Själva kan ombudsmännen
påverka inriktningen huvudsakligen endast genom sina inspektioner.

Såsom jag vid skilda tillfällen framhållit delar jag utredningens uppfattning
att inspektionsverksamheten rörande den statliga förvaltningen bör
ges en väsentligt större omfattning än tidigare. Det kan enligt min mening
icke råda någon tvekan om behovet av en sådan utvidgning av inspektionsverksamheten.
Genom inspektioner får nämligen JO i en helt annan utsträckning
än som kan ske i samband med prövning av klagomål kännedom
om olämplig praxis vid handläggningen av förvaltningsärenden. På sätt
framgår av ämbetsberättelserna från senare tid har JO på grundval av iakttagelser
vid inspektioner kunnat i betydande mån medverka till sådana ändringar
av praxis som varit ägnade att öka medborgarnas rättssäkerhet.
Denna del av JO:s verksamhet har — icke minst i betraktande av avsaknaden
av generella lagbestämmelser om förvaltningsförfarandet — för mig
alltid framstått såsom den viktigaste. Jag vill därför kraftigt betona angelägenheten
av att förutsättningar skapas för en utvidgning av inspektionsverksamheten.

119

Denna bör icke såsom nu vara begränsad till lokala och regionala civila
statsorgan utan även omfatta centrala statliga verk och myndigheter. På de
centrala verken och övriga centrala myndigheter torde i våra dagar — till
följd av en ständigt fortgående delegering från Kungl. Maj:t — ankomma
en betydande del av den statliga maktutövningen över de enskilda medborgarna,
omfattande icke endast handläggning av individuella ärenden utan
Lill viss del även statlig normgivning. Den del av Kungl. Maj:ts maktutövning
som delegerats till de centrala ämbetsverken är undandragen konstitutionsutskottets
granskning. Då JO hittills saknat resurser för inspektion av
denna växande del av statsförvaltningen, har någon från riksdagen härrörande
rättskontroll över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad
på området faktiskt icke förekommit i vidare mån än att vissa ärenden
eller principfrågor genom individuella klagomål kommit under JO:s
prövning. Härav har för JO endast följt en mycket begränsad insyn. Något
bärande skäl för att inspektionerna icke skulle omfatta även detta för
de enskilda medborgarnas rättigheter ytterst väsentliga förvaltningsområde
föreligger enligt min mening icke. Inspektionerna av de centrala myndigheterna
bör, såsom utredningen framhållit, övervägande avse myndigheternas
praxis i principiella frågor samt handhavandet av normgivningsmakten.
Målet för inspektionsverksamheten behöver därför icke vara en lika regelbundet
återkommande kontroll, som den man eftersträvar beträffande verksamheten
vid de lägre instanserna.

Utredningen har icke ansett sig böra taga ställning till frågan om det i
§ 113 regeringsformen stadgade åtalsskyddet för taxeringsmän bör upphävas
utan endast förordat en intensifiering av inspektionsverksamheten
i fråga om taxeringsförfarandet. Såsom jag tidigare föreslagit (betänkandet
s. 162) bör enligt min mening taxeringsmän underkastas fullt ämbetsansvar
och bestämmelsen i RF 113 § upphävas. För min del anser jag det vara
alldeles självklart att tillsynen över skatteärenden, vilka rör nästan alla
medborgare, måste stå under JO:s tillsyn. Den som i sin verksamhet bl. a.
fått se exempel på att en person, vilken varit för mångårigt straff intagen
på fångvårdsanstalt, år efter år skönstaxerats för arbetsinkomst kan icke
hysa annan uppfattning än att en utvidgad tillsyn av taxeringsväsendet är
nödvändig. Fn sådan utvidgad tillsyn skulle självfallet innebära ett avsevärt
arbets tillskott och medföra att det utöver den av utredningen föreslagna
byråchefstjänsten kunde komma att krävas ytterligare någon på skattejuridikens
område erfaren och sakkunnig jurist. Även om den begränsning i
tillsynen över taxeringsväsendet, som nu följer av § 113 RF, kommer att
kvarstå, innebär den av utredningen föreslagna intensifieringen av inspektionsverksamheten
i fråga om skattemyndigheterna otvivelaktigt en ökad
arbetsmängd för ombudsmannen.

Beträffande kommunalförvaltningen delar jag utredningens uppfattning
att någon utvidgning av inspektionsverksamheten icke är erforderlig i fråga

120

om den oreglerade förvaltningen men att inspektionerna bör intensifieras
i vad avser frihetsberövande åtgärder och sådana delar av den specialreglerade
förvaltningen, i vilka de enskildas rättsskyddsintresse är särskilt framträdande.
Enligt min mening föreligger ett påtagligt behov av en mera ingående
tillsyn av kommunalförvaltningen än den som hittills skett. Denna
tillsyn måste givetvis även i fortsättningen liksom nu ske under beaktande
av denna förvaltnings särart, särskilt det förhållandet att den utövas efter
frivilligt åtagande av lekmän, vilka ej kunna äga samma administrativa
skicklighet och författningskunskap som anställda tjänstemän. JO-ämbetets
tillsynsverksamhet har ju icke längre till syfte att tillse att alla förekommande
fel beivras utan är helt inriktad på att verka för att handläggningen
av förekommande ärenden sker på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart
sätt. Med denna inriktning av tillsynen utgör den kommunala förvaltningens
särart icke något hinder för en utvidgad tillsyn.

Även om en väsentlig utvidgning av tillsynen över den kommunala förvaltningen
anses böra ske, bör detta dock icke leda till inrättande av ett
särskilt kommunalombudsmansämbete. En sådan uppdelning av tillsynen
över förvaltningen på två olika ämbeten skulle försvåra tillsynen och motverka
syftet med den nuvarande inriktningen av tillsynen samt inger därför
starka betänkligheter. Då principerna för förfarandet är desamma för
såväl statliga som kommunala myndigheter, skulle en sådan uppdelning motverka
en tillsyn som har till syfte att verka för en enhetlig tillämpning av
principerna för förvaltningsförfarandet. Härtill kommer att den statliga
och den kommunala förvaltningen i stor utsträckning har sådant samband,
att en uppdelning framstår såsom praktiskt ogenomförbar. Ett belysande
exempel på nämnda samband är länsstyrelsernas överprövning av byggnadsnämndernas
verksamhet. Klagomål över ett byggnadsärende riktar sig
ofta mot båda dessa myndigheter. Skulle i ett sådant fall byggnadsnämndens
handläggning prövas av den kommunala ombudsmannen och länsstyrelsens
handläggning av justitieombudsmannen? Eller skulle båda ombudsmännen
tilläggas befogenhet att pröva såväl den kommunala som den
statliga myndighetens åtgöranden? Ett annat exempel gäller administrativa
frihetsberövanden, där kontinuerlig och effektiv kontroll är nödvändig. Det
är alltså min bestämda uppfattning att det icke går att uppdela tillsynen
över förvaltningen mellan en ombudsman för den kommunala och en ombudsman
för den statliga förvaltningen. Enligt min mening måste hela den
offentliga förvaltningen i alla avseenden vara underkastad tillsyn av samma
organ.

Jag delar utredningens uppfattning att inspektionsverksamheten i fråga
om domstolsväsendet, åklagar- och polisväsendet samt kriminalvården och
lantmäteriväsendet bör ha ungefär samma omfattning som nu. Vad gäller
försvar sväsendet har jag ingen invändning mot den föreslagna inriktningen
av inspektionsverksamheten.

121

Med anledning av utredningens förslag att ombudsmannen för civilförvaltningen
åt inspektioner bör anslå omkring åtta veckor om året vill jag
framhålla, att omfattningen av inspektionsverksamheten icke kan mätas i
det antal dagar eller veckor, som vederbörande ombudsman besöker olika
myndigheter. JO:s inspektioner äro numera upplagda så att denne dels tillsammans
med ett betydligt större antal medhjälpare än tidigare besöker
myndigheterna och under relativt kort tid genomgår diarier, registratur, vissa
akter in. m., dels ock i samband med besöket inlånar ett antal stickprovsvis
uttagna ärenden, som därefter granskas å JO-expeditionen. De på detta
sätt bedrivna inspektionerna är därför avsevärt mera omfattande än de tidigare,
även om den tid som åtgår för besöket hos vederbörande myndighet
är relativt kort.

Frågan om åtgärder för att minska JO:s arbete med ''prövningen av klagomål
har av mig tidigare vid skilda tillfällen berörts (Sv.J.T. 1960 s. Ilo, ämbetsberättelsen
1962 s. 473 och 1965 s. 208 o.f.). För närvarande tages JO:s
arbetstid i stor utsträckning i anspråk för att pröva mot underordnade
myndigheter riktade klagomål, som äro av den beskaffenheten att de lämpligen
kunna och böra i första hand utredas och prövas av vederbörande
högre myndighet. JO äger icke befogenhet att i anledning av klagomål från
person, som är intagen å mentalsjukhus, förordna om utskrivning. JO äger
icke heller befogenhet att anmoda åklagare, mot vilken klagomål anförts
för underlåtenhet att utreda och åtala brott som begåtts av enskild, att
väcka åtal mot denne. Icke heller kan en fånge, som klagar över att han förvägrats
permission, få sitt önskemål härom uppfyllt genom klagomål till JO.
Visserligen kan JO till förmån för klagande rikta framställningar till vederbörande
myndigheter. Detta kan emellertid ske endast i sådana fall, där det
befogade i klagomålen är uppenbart. Det skulle därför vara till fördel såväl
för klaganden som för JO-ämbetets effektivitet om sådana klagomål kunde
överlämnas till vederbörande överordnade myndighet. Hithörande frågor
avse i stor utsträckning omdömesfrågor, om vilka man kan ha olika meningar
och vilkas avgörande därför endast sällan kan bedömas som felaktigt
och föranleda åtgärd från JO:s sida. Den föreslagna möjligheten för JO att
överlämna klagomål till annan myndighet tillstyrkes därför. Jag har ej
heller någon invändning mot övriga av utredningen föreslagna begränsningar
i ombudsmännens prövningsskyldighet. Jag vill dock understryka
att begränsningarna, särskilt möjligheten att avvisa klagomål under åberopande
av klagandens försummelse att anlita befintlig besvärsmöjlighet,
ur principiell synpunkt innebär en begränsning av den rätt att få klagomål
mot myndighet undersökta och prövade, som hittills tillkommit envar medborgare
och som bör gälla i ett demokratiskt samhälle. Jag utgår därför från
att dessa begränsningar av klagorätten bör tillämpas mycket restriktivt.
JO bör därför med stöd av dessa bestämmelser undandraga sig prövning axklagomål
endast i sådana fall, då han har anledning tro att klagomålen äro

122

obefogade eller, såsom ej sällan är fallet, avse bagatellartade förhållanden
eller då lång tid förflutit från det det påstådda felet begicks. Det kan t. ex.
icke vara rimligt att en klagande, som ej överklagat beslut av länsstyrelse
att på grundval av en rattfylleridom återkalla klagandens körkort, skall 4%
år efter återkallelsen kunna få beslutet prövat av JO och JO alltså skall
vara tvungen att rekvirera handlingarna och granska desamma. Det synes
mig vara för medborgarna väsentligt viktigare att JO ägnar sin tid och sin
kraft åt att verka för en ur rättssäkerhetssynpunkt ändamålsenlig och trygg
praxis.

Även med eu restriktiv tillämpning av de av utredningen förordade begränsningarna
av JO:s skyldighet att pröva inkomna klagomål, torde begränsningarna
tillsammantagna medföra en icke oväsentlig arbetslättnad
för JO. Hur stor arbetslättnaden blir är naturligtvis svårt att bedöma. Det
är emellertid uppenbart att denna minskning av arbetsbördan icke kan
uppväga den ökning av arbetsbördan, som kommer att ske om den enligt
min mening ytterst betydelsefulla inspektionsverksamheten med avseende
å statliga myndigheter skall bedrivas i den omfattning, som utredningen
föreslagit och jag förordat. Skall såsom här förordats tillsynen över skatteväsendet
och över de kommunala myndigheterna intensifieras, måste nog
det sammanlagda resultatet bli en icke oväsentlig ökning av den tillsynsverksamhet
som nu ankommer på JO.

Beträffande nuvarande MO:s tillsynsområde skulle kontrollen av försvarets
ekonomiska förvaltning och granskningen av arrestantkort bortfalla.
Härjämte skulle en viss reducering av inspektionen av lokala och regionala
organ inom försvarsväsendet äga rum. Å andra sidan har utredningen funnit
det angeläget att inspektionen av försvarets centrala myndigheter intensifierades.
Som helhet måste dock de föreslagna förändringarna medföra
en påtaglig minskning av den tillsynsverksamhet som nu ankommer på MO.

Vad det sammanlagda resultatet för JO- och MO-ämbetena blir av de
här förordade förändringarna är knappast möjligt att med säkerhet uttala
sig om, i all synnerhet som det för mig är svårt att bedöma verkningarna av
de föreslagna förändringarna av tillsynsverksamheten inom MO:s nuvarande
område. Det synes mig dock föga troligt att de föreslagna åtgärderna
skola kunna tillsammantagna medföra någon mera avsevärd minskning av
arbetsmängden för de båda ämbetena, För närvarande tjänstgör årligen
de båda ställföreträdarna enligt 24 § andra stycket gällande instruktion under
sammanlagt omkring ett år. Härtill kommer deras tjänstgöring under
ombudsmännens semestrar och andra ledigheter. I realiteten tjänstgöra alltså
för närvarande drygt tre ombudsmän hela året. Vidare måste beaktas
den betydande övertidstjänstgöring inom JO-ämbetet som varit nödvändig
för att förekomma olyckliga följder av arbetsbelastningen. Vad sålunda anförts
leder otvivelaktigt till den slutsatsen, att utredningens ståndpunkt
att två ombudsmän, med hjälp av var sin ställföreträdare, vars tjänstgö -

123

ring skulle begränsas till tre månader om året, skola kunna medhinna de
föreslagna arbetsuppgifterna är alltför optimistisk. I varje fall innefattar utredningens
förslag till lösning en betydande risk för att organisationsfrågan
redan efter ett par år måste upptagas till omprövning. Det synes mig ock
nödvändigt att frågan löses på sådant sätt att JO-ämbetet bringas ut ur
den permanenta arbetskris, vari ämbetet så länge befunnit sig.

Med en realistisk inställning har man enligt min bestämda uppfattning
att välja mellan två vägar, antingen att söka förverkliga den av utredningen
förordade inriktningen av verksamheten genom att ha mera än två
ombudsmän eller ock att med bibehållande av nuvarande antal ombudsmän
på annat effektivt sätt begränsa deras uppgifter. Det förra alternativet
säges försvaga det personliga moment, som ansetts så värdefullt att det i
det längsta bör bevaras. Det senare alternativet skulle medföra att den enskildes
möjligheter att få klagomål prövade måste ytterligare och avsevärt
beskäras. Jag har svårt att föreställa mig hur sistnämnda begränsning skall
kunna genomföras utan att medföra en radikal förändring av ämbetenas
hittillsvarande karaktär att utgöra instanser till vilka var och en utan kostnadskrävande
hjälp kan vända sig för att erhålla rättsskydd mot felaktiga
myndighetsbeslut.

Tidigare förslag om utökning av antalet ombudsmän ha avböjts med hänsyn
till det personliga momentets betydelse. Enligt ett av riksdagen år 1956
godkänt utskottsuttalande borde man icke avstå från det personliga momentet,
med mindre en utökning visade sig oundgängligen nödvändig. Sedan
nämnda år har emellertid JO-ämbetets arbetsmängd som förut sagts
mer än fördubblats, något som i praktiken medfört att ställföreträdaren
måst tjänstgöra i sådan utsträckning att ämbetet de facto varit dubblerat.
Då — såsom jag tidigare framhållit — någon minskning av arbetsvolymen
icke är att förvänta, och någon väsentligt större ökning av avverkningskapaciteten
icke torde vara möjlig med ytterligare hjälp för beredning av
ärendena anser jag för min del att man uppnått gränsen för två ombudsmäns
prestationsförmåga eller med andra ord att man nu kommit till det
stadium, då det är ”oundgängligen nödvändigt” med en utökning av antalet
ombudsmän.

Inför valet att ytterligare begränsa ombudsmännens uppgifter eller att
utöka antalet ombudsmän förordar jag utan tvekan det senare alternativet.
En utökning till tre ombudsmän skulle snarast innefatta ett lagfästande av
nu rådande förhållanden och skulle inte i mera märklig mån försvaga det
personliga momentet i ämbetsutövningen. Betydelsen av det personliga
momentet bör inte överskattas. För de flesta klagande torde nämligen frågan
vilken person som beslutar i deras ärenden — av erfarenheterna av nuvarande
ordning att döma — vara av mindre vikt än att avgörandet träffas
av en person som står fri gentemot myndigheterna och som personligen
prövar och avgör varje enskilt ärende.

124

För att arbetet skall kunna löpa effektivt och smidigt bör enligt min uppfattning
några preciserade gränser mellan de tre ombudsmännens verksamhetsområden
icke angivas i instruktionen. Lämpligare synes mig vara att
verksamheten sammanhålles inom ett ämbete, där ärendena fördelas mellan
ombudsmännen efter överenskommelse dem emellan med hänsyn bl. a. till
vars och ens särskilda sakkunskap. Genom en sådan organisation skulle
många svåra och onyttiga gränsdragningsproblem undvikas. Den kategori
av ärenden, som naturligast låter sig särskilja, är de militära. Inom JO-ämbetet
är det ej sällan svårt att avgöra huruvida ett ärende skall beredas å
domstolsavdelningen eller å förvaltningsavdelningen. Det förekommer ofta
att ärenden från båda avdelningarna ha sådant inbördes samband att de
föredragas och avgöras samtidigt. Det är icke heller ovanligt att en klagande
påtalar förhållande, som innebär klagomål mot t. ex. såväl allmän
domstol som förvaltningsmyndighet. Klagomål rörande utbekommande av
allmänna handlingar kunna rikta sig mot myndigheter inom alla områden,
och ombudsmännens ställningstaganden är här av synnerlig betydelse
för enhetlighet i rättstillämpningen. Det är på grund härav och med hänsyn
till arbetseffektiviteten mest ändamålsenligt att dylika ärenden avgörs
av samma ombudsman. I fråga om inspektionsverksamheten är det självklart
att en uppdelning icke är praktiskt lämplig. Det händer icke sällan att
vid inspektion av en domstol upptäcks fel eller försummelse från en förvaltningsmyndighets
sida eller att vid inspektion av en förvaltningsmyndighet
uppmärksammas fel eller försummelse från någon domstols sida. Det är
också mest rationellt att myndigheter av skilda slag kan bli föremål för
inspektion vid ett och samma tillfälle. Nackdelarna av den föreslagna tudelningen
av tillsynen över polisväsendet och av gränsdragningen mellan
lantmäteriväsendet och byggnadsnämndernas verksamhet synes mig påtagliga.

I händelse av oenighet mellan ombudsmännen rörande fördelningen av
arbetsbördan bör majoritetens mening gälla. En annan möjlighet är att den
äldste ombudsmannen får bestämma i ett dylikt fall. Det kan även ifrågasättas
om icke den äldste borde äga bestämma vilka områden han vill ägna
sig åt. Han kunde då samla sina krafter åt översiktliga och särskilt betydelsefulla
frågor. I övrigt skulle varje ombudsman vara verksam på områden,
med vilka han t. ex. på grund av tidigare arbetsinsats blivit särskilt förtrogen,
under det att vad som därefter återstode delades upp på lämpligt sätt
så att arbetsbördan blev rimligt fördelad. Enligt min mening behöver man
därmed icke frukta för en snäv och specialinriktad syn på verksamheten,
därtill äro de många'' klagomålen alltför mångfasetterade. Och risken för
bristande enhetlighet i uttalanden och åtgärder kan icke bliva påtagligare
med tre ombudsmän, som kan delgiva varandra sina erfarenheter, än med
det nuvarande systemet, där två ställföreträdare avgör ett icke obetydligt
antal ärenden.

125

Om emellertid det personliga momentet skulle tillmätas den betydelsen
att antalet ombudsmän icke anses böra utökas, måste instruktionen tillåta
ett utnyttjande av ställföreträdare i avsevärt större utsträckning än utredningen
tänkt sig. Detta gäller i all synnerhet om den av utredningen förordade
inspektionsverksamheten skall kunna bli verklighet. Med den uppdelning
av verksamhetsgrenarna mellan olika ombudsmän och med den
korta tjänstgöringstid för ställföreträdare, som föreslås av utredningen,
skulle det vara omöjligt att hinna med den intensifiering av verksamheten,
som förslaget syftar till. Vidare måste de föreslagna begränsningarna av ombudsmännens
prövningsskyldighet tillämpas så att klagomål lämnas utan
prövning i en så stor omfattning, att det hos mig väcker allvarliga betänkligheter.

Om den av utredningen förordade lösningen kommer till stånd vill jag
påpeka att det under alla förhållanden är nödvändigt att en uppkommen
balans hos den ene ombudsmannen skall kunna avarbetas av den andre
utan att instruktionsändring först måste avvaktas.

Det krävs åtskilliga år innan en person kan sätta sig in i och få en godtagbar
överblick över hela förvaltningen. Det av mig förordade systemet
med tre ombudsmän med en sammanhållande verksamhet framstår därför
även ur denna synpunkt som det bästa. För ombudsmännen kunde det då
troligen räcka med en enda ställföreträdare, som tjänstgjorde under större
delen av året och som därvid skaffade sig den erfarenhet och rutin som
måste finnas hos ombudsmännen för att avverkningskapaciteten skall
kunna hållas tillräckligt hög.

126

D. Anteckningar rörande iakttagelser
vid inspektioner m. m.x

DOMSTOLSVÄSENDET

1. Om dröjsmål med verkställande av förundersökning

Under senare år har jag vid åtskilliga tillfällen haft att utreda klagomål
över dröjsmål med förundersöknings verkställande. Det har därvid ofta
visat sig att beklagligt långa dröjsmål, icke sällan av betydande långvarighet,
förekommit. Utredning som verkställts i anledning av klagomålen har
emellertid i allmänhet givit vid handen att dröjsmålen icke berott på fel
eller försummelse från någon befattningshavares sida utan att orsaken till
tidsutdräkten i stället varit rådande arbetssituation och personalläge vid
utredningsavdelningarna. På många håll har antalet anmälda brott varit
så stort, att utredningspersonalen icke förmått att på ett tillfredsställande
sätt bemästra situationen.

Vid inspektioner av polismyndigheter och åklagarmyndigheter har vitsordats
att dröjsmål med förundersöknings igångsättande och verkställande
förekom och att viss balans av ärenden förelåg.

Vid inspektion i juni 1965 av myndigheter i ett län framkom att förhållandena
vid en polismyndighets utredningsavdelning var högst otillfredsställande.
Brottsutredningarna i detta distrikt tog alltför lång tid i
anspråk, och balansen hade kraftigt ökat på senare tid. Det uppgavs att
avdelningen var hårt arbetsbelastad, att personalen, som ansågs vara alltför
ringa, var utsliten och förtvivlad och att man icke kunde hålla tillräckligt
god kvalitet på utredningarna. Vid en av länspolischefen i länet några
månader senare verkställd inspektion av polismyndigheten konstaterades
bl. a. att arbetet vid densamma i olika avseenden bedrivits oriktigt eller
icke tillräckligt rationellt. Vid nytt besök hos polismyndigheten, som en
befattningshavare vid JO-expeditionen på mitt uppdrag företog i maj 1966,
inhämtades att länspolischefens anvisningar rörande arbetets bedrivande
efterkommits så långt det varit möjligt, att utredningarna verkställdes på
kortare tid än tidigare, att arbetsförhållandena numera även i övrigt var
mera tillfredsställande än vid tiden för min inspektion 1965 samt att om
man erhöll viss väntad personalförstärkning till det kommande budgetåret

1 Angående tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1958 s. 142
o.f., 1960 s. 96 o.f., 1962 s. 124 o.f., 1964 s. 179 o.f. samt 1966 s. 199 oi.

127

— vilket också skedde — man, oaktat antalet anmälda brott alltjämt ökade,
bedömde arbetssituationen positivt.

I december 1966 inhämtades under hand uppgifter beträffande tider
för förundersökningens verkställande från några län ävensom från de tre
största städerna i landet. Härvid upplystes på de flesta håll att i följd av
övergångssvårigheter i samband med omorganisationen inom polisväsendet
den 1 januari 1965 balanserna ökat och tiderna för förundersökningars
verkställande förlängts, att emellertid numera en förbättring skett och
balanserna minskat och utredningstiderna nedgått samt att situationen
icke ingav någon större oro. I de största städerna, vilka för övrigt icke på
samma sätt berördes av polisväsendets omorganisation, var dock förhållandena
annorlunda. Här förelåg ganska stora balanser, och förundersökningarna
tog i allmänhet förhållandevis lång tid i anspråk.

2. Dröjsmål med sinnesundersökningar i brottmål

I tidigare ämbetsberättelser (1962 sid. 102 ff, 1964 sid. 82 ff och 1966
sid. 201 f) har jag behandlat frågan om dröjsmål med verkställande av sinnesundersökning
i brottmål. Därvid har redovisats uppgifter beträffande
bl. a. tiderna för sådana undersökningar. Även under 1966 har härstädes
anförts klagomål över att dröjsmål förekommit vid verkställande av sinnesundersökningar,
och jag har med uppmärksamhet följt utvecklingen på området.

Av medicinalstyrelsens månatliga översikter framgår bl. a. att antalet
häktade som väntat på undersökning inom kriminalvården som helhet utgjort -

1962 1/1	170,	varav	111 väntat mer än 6 veckor
1963 1/1	157,		88 —
1964 1/1	208,	)?	122 —
1965 1/1	105,	55	68 —
„ 1/7	71,	55	21 —
1966 1/1	130,	55	63 —
„ 1/7	136,	55	85 —
„ 1/12 142,	55	87 —

Av tabellen framgår att under sista halvåret 1964 och första halvåret
1965 skedde en fortgående förbättring samt att läget sedan efter hand åter
försämrats i fråga om antalet väntande undersökningsfall. Från medicinalstyrelsen
har i december upplysts att den genomsnittliga undersökningstiden
då kunde beräknas till omkring 3% månad. Därvid bör dock beaktas att
vid den rättspsykiatriska kliniken i Stockholm — den största i landet —

128

den genomsnittliga undersökningstiden är betydligt längre. Den kunde
vid nämnda tidpunkt beräknas till nära sex månader, trots att sedvanliga
överflyttningar under 1966 omkring 25 fall — till andra undersökningsavdelningar
vidtagits för att uppnå bättre balans mellan antalet väntande
fall på de olika avdelningarna. I vissa fall har även denna tid avsevärt
överskridits. Så t. ex. har jag i anledning av uppgifter i dagspressen tagit
del av ett fall, där undersökningstiden för en kvinna, som sedermera
adömdes skyddstillsyn, uppgick till över åtta månader. Av medicinalstyrelsens
rapport för november framgår att på rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm fanns den 1 december 1966 sammanlagt 70 exspektanter, av vilka
en väntat sedan mars, två sedan april, 13 sedan juni och 10 sedan juli
månad.

Läget inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är således alltjämt
otillfredsställande, och beträffande rättspsykiatriska kliniken måste
förhållandet betecknas som ytterst bekymmersamt. Någon varaktig ändring
till det bättre kan inte beräknas komma till stånd förrän de nya rättspsykiatriska
klinikerna börjat sin verksamhet. När det kan ske, kan för
närvarande inte överblickas. Enligt inhämtade upplysningar synes dock
klinikerna i Uppsala och Lund kunna tagas i bruk sommaren 1969. Om
uppdrag att projektera erforderliga anläggningar ges i början av 1967 torde
även kliniken i Göteborg kunna vara färdig vid samma tid. Den tomt, på
vilken kliniken i Stockholm skall byggas, blir inte tillgänglig förrän vid
årsskiftet 1969/70. Byggnadstiden torde uppgå till mellan V/2 och två år
och kliniken blir således färdig att tagas i bruk tidigast under senare delen av
1971. Kliniken i Umeå torde inte vara färdig förrän ett par år senare.
Beträffande den psykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten Hinseberg,
där häktade kvinnor skall undersökas, har projekteringsuppdrag ännu
ej lämnats. De tekniska förberedelserna är dock gjorda och byggnadstiden
beräknas till 8—10 månader.

I samband med avgörandet av några här anhängiga ärenden rörande
klagomål över dröjsmål med sinnesundersökningar, i vilka ärenden skriftväxlingen
torde vara avslutad i januari 1967, kommer jag att närmare
behandla förevarande problem, därvid hänsyn även kommer att tagas till
en inom kriminalvårdsstyrelsen pågående utredning rörande frågan om
några förbättringar kan vinnas inom ramen för nuvarande resurser.

3. Om tillämpningen av tvingande forumbestämmelser i tvistemål

Vid inspektion av en domstol uppmärksammades att domstolen icke
fordrade mantalsskrivningsbevis i äktenskapsmål. Endast om en granskning
av handlingarna (prästbevis, parternas egna adressuppgifter i ansökan,

129

eventuell uppgift för fri rättegång samt, i mål om äktenskapsskillnad, särlevnadsintyg
och hemskillnadsdom) gav anledning till tveksamhet om
rättens behörighet, kontrollerade man mantalsskrivningsorten. Det uppgavs
att man var medveten om att underlåtenheten att kräva mantalsskrivningsbevis
i varje äktenskapsmål skulle kunna leda till att i något
enstaka fall en dom på hemskillnad eller äktenskapsskillnad blev meddelad
av en icke behörig domstol, men någon olägenhet därav ansågs icke
kunna uppkomma. Den olägenhet och kostnad, som det medförde för
parterna att skaffa mantalsskrivningsbevis i varje äktenskapsmål, ansågs
vara större än den fördel, som skulle följa av att risken för misstag beträffande
rätt forum helt uteslöts.

I anledning härav anförde min ställföreträdare bl. a. följande.

Avgörande för frågan vilken domstol som är behörig att till prövningupptaga
mål av nu förevarande slag är i allmänhet var vederbörande part
iir mantalsskriven, och bestämmelserna om domstols behörighet i dessa mål
är tvingande, vilket innebär att rätten skall självmant pröva sin behörighet
(jfr RB 34 kap. 1 § andra stycket). Frågan om rättens behörighet enligt
de anförda forumstadgandena får vidare anses vara av sådan beskaffenhet
att anledning alltid förekommer att pröva densamma (se RB 34 kap. 1 §
första stycket). Någon annan mening har icke heller hävdats i ärendet och
den upptagna frågan kan i stället sägas gälla huru ingående rättens prövning
bör vara eller, annorlunda uttryckt, om det är tillräckligt att prövning
sker på grundval av i målet lämnade upplysningar om bostadsadress, kyrkobokföringsort
m. in., och bevis om mantalsskrivningsorten kräves endast
då upplysningarna giver anledning därtill eller om rätten — med stöd av
mantalsskrivningsbevis — bör positivt övertyga sig om att den är behörig
att upptaga målet.

Avvisningsfrågor bör såvitt möjligt definitivt avgöras innan domstolen
ingår på behandling av själva saken. Visserligen må fråga om rättegångshinder,
bestående i att underrätten saknat behörighet enligt en tvingande
forumbestämmelse av nu förevarande beskaffenhet, icke upptagas av högre
rätt med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som är berättigad
därtill, och visserligen kan sådant rättegångsfel icke medföra
undanröjande av domen på grund av domvilla, men rättegångshindret skall
föranleda målets avvisande utav underrätten även om hindret uppmärksammas
först i ett senare skede av rättegången; den handläggning som i
sådant fall ägt rum dessförinnan har då endast vållat besvär och kostnader.
Vad sist anförts saknar dock i allmänhet betydelse beträffande mål, som
anhängiggöres genom ansökan. Adressuppgift och bevis om kyrkobokföringsort
avser förhållandena vid en annan, ibland avsevärt senare, tidpunkt
än den som är avgörande för mantalsskrivningen. Det vållar icke
käranden (sökanden) större besvär eller kostnad att anskaffa och förete
mantalsskrivningsbevis. Domstolen kan på grundval av sådant bevis snabbt
och lätt övertyga sig om huruvida den är behörig att pröva målet eller icke.

På anförda skäl bör enligt min mening i mål av nu förevarande beskaffenhet,
där mantalsskrivningsorten iir avgörande för domstolens behörighet,
domstolen i allmänhet taga del av mantalsskrivningsbevis och därigenom
positivt övertyga sig om att den har behörighet att pröva målet. Dom 5

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

130

stolen äger därvid kräva att käranden företer sådant bevis; givetvis är det
domstolen obetaget att i stället själv inhämta uppgift rörande mantalsskrivningsorten
(se NJA II 1943 sid. 450 och Gärde m. fl., Nya HB sid. 98).
Det kan framhållas att i en häromåret utgiven avhandling (Olsson, Förberedelse
i tvistemål) givits uttryck (sid. 73—75) för samma uppfattning
som den här hävdade (jfr dock Kallenberg, Svensk civilprocessrätt I: 1 sid.
288—289, I: 2 sid. 1169 och II: 1 sid. 85—86 med not 81; se även samme
författares Om forum i brottmål sid. 217—220, som dock avser äldre rätt).
Min erfarenhet är också att domstolarna brukar fordra mantalsskrivningsbevis.

4. Skall i samband med dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad
förmyndare förordnas för underårig! barn som ingått äktenskap?

Genom dom den 14 januari 1964 dömde en häradsrätt till hemskillnad
mellan Justus J. och hans hustru Ella J. I domen förordnades vidare bl. a.
att Ella under hemskillnadstiden skulle ha vårdnaden om makarnas båda
barn, däribland dottern Ulla-Britt, född 1946. Ulla-Britt ingick äktenskap
den 5 december 1964. Den 9 februari 1965 dömde häradsrätten till äktenskapsskillnad
mellan makarna J. I domen meddelades icke något förordnande
angående vårdnaden om Ulla-Britt.

Sedan i samband med inspektion av häradsrätten akten i äktenskapsskillnadsmålet
granskats, upptogs härstädes fråga om förmyndare bort förordnas
för Ulla-Britt i samband med äktenskapsskillnadsdomen.

I denna fråga uttalade ställföreträdande JO, lagman Sandström, följande.

I hemskillnadsdomen förordnades att Ella skulle ha vårdnaden om UllaBritt.
Detta medförde, enligt EB 11 kap. 1 § andra stycket, att Ella blev
ensam förmyndare för dottern. Under hemskillnadstiden ingick Ulla-Britt
äktenskap, vilket, på grund av stadgandet i FB 6 kap. 1 §, enligt vilket barn
i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad till dess det fyllt tjugoett år
eller ingått äktenskap, hade till följd att hon icke längre kom att stå under
någons vårdnad. Den omständigheten att Ella till följd av Ulla-Britts giftermål
upphörde att vara vårdnadshavare för henne kan emellertid icke
anses ha medfört att Ella jämväl upphörde att vara förmyndare för dottern
eller eljest inneburit någon ändring rörande förmynderskapet (jämför Walin,
Föräldrabalken sid. 225—226 och 227—228). Ella fortfor således att
vara ensam förmyndare för dottern även efter det att denna ingått äktenskap.
Äktenskapsskillnadsdomen, vari på grund av stadgandet i FB 6 kap.
1 § något förordnande beträffande vårdnaden om Ulla-Britt ej meddelades,
torde icke heller ha inneburit någon ändring i fråga om förmynderskapet.
Det synes därför icke ha varit erforderligt att i samband med äktenskapsskillnadsdomen
förordna förmyndare för dottern.

I beslutet uttalades vidare, beträffande det fall att domstol dömer till
äktenskapsskillnad (eller hemskillnad) mellan makar, vilka i äktenskapet

131

håi undeiangt barn, som ingått äktenskap, för vilket barn båda föräldrarna
är förmyndare, följande.

Då det dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad i ett fall av nu
avsedd beskaffenhet skall domstolen, på grund av vad som stadgas i FB 6
kap. 1 §, icke förordna rörande vårdnaden om det underåriga och gifta barnet.
Föreskriften i 11 kap. 1 § andra stycket, att den som skall ha vårdnaden
om barnet skall vara barnets förmyndare, blir därför icke tillämplig
Därmed följer emellertid icke att rätten enligt 11 kap. 3 § skall förordna
förmyndare för barnet. Den omständigheten att det dömes till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad mellan föräldrarna torde nämligen i förevarande
situation icke inverka pa förmynderskapet, utan föräldrarna torde enligt
huvudregeln ill kap. 1 § första stycket första punkten alltjämt gemensamt
vara förmyndare för barnet (se Walin, Föräldrabalken sid. 224 noten). Det
kan påpekas att Walin i den nyss anmärkta noten ifrågasatt om icke domstolen,
med hänsyn till att det kan vara olämpligt att båda föräldrarna efter
dom å hemskillnad eller äktenskapsskillnad alltjämt är förmyndare, bör
kunna i malet föreskriva att endast den ene maken skall vara förmyndare
för barnet (jämför 11 kap 9 §).

5‘ Får beslag som eljest bort ske underlåtas, då föremålet är omhändertaget
med stöd av lagen om behandlingen av häktade och

anhållna m. fl.?

Tvä utländska makar, som av eu polismyndighet tagits i förvar enligt
utlänningslagen, förklarades anhållna av en landsfiskal (i annat distrikt).
De blev därefter häktade. Landsfiskalen väckte senare åtal mot dem för
bl. a. brukande av falsk urkund, varvid påstods att envar av dem begagnat
viss legitimationshandling som var förfalskad. Vidare yrkades att Iegitimationshandlingarna
skulle förklaras förverkade. Dessa hade i samband
med anhållningsbeslutet överlämnats till landsfiskalen, som därefter förvarat
dem å landsfiskalskontoret; övriga från de båda personerna omhändertagna
tillhörigheter hade förvarats å polisstationen. Omhändertagandet
och förvarandet av handlingarna och övrig egendom hade alltså skett med
stöd av 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Vid huvudförhandlingen
i målet ingav landsfiskalen till rätten legitimationshandlingama,
vilka han tillika åberopade såsom bevis i målet. Handlingarna var
icke tagna i beslag.

Rörande frågan om landsfiskalen icke bort taga legitimationshandlingarna
i beslag yttrade ställföreträdande JO Sandström följande.

I 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. stadgas att
häktad — varmed enligt 10 § jämställes bl. a. anhållen — skall senast vid
ankomsten till förvaringslokalen visiteras samt att penningar, värdesaker,
legitimationshandlingar och sådana föremål som kan äventyra ordnino’
och säkerhet skall fråntagas honom för att särskilt förvaras.

132

Den anförda bestämmelsen torde icke medföra rätt för förundersökningsledare
eller åklagare att förfoga över ett sålunda omhändertaget föremål,
t. ex. genom att ingiva detsamma till domstol såsom bevis; syftet med bestämmelsen
är ju endast att de ifrågavarande föremålen skall omhändertagas
i särskilt förvar för den intagnes räkning under tiden för frihetsberövandet.
Det ligger emellertid i sakens natur att ett omhändertagande enligt förevarande
bestämmelse, som medför förvar hos myndighet av det omhändertagna,
kan innebära att behov, åtminstone för en tid, icke föreligger av
tagande i beslag.

I förevarande fall förvarades legitimationshandlingarna ända från det
makarna ankom till landsfiskalsdistriktet åtskilda från övriga omhändertagna
föremål, handlingarna kom uppenbarligen till användning vid förundersökningen,
de åberopades i stämningsansökningen såsom bevis och
ingavs slutligen till rätten vid huvudförhandlingen, varvid yrkades förverkande
av handlingarna. Enligt min mening borde handlingarna ha tagits
i beslag så snart misstanke uppkom om brott genom handlingarnas begagnande.
I vart fall borde landsfiskalen ha tagit handlingarna i beslag före
deras ingivande till rätten.

6. Kallelse i disposifcivt tvistemål av part, som är häktad och vars
personliga inställelse icke påfordras av rätten, samt delgivning av

sådan kallelse

Sedan ett bolag vid en rådhusrätt ansökt om stämning å C., som var häktad,
med yrkande bl. a. att C. skulle åläggas avflytta från en av honom i
bolagets fastighet förhyrd lägenhet, utfärdade rådhusrätten stämning å honom
under adress av det häkte, vari han var intagen. Stämningen innehöll
kallelse till första inställelse, till vilken C. förelädes att vid äventyr av
tredskodom inställa sig personligen eller genom ombud. Stämningen med
den däri intagna kallelsen delgavs C. å häktet genom stämningsman. Vid
förhandlingen, till vilken C. icke inställde sig, meddelade rådhusrätten på
bolagets begäran tredskodom, varigenom C. förpliktades att omedelbart
avflytta från lägenheten. C. hade emellertid önskat närvara vid förhandlingen
och hade utgått från att han utan begäran skulle genom häktets försorg
transporteras till densamma.

Min ställföreträdare anförde i anledning härav följande.

Förhandlingen avsåg ett dispositivt tvistemål och C:s personliga inställelse
påfordrades icke. Rådhusrätten kunde därför icke i samband med
kallelsen begära hans inställande till förhandlingen.

C. förelädes att inställa sig till förhandlingen personligen eller genom
ombud vid äventyr av tredskodom, vilket innebar att han själv hade att avgöra
om han skulle infinna sig personligen eller genom ombud eller om han
över huvud skulle inställa sig. Om han önskade komma personligen tillstädes,
hade han själv att vidtaga någon åtgärd i saken, närmast att hänvända
sig till befattningshavare vid häktet. Någon skyldighet för rådhusrätten att

133

efterhöra om han önskade inställa sig kan icke anses ha förelegat. I ett fall
som det förevarande har nämligen domstolen anledning räkna med att
parten, som av kallelsen kan se att han själv har att bestämma om han
skall inställa sig och att han alltså icke kommer att utan vidare förpassas till
förhandlingen, kommer att själv meddela om han önskar komma tillstädes.
Enligt min mening kan det emellertid vara lämpligt om domstolen i kallelsen
angiver att parten, därest han önskar komma personligen till förhandlingen,
bör i god tid meddela detta. Givetvis är det domstolen obetaget att,
såsom numera tycks ske vid rådhusrätten, låta efterhöra om parten önskar
komma personligen tillstädes vid förhandlingen.

Delgivning med den som är intagen i häkte bör enligt min mening äga
mm genom befattningshavare vid häktet. I 7 § andra stycket delgivningskungörelsen
stadgas sedan den 1 augusti 1965 att delgivning med den som
är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten; detsamma
bör emellertid gälla vid delgivning'' med den som är intagen i häkte (jfr
8 § delgivningskungörelsen). Vederbörande befattningshavare bör härvid
vid delgivning av kallelse enligt min mening försöka göra sig underrättad
om innehållet i kallelsen och i ett fall som det förevarande efterhöra om den
intagne önskar komma personligen tillstädes till förhandlingen. Härigenom
torde faran för missförstånd från den intagnes sida med ty åtföljande risk
för rättsförlust minskas.

7. Om avgörande av brottmål i den tilltalades utevaro

J. åtalades vid en häradsrätt för olovlig jakt, varvid motorfordon använts
och en tjäder fällts, och för olaga vapeninnehav. Den olovliga jakten
hade polisanmälts av B., som uppgivit bl. a. att han vid det ifrågavarande
tillfället sett en bil backa över ett backkrön, att han hört bilen stanna på
andra sidan krönet och ögonblicket därefter hört ett gevärsskott, att han
sprungit fram och hejdat bilen, som satt sig i rörelse, att J., som varit
ensam i bilen, sagt att han endast skjutit i luften, att i bilen legat ett hagelgevär,
övertäckt med klädesplagg, att J. vägrat flytta på kläderna och sagt
att han icke hade någon fågel samt att B. därefter på andra sidan backkrönet
sett dunfjädrar efter en tjäder. J. hade vid förundersökningen förnekat
brott och uppgivit bl. a. att han vid det aktuella tillfället varit ute
med sin bil, att han icke medfört vapen eller kläder, att han icke blivit
stoppad av B. och talat med denne eller över huvud träffat denne vid tillfället
samt att B:s uppgifter vore rena påhittet.

Vid huvudförhandling å utsatt dag, till vilken J. icke inställde sig, företogs
målet till handläggning och avgörande i hans utevaro. Därvid hölls förhör
med B. såsom målsägande och med en polisman, som gjort undersökning
på platsen, såsom vittne. J. dömdes för de åtalade gärningarna att böta
100 dagsböter.

134

Vid prövning huruvida det med hänsyn till vad som stadgas i RB 46 kap.
15 § var riktigt att företaga målet till handläggning och avgörande i J:s
utevaro anförde jag bl. a. följande.

Olovlig jakt med användande av motorfordon, för vilket brott straffet
är dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader, brukar bedömas
förhållandevis strängt. I häradsrättens dom har framhållits att det var ett
allvarligt brott att skjuta skogsfågel med hjälp av motorfordon och att
straffet därför måste bliva strängt men att det denna gång dock kunde
stanna vid böter. På grund härav samt då enligt det ifrågavarande stadgandet
mål icke torde böra företagas till handläggning och avgörande i den
tilltalades utevaro annat än om någon tvekan icke kan råda om att påföljden
i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter (jämför NJA
II 1964 sid. 148—149) kan enligt min mening redan med hänsyn till påföljden
i målet ifrågasättas om målet bort avgöras, oaktat J. uteblivit från
huvudförhandlingen.

Vidare fordras, för att ett mål enligt den förevarande bestämmelsen skall
få avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit från huvudförhandlingen,
att saken likväl finnes kunna nöjaktigt utredas. I motiven till stadgandet
saknas närmare kommentar till denna förutsättning; processlagberedningen
anförde dock (se NJA II 1943 sid. 587) att förhandling borde
kunna hållas och målet avgöras, om »fullständig utredning» kunde vinnas
utan hinder av den tilltalades frånvaro. Gärde m. fl. har i sin kommentar
till rättegångsbalken (sid. 695) framhållit att i fråga om de jämförelsevis
ringa brott som här avses rätten kan böra godtaga ett erkännande, som av
den tilltalade avgivits under förundersökningen eller som vid huvudförhandlingen
göres genom ombud, att även eljest möjligheter kan föreligga
för en nöjaktig utredning i saken samt att stadgandet emellertid måste
tillämpas med nödig varsamhet. Olivecrona har uttalat (Rättegången i
brottmål enligt RB, andra upplagan sid. 277—278) att det för fällande
dom praktiskt taget torde erfordras att den tilltalade avgivit erkännande
under förundersökningen eller lämnat skriftligt erkännande till rätten.

Bevisningen till stöd för åtalet utgjordes till huvudsaklig del av målsäganden
B:s utsaga. Rättens bedömning var alltså helt beroende av den
tilltro som kunde sättas till B:s utsaga. Denna hade emellertid under förundersökningen
bestritts av J. och av denne betecknats såsom rena påhittet.
I ett sådant fall synes mig någon säker uppfattning om tilltron till
B:s utsaga icke kunna tillförlitligen grundas utan att även J. hördes av
rätten. Härav följer enligt min mening att saken icke kunde nöjaktigt utredas
utan att J. hördes i målet. Jag finner därför för min del omständigheterna
vara sådana att J:s utevaro bort leda till att huvudförhandlingen
inställdes.

8. Översändande av domar till körkortsregistret

Vid inspektion av domstolarna i ett län uppmärksammades att dit inkommit
en av länsstyrelsen i länet den 11 februari 1960 utfärdad skrivelse, i
vilken anfördes följande.

135

Länsstyrelsen utsänder årligen till domstolarna i länet ett stort antal domar
med begäran om lagakraftbevis i anledning av ifrågasatta, åtgärder mot
körkortsinnehavare.

Då en avsevärd förenkling av expeditionsar betet för såväl domstolarna
som länsstyrelsen torde kunna vinnas, om nämnda utsändande av domar
begränsades, får länsstyrelsen hemställa, att de avskrifter av domar, som
domstolarna insända till länsstyrelsen, jämlikt föreskrift i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen,
om möjligt förses med bevis, huruvida domen vunnit
laga kraft, därest straffet bestämts till 30 dagsböter eller däröver.

Det inhämtades att man vid vissa av domstolarna förfor i enlighet med
länsstyrelsens hemställan.

Till inspektionsprotokollet antecknades följande.

Enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen, såväl i dess nuvarande lydelse
som i den vid skrivelsens utfärdande gällande lydelsen, ålåg det domstolen
att i de i lagrummet angivna fallen ofördröjligen översända avskrift av domen
till den länsstyrelse, som utfärdat den dömdes körkort. Länsstyrelsens
skrivelse innebar att domstolarna i de fall straffet bestämts till 30 dagsböter
eller mera skulle expediera domsavskrift först sedan fullföljdstiden
gått till ända. Att dröja med översändandet tills tre veckor förflutit från
domens meddelande stred emellertid mot kravet på att översändandet
skulle ske ofördröjligen. Skrivelsen innebar sålunda i själva verket en hemställan
om att domstolarna i angiven utsträckning skulle underlåta att förfara
i enlighet med stadgandet i vägtrafikkungörelsen.

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande bl. a. följande, iinledningen till
att skrivelsen utsänts hade varit att länsstyrelsen velat försöka förenkla expeditionsarbetet
såväl för domstolarna som för länsstyrelsen själv. Med
hänsyn till det stora antalet inkomna domar hade förfarandet inneburit
vissa lättnader i expeditionsarbetet. Länsstyrelsen hade emellertid nu genom
ny skrivelse till domstolarna i länet hemställt att expediering av domar
måtte ske såsom föreskrevs i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen.

Ställföreträdande JO Sandström anförde följande.

I 80 § 2 mom. första stycket vägtrafikkungörelsen stadgas att det i de i
bestämmelsen angivna fallen åligger domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av domen jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den
länsstyrelse, som utfärdat detta. Jämväl enligt föreskriftens lydelse vid tiden
för skrivelsens utfärdande, då underrättelseskyldigheten var mindre
omfattande, skulle översändandet ske ofördröjligen. Anledningen härtill
torde främst vara att domen kan giva körkortsmyndigheten anledning att
vidtaga åtgärd beträffande den dömdes körkort, t. ex. att besluta om interimistisk
återkallelse. Att översändandet sker snabbt tillgodoser också
kravet på att anteckning i körkortsregistret göres snarast; detta har ju betydelse
bl. a. för den som erhåller utdrag ur registret.

Länsstyrelsens skrivelse till domstolarna i länet innebar i realiteten — så -

136

som påpekades till inspektionsprotokollet — en begäran att domstolarna
skulle åsidosätta den anförda bestämmelsen i vägtrafikkungörelsen. Efter
vad som inhämtades i samband med inspektionen i länet förfor också vissa
av domstolarna i enlighet med länsstyrelsens begäran.

Min ställföreträdare uttalade vidare att han fann det anmärkningsvärt
att länsstyrelsen uppmanat domstolarna att åsidosätta en klar författningsbestämmelse.

Rörande det förhållandet att expediering i viss mån skett på sätt begärts
av länsstyrelsen påpekades bl. a. att domstolarna givetvis icke ägt efterkomma
länsstyrelsens hemställan.

9. Ang. delgivning av dom med den som är intagen å rättspsykiatrisk
klinik vid kriminalvården

Vid eu häradsrätt hade åtal väckts mot skogsarbetaren D. S. för grov
stöld m. m. Sedan sinnesundersökning ägt rum i målet, hölls huvudförhandling
den 22 februari 1965. Samma dag avkunnades dom, genom vilken S.
dömdes för grov stöld och rattfylleri och förordnades att han skulle överlämnas
till vård enligt sinnessjuklagen. S., som då var intagen å rättspsykiatriska
kliniken vid fångvårdsanstalten å Långholmen, var icke närvarande
vid förhandlingen och domens meddelande. Domsexemplar expedierades
bl. a. till fångvårdsanstalten, S. och sjukvårdsläkaren. S. delgavs
dock icke domen förrän — efter påstötningar från honom — sista dagen för
fullföljande av talan. Utredningen i ärendet gav vid handen att det för S.
avsedda exemplaret av domen å fångvårdsanstalten av förbiseende placerats
i hans personakt.

I anledning av vad sålunda förekommit uttalade ställföreträdande JO
Sandström, såvitt avsåg häradsrätten, bl. a. följande.

Då i förevarande fall S. var intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården
och häradsrättens dom beträffande honom meddelades i hans frånvaro ålåg
det enligt 49 § sinnessjuklagen häradsrätten att föranstalta om att domen
delgavs honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Häradsrätten expedierade också den 27 februari 1965 till fångvårdsanstalten
en för S. avsedd utskrift av domen och å densamma synes hans namn
ha utsatts. Någon ytterligare åtgärd för att föranstalta om att domen delgavs
S. vidtogs däremot icke. Enligt min mening borde emellertid häradsrätten
ha hos sjukvårdsläkaren begärt att domen skulle delgivas S. eller ha
vidtagit annan liknande åtgärd för att säkerställa att delgivning av domen
med honom skulle komma till stånd. Jag anser därför att kontorsskrivaren,
som på eget ansvar skötte expeditionerna i målet, genom sin underlåtenhet
härutinnan förfarit oriktigt, vilket även vitsordats från häradsrättens sida.

137

10. Tillämpningen av 13 § KK 10 juli 1947 med bestämmelser ang.
vissa kostnader vid domstol

I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades beträffande
ett tvistemål följande. Genom tredskodom den 1 september 1964 förpliktade
häradsrätten svaranden att till käranden utgiva visst belopp jämte
ränta. Svaranden ålades därjämte att återgälda statsverket dess kostnader i
anledning av att käranden åtnjutit fri rättegång i målet. Den 16 september
1964 översände häradsrätten till vederbörande länsstyrelse bevis om
den svaranden ålagda betalningsskyldigheten till statsverket.

Till inspektionsprotokollet påpekades att lagstiftaren syntes ha förutsatt
att ett lagakraftvunnet avgörande skulle föreligga innan underrättelse översändes
till vederbörande länsstyrelse.

I infordrat yttrande anförde häradshövdingen i domsagan i huvudsak följande.
Häradsrätten hade icke ägt delgiva svaranden tredskodomen utan att
käranden begärt sådan delgivning. Förfrågan hos käranden om denne önskade
att domen delgavs svaranden hade icke kunnat göras, eftersom det
skulle kunna uppfattas som en påtryckning. Det hade således varit okänt
för häradsrätten om någon utgångspunkt för återvinningstiden skulle erhållas.
Häradshövdingen hade låtit översända bevis om återbetalningsskyldigheten,
sedan tredskodomen vunnit laga kraft mot käranden och beslutet
om ersättning åt den ersättningsberättigade tagit åt sig laga kraft.
Därmed hade överlämnats åt indrivningsmyndigheten att delgiva svaranden
beslutet om återbetalningsskyldighet. Om svaranden vid verkställighet
invände att han ämnade söka återvinning i målet, finge verkställigheten
avbrytas samt avvaktas huruvida återvinning söktes och inhibitionsbeslut
meddelades.

Jag anförde följande.

Återvinning, som är det enda ordinära rättsmedel, som står en tredskovis
dömd part till buds, skall sökas hos den rätt, där talan väckts, inom en
månad från den dag då domen delgavs parten. Så länge den part mot vilken
tredskodomen givits äger rätt till återvinning, anses domen i vad den
gått honom emot icke ha vunnit laga kraft. Fn första förutsättning för att
en tredskodom skall vinna laga kraft är sålunda att domen delgives den part
mot vilken domen givits. Enligt 33 kap. 4 § första stycket första punkten
RB skall delgivning i rättegång ske genom rättens försorg. I andra punkten
stadgas emellertid, att om part begär att få ombesörja delgivning, det må
anförtros honom, om rätten finner det kunna ske utan olägenhet. I tredje
punkten stadgas den undantagsbestämmelsen att delgivning av tredskodom,
som ej innebär fastställande av intecknad fordran till betalning ur
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt, skall ske genom rättens försorg
allenast om parten begär det. Om dylik begäran ej framställes, ankommer
alltså delgivning av tredskodom på den som fått sådan dom, därvid
tillstånd, som i andra punkten sägs, icke behöver inhämtas. — Någon skyldighet
för part, som själv ombesörjt delgivning av tredskodom, att till rätten
inkomma med bevis om delgivningen finnes ej stadgad.

5* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

138

I promemoria den 25 juli 1956 med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
om delgivning in. in. har 1951 års rättegångskommitté behandlat
frågan om delgivning av tredskodom. Kommittén uttalade därvid (s. 122),
att enligt dess uppfattning gällande bestämmelser vore att tolka så, att
skyldighet för rätten att delgiva tredskodom, som ej innebure fastställande
av intecknad fordran till betalning ur fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
visserligen endast förelåge, om part begärde detta, men att hinder
ej funnes att rätten utan sådan begäran ombesörjde delgivning av tredskodom,
därest detta vore påkallat av särskilda omständigheter. Om det för
tillämpning av 13 § i 1947 års kungörelse eller av annan anledning erfordrades
bevis om delgivning av tredskodom och sådant bevis ej kunde anskaffas
på annat sätt, borde således enligt kommitténs mening rätten själv ombesörja
delgivning av tredskodom.

Jag delar kommitténs uppfattning rörande tolkningen av dessa bestämmelser.
Enligt min mening borde därför häradsrätten i förevarande mål ha
låtit delgiva tredskodomen med svaranden och därefter avvaktat att domen
vann laga kraft mot denne, innan bevis om den honom ålagda betalningsskyldigheten
till statsverket jämlikt 13 § i 1947 års kungörelse översändes
till länsstyrelsen.

Jag vill emellertid betona att utrymme finnes även för annan tolkning än
den här hävdade. Någon kritik kan självfallet icke riktas mot häradshövdingens
tolkning av sista punkten i 33 kap. 4 § första stycket RB.

Jag vill i detta sammanhang omnämna, att utredningen rörande revision
av lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande
frågor i sitt betänkande (SOU 1965:13) föreslagit, att stadgandet i 33 kap.
4 § RB om delgivning av tredskodom i vissa fall genom rättens försorg skall
ändras på så sätt att däribland även upptages det fall att den part, som
vunnit tredskodom, åtnjuter rättegångshjälp.

11. Utbetalande av ersättning som tillerkänts biträde enligt lagen

om fri rättegång

I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades att ersättning,
som av allmänna medel tillerkänts biträde enligt lagen om fri rättegång,
i allmänhet utbetalats förhållandevis lång tid efter det att beslut
meddelats om ersättningen. T flertalet fall uppgick tiden till tre å fyra veckor
och i ett fall till 40 dagar.

Rörande anledningen till dröjsmålen uppgav häradshövdingen i domsagan
att ersättningsbesked, som icke ditintills begärts av någon ersättningsberättigad,
utskrevs sedan akten i målet för expediering överlämnats
till domsagans kansli, varefter beskedet tillställdes kassörskan för utbetalning
av ersättningen, att beloppet därefter ofta hämtades av den därtill
berättigade, då han i annat ärende besökte kansliet, vilket kunde dröja,
samt att dröjsmålet i vissa fall berott på att pengar icke funnits utan måst
rekvireras. Häradshövdingen upplyste vidare att ersättningsbeloppen numera
utbetalades över postgiro.

Ställföreträdande JO Sandström anförde följande.

139

Enligt 9 § första stycket kungörelsen med bestämmelser ang. tillämpningen
av lagen om fri rättegång gäller i fråga om utbetalning och redovisning
av belopp, som enligt lagen om fri rättegång eller med stöd därav fattat beslut
skall utgå av allmänna medel, oavsett kostnadens beskaffenhet, vad i
sådant hänseende är föreskrivet om ersättning av allmänna medel till vittnen
m. fl. I 7 § kungörelsen med bestämmelser ang. vissa kostnader vid
domstol stadgas bl. a. att, när i mål eller ärende vid domstol rätten slutligen
fastställer ersättning av allmänna medel till vittne m. fl., om det begäres,
skriftligt besked om beslutet genast skall utan avgift tillhandahållas den
ersättningsberättigade, att denne äger mot kvitto å beskedet omedelbart
utbekomma ersättningen samt att, om ersättningen ej lyftes inom en vecka,
densamma skall tillställas den berättigade genom domstolens försorg.

Den anförda bestämmelsen får, såvitt nu är i fråga, anses innebära att,
om den ersättningsberättigade icke lyfter ersättningen inom en vecka från
det att densamma fastställts, domstolen skall utan dröjsmål tillställa honom
ersättningen.

12. Inbindning av dagboksblad samt av akter i ärenden

Enligt protokollskungörelsen skall för varje kalenderår dagboksbladen i
de under året inkomna målen så snart ske kan inbindas i nummerföljd. Sedan
alla under ett kalenderår inkomna ärenden avgjorts genom beslut som
vunnit laga kraft, skall akterna så snart ske kan inbindas i nummerföljd.
Vid inspektion av en domsaga uppmärksammades att varje år dagboksbladen
i de mål, som blivit avgjorda under året dessförinnan, inbands tillsammans
med domarna i dessa mål. Vidare konstaterades att akterna i de
ärenden, som avgjorts under ett kalenderår, inbands tillsammans. I anledning
härav anförde min ställföreträdare följande.

Bestämmelserna i 17 § tredje stycket tredje punkten och 21 § andra stycket.
tredje punkten protokollskungörelsen har bibehållits oförändrade sedan
tillkomsten 1947. I mitten av 1950-talet föreslogs emellertid av statens organisationsnämnd
(domstolsutredningen) i dess rapport över en undersökning
rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga domstolarna,
att dagboksblad även sedan mål eller ärende avgjorts skulle förvaras
i akten. Förslaget, som var föremål för ett omfattande remissförfarande, avstyrktes
av bland andra (majoriteten av) styrelsen för Föreningen Sveriges
häradshövdingar och riksarkivet. Riksarkivet anförde bl. a., att det då dagboksbladen
tjänar som nycklar till domstolsarkiven — en funktion som i de
flesta arkiv fylles av diarierna — är av stor betydelse att bladen sammanföres
till särskilda volymer samt att det för en hel rad av forskningsområden
är av vikt att ha tillgång till den samlade överblick över materialet som
den särskilda förvaringen bereder.

Beträffande såväl dagboksblad som ärenden synes gälla, att en arkivering
i nummerföljd för kalenderår skapar den bästa överblicken över materialet.
Även ur kontroll- och säkerhetssynpunkter är denna förvaringsmetod
den mest ändamålsenliga. Den vid häradsrätten tillämpade metoden
tillgodoser i och för sig säkerhetskravet.

140

Mot bakgrunden av att domstolsutredningens omdiskuterade förslag
icke föranledde någon ändring i hithörande bestämmelser och då det givetvis
ur arkiv- och forskningssynpunkt är ett väsentligt intresse att enhetliga
inbindningsmetoder begagnas av alla myndigheter av samma slag i riket,
finner jag det synnerligen anmärkningsvärt att häradsrätten under en följd
av år låtit binda in dagboksblad och akter i ärenden pa ett sätt som strider
mot uttryckliga författningsbestämmelser, med vilka man varit väl
förtrogen.

13. Om domstols lämnande av muntliga upplysningar rörande
fastighetsförhållanden

Direktören A. ringde till en domsagas inskrivningsavdelning och begärde
upplysning, huruvida viss inteckning dödats jämlikt lagen om dödande av
förkommen handling. Tingsnotarieaspiranten M., som tog emot samtalet,
svarade att han icke lämnade upplysningar per telefon. A. förklarade att
ett besök på inskrivningsavdelningen skulle innebära tidsutdräkt för honom
och framhöll bl. a. att ett gravationsbevis icke kunde förväntas bli expedierat
inom kortare tid än en månad, men M. vidhöll sin vägran att lämna
upplysningen.

Jag uttalade i anledning härav följande.

Genom det så kallade servicecirkuläret för domstolar (SES 794/1964),
vilket trätt i kraft den 1 januari 1965, har fastslagits en allmän skyldighet
för tjänsteman vid domstol att muntligen lämna begärda upplysningar från
offentliga handlingar förvarade hos domstolen. Denna skyldighet föreligger,
enligt vad uttryckligen stadgas, blott om den kan fullgöras utan menlig
inverkan på arbetets behöriga gång. Från vad sålunda i allmänhet gäller
har undantagits upplysningar om förhållanden som kan upptagas i äganderätts-
och gravationsbevis.

Det är alltså numera klarlagt, att någon skyldighet att lämna muntliga
besked om fastighetsförhållanden icke föreligger för vare sig inskrivningsdomare
eller tingsnotarie eller annan vid domstol anställd tjänsteman. Detsamma
torde ha gällt redan före cirkulärets ikraftträdande. M. har alltsa
icke genom sin vägran eftersatt någon honom i tjänsten åvilande skyldighet.

Det är också — främst med hänsyn till risken för missförstånd — nödvändigt
att restriktivitet iakttages vid lämnande i telefon av upplysningar
från fastighetsböckerna. Frågan i vilken utsträckning allmänheten bör
tillmötesgås i detta hänseende kommer jag att ägna uppmärksamhet vid
mina inspektioner av domsagorna.

Det besked A. begärde av M. angick ett förhållande av sådan art, att
upplysning därom torde, i betraktande av att A. är jurist, ha kunnat
lämnas utan risk för missförstånd. Det hade därför, även om någon skyldighet
därtill icke förelåg, enligt min mening varit lämpligt att M. tillmötesgått
A:s begäran. Jag vill dock framhålla, att bedömningen av frågan huruvida
risk för missförstånd föreligger är av grannlaga natur. Kritik kan
därför icke riktas mot M. för hans vägran att lämna den begärda upplysningen.

141

14. Behöver i mål om betalningsföreläggande grund angivas för

ränteyrkande?

I en till en häradsrätt den 1 oktober 1965 inkommen ansökan anhöll
ett bolag om betalningsföreläggande å S. avseende 3 377 kronor 55 öre
jämte sex procent ränta å 4 377 kronor 55 öre från den 19 januari 1965 till
den 26 januari samma år och å 3 377 kronor 55 öre från den 26 januari tills
betalning skedde. Till ansökningen var fogat fotostatkopior av utav
bolaget upprättade arbetssedlar, utställda å S., å sammanlagt 5 377 kronor
55 öre ävensom en sammanställning därav, varå var antecknat att avbetalning
skett den 19 januari 1965 med 1 000 kronor och den 26 januari med
samma belopp. Sedan föreläggande jämlikt 22 § lagsökningslagen utfärdats
å S. och tiden för anmälande av bestridande utgått, meddelade häradsrätten
bevis om att ansökningen lämnats obestridd ävensom om att utmätning
omedelbart fick äga rum för 3 377 kronor 55 öre jämte fem procent ränta
därå från delgivningsdagen.

I anledning av häradsrättens beslut i räntefrågan uttalade jag bl. a.
följande.

Utmärkande för den summariska processform, som förfarandet i mål om
betalningsföreläggande utgör, är att däri icke förekommer någon materiell
prövning av det framställda fordringsanspråket. Syftet med förfarandet
är endast att konstatera huruvida anspråket lämnas obestritt av gäldenären,
varefter, om så sker, domstolen utfärdar bevis därom — s. k. slutbevis —
medförande rätt för borgenären till omedelbar exekution för anspråket (se
bl. a. NJA II 1947 sid. 115 och 129 samt Hassler, Svensk civilprocessrätt
sid. 444—445; jämför dock SOU 1963: 28 sid. 101). Den prövning som skall
förekomma i mål om betalningsföreläggande är helt och hållet av formell
art och skall, om det brister i något hänseende, föranleda ansökningens
avvisande; något ogillande av anspråket kan över huvud icke ifrågakomma
i sådant mål.

Ordalydelsen i 19 § lagsökningslagen giver närmast vid handen att även
om borgenärens anspråk omfattar icke endast ett fordringsbelopp utan även
ränta därå det är tillräckligt att grunden för själva fordringen angives. I
lagmotiven synes icke finnas något uttalande i saken. Att grunden för själva
fordringen måste angivas är självklart, då ju gäldenären måste kunna
erhålla full klarhet om vilken fordran ansökningen avser. Dessutom måste
rätten ha möjlighet att taga ställning till frågan om ansökningen bör avvisas,
t. ex. på grund av att den avser skadestånd. Något motsvarande skäl
till att grunden måste angivas även för samtidigt fordrad ränta (i den mån
denna överstiger vad som skall utgå enligt lag) föreligger icke, eftersom
räntan ju är en tilläggsförpliktelse till huvudfordringen.

Med hänsyn härtill kan det enligt min mening icke krävas att borgenären
angiver grund för sin fordran å ränta (jämför även lydelsen i de för mål om
betalningsföreläggande fastställda formulären). Härav följer att domstol
icke äger avvisa en ansökan av den anledningen att sådan grund icke angivits.

142

15. Personundersökning i brottmål

Vid granskning av personundersökning har stundom konstaterats att
sådan undersökning alls icke uppfyllt de krav som måste ställas därpå.
Jag har därvid framhållit bl. a. följande allmänna synpunkter.

Ändamålet med verkställandet av personundersökning är att domstolen
skall erhålla material till bedömande av de från individualpreventiv synpunkt
lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade; därtill kommer att personundersökning
skall tjäna till ledning vid den vård eller behandling, som den
undersökte kan komma att underkastas. Det är härvid väsentligt att personundersökning
lämnar fylligast möjliga materiel till nyssnämnda bedömande
och därvid även giver en bakgrund till brottet. Vid undersökningens
verkställande skall syftet vara att inhämta konkreta uppgifter om
den misstänktes person och levnadsförhållanden och att belysa dessa uppgifter.
Allmänna omdömen kan vara värdefulla men kan icke ersätta konkreta
upplysningar och bör användas med försiktighet.

I ett fall hade personundersökaren i personundersökningsberättelsen
lämnat i flera hänseenden felaktiga eller otillräckligt grundade uppgifter
om den misstänkte, bl. a. i fråga om intagning å mentalsjukhus och tidigare
kriminalitet. Uppgifterna i berättelsen hade lämnats utan angivande av
varifrån de erhållits. Det visade sig att nästan samtliga uppgifter hämtats
från vederbörande socialnämnds handlingar rörande den misstänkte och att
personundersökaren icke sökt erhålla uppgifter från den misstänkte själv.

I anledning härav anförde jag bl. a. följande. Det var självfallet av största
vikt att vid personundersökning inhämtade uppgifter redovisades korrekt.
Uppgifterna inflöt ju i en allmän handling, som skulle ligga till grund för
bestämmandet av påföljd. Verkställd utredning, som givit vid handen att
uppgifterna i personundersökningsberättelsen i flera hänseenden var felaktiga
eller otillräckligt grundade, visade att personundersökaren icke, på
sätt det författningsenligt ålåg personundersökare, i erforderlig utsträckning
kontrollerat inhämtade uppgifter. Av berättelse över personundersökning
borde naturligtvis framgå varifrån i berättelsen redovisade uppgifter om
den misstänktes levnadsförhållanden inhämtats; bl. a. måste ju domstolen
ha möjlighet att bedöma trovärdigheten av uppgifterna. Då uppgifterna
i berättelsen hämtats från socialnämndens handlingar rörande den misstänkte,
borde detta ha angivits i berättelsen. Oaktat de angivna handlingarna
innehöll uppgifter om den misstänkte, borde personundersökaren, för
att erhålla tillräckligt med material rörande hans tidigare och nuvarande
förhållanden och för att få hans syn på de åtalade gärningarna, ha inhämtat
upplysningar från honom själv (se 6 § kungörelsen med vissa bestämmelser
ang. tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål). Därigenom
torde dessutom flertalet av de oriktiga uppgifterna ha kunnat undvikas.

I ett mål vid en rådhusrätt hade S. förordnats att verkställa personunder -

143

sökning beträffande C., som var misstänkt för att ha misshandlat spårvägsmannen
L. och därigenom åsamkat denne skador, som lett till hans död. C.
hade några månader tidigare dömts av rådhusrätten för fylleri, misshandel
och obehörigt beträdande av spårområde för tunnelbana att böta 40 dagsböter.
I detta mål hade C., som själv fört sin talan, erkänt fylleri men sagt
sig icke ha något minne av vad som i övrigt lades honom till last; i dessa
delar hade åtalet befunnits styrkt genom målsägandeförhör med en person
och vittnesförhör med en annan.

I sin berättelse över verkställd personundersökning anförde S. beträffande
den tidigare domen bl. a. att denna »från rent juridiska grunder» kunde
ifrågasättas, att C., som då varit endast något mera än 18 år gammal,
ansetts icke behöva offentlig försvarare samt att »denna lucka i lagen» väl
icke i och för sig medförde att domen lämnades utan avseende men att S.
dock ansåg att domen icke vore tillräcklig för att C. skulle anses som en
våldsverkare men att den möjligen kunde vara ett indicium därpå. Rörande
den nu åtalade gärningen framhöll S. i berättelsen bl. a. att flera vittnen
till händelsen under förundersökningen uppgivit att L. givit C. ett flertal
örfilar, att det syntes S. icke oförståeligt att en hetlevrad ungdom vid ett
sådant angrepp blev retad, att spårvägstjänstemännen visserligen skulle
upprätthålla ordningen på tunnelbanetågen men att för den skull använda så
bryska medel kunde synas vara mera än nöden krävde samt att det »rent
allmänt» kunde framhållas att det förekom vid rådhusrätten att åtal
ogillades, då de som handhade ordningen vid tunnelbanorna under målsägande-
och vittnesförhör lämnade uppenbart orimliga uppgifter.

Jag anförde bl. a. följande.

Såsom ett led i införskaffandet av uppgifter om den misstänktes personlighet
och miljöförhållanden ingår att personundersökaren gör sig underrättad
om de brott, som den misstänkte tidigare kan ha gjort sig skyldig
till, och redogör därför i personundersökningsberättelsen. Om den misstänkte
under utredningen lämnar uppgifter av betydelse rörande tidigare begångna
brott eller däröver meddelade domar bör dessa uppgifter redovisas i berättelsen.
Om personundersökaren själv skulle göra någon iakttagelse, som
han anser inverka på bedömningen av en tidigare meddelad dom, bör även
detta förhållande framhållas i berättelsen. Personundersökaren bör däremot
avhålla sig från att kritisera utgången i ansvarsdelen i tidigare handlagda
mål, i synnerhet beträffande bevisfrågor. Härvid har ju vederbörande domstol
haft helt andra förutsättningar för att kunna taga ställning i saken.

Mot att S. önskade framhålla att C. i det tidigare målet icke biträtts av
försvarare finner jag i och för sig icke fog för anmärkning, även om det här
endast gällde en formell fråga. Jag vill dock påpeka att jag för min del
icke kan finna att rådhusrätten handlat felaktigt genom att icke i målet
förordna försvarare för C. S. nöjde sig emellertid icke med nämnda påpekande
utan förklarade, med hänsyn till frånvaron av försvarare, att
(riktigheten av) den tidigare domen kunde »från rent juridiska grunder»
ifrågasättas och han synes av samma orsak icke ha velat draga de konklusioner
av domen som han tydligen eljest skulle ha gjort. Bortsett från

144

att hans uppfattning i försvararfrågan i vart fall icke berättigade till sådana
slutsatser saknade han skäl att på sådant sätt yttra sig över en meddelad
— och lagakraftvunnen — dom.

Personundersökning skall avse utredning endast rörande den misstänktes
personliga förhållanden och sålunda icke beträffande det aktuella brottet.
Rörande detta sker utredningen av polis- och åklagarmyndighet, varefter
åtalet prövas vid muntlig förhandling inför domstolen. Vid sin utredning
om de personliga förhållandena har personundersökaren emellertid även att
ingå på frågan vilka förhållanden som kan ha förorsakat brottet, varvid
han bör låta den misstänkte berätta om sin syn på brottet och omständigheterna
kring detta. Han må visserligen därvid — numera dock endast om
ej särskilda skäl är däremot — taga del av anteckningar och andra handlingar
från förundersökningen och närvara vid polisförhör med den misstänkte.
Personundersökaren skall däremot givetvis icke verkställa någon
utredning om brottet och ej heller giva uttryck för någon egen uppfattning
i ansvarsfrågan. Något sådant är helt främmande för personundersökarens
uppgift.

Såsom framgår av det anförda borde S. över huvud icke ha givit uttryck
för någon egen uppfattning i skuldfrågan eller ha angivit synpunkter på
den frågan. Härtill kommer att det var olämpligt att framhålla att de som
uppehöll ordningen på tunnelbanestationerna ibland lämnade uppenbart
orimliga uppgifter vid målsägande- och vittnesförhör. Även om S. i några
mål ansett sig ha gjort sådana iakttagelser var påståendet så generellt
avfattat att den ifrågavarande personalkategorien kunde känna sig kränkt
därav. Såvitt avsåg uppgifter vid vittnesförhör för uttalandet dessutom
tanken till frågan om mened begåtts.

16. Smärre fel och brister vid handläggningen av mål och ärenden

1. I ett härstädes granskat brottmål observerades att en häradsrätt
dömt en person, som undergick ungdomsfängelse och var för vård intagen
i anstalt, för nya brott och därvid förordnat att han skulle överlämnas till
vård enligt sinnessjuklagen.

Detta var emellertid icke lagligen möjligt. Enligt BrB 34 kap. 7 § andra
stycket får nämligen icke beträffande den som ådömts ungdomsfängelse
och vårdas i anstalt domstol döma särskilt till påföljd för nya brott. Den
ifrågavarande personen var visserligen vid tiden för den nya domen intagen
å rättspsykiatrisk klinik för observation, men ungdomsfängelsenämnden
hade icke beslutat om hans överförande till vård utom anstalt och han var
därför att anse såsom vårdad i anstalt. Av min ställföreträdare framhölls
att det riktiga hade varit att undanröja straffet å ungdomsfängelse och för
samtliga brotten döma till påföljden överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen.

2. I en till en häradsrätt inkommen ansökan om stämning å J. yrkade
H. att häradsrätten måtte berättiga H. att från J. återtaga två under
äganderättsförbehåll till J. försålda djur eller, för den händelse J. sålt djuren,

145

fälla J. till ansvar för olovligt förfogande. Häradsrätten godtog stämningsansökningen,
som icke var åtföljd av intyg om att åklagaren beslutat att
icke väcka åtal, och utfärdade stämning å J. samt utsatte senare målet till
förhandling, vid vilken det avgjordes.

Vad sålunda förekommit uppmärksammades vid en av min ställföreträdare
företagen inspektion och föranledde följande uttalande av honom.

Enligt 47 kap. 2 § tredje stycket RB skall målsägande, som vill väcka
enskilt åtal, vid stämningsansökan foga intyg att åklagaren beslutat att ej
åtala. Rätten skall, om detta underlåtes, förelägga målsäganden att förete
sådant intyg samt enligt 4 § samma kapitel, därest ej heller föreläggandet
efterkommes, avvisa stämningsansökningen. Något stöd synes icke finnas
för att göra avsteg från dessa bestämmelser då ansvarsyrkande framställes
allenast i andra hand. Häradsrättens åtgärd att utfärda stämning å J. att
svara jämväl å åtalet kan därför enligt min mening ej anses förenlig med
RB:s bestämmelser. Enär förstahandsyrkandet om återtagande av djuren
ej var att betrakta såsom enskilt anspråk i anledning av brott och stadgandet
i 22 kap. 1 § RB om förande av sådan talan i samband med åtal således
icke var tillämpligt, saknades vidare lagligt stöd för handläggning av de av
H. framställda yrkandena i samma rättegång.

3. I samband med inspektion av ett par domsagor har beträffande trafikmål
uppmärksammats att, oaktat åklagaren i stämningsansökningarna förklarat
sig såsom bevisning åberopa till förundersökningsprotokollet fogade
skiss och fotografier och det därför fick antagas att handlingarna åberopats
även vid huvudförhandlingen, huvudförhandlingsprotokollen saknade anteckning
om att så skett.

I avgivet yttrande anförde häradshövdingen i den ena domsagan bl. a.
att dessa handlingar närmast utgjorde del av ett förundersökningsförfarande,
varigenom ett visst händelseförlopp redovisades, och ej bevis i egentlig
mening samt att han ansett åklagarens åberopande därav utgöra ett led
i utvecklandet av åtalet och därför inrymt åberopandet i den mening i
protokollet som återgav sakframställningen, t. ex. »åklagaren utvecklar sin
talan».

Ställföreträdande JO Sandström yttrade härom följande.

Jämlikt RB 6 kap. 5 § första stycket skall protokollet från huvudförhandling
upptaga bl. a. vilka vittnen eller sakkunniga som höres och vilka
bevis i övrigt som förebringas.

På grund härav skall förebringandet av skriftliga bevis antecknas i huvudförhandlingsprotokollet
.

Skiss och fotografier torde däremot icke utgöra skriftlig bevisning i rättegångsbalkens
mening (se Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken sid. 526; Hassler,
Svensk civilprocessrätt sid. 394; Ekelöf, Rättegång fjärde häftet sid.
170 samt Kallenberg, Svensk civilprocessrätt andra bandet sid. 792—796).
Härav följer dock icke att företeendet och granskningen därav icke skall
antecknas i domstolens protokoll. Avgörande härför torde vara vad skiss
och fotografier bör anses utgöra.

146

I 39 kap. RB stadgas om syn i rättegång. I 1—4 §§ finnes bestämmelser
om syn å stället, dvs. syn som hålles annorstädes än där rätten eljest skulle
ha sammanträtt. Syn kan emellertid äga rum även i rättssalen, nämligen av
föremål som där företes (se 5 § i 39 kap.; se vidare bl. a. NJA II 1943 sid.
503—504; Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken sid. 538; Hassler, Svensk
civilprocessrätt sid. 404 samt Ekelöf, Rättegång fjärde häftet sid. 170). Då
föremål, som icke är att anse såsom skriftligt bevis, företes och granskas i
rättegång torde det alltid vara fråga om syn och föremålet böra betraktas
såsom syneobjekt (jämför Kallenberg, Svensk civilprocessrätt andra bandet
sid. 798—799 samt samme författare i SvJT 1940 sid. 607). På grund härav
synes granskning i rättegång av skiss och fotografier böra bedömas såsom
syn enligt 39 kap. RB.

Då det ovan nämnda stadgandet i RB 6 kap. 5 § givetvis även avser syn,
som äger rum i rättssalen, skall således under alla förhållanden granskning
av skiss och fotografier i trafikmål antecknas i huvudförhandlingsprotokollet.

4. Vid inspektion av en domsaga observerades beträffande ett par tvistemål,
vari käranden åtnjutit fri rättegång med biträde och dom meddelats
samma dag som huvudförhandling ägt rum, att beslut om ersättning till
biträdet upptagits i huvudförhandlingsprotokollet och icke i domen.

I avgivet yttrande anförde häradshövdingen i domsagan i huvudsak
följande synpunkter: Beslut om ersättning till annan än part var i allmänhet
icke av intresse för parterna. Från partssynpunkt var det därför oftast tillräckligt
att i domen intogs beslut om parts återbetalningsskyldighet beträffande
ersättningen, där sådan skyldighet ålades. Domen borde om möjligt
icke förlängas med ersättningsbeslut, som parterna saknade intresse av,
och därav föranledda fullfölj dshän visningar. Den ersättnings berättigade
hade ett befogat intresse av att snarast möjligt efter avslutad förhandling
av målet få domstolens besked i ersättningsfrågan. Även om domen meddelades
å förhandlingsdagen var den i regel icke tillgänglig den dagen, medan
däremot förhandlingsprotokollet regelmässigt var färdigställt samma dag.
åtminstone i koncept. Om beslutet var intaget i protokollet kunde därför
ersättningen, som icke borde utbetalas förrän beslutet därom förelåg i färdigställd
dom eller protokoll, utbetalas praktiskt taget omedelbart. RB 17 kap.
13 § tredje stycket, vari stadgades att, om beslut som ej var slutligt meddelades
i samband med dom eller beslut, det skulle upptagas däri, syntes
icke utgöra hinder mot att upptaga ersättningsbeslut i förhandlingsprotokollet,
eftersom detta stadgande enligt häradshövdingens mening endast
avsåg det fall att ersättningsfrågan och saken prövats samtidigt. I de påtalade
målen hade emellertid ersättningsbesluten meddelats under pågående
förhandling, medan domen ju meddelats efter förhandlingen.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde följande.

Yrkande av biträde enligt lagen om fri rättegång om ersättning av allmänna
medel framställes regelmässigt sedan parterna slutfört sin talan och
omedelbart innan handläggningen avslutas (se 18: 14 första stycket första

147

punkten R B). Normalt torde därför sådant yrkande — liksom parternas
egna eventuella kostnadsyrkanden — prövas samtidigt som den materiella
frågan i målet och beslut meddelas i samband med domen och upptagas i
denna (Gärdes m. fl. kommentar till 17: 13 RB). Någon saklig anledning
att bryta ut just frågan om ersättning av allmänna medel till parts biträde
enligt lagen om fri rättegång och pröva den i särskild ordning synes ej heller
finnas. Tvärtom kan det vara erforderligt att pröva målet i sak innan ställning
tages till ersättningsyrkandet, detta med hänsyn till stadgandet i 14 §
lagen om fri rättegång om hur biträdes arvode skall bestämmas och hur
ersättningen kan nedsättas eller biträdet förklaras ej äga. rätt till ersättning
(jfr 18: 8 RB). Vad häradshövdingen anfört om den ersättningsberättigades
intresse av att snarast möjligt efter avslutad handläggning av målet få
domstolens^ besked i ersättningsfrågan torde i sådana fall som det förevarande,
då dom avkunnas samma dag efter förhandlingens slut, icke vara
något vägande skäl redan med hänsyn till föreskriften i 17 § expeditionskungörelsen
att expedition som innefattar dom och som utfärdas för part
skall tillhandahållas inom en vecka från den dag då domen meddelades men
framför allt med hänsyn till att biträdet — eller annan som tillerkänts
ersättning enligt lagen om fri rättegång — ju redan samma dag som ersättningen
yrkas och domen avkunnas äger icke blott erhålla skriftligt besked
om beslutet i ersättningsfrågan utan även mot kvitto å beskedet utbekomma
ersättningen. Häradshövdingens förfaringssätt syntes därför vara mindre
väl förenligt med RB och icke alls motiverat av de praktiska skäl denne
utvecklat.

5.1 några fall, då en person av överrätt ådömts böter och samtidigt ålagts
återbetalningsskyldighet för vittnesersättning o. dyl., har framkommit att
den dömde blivit krävd på betalning från två myndigheter för domstolskostnaderna.
Anledningen härtill har varit följande.

Jämlikt 4 § 4 mom. förordningen angående indrivning och redovisning
av böter skall överordnad domstols beslut om böter i erforderliga delar
(genast) översändas till länsstyrelsen i det län, där den domstol som först
dömt i målet har sitt säte. Enligt 13 § kungörelsen med bestämmelser angående
vissa kostnader vid domstol skall däremot bevis om beslut rörande
återbetalningsskyldighet för vittnesersättning o. dyl. (sedan domen vunnit
laga kraft) översändas till länsstyrelsen i det län, där den förpliktade är
bosatt. I de fall då den dömde vid tiden för avsändande av bevis om ålagd
återbetalningsskyldighet är bosatt inom annat län än det där underdomstolen
finns skall alltså expedition av bötesbeslut och bevis om återbetalningsskyldighet
ske till olika myndigheter. Vid expedition för indrivningav
bötesbeloppet översändes ofta avskrift av domen eller beslutet i dess
helhet. I några fall har vederbörande länsstyrelse därvid behandlat denna
avskrift såsom avseende även bevis om återbetalningsskyldigheten, i följd
varav den dömde blivit krävd därpå från två länsstyrelser.

För att undanröja nämnda olägenhet är det lämpligt om domstolen i
fråga om expedition för bötesindrivning endast översänder den del av domen

148

eller beslutet som erfordras för bötesindrivningen eller å handlingen angiver
att översändandet sker för verkställighet såvitt angår bötesbeslutet.

6. Enligt 3 § KK 22 maj 1963 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen
av lagen om allmänt kriminalregister skall, om den, som i tjänsten
tager befattning med registerutdrag, finner anledning antaga att dess
innehåll är oriktigt, anmälan därom ofördröjligen insändas till kriminalregistret.

I ett fall, då till en domstol beträffande samme tilltalade inkommit såväl
ett s. k. blankt kriminalregisterutdrag som ett utdrag ur kontrollstyrelsens
straffregister, enligt vilket den tilltalade ett å två år tidigare dömts för grov
stöld m. m. till straffarbete ett år, utan att domstolen gjort anmälan till
kriminalregistret, har min ställföreträdare haft anledning att erinra om den
i nämnda författningsrum stadgade skyldigheten.

7. Tingsnotarier erhåller ofta under häradshövdings ledighet av vederbörande
hovrätt förordnande enligt 18 § tredje stycket domsagostadgan
att uppehålla häradshövdingämbetet. Förordnande jämlikt nämnda författningsbestämmelse
innebär emellertid icke, vilket klart framgår av bestämmelsen,
behörighet att hålla förhandling i och avgöra sådana mål, beträffande
vilka tingsnotarien eljest saknar dylik behörighet.

I samband med inspektion av en domsaga uppmärksammades att en
tingsnotarie, som haft förordnande av nu nämnda beskaffenhet men icke
något förordnande med mera omfattande behörighet, meddelat dom i ett
mål rörande omyndighetsförklaring. I avgivet yttrande förklarade tingsnotarien
bl. a. att han feltolkat bestämmelsen i domsagostadgan och misstagit
sig på målets beskaffenhet. Vid ärendets avgörande erinrade ställföreträdande
JO Sandström om att tingsnotarien saknat behörighet att avdöma
målet men lät, med hänsyn till omständigheterna i ärendet, bero vid en
erinran.

POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDET

17. Åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal

Fråga om åklagares befogenhet att nedlägga väckt åtal har varit föremål
för prövning i några ärenden. I ett fall hade en åklagare nedlagt ett av en
annan, sidoordnad, åklagare väckt åtal (för vårdslöshet i trafik), eftersom
han för sin del ansett det uppenbart att åtalet skulle ogillas. I ett annat
fall var anledningen till nedläggandet att vederbörande åklagare ansåg att
åtalseftergift bort meddelas. I sistnämnda ärende var förhållandena följande.

Den 6 november 1962 väckte landsfiskalen L. åtal mot P. för fylleri och
osant intygande, begångna den 15 och 16 oktober 1962. P. förekom i straffregistret
under flera punkter; senast hade han dömts den 30 november 1961,

149

varvid förordnats att tidigare ådömd förvaring skulle avse jämväl de då
förevarande brotten och ny minsta tid för förvaringen bestämts till ett år
sex månader. Den dag huvudförhandling skulle hållas i målet nedlade biträdande
landsfiskalen N. åtalet efter att föregående dag ha meddelat
åtalseftergift jämlikt 20 kap. 7 § 2. RB.

I avgivet yttrande anförde N. att han tillträtt befattningen som biträdande
landsfiskal en vecka före huvudförhandlingsdagen, att han vid genomgång
av handlingarna i målet mot P. fått uppfattningen att åtal icke
borde ha väckts, eftersom alla förutsättningar för åtalseftergift enligt 20
kap. 7 § 2. RB förelåg, att han efter noggrann prövning kommit till det
resultatet att han i det föreliggande fallet ägde nedlägga åtalet samt att
han alltjämt vore av den uppfattningen att förfarandet varit riktigt.

Jag anförde följande.

Jag vill till en början erinra att stadgandet i 20 kap. 6 § RB vilar på
legalitetsprincipen, enligt vilken det åligger åklagare såsom en tjänsteplikt
att väcka åtal, när tillräckliga skäl mot den misstänkte föreligger. Från
denna allmänna regel har gjorts vissa undantag, enligt vilka åklagaren äger
eftergiva åtal. De hänsyn som ansetts böra medföra att en åklagare i vissa
fall äger underlåta åtal och sålunda förebygga ett rättegångsförfarande och
därmed förbundna olägenheter, kan icke utan vidare åberopas som stöd för
att — även sedan dylikt förfarande satts igång — åklagaren äger nedlägga
åtalet utan att något nytt framkommit. I förarbetena till de bestämmelser,
som ger åklagare rätt att efterge åtal, finnes icke något som tyder på att
lagstiftaren ansett nämnda rätt inbegripa befogenhet att, sedan åtal skett,
nedlägga detsamma. Av det förhållandet att en åklagare kan nedlägga åtal,
om han icke längre är övertygad om den tilltalades skuld, kan icke dragas
någon slutsats rörande befogenhet för åklagaren att, då brottsligheten står
fast och straffet således icke drabbar en oskyldig, nedlägga åtalet under
utövande av diskretionär prövningsrätt. Såsom min företrädare i ämbetet
framhållit (JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 233 o. f., särskilt s. 236)
kan därför befogenhet att nedlägga väckt åtal anses tillkomma åklagaren
allenast i sådana fall, då under målets handläggning nya omständigheter
eller bevis yppats som, därest de från början varit kända, skulle föranlett
att åtal ej väckts (jfr NJA 1948 s. 706).

Strafflagberedningen har uttalat, att hinder mot åtalseftergift icke möter
även efter det åtal väckts, men har samtidigt framhållit att skäl till eftergift
i sådana fall ytterst sällan torde föreligga (SOU 1953: 17 s. 132). I den
mån därmed avsetts att eftergift kan meddelas utan att några nya omständigheter
framkommit — vilket jag för min del icke tror —- kan jag icke
biträda uttalandet. Frågan om åtalseftergift kan givetvis i många fall vara
föremål för delade meningar, men om en åklagare fattat ståndpunkt i
frågan kan det icke anses riktigt att en med honom sidoordnad åklagare
på samma material omprövar bedömningen.

Då L. fattade beslut i åtalsfrågan var den tidigare förvaringsdomen bekant
för honom. Om han på grund av sagda dom beslutat att meddela åtalseftergift
för de aktuella förseelserna skulle ingen som helst erinran ha kunnat
riktas däremot.

150

N:s beslut att nedlägga åtalet motiverades enbart av att han bedömde
frågan på ett annat sätt än L. Av vad förut sagts framgår, att N. enligt min
mening icke på sådan grund ägde nedlägga åtalet. Strafflagberedningens
nyssnämnda uttalande och i anslutning därtill gjorda, kortfattade kommentarer
av Strahl (SvJT 1953 s. 553) och Elwing (Tillräckliga skäl, 1960, s.
389) kan emellertid i viss mån åberopas till stöd för den av N. intagna ståndpunkten.
Hans ställningstagande kan därför självfallet icke läggas honom
till last såsom fel.

I ett annat fall berodde nedläggandet på att den tilltalade godkände ett
— efter åtalets väckande utfärdat — strafföreläggande. I detta ärende var
omständigheterna följande.

Genom en den 2 juli 1965 dagtecknad stämningsansökan, vilken inkom
till vederbörande domstol den 5 i samma månad, väckte distriktsåklagaren
R. åtal mot S. för parkeringsförseelse. Av en till stämningsansökningen fogad
rapport framgick att S. förnekade gärningen (han påstod att bilen stått
på platsen endast åtta minuter och icke 15 minuter, som påstods i rapporten
och senare i stämningsansökningen). Den 20 juli 1965 — stämning hade
då icke utfärdats — nedlade R. åtalet, sedan S. godkänt ett av R. den 9
juli utfärdat strafföreläggande.

I avgivet yttrande anförde R. bl. a. att den 9 juli 1965 inkommit rapport
om att S. numera erkänt förseelsen och förklarat sig beredd att godkänna
strafföreläggande, att R. samma dag utfärdat sådant föreläggande, att han
nedlagt åtalet, sedan föreläggandet godkänts, samt att han numera insåg att
han borde ha nedlagt åtalet innan han utfärdade föreläggandet.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde följande.

Åtal skall enligt 45 kap. 1 § andra stycket RB anses väckt då stämningsansökan
inkom till rätten. Väckt åtal kan icke nedläggas annat än om
under målets behandling nya omständigheter eller bevis yppas vilka, därest
de från början varit kända, skolat föranleda att åtal ej kommit att väckas
(jfr Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 247 f. samt JO:s ämbetsberättelse
1953 s. 236). Såsom en sådan omständighet lärer icke kunna anses att den
tilltalade sedermera erkänt den åtalade gärningen och förklarat sig villig
att mottaga strafföreläggande.

Ris åtgärd att för en gärning, som redan var föremål för domstols prövning,
utfärda strafföreläggande och godtaga godkännandet därav torde
strida mot grunderna för stadgandet i 45 kap. 1 § tredje stycket RB att nytt
åtal mot den tilltalade ej må väckas för gärning, för vilken han redan står
under åtal. Ris handläggning av ärendet har, såsom han ock förklarat sig
medveten om, varit felaktig.

Jag vill i sammanhanget erinra om att åtal och strafföreläggande är sidoordnade
institut och någon skyldighet för åklagare att välja det senare,
då detta är tillämpligt, föreligger icke (Jfr Elwing a. a. s. 332). Sedan åklagaren
träffat sitt val, är det redan med hänsyn till rättsordningens stabilitet
och förtroendet för rättsvårdens handhavande angeläget att han icke ändrar
sig.

151

18. Bör åklagare i samband med åtal för checkbedrägeri, då checkarna
honorerats av annan kreditinrättning än trassatbanken, förbereda
och utföra trassatbankens talan? KB 22 kap. 2 §

I ett härstädes granskat brottmål uppmärksammades bl. a. följande.

Sedan misstanke uppkommit om att A. tillsammans med en annan person,
som hade checkkonto med viss bank, utställt checkar utan täckning, yrkade
vederbörande åklagare, sedan banken hos honom gjort framställning därom,
vid en domstol att denna skulle förordna om kvarstad å A. tillhörig egendom
till säkerhet för bankens fordran å A. Domstolen biföll yrkandet. De
ifrågavarande checkarna hade icke honorerats av banken utan av andra
kreditinrättningar och banken hade inlöst checkarna från dessa.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, anförde beträffande frågan om
åklagaren bort yrka kvarstad till säkerhet för bankens anspråk följande.

Enligt RB 22 kap. 2 § är åklagaren, om enskilt anspråk grundas å brott,
som hör under allmänt åtal, på målsägandens begäran skyldig att i samband
med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske
utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Med förberedande av
talan avses bl. a. yrkande om säkerhetsåtgärder, t. ex. kvarstad (jfr RB 26
kap. 2 § tredje stycket). Med att ett anspråk »grundas å brott» avses —
i motsats till uttrycket anspråk »i anledning av brott» (22 kap. 1 §) — endast
anspråk utav målsäganden gentemot den tilltalade, vilket grundas
enbart på den brottsliga gärningen (se bl. a. lagrådets uttalande i NJA II
1943 sid. 294, justitierådet Erik Söderlunds uttalanden i NJA I 1963 sid.
229 ff. samt Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB 2:a uppl. sid.
333). Endast talan om anspråk av angivet slag har åklagaren att förbereda
och utföra. Om ett yrkande grundar sig även på något ytterligare rättsfaktum,
t. ex. en överlåtelse från den som drabbats av brottet, är det däremot
icke fråga om anspråk som »grundas å brott» (se NJA I 1962 sid. 174
och 1963 sid. 227). Talan om anspråk av sistnämnda slag har åklagaren
icke skyldighet och ej heller rättighet att förbereda och utföra (jfr Riksåklagarämbetets
cirkulärskrivelse nr 111, Ekelöf, Rättegång andra häftet
2:a uppl. sid. 188, särskilt not 88, samt första lagutskottets utlåtande nr 20
år 1963).

I förevarande fall grundade sig bankens talan icke endast på de brottsliga
gärningarna (samtliga checkar hade honorerats av annan kreditinrättning
än banken) utan även på en överlåtelse från de honorerande kreditinrättningarna
av dessas anspråk. Då detta framgick av bankens begäran hos
åklagaren om att denne skulle yrka kvarstad och då endast banken anmält
ersättningsanspråk i anledning av checkbedrägerierna (jfr RB 26 kap. 2 §
tredje stycket) borde åklagaren på grund av det tidigare anförda icke ha
yrkat kvarstad i denna del.

152

19. Fråga huruvida i visst fall åklagare bort yrka undanröjande

av strafföreläggande

I samband med inspektion av en domsaga framkom följande rörande ett
brottmål. Sedan misstanke uppkommit mot S. om våld mot tjänsteman
och fylleri, begångna vid samma tillfälle, inkom till vederbörande åklagarmyndighet
från polismyndigheten dels den 10 februari 1965 protokoll över
verkställd förundersökning beträffande båda gärningarna dels den 13
februari rapport beträffande enbart fylleriförseelsen. En åklagare vid åklagarmyndigheten,
assistentåklagaren E., utfärdade strafföreläggande å S. för
fylleriförseelsen, vilket godkändes av denne, medan en annan åklagare
väckte åtal mot S. vid häradsrätten för båda gärningarna. Sedan S. vid
huvudförhandling i målet den 22 mars 1965 påpekat att han godkänt straffföreläggande
för fylleriförseelsen, nedlade distriktsåklagaren T., som då
förde åklagarmyndighetens talan i målet, åtalet i den delen, varefter förhandlingen
fortsatte såvitt avsåg gärningen våld mot tjänsteman. T. gjorde
gällande att denna icke borde betraktas som ringa. Häradsrätten dömde

S. för våld mot tjänsteman, vilket bedömdes som ringa, till böter.

Rörande frågan om T. icke, i stället för att nedlägga åtalet för fylleri,
bort begära uppskov med förhandlingen för att vidtaga åtgärder för
undanröjande av strafföreläggandet avgav T. på begäran yttrande. Detta
hade i huvudsak det innehållet, att det vid strafföreläggandets utfärdande
icke varit känt för E. att S. förövat även annat brott, för vilket han ännu
icke lagförts, att det därför icke på denna grund kunde anses ha förekommit
sådant fel vid ärendets behandling, att strafföreläggande borde anses ogiltigt,
att T. redan på grund härav ansåg att han skulle ha handlat direkt felaktigt
om han begärt uppskov med huvudförhandlingen i syfte att yrka
undanröjande av föreläggandet, att man dessutom måste anlägga praktiska
synpunkter på frågan samt att T. kunnat förutsätta att häradsrätten vid
straffmätningen skulle beakta strafföreläggandet så att straffet skulle bliva
fem å tio dagsböter lägre än vid gemensam lagföring.

Min ställföreträdare, lagman Sandström, konstaterade att i förevarande
fall strafföreläggande rätteligen icke kunnat komma i fråga och att särskild
rapport rörande fylleriförseelsen därför icke bort lämnas samt anförde
vidare, såvitt avser den nu förevarande frågan, följande.

o Att E. utfärdade strafföreläggande beträffande fylleriförseelsen, oaktat
sådant föreläggande rätteligen icke skolat givas, kan med hänsyn till omständigheterna
icke läggas honom till last såsom fel eller försummelse.

Enligt RB 59 kap. 5 § första stycket 2. skall strafföreläggande, som godkänts
. av den misstänkte, efter besvär undanröjas, om vid ärendets behandling
förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt. För
tillämpning av detta stadgande kräves icke att det förekommit förhållande,
som kan tillräknas någon befattningshavare såsom fel eller försummelse,

153

utan det är tillräckligt att ärendet objektivt sett handlagts oriktigt på
visst sätt (se Cars i SvJT 1964 sid. 334—337).

I förevarande fall erhöll åklagarmyndigheten rapport om fylleriförseelsen
den 13 februari och förundersökningsprotokoll rörande våld mot tjänsteman
(och fylleri) den 10 februari, medan strafföreläggandet utfärdades först den
1 mars. Båda brotten var alltså kända för åklagarmyndigheten vid utfärdandet
av föreläggandet. Oaktat E. för sin del vid föreläggandets utfärdande
saknade kännedom om att S. var misstänkt även för våld mot tjänsteman
och oaktat, som tidigare framhållits, utfärdandet av föreläggandet icke
kan läggas E. till last såsom tjänstefel, handlades ärendet otvivelaktigt
objektivt sett felaktigt från åklagarmyndighetens sida. Det förelupna felet
var enligt min mening av sådan beskaffenhet att det efter besvär skolat
jämlikt det nyss anförda stadgandet föranleda undanröjande av föreläggandet
(se Cars i SvJT 1964 sid. 330—340, särskilt sid. 333—338).

Enligt RB 59 kap. 6 § andra stycket skall besvär över strafföreläggande
föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet vidtogs
hos den misstänkte. I förevarande fall hade tiden för anförande av
besvär över föreläggandet, som godkänts den 13 mars, sålunda icke tilländagått
vid huvudförhandlingen den 22 mars.

Enligt min mening borde T. vid huvudförhandlingen, i stället för att
nedlägga åtalet för fylleri, ha begärt uppskov med förhandlingen för att
genom besvär yrka undanröjande av strafföreläggandet samt anfört sådana
besvär. Jag har härvid beaktat — förutom det genom föreläggandets utfärdande
förelupna felet — bl. a. att den som samtidigt är misstänkt för
flera brott bör på en gång lagforas för brotten samt att T. vid huvudförhandlingen,
i enlighet med vad som påstods i stämningsansökningen, gjorde
gällande att den åtalade gärningen våld mot tjänsteman icke var att bedöma
som ringa och alltså att fängelse borde ådömas och att, om häradsrätten
godtagit hans uppfattning, S. i följd av strafföreläggandet kommit att
erhålla icke endast fängelsestraff utan även bötesstraff.

20. Ang. hämtning till förhör

Sedan V. anmält till en polisstation att han en kort stund tidigare ofredats
av M., blev M., som befann sig i arbete omkring 250 meter från polisstationen,
efter beslut av förste poliskonstapeln S. omedelbart hämtad till
stationen, varefter han hördes om den anmälda gärningen. M. åtalades sedermera
och ådömdes tio dagsböter.

I anledning av hämtningen anförde jag bl. a. följande.

Den som under förundersökning skall inställa sig till förhör på annan
plats än där han uppehåller sig skall i regel erhålla kallelse i god tid (jämför
5 § andra stycket förundersökningskungörelsen och Gärde m. fl., Nya RB s.
296). Omedelbar hämtning medges enligt 23 kap. 7 § andra stycket RB om
det skäligen kan befaras, att vederbörande ej skulle hörsamma kallelse
eller, om han kallades, skulle försvåra utredningen; därjämte uppställes
vissa krav i fråga om brottets svårighetsgrad och vägsträckan, vilka här ej
är av intresse. Den som är tillstädes å plats där brott förövas är skyldig att

154

på tillsägelse av polisman omedelbart medfölja till förhör och kan medtagas,
om han utan giltig orsak vägrar (23 kap. 8 § RB). Annan än undersökningsledaren
må besluta hämtning endast i detta fall och då förutsättningar för
gripande föreligger.

M. hämtades till förhöret efter beslut av S., som icke var undersökningsledare.
Eftersom åtminstone tio minuter förflutit efter uppträdet mellan
V. och M. kan det icke anses, att M. var tillstädes å plats, där brott förövades.
Än mindre förelåg förutsättningar för gripande. S. saknade därför
befogenhet att medtaga M. till omedelbart förhör. Det är även i högsta grad
tveksamt, om förutsättningarna för hämtning sakligt förelåg.

Med hänsyn till att anmälan gjordes omedelbart efter händelsen och den
misstänkte befann sig på endast ett par hundra meters avstånd var det i
och för sig lämpligt att omedelbart efterhöra, huruvida M. utan olägenhet
kunde ställa sig till förfogande för ett förhör, men då M. icke frivilligt medföljde
var det enligt min mening felaktigt att tvinga honom.

21. Fråga huruvida polisen äger befogenhet aft omhändertaga
person, som ansetts ha falskeligen larmat polisen

I ett genom klagomål av studeranden W. härstädes anhängiggjort ärende
var förhållandena följande.

En natt anmälde W. per telefon till polisstationen i en stad, att ett inbrott
pågick i en affär i staden. I anledning av anmälan dirigerades tre radiobilar
med polis till platsen. Förste poliskonstaplarna S. och T. L., som utgjorde
besättningen i den ena radiobilen, hade kort före larmet vid två tillfällen
passerat platsen och därvid iakttagit W. och hade efter larmet av tillstädeskomna
kolleger erfarit att man vid en första undersökning icke kunnat
finna några tecken på inbrott. De antog därför att W. utan fog larmat
polisen och medförde honom till polisstationen, där han på order av förste
polisassistenten I. L. insattes i polisarrest. Omkring en halvtimme senare
infördes på polisstationen två män, som gripits såsom misstänkta för inbrott
på den aktuella platsen. Kort därefter frigavs W. Omhändertagandet av
W. beslöts med stöd av 19 § polisinstruktionen.

I sina klagomål påtalade W. att han berövats friheten.

Vid ärendets avgörande anförde min ställföreträdare, lagman Sandström,
bl. a. följande.

Då W. påträffades av S. och T. L., befann han sig å plats, där brott förövades.
Jämlikt 23 kap. 8 § RB var han följaktligen skyldig att medfölja
till förhör. S. och T. L. hade emellertid icke denna uppfattning av situationen,
utan deras ingripande berodde på att de misstänkte W. för att falskeligen
ha larmat polisen. Att felaktigt larma polis torde emellertid enligt
svensk rätt i och för sig icke vara straffbelagt. I vissa fall, exempelvis sådana,
där ett felaktigt larm ingår som ett led i en brottsplan och syftar till att
främja dennas förverkligande, torde larmet kunna föranleda ansvar och i

155

vart fall en tillämpning av bestämmelserna i 19 § polisinstruktionen kunna
komma ifråga.

Frågan huruvida falskt larm av polisen i andra fall än nu nämnts kan
anses innebära en störning av eller en omedelbar fara för den allmänna
ordningen i polisinstruktionens bemärkelse kan icke besvaras generellt utan
måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Om åtgärden är ägnad att allvarligt störa eller hindra polisorganen vid fullgörandet
av deras samhällsviktiga funktion utgör den emellertid uppenbarligen
en dylik störning eller fara. Sådan verkan kan falskt larm framkalla
särskilt i mindre polisdistrikt, där polisens personella och materiella resurser
är relativt begränsade.

Omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen får äga rum endast då
detta objektivt befinnes nödvändigt. Denna bedömning måste ställas i
relation till andra relevanta faktorer, främst ingripandets syfte, och måste
bli beroende av den konkreta situationen. Dessutom måste enligt allmänna
rättsgrundsatser fordras att ingripandet är ändamålsenligt, dvs. ägnat att
eliminera eller motverka den aktuella störningen respektive faran. Med
hänsyn till det ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, som även ett kortvarigt
omhändertagande innebär, är det givetvis angeläget, att, innan åtgärden
vidtages, det sker en omsorgsfull bedömning rörande tillämpligheten av
bestämmelserna i 19 § och huruvida de där uppställda förutsättningarna
föreligger.

Att S. och T. L. för sin del felaktigt ansåg larmet i och för sig utgöra en
straffbelagd gärning och på grund härav eller till förebyggande av ny sådan
gärning omhändertog W. kan icke läggas dem till last som tjänstefel. Vid
bedömandet av frågan om omhändertagandet överhuvudtaget var motiverat
bör främst följande omständigheter beaktas. Polismännen kände till att W.
misstänkts för att tidigare ha larmat polisen, och vid det nu aktuella tillfället
hade över polisradion anmälts att larmet gjorts av en anonym person,
som av rösten att döma var W. På polismännens fråga på brottsplatsen
förnekade W. att han kände till larmet om inbrott. Då erforderlig klarhet
i denna fråga icke kunde vinnas på platsen, medförde S. och T. L. W. till
polisstationen för förhör. — Med hänsyn till nu berörda och andra i ärendet
upplysta förhållanden kan enligt min uppfattning någon anmärkning ej
riktas mot S:s och T. L:s åtgärd.

Vad I. L. uppgivit ger vid handen, att han vid sin prövning, huruvida
den av S. och T. L. vidtagna åtgärden skulle bestå, utgått från att W. falskeligen
larmat polisen — en uppfattning som ingalunda kan betecknas som
ogrundad — och att sådant larm i och för sig utgjorde en straffbelagd
handling. Som framgått av det föregående har I. L. icke ägt att endast på
grund av misstanke om falskt larm hålla W. i förvar.

156

EXEKUTIONSVÄSENDET

22. Om handläggningen hos överexekutor av avhysningsmål, då talan
rörande hyresförhållandet samtidigt är anhängigt hos

hyresrådet

E. S. förhyrde en bostadslägenhet av ett bolag. Sedan hyrestiden gått till
ända utan att hon avflyttat och bolaget därför uppsagt henne till avflyttning,
förlängde hyresnämnden i orten efter framställning av E. S. hyresförhållandet
till den 1 oktober 1965, då detsamma skulle upphöra att gälla
utan föregående uppsägning. Den 29 september 1965 avslog hyresnämnden
eu hemställan från henne om ytterligare förlängning av hyresförhållandet.
I en till hyresrådet den 22 oktober inkommen skrift anförde hon besvär
över hyresnämndens beslut och anhöll samtidigt om inhibition därav. Genom
beslut den 29 oktober förordnade hyresrådet att för tiden till dess
hyresrådet meddelade slutligt utslag i målet hyresnämndens beslut icke
skulle lända till efterrättelse. Den 4 februari 1966 meddelades utslag i målet,
varvid hyresrådet ej fann skäl att göra ändring i hyresnämndens beslut.

Samtidigt med handläggningen hos hyresrådet handlades ett avhysningsmål
rörande samma hyresförhållande. I en till vederbörande överexekutor
den 15 oktober 1965 inkommen ansökan anhöll nämligen bolaget om avhysning
av E. S. från lägenheten. I förklaringsskrift, som inkom till överexekutor
den 27 oktober, framhöll E. S. bl. a. att hon hos hyresrådet anfört
besvär över hyresnämndens beslut, att hon därvid anhållit om inhibition av
beslutet och att hyresrådet ännu icke meddelat beslut i inhibitionsfrågan
samt hemställde att överexekutor icke skulle avgöra avhysningsmålet förrän
sådant beslut meddelats. Sedan bolaget erhållit tillfälle att yttra sig över
förklaringsskriften och den It november begärt att utslag skulle meddelas,
meddelade överexekutor samma dag utslag, varigenom E. S. förpliktades
att genast avflytta från lägenheten vid äventyr av vräkning. E. S. besvärade
sig över utslaget till vederbörande hovrätt, som förordnade att innan ändringssökandet
slutligen prövades eller hovrätten annorledes förordnade
överexekutors utslag icke finge verkställas. Sedan hyresrådet meddelat sitt
utslag, lämnade hovrätten besvären över överexekutors utslag utan bifall.

E. S. gjorde i härstädes anförda klagomål gällande att, sedan hon hos
överexekutor visat att inhibition begärts av hyresnämndens beslut, varvid
hon icke kunnat åberopa inhibitionsbeslutet, eftersom detta då ännu icke
meddelats, överexekutor varit skyldig att före utslags meddelande invänta
hyresrådets beslut i inhibitionsfrågan och övertyga sig om huruvida sådant
beslut meddelats.

Den befattningshavare, som i egenskap av överexekutor handlagt avhysningsmålet,
anförde i avgivet yttrande bl. a. att handräckningsmålens handläggning
hos överexekutor krävde medverkan från parternas sida, vilket in -

157

nebar bl. a. att, om hyresgäst icke anmälde omständighet som var ägnad att
hindra beslut om vräkning, sökandens uppgifter lades till grund för beslutet,
samt att ett efterforskande i ett fall som det förevarande av huruvida inhibition
meddelats enligt hans mening stred mot de allmänna principerna för
handräckningsmåls handläggning.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Sandström bl. a.
följande.

Såsom E. S. gjort gällande bör i ett avhysningsmål av förevarande art,
där hyresnämnden visserligen ogillat hyresgästens framställning om förlängning
av hyresförhållandet, men hyresgästen i målet visar att han hos
hyresrådet anfört besvär över hyresnämndens beslut och tillika begärt inhibition
därav, utslag i avhysningsmålet icke meddelas under den tid som
erfordras för att beslut i inhibitionsfrågan skall hinna meddelas (se Hedfeldt-Ringdén-Hamilton,
Hyresreglering och besittningsskydd tredje upplagan
sid. 116—117 och 164—165). Med det anförda är dock icke utan vidare
sagt att överexekutor har att självmant förvissa sig om huru hyresrådet
förordnat i inhibitionsfrågan.

Om ett avhysningsmål, vari visats att hos hyresrådet begärts inhibition
av hyresnämnds beslut som gått hyresgästen emot, är — bortsett från den
inverkan den framställda begäran om inhibition bör ha — färdigt för avgörande,
bör överexekutor, med hänsyn till sökandens befogade anspråk på
att snarast möjligt erhålla utslag å hyresgästens avhysning om förutsättningar
därför föreligger, icke låta målet utan åtgärd vila tills sådan tid förflutit,
att det kan antagas att hyresrådet tagit ställning i inhibitionsfrågan.
I stället bör överexekutor i en sådan situation, då man rimligen icke vet vilken
dag målet är färdigt för avgörande, vara verksam i saken antingen genom
att hänvända sig till hyresgästen och t. ex. förelägga denne att inom
viss, kort tid visa att förordnande om inhibition meddelats eller eljest yttra
sig därom vid äventyr att målet avgöres i befintligt skick eller ock genom
att direkt vända sig till hyresrådet.

Enligt min mening bör emellertid detsamma gälla i liknande mål, som
— frånsett inhibitionsfrågan — är färdigt för avgörande först någon tid efter
det att inhibition begärts hos hyresrådet och beslut i inhibitionsfrågan
kan förväntas ha meddelats. Fråga är ju endast om mål, vari hyresgästen
tidigare i målet visat att han sökt inhibition men därvid icke kunnat förete
bevis om att förordnande därom meddelats, eftersom hyresrådet då ännu
icke hunnit behandla framställningen. Det kan därför icke sägas att det här
rekommenderade förfarandet står i strid med principerna för handläggningen
av avhysningsmål. Mången gång torde det kunna vara så att hyresgästen
utgår från att han gjort vad som ankommit på honom genom att visa
att han begärt inhibition. Från några överexekutorsmyndigheter, som tillfrågats
under hand, har inhämtats att i mål, vari visats att inhibition begärts
hos hyresrådet men besked om hyresrådets beslut däröver icke ingivits,
de före målets avgörande låter efterhöra huruvida förordnande givits
om inhibition. Utrymme finnes emellertid även för den i ärendet hävdade
uppfattningen att hyresgästen har att självmant visa att hyresrådet förordnat
om inhibition (jfr ordalydelsen i 192 § utsökningslagen: och gitter han
(hyresgästen) ej visa sannolika skäl, att han ändock äger kvarsitta).

I det nu förevarande avhysningsmålet visade E. S. genom sin till över -

158

exekutor den 27 oktober 1965 inkomna klagoskrift med därtill fogade bilagor
att hon genom en den 20 oktober dagtecknad skrift till hyresrådet anfört
besvär över hyresnämndens beslut och därvid jämväl begärt inhibition
därav. Med hänsyn till det tidigare sagda borde därför enligt min mening
— oaktat överexekutors utslag efter fortsatt skriftväxling i målet meddelades
först den 11 november och sålunda å tid då det kunde antagas att
hyresrådet tagit ställning till inhibitionsyrkandet — överexekutor före utslags
meddelande ha hänvänt sig i saken till E. S. eller direkt till hyresrådet.
Att överexekutor var av annan uppfattning och utan vidare åtgärd meddelade
utslag å avhysning kan dock icke läggas honom till last såsom fel.

159

II. Redogörelse för ärenden av förvaltningsrättslig

beskaffenhet

A. Disciplinär åtgärd

1. Disciplinär åtgärd mot Iandskanslist å länsstyrelse för felaktig

handläggning av ärende angående flyttning av gravsatt aska

I en till länsstyrelsen i Kalmar län den 7 april 1965 inkommen skrift anhöll
Ruth Persson i Kalmar om tillstånd att upptaga och flytta »urnan med
stoftet» efter sin år 1937 avlidne son. Det uppgavs i ansökningen att urnan,
sedan den avlidne undergått eldbegängelse i Kalmar, gravsatts å Förlösa
kyrkogård samt att flyttningen avsågs skola ske till Kalmar skogskyrkogård.

Sedan ansökningen remitterats till kyrkorådet i Kalmar församling för
yttrande, inkom till länsstyrelsen en skrift från kyrkogårdsnämnden i Kalmar,
vari framhölls att hinder mot gravsättning av urnan ej förelåg under
vissa angivna förutsättningar.

Därefter utfärdade förste landskanslisten Gunnar Ängquist å länsstyrelsens
vägnar en den 6 maj 1965 dagtecknad resolution, enligt vilken länsstyrelsen
med stöd av begravningskungörelsen, »sedan vederbörande kyrkoråd
hörts», lämnade Ruth Persson tillstånd att »flytta stoftet efter sökandens
son» från Förlösa kyrkogård till viss gravplats å Kalmar skogskyrkogård.
Vidare uttalades i resolutionen att sökanden hade att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som lämnats i medicinalstyrelsens cirkulär den
8 juni 1964 angående flyttning av gravsatt stoft.

Sedan detta ärende genom en från kyrkoadjunkten i Åby och Förlösa
församling Erik Magnéli till JO-expeditionen inkommen skrift bragts till
min kännedom, lät jag från länsstyrelsen infordra yttrande över innehållet
i länsstyrelsens resolution.

Med anledning av vad som vid utredningen framkom anförde jag i en
den 25 november 1965 till länsstyrelsen avlåten skrivelse följande.

I 81 § första stycket begravningskungörelsen stadgas att gravsatt stoft
icke må upptagas utan tillstånd av länsstyrelsen, som i ärendet skall höra
hälsovårdsnämnden och den som förvaltar begravningsplatsen. Med stöd
av bemyndigande i detta författningsrum har medicinalstyrelsen den 8 juni
1964 utfärdat cirkulär angående flyttning av gravsatt stoft. I cirkuläret
lämnas detaljerade förhållningsregler för sådan flyttning, avseende väder -

160

leksförhållanden, närvaro av vissa myndighetsrepresentanter, skyddsbeklädnad
m. m.

Rörande flyttning av gravsatt aska stadgas i andra stycket av samma
paragraf. För sådan flyttning — därest fråga ej är om flyttning inom begravningsplats
eller mellan begravningsplatser tillhörande samma församling
eller kyrkliga samfällighet — erfordras tillstånd av länsstyrelsen,
som i ärendet skall höra den som förvaltar begravningsplatsen.

Enligt 31 § begravningskungörelsen skall sålunda — vare sig fråga är om
flyttning av gravsatt stoft eller flyttning av gravsatt aska —- länsstyrelsen
i ärende, som ankommer på dess handläggning, städse höra den myndighet
som förvaltar begravningsplatsen, dvs. den begravningsplats varifrån flyttning
skall äga rum. Att yttrande från denna myndighet föreligger utgör
uppenbarligen en väsentlig förutsättning för att tillståndsfrågan skall kunna
materiellt prövas. I det av Ängquist handlagda ärendet inhämtades
emellertid icke sådant yttrande utan i stället — onödigtvis — yttrande av
myndigheten i den ort, dit flyttningen skulle ske. Genom att likväl utfärda
tillstånd till flyttning har Ängquist av vårdslöshet åsidosatt en för ärendets
handläggning viktig föreskrift.

I nämnda ärende var fråga om flyttning — icke av gravsatt stoft — utan
av gravsatt aska. Detta framgick med all önskvärd tydlighet såväl av själva
ansökningen som av det inhämtade yttrandet. Det oaktat har Ängquist
utfärdat tillstånd, som avsåg flyttning av gravsatt stoft och som i enlighet
härmed förenades med åläggande att iakttaga föreskrifter, vilka icke kunde
eller rimligen borde tillämpas på den avsedda flyttningen. Ängquist har
härigenom i anmärkningsvärd grad åsidosatt tillbörliga krav på omsorg och
noggrannhet vid ärendets handläggning.

Utifrån Ängquists uppfattning att fråga var om flyttning av gravsatt
stoft skulle yttrande, på sätt framgår av 31 § första stycket begravningskungörelsen,
ha inhämtats även från hälsovårdsnämnden i den ort, varifrån
flyttning skulle ske. Något sådant yttrande — som i angivet fall var av väsentlig
betydelse för ärendets prövning — inhämtades emellertid icke. Denna
underlåtenhet kan visserligen icke läggas Ängquist till last som självständigt
fel i förevarande ärende, som avsåg flyttning av gravsatt aska, men
är att beakta vid bedömningen av hans förfarande i övrigt.

Det kan vidare ur formell synpunkt anmärkas bl. a. att Ängquist i den
utfärdade resolutionen icke ens riktigt angivit den myndighet, som yttrat
sig i ärendet.

Det borde icke behöva förekomma att ärende av den enkla beskaffenhet,
varom här är fråga, blir föremål för en så underhaltig handläggning som här
skett. Visserligen synes Ängquists förfarande icke ha medfört rättsförlust
eller annan olägenhet, bortsett från att Magnéli av förklarliga skäl blivit
konfunderad av resolutionens innehåll och synes ha bibragts föreställningen
att han själv — genom att lämna sitt medgivande till flyttningen — gjort

161

sig skyldig till fel, något som givetvis ej är fallet. Ur allmän synpunkt är
emellertid av vikt att tjänstemännen även i enkla ärenden iakttager elementära
handläggningskrav. Med hänsyn härtill och till det anmärkningsvärda
sätt, varpå Ängquist i förevarande fall — såsom ensam beslutande å länsstyrelsens
vägnar — åsidosatt sådana krav, synes hans förfarande ej böra
lämnas obeivrat. I betraktande av omständigheterna är åtal knappast påkallat,
utan beivran kan lämpligen ske i disciplinär ordning.

På grund av vad sålunda anförts överlämnade jag, under åberopande av
56 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen, handlingarna i ärendet till länsstyrelsen
för den åtgärd mot Ängquist som länsstyrelsen kunde finna påkallad.

Länsstyrelsen beslöt den 19 januari 1966 att med hänsyn till vad Ängquist
låtit komma sig till last med stöd av 19 § statstjänstemannalagen
meddela Ängquist varning.

Länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

6 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

162

B. Vissa ärenden som föranlett erinringar
eller andra åtgärder

1. Skall en handling, som under beredningen av ett regeringsärende
har utarbetats inom ett statsdepartement och för samråd överlämnas
till ett annat departement, anses expedierad från det förra
och inkommen till det senare och därmed betraktas som allmän

handling?

I en skrift, som kom in hit den 2 september 1966, anhöll fil. och jur. kand.
Daniel Tarschys om utredning huruvida grundlagens offentlighetsprincip
otillbörligen inskränks genom den praxis som tillämpas i statsdepartementen.
Tarschys syftade därvid på att handlingar, som utväxlats mellan statsdepartementen
under regeringsärendenas beredning, ej behandlas som allmänna
och offentliga.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Begreppet allmän handling definieras i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
som en handling, vilken antingen kommit in till en stats- eller kommunalmyndighet
eller upprättats där och vilken tillika förvaras hos myndigheten.
Svensk rätt känner inte något entydigt myndighetsbegrepp. Eu legaldefinition
har därför blivit nödvändig i 2 kap. tryckfrihetsförordningen för att
klargöra vad som skall förstås med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet
vid tillämpningen av reglerna i detta kapitel. Den erforderliga
definitionen har tagits in i 3 § nämnda kapitel. Vad gäller de högsta statsorganen
har där beträffande riksdagen angetts både riksdagen som sådan
och dess beredande organ m. fl., medan för Kungl. Majris del nämnts
”statsdepartementen, försvarets kommandoexpedition”. Vid tillämpningen
av begreppsdefinitionen är den allmänna tolkningsregel att beakta som finns
i regeringsformen § 84 och som förklarar att grundlagarna skall tillämpas
efter deras ordalydelse i varje särskilt fall.

Offentlighetskommittén har i sin diskussionspromemoria ”Offentlighet
och sekretess” av år 1964 (s. 25) anfört följande.

Enligt den nuvarande definitionen på begreppet statsmyndighet i 3 §
första stycket torde vart och ett av statsdepartementen samt försvarets
kommandoexpedition vara att anse som myndighet; möjligen utgör statsrådsberedningen
en myndighet för sig (då i det följande talas om departement
avses även statsrådsberedningen och kommandoexpeditionen). Härav
torde följa att en handling som från ett departement översändes till ett an -

163

nät därmed blir allmän handling såsom expedierad från det förra och inkommen
till det senare. En sådan ordning kan knappast anses ändamålsenlig.
Viktigare ärenden beredes i mer än ett departement; departementen fungerar
i stor utsträckning som regeringens gemensamma kansli. Att en handling
översändes från ett departement till ett annat betyder således inte alltid att
det förra departementets överväganden avslutas. Starka skäl talar för att
departementen vid tillämpningen av lagstiftningen om handlingsoffentlighet
betraktas som en enda myndighet.

Vid avgörandet av frågor om handlingsoffentlighet i regeringsärenden har
nu ifrågavarande stadgande om vad som skall förstås med statsmyndighet
alltsedan sin tillkomst tillämpats så inom Kungl. Maj:ts kansli, att statsdepartementen
under intern samverkan utåt betraktats som en enda myndighet.
Såsom offentlighetskommittén framhåller talar starka skäl för ett
sådant betraktelsesätt. Det är över huvud inte möjligt att på ett ändamålsenligt
sätt styra riket utan ett samråd mellan departementen som är skyddat
från insyn. Exempelvis måste sådant samråd utan insyn förekomma
under beredningen av statsverkspropositionen och av förslag till nya skatter.
Frågan är då om betraktelsesättet är förenligt med stadgandets ordalydelse
eller ej. Bedömningen härav bör ske mot bakgrunden av förarbetena till
stadgandet.

Inledningsvis bör då nämnas att i det förslag till tryckfrihetsförordning,
som utarbetades av kommitterade inom justitiedepartementet och framlades
i betänkande den 20 december 1912, användes ordalagen »Kungl.

Maj :ts i statsrådets och i kommandomål---beslut, protokoll och

skrivelser jämte alla andra hos dem förvarade handlingar av vad namn och
beskaffenhet de vara må». Detta förslag utgår uppenbarligen från tanken
att Kungl. Maj:t med tillhörande kansli är att uppfatta såsom en myndighet
i förhållande till allmänheten. Den lydelse av stadgandet som sedermera valdes
går emellertid tillbaka på ett formuleringsförslag i det av professor Nils
Herlitz avgivna betänkandet med förslag till ändrade bestämmelser rörande
allmänna handlingars offentlighet (SOU 1927:2). Där anförs bl. a. (s. 48):
»Förslaget upptager ej Kungl. Maj:t bland de myndigheter, vilkas handlingar
äro offentliga. Anledning därtill utgöra de formella svårigheter som
följa av att Kungl. Maj:t särskilt nämnes. Sakligt sett utsäger emellertid
förslaget detsamma som 1912 års förslag, då det särskilt omnämner de organ,
genom vilka Kungl. Maj:ts verksamhet utåt förmedlas: statsdepartementen
och kommandoexpeditionerna.» I därpå följande betänkande i
ämnet (SOU 1935:5) uttalas (s. 28) i förevarande hänseende intet annat än
att definitionen av begreppet statsmyndighet väsentligen överensstämmer
med definitionen i 1927 års lagförslag. Frågan berörs såvitt här är av intresse
ej alls vare sig i prop. 1936:140 eller prop. 1948:230 som innehåller de
förslag, på vilka det gällande stadgandet vilar.

Förarbetena kan visserligen inte anses ge en fullständigt klar bild av lagstiftarens
avsikt med den formulering som valts. Närmast till hands ligger

164

dock enligt sakens natur att anta avsikten ha varit att statsdepartementen,
då de förmedlar Kungl. Maj:ts verksamhet utåt, skall betraktas som en
enda myndighet. Ordet »statsdepartementen» skulle alltså läsas som en kollektiv
benämning på den organisation som står till Kungl. Maj:ts förfogande
för regeringsärendenas beredning och handläggning i övrigt. De använda
ordalagen kan enligt min mening icke anses oförenliga med en sådan
innebörd av stadgandet.

Otvivelaktigt ger det aktuella stadgandet utrymme för skilda tolkningar.
Vilken mening man än må ha härutinnan synes det mig dock uppenbart
att någon erinran icke kan riktas mot den inom Kungl. Maj:ts kansli hävdvunna
tolkningen, så mycket mindre som den synes väl förenlig såväl med
vad som kan antas ha varit lagstiftarens avsikt som med stadgandets ordalydelse
samt därtill leder till ett resultat vilket enligt allmän uppfattning är
materiellt tillfredsställande. Än mindre kan det då läggas någon departementst
jänsteman till last som tjänstefel att han företräder denna tolkning
och därpå grundar beslut om vägran att utlämna handlingar i ärenden, som
är under beredning inom Kungl. Maj:ts kansli.

Under hänvisning till det anförda lämnar jag därför Tarschys’ framställning
utan vidare åtgärd.

2. Generaldirektör — som av statsråd fått muntligt förhandsbesked
om att tillstånd till visst extrauppdrag kunde lämnas — har
under lång tid underlåtit att söka Kungl. Maj:ts tillstånd. Tillika
fråga om lämpligheten av att högre befattningshavare inom medicinalstyrelsen
innehar uppdrag hos försäkringsbolag och av att domare
och andra tjänstemän är ledamöter av försäkringsbolagens
nämnder för enhetlig bedömning av skadefall

I en den 21 december 1965 hit inkommen klagoskrift anförde advokaten
Gunnar Molin klagomål över att generaldirektören i medicinalstyrelsen
Artur Engel och andra till medicinalstyrelsen knutna personer hade uppdrag
hos försäkringsbolag och till försäkringsbolagen knutna organisationer.
Molin hemställde därvid att jag måtte

dels verkställa utredning angående Engels uppdrag som läkare hos Thulebolagen
och då även huruvida Engel haft Kungl. Maj:ts tillstånd till uppdraget
hos Thule ävensom huruvida Engel, som vederbort, upplyst vederbörande
i inrikesdepartementet om grannlagenheten av uppdraget samt vidtaga
i anledning av utredningen påkallade åtgärder,

dels verkställa utredning huruvida det är förenligt med uppdraget som
ledamot av medicinalstyrelsens psykiatriska nämnd att jämväl vara leda -

165

mot av försäkringsbolagens skallskadenämnd samt vidtaga i anledning av
utredningen påkallade åtgärder,

dels utreda och för allmänheten framlägga förteckning å samtliga tjänstemän
hos medicinalstyrelsen samt eljest till medicinalstyrelsen anknutna
personer vilka tillika har uppdrag hos försäkringsbolag eller hos försäkringsbolagens
organisationer,

dels slutligen vidtaga åtgärder till förhindrande av att i allmän tjänst
anställda domare, läkare eller andra anlitas av försäkringsbolagen eller deras
organisationer.

Efter remiss avgav medicinalstyrelsen yttrande i ärendet den 31 januari
1966. Samtidigt inkom yttrande från Engel, såvitt klagomålen avsåg honom.
Vid medicinalstyrelsens yttrande var fogat särskilda yttranden av medicinalrådet
Olof Osvald och överläkaren, professorn Gösta Rylander. Molin
avgav därefter påminnelser. Efter remiss inkom Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund med utlåtande.

I. Engels uppdrag som läkare hos Thule

Engel upplyste följande: Då han år 1952 erbjöds chefskapet för medicinalstyrelsen
hade han — eftersom detta skulle medföra ett betydande inkomstbortfall
— förklarat sig kunna mottaga det erbjudna förordnandet
endast under förutsättning att han fick antaga ett av Thule framställt
erbjudande om ett uppdrag såsom konsulterande läkare mot en årlig ersättning
av 10 000 kronor. Dåvarande statsrådet Hedlund lämnade, efter
att ha tagit upp saken i statsrådsberedning, beskedet att uppdraget finge
förenas med generaldirektörsämbetet. Engel tillträdde därefter uppdraget,
som han alltjämt innehar. I samband med diskussionen om de extra uppdrag,
som vissa tjänstemän vid byggnadsstyrelsen innehade, uppmanades
år 1961 medicinalstyrelsens tjänstemän att inkomma med skriftliga framställningar
att med tjänsten få förena eventuella extrauppdrag. Engel ingav
den 9 augusti 1961 sådan ansökan beträffande uppdraget hos Thule, vilken
bifölls den 16 augusti samma år. Tillståndet har därefter genom nya beslut
förlängts.

Före detta statsrådet Gunnar Hedlund har skriftligen bekräftat, att han
låtit undersöka huruvida uppdraget i Thule kunde anses olämpligt att
förena med chefskapet för medicinalstyrelsen, att så ansetts icke vara fallet,
att han föredragit ärendet inför kollegerna i regeringen och att man inom
regeringen varit ense om att tillståndet kunde lämnas.

Vid min prövning av klagomålen den 5 augusti 1966 anförde jag i denna
del följande.

Utredningen ger klart vid handen att Engel, innan han åtog sig upp -

166

draget, av dåvarande inrikesministern under år 1952 fått muntligt besked
att statsrådets ledamöter funnit att tillstånd till uppdraget kunde lämnas.
Det kan med hänsyn härtill icke läggas Engel till last såsom fel att han
innehaft ett uppdrag som skulle vara oförenligt med tjänsten såsom generaldirektör.
Klagomålen härutinnan kan alltså icke föranleda någon min
åtgärd.

Författningsenligt ålåg det emellertid Engel att söka Kungl. Majrts tillstånd
att inneha uppdraget. Engel sökte sådant tillstånd först den 9 augusti
1961, tydligen efter påstötning från departementet. Tillstånd av Kungl.
Maj:t meddelades den 16 augusti 1961. Engel har således under lång tid
innehaft uppdraget utan vederbörligt tillstånd.

Underlåtenheten att söka Kungl. Maj:ts tillstånd är — trots det lämnade
underhandsbeskedet från inrikesministern — icke att betrakta allenast
såsom en försummad formalitet. Det är nämligen att märka att beslutanderätten
konstitutionellt icke ankommer på statsrådet. Ett förhandsbesked
av det slag som här lämnats, kan aldrig och har i detta fall säkerligen icke
heller varit avsett att ersätta ett av Kungl. Maj:t i behörig ordning meddelat
beslut. Genom att åtnöja sig med förhandsbeskedet har Engel kommit
att undandraga det bakomliggande ställningstagandet riksdagens kontroll.
Ett dylikt förfarande är därjämte oförenligt med offentlighetsprincipen
såsom ägnat att betaga medborgarna möjlighet till ett fritt meningsutbyte
rörande en principiellt betydelsefull fråga. Engels underlåtenhet att iakttaga
i författning stadgad skyldighet att söka Kungl. Maj:ts tillstånd är med
hänsyn till vad nu sagts att anse såsom ett fel, som ur principiell synpunkt
framstår såsom betänkligt. Emellertid är frågan om ansvar för att Engel
innehaft uppdraget utan vederbörligt tillstånd numera förfallen på grund
av preskription utom beträffande några dagar under augusti 1961. I icke
preskriberad del låter jag dock bero vid mina nu gjorda uttalanden.

II. Principiella synpunkter på frågan om uppdrag vid sidan om tjänsten
för medicinalstyrelsens ledamöter

I klagomålen yrkade Molin, såsom i korthet nämnts, att jag måtte utreda
i vilken utsträckning till medicinalstyrelsen anknutna personer tillika hade
uppdrag inom försäkringsväsendet samt vidtaga åtgärder för att förhindra,
att i allmän tjänst anställda domare, läkare eller andra anlitas av försäkringsbolagen
eller deras organisationer. Under detta avsnitt behandlas endast
frågorna rörande medicinalstyrelsens personal, medan återstående frågor
upptages i avsnitt III.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha
bisysslor har t. o. m. december 1965 reglerats genom bestämmelserna i 7 §
statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). Enligt dessa bestämmelser
erfordrades — bortsett från vissa i 6 § angivna fall — särskilt tillstånd för

137

förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst »med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag» eller med uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål
att driva rörelse inom bl. a. försäkringsväsen eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Tillstånd meddelades av Kungl.
Maj:t eller, såvitt angick tjänstemän med lägre lönegradsnummer än 24,
av vederbörande myndighet. Under förutsättning att Kungl. Maj:t eller
vederbörande myndighet vid prövning av sådan ansökan fann innehavet
av befattningen eller uppdraget icke inverka hinderligt för utövandet av
tjänsten, fick tillstånd enligt det anförda författningsrummet beviljas.

Nu anförda regler har fr. o. in. den 1 januari 1966 ersatts av föreskrift
i 13 § statstjänstemannalagen. Enligt detta stadgande må statstjänsteman
ej åtaga sig uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till
hans oväld i tjänsteutövningen. Närmare bestämmelser härom ankommer

— frånsett vissa specialfall — på Konungen att meddela. Så har skett i 46 §
instruktionen för medicinalstyrelsen (SFS nr 778/1965), enligt vilken
tjänsteman i styrelsen icke utan tillstånd i varje särskilt fall får åtaga sig
uppdrag av kommun eller enskild i ärende, som är eller kan bli föremål för
handläggning av styrelsen. Tillstånd meddelas av Kungl. Maj:t, såvitt avser
tjänster som tillsättes av Kungl. Maj:t, och eljest av styrelsen.

Medicinalstyrelsen upplyste vidare, att utöver Engel tre tjänstemän hade
uppdrag hos försäkringsbolag, att två av dem haft Kungl. Maj:ts tillstånd
härtill samt att tillstånd enligt styrelsens bedömande icke var erforderligt
beträffande den tredje.

I Engels yttrande anfördes bland annat:

Som verkschef har jag fått rik erfarenhet av statens svårighet att väl
rekrytera högre fackmannatjänster på grund av icke konkurrenskraftiga
löner. För att kunna till styrelsen knyta högkompetenta läkare har jag
sålunda personligen fått engagera mig för att bereda dem extra inkomster,
som någorlunda kunnat utfylla gapet mellan de goda inkomsterna ute på
fältet och en medicinalrådslön (före 1/7 1965 ca 56 700 kronor, därefter
tillkom lönetillägg om 15 000 kronor). Svårigheten med detta system och
önskvärdheten av att komma från detsamma har upprepade gånger diskuterats
med vederbörande departementschef. Genom social- och civilministrarnas
medverkan kunde i mars 1964 på mitt förslag dåvarande överläkaren
vid kirurgiska kliniken i Falun docenten Stig Lindgren knytas till styrelsen
såsom medicinalråd genom kontraktsanställning. Då den kontrakterade
lönen emellertid icke ansågs få överstiga generaldirektörens dåvarande lön
måste en inkomst därutöver ordnas, vilket skedde genom anställning såsom
biträdande överläkare vid riksförsäkringsverket. Ännu vid denna tidpunkt
var således generaldirektörslönen ej ens konkurrenskraftig beträffande en
medicinalrådsbefattning. En viktig princip — kontraktsanställningsformen

— var emellertid för styrelsens del knäsatt. Det senaste utfärdade förordnandet
för ett medicinalråd — docenten Sälde 1965 — fick i avvaktan på
styrelsens omorganisation och för att bereda befattningshavaren en konkurrenskraftig
inkomst karaktären av en tf-tjänst med bibehållande av
vissa av Säldes förmåner som sjukhuschef vid Ulleråkers sjukhus. I MCAutredningen
(SOU 1965:49) framlade jag nyssnämnda rekryteringssvårigheter
och rekommenderade kontraktsanställning av de högsta fackmanna -

168

tjänsterna. Utredningen rekommenderar också denna anställningsform.
Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Vad i ärendet förekommit ger icke vid handen, att någon befattningshavare
i medicinalstyrelsen kan misstänkas för att ha utövat bisyssla utan
erforderligt tillstånd och därigenom gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten.

Ur principiella synpunkter finnes emellertid anledning att närmare behandla
frågan om önskvärdheten av att ledamöter av landets högsta medicinska
myndighet medverkar i försäkringsbolagens skaderegleringsverksamhet.
I sammanhanget vill jag hänvisa till vad jag anfört i ett tidigare
ärende rörande byggnadsstyrelsen (1963 års ämbetsberättelse s. 254—321,
särskilt s. 307—309) och i framställning till Konungen den 3 juli 1963
(1964 års ämbetsberättelse s. 479—521). I sistnämnda framställning framhöll
jag angelägenheten av att frågan om tjänstemännens rätt att inneha
bisysslor erhöll en generell reglering, varvid särskild hänsyn måste tagas till
rättsordningens krav på att förtroendet för myndigheternas objektivitet
och opartiskhet upprätthölls, och anförde bl. a. (s. 516 f):

För samhällsorganens möjligheter att fullgöra sina uppgifter och därmed
för samhällsutvecklingen i stort är det av grundläggande betydelse, att allmänheten
hyser förtroende för myndigheternas objektivitet och opartiskhet.
Som ett led i det allmännas strävan att upprätthålla sådant förtroende
har man i vårt land sedan gammalt uppställt vissa regler om jäv, regler som
syfta till att utesluta tjänstemän från handläggning av mål eller ärende,
vari deras förhållande till saken eller till den saken rör innebär fara för
partiskhet eller eljest är ägnat att rubba förtroendet för deras objektivitet.
Inom rättsskipningens område finnas generella regler härom, under det att
frågan för förvaltningens del endast i vissa särskilda fall uttryckligen reglerats.
Även på de i detta hänseende oreglerade delarna av förvaltningen
lärer emellertid grundsatserna om jäv i princip äga tillämpning, låt vara
med vissa av förhållandenas natur betingade inskränkningar.

Av dessa regler och grundsatser om jäv torde följa, att tjänstemännen
i viss utsträckning äro förhindrade att åtaga sig privata uppdrag, som falla
inom området för deras egen tjänsteutövning. Om en tjänsteman biträder
enskild i angelägenhet, som skail för prövning hänskjutas till den myndighet
där han är anställd, blir tjänstemannen som regel av jäv hindrad att i
enlighet med gällande arbetsföreskrifter deltaga i ärendets prövning. Genom
att åtaga sig dylika uppdrag kan alltså tjänstemannen själv försätta sig
i jävsställning och bli ur stånd att fullgöra vad som normalt åligger honom
i tjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt — om det sker i större utsträckning

— torde emellertid icke kunna anses förenligt med tjänstens beskaffenhet.
Även om uttrycklig föreskrift härom icke meddelats, synes följaktligen en
viss begränsning — av varierande räckvidd för olika grupper tjänstemän

— föreligga i fråga om deras möjligheter att åtaga sig privata uppdrag.

Frågan om tjänstemännens rätt att inneha bisysslor av viss särskild

beskaffenhet synes emellertid böra bedömas från en vidare synpunkt. Den
omständigheten att man mot betalning kan anlita en tjänsteman hos den
myndighet, som har att pröva ens ärende, lärer hos allmänheten lätt kunna

169

giva^ upphov till föreställningen — för detta har jag i min verksamhet
också, fatt upprepade belägg — att man härigenom kan vinna fördelar på
grund av tjänstemannens ställning och hans förmodade möjligheter att,
aven om han icke själv deltager i prövningen, indirekt påverka ärendets
utgång. Det ligger också i sakens natur, att en tjänsteman som plägar
mottaga uppdrag av visst slag. är angelägen att erhålla nya sådana uppdrag
av den som en gang hänvänt sig till honom, särskilt när det gäller uppdragsgivare
som driver mera omfattande ekonomisk verksamhet. Av sådant skäl
kan tjänstemannen, då han i andra sammanhang har att i tjänsten taga
befattning med ärenden, som röra uppdragsgivaren, vara benägen att —
lat vara helt omedvetet — förfara på sätt som bäst överensstämmer med
dennes intressen. Även om det förhåller sig så, att tjänstemannen faktiskt
icke deltager i ärendenas handläggning eller ens har möjlighet att påverka
prövningen, är det tydligt att blotta samröret mellan tjänstemannen och
uppdragsgivaren är ägnat att hos allmänheten väcka misstankar om otillbörligt
hänsynstagande.

bedan min framställning avgavs har — som medicinalstyrelsen i sitt
yttrande påpekat — en generell reglering av statstjänstemännens möjligheter
att med tjänsten förena bisyssla av beskaffenhet att kunna beröra
tjänsteutövningen införts genom 13 § statstjänstemannalagen, och i anslutning
härtill har i åtskilliga instruktioner för centrala verk införts närmare
bestämmelser om tillståndstvång. Beträffande medicinalstyrelsen har
en bestämmelse av samma innehåll som den nuvarande för övrigt gällt
sedan år 1959.

När det gäller medicinalstyrelsens tjänstemän föreligger tydligen särskild
risk för intressekollisioner, eftersom de uppdrag inom styrelsen verksamma
läkare åtager sig i allmänhet faller inom styrelsens vidsträckta verksamhetsområde
och salunda kan bli föremal för handläggning mom styrelsen.
Även om utredningen i detta ärende ger vid handen att sådana intressekollisioner
förekommit i mycket ringa utsträckning synes det mig med
hänsyn till allmänhetens förtroende för myndigheterna i hög grad önskvärt,
att medicinalstyrelsens personal och i synnerhet styrelsens ledamöter
står helt fria från såväl försäkringsbolagens verksamhet som privata intressen
på andra områden med anknytning till styrelsens ämbetsområde. Emellertid
föreligger enligt 46 § instruktionen för medicinalstyrelsen generellt
tillståndstvång för uppdrag av den art som här diskuterats, och såvitt
avser högre tjänster ligger det därför i Kungl. Majrts hand att genom tillståndspraxis
reglera utvecklingen. På Kungl. Maj:t ankommer även att
bedöma huruvida åtgärder bör vidtagas för att ifrågavarande läkare icke
av ekonomiska skäl behöver engagera sig i arbete som ej är förenligt med
deras önskvärda helt oberoende ställning. Engel har upplyst, att han i
vederbörlig ordning fäst uppmärksamheten på detta problem och att det
torde bli föremål för övervägande i samband med den omorganisation av
medicinalstyrelsen som för närvarande överväges. Någon ny framställning
från min sida kan därför icke anses påkallad.

6* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

170

III. Läkares och domares medverkan till försäkringsbolagens skadereglering
och i bolagens särskilda nämnder

I denna del anförde Molin följande:

De till Svenska Försäkringsbolagens Riksförbund anslutna försäkringsbolagen
sysselsätter ett flertal nämnder, vilka alla har det gemensamt att
ledamöterna inklusive ordföranden utses och avlönas av försäkringsbolagen
resp. deras organisationer. Nämnderna är sålunda inte några opartiska
organisationer men har ändock till uppgift att avgiva utlåtanden i tvister
mellan försäkringsbolagen och enskilda, som framställer krav mot försäkringsbolag
på grund av försäkringar, trafikskador m. m. Nämnderna avgiver
sina utlåtanden efter framställning av försäkringsbolag samt uteslutande på
material, som framlägges av försäkringsbolagen, och bolagens motpart
beredes inte tillfälle att inför nämnden framlägga någon bevisning eller elj est
framföra sina synpunkter. Bolaget hänskjuter för övrigt i allmänhet tvisten
till nämnden på ett så tidigt stadium, att motparten inte varit i tillfälle att
framskaffa fullständig utredning. Trots att nämndens utlåtanden sålunda
tillkommer i strid med elementära principer för handläggning av rättstvister
utgör de, då de går emot bolagets motpart, vilket i allmänhet synes
vara fallet, ett mycket värdefullt stöd för bolaget. Försäkringsbolagen har
nämligen till ledamöter i nämnderna utsett domare och andra ämbetsmän
i framstående ställning för att därmed ge extra tyngd åt nämndutlåtandena,
som sålunda är ägnade att avhålla den ersättningssökande från att vidhålla
sina krav samt i andra hand att utgöra ett argument i bolagens processer.
Det är alldeles särskilt otillfredsställande att nämnderna, sammansatta uteslutande
utav av försäkringsbolagen utsedda och avlönade personer, t. o. m.
anlitas av domstolarna för yttrande i rättegångar mot försäkringsbolag.

Molin gjorde vidare gällande, att förefintligheten av ett av läkare i framskjuten
allmän tjänst på försäkringsbolags hemställan avgivet utlåtande
medförde svårigheter för en ersättningssökande att få annan läkare att åtaga
sig en medicinsk utredning, som skulle kunna medföra motsatsförhållande
till den framstående kollegan.

I medicinalstyrelsens yttrande anfördes i denna del:

Vad till sist angår Molins yrkande, att läkare m. fl. i allmän tjänst generellt
skulle förmenas att mottaga uppdrag för försäkringsbolag och deras
organisationer, får medicinalstyrelsen hemställa, att det icke vinner beaktande.
Några andra hinder för sådana engagemang än som följer av
gällande författningsreglering är enligt styrelsens mening icke påkallade och
bör ej uppställas. Molins farhågor beträffande svårigheterna för en försäkringstagare
att få utlåtande av annan läkare anser styrelsen vara väsentligt
överdrivna och torde i varje fall ej vara grundade på läkarnas obenägenhet
att komma i motsatsförhållande till framstående kolleger.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde:

Vid mitten av 1930-talet verkställdes på försäkringsinspektionens initiativ
en undersökning rörande trafikförsäkringsanstaltemas skadereglering. Den
av inspektionen särskilt förordnade granskningsmannen avgav redogörelse
för sin undersökning den 17 april 1935. Försäkringsinspektionen konstate -

171

rade pa grund av undersökningen att skaderegleringen led viss brist pa
enhetlighet. Härutöver förekom hos ett mindre antal bolag brister i skaderegleringen,
som grundade sig på bristfällig förtrogenhet med dessa frågor
och oriktig inställning till vissa ledande principer på området. Till motverkande
av dessa brister beslöts bildandet av Trafikförsäkringsanstalternas
nämnd, vars förefintlighet blev och fortfarande är koncessionsvillkor för
de försäkringsbolag som driver trafikförsäkring. Denna nämnds reglemente
är fastställt av Kungi. Maj:t, som jämväl utser nämndens ordförande.

Efter mönster av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd bildades år 1947
Ansvarighetsförsäkringens Personskadenäinnd, som inom den vanliga ansvarighetsförsäkringens
område har att fylla i princip samma funktioner
som Trafikförsäkringsanstalternas nämnd inom trafikförsäkringen. Med
samma syften för ögonen, enhetlighet och rättvis skadereglering, har ytterligare
nämnder bildats, omnämnda i Molins skrivelse den 20 december 1965.
(Här avses Skadeförsäkringarnas villkorsnämnd, Sjuk- och olycksfallsförsäkringsnämnden
och Försäkringsbolagens skallskadenämnd.) Liksom ifråga
om Trafikförsäkringsanstalternas nämnd har stor vikt härvid fästs vid
möjligheten att till nämnderna knyta juridisk eller medicinsk expertis,
beroende på nämndernas verksamhetsfält.

Avsikten med nämnderna har varit att i skaderegleringsarbetet infoga
en kontinuerlig följsamhet till domstolspraxis resp. medicinska erfarenheter
så att försäkringsbolagens ersättningserbjudanden — utan att behöva i
varje enskilt fall prövas av domstol — skall stå i överensstämmelse med
gällande rätt. Dessa syften har ansetts bäst kunna uppfyllas genom att
nämnderna till sig kunnat knyta domare med kunskaper om domstolarnas
praxis eller läkare med en vid erfarenhet av t. ex. de invaliditetstillstånd,
vilka nämnderna har att bedöma. Det må i detta sammanhang framhållas
att såväl 1958 års försäkringssakkunniga (SOU 1960:11) som föredragande
departementschefen i Ivungl. Maj:ts proposition nr 171/1961 angående
ändring i lagen om försäkringsrörelse gjort uttalanden av innebörd att dylika
specialister får anses självskrivna i nämnder av nu ifrågavarande slag.

Det är visserligen så att försäkringstagare eller skadelidande icke själva
kan vända sig till någon av nämnderna för erhållande av utlåtande. Detta
förhållande beror på att nämnderna inrättats som rådgivande organ åt
försäkringsbolagen. Detta arrangemang medför emellertid i praktiken icke
några nackdelar för försäkringstagare och skadelidande. Nämnderna måste
nämligen till sitt förfogande ha allt relevant material i ett ärende, däri
inbegripet den skadelidandes synpunkter och yrkanden ävensom den utredning
som den skadelidande kan ha verkställt. Utan detta material skulle
nämnderna icke rätt kunna fullfölja syftet med sin verksamhet, nämligen att
pröva hur en domstol skulle ställa sig till det aktuella fallet.

Vidare må framhållas att i fråga om vissa nämnder, såsom Trafikförsäkringsanstalternas
nämnd och Ansvarighetsförsäkringens Personskadenäinnd,
försäkringsbolagen är skyldiga att hänskjuta ärenden av betydelsefullare
slag till prövning oavsett om delade meningar råder om ersättningens storlek.
I andra fall, såsom ifråga om Skadeförsäkringens Villkorsnämnd, är
försäkringsbolagen skyldiga att dit hänskjuta ärenden för prövning, såvida
tvist uppkommer rörande tolkningen av försäkringsvillkor.

Vad nu sagts rörande domares och läkares funktioner i bolagens nämnder
gäller i princip även de läkare, som är knutna till skilda försäkringsbolag
som förtroendeläkare. Försäkringsbolagen måste oundgängligen ha tillgång

172

till medicinsk expertis såväl vid riskprövning som skadereglering. Denna
expertis måste för att rätt kunna fylla sin funktion ha vid erfarenhet och
fortlöpande kontakt med olika medicinska områden.

På grund av försäkringsverksamhetens karaktär återfinnes nu ifrågavarande
sakkunskap i stor utsträckning inom ämbetsmannakåren, vare
sig det är fråga om jurister eller om läkare. Därest hinder upprestes för försäkringsbolagen
att anlita dylik sakkunskap, skulle det innebära klara
nackdelar för de skadelidande, eftersom det därigenom skulle uppkomma
fara för bristande enhetlighet och bristande kontakt med de områden som
är grundläggande för skaderegleringen.

Såsom ett av de mera framträdande skälen för sitt yrkande om förhindrande
av att försäkringsbolagen anlitar ämbetsmän till sakkunniguppdrag
har Molin framfört det påståendet att förekomsten av aktade personers
namn på utlåtanden från försäkringsbolagen eller deras nämnder skulle påverka
andra ämbetsmän i deras ställningstaganden. Detta påstående innebär
en anmärkningsvärd underskattning av den svenska ämbetsmannakåren
och dess frihet. Det må räcka att mot detta påstående erinra om alla
de fall där ledamöter av en domstol, och icke sällan den yngste ledamoten,
förklarar sig skiljaktig från majoritetens mening.

Sammanfattningsvis får riksförbundet framhålla att försäkringsbolagens
skadereglerings verksamhet senast granskats av 1958 års försäkringssakkunniga
i huvudsak utan anmärkning och att härtill bidragit förekomsten av
särskilda sakkunniga inom bolagen och deras nämnder. Ett förhindrande av
möjligheterna för försäkringsbolagen att anlita dylik sakkunskap skulle
vara till klar nackdel ej blott för de skadelidande utan även för försäkringsbolagens
kunder, d. v. s. i princip för hela samhället. Riksförbundet får
därför hemställa att Molins ifrågavarande framställning lämnas utan åtgärd.

Att läkare, domare och andra tjänstemän engageras för uppdrag inom
försäkringsområdet kan väcka betänkligheter på grund av möjliga kollisioner
med vederbörandes uppgifter i tjänsten. Detta problem har för medicinalstyrelsens
del redan behandlats under avsnitt II ovan. Även i andra
fall kan givetvis 13 § statstjänstemannalagen eller särskilda instruktionsbestämmelser
vara oförenliga med engagemang av ifrågavarande slag. Vad
som upplysts i detta ärende ger emellertid icke fog för antagande, att något
ingripande från min sida på denna grund skulle vara påkallat mot någon
tjänsteman.

Molin har gjort gällande, att uppdrag inom försäkringsbolagen och speciellt
hos de till riksförbundet knutna nämnderna skulle vara olämpligt av
två andra skäl. Dels skulle förekomsten av högt uppsatta tjänstemän i
nämnderna minska en försäkringstagares möjligheter att mot nämndens
utlåtande kunna göra sitt yrkande gällande gentemot försäkringsbolaget,
förhandlingsvis eller inför domstol. Dels skulle enligt Molins mening nämndernas
egenskap av försäkringsbolagens organ vara så principiellt betänklig,
att ämbetsmän icke bör deltaga i nämndernas arbete.

Den första av de angivna invändningarna kan jag icke finna bärande.

173

Det är en i svensk förvaltning och rättsskipning grundläggande princip, att
varje beslut skall grundas på vederbörande tjänstemans egen på relevant
underlag motiverade och under ämbetsansvar utformade mening. Om en
tjänsteman låter sitt beslut påverkas av det förhållandet, att eu viss utgång
förordats av exempelvis en högre ämbetsman, är detta alltså klart felaktigt.
Undfallenhet för auktoriteter är emellertid icke något som är utmärkande
för den svenska tjänstemannakåren. Vad Molin i detta hänseende anfört
påkallar enligt min mening icke några särskilda åtgärder.

Molins anmärkningar mot de ifrågavarande nämndernas tillsättning och
arbetsformer synes till väsentlig del vara grundade på uppfattningen att
nämnderna — eftersom de tillsatts helt eller till större delen av försäkringsbolagen
— måste representera intressen, som strider mot försäkringstagarnas.
Avsikten med nämnderna är dock att främja en enhetlig bedömning av
vissa grupper av försäkringsfall, vilket måste anses vara ett för försäkringsgivare
och försäkringstagare gemensamt intresse. Det är självfallet att delade
meningar kan råda om ändamålsenligheten ur försäkringstagarnas synpunkt
av vad nu gäller beträffande nämndernas sammansättning och arbetsformer
och om försäkringstagarnas intressen med nu rådande ordning
behörigen tillvaratages. Nämnderna står emellertid icke under JO:s tillsyn.
Jag kan därför icke verkställa någon utredning rörande nämndernas arbetsformer.
På grund härav och då vad i detta ärende upplysts icke ger vid
handen, att nämndernas verksamhet skulle vara sådan, att betänkligheter
mot tjänstemäns medverkan i dem för den skull föreligger, finner jag Molins
framställning i denna del icke kunna föranleda vidare åtgärd från min
sida.

3. Bristfällig handläggning hos skolöverstyrelsen och andra skolorgan
av ärenden rörande förvisning av elev. Hemställan till skolöverstyrelsen
att utfärda anvisningar rörande handläggningen av

sådana ärenden

I pressen förekom under slutet av april och i början av maj 1965 vissa
artiklar, däri kritik riktades mot Bröderna Påhlmans Handelsinstitut, avseende
bl. a. ett av lärarkollegiet fattat beslut om förvisning av en elev.
Sedan skolnämnden för Stockholms stad och län i ett till skolöverstyrelsen
avgivet yttrande framfört vissa anmärkningar mot institutets handläggningav
förvisningsärendet, beslöt överstyrelsen den 10 maj 1965 anmoda styrelsen
för institutet att inom viss tid handlägga ärendet enligt skolstadgans
bestämmelser. Beslutet publicerades i pressen den 11 maj 1965.

I en sistnämnda dag hit inkommen skrift anförde rektorn vid institutet,
advokaten Ragnar Påhlman, klagomål mot överstyrelsen och skolnämnden

174

med anledning av myndigheternas befattning med det i pressen omskrivna
förvisningsärendet ävensom med ett annat sådant ärende. Vidare framfördes
klagomål mot överstyrelsen och mot förutvarande överstyrelsen för yrkesutbildning
i ett flertal andra hänseenden.

Med anledning av klagomålen avgav överstyrelsen och skolnämnden infordrade
yttranden, varefter klaganden inkom med påminnelser.

I. Ärendet angående förvisning av eleven Åke H., född den 16 juli 194-1 •

Av handlingarna framgår bl. a. följande.

Höstterminen 1964 påbörjade H. — som då alltså var 23 år gammal —
en tvåårig handelskurs vid institutet. Vid kollegium den 14 oktober 1964
tilldelades H. varning på grund av stor obestyrkt frånvaro från lektioner
(enligt uppgift av klassläraren 44 timmars frånvaro med avsevärd spridning,
därav 27 timmars obestyrkt frånvaro och i övrigt frånvaro av »dubiös
giltighet»). Dagen efter kollegiet, den 15 oktober, anträffades H. av en lärare
med en brinnande cigarrett i handen inom institutets lokaler, några meter
innanför ingången. Enligt Påhlman erkände H. att han brutit mot gällande
rökningsförbud och erinrades om att sådan förseelse medförde nedsatt uppförandebetyg.
Vid kollegium den 14 december 1964 konstaterades av klassläraren
att H. efter varningen i oktober varit frånvarande ytterligare 43
timmar, av vilka 38 timmar utgjorde »styrkt» frånvaro och 5 timmar
obestyrkt. Enligt protokollet från sammanträdet beslöt lärarkollegiet tilldela
H. dels betyget B i ordning på grund av frånvarofrekvensen, dels betyget
B i uppförande på grund av förseelsen mot rökningsförbudet. I protokollet
antecknades därefter: »I och med detta var H. relegerad.» — Enligt
uppgift av rektor mottog H. vid terminsavslutningen den 21 december 1964
skriftligt meddelande om förvisningen och avstängdes från undervisningen
från och med vårterminen, som började den 11 januari 1965.

Här skall inskjutas, att de av styrelsen för institutet antagna ordningsreglerna
innehåller ett stadgande av följande lydelse: »Elev, som tilldelats
tre anmärkningar av sådan allvarsgrad att de var för sig föranleder varning
resp. nedsatt betyg i ordning eller uppförande, skiljes från skolan.»

I skrivelse den 16 januari 1965 till överstyrelsen framhöll H. — under
bestridande bl. a. att han gjort sig skyldig till rökningsförseelsen — att han
fann det orimligt att bli avstängd på anförda grunder. Vid ett samtal som
H:s fader haft med rektor hade denne vägrat att inkalla nytt kollegium
för sakens omprövning. H. hemställde att, även om överstyrelsen inte kunde
hjälpa honom att återupptaga studierna, prövning måtte ske om beslutet
var befogat.

Med anledning av denna skrivelse avgav Påhlman yttrande den 26 januari
1965, däri bl. a. framhölls att lärarkollegiets beslut att skilja II. från institutet
var — även bortsett från rökningsförseelsen — motiverat på grund
av H:s frånvaro från undervisningen.

175

Vid sammanträde den 29 januari 1965 med styrelsen för institutet anmälde
Påhlman att H. ådragit sig tre allvarliga varningar och förvisats »i enlighet
med bestämmelserna» ävensom vad därefter förekommit i saken. Enligt
protokollet lämnade styrelsen Påhlmans anmälan utan erinran.

Den 1 mars 1965 remitterade överstyrelsen ärendet till H., som yttrade
sig den 21 i samma månad. I anslutning härtill inkom även H:s fader med
en skrift.

Den 7 april 1965 remitterades därefter ärendet till skolnämnden för Stockholms
stad och län, som avgav yttrande den 30 i samma månad. I yttrandet,
som var undertecknat av länsskolinspektören S. Orrgård, framhölls dels att
utredningen rörande rökningsförseelsen syntes ha varit otillfredsställande,
dels att lämpligheten att låta tre anmärkningar schablonmässigt medföra
förvisning kunde starkt ifrågasättas.

I en den 10 maj 1965 dagtecknad skrivelse anmodade därefter överstyrelsen,
med överlämnande av handlingarna i ärendet, institutets styrelse
att senast den 19 i samma månad handlägga ärendet enligt skolstadgans
bestämmelser.

Till svar härå avlät institutet genom Påhlman en skrivelse den 12 maj
1965, däri framhölls att alla formalia enligt skolstadgan syntes vara uppfyllda.
Vidare framhölls bl. a. att H., om han så önskade, kunde få återupptaga
studierna till hösten.

Den 17 maj 1965 överlämnade överstyrelsen handlingarna till skolnämnden
för vederbörlig handläggning.

I utslag den 16 augusti 1965 konstaterade skolnämnden — som upptog
H:s skrivelse den 16 januari 1965 som besvär över kollegiets förvisningsbeslut
— att förvisning av elev jämligt 21 kap. 18 § skolstadgan skulle meddelas
av skolstyrelsen, men att styrelsen för institutet icke beslutat om H:s
förvisning. Då lärarkollegium vid yrkesskola saknade befogenhet att förvisa
elev, fann skolnämnden att förvisningsbeslutet icke tillkommit i laga ordning,
i följd varav detsamma undanröjdes.

Rörande detta förvisningsärende aktualiseras genom klagomålen följande
spörsmål.

Handläggningen av själva förvisningsjrågan

Påhlman har anmärkt att obehörigt dröjsmål förekommit i fråga om
överstyrelsens handläggning av H:s skrift den 16 januari 1965, vari anhölls
om prövning huruvida förvisningsbeslutet var befogat. Enligt Påhlmans
mening borde ärende av detta slag handläggas omgående, om den som klagade
skulle ha någon möjlighet att återupptaga sina studier. Genom överstyrelsens
dröjsmål hade H. berövats sådan möjlighet.

Överstyrelsen har i sitt yttrande vitsordat att visst dröjsmål förekommit
med remissbehandlingen av H:s skrift, vilket bl. a. berott på stor arbetsbelastning.
Under framhållande att ärende om förvisning bör prövas utan

176

dröjsmål har överstyrelsen vidare framhållit, att den numera kommit till
uppfattningen att det skulle ha varit mera ändamålsenligt om överstyrelsen
omgående till skolnämnden för handläggning såsom besvärsärende överlämnat
H:s skrift.

Vid ärendets prövning anförde jag i denna del följande.

Såsom villkor för statsbidrag till yrkesskola gäller bl. a. att skolan är
anordnad enligt bestämmelserna i skolstadgan, som är avsedd att äga tilllämpning
jämväl å enskilda yrkesskolor (se 20 kap. 2 §). Bröderna Påhlmans
Handelsinstitut åtnjuter statsbidrag. Institutet har följaktligen varit
skyldigt att vid handläggningen av förvisningsärendena iakttaga skolstadgans
bestämmelser i hithörande hänseende.

Överstyrelsens förfarande i denna del är att bedöma mot bakgrunden av
förvisningsfrågans behandling hos institutet. Vad härutinnan och i övrigt
förekommit med avseende å förvisningsfrågans handläggning och prövning
hos skolorganen ger anledning att upptaga berörda spörsmål i dess helhet
till granskning ur rättsliga synpunkter.

Rörande åtgärder för tillrättaförande av elev vid yrkesskola — vartill
institutet är att hänföra — lämnas föreskrifter i 21 kap. 17—19 §§ skolstadgan.
Av 17 § följer att — om elev gjort sig skyldig till upprepade förseelser
eller fortsatt olämpligt uppträdande eller till allvarligare förseelse
— rektor skall tillsammans med elevens lärare och föräldrar söka utreda
orsaken till beteendet. Med ledning av vad som framkommit vid utredningen
skall rektor söka vinna rättelse genom individuellt avpassade åtgärder,
därvid rektor äger tilldela eleven varning.

Vinnes ej syftet med sådana åtgärder eller kan elevs uppförande antagas
inverka skadligt på andra elever eller är eljest särskilda skäl därtill, må
eleven jämlikt 18 § avstängas från undervisningen helt eller delvis högst
två veckor eller ock förvisas från skolan för viss tid. I samma paragraf
stadgas att beslut om avstängning meddelas av rektor efter hörande av
kollegiet och att beslut om förvisning meddelas av skolstyrelsen. Vidare
stadgas att, innan avstängning eller förvisning beslutas, tillfälle att yttra
sig skall beredas eleven. Har eleven icke fyllt 21 år, skall samråd äga rum
med barnavårdsnämnden och tillfälle att yttra sig beredas elevens föräldrar.

Jämlikt 29 kap. 3 § skolstadgan må besvär över beslut av styrelse för
yrkesskola föras hos länsskolnämnden. Sådana besvär skall jämlikt 5 § i
samma kapitel ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor
från det klaganden fick del av beslutet.

Av bestämmelserna i skolstadgan framgår sålunda — och detta ligger
för övrigt i sakens natur — att beslut om förvisning skall föregås av omsorgsfull
utredning och prövning av omständigheterna i det särskilda

177

fallet. Med dessa bestämmelser är därför icke förenligt att låta visst antal
varningar eller nedsättningar av betyg i ordning eller uppförande helt
generellt — och sålunda oavsett omständigheterna i övrigt — medföra
förvisning. En annan sak är, att det måhända kan vara en ändamålsenlig
ordning att som allmän princip tillämpa en dylik metod för att utsovra
fall, som bör hänskjutas till styrelsen för att — i enlighet med givna föreskrifter
— upptagas till närmare handläggning och prövning ur förvisningssynpunkt.

Den i institutets ordningsregler intagna föreskriften om att tre varningar
eller betygssänkningar medför förvisning står följaktligen — med den utformning
föreskriften erhållit — i strid mot skolstadgans bestämmelser.
Föreskriften bör därför utgå.

I detta sammanhang må erinras att föreskriften att tillfälle skall beredas
eleven att yttra sig tillkommit ur rättssäkerhetssynpunkt, främst för att
säkerställa en allsidig utredning. Denna synpunkt kan i ett förvisningsärende
icke anses tillgodosedd endast genom att t. ex. rektor håller förhör
med eleven rörande vad som anmärkts mot denne. Att rektor håller förhör
med olika av saken berörda personer framstår normalt som en första
utredningsfas i ärendet, därvid erhållna utsagor givetvis bör upptecknas.
Om frågan om elevens förvisning därefter hänskjutes till skolstyrelsen, har
denna att tillse — eventuellt efter erforderlig kompletterande utredning —
att tillfälle beredes eleven att yttra sig över det förebragta materialet. Det
är ur nyss anförda synpunkt av fundamental betydelse, att eleven verkligen
får klart för sig att fråga om hans förvisning upptagits till prövning
och vad som därutinnan läggs honom till last. Eleven bör följaktligen i
lämplig ordning få ta del av utredningsmaterialet och lämnas viss tid att
till skolstyrelsen yttra sig däröver. Med hänsyn till förvisningsåtgärdens
allvarliga innebörd bör enligt min mening, på sätt jämlikt 23 § allmänna
verksstadgan gäller i fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman,
sådant yttrande kunna avgivas antingen skriftligen eller, om eleven det
påfordrar eller så prövas lämpligt, vid muntligt förhör inför styrelsen.
Härom bör han också underrättas. Vad nu sagts äger givetvis motsvarande
tillämpning på föräldrars rätt att yttra sig i förvisningsärende.

Som förut framhållits kan — då elev gjort sig skyldig till förseelse eller
olämpligt uppförande — flera alternativa disciplinpåföljder ifrågakomma,
av vilka förvisning är den allvarligaste. Frågan om vilken påföljd som i
ett visst fall bäst tjänar syftet med disciplinbestämmelserna kan naturligtvis
ibland bli föremål för olika meningar. Tveksamhet kan i sådana ärenden
yppas även i andra hänseenden, t. ex. med avseende å bevisfrågor. Om
eleven eller hans föräldrar anser att ett av skolstyrelse meddelat förvisningsbeslut
är ogrundat eller eljest oriktigt, har de också rätt att genom
besvär få beslutet prövat av högre instans. För att oklarhet härutinnan
icke skall råda bör — med hänsyn särskilt till förvisningsåtgärdens ingri -

178

pande natur — underrättelse om denna rätt lämnas eleven eller föräldrarna.
Förvisnings beslut bör därför alltid skriftligen delgivas tillika med
behörig besvärshänvisning.

I fråga om förvisningsbesluts verkställbarhet är att märka, att enligt
svensk rätt beslut om disciplinstraff, i analogi med vad som gäller beträffande
brottmålsdomar, principiellt inte träder i verkställighet förrän de
vunnit laga kraft. Undantag från denna princip kräver följaktligen uttryckligt
författningsstöd. I olika författningar har också dylika undantagsbestämmelser
införts, enligt vilka viss beslutad påföljd omedelbart —
och sålunda utan hinder av besvär — går i verkställighet eller befogenhet
att förordna därom tillagts myndighet.

Såvitt angår beslut om förvisning av elev vid yrkesskola innehöll 1955
års yrkesskolestadga uttrycklig föreskrift att eleven, från den dag beslutet
meddelats, icke fick vistas vid skolan. Motsvarande föreskrift förekom
också i 1933 års läroverksstadga. Nu gällande skolstadga innehåller emellertid
icke någon dylik undantagsbestämmelse beträffande beslut om förvisning
av elev vid yrkesskola liksom ej heller i fråga om elev vid grundskolan.
Däremot är — fortfarande — så fallet när det gäller förvisning av
elev vid gymnasium. Sålunda stadgas i 12 kap. 26 § skolstadgan att i samband
med beslut om förvisning av sådan elev får föreskrivas, att eleven i
avbidan på att beslutet vinner laga kraft ej må deltaga i skolarbetet.
Sistnämnda bestämmelse saknar alltså motsvarighet i skolstadgans övriga
föreskrifter om förvisning (6 kap. 30 § och 21 kap. 18 §).

Av vad nu anförts framgår, att beslut om förvisning av elev vid yrkesskola
enligt nu gällande lagstiftning icke kan verkställas förrän beslutet
vunnit laga kraft. En elev, som förvisas av skolstyrelse, äger följaktligen

— om han så önskar — fortfarande deltaga i undervisningen till dess beslutet
vunnit laga kraft eller efter besvär blivit ståndande. En motsatt ordning
skulle också, såsom princip betraktad, i väsentlig grad begränsa betydelsen
av det rättsskydd som besvärsrätten är avsedd att innebära.
Härmed bär jag självfallet icke tagit ställning till frågan om behovet att
beträffande yrkesskoleelev stadga möjlighet att i speciella förvisningsfall

— på sätt gäller i fråga om elev vid gymnasium — besluta om interimistisk
avstängning, en fråga som jag i detta sammanhang saknar anledningingå
på. Härutöver vill jag tillägga, att den rektor tillerkända befogenheten
att högst två veckor avstänga elev självfallet icke får begagnas i syfte att
antecipera verkställigheten av meddelat förvisningsbeslut. Sådan avstängning
är en självständig alternativ disciplinpåföljd, som därför icke kan —
sedan den allvarligaste påföljden i form av förvisning beslutats — tilläggas
som ytterligare bestraffning.

I anslutning till vad nu sagts om besvärsrätt och verkställbarhet beträffande
förvisningsbeslut vill jag understryka, att — då besvär anförs
över sådant beslut — handläggningen av besvärsärendet måste ske med

179

största skyndsamhet. Detta är ett angeläget intresse inte bara för eleven
utan också — med hänsyn till vikten av att ett befogat förvisningsbeslut
snarast möjligt kan gå i verkställighet — ur skolans egen synpunkt. Ärende
av detta slag bör därför behandlas med förtur och sålunda upptagas före
alla andra mindre brådskande göromål. I betraktande av det begränsade
antalet besvär över förvisningsbeslut som torde förekomma samt ärendenas
i allmänhet mindre omfattande och komplicerade beskaffenhet lär inte
heller hinder möta för även eljest arbetstyngda myndigheter att genomföra
skyndsam handläggning. Enligt min mening bör handläggningstiden
som regel icke behöva sträckas utöver en eller annan vecka.

Betraktar man härefter behandlingen hos institutet av den nu aktuella
förvisningsfrågan beträffande H., framgår av protokollet från lärarkollegiets
sammanträde den 14 december 1964, att kollegiet dels beslöt att H.
— som tidigare erhållit varning på grund av frånvaro — skulle tilldelas
nedsatt betyg i ordning på grund av fortsatt frånvaro, dels beslöt om nedsatt
betyg jämväl i uppförande på grund av åberopad förseelse mot rökningsförbud.
Vid angivna förhållanden ansågs, enligt vad handlingarna utvisar,
att förvisning var en given följd av förut omnämnda föreskrift i
ordningsreglerna och att frågan därom följaktligen icke påkallade ställningstagande
utöver ett konstaterande av föreskriftens konsekvens i det
föreliggande fallet. Någon samlad materiell prövning av förvisningsfrågan
ägde följaktligen icke rum hos lärarkollegiet — som ej självt har behörighet
att besluta om förvisning — och ej heller bereddes H. föreskriven möjlighet
att yttra sig. Än mindre skedde någon sådan prövning eller eljest
något ställningstagande i saken av den enda instans vid institutet som
ägde besluta om förvisning, nämligen institutets styrelse.

Med hänsyn till de uppenbara fel, som sålunda förekommit med avseende
å kollegiets konstaterande att H. var förvisad, är tydligt att detta konstaterande
icke innefattade något rättsligt giltigt beslut om förvisning (jfr
Håkan Strömberg: När är förvaltningsakt en nullitet? Förvaltningsrättslig
Tidskrift 1955 s. 112 o. f.). På denna bedömning kan uppenbarligen
icke inverka att institutets styrelse i efterhand, sedan H. begärt överstyrelsens
prövning av förvisningsfrågan, förklarade sig lämna utan erinran
en anmälan av Påhlman om vad som förekommit mot H. och att denne
förvisats »i enlighet med bestämmelserna».

Då något giltigt beslut om H:s förvisning sålunda icke förelåg, hade det
ankommit på överstyrelsen — som enligt sin instruktion har inseende över
verksamheten vid skolorna — att snarast möjligt efter erhållen kännedom
därom vidtaga erforderliga åtgärder. Sådan kännedom erhöll överstyrelsen
—• sedan H. hos styrelsen begärt prövning av förvisningsfrågan — genom
Påhlmans yttrande den 26 januari 1965, vid vilket fogats handlingarna i
saken. Även vid en flyktig genomläsning av dessa handlingar borde ha
fallit i ögonen, att förvisningsfrågan icke handlagts enligt skolstadgans

180

bestämmelser, framför allt att något beslut icke ens meddelats av behörig
instans. Överstyrelsen hade då, i slutet av januari 1965, genast bort påpeka
förhållandet för institutet i syfte att få förvisningsfrågan handlagd
och prövad i behörig ordning. Samtidigt hade anstalt bort vidtagas för
att underrätta H. — som tydligen önskat fortsätta studierna — att hinder
däremot ej förelåg och att så kunde ske i avbidan på utgången av besvär
över ett eventuellt förvisningsbeslut av skolstyrelsen.

I stället för att så förfara lät överstyrelsen H:s skrift bli föremål för en
utdragen remissbehandling, som i betraktande av ärendets brådskande
natur och av att fråga var om ett uppenbart ogiltigt beslut måste betecknas
som helt omotiverad. Först den 10 maj — eller 3% månader senare
än som bort ske — kunde sålunda överstyrelsen konstatera att förvisningsfrågan
icke handlagts enligt gällande bestämmelser. Den hänvändelse
härom, som avläts till institutet, skedde följaktligen långt fram på vårterminen,
då rättelse av det skedda saknade all praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda finner jag att det ärende som hos överstyrelsen
anhängiggjordes genom H:s skrift icke ägnats den handläggning som
ärendets beskaffenhet och förhållandena i övrigt påkallat. De försummelser
som härutinnan förekommit från vederbörande tjänstemäns sida har
tydligen väsentligen haft sin grund i bristande insikter om förvisningsbestämmelserna.
Med hänsyn till överstyrelsens ställning och förvisningsärendens
vikt för enskilda — som med förtroende bör kunna vända sig till
överstyrelsen i sådana frågor — framstår berörda förhållande som i höggrad
anmärkningsvärt.

Jag vill för övrigt påpeka — med anledning av överstyrelsens yttrande
att det skulle ha varit mera ändamålsenligt att omgående överlämna H:s
skrift till skolnämnden för handläggning som besvär — att besvärstiden
gått till ända då skriften inkom till överstyrelsen. Följaktligen hade, om
nu förvaltningsbesvär överhuvudtaget kan anföras över beslut av lärarkollegium
vid yrkesskola, besvären i vart fall icke författningsenligt kunnat
upptagas till prövning. Inte ens om H:s talan betraktats som s. k. nullitetsbesvär,
hade ett överlämnande till skolnämnden varit ändamålsenligt; ett
konstaterande i sådan ordning av att något rättsligt giltigt förvisningsbeslut
ej förelåg var i detta fall icke nödvändigt. Remiss i sådant syfte
innebar därför onödig omgång.

Den omständigheten att överstyrelsen — efter långt dröjsmål — först
vidtog den riktiga åtgärden att anmoda institutet ompröva ärendet enligt
gällande regler för att sedan, utan att något av relevans inträffat, frånfalla
denna ståndpunkt och i stället överlämna handlingarna till skolnämnden
för besvärsprövning synes mig ytterligare belysa den bristande kännedom
om gällande rätt som utmärkt ärendets handläggning hos överstyrelsen.
I anslutning härtill vill jag också för fullständighetens skull erinra
om det dröjsmål som förelupit även vid skolnämndens handläggning och

181

— i enlighet med det nyss sagda — den formellt oriktiga åtgärden av
nämnden att behandla ärendet såsom avseende förvaltningsbesvär. Vad
sålunda förekommit hos skolnämnden har emellertid i förevarande fall
saknat praktisk betydelse.

Vid min prövning av de försummelser, som enligt det förut anförda ligger
tjänstemän hos överstyrelsen till last, har jag icke kunnat underlåta
beakta att — om förvisningsfrågan i behörig ordning prövats av styrelsen
för institutet — det synes ligga närmast till hands antaga, att styrelsen
också skulle ha beslutat om H:s förvisning. För egen del saknar jag anledning
och — i brist på erforderlig utredning — även möjlighet att ingå på
en materiell prövning av berörda fråga. Vidare har jag att beakta att H.,
som hos institutet icke synes ha erhållit upplysning om besvärsrätt och
verkställbarhet beträffande förvisningsbeslut — vartill uttrycklig skyldighet
ej heller föreligger — likväl haft möjlighet att i god tid före vårterminens
början och sålunda långt tidigare än som nu skedde påkalla rättelse.
Med hänsyn bl. a. till anförda omständigheter har jag funnit mig kunna i
förevarande hänseende låta bero vid de erinringar som innefattas i det
ovan sagda.

Offentliggörandet av överstyrelsens beslut den 10 maj 1965

Beslutet innebar, som av det förut anförda framgår, att ärendet överlämnades
till institutet med anmodan att handlägga detsamma enligt skolstadgans
bestämmelser.

Påhlman har anmärkt att beslutet offentliggjordes i pressen den 11 maj,
innan det expedierats eller eljest delgivits institutet.

Överstyrelsen har hänvisat till föreskrift i gällande arbetsordning (29 §),
enligt vilken underrättelse om besluts innehåll icke får, vare sig av de i
handläggningen deltagande eller av annan tjänsteman, lämnas innan beslutet
expedierats, såvida ej generaldirektören medgivit undantag. I det nu
aktuella fallet hade generaldirektören medgivit sådant undantag. I enlighet
härmed hade en redaktör i en morgontidning den 10 maj fått upplysning
om innehållet i beslutet, oaktat detta ännu ej expedierats.

Handling innehållande myndighets beslut är enligt tryckfrihetsförordningen
icke i allmänhet att anse som upprättad — och därmed som allmän
handling — förrän den expedierats. Inom denna tid kan också ett hos
myndigheten träffat avgörande ändras även i materiellt hänseende. Redan
med hänsyn härtill torde det i regel få anses åligga befattningshavare som
en tjänsteplikt att icke lämna upplysning om fattat beslut före expedieringen.
Därtill kommer intresset för enskild part att icke på omvägar erhålla
kännedom om beslut, som omedelbart angår honom.

Vad nu sagts har avseende å tjänstemäns förhållande till utomstående i

182

allmänhet och gäller icke utlämnande av uppgifter för offentliggörande i
tryckt skrift. I sistnämnda hänseende föreligger enligt 1 kap. 1 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen icke hinder för någon att lämna meddelanden
i angivet syfte, med undantag dock för vissa särskilt angivna fall.
Av dessa är här närmast av intresse det fallet att tjänstemannen har att
iakttaga i lag fastställd tystnadsplikt. Något allmänt lagstadgande om
tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu ej expedierade beslut eller eljest
beträffande väntade eller preliminära ställningstaganden hos förvaltningsmyndigheterna
har emellertid icke utfärdats.

Med hänsyn till vad sålunda gäller kan i förevarande fall någon erinran
icke riktas mot den av generaldirektören medgivna åtgärden att till ifrågavarande
tidningsman lämna upplysning om innehållet i överstyrelsens ännu
ej expedierade beslut, vilket meddelande uppenbarligen skedde för offentliggörande
i tryckt skrift. Jag saknar härvid anledning anta, att generaldirektörens
medgivande hade räckvidd utöver meddelande till pressen.
Enligt min mening hade dock varit lämpligt att man hos överstyrelsen i
samband med meddelandet till tidningsmannen lämnat institutet motsvarande
uppgift, vilket lätt kunnat ske genom en enkel telefonpåringning.

Beträffande den i arbetsordningen för överstyrelsen intagna föreskriften
om förbud mot visst uppgiftslämnande vill jag tillägga att föreskriften,
med den utformning den erhållit, icke står i full överensstämmelse med
nyss åberopade regler i tryckfrihetsförordningen. Stadgandet synes fördenskull
böra jämkas (se i övrigt JO 1964 s. 427 o.f.).

II. Ärendet angående förvisning av eleven Kjell S., född den 22 april 1944

Rörande S. har upplysts att han den 14 oktober 1964 erhöll varning på
grund av störande uppträdande under lektioner. Ytterligare varning tilldelades
S. den 17 mars 1965 på grund av fusk under skrivning den 19
februari 1965. Vid lärarkollegium den 24 mars upptogs ånyo ärende rörande
S., mot vilken framkommit att han uppträtt olämpligt och bl. a. gjort sig
skyldig till våldshandlingar vid en av institutets elevförening med rektors
medgivande anordnad danstillställning för eleverna. Denna tillställning
hade ägt rum den 11 mars å en restaurant i Stockholm. Rörande händelseförloppet
förebragtes viss utredning genom förhör med olika personer.

Vid sin prövning den 24 mars 1965 fann lärarkollegiet att S. skulle skiljas
från institutet. I anslutning härtill antecknades i ett sedermera upprättat
styrelseprotokoll: »Med anledning därav hade rektor avstängt eleven från
undervisningen.» Enligt S:s fader blev S. också nämnda dag avvisad från
skolan. Om beslutet underrättades föräldrarna muntligen. Utredningsresultatet
jämte kollegiebeslutet tillställdes omedelbart styrelsens ledamöter.

I skrivelse till överstyrelsen den 29 mars 1965 ifrågasatte S:s fader —

S. skulle fylla 21 år den 22 april samma år — om ärendet behandlats enligt
gällande skolstadga och om överstyrelsen kunde häva beslutet eller om

183

hänvändelse skulle ske till annan rättsinstans. Vidare anhölls om svar
snarast möjligt, eftersom examensskrivningarna skulle börja om fyra veckor.

Skrivelsen remitterades till skolnämnden, som avgav yttrande den 5
april. Däri framhölls att förvisningsbeslutet syntes ha meddelats av kollegiet
och ej — som enligt skolstadgan skulle ske — av styrelsen samt att
föreskrivet samråd med barnavårdsnämnden och S:s föräldrar ej heller
syntes ha förekommit.

Den 13 april 1965 beslöt överstyrelsen överlämna ärendet till institutet
med anmodan att senast den 21 i samma månad handlägga detsamma
enligt skolstadgans bestämmelser.

Sedan kontakt från institutets sida tagits med barnavårdsnämnden och
S:s fader, prövades ärendet av institutets styrelse den 21 april. Styrelsen
beslöt därvid att S. skulle förvisas från institutet och att förvisningen
skulle gälla till och med vårterminens utgång. En redogörelse för ärendets
handläggning tillställdes samma dag överstyrelsen.

Den 26 april 1965 och alltså efter det S. blivit myndig anförde S:s fader
hos skolnämnden besvär över styrelsens förvisningsbeslut.

Följande dag avlät skolnämnden genom Orrgård en skrivelse till institutet
med anmodan om vissa kompletterande uppgifter. Bl. a. begärdes
protokoll eller annan handling, som utvisade vilka åtgärder barnavårdsnämnden
vidtagit i ärendet, ävensom protokoll över kollegiets och styrelsens
förhör med S.; därvid tillfogades att det syntes orimligt att nämnda
instanser avgjort ett så viktigt ärende utan att man hört vad S. själv haft
att anföra till sitt försvar.

Till svar härå avlät styrelsen den 6 maj en skrivelse till skolnämnden med
vissa begärda upplysningar. Därjämte uppgavs att institutet saknade tillgång
till protokoll från barnavårdsnämnden och att förhör med S. ej hållits
av kollegiet eller styrelsen, vilket ej heller erfordrades enligt skolstadgan
och vedertagen praxis.

Den 19 maj 1965 remitterade Orrgård ärendet till institutets styrelse
för yttrande snarast möjligt.

Med anledning härav framhöll styrelsen i skrivelse den 24 maj, att styrelsen
redan utförligt yttrat sig i sina skrifter den 21 april och den 6 maj.

Skolnämnden avgjorde därefter ärendet genom utslag den 16 augusti
1965. I utslaget framhölls till en början att kollegiets förvisningsbeslut
den 24 mars 1965 saknat laga stöd samt att — enär rektor ägde besluta
om avstängning endast under högst två veckor — avstängningen av S.
fram till styrelsens förvisningsbeslut den 21 april inneburit, att rektor överskridit
sin befogenhet.

I utslaget yttrades därefter att, enligt vad handlingarna utvisade, det
huvudsakliga skälet till S:s förvisning var att han deltagit i ett restaurantbråk.
Skolnämnden, som ej fann att elevs uppträdande på fritid utgjorde

184

tillräcklig grund för beslut om förvisning, prövade därför skäligt upphäva
det överklagade beslutet.

Över skolnämndens utslag har institutets styrelse anfört besvär. Besvären
är beroende på Kungi. Maj:ts prövning.

Genom klagomålen aktualiseras i samband med detta förvisningsärende
följande spörsmål.

Handläggningen av själva förvisningsfrågan

Påhlman har anhållit om närmare granskning av ärendet, därvid han
särskilt påtalat dels skolnämndens åtgärd att från institutet — och ej från
barnavårdsnämnden — begära protokoll från denna nämnd, dels skolnämndens
antagande att förhör med elev i förvisningsfråga måste hållas
av kollegiet och styrelsen, något som syntes verklighetsfrämmande och ej
heller förekom i praxis, dels skolnämndens åtgärd att först den 19 maj till
institutets styrelse för yttrande översända besvärsskriften av den 26 april,
över vars innehåll styrelsen redan tidigare yttrat sig. Beträffande skolnämndens
utslag har Påhlman anmärkt, att nämndens bedömning av förvisningsfrågan
syntes ohållbar.

Rörande sin befattning med ärendet har överstyrelsen framhållit, att
den numera kommit till uppfattningen att det skulle ha varit mera ändamålsenligt
om skriften den 29 mars från S:s fader — på sätt sagts om motsvarande
skrift i ärendet rörande H. — omgående överlämnats till skolnämnden
för handläggning såsom besvärsärende.

Skolnämnden har åberopat ett yttrande av Orrgård, däri denne bemött
de anmärkningar som framförts mot Orrgårds begäran i skrivelsen den 27
april att från institutet erhålla vissa kompletterande uppgifter. Härvid har
Orrgård anfört att det icke kunde anses oriktigt att — då i förvisningsfall
samråd enligt skolstadgan skall tagas med barnavårdsnämnden — hos
institutet begära att få del av de handlingar, som institutet kunde ha fått
från nämnden. Beträffande frågan om protokoll från förhör inför kollegiet
och styrelsen har Orrgård framhållit, att intet förekommit som tydde på
att hänsyn tagits till vad S. haft att anföra och att det därför syntes angeläget
att få fastslaget på vilka grunder kollegiet och styrelsen fattat sina
beslut. — Rörande klagomålen i övrigt har Orrgård icke uttalat sig.

Vad som rörande S. förekom vid lärarkollegiets sammanträde den 24
mars 1965 innefattade uppenbarligen icke något rättsligt giltigt beslut om
förvisning. Härutinnan må hänvisas till vad som rörande motsvarande
fråga tidigare anförts i samband med bedömningen av förvisningsåtgärden
mot H.

När överstyrelsen genom skrivelsen den 29 mars från S:s fader erhöll
kännedom om vad som förekommit, hade det därför — på sätt i hithörande

185

hänseende närmare utvecklats under föregående avsnitt — ålegat överstyrelsen
att utan dröjsmål påpeka förhållandet för institutet och därjämte
tillse att S:s föräldrar underrättades om att hinder ej mötte för S. att deltaga
i undervisningen. Överstyrelsens åtgärd att remittera skrivelsen till
skolnämnden för yttrande och — sedan yttrande avgivits den 5 april —-först den 13 i samma månad anmoda institutet att handlägga förvisningsfrågan
enligt gällande bestämmelser finner jag följaktligen ha innefattat
obehörigt dröjsmål. En praktiskt viktig brist var vidare att underrättelse,
som nyss sagts, icke lämnades. Det är härvid att märka, att S:s fader —
med hänsyn till stundande examensskrivningar -—■ uttryckligen anhöll om
besked snarast möjligt huruvida förvisningen kunde hävas.

Beträffande härefter skolnämndens handläggning av de besvär, som S:s
fader anförde över förvisningsbeskedet den 21 april 1965, finner jag att
jämväl härutinnan obehörigt dröjsmål förekommit. Om det ansetts erforderligt
att remittera besvärsskriften till institutets styrelse, hade detta
sålunda bort ske omedelbart — och ej som nu först den 19 maj — i samband
med vilken remiss önskade kompletteringar också kunnat begäras.
Vidare framstår som anmärkningsvärt att utslag icke meddelades förrän i
augusti och således långt efter terminens utgång.

I samband med besvärsärendets anhängiggörande måste det vidare —
på sätt jag förut anfört med avseende å överstyrelsen — anses ha ålegat
skolnämnden att fästa vederbörandes uppmärksamhet på att hinder ej förelåg
för S. att i avbidan på ärendets prövning åter deltaga i undervisningen,
ett påpekande som i detta fall varit så mycket mera angeläget som examensskrivningarna
för S. synes ha varit omedelbart förestående.

Med anledning av de anmärkningar klaganden riktat mot innehållet i
skolnämndens skrivelse den 27 april 1965, vari begärdes vissa kompletterande
uppgifter, får jag först framhålla att det enligt min mening icke var
en obefogad förmodan från skolnämndens sida att institutets akt rörande
förvisningsärendet kunde innehålla något meddelande från barnavårdsnämnden
i anledning av den dit gjorda anmälan. Rörande härefter frågan
om förhörsprotokoll och om eleven bort höras inför lärarkollegiet eller styrelsen
får jag hänvisa till de av mig under föregående avsnitt gjorda principiella
uttalandena om utredningsförfarandet i förvisningsärenden. Härutöver
föranleder klagomålen i förevarande hänseende icke något mitt
vidare yttrande.

Vad härefter angår skolnämndens utslag den 16 augusti 1965 vill jag av
principiella skäl påpeka att S. — då besvären ingavs — var myndig och
att hans fader följaktligen icke i denna sin egenskap var behörig att anföra
besvär. Huruvida sådan behörighet eljest förelegat saknar jag anledning
pröva. Beträffande disciplinärendets materiella bedömning är denna
fråga föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Jag bör fördenskull icke därom
uttala mig i vidare mån än att jag vill framhålla att skolnämndens ställ -

186

ningstagande, vilken mening man än må hysa i frågan, uppenbarligen icke
är av beskaffenhet att kunna läggas nämnden till last som tjänstefel.

De försummelser som enligt det nu anförda förekommit hos överstyrelsen
och hos skolnämnden såvitt angår besvärsärendets förberedande handläggning
synes — liksom bristerna i handläggningen av ärendet rörande H.
—- väsentligen ha berott på bristande kännedom om hur förvisningsfrågor
skall bedömas. Detta förhållande framstår — på sätt tidigare sagts med
avseende å överstyrelsen — som i hög grad anmärkningsvärt även i fråga
om skolnämnden med hänsyn till dess egenskap av besvärsinstans just i
sådana ärenden.

Vid min prövning av ärendet i denna del har jag att beakta att — om
förvisningsfrågan upptagits av institutets styrelse i omedelbart samband
med lärarkollegiets prövning den 24 mars 1965 — beslut om förvisning
uppenbarligen skulle ha meddelats styrelsen. Visserligen hade S. ej heller
i sådant fall lagligen kunnat omedelbart avstängas från undervisningen.
Huruvida S. — om avstängning ej skett och anförda besvär prövats med
tillbörlig skyndsamhet — skulle ha kunnat i vanlig ordning avsluta terminen,
är emellertid en öppen fråga. Under angivna förhållanden synes
nämligen Kungl. Maj:ts ställningstagande ha kunnat förväntas före terminens
utgång. Med hänsyn härtill och till övriga upplysta omständigheter
har jag funnit mig kunna jämväl i nu berörda hänseenden låta bero vid
de erinringar som innefattas i det sagda.

Vad som förekommit vid handläggningen av de båda nu behandlade
förvisningsfalien har givit vid handen, att samtliga berörda skolorgan i ett
flertal hänseenden handlat i strid mot förvisningsreglernas rätta innebörd
och mot de krav som eljest måste ställas på sådana ärendens handläggning.
Som tidigare framhållits är det ett viktigt rättssäkerhetsintresse för den
elev, som berörs av förvisningsfråga — och för hans föräldrar — att dessa
regler och krav iakttagas såväl vid handläggningen inom skolan som därefter
i samband med besvär över beslutad förvisning. Att så sker — och
att förvisning i behörig ordning också beslutas och genomföres i de fall då
så är påkallat — är av väsentlig betydelse jämväl för skolan själv och för
det rättsskydd som lärare och elever å sin sida bör kunna åtnjuta mot
störande element. Ur denna sistnämnda synpunkt ställs, av skäl som tidigare
utvecklats, särskilda krav på skyndsamhet i fråga om besvärsinstansernas
prövning.

Genom de felbedömningar och missgrepp som vid behandlingen av ifrågavarande
förvisnings ärenden förekommit hos såväl överstyrelsen som skolnämnden
och institutet — och som kan befaras även annorstädes äga motsvarighet
— aktualiseras frågan om åtgärder för att förebygga upprepande
av liknande förfaranden. Det synes härvid angeläget att skolorganens uppmärksamhet
fästes på förvisningsbestämmelsemas rätta innebörd och på
vad behörig handläggning av förvisningsärende eljest kräver. Detta kan

187

lämpligen ske genom att överstyrelsen utfärdar allmänna anvisningar, som
genom cirkulär eller på annat sätt delgives länsskolnämnderna, skolstyrelserna
och övriga organ med befogenhet att besluta om förvisning ävensom
rektorerna vid samtliga berörda undervisningsanstalter. För överstyrelsens
egen del synes den organisatoriska åtgärden böra övervägas att — i de fall
förvisningsärende hänskjutes till överstyrelsens bedömande — sådant
ärende med hänsyn till dess rättsliga aspekter beredes inom eller i samråd
med administrativa avdelningen, där personal med för ändamålet avsedd
juridisk utbildning torde vara företrädd.

Det är min förhoppning att genom ovan antydda och andra åtgärder
som överstyrelsen till äventyrs kan finna lämpliga ökad säkerhet skall vinnas
att förvisningsärenden framdeles ägnas riktig handläggning under beaktande
av det dubbla rättsskyddsintresse, som i sådana ärenden skall tillgodoses
för skolans bästa.

4. Fråga om tillfälle bör beredas sökande av lärartjänst att, innan
tillsättningsärendet avgöres, avhjälpa smärre brister i
ansökningshandlingarna

Vid min inspektion i september 1964 av länsskolnämnden i Kalmar län
iakttogs bl. a. att nämnden den 25 mars 1963 beslutat att i ärende angående
preliminära förordnanden på tjänster vid det obligatoriska skolväsendet
obehörig-förklara sökanden Emma Grindestam, som icke undertecknat sin
ansökan till tjänsten och ej heller underskrivit uppgiften angående av henne
sökta tjänster.

Jag lät i inspektionsprotokollet anteckna att jag ifrågasatte om det —
med hänsyn till de grunder som kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts cirkulär
den 18 oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter
angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande
av expeditioner m. m. — kunde anses rimligt att lämna Emma Grindestams
ansökan åsido utan att hava berett henne tillfälle att komplettera
ansökningen med sin namnunderskrift. Detsamma gällde hennes förteckning
över sökta tjänster, så mycket mera som denna enligt 25 kap. 28 §
första stycket skolstadgan var obligatorisk endast om hon sökt flera tjänster
än den här ifrågavarande. Om så var förhållandet var hon dessutom berättigad
att ingiva sin anmälan först inom två veckor från det ansökningstiden
för den sist sökta tjänsten utgick.

Efter remiss inkom länsskolnämnden med infordrat yttrande, vari anfördes
följande.

Vid tillsättning av lärartjänster under skolstyrelsen har länsskolnämnden
att rätta sig efter bestämmelserna i 25 kap 3 § skolstadgan. Enligt 3 § 3
mom i dess ursprungligen gällande lydelse må skolöverstyrelsen medgiva

188

sökande undantag från bestämmelserna i 2 mom, d. v. s. bestämmelserna
om meritförteckning och övriga vid ansökan fogade handlingar. Överstyrelsen
har vid skilda tillfällen med stöd av Ss 25 kap 3 § 3 mom utfärdat
bestämmelser om infordrande av felande handlingar, vidimering av handlingar
och bestyrkande av meritförteckning och därvid även hänvisat till
Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946. I intet fall är det länsskolnämnden
bekant att frågan om att bereda möjlighet att efter ansökningstidens
utgång underskriva ansökan berörts i de av överstyrelsen utfärdade
anvisningarna. Stadgan ger icke heller överstyrelsen befogenhet att medgiva
undantag från andra bestämmelser än de i 2 mom omnämnda.

Att i länsskolnämndens protokoll även bilaga A, förteckning över sökta
tjänster, berörts har icke skett utifrån den utgångspunkten att nämnden
skulle betraktat en underskrift av bilaga A som obligatorisk för att Emma
Grindestam behörigen skulle sökt tjänsten, utan tvärtom utifrån den synpunkten
att nämnden i sin bedömning ansett sig kunna sträcka sig så
långt att även betrakta bilaga A såsom ett slags ansökan. Om alltså den
egentliga ansökan saknat namnunderskrift, men bilaga A haft sådan, skulle
nämnden varit beredd att acceptera ansökan. Då emellertid varken ansökan
eller bilaga A undertecknats av Emma Grindestam, måste nämnden
konstatera att det ej redovisats någon som helst handling som kunnat gälla
som ansökan till tjänsten och att en ansökan i skolstadgans mening därför
ej förelegat. Om nämnden efter ansökningstidens utgång underrättat Emma
Grindestam om bristen och ansökan då underskrivits, skulle detta i realiteten
inneburit, att nämnden accepterat eu ansökan som inkommit efter ansökningstidens
utgång. Bestämmelsen i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober
1946 »så framt icke på grund av förefintligheten av motsatta partsintressen
eller av annan särskild anledning myndigheten finner olämpligt att
lämna sådant biträde» har för nämnden varit avgörande vid beslutets fattande.
Då i allmänhet i ärenden angående tjänstetillsättning föreligger motstridiga
enskilda intressen är det av vikt att den beslutande myndighetens
objektivitet och oväld icke kan ifrågasättas genom ett tillhandagående med
råd och upplysningar till enskild sökande.

Hänvändelse till överstyrelsen har i ärendet gjorts per telefon av föredraganden
som därvid inhämtat, att överstyrelsen accepterat en ej underskriven
ansökan, om bilaga A varit undertecknad av den sökande, men ej
kunnat godtaga en ansökan, där såväl denna som bilagan saknat sökandens
egenhändiga namnteckning.

I anvisningarna till den av skolöverstyrelsen godkända blanketten för
ansökan om ordinarie folkskollärar- och småskollärartj änster står ordagrant
angivet under punkt 6: »För att ansökan skall kunna godtagas måste
den vara vederbörligen undertecknad.» Sökande till ifrågavarande lärartjänster
saknar alltså icke i angivna hänseende erforderlig information.

Byrådirektören L. Ekströmer uttalade en från nämndens yttrande avvikande
mening.

I därefter infordrat utlåtande anförde skolöverstyrelsen följande.

Innan allmänna skolstadgan trädde i kraft år 1958 ledigförklarades ett
stort antal lärartjänster i läroämnen av skolöverstyrelsen. I de fall då
ansökan inkom, vilken ej var undertecknad av sökanden, beredde registratorn
vederbörande tillfälle att komplettera handlingen med namnunderskrift.
Om så kort tid återstod, att man inte kunde räkna med att hand -

189

lingen skulle hinna återkomma till registratorn före ansökningstidens utgång,
kontaktade registratorn sökanden per telefon för att ge denne möjlighet
att utskriva en ny ansökan, som, undertecknad, kunde komma in i tid
till registratorn före ansökningstidens utgång. Lyckades man inte ordna upp
saken på detta vis, överlänmades handlingarna i ärendet till vederbörande
arbetsenhet med anteckning om förhållandet. Sökanden betraktades därefter
som icke behörig, och det lär inte ha förekommit, att sökanden bereddes
tillfälle att komplettera namnteckningen på detta stadium.

Efter allmänna skolstadgans ikraftträdande tillkom som ett led i samordningen
av länsskolnämndernas/skolöverstyrelsens tillsättning av tjänster
den s k önskelistan, vilken skulle vara bifogad varje ansökan till tjänst och
på vilken samtliga sökta tjänster skulle anges. Denna förteckning skulle
vara försedd med sökandens namnteckning. Då man på detta sätt fick
klart verifierat, i en av sökanden underskriven handling, att han sökte
den tjänst, beträffande vilken han ingivit den icke underskrivna ansökan,
kom man att godta ansökan såsom inkommen i rätt tid. Var å andra sidan
ej heller »önskelistan» undertecknad, så betecknades sökanden definitivt
som icke behörig.

Det finns ingen anledning att betvivla, att länsskolnämnden i Kalmar
vid hänvändelse till överstyrelsen med förfrågan rörande praxis erhållit
upplysning av den art som nämnden i sitt yrkande anger. Emellertid förändrades
så småningom inom gamla skolöverstyrelsen synen på frågor av
detta slag.

Inom nya skolöverstyrelsen har strävan att låta sökanden genom komplettering
avhjälpa formella brister blivit ännu mera markerad. Överstyrelsen
skulle således numera inte förklara någon icke behörig av anledning
som givit upphov till detta ärende. Sedan av ansökningshandlingarna kunnat
konstateras sökandens namn, bör enligt överstyrelsens uppfattning numera
sökanden beredas tillfälle att inom rimlig tid få vederbörligen fullständiga
sin ansökan.

Då emellertid vid tidpunkten för det tillsättningsbeslut, beträffande vilket
JO begärt upplysningar, dåvarande skolöverstyrelsen tillämpade det
ovan beskrivna strängare förfaringssättet, anser överstyrelsen för sin del,
att länsskolnämnden inte rimligen kan klandras för det sätt, på vilket
nämnden handlagt ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till länsskolnämnden följande.

Det är självfallet att ansökningen, för att kunna beaktas, skall vara behörigen
undertecknad, då tillsättningsärendet upptages till avgörande. Det
vid inspektionen upptagna spörsmålet avser sålunda allenast huruvida tillfälle
bort beredas Emma Grindestam att, innan tillsättningsärendet avgjordes,
underteckna ansökningen.

Länsskolnämnden har till stöd för sin underlåtenhet att ej bereda Emma
Grindestam tillfälle att underteckna ansökningen främst anfört att — om
nämnden efter ansökningstidens utgång underrättat henne om bristen och
ansökningen undertecknats — detta i realiteten skulle ha inneburit att
nämnden accepterat en ansökan som inkommit efter ansökningstidens utgång.
Vidare har framhållits att nämnden med hänsyn till de i tillsättnings -

190

ärendena förefintliga motstridiga enskilda intressena icke borde tillhandagå
med råd och upplysningar.

Vad nämnden sålunda anfört är uttryck för en formalism som är helt
främmande för modernt tänkesätt. En dylik ordning är ägnad att motverka
det allmännas intresse av att den mest kvalificerade sökanden utses till den
lediga befattningen. I ett demokratiskt samhälle har man dessutom rätt
att förvänta sig av myndigheterna att den offentliga maktutövningen sker
under beaktande av behöriga enskilda intressen. I enlighet härmed bör sökande
av en tjänst kunna förvänta sig att tillsättningsmyndigheten bereder
honom tillfälle att avhjälpa brist i ansökningshandlingarna. Däremot kan
medsökandena icke anses ha något berättigat anspråk på att den beslutande
myndigheten avstår från att bereda en sökande tillfälle att avhjälpa
en obetydlig, formell brist i ansökningshandlingarna.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anser jag för min del att den
nu aktuella frågan bör bedömas i enlighet med de grunder som kommit
till uttryck i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 oktober 1946 till samtliga till
statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå
allmänheten med översändande av expeditioner m. m. I nämnda cirkulär
föreskrives att myndighet — om i anhängigt ärende komplettering av
enkel beskaffenhet erfordras — skall meddela anvisning om vilka åtgärder
som bör vidtagas för bristens avhjälpande, såframt icke på grund av förefintligheten
av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning
finnes olämpligt att sådant biträde lämnas. I överensstämmelse härmed
synes myndighet, som har att tillsätta viss befattning, böra —- om sökanden
förbisett att underteckna ansökningshandlingen — bereda honom tillfälle
härtill, innan tillsättningsärendet avgöres. Till stöd härför må även
framhållas, att det skulle vara stötande om ett obetydligt och måhända
ursäktligt formfel, som lätt kan skyndsamt avhjälpas, skulle tillåtas få
vittgående konsekvenser för sökanden utan att detta kan anses betingat
av allmänna eller enskilda intressen.

Det torde också numera efter nya rättegångsbalkens tillkomst få anses
vara en allmänt accepterad rättsuppfattning att den, som anhängiggjort
ett ärende hos en myndighet, alltid — i den mån annat icke föreskrivits —
skall erhålla tillfälle att avhjälpa eventuella brister i ansökan eller besvärsinlaga,
innan ärendet avgöres. I rättsfallet NJA 1955 s. 328 bereddes
sålunda en revisionssökande tillfälle att komplettera sin revisionsinlaga,
vari sökandens namn anbragts allenast med maskinskrift. I RÅ 1952 ref.
3, avseende besvär över taxering till allmän omsättningsskatt, fick en klagande,
oaktat besvärstiden gått till ända, tillfälle att egenhändigt underteckna
en besvärsinlaga, vari klagandens namn anbragts endast med maskinskrift
(se även RÅ 1950 ref. 30 angående komplettering med fullmakt för
ombud). Besvärssakkunniga har i sitt betänkande med förslag till lag om
förvaltningsförfarandet uttalat, att en myndighet icke bör äga avvisa eu

191

bristfällig framställning, med mindre tillfälle först beretts parten att avhjälpa
bristerna (SOU 1964:27 s. 416). I Kungl. Maj:ts proposition 1965:60
med förslag till statstjänstemannalag (se s. 150) har departementschefen
anfört bl. a, följande i fråga om tjänstetillsättning: »Som sökande bör anses
envar som sökt tjänsten inom föreskriven tid, även om han icke vid
ansökningstidens utgång fullgjort allt som sökande har att iakttaga,
exempelvis om han underlåtit att inkomma med meritförteckning, åldersbetyg
e. d.»

Under hänvisning till det anförda anser jag att Emma Grindestams ansökning
icke bort lämnas utan avseende. I stället borde före tillsättningsärendets
avgörande tillfälle ha lämnats henne att underteckna ansökningen.
Med hänsyn till vad som upplysts om den praxis, som tidigare tillämpats
av skolöverstyrelsen i tjänstetillsättningsärenden och om vilken föredraganden
i ärendet inhämtat besked i telefon, kan förfarandet dock icke läggas
länsskolnämnden till last såsom fel.

I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen uttalat att den numera icke skulle
förklara sökande obehörig i fall av förevarande slag. Med hänsyn härtill
anser jag mig icke behöva vidtaga ytterligare åtgärd till förekommande av
ett upprepande av det inträffade.

Med dessa uttalanden var det av mig vid inspektionen upptagna ärendet
slutbehandlat. _

Några veckor efter det förenämnda inspektionsärende avgjorts och omnämnts
i pressen, inkom ämneslärarinnan Ann-Margret Wiman med en
skrift däri hon anförde följande: Ann-Margret Wiman hade tidigare innehaft
ordinarie lärartjänst, sist vid Borlänge läroverk. I samband med ingående
av äktenskap hade hon fått en e. o. tjänst vid läroverket i Visby. Då
denna tjänst skulle tillsättas såsom ordinarie från den 1 juli 1960, var hon
enda sökande. Hon förklarades emellertid obehörig på grund av att hennes
meritförteckning ej var vidimerad. Hon fortsatte emellertid såsom e. o. När
den ordinarie tjänsten ånyo kungjordes för tillsättning den 1 juli 1961, var
hon åter ensam sökande. Hon förklarades emellertid även denna gång obehörig
på grund av att diplomet från lärarinneseminariet »ej vidimerats på
varje blad särskilt (hophäftat). Det var dock vidimerat av för SÖ väl kända
personer med titel och adress.» Sedan ordinarie tjänsten ånyo kungjorts
för tillsättning från den 1 januari 1962 hade hon sökt tjänsten. Denna
gång hade samtliga betyg inlämnats till en skrivbyrå, där de vidimerats
av för henne och SÖ okända personer, vilka icke utsatt titel och
adress. Denna gång hade emellertid ansökningen godkänts, och hon hade
blivit ordinarie. Behandlingen av hennes ansökningar hade orsakat »sveda
och misstro, storskratt åt vårt perfekta samhälle samt tyvärr väntan på
nya mackel, när det blir dags att räkna pensionsår».

192

I skrivelse till Ann-Margret Wiman anförde jag följande.

Jag förstår Eder indignation över att Edra ansökningar behandlats på
sätt som skett enligt Edra uppgifter. Förfaringssättet_ stod emellertid i
överensstämmelse med gammal praxis och kan därför icke läggas vederbörande
tjänstemän till last såsom tjänstefel. Sedan jag vid inspektion av
en länsskolnämnd uppmärksammat denna enligt min mening förkastliga
praxis samt tagit upp saken till utredning i syfte att hos Kungl. Maj:t pakalla
rättelse, har skolöverstyrelsen i ett till mig avgivet yttrande förklarat
sig numera icke komma att tillämpa ifrågavarande praxis. Ett upprepande
av förfaringssättet är därför icke att befara.

Med hänsyn till det sagda, finner jag Edra klagomål icke påkalla nagon
särskild åtgärd från min sida.

5. I tjänstetillsättningsärende]» förekommer att upplysningar om
olika sökande under hand införskaffas. De inhämtade uppgifterna
dokumenteras icke och betraktas såsom förtroliga. Denna praxis
har ansetts oförenlig med offentlighetsprincipen och medför risk
för att avgörandena grundas på oriktiga uppgifter (I och II). En
ändring av denna praxis har ansetts önskvärd och aktualiserar
fråga om utsträckt sekretesskydd (I). Tillika fråga om myndighet
är skyldig att till sökande redovisa källan till en under hand inhämtad,
oriktig uppgift, som påverkat utgången av tjänstetillsättningsärende
(II)

Vid min inspektion i juni 1965 av länsskolnämnden i Östergötlands län
upplystes rörande handläggningen av ärenden angående rektorsförordnanden
följande.

Enligt skolstadgan utgjordes befordringsgrunderna i dessa ärenden av de
sökandes insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis
fordras för tjänstens utövande. Då det gällde för nämnden okända sökande
— varmed vanligen förstodes lärare från annat län — inhämtade föredraganden
i nämnden per telefon upplysningar från vederbörande skolstyrelse.
Om därvid framkom för sökanden negativa uppgifter, brukade föredraganden
genom telefonkontakter med andra myndigheter, exempelvis på det
kommunala planet, undersöka om det avgivna omdömet kunde anses vara
uttryck för någon allmän uppfattning om sökanden. Föredraganden uppgav
alltid det verkliga ändamålet med sin förfrågan och nedtecknade — för
eget bruk vid föredragningen — de inhämtade uppgifterna. De härav bildade
minnesanteckningarna behölls efter föredragningen av föredraganden
och medföljde icke akten, då den sändes till skolöverstyrelsen. Ej heller
arkiverades anteckningarna. Nämnden lämnade sålunda icke, såvitt gällde
den påverkan sökandenas subjektiva förhallanden kunde utöva pa, turordningen
dem emellan, någon skriftlig motivering som medföljde till högre

193

instans. En anledning till denna underlåtenhet vore att vederbörande föredragande
inom skolöverstyrelsen alltid i telefon efterhörde och antecknade
vad nämnden haft för motiv till sitt förslag. Dessa anteckningar torde därefter
ha karaktären av föredragandens egna minnesanteckningar till den
slutliga föredragningen av ärendet.

Sedan därefter hos skolöverstyrelsen inhämtats att ej heller de av föredraganden
hos överstyrelsen gjorda anteckningarna — efter det överstyrelsen
skilt sig från ärendet — kvarlåg i akten eller eljest var tillgängliga
för den som önskade besvära sig över beslutet eller eljest ta del av anteckningarna,
lät jag till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Mot det förhållandet att myndigheter, som hade att handlägga tillsättningsärenden
i vilka även andra än objektivt mätbara meriter författningsenligt
skulle tillmätas betydelse, under hand inhämtade upplysningar om
de sökandes lämplighet för sökt befattning funnes i och för sig intet att
erinra, under förutsättning att myndigheterna vid sina förfrågningar sökte
få fram en såvitt möjligt objektiv bild av den sökandes lämplighet. En
sökande, som ansåge sig med orätt förbigången till en tjänst och därför
ville anföra besvär, saknade möjlighet att i handlingarna finna motiven för
myndigheternas ställningstagande i frågan om hans lämplighet i jämförelse
med de övriga sökandena. Det syntes kunna med fog ifrågasättas om en
dylik ordning vore förenlig med offentlighetsprincipen och rättssäkerhetens
krav. Vad som författningsenligt tillmätts betydelse vid avgörandet av ett
ärende borde framgå av de för sökandena tillgängliga handlingarna i ärendet.

Efter remiss avgav skolöverstyrelsen yttrande, däri anfördes följande.

Jämlikt skolstadgan 25: 11 gäller som befordringsgrund vid tillsättning
av skolledartjänst insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis
fordras för tjänstens utövande. Därutöver fordras (skolstadgan 15: 3)
för behörighet till rektorstjänst vid allmänt gymnasium och handelsgymnasium
bl. a. att vara lämplig för tjänsten och vid tekniskt gymnasium att
vara skicklig och lämplig för tjänsten.

Föredragning rörande tillsättning av rektorstjänster vid gymnasier och
lärarutbildningsanstalter samt skoldirektörstjänster sker inför generaldirektören
i närvaro av vanligtvis samtliga skolråd samt de undervisningsråd,
som är chefer för närmast berörda byråer. Beträffande övriga rektorstjänster
sker föredragningen inför skolrådet på administrativa avdelningen i närvaro
av berörda skolråd och undervisningsråd. Tjänster tillhörande den förstnämnda
gruppen tillsätts av Kungl. Maj:t. Överstyrelsen brukar i sina yttranden
i dessa ärenden avge förord eller förslag utan närmare motivering
eller med motivering, att vederbörande med hänsyn till insikter, erfarenhet
och övriga egenskaper är den för tjänsten mest lämplige. Övriga rektorstjänster
tillsätts av överstyrelsen. Härvid förs protokoll innehållande beslut
utan motivering.

De upplysningar, som av överstyrelsen genom muntliga förfrågningar
inhämtas från skolstyrelser, länsskolnämnder m. fl. har till ändamål att få
fram en så objektiv bild som möjligt av sökandes egenskaper och lämplighet
för tjänsten. För att verkligen uppnå syftet med förfrågningarna — anledningen
till dessa uppges alltid — är det nödvändigt att upplysningarna
betraktas som förtroliga, vilket i detta fall måste innebära, att de inte är

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

194

avsedda att bli offentliga. Gällde inte detta betraktelsesätt, skulle uppgiftslämnaren
säkerligen vara mycket försiktig med att lämna för en sökande
negativa uppgifter och syftet med förfrågningarna inte nås, dvs. att få
en allsidig belysning av en sökandes lämplighet. Detta är möjligt endast om
såväl positiva som negativa uppgifter lämnas, varvid i princip allt, som
kan vara av betydelse för bedömningen vid tjänstetillsättningen, bör nedtecknas.
Vissa upplysningar kan uppenbarligen vara av sådan art, att det
inte kan vara förenligt med sökandens intresse att de får offentlighet.

Vid de överläggningar, som föregår avgörandet av ett ärende av nu ifrågavarande
slag, är det icke ovanligt att de närvarande lämnar upplysningar
om sökande, vilka påverkar bedömningen av dennes lämplighet för. viss
tjänst. Även sådana upplysningar måste innefattas i vad som författningsenligt
kan tillmätas betydelse vid ett ärendes avgörande.

Överstyrelsen anser det inte praktiskt möjligt att driva offentlighetsprincipen
så långt, att allt, som författningsenligt bör vara av betydelse
vid en tjänsts tillsättande, skall vara offentligt och således tillgängligt också
för sökandena.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till offentlighetskommittén
följande.

Av handlingarna framgår att man hos skolmyndigheterna vid beredning
av tjänstetillsättningsärenden plägar komplettera förefintlig utredning genom
att införskaffa muntliga upplysningar om olika sökande utan att gjorda
anteckningar om vad sålunda inhämtats tillföres handlingarna i ärendet
eller eljest hålls tillgängliga. Som jag i inspektionsprotokollet framhållit
torde kunna ifrågasättas om en dylik ordning är förenlig med offentlighetsprincipen
och rättssäkerhetens krav. Nämnda förfarande — som torde
äga motsvarighet jämväl hos andra myndigheter — står emellertid inte i
strid mot någon uttrycklig författningsföreskrift och kan, i betraktande av
nu rådande förhållanden, ej heller eljest anses vara av beskaffenhet att innefatta
tjänstefel. Såtillvida föranleder förevarande inspektionsärende i vad
det avser skolmyndigheterna ej någon min vidare åtgärd.

Vad i ärendet upplysts och vad jag under min verksamhet i övrigt inhämtat
rörande förevarande spörsmål ger mig emellertid anledning att ur principiella
synpunkter diskutera frågan om förfarandet i samband med inhämtande
av muntliga upplysningar i ärenden rörande tillsättning av statlig
tjänst. Nuvarande praxis härutinnan synes nämligen förenad med så väsentliga
olägenheter att en omläggning därav är påkallad, något som i sin tur
synes kräva viss ändring av gällande sekretessbestämmelser. Rörande denna
fråga får jag anföra följande.

Som underlag för bedömningen av ärenden rörande tillsättning av tjänst
efter ansökningsförfarande föreligger som regel vissa i tjänstgöringsbetyg
och andra handlingar avgivna vitsord och omdömen. Dessa uttalanden begränsar
sig i allmänhet till korta, sammanfattande värderingar av vederbörandes
kvalifikationer och lämplighet i olika avseenden. De gradationer,

195

som härvid förekommer, ges oftast ingen motivering i de utfärdade handlingarna,
i varje fall inte när fråga är om mindre positiva värderingar. Överhuvudtaget
synes man i praxis undvika att i betygshandlingar närmare
ange förhållanden av för tjänstemannen ofördelaktigt slag. De omständigheter
och överväganden, som ligger till grund för gjorda värderingar —
eller kanske för avsaknad av värdering i något hänseende — framgår sålunda
som regel inte av de i tjänstetillsättningsärendet föreliggande handlingarna.

Det är därför helt naturligt att man i ärenden av detta slag mången gång
har anledning att införskaffa kompletterande upplysningar rörande sökande,
som ej är personligen känd hos tillsättningsmyndigheten, t. ex. då den inbördes
turordningen enligt sedvanliga bedömningsgrunder framstår som tveksam
eller då vissa formuleringar i betygshandlingar skapar osäkerhet om
bakomliggande omständigheter. Att sådan kompletterande utredning äger
rum kan följaktligen inte i och för sig föranleda erinran; i åtskilliga fall torde
åtgärden i själva verket utgöra en nödvändig förutsättning för objektivt
riktiga beslut. Framförallt ur praktiska synpunkter synes erinran inte heller
böra riktas mot att kompletteringarna i dessa ärenden i allmänhet sker
genom muntliga förfrågningar.

I de fall upplysningar av betydelse för ärendets prövning erhålls vid
sådana förfrågningar torde, såsom i inspektionsärendet också upplysts, vissa
anteckningar därom ofta göras av vederbörande tjänsteman till stöd för
minnet. Dessa anteckningar synes i praxis betraktas som tjänstemannens
privata handlingar och tillföres ej akten i ärendet. Ej heller eljest plägar
någon uppgift om införskaffade upplysningar fogas till eller inflyta i akten.
Handlingarna i tillsättningsärendet innehåller följaktligen, även om för
prövningen avgörande material därigenom tillförts, som regel ingen som
helst anteckning om att kompletterande upplysningar om sökande inhämtats
från ena eller andra hållet och än mindre om innebörden av lämnade
upplysningar. Att en viss sökande, med till synes överlägsna tjänstgöringsmeriter,
förbigåtts vid en tjänstetillsättning kan följaktligen — vid en
granskning av handlingarna i saken — framstå som helt oförklarligt.

Som stöd för denna underlåtenhet att dokumentera för ärendets avgörande
relevant material har i inspektionsärendet åberopats att det vore
nödvändigt att behandla upplysningar av detta slag som förtroliga meddelanden,
eftersom uppgiftslämnarna eljest skulle vara obenägna att lämna
negativa upplysningar om vederbörande och en allsidig belysning av dennes
lämplighet därmed inte skulle kunna erhållas. Därjämte har framhållits att
offentliggörande av sådana upplysningar i vissa fall ej kan vara förenligt
med sökandens eget intresse. Liknande synpunkter till stöd för berörda
praxis har jag även hört framföras från andra myndigheter.

Rörande behörigheten av detta resonemang må till en början erinras om
det samband frågan äger med spörsmålet om gränsdragningen mellan allmänna
handlingar och i tjänsten mottagna privata meddelanden eller brev.

196

Detta sedan länge diskuterade spörsmål är ju fortfarande oreglerat i lagstiftningen
och har i stället ansetts böra lösas i rättspraxis. Möjligheten av
ett visst utrymme för meddelanden av nyssnämnt slag, som ej skulle vara
att anse som allmänna handlingar, har följaktligen hittills lämnats öppen
av lagstiftaren. Som offentlighetskommittén framhållit i sin i januari 1964
upprättade diskussionspromemoria om offentlighet och sekretess (s. 27)
synes dock tidigare oklarhet på området knappast ha undanröjts genom utvecklingen
av rättspraxis. Kommittén har också i sin nämnda promemoria
anslutit sig till det av 1944 års tryckfrihetssakkunniga framlagda förslaget
i frågan, dvs. att alla brev och andra sådana personliga meddelanden till
viss tjänsteman skall utgöra allmänna handlingar, om de ej uppenbart
saknar betydelse för ärendet; om de sedan skall vara offentliga eller hemliga
bör bero av bestämmelserna om handlingssekretessen.

Vad nu sagts har avseende på skriftliga meddelanden som inkommit till
tjänsteman. Emellertid skulle analogivis kunna hävdas att motsvarande
bedömning bör ske jämväl i fråga om muntliga meddelanden som lämnas
tjänsteman och att ett visst utrymme följaktligen skulle finnas för att
gjorda uppteckningar av sådana meddelanden av förtrolig eller eljest personlig
karaktär inte skulle anses utgöra allmänna handlingar.

När det gäller upplysningar som införskaffas i tjänstetillsättningsärende
är emellertid att märka, att befattningshavare som i sin tjänst erhållit kännedom
om viss sökande måste anses vara av tjänsteplikt skyldig att lämna
begärd uppgift om vad han har sig bekant om denne, i den mån detta är
av betydelse för ett objektivt bedömande av tillsättningsärendet. Befattningshavaren
kan följaktligen inte anses äga vägra lämna sådan — för
tjänsteärendes bedömning erforderlig — uppgift eller förbehålla sig att
uppgiften, som alltså lämnas under tjänsteansvar, skall betraktas som privat
meddelande eller eljest som given i förtroende. Åt denna uppfattning har
jag även tidigare givit uttryck (JO 1958, s. 227). För min del kan jag därför
inte finna någon rättsligt hållbar grund för tankegången att — såvitt angår
upplysningar av förevarande slag — något utrymme skulle kunna finnas
för »förtroliga» meddelanden mellan tjänstemän, meddelanden som alltså
ej skulle behöva redovisas utan kunna hållas hemliga. En annan sak är att
det givetvis inte kan anses nödvändigt att i handlingarna uppteckna allt
som inhämtas. I den mån upplysningarna endast innebär ett mera allmänt
bestyrkande av redan givna vitsord och omdömen, torde närmare anteckningar
härom ej erfordras, möjligen med undantag för uppgift om själva
bestyrkandet. I övrigt torde i allmänhet få anses tillfyllest med angivande
av upplysningarnas väsentliga innehåll.

Beträffande sistnämnda fråga om själva skyldigheten att dokumentera
muntligen införskaffat utredningsmaterial saknar visserligen nuvarande
lagstiftning för förvaltningsmyndigheternas del uttrycklig generell föreskrift
härom. Offentlighetsprincipen bygger emellertid otvivelaktigt på tanken

197

att allt relevant material skall dokumenteras. Denna för rättssäkerheten
och en sund samhällsutveckling utomordentligt viktiga princip skulle ju
eljest lätt kunna i ömtåliga fall helt sättas ur spel. Vikten av att ej något
av det sakliga material, på vilket myndighet grundar sina beslut och åtgärder,
undandrages från offentlighetsprincipens tillämpning har också understrukits
av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947: 60, s. 220). Enligt
min mening måste därför dokumentationsskyldighet beträffande muntligen
införskaffat utredningsmaterial av betydelse för ärendes avgörande redan
nu anses gälla som allmän rättsgrundsats. I den föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet
har en undantagslös föreskrift om sådan skyldighet också
intagits (8 kap. 23 §).

I enlighet med vad här anförts kan jag inte finna annat än att nuvarande
praxis att i tjänstetillsättningsärenden undanhålla muntligen införskaffat
utredningsmaterial av betydelse för ärendets avgörande inte står i överensstämmelse
med offentlighetsprincipen och att följaktligen ändring av denna
praxis bör ske. För sådan ändring talar också starka praktiska rättssäkerhetskrav.
Härom får jag anföra följande.

Inom förvaltningen förekommer i stor utsträckning att uppgifter om
enskildas personliga förhållanden inhämtas och att sådant material i väsentlig
grad bestämmer besluten. I många fall, t. ex. i ärenden av social och
polisiär beskaffenhet, uppställer sålunda författningarna krav på vissa personliga
kvalifikationer för gynnande beslut och i andra fall krävs förhandenvaron
av vissa förhållanden av personlig art för beslut med förpliktande
innebörd. Utredningen om sådana personliga omständigheter, avseende bl. a.
vederbörandes lämplighet eller olämplighet i ena eller andra hänseendet,
förebringas liksom i tjänstetillsättningsärenden primärt genom skriftligt
material. Även i dessa andra ärenden sker emellertid i viss utsträckning
kompletterande utredning genom muntliga förfrågningar. Det material av
betydelse som härvid inhämtas torde — till skillnad från vad som är praxis
i tjänstetillsättningsärenden — i allmänhet dokumenteras genom anteckningar,
som tillförs handlingarna i ärendet. Detta material blir följaktligen
offentligt, i den mån särskilt sekretesskydd inte gäller.

Den omfattande verksamhet för inhämtande och vidarebefordran av upplysningar
rörande personliga förhållanden, som sålunda förekommer inom
förvaltningen, innefattar naturligtvis i och för sig risker för fel och misstag.
I min verksamhet har jag också kunnat konstatera hur lätt förväxlingar
och andra förbiseenden sker, medförande att oriktiga upplysningar läggs
till grund för avgörandena. Sålunda har vid upprepade tillfällen — även
vid skriftligt utredningsförfarande i ärenden av betydande vikt för vederbörande
— förekommit att personförväxling på grund av namnlikhet skett
med påföljd att graverande upplysningar lämnats om oförvitliga personer.
Vidare har jag sett flera exempel på att myndigheter vid underhandsförfrågningar
rörande enskildas personliga förhållanden mottagit lösligt grun -

198

dade eller rent ovederhäftiga upplysningar. Som förklaring till att sådana
upplysningar lämnats har anförts att man inte trott att uppgifterna skulle
åberopas i ärendet eller att så i varje fall inte skulle ske utan ytterligare
kontroll. Bortsett från den felmarginal som alltid kan föreligga vid mottagande
och uppteckning av muntligen lämnade upplysningar, ger erfarenheten
följaktligen vid handen att betydande risker föreligger för misstag
i samband med inhämtande av upplysningar rörande enskildas personliga
förhållanden. Genom att materialet i nu avsedda förvaltningsärenden åtminstone
i huvudsak plägar dokumenteras och därmed kan bli föremål för
kontroll, föreligger dock i dessa ärenden möjlighet att uppdaga begångna
misstag och att tillse att rättelse sker.

Uppenbarligen föreligger på motsvarande sätt risker för fel och misstag
jämväl vid inhämtande av underhandsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden.
Särskilt är så naturligtvis fallet, när upplysningar skall lämnas
från myndighet med stort antal anställda eller med stor personalomsättning.
Då någon dokumentation av detta material ej sker, saknas emellertid här
som regel möjlighet att i efterhand tillrättalägga oriktiga eller otillräckligt
grundade informationer. Vetskapen om att lämnade upplysningar betraktas
som »förtroliga» och inte kommer att utåt åberopas synes i vissa fall också
kunna inbjuda till vidarebefordran av vad som är att hänföra till hörsägner
och skvaller. Den omständigheten att, såsom i inspektionsärendet uppgivits,
vissa av en tjänsteman inhämtade underhandsupplysningar stundom i sin
tur muntligen förmedlas i flera led med skilda »privata» uppteckningar är
tydligen inte heller ägnad att öka tryggheten mot feluppfattningar och förväxlingar.

Starka skäl — ur tjänstemännens synpunkt och i det allmännas intresse
av att tjänster tillsätts med den objektivt sett bäst meriterade — talar följaktligen
för att nyssnämnda praxis i tjänstetillsättningsärenden bringas till
överensstämmelse med vad i allmänhet tillämpas inom förvaltningen och
att sålunda dokumentation i erforderlig utsträckning sker av underhandsupplysningar
om sökande, i den mån sådana upplysningar tillmätes betydelse
för ärendets avgörande och ej redan framgår av åberopade aktstycken.
Verkställda uppteckningar härav skulle därmed enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, på sätt tidigare därom anförts, utgöra allmänna
handlingar. Då sekretesslagen saknar föreskrifter rörande handlingar av
sådant slag, skulle handlingarna tillika vara offentliga.

En synpunkt, som plägar anföras i detta sammanhang — och som också
framförts i inspektionsärendet — är att det inte skulle vara förenligt med
tjänstemännens eget intresse att de negativa upplysningar, som i tillsättningsärenden
stundom lämnas om sökande, skulle få offentlig karaktär och
därmed bli tillgängliga för envar. Denna synpunkt förtjänar också otvivelaktigt
visst beaktande.

199

De upplysningar, som under hand införskaffas torde sålunda — i den mån
de är av självständig betydelse för ärendets avgörande — i stor utsträckning
beröra för vederbörande ofördelaktiga omständigheter, som inte alls
eller endast indirekt återspeglas i betygshandlingarna. Arten av dessa upplysningar
torde variera från allmänt hållna negativa omdömen till detaljerade
uppgifter om tjänstemannens uppträdande i olika sammanhang och om
hans personliga förhållanden i övrigt såväl i som utom tjänsten. I åtskilliga
fall, inte minst när fråga är om tjänster på vilkas innehavare ställs mera
speciella krav i fysiskt eller psykiskt hänseende, torde upplysningarna kunna
beröra mycket ömtåliga omständigheter av personlig och privat natur. Det
kan därför inte bortses från att upplysningar av nu antytt slag — om de
skulle bli offentliga — i ej obetydlig utsträckning skulle kunna missbrukas
till skada eller förklenande för tjänstemannen eller eljest leda till andras
missaktning. Handlingar innehållande sådana upplysningar synes följaktligen,
av hänsyn till tjänstemännen, böra omfattas av sekretesskydd. Självfallet
bör i dessa fall partsoffentligheten inte inskränkas i vidare mån än
som följer av stadgandet i 39 § sekretesslagen.

Med utgångspunkt från nuvarande konstruktion av sekretessreglerna
skulle alltså i sekretesslagen böra införas särskild föreskrift med avseende
å handlingar i tjänstetillsättningsärenden. Därmed skulle, synes det mig,
bortfalla den enda vägande invändning som kan riktas mot dokumentation
av i sådana ärenden förebragt relevant material. Förklaringen till nuvarande
praxis härutinnan synes i själva verket till väsentlig del vara att söka just
i avsaknaden av allt sekretesskydd.

Nuvarande praxis i fråga om förekomsten av helt okontrollerbara underhandsupplysningar
i tjänstetillsättningsärenden är, som förut framhållits,
oförenlig med offentlighetsprincipen och kan i vissa fall medföra betydande
risker för att avgörandena grundas på oriktiga eller eljest ovederhäftiga
uppgifter. Det är därför angeläget att denna praxis ändras så att det material,
som på nyssnämnt sätt införskaffas och som är av beskaffenhet att
inverka på avgörandet, i erforderlig utsträckning dokumenteras. En sådan
ändring tillgodoser ett i och för sig önskvärt kontrollbehov och synes överhuvudtaget
ägnad att medföra ökad trygghet för att avgörandena grundas
på i allo tillförlitligt material. Att så sker är ett befogat krav ur de enskilda
tjänstemännens synpunkt och ligger också i det allmännas eget intresse.
Med hänsyn härtill och till det stora antal tjänstetillsättningar som årligen
förekommer framstår det ur rättssäkerhetssynpunkt som en angelägenhet
av vikt att berörda omläggning av praxis snarast kommer till stånd.

För att en dokumentation som nyss sagts skall kunna i full utsträckning
ske synes emellertid hänsynen till enskilda tjänstemän kräva att möjlighet
finns till sekretesskydd för vissa uppgifter om personliga förhållanden av
ömtåligt slag. Då sådan möjlighet ej föreligger enligt gällande lagstiftning,
är enligt min mening angeläget att denna brist — som i viss mån berörts

200

i offentlighetskommitténs diskussionspromemoria — avhjälpes vid den lagrevision
som kommittén förbereder.

Jag har därför velat för kommitténs kännedom redovisa mina synpunkter
på spörsmålets räckvidd och betydelse.

II.

Av handlingarna i ett av fackläraren vid Katrineholms stads praktiska
skolor, civilingenjören Nils Lindström härstädes anhängiggjort ärende framgår
bl. a. följande.

Den 23 september 1959 beslöt styrelsen för Hässleholms tekniska skola
— sedan eu nyinrättad ordinarie facklärartjänst vid skolan förklarats till
ansökan ledig senast den 8 oktober samma år — att uppdraga åt styrelsens
ordförande, vice ordförande samt skolans rektor att upprätta och till länsskolnämnden
i Kristianstads län ingiva förslag angående tjänstens tillsättande.

Enligt ett den 12 oktober »1960» dagtecknat protokoll beslöt därefter
den sålunda utsedda delegationen — efter antecknande att som sökande
anmält sig Lindström samt en vid skolan tjänstgörande e. o. facklärare —
föreslå styrelsen att bordlägga ärendet i avvaktan på att skolans framtida
ställning blev klarlagd.

Enligt protokoll den 30 november 1959 beslöt styrelsen i enlighet med
delegationens förslag.

Den 2 juni 1960 återupptogs ärendet av styrelsen. Efter antecknande bl. a.
att styrelsen vid sammanträdet »den 12 oktober» beslutat bordlägga ärendet
i avvaktan på vissa organisatoriska undersökningar gjorde styrelsen i sitt
protokoll vissa uttalanden om de två sökandenas meriter. Rörande Lindström
— som under en lång följd av år fram till den 1 juli 1959 innehaft
förordnanden som rektor — framhölls bl. a. att handlingarna inte utvisade
orsaken till att han frånträtt rektorstjänsten, »men styrelsen har sig bekant
att samarbetssvårigheter förefunnits som orsakat att Lindström ej erhållit,
förnyat förordnande». Med stöd av vad i protokollet anförts beslöt styrelsen
föreslå att Lindströms medsökande skulle erhålla tjänsten.

Länsskolnämnden beslöt den 1 augusti 1960 förordna den sålunda föreslagne
till innehavare av tjänsten från och med den 1 januari 1961.

Sedan besvär häröver anförts av Lindström, tillstyrkte länsskolnämnden
i yttrande den 9 november 1960 bifall till besvären. Nämndens ändrade
ställningstagande grundade sig enligt yttrandet på att den av skolstyrelsen
lämnade uppgiften att Lindström ej fått förnyat rektorsförordnande vid
kontroll visat sig felaktig.

Genom beslut den 12 december 1960 lät Kungl. Maj:t — sedan Lindström
förklarat sig med hänsyn till vad som förekommit hos skolstyrelsen avstå
från att vidare eftersträva tjänsten och därför återkallat besvären — vid
den gjorda återkallelsen bero.

201

Vidare må framhållas att Lindström — med anledning av de för lionom
ofördelaktiga uppgifter, som intagits i skolstyrelsens protokoll den 2 juni

1960 — i skrivelse till styrelsen den 1 november 1960 anhöll om besked
rörande källorna till sagda uppgifter. Styrelsen beslöt den 9 december 1960
att framställningen ej skulle föranleda någon åtgärd. Länsskolnämnden,
varest klaganden anförde besvär över beslutet, fann i utslag den 17 mars

1961 besvären icke föranleda någon nämndens åtgärd, enär nämnden saknade
befogenhet att ålägga skolstyrelsen att lämna klaganden de av honom
begärda uppgifterna. Häröver anförda besvär lämnades av Kungi. Maj:t
genom resolution den 17 november 1961 utan bifall.

I januari 1961 anhöll Lindström hes landsfogden i Kristianstads län om
utredning i vissa hänseenden rörande tillsättningsärendets handläggning.
I beslut den 30 december 1961 fann landsfogden Gunnar Kragh att åtal ej
skulle väckas.

I en den 9 april 1965 hit inkommen skrift framhöll Lindström att han
genom att länsskolnämnden tillstyrkt bifall till hans besvär i tillsättningsärendet
ansett sig ha i viss mån fått upprättelse för de rättskränkningar,
föi vilka han varit utsatt, samt att han efter landsfogdens ställningstagande
ansett sig böra tills vidare låta bero under förhoppning att vad som inträffat
skulle visa sig vara en isolerad företeelse. Emellertid hade — sedan Lindstiöm
därefter sökt viss tjänst i annan stad än Hässleholm — vederbörande
skolstyrelse i början av år 1963 förklarat Lindström icke lämplig för tjänsten,
därvid den direkta anledningen syntes ha varit vad som förekommit i
ärendet rörande tjänsten i Hässleholm. På grund därav hade Lindström
funnit nödvändigt att hänvända sig till JO, därvid Lindström påkallade
prövning av de åtgärder och ställningstaganden som förekommit hos styrelsen
för Hässleholmsskolan, länsskolnämnden och landsfogden. Lindström
fiamhöll därvid bl. a. att det med hänsyn till de tjänstesökandes intressen
syntes angeläget att få fastslaget i vilka hänseenden fel begåtts eller om
möjligen lagstiftningen på området var i behov av översyn. Härutöver förelåg
ett intresse för honom att få underlag för en bedömning av skadeståndsf
rågan.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Som framgår av den lämnade redogörelsen anförde skolstyrelsen i sitt
den 2 juni 1960 avgivna förslag i tjänstetillsättningsärende! att handlingarna
inte utvisade orsaken till att klaganden fr. o. in. den 1 juli 1959 frånträtt
av honom sedan länge innehavd rektorstjänst, »men styrelsen har sig
bekant att samarbetssvårigheter förekommit som orsakat att Lindström ej
erhållit förnyat förordnande».

Av handlingarna i ldagoärendet framgår, att klagandens rektorsförordnande
utlöpte vid halvårsskiftet 1959 och att överstyrelsen för yrkesutbildning
den 17 mars 1959 förordnade klaganden att fortfarande fr. o. in. den

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

202

1 juli 1959 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1960 vara rektor vid berörda
skolor. Vidare framgår att överstyrelsen den 10 juli 1959 — i anledning av
framställning av klaganden — entledigat honom från förordnandet.

Uppgifterna i skolstyrelsens yttrande var sålunda oriktiga. I betraktande
särskilt av att vägran att på angiven grund förnya rektorsförordnande torde
förutsätta att vederbörande allvarligt brustit i fråga om samarbetsfönnåga
har uppgifterna tillika varit för klaganden förklenande och menliga.

Frågan om uppgifterna bort av skolstyrelsen godtagas utan kontroll

Klaganden har påtalat att uppgifterna inte kontrollerats, därvid han
bl. a. framhållit att uppgifterna härrörde från ordföranden i vederbörande
skolstyrelse, som alltså var part i det samarbetsförhallande, varom han
uttalat sig, samt att uppgifterna därjämte motsades av de goda vitsord som
klaganden erhållit i utfärdade tjänstgöringsbetyg.

Vid min bedömning av förevarande fråga har jag haft att utgå från de
uppgifter, som skolstyrelseordföranden Vannerberg lämnat vid polisutredningen.
Enligt Vannerberg hade han sålunda — på grund av vissa inom
skolstyrelsen diskuterade farhågor rörande klagandens samarbetsförmåga
_uppringt ordföranden i vederbörande skolstyrelse i Katrineholm, ingenjören
L. Fogelberg, för att få upplysning i saken. Vid detta samtal — som
synes ha ägt rum före skolstyrelsens bordläggningsbeslut den 30 november
1959 — hade Fogelberg, såsom Vannerberg enligt förundersökningsprotokollet
slutligen uppgivit, förklarat att klaganden »icke erhållit förnyat
rektorsförordnande på grund av att han var omöjlig att samarbeta med».
Vannerberg hade vidare uppgivit att han — sedan klaganden i besvärsärendet
påpekat att han själv begärt entledigande — ånyo förhört sig med
Fogelberg, som då ändrat sina tidigare uppgifter och vitsordat riktigheten
av klagandens påpekande, därvid emellertid Fogelberg tillagt att klaganden
likväl av skolstyrelsen fått »det s. k. silkessnöret».

De uppgifter som Vannerberg sålunda erhöll lämnades i tjänsten av Fogelberg
såsom ordförande i vederbörande skolstyrelse. Uppgifterna var därför
i princip av beskaffenhet att böra godtagas. Den omständigheten att Fogelberg
i viss mån själv berördes av uppgifterna kan inte anses ha utgjort
anledning att ifrågasätta uppgifternas riktighet. Med hänsyn till rådande
praxis i fråga om formulering av tjänstgöringsbetyg kan vidare innehållet
i de för klaganden — före utgången av rektorsförordnandet — utfärdade
tjänstgöringsbetygen mte heller anses ha innefattat tillräcklig anledning
härtill.

Av angivna skäl har det enligt min mening — även om det varit en lämplig
försiktighetsåtgärd att hos överstyrelsen kontrollera uppgifterna — i
varje fall inte kunnat läggas Vannerberg eller annan ledamot av skolstyrelsen
till last som tjänstefel att man förlitade sig på uppgifternas riktighet.

203

Frågan om uppgifterna bort beaktas vid meritvärderingen

Klaganden har hävdat att uppgifterna inte avsett förhållande vartill
hänsyn lagligen kunde tagas vid meritvärdering i fråga om lärartjänst.

I likhet med vad som föreskrives i nuvarande skolstadga (25 kap. 25 §)
gällde vid ifrågavarande tidpunkt såsom befordringsgrunder vid tillsättning
av ordinarie lärartjänst vissa i allmänna skolstadgan (5 kap. 5 §) angivna
egenskaper och förhållanden, såsom undervisningsskicklighet och nit, kunskaper
och färdigheter samt längden av väl vitsordad tjänstgöring. Att härvid
inte särskilt angivits vissa personliga egenskaper, såsom t. ex. förmåga
att samverka med kolleger och överordnade, betyder självfallet inte att
sådana egenskaper och eventuella brister däri skall lämnas utan beaktande
vid meritvärderingar. Det ligger i sakens natur att förhållanden av antydd
personlig natur kan vara av betydelse för vederbörandes tjänsteduglighet
och att hänsyn härtill följaktligen i vissa fall måste tagas vid valet mellan
olika sökande. Vad särskilt angår lärares förmåga till samarbete som nyss
nämnts, är sådan förmåga uppenbarligen av väsentlig betydelse för lärarens
möjligheter att uppfylla sina allmänna åligganden enligt skolstadgan
(8 kap.). Anmärkningsvärda förhållanden med avseende härå är alltså —
även om de till äventyrs inte kommit till uttryck i tjänstgöringsbetyg — av
beskaffenhet att böra beaktas.

De uppgifter, som skolstyrelsen i förevarande fall inhämtade rörande
klagandens samarbetsförmåga, avsåg emellertid hans tjänstgöring som rektor
och inte som lärare. På en rektor, som bl. a. har att rörande skolans
allmänna verksamhet nära samarbeta med skolstyrelsen, ställs uppenbarligen
delvis andra — och större — krav i fråga om samarbetsförmåga än
på en facklärare. Den omständigheten, att det visat sig brista i fråga om
en rektors förmåga härvidlag, behöver därför inte i och för sig betyda att
han också som lärare skulle ha svårigheter att på tillfredsställande sätt fylla
de krav som en sådan tjänst ställer. Å andra sidan är tydligt att — om de
uppgivna bristerna i fråga om rektorstjänstgöringen är allvarliga — förhållandet
kan vara ägnat att skapa tvivel rörande förmågan jämväl i sistnämnda
hänseende. Huru härmed egentligen förhåller sig kan givetvis inte
avgöras utan närmare kännedom om beskaffenheten av de aktuella anmärkningarna
och om bakgrunden härtill.

Såvitt handlingarna utvisar inhämtade emellertid skolstyrelsen inte närmare
upplysningar härutinnan. På grundval enbart av de kortfattade uppgifterna
om klagandens avgång som rektor var det såsom nyss nämnts inte
möjligt att med någon grad av säkerhet avgöra huruvida vad härutinnan
förekommit var av beskaffenhet att mverka vid bedömningen av klagandens
kvalifikationer som lärare. Vid meritvärderingen i det aktuella tillsättningsärendet
kunde uppgifterna följaktligen inte anföras till klagandens
nackdel.

204

När det gäller bedömningen av skolstyrelsens förfarande att i tillsättningsärendet
likväl åberopa ifrågavarande uppgifter är att märka, att den
av skolstyrelsen gjorda jämförelsen mellan de båda sökandes meriter grundade
sig på överväganden ur flera olika synpunkter, bl. a. med hänsyn till
sökandenas praktiska erfarenhet och till åldersförhållandena. Av vad skolstyrelsen
därom uppgivit i avgivna yttranden och vad i övrigt förekommit
synes framgå att styrelsen — inom vilken viss personlig kännedom om
klaganden var företrädd — inte tillmätt de nu ifrågavarande uppgifterna
rörande klagandens avgång som rektor avgörande betydelse för sitt ställningstagande
i tjänstetillsättningsärendet. Det framstår därför som i viss
mån förklarligt att styrelsen för sin del inte ansåg nödigt att närmare utreda
de bakomliggande förhållandena.

Med hänsyn till vad nu anförts har jag vid min prövning av ärendet i
denna del funnit att — ehuru styrelsen enligt min mening inte bort under
föreliggande omständigheter åberopa ifrågavarande uppgifter — styrelsens
berörda åtgärd likväl icke var av beskaffenhet att medföra ansvar och
ersättningsskyldighet.

Vad härefter angår länsskolnämndens bedömning av tillsättningsärendet
framgår av handlingarna, att uppgiften om att klaganden på grund av samarbetssvårigheter
ej skulle ha erhållit förnyat förordnande som rektor varit
avgörande för nämndens beslut. Sedan nämnden i anledning av klagandens
besvär kontrollerat uppgifterna och funnit dem oriktiga, har nämnden
sålunda framhållit att — om samarbetssvårigheter förekommit, vilket dock
ej framgick av handlingarna i övrigt — syntes det förnyade rektorsförordnandet
tyda på att klaganden inte ensam kunde göras ansvarig för berörda
svårigheter samt att dessa inte torde vara så allvarliga att förhållandet
borde inverka på klagandens lämplighet för en facklärartjänst. Nämnden
frånträdde därför sitt tidigare ställningstagande och förklarade att klaganden
med hänsyn till hans klara överlägsenhet i fråga om längden av väl
vitsordad tjänstgöring borde äga företräde till tjänsten.

Rörande sin bedömning av ifrågavarande uppgifter ■— som alltså tillmätts
utslagsgivande betydelse för tjänstetillsättningen — har nämnden uppgivit
dels att den förlitat sig på uppgifternas riktighet, dels att det inte är brukligt
att en rektor utan tungt vägande skäl vägras förnyat förordnande samt
att förmåga att samarbeta med omgivningen har stor betydelse även vid
uppehållande av facklärartjänst. Nämnden hade därför ansett att uppgifterna
innefattade en så stark motivering för skolstyrelsens förslag att detta
borde särskilt beaktas.

Att nämnden förlitat sig på riktigheten av de i skolstyrelsens tjänsteutlåtande
lämnade uppgifterna kan i och för sig inte föranleda någon erinran.
Med utgångspunkt från att uppgifterna var riktiga kunde visserligen
— av skäl som nämnden anfört — ifrågasättas huruvida vad som i skolstyrelsens
yttrande gjorts gällande om klagandens samarbetssvårigheter så -

205

som rektor var av beskaffenhet att inverka negativt även vid eu bedömning
av klagandens kvalifikationer som facklärare. Som jag med avseende
å skolstyrelsens bedömning av samma fråga tidigare framhållit, var det
emellertid inte möjligt att med någon grad av säkerhet uttala sig härom,
med mindre närmare upplysningar erhölls om arten av uppgivna svårigheter
och om bakomliggande förhållanden i övrigt. Länsskolnämnden hade
därför — såsom beslutande i ärendet — så mycket större anledning att införskaffa
sådana upplysningar som nämnden enligt föreliggande betygshandlingar
fann klaganden överlägsen i merithänseende och därför kunde
förbigå denne endast av hänsyn till det uppgivna ■ förhållandet. Därtill
kommer att tillfälle ej heller beretts klaganden att yttra sig över vad skolstyrelsen
anfört, något som enligt min mening bort ske i ett ärende som det
förevarande.

Länsskolnämnden har följaktligen grundat sitt beslut på antaganden, som
inte kunnat grundas på de erhållna uppgifterna och som, såvitt av handlingarna
framgår, ej heller eljest varit befogade. Genom att sålunda underlata
att i ett för nämndens prövning avgörande hänseende förebringa erforderlig
utredning — en utredning som utan obehörig tidsutdräkt eller annan
olägenhet också kunnat införskaffas — har nämnden åsidosatt en ur rättssäkerhetssynpunkt
viktig grundsats. Om nämnden härutinnan rätteligen
förfarit finns all anledning antaga, att uppgifternas oriktighet skulle ha
uppdagats och att nämnden följaktligen skulle ha givit klaganden den sökta
tjänsten.

Att nämnden icke — på sätt bort ske — föranstaltade om närmare utredning
i anledning av de av skolstyrelsen lämnade uppgifterna, har
uppenbarligen sin förklaring i att nämnden vid sitt ställningstagande icke
beaktade att de under tjänstemannaansvar lämnade uppgifterna om att
klaganden såsom rektor skulle ha haft samarbetssvårigheter icke nödvändigtvis
behövde innebära att han på grund härav var mindre lämplig såsom
lärare. Å andra sidan var den av skolstyrelsen lämnade uppgiften om anledningen
till att klaganden ej fått rektorsförordnandet förnyat ägnad att
inge nämndens ledamöter föreställningen att de uppgivna samarbetssvårigheterna
vore sådana, att de kunde antagas göra sig gällande även vid utövandet
av lärartjänst. I betraktande härav och då det är uppenbart att
nämndens ledamöter vid beslutets fattande trodde sig handla i överensstämmelse
med vad som var förenligt med skolans bästa., anser jag nämnda
förbiseende från nämndens sida icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
nämndens ledamöter till last såsom tjänstefel.

Frågan om uppgifternas dokumentation och redovisning

Klaganden har påtalat att — utöver vad som återgivits i skolstyrelsens
yttrande i tillsättningsärendet — någon dokumentation ej skett av de röran -

206

de honom införskaffade uppgifterna. Det borde enligt klaganden vara självklart
att, i den mån muntliga uppgifter inhämtades och utnyttjades vid
sidan av ansökningshandlingarna, sådant material skulle öppet framläggas
och redovisas till såväl innehåll som ursprung. I varje fall borde skyldighet
föreligga att vid anfordran tillhandahålla materialet.

I tjänstetillsättningsärende!! har man enligt allmänt tillämpad praxis ofta
plägat komplettera förefintligt urkundsmaterial genom att införskaffa muntliga
upplysningar om olika sökande utan att anteckning sker om vad sålunda
inhämtats eller att gjorda anteckningar tillförs handlingarna i ärendet eller
eljest hålls tillgängliga. Frågan om behörigheten av denna praxis har jag
ur principiella synpunkter närmare behandlat i min till offentlighetskommittén
avlåtna skrivelse.

Som jag i nämnda skrivelse framhållit står emellertid nu berörda praxis
inte i strid mot någon uttrycklig författningsföreskrift och kan — i betraktande
av hittills rådande förhållanden — ej heller eljest anses vara av beskaffenhet
att innefatta tjänstefel. Klagomålen i vad de avser den bristfälliga
dokumentationen av de nu aktuella uppgifterna och underlåtenheten
att — som följd härav — lämna närmare upplysningar därom kan därför
icke föranleda ingripande mot vederbörande.

Emellertid vill jag i detta sammanhang understryka vad jag i skrivelsen
till offentlighetskommittén framhållit om angelägenheten av att ifrågavarande
praxis ändras. Vad i förevarande ärende förekommit synes på ett
slående sätt belysa de risker för fel och misstag, som föreligger vid inhämtande
av underhandsupplysningar. Inte minst förtjänar härvid erinras att
vetskapen om att lämnad upplysning — enligt ett utbrett betraktelsesätt —
anses som »förtroligt» meddelande, vilket inte kommer att utåt åberopas
eller i varje fall till källan anges, kan leda till att lösligt grundade eller
ovederhäftiga upplysningar, vilka uppgiftslämnaren icke kontrollerat och
därför icke vill stå för, lämnas och läggs till grund för beslut.

Vidare kan jag inte underlåta påpeka det enligt min mening högst otillfredsställande
som ligger däri att enskild person — om vilken i tjänsteärenden
lämnats nedsättande uppgift, som visat sig oriktig — inte skulle
kunna få besked rörande uppgiftens tillkomst med mindre han vidtar extra
ordinära åtgärder i form av polisanmälan eller liknande. Att klaganden —
oaktat han hänvänt sig till skolstyrelsen samt efter besvär till överstyrelsen
för yrkesutbildning, länsskolnämnden och Kungl. Maj:t — icke fått besked
om källan till skolstyrelsens uppgifter, framstår för mig såsom i hög grad
betänkligt ur rättssäkerhetssynpunkt. Först efter det polisanmälan gjorts
har klarhet vunnits om hur den oriktiga uppgiften tillkommit.

Att i administrativ ordning sålunda förvägra en tjänstesökande upplysning
om anledningen till att ett beträffande honom begånget misstag ägt
rum synes mig — även om förfarandet på grund av bristande dokumentation
har formellt hållbart stöd — vara ägnat att rubba allmänhetens för -

207

troende för myndigheterna. En sådan ordning skulle inte heller behöva
förekomma, om praxis ändras i enlighet med vad jag angivit.

Av vad sålunda anförts framgår att klaganden enligt min mening hade
fullt fog att reagera mot de oriktiga och nedsättande uppgifter, som lämnats
om honom och som inverkat vid tillsättningsärendets avgörande, liksom
mot de hinder som därefter rests för honom att få klarhet om uppgifternas
ursprung. Även i vissa andra hänseenden, som jag ansett icke behöva här
redovisas, fann jag utrymme för befogade anmärkningar.

Vad som förekommit med avseende å ifrågavarande uppgifter framstår
ur allmän och enskild synpunkt som ett betänkligt missförhållande och belyser
angelägenheten av att — såsom jag i min till offentlighetskommittén
avlåtna skrivelse framhållit — ändring snarast sker av det i praxis tillämpade
förfarandet med avseende å underhandsupplysningar i tjänstetillsättningsärenden.
Det är också min förhoppning att vad jag härutinnan anfört
beaktas av myndigheterna, något som jag kommer att ägna fortsatt uppmärksamhet.

6. I samband med uppkommen fråga om fel begåtts inom skolöverstyrelsen
vid utarbetandet av prov till studentskrivning i engelska
och om omskrivning borde ske har befattningshavare vid styrelsen
underlåtit att lämna fullständiga upplysningar och gjort
missvisande uttalanden

Inför det förestående skriftliga provet i engelska för studentexamen vid
de allmänna gymnasierna, vilket ägde rum den 4 november 1963, inlämnades
till skolöverstyrelsen av vederbörande censorer olika förslag till examensskrivning.
Bland dessa förslag utvaldes ett, vilket styrelsens ämnesexpert
konsulenten Sven Enander tillsammans med universitetslektorn
Yngve Olsson och adjunkten Sven Johansson såsom särskilt tillkallade experter
granskade och bearbetade, innan det fastställdes som examensskrivning.
Provet var sammansatt av en engelsk text, versionen, som skulle översättas
till svenska och en svensk text, temat, som skulle översättas till engelska.
Texten till provet var hämtad från en novell av författaren A. Huxley.
Före skrivningen underrättades Enander av Johansson att utdrag av
samma novell fanns i en år 1946 utgiven bredvidläsningsbok. I samband
med skrivningen framkom dessutom att den förra delen av skrivningen delvis
ingått i en serie engelska stilar, utgivna av Ilermods korrespondensinstitut
i Malmö.

Rörande vad som förekom vid Olssons och Johanssons expertuppdrag
ha dessa i en den 24 november 1963 till skolöverstyrelsen ställd skrivelse
uppgivit följande.

Konsulent Enander kallade SJ till expert genom direkt hänvändelse och

208

gav SJ i uppdrag att anmoda YO, vilket skedde. Uppdraget gällde granskning
av examensskrivningsförslag---.

Det material vi konfronterades med, då vi på SÖ:s lokaler i Stockholm
skulle fullgöra vårt uppdrag, var i första hand ett enda av Enander färdigställt
förslag till flerdelat _ prov, baserat på ett av en censor insänt förslag
till en kombinerad skrivning, i andra hand en sållad samling liknande censorsförslag,
samtliga avseende kombinerad skrivning. Vi förväntades under
dagens lopp ha godkänt ett förslag som kunde användas för både flerdelat
och kombinerat prov.

Vi uttryckte vår undran över att man på SÖ inte visste varifrån den text
var tagen, på vilken Enander hade utarbetat det enda föreliggande förslaget
för en examensskrivning; censorerna är ju skyldiga att ange källan för sina
förslag.

Eftersom vi kände igen texten, gjorde vi på SÖ ett misslyckat försök att
spåra den, varefter vi uppsökte en bokhandel för att inhandla den novellsamling
ur vilken texten var tagen, nämligen Aldous Huxley, Mortal C oils.
Någon skolantologi där berättelsen stod kunde vi då inte erinra oss.

Utom för identifiering av textmaterialet var originaltexten nödvändig av
en annan anledning. Den av Enander utvalda kombinerade stilen visade sig
nämligen i sitt föreliggande skick i så starkt behov av omredigering, att en
kollationering måste göras. Endast genom att utan minsta arbetspaus utnyttja
hela den tid som stod till vårt förfogande lyckades vi få fram ett på
det tillgängliga förslaget grundat flerdelat prov.

Ingen av de andra censorstexterna kunde på rimlig tid förvandlas till ett
examensprov av annan karaktär än den för vilken de sammansatts. Det
enda riktiga hade varit att skaffa fram adekvat material och på grundval
av detta uppgöra mer än ett preliminärt förslag, men en sådan åtgärd ingick
inte i våra befogenheter och skulle naturligtvis inte ha hunnits med inom
den snäva tidsramen av en enda dag.

Efter hemkomsten till Göteborg fann YO, att delar av Huxley texten
fanns i den ganska allmänt använda antologien Bjerre-Ehlefors, English
Texts for Higher Forms och skrev den 11 oktober till SJ som varit hans
kontaktman med skolöverstyrelsen. SJ ringde upp Enander och meddelade
saken, endera lördagen den 12 eller måndagen den 14 oktober. Studentskrivningen
skulle äga rum först måndagen den 4 november, varför skolöverstyrelsen
både i tid underrättats och alltså måste ha känt till, att texten
verkligen ingick i en textsamling.---

Enander upplyste följande: Han och de tillkallade experterna träffades
den 20 september 19G3. Enander hade på förhand utvalt 5 å 6 förslag, som
han ansåg i första hand böra ifrågakomma som prov efter viss bearbetning.
Till det förslag, som sedermera användes och som Enander fann vara det
bästa, hade Enander utformat förslag till frågor och uppgifter för flerdelat
prov. De tillkallade experterna voro, sedan de orienterat sig bland förslagen,
av samma uppfattning. Den 12 eller den 14 oktober 1963 ringde Johansson
och meddelade, att Olsson kontaktat honom och meddelat att utdrag
ur samma novell varur stilen bearbetats fanns i den tidigare nämnda
textboken, vilken är utgiven utan glosor och kommentarer och närmast
avsedd för kursiv och extensiv läsning. Vid telefonsamtalet sade Johansson
ungefär: »Det finns vissa ord som går igen i stilen, men Yngve tyckte visst

209

inte det var så farligt. Du kan ju se själv vad du tycker.» Johansson ville
själv icke ha något ansvar beträffande detta. Enander bedömde efter företagen
jämförelse att överensstämmelserna mellan novellen och examensprovet
voro av sådan art att de saknade betydelse för provets värde som kunskapskontroll.
Enander bedömde då och fortfarande att stilen trots sambandet
med textboken var ett lämpligt prov. Hade Enander redan vid valet
av text varit medveten om förhållandet, skulle han av hänsyn till allmänhetens
eventuella reaktion ha valt en annan text. Ett par dagar före provet
kom Enander på tanken att någon möjligen — på samma sätt som skett
vid ett tidigare tillfälle — skulle ringa till skolöverstyrelsen och meddela
sambandet mellan provet och textboken. Då Enander ansåg det lämpligt
att rotelchefen, t. f. undervisningsrådet Eskil Aspelin, fick veta förhållandet
av Enander på förhand, underrättade Enander Aspelin i detalj om omständigheterna.
Samma dag provet utfördes fick Enander reda på att en Hermodsstil
företedde likheter med examensprovet. Någon kännedom om denna
Hennodsstil hade Enander icke tidigare. Icke heller Olsson och Johansson
synes ha känt till stilen.

Aspelin bekräftade att han sannolikt den 1 november 1963 underrättades
om att samband förelåg mellan examensprovet och textboken. Aspelin förklarade
att han icke hade någon anledning ifrågasätta Enanders uppfattning
att sambandet saknade betydelse.

Efter påpekande i vissa tidningar tillkännagav en representant för skolöverstyrelsen
den 5 november 1963 genom pressen att styrelsen funnit att
det förhållandet att ett mindre antal elever kunde ha haft beröring med
texten redan före provet icke skulle föranleda att detta ogiltigförklarades
eller att nytt skriftligt prov anordnades.

Med början den 7 november 1963 inkommo klagomål till JO, vari påtalades
examensprovets överensstämmelse med Hermodsstilen och textboken.
Klagomålen avsåg bl. a. frågan vilka omständigheter vid ärendets handläggning
inom skolöverstyrelsen som föranlett att provet kommit att omfatta
en känd text. Ungefär samtidigt inkom till chefen för ecklesiastikdepartementet
olika ansökningar, huvudsakligen från elever i sista ringen,
med yrkande bl. a. att examensprovet skulle ogiltigförklaras och förnyat
prov anställas. I dessa skrifter påpekades provets överensstämmelse med
Hermodsstilen och i två fall även dess samband med textboken.

Efter remiss i anledning av skrifterna till departementschefen anförde
skolöverstyrelsen — med deltagande av generaldirektörens ställföreträdare
Jonas Orring, ledamoten Maj Bosson-Nordbö samt Aspelin och Enander
— i yttrande den 12 november 1963 bl. a, följande.

Det skriftliga prov i engelska, som gavs den 4 november i år, byggde
på en novell av författaren A. Huxley. Det har nu visat sig, att versionsdelen
(den engelska delen) av detta till två tredjedelar ingick som tevia
(den svenska delen) i en stil utgiven som nummer 2 i en för gymnasiets näst

210

högsta årskurs avsedd serie engelska stilar från Hermods korrespondensinstitut
i Malmö. Återstoden av versionsdelen av studentstilen överensstämde
delvis med ett parti av Hermodsbrevets version. I en år 1946 utgiven
textbok (bredvidläsningsbok), English Texts for Higher Forms, finnes
utdrag ur samma novell som den vilken legat till grund för novemberstilen.
Utdragen i nämnda textbok omfattar dock i huvudsak andra partier än
de som Hermodsbrevet bygger på.

Antalet abiturienter, som kommit i kontakt med Hermodsstilen kan icke
exakt angivas. En skattning utförd med stöd av vissa uppgifter från Hermods
ger emellertid vid handen att 2 eller högst 3 procent, dvs, högst
350—550 av de mer än 18 000 abiturienterna genom Hermodskursen kan
ha tagit del av den aktuella stilen. Möjligheten att några elever därutöver
på annat sätt kan ha kommit i kontakt med motsvarande text före skrivningen
kan visserligen inte uteslutas, men antalet av dessa måste under
alla förhållanden vara ringa.

Yttrandet innehöll icke något om när man på skolöverstyrelsen fått reda
på provets samband med textboken eller något i övrigt om denna bok. Avslutningsvis
uttalades följande.

Sedan det emellertid nu har visat sig, att utöver det överraskande missödet
med den uppgift som förelädes eleverna i november, den engelska
skrivning som skrevs i augusti i år byggde på en text av J. S. Beresford,
som återfinnes i den tidigare nämnda textboken, är det uppenbart att det
hitintills praktiserade förfaringssättet för språkskrivningarnas utväljande
icke längre kan tillämpas. Av de olika andra möjligheter som med hänsyn
till sina konsekvenser i olika avseenden över huvud taget kan diskuteras,
talar övervägande skäl för att texterna fortsättningsvis utväljes från ett
så starkt begränsat område, att texten inte kan vara känd ens för en liten
grupp av abiturienter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet besvarade den 15 november 1963
i första kammaren och fyra dagar senare i andra kammaren enkla frågor i
saken. Svaren berörde endast provets samband med Hermodsstilen, icke
med textboken.

Skolöverstyrelsen beslöt att i sina rådgivande anvisningar till de rättande
lärarna föreslå viss justering av den högsta tillåtna poängbelastningen för
felaktigheter på översättningsprovet från engelska till svenska, varigenom
denna del av provet fick ett minskat inflytande på betygssättningen.

En artikel i tidningen Dagens Nyheter för den 17 november 1963 redogjorde
för ett informationsmöte anordnat av skolöverstyrelsen under medverkan
av Orring, Aspelin och Enander. Enligt referatet uppgav därvid
Orring bl. a.: »Vi trodde före larmet om kollisionen med Ilermodsskrivningen
osv. att vår metodik för de skriftliga studentprovens utarbetande var
helt vattentät.»

I en insändare i tidningen Svenska Dagbladet för den 15 november 1963,
undertecknad av adjunkten Harald Lindelöf, anfördes följande.

211

Med anledning av diskussionen om höstens studentskrivning i engelska,
det kombinerade provet, vill undertecknad rikta följande frågor till dem
(el. den) på S.Ö., som detta läsår bestämt, vilka komb. prov, som skall givas
i eng. i studentexamen.

I augusti i år gavs som sådant komb. prov en stil, som i stora delar överensstämmer
med st. 15 i »English Texts for Higher Forms», utgiven av
Bjerre-Ehlefors i samarbete med Hermods korrespondensinstitut och Gebers
förlag. Många lärare i eng. på högsta stadiet är väl förtrogna med denna i
sig utmärkta samling av eng. texter, vilken i många läroverk användes som
kursivläsningsbok inför den muntliga studentexamen. Detta st. 15 hade
jag f. ö. i våras använt som versionsövning i en R IV-klass.

Redan i augusti spärrade man förvånad upp ögonen. Vad menade man på
S.Ö.:s språkavdelning? Visste man inte om detta sammanfallande?

Nå, i augusti skriver ju ett relativt fåtal abiturienter, varför denna tillfällighet
knappast kunde spela så stor roll.

Men när årets novemberstil i eng. också visar sig vara hämtad ur en
text, som i originalutdrag återfinnes i ovannämnda kursivläsningsbok: nr
28 (Aldous Huxley: The Tillotson Banquet), blir man betänksam.

Ännu starkare reagerar man givetvis, när det visar sig, att hos »Hermods»
just detta textavsnitt redan förelåg utarbetat till ett komb. eng. prov för
högstadiet och sålunda med säkerhet relativt nyligen kunnat studeras av
åtskilliga av årets abiturienter.

Därför måste såväl lärare som elever fråga:

1) Varför väljer S.Ö.:s språkmän ut två på varandra följande komb.
prov i eng. för studentexamen med direkt anknytning till, ja, till största
delen byggande på stycken i ovan nämnda textbok?

2) Kände vederbörande på S.Ö. till dessa samband men ansåg det ha föga
eller ingen betydelse, om vissa abiturienter hade haft möjlighet att läsa
dessa textavsnitt, resp. inöva en komb. stil, byggd på en av texterna?

3) Kan det förväntas, att S.Ö. i framtiden noggrannare kontrollerar, att
de eng. texter, som examensproven bygger på, ej är i allmänt bruk på skolornas
högstadier eller förekommer i allmänt brukade stilsamlingar på
samma stadium?

Abiturienternas reaktioner runt om i landet tyder på att de anser, att en
klar orättvisa begås, om det eng. komb. provet i november ej ogiltigförklaras
och göres om. Den uppfattningen delas nog av många lärare och allmänheten.

Såsom svar på Lindelöfs insändare infördes i samma tidning den 20 november
1963 följande under rubriken Den famösa studentengelskan.

I en insändare i SvD den 15 nov. ställde adjunkt Harald Lindelöf i Nyköping
några frågor till de ansvariga på skolöverstyrelsen angående valet
av texter till höstens studentskrivningar i engelska. Svaret blir:

Texterna har givetvis inte valts ur de av adj. Lindelöf nämnda böckerna.
Om de ansvariga känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två
skrivningarna, till en del också ingår i en textsamling och i en Hermodskurs,
hade givetvis andra texter valts.

Det är censorerna, som ger skolöverstyrelsen förslag till skriftliga prov
i studentexamen. Förslagsställarna var inte desamma i aug. och i nov. Skolöverstyrelsen
anlitade inte heller samma experter för slutgiltigt val av text
vid de båda tillfällena.

212

Överstyrelsen kommer givetvis att vidta åtgärder för att förhindra en
upprepning av höstens malörer.

Adj. Lindelöf liar rätt i att många röster har höjts för en omskrivning
av novemberstilen. De som reagerat så har dock knappast satt sig in i vilka
följderna av en omskrivning skulle bli. En omskrivning skulle nämligen
innebära en stor orättvisa mot flertalet av abiturienterna. Som framgår av
den utförliga redogörelse skolöverstyrelsen just utsänt torde ingen ha förlorat
på att språkmaterialet i en viss del av versionen i novemberskrivningen
var känt av ett antal abiturienter.

Sven Enander. Konsulent i Kungl. Skolöverstyrelsen.

Den 22 november 1963 lämnade Kungl. Maj:t utan åtgärd ansökningarna
om examensprovets ogiltigförldarande och om förnyat prov.

I sin skrivelse till skolöverstyrelsen den 24 november 1963 påpekade Olsson
och Johansson att de funnit att överstyrelsens uttalande sådant det
redovisats i ett TT-meddelande i pressen den 17 november 1963 icke var
helt klarläggande och att Enanders svar på Lindelöfs insändare innehöll
yttranden, där sanningen kommit på glid. De ansågo det vara en förvanskning
då i svaret talades om »experter för slutgiltigt val av text». Efter den
redogörelse för händelseförloppet, som tidigare här intagits, fortsätter skrivelsen.

I Svenska Dagbladet skriver konsulent Enander den 20 november »Om
de ansvariga känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två skrivningarna,
till en del också ingått i en textsamling och i en Hermodskurs,
hade givetvis andra texter valts» (understrykningen gjord av oss). Förhållandet
var alltså känt på Kungl. Skolöverstyrelsen. Någon annan text valdes
icke. Konsulent Enander tillåter sig alltså att medvetet vilseleda allmänheten.

Efter att i fortsättningen ha riktat kritik mot skolöverstyrelsens centrala
handläggning av förslag till examensskrivningar slutade Olsson och Johansson
sin skrift med en anhållan att styrelsen beaktade vad de anfört och
bringade det till kännedom samt att styrelsen för framtiden på riktigt
sätt använde anlitad expertis.

Den 16 december 1963 avgav Orring i egenskap av generaldirektörens
ställföreträdare skriftligt svar till Olsson. I svaret uttalades bl. a. att styrelsen
gjort sina uttalanden från den självklara utgångspunkten, att ansvaret
för det inträffade i sin helhet åvilade enbart ämbetsverket och att det av
Enander signerade uttalandet i tidningen med nödvändighet blivit kortfattat
och därför också på sina punkter ofullständigt.

I anledning av de här ursprungligen anförda klagomålen översände Aspelin
till mig avskrift av skolöverstyrelsens remissyttrande den 12 november
1963 med följande den 20 december samma år dagtecknade missi vskrivelse.

Åberopande diarienummer J.O. 1175/63 översändes härmed skolöverstyrelsens
yttrande till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdeparte -

213

mentet angående studentskrivningen i engelska i november respektive
augusti 1963. Ytterligare material i ärendet finnes icke.

Klagomålen avgjordes av mig den 26 februari 1964 — utan remiss till
skolöverstyrelsen — på grundval av styrelsens yttrande till chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag hade då icke kännedom om vare sig Olssons
och Johanssons skrivelse, Orrings svar på denna, Lindelöfs insändare eller
svaret på denna. Vid prövningen fann jag att det icke kunde läggas de
ansvariga befattningshavarna till last såsom tjänstefel att de icke, innan
provet fastställdes, förvissat sig om att texten till provet icke förekom i
någon textbok eller i stil som utgivits av korrespondensinstitut. Med hänsyn
till att styrelsen framdeles skulle använda annat sätt för bestämmande
av text för proven förklarade jag mig sakna skäl att genom framställning
till Kungl. Maj:t eller riksdagen taga något initiativ till ändrade bestämmelser.
Klagomålen i denna del föranledde därför icke vidare åtgärd från
min sida. Klagomålen i övrigt avseende styrelsens underlåtenhet att föranstalta
om nytt prov och styrelsens beslut att justera poängskalan föranledde
icke heller någon åtgärd från min sida.

I en den 10 mars 1964 hit inkommen skrift frågade Olsson om jag vid
mitt avgörande tagit hänsyn till de fakta som framginge av Olssons och
Johanssons skrift.

Sedan jag i anledning av Olssons skrift till omprövning återupptagit det
avgjorda ärendet, hemställde jag att skolöverstyrelsen ville efter hörande av
vederbörande befattningshavare inom styrelsen inkomma med yttrande,
vilket särskilt borde omfatta följande punkter.

1. Var det före studentskrivningen den 4 november 1963 för de ansvariga
befattningshavarna inom skolöverstyrelsen känt, att texten till skrivningen
delvis ingick i en tämligen allmänt använd antologi (bredvidläsningsbok) ?

Om frågan nr 1 besvaras jakande, skall upplysning lämnas i följande hänseenden.

2. Vad var anledningen till att icke annan text valdes?

3. Vilka befattningshavare äro ansvariga för valet av text?

4. Olsson synes vilja göra gällande att man från skolöverstyrelsens sida
avsiktligt givit allmänheten uppfattningen att styrelsen icke före skrivningen
känt till, att den engelska texten ingick i en inom vissa skolor använd
bredvidläsningsbok. Har Olsson fog för sin åsikt?

5. Hade icke skolöverstyrelsen lämpligen bort i sitt yttrande till chefen
för ecklesiastikdepartementet den 12 november 1963 lämna tydlig upplysning
om att det inom styrelsen redan före skrivningen var känt, att den
engelska texten delvis ingick i en bredvidläsningsbok?

6. Undervisningsrådet E. Aspelin har i en missi vskri velse den 20 december
1963 till JO med översändande av överstyrelsens förenämnda remissyttrande
uppgivit att ytterligare material i ärendet icke funnes. Hade Aspelin
därvid kännedom om Olssons skrivelse till skolöverstyrelsen den 24
november 1963? — Om så var fallet, varför överlämnades icke sistnämnda
skrivelse?

214

Skolöverstyrelsen inkom därefter med yttrande, vid vilket voro fogade
promemorior av Aspelin och Enander.

Enander uppgav i sin promemoria — utöver vad tidigare upptagits —
bl. a. följande: Från den 1 juli 1963 bekläddes posten för examensroteln
med ledamot, som icke var språkman (Aspelin). Vid höstterminens början
samma år förordnades Enander som expert inom roteln för sådana ärenden
som rörde språkundervisning. Enligt tradition ha studentstilarna bearbetats
av texter nr kända författares produktion och stora möjligheter ha
alltid funnits att vissa elever kände igen motiv och miljö, därför att de läst
texten. Vid prövningsperioden i augusti 1963 — då Enander icke medverkade
— utgjorde den engelska stilen en bearbetning av en annan text ur
ifrågavarande textbok utan att denna omständighet vållade starkare reaktion
än att förhållandet meddelades Enander i förbigående av en lektor,
som därvid förutsatte, att sambandet var bekant för skolöverstyrelsen. Vid
sammanträde någon dag efter novemberskrivningen koncentrerades diskussionen
helt kring frågan om den då bl. a. via pressen aktualiserade omskrivningen
och kring möjligheterna att i fortsättningen undvika oförutsedda
överensstämmelser mellan examensprov och stilar, publicerade i stilsamlingar.
Några dagar efter skrivningen bekräftade Olsson vid besök i annat
ärende uttryckligen, att han icke ansåg sambandet med textboken vara
sådant, att stilen bort kasseras på grund av detta. Svaret på Lindelöfs insändare
skrevs av styrelsens biträdande pressombudsman och godkändes
av Enander. Däri redovisades för det förhållandet, att om sammanfallet
mellan provet å ena sidan och inte bara textboken utan även Hermodsstilen
å andra sidan varit bekant vid valet av prov, hade en annan text valts.
Med »experter för slutgiltigt val av text» avsåg Enander de ansvariga experterna
vid de båda skrivningstillfällena, dvs. för novemberskrivningen
Enander själv. Vid upprepade tillfällen hade Enander inför tidningarnas
representanter förklarat, att Enander ensam hade ansvaret för det inträffade.
Enander fann dock, att insändarsvaret blivit alltför komprimerat. Vid
telefonsamtal med byråchefen Cederstrand vid JO-ämbetet i januari 1964
nämnde Enander beträffande sin handläggning av ärendet, såvitt han
kunde minnas, att han före skrivningstillfället fått kännedom om sambandet
med textboken men bedömt detta som betydelselöst, medan Enander
däremot icke på förhand kände till Hermodsstilens samband med provet,
vilket samband hela tiden varit det väsentliga i tidnings- och radiodiskussioner
om provet.

Aspelin anförde följande.

När det, sedan provet utförts, blivit känt, att en viss överensstämmelse
fanns jämväl mellan det kombinerade provet och en i en Hermodskurs
ingående kombinerad skrivning och frågan om en omskrivning med anledning
därav förts på tal, diskuterades inom överstyrelsen lämpligheten och

215

möjligheten av en sådan. Den vid diskussionen helt dominerande frågan
var givetvis förhållandet mellan examensprovet och Hermodsstilen.

Kort tid därefter hade överstyrelsen att yttra sig över framställningar till
chefen för ecklesiastikdepartementet angående omskrivning av det engelska
provet. I överstyrelsens den 12 november avgivna yttrande redovisades de
synpunkter, som varit bestämmande vid överstyrelsens ställningstagande.
I yttrandet konstaterades också att ett samband fanns mellan provet och
texten i bredvidläsningsboken. Att utöver detta konstaterande ingenting
mer sades om den saken måste ha berott på att sambandet mellan provet
och Hermodsstilen alltjämt helt dominerade tankarna. Att så var fallet
hos mig kan jag i varje fall omvittna.

Någon dag efter det att överstyrelsen fattat sitt beslut att inte föranstalta
om någon omskrivning av det engelska examensprovet, meddelade
byråchefen Cederstrand i JO-expeditionen per telefon, att JO önskade ta
del av det protokoll, som förts vid det sammanträde inom överstyrelsen,
då frågan om eventuell omskrivning avgjorts. Telefonsamtalet fördes med
byråsekreteraren på min rotel, U 5. Byråchefen framhöll avslutningsvis,
att någon åtgärd inte behövde vidtagas av överstyrelsen med anledning av
samtalet, utan att JO skulle återkomma i frågan.

När frågan på nytt aktualiserades av JO-ämbetet i december månad
diskuterade jag med generaldirektörens ställföreträdare, undervisningsrådet
Orring, i vilken form överstyrelsen skulle besvara JO:s begäran. Då överstyrelsen
till alla delar redovisat skälen till sitt ställningstagande i sitt
yttrande till chefen för ecklesiastikdepartementet och då dessutom där
redovisats, hur överstyrelsen avsåg att för framtiden försöka förhindra liknande
missöden, beslöts, att detta yttrande skulle såsom överstyrelsens svar
översändas till JO. I annan form fanns överstyrelsens ställningstagande i
frågan inte redovisat i någon handling hos överstyrelsen. Jag fann det motiverat,
att vid översändandet detta utsädes, då byråchefen Cederstrand ju
tidigare efterfrågat ett protokoll.

Helt naturligt hade jag vid det tillfället ingen som helst tanke på att till
överstyrelsens ställningstagande i omskrivningsfrågan skulle kunna höra
den av lektor Olsson och adjunkt Johansson till överstyrelsen ingivna skrivelsen
med anledning av ett svar på en insändare i en tidning, en skrivelse,
som jag tagit del av i slutet av november eller början av december. Såvitt
jag visste gällde JO:s förfrågan överstyrelsens ställningstagande i omskrivningsfrågan.

Efter redogörelse för handläggningen i allmänhet av de skriftliga examensproven
vid examensroteln inom skolöverstyrelsens undervisningsavdelning
konstaterade styrelsen att det ankom på chefen för examensroteln
att svara för den administrativa delen av examensprovets tillkomst, framställning
och utsändande till skolorna, medan styrelsens ämnesexpert i
engelska var den ansvarige och i sista hand beslutande i fråga om provets
sakliga innehåll och slutliga utformning. Fram till den 4 november 1963
saknade — bortsett från den tekniska personalen — andra än förslagsställande
censor, Enander, Olsson och Johansson kännedom om provets innehåll.
Provets samband med textboken var före skrivningsdagen bekant
endast för Olsson, Enander och Johansson, varjämte Enander dessförinnan

216

härom underrättat Aspelin. Provets samband med Hermodsstilen, som var
mera påtagligt än det förra sambandet, var fram till skrivningsdagen obekant
för samtliga som på ett eller annat sätt haft med detta prov att göra.
Skolöverstyrelsen fortsatte.

Beträffande de i JO:s skrivelse ställda frågorna får överstyrelsen anföra
följande.

Fråga 1.

Vad avser kännedomen om sambandet mellan ämnesområdet för examensskrivningen
och textboken hänvisar överstyrelsen till det tidigare anförda
liksom till Aspelins och Enanders promemorior. Överstyrelsen vill
därutöver framhålla följande.

Frågans formulering ». .. att texten till skrivningen delvis ingick i en
tämligen allmänt använd antologi (bredvidläsningsbok)» ger enligt överstyrelsens
mening en inte korrekt bild av sakförhållandet.

Överstyrelsen, som inte utan föregående undersökning vill vitsorda att
antologin är »tämligen allmänt använd», konstaterar visserligen att provet
är grundat på en novell som ingår i textboken men finner å andra sidan att
sambandet mellan provets text och bokens text avser endast fem punkter
av begränsad omfattning och där sambandet är av endast innehållslig natur
mellan den svenska texten i provet och den engelska texten i boken. Sambandet
är enligt överstyrelsens uppfattning utan betydelse för den svenska
textens användbarhet som examensprov.

Fråga 2.

Enligt Enanders bedömande fanns icke saklig anledning att välja annan
text. Överstyrelsen finner Enanders då gjorda bedömning riktig. Därutöver
vill överstyrelsen framhålla följande.

Tiden från den 12 (14) oktober fram till den 4 november, dvs. 2V2 arbetsvecka,
är icke tillräcklig för framställning, tryckning, emballering och distribution
av ett studentprov i engelska, i varje fall inte utan mycket extraordinära
åtgärder. För den händelse det hade funnits anledning att överväga
dylika åtgärder, hade vid en närmare bedömning jämväl måst beaktas
dels hur pass omfattande inverkan ett visst samband mellan texten i ett
examensprov och en tidigare i allmänna marknaden publicerad text kan ha
för ett antal elever, dels huruvida utsikter förelåge att genom ett sålunda
improviserat prov åstadkomma en för (majoriteten av) eleverna helt okänd
text av tillfredsställande språklig och pedagogisk kvalitet.

Fråga 3.

Beträffande svaret på denna fråga hänvisas till redogörelsen i det föregående.

Fråga J+.

Därest klaganden vill göra gällande, att man från skolöverstyrelsens sida
avsiktligt skulle ha givit allmänheten uppfattningen att överstyrelsen icke
före skrivningen känt till att den engelska text varifrån provtexten var
hämtad ingick i en inom vissa skolor använd bredvidläsningsbok, så torde
hans mening bygga på ett svar, undertecknat av Enander, som i Svenska
Dagbladet den 20 november 1963 lämnats på en insändare i samma tidning

217

den 15 november. I denna insändare hade frågats, varför skolöverstyrelsens
språkmän valt ut två på varandra följande kombinerade prov i engelska —
i augusti och i november — för studentexamen med direkt anknytning till
en viss textbok samt om vederbörande på skolöverstyrelsen kände till dessa
samband. Frågan i insändaren var så formulerad att den kunde ge intryck
av att överstyrelsen helt enkelt hämtar färdiga provtexter ur en textsamling.
Enanders svar på denna insändare avsåg att klarlägga, att proven ej
utvalts från någon textsamling utan bland de prov som infordrats av censorer
samt att om sambandet mellan proven och textkursen varit känt vid
tiden för utväljandet, dessa då icke skulle ha utvalts för bearbetning. Formuleringen
i svaret var: »Om de ansvariga känt till, att de litterära texter,
som utnyttjades i de två skrivningarna, till en del också ingår i en textsamling
och i en Hermodskurs, hade givetvis andra texter valts.» Denna
formulering avsåg att ge information om arbetssituationen vid det tillfälle
då man bland ett antal insända förslag till färdiga prov utväljer ett till
fortsatt bearbetning inom överstyrelsen. För den situation som förelåg
senare, när sambandet mellan textboken och novemberprovet blev bekant,
redogjordes i detta sammanhang icke. På detta senare stadium var valet i
själva verket definitivt, och möjligheterna att — därest så hade befunnits
sakligt motiverat i den då uppkomna situationen — i tid arbeta fram ett
nytt prov var, med hänsyn till den arbetsbelastning som ovan berörts och
den forcerade fabrikation som därigenom framtvingats, utomordentligt
små. Fn tillfredsställande förklaring av dessa omständigheter hade, såsom
torde framgå bland annat av det omfång förevarande ärende måst givas,
krävt ett utrymme som icke står till buds i en insändarspalt.

Överstyrelsen finner det beklagligt att den av omständigheterna framtvingade
kortheten i Enanders svar medfört formuleringar vilka givit upphov
till en tolkning som icke förutsetts. Varje påstående att någon som
helst avsikt att vilseleda allmänheten skulle ha förelegat vill överstyrelsen
bestämt tillbakavisa. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang för övrigt
om att det här aktuella förhållandet av Enander muntligen redovisats i
telefonsamtal med byråchefen Cederstrand i JO-ämbetet. I övrigt hänvisas
beträffande denna fråga till Enanders bilagda promemoria.

Fråga 5.

Överstyrelsens yttrande till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
den 12 november gällde enligt de då deltagandes uppfattning helt
och hållet frågan huruvida det fanns skäl och möjlighet att föranstalta om
en ny skrivning i engelska eller ej. Bl. a. som en bakgrund för denna fråga
redogjordes då också för sambandet mellan innehållet i vissa delar av
skrivningen samt å ena sidan textboken, å andra sidan Hermodsstilen. Av
skäl, som torde framgå av det föregående, kom därvid det senare sambandet
att helt dominera behandlingen. Vid den tidpunkt då skrivelsen avläts
var fortfarande ledamöterna Orring och Bosson-Nordbö okunniga om att
samband mellan stilen och textboken berörts före den 4 november, medan
Enander kände till sambandet, vilket dock som redan nämnts av Enander
bedömts som i sammanhanget utan betydelse, och Aspelin före den 4 november
underrättats härom samt om den bedömning i sakfrågan som Enander
gjort.

Mot bakgrunden av vad som senare passerat, den uppmärksamhet som
missödet väckt bland press och allmänhet, förevarande klagoskrivelse m. m.

218

kan naturligtvis i efterhand den frågan ställas om det inte hade varit av
värde att även sambandet mellan studentprovet och textboken, hur obetydligt
detta nu än är, hade fått en fylligare behandling än vad som blev
fallet. Till detta vill överstyrelsen framhålla, att bedömningar av risker
för samband mellan föreslagna provtexter och tidigare publicerade texter
inte sällan förekommer i överstyrelsens arbete med olika slag av prov.
Dessa bedömningar är av så tekniskt-pedagogisk natur att de för sin presentation
fordrar en ingående och omfattande redogörelse där ändå den
slutliga ståndpunkten måste bli resultatet av en pedagogiskt grundad
värdering. En sådan redogörelse och värdering hade på intet sätt bidragit
till att belysa frågan huruvida den engelska stilen borde skrivas om eller ej.

Fråga 6.

Det telefonsamtal beträffande JO:s förfrågan, vilket byråchefen Cederstrand
i JO-expeditionen fört med byråsekreteraren Malmgren på rotel U 5,
har av henne uppfattats såsom avseende överstyrelsens ställningstagande i
omskri vningsfrågan.

Överstyrelsen vill framhålla, att den vid ifrågavarande tidpunkt icke på
annat sätt än genom telefonsamtal erhållit kännedom om innehållet i de
hos JO då anhängiggjorda klagomålen avseende överstyrelsens åtgärder i
samband med det aktuella provet.

Olssons och Johanssons skrivelse till överstyrelsen den 24 november var
föranledd av det ovan nämnda svaret på en insändare i en tidning och avsåg
att klarlägga deras medverkan vid provets tillkomst. Någon relevans
för överstyrelsens ställningstagande i omskrivningsfrågan hade denna skrivelse
sålunda icke. I övrigt hänvisas beträffande denna fråga till Aspelins
promemoria.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Vad först angår frågan om överensstämmelserna mellan provet och textboken
voro sådana, att det över huvud fanns anledning att taga hänsyn
härtill, har skolöverstyrelsen i sitt yttrande tydligen utgått från att sambandet
mellan provet och textboken är obetydligt (»hur obetydligt detta
nu än är»). Sambandet mellan provets text och bokens text avser enligt
styrelsen »endast fem punkter av begränsad omfattning». Dessa punkter
ha redovisats av Enander och avse delvis icke helt vanliga uttryck. Olsson
har i sina påminnelser pekat på ytterligare överensstämmelser. Han har
därjämte anmärkt att de elever, som skrevo rätt på glosorna ''parrot, subject
och ancestor, enligt den av överstyrelsen distribuerade rättningsnormen
fingo pluspoäng, trots att det kunde befaras, att det just bland dem funnos
sådana som på förhand läst texten. Det synes mig därför kunna med visst
fog ifrågasättas om icke de elever, som läst texten i bredvidläsningsboken,
haft större förutsättningar att rätt översätta stilen än de som icke läst
textboken.

Frågan om skolöverstyrelsen på grund av förefintliga överensstämmelser
bort välja ett annat prov, när likheten med textboken blev känd, beror
naturligtvis även på i vilken utsträckning textboken kommit till använd -

219

ning vid skolorna. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande till mig i anledning
av den första av mig ställda frågan icke utan föregående undersökning
velat vitsorda att den textbok varom fråga är varit »tämligen allmänt
använd». Efter påpekande av Olsson i påminnelserna har jag låtit kontrollera
att det av årgångarna 1958—1959, 1959—1960 och 1960—1961 av
Årsbok för undervisningen i moderna språk, utgiven av dåvarande undervisningsrådet
Birger Thorén, framgår att textboken åtminstone då var en
av de mest allmänt använda gymnasietextböckerna i engelska. Enligt
Thorén skulle textboken under läsåren 1956—1957, 1957—1958 och 1958—
1959 ha använts vid resp. 87, 85 och 83 högre allmänna läroverk och samrealskolor.

När Enander fick kännedom om sambandet mellan provet och textboken,
återstod ungefär tre veckor till skrivningen. Det kan för utomstående
förefalla som om den tid, som sålunda stod till förfogande, borde ha varit
tillräcklig för att styrelsen med sina personalresurser skulle hinna utarbeta
och distribuera ett nytt prov. Skolöverstyrelsen har emellertid ansett denna
tid icke vara tillräcklig för utarbetande och distribution av ett studentprov
i engelska utan att härför erfordrades extraordinära åtgärder. Med hänsyn
till denna bedömning och till Enanders uppfattning om betydelsen av sambandet
mellan prov och textbok kan det uppenbarligen icke läggas honom
till last såsom fel att han för sin del ansåg att det utarbetade provet icke
borde frångås.

Frågan var emellertid, objektivt sett, så tveksam och av den vikt, att
den bort av Enander genast anmälas icke blott för rotelchefen utan även
för generaldirektören. Det är härvid att beakta att styrelsen, även om den
ansåg utarbetandet av nytt prov före den utsatta dagen icke möjligt, hade
anledning att överväga om icke det utarbetade provet borde överarbetas
så att förefintliga överensstämmelser med textboken undvekos. Det fanns
även skäl överväga om icke skrivningen kunde och borde uppskjutas ett
par veckor för utarbetande av nytt prov. Enanders underlåtenhet att
genast anmäla förhållandet för sina överordnade framstår därför såsom
betänklig.

Beträffande skolöverstyrelsens befattning med saken före och efter skrivningen
får jag i övrigt anföra följande.

För att möjliggöra en rättvis bedömning av det skriftliga provet, måste
å detta ställas det kravet att provet är nytt för så gott som alla i provet
deltagande elever. Härav följer att den som har ansvaret för provet måste
kontrollera att provet icke överensstämmer med text i ofta anlitade textböcker.
Detta har uppenbarligen icke skett i förevarande fall, innan förslaget
till prov förelädes experterna. Av Olssons och Johanssons skrivelse
till styrelsen framgår, att de hos styrelsen icke ens kunde få upplysning från
vilken författare texten hämtats. Det inträffade visar att åtminstone Enander
icke hade översikt över vilka texter som förekommo i allmänt av

220

elever anlitade böcker och brevskolekurser. Icke ens efter upptäckten att
provet i augusti 1963 överensstämde med ett stycke i nu ifrågavarande
textbok kontrollerades denna bok före novemberskrivningen. En rutinmässig
kontroll av att studentexamensproven icke överensstämde med de
arbetsuppgifter, som ingingo i de större brevskolornas undervisningskurser
för elever på gymnasiernas högstadier, borde även ha kunnat göras. Risken
för överensstämmelse med texter som elever tidigare behandlat var ju med
det tillämpade systemet påtaglig och borde därför ha beaktats, varför
arbetet bort planeras så att nya examensprov på kort tid kunnat färdigställas.

Vad därefter angår skolöverstyrelsens remissvar till chefen för ecklesiastikdepartementet
får jag till en början framhålla att det för den prövning
som ankom på Kungl. Maj:t var av relevans att få upplysning om något fel
i påtalade hänseenden begåtts inom styrelsen vid utarbetandet och fastställandet
av provet. Såsom tidigare nämnts påpekades i två av de ansökningar,
som inkommo till departementschefen, provets samband med textboken.
Departementschefen borde därför ha underrättats om vad som inom
styrelsen blivit före provet känt om sambandet mellan provet och textboken.
Detta har försummats från styrelsens sida. Ansvaret härför åvilar
Aspelin och Enander. Dessa ha icke ens, på sätt bort ske, upplyst övriga
ledamöter, som deltagit i handläggningen av remissvaret, om vad som förekommit.

I remissvaret säges uttryckligen (Det har nu visat sig etc.) att man före
skrivningen icke kände till provets överensstämmelse med Hermodsstilen.
Vad som därefter nämnes om textboken ger enligt min mening det intrycket
— ehuru ej direkt uttalat — att även sambandet med textboken var
okänt hos skolöverstyrelsen före den 4 november 1963. I denna riktning
pekar nämligen vad som i remissvaret sägs om det inträffade som ett överraskande
missöde. Om i stället omtalats att Enander redan före nämnda
datum — helst med angivande av tidpunkt — känt till förhållandet och
gjort den bedömningen att sambandet saknade betydelse, hade någon tvekan
på denna punkt icke behövt uppstå. Väl torde det vara riktigt, såsom
framhållits från skolöverstyrelsens sida, att provets överensstämmelse med
Hermodsstilen både var mera betydelsefullt och kom att dominera i jämförelse
med förhållandet till textboken. Detta borde dock ej föranleda till
att man underlät att i remissvaret nämna att man före skrivningen känt
till sambandet mellan provet och textboken. Genom att Aspelin och Enander
undanhållit Orring och Maj Bosson-Nordbö upplysning härom ha dessa
uppenbarligen trott att nu ifrågavarande samband var okänt före själva
skrivningen. De båda sistnämnda ha således saknat tillräckligt underlag
för att göra remissvaret klarläggande härutinnan. Detta förklarar också
varför Orring kunnat uttala sig så som förut citerats ur referat i Dagens
Nyheter.

221

Beträffande den av Olsson kritiserade av Enander signerade insändaren
kan nagon befattningshavare vid styrelsen icke göras ansvarig. För innehållet
i periodisk tryckt skrift är nämligen den ansvarige utgivaren ensam
ansvarig. Vad som anföres i insändaren är emellertid av intresse när det
gäller att bedöma om underlåtenheten att i andra sammanhang lämna fullständiga
uppgifter om vad som förekommit inom styrelsen skett allenast
av ovarsamhet.

I den av Enander signerade insändaren har uttalats att om de ansvariga
känt till, att de litterära texter, som utnyttjades i de två skrivningarna, till
en del också ingår i en textsamling och i en Hermodskurs, hade givetvis
andra texter valts. Uttalandet kan rindigen icke tolkas så att de ansvarigas
vetskap skulle — såsom Enander nu gjort gällande — avse överensstämmelsen
med både boken och Hermodsstilen, i all synnerhet som studentstilen
i augusti ej ägde samband med någon Hermodsstil utan endast med
textboken. Det är vidare uppenbart att man vid avfattandet av insändaren
icke kan ha avsett att uttala, att textvalet icke skulle ha påverkats, om
endast Hermodsbrevet varit känt.

Vad slutligen angår det förhållandet att Olssons och Johanssons skrivelse
till skolöverstyrelsen icke överlämnades till JO-ämbetet, innan de härstädes
under år 1963 anförda klagomålen avgjordes den 26 februari 1964, vill jag
först erinra att styrelsens handlingar i saken rekvirerades av byråchefen
Cederstrand vid ett telefonsamtal med en befattningshavare hos styrelsen.
Vad som yttrades vid samtalet torde numera icke kunna klarläggas. Det
är emellertid — eftersom klagomålen avsågo provets överenstämmelse med
Hermodsstilen och textboken — uppenbart att Cederstrand med beställningen,
i likhet med vad som undantagslöst sker vid alla rekvisitioner av
handlingar, avsåg att erhålla styrelsens samtliga handlingar i saken. Styrelsen
har uppgivit att rekvisitionen uppfattades såsom avseende styrelsens
ställningstagande i omskrivningsfrågan samt att Olssons och Johanssons
skrivelse avsåg att klarlägga deras medverkan vid provets tillkomst och att
skrivelsen därför var utan relevans i omskrivningsfrågan. Huru Aspelin
kunnat få den uppfattningen att klagomålen endast avsågo omskrivningsfrågan
är icke klarlagt. Men även med en sådan uppfattning borde det ha
stått klart för Aspelin att det var betydelsefullt för mig att få del av innehållet
i Olssons och Johanssons skrift för att kunna bedöma om någon befattningshavare
felat i samband med fastställande av examensprovet, vilken
fråga ju var intimt förenad med besluten att icke föranstalta om omskrivning
och att vidtaga åtgärder som för framtiden förhindrade upprepanden.
Även om Aspelin uppfattat Cederstrands rekvisition såsom
avseende handlingar i omskrivningsfrågan, borde Olssons och Johanssons
skrivelser därför ha överlämnats i anledning av rekvisitionen. Att frågan
om fel förekommit var av relevans för omskrivningsfrågan synes icke ha
varit främmande för styrelsen vid avgivandet av remissvaret till departe -

222

mentschefen, i vilket styrelsen var angelägen framhålla att »missödet» var
överraskande och att man icke förut känt till likheten med Hermodsstilen.

I den missivskrivelse den 20 december 1963, med vilken Aspelin i anledning
av rekvisitionen till mig översände styrelsens yttrande till departementschefen
»angående studentskrivningen i engelska i november respektive
augusti 1963», tillädes att »ytterligare material i ärendet finnes icke».
Missivskrivelsen är till sitt innehåll direkt felaktig, eftersom ytterligare material
angående ifrågavarande studentskrivningar ju fanns i Olssons och
Johanssons skrift och Orrings svar. Även det inom skolöverstyrelsen utarbetade
insändarsvaret hörde för övrigt dit. När de utanför styrelsen anlitade
experterna påstått att TT-meddelandet icke var helt klarläggande och
att Enanders insändare innehöll »yttranden, där sanningen kommit på
glid», var det än mera angeläget att överlämna materialet och icke genom
en missvisande formulering giva sken av att något ytterligare icke fanns.

Enander har uppgivit att han den 22 eller den 23 januari 1964, såvitt
han kunde minnas, vid telefonsamtal med Cederstrand nämnt att Enander
före den 4 november 1963 fått kännedom om sambandet med textboken
men bedömt detta som betydelselöst. Av härstädes bevarade anteckningar
framgår att Cederstrand den 27 januari 1964 haft ett samtal med Enander
om ansvaret inom skolöverstyrelsen för examensprovet. Anteckningarna
innehålla icke något om sambandet mellan examensskrivningen och textboken.
Cederstrand har förklarat att han icke har något minne av att
frågan om när Enander fick kännedom om detta samband över huvud förekom
vid telefonsamtalet eller eljest. Det är självfallet att en sådan upplysning,
om den nått fram till mig, skulle ha lett till att saken redan då blivit
grundligt utredd.

Av det anförda framgår sammanfattningsvis att Enander och Aspelin
underläto att upplysa övriga ledamöter i styrelsen om att sambandet mellan
provet och textboken var känt inom verket redan tre veckor före skrivningen,
att man underlät att i remissvaret till departementschefen upplysa
härom och därvid skrev på ett sätt som gav en läsare anledning förmoda
att nämnda samband framkommit först efter skrivningen, att direkt missvisande
uppgifter i angivna hänseende lämnades i den av Enander signerade
insändaren, att Aspelin, då han hade att hörsamma JO-ämbetets
rekvisition av handlingarna, underlät att hit insända en för Enander belastande
skrivelse, som var av vikt för min bedömning av klagomålen, och
att Aspelin i samband därmed lämnade en oriktig uppgift, med påföljd att
ytterligare efterforskning av handlingar ej skedde och att jag lämnade
klagomålen utan de uttalanden som voro påkallade av omständigheterna.
Det kan ju förefalla som om en sådan serie av underlåtenheter och missvisande
uttalanden icke kan inträffa utan medvetet handlande. Styrelsen
har emellertid med bestämdhet avvisat tanken att det skulle ha förelegat
någon avsikt att vilseleda. Med hänsyn härtill och då de avgivna förkla -

223

ringarna i varje särskilt fall är rimliga och icke vederlagda, kan det icke
anses styrkt att någon otillbörlig avsikt att dölja vad som inträffat förelegat.
Det inträffade visar dock en anmärkningsvärd frånvaro av vilja att
rättframt och enkelt söka klarlägga vad som förevarit och synes betänkligt,
när det gäller en myndighet som skolöverstyrelsen, som har att centralt leda
ungdomens utbildning och där de ansvariga på grund av intelligens och
utbildning äger särskilda förutsättningar att uttrycka sig adekvat.

Även om det alltså icke varit fråga om medvetet handlande, måste det
dock betecknas såsom fel att Enander, då han fick uppmärksamheten
fast på sambandet mellan provet och den tämligen allmänt använda textboken,
icke genast anmälde förhållandet för överordnade för prövning av
frågan om vad som borde göras i det uppkomna läget, att Enander och
Aspelin vid remisssvarets avgivande till departementschefen icke underrättade
övriga ledamöter om att sambandet mellan provet och textboken
var känt före skrivningen och att de icke tillsågo att upplysning härom
lämnades i remissvaret, samt att Aspelin underlät att till JO-ämbetet översända
samtliga handlingar rörande skrivningen och i samband därmed lämnade
en missvisande uppgift. I betraktande av omständigheterna — särskilt
det förhållandet att underlåtenheten att lämna departementschefen
fullständiga upplysningar knappast kunde med hänsyn till tidpunkten för
hans prövning påverka hans ställningstagande — anser jag mig dock kunna
låta bero med en erinran om den synnerliga vikten av att svar på remisser
och andra förfrågningar från myndigheter göras fullständiga och korrekta.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

7. Fråga om skolstyrelse haft skäl att avslå ansökan om upplåtelse
av skollokal för vissa aftonkurser i maskinskrivning, anordnade
av ett privat företag, som även bedrev försäljning av skrivmaskiner

Av handlingarna i ett på klagomål av Börje Almsätter med uppgiven
firma Svenska Maskinskrivningsskolan abc i Stockholm härstädes upptaget
ärende framgår följande.

I ansökan till skolstyrelsen i Eskilstuna den 15 februari 1965 anhöll
klaganden — som enligt uppgift i skolor över hela landet anordnar aftonkurser
i maskinskrivning för såväl ungdom som vuxna — om upplåtelse
av lokal inom Fristadsskolan i Eskilstuna för undervisning i maskinskrivning
tillhopa åtta kvällar klockan 1830—2145 under tiden den 4 mars — den
3 juni 1965.

Genom beslut den 16 mars 1965 avslog skolstyrelsen den gjorda ansökan
under motivering att kurser i maskinskrivning anordnades i erforderlig
utsträckning genom yrkesskolans försorg, varvid eleverna varken betalade

224

kursavgift eller behövde hyra eller köpa dyrbara skrivmaskiner för undervisningen.

Sedan klaganden anfört besvär över beslutet, upplyste skolstyrelsen i
yttrande till länsskolnämnden i Södermanlands län bl. a. att eleverna i den
av klaganden anordnade kursen skulle under hela kurstiden öva maskinskrivning
i hemmet och att de härför kunde genom klagandens försorg få
tillgång till skrivmaskin av visst märke genom att antingen vid kursens
början kontant köpa sådan maskin eller att hyra den och vid kursens slut
köpa maskinen med avdrag bl. a. för erlagd hyra. Undervisningen syntes
följaktligen vara i viss mån sammankopplad med försäljningsverksamhet.

Genom beslut den 24 juni 1965 fann länsskolnämnden, då tiden för den
avsedda upplåtelsen gått till ända, besvären ej föranleda någon nämndens
vidare åtgärd.

Den 15 november 1965 inkom klaganden ånyo med ansökan om lokalupplåtelse
i Fristadsskolan för undervisning i maskinskrivning av enahanda
omfattning under tiden den 7 december 1965 — den 22 april 1966.

Med anledning härav beslöt skolstyrelsen den 14 december 1965 att hos
Kungl. Maj:t hemställa om uttalande rörande tillämpningen av 2 kap. 32 §
skolstadgan. I sin underdåniga skrivelse lämnade styrelsen en redogörelse
för omständigheterna i ärendet samt framhöll att den närmast hade den
uppfattningen att innebörden av berörda paragraf ej kunde vara att skolstyrelsen
var skyldig att tillhandahålla lokaler även för mer eller mindre
uttalad försäljningsverksamhet. Styrelsen anhöll om uttalande huruvida
denna tolkning var den rätta.

Kungl. Maj:t förordnade den 18 februari 1966 att skolstyrelsens framställning
skulle, såsom icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd,
läggas till handlingarna.

Den 21 mars 1966 inkom klaganden med ytterligare en ansökan om lokalupplåtelse,
avseende tiden den 15 september — den 15 december 1966.

Den 19 april 1966 beslöt skolstyrelsen — efter antecknande att den vidhöll
sin tidigare ståndpunkt att klagandens verksamhet var av affärsbetonad
ari, — att avslå sistnämnda två ansökningar.

Om beslutet underrättades klaganden i skrivelse den 25 april 1966, däri
skolstyrelsen som motivering till sitt avslagsbeslut framhöll att klagandens
verksamhet fortfarande syntes innefatta undervisning som var förenad med
försäljningsverksamhet samt att sådan verksamhet ej kunde enligt styrelsens
mening likställas med »frivillig bildningsverksamhet och liknande fostrande
verksamhet bland ungdom», varom talades i 2 kap. 32 § skolstadgan. Vidare
framhölls i skrivelsen, att Fristadsskolan skulle ombyggas under sommaren
och större delen av höstterminen 1966, varför styrelsen emotsåg svåra
lokalproblem för den ordinarie undervisningens behöriga bedrivande.

I en den 21 mars 1966 hit inkommen skrift anhöll klaganden om JO:s
granskning av skolstyrelsens handläggning av de gjorda ansökningarna,

225

som enligt klaganden avsåg upplåtelse av skollokal enligt 2 kap. 32 § skolstadgan
för frivillig bildningsverksamhet i ämnet maskinskrivning. Klaganden
patalade att skolstyrelsen förhalat ärendenas handläggning och genom
sitt avslagsbeslut den 16 mars 1965 åsidosatt berörda författningsföreskrift.

Vid prövning av klagomålen anförde jag följande.

Vad skolstyrelsen anfört i samband med prövningen av klagandens
ansökningar och i förevarande ärende bär utmärkts av stor ovisshet rörande
innebörden av föreskrifterna i 2 kap. 32 § skolstadgan. Styrelsen synes
härvid bl. a. närmast vilja hävda uppfattningen att stadgandet ej skulle
ha avseende å upplåtelse för verksamhet av »affärsbetonad art». Med anledning
härav får jag rörande den principiella innebörden av stadgandet
anföra följande.

Stadgandet lyder sålunda:

Om större olägenhet ej vållas skolans verksamhet, böra mark och lokaler
upplåtas för annat än skolans behov.

För frivillig bildningsverksamhet och liknande fostrande verksamhet
bland ungdomen skall upplåtelse enligt första stycket medgivas under där
angivet villkor. Uttages därvid ersättning, må denna motsvara högst den
av upplåtelsen föranledda ökningen av kommunens kostnader.

Som av författningstexten framgår innehåller första stycket en allmän
rekommendation till skolmyndigheterna att upplåta till skola hörande mark
och lokaler för annat än skolans behov. I princip är det självfallet också ett
allmänt intresse att skolornas fastigheter utnyttjas så ekonomiskt och
rationellt som möjligt, vilket bl. a. förutsätter att upplåtelse i viss utsträckning
sker även för andra än skolans egna syften. För sådana särskilda upplåtelser
har i författningen ej uppställts annat villkor än att skolans verksamhet
ej därigenom vållas större olägenhet. Någon begränsning i fråga
om de behov — av ideellt, privatekonomiskt eller annat slag — för vilka
upplåtelse kan ske har följaktligen ej stadgats. Utöver prövningen av nyss
angivna villkor ankommer det sålunda på vederbörande skolorgan att —
inom ramen för den förvaltning som författningsenligt åligger myndigheten
och därmed också enligt objektiva grunder — pröva huruvida sökt upplåtelse,
med hänsyn till verksamhetens art och omständigheterna i övrigt,
lämpligen bör beviljas och mot vilken ersättning och på vilka andra villkor
upplåtelse i förekommande fall bör ske:. I fråga om beslut i ärenden av detta
slag — där nämnda prövning alltså formellt sett är obunden och kan ge brett
utrymme för olika värderingar — är att märka att, till skillnad från vad
i princip gäller beträffande beslut av den kommunalt valda skolstyrelsen,
full administrativ besvärsrätt stadgats (jfr 53 § skollagen och 29 kap. 1 § b)
skolstadgan). Det tillkommer sålunda i sista hand Ivungl. Maj:t att leda utvecklingen
av praxis i fråga om upplåtelse, varom här är fråga.

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

226

Vad nu sagts har avseende å innebörden av första stycket i ovannämnda
författningsrum. Andra stycket innehåller föreskrifter rörande ett specialfall
av upplåtelse, nämligen upplåtelse för frivillig bildningsverksamhet och
liknande fostrande verksamhet bland ungdomen. Beträffande upplåtelse
för ungdomsverksamhet, varom i sistnämnda stycke talas, har stadgats ovillkorlig
skyldighet för skolmyndigheten att medgiva upplåtelse, om så kan
ske utan större olägenhet för skolans verksamhet. Myndighetens tillståndsprövning
är med andra ord — i motsats till vad som gäller i fråga om andra
upplåtelser — i nu nämnt fall begränsad till frågan om upplåtelsens inverkan
på skolans egen verksamhet. Vidare gäller i detta fall beträffande ersättningsfrågan
en maximigräns, bestämd till belopp motsvarande kommunens
självkostnad för upplåtelsen. I fråga om upplåtelse av skolfastighet för
annat än skolans behov har sålunda enligt andra stycket — i konsekvens
med skolans allmänna syfte — fostrande ungdomsverksamhet av nu nämnt
slag tillagts en särskilt prioriterad ställning.

Vad härefter angår skolstyrelsens åtgärder i det nu aktuella fallet får jag
anföra följande.

Det avgörande för styrelsens ställningstaganden till klagandens ansökningar
synes ha varit styrelsens bedömning av frågan huruvida den av
klaganden anordnade kvällsundervisningen i maskinskrivning kunde anses
hänförlig till verksamhet, varom talas i andra stycket av förenämnda paragraf.
Som stöd för att så ej kunde anses vara fallet har styrelsen åberopat,
att försäljning av skrivmaskiner ägde rum i samband med undervisningen
och att verksamheten sålunda var av affärsbetonad art. Den sålunda åberopade
omständigheten finner jag visserligen i och för sig sakna betydelse
för bedömningen av berörda spörsmål. Av vad handlingarna innehåller
rörande klagandens undervisningsverksamhet — som ej synes stå under
skolöverstyrelsens tillsyn — framgår emellertid enligt min mening att denna
i privat regi och mot avgift bedrivna verksamhet ej kan till sin karaktär
hänföras till sådan fostrande verksamhet, som torde ha avsetts med stadgandet
i andra stycket av ifrågavarande författningsrum. För övrigt var
undervisningen, enligt vad handlingarna utvisar, öppen för envar och sålunda
även för vuxna, varför den redan av denna anledning måste anses
falla utanför berörda stadgande.

Om klagandens ansökningar sålunda ej kunde anses avse upplåtelse enligt
sistnämnda stadgande, hade skolstyrelsen haft att pröva ansökningarna
enligt första stycket i förenämnda paragraf. Det har följaktligen ålegat
styrelsen att, på sätt tidigare anförts, pröva huruvida hinder objektivt sett
kunde anses möta mot att, i enlighet med den i författningen givna rekommendationen,
medgiva upplåtelserna och på vilka villkor upplåtelse i förekommande
fall borde beviljas.

Någon sådan prövning synes emellertid, i varje fall såvitt angår de an -

227

sökningar varom beslut meddelades den 19 april 1966, ej ha kommit till
stånd. Detta har varit en brist, som tydligen haft sin grund i missuppfattning
rörande författningsrummets innebörd. Vad sålunda förekommit finner
jag — som saknar anledning och, i avsaknad av erforderligt underlag,
jämväl möjlighet att uttala mig om hur prövningen bort utfalla — dock ej
böra läggas skolstyrelsen till last som tjänstefel. I denna del finner jag
följaktligen tillfyllest erinra om den prövningsskyldighet som enligt vad
förut sagts ankommer på styrelsen.

Beträffande härefter klagomålen mot skolstyrelsen för dröjsmål med
ansökningarnas handläggning framgår av handlingarna, att beslut i anledning
av de två först gjorda ansökningarna meddelades först efter det den
planerade undervisningen skolat ta sin början, i ena fallet omkring två
veckor och i andra fallet ej mindre än omkring fem månader efter berörda
tidpunkt. Med anledning härav vill jag helt allmänt understryka önskvärdheten
av att lämpliga organisatoriska åtgärder vidtages, eventuellt genom
viss beslutsdelegation, i syfte att prövning skall kunna ske före planerad
upplåtelses början, vilket också som regel torde vara förutsättning för att
lämnat tillstånd överhuvudtaget skall kunna begagnas. Ur denna synpunkt
kan anledning måhända finnas för skolstyrelsen att ompröva gällande handläggningsordning,
enligt vilken prövning av ärenden om lokalupplåtelse
synes vara knuten till ordinarie, månadsvisa sammanträden. Det framstår
som ett rimligt krav från sökandes sida att — särskilt då brådskande lokalbehov
uppkommer — kunna påräkna prövning efter ett mindre stelt tidsbundet
schema.

Utöver vad nu anförts kan jag ej underlåta erinra om skolstyrelsens ändamålslösa,
mot all administrativ praxis stridande åtgärd att den 14 december
1965 — flera dagar efter det den med ansökan avsedda undervisningen
skolat ta sin början — bordlägga ärendet för att hos Kungl. Maj:t anhålla
om uttalande i en med prövningen sammanhängande tolkningsfråga. Om
styrelsen önskat upplysningar och råd i denna fråga, hade styrelsen bort
hänvända sig till länsskolnämnden eller skolöverstyrelsen. Detta hade från
styrelsens sida kunnat och bort ske långt före sammanträdet den 14 december,
då ärendet i varje fall senast borde ha slutligt avgjorts.

I fråga om de dröjsmål som sålunda, förekommit finner jag mig emellertid,
med hänsyn till föreliggande omständigheter, kunna låta bero vid mina
nu gjorda uttalanden.

Med anledning av den situation som uppkommit genom att skolstyrelsen
den 19 april 1966 på anförd grund avslagit bl. a. klagandens ansökan om
lokalupplåtelse under instundande hösttermin och sålunda icke prövat ansökningen
enligt 2 kap. 32 § första stycket skolstadgan vill jag till sist framhålla
att — om klaganden skulle inge ny ansökan avseende samma tid —
styrelsen torde vara oförhindrad att uppta en sådan ansökan till författningsenlig
prövning.

228

8. Fråga om kyrka får upplåtas för vigsel i frikyrklig ordning

I en den 13 oktober 1965 hit inkommen skrift anhöll komministern Gösta
Dahlsten om min prövning huruvida kyrkoherden i Huddinge församling
förfarit oriktigt genom att den 10 juli 1965 upplåta församlingskyrkan till
kyrklig vigsel i annan ordning än svenska kyrkans. Av skriften framgick
att Dahlsten såsom redaktör för avdelningen Kyrkonytt i tidningen Vår
Kyrka jakande besvarat en framställd fråga huruvida en kyrkoherde har
rätt att öppna kyrkan för frikyrklig vigsel. Dahlsten ansåg att pastor
på grund av avsaknad av lagbestämmelser i frågan icke kunde ställas till
ansvar för tjänstefel vare sig han upplät eller vägrade att upplåta kyrkan.
I tidningen Svensk Pastoraltidskrift åter hade man hävdat den uppfattningen
att den som upplät kyrkan för frikyrklig vigsel därigenom begick
tjänstefel.

I anledning av framställningen inkom kyrkoherden Stig Waller med
följande redogörelse.

I skrivelse anhöll frälsningsofficer Märta Guntner att få viga sin dotter
Inger Christina Guntner, kyrkoskriven i Gustav Vasa församling i Stockholm
med Carl Åke Hammerberg, kyrkoskriven i Huddinge församling,
lördagen den 10 juli 1965 kl. 17.00 i Huddinge kyrka.

Hon meddelade, att hon i egenskap av officer i Frälsningsarmén hade
vigselrätt, och att båda ungdomarna känslomässigt var knutna till Huddinge
kyrka. För Carl Åke Hammerberg var det församlingskyrkan och för Inger
Christina Guntner den kyrka, där hennes far konfirmerats.

Då, enligt gammal praxis, kyrkoherden upplåter kyrkan för gudstjänst
och därmed jämförlig förrättning och då enligt min uppfattning en kyrklig
vigsel i annan ordning, i detta fall Frälsningsarméns, är en kristen vigningsakt,
som är jämställd med en vigsel enligt svenska kyrkans ordning, är
det för mig fullkomligt självklart, att jag som kyrkoherde i Huddinge
församling hade rätt att upplåta Huddinge kyrka.

De särskilda skäl, som gjorde, att jag i detta fall använde mig av denna
rätt var, dels att det för den ena av kontrahenterna gällde församlingskyrkan,
dels att båda tillhörde svenska kyrkan och dels att Frälsningsarmén
saknar egen gudstjänstlokal i Huddinge församling.

Jag anhöll därefter i skrivelse till ärkebiskopen Gunnar Hultgren att
han — efter hörande av rikets övriga biskopar — ville inkomma med utlåtande
angående den i ärendet uppkomna frågan om pastors befogenhet
att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel. Till ledning för remissens besvarande
hade inom JO-ämbetet upprättats en promemoria, varur här må upptagas
följande.

Pastor har sedan gammalt haft en allmänt erkänd rätt — grundad på

hävd och sedvänja — att besluta om kyrkas upplåtande---. Ivyrko lagsutskottet

framhöll i betänkande nr 26 vid 1925 års kyrkomöte (avseende
ändring i 1894 års jordfästningslag), att denna pastors rätt icke var obegränsad.
Utskottet fortsatte (s. 6):

229

Rätten är nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra
kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans
ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation
av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda
helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid
dess invigning.---

Av dessa principiella grunder är det utskottet omöjligt att nöja sig
med den i lagförslaget avsedda ståndpunkten, att frågan om kyrkas
upplåtande för nu nämnt ändamål lämnas öppen, att i varje fall för
sig avgöras av kyrkoherden — eller vice pastor — efter hans uppfattning
om lämpligheten av det ena eller det andra förfaringssättet. I en
sådan ofta ömtålig situation behöver församlingsprästen mer än väl
stödet av ett i lag givet direktiv för hans handlande. Det synes utskottet
därför nödvändigt att genom uttryckligt stadgande i lagen förebygga,
att icke en dylik misstydning av pastors befogenhet må bliva allmän.

Detta mål vinnes lämpligast genom införande i 8 § 2 mom. av ett
direkt förbud mot kyrkas upplåtande vid begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning. Då ett uttalande om begränsning på
denna speciella punkt av pastors dispositionsrätt över kyrkan tillkommit
av en särskild anledning, kan av denna lagbestämmelse icke dragas
en annars kanske möjlig slutsats, att pastor skulle av de ovan nämnda
kyrkliga hänsynen var obunden i avseende å kyrkas upplåtande för
andra ändamål än begravning.

Sedan 1926 års riksdag och kyrkomöte godkänt förslag till ny lydelse
av bl. a. 8 § 2 mom. i 1894 års jordfästningslag, utfärdade Kungl. Maj:t
den 5 november 1926 lag i ämnet av, såvitt gäller nämnda moment, följande
innehåll:

Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall
klockringning, om det begäres, iiga rum i vanlig ordning; men ej må
vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill
äro.

Genom lagändring den 26 oktober 1951 fick stadgandet följande lydelse:

Då jordfästning förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller
begravningen sker utan jordfästning, skall klockringning, om det
begäres, äga rum i vanlig ordning; och må vid sådan begravning kyrka
kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag till denna lagändring uttalade
kyrkolagsutskottet i betänkande nr 20 vid 1951 års kyrkomöte, att det
näppeligen borde ifrågakomma att kyrka upplätes för begravningsakt med
icke-kristen karaktär (s. 24).

Sedan 1957 års riksdag och kyrkomöte antagit Kungl. Maj:ts förslag till
ny lag om jordfästning m. m., utfärdades den 25 oktober 1957 lag i ämnet
vars 10 § hade följande lydelse:

För jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum
som invigts för svenska kyrkans gudstjänst upplåtas, om särskilda
skäl därtill äro.

230

Genom proposition nr 149 föreläde Kungl. Maj:t 1968 års riksdag----

förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. Förslaget, som i
oförändrat skick antogs av såväl riksdag som kyrkomöte, hade i nu aktuella
delar följande innehåll:

1 §. Kyrkorum---må på de villkor och i den ordning som

nedan sägs tillfälligt upplåtas för annat ändamål än gudstjänst och
därmed jämförlig förrättning.

2 §. Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd
eller kyrkans ordning;

3 §. På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse
som avses i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden
eller åt avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, att besluta
på rådets vägnar.

I propositionen anförde föredragande statsrådet bl. a. följande (s. 26 f
och 31):

Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen
grundar sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden
ensam torde äga besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål
och annan kyrklig verksamhet, vilken prästerskapet i församlingen
utövar. Kyrkoherden torde vidare få besluta om upplåtande för annat
ändamål såväl då detta är kyrkligt men ligger vid sidan om prästerskapets
ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom församlingsangelägenheternas
ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I sådana
fall fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta
beträffande de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet
sammanfattat rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden
och kyrkorådet i dessa fall ha vetorätt, och båda har befogenhet att
uppställa villkor i samband med att upplåtelsen medgives.

Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av
prästerskapet utövade religiösa verksamheten inom församlingen har
bekräftats i rättspraxis. Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda
avgörandet av regeringsrätten (RÄ 1937 not. E 16), i vilket fastslagits
kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorummet.
Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt
har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för
gudstjänständamål till sammanslutning spm står utanför församlingsorganisationen,
även om kyrkorådet som jag nyss anfört från kyrkligtekonomiska
synpunkter har bestämmanderätt beträffande kostnader,
som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed äger samband.

Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet
för kyrkliga ändamål har inte ifrågasatts.

Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte
föreligger att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt
ställningstagande förutsätter jag emellertid, att denna kyrkoherdens
befogenhet endast avser upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst
eller därmed jämförlig religiös kulthandling. I sådana fall måste rent

231

religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden bäst
kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet
i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras
i en generös ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets
uttalande år 1948, att biskoparna borde var och eu i sitt stift för
prästerna framhålla det angelägna i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet
för annat ändamål än gudstjänst behandlades med grannlagenhet
och förståelse och det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgjorde
med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet även för här
avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärksammas
av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av
kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års
riksdag uttalat — kunna överklagas till domkapitlet.

Även om det alltså torde fin tias anledning att inom kyrkan följa
utvecklingen, anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom
församlingsstyrelsekommittén tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens
befogenheter då det gäller dispositionen av kyrkorummet för
kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att under begreppet kyrkligt
ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan anses falla profana
förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning till
motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning
utan religiösa inslag.

. Uttrycket kyrkans ordning innebär, att vad som skall förekomma
vid upplåtelsen inte bara måste präglas av värdighet och taktfullhet
— alltså närmast en ordningsfräga — utan också kunna förutsättas
icke strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att
upplåtelsen skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans
samfundskaraktär.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 34 bl. a. följande (s. 12):

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades, att lagen skulle
äga tillämpning å upplåtelse »för annat än kyrkligt ändamål». I anslutning^
därtill uttalade föredraganden att med nämnda uttryck skulle
förstås gudstjänst_ och därmed jämförlig förrättning. Sedan lagrådet
uttalat, att det i förslaget använda uttrycket icke syntes tillräckligt
klart, har detta i det slutligen framlagda förslaget ersatts med »för
annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning». Enligt
föredraganden vore under detta uttryck att hänföra exempelvis begravning
eller vigsel vare sig den skedde enligt svenska kyrkans eller
annat trossamfunds ritual men däremot icke förrättning utan religiöst
inslag. På grund av den avfattning det framlagda förslaget sålunda
fått och med hänsyn till nämnda uttalande anser utskottet, att någon
egentlig svårighet icke torde föreligga att i det enskilda fallet bestämma
lagens tillämpningsområde.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och då utskottet ej heller
i övrigt haft någon erinran mot förslaget, får utskottet hemställa, att
riksdagen måtte---bifalla förevarande proposition---

I den reservation till kyrkolagsutskottets betänkande nr 21, vilken godkändes
av kyrkomötet, anfördes bl. a. följande (s. 11—13):

232

Av departementschefens uttalande i propositionen och riksdagsdebatten
framgår, att upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänst eller
därmed jämförlig religiös kulthandling — vare sig dessa sker enligt
svenska kyrkans ordning eller enligt annat ritual — skall bero av
kyrkoherdens beslut, eftersom rent religiösa synpunkter då måste vara
avgörande.

Utskottet anser dessa förbättringar så betydande, att tidigare anförda
betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen till stor del bortfaller.

Utskottet vill då först påpeka, att pastors rätt att upplåta kyrkan
är underkastad bestämda begränsningar. Såsom kyrkolagsutskottet
1925 påpekat — med instämmande av kyrkolagsutskottet 1957, i båda
fallen i av kyrkomötet godkända betänkanden — är nämligen pastors
rätt att disponera över kyrkan »förbunden med en plikt att förhindra
kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning
som religionssamfund eller som skulle innebära en negation eller en
protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt». Detta uttalande föranleddes
av att under förarbetena till 1910 års jordfästningslag vissa uttalanden
förekommit, som syntes förutsätta, att pastor skulle äga befogenhet
att bestämma om kyrkas upplåtande för en icke kyrklig begravning.
Kyrkomötet hävdade häremot den ståndpunkten, att ett sådant medgivande
endast kunde ges genom särskilda lagbestämmelser. Sådana lagbestämmelser
kom senare (1926) till stånd. De gäller endast jordfästning.
I andra fall äger pastor icke rätt att upplåta kyrkan för förrättningar,
som strider mot svenska kyrkans ordning. Detsamma måste
självfallet anses gälla kyrkorådet.

Under debatten i kyrkomötet yttrades bl. a. följande (kyrkomötets protokoll
nr 7).

Herr Ramfors (s. 21): Fråga om upplåtelse av kyrka för frikyrklig
vigsel, om detta över huvud taget kommer att påkallas, skall prövas
av pastor.

Biskop Giertz (s. 22 f): För borgerlig vigsel torde kyrka icke kunna
upplåtas enligt gällande lag. Det framgår av vad som förekom åren
1925 och 1926, när bestämmelsen om upplåtande för jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans reglerades. Riksdagen hade år 1925
utgått från att det låg i prästens hand att upplåta kyrkan för andra
vigslar och jordfästningar än svenska kyrkans. Däremot inlade kyrkomötet
en mycket kraftig gensaga och hävdade att saken måste regleras
i lagform i varje särskilt fall. Så skedde år 1926 genom den då träffade
överenskommelsen om att kyrka kan få upplåtas för sådan jordfästning,
om särskilda skäl föreligger. Det är emellertid den enda punkt
på vilken sådant undantag är reglerat. Där så inte är fallet måste
grundregeln anses gälla, dvs. att det inte föreligger rätt för prästen
eller någon annan att upplåta kyrkan.

Av den föregående översikten synes framgå, att beslutanderätten i fråga
om kyrkas upplåtande för frikyrklig vigsel tillkommer kyrkoherden ensam
och att varken 1963 års lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall eller

233

någon annan författning därvid är direkt tillämplig. Under förarbetena
till 1963 års lag torde man, såvitt framgår av vissa av de ovan refererade
uttalandena, från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida ha utgått från att
kyrkoherde ägde rätt men icke skyldighet att upplåta kyrka för frikyrklig
vigsel. Någon för pastor bindande »världslig» regel finnes således icke i förevarande
hänseende i motsats till vad fallet är exempelvis beträffande förrättande
av kyrklig vigsel (se 4:3 första stycket giftermålsbalken).

Den fråga, som vid remissens besvarande i synnerhet bör uppmärksammas,
är huruvida kyrkoherde med hänsyn till kyrkans lära och bekännelse
är förhindrad att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel samt — därest frågan
besvaras j akande — huruvida en överträdelse av ett sådant — uttryckligt
eller genom tolkning av kyrkans skrifter deducerat — upplåtelseförbud är
av så uppenbar och allvarlig natur att; den kan anses utgöra tjänstefel. För
den händelse att dessa frågor ej skulle kunna besvaras generellt synes det
böra utredas, huruvida några riktlinjer kan uppställas för frågornas bedömande
i enskilda fall, varvid det i förevarande ärende aktuella fallet särskilt
är att beakta.

Något helt entydigt, auktoritativt uttalande i berörda frågor förefaller
icke ha gjorts från kyrkligt håll vid tillkomsten av de författningsbestämmelser,
för vilka redogjorts i den föregående översikten. Vad särskilt beträffar
debatten vid 1963 års kyrkomöte förekom där uttalanden såväl att
kyrka ej utan uttryckligt lagstöd kunde öppnas för andra vigslar än svenska
kyrkans som att frågan om kyrkas upplåtande för frikyrkliga gudstjänster
enligt gällande rätt kunde och borde lösas i ekumenisk anda, vilket senare
uttryck knappast torde kunna tolkas på annat sätt än att kyrkoherden
ansågs ha rätt att upplåta kyrka för frikyrkliga gudstjänster.

Det bör vidare uppmärksammas, att 1963 års lag icke direkt berör
frågan om upplåtelse av kyrkorum för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning
av kristen — kyrklig eller frikyrklig — karaktär. Möjligen kan
uttalandena i denna fråga vid tillkomsten av 1963 års lag därför anses
vara mindre vägledande än uttalandena vid tillkomsten av de olika författningsbestämmelserna
om kyrkas upplåtande för jordfästning i annan ordning
än svenska kyrkans, vilka bestämmelser avsåg bl. a. frikyrklig jordfästning.
Av exempelvis kyrkolagsutskottets — ---av 1951 års kyrkomöte

godkända betänkande nr 20 torde sålunda framgå, att något generellt
hinder mot kyrkas upplåtande för begravningsakt av kristen karaktär —
ehuru ej i svenska kyrkans ordning — icke ansågs möta med hänsyn till
kyrkans lära och bekännelse. Det synes därför böra utredas, huruvida det
finns anledning att intaga en annan principiell ståndpunkt i fråga om
kyrkas upplåtande för en kristen vigselakt i annan ordning än svenska
kyrkans.

Ärkebiskopen anförde i sitt utlåtande följande.

Såsom närmare utvecklas i den handlingarna bifogade inom JO-ämbetet
upprättade promemorian har frågan om omfattningen av pastors rätt att
upplåta kyrka för gudstjänst och därmed jämförlig förrättning i lag reglerats
endast, när det gäller sådan upplåtelse för jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans. Beträffande upplåtelse för övriga förrättningar, liksom
för gudstjänster, torde gälla den sedvanerätt, vars innehåll — såsom i Eder
skrivelse framhålles — kyrkomötet i olika sammanhang sökt precisera.
Sålunda uttalade kyrkomötet 1925 att den rätt att upplåta kyrka, som

8* •— Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1967 års riksdag

234

sedvanerättsligt tillkommer pastor, icke är obegränsad. Rätten är nämligen
förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra kyrkans användande till
ändamål, som strider mot kyrkans ställning som religionssamfund eller som
skulle innebära en negation eller protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt.
Av de särskilda bestämmelserna rörande begravning får icke dragas den
slutsatsen, att pastor skulle vara obunden i avseende på kyrkans upplåtande
i andra fall (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 26 är 1925, sid. 6). 1957
uttalade sig kyrkomötet i samma anda. Kyrkorummet är avskilt till att
vara ett rum för kyrkans gudstjänster och övriga kulthandlingar. Därigenom
har en gräns blivit angiven, när det gäller kyrkorums användning till andra
ändamål (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 17 år 1957, sid. 17). Senaste
kyrkomöte bär genom att godtaga en till Kyrkolagsutskottets betänkande nr
21 fogad reservation anslutit sig till denna tolkning av sedvanerätten under
framhållande av att pastor för andra fall än jordfästning icke äger rätt att
upplåta kyrkan för förrättning, som strider mot svenska kyrkans ordning.
Denna restriktiva rättspraxis har emellertid icke ansetts utgöra hinder för
att kyrka undantagsvis upplåtes, då detta motiverats av s. k. »ekumenisk
gästfrihet» eller tvingande omständigheter. Sålunda har flyktingar av
främmande trosbekännelse kunnat beredas möjlighet att fira gudstjänst
i svenska kyrkor, och i ekumeniska sammanhang har andra samfund inbjudits
att fira sin gudstjänst därstädes. — I detta sammanhang bör
observeras bestämmelsen i 2 § mom. b i 1963 års lag om upplåtelse av
kyrkorum i vissa fall, där såsom förutsättning för sådan upplåtelse angives,
att upplåtelsen icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd
eller kyrkans ordning. Föredragande statsrådet har i propositionen till denna
lag givit en tolkning av uttrycket »kyrkans ordning» genom att hänvisa
till »sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att upplåtelsen skulle
innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfundskaraktär». Vad
sålunda utsäges om upplåtelse för icke-religiösa ändamål har givetvis i än
högre grad giltighet vid upplåtelse för gudstjänster och religiösa förrättningar
och talar för en restriktiv tolkning av den upplåtelserätt, som härvid
kan tillkomma pastor.

Vad beträffar pastors rätt att upplåta kyrka för vigsel i annan kristen
ordning, måste i första hand understrykas, att denna rätt eller dess begränsning
icke fixerats i lag. Jordfästningslagens medgivande, om särskilda
skäl därtill äro, är en klar undantagsbestämmelse, som icke kan åberopas
som grund för en motsvarande eller större rätt på detta område. Dess
införande kan emellertid icke heller hävdas ha medfört någon förändring
i begränsande riktning av möjligheten att upplåta kyrka för gudstjänst i
andra samfunds ordning i sådana särskilda fall, som ovan antytts. Pastor
måste m. a. o. härvidlag anses vara så bunden och fri, som sedvanerätt och
på denna utvecklad praxis ger vid handen. Det är emellertid att observera,
att pastor vid utövningen av denna rätt befinner sig i ett annat läge än
tidigare, då en upplåtelse av kyrka till vigsel i annan ordning än svenska
kyrkans endast ytterst sällan kunde komma ifråga och sådan upplåtelse
fick en klar karaktär av enstaka undantagsfall, medan numera efter tillkomsten
av vigselrätt för andra samfunds pastorer, liksom genom den
ökande frekvensen av giftermål mellan medlemmar av svenska kyrkan och
medlemmar av annat trossamfund problemet fått en vidare räckvidd. Det
torde vara uppenbart, att pastor vid sin individuella prövning av uppkommande
fall under sådana förhållanden kan komma i ovisshet om den rätta

tillämpningen av gällande principer i sedvanerätt och praxis. Bl. a. behöver
vissa för bedömningen väsentliga frågor klarläggas, som berör förhållandet
mellan svenska kyrkan och de närmast ifrågakommande kyrkorna och samfunden,
såsom innehållet i de av dessas vigselförrättare brukade ritualen,
frågan om betydelsen av kontrahenternas ev. dubbla medlemsskap o. dyl.

Vad som här anförts har relevans för det i Eder skrivelse refererade
aktuella fallet av kyrkas upplåtelse för frikyrklig vigsel. Av vederbörande
pastors motivering för sin åtgärd framgår, att han såsom något självklart
utgått ifrån, att en vigsel i Frälsningsarméns ordning såsom en kristen
vigselakt är att jämställa med en vigsel »enligt svenska kyrkans ordning»,
och att ett av de särskilda skälen var båda kontrahenternas tillhörighet till
svenska kyrkan. Mot den bakomliggande tolkningen av vad som överensstämmer
eller icke med kyrkans samfundsordning, kan starka invändningar
göras. Men vid det förhållandet, att pastors rätt att i särskilda fall upplåta
kyrka för sådant ändamål aldrig blivit preciserad och att därför oklarhet
kan råda hos den enskilde prästen om innebörden och tillämpningen av
gällande sedvanerätt, synes i det föreliggande fallet pastor icke rimligen
böra ställas till ansvar för tjänstefel.

På annat sätt än genom de inledningsvis anförda synpunkterna är det
icke för närvarande möjligt att generellt ange grunderna för bedömning av
pastors utövning av sin rätt att upplåta kyrkan, när det gäller frikyrklig
vigsel. Så mycket starkare framstår då behovet av sådana riktlinjer för
frågornas bedömande i enskilda fall, vilka efterlyses i PM. Såsom framgår
av vad som här anförts utifrån det aktuella fallet är det en grundväsentlig
fråga, vad som är förenligt eller icke förenligt med svenska kyrkans samfundskaraktär.
En undersökning behöver göras, som ej begränsas till vigseln
utan utsträckes till även gudstjänster och andra kyrkliga handlingar, och
som vidgas till att gälla upplåtelse ej blott till de svenska frikyrkosamfunden
utan också till andra konfessioner, som är representerade i vårt land. Enligt
föredragande statsrådets uttalande i propositionen till 1963 års lag bör
tillämpningen i frågor om upplåtelse uppmärksammas av biskoparna.
Biskopsmötet har också upptagit till behandling hela problemkomplexet i
det ekumeniska sammanhanget och har för avsikt att inleda överläggningar
med representanter för övriga kyrkor och samfund i syfte att åstadkomma
erforderliga riktlinjer.__

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Enligt 10 § 1957 års lag om jordfästning m. m. må för jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans kyrkorum som invigts för svenska kyrkans
gudstjänster upplåtas, om särskilda skäl är därtill. Genom 1983 års
lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall har villkor fastställts för tillfälligt
upplåtande av sådant kyrkorum för annat ändamål än gudstjänst och
därmed jämförlig förrättning. Såvitt här är av intresse får enligt sistnämnda
lag upplåtelse ske endast om den icke innebär något som strider mot kyrkorummets
helgd eller kyrkans ordning.

Utöver vad nu berörts har frågan om kyrkans upplåtande icke reglerats
i författning. På grund av sedvänja tillkommer det pastor att i andra fall
än det nu nämnda pröva om kyrka må upplåtas för gudstjänst eller därmed
jämställd förrättning i annan kristen ordning än den svenska kyrkans. Något

236

direkt författningsenligt hinder för upplåtelse av kyrkorummet för sådant
ändamål finnes således icke. Såsom från kyrkomötets sida framhållits är
emellertid pastors befogenhet att upplåta kyrkorummet underkastad vissa
begränsningar. Det ligger sålunda i sakens natur att upplåtelse icke må ske
för en förrättning som kan befaras strida mot kyrkorummets helgd eller
mot svenska kyrkans ordning. Upplåtelse får alltså icke ske om den skulle
strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära, att upplåtelsen
skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfundskaraktär.

Emellertid framgår redan av det begränsade material som står till buds
i detta ärende att det råder mycket delade meningar om när en religiös
förrättning strider mot svenska kyrkans ordning. I ett ingivet exemplar
av Svensk Pastoraltidskrift säges i en artikel att så är fallet beträffande
alla de förrättningar som företas på annat sätt än som är föreskrivet för
förrättningar inom svenska kyrkan, dvs. enligt gällande kyrkohandbok och
med behörig officiant. Artikeln fortsätter: »Svenska kyrkans ordning» är
den som i lag och författning är fastslagen såsom för Svenska kyrkan gällande;
varje annan ordning — avvikelserna må sedan vara stora eller små,
samfundet i fråga må ha aldrig så vänskapliga relationer till vår kyrka —
strider mot Svenska kyrkans ordning. En liknande uppfattning synes framskymta
i Giertz’ tidigare citerade yttranden under debatten i kyrkomötet.
Med denna tolkning kan knappast sägas att pastor äger någon rätt att
upplåta kyrkan för andra trossamfunds religiösa förrättningar. När sådant
i undantagsfall — i ekumeniska sammanhang eller i nödsituationer — förekommit
i praxis, har upplåtelsebeslutet med denna utgångspunkt snarast
framstått såsom en dispens från gällande begränsningar.

Ett annat betraktelsesätt framkommer i ärkebiskopens yttrande och
innebär att pastor har en verklig men begränsad rätt att upplåta kyrkan
för andra samfunds religiösa förrättningar. Vid sin prövning av en begäran
om upplåtelse för exempelvis frikyrklig vigsel skulle då pastor komma in
på svårbedömda frågor, t. ex. förhållandet mellan svenska kyrkan och det
ifrågavarande samfundet, beträffande vilka han icke synes ha någon vägledning
vare sig av några auktoritativa uttalanden eller i praxis.

De uttalanden om pastors befogenhet att upplåta kyrkorum för gudstjänst
och annan därmed jämställd förrättning än jordfästning — som i
lagstiftningssammanhang gjorts av departementschefer, riksdagen och kyrkomötet
— har icke lags karaktär och lämnar för övrigt föga vägledning för
bedömande av frågan om i vilken mån en upplåtelse kan anses strida mot
svenska kyrkans ordning. Någon fast praxis har icke heller utbildats i förevarande
hänseende. Det är därför förklarligt att det råder ovisshet om i
vilken utsträckning det kan anses tillåtet att upplåta kyrkorummet för
ändamål som nu sagts.

Vad särskilt angår den i detta ärende uppkomna frågan om kyrkas upplåtande
för vigsel i frikyrklig ordning är att märka att en upplåtelse för

237

vigsel i annan ordning än den svenska kyrkans tidigare endast ytterst sällan
kunde komma i fråga. Efter införandet av vigselrätt för frikyrkosamfundens
pastorer är läget ett annat. Det torde därför kunna antagas, att frågan
framdeles kommer att ofta aktualiseras.

Det synes naturligt att utvecklingen av praxis med avseende å kyrkas
upplåtande för frikyrklig vigsel påverkas av det förhållandet att kyrkorummet
numera enligt jordfästningslagen må upplåtas för jordfästning i
frikyrklig ordning, om särskilda skäl är därtill. Det finnes även anledning
att erinra om departementschefens uttalande i 1963 års förenämnda proposition,
att hithörande frågor självfallet bör prövas i en generös ekumenisk
anda. Numera finns det även anledning hänvisa till kyrkoberedskapsutredningens
uttalande i betänkandet Kyrklig beredskap (SOU 1965: 59 s. 124)
om att det icke strider mot svenska kyrkans ordning att under krig öppna
kyrkans gudstjänstlokaler för andra kristna trossamfunds gudstjänster, varvid
givetvis från ömse håll viss eftergift och tolerans kan behöva visas.

Vid bedömningen av Wallers åtgärd att upplåta församlingskyrkan för
vigsel i frälsningsarmens ordning måste vidare hänsyn tagas till det ritual
som använts vid vigselakten. Jag har tagit del av de två vigselritual som
brukas inom frälsningsarmén. Såvitt jag kan finna innehåller dessa ritual
icke något som strider mot grundläggande moment i den svenska kyrkans
lära.

Vilken mening man än må ha beträffande frågan om kyrka må upplåtas
för vigsel i frikyrklig ordning är det dock — i betraktande av vad här anförts
— uppenbart att den av Waller medgivna upplåtelsen av kyrkan icke
är av beskaffenhet att kunna läggas honom till last såsom tjänstefel. Jag
måste emellertid konstatera att rättsläget är sådant att det icke heller
kunnat läggas honom till last såsom fel om han vägrat upplåta kyrkan.

Ett sådant rättsläge är synnerligen otillfredsställande. Vad som förekommit
i detta ärende visar att stor ovisshet råder om innebörden i och
omfattningen av pastors rätt att upplåta kyrka för frikyrklig vigsel. Det är
alldeles tydligt att klarhet härutinnan måste vinnas. Icke minst för allmänheten
är det av stor vikt att tillämpningen på skilda håll sker efter
likartade grunder samt att — som en följd därav -— resultatet av en begäran
om upplåtelse av kyrka för frikyrklig vigsel, med stöd av rådande praxis
eller annan vägledning, i allmänhet kan förutses. Jag har därför övervägt
att genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen väcka förslag om
utredning i frågan. Då nu emellertid biskopsmötet, som redan till behandling
upptagit vissa närbesläktade frågor, avser att söka åstadkomma
erforderliga riktlinjer, anser jag att i avbidan på resultatet härav saken icke
gagnas av en utredning i annan ordning genom det allmännas försorg. Jag
har dock för avsikt att med uppmärksamhet följa frågan som enligt min
mening måste lösas snarast möjligt.

Ärendet var härmed av mig avslutat.

238

9. Fråga om kommun ägde att av person, som icke hade annan inkomst
eller tillgång än folkpensionen, tillgodoräkna sig högre ersättning
för vård å ålderdomshem än som motsvarade folkpensionen
minus avdrag för fickpengar. Hemställan till socialstyrelsen
om utfärdande av råd och anvisningar om formerna för träffande
av avtal med vårdtagare om avgift för vård på ålderdomshem, om
skyldighet för socialhjälpsberättigad att bidraga till vårdavgiften,
om rätten att uppbära vårdtagares folkpension och om innebörden
av åliggandet att utge fickpengar

Fru A. P. intogs år 1957 för vård på Färgelanda ålderdomshem. Ilon
vistades sedan där i olika perioder 1957—1901, hela 1962 samt från och med
den 1 januari till den 20 januari 1963, då hon för vård intogs på liestads
sjukhus. Hon avled på sjukhuset den 3 december 1963. Kostnaderna för
hennes vård på sjukhuset betalades av vederbörande försäkringskassa. Från
och med april 1959 till och med december 1963 utbetalades hennes folkpension
till Färgelanda kommun. Under år 1963 uppbar kommunen sålunda
enligt uppgift av riksförsäkringsverket 3 713 kronor. Av detta belopp utbetalade
kommunen under år 1963 tillhopa 2 456 kronor 75 öre till fru P.
och hennes anhöriga men innehöll återstoden i avräkning på vad kommunen
ansåg sig ha att fordra för fru P:s vård å ålderdomshemmet.

I en den 10 mars 1964 till länsstyrelsen i Älvsborgs län inkommen skrift
hemställde G. T. i egenskap av måg till fru P., att länsstyrelsen ville ålägga
Färgelanda kommun att nedsätta vårdavgifterna för fru P. och tillställa
hennes dödsbo det belopp som härigenom skulle tillkomma dödsboet. Som
skäl för denna hemställan anförde G. T. att fru P. icke haft några som
helst tillgångar utöver folkpensionen, att något avtal om högre avgift för
vården än vad som svarade mot folkpensionen med avdrag för fickpengar
ej träffats samt att ett sådant avtal för övrigt skulle ha varit orimligt. I
en senare till länsstyrelsen ingiven skrift ifrågasatte G. T. vidare om kommunen
ägt rätt att av fru P:s fickpengar uttaga ersättning för kostnader
avseende läkarvård, medicin och transport till Restads sjukhus. — Socialnämnden
i Färgelanda kommun, som bereddes tillfälle yttra sig i ärendet,
förklarade dels att nämnden i god tid före fru P:s intagande på ålderdomshemmet
den 1 januari 1962 upplyst henne om att avgiften för vård på
hemmet uppgick till 10 kronor per dag, dels att nämnden ansett sig berättigad
att gottgöra sig för denna avgift och övriga kostnader för fru P:s
vård ur hennes folkpension för år 1963. Av handlingarna i ärendet framgick
vidare, att nämnden debiterat fru P. kostnader för läkarvård, medicin och
transport till Restads sjukhus.

Efter hörande av statens social vårdskonsulent i 8:e distriktet samt riksförsäkringsverket
förklarade länsstyrelsen i skrivelse till G. T. den 12 januari
1965, att ärendet — enär frågan om storleken av det belopp, som

239

dödsboet efter fru P. hade att fordra av Färgelanda kommun, icke var av
beskaffenhet att böra prövas av länsstyrelsen — icke syntes erfordra något
länsstyrelsens vidare yttrande.

I en den 26 februari 1965 hit inkommen skrift jämte därtill fogad bilaga
anförde G. T. klagomål mot socialnämndens handläggning av ärendet, därvid
han i huvudsak anförde följande. Kommunens ersättningskrav för vården
på ålderdomshemmet var orimligt och dess beslut att uttaga högre
ersättning för vården på hemmet än vad som svarade mot folkpensionen
med avdrag för fickpengar saknade stöd i gällande sociallagstiftning. Ej
heller hade det varit riktigt av kommunen att uttaga kostnader för läkarvård,
medicin och sjuktransport av fru P:s fickpengar. Socialnämnden hade
vidare under år 1963 felaktigt uppburit fru P:s folkpension, eftersom hon
under året icke vistats på ålderdomshemmet någon hel månad. Nämnden
hade därjämte visat försumlighet genom att ej förrän efter framställning
av G. T. utbetala fickpengar till fru P. under hennes sjukhusvistelse.
Slutligen hade nämnden förfarit felaktigt genom att utan dödsboets medgivande
tillgodogöra sig för sina ersättningskrav genom att innehålla en
del av de folkpensionsmedel nämnden uppburit under år 1963. G. T. anhöll
därför att JO måtte med beaktande av dödsboets rätt upptaga hela frågan
till prövning.

I senare ingiven skrift yrkade G. T., att Färgelanda kommun måtte förpliktas
att till fru P:s dödsbo utgiva ett belopp om 1 156 kronor 15 öre —
utgörande mellanskillnaden mellan, å ena sidan, henne tillkommande pension
för år 1963 samt, å andra sidan, vad som under året utgivits till fru P.
och hennes anhöriga jämte viss avgift för vården å ålderdomshemmet under
tiden den 1—den 20 januari 1963 — ävensom 6 procent ränta å beloppet
från och med den 1 januari 1963.

Med anledning av klagomålen inhämtade jag upplysningar från socialnämnden
i Färgelanda kommun och utlåtande från socialstyrelsen. Tillfälle
bereddes därefter G. T. att inkomma med påminnelser.

Avgiften på ålderdomshemmet samt kostnaderna för läkarvård,
medicin och transport till sjukhus

I denna del av ärendet uppgav socialnämnden i sitt yttrande, att kommunen
från och med den 1 januari 1962 upprättade avtal med varje vårdtagare
på ålderdomshemmet om en vårdavgift av 10 kronor per dag exklusive
läkarersättningar, medicinkostnader och resor.

G. T. bestred att något sådant avtal träffats mellan kommunen och fru
P. samt framhöll, att ett sådant avtal, om det förelegat, skulle ha varit
obilligt, enär hon icke haft några som helst inkomster eller tillgångar utöver
sin folkpension.

240

Socialstyrelsen anförde i utlåtande den 6 maj 1966 följande.

Enligt 1918 års fattigvårdslag var kommun skyldig att ha anstalt (ålderdomshem,
försörj ningshem, vårdhem) för mottagande av under stödstag are
i behov av vård. Ålderdomshemmens karaktär ändrades genom socialhjälpslagens
tillkomst så tillvida, att hemmen skulle anordnas för åldringar och
andra personer, vilka är i behov av vård och tillsyn som icke eljest tillgodoses.
En vistelse på ålderdomshem innebär alltså i och för sig inte, att vederbörande
erhåller socialhjälp. Av förarbetena till socialhjälpslagen framgår
tvärtom klart, att de kommunala ålderdomshemmen är att anse som inaekorderingshem.
Sålunda säger departementschefen i prop 177/1955: »I
den mån personer på grund av bristande försörjningsförmåga av andra skäl
måste söka sig till kommunala anstalter bör frågan om vårdkostnaden enligt
min mening betraktas som en sak, och tillgodoseendet av vårdbehovet som
en annan.» (Wahlberg m fl årg 1963 sid 64, jfr uttalande på sid 12.)

Socialhjälp utgår således ej automatiskt genom att någon får sitt vårdbehov
tillgodosett genom att intagas på ålderdomshem, utan blir aktuell
först när en vårdtagare ej kan betala vårdkostnaderna (vårdavgiften), t ex
om han saknar folkpension, eller om pensionen ej täcker hela kostnaden
(avgiften), eller han saknar tillräckliga andra inkomster eller tillgångar,
eller endast har bundna tillgångar. Situationen är i dessa fall densamma
som om vederbörande måst intagas för vård på annat vårdhem, där avgiften
ej erlägges enligt särskilda regler såsom t ex enligt bestämmelserna om
sjukförsäkring.

Varken i socialhjälpslagen eller i annan lagstiftning finns bestämmelser
om storleken av den vårdavgift, som kommun må uttaga av vårdtagaren.
I prop 38/1957 uttalade departementschefen angående avgifter bl a:

»Enligt min mening bör ingen ålderspensionär nu anses som ett s k försörjningsfall
vid intagning på ålderdomshem. Därav anser jag det följa —
och i samma riktning pekar önskemålet om eu enhetlig avgift — att avgiften
på ett ålderdomshem inte skall vara högre än att eu pensionär med full
folkpension alltid kan betala den med sin pension.»

Departementschefen ansåg dock ej, att denna princip skulle lagfästas, vilket
ej heller skedde (prop 38/57 sid 67). Kommunerna har alltså frihet att
träffa överenskommelse med vårdtagarna om högre avgifter än vad dessa
kan betala med sin pension. Även om en kommun nöjer sig med pensionen
minus lagstadgade fickpengar, måste man anse att en form av avgiftssystem
tillämpas, eftersom ålderdomshem är att betrakta som inackorderingshem.
Problemet är hur den del av självkostnaden, som ej täckes av vårdtagaren
själv genom avgifter, bör betraktas. ■— — •—•

Aled hänsyn till bestämmelserna i 12 och 14 §§ shjl får ingen uteslutas
från vård på ålderdomshem av den anledningen, att han saknar medel till
erläggande av fastställd avgift. Detta torde ej heller förekomma. Det torde
däremot vara vanligt, att socialnämnderna ej fattar formliga beslut om att
socialhjälp skall utgå till avgiften eller till den del av avgiften, som ej erlagts.
Anteckning om kostnad och inbetald avgift sker vanligen i socialregister
utan angivande av hur eventuell mellanskillnad skall täckas. När
vårdtagaren saknar tillräckliga medel att betala hela kostnaden, torde socialnämnderna
vanligen låta sig nöja med eventuell inbetald pension, när
sådan finns och därutöver ej vidtaga några åtgärder.

Detta förfaringssätt vållar i allmänhet inga problem. Problemen uppstår
först när krav framställes, vanligen med anledning av att dylik vårdtagares

241

dödsbo utvisar viss behållning. Vårdtagaren kan genom gåvor, hopsparade
fickpengar eller på annat sätt ha förvärvat mindre belopp eller också efterlämna
fastighet eller annat bundet kapital.

Såsom framgår av det förut sagda, kan krav mot vårdtagare få dels civilrättslig
karaktär — då civilrättsligt avtal eller annan bindande överenskommelse
mellan socialnämnden och vårdtagaren kan läggas till grund för kravet
— dels få offentligrättslig karaktär — när socialhjälp utgått för täckande
av avtalad avgift eller del därav. De fordringar, som måste ställas på
överenskommelse mellan socialnämnd och vårdtagare, för att den skall kunna
läggas till grund för civilrättsligt krav, framgår av socialstyrelsens Råd
och anvisningar nr 138 samt eu däri redovisad dom av högsta domstolen den
30 november 1960 (H 1900:586). Bevisbördan för att civilrättsligt giltigt
avtal ingåtts åvilar i dessa fall kommunen.

Socialhjälpslagens bestämmelser om krav mot enskild återfinnes i shjl
33—36 §§. Enligt 37 § har socialnämnden möjlighet att meddela eftergift
från ersättningsskyldighet. Av betydelse för kravmöjligheterna är därvid,
om socialhjälpen utgått enligt 12 eller 13 § shjl, vilket får avgöras från fall
till fall.

Huvudförutsättningen är att socialhjälp över huvud taget utgått, vilket
— som torde framgå av ovanstående — kan vara svårt att avgöra i det enskilda
fallet. Kammarrätten har sålunda i två mål om avgiftsfrågor på ålderdomshem
ansett, att socialhjälp ej utgått med hänsyn till att formligt
beslut därom ej förelegat. X ett mål, som avgjordes den 29 juni 1962, ansåg
kammarrätten, att civilrättsligt avtal förelåg (socialvårdsmål 1962 sid 23).
I ett annat mål, som avgjordes den 3 juli 1963, var utrett att civilrättsligt
avtal om avgifter ej fanns (socialvårdsmål 1963 sid 16). I båda fallen ansåg
kammarrätten, att kraven ej kunde prövas i den för socialhjälpsmål stadgade
ordningen med hänsyn till att socialhjälp enligt kammarrättens mening
ej utgått, eftersom uttryckligt beslut därom saknades.

Anledningen till att formligt beslut vanligen ej föreligger synes vara, att
samma nämnd administrerar ålderdomshemmet och beviljar socialhjälp och
anser, att det ej har någon betydelse, om obetalda vårdavgifter bokföres
som socialhjälp, som civilrättslig fordran på ogulden inackorderingsavgift
eller som subvention. För alla berörda parter är det av vikt, att det redan
från början klargöres på vilket sätt vårdavgiften skall erläggas. Den enskilde
vårdtagaren och eventuella anhöriga måste få klart för sig, om han
ådrar sig en civilrättslig skuld eller uppbär socialhjälp. I sistnämnda fall
måste också mellan parterna klargöras socialhjälpens belopp och om socialhjälpen
utgår enligt 12 eller 13 § shjl.

Konsekvensen av att kommunerna ej anger hur avgiften är att betrakta
torde många gånger bli att kommunerna ej har möjlighet att få ut någon
ersättning. Ovissheten vållar emellertid ofta osäkerhet och irritation. Socialstyrelsen
nödgas även konstatera, att kommunerna i vissa fall får ut betalning
av dödsbon, som ej inser, att de ej är betalningsskyldiga. Detta är
enligt socialstyrelsens uppfattning otillfredsställande.

I det nu aktuella fallet saknade vårdtagaren andra inkomster och tillgångar
än folkpension. Med hänsyn härtill hade kommunen enligt socialstyrelsens
uppfattning ej bort träffa avtal med henne om högre avgift än
vad som svarade mot folkpensionen minus lagstadgade fickpengar. Av
handlingarna framgår dock ej klart, om avtal föreligger. Skulle så vara fal -

242

let, anser socialstyrelsen att sådana förhållanden, som avses i 12 §, är för
handen, varför socialnämnden bort betala den del av avgiften, som ej täcktes
med folkpensionen efter avdrag för s k fickpenning. Enligt socialhjälpslagens
återkravsbestämmelser hade i så fall hjälpen, som utgått enligt 12 §
socialhjälpslagen, ej kunnat återkrävas enligt socialhjälpslagens bestämmelser.
Icke heller hade då någon civilrättslig fordran kvarstått, eftersom
densamma torde utsläckas i den mån socialhjälp utgår.

Färgelanda kommun har enligt avräkningen för fru P. debiterat kostnader
för läkarvård och medicin utöver vårdavgiften. Detta är enligt socialstyrelsens
uppfattning felaktigt. Det torde vara allmänt vedertaget, att
vårdavgiften avser att täcka alla kostnader för vård och tillsyn, läkarvård
och medicin inberäknat. Det enda fall, där detta ej gäller, är om vårdtagaren
anlitat egen läkare. I vart fall måste i detta fall även ifrågavarande hjälp
anses ha utgått enligt 12 § shjl.

Man kan enligt socialstyrelsens erfarenhet spåra ett stigande intresse från
kommunernas sida att ingå avtal om högre vårdavgifter på ålderdomshem
än som svarar mot folkpension minus fickpengar. Detta hänger samman
med att allt fler åldringar har inkomster utöver sin folkpension. Risken för
att sådana situationer som i det remitterade ärendet skall uppkomma
ökar därigenom och särskilt om kommunerna underlåter att klargöra för
sig själva och de enskilda vårdtagarna hur vårdavgifterna skall erläggas.
Som fallet fru P. visar är det angeläget, att oklarheten på området skingras.
Frågan om avgifter på ålderdomshem har sedan längre erbjudit en komplicerad
problematik, och det pågår för närvarande utredningar i hithörande
frågor, bl a inom socialpolitiska kommittén och sjukförsäkringsutredningen.
Man kan därför vänta, att klarläggande uttalanden angående dessa
förhållanden så småningom kan erhållas.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till socialstyrelsen följande.

Enligt 1 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skall varje kommun
sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen närmare sägs (socialhjälp). I 12 §
samma lag stadgas att den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller
eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete
eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, är berättigad,
i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses
på annat sätt, att erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård,
som finnes erforderlig. Hjälpen bör enligt 14 § nämnda lag utgå i form av
kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets art föranleder till annat. Föreligger
behov av vård å ålderdomshem skall socialnämnden enligt samma
lagrum föranstalta om att sådan vård lämnas.

Den som är i behov av vård å ålderdomshem behöver emellertid ingalunda
vara ekonomiskt blottställd. Kommunerna har därför i princip full
frihet att träffa avtal med vårdtagarna om vilken avgift de skall erlägga för
vården. I den mån avgiften fastställes till högre belopp än folkpensionen
med avdrag för s. k. fickpengar bör nämnden träffa ett formligt avtal om

243

avgiften med vårdtagaren och eventuellt även underrätta dennes närmaste
anhöriga (se Eric Wahlberg m. fl. Socialhjälpslagen [1965] s. 66).

I förevarande ärende föreligger olika uppgifter om huruvida något särskilt
avtal om vårdavgiften träffats mellan kommunen och fru P. Hur
härmed förhåller sig torde väl numera endast kunna avgöras genom domstolsprövning.
Klart synes emellertid vara att socialnämnden icke upprättat
något skriftligt avtal med fru P. och ej heller underrättat hennes närmaste
anhöriga om den avgift kommunen avsåg att uttaga för vården.

Även om Färgelanda kommun brukat uttaga högre avgift för vård å ålderdomshemmet
än vad som svarade mot folkpensionen med avdrag för
fickpengar, måste emellertid, då det gäller fru P., beaktas att hon ej haft
annan inkomst eller tillgång än sin folkpension. Ej heller har något avtal
träffats med hennes barn eller eljest fastställts, att dessa i enlighet med
bestämmelserna i 7 kaj>. 3 § andra stycket föräldrabalken skulle bidraga till
hennes underhåll (jfr Förvaltningsrättslig tidskrift 1960 s. 97 ff.). Fru P.
befann sig därför — i all synnerhet som det i förarbetena till 12 § socialhjälpslagen
särskilt framhållits, att fickpengar bör inbegripas i det livsuppehälle
och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla
(Eric Wahlberg a. a. s. 35) — i en sådan situation, att hon jämlikt 12 §
socialhjälpslagen ägde rätt att erhålla socialhjälp till den del av vårdavgiften,
som översteg folkpensionen med avdrag för fickpengar, och till kostnaderna
för läkarvård, medicin och sjuktransport. Sådan socialhjälp torde
enligt socialhjälpslagen icke kunna återkrävas av lijälptagaren. Den omständigheten
att socialnämnden ej meddelat formligt beslut om socialhjälp
till den del av vårdavgiften, som översteg folkpensionen med avdrag för
fickpengar, och till kostnaderna för läkarvård, medicin och sjuktransport,
kan givetvis ej medföra att kommunen var berättigad att senare utkräva
beloppet av fru P. Kommunens åtgärd att av hennes pension för år 1963
uttaga den högre vårdavgiften för år 1962 ävensom ersättning för läkarvård
m. m. kan därför icke anses stå i överensstämmelse med socialhjälpslagens
bestämmelser.

Kommunens rätt att uppbära fru P:s folkpension

Socialnämnden i Färgelanda kommun anförde i fråga om uppbärandet
av fru P:s folkpension för år 1963 följande.

Under tiden fru P. vistades på Färgelanda ålderdomshem utbetalades
pensionen å särskild lista till Färgelanda kommun, vilket också skedde sedan
fru P. överförts till Restads sjukhus. Detta har sin förklaring dels av att
hon själv på grund av sitt sinnestillstånd ej kunde handha pengar och ingen
förmyndare var utsedd då hon ej var omyndigförklarad och dels av att
kommunen var av den uppfattningen att den även i fortsättningen skulle
svara för hennes vård. Vidare var det oklart om fru P. skulle kvarstanna
för varaktig vård å Restads sjukhus eller skulle återkomma till ålderdoms -

244

hemmet. Då en överföring av utbetalningen av pensionsmedlen till annan
beräknas taga ca två månader i anspråk skulle det nya förhållandet knappast
ha hunnit fungera förrän fru P. återkommit till ålderdomshemmet.
Från anhöriga gjordes heller ingen framställning att mottaga folkpensionen
förrän i oktober månad 1963.

Klagandens uppgift att kommunen utkvitterat folkpensionen därför att
fru P. häftar i skuld till kommunen saknar all grund.

Fru P. var under år 1963 jämlikt 5 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
berättigad till folkpension. Med stöd av 10 kap. 3 § samma lag har i 1 §
kungörelsen den 25 maj 1962 (SFS 393) om rätt i vissa fall för kommun
eller annan att uppbära folkpension förordnats, att kommun, därest pensionsberättigad
under hel månad är intagen i hem, som avses i 18 § lagen om
socialhjälp, eller åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av
kommunen, äger uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden
samt därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen.
I ärendet är ostridigt, att fru P. den 20 januari 1963 överfördes till
Restads sjukhus, där hon vistades till sin död den 3 december 1963, samt
att kostnaderna för hennes vård å sjukhuset betalades av vederbörande försäkringskassa.
Kommunen har följaktligen icke ägt att uppbära fru P:s
folkpension för år 1963. Den omständigheten att pensionsmedlen likväl
utbetalats till kommunen på grund av att kommunen ej till riksförsäkringsverket
anmält de ändrade förhållandena med avseende å fru P:s vård har
icke varit av beskaffenhet att kunna inverka på hennes rätt i förhållande
till riksförsäkringsverket, eftersom förutsättningarna för medlens utbetalande
till annan än henne ej var uppfyllda. Det ålåg under dessa omständigheter
kommunen, sedan det oriktiga i kommunens förfarande påpekats för densamma,
att omgående återbetala det obehörigen uppburna beloppet till
riksförsäkringsverket eller att efter tillstånd av riksförsäkringsverket utbetala
det till fm P. eller hennes rättsägare.

Med anledning av socialnämndens påstående att fru P:s sinnestillstånd
var sådant att hon ej kunde handha pengar och att hon ej hade någon förmyndare,
då hon ej var omyndigförklarad, må därjämte framhållas följande.

Enligt 63 § socialhjälpslagen åligger det socialnämnd, som finner att
hjälptagare bör förklaras omyndig, att göra anmälan härom till överförmyndaren,
som därefter avgör om omyndigförklaring skall begäras hos
rätten (jfr socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 180 s. 82). Socialnämnden
äger alltså ej utse sig själv till förmyndare för en icke omyndigförklarad
person.

I förevarande ärende synes emellertid något behov av omyndigförklaring
knappast ha förelegat. Om socialnämnden önskat överföra pensionsmedlen
till fru P., hade detta säkerligen på enkelt sätt kunnat ordnas genom samråd
med kuratorn på sjukhuset och fru P:s anhöriga.

245

Utbetalandet av fickpengar

Beträffande utbetalande av fickpengar till fru P. under år 1963 anförde
socialnämnden följande. Under sin sista tid kunde hon ej själv använda
sig av fickpengarna. Den del av fickpengarna, som ej användes till hennes
trevnad, insattes därför på en bankbok för hennes räkning. Från Restads
sjukhus hade tidigare meddelats, att sjukhuset skulle underrätta nämnden,
när någon patient från kommunen var i behov av pengar. Sjukhuset hade
emellertid, då behov av pengar uppstått för fru P., meddelat detta till
hennes anhöriga i stället för till socialnämnden. Så snart de anhöriga tagit
kontakt med socialnämnden, hade fickpengar utbetalats.

Enligt 4 § tidigare nämnda kungörelse den 25 maj 1962 (SFS 393) om
rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension skall kommun,
som uppbär folkpension, tillhandahålla den pensionsberättigade fickpengar.
Under år 1963 skulle dessa fickpengar enligt samma författningsrum
uppgå till minst 720 kronor för år. Därest den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kunde begagna sig av kontanta medel skulle kommunen
enligt samma stadgande använda motsvarande belopp för ökande
av den pensionsberättigades trivsel eller eljest till dennes personliga nytta.

I enlighet med nämnda stadgande ålåg det socialnämnden att tillse att
i allt fall så stor del av fru P:s pension för 1963 som svarade mot det angivna
fickpenningsbeloppet kommit henne till godo under sjukhusvistelsen.
Detta hade kunnat ske genom att socialnämnden tagit kontakt antingen
med sjukhuset eller med fru P:s anhöriga och förfrågat sig om på vilket sätt
medlen lämpligast borde användas.

Rätten till kvittning

Olika åsikter föreligger beträffande frågan om Färgelanda kommun,
sedan den oriktigt uppburit fru P:s pension, ägt rätt att fullgöra den fordran,
som hon eller hennes rättsägare härigenom erhållit mot kommunen, genom
kvittning med den motfordran, som kommunen ansåg sig ha på grund av
den tidigare vården av fru P. Något lagstadgande om huruvida kvittning
må ske i sådana situationer finnes ej. Däremot har frågan berörts av Knut
Rodhe i boken Obligationsrätt, där det under rubriken »Kvittning såsom
tillåten självtäkt» (s. 389) anföres bl. a. följande.

Ibland kan denna självtäkt överskrida gränserna för vad man vill tolerera.
Det har sålunda i doktrinen diskuterats om man icke borde förbjuda
kvittning i vissa situationer som karakteriseras därav att gäldenären olovligen
tillgodofört sig borgenären tillhörig egendom eller olovligen tillfogat
denne skada och därefter vill fullgöra den sålunda uppkomna huvudfordran

246

genom kvittning med motfordran. Om kvittning här medgives, har gäldenären
i realiteten genom den olovliga handlingen drivit in sin motfordran.

Rabenius har gjort gällande att kvittning bör vägras om den olovliga
handlingen vidtagits i syfte att driva in motfordran, andra nordiska
författare har velat gå ännu ett steg längre. Hur svensk rättspraxis ser på
problemet kan icke angivas.

Då emellertid — såsom tidigare anförts — fru P. under förhandenvarande
omständigheter måste anses ha varit bibehållen vid sin rätt att utfå pension
av riksförsäkringsverket och då kommunen var skyldig att återställa det
obehörigen uppburna beloppet till riksförsäkringsverket, torde frågan om
kvittningsrätt sakna betydelse i ärendet.

Dödsboets krav mot kommunen

Socialstyrelsen anförde ifråga om dödsboets krav följande.

Under ärendets handläggning vid socialstyrelsen har styrelsen tagit kontakt
med riksförsäkringsverket angående de av kommunen felaktigt uppburna
pensionsbeloppen. Riksförsäkringsverket har med anledning därav
krävt kommunen på 1 156 kronor 15 öre, vilket belopp av dödsbodelägarna
vitsordats som deras fordran.

Den 23 februari 1966 har riksförsäkringsverket meddelat, att kommunen
inbetalt beloppet till dödsboet. Dödsbodelägarna har, enligt muntlig uppgift
från riksförsäkringsverket, utöver sagda belopp även krävt kommunen på
6 procent ränta, varom riksförsäkringsverket underrättat kommunen. Kommunen
har emellertid lämnat detta krav utan beaktande.

G. T. har i skrift den 13 juni 1966 bekräftat, att dödsboet erhållit 1 156
kronor 15 öre. Han har samtidigt förklarat, att dödsboets räntekrav kvarstår
samt att dödsboet numera kräver ränta på ränta. Slutligen har han även
uppgivit, att dödsboet, om ej räntekravet tillgodoses, ämnar begära civilrättslig
prövning därav.

Frågan om rätt till ränta i en sådan situation som den förevarande torde
ej vara lagligen reglerad och det kan följaktligen icke anses klart att ränteanspråken
mot kommunen vinner bifall, om talan därom väckes vid domstol.
Ej heller synes ränteanspråket vara utformat i överensstämmelse med
domstolarnas praxis vid utdömande av dröjsmålsränta. Med hänsyn härtill
kan det ej läggas socialnämndens ledamöter till last såsom tjänstefel att
ränteanspråket avvisats. På grund härav och då fråga om skyldighet för
kommunen att erlägga ränta endast kan prövas av domstol med bindande
verkan, finner jag ej skäl att närmare uttala mig om ränteanspråket.

Av det anförda framgår att socialnämnden i flera avseenden förfarit felaktigt.
Vad som sålunda framkommit samt vad som anförts i socialstyrelsens
yttrande i ärendet synes visa, att socialnämnderna är i behov av väg -

247

ledning på området. Sålunda synes viss ovisshet råda om formerna för träffande
av avtal med vårdtagare om avgift för vården på ålderdomshem, om
skyldigheten, då sådan situation föreligger som avses i 12 § socialhjälpslagen,
att bidraga till vårdavgiften, om rätten att uppbära vårdtagares
folkpension samt om den närmare innebörden av åliggandet att utgiva
fickpengar.

Socialpolitiska kommittén har numera slutfört sitt arbete (socialdepartementet,
stencil 1966:3) utan att framlägga något förslag ifråga om ålderdomshemmens
ställning och vårdavgifterna å desamma. I stället har kommittén
förordat, att ålderdomshemmens lagliga reglering ävensom principerna
för vårdavgifterna måtte bli föremål för särskild utredning (s. 18—20
i stencilen). Det kan därför förmodas, att den nuvarande ordningen kommer
att bestå ännu en tid framåt.

Under åberopande av det anförda hemställde jag att socialstyrelsen måtte
taga under övervägande att utfärda ytterligare råd och anvisningar i ämnet.

10. I samband med delgivning av beslut om omhändertagande av
barn för samhällsvård skall vårdnadshavaren och barnet, om det
fyllt 15 år, anmodas skriftligen förklara om han samtycker till att
beslutet verkställes. Med hänsyn till beslutets vittgående rättsverkningar
har det ansetts önskvärt att den delgivne får en skriftlig
redogörelse för de befogenheter som tillkommer barnavårdsnämnden
på grund av beslutet. Framställning till socialstyrelsen om utarbetandet
av sådan redogörelse

I en den 9 juni 1965 hit inkommen skrift anhöll författaren Jan Myrdal,
Mariefred, att JO ville utreda om Örebro barnavårdsnämnd förfarit i överensstämmelse
med gällande lag vid omhändertagande för samhällsvård av
en pojke, M. O. L., därvid Myrdal förklarade sig vilja i tre avseenden ifrågasätta
riktigheten av nämndens handlande. För det första hade det enligt
Myrdals uppfattning ej förelegat tillräckliga skäl för nämndens ordförande
att med stöd av 11 § barnavårdslagen besluta, att pojken skulle omhändertagas
för samhällsvård. Det hade ej varit motiverat att omhändertaga pojken
med stöd av 25 § b) barnavårdslagen. För det andra hade det icke, innan
pojkens vårdnadshavare — hans moder, fru L. — samtyckte till åtgärden,
på ett tillfredsställande sätt klargjorts för henne vad omhändertagandet
innebar. För det tredje var de av nämnden angivna skälen för omhändertagandet
oklara.

I ärendet avgav Örebro barnavårdsnämnd yttrande, varjämte Myrdal
inkom med påminnelser. Vid min prövning av klagomålen fann jag på an -

248

förda skäl någon anmärkning icke kunna riktas mot beslutet att omhändertaga
pojken för samhällsvård. Med avseende å motiveringen till barnavårdsnämndens
beslut fann jag visserligen motiveringen icke uppfylla kravet på
klart besked om de omständigheter som var utslagsgivande för nämndens
ställningstagande. Ilärutinnan lät jag dock bero vid en erinran om vikten
av att skälen för ett beslut utformas på sådant sätt att därav klart framgår
på vilka omständigheter beslutet grundats. Ärendet i nu berörda delar
saknar allmänt intresse. Jag begränsar därför min redogörelse att avse klagomålen
i övrigt, d. v. s. frågan om pojkens moder, då hon samtyckte till
omhändertagandet av pojken, förstod vad beslutet innebar.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Fru L., som är av finsk eller ingermanländsk härkomst, föddes i Leningrad
1921. Vid 1 års ålder kom hon till Finland, där hon vistades till 1956,
då hon flyttade till Sverige tillsammans med sina tre då födda barn, däribland
den pojke varom i ärendet är fråga. Under år 1959 ingick hon äktenskap
med dåvarande finske medborgaren O. L., vilken är anställd som
svetsare. I äktenskapet med O. L. har hon två barn.

Den 7 januari 1965 delgavs och undertecknade fru L. en skrivelse av följande
lydelse.

Örebro barnavårdsnämnd har vid sammanträde den 30 december 1964
beslutat att för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen

omhänderta Er son---, född--- 1952.

Örebro den 4 januari 1965.

För Örebro barnavårdsnämnd :

Nils Magnusson
B arnavårdsdirektör.

Ett med denna skrivelse likalydande exemplar har jag denna dag emottagit,
vilket härmed erkännes. Samtidigt får jag avgiva den förklaringen, att jag
samtycker till ifrågavarande beslut.

Örebro den 7 januari 1965.

Sedan fru L. den 22 januari 1965 hos nämnden hemställt, att samhällsvården
för pojken skulle upphöra, avslog nämnden hennes begäran härom
den 26 januari. Häröver anförde fru L. besvär hos länsstyrelsen i Örebro län,
som i utslag den 27 mars 1965 fann besvären icke kunna bli föremål för
länsstyrelsens prövning, enär pojken den 23 mars 1965 av socialstyrelsen
inskrivits som elev vid ungdomsvårdsskola.

Fru L. anförde därjämte besvär över det av socialstyrelsen meddelade beslutet
om pojkens intagande i ungdomsvårdsskola. I yttrande över besvären
redovisade barnavårdsnämnden vad vederbörande tjänsteman uppgivit
om vad som förekommit i samband med att fru L. delgivits utredningen
rörande pojken och beslutet att omhändertaga honom.

Beträffande delgivningen av utredningen anfördes följande av den tjänsteman,
som verkställt delgivningen.

249

Så småningom blev det dock möjligt för fru L. att i lugn och ro studera
utredningen. Hon läste handlingen och gjorde vissa kommentarer. Bland annat
påpekade hon, att utredaren skrivit att pojken vistats i ett namngivet
fosterhem i fyra år, vilket var felaktigt. Han hade varit i nämnda hem
som feriebarn i fyra somrar. Detta rättades senare i utredningen. Såvitt
jag kunde bedöma var fru L. lugn och i balans under tiden hon läste utredningen
och förslaget till åtgärd. Däremot kom hon i affekt, då hon läste
det till utredningen fogade lärarutlåtandet, där läraren beskriver vissa inträffade
episoder. Hon begärde att få ett exemplar av utredningen, vilket
jag lovade. Utredningen tillställdes henne senare per post.

Efter genomläsningen skrev fru L. på utredningen en bekräftelse av, att
hon tagit del av densamma. Inte vid något tillfälle gjorde hon gällande, att
hon inte förstått vad hon läst. Under samtalets gång upplyste jag fru L.
om, att hon hade rätt att yttra sig till barnavårdsnämnden i ärendet, och
att hon hade rätt att bli muntligt hörd av nämnden, varvid hon fick uppgift
om tidpunkten för nämndens sammanträde. Jag meddelade henne också,
att hon vid sådant förhör hade rätt att anlita biträde och upplyste henne
om, att hon hade möjlighet att vända sig till härvarande rättshjälpsanstalt
för att få hjälp att utveckla sina synpunkter gentemot barnavårdsnämnden.
Fru L. meddelade emellertid, att hon inte hade för avsikt att utnyttja
dessa möjligheter. Hon uppgav, att hon kämpat så mycket med
myndigheter att hon nu inte orkade strida längre.

Jag är angelägen om att betona, att fru L., vid mitt besök i hennes hem,
vilket varade i ett par timmar, hela tiden var synnerligen älskvärd och tillmötesgående.
Bortsett från affektutbrottet på grund av lärarens skrivning
var hon lugn och samlad och vi skildes åt på ett vänligt och hövligt sätt.

I fråga om beslutet att omhändertaga pojken för samhällsvård, vilket
beslut delgavs fru L. genom två tjänstemän från barnavårdsnämnden, anfördes.

Vi redogjorde för vårt ärende; fru L. läste flera gånger igenom delgivningen
och vi förklarade flera gånger innebörden av bestämmelserna i de
angivna paragraferna i barnavårdslagen. Fru L. var tveksam om hon skulle
skriva på. Den främsta anledningen härtill var att hon ville ha ett bestämt
besked huruvida beslutet skulle innebära någon förändring beträffande sonens
placering. Pojken vistades i ett fosterhem i närheten av familjens
sommarbostad. Vi kunde då förklara att någon ändring under rådande förhållanden
ej var aktuell.---

Fru L. är sedan 1963 svensk medborgare och vi hade således inget tvivel
om att hon inte kunde läsa och förstå svenska.

I en i Örebro-Kuriren den 27 januari 1965 intagen artikel har därjämte
barnavårdsnämndens ordförande beträffande delgivningen av omhändertagandebeslutet
uppgivit följande.

När assistenterna kom till mamman, tillfrågades hon om hon samtyckte.
Hon sade då ifrån att om grabben nu skulle skickas från det ena stället till
det andra kunde hon inte gå med på ett omhändertagande. Efter en försäkran
att pojken placerats i ett fosterhem där det var meningen att han skulle
stanna förklarade hon sig dock vara med om beslutet och tecknade sitt
godkännande på det papper assistenterna medfört.

250

Slutligen ha de tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet,
i en i barnavårdsnämndens yttrande till mig intagen förklaring beträffande
delgivningen anfört följande.

Fru L. läste flera gånger igenom delgivningen och vi förklarade flera
gånger innebörden av bestämmelserna i de angivna paragraferna i barnavårdslagen.
Vi förklarade således innebörden av 25 § bvl — det vill säga,
att pojken gjort sig skyldig till brottslig gärning och in disciplinära förhållanden
i skolan och att han av nämnden bedömdes vara i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder, samt innebörden av 29 § bvl, det vill säga,
att han av barnavårdsnämnden skulle med tvång omhändertagas för samhällsvård.
Vi redogjorde även för fru L. att ärendet skulle underställas länsstyrelsens
prövning därest hon ej samtyckte till beslutets verkställande.
Enligt vår uppfattning förstod fru L. innebörden av våra förklaringar.

---Tyvärr kan vi ej efter så lång tid i detalj återge samtalet, men

det är vår bestämda uppfattning att fru L. av vårt samtal förstod beslutets
innebörd. Vi kan ytterligare tillägga att vi båda — med hänsyn till
vår kännedom om fru L:s inställning — blev förvånade över att hon samtyckte
till barnavårdsnämndens beslut.

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelsen till socialstyrelsen i denna
del av ärendet följande.

Enligt 24 § barnavårdslagen skall beslut om omhändertagande för samhällsvård
ofördröjligen skriftligen delgivas såväl den som skall omhändertagas,
om han fyllt 15 år, som hans föräldrar. Om vårdnaden tillkommer
allenast den ene av föräldrarna, skall delgivningen enligt 97 § andra stycket
barnavårdslagen ske med vårdnadshavaren. Enligt socialstyrelsens råd och
anvisningar nr 133 s. 70 kan delgivningen ske antingen genom att beslutet
avkunnas av nämnden i närvaro av berörda personer eller genom skriftlig
delgivning. Om skriftlig delgivning användes skall, såsom framgår av
95 § andra stycket barnavårdslagen jämfört med 33 kap. 6 § rättegångsbalken,
handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den
som skall delgivas. Sker delgivning av ett omhändertagandebeslut skriftligen,
skall följaktligen beslutet i dess helhet d.v.s. en handling, upptagande
såväl själva beslutet som skälen för detsamma, överlämnas till den som
skall delgivas beslutet.

Huruvida de tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet,
till henne överlämnat ett protokollsutdrag, som även upptagit skälen för beslutet,
eller allenast den handling, varå hon tecknat sitt godkännande, framgår
ej av handlingarna i ärendet. Däremot ha tjänstemännen förklarat,
dels att fru L. före beslutets fattande fått del av utredningen i målet, dels
att hon vid delgivningen av beslutet underrättats om skälen för detta. Jag
anser mig därför i detta hänseende kunna inskränka mig till ett påpekande,
att vid skriftlig delgivning av omhändertagandebeslut protokollsutdrag innefattande
såväl skäl som beslut skall överlämnas till berörda personer.

251

Väsentligt viktigare är emellertid i detta sammanhang den av Myrdal
upptagna frågan, om fru L. då hon lämnade sitt samtycke till omhändertagandet,
förstod beslutets innebörd.

Då ett barn omhändertages för samhällsvård enligt 25 § b) och 29 §
barnavårdslagen övertager barnavårdsnämnden i själva verket i allt fall
för en tid en del av de befogenheter, som vårdnadshavaren eljest har. Barnavårdsnämnden
skall bl. a. bestämma var barnet skall placeras och barnavårdsnämnden
svarar under omhändertagandet för barnets vård, fostran
och utbildning. Barnavårdsnämnden kan, om så befinnes lämpligt, förflytta
barnet från ett hem till ett annat och nämnden kan utan vårdnadshavare^
samtycke begära dess intagande på ungdomsvårdsskola. Nämnden har även
rätt att helt avskära vårdnadshavarens förbindelse med barnet och hålla
vårdnadshavaren i okunnighet om var barnet vistas.

Om ett samtycke till ett omhändertagandebeslut skall ha något värde,
måste givetvis den som lämnar samtycket vara fullt insatt i beslutets innebörd.
En vårdnadshavare, som lämnar sitt samtycke till omhändertagandebeslutet,
måste följaktligen vara medveten om att han därigenom, så
länge omhändertagandet består, berövas viss bestämmanderätt över barnet.

Det torde i hög grad vara tvivel underkastat, om föräldrar i allmänhet
äro medvetna om att ett omhändertagandebeslut jämlikt 25 § b) och 29 §
barnavårdslagen innebär så vittgående befogenheter för barnavårdsnämnden
som här angivits. I fråga om fru L. har särskild anledning förelegat att
ifrågasätta om hon förstått innebörden av omhändertagandebeslutet dels
med tanke på att hon endast vistats i Sverige ett fåtal år och uppenbarligen
har vissa språksvårigheter, dels i betraktande av att pojken tidigare varit omhändertagen
för samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen,
vilket omhändertagande för henne närmast innebar vissa ekonomiska fördelar
och vilket hon, när helst hon önskade, kunde häva.

De tjänstemän, som delgivit fru L. omhändertagandebeslutet, ha förklarat,
att hon varit tveksam om hon skulle samtycka till beslutet men
att hon gjort det, sedan tjänstemännen förklarat, att någon ändring beträffande
sonens fosterhemsplacering ej var aktuell. Detta uttalande jämte
vad som i övrigt förekommit giver närmast stöd för påståendet att fru L.,
innan hon samtyckte till beslutet, ej blivit underrättad om beslutets hela
räckvidd. I allt fall framgår det av fru L:s senare uttalanden och av hennes
snara begäran om sonens hemsändande, att hon ej förstått vad hon samtyckt
till.

Utredningen giver följaktligen vid handen, att barnavårdsnämnden, då
den anmodade fru L. att förklara, huruvida hon samtyckte till beslutet eller
ej, icke förfor på ett godtagbart sätt. För att så skulle ha skett borde de
tjänstemän, som verkställt delgivningen, ha lämnat en redogörelse för alla
de befogenheter, som barnavårdsnämnden har efter ett omhändertagandebeslut
enligt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen, och för vilka inskränkningar

252

detta i sin tur medförde i fru L:s vårdnadsrätt. Även om fru L. haft möjlighet
att förstå vad som framkommit vid utredningen synes dock hennes
språksvårigheter ha varit så stora, att det därjämte kan ifrågasättas om
icke anlitande av tolk varit påkallat vid redogörelsen för innebörden av begreppet
samhällsvård. Om tolk användes i dylika fall, torde också den delgivande
tjänstemannen ha större möjligheter att förvissa sig om att vederbörande
helt förstått innebörden av vad som sagts.

Enär av utredningen i ärendet emellertid framgår, att frågan om fru
L:s samtycke till omhändertagandebeslutet icke kan ha haft någon avgörande
inverkan på ärendets slutliga utgång, anser jag mig kunna låta bero vid
en erinran om vikten av att det, innan samtycke inhämtas till omhändertagandebeslut,
för berörda personer klargöres vilken innebörd och räckvidd
beslutet har samt att tolk användes, då innebörden av så särpräglade begrepp
som samhällsvård skall förklaras för personer, som ej helt behärska
svenska språket.

Även om jag således icke anser någon vidare åtgärd påkallad gentemot
Örebro barnavårdsnämnd för förfarandet i samband med inhämtandet av
vårdnadshavarens samtycke till omhändertagandebeslutet, synes mig dock
frågan om förfarandet i dylika sammanhang vara av sådan principiell betydelse,
att den bör bliva föremål för ytterligare uppmärksamhet. Såsom
förut framhållits bör den som anmodas att angiva om han samtycker till
ett omhändertagandebeslut innan han fattar ståndpunkt vara helt insatt
i vad beslutet innebär och vilka följder det kan hava. Av vad som framkommit
i nu förevarande ärende framgår, att bättre garantier böra skapas
för att så sker. Sådana garantier skulle vinnas om t. ex. en kortfattad och
lättöverskådlig redogörelse för barnavårdsnämnds befogenhet efter ett
omhändertagandebeslut lämnades antingen på det formulär, å vilket samtycket
skall tecknas, eller i en särskild skrift, som överlämnas före samtyckets
inhämtande.

Av anförda skäl anser jag mig böra hemställa att socialstyrelsen måtte
taga under övervägande lämpligheten av att utarbeta en dylik redogörelse
ävensom att meddela närmare anvisningar om förfarandet vid inhämtande
av samtycke till omhändertagandebeslut.

253

11. Underåriga som omhändertagits för samhäilsvård och som av
barnavårdsnämnd placerats i enskilt jordbrukarhem klagar över att
de använts till arbete i alltför stor utsträckning och att de fått för
litet fickpengar för sitt arbete. I anledning av i ärendet framkomna
brister med avseende å tillsynen över de omhändertagnas arbetsförhållanden
och rätt till skälig ersättning för sitt arbete har framställning
gjorts till socialstyrelsen om utfärdande av råd och anvisningar
till barnavårdsnämnderna i dessa hänseenden

I skrifter, som inkom hit den 26 och 29 januari 1965, anförde Per-Olof G.,
Västerås, och Lars-Erik A., Örebro, klagomål över dels att de under sina av
barnavårdsnämnden i Örebro anordnade vistelser hos lantbrukaren Bengt
J. på Gotland ålagts alltför hårt arbete och blivit misshandlade, dels att
barnavårdsnämnden i Örebro icke vidtagit någon åtgärd, oaktat Per-Olof
och Lars-Erik för nämnden framhållit att missförhållanden rått. Anmälan
skedde enligt Per-Olof för att dylika missförhållanden i fortsättningen skulle
kunna i möjligaste mån undvikas. Lars-Erik klagade därjämte på att han
tvingats arbeta, ehuru han varit sjukskriven, att han icke fått besöka tandläkare,
ehuru han begärt detta, samt att han icke tillåtits telefonera till
barnavårdsnämnden i Örebro, då han önskat göra det.

Sedan J. genom pressen fått kännedom om klagomålen, hemställde han
— under påstående att han och hans hustru efter bästa förmåga sökt fostra
Per-Olof och Lars-Erik — att han och hans hustru måtte rentvås från de
beskyllningar pojkarna riktat mot dem.

I anledning av klagomålen inhämtade jag yttrande från barnavårdsnämnden
i Örebro samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Genom
nämnda länsstyrelser hördes på min begäran barnavårdsnämnden i Dalhem
och flertalet av de personer som tagit befattning med ärendet. Per-Olof
inkom därefter med påminnelser. Jag har slutligen även tagit del av dels
ett förundersökningsprotokoll, som upprättats i anledning av att PerOlof
och Lars-Erik hos länsåklagarmyndigheten i Gotlands län angivit
Bengt J. för misshandel och för brott mot arbetarskyddslagen, dels ett av
chefsåklagaren i Visby distrikt den 1 mars 1966 meddelat beslut, enligt
vilket ärendena rörande pojkarnas angivelser avskrivits, såvitt angick misshandel,
enär gärningarna — i den mån misshandel förekommit — i allt
fall voro preskriberade, och såvitt angick angivelserna i övrigt, enär brott
ej förelegat.

Under den utredning, som skett genom länsstyrelsernas försorg, uppkom
jämväl fråga om barnavårdsnämnden i Dalhem förfarit i överensstämmelse
med gällande författning, då barnavårdsnämnden i november 1963 efter
förfrågan av barnavårdsnämnden i Örebro godkände J:s hem såsom fosterhem
för en pojke I. G. K., född den 19 januari 1948. Vidare har under utredningen
ytterligare en pojke K. S. född den 25 augusti 1949, som varit

254

placerad hos J. under sommaren 1962, uppgivit, att han under vistelsen
hos J. fått stryk med en tennisracket.

Handlingarna i ärendena utvisa följande.

Per-Olof är född den 16 oktober 1945. Han blev den 27 oktober 1961
omhändertagen för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen
av barnavårdsnämnden i Örebro. Den 7 mars 1962 placerades han av barnavårdsnämnden
i Örebro hos J., hos vilken han vistades till den 30 augusti
1963.

Lars-Erik, är född den 15 mars 1946. Han blev den 6 juni 1963 omhändertagen
för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 § barnavårdslagen av barnavårdsnämnden
i Örebro. Redan den 30 maj 1963 hade han av barnavårdsnämnden
i Örebro placerats hos J., hos vilken han vistades till den 2 november
1963.

Per-Olof har i sin klagoskrift samt vid polisförhör den 24 april 1965 uppgivit
följande om sin vistelse på Gotland: Redan andra dagen på Gotland
hade han med uppehåll för måltider fått arbeta mellan klockan 06.30 och
18.30. Då vårbruket börjat hade han huvudsakligen fått köra traktor.
Arbetsdagen hade därvid utsträckts till 22.00 eller 22.30. Arbetsdagarna
hade då omfattat en tid av 16—17 timmar. Dessa arbetstider hade sedan
hållits hela sommaren. Vid något tillfälle hade han tvingats arbeta ända
fram till klockan 02.00 eller 03.00. Enligt Per-Olofs mening måste ett sådant
sätt att utnyttja minderårig arbetskraft stå i strid mot bestämmelserna i
arbetarskyddslagen. För arbetet hade han erhållit en lön av 10 kronor per
vecka. — Vid tre tillfällen hade han blivit misshandlad av J. Sålunda hade J.
vid ett tillfälle, då Per-Olof ej svarat på J:s tilltal, givit Per-Olof dels en örfil,
så att han ramlat omkull i sin säng, dels ett slag i ansiktet, så att han
blött från mun och näsa. Vid ett annat tillfälle, då Per-Olof olovandes givit
en av grisarna på gården en vitaminspruta, hade J. tilldelat honom ett
slag med knuten hand i ansiktet, varav uppkommit en blånad. Slutligen
hade Per-Olof vid ett tredje tillfälle efter en dispyt med J. fått eu örfil. —
Per-Olof hade i brev till barnavårdsnämnden i slutet av år 1962 eller början
av år 1963 underrättat nämnden om missförhållandena hos J.

I ärendet har från barnavårdsnämnden i Örebro ingivits en fotostatkopia
av ett den 22 januari 1963 från Per-Olof till barnavårdsnämnden skrivet
brev, vilket lyder:

OBS! Jag skulle villa veta lite mer om den närmaste framtiden med arbete
och sånt.. . Som ni kanske hört har det varit lite rabalder här. Och nu skulle
jag villa veta hur länge jag skall gå här och fördröja tid. Nu vill jag veta
också när ni har tänkt att jag skall börja med ett arbete. »Jag har fått nog
av lantbruk alla år jag har varit på sådana.» Nu tycker jag att ni skall göra
slag i saken (och låtet inte gå lika länge som Örebroresan) så skall ni ha
tack för jag fick åka upp jag hade hemskt roligt. Pöresten lönen här tycker
jag är urusel 40:— i månaden. 100:— i månaden tycker jag inte vore för

255

mycket. Och föresten skall jag inte vara här, så gör det ju detsamma. Och
så har jag en fråga är man tvungen att arbeta på en söndag. »Nu vill jag
antingen härifrån eller också skaffa ett arbete och så bo här jag nu är.» Och
den 7 mars är det ett år sen jag kom hit och i sommar tänker jag inte stanna
här. Nu tycker jag att ni skatt ta i håll med det här och svara omgående!!!

Högaktningsfullt

Per-Olof G.

Lars-Erik har i sin klagoskrift samt vid polisförhör den 15 juli 1965 anfört
följande: Han hade med avbrott för måltidsraster i regel arbetat mellan
klockan 05.30—19.30. Per-Olof hade börjat vid 7-tiden och hade i regel
hållit på till 19.30. Även på söndagarna hade de fått arbeta, dock ej så
många timmar. Arbetstiden per vecka hade i regel uppgått till 70 timmar
för Lars-Erik och 60 timmar för Per-Olof. Ibland hade Lars-Erik och PerOlof
arbetat även på kvällarna, några gånger till 22-tiden och någon eller
några gånger till 01-tiden. Vid ett par tillfällen hade han dessutom fått börja
arbeta vid 3-tiden på morgonen. Oaktat Lars-Erik en tid varit sjukskriven
för en skada i benet, hade han fått arbeta i vanlig ordning. Enligt hans
mening hade J. genom att låta honom arbeta på detta sätt gjort sig skyldig
till brott mot arbetarskyddslagen. I ersättning för sitt arbete hade Lars-Erik
under den tid han varit hos J. erhållit tillhopa uppskattningsvis 150 kronor
jämte ett paket tobak i veckan. — Vid ett tillfälle under den första veckan
hos J. hade J. misshandlat Lars-Erik genom att giva honom en örfil. Detta
hade skett i anledning av att Lars-Erik vägrat att efterkomma en tillsägelse
av J. Lars-Erik hade även sett, att J. givit Per-Olof ett par örfilar i samband
med att denne givit en gris en vitaminspruta. Per-Olof hade vidare berättat
för Lars-Erik, att han blivit misshandlad vid ytterligare tillfällen. — LarsErik
hade skrivit ett tiotal brev till tjänstemän vid barnavårdsnämnden
i Örebro, i vilka han bl. a. omtalat att han fick arbeta för hårt och att han
blivit misshandlad. Han hade därjämte vid ett besök i Visby ringt en
tjänsteman vid nämnden och påtalat samma förhållanden.

Från barnavårdsnämnden i Örebro har ingivits fotostatkopior av sex
brev, som Lars-Erik skrivit till barnavårdsnämnden eller dess tjänsteman

från Gotland. Av breven äro fem daterade under tiden den 9 augusti _

den 24 oktober 1963 medan ett är odaterat. I samtliga brev begärde LarsErik
att få komma tillbaka till Örebro. I ett den 22 september dagtecknat
brev undrade Lars-Erik om han inte kunde få byta hem eller få komma till
en ungdomsvårdsskola, »för sämre kan jag inte få det». I de i oktober daterade
breven samt i det odaterade brevet påtalade han därjämte att han fick
arbeta över 300 timmar per månad, att han blivit slagen och missfirmad av
J. samt att han tvingats arbeta fastän han var sjukskriven.

J. har i sin klagoskrift, vid samtal med landssekreteraren i Gotlands län
den 24 maj och vid polisförhör den 25 januari 1966 uppgivit bl. a. följande:
Han var sedan 1960 ägare till en jordbruksfastighet om 71,5 hektar mark,

256

varav 28 hektar skog, 17,5 hektar åker och återstoden myr- eller ängsmark.
Dessutom arrenderade han 14,5 hektar myrmark och 3,5 hektar åker.
Under åren 1962—1964 hade han i medeltal 7 mjölkkor, 5 kvigor, 6—7
kalvar, 8 suggor, 15—20 smågrisar, cirka 15 får och ett 15-tal höns. Därtill
kom att han varje vår inköpte ett flertal ungdjur, vilka han hade som betesdjur
över sommaren och sålde på hösten. Han och hans hustru hade själva
skött gården med viss hjälp av dagavlönade arbetare. Under åren 1962—
1964 hade han tidvis haft viss hjälp av Per-Olof och Lars-Erik samt en
pojke K. S., som vistades hos honom under två månader sommaren 1962,
och en pojke I. G. K., som varit placerad hos honom som fosterbarn under
tiden den 26 november 1963—den 8 december 1964. Samtliga dessa pojkar
hade placerats hos honom genom barnavårdsnämndens i Örebro försorg.
Nämnden hade dessutom under somrarna åren 1963—1965 placerat en
nioårig flicka hos honom som feriebarn. Han hade själv ej tagit initiativ till
att få dessa barn placerade hos sig utan de hade mottagits först sedan barnavårdsnämnden
i Örebro gjort flera förfrågningar om J. ej ville taga emot
dem. För vården av barnen hade makarna J. erhållit månatlig ersättning
av barnavårdsnämnden i Örebro. Denna ersättning hade uppgått till 350
kronor i månaden för Per-Olof och 400 kronor för Lars-Erik. Några överenskommelser
mellan J. och barnavårdsnämnden i Örebro beträffande arbetsförhållanden
och ersättning för arbete hade ej förekommit. Från nämndens
sida hade dock framhållits, att pojkarna borde hållas sysselsatta samt att de
ej skulle ha för mycket pengar. Arbetstiderna hade, såsom alltid var fallet
på en lantgård, varit i hög grad skiftande. En normal arbetsdag under
sommarhalvåret pågick med uppehåll för morgonkaffe, frukost, förmiddagskaffe,
middag, eftermiddagskaffe och kvällsmåltid från klockan 06.30 till
klockan 18.30—19.30. Stundtals förekom även extra arbete på kvällarna
men detta kompenserades med ledighet under dagarna. På söndagarna
förekom intet annat arbete än skötsel av djuren. Lars-Erik hade varit sjukskriven
under cirka en månad. Mot slutet av denna period hade han en gång
fått övervaka maskinmjölkningen sittande på en pall. Eu gång hade han
frivilligt hjälpt till att driva djuren. I övrigt hade han under denna period
varit befriad från arbete. Pojkarna hade fått fickpengar, varierande mellan
10 och 50 kronor per vecka. Någon gång hade de fått större belopp. Vid
betgallring hade ackordsersättning utgått enligt gängse taxa. Makarna J.
hade betraktat pojkarna som egna barn. De hade därför ansett sig ha stöd
i föräldrabalken för att handgripligen tillrättavisa dem. J. hade i enlighet
härmed vid några tillfällen tagit barnen i håret och skakat dem litet. Några
örfilar eller slag hade han dock icke utdelat. Däremot hade hans hustru vid
ett tillfälle, då pojken K. S. brutit sig in i ett skåp, tagit en flaska med
thinner och berusat sig genom sniffning, daskat pojken ett par gånger i baken
med en bordtennisracket. — Vad beträffar Lars-Eriks klagomål i övrigt var
det icke riktigt, att J. nekat honom att gå till tandläkare eller att J. miss -

257

firmat honom. J. hade över huvud taget under den tid Lars-Erik vistades
hos J:s ej hört talas om att Lars-Erik behövde gå till tandläkare. Däremot
var det möjligt, att J. nekat Lars-Erik att ringa till Örebro, vilket i så fall
berott på att tidpunkten varit olämplig ur arbetssynpunkt eller att LarsErik
ringt så många samtal till Örebro, att det blivit för dyrbart för J.

J. har därjämte företett dels ett den 30 juli 1964 daterat vykort, i vilket
Per-Olof, som då fullgjort militärtjänstgöring på KA 3, Fårösund, bad att
få komma och hälsa på hos J., dels ett den 22 december 1964 poststämplat
julkort, vari Lars-Erik framförde jul- och nyårshälsningar till J:s.

Barnavårdsnämnden i Örebro har genom sin dåvarande barnavårdsdirektör
Nils Magnusson i yttrande den 12 februari 1965 — under förmälan
att J:s hem godkänts av barnavårdsnämnden i Dalhem och befunnits lämpligt
av tjänstemän från barnavårdsnämnden i Örebro vid besök i hemmet
den 12 februari och den 22 augusti 1962 — vidare anfört.

Beträffande arbetsförhållandena på gården kan barnavårdsnämnden i
Örebro inte göra någon säker bedömning. Intrycket är emellertid att J. är en
arbetsmänniska och nämnden har bedömt det som en viss risk att han vid
sina krav på arbetsprestationer från pojkarnas sida använt sin egen kapacitet
som måttstock. Nämnden har svårt att bedöma, huruvida pojkarnas
arbetstider var annorlunda än man har anledning att räkna med i ett jordbruk
med tanke på att arbetet måste koncentreras till vissa tider på året.
Nämndens intryck är dock att pojkarna fått arbeta hårt. Detta har också
påpekats för J. vid samtal med denne.

Den påstådda misshandeln har nämnden och dess tjänstemän ej hört talas
om förrän i samband med här aktuella anmärkningar. J. har nu medgivit
att han vid ett par tillfällen »tagit pojkarna i kragen». Det ena tillfället
har han beskrivit så att han vid hemkomsten från en stadsresa upptäckt
att pojkarna Lars-Erik och Per-Olof tillgripit en burk klorex, av vilket de
tillverkat bomber. Dessa hade de bringat att krevera i en grop och för att
komma undan explosionen hade de använt en smal planka att springa upp
på. Vid upptäckten av detta, säger sig J. ha blivit så förtvivlad över vad som
skulle kunna ha hänt, om pojkarna blivit kvar i gropen, att han »ruskat
om dem ordentligt».

Beträffande K. S:s uppgifter om misshandel har J. till en del verifierat
dessa. Han uppger att han och hans hustru besökt Visby men att K. S. inte
velat följa med. Vid hemkomsten upptäckte J. att pojken brutit sig in i ett
skåp, där han tillgripit en flaska thinner, med vilket han berusat sig. Han
låg omtöcknad på sängen. Fru J. hade då »daskat till» pojken i stjärten
ett par tre gånger med en tennisracket. Man hade efteråt redogjort för händelseförloppet
för S:s mamma. Denna händelse har kommit till nämndens
kännedom först i samband med denna utredning.

I ett brev, som bifogats i fotostatkopia, och som Per-Olof åberopar, har
denne påtalat att han tjänade för dåligt och fick arbeta även på söndagar.
Detta brev kom nämnden tillhanda före min tid i Örebro och ledde enligt
Gerd Hellström till att dessa frågor vid något tillfälle ventilerades med J.
Hon anser det olyckligt att detta brev ej blev besvarat direkt till pojken.
Vid det tillfället bedömde emellertid nämndens tjänstemän situationen
så att det här rörde sig om ett par speciella frågor, som inte nämnvärt

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

258

inverkade på frågan om hemmets lämplighet som fosterhem, helst som
klagomål ej tidigare framförts från Per-Olofs sida. Fastmer bedömde
nämnden förhållandena mellan pojken och fosterföräldrarna och förhållandena
i fosterhemmet så goda, att man vågade sig på att placera även LarsErilc
i hemmet under tiden Per-Olof var kvar där. I efterhand kunde konstateras
att nämnden här gjorde eu felbedömning. En sådan dubbelplacering
har därefter ej upprepats utom beträffande syskon; även om sådana
då och då förekommer vid andra nämnders placeringar.

Lars-Erik kom som nämnts till fosterhemmet den 30 maj 1983. Förste
socialassistent Elver Malm, som följde med pojken, fick ett gott intryck
av hemmet. De av pojken påpekade förhållandena ansåg jag motivera ett
besök i fosterhemmet från barnavårdskonsulentens sida. Detta kom på
nämndens hemställan till stånd men intet anmärkningsvärt framkom. De
brev, som Lars-Erik sist skrev från fosterhemmet, uppfattade nämndens
tjänstemän som desperata försök från denne att komma tillbaka till Örebro.
Förhållandena mellan pojken och fosterföräldrarna ansågs som ohållbara
och efter en hel del kontakter med pojken och fosterföräldrarna fick pojken
komma hem till Örebro den 2 november 1963.

De brev, som Lars-Erik skrivit, hade skapat en viss osäkerhet hos nämnden
om hemmets lämplighet. Innan en ny pojke placerades där togs därför
kontakt med barnavårdsnämnden i kommunen, som informerades om nämndens
tveksamhet. Nytt godkännande av hemmet lämnades och I. G. K.
placerades där den 28 november 1963. Vid denna placering gjorde nämnden
den bedömningen att den pojke, som skulle placeras i hemmet, borde ha
intresse och fallenhet för lantbruksarbete, vilket var fallet med I. G. K.
Under den tid denne vistades i fosterhemmet, hördes inga klagomål vare
sig från honom eller hans föräldrar, som nämnden väl känner, utom detta
att modern vid ett samtal med nämnden framhöll att pojken fick arbeta
hårt. Detta ledde till samtal med J. den 30 juni 1964, vilket framgår av
daganteckningarna. När I. G. K. den 8 december 1964 kom hem från Gotland
tillfrågades han av socialassistenten Rolf Björklund om hur han haft
det på Gotland. »Alla tiders» svarade han då.

Det här aktuella fallet har hos nämnden skapat en viss osäkerhet beträffande
fosterhemsärenden. Nämnden har visserligen inhämtat godkännande
i samband med placeringen, men den obligatoriska fosterbamstillsynen
gäller endast barn under 16 år. Nämnden anser det vore ett stöd,
om denna obligatoriska tillsyn utsträcktes till 21-årsåldern. En annan
fråga är i vilken utsträckning fosterföräldrar i sin fostrargärning skall jämställas
med biologiska föräldrar. Skal! en överilning från fosterföräldrarnas
sida med handgripligheter i form av lindrigare aga kunna leda till reaktion
från samhällets sida i form av åtal för misshandel? Skulle det inte finnas fog
för någon form av fosterhemsinstruktion till stöd för fosterföräldrar och
barnavårdsnämnder, där även t. ex. sekretessfrågor berördes?

Beträffande arbetssituationen är det för nämnden något oklart, om arbetarskyddslagen
är tillämplig. Från lagens tillämpning är undantaget
arbete, som utförts av medlem av arbetsgivarens familj. Det är önskvärt
att relationerna mellan fosterföräldrar och fosterbarn blir lika de som råder
i en familj. En tillämpning av arbetarskyddslagen skulle i lantbruk kunna
framstå som en svårighet, samtidigt som nämnden skulle se det som ett
stöd, ifall klara besked kunde lämnas beträffande fosterbarnens arbetsskyldighet.

259

I ett senare den 18 augusti 1965 avgivet yttrande har Magnusson förklarat,
att påståendet om att nämnden ej förrän i samband med nu förevarande
ärende hört talas om att misshandel skulle ha förekommit var
oriktigt., enär Lars-Erik berört denna fråga i ett brev till barnavårdsnämnden.

Länsstyrelsen i Gotlands lön har efter hörande av barnavårdskonsulenten
i länet, fosterbarnsinspektören i Dalhems kommun samt ledamöterna i
barnavårdsnämnden i samma kommun anfört följande.

Länsstyrelsen anser sig inledningsvis böra framhålla, att båda klagandena
fyllt 16 år, innan de placerats pa Gotland i J:s hem. De har sålunda inte
varit fosterbarn i den mening, som uttrycket tages i barnavårdslagen.
Bestämmelserna i lagens kapitel om fosterbarnsvård har därför icke varit
tillämpliga för dem under deras vistelse på Gotland. Ansvaret för de två
ynglingarnas vård i familjevårdhemmet måste därför i första hand falla på
barnavårdsnämnden i Örebro. Det har sålunda ankommit på denna nämnd
att övervaka, att ynglingarna hos makarna J. erhållit god vård och fostran.
Först under förutsättning att brister i dessa hänseenden kommer till
barnavårdsnämndens i vistelsekommunen kännedom, måste det anses ankomma
på denna att därom underrätta den barnavårdsnämnd, som befattningen
med omhändertagen tillkommer.

o I förevarande fall synes det ligga så till, att barnavårdsnämnden i Örebro
sasom första myndighet i början av oktober 1963 direkt av Lars-Erik
underrättats om att han ansåg sig ha för lång arbetstid och att han måste
arbeta även medan han led av en benskada, som han ådragit sig. Örebronämnden,
som hade befattningen med den omhändertagne, var sålunda
från början direkt underrättad om de av Lars-Erik påstådda missförhållandena,
Nämnden begärde med anledning av hans anmälan medverkan
av länsstyrelsens bamavårdskonsulent, vilken medverkan ock lämnades.
Fosterbarnsinspektören hos barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har
lämnat sin medverkan till undersökningen i saken genom att meddela vad
som varit för henne känt till barnavårdskonsulenten, vilkens besök å platsen
och därpå följande rapport till Örebronämnden givit till resultat, att
Lars-Erik återförts till Örebro. Då sålunda Örebronämnden varit den första
myndighet, som underrättats om de påstådda missförhållandena, och påpekanden
om dessa tämligen snart resulterat i, att Lars-Erik återförts till
Örebro, har länsstyrelsen inte kunnat finna, att fog för anmärkning föreligger
mot barnavårdsnämnden i Dalhems kommun eller dess fosterbarnsinspektör
i vad avser klagandenas vistelse här i länet.

Efter det Lars-Erik i början av november 1963 lämnat makarna J:s hem,
har barnavårdsnämnden i Dalhems kommun samma månad meddelat
Örebronämnden, som anmält tveksamhet om det hemmets lämplighet, att
J:s hem på visst villkor kunde godtagas såsom fosterhem åt ynglingen I. G.

K., som vid tillfället för placeringen i Dalhems kommun icke fyllt 16 år
och sålunda varit att betrakta såsom fosterbarn i barnavårdslagens mening.
Barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har uppgivit, att inga graverande
anmärkningar vid ifrågavarande tidpunkt varit kända för nämnden, men att
man dock känt till, att pojkarna fått arbeta hårt och hållits i »Herrans
tukt och förmaning». Godkännandet föregicks icke av någon av den tilltänkta
placeringen föranledd undersökning av hemmets lämplighet som
fosterhem.

260

Uppgiften att inga graverande anmärkningar mot J:s hem varit kända
för nämnden i november 1963 torde få tagas för god. Den polisrapport, som
enligt nämndens ordförande riktade nämndens uppmärksamhet på fosterhemmet,
innehåller inga upplysningar om hur det var ställt för fosterbarnen
i fosterhemmet. Tydligen har nämnden ansett sig kunna lita på att de fakta,
som hade betydelse för frågan om fosterhemmets godkännande, icke undergått
förändring sedan 1961, då ett liknande godkännande lämnats av
nämnden.

Det kan vara av intresse att i sammanhanget ställa den hypotetiska
frågan vad som skulle ha inträffat om nämnden låtit prövningen i november
1963 föregås av en ordentlig utredning. Mot de yttre förhållandena i hemmet
torde anledning till anmärkning icke ha framkommit. Den omständigheten
att barnavårdskonsulenten föreslagit Örebronämnden att tills vidare icke
utnyttja J:s hem såsom fosterhem, vilket förslag grundats på att ynglingarna
uppgivits ha fått arbeta »väl hårt», borde emellertid ha föranlett
vederbörande att vid samtal med J. efterhöra de i hemmet vistande ynglingarnas
arbetsbetingelser. En sådan åtgärd hade varit särskilt påkallad,
då fråga nu var om mottagande i hemmet av en yngling, som i motsats till
Per-Olof och Lars-Erik ännu ej fyllt 16 år. Vilka uppgifter som därvid skulle
ha framkommit är omöjligt att veta. Men om I. G. K:s uppgifter om arbetstiden
enligt det till Örebronämndens remissyttrande fogade förhörsprotokollet
därvid verifierats, borde enligt länsstyrelsens mening godkännande
i varje fall ha gjorts beroende av att J. gått med på kortare arbetstid
för I. G. IC.

Utredning enligt 7 § kungörelsen om fosterbarnsvård synes vara obligatorisk
varje gång ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn inkommer.
Det oaktat bör nämnden kunna lämna godkännande utan sådan utredning,
om nämnden har aktuell och fullständig kännedom om de i andra stycket
av nämnda paragraf angivna förhållandena och utredningen fördenskull är
helt obehövlig. Vad förevarande fall beträffar kan enligt länsstyrelsens
mening situationen icke anses ha varit av antydd art, varför barnavårdsnämndens
sätt att handlägga ifrågavarande ärende synes anmärkningsvärt.

I. G. K. uppnådde 16 års ålder mindre än två månader efter det han kom
till J:s hem. Även om fosterbarnsinspektören icke vidtagit någon åtgärd för
att göra sig förtrogen med hans förhållanden i fosterhemmet, synes denna
underlåtenhet — med hänsyn till den korta tid det var fråga om och då hon
på grund av den kännedom grannskapet till J. gav henne icke behövde räkna
med en tillämpning av 46 § tredje stycket barnavårdslagen — ej böra
läggas henne till last.

Vad slutligen angår länets barnavårdskonsulent har hon enligt länsstyrelsens
mening fullgjort vad på henne kunnat ankomma.

Länsstyrelsen i Örebro län har efter hörande av barnavårdskonsulenten
i Örebro län och barnavårdsnämnden i Örebro i yttrande den 2 november
1965 anfört följande.

Vad först beträffar frågan huruvida barnavårdsnämnden i Örebro eller
någon tjänsteman där kan läggas till last att några åtgärder ej vidtagits
i anledning av Per-Olofs brev den 22 januari 1963, vill länsstyrelsen anföra
följande. Den 12 februari 1962 besökte fosterbarnsinspektören i Örebro Gerd
Hellström makarna J:s hem. Hennes intryck av hemmet var gott. Härefter
placerades Per-Olof där den 7 mars 1962. Assistenten Ingvar Andersson

261

besökte den 22 augusti 1962 fosterhemmet »för att tala med Per-Olof och
fosterföräldrarna». Även hans intryck av hemmet var gott. I november 1962
fick Per-Olof permission och besökte då Örebro där han stannade några
dagar. Därunder hade assistenten Andersson ett par sammanträffanden
med Per-Olof. Denne förklarade att han trivdes bra i fosterhemmet. Barnavårdsnämndens
tjänstemän få genom dessa åtgärder anses ha på ett tillfredsställande
sätt förberett placeringen av Per-Olof i makarna J:s hem
och likaledes på ett tillfredsställande sätt ha utövat övervakning av att
Per-Olof bereddes god vård i detta hem. Åtminstone fram till november
1962, det vill säga åtta månader efter det Per-Olof placerats i hemmet, hade
han icke framfört några klagomål beträffande förhållandena där. Det synes
väl vara osannolikt att Per-Olof, som enligt uppgift haft förtroende för
assistenten Andersson, åtminstone vid sina sammanträffanden med denne
i Örebro skulle ha underlåtit att framföra klagomål beträffande förhållandena
i fosterhemmet om anledning därtill förelegat. Att så skulle ha skett
har ej heller, så vitt framgår av handlingarna, gjorts gällande av Per-Olof.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till att tjänstemännen vid barnavårdsnämnden
synas ha ägt god kännedom om Per-Olofs personliga förhållanden,
kan det vara förklarligt, att man funnit det osannolikt att förhållandena
i hemmet endast två månader efter det han förklarat att han
trivdes bra där skulle ha kunnat undergå sådan förändring att en omplacering
av honom eller särskild utredning var påkallad i anledning av vad
Per-Olof anfört i sitt brev. Däremot anser länsstyrelsen att vederbörande
tjänsteman borde ha. besvarat skrivelsen och lämnat svar på de framställda
frågorna samt därjämte anmodat Per-Olof att närmare angiva skälen varför
han ville lämna hemmet.

Vad härefter beträffar Lars-Eriks placering i makarna J:s hem vill länsstyrelsen
som sin mening framföra att det var mindre lämpligt att placera
Lars-Erik samtidigt med Per-Olof i synnerhet som pojkarna — såsom barnavårdskonsulenten
Hammar i sitt yttrande framhållit — voro opålitliga
och hade olika bakgrund, kynne och egenheter.

Såsom huvudprincip torde väl även gälla att mer än ett barn endast i
undantagsfall — exempelvis om det gäller syskon — bör placeras i samma
fosterhem.

Mot de åtgärder som vidtagits i anledning av Lars-Eriks skrivelse finns
enligt länsstyrelsens mening icke något att erinra.

Vidkommande slutligen frågan om lämpligheten av att I. G. Iv. placerats
i makarna J:s hem vill länsstyrelsen framhålla följande. Det torde nu icke
vara möjligt att med säkerhet avgöra om Per-Olof direkt till tjänsteman
vid barnavårdsnämnden i Örebro framfört klagomål över att han skulle ha
fått arbeta för hårt i fosterhemmet. Enligt vad barnavårdskonsulenten
Kerstin Carlsson anfört skulle Per-Olof visserligen den 28 augusti 1968
i hennes och assistenten lime Schmuuls närvaro ha beklagat sig över att
han fått arbeta för hårt och föreslagit utredning i detta avseende. Assistenten
Schmuul har emellertid bestritt att detta yttrande fällts i hennes närvaro.
Enligt vad barnavårdskonsulenten Carlsson uppgivit hade hon den
8 oktober 1963 på begäran av barnavårdsdirektören Nils Magnusson gjort
hembesök hos fosterföräldrarna för utredning i anledning av de klagomål
som Lars-Erik i sina brev framfört till barnavårdsnämnden i Örebro. Hon
hade därjämte låtit fosterbarnsinspektören vid barnavårdsnämnden i Dalhems
kommun verkställa visst utredningsarbete. Vid telefonsamtal den 8

262

oktober 1963 med »sannolikt assistenten Andersson» hade barn a vårdskonsulenten
enligt egen uppgift framhållit, att hon ansåg att Lars-Erik borde
omplaceras och att hemmet tillsvidare icke borde utnyttjas som fosterhem.
Som skäl för vad hon sålunda anfört hade hon uppgivit att fosterbarnsinspektören
efter de förfrågningar som hon gjort yttrat: »folk anser nog att
pojkarna får arbeta för hårt». Enligt vad assistenten Andersson uppgivit
skulle barnavårdskonsulenten endast ha meddelat honom att det ej förelåg
några större problem vid fosterhemmet men att en del grannar hyste
betänkligheter mot att pojkarna fingo arbeta för hårt. Däremot bestrider
han att barnavårdskonsulenten skulle ha yttrat att makarna J:s hem icke
vidare borde utnyttjas såsom fosterhem. Då samrådet mellan barnavårdskonsulenten
och assistenten Andersson endast skett muntligen och icke
skriftligen torde det nu vara omöjligt att avgöra vad barnavårdskonsulenten
yttrat till assistenten Andersson vid ifrågavarande tillfälle. Om det
förhållit sig så, att barnavårdskonsulenten såsom hon uppgivit förklarat
hemmet olämpligt som fosterhem, har det givetvis varit felaktigt av vederbörande
tjänsteman att placera I. G. K. där utan att göra ytterligare utredningar
rörande de uppgivna missförhållandena. Länsstyrelsen anser
emellertid att vid det förhållandet att J:s grannar uttalat betänkligheter
mot att pojkarna fingo arbeta för hårt försiktigheten bort bjuda vederbörande
tjänsteman att icke placera I. G. K. i fosterhemmet utan föregående
ytterligare utredning i ärendet.

Emellertid får det anses förklarligt att tjänstemännen vid barnavårdsnämnden
i Örebro på de skäl, som av dem angivits i deras yttrande i detta
ärende, ändock funnit lämpligt att placera I. G. K. i fosterhemmet. Länsstyrelsen
vill härvid särskilt framhålla den vikt som barnavårdsnämnden
i Örebro ägt tillmäta den omständigheten att barnavårdsnämnden i Dalhems
kommun godkänt hemmet som fosterhem. Ytterligare bör beaktas de överläggningar
med I. G. K:s föräldrar som enligt uppgift föregått dennes placering
i fosterhemmet och vad som därvid förekommit. Av betydelse är även
att I. G. K. var intresserad av jordbruksarbete och att dennes placering i ett
jordbrukarhem varit lämplig såsom ett led i hans utbildning.

Under hänvisning till vad som enligt ovanstående och i övrigt förekommit
i ärendet väll länsstyrelsen här slutligen anföra, att såvitt länsstyrelsen
kunnat finna anledning icke synes föreligga till någon åtgärd mot barnavårdsnämnden
i Örebro stad eller någon dess tjänsteman.

Barnavårdsnämnden i Dalhems kommun har anfört bl. a. följande.

Beträffande Per-Olofs och Lars-Eriks klagomål, så är det väl ganska naturligt
att dessa ynglingar, vilka äro uppväxta i stadsmiljö och aldrig tidigare
varit i kontakt med de arbetsförhållanden som råder i ett lantbruk,
skulle finna arbetet hårt och arbetstiderna obekväma. Att i ett modernt
lantbruk, trots mekanisering, och rationalisering, vid arbetstopparna under
vår och höst allmänt förekommer att traktorerna arbetar ute på fälten både
bittida och sent är ingenting ovanligt eller anmärkningsvärt. Ynglingarna i
denna ålder brukar ju oftast vara intresserade av maskiner och motorer och
finna nöje i att sitta på en traktor och köra varför vi anser att någon överansträngning
ej gärna kunnat förekomma. Huruvida någon ersättning för
övertid utgått i detta fall kan vi ej yttra oss om. Händelserna ligger ju 1%
år tillbaka i tiden och vi hade ju då ingen anledning forska i saken. Som

263

framgår av bifogade särsk. yttrande av suppl. i barnavårdsnämnden Oskar
Svensson bär ynglingarna under varma sommardagar fått ledigt för
bad och då istället ibland fått arbeta några timmar på kvällen då det varit
svalare. Skulle ynglingarna ha haft ett sådant »inferno» som de låter
påskina så hade de helt säkert rymt från fosterhemmet. Det är enligt vår
mening förvånande att J. och hans hustru vågat ha dessa ynglingar i sitt
hem och att de kunnat få dem att utföra ett någorlunda hyggligt arbete.
Deras goda vilja att återföra pojkarna till ett ordnat levnadssätt och hos
dem inpränta någon smula hut och hyfsning torde ej behöva ifrågasättas.
Att förmågan därtill emellertid ej varit tillräcklig borde dock icke läggas
dem till last. Nämnden anser dem beundransvärda och ingen av nämndens
ledamöter skulle varken kunna eller vilja påtaga sig ett dyl. ansvar.
Om det har varit ekonomiska eller ideella intressen som varit motivet torde
val vara mycket svårt att avgöra. Att det inneburit ekonomiska fördelar
för J. är uppenbart och det kan ju vara pojkarnas (och även andra personers^
insikt om detta som kan ha varit, jämsides med den enl. deras uppfattning
hårda behandlingen, den främsta drivfjädern till föreliggande
anmälan. Men att J. har varit och är beroende av denna arbetskraft för att
kunna nöjaktigt sköta sitt jordbruk är nämnden helt överens om. Att J:s
tålamod eventuellt vid något tillfälle skulle ha brustit är ju förklarligt men
dock ej förlåtligt. Efter vad som framkommit i detta ärende hittilldags
kan vi inte anse att vi skulle kunna ha handlat annorlunda.

Länsstyrelsen i Gotl. län har i sitt yttrande till JO funnit barnavårdsnämndens
handläggning anmärkningsvärd vid I. G. K:s placering i fosterhemmet
och ansett att utredning enl. 7 § kung. om fosterbarnsvård skulle
ha verkställts. Orsaken till att sådan utredning ej verkställdes är följande:
Vi anser i motsats till länsstyrelsen att sådana förhållanden i fosterhemmet
ej för barnavårdsnämnden vid det tillfället var kända att en förnyad utredning
var påkallad. B. v. n. hade då ej fått någon anmälan om missförhållanden
i hemmet från något håll. Fosterhemmet var ju genom utredning den
18/12-61 godkänt och fosterbarnsinpektörens rapporter goda. Det fanns
således ingen anledning att antaga att en ny utredning skulle vara behövlig.
Hade en sådan ändå verkställts så hade hemmet även då blivit godkänt.

Inspektör Gerd Hellström, Örebro, begärde pr telefon den 19/11-63
förhand slöfte om placering av I. G. K. Ordf. ställde sig då litet tveksam,
icke på grund av arbetsförhållandena, utan därför att dessa avancerade ynglingar
ofta bli ett dåligt föredöme för traktens egen ungdom och på så sätt
förorsaka tråkigheter. Insp. Hellström blev vid detta samtal upplyst om
att vi hade på känn att ynglingarna höllos i »Herrans tukt och förmaning»
och att det kunde tänkas att de fingo arbeta väl hårt. Hennes svar blev då
att de skulle arbeta hårt och hållas kort. Detta är ju även vår åsikt under
förutsättning att allt sker inom rimliga gränser och att arbetskraften ej
otillbörligt utnyttjas. Därför ansåg vi att någon kontakt med fosterhemmet
ej var behövlig, framförallt beroende på inställningen hos b.v.n. i Örebro.

Ordföranden i barnavårdsnämnden i Dalhems kommun lantbrukaren
Evald Stenhammar har vid ett sammanträde den 2 april 1965 inför landssekreteraren
i Gotlands län upplyst följande.

Vid sitt personliga besök 1965 hade Stenhammar funnit, att hemmet nu
måste anses vara mindre lämpligt som fosterhem. Om han nu. prövat frågan,
skulle han icke ha godkänt hemmet. Det vore nämligen numera uppenbart

264

att J. lagt upp driften på gården med tanke på att han skulle få billig
arbetskraft genom barnavårdsnämndens förmedling.

Enligt en av landssekreteraren upprättad, i ärendet ingiven promemoria
har Stenhammar den 2 juni 1965 vidare uppgivit bl. a. följande.

Stenhammar hade varit på besök i familjen J:s hem i vintras och senast
vid ett tillfälle i maj månad 1965. Han hade därvid även tittat in i ladugården
och förstått, att makarna J. omöjligt kunde klara av ett jordbruk
med så många djur utan hjälp. Att skaffa hjälp på öppna marknaden vore
nästan omöjligt och skulle det lyckas, bleve det alldeles för dyrt. Stenhammar
hade den uppfattningen, att makarna J. försökte erhålla billig arbetskraft
genom barnavårdsnämndens förmedling. Så snart en yngling, som varit
placerad i hemmet, reste därifrån, hade J. nämligen kommit med begäran att
få ta emot en ny. Enligt Stenhammars uppfattning förelåg med hänsyn till
arbetets omfattning och avsaknaden av lejd arbetskraft uppenbar risk för
att pojkarna fick arbeta för mycket. Efter I. G. K:s avresa hade varit tal
om att placera en yngling i J:s hem och Stenhammar hade då tagit kontakt
med fosterbarnsinspektören, som uppgivit, att hon icke gärna kunde godkänna
hemmet längre på grund av att arbetsförhållandena vore besvärliga
och att ungdomarna finge arbeta för mycket. Stenhammar uppgav att den
allmänna uppfattningen bland befolkningen i Hörsne redan före publiciteten
varit att ungdomarna finge arbeta för mycket. Nämnden hade tänkt säga
nej när det var tal om I. G. K:s placering, men hade emellertid då icke haft
något fast att ta på. Risk hade därför förelegat att nämnden fått bakslag om
J. överklagat ett nämndens avslag å ansökan att få mottaga fosterbarn.
Stenhammar hade »dåligt samvete» för att han icke uppdragit åt fosterbarnsinspektören
att göra en utredning rörande hemmets lämplighet innan
T. G. K. placerades där.

Uppgiften om att pojkarna fått arbeta hårt hade successivt kommit
nämnden tillhanda dels genom att ordföranden själv sett att de varit igång
sent, dels genom förenämnda uppgifter från fosterbarnsinspektören i samband
med I. G. K:s placering dels och framförallt genom den publicitet,
som blivit en följd av Per-Olofs och Lars-Eriks anmälan angående förhållandena.
__

Vid ärendets avgörande anförde jag i skrivelse till socialstyrelsen följande.

Genom den i ärendet företagna utredningen har full klarhet icke kunnat
vinnas beträffande vad som förevarit under de omhändertagna pojkarnas
vistelse på Gotland. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan händelserna
inträffade torde sådan klarhet icke heller kunna vinnas genom ytterligare
utredning. Ett ställningstagande till dessa bevisfrågor är för övrigt icke
påkallat för den på mig ankommande prövningen huruvida någon myndighet
eller tjänsteman förfarit felaktigt i påtalade hänseenden.

Klagomålen och den i anledning av klagomålen företagna utredningen
ha aktualiserat ett flertal spörsmål av principiell betydelse. Sålunda har
upptagits fråga om arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete, som utföres
av omhändertagen underårig under placering i enskilt hem, fråga om i

265

vilken utsträckning arbetsersättning bör utgå till sådan underårig, fråga
om rätten att aga den omhändertagne, fråga om barnavårdsnämnds tillsyn
över de omhändertagna samt fråga om vad som kräves för att barnavårdsnämnd
skall godkänna fosterhem. Dessa frågor komma i det följande att
behandlas var för sig.

Angående arbetsförhållandena för underåriga, som omhändertagits för
samhällsvård och -placerats i enskilt hem

Från Per-Olofs sida har ifragasatts om icke det sätt varpå han och LarsPrik
utnyttjats i J:s jordbruk inneburit ett brott mot arbetarskyddslagen.
Barnavårdsnämnden i Örebro har å sin sida anfört, att det för nämnden var
oklart om arbetarskyddslagen var tillämplig i sådana fall, varom här är
fråga.

Enligt huvudregeln i 1 § arbetarskyddslagen skola lagens bestämmelser
äga tillämpning på varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning. Med arbetstagare förstås enligt samma paragraf
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne
vara att anse såsom självständig företagare. För att lagen skall vara tillämplig
förutsättes icke att något visst antal arbetstagare användes i rörelsen
eller arbetsföretaget, utan lagen gäller även om blott en arbetstagare sysselsättes
däri och oavsett om denne är minderårig (under 18 år) eller räknas
som vuxen. Nagot krav pa att arbetet skall utföras mot avlöning eller
annan form av ersättning uppställes icke. (Se L. G. Ohlsson — H. Starland:
Arbetarskyddslagstiftningen/1951 s. 27).

Att även fosterbarn och äldre omhändertagna, som placerats i enskilt
hem, i och för sig kunna anses såsom arbetstagare i det hem där de vistas
framgår av en utav försäkringsdomstolen den 10 april 1964 meddelad dom.
Domen rörde arbetsgivaravgift för två flickor, av vilka den ena var född
1943 och den andra 1946. Flickorna hade av barnavårdsnämnd placerats
i enskilt hem. Mannen i detta hem drev en speceriaffär, i vilken flickorna
fingo utföra arbete. Försäkringsdomstolen förklarade i domen, att båda
flickorna med avseende å det arbete de under år 1960 utfört i speceriaffären
voro att betrakta som arbetstagare i förhållande till mannen som
arbetsgivare.

Emellertid gives i arbetarskyddslagen ett par i förevarande sammanhang
väsentliga undantag från huvudregeln att lagen äger tillämpning på all
verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Sålunda stadgas i 3 § b) att från lagens tillämpning undantages arbete, som
utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet är förlagt till
arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring,
vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller till byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts Vidare
stadgas i 4 § andra stycket andra punkten, att bestämmelserna i 17—21,

9* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

266

23—25, 27—31 och 33—38 §§ icke skola gälla beträffande arbete, som
utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

I anslutning till dessa stadganden anföres följande i förenämnda kommentar
till arbetarskyddslagstiftningen (s. 15).

Med hänsyn till att arbetstidslagarna icke omfatta medlem av arbetsgivarens
familj ha ej heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden
och dess förläggning ansetts böra tillämpas för sådan medlem. Såsom framgår
av sistnämnda lagrum undantagas även vissa andra bestämmelser
från tillämpningen å arbete av familjemedlem. Lagens allmänna bestämmelser
om raster, natt- och veckovila samt de särskilda föreskrifterna om
arbetstid för minderåriga och om nattvila för minderåriga och kvinnor
kunna således ej åberopas beträffande familjemedlem. Av lagens övriga
stadganden rörande minderåriga och kvinnor gälla dessutom blott bestämmelserna
i 22 §, nämligen vad som förstås med minderårig, samt i 26 § angående
rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i fråga
om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda att minderårig användes
till vissa farliga arbeten. Vid fastställandet av dessa undantagsbestämmelser
har det ansetts att familjebandet i regel utgjorde tillräcklig garanti
mot sådana olägenheter, som de undantagna stadgandena a vs ä ge att
förekomma.

Vad beträffar uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» förutsatte
arbetarskyddskommittén att det skulle givas samma tolkning som enligt
tidigare lag. Med medlem av arbetsgivarens familj bör sålunda förstås
arbetsgivarens make och hans anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led
samt dessutom avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer,
såsom fosterbarn och myndlingar, när de leva i gemensamt bo med arbetsgivaren
eller tillhöra hans hushåll.

Till angivna kategori »medlem av arbetsgivarens familj» måste enligt
min mening även hänföras underårig, som omhändertagits för samhällsvård
och som för vård placerats i enskilt hem. Härav följer att arbetarskyddslagens
bestämmelser icke äro tillämpliga på det arbete, som de omhändertagna
pojkarna utfört i J:s jordbruk.

Även om arbetarskyddslagens bestämmelser om minderårigas användande
i arbete på något undantag när över huvud taget icke äro tillämpliga
på fosterbarn och äldre omhändertagna, som placerats i enskilt hem, innebär
detta dock icke att de i arbetshänseende är helt överlämnade till den
omhändertagande familjens gottfinnande. Då en underårig omhändertages
för samhällsvård övertager barnavårdsnämnden flertalet av föräldrarnas
befogenheter över den underårige. Härmed följer emellertid även skyldighet
att tillse att den underårige kommer i tillfredsställande förhållanden.
Denna skyldighet har fastslagits i 35 § barnavårdslagen. Barnavårdsnämnden
svarar enligt detta lagrum för att den omhändertagne erhåller god
vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar
och övriga omständigheter påkalla. För att kunna uppfylla detta krav
måste barnavårdsnämnden, om den underårige skall utföra arbete i det nya
hemmet, göra sig underkunnig om arbetets art och omfattning. Om såsom

267

i förevarande fall fråga är om jordbruksarbete, bör nämnden — då arbetarskyddslagen
icke är tillämplig och alltså icke ger den omhändertagne
underårige något skydd — lämpligen före placeringen ge de personer, som
skola omhänderha barnet, anvisningar om arbetstid och dess förläggning,
därvid vad i arbetarskyddslagen finnes stadgat i dessa hänseenden bör
beaktas. Till exempel bör vad i 31 § arbetarskyddslagen finnes stadgat om
att minderårig icke ma användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet
eller 54 timmar i veckan analogt tillämpas även med avseende å omhändertagen
som är minderårig. I skyldigheten för nämnden att ha tillsyn över
den omhändertagne bör även ingå att söka tillse att sådana anvisningar
iakttagas. Detta är så mycket mera påkallat, som man alltid måste — då
arbetarskyddslagen icke är tillämplig — räkna med möjligheten att den
omhändertagnes arbetskraft utnyttjas i större utsträckning än som är
lämpligt med hänsyn till hans ålder.

Såvitt handlingarna ge vid handen har barnavårdsnämnden i Örebro icke
meddelat makarna J. några anvisningar i förevarande hänseende. Det vill
även synas som om nämnden icke heller under pojkarnas vistelse på Gotland
ägnat önskvärd uppmärksamhet åt pojkarnas arbetsförhållanden.

Angående arbetsersättning och fickpengar åt omhändertagen underårig
som placerats i enskilt hem

För vårdens ändamålsenliga ordnande torde även frågan om arbetsersättning
och fickpengar ha en stor betydelse. Om den omhändertagne utför
produktivt arbete i det nya hemmet, bör han även erhålla ersättning härför.
Fn annan sak är att hans arbetskapacitet måhända ofta är mindre än hans
jämnårigas och att ersättningen, som givetvis måste bestämmas med hänsyn
till sådana förmåner som fri kost och logi och fria kläder, därför bör sättas
lägre än vad som eljest är fallet. Att någon form av flitpengar bör utgå
är emellertid av stor vikt, enär man eljest kan räkna med en negativ inställning
till arbetet och vården från den underåriges sida, vilket i sin tur
måste verka försämrande på vårdresultatet. Icke minst med tanke på dessa
arbetstagares särart och de svårigheter, som i följd härav kan uppstå vid
ersättningsfrågans bedömande, bör överläggningar i denna fråga ske mellan
representanter för barnavårdsnämnden och de personer, som skola omhänderha
barnet.

Enligt 9 § kungörelsen den 28 oktober 1960 om fosterbarnsvård (SFS nr
594) åligger det fosterbarnsinspektören att tillse att barnet kommer i åtnjutande
av de förmåner, som blivit överenskomna. I anslutning till denna
bestämmelse har socialstyrelsen i sina råd och anvisningar nr 137 s. 36
anfört.

Det åligger också fosterföräldrarna enligt kungörelsen 9 § att, om barnet
har mottagits för yrkesutbildning eller arbetsanställning, låta barnet komma

268

i åtnjutande av de förmåner, som blivit överenskomna. Fosterbarnet skall
få den lön resp. de fickpengar som avtalats liksom även överenskommen
fritid och de förmåner som i övrigt kan ha överenskommits vid barnets
placering i fosterhemmet.

Då det gäller barn under 16 år förutsättes således, att avtal träffas med
fosterföräldrarna om lön och fickpengar. Enligt min mening torde det, då
det gäller de högre åldrarna, där arbetsfrågan av naturliga skäl har ännu
större betydelse, vara minst lika viktigt, att överenskommelse träffas om
de principer, enligt vilka ersättning skall utgå.

Ehuru den omhändertagne bör ha arbetsersättning i förhållande till sina
arbetsprestationer, är därmed icke sagt, att han omedelbart bör fa disponera
denna ersättning. Tvärtom torde det ofta nog vara lämpligt, att han endast
får ut en mindre del härav, medan återstoden avsättes för framtida behov.
Även detta spörsmål kräver, att överenskommelse träffas mellan barnavårdsnämnd
och de personer, hos vilka den underårige placeras.

Icke heller ifråga om arbetsersättning eller fickpengar synas några överläggningar
mellan representanter för barnavårdsnämnden i Örebro och
makarna J. ha föregått placeringarna av pojkarna.

Angående uppsikt över underåriga, som omhändertagits för samhällsvård

I 4 § 1920 års lag om barn i äktenskap stadgades, att föräldrarna skulle
ha uppsikt över barnet, samt att de, om det för barnets uppfostran var
nödigt ägde tukta barnet på sätt med hänsyn till barnets ålder och övriga
omständigheter finge anses lämpligt. Vidare stadgades i 37 § 2 mom. 1924
års barnavårdslag beträffande omhändertagen, som ej fyllt 21 år och ej var
elev i skola tillhörande barna- och ungdomsvården, att den rätt att ha
uppsikt över den omhändertagne och att tukta honom, vilken eljest tillkom
föräldrarna, skulle under omhändertagandet tillkomma barnavårdsnämnden
eller den, åt vilken nämnden sådant överlåtit.

Statsmakterna ha emellertid i samband med nya barnavårdslagens tillkomst
slopat befogenheten för barnavårdsnämnd eller dess representant att
tukta den som omhändertagits. (Jfr 41 § första stycket nu gällande barnavårdslag.
)

I kommentaren till barnavårdslagen av H. Romander — B. Grönlund
säges härom (andra upplagan 1965 s. 165 f).

Enligt 37 § 2 mom. ÄBvl tillkom barnavårdsnämnd eller dess representant
»den rätt att hava uppsikt över den omhändertagne och att tukta
honom, vilken eljest tillkommer föräldrarna». Stadgandet avsåg endast omhändertagna
under 21 år. I den nya lagen har befogenheten att bestämma
och att öva uppsikt icke anknutits och begränsats till vad som följer av
föräldramyndigheten. Bestämmanderätten har i stället gjorts beroende av
vad den omhändertagnes behandling kräver och den kan utövas även beträffande
omhändertagen som icke längre står under någons vårdnad.
Med omhändertagandet följer sålunda befogenhet att, så länge det genom

269

ingreppet etablerade vårdförhållandet består, träffa de avgöranden rörande
den omhändertagnes person och personliga förhållanden, som erfordras för
att nämnden skall kunna lösa sin uppgift. Befogenheten för barnavårdsnämnd
att tukta omhändertagen har däremot slopats.

Även om man vid tillkomsten av den nya föräldrabalken icke ansåg sig
helt och hållet kunna undanrycka den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna
utövad kroppsaga, tillkommer en dylik rätt icke personer, som få till
sig överlämnade barn, vilka omhändertagits av barnavårdsnämnd för samhällsvård.
Makarna J:s uppfattning, att de i föräldrabalken haft stöd för
att handgripligen tillrättavisa de underåriga, som barnavårdsnämnden i
Örebro placerat hos dem, är alltså icke riktig.

Emellertid anser jag icke, att makarna J. böra lastas för att de svävat i
denna villfarelse. Det torde snarare vara en allmänt utbredd missuppfattning,
att personer som åtaga sig att fostra omhändertagna barn därvid
även erhålla samma befogenheter som barnets föräldrar.

Vad barnavårdsnämnden i Örebro anfört i ärendet ger närmast intryck
av att icke heller nämnden haft klart för sig den skillnad, som föreligger
mellan föräldrars och andra personers befogenheter, då det gäller att tillrättavisa
barn. Detta är desto mer beklagligt som det nämnden åvilande
ansvaret för de omhändertagna barnen enligt min mening påkallat att
nämnden före barnens placering i J:s hem förvissat sig om att makarna J.
hade kännedom om denna betydelsefulla begränsning av deras befogenheter
gentemot de omhändertagna barnen.

Angående barnavårdsnämnds tillsyn över underåriga, som omhändertagits
för samhällsvård och placerats i enskilt hem

Såsom tidigare nämnts stadgas i 35 § barnavårdslagen, att barnavårdsnämnd,
som omhändertagit en underårig, svarar för att denne erhåller god
vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar
och övriga omständigheter påkalla. I 39 § samma lag stadgas vidare, att
barnavårdsnämnden noggrant skall följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.
Härav följer, att den barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet, är
skyldig att fortlöpande göra sig underrättad om förhållandena i det hem,
där placeringen sker. Något undantag göres icke för det fall, att hemmet ej
är beläget inom den egna kommunen.

Om barn under 16 år omhändertages och placeras i hem utanför den egna
kommunen, gäller därjämte enligt 49 § barnavårdslagen, att barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet är beläget, är skyldig att öva noggrann
tillsyn över hemmet. I sådana fall föreligger alltså dubbel tillsynsskyldighet,
nämligen dels för den barnavårdsnämnd, som omhändertagit
barnet, och dels för barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.
Givet är i sådana fall, att barnavårdsnämnderna böra samordna till -

270

synen, så att den utövas av en och samma person (se socialstyrelsens råd
och anvisningar nr 133 s. 101—102, nr 137 s. 50—51 och nr 167 s. 10—11).

I förevarande ärende var såväl Per-Olof som Lars-Erik över 16 år under
vistelsen hos J. Ynglingen I. G. K. var däremot under 16 år, då han placerades
hos makarna J. Han fyllde emellertid 16 år kort tid därefter och var
alltså under större delen av vistelsen i J:s hem över 16 år.

Ansvaret för den fortlöpande tillsynen över Per-Olofs och Lars-Eriks förhållanden
samt över I. G. K:s förhållanden efter det han fyllt 16 år har i
enlighet med det anförda helt åvilat barnavårdsnämnden i Örebro. Givet
är att svårigheter härvidlag kunde uppstå med tanke på avståndet till hemmet,
där pojkarna placerats. Även sådana svårigheter synas emellertid kunna
bemästras med lämpliga åtgärder. Socialstyrelsen har i denna fråga i
sina råd och anvisningar nr 167 s. 13 anfört.

Praktiskt taget alla omhändertagna ungdomar över 16 år, som placeras
i familjevård, har anpassningsproblem av ett eller annat slag. De flesta av
ungdomarna är omhändertagna med stöd av 25 § b) Bvl och en eller flera
av de i denna paragraf angivna indikationerna föreligger alltså: brottslig
gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel etc. Familjer, som
tar hand om ungdomar med problem av dessa slag, ställs givetvis inför
vissa påfrestningar. Det är därför angeläget, att den tillsyn som befattningsnämnden
jämlikt 39 § Bvl har att utöva, fullgöres på ett aktivt sätt.
Såväl den unge som familjevårdshemmet behöver vanligen barnavårdsnämndens
stöd och hjälp. För att tillsynen enligt 39 § Bvl verkligen skall
bli effektiv erfordras i regel att den utövas av någon person på orten. Befattningsnämnden
bör i ett sådant fall begagna sig av sin rätt enligt 10 §
Bvl att anlita det biträde som erfordras. Nämnden bör hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där den unge placeras, hemställa om förslag på
person, som är lämplig och villig att fullgöra befattningsnämndens tillsyn
jämlikt 39 § Bvl. Den person, som åtager sig uppdraget, bör av befattningsnämnden
erhålla arvode samt givetvis ersättning för sina kostnader i samband
med uppdragets fullgörande (resekostnader, utgifter för telefonsamtal,
porton etc).

Såvitt av handlingarna framgår har barnavårdsnämnden i Örebro icke
anlitat någon person på Gotland att fortlöpande sköta tillsynen. Om så
skett, hade de omhändertagna pojkarna haft en person att vända sig till
med sina klagomål, och det hade omedelbart kunnat undersökas, om dessa
varit befogade. Uppenbart är att samma möjligheter icke funnits vid det
fåtal besök, som tjänstemän från barnavårdsnämnden i Örebro gjort i hemmet.
Ej heller i övrigt kan den fortlöpande tillsynen anses tillfredsställande
fullgjord genom dessa besök.

Angående godkännande av fosterhem

Enligt 47 § första stycket barnavårdslagen är den som önskar mottaga
fosterbarn skyldig att inhämta tillstånd därtill av barnavårdsnämnden i
den kommun, där han är bosatt. Tillstånd må enligt andra stycket samma

271

paragraf lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos sökanden kommer
att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden.
I anslutning härtill anföres bl. a. följande i den ovan nämnda
kommentaren till barnavårdslagen (s. 183 ff).

Av stadgandet framgår, att ansökan om tillstånd skall göras av den som
vill mottaga barnet. I många fall, exempelvis då omhändertaget barn placeras
som fosterbarn i annan kommun, torde ansökningen visserligen i realiteten
göras av barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Det har emellertid
ansetts riktigast, att de tilltänkta fosterföräldrarna alltid skall stå som sökande
i förhållande till den tillståndsbeviljande nämnden. Tillstånd skall
avse visst barn. Det får ej meddelas före barnets födelse.

Föreskrifter om vad tillståndsansökan skall innehålla samt om den utredning
i övrigt som sökande har att prestera har meddelats i kungörelsen om
fosterbarnsvård.

Då barnavårdsnämnd genom tillståndsansökan eller anmälan eller på
annat sätt erhållit kännedom om att någon som har sitt hem i kommunen
önskar mottaga eller redan mottagit fosterbarn, är nämnden enligt 3 kap.
skyldig att utan dröjsmål företaga den utredning som kan erfordras för
prövning, huruvida barnet kan tillåtas fostras i det berörda hemmet. Tillstånd
att mottaga fosterbarn bör aldrig lämnas utan att barnavårdsnämnden
kan stödja sig på en fullt aktuell och tillräcklig utredning angående
hemmet. Utredningen bör så gott som alltid omfatta hembesök.

I 5—7 §§ kungörelsen den 28 oktober 1960 (SFS nr 594) om fosterbarnsvård
ha lämnats närmare föreskrifter om ärenden rörande tillstånd att mottaga
fosterbarn. Ansökan skall bl. a. innehålla uppgifter om sökandens eller
sökandenas namn, ålder och adress och motsvarande uppgifter rörande barnet
och dess vårdnadshavare. Då för samhällsvård omhändertaget barn
skall placeras som fosterbarn i annan kommun, bör den barnavårdsnämnd,
som har befattningen med barnet, till barnavårdsnämnden i den andra
kommunen lämna de upplysningar om barnet och dess förhållanden, som
kunna vara av betydelse för val av fosterhem och tillsyn över barnet. Utredning
skall vidare verkställas av fosterbarnsinspektör eller annan lämplig
person. Vid utredningen skola upplysningar inhämtas rörande samtliga förhållanden,
vilka kunna vara av betydelse för bedömande av sökandens möjligheter
att bereda barnet god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden. Av vikt är därvid att barnets anlag, karaktär och utvecklingsmöjligheter
noga beaktas.

Vidare har socialstyrelsen lämnat anvisningar om förfarandet vid ansökan
om tillstånd att taga fosterbarn och prövningen av sådan ansökan (se
råd och anvisningar nr 137 s. 14—26). I dessa anvisningar har bl. a. framhållits,
att ansökan skall ske skriftligen, att endast individuellt tillstånd kan
lämnas enligt 47 § barnavårdslagen d. v. s. tillstånd att mottaga ett visst
barn, att utredningen jämlikt 18 § barnavårdslagen bör omfatta hembesök
samt att en bedömning skall ske om hemmet är lämpligt för just det barn,
som ansökan avser.

272

Av utredningen i ärendena framgår, att barnavårdsnämnden i Dalhems
kommun åsidosatt de bestämmelser och anvisningar, som sålunda meddelats.
Som orsak härtill har nämnden i sitt yttrande den 14 juni 1965 angivit
bl. a. att hemmet godkänts för fosterbarn den 18 december 1961 samt
att fosterbamsinspektörens rapporter var goda.

Vad den första invändningen beträffar må följande anföras. Ett generellt
godkännande av ett enskilt hem såsom fosterhem må i vissa undantagsfall
lämnas. Enligt 53 § barnavårdslagen må nämligen barnavårdsnämnd på
synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av bestämmelserna
i 47—49 §§ beträffande visst hem inom kommunen. Sådan befrielse
är främst avsedd att tillämpas på de fall, där enskilt hem införlivats
med exempelvis ungdomsvårdsskolas eller sjukvårdsanstalts behandlingsoch
placeringsmöjligheter. Bestämmelsen i 53 § barnavårdslagen torde däremot
icke vara avsedd att tillämpas i sådana fall, varom nu är fråga, och
barnavårdsnämndens beslut den 18 december 1961 har ej heller avsett
sådan befrielse från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§, som i
53 § sägs. Beslutet har i stället inneburit ett godkännande av hemmet för
det barn, som då var aktuellt. En prövning av om hemmet var lämpligt
jämväl för I. G. K. skulle därför ha skett. Att den utredning, som tidigare
må ha gjorts, därvid icke kan ha varit tillfyllest, följer redan av den omständigheten,
att denna utredning skett i det närmaste två år tidigare och
avsett hemmets lämplighet för ett annat barn. Den hade därjämte skett
under en tid, då nämnden hade en annan sammansättning.

Vad därefter angår påståendet, att fosterbamsinspektörens rapporter
var goda, motsäges detta i viss mån av vad barnavårdsnämndens ordförande
uppgivit till landssekreteraren i Gotlands län den 2 juni 1965. Enligt
vad som då uppgavs hade fosterbarnsinspektören, då I. G. K:s placering
i hemmet aktualiserades, anmärkt på att de pojkar, som tidigare vistats i
J:s hem, enligt hennes uppfattning fått arbeta litet för hårt. Då nämndens
ordförande, enligt vad han ävenledes uppgivit inför landssekreteraren, också
själv sett, att pojkarna »varit igång sent», hade det varit desto större anledning
att verkställa en sådan utredning, som föreskrives i 7 § fosterbarnskungörelsen.

Med hänsyn till vad nu nämnts framstår barnavårdsnämndens i Dalhem
handläggning av ärendet rörande tillståndet till I. G. Eks placering i J:s
hem såsom anmärkningsvärd. Nämndens handläggning vittnar om att
nämnden ej satt sig in i de på området gällande bestämmelserna. Ej heller
tycks nämnden ha tagit del av socialstyrelsens i ämnet utfärdade råd och
anvisningar. Även om jag sålunda finner att nämnden betänkligt brustit i
sina skyldigheter att före tillståndets givande utreda fosterföräldrarnas förutsättningar
att handha det fosterbarn, varom fråga var, anser jag mig
emellertid med tanke på att det tilltänkta fosterbarnet var i det närmaste
16 år ävensom till omständigheterna i övrigt kunna låta bero vid en erinran

273

om vikten av att nämnden i fortsättningen iakttager givna bestämmelser
samt tager del av de råd och anvisningar, som finnas i dessa frågor.

Såsom framgår av det anförda har jag funnit åtskilliga anmärkningar
kunna riktas mot barnavårdsnämndens i Örebro förfarande i samband med
att nämnden placerat omhändertagna ynglingar hos J. Erforderliga överläggningar
med J. om arbetstider, arbetsersättning och fickpengar ha ej ägt
rum. Nämnden har över huvud taget ej gjort sig närmare underrättad om
hur J. löst dessa frågor. Ej heller har nämnden, ehuru behov därav förelegat,
lämnat J. upplysningar om vilka befogenheter han och hans hustru haft,
då det gällt att tillrättavisa ynglingarna. Slutligen har nämnden icke heller
på ett tillfredsställande sätt fullgjort den tillsynsskyldighet, som åvilar
nämnden enligt 39 § barnavårdslagen.

Den omhändertagnes utveckling är givetvis i hög grad beroende av de
förhållanden, som komma att råda i det hem, där han placeras. Härvid är
arbetsfrågan och inställningen i hemmet till uppfostringsfrågan av väsentlig
betydelse. Det ligger därför i sakens natur, att dessa frågor icke få förbigås
med mera allmänt hållna påpekanden om att den omhändertagne måste
hållas sysselsatt och att han ej bör ha för mycket pengar att röra sig med.
Med hänsyn till såväl den omhändertagne som de personer, som närmast
skall svara för honom, är det i stället av stor vikt att dessa frågor redan
från början äro åtminstone i fråga om huvudlinjerna lösta. Ur samtligas
synpunkt är likaledes viktigt att dessa frågor följas upp och att det på
orten finnes någon person, som kan rådfrågas och till vilken även den omhändertagne
kan hänvända sig så att han icke behöver känna sig helt beroende
av dem hos vilka han placerats.

Vad som i nu förevarande ärenden förekommit synes mig visa, att barnavårdsnämnderna
är i behov av vägledning rörande förfarandet i dessa
frågor. Sådan vägledning synes i första hand böra ske genom centralt utfärdade
råd och anvisningar. Vidare torde statens socialvårdskonsulenters,
barnavardskonsulenternas och barnavårdsombudens uppmärksamhet böra
fästas på dessa frågor, så att de, envar inom sitt distrikt, kan giva barnavårdsnämnderna
den upplysning på området, som uppenbarligen fordras.
Därigenom böra också situationer, liknande dem som uppstått i förevarande
ärenden, kunna förebyggas. Jag anser mig därför böra hemställa,
att socialstyrelsen måtte upptaga till övervägande huruvida icke de i ärendena
framkomna bristerna i barnavårdsnämndernas verksamhet till skydd
för de omhändertagnas väl böra föranleda styrelsen att dels utfärda råd och
anvisningar i de frågor, som här angivits, dels fästa statens socialvårdskonsulenters,
barnavårdskonsulenternas och barnavårdsombudens uppmärksamhet
på vikten av att dessa råd och anvisningar vinna tillämpning.

I övrigt föranleda klagomålen icke någon åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden var ärendena av mig slutbehandlade.

274

12. Sedan samhällsvården för ett barn, som placerats i fosterhem,
förklarats avslutad i anledning av framställning från modern att
själv få ta hand om barnet, vägrar fosterföräldrarna att lämna
barnet från sig. Kritik mot länsstyrelse för att den, genom utdragen
(tvåårig) handläggning av ärenden rörande handräckning för utlämnande
av barnet och rörande besvär över av barnavårdsnämnd
meddelat flyttningsförbud, påverkat utvecklingen av
fosterbarnsförhållandet

Stockholms stads barnavårdsnämnd beslöt den 20 juni 1961 att för samhällsvård
omhänderta Anders Ö., född den 13 september 1960 och son till
Christina Ö. Sedan Anders en kortare tid vistats på spädbarnshem i Stockholm,
placerades han genom barnavårdsmyndigheternas försorg som fosterbarn
hos makarna Stig och Vanja Bossel i Värnamo. På våren 1962 uttalade
modern till Anders’ dåvarande barnavårdsman en önskan att genast
få ta Anders till sig. Barnavårdsmannen och modern kom emellertid överens
om att vänta någon tid med att vidta någon åtgärd angående barnet.
På hösten 1962 gifte modern sig med D. Af. Kort tid därefter, i januari

1963, begärde hon hos Stockholms stads barnavårdsnämnd att själv få ta
hand om Anders. Efter utredning beslöt barnavårdsnämnden den 7 februari
1963 att förklara samhällsvården för Anders avslutad.

Såsom vårdnadshavare för barnet hade modern därefter rätt att själv
bestämma var barnet skulle vistas och hon var således berättigad begära
att få tillbaka Anders från fosterhemmet. Fosterföräldrarna underrättades
också om att modern önskade att själv ta hand om Anders. Makarna Bossel
motsatte sig emellertid detta, och i en anmälan till barnavårdsnämnden i
Värnamo framhöll de att en förflyttning av Anders kunde bli till skada för
honom. Barnavårdsnämndens ordförande meddelade genom beslut den 4
april 1963, vilket bekräftades av nämnden fem dagar senare, interimistiskt
förbud jämlikt 50 § barnavårdslagen för Christina att flytta Anders från
fosterhemmet. Flyttningsförbudet skulle gälla tills vidare i avvaktan på att
makarna Bossel kunde inkomma med utlåtande av barnpsykiatrisk expertis.
Vid barnavårdsnämndens sammanträde den 7 maj 1963 togs ärendet
upp på nytt. Eftersom makarna Bossel inte kommit in med något utlåtande
av barnpsykiater beslöt nämnden att lämna deras framställning om flytt -ningsförbud utan bifall. Makarna Bossel vägrade emellertid alltjämt att
frivilligt lämna ifrån sig Anders.

I ansökan, som inkom till länsstyrelsen i Jönköpings län den 21 maj 1963,
begärde Christina handräckning för att få Anders utlämnad till sig. Några
dagar därefter anförde makarna Bossel hos länsstyrelsen besvär över barnavårdsnämndens
nyssnämnda beslut att vägra flyttningsförbud. Dessa
båda ärenden handlades därefter parallellt av länsstyrelsen till i februari

1964. Då avskrevs nämligen ärendet rörande makarna Bossels besvär,

275

sedan barnavårdsnämnden i Värnamo den 11 februari 1964 beslutat att
utfärda förbud enligt 50 § barnavårdslagen för Christina att ta barnet
från fosterhemmet.

Över detta beslut av nämnden anförde Christina besvär, som inkom till
länsstyrelsen den 22 i samma månad. Detta besvärsmål samt handräckningsmålet
avgjordes av länsstyrelsen genom särskilda utslag den 2 juni

1965. Länsstyrelsen fann därvid ej skäl att göra ändring i barnavårdsnämndens
beslut; förbudet för Christina att ta Anders från fosterhemmet skulle
alltså stå fast. Handräckning kunde då inte beviljas, varför länsstyrelsen
lämnade Christinas begäran därom utan bifall.

Länsstyrelsens båda beslut överklagades av Christina. Regeringsrätten
beslöt den 3 november 1965 upphäva barnavårdsnämndens beslut. Handräckningsansökan
bifölls genom utslag av Göta hovrätt den 21 december

1965. Enligt beslut av högsta domstolen den 8 februari 1966 vägrades makarna
Bossel prövningstillstånd i handräckningsmålet i följd varav hovrättens
utslag skulle stå fast. Den 28 mars 1966 ägde verkställigheten av
handräckningsutslaget rum.

I anledning av redogörelser i pressen för vad som förekommit i förevarande
sammanhang kom anmälningar in till JO den 31 mars 1966 från
Carl Walfridsson angående sättet för handräckningens verkställande och
från civilingenjören John-Henry Sager den 1 april 1966 rörande frågan
om erforderlig information lämnats fosterföräldrarna om förutsättningarna
för fosterhemsplaceringen.

I skrivelse till länsstyrelsen anhöll jag att länsstyrelsen ville — efter
hörande av barnavårdsnämnden i Värnamo stad — inkomma, med yttrande
i anslutning till en inom JQ-ämbetet upprättad promemoria, däri uttalades,
att det — med hänsyn till att ärende om överlämnande av barn i späd ålder
måste anses vara av brådskande natur — syntes anmärkningsvärt, att från
barnavårdsnämndens första förbudsbeslut till länsstyrelsens utslag förflöt
en tid av mer än två år. Yttrande från länsstyrelsen kom in den 1 september

1966. Jag har också tagit del av barnavårdsnämndens handlingar rörande
Anders och kronofogdemyndighetens i Värnamo distrikt akt angående
verkställandet av handräckningen för förflyttningen av Anders från fosterföräldrarna
till modern.

När förut nämnda anmälningar kom in hit, var den sak de angick redan
föremål för JK:s prövning. Christina hade nämligen i en skrift, som kom in
till JK den 16 juni 1965, anhållit om utredning huruvida länsstyrelsen
onödigt fördröjt handläggningen av de mål angående handräckning i vilka
hon var part.

JK meddelade beslut i saken genom skrivelse den 13 oktober 1966 till
länsstyrelsen, däri JK anförde bl. a. följande.

Jag vill inledningsvis något erinra om rättsläget vid den tidpunkt, i maj
1963, då länsstyrelsen först fick befattning med målen. Samhällsvården an -

276

gående Anders hade upphört genom Stockholms stads barnavårdsnämnds
beslut i februari 1963. Enligt familjerättens regler hade Christina såsom
Anders naturliga moder därefter rätt att utöva vårdnaden om sitt barn och
bestämma var Anders skulle vistas. När hon hos länsstyrelsen begärde
handräckning för att få barnet utlämnat från fosterföräldrarna förelåg till
en början inte något rättsligt hinder för bifall till framställningen. Att
länsstyrelsen då likväl inte biföll handräckningsansökan sammanhängde
med att länsstyrelsen genom makarna Bossels besvär fått att pröva frågan
om flyttningsförbud enligt 50 § barnavårdslagen. För länsstyrelsen var,
såsom länsstyrelsen också i sitt yttrande framhållit, spörsmålet om sådant
förbud den centrala frågan under större delen av handläggningstiden.

Genom bestämmelserna i 50 § barnavårdslagen har barnavårdsnämnderna,
och vid besvär länsstyrelserna, fått befogenhet att ingripa mot skadliga
fosterbarnsförflyttningar. Bestämmelserna innebär att vårdnadshavare!! kan
förbjudas att flytta barnet från fosterhemmet, om det skulle vara till avsevärd
skada för barnet att skiljas därifrån. Vid barnavårdslagens tillkomst
uttalade föredragande statsrådet i anslutning till denna paragraf (prop.
1960: 10 s. 152 f), att enligt rättspraxis vårdnadshavare i åtskilliga fall frånhänts
samhällets stöd för att få tillbaka barn från fosterhem men att barn
dock i stor utsträckning vid prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas.
Föredraganden fortsatte:

De dominerande skälen för ett avgörande till vårdnadshavarens förmån
i tveksamma fall torde vara följande: Familjerätten och i mycket
även andra delar av rättsordningen bygger på de naturliga föräldrarnas
rätt och plikt att utöva vårdnaden och bestämma över barnet. Utövningen
av föräldramyndigheten bör därför få samhällets stöd mot utomstående,
om ej mycket starka skäl talar för undantag. Barnets framtid
är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är på jämförligt sätt förpliktad.
Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det finns särskilda
förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla mellan nära
befryndade. Barnet bör hållas samman med sina syskon. Barn visar i
regel — även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vidtagen
förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt
att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt,
att det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga
uppgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkterna
böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser
hyser jag den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av eu
ifrågasatt flyttning av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall.
De i kommitténs förslag angivna förutsättningarna för ingripande och
särskilt den därför anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén
åsyftat att stadgandet skulle komma att tillämpas i en omfattning,
som måste anses gå alltför långt. Endast om det föreligger risker
för allvarlig skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess
utveckling, bör barnavårdsnämnden kunna hindra förflyttningen.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen angående
målen har det dröjt nära tre år från det Christina först gjorde framställning
om att få ta hand om sitt barn och till dess barnet kunde överflyttas
till henne. Länsstyrelsens handläggning har tagit i anspråk en tid av mer
än två år.

277

Länsstyrelsen har i sina yttranden — med framhållande av att enligt
länsstyrelsens mening kravet på en grundlig utredning måste ges företräde
framför fordran på skyndsamhet vid handläggningen av mål om överlämnande
av barn — uttalat att det såvitt angår de aktuella målen inte förelåg
anledning att med hänsyn till barnets bästa handlägga målen med speciell
skyndsamhet.

De skäl länsstyrelsen anfört för denna uppfattning ger enligt min mening
intryck av att länsstyrelsen inte tillräckligt beaktat Christinas intresse.
Utgångspunkten för bedömningen måste ju ha varit att Christina såsom
vårdnadshavare var berättigad att få ta hand om sitt barn. Bara om det
skulle vara till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet
kunde hennes ansökan om handräckningen vägras. Det enda legala skälet
för ett uppskov med avgörandet har därför varit utredningen om sådan
skada kunde befaras. Det är i detta sammanhang viktigt att beakta även
de negativa verkningarna av ett dröjsmål. Tidsutdräkten har otvivelaktigt
minskat Christinas möjlighet att komma till sin rätt gentemot fosterföräldrarna,
eftersom tiden i stort sett ensidigt verkat till deras förmån.
Även om barnets bästa bör stå i förgrunden vid avgörande av mål av
hithörande slag är det enligt gällande rätt nödvändigt att ta hänsyn till
moderns intresse. Också ur barnets synpunkt är ett dröjsmål med avgörandet
förenat med menliga verkningar. Det kan nämligen knappast råda något
tvivel om att tidsutdräkten försvårar barnets frigörande från den
gamla miljön. Enligt min mening var i före varande mål rättsläget sådant
att nu anförda synpunkter bort föranleda en annan bedömning av frågan
om skyndsamhet med avgörandet.

Länsstyrelsen har som stöd för sin uppfattning att målen inte påkallade
skyndsam handläggning åberopat yttranden av den läkare som makarna
Bossel anlitat och av barnavårdskonsulenten. Yttrandena hade avgetts
i juli 1963, således i början av handläggningen. Länsstyrelsens uppfattning
har inte kommit till uttryck på ett för parterna påtagligt sätt genom beslut
eller meddelanden. Under en avsevärd tid — från maj 1963 till februari 1964
— fanns icke utfärdat något förbud enligt 50 § barnavårdslagen. De praktiska
verkningarna av länsstyrelsens dröjsmål med avgörandet blev för parterna
desamma som om ett sådant beslut meddelats. Om länsstyrelsen ville
avvakta utvecklingen, hade den kunnat meddela ett snabbt beslut om flyttningsförbud
under viss tid och därvid uttryckligen redovisa sin uppfattning.
Detta förfaringssätt hade varit desto mera befogat som makarna
Bossel uttryckligen yrkat interimistiskt förbud, vilket yrkande länsstyrelsen
över huvud taget inte yttrat sig över. Om sådant beslut meddelats, hade
Christina beretts möjlighet att med ordinära rättsmedel få länsstyrelsens
beslut prövat i högre instans.

Vad i saken förekommit ger mig också anledning att något beröra länsstyrelsens
formella handläggning av målen. Vid granskningen av länsstyrelsens
akter har jag särskilt bemärkt länsstyrelsens användning av remissinstitutet.
Remissbeslut har i något fall fördröjts utan påtaglig anledning.
I fråga om några av länsstyrelsens remissbeslut vill jag för övrigt ifrågasätta
om de varit tillräckligt motiverade. Detta gäller framför allt beträffande
remisserna till barnavårdsnämnden i Värnamo den 5 december 1963
och till socialstyrelsen. Ett alltför omfattande och schablonmässigt remissförfarande
synes även i övrigt ha förekommit i målen, och de olika handläggningsåtgärderna
har inte koncentrerats i den utsträckning som varit

278

möjlig och önskvärd. Detta har ibland medfört att tidigare verkställd utredning
förlorat sin aktualitet och måst förnyas, vilket i sin tur förorsakat
tidsutdräkt. I detta sammanhang vill jag erinra om de anvisningar angående
remisser som givits i kungl. cirkuläret den 5 juni 1931, nr 213, i vilket
myndigheterna anbefallts att noga pröva behovet av remissåtgärd (jfr
även SOU 1964: 27 s. 345). Cirkuläret innehåller också en rekommendation
till mera detaljerade anvisningar i remissbesluten. Länsstyrelsen har i promemorian
den 8 juni 1966 gjort ett uttalande av den innebörden att det
enligt länsstyrelsens mening inte är erforderligt att i remiss till eu kvalificerad
myndighet ange vad yttrandet skall avse. Jag delar härvidlag inte
länsstyrelsens uppfattning. Ett preciserat remissbeslut är ägnat att underlätta
och påskynda remissinstansens befattning med saken och därmed
främja en koncentration av utredningen.

Beträffande den formella handläggningen har jag vidare uppmärksammat
följande förhållande. Medan makarna Bossels talan om flyttningsförbud
enligt 50 § barnavårdslagen alltjämt var anhängig hos länsstyrelsen, tog
barnavårdsnämnden i Värnamo upp saken och meddelade den 11 februari
1964 beslut om sådant förbud. Beslutet tillkom sedan länsstyrelsen remitterat
målet till barnavårdsnämnden för yttrande. Det torde enligt gällande
rätt förhålla sig så att barnavårdsnämnden saknat befogenhet att med anledning
av remissen meddela beslut i den fråga som bragts under länsstyrelsens
prövning (se härom bl. a. SOU 1964:27 s. 418). Detta förhållande
synes ej ha uppmärksammats av länsstyrelsen. Om så varit fallet hade en
annan handläggning från länsstyrelsens sida varit påkallad. Frågan har
intresse inte bara från den synpunkten att en formellt riktig processordning
bör iakttas utan även med hänsyn till den betydelse för fördröjningen av
avgörandet som åtgärderna kan ha haft.

Sammanfattningsvis uttalade JK följande.

Länsstyrelsens handläggning har enligt min mening inte skett i enlighet
med de allmänna principer som bör vara normerande för handläggning
av barnavårdsmål. En så lång handläggningstid som den i förevarande fall,
mer än två år, kan i allmänhet inte vara ur saklig synpunkt lämplig eller
eljest motiverad. Vad länsstyrelsen anfört därom att liandläggningstiden
skulle beräknas från den 22 februari 1964 anser jag inte förtjäna avseende.
Ifrågavarande mål har vare sig ur rättslig synpunkt eller med hänsyn till
utredningens omfattning varit så komplicerade att den långa handläggningstiden
varit försvarbar. Enligt min mening saknas stöd i gällande rätt
för länsstyrelsens uppfattning att avgörandet skulle få uppskjutas i avsikt
att följa barnets utveckling hos fosterföräldrarna. Genom att fördröja
avgörandet har länsstyrelsen påverkat utvecklingen av fosterbarnsförhållandet
på ett sätt som är mindre väl förenligt med den objektivitet som
skall prägla de rättsvårdande myndigheternas handlande.

Vad angår länsstyrelsens formella handläggning av målen har denna präglats
av slapphet och brist på koncentration, vilket allt i hög grad medverkat
till att handläggningen blivit utdragen över så lång tid. Även om, såsom
länsstyrelsen anfört, handläggningen fördröjts på grund av personalbrist
och anhopning av andra brådskande göromål, kan detta inte överskyla det
förhållandet att betydande brister förekommit i handläggningen av målen.

Av länsstyrelsens yttranden framgår att länsstyrelsen numera inte vill
bestrida att målen kunnat och bort handläggas skyndsammare än som skett.

279

Länsstyrelsen har också vidgått att önskvärd tillsyn och kontroll över
målens handläggning inte utövats. Länsstyrelsen har förklarat att den för
framtiden kommer att ägna ökad uppmärksamhet åt remissbehandlingen
av ärenden på landskansliet. Nya föreskrifter om granskning av landskansliets
diarier har också redan utfärdats.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen sålunda uttalat anser jag mig ha befogad
anledning räkna med att länsstyrelsens egna åtgärder skall vara tillräckliga
för att förbättra handläggningsordningen hos länsstyrelsen och att
förhindra ett upprepande av den otillfredsställande handläggning som förekommit
i de nu ifrågavarande målen. Jag anser mig därför kunna låta i
ärendet bero vid de uttalanden som nu gjorts.

I skrivelse till länsstyrelsen i Jönköpings län anförde jag därefter följande.

Av handlingarna framgår att barnavårdsnämnden i Värnamo är utan
skuld till de dröjsmål vid förevarande ärendens handläggning som förekommit.
Nämndens åtgärd att — medan makarna Bossels besvär i förbudsfrågan
alltjämt var föremål för länsstyrelsens prövning — meddela flyttningsförbud
finner jag visserligen i sakligt hänseende helt opåkallad, i all
synnerhet som något handräckningsbeslut ännu icke meddelats och det
därför icke förelåg något reellt behov av ett dylikt förbud. Vad härutinnan
förekommit är emellertid icke av beskaffenhet att kunna läggas nämndens
ledamöter till last såsom fel. I övrigt finner jag ej anledning till antagande
att nämnden förfarit i strid mot meddelade föreskrifter eller eljest åsidosatt
tjänsteplikt.

I likhet med JK finner jag länsstyrelsens handläggning av förevarande
ärenden behäftad med betänkliga brister. Jag ansluter mig helt till JK:s
uttalanden i dessa hänseenden. Länsstyrelsen har i sitt yttrande till mig
förklarat sig medveten om att ej alldeles nödvändiga uppehåll förekommit
i handläggningen samt att länsstyrelsen icke utövat sådan tillsyn och
kontroll över ärendenas handläggning som varit önskvärd. Länsstyrelsen
har vidare i anledning av de uppdagade bristerna omarbetat sina föreskrifter
om diariegranskning. Ett upprepande av de förelupna handläggningsfelen
torde därför inte behöva befaras. Under sådana omständigheter anser jag
mig kunna låta bero vid den allvarliga erinran som innefattas i JK:s uttalanden.

Kronofogdemyndighetens handlingar lämnar utförliga upplysningar om
handräckningsbeslutets verkställande. Varken dessa handlingar eller vad
i övrigt framkommit i ärendena ger stöd för antagande att vid verkställigheten
något förekommit som kan tillräknas tjänsteman som fel eller försummelse
eller eljest påkalla mitt ingripande.

Handlingarna ger ej heller anledning till antagande att makarna Bossel
vid fosterhemsplaceringen bibragts felaktig föreställning om åtgärdens
innebörd eller att något annat förhållande påkallar ingripande från min
sida i fråga om denna placering.

280

13. Socialnämnd har medverkat till flyttning av socialhjälpsbehövande
utan att taga kontakt med socialnämnden i inflyttningskommunen
och utan att verkställa den utredning i övrigt som varit påkallad
med påföljd att de behövande icke fått tillfredsställande hjälp

I en den 29 februari 1964 hit inkommen skrift anförde makarna Bror och
Inger K. klagomål över att Mörarps kommun tvångsförflyttat makarna K.
till Hyllinge i Åstorps köping. Sedan tillfälle beretts socialnämnderna i Mörarps
kommun och Åstorps köping att yttra sig i ärendet, fann socialnämnden
i Åstorps köping sig böra framhålla att ytterligare två socialhjälpsbehövande
familjer — familjerna J. och D. — förflyttats från Mörarps kommun
till Hyllinge, och att skäl förelåg att i flera avseenden ifrågasätta lämpligheten
av socialnämndens i Mörarps kommun handläggning av ärendena
rörande socialhjälp till berörda familjer. Med anledning härav företogs en
vidlyftig utredning. Vid denna hördes medlemmar av de berörda familjerna
genom länspolischefens i Kristianstads län försorg. Vidare inkom länsstyrelsen
i Malmöhus län och statens social vårdskonsulent i sjätte distriktet —
efter hörande av representanter för socialnämnden i Mörarps kommun —
med yttranden i ärendet. Under utredningens gång avgavs påminnelser av
makarna K., makarna J. samt fru V. D. Vidare besiktigade byggnadsingenjören
Sven Källström, Åstorps köping, de lägenheter, som de tre familjerna
erhållit i Hyllinge. Bror K. och V. D. yrkade i påminnelserna — utan angivande
av belopp eller närmare grunder — skadestånd av Mörarps kommun.

Jag lät vidare under hand inhämta vissa upplysningar från riksförsäkringsverket
samt tog del av vissa hos verket förvarade handlingar rörande
pension m. m. åt K. D.

Flyttningarna från Mörarps kommun till Hyllinge i Åstorps köping

Familjen K.

Socialnämnden i Mörarps kommun beslöt den 16 maj 1963 att godkänna
åtgärden att för Bror K:s räkning förhyra en bostad i Hyllinge för en månadshyra
av 50 kronor och att låta reparera densamma för 25 kronor. Samtidigt
beslöts att inköpa en begagnad oljekamin för 185 kronor att placeras
i lägenheten.

Makarna K. har uppgivit följande. De hade i cirka 3,5 år bott i en arbetarbostad
tillhörig Lydinge gård inom Mörarps kommun. Denna bostad
hade varit i synnerligt dåligt skick. Bror K., som var sjuklig, hade varit
sjukskriven i två år, innan han i april 1963 erhöll sjukpension. Inger K.
var i det närmaste blind. De hade flera gånger begärt en bättre bostad av
kommunen. Någon gång i april månad 1963 hade socialnämndens ordförande,
landstingsmannen J. B. Lind och ledamoten av nämnden, inspektera
och landstingsmannen Anders Hansson besökt Bror K. i dennes bostad

281

och lovat honom en bättre bostad i det omkring två kilometer därifrån belägna
Ilyllinge. De hade samtidigt utfäst sig att reparera den nya lägenheten.
Iv., som vid denna tidpunkt var uppsagd från sin dåvarande lägenhet
och tvungen att flytta, hade gått med på att flytta till lägenheten i Hyllinge.
Den 22 maj 1963 hade han erhållit skriftlig uppsägning från sin lägenhet
i Mörarp. Den bostad, som han erhållit i Hyllinge, hade varit något
bättre än hans föregående men ej tillfyllest, framför allt ej med tanke på
hans hälsotillstånd. Sedan makarna Iv. flyttat i juni 1963 hade Mörarps
kommun fortsatt att betala deras hyra året ut. Däremot hade kommunen
ej längre såsom tidigare ersatt deras utgifter för värme, elektricitet, läkare
och medicin. I Hyllinge hade Bror K. fått anställning som tidningsbud med
en månadslön av 250 kronor. Denna anställning hade han dock på grund av
sin sjukdom ej kunnat bibehålla. Någon som helst plan för eventuell rehabilitering
hade ej gjorts av socialnämnden i Mörarps kommun i samband
med förflyttningen.

Socialnämnden i Mörarps kommun har genom sin ordförande, landstingsmannen
J. B. Lind anfört följande. Vid tidpunkten för Iv:s flyttning till
Hyllinge handlades ett flertal socialhjälpsfrågor inom Mörarps kommun av
ett arbetsutskott, bestående av Lind, socialnämndens vice ordförande, trädgårdsmästaren
Arthur Lundström samt nämndledamoten Hansson. Någon
utredning i samband med K:s flyttning gjordes ej och ej heller togs någon
kontakt med inflyttningskommunen, eftersom familjen K:s förhållanden
var väl kända och den ort, vartill flyttningen skulle ske låg intill Mörarps
kommun. Den blivande bostaden i Hyllinge hade däremot besiktigats av
Hansson och befunnits bättre än K:s bostad i Mörarps kommun, vilken var
under all kritik. Genom flyttningen erhöll makarna K. bättre kommunikationsmöjligheter
till Hälsingborg och Bjuv och därmed hade båda bättre
möjligheter att bidraga till familjens försörjning. Flyttningen ombesörjdes
av socialnämnden i Mörarps kommun. — Bror K., som varit sjukskriven
under tiden den 13 juli 1959—den 31 maj 1962, hade därefter genom socialnämndens
försorg placerats på Hälsingborgs stads arbetsträningsverkstad.
Under den tid han arbetade på träningsverkstaden hade socialnämnden varit
särskilt tillmötesgående med socialhjälp i avsikt att stärka förutsättningarna
för hans återanpassning till självständig försörjning. Den 9 april
1963 blev Bror K. ånyo sjukskriven och lämnade träningsverkstaden. När
han efter denna sjukskrivningsperiod ej återgick till verkstaden indrogs
vissa av de förmåner Bror K. tidigare erhållit. Anledningen härtill var att
Bror K. ej motsvarat de fordringar på ambition att nå självförsörjning, som
socialnämnden med fog kunnat ställa.

Socialnämnden i Åstorps köping har anfört bl. a. följande. Det syntes
nämnden anmärkningsvärt, att socialnämnden i Mörarps kommun icke på
något sätt informerat Åstorps socialnämnd, innan familjen K. flyttades till
Hyllinge. Någon verklig hjälp för makarna K. hade flyttningen ej inneburit.

282

De hade erhållit bostad i ett äldre omodernt hyreshus av sten, ett av Höganäsbolagets
förutvarande arbetarbostadshus. Bostaden var dragig, dyr att
uppvärma och hade primitiva toalettanordningar. Om Åstorps socialnämnd
tillfrågats före flyttningen, skulle nämnden bestämt ha avrått från en flyttning
till denna bostad.

Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträffande
den K. anvisade lägenheten har följande lydelse.

Lägenhetens storlek: 2 rum och kök (totalt ca 50 m2). Ena rummet inrett
på vind.

Uppvärmning: Saknas. Familjen har själv anskaffat en mindre fotogenkamin
till köket och en större till rummet på bottenvåningen. Vindsrummet
ouppvärmt (kan ej användas vintertid).

Köksutrustning: Vedspis. Diskbänk med enbart kallvatten. Mycket små
skåpsutrymmen. Skafferiet saknade frisklufts ventil.

Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 35 in över gård till s.k. utedass (ouppvärmt)
.

Tvättstuga: I uthus på gården, dåligt skick.

Allmänna intryck: Lägenheten var i dåligt skick. Fuktgenomslag konstaterades
på åtskilliga ställen. Fönster kunde icke öppnas, då risk fanns att
bågarna skulle gå sönder vid stängningsförsök. Ytterdörr samt dörr mellan
förstuga och lägenhet slöt mycket dåligt till. Höga uppvärmningskostnader.

Förslag till åtgärder: Då det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s.k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.

Även socialvårdskonsulenten har uppgivit, att han vid besök i Hyllinge
funnit fastigheterna mycket dåligt underhållna och bristfälliga samt makarna
K:s lägenhet obekväm, otidsenlig och i stort behov av renovering.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, slutligen, har anfört följande.

Det är uppenbart att socialnämnden i Mörarps kommun skulle ha tagit
kontakt med socialnämnden i Åstorps köping, innan familjen K. överflyttades
till Hyllinge. Denna underlåtenhet kan emellertid enligt länsstyrelsens
mening med hänsyn till omständigheterna icke anses ha varit ett fel av
mera allvarlig beskaffenhet. Det var nämligen angeläget, att socialnämnden
i Mörarps kommun på kort tid anskaffade annan bostad, enär familjen först
muntligen blivit uppmanad att flytta och därefter den 22 maj 1963 skriftligen
uppsagts till avflyttning före den 5 juli 1963 från bostaden i Mörarp.
Enligt socialnämndens uppgift, vilken ej vederlagts, fanns det emellertid
icke möjlighet för socialnämnden vid denna tidpunkt att uppbringa passande
bostad för familjen i Mörarps kommun. Den lägenhet familjen erbjöds
i Hyllinge hade vidare besiktigats av Hansson på nämndens uppdrag
och därvid av Hansson befunnits vara lämplig. Bror K., som gått med på
att flytta, hade även godkänt bostaden, enär han ansåg den vara bättre än
bostaden i Mörarp. Därjämte fanns det vissa skäl, som talade för att familjens
möjligheter att försörja sig skulle öka, om man flyttade till Hyllinge.

283

Enligt 1 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp skall varje kommun
sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av
hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen närmare sägs (socialhjälp). Uppgiften
att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former
socialhjälp skall meddelas ankommer enligt 6 § på kommunens socialnämnd.
Hjälpen bör dock enligt 14 § första stycket lämnas på sådant sätt,
att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att genom eget arbete för
framtiden försörja sig och de sina. Innan fråga om beviljande av socialhjälp
avgöres, skall socialnämnden enligt 16 § första stycket göra sig noga underrättad
om förhandenvarande omständigheter samt utreda hur behovet bör
på lämpligaste sätt avhjälpas. Vid sådan utredning skall enligt andra stycket
samma paragraf hjälpsökanden såvitt möjligt höras samt, i den mån så
erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter och andra, som kan lämna
upplysningar i ärendet. Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp
beror på sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller
svaghet, skall enligt tredje stycket nämnda paragraf, där ej särskilda skäl
till annat föranleder, yttrande inhämtas av läkare rörande den lämpligaste
formen av ingripande.

Frågan om samråd med andra myndigheter har varit föremål för särskild
uppmärksamhet, framför allt då det gällt socialhjälp till flyttning från en
kommun till en annan; se socialstyrelsens råd och anvisningar nr 123, nr
148 samt nr 180 s. 37 f., JO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 276 ff. samt Eric
Wahlberg m. fl.: Socialhjälpslagen (1965) s. 46 ff. och s. 60. Sålunda har
socialstyrelsen i råd och anvisningar nr 148 s. 2 f. anfört bl. a.

Grundläggande för socialnämnds bedömning av frågan, om socialhjälp i
visst fall bör utges till flyttning och eventuellt för anskaffande av bostad i
inflyttningskommun, skall vara socialhjälpslagens bestämmelser i 14 och
16 §§. Till dessa bestämmelser har socialstyrelsen tidigare lämnat anvisningar
(Råd och anvisningar i socialhjälpsfrågor nr 97/1956). Enligt dessa
bestämmelser och anvisningar skall socialhjälp inte vara en hjälp för stunden
utan ha förebyggande karaktär så att den hjälpbehövande såvitt möjligt
blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.
Beslut om socialhjälp måste bland annat av den anledningen föregås av
utredning, som klarlägger orsakerna till hjälpbehovet och innefattar förslag
om hur detta skall på lämpligaste sätt avhjälpas. I bestämmelser och anvisningar
framhålls särskilt vikten av att socialnämnden samråder med läkare
och arbetsmarknadsorgan samt beaktar eventuellt behov av åtgärder för
andra familjemedlemmar än den i första hand hjälpsökande och därvid söker
eventuellt erforderlig samverkan med organ för hälso- och sjukvård,
åldringsvård, nykterhetsvård, barnavård och utbildningsanstalt. Aktualiseras
hjälp till flyttning och till bosättning i annan kommun erfordras ovillkorligen
att utredningen utsträckes att omfatta samråd med vederbörande
myndigheter i den tilltänkta bosättningskommunen. Om en så noggrann utredning,
som socialstyrelsen förutsatt normalt skall äga rum, av någon särskild
anledning i visst fall icke kan göras eller icke är påkallad, bör ett be -

284

slut om socialhjälp till flyttning till annan kommun dock i vart fall alltid
föregås av samråd med socialnämnden i den andra kommunen.

Ett förfarande genom vilket socialnämnd utgivit hjälp till flyttning och
anskaffande av bostad i annan kommun utan att ha vidtagit åtgärder för
att sätta den hjälpsökande i stånd att i möjligaste män försörja sig måste
betecknas som ett avsiktligt övervältrande av socialhjälpskostnader. Ett dylikt
förfarande kunde göra det nödvändigt att påkalla närmare utredningför
att beivra eventuellt tjänstefel genom åtal vid allmän domstol.

Vidare har jag i min ämbetsberättelse 1962 s. 299 ff. i samma fråga anfört
följande.

I 14 § första stycket har — såsom framgår av det föregående — klart
kommit till uttryck, att det yttersta syftet med socialhjälpen är att om
möjligt sätta hjälptagaren i stånd att framdeles själv försörja sig och sin
familj. Avsikten med hjälpåtgärderna är alltså icke endast att lätta den
hjälpbehövandes beträngda läge för tillfället; de skola även vara inriktade
på att på längre sikt främja hans möjligheter till försörjning genom egen
verksamhet. För att hjälpen i största möjliga utsträckning skall kunna tillgodose
detta, för såväl den enskilde hjälptagaren som samhället väsentliga
ändamål, är det nödvändigt att socialnämnderna i enlighet med stadgandena
i 16 § noggrant utreda icke blott vad som erfordras för att möta det
hjälpbehov som är närmast aktuellt utan även vilka åtgärder som bäst
tjäna till att i framtiden möjliggöra för hjälptagaren att reda sig på egen
hand. Härvidlag är det viktigt att socialnämnderna nära samarbeta med
andra myndigheter, t. ex. arbetsmarknadsmyndigheterna, i fråga om eventuell
omskolning till annat arbete. När hjälpbehovet kan antagas bero på
sjukdom eller annan svaghet vare sig av kroppslig eller själslig art är yttrande
av läkare av alldeles särskild betydelse. Skyldighet att i sådana fall
obligatoriskt införskaffa dylikt yttrande har också i princip föreskrivits i
16 §.

När det gäller för socialnämnd att bedöma huruvida socialhjälp bör lämnas
någon för att möjliggöra för honom och hans familj att bosätta sig i annan
kommun måste nämnden i enlighet med det anförda noga pröva huruvida
detta är lämpligt och ändamålsenligt från socialvårdssynpunkt. För
att med något mått av säkerhet kunna bedöma om en flyttning kan beräknas
medföra verklig nytta för hjälptagaren erfordras i regel närmare upplysningar
om förhållandena i den tilltänkta boningsorten. En utredning som
icke innefattar undersökning av dessa förhållanden kan icke vara tjänligsåsom
grundval för ett allsidigt och objektivt bedömande av den hjälpbehövandes
utsikter till försörjning i den nya kommunen. I överensstämmelse
med vad socialstyrelsen anfört i nr 123 av publikationen Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor — som utgavs i mars 1960 — anser jag därför,
att beslut om hjälp till anskaffande av bostad i annan kommun eller eljest
till flyttning till plats utanför vistelsekommunen regelmässigt måste föregås
av samråd med vederbörande myndigheter i den tilltänkta boningsorten.
Särskilt i fall där bedömningen framstår såsom tveksam kan det även
vara lämpligt att kontakta vederbörande socialvårdskonsulent. Jag vill
också kraftigt understryka vad socialstyrelsen i övrigt anfört i sina anvisningar
om nödvändigheten av en omsorgsfull utredning i dessa ärenden
samt vidare hänvisa till styrelsens uttalanden om hur utredningen bör ske.

Den omständigheten, att varje medborgare i princip äger rätt att fritt be -

285

stämma var lian vill vistas, innebär alltså icke, att socialnämnd må eftersätta
krav på objektiv utredning av frågan om en eventuell flyttning bör
understödjas genom socialhjälp. Ej heller får nämnden vid prövningen av
dylikt ärende anlägga andra synpunkter än sådana, som betingas uteslutande
av omsorgen om hjälptagarens och hans familjs bästa. Att genom en
av social v årdssynpunkter icke betingad flyttning av hjälptagare till annan
kommun söka befria hemkommunen från ekonomiska förpliktelser, vilka i
stället komma att läggas på inflyttningskommunen, är ett klart felaktigt
och för det förtroendefulla samarbetet mellan kommunerna i hög grad skadligt
förfarande, som icke får förekomma. Ett sådant otillbörligt förfarande
kan för den socialnämndsledamot eller tjänsteman, som låter dylikt komma
sig till last, medföra ansvar såsom för tjänstefel.

I förevarande ärende har socialnämnden i Mörarps kommun klart åsidosatt
sin skyldighet att verkställa erforderlig utredning samt att i samband
därmed inhämta yttrande från läkare och samråda med arbetsmarknadsmyndigheter
och inflyttningskommunen. Socialnämnden synes sålunda icke
förrän efter det ärendet anhängiggjorts hos mig ha blivit underkunnig om
att Bror K:s hälsotillstånd var så allvarligt, att han beviljats sjukpension,
och att Inger K. har kraftig synnedsättning. Sett mot bakgrunden av vad
som numera upplysts om makarna K:s hälsoförhållanden ter sig socialnämndens
åtgärd att skaffa makarna Iv. bostad i Ilyllinge för att bereda
dem bättre kommunikationsmöjligheter till arbetsplatser i Hälsingborg och
Bjuv tämligen meningslös. Ej heller kan den omständigheten att Bror Iv.
en tid — enligt allt att döma utan förmedling av socialnämnden i Mörarps
kommun — varit anställd såsom tidningsbud i Hyllinge utgöra stöd för att
placeringen i Hyllinge varit lämplig ur arbetssynpunkt. Om nämnden inhämtat
yttrande av läkare och samrått med arbetsmarknadsmyndigheterna
hade förutsättningarna för en lämplig lösning av arbetsfrågan med säkerhet
varit bättre. Vidare kan anmärkningar riktas även mot lösningen av själva
bostadsfrågan. Visserligen har bostaden i Hyllinge enligt uppgift varit
bättre än bostaden i Mörarps kommun samt godkänts av Iv. Emellertid är
att märka att K. vid godkännandet befunnit sig i ett nödläge och dessutom
svävat i den villfarelsen att socialnämnden i Mörarps kommun åtagit sig
att reparera lägenheten i Hyllinge i större utsträckning än som skett. Härtill
kommer att lägenheten i Hyllinge enligt samstämmiga uppgifter av makarna
Iv., byggnadsingenjören Sven Källström och socialvårdskonsulenten
i själva verket var i ett mycket dåligt skick samt att socialnämnden i Åstorps
köping, om den tillfrågats, skulle ha avrått från att placera makarna
Iv. i denna lägenhet. Bostadsfrågan borde följaktligen om möjligt ha lösts
på ett bättre sätt. I den mån godtagbar bostad ej kunnat beredas inom
Mörarps kommun borde samråd ha skett i första hand med myndigheterna
i angränsande kommuner och i andra hand med socialvårdskonsulenten.

I anslutning till vad socialnämnden anfört om indragandet av viss socialhjälp
till makarna Iv. må vidare framhållas följande. Även om socialhjälp

286

bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att
för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina, får denna princip
ej leda till att kommunen utan att beakta vederbörandes hälsotillstånd söker
att med ekonomiska medel driva vederbörande till arbete. Socialnämnden
bör i stället i sådana fall, där tvekan om vederbörandes hälsotillstånd
föreligger, samråda med medicinsk sakkunskap, om vilka förutsättningar
som finnes att inpassa vederbörande i arbetslivet och vilka medel som lämpligen
bör komma till användning för att nå detta mål.

Faviiljen J.

Makarna E. och S. J. har berättat följande. De hade på hösten 1960
flyttat till Mörarps kommun, där mannen fått arbete på Rosendahls gård.
De hade fått bostad i en gården tillhörig arbetarbostad. Inspektor på gården
var ledamoten i socialnämnden Anders Hansson. Den 21 oktober 1962
intogs mannen E. J. på anstalten Berga i Hälsingborg för att avtjäna ett
bötesförvandlingsstraff om 42 dagars fängelse. Under tiden mannen E.J.
var intagen å anstalten erhöll hustrun S. J. socialhjälp av Mörarps kommun
för sig och sina tre barn i åldern 7 år, 4 år och 2 månader. Kort tid innan
E. J. intogs på Berga hade Hansson upplyst dem om att de måste flytta,
enär det hus, vari de bodde skulle moderniseras. Makarna J. uppmanades
samtidigt att söka bostad i Hyllinge. De hade hört sig för i Hyllinge hos en
person, som Hansson namngivit. Denne hade dock meddelat, att någon ledig
lägenhet ej fanns. Under det att E. J. vistades på anstalten hade Hansson
en dag besökt S. J. och meddelat, att hon skulle flytta påföljande dag,
eftersom det blivit en lägenhet ledig i Hyllinge. Flyttningen hade skett den
10 november 1962 och ombesörjts av arbetare på Rosendahls gård. Hansson
hade själv skjutsat S. J. och hennes barn. S. J., som sett lägenheten i
Hyllinge ett par dagar tidigare, hade under bilfärden påtalat för Hansson,
att lägenheten var i ett synnerligen dåligt och hälsovådligt skick. Hansson
hade emellertid svarat, att han ej ansåg det vara något fel på lägenheten.
Lägenheten bestod av två vindsrum med en vask emellan rummen. Matlagningen
fick ske på en köksspis i sovrummet. Lägenheten var mycket kall.
Vattnet frös i vasken på vintern och det var centimetertjocka islager på ett
av fönstren. Innan ljuset påkopplades var S. J. tvungen att betala föregående
lägenhetsinnehavares elräkning. För detta ändamål måste hon låna
pengar av Hansson. Den 11 mars 1963 flyttade makarna J. från lägenheten.

Socialnämnden i Mörarps kommun förklarade, att nämnden icke haft
något med familjen J:s flyttning att göra utan att denna helt ombesörjts av
E. J:s arbetsgivare.

Inspektören Anders Hansson har vid sammanträdet inför socialvårdskonsulenten
anfört följande. Familjen J. uppsades till avflyttning, enär det hus,
vari familjen bodde, skulle moderniseras. Hansson erbjöd sig i samband

287

därmed att skaffa familjen en lägenhet i Hyllinge, vilket makarna J. förklarade
sig tacksamma för. Flyttningen var alltså helt ett mellanhavande
mellan makarna J. och mannens arbetsgivare. Möjligen hade Hansson
nämnt något om flyttningen i socialnämnden, men nämnden kopplades aldrig
in på denna fråga. Hansson hade däremot själv ordnat en arbetsanställning
åt E. J. i Östra Ramlösa.

Socialnämnden i Åstorps köping uppgav följande. Bostaden i Hyllinge
åt familjen J. hade ordnats genom direkt medverkan av Mörarps kommun.
Socialnämnden i Åstorp hade ej heller i detta fall vidtalats. Bostaden, som
liksom K:s bostad var inrymd i Höganäsbolagets förutvarande arbetarbostäder,
var synnerligen olämplig för att ej säga hälsovådlig för en familj
med tre småbarn. Därtill kom att det var cirka 2 mils väg till E. J:s arbetsplats
i Östra Ramlösa.

Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträffande
den J. anvisade lägenheten utvisar följande.

Lägenhetens storlek: Inredd vind om 2 rum och kök?, (totalt ca 35 in2).

De tva rummen skildes från det s. k. köket av vindskorridor:
Uppvärmning: Saknas. Familjen hade själv skaffat oljekamin. »Köket»
saknade helt uppvärmning.

Köksutrustning: Saknades helt! Enda inredningsdetalj utslagsvask med
kallvattenkran. Matlagning fick ske på oljekaminen i ena rummet.
Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 40 m över gård till s. k. utedass (ouppvärmt)
.

Tvättstuga: I uthus på gården, oanvändbar.

Allmänna intryck: Lägenheten i dåligt skick. Hyresgästen hade själv bekostat
tapetsering. »Köket» oanvändbart. På grund av dålig isolering
höga uppvärmningskostnader.

Förslag till åtgärder: Da det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s. k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.

Även socialvårdskonsulenten besiktigade den av familjen J. tidigare innehavda
lägenheten i Hyllinge och bedömde denna såsom hälsovådlig för en
familj med tre barn.

Enligt 15 § första stycket socialhjälpslagen har den som vill komma i
åtnjutande av socialhjälp att göra anmälan därom hos socialnämnden i den
kommun, där han vistas, eller hos nämndens ordförande eller annan av
nämnden eller hos den som nämnden kan ha utsett att mottaga sådan anmälan.
Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är enligt andra stycket
samma lagrum den som mottagit anmälan, därest han icke äger att
själv fatta beslut i ärendet, skyldig att ofördröj ligen vidarebefordra anmälan
till socialnämnden eller dess ordförande. Oavsett om anmälan skett,
åligger det socialnämnden enligt tredje stycket nämnda lagrum att om -

288

besörja att den som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp
erhåller sådan.

Av ifrågavarande lagrum framgår sålunda att det åligger socialnämnden
att ex officio tillse, att var och en, som vistas i kommunen och finnes vara
i behov av socialhjälp, erhåller sådan. Det måste vid sådant förhållande
enligt min mening också föreligga skyldighet för socialnämndsledamot, som
fått kännedom om att någon är i behov av socialhjälp, att bringa detta behov
till nämndens kännedom. Skälen att göra detta måste vara än starkare,
om vederbörande ledamot ingår i ett särskilt arbetsutskott för socialhjälpsfrågor
och dessutom såsom i förevarande fall ofta fått representera nämnden
i sådana frågor gentemot hjälpbehövande.

S. J. har med familjens tre barn varit i behov av socialhjälp under tiden
för mannens fängelsevistelse. Hon har också under den tiden uppburit löpande
bidrag till sitt och barnens uppehälle av socialnämnden i Mörarps
kommun. Då familjen under samma tidsperiod blev uppsagd från sin bostadslägenhet,
har familjens situation uppenbarligen varit sådan att ett ingripande
från socialnämndens sida varit påkallat. Det hade därför ålegat
Hansson att, om bostadsfrågan ej kunde därförutan lösas på ett godtagbart
sätt, anmäla förhållandet till socialnämnden. Den lösning, som Hansson
valt, då han anvisat bostaden i Hyllinge, kan med hänsyn till vad som upplysts
om denna bostads beskaffenhet ej anses godtagbar, i all synnerhet som
familjen hade tre minderåriga barn, varav ett i späd ålder.

Oavsett om Hansson anmält familjen J:s förhållanden till socialnämnden
eller ej borde emellertid nämnden, som vid tidpunkten för flyttningen
utbetalade löpande socialhjälp till familjen, ha förskaffat sig kännedom om
familjens förhållanden. Familjen J:s situation var, då mannen intogs i
fängelse och socialhjälp började utgå, otvivelaktigt av sådan art, att en utredning
enligt 16 § socialhjälpslagen var påkallad. Om en sådan utredning
skett, hade också behovet av ny bostad blivit uppenbart för nämnden.

Vissa omständigheter tyder emellertid på att nämnden eller i allt fall
dess arbetsutskott icke bara känt till utan även medverkat vid flyttningen
till Hyllinge. Sålunda har nämnden den 24 november 1962 beslutat godkänna
socialhjälp till S. J. för bl. a. el-installationen med 70 kronor 69 öre.
Enligt en verifikation till utgiftsposten avses med densamma el-installation
i lägenheten i Hyllinge. Av verifikationen, som utgöres av en till socialnämnden
i Mörarps kommun ställd faktura från en el-installatör i Mörarp,
framgår vidare att installationen utfördes den 9 november 1962, d. v. s.
dagen innan familjen J. flyttade till lägenheten i Hyllinge. Av handlingarna
att döma synes sålunda socialnämnden i Mörarp ha förberett familjen J:s
flyttning till Hyllinge.

Av det sagda framgår, att socialnämnden i Mörarps kommun eller i allt
fall en av nämndens ledamöter även då det gäller familjen J:s flyttning i
hög grad åsidosatt vad som ålegat nämnden. I fallet J. synes förfarandet

289

desto betänkligare med hänsyn till att en för tillfället ensamstående moder
med små barn placerades i en lägenhet som enligt allt att döma var hälsovådlig.

Familjen D.

V. D. har uppgivit följande. Under tiden november 1961—november
1962 hade hon, hennes make K. D. och deras dotter Janet, född 1951, bott
i en arbetarbostad i Mörarps kommun. I november 1962 flyttade de till
Höganäs, där mannen fick anställning som vaktmästare i en frikyrka och
erhöll tjänstebostad. Sedan mannen i juli 1963 blivit sjuk och intagits på
S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg nödgades familjen flytta från tjänstebostaden.
Möblerna ställdes på magasin i Klippan och V. D. begav sig med
dottern till bekanta i Östergötland. Mannen utskrevs från sjukhuset i oktober
1963 och reste då till släktingar i Mörarp. Sedan kuratorn på S:ta
Maria sjukhus varit i förbindelse med ett flertal kommuner såsom Klippan,
Hälsingborg, Mörarp och Höganäs, vilka alla förnekade att de var vistelsekommun
för familjen D., hade slutligen socialnämnden i Mörarps kommun
anskaffat en bostad i Hyllinge, där familjen åter kunde samlas. Inflyttningen
skedde troligen den 27 november 1963. Lägenheten hade visat sig
vara kall och dragig samt så fuktig, att tapeterna lossnade.

Socialnämnden i Mörarps kommun upplyste följande. Iv. D. flyttade tillsammans
med en son till Mörarp den 24 november 1961. Den första tiden
bodde han hos en svåger men sedan han den 1 december samma år fått bostad
anlände även hustrun och dottern. Den 8 december 1961 hade socialnämnden
första kontakten med familjen, som då gjorde skriftlig framställning
om socialhjälp. Socialhjälp utgick därefter fortlöpande till och med
juni 1963. I samband med att K. D. senare under året var intagen på S:ta
Maria sjukhus i Hälsingborg ringde kuratorn därstädes till socialnämndens
ordförande Lind och förhörde sig om möjligheterna att skaffa en bostad
åt familjen D. Lind upplyste om att Mörarps kommun ej var vistelsekommun
för familjen D. och ej hade någon skyldighet att anskaffa bostad åt
familjen. Sedan kuratorn efter några dagar ånyo ringt till Lind, hade denne
lovat att taga kontakt med Hansson, vilken hade vissa förbindelser med
fastighetsägare i Hyllinge. Kuratorn meddelade därefter att han genom
Hanssons förmedling erhållit en lägenhet åt familjen D. i Hyllinge. Kuratorn
uppgav samtidigt att familjen D. saknade medel att erlägga förskottshyra.
Socialnämnden i Mörarps kommun erlade då denna hyra eftersom
kommunen ändock i egenskap av mantalsskrivningskommun måste slutligen
svara för eventuell utgiven hjälp till familjen D.

liansson uppgav, att han genom en av sina vänner anskaffat en lägenhet
åt familjen D. i Hyllinge samt att han besiktigat lägenheten och funnit
densamma vara godtagbar.

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

290

Socialnämnden i Åstorps köping anförde följande. Mörarps kommun hyrde
en bostad åt familjen D. i Hyllinge i samband med att K. D. utskrevs
från sjukhuset. Bostaden var belägen i samma gamla omoderna arbetarbostäder
som de bostäder som anvisats familjen K. och familjen J. Familjen
D:s bostad var dragig och kall. Ett fönster, som slagit sig och ej gick att
stänga, lagades ej på flera månader. Toaletten var primitiv och belägen
cirka 70 meter från bostaden, vilket var desto obekvämare som K. D. led
av tarmbesvär. Någon riktig spis fanns ej i lägenheten, varför familjen D.
nödgades anskaffa en sådan.

Byggnadsingenjören Sven Källströms rapport den 28 mars 1966 beträffande
den av familjen D. bebodda lägenheten har följande lydelse.

Lägenhetens storlek: 2 rum och kök (totalt ca 60 nr).

Uppvärmning: Lokalvärmeledning med panna i kök.

Köksutrustning: Spis saknas. Enda matlagningsmöjlighet ovanpå värmepannan!
(Familjen har själv anskaffat Kosangasspis). Diskbänk med
enbart kallvatten. Skafferi oanvändbart på grund av fukt med mögelbildning.
Imventil och ventilation saknas.

Toilettrum: Saknas. WC saknas, ca 70 m över gård till s.k. utedass (ouppvärmt)
.

Tvättstuga: I uthus på gården, oanvändbar.

Allmänna intryck: Lägenheten var i mycket dåligt skick. På grund av fukt
hade tapeterna släppt från underlaget och vid golv förekom mögelbildning.
Fönster kunde icke öppnas, då risk fanns att bågarna skulle gå sönder
vid stängningsförsök. Endast enkla bågar, varför uppvärmningskostnaderna
varit onormalt höga.

Förslag till åtgärder: Då det ur kostnadssynpunkt måste anses orealistiskt
att reparera huset (ett s. k. gruvhus med delvis inredd vind) kommer
kopia av denna rapport att tillställas hälsovårdsnämnden med förslag att
lägenheten utdömes vid nuvarande hyresgästs avflyttning.

Socialvårdskonsulenten har i sitt yttrande uppgivit att han funnit familjen
D:s lägenhet vara i ungefär samma bristfälliga skick som familjen K:s.

Med hänsyn till vad som i ärendet framkommit måste det anses tveksamt
vilken kommun som var att anse såsom vistelsekommun för K. D. och
hans familj vid tiden för bostadsanskaffningen. Det torde emellertid ingalunda
vara uteslutet, att Mörarps kommun, där K. D. synes ha uppehållit
sig, då bostadsfrågan aktualiserades, var att räkna såsom sådan kommun.
Hur härmed förhåller sig torde emellertid numera vara av underordnad betydelse,
enär socialnämnden i Mörarps kommun, såsom länsstyrelsen anfört,
genom att utgiva socialhjälp i form av kontantunderstöd och bidrag
till hyra påtagit sig vistelsekommunens ansvar. Något hinder för hemortskommunen
att lämna sådan hjälp torde, såsom framgår av förarbetena till
socialhjälpslagen, ej föreligga (jfr Wahlberg m. fl.: Socialhjälpslagen [1965]
s. 14 och 54).

291

Socialnämnden har under angivna förhållanden, såsom länsstyrelsen likaledes
nämnt, varit skyldig att i enlighet med 16 § socialhjälpslagen utreda,
hur familjen D:s hjälpbehov på lämpligaste sätt kunde avhjälpas. Det ålåg
också nämnden, innan nämnden anskaffade bostaden i Hyllinge, att samråda
med socialnämnden i Åstorps köping. Om utredning skett och därvid
yttrande från sjukhuset ävensom socialnämnden i Åstorps köping inhämtats,
hade uppenbarligen klart framgått, att bostadsfrågan måst lösas annorlunda
än på det klart olämpliga sätt, som nu skett.

Övriga frågor

Utbekommande av sjukpenning, sedan socialhjälp lämnats

Såväl S.J. som V.D. har påtalat, att de, då någon av familjemedlemmarna
varit sjuk, ej fått hämta sjukpenningen på sjukkassan utan hos
socialnämnden eller någon dess ledamot. V.D. har vidare framhållit, att
hon ej utfått sjukpenningmedlen kontant utan i form av ett medgivande
att få handla för visst belopp i Konsum i Mörarp.

Socialnämnden i Mörarps kommun har genom sin ordförande i denna
fråga anfört, att socialhjälp utgått såsom förskott å sjukpenningen, att socialnämnden
i sådana fall alltid brukade taga fullmakt från hjälptagaren
att få utkvittera sjukpenningen samt att hjälptagaren därefter kunde hos
socialnämnden få utkvittera eventuellt överskott.

Enligt 105 § lagen om allmän sjukförsäkring, vilket lagrum efter den 1
januari 1963 motsvaras av 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring, må
fordran å sjukhjälp ej tagas i mät för gäld. Ej heller må, enligt samma lagrum,
rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade är berättigad att
lyfta sjukhjälpen. Någon överlåtelse av sjukpenningen, innan densamma är
tillgänglig för lyftning, kan alltså kommunen ej framtvinga. Ej heller kan
kommunen, såsom ifråga om vissa pensionsbelopp, få sjukpenningen direkt
utbetald till sig i avräkning på utgiven socialhjälp (jfr 17 kap. 4 § lagen om
allmän försäkring). Däremot lärer väl något hinder i och för sig icke föreligga
mot att kommunen erhåller en fullmakt att utkvittera sjukpenningen,
då den blir tillgänglig för lyftning. Vid sådant förhållande bör emellertid
kommunen givetvis tillse att den del av sjukpenningen, som ej svarar mot
utgivet förskott härå, omedelbart tillställes den sjuke på sådant sätt att
därav klart framgår att beloppet utgör honom tillkommande sjukpenning.
Några inskränkningar ifråga om förfogandet över beloppet får därvid givetvis
ej göras från socialnämndens sida.

I förevarande ärende torde numera knappast kunna utredas huruvida de

292

köpanvisningar V. D. erhållit hos Konsum i Mörarp motsvarat socialhjälp
eller sjukpenning. Uppenbart är dock att V. D. ansett dem motsvara sjukpenningen.
Socialnämnden i Mörarps kommun har följaktligen brustit antingen
i det hänseendet att nämnden ej klargjort för V. D. vad som utgjort
socialhjälp och vad som svarat mot sjukpenningen eller ock genom att utbetala
jämväl sjukpenningen i form av köpanvisning hos Konsum.

Rätten till allmänt barnbidrag

S. J. har slutligen uppgivit följande. Vid ett tillfälle under den tid hennes
make var intagen i fängelse erhöll hon ej den sedvanliga barnbidragsanvisningen.
Då hon frågade lantbrevbäraren om anledningen, omtalade denne,
att han lämnat hennes barnbidragsanvisning till inspektor Hansson. Redan
samma dag eller påföljande dag erhöll hon besök av Hansson, som medförde
barnbidragsanvisningen, vilken löd på omkring 350 kronor. S. J. hade
tidigare lånat omkring 150 kronor av Hansson att återlämnas då barnbidraget
kom. Hansson återkrävde nu detta belopp. Därjämte krävde han
att erhålla återstoden av barnbidragsbeloppet i ersättning för utgifter för
reparationer av lägenheten i Hyllinge. S. J. hade så småningom gått med
på detta.

Hansson har i denna del av ärendet uppgivit följande. När S. J. flyttat
till Hyllinge var ljuset plomberat i den lägenhet, som hon erhållit. Elverket
hade vägrat att koppla på elektriciteten, innan makarna J. betalat en tidigare
skuld till elverket. Hansson hade då lånat S. J. 150 kronor under
förbehåll att hon skulle återbetala detta, då barnbidraget kom. Hansson
hade därpå bett postkontoret att meddela honom, när barnbidragsanvisningen
kom. Han hade emellertid aldrig hört något från postkontoret. Vid
ett senare tillfälle hade Hansson erhållit 50 kronor av E. J. De återstående
100 kronorna hade han aldrig fått. Han hade aldrig haft någon till S. J.
ställd barnbidragsanvisning i sin hand.

Enligt 13 § lagen om allmänna barnbidrag må rätt till allmänt barnbidrag
ej överlåtas och kan förty icke tagas i mät för gäld. Barnbidraget kan
alltså ej överlåtas till enskild person. Ej heller äger socialnämnd — såsom
framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 180 s. 67 — förskottera
allmänt barnbidrag eller uppställa överlåtande av barnbidrag som villkor
för meddelande av socialhjälp.

Beträffande hur det förfarits med barnbidraget i förevarande ärende står
uppgift mot uppgift och någon klarhet om hur härmed förhåller sig synes
knappast numera kunna erhållas. Klart anmärkningsvärt synes emellertid
under alla omständigheter vara att Hansson, som var ledamot i social -

293

nämnden, i stället för att underrätta nämnden om S. J:s behov av hjälp för
att fa elektriciteten påkopplad själv lånade S. J. medel härtill under förbehåll
att lånebeloppet skulle återbetalas med kommande barnbidragsmedel.
Ett sådant förfarande är ej förenligt med vad som åligger en ledamot
av socialnämnden.

Av det anförda framgår, att åtskillig kritik kan riktas mot socialnämnden
i Mörarps kommun och ledamöter av nämnden, då det gäller befattningen
med familjen K. samt familjerna J. och D. Ifråga om familjen K.
riktar sig denna kritik framför allt mot nämndens sätt att lösa familjens bostadsproblem
och dess underlåtenhet att vid bestämmande av socialhjälpens
omfattning förskaffa sig erforderlig kännedom om och taga tillbörlig
hänsyn till familjemedlemmarnas hälsotillstånd. Beträffande familjen J.
riktar sig anmärkningarna främst mot en ledamot av nämnden för hans
underlåtenhet att underrätta nämnden om föreliggande socialhjälpsbehov.
Vad slutligen angår familjen D. framgår av handlingarna att nämnden underlåtit
att verkställa erforderlig utredning och att lösa bostadsfrågan på
ett tillfredsställande sätt.

Socialnämnden i Mörarps kommun ävensom enskilda ledamöter av nämnden
har genom sitt angivna handlingssätt i betänklig grad åsidosatt sina
skyldigheter enligt socialhjälpslagen. Underlåtenheten att samråda med inflyttningskommunen
måste anses desto mer anmärkningsvärd som ifrågavarande
flyttningar skett inom loppet av två år efter det att nödvändigheten
av samrad kommunerna emellan framhållits såväl i min ämbetsberättelse
som i socialstyrelsens i maj 1962 utgivna råd och anvisningar. Det
handlingssätt, som ådagalagts i förevarande ärenden, vittnar över huvud
taget om en anda, som borde ha varit främmande för en socialnämnd i dagens
samhälle.

Även om jag sålunda funnit handläggningen av ifrågavarande ärenden
i hög grad anmärkningsvärd, har jag emellertid — i beaktande av omständigheterna,
bl. a. det förhållandet att nämnden vid tidpunkten för ärendenas
handläggning icke haft tillgång till någon tjänsteman med social utbildning
— ansett mig kunna låta i ärendet bero med en allvarlig erinran
om vikten av att nämnden och dess ledamöter i fortsättningen iakttager
sociallagens bestämmelser och behandlar fall liknande dem som nu förekommit
i en anda, som bättre överensstämmer med meningen av bestämmelserna
i socialhjälpslagen.

Vad angår Bror K:s och V. D:s begäran om skadestånd har jag ej kunnat
finna att i ärendet förekommit något, som berättigar dem till skadestånd.
I denna del föranleder ärendet följaktligen icke någon åtgärd från
min sida.

Med dessa uttalanden var ärendet för min del avslutat.

294

14. Rektor vid yrkesskola har meddelat samtliga elever att permissionerna
skulle indragas, om visst tillgrepp inte uppklarades.

Förfarandet har ansetts felaktigt

Den 8 mars 1964 förövades i ett förråd inom Sundbo yrkesskola i Fagersta
tillgrepp av vissa klädespersedlar m. m. Om förhållandet gjordes från skolans
sida polisanmälan, därvid någon för tillgreppet misstänkt ej kunde anges.

Enligt ett i saken den 7 september 1964 upprättat förundersökningsprotokoll
— varav jag i annat ärende erhöll del — meddelade rektorn vid
skolan K. XI. Sunesson samtliga elever vid skolan att permissionerna skulle
indragas, om inte tillgreppet uppklarades.

Såvitt framgår av vissa vid skolan förda anteckningar lämnades meddelandet
den 23 mars 1964. Enligt anteckningarna inställde sig någon timme
därefter två elever inför rektor och erkände att de förövat tillgreppet.

Med anledning av vad i förundersökningsprotokollet upplysts rörande
meddelandet om permissionernas indragning inkom Sunesson efter anmodan
med upplysningar.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Vid tidpunkten för Sunessons berörda meddelande kunde tydligen inte
med någon grad av säkerhet utpekas vem som förövat tillgreppet. Även
om det låg nära till hands att misstänka, att den eller de skyldiga var att
finna bland eleverna, fanns uppenbarligen inte fog för antagande att samtliga
med meddelandet avsedda elever förövat tillgreppet eller medverkat
till detta.

Vid angivna förhållanden fanns inte objektivt stöd för att — av den
anledningen att det ifrågavarande tillgreppet förövats — indraga eller
förvägra permissioner, som eljest skulle ha gällt eller meddelats. Att genom
dylik åtgärd låta ett flertal elever umgälla vad någon eller några av dem
möjligen brutit, skulle otvivelaktigt ha innefattat tjänstefel av principiellt
allvarlig beskaffenhet.

Om det alltså inte var möjligt att på angiven grund indraga permissionerna,
ägde rektorn inte heller att genom hot därom söka utöva påtryckning
mot vederbörande. Att använda hot om otillbörlig åtgärd i syfte att framkalla
bekännelse är uttryckligen förbjudet i rättegångsbalken och överhuvudtaget
helt främmande för svensk rättsuppfattning. Genom det berörda
meddelandet till eleverna förfor Sunesson följaktligen felaktigt.

Vid min prövning härav har jag beaktat, att den förutskickade permissionsindragningen
inte kom till stånd och att Sunesson själv tydligen var
helt omedveten om det oriktiga i det tillämpade förfaringssättet. Jag har
därför och med hänsyn till omständigheterna i övrigt funnit mig kunna
låta bero vid den erinran som innefattas i mina nu gjorda uttalanden.

295

15. Fråga om det fanns tillräckliga skäl att vägra den som tidigare
vårdats på sinnessjukhus att taga del av den beträffande honom

förda journalen

Den 7 december 1962 omhändertog polis finske medborgaren svetsaren
E. L. på begäran av hans hustru, som påstod att L. hotat henne och uppträtt
så att hon var rädd för honom. Efter ansökan av polismyndighet
intogs L. följande dag på Ulleråkers sjukhus, där prövning enligt 12 §
sinnessjuklagen verkställdes av biträdande överläkaren Maja Johansson.

L. lämnade sedermera sjukhuset den 27 juli 1963.

I en den 11 juni 1963 hit inkommen skrift påtalade advokaten Woldemar
Ivriiger såsom ombud för L. att denne blivit utan tillräckliga skäl intagen
och kvarhållen på sjukhuset. I anledning av klagomålen inkom Maja Johansson
med yttrande, dagtecknat den 15 juli 1963. Efter ytterligare utredning,
varunder medicinalstyrelsen avgav utlåtande, avlät jag den 6 oktober
1965 framställning till Konungen om ersättning av allmänna medel åt L.
för det denne utan tillräckliga skäl intagits och kvarhållits på sjukhuset.

Under utredningen i nämnda ärende framkom att direktionen förvägrat
Kriiger att ta del av L:s sjuk journal. Jag upptog frågan om lagligheten av
detta beslut som ett särskilt ärende. I anledning härav inkom direktionen
med yttrande i anslutning till en inom JO-expeditionen upprättad promemoria.
Kriiger mötte med påminnelser.

I fråga om Kriigers framställning att få ta del av journalen och handläggningen
därav utvisar handlingarna i huvudsak följande.

I skrift den 6 april 1964 till sjukhuset anhöll Kriiger om en kortare tids
lån av journalen. Kriiger uppgav därvid att han erhållit JO:s föreläggande
att inkomma med påminnelser och att han knappast kunde yttra sig med
mindre han fick ta del av journalen.

Maja Johansson anförde i yttrande den 14 april 1964 över Kriigers framställning
bl. a. följande.

Sedan advokat Kriiger nu fått JO:s föreläggande att inkomma med påminnelser
i ärendet, anhåller han om lån av sjukhusets journal ang. L.

Om förhållandet vore att journalen endast omfattade uppgifter rörande
pat. L., skulle jag vilja tillstyrka utlåning av journalen efter inhämtande
av patientens tillstånd. Journalen innehåller emellertid även strängt privata
och personliga uppgifter rörande pat.s numera hemskilda hustru samt
ytterligare en person, som är namngiven i journalen. Med hänsyn härtill
torde utlåning av pat. L:s journal inte vara i överensstämmelse med sekretesslagen.

Direktionen lämnade i beslut den 24 april 1964 Kriigers framställning
utan bifall. Någon motivering för avslagsbeslutet angavs icke, men kopia
av Maja Johanssons yttrande bifogades för kännedom.

I sitt yttrande anförde direktionen i huvudsak följande.

296

I förevarande fall förekom i journalen uppgifter om patientens numera
hemskilda hustru och om en namngiven tredje person, vilka uppgifter enligt

läkarens mening icke borde utlämnas. — ---Vid den överläggning inom

direktionen, som föregick avslagsbeslutet, ansågs tveksamt, huruvida handlingarna
skulle kunna utlämnas. Direktionen antog, att någon skada icke
rimligen kunde tillfogas L. genom ett negativt beslut, enär L:s ombud, som
är bosatt i Uppsala, vore oförhindrad att ta del av berörda handlingar
å Ulleråkers sjukhus, vilket av vederbörande sjuk vårdsläkare skulle meddelas
ombudet. Ombudet hade ju dessutom möjlighet att genom att anföra
besvär i vanlig ordning hos medicinalstyrelsen snabbt få frågan om utlämnande
av handlingarna ytterligare prövad.

Det kan givetvis diskuteras om ett avslagsbeslut av ifrågavarande karaktär
bör motiveras. Direktionen har vid tidigare beslut av denna art icke
ansett det lämpligt att lämna en motivering. Icke heller medicinalstyrelsen
torde motivera sina beslut i dylika fall. Enligt direktionens mening torde
det icke vara lämpligt att en förutvarande patient av avslagsformuleringen
kan utläsa, att hans sinnesbeskaffenhet alltjämt är av sådant slag, att han
icke bör få del av vissa handlingar.

Av Krugers påminnelser framgår att Krliger icke fått något som helst
meddelande om eller insett att han, oaktat direktionen meddelat avslag,
kunde få ta del av den begärda handlingen.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I princip gäller — enligt 39 § första stycket sekretesslagen — att sökandes,
klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol
eller annan myndighet utbekomma handlingar icke inskränkes av sekretesslagens
bestämmelser i ämnet. Finnes av hänsyn till allmänna eller
enskilda intressen vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling
än dom eller beslut icke uppenbaras, må dock enligt paragrafens andra
stycke med stöd av stadgande i sekretesslagen utlämnande av sådan handling
till parten vägras.

Sekretesskydd för handlingar av det slag varom nu är fråga har upptagits
i lagens 14 §.

Enligt paragrafens första stycke må handlingar rörande sjukvård, i vad
de rör enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan
utlämnas tidigare än 70 år efter handlingens datum. Detta stadgande, som
tillkommit för att hindra insyn i den sjukes personliga förhållanden, torde
såvitt nu är i fråga, icke kunna åberopas såsom hinder för den sjuke själv
att taga del av handlingen endast därför att handlingen berör även den
sjukes förhållande till annan person.

Angår nu avsedd handling någons intagning, vård eller behandling å
anstalt eller inrättning och finnes grundad anledning antaga att genom
handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle
motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara, må enligt 14 §
andra stycket utlämnande vägras. Detta stadgande kan åberopas även mot
den sjuke själv.

297

Övriga bestämmelser i 14 § saknar aktualitet i förevarande sammanhang.

Av det sagda följer att utlämnande till parten själv av en på sinnessjukhus
förd journal rörande honom kan vägras endast om det finnes grundad
anledning antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet med
vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet
skulle sättas i fara.

Ivriigers begäran att för L:s räkning få taga del av sjukjournalen rörande
L. kunde alltså vägras endast om det fanns grundad anledning antaga att
ett utlämnande skulle motverka L:s vård eller behandling eller om någons
personliga säkerhet kunde sättas i fara. Av Maja Johanssons yttrande till
direktionen framgår att hon icke ansett hinder föreligga i förstnämnda
avseende. Maja Johansson har till stöd för sitt avstyrkande av Kriigers
framställning endast åberopat att journalen innehöll strängt privata och
personliga uppgifter rörande L:s hustru och ytterligare en namngiven person.
Av hennes uttryckssätt framgår icke otvetydigt om hon tagit ställning
till frågan om någons personliga säkerhet. Det kan lika väl förhålla sig så att
Maja Johansson gjort sin bedömning med utgångspunkt från 14 § första
stycket sekretesslagen, som dock icke är tillämpligt i förevarande fall. De
ifrågavarande uppgifterna om L:s hustru och den andra personen härrörde
väsentligen från L. själv och kunde därför icke väntas påverka L. till något
missbruk. Härtill kom att dessa uppgifter redan förekom i offentliga handlingar
i två akter hos Svartlösa domsagas häradsrätt, den ena rörande
hemskillnad och den andra rörande misshandel, något som dock direktionen
vid sitt avslagsbeslut saknade kännedom om.

Av det anförda, särskilt den omständigheten att L. själv lämnat nästan
alla de ifrågavarande personliga uppgifterna, framgår att utlämnande av
journalen till Kriiger rimligen icke kunde antagas sätta någons personliga
säkerhet i fara. Enligt min mening borde därför Kriiger såsom ombud för
L. ha fått bifall till sin framställning.

Hithörande bestämmelser är emellertid svårtolkade. Den omständigheten,
att Kriiger utan tillräckliga skäl förvägrats att för L:s räkning taga del av
journalen, kan därför enligt min mening icke läggas vare sig Maja Johansson
eller direktionen till last såsom tjänstefel.

Jag vill emellertid framhålla att det synes mig vara av vikt att — när
fråga om befogenheten av viss intagning uppkommer — den intagne icke
förvägras att taga del av sjukhusets handlingar i andra fall än sådana, där
detta betingas av medicinska skäl eller av hänsyn till annans säkerhet.
Härvid är att beakta att sistnämnda skäl sällan torde kunna åberopas
för att i sin helhet undanhålla den intagne sjukhusjournalen.

Det synes mig självfallet att vid motivering av beslut av det slag varom
här är fråga stor varsamhet måste iakttagas. Vad nu sagts bör dock icke
medföra att man ej ens anger det lagrum på vilket avslagsbeslutet grundats.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig avslutat.

10* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

298

16. Journal rörande person som vårdats på mentalsjukhus har utlämnats
till professor som icke behövde journalen för sin tjänst
och som använt uppgifter ur journalen för att bemöta ett tidningsinlägg
av den journalen rörde

I en icke undertecknad artikel i tidningen Dagens Nyheter för den 26
januari 1966 bemöttes kritik som professorn Gösta Rylander riktat mot
ett TV-program om narkotika. Författaren förklarade därvid att det var
han som frivilligt medverkat som huvudperson i ett närmare angivet
avsnitt i programmet. Han redogjorde vidare för viss behandling för avvänjning
som han erhållit på Ulleråkers sjukhus och hänvisade, vad gällde medicinering,
till journalen. Ett av Rylanders signerat svar i tidningen fyra
dagar senare innehöll bl. a. ett uttalande att uppgifterna i artikeln beträffande
avvänjningskurerna på mentalsjukhuset icke stämde överens med
vad som angavs i journalen därifrån.

I en den 11 februari 1966 hit inkommen skrift anförde den tidigare
artikelns författare — här kallad X. — följande: Sedan Rylander svarat
i tidningen hade X. försökt att få taga del av sina egna journaler. Vid
förfrågan hos Rylander meddelade denne att det ej fanns någon som helst
anledning att upplysa var journalerna kunde finnas. Med hjälp av redaktören
Roland Hjelte, Sveriges Radio, erhöll X. småningom kännedom om
att journalerna funnits på Sidsjöns sjukhus, varifrån de på Rylanders
begäran sänts till denne »för vetenskapligt arbete». Rylander kontaktade
sedermera Hjelte och bekräftade att journalerna fanns hos Rylander. X.
ville fästa min uppmärksamhet på det förhållandet att man gjorde svårigheter
för honom, då han sökte få tag på sina egna journaler, medan man
lät Rylander ta del av dem för att han skulle kunna utnyttja dem mot X.
i offentlig polemik. X. hade icke varit Rylanders patient.

I anledning av klagomålen inkom Rylander samt överläkarna Nils Brage
Nordlander och H. Beander med upplysningar.

Rylander anförde följande: Vid kontakt med tidningen den 26 januari
1966 uppgavs från tidningens sida att artikelförfattaren givetvis var känd
för tidningen och att denne själv velat framträda med sitt namn men att
tidningen ansett att han borde förbli anonym. Efter det Rylander understrukit
att hans avsikt givetvis icke var att komma med någon som helst
förfrågan rörande identiteten, lämnade tidningen uppgift om X:s namn.
Rylander förvissade sig om att tidningen även i fortsättningen avsåg att
X. skulle förbli anonym samt meddelade att han på grund härav ansåg sig
eventuellt kunna besvara artikeln. Dessförinnan var det nödvändigt för
Rylander att få ta del av journalen. Chefsläkaren vid Ulleråkers sjukhus
var emellertid icke anträffbar. I stället tog Rylander kontakt med t. f.
sjukhuschefen, Nordlander, samt diskuterade med honom sin avsikt att
lämna ett svar i tidningen och framhöll att han för detta ändamål behövde

299

disponera journalen för att kunna konstatera om X:s uppgifter var riktiga
eller ej. Nordlander delade Rylanders uppfattning att Rylander, eftersom
artikelförfattaren var anonym, skulle kunna tillrättalägga hans uppgifter
om de visade sig felaktiga. Nordlander lovade att sända journalen till Rylander.
Nordlander meddelade emellertid senare att journalen från Ulleråkers
sjukhus fanns på Sidsjöns sjukhus. Sjukhuschefen där var ej anträffbar.
Rylander omtalade då för dennes sekreterare att Rylander ville läsa
journalen från Ulleråkers sjukhus och att Rylander erhållit Nordlanders
tillstånd därtill. Rylander påstod icke att journalen var avsedd för vetenskapligt
arbete. Sannolikt omnämnde Rylander icke sin avsikt med framställningen.
Sedermera läste Rylander upp sitt förslag till svar för Nordlander,
som icke fann hinder föreligga för publicering utan ansåg detta
befogat med hänsyn till den felaktiga bild av behandlingen på Ulleråkers
sjukhus som allmänheten erhållit genom X:s artikel. Stöd för denna uppfattning
fick Rylander även av ordinarie sjukhuschefen.

Nordlander anförde följande.

Utlåning av journaler till överläkare vid andra sjukhus förekommer ofta
och måste av naturliga skäl så ske. Patienter söker andra läkare eller remitteras
för utlåtande eller bedömning och vederbörande läkare måste då ha
tillgång till även tidigare journaler i fallet. Varje överläkare vid mentalsjukhus
är bunden av samma tystnadsplikt och diskretionshänsyn och
det° finns därför inte någon anledning till restriktivitet när det gäller
utlåning av journal till sådan överläkare. Vad han sedan i sin tur företar
med denna journal sker helt på hans eget ansvar. Den utlånande läkaren
kan rimligtvis icke uppställa några villkor för sådan interkollegial utlåning.
I enlighet med denna praxis har också professor Rylander fått låna den
aktuella journalen på X. Journalen förvarades vid Sidsjöns sjukhus dit

patienten på sin tid överflyttades såsom försöksutskriven.---När

frågan om journalens utlånande blev aktuell skickade överläkaren vid
Sidsjöns sjukhus journalen till Ulleråker, då han menade att den överläkare
som här behandlat X. också borde ta ställning till frågan om journalens
utlånande.---

X. har personligen skrivit till den överläkare vid Ulleråkers sjukhus,
som hade hand om behandlingen av honom här, nämligen Dr. Margit Boman-Båråny
och begärt att få ta del av sin journal. Dr. Båråny bedömde
detta som mindre lämpligt bl. a. med hänsyn till andra personer, som omnämns
i journalen och hänvisade därför X. att göra sin framställning hos
direktionen, till vilken frågan om journals utlämnande i mera tveksamma
fall brukar hänvisas. Någon framställning till direktionen har han emellertid
inte gjort.

Beander hänvisade till Nordlanders uttalanden samt uppgav vidare bl. a.
följande.

Den 14/2 1966 inkom till direktionen för Sidsjöns sjukhus en begäran
från X. att få de aktuella journalerna utlämnade till honom för påseende.
Vid direktionens sammanträde den 18/2 1966 beslöts emellertid att ärendet

300

skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för avgörande, detta eftersom X.
varit intagen på Ulleråkers sjukhus för vård och endast såsom försöksutskriven
överflyttats till Sidsjöns sjukhus.

Emellertid remitterade medicinalstyrelsen ärendet till mig för avgörande
och med anledning härav skrev jag den 22 april 1966 ett brev till X. i
vilket jag meddelade honom att jag, sedan jag införskaffat de handlingar
saken gällde och satt mig in i de uppgifter som förekommer i dessa handlingar,
inte ansåg mig kunna utlämna till hans påseende den av honom
begärda sjukjournalen från Ulleråkers sjukhus. Jag påpekade vidare för
honom att han, för den händelse han var missnöjd med detta mitt beslut
och fortfarande kvarblev i sin önskan att få ta del av de aktuella sjukjournalerna,
hade möjlighet vända sig till direktionen för Sidsjöns sjukhus,
som i så fall på nytt fick ta ställning till ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 14 § första stycket sekretesslagen må handlingar i ärenden rörande
sjukvård, i vad de angår enskilds personliga förhållanden, icke utan hans
samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.
Även utan sådant samtycke skall dock sådan handling utlämnas om, med
hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna
i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att
missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden
i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Om handlingen angår
någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning och
grundad anledning finnes antaga att genom handlingens utlämnande ändamålet
med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga
säkerhet sättas i fara må enligt paragrafens andra stycke utlämnande
vägras, ändock att enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort
ske.

Den vid Ulleråkers sjukhus upprättade journalen beträffande X. är en
sådan handling som avses i 14 § andra stycket sekretesslagen och en hemställan
av enskild att få tillgång till journalen skall således bedömas med
beaktande av förutsättningarna i såväl första som andra stycket i paragrafen.
Beander har i sina upplysningar redogjort för grunderna till sitt
ställningstagande i anledning av X:s begäran att utfå journalen. Beanders
beslut att icke utlämna journalen till X. kan uppenbarligen icke läggas
honom till last såsom tjänstefel. Jag vill tillägga att frågan om journalen
bör utlämnas kan prövas hos direktionen vid det sjukhus, där handlingen
finnes, till vilken X. oavsett tidigare avslag kan hänvända sig, samt att X.,
i händelse av förnyat avslag, kan anföra besvär över beslutet. I sista hand
ankommer det på regeringsrätten att pröva frågor av hithörande slag.

Enligt 2 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen skall framställning om allmän
handlings utbekommande göras hos och prövas av den myndighet, där
handlingen finnes. Journalen förvarades — här bortses från lånet till Ry -

301

länder — på Sidsjöns sjukhus. Det tillkom därför icke befattningshavare
vid Ulleråkers sjukhus att slutligt avgöra en begäran från X. att utfå
journalen. Väl kan det måhända ha varit lämpligt och praktiskt att i detta
speciella fall någon läkare, som behandlat X., fått uttala sin uppfattning
i saken, och detta hade kunnat ordnas genom att man från Sidsjöns sjukhus
inhämtat upplysningar från läkaren i fråga. Rylanders svar till X. vid
telefonsamtal att det var överläkaren på det sjukhus där journalen förts
som avgörandet närmast tillkom var således missvisande.

Vid förenämnda telefonsamtal vägrade Rylander upplysa vart han sänt
den av honom lånade journalen. Med hänsyn till att Rylander icke då med
säkerhet visste vem han talade med var det givetvis befogat att icke nämna,
sjukhusets namn. På eget initiativ kontaktade Rylander sedermera Hjelte
och lämnade upplysningen.

Vad därefter angår Rylanders lån från Sidsjöns sjukhus av den vid Ulleråkers
sjukhus upprättade journalen får jag anföra följande.

Rylander lånade journalen för ett ändamål som uppenbarligen låg utom
tjänsten. Såsom privatperson kunde Rylander enligt 14 § första stycket
sekretesslagen få journalen utlämnad till sig om trygghet kunde anses vara
för handen att utlämnandet ej komme att missbrukas till skada eller förklenande
för den vilkens personliga förhållanden berördes däri eller för hans
nära anhöriga. Den som hade att besluta om Rylander skulle få låna journalen
måste naturligtvis före sitt ställningstagande ha klart för sig såväl att
Rylander handlade i egenskap av privatman som för vilket ändamål uppgifter
ur journalen skulle användas. I dessa båda hänseenden har Rylander
informerat Nordlander och med denne ingående diskuterat saken. Troligen
till följd av Rylanders — icke korrekta — uppfattning att avgörandet låg
hos det sjukhus som fört journalen har motsvarande information icke skett
till någon vid Sidsjöns sjukhus. Det är möjligt att man där fått den uppfattningen
att Rylanders framställning skedde i tjänsten.

Bestämmelserna i sekretesslagen och tryckfrihetsförordningen om allmänna
handlingar avser förhållandet mellan myndigheterna, å ena, samt
allmänheten, å andra sidan. I vad män en handling, som enligt sekretesslagen
skall hållas hemlig, må tillhandahållas annan myndighet har icke
fastställts genom generella föreskrifter. Någon ovillkorlig rätt för myndighet
att utfå annan myndighets hemliga handlingar föreligger emellertid icke.
Med undantag för de särskilda fall, då föreskrifter meddelats därom, får den
myndighet, som innehar hemlig handling, pröva om dess tillhandahållande
åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset. Ett
tillhandahållande av hemlig handling åt arman myndighet är icke förenligt
med detta intresse, om sistnämnda myndighet icke har behov av handlingen
för något på myndigheten ankommande mål eller ärende eller eljest för
myndighetens verksamhet (se mina uttalanden i 1963 års ämbetsberättelse
s. 424 o. f.).

302

Det är givet att bakom vad Nordlander kallar »interkollegial utlåning»
regelmässigt ligger ett behov av den utlånade handlingen hos den läkax-e
som begärt att få låna den. Prövningen i dessa fall kan därför göras mycket
summariskt. Icke desto mindre bör läkaren ange syftet med framställningen
— åtminstone i största korthet. Även om man vid Sidsjöns sjukhus utgått
från att Rylander handlade i tjänsten och det vore svårt att tänka sig något
praktiskt fall då en person i It ylan ders ställning icke ägde utfå en av honom
i tjänsten begärd journal, borde man ha frågat om anledningen till att
Rylander önskade få tillgång till journalen. Att så ej skett kan dock med
hänsyn till de speciella omständigheterna i detta fall icke föranleda någon
erinran från min sida utöver det nu sagda.

Syftet med Rylanders lån av journalen var att kontrollera vissa uppgifter
för att vid behov göra ett tillrättaläggande i anledning av X:s tidningsinlägg.
Ur allmän synpunkt var det viktigt att ett tillrättaläggande, om
det var befogat, gjordes. Det är nämligen av den allra största betydelse, att
allmänheten icke får en oriktig uppfattning om behandlingsmetoderna på
mentalsjukhusen med påföljd att narkotikasjuka avhåller sig från att i tid
frivilligt söka vård på grund av sjukdomen.

X:s vistelse på Ulleråkers sjukhus och X:s bruk av narkotika var redan
genom X:s egna åtgöranden allmänt kända via TV och press även om X.
icke framträtt med omnämnande av sitt namn. X. hade således själv icke
något intresse av att hemlighålla sin vistelse på mentalsjukhus och anledningen
därtill. Genom att uppgifterna i fråga kontrollerades av och tillrättalädes
genom en så framstående och sakkunnig representant för läkarkåren
som Rylander måste erforderlig trygghet anses vara för handen att uppgifterna
i journalen icke skulle missbrukas till skada eller förklenande för X.
eller annan person. Innnehållet i Rylanders svar — för vilket tidningens
ansvarige utgivare är ensam ansvarig — visar för övrigt att något missbruk
icke skett i detta samband. Enligt min mening var det befogat att — såsom
ock skedde — utlämna journalen till Rylander, även om han icke behövde
den för något tjänsteärende.

På grund av det anförda föranledde X:s klagomål icke någon ytterligare
åtgärd från min sida.

17. Landstingsdirektör har vägrat tidningsmän att taga de! av förvaltningsutskottets
diarium. Tillika fråga om handling som i tjänsten
inkommit till befattningshavare hos landstinget bör diarieföras

I en den 6 december 1965 hit inkommen skrift påtalade tidningen Västerbottens-Kuriren
att två av tidningens medarbetare, redaktörerna Tage
Sandberg och Sune Petersson, den 2 i samma månad på Västerbottens läns

303

landstings kansli i Umeå av landstingsdirektören Gunnar Heimer blivit
nekade att ta del av diariet och landstingets däri förtecknade in- och utgående
handlingar. Tidningen anförde därvid att den för närvarande var
förhindrad att följa landstingets arbete, enär man vägrades erforderlig insyn.
I klagoskriften framhölls vidare såsom anmärkningsvärt att registratorn
på kansliet på order av chefstjänstemännen den 30 november 1965
återkrävt en handling, kopia av ett juridiskt utlåtande, som Sandberg erhållit
föregående dag.

I anledning av klagomålen inkom landstingets förvaltningsutskott med
upplysningar, varvid fogades bl. a. redogörelser av Heimer, direktörsassistenten
Pontus Wiklund och registratorn, kanslisten Doris Rosenberg.

Beträffande utlämnandet och återkrävandet av det juridiska utlåtandet
framgick av handlingarna i huvudsak följande.

Utlåtandet gällde en tvist mellan landstinget och Umeå stad angående
vattenavgifter. Det hade avgivits av professorn Stig Jägerskiöld till Umeå
advokatbyrå på begäran av advokaten Sigurd Nilsson, som erhållit uppdrag
att utreda rättsfrågan av Heimer och förvaltningsutskottets ordförande
Nils Franklin, vilka båda på förvaltningsutskottets uppdrag skulle
utreda frågan och förhandla med staden. Nilsson översände sedermera en
egen skrift jämte Jägerskiölds utlåtande till Heimer och Franklin samt
meddelade att utlåtandet icke var avsett såsom ett officiellt utlåtande och
icke borde offentliggöras. Förvaltningsutskottet informerades under hand
om den verkställda utredningen vid sammanträde den 19 november 1965.
Innan ännu Heimer och Franklin sökt kontakt med stadens representanter
för förhandling, publicerade Västerbottens-Kuriren innehållet i Nilssons
skrift. Detta möjliggjordes genom att Wiklund glömt att meddela Doris
Rosenberg att Nilssons skrift och Jägerskiölds utlåtande icke fick utlämnas.
Hon registrerade handlingarna och utlämnade dem till Sandberg den
29 november 1965. Wiklund anmodade sedan Doris Rosenberg, som för
Heimer och Wiklund fått redogöra för utlämnandet, att hos VästerbottensKuriren
begära att återfå Jägerskiölds utlåtande. Tidningen motsatte sig
ett återlämnande men underlät att publicera innehållet i utlåtandet.

Wiklund uppgav i sin redogörelse härom bl. a. följande.

Vid personlig kontakt med registratorn på landstingets kansli hörde jag
mig för hur detta kunde komma sig, varvid hon upplyste om att eftersom
(Nilssons skrivelse) låg i en av akterna till förvaltningsutskottets sammanträde
den 19 november hade den genom kontoristens vid sekretariatet medverkan
blivit diarieförd som komplettering till förvaltningsutskottets protokollskoncept
och att på V-K:s begäran en kopia överlämnats till tidningen.
Någon erinran mot detta gjordes icke, fastän det icke är brukligt att en
till förvaltningsutskottets ordförande eller landstingsdirektören personligen
ställd skrivelse diarieföres annat än på direkt uppmaning av vederbörande
adressat.

Senare under dagen blev jag orolig för att en avskrift av en privat skri -

304

velse från professor Stig Jägerskiöld till Umeå advokatbyrå delgivits tidningen.
Denna avskrift hade jag fått ta del av genom förvaltningsutskottets
ordförande, som därvid framhöll att den var av privat natur och
därför icke skulle diarieföras. Detta uppfattade jag som en önskan att
avskriften icke borde figurera i offentliga sammanhang utan betraktas

såsom en intern information i en förhandlingsfråga.---Genom ett

beklagligt misstag kom emellertid denna avskrift att fästas vid den förstnämnda
skrivelsen, varigenom registratorn bibringades det intrycket att
det rörde sig om en bilaga till denna skrivelse, vilket icke är fallet. Detta
konstaterades efter en telefonförfrågan hos registratorn, varvid hon uppmanades
att gå över till tidningen och be att få tillbaka kopian, då den
icke kunde anses såsom offentlig handling.

Vad sedan gäller omständigheterna kring tidningsmännens begäran att
få ta del av diariet och därmed sammanhängande frågor må här ur utredningen
anföras följande.

Från Västerbottens-Kurirens sida uppgavs att Heimer på förfrågan meddelade
att Doris Rosenberg ej fick störas i sitt arbete, att Heimer icke ville
att pressen skulle ha insyn i diariet eller landstingets handlingar, att Heimer
själv ville bestämma vilka handlingar som skulle lämnas ut och tidpunkten
därför samt att hans vägran att tillåta insyn skulle gälla tills man på sammanträde
med bl. a. pressen dragit upp riktlinjer för publicering.

Förvaltningsutskottet upplyste härom följande.

Vid besöket hos landstingsdirektören begärde journalisterna från Västerbottens-Kuriren
att få se diariet, vilket de några dagar tidigare tagit del
av. Det ärende förfrågan gällde var den aktuella tvisten med Umeå stad.
Landstingsdirektören förklarade, att han med hänsyn till ärendets särskilda
natur ämnade hänskjuta publiceringsfrågan till förvaltningsutskottets avgörande.
Då anteckningar om sekretessbeläggning dittills ej brukat införas
i diariet kunde landstingsdirektören vid tillfället ej avgöra i vad mån införningar
i diariet och därtill hörande handlingar borde hemlighållas. Han
ville få tillfälle att inhämta besked från förvaltningsutskottet härom. Därjämte
ansåg sig landstingsdirektören skyldig tillse att inhämtandet av upplysningar
från pressens sida ej toge sådana former, att det blev störande
för arbetet på kansliet. För att underlätta kommunikationerna med pressen
önskade Heimer få till stånd samfällda överläggningar beträffande sättet
för tillhandahållandet av uppgifter och handlingar. Utskottet, som givetvis
önskar underlätta för pressen och allmänheten att erhålla information
om landstingets arbete, vill gärna medverka vid sådana överläggningar.

Heimer anförde i sin redogörelse bl. a. följande.

Förvaltningsutskottet skulle sammanträda redan den 11, således redan
påföljande vecka. Hänskjutandet till förvaltningsutskottet var så mycket
mer befogat, som förvaltningsutskottet icke utfärdat eller hittills behövt
utfärda några föreskrifter eller uppdrag i fråga om sekretessbeläggning
eller sättet för delgivande och utlämnande till pressen av offentliga handlingar
från landstingets kansli. Det framgår f. n. icke av diariet vilka handlingar
som förvaltningsutskottet icke önskar att de skola publiceras. Det
system för pressinformation, som nu tillämpas har tillkommit efter över -

305

läggningar (senast i februari 1964) mellan representanter för länets tidningar
och landstinget. Vid dessa överläggningar fästes bl. a. stor vikt vid
att uppgifterna till pressen lämnades utan »mannamån» mellan tidningarna
och så att tidningarna kunde publicera materialet samtidigt.

Vid VK-joumalisternas besök den 2 december erbjöd jag mig att under
den kommande veckan före förvaltningsutskottets sammanträde ordna en

sammankomst för förnyade överläggningar.---Jag har icke ensam

velat bestämma på vad sätt VK-journalisterna skola få taga del av kansliets
diarium, korrespondenspärmar och övriga handlingar eller delgivas förvaltningsutskottets
beslut, således tvärt emot vad VK velat göra gällande.

Jag anser det vidare orimligt om journalister under åberopande av tryckfrihetsförordningen
skulle få bedriva sin jakt på nyheter inom kansliet på
ett sätt som är störande för arbetet, irriterar personalen och som är till
förfång för landstinget i rättstvist.

Journalisternas besök hos mig den 2 december har jag för min del svårt
att se annat än som en provokation. Man hade ju redan de facto gått
igenom diariet och korrespondenspärmarna och även kommit i besittningav
de aktuella skrivelserna.

I en redogörelse, fogad vid påminnelserna, uppgav bl. a. Sandberg och
Petersson att deras ärende den 2 december 1965 var att se efter om till
landstingets kansli inkommit några nya skrivelser, som kunde vara av
intresse för tidningen, och icke — såsom Heimer velat påskina — att få
del av handlingar i tvisten med Umeå stad, vilka ju redan fanns på tidningen,
samt att de fattade Heimers uttalande om provokation som ett
uttryck för att landstingets chefstjänsteman ville förbehålla sig rätten att
sköta kontakten med pressen på det sätt han fann lämpligt, något som
Västerbottens-Kuriren icke kunde acceptera. I redogörelsen uppgavs att
vid några tillfällen i början av år 1965 tidningen i samband med föredragningslista
tillställdes vissa landstingets offentliga skrivelser samt att detta
förfarande upphörde på sommaren samma år, varvid som skäl från landstingets
sida anfördes att tidningen i fortsättningen icke kunde påräkna
att erhålla sådana handlingar, om ej garantier lämnades för att innehållet
icke användes för publicering, innan förvaltningsutskottet sammanträtt.
Vidare lämnades den uppgiften att Västerbottens-Kuriren var den enda
av de tre tidningarna i länet, som ej hade någon medarbetare invald i förvaltningsutskottet
och som därför ej hade samma insyn i utskottets arbete
som de båda andra tidningarna.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Den svenska lagstiftningen om allmänhetens fria tillgång till allmänna
handlingar är av fundamental betydelse för rättssäkerheten i landet. Rätten
att på begäran genast eller så snart ske kan få ta del av sådana handlingar
inskränkes allenast av de noggrant angivna regler därom som finns upptagna
i den s.k. sekretesslagen. Såsom angives i Petrén—Sundbergs kom -

306

mentar till grundlagarna (8 uppl. s. 222 not 1) kan givetvis dock andra
tjänsteåligganden vara av den art att de måste gå före allmänhetens —
pressmäns såväl som andras — betjänande med handlingars framtagande
eller avskrivande. Å andra sidan följer av föreskrifterna i tryckfrihetsförordningen
att myndigheterna, även de kommunala, å vilka det s. k. servicecirkuläret
icke är tillämpligt, är pliktiga att lämna allmänheten viss
service härvidlag.

Allmänna handlingar är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där
upprättade (2 kap. 2 § första stycket TF). Inkommen är en handling, då
den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som har att
mottaga handlingen eller att eljest taga befattning med mål eller ärende,
till vilket handlingen hänför sig (samma kap. 5 § första stycket). Huruvida
handlingen blivit diarieförd eller registrerad saknar därvid betydelse.
Diarier eller andra sådana förteckningar skall — enligt 2 kap. 5 § andra
stycket TF — anses upprättade, då de färdigställts för anteckning eller
införing.

I 50 § femte stycket landstingslagen stadgas att förvaltningsutskottets
protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skall vårdas och
förtecknas på sätt utskottet bestämt. Bestämmelser om diarieföring av
inkommande handlingar kan naturligtvis inflyta i det reglemente för förvaltningsutskottet
som varje landsting enligt 41 § femte stycket landstingslagen
skall antaga. Såsom jag i annat sammanhang påpekat kan en
myndighet icke underlåta registrering av handlingar allenast därför att
föreskrifter om diarieföring saknas vid den myndigheten. Särskilt när det
gäller en myndighet med omfattande korrespondens, ligger det i sakens
natur att myndigheten, för att över huvud kunna fullgöra sina uppgifter
och för att kunna vid anfordran tillhandahålla rättssökande allmän handling
och för att kunna lämna allmänheten råd och upplysningar, måste
registrera inkommande handlingar på något sätt. Registreringen måste ske
på sådant sätt att bl. a. allmän handling, som icke skall hållas hemlig, kan
vid anfordran utan omgång återfinnas och utlämnas (JO:s ämbetsberättelse
1965 s. 300).

Är vården om en handling enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd
viss befattningshavare, har han — enligt 2 kap. 9 § andra stycket
TF — att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande. Det åligger
honom dock därvid bl. a. att, då det kan ske utan omgång, i tveksamma
fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Enligt kommentaren
får sakens avgörande uppehållas högst någon dag genom dess hänskjutande
till myndigheten (s. 224).

I praktiken fungerar naturligtvis lagstiftningen så att i klara och enkla
fall allmänheten — och pressen — får tillgång till efterfrågade handlingar
utan att den befattningshavare som avses i sistnämnda lagrum behöver

307

tillfrågas. Personalen har då i förväg erhållit erforderliga instruktioner. En
begäran att få se lätt tillgängliga diarier är regelmässigt av den beskaffenheten
att rutinerad personal utan att tillkalla överordnad kan lämna ut
den efterfrågade handlingen.

Beträffande hemligstämpling stadgas i 2 kap. 14 § första stycket TF att,
om hos myndighet finnes allmän handling, som skall hållas hemlig, och
myndigheten anser särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet
mot obehörigt utlämnande, myndigheten äger förse handlingen med
anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift
å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för
anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen. Hemligstämpling
är givetvis icke en förutsättning för att en handling är hemlig.
Vare sig sådan skett eller icke, måste, när handlingen begäres utlämnad,
prövning ske huruvida handlingen är enligt lag hemlig eller icke.

I 6 § sekretesslagen stadgas att handlingar som upprättats eller anskaffats
för myndighets räkning till utredning i någon dess rättstvist ej må
utan myndighetens tillstånd utlämnas förrän saken blivit avgjord eller
tjugo år förflutit från handlingens datum.

Vad först angår förvaltningsutskottets praxis med avseende å registrering
av inkomna handlingar har Wiklund, som är chef för landstingets
sekretariat och ansvarar för dess arkiv, uppgivit att till Heimer eller förvaltningsutskottets
ordförande personligen ställda skrivelser endast brukade
diarieföras på adressatens direkta uppmaning. Wiklund synes mena
att Nilssons skrift och Jägarskiölds utlåtande såsom privata handlingar
icke bort diarieföras. Dessa båda handlingar gällde emellertid ärenden som
Heimer och Franklin handlade i tjänsten hos landstinget. Med hänsyn härtill
är dessa handlingar, sedan de kommit Heimer och Franklin till handa,
att betrakta såsom allmänna handlingar hos landstinget. Det får väl för
övrigt antagas att Jägerskiölds utlåtande skulle — i allt fall indirekt via
Nilsson — bekostas av landstingsmedel, ett förhållande som belyser det
orimliga i att betrakta handlingen såsom en privat handling. Den omständigheten
att den utifrån kommande handlingen var avsedd för intern information
i en förhandlingsfråga, kan självfallet icke förändra handlingens
karaktär av allmän såsom Wiklund synes föreställa sig.

Av det sagda följer att Nilssons skrift och Jägerskiölds utlåtande, vilka
låg i en av akterna till förvaltningsutskottets sammanträde den 19 november
1965, skulle registreras såsom varande till myndighet inkomna allmänna
handlingar. Båda dessa handlingar var emellertid sådana som enligt 6 §
sekretesslagen icke fick utlämnas utan myndighetens tillstånd. Såsom ett
observandum kunde handlingarna ha hemligstämplats på sätt stadgas i
2 kap. 14 § första stycket TF. Då nu handlingarna ändock utan myndighetens
tillstånd kom att utlämnas till Västerbottens-Kuriren, kunde redak -

308

tionen obehindrat publicera innehållet i dessa. Skyldighet att återlämna
kopian av Jägerskiölds utlåtande förelåg endast för det fall att kopian utlämnats
såsom lån. I detta hänseende anser jag att redaktionen varit tillmötesgående
och ådagalagt tillbörlig hänsyn, då den efter erhållen upplysning
om landstingets intresse såsom part av att innehållet hölls hemligt
underlät att referera något därav i tidningen.

Beträffande framställningen den 2 december 1965 att få taga del av
diariet får jag anföra följande.

Det är ostridigt att Sandberg och Petersson nämnda dag vägrades att
ta del av diariet. För detta ställningstagande är Heimer ansvarig, oaktat
frågor av nu förevarande beskaffenhet i första hand ankom på Wiklund.

Ett motiv för vägran har anförts vara att Doris Rosenberg icke skulle
störas i sitt arbete. Vad Heimer anfört om det orimliga i att journalister
»få bedriva sin jakt på nyheter inom kansliet på ett sätt som är störande
för arbetet» ger mig anledning erinra, att ett av de viktigaste syftena med
den i vår lagstiftning för 200 år sedan införda principen om allmänna handlingars
offentlighet är att möjliggöra för pressen att lämna medborgarna
korrekt information om vad som sker hos myndigheterna och att påtala
missförhållanden i samhället. När pressen »jagar» nyheter fullgör den alltså
en av lagstiftningen avsedd uppgift. Denna uppgift är för alla medborgare
av sådan betydelse, icke minst ur rättssäkerhetssynpunkt, att den måste
respekteras och underlättas av alla myndigheter. Att en registrator skulle
uppehållas några minuter i sitt arbete, medan en pressman inhämtar upplysning
ur diariet om vilka handlingar som inkommit, utgör därför icke
tillräckligt skäl att förmena honom att genast taga del av diariet.

I ärendet har framförts att Heimer haft för avsikt att till förvaltningsutskottet
hänskjuta framställningen. Något sådant hänskjutande synes
dock icke ha förverkligats. Av två skäl var en sådan åtgärd oförenlig med
tryckfrihetslagstiftningen. För det första kunde ett hänskjutande icke ske
utan omgång, enär förvaltningsutskottet skulle sammanträda först nio
dagar senare, och för det andra kan en begäran att få se det löpande diariet
under inga förhållanden anses vara något tveksamt fall. När Heimer nu
handlade Sandbergs och Peterssons framställning hade han därför att omgående
fatta beslut i enlighet med TF:s bestämmelser. Någon som helst
tvekan om att diariet var en allmän handling, som ej skulle hållas hemlig,
kunde icke råda. Heimers upplysning i redogörelsen att hänskjutande till
förvaltningsutskottet varit befogat, enär föreskrifter eller uppdrag om sekretessbeläggning
och utlämnande till pressen av offentliga handlingar från
landstingets kansli saknades, samt att det icke framgick av diariet vilka
handlingar förvaltningsutskottet icke önskade att de skulle publiceras vittnar
om en för en person i Heimers tjänsteställning hart när otrolig brist
på kunskap om hithörande regler. I dessa fall lämnar ju TF och sekretess -

309

lagen erforderliga upplysningar och, eventuella önskemål, stridande däremot,
från förvaltningsutskottets sida saknar all betydelse.

Förvaltningsutskottet har i sina upplysningar utgått från att vissa införingar
i diariet kunde hållas hemliga. Det är emellertid att märka att
den omständigheten att ett diarium innehåller uppgift om att handling,
som skall hållas hemlig, inkommit icke utgör grund för att hemlighålla
också diariet. En däri införd anteckning att en handling, som är hemlig,
inkommit kan alltså ej undandragas allmänhetens insyn.

Heimers erbjudande till Sandberg och Petersson att i den kommande
veckan ordna överläggning med pressen fick självfallet icke uppehålla deras
framställning att få se diariet. Dessa överläggningar synes för övrigt ha
varit avsedda att väsentligen gälla den i och för sig viktiga men här icke
aktuella frågan om nyhetsförmedling i anslutning till förvaltningsutskottets
sammanträden beträffande beslut, vilka ännu icke protokollförts eller
justerats.

Jag går icke särskilt in på frågan om Sandberg och Petersson den 2
december 1965 förvägrats rätten att ta del av andra begärda offentliga
handlingar än diariet, enär redan vägran att få se diariet torde ha hindrat
dem att identifiera och närmare angiva vilka handlingar de var intresserade
av.

Heimers vägran att låta Sandberg och Petersson taga del av diariet är
enligt min mening att betrakta såsom tjänstefel. Ehuru vad som framkommit
i ärendet visar en betänklig brist på insikt i lagstiftningen om
allmänna handlingars offentlighet och på förståelse för pressens uppgifter
i samhällslivet anser jag mig likväl i betraktande av övriga omständigheter
kunna underlåta åtal. Jag låter därför bero vid en allvarlig erinran om den
synnerliga vikten av att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet
noggrant efterleves. Jag förutsätter därvid att Heirner skaffar sig
sådan kännedom om innebörden av nämnda bestämmelser att det inträffade
icke kommer att upprepas.

Vad i övrigt i ärendet förekommit har jag icke funnit vara av beskaffenhet
att påkalla någon åtgärd utöver mina ovan gjorda uttalanden.

I en den 2 juni 1966 hit inkommen skrift uttalade Pressens samarbetsnämnd
följande.

Om Heimers handlingssätt i det aktuella fallet har Ni uttalat, att denne
visat en för en person i hans tjänsteställning »hart när otrolig brist» på
kunskap om de regler som gäller i fråga om allmän handling. Ni förutsätter
emellertid, att Heirner skaffar sig sådan kännedom om innebörden av bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet, att det inträffade inte
kommer att upprepas. Härmed har Ni ansett Eder kunna avstå ifrån att
åtala Heirner för att i stället erinra denne om vikten av att ifrågavarande
bestämmelser noggrant efterleves. Ni har sålunda enligt 4 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän låtit bero vid vad i saken förekommit.

Den utgång saken fått bär väckt betydande uppmärksamhet inom pres -

310

sen och pressens organisationer. Pressens samarbetsnämnd, som utgör ett
samarbetsorgan för Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och
Svenska tidningsutgivareföreningen, har i detta läge ansett sig böra taga
det ovanliga steget att i skrivelse till JO ange sin syn på det inträffade.

Enligt 22 § instruktionen för riksdagens ombudsmän åligger det ombudsman
att med synnerlig uppmärksamhet iakttaga vad till skyddande av
tryckfrihet är stadgat. Med utgångspunkt från denna tydliga föreskrift vill
samarbetsnämnden ifrågasätta, huruvida icke ett så påtagligt mot tryckfriheten
riktat tjänstefel, som .det Heimer låtit komma sig till last, bort
beivras genom åtal. Den relativa mildhet, med vilken Ni betraktat ifrågavarande
händelse, kan leda till att den uppfattningen sprider sig, att det
inte är så noga med hur tjänsteman tillämpar grundlagens regler om allmänna
handlingars offentlighet och tillhörande lagstiftning i ämnet: det
blir i alla fall icke något åtal. Då pressens samarbetsnämnd fäster stort
avseende vid detta fält, beror det till viss del på att liknande tendenser,
som kommit till synes i detta mål, är märkbara på åtskilliga håll inte minst
inom den kommunala förvaltningen. Att man där bortser från tryckfrihetsförordningens
klara bud om allmänna handlingars offentlighet är icke
alldeles ovanligt. Den milda bedömning, som kännetecknar utgången i förevarande
ärende, kan därför få allvarliga konsekvenser.

I sin uppfattning om allvaret i det inträffade har nämnden stärkts, sedan
det kommit till dess kännedom att utgången i fallet Heimer på sina håll
uppfattats, som om vederbörande visserligen gjort sig skyldig till något
mindre formellt fel, men att han i det hela taget har frikänts av JO. Vinner
denna mening allmän spridning, föreligger tydliga risker för tillämpningen
i praktiken av tryckfrihetsförordningens offentlighetsprincip.

Pressens samarbetsnämnd anser att i förevarande fall ett åtal bort
komma till stånd för att få ett klarläggande av domstolarnas syn på händelser
av denna art. Nämnden inser att, sedan JO avslutat handläggningen
av ärendet, någon ändring av beslutet i detta ej kan påräknas. Emellertid
vill nämnden vädja till JO att framgent med kraft ingripa mot överträdelser
av tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingar. De allmänna
domstolarna bör få tillfälle att markera sin ställning i fall då dessa
regler åsidosättes.

Samarbetsnämnden vill understryka att de nu framförda synpunkterna
ej får uppfattas som en kritik av JO:s allmänna inställning till tryckfrihetsfrågorna.
Nämnden vill tvärtom uttrycka sin uppskattning av den bevakning
av tryckfrihetsärenden som JO-ämbetet under senare år bedrivit.

I anledning av detta uttalande vill jag anföra följande.

Beslutet i ärendet avfattades med syfte att detsamma skulle verksamt
bidraga till ökad kännedom om innehållet i bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet. Avgörandet i ärendet blev också utförligt refererat
i hela dagspressen. Det är därför icke troligt att beslutet skulle ha uppfattats
på sätt samarbetsnämnden gjort gällande. Jag är tvärtom övertygad
om att de utförliga referaten i pressen lett till att de kommunala myndigheterna
fått sin uppmärksamhet riktad på hithörande bestämmelser och
att detta i sin tur kommer att medföra att bestämmelserna kommer att
tillämpas korrekt i större utsträckning än nu sker.

311

Fråga om åtalseftergift bör medges i visst fall ger alltid utrymme för
olika meningar. Vid mitt ställningstagande till denna fråga utgick jag från
att Heimer skulle framdeles bemöda sig om att noga iakttaga reglerna om
allmänna handlingars offentlighet och att avgörandet i ärendet även utan
åtal skulle fästa tjänstemännens uppmärksamhet på vikten av att nämnda
bestämmelser iakttages. Ett åtal syntes med hänsyn härtill icke oundgängligen
påkallat. Vid ställningstagandet beaktades även att Heimers vägran
att utlämna diariet icke synes ha lett till att några handlingar av intresse
för journalisterna undanhölls dem. Jag vill tillägga att det mest anmärkningsvärda
och chockerande i sammanhanget enligt min mening var —
icke det måhända i förhastande begångna tjänstefelet — utan de i ärendet
avgivna förklaringarna.

18. Fråga om nykterhetsnämnd ägde beträffande posttjänsteman,
som var föremål för nämndens behandling, taga kontakt med dennes
överordnade och att till postverket på begäran utlämna uppgifter
rörande tjänstemannens förhållande i nykterhetshänseende

Av handlingarna i ett av stationsmästaren G. N. härstädes anhängiggjort
ärende framgår i huvudsak följande.

Den 28 augusti 1963 omkring klockan 10.45 underrättade socialassistenten
G. A. Olsson i B. i telefon förste kontrollören Arne Wänghammar att Olsson
samma dag på postexpeditionen i B. iakttagit att N. stojat och verkat
ostadig på benen. Olsson yttrade vidare att det var känt för nykterhetsnämnden
i B., att N. hade svårt med alkoholen och tidigare varit berusad
såväl i som utom tjänsten, varför man nu måste försöka göra något åt
detta. I anledning av telefonsamtalet infann sig postmästaren E. Tunelius
samt Wänghammar i B. för undersökning. Vid besök samma dag hos
Olsson meddelade denne att nykterhetsnämnden under 1962 skickat en
skrivelse till N. och begärt att få tala med honom i syfte att söka hjälpa
honom, men att N. icke ville ha samarbete med nämnden. Efter undersökningen
skedde anmälan till vederbörande postdirektion. Förhör i saken hölls
den 13 september 1963. Den 17 oktober samma år dömde generalpoststyrelsen
N. för onykterhet i tjänsten vid ifrågavarande tillfälle till visst löneavdrag.

I en hit inkommen skrift anförde N. klagomål mot Olsson och uppgav
därvid i huvudsak följande. Olsson hade som enda nykterhetsvårdande
åtgärd ringt upp N:s chef och anmält honom för onykterhet under tjänstgöring
utan att taga närmare reda på förhållandena. Olssons uppgift att N.
icke velat samarbeta med nykterhetsnämnden var osann. N. hade icke fått
någon skrivelse med begäran om samtal från nämnden. Till postinspektören

312

H. Henerud, som ledde förhöret den 13 september 1963, sade Olsson, att
det var allmänt känt i samhället, att N. vid upprepade tillfällen uppträtt
onyktert såväl i som utom tjänsten. Olssons åtgärder hade stört N. i hans
lovliga verksamhet och vållat honom stor skada. Genom sina uttalanden
till Wänghammar, Tunelius och Henerud hade Olsson brutit mot föreskriften
i nykterhetsvårdslagen om att vad hos nykterhetsnämnd förekommit
rörande personer, som voro föremål för nämndens behandling, ej fick yppas
för obehöriga.

Efter remiss inkom nykterhetsnämnden — efter Olssons hörande — med
yttrande av bl. a. följande innehåll. Då Olsson gjorde sina iakttagelser den
28 augusti 1963 ifrågasatte Olsson icke huruvida N. var i tjänst eller icke.
Vid återkomsten till sitt kontor omtalade Olsson sina iakttagelser för
nykterhetsnämndens ordförande T. Holmlund. Denne uppgav därvid, att
det icke var lönt att tala med N. enär han icke ville ha något med nykterhetsnämnden
att skaffa. Han hade bl. a. 1961 lovat att hålla fortlöpande
förbindelse med nämnden men hade icke infriat sitt löfte. Efter resonemang
ansåg Holmlund att postmästaren skulle kontaktas, då denne väl kände
till N:s alkoholbesvär. Vid telefonsamtalet med Wänghammar uttryckte
Olsson sina farhågor. Vid besöket i B. uppgav Tunelius, att han besökt N.
men att dennes tillstånd var sådant, att det icke gick att föra ett samtal
med honom. Tunelius frågade om det var känt hur N. skött sig sista tiden.
Olsson uppgav därvid, att såvitt han visste var det känt, att N. såväl i som
utom tjänsten brukade vara onykter. Tunelius uppgav, att N. under många
år varit ett stort problem för postverket och att försök tidigare gjorts till
omplacering.

Nykterhetsnämndens yttrande fortsatte.

Någon tid efter detta besök uppsöktes Olsson av postinspektör Henerud.
Denne frågade därvid vad som var känt om N. i nykterhetshänseende.
Därvid hade Olsson omtalat för Henerud vad Olsson kände till i fallet.
Olsson uppger sig minnas, att han bl. a. yttrat att N. var känd för att
bruka sprit såväl i som utom tjänsten och att nykterhetsnämnden försökt
att upprätthålla kontakt med N., men att detta icke varit möjligt, då N.
själv icke velat medverka.

Nykterhetsnämnden vill framhålla, att den icke anser att några uppgifter
utlämnats till obehörig. Arbetsgivaren kände sedan lång tid tillbaka
N:s alkoholproblem. Avsikten med telefonsamtalet till postmästaren den
28/8 1963 hade icke varit att på något sätt anmäla N. för tjänstefel, utan
helt och hållet för att kunna få till stånd ett samråd med postmästaren
för att kunna åstadkomma bättring i N:s förhållanden. Att sedan N.
anmäldes till postdirektionen för tjänstefel är något som nykterhetsnämnden
icke kan lastas för.

N. inkom därefter med påminnelser, vari han med hänsyn till att Holmlund
syntes vara lika ansvarig som Olsson jämväl anmälde Holmlund för
tjänstefel.

313

Socialstyrelsen avgav därefter på min begäran utlåtande och uttalade
däri följande.

Av handlingarna framgår att nykterhetsnämndens assistent, sedan han
iakttagit N. på poststationen synbarligen alkoholpåverkad under tjänstgöringstid,
utan att tala med N. eller söka närmare taga reda på omständigheterna,
rapporterat. förhållandet till nykterhetsnämndens ordförande,
att ordföranden och assistenten vid överläggning i frågan kommit fram till
att samtal med N. eller hjälpåtgärder för hans tillrättaförande vore att anse
såsom lönlösa med hänsyn till att sådana åtgärder tidigare ej givit positivt
resultat, att N. vid tillfället i fråga icke var föremål för vare sig hjälpåtgärder
eller tvångsåtgärd från nykterhetsnämndens sida men att ordföranden
och assistenten likväl ansåg sig böra rapportera förhållandet till
N:s överordnade i tjänsten.

JO har den 24 juni 1964 avgivit utlåtande i ett ärende, som berör nykterhetsnämndernas
tystnadsplikt i förhållande till arbetsgivare och arbetsförmedling,
och socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 176, mars
1965, lämnat ett referat härav med kommentarer. Det i JO-uttalandet relaterade
fallet avser visserligen en person, som söker tjänst hos privat arbetsgivare,
men den principiella ståndpunkten måste givetvis bli densamma
i ett fall som det i remisshandlingarna aktuella, där det gäller en person,
som uppehåller en statlig tjänst.

Ordförandens bedömning, »att det icke var lönt att tala med N. enär
denne icke ville ha något med nykterhetsnämnden att skaffa», vilket visat
sig bland annat 1961, då han avvisat hjälpåtgärder från nämndens sida, är
anmärkningsvärd och utgör ingen acceptabel motivering till att N:s överordnade
i tjänsten kontaktades. Enligt socialstyrelsens mening borde nykterhetsnämndens
företrädare i B. icke ha tagit kontakt med N:s överordnade
utan i stället sökt att i vanlig ordning och i enlighet med nykterhetsvårdslagens
bestämmelser återföra N. till ett nyktert liv.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I 64 § första stycket nykterhetsvårdslagen stadgas att då undersökning
eller annan åtgärd enligt denna lag vidtages, noga bör tillses, att den som
åtgärden avser icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis
störes i lovlig verksamhet. Enligt andra stycket i dess vid ifrågavarande
tid gällande lydelse fick vad hos nykterhetsnämnden förekommit rörande
personer, som voro föremål för nämndens behandling, ej yppas för obehöriga.
Numera innehåller stycket även straffbestämmelse för den som bryter
mot tystnadsplikten.

Förevarande ärende aktualiserar dels frågan när nykterhetsnämnd av
eget initiativ utan medgivande av den, som är föremål för nämndens behandling,
äger taga kontakt med dennes arbetsgivare, dels ock spörsmålet
om och i vilken utsträckning nykterhetsnämnd må till arbetsgivaren på
dennes begäran utlämna uppgifter rörande arbetstagares förhållande i
nykterhetshänseende.

Vad gäller den första frågan utgår nykterhetsvårdslagstiftningen otvivel -

314

aktigt från att de nykterhetsvårdande organen kan vid behov infordra
upplysningar från arbetsgivare, exempelvis vid sådan inledande undersökning
som avses i 12 § nykterhets vår dslagen. I 11 § tillämpningsföreskrifterna
till lagen finnes en uttrycklig föreskrift därom att det åligger övervakare
att vid behov, där så kan ske utan men för den övervakade, sätta
sig i förbindelse med hans arbetsgivare för att vinna närmare upplysningar
rörande hans förhållande i arbetet.

Även om nykterhetsnämnd således i princip är berättigad att införskaffa
upplysningar från en arbetsgivare, är det dock nödvändigt att i varje särskilt
fall pröva om sådan åtgärd verkligen bör vidtagas. De nykterhetsvårdande
synpunkterna får vägas mot den enskildes intresse av att icke onödigtvis
hindras i sin yrkesverksamhet. Allmänt kan väl sägas att restriktivitet och
stor vaksamhet skall prägla nvkterhetsnämndens praxis härvidlag.

I förevarande fall har emellertid icke varit fråga om en kontakt med
arbetsgivaren för att inhämta upplysningar om N. I anledning av N:s uppträdande
på arbetsplatsen den 28 augusti 1963 vidtogs från nykterhetsnämndens
sida icke någon annan åtgärd än att N:s överordnade omgående
underrättades om vad som inträffat. Holmlund har uppgivit att avsikten
med denna kontakt med N:s överordnade var att få till stånd »samråd med
postmästaren för att kunna åstadkomma bättring i N:s förhållanden».
Holmlund själv ansåg det lönlöst att tala med N. om hans alkoholproblem.
I likhet med socialstyrelsen finner jag denna uppfattning och Holmlunds
därpå grundade handlande icke kunna godtagas. I rådande läge borde
nykterhetsnämnden, oavsett om N. tidigare visat bristande samarbetsvilja
eller icke, ha låtit verkställa undersökning enligt 12 § nykterhetsvårdslagen
för att bedöma om och i så fall vilken åtgärd som borde vidtagas i anledning
av att N. kunde antagas vara hemfallen åt spritmissbruk. En naturlig
utgångspunkt för en sådan undersökning hade varit att höra N. Härefter
hade kunnat övervägas om undersökningen påkallade ett samråd med
arbetsgivaren. Enligt min mening hade i allt fall N. bort få framlägga sina
synpunkter, innan hans överordnade kontaktades.

Det är väl icke uteslutet att den utredning enligt 12 § nykterhets vårdslagen
som det uppenbarligen ålåg nykterhetsnämnden att verkställa skulle
ha givit vid handen att den åtgärd som påkallades för att komma till rätta
med N:s alkoholmissbruk förutsatte en kontakt med N:s överordnade.
Då någon undersökning aldrig kom till stånd, kan man icke nu med säkerhet
bedöma huruvida en kontakt med N:s överordnade var påkallad.

Åtgärden att omedelbart utan föregående utredning telefonera till N:s
överordnade var således enligt min mening oförenlig med vad nykterhetsnämnden
hade att iakttaga på grund av bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen.
Den felaktiga åtgärden var även ägnad att rubba N:s förtroende
för nykterhetsnämndens verksamhet och därmed att försvåra
nämndens möjligheter att påverka N.

315

Nykterhetsnämnden har förklarat att ändamålet med telefonsamtalet
icke var att anmäla N. för tjänstefel. Det finns icke någon anledning att
betvivla denna förklaring. För N. torde det dock ligga närmare till hands
att betrakta samtalet som en angivelse resulterande i disciplinstraffet. Att
kontakten med N:s överordnade skulle kunna utmynna i ett straff borde
Holmlund ha kunnat räkna med, ehuru han troligen i den hastigt uppkomna
situationen icke tillräckligt reflekterade däröver.

Även om jag således finner den påtalade kontakten med N:s överordnade
felaktig anser jag dock omständigheterna vara sådana, att densamma icke
bör läggas Holmlund till last såsom tjänstefel. Ärendet i denna del föranleder
därför icke någon min vidare åtgärd.

Vad därefter angår frågan om upplysningar bort utlämnas i anledning
av den förfrågan som senare gjordes från postverkets sida får jag anföra
följande.

I ärendet är utrett att Olsson på begäran av Henerud omtalade för denne
vad Olsson kände till om N. i nykterhetshänseende.

Det förut återgivna stadgandet i 64 § andra stycket nykterhetsvårdslagen
torde innefatta hinder för nykterhetsnämnd att utlämna uppgifter
om klient till dennes arbetsgivare, därest icke något särskilt skäl föranleder
till att arbetsgivaren kan anses behörig att få viss uppgift. I princip bör
härvid skillnad icke göras mellan privat och statlig arbetsgivare.

Såvitt framgår av handlingarna hade från postverkets sida icke åberopats
något sådant skäl som kunde berättiga Olsson att mot nyssnämnda stadgande
utlämna uppgifter rörande N. För den prövning som ankom på poststyrelsen
var det helt visst av intresse att få upplysning om nykterhetsnämnden
avsåg att vidtaga någon åtgärd gentemot N. Ett härtill begränsat
besked skulle enligt min mening icke ha innefattat utlämnande av uppgift
till obehörig. Däremot kan jag icke finna att det förelåg något vägande skäl
för nämnden att i övrigt utlämna uppgifter om N. till postverket. Jag anser
därför att Olsson handlade felaktigt då han på Heneruds begäran lämnade
upplysningarna rörande N. Olsson torde emellertid ha sett utlämnandet
som ett led i det av ordföranden anbefallda samrådet med N:s överordnade.
Vidare kan det ha föresvävat Olsson att poststyrelsen med hänsyn till det
inledda disciplinförfarandet hade rätt att få uppgifterna på samma sätt
som en domstol skulle ha ägt utbekomma uppgifterna, om vad som lagts
N. till last genom åtal hänskjutits till prövning av domstol. I betraktande
härav kan utlämnandet av upplysningarna icke läggas Olsson till last såsom
tjänstefel.

Av nu anförda skäl fann jag klagomålen icke kunna föranleda någon min
vidare åtgärd.

316

19. Sedan beslut av kyrkofullmäktige rörande avgifter för upplåtelse
av urnnischer i ett columbarium överklagats, bar en professor
på uppdrag av ombud för församlingen avgivit utlåtande om lagligheten
av beslutet. Fråga om utlåtandet vore att anse såsom avgivet
i en rättstvist och därför kunde hållas hemligt och om kyrkorådet
ägt att upprepade gånger bordlägga en av klaganden framställd
begäran att få ta del av utlåtandet. Tillika fråga om kyrkonotarie
kunde anses skyldig till tjänstefel genom underlåtenhet att
lämna kyrkorådet erforderliga råd

Sedan fru Gunhild Dyrssen anfört besvär över bl. a. kyrkofullmäktiges
i Engelbrekts församling beslut den 30 oktober 1961 rörande avgifter för
upplåtelse av urnnischer i ett columbarium under Engelbrektskyrkan, meddelade
överståthållarämbetet utslag den 25 september 1962, varigenom
ämbetet upphävde fullmäktiges beslut i vad detsamma överklagats. Vid
sammanträde den 11 oktober sistnämnda år uppdrog kyrkorådet åt lcyrkonotarien,
hovrättsrådet Jerker Victor, och annan person att å församlingens
vägnar anlita lämplig person och utfärda fullmakt för honom att bevaka
församlingens talan vid fullföljd av talan mot utslaget. Kyrkorådets beslut
godkändes av kyrkofullmäktige den 31 oktober 1962. Uppdrag lämnades
sedemera åt professorn Halvar G. F. Sundberg, som avgav ett den 6 juni
1963 dagtecknat utlåtande i fråga om legaliteten av bl. a. kyrkofullmäktiges
beslut den 30 oktober 1961. Utlåtandet lämnade stöd för den uppfattning
Gunhild Dyrssen hävdat i saken.

I en den 16 mars 1964 hit inkommen skrift anförde Gunhild Dyrssen —
under uppgift att hon gjort framställning till såväl kyrkorådets ordförande,
kyrkoherde John Nilsson, som kyrkorådet att få taga del av Sundbergs utlåtande
— klagomål över att rätt härtill under avsevärd tid förvägrats
henne.

Av handlingarna i ärendet framgår följande.

Vid sammanträde med kyrkorådet den 18 december 1963 frågade Gunhild
Dyrssen och trädgårdsdirektören B. Billbäck var Sundbergs utlåtande fanns
tillgängligt. I protokollet, fört av Victor och justerat av bl. a. Nilsson, är
angivet: »Undertecknad Victor förklarade, att denna handling ej vore
offentlig.» I skrift den 22 januari 1964 till ordföranden i kyrkorådet anhöll
Gunhild Dyrssen att få taga del av utlåtandet ävensom av samtliga brev,
som Sundberg i detta ärende samt rörande sitt arvode riktat till kyrkorådet
eller dess ordförande. Under framhållande av att hon ansåg Victors nyss
citerade uttalande vara felaktigt anhöll Gunhild Dyrssen tillika att snarast
få ett svar på sin framställning. Vidare anhöll Gunhild Dyrssen i skrift den
16 februari 1964 till kyrkorådet, att rådet omedelbart måtte pröva frågan
huruvida utlåtandet var offentlig handling eller icke och som sådan måste

317

lämnas henne till läsning. I skriften anförde Gunhild Dyrssen, att hon
förgäves hos kyrkorådets ordförande muntligen begärt att få taga del av
handlingen, vilket först utlovades men därefter vägrats tydligen beroende
på att Victor påstått att handlingen icke vore allmän handling eller icke
offentlig, att utlåtandet i varje fall helt nyligen befann sig hos Nilsson
eller Victor samt att den förres ståndpunkt omöjligen kunde vara riktig
och att någon grund för att icke anse handlingen offentlig icke angivits
och icke heller torde finnas. Gunhild Dyrssen anhöll att kyrkorådet vid sitt
nästa sammanträde måtte fatta beslut att låta henne taga del av utlåtandet
samt — därest beslutet skulle innebära avslag på hennes ansökan — att
besvärshänvisning måtte lämnas. Vid tre sammanträden — den 24 februari,
den 2 mars och den 6 — den 7 april 1964 — bordläde kyrkorådet ärendet,
vid det mellersta sammanträdet uttryckligen för att bereda det nyvalda
kyrkorådet tillfälle att sätta sig in i det s. k. columbarieärendet och vid
övriga sammanträden utan angiven motivering. Vid sammanträde den 4
maj 1964 upplyste Victor att han med sekreteraren vid Landskommunernas
förbund, Detlow Liljeborg, vilken erhållit fullmakt att fullfölja talan mot
överståthållarämbetets utslag, överenskommit att Sundbergs utlåtande
jämte en vid utlåtandet fogad skrivelse skulle i besvärsmålet ingivas till
Kungl. Maj :t, varefter kyrkorådet i anledning härav beslutade att Gunhild
Dyrssens ansökan om utbekommande av dessa handlingar icke skulle föranleda
någon kyrkorådets vidare åtgärd. Den 25 i nämnda månad beslöt
kyrkorådet lägga avskrift av utlåtandet jämte tre vid utredningen fogade
handlingar till protokollet.

I sitt yttrande uppgav Nilsson bl. a. att Sundberg överlämnat sitt utlåtande
i två exemplar, av vilka originalet tillställts Liljeborg och det andra
Victor, samt att intet exemplar då eller senare kommit kyrkorådet eller dess
ordförande tillhanda, varför Nilsson hoppades bli friställd från beskyllningen
att ha vägrat utlämna ifrågavarande handlingar.

I sitt första yttrande hemställde kyrkorådet att klagomålen icke måtte
föranleda någon min vidare åtgärd samt fortsatte.

Vid sin behandling av ärendet har kyrkorådet utgått från att 6 § i
sekretesslagen vore tillämplig å professor Sundbergs yttrande. Skulle JO
i denna del hysa en annan uppfattning, måste sakförhållandet framstå som
så tveksamt att kyrkorådets upprepade bordläggningar icke böra föranleda
någon JO:s åtgärd. Kyrkorådet har vid sin handläggning av ärendet i varje
fall varit i god tro beträffande tillämpligheten av ifrågavarande bestämmelser
i sekretesslagen. Fru Dyrssen har dessutom fått tillgång till yttrandet
före besvärsärendets avgörande.

Victor anförde i sitt yttrande bl. a. följande. 6 § sekretesslagen gav icke
någon upplysning om vad som menades med rättstvist. Med hänsyn till
columbarieärendets för församlingen stora ekonomiska betydelse måste
ärendet vara att likställa med en civil rättstvist. Med sin uppfattning om
karaktären av Sundbergs utlåtande hade Victor ansett sig skyldig att vid

318

sammanträdet den 18 december 1963 meddela kyrkorådet, att handlingen
icke var en offentlig handling. Sedermera hade Victor rådgjort med Sundberg,
som även hyste den uppfattningen att handlingen omfattades av 6 §
sekretesslagen. Vid nyssnämnda sammanträde uppfattade icke Victor Gunhild
Dyrssens yttrande som en begäran om utbekommande av handlingen.
I ett fall som bedömdes så tveksamt som det föreliggande torde icke Nilsson,
som eljest var den som närmast företrädde kyrkorådet i egenskap av ordförande,
vilja fatta slutgiltig ställning till frågan om utlämnande, utan beslutanderätten
måste anses ligga hos kyrkorådet. Victor eller Liljeborg skulle
givetvis icke kunna neka sina uppdragsgivare tillgång till handlingen, men
någon sådan begäran hade vid denna tid ännu ej framförts. Med hänsyn
till columbarieärendets stora ekonomiska betydelse önskade ledamöterna
i kyrkorådet — av vilka de flesta varit nyvalda från och med den 1 januari
1964 och icke tidigare tagit befattning med columbarieärendet — att noga
överväga handlingslinjen beträffande Sundbergs utlåtande. Detta var anledningen
till de upprepade bordläggningarna. Kyrkorådets ledamöter delade
visserligen Victors uppfattning att utlåtandet ej var offentligt men ville
trots detta överväga, huruvida icke möjlighet fanns att ordna så att Gunhild
Dyrssen skulle få tillgång till utlåtandet. Själv kunde Victor icke finna
det anstånd, som kyrkorådet ansett sig behöva för att taga slutgiltig ställning
till Gunhild Dyrssens begäran, särskilt anmärkningsvärt. Här var dock
fråga om lekmän som åtagit sig kommunala förtroendeuppdrag. Vid sammanträdet
den 25 maj 1964 lades Sundbergs utlåtande till protokollet och
blev därigenom tillgängligt för Gunhild Dyrssen. Kyrkorådet hade också
tyckt sig finna en tillfredsställande lösning av den uppkomna situationen
genom att det blivit församlingen och ej Gunhild Dyrssen, som i besvärsärendet
åberopat utlåtandet.

I anledning av nu refererade uttalanden anförde Gunhild Dyrssen i
påminnelser bl. a. följande. Icke förrän i Victors yttrande hit syntes kyrkorådet
eller Victor ha gjort gällande att Sundbergs utlåtande skulle kunna
hållas hemligt enligt 6 § sekretesslagen. Om kyrkorådet verkligen hyst
denna mening hade det väl snarast möjligt bort uttrycka detta i ett motiverat
beslut, som Gunhild Dyrssen kunnat bringa till omprövning. När
Victor uttalat att han icke skulle ha nekat sin uppdragsgivare handlingen,
hade han förbisett, att Billbäck, som då var kyrkvärd och kyrkofullmäktiges
ordförande, vid sammanträdet den 18 december 1963 begärt att få veta var
Sundbergs utlåtande fanns tillgängligt och erhållit Victors tidigare citerade
förklaring till svar.

Vid muntligt förhör uppgav Victor följande. Vad Gunhild Dyrssen och
Billbäck anförde vid sammanträdet den 18 december 1963 uppfattade
Victor endast som en begäran om upplysning var utlåtandet fanns. De
tycktes vara mera intresserade av en utbetalning till Sundberg än av utlåtandets
innehåll. Victor, som ju ansåg att utlåtandet skulle hållas hemligt,

319

uppfattade det så att enskilda ledamöter av kyrkorådet icke hade rätt att
taga del därav. Victor visste att Billbäck, om han fick del av utlåtandet,
skulle delgiva Gunhild Dyrssen det. Strängt taget skulle icke Sundberg ha
ställt utlåtandet till kyrkorådet, då det var Victor och en annan person som
givit Sundberg uppdraget i fråga. Innan kyrkorådets ledamöter ville taga
ställning till Gunhild Dyrssens framställning, ville de läsa utlåtandet och
sätta sig in i columbarieärendet. Victor borde på sammanträdet den 24
februari 1964 ha förklarat för kyrkorådet att framställningen genast borde
avslås på grund av att utlåtandet var hemligt och frågan huruvida utlåtandet
likväl kunde utlämnas bordläggas till senare sammanträde. Numera
ansåg Victor att beslutet vid detta sammanträde borde tolkas på detta sätt
och att beslutet fick en olycklig formulering. Beslutet hade ju i realiteten
den innebörden att Gunhild Dyrssen icke fick taga del av utlåtandet. Hon,
som hade förvaltningsrättslig expertis till sitt förfogande, hade möjlighet
att överklaga beslutet om bordläggning och detta oaktat besvärshänvisning
icke gavs. Gunhild Dyrssens skrift till kyrkorådet hade sannolikt icke tillställts
Victor och hade troligen icke föredragits på sammanträdet. Om Victor
sett skriften hade han i allt fall förbisett hennes begäran om besvärshänvisning.
Rörande frågan om icke Gunhild Dyrssen, oaktat utlåtandet ansågs
hemligt, kunde få taga del därav ansåg Victor att utlåtandet icke borde
tillhandahållas henne, enär dess innehåll var till församlingens nackdel.
Det kunde då komma att skrivas i pressen att hon fått tåg på och i besvärsmålet
åberopat ett av församlingen anskaffat utlåtande, som församlingen
icke velat åberopa, samt att församlingen förde talan mot bättre vetande.
Så var dock icke fallet, och Victor delade icke Sundbergs i utlåtandet uttryckta
uppfattning.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Enligt 6 § sekretesslagen må handlingar som upprättats eller anskaffats
för myndighets räkning till utredning i någon dess rättstvist ej utan myndighetens
tillstånd utlämnas förrän saken blivit slutligen avgjord eller tjugu
år förflutit från handlingens datum.

Förslag till sistnämnda bestämmelse upptogs första gången i ett år 1935
avgivet betänkande (SOU 1935: 5) och avsåg där pågående eller möjligen
blivande rättstvist. I motiven till den föreslagna bestämmelsen anfördes
(s. 52 o. f.).

Enligt vad de sakkunniga inhämtat torde ett icke ringa behov av en bestämmelse
sådan som den föreslagna vara för handen. Då kronan indrages
i rättstvister avgiver exempelvis ofta justitiekanslern yttrande, däri invändningar,
som motparten kan tänkas framföra, undersökas och saken i övrigt
diskuteras på ett sätt, som i viss mån motsvarar det, på vilket en advokat
kan avhandla en sak med sin klient. Det kan uppenbarligen lända kronan
till men att dylika yttranden bliva tillgängliga för motparten, innan tvisten

320

är avgjord. Även beträffande de affärsdrivande verken, såsom Järnvägsstyrelsen,
Vattenfallsstyrelsen och Domänstyrelsen, torde ett starkt behov
av sekretesskydd i förevarande hänseende finnas. Därest offentlighet för
kommunala handlingar, såsom de sakkunniga föreslå, blir genomförd i
principiellt samma utsträckning som för statliga, synes vidare den föreslagna
bestämmelsen nödig för behörigt skydd av kommunernas intressen. De
sakkunniga hava ej heller funnit några avgörande betänkligheter föreligga
mot det ifrågasatta sekretesskyddet. Stat och menighet böra vid rättstvister
med enskilda icke försättas i sämre ställning än dessa. Givetvis avser bestämmelsen
icke att för stat eller menighet inskränka den sannings- och
editionsplikt, som processrättsligt må gälla eller kan komma att gälla för
parter i rättegång.

Bestämmelsen är så avfattad, att den gäller även då uppkommen rättstvist
skall avgöras genom skiljedom.---

Från vad sålunda anförts togs icke avstånd under den efterföljande riksdagsbehandlingen
(prop. 1937 nr 107 s. 44 och KU 1937 nr 21).

Grunden för den inskränkning i rätten att utbekomma allmän handling
som gäller enligt 6 § sekretesslagen är hänsyn till vederbörande myndighets
behöriga ekonomiska intresse — se ordalydelsen i 2 kap. 1 § TF. Begreppet
rättstvist kan väl icke i och för sig anses helt entydigt och fritt från tolkningssvårigheter.
Klart är att det föreligger en sådan tvist när myndighet
för talan mot enskild rörande visst rättsanspråk. I nu förevarande ärende
är emellertid fråga om kommunalbesvär, vilket institut närmast är uppbyggt
såsom ett medel för medborgarkontroll över kommunalförvaltningen. Huvudsyftet
med en kommunalbesvärstalan har ansetts vara att få till stånd
en från medborgarsynpunkt önskvärd legalitetskontroll av det kommunala
beslutet (se t. ex. besvärssakkunnigas slutbetänkande, SOU 1964: 27 s. 693
o. f.). Gunhild Dyrssen har icke ens hävdat att de av henne överklagade
besluten kränkt hennes enskilda rätt. Hennes talan i besvärsärendet avsåg
icke heller något församlingens rättsanspråk utan allenast frågan om visst
beslut av församlingens organ var lagenligt. Med hänsyn till det anförda
finner jag för min del det uteslutet att församlingen kunde anses indragen
i en »rättstvist» i sekretesslagens mening genom att Gunhild Dyrssen klandrat
kyrkofullmäktiges beslut. Fn prövning av lagligheten av det överklagade
beslutet påverkade uppenbarligen icke — även om beslutet berörde en
ekonomisk fråga — församlingens behöriga ekonomiska intressen på sådant
sätt att det kunde motivera sekretesskydd enligt stadgandet i 2 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen. Utlåtandet, varav kopia översänts till kyrkorådet
med skrivelsen den It juni 1963, var således enligt min mening icke att
anse som sådan handling som avses i 6 § sekretesslagen. Då handlingen
icke heller av annan grund kunde hållas hemlig, skulle den på begäran av
utomstående tillhandahållas denne så snart kunde ske. Det gäller emellertid
här tillämpningen av ett lagbud, vars ordalag ger utrymme även för annan
mening än den av mig hävdade. Om Gunhild Dyrssens begäran att få taga

321

del av utlåtandet avslagits under åberopande av nämnda lagrum skulle
detta därför icke ha kunnat läggas någon till last såsom tjänstefel.

Vid sammanträdet den 18 december 1963 efterfrågade Gunhild Dyrssen
och Billbäck var Sundbergs utlåtande fanns tillgängligt. Victor har uppgivit
att han icke uppfattade frågan såsom innefattande begäran att utbekomma
handlingen. Vid denna tidpunkt var Billbäck ledamot och Gunhild Dyrssen
suppleant i kyrkorådet. Billbäck har förklarat att han för sin del med
frågan avsåg att få ta del av handlingen, men att Victor nekade honom
detta. Gunhild Dyrssens uppfattning härutinnan överensstämmer med Billbäcks.
Genom Victors upplysning att handlingen icke var offentlig lät
de sig då nöja. Om frågan av Victor uppfattades endast som en begäran
om upplysning var utlåtandet fanns, borde upplysning härom ha lämnats
av Victor eller Nilsson, som även var närvarande, och en sådan sak hade
icke behövt protokollföras. Victors protokollförda förklaring framstår för
mig som en vägran att låta Gunhild Dyrssen och Billbäck få del av utlåtandet
och att, därest de icke redan så begärt, det icke tjänade något till att
framställa en sådan begäran. Genom sitt uttalande har således Victor enligt
min mening i realiteten hindrat de vid kyrkorådets sammanträde deltagande
att fa del av utlåtandet. Kyrkorådets ledamöter och suppleanter
var ju icke utomstående. Även om Victors uppfattning att utlåtandet
var hemligt var riktig, hade kyrkorådets egna ledamöter i allt fall
ägt rätt att för tjänsteändamål taga del av utlåtandet. Det finns nämligen
icke något lagbud som kan förmena ledamot av ett beslutande organ att
taga del av organets egna handlingar, när dessa behövs för att taga ställning
i en på organet ankommande fråga. Billbäck, som vid ifrågavarande
tid var ordförande i kyrkofullmäktige, hade icke besvärat sig över fullmäktiges
beslut. Någon tvekan om hans rätt att taga del av utlåtandet
förelåg alltså icke. Då det emellertid icke kan på den föreliggande utredningen
mot Victors bestridande hävdas, att Victor uppfattat att Gunhild
Dyrssens och Billbäcks framställning innebar en begäran att utfå utlåtandet,
kan vad som förevarit vid sammanträdet den 18 december 1963 icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att det enligt
min mening måste anses ligga i sakens natur att kyrkorådet genast informerats
om innehållet i Sundbergs utlåtande. Av samma skäl borde kyrkorådet
ha informerats om vad Sundberg i en till rådet ställd skrift, varmed
utlåtandet överlämnades, föreslog rörande columbariets förvaltning, om
disposition av gravplatsavgifter och om upphävande av beslut om fondering
av överskott m. in. Genom att detta undanhållits, har kyrkorådet
och kyrkofullmäktige betagits möjlighet att rätta tidigare felaktiga beslut.
Även om Sundbergs utlåtande icke beställts av kyrkorådet, framstår det
som anmärkningsvärt att kyrkorådet icke reagerat mot det inträffade.

Om man bortser från eventuell tidigare muntlig begäran av Gunhild
11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1967 års riksdag

322

Dyrssen att få taga del av Sundbergs utlåtande, ankom det i anledning av
Gunhild Dyrssens skrift till ordföranden i kyrkorådet den 22 januari 1964
enligt 2 kap. 9 § TF i första hand på Nilsson att pröva frågan om utlämnande
av handlingen. Det förhållandet att Nilsson fann utlämningsfrågan
tveksam hade i förevarande fall icke berättigat honom att hänskjuta frågan
till kyrkorådet, med mindre enligt vad som stadgats i nämnda lagrum sådant
kunnat ske utan omgång. Då emellertid något sammanträde med kyrkorådet
icke synes ha varit förestående, eftersom saken ej upptogs där förrän
den 24 februari 1964, ålåg det alltså Nilsson att själv giva besked i saken.

Av Victors och Nilssons uppgifter framgår att den sistnämnde icke meddelat
något formellt avslagsbeslut. Nilsson har i sitt yttrande till mig förklarat
att i samband med att Sundberg överlämnade utlåtandet i original
till Liljeborg intet exemplar därav kommit kyrkorådet tillhanda. Emellertid
har Nilsson själv uppgivit, att kopia av utlåtandet vid den tidpunkten
tillställts Victor. Detta måste anses ha kommit kyrkorådet tillhanda, när
det mottogs av Victor. Nilssons uttalande att utlåtandet icke kommit
kyrkorådet tillhanda är därför icke riktigt.

Då en person hos en myndighet begär att få taga del av en myndighets
handling, förekommer det givetvis ofta att handlingen av olika skäl icke
kan tillhandahållas omgående. Om — såsom här var fallet — handlingen
befinner sig utom myndighetens lokaler och den som har att taga vård om
handlingen anser sig sakna anledning att återkräva denna för utlämnande
bör i allmänhet sökanden underrättas var handlingen finnes. I förevarande
fall synes Victor ha innehaft kopian av utlåtandet. Detta måste Nilsson
ha känt till. Jag anser därför att det i detta fall, då Victor innehade handlingen,
ålåg Nilsson att avfordra Victor denna och lämna Gunhild Dyrssen
tillfälle att taga del därav eller åtminstone att hänvisa henne till Victor.

Då utlämningsärendet av Nilsson hänsköts till kyrkorådet, skulle ärendet
enligt 2 kap. 13 § TF behandlas skyndsamt. Resultatet av kyrkorådets
handläggning blev i stället att Gunhild Dyrssen i allt fall icke förrän den
2 juni 1964, då protokollet fört vid sammanträdet den 25 i föregående
månad justerades, kunde få tillgång till utlåtandet eller således mera än
fyra månader efter det hon skriftligen framställt sin begäran. Över huvud
har intet ställningstagande gjorts till hennes begäran att få del av de
övriga handlingar som hon efterfrågade i sin skrift den 22 januari 1964.
Victors uppgift att det första bordläggningsbeslutet i realiteten utgjorde
avslagsbeslut och att bordläggningarna avsåg frågan om utlämnande
ändock kunde ske senare kan jag icke uppfatta annat än som en efterhandskonstruktion,
som vid min bedömning kan lämnas utan avseende. Det
förefaller nämligen uteslutet att en så rutinerad domare som Victor icke
skulle ha förmått uttrycka vad som beslutats. Det är vidare att märka att
stadgandet i 6 § sekretesslagen icke utgjorde något som helst hinder för
kyrkorådet att, om det så ville, medgiva utlämnandet av handlingen. Det

323

fanns icke heller något som helst sakligt skäl att hålla utlåtandet hemligt.

I protokollet för den 2 mars 1964 angives som skäl för ytterligare bordläggning
att det nyvalda kyrkorådet skulle beredas tillfälle att sätta sig
in i columbarieärendet. Detta skäl är i och för sig icke godtagbart för ett
uppskov. Någon mera ingående kännedom om columbarieärendet erfordrades
icke för att pröva Gunhild Dyrssens begäran att få taga del av Sundbergs
utlåtande. Det angivna skälet framstår i än mera besynnerlig dager
i betraktande av att de flesta ledamöterna redan tidigare — enligt vad för
mig tillgängliga handlingar utvisar — måste ha känt till columbarieärendet
i tillräcklig omfattning. Ärendet bordlädes även vid det följande sammanträdet
den 6 — den 7 april 1964, vid vilken senare tidpunkt åtminstone
Nilsson dessutom borde ha fått del av Gunhild Dyrssens härstädes anförda
klagomål, vilka remitterades till honom den 20 mars 1964. Det ligger
objektivt sett närmare till hands att antaga att det verkliga skälet för bordläggningarna
var att frågan om ett utlämnande av utlåtandet icke kunde
sakligt prövas utan att ledamöterna informerades om utlåtandets innehåll
och att en dylik information icke kunde lämnas utan att Gunhild Dyrssen
komme att få kännedom om innehållet.

Det har upplysts, att icke någon av kyrkorådets ledamöter kände till
att bordläggningarna stred mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Det borde dock ha stått klart för samtliga ledamöter — många med kvalificerad
utbildning — och särskilt för Nilsson med mångårig erfarenhet
såsom vårdare av kyrkoarkivet att framställningar om utlämnande av allmän
handling enligt sakens natur måste behandlas skyndsamt. I detta
speciella fall är det tydligt att Gunhild Dyrssen hade intresse av att snabbt
få tillgång till utlåtandet. Kyrkorådet har helt nonchalerat vad hon i
skriften den 16 februari 1964 anfört om omedelbar prövning och begäran
om beslut vid nästa sammanträde samt om besvärshänvisning. Jag saknar
anledning ifrågasätta riktigheten av en uppgift av Gunhild Dyrssen att
skriften före sammanträdet den 24 februari 1964 utsänts till åtta av kyrkorådets
ledamöter för kännedom. Av dessa deltog sex i sistnämnda sammanträde
och borde därför känna till innehållet, även om — något som även
det är anmärkningsvärt — protokollet endast hänvisar till Gunhild Dyrssens
mera kortfattade skrift den 22 januari 1964 till kyrkorådets ordförande.

Vid sammanträdet den 25 maj 1964 lades kopia av Sundbergs utlåtande
till protokollet. Åtgärden får antagas ha avsett att handlingen därmed
blivit offentlig och fick utlämnas till Gunhild Dyrssen. För utlämningsfrågan
saknade det emellertid betydelse om någon handling bilades protokollet
eller icke, och vad i protokollet antecknats innebär icke att Gunhild
Dyrssens framställningar blivit besvarade. Som jag tidigare nämnt, har,
såvitt handlingarna utvisar, icke något ställningstagande skett till Gunhild
Dyrssens begäran i skriften den 22 januari 1964 att få del av vissa andra
handlingar. Även i dessa formella avseenden kan således befogad kritik

324

riktas mot kyrkorådets beslut samt även mot Victors utformande av protokollet.
Genom en ledamot av kyrkorådet har dock Gunhild Dyrssen fått
tillgång till utlåtandet och Sundbergs skrift den 11 juni 1963.

Av det anförda framgår att handläggningen av Gunhild Dyrssens framställningar
att få taga del av Sundbergs utlåtande varit bristfällig. Särskilt
de upprepade bordläggningarna framstår såsom betänkliga fel. Med hänsyn
till omständigheterna, icke minst det förhållandet att Victor underlåtit
att fästa kyrkorådets uppmärksamhet på bestämmelserna om skyndsam
handläggning av frågor av hithörande slag, och i betraktande av grunderna
för den i instruktionen för riksdagens ombudsmän stadgade begränsningen
av JO:s tillsyn över kommunala myndigheter, anser jag vad härutinnan
ligger kyrkorådets ledamöter till last icke böra föranleda vidare åtgärd
från min sida. Jag låter därför beträffande ledamöterna bero vid vad i
saken förevarit. Jag vill dock kraftigt understryka vikten av att de för
rättssäkerheten betydelsefulla bestämmelserna om utlämnande av allmän
handling noga iakttages.

Vad slutligen angår frågan huruvida Victors underlåtenhet att fästa
kyrkorådets uppmärksamhet på bestämmelserna om skyndsam handläggning
av fråga om utlämnande av allmän handling kan läggas honom till
last såsom tjänstefel får jag anföra följande.

Enligt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm, vilken
lag upphävdes vid införande av 1961 års lag om församlingsstyrelse, hade
kyrkonotarien att föra protokoll vid kyrkofullmäktiges och kyrkorådets
sammanträden samt att ombesörja kyrkorådets skriftväxling. I den nya
lagen saknas föreskrifter om kyrkonotarie och dennes åligganden. I den
mån kyrkonotarie alltjämt finnes får denne i princip antagas ha samma
uppgifter som enligt 1930 års lag. I dessa uppgifter kan i regel icke anses
ingå skyldighet att lämna kyrkoråd och fullmäktige råd i rättsliga angelägenheter.

Victor har emellertid uppgivit att han, som i många år ägnat sig åt
kyrkolagstiftning och annan kyrkojuridik, i realiteten varit församlingens
jurist. Han anser sig därför ha skyldighet att bistå församlingen med råd
i juridiska frågor. Enligt Victor är det dock tveksamt om detta kan sägas
vara en rättslig skyldighet.

Det är helt visst naturligt att församlingens organ — när församlingen
nu hade en kyrkonotarie som var en rutinerad överrättsdomare — vant
sig vid att inhämta råd av Victor i rättsliga angelägenheter. Det måste därför
med hänsyn till vad Victor upplyst anses att sådan rådgivning kommit
4itt ingå i Victors uppgifter såsom kyrkonotarie och därmed omfattas av
det ämbetsansvar han såsom kyrkonotarie är underkastad.

; Vid sammanträdet den 18 december 1963 tog Victor — på sätt framgår
av det sagda — aktiv del i saken och kyrkorådets ledamöter syns ha
grundat sin angivna uppfattning att 6 § sekretesslagen var tillämplig på

325

Victors uttalanden. Med hänsyn till vad förut sagts om att stadgandets
ordalag gav utrymme åt olika tolkningar, kan det icke läggas Victor till
last såsom fel att han för sin del ansåg att Sundbergs utlåtande kunde hållas
hemligt, även om uttalandet icke bort göras så kategoriskt som skedde.
Däremot borde Victor ha klargjort att stadgandet icke kunde innefatta
hinder för kyrkorådets ledamöter att för tjänsteändamål taga del av utlåtandet.

Jag har svårt att förstå att Victor med sin domstolserfarenhet kan ha
undgått att inse att bordläggningarna av Gunhild Dyrssens begäran att få
taga del av utlåtandet var oförenliga med bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
om skyndsam handläggning av ärenden av detta slag. Enligt
min mening ålåg det därför honom i hans egenskap av juridisk rådgivare
att fästa kyrkorådets ledamöters uppmärksamhet på berörda förhållande,
Hans underlåtenhet att göra detta — ehuru anmärkningsvärd — är dock,
i betraktande av att han icke tillfrågats i saken och att hans skyldigheter
såsom rådgivare icke närmare bestämts, icke av beskaffenhet att kunna
läggas honom till last såsom straffbar försummelse. Klagomålen kan
därför icke heller beträffande Victor föranleda vidare åtgärd från min sida.

Vad i övrigt i ärendet förekommit påkallar icke något mitt ingripande.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

20. Äger den som beviljats byggnadslov på egen risk påbörja arbetet
innan beslutet vunnit laga kraft

Tomten nr 3 i kvarteret Terrassen i Linköping äges av landsfiskalen
B. Bonde. Omedelbart söder om denna tomt ligger tomten nr 4 i kvarteret
Terrassen. Marken i kvarteret sluttar norrut, varför tomten nr 4 är högre
belägen än tomten nr 3.

Tekn. lic. Bengt Ahrén, som äger tomten nr 4 i kvarteret Terrassen, erhöll
den 23 juni 1965 byggnadslov för uppförande av en villabyggnad å
tomten.

Den 5 augusti 1965 anförde Bonde — som enligt egen uppgift fått vetskap
om byggnadslovet den 21 juli 1965 — besvär hos länsstyrelsen i Östergötlands
län över byggnadsnämndens beslut under påstående att den avsedda
byggnaden skulle på grund av lutnings- och belysningsförhållandena
medföra svåra skadeverkningar för hans tomt. Den 20 augusti 1965 begärde
Bonde att länsstyrelsen måtte utfärda förbud mot fortsättande av det då
påbörjade byggnadsarbetet, I beslut den 20 augusti 1965 uttalade länsstyrelsen: -

326

Byggnadslov kan icke åberopas till stöd för bebyggelse förrän byggnadslovet
vunnit laga kraft. På grund härav föranleder framställningen om förbud
att utnyttja det icke lagakraftvunna byggnadslovet ej någon länsstyrelsens
åtgärd.

Jämlikt 70 § byggnadsstadgan ankommer det i första hand på byggnadsnämnden
att vidtaga åtgärder, därest byggnad uppföres utan byggnadslov,
varför avskrift av framställningen översändes till byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden avstyrkte den 25 augusti 1965 bifall till besvären och
vidtog i övrigt icke någon åtgärd i ärendet. Genom beslut den 23 september
1965 lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall.

I en den 2 september 1965 hit inkommen skrift anförde Bonde: Länsstyrelsens
beslut den 20 augusti 1965 innebar en anvisning till byggnadsnämnden
att med stöd av 70 § byggnadsstadgan (BSt) ingripa mot byggnadsarbetet.
Trots påstötningar från Bonde vidtogs emellertid inga åtgärder. Meddelandet
av byggnadslov var felaktigt. Byggnadsnämnden tog ej hänsyn till
lutningsförhållandena.

Vid ärendets prövning anförde jag följande.

Byggnadsnämndens beslut att meddela Ahrén byggnadslov är icke av
beskaffenhet att kunna läggas de för beslutet ansvariga till last såsom fel.

Åtgärd, som är att hänföra till nybyggnad, får enligt 54 § 1 mom. BSt ej
vidtagas utan byggnadsnämndens lov (byggnadslov). Besvär över sådant
beslut må enligt 71 § 1 mom. BSt föras hos länsstyrelsen. Av 1954 års lag
om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut framgår, att
klagotiden är tre veckor, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet.
Med denna besvärstidsberäkning är det ofta icke möjligt att med säkerhet
angiva, när beslutet vinner laga kraft. Besvär över byggnadslov kan därför
anföras och bifallas, sedan byggnaden redan uppförts. I sådant fall måste
byggnaden borttagas. För att minska risken för att dylika situationer skall
uppstå har i 58 § 1 mom. andra stycket BSt intagits föreskrifter om att
personer, som kan beröras av beslutet, skall bevisligen underrättas därom.
(Jfr kommentaren till Byggnadslagstiftningen, 4 uppl. 1964 s. 465—466,
489.) Någon säker garanti för att alla klagoberättigade verkligen delgivs
kan dock ej erhållas.

I ett tidigare av mig avgjort ärende, redovisat i 1966 års ämbetsberättelse
s. 462 ff., har jag funnit byggnadsnämnd oförhindrad att meddela byggnadslov
oaktat dispensbeslut, som ligger till grund för byggnadslovet, icke
vunnit laga kraft. En annan sak är att byggnadslovet då är villkorligt såtillvida
att det gäller endast under förutsättning att dispensbeslutet icke ändras
i högre instans. Samma betraktelsesätt måste enligt min uppfattning anläggas
även beträffande själva byggnadslovet. En sökande, som erhållit
byggnadslov, kan alltså på egen risk påbörja arbetet; om besvär därefter

327

anföres och bifalles, kan han tvingas att åter riva vad han i förlitan på
byggnadslovet uppfört.

Av vad sålunda upptagits framgår, att byggnadsnämnden i förevarande
ärende enligt min mening saknade befogenhet att ingripa mot Ahrén enbart
för det denne påbörjade arbetet i enlighet med byggnadslovet, innan beslutet
härom vunnit laga kraft. Bondes anmärkning mot byggnadsnämnden
för att den ej ingrep saknar alltså fog.

Länsstyrelsens beslut den 20 augusti 1965 ansluter sig i fråga om motiveringen
till ett i regeringsrättens årsbok 1963 not. K 1051 återgivet utslag
(jfr. Svenska stadsförbundets tidskrift 1965 s. 661). Enligt min mening
torde emellertid några säkra slutsatser om gällande rätt i här aktuellt hänseende
icke kunna dragas av nämnda rättsfall.

Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.

21. Fråga om byggnadslov för ianspråktagande av byggnad för
annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd, må

tidsbegränsas

Byggnadsnämnden i Danderyds köping föreläde genom beslut den 7 juli
1964 Sven Åslin i Enebyberg att före den 1 oktober 1964 ha upphört med
den verkstadsrörelse, som han utan erhållet byggnadslov bedrev i garaget
till en villabyggnad å tomten nr 14 i kvarteret Bofinken i Enebyberg. Efter
framställning från Åslin beslöt byggnadsnämnden den 20 oktober 1964 att
meddela provisoriskt byggnadslov för verkstadsrörelsen under en tid av ett
år eller till den 1 november 1965.

I egenskap av ägare till den närbelägna tomten nr 21 i kvarteret Staren
anförde Lennart Cronqvist hos länsstyrelsen i Stockholms län besvär över
byggnadsnämndens sistnämnda beslut med yrkande att länsstyrelsen måtte
förklara att Åslin icke hade rätt att bedriva verkstadsrörelse å sin fastighet
samt att länsstyrelsen måtte ålägga Åslin att efterfölja länsstyrelsens beslut.
Genom utslag den 20 september 1965 lämnade länsstyrelsen besvären
utan bifall.

Genom beslut den 15 februari 1966 förlängde byggnadsnämnden Åslins
byggnadslov till den 31 december 1966.

I samband med härstädes anförda klagomål mot länsstyrelsen för dröjsmål
med handläggningen av besvärsmålet, vilka klagomål icke föranledde
någon min åtgärd, ifrågasatte Cronqvist — med hänvisning till ett yttrande
av stadsarkitekten i Danderyd — lagligheten av beslutet att meddela
tidsbegränsat byggnadslov.

328

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

Byggnadslov erfordras jämlikt 54 § byggnadsstadgan (BSt) dels för åtgärder
hänförliga till nybyggnad, dels för ett flertal andra åtgärder, däribland
ianspråktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat
ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finnes angivet
å godkänd ritning. Inom område med stadsplan erfordras byggnadslov
även, bland annat, för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller
ljusanordning.

De flesta av de åtgärder, som erfordrar byggnadslov, innebär en investering
på lång sikt, som icke kan omdisponeras utan direkt kapitalförstöring.
Enligt sakens natur måste därför ett byggnadslov normalt vara definitivt.
I BSt anges dock två fall, där byggnadslov må avse tillstånd för viss tid.
Det ena fallet är lov till uppförande av tillfällig byggnad enligt 56 § 2 mom.,
som må avse lov att låta byggnaden kvarstå högst tre år i sänder. Det
andra fallet avser byggnadslov för uppsättande eller ändring av skylt eller
ljusanordning. Om särskilda skäl är därtill må lovet begränsas att avse rätt
att bibehålla skylten eller anordningen viss tid (58 § 2 mom. andra stycket
BSt, infört genom författningsändring 1962).

De i 56 § 2 mom. och 58 § 2 mom. BSt intagna bestämmelserna utgår uppenbarligen
från den tänkta huvudregeln att ett byggnadslov skall vara
definitivt och icke kunna ryggas av byggnadsnämnden. Av förarbetena till
1962 års ändring framgår också klart, att man utgått från denna uppfattning
och ansett ett av praktiska skäl påkallat undantag för skyltar o. d.
kräva författningsändring.

Stadsarkitekten i Danderyd Staffan Kjellin har upplyst, att provisoriska
byggnadslov av den typ som förekommit i detta ärende enligt hans erfarenhet
icke är ovanliga, och han har framhållit att det kan vara av stort praktiskt
värde att genom tidsbegränsningar bibehålla kontrollen över att en
rörelse icke utvecklas till att i otillåtlig grad bli störande för grannar eller
eljest besvärande. Dylika hänsyn kan emellertid icke åberopas till stöd för
en åtgärd, som med hänsyn till det anförda måste — åtminstone efter 1962
års ändring av byggnadsstadgan — betecknas såsom författningsstridig.
Jag anser därför att byggnadsnämnden förfor felaktigt, då den meddelade
tidsbegränsat byggnadslov. Enligt min mening förfor även länsstyrelsen
oriktigt då länsstyrelsen vid prövning av besvären icke beaktade felet.

Det fel i fråga om tolkningen av byggnadsstadgan, som sålunda förelupit,
kan emellertid uppenbarligen icke anses innefatta straffbart tjänstefel för
dem som är ansvariga för besluten. Jag vidtager därför icke vidare åtgärder
i ärendet.

Jag vill tillägga att det framstår såsom ovisst vilken verkan som med
gällande bestämmelser kan tillerkännas ett tidsbegränsat byggnadslov. Det
är inte uteslutet att meddelad föreskrift om tidsbegränsning vid eu prövning
i högsta instans kommer att frånkännas giltighet.

329

22. Fråga huruvida det är lämpligt att den, som sysslar med tomtexploaterings
verksamhet inom en kommun, är ledamot av
kommunens byggnadsnämnd

I en den 23 december 1964 hit inkommen skrift anförde förste kriminalassistenten
Sune Erlandsson såsom ombud för dödsboet efter fru Selma
Jonasson klagomål avseende påstådda »missförhållanden inom Väddö kommun
och lantmäterikontoret i Norrtälje». Klagomålen riktade sig särskilt
mot byggnadsnämnden i kommunen och ledamoten av denna Nils Pettersson.

Av handlingarna i ärendet — och i ett samtidigt avgjort ärende innefattande
klagomål huvudsakligen mot Pettersson såsom hälsovårdsnämndens
tillsyningsman — framgick i huvudsak följande rörande Petterssons
verksamhet: Pettersson hade innehaft och innehade åtskilliga kommunala
uppdrag inom kommunen. Han var sålunda kommunalfullmäktig samt
ledamot i kommunalnämnden, byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden.
Byggnadsnämnden, där Pettersson var vice ordförande, hade utsett honom
till ombud vid lantmäteriförrättningar inom kommunens norra del. Han
ingick även i en av kommunalfullmäktige tillsatt generalplanekommitté
för översiktsplanering av den norra delen av kommunen. Vidare hade hälsovårdsnämnden
givit honom uppdrag att vara nämndens tillsyningsman. —
I sin privata verksamhet var Pettersson verkställande direktör, tidigare
trafikchef, i ett rederi. Han var ombud i kommunen för ett företag — HSB
Borohus — som sålde monteringsfärdiga trähus samt delägare och aktivt
verksam i Fastighetsbolaget Roslagstomter som bedrev tomtexploatering.

I ärendet anförde Erlandsson bl. a. följande: Dödsboet hade ansökt om
avstyckningar av tomter m. m. under 1959 och 1960. Sistnämnda år köpte
kommunen av dödsboet ett markområde för bl. a. anläggande av reningsverk.
Först efter klagomål hos lantmäteristyrelsen blev avstyckning härav
färdig i maj 1961. I övrigt hade dödsboet icke kunnat få någon förrättning
fastställd eller någon vägledning i avstyckningsfrågorna. 1959 ansöktes om
laga skifte av viss samfälld mark samt gränsbestämning utan att dittills
någon förrättning verkställts. Erlandsson hade i april 1964 tillskrivit lantmäteristyrelsen
i ärendet. Det hade visat sig vara omöjligt för enskilda
markägare inom kommunen att få till stånd lantmäteriförrättningar då
det gällde avstyckningar. Däremot föreföll det som om Pettersson utan
hinder kunde bedriva exploatering inom kommunen. Hans gode vän lantmätaren
Åke Halldin var byggnadsnämndens sakkunnige rådgivare och
hade på sin fritid hjälpt Pettersson med upprättande av byggnadsplaner.
Erlandsson hade en känsla av att Halldin, som själv ägde sommarstuga
intill dödsboets mark, jämte Pettersson rådde över byggnationen på norra
Väddö. Sedan distriktslantmätaren Bertil Hjelm i april 1964 meddelat att
avstyckningar måste föregås av byggnadsplan, förklarade byggnadsnämn 11*

— Justitieombudsmannens ämbetsbemttelse till 1967 års riksdag

330

den ansökan om byggnadsplan för ett område om ca 40 tunnland tomtmark
vilande i avvaktan på den översiktliga planeringen av norra Väddö.
Beträffande Petterssons tomtområden hade det förekommit att tomterna
inom byggnadsplanen bebyggts redan ett halvt år innan länsstyrelsen fastställde
byggnadsplanen. Erlandsson frågade varför icke Pettersson liksom
de enskilda markägarna behövde vänta med avstyckningar tills den översiktliga
planeringen var färdig. Såsom »tomtjobbare» inom kommunen
borde Pettersson icke sitta i byggnadsnämnden och besluta över andra
markägares önskemål och själv draga fördel därav. — Den 22 februari
1965 godkände kommunalfullmäktige tre olika byggnadsplaner för fritidsbebyggelse,
av vilka en avsåg jämte annat fastighetsbolagets mark inom
norra delen av kommunen. En annan plan avsåg område, inom vilket byggnadsnämndens
ordförande redan inköpt ett flertal tomter. Vid lantmäterisammanträde
den 23 februari 1965 företedde distriktslantmätaren Olof
Dahlqvist karta över översiktsplaneringen för norra Väddö, varav framgick
att dödsboets fastigheter var avsedda att exploateras, samt framhöll
att detaljplan skulle kunna upprättas i dåvarande läge. Såsom byggnadsnämndens
representant hade Pettersson motsatt sig detta. Efter detta sammanträde
ifrågasatte Erlandsson Petterssons objektivitet vid handläggande
av dödsboets ärenden. Såsom nämndens representant vid alla lantmäteriförrättningar
inom norra delen av kommunen hade han möjlighet att motarbeta
de enskilda markägarna till egen förmån. Dessutom kom han i
tjänsten i kontakt med markägarna och anmälde sig som spekulant på
deras markområden. I generalplanekommittén ingick även Eric G. S. Mattsson,
också han delägare i fastighetsbolaget.

Av Petterssons uppgifter, en sammanställning gjord av överlantmätaren
i Stockholms län rörande förrättningar och uppdrag inom Byhoima och
Tomta byar i kommunen samt handlingarna i övrigt framgick bl. a. följande.
Genom fastighetsbolaget hade Pettersson exploaterat tre områden.
Ägarna till Byhoima 32 hade begärt avstyckning 1957. Halldin, som ansåg
förrättningen både angelägen och förtursberättigad, föreslog viss planläggning.
Enligt vad Pettersson uppgivit vände sig ägarna till honom och en
kompanjon till honom och frågade om han icke kunde intressera den trahusfirma,
för vilken Pettersson var ombud, att inköpa området. Firman
avböjde dock, och Pettersson och hans kompanjon bildade fastighetsbolaget
för inköp och exploatering av området, innefattande 31 tomter. Halldin
upprättade på fritid och med vederbörligt tillstånd förslag till byggnadsplan.
Avstyckning av exploateringsfastigheten fastställdes den 26 november
1959 och av de enskilda tomterna den 25 augusti 1960. Fastighetsbolagets
andra exploateringsobjekt var Tomta 34y varifrån Hjelm efter byggnadsplan,
upprättad av annan person, avstyckade 36 tomter. Ansökan
härom gjordes den 14 februari 1961 och avstyckningarna fastställdes den
22 februari 1962. Det tredje objektet utgjordes av Tomta 421 och ingick i

331

ett område som i kommunal regi planlagts av Halldin. Tomt a 421 ägdes
av Mattsson — Petterssons syssling — som 1960 sökt planläggning. På
Mattssons förslag träffades sedermera överenskommelse därom att fastighetsbolaget
tillsammans med Mattsson skulle exploatera området. Av överlantmätarens
sammanställning framgick vidare att Pettersson eller fastighetsbolaget
sökt avstyckning vid tre ytterligare tillfällen för avstyckning
av sammanlagt fyra tomter, vilka förrättningar slutförts, samt att Pettersson
1960 ansökt om en ännu icke påbörjad avstyckning, avseende uppdelning
av en tomt på två tomter. I en av överlantmätaren ingiven förteckning
över slutligt redovisade lantmäteriförrättningar inom Byholma
och Tomta byar hade upptagits 53 förrättningar för avstyckning eller
annat av 189 fastigheter. I fråga om 73 av sistnämnda fastigheter stod
Pettersson personligen eller genom fastighetsbolaget som sakägare. Tiden
från ansökningen till förrättningens fastställande — eller avslutande på
annat sätt — hade varierat från drygt två månader till mera än elva år.
38 av ansökningarna hade slutförts inom tre år. De ansökningar som handlagts
snabbare än avstyckningarna från Byholma 320 och Tomta 342, dvs.
fastighetsbolagets båda första exploateringsobjekt — det tredje förekom
icke i överlantmätarens sammanställning — hade enligt Petterssons uppgifter
avsett antingen permanent bebyggelse eller avstyckning från mark.
beträffande vilken byggnadsplan redan tidigare funnits fastställd. Härtill
kom ett fall där kommunen varit medsökande.

Enligt mgiven protokollskopia deltog Pettersson vid kommunalfullmäktiges
antagande av byggnadsplan avseende Tomta 421 m. fl. fastigheter i
överläggningen men ej i beslutet. Vid godkännandet av exploateringsavtal
med Mattsson rörande Tomta 421 hade Pettersson deltagit utan inskränkning.
I anledning av förfrågan härom meddelade han följande. I det första
ärendet deltog han i överläggningen såtillvida att han lämnade upplysningar,
om så erfordrades, vilket han också meddelade före handläggningen.
Mattsson stod som sökande till planen och Pettersson berördes icke direkt.

Vid ärendets avgörande anförde jag bl. a. följande.

Vad först angår frågan om Pettersson kan anses ha åsidosatt gällande
jävsregler får jag erinra att fullmäktig enligt 16 § kommunallagen ej må
deltaga i behandling av ärenden som personligen rör honom eller någon
honom näistaende. Pa grund av hänvisningarna i 37 § kommunallagen
och 3 § byggnadsstadgan är denna jävsbestämmelse tillämplig även°på
ledamot av byggnadsnämnd. Övriga beträffande förvaltningsmyndighet enligt
praxis gällande jävsregler är icke tillämpliga på ledamot av byggnadsnämnd.

Av de i ärendet föreliggande begränsade uppgifterna rörande Byholma
och Tomta byar synes framgå att under åren 1959—1965 icke någon sak -

332

ägare fått så många tomter avstyckade som det fastighetsbolag, i vilket
Pettersson är aktieägare, och att med få undantag tiden från ansökning
om avstyckning till dess fastställande varit kortare för bolaget än för andra
sakägare, som också begärt avstyckning för fritidsbebyggelse inom områden
utan tidigare fastställd detaljplanering. Det har visserligen icke i något
enda särskilt fall kunnat påvisas, att Pettersson eller fastighetsbolaget otillbörligen
fått förtur av förrättningslantmätaren. Det är dock förståeligt att
konkurrerande tomtförsäljare — särskilt sådana vilka liksom dödsboet fått
vänta längre tid — kunnat fa den uppfattningen att Pettersson blivit särskilt
gynnad och att detta berott på hans ledamotskap i byggnadsnämnden,
som ju har nära kontakter med lantmäteriet. Det förhållandet att
förslag till byggnadsplan på byggnadsnämndens initiativ upprättats genom
kommunens försorg för det tredje större område, som fastighetsbolaget
exploaterat, har också kunnat uppfattas på samma sätt. Härtill kommer
att Pettersson såsom ombud för byggnadsnämnden vid lantmäteriförrättningar
inom ifrågavarande område och i sitt arbete i generalplanekommittén
fått en överblick över situationen, som icke stått andra, som sökt lämpliga
exploateringsobjekt, till buds.

Även om nu upptagna omständigheter i förening med det förhållandet,
att Pettersson bedriver tomtaffärer inom kommunen och alltså står i visst
konkurrensförhållande till andra, som vill exploatera sina fastigheter för
bebyggelse, skulle kunna anses ägnade att rubba förtroendet till hans opartiskhet
som ledamot i byggnadsnämnden, har detta, på sätt framgår av de
återgivna jävsbestämmelserna, icke inneburit jäv för honom. Såvitt handlingarna
ger vid handen har Pettersson icke i något fall deltagit i byggnadsnämndens
handläggning av ärende som personligen rört honom eller
honom närstående.

Det har påståtts eller antytts att Pettersson i anslutning till lantmäteriförrättningar,
där han uppträtt som byggnadsnämndens representant, lämnat
bud på fastighet som berörts av förrättningen. Ett av de påtalade
fallen avsåg ett tillfälle för mera än fem år sedan. Beträffande övriga fall
har icke framkommit omständigheter som påkallar mitt ingripande.

Det har även gjorts gällande att en ändring av byggnadsplan och därmed
sammanhängande lantmäteriförrättning behandlats brådskande och att orsaken
härtill skulle ha varit bl. a. Petterssons intresse av försäljningsprovision
för visst byggnadsmaterial. Såvitt handlingarna ger vid handen har
nämnda intresse icke varit av beskaffenhet att verka jävsgrundande och
utgöra hinder för Pettersson att deltaga i handläggningen av berörda byggnadsplaneärende.

Det är emellertid uppenbart att Petterssons privata verksamhet såsom
tomtexploatör icke låtit sig väl förenas med hans uppgifter såsom ledamot
av byggnadsnämnden och att detta förhallande, pa sätt framgar av det
sagda, varit ägnat att minska allmänhetens förtroende för nämnden.

B33

Gällande valbarhetsvillkor lägger icke hinder i vägen att till ledamot i
byggnadsnämnden välja en person, vilken i likhet med Pettersson bedriver
tomtaffärer inom kommunen i konkurrens med andra, som vill exploatera
sina fastigheter för bebyggelse. En annan fråga är huruvida så lämpligen
bör ske. Med beaktande av byggnadsnämndens uppgifter och utsatta ställning
— icke minst i en kommun som Väddö kommun med livlig byggnadsverksamhet
— är det av synnerlig vikt för allmänhetens förtroende för
byggnadsnämnden, att nämndens ställningstaganden icke kan med rätt
eller orätt misstänkas vara påverkade av enskilda nämndledamöters privata
ekonomiska intressen.

Som ledamot av kommunalfullmäktige icke står under JO:s tillsyn, kan
jag — i anledning av klagomålen — icke ingå på frågan huruvida fullmäktige
förfarit oriktigt genom att trots föreliggande förhållanden välja
Pettersson till ledamot av byggnadsnämnden.

Det kan icke heller läggas Pettersson till last såsom tjänstefel att han,
som ju varit formellt valbar, icke av egen drift frånträtt ledamotskapet i
byggnadsnämnden.

Jag har i anledning av vad som upplysts i ärendet övervägt om jag borde
hos Kungl. Maj:l göra framställning om sådan ändring av gällande valbarhetsbestämmelser,
att den som har starka ekonomiska intressen inom byggnadsverksamheten
icke skall vara valbar till ledamot i byggnadsnämnd.
Jag har mig emellertid icke bekant att behov av en sådan författningsändring
framkommit även på annat håll. Man torde dessutom kunna såsom
regel utgå från att fullmäktige vid val av ledamöter i byggnadsnämnd beaktar
om viss ledamots privata intressen är förenliga med uppdrag såsom
ledamot av nämnden. Tillräckliga skäl för en dylik framställning synes
därför icke föreligga.

Det har gjorts gällande och Pettersson har delvis vitsordat att han i
kommunalfullmäktige deltagit i handläggning av byggnadsplaneärenden
som personligen berört honom. Som ledamot av kommunalfullmäktige icke
står under JO:s tillsyn äger jag icke ingå i närmare prövning av frågan om
Pettersson därigenom åsidosatt gällande jävsregel.

Byggnadsnämnden har förklarat att man numera frångått i ärendet påtalad,
tidigare praxis vid beviljande av byggnadslov. I anledning härav
påkallar Erlandssons kritik härutinnan icke någon min åtgärd.

Vad Erlandsson i övrigt i sina klagomål påtalat i förevarande sammanhang
föranleder icke heller till någon min vidare åtgärd.

334

23. Fråga bl. a. om kontorsbiträde som i god tro uppburit lön för sju
månader enligt för feög lömeklass var pliktig att återbetala vad hon
för mycket uppburit och om kvittning kunde mot hennes
bestridande ske genom avdrag å lön

Kerstin Nilsson, Älvros, anställdes den 1 mars 1963 som extra kontorsbiträde
med halvtidstjänstgöring å dåvarande landsfiskalskontoret i Sveg.
Enligt beslut av länsstyrelsen den 4 juli 1963 antogs hon, räknat från och
med den 1 maj 1963, till extra ordinarie kontorsbiträde i lönegraden Ae 5
inom landsfiskalsorganisationen i länet med placering tills vidare i Svegs
landsfiskalsdistrikt. Under månaderna mars—september 1963 uppbar hon
lön beräknad enligt löneklass 8. Enligt beslut den 11 oktober 1963 fann
länsstyrelsen, att Kerstin Nilsson skulle vara placerad i löneklass 6 under
tiden den 1 mars — den 30 september 1963 och i löneklass 7 från och med
den 1 oktober samma år. Vid utbetalning till henne av lön för oktober 1963
innehöll länsstyrelsen vad hon med hänsyn till länsstyrelsens beslut den 11
oktober 1963 erhållit för mycket i lön under månaderna mars—september
1963.

I en den 26 februari 1965 hit inkommen skrift anförde Kerstin Nilsson
i huvudsak följande: Hon hade icke funnit det på något sätt anmärkningsvärt
att hon erhållit lön enligt löneklass 8 eftersom hon tidigare varit anställd
sju år inom statsförvaltningen, bl. a. såsom kontorist i lönegrad 9.
Vid något tillfälle i oktober 1963 blev hon uppringd av förste länsnotarien
å kameralsektionen Bengt Danielsson vid länsstyrelsen, som frågade om
hon var villig att återbetala de för mycket uppburna lönebeloppen genom
avdrag på oktoberlönen. Hon motsatte sig att så skedde med motivering
att hon knappast kunde avvara så stor del av lönen med hänsyn till att hon
hade hembiträdeslön m. m. att betala. Då avdrag ändå gjordes, begärde hon
i ett brev till länsstyrelsen den 29 oktober 1963 besked om vilken laglig
grund som åberopades för avdraget. Hon erhöll icke något svar på sin förfrågan
och påminde därför härom i en den 14 april 1964 daterad skrift.
Sedan hon väntat i ytterligare nära åtta månader på svar sände hon den 1
december 1964 i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis eu
ytterligare påminnelse om sin förfrågan. Hon hade ej fått svar på något
av breven.

Under åberopande av det anförda hemställde Kerstin Nilsson om utredning
i saken.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med upplysningar, vartill fogades särskilda
yttranden av chefen för länsstyrelsens kameralsektion länsassessorn
Sven Eriksson, Danielsson och landskanslisten Helmer Andersson. Sedan
Kerstin Nilsson mött med påminnelser, inkom länsstyrelsen med infordrat
yttrande över en inom JO-ämbetet upprättad promemoria. Till länsstyrel -

335

sens yttrande var fogat ett nytt av Eriksson, Danielsson och Andersson
avgivet gemensamt yttrande.

Löneklassplaceringen

I fråga om orsaken till att länsstyrelsen först den 11 oktober 1963 fattade
beslut om Kerstin Nilssons löneklassplacering från den 1 mars samma år,
anförde Danielsson, som sade sig vara ansvarig härför, att dröjsmålet till
en del förklarades av att matrikelutdrag angående Kerstin Nilssons föregående
statliga anställning inkom till länsstyrelsen först i slutet av juni 1963.

Vid ärendets avgörande anförde jag i denna del följande.

Myndighets beslut angående anställds lön och övriga förmåner i tjänsten
är självfallet av så stor betydelse för den anställde att sådant beslut bör
meddelas med minsta möjliga tidsutdräkt. I all synnerhet gäller detta när
förhållandena — såsom i förevarande fall — är sådana, att det knappast
kan begäras av den anställde, att han med hänsyn till föreliggande svårtillämpbara
bestämmelser själv skall kunna räkna ut dessa förmåner.

Mot länsstyrelsens beslut att från början preliminärt placera Kerstin
Nilsson i löneklass 8 kan icke riktas kritik. Däremot borde definitivt beslut
om löneklassplaceringen ha fattats betydligt tidigare än som skedde. Vad
Danielsson anfört utgör icke någon godtagbar förklaring till det mer än
sju månader långa dröjsmålet. Jag anser därför att Danielsson förfor felaktigt
genom att icke väsentligt tidigare än som skedde meddela definitivt
beslut angående Kerstin Nilssons löneklassplacering. Med hänsyn till omständigheterna
anser jag mig emellertid kunna låta bero vid den erinran
som innefattas i det sagda.

Löneavdraget

Det beslut, varigenom en del av Kerstin Nilssons lön innehölls, fattades
av Eriksson på föredragning av Andersson.

I frågan huruvida länsstyrelsen ägt befogenhet att mot Kerstin Nilssons
bestridande göra avdrag å hennes lön anförde länsstyrelsen följande.

Det torde enligt gällande rättstillämpning vara tveksamt huruvida
Kerstin Nilsson kunnat åläggas att till statsverket återbetala de lönemedel
hon uppburit för mycket. Med hänsyn till att Kerstin Nilsson under tidigare
tjänst såsom kontorist uppburit lön enligt löneklass 9 lärer det nämligen
knappast kunna göras gällande, att hon bort inse att hon efter återanställning
som kontorsbiträde icke ägt rätt till lön enligt löneklass 8. Med
beaktande bl. a. härav får åtgärden att utan Kerstin Nilssons uttryckliga
medgivande innehålla vad som för mycket utbetalats anses felaktig. Länsstyrelsen
kommer även i dagarna att till Kerstin Nilsson återbetala nämnda
belopp.

336

I denna del anförde jag följande.

Frågan om arbetstagares åter betalningsskyldighet för lön som han uppburit
för mycket har varit föremål för högsta domstolens bedömande i bl. a.
följande rättsfall: NJA 1942 s. 101, 1955 s. 310 och 1958 s. 475.1 det första
fallet förklarades arbetstagaren skyldig återbetala för mycket uppburen
lön. I de båda senare ansågs återbetalningsskyldighet icke föreligga. Förevarande
fall synes förete åtskilliga likheter med de sistnämnda rättsfallen.
Även om jag för min del anser att Kerstin Nilsson icke var återbetalningsskyldig
för vad hon för mycket uppburit under månaderna mars—september
1963 kan det dock uppenbarligen icke läggas Eriksson, som i första hand
är ansvarig för beslutet att innehålla henne tillkommande lönemedel, till
last såsom tjänstefel att han handlat med utgångspunkt från en motsatt
uppfattning.

Frågan huruvida anspråket på återbetalningsskyldighet kunnat — även
om det skulle ha varit rättsligt befogat — göras gällande kvittningsvis,
framstår såsom i viss mån tveksam. För min del anser jag anspråket vara
av den natur att det icke kunnat göras gällande kvittningsvis (jfr. Jägerskiöld:
Förvaltningsrättslig Tidskrift 1954 s. 329 o.f., JO:s ämbetsberättelse
1955 s. 231 o.f., prop. 119/1961 s. 31—33, Sundberg: Allmän förvaltningsrätt
s. 193 och Ekenberg: Den svenska statsförvaltningens avlöningsväsen
III s. 411). Vilken mening man än må ha härutinnan är det dock klart, att
beslutet att kvitta i och för sig icke är av beskaffenhet att kunna läggas
Eriksson till last såsom fel.

De obesvarade breven

Vad beträffar länsstyrelsens underlåtenhet att besvara Kerstin Nilssons
brev anförde Eriksson bl. a. följande.

o Såsom sektionschef torde jag få anses ansvarig för att fru Nilsson icke
fatt svar på sina skrivelser till länsstyrelsen. Förklaringen synes vara att
änendet icke blivit diariefört och därmed ej vederbörligen bevakat. Jag vill
livligt beklaga denna försummelse och jag har inom sektionen vidtagit
åtgärder för att ett upprepande icke skall behöva befaras.

Länsstyrelsen anförde följande.

Såsom framgår av yttrandet från sektionschefen ha dessa skrivelser icke
diarieförts. Förfarandet, som givetvis är felaktigt, har gjort det omöjligt att
vid kontroll av länsstyrelsens diarier bevaka ärendet. Länsstyrelsen har
i dagarna genom cirkulärskrivelse till samtliga härför ansvariga tjänstemän
vid länsstyrelsen framhållit vikten av att de i 39 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen
intagna reglerna för diarieföringen noggrant iakttagas.

Eriksson, Danielsson och Andersson upplyste därefter på förfrågan följande.

337

Att breven ej blivit diarieförda kan möjligen förklaras av att dessa icke
innefattade någon direkt framställning till länsstyrelsen om beslut i ärendet
utan endast en förfrågan om en löneutbetalning, som i första hand kunde
redas ut genom en underhandskontakt med Nilsson. Undertecknad Eriksson
har såsom sektionschef ansvar för diarieföringen och torde likaledes få anses
ansvarig för de aktuella brevens besvarande. Vi ha alla tre haft någon
befattning med breven men kan nu icke ge någon rimlig förklaring till att
de ej blivit besvarade. Breven synas vid tidpunkten för JO-remissen ha
funnits hos sektionschefen. När de inkommit dit har ej kunnat utredas.

Enligt 39 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen skall till länsstyrelsen inkommande
handlingar, där länsstyrelsen för vissa grupper av ärenden icke
annorlunda förordnar, genast registreras i diarium, kortregister, liggare eller
pa annat betryggande sätt. Så har icke skett med de obesvarade breven.
Eriksson har vidgått att han såsom sektionschef är ansvarig för den underlåtna
diarieföringen. Underlåtenheten att tillse att breven vederbörligen
diariefördes måste anses innefatta tjänsteförsummelse.

Av handlingarna framgår att även Danielsson tagit sådan befattning med
breven att det ålegat honom att tillse att breven diariefördes. Försummelse
i förevarande hänseende ligger alltså även Danielsson till last.

Vare sig breven diarieförts eller icke ålåg det länsstyrelsen att utan tidsutdräkt
besvara Kerstin Nilssons förfrågan den 29 oktober 1963. Underlåtenheten
härutinnan framstår såsom synnerligen anmärkningsvärd i synnerhet
mot bakgrunden av att Kerstin Nilsson två gånger påmint om svar
å sitt brev. Ansvaret härför måste i första hand anses falla på Eriksson, som
dels varit den som fattat beslutet om att innehålla en del av Kerstin Nilssons
lön och dels i egenskap av sektionschef varit den främste inom länsstyrelsen,
som tagit befattning med breven. Vad sålunda ligger Eriksson till last är
enligt min mening att betrakta som tjänstefel.

De innehållna lönemedlen har emellertid numera utbetalats till Kerstin
Nilsson. Vidare har länsstyrelsen vidtagit åtgärd för att förekomma ett upprepande
av försummelser med avseende å diarieföring och besvarande av
inkomna skrifter. Kerstin Nilsson har i sina påminnelser också förklarat,
att rättelse vunnits i de av henne påtalade förhållandena, och synes icke
påfordra något straffrättsligt ansvar för det inträffade.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter har jag med stöd av instruktionen
för riksdagens ombudsmän ansett mig kunna underlåta åtal för de
tjänsteförsummelser som förekommit. Jag låter därför bero vid en allvarlig
erinran om vikten av att föreskriven diarieföring sker och att inkomna
förfrågningar besvaras inom rimlig tid.

Härmed var ärendet av mig slutbehandlat.

338

24. Fråga om lantbruksnämnd i sin rationaliseringsverksamhet
äger beakta sociala och humanitära synpunkter

Lantbruksnämnden i Örebro län förvärvade i mars månad 1962 fastigheten
Fornehyttan l7 i Linde socken. Fastigheten omfattade ett inägoskifte
om cirka 5 hektar och ett skogsskifte. Omkring 5.000 in2 av inägoskiftet
utgjordes av tomt med bostadshus, som sedan år 1948 förhyrts av
Valter Hallquist och hans hustru Ingrid Hallquist. Valter Hallquist ingav
den 17 oktober 1962 till lantbruksnämnden anbud å 3.500 kronor för stuga
och uthus samt avstyckad tomt. Han framhöll därvid, att han bebott
stället i över fjorton år och under tiden nedlagt mycket arbete på reparationer
och dylikt.

Lantbruksnämndens delegation för yttre rationalisering beslöt den 20 februari
1963 att avslå Hallquists framställning. Skogsskiftet och tomten jämte
byggnader försåldes i stället till Arne Didriksson i Lindesberg samt inägoskiftet
i övrigt till ett aktiebolag. I köpekontraktet mellan lantbruksnämnden
och Didriksson intogs följande klausul: »Köparen är medveten om, att
Valter Hallquist med familj bebor egendomens hus. Säljaren fritager sig
från ansvar för Hallquists avflyttning från egendomen.»

Valter Hallquist anförde klagomål hos lantbruksstyrelsen, som i skrivelse
den 9 juli 1963 till Llallquist anförde: »Enär besvär icke må anföras över
att lantbruksnämnd till annan eller andra personer försålt viss fastighet eller
del därav, och någon laglig möjlighet för lantbruksstyrelsen att i annan ordning
tillgodose Edra önskemål icke förefinnes, föranleder Eder framställning
ingen lantbruksstyrelsens åtgärd.»

I en den 8 december 1964 hit inkommen skrift anförde Ingrid
Hallquist klagomål mot lantbruksnämndens handläggning av ärendet,
varjämte hon framställde anspråk på ersättning för psykiskt lidande och
kostnader. Hon uppgav i skriften, att Didriksson strax efter köpet försökt
sälja tomten och byggnaderna till utomstående spekulanter. Hon uppgav
vidare att hennes make förhyrt byggnaderna år 1948. Mot muntligt löfte
av dåvarande ägarna att makarna skulle få bebo byggnaderna så länge de
önskade hade hennes make åtagit sig allt arbete för att rusta upp stället,
vilket tagit flera månader i anspråk. Det hade sedan under årens lopp
varit småreparationer, och material hade bekostats av makarna själva.

Efter remiss inkom lantbruksnämnden med yttrande i anslutning till en
inom JO-expeditionen upprättad promemoria. Av yttrandet framgår i huvudsak
följande. Hallquists hyresrätt grundades enbart på ett muntligt avtal
med föregående ägare. Didriksson hade uppgivit, att han behövde
byggnaderna såsom bostäder till skogsarbetare. Lantbruksnämnden hade
godtagit denna uppgift. Det var för nämnden obekant, huruvida Didriksson
sedermera försökt sälja byggnaderna. Enligt lantbruksnämndens uppfattning
funnos knappast förutsättningar för nämnden att anlägga sociala

339

synpunkter. Även om tomt och byggnader skulle ha sålts för sig, skulle försäljning
icke utan vidare ha kunnat ske till Ilallquist, eftersom anbudsförfarande
måst tillämpas. Byggnaderna hade för övrigt enligt lantbruksnämndens
uppfattning varit i sådant skick, att de icke fyllde de krav man
i dagens läge ställer på permanenta bostäder. En större reparation skulle
enligt förrättningsmannens bedömning icke ha varit ekonomiskt försvarlig.

Ingrid Hallquist avgav därefter påminnelser, vari hon hävdade att makarna
Hallquist efter ett köp av fastigheten kunnat reparera den.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Lantbruksnämndernas uppgift är att verka för jordbrukets rationalisering
i enlighet med statsmakternas intentioner, såsom de framgår av gällande
j ordförvärvslagstiftning och instruktionsbestämmelser. Härav följer
dock icke, att lantbruksnämnd bör vid sitt handlande helt bortse från andra
synpunkter. Självfallet möter icke hinder att beakta sociala och humanitära
synpunkter, när så kan ske utan att eftersätta de rationaliseringsbehov som
lantbruksnämnd har att tillgodose. Om t. ex. en fastighet — varå finnas
byggnader som uthyrts — uppdelas för att komplettera olika brukningsenheter,
kan ofta det område, varå de uthyrda byggnaderna finnas, avskiljas
och säljas för sig utan att detta på något sätt behöver påverka den rationalisering
som eftersträvas. Vidare kan ofta en köpare som icke har något
påtagligt behov av uthyrda byggnader å den egendom som förvärvas förbindas
att låta den, som förhyr byggnaderna, kvarbo viss tid utan att detta
behöver nämnvärt påverka köpeskillingen. I sådana fall bör givetvis all
möjlig hänsyn tagas till sociala och humanitära synpunkter, även om detta
icke blivit fastslaget i instruktion.

I det nu aktuella ärendet hade makarna Hallquist ett starkt personligt intresse
av att få förvärva tomten med åbyggnader, som i fjorton år varit
deras hem. Försäljningar av överblivna byggnader med tomt från lantbruksnämndernas
sida är ingalunda ovanligt. Från lantbruksstyrelsen har
jag inhämtat, att styrelsen genom cirkulärskrivelse den 13 maj 1965 (diarienr
YR 352/65) rekommenderat nämnderna att vid dylika försäljningar
tillämpa anbudsförfarande, om icke särskilda omständigheter undantagsvis
föranleda annat. I detta fall var omständigheterna uppenbarligen sådana
att det var sakligt befogat att beakta makarna Hallquists särskilda anknytning
till fastigheten och det arbete de nedlagt på densamma och därför ingående
överväga huruvida makarna Hallquists önskemål att förvärva byggnaderna
med tillhörande område kunde tillgodoses.

Lantbruksnämnden har icke uppgivit och i ärendet har icke heller eljest
förekommit något som tyder på att något rationaliseringsbehov skulle ha
eftersatts, om byggnaderna med tillhörande område försålts till makarna
Hallquist.

340

Som skäl för försäljningen av även byggnaderna till köparen av skogsskiftet
har lantbruksnämnden endast anfört, att man respekterat köparens
önskan att förfoga över byggnaderna som skogsarbetarbostäder. Behovet
härav har icke utretts, och Ingrid Hallquists uppgift att köparen sedermera
i sin tur sökt försälja byggnaderna har lämnats obestridd. Att lantbruksnämnden
kunnat utan föregående utredning finna det av köparen anförda
skälet för att förvärva byggnaderna väga tyngre än makarna Hallquists
intresse att få förvärva desamma framstår såsom i hög grad anmärkningsvärt.
Direkt stötande förefaller den förut återgivna friskrivningsklausulen
i köpekontraktet, som ger klart besked att lantbruksnämnden
insåg och räknade med de ödesdigra konsekvenser försäljningen
kunde väntas få för makarna Hallquist.

Såsom av det anförda framgår finner jag mig icke kunna godtaga lantbruksnämndens
uttalande att nämnden icke skulle kunna anlägga sociala
synpunkter. Resultatet av den skedda försäljningen framstår som olyckligt
och oförenligt med den socialt ansvarskännande inställning, som bör
prägla och i regel även präglar nutida förvaltning. Särskilt betänkligt är att
makarna Hallquist ej ens tillförsäkrades fortsatt hyresrätt under en skälig
övergångstid. Vad i ärendet förekommit är dock icke av beskaffenhet att
kunna läggas nämndens ledamöter eller någon dess befattningshavare till
last såsom straffbart tjänstefel.

Av Ingrid Hallquist framförda ersättningsanspråk kunna icke föranleda
någon min åtgärd. Eftersom det icke tillkommer JO att taga befattning
med tvister mellan enskilda kan jag ej heller till behandling upptaga klagomålen
i den del de avse Didrikssons åtgärder.

25. Fråga om tillfälle bör beredas den, som genom avlämnande av
mantalsuppgift framställt yrkande om att bli mantalsskriven i viss
kommun, att yttra sig, innan beslut om avförande ur
mantalslängden fattas

Anne S. — född år 1937 och dotter till en advokat — ingick i april 1962
äktenskap med R. P., medborgare i Nordamerikas förenta stater
och bosatt i Tyskland. I samband härmed begärde hon utvandringscertifikat
och blev den 23 april 1962 i församlingsboken i Lerums församling, där
hon dittills varit kyrkoskriven, avförd såsom utvandrad. Den 4 september
1962 anmälde Anne hos pastorsämbetet i Lerums församling, att hon invandrat
till Sverige och bosatt sig i föräldrahemmet. Anmälan godkändes
av pastor, som samma dag kyrkobokförde henne i Lerum.

På grund härav blev Anne för år 1963 mantalsskriven i Lerum. Även
för år 1964 upptogs hon å föräldrarnas mantalsuppgift såsom bosatt hos

341

dem. I ett den 31 januari 1964 meddelat beslut förklarade emellertid häradsskrivaren
i Ale-Vättle fögderi Th. Landerholm att, då vid två mantalsskrivningar
i följd säker upplysning vunnits om att Anne var stadigvarande
bosatt på utrikes ort, hon torde, med stöd av stadgandet i 14 §
8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen, böra avföras ur församlingsboken
i Lerums församling. Landerholm förklarade vidare att
Anne jämlikt 37 § 1 mom. folkbokföringsförordningen icke skulle mantalsskrivas
i Lerums kommun för år 1964 och följaktligen skulle avföras ur
mantalslängden för sagda år. Underrättelse om beslutet tillställdes pastorsämbetet
i Lerums församling och Anne. Den 31 januari 1964 avfördes
Anne ur församlingsboken för Lerums församling såsom utflyttad till
Tyskland.

Över Landerholms beslut anförde Anne besvär hos länsstyrelsen i Älvsborgs
län, som genom beslut den 2 november 1964 med bifall till besvären
förordnade, att hon skulle för år 1964 upptagas i mantalslängden för Lerums
kommun. Underrättelse om länsstyrelsens beslut tillställdes icke
pastorsämbetet.

I mantalsuppgift för 1965 upptogs Anne ånyo som bosatt hos föräldrarna.
I beslut den 15 mars 1965 anförde Landerholm:

Vid mantalsskrivningen för år 1965 med Lerums kommun har t. f. mantalsskrivningsförrättaren
verkställt undersökning beträffande Annes bosättningsförhållanden
under år 1964, varvid framkommit, att hon, som är
gift och bosatt i Tyskland, under år 1964 endast tillfälligt besökt föräldrahemmet
å fastigheten Hallsås Västergården 1:43 i Lerums kommun och
att såväl vederbörande pastor som roteombud ansett Anne vara stadigvarande
bosatt å utrikes ort.

Landerholm antecknade vidare att Anne avförts ur församlingsboken för
Lerums kommun och beslöt med stöd av 37 § folkbokföringsförordningen,
att hon icke skulle upptagas i 1965 års mantalslängd för Lerums kommun.

Anne överklagade även detta beslut, och i beslut den 12 oktober 1965
fann länsstyrelsen utrett, att hon vistats i Lerums kommun under sådana
förhållanden, att hon bort vara där kyrkobokförd den 1 november 1964,
varför hon upptogs i mantalslängden för Lerums kommun å fastigheten
Hallsås Västergården 1:43.

Den 7 maj 1965 kyrkobokfördes Anne ånyo i Lerums församling såsom
inflyttad från Tyskland.

I en den 23 mars 1965 hit inkommen skrift anförde Annes fader klagomål
mot Landerholm för att han meddelat besluten att icke mantalsskriva
Anne i Lerums kommun för åren 1964 och 1965 utan att först bereda
henne tillfälle att yttra sig ävensom för att utredningen av hennes bosättningsförhållanden
enligt klagandens mening bedrivits i hemlighet och byggt
på oriktiga uppgifter.

342

Landerholm inkom efter remiss med yttrande, som av klaganden bemötts
med påminnelser. I anledning av vad i ärendet förekommit infordrades
yttranden jämväl från förste taxeringsintendenten Uno Axelsson,
vilken i början av 1965 tjänstgjort som t. f. mantalsskrivningsförrättare,
och från pastor i Lerums församling prosten Åke Wetterqvist. Utlåtande
inhämtades därefter från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU) beträffande vissa av de i ärendet uppkomna frågorna i anslutning
till en inom JO-ämbetet upprättad promemoria.

Beträffande grunden för besluten i mantalsskrivningsfrågorna uppgav
Landerholm följande. Redan vid mantalsskrivningen för år 1963 ansågs
säker upplysning föreligga, att Anne var stadigvarande bosatt å utrikes ort.
Eftersom skriftlig anmälan om sådan bosättning icke förelåg blev hon emellertid,
med hänsyn till stadgandet i 14 § 8 mom. folkbokföringsförordningen,
mantalsskriven i Lerums kommun. Vid 1964 års mantalsskrivning verkställdes
polisutredning, som gav vid handen att Anne icke kunde anträffas
i Lerum. I skrivelse den 9 augusti 1963 hade vidare Annes broder såsom
ombud för henne — i samband med anhållan om jämkning av preliminär
skatt — uppgivit, att Anne var stadigvarande bosatt i Tyskland. Landerholm
bedömde då situationen så, att stadigvarande bosättning på utrikes
ort konstaterats vid två mantalsskrivningar i följd. — Vid 1965 års mantalsskrivning
var Anne icke längre kyrkoskriven i Lerums församling.
Axelsson hade antecknat, att hon enligt kommunombudet under året endast
varit på tillfälligt besök hos föräldrarna samt att såväl ombudet som
pastor ansåg henne vara stadigvarande bosatt i Tyskland. På grund av sålunda
föreliggande upplysningar fattade Landerholm sitt beslut.

I CFU:s utlåtande konstaterades inledningsvis, att ingen föreskrift finnes
om att länsstyrelses eller kammarrättens beslut i mantalsskrivningsmål
skall delgivas pastor, och det betecknades som mindre vanligt att pastor
underrättas i sådana mål. Vidare anfördes:

Av bestämmelserna i 50 och 52 §§ folkbokföringsförordningen framgår,
att mantalsskrivningsförrättaren genom tilllämpning av 27 § samma förordning
skall verka för kyrkobokföringens överensstämmelse med mantalsskrivningen.
Enligt 37 § 3 mom. samma förordning skall vidare den, som
genom utslag av länsstyrelse eller kammarrätten, vilket före ingången
av mantalsåret kommit mantalsskrivningsförrättaren tillhanda, förklaras
ha bort upptagas i mantalslängden för förrättningsåret, vid upprättande
av den nya mantalslängden anses ha varit upptagen i längden för förrättningsåret.
Genom dessa bestämmelser får pastor möjlighet i regel att vid
mantalsskrivningsförrättningen erhålla underrättelse om överinstansens beslut.
Av 10 § mantalsskrivningskungörelsen framgår vidare, att avlämnandet
av mantalsuppgift vid för-skrivningen i och för sig utgör anledning för
pastor att överväga eventuell åtgärd för personens kyrkobokföring. I folkbokföringsförordningen
föreskrives direkt underrättelseskyldighet från mantalsskrivningsförrättaren
till pastor i fråga om överföring till bok över obefintliga
(50 S andra stycket och 54 § 2 mom.) och för anmaningar och före -

343

lägganden vid presumerad flyttning till eller inom församlingen (52 § andra
stycket). Ett beslut av överinstans, varigenom en person — med ändring
av mantalsskrivningsförrättarens beslut — förklarats skola upptagas i
mantalslängd, synes kunna föranleda pastor att enligt 50 § andra stycket
folkbokföringsförordningen efter förrättningsmannens anvisningar med avseende
på församlingsliggaren eller boken över obefintliga vidtaga »de övriga
åtgärder, vartill anledning förekommit» eller göra anteckning därom
för senare verkställighet. Såvitt av remisshandlingarna framgår ansåg emellertid
mantalsskrivningsförrättaren i det föreliggande fallet den ifrågasatta
mantalsskrivningskommunen för 1965 icke utgöra personens rätta kyrkobokföringsort
den 1 november förrättningsåret. Mantalsskrivningsförrättaren
synes sålunda ha funnit, att länsstyrelsens beslut avseende mantalsskrivningen
för 1964 icke skulle föranleda åtgärd enligt 52 § andra stycket
folkbokföringsförordningen och att anledning därför saknats att underrätta
pastor om beslutet.

Av det ovan anförda framgår, att mantalsskrivningsförrättaren skall
underrätta pastor i de fall överinstans beslut om mantalsskrivning föranleder
åtgärd enligt 52 § andra stycket folkbokföringsförordningen. Om däremot
mantalsskrivningsförrättaren finner att beslut i mantalsskrivningsmål
ej bör föranleda ändring av kyrkobokföringen, torde någon skyldighet
att underrätta pastor om mantalsskrivningsbeslutet ej kunna anses föreligga.

CFU fastslog vidare, att underrättelse till pastor huvudsakligen har betydelse
genom att den kan föranleda ändringar eller rättelse av kyrkobokförringen
men att tidsutdräkten i folkbokföringsprocessen ofta medför att beskedet
saknar intresse för pastor. — Om överinstanserna har någon underrättelseskyldighet
gentemot pastor anser CFU tveksamt, eftersom mantalsskrivningsförrättarens
underrättelseskyldighet täcker även en väsentlig
del av dessa fall. Centrala föreskrifter finns i allt fall icke.

Därefter anfördes:

I promemorian frågas slutligen, om den av mantalsskrivningsförrättaren
Landerholm framförda uppfattningen, att han varken varit skyldig
att bereda Anne tillfälle att yttra sig innan beslut fattades eller ens behövt
underrätta henne om beslutet, kan anses försvarbar med hänsyn till de
rättsverkningar, som är förknippade med mantalsskrivningen. Nämnden
vill inledningsvis bekräfta, att föreskrift saknas i folkbokföringsförfattningarna
om att mantalsskrivningsförrättaren är skyldig att kommunicera med
den, om vars mantalsskrivning är fråga, liksom att delge vederbörande sitt
beslut. Mantalsskrivningsförrättarens utredningsskyldighet regleras i 50 §
folkbokföringsförordningen, varjämte i 48 § föreskrives, vilka som skall eller
äger närvara vid förrättningen. Såsom framgår av 14 § 8 mom. tredje stycket,
jämfört med 37 § 1 mom. folkbokföringsförordningen, skall för att någon
må avföras ur församlingsbok och mantalslängd såsom utvandrad,
därest icke utvandringen styrkts genom utvandringsbevis eller skriftlig
anmälan, ha vunnits säker upplysning om stadigvarande bosättning på utrikes
ort vid två mantalsskrivningar i följd (jämför prop. 1946:255, s. 131
och 156). Vad som skall innefattas i uttrycket »säker upplysning» blir naturligen
en bedömning från fall till fall. I mera tveksamma fall brukar —

344

såsom även i det föreliggande fallet avseende mantalsskrivningen för 1964
har skett — polisutredning vidtagas.

Ehuru särskild föreskrift ej finnes angående underrättelse om mantalsskrivningsförrättarens
beslut, framgår av 50 § andra stycket och 52 § andra
stycket folkbokföringsförordningen, att vederbörande genom anmaning
eller föreläggande att anmäla flyttning eller att lämna upplysningar därom
kan bli underkunnig om att ändrad kyrkobokföring och mantalsskrivning
på grund av flyttning till eller inom församling är ifrågasatt. Motsvarande
föreskrifter om anmaning och föreläggande vid ett ifrågasatt uteslutande
ur mantalslängd och avförande från församlings bok till följd av bosättning
på utrikes ort finns ej. Har emellertid en person genom att lämna
mantalsuppgift framställt yrkande om sin mantalsskrivning, synes det —
fastän underrättelse icke är föreskriven i författning — vara lämpligt och
skäligt mot den person mantalsskrivningen gäller att vederbörande likväl
underrättas om att hans yrkande ej föranlett mantalsskrivning. Så har
även skett i det föreliggande fallet.

De olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, som möjligen kan anses kunna
inträffa med hänsyn till nuvarande avsaknad av regler om kommunikation
och delgivning med den person som mantalsskrivningen gäller, torde
bli undanröjda, därest föreliggande förslag till ny folkbokföringsförordning
(SOU 1966:16) i dessa avseenden blir gällande. Av 23 § förslaget till ny
folkbokföringsförordning, jämförd med 19 § samt 21 § andra och tredje
styckena i förslaget, framgår nämligen, att vederbörande person skall beredas
tillfälle att yttra sig bl. a. vid ifrågasatt uteslutande ur mantalslängd
på grund av bosättning på utrikes ort (4 § 8 mom. p. 4 i förslaget), innan
lokal skattemyndighet fattar beslut i frågan. Vidare skall enligt 26 § i förslaget
skriftlig underrättelse om vad enligt mantalslängden i sådant hänseende
beslutats tillställas den beslutet gäller, om hans adress är känd.

I skrivelse till klaganden anförde jag — efter att först ha återgivit vissa
i min framställning till Konungen den 5 december 1961, återgiven i 1962
års ämbetsberättelse s. 339 o. f., anförda principiella synpunkter på frågan
om kommunikationsskyldighet inom förvaltningen — följande.

Såsom Landerholm och CFU framhållit saknas i folkbokföringsförordningen
regler om kommunikation. Reglerna om förfarandet i 45—54 §§
nämnda förordning ger närmast vid handen, att de enskildas medverkan är
inskränkt till avlämnandet av mantalsuppgifter. Möjlighet för den enskilde
att komplettera utredningen öppnas genom att tid och plats för förrättningen
kungöres (47 §) och genom att envar uttryckligen medgivits att
närvara för bevakande av sin rätt (48 §). En allmän underrättelseskyldighet
skulle med hänsyn till det utomordentligt stora antalet mantalsskrivningsbeslut
bli orimligt betungande för mantalsskrivningsförrättama. Det
bör emellertid omedelbart påpekas, att antalet tvistiga mantalsskrivningsfall
är långt mindre. Med hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar,
bl. a. i fråga om skattskyldighet, rösträtt vid allmänna val och valbarhet
till kommunala förtroendeuppdrag, som knutits till en persons mantalsskrivning,
talar otvivelaktigt starka sakliga skäl för att tillfälle bör beredas

345

den, som genom avlämnande av mantalsuppgift framställt yrkande om att
bli mantalsskriven inom viss kommun, att yttra sig, innan beslut om avförande
ur mantalslängden fattas. Möjligheten att bevaka sin rätt vid
mantalsskrivningsförrättningen är givetvis praktiskt taget helt okänd för
allmänheten.

De upplysningar, som förelåg beträffande Anne vid 1964 och 1965 års
mantalsskrivningar, var av sådan art att särskilda utredningsåtgärder måste
ha ansetts ofrånkomliga. Sådana åtgärder vidtogs också, 1964 i form av
polisutredning och 1965 genom att upplysningar inhämtades genom
Axelssons försorg. För båda åren anser jag uppenbart, att utredningens tillförlitlighet
hade ökats, om Anne fått tillfälle att yttra sig. Så borde enligt
min mening ha skett. Med hänsyn till de förut återgivna reglerna rörande
mantalsskrivningsförfarandet kan emellertid Landerholms bedömning att
kommunikation ej erfordrades icke anses innefatta fel eller försummelse i
tjänsten.

Såsom av det anförda framgår anser jag de nu gällande reglerna rörande
mantalsskrivningsförfarandet otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Av CFU:s utlåtande framgår, att de ifrågavarande bristerna kan väntas
försvinna i samband med den omarbetning av folkbokföringsförfattningarna,
varom förslag i år framlagts. Någon särskild framställning från min
sida kan med hänsyn härtill ej anses påkallad. Då vad i detta ärende
framkommit kan vara av intresse vid den fortsatta behandlingen av förslaget
till ny folkbokföringsförordning skall emellertid en avskrift av detta
beslut översändas till statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Vad därefter angår de meddelade besluten i sak kan delade meningar
uppenbarligen råda i frågan om tillräckliga skäl förelåg för att utesluta
Anne ur mantalslängden för ifrågavarande båda år. I intetdera fallet kan
emellertid Landerholms bedömning anses innefatta fel eller försummelse
av beskaffenhet att föranleda något mitt ingripande. Givetvis var Landerholm
berättigad att utgå från att Axelssons anteckningar korrekt återgav
vad som förekommit. Axelsson har för övrigt i sitt hit avgivna yttrande
försäkrat att så var fallet, och något egentligt stöd för annat antagande
har ej förekommit i ärendet.

Att Anne den 31 januari 1964 avfördes ur församlingsboken berodde på
att ett exemplar av beslutet i mantalsskrivningsfrågan inkom till pastorsämbetet.
Att Landerholm lät översända beslutet till pastorsämbetet var
helt korrekt. Någon erinran kan icke heller göras mot att underrättelsen
föranledde att Anne jämlikt 14 § 8 mom. tredje stycket folkbokföringsförordningen
avfördes från församlingsboken. Vem som faktiskt beslöt sistnämnda
åtgärd är oklart, men ytterligare utredning härutinnan måste anses
ändamålslös.

Meddelande om besluten i mantalsskrivningsfrågan tillställdes både 1964
och 1965 Anne. Att så skedde var också i högsta grad påkallat. Med hän -

346

syn till vad Landerholm anfört om att skyldighet härutinnan ej ålegat honom
vill jag framhålla, att sådan underrättelseskyldighet i tvistiga fall
måste anses ligga i sakens natur. Såsom CFU påpekat ingår också bestämmelse
härom i det framlagda förslaget till ny folkbokföringsförordning.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

26. Fråga om lotteriförordningen är tillämplig med avseende å
bingospel, anordnat av idrottsförening

I en den 14 oktober 1965 hit inkommen skrift anförde Stig Andersson
följande. 1963—1964 anordnade Kågeröds Boll & Idrottsförenings supporterklubb
bingospel. Dessa bingoaftnar var endast upplåtna för medlemmar
inom klubben, varför tillställningarna var att betrakta som icke offentliga.
Vinster överstigande 100 kronor blevo därför ej belagda med vinstskatt.
Den 1 januari 1965 kom Kågeröd att tillhöra Landskrona polisdistrikt, och
polismästaren i Landskrona godkände ej bingoaftnarna som slutna tillställningar,
ehuru alla närvarande var medlemmar, som hade erlagt medlemsavgift
å en krona. Detta medförde — förutom att vinstskatt skulle utgå
— att det under en tillställning även skulle vara något slags underhållning.
Inom Hälsingborgs polisdistrikt godtogs fortfarande liknande bingoaftnar
som slutna tillställningar. På förfrågan hade polismästarna i Hälsingborg
och Landskrona båda förklarat sig följa lagen.

I anledning av klagomålen inkom länsstyrelsen i Malmöhus län — efter
hörande av polismästarna i Hälsingborgs och Landskrona distrikt, Göte
Friberg och Gösta Ahlbeck — med yttrande.

Efter en beskrivning av bingospelet anförde Friberg bl. a. följande: Då
den nu aktuella formen av bingospel startade i Hälsingborg, erhöll vederbörande
idrottsförening av Friberg den upplysningen att, därest spelet, som
otvivelaktigt var att hänföra till lotteri, skedde i s. k. slutet sällskap, kunde
det äga rum utan tillstånd. Med slutet sällskap avsåg Friberg då idrottsföreningens
anslutna medlemmar, och det förutsattes givetvis att medlemskap
i föreningen var det primära och att skenmedlemskap icke fick förekomma
för att motivera bingospel. Friberg ägnade vid denna tid ingen
tanke åt att skatt skulle utgå på vinster värda mera än 100 kronor. Före
den uppmärksamhet som saken nu fått trodde Friberg personligen att lotterier,
som icke salufördes till allmänheten, var skattefria och Friberg trodde
även att de flesta polismyndigheterna hade samma uppfattning. Alla föreningar,
som hade bingo på programmet, hade ökat sitt medlemskap i betydande
grad. Fall fanns då samma person var medlem i flera föreningar.

347

De nya medlemmarnas huvudsakliga intresse var bingospelet. Men supporterklubbar
var vanliga och deras arbetsmetoder många. Föreningens
huvudriktning var fortfarande idrotten. Bingo var ett medel att skaffa
pengar för att nå målet. Bortsåg man från de fall, då medlemskapet var genomskinligt
camouflage, där spelet uppenbarligen måste bedömas som
»offentligt», återstod att bedöma, om kretsen av spelare och deras antal
gjorde bingo till ett spel för allmänheten. Det hade blivit alltmera uppenbart
att föreningarna drev systematisk bingorörelse för att tjäna pengar. Det
var ganska unikt i svensk föreningsrörelse att — såsom här skedde — enskilda
tillställningar utannonserades med braskande annonser i ortspressen.
Idrottsföreningarna kunde sägas driva två verksamheter, den ena den
reellt idrottsliga och den andra för att skaffa pengar, därvid man sökte så
stor allmänhet som möjligt och gjorde det via formaliteten med medlemskort
och bingospel. En annan form hade börjat sprida sig, en samspelning
mellan olika klubbar, som var för sig icke hade råd att skaffa priser eller
lokaler. Enligt Fribergs mening hade spelet därvid klart lämnat vad som
kunde ligga utanför begreppet »för allmänheten». Avslutningsvis påpekade
Friberg att föreningarna givetvis kunde få tillstånd till bingospel enligt lotteriförordningen.
Anledningen till att de sökte undvika detta var vinstplanernas
uppställning och möjligheten att i denna ändra priserna till antal
och storlek alltefter deltagarantalet. Skattefrågan var givetvis också
aktuell.

Ahlbeck anförde i sitt yttrande till länsstyrelsen.

Såsom framgår av dom, meddelad av Landskrona rådhusrätt den 20 juni
1963, har rätten godtagit min uppfattning, att spelet i det då aktuella fallet
varit att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten.

I Landskrona tillämpas sedan dess det förfarandet, att varje ideell förening,
som önskar anordna bingospel för andra än föreningens genuina medlemmar,
får göra detta enligt lotteriförordningen 3 § a, vilket förutsätter att
spelet anordnas i samband med tillställning. Ytterligare förutsättning är att
vinsterna utgöras av varor och att den sammanlagda omsättningen uppgår
till högst 3 000 kronor.

Uppenbarligen tillämpas icke lotteriförordningen likformigt i olika polisdistrikt.

Enligt min uppfattning är en s. k. supporterförening med 300 å 400 medlemmar,
vars enda eller huvudsakliga verksamhet synes bestå i att deltaga
i bingospel, anordnat av moderföreningen, som har kanske ett 50-tal medlemmar,
att betrakta som en sådan sammanslutning, som omtalas i lotteriförordningen
8 §. Även om såsom villkor för deltagande i spelet skulle fordras
medlemskap i moderföreningen, så anser jag spelet med avseende å
omfattningen och de villkor, varunder deltagande i spelet må ske, vara att
jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten. I sådant fall skulle ju
föreningens verksamhet beträffande den största delen av medlemskadern
väsentligen bestå i anordnande av bingospel. För detta bedömande kan
det icke ha någon större betydelse, om medlemskorten lösas vid entrén eller
på någon annan plats vid något annat tillfälle.

348

Att bingo-lotterierna i nordvästra Skåne anordnas för allmänheten, dvs.
att vem som helst kan bli medlem i föreningarna, är för övrigt uppenbart
och framgår bl. a. av de braskande annonserna i lokalpressen, där arrangörerna
söka locka publik till sina bingospel med uppräkningar av vinster
och uppgifter om nedsatta insatser osv.

Med hänsyn till den stora omfattning bingospelet numera har och de
betydande summor, som omsättas i spelet, är det enligt min åsikt nödvändigt,
att enhetliga och klara bestämmelser utfärdas beträffande de former
och villkor, under vilka spelet får arrangeras, och den kontroll, som bör utövas.

Länsstyrelsen uppgav följande.

Det är uppenbart otillfredsställande om polismyndigheterna har olika inställning
till frågan huruvida bingospel skall vara underkastat bestämmelserna
i lotteriförordningen eller icke. Tvekan härom anknyter väl icke så
mycket till frågan om spelets karaktär av lotteri, som till frågan om vilken
betydelse det kan ha att spelarna tillhör antingen en supporterklubb till en
idrottsförening eller en sådan förening.

Enligt länsstyrelsens mening bedrives bingospelet, som närmare beskrives
i yttrandet från polismyndigheten i Hälsingborg, i former som gör att lotteri
i lotteriförordningens mening i och för sig måste anses föreligga. Till följd
av bestämmelsen i 8 § förordningen i fråga torde den situationen ofta föreligga
att rätt till anordnande av bingospel i här avsedda fall blir beroende
av om anmälan gjorts eller tillstånd meddelats enligt förordningen. Supporterklubben,
som anordnar spelet, torde ju — åtminstone utanför de större
städerna — vanligen ha tillkommit väsentligen för denna uppgift. Därest
för deltagande i spelet erfordras medlemskap i en arrangerande idrottsförening,
synes spelet, enär medlemskapet för flertalet bingospelare torde vara
passivt, med hänsyn till de villkor, varunder deltagande må ske, vara att
jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten. Frågan huruvida lotteriförordningens
bestämmelser är tillämpliga på bingospel kan för övrigt
antagas ha minskat mycket i betydelse sedan det från kontrollstyrelsens
sida numera bekantgjorts, att särskild skatt å lotteri vinst skall utgå oberoende
av om lotteriförordningen är tillämplig på spelet eller icke.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt lotteriförordningen må lotteri om penningar eller penningars värde
icke anordnas för allmänheten utan tillstånd eller efter anmälan i föreskriven
ordning. Vad i förordningen stadgas skall enligt 8 § äga tillämpning
jämväl å sådant lotteri, vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap
i viss sammanslutning, därest denna tillkommit väsentligen för
anordnande av lotteri eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen
eller de villkor, varunder deltagande må ske, är att jämställa med
lotteri, anordnat för allmänheten.

Det råder icke någon tvekan om att det nu ifrågavarande bingospelet
inrymmes i den i 1 § andra stycket lotteriförordningen givna definitionen av

349

lotteribegreppet. Lotteriförordningen är således tillämplig på spelet dels om
det anordnas för allmänheten och dels — även om så icke kan anses vara
fallet — under de i 8 § förordningen givna förutsättningarna. Åtminstone
sistnämnda betingelser torde merendels vara uppfyllda för de olika idrottssammanslutningarnas
bingospel, även om givetvis fall kunna förekomma
där så icke är förhållandet. Enligt förordningen den 28 september 1928 om
särskild skatt å vissa lotterivinster skall å sådan vinst i svenskt varu- eller
tombolalotteri vars värde överstiger 100 kronor — med vissa här icke aktuella
undantag — till staten erläggas en särskild skatt å 30 procent av vinstens
värde. Såsom departementschefen påpekat (prop. 264/1945 s. 44) föreligger
skatteplikt enligt sistnämnda förordning även beträffande lotterier,
som icke omfattas av lotteriförordningen och som följaktligen få anordnas
utan vare sig tillstånd eller anmälan. Klagandens — och andras — uppfattning
att någon skatt icke skall utgå vid lotterier, som ej kräver anmälan
eller tillstånd, är alltså oriktig. Det åligger anordnare av lotteri, där lotterivinstskatt
skall utgå, enligt kungörelsen den 11 december 1964 om uppbörd
och redovisning av särskild skatt å vissa lotterivinster att anmäla vinstdragningen
till kontrollstyrelsen, varjämte i de fall då enligt lotteriförordningen
tillstånd meddelats eller anmälan skett beträffande lotteri med skattepliktig
vinst, länsstyrelse eller polismyndighet har att lämna vissa uppgifter
till kontrollstyrelsen.

Även med bortseende från den sist behandlade skattefrågan är det, såsom
klaganden påpekat, synnerligen otillfredsställande om polismyndigheter
på skilda orter på olika sätt bedömer likartade tillställningar med bingospel.
Så synes ha skett i Hälsingborg och Landskrona. Den av Ahlbeck
gjorda bedömningen finner jag vara riktig och någon kritik synes därför
icke kunna riktas mot att den av klaganden omnämnda föreningens bingospel
ansetts hänförligt under lotteriförordningen. Fribergs grundinställning
till hithörande frågor, sådan den kommer till uttryck i yttrandet till länsstyrelsen,
är helt förenlig med Ahlbecks bedömning. Det kan därför förmodas
att för framtiden polismyndigheternas avgöranden på nu ifrågavarande
område kommer att ske efter enahanda principer såväl i Landskrona som i
Hälsingborg. Efter den uppmärksamhet bingospelet erhållit på sistone —
bl. a. har chefen för finansdepartementet den 5 november 1965 givit klarläggande
svar på interpellation om beskattningen av bingovinster — är det
vidare att förvänta att skärpt uppmärksamhet och kontroll ägnas de av
idrottsföreningarna anordnade bingospelen landet runt samt att därigenom
enhetlig praxis beträffande dessa spel vinnes.

Med hänsyn till det anförda fann jag klagomålen icke påkalla någon min
vidare åtgärd.

350

27. Fråga om lämpligheten av viss polismyndighets praxis att till
kontrollant för lotteri alltid utse en polisman

Av handlingarna i ett efter klagomål av kyrkoherden N. Lewis-Jonsson
i Billinge härstädes anhängiggjort ärende framgår bl. a. följande.

I en den 18 oktober 1965 till polismyndigheten i Landskrona avlåten
skrivelse anhöll klaganden i egenskap av ordförande i Röstånga kyrkliga
arbetsförening om tillstånd för föreningen att under tiden den 23 oktober —
den 18 november 1965 anordna ett serielotteri om 1 500 lotter ä 1 krona.
Vinsterna i lotteriet utgjordes av skänkta föremål med ett värde av 60—200
kronor. Lottförsäljningen syntes vara avsedd att huvudsakligen äga rum
under hand ovan angiven tid. Som kontrollant för lotteriet föreslogs kommunalkamreraren
Erik Kjellman i Röstånga.

Anledningen till att Kjellman föreslogs som kontrollant var, enligt vad
klaganden upplyst, att så långt möjligt nedbringa lotteriets omkostnader.
Under 1950-talet hade i regel en polisman förordnats som kontrollant för
föreningens lotterier, därvid arvode plägade utgå för uppdraget, ett arvode
som visserligen var blygsamt men dock märkbart i lotteriredovisningen,
eftersom alla vinster var skänkta och lotteriet ej heller i övrigt belastades
med några utgifter utöver själva stämpelavgiften för lotteritillståndet.
Under senare år hade därför vederbörande landsfiskal på förslag av föreningen
förordnat en häradsdomare i orten som kontrollant. Då denne i
början av år 1965 avlidit, hade föreningen vidtalat Kjellman att åtaga sig
kontrollantuppdraget, något som denne förklarat sig villig att göra utan
ersättning.

Genom beslut den 19 oktober 1965 biföll förste polisassistenten Einar
Grönwall på polismyndighetens vägnar den gjorda lotteriansökningen samt
förordnade till kontrollant för lotteriet en förste poliskonstapel i Röstånga.
Enligt vissa av Grönwall utfärdade allmänna föreskrifter för lotterikontrollant
ägde denne att av lotteriets anordnare uppbära skälig ersättning för
sitt uppdrag.

I en den 22 oktober 1965 hit inkommen skrift framhöll klaganden att
Grönwall förklarat sig inte kunna godtaga Kjellman som kontrollant, då
det var praxis att endast förordna polismän som lotterikontrollant, därvid
ersättning för uppdraget plägade utgå med 1 öre per lott. Enligt klaganden
kunde den misstanken inte uteslutas, att en yrkeskår utnyttjade sin tjänsteställning
till att förbehålla vissa uppdrag för befattningshavare inom den
egna kåren.

Efter remiss överlämnade polismästaren Gösta Ahlbeck ett av Grönwall
avgivet yttrande i anledning av klagoskriften. I yttrandet framhöll Grönwall
att han efter polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965 tillagts
befogenhet att såsom chef för arbetsgrupp bevilja lotteritillstånd och att han

351

hade lång erfarenhet av sådana ärenden. Enligt Grönwall hade det före
polisväsendets förstatligande visat sig, att kontrollen över lotterier många
gånger varit bristfällig. Tidigare hade lotterierna i regel varit relativt enkla
till sin uppläggning, men under senare år hade — på grund av konkurrensen
på lotterimarknaden — dykt upp en flora av lotterivarianter, som ibland
kunde vara svåra att bedöma och framförallt att kontrollera, t. ex. bingo,
kvicklotterier och butikslotterier. Grönwall erinrade om att det i en för
polismän avsedd lärobok rörande handläggning av bl. a. lotteriärenden framhållits
att kontrollen, på grund av de med lotterier förknippade ekonomiska
intressena, var en ansvarsfull uppgift, som förutsatte relativt ingående
insikter på området. Grönwall fortsatte därefter:

I princip^ godkänner jag aldrig kontrollant, som är föreslagen av anordnaren
— såvida inte polisman är föreslagen — eftersom man då kan ha
anledning ifrågasätta om inte kontrollen blir lidande genom det ofta förekommande
gemensamma ekonomiska intresset. Det är otvivelaktigt en
trygghet för såväl tillståndsgivaren som allmänheten om därtill utbildade
och instruerade kontrollanter utses.

Polismännen inom arbetsgruppen har förutom tidigare flerårig vana vid
kontroll av lotterier inom f. d. landsfiskalsdistrikten i år av undertecknad
instruerats rörande nyheterna på området. Var och en har fått sig tilldelat
ett exemplar av föreskrifter för lotterikontrollant, som här bifogas. Något
som helst klagomål över att kontrollant skulle ha tagit för mycket i ersättning
har icke förekommit. Oftast efterskänkes nog den s. k. skäliga ersättning,
som en kontrollant anses ha rätt till.

I det här beviljade lotteriet utsågs förste poliskonstapel Karl-Erik Ingemansson,
Röstånga, till kontrollant helt efter de principer jag här skisserat
och alltid följer. Denna konsekventa linje kan jag följa så länge jag utser
polismän till kontrollanter. Skulle jag avvika från denna linje och förordna
kontrollanter i enlighet med anordnarnas förslag finge jag börja en balansgång,
som jag inte tror någon tillståndsmyndighet mäktig klara av.

Klaganden utesluter inte misstanken att vissa uppdrag (förmodligen avses
kontroll av lotterier) skulle vara förbehållen poliskåren. Jag tror inte lotterikontrollen
är så värst eftertraktad av polismännen. Den ekonomiska vinningen
är minsta möjliga eller ingen alls. Man får inte glömma bort att en
kontrollant ofta får släppa till mycken fritid på kvällar och söndagar. Till
kontrollant förordnas alltid polisman på den ort där lotteriet anordnas för
att detta inte onödigt skall betungas med t. ex. reseersättning. Jag tror mig
absolut kunna påstå att förfarandet att utse polismän till lotterikontrollanter
icke tillkommit för att förbehålla poliskåren denna förmån, som för övrigt
är mycket diskutabel, utan för att allmänheten skall ha garanti för att
lotterierna handhas på ett tillförlitligt sätt. Jag tror ej heller det är någon
överdrift om jag påstår, att 99 % av lotterianordnarna själva föreslår någon
polisman till kontrollant.

Grönwall upplyste slutligen att samtliga arbetsgruppsföreståndare i
Malmöhus län följde enahanda principer i fråga om förordnande av lotterikontrollanter.

352

I därefter avgivna påminnelser framhöll klaganden, att omorganisationen
av polisväsendet medfört att polismän ej längre fanns stationerade på många
mindre orter. Inom klagandens eget verksamhetsområde — som omfattade
fyra församlingar — fanns sålunda polismän bosatta eller stationerade
endast i en av församlingarna. Enligt den princip, som hävdades av Grönwall,
måste man alltså vara beredd att i fråga om kontrollen av lotterier
inom tre av församlingarna betala — utöver kontrollantarvode — kostnader
för kontrollantens bilresor. Klaganden ville ifrågasätta om inte den
myndighet, som vägrade att godtaga annan än polis som kontrollant, handlade
i strid mot föreskriften i lotteriförordningen att myndighet vid meddelande
av kontroll- och ordningsföreskrifter skulle tillse att lotteriet inte
onödigt betungades. Enligt klaganden var förevarande spörsmål av stor
principiell betydelse, inte minst för de många landsbygdsförsamlingarna i
landet.

Sedan ärendet därefter remitterats till länsstyrelsen i Malmöhus län för
utlåtande, anförde länsstyrelsen följande:

Några särskilda bestämmelser om förordnande av kontrollant finnas icke
i lotteriförordningen eller i Kungl. Maj:ts cirkulär med vissa lotteribestämmelser
den 27 juli 1956. Det torde sålunda ankomma på tillståndsmyndigheten
att förordna kontrollant, om sådan anses erforderlig. Då det gäller
av länsstyrelsen medgivna varulotterier av större omfattning brukar länsstyrelsen
i samband med lotteritillståndet utse kontrollant, vanligen tjänsteman
hos länsstyrelsen. Detsamma gäller då det i fråga om lotteri, till vilket
Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, åt länsstyrelsen uppdragits att förordna
kontrollant. I övriga lotterier, som äga rum efter tillstånd av länsstyrelsen
— bl. a. samtliga tombolalotterier — uppdrager länsstyrelsen, då kontrollant
anses erforderlig, åt polismyndigheten att förordna sådan.

Såvitt länsstyrelsen nu kan erinra sig har det i de fall, då länsstyrelsen
förordnat kontrollant, icke inträffat, att lotterianordnaren inkommit med
förslag i sådant avseende.

Då polismyndighet såsom tillståndsgivande myndighet eller eljest utser
lotterikontrollant, torde i det övervägande antalet fall till kontrollant utses
polisman. Lika litet som andra här ifrågakommande myndigheter är polismyndighet
bunden av utav sökanden eventuellt lämnat förslag till kontrollant.
Om ett sådant förslag framställts, synes det i varje särskilt fall
böra bedömas ur lämplighetssynpunkt.

Med hänsyn till att uppdragen som lotterikontrollant i regel icke äro
särskilt väl betalda och inkräkta på polismännens fritid torde uppdragen
mera sällan vara särskilt eftertraktade. Polismyndigheterna torde förordna
polismän till lotterikontrollanter på grund av att polismän anses vara särskilt
väl lämpade som kontrollanter och det anses ligga i linje med polisens
allmänna serviceskyldighet att polismän ställa sig till förfogande för sådana
uppdrag. Inom en poliskår torde på grund av att ett stort antal polismän
äro lotterikontrollanter utbildas en fast praxis i dessa frågor. Detta är
av stor betydelse för såväl det allmänna som för de enskilda medborgarna.
Som ett mycket bestämt krav på en lotterikontrollant måste nämligen uppställas
att han är väl insatt i de uppgifter, som medfölja kontrollantskapet.

353

Om en kontrollant icke besitter erforderlig sakkunskap, kan en effektiv
tillsyn över lotteriet försvåras väsentligt eller rent av omöjliggöras. Man får
allmänt sett även större garanti för att kontrollanterna äro opartiska, om de
utses bland polismän än bland personer, som föreslås till kontrollant av
lotterianordnaren. Enligt länsstyrelsens mening skulle det emellertid vara
en fördel, om polismyndigheterna mer än nu synes vara fallet sökte vidga
kretsen av lotterikontrollanter att omfatta även personer utanför poliskåren.
Därigenom finge man större möjligheter att tillgodose lotterianordnarnas
önskemål beträffande kontrollant. För att kravet på sakkunskap hos kontrollanterna
skall bli tillräckligt tillgodosett torde det dock vara lämpligt att
även i dessa fall kontrollantskapet regelmässigt anförtros åt en mera fast
kader av för uppdraget lämpade personer.

Det förefaller länsstyrelsen som i förevarande fall hinder icke förelegat
att till kontrollant utse den som föreslagits därtill av lotterianordnaren.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Det är ur olika synpunkter av vikt att betryggande kontroll utövas över
det stora, till synes ständigt växande antal lotterier som enligt lotteriförordningens
bestämmelser årligen anordnas för främjande av olika välgörande,
kulturella och allmännyttiga ändamål. Detta kontrollbehov betingas
kanske främst av det allmänna intresset att lotterierna anordnas och
handhas pa ett ekonomiskt tillfredsställande sätt och att sålunda det ändamål
— som ansetts böra få stöd genom lotteri — blir ekonomiskt väl tillgodosett.
Ur denna synpunkt avser tillsynen bl. a. att privata ekonomiska
intressen inte obehörigen gör sig gällande och att lotteriet ej heller eljest
belastas med onödiga utgifter. Vidare har den lottköpande allmänheten
ett befogat intresse av att givna utfästelser i fråga om vinster och vinstvärden
infrias och att vid lotteriet även i övrigt rätteligen tillgår. Staten
har också ett fiskaliskt intresse att bevaka genom bestämmelserna om
lotterivinstskatt, bestämmelser vars tillämpning stundom kan orsaka svårigheter.
För de lotteriarrangerande organisationerna själva — av vilka många
är väsentligen beroende av lotteriinkomster — är det också ett vitalt intresse
att betryggande kontroll föreligger, eftersom oegentligheter eller andra missförhållanden
i samband med lotterier allvarligt kan äventyra allmänhetens
beredvillighet att i denna ordning fortsättningsvis stödja organisationernas
verksamhet.

Det kontrollbehov, som sålunda ur flera olika synpunkter föreligger, varierap
naturligtvis starkt mellan olika lotteriföretag beroende på lotteriets
storlek, dess tekniska utformning, vinsternas beskaffenhet, sättet för lottförsäljning
osv. Man har här en vid skala mellan enkelt upplagda lotterier
på något eller några få skänkta föremål till i olika hänseenden komplicerade
lotterier med betydande omslutning. Det är uppenbart att åtgärderna för
kontroll måste anpassas efter nu antydda omständigheter.

12 —■ Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

354

I lotteriförordningen eller annan allmän författning finns inte närmare
reglerat hur kontrollen över lotterier skall anordnas. I förordningens 3 §
stadgas allenast att vederbörande myndighet äger meddela de kontroll- och
ordningsföreskrifter, vartill omständigheterna kan ge anledning. Därjämte
tilläggs, att vid meddelande av sådana föreskrifter skall iakttagas att lotteriet
inte mer än nödigt är betungas. Bestämmelserna ger alltså vid handen
att kontrollen bör differentieras efter föreliggande omständigheter och
genomföras på sätt som inte medför en onödig teknisk eller ekonomisk
belastning för lotteriet.

Inom den av förordningen angivna ramen ankommer det följaktligen på
lotterimyndigheterna att själva närmare förordna om erforderliga kontrollåtgärder.
I praxis synes numera tämligen enhetliga föreskrifter härom meddelas,
föreskrifter som — åtminstone såvitt angår tillståndslotterier —
regelmässigt innebär, bl. a., att viss person förordnas till kontrollant för varje
lotteri. För dessa kontrollanter plägar också utfärdas allmänna föreskrifter,
vari åliggandena närmare anges. Vanligen åläggs härvid kontrollanten att
till myndigheten avge berättelse över fullgjort uppdrag (jfr JO 1956 s. 258
o.f.).

Kontrollen över nu avsedda lotterier har alltså i praktiken kommit att
väsentligen utövas av särskilt förordnade kontrollanter, vilka — enligt vad
som förutsätts eller uttryckligen anges — äger att av lotteriets anordnare,
om de så påfordrar, uppbära skälig ersättning för sitt uppdrag. Dessa
kontrollanter torde, jämlikt 20 kap. 12 § brottsbalken vara underkastade
ämbetsansvar såsom förordnade att förrätta tjänsteärende. På dem måste
givetvis allmänt uppställas krav på noggrannhet och pålitlighet samt
opartiskhet i förhållandet till de intressen som gör sig gällande i lotteriet.
I övrigt torde kontrollantskapet i fråga om enklare lotterier som regel inte
kräva särskilda kvalifikationer utan kunna fullgöras med ledning av de allmänna
kontrollföreskrifterna och de råd och anvisningar som kontrollanten
eljest kan finna anledning inhämta hos tillståndsmyndigheten. I andra fall
däremot kan, på sätt förut anförts, lotteriet vara av den mera komplicerade
beskaffenhet att — om behörig och effektiv kontroll skall kunna utövas —
särskilda krav måste ställas på kontrollanten i fråga om insikter i och erfarenhet
av lotterier och därvid förekommande spörsmål.

Myndigheternas praxis med avseende å förordnande av lotterikontrollanter
synes också, såvitt jag varit i tillfälle iakttaga, regelmässigt utmärkas
av en viss differentiering i fråga om personvalet. I de fall då med hänsyn
till lotteriets beskaffenhet ett visst större kontrollbehov anses föreligga
— eller då lotteriarrangören själv så önskar — plägar sålunda anlitas en
kader av mera rutinerade kontrollanter, i allmänhet tillhörande den egna
myndighetsorganisationen. I övrigt synes som regel anlitas av lotteriarrangören
föreslagen person, som ofta — men ej alltid — utgörs av befattningshavare
i allmän tjänst. Det torde vara vanligt att den som föreslås

355

till kontrollant avser att — av personligt intresse för den verksamhet som
skall stödjas genom lotteriet — fullgöra uppdraget utan anspråk på ersättning.

Denna praxis och dess närmare utformning hos olika myndigheter har
inte tidigare föranlett klagomål eller eljest givit anledning till ingripande
från JO:s sida. Det är också tydligt att myndigheterna i dessa personfrågor
ansetts och måste äga viss handlingsfrihet. Den omständigheten att ersättning
för kontrollantuppdraget i vissa fall utgår synes — med hänsyn till de
blygsamma belopp varom här vanligen är fråga — inte heller som regel ha
ansetts särskilt betungande. I och för sig kan emellertid tänkas att personvalet
— av speciella skäl — skulle kunna medföra kostnader som står i missförhållande
till lotteriets intäkter. Något sådant fall har dock hittills inte
kommit till min kännedom.

Jag vill i anslutning till det nu sagda understryka att personvalet i fråga
om lotterikontrollant givetvis måste — oavsett lotteriarrangörens önskemål
— primärt bestämmas efter en prövning av det faktiska kontrollbehov
som föreligger, ett behov som — enligt vad jag därom tidigare anfört — kan
starkt växla mellan olika lotterier. I betraktande av vikten ur skilda synpunkter
av att betryggande kontroll sker, synes det i tveksamma fall ligga
närmare till hands att man förordnar en rutinerad kontrollant än att man
därtill utser någon, som av ideella skäl ställt sig till förfogande men som kan
befaras få svårigheter att — med det ämbetsansvar som åvilar honom —
behörigen fullgöra en mera tekniskt komplicerad kontroll. Självfallet bör
vid personvalet i förekommande fall också beaktas den förut berörda ekonomiska
synpunkten, t. ex. för att undvika kostnader för längre eller upprepade
resor i kontrollarbetet.

I enlighet med anförda allmänna synpunkter synes det i fråga om lotterier,
med vilka polismyndighet har att ta befattning, knappast vara ur kontrollsynpunkt
befogat att helt schematiskt uppställa krav på att endast
polismän med särskild erfarenhet på området får vara kontrollant. I fråga
om många små eller eljest okomplicerade lotterier står det utom tvivel att
behörig kontroll kan utövas även av person, som inte besitter dylik rutin.
Den praxis, som avses med klagomålen, torde alltså såtillvida föra för långt.
Hinder ur kontrollsynpunkt kan följaktligen i och för sig inte föreligga mot
att i åtskilliga fall anlita annan än polismän som kontrollant.

Som ett skäl för berörda praxis — utöver kontrollsynpunkten — har anförts
att man därigenom kan följa en konsekvent linje i fråga om personvalet
och därmed undgå svårigheterna att avgöra om en viss, av lotterianordnaren
föreslagen kontrollant kan godtagas eller ej. Den omständigheten
att ett sådant avgörande — med hänsyn till kontrollbehovet — i vissa fall
kan föranleda tvekan, utgör emellertid inte i och för sig tillräckligt skäl för
myndigheten att helt undvika sådan prövning. De anförda svårigheterna
torde inte heller vara större än att de — som framgår av annorstädes tilläm -

356

pad praxis — mycket väl kan bemästras; även inom det aktuella polisdistriktet
synes för övrigt en mera differentierad prövning tidigare ha
ägt rum.

I de fall, då en lotteriarrangör föreslår viss person till kontrollant, bör
myndigheten följaktligen pröva om vederbörande, med hänsyn till lotteriets
beskaffenhet och övriga omständigheter, kan ur kontrollsynpunkt anförtros
uppdraget. Är så fallet, finns tydligen så mycket mindre anledning att förordna
annan person till kontrollant som en sådan åtgärd måste förutsättas
medföra en viss — om än i de flesta fall blygsam — kostnad för lotteriet.
Den praxis, som introducerats i det aktuella polisdistriktet och som synes
ha börjat tillämpas även på andra håll i länet, står därför helt allmänt i
mindre god överensstämmelse med tankegången bakom lotteriförordningens
föreskrift att lotteri ej får genom kontrollföreskrift onödigt betungas. Och
i vissa fall skulle en konsekvent tillämpning av denna praxis tydligen kunna,
t. ex. av skäl som klaganden antytt, komma i direkt strid med berörda
föreskrift.

Om man från principfrågan härefter övergår till frågan om förordnandet
av kontrollant för det av klaganden sökta lotteriet framgår av handlingarna
att detta lotteri var av enkel beskaffenhet. Det gällde ett vanligt serielotteri
av begränsad omfattning, ett lotteri med enbart skänkta vinster — och således
utan lotterivinstskatt — och med en lottförsäljning som syntes vara
avsedd att huvudsakligen äga rum under hand. Det kan enligt min mening
inte rimligen ifrågasättas att den som kontrollant föreslagne kommunaltjänstemannen
inte skulle vara i stånd att, med ledning av utfärdade föreskrifter
och eventuellt andra anvisningar, utöva betryggande kontroll över
detta lotteri. För min del anser jag därför att övervägande skäl talar för att
den föreslagne, i enlighet med vad förut sagts, utsetts till kontrollant.

Att frågan om kontrollantskapet avgjordes på annat sätt — liksom att
berörda praxis över huvud introducerats i polisdistriktet — har uppenbarligen
föranletts uteslutande av en i och för sig lovvärd strävan att åstadkomma
bästa möjliga kontroll över förekommande lotterier. Det påtalade
förfarandet kan med hänsyn härtill icke läggas Grönwall till last som fel. I
den mån klagomålen innefatta påstående härom, föranleder de därför inte
någon min vidare åtgärd.

Av skäl som jag i det föregående närmare utvecklat synes mig emellertid
en mer differentierad praxis i fråga om förordnande av lotterikontrollanter
böra tillämpas än vad som nu är fallet inom berörda polisdistrikt och möjligen
även på andra håll i länet. Jag utgår från att länsstyrelsen — som i
princip synes dela denna uppfattning — kommer att vidtaga därav föranledda
åtgärder.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat. Fn avskrift av
beslutet tillställdes för kännedom den år 1964 tillsatta utredningen rörande
tillsynen över lotteri verksamheten.

357

28. Fråga om det förelåg skyldighet för polismästare att utfärda
tjänstgöringsbetyg för person som slutat anställning vid
polisverket 8 år tidigare

I en den 23 augusti 1966 hit inkommen skrift framförde direktören B.
Fransén klagomål mot polismästaren i Åmåls polisdistrikt Erik Nilsson för
att denne efter en framställning i juni 1966 från Fransén om tjänstgöringsbetyg
beträffande Franséns tjänstgöring vid polisverket i Åmål den 1 mars
1939—den 31 januari 1958 endast utfärdat bevis att Fransén under angivna
tid tjänstgjort i polisdistriktet. Nilsson hade förklarat sig vara förhindrad
att utfärda betyg, då han under ifrågavarande tid icke haft sin tjänstgöring
förlagd till Åmål. Fransén förmenade att Nilsson bort kunna utfärda betyg
efter hörande av befäl som känt till Franséns tjänstgöring.

Nilsson anförde bl. a. följande.

Såvitt jag har mig bekant finnes ej någon bestämmelse att polischef är
skyldig utfärda annat betyg än vitsord till polismanstjänst. Visserligen finnes
i de den 30.5.1958 utfärdade anvisningarna ang. tjänsteålders- och poängberäkning
m. m. för befordran inom polismanskarriären föreskriften att
»vid utfärdande av annat tjänstgöringsbetyg får blanketten ''Vitsord till
polismanstjänst’ icke användas».

I 36 § tjänstemannastadgan sägs att »myndighet skall på begäran av
tjänsteman utfärda intyg om hans tjänstgöring».

Det anges således ej någon skyldighet att utfärda betyg.

Jag har själv vid två tillfällen helt vilseletts genom att för personal i
tjänstgöringsbetyg uttalats alltför subjektiva omdömen, vilket medfört att
jag vid utfärdande av betyg bemödat mig om att lämna helt korrekta uppgifter
och ej anföra annat än vad jag har täckning för. Av denna anledning

anförde jag i---skrivelse till Fransén —--att jag i ett av mig

utfärdat betyg ej kunde ge uttryck för andras uppfattning, då det vore
jag som vore ansvarig för betygets innehåll.

Att under tjänstemannaansvar utfärda ett betyg helt baserat på andras
uppfattning, objektiv eller ej, anser jag vara helt oriktigt.

Änser jag mig kunna utfärda betyg samråder jag helt naturligt med vederbörande
befäl liksom då vitsord till polismanstjänst lämnas, då vitsordet
jämväl kontrasigneras av vederbörande avdelningschef eller föredragande.

Jag finner det egendomligt att Fransén först mera än åtta år efter det
han slutat sin anställning här begär tjänstgöringsbetyg. Han måste väl förstå
att möjligheterna att efter så lång tid lämna objektiva omdömen i ett
betyg — om nu sådant måste utfärdas — är väsentligt beskurna.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

I polisinstruktionen den 13 november 1964 infördes i 99 §, som redan
upphört att gälla, en bestämmelse enligt vilken polischef på begäran av
tjänsteman skulle utfärda intyg eller betyg om hans tjänstgöring inom polisdistriktet.
Fr. o.m. den 1 januari 1966 gäller i stället den allmänna be -

358

stämmelsen i 36 § statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 att myndighet
på begäran av tjänsteman skall utfärda intyg om hans tjänstgöring
hos myndigheten. Enligt ordalydelsen föreligger icke någon skyldighet att
utfärda betyg. Bestämmelsen överfördes, i sakligt hänseende oförändrad,
till statstjänstemannastadgan från allmänna verkstadgan. Frågan om innebörden
av föreskriften har varit föremål för MO:s bedömning (MO:s ämbetsberättelse
1961 s. 161). MO fann därvid det ligga närmast till hands att
fatta uttrycket »intyg» såsom i princip endast innefattande besked om
tjänstemans anställningstid och förordnande hos myndigheten. I enlighet
härmed skulle bestämmelsen icke kunna anses ålägga myndigheterna någon
ovillkorlig skyldighet att i utfärdade tjänstgöringsuppgifter på begäran
medtaga av myndigheten uttalat omdöme rörande tjänstemannens tjänsteutövning
för bedömande av hans förtjänst och skicklighet.

Skyldighet för polischef att utfärda tjänstgöringsbetyg av det slag varom
här är fråga torde icke heller kunna grundas på annan i författning meddelad
föreskrift. Därmed är dock icke sagt att sådan skyldighet över huvud
icke föreligger.

Frågan om statstjänstemans rätt till tjänstgöringsbetyg synes numera
kunna regleras i avtal (se Wennergren I statens tjänst s. 19 och 86). I den
mån så icke skett torde följaktligen i princip allmänna civilrättsliga regler
bli tillämpliga. Enligt arbetsrättslig praxis anses en arbetsgivare skyldig
att på den anställdes begäran vid anställningens upphörande utfärda tjänstgöringsbetyg
med uppgift om tjänstetiden, arbetsuppgifterna, tjänstbarheten
och anledningen till anställningens upphörande. Denna skyldighet torde
— även om praxis beträffande skyldighetens omfattning är skiftande —
iakttagas på de flesta håll inom statsförvaltningen. Inom polisväsendet utfärdas
också, enligt upplysning från rikspolisstyrelsen, vanligen tjänstgöringsbetyg
i samband med anställnings upphörande.

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966 har chefen
för civildepartementet tillkallat en sakkunnig för att utreda frågan om normer
för betyg och intyg över anställning inom den statligt reglerade offentliga
förvaltningen. I direktiven för utredningen framhålles att praxis i fråga
om den omfattning, i vilken myndighet anses böra utfärda betyg, är mycket
växlande. Enligt direktiven bör ståndpunkt tagas till frågan när betyg eller
endast intyg skall utfärdas. Även omfattningen av myndighets skyldighet
att utfärda betyg eller intyg bör övervägas. Det betonas att i betyg ingående
värdeomdömen i regel bör grundas på färska intryck och att, om
längre tid förflutit efter det anställningen upphörde, risken för oriktiga värdeomdömen
uppenbarligen ökar. Det påpekas också att under mellantiden
avgångar kan ha förekommit bland den personal, som har den säkraste kännedomen
om arbetstagarens personliga förutsättningar och hans sätt att
sköta sina uppgifter. Det bör därför enligt direktiven övervägas om ej viss
begränsning bör göras av den tid under vilken myndighet skall vara skyl -

359

dig att utfärda betyg eller intyg. Data kan vidare ha gått förlorade i samband
med utgallring av handlingar om anställd personal.

En viss rätt för statstjänsteman till tjänstgöringsbetyg torde, på sätt
framgår av det sagda, åtminstone numera kunna härledas ur allmänna arbetsrättsliga
grundsatser. Omfattningen av denna rätt är dock oklar.

Mot bakgrunden av det sagda får jag beträffande Franséns fall anföra
följande.

Fransen begärde tjänstgöringsbetyg sedan mera än åtta år förflutit från
det han slutade sin tjänstgöring i polisdistriktet. Enligt min mening måste
det anses ligga i sakens natur att den skyldighet att utfärda betyg efter
tjänstgörings upphörande, som enligt det förut sagda kan anses åvila myndighet,
icke kvarstår hur länge som helst utan att den avgångne tjänstemannen
har att framställa sin begäran inom viss begränsad tid. Såsom i
förut omnämnda utredningsdirektiv framhålles måste nämligen i betyg ingående
värdeomdömen grundas på färska intryck. Om Nilsson från personer,
vilka Fransén haft som överordnade, inhämtat uppgifter om Franséns
tjänstgöring, torde vad som därvid blivit upplyst med hänsyn till den förflutna
tiden icke ha kunnat läggas till grund för en så pass allsidig och tillförlitlig
bedömning att den bort inflyta i ett tjänstgöringsbetyg. Det var
därför enligt min mening riktigt av Nilsson att icke utfärda betyg. Nilssons
påstående i upplysningarna till mig att det vore oriktigt att under tjänstemannaansvar
utfärda ett betyg helt baserat på andras uppfattning, synes
mig dock alltför onyanserat, då det väl kan tänkas fall — exempelvis under
en övergångstid vid ny chefs tillträde — då anledning därtill kan finnas.

Av vad nu anförts framgår att jag icke funnit fel eller försummelse ligga
Nilsson till last. Jag lämnar därför klagomålen utan vidare åtgärd.

29. Fråga om viss uppgift bort intagas i tjänstgöringsbetyg

Den 24 november 1962 utfärdade rektorn vid samrealskolan i Sölvesborg
G. Kollander tjänstgöringsbetyg för fil. mag. G. N. avseende hennes tjänstgöring
som extra adjunkt vid samrealskolan fr. o. m. den 27 november 1961
till dagen för betygets utfärdande. Å tjänstgöringsbetyget, som utfärdades
å fastställt formulär, infördes dels vissa uppgifter om de läroämnen in. m.
som tjänstgöringen omfattat, dels uppgift att G. N. vissa dagar varit
tjänstledig på grund av sjukdom, dels vitsord för henne i fråga om nit,
skicklighet, sätt att behandla lärjungarna samt förmåga att bland dem upprätthålla
ordning ävensom i fråga om vandel.

Efter utgången av höstterminen 1962 införde Kollander — efter framställning
av G. N. — å det för henne utfärdade betygsexemplaret anteckning
om att betyget förlängdes t. o. m. höstterminens slut. Därjämte tilläde
Kollander följande.

360

Frånvarande från två undervisningstimmar den 8.12 enl. uppgift senare
på grund av sjukdom.

Anteckning av motsvarande innehåll infördes samtidigt i vederbörlig
anmärkningskolumn i den å skolan förda förteckningen över utfärdade
tjänstgöringsbetyg.

Därefter utfärdade vikarierande rektorn Erik Lindstein den 18 juni 1963
nytt tjänstgöringsintyg för G. N. avseende tiden fr. o. m. den 24 november
1962 t. o. m. utgången av vårterminen 1963.1 detta tjänstgöringsbetyg, som
innehöll samma betygsvitsord som det närmast föregående, infördes anteckning
om att G. N. varit tjänstledig på grund av sjukdom vissa dagar
under vårterminen 1963. Någon uppgift att hon varit tjänstledig eller eljest
frånvarande vissa timmar den 8 december 1962 förekom däremot inte
i detta betyg.

Rörande vad som förekommit den 8 december 1962 uppgav G. N. i
skrivelse den 15 juni 1963 till länsskolnämnden i Blekinge län följande:
Omedelbart före en lektion hade hon plötsligt blivit sjuk. Då Kollander inte
varit anträffbar i skolan, hade hon bett två kolleger att överta hennes två
följande lektioner vilket dessa också gjort. Kollegerna kunde intyga att
hon på grund av sjukdom inte kunnat fullgöra ifrågavarande tjänstgöring.

Vidare anförde G. N. i berörda skrivelse: Den av Kollander gjorda
anteckningen å tjänstgöringsbetyget den 24 november 1962 måste närmast
uppfattas såsom angivande att hon avhållit sig från tjänstgöring utan giltigt
förfall. Anteckningen var följaktligen oriktig och vållade henne skada. Kollander
hade emellertid förklarat sig inte vilja ändra formuleringen. På
grund därav hemställde hon att länsskolnämnden måtte vidta sådana åtgärder
att av tjänstgöringsbetyget framgick att hon varit tjänstledig ifrågavarande
timmar på grund av sjukdom.

I yttrande den 12 augusti 1963 till länsskolnämnden anförde Kollander
bl. a., följande: G. N. hade den 8 december 1962 uteblivit från två lektioner
och själv anmodat annan lärare att överta dessa. Vid detta tillfälle hade
Kollander befunnit sig på rektorsexpeditionen. Ingen hade dit anmält det
inträffade och ej heller hade någon anmälan gjorts till hans bostad. Samma
sak hade inträffat en gång tidigare — under föregående läsår — därvid
han klargjort för G. N. att hon måste anmäla behov av ledighet direkt till
rektor, i skolan eller i bostaden. Utan sådan anmälan kunde ju en rektor
ej träffa erforderliga författningsenliga dispositioner, t. ex. anmoda annan
lärare att överta tjänstgöringen. I före varande fall var det ej fråga om
sjukledighet i ordets tekniska mening, då sådan ledighet enligt Kollanders
uppfattning inte kunde beviljas för del av dag utan endast för minst en
hel dag. Ej heller kunde löneavdrag göras för bråkdel av daglön — något
avdrag hade i detta fall ej heller gjorts — eller avlönad vikarie anställas
för del av dag. I stället syntes vara fråga »om tillfälligt förfall», varom
anvisningar fanns i läroverksstadgan och som uppenbarligen var något

361

annat än »sjukledighet». — I fråga om formuleringen av anteckningen å
tjänstgöringsbetyget ville Kollander framhålla, att han inte kunnat ange
att G. N. oavbrutet tjänstgjort och inte heller att hon åtnjutit tjänstledighet
ifrågavarande timmar, då hon ju själv tagit sig ledigt. Kollander hade därför
genom den valda formuleringen lämnat upplysning i koncentrerad form om
sakförhållandet. En längre och mer uttömmande redogörelse ansåg han
ej kunna komma i fråga.

I beslut den 27 februari 1964 uttalade länsskolnämnden att rektorn
enligt nämndens mening bort godtaga G. N:s förklaring att hon på grund
av sjukdom inte kunnat utöva tjänsten ifrågavarande lektionstimmar
och att han i tjänstgöringsbetyget endast bort angiva att hon dessa timmar
varit tjänstledig på grund av sjukdom. Nämnden fann sig emellertid sakna
befogenhet att vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma rättelse och beslöt
därför att G.N:s skrift inte skulle föranleda någon nämndens ytterligare
åtgärd.

Därefter anhöll G. N. hos rektorsämbetet att nytt tjänstgöringsbetyg
för tiden den 24 november 1962 t.o.m. vårterminen 1963 måtte utfärdas
och att i samband därmed de två tidigare för samma period utfärdade
betygen med motstridiga uppgifter — matte makuleras. Med anledning
härav ägde den 5 oktober 1964 ett sammanträffande rum mellan Kollander
och G. N., därvid hon medförde tjänstgöringsbetyget den 24 november 1962
med därå gjord anteckning samt tjänstgöringsbetyget den 18 juni 1963.
Vid tillfället erbjöd Kollander henne i utbyte ett nytt tjänstgöringsbetyg-.
Enligt vad G. N. uppgivit innehöll emellertid det sistnämnda betyget sämre
vitsord än de tidigare utfärdade. Med hänsyn härtill ansåg hon sig inte böra
godtaga det föreslagna utbytet.

I januari 1965 uppdrog Lärarnas Riksförbund åt vederbörande distriktsombudsman
att med fullmakt av G. N. söka av Kollander utfå korrekt
tjänstgöringsbetyg för henne. Ombudsmannen avlät därefter en till Kollander
såsom rektor adresserad skrivelse i saken, vilken skrivelse rekommenderats
och försetts med mottagningsbevis. Försändelsen återkom till
avsändaren utan att ha utlösts av Kollander.

I en den 10 maj 1965 hit inkommen skrift anhöll Lärarnas Riksförbund
att JO måtte vidta åtgärder som kunde leda till rättelse av den felaktiga
sakuppgiften i anteckningen å tjänstgöringsbetyget den 24 november 1962
samt pröva om Kollander gjort sig skyldig till tjänstefel dels genom att
göra ifrågavarande anteckning och att underlåta att rätta densamma, dels
genom sin vägran att mottaga distriktsombudsmannens till honom i tjänsten
ställda skrivelse.

Kollander anförde i infordrat yttrande bl. a. följande.

Vad beträffar frågan om rektors skyldighet och rätt att notera sådan
självtagen ledighet i tjänstgöringsbetyg, vill jag hänvisa till S. Ö:s dä
gällande författningshandbok (1:2 sid. 208:2), där det i avtryckt cirkulär

12* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

362

från överstyrelsen föreskrives, att i tjänstgöringsbetyg skall fullständigt
redogöras för ledigheter, som en lärare kan ha åtnjutit under den tid betyget
avser eller ock, om ingen sådan ledighet förekommit, detta förhållande
angivas. Härav har jag dragit slutsatsen, att icke blott beviljade ledigheter
utan även självtagna sådana måste noteras. Att som min semestervikarie
i den 18.6.1963 utfärdat tjänstgöringsbetyg helt förtiga N:s självtagna
ledighet den 8.12.1962 synes sålunda vara felaktigt.

Vidare framhöll Kollander att anteckningen å tjänstgöringsbetyget inte
inneburit någon sänkning av betygs vitsorden och inte kunde noteras i
någon meritsammanställning, varför anteckningen inte heller på något sätt
kunde förhindra eller försvåra befordran för G. N. Genom att hans semestervikarie
i tjänstgöringsbetyget den 18 juni 1963 givit henne oförändrade
betygsvitsord hade hon undgått en enligt Kollanders bedömning, särskilt
med hänsyn till bristerna i hennes tjänstgöring under vårterminen 1963,
eljest ofrånkomlig betygssänkning.

Beträffande den till honom adresserade försändelsen uppgav Kollander,
att han vid telefonsamtal med avsändaren erhöll kännedom om vad framställningen
avsåg och därvid framhöll att han stod fast vid sin ståndpunkt
och ej hade något att tillägga. Då han sålunda omedelbart lämnade svar,
fann han obehövligt att utkvittera försändelsen.

Vid prövning av ärendet anförde jag följande.

Beträffande först frågan om bedömningen av G. N:s frånvaro från de två
lektionerna den 8 december 1962 — en frånvaro som enligt hennes uppgift
haft sin grund i hastigt påkommen sjukdom — får jag anföra följande.
Kollander har hävdat att denna frånvaro — som endast avsåg del av dag

— ej kunde betraktas som »sjukledighet», även om den berott på sjukdom.
Enligt hans mening var det här fråga om en ledighet av annat slag, en
ledighet som författningsmässigt betecknades som »tillfälligt förfall».

Med anledning härav vill jag till en början framhålla, att tjänstledighet
för sjukdom eller av annan anledning ingalunda behöver — och vid den
aktuella tidpunkten ej heller behövt — avse hel tjänstgöringsdag, något
som också klart framgick av då gällande bestämmelser i 27 § A. Saar. Något
hinder att i förevarande fall bevilja tjänstledighet på grund av sjukdom
under de ifrågavarande lektionerna — och sålunda allenast för del av dag

— har följaktligen ej förelegat.

Vad Kollander anfört om att frånvaron skulle vara att anse som en särskild
form av ledighet, s. k. »tillfälligt förfall» — varom förmäles i 27 kap.
7 § skolstadgan — ger mig anledning erinra att sistnämnda författningsrum
inte reglerar olika former av ledighet eller frånvaro utan i stället avhandlar
frågan om kompetensen och ordningen för undervisningens uppehållande
då lärartjänst under längre eller kortare tid — helt oberoende av orsak —

363

ej i vanlig ordning bestrides. Stadgandet innehåller följaktligen ingen distinktion
mellan olika slags ledigheter. Frågan om ledighetsformerna regleras
inte i skolförfattningarna utan i avlöningsbestämmelserna (jfr 28 § Saar).

Vid den nu aktuella tidpunkten gällde i fråga om tjänsteman — som
enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelsen var berättigad att uppbära
viss avlöning under tjänstledighet för sjukdom och som ville komma i
åtnjutande av sådan ledighet — närmare föreskrifter i kungörelsen den 30
december 1955 om sjukkontroll för vissa statsanställda m. fl. Enligt dessa
föreskrifter hade tjänstemannen att omedelbart efter sjukledighetens slut
avge s.k. sjukförklaring. Genom sådan förklaring skulle, föreskrevs vidare,
behovet av sjukledighet anses tillfredsställande styrkt, där ej myndigheten
med hänsyn till omständigheterna fann sig ej kunna godta förklaringen.

På sätt nämnda föreskrifter med tillhörande anvisningar ger vid handen
förutsattes i princip att tjänstemannen snarast möjligt anmälde behovet
av sjukledighet, som därvid preliminärt beviljades, varefter definitivt beslut
meddelades i samband med prövning att föreskrivna villkor uppfyllts.

I förevarande fall synes G. N. visserligen ej till rektor — som jämlikt
27 kap. 6 § d) skolstadgan ägde bevilja sjukledighet under högst två veckor
i följd — ha anmält sitt behov av sjukledighet före eller omedelbart efter
sin frånvaro under de två lektionerna. Ej heller synes vederbörlig sjukförklaring
ha avgivits av henne förrän långt efter det Kollander verkställt
den påtalade anteckningen å tjänstgöringsbetyget. Av handlingarna framgår
emellertid att han redan ett par dagar efter G. N:s frånvaro erhöll kännedom
därom och om hennes förklaring till händelsen. Vid sådant förhållande
hade Kollander som rektor haft att — oavsett att hon inte tidigare anmält
förhållandet — pröva om tjänstledighet för sjukdom, i enlighet med hennes
förklaring, kunde beviljas henne eller — om så ej ansågs vara fallet —
vilka åtgärder som hennes frånvaro eljest bort medföra. Härvid må erinras
att »självtagen» frånvaro från tjänstgöring utan giltigt förfall i princip
innefattar tjänstefel.

Någon omständighet som varit ägnad att förringa tilltron till G. N:s
uppgift att hennes frånvaro orsakats av plötsligt påkommen sjukdom (svimningsanfall)
har, såvitt handlingarna utvisar, inte förekommit. Själv synes
Kollander ej heller vilja ifrågasätta riktigheten därav.

I enlighet med vad sålunda anförts finner jag att — om frågan angående
G. N:s frånvaro från de båda lektionstimmarna prövats i behörig ordning
— tjänstledighet för sjukdom bort beviljas henne under ifrågavarande del
av dagen.

Att Kollander ej företagit sådan prövning har tydligen berott på att han
inte förstått innebörden av hithörande författningsföreskrifter. Vad härutinnan
förekommit är dock inte av beskaffenhet att kunna läggas honom till
last som tjänstefel.

364

Vad härefter angår frågan om anteckningen på tjänstgöringsbetyget den
24 november 1962 får jag anföra följande.

Kollander har uppgivit att han med berörda anteckning avsåg lämna
upplysning om att G. N. ej beviljats ledighet utan själv tagit sig ledigt.
Enligt Kollanders uppfattning måste även »självtagen» ledighet antecknas
i tjänstgöringsbetyg i likhet med ledigheter av annat slag. Vad Kollander
påtalat hade varit att G. N. ej i förväg inhämtat hans medgivande till
utevaron eller ens underrättat honom därom och att hon själv engagerat
andra lärare i sitt ställe.

Som förut framhållits hade — oavsett att G. N. ej vederbörligen anmält
sin frånvaro — tjänstledighet på grund av sjukdom rätteligen bort beviljas
henne. Detta förhållande hade självfallet också bort antecknas i tjänstgöringsbetyget.

Från frågan att i tjänstgöringsbetyg anteckna förekommande ledighecer
är att skilja frågan om att däri införa anteckning om förhållande, som
innefattar anmärkning mot tjänstemannen. Om en befattningshavare åsidosatt
sina åligganden eller eljest förfarit anmärkningsvärt, är detta en omständighet
som skall tas i beaktande vid bestämmandet av de vitsord som
enligt tjänstgöringsbetyget skall tilldelas vederbörande. Att i sådant betyg,
vid sidan av vitsord enligt viss fastställd graderad skala, införa anteckning
om fel eller att göra andra reservationsvisa uttalanden om tjänstemannen
skulle uppenbarligen vara ägnat att förändra vitsordens innebörd och förringa
betygets värde. Härvid är att märka, att en sådan anteckning i allmänhet
ej kan innehålla någon fullständigare redovisning av vad som förekommit
och därför ofta måste ge anledning till missuppfattningar rörande
svårhetsgraden av det anmärkta beteendet. Av offentlig myndighet utfärdat
tjänstgöringsbetyg bör självfallet inte innehålla oklara uppgifter, som
tjänstemannen måste förtydliga genom att förebringa särskild utredning.
Att i tjänstgöringsbetyg införa anteckningar, varom nu talats, kan därför
inte anses tillåtligt och överensstämmer ej heller med vedertaget bruk.

Vad före varande fall angår hade det ålegat G. N. att, om hinder ej mött,
genast anmäla sitt behov av sjukledighet så att rektor kunnat bestämma
hur undervisningen under hennes frånvaro bort uppehållas. Om sådan
anmälan ej kunnat ske före de två lektionerna, hade hon i varje fall haft att
omedelbart efter tillfrisknandet göra vederbörlig sjukanmälan. Under förutsättning
att hon, såsom rektor ansett, härutinnan försummat sig — för
min del saknar jag anledning att närmare ingå på denna i förevarande
ärende ej närmare utredda fråga — hade förhållandet kunnat beaktas vid
bestämmandet av hennes vitsord. Däremot hade, i enlighet med vad nyss
sagts, särskild anteckning därom inte bort på sätt skett införas i tjänstgöringsbetyget.
Anteckningen är för övrigt till sin innebörd ytterligt oklar
och ger — särskilt med hänsyn till att tjänstgöringsbetyget innehåller uppgift
att G. N. vissa andra dagar varit tjänstledig på grund av sjukdom —

365

närmast intryck att hon ej ansetts ha haft godtagbart skäl för sin ifrågavarande
bortovaro.

Vid bedömningen av Kollanders förfarande att likväl verkställa berörda
anteckning är att beakta, att föreskrifter eller anvisningar om avfattning
av tjänstgöringsbetyg i förevarande avseende saknas. Med hänsyn härtill
och till omständigheterna i övrigt kan hans förfarande enligt min mening ej
läggas honom till last som tjänstefel. Jag finner därför klagomålen i denna
del — utöver vad jag här ovan erinrat — ej kunna föranleda vidare åtgärd
från min sida.

Med anledning av yrkandet i klagoskriften om rättelse av den gjorda
anteckningen — ett yrkande som tidigare i olika sammanhang framförts
utan att ändring kommit till stånd — får jag framhålla, att det ej ingår i
JO:s befogenheter att förordna om sådan åtgärd. Emellertid torde, om det
ur G. N:s synpunkt fortfarande anses angeläget att påkalla ändring, hinder
ej möta för rektorsämbetet att — efter den utredning av saken som numera
skett — till omprövning uppta frågan om beviljande av sjukledighet för
G. N. den aktuella delen av dagen och därmed också frågan om behörigheten
av den gjorda anteckningen, vilken införts i betygsförteckningen. Av
omprövningen föranledda ändringar bör i sådant fall i lämplig ordning
komma till uttryck i nytt tjänstgöringsbetyg för G. N.

I detta sammanhang vill jag erinra att — om en betygsgivare ändrar
uppfattning i fråga om meddelat vitsord eller anser av annan betygsgivare
lämnat vitsord oriktigt — ändring av i vederbörlig ordning redan utfärdade
vitsord i tjänstgöringsbetyg icke av sådan anledning lagligen lärer kunna ske.
Det skulle följaktligen ha varit anmärkningsvärt om Kollander, vilket påståtts
ha varit hans avsikt, i utbyte mot tidigare tjänstgöringsbetyg utfärdat
betyg för G. N. med sämre vitsord än vad han — och annan betygsgivare
— redan tilldelat henne för gångna tjänstgöringsperioder.

Slutligen får jag framhålla, att det uppenbarligen ålegat Kollander att
utlösa det i klagoskriften omnämnda brevet, vilket var ställt till honom i
egenskap av rektor och som, enligt vad han själv inhämtade, avsåg en
tjänsteangelägenhet. Med hänsyn till omständigheterna låter jag emellertid
i denna del bero vid min nu gjorda erinran.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig slutbehandlat.

366

30. Sekreterare i naturvårdsråd i ett län har förespeglat läkare,
som genom att placera avfall i en skog gjort sig skyldig till straffbar
förseelse, att polisanmälan ej skulle ske, om läkaren betalade
300 kr. till en hembygdsförening. Fråga om sekreteraren var underkastad
tjänstemannaansvar och om förfarandet innefattade

tjänstefel

Av handlingarna i ett härstädes genom klagomål av biträdande överläkaren
Arne Mellgren anhängiggjort ärende inhämtas följande.

I mars 1965 placerade Mellgren två kartonger med avfall i en skog mellan
Halmstad och Laholm. Avfallet påträffades av f. d. vägdirektören Ragnar
von Segebaden. Denne sände därefter i uppgiven egenskap av sekreterare i
Hallands läns naturvårdsråd ett den 3 april 1965 dagtecknat brev till »innehavaren
av postgirokonto 45 36 87» av följande innehåll.

Vid inspektionsresa den 30/3 1965 utmed Motorvägen Östra Karup—
Halmstad upphittades invid anslutningen av vägen Snapparp—Flodje två
stora kartonger innehållande avfall. Såsom visitkort hade nedlagts ett makulerat
inbetalningskort med stilprov.

Ett sådant nedskräpande är förbjudet enl. 23 § nu gällande naturvårdslag
samt belagt med dagsböter enl. 37 § samma lag och med förpliktigande
att ersätta kostnaderna för avfallets undanskaffande. Ärendets utredning
och vidare behandling tillkommer närmast statspolisen och allmän åklagare.

Skulle Ni emellertid finna det angenämare att till Harplinge Hembygdsförening,
Harplinge, översända 300:— kronor, skall jag, så snart bekräftelse
härå erhållits, till Eder återställa det tillvaratagna postgirokortet samt ombesörja
avfallets fraktande till sopstation.

Vid beloppets översändande behöver endast uppgivas, att det sänts på
uppdrag av mig.

I en den 29 juli 1966 hit inkommen skrift uppgav Mellgren, att han erhöll
brevet i början av april 1965 och reagerade mycket starkt inför förslaget
om betalning till hembygdsföreningen, vilket Mellgren uppfattade som
försök till utpressning. Mellgren upplyste vidare, att han själv bortskaffat
avfallet och även dömts till dagsböter för sin förseelse.

von Segebaden uppgav bl. a. följande. Det föreföll honom högst otroligt
att hans åtgärder i egenskap av naturvårdsrådets sekreterare skulle vara
underställda JO:s överinseende. I hans vardagsarbete, då som nu, samlade
han upp bortkastat papper o. dyl. inom Haverdalsreservatet och egen skog.
Han hade erfarenhet av att det därvid kunde vara värt att söka adressen
till gärningsmannen ur innehållet i det kvarlämnade. Ersättning för sitt
besvär hade han aldrig begärt. Ej heller hade han tidigare blandat in hembygdsföreningen
i sammanhanget. I förevarande fall, som syntes honom
synnerligen hänsynslöst, kunde han givetvis ha nöjt sig med att underrätta
statspolisen men tanken att »bötespengarna» kunde göra större nytta hos
föreningen kom honom att handla på sätt som skett.

367

Vid prövning av klagomålen anförde jag följande.

von Segebaden var under den aktuella tiden enligt länsstyrelsens i Hallands
län förordnande ledamot och tillika sekreterare i länets naturvårdsråd.
Rådet, som har till uppgift att verka för att naturen och landskapsbilden
i länet skyddas och vårdas, fullgör därvid tjänsteärende, som avses
i 20 kap. 12 § första stycket brottsbalken. Såsom sekreterare i rådet var von
Segebaden följaktligen underkastad ämbetsansvar och stod således under
JO:s tillsyn. Jag ingår därför i prövning av det påtalade förfarandet.

Brevet till Mellgren har enligt vad som uttryckligen angivits vid underskriften
avsänts av von Segebaden i dennes egenskap av sekreterare åt naturvårdsrådet
och således i rådets tjänst. Innebörden av brevet till Mellgren
får anses vara att denne, om han betalade 300 kronor till hembygdsföreningen,
kunde påräkna att den förseelse mot naturvårdslagen, vartill han
ansågs ha gjort sig skyldig genom att lämna avfallet i skogen, icke skulle
angivas till åtal. Att på dylikt sätt genom förespegling att slippa straff söka
påverka Mellgren att bidraga till angivna ändamål var givetvis, även om
ändamålet var allmännyttigt, icke tillbörligt och helt oförenligt med ett
uppdrag i det allmännas tjänst, von Segebaden handlade följaktligen felaktigt
genom att sålunda använda sin tjänsteställning att söka påverka Mellgren.

von Segebaden har emellertid numera, tydligen av åldersskäl, frånträtt
sitt uppdrag i naturvårdsrådet. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt låter jag bero vid vad i saken förevarit.

31. Fråga om beslut om arbetsgivaransvar för preliminär skatt
kan anses röra arbetstagaren och om tillfälle därför bör beredas
honom att yttra sig över utredning, innan beslut meddelas

I 75 § uppbördsförordningen stadgas följande: Underlåter arbetsgivare,
som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig anledning att fullgöra
denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken
skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit
att avdraga. Krav på erläggande av skattebelopp som nu sagts må följaktligen
riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren, dock att därest
den sistnämnde vistas å känd ort inom riket, arbetsgivaren må krävas endast
om arbetstagaren underlåtit att efter anmaning gälda skattebeloppet i
fråga. Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må
detsamma uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt,
dock att införsel ej må beviljas. Arbetsgivare eller arbetstagare, som har
att erlägga mot underlätet skatteavdrag svarande belopp, är tillika skyldig
att å beloppet erlägga resta vgift. Har lokal skattemyndighet icke prövat,

368

om arbetsgivare är skyldig att svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen,
därest arbetsgivaren bestrider sådan skyldighet, av den lokala
skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida arbetsgivaren är att
anse såsom ansvarig för skatten. Denna må hos arbetsgivaren uttagas endast
därest sistnämnda myndighet finner sådan ansvarighet föreligga.

Enligt 76 § äger arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt
75 §, söka skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren
att till vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må
ha överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen
styrka, att han erlagt skatten. Vidare stadgas, att utmätningsmannen
hos arbetstagaren må uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga
om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Därvid är arbetstagaren
skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Vid en på uppdrag av mig den 24 juni 1965 företagen inspektion av uppbördsverket
i Norrköping uppmärksammades bl. a. följande ärende angående
arbetsgivaransvarighet. Firma Linnea, Blomsterhandel Olof Dellnert
hade i egenskap av arbetsgivare för Harald Birger Stenberg, Norrköping, av
uppbördsverket genom fastställelsebeslut den 24 november 1964 förklarats
jämte Stenberg ansvarig för icke verkställda avdrag för preliminärskatt under
tiden den 1 januari—den 31 augusti 1964 till ett belopp av 1 014 kronor.
Stenberg hade icke erhållit del av fastställelsebeslutet och icke heller fått,
tillfälle att yttra sig över den utredning, som föregått beslutet.

I inspektionsprotokollet antecknades att genom fastställelsebeslutet syntes
en exekutionsurkund ha tillskapats icke blott mot arbetsgivaren utan
även mot arbetstagaren. Som stöd för denna uppfattning åberopades ett
uttalande av departementschefen i proposition 1953:100 sid. 273, vari anfördes
bl. a. följande: »I anledning av vad i något remissyttrande framhållits
får jag uttala, att enligt min mening hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet
att i nu avsett fall vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren
utan att först 1m krävt arbetsgivaren.» Jag ifrågasatte därför
om icke Stenberg bort erhålla del av den i ärendet upprättade granskningsrapporten
för yttrande, innan uppbördsverket meddelade beslut i ärendet
och — sedan ärendet avgjorts — av fastställelsebeslutet, för att därigenom
kunna bevaka sin rätt.

I infordrade upplysningar anförde kronokamreraren Å. Wahlberg bl. a.
följande.

Vid fastställande av arbetsgivares ansvarighet enligt uppbördsförordningen
för arbetsgivares skatt torde de lokala skattemyndigheterna i allmänhet
icke, i avsaknad av bestämmelser härom, delgiva granskningsrapporter
och fastställelsebeslut med arbetstagaren. I vad det gäller granskningsrapporter
och fastställelsebeslut, där fråga uppkommer om solidarisk
ansvarighet för arbetsgivare och arbetstagare för underlåtenhet att avdraga
preliminär skatt synas starka skäl tala för, att jämväl arbetstagaren beredes
tillfälle inkomma med erinringar resp. meddelas besvärshänvisning över

369

fastställelsebeslut. Bestämmelser härom synas böra intagas i uppbördsförfattningarna.

I därefter infordrat utlåtande från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
anfördes följande.

Fastställande av arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt då
fråga är om underlåtenhet att verkställa skatteavdrag regleras i 75 § uppbördsförordningen
och 51 samt 52 §§ uppbördskungörelsen. I 51 § uppbördskungörelsen
stadgas bland annat att rapport (s.k. granskningsrapport)
skall tillställas arbetsgivaren och i 52 § 2 mom. stadgas att arbetsgivare
och länsstyrelse skall underrättas om den lokala skattemyndighetens
fastställelsebeslut. Som framhålles i JO:s protokollsutdrag saknas uttrycklig
föreskrift i uppbördsförfattningarna om att arbetstagaren skall tillställas
granskningsrapport och fastställelsebeslut. Att sådan föreskrift saknas torde
hänga samman med frågan huruvida arbetstagare får anses vara part i
ärende av här ifrågavarande art. Vid bedömande av denna fråga har man att
beakta bestämmelserna om besvär i 85 och 86 §§ uppbördsförordningen.

Enligt uppbördsförordningen äger den, som icke åtnöjes med beslut av lokal
skattemyndighet enligt denna förordning, söka ändring i beslutet genom
besvär hos länsstyrelsen (85 § 1 mom.). Över länsstyrelsens beslut enligt
uppbördsförordningen, med undantag för frågor rörande preliminär skatt,
skatteavdrag och anstånd med skatteinbetalning, får besvär anföras hos
kammarrätten. Besvärsrätt tillkommer den, som beslutet avser samt i vissa
fall revisor hos riksrevisionsverket. Över kammarrättens utslag kan klagan
föras hos Kungl. Maj:t.

Besvärsberättigad eller part är således den som beslutet rör. Som departementschefen
uttalat i proposition 1953:100 sid. 273 skall arbetstagaren
slutligen svara för det ej avdragna skattebeloppet. Hans rätt beröres därför
enligt nämndens mening inte av lokal skattemyndighets beslut, genom vilket
arbetsgivaren göres solidariskt ansvarig med arbetstagaren för det skattebelopp
som avses. Från rättspraxis kan nämnas, att arbetstagare i likartat
ärende inte anses besvärsberättigad, enär arbetstagarens rätt icke beröres.
(Regeringsrättens utslag den 11/2 1954 och 17/5 1962; RÅ 1954 not Fi
339 och 1962 ref. 29.)

I det av JO aktualiserade fallet kan arbetstagaren knappast ha varit i
god tro när han uppburit inkomst utan att erlägga preliminärskatt för denna
inkomst. Då han haft att erlägga preliminär A-skatt och om han ansett
detta skatteslag vara riktigt, borde han ha insett att skatteavdrag skolat
ske. Om han ansett sig böra erlägga preliminär B-skatt hade han enligt 17 §
uppbördsförordningen varit pliktig att avgiva preliminär självdeklaration
till den lokala skattemyndigheten för beräkning av den preliminära Bskatten.

Nämnden finner således att skyldighet att höra arbetstagare i mål av
ifrågavarande art icke föreligger. I den mån lokal skattemyndighet finner
att arbetstagare av särskild anledning bör höras, föreligger givetvis inte något
hinder att så sker. _

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Arbetsgivaransvarighet enligt 75 § uppbördsförordningen kan avse såväl
preliminär A-skatt som kvarstående skatt. Fastän lagtexten inte gör någon
skillnad i fråga om ansvarighet för det ena eller andra skatteslaget är ändå

370

uppenbart att rättsverkningarna för arbetstagaren av ett beslut om ansvarighet
för preliminär skatt i vissa fall är av helt annat slag än rättsverkningarna
av ett motsvarande beslut angående kvarstående skatt.

Arbetsgivaransvarighet i fråga om kvarstående skatt aktualiseras först
sedan skatten restförts. Redan innan fråga om arbetsgivaransvarighet uppkommer
är således skatten för arbetstagarens vidkommande förfallen till
betalning och kan utkrävas hos denne genom indrivningsåtgärder. I detta
fall innebär ett beslut om arbetsgivaransvarighet för arbetstagarens del väsentligen
inte annat än att denne på grund av regressbestämmelsen kan bli
skyldig att erlägga skattebeloppet till arbetsgivaren i stället för till uppbördsmyndighet,
nämligen om arbetsgivaren avkrävts och erlagt beloppet.
Härav följer att ett dylikt beslut uppenbarligen icke nämnvärt berör arbetstagarens
rätt. Uttalandet i inspektionsprotokollet om kommunikationsskyldighet
och skyldighet att delgiva beslut om arbetsgivaransvarighet med arbetstagaren
avser därför icke detta fall.

Om arbetsgivare underlåter att verkställa avdrag för preliminär skatt
aktualiserar detta i och för sig icke någon skyldighet för arbetstagaren att
betala skatten förrän den efter verkställd taxering och debitering av slutlig
skatt eventuellt påföres honom i form av kvarstående skatt. I fråga om
rättsverkningarna av ett beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär
skatt är innebörden av bestämmelserna i 75 § uppbördsförordningen i viss
mån oklar. Enligt ordalydelsen i första stycket kan krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. Sedd
mot bakgrunden av departementschefens förut återgivna uttalande i proposition
1953:100 om att »hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet
att —--vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren» sy nes

avsikten vara att beslutet utgör en exekutionstitel mot både arbetsgivaren
och arbetstagaren. Är så fallet blir följden att en arbetstagare i anledning
av ett beslut om arbetsgivaransvarighet under inkomståret kan krävas
på skatt betydligt tidigare än om beloppet uttagits i form av kvarstående
skatt, vartill kommer en eljest icke ifrågakommen skyldighet att erlägga
restavgift å det fastställda skattebeloppet. Under sådana förhållanden
kan sålunda ett beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär skatt medföra
icke oväsentliga rättsverkningar också för arbetstagaren. Om sådant
beslut meddelas först efter det att arbetstagaren påförts kvarstående skatt,
blir emellertid förhållandena desamma som angivits i fråga om beslut angående
arbetsgivaransvarighet för kvarstående skatt.

Såsom redan nämnts gör lagtexten i 75 § inte någon skillnad mellan beslut
om arbetsgivaransvarighet för preliminär och kvarstående skatt. Det är
emellertid inte uteslutet att vad som i föregående stycke åberopats såsom
skäl för att uppdebiterad preliminärskatt skall kunna uttagas hos såväl
arbetsgivaren som arbetstagaren allenast avsetts att gälla beslut om arbetsgivaransvarighet
för kvarstående skatt. I så fall saknas direkt stöd för an -

371

tagande att beslut rörande preliminärskatt skall kunna göras gällande direkt
mot arbetstagaren. Emellertid är att märka att även om så icke kan
ske, äger arbetsgivaren otvetydigt regressrätt gentemot arbetstagaren vare
sig det av honom erlagda skattebeloppet utgjort uppdebiterad kvarstående
skatt eller uppdebiterad preliminär sådan. Härav följer att det i förevarande
hänseende är likgiltigt vilken av de båda angivna tolkningarna som är den
rätta; beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär skatt under löpande
inkomstår måste under alla förhållanden anses få påtagliga rättsverkningar
för arbetstagaren.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har i sitt utlåtande som
skäl för sin mening att fastställelsebeslut av ifrågavarande slag icke berör
arbetstagarens rätt åberopat dels ett departementschefsuttalande om att
arbetstagaren slutligen skulle svara för det ej avdragna skattebeloppet, dels
två regeringsrättsutslag, enligt vilka arbetstagare ej ansetts besvärsberättigad,
emedan dennes rätt icke berördes av beslut om arbetsgivaransvarighet.
Vad angår departementschef suttalandet synes detta icke ge något fullständigt
svar på förevarande spörsmål eftersom av betydelse härför även är
själva ordningen för skattens uttagande hos arbetstagaren. I fråga om de
båda regeringsrättsutslagen synes vidare en viss försiktighet vid tolkningen
vara motiverad. I RÅ 1954 not Fi 339 hade en länsstyrelse undanröjt
av lokal skattemyndighet fastställd arbetsgivaransvarighet för arbetstagares
preliminärskatt. Hos kammarrätten yrkade arbetstagaren, att arbetsgivaren
måtte förpliktas att jämlikt 95 § (numera 75 §) uppbördsförordningen
gälda skatten. Kammarrätten fann besvären icke kunna upptagas
till prövning och angav såsom skäl härför att klagandens rätt icke berördes
av länsstyrelsens resolution samt att klaganden följaktligen icke vore berättigad
föra talan emot densamma. Arbetstagaren fullföljde talan hos regeringsrätten,
som icke gjorde ändring i kammarrättens beslut. I RÅ 1962
ref. 29 var förhållandena likartade. Även här var fråga om arbetsgivaransvarighet
för arbetstagares preliminärskatt. Länsstyrelsen hade icke funnit
skäl göra ändring i lokal skattemyndighets fastställelsebeslut. Kammarrätten
befriade arbetsgivaren från ansvarighet. Efter besvär av arbetstagaren,
som yrkade att kammarrättens utslag måtte undanröjas och länsstyrelsens
resolution fastställas, fann regeringsrätten dennes yrkande icke kunna upptagas
till prövning med motivering att arbetstagarens rätt icke berördes av
kammarrättens utslag samt denne följaktligen icke ägde föra talan emot
detsamma.

Man bör hålla i minnet att klagandena i de båda regeringsrättsmålen
uppenbarligen misstagit sig om innebörden av arbetsgivaransvarighet. De
synes ha trott att de själva skulle bli fria från skyldighet att betala skatten
om arbetsgivaren förklarades ansvarig härför. I själva verket blir som
nämnts ett beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminär skatt till nackdel
även för arbetstagaren.

372

Under sådana förhållanden kan icke uteslutas att regeringsrätten med
sin formulering av utslagen i de båda målen endast velat påpeka att de
friande kammarrättsutslagen icke i något avseende försatte klagandena i en
sämre situation än om arbetsgivaransvarighet fastställts och att av denna
orsak deras rätt icke berördes — eller i vart fall förnärmades — av att besluten
om arbetsgivaransvarighet upphävdes.

Jag kan därför icke finna annat än att beslut om arbetsgivaransvar för
preliminär skatt under löpande inkomstår eller innan arbetstagaren påförts
kvarstående skatt måste anses röra arbetstagaren. Att denne kan ha ett påtagligt
intresse av att erhålla del av utredningen i sådana ärenden synes
uppenbart med hänsyn till de invändningar, som han kan tänkas göra, såsom
t. ex. att arbetsgivaren icke är huvudarbetsgivare, att den ifrågakomna
inkomsten utgör nettolön efter avdrag för skatt, att beloppet helt eller delvis
utgör ersättning för olika kostnader eller att något arbetsgivarförhållande
överhuvudtaget icke förelegat.

Jag har i annat sammanhang (se JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 345) utvecklat
mina synpunkter på kommunikationsskyldigheten i förvaltningen
och därvid starkt understrukit vikten av att erforderligt tillfälle lämnas
part att yttra sig över förebragt utredning i förvaltningsärende även i fall
då uttryckliga bestämmelser härom saknas. Besvärssakkunniga har sedermera
i sitt betänkande Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27) föreslagit
sådan skyldighet inskriven i den av dem föreslagna lagen (8 kap. 5 §).

Besvärssakkunniga har vidare föreslagit att myndighets beslut skall tillkännagivas
part, där det ej finnes uppenbarligen obehövligt (11 kap. 8 §).
Med part förstås därvid den som saken rörer. Avsikten med den föreslagna
bestämmelsen är givetvis att en person skall få kännedom om myndighets
beslut, som får rättsliga följder för honom, och att han skall få tillfälle att
överklaga beslutet. Den princip, åt vilken lagförslaget ger uttryck är även
den en allmän rättsgrundsats, som utan lagstiftning torde äga omfattande
tillämplighet.

På grund av vad sålunda anförts anser jag för min del att Stenberg bort
erhålla del såväl av granskningsrapporten som av det slutliga beslutet i
ärendet. Aled hänsyn till att frågan härom otvivelaktigt ger utrymme för
delade meningar kan någon kritik självfallet icke riktas mot kronokamreraren
för den underlåtna delgivningen.

Ordalagen i 75 § uppbördsförordningen ger intryck av att arbetstagarens
ansvarighet är helt klar och att den är fastslagen i annat sammanhang. Så
är emellertid icke fallet i fråga om preliminär skatt. På grund härav kan ett
beslut om arbetsgivaransvarighet såsom tidigare utretts få rättsverkningar
icke blott för arbetsgivaren utan även för arbetstagaren. Denna synpunkt
synes ej ha beaktats vid utformningen av 75 § uppbördsförordningen och de
därtill anknytande bestämmelserna i 51 och 52 §§ uppbördskungörelsen.
Enligt min mening är önskvärt att bestämmelserna om arbetsgivares ansva -

373

righet för arbetstagares skatt omarbetas så att rättsverkningarna för arbetstagaren
i olika fall klart framgår av lagtexten. Denna är såsom tidigare
anförts även i övrigt utformad på ett sätt, som medför tveksamhet om den
reella innebörden inte blott av rättsverkningarna gentemot arbetstagaren
utan också av ordningen för realiserandet av arbetsgivaransvarigheten.

Beslut om arbetsgivaransvarighet för preliminärskatt grundas på utredning
bl. a. om arbetsgivaren har haft skälig anledning att underlåta skatteavdrag.
Om försummelse från arbetstagarens sida är i sådana ärenden inte
fråga. Det förefaller under sådana omständigheter omotiverat att av arbetstagaren
utkräva restavgift, eftersom sådan i övrigt endast förekommer
då försummelse med skatteinbetalning förelegat och uppenbarligen är avsedd
att utgöra en ekonomisk sanktion för sådan försummelse.

Då de uppmärksammade bristerna icke såvitt bekant hittills föranlett
kritik från någon arbetstagares sida och följaktligen icke synes ha medfört
några allvarliga olägenheter för de därav berörda, finner jag någon särskild
framställning i saken icke vara av behovet påkallad. Iakttagelserna kan i
stället lämpligen beaktas vid kommande ändring av uppbördsförordningen
och uppbördskungörelsen. En avskrift av detta beslut kommer därför att
överlämnas till chefen för finansdepartementet för kännedom.

32. Sedan arrenderätten till stad tillhörig mark överlåtits på H.
samt denne begärt tillstånd till överlåtelsen, förklarade drätselkammaren,
utan att yttra sig om framställningen, att staden var
villig att utarrendera marken till H. på kortare tid och till högre
arrende än enligt gällande arrendekontrakt. Förfarandet som var
ägnat att medföra förlust för överlåtaren har ansetts oförenligt
med stadens civilrättsliga förpliktelser och därför oriktigt

I två den 10 mars 1966 hit inkomna skrifter riktade fru Rut Kellgren
kritik mot drätselkammaren och anförde därvid i huvudsak följande: Genom
arrendekontrakt den 29 januari 1953 upplät Sala stad till henne för en tid
av 25 år och mot en årlig arrendesumma av 75 kronor arrenderätten till
en sommarstugetomt, varå en sommarvilla och vissa uthusbyggnader fanns,
vilka hon ärvt efter sina föräldrar. Den 28 augusti 1965 överlät Rut Kellgren
genom köpeavtal sommarvillan m. m. till stadsarkitekten T. Hultman.
Överlåtelsen gjordes beroende av stadens godkännande. Samtidigt överlät
Rut Kellgren sin rätt enligt arrendekontraktet på Hultman.

Sedan Hultman gjort framställning om att arrendekontraktet måtte
överföras på honom, beslöt drätselkammarens arbetsutskott den 14 decem -

374

ber 1965 att sommarstugetomten skulle utarrenderas till Hultman för drygt
fyra år mot en årlig arrendeavgift av 390 kronor. Någon ändring härutinnan
föranleddes icke av en förnyad framställning från Hultman, vari denne
bl. a. förklarade att han endast begärt att få övertaga förre arrendatorns
överlåtna kontrakt. Såvitt Rut Kellgren kunde finna hade drätselkammaren
överskridit sin befogenhet. Arrendekontraktet hade icke blivit uppsagt
och var alltjämt gällande. Drätselkammarens beslut om arrendering till
Hultman på försämrade villkor saknade därför rättslig giltighet. Drätselkammaren
hade varken bifallit eller avslagit Hultmans framställning.
Drätselkammaren brukade förfara på detta sätt vid överlåtelse av sommarvillor,
något som utlöst en känsla av rättslöshet bland berörda personer.
Drätselkammarens ställningstagande hade orsakat Rut Kellgren ekonomisk
förlust.

I anledning av klagomålen inkom drätselkammaren genom sitt arbetsutskott
med upplysningar, varvid uppgavs väsentligen följande.

I köpeavtalet av den 28 augusti 1965 har icke uttryckligen angivits att
avtalets giltighet gjorts beroende av att Hultman finge övertaga fru Kellgrens
arrendekontrakt oförändrat utan endast att överlåtelsen vore beroende
av godkännande från stadens sida. Staden har enligt här tillämpad
praxis godkänt överlåtelsen på så sätt att staden beslutat att till Hultman
utarrendera sommarstugutomten enligt nu gällande normer för sådana
upplåtelser.

Riktigheten av detta förfaringssätt kan kanske diskuteras. Emellertid

har staden---med stöd av kontraktsbestämmelsen om att arrendatorn

ej utan stadens medgivande äger till annan överlåta arrenderätten ansett
sig ha rätt att förfara så som skett i förevarande fall.---

Något klagomål har tidigare icke framförts till drätselkammaren mot
beslut i anledning av arrendeöverlåtelse. Det är möjligt att detta berott på
att ev. förekommande höjning av arrendeavgiften varit obetydlig eller att
den nye arrendatorn genom det nya 5-årskontraktet fått längre arrendetid
än som återstått enligt överlåtarens kontrakt. Sedan år 1956 medgives icke
arrendeupplåtelse på längre tid än 5 år, men kontrakten innehåller bestämmelse
om automatisk förlängning på 1 år i sänder vid underlåten uppsägning.
Vid reglering av arrendeavgiften eller andra arrendevillkor utskrives
regelmässigt nytt 5-årskontrakt med samma förlängningsklausul.

Det kontrakt, som erbjudits Hultman, är av den typ, som ovan angivits.
Det kan därför icke nu med säkerhet påstås att Hultman genom att antaga
erbjudandet om nytt kontrakt skulle få kortare sammanlagd arrendetid än
genom övertagande av fru Kellgrens kontrakt. Å andra sidan är det klart
att avgiftshöjningen skulle bli ovanligt stor och att arrendatorns trygghetskänsla
kunde försämras.---

Det bör vidare framhållas att staden hittills aldrig vid arrendetidens
utgång tvingat någon sommarstuguägare att avflytta och att, om så skulle
bli fallet, frågan om ersättning för byggnaderna torde komma att upptagas
till välvillig behandling.

375

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Enligt 2 kap. 8 § första stycket, jämfört med 70 § andra stycket, lagen
om nyttjanderätt till fast egendom må arrendator vid avtal varom här är
fråga ej utan jordägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten i
vidare mån än av 8 § andra stycket framgår. Sistnämnda lagrum föreskriver
att vid avtal slutet för viss tid ej understigande tio år arrendatom, därest
denne vill lämna från sig arrendet, kan bjuda jordägaren att återtaga fastigheten
mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens
värde. Är jordägaren därtill villig, och träffas ej överenskommelse
om ersättningens belopp, fastställes arrenderättens värde i nu ifrågavarande
fall genom skiljemän. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten eller har han
ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig villig därtill,
vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas.

I stadens arrendekontrakt med Rut Kellgren stadgas att arrendatom
ej utan stadens medgivande äger till annan överlåta arrenderätten till den
upplåtna marken. Eftersom kontraktet således förutsätter att arrendatom
äger överlåta arrenderätten med sådant medgivande, har staden i anledning
av Hultmans begäran att få övertaga arrendeavtalet varit civilrättsligt
förpliktad att lämna besked i den ena eller den andra riktningen. Därest
resultatet blivit att Hultmans framställning avslagits — något som väl icke
krävt att skälen därför behövt angivas — skulle Rut Kellgren ha kunnat
hembjuda området till staden. Detta hade i sin tur kunnat leda till att
staden antingen fått gälda värdet av arrenderätten, vilket för Rut Kellgren
med hänsyn till den låga arrendeavgiften och inträffad värdestegring på
objekt av förevarande slag torde ha varit betydande, eller fått finna sig i att
Rut Kellgren satt annan i sitt ställe, med vilken staden skäligen bort nöjas.

Drätselkammaren är givetvis skyldig att fullgöra stadens civilrättsliga
förpliktelser. Genom att ej taga ställning till det av Hultman framförda
yrkandet om medgivande till överlåtelsen av arrenderätten har drätselkammarens
arbetsutskott åsidosatt vad som ålegat kammaren.

Om Rut Kellgren godtagit drätselkammarens förslag skulle detta tydligen
ha medfört förlust för henne och vinst för staden. Drätselkammaren
har uppgivit att det i detta fall tillämpade förfarandet brukats även i andra
fall. Det synes mig dock uppenbart att staden i sina civilrättsliga mellanhavanden
med arrendatorer icke bör tillämpa förfarande som kan medföra
förlust för sådana arrendatorer som icke förstå att tillvarataga sina intressen.
Jag anser dock vad drätselkammaren i detta fall tillåtit sig icke vara
av beskaffenhet att kunna läggas de ansvariga ledamöterna till last såsom
tjänstefel.

Jag vill i detta sammanhang tillägga att staden självfallet icke ägt eller
bort erbjuda sig att utarrendera området till Hultman förrän arrendekontraktet
med Rut Kellgren bragts att upphöra. Arbetsutskottets beslut om

376

utarrendering till Hultman kan emellertid betraktas såsom ett förhandsbesked
och föranleder därför icke någon min åtgärd.

Med hänsyn till vad drätselkammaren härstädes anfört utgår jag från
att drätselkammaren kommer att lämna Hultman besked i anledning av
hans båda framställningar.

Med dessa uttalanden var ärendet av mig avslutat.

33. Oriktiga anteckningar om underlag för beräkning av skogsvårdsavgift
har ansetts skola rättas i den ordning som är stadgad
för uppbördsmål och ej taxeringsbesvärsvägen. I anledning av skiftande
praxis har åtgärd vidtagits i syfte att vinna enhetlig praxis

Vid min inspektion av länsstyrelsen i Östergötlands län i juni 1965 iakttogs
att prövningsnämnden i länet enligt protokoll den 8 augusti 1963 § 23,
den 2 oktober 1963 § 273 och den 28 augusti 1964 § 14 behandlat frågor om
storleken av underlag för beräkning av skogsvårdsavgift.

Med anledning härav lät jag till protokollet anteckna följande:

Enligt 68 § taxeringsförordningen skall i inkomstlängd antecknas särskilt
bl. a., till ledning för påförande av skogsvårdsavgift, uppgift om de värden
å skogsmark och växande skog, varå avgiften skall beräknas. I prop.
1954:189 s. 110 uttalade departementschefen att »anteckningarna i inkomstlängden
i angivna hänseenden icke avser någon taxeringsåtgärd; de verkställas
enbart för att underlätta debiteringsarbetet för de lokala skattemyndigheterna».
Oriktiga anteckningar om berörda värden synes på grund härav
icke skola rättas genom taxeringsbesvär. Efter påpekande är lokal skattemyndighet
—- oavsett vilka värden som införts i taxeringslängden — oförhindrad
att självständigt avgöra efter vilka värden skogs vårdsavgiften skall
beräknas. Det kunde därför ifrågasättas om prövningsnämnden med hänsyn
till det sagda bort upptaga dessa frågor till saklig prövning.

Efter remiss inkom landskamreraren Sten Neikter med bl. a. följande
synpunkter på den vid inspektionen upptagna rättsfrågan.

Handläggningen av nu berörda rättsfråga torde ur den skattskyldiges
synpunkt vara av mindre betydelse, enär denne i dessa som regel enkla avgöranden
måste antagas få sitt rättsanspråk vederbörligen tillgodosett, oavsett
det sätt på vilket handläggningen anses böra ske.

En viss praktisk olägenhet följer emellertid av att spörsmålet anses böra
behandlas som debiteringsärende. Skulle nämligen lokal skattemyndighet
efter debiteringslängdens färdigställande finna, att viss debitering av skogsvårdsavgift
grundas på felaktigt underlag, äger den debiterande myndigheten
icke rätt att utan vidare själv vidtaga rättelse av den begångna felaktigheten.
Därest debiteringen blivit för hög, måste myndigheten vidtala den
skattskyldige att inkomma med ansökan om rättelse. Har debiteringen där -

377

emot blivit för låg, måste jämlikt 70 § uppbördsförordningen frågan hänskjutas
till länsstyrelsen för dess utredning och avgörande. Om man däremot
betraktar det påförda underlaget för skogsvårdsavgiften som ett led i
taxering, kan lokala skattemyndigheten numera, sedan proposition
1965:131 antagits av riksdagen, själv jämlikt nya § 72 a taxeringsförordningen
vidtaga erforderlig rättelse. En ändring av 70 § uppbördsförordningen
får följaktligen anses önskvärd, så att även debiteringsändringarna
kunna verkställas på ett smidigare sätt än för närvarande.

Vad slutligen helt allmänt angår dessa rättsfrågors överförande till lokal
skattemyndighets bedömande, får detta anses ligga i linje med en numera
eftersträvad förenkling av behandlingen av enklare rättsfrågor och kan ej
heller rättssäkerheten i dessa fall försämras, därest handläggningen sker hos
lokal skattemyndighet i stället för i prövningsnämnden.

För att få det aktualiserade spörsmålet ytterligare belyst inhämtades utlåtanden
från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) och
kammarrätten.

CFU anförde följande:

Av departementschefens uttalande i proposition 1954:189 sid. 110 framgår,
att rättelse av underlag för beräkning av skogsvårdsavgift skall verkställas
i den processuella ordning, varom stadgas i uppbördsförordningen.
Detta uttalande torde fortfarande äga giltighet.

I den mån rättelse skett enligt taxeringsförordningens besvärsregler har
detta inneburit, att andra processuella regler tillämpats än som avsetts enligt
departementschefens uttalande. De skattskyldiga åsamkas emellertid
härigenom inte någon ekonomisk förlust, enär samma restitutions- och räntebestämmelser
gäller för ändring av såväl taxering som debitering.

I sin skrivelse den 13 december 1965 har landskamreraren i Östergötlands
län bl. a. anfört, att om debitering blivit för låg, måste jämlikt 70 § uppbördsförordningen
frågan hänskjutas av lokal skattemyndighet till länsstyrelsen
för dess utredning och avgörande. En ändring av nämnda lagrum
finner landskamreraren önskvärd, så att även debiteringsändringar kan
verkställas på ett smidigare sätt än för närvarande.

Nämnden instämmer i detta uttalande. Inom nämndens kansli har sedan
någon tid pågått arbete med förslag till ändringar i bland annat uppbördsförordningen
till följd av förestående datareform inom folkbokförings- och
uppbördsväsendet. Härvid förutsättes ändring av 70 § uppbördsförordningen
så att lokal skattemyndighet, efter hörande av den skattskyldige, själv
skall kunna vidtaga rättelse i de fall då debitering obehörigen inte skett eller
skett med för lågt belopp eller att preliminär skatt gottskrivits med för högt
belopp.

Kammarrätten anförde bl. a. följande:

Skogsvårdsavgiften, som infördes år 1903, hade under åren 1912—1947
direkt anknytning till den särskilda virkestaxeringen till skogsaccis. Enligt
kungörelsen den 2 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter
m. m. skulle prövningsnämndens ändringar i virkestaxering införas
i skogsvårdsavgiftslängder, varefter länsstyrelsen skulle vidtaga de rättelser
beträffande påförda skogsvårdsavgiftsbelopp, som påkallades av prövningsnämndens
beslut, samt med order om debitering översända berörda längder

378

till vederbörande debiteringsförrättare. Prövningsnämnden behandlade således
på ett indirekt sätt frågan om underlaget för beräkning av skogsvårdsavgift.

Enligt den nu gällande förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift
skall avgiftsunderlaget utgöra summan av det taxerade skogsmarksvärdet
och det taxerade skogsvärdet. I 3 § förordningen hänvisas till
uppbördsförordningen beträffande debitering och uppbörd av avgiften.

Förordningen om skogsvårdsavgift ändrades år 1953 i samband med att
fastighetsskatten upphörde som självständig skatteform och inordnades under
inkomstskatten. Ändringen var utan större saklig innebörd och innebar
egentligen endast en uttrycklig sammankoppling av skyldigheten
att skatta för garantibelopp för fastighet med skyldigheten att erlägga
skogsvårdsavgift för värdet å till fastigheten hörande skogsmark och
växande skog. I det tidigare skedet uträknade debiteringsförrättaren avgiften
med ledning av uppgifterna i fastighetstaxeringslängden; avgiften
upptogs sedan på den särskilda fastighetsdebetsedeln. Efter nyssnämnda
ändring var fastighetstaxeringslängden ej längre ett tjänligt debiteringsunderlag.
I stället föreskrevs att i den vanliga inkomstlängden skulle i förekommande
fall antecknas, till ledning för avgiftsdebiteringen, värdet på
skogsmark och växande skog. Föreskriften härom återfinns i 68 § taxeringsförordningen.
I anslutning därtill infördes bestämmelsen i 27 § 1 mom. uppbördsförordningen
om debitering av skogsvårdsavgift. Därvid gjordes det
uttalandet av chefen för finandepartementet som åsyftas i remisshandlingarna.
Genom att skogsmarks- och skogsvärdena antecknades i inkomstlängden
underlättades för debiteringsförrättaren att i samband med uträkningen
av övriga delposter i den slutliga skatten framräkna även skogsvårdsavgiften.
Hela den slutliga skatten, med angivande av delposterna, upptas
numera på en och samma debetsedel.

Genom nu angivna författningsändringar skedde uppenbarligen ingen
ändring därutinnan att avgiftsberäkningen som sådan är en helt på debiteringsförrättaren
ankommande uppgift. Han bär därvid att hålla sig till vad
i taxeringsväg beslutats om skattskyldighet för garantibelopp för fastighet
och om värdet på skogsmark och växande skog. Vad i inkomstlängden antecknats
om sistnämnda värde saknar självständig betydelse; anteckningens
syfte är endast att underlätta debiteringsförrättarens arbete. Befinnes
anteckningen vara felaktig, skall avgiften uträknas på grundval av det riktiga
värdet sådant detta av taxeringsmyndigheterna i vederbörlig ordning
angivits. Har uträkningen skett med ledning av en felaktig notering i inkomstlängden,
skall rättelse ske när felaktigheten uppmärksammas. Förutsättningar
för anförande av debiteringsbesvär föreligger i princip.

Det finns anledning understryka den bundenhet, som gäller för debiteringsförrättaren.
Han äger inte materiellt pröva vem som rätteligen bort
upptagas som skattskyldig för fastighetens garantibelopp och som därigenom
också skall påföras skogsvårdsavgift. Han äger lika litet pröva det
vid fastighetstaxering bestämda värdet på skogsmark och växande skog,
vilket värde avgör avgiftens storlek. Genom debiteringsbesvär kan ej heller
erhållas någon prövning i dessa hänseenden.

Läget kan alltså sammanfattas på följande sätt. Taxeringsmyndigheterna
har det reella avgörandet både vad angår vem som skall påföras skogsvårdsavgift
och med vilket belopp detta skall ske. Ändring av beslut härutinnan
kan vinnas genom taxeringsbesvär, inte genom framställning till uppbörds -

379

myndigheterna eller genom debiteringsbesvär. Formellt kan däremot aldrig
i taxeringsväg prövas vem som skall påföras skogsvårdsavgift eller med
vilket belopp detta skall ske. Avgiftspåföringen som sådan beslutas av debiteringsförrättaren
utifrån vad i taxeringsväg bestämts i nyss angivna hänseenden.

Vad ovan angivits om innebörden av gällande bestämmelser kan föranleda
frågan om dessa har en lämplig utformning. Enligt kammarrättens
mening saknas emellertid anledning till kritik. Reglerna syftar till en enkel
ordning enligt vilken den relativt sett obetydliga skogsvårdsavgiften göres
beroende av vissa skattemässiga bedömanden, som under alla förhållanden
måste göras. Avgiften påföres av debiteringsförrättaren strikt efter resultatet
av dessa bedömanden. För den enskilde kan möjligen synas svårbegripligt
att ett i taxeringsväg framställt yrkande beträffande skattskyldighet
för garantibelopp eller värdet av skogsmark och skog inte prövas i
samma ordning som ett samtidigt framställt yrkande om ändring i avseende
å skogsvårdsavgift. Intet torde emellertid hindra att prövningsnämnden i
förekommande fall ger en vägledande upplysning. Om nämnden helt eller
delvis bifaller taxeringsbesvären, skulle sålunda till beslutet kunna fogas
upplysningen att det författningsenligt ankommer på vederbörande debiteringsförrättare
att ompröva den påförda skogsvårdsavgiften. Avslås åter
taxeringsbesvären, skulle kunna omnämnas att nämnden visserligen inte
ägt pröva yrkandet angående avgiften men att denna författningsenligt är
beroende av utgången i taxeringsmålet. Om till prövningsnämnden inkommer
en besvärsskrift som endast avser verkställd debitering av skogsvårdsavgift,
bör skriften överlämnas till den lokala skattemyndigheten för
prövning.

Upplysningsvis må meddelas att kammarrätten i anslutning till behandlingen
av förevarande remiss undersökt i den omfattning, som kunnat ifrågakomma,
huruvida domstolen i sin dömande verksamhet av förbiseende
eller av annat skäl avvikit från vad ovan angivits om förevarande bestämmelsers
innebörd. I de fall som kunnat observeras har detta ej skett. Kammarrätten
har sålunda i några utslag i mål, där yrkandet omfattat jämväl
skogsvårdsavgift och där prövningsnämnden ingått på sakprövning, förklarat
sig icke kunna i denna del pröva besvären. Stundom har detta skett
med tillägget att prövningen ej kunde ske »i förevarande ordning», varmed
får antagas ha avsetts antyda att kammarrätten varit behörig bedöma yrkandet
om besvären gällt länsstyrelsens beslut i debiteringsärenden gällande
skogsvårdsavgift. Vidare har i ett fall, där yrkandet sakligt varit helt
ogrundat, domstolen skilt sig från målet med förklaringen att kammarrätten
lämnat »besvären utan bifall».

Tilläggas må att den blankett för prövningsnämndsprotokoll, som centralt
tillhandahålles men som inte obligatoriskt behöver användas, har fått en
mindre tillfredsställande utformning. Blanketten är tryckt enligt ett formulär
som synes bygga på den felaktiga uppfattningen att prövningsnämnden
äger pröva ett yrkande om ändring beträffande påförd skogsvårdsavgift.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Neikter, CFU och kammarrätten synes samstämmigt vara av den uppfattningen
att frågor om rättelse av underlag för beräkning av skogsvårds -

380

avgift skall handläggas i den ordning som är stadgad för uppbördsmål och
icke såsom besvär över taxering. Eftersom denna uppfattning torde, på
sätt framgår av det departementschefsuttalande, vartill i protokollet hänvisats,
stå i överensstämmelse med vad som avsetts från statsmakternas
sida, synes önskvärt att denna uppfattning läggs till grund för myndigheternas
praxis.

Såsom framgår av vad Neikter och CFU anfört är det visserligen ur den
skattskyldiges rättssäkerhetssynpunkt i och för sig av mindre betydelse
om frågor av förevarande slag handläggs i den ena eller den andra ordningen.
Det sagda gäller emellertid endast under den förutsättningen att
förfarandet är enhetligt i alla instanser. När emellertid kammarrätten på
grund av annan uppfattning om ordningen för handläggning av dylika
frågor än prövningsnämnd icke anser sig kunna pröva besvär över prövningsnämnds
beslut om underlag för beräkning av skogsvårdsavgift, medför
detta givetvis olägenheter för klaganden av sådan beskaffenhet att åtgärder
för åstadkommande av enhetlighet är påkallade. Det åsyftade resultatet
torde enligt min mening bäst ernås genom att ge de synpunkter, som framkommit
i förevarande ärende största möjliga spridning. Då jag erfarit att
förevarande fråga i ett stort antal andra län handläggs i samma ordning
som tillämpats hos länsstyrelsen i Östergötlands län kommer en avskrift
av denna skrivelse att tillställas samtliga länsstyrelser ävensom överståthållarämbetet
för kännedom.

I likhet med Neikter och CFU finner jag frågor av förevarande slag vara
av den beskaffenheten att enklast möjliga förfarande för rättelse av felaktiga
anteckningar om underlag bör eftersträvas. Eftersom debiteringsförrättaren
på sätt kammarrätten anfört är bunden av de taxeringar, varigenom
frågorna om fastighetens taxeringsvärde och skattskyldigheten för
garantibelopp avgjorts, lär rättelse av felaktigheter i underlaget för beräkning
av skogsvårdsavgift normalt icke behöva föranleda någon utredning
eller i övrigt ge anledning till tveksamhet. Med hänsyn härtill och till att
frågan om ett enklare förfarande i ärenden av detta slag redan är föremål
för CFU:s uppmärksamhet föranleder ärendet i denna del icke någon min
särskilda åtgärd.

Det har slutligen av Neikter och kammarrätten påpekats att blanketten
för prövningsnämndsprotokoll fått en vilseledande utformning i det att
utrymme för anteckning av underlag för beräkning av skogsvårdsavgift
har lämnats både i den spalt som upptager taxeringsnämnds beslut och den
där prövningsnämndens beslut antecknats. Jag anser påpekandet berättigat
men vill tillägga, att det icke är utan betydelse att taxeringsnämndens
anteckning om underlaget finns angiven i protokollet såsom en påminnelse
för prövningsnämnden om att ändring av t. ex. skattskyldighet för garantibelopp
lämpligen bör föranleda ett påpekande till lokal skattemyndighet
om att omdebitering av skogsvårdsavgift bör ske. (Jämför fortsättningen

381

av det tidigare återgivna departementschefsuttalandet i proposition 1954:
189 sid 110.) På grund av det anförda kommer jag att till blankettkommissionen
överlämna en avskrift av detta beslut, för den åtgärd som kommissionen
kan finna påkallad.

Efter avgörandet av förestående ärende mottog jag från förste taxeringsintendenten
i Norrbottens län Ragnar Dahlqvist ett brev, däri han påpekade,
att Kungl. Maj:ts den 18 december 1964 fastställda diarieplan för länsstyrelsernas
landskontor förutsatte, att besvär angående skogsvårdsavgift
skulle behandlas av prövningsnämnd såsom taxeringsbesvär. Enligt Dahlqvist
vore det önskvärt att diarieplanen korrigerades i förevarande hänseende.
Som jag delade Dahlqvists uppfattning, skrev jag den 30 november
1966 till chefen för inrikesdepartementet och framhöll, att diarieplanen
icke överensstämde med vad som från statsmakternas sida förutsatts beträffande
handläggningen av hithörande frågor, samt hemställde att statsrådet
måtte föranstalta om den ändring av diarieplanen som påkallades
av det sagda.

34. Tillvägagångssättet vid skönstaxering

År en självdeklaration eller underlaget för densamma så bristfälligt att den
skattskyldiges inkomst av viss förvärvskälla inte kan beräknas tillförlitligen,
skall inkomsten enligt 21 § taxeringsförordningen uppskattas efter
vad med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt. Sådan
skönstaxering föranleds ofta av att tilltron till självdeklarationen rubbats
genom en s. k. kontantberäkning. Om sådan beräkning lämnas upplysningar
i skriften »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd» (fjärde upplagan
s. 200). Där förklaras bl. a. att syftet med kontantberäkningen är att genom
jämförelser mellan den skattskyldiges kontanta inkomster, utgifter
och förmögenhetsförändringar under beskattningsåret, sådana dessa framgår
av i deklarationen lämnade eller på annat sätt inhämtade uppgifter,
kontrollera deklarationens tillförlitlighet. Kontrollen skall utföras så att
sammanräkning sker dels av samtliga kontanta inkomster jämte eventuell
minskning av bankmedel, fordringar (utom varu- och skattefordringar)
och kontanter samt ökning av skulder dels ock av samtliga utgifter
jämte eventuell ökning av bankmedel, fordringar och kontanter samt minskning
av skulder. Härefter bedöms om den skattskyldige kan antas ha kunnat
bestrida sina kontanta levnadskostnader med skillnadsbeloppet. Beträffande
minusposten ökning av bankmedel skall som sådan tas upp den
verkliga ökningen — vid jämförelse med förra årets deklaration — av alla
under förmögenhetssammanställningen uppgivna banktillgodohavanden.

Förre köpmannen A. S. och hans hustru W. S. taxerades år 1960 i Stock -

382

holms stad till statlig och kommunal inkomstskatt samt till statlig förmögenhetsskatt
för vissa belopp. I inkomsterna ingick enligt självdeklarationerna
inkomst av kapital för mannens del med 1 835 kronor och för hustruns
del med 747 kronor, allt avseende räntor på bankmedel. Övriga intäkter
enligt självdeklarationerna hänförde sig till inkomst av tjänst (pension)
och uppgick till sammanlagt 6 420 kronor.

Vid eftergranskning av självdeklarationerna på överståthållarämbetets
skatteavdelning hösten 1961 begärde förste taxeringsinspektören Folke Ekelund
besked från makarna rörande de bankräntor som gottskrivits dem
ettvart av åren 1955—1959 och kapitalbehållningen på bankräkningarna vid
årssluten. Med ledning av makarnas uppgifter — vilka både i fråga om räntebelopp
och kapitalbehållningar avvek från vad de uppgett i sina sj älvdeklarationer
— jämte i övrigt tillgängliga siffror gjorde Ekelund bl. a. en
beräkning för år 1959 som utvisade en verklig förmögenhetsökning detta årav
9 948 kronor för mannen S. och av 9 816 kronor för hustrun S. Förmögenhetsökningen
utgjordes — sedan från bruttot avdragits skuldökning
— dels av skillnaden mellan vad som antogs vara behållningarna vid 1959
och 1958 års slut på bankräkningarna inklusive upplupna räntor, dels avvärdeökningen
på premieobligationer. Mot bakgrund av att makarna inte
deklarerat inkomster till större belopp än 9 002 kronor tillsammans anmodades
de klargöra hur en förmögenhetsökning på sammanlagt 19 764 kronor
kunnat uppkomma år 1959. Vid besök av makarna på skatteavdelningen
den 29 november 1961 antecknade Ekelund att de inte kunde lämna
annan förklaring än att de möjligen haft litet pengar hemma eller i bankfack.

Under åberopande av att förklaring inte stått att vinna till förmögenhetsökningarna
på 9 948 kronor respektive 9 816 kronor framställde förste
taxeringsinspektören M. Rietz yrkande om — såvitt här är av intresse —
skönsmässig eftertaxering av envar av makarna för ej deklarerad inkomst av
10 000 kronor. I förklaring över framställningen meddelade makarna att
omskrivna belopp utgjorde sparmedel och småvinster samt att inkomst av
förvärvsarbete ej förekommit. Prövningsnämnden i Stockholm biföll eftertaxeringsyrkandet
genom beslut den 29 juni 1962. Besvär över beslutet
avslogs av kammarrätten genom utslag den 19 november 1963. Sedan talan
fullföljts till regeringsrätten och fullständig utredning om makarnas banktillgodohavanden
åvägabragts, undanröjde regeringsrätten genom utslag
den 28 september 1966 den skönsmässiga höjningen av taxeringarna under
motivering att den i målet förebragta utredningen inte gav anledning till
antagande, att makarnas inkomster av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet
under beskattningsåret överstigit vad som uppgetts i deklarationerna.

I en skrift, som kom in hit den 26 november 1965, lämnade jur. kand.
Hans Liljeson en redogörelse för handläggningen av frågan om eftertaxe -

383

ring av makarna S. för år 1960 t. o. m. skriftväxlingen i regeringsrätten. Han
anmärkte mot att vederbörande befattningshavare konsekvent tillämpat
metoden att vid förmögenhetsökningens beräkning i banktillgodohavandena
vid årets slut medräkna den under året upplupna och till beskattning
upptagna räntan, varigenom ett mot räntan svarande belopp oriktigt kommit
att framstå som »icke deklarerad inkomst». Han påtalade också att
vid förmögenhetsökningens beräkning det ökade kursvärdet på premieobligationer
tagits med. Vidare pekade han på att makarnas banktillgodohavanden
vid årets början upptagits till för låga belopp, varigenom förmögenhetsökningen
och därmed den »icke deklarerade inkomsten» kommit
att framstå som ännu mycket större. Förmögenhetsökningens storlek var
enligt hans mening själva huvudfrågan i målet. Särskild noggrannhet var
därför påkallad vid utredningen om denna, vid avlåtandet av framställningen
om eftertaxeringen och under ärendets vidare handläggning. Han
hemställde om min eventuella åtgärd i anledning av de felaktigheter som
enligt hans mening blivit begångna av vederbörande befattningshavare.

Förklaringar avgavs av förste taxeringsintendenten Gillis Heimer, samt av
Rietz och Ekelund. I förklaringarna framhölls att beräkningen av förmögenhetsökningen
grundats på de uppgifter som makarna S. själva lämnat
på begäran hösten 1961. Vid den förnyade kontroll som gjorts 1965 genom
att besked inhämtats direkt från bankerna hade det emellertid visat sig
att makarna uppgett för låga belopp i fråga om behållningen på sina bankräkningar
hos Stockholms läns sparbank den 31 december 1958.

I anledning av förklaringarna gjorde Liljeson gällande att vad som
förevarit var ägnat att allvarligt rubba tilltron till taxeringsmyndigheternas
objektivitet. Han betecknade det som synnerligen otillfredsställande att
taxeringsmålen kunnat passera såväl prövningsnämnden som kammarrätten
utan att det upptäckts att de förhållandevis enkla uträkningar, som
skulle utgöra bevisningen i målen, var grovt felaktiga. Han påpekade också
att påståendet om att förmögenhetsökningen beräknats med ledning av de
uppgifter som makarna själva lämnat hösten 1961 är oriktigt såvitt gäller
behållningen på Stockholms läns sparbank, eftersom mannen S. tydligt angett
att uppgiften avsåg förhållandet den 22 oktober 1958, medan Ekelund
använt den såsom avseende läget den 31 december 1958.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Inledningsvis vill jag erinra om att jag, på grund av stadgandet i regeringsformen
§ 113 om att taxeringsmän ej får ställas till ansvar för taxering,
inte kan närmare ingå på de av prövningsnämnden vidtagna taxeringsåtgärderna.
Hinder möter däremot ej mot att jag synar den handläggning
på överståthållarämbetets skatteavdelning som hänför sig till beredningen

884

och utförandet av talan från det allmännas sida i eftertaxeringsmålen och
som utgör det egentliga föremålet för Liljesons anmärkningar.

Av det som förut antecknats om eftertaxeringsmålen framgår att makarna
S. i sina självdeklarationer ej lämnat fullständiga och i allo riktiga uppgifter
om sina ränteinkomster och banktillgodohavanden. De hade heller
inte i samband med eftergranskningen av deklarationerna hösten 1961 gett
annat än vaga och otillräckliga upplysningar som svar på framställda frågor
om sin förmögenhetsställning. Förhållandena måste med hänsyn härtill
anses ha varit sådana att det fanns fog att överväga eftertaxering på skönsmässig
grund.

Det ankommer på de beslutande organen att avgöra om eftertaxering
skall påföras en skattskyldig eller ej, och de har att självständigt pröva
bevisvärdet av det utredningsmaterial som det allmännas ombud åberopar
till stöd för en framställning om eftertaxering. Dessa omständigheter fritar
emellertid inte det allmännas ombud från ansvar för utredningen. Det
är en taxeringsintendents tjänsteplikt att sörja för att de yrkanden han
framställer vilar på ett vederhäftigt och tillförlitligt material till främjande
av en rättvis och likformig taxering.

Den sammanställning som mannen S. på begäran lämnade Ekelund beträffande
räntor och banktillgodohavanden och som inkomststämplats
den 14 oktober 1961 var visserligen undertecknad av mannen S. »Enl.
bankbesked och bästa förmåga.» Redan en jämförelse med självdeklarationerna
ådagalägger dock dess ofullständighet. Härtill kommer sådana brister
som den av Liljeson påpekade att behållningen på bankräkningen hos
Stockholms läns sparbank uppgetts per den 22 oktober 1958 i stället för
per den 31 december samma år. Sammanställningen var därför uppenbarligen
inte av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en tillförlitlig beräkning
av en eventuell förmögenhetsökning under år 1959. Ekelund borde
därför inte okritiskt ha låtit sig nöja med de bristfälliga upplysningar han
fått av makarna själva utan han borde — såsom sedermera skedde då målen
nått regeringsrätten — ha inhämtat exakta uppgifter från de banker
där makarna hade sina tillgodohavanden. Framför allt ålåg det emellertid
Rietz att ej framställa yrkande om eftertaxering utan att han förvissat sig
om att beräkningen av förmögenhetsökningen vilade på ett sakligt korrekt
underlag. Om Rietz iakttagit vad som ålegat honom i nämnda hänseende,
skulle eftertaxeringsmålen med all sannolikhet från början ha fått de rätta
proportionerna. Genom hans försummelse fick målen en olycklig start.

Mot Rietz har även riktats den anmärkningen att beräkningen av den
verkliga förmögenhetsökningen innefattade de under året upplupna räntorna
och ökningen av kursvärdena på premieobligationerna. Om syftet
endast varit att framräkna makarnas förmögenhetsökning under året var
det givetvis inte något fel att ta med räntorna. Däremot var det uppenbart
fel att låta kursvärdeökningen på obligationerna påverka resultatet. Efter -

385

som syftet var att lägga beräkningen till grund för en uppskattning av en
från taxering undanhållen inkomst, måste tillvägagångssättet att medräkna
räntorna dock anses mindre tillfredsställande. Rietz borde i stället
ha låtit upprätta en fullständig s. k. kontantberäkning, vilken utvisade hur
mycket makarna haft över till levnadskostnader sedan så mycket av uppgivna
inkomster borträknats som Rietz antagit använda till bestridande av
förmögenhetsökningen. Härefter borde i enlighet med 21 § taxeringsförordningen
makarnas inkomster ha uppskattats efter vad som med hänsyn till
föreliggande omständigheter funnits skäligt, allt under förutsättning att
någon annan plausibel förklaring till förmögenhetsökningen inte framkommit
än den att makarna haft odeklarerade inkomster.

Genom att Rietz underlät att redovisa dessa led i den bevisning, på vilken
eftertaxeringsyrkandet grundades, fick makarna inte de upplysningar
de behövt för att på rätt sätt kunna bemöta yrkandet och utföra sin talan.
Processen fick också till följd härav ett mindre ändamålsenligt förlopp.
Jag anser mig böra stryka under vikten av att det allmännas talan förs
så att den enskilda motpartens rättssäkerhet inte sätts i fara. Det är av
största betydelse för förverkligandet av principen att ingen får dömas
ohörd att en taxeringsintendents talan utformas med sådan fullständighet
och på ett sådant sätt att den blir helt begriplig för den skattskyldige. Innebörden
av sådana kontrollmetoder som exempelvis kontant- och bruttovinstberäkningar
måste klargöras för den ej initierade. Eljest kan han
inte tillvarata sin rätt.

Försummelser ligger enligt det anförda Rietz och även Ekelund till last
i flera hänseenden. Med hänsyn till omständigheterna anser jag mig kunna
låta bero vid de erinringar som ligger i det sagda.

Vad slutligen angår kammarrättens befattning med skattemålen finner
jag — i betraktande av det sätt varpå makarna S:s besvärstalan fördes i
kammarrätten — tillräckliga skäl ej föreligga att föranstalta om närmare
utredning om anledningen till att bristerna i de åsatta taxeringarna ej uppmärksammades
av kammarrätten.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

386

35. Sedan kommunalfullmäktige tillstyrkt rusdrycksutskänkning
i viss lokal dels under återstoden av löpande oktrojperiod och dels
under därpå följande fyraårsperiod har länsstyrelsen genom särskilda
beslut — meddelade av olika tjänstemän — först givit tillstånd
till utskänkning under förstnämnda period och kort därefter,
utan att nytt material av betydelse tillkommit, vägrat tillstånd för
följande period. Fråga om betydelsen av kravet på en enhetlighet
och konsekvens i myndigheternas handlande. Tillika fråga om det

finns fog för tillämpad praxis att i fall som det förevarande
förvägra vederbörande restauratör besvärsrätt

I december 1964 gjorde fru Selma Lindmark i Jokkmokk, jämlikt 27 §
rusdrycksförsäljningsförordningen, anmälan hos intendenten för utskänkningsärenden
i Norrbottens län att hon önskade bedriva årsutskänkning
av vin och starköl å Lindmarks Matsalar i Jokkmokk. Anmälan avsåg utskänkning
såväl under återstoden av då löpande oktrojperiod som under
oktrojperioden 1 oktober 1965—den 30 september 1969.

I samma månad gjordes enahanda anmälan av t va andra personer, avseende
fortsatt utskänkning av rusdrycker å två restauranger i samhället under
oktrojperioden 1965/1969.

Sedan nykterhetsnämnden i kommunen förklarat sig inte ha något att erinra
mot utskänkning i enlighet med de tre anmälningarna, behandlades
ärendena av kommunalfullmäktige den 22 februari 1965. Såvitt angår de
två restauranger, å vilka utskänkning redan bedrevs, tillstyrkte fullmäktige
fortsatt utskänkning under kommande oktrojperiod. Beträffande den önskade
nya utskänkningen å Lindmarks Matsalar beslöt fullmäktige först —
med 18 röster mot 7 och 5 nedlagda — att tillstyrka utskänkning under
återstående del av löpande oktrojperiod och sålunda fram till den 1 oktober
1965. Därefter beslöts — utan votering — att tillstyrka utskänkning under
oktrojperioden 1965/1969.

Under följande mars månad yttrade sig därefter länsnykterhetsnämnden,
polismyndigheten och den till Nya Systemaktiebolaget knutna rådgivande
nämnden. Samtliga organ tillstyrkte fortsatt utskänkning å de båda
nämnda restaurangerna.

Beträffande frågan om utskänkning å Lindmarks Matsalar ansåg länsnykterhetsnämnden
att det inte förelåg något som helst behov därav, varför
nämnden avstyrkte utskänkning i dessa lokaler. Polismyndigheten fann
för sin del hinder inte möta ur ordningssynpunkt och tillstyrkte utskänkning.
Rådgivande nämnden slutligen förklarade sig avstyrka utskänkningstillstånd.

Den 29 april 1965 överlämnade Nya Systemaktiebolaget genom distriktschefen
i länet ärendena till länsstyrelsen i Norrbottens län med anhållan
om utskänkningstillstånd. T fråga om utskänkningen å Lindmarks Matsa -

387

lar framhöll dock distriktschefen i egenskap av intendent för utskänkningsärenden
att han intog samma avstyrkande ståndpunkt som den rådgivande
nämnden.

Under tiden för ovannämnda remissbehandling hade eu ledamot av
kommunalfullmäktige hos länsstyrelsen anfört besvär över fullmäktiges
beslut den 22 februari 1965 att tillstyrka utskänkning å Lindmarks Matsalar.
Sedan kommunalnämnden för sin del föreslagit fullmäktige att tillstyrka
besvären, beslöt fullmäktige den 26 april 1965 — med 18 röster mot
11 och 1 nedlagd — att avstyrka besvären. Den 1 juni 1965 prövades dessa
kommunalbesvär av länsstyrelsen, som fann att de klandrade besluten inte
visats vara olagliga, varför besvären lämnades utan bifall.

Efter det beslutet härom vunnit laga kraft, upptog länsstyrelsen den 10
augusti 1965 frågan om tillstånd till utskänkning å Lindmarks Matsalar
i vad den avsåg återstående del av då löpande oktrojperiod. Länsstyrelsen
beslöt därvid meddela sökandebolaget tillstånd att bedriva årsutskänkning
av vin och starköl i berörda lokaler under nyssnämnda tid eller sålunda
t. o. m. den 30 september 1965. Beslutet fattades av landssekreteraren
L. Hultman med förste länsnotarien R. Wahlberg som föredragande.

Den 13 september 1965 meddelade länsstyrelsen bolaget tillstånd till
årsutskänkning av rusdrycker å de två andra restaurangerna under oktrojperioden
1965/69.

Ansökningen om tillstånd att under samma oktrojperiod bedriva utskänkning
å Lindmarks Matsalar överlämnades följande dag till kommunalnämnden
för skyndsamt yttrande. Nämnden beslöt — med 8 röster
mot 2 — avstyrka bifall till ansökningen. Därvid framhölls bl. a, att tillkomsten
av ytterligare ett utskänkningsställe inte kunde betraktas som
nykterhetsbefrämjande och att befintliga två restauranger med fullständiga
rättigheter väl täckte behovet.

I beslut den 4 oktober 1965 fann länsstyrelsen, med hänsyn till vad som
framkommit i den i ärendet verkställda utredningen, ej skäl bifalla framställningen.
Beslutet fattades av landshövdingen M. Näslund med länsassessorn
I. Ilinnfors som föredragande. I den slutliga handläggningen av
ärendet deltog jämväl t. f. landssekreteraren C. G. Wennberg.

Över beslutet anförde fru Lindmark besvär hos Kungl. Maj:t. Klaganden
erinrade bl. a. att länsstyrelsen den 10 augusti 1965 meddelat utskänkningstillstånd
för tiden fram till den 1 oktober samma år. Detta beslut
hade hos klaganden skapat säkra förväntningar att få bedriva utskänkning
i berörda lokaler. Hon hade också vidtagit ekonomiska förberedelser
härför. Frågan om överlåtelse å henne av nämnda tillstånd hade
emellertid enligt klaganden avsiktligt förhalats genom åtgärder från systembolagets
sida. Någon överlåtelse av tillståndet hade, trots klagandens
påminnelser därom, inte kommit till stånd under den tid tillståndet gällde.
Avslagsbeslutet den 4 oktober 1965 innebar att ett redan beviljat och ut -

388

annonserat tillstånd inhiberats. Därigenom hade de av henne vidtagna förberedelserna
blivit förgäves och hennes rörelse misskrediterats.

Sedan bl. a. kontrollstyrelsen avgivit utlåtande över klagandens besvär,
fann Kungl. Maj:t den 14 juli 1966 att klaganden inte ägt anföra besvär
över ifrågavarande beslut, varför besvären ej kunde upptagas till prövning.

I sitt ovannämnda utlåtande — av vilket ett exemplar den 26 november
1965 hit överlämnades för kännedom — framhöll kontrollstyrelsen att besvärsrätt
endast tillkom sökanden, d. v. s. bolaget, och att klaganden salunda
saknade sådan rätt. I sakfrågan ansåg sig dock kontrollstyrelsen,
efter en redogörelse för utskänkningsfrågans handläggning, vilja anföra
följande:

Länsstyrelsen har sålunda först meddelat tillstand till arsutskänkning
av vin och starköl för återstoden av oktrojperioden 1961—1965 (den 10.8.
1965) och kort därefter — utan att några nya fakta i ärendet enligt remisshandlingarna
framkommit — avslagit framställningen om motsvarande
tillstånd för den nya oktrojperioden (den 4.10.1965). En sådan handläggning
framstår såsom märkiig icke minst med hänsyn till att enligt 26 §
andra stycket rusdrycksförsäljningsförordningen skäl skall kunna förebringas
för att tillstånd må meddelas för del av oktrojperiod, vilket motiverats
bl. a. med önskvärdheten av gemensam handläggning av samtliga
utskänkningsärenden för viss ort. Det maste också för den enskilde restauratören
vara otillfredsställande att, särskilt då samtidig och likartad
remissbehandling skett av de anmälda önskemålen, först fa utskänkningsrätt
meddelad för restaurangen och kort tid därefter förvägras sådan rätt.
Även om — som här varit fallet — överlåtelse av utskänkningstillståndet
för återstoden av oktrojperioden ej hunnit ske, kan det antas att restauratören
vidtar förberedelser för framtida utskänkningsverksamhet i och
med att tillstånd under föreliggande premisser en gång meddelats.

Sedan jag i anledning av kontrollstyrelsens utlåtande infordrat yttrande
från de befattningshavare inom länsstyrelsen, som deltagit i handläggningen
av ifrågavarande ärenden, anförde Hultman och Wahlberg beträffande beslutet
den 10 augusti 1965 följande:

Enligt 26 § rusdrycksförsäljningsförordningen skall tillstånd till årsutskänkning
avse en för sådana tillstånd gemensam tidsperiod om fyra ar
(oktroj period), räknat från och med den 1 oktober. Om skål därtill ar o,
må tillstånd meddelas även för del av oktrojperiod.

Den 10 augusti 1965 hade såväl klagandens anmalan om önskemal om
utskänkningsrätt för återstoden av då löpande oktrojperiod som för oktrojperioden
1965—1969 varit föremål för remissbehandling och därvid tillstyrkts
av både nykterhetsnämnd och kommunens beslutande organ varjämte
polismyndigheten förklarat sig icke ha nagot att erinra mot utskänkningstiilstånd.
Länsnykterhetsnämnden och rådgivande nämnden avstyrkte
under motivering att behov av det sökta tillståndet icke förelage. Vid
bedömandet av sistnämnda fråga har vi beaktat att tätorten Jokkmokk
på grund av sitt geografiska läge utgör ett naturligt etappmål för turister,
som söker sig upp längs efter Luleälvens dalgång. Särskilt under somma -

389

ren besöker ett stort antal turister Jokkmokk. Då det ekonomiska värdet
av utskänkningsrätten får anses vara störst under sommarturistsäsongen,
har denna omständighet av oss ansetts utgöra skäl för att meddela tillstånd
under återstoden av då löpande oktrojperiod.

Rörande sina överväganden vid meddelandet av beslutet den 4 oktober
1965 anförde Näslund, Wennberg och Hinnfors följande:

Som skäl för avslagsbeslutet angavs de omständigheter, som framkommit
vid den i ärendet verkställda utredningen. Särskild vikt tillmättes dock
den omständigheten att länsnykterhetsnämnden hade avstyrkt framställningen
samt att det vid uppvaktning i ärendet, efter länsstyrelsens beslut
den 10 augusti 1965, från företrädare för kommunen blivit upplyst, att
matserveringen i stor utsträckning besökes av skolungdom. Vid nämnda
uppvaktning upplystes ävenledes att kommunalnämnden i kommunen
icke hade yttrat sig över framställningarna före kommunalfullmäktiges beslut
rörande desamma. Detta förhållande föranledde länsstyrelsen att begära
kommunalnämndens yttrande i ärendet. Den 21 september 1965 beslöt
nämnden avstyrka bifall till den då föreliggande framställningen.

Den omständigheten att kommunens nykterhetsnämnd och vederbörande
polismyndighet hade tillstyrkt framställningen liksom förhållandet att
länsstyrelsen kort tid dessförinnan lämnat tillstånd för återstoden av oktrojperioden
talade för bifall. Länsstyrelsen hade härvid att utgå ifrån
att ett avslagsbeslut under föreliggande omständigheter kunde innebära
kostnader och olägenheter för restauratören, som denne ej hade möjligheter
att få kompenserade. Från vederbörande distriktschef upplystes dock,
att överlåtelse av det förut meddelade tillståndet ej skett.

Vid sitt slutliga ställningstagande fann länsstyrelsen, att nykterhetspolitiska
skäl — särskilt då risken för tidiga alkoholvanor hos ungdomen —
talade mot bifall. Med hänsyn härtill och då det förut meddelade tillståndet
ej blivit överlåtet på restauratören fann länsstyrelsen sig föranlåten
att — om än med tvekan — meddela avslagsbeslut.

Med hänsyn till de omständigheter för vilka länsstyrelsen nu redogjort
får länsstyrelsen hemställa, att ärendet icke måtte bli föremål för ytterligare
åtgärd från JO:s sida.

Vid ärendets prövning anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen följande.

I. Frågan om länsstyrelsens handläggning av tillståndsärendena m. m.

Beträffande bedömningen av tillståndsfrågor av förevarande slag vill
jag till en början framhålla, att det ligger i sakens natur att en sådan fråga
— betraktad utifrån allmänna behovs- och lämplighetssynpunkter — ofta
kan vara föremål för delade meningar. Det torde i själva verket vara sällan
som man på ett mera otvetydigt sätt kan fastslå, att behov verkligen
föreligger att inom en viss ort t. ex. utöka antalet befintliga utskänkningsställen
eller att olägenheter ur mer eller mindre speciella nykterhetspolitiska
synpunkter skulle följa av sådan åtgärd. I allmänhet måste det här bli
fråga om tämligen subjektiva värderingar, väsentligen beroende på den
skiftande allmänna inställningen till nykterhets!rågan.

390

Sedan gammalt har ju kommunerna ansetts böra äga medbestämmanderätt
i frågor rörande utskänkning av alkoholhaltiga drycker. Reglerna härom
torde vila på tanken att det är ett viktigt intresse för kommunrepresentationen
att i den betydelsefulla sociala fråga, som alkohomissbruket utgjort
och fortfarande utgör, kunna tillvarata och värna kommunmedlemmarnas
intressen. Såvitt angår sådan utskänkning, varom nu är fråga, har sålunda
kommunens fullmäktige tillerkänts absolut vetorätt. Om fullmäktige —
kanske med ytterst knapp marginal — motsätter sig viss utskänkning, förfaller
alltså frågan. Varken länsstyrelsen eller Kungl. Maj:t kan i sådant fall
— alldeles oavsett tyngden av de skäl som i allmänhetens intresse talar för
att utskänkning kommer till stånd — ändra detta ställningstagande.

Däremot föreligger i och för sig intet hinder för de statliga myndigheterna
att — om fullmäktige tillstyrkt utskänkning — likväl besluta om avslag.
Sådant beslut förutsätter emellertid att det ur de allmänna synpunkter,
som uppbär lagstiftningen om rusdrycksförsäljning, verkligen kan åberopas
objektivt godtagbara skäl för en dylik restriktiv ståndpunkt. Begränsas
problemställningen till en mera generell bedömning av behovet och lämpligheten
ur nykterhetspolitisk synpunkt att tillskapa en ny utskänkningsrättighet,
synes vid tillståndsmyndighetens prövning stor hänsyn böra tas
till den bedömning, som skett inom det kommunala representativa organet .
De vanskliga avvägningsfrågor som uppkommer, då det gäller att ta ställning
till om en ny utskänkning inom viss ort bör tillåtas eller ej, torde
nämligen som regel kunna på ett riktigare sätt bedömas av de lokala kommunala
instanserna än utifrån regionala och centrala organs synvinkel.
Enligt min mening bör därför mycket vägande sakliga skäl föreligga för
att en tillståndsmyndighet skall kunna på allmänna nykterhetspolitiska
grunder avslå ansökan om en utskänkning, som kommunens egen representation
funnit böra komma till stånd. Denna synpunkt synes också ligga
helt i linje med tankegångarna bakom 1954 års reform av lagstiftningen på
området, en reform som knappast syftade till ökad restriktivitet vid tillståndsgivningen
men däremot — bland annat — till större effektivitet i
fråga om kontrollen över utskänkningarnas bedrivande.

a) Beslutet den 10 augusti 1965

Mot bakgrund av ovan anförda allmänna synpunkter på tillståndsprövningen
finner jag för min del att länsstyrelsen — såvitt angår beslutet den
10 augusti 1965 att meddela tillstånd till utskänkning under återstående
delen av då löpande oktrojperiod — haft goda skäl för sitt ställningstagande.
Visserligen kunde — på sätt remissyttrandena också utvisade — olika
meningar helt naturligt hävdas rörande behovet och lämpligheten av att
inrätta ytterligare ett utskänkningsställe inom orten. Det är emellertid
att märka, att den restriktiva uppfattningen härutinnan företräddes av de
regionala organen, under det att samtliga lokala remissmyndigheter — låt

391

vara att en minoritet inom fullmäktige ställt sig avvisande — ansett att
utskänkningen borde få komma till stånd. Vid detta förhållande och då i
övrigt särskilda omständigheter, som talade för den restriktiva ståndpunkten,
inte åberopats eller eljest synes ha förelegat, måste enligt min mening
det av landssekreteraren fattade beslutet att bifalla ansökningen anses stå i
god överensstämmelse med utskänkningslagstiftningen och bakomliggande
tankegångar.

b) Ärendets utdragna handläggning

Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen av det nu avhandlade
ärendet rörande utskänkningstillstånd fram till den 1 oktober 1965 vill
jag emellertid erinra, att avgörandet synes ha dragit alltför långt ut på tiden.
Efter det restauratören i december 1964 anmält sin sökan att redan
under löpande oktrojperiod påbörja utskänkningen, överlämnades sålunda
ärendet i färdigutrett skick till länsstyrelsen i slutet av april 1965. Beslut
fattades emellertid först den 10 augusti samma år. Vid denna tidpunkt
återstod alltså endast omkring 11/2 månad av oktrojperioden. Då därtill
kommer att viss procedur erfordrats i fråga om tillståndets överlåtelse på
restauratören, innebar dröjsmålet med beslutsfattandet att det meddelade
tillståndet inte kunde få annat än ett mycket begränsat praktiskt värde.
Som utvecklingen nu blev, kom beslutet i detta ärende — som legat färdigutrett
hos länsstyrelsen i mer än tre månader — överhuvudtaget inte att
bli av någon praktisk betydelse.

Nu berörda dröjsmål med beslutsfattandet synes ha ägt samband med
handläggningen av det förut omnämnda besvärsmålet rörande kommunalfullmäktiges
beslut att tillstyrka utskänkningen, ett mål vari lagakraftägande
utslag inte förelåg förrän långt fram på sommaren. Med anledning
härav vill jag framhålla, att laga hinder i och för sig inte föreligger att
meddela beslut i utskänkningsärende — vari fullmäktige yttrat sig — oavsett
att beslutet om sådant yttrande ännu inte vunnit laga kraft. I föreliggande
fall synes ej heller eljest ha funnits någon anledning att avvakta
laga kraft, så mycket mindre som från länsstyrelsens sida framhållits att
utskänkningsrättigheten hade sitt största värde under sommarturistsäsongen.
Enligt min mening hade därför utskänkningsärendet bort upptagas till
avgörande långt tidigare än vad nu skedde, i varje fall snarast efter det
länsstyrelsen den 1 juni 1965 prövade kommunalbesvären och fann dem
ogrundade.

Även om jag saknar anledning antaga att vad härutinnan förekommit
kan läggas någon viss befattningshavare till last som tjänstefel, vill jag
understryka angelägenheten av att, i fall som det förevarande, avgörandet
av utskänkningsärenden inte obehörigen fördröjs av den anledningen att
kommunalbesvär anförts och att prövning därav ännu inte skett eller beslut
i saken vunnit laga kraft.

392

c) Systembolagets förfarande

I detta sammanhang må erinras att restauratören riktat kritik jämväl
mot systembolagets förfarande i fråga om överlåtelse av det meddelade
utskänkningstillståndet, ett förfarande som skulle ha inneburit att man
från bolagets sida på ett anmärkningsvärt sätt förhalat överlåtelsefrågan
i syfte att tillståndet inte skulle kunna utnyttjas. Då bolagets företrädare
och personal inte är underkastade ämbetsansvar, är jag emellertid förhindrad
att upptaga denna fråga till utredning.

d) Beslutet den J oktober 1965

Jag övergår härefter till länsstyrelsens beslut den 4 oktober 1963 att
avslå ansökningen om utskänkningstillstånd under oktroj perioden den 1
oktober 1965—den 30 september 1969.

Som förut framhållits fattades detta beslut av länsstyrelsen i ny sammansättning,
nämligen av landshövdingen under medverkan av två andra tjänstemän
än de som tidigare prövat utskänkningsfrågan. Av det yttrande
som avgivits rörande skälen till detta senare ställningstagande synes framgå,
att man ansett vissa nya omständigheter av betydelse ha tillkommit
efter den prövning, som ett par månader tidigare ägt rum. Sålunda har
framhållits dels att kommunalnämnden — efter särskild remiss — avgivit
ett avstyrkande yttrande, dels att upplysning erhållits om att den ifrågavarande
matserveringen i stor utsträckning besöktes av skolungdom och dels
att överlåtelse på restauratören av det förut givna tillståndet inte ägt
rum.

Vad först angår kommunalnämndens yttrande får jag framhålla, att det
synes som om de i avslagsbeslutet deltagande fäst större avseende vid detta
yttrande än vid den uppfattning som kommit till uttryck inom fullmäktige,
som i två olika sammanhang diskuterat saken. Med anledning härav
får jag erinra att lagstiftningen i äldre tid tillagt kommunalnämnden viss
självständig medbestämmanderätt i utskänkningsfrågor. Detta förhållande
ansågs emellertid oegentligt, eftersom ju nämnden endast var en delegation
av det representativa organet. Befogenheten för nämnden borttogs därför,
vilket skedde redan år 1877. Enligt gällande lagstiftning är det fullmäktiges
ställningstagande som är av betydelse, inte den uppfattning som till äventyrs
kommit att dominera inom dess beredningsorgan. I den mån man inom
länsstyrelsen ansett att kommunalnämndens bedömning borde tillmätas
stor och självständig betydelse — remissen till nämnden tyder härpå —
har detta alltså inneburit återgång till ett betraktelsesätt som för länge sedan
övergivits av lagstiftningen.

Ej heller övriga åberopade omständigheter synes mig ha varit av beskaffenhet
att kunna förändra bedömningssituationen. Att skolungdom i stor
utsträckning brukade besöka matstället, har knappast kunnat vara obekant

393

för ortsmyndigheterna, vilka likväl samtliga tillstyrkt ansökningen. Det är
för övrigt att märka att utskänkning ej må äga rum till den som kan antagas
ej ha fyllt 18 år. Och frågan om överlåtelsen av det förut beviljade tillståndet
har i och för sig varit ovidkommande för tillståndsprövningen.
Den omständigheten att överlåtelse inte kommit till stånd har för övrigt
tydligen inte kunnat läggas restauratören till last. I den mån hänsyn till
denne ansetts böra tagas vid tillståndsprövningen, har nämnda förhållande
därför omöjligen kunnat utgöra särskild grund för en negativ bedömning.

I enlighet med vad nu anförts har jag — i likhet med kontrollstyrelsen
— inte kunnat finna att någon omständighet, som talade emot bifall till
ansökningen, förelag utöver vad som redan var fallet vid länsstyrelsens
ställningstagande i det tidigare ärendet.

Hörande frågan om behovet och lämpligheten av att inrätta ytterligare
ett utskänkningsställe i orten har, som förut framhållits, skäl kunnat åberopas
för såväl den ena som den andra ståndpunkten. I ett fall som det
förevarande är det uppenbarligen inte möjligt göra gällande att den restriktiva
bedömning, som kom till uttryck i beslutet den 4 oktober 1965,
skulle kunna betecknas såsom i och för sig felaktig eller eljest objektivt
ogrundad.

Det är emellertid en viktig förvaltningsrättslig princip att myndigheterna
vid sin tillämpning av olika författningar — med deras ofta breda
bedömningsmarginaler — handlar enhetligt och konsekvent och att sålunda
den enskilde alltid kan inom en viss ram förutse hur myndigheterna
kommer att besluta. Han måste ha möjlighet att i ekonomiska och andra
avseenden planera härefter. Detta krav på enhetlighet och följdriktighet i
fråga om författningarnas tillämpning utgör i själva verket en grundförutsättning
för att förvaltningen skall kunna fylla sin funktion att befrämja
en ordnad och sund samhällsutveckling. I den mån lagstiftningen och ärendenas
beskaffenhet i och för sig lämnar utrymme för olika ställningstaganden,
måste myndigheterna därför handla efter enhetliga och konsekventa
linjer. Att utan tungt vägande skäl ändra redan antagen praxis eller att i
enskilda fall — på grundval av i huvudsak enahanda material — från tid
till annan intaga skiftande ståndpunkter är uppenbarligen inte förenligt med
detta fundamentala krav.

I förevarande fall hade, på sätt förut framhållits, några nya relevanta omständigheter
inte framkommit efter det länsstyrelsen den 10 augusti 1965
funnit utskänkningstillstånd böra beviljas för återstående del av oktrojperioden.
Detta ställningstagande hade också, låt vara att överlåtelse av
tillståndet inte kommit till stånd, otvivelaktigt givit vederbörande restauratör
fog för sin förväntan att tillstånd — i konsekvens med det redan meddelade
beslutet — skulle ges jämväl för följande oktrojperiod. Sådant tillstånd
hade därför enligt min mening bort meddelas. Länsstyrelsen hade haft
så mycket större anledning att intaga denna ståndpunkt som besvär över

13* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

394

tillståndsbeslut kan anföras av en vidsträckt krets myndigheter och enskilda,
under det att — som senare skall närmare beröras — besvärsrätten
i fråga om avslagsbeslut principiellt är ytterligt begränsad och i förevarande
fall vara praktiskt illusorisk.

Det är emellertid tydligt att landshövdingen och övriga i beslutet deltagande
tjänstemän vid sitt ställningstagande låtit sig uteslutande ledas av
vad de ansett vara ur nykterhetspolitiska synpunkter tjänligast. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt kan berörda beslut — ehuru
jag av anförda skäl anser att beslutet innefattat åsidosättande av en viktig
förvaltningsrättslig grundsats — inte läggas dem till last som tjänstefel.

Vad i saken förekommit ger mig emellertid anledning understryka vad
jag förut anfört rörande angelägenheten av att myndigheternas handlande
präglas av enhetlighet och konsekvens. Det är visserligen av vikt att tjänstemännen
självständigt — efter lag och sakens beskaffenhet — prövar
förekommande ärenden. För samhällsutvecklingen är emellertid av största
betydelse att denna självständighet — och det breda utrymme för olika
meningar som ofta föreligger i förvaltningsärenden — inte utan vägande
objektiva skäl leder till för allmänheten oberäkneliga växlingar i myndighetens
ställningstaganden. Att så inte i större utsträckning sker, synes mig
utgöra en väsentlig rättssäkerhetsfråga som kräver oavlåtlig uppmärksamhet.

II. Frågan om utvidgning av besvärsrätten vid avslagsbeslut i utskänkningsärenden Vad

som förekommit i ärendet aktualiserar även ett annat spörsmål av
principiell betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag avser härmed den
nyss antydda frågan om möjligheten att genom besvär få ett beslut av
förevarande slag omprövat i högre instans.

Liksom fallet är i fråga om flertalet förvaltningsförfattningar saknar rusdrycksförsäljningsförordningen
närmare bestämmelser om vem som är
besvärsberättigad. Enligt vad besvärssakkunniga uttalat i sitt betänkande
rörande förvaltningsförfarandet (s. 516) gäller sedvanerättsligt att besvärsrätt
tillkommer inte blott den, vars privaträttsliga eller medborgerliga rättigheter
saken rör, utan också den som har intresse i saken av annan natur,
därvid dock regelmässigt krävs att intresset skall vara väsentligt och erkänt
eller eljest beaktat av den lagstiftning eller sedvanerätt, om vars tilllämpning
är fråga. De sakkunniga framhåller att en tämligen fast praxis
efter hand utbildats på område efter område, även om dock betydande
gränsdragningsproblem kan uppkomma i praktiken. Av den redogörelse
för praxis, som de sakkunniga lämnat, synes också framgå att meningarna
rörande besvärsrättens räckvidd i åtskilliga fall gått starkt isär.

Såvitt angår beslut enligt rusdrycksförsäljningsförordningen synes i
praxis en vidsträckt besvärsrätt gälla i fråga om beslut, som innebär bi -

395

fall till gjord ansökan. Sålunda har ansetts att besvärsrätt i dessa fall bör
tillkomma inte endast de i saken hörda myndigheterna utan även bl. a. konkurrenter
till den medgivna rörelsen och för övrigt varje kommunmedlem.
När det däremot gäller avslagsbeslut, anses endast sökanden äga besvärsrätt.
Någon annan än denne anses med andra ord inte ha något legitimt
intresse i saken. I enlighet med denna praxis har också de av restauratören
i det nu aktuella ärendet anförda besvären inte upptagits till prövning.

Betraktelsesättet att endast sökanden bör äga överklaga avslagsbeslut
kan helt visst i många sammanhang ha fog för sig. När det gäller utskänkningsärenden
av nu aktuell beskaffenhet är emellertid att märka, att tillståndssökanden
— till skillnad från vad som eljest är fallet i liknande sammanhang
— inte utgörs av den som skall utnyttja tillståndet. I stället kan
som sökande endast framträda det för detaljhandeln särskilt bildade systemaktiebolaget
eller — om bolaget efter gjord anmälan vägrar att ansöka
om tillstånd — kommunens fullmäktige. Det är alltså endast dessa båda organ
som kan anhängiggöra ärendet i första instans. Denna speciella konstruktion
synes kräva särskild uppmärksamhet vid bedömningen av frågan
om besvärsrättens omfattning i avslagssituationer.

Uppfattningen att i sådana fall endast sökanden bör äga besvärsrätt torde
principiellt vila på tanken att ett avslagsbeslut närmast drabbar den som
själv framträder med begäran om tillstånd och att det ur rättsskyddssynpunkt
måste vara tillfyllest att denne — vars intressen sålunda i första
hand skulle lida förfång — får avgöra om beslutet bör överklagas eller ej.
Denna antagna intressekollision kan naturligtvis förekomma även i utskänkningsärenden,
där bolaget framträder som sökande. Så behöver dock
ingalunda alltid vara förhållandet. I ett tveksamt fall, där remissmyndigheterna
företrätt skiftande meningar, kan sålunda bolagets företrädare för
sin del ställa sig helt indifferent till saken, ehuru han — för att få prövning
till stånd — uppträder som tillståndssökande hos länsstyrelsen. Som
framgår av det nu aktuella tillståndsärendet kan sådan ansökan också göras,
även om man från bolagets sida i själva verket intar en direkt avstyrkande
attityd. I sådana fall föreligger uppenbarligen inte någon kollision
mellan ett avslagsbeslut och bolagets intressen.

Begränsas nu besvärsrätten i angivna fall till sökanden, d. v. s. till bolaget,
är det tydligt att dylika utskänkningsärenden de facto slutgiltigt
avgörs redan genom avslagsbeslutet i första instans. Man kan ju inte gärna
räkna med att bolaget skall anföra besvär över ett beslut, som överensstämmer
med dess egen uppfattning. Genom denna begränsning av besvärsrätten
eluderas med andra ord i praktiken det rättsskydd som besvärsinstitutet
är avsett att skänka. Förhållandet framstår som så mycket mera
otillfredsställande som de ärenden, varom här är fråga, i regel torde vara
av starkt kontroversiell natur och behovet av att kunna få beslutet materiellt
omprövat följaktligen särskilt framträdande.

396

Det synes ligga nära till hands att låta besvärsrätt i angivna fall tillkomma
jämväl fullmäktige, som ju har att tillgodose kommunmedlemmarnas
intressen i dessa ärenden och som av lagstiftningen tillagts både obligatorisk
yttranderätt och egen initiativrätt i första instans. Emellertid torde
kunna diskuteras om det verkligen alltid är lämpligt — och med avseende
å hesvärsinstitutets syfte ändamålsenligt — att fullmäktige agerar som
part i besvärsprocesser av detta slag och i sådan egenskap sålunda har att
ingå i närmare argumentation till förmån t. ex. för bibehållande av viss
omdiskuterad utskänkningsrörelse. Med hänsyn bl. a. härtill synes kunna
ifrågasättas om man inte bör gå ett steg längre och utsträcka besvärsrätten
jämväl till den eller de restauratörer, som i händelse av bifall till ansökningen
kan ifrågakomma för överlåtelse av tillståndet. Det är visserligen
riktigt att frågan om restauratörens rätt att bedriva utskänkning inte
är föremål för prövning i tillståndsärendet; saken gäller ju principiellt endast
bolagets rätt att få ett tillstånd, som senare skall överlåtas. Som regel är
emellertid det sökta tillståndet redan i förväg individualiserat till viss restauratör,
varför ärendet i realiteten gäller jämväl dennes privaträttsliga
intresse. För min del har jag överhuvudtaget svårt att finna något sakligt
skäl som kan tala för att resturatörerna i dessa fall bör uteslutas från besvärsrätt,
när — enligt vad som synes vara Kungl. Maj:ts praxis — sådan
rätt i fråga om tillståndsbeslut av skilda slag plägar tilläggas affärskonkurrenter,
som helt saknar av lagstiftningen erkänt intresse i tillståndsärendet.

Med anledning härav har jag övervägt att göra framställning om särskild
lagstiftningsåtgärd i syfte att åstadkomma vidgad besvärsrätt i ärenden
av ovan angivet slag. Frågan synes emellertid lämpligen böra upptagas
i ett större lagstiftningssammanhang. Bortsett från att själva principfrågan
om besvärsrättens omfattning är föremål för övervägande i samband
med prövningen av besvärssakkunnigas förslag, har särskilda sakkunniga
föregående år tillkallats för allmän översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken.
I denna uppgift torde ingå att ägna uppmärksamhet jämväl åt nu
ifrågavarande speciallagstiftning, som — om nuvarande konstruktion ifråga
om tillståndsgivningen kommer att bibehållas — synes böra kompletteras
med särskilda föreskrifter rörande besvärsrätten. I och för sig föreligger
givetvis också möjlighet för Kungl. Maj:t att — i avbidan på frågans reglering
i lagstiftningen — överväga uppmjukning av hittills rådande praxis
i förevarande hänseende. Jag har på grund härav ansett mig böra tills vidare
avstå från att göra särskild framställning om författningsändring.

Såvitt angår nu avhandlade besvärsrättsfråga föranleder ärendet därför
inte annan åtgärd från min sida än att avskrift av förevarande skrivelse
kommer att överlämnas till chefen för finansdepartementet och till 1965
års alkoholpolitiska utredning för kännedom.

Ärendet var härmed av mig slutbehandlat.

397

36. Skolstyrelse har meddelat förbud för eleverna att utan tillstånd
lämna skolans område under håltimmar, lunchrast och andra raster.
Fråga om lämpligheten av dylikt förbud. Tillika fråga om elevråd
varit utsatt för påverkan att utträda ur samorganisation

Gävle Elevråds Samorganisation (Geso) — en sammanslutning som enligt
uppgift består av femton elevråd vid skilda skolformer inom Gävle
och i dess närhet — påtalade i en den 24 mars 1966 hit inkommen skrift
dels att för Valbo centralskola utanför Gävle gällde en ordningsföreskrift
som innehöll förbud för elev att utan särskilt tillstånd lämna skolans område
under lunchraster och håltimmar, dels att elevrådet vid skolan varit
utsatt för påverkan eller försök till påverkan från skolans sida att utträda
ur Geso. I klagoskriften anhölls om utredning huruvida berörda förhållanden
var författningsenliga.

Med anledning av klagomålen har skolstyrelsen inkommit med upplysningar,
varefter Geso avgivit påminnelser.

Förbudet att under lunchraster och håltimmar lämna skolans område

Skolstyrelsen antog den 23 oktober 1965 ordningsregler för kommunens
grundskola, vilka skulle gälla vid alla skolor inom kommunen. I punkt 6 av
dessa ordningsregler stadgas följande:

Under raster får Du ej utan särskilt tillstånd lämna skolans område. —
Förbudet gäller även lunchraster och håltimmar.

I sin klagoskrift har Geso anhållit om utredning huruvida skolan äger rätt
att utfärda ordningsregler rörande elevers vistelse under lunchraster och
håltirnmar, vilka syntes vara att betrakta som elevernas fritid.

Rörande denna fråga har från skolstyrelsens sida anförts följande:

De av skolstyrelsen fastställda ordningsreglerna är generellt gällande vid
kommunens samtliga skolanläggningar och avser elever i årskurserna 1—6
vid bygdeskolorna och 1—9 vid Valbo centralskola. Elevernas ålder är 7—15
år. Samtliga är alltså minderåriga.

Centralskolan mottager i klasserna 7—9 barn från hela Valbo och från
Hedesunda kommun, som saknar eget högstadium i grundskolan. C:a %
av de 550 högstadieeleverna, som undervisas vid centralskolan, färdas dit
pr buss och har en färdsträcka på mellan 7 och 35 km. Endast ett mindre
antal bor i skolans närhet.

Skolstyrelsen är jämlikt gällande skolförfattningar ansvarig för att sådan
ordning och disciplin råder vid skolan och bland eleverna, att undervisningen
kan bedrivas effektivt och utan yttre och inre störningar.

Skolstyrelsen har också den skyldigheten och det ansvaret mot målsmännen,
att då dessa sänder sina barn till en avlägset belägen skola, de ska
känna trygghet och veta, att barnen under skoldagen är omhändertagna
och står under skolans tillsyn.

Skolledningen i Valbo har antagit de ordningsnormer för eleverna, som

398

är nödvändiga, om ovanstående krav ska kunna tillgodoses, och därvid
måste även punkt 6 i ordningsreglerna finnas. Tidigare erfarenheter från
skolledningens sida har otvetydigt utvisat detta.

Som i det föregående härovan framhållits, har ordningsreglerna generell
giltighet för alla elever vid grundskolan, som är en barnskola. Men då det
gäller de äldsta eleverna, dvs. barnen i årskurserna 7—9, har varje målsman
dock beretts tillfälle avgöra, om han anser, att hans barn ska lämna
skolan vid kortare ledighet under skoldagen. I intet fall har ett sådant
önskemål åsidosatts av skolledningen, som då kunnat överlåta sitt ansvar
på vederbörande målsman för tid, eleven vistas utanför skolanläggningen.
Övriga målsmän har genom att inte begära ovan nämnt tillstånd enligt
skolledningens uppfattning föredragit, att deras barn vistas inom skolområdet
under pågående skoldag.

Här gäller det minderåriga, och då är det trots allt målsmännen, som
ytterst har att säga ifrån, vad de anser vara lämpligast och bäst för sina
barn i hithörande hänseende.

Då skola och målsmän, som gemensamt har ansvaret för barnens uppträdande
och fostran, är överens, torde knappast en utomstående elevorganisation
ha befogenhet kräva någon ändring.

Om majoriteten av centralskolans elever velat ha en sådan, hade det f. ö.
legat närmast till hands att de själva i samråd med sina målsmän vänt
sig till den egna skolledningen.

Slutligen kan tilläggas, att eleverna vid Valbo centralskola till sin disposition
under raster och övrig ledig tid har Valbo kommuns fritidsområde.
Detta gränsar till skolan och har en yta på 40 000 kvm. Under tiden maj—
september har eleverna där bl. a. tillgång till en utomhusbassäng, 50X15 m,
med tempererat vatten. De har en idrottsplan med löparbanor m. in. Under
den övriga tiden på året finns för dem inomhusbad, bordtennis, idrottshall,
skridsko- och ishockeybanor. Dessutom disponerar de elevrum och bibliotek,
och till frivillig hobbyverksamhet, såsom maskinskrivning och fotografering
in. in., har skolan anställt kursledare.

Skolstyrelsen har vidare upplyst att ordningsföreskriften tillkommit i
fullt samförstånd med styrelsen för Valbo målsmannaförening, som ansett
den utgöra en trygghetsfaktor ur målsmännens synpunkt.

I sina påminnelser har Geso framhållit att området för och verksamheten
under elevernas fritid inte bör bestämmas i form av ett obligatorium med
vissa undantag samt att kritik mot ordningsregeln, sedan Geso gjort sin
anmälan, även framförts från målsmannahåll. Vidare har framhållits att
skolledningen som motivering för föreskriftens införande ursprungligen
åberopat att skadegörelse och snatterier från elevers sida förekommit i skolans
närhet. Eleverna hade känt sig kränkta av denna motivering, som
saknade fog och som sedermera också frånfallits av skolledningen. Geso
hade varken från länsskolnämnden i länet eller från skolöverstyrelsen
kunnat få klart besked rörande ordningsregelns laglighet.

Vid ärendets avgörande anförde jag följande.

Befogenhet att utfärda ordningsföreskrifter för skolorna är enligt skol -

399

stadgan fördelad mellan å ena sidan skolstyrelsen och å andra sidan rektor
i samråd med kollegiet. Sålunda äger enligt 2 kap. 2 § skolstyrelsen att i
fråga om verksamheten vid skolor under dess förvaltning utfärda ordningsstadga,
upptagande allmänna föreskrifter om ordningen vid skolorna. Enligt
9 kap. 4 § d) har rektor vid grundskola — och motsvarande befogenhet
tillkommer rektor vid gymnasium och fackskola — att efter hörande av
kollegiet meddela erforderliga ordningsföreskrifter inom sitt arbetsområde,
föreskrifter som alltså skall vara betingade av särskilda förhållanden inom
nämnda område.

I förevarande fall är fråga om en av skolstyrelse utfärdad generell ordningsföreskrift
för samtliga skolor under dess förvaltning. Föreskriften har,
enligt vad som upplysts, avseende dels å ett antal bygdeskolor med elever
i årskurserna 1—6, dels å en centralskola med elever i årskurserna 1—9,
av vilka enbart de tre högsta årskurserna uppgivits bestå av 550 elever.

Det för alla dessa elever i uppgiven ålder av 7—15 år utfärdade förbudet
att utan tillstånd lämna skolan — förutom under raster mellan två lektioner
— jämväl under måltidsraster och s.k. håltimmar har uppenbarligen
till syfte att möjliggöra kontroll från skolans sida över elevernas förehavanden
under de uppehåll i skolarbetet, varom här är fråga. Otvivelaktigt är
också en sådan reglering i och för sig ägnad att främja ett ordningsintresse.
Med hänsyn till den allmänna utformning, som skolstyrelses befogenhet
härutinnan givits i skolstadgan, föreligger inte heller något principiellt
hinder att utfärda ordningsstadgande av nyssnämnd innebörd. Såtillvida
kan den nu aktuella föreskriften inte anses sakna författningsenligt stöd.

En annan sak är däremot om föreskriften materiellt sett har fog för sig.
Härom får jag anföra följande.

Som bärande grundsats vid utfärdande av ordningsmässiga regleringar
i samhället gäller att regleringen skall uppbäras av ett verkligt behov och
att därigenom ej läggs onödigt tvång på vederbörande eller eljest göres
obefogad inskränkning i den enskildes frihet (jfr 7 § allmänna ordningsstadgan).
Motsvarande grundsats bör självfallet tillämpas även i fråga om
ordningsföreskrifter vid skolorna. Innan en inskränkande reglering med
avseende å elevernas förhållanden genomförs, bör följaktligen nödvändigheten
därav noga prövas och en avvägning ske mellan de fördelar som
stadgandet anses medföra och olägenheterna av de inskränkningar i elevernas
rörelsefrihet som därav kan följa. Det finns anledning att särskilt
framhålla detta, eftersom man inom ordningsområdet kan tänka sig eu
mängd förbud och andra regleringar, som formellt och i viss mån också
faktiskt kan sägas tjäna ordningsintressen, utan att likväl — vid den intresseavvägning
som skall ske -— tillräckliga skäl därför kan anses föreligga.

Såvitt angår ett ordningsstadgande av nu ifrågavarande slag kan helt
visst, mot bakgrund av vad nyss anförts, utrymme finnas för olika meningar
rörande nödvändigheten av sådan reglering eller i varje fall av dess

400

räckvidd. Det gäller ju här eu begränsning av elevs principiella frihet att
disponera från skolarbete ledig tid. Även om detta intresse naturligtvis
framträder med olika styrka, för elever i skilda ålderskategorier och med
hänsyn till skiftande lokala förhållanden i fråga om skolområdets omfattning,
närhet till egen bostad osv., synes allmänt sett böra gälla att påtagliga
skäl ur ordningssynpunkt skall föreligga för begränsning härutinnan.

Det är inte primärt en skolans uppgift att till skyddande av vissa utanför
skolan föreliggande ordningsintressen genomföra generella regleringar, som
avser elevernas uppträdande på ledig tid utanför skolans område. Den omständigheten
att enstaka elever vid någon skola uppträtt klandervärt utanför
skolan torde överhuvudtaget inte kunna åberopas för att utfärda långtgående
förbud för samtliga elever vid skolorna inom kommunen. De allmänna
ordningsföreskrifter som skolstyrelse har att utfärda måste, såsom
författningstexten också ger vid handen, bestämmas av vad som objektivt
erfordras för att verksamheten vid själva skolorna skall kunna försiggå
under ordnade förhållanden. Det skall alltså här vara fråga om föreskrifter
som är påkallade för att tillgodose undervisningens behöriga bedrivande och
elevernas egna skyddsbehov.

Frågan huruvida det ur nu antydda synpunkter verkligen kan vara motiverat
att genom förbud som här avses begränsa elevers frihet att disponera
ledig tid får naturligtvis bedömas med hänsyn till föreliggande lokala förhållanden,
vilka åtminstone på vissa håll säkerligen kan förete variationer
av betydelse för bedömningen. I den mån ett förbud härvid anses huvudsakligen
betingat av behov att genom särskild tillsyn skydda eleverna under
skoldagen, synes vara av vikt att bedömningen härutinnan också har stöd
hos en betydande majoritet av elevernas målsmän. Framför allt är så givetvis
fallet om förbudet förenas med en dispensgivning, som avser att tillgodose
varje enskild målsmans önskemål. Om en sådan dispensgivning i större
grad skulle medföra en kategoriklyvning av eleverna i fråga om rätten att
lämna skolområdet, synes förhållandet varken vara ägnat att främja ordningen
eller eljest framstå som lämpligt.

I förevarande fall har skolstyrelsen till stöd för förbudets behövlighet
åberopat »tidigare erfarenheter» samt framhållit att föreskriften tillkommit
i samförstånd med styrelsen för kommunens målsmannaförening. De kortfattade
uppgifter som lämnats härom — liksom om grunderna för och omfattningen
av den dispensgivning som förekommer — möjliggör självfallet
inte från min sida något närmare ställningstagande till frågan om nödvändigheten
och lämpligheten av denna för samtliga skolor inom kommunen
gällande reglering. Mot densamma synes i varje fall, efter ordningsreglernas
utfärdande, vissa invändningar ha framförts inte endast från elevhåll utan
även från målsmäns sida.

För min del saknar jag emellertid anledning att ingå på närmare prövning
av berörda fråga. Det är nämligen tydligt att — vilken mening man

401

än må hysa i frågan — det inte kan läggas skolstyrelsen till last som fel
att saken bedömts på sätt som skett. Det gäller här ett lokalt problem, som
styrelsen i samråd med av frågan berörda parter bör pröva efter vad skolans
bästa kräver och förhållandena i övrigt påkallar.

Utöver de allmänna synpunkter som jag i det föregående anlagt på hithörande
spörsmål finner jag följaktligen ärendet i denna del inte föranleda
något mitt vidare yttrande. Jag vill endast tillägga, att det självfallet står
elevrådet, målsmannaföreningen eller annan vederbörande fritt att, med
anförande av de skäl som anses tala därför, hos skolstyrelsen påkalla omprövning
av nu avhandlade ordningsföreskrift.

Frågan om otillbörlig påtryckning mot elevkåren

I klagoskriften har framhållits att representanter för elevrådet vid Valbo
centralskola vid en i slutet av oktober 1965 av Geso anordnad kurs fäste
uppmärksamheten på den förut omnämnda ordningsregeln. Sedan elevkåren
— efter tillstyrkan av skolans rektor — ingått som medlem i Geso,
påtalades ordningsregeln ånyo vid sammanträde med Geso den 22 november
1965. Därvid hemställdes från elevrådets sida att Geso måtte vidtaga
åtgärder för ändring av föreskriften, en hemställan som också bifölls av
Geso. Vad härutinnan förekom refererades i ortspressen. Därefter publicerades
vissa av referatet föranledda förklaringar och bemötanden av
skolans rektor och av Geso.

Några dagar efter berörda sammanträde — framhölls vidare i klagoskriften
— inkallades styrelsen för centralskolans elevråd till studierektorn
Svea Gustavsson, som därvid påtalade »den misstämning inom skolan och
de tidningsskriverier som medlemskapet i Geso hade medfört och uppmanade
elevrådet att lämna samarbetsorganisationen». Enligt yrkande av
studierektorn sammanträdde elevrådets styrelse den 27 november, därvid
studierektorn var närvarande och »pläderade för att elevrådet måtte lämna
Geso». Sedan studierektorn avlägsnat sig, beslöt styrelsen enhälligt om
utträde ur Geso. Styrelsens beslut konfirmerades därefter av elevrådets
beslutande församling.

Vidare framhölls i klagoskriften att representanter för elevrådet vid ett
sammanträffande med Geso den 31 januari 1966 förklarat sig beredda att
ompröva frågan om elevrådets medlemskap, »då de vid beslutet om utträde
ansåg sig ha varit otillbörligt påverkade av skolledningen». Vid tillfället
beslöts att ordföranden i Geso skulle närvara vid sammanträde med elevrådet
den 2 februari. Dagen före sammanträdet erhöll elevrådsstyrelsen
vid besök hos skolans rektor tillstånd att använda viss skollokal för sammanträdet.
Då emellertid rektor omedelbart därefter fick kännedom om
att ordföranden i Geso var inbjuden, meddelade han att skolan tyvärr inte
kunde upplåta lokal för ändamålet. Sammanträdet avhölls därefter utan

402

medverkan av Geso:s ordförande. Elevrådet beslöt därvid enhälligt att åter
ingå som medlem i Geso.

I klagoskriften anhölls om utredning huruvida ovannämnda påverkan
eller försök till påverkan på elevrådet kunde vara förenligt med stadgad
föreningsfrihet.

I sitt yttrande har skolstyrelsen — efter att ha hört rektorn och studierektorn
— framhållit att påståendet om otillbörlig påverkan saknade all
grund. Härom anfördes vidare i yttrandet:

Då studierektor inför medlemmar i elevrådet som sin åsikt hävdat, att
Geso utnyttjade Valbo centralskolas elevråd på ett sätt, som äventyrade
det dittills mycket goda förhållandet mellan elever, lärare och skolans ledning,
och att elevrådet av bl. a. detta skäl borde överväga sitt kvarstående
i Geso, finner skolstyrelsen, att hon endast begagnat sig av den rätt till
yttrande- och åsiktsfrihet, som tillkommer envar i vårt samhälle.

För övrigt finner skolstyrelsen det vara en lärares både rätt och skyldighet
att bistå och hjälpa eleverna välja den form av verksamhet, som är dem
till gagn och lämpad för deras ålders- och utvecklingsstadium.

Beträffande påståendet om rektors vägran att upplåta sammanträdeslokal
anfördes i skolstyrelsens yttrande:

Rektor har icke befogenhet att till andra än skolans egna lärjungar eller
lärare ställa lokaler till förfogande. Då det gäller uthyrande till övriga
utanför skolan stående organisationer eller enskilda är det skolchefen, som
på skolstyrelsens vägnar beslutar. Detta gäller samtliga skollokaler i kommunen.
Då rektor fann, att det enligt hans uppfattning var organisationen
Geso i Gävle, som önskade lokal vid centralskolan för ett sammanträde,
till vilket skolans elevråd skulle inbjudas, hänvisades därför vederbörande
att själva begära skolchefens tillstånd, vilket de emellertid icke gjorde.

I sina påminnelser har Geso vidhållit att påverkan förekommit från studierektorns
sida. Enligt Geso är av största värde att elevråd kan vända sig
till rektor för att få råd och sakliga upplysningar. Organisationen har
emellertid framhållit att rektor eller lärare inte borde använda sin auktoritet
till att hålla elevråden i ledband och att helt godtyckligt desavouera
deras beslut. Vidare har bl. a. framhållits att rektor eller lärare inte hade
rätt att inom elevorganisation framställa yrkande.

I denna del av ärendet anförde jag följande.

Som en av grundskolans uppgifter anges i skolstadgan att eleverna bör
fostras till självtillit och självständigt omdöme. En naturlig form för sådan
fostran är verksamhet inom föreningslivet. Skolan har också ålagts främja
elevernas deltagande däri (5 kap. 1 och 3 §§ skolstadgan).

Den självverksamhet, som i enlighet härmed bedrivs inom bl. a. sko -

403

lornas elevråd, bör följaktligen uppmuntras och stödjas av skolans ledning.
Denna nyttiga verksamhet skulle helt visst motverkas och rent av kunna
förlamas, om man från skolans sida ingrep i elevernas föreningsangelägenheter
och genom uttalanden och propåer lämnade anvisningar om hur olika
frågor borde behandlas och avgöras. Med hänsyn till det beroendeförhållande,
vari eleverna otvivelaktigt står till skolledning och lärare, är det
nämligen tydligt att sådana ingripanden regelmässigt innebär en särskild
press på eleverna att handla i enlighet med givna anvisningar. Förfarande
av angivet slag står därför i strid mot det nyss berörda syfte, som föreningsverksamheten
avser att främja.

Det måste följaktligen anses vara en tjänsteplikt för rektor och lärare
att avhålla sig från att i elevorganisationers verksamhet ingripa på sätt som
innebär eller som med fog kan av eleverna uppfattas som påtryckning att
de — vid äventyr av ogillande och vad därmed ur elevers synpunkt befaras
kunna följa — skall avgöra föreningsfråga på visst anvisat sätt. Härmed
är givetvis inte sagt att det skulle vara skolledningen förmenat att med
elevorganisation i rådgivande syfte diskutera någon dess angelägenhet.
Sådant samråd får emellertid inte påtvingas eleverna och bör i möjligaste
mån begränsas till att lämna saklig information av betydelse för elevernas
sj älvständiga ställningstagande.

Vad det nu aktuella fallet angår har skolstyrelsen anfört att studierektorn,
då hon med elevrådet upptog frågan om lämpligheten av dess
utträde ur den av ett flertal elevråd bestående samorganisationen, endast
begagnat sig av den rätt till yttrandefrihet som tillkommer envar medborgare.
Det är emellertid uppenbart att studierektorn i detta sammanhang
inte uppträdde som enskild person utan i sin nämnda egenskap. Hon
har därför på grund av sin tjänst haft att iakttaga de förpliktelser som nyss
nämnts.

Om det vid de kontakter som i saken förekommit mellan studierektorn
och elevrådet tillgått på sätt i klagoskriften uppges, är tydligt att studierektorn
inte iakttagit den återhållsamhet som vederbort och att hennes
åtgärder inneburit obehörig påverkan på elevrådet. I en föreningsfråga av
detta slag — avseende elevrådets samgående med andra elevråd — synes
mig initiativ och förslag från skolans sida överhuvudtaget böra undvikas.
Att elevrådet faktiskt känt sig utsatt för påverkan som nyss nämnts, bestyrks
också av den efterföljande utvecklingen.

För övrigt synes mig de skäl som studierektorn — enligt skolstyrelsens
yttrande — åberopat till stöd för sitt ingripande föga bärande. Beträffande
påståendet att Geso »utnyttjade» elevrådet kan därmed, såvitt handlingarna
utvisar, inte avses annat förhållande än att Geso — i samråd med
elevrådet — vidtagit åtgärd i syfte att få den förut berörda ordningsregeln
ändrad. Att elevorganisationerna ansåg frågan härom förtjänt att ställas
under debatt kan emellertid, av skäl som tidigare anförts, ingalunda anses

104

opåkallat. Berörda åtgärd har rimligen icke kunnat uppfattas såsom något
negativt som äventyrade samarbetet mellan parterna.

Vad som egentligen förekommit mellan studierektorn och elevrådet är
emellertid inte närmare klarlagt i alla för en bedömning nödvändiga detaljer.
Med hänsyn till den tid som förflutit sedan händelserna ägde rum,
synes det emellertid inte antagligt att en tillförlitlig utredning därom numera
kan förebringas. På grund härav och i betraktande av omständigheterna
i övrigt har jag inte ansett påkallat att föranstalta om ytterligare
utredning härutinnan.

I denna del finner jag ärendet därför inte föranleda vidare yttrande utöver
vad jag här ovan framhållit om vikten av att eleverna utan obehörig
inblandning från skolans sida får sköta sina föreningsangelägenheter och om
de förpliktelser till återhållsamhet som härutinnan åligger skolledning och
lärare.

Vad slutligen angår rektors åtgärder i fråga om upplåtelse av lokal för
visst sammanträde har av Geso hävdats, att rektor — av den anledningen
att organisationens ordförande skulle närvara vid det av elevrådet planerade
sammanträdet — återkallat lämnat tillstånd till lokalupplåtelse. Rektor
har å sin sida förklarat att han fick den uppfattningen att det var Geso
som skulle vara arrangör för sammanträdet och att det därför föll utom
hans kompetens att medgiva upplåtelse. Även om det är svårt att förstå
hur ett dylikt missförstånd kunnat uppkomma, finner jag dock med hänsyn
till vad rektor sålunda uppgivit skäl saknas för vidare åtgärd från min sida.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

405

C. Framställningar och utlåtanden

1. Framställning om åtgärder i syfte att giva de renskötande samerna
bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända
rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga
skäl och utan rimlig ersättning

Den 24 januari 1968 avlät jag följande framställning till Konungen.

I en den 31 oktober 1983 hit inkommen skrift anförde advokaten Theodor
Sandgren i Gävle på uppdrag av Kaalasvuoma och Rautasvuoma lappbyar
i Norrbottens län klagomål över att samernas rättigheter enligt lagen den
18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen)
åsidosattes icke endast av enskilda fysiska och juridiska personer
utan även av statliga och kommunala myndigheter. Företag av olika slag
utfördes och upplåtelser av rätt till jakt eller fiske skedde, vilka medförde
allvarligt intrång i samernas rättigheter utan att samerna erhölle kompensation
eller ens alltid hördes i saken. Som exempel härpå åberopade klaganden
vissa fall som upptagits i två särskilda, till klagoskriften fogade
promemorior, avseende Kaalasvuoma respektive Rautasvuoma lappby.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i anledning av klagomålen avgivit
yttrande, varvid länsstyrelsen bifogat infordrade yttranden från ett flertal
statliga och kommunala myndigheter i länet, m. fl., vilka avses med klagomålen
eller eljest handlägga frågor som kunna beröra samernas rättigheter.

Klaganden har inkommit med påminnelser och länsstyrelsen med nytt
yttrande, varefter klaganden avgivit slutpåminnelser.

Vad som förekommit och upplysts i förevarande klagoärende har givit
mig anledning att närmare överväga huruvida renbeteslagen och övriga
författningar, som reglera de renskötande samernas rättigheter och organisation
samt olika förvaltningsmyndigheters befattning med hithörande
spörsmål, äro — ur synpunkten av samernas rättsskyddsintressen — i behov
av översyn och revidering. Jag har därvid, av skäl som i det följande skola
närmare utvecklas, kommit till den uppfattningen att berörda lagstiftning
— med hänsyn till den samhällsutveckling som ägt rum efter renbeteslagens
antagande år 1928 — företer flera, delvis mycket allvarliga brister ur nämnda
rättsskyddssynpunkt. Med anledning härav har jag sett mig föranlåten
att genom denna skrivelse fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på

406

förhållandet med hemställan om åtgärder i syfte att giva de renskötande
samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen erkända
rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl och
utan rimlig gottgörelse.

Innan jag ingår på detta spörsmål, upptar jag de anförda klagomålen till
behandling.

I. Klagomålen

De av klaganden i de förut nämnda särskilda promemoriorna framförda
klagomålen hänföra sig till nedan i punkterna 1—4 angivnaförhållanden. Här
må anmärkas, att enligt vad länsstyrelsen uppgivit de områden här i riket,
inom vilka till Kaalasvuoma och Rautasvuoma lappbyar hörande renskötande
samer äga uppehålla sig med sina renar, äro belägna inom Kiruna
stads område mellan Kalix och Torne älvar ovan odlingsgränsen.

1. Gruvbrytning i Leveniemi invid Svappavaara by och anläggande av
järnväg från malmbanan till Svappavaara

Närmare 5 mil sydost om Kiruna samhälle ligger byn Svappavaara,
förbunden med samhället genom en allmän väg. Några kilometer sydväst
om Svappavaara är Leveniemi gruvfält beläget. Luossavaara-Kirunavaara
aktiebolag — här nedan kallat LKAB — har av staten förvärvat rätt att
bryta järnmalm inom nämnda gruvfält. För malmtransporterna har statens
järnvägar anlagt en närmare 4 mil lång godsjärnväg från malmbanan till
Svappavaara. Bangården i Svappavaara har dock byggts av LKAB. Järnvägen
— som togs i bruk i oktober 1964 — följer i huvudsak gränsen mellan
Kaalasvuoma och Rautasvuoma lappbyar och delvis en av lappbyarna
sedan gammalt begagnad renflyttningsled.

Beträffande här avsedda förhållanden har klaganden — medan järnvägen
malmbanan—Svappavaara ännu var under byggnad — anfört i huvudsak
följande: Kaalasvuoma lappby har av ålder haft en flyttningsväg genom
Svappavaara by. På grund av den allmänna vägen och byns tillväxt har
samerna nödgats taga flyttningsled söder om byn i svårframkomlig terräng.
Den allmänna vägen är i vissa delar under ombyggnad och får en sträckning,
som delvis går efter Rautasvuoma lappbys flyttningsled. Väg bygges från
gruvområdet till Kalix älv och kommer att förorsaka samerna merarbete,
då renarna lätt taga färden efter vägen. Planerad uppläggning av stora
tippmassor och uppförandet av bostäder och andra byggnader inom gruvområdet
ävensom själva gruvdriften och därav alstrad trafik komma att
störa renarna och vålla att hjordarna skingras. Sannolikt blir passage förbi
gruvområdet omöjlig. Den nya järnvägen kommer att gå genom lappbyarnas
betesmarker och beröra deras flyttningsvägar. Trafiken på järnvägen

407

kommer att medföra ständiga olyckor bland renarna och svåra störningar
i renskötseln. Något verkligt hörande av samerna förekom icke, innan
banans sträckning bestämdes och järnvägsstyrelsen bemyndigades att
anlägga järnvägen. Samernas önskemål om stängsel m. m. på ömse sidor
om järnvägen ha uppenbarligen aldrig framförts av vare sig lappväsendets
tjänstemän eller länsstyrelsen. De myndigheter, som handlagt ärendet om
järnvägsanläggningen, ha icke till saklig prövning upptagit frågan, hur
intrånget för samerna skall kompenseras, förrän så nyligen skett genom en
framställning av kammarkollegiet till Eders Kungl. Maj:t.

Av handlingarna framgår beträffande förevarande punkt bl. a. följande.

Svappavaara by bildades under 1600-talet och har inte nämnvärt utökats
eller förändrats under senare år. Som följd av den påbörjade gruvdriften
kan emellertid en utökad bostadsbebyggelse förväntas i anslutning till
bykärnan. Allmänna vägen Iviruna—Svappavaara tillkom på 1920-talet.
Den har under senare år varit föremål för upprustning, varvid vissa kurvor
rätats.

Vad särskilt angår anläggandet av järnvägen malmbanan—Svappavaara
utvisa handlingarna följande.

I skrivelse den 19 oktober 1959 till länsstyrelsen redogjorde statens
järnvägars distriktschef i V distriktet för det planerade företaget och anhöll
om länsstyrelsens yttrande. Efter »inledande samråd med företrädare för
rennäringen» avgav förste konsulenten vid lappväsendet, Erik Hedbäck,
infordrat yttrande i ärendet till länsstyrelsen. Hedbäck anförde däri, att
järnvägen och järnvägstrafiken skulle komma att innebära förlust av
renbetesland och störningar i renskötseln, med säkerhet skador å renar
samt möjligen behov av ändrad renflyttningsväg ävensom av stängsel
utefter någon del av järnvägslinjen, dock ej å någon längre sträcka, då
renar i större delen av området borde kunna passera över järnvägen. I händelse
järnvägen byggdes, skulle vidare fråga uppstå om vederlag enligt 5 §
renbeteslagen för förlust av renbetesmark och annat intrång i rennäringen.
I yttrande den 19 april 1960 till statens järnvägars distriktschef förklarade
sig länsstyrelsen inte ha något att erinra mot den föreslagna sträckningen
av järnvägen under förutsättning att vad som anförts i vissa bifogade
yttranden, däribland Hedbäcks, beaktades. — Vid årssammanträde med
Rautasvuoma lappby den 9 maj 1960 anmälde Hedbäck järnvägsfrågan.
Enligt sammanträdesprotokollet fordrade lappbyn, att stängsel skulle uppföras
längs hela järnvägslinjen. — Genom regleringsbrev den 26 maj 1961
(kommunikationsdepartementet) erhöll järnvägsstyrelsen Eders Kungl.
Maj:ts bemyndigande att anlägga ifrågavarande järnväg. — I yttrande den
6 juni 1961 till domänstyrelsen över framställning från järnvägsstyrelsen
om att få taga erforderlig kronomark i anspråk för sin del av järnvägsbygget
förklarade länsstyrelsen, efter att ha återgivit Hedbäcks ovan nämnda
yttrande, att den inte motsatte sig markupplåtelsen, men framhöll olägen -

408

heterna för rennäringen. Förslag till anordningar för att minska dessa
olägenheter och beträffande storleken av det vederlag, som skulle utgå till
lappfonden för intrånget i rennäringen, sade sig länsstyrelsen kunna framlägga
först senare. Tillstånd borde dock redan nu meddelas att taga behövlig
mark i anspråk för järnvägsbygget. — I skrivelse den 13 juli 1961 till järnvägsstyrelsen
förklarade domänstyrelsen, att den icke hade något att erinra
mot att för järnvägen erforderligt område överfördes från styrelsens till
järnvägsstyrelsens förvaltning på villkor som senare skulle anges, samt
medgav att marken omedelbart finge tagas i anspråk. — Vid årssammanträden
med Rautasvuoma lappby den 12 juni 1961 och den 28 mars 1963
framförde lappbyn ånyo krav på stängsel utmed järnvägen. — Den 13 juni
1961 behandlades samma fråga vid årssammanträde med Ivaalasvuoma
lappby, därvid en av lappbyns medlemmar uttalade önskemål om stängsel,
medan några andra samer önskade, att ärendet lämnades öppet och att
underhandlingar fördes med järn vägsmyndigheterna. — I anledning av
remiss avgav länsstyrelsen den 28 maj 1963 yttrande till Eders Kungl.
Maj:t över en av Svenska samernas riksförbund gjord framställning angående
skadeverkningarna å renskötseln genom gruvverksamheten i Leveniemi,
m. m. Med framställningen synes ha åsyftats att utverka förordnande
av en domare med bisittare m. m. att hålla förrättning på platsen och framlägga
förslag till skadereglering och erforderliga åtgärder. I yttrandet redogjorde
länsstyrelsen för i vilka avseenden järnvägen och gruvdriften kunde
väntas vålla olägenheter för rennäringen samt berörda lappbyars farhågor
för skador av järnvägsdriften och krav på stängsel utmed järnvägen. Länsstyrelsen
förklarade sig komma att följa verkningarna av den nya gruvbrytningen
i Svappavaara och inge de förslag som befunnes påkallade för att
skydda rensamernas rätt. — I skrivelse den 4 december 1963 till kammarkollegiet
anhöll länsstyrelsen om kollegiets medverkan för tillgodoseende
av berörda lappbyars och renskötselns intressen i samband med järnvägens
tillkomst. Frågan om järn vägsmarkens undantagande jämlikt 5 § renbeteslagen
från lapparnas begagnande samt om den gottgörelse för intrång i
renskötseln, som i anledning härav skall utgå, blev därefter av kammarkollegiet
genom skrivelse den 16 mars 1964 underställd Eders Kungl. Maj:ts
prövning.

Eders Kungl. Maj:t meddelade den 9 september 1964 beslut i de genom
kammarkollegiets och Svenska samernas riksförbunds framställningar väckta
frågorna. Därvid förordnades om järnvägsområdets undantagande från
lapparnas begagnande. Vidare uppdrog Eders Kungl. Maj:t, som fann
järnvägssträckan böra förses med lämpligt stängsel, åt lantbruksstyrelsen,
kammarkollegiet och riksrevisionsverket att gemensamt — efter samråd
med bl. a. vederbörande lappbyar, Svenska samernas riksförbund, Kiruna
stad och vissa närmare angivna statliga myndigheter — dels utföra en
teknisk och ekonomisk utredning i stängselfrågan och dels utreda, vilken

409

skälig gottgörelse som jämlikt renbeteslagen skall lämnas för det intrång,
som genom områdets undantagande orsakas för renskötseln, samt framlägga
förslag till lämpliga bestämmelser för gottgörelsens användning. I beslutet
uttalades tillika, att vid utredningen jämväl andra frågor, som påverkade
renskötseln inom ifrågavarande lappbyar, finge upptagas till behandling i
erforderlig utsträckning.

Klagomålen under förevarande punkt avse väsentligen ordningen för
myndigheternas handläggning av de frågor som aktualiserades av den
planerade gruvbrytningen och anläggandet av tillhörande malmbana. Det
har sålunda hävdats att samerna icke i erforderlig utsträckning hörts i
saken, att deras efter hand framkomna önskemål om skyddsåtgärder ej
vidarebefordrats till beslutande organ och att frågan om ersättning för
orsakat intrång i rennäringen ej i tid upptagits till behandling.

Som jag i ett senare avsnitt av denna skrivelse skall närmare beröra saknar
renbeteslagen praktiskt taget helt regler rörande förfarandet i ärenden
som här avses. Av allmänna rättsgrundsatser följer emellertid att vissa krav
på handläggningsordningen ändock måste uppställas och tillgodoses, krav
som äro nödvändiga för materiellt godtagbara beslut. Med hänsyn till den
rätt, som renbeteslagen tillförsäkrar samerna att för sin renskötsel begagna
vidsträckta fjällområden, att använda av ålder nyttjade flyttningsvägar
för renarna, att idka jakt och fiske in. m., och till betydelsen för samerna att
dessa rättigheter behörigen iakttagas, är det tydligt att utredningsförfarandet
i hithörande ärenden bör fylla relativt höga anspråk. En självklar
fordran är härvid bl. a. att myndigheterna — innan ställning ens preliminärt
tages till projekt som kan komma att medföra betydande intrång i berörda
rättigheter — inhämta samernas egna synpunkter i frågan och att man
härvid tillser att dessa synpunkter verkligen bli representativa för de samer,
som beröras av saken. Att så sker framstår som ett oundgängligt led för
åstadkommande av den allsidiga utredning som bör ligga till grund för de
viktiga ställningstaganden om vilka här är fråga.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts synas vissa anmärkningar kunna
riktas mot myndigheternas handläggning av de med klagomålen under
förevarande punkt avsedda frågorna, framförallt med avseende å ordningen
för hörande av de samer som berördes av den planerade och anlagda järnvägslinjen.
Härutinnan må påpekas att länsstyrelsen — då den i anledning
av vederbörande distriktschefs skrivelse den 19 oktober 1959 hade att avge
yttrande rörande den planerade järnvägen malmbanan—Svappavaara —
icke tillsåg att de av järnvägsföretaget berörda lappbyarna blevo hörda i
ärendet, oaktat det uppenbarligen var fråga om ett företag som kunde
förutses medföra betydande olägenheter för renskötseln inom dessa lappbyar.
Länsstyrelsen borde sålunda icke, på sätt handlingarna synas visa, ha

410

nöjt sig med att vederbörande förste konsulent under hand samrått med
»företrädare för rennäringen». Då länsstyrelsen därefter på våren 1961
hade att till domänstyrelsen yttra sig över järnvägsstyrelsens framställning
att få taga erforderlig mark i anspråk för järn vägsbyggandet, förelåg ett
uttalande i järn vägsfrågan från Rautasvuoma lappbys sammanträde den 9
maj 1960. Såvitt framgår av handlingarna hörde länsstyrelsen däremot icke
Kaalasvuoma lappby, innan länsstyrelsen den 6 juni 1961 avgav yttrande
till domänstyrelsen i markupplåtelseärendet. Så skedde först en vecka
senare.

I betraktande av att uttryckliga bestämmelser om förfarandet icke meddelats
och med hänsyn till i ärendet upplysta omständigheter synes det mig
dock icke med fog kunna göras gällande, att vad härutinnan och eljest
förekommit i fråga om myndigheternas handläggning skulle kunna läggas
någon under min tillsyn stående myndighet eller enskild befattningshavare
till last som tjänstefel. Jag har därför ansett mig sakna anledning att närmare
ingå på en granskning av de olika handläggningsmomenten och att
föranstalta om ytterligare skriftväxling därom. Då vidare Eders Kungl.
Maj :t numera förordnat om skyndsam utredning rörande erforderliga skyddsåtgärder
i samernas intresse och skälig gottgörelse för orsakade intrång i
rennäringen, påkallar ärendet i denna del ej heller eljest vidare åtgärd från
min sida.

2. Gruvbrytning vid Nokutusvaara och anläggande av väg dit

Genom överenskommelser åren 1959 och 1961 mellan kommerskollegium
och LKAB erhöll bolaget rätt att t. o. m. den 30 juni 1962 göra vissa undersökningsarbeten
inom sju av staten ägda utmål i Nokutusvaara, omkring
5 km norr om Kiruna samhälle. För att kunna bedriva dessa arbeten har
LKAB byggt en väg norr om Luossavaara fram till sjön Nokutusjärvis
nordspets.

Härom har klaganden anfört i huvudsak följande: Ifrågavarande väg går
på eu hög bank vid Nokutusjärvis norra spets. Vägbanken hindrar framkomligheten
i den av Rautasvuoma lappby använda renflyttningsvägen
utefter sjön. Anläggningen av vägen och gruvan kommer att medföra, att
flyttningsvägen blir oframkomlig och renarna ofredade. De myndigheter,
som tillåtit företagen, ha icke beaktat samernas lagliga rätt. Tillstånd till
vägens anläggande lämnades utan att lappbyn hörts. Inga åtgärder hade
vidtagits för att trygga framkomligheten för renarna, innan vägen färdigställdes
och gruvbrytningen började.

Av handlingarna framgår i förevarande avseende bl. a. följande.

LKAB upptog på hösten 1959 överläggningar i frågan med lappbyns
ordningsman i närvaro av bl. a. vederbörande förste konsulent. Ordningsmannen
framförde därvid krav på renstängsel, därest gruvan skulle bli

411

föremål för brytning och trafiken därigenom störande för renarna. Lämpliga
anordningar för att säkra ostörd flyttning förbi gruvan samt vederlag i
händelse av bestående olägenheter diskuterades vidare. — I yttrande till
domänstyrelsen den 20 maj 1960 tillstyrkte länsstyrelsen bifall till en av
LKAB gjord framställning om tillstånd att utföra det planerade vägföretaget,
under förmälan tillika, att frågan om behövliga åtgärder för att ordna
annan renflyttningsväg skulle upptagas från lappväsendets sida i senare
sammanhang. Domänstyrelsen lämnade den 24 maj 1960 bolaget rätt att
framdraga ifrågavarande väg under vissa villkor, därvid bl. a. framhölls att
olägenheterna för renskötseln kunde antagas kräva vissa kompensationsåtgärder.
— Vid årssammanträde med Rautasvuoma lappby den 9 maj 1960
behandlades vägfrågan. Från lappbyns sida restes därvid krav på renstängsel.
Gruvbrytningen behandlades vid lappbyns årssammanträde den 21 juni
1961. Enligt det därvid förda protokollet hade LKAB förklarat sig berett att
iordningställa ny flyttningsväg förbi gruvan, om så erfordrades. — Då
provbrytningen påbörjades på våren 1961, meddelade LKAB vissa säkerhetsbestämmelser
till skydd för bl. a. samerna och renflyttningarna, varom
såväl lappbyn som länsstyrelsen underrättades. Provbrytningen avslutades
i mitten av år 1962. Då emellertid frågan om ny brytning senare blev aktuell,
träffade lappbyns fullmäktige och lappväsendet vid sammanträde
med representanter för LKAB den 19 mars 1964 överenskommelse om att
reservflyttningsväg vid behov skulle iordningställas.

Av skäl som anförts under föregående punkt synes frågan om anläggandet
av den ifrågavarande vägen och därav följande olägenheter för samerna
ha bort upptagas till mera ingående diskussioner med dessa än vad som
skett innan beslut i saken träffades. Vad härutinnan förekommit är emellertid
enligt min mening icke av beskaffenhet att kunna läggas någon myndighet
eller befattningshavare till last som tjänstefel. På grund härav och med
hänsyn till de anstalter, som i samernas intresse vidtagits efter sagda beslut,
finner jag klagomålen i denna del icke påkalla någon min vidare åtgärd.

3. Kiruna flygfält

A ett myrområde omkring 5 km sydost om Kiruna samhälle har luftfartsstyrelsen
anlagt ett flygfält, som togs i bruk år 1961.

Härom har klaganden anfört i huvudsak följande: Flygfältet ligger i
Rautasvuoma lappbys gamla flyttningsväg. Samerna måste därför vid
flyttningarna taga en omväg, som medför merarbete och förseningar. Ett
rimligt krav vore, att luftfartsstyrelsen i samråd med lappbyn iordningställde
ny flyttled. Styrelsen och övriga myndigheter ha icke frågat efter om
flygfältet medfört skador för samerna. Flygfältet och där bedriven verk -

412

samhet innebär, att flyttningsvägen blivit oframkomlig och att renarna,
ofredas.

Handlingarna i ärendet utvisa beträffande denna punkt bl. a. följande:
Rautasvuoma lappby hördes den 12 juni 1958 över luftfartsstyrelsens framställning
rörande överlåtelse till styrelsen av mark för flygfältets anläggande.
Lappbyn beklagade därvid, att krav ställdes på ett område med värdefull
renbetesmark, därtill invid gammal flyttningsled, men förklarade sig
inse att upplåtelsen vore ofrånkomlig med hänsyn till behovet av nytt
flygfält. Lappbyn önskade få hela flygfältet inhägnat. — I yttrande till
Eders Kungl. Maj:t den 30 juni 1959 förklarade länsstyrelsen, att från dess
sida intet vore att erinra mot överlåtelse till luftfartsstyrelsen av den kronomark,
som erfordrades för flygfältet, samt anhöll att senare få inkomma med
förslag angående vederlag för intrång i rennäringen. I skrivelse till Eders
Kungl. Maj:t den 17 november samma år hemställde länsstyrelsen om sådant
vederlag med närmare angivet belopp. Genom lappväsendets försorg
har skogsröjning utförts under sensommaren 1963 och skulle ytterligare
företagas nästf oljande år för att underlätta renflyttning invid flygfältet.

Länsstyrelsen har hos Eders Kungl. Maj:t gjort framställning om vederlag
för den förlust av renbete, som flygfältet orsakade. Beträffande frågan
huruvida och i vilken omfattning i övrigt olägenheter åsamkats eller kunde
komma att åsamkas renskötseln genom flygfältets anläggande och flygtrafiken
ha skilda meningar hävdats i ärendet. Såvitt framgår av handlingarna,
ha samerna i vart fall icke tidigare framfört klagomål härom till lappväsendets
befattningshavare eller länsstyrelsen. I anledning av vad klaganden
i detta avseende anfört har genom lappväsendets försorg åtgärder
numera vidtagits för att möjliggöra ostörd flyttning med renarna förbi
flygfältet. Med hänsyn härtill och då anmärkning i övrigt icke synes kunna
riktas mot myndigheternas handläggning, föranleda klagomålen i förevarande
hänseende icke någon min vidare åtgärd.

4. Vissa andra fall av bebyggelse och särskilda anordningar som hindra
framkomligheten å flyttningsvägar, to. to.

Vid Laxforsen, drygt eu mil öster om Kiruna samhälle, samt vid sjön
Altajärvi, omkring 15 km öster om samma samhälle, förefinnes viss bebyggelse
med sommarstugor. Omkring 5 km öster om samhället har vidare
uppstått en tämligen omfattande bostadsbebyggelse i Tuollavaara.

Beträffande nämnda bebyggelse har klaganden anfört, att sommarstugorna
i Laxforsen hade inhägnats och därför utgjorde ett effektivt hinder
vid Rautasvuoma lappbys renflyttningar genom området, samt att bebyggelsen
vid Altajärvi och i Tuollavaara väl ännu icke helt hindrade fram -

413

ltomligheten i flyttningslederna men att tillkomsten av ytterligare bebyggelse
och stängsel måste begränsas, så att hinder icke uppstode.

Klaganden har därutöver påtalat, att hinder för samma lappbys flyttningar
uppkommit dels genom att ett taggtrådsstängsel med en för renarnas
passage otillräcklig öppning uppförts i närheten av sjön Kallojärvi och dels
genom snöskärmar som av vägförvaltningen uppsatts vid vissa allmänna
vägar.

Klaganden har slutligen framfört yrkanden om vissa tekniska anordningar
m. m. till underlättande av att renhjordarna utan skador skola kunna
passera allmän väg på närmare angivna punkter.

Av handlingarna inhämtas beträffande de under denna punkt behandlade
förhållandena bl. a. följande: Bebyggelsen i Laxforsen och vid Altajärvi är
belägen på enskild mark, och länsstyrelsen har sålunda icke tagit befattning
med några markupplåtelser där. Klagomål över svårigheter för renflyttningar
inom områdena ha icke tidigare framförts. I fråga om det nämnda taggtrådsstängslet,
som är uppfört på enskild mark, och vägväsendets snöskärmar
ha lappväsendets befattningshavare redan tidigare medverkat till ändringar
för underlättande av framkomligheten i därav berörda flyttningsleder.

Vad i ärendet förekommit under denna punkt ger icke fog för antagande
att någon myndighet förfarit felaktigt eller eljest underlåtit att beakta
samernas rätt.

IL Behovet av en revision av lagstiftningen

Jag övergår härefter till den inledningsvis antydda frågan om behovet av
författningsändringar i syfte att trygga de renskötande samernas rätt att
icke utan tvingande skäl och utan rimlig gottgörelse tåla intrång i sin hävdvunna
näring.

På grund av sedvanerätt, vilken mera fullständigt kodifierats först genom
1886 och 1898 års renbeteslagar och därefter i den nu gällande lagen i ämnet
av år 1928, äga de renskötande samerna speciella rättigheter i förhållande
till kronan och andra rättsinnehavare. Till sitt innehåll äro dessa rättigheter
mest omfattande inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen och inom Jämtlands län å renbetesfjällen, vilka
områden i princip äro upplåtna till de renskötande samernas uteslutande
begagnande. I fråga om tiden och graden av nyttjande är deras rätt mindre
vidsträckt utanför ifrågavarande områden. Enligt senast gjorda beräkning
uppgår det antal svenska samer, som f. n. ägna sig åt renskötsel, med familjemedlemmar
och anställda till omkring 2 000.

De rättigheter, som sålunda tillkomma samerna, avse i första hand rätten

414

till renskötsel, varmed enligt 1 § 2. första stycket renbeteslagen avses befogenhet
för same att, enligt vad i lagen sägs, å de trakter där han äger
uppehålla sig använda land och vatten till underhåll för sig och sina renar.
Vidare lämnas i 21—24 §§ bestämmelser om samernas flyttningar med sina
renar, varigenom samerna bl. a. tillförsäkrats rätten att använda av ålder
nyttjad flyttningsväg. I 55 § regleras den av samerna sedan gammalt tillkommande
rätten till jakt och fiske. Även i övrigt innehåller renbeteslagen
bestämmelser om samerna tillkommande särskilda rättigheter i fråga om
uppförande av bostäder, upptagande av mindre odlingar, hållande av får
och getter, tagande av virke m. m.

I likhet med andra sakägares rätt med avseende å fast egendom kan samerna
tillkommande rätt i vissa situationer få ge vika för intressen, som
genom särskilda lagbestämmelser av expropriationsrättslig natur tillerkänts
prioritet i förhållande till bestående rättigheter. Som exempel på sådan
lagstiftning kan nämnas — förutom expropriationslagen — gruvlagen och
vattenlagen. För sådana ingrepp är föreskrivet visst rättsligt förfarande —
hos administrativ myndighet eller domstol eller i kombination av båda —
i avsikt att garantera såväl att berörda rättsinnehavare få tillfälle att framföra
sina synpunkter på frågan huruvida laga förutsättningar för expropriation
föreligga, som ock att ersättning och annan kompensation för mistad
rätt samt skada och intrång i övrigt utgår enligt gällande bestämmelser.

Vid sidan av sådana expropriationsrättsliga förfaranden — vilka ur rättssäkerhetssynpunkt
synas tillfredsställande reglerade — kunna emellertid
beslut och åtgärder i annan ordning förekomma, som i väsentlig mån medföra
intrång i samernas speciella rättigheter eller eljest orsaka dem avsevärda
olägenheter. Enligt 5 § renbeteslagen äger sålunda Eders Kungl. Maj:t,
om så är oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål, undantaga visst
område från samernas begagnande. Är området beläget ovan odlingsgränsen,
skall i så fall skälig gottgörelse lämnas för det intrång, som genom
områdets undantagande orsakas renskötseln. — Vidare äger vederbörande
länsstyrelse att å områden som anvisats för samernas uteslutande begagnande
upplåta vissa nyttj anderätter även åt andra, varom stadgas i 56 §
samma lag. Sådan upplåtelse kan bl. a. avse jakt och fiske, därest upplåtelsen
ej medför fara för tillgången på vilt eller fisk och kan ske utan besvärande
intrång för samerna. I nu angivna fall skall länsstyrelsen enligt uttrycklig
bestämmelse i 56 § sjätte stycket höra de samer som äga uppehålla
sig å området. — Ett annat ingrepp kan avse samernas rätt att använda av
ålder nyttjad flyttningsväg. Om ändring av sådan väg är av synnerliga skäl
påkallad och kan ske utan väsentlig olägenhet för samerna, äger nämligen
länsstyrelsen enligt 23 § renbeteslagen förordna därom samt anvisa ny, för
samerna tjänlig flyttningsväg.

Vid antagandet av 1928 års renbeteslag har man alltså förutsatt, att det
i vissa fall kunde vara ur allmän synpunkt befogat att inskränkning i annan

415

ordning än genom expropriationsrättsliga förfaranden ägde mm i samernas
hävdvunna rättigheter att för sig och sina renar begagna fjällmarkerna,
t. ex. genom att vissa områden undantages deras begagnande, genom att
flyttningsvägarna ändrades, genom att upplåtelse av jakt och fiske åt andra
skedde å deras marker m. m. Under tiden efter lagens antagande ha
samhällsförhållandena i många avseenden radikalt förändrats. Den snabba
sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt efter andra världskriget
präglat samhället har helt naturligt icke kunnat undgå att få återverkningar
även med avseende å samernas förhållanden. Som framhållits
och med vissa exempel illustrerats i förevarande klagoärende har en exploatering
av fjällvärlden påbörjats, som man vid lagens antagande helt visst
icke kunde förutse. Industriföretag utbyggas eller tillkomma, nya kommunikationsleder
genom hittills orörd mark anläggas, bostads- och fritidsbebyggelsen
expanderar, turismen söker sig i ökad utsträckning till fjällvärlden
osv. Genom denna utveckling — som väl får antagas komma att i
stegrat tempo fortsätta — aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de
spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt
hävdvunna näringsfång, som reglerats i 1928 års lag. Den frågan anmäler
sig därför om denna reglering numera på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser
samernas rätt och intressen.

Sedan något år tillbaka är renbeteslagstiftningen föremål för översyn av
sakkunniga, som tillkallats jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den
20 mars 1964. Såvitt framgår av direktiven synes utredningen väsentligen
ha till syfte att — med utgångspunkt från renbeteslagens huvudsakliga innehåll
rörande samernas särskilda rättigheter — klarlägga behovet av ändrade
driftformer och andra rationaliseringsåtgärder inom rennäringen.
Sålunda skall utredningen avse frågorna om en rationell organisation av
renskötseln såväl beträffande samerna själva som den regionala statliga
administrationen, varjämte omprövning bör ske av formerna för det ekonomiska
stödet till rennäringen. Däremot synas icke de speciella rättssäkerhetsproblem
ha uppmärksammats, som jag i det följande skall beröra.

Som förut framhållits tillkommer det enligt renbeteslagen vissa myndigheter
att i administrativ ordning pröva huruvida förutsättningar föreligga
för olika i lagen angivna åtgärder som äro ägnade att medföra intrång i
samernas rättigheter. Denna prövning skall ske enligt vissa materiella
regler, som för olika fall givits i viss mån varierande utformning. Prövningen
skall i stort sett avse huruvida de allmänna eller enskilda intressen,
som påkalla åtgärden i fråga, äro av den styrka att de — vägda mot det
intrång och de olägenheter i övrigt som åtgärden kan orsaka samerna —
framstå som objektivt befogade. Det är tydligt att denna intresseavvägning
mången gång är av mycket grannlaga och intrikat natur och fordrar tillgång
till noggrann utredning, ej minst i fråga om de olägenheter som den planerade
åtgärden kan befaras medföra för samernas del. I betraktande av

416

frågornas karaktär och betydelse böra därför, som jag i tidigare sammanhang
framhållit, relativt höga krav ställas i fråga om de yttre förhållanden
som betinga en rättssäker prövning. Detta betyder framförallt att organisationsväsendet
för rennäringens handhavande, såväl i fråga om samernas
egen organisation som med avseende å den statliga regionala organisationen,
har en tillfredsställande utformning med avseende å samernas möjligheter
att hävda sina rättsliga intressen och vidare — vilket icke är minst
viktigt — att ändamålsenliga tekniska förfaranderegler finnas för frågornas
upptagande, utredning och avgörande. Förutom dessa organisationsmässiga
och processuella spörsmål synas ur rättssäkerhetssynpunkt böra uppmärksammas
jämväl frågorna om de materiella regler, efter vilka prövning skall
ske, samt fördelningen av de ersättningsbelopp eller avgifter som utgå.

Organisationsväsendet

Som nyss framhållits är organisationsfrågan föremål för utredning av
sakkunniga ur synpunkten av rennäringens rationalisering. Vad jag i det
följande härom anför har avseende på frågan sedd från rättssäkerhetssynpunkt.

De förhållanden som framgå av handlingarna i ärendet synas mig klart
utvisa, att samerna ha behov av organ, som i alla förekommande fall kunna
bevaka deras rätt enligt renbeteslagen dels med avseende på rennäringen
i dess helhet och dels i fråga om varje lappby för sig. Samerna äro för sin
renskötsel i högsta grad beroende av att såvitt möjligt ostört kunna begagna
de rättigheter till renbete, flyttningsleder, jakt och fiske m. m., vilka
tillkomma dem enligt renbeteslagen. Med hänsyn härtill framstår det som
angeläget, att organ finnas för tillvaratagande av deras rättsliga intressen
härvidlag. Samernas levnadsförhållanden ansluta visserligen allt mera till
andra medborgares, och strävan är att efter hand bringa rennäringens villkor
att överensstämma med vad som gäller för annan hus djursskötsel i
fråga om möjligheter till ekonomiskt och annat stöd från samhällets sida.
Men rennäringen utövas och torde väl under överskådlig tid komma att
utövas under alldeles speciella förhållanden. Samhällsutvecklingen har lett
till minskning av anledningarna till konflikt mellan de renskötande samerna
och den jordbrukande befolkningen, men den har å andra sidan medfört
och kommer sannolikt att ytterligare medföra nya intressekollisioner med
annan näringsutövning, turist- och fritidsliv m. m. Dessa rennäringens särskilda
förhållanden samt den omständigheten, att staten sedan lång tid
tillbaka påtagit sig ansvaret och kostnaderna för en genom lappväsendet
utövad verksamhet till hjälp åt renskötseln, tala för att staten också bär
kostnaden för de organ som enligt min uppfattning böra finnas för att bevaka
samernas intressen och föra deras talan. Omfattningen och utformningen
av en dylik ombudsmannaorganisation för de renskötande samerna

417

torde vara beroende av, bl. a., vilken organisation och ställning lappbyarna
erhålla framdeles.

Den nuvarande regionala statliga organisationen för rennäringsfrågorna,
vari jag inbegriper lappväsendets befattningshavare och vederbörande länsstyrelser,
utövar i viss utsträckning funktionen att gentemot eller inför
andra myndigheter samt även i förhållande till enskilda företräda samerna
och föra deras talan såvitt avser renskötseln och värnandet om samerna
tillkommande rättigheter enligt renbeteslagen. Sedan en lång tid tillbaka
har det ingått i länsstyrelsens och de till lappväsendet hörande tjänstemännens
uppgifter att — förutom befattningen med rennäringens och lappbyarnas
inre administrativa frågor — vara verksamma utåt för att samernas
rättigheter skola respekteras och kompensation beredas samerna vid
intrång däri. Skyldigheten för lappväsendets befattningshavare att tillvarataga
samernas intressen har kommit till uttryck i olika bestämmelser i de
för dem gällande instruktionerna. För länsstyrelsens del torde skyldigheten
att framträda som målsman för samerna vara att grunda på de allmänna
bestämmelserna i 4 § länsstyrelseinstruktionen samt på den omständigheten
att lappväsendets tjänstemän lyda under länsstyrelsen. Omfattningen och
innebörden av länsstyrelsens ansvar härutinnan är emellertid icke närmare
bestämd i instruktionen och ej heller i renbeteslagen eller annan författning.
En viss oklarhet råder sålunda på denna punkt.

Samtidigt som det dock otvivelaktigt åligger länsstyrelsen och lappväsendets
tjänstemän att tillvarataga samernas intressen och bevaka deras rättigheter,
då intrång däri synes förestå eller skett, ha ifrågavarande myndighet
och tjänstemän att, såsom remissinstans eller beslutande myndighet, i
mångahanda ärenden taga ställning till frågor om företag — ofta statliga
eller eljest av stor samhällelig betydelse — som medföra sådant intrång,
eller om upplåtelser av begränsade nyttj anderätter till mark, upplåten till
samernas uteslutande begagnande, såsom rätt till jakt eller fiske, grustäkt
in. in. Det må i sammanhanget även erinras om att konsulent inom lappväsendet
efter länsstyrelsens bestämmande kan ha att såsom föredragande
eller eljest deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av ärende berörande
hans verksamhetsområde. Länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän,
främst förste konsulenterna, intaga sålunda en dubbelställning som kan
vara ägnad att — med rätt eller orätt — hos samerna framkalla föreställningen
att dessa myndigheter icke i allo förmå handla opartiskt eller med
tillräcklig kraft och snabbhet hävda samernas intressen. Det kan därför
ifrågasättas, om man inte borde göra boskillnad mellan å ena sidan uppgiften
att tillvarataga samernas intressen och föra deras talan samt å den
andra de allmänna administrativa uppgifter i fråga om lappbyarnas organisationer
m.m. och vissa nyttjanderättsupplåtelser som nu åvila eller
framdeles kunna komma att åvila länsstyrelsen och lappväsendet. Den

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

418

förstnämnda uppgiften skulle då anförtros åt den av mig tidigare antydda
särskilda organisationen.

F är] ar andereglerna

Bortsett från en specialföreskrift i 56 § rörande hörandet av samer i vissa
fall, saknar renbeteslagen bestämmelser om förfarandet vid handläggningen
av ärenden som beröra samernas rättigheter. Det finns följaktligen inga
föreskrifter som reglera när, i vilken ordning och på vems initiativ sådana
ärenden skola upptagas liksom ej heller hur själva utredningen av ärendena
bör gestaltas och vad som i övrigt ingår i den processuella handläggningsordningen.
Sett mot bakgrunden av vad tidigare anförts rörande ärendenas
ofta svårbedömbara beskaffenhet och deras betydelse för samerna framstår
denna avsaknad av förfarandereglering som en mycket allvarlig brist, helst
som någon ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbar praxis icke heller synes
ha utbildat sig. Yad som förekommit och upplysts i de med klagomålen
avsedda fallen torde också ur vissa synpunkter klart belysa angivna brister.

Som ett viktigt led i utredningen av ärenden, vari samernas rättigheter
beröras, ingår bl. a. att tillfälle beredes samerna själva, dvs. i allmänhet
vederbörande lappby, att yttra sig i ärendet. Att så sker framstår som en
ofrånkomlig förutsättning för att få befarade olägenheter av planerat ingrepp
allsidigt belysta och därmed erforderlig grundval för en objektiv
bedömning av föreliggande avvägningsspörsmål. Som förut framhållits innehåller
renbeteslagen härom endast uttrycklig föreskrift i 56 §, avseende fall
av upplåtelse av bete, slåtter, grustäkt o. d. samt upplåtelse av jakt och
fiske. Det kan ha sitt intresse konstatera, att samerna i 1898 års lag tillädes
absolut vetorätt i fråga om förstnämnda slags upplåtelser och att sådan
rätt tidigare av Eders Kungl. Maj:t föreslagits skola tillkomma dem även
i fråga om upplåtelser av jakt och fiske. Även om införande av vetorätt
numera knappast bör komma i fråga, är vad sålunda tidigare föreslagits och
gällt uttryck för den riktiga uppfattningen att betydande avseende bör
fästas vid samernas egna synpunkter. Frågan om samernas hörande och
beaktande av deras synpunkter är självfallet icke begränsad till de nyttjanderättsupplåtelser
av ofta begränsad omfattning, varom i 56 § talas. Av än
större vikt är givetvis denna fråga när det gäller förslag om undantagande
av renbetesområden eller andra åtgärder, som på ett vida allvarligare sätt
kunna medföra intrång i samernas möjligheter att driva sin näring. Spörsmålet
om en ändamålsenlig författningsmässig reglering i fråga om formen
och ordningen för samernas hörande i dessa ärenden synes därför förtjäna
särskild uppmärksamhet.

Huruvida förfarandereglerna i nu avsedda ärenden böra anknytas till
vad som gäller i fråga om expropriationsrättsliga ingripanden eller hur de
eljest böra utformas avser en fråga som jag saknar anledning att närmare

419

ingå på. Spörsmålen härom böra upptagas till förutsättningslös prövning.
Jag vill endast framhålla att man för fall, då fråga är om jämförelsevis
obetydliga ingrepp i samernas rättigheter och lätt kompenserade olägenheter,
givetvis bör eftersträva en enkel och smidig handläggningsordning,
som ej onödigtvis belastar myndigheter och parter. Denna synpunkt torde
kräva särskilt beaktande i fråga om handläggningen av den mångfald rutinärenden
rörande upplåtelse av jakt och fiske, som numera förekommer.
En viss förenklad ordning i fråga om t. ex. samernas hörande i dessa ärenden
synes påkallad och möjlig utan eftersättande av rättssäkerhetens krav.
Lösningen av hithörande frågor måste naturligtvis i viss mån bli beroende
på hur organisationsväsendet omdanas.

De materiella reglerna

De i det föregående avhandlade spörsmålen ha otvivelaktigt sin stora
betydelse för att samernas rätt skall kunna behörigen tillgodoses. Det avgörande
ur denna synpunkt är emellertid att själva prövningen av uppkomna
intressekonflikter sker på ett materiellt riktigt sätt. Som tidigare
erinrats ha myndigheterna härvid att mot varandra väga å ena sidan
tyngden av de skäl, som ur allmän eller enskild synpunkt tala för visst
ingrepp i samernas rättigheter, och å andra sidan betydelsen av de olägenheter
som därav kunna beräknas följa för samernas del. Det gäller här att
bedöma huruvida visst ifrågasatt projekt, med hänsyn till berörda intresseavvägning,
överhuvudtaget bör komma till stånd eller om en annan, för
samerna mindre ingripande lösning är möjlig. Hur denna prövning sker och
utfaller kan bli av avgörande betydelse för berörda samers möjligheter att
fortsättningsvis vinna utkomst i sin näring.

Gällande renbeteslag innehåller också, såsom förut nämnts, vissa materiella
regler, efter vilka prövningen skall ske. Dessa regler synas i stort sett
innebära, att mycket tungt vägande skäl ansetts böra föreligga för att ingrepp
i samernas rättigheter skall kunna godtagas. Det talas t. ex. om att
det område, som undantages från samernas begagnande skall vara »oundgängligen
erforderligt» eller att »synnerliga skäl» skola föreligga för ingrepp.
Och det sägs vidare bl. a. att ingrepp av olika slag icke får ske om därav
skulle följa »väsentlig» eller »besvärande» olägenhet för samerna.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört
i fråga om fjällvärldens utnyttjande och till beskaffenheten och omfattningen
av de intressekollisioner mellan samernas och andra intressen som
med tidens gång kunna förväntas uppkomma, synes önskvärt att en översyn
och precisering nu sker av de materiella regler efter vilka dessa intressekollisioner
skola bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna
vila. En sådan med hänsyn till tidsutvecklingen betingad översyn synes
påkallad för att klarlägga samernas rättsliga ställning i dagens och morgon -

420

dagens samhälle och också — och icke minst — för att ge de tillämpande
myndigheterna erforderlig ledning för deras för visso vanskliga och maktpåliggande
prövning av uppkommande frågor. Spörsmålet om de materiella
reglernas innebörd och tillämpning — och jag vill understryka detta —
är av essentiell betydelse för frågan om samerna skola kunna fortsätta sitt
urgamla näringsfång eller om de efter hand skola undanträngas till allt
mindre reservat för att till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp
med säreget kulturarv.

I anslutning till det nu anförda vill jag tillägga, att eu översyn jämväl
synes böra ske av frågan om grunderna för den ersättning som i fall av
intrång bör utgå. Detta är också en materiell fråga, som i vissa fall torde
kunna vara av väsentlig betydelse för vederbörande samers möjligheter att
fortsätta sin näring.

Fördelningen av utgående ersättningsbelopp

Då renbetesområden undantagas från samernas begagnande eller då
intrång eljest sker i samernas rättigheter, synas de vederlag som härför utgå
— av myndigheterna bestämda ersättningar eller uttagna avgifter eller av
enskilda frivilligt erlagd gottgörelse — i allmänhet icke tillkomma de samer,
som lida skada genom intrånget, utan tillföras lappfonden. Härigenom torde
visserligen utgående ersättningar i sinom tid komma rennäringen i dess
helhet till godo, men alltså icke förbehållas dem som drabbas av intrånget.

Denna ordning kan möjligen ha varit godtagbar i en tid, då man knappast
hade anledning räkna med att förekommande intrång skulle få mera menliga
konsekvenser för de samer som omedelbart berördes av åtgärden. Med
hänsyn till utvecklingen torde emellertid berörda synsätt böra revideras.
I likhet med vad fallet är i fråga om ersättningar som utgå i expropriationsrättsliga
sammanhang synas jämväl nu ifrågavarande vederlag åtminstone
i princip böra tillfalla de skadelidande. Jag kan inte undga framhålla, att det
för mig framstår som i hög grad stötande att t. ex. en lappby, som genom
intrång i sin renskötsel kanske orsakas avsevärda direkta utgifter, ej får
uppbära och disponera härför beräknad ersättning. En omprövning av förevarande
fördelningsfråga synes fördenskull i samernas intresse påkallad.

I detta sammanhang synes även böra övervägas huruvida icke samernas
egna organ böra få inflytande på huru man skall disponera de medel, som
även efter en omreglering av rätten till ersättning finnas böra tillföras lappfonden
och användas till förmån för samerna.

Sammanfattningsvis får jag anföra följande.

Samernas hävdvunna rätt att begagna vissa fjällområden för renskötsel,
att använda av ålder nyttjade flyttningsvägar för renarna, att idka jakt
och fiske och att i övrigt på olika sätt använda markerna för sina behov har

421

sedan länge uttryckligen erkänts i vår lagstiftning. Den snabba sociala,
ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt under de senaste decennierna
präglat samhället har på ett helt annat sätt än tidigare aktualiserat
frågan om fjällområdenas utnyttjande för industriella och andra allmänna
eller enskilda syften och därmed också frågor om djupgående ingrepp i
samernas traditionella rättigheter. Som jag i det föregående närmare anfört
och utvecklat framstår med hänsyn härtill regleringen av hithörande spörsmål
i nu gällande renbeteslag av år 1928 med tillhörande författningar
såsom i flera avseenden otidsenlig och bristfällig. Det är sålunda uppenbart
att samernas intressen i rättsliga sammanhang icke kunna anses behörigen
tillvaratagna med rådande ordning i organisatoriskt hänseende. Processuella
regler saknas rörande ärendens handläggning, vilket bl. a. synes
medföra att samerna ofta icke i erforderlig utsträckning ens höras i frågor
som för dem kunna innebära avsevärt intrång i renskötseln. Det bör icke
längre få förekomma att för samerna viktiga beslut fattas utan att dessa
själva haft tillfälle att ge sin mening tillkänna. Man måste därför tillse att
samerna få egna organ, som kunna föra samernas talan och effektivt bevaka
deras intressen i viktigare frågor. Detta är icke en uppgift vilken såsom nu
skall i första hand ankomma på statliga myndigheter. Även de viktiga
materiella reglerna, efter vilka prövning skall ske om tillåtligheten av ifrågasatt
intrång, synas vara i behov av översyn och precisering. De belopp, som
utgå som ersättning för medgivna intrång, tillfalla icke de genom åtgärden
skadelidande samerna utan användas för mera allmänna ändamål, vilket
framstår som oegentligt och stötande.

Ur synpunkten av samernas befogade krav att deras urgamla rättigheter
även i det moderna samhället tillvaratagas och respekteras, synes därför
i hög grad angeläget, att en utredning snarast kommer till stånd rörande
nu angivna och därmed sammanhängande spörsmål. Denna utredning torde
böra syfta till att giva de renskötande samerna bättre möjligheter att själva
tillvarataga sina av lagen erkända rättigheter och att hindra att intrång
i deras hävdvunna näring göres utan tvingande skäl och utan rimlig gottgörelse.

Jag har mig väl bekant att utvecklingen ställer stora krav på det statliga
utrednings- och lagstiftningsarbetet och att en prioritering av aktuella
uppgifter därför är nödvändig. Enligt min mening måste den rättssäkerhetsfråga,
som jag här aktualiserat, anses ha mycket hög prioritet. Vårt land
understöder med allt fog strävandena att, utan hänsyn till ras och andra
omständigheter, garantera en rättssäker tillvaro för befolkningsgrupper i
främmande länder. Det är då en självklar förpliktelse att vi själva värna
om den lilla minoritet, som samerna utgöra, och tillse att lagstiftningen ger
denna befolkningsgrupp, som under tidernas lopp alltmer trängts samman
och vars näringsfång hotas av samhällsutvecklingen, medel att tillvarataga
och trygga de rättigheter, som sedan urminnes tider tillkomma samerna och

422

som även tillförsäkrats dem i lag. Därmed bevaras också — om möjligt —
för framtiden den kultur som de renskötande samerna representera. Det är
därför min förhoppning att den av mig nu väckta frågan med all möjlig
skyndsamhet kommer att upptagas till behandling.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härigenom, med överlämnande av handlingarna
i det av mig handlagda ldagoärendet, framlägga ovanberörda
spörsmål och synpunkter för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

2. Praxis i fråga om skattskyldighet för lön under tjänstgöring
utomlands har varit mycket skiftande. Orsakerna härtill. Framställning
om revision av bestämmelserna om bosättning i riket såsom
villkor för rätt till samhällsförmåner i syfte att åstadkomma
en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt
för lön under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner
under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som från
myndighet inhämtat upplysning att skattskyldighet icke förelåg
men långt senare beskattats, bör få gottgörelse för skada till följd
av att lian, i förlitan på beskedet, påtagit sig utgifter för familjen

som han icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat att
skattskyldighet förelåg

I en till Konungen den 14 oktober 1966 avlåten skrivelse anförde jag följande.

Enligt 53 § 1 mom a) kommunalskattelagen är fysisk person för tid, under
vilken hem varit här i riket bosatt, i princip skattskyldig för all inkomst.
Den, som ej varit bosatt här i riket, är i allmänhet allenast i begränsad omfattning
skattskyldig i Sverige; för sådan person föreligger i fråga om
inkomst av tjänst skattskyldighet endast för härifrån uppburen, genom
verksamhet här i riket förvärvad inkomst. Vid taxering till statlig inkomstskatt
är 6 § 1 mom. a) förordningen om statlig inkomstskatt i förevarande
hänseende likalydande med 53 § 1 mom. a) kommunalskattelagen.

Frågan om en person, som vistats längre tid utomlands ändock skall anses
här i riket bosatt och därmed skattskyldig för inkomst av tjänst, som han
förvärvat under utomlandsvistelsen, har prövats av regeringsrätten i bl. a.
följande två taxeringsmål:

Pensionerade majoren C. J. W. Schildt tjänstgjorde under tiden 15/7 1953
—31 /8 1954 såsom observatör vid FN:s kontrollkommission i Grekland med
stationering i Saloniki, där han förhyrde en villa såsom bostad för sig och sin
hustru. Sin bostadslägenhet i Stockholm hade han hyrt ut i möblerat skick.
Under tjänstgöringen erhöll han särskild ersättning beräknad med hänsyn

423

till hans pension. Ersättningen utbetalades förskottsvis per månad av försvarets
civilförvaltning. Tjänstgöringens längd var icke fastställd. Regeringsrätten
fann Schildt skattskyldig för vad han uppburit under denna tjänstgöring,
»enär med hänsyn till arten av klagandens uppdrag i Grekland och
övriga i målet förekomna omständigheter klaganden får anses hava under
tiden för nämnda uppdrag bibehållit sitt egentliga bo och hemvist här i
riket». Två regeringsråd var skiljaktiga och ansåg att Schildt icke kunde
anses ha varit här i riket bosatt under den tid, då han tjänstgjorde i Grekland.
(RÅ 1959 ref. 20).

Kaptenen J. E. Hultgren tjänstgjorde under tiden 27/8 1953—28/4 1955
vid svenska övervakningskontingenten i Korea. Hans lön utbetalades genom
försvarsstaben. Regeringsrätten ansåg enhälligt skattskyldighet föreligga
för därvid uppburen inkomst med följande motivering. »I målet är
upplyst, att ifrågavarande uppdrag för FN:s räkning utförts vid den svenska
övervakningskontingenten i Korea, att anställningsavtalet träffats med
svensk militär myndighet, genom vilkens försorg avlöning och ett flertal
andra förmåner erhållits, samt att Hultgren varit underkastad de för krigsman
gällande reglerna i svensk straff- och rättegångslagstiftning såsom om
han vore krigsman. Anställningsavtalet angav en tjänstgöringstid av sex
månader, vilken skulle förlängas med tre månader i sänder, om avtalet icke
uppsagts minst två månader före den avtalade tjänstgöringstidens utgång.
Tillika föreskrevs, att om övervakningskontingentens verksamhet skulle
hava avslutats och den svenska kontingenten befinna sig i Sverige före
tjänstgöringstidens utgång, avtalet skulle upphöra att gälla med den dag då
avrustning vore avslutad. — Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt upplysts
angående arten av Hultgrens uppdrag i Korea och tjänstgöringsförhållandena
där finner regeringsrätten, oaktat Hultgren för uppdragets fullgörande
vistats längre tid utom riket, att han måste anses hava bibehållit
sitt egentliga bo och hemvist här i riket.» En av ledamöterna, regeringsrådet
Walberg, utvecklade i ett särskilt vo tum de närmare omständigheter, som
varit avgörande för hans ställningstagande i målet. (RÅ 1961 ref. 34.)

Mot den praxis, som kommit till uttryck i regeringsrättens båda nu refererade
utslag, samt mot andra skattemyndigheters tillämpning av bestämmelserna
i 53 § kommunalskattelagen i liknande fall och mot vissa andra
härmed sammanhängande förhållanden har ett 30-tal personer riktat kritik
i hit inkomna klagoskrifter. Klagomål i berörda hänseenden har sålunda
anförts av följande personer, nämligen

1) rådmannen Bengt Lindeblad i Borås,

2) Billy Nilsson i Säffle,

3) Bengt Ahlström i Sjövik,

4) missionären Elof Hjelte i Sävedalen,

5) majoren G. Lann i Skövde,

6) majoren Agnar Strandberg i Stockholm,

7) översten Sten Norström i Stockholm,

8) kaptenen G. Benckert i Stockholm,

9) kaptenen B. Stael von Holstein i Hässleholm,

10) banktjänstemannen Bertil Brynesson i Stockholm,

424

11) majoren Gunnar Almqvist i Billdal,

12) kaptenen C. A. Persson i Falun,

13) majoren Gösta Nilsson i Visby,

14) kaptenen Edvard Fröjd i Gävle,

15) majoren A. Hullberg i Kristinehamn,

16) arméingenjören Per Bäck i Göteborg,

17) yrkesläraren Lennart Olsson i Diö,

18) kaptenen S. Karl-Erik Bernander i Göteborg,

19) majoren H. Westman i Gävle,

20) kaptenen Gunnar Andréasson,

21) Ekaterini Andréasson, Famagusta, Cypern,

22) kaptenen Elis V. Svanström i Kristinehamn,

23) snickaren Kjell Gidlund, Famagusta, Cypern,

24) furiren Erik Hjerpe i Malmberget,

25) Per Jonasson i Hammerdal,

26) furiren Lars Grimborg i Ulricehamn,

27) korpralen Olle Perlefelt i Lidingö,

28) överfuriren Torsten Stålnacke i Svappavaara,

29) majoren C. T. Akrell, Baramula, Kashmir,

30) förvaltaren Harry Sundberg i Linköping och

31) legitimerade läkaren Ingrid Nordén i Stockholm.

1) Rådmannen Bengt Lindeblad tjänstgjorde under åren 1960—1963
i Kongo först såsom auditör vid den svenska FN-bataljonen och senare vid
FN-högkvarteret i Leopoldville. I september 1962 anhöll han hos riksskattenämnden
om förhandsbesked huruvida han vid 1963 och 1964 års taxeringar
var skattskyldig för lön under vistelsen i Kongo, som då beräknades pågå till
åtminstone den 1 april 1963. Riksskattenämnden förklarade i förhandsbesked
den 17 december 1963 att Lindeblad var skattskyldig för sådan lön.
Regeringsrätten lämnade av honom över förhandsbeskedet anförda besvär
utan bifall enligt utslag den 20 maj 1964. Lindeblad åsattes av 1961—1964
års vederbörande taxeringsnämnder i Borås taxering för hela den under
tjänstgöringen i Kongo uppburna inkomsten. Prövningsnämnden lämnade
av honom anförda besvär över taxeringsnämndernas beslut utan bifall. Efter
besvär av Lindeblad fann kammarrätten genom fyra den 8 februari 1966
meddelade utslag skattskyldighet icke föreligga för hans i Kongo förvärvade
inkomst under ifrågavarande tid. Av vederbörande taxeringsintendent anförda
besvär över nyssnämnda utslag lämnades av Kungl. Maj:t såsom för
sent inkomna utan närmare prövning.

I en skrift, som hit inkom den 25 augusti 1964 och således innan kammarrätten
meddelat utslag i hans skattemål, anförde Lindeblad i huvudsak följande:
Enligt tidigare tillämpad praxis var den, som vistades utomlands
under minst ett år, icke skattskyldig i Sverige för under utlandsvistelsen

425

förvärvad inkomst. Genom regeringsrättens utslag i det hultgrenska målet
ändrades denna praxis, eftersom Hultgren befanns skattskyldig här i riket,
trots att han vistats mer än två och ett halvt år i Korea. Den nya praxis,
som därmed skapades, innebar en diskriminering av militär personal och
ledde till fullständigt orimliga resultat:

Lindeblad anförde härom följande:

Artrikedomen av den flora, som nu utvecklats, går icke att överblicka,
än mindre att förstå. Icke nog med att personal tillhörande olika i anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen omförmälda kategorier, som arbetar
i samma byggnad och t. o. in. i samma rum, är antingen skattefri eller skattskyldig
efter en mer än ettårig tjänstgöring, utan en motsvarande särbehandling
sker även inom grupper militär personal. Sålunda finnes eu grupp
militär personal, som skall gå fri från skatt även för kortare tid än ett år.
Hur skall då den militära personal, som tjänstgör och lever under samma
förhållanden men under mer än ett år, reagera. På samma sätt reagerar
militär personal vid en jämförelse med FN:s civila personal, Transairs personal,
svenska sjukhuspersonalen i Korea etc. — Regeringsrådet Walberg
har i sitt särskilda vo tum i det hultgrenska målet, RÅ 1961 s. 103, uttalat,
att det för militär personal erfordras »en mycket lång vistelse utomlands»
för att bli behandlad på samma sätt som övriga personalkategorier. Jag,
som vid tidpunkten för regeringsrättens utslag befann mig i Kongo, försökte
därefter under närmare två år förgäves genom ett förhandsbesked få klarhet
i vad som avsågs med »en mycket lång vistelse utomlands». Emellertid har
jag nyligen, sedan jag återvänt till Sverige, under hand erfarit, att regeringsrätten
ämnar sätta gränsen vid tre år. Men varför just tre år — tre gånger
så lång tid som för övriga personalkategorier. Och varför hålla den avsedda
tidsgränsen hemlig under den långa tid, som erfordras innan en »treåring»
skall kunna få sitt mål prövat av regeringsrätten. Hur kommer nu den
person, som varit bosatt å utrikes ort två år och elva månader, två år och
tio månader, två år och nio månader etc., att reagera. Ingen vettig människa
återvänder till Sverige med vetskap om treårsregeln när endast någon månad
återstår. Och resultatet blir »antingen eller» dvs. antingen helt fri från skatt
för »treåringen» under alla de tre åren, medan skattskyldighet föreligger för
två år och elva månader etc. för den person, som utan att känna till regeringsrättens
avsikt, återvänder någon månad före treårsperiodens utgång.

Lindeblad anförde ytterligare i en senare skrift följande:

Regeringsrätten har i ett förhandsbesked RÅ 1963 ref. 10 förklarat, att
Transair-personal efter ett år i Kongo skall vara skattefri medan så icke
skulle vara fallet med en FN-tjänsteman, som fått sin lön från FN via svensk
myndighet. Gällande dubbelbeskattningsavtal med Kongo, SFS 594/1957,
likställer i skattehänseende personal i allmän tjänst med personal anställda
på luftfartyg. Dubbelbeskattningssakkunniga föreslår också i sitt betänkande
SOU 1962:59 s. 12, 20 och 75 att dessa två kategorier skall behandlas på
samma sätt. Det oaktat har regeringsrätten ansett den ena kategorien,
Transair-personalen, skattefri och den andra, FN-personalen, skattskyldig.
Regeringsrätten har i sitt referat icke antytt något om att ett dubbelbeskattningsavtal
skall ha någon betydelse. I referatet talas endast om att
Transair-personal icke skulle ha haft samma rättigheter som FN-personalen.

14* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

426

I verkligheten hade dock Transair-personalen samma ställning som FNpersonalen
med undantag endast av att deras ekonomiska och andra förmåner
var betydligt bättre. Man frågar sig varför dubbelbeskattningssakkunnigas
förslag skall anteciperas beträffande den ena kategorien, när båda
kategorier har samma ställning såväl enligt gällande dubbelbeskattningsavtal
som enligt lagförslaget. Denna särbehandling i fråga om beskattning
har väckt förbittring. Det finns ingen som helst godtagbar förklaring till att
min granne i Leopoldville, piloten hos Transair, blev skattefri efter ett år,
medan jag efter närmare tre gånger så lång tid skall betala skatt.

Lindeblad hemställde att jag måtte vidtaga åtgärder för undanröjande
av denna för en rättsstat ovärdiga gruppdiskriminering och verka för en
fullständig återgång till en likartad behandling av samtliga i 53 § kommunalskattelagen
omförmälda kategorier till dess en ny lag kan komma att träda
i kraft. Han anhöll vidare att jag måtte uttala min mening om det förhållandet,
att svenska staten kräver ut skatt för en FN-tjänstgöring, oaktat
svenska staten — med visst undantag — ersatts av FN med lönernas bruttobelopp.

2) Billy Nilsson uppgav att han under en tid av två år och sex månader
tjänstgjort i Kongo såsom pilot för FN och därunder utfört uppdrag som
i regel var mycket riskabla. Han anförde vidare bl. a. följande:

Redan från början hade Transair flygplan och personal till FN:s förfogande
för flygningar i Kongo. Dessa flygningar med C 46:or var reguljära
mellan olika provinshuvudstäder och icke mer riskabla än vanliga flygningar.
— — — Kamraterna från Transair och vi arbetade tillsammans,
bodde tillsammans och levde tillsammans. Jag vet inte hur många kvällar
vi frågade varandra: Hur kommer det sig att Transair-personalen, som hade
betydligt högre löner från Sverige, går fria från skatt efter ett år, medan vi,
som betalades av FN, var skattskyldiga till Sverige. Även kamraterna från
Transair tyckte detta var högst egendomligt.

Nilsson hänvisade till att regeringen beslutat att icke utdela dekorationer
för tapperhet med hänsyn till att personalen icke var i svensk tjänst. Då
regeringen sålunda fastslagit att Nilsson icke varit i svensk tjänst, skulle
han vara fri från skatt. Han yrkade därför att myndigheternas beslut angående
hans skattskyldighet under FN-tjänstgöring måtte upphävas.

3) Bengt Ahlström, som under två år och tio månader tjänstgjort såsom
tekniker vid U.N. Technical Team i Kamina i Kongo, anförde bl. a. följande:

När krigstillstånd inträdde i Katanga, evakuerades praktiskt taget all
civil FN-personal från Kamina. Alltså även våra civila arbetskamrater i
Technical Team. Vi svenskar fick dock trots striderna vara kvar och försöka
hålla igång det hela. Särskilt riskabelt var det för personalen vid kraftverket
i Kilubi, 80 km nordost om Kamina i en mycket fientligt sinnad
trakt. Där satt tre tekniker, beväpnade endast med var sin pistol. Kilubikraftverket
försåg stora delar av Nordvästra Katanga med el-ström. När
striderna bröt ut i september 1961 blev de omnämnda helt avskurna från
omvärlden under flera dygn, innan de kunde undsättas med helikopter. FN

427

hade aldrig tillåtit någon civil FN-personal att på detta sätt riskera sina liv.
Vi å andra sidan ansåg det som en självklar plikt att sköta vårt arbete hur
kritisk situationen än blev. Men därför skall vi väl inte i förhållande till
våra civila arbetskamrater »straffas» med att betala skatt för en lön, som
var betydligt lägre än den skattefria lön vi skulle ha fått som civil FNpersonal.

Ahlström framhöll vidare att FN betalat hans lön, som endast förskotterats
av FN-avdelningen vid arméstaben. Det förefölle orimligt att svenska
staten toge ut skatt och sedan begärde ersättning av FN. Om skattekravet
vidhölls, skulle svenska staten göra en god affär. Ahlström anhöll att jag
måtte vidtaga åtgärder till rättande av missförhållandena.

Ahlström tilläde att han vid återkomsten till Sverige av centralsjukkassan
fått meddelande, att han betraktades såsom utlandssvensk och alltså hade
att på nytt anhålla om inträde i allmän försäkringskassa.

4) Elof Hjelte uppgav att han tjänstgjort såsom missionär i Kongo i 16
år och att det under denna tid icke var fråga om annat än att han efter ett
år blev skattefri, oaktat att han uppbar avlöningen från sin uppdragsgivare
i Sverige.

Han anförde vidare:

Då jag i september 1961 antog en FN-tjänst i Kongo, räknade jag givetvis
med att bli behandlad på samma sätt med avseende på skattefrihet. — Officiellt
var jag tolk, men eftersom jag av mina överordnade tilläts missionera
i den mån tjänsten så medgav, tog jag givetvis vara på alla tillfällen att
göra detta. Jag hade positiv kontakt med kongolesema och var ute i byarna
och verkade på samma sätt som förr, många gånger med fara för eget liv
för att åstadkomma en avspänning. Jag kan knappast sägas ha varit mer
knuten till Sverige än exempelvis eu missionär, som tillhör Svenska Kyrkans
Mission. — Nu har jag erfarit att det inte är svenska staten som betalat
min lön utan Förenta Nationerna som helt nyligen reglerade sin skuld till
Sverige för Kongoverksamheten. Det är alltså inte fråga om att beskatta
en inkomst från Sverige. För övrigt förstår jag inte hur svenska staten kan
kräva och erhålla betalning från FN för hela lönen fast skatten innehålles.

Hjelte uppgav ytterligare, att han under tjänstgöringen som tolk ådragit
sig en mycket allvarlig tropisk sjukdom. Om han varit bosatt i Sverige, hade
han icke varit utsatt för sådan sjukdomsrisk. Han hemställde att hänsyn
togs till hans speciella fall.

5) Majoren G. Larm, som under tiden den 24 mars 1958—den 4 maj 1959
tjänstgjorde som militärobservatör vid övervakningskommissionen i Palestina
och som fått avslag på besvär om skattebefrielse, framhöll att före år
1959 militära observatörer fått skattebefrielse för i utlandet förvärvad inkomst,
om utlandsvistelsen varat mera än ett år. Han anförde vidare:

Mångårig praxis ändrades 1959. Handläggningen av FN-personalens beskattning
synes utsätta den enskilde för administrativt godtycke (bl. a.
olikheten före och efter 1959) med allvarliga ekonomiska konsekvenser för

428

den enskilde. En av de väsentliga fordringarna på ett västerländskt rättssamhälle
är att följderna av vars och ens handlande kan förutses med hänsyn
till gällande lag och förordning. Ändringen av gällande praxis 1959
innebär, att beskattningen av »utlandsinkomsten» från mars 1958—maj
1959 icke kunde förutses 1958 vid inträdet i FN:s tjänst.

Lann tilläde att i hans fall den icke förutsedda skatten uppgått till cirka
10 000 kronor. Det var alltså fråga om ekonomiska följder av stor räckvidd.

6) Majoren Agnar Strandberg tjänstgjorde åren 1954—1959 under en
sammanlagd tid av tre år och åtta månader vid olika FN-kommissioner i
Korea, Palestina och Kashmir. Den lön Strandberg åtnjöt för utländsk änstgöringen
uppdelades av skattemyndigheterna i en del, motsvarande pension,
och i en del, utgörande arvode. Pensionsdelen beskattades samtliga år.
Arvodesdelen beskattades endast vissa år. Denna del hade sålunda beskattats
för tiden 26/4—31/12 1954 (Korea) och 12/11 1956—31/12 1957
(Palestina) men ej beskattats för tiden 1/1—25/10 1955 (Korea) och 1/1
1958—16/1 1959 (Palestina).

I klagoskriften anförde Strandberg bl. a. följande:

Till utslaget i det hultgrenska målet finns bifogat ett uttalande av eu av
bisittarna, det nyss utnämnda regeringsrådet Walberg, som tillika var ordförande
i dubbelbeskattningssakkunniga. Uttalandet ger en inblick i tankegångarna
för beslutet.

I första delen av uttalandet gör herr Walberg en granskning ur kritisk
synpunkt av KL § 53 och dess anvisningar, varvid inledningsvis påpekas,
att lagen är en allmänt hållen regel i förening med vissa, icke närmare utförda
exempel »till ledning för tolkningen».

Det märkliga är att här skall en lag, som varit i kraft i tjugo år, slutligen
tolkas. Tolkningen leder till att lagens indelning i bestämmelser, hur olika
grupper skola bedömas, förkastas, och motiveringen härtill är att olika grupper
skulle kunna komma att bedömas olika under i övrigt lika förhållanden.
Resultatet av tolkningen visar emellertid att just detta har skett i det slutliga
avgörandet. Det påpekade förhållandet att bestämmelser för gruppen
tjänstemän i svenska företag utomlands saknas skulle väl i första hand
kräva utfärdande av dylika bestämmelser, i stället för slutsatsen att man
med anledning av denna brist bör bortse från vad som står skrivet i lagen
om gruppen »i allmän tjänst anställda».

I sin sammanfattning anser herr Walberg att »en individuell bedömning»
av förekommande fall bör ske och att avgörandet bör grundas på »en samlad
bedömning av föreliggande omständigheter, vilka sinsemellan kunna ha olika
tyngd».

Alla uppdragstagare, som i KL § 53 och dess anvisningar sökte svaret pa
frågan huruvida kostnader för rättshjälp i skatteärendet var motiverade,
har nu förlorat grunden för bedömandet.

Strandberg anförde ytterligare:

Konsekvenserna av utslaget i det hultgrenska målet blev omfattande:

1. Ett svenskt frivilligt bidrag till FN:s verksamhet, givet genom konseljbeslut
och utanför ramen av bidragen till FN:s verksamhet enligt traktaten

429

mellan medlemsstaterna tages delvis tillbaka. De militära uppdragstagarna
får i realiteten själva bidraga till kostnadernas gäldande, och detta ger dem
en annan ställning än landets andra medborgare, sysselsatta i internationellt
biståndsarbete. Källan till kostnadernas gäldande därvidlag är i vissa fall
densamma, svenska staten.

2. Skattskyldigheten blir temporärt beroende av mantalsskrivningsorten.
Uppdragstagarna från Stockholms stad får tjäna som exempel för i vilken
riktning dessa mål skall avgöras. Femsiffriga belopp utkrävas av dessa
personer i förhållande till på andra håll mantalsskrivna, som tjänstgjort i
liknande befattningar under samma tidsrymder.

3. Utslaget skapar icke klarhet i hur uppdragstagarna i FN:s tjänst på
andra håll i världen skall bedömas. Huvudskälet till utslaget avseende tjänst
i Korea — »den starka anknytningen till Sverige» — föreligger inte vad beträffar
Libanon, Palestina, Kashmir och Kongo. Till FN:s verksamhet på
dessa platser har svenska staten icke deltagit i organisationen, uppdragstagarna
har inte varit underkastade svensk straff- och processlag, avtalen
har slutits på längre tid, och de förmåner, som gåvos Koreakontingentens
personal, utgick icke.

Ändå blev utslagen i RR, vilka kommo på våren 1964, entydiga med utslaget
i det hultgrenska målet.

Samma olikartade behandling av uppdragstagarna upprepas. De, som
bodde i Stockholm — och nu tillkommer en del av dem, som bodde i Malmö
och Göteborg, där utslaget i det hultgrenska målet först uppmärksammades
— blev skattskyldiga, medan personer mantalsskrivna på andra platser
åtnjöt inkomsterna obeskattade.

4. I uttalandet till det hultgrenska målet har tidsfaktorns betydelse
understrukits. Här försattes dock möjligheten att draga ut konsekvenserna
av allmänt hållna uttalanden, vilket fortfarande skapar osäkerhet. I samband
med den förordade »individuella bedömningen» leder detta till att ett
mål måste föras upp till högsta instans för slutgiltigt avgörande. Detta lägger
stora svårigheter i vägen för den enskildes möjligheter att söka sin lagliga
rätt. De avgjorda målen har tagit en tidsrymd av upp till tio år från det
inkomsterna förvärvats och i många fall betydande kostnader. Hänsyn måste
också tagas till att personer, som länge vistas långt från Sverige, inte har
möjlighet till kontakt med myndigheter och rättshjälp.

Fortsättningsvis anförde Strandberg följande:

Jag har tillåtit mig att draga upp hela denna fråga, därför att jag personligen
varit engagerad i verksamhet i FN:s tjänst under lång tid utomlands
och är väl insatt i förhållandena. Enligt mitt förmenande har de påtalade
orättvisorna och förvirringen inte orsakats av personliga motiv eller illvilja
hos någon i ärendena inblandad, utan dessa är att finna i det förhållandet
att lagar och föreskrifter samt både civila och militära ämbetsmäns tankegångar
ännu inte hunnit anpassa sig efter våra omfattande internationella
åtaganden så att rättvisa skapats mellan individer och personalgrupper. Det
är med förhoppning att detta skall ligga inom ramen för JO:s ämbetsområde
som jag överlämnar denna skrivelse.

Strandberg åberopade innehållet i en av honom upprättad tablå över
beskattningen av 14 svenska officerare och underofficerare i FN-tjänst.

Enligt tablån hade beskattning skett i följande fall: en kompaniofficer,

430

som tjänstgjort 17 månader i Korea under tiden 27/8 1953—28/9 1955
(hemvist i Stockholm), en kompaniofficer, som tjänstgjort 12 månader i
Korea under tiden 28/3 1954—29/3 1955 (hemvist i Stockholm), en regementsofficer,
som tjänstgjort 13 månader i Kashmir under tiden 1/7 1958
-—31/7 1959 (hemvist i Gävleborgs län) och en kompaniofficer, som tjänstgjort
17 månader i Palestina under tiden 5/11 1956—20/3 1958 (hemvist
i Kristianstads län).

I följande fall hade skattskyldighet ansetts icke föreligga: en kompaniofficer,
som tjänstgjort 18 månader i Korea under tiden 20/4 1954—25/10
1955 (hemvist i Stockholm), en underofficer, som tjänstgjort 12 månader
i Korea under tiden 26/4 1954—25/4 1955 (hemvist i Gävleborgs län), en
kompaniofficer, som tjänstgjort 12 månader i Korea under tiden 13/9
1954—12/9 1955 (hemvist i Västmanlands län), en kompaniofficer, som
tjänstgjort 18 månader i Korea under tiden 20/4 1954—25/10 1955 (hemvist
i Stockholms län), en kompaniofficer, som tjänstgjort 25 månader i
Korea under tiden 1/9 1953—31/7 1955 (hemvist i Stockholms län), en kompaniofficer,
som tjänstgjort 13 månader i Kashmir under tiden 11/8 1958—
31/8 1959 (hemvist i Stockholms län), en kompaniofficer som tjänstgjort
14 månader i Libanon och Palestina under tiden 4/10 1958—31/12 1959
(hemvist i Stockholms län), en kompaniofficer som tjänstgjort 33V2 månad
i Palestina under tiden 15/6 1955—31/3 1958 (hemvist i Stockholms län),
och en kompaniofficer som tjänstgjort 25 månader i Palestina under tiden
5/3 1955—1/4 1957 (hemvist i Hallands län).

En regementsofficer, som var hemmahörande i Stockholm och som tjänstgjort
sammanlagt 43 månader i Korea och Palestina hade enligt tablån beskattats
för inkomst i Korea under tiden 26/4—31/12 1954 och i Palestina
under tiden 12/11 1956—31/12 1957 men ansetts icke skattskyldig för inkomst
i Korea under tiden 1/1—25/10 1955 och i Palestina under tiden
1/1 1958—16/1 1959.

Under framhållande att Kungl. Maj:t bestämt att Strandberg, som var
pensionerad, skulle åtnjuta arvode, i ett för allt, motsvarande lön enligt för
personal på aktiv stat gällande grunder, påtalade Strandberg att vid taxeringen
ersättningen uppdelats på pension och arvode.

Lindeblad har i en skrift gjort gällande att vederbörande pensionsverk
felaktigt utbetalat Strandbergs pension, medan FN betalat endast lönefyllnaden,
så att han fått en ersättning som svarat mot hans aktiva lön.
Den felaktiga pensionsutbetalningen hade sedan legat till grund för beskattningen
av den del av arvodet som svarade mot pensionen.

Strandberg tilläde att han under utländsk änstgöringen avförts ur vallängden
såsom utlandssvensk.

7) Översten Sten Norström tjänstgjorde under åren 1957 och 1958 såsom
FN-observatör i Palestina och under tiden juni 1961—augusti 1962 i Kongo

431

såsom bl. a chef för den svenska flygstyrkan därstädes. I sin klagoskrift anförde
Norström följande:

Under min egen tjänstgöring som FN-observatör i Palestina åren 1957—
1958, anhöll jag om viss befrielse från skatt under den tid jag vistats utomlands.
Visserligen blev min första framställning icke bifallen, men efter att
ha anlitat juridisk expertis gick det dock bättre. Jag erhöll så småningom
en betydande återbäring av erlagd skatt.

När jag ånyo inträdde i FN-tjänst, denna gång i Kongo som chef för den
svenska flygstyrkan, juni 1961—augusti 1962, och samtidigt Deputy Air
Commander, i vilken egenskap jag hade att övervaka och samordna de
civila flygtransporterna inom »UNOC» — för bl. a. Transair och SAS —
kunde jag och mina militära kolleger konstatera, hur diskriminerande de
militära flygarna behandlades i jämförelse med de civila trafikflygarna i
skattehänseende. Vid ofta ganska bittra diskussioner ställdes ständigt den
frågan, varför av två svenska medborgare, som tjänstgör under exakt samma
förhållanden och med samma utbildning (trafikflygaren, ofta utbildad vid
flygvapnet och den militäre flygaren i FN:s flygtransportdivision, ofta en
trafikflygare i flygvapnets reserv), den ene — den civile trafikflygaren —
efter ett års tjänst i Kongo erhåller betydande skattelättnader, under det
att den andre — den militäre transportflygaren — förvägras denna rättighet.

Det är för den i skattefrågor icke sakkunnige svårt att förstå, hur en till
synes entydig lagtext, som mig veterligen icke hitintills varit föremål för
författningsenliga ändringar och tillägg, kan tillämpas så diametralt olika,
som här skett. I varje fall har de militära myndigheterna icke kunnat lämna
någon rimlig förklaring. Snarast har de med någon överdrift sökt undvika
att besvara denna besvärliga fråga med den bryska frasen från exercisfälten:
håll tyst i ledet.

Det av Strandberg påtalade förhållandet att skattskyldigheten blivit beroende
av mantalsskrivningsorten eller av annan orsak olikformig berörs av
flera klagande.

8) Kaptenen G. Benckert anförde i sin klagoskrift följande:

Jag tjänstgjorde såsom värnpliktig officer vid övervakningskommissionen
i Korea den 28/3 1954—29/3 1955, sålunda ett år och en dag. Genom beslut
den 27/11 1958 fann prövningsnämnden i Stockholms stad att, då min ananställningstid
i utlandet överskridit ett år, jag icke varit bosatt i riket och
alltså icke skattskyldig. -— På grund av detta beslut utbetalades innehållen
skatt jämte ränta, varvid jag betalade min advokat för hans arbete. Därmed
trodde jag att allt var slutgiltigt ordnat. Jag styrktes i denna uppfattning
genom att kolleger till mig från Korea efter ett års vistelse där behandlades
på samma sätt (efteråt har jag förstått att dessa icke var bosatta i Stockholm).

Utan vidare förvarning fick jag i november 1961 — efter närmare tre år
— helt plötsligt meddelande om att regeringsrätten den 5/9 1961 ålagt mig
återbetalningsskyldighet av skatten. Jag fick då veta att kammarrätten
fastställt prövningsnämndens beslut om skattefrihet, men att regeringsrätten
avskaffat tidslängden som faktor och infört ny princip för skattskyldighet,
nämligen huruvida man bär militär uniform eller ej.

Eftersom jag fått ut mina pengar och i god tro förbrukat dessa, bland

432

annat för att betala skulder, begärde jag hos Konungen att av nåd befrias
från återbetalning. Detta avslogs av finansministern. Resultatet är att jag
fortfarande, utöver skatt på mina löpande små inkomster, nu även måste
betala skatt för inkomster, som jag hade för tio år sedan.

Efter vad jag hört skall skatt icke återbetalas förrän prövningsnämndens
utslag vunnit laga kraft eller taxeringsintendenten förklarat sig avstå från
fullföljd. Genom att jag fick skattepengarna tillbaka blev jag vilseledd och
vad som sedan hänt mig (indrivning m. m.) har medfört stora svårigheter
och obehag. Då ett tjänstefel synes ha blivit begånget, anhåller jag att förklaring
infordras från taxeringsintendenten i Stockholms stad.

Jag har efteråt hört att jag, tillsammans med bland andra kapten Hultgren,
varit »försökskanin» för denna nya giv om beskattning efter yrke och
klädsel. Mitt mål avgjordes nämligen av regeringsrätten samma dag som
Hultgrens mål, den 5/9 1961. Medan mitt mål utan min vetskap vandrade
vidare från den friande prövningsnämnden över den friande kammarrätten
till regeringsrätten, fick alla utom vi stockholmare, som tjänstgjort utomlands
vid övervakningskommissionen i Korea eller som observatörer i Palestina
m. fl. minst ett år, skattefritt.

Jag skulle bära min börda med större jämnmod, om jag visste att alla
behandlades lika. Men den ena efter den andra, som tjänstgjorde samtidigt
med mig i Korea, har meddelat mig att de utan vidare blivit skattefria efter
ett år och återfått sina pengar. Mantalsskrivningsorten i Sverige (Stockholms
stad eller ej) har under flera år varit avgörande för skattskyldigheten.
Därefter lär Göteborg och sedan Malmö drabbats av samma orättvisa. Men
i landsorten tillämpas på sina håll fortfarande ettårsregeln oberoende av
yrke och klädsel. Hur kan något sådant få förekomma? — Detta har ju
uppenbarligen icke stöd i gällande lag, utan lär stödas på ett förslag till
kommande lag.

Under åberopande av det anförda anhöll Benckert att jag måtte vidtaga
åtgärder för åstadkommande av rättvisa.

9) Kaptenen B. Staél von Holstein anförde i sin klagoskrift följande:

Först genom regeringsrättens utslag den 23 april 1964 blev beskattningen
av mina inkomster i FN-tjänst i Palestina under tiden 19 november 1956
—25 april 1958 avgjord. Under min tid i Palestina var det fullständigt klart
att en mer än ettårig bosättning å utrikes ort medförde skattefrihet och
någon preliminärskatt drogs ej heller på min lön. Skattefriheten var bestämmande
för mitt beslut att på egen bekostnad flytta min familj med mig.
Av den grupp på 14 officerare — om så erfordras kan jag namngiva dem
— som tjänstgjorde under samma tid och på samma villkor, vid FN-bommissionen
i Palestina, är jag den ende som icke erhållit skattefrihet. Hur
kan detta vara möjligt i ett land, som hyllar principen om allas likhet inför
lagen. Prövningsnämnden har ansett mig skattefri och även kammarrätten
för inkomsterna åren 1956 och 1957. Genom utslag den 21 maj 1963 kom
dock kammarrätten till en motsatt uppfattning vad gäller de fyra sista
månaderna av min tjänstgöring i Palestina. För en lekman är detta ofattbart.
Hur kan kammarrätten avge två utslag, ett för och ett emot, i samma
ärende? Nu har jag hört att efter min återkomst har tillkommit två utslag
av regeringsrätten, ett i juni 1959 och ett i september 1961. Hur kan sådana
avgöranden påverka mitt fall, som ligger i tiden långt dessförinnan. Det har

433

ryktats om att dessa prejudikat tillkommit under mycket säregna förhållanden.

Staél von Holstein hemställde att jag måtte rätta till orättvisorna så att
han om möjligt retroaktivt finge en rättvis behandling.

10) Banktjänstemannen Bertil Brynesson tjänstgjorde under tiden den 29
oktober 1951—den 3 februari 1953 och den 5 juni 1953—den 14 april 1955
vid svenska sjukhuset i Korea och uppbar därvid lön av överstyrelsen för
Svenska Röda Korset. Han blev genom regeringsrättens utslag den 7 juni
1966 beskattad för denna inkomst.

I sin klagoskrift påtalade Brynesson att av samtliga anställda vid svenska
sjukhuset i Korea — ett hundratal — endast han blivit beskattad i Sverige
(jfr. dock fall 31). Taxeringarna för övriga anställda hade prövats i olika
instanser och samtliga funnits ej skattskyldiga.

I klagoskriften anförde Brynesson vidare:

Enligt taxeringsförordningens föreskrifter skall taxeringsmyndigheterna
verka för en rättvis och likformig taxering. I såväl förordningen om statlig
inkomstskatt som i kommunalskattelagen anges att för en person, som är
bosatt utomlands endast vissa särskilt angivna inkomster skall beskattas.
Den inkomst jag uppburit i Korea utgör ej sådan inkomst. Min vistelse i
Korea har nämligen varit av sådan tidslängd att jag enligt gällande praxis
ej kan anses bosatt i Sverige under denna tid. — Jag får i anslutning härtill
åberopa riksskattenämndens yttrande till Konungen av den 26 juni 1957,
vari nämnden anfört att den svenska personalen vid Undervisningssjukhuset
i Korea icke torde vara skattskyldig här i riket för inkomsten i Korea om
anställningstiden överstiger ett år. Detta uttalande har legat till grund för
skattemyndigheternas friande utslag i övriga fall.

Lindeblad har i en hit ingiven skrift anhållit att jag måtte uttala mig om
rättvisan i Brynessons taxering, som enligt Lindeblads mening berodde på
ett beklagligt förbiseende från kammarrättens sida.

Att klagandena av olika skäl ansett sig vilseledda av skattemyndigheterna
framgår av åtskilliga klagoskrifter.

11) Majoren Gunnar Almqvist anförde bl. a. följande:

Våren 1959 förklarade jag mig villig att tjänstgöra som observatör vid
FN övervakningsorganisation i Palestina. I juni samma år träffades avtal
om sådan tjänst för tiden 1/9 1959 till 15/9 1960.

Min avsikt var att om möjligt taga med familjen (hustru och 4 av 6 barn)
till Palestina. Avgörande för detta var de ekonomiska villkoren och då
närmast om skatt skulle erläggas i Sverige under tiden för tjänstgöringen
vid FN i Palestina. Man hade sagt mig att skatt icke skulle erläggas. För
att förvissa mig härom uppsökte jag mantalskommissarien vid mitt distrikt
vid uppbörds verket i Göteborg och begärde besked. Efter att ha undersökt
saken meddelade kommissarien mig att skatt icke skulle erläggas då tjänst
utomlands fullgjordes under längre tid än ett år. Jag erhöll också skriftligt
meddelande som bekräftade detta muntliga besked.

434

Därmed förelåg ekonomisk möjlighet att medföra familjen till Palestina
och så skedde också. Jag fullgjorde FN-tjänst 1/9 1959—15/9 1960. Familjen
lämnade Sverige 3/10 1959 och återvände hit 13/10 1960.

Under hela denna FN-tjänstgöring drog skattemyndigheten i Sverige
ingen skatt på min lön. Och detta med al! rätt eftersom svenska staten i
detta fall endast är en förmedlare av löneutbetalningen. Det är FN som
betalar observatörernas löner.

När jag hösten 1960 återvänt till Sverige fick jag så småningom en debetsedel
med kvarskatt avseende hela den tid jag tjänstgjort i Palestina.

Är det möjligt att ett skriftligt besked från uppbördsverket i Göteborg
om att jag under tjänstgöring utomlands icke skall betala skatt helt och
hållet saknar betydelse? Om vederbörande saknat rätt att göra en sådan
utfästelse, skall jag betala böterna för detta tjänstefel.

Almqvist framhöll även att han och hans familj under vistelsen utomlands
icke haft möjlighet att utnyttja de nyttigheter — skolor, sjukvård, vägar,
polisväsende osv.—till vilka skatten ginge.Han påtalade även att en kapten
vid 119, vilken tjänstgjort i Palestina under samma tid och under exakt
lika förhållanden, helt befriats från skatt.

Almqvist yrkade — under framhållande att han kände sig kränkt i sin
rätt — att jag måtte hjälpa honom att vinna rätt eller förklara varför han
hade fel.

12) Kaptenen C. A. Persson anförde följande:

Jag tjänstgjorde som FN-observatör i Palestina under tiden 1/7 1959—
15/7 1960. Då jag åtog mig uppdraget upplystes jag om, att skattefrihet
förelåg, då uppdraget utomlands skulle vara över ett år. För att vara riktigt
säker vände jag mig till skattemyndigheterna vid länsstyrelsen i Östersund,
som skriftligen bekräftade skattefriheten. Någon skatt drogs ej heller på
min lön. Den 8 februari 1960 upphävde emellertid skattemyndigheten sitt
eget beslut. Häröver besvärade jag mig hos länsstyrelsen i Jämtlands län,
som biföll min talan genom beslut den 4 april 1960, varvid bl. a. åberopades
ett uttalande av taxeringsintendenten, att jag icke var bosatt i riket under
berörda tid och därför ej skattskyldig. Över detta länsstyrelsens beslut fick
talan icke föras. Deklaration avlämnades i laga ordning såväl 1960 som
1961 och taxering av min inkomst skedde utan anmärkning.

Den 25/6 1962 yrkade vederbörande taxeringsintendent hos prövningsnämnden
att min taxering för 1961 skulle ändras. Efter avslag hos prövningsnämnden
återkom yrkandet den 10/9, då det också gick vidare till
kammarrätten åtföljt av mina egna erinringar. Kammarrätten biföll taxeringsintendentens
yrkande och förklarade mig skattskyldig.

Med mitt skriftliga besked om skattefrihet kunde jag ordna mina förhållanden
i Palestina på ungefär den standard, som kommissionens medlemmar
från andra stater hade. Om jag fått nej på min ansökan i maj 1959 hade jag
naturligtvis fått anpassa mig därefter. För mig ter det sig synnerligen anmärkningsvärt
att högt uppsatta befattningshavare icke kan fatta riktiga
beslut, ge riktiga upplysningar och till sist stå vid sitt ord utan att ändra
uppfattning, inte bara en gång utan flera. Nu har jag råkat ut för en orättmätig
dubbelbeskattning, vilket är desto märkligare som flera av mina
kolleger efter ett år blivit fria från skatt.

435

Persson yrkade att jag måtte rätta till missförhållandena.

13) Majoren Gösta Nilsson uppgav, att han under tiden den 26 juli 1960
—den 20 augusti 1961 var anställd i FN-tjänst i Palestina, att han av
kammarrätten befunnits skattskyldig för därvid uppburen inkomst och att
hans skatteärende f. n. låg i regeringsrätten.

Nilsson anförde vidare:

I samband med Kongokrisen i juli 1960 blev jag uppringd från försvarsstaben
den 22 juli med förfrågan om jag omedelbart kunde ställa mig till
FN:s förfogande för uppdrag i Palestina, enär vissa i Palestina, redan tjänstgörande
svenskar av FN överförts till Kongo. Önskemålet var att jag skulle
avresa redan påföljande dag. Jag meddelade då försvarsstaben, att innan
jag avgav svar, jag ville rådgöra med min familj, samt undersöka de ekonomiska
konsekvenserna bl. a. skattefrågan. Enär uppdraget skulle vara
åtminstone ett år, ville jag inte ställa mig till förfogande, såvida inte min
familj (hustru samt 2 minderåriga barn, 9 resp. 5 år gamla) kunde bosätta
sig med mig i Palestina.

Påföljande dag uppsökte jag därför länsstyrelsen i Jämtlands län med
förfrågan i ärendet. En tjänsteman där meddelade mig då, att gången var
att jag hade att söka jämkning hos kronokamrern i Östersund. Samtidigt
meddelade han mig också, att sådan jämkning säkerligen skulle komma att
bifallas, enär länsstyrelsen tidigare i ett liknande ärende rörande uppdrag
i Palestina uttalat att skattskyldighet icke förelåg. Jag vände mig därefter
till kronokamrern med hemställan om jämkning. Denne svarade, att han
icke ville avgöra ärendet förrän han inhämtat skriftligt yttrande hos taxeringsintendenten
i länet. Två dagar senare erhöll jag besked att jämkningen
bifallits, varför jag omgående meddelade försvarsstaben att jag åtog mig
uppdraget och avreste påföljande dag till Palestina.

Nilsson ansåg sig berättigad till skadestånd för att han icke fått den av
myndigheten utlovade skattefriheten.

14) Kaptenen Edvard Fröjd anförde följande:

Tiden 11 april 1959—30 april 1960 tjänstgjorde jag som observatör vid
FN:s övervakningsorganisation i Palestina. Enligt upplysningar, som jag
fick innan jag sökte FN-tjänsten, skulle jag ej behöva erlägga skatt för den
därunder förvärvade inkomsten, på grund av att vistelsen utrikes skulle
komma att vara längre än ett år. Med anledning därav och för att få
bekräftelse på riktigheten av dessa upplysningar vände jag mig till vederbörande
skattemyndighet med begäran om befrielse från skyldigheten att
erlägga preliminärskatt på denna inkomst. Den 6 april 1959 erhöll jag skriftligt
besked med bifall på min framställning men med följande tillägg, som
jag citerat: »Därest nämnda tjänstgöring skulle ändras så, att Ni före den
11 april 1960 återvänder till Sverige, äger förenämnda beslut icke giltighet

_ JJ

Skattefriheten var bestämmande för mitt beslut att söka FN-tjänst.
Någon anledning att betvivla att jag skulle få skattebefrielse hade jag icke,
sedan jag fått ovannämnda besked. När jag efter mer än ett år och efter den
kontrakterade tjänstgöringstidens utgång återvände, blev jag emellertid

436

beskattad och har nu under flera år fått betala dubbel skatt, dels för löpande
år och dels för min tid i Palestina.

Våra skattelagar är ju icke enbart till för att tillförsäkra staten möjligheter
till maximala skatteuttag av medborgarna utan också för att ge medborgarna
skydd mot godtycklig behandling från myndigheternas sida — i sig
själva avtal med regler för vad å ena sidan myndigheterna kan begära och
å andra sidan vad medborgarna kan tåla.

Vid tillämpningen ställer staten stora krav på den enskildes heder i samband
med deklarationen och på punktlighet i inbetalningarna intill sista
öret. Det minsta man då kan fordra är, att staten i sin tur korrekt behandlar
den enskilde. I detta fall har jag med kännedom om skattelagarna och tilllämpad
praxis, till yttermera visso bekräftat genom skriftligt besked från
skattemyndigheterna, räknat med skattebefrielse. Från vad sålunda gällt
i lag, praxis och enligt skriftligt besked har myndigheterna gjort avsteg —
ett avtalsbrott. En lekman frågar sig hur sådant kan ske i ett rättssamhälle.

15) Majoren A. Hullberg anförde följande:

I februari 1960 fick jag veta att det behövdes en svensk officer till Kashmir
och jag började då undersöka möjligheterna att komma dit.

Min fru har en halvtidstjänst som lärarinna och tjänar omkring 12 000:—
per år. Vi har fem barn och alla gick då i skolan.

En undersökning visade att officerare som förut varit ute i Kashmir fått
skattefrihet. Jag var som löntagare okunnig i skattefrågor och vände mig
därför till — ---riksskattenämnden.

En tjänsteman i nämnden svarade mig att, om kommenderingen varade
mer än ett år, kunde enligt praxis skattefrihet påräknas. Nämnden lämnade
icke skriftliga besked i enstaka fall utan detta kunde jag i stället få i lokal
instans.

Jag vände mig då till taxeringsintendenten Nyqvist i Karlstad, som direkt
svarade att jag kunde påräkna skattefrihet och han skulle ge sådana instruktioner
till kronokamreren att jag bleve fri från preliminärskatt. Kronokamrer
Wester i Kristinehamn utfärdade intyg till A9 kassa och därmed
drogs ingen preliminärskatt. En resa per båt för min fru och de minsta barnen
10 och 12 år kostade 12 000:— och de övriga barnen inackorderades
och fortsatte sin utbildning, två i Sverige och ett i England.

Utan skattefrihet hade det varit omöjligt för mej att ta med min fru och
mina barn, dels kostade resan 12 000:— och dels gick min fru miste om sin
inkomst på 12 000:—. Det var således ett beslut av stor ekonomisk vidd
men jag litade på de uppgifter som jag fått av riksskattenämnden och taxeringsintendenten.

Allt gick planenligt och tack vare befrielsen från preliminärskatt, ett dagtraktamente
på 50:— och ett sparsamt leverne så lyckades jag betala igen
det lån, som jag måst upptaga, så att jag i juni 1961 åter var skuldfri.
Väsentligt i sammanhanget är också att jag var frisk, vilket minsann icke
var så vanligt. Vid sjukdom utgår icke dagtraktamente och den svenska
sjukkassan torde icke vara i funktion i Indien? I september kom jag hem
och i december 1961 fick jag en debetsedel på slutlig skatt för 1960 och den
var helt i överensstämmelse med förhandsbeskedet.

Jag deklarerade på motsvarande sätt 1962 för beskattningsåret 1961
men fick då veta att myndigheten ändrat uppfattning.---- Man hän visar

nu till det s. k. Koreafallet — ett regeringsrättsutslag av 5/9 1961 (un -

437

gefär samtidigt som jag kom hem) — och anser därmed att det som tidigare
utlovats icke behöver infrias.---—

Är det verkligen rimligt att tillämpa detta utslag retroaktivt?

Under åberopande av det anförda förklarade Hullberg sig anse att skattemyndigheterna
gjort sig skyldiga till avtalsbrott. Han förbehöll sig rätt till
skadestånd på grund av de stora ekonomiska förluster, som han lidit.

I anledning av Hullbergs klagomål avgav riksskattenämnden på min begäran
yttrande, däri anfördes följande:

Beskattningsförfarandet berör årligen mellan 4,5 och 5 milj. skattskyldiga
och har en genomgripande betydelse för den enskildes ekonomi. Nämnda
omständigheter jämte det förhållandet, att beskattningsreglerna ofta är av
komplicerad natur, har lett till att beskattningsmyndigheterna i stor utsträckning
får mottaga förfrågningar från allmänheten beträffande innebörden
av gällande regler. Det ligger i sakens natur att dylika förfrågningar
ofta riktas direkt till riksskattenämnden såsom central myndighet på beskattningsområdet.
Riksskattenämndens tjänstemän ger sålunda dagligen
i stor omfattning besked till allmänheten per telefon såsom ett naturligt led
i nämndens serviceinriktade verksamhet. Det stora flertalet dylika förfrågningar
är icke av den beskaffenhet, att bindande förhandsbesked — ---

erfordras eller kan lämnas beträffande desamma.

Det muntliga beskedet till Hullberg har lämnats för mer än sex år sedan
och mer än fyra år före den tidpunkt, då den nuvarande chefen för nämndens
kansli tillträdde sin befattning hos nämnden. Med hänsyn härtill har
det icke varit möjligt att nu klarlägga vilken tjänsteman hos nämnden som
lämnat beskedet.

Beträffande det sakliga innehållet i beskedet får riksskattenämnden emellertid
anföra följande. Frågan om skattskyldighet i Sverige för inkomster
under utlandsvistelse såsom militär observatör har varit föremål för uttalande
från nämnden i plenum. I anledning av en förfrågan från länsstyrelsen
i Stockholms län i ärende angående skatteavdrag för preliminär skatt för en
major, som under tiden den 1 juli 1956—den 1 juni 1957 stod till Förenta
Nationernas förfogande såsom militär observatör i Palestina, beslöt nämnden
sålunda vid sammanträde den 27 november 1956, under § 7 i allmänna
protokollet, att i skrivelse till länsstyrelsen uttala att, därest vederbörande
— med uppgivande av sin bostad här i riket — för en tid icke understigande
ett år jämte sin familj bosatte sig i Palestina, han fick anses under nämnda
tid icke ha varit här i riket bosatt och sålunda jämlikt 53 § kommunalskattelagen
icke skattskyldig för sådan inkomst av tjänst, som förvärvats
genom verksamhet utom riket. Vidare har nämnden i ett till Kungl. Maj:t
den 26 juni 1957 avgivet remissutlåtande över en av Den skandinaviska
styrelsen för undervisningssjukhuset i Korea gjord framställning angående
åtgärder för att tillförsäkra personalen vid sjukhuset skattefrihet uttalat
bl. a., att enligt rådande praxis anställning utomlands under en tid av mer
än ett år torde medföra, att i beskattningshänseende bosättning här i riket
icke längre ansågs föreligga.

Det till Hullberg år 1960 lämnade beskedet torde med all sannolikhet
ha grundats på kännedom om riksskattenämndens sålunda uttalade uppfattning
om innebörden av gällande rätt på förevarande område.

Emellertid uppkom genom ett av regeringsrätten den 4 juni 1959 med -

438

delat utslag (RÅ 1959 ref 20) tveksamhet beträffande regeringsrättens inställning
till nämnda ettårsregel. Utslaget föranledde också att riksskattenämnden
vid sammanträde den 22 november 1960 — dvs. ganska långt
efter det Hullberg erhållit det ifrågavarande beskedet — beslöt avlåta en
skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet med hemställan,
att de i skrivelsen antydda problemen måtte göras till föremål för skyndsam
utredning.

Genom regeringsrättens utslag den 5 september 1961 (RÅ 1961:34) blev
det därefter klarlagt, att regeringsrätten icke godkände ettårsregeln såsom
en allmängiltig regel vid bedömningen av mål varom här är fråga.

Den av tjänstemännen på riksskattenämndens kansli bedrivna upplysningsverksamheten
i form av besvarande av muntliga förfrågningar är ett
betydelsefullt — och av frågeställarna uppskattat — led i nämndens verksamhet.
Tjänstemännens muntliga uttalanden per telefon i taxeringsfrågor
är självfallet icke bindande för taxeringsmyndigheterna, och torde den skattskyldige
regelmässigt upplysas därom. Icke sällan hänvisas därför även
den skattskyldige — i de fall han t. ex. på grund av tidsnöd icke anser
sig kunna avvakta ett förhandsbesked i frågan eller förhandsbeskedet
av formella skäl icke lagligen kan lämnas — till taxeringsintendenten i
länet såsom varande hans motpart i taxeringsprocessen; detta ehuru icke
heller taxeringsintendenten kan lämna ett rättsligen bindande besked i
frågan. Ifrågavarande av tjänstemännen å kansliet utövade upplysningsverksamhet
torde regelmässigt bedrivas med försiktighet icke minst med
hänsyn till den labila rättspraxis som föreligger i ett flertal taxeringsfrågor.
Det ligger å andra sidan i sakens natur att allmänheten tillmäter
de uttalanden, som göres från riksskattenämndens tjänstemän i nu berörda
hänseende, speciell tyngd och detta även om samtidigt med att uttalandet
göres upplysning lämnas att detsamma ej är rättsligen bindande.

Riksskattenämnden är medveten om att även nämndens i plenum beslutade
uttalanden eller anvisningar i beskattningsfrågor — därest nämndens
uppfattning icke skulle delas av regeringsrätten — kan leda till en olycklig
situation för därav berörda skattskyldiga. Detta sammanhänger givetvis
med att nämndens anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna icke
är rättsligen bindande för taxeringsmyndigheter och domstolar utan avsetts
skola få verkan i kraft av den auktoritet, som lagstiftaren förutsatt skola
tillkomma nämndens uttalanden.

16) Arméingenjören Per Bäck anförde följande: Han var anställd vid
arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola i Göteborg och vistades med
familj, bestående av hustru och två barn, födda 1952 och 1955, under tiden
den 19 juni 1961—den 14 oktober 1962 i USA för att i sin tjänst som arméingenjör
deltaga i vissa kurser om utnyttjande och skötsel av robotmateriel.
Han hade vid 1962 och 1963 års taxeringar blivit beskattad för den inkomst,
som han uppburit under vistelsen i USA. Prövningsnämnden i Göteborgs
och Bohus län hade avslagit av honom framställt yrkande om att icke bli
beskattad för inkomsten med motiveringen att hans bosättning här i riket
icke kunde anses ha upphört genom vistelsen i Amerika. Efter besvär hade
kammarrätten enligt två utslag den 19 maj 1965 icke funnit skäl att göra
ändring i prövningsnämndens beslut. För Bäcks två barn hade hans hustru

439

före avresan till USA uppburit allmänt barnbidrag. Den 11 december 1962
hade barnavårdsnämnden i Göteborg beslutat att barnbidrag icke skulle
utbetalas för tiden från och med tredje kvartalet 1961 till och med fjärde
kvartalet 1962. Som motivering hade angivits att rätt till barnbidrag icke
förelåg under barnens utlandsvistelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län hade lämnat av Bäcks hustru anförda besvär över barnavårdsnämndens
beslut utan bifall. Skälet härför hade varit att bidrag för barnen, med hänsyn
till bortovarons längd, icke bort utgå under den tid klandrade beslutet
avsåg. Bäcks hustru hade fullföljt talan hos socialstyrelsen, som den 15 november
1963 med hänsyn till bestämmelserna i 1 § barnbidragslagen ej fann
skäl bifalla de anförda besvären.

Bäck anförde vidare:

Då socialstyrelsen fastslagit att mina barn och sålunda familjen i övrigt
icke varit bosatt i riket, måste hänsyn ha tagits till samma begrepp i 53 §
kommunalskattelagen. Då skatteinstansema mot gällande lag skapar en
»ny» praxis och andra myndigheter håller fast vid gällande lag råkar den
enskilde i en sådan situation som min dvs. jag måste betala för förmåner
som jag inte får. I varje normalt, sunt rättsmedvetande måste begreppet
bosatt i riket ha samma betydelse vare sig det förekommer i barnbidragslagen
eller kommunalskattelagen.

Då en ändring av denna till synes olagliga praxis i skattehänseende icke
verkar möjlig utan JO:s ingripande får jag vördsamt anhålla att åtgärder
vidtages för att belysa och rätta till de oformligheter och orättvisor som
ovan beskrivits. Det måste vara lika mycket eu laglig omöjlighet som en
fysisk omöjlighet att få en och samma gång vara bosatt såväl i riket som
utom riket.

I en senare hit inkommen skrift framhöll Bäck att det icke var hans mening
att kritisera socialstyrelsens praxis, som varit fast och konsekvent sedan
barnbidragslagens tillkomst. Regeringsrättens beslut syntes däremot
tillkomna under anmärkningsvärda former och stridande mot allmänt gällande
lag. Bäck anhöll därför att regeringsrätten måtte tillfrågas om ej en
återgång till dess gamla praxis kunde ske intill dess den nya skattelagen
trädde i kraft samt att åtgärder vidtogs för ett fullständigt fastläggande av
att skattskyldigheten vid bosättning utomlands under mer än ett år bedömdes
lika för civilt och statligt anställda till dess ny lag kunde komma att
träda i kraft.

I anledning av Bäcks klagomål begärde jag att socialstyrelsen skulle inkomma
med yttrande i anslutning till en inom JO-ämbetet upprättad promemoria.
I denna framhölls att skatte- och socialvårdsmyndigheternas olika
tolkning av begreppet »bosatt i riket» var ägnad att rubba allmänhetens
förtroende för myndigheterna. I promemorian ställdes därför frågan om
socialvårdsmyndigheternas praxis kunde ändras utan olägenhet.

Socialstyrelsen upplyste i sitt svar att den undersökt konsekvenserna av

440

en ändring av gällande tillämpningsbestämmelser samt att styrelsen i anledning
därav gjort en framställning till Eders Kungl. Maj:t i ärendet.

I en senare inkommen skrivelse anmälde socialstyrelsen, att styrelsen beslutat
genomföra vissa ändringar i tillämpningen av bosättningsbegreppet
enligt 1 § lagen om allmänna barnbidrag och att styrelsen med anledning
därav återkallat sin framställning hos Eders Kungl. Maj:t. Enligt styrelsen
var Bäcks ärende likartat med ett av styrelsen den 10 mars 1966 avgjort
ärende, vari styrelsen funnit kommendörkaptenen Stig Strömbäck, som
kommenderats att från och med den 16 september 1963 genomgå en cirka
14 månader lång kurs vid Ecole Superieur de Guerre Navale i Paris, berättigad
att för sina barn erhålla barnbidrag under utlandsvistelsen.

Styrelsen anförde vidare:

Även om socialstyrelsen numera ändrat sin praxis i liknande ärenden
torde Bäcks till JO gjorda framställning ej kunna föranleda någon socialstyrelsens
åtgärd, då socialstyrelsen den 15 november 1963 som högsta besvärsinstans
avslagit hans framställning om allmänt barnbidrag under tiden för
hans barns vistelse i USA och frågan därom alltså rättskraftigt prövats innan
styrelsen ändrade sin praxis. (Jämför Förvaltningsrättslig Tidskrift
1959 sid. 137.) Skulle JO finna att det förhållandet att Bäcks framställning
i viss mån bidragit till att socialstyrelsens praxis ändrats bör föranleda att
Bäcks ärende behandlas förmånligare än andra fall, som avgjorts innan
styrelsens praxis ändrades, torde framställning härom böra göras till Kungl.
Maj:t. Socialstyrelsen vill endast meddela att kaptenen Thomas Mörtberg
hos Kungl. Maj:t gjort en framställning liknande den Bäck gjort till JO.
Mörtbergs ärende, som i förevarande hänseende är likartat med Bäcks, är
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17) Yrkesläraren Lennart Olsson uppgav, att han under tiden den 18
januari 1961—den 23 mars 1962 hade tjänstgjort såsom elektromästare vid
de svenska teknikergrupperna i Kongo och att han hade fått betala skatt i
Sverige för lön under nämnda tid. Han ansåg sig berättigad återfå erlagd
skatt eftersom han hade varit skriven som utlandssvensk.

18) Kaptenen S. Karl-Erik Bernander var under tiden den 26 juli 1960—
den 31 juli 1962 anställd i FN-tjänst i Palestina och i Kongo. Han blev beskattad
för därvid uppburen inkomst. Bernander uppgav att han i januari
1964 hos Älvsborgs läns prövningsnämnd anhållit om skatteåterbäring. Till
stöd härför åberopades att prövningsnämnden tidigare beviljat honom sådan
återbäring med avseende å liknande uppdrag i Palestina under åren
1957 och 1958. Vederbörande taxeringsintendent hade emellertid bestritt
att ansökningen upptogs till prövning under påstående att ny praxis numera
rådde. Bernander hemställde att jag måtte utreda huruvida intendenten förfarit
riktigt samt att jag måtte vidtaga sådana åtgärder, att han erhöll skattebefrielse
under tiden för utlandstjänstgöringen.

441

19) Majoren H. Westman tjänstgjorde under tiden den 1 juli 1958—den
31 juli 1959 såsom EN-observatör i Kashmir. Han uppgav att han i motsats
till sina kolleger hade blivit beskattad för därvid uppburen inkomst. I Kashmir
hade han ådragit sig en epidemisk gulsot, som hade brutit ut under
hemresan och gjort honom helt arbetsoförmögen under tiden den 6 augusti
■—den 31 december 1959. Han hade fått vidkännas A-avdrag på lönen, vilket
motiverats med att han icke ådragit sig sjukdomen i svensk utlandstjänst.
Han fann det obilligt och oriktigt att han i skattehänseende behandlats
som om han varit kvar i svensk tjänst men att så icke ansetts vara förhållandet,
när det gällde ersättning för inkomstbortfall genom sjukdom. Han
anhöll om åtgärder för rättelse.

Eders Kungl. Maj:t har tillerkänt Westman kompensation för en del av
sjukdomstiden.

20) och 21) Kaptenen Gunnar Andréasson uppgav, att han sedan den 12
december 1964 med hustru Ekaterini Andréasson och tre barn var varaktigt
bosatt i Famagusta på Cypern, där han tjänstgjorde vid den svenska FNbataljonen
på ön. Han hade betalat skatt i Sverige men hustrun erhöll trots
detta sedan den 1 januari 1966 ej barnbidrag för barnen. Han hade under
åberopande härav anhållit om skattebefrielse. Han anslöt sig till dem som
protesterade mot att lagstiftningen för skattebefrielse krävde utlandstjänstgöring
under tre år, när det gällde militär, men endast ett år, när det gällde
civil befattningshavare. I barnbidragsärendet hade länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län motiverat avslag å besvär över indraget barnbidrag
med att Gunnar Andréasson icke vore att anse såsom anställd i rikets
tjänst. I motsats härtill hade skattemyndighet uttalat att »svensk FN-personal
anses bosatt här i riket och beskattas härstädes bl. a. på grund av
sin anknytning till svenska krigsmakten». För honom syntes det underligt
att skattemyndigheter och barnbidragsmyndigheter kunna ha så olika
meningar.

Ekaterini Andréasson hänvisade till de av Bäck anförda klagomålen och
anhöll om mitt ingripande i barnbidragsfrågan för att åstadkomma en mera
rättvis ordning än som dittills varit fallet.

22) Kaptenen Elis V. Svanström tjänstgjorde såsom observatör vid övervakningskommissionen
i Korea under tiden den 23 augusti 1954—den 22
augusti 1955 med återkomst till Sverige den 4 oktober 1955. Han uppgav
att han fått avslag på yrkande om skattebefrielse under denna tid. Han
önskade bli rättvist behandlad i förhållande till vissa av sina kolleger, som
gått fria från skatt. Han begärde restitution av erlagd skatt.

23) Snickaren Kjell Giddund uppgav, att han under tiden den 27 mars—
17 december 1963 varit anställd i FN-tjänst i Kongo och att han sedan den
1 april 1964 och alltjämt den 17 mars 1966 tjänstgjorde vid den svenska

442

FN-bataljonen på Cypern. Han ville med skärpa protestera mot att han
blivit beskattad för sin lön under utlandstjänstgöringen, medan civil personal
blev skattefri efter ett år.

24) Furiren Erik Hjerpe uppgav, att han sedan den 10 april 1964 och alltjämt
den 31 mars 1966 tjänstgjorde vid den svenska FN-bataljonen på
Cypern. Han hade, trots den långa utlandsvistelsen och fast bostad på Cypern,
icke blivit skattefri i Sverige.

25) Per Jonasson uppgav, att han sedan mitten av oktober 1963 och alltjämt
den 2 april 1966 tjänstgjorde vid svenska FN-bataljonerna i Ghaza
och på Cypern och att han trots detta fortfarande tvingades att betala skatt
till svenska myndigheter. Han ansåg sig orättvist behandlad och ville att
JO skulle utreda saken och framföra hans protest.

26) Furiren Lars Grimborg uppgav att han sedan den 19 oktober 1959
under olika perioder (sammanlagt mer än tre år) tjänstgjort vid svenska
FN-kontingenter i Ghaza, i Kongo och på Cypern och att han under hela
denna tid måst betala skatt till svenska myndigheter, trots att han bott
så länge utom riket.

27) Korpralen Olle Perlefelt uppgav, att han sedan den 10 april 1964 och
alltjämt den 4 april 1966 tjänstgjorde vid den svenska FN-bataljonen på
Cypern. Han protesterade mot att han, trots den långa tiden utomlands,
fortfarande tvingades att betala skatt till svenska myndigheter. Han tyckte
att det var orättvist att han icke jämställdes med civila FN-tjänstemän.

28) Överfuriren Torsten Stålnacke uppgav, att han sedan den 4 januari
1965 och alltjämt den 18 april 1966 tjänstgjorde vid den svenska FNbataljonen
på Cypern och att han alltjämt betalade skatt till Sverige, trots
att han bott mer än ett år utomlands.

29) Majoren C. T. Akrell anförde, att han tjänstgjort mer än åtta år i FN,
från oktober 1957 till juni 1963 i Palestina, från juni 1963 till slutet av januari
1964 i Jemen, från april 1964 till sommaren 1965 på Cypern och sedan
mars 1966 och alltjämt den 6 augusti 1966 i Kashmir. Den 7 juni 1966 hade
regeringsrätten förklarat Akrell skattskyldig för hans i Palestina under
åren 1957—1960 förvärvade inkomst. Akrell hänvisade till att kamrater
med kortare utlandstjänstgöring blivit skattefria och undrade om det gällde
olika lagar i olika delar av landet.

30) Förvaltaren Harry Sundberg uppgav, att han under tiden den 16
november 1961—den 26 juni 1964 varit anställd i FN-tjänst i Kongo och
att han, trots att han varit bosatt i Leopoldville under två och ett halvt
år, hade ansetts skattskyldig för därvid uppburen inkomst. Sundberg vände
sig särskilt mot den diskriminering i skattehänseende som den militära personalen
blivit utsatt för.

443

31) Legitimerade läkaren Ingrid Norden blev genom utslag i regeringsrätten
den 7 juni 1966 förklarad skattskyldig för inkomst från tjänstgöring
vid Röda Korsets fältsjukhus i Korea, varest hon var anställd under tiden
den 2 mars 1953—den 1 mars 1955. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg
i likhet med prövningsnämnden och kammarrätten att skattskyldighet
icke kunde åläggas henne. Ingrid Nordén påtalade att regeringsrätten ansett
henne bosatt i Sverige, trots att hon icke haft någon bostad i Sverige
under vistelsen i Korea.

De under 17—31 upptagna klagandena har — utöver vad här redovisats
— till stöd för klagomålen åberopat synpunkter av samma slag som kommit
till uttryck i tidigare återgivna klagoskrifter.

Jag har tagit del av handlingarna i ett stort antal ärenden, som haft anknytning
till klagomålen.

Jag har vidare i denna sak rådgjort med skattejuristen Claes Sandels.

Klagomål mot regeringsrättens praxis

Enligt regeringsformen § 101 äger JO föra talan mot ledamot av regeringsrätten
endast om ledamoten finnes ha av egennytta, vrångvisa eller försumlighet
dömt så orätt, att någon därigenom emot tydlig lag och sakens
utredda och behörigen styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv,
personlig frihet, ära och egendom.

Regeringsrättens utslag i målen angående Schildts och Hultgrens taxeringar
utgör uppenbarligen inte avgöranden som strider mot ”tydlig lag och
sakens utredda och behörigen styrkta förhållande”. Jag saknar därför befogenhet
att pröva huruvida regeringsrättens lagtolkning i dessa mål kan
läggas någon ledamot till last såsom fel.

När jag i det följande yttrar mig om lagtolkningen och rättstillämpningen
kring 53 § 1 mom. a) kommunalskattelagen sker det alltså inte för
att pröva om det finns grund för anmärkning mot någon ledamot av regeringsrätten
utan endast för att söka klarlägga bakgrunden till de lösningar
som regeringsrätten valt och utröna om det finns skäl för mig att
göra framställning om ändrad lagstiftning eller om annan åtgärd.

Innebörden av kommunalskattelagens bosättning sbegrepp

Skattskyldighetens omfattning visst år är såsom framgår av det inledningsvis
återgivna innehållet i 53 § 1 mom. a) kommunalskattelagen väsentligen
beroende av om den som uppburit viss inkomst därvid varit bosatt
här i riket eller ej. Av avgörande betydelse för förståelsen av gällande
rätt blir därför att den åsyftade innebörden av begreppet här i riket bosatt

444

utrönes. I anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen utvecklas i eu särskild
punkt när bosättning här i riket skall anses föreligga. Anvisningspunkten
lyder sålunda:

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo och
hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som, utan
att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk medborgare,
som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller familj
kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utomlands är
långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin inkomst. På
samma sätt behandlas i beskattningshänseende en utlänning, som stadigvarande
bor härstädes eller som under längre tid, utan andra avbrott än
rent tillfälliga, vistas härstädes. Däremot bör i allmänhet en i allmän tjänst
anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet uppehåller sig
och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket bosatt, även om
han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir således icke skattskyldig
i Sverige för exempelvis inkomst av kapital. Detsamma gäller rörelse-
eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett mera stadigvarande
sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare, som för längre tid tagit
anställning utomlands. Sjöman, som under utövning av sitt yrke uppehåller
sig å främmande farvatten men är inskriven å sjömanshus här i riket eller har
sin familj härstädes, anses fortfarande vara bosatt bär i riket. Person, som
uppehåller sig längre tid i Sverige under kringresande (t. ex. en utländsk
handelsresande), anses icke på grund härav vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet för inkomst. Ej heller avgöres frågan
om omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn till
förhållandena den 1 november näst före det år, som närmast föregått taxeringsåret,
utan avseende fästes vid omständigheterna under hela det år, som
närmast föregått taxeringsåret, och kan i anledning härav en person komma
att beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

Det förtjänar här särskilt observeras att viss, om ock diffus, skillnad
görs mellan anställd i allmän tjänst och andra yrkesutövare. Den i allmän
tjänst anställde sägs skola uppehålla sig och ha fast bostad på den utrikes
orten för att kunna anses icke bosatt i Sverige, medan det för en »arbetare»
räcker att han tagit anställning utomlands för längre tid.

De i förevarande fall aktuella bestämmelserna i 53 § kommunalskattelagen
och anvisningarna härtill kvarstår i huvudsak oförändrade sedan lagens
tillkomst år 1928. Såsom framhållits av bl. a. förre skattedirektören i
Stockholm juris doktor K. G. A. Sandström (se Om skattskyldighet för inkomst
enligt svensk rätt s. 18) har avfattningen av punkt 1 av anvisningarna
till 53 § påverkats bl. a. av att lagstiftaren velat understryka olikheterna
i fråga om skattskyldigheten enligt den nya lagen och enligt äldre
lagstiftning. Detta och eu i övrigt bristfällig redigering av stadgandet har
medfört att anvisningarna blivit svårtolkade och i vissa hänseenden direkt
missvisande. Så har t. ex. beträffande här i riket mantalsskriven person angivits
att frågan om omfattningen av hans skattskyldighet ej uteslutande

445

avgöres med hänsyn till förhållandena den 1 november näst före det år, som
närmast föregått taxeringsåret. I själva verket är frågan huruvida en person
är mantalsskriven här i riket för beskattningsåret helt utan betydelse
för frågan om hans skattskyldighet och hans bosättningsförhållanden under
annan tid än beskattningsåret har allenast viss indirekt betydelse vid bedömning
av skattskyldighetens omfattning (se Sandström a. a. s. 15 not. 1
och RÅ 1932 ref. 71).

Anvisningarnas ordalag ger sålunda icke några säkra hållpunkter för bedömning
av frågan var en person skall anses bosatt. Det har därför ankommit
på de rättstillämpande myndigheterna att närmare uttolka innebörden
av förevarande bestämmelser. Av särskild betydelse är givetvis härvidlag
regeringsrättens avgöranden. Dessvärre är det antal utslag, vari regeringsrätten
klart angivit, vilka omständigheter, som varit avgörande för domstolens
ställningstagande, fåtaliga, och i utslagen har åberopats ett flertal
omständigheter, om vilkas inbördes vikt viss klarhet vunnits allenast så
småningom. För tiden 1928—1961 synes förutom de tidigare återgivna
rättsfallen angående Schildt och Hultgren allenast föreligga ett enda såsom
referat i regeringsrättens årsbok återgivet utslag, vari sådan motivering
lämnats.

En gift verkstadsarbetare vistades på grund av sin anställning i Franska
Ekvatorialafrika under tiden 1/10 1949—24/7 1950 för uppförande av en
sulfatfabrik. Familjen var kvar i Sverige. RR ansåg skattskyldighet föreligga
för därvid uppburen arbetsinkomst »enär med hänsyn till vad i målet
upplysts rörande arten av och tiden för vederbörandes anställning utomlands
samt det förhållandet, att han därunder bibehållit familjebostaden i
Sverige, han måste anses ha varit bosatt i Sverige under hela beskattningsåret»
(RÅ 1955 ref. 45).

Utgången i RÅ 1955 ref. 45 motiverades med arten av och tiden för anställningen
utomlands, vartill kom bibehållandet av familjebostaden i Sverige.
Enligt ett samtidigt avgjort mål RÅ 1955 not. Fi. 1676 ansågs en annan
gift verkstadsarbetare, som under liknande förhållanden vistats i Sovjetunionen
under tiden 24/3 1947—29/4 1948 och lämnat familjen kvar i
Sverige, icke skattskyldig för därvid uppburen inkomst. Eftersom omständigheterna
i övrigt synes vara i stort sett desamma, torde vistelsens längd
ha varit den faktor som medförde olika utgång i dessa båda mål.

I sitt år 1952 utkomna ovan omnämnda arbete drar Sandström efter en
genomgång av notisfallen i regeringsrättens årsbok den slutsatsen att det
torde stämma rätt väl överens med de senaste av dem att anse den i sammanhanget
erforderliga tidsperioden för tjänstemäns del utgöra ett år. Samma
uppfattning företrädde centrala uppbördsnämnden i ett uttalande angående
preliminärskatteavdrag för flygbolagens utomlands stationerade
personal (meddelande 1947: 57).

Ytterligare belysning av tidsfaktorns effekt erhålles i följande rättsfall.

446

Flygstyrman Lindwall, som var ogift och hade bostad i Malmö, var anställd
hos Transair Sweden AB. Han hade för bolagets räkning tjänstgjort
i Kongo från 10/4 1962 och ämnade stanna därstädes till omkring mitten av
oktober 1962. Efter att ha fullgjort repetitionsmöte vid svenska flygvapnet
ämnade Lindwall omedelbart omkring 15/1 1963 återvända till Kongo och
stanna där i en följd till 15/1 1964. Lindwall anhöll hos riksskattenämnden
om förhandsbesked, huruvida han vore skattskyldig här i riket för lön under
sin vistelse i Kongo. Riksskattenämnden förklarade att, om Lindwall
under i ansökningen angivna förhållanden vistats i Kongo under tiden 10/4
1962 till omkring 15/10 samma år, Lindwall skulle anses såsom här i riket
bosatt skattskyldig. Om Lindwall åter under i ansökningen angivna förhållanden
från ungefär 15/1 1963 vistats i Kongo under minst 12 månader,
skulle Lindwall för nämnda tid icke anses såsom här i riket bosatt. Efter
besvär av vederbörande taxeringsintendent fann regeringsrätten ej skäl
att göra ändring i förhandsbeskedet. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg
att Lindwall fick antagas komma att bibehålla sitt egentliga bo och
hemvist här i riket även under tiden för den avsedda tjänstgöringen i Kongo
15/1 1963—15/1 1964 (RÅ 1963 ref. 10).

Såsom framgår av rättsfallen angående Schildt och Hultgren har emellertid
tidsfaktorn ensam icke ansetts så betydelsefull att varaktigheten av utlandsvistelsen
under alla omständigheter är utslagsgivande. Såväl ordalagen
i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen som utgången i åtskilliga
äldre rättsfall ger även belägg för att tidsfaktorn kan få träda tillbaka för
andra faktorer. Så har t. ex. den som av hälsoskäl vistats längre tid utomlands
ansetts alltjämt skattskyldig här i Sverige (se t. ex. RÅ 1933 ref. 10,
RÅ 1954 not. Fi 1238 och RÅ 1956 not. Fi 1152). Detsamma är förhållandet
med den som vistats utomlands längre tid för studier (se t. ex. i Geijers
in. fl. Skattehandbok del II, fjärde upplagan, sid. 554 återgivet notisfall).

I fråga om andra yrkesverksamma än sjömän för vilka en specialregel
gäller, har uppenbarligen arten av den anställning eller det uppdrag som
föranlett utlandsvistelsen spelat en avgörande roll. I de tre förut återgivna
fallen Rå 1955 ref. 45, RÅ 1959 ref. 20 och RÅ 1961 ref. 34, i vilka regeringsrätten
motiverat sitt ställningstagande i bosättningsfrågan, har anställningens
respektive uppdragets art åberopats såsom skäl för att den
skattskyldige alltjämt skulle anses bosatt här i riket. I det första fallet, där
det gällde enskild tjänst, har denna faktor emellertid icke haft starkare inflytande
än att den i ett likartat mål ej ansetts kunna binda vederbörande
vid hemlandet, när tjänstgöringstiden utsträckts ytterligare tre månader
(RÅ 1955 not. Fi 1676). I de båda senare fallen, där de skattskyldiga var anställda
i allmän tjänst, har anställningens art uppenbarligen vägt tyngre än
tidsfaktorn. Även i fall där utlandsvistelsen under liknande anställningsförhållanden
fortvarit i mer än tre år, har i senare avgjorda mål bosättningen
i Sverige ansetts bestå (se t. ex. regeringsrättens utslag 23/8 1966 ang. kapten
N. B. Bogles taxering 1962).

447

Vid sidan om uppdragets art har i RÅ 1959 ref. 20 åberopats ”Övriga i
målet förekomna omständigheter» och i RÅ 1961 ref. 34 »tjänstgöringsförhållandena
där», dvs. i Korea. Utgången i dessa mål har utgjort resultatet
av en samlad bedömning av alla förhandenvarande omständigheter. I
vilken utsträckning de olika omständigheterna påverkat utgången kan ej
direkt utläsas av referaten men såvitt framgår av därefter avgjorda liknande
mål synes anställningens art ha tillmätts dominerande betydelse. Till
belysning av frågan kan jämförelse göras med följande senare regeringsrättsutslag.

En person anställd i flygvapnet tjänstgjorde under tiden maj 1959—
oktober 1960 som förbindelseingenjör i London. Kammarrätten ansåg med
hänsyn till arten av klagandens uppdrag i London och övriga i målet förekomna
omständigheter, klaganden under tiden för nämnda uppdrag ha bibehållit
sitt egentliga bo och hemvist här i riket. Regeringsrätten fann ej skäl
göra ändring i kammarrättens utslag (RÅ 1964 not. Fi 749).

En ingenjör, som innehade anställning vid Karlskrona Örlogsvarv, hade
av marinförvaltningen förordnats som kontrollant vid fartygsbyggnad i
Nederländerna, därvid han uppbar oavkortad lön jämte traktamente. Han
vistades där själv under tiden 3/5 1955—18/11 1957 och familjen (hustru
och två barn) under tiden 1/7 1955—1/9 1957. Han förhyrde lägenhet, som
delvis möblerades med från Sverige medförda möbler, och uthyrde sin bostad
i Karlskrona. Regeringsrätten ansåg i likhet med kammarrätten honom
icke bosatt här i riket. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att han
bibehållit sitt bo och hemvist i Sverige (RÅ 1965 not. Fi 18). Det kan tillläggas
att kammarrätten däremot som högsta instans i mantalsskrivningsmål
genom utslag den 19 december 1957 (Kammarrättens årsbok II 1957
ref. 12) funnit den skattskyldige bosatt i riket den 1 november 1955 och
ansett att han borde vara mantalsskriven här för år 1956.

I fråga om klaganden Ingrid Nordén, som under åren 1953—1955 varit
anställd vid Svenska Röda Korsets sjukhus i Korea, anförde regeringsrätten:
»Av handlingarna i målet framgår, att Kungl. Maj:t medgivit Svenska
Röda Korset att på statsverkets bekostnad upprätta ett fältsjukhus i Korea
samt meddelat bestämmelser angående sjukhuspersonalens löneförmåner.
Vidare utvisar handlingarna, att klaganden anställts vid sjukhuset enligt
kontrakt för tiden den 2 mars—den 31 augusti 1953, varefter anställningstiden
förlängts för perioder om två månader fram till den 13 juli 1954, samt
att nytt kontrakt om anställning tecknats för tiden den 20 augusti—den 21
december 1954, varefter kontraktet förlängts till den 1 mars 1955. Med
hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt får klaganden anses ha
varit bosatt i Sverige under anställningstiden i Korea och således skattskyldig
för arvode, utrustningsbidrag samt värdet av fri kost.» Två ledamöter
var skiljaktiga och ansåg henne icke skattskyldig. (Regeringsrättens
utslag 7/6 1966).

En annan läkare, som under tiden 4/6 1960—31/1 1962 var anställd vid
Skandinaviska Undervisningssjukhuset i Korea ansågs icke skattskyldig för
därvid uppburen lön. Två regeringsråd var skiljaktiga och ansåg skattskyldighet
föreligga. (Regeringsrättens utslag 7/6 1966 ang. K. Linde-Andersens
taxering 1962.)

448

Förklaringen till de olika utgångarna i de två senaste målen är måhända
att den skattskyldiga i det första målet visserligen uppbar lön från Svenska
Röda Korset men att svenska staten i realiteten var huvudman. Bosättningsfrågan
borde därför bedömas enligt normerna för allmän tjänst. I det
andra målet däremot kunde den skattskyldige inte anses vara i svenska statens
tjänst och hans bosättningsfråga borde i enlighet härmed bedömas
enligt principerna för enskild tjänst.

Rättspraxis, sådan den framträder i nu återgivna rättsfall, ger en på åtskilliga
punkter oklar bild av rättsläget. I sammanhanget synes kunna vara
av intresse att uppmärksamma de avtal, som Sverige träffat med utländska
stater för undvikande av dubbelbeskattning (s. k. dubbelbeskattningsavtal).
I sådana avtal sker i allmänhet en uppdelning av beskattningsrätten så att
vissa skatteobjekt förbehålles den ena eller den andra staten. Principerna
för denna uppdelning har växlat men på senare tid har man från svensk sida
sökt följa rekommendationer som utsänts av OECD:s skattekommitté.
Dessa rekommendationer ansluter sig i stora delar till tidigare gällande internationell
praxis och så är bl. a. fallet i fråga om beskattningsrätten till
arbetsinkomst.

Såsom huvudregel om arbetsinkomst i enskild tjänst gäller att beskattningsrätten
tillkommer den stat där arbetet utföres. Undantag härifrån görs
för hemifrån avlönad personal som skickats utomlands under kortare tid.

I fråga om ersättningar i statstjänst skall däremot den utbetalande staten
ha oinskränkt beskattningsrätt. Utan hänsyn till var arbetet utföres eller
under hur lång tid arbetstagaren uppehåller sig i främmande land skall han
alltså vara skattskyldig i hemlandet för inkomsten av allmän tjänst. Bosättningsfrågan
kommer helt att sakna relevans vid tillämpning av denna internationella
skatteregel. Flertalet svenska dubbelbeskattningsavtal bygger
på de angivna principerna.

Även om ett dubbelbeskattningsavtal aldrig kan utvidga skattskyldigheten
utöver de gränser, som angivits i kommunalskattelagen, vill det förefalla
som om regeringsrättens praxis i hithörande fall tagit starkt intryck
av den internationella skatterätten och anpassat sig till de principer, för
vilka nyss redogjorts. Av de tidigare återgivna regeringsrättsutslagen synes
endast ett icke ansluta sig till den internationella skatterättens princip
att inkomst av allmän tjänst beskattas i hemlandet, nämligen RÅ 1965 not.
Fi 18 angående mariningenjören i Nederländerna. Beträffande detta mål
bör emellertid tilläggas, att två ledamöter av regeringsrätten var av skiljaktig
mening. Då deras motivering är upplysande i fråga om rättsläget förtjänar
den återges. Den lyder sålunda:

B. har visserligen uppehållit sig i Nederländerna under en sammanhängande
tid av omkring 2:1/2 år. Emellertid har vistelsen i nämnda land
föranletts av tjänsteuppgifter för svenska staten, hos vilken B. är anställd,

449

och han har av svenska staten under hela tiden åtnjutit avlöning och traktamente.
Pa grund härav måste B., trots den långa tid han vistats utomlands,
anses ha bibehållit sitt bo och hemvist i Sverige.

Av det begränsade antal knapphändigt formulerade regeringsrättsavgöranden,
som förelåg före år 1959, synes vid denna tidpunkt näppeligen ha
kunnat dragas nagra säkra slutsatser om den vidare tillämpningen av bestämmelserna
i 53 § kommunalskattelagen i sådana fall, som förelåg till
bedömande i rättsfallen angående Schildt och Hultgren. Dessa båda fall får
närmast karaktär av en utfyllnad av den praxis, som därefter tillförts ytterligare
aspekter genom RÅ 1963 ref. 10, 1964 not. Fi 749, m.fl. Det synes
därför icke med fog kunna hävdas att utgången i målen angående Schildts
och Hultgrens taxeringar innebar en påtaglig ändring av praxis i jämförelse
med vad som kan anses ha gällt dessförinnan. Till samma uppfattning har
dubbelbeskattningssakkunniga kommit i en i SOU 1962: 59 s. 70—71 företagen
rättsfallsanalys. Vad som allmänt sett skiljer regeringsrättens utslag
rörande Hultgrens taxering från tidigare meddelade utslag i liknande mål är
den utförliga motivering, som framhäver betydelsen av anställningens art
och i övrigt klargör att det varit en samlad bedömning av alla föreliggande
omständigheter, som avgjort huruvida Hultgren skulle anses ha bibehållit
sitt hemvist i Sverige eller ej. Härtill kommer den nyhet som ligger däri att
en helt ny situation — svensk militär tjänstgöring åt FN — konfronteras
med lagtext och tidigare därpå byggd praxis.

Bakgrunden till myndigheternas skiftande praxis

Vid ett försök att utröna bakgrunden till olika skattemyndigheters tilllämpning
av gällande rätt om skattskyldighet enligt 53 § kommunalskattelagen
med avseende å svenska officerare m.fl. i FN-tjänst utomlands har
iakttagits följande.

Första gången, som svensk militär togs i anspråk för FN-tjänst i sådan
omfattning att frågan om skattskyldighet i Sverige kunde diskuteras, synes
av föreliggande rättsfall att döma ha varit i samband med upprättande av
den internationella övervakningskommissionen i Korea. Vid denna tjänstgjorde
bl. a. Hultgren och Benckert. Båda blev av taxeringsnämnden beskattade
för sin inkomst i Korea och till att börja med lät de sig även nöja
därmed. Såväl de skattskyldiga som vederbörande taxeringsnämnder synes
då ha varit överens om att inkomsten i Korea skulle beskattas i Sverige.
Vad som därefter lett till en ändrad uppfattning i frågan förefaller främst
vara regeringsrättens ställningstaganden i RÅ 1955 ref. 45 och 1955 not.
Fi1676.

Såsom framgår av riksskattenämndens upplysningar i anledning av Hullbergs
klagomål gjorde riksskattenämnden den 27 november 1956 på förfrågan
från länsstyrelsen i Stockholms län ett uttalande, som innebar att

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

450

nämnden icke ansåg skattskyldighet föreligga för militär observatör i Palestina,
om vederbörande — med uppgivande av sin bostad här i riket —
för en tid icke understigande ett år jämte sin familj bosatte sig i Palestina.

Vid upprättande av det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea
gjorde styrelsen för sjukhuset år 1957 hos Eders Kungl. Maj:t en framställning
angående åtgärder för att tillförsäkra personalen vid sjukhuset skattefrihet.
I ett häröver infordrat utlåtande anförde riksskattenämnden den 26
juni 1957 bl. a. följande.

Enligt rådande praxis torde anställning utomlands under en tid av mer
än ett år medföra, att i beskattningshänseende bosättning här i riket icke
längre anses föreligga. Härvid är den omständigheten att den skattskyldiges
familj kvarstannar här i riket, icke av avgörande betydelse för bedömandet
av frågan om den skattskyldiges bosättning. Ett flertal rättsfall
från regeringsrätten giver stöd för den nu uttalade uppfattningen. (Se exempelvis
1955 ref. 45 jämfört med det i Geijer-Rosenqvist-Sterners Skattehandbok
del II, 3:e uppl., sid. 569, omnämnda rättsfallet 1955:1684.)

Med hänsyn till vad sålunda får anses gälla i fråga om skattskyldigheten
för svenskar, som vistas utomlands, torde den svenska personalen vid undervisningssjukhuset
i Korea icke vara skattskyldig här i riket för de i samband
med anställningen i Korea utgående löneförmånerna, därest anställningstiden
— vilket synes vara avsett — överstiger ett år. Med hänsyn härtill
lärer det enligt riksskattenämndens mening icke vara erforderligt med
särskilda lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda skattefrihet för ifrågavarande
personal.

Eders Kungl. Maj:t fann framställningen icke föranleda annan åtgärd
än att avskrift av riksskattenämndens utlåtande tillställdes styrelsen för
sjukhuset. Beslutet kunde inte gärna uppfattas annat än som ett godtagande
av den mening åt vilken riksskattenämnden givit uttryck.

Sedan nyss återgivna yttrande av riksskattenämnden blivit känt och därjämte
tiden för anförande av besvär i särskild ordning väsentligen förlängts
vid 1956 års taxeringsförordnings ikraftträdande den 1 januari 1958, anförde
i likhet med många andra Hultgren och Benckert besvär över sina
sedan flera år tillbaka åsatta taxeringar hos prövningsnämnden. Riksskattenämndens
yttrande uppfattades tydligen allmänt såsom ett auktoritativt
uttalande om skattskyldighetens omfattning vid utlandstjänstgöring. Eftersom
någon reservation inte gjorts för personal i allmän tjänst, vann den
åsikten fäste icke blott hos de skattskyldiga utan även hos myndigheterna,
att skattskyldighet icke förelåg för FN-militär i utlandstjänst, som varade
mer än ett år. Till resultatet torde också ha bidragit att inte heller Sandström
i sitt förut omnämnda, år 1952 utkomna arbete fogat någon reservation
för allmän tjänst till den ettårsregel han kom fram till efter en ingående
analys av lagtext och praxis.

När regeringsrättens utslag den 4 juni 1959 angående Schildt blev bekant
föranledde det en framställning från riksskattenämnden den 27 december
1960 till finansministern med hemställan om översyn av reglerna om bosätt -

451

ningsbegreppet. Däri erinrade nämnden om sitt uttalande rörande beskattningen
av personalen vid det skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea
samt konstaterade, att dessa uttalanden hälsats med tillfredsställelse på
flertalet håll såsom en visserligen stel men relativt lättillämpad regel. Därefter
anfördes följande.

Ur dessa synpunkter har riksskattenämnden funnit utgången i det av
regeringsrätten den 4 juni 1959 (RÅ 1959 ref. 20) avdömda målet otillfredsställande.
Vid sin livliga kontakt med taxeringstjänstemännen å länsstyrelserna
har riksskattenämnden funnit, att detta prejudikat medfört stor
osäkerhet vid tillämpningen av 53 § kommunalskattelagen.

Att frågan om skattskyldighet i Sverige — på sätt framgår av nämnda
avgörande — skall vara beroende av »arten av klagandens uppdrag» i utlandet
och »övriga i målet förekomna omständigheter» är för den skattskyldige
otillfredsställande.

Det må tilläggas, att de tveksamma fallen äro så många och så skiftande
till sin natur, att möjligheten att begära förhandsbesked icke ter sig som en
tillfredsställande lösning.

Riksskattenämndens framställning överlämnades av finansministern till
dubbelbeskattningssakkunniga.

Sedan dessutom regeringsrättens avgörande den 5 september 1961 angående
Hultgren tillkommit synes flertalet, dock icke alla, myndigheter ha
övergivit den tillämpning som riksskattenämndens utlåtande år 1957 inbjöd
till. Som belysning av den oenhetlighet, som alltjämt föreligger, kan
nämnas att kammarrätten ännu så sent som den 8 februari 1966 med två
röster mot en vid prövning av Lindeblads taxeringar åren 1961—1964 fann
skattskyldighet icke föreligga för inkomst, som uppburits under tjänstgöring
i Kongo och som utbetalats av militär myndighet i Sverige.

Verkningarna ur myndigheternas synvinkel av ovissheten om
bosättning sbegreppets rätta innebörd

Det sammanställda materialet återspeglar på ett ovanligt levande sätt
vad som hänt på beskattningsfältet i fråga om beskattningen av svenskar
med olika slag av FN-tjänstgöring utomlands alltifrån det riksskattenämnden
år 1957 om den svenska personalen vid det skandinaviska undervisningssjukhuset
i Korea uttalade att den torde vara skattefri vid anställningstid
överstigande ett år, till dess regeringsrätten först år 1959 med tre
röster mot två fann en skattskyldig med anställning som observatör vid
FN:s kontrollkommission i Grekland skattskyldig i Sverige för löneförmånerna
från anställningen, trots att anställningstiden överstigit ett år, och
sedan år 1961 enhälligt kom till samma slutsats beträffande en officer som
tjänstgjort vid svenska övervakningskontingenten i Korea under nära
två år.

Materialet visar att delade meningar gjort sig gällande om den s.k. ettårsregelns
innebörd och räckvidd, främst dess tillämpning på de nya ka -

452

tegorier av utlandstjänstgörande svenskar som uppkommit genom FN:s
skilda slag av ianspråktagande av läkar-, tekniker-, militärpersonal m. m.
Inte bara taxeringsnämnder, prövningsnämnder, taxeringsintendenter och
lokala skattemyndigheter har kommit till olika resultat i dessa stycken utan
också kammarrättens och regeringsrättens enskilda ledamöter. Riksskattenämnden
fann sig visserligen redan år 1960 föranlåten att genom en särskild
framställning till finansministern fästa uppmärksamheten på den stora osäkerhet,
som uppstått rörande tillämpningen av reglerna om beskattning vid
utlandsvistelse, och de olägenheter som kunde befaras härav, men inga åtgärder
blev vidtagna för att förebygga skadeverkningarna. Osäkerheten har
bestått ända in på de senare åren. Det mest iögonenfallande vittnesbördet
härom utgör de mål där kammarrätten funnit klaganden Lindeblad icke
skattskyldig i Sverige i motsats till vad regeringsrätten tidigare beslutat i
ett — hos kammarrätten uppenbarligen icke åberopat — ärende rörande
förhandsbesked angående samma persons beskattning. Labiliteten i rättsläget
har uppenbarligen kommit besvärande störningar åstad inom förvaltningsmaskineriet
och väckt mycken olust hos myndigheterna som saknat
entydiga riktlinjer. Rättstillämpningen har till följd härav blivit mycket
motsägelsefull och oenhetlig. Var och en har på sin ort fått ta ställning utan
centrala rekommendationer eller anvisningar och det har gång på gång inträffat
att en myndighet fått se sig desavouerad av högre instans trots att
den vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder för att inte lämna ett oriktigt
besked. Detta måste känts otillfredsställande och situationen har inte blivit
bättre för myndigheterna genom den indignation de mött från skattskyldigas
sida, när det visat sig att lämnade besked inte hållit streck.

Verkningarna ur medborgarnas synvinkel

Om de gångna åren varit en svår prövotid för uppbörds- och taxeringsmyndigheterna,
har de varit än mera påfrestande för de enskilda medborgare
med utlandstjänstgöring, om vilkas beskattning det hela handlat.
Många, men givetvis långtifrån alla, har klagat hos mig. Klagomålen är i
allt fall tillräckligt talrika för att ge en klargörande bild av hur beskattningsförhållandena
gestaltat sig ur medborgarnas synvinkel. Det kan då konstateras
att den individuella bedömningslinje som regeringsrätten lagt tyngdpunkt
på i förening med särbehandlingen av anställda i statstjänst vad gäller
tillämpningen av tidsrekvisitet lett till resultat, som från de enskildas
synpunkt tett sig olikformiga och orättvisa.

Det förefaller framför allt att vara differentieringen mellan skattskyldiga
i enskild tjänst och de i allmän tjänst som upprört rättsmedvetandena. Personer
i enskild tjänst med FN-uppdrag har ansetts icke bosatta i Sverige
och därmed icke skattskyldiga här enligt den s.k. ettårsregeln, medan personer
i statlig militär FN-tjänst har ansetts ha sitt egentliga bo och hemvist

453

kvar i Sverige även vid längre tids vistelse utomlands än ett år. Denna
beskattning efter »yrke och klädsel» för att använda en klagandes uttryck
har för de skattskyldiga framstått som oförklarlig och uppfattats som helt
orättvis. Den hade måhända varit begriplig om de anställda i enskild tjänst
avkrävts skatt i vistelselandet. När nu så inte varit fallet, har resultatet
blivit att personer, som arbetat sida vid sida och nominellt fått jämförbara
löner, haft väsentligt olika inkomster därför att den ene avlönats av enskild
arbetsgivare, t. ex. Transair Sweden AB, och gått fri från skatt, medan
den andres lön förskotterats av svenska staten och blivit beskattad här.

En sakligt helt ogrundad olikhet i behandlingen har vidare uppstått genom
att rättstillämpningen varit oenhetlig ute i landet. Under det att vissa
beskattningsmyndigheter omedelbart lystrat till signalerna från regeringsrätten
år 1959 och tagit dem till intäkt för sin rättstillämpning, har andra
myndigheter först så småningom gett upp den mera liberala rättstillämpning
som riksskattenämnden gjort sig till tolk för år 1957. Den s. k. ettårsregeln
har härigenom längre eller kortare tid dröjt sig kvar i tillämpningen
på landsorten i fråga om anställda i allmän tjänst och medfört skattefrihet
för personer skrivna där, även om de på grund av uppdragets särart — militär
FN-tjänstgöring i svensk regi — enligt regeringsrättens synsätt i och för
sig bort beskattas i Sverige.

Skattskyldiga med flera års tjänstgöring utomlands har härigenom fått
vara med om att de vissa år betraktats som bosatta utomlands och andra
år som bosatta i Sverige, fastän deras personliga förhållanden varit lika hela
tiden. Andra skattskyldiga har fått uppleva att de men ej deras kolleger avkrävts
skatt för lönen vid utlandstjänstgöringen trots att tjänstgöringsförhållandena
varit exakt desamma. Enda anledning till skillnaden i behandling
har varit att kollegerna varit skrivna i taxerings- och prövningsdistrikt,
där man ännu ej uppmärksammat eller insett innebörden av de tankegångar
som regeringsrätten gjort sig till tolk för i utslagen 1959 och 1961. Vad som
ytterligare bidragit till att bilden av rättstillämpningen för de skattskyldiga
framstått såsom förvirrad är att kammarrätten vid sin individuella bedömning
i några mål även under senare tid kommit till resultat rörande bosättning
och skattskyldighet som inte varit förenliga med regeringsrättens ställningstaganden.

Som utomordentligt stötande ter det sig också att mången skattskyldig
först erhållit besked om att preliminär skatt inte skulle tas ut på hans lön
vid utlandstjänstgöringen på grund av att han inte var skattskyldig för
lönen i Sverige, men sedan råkat ut för att taxeringsmyndigheterna hyst en
annan åsikt än uppbördsmyndigheterna och taxerat honom för lönen. Skatten
har härigenom i sin helhet tagits ut i form av kvarstående eller tillkommande
skatt.

Det är därför inte att förundra sig över att de personer med längre tids

454

utlandstjänstgöring som ålagts skattskyldighet i Sverige tyckt sig utsatta
för rent godtycklig behandling. Alldeles bortsett härifrån torde skattskyldigheten
i åtskilliga fall ha fått högst olyckliga ekonomiska konsekvenser för de
skattskyldiga. I ett inte ringa antal fall har den skattskyldige på grund av
lämnade besked utgått från att skatt inte skolat erläggas för inkomsten och
inrättat sina levnadsförhållanden härefter. Så har varit fallet där lokal
skattemyndighet meddelat beslut om befrielse från preliminärskatt eller
taxeringsintendent uttalat att skattskyldighet inte förelegat enligt praxis.
Mången har i förlitan på sådana besked t. ex. ådragit sig dryga kostnader
för familjemedlemmars resor till den utländska tjänstgöringsorten, vilka
legat inom hans ekonomiska möjligheters ram endast under förutsättning
att lönen under tjänstgöringstiden inte skulle beskattas i Sverige. När sedan
skattekravet rests — ofta först efter återkomsten till Sverige — har han
råkat i en högst prekär situation genom att han i samband med utlandsvistelsen
omedvetet levt över sina tillgångar. Det är inte svårt att föreställa
sig de uppoffringar i fråga om livsföringen och den oro för familjeekonomin
som detta medfört och kommer att medföra under en följd av år, innan
ekonomisk balans återvunnits. Den mot i förhand lämnat besked om frihet
från skattskyldighet stridande taxeringen i efterhand måste te sig särskilt
stötande för klaganden Hullberg, som — för att bedöma om han hade råd
att låta sin hustru medfölja till Kashmir — inhämtade upplysningar om
skattskyldighet förelåg hos såväl tjänsteman hos riksskattenämnden som
vederbörande taxeringsintendent.

Härtill kommer att det för många av de klagande framstått såsom orättvist
att skattskyldighet ålagts dem för lönemedel som visserligen förskotterats
av svenska staten men som ytterst bestritts av FN. För många har
det även framstått såsom orättvist att de fått betala skatt oaktat de på
grund av utlandsvistelsen icke kunnat utnyttja de med skattemedel
bekostade nyttigheter som kommer bara den till godo som rent faktiskt
bor i landet. En klagande har påpekat att han ålagts skattskyldighet, oaktat
han i mantalsskrivningshänseende icke ansetts bosatt i Sverige och därför
icke upptagits i röstlängd.

Till det sagda skall vidare fogas att de skattskyldiga funnit sig ställda
utanför förmåner, som tillkommer i Sverige bosatta personer, också därför
att bosättningsbegreppet i andra sammanhang än det skatterättsliga tillagts
en annan innebörd. När det gällt skattskyldighet har en person sålunda
kunnat betraktas som bosatt i Sverige och skyldig betala skatt här men
samma person har t. ex. i fråga om rätten till barnbidrag betraktats som ej
bosatt i Sverige och därmed ej berättigad till sådant bidrag. Den enskilde
har alltså måst se sig skyldig bidra till kostnaderna för de allmänna bidragen
medelst sin skatt utan rätt att själv uppbära sådana bidrag. Sådan
bristande korrespondens mellan skyldigheter och rättigheter har naturligt

455

nog uppfattats som djupt orättvis och upprört sinnena, en fråga till vilken
jag skall närmare återkomma i det följande.

Har kravet på likformighet och rättvisa i taxeringarna åsidosatts?

Enligt 1 § taxeringsförordningen skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande
med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga
och rättvisa. Det är givetvis ingen tillfällighet att det krav på likformighet
och rättvisa vilket självfallet gäller inom hela den offentliga förvaltningen
omnämns särskilt i taxeringsförordningen. Taxering innefattar
en rad värderingsmoment, beträffande vilka en enhetlig tillämpning måste
eftersträvas för att skattebördan skall bli jämnt fördelad. Men härtill
kommer att skattebördan är den tyngsta börda i förhållande till det allmänna
som i fredstid vilar på medborgarna. Det blir därför särskilt angeläget
att rättvisa och likformighet eftersträvas vid tillämpningen av beskattningsreglerna,
och medborgarna är ytterst känsliga för avsteg från rättviseprincipen.
Det lär inte kunna påstås att frågorna om beskattning av
svenskar i FN-tjänst handlagts på ett sätt som tillgodoser kravet på likformig
och rättvis behandling. Tvärtom har handläggningen i ett stort
antal fall skett på sätt som klart kränkt den i 1 § taxeringsförordningen
uttalade grundsatsen om rättvis och likformig behandling.

Såsom bl. a. klaganden Lann påpekat är det från den enskildes rättssäkerhetssynpunkt
av största betydelse att lagarna utformas på ett sådant
sätt att deras rättsverkningar blir i möjligaste mån förutsebara för medborgarna.
Det är därför också klart otillfredsställande när bestämmelser
av så vitalt intresse för allmänheten som skattelagarna har en avfattning
som är så oklar som den reglerna om bosättning som förutsättning för
skattskyldighet uppvisar. Medborgarens rättssäkerhet råkar i allvarlig fara
och respekten för lagarna och tilltron till de rättstillämpande myndigheterna
rubbas. Åtgärder måste därför vidtas som råder bot på nuvarande onöjaktiga
situation.

Bedömning av fråga om tjänstefel förekommit

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts vill jag nu yttra mig i anledning
av de i klagomålen framförda påståendena om tjänstefel från myndigheternas
sida.

Jag vill därvid först erinra att jag på grund av bestämmelsen i regeringsformen
§ 113 — enligt vilket stadgande taxeringsmän, som riksdagens
bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, ej skola för debitering eller
taxering kunna till något ansvar ställas — icke äger ingå i prövning av
huruvida någon taxeringsnämnd eller prövningsnämnd felaktigt tillämpat

456

ifrågavarande bestämmelser. Vad som i fortsättningen anföres kommer
därför framför allt att avse kammarrätten, riksskattenämnden, länsstyrelsernas
taxeringstjänstemän samt lokala skattemyndigheter (häradsskrivare
och kronokamrerare).

Ett för svensk förvaltning utmärkande drag är underordnad myndighets
självständighet i förhållande till överordnade organ vid handläggning och
avgörande av på myndigheten ankommande ärenden. Varje myndighet skall
på eget ansvar pröva och avgöra den rätta innebörden av de bestämmelser,
vilka den har att tillämpa. Denna självständighet har ansetts äga sådana
företräden framför utomlands ofta förekommande intimt beroendeförhållande
mellan över- och underordnade myndigheter att fördelarna bedömts
väl överväga därmed förenade nackdelar. En följd härav är emellertid
uppenbarligen att när tolkningssvårigheter uppkommer olika lokala myndigheter
kan komma att tillämpa samma bestämmelser på olika sätt. Att
olika myndigheter vid bedömning av likartade fall kommit till skilda
resultat innebär således i och för sig icke att någon av dem gjort sig skyldig
till tjänstefel om nämligen bärande skäl kan påvisas för de olika tolkningarna.

Att den lagtext myndigheterna haft att tolka och tillämpa utmärkts av
oklarhet har redan konstaterats. Oklarheten har endast delvis och successivt
skingrats genom regeringsrättens avgöranden till följd av att dessa motiverats
i så allmänna ordalag att den avgörande betydelse regeringsrätten
tillmätt en anställnings karaktär av statstjänst som grund för skattskyldighet
inte framgått tydligt nog. Med den ovisshet om lagtextens rätta
innebörd som sålunda rått har det icke kunnat undvikas att myndigheternas
tillämpning av ifrågavarande bestämmelser i betydande omfattning blivit
oenhetlig och vacklande. Vad i klagomålen anförts ger icke något som helst
stöd för annat antagande än att däri berörda myndigheter i varje särskilt
fall, vid det tillfälle då beslut eller besked meddelats, funnit detta stå i
överensstämmelse med innehållet i gällande lagstiftning.

Klagomålen synes delvis tyda på missuppfattning av räckvidden av en
uppbördsmyndighets beslut. Om t. ex. en häradsskrivare meddelar beslut
om jämkning av preliminär skatt med hänsyn till att uppgiven inkomst
icke antages skola beskattas i Sverige, är detta beslut allenast uttryck för
häradsskrivarens uppfattning om innebörden av gällande lagstiftning härom.
Någon skyldighet för taxeringsmyndigheterna att åsätta taxering i enlighet
med jämknings beslutet föreligger icke. Ett jämknings beslut utgör således
endast ett preliminärt och icke förbindande antagande om den påföljande
taxeringen.

Även om det givetvis är synnerligen otillfredsställande att bestämmelserna
om skattskyldighet tillämpats så växlande och oenhetligt som skett, ger
vad i ärendena upplysts icke anledning antaga att någon tjänsteman som
står under JO:s tillsyn i nu påtalat hänseende gjort sig skyldig till tjänstefel.

457

Yrkanden om ändring av taxering och om återbetalning av skatt

I anledning av att några av klagandena hemställt om att jag måtte
verka för att taxeringsmyndigheternas beslut angående deras taxeringar
upphävs och att erlagd skatt återbetalas till dem får jag framhålla att det
icke ingår i JO:s befogenheter att ändra eller upphäva myndighets beslut.
I sakligt hänseende innefattar vad i ärendena upplysts enligt min mening
icke skäl för mig att söka utverka återbetalning av erlagd skatt. Jag lämnar
därför klagomålen i förevarande hänseende utan åtgärd.

Fråga om ersättning för skada på grund av oriktiga besked
från myndigheternas sida

På sätt framgår av det sagda har många skattskyldiga — i likhet med
riksskattenämnden och till synes även Eders Kungl. Maj:t — utgått från
att skatt icke skulle gäldas för lön under utlandstjänstgöring, som varit
avsedd att fortgå mera än ett år. Det är därför förståeligt om de skattskyldiga
ansett sig ha särskild anledning att förlita sig på uppbördsmyndighets
besked om skattefrihet i preliminärskattehänseende. När taxeringsmyndigheterna
sedan i efterhand meddelat beslut om skattskyldighet, har
detta såsom redan nämnts i många fall medfört besvärande ekonomiska
konsekvenser för de enskilda. Det synes därför finnas anledning överväga
om ekonomisk kompensation från det allmännas sida kan anses motiverad.

Det är tydligt att många skattskyldiga, i förlitan på erhållna besked
från myndigheterna om att skattskyldighet icke förelegat, konsumerat den
inkomst, på vilken skatt i efterhand uttagits. Av klagomålen att döma
skulle många skattskyldiga, om de vetat att skatt skulle tas ut av deras
löner under utlandstjänstgöringen, icke ansett sig ha råd att, såsom nu
skett i flera fall, medtaga familjen. Måhända har de också ådragit sig ränteutgifter
för lån de måst ta upp för att betala kvarstående eller tillkommande
skatt för inkomst under utlandstjänstgöringen. Av klagomålen framgår
att många även åsamkat sig advokatkostnader o. d. under försök att komma
till rätta med sina beskattningsproblem. Det lärer visserligen icke kunna
bestridas att nu berörda utgifter för de skattskyldiga ytterst föranletts av
att lagbestämmelserna varit föråldrade och bristfälliga. Å andra sidan
kan icke med fog göras gällande att någon förpliktats att betala skatt utan
laga grund.

Vid min vägning av skäl som talar för och emot ekonomisk gottgörelse
till dem, som vilseletts av besked från myndighet, har jag kommit till det
resultatet att tillräckliga skäl för en framställning från min sida om en
sådan inte föreligger. Därmed är dock inte sagt att förhållandena i något
eller några enskilda fall inte vid en mera ingående undersökning kan visa
sig motivera en gottgörelse av billighetsskäl.

15* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

458

Behovet av översyn av bestämmelserna rörande det skatterättslig a

bosättningsbegreppet

Vad som framkommit i klagoärendena ger otvivelaktigt vid handen att
bestämmelserna om det skatterättsliga bosättningsbegreppet är i behov
av revision. Förslag till avhjälpande av bristerna i gällande rätt har också
numera framlagts i prop. 1966: 127.

Vad gäller innehållet i förslaget är av särskilt intresse i förevarande
sammanhang att uttrycklig skillnad skall göras mellan avlöning från anställning
eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun, å ena,
och avlöning från annan arbetsgivare, å andra sidan, när det gäller skattskyldighet
i Sverige. Avlöning från svenska staten och svensk kommun
skall sålunda alltid vara skattepliktig i Sverige. Bosättningsfrågan förlorar
följaktligen betydelse för spörsmålet om skattskyldighet för sådan inkomst.
För lön från annan arbetsgivare än svenska staten eller svensk kommun
blir skattskyldigheten inte heller beroende av bosättningen. Även en här i
riket bosatt person blir nämligen fri från skattskyldighet för sådan lön
under förutsättning att anställningen och vistelsen i utlandet varat mer
än ett år eller enligt anställningsavtal eller på annan grund kan antas
komma att vara mera än ett år. Med den föreslagna lösningen kommer
sålunda bosättningsbegreppet att i stort sett sakna intresse i fortsättningen
när det gäller frågan om skattskyldighet för löner och jämförliga avlöningsförmåner.
Det får betydelse huvudsakligen för skattskyldigheten för andra
inkomstslag och för förmögenhet samt för ortsavdrag m. m.

Förslaget synes i stort sett innebära en kodifiering av den praxis jag
tidigare redogjort för. Det är så utformat att några svårigheter inte torde
behöva uppkomma att förutse skattskyldighetens omfattning. Ett betydelsefullt
rättssäkerhetsintresse blir härigenom tillgodosett.

Mot praxis har riktats den kritiken att den skapar materiell skatteorättvisa
därigenom att valet av arbetsgivare bestämmer om skattskyldighet
till svenska staten skall föreligga eller ej för den som tjänstgör minst ett
år utomlands. Skattskyldigheten bortfaller vid sådan längre tids tjänstgöring
för den som är i enskild tjänst men består under lång tid vad gäller
löneinkomster för den som är i allmän tjänst. Den kritik som från rättvisesynpunkt
riktats mot gällande praxis kan naturligtvis i och för sig anföras
också mot den ordning som föreslås i propositionen. Propositionens förslag
bygger emellertid på den i och för sig riktiga förutsättningen att den internationella
skatterätten förbehåller åt en stat att beskatta de löner som
staten själv betalar ut, medan löner som utbetalas av andra subjekt får
beskattas av den stat där tjänsten fullgörs och löntagaren är bosatt. Den
föreslagna ordningen utmärks därför av systematisk konsekvens. Samma
omdöme kan i och för sig fällas också om regeringsrättens praxis på grundval
av gällande rätt med den skillnaden att denna vilar på en lagtext som ej

459

ger uttryckligt stöd åt de gränsdragningar som gjorts med påföljd att dessa
uppfattats som rättskränkande och diskriminerande. Att enskilda undgått
en beskattning som värdlandet haft rätt till, kan knappast tas till intäkt
för principiell kritik av den valda skattetekniska lösningen. På sikt lär
någon annan ordning inte kunna väljas än en som står i samklang med den
internationella skatterätten. Och det gör den föreslagna.

B osättning sbegreppet i andra författningar än de skatterättslig a

Samtidigt som de nu diskuterade författningsändringarna är ägnade att
skapa ordning och reda i beskattningsförhållandena vid utlandstjänstgöring
ställer de bristfälligheterna och motsägelserna i vår lagstiftning om
bosättningsbegreppet i skarp belysning. Med de föreslagna författningsändringarna
lösgör sig skattelagstiftningen från bosättningen som avgörande
faktor för skattskyldigheten i fråga om inkomst av tjänst. Den som är i
svenska statens tjänst blir skattskyldig var han än bor, medan den som är
i enskild tjänst utomlands under minst ett år går fri från skattskyldighet
i Sverige med vissa undantag, också utan avseende på var han har sitt
egentliga bo och hemvist.

Vid beskattningsreglernas utformning har man uteslutande tagit sikte
på att få till stånd en samordning med den internationella skatterätten.
Mot en sådan samordning är naturligtvis intet att invända i och för sig.
Från medborgarnas synpunkt är det emellertid minst lika viktigt att samordning
också sker med interna svenska rättsregler på andra områden än
skatteområdet. Jag tänker härvid framför allt på de bestämmelser som
bestämmer medborgarnas rättigheter, såsom deras rösträtt, rätt till förmåner
enligt lagen om allmän försäkring, lagen om allmänna barnbidrag
osv. Eftersom beskattningsreglerna tydligen inte kan anpassas till nämnda
bestämmelser måste dessa i stället avvägas under beaktande av rättsläget
på beskattningsområdet. Det har emellertid ej skett.

Såsom redan påpekats bygger mantalsskrivningen på ett annat bosättningsbegrepp
än det skatterättsliga.

De grundläggande reglerna om det kyrkobokföringsrättsliga bosättningsbegreppet
finns i 13 § folkbokföringsförordningen. Som huvudregel stadgas
där att envar skall kyrkobokföras i den församling och å den fastighet, där
han är bosatt. En person skall i allmänhet anses bosatt och kyrkobokföras
på den fastighet, där han regelmässigt vistas eller, då ombyte av bostad
skett, kan antas komma att vistas regelmässigt under nattvilan eller motsvarande
vila (dygnsvilan). Till denna bestämmelse anknyter sig ett antal
hjälpregler för specialfall. I detta sammanhang förtjänar den regeln att
nämnas särskilt som föreskriver att den som är anställd i rikets tjänst på
utländsk ort skall kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm.

460

Härav följer att begreppet bosättning icke i alla delar bär samma innebörd
i folkbokföringsförordningen som i kommunalskattelagen.

En allmän översyn av folkbokföringens bosättningsbegrepp bär aviserats
i betänkandet »Ny folkbokföringsförordning m. m.» (SOU 1966: 16). Rätt
mantalsskrivningsort för en person är enligt 36 § folkbokföringsförordningen
det distrikt där han rätteligen skall vara kyrkobokförd den 1 november
förrättningsåret. I mantalsskrivningshänseende blir en person alltså
normalt att anse som bosatt ett visst år på den ort, där han under dygnsvilan
regelmässigt vistades vid den avgörande tidpunkten.

Till den mantalsskrivningsrättsliga bosättningsorten knyts rättsverkningar
i ett flertal hänseenden. Röstlängderna för riksdagsmannaval och
kommunalval skall enligt 38 § lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen och 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 grundas på mantalslängden.
Rösträtt tillkommer alltså en person på den ort, där han är mantalsskriven
för året, och om han inte är mantalsskriven i riket för året,
saknar han rösträtt vid val som äger rum det året.

Enligt 1 kap. 3 § lagen om allmän försäkring är alla svenska medborgare
försäkrade utan villkor om bosättning eller mantalsskrivning i riket. För
t. ex. rätt till sjukpenning och moderskapspenning är det emellertid icke
tillräckligt att de i 1 kap. 3 § angivna allmänna villkoren om försäkringstillhörighet
är uppfyllda. Därutöver krävs att den försäkrade är inskriven
hos allmän försäkringskassa. Enligt 1 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
utgör bosättning i riket förutsättning för inskrivning hos allmän försäkringskassa.
Andra sjukförmåner enligt lagen utgår däremot i princip till alla
svenska medborgare oberoende av bosättning i riket och inskrivning hos allmän
försäkringskassa under förutsättning att vårdbehovet uppkommit
under vistelse i riket. Normalt har begreppet bosättning samma innebörd
vid inskrivning i försäkringskassa som vid kyrkoskrivning. Vissa skillnader
gör sig dock gällande. Det inträffar därför att försäkringskassorna inskriver
personer som inte blivit kyrkobokförda och avför från registrering
personer som fortfarande är kyrkobokförda på viss ort i riket. Det förtjänar
särskilt anmärkas att svenska medborgare som är anställda i rikets tjänst
utomlands icke anses bosatta i Sverige och alltså inte är inskrivna i försäkringskassa
under utlandstj änstgöringen. Inte heller utomlands anställda
svenska missionärer och präster med familjer, vilka har rätt att behålla sin
kyrkoskrivning i Sverige under utlandsvistelsen, anses bosatta i Sverige
under denna tid vid tillämpningen av reglerna om inskrivning i försäkringskassa.
Riksförsäkringsverket har i framställning den 22 september 1966
till Eders Kungl. Maj:t föreslagit en översyn av bl. a. den allmänna försäkringens
bosättningsbegrepp och därvid uttalat önskemål om översynen
också av folkbokföringens bosättningsbegrepp.

Som förutsättning för att allmänt barnbidrag skall utgå till ett barn
gäller enligt 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag att barnet

461

är svensk medborgare och bosatt i riket. Vid tillämpningen av denna bestämmelse
har kyrkobokföring i svensk församling ställts såsom villkor,
varför endast här i riket bosatta och kyrkobokförda barn varit bidragsberättigade.
Barn som är kyrkobokförda i riket men stadigvarande bor
utomlands har alltså ansetts ej vara här bosatta i barnbidragslagens mening.
Praxis har varit att allmänt barnbidrag under barns utlandsvistelse, som
är avsedd att vara längre tid än sex månader, icke kan utgå fortlöpande
annat än för de fall då barnet tillhör familj, som är kyrkobokförd i Storkyrkoförsamlingen
på grund av att någon familjemedlem är i rikets tjänst å utländsk
ort anställd. I barnbidragslagens begrepp »bosatt i riket» har alltså
lagts in en delvis annan innebörd än den det skatterättsliga bosättningsbegreppet
getts. Socialstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse den 25 mars
1966 meddelat att styrelsen numera — i anslutning till sin behandling av
Bäcks klagomål — ändrat sin praxis och bl. a. beslutat att med förenämnda
i Storkyrkoförsamlingen kyrkobokförda barn jämställa andra utomlands
bosatta barn till den som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd. Styrelsen
synes även i övrigt ha ändrat sin praxis så att ingen som funnits skattskyldig
på grund av bosättning i riket behöver gå miste om allmänt barnbidrag
därför att han inte kan anses bosatt i riket i den mening lagen om
allmänna barnbidrag åsyftar.

Det kan tilläggas att också enligt förordningen den 4 juni 1964 om förlängt
barnbidrag och lagen den 21 maj 1964 om bidragsförskott barnets
bosättning i riket utgör förutsättning för bidragsrätt.

Klagomål av Bäck angående bristande överensstämmelse mellan skattemyndigheternas
och barnbidragsmyndigheternas tolkning av begreppet »här i

riket bosatt»

På sätt framgår av det nyss sagda har begreppet »här i riket bosatt»
tidigare ansetts ha en delvis annan innebörd i lagen om allmänna barnbidrag
än i kommunalskattelagen. Denna bristande överensstämmelse i
tolkningen av enahanda begrepp framstår såsom mindre tillfredsställande
med hänsyn till det nära samband som råder mellan beskattningen och
utgivandet av olika sociala förmåner.

Socialvårdsmyndigheternas tidigare praxis med avseende å tolkningen av
bosättningsbegreppet har varit väl förenlig med lagens ordalag och syfte och
kan därför i och för sig icke föranleda någon erinran. Detta synes också vara
Bäcks mening.

Socialstyrelsen har som nämnts numera — sedan Bäcks klagomål remitterats
till styrelsen med begäran om yttrande huruvida socialvårdsmyndigheternas
praxis utan olägenhet kunde ändras — beslutat sådan ändring
av praxis att barnbidrag kommer att kunna utgå i ett fall sådant som Bäcks.

Socialstyrelsens på tidigare praxis grundade beslut, enligt vilket barn -

462

bidrag till Bäcks barn under deras utlandsvistelse ansågs icke skola utgå,
har vunnit laga kraft. Då emellertid Bäck befunnits skattskyldig för sin lön
under utländsk) änstgöringen, framstår det såsom stötande ur rättvisesynpunkt
att hans barn icke kommit i åtnjutande av barnbidrag under utlandsvistelsen.
Härtill kommer att Bäcks klagomål måste antagas ha bidragit till
att socialstyrelsen beslutat ändra sin praxis. Jag vill därför — även om något
fel icke förekommit från myndigheternas sida — förorda, att Eders Kungl.
Maj:t av billighetsskäl tillerkänner barnen de bidrag som de gått miste om.
Självfallet bör tillses att även Ekaterini Andréasson får barnbidrag för sina
barn under utlandsvistelsen.

Samordning av de legala bosättningsbegreppen i andra än
skatterättslig a författningar

En betydande del av skattemedlen används i våra dagar för att bestrida
utgifter för särskilda samhällsförmåner som tillhandahålls medborgarna.
Det blir då ett rättvisekrav, som svårligen kan avvisas, att den som deltar
i kostnaderna för denna samhällsservice i princip också får rätt att ta del
av de förmåner som denna ger medborgarna. I synnerhet gäller detta naturligtvis
sådana individuella förmåner som barnbidrag och den allmänna
försäkringens olika förmåner. Vidare synes rimligt att skattebetalare, som
är svensk medborgare, också genom rösträtt vid allmänna val har möjlighet
att påverka samhällsengagemangen och därmed beskattningens omfattning.
Att den som vistas utomlands går miste om en del av samhällsservicen inom
riket, t. ex. i fråga om allmänna kommunikationer och undervisning, kan
däremot enligt sakens natur inte göras något åt.

Redan enligt gällande rätt saknas korrespondens mellan de regler som
grundlägger skattskyldighet vid tjänstgöring utomlands och de bestämmelser
som reglerar rätten till olika samhällsförmåner under sådan tjänstgöring.
Den bristande överensstämmelsen kommer uppenbarligen att bli än mera
påtaglig, om de föreslagna författningsändringarna på beskattningens område
genomförs. Inkongruensen kommer att skärpas med risk för stötande
resultat i många enskilda fall.

För mig framstår det mot bakgrund av alla hos mig anförda klagomål om
beskattning och förlust av samhällsförmåner som alldeles nödvändigt att en
allmän översyn kommer till stånd av de bosättningsregler i skilda författningar
som bestämmer svenska medborgares samhällsförmåner under anställning
utomlands med syfte att bringa dem i samklang med skattskyldighetsreglerna.
Som mål bör uppställas att kongruens så långt det över huvud
taget är möjligt bör råda mellan skyldigheter och rättigheter i förhållande
till svenska staten för den som har anställning utomlands med skattskyldighet
för inkomsten i Sverige.

Frågan om en översyn av bosättningsbegreppen i skilda författningar i

463

enlighet med vad här anförts synes mig vara av sådan vikt att den bör
skyndsamt utredas.

De av klagomålen aktualiserade spörsmålen har i denna framställning
behandlats mera utförligt än vad som är vanligt i ärenden av detta slag.
Anledningen härtill är att det bedömts nödvändigt att låta spörsmålen få
en så allsidig belysning som möjligt för att ge klagandena förklaring på
anledningarna till att skattemyndigheterna — utan att fel eller försummelse
förekommit — icke förmått tillgodose författningens krav på likformiga
taxeringar inom förevarande begränsade område. Ett annat skäl till utförligheten
har varit att det också gällt att för klagandena klargöra hur den
bristande balansen mellan rättigheter och skyldigheter i förhållande till
samhället uppkommit. En ingående redogörelse för vad som förelupit har
också ett värde i sig som åskådningsmaterial för belysning av hur utomordentligt
viktigt det är att skatteförfattningarna är utformade på sådant
sätt att skattekonsekvenserna av ett handlande kan överblickas i förväg och
beskattningen kan bli rättvis och likformig. Den belyser också spörsmålet
i vad mån det är lämpligt att rättsfrågor löses genom extensiv lagtolkning
i sådana fall, där ett ställningstagande i viss riktning medför betydande
skattskyldighet för ett stort antal medborgare, i stället för att göras till
föremål för lagstiftning med de fördelar som följer härav, bl. a. möjligheter
att bättre beakta behovet av samordning med rättssystemet i övrigt och att
genom ikraftträdandebestämmelser förebygga stötande konsekvenser i ett
övergångsskede. Vad som förekommit framhäver slutligen också med skärpa
olägenheterna av att det kan dröja så länge innan en taxering blir
slutligt bestämd.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
och synpunkter för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 december 1966 tillerkänt Margit
Bäck 1 500 kronor motsvarande allmänna barnbidrag för andra halvåret
1966 och för år 1962.

3. Framställning om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare
mot verkningarna av långvariga provisoriska
byggnadsförbud

Den 30 juni 1966 avlät jag följande framställning till Konungen.

Byggnadslagstiftningen begränsar på många sätt markägares rådighet
över sin mark. Detta är ofrånkomligt för att åstadkomma ett välordnat

464

samhällsbyggande. Flertalet av de ingrepp som kan företagas enligt byggnadslagen
eller med stöd av föreskrifter, som meddelats i lagen, är ej
förenade med rätt till ersättning. Markägare är exempelvis skyldig att rätta
sig efter byggnadsföreskrifter i fastställda generalplaner och detaljplaner
och är även tvungen att acceptera att byggnadsrätten i allmänhet inte kan
fördelas lika, t. ex. i proportion till arealen innehavd mark. Markägarens
skydd mot övergrepp ligger i den allmänna föreskriften i byggnadslagen
att vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen skall tillbörligen
beaktas. De granskande statliga planmyndigheterna har här en grannlaga
uppgift, som emellertid underlättas av en under årens lopp utbildad tämligen
fast praxis rörande vad som bör anses som skäligt intrång. Är en plan
i vissa stycken så oförmånlig för en markägare att hans intressen måste
anses lida otillbörligt intrång, bör planen i denna del inte fastställas mot
vederbörandes bestridande, om det inte kan förutsättas att inlösen kommer
till stånd. Undantagsvis kan fastställelse ändock ske men då under villkor
att inlösen verkställes inom viss kortare tid.

Under förarbetena till stadsplanelagen uttalades, att frågan huru stads
inlösningsskyldighet rätteligen borde bestämmas, vore en av de ömtåligaste
och mest svårlösta inom stadsplanelagstiftningen. 1916 års kommitté
framhöll att detta väsentligen berodde av att svaret ej stod att härleda ur
enbart rättsliga grunder utan måste bestämmas av vad som kunde i detta
hänseende finnas skäligt och billigt. Då plan och tomtindelning lades över
en fastighet, medförde detta för jordägaren såväl olägenheter som fördelar,
de förra beroende av att marken ej fick bebyggas med samma frihet som
förut samt fördelarna härflytande ur det högre värde byggnadsmarken fick
som tomtmark. Det gällde alltså att finna en anordning, som rimligt och
skäligt avvägde olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen icke
fick dragas med olägenheter utan motsvarande fördelar men ej heller tillskyndas
oförtjänt vinst på samhällets bekostnad.

I enlighet härmed har markägare i stor utsträckning att finna sig i de
inskränkningar i förfoganderätten till marken, som följer av bestämmelserna
i byggnadslagen (BL), utan att för den skull kunna påfordra inlösen
eller resa anspråk på ersättning. Är viss mark olämplig för samlad bebyggelse,
är det självklart, att ägaren ej kan få ersättning, om han nekas att
använda sådan mark för tätbebyggelse. Även om marken i och för sig är
lämplig att bebygga, föreligger ingen ersättningsrätt, om vederbörande
vägras dispens från det allmänna byggnadsförbud, som råder till dess marken
vid planläggning förklarats lämplig för samhällelig bebyggelse. Korrektivet
mot missbruk från kommunernas sida ligger i möjligheten att
påkalla ingripande av statlig myndighet, om en kommun på ett diskriminerande
sätt försummat eller förhalat planläggning av enskild mark (27 och
108 §§ BL).

Kan däremot mark över huvud taget efter en planfastställelse inte eko -

465

nomiskt utnyttjas av ägaren eller endast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, föreskriver BL att marken skall lösas
av kommunen eller ersättning utgå (jfr 21, 48, 116 och 118 §§ BL). Motsvarande
gäller vid inskränkningar som betingas av hänsyn till försvaret,
luftfarten eller atomkraftanläggningar (83 § BL). Byggnadsförbud av
hänsyn till befintlig värdefull bebyggelse kan även ge upphov till ersättningsrätt
(86 och 122 §§ BL). Förbud mot glesbebyggelse i generalplan
har förenats med viss rätt till kompensation. Naturvårdslagstiftningen innehåller
åtskilliga exempel på ersättningsmöjligheter vid inskränkningar i
byggnadsrätten.

Mot denna bakgrund framstår det som i och för sig naturligt att sådana
provisoriska byggnadsförbud, som enligt BL kan utfärdas i avvaktan på
tillkomsten av en generalplan eller detaljplan, icke är förenade med rätt till
ersättning för förluster som uppkommer genom att ägaren förhindras att
ekonomiskt utnyttja sin mark under förbudstiden. Den blivande planen
förutsättes tilldela markägarna byggnadsrätt i enlighet med vad som ur
samhällelig synpunkt kan anses försvarligt. Förbuden, som meddelas av
länsstyrelserna, kan enligt nu gällande regler första gången utfärdas att
gälla högst ett år med möjlighet att förlänga giltighetstiden med högst två
år i sänder (15, 35, 97, 106 och 109 §§ BL). Tidigare föreslagen skyldighet
att underställa förlängningsbeslut Kungl. Maj:ts prövning har borttagits.
Förutsättning för förbud är att fråga väckts antingen om fastställelse
av generalplan eller om antagande respektive ändring av stadsplan eller
byggnadsplan.

I samband med 1959 års revision av byggnadslagstiftningen framfördes
från många remissmyndigheter i yttranden över 1951 års byggnadsutrednings
betänkande kritik mot att dylika provisoriska byggnadsförbud ofta
förlängdes att gälla år efter år, vilket skapade osäkerhet och rättsförluster
för markägarna. Olägenheterna ansågs vara särskilt stora beträffande
förbud i avvaktan på upprättande av stadsplan. Det gjordes gällande att
byggnadsbeståndet förföll genom att förbuden bibehölls under lång tid.
Från flera håll yrkades därför att giltighetstiden måtte generellt begränsas
till viss maximitid, exempelvis fem år.

I propositionen 1959: 168 uttalade departementschefen med anledning
härav följande (sid. 120).

Ändamålet med hithörande bestämmelser är att ge en möjlighet till
korrektiv, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning eller
sker i sådana former, att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt planläggning,
eller om bebyggelsen koncentrerar sig till områden, som ur allmän
synpunkt icke är lämpade för tätbebyggelse. Att behov föreligger av ganska
långtgående bestämmelser i sådant syfte är obestridligt. Vad som kan kritiseras
är icke så mycket de nuvarande bestämmelserna i och för sig utan det
sätt, varpå de i en del fall tillämpats. Det har hänt, att byggnadsförbud,
som införts i och för tilltänkt planläggning, blivit gällande under avsevärd

466

tid, därför att planläggningen av en eller annan orsak blivit fördröjd. Det
har också hänt, att särskilda förbud mot tätbebyggelse pålagts i onödigt
stor omfattning. I båda fallen har följden blivit, att även fullt legitima
byggnadsbehov blivit beroende av dispens från myndigheternas sida. En
sådan ordning är icke tilltalande. För att den skall tolereras erfordras
åtminstone att dispensbefogenheten handhaves snabbt och säkert. Så är
emellertid icke alltid fallet, beroende bl. a. på att själva motiveringen till
byggnadsförbudet ofta ligger i att tvekan råder huruvida bebyggelse överhuvud
bör tillåtas uppkomma eller hur den bör utformas. Det är förklarligt,
att myndigheterna ofta tvekar inför dylika frågor, men det är beklagligt,
att följderna av denna tvekan skall drabba den byggande allmänheten.

Byggnadsförbud som pålägges i och för tillämnad planläggning är att
anse som rent provisoriskt. Kommer planläggning icke till stånd inom
rimlig tid, bör förbudet hävas. Det kan rent av ifrågasättas, om det icke
vore lämpligt att införa en absolut tidsgräns, efter vars utgång ett förbud
av denna art under alla förhållanden förlorar sin giltighet. Jag har starka
sympatier för en sådan lösning och skulle gärna ha förordat den, trots de
författningstekniska svårigheter, som är förbundna därmed, om icke läget
på planläggnings- och byggnadsområdet varit så ansträngt, som fallet är
f. n. Den forcerade byggnadsverksamheten under senare år har — såsom
redan tidigare framhållits — ställt planläggningsmyndigheterna inför en
arbetsbörda av sådana mått, att en del förseningar ofta är oundvikliga. På
grund härav är det knappast möjligt att i dagens läge införa en lagregel av
det nyss skisserade innehållet. Jag vill emellertid uttrycka en förhoppning,
att länsstyrelserna iakttar stor restriktivitet i fråga om förlängning av
byggnadsförbud och på detta sätt medverkar till att dröjsmålet icke blir
längre än som är ofrånkomligen nödvändigt.

Vid mina inspektioner och i anledning av anförda klagomål har jag ofta
uppmärksammat mycket långvariga provisoriska förbud. Några av dessa
fall, som även delvis belyser de olägenheter som på grund av att förbuden
kan uppstå för markägare genom försening i planarbetet, skall redovisas
i det följande.

1. Vid min inspektion i juni 1962 av länsstyrelsen i Älvsborgs län uppmärksammades
följande fall.

Den 12 maj 1954 hemställde byggnadsnämnden i Borås att stadsfullmäktige
måtte uppdraga åt nämnden att göra framställning om nybyggnadsförbud
beträffande visst område av staden, innefattande Horngäddan
in. fl. kvarter. Till stöd härför åberopades, att den starkt stegrade trafiken
aktualiserat frågan om sträckningen genom Borås av rikshuvudvägen
mellan Jönköping och Göteborg, därvid ny byggnadsförbud erfordrades för
att bevara ännu återstående möjligheter till trafikledens förbättring med
bibehållande av det huvudsakliga läget. Sedan uppdrag lämnats nämnden
och denna gjort framställning i saken, fann länsstyrelsen i resolution den
1 september 1954 med stöd av 35 § jämförd med 15 § byggnadslagen skäligt
förordna, att nybyggnad icke fick företagas utan länsstyrelsens tillstånd
inom angivet område; och skulle förbudet gälla intill dess stadsfullmäktige
beslutat i stadsplanefrågan, dock ej längre än till den 1 september 1957.

467

Resolutionen underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t fastställde
resolutionen med den ändringen att förbudet skulle gälla längst till
den 1 september 1955. Den 11 augusti 1955 meddelade länsstyrelsen fortsatt
förbud att gälla längst till den 1 september 1958. Även denna resolution
fastställdes av Kungl. Maj:t.

Sedan fråga väckts om ytterligare förlängning av förbudet, inkom dödsboen
efter Ester och Aug. Löfgren såsom ägare av fastigheten Norsen 1—2
i Borås, vilken berördes av förbudet, med en den 12 juni 1958 dagtecknad
skrift till länsstyrelsen. I skriften anfördes följande. På fastigheten, som
omfattade drygt 1700 kvm, funnes uppförd en omodern enfamilj svilla med
fristående garage och ett annex med butikslokal och en bostadslägenhet.
Tomtvärdet kunde beräknas till drygt 500 000 kronor (taxeringsvärdet var
enligt uppgift av staden vid 1952 års taxering Ilo 000 kronor). Försök hade
gjorts att sälja fastigheten, då den icke kunde utnyttjas av dödsboen.
Försäljningsförsöken hade strandat på byggnadsförbudet. Ränteförlusten
kunde beräknas till 25 000 kronor om året. Försök hade gjorts att uthyra
fastigheten. Först från våren 1957 hade fastigheten disponerats av ungerska
flyktingar mot en blygsam ersättning. Det redan förlängda förbudet hade
lämnat riklig marginal för det beslut om ändring av stadsplan, som vore
motivet för förbudet. Dödsboen voro därför icke villiga att acceptera ytterligare
förlängning med mera än sex månader.

Genom resolution den 3 oktober 1958 förordnade länsstyrelsen om fortsatt
nybyggnadsförbud, dock längst till den 1 januari 1960. Efter underställning
fastställde Kungl. Maj:t den 25 juni 1959 länsstyrelsens resolution.

Efter framställning av byggnadsnämnden på uppdrag av stadsfullmäktige
fann länsstyrelsen i resolution den 25 april 1960 skäligt meddela
nytt förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen inom ifrågavarande
område att gälla längst till den 1 januari 1961. Dödsboen anförde
besvär över resolutionen. Kungl. Maj:t fann emellertid i resolution den
14 oktober 1960 ej skäl att göra ändring i överklagade resolutionen.

Genom ny resolution den 14 januari 1961 fann länsstyrelsen skäligt
meddela nytt förbud mot nybyggnad att gälla längst intill den 1 januari
1962.

På därom skedd framställning fann länsstyrelsen genom resolution
den 13 februari 1962 skäligt att ännu en gång meddela nytt byggnadsförbud
för området att gälla intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan
om ändring av stadsplanen, dock längst till den 1 januari 1964. Till stöd
för den sista framställningen om fortsatt byggnadsförbud åberopades från
byggnadsnämndens sida bl. a. följande. Ett stadsplaneförslag för bl. a.
förbudsområdet hade upprättats och varit utställt under tiden den 22 december
1960 t. o. in. den 21 januari 1961. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade i avgivet yttrande över förslaget framhållit att en utredningsplan
för riksvägen genom området baserad på stadsplaneförslagets
principutformning'' erfordrades för ställningstagande till plan förslaget. Stadsfullmäktige
hade anvisat medel till projektering av riksvägen inom stadens
centrala delar. Förslag till utredningsplan beräknades föreligga under senare
delen av år 1962. Innan godkänd utredningsplan upprättats, kunde
ett ställningstagande till planförslaget icke ske. Fortsatt byggnadsförbud
erfordrades därför.

468

Förbudet förlängdes ytterligare och gällde intill dess stadsfullmäktige
slutligen kunde antaga förslag till stadsplan den 18 februari 1965. Förslaget
har av länsstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning. Under
granskningstiden råder automatiskt byggnadsförbud. Den sammanlagda
förbudstiden uppgår nu till i runt tal tolv år.

Med anledning av vad sålunda framkommit vid inspektionen inhämtade
jag upplysningar från länsstyrelsen om anledningen till att planarbetet
dragit ut på tiden på sätt som skett och om det varit möjligt påskynda
det. Jag begärde även få del av länsstyrelsens synpunkter på behovet av
en lagändring som medgav fastighetsägare att i fall av särskilt långvariga
byggnadsförbud erhålla ersättning för sådant intrång som icke kompenserades
genom förmåner i den nya stadsplanen.

Länsstyrelsen svarade, efter att ha erhållit en utförlig redogörelse av
staden, att det icke fanns anledning till anmärkning mot statlig eller
kommunal myndighet för det sätt på vilket planläggningen bedrivits,
även om en snabbare handläggning under tiden närmast efter 1954 varit
önskvärd. En projekteringstid av 5—10 år för en genomfartsled av här
ifrågavarande slag var ingenting onormalt. Länsstyrelsen ansåg det under
sådana omständigheter angeläget att en ur rättssäkerhetssynpunkt mer
tillfredsställande ordning än den nuvarande skapades och tillstyrkte den
av mig ifrågasatta utredningen om införande av ersättningsmöjlighet vid
särskilt långvariga byggnadsförbud. Utredningen borde även omfatta
möjlighet för fastighetsägare att påfordra inlösen, om förbud varit rådande
under mer än t. ex. fem år. Länsstyrelsen framhöll att det med nuvarande
bestämmelser fanns risk att förbud icke infördes på ett så tidigt
stadium som ur planläggningssynpunkt var motiverat, vilket kunde leda
till fördyringar, som i sista hand drabbade statsverket, när det gällde
trafikleder. En reglering av ersättningsrätten skulle även underlätta frivilliga
överenskommelser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hördes och framhöll att de grundläggande
förutsättningarna för vägprojektet klarlagts först omkring år
1960 och att stadens utredningsarbete sedan gav snabbt resultat, vilket
hade sin grund i stadens tidigare omfattande planering. Den tid som åtgått
i detta fall ansåg styrelsen icke anmärkningsvärt lång med hänsyn till
projektets storlek. Styrelsen tillstyrkte dock utredning om införande av
ersättningsrätt.

I likhet med länsstyrelsen fann byggnadsstyrelsen, som även hördes, att
planarbetet i detta fall varit förenat med så uppenbara svårigheter att
det inte kunde läggas staden till last att avgörandet dragit ut på tiden.
Olägenheterna för den enskilde var visserligen stora, men de skäl som anfördes
i propositionen 1959:168 mot en absolut tidsgräns för de provisoriska
förbuden hade alltjämt aktualitet. Planarbetet hade blivit mera
komplicerat, och planväsendets resurser var fortfarande synnerligen be -

469

gränsade. Att lagstiftningsvägen komma till rätta med de svårigheter som
långvariga byggnadsförbud skapade var förenat med mycket stora svårigheter.
Införandet av ersättningsrätt skulle kunna föranleda kommunerna
att inför risken av stora ersättningskrav framlägga otillräckligt genomarbetade
planförslag. Styrelsen ville därför icke förorda en lagändring av
antytt slag. Man borde i stället söka förbättra planerings beredskapen.

Jag beredde därefter dödsboen tillfälle att yttra sig i ärendet. Dödsboen
anförde därvid följande: Efter ett dödsfall sommaren 1955 kom fastighetens
huvudbyggnad att stå obebodd. Ovissheten inför rivningshot vid
den planerade motorvägens framdragande gjorde det omöjligt att hyra ut
fastigheten på normala villkor. Fastigheten var år 1955 belånad för 82 000
kronor. Icke något år därefter hade hyresinkomsterna täckt de kontanta
driftsutgifterna, vilket framtvingade ytterligare belåning och därav föranledd
ökad räntebelastning. Det kontanta driftsunderskottet hade åren
1956—1964 uppgått till 28 104 kronor, vilket fått täckas genom banklån
och tillskott från dödsbodelägarna. Mångdubbelt större var emellertid den
ränteförlust som gjorts genom att fastighetens verkliga värde icke omedelbart
kunnat realiseras. Alltsedan dödsfallet 1955 hade dödsbona på allt
sätt sökt genomföra en försäljning av fastigheten. Det ständigt förlängda
byggnads!örbudet hade emellertid omöjliggjort alla försök härvidlag. Som
ende tänkbare köpare hade stått Borås stad, som dock av naturliga skäl
visat sig ointresserad. Staden hade ju ingen anledning att förvärva fastigheten
och bära ränteförlusten, innan så blev nödvändigt. Först sedan
ärendet upptagits av JO, hade ett anbud å 210 000 kronor avgivits av
staden. Ehuru tomtvärdet av expert beräknats till 470 000 kronor, hade
dödsbona i det prekära läget de kommit nödgats acceptera en försäljning
till staden för ett pris av 325 000 kronor med tillträde den 1 december
1964. Räknades ränteförlusten å skillnaden mellan detta belopp och låneskulden
— vid försäljningen 92 000 kronor — efter 6 procents ränta, uppginge
ränteförlusten för åren 1956—1964 till 171 000 kronor, vartill borde
läggas driftsförlusten, ca 28 000 kronor, varför dödsboens förlust på grund
av förbudet kunde uppskattas till totalt 200 000 kronor. Enligt dödsboen
belyste det sagda den rättslöshet för den enskilde som förelegat i detta fall.

2. I en den 21 mars 1963 hit inkommen skrift anförde Grand Hotell i
Östersund, Aktiebolag i likvidation, genom likvidatorn, advokaten Adolf
Sjöberg, klagomål över verkningarna av ett långvarigt byggnadsförbud,
som meddelats i avbidan på ändring av stadsplanen för ett stort antal
kvarter i de centrala delarna av Östersund.

Med anledning av klagomålen avgav länsstyrelsen i Jämtlands län,
efter hörande av byggnadsnämnden i Östersund, infordrat yttrande, varefter
Sjöberg inkom med påminnelser. Byggnadsstyrelsen avgav efter remiss
yttrande i samband med att styrelsen uttalade sig i det under punkt

470

1 angivna inspektionsärendet. Likvidatorn inkom därefter med ytterligare
en skrift.

Av handlingarna i klagoärendet framgår följande.

För det centrala området av Östersund gäller en stadsplan från år 1949,
som numera anses föråldrad. Som ett led i arbetet på en revision av denna
plan har staden utverkat byggnadsförbud enligt 15 och 35 § § BL. Förbudet
utfärdades första gången år 1958 och har sedermera upprepade
gånger förnyats. Vid tidpunkten för klagomålen hade förbudet gällt i
omkring fem år. Förbudet har därefter ytterligare förlängts.

Hotellbolaget ägde sedan 1932 tomten nr 1 i kvarteret Borgens, belägen
vid Stortorget och Storgatan. På tomten ligger en större stenbyggnad
i fyra våningar, inrymmande i bottenvåningen butiker och kontor samt
i övriga våningar resanderum. Dessutom finns på tomten en träbyggnad
inrymmande matsal, festsal och köksavdelning.

I klagomålen anförde Sjöberg bl. a. följande.

1932 bildades ett aktiebolag »Grand Hotell i Östersund Aktiebolag»,
som övertog fastigheten tomt nr 1. Bolaget utarrenderade till en början
hotellrörelsen, men år 1947 förvärvade källarmästaren Ernst Bloss, född
1892, som då arrenderade rörelsen, aktiemajoriteten i bolaget och 1961
ägde han över 95 % av aktierna. Fastigheten och rörelsen kom därigenom
i praktiken i samme ägares hand.

1961 var taxeringsvärdet 560 000 kronor därav byggnadsvärde 400 000
kronor. Årshyrorna utom för hotellrörelsen betingade samma tid cirka
16 000 kronor. Rörelsens hyra var rörlig och sattes icke högre än som
behövdes för att täcka bolagets utgifter och blev i medeltal 40 000 kronor.

Rörelsen var inbringande och Bloss kunde investera stora belopp. Så
byggde han till i vindsvåningen ett tiotal rum, inrättade hiss i fastigheten
och varmbonade verandan. Han kunde även skaffa ett sommarnöje på
Frösön för personligt bruk. Fastigheten var 1947 belånad för 322 000 kronor
och denna belåning hade 1961 stigit till 431 000 kronor. Investeringarnas
totalbelopp utgjorde över 300 000 kronor.

År 1961 i februari månad måste Ernst Bloss efter en hjärtattack lägga
in sig på Östersunds lasarett, där han blev kvar ungefär en månad. Under
denna tid måste hans hustru förestå rörelsen, men hennes krafter räckte
icke till för att göra detta på ett nöjaktigt sätt. När mannen sedan kom
hem, visade det sig att hans hälsa icke var såsom förut och han kunde
icke utföra det arbete som rörelsen krävde. Tidigare hade det flera gånger
varit fråga om att försälja fastigheten och rörelsen och flera spekulanter
hade hört sig för. Bland annat hade i slutet av år 1954 en byggnadsfirma
i Stockholm som nyss uppfört ett större hus vid Stortorget i Östersund
hört sig för och även lämnat fast anbud på 1 000 000 kronor. Bloss avslog
emellertid detta anbud.

Då Bloss nu märkte att han icke längre hade krafter såsom förut att
driva rörelsen såsom den borde drivas och att inkomsterna samtidigt minskade
med påföljd att räntebetalningar på banklånen började släpa efter,
lämnade han på min inråden i augusti 1961 uppdrag till Sjöbergs Advokat -

471

byrå att söka avyttra fastigheten och rörelsen och utverka anstånd med
vissa räntebetalningar för fastigheten och för vissa personliga lån. Några
andra nämnvärda skulder fanns icke.

Efter annonsering anmälde sig genast spekulanter, och tre av dem voro
allvarligt intresserade. De voro samtliga restaurangmän från resp. Kiruna,
Sundsvall och Hudiksvall. Underhandlingar påbörjades under ledning av
advokaten Bengt Ekvall på Sjöbergs Advokatbyrå. Efter personliga besiktningar
av lokaliteterna uppsökte alla dessa tre spekulanter byggnadsnämnden
och stadsarkitekten för att förhöra sig om möjligheterna att
inom fastigheten företaga rationaliseringar. Var och en av dem hade sina
speciella önskemål men de voro ense om att trähusen skulle rivas och nybyggnad
av sten uppföras för de ändamål trähusen tjänat, dvs. kök, matsal
och festvåning. Det är av vikt att alla tilltänkta åtgärder endast avsågo
att göra hotell- och restaurangrörelsen bärkraftig.

Alla dessa spekulanter fingo emellertid ett nej på alla sina framställningar.
Stadens representanter uppträdde såtillvida sympatiskt som de
öppet tillkännagåvo att husen på fastigheten såväl trähus som stenhus
voro rivningshus, där ingenting skulle få göras som kunde rubriceras såsom
nybyggnad.---

Alla försök att rubba på detta visade sig förgäves. Det hjälpte icke att
framhålla att det gällde rörelsens möjligheter att fortsätta och därmed
källarmästar Bloss ekonomiska existens. Personligen meddelade jag mig
med en av byggnadsnämndens ledamöter som tydligen levde i den förvissningen
att byggnadsnämnden endast följde lagen. Förbudet var lagligt och
staden hade ingen anledning bevilja dispens, ty därigenom skulle husens
livstid förlängas. Jag satte mig även i förbindelse med byggnadsnämndens
ordförande för att utröna, om ingen möjlighet fanns att få nämnden att
ändra mening och jag framhöll att resultatet blev ruin för Bloss och hans
företag. Men jag fick samma svar som spekulanterna. Byggnadsnämnden
komme aldrig att bevilja någon dispens.

Under tiden hade affärerna för bolaget allt mer försämrats och det fanns
icke medel att fortsätta rörelsen. Den hade stängts den 17/12 1961.---

Nu var situationen sådan att den enda möjligheten att rädda bolaget
från ekonomisk katastrof var att staden löste fastigheten. Den 23 mars
1962 tillställde jag drätselkammaren en skrivelse i detta syfte och begärde
ett sammanträde med kammaren. Ett sådant sammanträde kom till stånd
den 28/3. Jag redogjorde för min syn på saken och framhöll att staden
genom att ej tillåta spekulanterna att vidtaga nödiga åtgärder för rörelsens
fortsatta drivande omöjliggjort försäljning och därmed rörelsens fortbestånd.
Därmed borde stadens skyldighet att lösa fastigheten vara rättsligt
och moraliskt klar.

Staden förklarade sig icke ha något intresse.

Sjöberg upplyste vidare att fastigheten vid exekutiv auktion den 13
april 1962 för ett pris av 590 000 kronor övergått till ny ägare, som hos
byggnadsnämnden begärde dispens att få anordna nytt ventilationssystem
i köksavdelningen. Ansökan avslogs trots att hälsovårdsnämnden påfordrat
anordningen. Efter besvär hos länsstyrelsen fann denna sig med hänsyn

472

till byggnadsnämndens inställning och föreskrifterna i 71 § 1 mom. andra
stycket byggnadsstadgan förhindrad upptaga besvären till prövning. Beslutet
har vunnit laga kraft.

Sammanfattningsvis anförde Sjöberg följande.

Det står i strid mot lagens syfte att upprätthålla ett nybyggnadsförbud
under längre tid utan att framlägga det förslag om ändrad stadsplan, som
utgör motivet för förbudet. Då emellertid staden har möjlighet att genom
dispens tillåta undantag från förbudet, kan fastighetsägarens intresse av
att hans fastighet icke lider värdeminskning under tiden till dess stadens

lösningsplikt inträder, bevaras.--— Huru har nu Östersunds stad

förfarit i avseende å ifrågavarande byggnadsförbud. Staden har i första
hand oskäligt förlängt den tid som bort åtgå för att framlägga förslag om

ändrad stadsplan. —--Angående tillämpningen av dispensärenden har

staden så vitt jag vet medgivit undantag från förbudet i stort sett i enlighet
med den enskilde fastighetsägarens önskemål, dock med ett undantag nämligen
tomt nr 1 kvart. Borgens. I stället har staden beträffande den fastigheten
släppt varje försök att handla objektivt och i stället genom
negativ inställning till varje nybyggnads åtgärd sökt framtvinga en rivning
av husen å fastigheten. Detta har skett i klart medvetande om att stadens
inställning komme att omöjliggöra fortsatt drivande av den kombinerade
hotell- och restaurangrörelsen och att detta i sin tur skulle leda till ruin
för ägaren av fastigheten och rörelsen.

Så har det också gått. Ägaren direktören Ernst Bloss blev ruinerad och
måste begära sig i konkurs. —--

Man kunde ha väntat sig att moraliska synpunkter haft något utrymme
hos de personer som hårt drivit denna mot viss enskild riktade politik.
--— Kollektivet har ingen själ som kan brinna i helvetet och följaktligen
inget samvete och ingen moral. När ett kollektivs intressen komma
i konflikt med den enskildes gäller det därför att i lagarna ha korrektiv
mot maktmissbruk. I byggnadslagen synes man emellertid ha satt sin lit
till att de kollektiva myndigheterna icke skulle missbruka sin makt.

Om nu icke ersättningsskyldighet kan åvila staden synes det mig angeläget
att sådana ändringar i byggnadslagen kommer till stånd, som hindrar
ett upprepande.

Här har det för den enskilde fastighetsägaren gällt att erhålla dispens
från ett nybyggnadsförbud enligt 35 § för vidtagande av åtgärder, som
varit nödvändiga för upprätthållande av den rörelse som bedrivits inom
fastigheten, alltsedan byggnaderna uppfördes. I detta fall har staden klart
sagt ifrån att dispens icke komme att beviljas. Detta har gent emot ny
ägare bekräftats, därigenom att staden vägrat dispens för vidtagande av
en hygienisk åtgärd, föreskriven av annan stadens myndighet. Denna
vägran betyder att restaurangnäringens bedrivande omöjliggjorts.

Genom ett sådant förfarande nedbringas fastighetens värde och det kan
gå så att ägaren tvingas sälja den för rivning.---Frestelsen för sta den

att förfara som den gjort ligger i att staden därigenom nedbringar en
framtida löseskilling eller helt undgår den.

Från stadens sida har erkänts att byggnadsförbudet — som tillkommit
för att förhindra bebyggelse som kunde antagas stå i strid mot kommande
stadsplaner — blivit långvarigare än från början beräknats, bl. a.

473

beroende på de ökade trafikproblemen och svårigheterna att inom stadens
förvaltningar enas om ett lämpligt handlingsprogram. Svårigheterna hade
ökat genom bristen på arbetskraft på planeringskontoret. Förslag till ny
stadsplan för det kvarter, där ifrågavarande tomt låg, hade visserligen
upprättats men icke kunnat föras vidare på grund av ovisshet om lämplig
gatubredd. Till nybyggnad hänförliga ombyggnadsåtgärder skulle, om
de fått företagas, ha skjutit frågan om hel nybyggnad på framtiden. En
sedan lång tid tillbaka planerad gatubreddning in på hotellfastigheten hade
fått ytterligare underlag i och med en under år 1962 framlagd trafikledsplan.
Byggnadsnämnden hade icke förelagts något annat förslag än de
omnämnda ventilationsanläggningarna. Vad angår byggnadsnämndens
ställningstagande till frågan om dispens från nybyggnadsförbudet hade
nämnden och nämndens tjänstemän före den exekutiva auktionen endast
haft anledning att muntligen lämna besked. Någon formell ansökan hade
icke förelegat. Även om till nybyggnad hänförlig åtgärd icke ansetts kunna
medges hade nämnden icke sagt att byggnaden icke fick användas i befintligt
skick, vilket ju också för närvarande skedde.

Länsstyrelsen delade Sjöbergs uppfattning att byggnadsförbud som blir
gällande över långa tidsperioder kan bli till väsentligt men för enskilda
markägare och att sådant förbud därför bör meddelas med största restriktivitet.
I förevarande fall var det aktuellt med genomgripande planändringar
bl. a. med hänsyn till projektering av kommande trafikleder. Det
var därför förklarligt att arbetet dragit ut på tiden. Länsstyrelsen förutsatte
dock att staden uppgjort en tidsplan för arbetet med stadsplanefrågorna
inom förbudsområdena.

Byggnadsstyrelsen har anfört att detta ärende ger ytterligare belysning
åt planeringens nuvarande dilemma. Planfrågan har även i detta fall varit
komplicerad. Stadens resurser att driva fram ett snabbt resultat har uppenbarligen
varit otillräckliga. Såvitt styrelsen kunnat finna kan det dock
icke läggas staden eller dess organ till last att planfrågornas avgörande
dragit så långt ut på tiden.

I påminnelser har Sjöberg ifrågasatt om det icke vore bättre att slopa
rätten att utfärda provisoriska byggnadsförbud och i stället införa en
regel som gjorde det möjligt för myndighet som hade att fastställa värdet
på mark som måste inlösas till följd av stadsplaneändring att från räkna,
värdet av anordningar som tillkommit på fastighet i avsikt att höja lösesumman
sedan den förestående stadsplaneändringen blivit för ägaren känd.

3. Vid en av mig i mars 1958 företagen inspektion av länsstyrelsen i
Örebro län uppmärksammade jag ett flertal byggnadsärenden avseende
dispens från byggnadsförbud i Laxå köping. Av de granskade handlingarna
framgick åt t Kungl. Maj:t den 31 december 1942 förordnat att vad i
stadsplanelagen var stadgat för stad skulle äga motsvarande tillämpning

474

inom Ramundeboda sockens hela område, numera Laxå köping, att tills
vidare och intill dess stadsplan för kommunen blivit fastställd nybyggnad
inom viss angiven del därav icke fick äga rum, med mindre länsstyrelsen
för särskilt fall gav lov därtill, samt att stadsplan vid inspektionstillfället
ännu icke fastställts.

Vid inspektionstillfället anmärkte jag bland annat att det var i hög
grad anmärkningsvärt att stadsplan för köpingen ännu icke hunnit fastställas.
Dröjsmålet med fastställandet av stadsplan medförde olägenhet
icke blott för därav berörda fastighetsägare utan även för det allmänna
genom den administrativa belastning som dispensprövningen innebure.
Ur allmän synpunkt var det påkallat att klargöra orsakerna till dröjsmålet.

Sedan jag med anledning av vad vid inspektionen sålunda iakttagits
hemställt om länsstyrelsens yttrande över orsakerna till dröjsmålet med
fastställande av berörda stadsplan, inkom länsstyrelsen med det begärda
yttrandet, varvid funnos fogade yttranden jämväl av länsarkitekten Bertil
Persson samt av kommunalnämnden och byggnadsnämnden i Laxå köping.

Länsstyrelsen anförde i sin förklaring följande: Länsarkitekten i länet
hade år 1943 fått i uppdrag att upprätta förslag till stadsplan för köpingen.
Dylikt förslag hade efter inspektionen färdigställts och överlämnats till
köpingen. En lång tid hade sålunda förflutit från det uppdraget inkom till
länsarkitektkontoret till dess detsamma slutförts. Länsarkitektkontorets
arbetsbörda hade varit mycket stor. I förhållande till arbetsmängdens
storlek hade tillräcklig personal icke stått till förfogande. Det långvariga
dröjsmålet kunde visserligen ha medfört olägenheter för fastighetsägarna.
Skyldigheten att hos länsstyrelsen söka dispens kunde möjligen på grund
av arbetsbelastningen å länsarkitektkontoret ha försenat igångsättandet
av byggnadsföretag. Såvitt länsstyrelsen hade sig bekant hade emellertid
icke någon dispens vägrats av den anledningen att erforderlig planutredning
icke förelegat. Antalet ansökningar om dispens från förbudet för
uppförande av byggnad inom Laxå köping hade vart och ett av åren 1956
och 1957 uppgått till 17.

I ett annat vid samma tidpunkt upptaget inspektionsärende rörande
hos viss distriktslantmätare uppkommen arbetsbalans uttalade överlantmätaren
i länet med avseende å Laxå köping att en omfattande fastighetsbildning
och bebyggelse där ägt rum på grundval av successivt ändrade
och utvidgade planförslag och att osäkerheten och oklarheten i planhänseende
— oavsett den rättsosäkerhet som avsaknaden av fastställd
plan innebure för fastighetsägarna — för distriktslantmätaren medfört
betydande merarbete och tidsförlust.

Med hänsyn till att förslag till stadsplan dåmera färdigställts och överlämnats
till köpingen och till vad övrigt i ärendet upplysts, lät jag i beslut
den 22 november 1958 bero vid vad i saken förevarit.

Jag har i förevarande sammanhang under hand från kommunikations -

475

departementet inhämtat att förslag till stadsplan — avseende köpingens
centrala del — fastställts av Kungl. Maj:t den 12 mars 1965. Byggnadsförbud
hade då gällt i över 22 år. Det må dock nämnas att viss del av
planförslaget undantogs från fastställelse, och inom detta område gäller
alltjämt byggnadsförbud.

4. Vid min inspektion av länsstyrelsen i Kalmar län i september 1964
uppmärksammades att länsstyrelsen genom resolution den 25 maj 1944
med stöd av 15 § stadsplanelagen meddelat förbud mot nybyggnad inom
viss del av Bergaområdet i Kalmar att gälla till dess stadsfullmäktige
fattat beslut rörande stadsplan för området, dock ej längre än ett år från
beslutets dag. Detta förbud har därefter förlängts eller förnyats genom
olika beslut av länsstyrelsen, det senaste meddelat den 20 mars 1964 för
tiden längst till den 1 januari 1965.

Vidare uppmärksammades, att länsstyrelsen under år 1947 meddelat
liknande byggnadsförbud beträffande kvarteren Palmen, Poppeln, Syrenen,
Surtornet, Vinrankan och Fallet i Kalmar. Av handlingarna framgick
att även kvarteret Jasminen varit föremål för ett långvarigt, den 5 oktober
1945 första gången meddelat förbud. Förbudet beträffande Bergaområdet
hade förlängts eller förnyats att gälla fram till den 1 januari 1965. Övriga
förbud hade upphört genom att stadsfullmäktige den 25 november 1963
antagit ny stadsplan, vilken fastställts av länsstyrelsen den 27 oktober
1964.

På begäran om upplysning rörande anledningen till att planarbetet
fördröjts i så anmärkningsvärd grad i dessa fall och om vilka åtgärder som
från länsstyrelsens sida vidtagits för att påskynda arbetet inkom länsstyrelsen
med eget utlåtande ävensom med yttrande av staden, som beträffande
Bergaområdet, vilket ligger vid kusten, framhöll svårigheterna att
förena planläggning av mark, som i detta fall var i enskild ägo, med samhällets
önskemål om friläggande av ströv- och rekreationsområden från
bebyggelse. Detta förutsatte underhandlingar med berörda markägare om
inlösen. Staden hade avvecklat förbudet allt efter som stadsplan utarbetats
och en begränsning av detsamma hade även kunnat ske genom omfattande
markförvärv från enskilda. Befintlig bebyggelse som väsentligen består av
sommarstugor hade under tiden kunnat kvarligga och brukas, medan
olämpliga investeringar genom förbudet kunde förhindras. För de två
andra områdena hade planläggningen komplicerats, enligt vad staden upplyste,
av ovissheten om sträckningen av inf artsleder och vissa järn vägsfrågor.
Planerna för dessa områden hade dock numera kunnat fastställas
och förbuden hade alltså upphört. Länsarkitekten framhöll att klagomål
från enskilda markägare icke i någotdera fallet avhörts. Länsstyrelsen
meddelade att den vid ett flertal tillfällen under årens lopp erinrat stadens

476

myndigheter om nödvändigheten av att planarbetet och särskilt den översiktliga
planläggningen påskyndades.

5. Vid inspektion i juni 1965 av länsstyrelsen i Östergötlands län uppmärksammades
att länsstyrelsen den 28 januari 1938 beslutat att byggnadsplan
skulle upprättas för visst område av Åby samhälle. I samband
härmed meddelades förbud mot nybyggnad inom samhället. Förbudet
förlängdes vid upprepade tillfällen. Sedan byggnadsplaner fastställts för
vissa delar av området och det beträffande andra delar utretts att de icke
borde planläggas, meddelade länsstyrelsen år 1952 under åberopande av
108 § byggnadslagen i dess dåvarande lydelse nytt förbud mot nybyggnad
inom återstående delar av samhället att gälla till den 1 juli 1955. Beslutet
blev efter underställning fastställt av Kungl. Maj:t. Förlängning skedde
därefter längst till den 1 juli 1957. Till stöd för förlängningen anförde länsarkitekten
att detaljplaneringen i stor utsträckning var beroende av pågående
vägutredningar, och att under tiden bebyggelse, som kunde förhindra
eller försvåra samhällets rationella planering, ej borde ske. Förbudet
blev ytterligare förlängt i flera omgångar och besluten fastställdes
av Kungl. Maj:t. Den 8 januari 1963 meddelade länsstyrelsen slutligen
byggnadsförbud inom vissa delar av området att gälla till dess byggnadsplaner
fastställts, dock längst till den 1 juli 1964. Förbudet har nu utgått.

På fråga om anledning till att förbudet måst förlängas så många gånger
och om kontroll verkligen skett att planarbetet icke onödigt förhalades
till men för fastighetsägarna i området meddelade länsstyrelsen, att planläggningen
av samhället under långa tider i hög grad försvårats av ovissheten
om sträckningen av vissa riksvägar. Ändrade detaljplaner hade därför
endast upprättats i mån av aktuella byggnadsprojekt. Sedan vägfrågoma
för några år sedan klarnat, hade planer kunnat fastställas för ganska
betydande delar av för budsområdet. Med hänsyn till att stark expansion
är att vänta hade det visat sig erforderligt med översiktlig planläggning.
Förslag till översiktsplan hade numera uppgjorts och granskades för närvarande.
Inom den centrala samhällsdelen är frågan om sanering, ombebyggelse
och vägomläggningar in. in. aktuell och området kommer att ingå
i en reviderad byggnadsplan. Vid förlängningen av förbudet år 1963 begränsades
förbudsområdet till att gälla endast vissa äldre otidsenliga avstyckningsplaner.
Förbudet utgick den 1 juli 1964 och hade ej förlängts,
då det icke ansetts erforderligt med hänsyn till nuvarande läge beträffande
planläggning och aktuella byggnadsprojekt.

Icke i något av de här redovisade fallen har jag funnit omständigheterna
vara sådana, att de ur allmän och enskild synpunkt beklagliga dröjsmålen
med planläggningen kunnat läggas någon kommunal eller statlig befattningshavare
till last såsom tjänstefel.

477

Frågan om dispens bort meddelas i Östersundsfallet ger otvivelaktigt
utrymme för olika meningar. Med hänsyn till att en dispens i detta fall
var ägnad att skjuta en fullständig nybyggnad av tomten på framtiden
och därmed fördröja den gatubreddning som uppenbarligen var av behovet
påkallad, kan jag för min del icke finna att någon befogad kritik
kan riktas mot byggnadsnämnden för att den motsatte sig dispens.

Vad som framkommit vid utredningen av Borås- och Östersundsfallen
belyser dock på ett slående sätt de skadeverkningar som på grund av
provisoriskt byggnadsförbud kan uppkomma för fastighetsägare genom
dröjsmål med planläggningen och för vilka han enligt nu gällande lagbestämmelser
icke är berättigad till ersättning.

Kortvariga provisoriska byggnadsförbud bör visserligen markägaren
enligt min mening vara skyldig att finna sig i, när syftet är att under
pågående planläggning förhindra tillkomsten av ny bebyggelse, som icke kan
inordnas i en blivande plan. Det måste vara ett gemensamt intresse för
kommunen och fastighetsägarna att ny bebyggelse lokaliseras på ett ur
både ekonomisk och miljömässig synpunkt lämpligt sätt och att felinvesteringar
undvikes. De begränsningar i den enskilde fastighetsägarens
dispositionsrätt över sin mark som detta medför uppvägs normalt av de
fördelar den blivande planen ger markägarna i form av exploateringsmöjligheter.
Förbuden i avbidan på planläggning måste emellertid bli kortvariga
om detta resonemang skall kunna accepteras. Det kan inte vara
rimligt och har säkerligen icke av lagstiftarna förutsatts att medborgare
skall under mycket långa tidsperioder förhindras att utnyttja sin egendom
och därigenom tillfogas skada.

I praktiken har emellertid förbud av denna typ kommit att ofta bli
mycket långvariga. Detta förhållande berördes redan under remissbehandlingen
av förslaget till förenklad byggnadslagstiftning och föranledde
departementschefen att inskärpa nödvändigheten av vaksamhet mot denna
tendens. De exempel på långvariga byggnadsförbud som jag här har anfört
visar emellertid att det alltjämt finns anledning att kritisera tillämpningen
av bestämmelserna om dessa tillfälliga förbud. I tre av de här redovisade
fallen har förbuden varat mera än 20 år. Byggnadsstyrelsen uttalar att
fallen inte kan anses vara unika. Tvärtom säger styrelsen att eftersläpning
alltjämt är en tämligen ofta förekommande företeelse i fråga om upprättande
av bebyggelseplaner. Anledningen vill styrelsen söka i planväsendets
alltför begränsade resurser, och styrelsen tror för sin del att departementschefens
uttalande år 1959 om vanskligheterna att lagstiftningsvägen
komma till rätta med svårigheterna alltjämt har giltighet.

Självfallet är det av största vikt att kommunernas planeringsberedskap
på olika sätt förbättras. Bostadsstyrelsens undersökningar i samband med
införande av systemet med bostadsförsörjningsprogram tyder på att tillgången
på planlagd mark är alldeles otillräcklig på många håll. Svårig -

478

heterna i planeringen ökar på grund av sådana faktorer som stigande standardkrav,
trafikproblemens ökade vikt och allt oftare förekommande
saneringsfrågor. Knapphet består alltjämt på skolade planfackmän. Det
är under sådana omständigheter tydligt att byggnadsstyrelsens understrykande
av det angelägna i att ge planväsendet större och bättre resurser
är starkt motiverat. Styrelsen finner också angeläget att man eftersträvar
en sådan lösning av problemet med eftersläpningen av planarbetet, som
bygger på en förbättring och effektivisering av planeringssystemet och
en rationellare organisation av planmyndigheterna.

Otvivelaktigt skulle den översyn av planväsendets organisation, som
under senare år efterlysts från många håll, kunna medföra åtskilliga fördelar
i de hänseenden som här avses och bidraga till att minska dröjsmål
med planläggningsarbetet.

När man tidigare utgått från att det icke föreligger något behov av
skydd för fastighetsägare mot verkningarna av provisoriska byggnadsförbud,
har skälen härtill varit dels att förbuden varit avsedda att gälla endast
kort tid, dels att planläggningen i regel medför sådana fördelar för fastighetsägaren,
att han rimligen bör vara skyldig att finna sig i olägenheterna
av ett kortvarigt förbud, dels ock att skadeverkningarna i de flesta fall
kan förekommas genom tillämpning av dispensbefogenheten.

Såsom jag nyss framhållit visar vad i förevarande sammanhang upplysts
att dröjsmål med planläggning är en ofta förekommande företeelse. Med
hänsyn till bristen på kvalificerad personal torde någon väsentlig förbättring
härutinnan knappast vara att förvänta inom överskådlig tid. Det är
därför tydligt att en översyn och effektivisering av nuvarande planorganisation
icke kan helt förekomma sådana långvariga dröjsmål med planläggningen
som de här omnämnda.

Det ligger vidare i sakens natur att dispensmöjligheten icke alltid kan
utnyttjas för att förekomma skadeverkningarna av långvariga provisoriska
förbud.

Vad slutligen gäller frågan om fastighetsägarna bör vara skyldiga att
finna sig i de olägenheter som är förenade med provisoriska byggnadsförbud,
förhåller det sig otvivelaktigt så att planläggningen ofta medför
sådana fördelar för fastighetsägarna, att de bör själva bära olägenheterna
av ett byggnadsförbud, som meddelats att gälla i avbidan på planläggning.
Detta gäller särskilt då detaljplan upprättats för område som icke
förut planlagts. I många fall måste emellertid planläggningen utformas på
sätt som medför övervägande olägenheter för en fastighetsägare, t. ex. när
fråga är om breddning eller ändrad sträckning av trafikled. I sådana fall
torde visserligen fastställandet av planen i allmänhet medföra lösningsskyldighet
för kommunen, men gottgörelse för skada på grund av det provisoriska
förbudet utgår därvid icke.

Såvitt handlingarna ger vid handen har fastighetsägarna i Borås- och

479

Östersundsfallen icke kunnat förvänta några som helst fördelar av planläggningen.
Detta innebär att de genom planläggningen icke kunnat få
någon kompensation för de uppenbara skadeverkningarna av de långvariga
förbuden. Om man icke med avseende å dylika fall skapar skydd för fastighetsägare
mot skadeverkningar av långvariga förbud, innebär detta att
man — för att förbilliga plangenomförandet för kommunerna — låter
någon eller några fastighetsägare ensamma bära skadeverkningar av förbud,
som huvudsakligen tillkommit i samhällets intresse och som blivit långvariga
på grund av oförmåga från det allmännas sida att inom rimlig tid lösa
planfrågorna. En dylik ordning är oförenlig med vad som bör gälla i en
rättsstat.

Hur skyddet för fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga
provisoriska byggnadsförbud bör utformas kan knappast anges utan en
ingående utredning. En möjlighet vore givetvis att införa en maximigräns
för den sammanlagda giltighetstiden av provisoriska förbud. En sådan lösning
kan emellertid knappast anses förenlig med allmänna intressen, eftersom
det icke alltid kan undvikas att långvariga dröjsmål uppkommer på
grund av svårigheter att taga ställning till hur den framtida utvecklingen
bör gestaltas. En bättre utväg synes vara att införa rätt för fastighetsägare
att, när förbudstiden överskridit viss tidslängd, hos kommunen göra anspråk
på ersättning för styrkt skada eller att påfordra inlösen av marken.

En förutsättning härför bör dock vara, att förbudet varat längre tid
och medfört skadeverkningar, som är av väsentlig betydelse och som icke
kan uppvägas av förväntade fördelar för fastighetsägaren av planläggningen.

Under hänvisning till det anförda finner jag för min del påkallat, att
frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningarna
av oskäligt långvariga, provisoriska byggnadsförbud göres till föremål
för utredning.

4. Framställning om införande av bestämmelser om ersättning till
enskild part för inställelse vid förhör i nykterhets- och
barnavårdsärenden

Den 21 april 1966 avlät jag följande framställning till Konungen.

Vid min inspektion den 14 september 1964 av länsstyrelsen i Kalmar län
uppmärksammades, att länsstyrelsen i skrivelse den 17 augusti 1964 till

480

länsstyrelsen i Malmöhus län förklarat sig vara förhindrad att villfara en
av sistnämnda länsstyrelse framställd begäran om att länsstyrelsen i Kalmar
måtte i ett hos länsstyrelsen i Malmöhus län anhängiggjort ärende om
intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare hålla förhör jämlikt 27 §
nykterhetsvårdslagen med den person, om vars intagning var fråga. Som
skäl för sin vägran att hålla förhöret anförde länsstyrelsen i Kalmar län,
att förhör jämlikt 27 § nykterhetsvårdslagen enligt lagens förarbeten skulle
hållas inför den myndighet, som ägde besluta i ärendet.

I inspektionsprotokollet lät jag anteckna följande.

Förhör med den, om vars intagning vore fråga, skulle, där ej särskilda
skäl däremot voro, enligt 27 § första stycket nykterhetsvårdslagen anordnas
av länsstyrelsen, om han i förklaring begärt att bliva muntligen hörd.
Enligt JO:s mening — vilken överensstämde med vad länsstyrelsen i Kalmar
län anfört — måste förarbetena till nykterhetsvårdslagen tolkas så att i
dessa förutsattes, att förhör enligt 27 § i lagen skulle hållas inför den länsstyrelse
som hade att slutligt besluta i ärendet. I propositionen 1954:159
s. 156 o. f. framhöll sålunda departementschefen.

Vid ett muntligt förhör kan länsstyrelsen genom frågor få klarhet om vilka
uppgifter vederbörande bestrider och medgiver och överhuvud erhålla en
bättre bild av hans inställning till den uppkomna situationen.

För den enskilde individen måste det vidare förefalla främmande och
inkonsekvent att icke ens ett kortare eller villkorligt frihetsstraff kan
ådömas utan att den tilltalade personligen inställt sig inför rätten, medan
i ett ärende om internering på alkoholistanstalt på en visserligen maximerad
men dock obestämd tid vederbörande icke har rätt att själv få framlägga
sina synpunkter inför den beslutande myndigheten. Man kan icke häremot
invända, att det är fråga om ingripanden av helt olika karaktär; för den
som är föremål för åtgärden torde frihetsberövandet te sig som det väsentliga Ur

behandlingssynpunkt torde det många gånger vara betydelsefullt, att
alkoholisten känner sig ha fått tala ut inför länsstyrelsen, att han icke anser
sig dömd ohörd. En sådan inställning lär nämligen lätt kunna åstadkomma
en negativ reaktion till vården på anstalten till men för ett gott resultat av
behandlingen.

F. n. håller flera länsstyrelser tämligen regelmässigt förhör med personer,
vilkas tvångsintagning begärts, utan att, såvitt uppgivits, några särskilda
olägenheter i angivna avseenden yppat sig. Förslaget avser i princip endast
att lagfästa denna ordning och införa en möjlighet för alkoholmissbrukaren
själv att få bli hörd i ärendet. Däremot föreslås ingen ändring i vad som
f. n. gäller beträffande hörande av andra personer. Någon rätt för alkoholmissbrukaren
att påkalla förhör med annan än sig själv införes sålunda ej.
Finner länsstyrelsen, sedan alkoholmissbrukaren hörts, erforderligt att höra
annan person, behöver detta icke nödvändigt ske genom förhör inför länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan t. ex. anmoda länsnykterhetsnämnden eller den
kommunala nykterhetsnämnden att höra eller låta höra vederbörande.

---Behöver ett vittne höras på ed, bör detta alltjämt ske inför domstol

vid en särskild förhandling. Liksom f. n. bör även länsstyrelsen äga höra en

481

person upplysningsvis. Ett dylikt förhör bör — såsom utredningen förordat
— kunna hållas i alkoholmissbrukarens frånvaro eventuellt vid ett helt
annat tillfälle än då denne höres. Ett sådant förfaringssätt bör regelmässigt
användas då länsstyrelsen anser förhör inför styrelsen nödvändigt men det
kan befaras att alkoholisten skall öva repressalier mot den som skall höras
eller på annat sätt trakassera denne. Som nyss nämnts kan länsstyrelsen
emellertid även låta nykterhetsnämnd hålla förhör med person, som kan
väntas lämna upplysningar av betydelse.

I inspektionsprotokollet antecknades vidare:

Enligt 28 § tredje stycket nykterlietsvårdslagen skulle representant för
vederbörande kommunala nykterhetsnämnd få tillfälle att närvara vid
förhöret. Såsom länsstyrelsen i Kalmar län jämväl anfört utgjorde även
denna bestämmelse ett belägg för att förhör med den, om vars intagning
vore fråga, skulle hållas inför den beslutande myndigheten. Det kunde även
framhållas att länsstyrelse icke ägde uppdraga åt annan länsstyrelse att
hålla förhör med den underårige eller hans föräldrar i. de närbesläktade samhällsvårdsärendena.
Det av barnavårdskommittén framförda förslaget att
införa rätt för länsstyrelse att uppdraga åt annan länsstyrelse att hålla
förhör med den underårige eller hans föräldrar i sådana ärenden (SOU
1956:61 s. 702) vann ej föredragande statsrådets och riksdagens gillande
(prop. 1960: 10 s. 361, L2 IT 1960: 5 s. 124, rskr. 1960: 152).

I anledning av vad sålunda förekommit anhöll jag att länsstyrelsen i
Malmöhus län måtte angiva på vilka grunder länsstyrelsen gjort förenämnda
framställning hos länsstyrelsen i Kalmar län. Enär det, enligt vad som
inhämtats, jämväl på andra håll i landet såväl i nykterhets vårds- som
barnavårdsärenden förekommit, att länsstyrelse hållit liknande förhör på
uppdrag av annan länsstyrelse, beslöt jag därjämte att hos länsstyrelserna i
Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens
län efterhöra länsstyrelsernas praxis i förevarande hänseende. Slutligen har
jag, sedan berörda länsstyrelser inkommit med yttranden, jämväl inhämtat
utlåtande i frågan från socialstyrelsen.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att samtliga tillfrågade länsstyrelser
åtminstone vid något tillfälle hållit förhör med enskild part i nykterhetsvårds-
eller barnvårdsärende, som varit anhängigt vid annan länsstyrelse.
Samtliga tillfrågade länsstyrelser hade också begärt sådant förhör vid
annan länsstyrelse i ärende, som varit anhängigt vid den egna länsstyrelsen.
Till stöd för ett dylikt förfarande har flera länsstyrelser åberopat den i
regeringsformen angivna skyldigheten för myndigheterna att räcka varandra
handen.

Beträffande orsakerna till att annan länsstyrelse än den i ärendet beslutande
anlitats för att hålla förhör har följande anförts.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifråga om det fall, som uppmärksammats
vid inspektionen av länsstyrelsen i Kalmar län uppgivit, att den
person, vars intagning i vårdanstalt var ifrågasatt, efter ärendets anhängig16
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

482

görande vid länsstyrelsen placerats vid arbetsmarknadsstyrelsens läger
Stjärnberg, Mörtfors. Om länsstyrelsen i Malmöhus län skulle hållit förhör
därstädes, hade två tjänstemän vid länsstyrelsen — jämte en representant
för nykterhetsnämnden — nödgats vara borta från det egna länet under
cirka två dygn. Detta förhållande hade ansetts medföra betydande olägenheter
ur arbetssynpunkt. — Ärendet hade sedermera återkallats av nykterhetsnämnden
och något förhör hade därför ej behövt hållas. — Efter att
ha omnämnt två liknande ärenden rörande gravt alkoholskadade personer,
som lidit av lungtuberkulos i smittosamt skede och intagits på Hessleby
sanatorium, anförde länsstyrelsen vidare.

Under den fortsatta handläggningen av ärendena hade länsstyrelsen att
taga ställning till vederbörandes begäran om förhör. Länsstyrelsen bedömde
därvid att vederbörandes trängande vårdbehov blivit fullt objektivt
utredda och att sakligt sett förhör med vederbörande icke skulle tjäna
något rimligt syfte. Länsstyrelsen ansåg sig därför i första hand vara lagligen
berättigad att vägra att hålla förhör. A andra sidan ville länsstyrelsen
i någon form tillmötesgå vederbörandes begäran om förhör och lämna dem
tillfälle att muntligen framföra sin synpunkter. Länsstyrelsen fann, att
detta syfte lättare skulle kunna vinnas, om länsstyrelsen i Jönköpings län
höll förhör med vederbörande å Hessleby sanatorium.

Länsstyrelsen har i de tre nykterhetsvårdsärenden, i vilka länsstyrelsen
påkallat, att annan länsstyrelse skulle hålla förhör, enbart åsyftat att bereda
vederbörande tillfälle att avgiva muntlig förklaring, ehuru denna länsstyrelsens
intention icke framgått av remissen till vederbörande länsstyrelse.
Länsstyrelsens förfarande strider därför formellt mot lagstiftningens andemening,
men detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att länsstyrelsen
varit befogad att vägra hålla förhör.

Liknande synpunkter i fråga om skillnaden mellan förhör och rätt att
yttra sig har anförts bl. a. av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen har sålunda efter framhållande av att enskild part enligt
nuvarande lagstiftning ej har någon möjlighet att erhålla ersättning för sin
inställelse i dessa slags ärenden yttrat följande.

Länsstyrelsen delar JO:s antydda uppfattning, som jämväl kommit till
uttryck i förarbetena till gällande barnavårdslag, att förhör — i detta ords
egentliga bemärkelse — med part i princip bör hållas av den beslutande
myndigheten.

Emellertid torde man från dessa »förhör» i juridisk-teknisk mening kunna
avskilja fall, där part icke påkallat förhör men länsstyrelsen ansett det
lämpligt — med beaktande av klientelets särart — att bereda part som
vistas på avlägsen ort möjlighet att utan större kostnad vare sig för statsverket
eller för parten själv muntligen framföra sina synpunkter på det
framlagda materialet utan att dock länsstyrelsen ansett partens medverkan
klart indicerad för målets slutliga prövning. Vid förhör av nu angiven art
lär förhörsmyndigheten icke ha befogenhet att stadga äventyr för utebliven
inställelse eller skyldighet att kalla vederbörande barnavårdsnämnd resp.
nykterhetsnämnd. Förhöret kan möjligen — ehuru det sker inför auktori -

483

tativ myndighet — närmast jämställas med det av JO i annat sammanhang
förordade tillvägagångssättet att en förare av körkortspliktigt fordon beredes
möjlighet att inför föredraganden framlägga sina synpunkter på
ifrågasatt körkortsåterkallelse.

Länsstyrelsen vill med det sagda icke göra gällande, att den här framförda
principiella uppläggningen av det aktuella spörsmålet varit strikt
normerande för länsstyrelsens praxis i hithörande fall.

Efter JO:s påpekanden har länsstyrelsen, som anser att det bästa ej får
vara en fiende till det goda, med revidering av hittillsvarande praxis uppdragit
följande riktlinjer för handläggningen i fortsättningen av förevarande
frågor.

Om enskild part, som vistats utanför länet, begär att få yttra sig muntligen,
kommer länsstyrelsen att hos vederbörande länsstyrelse hemställa att
parten lämnas tillfälle att yttra sig inför länsstyrelsen och att parten
i samband därmed tillfrågas huruvida parten fortfarande önskar att få
yttra sig inför den beslutande länsstyrelsen. Har parten ej sådan önskan
utsättes ej något förhör inför länsstyrelsen, därest länsstyrelsen ej finner
särskilda omständigheter påkalla sådant. Vidhåller parten sin önskan om
förhör, prövar länsstyrelsen med ledning av vad som förekommit framställningen
och, där ej särskilda skäl tala mot förhör, anordnar sådant.
Härvid kommer länsstyrelsen givetvis att med yttersta varsamhet begagna
möjligheten att vägra förhör.

I de fall, där länsstyrelsen — utan att enskild part påkallat förhör —
för fullständigande av utredningen finner det erforderligt att enskild part,
som vistas på längre avstånd utanför länet, muntligen höres, kommer länsstyrelsen
att hos vederbörande länsstyrelse hemställa att denna ville lämna
den enskilda parten tillfälle att yttra sig inför länsstyrelsen.

Av övriga länsstyrelser har såsom exempel på fall, där förhör med enskild
part begärts hos annan länsstyrelse nämnts, dels att det barn, vars omhändertagande
är ifrågasatt, vistas inom det egna länet medan föräldrarna eller
en av dem vistas i annat län, dels att den enskilde parten är intagen å ungdomsvårdsskola,
fångvårdsanstalt eller annan vårdanstalt i annat län än
det där den beslutande länsstyrelsen ligger. Beträffande förstnämnda fall
har framhållits, att det skulle medföra oskäliga kostnader för den enskilde,
som ej kan få ersättning för sin inställelse, att resa till den ort, där den
beslutande länsstyrelsen har sitt säte. Ifråga om de sistnämnda fallen har
hävdats, att transporter från anstalten till den beslutande länsstyrelsen
skulle draga alltför stora kostnader för det allmänna. Därjämte har även
i dessa fall påpekats, att det för länsstyrelserna skulle vara synnerligen betungande,
om deras tjänstemän tvingades att för hållande av förhör under
flera dagar vara borta från det egna länet.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Förarbetena till nykterhetsvårdslagen bör — även enligt socialstyrelsens
mening — fattas så att förhör enligt 27 § i lagen skall hållas inför den länsstyrelse
som har att slutligt besluta i ärendet. Socialstyrelsen har i sin verksamhet
icke funnit några tecken på att tillämpningen av denna bestämmelse
skulle medföra några större problem vid handläggning av nykterhetsvårds -

484

ärenden. Härpå tyder även den av JO i frågan verkställda länsstyrelseenkäten.
Det kan vidare anmärkas att det behov som må kunna föreligga
för den beslutande länsstyrelsen att nå kontakt med vederbörande alkoholmissbrukare
i avsevärd grad tillgodoses av andra stadganden i lagen. Jämlikt
27 § andra stycket och hänvisning därstädes till bestämmelserna i 13 § 2
mom. kan sålunda polishandräckning för hämtning påkallas. Enligt 1 § av
kungörelse den 12 maj 1965 (SFS nr 155/1965) skall kostnaderna för dylik
hämtning bestridas av statsmedel. Vidare är att märka att — i de fall som
är väl kända för länsstyrelsen — denna omständighet jämte vederbörandes
vistelse på avlägsen ort ej sällan torde kunna anses utgöra »särskilda skäl»
jämlikt 27 § att avgöra ärendet utan förhör även då sådant yrkats. Om —
i de mindre klara fallen — vederbörande befinner sig på avlägsen ort utom
länet finnes vidare möjlighet att överflytta ärendet till vistelselänet om
nykterhetsnämnden på vistelseorten inger ansökan om intagning till sin
länsstyrelse. Nykterhetsnämnden i den kommun där vederbörande vistas
är nämligen jämlikt 3 § tredje stycket alltid behörig att inge ansökan —
till sin egen länsstyrelse — om tvångsintagning. Slutligen kan i detta sammanhang
erinras om att fall enligt 21 § (farliga, kringflackande och de som
är oförmögna att taga vård om sig själva) alltid skall handläggas av länsstyrelsen
i polismyndighetens län. Endast i sällsynta undantagsfall synes
det sålunda bli påkallat att den »egna» länsstyrelsens tjänstemän nödgas
verkställa förhöret på vederbörandes vistelseort. Under sådana förhållanden
torde det knappast kunna bli tal om någon större tidsspillan från länsstyrelsens
tjänstemän.

Socialstyrelsen är helt införstådd med den uppfattning rörande fördelarna
med muntligt förhör inför den beslutande myndigheten som framgår av det
avsnitt av propositionen 159:1954 som återgivits i det remitterade inspektionsprotokollet.
Styrelsen anser önskvärt att muntligt förhör i regel hålles
även i fall då skyldighet att hålla dylikt förhör icke stadgats i lagen.--

Vad beträffar förhör hos länsstyrelse i samhällsvårdsärende gäller jämlikt
75 § Barnavårdslagen jämfört med 19 § andra stycket samma lag bestämmelser
som är nära överensstämmande med den aktuella bestämmelsen i
27 § nykterhetsvårdslagen. Som i inspektionsprotokollet framhålles har ett
förslag om möjlighet till förhör med den saken rör vid annan länsstyrelse
direkt avvisats i förarbetena till barnavårdslagen. Såvitt socialstyrelsen har
sig bekant har icke heller i dessa fall framträtt något större behov av en
ändring i förfarandet. Styrelsen anser dock — liksom tidigare barnavårdskommittén
— att ersättning till föräldrar eller barn för kostnader för inställelse
inför länsstyrelse borde kunna utgå av allmänna medel.

Såsom jag anfört i inspektionsprotokollet giva förarbetena till nykterhetsvårds-
och barnavårdslagen klart vid handen, att förhör enligt 27 §
nykterhetsvårdslagen och enligt 75 § barnavårdslagen skall hållas inför
den länsstyrelse, som har att pröva och avgöra ärendet. Den beslutande
myndigheten erhåller därigenom möjlighet att själv bilda sig en uppfattning
om trovärdigheten av de utsagor, som lämnas, samt att ställa de
frågor, som uppgifterna kan föranleda. Vid sådant förhör givas också
genom att såväl representant för den sökande myndigheten som den en -

485

skilde parten är närvarande de största möjligheterna att utreda motsägande
uppgifter. Den enskilde parten har därjämte ett befogat anspråk på att
personligen få framlägga sina synpunkter för den befattningshavare, som
har att fatta beslut i ärendet, och endast om så sker kan han vara förvissad
om att hans synpunkter på frågan blir rätt uppfattade. Om den enskilde
parten får träda i personlig kontakt med den beslutande myndigheten, ökas
också förutsättningarna för att han skall kunna övertygas om det berättigade
i ett ingripande.

Även utredningen om administrativa frihetsberövanden har i sitt betänkande
Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden (SOU
1960:19 s. 95) under åberopande av liknande skäl uttalat den uppfattningen
att muntlig förhandling i mål angående administrativa frihetsberövanden
alltid bör äga rum omedelbart inför den eller de personer, som har att
besluta i målet.

Det må ock i anslutning till den i inspektionsprotokollet återgivna, av
departementschefen i propositionen 1954:159 gjorda jämförelsen med brottmålsprocessen
nämnas, att det i dylik process icke torde vara möjligt för
den domstol, som har att döma i målet, att låta upptaga förhöret med den
tilltalade vid annan domstol.

Besvärssakkunniga har i sitt betänkande Lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27) föreslagit en bestämmelse om att sammanträde för muntlig
handläggning, om det ej utan väsentlig olägenhet kan hållas inför den
beslutande myndigheten, må äga rum inför annan myndighet (se 8 kap.
21 §). Besvärssakkunnigas förslag berör emellertid ett stort antal förvaltningsärenden
av skiftande art. Särbestämmelser för olika slag av ärenden
har ej kunnat givas och bestämmelsen har därför erhållit en mycket allmänt
hållen avfattning. Givet är under sådana förhållanden att den föreslagna
bestämmelsen är avsedd att tillämpas med stor urskillning. Besvärssakkunniga
har också (s. 877) framhållit, att det ur utredningssynpunkt i regel
är mindre ändamålsenligt att delegera uppgiften att hålla muntlig handläggning
till annan myndighet och att delegationsmöjligheten därför bör
begagnas med varsamhet. Enligt min mening torde det på de skäl som
tidigare anförts icke vara lämpligt — även om besvärssakkunnigas förslag
upphöjes till lag — att tillämpa bestämmelsen i 8 kap. 21 § på sådana förhör
inför länsstyrelse, som avses i 27 § nykterhetsvårdslagen och 75 § barnavårdslagen.

Enligt min mening kan det alltså icke anses försvarligt att personer, som
i ärende rörande frihetsberövande begärt att bli personligen hörda, ej få
tillfälle att framföra sina synpunkter direkt till den myndighet som har att
bestämma utgången i ärendet. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det icke
heller anses tillfredsställande att i nykterhetsvårds- eller barnavårdsärende
överlåta åt annan länsstyrelse att hålla förhör med enskild part, då utred -

486

ningen behöver kompletteras härmed men den enskilde parten ej själv
begärt förhör.

Även om jag således anser att förhör i ärenden rörande frihetsberövanden
inför annan länsstyrelse än den beslutande av anförda skäl icke bör förekomma,
har jag dock förståelse för vissa av de motskäl länsstyrelserna
anfört. De olägenheter, som enligt länsstyrelsernas yttranden skulle vara
förenade med förhör inför den beslutande myndigheten, torde icke helt
kunna undvikas genom användande av de utvägar, som socialstyrelsen
föreslagit. Polishandräckning bör sålunda enligt min mening användas
endast som en nödfallsutväg mot tredskande part. Denna utväg synes därför
knappast vara framkomlig i de av länsstyrelserna anförda exemplen rörande
föräldrar, som bosatt sig i annat län än där barnet vistas och som saknar
medel till resa. Icke heller torde den föreslagna utvägen att överflytta
ärendet till vistelselänet vara av beskaffenhet att undanröja de av länsstyrelserna
angivna olägenheterna. Det kan sålunda icke vara lämpligt att
en nykterhetsnämnd, som i många år tagit befattning med en alkoholmissbrukare
och har ingående kännedom om denne, skulle tillåtas överflytta
ärendet på en nykterhetsnämnd i annat län endast av den anledningen att
alkoholmissbrukaren tillfälligt vistas på ett arbetsläger i sistnämnda län.
Däremot anser jag att det finnes anledning för länsstyrelsen att särskilt
noga pröva om förhör anses erforderligt, då den enskilde parten vistas på
avlägsen ort. Finnes vid sådan prövning förhör vara av värde får dock
givetvis den omständigheten, att den som bör höras vistas på avlägsen ort,
ej leda till att förhöret ej hålles.

De skäl, som länsstyrelserna anfört till stöd för att förhör inför annan
länsstyrelse än den beslutande är påkallade, kan sammanfattas i tre punkter
på följande sätt:

1. Den som skall höras befinner sig på anstalt i annat län och transporten
av honom till den beslutande länsstyrelsen skulle draga en oskälig kostnad
för statsverket.

2. Den som skall höras kan på grund av sjukdom ej förflyttas till den ort,
där den beslutande myndigheten har sitt säte.

3. Den enskilde parten skulle genom att tvingas resa till den beslutande
länsstyrelsens residensstad åsamkas kostnader, som han ej var i stånd
att bära eller som i allt fall ej kunde anses skäliga.

Beträffande samtliga tre punkter har därjämte framhållits, att arbetsbördan
i övrigt icke medgav, att tjänstemän från länsstyrelsen och representanter
för vårdnämnderna begav sig till den ort utom länet, där den
som skulle höras uppehöll sig.

Vad först angår den under punkten 1 anförda synpunkten finner jag
densamma icke kunna godtagas såsom skäl för att underlåta att hålla förhör
inför den beslutande myndigheten. Möjlighet finnes, då den som skall för -

487

höras vistas på anstalt, att få denne transporterad till myndigheten av
personal vid anstalten eller i nödfall genom polismyndighetens försorg.
Otvivelaktigt uppkommer härigenom en kostnad för statsverket. Denna
kostnad torde dock i det begränsade antal fall, varom här är fråga, ej vara
större än att statsverket med hänsyn till vad som är att vinna ur rättssäkerhetssynpunkt
bör bära densamma.

Icke heller synes vad som anförts under punkten 2 vara av beskaffenhet
att rubba principen om att förhör bör äga rum inför den beslutande myndigheten.
I allmänhet torde väl i dessa fall frågan om frihetsberövande
kunna vila till dess det akuta sjukdomsstadiet är övervunnet. Om i undantagsfall
så ej kan ske, torde förhör knappast vara påkallat oftare än att
myndigheterna få bära den ökade arbetsbördan att begiva sig till den ort,
där sjuklingen vårdas. Att länsstyrelsens tjänstemän någon gång få bege
sig utanför länets gränser har i allt fall i nykterhetsvårdsärenden enligt allt
att döma förutsatts. (Jfr propositionen 1954:159 s. 159.)

Däremot finner jag de synpunkter som anförts under punkten 3 vara
i hög grad beaktansvärda. Såväl i nykterhetsvårds- som barnavårdsärenden
förekommer uppenbarligen ibland att någon, som beröres av ärendet, innan
detsamma skall slutligt prövas av länsstyrelsen, bytt vistelseort. Att exempelvis
länsstyrelsens tjänstemän och representanter för nämnder i södra
Sverige skall nödgas resa upp till de nordligare delarna av landet, då ett
barns föräldrar mer eller mindre tillfälligt flyttat dit medan barnet av
barnavårdsmyndighet placerats i det sydliga länet, kan enligt min mening
ej vara rimligt. Det kan i sådant fall ej heller vara skäligt, att föräldrar,
som önskar och bör bli hörda, skall belastas med de utgifter en resa till
den beslutande myndigheten medför, i all synnerhet som de personer, som
berörs av dessa ärenden, i allmänhet icke har det ekonomiskt väl ställt.
Oaktat jag icke anser det ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande att
det i sådana fall uppdrages åt annan länsstyrelse än den beslutande att hålla
förhör i ärendet, har jag med hänsyn till den enskildes ekonomiska situation
en viss förståelse för att så ibland skett. Denna intressekonflikt skulle
emellertid kunna undvikas om den enskilde parten berättigades att erhålla
ersättning av allmänna medel för sin inställelse inför den beslutande myndigheten.

Frågan om ersättning av allmänna medel till enskild part vid förhör inför
länsstyrelse i nykterhetsvårds- och barnavårdsärende har i flera sammanhang
varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda har frågan varit föremål
för behandling såväl vid nykterhets- som barnavårdslagens tillkomst men
då skjutits på framtiden (se propositionen 1954:159 s. 200; SOU 1956:61
s. 52 och 701 samt propositionen 1960:10 s. 357). Vidare föreslog utredningen
om administrativa frihetsberövanden, att i 21 § tredje stycket lagen
om socialdomstol skulle intagas en bestämmelse av följande lydelse.

488

Enskild part, som förelagts att infinna sig personligen vid domstolen och
som finnes icke själv kunna svara för de med inställelsen förenade kostnaderna,
må på begäran tillerkännas ersättning härför av allmänna medel
enligt de grunder, som angivas i 4 § lagen om fri rättegång. Barn, som i
andra stycket sägs, må erhålla ersättning för inställelse till förhör, vartill
barnet kallats, efter enahanda grunder, som gälla för enskild part. Ersättning,
som avses i detta stycke, skall gäldas av statsverket.

I sin motivering till den förslagna bestämmelsen anförde utredningen
följande (SOU 1960:19 s. 169).

Enskild part bör själv svara för kostnad för personlig inställelse inför
socialdomstolen. Nämnda kostnad torde vanligen komma att bli förhållandevis
ringa. Fall kan emellertid förekomma, i vilka det med hänsyn till
partens ekonomiska förhållanden icke kan krävas, att han själv skall bära
kostnaden för inställelsen inför domstolen. På grund härav har i 21 § tredje
stycket öppnats möjlighet för enskild part att erhålla ersättning av allmänna
medel i vissa fall för kostnad i samband med inställelse inför socialdomstol.

Barn under femton år, som talan avser, är icke part. Det synes emellertid
naturligt, att ovanberörda ersättningsregler göres tillämpliga även beträffande
sådant barn, om det ålagts personlig inställelse inför domstolen. Att
barn som nu sagts icke kan höras och erhålla ersättning såsom vittne framgår
av 31 § första stycket.

Beträffande den som enligt 21 § vill ha ersättning för inställelse inför
domstolen bör krävas, att han i fråga om medellöshet uppfyller ungefär de
villkor, som gäller för erhållande av motsvarande ersättning enligt lagen
om fri rättegång. Vad gäller underårig bör, vare sig han är under eller över
femton år, hänsyn tagas icke blott till den underåriges utan också till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden. Krav på viss form för begäran om ersättning
har icke uppställts. Sådan begäran bör därför kunna göras skriftligen
eller muntligen. Icke heller har några regler givits i fråga om det sätt,
på vilket sökanden skall kunna styrka sin medellöshet.

Utredningen har övervägt, huruvida den som åtnjutit ersättning, som
här avses, bör vara skyldig att under vissa förhållanden återgälda ersättningen
till statsverket. Med hänsyn till att en tänkbar regel om återbetalningsskyldighet
i här aktuella fall uppenbarligen skulle bli av ringa värde
ur ekonomisk synpunkt, föreslår emellertid utredningen att ersättning,
varom här är fråga, skall gäldas av statsverket.

Ersättningsfrågan har vidare efter motioner i ämnet varit föremål för
riksdagsbehandling. I samband därmed har första lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 25/1964 yttrat följande (s. 9—10).

Med hänsyn till att den administrativa processen i huvudsak är skriftlig
och att utredningsskyldighet i regel åligger administrativ myndighet torde
behovet av rättshjälp och kostnadsersättning åt den enskilde generellt
sett icke vara lika framträdande här som i fråga om mål och ärenden vid de
allmänna och särskilda domstolarna. Enligt utskottets mening är det likväl
tydligt att nuvarande ordning på förevarande område icke kan anses tillfredsställande.
Särskilt beträffande vissa typer av mål, såsom i synnerhet
mål om administrativa frihetsberövanden, är det påfallande hur mycket

489

sämre den enskildes ställning kan vara i det administrativa förfarandet än i
det judiciella. Utskottet anser därför, att de av motionärerna upptagna
spörsmålen förtjänar uppmärksamhet från statsmakternas sida, och instämmer
sålunda i det syfte som uppbär motionerna.

Vad gäller den föreslagna utredningen får utskottet anföra följande.
Vidsträckta problemkomplex, som berör utformningen och organisationen
av förvaltningsförfarandet, är för närvarande under utredning genom besvärssakkunniga
och förvaltningsdomstolskommittén. Besvärssakkunniga
avser att i ett förslag till lag om förvaltningsförfarandet upptaga vissa regler
om.rätt för enskild att erhålla kostnadsersättning av allmänna medel.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden intog i sitt förslag till lagom
socialdomstol vissa bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang,
bl. a. om möjlighet att erhålla biträde på det allmännas bekostnad. Det av
utredningen avgivna betänkandet har jämte remissvar överlämnats till
förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas vid fullgörande av kommitténs
uppdrag. Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de resultat,
som framgår av sålunda pågående utredningsarbete, är av stor betydelse
för ett riktigt ställningstagande till frågan om och i vad mån en särskild
utredning med det av motionärerna angivna ändamålet kan anses erforderlig.
Härjämte torde få erinras om att frågan om en reformering av den fria
rättegången behandlas av särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen utredningen
om rättegångshjälp. Denna utredning har bland annat att undersöka
huruvida en lösning av problemet om rättshjälp i rättegång, åtminstone
delvis, kan vinnas på försäkringsbasis. De möjligheter som härvidlag kan
komma att yppa sig synes även böra observeras när det gäller frågan om
en reform på det administrativa området.

Med hänsyn till det nu angivna utredningsläget anser utskottet att det
för närvarande måste anses synnerligen vanskligt att bedöma behovet av
ytterligare utredning rörande de av motionärerna upptagna spörsmålen. Utskottet
finner sig under sådana förhållanden icke kunna tillstyrka motionerna.

Spörsmålet har ånyo varit föremål för utskottets behandling år 1965,
därvid utskottet förklarat sig — i avbidan på Kungl. Maj:ts åtgärder i
anledning av besvärssakkunnigas och utredningens om rättegångshjälp
framlagda förslag — icke böra förorda ytterligare utredning (se utlåtande
nr 18/1965).

I sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27) har besvärssakkunniga
upptagit ersättningsfrågan i 19 kap. Huvudregeln föreslås
härvid enligt 19 kap. 1 § andra stycket bliva att för part uppkommande
kostnad skall bestridas av parten själv. I vissa undantagsfall skulle emellertid
sådan kostnad kunna gäldas av statsverket. Sålunda har 19 kap. 2 §
i förslaget fått följande lydelse.

Har enskild part i ärende, som ej väsentligen avser tvist mellan enskilda
parter, haft särskild kostnad för sin medverkan vid utredningen, må han,
om det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans art, myndighets
åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande framstår som uppenbart
oskäligt att kostnaden bäres av honom, av allmänna medel erhålla ersättning
för kostnaden eller del därav.

16* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

490

Även i annat fall än i första stycket sägs må för kostnad i besvärsärende,
då särskilda skäl därtill äro, ersättning av allmänna medel utgå till enskild
part, som vinner bifall till sin talan.

I anslutning härtill ha besvärssakkunniga anfört bl. a. följande (s. 687 ff.).

I vad män en kostnad, som part ådragit sig för sin medverkan vid utredningen
i ett ärende, skall betraktas som särskild eller ej blir i första
hand beroende av karaktären av partens medverkan. Arten av medverkan
blir därmed en viktig faktor, då det gäller att bedöma, i vad mån ersättning
av allmänna medel bör utgå till parten för hans kostnader å ett ärende.
Medverkan genom expertundersökningar och rättsundersökningar har redan
omnämnts i exempel på betydelsen av sakens beskaffenhet för bedömningen
av frågan om kostnadsersättning till enskild part. En annan typ av medverkan,
som är av allmänt intresse i förevarande sammanhang, utgör inställelsen
vid sammanträde.

Äger ett sammanträde eller en förrättning rum i närheten av parts hemvist,
torde skäligen kunna begäras av part att kostnaden för inställelse
gäldas av honom själv. Att inställa sig inför myndighet i den egna kommunen,
då det påfordras av allmänna intressen, får anses ingå i de medborgerliga
skyldigheterna. Ju längre ressträckan är mellan hemvistet och
sammanträdesorten och ju större kostnader inställelsen drager, desto mindre
rimligt blir det emellertid att den enskilda parten själv bär kostnaderna
och desto mera skäligt att det allmänna påtager sig desamma, i den mån
förutsättningar i övrigt föreligga för en sådan lösning. För närvarande torde
myndigheterna draga sig för att anordna sammanträden för enskilda parters
muntliga hörande, då parts hemvist ej är närbeläget, med hänsyn till att
möjlighet saknas att ersätta partens inställelsekostnader och det framstår
som oskäligt att begära av parten att han på egen bekostnad skall infinna
sig. Det skulle innebära en betydande fördel för myndigheterna och främja
deras strävanden att uppnå materiellt riktiga resultat, om de i mån av
behov finge möjlighet att låta partens inställelse ske på det allmännas bekostnad.
—

I enlighet med nu anförda skilda synpunkter bör enskild part kunna få
ersättning för särskilda kostnader, i den mån det framstår som obilligt att
de stanna å honom. Sistnämnda kostnader torde enligt besvärssakkunnigas
mening normalt kännetecknas av att de tillkommit under sådana förhållanden,
att de falla utom ramen för vad som skäligen kan begäras av den enskilde
parten. Försiktigheten bjuder emellertid att, då allmänna regler för
första gången utformas, gränsen dragés relativt snävt. Man torde nu främst
söka råda bot på de stötande konsekvenserna av gällande ordning. Det bör
därför som förutsättning för rätt till kostnadsersättning uppställas, att det
framstår som uppenbart oskäligt, att kostnaden bäres av parten.

Enligt besvärssakkunnigas förslag skall alltså ersättning för inställelse
vid sammanträde kunna utgå. För att ersättning verkligen skall utgå
fordras emellertid att det med hänsyn till sakens beskaffenhet, medverkans
art, myndighets åtgörande, ärendets utgång eller annat förhållande fram -

491

står som »uppenbart oskäligt» att kostnaden bäres av parten. Även om
denna regel kan med viss modifikation ifråga om formuleringen anses motiverad
i flertalet förvaltningsärenden, förefaller den mig alltför restriktiv
i ärenden rörande frihetsberövanden, i all synnerhet som besvärssakkunniga
avvisat tanken att i förvaltningsärenden införa en motsvarighet till den fria
rättegången. Om besvärssakkunnigas förslag i denna del vinner bifall kommer
enligt mitt förmenande parter i ärenden rörande administrativa frihetsberövanden
även fortsättningsvis att vara betydligt sämre ställda än tilltalade
i brottmål, vilket icke förefaller sakligt motiverat. Jag har bland
annat av denna anledning i mitt yttrande över besvärssakkunnigas förslag
anfört, att det knappast kan anses befogat att avvisa tanken på införandet
inom förvaltningen av en motsvarighet till fri rättegång (ämbetsberättelsen
1966 s. 551).

Vid förnyat övervägande av detta spörsmål i anslutning till vad länsstyrelserna
anfört om de nuvarande svårigheterna i vissa fall att ordna förhör
inför den beslutande länsstyrelsen har jag funnit, att det kan ifrågasättas,
om man icke beträffande ärenden rörande administrativa frihetsberövanden
bör gå ett steg längre genom att för sådana ärenden giva särbestämmelser
i kostnadsfrågan. Såsom förebild skulle därvid kunna tjäna det av utredningen
om administrativa frihetsberövanden framlagda förslaget, där även
regler finnas om förordnande av offentligt biträde, som skall äga rätt till
gottgörelse av allmänna medel (9 §).

I beaktande av att det för närvarande synes råda viss risk för att rättssäkerhetssynpunkterna
i ärenden rörande frihetsberövanden på nykterhetsvårdens
och barnavårdens områden få träda tillbaka för hänsynen till den
enskilde partens ekonomiska situation är det angeläget, att en reform på
ifrågavarande område snarast kommer till stånd. Besvärssakkunnigas förslag
har varit föremål för ett omfattande remissförfarande och bearbetningen
av det vidlyftiga material, som därvid inkommit, torde bli tidsödande.
Det torde i varje fall dröja länge innan de sakkunnigas förslag i nu aktuellt
hänseende genomföres. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening
tungt vägande skäl att överväga om man icke i avbidan på frågans slutliga
lösning borde i nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen — i likhet med
vad som är stadgat i utlänningskungörelsen (71 § tredje stycket) — upptaga
bestämmelser om rätt till ersättning för enskild part för inställelse till förhör
hos länsstyrelse. För att erhålla en lämplig avgränsning av ersättningsfallen
skulle därvid den i 21 § tredje stycket förslaget till lag om socialdomstol
angivna principen kunna tagas som utgångspunkt.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

492

5. Framställning om ändring av det vid kungörelsen den 18 april
1947 (nr 186) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens
andra kammare samt av kommunal röstlängd fogade formuläret nr 3

I skrivelsen den 27 september 1966 till Konungen anförde jag följande.

Enligt 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 skall i röstlängden för
kommunalval m. m. tas upp alla inom valdistriktet mantalsskrivna personer,
vilka uppnått eller under kalenderåret uppnår en ålder av tjugo år. För var
och en skall anges om han äger eller saknar rösträtt vid val av kommunaleller
stadsfullmäktige och landstingsman. Saknar den som antecknats som
röstberättigad rösträtt på kyrkostämma och vid val av kyrkofullmäktige
på den grund att han icke är medlem av svenska kyrkan eller att han tillhör
icke territoriell församling, skall anteckning tillika göras om det förhållandet
i röstlängden.

Av 9 § kommunala vallagen och 40 § lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen följer att valnämndens ordförande skall tillställa envar
i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats som röstberättigad,
underrättelse härom. Härvid skall den eller de omständigheter anges som
föranlett att han uteslutits från rösträtt. Viss tvekan synes råda angående
frågan om underrättelseskyldigheten omfattar också det fall då för en
person, som är röstberättigad vid de borgerliga valen, antecknats att han
saknar rösträtt vid de kyrkliga valen. Underrättelseförfarandet har till syfte
att göra vederbörande uppmärksam på att ett rösträttshinder antecknats
och på den möjlighet att vinna rättelse genom anmärkning som står till
buds när oriktig anteckning gjorts. Den som antecknats sakna rösträtt vid
kyrkliga val har givetvis i princip samma behov av underrättelse härom för
att kunna få tillfälle att bevaka sin rösträtt i fall av felaktig anteckning
som den vilken antecknats som icke röstberättigad vid borgerligt val. Det
kan för den skull inte göras gällande att underrättelseförfarandet inte har
någon uppgift att fylla i fråga om sådan anteckning och att det såsom
meningslöst skulle kunna underlåtas. Under sådana omständigheter kan det
knappast antagas annat än att underrättelseskyldigheten omfattar även
anteckning om att en i övrigt röstberättigad person saknar rösträtt vid
kyrkliga val.

Enligt 7 § kungörelsen den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande av
röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd
skall underrättelse från valnämndens ordförande till sådana i röstlängden
upptagna personer, som däri inte antecknats som röstberättigade,
avfattas på det vid kungörelsen fogade formuläret nr 3. Detta har i den del
som är av intresse i förevarande sammanhang följande lydelse: »I röstlängder
som detta år upprättats för . . . valdistrikt, . . . kommun, har antecknats,
att Ni icke är röstberättigad på grund av att ...» I en not tillfogas att
här införs den eller de omständigheter, på grund varav vederbörande ute -

493

slutits från rösträtt. Synbarligen har formuläret inte utformats under hänsynstagande
till fall då någon väl är röstberättigad vid borgerliga men ej
vid kyrkliga val.

I Stockholms stad har underrättelser tidigare inte utsänts om de anteckningar
som gjorts om avsaknad av rösträtt vid kyrkliga val. Inför 1966 års
val beslöt valnämnden emellertid att sådana underrättelser skulle expedieras.
Nämnden fann det då nödvändigt att i viss mån frångå det nyssnämnda
formuläret. Underrättelsen utformades på följande sätt. Den inleddes med
orden: »I den röstlängd som 1966 upprättats för Stockholms stad har Ni
antecknats som icke röstberättigad på grund av att Ni ...» Härefter följde
fyra rutor för kryssmarkering, över vilka som rubrik satts »är omyndigförklarad»,
»icke är svensk medborgare», »icke är medlem av svenska kyrkan»
samt »tillhör icke-territoriell församling». Under rutorna lämnades
följande kompletterande upplysningar: »Den som är omyndigförklarad
eller icke är svensk medborgare saknar rösträtt vid kommunalval, prästval
och ev. val till andra kammaren (X-markering i rutorna 1 och/eller 2).
Den som icke är medlem av svenska kyrkan eller tillhör icke-territoriell
församling saknar rösträtt vid kyrkofullmäktigeval och prästval (X-markering
i rutorna 3 och/eller 4).»

I en skrift som kom in hit den 5 juli 1966 gjorde ingenjören Bengt Örne
gällande att blanketten avfattats på ett fullkomligt missvisande sätt. Enligt
hans mening gav underrättelsen vid handen att den som inte var medlem
av svenska kyrkan saknade rösträtt vid kommunal- och riksdagsval.

Över skriften inhämtade jag yttrande från valnämnden i Stockholms
stad.

Såsom valnämnden själv medgett i sitt yttrande blev de formuleringar
som kom till användning i nämndens underrättelse om rösträttshinder inte
tillräckligt tydliga. Mången bibragtes tydligen den uppfattningen att han
icke hade rösträtt vid de borgerliga valen genom det rösträttshinder som
antecknats för de kyrkliga valen. De missförstånd som uppkommit till följd
av det sätt, på vilket underrättelsen avfattats, torde dock i de flesta fall ha
undanröjts genom de olika åtgärder för tillrättaläggande som valnämnden
vidtog, bl. a. i form av annonsering i stockholmstidningarna.

Vad som upplysts i ärendet ger icke anledning att ifrågasätta ansvar för
tjänstefel för någon befattningshavare.

I det av mig infordrade yttrandet har valnämnden framhållit att det i
kungörelsen föreskrivna underrättelseformuläret är bristfälligt inte bara
beträffande meddelande om rösträttshinder vid kyrkliga val utan också med
avseende å språk och redigering. Det ålderdomliga språk som använts bör
enligt valnämndens mening ersättas med uttryckssätt som är mera lättförståeliga
för allmänheten. Vidare framgår av yttrandet att underrättelsen

494

bör omredigeras under hänsynstagande till den databehandling som försiggår
i samband med röstlängdens upprättande.

För egen del vill jag understryka angelägenheten av att underrättelser
går ut till medborgarna även i fall då anteckning gjorts om avsaknad av
rösträtt vid kyrkliga val. Att så sker är ett rättssäkerhetsintresse som inte
får negligeras. Det måste vidare anses vara av stor vikt för medborgarna att
underrättelserna utformas så att de inte kan missförstås. Det vid 1947 års
kungörelse fogade formuläret nr 3 uppfyller inte dessa anspråk.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål för
den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

6. Framställning om komplettering av utredningen i ärende rörande
tillsättning av professur i engelska språket och litteraturen vid
Göteborgs universitet i syfte att säkerställa en med hänsyn till professurens
ämnesinnehåll objektivt riktig bedömning av de sökandes

vetenskapliga skicklighet

I skrivelse den 11 oktober 1966 till Konungen anförde jag följande.

Av handlingarna i ett efter klagomål av docenten vid Göteborgs universitet
Yngve Olsson härstädes anhängiggjort ärende framgår bl. a. följande.

Sedan åt- 1905 finns vid universitetet en professur i engelska språket och
litteraturen. Innehavarna av professuren har i regel varit utpräglade språkforskare.
De fyra första innehavarna förklarades kompetenta »trots en
blygsam eller rent av obefintlig litteraturvetenskaplig meritering». Vid den
senaste tillsättningen — år 1962 — var enligt uppgift samtliga sakkunniga
rena språkvetenskapsmän. Nuvarande innehavaren av professuren — vars
litterära meritering av de sakkunniga bedömdes som subsidiär — har förklarat
att hans forskning i hög grad är lingvistiskt orienterad och att han
inte har möjlighet att ge sina litteraturvetenskapligt inriktade licentiander
och doktorander den forskarhandledning och undervisning som de rimligen
kan begära.

Under hänvisning till att berörda professur i realiteten blivit en professur
i engelska språket begärde större akademiska konsistoriet i sina petita för
budgetåret 1965/66 ytterligare eu professur i ämnet. Därvid framhölls att
den nya professuren visserligen syntes böra — liksom den befintliga —
omfatta »engelska språket och litteraturen» men få huvudvikten lagd på
litteraturen.

Universitetskanslersämbetet föreslog för sin del inrättande av en precep -

495

tur i engelska språket och litteraturen. Som motivering framhöll ämbetet
att, med hänsyn till behovet av lektorer i det på alla gymnasielinjer viktiga
ämnet engelska, resurserna för forskarhandledning och högstadieundervisning
måste förstärkas. Vidare framhölls att det vore angeläget att förutsättningar
skapades för en differentiering av forskningen samt att ökat utrymme
borde ges åt den litteraturhistoriskt inriktade forskningen i ämnet;
den befintliga professuren hade enligt ämbetet blivit till största delen språkligt
inriktad.

I statsverkspropositionen anförde departementschefen rörande föreliggande
förslag följande (prop., bil. 10 s. 395):

Det engelska språket och den engelskspråkiga litteraturen intar i vårt
land en central ställning inom utbildningsväsen och kulturliv. Sedan några
år representeras engelska språket såsom akademiskt läroämne av tva professorer
vid vart och ett av universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm.
Vid göteborgsuniversitetet företräds det dock av endast en professor. Med
hänsyn till bl. a. behovet av ökad forskarhandledning föreslår jag — i enlighet
med vad konsistoriet förordat — att en andra professur i engelska språket
och litteraturen inrättas vid universitetet fr. o. nr. budgetåret 1965/66.

Statsutskottet anförde i sitt utlåtande följande (uti. nr 90/1965, s. 19):

I likhet med departementschefen anser utskottet att det engelska språket
och den engelskspråkiga litteraturen intar en sådan central ställning inom
utbildningsväsen och kulturliv i vårt land att ifrågavarande ämnesområde
vid göteborgsuniversitetet bör vara företrätt av två professurer. Utskottet
har därför biträtt Kungl. Maj:ts förslag att ytterligare en professur i engelska
språket och litteraturen inrättas vid universitetet fr. o. in. nästa budgetår.
Ett bifall till vad utskottet förordat innebär att såväl den befintliga
som den föreslagna professuren kommer att ha samma ämnesbeteckning och
sålunda tillsammans svara för ett, relativt sett, differentierat ämnesområde.
Enligt utskottets mening synes vid tillsättandet av ifrågavarande professurer
böra beaktas behovet av forskning och utbildning vid universitetet inom
hela ämnesområdet.

I en den 28 mars 1966 hit inkommen skrift påtalade klaganden — under
förmälan att han sökt den avsedda nya professuren, vilken ledigförklarats
den 8 februari 1965 — att som sakkunniga för bedömning av de sökandes
skicklighet utsetts personer, vilkas samlade reella expertis till övervägande
delen låg inom den engelska litteraturen, samt att för lärarproven förelagts
ämnen, vilka praktiskt taget var uteslutande litterära. Enligt klaganden
tedde det sig därför högst tvivelaktigt om de sökande — vilka litade på
den formulering av professurens omfattning som lämnats vid ledigförklarandet
— verkligen blev bedömda i enlighet med sina meriter i ämnets såväl
språkliga som litterära del. Klaganden anhöll att hithörande frågor måtte
snarast möjligt bli föremål för utredning.

Med anledning av klagoskriften inkom konsistoriet vid universitetet med

496

upplysningar, varvid fogats särskilda yttranden av universitetets språkvetenskapliga
sektion och av universitetets rektor.

Sedan de sakkunnigas utlåtanden i april 1966 offentliggjorts — enligt
vilka utlåtanden klaganden förklarades ej ha styrkt sin kompetens till professuren,
därvid framhölls hans bristande litteraturhistoriska kompetens —
inkom klaganden med en skrift, vid vilken fogats ett exemplar av en av
honom den 7 maj 1966 till språkvetenskapliga sektionen avlåten skrivelse
med kritik av sakkunnigutlåtandena. Klaganden avgav därefter påminnelser
i anledning av de i klagoärendet avgivna yttrandena och framförde
därvid vissa ytterligare anmärkningar mot tillsättningsärendets handläggning.

Från språkvetenskapliga sektionen överlämnades sedermera protokoll
från dess sammanträde den 24 maj 1966, avseende sektionens slutliga behandling
av tillsättningsärendet. Samtliga i beslutet deltagande åtta professorer
hade därvid — i likhet med de sakkunniga — funnit klaganden ej ha
styrkt kompetens till professuren.

Enligt vad jag inhämtat har klaganden jämte ytterligare en sökande anfört
besvär över sektionens tjänsteföretag, vilka besvär för närvarande är
föremål för remissbehandling.

Klagandens anmärkningar avser i första hand språkvetenskapliga sektionens
val av sakkunniga och av ämnen för lärarprov. Dessa åtgärder är
att se mot bakgrunden av sektionens ställningstagande till frågan om professurens
ämnesinnehåll och de krav för kompetensförklaring som i enlighet
därmed uppställts. Jag upptar därför till en början sistnämnda spörsmål till
behandling.

Professurens ämnesinnehåll och kraven för kompetensförklaring

I sitt yttrande har sektionen framhållit, att man vid tolkningen av innebörden
av en professurs benämning regelmässigt tar hänsyn till den tradition
som utbildats för lärostolen i fråga. Om professuren är ny, tas givetvis
hänsyn till de förarbeten och överväganden som ligger till grund för beslutet
om inrättandet. I föreliggande fall hade vederbörande myndigheter
att i första hand ta hänsyn till departementschefens motivering och statsutskottets
uttalande om de båda professurernas komplementära karaktär.

Sektionen erinrade därvid om att innehavaren av den äldre professuren
hade en huvudsakligen lingvistik inriktning. Sektionens ställningstagande i
ärendet hade grundats på nämnda förhållanden och stod i överensstämmelse
med universitetsmyndighetemas, departementschefens och statsutskottets
uttalanden.

Universitetets rektor framhöll härom i sitt yttrande följande.

497

Jag delar sektionens uppfattning att den nya professuren i engelska
språket och litteraturen bör ha sin huvudvikt lagd på litteraturen. Även
med denna tolkning av professurens innehåll framgår det emellertid redan
av professurens benämning att den även omfattar engelska språket. Vetenskapliga
och pedagogiska meriter inom denna del av ämnet måste således
självfallet räknas en sökande till godo och beaktas vid bedömningen av
hans kompetens till ämbetet. Det kan erinras om att den nya professuren
skall tillhöra den humanistiska fakultetens språkvetenskapliga sektion. Redan
härav framgår att en sökandes språkvetenskapliga produktion icke kan
betraktas som i detta sammanhang ovidkommande eller oväsentlig.

Klaganden har framhållit att statsutskottets utlåtande inte innefattade
något som helst stöd för uppfattningen att den nya professuren skulle markant
ligga på den litterära delen av ämnesområdet. Enligt klaganden kunde
ifrågasättas om inte en helt objektiv utredning borde ha gjorts för att
klarlägga professurens kompletterande karaktär. I egenskap av docent i
engelska språket och litteraturen hade klaganden enligt kutym velat få sin
kompetens prövad i konkurrensen om en professur i just dessa ämnesområden.

Av vad som anförts vid språkvetenskapliga sektionens slutliga behandling
av ärendet den 24 maj 1966 framgår, att ledamöterna allmänt ansåg
att professuren borde i första hand avse den litteraturvetenskapliga delen av
ämnet. En av ledamöterna har beklagat att detta ej kunde klart utsägas vid
tjänstens ledigförklarande, då vid sådant förhållande klaganden torde ha
avstått från att söka professuren och sålunda besparats inkompetensförklaring.
I enlighet med nyssnämnda uppfattning har flera ledamöter i sina
vota uttryckligen framhållit att för kompetens till professuren krävdes fullgod
vetenskaplig meritering inom den litterära ämnesdelen, medan det i
fråga om den språkliga delen fick anses tillfyllest med förmåga att undervisa
och examinera på lågstadiet. En av ledamöterna — som i likhet med
de övriga ansett att professuren hade huvudvikten lagd på den engelska litteraturen
— har emellertid framhållit att han, med hänsyn till professurens
benämning, likväl i princip inte skulle förklara en sökande inkompetent,
om denne ägde dels fullgod kompetens inom den språkliga sektorn och
dels kunde uppvisa väl vitsordad, ej alltför snäv orientering inom den litteraturhistoriska
sektorn.

Jämlikt 109 § universitetsstadgan må för befordran till professur, varom
här är fråga, ej andra grunder avses eller åberopas — förutom hänsyn till
pedagogisk förmåga — än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet i
det eller de ämnen professuren omfattar.

Ämnesområdet för den aktuella professuren har — på sätt gäller jämväl
för den redan tidigare inrättade — angivits vara ”engelska språket och litteraturen”.
I enlighet med denna beteckning omfattar sålunda professuren

498

såväl eu språkvetenskaplig som en litteraturvetenskaplig del. Som meriter
för befordran till professuren skall följaktligen beaktas vederbörandes vetenskapliga
skicklighet inom båda dessa ämnesdelar.

Såvitt angår det inbördes förhållandet mellan den språkvetenskapliga och
den litteraturvetenskapliga delen anger inte ämnesbeteckningen att huvudvikten
är att lägga vid den ena eller andra ämnesdelen. Av vad som förekommit
vid den sista professurens inrättande framgår med all tydlighet
att båda ämnesdelarna ansetts vara av stor betydelse för utbildningsväsendet
och kulturlivet. Något företräde ur forsknings- och utbildningssynpunkt
kan följaktligen inte i och för sig tilläggas någon viss ämnesdel. I enlighet
härmed kan inte heller, principiellt sett, vetenskaplig skicklighet inom ena
ämnesdelen tilläggas högre meritvärde än skicklighet inom den andra.

En objektiv tolkning av professurens ämnesinnehåll ger sålunda vid handen
att professuren inte företrädesvis avser något visst av de i ämnesbeteckningen
ingående delområdena och att det avgörande ur befordringssynpunkt
— och för kompetensförklaring — följaktligen måste vara vederbörandes
vetenskapliga insatser inom hela ämnesområdet, oavsett om de huvudsakligen
faller inom den ena eller den andra delen.

I förevarande ärende har man emellertid från universitetets sida givit
uttryck för uppfattningen att professuren borde ha sin huvudvikt lagd på
den litteraturvetenskapliga ämnesdelen och att vetenskaplig skicklighet
inom denna del följaktligen borde särskilt beaktas vid kompetens- och meritprövningen.
Som stöd för en sådan tolkning har åberopats att den redan
befintliga professuren inom samma ämnesområde i praktiken kommit att
få en huvudsakligen lingvistisk inriktning och att det därför förelåg behov
av ökad forskning och utbildning just inom den litteraturvetenskapliga
ämnesdelen. En sådan — ur ändamålssynpunkter gjord — tolkning av professurens
ämnesinnehåll har ansetts stå i överensstämmelse med departementschefens
och vederbörande riksdagsutskotts uttalanden vid professurens
inrättande.

Rörande det befogade i den sålunda hävdade tolkningen — som synes
medföra att den äldre professuren inom samma ämnesområde skulle anses
i motsvarande mån ha huvudsakligen språkvetenskaplig karaktär — får jag
anföra följande.

Till en början må erinras om att universitetsstadgan förutsätter att fråga
understundom kan uppkomma om ändring av lärartjänsts ämnesinnehåll,
om ändring i fördelningen av läroämnen mellan olika lärartjänster eller om
närmare bestämmande av sådan tjänsts ämnesomfång eller av förhållandet
mellan olika till tjänstens ämnesområde hörande ämnen. Sådana frågor skall
av fakultetet eller sektion prövas i den ordning 69 § universitetsstadgan anger.
Om ändring härutinnan anses påkallad, skall förslag härom överlämnas
till universitetskanslersämbetet som har att i mån av befogenhet självt be -

499

sluta i ärendet eller eljest med eget utlåtande överlämna detsamma till
Eders Kungl. Maj:t.

Nyssnämnda bestämmelser anvisar alltså det sätt på vilket ändring i eller
närmare bestämning av befintlig lärartjänsts ämnesinnehåll skall ske eller
eljest hur jämkningen mellan olika tjänsters ämnesområden skall genomföras.

I föreliggande fall aktualiserades genom universitetets begäran om en ny
professur frågan om gränsdragningen mellan denna och den tidigare befintliga
professuren, som omfattade ämnesområdet ”engelska språket och litteraturen”.
Frågan kunde i organisatoriskt hänseende tydligen lösas på i
huvudsak två vägar, vilka båda var ägnade att, ehuru på olika sätt, tillgodose
önskemålet om en förstärkning av forsknings- och utbildningsverksamheten
inom ämnesområdet. Den ena vägen var att — i anslutning till
den inriktning som den äldre professuren i praxis kommit att få — låta den
ena professuren uteslutande eller företrädesvis avse engelska språket, under
det att den andra — och den nya — professuren skulle i motsvarande mån
få sin tyngdpunkt på den litteraturvetenskapliga ämnesdelen. De båda
professurerna skulle med andra ord organisatoriskt differentieras i enlighet
med angivna uppdelning av ämnesområdet. Med hänsyn till den äldre
professurens faktiska inriktning och med utgångspunkt från att det förelåg
i stort sett samma behov av forsknings- och utbildningsinsatser inom båda
ämnesdelarna var en sådan organisatorisk lösning tydligen ägnad att i särskild
grad tillgodose behovet av ökade insatser inom den litteraturvetenskapliga
sektorn.

Den andra vägen som stod till buds var att, utan någon organisatorisk
gränsdragning, dubblera den befintliga professuren och sålunda låta båda
tjänsterna tillsammans täcka hela området. Fn sådan dubblering var
uppenbarligen i och för sig ägnad att öka utrymmet för forskning och utbildning
inom ämnesområdet i dess helhet, inte bara inom den litteraturvetenskapliga
delen. Enligt denna lösning skulle det bli en intern organisatorisk
fråga för universitetet att — enligt de närmare bestämmelser
därom som universitetsstadgan innehåller — tillse att verksamheten inom
ämnesområdet för de båda professurerna samordnades på ett med hänsyn
till omständigheterna ändamålsenligt sätt. Ur vissa synpunkter synes en
dylik lösning, principiellt sett, kunna medföra fördelar framför en mera
strängt fixerad uppdelning av ämnesområdet mellan två professurer; bl. a.
möjliggöres därigenom ökad rörelsefrihet när det gäller att tillgodose av
tillfälliga omständigheter betingade krav på speciella insatser inom olika
delar av ämnesområdet.

Av ifrågavarande båda alternativ har i förevarande fall, på sätt klart
framgår av vad departementschefen och statsutskottet anfört, valts det
senare. Det är härvid att märka, att som motivering för den nya tjänsten
anförts önskemålet om en allmän förstärkning av den vetenskapliga verk -

500

samheten inom ämnesområdet utan att man därvid särskilt talat om att
förstärkningen skulle enbart eller huvudsakligen avse den dittills tydligen
eftersatta litteraturvetenskapliga ämnesdelen. Någon organisatorisk uppdelning
av ämnesområdet mellan de båda professurerna genomfördes sålunda
inte; professurerna fick samma ämnesbeteckning och skall sålunda

— vilket också uttryckligen framhölls — tillsammans svara för hela ämnesområdet.
Hur denna samordning och inbördes anpassning i praktiken lämpligen
bör genomföras — med hänsyn till tjänsteinnehavarnas speciella
meriter, till deras intresseinriktning och till föreliggande praktiska behov

— blir som nyss sagts en intern organisatorisk fråga för universitetet, en
fråga som är helt ovidkommande för själva tolkningen av professurernas
ämnesinnehåll. Bedömning av samordningsfrågan — en bedömning som
naturligtvis kan växla från tid till annan — kan därför inte medföra att
man för tjänsterna uppställer olika kvalifikationskrav. Något stöd för en
sådan ordning — som bl. a. skulle ha till konsekvens att en och samma
sökande till de båda professurerna skulle kunna förklaras i ena fallet kompetent
men inte i det andra — står inte heller att finna i de anförda motivuttalandena.

Vad nu sagts utesluter emellertid inte att man vid tillsättning av ifrågavarande
professorstjänster kan — som statsutskottet i sitt utlåtande också
framhöll — i viss mån beakta det praktiska behovet av forskning och
utbildning inom hela ämnesområdet. Denna — i och för sig kanske självklara

— synpunkt är i fråga om dessa tjänster så mycket mera befogad som det
synes vara vanligt att vetenskapsmännen inom ämnesområdet specialiserar
sig på en viss bestämd ämnesdel och lämnar den andra mer eller mindre
å sido. I praxis synes man inte heller för kompetensförklaring uppställa
krav på »fullgod» meritering i mer än ena ämnesdelen; svaghet i eller rent
av frånvaro av vetenskaplig meritering inom en av delarna har sålunda
uppgivits inte utgöra hinder för sådan förklaring. Om som en följd härav
båda tjänsterna tillsattes med specialister inom samma ämnesdel, skulle
tydligen önskemålet om en differentierad verksamhet inom ämnesområdet
kunna bli mindre väl tillgodosett.

Om sålunda en av professurerna kommit att huvudsakligen inriktas på
t. ex. den språkvetenskapliga ämnesdelen, framstår det därför — i varje
fall om någon förändring härav inte anses möjlig eller lämplig — som önskvärt
att den andra professuren särskilt inriktas på den litteraturvetenskapliga
ämnesdelen och att denna tjänst följaktligen tillsätts med person som
har fullgod vetenskaplig skicklighet inom berörda del. Denna praktiska
synpunkt kan, av skäl som förut anförts, visserligen inte medföra att
professurerna — allt efter omständigheterna — ges olika ämnesinnehåll
och att därmed olika befordrings- och meritvärderingsgrunder tillämpas vid
tjänstetillsättningarna. Däremot torde hinder inte möta mot att man i
angivet fall — vid valet mellan sökande som i fråga om vetenskaplig skick -

501

lighet kan anses likvärdiga, ehuru deras meriter huvudsakligen faller inom
olika ämnesdelar — beaktar nyssnämnda synpunkt. Jag vill understryka
att det här alltså inte är fråga om någon tolkning av professurens ämnesinnehåll
utan om en helt annan sak, nämligen den inbördes värderingen
av olika sökande inom ramen för gällande befordringsgrund. Att utskottet
inte heller självt avsett att dess ifrågavarande, i försiktiga ordalag formulerade
uttalande skulle tilläggas annan innebörd än den nu angivna, torde
framgå av vad utskottet i övrigt anfört rörande karaktären av den nyinrättade
professuren.

Av vad jag nu anfört framgår att sektionen inte kan i motivuttalandena
finna stöd för sin tolkning av professurens ämnesinnehåll såsom huvudsakligen
avseende den litteraturvetenskapliga ämnesdelen och för de i enlighet
härmed uppställda kvalifikationskraven. Med hänsyn till berörda uttalanden
och vad i övrigt förekommit är det överhuvudtaget inte möjligt hävda
att professuren skulle ha ett ämnesinnehåll, som står i klar strid mot
ämnesbeteckningen och vad en objektiv tolkning i övrigt ger vid handen.
I enlighet med vad härom tidigare anförts måste sålunda det avgörande
ur befordringssynpunkt — och för kompetensbedömningen — vara ådagalagd
vetenskaplig skicklighet inom hela det för professuren angivna ämnesområdet,
oavsett om insatserna väsentligen faller inom den ena eller den
andra ämnesdelen.

Jag är emellertid angelägen framhålla, att jag med det nu sagda givetvis
inte tagit någon ställning till frågan om ändamålsenligheten av den valda
organisatoriska dubbleringen av professorstjänsterna. Som förut framhållits
synes vägande skäl tala för att den nya professuren — åtminstone
i föreliggande situation — bör ha den karaktär som sektionen hävdat.
Möjligen kan den valda organisationsformen också medföra vissa andra
komplikationer, t. ex. när det gäller att vid meritvärderingen göra rättvisande
jämförelser mellan sökande med huvudsakliga meriter inom skilda
ämnesdelar. Om det av sådana eller andra skäl anses påkallat att vidtaga
ändring av professurernas fastställda ämnesinnehåll eller eljest företaga
närmare bestämning eller jämkning av tjänsternas ämnesområden, är
emellertid detta — som förut framhållits — en organisatorisk fråga, som
skall prövas i den ordning 69 § universitetsstadgan anvisar. Denna ordning
får uppenbarligen inte kringgås genom att vederbörande sektion eller fakultet
i samband med tjänstetillsättningar jämkar tjänsters ämnesinnehåll
i enlighet med vad man själv — om än på goda grunder — anser ändamålsenligt.

Utseendet av sakkunniga

Enligt 119 § universitetsstadgan skall fakultet eller sektion, i ärende varom
här är fråga, utse tre eller, med tillstånd av universitetskanslers ämbetet,
fyra sakkunniga i det eller de läroämnen tjänsten omfattar. Förslag till sak -

502

kunniga skall enligt 121 § samma stadga i viss ordning inhämtas och avgivas
av vederbörande myndighet vid de övriga läroanstalter, vid vilka,
ordinarie lärartjänster i motsvarande ämnen finns inrättade.

Av handlingarna i ärendet framgår att rektorsämbetet i samband med
begäran om förslag till sakkunniga översände en promemoria rörande professurens
ämnesområde, i vilken en kortfattad redogörelse lämnades för
vad som förekommit i samband med professurens tillkomst. I promemorian
erinrades sålunda bl. a. att det större akademiska konsistoriet i anslagsäskandena
för 19G5/66 — under hänvisning till att den gamla professuren
i realiteten blivit en professur i engelska språket — anfört att den nya
professuren borde få huvudvikten lagd på litteraturen. Vidare redovisas vad
universitetskanslern uttalat om angelägenheten av att ökat utrymme kunde
ges den litteraturhistoriskt inriktade forskningen i ämnet. Vidare uppgavs
att departementschefen med hänsyn bl. a. till behovet av ökad forskarhandledning
»i enlighet med vad konsistoriet förordat» föreslagit att en
andra professur inrättades. Promemorian avslutades med ytterligare en
hänvisning till att den äldre professuren hade en huvudsakligen lingvistik
inriktning.

Förslag avgavs av de språkvetenskapliga sektionerna vid universiteten
i Uppsala, Lund och Stockholm. Samtliga sektioner föreslog som sakkunniga
innehavarna av de två professurerna i engelska språket och engelskspråkig
litteratur i Uppsala och Lund. Dessa utsågs också av sektionen vid universitetet.
Enligt vad sektionen upplyst hade den ene av dessa den alldeles
övervägande delen av sin meritering på den litterära sidan; den andres
produktion låg till sin huvuddel på det litterära området, ehuru han vid sin
tillsättning bedömdes ha full kompetens även pa det språkliga området.

Som tredje sakkunnig förslogs av sektionerna i Uppsala och Lund en
norsk professor i engelsk litteratur, vilken uppgivits ha en rent litteraturvetenskaplig
meritering. Sektionen i Stockholm föreslog en finsk professor,
vars meritering uppgivits vara till lika delar språklig och litterär.
Sedan denne förklarat sig inte kunna åtaga sig sakkunniguppdraget, utsåg
sektionen som tredje sakkunnig den föreslagne norske professorn.

Som förut framhållits har klaganden påtalat att som sakkunniga utsetts
personer, vilkas samlade reella expertis till överväldigande delen låg inom
den engelska litteraturen. Enligt klaganden måste sektionen anses ha kunnat
förutse att genom valet av sakkunniga tillräckligt underlag för en saklig och
objektiv bedömning av de sökandes språkvetenskapliga meriter inte förelåg.
Sektionens ansvar vore så mycket större som sakkunnigvalet skedde efter
det de sökandes namn tillkännagivits och talan mot sådant beslut författningsenligt
inte får föras.

Rörande sina överväganden vid valet av sakkunniga har sektionen hänvisat
till sin förut berörda tolkning av professurens ämnesinnehåll.

Universitetets rektor har härom i sitt yttrande framhållit att innehavarna

503

av de tva lärostolar i Uppsala och Lund, som i sak helt överensstämde med
den nyinrättade professuren, syntes ha varit tämligen självskrivna som
sakkunniga. Då den ene av dessa hade den alldeles övervägande delen av
sin meritering på den litterära sidan och då den tredje sakkunnige var
professor i engelsk litteratur, hade enligt rektor den litteraturhistoriska
expertisen kommit att starkt dominera bland de sakkunniga, måhända starkare
än som med hänsyn till professurens ämnesinnehåll varit motiverat.
Med hänsyn till vad som upplysts rörande proceduren vid utseendet av de
sakkunniga syntes dock näppeligen någon anmärkning kunna riktas mot
det av sektionen träffade sakkunnigvalet.

Valet av sakkunniga är att se mot bakgrunden av sektionens uppfattning
att professuren i första hand avsåg den litterära ämnesdelen. Samma uppfattning
synes också ha kommit till uttryck i den vid inhämtandet av förslag
till sakkunniga utsända promemorian och har därigenom måhända inverkat
på de övriga sektionernas förslag. Med utgångspunkt från en sådan uppfattning
var det i varje fall inte anmärkningsvärt att som sakkunniga
föreslogs och utsågs personer, som — enligt vad sektionen framhållit — var
huvudsakligen litteraturvetenskapligt orienterade.

Föreskriften i universitetsstadgan att sakkunniga skall utses i det eller de
läroämnen, som tjänsten omfattar, innebär uppenbarligen att bland de sakkunniga
skall vara företrädd en så vitt möjligt jämnt fördelad sakkunskap
inom ämnesområdets olika delar. I enlighet härmed borde man i förevarande
fall — där det gällde en professur i såväl engelska språket som litteraturen

— ha eftersträvat att till i stort sett lika del få expertis i båda ämnesgrenarna
representerad bland de sakkunniga. Att denna grund för utseende av
sakkunniga iakttagits framstår som så mycket mera angeläget som vetenskapsmännen
inom området ofta synes specialisera sig på en viss ämnesdel
och i större eller mindre grad saknar meritering inom den andra delen. Det
skedda valet av sakkunniga — som avsiktligt medfört att den litteraturvetenskapliga
expertisen kommit att starkt dominera — har därför inte stått
i överensstämmelse med den angivna grunden för utseende av sakkunniga.

Som förut framhållits har valet skett i enlighet med den av sektionen
förfäktade tolkningen av professurens ämnesinnehåll. Denna tolkning måste
visserligen — av skäl som jag under föregående avsnitt närmare utvecklat

— anses oriktig. Det är emellertid tydligt att tolkningen enbart förestavats
av vad sektionen ansett vara för forskningen och undervisningen mest ändamålsenligt.
Rörande professuren gjorda motivuttalanden har måhända också
i viss mån kunnat inbjuda till missförstånd. Att sektionen stannat för
nämnda tolkning och i enligt därmed utsett sakkunniga med en viss ensidighet
i fråga om den vetenskapliga meriteringen kan vid angivna förhållanden
uppenbarligen inte läggas sektionens ledamöter till last som tjänstefel. I den

504

mån med klagomålen avses att hävda, att sådant fel skett, föranleder därför
klagomålen härutinnan inte någon min vidare åtgärd.

Jag vill i detta sammanhang tillägga att det visserligen är av största vikt
att sakkunniga utses på sätt som garanterar en allsidig prövning och rättvisande
jämförelse mellan de sökandes vetenskapliga insatser inom hela det
ämnesområde tjänsten gäller. De sakkunnigas utlåtanden är emellertid
inte på något vis bindande för den fortsatta handläggningen av tillsättningsärendet.
Om sådana utlåtanden avgivits utifrån oriktig utgångspunkt —
liksom om eljest misstag däri förekommit — har vederbörande förslagsgivande
och beslutande instanser givetvis att vid sin bedömning beakta förhållandet
och grunda sin prövning på det material som i övrigt föreligger
eller som kan befinnas nödigt och möjligt att införskaffa.

Ämnena för lärarprov

Enligt 126 § universitetsstadgan skall i ärende, varom här är fråga,
sökande genom lärarprov styrka sin skicklighet att meddela vetenskaplig
undervisning. Lärarprov består av en eller flera föreläsningar eller andra
uppgifter, som fakulteten eller sektionen förelägger sökande. Enligt vissa
av universitetskanslersämbetet utfärdade närmare bestämmelser om lärarprov
skall sådant prov bestå av en vetenskaplig föreläsning över ett ämne,
som skall falla inom området för den sökta tjänsten och som sökanden äger
välja bland minst fem av fakulteten (sektionen) förelagda ämnen som meddelas
honom en vecka före lärarprovet. Den sökande äger därjämte rätt att
efter anmälan till dekanus hålla en föreläsning över självvalt ämne.

I det aktuella ärendet förelädes för lärarprov tolv ämnen, om vilka upplysts
att elva var rent litterära och att det återstående kunde behandlas
antingen huvudsakligen språkligt eller huvudsakligen litterärt. Något rent
språkvetenskapligt ämne stod sålunda inte de sökande till buds.

Klaganden har påtalat att det ensidiga valet av ämnen varken gav den
litterärt inriktade sökanden som velat visa sina språkliga kvalifikationer
eller den språkligt inriktade sökanden som velat visa sin styrka nagra
möjligheter att göra sig gällande.

Beträffande valet av ämnen för lärarproven har sektionen framhållit att
detta motiverats av samma överväganden som föranlett sektionen att till
sakkunniga utse personer med övervägande litteraturvetenskaplig meritering.
Ämnena hade enligt hävdvunnen praxis utvalts av dekanus i samråd
med ämnesrepresentanten och hämtats bland 42 av de sakkunniga föreslagna
ämnen. Sektionen har därjämte tillagt att sökande, som velat styrka
sin skicklighet på det språkliga området, kunnat göra så i föreläsning över
självvalt ämne.

Rörande ämnesvalet har universitetets rektor i sitt yttrande framhållit

505

att ensidigheten i valet inte överensstämt med professurens ämnesinnehåll.
Rektor har därefter anfört följande:

Ensidigheten måste särskilt drabba sökande med utpräglat eller övervägande
språklig inriktning. När sektionen hävdar, »att sökande som ville
styrka sin skicklighet på det språkliga området kunde göra så i föreläsning
över självvalt ämne», förbiser den en viktig omständighet. Det kan icke
vara sektionen obekant att en föreläsning över förelagt ämne, vilken en
sökande måste utarbeta under loppet av en vecka, ställer helt andra krav
på redan vunnen förtrogenhet med ifrågavarande ämnesområde än en föreläsning
över självvalt ämne, för vars utarbetande en sökande dessutom
förfogar över praktiskt taget obegränsad tid.

Som tidigare framhållits må enligt 109 § universitetsstadgan andra grunder
för befordran till tjänst, varom här är fråga, inte avses eller åberopas
än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet i det eller de ämnen tjänsten
omfattar. I samma författningsrum stadgas vidare att vid bedömande av
skickligheten hänsyn jämväl skall tagas till ådagalagd skicklighet att meddela
vetenskaplig undervisning. Sådan skicklighet skall sökande enligt 126 §
— såvida ej på framställning befrielse därifrån medges — styrka genom
lärarprov.

Föreskrifterna ger sålunda klart vid handen att syftet med den eller de
vetenskapliga föreläsningar, som enligt universitetskanslersämbetets närmare
bestämmelser skall hållas över förelagt eller självvalt ämne, är att
sökanden därigenom skall styrka sin skicklighet att meddela vetenskaplig
undervisning. Det gäller sålunda här ett pedagogiskt prov — ej ett lärdomsprov
— även om givetvis tillfälle genom föreläsningarna jämväl beredes
sökanden att i viss män ytterligare styrka sin skicklighet som vetenskapsidkare.
Med hänsyn till lärarprovens klart angivna syfte skall alltså bedömningen
därav väsentligen begränsas till att avse vederbörandes universitetspedagogiska
förmåga, inte hans skicklighet som vetenskapsidkare. Det finns
anledning erinra härom med anledning av vad sektionen framhållit om att
sådan skicklighet kunde styrkas genom föreläsning över självvalt ämne.

Även med hänsyn till lärarprovens begränsade syfte är det uppenbarligen
av vikt att möjlighet beredes sökande att i det obligatoriska provet hålla
föreläsning över ämne inom den ämnesdel på vilken hans huvudsakliga
vetenskapliga meritering ligger. I förevarande fall hade de förelagda ämnena
följaktligen bort till ungefärligen lika delar falla inom ämnets språkliga och
litterära avsnitt. I likhet med rektor finner jag därför att det av sektionen
träffade valet av ämnen med helt övervägande litterär karaktär inte överensstämt
med den av professurens ämnesinnehåll följande grunden för utväljandet
av ämnen.

Som sektionen framhållit har ämnesvalet motiverats av samma överväganden
som föranlett sektionen att till sakkunniga utse personer med

506

övervägande litteraturvetenskaplig meritering. Av skäl som jag anfört vid
min bedömning av sistnämnda förfarande kan inte heller nu ifrågavarande
åtgärd läggas sektionens ledamöter till last som tjänstefel.

Övriga frågor

I sina påminnelser har klaganden framhållit, att det av den norske sakkunniges
utlåtande framgick att denne — som kort före utlåtandets avgivande
samrått med övriga sakkunniga — företagit ett flertal ändringar av
ursprungligen gjorda värderingar. Sålunda hade bl. a. åtskilliga om klaganden
fällda positiva omdömen ändrats i negativ riktning. Klaganden anhöll
att bakgrunden till detta förfarande måtte grundligt utredas.

Vidare synes klaganden i sina påminnelser även i vissa andra delar vilja
ifrågasätta anmärkningsvärda förfaranden av de sakkunniga och av sektionen,
särskilt beträffande bedömningen av de sökandes vetenskapliga
meriter.

Enligt vad handlingarna utvisar överlämnade den norske sakkunnige sitt

— med slutliga ändringar försedda — manuskript till universitetet under
framhållande att det måtte renskrivas före offentliggörandet. Detta har
tydligen på grund av missförstånd inte kommit att ske. Det saknas varje
som helst grund för antagande att ändringarna tillkommit genom påtryckning
eller att eljest något otillbörligt därvid skulle ha förekommit. Klagandens
begäran om utredning härom lämnar jag därför utan avseende.

Vad klaganden i övrigt i sina påminnelser anmärkt finner jag inte vara
av beskaffenhet att, utöver vad jag här förut anfört, påkalla särskilda
uttalanden från min sida. Beträffande särskilt bedömningarna av de sökandes
vetenskapliga kvalifikationer, vill jag endast tillägga att det ligger i
sakens natur att hithörande frågor kan vara föremål för olika meningar
utan att det därför finns minsta anledning att ifrågasätta vederbörandes
objektivitet.

Vid min prövning av ärendet har jag, på sätt framgår av det anförda,
funnit att den hittillsvarande — av de sakkunniga och av universitetssektionen
gjorda — bedömningen av tjänstetillsättningsärendet skett utifrån
ett oriktigt antagande om professurens ämnesinnehåll. Detta synes ha medfört
— förutom ett ensidigt val av sakkunniga och av ämnen för lärarprov

— att den författningsenligt angivna befordringsgrunden för tjänsten inte
kommit att till fullo beaktas. Huvudvikten har sålunda tillagts meriter inom
den litteraturvetenskapliga delen av ämnesområdet — därvid »fullgod»
meritering inom denna del allmänt synes ha uppställts som krav för kompetensförklaring
— under det att värdet av meriter inom den språkvetenskapliga
delen tillagts mindre vikt. Av skäl som jag anfört måste emellertid, med
hänsyn till professurens ämnesområde och gällande föreskrifter, det avgöran -

507

de ur befordringssynpunkt — och för kompetensbedömningen —• vara värdet
av vetenskapliga insatser inom hela ämnesområdet, oavsett om de huvudsakligen
faller inom det ena eller det andra avsnittet.

En författningsenlig prövning av tillsättningsärendet förutsätter följaktligen
att de sökandes språkvetenskapliga skicklighet blir föremål för samma
ingående granskning som deras litteraturvetenskapliga skicklighet och att
frågan om de sökandes kompetens och inbördes turordning avgöres utifrån
ett samlat bedömande av deras meriter inom båda ämnesdelarna. En sådan
allsidig granskning har emellertid, såvitt av handlingarna framgår, inte
företagits av de sakkunniga eller av universitetssektionen. Vid sådant förhållande
och då klaganden synes ha sin huvudsakliga meritering inom den
språkvetenskapliga ämnesdelen, kan inte uteslutas att berörda brist är av
beskaffenhet att inverka på bedömningen av klagandens kvalifikationer
för den sökta tjänsten. Hänsynstagande till klagandens rätt synes därför
kräva att bristen avhjälps före ärendets slutliga prövning. I det läge, vari
tillsättningsärendet kommit genom universitetsselctionens ställningstaganden,
bör enligt min mening erforderlig komplettering härutinnan ske på
föranstaltan av Eders Kungl. Maj:t.

Att tillsättningen av akademiska tjänster sker på grundval av enhetlig
och objektivt riktig bedömning av tjänsternas ämnesinnehåll och därmed
av kvalifikationskraven för tjänsterna är uppenbarligen ett intresse inte
bara för därav berörda enskilda vetenskapsmän utan också ur allmän synpunkt.
I den mån sakliga skäl anses tala för att viss förändring sker i fråga
om tjänsters fastställda ämnesinnehåll, är följaktligen av vikt att frågan
härom prövas i därför stadgad ordning och inte tolkningsvis hävdas i samband
med tjänstetillsättning. Inte minst med hänsyn till nuvarande expansion
inom forsknings- och utbildningsväsendet framstår det som angeläget
att sistnämnda förfarande — som skulle skapa betydande risker för osäkerhet
och meningsskiljaktigheter i fråga om värderingen av vetenskapliga
meriter — förhindras vinna insteg i praxis. Det är framförallt ur denna
vidare principiella synpunkt som jag ansett mig böra så relativt utförligt
som här skett behandla frågan om den i förevarande ärende aktuella professurens
ämnesinnehåll och framhålla behovet av att viss komplettering
sker av hittills förebringad utredning i ärendet.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag därför framlägga ovanberörda synpunkter
för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

508

7. På grand av misskrivning i läkarintyg blev körkortet för en
chaufför obefogat återkallat tills vidare i avvaktan på slutligt beslut.
Framställning om ersättning av allmänna medel för skada
som härigenom tillskyndats chauffören

Den 25 april 1966 avlät jag följande framställning till Konungen.

Till stöd för en till länsstyrelsen i Södermanlands län den 2 september
1964 inkommen ansökan om trafikkort åberopade chauffören Ingemar
Lindqvist ett för honom av legitimerade läkaren Ivan Nyvelius på fastställt
formulär för ansökan om trafikkort utfärdat läkarintyg, vari Lindqvists
synskärpa angavs på det högra ögat till 0,4 och på det vänstra till 0,1, för
båda ögonen med tillägget »glas bättrar ej». Nyvelius intygade vidare på
heder och samvete, att genom undersökningen av Lindqvist ådagalagts,
bland annat, att denne icke lede av sådan nedsättning av synförmågan,
som väsentligen minskade hans lämplighet att i yrkesmässig trafik tjänstgöra
såsom förare av motorfordon.

Sedan ansökningen om trafikkort remitterats till länsläkaren Georg Lundin
för yttrande, anförde denne i skrivelse den 8 september 1964 följande.

Av ansökan bifogat läkarintyg, utfärdat av leg. läk. Ivan Nyvelius,
Hägersten, framgår, att sökanden endast har en synskärpa av 0,4 på det
högra och 0,1 på det vänstra ögat, glas bättrar ej. Med anledning härav får
länsläkaren ange, att sökanden ej kan betros med trafikkort.

Vad värre är — den angivna synskärpan tillåter ej heller bibehållande
av det redan innehavda körkortet. Då man kan ha skäl antaga, att körkortet
är av stor betydelse för Lindqvist, bör han beredas tillfälle att före definitivt
beslut inkomma med utlåtande, utfärdat efter undersökning av specialist
i ögonsjukdomar. Då emellertid synskärpan anges så väsentligt nedsatt,
anser sig emellertid ej länsläkaren kunna tillstyrka, att Lindqvist får fortsätta
framföra motorfordon, sannolikt i Stockholmstrafik. Länsläkaren
ser sig därför nödsakad föreslå, att körkortet redan nu omhändertages i
avvaktan på defintivt beslut.

Med hänsyn till innehållet i nu nämnda handlingar beslöt länsstyrelsen
den 17 september 1964 att dels med stöd av 33 § 3 mom. vägtrafikförordningen
tills vidare i avvaktan på slutligt beslut återkalla Lindqvists körkort,
dels ock bereda Lindqvist tillfälle att inom viss tid till länsstyrelsen inkomma
med läkarintyg utfärdat efter undersökning av specialist på ögonsjukdomar.
Beslutet delgavs Lindqvist den 30 i samma månad.

Lindqvist inkom den 9 oktober 1964 till länsstyrelsen med läkarintyg,
utvisande en synskärpa av 0,7 på vartdera ögat. I beslut samma dag fann
länsstyrelsen av sistnämnda intyg, som var utfärdat av specialist, framgå
att Lindqvist besatt erforderlig synskärpa för innehav av körkort och förordnade
med anledning härav att körkortet skulle återställas till Lindqvist,
varjämte trafikkort beviljades honom.

I skrivelse samma dag — den 9 oktober 1964 — fäste länsstyrelsen medi -

509

cinalstyrelsens uppmärksamhet på de skiljaktiga uppgifterna i de båda
läkarintygen angående synskärpan.

Vid prövning av ärendet den 10 februari 1965 fann medicinalstyrelsens
disciplinnämnd att Nyvelius genom felskrivning åsidosatt den i allmänna
läkarinstruktionen 3 § vid 4) givna, för varje läkare gällande föreskriften
att vid utfärdande av intyg eller utlåtande iakttaga synnerlig omsorg och
samvetsgrannhet. På grund av vad Nyvelius sålunda låtit komma sig till
last tilldelade disciplinnämnden honom varning.

I anledning av besvär över detta beslut utlät sig regeringsrätten den 23
september 1965 sålunda: Väl har i det av Nyvelius utfärdade intyget Lindqvists
synskärpa blivit oriktigt angiven, men enär — även om det är av
synnerlig vikt, att omsorg och samvetsgrannhet iakttages vid utfärdande
av läkarintyg — vad Nyvelius härutinnan låtit komma sig till last, med
hänsyn i synnerhet till att Nyvelius intygat, att Lindqvist icke lede av
sådan synnedsättning, som väsentligen minskade hans lämplighet att framföra
motorfordon, icke bör anses ha varit av svårare beskaffenhet än att
medicinalstyrelsen skäligen bort låta bero vid sådan erinran som omförmäles
i 48 § instruktionen för medicinalstyrelsen, prövar Kungl. Maj:t
rättvist att, med undanröjande av överklagade beslutet, visa målet åter till
medicinalstyrelsen för ny behandling.

Vid förnyad prövning av ärendet den 9 december 1965 beslöt medicinalstyrelsens
disciplinnämnd att på grund av vad i ärendet förekommit erinra
Nyvelius om att för framtiden vid utfärdande av intyg och utlåtanden
iakttaga den synnerliga omsorg och samvetsgrannhet, som anbefalles varje
läkare genom förutnämnda föreskrift i allmänna läkarinstruktionen.

I en den 10 maj 1965 hit inkommen skrift anförde Nyvelius följande: Han
hade genom skrivfel råkat uppge den siffermässigt angivna synskärpan för
lågt. Genom att underskriva intyget hade han emellertid på heder och
samvete intygat, att Lindqvists synskärpa icke minskade dennes lämplighet
att i yrkesmässig trafik tjänstgöra som förare av motorfordon. I den form
intyget företeddes för länsstyrelsen hade det icke bort föranleda åtgärd,
innan tillfälle beretts Nyvelius att yttra sig över intyget. Till stöd härför
åberopades bl. a. att uppgifterna i intyget voro motstridiga och att det borde
ha stått klart att en läkare icke utfärdade ett sådant intyg för erhållande
av trafikkort, som icke berättigade sökanden att erhålla sådant kort.

Vid klagoskriften fanns fogad avskrift av den av Nyvelius förda journalen,
utvisande att han vid undersökningen av Lindqvist antecknat följande:
»Utan korrektion SH:0,6 SV = 0,7.»

I infordrad förklaring anförde länsstyrelsen följande:

Läkarens slutliga uttalande enligt den tryckta texten å intygsformuläret
innefattar endast läkarens slutsats på grundval av vad enligt intyget iakttagits.
Länsstyrelsen lärer ha att fritt bedöma huruvida denna slutsats är

510

riktig och, om så ej är fallet, fatta det beslut, vartill intygets innehåll föranleder.
Det är icke ovanligt att nämnda blankettext underskrivits utan
förbehåll, ehuru intyget utvisat hinder för utfärdande av körkort. Med hänsyn
härtill och vad länsläkaren anfört ansåg sig länsstyrelsen icke kunna
underlåta att provisoriskt återkalla körkortet.

Nyvelius avgav påminnelser.

På grund av vad i ärendet förekommit anmodades länsstyrelsen att —
efter hörande av länsläkaren och de befattningshavare, som voro ansvariga
för beslutet — inkomma med nytt yttrande i anslutning till vad som upptagits
i en inom JO-ämbetet upprättad promemoria.

I anledning härav inkom länsstyrelsen med utlåtande och fogade därvid
yttranden av landssekreteraren Sven Ekbom, som jämte förste länsnotarien
Lennart Haux var ansvarig för länsstyrelsens beslut i körkortsärendet,
samt länsläkaren Lundin. Den senare anförde i sitt yttrande följande.

Länsstyrelsen har i utlåtande den 18 mars 1965 anfört, att det icke är
ovanligt, »att nämnda blankettext underskrivits utan förbehåll, ehuru intyget
utvisat hinder för utfärdande av körkort». Länsläkaren, som har ca
elva års erfarenhet av körkortsgranskning, har tyvärr gjort samma erfarenhet.
Det är uppenbart, att en tryckt text ej alltid uppmärksammas så som
den borde. Å andra sidan torde det ej heller vara möjligt att få de intygsskrivande
läkarna att själva skriva dit ifrågavarande bestyrkande intygsmening.
Det har nämligen visat sig, att det är mycket svårt att få intyg till
militär myndighet vitsordade på föreskrivet i princip likartat sätt. Av och
till får man därför intyg med inadvertenser i stil med den här aktuella. —--

Det är emellertid uppenbart, att vid granskning av intyg måste värden,
som med hänsyn till intygets karaktär te sig trovärdiga, godtagas som
riktiga. Det är uppenbart orimligt, att man vid granskningen annat än i
sällsynta undantag skulle ha skyldighet kontakta intygsgivande läkare. Det
torde ej behöva ske annat än då en angiven uppgift förefaller vara orimlig.

Att man som huvudregel måste godtaga läkarintygets uppgifter som
riktiga tills annat bevisats torde lätt inses, om man tänker på den
reaktion, som skulle uppstått, om vederbörande chaufför på grund
av nedsatt synskärpa blivit invecklad i en allvarlig trafikolycka efter
det att här ifrågavarande intyg inkommit till länsstyrelsen. Om allmänheten
i anslutning härtill underrättats om att länsstyrelsen erhållit ett läkarintyg,
angivande synskärpan 0,4 resp. 0,1 med tillägget »glas bättrar ej», kan man
lätt tänka sig, att hård kritik av länsstyrelsens brist på initiativ skulle
uppkommit.

Ur lekmannasynpunkt kan det synas anmärkningsvärt, att en man med
angiven synskärpa klarat körprovet för trafikkort. Länsläkaren har ej
ansett, att någon slutsats kunde dragas av detta förhållande. Det rör sig
här om en yrkeschaufför, som får antagas vara rutinerad och — om undersökningsresultatet
varit riktigt — sannolikt drabbats av en åkomma, som
så småningom försämrat synskärpan, varför han haft tillfälle att i viss mån
adaptera sig till tillståndet. Provsituationen gör, att vederbörandes uppmärksamhet
naturligen skärpes. Ingenting talar heller emot, att provet
kan ha utförts vid sådan tid på dygnet, att dagsljuset varit gott. Under
sådana optimala förhållanden torde en yrkeschaufför med angiven syn -

511

skärpa kunna köra så tillfredsställande, att hans lyte undgår besiktningsmannen.
Detta hindrar givetvis ej, att han annars kan vara en avsevärd
trafikrisk, man orkar ej spänna sin uppmärksamhet optimalt annat än
under begränsad tid och belysningen är ej heller alltid optimal.

Vid granskning av läkarintyg med motstridiga uppgifter gäller det att
avgöra, vilken uppgift, som ur allmän synpunkt är den allvarligaste resp.
vilken uppgift, som är den trovärdigaste. Ingen tvekan synes råda om att
man ur båda dessa synpunkter måste lämna företräde för antagandet, att
uppgiften i läkarintygets punkt II: 5 är den riktiga. Frånsett vad länsläkaren
redan härutinnan ovan anfört, är det ett förhållande, som i hög
grad talar för att denna uppgift överensstämmer med Nyvelius undersökningsresultat.
Nyvelius uppger i intyget, att »glas bättrar ej». Han har
härigenom enligt allmän praxis medgivit, att han är medveten om att den
angivna synskärpan ej är tillräcklig och samtidigt upplyst länsstyrelsen om
att det är meningslöst att bevilja trafik- eller körkort med villkor att sökanden
under körning skall bära glasögon. »Glas bättrar ej» är ur praktisk
synpunkt en meningslös uppgift, om sökanden har en synskärpa, som ger
honom rätt att erhålla villkorslöst körkort. I sin journal — där Nyvelius
anger synskärpan till 0,7 resp. 0,6 har han också — i enlighet med praxis
— underlåtit att anteckna, huruvida glas bättrar eller ej.---

Som av ovanstående torde ha framgått hade länsläkaren den 8 september
1964 intet skäl att antaga, att ej uppgiften i punkt II: 5 i Nyvelius intygöverensstämde
med undersökningsresultatet. Ur denna synpunkt hade
länsläkaren därför ingen anledning söka kontakt med Nyvelius.

Ekbom anförde i sitt yttrande följande.

Försiktigheten hade väl bjudit, att den mot intyget stridande slutsatsen
i läkarutlåtandet — om förhållandet observerades vid föredragningen —
föranlett införskaffande av intygsutfärdarens yttrande. Saken bör emellertid
betraktas mot bakgrunden av de omständigheter ifråga om utfärdande
av läkarintyg i kör- och trafikkortsärenden, som beröras i länsläkarens
yttrande. Det må därutöver framhållas, att blanketten för läkarintyg
beträffande bil och motorcykel är så formulerad att strykning i eller tillägg
till texten ej kräves, när brist ifråga om körkortssökandens syn och hörsel
föreligger. Detta leder lätt till att läkaren även vid begagnande av blanketten
för trafikkort i dylika fall skriver under intyget utan förbehåll.

Enligt vad jag inhämtat av den tjänsteman, som härstädes handlägger
ärenden angående utfärdande av körkort strykes i regel intygstextens
reservation beträffande punkterna II 5 och 6 ej heller i normala fall, dvs. då
godtagbara värden ifråga om syn och hörsel föreligger.

På sätt länsläkaren framhållit kan det icke anses mindre sannolikt att en
person med i det felaktiga intyget angivna synvärden söker trafikkort.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört måste det enligt min mening ha
framstått såsom högst sannolikt att de i intyget uppgivna värdena i fråga
om sökandens synförmåga motsvarat undersökningsresultatet.

Länsnotarien Haux kunde på grund av sjukdom ej avge förklaring.

I ytterligare påminnelser uppgav Nyvelius, att det inträffade hos honom
utlöst en djup reaktiv ångestdepression med påföljd att han måst stänga

512

sin praktik. För det psykiska lidande han tillfogats begärde Nyvelius ersättning
med förslagsvis 10 000 kronor, varjämte han förbehöll sig att i framtiden
utfå ersättning för det skadestånd han kunde bli tvingad att utge till
Lindqvist och dennes arbetsgivare.

Jag beredde härefter Lindqvist tillfälle att yttra sig. Han anförde bl. a.
följande: Hans yrke vore sedan 13 år lastbilschaufför. Indragningen av
körkortet kom naturligtvis att inverka menligt på familjens ekonomi i form
av förlorad arbetsförtjänst under 12 dagar med omkring 600 kronor. Det
nya intyget kostade 50 kronor. Härtill kom upprepade telefonsamtal med
länsstyrelsen.

I det av Nyvelius utfärdade läkarintyget angavs Lindqvists synskärpa
till 0,4—0,1. Den sålunda angivna synskärpan understiger avsevärt de för
erhållande av trafikkort lägsta tillåtna minimivärdena, 0,7—0,3 eller
0,8—0,0. Dessa minimivärden funnos angivna å det tryckta intygsformuläret.
Denna diskrepans mellan de för Lindqvist angivna värdena och de å
formuläret angivna minimivärdena var — i förening med det förhållandet
att Nyvelius intygat att Lindqvist icke led av sådan nedsättning av synförmågan,
som väsentligen minskade hans lämplighet som förare — i hög
grad ägnad att framkalla tvivel om riktigheten av de av Nyvelius angivna
värdena för Lindqvists synskärpa. I annat fall skulle Nyvelius’ intygande
att Lindqvist icke led av sådan nedsättning av synförmågan som väsentligen
minskade hans lämplighet framstå såsom en anmärkningsvärd felbedömning.

Länsläkaren och länsstyrelsen ha hävdat att inadvertenser av detta slag
icke äro ovanliga på grund av att den intygsgivande läkaren ej alltid ägnar
den tryckta texten tillräcklig uppmärksamhet. Även om så mången gång
kan vara fallet, borde det dock ha framstått som osannolikt för såväl Lundin
som Ekbom att Nyvelius skulle ha utfärdat läkarintyg för erhållande av
trafikkort, om Lindqvists synskärpa verkligen varit så liten som de angivna
värdena utvisade. Enligt min mening måste det ha framstått som mera
sannolikt att felet var att söka i de angivna värdena på synskärpan än i
lämplighetsförklaringen. Vilken mening man än må ha härutinnan, är det
dock uppenbart att det objektivt sett icke fanns större anledning att hänföra
felet till synvärdena än till lämplighetsf örklaringen.

För antagande att det var de angivna synvärdena som voro felaktiga
talade vidare den omständigheten, att Lindqvist enligt vad handlingarna
utvisade hos bilinspektör undergått godkänt prov för erhållande av trafikkort.
Det framstår icke såsom sannolikt att han skulle ha kunnat få kompetensbevis,
om hans syn varit så nedsatt som de angivna värdena visade.

Vid sådant förhållande och då det här gällde ett intyg för en yrkeschaufför,
avsett att stödja dennes ansökan om trafikkort, borde utan tvekan när -

513

mare upplysningar ha inhämtats rörande de motstridiga uppgifterna i
intyget, innan ytterligare åtgärder vidtogos på grund av uppgifterna i
intyget om synskärpan.

Detta gäller i första hand länsläkaren, till vilken ärendet av länsstyrelsen
remitterades för yttrande. Lundin har uppgivit, att han också vid flera
tillfällen den 8 september 1964 försökt att telefonledes få kontakt med
Nyvelius men icke lyckats. Det oaktat har Lundin samma dag — utan att
göra någon reservation — föreslagit att körkortet skulle omedelbart omhändertagas
i avbidan på definitivt beslut. Enlig min mening fanns det icke
tillräckliga skäl för Lundin, att — innan Nyvelius hörts — föreslå en dylik
åtgärd. I varje fall borde Lundin i sitt yttrande ha fäst länsstyrelsens uppmärksamhet
på de motstridiga uppgifterna i intyget och förordat Nyvelius’
hörande. Vad härutinnan förekommit är dock icke av beskaffenhet att
kunna medföra ansvar och ersättningsskyldighet för Lundin. Klagomålen
kunna därför icke föranleda någon min vidare åtgärd gentemot Lundin.

Oavsett vad länsläkaren yttrat ålåg det länsstyrelsen att pröva ärendet
på grundval av föreliggande faktiska omständigheter. Länsstyrelsens beslut
innebar, att länsstyrelsen jämlikt 33 § 3 mom. vägtrafikstadgan fann det
kunna på sannolika skäl antagas att körkortet komme att slutligt återkallas
på grund av att sökanden icke uppfyllde minimifordringarna i fråga om
synskärpa. På sätt tidigare anförts synas emellertid omständigheterna närmast
tala för att felskrivning förelupit med avseende å uppgifterna om
synskärpan. I vart fall förelåg i detta fall en sådan oklarhet, att den bort
undanröjas genom förfrågan hos den intygsskrivande läkaren. Om denne
icke var anträffbar, borde tillfälle i stället ha beretts sökanden att yttra sig,
innan en så ingripande åtgärd vidtogs som att — låt vara provisoriskt —
återkalla körkortet för en yrkeschaufför, som tydligen i god tro inlämnat
ansökan om trafikkort. Utan en sådan kompletterande utredning kunde det
icke hävdas, att materialet innefattade sannolika skäl för att uppgifterna i
intyget om synskärpan voro korrekta och att körkortet på grund härav
komme att slutligt återkallas.

Länsstyrelsen måste därför anses ha förfarit sakligt oriktigt genom att
på sätt som skett interimistiskt återkalla körkortet.

När det gäller att bedöma om det oriktiga beslutet kan tillräknas Ekbom
såsom tjänstefel är emellertid att beakta att Lindqvist, om de av Nyvelius
angivna värdena å hans synskärpa varit riktiga, uppenbarligen icke kunde
tillåtas att vidare framföra bil och att ett skyndsamt beslut därför var
påkallat. Det är — med hänsyn till att Lundin i sitt yttrande till länsstyrelsen
icke omnämnt att Nyvelius i sitt intyg uttalat att Lindqvist icke led
av sådan nedsättning av synförmågan, som väsentligen minskade hans
lämplighet såsom förare — troligt att Ekbom vid den brådskande behandlingen
av ärendet icke uppmärksamgjorts eller uppmärksammat denna
Nyvelius’ förklaring. Även om Ekbom helt visst varit pliktig att noggrant
17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

514

taga del av handlingarna redan i samband med det interimistiska beslutet,
i all synnerhet i betraktande av beslutets betydelse för Lindqvist, anser jag
dock omständigheterna vara sådana, att den missbedömning av intygets
bevisvärde som skedde vid den brådskande behandlingen icke böra läggas
Ekbom till last såsom straffbart tjänstefel. Jag låter därför såvitt avser
länsstyrelsens behandling bero vid vad i ärendet förevarit.

Eftersom den för länsstyrelsen tillgängliga utredningen, i betraktande av
intygets motstridiga innehåll, icke berättigade den slutsatsen, att det kunde
på sannolika skäl antagas att körkortet komme att slutligt återkallas,
saknades, på sätt framgår av det sagda, vid beslutets fattande laga förutsättning
för att i avbidan å slutligt beslut tills vidare återkalla körkortet.
Ett fel har sålunda, objektivt sett, begåtts och detta fel synes ha tillfogat
Lindqvist ekonomisk skada. Denna skada bör skäligen varken han själv
eller hans arbetsgivare bära. Eftersom Lundins och Ekboms missbedömning
av intygets bevisvärde i enlighet med det anförda icke kan läggas dem till
last såsom tjänstefel, kunde Ekbom och Lundin icke förpliktas ersätta
skadan. Då Nyvelius i intyget vitsordat att Lindqvist hade erforderlig
synförmåga, torde icke heller Nyvelius kunna förpliktas att gälda ersättning
för den skada som uppkommit till följd av Nyvelius’ misskrivning
och Lundins och Ekboms missbedömning av intygets bevisvärde. Starka
billighetsskäl tala enligt min mening för att ersättning utgives av allmänna
medel för att Lindqvist genom det oriktiga beslutet blivit under en låt vara
kort tid fråntagen rätten att framföra bil och därigenom tillskyndats ekonomisk
skada. Ersättningen synes kunna bestämmas till 650 kronor.

Till stöd för denna framställning om ersättning av allmänna medel åt
Lindqvist vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts praxis vid behandlingen av
liknande framställningar från ombudsmännens sida, den äldsta från 1820-talet. Ersättning har av ombudsmännen påkallats, när fråga varit om
tjänsteåtgärd som objektivt sett varit oriktig men för vilken någon tjänsteman
ej ansetts kunna eller böra göras ansvarig, och gottgörelse av allmänna
medel för skada och lidande, som enskild tillskyndats genom åtgärden, synts
motiverad av starka billighetsskäl. Till stöd för framställningen må även
åberopas ett av 1906 års lagutskott vid granskningen av JO:s ämbetsförvaltning
gjort uttalande i angivna riktning.

Vad i ärendet förekommit kan rimligen icke berättiga Nyvelius till ersättning
av någon tjänsteman eller av det allmänna.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag framlägga ovan berörda förhållanden för den
åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

515

8. Utlåtande beträffande ett av riksdagens revisorer väckt förslag
om utredning av den statliga revisionens konstitutionella

ställning

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 23 december 1965 berett mig
tillfälle att avge utlåtande beträffande ett av riksdagens revisorer väckt
förslag om utredning av den statliga revisionens konstitutionella ställning,
anförde jag i skrivelse den 31 januari 1966 till Kungl. Maj:t följande.

Revisorerna förorda, att den statliga revisionen i vårt land koncentreras
till ett enda organ, underställt riksdagen och bedrivande sin vérksamhet
å dess vägnar. Detta syfte skulle enligt revisorerna enklast uppnås om riksrevisionsverket
omvandlades till ett riksdagens verk med av riksdagen
utsedd särskild styrelse. Utredning genom för ändamålet tillkallade särskilda
sakkunniga föreslås.

Som motivering för förslaget anföres att det måste anses principiellt
riktigast att den grundläggande kontrollen av statsmedlens användning
förbehålles riksdagen. Av en sammanställning av förhållandena i vissa
främmande länder framgår, att rent parlamentarisk kontroll förekommer
i Norge och Storbritannien, medan revisionen i ett flertal länder på europeiska
kontinenten handlägges av organ, som äro fristående i förhållande
till såväl regeringen som folkrepresentationen. I Danmark och Finland har
man ett system liknande vårt med ett under regeringen sorterande revisionsorgan
och därutöver parlamentariskt utsedda revisorer, som i första
hand ha till uppgift att kontrollera statsverkets allmänna tillstånd och förvaltning.

Efter långvariga förarbeten trädde en ny organisation av det statliga
rationaliserings- och revisions väsendet i funktion den 1 juli 1961. Som
allmänt rationaliseringsorgan fungerar sedan dess statskontoret och som
centralt revisionsorgan riksrevisionsverket, vartdera under Eders Kungl.
Maj:t lett av en styrelse med en generaldirektör i spetsen. För att säkerställa
en god kontakt mellan de båda organen är generaldirektören i riksrevisionsverket
ledamot av statskontorets styrelse och vice versa. — Inom
vissa större förvaltningar finnas till verksledningarna knutna specialrevisioner.

De nya organen ersatte fyra tidigare rationaliserings- och revisionsorgan,
nämligen statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision och statens
organisationsnämnd. Gränsdragningen mellan den kamerala revisionen,
sakrevisionen och rationaliseringsarbetet var föremål för åtskillig diskussion,
härutinnan må hänvisas till prop. 126/1960. Länsstyrelsen i Stockholms
län ifrågasatte under remissbehandlingen, att sakrevisionen skulle sammanslås
med riksdagens revision (prop. s. 22). Detta förslag upptogs dock icke
vare sig av departementschefen eller av statsutskottet. Tvärtom framhöll

516

departementschefen sambandet mellan den kamerala och den sakinriktade
revisionen som ett huvudskäl för att sammanföra den i det nya riksrevisionsverket.

Det synes mig också uppenbart att regeringen för sin ledning av den
statliga förvaltningen nödvändigtvis måste ha tillgång till ett effektivt
rationaliseringsorgan och till en revision som ger full insyn i den statliga
förvaltningen. Med hänsyn till regeringens behov av ett samlande grepp
över rationaliseringsverksamheten och av en fortlöpande insyn i den ekonomiska
förvaltningen väcker en ändring av det slag riksdagens revisorer
antytt betänkligheter ur nu berörda praktiska synpunkt.

Å andra sidan äro de av statsrevisorerna anförda principiella argumenten
onekligen tungt vägande. Riksdagens exklusiva finansmakt måste innefatta
möjlighet att utöva en effektiv kontroll över att beviljade anslag användas
i enlighet med riksdagens beslut. Det förefaller därför icke bara rimligt
utan även nödvändigt att riksdagen har ett starkt inflytande på hur revisionsverksamheten
bedrives och därmed på den grundläggande kontrollen
över statsmedlens användning.

Hur man skall göra denna avvägning mellan regeringens behov av ett
revisionsorgan för att kunna leda rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen
och riksdagens behov av ett dylikt organ för att kunna kontrollera
statsmedlens användning synes mig tveksamt.

Sambandet mellan rationaliseringen och den sakinriktade revisionen är
så starkt, att det väcker betänkligheter att ge de båda verksamheterna
skilda huvudmän. Om riksrevisionsverket göres till ett riksdagens verk
möter det konstitutionella svårigheter att ge Eders Ivungl. Maj:t befogenhet
att ge verket direktiv om hur verksamheten skall bedrivas för att kunna
effektivt stödja regeringens rationaliserings verksamhet. Det rimmar nämligen
dåligt med regeringens ställning som ansvarig inför riksdagen att
tillerkänna regeringen direktivrätt gentemot ett riksdagens verk.

Å andra sidan möta icke några betänkligheter mot att låta statsrevisorerna
få ett väsentligt starkare inflytande på det sätt varpå riksrevisionsverkets
verksamhet bedrives. Riksrevisionsverket har för närvarande skyldighet
att i olika hänseenden tillhandagå riksdagens revisorer med rapporter,
redovisningar och upplysningar. Detta är principiellt invändningsfritt, och
även en vidgad direktivrätt från riksdagens sida torde mycket väl kunna
genomföras.

Det är mot bakgrunden av vad nu sagts knappast förvånande, att författningsutredningens
förslag innebär ett bibehållande av hittillsvarande
ordning med riksdagens revisorer som ett komplement till den ordinarie
statliga revisionen, ehuru utredningen tänkt sig en effektivisering av den
parlamentariska revisionen (se SOU 1963: 17 s. 470 till 9 kap. 7 § i förslaget
till ny regeringsform).

Hithörande fråga synes förtjänt av ytterligare överväganden. Spörsmålet

517

har emellertid ett sådant samband med de centrala författningsfrågoma, att
det knappast kan vara välbetänkt att upptaga frågan till särskild behandling.

På grund av vad sålunda anförts får jag för min del förorda, att frågan
om den statliga revisionens ställning och organisation överväges i samband
med den utredning av författningsfrågan i dess helhet, som för närvarande
sker inom justitiedepartementet.

9. Utlåtande över betänkandet »Vapenfri tjänst»

Sedan statsrådet och chefen för försvarsdepartementet berett mig tillfälle
att avgiva yttrande över ett av 1964 års utredning rörande vapenfria
värnpliktiga avgivet betänkande med titeln »Vapenfri tjänst» (SOU 1965:
71), anförde jag i utlåtande den 4 februari 1966 följande.

Mot utredningens principiella utgångspunkter har jag intet att erinra.
Beträffande den föreslagna tjänstgöringens närmare utformning och de
tekniska detaljerna i lagförslagen saknar jag anledning att uttala mig. Efter
den föreslagna reformen torde totalvägrarna komma att utgöras så gott som
enbart av Jehovas vittnen. Beträffande denna grupp, som varit helt ovillig
till samarbete med utredningen, har utredningen i viss mån resignerat (s.
66—67) och ifrågasatt temporär olämpligförklaring »enligt motsvarande
grunder som redan tillämpas för vissa alkoholskadade eller asociala personer».
Den sålunda antydda vägen synes emellertid icke framkomlig. Flertalet
av sektens medlemmar är, bortsett från sin säregna religiösa åskådning,
fullt normala, välanpassade och arbetsdugliga personer, och grund
för olämpligförklaring — jämlikt värnpliktslagen eller eljest — föreligger
därför icke.

Utredningen har ansett, att Jehovas vittnen bör kunna överföras till
vapenfri tjänst, ehuru de konsekvent vägra att ansöka om sådan. Möjlighet
därtill ges genom 15 § i förslaget till lag om vapenfria tjänstepliktiga,
som anknyter till tidigare praxis från Ivungl. Maj:ts sida. Emellertid synes
det lämpligare att utforma den nya lagstiftningen så, att överföring till
vapenfri tjänst med säkerhet kan påräknas beträffande samtliga total -vägrande Jehovas vittnen. Detta kan uppnås genom en anmälningsplikt
från inskrivnings- och mobiliseringsmyndigheter till den instans, som meddelar
beslut om vapenfri tjänst. Enligt min mening kan den föreslagna
nämnden mycket väl anförtros dessa beslut även beträffande Jehovas vittnen,
endast med den skillnaden att ärendena i dessa fall regelmässigt
anhängiggöras genom anmälan i stället för ansökan.

518

Om det nu angivna förslaget följes komma ansvarsbestämmelserna i 16
och 17 §§ lagförslaget — som nära anknyta till 21 kap. 1, 11 och 18 §§ BrB
— att bli tillämpliga på Jehovas vittnen. Straffpåföljd för vägran att uppfylla
en tjänsteplikt med den av utredningen föreslagna utformningen kan
väl i och för sig icke anses stötande. En fortsättning av hittillsvarande
praxis med upp till fyra inkallelser, straffdomar och avtjänande av frihetsstraff
framstår emellertid som meningslös. En möjlighet att i fredstid undgå
denna trafik vore att i lagen om vapenfria tjänstepliktiga införa en möjlighet
att underlåta åtal i sådana fall, där lagföring och straff icke bedömas ägnade
att ändra den enskildes inställning och ej heller anses erforderliga ur allmän
synpunkt. Om totalvägrarna i praktiken bli identiska med Jehovas vittnen
torde en särbehandling av denna egenartade sekts medlemmar icke behöva
befaras leda till att andra grupper följa deras exempel. Även om möjlighet
att underlåta åtal beträffande Jehovas vittnen kan väcka betänkligheter
ur rättvisesynpunkt, torde en sådan lösning likväl vara att föredraga framför
ett bibehållande av hittillsvarande system. Givetvis skulle en lagändring
efter nu antydda linjer kombineras med att man avstode från att i fredstid
ånyo inkalla personer, som blivit föremål för beslut att icke åtala. Sådant
beslut torde —- i likhet med de i 20 kap. 7 § 3. RB avsedda fallen — böra
förbehållas riksåklagarämbetet, eftersom en markant ökning av totalvägrarnas
antal eller andra ändrade omständigheter måste kunna föranleda en
skärpt åtalspraxis och intresset av enhetlighet i bedömningen är synnerligen
starkt.

Skulle betänkligheterna mot en lösning genom att efterge den ovillkorliga
åtalsplikten befinnas så starka, att tanken avvisas, torde i allt fall antalet
bestraffningar av varje totalvägrare böra begränsas till en. Upprepade
inkallelser torde ytterligt sällan föranleda ändrad inställning från de berördas
sida, och olägenheterna för såväl samhället som de enskilda av flera
straffverkställigheter ligger i öppen dag.

Rekommendationen att i viss utsträckning underlåta åtal mot totalvägrare
innebär icke, att de i ett krigsläge bör tillåtas undandraga sig att
medverka. Jämlikt allmänna tjänstepliktslagen kan de nämligen tagas
i anspråk, låt vara att mera kvalificerade uppgifter i brist på utbildning
torde vara uteslutna.

519

I). Anteckningar rörande iakttagelser vid
inspektioner m. ni.1

1. Offentlighet och sekretess

I ett inte ringa antal ärenden har jag haft att ta ställning till frågor om
tillämpningen av reglerna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen om
allmänna handlingars offentlighet. Några av dessa har redovisats i avdelningen
II B. Ytterligare kan antecknas följande.

I flera fall har jag haft anledning att uttala mig om kommunala tjänstemäns
skyldighet att lämna muntliga upplysningar till pressen och allmänheten
om innehållet i allmänna handlingar. Jag har därvid erinrat om innehållet
i det för statsmyndigheterna gällande servicecirkuläret som bl. a.
omfattar också lämnande av upplysningar i telefon. I ett fall utvecklade
jag följande synpunkter på kommunal tjänstemans infonnationsuppgift
mot bakgrund av den serviceskyldighet som åligger statstjänstemännen.

Uttryckliga föreskrifter om dylik serviceskyldighet har ej utfärdats för
de kommunala myndigheterna. Med hänsyn härtill kan det icke anses utgöra
tjänstefel om en kommunal befattningshavare avböjer att per telefon
lämna begärda uppgifter som avses i servicecirkuläret. Såsom jag i annat
sammanhang framhållit (se 1965 års ämbetsberättelse s. 563 o. f.) är det
dock alldeles meningslöst att vägra utlämnande av uppgifter i telefon, vilka
är för myndigheten tillgängliga utan efterforskningar och besvär, om den
frågande ändå äger få del av samma uppgifter vid personligt besök. I min
verksamhet har jag ingalunda fått det allmänna intrycket att kommunala
befattningshavare eller myndigheter uppfattat avsaknaden för deras vidkommande
av serviceföreskrifter, motsvarande servicecirkulärets, såsom en
anledning att avstå från rimligt och naturligt tillmötesgående gentemot
allmänheten.

I samma fall hade jag också anledning att ta upp frågan om hur en aktiv
pressinformation lämpligen bör bedrivas. Härom anförde jag.

Det ingår i allmänhet icke i en statlig eller kommunal tjänstemans skyldigheter
att av eget initiativ taga kontakt med nyhetsförmedlande organ
för att lämna upplysningar. Om emellertid tjänstemannen tar sådant initiativ,
måste detta ske på ett sätt, som icke kan anses oförenligt med tjänstens
beskaffenhet, och får alltså icke innebära att någon otillbörligt missgynnas i
förhållande till andra. Härvid är det utan betydelse om åtgärden sker i eller
utom tjänsten, på arbetstid eller fritid.

1 Ang. tidigare sammanställningar av iakttagelser vid inspektioner se ämb.ber. 1958 s. 356 o.f.,
1960 s. 365 o.f., 1962 s. 397 o.f., 1964 s. 531 o.f. och 1966 s. 553 o.f.

520

Ett särskilt spörsmål är i vad mån upplysningar om träffade kommunala
beslut kan och bör lämnas före protokollsjusteringen. I ett fall hade en kommunal
nämnd beslutat att dess ordförande ensam skulle svara för informationen
till pressen angående vad som avhandlades vid nämndens sammanträden.
Nämnden upplyste att syftet med uppdraget till ordföranden
var att åstadkomma så snabb och korrekt information som möjligt till denna
genom att ordföranden omedelbart efter ett nämndsammanträde stod
till pressens förfogande för att lämna upplysningar. Syftet var däremot
inte — såsom påståtts i tidningspressen — att förbjuda ledamot eller tjänsteman
i nämnden att yttra sig till pressen. Jag uttalade följande.

I syfte att skydda pressens informationsfrihet tillerkänner 1 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen envar frihet att lämna upplysningar
till pressen i vilket ämne som helst. Friheten gäller också meddelanden om
sådant som avhandlas vid ett sammanträde, även om justerat protokoll ej
föreligger i ärendet. Inskränkning i meddelandefriheten får visserligen föreskrivas,
men endast genom stadgande i lag. Det strider alltså mot grundlagen
att ålägga tystnadsplikt gentemot pressen i annan ordning.

Av nämndens yttrande framgår att beslutet den 21 januari 1966 icke
avsåg att ålägga nämndens ledamöter någon tystnadsplikt i förhållande till
pressen. Det finns icke någon anledning ifrågasätta riktigheten av nämndens
förklaring. Det må dock framhållas att beslutet, om det icke innefattade
någon begränsning av övriga ledamöters meddelandefrihet, var tämligen
meningslöst, eftersom ordföranden självfallet även utan särskilt beslut
ägt och bort lämna pressen erforderlig information.

Med hänsyn till vad nämnden anfört föranleder ärendet icke annat uttalande
från min sida än att jag betonar vikten av att den grundlagsskyddade
meddelandefriheten gentemot pressen hålls i helgd.

I ett annat fall hade ordföranden i en socialnämnd vägrat att till pressen
lämna upplysningar om ett av nämnden fattat beslut som rörde en inom
kommunen anställd hemsamarit mot vilken anmärkningar riktats. Jag
konstaterade att det protokoll, vari beslutet upptagits, då ännu inte justerats
och att någon skyldighet att lämna upplysningar om beslutet därför
inte förelåg vid denna tidpunkt men tillfogade.

Det förefaller som om socialchefen icke hade klart för sig att en vägran
att lämna upplysningar om beslutet kunde grundas allenast på det förhållandet,
att beslutet ännu icke justerats. Detta kan ha sin förklaring i att
upplysningar om träffade beslut i viss utsträckning brukar utlämnas före
protokollsjusteringen, ehuru skyldighet därtill icke föreligger. I vad mån
sådant utlämnande bör och kan ske är en fråga, som icke kan generellt besvaras.
I detta sammanhang vill jag bara hänvisa till vad jag anfört i min
1964 avgivna ämbetsberättelse s. 428—430. Jag vill emellertid framhålla
att beslut i disciplinärenden icke bör utlämnas, förrän justering skett, eftersom
beslutet dessförinnan kan ändras.

Samma fall erbjöd också exempel på tillämpningen av reglerna om sekretess
i 14 § sekretesslagen för handlingar i sociala ärenden. Jag påpekade att

521

ett ärende om disciplinär åtgärd mot en befattningshavare inom socialvården
inte är ett ärende rörande socialhjälp utan ett personalärende och att
det inte fanns någon sekretessbestämmelse som kunde föranleda att handlingarna
i personalärendet hölls hemliga. Dessa synpunkter utvecklade jag
ytterligare i ett likartat fall avseende uppsägning av en befattningshavare
på ett ålderdomshem. Jag framhöll där.

Hemlighållande av handling med stöd av 14 § sekretesslagen förutsätter
alltså, såvitt här är fråga, att handlingen hör till ärende rörande hälsovård,
sjukvård eller socialhjälp. Lagbudets ordalag får anses ge vid handen att
härmed avses ärenden rörande tillämpning av de materiella författningarna
om hälsovård, sjukvård och socialhjälp eller meddelande av vård eller hjälp
i det enskilda fallet (se SOU 1935:5 s. 62 o.f., Sundberg-Petrén, Sveriges
Grundlagar, nionde uppl. s. B 198 och Allmänna handlingars offentlighet
och sekretess s. 50 o.f.). I SOU 1927:2 föreslogs en bestämmelse rörande
sekretess för bl. a. »handlingar rörande» allmän hälso- eller sjukvård och
fattigvård. Utredningsmannen anförde att förslaget avsåg att giva uttryck
åt den uppfattningen, att läkares samt hälso- och sjukvårdsmyndigheters
utlåtanden, intyg o. s. v. icke borde anses hemliga, då de förekom i ärenden,
som i och för sig ej föll inom allmänna hälso- eller sjukvården — t. ex.
läkarintyg, som av parter företeddes inför domstol eller som ingavs vid
tjänstetillsättningar och i andra personalärenden (s. 161). Därjämte påpekade
utredningsmannen att något stadgande, som uteslöt handlingar i
vissa disciplinära frågor från offentlighet, med hänsyn till det starka intresset
av offentlig kontroll på detta område icke upptagits i förslaget (s. 162).

Den utredning som journalisterna önskade få taga del av avser enligt
rubriken »vissa angivna missförhållanden å Ågården (personalschism, spridande
av äreröriga rykten, olämpligt uppträdande gentemot pensionärer
in. m.)» och omfattar uppteckning av uppgifter som lämnats av fru C., av
befattningshavare vid hemmet och av några andra personer angående dels
anmärkningar mot fru C. för att ha uppträtt okamratligt mot övriga vårdbiträden
och för att ha utspritt rykte att visst vårdbiträde stått i intimt
förhållande till pensionärer, dels ock fru C:s sätt att behandla vårdtagare.
Uppgifterna i förstnämnda hänseende har icke närmare konkretiserats genom
nämnande av namn å pensionärer. Uppgifterna rörande fru C:s uppträdande
mot pensionärerna innefattar i huvudsak karaktäristik av hennes
sätt att behandla pensionärerna och avslöjar i intet fall pensionärs personliga
förhållanden.

Det ärende, i vilket utredningen verkställts, har enligt vad som framgår
av det förut sagda upptagits i anledning av anmälan mot fru C. och har lett
till beslut om uppsägning av henne. Ärendet har sålunda karaktär av personalärende.
Ett sådant ärende är, även om det faller inom socialnämnds
verksamhetsområde, principiellt icke av det slag som avses i 14 § sekretesslagen.
Ett dylikt ärende blir icke heller att anse såsom socialvårdsärende
allenast därför att det innehåller uttalande av vårdtagare, lika litet som ett
utnämningsärende blir att anse som hälso- eller sjukvårdsärende därför att
akten innehåller läkarutlåtande rörande en sökande. Å andra sidan kan ett
personalärende samtidigt ha karaktär av vårdärende. Så är exempelvis fallet,
om man i personalärendet på ett mera ingående sätt upptager vårdfråga
till behandling.

17* — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

522

Den av socialvårdschefen verkställda utredningen kan, i vad den avser
påståendena om att fru C. spritt rykte och om okamratligt uppträdande
mot arbetskamrater, självfallet icke hänföras till vårdärende. Utlämnande
av utredningen i dessa delar har följaktligen icke kunnat förvägras med
stöd av 14 §.

Utredningen i vad den avser fru C:s uppträdande mot pensionärerna innehåller
enligt min bedömning endast uppgifter ägnade att belysa fru C:s
olämplighet såsom vårdbiträde, såsom uppgifter om att fru C. varit häftig
och ryckig i sitt sätt mot pensionärerna, att pensionärer varit rädda för
henne och att andra varit glada när de sluppit ta hennes tjänster i anspråk.
Sådana uppgifter är i och för sig icke av beskaffenhet att ge ärendet karaktär
av vårdärende i sekretesslagens mening. Enligt min mening innehåller
handlingen icke heller i övrigt något som kan betecknas såsom utredning av
vårdfråga. Jag finner därför att bestämmelserna i 14 § icke kunnat åberopas
till stöd för vägran att utlämna den verkställda utredningen. Jag vill
härvid tillägga att syftet med sistnämnda bestämmelser är att skydda vårdtagares
personliga förhållanden från insyn. Den verkställda utredningen innehåller
icke något som rör vårdtagares personliga förhållanden och som
påkallar sekretess.

Jag tilläde vidare.

Vad som legat bakom social vårdschef ens vägran att lämna ut handlingen
torde ha varit en önskan att undvika publicitet i ett ärende, som bedömdes
såsom ömtåligt, samt farhågor för att pensionärer skulle kunna bli trakasserade,
om det kom ut att de klagat över fru C:s behandling av dem.
Bästa sättet att undvika publicitet i detta fall hade troligen varit att ge tidningsmännen
full insyn i de skäl som föranledde uppsägningen. Nu blev i
stället tidningens artikel den 15 april 1966 ensidig och missvisande på grund
av att varken tidningens representanter eller fackföreningsavdelningen fått
tillräckliga upplysningar om innehållet i utredningen, något som icke var
till gagn för själva saken.

Till stöd för vägran att utlämna ifrågavarande utredningar åberopades
även att tvist uppkommit med fackföreningen om befogenheten av uppsägningen
och att 6 § sekretesslagen var tillämplig. I denna del anförde jag följande.

Syftet med denna bestämmelse är att den statliga eller kommunala sidan
i en rättstvist icke skall vara sämre ställd än sin privata motpart. Eftersom
den enskilda motparten inte är skyldig att tillhandahålla sin utredning, bör
heller inte den offentliga parten vara det. När bestämmelsen infördes, torde
man ha haft i tankarna främst processer vid allmän domstol eller eljest tvister
av renodlat privaträttslig karaktär. I det av stadsförbundet åberopade
uttalandet av departementschefen i proposition 88/1965 s. 34 anför denne
att rättstvist i sekretesslagens mening torde föreligga, när parter hävdar
olika meningar i en sak, som kan bli föremål för prövning av domstol eller
annan behörig myndighet, även om saken icke är anhängig där. Utredningen
låg emellertid till grund för socialnämndens beslut i ett ärende om uppsägning.
Ärendet hade uppenbarligen inte karaktär av rättstvist i sekretesslagens
mening. Vid beslutet om uppsägning och under den föregående utredningen
hade socialnämnden att tillämpa den offentliga rättens regler om

523

tjänstemans skiljande från tjänsten. Beslutet var förknippat med särskilda
rättsverkningar enligt dessa regler. Utredningen utgjorde det faktiska underlaget
för beslutet om uppsägning och har icke kunnat undanhållas fru C.
En annan sak är att, om uppsägningen beslutats och rättstvist i sekretesslagens
mening därefter uppkommit, kompletterande utredning må kunna
hemlighållas med stöd av 6 § sekretesslagen.

I ett ärende om utlämnande av inskrivning smatrikeln (elevförteckningen)
hos en skola gjordes gällande att stöd för hemlighållande av sådan
handling fanns i 14 § sekretesslagen med hänsyn till de anteckningar om
personliga förhållanden som stod att läsa där. Jag förklarade i anledning
härav.

14 § sekretesslagen, som behandlar handlingar i vad som kan betecknas
som sociala ärenden, är icke tillämplig på ifrågavarande elevförteckningar,
även om i dessa finnas personuppgifter, som äro av den natur att de lämpligen
icke böra tillhandahållas utomstående. Icke heller finns det någon
annan bestämmelse i sekretesslagen som medför att elevförteckningarna
kunna hållas hemliga. Genom att vägra P. att taga del av dessa förfor skolans
rektor således felaktigt. Som förutsättning för utlämnande har givetvis
icke fått uppställas att P. uppgav sitt namn eller legitimerade sig, än
mindre att syftet med framställningen omtalades.

2. Barnavården

Enligt 19 § barnavårdslagen skall den ärendet rör underrättas om vad
som framkommit vid utredningen och beredas tillfälle att yttra sig däröver.
Bestämmelsen åberopades i ett fall till stöd för vägran att utlämna handlingarna
i ett ärende om omhändertagande, vilket efter återkallelse avskrivits
av länsstyrelsen. Barnavårdsnämndens ordförande gjorde gällande att
någon komplett utredning inte förelåg och att en delgivning med endera
parten av denna eller avskrifter av erhållna sakkunnigyttranden skulle
äventyra utredningsarbetet. Han fann därför skäl föreligga att tills vidare
inte bekantgöra materialet. Det fanns anledning att anta att utredningen
sedermera skulle fullföljas i anledning av begäran från domstol om yttrande
i vårdnadsfråga.

Efter en redogörelse för gällande regler om allmänna handlingars offentlighet
och sådana handlingars sekretess enligt 14 § sekretesslagen inom barnavården
uttalade jag.

Sekretesslagens bestämmelser inskränker ej sökandes, klagandes eller
andra parters rätt att i mål eller ärende hos myndighet utbekomma handlingar,
dock att om det av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen befinnes
vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom eller
beslut icke uppenbaras utlämnande med stöd av stadgande i sekretesslagen
må vägras (39 §). Enligt sistnämnda undantagsbestämmelse kan exempel -

524

vis utlämnande av handling även till part vägras med stöd av 14 § andra
stycket sekretesslagen.

Det var med tillämpning av nu redovisade bestämmelser som barnavårdsnämnden
hade att behandla B:s muntliga och skriftliga framställningar
att få taga del av handlingar hos nämnden. I upplysningarna till mig gör
nämndens ordförande sin bedömning med utgångspunkt från barnavårdsnämnds
skyldighet enligt bamavårdslagen att om verkställd utredning underrätta
den ärendet rör. Detta är emellertid något som är utan betydelse
för B:s rätt att på egen begäran få tillgång till handlingar som förvaras
hos nämnden.

Såsom framgår av de förut nämnda bestämmelserna när en handling
skall anses upprättad var vid tiden för B:s framställningar det skriftliga
material som inom barnavårdsnämnden kan ha funnits iordningställt i den
pågående vårdnadsutredningen icke att anse såsom allmän handling, om
utredningen då icke var slutbehandlad hos nämnden. I den mån B. begärt
sådana handlingar borde det därför ha klargjorts för henne att skälet för
nämndens vägran att låta henne få del därav var att handlingarna icke var
allmänna. Vad gäller det begärda läkarutlåtandet var det att anse som allmän
handling, då det inkommit till nämnden, och en vägran att till B., som
i saken intog ställning av part, utlämna utlåtandet måste följaktligen grundas
på något stadgande i sekretesslagen, vilket i så fall — jämte besvärshänvisning
— bort meddelas henne. Det i upplysningarna angivna skälet
att ett utlämnande skulle äventyra nämndens utredningsarbete utgjorde
givetvis icke någon bärande grund för en sådan vägran. Enligt min mening
innehåller läkarintyget icke något som enligt sekretesslagen kunnat utgöra
skäl för vägran att utlämna handlingen.

Tillämpningen av reglerna om förebyggande åtgärder i 26 § barnavårdslagen
har varit föremål för min bedömning i några fall, av vilka två synes
vara av allmänt intresse. I det ena hade barnavårdsnämnden tilldelat en
15-årig pojke varning i anledning av att han tillsammans med två kamrater
genom ett söndrigt fönster olovligen berett sig tillträde till en stuga,
där de gjort upp eld i spisen och grillat korv. Jag framhöll följande för barnavårdsnämnden
.

För att tvångsåtgärder enligt 26 § barnavårdslagen skall få tillgripas
kräves att sådant förhållande föreligger, som avses i 25 § samma lag. Enligt
25 § b) skall barnavårdsnämnd ingripa med åtgärder bl. a. om någon på
grund av brottslig gärning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida. Ingripande skall alltså icke ske vid varje brottslig gärning
från en underårigs sida utan endast i sådana fall, då gärningen ådagalägger
bristande social anpassning (jfr H. Romander-B. Grönlund: Barnavårdslagen
(1966) s. 127).

Jag citerade därefter vad jag anfört om varning i min ämbetsberättelse
år 1964 s. 540 och fortsatte.

Vad som förekommit i nu förevarande ärende synes icke giva fog för
påstående att B.T. W. var socialt missanpassad. Laga grund för att meddela
varning enligt 26 § bamavårdslagen synes därför ej ha förelegat. Däremot
torde något hinder icke föreligga mot att informella erinringar med -

525

delades under utredningens gång. Redan det förhållandet att polisen och
barnavårdsnämnden verkställt utredningar, att den underårig^ i samband
därmed fått tillsägelse om det oriktiga i sitt handlingssätt samt att föräldrarna
blivit underrättade om det inträffade torde i sådana fall som det förevarande
vara av så ingripande karaktär, att såväl den underårige som hans
föräldrar säkerligen får klart för sig, att ett upprepande ej får ske.

Även om jag således finner att barnavårdsnämndens beslut att meddela
varning i förevarande fall icke har stöd i de åberopade bestämmelserna i
barnavårdslagen, anser jag mig dock med hänsyn till omständigheterna i
ärendet kunna låta bero vid en erinran om vikten av att barnavårdsnämnden
i fortsättningen iakttager, att varning jämlikt 26 § barnavårdslagen
ej må meddelas med mindre social missanpassning föreligger.

I det andra fallet hade en pojke gjort sig skyldig till fylleri på allmän
plats. Av utredningen i ärendet framgick att det var fråga om en engångsförseelse
av en i övrigt skötsam person. Barnavårdsnämndens beslut i ärendet
var så utformat att det ingav den uppfattningen att pojkens förseelse
kunnat tas till intäkt för åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen. I anledning
härav uttalade jag.

För att åtgärder enligt 26 § barnavårdslagen skall tvångsvis kunna vidtagas
kräves, såsom framgår av lagrummets lydelse, att sådant förhållande
föreligger som avses i 25 § samma lag. Då fråga är om spritmissbruk, kräves
alltså för att tvångsåtgärder skall få ske, att missbruket är av sådan art,
att behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida är påkallade.
Eftersom den fylleriförseelse, som låg ynglingen till last, enligt den
av barnavårdsnämnden verkställda utredningen var att betrakta såsom
en engångsförseelse av en i övrigt skötsam person, har förutsättning för tilllämpning
av 25 § b) och 26 § barnavårdslagen alltså icke förelegat.

Om situationen ej är så allvarlig, som avses i 25 § barnavårdslagen, kan
åtgärder enligt 26 § samma lag ej tvångsvis tillgripas. Däremot möter —
såsom framgår av andra lagutskottets i H. Romander-B. Grönlunds kommentar
till bamavårdslagen (1966 s. 117—118) återgivna yttrande — ej
hinder mot att i sådant fall hjälpåtgärder vidtages i samråd med den underårige
och hans föräldrar. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 540.) Mången
gång torde ett sådant förfarande till och med vara att rekommendera.

Givetvis möter ej heller hinder mot att barnavårdsnämnd, då en underårig
missbrukat alkohol vid ett enstaka tillfälle, mer informellt upplyser
honom om vad ett fortsatt missbruk kan leda till samt tillråder honom att
ingå i någon förening. Tvärtom synes det vara i hög grad lämpligt att så
sker. I sådant fall som det förevarande kan, såsom också skett, med fördel
sådan upplysningsverksamhet bedrivas redan under utredningens gång, Då
sådan situation, som avses i 25 § barnavårdslagen ej föreligger, bör emellertid
barnavårdsnämnden ej i sitt beslut åberopa angivna lagrum.

Också om reglerna i SO § barnavårdslagen rörande omhändertagande för
utredning har jag haft anledning att uttala mig i några sammanhang. I ett
fall hade barnavårdsnämnden i samband med meddelande av beslutet om
omhändertagande för utredning angett att den omhändertagne skulle pla -

526

ceras i föräldrahemmet. Jag framhöll för nämnden att omhändertagande
för utredning enligt 30 § barnavårdslagen får ske allenast då barnavårdsnämnden
finner erforderligt att omedelbart omplacera den underårige och
överta ansvaret för vården av honom och fortsatte.

Avser nämnden att låta föräldrarna handhava vården om den underårige,
till dess utredningen slutförts och frågan om en lämplig placering lösts, finnes
däremot intet utrymme för tillämpning av 30 § barnavårdslagen. Den
omständigheten, att någon omplacering av L. F. i förevarande fall ej skedde
förrän den 26 april 1965, giver också stöd för uppfattningen att beslutet
om omhändertagande för utredning den 30 mars 1965 ej var påkallat. Uppenbart
är att barnavårdsnämnden ej haft innebörden av 30 § barnavårdslagen
fullt klar för sig.

I ett likartat fall hos en annan barnavårdsnämnd hade nämnden inte
bara beslutat om omhändertagande för utredning med placering i föräldrahemmet
utan dessutom sedermera beslutat om omhändertagande för samhälls
vård med omedelbar verkan men ej ombesörjt verkställigheten. lag
anförde i anledning härav.

Vad därefter angår barnavårdsnämndens beslut den 2 september 1964
att omhändertaga M. för samhällsvård finner jag anmärkningsvärt, att
barnavårdsnämnden förordnat, att beslutet skulle gå i verkställighet utan
hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft. Visserligen har barnavårdsnämnd
enligt 22 § andra stycket barnavårdslagen möjlighet att förordna,
att beslut angående omhändertagande för samhällsvård skall gå i omedelbar
verkställighet. Sådant förordnande är emellertid avsett att användas,
då verkställigheten av beslutet icke bör anstå till dess samtycke lämnats
eller länsstyrelsen prövat ärendet. I sitt yttrande har emellertid barnavårdsnämnden
förklarat, att nämnden — med hänsyn till att föräldrarna ej
samtyckte till beslutets verkställande — ämnade invänta länsstyrelsens beslut
i ärendet, innan verkställigheten skedde. Anledning att förordna om
omedelbar verkställighet torde under sådana förhållanden ej ha förelegat.

Barnavårdsnämnden har vidare i sitt yttrande såsom skäl för att omhändertagandebesluten
ej blivit verkställda angivit, att föräldrarnas motstånd
lagt hinder i vägen. I anledning härav finner jag anledning framhålla,
att ett omhändertagande innebär att den omhändertagande myndigheten,
så länge omhändertagandet består, i stor utsträckning övertager föräldrarnas
bestämmanderätt över barnet. Om den beslutande myndigheten anser
ett omedelbart omhändertagande nödvändigt, har denna myndighet också
ansvaret för att barnet erhåller en lämplig placering (35 § barnavårdslagen).
I den mån en sådan placering kan ske i samförstånd med föräldrarna är
detta givetvis en fördel men föräldrarnas vilja får icke lägga hinder i vägen
för att barnet efter ett verkställbart omhändertagandebeslut erhåller lämplig
vård och fostran.

Slutligen har barnavårdsnämnden i sitt yttrande berört att barnavårdsnämnden
varit i behov av råd beträffande lämpliga åtgärder och placeringsmöjligheter.
Av yttrandet har därjämte framgått, att nämnden behövt biträde
även i fråga om lagbestämmelsernas rätta innebörd. I detta hänseende
är följande att anföra.

527

Enligt 3 § i instruktionen för statens socialvårdskonsulenter den 3 december
1965 (SFS nr 789) — jfr 2 § i 1960 års instruktion (SFS nr 718) — åligger
det socialvårdskonsulent att lämna barnavårdsnämnderna upplysningar
och råd i allt vad som rör deras verksamhet. Kommun, som behöver hjälp
i sådana frågor, har alltså möjlighet att vända sig till socialvårdskonsulenten
i det konsulentdistrikt, där kommunen ligger. Socialvårdskonsulenten
kan, om så är påkallat, besöka kommunen och giva kommunen den hjälp,
som i varje särskilt fall kan anses påkallad. För Å. kommuns del skall sådan
hänvändelse ske till socialvårdskonsulenten i tredje distriktet, som har sin
stationeringsort i Linköping.

Har barnavårdsnämnd svårigheter med att anskaffa fosterhem, har
nämnden vidare möjlighet att vända sig till barnavårdskonsulenten i länet,
vilken enligt 1 § kungörelsen med bestämmelser angående barnavårdskonsulenterna
vid länsstyrelserna den 9 decmber 1960 (SFS nr 720) har att
biträda barnavårdsnämnderna med anskaffande av sådant hem. I den mån
barnavårdsombud finnes i länet bör dock hänvändelse i stället ske till ombudet,
som enligt sin instruktion har till uppgift att hjälpa barnavårdsnämnderna
i nämnda frågor och som skall hålla förteckning över goda fosterhem
inom länet. Såväl barnavårdskonsulenterna som barnavårdsombuden
äro barnavårdsnämnderna behjälpliga även med att anskaffa enskilda
hem för barn, som fyllt 16 år. Barnavårdskonsulenterna ha därjämte
en god överblick över länets barnavårdsanstalter och ha möjligheter att
hjälpa nämnderna med placeringar på sådana anstalter.

I båda nu behandlade ärenden framhöll jag också angelägenheten av att
barnavårdsnämnd anlitar biträde av lagfaren person, när behovet av juridisk
sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden.

Tillämpningen av bestämmelserna i 37 § barnavårdslagen om att en omhändertagen
i vissa fall på begäran av barnavårdsnämnden eller dess ordförande
får tas i tillfälligt förvar av polismyndigheten är föremål för särskild
uppmärksamhet från min sida. I ett fall hade barnavårdsnämnden beslutat
att omhänderta en för brott misstänkt pojke för samhällsvård enligt
25 § b) och 29 § barnavårdslagen samt att omedelbart söka plats för honom
på ungdomsvårdsskola. Därjämte hade nämnden beslutat anhålla hos polismyndigheten
om förvar av den omhändertagne till dess beslut om placering
på ungdomsvårdsskola erhölls. Sammanfattningsvis framhöll jag, sedan
händelseförloppen gåtts igenom utförligt, bl. a. följande.

Enligt 37 § barnavårdslagen ankommer det på polismyndighet att i vissa
fall på lämpligt sätt förvara den som omhändertagits för samhällsvård. För
att sådan förvaring skall få ske kräves — förutom att den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning
eller säkerhet — att omhändertagandet beslutats av anledning som avses
i 25 § b) barnavårdslagen samt att omhändertagandet skett antingen genom
ett ordförandebeslut eller genom ett av barnavårdsnämnden fattat beslut,
vilket enligt nämndens förordnande skall gå i omedelbar verkställighet.
(Jfr H. Romander-B. Grönlund: Barnavårdslagen (1961) s. 153.) I fråga
om ordförandebesluten får förvaringen ej fortgå längre än till dess nämnden
meddelat slutligt beslut och i fråga om nämndens beslut må förvaringen
enligt lagtexten fortvara längst till dess länsstyrelsen meddelat slutligt be -

528

slut. Med länsstyrelsens slutliga beslut är enligt regeringsrättens ovan
nämnda utslag den 6 maj 1964 att jämställa samtycke, som avses i 24 §
barnavårdslagen. För att framhålla att förvaring genom polismyndighets
försorg är en nödfallsutväg, som endast får beträdas om annan placeringsmöjlighet
icke står till buds, har därjämte föreskrivits, att förvaringen skall
upphöra tidigare än som ovan sagts, om annan placering kan ordnas. —
Med uttrycket »eller annan placering ordnats» i 37 § första stycket avses
däremot ej att förvaringen skulle oberoende av de tidigare angivna gränserna
få fortgå, till dess placering på ungdomsvårdsskola ordnats. — Slutligen
har i 37 § andra stycket såsom maximitid för förvaring angivits en tid
av eu vecka, vilken tid länsstyrelsen må, om synnerliga skäl föreligga, förlänga
med ytterligare högst en vecka. Såsom utgångspunkt för tidsberäkningen
torde böra tagas den dag, då den omhändertagne faktiskt tagits i
förvar, och ej, såsom länsstyrelsen angivit, den dag barnavårdsnämndens
framställning om förvaring är daterad.

Sedan socialstyrelsen i skrivelse till Konungen den 31 januari 1962 framhållit,
att den tid som stod barnavårdsnämnderna till buds enligt 37 § barnavårdslagen
ofta var otillräcklig för att införskaffa de handlingar, som
enligt ungdomsvårdsskolestadgan i dess dåvarande lydelse krävdes för intagning
i ungdomsvårdsskola, gjordes genom kungörelse den 31 maj 1963
(SFS nr 212) ett tillägg till 31 § nämnda stadga av följande lydelse.

»Är visst ärende synnerligen brådskande må barnavårdsnämnden underlåta
att till ansökningen foga handlingar som omförmälas under b)—-d). I
sådant fall skall nämnden i ansökningen uppgiva skälen för att ärendet anses
vara synnerligen brådskande samt anledningen till att handlingarna icke
finnas tillgängliga. Det åligger barnavårdsnämnden att snarast möjligt och
senast inom två veckor till socialstyrelsen inkomma med de felande handlingarna.
»

Från socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 160 s. 2—4 återgav jag
härefter följande.

I 31 § första stycket ungdomsvårdsskolestadgan anges vilka handlingar
barnavårdsnämnd skall bifoga, då nämnden gör ansökan om intagning i
ungdomsvårdsskola av underårig, som omhändertagits för samhällsvård.
Dessa handlingar är:

a) prästbevis, utvisande den omhändertagnes namn, ålder, födelseort
och adress samt föräldrarnas och i förekommande fall annan fostrares namn,
ålder, yrke och adress,

b) avskrift av senast utfärdat skolbetyg för den omhändertagne samt
uppgift av lärare om hans skolgång,

c) läkarintyg angående den omhändertagnes hälsotillstånd, däri inbegripet
hans sinnesbeskaffenhet,

d) utredning av nämnden angående den omhändertagne,

e) avskrift av nämndens beslut om omhändertagandet samt av förordnande
att beslutet må gå i omedelbar verkställighet eller förklaring om samtycke
som avses i 24 § barnavårdslagen eller bevis att beslutet vunnit laga
kraft.

Jämlikt 31 § tredje stycket skall uppgift av lärare enligt b), läkarintyg
enligt c) samt utredning enligt d) avfattas på formulär, som fastställts av
socialstyrelsen.

529

Syftet med den nya bestämmelsen i 31 § andra stycket ungdo ms vårdsskolestadgan
är att minska behovet av att häkta brottsmisstänkta ungdomar.
Det måste anses angeläget, att häktning av underåriga i möjligaste
mån undvikes. Av förarbetena till barnavårdslagen framgår, att institutet
omhändertagande för utredning (30 § bvl) bl. a. är avsett att tjäna detta
ändamål.

Däremot kan omhändertagande för utredning icke ske, om den underårige
redan är omhändertagen för samhällsvård med stöd av 25 § b) och
29 § bvl. Om en sådan underårig gör sig skyldig till brott, kan han alltså
inte såsom utredningsfall intagas i ungdomsvårdsskola. En viss tid måste
beräknas åtgå för komplettering av tidigare utredning i ärendet, för läkarundersökning
och för barnavårdsnämndens prövning av ärendet, innan
ansökan om intagning i ungdomsvårdsskola i vanlig ordning kan göras.
Barnavårdsnämndernas möjligheter att under denna tid förvara de underåriga
är oftast av den art, att de icke kan godtagas av åklagarna. Resultatet
blir att den underårige häktas.

Den nya bestämmelsen i 31 § andra stycket ungdomsvårdsskolestadgan
öppnar möjlighet att även i sist nämnda fall intaga den unge i ungdomsvårdsskola
under den tid som åtgår för den kompletterande utredningen.
De enda handlingar, som därvid behöver bifogas ansökan till socialstyrelsen,
är de under a) och e) angivna, alltså prästbevis och avskrift av nämndens
omhändertagandebeslut. Dessa handlingar skall innehålla de uppgifter, som
i författningstexten krävs för handlingarna ifråga. Återstående handlingar,
avskrift av senast utfärdat skolbetyg och uppgift av lärare, läkarintyg samt
barnavårdsnämndens utredning skall därefter snarast möjligt och senast
inom två veckor insändas till socialstyrelsen.

I ansökningen skall uppges skälen för att ärendet anses vara synnerligen
brådskande och anledningen till att de sistnämnda handlingarna ej finns
tillgängliga.

Härefter fortsatte jag.

Av det sagda framgår, att barnavårdsnämnden i flera avseenden förfor
felaktigt vid handläggningen av ärendet rörande J:s omhändertagande.
För det första borde nämnden, då nämnden ansåg en omedelbar förvaring
av J. påkallad, ha med stöd av 22 § andra stycket bamavårdslagen förordnat,
att beslutet angående omhändertagandet skulle gå i verkställighet
utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft. För det andra borde nämnden
redan samma dag, som omhändertagandet skedde, ha gjort ansökan till
socialstyrelsen om plats för J. på ungdomsvårdsskola, därvid nämnden i
enlighet med 31 § andra stycket ungdomsvårdsskolestadgan i ansökan borde
ha angivit skälen för att ärendet var synnerligen brådskande och anledningen
till att alla handlingar ej funnos tillgängliga. För det tredje borde
nämnden omedelbart efter det att erforderliga samtycken till omhändertagandet
lämnats dels underrättat polismyndigheten och socialstyrelsen
härom dels omhändertagit J. på annat sätt.

Efter att ha erinrat om angelägenheten att barnavårdsnämnden i mån av
behov anlitar biträde av lagfaren person fortsatte jag.

Vad därefter angår landsfiskalens befattning med saken, så har i barnavårdsnämndens
framställning om förvaring av J. ej angivits, att barna -

530

Vårdsnämnden förordnat om omedelbar verkställighet av omhändertagandebeslutet
och ej heller synes avskrift av beslutet ha bifogats framställningen.
Anledning hade under sådana förhållanden enligt min mening
förelegat för landsfiskalen att efterhöra, om förordnande om omedelbar
verkställighet skett. (Jfr JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 599.) I beaktande av
att barnavårdsnämndens framställning givit intryck av att sådant förordnande
förelegat anser jag det dock i viss mån ursäktligt, att komplettering
av nämndens framställning ej begärts. Däremot anser jag det anmärkningsvärt,
att det icke observerats, att erforderliga samtycken till omhändertagandet
förelegat den 5 juni 1964 och att J. därefter icke längre kunnat kvarhållas.
Med hänsyn till att det redan i framställningen om förvaring uppgivits,
att J:s vårdnadshavare före omhändertagandet lämnat sitt samtycke,
hade funnits skäl räkna med att skriftligt samtycke till beslutet från vårdnadshavare^
sida skulle kunna erhållas så snart beslutet utskrivits. Vidare
lämnade J. den 5 juni sitt samtycke på polisstationen och hans namnteckning
har därvid, enligt vad barnavårdsnämnden uppgivit, bevittnats av en
polisassistent. Enligt vad H. uppgivit har han därjämte den 8 juni 1964
talat med jourhavande polis om dessa förhållanden. Slutligen har landsfiskalen
själv medgivit att han tidigt på förmiddagen den 9 juni 1964 av II.
blivit underrättad om att erforderliga samtycken förelågo men att han likväl
ansett sig kunna kvarhålla J. till klockan 12.20 samma dag.

Bland ärendena rörande barnavården skall slutligen också nämnas ett
angående utredningen i samband med fosterh emsplacering. I detta ärende
anförde jag bl. a. följande.

Såsom närmare framgår av socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 137
s. 17 f. f. skall vid bedömande av de tilltänkta fosterföräldrarnas lämplighet
att mottaga ett fosterbarn hänsyn tagas icke allenast till fosterföräldrarnas
förhållanden utan även till barnets egenskaper och fosterföräldrarnas möjligheter
att taga hand om just det barn ansökan avser. Barnavårdsnämndens
utredning skall därför omfatta även frågan om huruvida barnet på
grund av tidigare miljö, anlag o. s. v. kräver ett mera kvalificerat fosterhem,
d. v. s. ett hem, där föräldrarna har sådana personliga egenskaper,
sådan erfarenhet eller sådan utbildning, att de kan giva barnet den vård
och fostran det behöver. Om barnet är bosatt inom annan kommun bör den
tillståndsprövande barnavårdsnämnden i sagda hänseende inhämta upplysningar
från barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet hör hemma.

I nu förevarande ärende har viss utredning'' skett beträffande de tilltänkta
fosterföräldrarna. Några närmare upplysningar om barnet lämnas
däremot ej i akten och ej heller angives om de tilltänkta fosterföräldrarna
haft de särskilda förutsättningar, som synes böra krävas i ett sådant fall
som det föreliggande. Ej heller framgår av akten, att placeringen — såsom
barnavårdsnämnden numera uppgivit — redan från början varit avsedd att
bli tillfällig. De uppgifter, som lämnas i akten, giver närmast ett motsatt
intryck. I den mån föredraganden i ärendet i samband med ärendets avgörande
haft uppgifter att lämna, som ej framgick av handlingarna i ärendet,
borde dessa uppgifter på lämpligt sätt eventuellt genom en föredragningspromemoria
— ha tillförts akten. Icke heller de uppgifter, som numera
lämnats, synes emellertid utgöra ett tillräckligt underlag för prövning av
frågan om fosterhemmets lämplighet i förevarande fall.

531

Med dessa uttalanden har jag velat fästa nämndens uppmärksamhet på
vikten av att utredningar i ärenden rörande tillstånd att taga fosterbarn
göres så allsidiga som möjligt och att därvid beaktas såväl förhållandena
i det tilltänkta fosterhemmet som barnets egenskaper och utvecklingsmöjligheter.

3. Nykterhets vården m. m.

Bland ärenden av mera allmänt eller principiellt intresse inom nykterhets
vården förtjänar nämnas ett om förutsättningar för avstängning från
inköp av alkoholhaltiga drycker, där förhållandena var följande.

Sedan en nykterhetsnämnd jämlikt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen
beslutat föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker ej skulle
lämnas ut från Nya Systemaktiebolagets butiker till en omyndigförklarad
55-årig kvinna — V. L. — överklagade denna beslutet hos länsstyrelsen.
Länsnykterhetsnämnden åberopade i sitt yttrande över besvären förarbetena
till nykterhetsvårdslagen, enligt vilka klaganden och hennes förmyndare
bort tillfrågas i förväg. Eftersom det ej skett, tillstyrktes bifall till
besvären. Nykterhetsnämnden förklarade å sin sida att förarbetena till
nykterhetsvårdslagen numera torde få tillmätas mindre betydelse än när
de tillkom och avstyrkte besvären. Länsstyrelsen upphävde avstängningsbeslutet.

I anledning av vad sålunda iakttagits beslöt jag att infordra yttrande från
nykterhetsnämnden rörande vilka belägg nämnden haft för att V. L. vid
tiden för nämndens beslut missbrukat alkohol i sådan omfattning att hon
bort avstängas från spritinköp samt om nämnden före avstängningsbeslutets
meddelande varit i förbindelse med V. L. eller hennes förmyndare i syfte
att förmå V. L. att frivilligt avstå från att hemköpa alkoholhaltiga drycker.
Vidare begärde jag en redogörelse för nykterhetsnämndens praxis i avstängningsärenden.

Nykterhetsnämnden lämnade utförligt svar på frågorna och jag anförde
i anslutning härtill i skrivelse till nämnden.

Såsom framgår av Henrik Klackenbergs och Bengt Hjems kommentar
till nykterhetsvårdslagen (s. 90—94) är möjligheten att avstänga alkoholmissbrukare
avsedd att användas främst beträffande grova alkoholmissbrukare
och langare. I första hand bör avstängning således i mån av behov
tillgripas beträffande alkoholmissbrukare, som är föremål för aktuellt
tvångsintagningsbeslut eller som är underkastade kvalificerad övervakning.
Härjämte kan avstängning jämväl övervägas beträffande andra grova alkoholmissbrukare,
som dagligen besöka utminuteringsbutikerna i mer eller
mindre nyktert tillstånd för att köpa brännvin. I enstaka fall bör slutligen
avstängning kunna användas såsom hjälpåtgärd i samförstånd med alkoholmissbrukaren.
— Innan nykterhetsnämnd föranstaltar om att alkohol -

532

hal l iga drycker ej skall utlämnas till alkoholmissbrukare, bör nämnden
jämlikt 6 § kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om
nykterhetsvård söka förmå alkoholmissbrukaren att frivilligt avstå från att
hemköpa alkoholhaltiga drycker och från att besöka lokaler, där sådana
drycker utskänkas.

Någon ändring i de principer, som sålunda angivits, för nykterhetsnämndernas
möjligheter att föranstalta om avstängning har därefter ej skett.
Däremot har, såsom nykterhetsnämnden i sitt yttrande berört, avstängningsförf
arande t vidgats genom att i rusdrycksförsäljningsförordningen
(18 §) intagits bestämmelser om automatisk avstängning vid vissa fall av
klart dokumenterad misskötsamhet.

Jag citerade därefter SOU 1962: 13 s. 67.

Även om det sålunda finns anledning antaga, att redan den av oss föreslagna
allmänna legitimationskontrollen indirekt kommer att medföra en
viss ökning av antalet avstängda missbrukare, bör det hållas i minne, att
1957 års lagstiftning i huvudsak endast tar sikte på de grova missbrukarna.
Utanför detta klientel finns stora grupper med mer eller mindre avancerat
missbruk. Från social synpunkt framstår det som stötande, att det allmänna
genom systembutikerna skall vara nödsakat tillhandahålla sådana missbrukare
berusningsmedlen. En individuell prövning av dylika fall synes
emellertid knappast kunna anordnas. De enda organ, som härvid skulle
kunna komma i fråga, vore nykterhetsnämnderna. Men för dessa skulle en
prövning av sådant slag bli betungande och även kunna komma i konflikt
med intresset att vinna klienternas förtroende.

Önskemålet att vidga avstängningsförfarandet till de avsedda grupperna
kan emellertid i betydande utsträckning tillgodoses på annat sätt. Om man
begränsar sig till fall där m i ssköt,sa m h eten i nykterhetsavseende är klart
dokumenterad, kan avstängningen inträda som en automatiskt verkande
åtgärd utan individuell prövning. En sådan klart dokumenterad misskötsamhet
får enligt vår mening anses föreligga, om någon gjort sig skyldig
till mer än en fylleriförseelse (11 kap. 10 § och 26 kap. 15 § strafflagen)
under loppet av tolv månader eller till rattfylleri (4 § 1 mom. trafikbrottslagen,
alltså ej rattonykterhet). Att de som har en så allvarlig belastning
för en tid avstänges från inköp, synes inte behöva möta någon rimlig invändning.
Avstängningen kan sägas förstärka samhällets reaktion och innebär
samtidigt en hjälp till missbrukaren att avhålla sig från rusdrycker.

Vi föreslår i enlighet med det anförda, att de som genom laga kraftvunnen
dom, strafföreläggande eller däremot svarande beslut befunnits skyldiga
till rattfylleri eller mer än en fylleriförseelse under loppet av tolv månader
skall automatiskt avstängas från inköp. Den här valda avgränsningen innebär
självfallet inte något från början givet; även andra lösningar är i och
för sig tänkbara. Att vi ansett oss böra göra en förhållandevis så snäv begränsning,
sammanhänger både med intresset att icke medtaga fall, om
vilka delade meningar kan råda, och med den praktiska synpunkten att
spärrlistoma i storstadsområdena icke skall bli alltför ohanterliga.

Avslutningsvis anförde jag.

Av nykterhetsnämndens yttrande har emellertid framgått, att nykterhetsnämnden
— oaktat nämnden i yttrande till länsstyrelsen förklarat sig anse
att uttalandena i förarbetena till nykterhetsvårdslagens bestämmelser om
avstängning numera måste tillmätas mindre betydelse — alltjämt följer

533

de riktlinjer, som angivits i dessa uttalanden. Sålunda har nämnden — enligt
allt att döma med fog — bedömt V. L:s alkoholmissbruk vara av allvarlig
art. Den omständigheten, att nämnden på grund av de i ärendet föreliggande
speciella förhållandena ej ansett sig böra vidtaga mer ingripande åtgärder,
bör, såsom nämnden anfört, ej utgöra hinder mot att föranstalta om avstängning
från inköp av alkohol. Med hänsyn härtill och till att nämnden
numera upplyst, att nämnden före avstängningsbeslutet sökt förmå V. L.
och hennes förmyndare att frivilligt medverka till nykterhetsvårdande åtgärder,
finner jag ytterligare åtgärd från min sida icke påkallad.

Frågor om handling ssekretess och tystnadsplikt aktualiseras ej sällan
inom nykterhetsvården. Från årets ärenden, där dessa frågor varit föremål
för bedömning, skall här återges ett, där i ansökan från en nykterhetsnämnd
om tvångsintagning av en person på vårdanstalt för alkoholmissbrukare
med stöd av 15 § e) nykterhets vårdslagen som intagningsgrund åberopats
bl. a. »störande uppträdande i f. d. hustruns bostad». Närmare upplysning
om uppträdandet lämnades ej i ansökningshandlingarna. Jag begärde därför
redogörelse för de faktiska omständigheterna. I sitt svar meddelade nämnden
att anledningen till att »störande»-indikationen inte getts en utförlig
beskrivning var att vederbörande sammanflyttat med sin f. d. hustru och
att beskrivningen under sådana förhållanden kunnat få tråkiga följder för
henne, som vid olika tillfällen lämnat uppgifter om mannen.

I skrivelse till nämnden framhöll jag, att en ansökan om tvångsintagning
skall innehålla fullständig redogörelse för den undersökning som företagits
i ärendet och hänvisade i denna del till Klackenberg-Hjerns kommentar till
nykterhetsvårdslagen (s. 179). Jag fortsatte.

Nykterhetsnämnden skall således lämna en så fullständig redogörelse som
möjligt för de omständigheter, varå nämnden grundar påståendet att viss
specialindikation är tillämplig. Vid utformningen av redogörelsen för dessa
omständigheter bör givetvis beaktas, att sådana omständigheter, som kunna
lända till att personer i alkoholmissbrukarens omgivning bliva utsatta för
obehag, ej onödigtvis utlämnas. Däremot får sekretesshänsynen ej resultera
i att nämnden ej tillhandahåller den beslutande myndigheten en redogörelse
för de omständigheter, som myndigheten måste ha kännedom om för att
kunna bedöma nämndens ståndpunkt i ärendet. Även om grundad anledning
finnes för antagande att genom utlämnande av en sådan redogörelse
någons personliga säkerhet skulle kunna sättas i fara eller att uppgiftslämnarens
upplysningar skulle kunna missbrukas till skada för annan person,
kan detta alltså icke utgöra skäl för att undanhålla den beslutande myndigheten
redogörelsen. I sådana fall finnes emellertid möjlighet att med stöd
av 14 § andra stycket och 39 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om allmänna
handlingar undanhålla alkoholmissbrukaren redogörelsen.

I detta avseende hänvisade jag till nyssnämnda kommentar (s. 183—
185) och anförde avslutningsvis.

Nykterhetsnämnden borde följaktligen i förevarande ärende i sin ansökan
till länsstyrelsen dels ha lämnat en redogörelse för de omständigheter, varå
nämnden stött sin uppfattning att den i 15 § e) nykterhetsvårdslagen åbe -

534

ropade intagningsgrunden var tillämplig, dels ock — om nämnden ansett
sådan situation föreligga, som avses i 14 § andra stycket lagen den 28 maj
1937 om allmänna handlingar — ha angivit, att nämnden ansåg att redogörelsen
på angivna skäl ej borde utlämnas till den person, vars intagande
på vårdanstalt begärdes.

I ett ärende från den allmänna socialvården gällde det att ta ställning
till om en socialvårdstjänsteman åsidosatt sin tystnadsplikt genom att utan
den enskildes vetskap till arbetsförmedlingen utlämna personliga uppgifter
om henne angående barnavårds- och socialnämndernas befattning med
henne. Efter att ha gått igenom bestämmelserna i 14 § sekretesslagen om
sekretess för handlingar inom socialvården anförde jag.

Av allmänna grundsatser torde följa att vad som gäller om utlämnande
av sekretessbelagd handling är analogivis tillämpligt med avseende å tjänstemans
befogenhet att lämna upplysning om innehållet i sådan handling.

Skyldigheten att iakttaga förtegenhet om vad som förekommit hos
barnavårdsnämnd och socialnämnd har ytterligare inskärpts genom stadganden
i 91 § barnavårdslagen och 64 § socialhjälpslagen, enligt vilka lagrum
den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård eller vid
behandlingen av frågor enligt socialhjälpslagen ej må obehörigen yppa vad
han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Då L. M. sökte anställning på socialbyrån, lämnade hon socialchefen
upplysningar om sina personliga förhållanden bl. a. vid tiden för barnavårdsnämndens
åtgärder för mera än tio år sedan. Någon i lag stadgad
tystnadsplikt föreligger väl icke beträffande uppgifter som lämnas av en
person när denna söker arbete direkt hos den tilltänkte arbetsgivaren.
Emellertid är i nu förevarande fall att märka att L. M. sannolikt varit
meddelsam endast på grund av att socialchefen genom sin tidigare tjänstgöring
fått insyn i hennes förhållanden. De av henne lämnade uppgifterna
äro därför enligt min mening att hänföra till sådant, som socialchefen
erfarit i sin verksamhet inom barna- och socialvården och som omfattas
av tystnadsplikten. L. M. har med fog ägt räkna med att han icke opåkallat
utan hennes samtycke till annan person utlämnade vad hon i samband med
sökandet av anställning meddelade honom om sina tidigare förhållanden.

När det gäller att mot bakgrunden av vad nu sagts bedöma om socialchefen
genom att lämna A. upplysningar om L. M:s föregående brutit sin
tystnadsplikt är följande att beakta.

När L. M. sökte anställning på socialbyrån fanns icke något på barnaeller
socialvårdsnämnderna ankommande ärende rörande henne som kunde
motivera en hänvändelse och ett utlämnande av uppgifter till arbetsförmedlingen.
Socialchefen synes emellertid vilja hävda att L. M. kunde betraktas
som en person i behov av hjälp enligt socialhjälpslagen. Visserligen
stadgas där — såsom han anfört — i 15 § att oavsett om anmälan skett
den som finnes vara i behov av socialhjälp skall erhålla sådan. Det är emellertid
uppenbart att L. M. icke var i behov av socialhjälp. Någon utredning
om hennes eventuella behov har ju heller icke gjorts. Den hjälp socialchefen
avsett att lämna henne har, ehuru den skett i anslutning till hans
tjänst, legat helt utanför ramen för samhällets reglerade hjälpformer. Hans
hänvändelse till arbetsförmedlingen och lämnandet av upplysningar till
denna kan således icke anses motiverat av någon på honom ankommande

535

tjänsteangelägenhet. Då L. M. icke begärt hjälp av honom, kan hans hänvändelse
till arbetsförmedlingen icke heller motiveras av hans skyldighet
att i samband med socialnämndens verksamhet lämna bistånd i personliga
angelägenheter. Från arbetsförmedlingens sida hade man icke begärt några
upplysningar. Av nu anförda skäl finner jag socialchefens hänvändelse till
arbetsförmedlingen och utlämnandet av uppgifter till denna om L. M:s
personliga förhållanden icke kunna motiveras av något tjänsteintresse. Jag
finner därför att han genom att det oaktat utlämna sekretesskyddade uppgifter
förfor felaktigt. Hans förfarande framstår såsom särskilt betänkligt
i betraktande av att arbetsförmedlingen rimligen icke hade något sakligt
behov av uppgifterna.

I anledning av att socialchefen åberopat att jag i ett av mig tidigare
avgjort ärende uttalat att tystnadsplikten icke hindrade tjänstemän vid
nämnder och anstalter att ge erforderliga upplysningar om en klient till
arbetsförmedlingen, vill jag nämna att ärendet i fråga gällde arbetsanställning
efter försökspermission från vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I
detta ärende nämnde jag bl. a. att bestämmelserna om tystnadsplikt icke
kan lägga hinder i vägen för de nykterhetsvårdande organen att i vissa
angivna sammanhang för arbetsanskaffning lämna erforderliga uppgifter
rörande vederbörande klient till den offentliga arbetsförmedlingen. Jag
framhöll dock att innan uppgift om viss klient lämnas av arbetsförmedlingen
till tilltänkt arbetsgivare klientens medgivande härtill regelmässigt borde
ha inhämtats. Ärendet avsåg således arbetsanskaffning inom nykterhetsvårdens
ram och några allmänna uttalanden avseende andra än tjänstemän
vid nykterhetsnämnder och vårdanstalter för alkoholmissbrukare har icke
— vare sig i mitt beslut eller i kommentarerna däröver i socialstyrelsens
omnämnda Råd och anvisningar — gjorts eller varit avsedda att göras.
Även om förhållandena kan vara likartade inom andra grenar av den sociala
verksamheten, kan uttalandet självfallet icke åberopas i ett fall sådant
som det förevarande.

Frågan om samarbetet mellan nykterhetsnämnderna i skilda kommuner
när alkoholmissbrukare, som är i behov av vård, flyttar från en ort till
annan blev föremål för min bedömning i ett ärende. Nykterhetsnämnden
i en kommun hade där gjort ansökan hos länsstyrelsen om intagning på
vårdanstalt för alkoholmissbrukare av en kvinnlig alkoholmissbrukare —
G. S. B. — men återkallat ansökningen, enär lång tid förflutit från ansökningstillfället
och G. S. B. inte kunnat anträffas. Det hade visserligen
kommit till nämndens kännedom att G. S. B. varit synlig i Stockholm men
nämnden hade inte lyckats få kontakt med henne där och därför inte funnit
det möjligt att överlämna ärendet till Stockholms nykterhetsnämnd. Eftersom
nämnden inte kunnat anträffa G. S. B., ansåg nämnden det lämpligt
att återkalla ansökningen med hänsyn till att nämnden inte kunnat ha
kännedom om hennes nykterhetsförhållanden för tiden efter det hon lämnat
orten. Jag framhöll, att en alkoholmissbrukare som är i behov av vård inte
bör kunna undandra sig denna genom att flytta till annan ort. För att
förhindra ett sådant undandragande bör samarbete ske mellan nykterhets -

536

nämnderna på de skilda orterna. Jag hänvisade till Ivlackenberg-Hjerns
kommentar till nykterhetsvårdslagen i denna fråga (s. 32) och fortsatte.

Vad först angår nykterhetsnämndens uppgift, att ansökningen om tvångsintagning
återkallats, enär nämnden på grund av att G. S. B. ej anträffats
ej kunde ha kännedom om G. S. B:s nykterhetsförhållanden, förefaller densamma
i hög grad anmärkningsvärd. Nykterhetsnämnden hade i sin ansökan
om tvångsintagning som intagningsgrund åberopat, att G. S. B.
under många år varit hemfallen till omfattande spritmissbruk med klara
sociala skadeverkningar, att hon grovt brast i sina plikter mot sitt barn samt
att hon var ur stånd att taga vård om sig själv. G. S. B. har därefter vistats
i Stockholm — enligt allt att döma utan fast adress — och har där vid fyra
tillfällen omhändertagits för fylleri, den sista gången så sent som den 22
januari 1966. Enligt mitt förmenande kan av dessa uppgifter ej dragas
annan slutsats än att G. S. B:s spritmissbruk alltjämt pågick vid tiden för
återkallelsen av nykterhetsnämndens ansökan om tvångsintagning. Nykterhetsnämnden
borde därför ha tillsett, att G. S. B. erhållit lämplig vård.
Nämnden hade för att åstadkomma detta haft två utvägar att välja på,
nämligen antingen att själv fortsätta ärendet eller ock att överlämna det
till nykterhetsnämnden i Stockholm, där G. S. B. syntes stadigvarande
vistas.

Om den första utvägen valts borde nykterhetsnämnden ha tagit kontakt
med nykterhetsnämnden i Stockholm för att efterhöra vad denna nämnd
hade sig bekant i fallet och för att om möjligt erhålla hjälp med att anträffa
G. S. B. Även andra utvägar att anträffa G. S. B. torde emellertid ha funnits.
Ej heller i dessa avseenden synes nykterhetsnämnden ha nedlagt tillräckliga
ansträngningar. Då G. S. B., enligt vad nykterhetsnämnden uppgivit, icke
mindre än fyra gånger gripits av polisen i Stockholm för fylleri, borde hon
ha kunnat delgivas nykterhetsnämndens kallelser eller meddelanden genom
polismyndighetens försorg. Anmärkningsvärt är också att länsstyrelsen den
9 augusti 1965 kunnat genom posten i Stockholm delgiva G. S. B. ansökningshandlingarna
i ärendet. I sammanhanget förtjänar även påpekas, att
nykterhetsnämnden, om G. S. B. efter kallelse vägrat att inställa sig hos
läkare, haft möjlighet att jämlikt 13 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen påkalla
polishandräckning för G. S. B:s hämtande till sådan undersökning.

Om nykterhetsnämnden ansett sig böra överlämna ärendet till nykterhetsnämnden
i Stockholm, hade det ålegat nykterhetsnämnden att taga
kontakt med nämnden i Stockholm, att lämna denna nämnd en utförlig
redogörelse för vad som tidigare var känt om G. S. B. samt att överlämna
samtliga handlingar, som var av intresse i sammanhanget.

Vid inspektion av en länsstyrelse fann jag anledning att närmare granska
ett ärende rörande ansökan av en nykter hetsnämnd om tvångsintagning
på allmän vårdanstalt av en person O. Denne var enligt nämnden hemfallen
åt alkoholmissbruk och »farlig för annans personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa». Farlighetsindikationen bestyrktes i ett
läkarintyg. Upplysningar lämnades också om brott som han begått under
rusets inflytande. Länsnykterhetsnämnden förklarade i yttrande över ansökningen
att O. var hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav fört
ett för närboende och andra grovt störande levnadssätt. Nämnden hem -

537

ställde dock att länsstyrelsen skulle avvakta resultatet av en sinnesundersökning
av O., som beslutats i mål om åtal för misshandel. Senare tog
nämnden initiativ till att nykterhetsnämnden återkallade sin ansökan.
Länsstyrelsen avskrev då ärendet från vidare handläggning.

Under framhållande av att länsstyrelsen inte var bunden av återkallelsen
ifrågasatte jag om inte resultatet av sinnesundersökningen bort avvaktas
så att länsstyrelsen inte skilt saken från sig innan klarhet vunnits i frågan
om 0:s påstådda farlighet var en följd av alkoholmissbruk eller om den var
orsakad av någon psykisk defekt. På min begäran kom länsstyrelsen härefter
in med redogörelse för sin handläggning av ärendet särskilt vad angick
den grund på vilken ärendet avskrivits och huruvida länsstyrelsen sedermera
gjort sig underrättad om resultatet av sinnesundersökningen av O.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag härefter bl. a. följande.

Vad därefter angår frågan, om länsstyrelsen bort avskriva ärendet från
vidare handläggning vid den tidpunkt, som detta skett, har länsstyrelsen
framhållit dels att O. snarare var i behov av mental vård än nykterhets vård,
dels att frågan om hans farlighet var tveksam. Enligt min mening bör
frågan om en person är i behov av mentalvård eller av nykterhetsvård icke
ensidigt avgöras av representanter för det ena vårdområdet. I allt fall torde
frågan om behovet av mentalvård icke kunna avgöras utan medverkan av
medicinsk sakkunskap. Med hänsyn härtill och då påståendet om 0:s farlighet
enligt allt att döma icke blivit helt vederlagt vid tiden för länsstyrelsens
avgörande av ärendet anser jag att länsstyrelsen, innan ärendet slutligt
avgjordes, bort avvakta resultatet av sinnesundersökningen.

Vid flera tillfällen har jag haft anledning att uppehålla mig vid frågan
om dokumentation av utredningsmaterialet i nykterhetsvårdsärendena.
Två fall förtjänar att omnämnas här. I båda fallen hade nykterhetsnämnderna
försummat att ombesörja läkarundersökning innan ansökan om
tvångsintagning av den vårdbehövande gjordes. Utredningsmaterialet var
dessutom bristfälligt redovisat. Jag framhöll i det ena fallet.

Intet hinder möter givetvis mot att nykterhetsnämnd i brådskande fall
prövar ärendet, innan utredningen hunnit renskri vas. Ett oeftergivligt krav
bör däremot vara att utredningen slutförts eller i allt fall kommit så långt,
att förutsättningar föreligger för att pröva vilken åtgärd som är lämpligast
att vidtaga. Då allvarligare ingripande kommer ifråga är givetvis läkarens
åsikt av stor betydelse och nämnden bör därför i sådana fall ej taga slutlig
ställning till ingripandet, innan läkarens utlåtande föreligger. (Jfr Klackenberg-Hjern:
Lagen om nykterhetsvård s. 77—78.)

I förevarande fall borde nykterhetsnämnden följaktligen icke ha slutligt
avgjort ärendet, innan läkarutlåtande kommit nämnden till handa. Då ansökningen
om tvångsintagning enligt allt att döma aldrig insänts till länsstyrelsen,
anser jag dock ej någon ytterligare åtgärd från min sida vara påkallad
i anledning av att nämnden fattat beslut i ärendet, innan läkarundersökning
skett.

Vad nämnden anfört ifråga om tidpunkten för beslutets fattande och
utredningens datering föranleder emellertid ytterligare ett påpekande från

538

min sida. Av vikt för den myndighet, som har att pröva ansökningen om
tvångsintagning, är att få veta, vilket undersökningsmaterial som legat till
grund för nykterhetsnämndens ställningstagande. Den utredning, som föredragits
för nämnden vid ärendets avgörande, bör följaktligen, även om den
ej vid föredragningstillfället föreligger i utskrivet skick, dateras den dag
utredningen slutförts och ej den dag, som utskrift skett. Skulle efter nämndens
prövning nya omständigheter kommit till utredarens kännedom, bör
detta angivas på ett sådant sätt, att därav framgår, att dessa omständigheter
ej inverkat på nämndens avgörande av ärendet.

I det andra fallet uppgav nämnden att den hade för avsikt att utrensa
och makulera grundmaterialet till redogörelsen för den vårdbehövandes
förhållanden. Det föranledde mig att framhålla.

Bl. a. av den anledningen att källan till uppgifterna i redogörelsen ej
alltid angives i densamma, kan jag ej finna detta förfarande riktigt. I stället
anser jag att varje upptagen berättelse bör redovisas i akten med angivande
av uppgiftslämnarens namn, tidpunkten för uppgiftens lämnande samt namnet
å den som mottagit uppgiften. Att ha tillgång till ett sådant grundmaterial
kan bli av värde för nämnden, om uppgifternas riktighet skulle
bestridas.

Vid inspektion hos en socialnämnd fann jag att nämnden vid avslag på
framställning om socialhjälp inte lämnade någon klar motivering till beslutet,
inte tog in någon besvärshänvisning i detsamma och ej heller delgav
sökanden beslutet i skriftlig form. Socialchefen upplyste att han i stället
brukade per telefon underrätta sökanden om ärendets utgång samt att han
därvid även hade för vana att meddela besvärshänvisning. Jag framhöll att
jag ansåg önskvärt att socialnämnd vid avslag på ansökan om socialhjälp
dels lämnar klara motiveringar till beslutet, dels intar besvärshänvisning
i beslutet, dels ock delger sökanden beslutet skriftligen.

Slutligen skall nämnas ett ärende angående delegation av rätten att
besluta om lydnadsföreskrifter i samband med att anstånd beviljats med
tvångsintagning. I det aktuella fallet hade länsstyrelsen beviljat anstånd
med tvångsintagning och uppdragit åt nykterhetsnämnden att besluta om
lydnadsföreskrifter. Jag uttalade härom.

Uppgiften att besluta om lydnadsföreskrifter vid villkorligt anstånd med
tvångsintagning åvilar i första hand den myndighet, som beviljar anståndet.
Ofta torde spörsmålet om villkorligt anstånd vara intimt förknippat med
frågan om vilka lydnadsföreskrifter, som böra meddelas, och i vad mån
dessa kunna tänkas bliva åtlydda. Prövningen av denna fråga torde alltså
i regel böra ske med utgångspunkt från det material, som redovisats i intagningsärendet,
medan det däremot för denna bedömning får anses vara
av underordnad betydelse, vilken myndighet, som äger de största möjligheterna
att i fortsättningen följa alkoholmissbrukarens uppförande. Från
huvudregeln att det är den anståndsbeviljande myndigheten som meddelar
lydnadsföreskrifter, har medgivits det undantaget, att länsstyrelse må delegera
sin rätt härutinnan till nykterhetsnämnd. Detta undantagsstadgande

539

torde dock icke vara avsett att tillämpas i de fall, då verkställigheten av
tvångsintagningen skall ankomma på länsstyrelsen. Stadgandets tillämplighet
i övrigt får anses beroende av en prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall. Med hänsyn till att länsstyrelsen förklarat, att verkställighet
i båda ovan angivna ärenden rätteligen skolat ankomma på nykterhetsnämnden
och att länsstyrelsens beslut att delegera sin rätt att meddela
lydnadsföreskrifter till nykterhetsnämnden grundat sig på en bedömning av
de i ärendena föreliggande omständigheterna, finner jag något vidare
yttrande från min sida i denna fråga icke vara påkallat.

4. Taxerings- och uppbördsväsendet

I fråga om förfarandet hos taxeringsnämnd har jag liksom tidigare år
haft särskild uppmärksamhet riktad på tillämpningen av bestämmelserna i
65 § taxeringsförordningen om beredande av tillfälle för den skattskyldige
att yttra sig innan avvikelse från självdeklaration beslutas samt av föreskrifterna
i 69 § förordningen angående underrättelse om beslutad avvikelse
och skälen därför. Jag har i ett antal fall kunnat konstatera att det
ännu på sina håll förekommer försummelser från taxeringsnämndsordförandenas
sida i dessa hänseenden. Några exempel av mera allmänt intresse
skall nämnas här.

En taxeringsnämnd hade taxerat en skattskyldig med avvikelse från hans
självdeklaration såvitt gällde hans inkomst av äggförsäljning och avdrag
för bilkostnader. Den skattskyldige hade inte beretts tillfälle att yttra sig
innan beslutet fattades. Som förklaring meddelade taxeringsnämndens ordförande
mig att fråga om höjning av den deklarerade inkomsten av äggförsäljning
uppkommit först vid deklarationens behandling på taxeringsnämndens
slutsammanträde och att det då var för sent att kommunicera
med den skattskyldige.

I anledning härav anförde jag.

Av utredningen i ärendet framgår att avvikelserna från L:s självdeklaration
icke voro av sådan beskaffenhet att kommunikation kunnat underlåtas
på grund av innehållet i andra meningen i 65 § taxeringsförordningen. Fråga
uppkommer då huruvida det likväl kunde anses ursäktligt att icke bereda L.
tillfälle att yttra sig, innan taxeringen avgjordes. Med anledning av den av
ordföranden lämnade förklaringen vill jag erinra att det — se Hedborg
in. fl.: Taxeringshandbok s. 196 — icke är avsett att »taxeringsnämnden
skall få underlåta att bereda skattskyldig tillfälle avge yttrande enbart därför
att taxeringsnämndens arbete blivit försenat eller dyl.». Taxeringsnämndens
arbete måste följaktligen planläggas och genomföras på ett sådant sätt,
att även den sist granskade deklarationen hinner behandlas i enlighet med
taxeringsförordningens bestämmelser. Det ankommer därvid på ordföranden
att tillse att nämndens arbete blir utfört inom behörig tid och på ett tillfredsställande
sätt (jfr 7 § 7. taxeringsförordningen). Ordföranden har synbarligen
icke iakttagit detta, eftersom åtminstone frågan om L:s inkomst

540

av äggförsäljning icke beaktats förrän vid taxeringsnämndens slutsammanträde.

Inom ett annat taxeringsdistrikt fanns ett relativt stort antal skattskyldiga,
som var utländska medborgare eller hade hemvist utomlands.
Eftersom taxeringsnämndens ordförande syntes ha underlåtit kommunicering
och delgivning enligt 65 och 69 §§ taxeringsförordningen med sådana
skattskyldiga lät jag vederbörande länsstyrelse närmare utreda hur det förhöll
sig därmed. Utredningen gav vid handen bl. a. att 25 skattskyldiga
åsatts taxering med avvikelse från självdeklarationerna utan att underrättas.
Fråga var dock om nedsättningar av deklarerade belopp genom medgivande
av ej yrkade schablonavdrag m. m. I 26 andra fall hade huvudsakligen tekniska
rättelser — såväl uppåt som nedåt — beslutats utan att de skattskyldiga
underrättats. 81 skattskyldiga utländska arbetare och praktikanter
som ej deklarerat hade åsatts taxering med ledning av kontrolluppgifter och
uppgifter om inbetald preliminärskatt m. m. utan att underrättas om
taxeringen.

Taxeringsnämndens ordförande anförde bl. a. följande.

Formellt föreligger väl med hänsyn till utformningen av 69 § taxeringsförordningen
alltid underrättelseskyldighet — alltså även beträffande sådana
som icke deklarerat. Värdet av att alltid utsända avvikelseunderrättelse
kan dock diskuteras. Vid taxering av sådana skattskyldiga, varom här är
fråga, är det icke ovanligt, att den skattskyldige mången gång kanske icke
kan läsa eller förstå svenska, långt mindre begripa, om han taxerats oriktigt
eller ej. Det väsentliga enligt min uppfattning när det gäller utlänningarna
är, att man på grundval av förefintligt material —- kontrolluppgifter o. dyl.
— verkligen åsätter eller försöker åsätta en objektivt riktig taxering.

Det av JO påtalade ärendet har hänförts till sådant fall, där avlåtandet
av underrättelse underlåtits. De skattskyldiga, som under inkomståret
erhållit jämkning av den preliminära skatten, hade vid taxeringens åsättande
återvänt till utlandet. De av taxeringsnämnden beslutade avvikelserna
äro, utöver vägrat avdrag för ej avdragsgilla levnadskostnader, att hänföra
till tekniska fel.

Med den ökning som inträtt beträffande utländska medborgares arbetsanställningar
av mera säsongbetonad karaktär i vårt land synes tiden vara
inne för att genomföra speciella beskattningsregler för sådana utländska
medborgare, som tar arbetsanställning i riket utan avsikt att här bosätta
sig. Måhända kunna bestämmelser i likhet med dem, som gälla för sjömän,
här kunna komma ifråga. I annat fall synas bestämmelserna i 69 § 1 mom.
taxeringsförordningen böra så tillvida ändras, att underrättelseskyldigheten
i sådant fall, som här relaterats, må kunna underlåtas.

I sakfrågan uttalade jag.

Bestämmelserna i 69 § taxeringsförordningen ha utformats med tanke
på att den skattskyldige skall få tillfälle att anföra besvär om han är missnöjd
med taxeringsnämndens beslut. Det är sålunda i första hand när
taxering bestämts till högre belopp än enligt avlämnad självdeklaration
eller när taxering åsatts utan ledning av deklaration som underrättelse om

541

taxeringsnämndens beslut är erforderlig. Emellertid förekommer också fall,
då skattskyldig kan ha anledning att klaga över en taxering, som bestämts
till lägre belopp än som motiverats av deklarationen. Det är därför inte
möjligt för taxeringsnämnden att på förhand bedöma när en skattskyldig
kan ha anledning att klaga och det är synbarligen av denna anledning som
underrättelseplikten enligt 69 § taxeringsförordningen är undantagslös när
avvikelse skett från avlämnad självdeklaration.

Mot bakgrund av det anförda är uppenbart att ordföranden förfarit
klart felaktigt genom att icke tillämpa 69 § taxeringsförordningen i enlighet
med dess ordalydelse. Bestämmelserna äro klara och entydiga och lämna
icke utrymme för några privata tolkningar av det slag, som ordföranden
gjort. Rörande ordförandens synpunkter på värdet av att i vissa fall underrätta
den skattskyldige vill jag dessutom anföra följande. Han har bl. a.
hävdat att de skattskyldiga i hans distrikt, som till stor del utgöras av
utlänningar, icke kunna läsa eller förstå svenska. Även om så är fallet, är
det självfallet omöjligt för en taxeringsnämnd att veta i vilken utsträckningutländska
skattskyldiga behärska svenska språket, varför en sådan differentiering
redan på grund härav framstår såsom oriktig. Vidare kan den
som icke själv förstår innehållet i underrättelsen, få denna översatt åt sig.

Om den i 69 § taxeringsförordningen stadgade underrättelseskyldigheten
hade jag också anledning att uttala mig i ett annat fall, där det visat sig
att underrättelser om beslutade avvikelser inte blivit vare sig utskrivna
eller expedierade i en rad fall, där deklarationerna granskats av kronoombudet
ensam.

Från mitt uttalande må följande återges.

I fråga om uppdelning av arbetet i taxeringsnämnd mellan ordföranden
och kronoombudet innehåller taxeringsförordningen bl. a. följande föreskrifter:
Enligt 7 § 4) skall ordföranden mottaga och granska deklarationer,
uppgifter och andra handlingar, dock att länsstyrelsen må medgiva, att
deklarationer av enkel beskaffenhet efter ordförandens bestämmande granskas
allenast av kronoombudet. Enligt 9 § har kronoombud till åliggande
att, ovsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten, granska
alla inkommande självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar, dock
att länsstyrelsen må medgiva, att deklaration av enkel beskaffenhet efter
ordförandens bestämmande granskas allenast av denne.

Innebörden av dessa föreskrifter är uppenbarligen att inkomna deklarationer
m. fl. handlingar normalt skall granskas av både ordföranden och
kronoombudet. Endast för det fall att länsstyrelsen (ÖÄ) lämnat medgivande
härtill må ordförande bestämma att han eller kronoombudet ensam
skall granska deklarationer av enkel beskaffenhet.

I fråga om den vidare handläggningen av taxeringarna föreskrives bl. a.
följande. Beslut om taxering, så ock annat beslut, som innefattar avgörande
i sak, må icke fattas av taxeringsnämnd, såvida icke ordföranden och minst,
två andra ledamöter är tillstädes (63 §). Har självdeklaration icke blivit
följd vid taxeringen, skall deklarationen förses med uppgift om avvikelsen
och skälen därför. Tillika skall till den skattskyldige sändas underrättelse
om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen härför (69 §
1 mom.). Underrättelse skall undertecknas av taxeringsnämndens ordförande
(69 § 4 mom.). Slutligen skall här tilläggas att det enligt 7 § 6) taxerings -

542

förordningen är en huvuduppgift för taxeringsnämndens ordförande att
utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering.

Med tillämpning av de bestämmelser för vilka ovan redogjorts skulle rätteligen
ordföranden, sedan kronoombudet granskat S:s deklaration och
gjort de anteckningar, som granskningen föranlett, själv ha föredragit eller
låtit kronoombudet föredraga deklarationen i taxeringsnämnden, som haft
att besluta om S:s taxering. Härefter hade det ankommit på ordföranden att
ombesörja att underrättelse om avvikelse från deklarationen utskrevs och
tillställdes S. I förevarande fall synes dessutom förhållandena ha varit sådana
att S. innan avvikelse beslöts borde jämlikt 65 § taxeringsförordningen
ha fått tillfälle att inkomma med yttrande i frågan.

Såsom framgår av det anförda har ordföranden i flera hänseenden åsidosatt
vad som enligt taxeringsförordningen ålegat honom i egenskap av ordförande
i taxeringsnämnden. Framförallt är anmärkningsvärt att han inte
ansett sig ha något ansvar för den vidare handläggningen av de deklarationer,
som förstahandsgranskats av kronoombudet. Med hänsyn till de
stora krav som i taxeringssammanhang ställs på de skattskyldiga, kan med
särskild skärpa hävdas angelägenheten av att taxeringsfunktionärerna nogsamt
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i taxeringsförordningen, som
reglerar taxeringsarbetet. Om så inte sker är risken stor för att förtroendet
för taxeringsnämnden och tilltron till taxeringsförfarandet allvarligt rubbas.

I ett fall uppmärksammade jag att taxeringsnämndens ordförande vid ett
tillfälle uppdragit åt kronoombudet att leda nämndens sammanträde. Jagbetecknade
detta som felaktigt och uttalade.

Enligt 63 § taxeringsförordningen är taxeringsnämnd ej beslutför utan
närvaro av ordföranden i annat fall än när denne skall avträda på grund
av jäv. Därav torde följa att sammanträde med taxeringsnämnd icke heller
kan hållas utan närvaro av ordföranden. Om ordföranden är tillfälligt förhindrad
deltaga i sammanträdet, får detta uppskjutas till senare tillfälle.
Skulle ordförande på grund av sjukdom eller eljest bliva varaktigt förhindrad
fullgöra taxeringsuppdrag, ankommer det på länsstyrelsen att förordna,
ny ordförande i nämnden.

När det gäller handläggningen av taxeringsfrågor hos länsstyrelse har jag
i likhet med föregående år ägnat uppmärksamhet åt bl. a. tillämpningen
av föreskriften i 97 § taxeringsförordningen om att besvärsakt i kammarrättsmål
skall översändas till kammarrätten inom sex månader efter det
besvären kommit in till prövningsnämndens kansli, där inte särskilda omständigheter
föreligger. I några fall har jag därvid konstaterat ej försvarbara
tidsöverskridanden.

Också handläggningen av mål om utdömande av taxeringsviten har varit
föremål för min särskilda uppmärksamhet. I två likartade fall hade en länsstyrelse
dömt ut förhållandevis höga viten — 1 000 kronor. Av akterna
i målen framgick inte anledningen till de skattskyldigas försummelser att
avge självdeklaration och ej heller något om deras personliga förhållanden.
Av länsstyrelsens redogörelse för målen fann jag visserligen att utdömandet
av vitesbeloppen i båda fallen varit sakligt befogat men tilläde.

543

Beträffande förfarandet vid handläggningen av de två vitesärendena
vill jag — under hänvisning till vad som anförts i JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 570 o. f. -— framhålla vikten av att taxeringsintendenten i sin framställning
till länsstyrelsen i dylika ärenden angiver de skäl, som gjort framställningen
påkallad. Då länsstyrelsen i sådant ärende har att pröva, om
vitesföreläggande var befogat, om laga förfall förelegat och om vitesbeloppet
är skäligt, bör intendenten i sin framställning lämna upplysningar om
de förhållanden, som motivera att vite uttages med belopp som avses med
framställningen. Det är av särskild vikt att upplysningar härom lämnas
i framställningen och icke inhämtas under hand, t. ex. genom lån av intendentens
akt. Om uppgifterna lämnas i framställningen, får den, mot vilken
vitet riktar sig, tillfälle att bemöta skälen och eventuellt korrigera eller
komplettera dessa, när länsstyrelsen bereder honom tillfälle att yttra sig
över framställningen. En ytterligare anledning till att taxeringsintendenten
i sin framställning bör angiva alla de omständigheter, som föranlett framställningen
är, att desamma härigenom bliva tillfredsställande dokumenterade.
Av handlingarna i ett av förevarande ärenden framgå icke alls och i
det andra allenast delvis arten och omfattningen av den utredning, som
föregått länsstyrelsens beslut.

Undersökning hos en länsstyrelse rörande förekomsten av s.k. reservcitionsbesvär
från taxeringsintendent gav vid handen att sådana år 1965
förekom i tämligen betydande omfattning, nämligen sammanlagt 70 stycken
av vilka dock 20 sedermera återkallats. Som förklaring åberopades arbetsbelastningen
på taxeringssektionen.

Jag gjorde följande uttalande i principfrågan.

Tillkomsten av bestämmelsen i 76 § taxeringsförordningen om taxeringsintendents
rätt att anföra besvär hos prövningsnämnden intill utgången
av april månad året efter taxeringsåret medförde i förhållande till vad som
gällde enligt 1928 års taxeringsförordning att besvärstiden utsträcktes med
fyra månader. Av förarbetena till taxeringsförordningen framgår att besvärstiden
bestämts huvudsakligen med hänsyn till arbetsgången på taxeringssektionerna
å ena sidan och de skattskyldigas berättigade anspråk att inom
rimlig tid erhålla kännedom om skattekrav, som framställts från företrädare
för det allmänna, å den andra. Därjämte har beaktats intresset av att undvika
anhopningar av mål mot slutet av prövningsnämndens arbetsperiod.
Genomgående förutsattes av taxeringssakkunniga, av departementschefen
och av bevillningsutskottet att tidigare ymnigt florerande reservationsbesvär
genom besvärstidens förlängning skulle försvinna. Någon uttrycklig
föreskrift härom finns dock ej i taxeringsförordningen. Över huvud taget
saknas bestämmelser om besvärsinlagas innehåll om man bortser från föreskriften
i 112 § om att skattskyldig skall ange sin postadress. I förevarande
hänseende torde således gällande taxeringsförordning icke enligt sin lydelse
ställa större krav än 1928 års taxeringsförordning. Icke desto mindre måste
förekomsten av reservationsbesvär anses rimma illa med förefintliga bestämmelser.
Om nämligen intendenten inom föreskriven besvärstid inger en
besvärsinlaga utan angivande av vare sig yrkande eller grund innebär detta
i realiteten att han självsvåldigt förlänger sin besvärstid intill dess besvären
kompletteras i dessa hänseenden. Dessförinnan kan ju den skattskyldige
icke bemöta besvären och de kunna icke heller avgöras i prövningsnämnden.

544

Ett remedium mot dylika besvär kunde tänkas i den formen att prövningsnämnden
ägde befogenhet att omedelbart avvisa besvär, som icke ens innefattade
ett yrkande. Emellertid framgår av 112 § andra stycket taxeringsförordningen
att så ej kan ske, innan tillfälle beretts klaganden att i angivna
hänseenden fullständiga sin besvärsskrift. Man kan antaga att lagstiftaren
i första hand haft de skattskyldigas besvärsinlagor i åtanke vid
utformningen av detta stadgande men bestämmelsen gör ingen åtskillnad
mellan de båda parterna i taxeringsprocessen. Även taxeringsintendent skall
således få tillfälle att komplettera ingivna besvär innan målet kan företagas
till avgörande i prövningsnämnden (se RÅ 1962 ref. 34). I samma mån som
taxeringsintendenten utsträcker sin besvärstid, inskränkes den tid som står
till förfogande för den skattskyldige att bemöta intendentens yrkande och
för prövningsnämnden att avgöra målet, eftersom prövningsnämnden senast
den 30 juni skall ha behandlat förevarande slag av besvär (89 §). Det får
därför normalt anses vara en tjänsteplikt för taxeringsintendent att inom
föreskriven tid ingiva besvärsskrift av sådant innehåll, att av densamma
framgår såväl yrkande som de skäl intendenten önskar åberopa till stöd för
sin talan. Förarbetena synas förutsätta att taxeringsintendent undantagsvis
äger rätt att efter den 30 april komplettera sin talan. Jag vill emellertid
som min åsikt uttrycka att allenast arbetsbelastningen på taxeringssektionen
icke kan anses utgöra tillräckliga skäl härför. Förhållandena bör vara
sådana att det tekniskt sett icke varit möjligt att framställa preciserat
yrkande inom föreskriven tid. Dessutom böra sådana frågor, som kunna
bliva föremål för eftertaxering, behandlas i enlighet med bestämmelserna
härom, därest fullständiga besvär icke hinner anföras i ordinär väg inom
föreskriven tid. Enligt min mening bör reservationsbesvär få förekomma
allenast då förhållande, som bör föranleda besvär av taxeringsintendent,
uppmärksammats så sent att utredning härom ej hinner färdigställas innan
besvärstiden utlöper, och då genom skattskyldigs förvållande utredning fördröjts,
så att den ej blivit färdig i tid; i båda fallen med villkor dessutom
att förutsättningar för åsättande av eftertaxering ej föreligga. Jämför i
övrigt Skattenytt 1959 s. 244 o.f.

Hos en länsstyrelse iakttog jag att anmälningar från 1965 års taxeringsnämnder
om deklarationsjörsummeher överlämnats till åklagare företrädesvis
först under september och oktober 1965. Denna iakttagelse föranledde
mig att påpeka att lagstiftaren synes ha avsett att deklarationsförsummelse
skall föranleda anmälan till åtal i omedelbar anslutning till att försummelsen
iakttas.

Vid inspektion av en länsstyrelse i maj 1966 uppmärksammade jag att
409 fall av misstanke om brott mot skattestrafflagen, som anmälts av
1965 års taxeringsnämnder, ännu inte granskats av förste taxeringsintendenten
för eventuell vidarebefordran till åklagare. Jag framhöll att det från
olika synpunkter är angeläget att sådana anmälningar behandlas skyndsamt.

Hos en annan länsstyrelse fann jag att överskjutande preliminär skatt
avseende äldre år i åtskilliga fall inte utbetalats till de återbetalning sb er ättigade
skattskyldiga. Jag begärde yttranden från riksrevisionsverket och
länsstyrelsen i frågan huruvida inte länsstyrelsen bort efterforska veder -

545

hörandes adresser i och för beloppens utbetalande. Riksrevisionsverket anförde
bl. a. följande.

De på balansförteckning upptagna posterna utgöres till en del av sådana
belopp, beträffande vilka debetsedlar icke kunnat tillställas de skattskyldiga
före utgången av januari månad året närmast efter taxeringsåret. Vad
den lokala skattemyndigheten skall ha iakttagit för den skattskyldiges
efterforskning i sådana fall är reglerat i 13 § 2 mom. uppbördskungörelsen.
Myndigheten har enligt denna föreskrift att med ledning av det hos myndigheten
befintliga avtryckskortregistret eller genom införskaffande av
upplysningar ur befolkningsregistret hos länsstyrelsen eller annorledes undersöka,
var den skattskyldige må kunna anträffas. Det torde få ankomma
på länsstyrelsen att tillse att lokal skattemyndighet i dessa avseenden vidtagit
alla åtgärder som rimligtvis kan ifrågakomma.

I skrivelse till samtliga länsstyrelser den 31 augusti 1955 har riksräkenskapsverket
givit vissa föreskrifter om bland annat behandlingen av obeställbara
debetsedlar med återbetalningskort. Då debetsedel icke kunnat
tillställas den skattskyldige före utgången av januari månad, skall enligt
dessa föreskrifter den lokala skattemyndigheten anmäla förhållandet för
eller överlämna debetsedeln till länsstyrelsen, som har att vidtaga de ytterligare
åtgärder för återbetalning av överskottsskatten, vilka kan ifrågakomma.
Om arbetet vid lokal skattemyndighet har bedrivits på rätt sätt,
torde emellertid ytterligare åtgärder för den skattskyldiges efterforskning
genom länsstyrelsens försorg i dessa fall som regel icke vara erforderliga.

Övriga poster på balansförteckningen avser skattskyldiga, vilka väl
kunnat tillställas debetsedlar men icke givit sig till känna för utkvittering
av överskottsskatten. I fråga om dessa poster anser riksrevisionsverket att
länsstyrelsen skall aktivt verka för den skattskyldiges efterforskning. Såsom
den inspekterade länsstyrelsen framhållit bör ansträngningarna i detta
^änipJigen förläggas till det år balansförteckningarna upprättats.
Arbetet härmed synes böra ske i anslutning till förfrågningarna från postens
skatteavdelningar angående icke inlösta återbetalningskort. Länsstyrelsen
synes härvid i första hand böra tillse att adressuppgifter m. m. ur alla tillgängliga
register användes vid postverkets förfrågningsverksamhet. Resultatet
av denna synes vidare i efterhand böra genomgås av länsstyrelsen,
varvid särskilt bör beaktas fall avseende större belopp eller poster beträffande
vilka någon rimlig förklaring till skattebeloppets försatta balansering
icke kan anges.

De i det remitterade ärendet omhandlade dödsbona har först flera år efter
det debetsedlarna utsänts genom länsstyrelsens åtgärder kommit i åtnjutande
av skatteaterbäringen. Med anledning härav vill riksrevisionsverket
framhalla att särskild omsorg bör ägnas åt att i fall, då den återbetalningsberättigade
företrädes av delägare, styrelse eller liknande, kontakt äger rum
med rätt person. Det kan mahända i sadana fall vara påkallat att försändelse
med posten sker under rekommendation med mottagningsbevis.

För egen del uttalade jag.

Den omständigheten att någon uttrycklig föreskrift icke meddelats om
skyldighet för länsstyrelse att självmant taga initiativ för att spåra upp
skattskyldiga, vilka icke kunnat tillställas återbetalningskort å överskjutande
piehminai skatt, far icke tagas sasom belägg för att sådan skyldighet

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag

546

icke skulle föreligga. Med hänsyn till de stora krav, som ställas på de
skattskyldiga i fråga om deklaration och skatteinbetalning, kunna dessa
med fog göra anspråk på att skattemyndigheterna å sin sida vidtaga rimliga
åtgärder för att tillse att de, som i preliminärskatt till staten inbetalat mera
än vad de ha att gälda i slutlig skatt, återfå överskjutande belopp. Ur
denna synpunkt framstår det för mig såsom klart otillfredsställande att
skattskyldiga tillkommande stora belopp kvarstått oredovisade år efter år
utan att mottagarnas adresser efterforskats. Jag vill därför helt instämma
med vad länsstyrelsen och riksrevisionsverket i sina yttranden anfört därom
att länsstyrelse bör aktivt verka för efterforskning av skattskyldiga i dylika
fall. Givetvis bör sådana efterforskningar ske så snart som möjligt.
Omfattningen av efterforskningarna får i varje särskilt fall avvägas med
hänsyn till beloppets storlek och utsikterna att framgångsrikt kunna spåra
den återbetalningsberättigade.

I fråga om de lokala skattemyndigheternas verksamhet har jag följt
tillämpningen av bestämmelserna om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares
skatt och bl. a. kontrollerat att tillfälle till yttrande bereds arbetsgivaren
innan beslut meddelas om ansvarighet för honom. I detta sammanhang
påträffade jag följande fall.

En skattskyldig restfördes för kvarstående skatt enligt 1962 års taxering
med tillhopa 572 kronor. Det var upplyst att han under tiden augustinovember
1961 uppburit 2 595 kronor i arbetsinkomst utan att arbetsgivaren
gjort avdrag för preliminär skatt. Utan annan utredning än denna
uppgift fastställde den lokala skattemyndigheten att arbetsgivaren var
jämte arbetstagaren ansvarig för det restförda skattebeloppet. Sedan arbetsgivaren
anfört besvär över beslutet, utreddes det att arbetstagaren under
den aktuella tidsperioden haft fast anställning hos annan person. Arbetsgivaren
befriades därför från skatteansvaret.

I yttrande till mig förklarade den lokala skattemyndigheten att anledningen
till att myndigheten underlåtit att bereda arbetsgivaren tillfälle att
komma in med yttrande före ansvarighetsfrågans avgörande var att frågan
bedömts så klar att kommunicering inte var nödvändig.

Jag uttalade i anledning härav följande.

Enligt 51 § uppbördskungörelsen skall lokal skattemyndighet, när i anledning
av uppgift från skatteavdelning vid postkontor framkommer att
arbetsgivare utan skälig anledning underlåtit att verkställa skatteavdrag,
upprätta rapport, varav framgår belopp, som bort innehållas genom skatteavdrag.
Sådan granskningsrapport skall tillställas arbetsgivaren med underrättelse
om att skatt och restavgift kunna inbetalas före viss dag. Först
sedan så skett äger lokal skattemyndighet, om skatten ej inbetalas, meddela
fastställelsebeslut (52 § 2 mom.). I dessa fall har således skapats garantier
för att arbetsgivaren skall få tillfälle att yttra sig i saken innan beslut
fattas

För fall förevarande slag finnas icke uttryckliga bestämmelser om
kommunikationsskyldighet. Det ligger emellertid i sakens natur att arbetsgivaren
alltid bör erhålla tillfälle att yttra sig innan ett för honom förplik -

547

tände beslut meddelas. Det saknas för övrigt anledning att tillämpa andra
principer i förevarande fall än de, som kommit till uttryck i 51 § uppbördsförordningen.

I ett annat ärende hade jag anledning att erinra en lokal skattemyndighet
om skyldigheten enligt 6 § uppbördskungörelsen att tillställa skattskyldig
skriftlig underrättelse om ''preliminär taxering som innebär avvikelse från
avgiven deklaration med angivande av vilka uppgifter i deklarationen som
frångåtts och anledningen därtill. I anledning av myndighetens upplysning
att skriftlig underrättelse underlåtits därför att telefonkontakt i stället
tagits med den skattskyldige framhöll jag.

Jag vill emellertid tillägga, att jag finner den av häradsskrivaren tillämpade
regeln att per telefon taga kontakt med den, vars preliminära självdeklaration
synes föranleda avvikelse, vara mycket värdefull som komplement
till underrättelseskyldigheten enligt 6 § uppbördsförordningen. Genom
telefonkontakten skapas möjligheter till ökad förståelse för avvikelsen
och större säkerhet för att den preliminära taxeringen blir riktig. Enligt
min mening finns därför goda skäl att även fortsättningsvis tillämpa detta
förfarande i den omfattning, som med hänsyn till avvikelsens beskaffenhet
finnes ändamålsenlig.

5. Byggnadsväsendet

I ett flertal ärenden har jag haft anledning att påtala långsamheten i
handläggningen av byggnadsärenden och i några fall även en mindre väl
genomtänkt användning av remissinstitutet. Det vill synas som om 1931
års cirkulär om remissers verkställande och besvarande inte står levande
för myndigheterna trots att det finns återgivet i Sveriges rikes lag (under
1 kap. 12 § utsökningslagen).

Enligt 1 § byggnadsstadgan skall byggnadsnämnd bl. a. lämna allmänheten
råd och upplysningar i planläggnings-, fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor.
Härom hade jag anledning att erinra i ett ärende angående uppförande
av ett skärmtak för bil på en väg som disponerades av sökanden
ensam med servitutsrätt. Jag framhöll.

På grund av stadgandet i 1 § byggnadsstadgan har det givetvis ålegat
nämnden att — muntligen eller skriftligen — besvara förfrågningar av fastighetsägaren
angående planläggnings- och byggnadsfrågor rörande fastigheten.
Handlingarna i ärendet ger otvivelaktigt intryck av att i viss utsträckning
så icke skett. Omständigheterna i ärendet är emellertid — med
hänsyn till gällande begränsning av JO:s tillsyn över kommunala myndigheter
— icke sådana, att det finns anledning för mig att närmare utreda
den påtalade underlåtenheten, som uppenbarligen icke är av beskaffenhet
att kunna läggas nämndens ordförande till last såsom straffbar tjänsteförsummelse.
Jag vill emellertid i anledning av vad som upplysts i detta
ärende med skärpa understryka angelägenheten av att byggnadsnämnd
samvetsgrant fullgör nämnden författningsenligt åliggande skyldighet att

548

lämna allmänheten råd och upplysningar. I den mån förfrågan avser förhållande,
som icke omfattas av nyssnämnda skyldighet, bör den frågande
få besked härom.

Att den rådgivande funktionen inte innefattar rätt att meddela några
muntliga förhandsbesked om byggnadslov e. d. har jag å andra sidan också
måst framhålla i flera sammanhang. I ett ärende påstods att byggnadsnämndens
ordförande uppmanat byggherren att »för formens skull» lämna
in en ansökan om byggnadslov samt anvisat en plats för stugan i fråga.
Jag uttalade.

Byggnadslov skall jämlikt 58 § BSt meddelas skriftligen. Muntliga besked
av byggnadsnämndens ordförande eller annnan person kan ej ersätta
formellt korrekt byggnadslov. Den som innan sadant erhållits pabörjai
byggnadsarbete riskerar jämlikt 69 § BSt åtal.

Av vad nu upptagits framgår, att sökanden — även om han uppfattade
samtalet med ordföranden på sätt han härstädes uppgivit — icke var berättigad
att förlita sig på de besked han ansåg sig ha erhållit. Om ordföranden
muntligen lämnade honom löfte att bygga pa angiven plats öveiskred
han sin befogenhet.

I ett annat ärende gjordes gällande att byggnadsnämndens ordförande
vid ett telefonsamtal medgivit att en stuga skulle få flyttas ett antal meter
från den plats som angivits i meddelat byggnadslov. Härom anförde jag.

Någon avvikelse från meddelat byggnadslov var byggnadsnämndens
ordförande icke berättigad att medgiva. Om sådant medgivande lämnades
vid telefonsamtalet mellan honom och byggnadslovshavaren, saknar det
alltså i och för sig betydelse för frågan om denne följt byggnadslovet. Om
ordföranden såsom påståtts, lämnade ett medgivande som gick utöver ramen
för det meddelade byggnadslovet, överskred han sin befogenhet.

Beträffande en byggnadsnämndsordförandes befogenheter är också ett
ärende om bestämmande av sockelhöjd för en byggnad av intresse. Eftersom
fixpunkter saknades inom en kommun, hade den ordningen utvecklat sig att
byggnadsnämnden vid sin prövning av en ansökan om byggnadslov inte
bedömde och fastställde byggnadens lämpliga höjdläge. Denna beslöts i
stället på platsen av ordföranden. Något beslut hade nämnden dock inte
meddelat om delegation av denna befogenhet till ordföranden. Härom uttalade
jag följande.

Såsom länsarkitekten påpekat, måste ett angivande av byggnads höjdläge,
då detta icke redovisats i byggnadslovshandlingarna, anses utgöra
ett villkor för meddelat lov, som bör intagas i beslutet (jämför 58 §
BSt). Om beslut beträffande höjdläget skall fattas av annan än byggnadsnämnden
kräver detta uppenbarligen delegationsbeslut och underställning
jämlikt 7 § BSt. De beslut byggnadsnämndens ordförande meddelat före
länsstyrelsens godkännande av det numera fattade delegationsbeslutet torde
därför icke kunna tillerkännas rättsverkan gentemot enskilda mot dessas
bestridande.

549

Frågan om byggnadsnämndens sakprövning skompetens aktualiserades i
ett ärende om byggnadslov för kioskbyggnad. Där framhöll jag bl. a.

Med hänsyn till vad som anförts må påpekas, att i frågan om byggnadslov
må beviljas är konkurrenssynpunkten ovidkommande. Byggnadsnämnden
och övriga myndigheter hade skyldighet att pröva byggnadens lämplighet
med hänsyn till byggnads-, hälsovårds-, planerings- och trafiksäkerhetssynpunkter
men däremot icke frågan om ytterligare en kioskrörelse
kunde anses ekonomiskt motiverad.

För ett område trädde den 4 mars 1964 utomplansbestämmelser i kraft.
Den 12 juni 1964 utfärdades för samma område byggnadsförbud jämlikt
strandlagen. Förbudet upphörde att gälla den 12 december samma år men
ersattes den 2 mars 1965 av byggnadsförbud jämlikt 15 § naturvårdslagen.
En person, som enligt egen uppgift satt i gång ett sommarstugebygge inom
området i februari 1964, uppmanades efter det utomplansbestämmelserna
trätt i kraft att inge ansökan om byggnadslov. Han efterkom uppmaningen
men byggnadsnämnden avslog ansökningen under hänvisning till en tilltänkt
byggnadsplan och till att tomten låg för nära sjöstrand. Eftersom byggnadsarbetet
det oaktat fortsatte, beslöt byggnadsnämnden den 24 juni 1964
att stoppa bygget. Härefter följde en vidlyftig handläggning, vars detaljer
inte skall återges här. Handläggningen slutade med att länsstyrelsen den
27 oktober 1966 fann skäligt förklara att det jämlikt 15 § naturvårdslagen
gällande byggnadsförbudet inte skulle utgöra hinder för byggnadsnämnden
att meddela byggnadslov för färdigställande av den delvis uppförda sommarstugan.

Sedan jag konstaterat att det inte på det föreliggande materialet gick
att avgöra om byggnadsarbetet påbörjats innan förordnandet om utomplansbestämmelser
trädde i kraft, fortsatte jag.

När byggnadsnämnden den 5 juni 1964 behandlade den första byggnadslovsansökningen,
hade strandlagsförbudet ännu ej trätt i kraft och något
förbud mot nybyggnad i avbidan på upprättande av byggnadsplan ej meddelats.
Nämnden ägde följaktligen icke avslå ansökningen på de anförda
skälen. Det hade emellertid icke varit felaktigt om byggnadsnämnden hos
länsstyrelsen hemställt om byggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen och
i avbidan härpå bordlagt byggnadslovsansökningen. Sedan strandlagsförbudet
trätt i kraft och ny ansökan om byggnadslov gjorts, blev dispensfrågan
genom byggnadsnämndens beslut den 30 juli 1964 förd under prövning
av behörig instans. Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser
jag nämndens beslut den 5 juni 1964 icke vara av beskaffenhet att kunna
läggas nämndens ledamöter till last såsom straffbart tjänstefel.

Då byggnadsarbetet efter byggnadsnämndens avslagsbeslut fortsatte var
nämndens beslut att förbjuda fortsättandet av arbetet med utgångspunkt
från nämndens uppfattning i byggnadslovsfrågan fullt berättigat.

Vad därefter angår länsarkitektens och länsstyrelsens handläggning av
ärendet framstår det såsom anmärkningsvärt, att en tid av icke mindre än
två år och fyra månader förflöt från det byggnadsnämnden beslöt att sända
handlingarna till länsarkitekten till dess länsstyrelsen meddelade dispens -

550

beslutet. Av denna tid belöpte nio månader på länsarkitektens första behandling,
fyra och en halv månad på remissen till statens naturvårdsnämnd
och nära nio månader på den nya remissen till länsarkitekten.

I ett flertal sammanhang har jag haft anledning att framhålla den synnerliga
vikten av att ärenden handläggs utan onödig tidsutdräkt och att
myndigheterna noga prövar behovet av att infordra remissyttranden. Härom
har anvisningar lämnats i 1931 års cirkulär angående remissers verkställande
och besvarande. Jag vill även hänvisa till vad jag i förevarande
hänseende anfört i 1961 års ämbetsberättelse s. 372 och 375 samt 1966 års
ämbetsberättelse s. 581. Länsstyrelsens handläggning av förevarande ärende
och bevakning av att remisserna inom rimlig tid besvarades kan ur denna
synpunkt icke gå fria från kritik. Då överlantmätaren den 20 juli 1965
föreslog nybyggnadsförbud jämlikt 109 S o>ggnacislagen kunde det visserligen
icke anses opåkallat att höra länsarkitekten i denna fråga, men detta
borde i så fall ha gjorts omedelbart och med framhållande av att ärendet
med hänsyn till den föregående tidsutdräkten borde behandlas med förtur.
Att invänta behandlingen hos statens naturvårdsnämnd måste betecknas
som mindre välbetänkt. Ifrågasättas kan för övrigt, om remissen till naturvårdsnämnden
verkligen kunde anses behövlig.

Såsom överlantmätaren i sitt yttrande framhöll förelåg behov av dispens
endast med hänsyn till naturvårdslagen. Frågan om byggnadsförbud jämlikt
109 § byggnadslagen väcktes först av överlantmätaren. Utan att sådant
förbud meddelats nödgades klaganden därefter vänta under femton månader
på beslut i dispensfrågan. Det kan icke anses tillbörligt att förhala avgörandet
av en dispensfråga enligt naturvårdslagen för att bereda myndigheterna
tillfälle att överväga om förbud enligt byggnadslagen skall meddelas.
Handläggningen av detta ärende ger emellertid intrycket att så
skett.

Till följd av den otillräckliga bevakning, som länsstyrelsen enligt det
sagda ägnat ärendet, har klaganden åsamkats avsevärd olägenhet genom
den orimligt långa handläggningstiden. Förhållandet är desto mera otillfredsställande
som klagandens skyldighet att överhuvud begära byggnadslov
eller dispens såsom förut framhållits kan allvarligt dragas i tvivelsmål.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag mig dock kunna låta bero
vid mina nu gjorda uttalanden.

Slutligen skall även återges några allmänna uttalanden jag gjorde i ett
ärende angående tillvägagångssättet vid upprättande av byggnadsplan.

Jämlikt 107 § byggnadslagen skall byggnadsplan normalt upprättas genom
kommunens försorg. Undantagsvis kan dock länsstyrelse även mot
kommuns bestridande låta upprätta och fastställa byggnadsplan enligt bestämmelserna
i 108 § samma lag. Att förslag till byggnadsplan upprättas av
enskild markägare är icke ovanligt och förutsättes i 14 § byggnadsstadgan.

Enligt sistnämnda stadgande åligger det den som upprättar förslag till
plan att därvid samråda med kommunens styrelse eller annat organ som
kommunens fullmäktige bestämt.

Föreskriften om samråd med kommunens styrelse tillkom genom 1959
års nu gällande byggnadsstadga. Bestämmelsen är att se mot bakgrunden
av att byggnadsnämnderna tidigare på många håll intog en isolerad ställning.
Följden härav hade blivi t att byggnadsnämnderna ofta tappat kon -

551

takten såväl med sina uppdragsgivare — kommunerna — som med de sidoordnade
organen på det kommunala planet. Under förarbetena till 1959 års
byggnadsstadga framhölls att planläggnings- och byggnadsverksamheten
icke lät sig bestämt avgränsas från annan verksamhet som ankom på kommunerna.
Framför allt gällde detta bebyggelseplaneringen, vilken man
numera var benägen se såsom ett av de viktigaste leden i kommunens långsiktiga
ekonomiska politik. Det är därför av största vikt att kommunens
styrelse får tillfälle att utöva inflytande å planläggningsverksamheten.
Detta bör givetvis ske på ett tidigt stadium så att icke den som upprättar
planförslag riskerar att i efterhand få utfört arbete underkänt.

I förevarande fall har planupprättaren samrått allenast med byggnadsnämnden.
Såvitt framgår av handlingarna har byggnadsnämnden icke
tillagts kompetens jämlikt 108 § byggnadslagen att själv antaga byggnadsplan
eller jämlikt 14 § byggnadsstadgan att lämna besked om kommunens
ståndpunkt. Planförfattaren har följaktligen försummat att iakttaga föreskriften
i sistnämnda stadgande. Under förarbetena till byggnadsstadgan
förutsattes, att underlåtenhet från planförfattarens sida att efterkomma
bestämmelsen i och för sig kunde utgöra skäl att vägra fastställelse. Jag
vill tillägga att föreskriften tillkommit just för att säkerställa att erforderligt
inflytande över planläggningsverksamheten beredes kommunens styrelse.

Det har vid tillkomsten av gällande bestämmelser vidare förutsatts att
byggnadsnämnden skall städse hålla sig underrättad om den uppfattning
om planläggningsverksamhetens inriktning som kommunens styrelse har.
Detta ligger för övrigt i sakens natur. Byggnadsnämnden borde därför,
innan besked lämnades fastighetsägarna, ha gjort sig underrättad om kommunalnämndens
uppfattning i exploateringsfrågan. En byggnadsnämnd bör
nämligen icke lämna besked om sin egen uppfattning i en dylik fråga utan
att samtidigt lämna upplysning om vad kommunens styrelse anser i saken.
I förevarande fall har fastighetsägarna, med hänsyn till byggnadsnämndens
skyldighet att hålla sig underrättad om kommunstyrelsens intentioner med
avseende å markens användning, otvivelaktigt haft anledning räkna med
att nämnden icke skulle lämna ett besked som var oförenligt med kommunstyrelsens
uppfattning. Fastighetsägarna har därför blivit i viss mån vilseledda
av det av byggnadsnämnden lämnade beskedet. Å andra sidan har
även nämnden haft anledning att räkna med att föreskriften i 14 § byggnadsstadgan
skulle iakttagas. Med hänsyn härtill och till att byggnadsnämnden
haft goda skäl för sin uppfattning att nämnden icke borde motsätta
sig upprättande av byggnadsplan, finner jag vad i saken förelupit
icke vara av beskaffenhet att kunna läggas nämndens ledamöter till last
såsom tjänstefel. Jag vill dock framhålla angelägenheten av att besked i
planläggningsfrågor icke lämnas utan att nämnden dessförinnan i erforderlig
mån gjort sig underrättad om kommunstyrelsens uppfattning.

6. Diverse förvaltningsrättsliga spörsmål

Frågor om jäv inom kommunalförvaltningen har kommit under min bedömning
i ett antal fall, av vilka ett redovisats fullständigt i det föregående
(s. 329). Här skall i korthet redogöras för ett ärende av mera speciell

552

natur. I ett kommunalbesvärsmål hade gjorts gällande att det överklagade
stadsfullmäktigebeslutet var olagligt bl. a, därför att det tillkommit under
medverkan av en ledamot som intog sådan ställning inom stadens förvaltning
att han lagligen inte var valbar till fullmäktige. Sedan besvären remitterats
till staden för yttrande, deltog nämnde befattningshavare både i
drätselkammarens och stadsfullmäktiges yttranden över besvären. Det
ifrågasattes om ärendena inte personligen berörde honom och om han inte
varit av jäv hindrad att delta i yttrandena. Jag anförde härom.

Frågor om jäv inom kommunalförvaltningen behandlas såvitt här är av
intresse i 16 och 37 §§ kommunallagen. Enligt dessa bestämmelser föreligger
jäv att deltaga i behandlingen av ärenden, som personligen rör vederbörande
fullmäktig eller nämndledamot eller vissa honom närstående personer.
På sätt framgår av nyssnämnda bestämmelser föreligger jäv inom
kommunalförvaltningen i mycket mindre utsträckning än exempelvis inom
domstolsväsendet, där jävsfrågorna regleras av detaljerade och långtgående
bestämmelser i rättegångsbalken. Begränsningarna i de kommunala jäven
får ses mot bakgrund av kommunalförvaltningens särskilda arbetssätt och
förhållanden. Förtroendemännen företräder och har i stor utsträckninganknytning
till skilda grupper och gruppintressen och det kan självfallet
inte ifrågakomma att sådana relationer skall grundlägga jäv. Det bör även
erinras om att kommunallagarna i nu aktuella sammanhang ej uppställer
något s. k. tvåinstansjäv. Att någon i en nämnd deltagit i behandlingen
av visst ärende medför sålunda inte hinder för en senare medverkan beträffande
ärendet i annan nämnd eller i fullmäktige. Utan ett beaktande av
kommunalförvaltningens särskilda förhållanden och av kommunallagens
återhållsamhet i jävshänseende kan det naturligtvis te sig egendomligt att
en situation, som i annat sammanhang skulle ha medfört jäv, inte föranleder
jäv inom kommunalförvaltningen.

I nu förevarande sammanhang är den praxis, som upprätthålles när det
gäller yttranden från kommunal myndighet med anledning av anförda
besvär, av intresse. Även då en ledamot av ett kommunalt organ överklagat
dess beslut, inhämtas vanligen yttrande från organet som sådant och icke
från organets, »icke klagande» ledamöter. Den klagande ledamoten anses
då vara oförhindrad att medverka i organets yttrande. Endast då ledamoten
i dylika fall åberopat besvärsgrunden att hans enskilda rätt kränkts torde
jäv föreligga i yttrandesammanhang.

En annan fråga av intresse för belysning av det nu aktuella jävsspörsmålet
är vilka regler som kan anses gälla för prövningen hos ett kommunalt
organ av uppkomna frågor om bristande behörighet för ledamot att deltaga
i visst ärendes behandling. Frågorna får antagas vara analoga och kräva
en överensstämmande lösning såväl vad avser prövningen av valbarhetshinder
som när fråga är om prövning av jäv. I sistnämnt hänseende finns
för domstolsväsendet en bestämmelse i rättegångsbalken, som innehåller
vår mest fullständiga och långtgående reglering av jävsfrågor. I 4 kap. 15 §
tredje stycket rättegångsbalken sägs att »i prövning av jävsfråga må domaren
ej deltaga, med mindre rätten utan honom ej är domför och annan domare
ej kan utan tidsutdräkt taga säte i rätten». Även om ett deltagande i jävsprövningsfrågor
som huvudregel är otillåtet, är sålunda icke ens inom dom -

553

.stolsväsendet ett sådant deltagande alldeles uteslutet. Det bör ihågkommas
att bestämmelsen om obehörighet infördes genom nya rättegångsbalken
1948 och innebar en nyhet i förhållande till tidigare ordning, enligt vilken
domarna utan inskränkning kunde deltaga i sådana jävsprövningsfrågor.
Inom förvaltningen är nu avsedda frågor delvis oklara med varierande
lösningar. Det »äldre» systemet med ojävighet i jävsprövningsfrågor får
antagas alltjämt gälla på åtskilliga områden. Kommunallagen av 1953
saknar reglering av hithörande frågor. Vad här redovisats synes ge anledning
till antagande att något direkt hinder att deltaga i jävsprövningsfrågor
ej kan anses följa av kommunallagen. I praktiskt hänseende kan vara
att anföra att en motsatt regel skulle kunna ge visst utrymme för ett manövrerande
med mer eller mindre välgrundade jävsinvändningar i syfte att
omintetgöra beslutsfrihet vid visst tillfälle eller påverka sammansättningen
vid avgörande av visst ärende. I många fall torde emellertid vederbörande
förtroendeman utan olägenheter kunna avstå från ett deltagande och goda
skäl kan då finnas för ett avstående. Avståendet får då formen av ett frivilligt
tillbakaträdande, grundat närmast på ett hänsyntagande till ett
»grannlagenhetsjäv». Vid kommunallagsreformen har förutsatts att avstående]!
kan ifrågakomma av grannlagenhetsskäl men grannlagenhetsjäven
har i kommunallagen — till skillnad från vad som gäller för domstolarna
— ej kommit till uttryck i lagen. Någon möjlighet att rättsligt uppehålla
grannlagenhetsjäven erbjuder icke kommunallagen.

Mot vad i föregående stycke sägs kan måhända invändas att ett jäv
j jävsprövningsfrågor skulle omedelbart följa av ordalagen i 16 § om jäv
i ärenden, som »personligen rör» vederbörande förtroendeman. Uttrycket
»personligen rör» torde emellertid, trots att det kan förefalla generellt och
vittomfattande, inte berättiga till hävdande av något särdeles vittgående
jävsområde. Klart torde sålunda vara att uttrycket väsentligen avser att
medföra jäv med hänsyn till huvudsakligen intressen av annan art än de
varom här är fråga. Till stöd härför må påpekas att det ansetts erforderligt
att i rättegångsbalken uppställa ett särskilt jävsprövningsjäv och att ett
dylikt jäv alltså ej ansetts följa av de omfattande jäv, som regleras i balkens
huvudbestämmelse om jäv, bland vilka ingår jäv av motsvarande typer
som kommunallags jäven beträffande ärenden med personlig anknytning.

Med hänvisning till vad nu anförts kan det enligt min mening icke anses
att P. varit av jäv förhindrad att deltaga i de yttranden som avses med
klagomålen.

I ett ärende om anstånd med erläggande av kvarstående skatt uppkom
några handläggning sfrågor av intresse utöver ärendet vilka förtjänar uppmärksamhet.
En skattskyldig hade skriftligen hos vederbörande lokala
skattemyndighet anhållit om sådant anstånd. Ansökningen föranledde ingen
annan åtgärd från myndighetens sida än att sökanden per telefon lämnades
ett besked vars innebörd hon inte uppfattade klart. På hennes ansökan
antecknades: »Ej åtgärd. Inget skäl för anstånd enl. UF 48 §. Får göra
upp med IW. Tfn 11/3 1965.» Ur min skrivelse till den lokala skattemyndigheten
antecknas här.

Anstånd med erläggande av kvarstående skatt må enligt 48 § 1 mom.
uppbördsförordningen beviljas skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga

18* — Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1967 års riksdag

554

på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt.
Beslut om anstånd meddelas av den lokala skattemyndighet, som utfärdat
debetsedel å den skatt som avses med anståndet.

B:s framställning var ställd till den lokala skattemyndighet, som utfardat
debetsedeln å den skatt som avsågs med framställningen, och alltså till den
myndighet som författningsenligt hade att pröva ansökan om anstånd med
eriäggande av skatten. Framställningen innebar i sakligt hänseende otvetydigt
en begäran om anstånd och avsåg skatt som, då framställningen
gjordes, ännu icke förfallit till betalning. Med hänsyn till vad nu sagts kan
jag för min del icke finna annat än att framställningen — oavsett de skäl
som åberopades för densamma — måste uppfattas och behandlas såsom
en ansökan om anstånd med skattens erläggande.

Det ålåg följaktligen enligt min mening den lokala skattemyndigheten
att ingå i saklig prövning av framställningen. Myndighetens uttalande att
framställningen uppfattades såsom »en anhållan om avbetalning av den
kvarstående skatten» och icke såsom »en ansökan om anstånd» tyder närmast
på att framställningen avvisades utan saklig prövning. Den å framställningen
gjorda anteckningen kan emellertid uppfattas såsom uttryck
för att vederbörande tjänsteman ingått i saklig prövning av ansökningen
och avslagit densamma. Då resultatet av myndighetens prövning med hänsyn
till det av myndigheten uppgivna skälet blivit för B. detsamma vare sig
ansökningen avvisades såsom avseende ett ämne, som ankom på kronofogdemyndigheten,
eller avslogs, saknar jag anledning att vidare uttala
mig beträffande detta spörsmål.

I sin framställning åberopade B. icke uttryckligen något sådant skäl för
det begärda anståndet som avses i 48 § 1 inom. uppbördsförordningen.
Ansökningen kunde följaktligen lagligen icke bifallas i befintligt skick.
Å andra sidan uteslöt avfattningen av framställningen icke att skäl av nyssnämnda
slag likväl förelåg. Fn telefonkontakt med B. för att efterhöra huruvida
något skäl som lagligen kunde medföra bifall till ansökningen var
för handen, var därför en åtgärd som var påkallad av omständigheterna.
Huruvida vederbörande tjänsteman vid det telefonsamtal med B., som ägde
rum den 11 mars 1965, verkligen frågade efter skälen till ansökningen, eller
blott nöjde sig med att underrätta henne om att hon vid framtida krav från
kronofogdemyndighetens sida kunde begära att få erlägga skatten i avbetalningar,
kan — av klagoskriften och myndighetens yttrande att döma
— numera icke utrönas. Det kan därför icke riktas någon anmärkning mot
tjänstemannen för underlåtenhet att vid telefonsamtalet efterhöra om hon
hade något annat skäl för ansökningen än det däri åberopade. Av den å
ansökningen verkställda anteckningen kan emellertid för visst slutas, att
B. i varje fall vid telefonsamtalet icke åberopade något skäl som kunde
medföra bifall till ansökningen. Då klaganden icke heller härstädes åberopat
sådant skäl, kan någon erinran icke riktas mot att, ansökningen lämnats
utan bifall.

Såsom besvärssakkunniga framhållit (se SOU 1964: 27 s. 440) bör den,
som gör en skriftlig hänvändelse till en myndighet, rimligen få ett skriftligt
svar. Vederbörande tjänsteman har emellertid uppgivit att han icke skulle
ha gjort anteckning om »ej åtgärd» på ansökningen, om han icke först
förvissat sig om att B. förklarat sig nöjd med de muntliga upplysningar hon
fått och uttryckligen sagt sig avstå från skriftligt besked i ärendet. B. å sin
sida har emellertid bestämt förnekat att hon besvarat någon fråga om hon

00 0

ha skriftligt besked. Uppgift står sålunda mot uppgift. Det är icke
möjligt att numera utreda vad som förekom vid telefonsamtalet. Vid bedömning
av frågan om tjänstemannen förfarit felaktigt har man följaktligen
att utgå från hans icke vederlagda uppgift om vad som förekom vid samtalet.

Jag vill emellertid framhålla att— även om B. vid telefonsamtalet förklarat
sig avsta från skriftligt besked — sådant likväl enligt min mening
bort lämnas henne. Till stöd härför vill jag anföra att beslutet hade ekonomiska
konsekvenser för henne och var av beskaffenhet att kunna överklagas.
Vidare och framför allt kunde man icke med säkerhet förvänta att
B. skulle ha sådan kännedom om uppbördsförfarandet, att hon skulle vid
ett telefonsamtal kunna förstå, varför hennes begäran — som för henne
torde ha framstått såsom rimlig — icke skulle kunna bifallas, och inse konsekvenserna
härav med avseende å restavgift. Skriftväxlingen i detta ärende
där uppgift står mot uppgift — synes mig också med all tydlighet visa.
att skriftligt besked bort lämnas.

Den för rättssäkerheten så betydelsefulla frågan om kommunicering har
behandlats på flera håll i ämbetsberättelsen (se s. 173, 192, 340, 367).
Till ytterligare belysning skall här två medborgarskapsärenden relateras.
I det ena hade en frånskild moder — själv svensk medborgare — hos Kungl.
Maj:t ansökt om svenskt medborgarskap för sina i äktenskapet födda,
under hennes vårdnad stående barn. Ansökningen bifölls utan att fadern,
som var norsk medborgare men anställd och bosatt i Sverige, hördes. I
akten hade en befattningshavare i justitiedepartementet antecknat att
sökanden vid telefonsamtal uppgett att fadern kände till att det ansökts
om svenskt medborgarskap för barnen och att han inte brydde sig om vilket
medborgarskap dessa hade. I skrivelse till faderns ombud, som klagat över
handläggningen, anförde jag bl. a.

Pa flertalet områden inom den offentliga förvaltningen saknas föreskrifter
om skyldighet för vederbörande myndighet att bereda enskild person, som
beröres av ett ärende, tillfälle att yttra sig före ärendets avgörande. Trots
avsaknaden av bestämmelser därom får likväl sådan skyldighet — såsom
ett led i ärendenas utredning — i viss utsträckning anses föreligga. Det är
uppenbart att, i de fall sadan skyldighet kan sägas föreligga, densamma icke
kan ersättas av att det från annan än den, om vars hörande är fråga, inhämtas
att den senare icke har intresse av saken.

Vägande skäl kunna helt visst åberopas för att i ett fall, sådant som det avklaganden
påtalade, tillfälle bereds den av föräldrarna, som icke har vårdnaden
om barnet, att yttra sig över naturalisationsansökningen. Det kan ju
icke bortses från att denne kan bidraga till ärendets utredning med material,
som kan inverka på bedömandet. Hänsynen till den av föräldrarna, som icke
har vårdnaden, särskilt om denne erhållit umgängesrätt med barnet och
även utövar denna rätt, kan också sägas tala för att denne bör erhålla
möjlighet att yttra sig över ansökningen, i synnerhet då ett bifall till ansökningen
medför att barnet förlorar medborgarskap i den stat, där den av
föräldrarna, som icke har vårdnaden, är medborgare.

_I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 december 1961 gjorde jag en framställning
rörande kommuniceringsfrågan (se JO:s ämbetsberättelse 1962 sid.

556

339 ff.). Jag förordade därvid införande av allmän föreskrift om skyldighet
i vissa fall för förvaltningsmyndighet att före ärendes avgörande lämna
enskild part tillfälle att yttra sig. I sitt betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet»
(SOU 1964: 27) ha besvärssakkunniga i 8 kap. 5^ § upptagit
en generell föreskrift beträffande kommunicering med part. Frågan om att
i lag reglera detta spörsmål är sålunda redan föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Att lösbryta nu upptagna kommuniceringsfråga till skyndsam
reglering i särskild ordning synes mig icke påkallat, icke minst i betraktande
av att utvecklingen går mot att underlätta för medborgare i ett nordiskt
land att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land, samtidigt
som skillnaden mellan inhemska medborgares och medborgares i annan
nordisk stat rättigheter alltmera elimineras.

Det andra ärendet gällde handläggningen hos en länsstyrelse av en ansökan
om naturalisation. Genom namnförväxling hade ärendet tillförts
felaktiga uppgifter av för sökanden ofördelaktigt slag. Genom att utredningsmaterialet
inte kommunicerades med sökanden var det nära att ärendet
fick en oriktig utgång. Jag uttalade.

Enligt 4 § kungörelsen den 24 november 1950 med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap
åligger det länsstyrelsen, sedan ärende i anledning av naturalisationsansökan
blivit vederbörligen utrett eller sökande icke inom förelagd tid inkommit
med infordrad utredning, att med eget yttrande insända handlingarna
till justitiedepartementet.

I den ifrågavarande rapporten från Stockholmspolisen angavs att sökanden
avtjänat straff under tiden den 20 juni 1958—den 20 april 1959 och
den 7 december 1960—den 2 juli 1961. Sökanden hade icke i ansökningsformuläret
fyllt i det utrymme som avser brott eller förseelser och där enligt
anvisning även skall upptagas om sökanden är ostraffad. I ansökningen
uppgav han bl. a. att han den 27 juni 1957—den 24 april 1959 varit verksam
som svetsare hos Eriksberg, Göteborg, och att han den 12 december
1960—den 30 oktober 1962 arbetat som resemontör för ett annat Göteborgsföretag.
I rapporten över det med honom hållna förhöret antecknades,
att han var ostraffad. Nu redovisade uppgifter, vilka rörde förhållanden av
avgörande betydelse för ärendets bedömning, voro motstridiga. Redan av
länsstyrelsens skyldighet att sörja för att ärendet blev tillräckligt utrett
för att kunna tjäna som tillförlitligt underlag för i första hand länsstyrelsens
eget ställningstagande följer att utredningen bort kompletteras härvidlag.
Detta hade enklast och lämpligast kunnat ske genom att sökanden
hördes över de motstridiga uppgifterna. Härtill kommer att enligt min mening
— ehuru föreskrifter om kommunicering med sökanden av införskaffat
utredningsmaterial saknas i förevarande sammanhang — det ur rättssäkerhetssynpunkt
varit påkallat att tillfälle beretts sökanden att yttra sig över
nytillkomna och för honom negativa uppgifter som talade mot bifall till ansökningen.
I detta hänseende vill jag hänvisa till min år 1961 gjorda framställning
till Konungen om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendets avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig (se
JO:s ämbetsberättelse år 1962 s. 339 o.f.). Jag vill vidare påpeka att besvärssakkunniga
i sitt förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU
1964: 27) i 8 kap. 5 § intagit en bestämmelse, enligt vilken i ett fall som det

557

nu förevarande länsstyrelsen skolat delgiva sökanden innehållet i Stockholmspolisens
rapport och lämna honom tillfälle att yttra sig däröver.

Den granskning av handlingarna som företagits på ansvarigt håll hos
länsstyrelsen har uppenbarligen varit ytterst summarisk. Sedan man uppmärksammat
de nu ifrågavarande felaktiga uppgifterna — vilka i och för
sig voro av den beskaffenheten att enbart de motiverade ett avstyrkande —
har man låtit sig nöja. Någon överblick över materialet har man icke skaffat
sig och därför har man undgått att uppmärksamma att motstridiga uppgifter
av väsentlig betydelse förelegat. En så ytlig genomgång av det utredande
organet är givetvis icke godtagbar. För den enskilde gäller det en
synnerligen viktig fråga. Den enskilde sökanden har därför med rätta krav
på att en noggrann prövning, icke minst före ett avstyrkande, företages av
den myndighet som har att ombesörja utredningen.

Jag vill tillägga att jag i varje ämbetsberättelse brukar redogöra för
några fall av försummad kommunicering och konsekvenserna härav. Det är
nämligen min förhoppning att dessa upprepade redogörelser för beslut och
ställningstaganden, vilka blivit felaktiga till följd av försummad kommunicering,
skola — i avbidan på den lagstiftning, varom jag hemställde år 1961
—• förmå myndigheterna att frivilligt ändra sin praxis och iakttaga den urgamla
principen att ingen skall dömas ohörd. Klaganden har i detta sammanhang
med fog erinrat om det latinska ordspråket audiatur et altera
pars.

Exempel på den betydelsefulla frågan om beslutsmotivering erbjuder ett
ärende från socialförsäkringsområdet. Ärendet gällde efter vilken årlig arbetsförtjänst
och nedsättning av arbetsförmågan en livränta skulle beräknas
i ett yrkesskadeförsäkringsfall. Försäkringsrådet framhöll att det vid
bedömande av invaliditetsgrad i regel var förenat med stora svårigheter att
fullständigt ange skälen. Rådet hänvisade även till den ökade arbetsbörda
som skulle bli följden om rådet lämnade utförligare motivering än vad som
skedde. Jag anförde.

Vad gäller frågan om försäkringsrådet bort motivera sitt utslag må först
framhållas att handlingarna icke innehåller något som ger anledning ifrågasätta
riktigheten av rådets bedömning i materiellt hänseende. Jag vill vidare
erinra att någon uttrycklig föreskrift om skyldighet för rådet att ange
skälen för sitt ställningstagande icke meddelats. För försäkringsdomstolens
del anges i 13 § lagen om försäkringsdomstol att beslut, varigenom domstolen
skiljer målet från sig, skall om det ej finnes obehövligt innehålla de
skäl på vilka avgörandet grundas.

Såsom framgår av min år 1960 avgivna framställning till Konungen med
förslag till partiell reform genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut ange de skäl, å
vilka besluten grundas (JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 448 o. f.), kan mycket
tungt vägande skäl åberopas för en dylik reform. I jämförelse härmed framstår
de av försäkringsrådet påtalade olägenheterna i form av visst merarbete
för myndigheten såsom varande av helt underordnad betydelse. Skyldigheten
för myndigheterna att motivera sina beslut är enligt min mening av fundamental
vikt för rättssäkerheten; därav följer större garanti för omsorgsfull
och saklig prövning av ärendena, ökade möjligheter för medborgarna att utnyttja
sin besvärsrätt eller annan utväg till rättelse, större garanti för fast

558

och enhetlig rättstillämpning samt ökat förtroende hos allmänheten för
myndigheternas objektivitet och därigenom en stärkt känsla av att leva i
trygghet under lagen.

I besvärssakkunnigas slutbetänkande (SOU 1964:27) har också ill kap.
5 § andra stycket förslag till lag om förvaltningsförfarandet intagits en bestämmelse
att beslut skall innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas,
i den mån det icke av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt.

I nu förevarande fall grundades försäkringsrådets — och försäkringsdomstolens
— ställningstagande på en bedömning av dels den årliga arbetsförtjänsten
och dels invaliditetsgraden. Båda dessa bedömningar hade, utan
att det behövt innebära någon större arbetsinsats, kunnat kortfattat sammanfattas
i en motivering. Beträffande arbetsförtjänsten hade den arbetsgivare,
hos vilken B. vid olycksfallet var anställd, lämnat uppgifter, vilka B.
åberopat och, såsom tidigare nämnts, av bolaget lämnats obestridda. Bedömningen
av invaliditetsgraden synes ha varit komplicerad och kontroversiell
samt innefattade till sist en skälighetsuppskattning. De för avgörandena
ansvariga ledamöterna måste dock för sig själva klargöra vilka huvudsakliga
faktorer som pekade mot att en högre eller lägre grad av invaliditet
skulle anses föreligga. I båda instanserna fanns yttranden av medicinskt
sakkunniga, till vilka kunnat hänvisas. Om så skett hos försäkringsrådet
hade det kunnat underlätta för B. att hos försäkringsdomstolen argumentera
mot den gjorda bedömningen av invaliditeten.

I försäkringsdomstolen var en ledamot av skiljaktig mening beträffande
beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten. Denne grundade sin uppfattning
på de av förut nämnda arbetsgivare lämnade uppgifterna, för vilka
han lämnade en redogörelse i sitt votum, samt utvecklade sin mening under
bl. a. instämmande i majoritetens uppfattning att hänsyn icke skulle tagas
till förändringar i lönenivån, vilka inträffat efter olycksfallet. Majoritetens
antydda uppfattning avspeglas icke på annat sätt än sålunda i den skiljaktiga
meningen. Dissidenten fann med utgångspunkt från B:s inkomstförhållanden
vid tiden för olycksfallet och med beaktande av hans primära
yrkande i försäkringsrådet samt med hänsyn till utredningen i övrigt att
den årliga arbetsförtjänsten vid utgivande av livränta skäligen borde bestämmas
till It 700 kronor. Det framgår icke varför majoriteten kommit till
annan ståndpunkt beträffande den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten
har som enda motivering hänvisat till 9 § första och tredje styckena samt
10 § första stycket lagen om yrkesskadeförsäkring.

Eftersom någon uttrycklig skyldighet att motivera avgöranden icke föreligger
för försäkringsrådet, mot vilket klagomålen i förevarande avseende
riktar sig, kan underlåtenheten att motivera utslaget icke föranleda vidare
åtgärd från min sida.

Det hade helt visst varit önskvärt att försäkringsdomstolen närmare angivit
grunderna för det sätt, varpå livräntan bestämts. Att så icke skedde är
i viss mån förståeligt med hänsyn till att domstolen, mot vars dom talan
ej kunde fullföljas, icke fann skäl att ändra det slut, vartill försäkringsrådet
kommit.

Under utredningen av besvär hos försäkringsdomstolen över ett beslut
av riksförsäkringsverket om sjukpenningplacering inhämtade en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket upplysningar om klaganden hos vederbörande
försäkringskassa. Upplysningarna antecknades i en promemoria, vil -

559

keu fogades till verkets utlåtande över besvären till försäkringsdomstolen.
Utlåtandet och promemorian kommunicerades med klaganden. Denne anförde
i påminnelser att i promemorian lämnats felaktiga och missvisande
upplysningar vilka dessutom syntes sakna betydelse i målet. Bl. a. hade
upplysts att klaganden misskött en kiosk och därför fråntagits denna. Jag
anförde beträffande myndigheternas handlingssätt.

De av försäkringskassan till riksförsäkringsverket lämnade och av verket
till försäkringsdomstolen vidarebefordrade uppgifterna voro i påtalade hänseenden
nedsättande för S. Av utredningen framgår att uppgifterna åtminstone
delvis voro oriktiga.

När det gäller att bedöma om försäkringskassan och riksförsäkringsverket
härigenom förfarit felaktigt är följande att beakta. Myndighet äger givetvis
icke till annan myndighet vidarebefordra för enskild nedsättande
uppgifter om den senare myndigheten icke kan anses ha behov av uppgifterna
för handläggning och prövning av visst mål eller ärende. Av hänsyn
till den enskilde få givetvis för denne nedsättande uppgifter — även om de
äro relevanta — i regel icke vidarebefordras och spridas till flera utan att
den uppgiftslämnande myndigheten vidtagit av omständigheterna betingade
åtgärder för att förvissa sig om riktigheten av uppgifterna.

I förevarande fall har vederbörande försäkringskassetjänsteman uppringts
från riksförsäkringsverket och tillfrågats, om han hade några ytterligare
upplysningar att lämna om S. Han kan under sådana förhållanden
icke lastas för att han till överordnad myndighet redogjorde för vad han
hört utan att dessförinnan pröva om den överordnade myndigheten hade
behov av uppgifterna och utan att först söka kontrollera riktigheten av
uppgifterna, i all synnerhet som han gav tillkänna att uppgifterna härstammade
från muntliga upplysningar från annan person. Han kunde ju räkna
med att riksförsäkringsverkets tjänsteman, som måste ha förstått att han
varken haft tillfälle att övertänka om uppgifterna voro relevanta eller att
söka kontrollera riktigheten av desamma, icke skulle låta vidarebefordra
uppgifterna utan att detta prövats. Jag finner därför att han icke kan lastas
för det inträffade.

Riksförsäkringsverket har emellertid vidarebefordrat de påtalade av honom
lämnade uppgifterna till försäkringsdomstolen utan att närmare pröva
om uppgifterna voro av relevans och utan att söka förvissa sig om riktigheten
av desamma, oaktat man inom verket borde ha förstått att uppgifterna
med hänsyn till det sätt de lämnats icke kontrollerats. Det ligger i sakens
natur att verket borde ha sökt förvissa sig härom, innan man överhuvudtaget
övervägde att vidarebefordra desamma. Det är att märka att
flera av uppgifterna voro lätta att kontrollera.

Jag kan icke heller finna att de särskilt påtalade uppgifterna hade någon
relevans för den fråga som försäkringsdomstolen hade att pröva. Vid sådant
förhållande framstår det ur principiell synpunkt såsom ett betänkligt fel att
riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen vidarebefordrat för enskild
nedsättande, okontrollerat skvaller.

En liknande frågeställning uppvisar ett ärende om polismyndighets
handläggning av fråga om en persons lämplighet som droskförare. Också
där inflöt okontrollerade, för den enskilde ofördelaktiga uppgifter i utredningsmaterialet.
Jag framhöll.

560

Vid utredning om en persons lämplighet för verksamhet som kräver särskilt
tillstånd är det ofrånkomligt, att såväl fördelaktiga som ofördelaktiga
uppgifter om vederbörande redovisas. För att verkställd utredning skall
kunna läggas till grund för beslut måste lämnade uppgifters vederhäftighet i
erforderlig utsträckning kontrolleras. Härvid kan det även bli nödvändigt
att undersöka uppgiftslämnares omdömesgillhet och trovärdighet. Det
måste emellertid noggrant beaktas, att uppgifter som kunna lända till men
för enskild person lämnas endast i den mån så är erforderligt med hänsyn
till utredningens ändamål. Särskild försiktighet är påkallad beträffande personer,
som icke är parter i ärendet.

Såsom bilagor till denna berättelse fogas dels en förteckning över ärenden,
som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1966 och vari under år 1966 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu var på Kungl. Maj:ts prövningberoende
(Bilaga I) dels ock ett kortfattat sakregister för åren 1961—1967
(Bilaga II).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1967.

ALFRED BEXELIUS

Bertil Wennergren

561

Bilaga I

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anliängiggjorts genom sknvelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1966 och vari under år 1966
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu var få Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling

1. 1939 den 30 december (nr 71/4), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt register
över avhandlingar rörande lösöreköp.

Lag om företagsinteckning har utfärdats den 29 juli 1966 (nr 454). I samband
därmed har ärendet avskrivits. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Anmäld och slutbehandlad den 11 februari 1966 i samband med remiss till lagrådet
av förslag till ny jordabalk. (Justitiedepartementet.)

4. 1949 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Enligt beslut den 29 januari 1965 har skrivelsen överlämnats till rikspolisstyrelsen
för att beaktas vid den utredning om efterspaning m. m. som styrelsen
genom beslut den 15 januari 1965 fått i uppdrag att verkställa. Utredningsarbetet
pågår. (Justitiedepartementet.)

5. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av inskrivningskommittén,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. (Justitiedepartementet.
)

6. 1950 den 30 oktober (nr 173/1949), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Anmäld och slutbehandlad den 11 februari 1966 i samband med remiss till lagrådet
av förslag till ny jordabalk. (Justitiedepartementet.)

7. 1954 den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till

562

lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1965:13). Sedan yttranden inhämtats över
förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1958 den 15 februari (nr 510/1957), angående behovet av förtydligande
bestämmelser rörande begreppet tättbebyggt område i vägtrafikförordningen.

Handlingarna i ärendet har enligt Kungl. Maj ds beslut den 5 maj 1961 överlämnats
till Nordisk vägtrafikkommitté för att tagas under övervägande vid
fullgörandet av kommitténs uppdrag. Kommittén har den 24 november 1966
överlämnat betänkande, som nu är föremål för remissbehandling. (Kommunikationsdepartementet.
)

9. 1958 den 19 april (nr 6/7/1956), angående ändrade bestämmelser rörande
tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.

Anmäld den 3 december 1965, varvid författning (statstjänstemannastadga) utfärdades.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Civildepartementet.)

10. 1958 den 22 november (nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning
för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april
1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963:28). Betänkandet
är i förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

11. 1959 den 18 juni (nr 88//1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet den 30 december 1961 överlämnat till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget. (Socialdepartementet.
)

12. 1960 den 8 juli (nr 375), angående ändring av väglagen i syfte att möjliggöra
ett förenklat förfarande vid utfärdande i vissa fall av förbud mot
enskilda vägars anslutning till allmänna vägar.

I direktiven för 1960 års vägsakkunniga (se Post- och Inrikes Tidningar den 6
oktober 1960) har förutsatts, att nämnda utredning skall i samband med allmän
översyn av väglagstiftningen beakta de spörsmål, som behandlas i justitieombudsmannens
skrivelse. Utredningsarbetet pågår. (Kommunikationsdepartementet.
)

13. 1960 den 1/ december (nr 961/1959), angående ändring av 80 § 2 mom.
första stycket vägtrafikkungörelsen i syfte att utsträcka skyldigheten för
domstol att till körkortsmyndigheten översända avskrift av domar rörande
vissa av körkortsinnehavare begångna förseelser till att avse jämväl
förseelser av den, som fått sitt körkort återkallat.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

14. 1960 den 23 december (nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, å
vilka besluten grundas.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj ds prövning. (Justitiedepartementet.)

563

15. 1961 den 27 mars (nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar till
ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Se ämbetsberättelsen 1966, s. 643. De i slutet av 1965 från länsstyrelserna inkomna
uppgifterna har bearbetats inom inrikesdepartementet. Ärendet har ännu
inte kunnat slutligt behandlas. Uppgifterna visar dock att länsstyrelserna vidtagit
åtgärder som fått till följd att grunderna för debitering av kommissionärsavgifter
är mera enhetliga än tidigare. Inom den närmaste tiden kommer att tas
ställning till frågan om särskilda anvisningar behöver utfärdas. (Inrikesdepartementet.
)

16. 1961 den 2 juni (nr 4-03/1960), angående behovet av en översyn av bestämmelserna
om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan angående
hotell- och pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor.

Anmäld i prop. 1966:124 med förslag till hotellförordning, såvitt avser hotelloch
pensionatrörelse. (Inrikesdepartementet.) I övrigt är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Handelsdepartementet.)

17. 1961 den 12 juli (nr 595/1959), angående åtgärder i syfte att åstadkomma
en ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillfredsställande ordning vid
handläggning av ärenden rörande återkallelse av körkort.

Frågan utreds numera av trafikmålskommittén. (Kommunikationsdepartementet.
)

18. 1961 den 5 december (nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift
om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets
avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1962 den 19 december (nr 245), angående utredning av fråga om större
enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan härå,
om skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid tillbaka
förefintliga missförhållandena.

De i skrivelsen behandlade frågorna kominer att tas upp av inskrivningskommittén,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område.
( J ustitiedepartementet.)

20. 1963 den 14 augusti (nr 252/1962), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för polispersonal rörande omhändertagande, förvaring och
vård av berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skola
få den vård deras tillstånd kräver.

I enlighet med Kungl. Maj:ts uppdrag har rikspolisstyrelsen den 15 september
1966 utfärdat anvisningar till ledning för polisens åtgärder vid omhändertagande,
förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer. (Justitiedepartementet.
)

21. 1963 den 21 november (nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ.

564

Se ämbetsberättelsen 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret 1967/68
har styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k. polistekniska
rådgivningsbyråer, som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö samt om
anskaffning av viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Justitiedepartementet.)

22. 196/ den 6 maj (nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till
fribiljetter från transportföretag.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

23. 196/ den 1/ maj (nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande
rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore
socken, m. m.

I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända
eller bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt
direktiven för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

24. 196/ den 12 december (nr 13/1963), angående åtgärder till stärkande av
kontrollen över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning.

Skrivelsen har överlämnats till förmynderskapsutredningen för att tas i övervägande
vid utredningsarbetet. (Jfr 1966 års riksd. ber. Ju: 60 s. 67.) (Justitiedepartementet.
)

25. 196/ den 18 december (nr 1/25/1962), angående ändring av 6 § passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke
om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

26. 1965 den 2 januari (nr 733 och 881/1963), angående utredning om åtgärder
för att — med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets
grundläggande humanitära principer — i största möjliga utsträckning
undanröja förefintliga orsaker till rymningar från särskilt säkerhetsanstaltema.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Justitiedepartementet.)

27. 1965 den 3 februari (nr 199/1962), angående utredning dels av fråga om
införande i kommunallagstiftningen av rättsmedel för att framtvinga återgång
av verkställighet av beslut som upphävts, dels av fråga om omfattningen
av den kommunala kompetensen.

Anmäld den 5 mars 1965 i samband med uppdrag åt kommunalrättskommittén.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.)

28. 1965 den 9 april (nr /37), angående behovet av en närmare reglering av
frågan i vilka fall domstol bör äga förordna om överlämnande till vård
enligt sinnessjuklagen, ehuru sinnesundersökning ej ägt rum i målet.

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1966 i samband med avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål. (Justitiedepartementet.)

565

29. 1965 den 12 juli (nr 635/1963), angående ersättning av allmänna medel till
fastighetsägare, som på grund av felaktiga föreskrifter av civilförsvarsstyrelsen
om skyddsrum åsamkats kostnader.

Ärendet anmält i prop. 1966:1, bil. 13, s. 121. Kungl. Maj:t har därefter i brev
till civilförsvarsstyrelsen den 16 juni 1966 föreskrivit att gottgörelse skall lämnas
fastighetsägare med belopp som prövas skäligt för kostnader som åsamkats
honom för skyddsrumsåtgärd, vartill han inte varit lagligen förpliktad. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad. (Inrikesdepartementet.)

30. 1965 den 13 juli (nr 1207/1963), angående ersättning till en för fylleri
omhändertagen person för skada, orsakad av polisgrepp.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

31. 1965 den 6 oktober (nr 616/196/), angående ersättning av allmänna medel
åt finsk medborgare, som ansetts ha blivit utan tillräckliga skäl intagen
och kvarhållen å sinnessjukhus.

I ärendet har statskontoret avgivit yttrande den 16 september 1966. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Socialdepartementet.)

32. 1965 den 28 oktober (nr 1279/196/), angående lagändring i syfte att möjliggöra
att anstånd med verkställighet av frihetsstraff kan beviljas på
grund av arbetsgivarintresse, som är angeläget ur samhällssynpunkt.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Justitiedepartementet.)

566

Bilaga II

Kortfattat sakregister för åren 1961—1967

Systematiska register till ämbetsberättelserna finns intagna i 1913 års berättelse,
avseende åren 1810—1910, i 1963 års berättelse, avseende åren 1911—
1960, och i 1966 års berättelse, avseende åren 1961—1966.

Alfabetiskt sakregister till ämbetsberättelserna 1911—1960 utgavs i separat
tryck i samband med 1965 års berättelse.

Förevarande register, som avser ämbetsberättelserna 1961—1967, är en fortsättning
av 1966 års sakregister men i förkortad framställning

Adoption: 64: 210
Advokat: 67: 57

Alkoholmissbrukare: Se Nykterhetsvård; Sinnessjukvård
Allmän handling: 61:332; 64:444,453; 65:554; 66:357,363,364,367,370,371,
373, 448; 67:162,173, 302

Se Debiteringslängd; Partsoffentlighet; Sekretess
Allmän plats: 66: 612
Allmän sammankomst: 66: 491
Anhållande: 63: 97,103

Se Ersättning; Fylleri; Omhändertagande
Anonymitetsskydd: Se Nykterhetsvård; Tryckfrihet

Anstånd: Se Arvsskatt; Avbetalningsköp; Indrivning; Införsel; Straffverkställighet;
Uppbörd; Utmätning; Vräkning
Arbetshem: 62:432; 63:446; 64:251,279
Arbetstillstånd: Se Utlänning
Arkivhandling: Se Allmän handling; Inbindning
Arrende: 67: 373

Arvode: Se Ersättning; Kommunicering
Arvsskatt: 62:147; 66:636

Avbetalningsköp: 61:64; 62:152; 63:128,130; 64:223
Avhysning: Se Vräkning
Avstängning av elev: Se Relegation

Avstängning från inköp av alkoholhaltiga drycker: 67: 531
Avstängning från tjänstgöring: 65:416

Barn: Se Handräckning

Barnavård: 62:423,425,429; 63:322,406; 64:302,366,540; 65:467; 66:596,598;
67: 253, 523

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Kommunicering; Samtycke; Tillsyn
Barnbidrag: 67: 280, 422
Se Sekretess

567

Beredskapsplanläggning: 66: 294

Beslag: Se Förverkande; Husrannsakan; Häktad; Kvarstad; Åtal
Besvär: Se Fullföljd av talan
Besvärshänvisning: Se Fvllföljdshänvisning
Betalningsföreläggande: 66:124; 67:141
Se Rättegångskostnad
Betyg: 65: 407; 67: 357, 359
Bevisning: 66: 47

Se Motivering av beslut
Bingo: 67: 346
Bisyssla: 67:164
Se Jäv

Blodundersökning: 61:167; 65:73
Se Rättegångskostnad; Vite
Bodelning: 62:135
Bosättning: 67: 422
Bouppteckning: 64:210; 66:247
Se Protokoll

Boutredningsman: 65:220
Butikstängningslagen: Se Fullföljd av talan
Byggnadsförbud: 67:463
Se Obehörigt villkor
Byggnadslov: 66: 462; 67: 325, 327, 548
Se Civilförsvar

Byggnadsplan: 64: 545; 67: 551

Se Obehörigt villkor; Strandlagsförbud
Böter: 62:146

Bötesförvandling: 64:219; 65:70
Se Vite

Bötesindrivning: 64: 227
Se Införsel

Censur: 64: 352; 65: 333

Civilförsvar: 61:380; 65:401; 66:438,506,574,578,580
Se Obehörigt villkor
Condictio indebiti: 67: 334

Debiteringslängd: 64: 153

Deklarationsbrott: 61:215; 64:567; 67:544

Delgivning: 61:178; 62:152; 63: 361; 64: 359; 65: 382; 67:136

Se Civilförsvar; Dispositivt tvistemål; Förundersökning; Tillsyn; Åtal
Deposition: Se Expropriation; Fullföljd av talan; God man
Demonstrationståg: Se Allmän sammankomst

568

Diarieföring: 65: 294, 337, 431; 07: 334

Se Allmän handling; Hyresreglering; Taxering
Disciplinär bestraffning: 63: 31; 67: 50, 55, 159
Se Avstängning från tjänstgöring; Kyrkoråd
Dispositivt tvistemål: 67:132
Disputation: 65:327
Djurskydd: 66:373
Docentur: Se Tjänstetillsättning
Dokumentation: 67: 192, 537

Dom: 62:143, 145; 64: 187, 207; 65: 43; 66: 228; 67: 68, 71, 133
Se Dröjsmål

Domförhet: 64:179; 67: 68, 148
Domstolsakt: 66: 258
Domstolsärende: 62:147
Droskreglemente: 63: 377
Se Kommunicering

Dröjsmål: 61: 79, 160, 211, 372; 62:148, 262, 317, 429, 435, 437, 455; 63: 45, 103,
118, 195, 364; 64:82, 87, 176, 193, 221; 65:15, 27, 256, 294, 405, 431, 467;

66:199, 201, 218, 233, 240, 285, 565, 592; 67:15, 100, 126, 127, 274
Se Diarieföring; JO; Körkort; Remiss; Sinnesundersökning; Straffregister;
Straffverlcställighet; Taxering; Tillsyn; Villkorlig frigivning
Dödande av förkommen handling: 62:147

Ekonomisk förening: 65:180
Eldfarliga oljor: Se Ersättning
Entledigande: 66:494

Se Ersättning; Kommunicering

Ersättning: 62: 378, 385; 65: 219, 246, 251; 66: 190, 506, 519; 67:116, 137, 138, 146,
147, 479, 508
Se Barnbidrag; Taxering
Exekutiv auktion: 61:195
Se Ersättning

Expedition; Expeditionslösen: 62:138,439; 64:206,211
Explosiva varor: Se Ersättning
Expropriation: 66: 460

Fickpengar: 67: 238, 253
Filmcensur: Se Censur
Flyttningsförbud: 67:274
Folkpension: 67:238
Forum: 66:195; 67:128

Fotografering: Se Offentlighet vid rättegång; Polisregister
Framställningar av JO

569

1) Om ersättning till enskild av allmänna medel: Se Ersättning

2) Om författningsändring: Se resp. huvudord
Fribilj ettsförmån: Se Otillbörlig belöning
Frihetsstraff: Se Straffverkställighet

Fri rättegång: 62:129; 64:188,211,212
Se Ersättning; Rättegångskostnad
Fullföljd av talan: 61: 329, 386; 64:185
Se Saklegitimation

Fullföljdshänvisning: 62:146; 66: 606; 67:173, 538
Fylleri: 62: 78; 63: 436; 64:170
Se Åtal

Författningsutredningen: 65: 212
Förhandlingsrätt: 65: 565
Förhandsuttalande: Se Byggnadslov; Taxering
Förmyndare; Förmynderskap: 66:243; 67:130

Se Domförhet; Kommunicering; Vårdnad om barn
Försvarare: 63: 45, 76; 64: 50; 65: 187; 67: 57

Se Dröjsmål; Huvudförhandling; Rättegångskostnad; Straffverkställighet
Förvaltningsförfarandet: 66: 529

Förundersökning: 62: 93,149; 64: 15,106,115,120,128, 212, 215, 217; 65: 81, 164;
67: 126

Se Dröjsmål; Försvarare; Förvaring; Rättegång; Tystnadsplikt; Underrättelse;
Åtal

Förvaring: 64: 87, 230

Se Bötesindrivning; Huvudförhandling; Straffverkställighet
Förverkande: 64:191,192
Förvisning: Se Relegation; Utlänning

God man: 65: 229

Gravsättning: 65: 396; 66: 416

Gripande: Se Anhållande; Omhändertagande

Hamnordning: 66: 348
Handfängsel: 61:401

Handräckning: 61:187; 62: 328; 64: 230, 417, 552; 67: 274

Se Arbetshem; Nykterhetsvård; Verkställighet av dom m. rn.

Hemskillnad: 62: 128,145
Se Vite; Vårdnad om barn
Hot: Se Permissions förbud; Ämbetsansvar
Hotellrörelse: 62:184; 64: 559
Se Ersättning

Husrannsakan: 63:103; 65:159

570

Huvudförhandling: 62:139,151; 63:45; 64:56,164,196,206; 65:54; 66:235,260;
67:68

Se Försvarare; Processledning
Hyresreglering: 61:340; 63:239; 66:609
Häktad; Häktning: 64: 38; 66: 58; 67:131

Se Dispositivt tvistemål; Förvaring; Huvudförhandling; Söndag sregeln
Hämtning: 62:143; 64:120; 67:153
Se Handräckning

Importtillstånd: 61:300
Se Kommunicering
Inbindning: 67:139
Indrivning: 65:545

Informationsfrihet: 64:427; 67:305, 520
Införsel: 63:14,126

Se Delgivning; Ersättning

Inhibition: Se Byggnadslov; Utmätning; Verkställighet av dom
Inskrivningsärende: 63:139
Se Dröjsmål

Inspektionsanmärkningar: 62:124, 397; 64:179, 531; 66: 58, 199, 553; 67:126, 519
Inställelse till förhandling eller förhör: Se Ersättning; Huvudförhandling; Hyresreglering Inteckning:

Se Dödande av förkommen handling

JO: 61: 37, 444, 514; 62: 262, 466; 65: 201, 208; 68: 43, 195, 287, 553; 67: 32, 117,
207

Jordfästning: 63: 224

Jordförvärvslagen: 61:414,417; 62:305; 63:386; 64:412; 65:549; 66:601,604;
67: 338

Se Kommunicering; Motivering av beslut; Utmätning; Vite
Jäv: 61:15, 58,109,228, 349, 352, 388; 63:254,337; 64:403,479; 65:316,327;

66:406, 462; 67:71, 329, 551
Se Otillbörlig belöning

Kallelse: Se Dispositivt tvistemål; Huvudförhandling; Hyresreglering
Kollekt: Se Prästämbete
Kommissionär: 62:161, 368; 63: 354
Kommunallagen: 61:431; 66:307,498

Kommunicering: 61:154, 300, 317, 323, 343; 62:151, 228, 339; 63:116, 341, 361;
64: 251, 279, 544; 65: 306, 382, 453, 473; 66: 477, 606; 67: 71, 173, 340, 555
Se Delgivning; Lagfart; Sinnesundersökning; Taxering; Uppbörd
Komplettering: Se Service
Kriminalregister: 66: 286
Se Dröjsmål

571

Kriminalvård: 67:107

Kränkande eller eljest olämpligt yttrande: 61: 37, 96, 332; 62: 14; 64:184; 65: 277,
416; 66:15; 67:559
Se JO; Ämbetsansvar
Kungörelse: Se Civilförsvar; Dröjsmål
Kumulation: Se Sammanläggning av mål
Kvarstad: 62:46
Kvittning: 62: 460; 67: 238, 334
Se Uppbörd
Kyrka: 67: 228
Kyrkoråd: 64: 403

Körkort: 61:225,377; 62:317,331,435,437; 63:371; 64:359,533,537; 65:514,
531; 66: 424; 67:134

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Sekretess

Laga skifte: Se God man
Lagfart: 65:170; 66: 253
Lagsökning: 62:136

Se Ränta; Utmätning; Återvinning
Lagtolkning: Se Taxering
Lantbruksnämnd: Se Jordförvärvslagen

Lis pendens: Se Sammanläggning av mål; Utmätning; Vräkning
Lokal ordningsstadga: 61: 345; 62: 438; 65: 489; 66: 412, 557, 560; 67: 397
Se Torghandel

Lokaltrafikföreskrift: 66:469

Lotteri: 64: 555, 556; 65: 547; 66: 440, 611; 67: 346, 350
Lyckta dörar: Se Offentlighet vid rättegång
Läkarintyg: Se Sekretess

Läkarundersökning av tjänsteman: 62:224,228
Länsstyrelseinstruktionen: 64: 531; 66: 553
Läroboksnämnden: 66:451
Lösen: Se Expeditionslösen

Medborgarskap: Se Kommunicering
Meddelandefrihet: Se Informationsfrihet
Medling: 64: 574

Motivering av beslut m. in.: 61: 448; 62: 145; 63: 64, 341; 65: 302; 67: 557
Se Taxering

Myrslogar: Se God man
Målsägande: Se Huvudförhandling

Nedsättning: Se Deposition
Nullitet: 67:173

572

Nykterhetsvård: 61: 405, 412, 442; 62: 270, 397, 403, 408, 412, 413, 416, 418, 419,
421; 64: 546; 65: 416, 525; 66: 584, 586, 589, 591; 67: 531
Se Delgivning; Dokumentation; Ersättning; Tystnadsplikt
Nådeansökan: Se Straffverkställighet; Villkorlig frigivning
Nämndeman: Se Huvudförhandling
Nöjdförklaring: 63:45
Nöjesskatt: 62: 456

Obehörigt villkor: 62: 438, 443; 66: 571, 576, 583
Se Jordförvärvslagen; Utlänning; Utmätning
Offentlig försvarare: Se Försvarare
Offentlig handling: Se Allmän handling; Sekretess
Offentlig tillställning: 65: 506
Offentlighet vid rättegång: 65:52,174
Omhändertagande: 61: 246; 62: 78, 178; 66:134; 67:154

Se Anhållande; Barnavård; Fylleri; Nykterhetsvård; Sinnessjukvård
Omyndig; Omyndighetsförklaring: Se Dom
Ordningsstadga: Se Lokal ordningsstadga
Otillbörlig belöning: 62:189; 65: 261, 574

Parkering: 66: 477
Part: 62:141

Partsoffentlighet: 61: 111; 67: 91, 192, 295
Pass: 65:540,583
Se Reseförbud
Penningbelöning: 63: 90
Permissionsförbud: 67:294
Personundersökning: 67:142

Polisens brottsförebyggande verksamhet: 61:392; 62:431; 64:133, 522, 553
Se Omhändertagande
Polisförhör: Se Förundersökning
Polisregister: 67:87, 96
Polisutbildning: 62: 437
Polisutredning: Se Förundersökning
Preskription: 66: 58

Se Bevisning; Skadestånd; Åtal
Processledning: 66: 47
Protokoll: 62:142,147; 64: 205, 385

Se Allmän handling; Ändring av beslut m. m.

Prästämbete: 62:193; 64:236
Se Påtryckning; Ämbetsansvar
Påtryckning: 61: 176; 63:153; 64: 431; 65: 416; 67: 397

573

Rapporteftergift: Se Vägtrafik
Rasdiskriminering: 65: 78
Redovisning: 67: 55
Relegation: 67: 173
Se Kommunicering

Remiss: 61: 372, 375; 66: 581; 67: 547, 549
Se Dröjsmål
Reseförbud: 67: 63
Revision: 67: 515
Ränta: 67:80, 238

Se Betalningsföreläggande
Rättegångsförhandling: Se Huvudförhandling
Rättegångskostnad: 62:144; 63:82; 64:208; 65:54; 66:131,209
Se Ersättning; Fri rättegång; Vittne
Rättelse: Se Ändring av beslut
Rättshandlingsförmåga: Se Avbetalningsköp
Röstlängd; Rösträtt: 67: 492

Saklegitimation: 61: 386; 67: 87, 340, 386

Salutorg: Se Allmän plats

Samer: 67:405

Samhällsvård: Se Barnavård

Sammanläggning av mål: 64: 56; 65: 58; 66: 274

Samtycke: 67: 247

Semester: 63: 368; 66: 613

Sekretess: 61: 111, 182, 379; 62: 243, 302; 63: 397, 421; 65: 561; 67: 87, 192, 298,
316, 520

Se Allmän handling; Civilförsvar; Nykterhetsvård; Pärtsoffentlighet; Tystnadsplikt Service:

64: 445, 65: 561; 67:140, 187, 519, 547
Se Allmän handling
Servitut: 64: 205
Sessionstid: 66: 202
Se Huvudförhandling

Sinnessjukvård: 61:252,273,291; 62:326,432
Se Ersättning

Sinnesundersökning: 61:130; 62:102, 265; 66:163, 239; 67:127
Se Dröjsmål; Läkarundersökning; Motivering av beslut
Sjukförsäkring: 61: 336; 67: 280
Självdeklaration: Se Taxering; Vite
Skadestånd: 62: 71; 65: 57
Se Sjukförsäkring

Skatt: Se Indrivning; Taxering; Uppbörd

574

Skingringsförbud: Se Kvarstad
Skjutvapen: Se Vapen
Skjutbana: 63:433
Skogsvårdsavgift: 67: 376
Skollokal: 67: 223, 397
Skolstadga: Se Lokal ordningsstadga
Skoltidning: Se Tryckfrihet
Skyddsrum: Se Civilförsvar; Ersättning
Släktnamn: 61:317, 323; 62:315
So Kommunicering
Socialhjälp: 62: 276; 67: 280, 538
Se Ålderdomshem
Stiftelse: 65:519
Se Jäv; Tillsyn
Straffbarhet: 66:284

Straffregister: Se Dröjsmål; Kriminalregister; Polisregister
Straffriförklarad: Se Bötesförvandling; Handräckning
Strandlagsförbud: 64: 335; 67: 549

Straffverkställighet: 61:99,197,200,208,383; 62:159; 63:136; 64:176,234;

66:139, 145, 150, 186, 290, 292; 67: 50, 107
Se Dröjsmål; Förvaring; Tystnadsplikt
Strafföreläggande: 61:184; 63:116; 66:277
Se Delgivning; Dröjsmål; Åtal
Stämning: 66: 279
Se Dröjsmål; Tillsyn
Stämpel: Se Expeditionslösen
Syn:67:145
Söndagsregeln: 66:238

Tandvård: 64:322

Taxering: 61:493; 62:446,453; 63:195,373; 64:380,559,564; 65:337; 66:615,
621; 67: 376, 381, 422, 539

Se Debitering slängd; Deklarationsbrott; Dröjsmål; Jäv; Protokoll; Tillsyn;
Vite

Testamente: Se Vittnesförhör
Tillställning: Se Offentlig tillställning

Tillsyn: 61: 352; 62:137, 161; 63:195, 322, 347; 64: 15; 66: 204, 553; 67: 253
Se Beredskapsplanläggning; Civilförsvar; Förundersökning; Jäv
Tingsnotarie: Se Domförhet
Tjänstebrev: 64: 335
Tjänstefel: Se Ämbetsansvar
Tjänstemissbruk: Se Ämbetsansvar

575

Tjänstetillsättning: 65:316; 66:388; 67:494

Se Dokumentation; Partsoffentlighet; Sekretess; Service
Tjänstgöringsbetyg: Se Betyg
Tolk: Se Rättegångskostnad; Samtycke
Torghandel: 65:482,498
Trafikbrott: Se Vägtrafik
Trafikkort: Se Körkort
Trafiknykterhet: Se Körkort

Tryckfrihet: 64: 387, 424, 427, 431, 450; 66: 345, 385; 67: 305, 520
Se Allmän handling; Sekretess
Tvångsmedel: Se Beslag; Husrannsakan; Kvarstad

Tystnadsplikt: 62:124; 63:421,428; 64:218,422,427,447; 66:148; 67:311,534
Se Allmän handling; Förundersökning; Sekretess
Umgänge med barn: Se Barnavård; Handräckning
Underhållsbidrag: 66: 287
Ungdomsvårdsskola: 67: 527
Undervisning: Se Sekretess
Uppbörd: 62: 322; 66: 629; 67: 367, 376, 546, 553
Uppehållstillstånd: Se Kommunicering
Utevaro: 63: 85

Se Huvudförhandling
Utlänning: 61:135; 64: 325, 464, 533
Se Tillsyn

Utmätning: 61:79,160; 62:120; 64:153,222,223,226,229; 65:170; 66:290;

67:100

Se Delgivning; Dröjsmål; Ersättning; Verkställighet av dom
Utskänkningstillstånd: 67:386
Utvisning: Se Utlänning

Vaktman: Se Partsoffentlighet
Vapen: 62: 442; 64: 558; 66: 430
Se Kommunicering
Vapenfri värnplikt: 67:517
Vatten- och avloppsledningar: 66: 565
Verkställighet av dom m. m. 64:158; 66: 229, 289; 67:173
Se Utmätning; Vräkning
Vetorätt: 66: 612
Vigsel: 61:233
Villkor: Se Obehörigt villkor
Villkorlig dom: 62: 54; 63: 45, 53
Villkorlig frigivning: 65: 256
Se Förundersökning

576

Vilseledande uppgift: 65: 337; 67: 559
Se Barnavård; JO

Vite: 61: 389; 62: 127, 141, 461; 64: 205, 569; 66: 58, 601, 627; 67: 542
Se Strafföreläggande

Vittne; Vittnesförhör: 62:142,144; 63:71; 64:15,203; 66:223
Se Huvudförhandling; Tystnadsplikt
Vräkning: 64:146; 67: 98, 156
Vårdnad om barn: 62: 28,134; 64:190; 66: 225
Se Fullföljdshänvisning; Hemskillnad; Huvudförhandling
Väg: 61:507; 62:250; 63:394; 64:409; 65:442; 66:567
Se Obehörigt villkor

Vägtrafik: 62: 89,141; 64:199, 201; 66: 486
Se Körkort; Lokal trafikföreskrift
Växelprotest: 67: 76
Ålderdomshem: 67: 238

Åtal; Åtalseftergift: 61: 170; 62:75, 141,148,151; 63:113; 66:273,281; 67:148,
151, 152

Se Förundersökning

Återkallelse: Se Civilförsvar; Importtillstånd; Kommunicering; Körkort; Uppbörd;
Vapen; Vite; Växelprotest
Återvinning: 65:170

Se Verkställighet av dom

Äktenskapsskillnad: Se Hemskillnad; Vårdnad om barn
Ämbetsansvar: 63:153; 64: 184; 67: 32, 316, 366
Se Forum; JO; Otillbörlig belöning; Skadestånd
Ändring av beslut m. m.: 61: 435; 66:105
Ärekränkning: Se Kränkande yttrande

Överförmyndare: 66: 244
Se Jäv